JuU 1982/83:25

Justitieutskottets betänkande
1982/83:25

om anslag till kriminalvården (prop. 1982/83:100 bil. 4, E, jämte
motioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Kriminalvården

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1982/83:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt E 1 (s. 88 och 89)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 79 909 000 kr.

2. Kriminalvårdsanstalterna. Regeringen har under punkt E 2 (s. 89-94)
föreslagit riksdagen att dels godkänna den i propositionen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter, dels till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 1 222 561 000 kr.

Motioner

I motion 1982/83:715 av Kersti Johansson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
begär att regeringen tar initiativ till en utvidgning av verksamheten med
kriminalvård i familj i enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion 1982/83:887 av Per Israelsson m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen vid sin behandling av proposition 1982/83:100 Bilaga 4
Justitiedepartementet E 2 beslutar avslå förslaget att frivårdshotellen i
Norrköping, Örebro och Sundsvall samt inackorderingshemmet i Västerås
används som anstalter/anstaltsavdelningar och i stället beslutar att dessa
resurser skall förbli kvar inom frivården,

2. att riksdagen, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om frivårdens resurser och narkotikaproblemen
vid anstalterna (delvis).

I motion 1982/83:1592 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att anta bifogat1 förslag till ändring av 7 § lagen
om kriminalvård i anstalt (yrkande 10).

1 Motionärernas förslag till lagtext återfinns i reservation nr 2.

1 Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 25

JuU 1982/83:25 -

I motion 1982/83:2112 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är
i fråga,

- att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpning av permissionsrestriktionerna
för narkotikabrottslingar på kriminalvårdsanstalter (yrkande
3),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kontrollen av
besökande till narkotikabrottslingar på kriminalvårdsanstalt bör väsentligt
skärpas (yrkande 4).

I motion 1982/83:2158 av Bertil Lidgård m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder vidtas för att bilaterala
avtal med stöd av 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar bringas i tillämpning (yrkande 1),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att permissionsutredningens
förslag angående åtgärder för att få narkotikafria kriminalvårdsanstalter
bör genomföras (yrkande 2).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med drygt 94,6 milj. kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; totalt föreslås ett anslag av 1 222 561 000 kr. Förslaget
innebär vidare att antalet tjänster inom anstaltsorganisationen ökas med
126,5; 138,5 nya tjänster tillförs och 32,5 tjänster dras in samtidigt som från
frivården överförs 20,5 tjänster med anledning av att bl. a. frivårdshotell
inlemmas i anstaltsorganisationen.

Bakgrunden till regeringens förslag till medelsberäkning är den oroande
beläggningssituationen på anstalterna och häktena. Antalet fängelsedömda
som togs in på kriminalvårdsanstalt under åren 1977 och 1978 utgjorde 9 742
resp. 10 547. Motsvarande siffror för åren 1979-1981 var 10 822, 12 054 och
13 234. Ökningen under år 1981 uppgick till ca 10 %. Även de genomsnittliga
strafftiderna har ökat; den sammanlagda strafftiden som skulle avtjänas var
för nyintagna år 1981 ca 14 % längre än under år 1980. Medelbeläggningen
vid anstalterna har under den senaste treårsperioden ökat med ca 11 %.
Antalet personer som genom lagakraftvunnen dom har dömts till fängelse
och som i frihet avvaktar anstaltsplacering har på ett par år fördubblats.

På grund av den ansträngda beläggningssituationen har under större delen
av år 1982 omkring 175 tidigare stängda anstaltsplatser fått hållas öppna. En
avdelning med 9 platser för kvinnor har under året öppnats vid Österåkersanstalten.
Sammanlagt 46 platser vid tidigare frivårdsanläggningar (frivårdshotellen
i Norrköping, Örebro och Sundsvall samt inackorderingshemmet i
Västerås) har tagits i bruk som anstaltsplatser under hösten 1982. En ny

JuU 1982/83:25

lokalanstalt i Huddinge har öppnats i mars 1983.

Även på häktena är situationen mycket besvärlig. Där har medelbeläggningen
ökat med ca 33 % under den senaste treårsperioden. Speciellt
besvärlig är häktessituationen i södra Sverige och i Stockholmsområdet.

Departementschefen framhåller att prognoserna tyder på att anstaltsbeläggningen
kan komma att öka kraftigt under den närmaste femårsperioden
trots de lättnader i beläggningstrycket som blir följden av de föreslagna
ändringarna beträffande reglerna om villkorlig frigivning m. m. (prop.
1982/83:85, JuU 26).

Utskottet nödgas konstatera att medelsberäkningen till kriminalvårdsanstalterna
måste dikteras av det statsfinansiella läget. Även om relativt stora
resursförstärkningar sker innebär förslagen i budgetpropositionen endast en
marginell förbättring av situationen på anstalterna och häktena. Från
beläggningssynpunkt kan således förhållandena antas komma att vara
bekymmersamma även under den närmaste framtiden. Utskottet anser sig
dock böra godta regeringens förslag till medelsberäkning.

Utskottet har ingen erinran mot den i propositionen beräknade driftstaten
för förvaltning av fastigheter.

Åtgärder mot narkotikaproblemen m. m.

Frågor som har anknytning till narkotikaproblemen vid kriminalvårdens
anstalter tas upp i fyra motioner. I motion 887 anförs att det inte räcker bara
med kontrollåtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemen, utan
att det också behövs vårdinsatser för de intagna som missbrukar narkotika.

I motion 1592 förespråkas en ändring i de regler om särbehandling som
finns i 7 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Den i
motionen föreslagna ändringen syftar till att vidga bestämmelsens tillämpningsområde
till att avse även andra intagna än dem som dömts för grov
narkotikabrottslighet. I motion 2112 begärs en skärpning av permissions- och
besöksreglerna beträffande narkotikabrottslingar. I motion 2158 hemställs
att man genomför permissionsutredningens förslag till åtgärder för att få
narkotikafria kriminalvårdsanstalter.

Utskottet vill till att börja med framhålla att narkotikasituationen vid
kriminalvårdens anstalter alltjämt utgör ett svårbemästrat problem för
kriminalvården. Man brukar räkna med att 25-30 % av alla intagna på
anstalterna är narkotikamissbrukare omedelbart innan verkställigheten
påbörjas. De lokala variationerna är dock stora. Av dem som avtjänar
fängelsestraff är mellan 1/4 och 1/3 dömda för narkotikabrottslighet.

Stora ansträngningar görs för att komma till rätta med narkotikasituationen
vid anstalterna. Ett självklart riktmärke för dessa är, såsom utskottet
tidigare har framhållit, att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva
komma i kontakt med narkotika, att missbrukare avskärs från tillförsel av

1* Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 25

JuU 1982/83:25

droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom
anstalterna och ute i samhället (JuU 1980/81:35, rskr378och JuU 1981/82:44,
rskr 272).

I enlighet med beslut vid riksmötet 1977/78 sker i mån av möjligheter
differentiering av de intagna med hänsyn till narkotikaberoende. Sedan flera
år pågår ett projekt för behandling av narkotikamissbrukare vid kriminalvårdsanstalten
Österåker. För projektet disponeras f. n. ca 50 platser vid
anstalten. S. k. narkotikafria avdelningar har inrättats vid kriminalvårdsanstalterna
Hall, Hinseberg, Härlanda och Malmö, omfattande sammanlagt 60
platser. Även på annat sätt görs försök att åstadkomma en differentiering.
En betydande andel av de personer som dömts till mycket långa fängelsestraff
för grova narkotikabrott är sålunda intagna på någon av de tre
specialavdelningarna vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla och Norrköping.
- Kriminalvårdsstyrelsen har i särskild ordning tillförts resurser bl. a.
för utvärdering av verksamheten med narkotikafria avdelningar och för
inrättande av ett rapporteringssystem rörande narkotikamissbruket vid
anstalterna (se prop. 1981/82:143 s. 115 f).

Också de placeringar av missbrukare på behandlingshem och inom
familjevård som sker med stöd av 34 § lagen om kriminalvård i anstalt kan
betraktas som en differentieringsåtgärd. I genomsnitt är omkring 60
missbrukare placerade utom anstalt enligt detta lagrum. Här bör slutligen
också nämnas den särskilda försöksverksamhet som i Stockholms och
Uppsala län pågått med s. k. kontraktsvård för narkotikamissbrukare som
har begått brott.

Möjligheterna att differentiera de intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov är i hög grad beroende av beläggningssituationen inom
kriminalvården. Denna är som förut sagts f. n. mycket ansträngd. Anstalternas
utformning och karaktär är i sammanhanget också av stor betydelse.
De nya lokalanstalter som efter hand färdigställs är på grund av bl. a. sina
små avdelningar särskilt ändamålsenliga från differentieringssynpunkt.
Också på vissa slutna riksanstalter inrättas mindre avdelningar (se prop.
1981/82:141, JuU 49).

Bl. a. i syfte att underlätta en ändamålsenlig differentiering har statsmakterna
med verkan fr. o. m. den 1 januari 1981 infört möjlighet att förelägga
en intagen att avlämna urinprov även om det inte finns någon konkret
misstanke om att han är narkotikapåverkad. Även på annat sätt har
kontrollen förstärkts. Bl. a. gäller detta rutinerna för visitationer. De sju
s. k. visitationspatrullerna har utrustats med egna narkotikahundar. Verksamheten
har därigenom kunnat göras effektivare.

Genom lagstiftning förra året har möjligheterna att komma till rätta med
narkotikaproblemen avsevärt förbättrats (SFS 1982:401). Sålunda har med
verkan fr. o. m. den 1 oktober 1982 skett en skärpning av verkställighetsreglerna
för vissa narkotikabrottslingar i fråga om bl. a. placering på anstalt
och möjligheter till permission (se närmare härom i det följande).

JuU 1982/83:25

Det skall i sammanhanget också nämnas att det sedan år 1981 finns en
särskild ledningsgrupp vid kriminalvårdsstyrelsen för samordning av verkets
åtgärder mot narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. Som ett
resultat av ledningsgruppens arbete skall ses det handlingsprogram mot
narkotikamissbruk vid slutna lokalanstalter som kriminalvårdsstyrelsen
igångsatt. Projektet tar i första hand sikte på fyra slutna lokalanstalter
(Vänersborg, Gävle, Växjö och Hageby) och omfattar bl. a. rehabiliteringsprogram
och åtgärdsplaner för de enskilda missbrukarna. Programmet
omfattar också metoder för att försvåra införandet av droger till anstalten
och åtgärder om narkotika ändå har förts in.

Till sist skall här också nämnas att regeringen hösten 1982 har tillkallat en
särskild kommission mot narkotikamissbruket. Enligt sina direktiv (Dir.
1982:100) har kommissionen till uppgift att bl. a. lägga fram förslag till
åtgärder som syftar till att kriminalvårdsanstalter och andra institutioner blir
narkotikafria miljöer.

Med anledning av önskemålen i motion 887 om ökade vårdinsatser vill
utskottet framhålla att man i ansträngningarna att komma till rätta med
narkotikaproblemen vid anstalterna måste vidta åtgärder av vitt skilda slag. I
linje med vad som sägs i motionen anser utskottet att åtgärder av repressivt
eller kontrollerande slag inte är tillräckliga; sådana åtgärder måste så långt
det är möjligt förenas med vård- och rehabiliteringsåtgärder. Enligt
utskottets mening spelar de åtgärder som vidtas i detta hänseende - bl. a.
genom verksamheten med narkotikafria avdelningar - en betydelsefull roll i
sammanhanget. Detsamma torde gälla det handlingsprogram mot narkotikamissbruk
vid några slutna lokalanstalter som kriminalvårdsstyrelsen
nyligen satt i gång.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motion 887 inte är påkallad. Utskottet avstyrker alltså
bifall till motion 887 i här behandlad del.

När det sedan gäller motionsönskemålen om ändringar i verkställighetsreglerna
skall först sägas följande.

Som förut sagts beslutade riksdagen förra året med anledning av en
proposition (1981/82:141) i ämnet ändringar i bl. a. lagen om kriminalvård i
anstalt (kriminalvårdslagen). Syftet med ändringarna var att komma till rätta
med narkotikamissbruk och brottslighet från de dömdas sida under
anstaltstiden. De förslag som lades fram av regeringen grundade sig på
permissionsutredningens bestänkande (Ds Ju 1981:14) Straffverkställighet
för vissa långtidsdömda m. m. och remissbehandlingen därav.

Permissionsutredningens förslag innebar bl. a. att det skulle införas en
särlagstiftning för vissa särskilt brottsbenägna långtidsdömda. Utredningen
föreslog sålunda att det i brottsbalken skulle införas bestämmelser om s. k.
särskild verkställighet. Tanken var att domstolen vid ådömande av fängelse i
lägst fyra år skulle förordna om särskild verkställighet av straffet, om den

JuU 1982/83:25

dömde hade gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig
mot eller medfört fara för liv eller hälsa och det med hänsyn till brottets art
eller annars förelåg påtaglig risk för att han under verkställigheten skulle
komma att fortsätta en sådan brottslig verksamhet.

Den särskilda verkställigheten skulle innebära att den intagne särbehandlades
såväl beträffande vistelse utanför anstalten som i fråga om kontakter
med personer utanför anstalten i förhållande till vad som skulle gälla för
andra intagna. Utredningens förslag gick vidare ut på att särskilda
riksanstalter med hög säkerhet och stor personaltäthet skulle avdelas för dem
som skulle undergå särskild verkställighet.

Det förslag rörande särbehandling av vissa långtidsdömda som lades fram i
propositionen utgick från den befintliga regeln om särbehandling av vissa
långtidsdömda i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen. Någon särskild
verkställighetsform av det slag som permissionsutredningen förordat föreslogs
alltså inte i propositionen. I propositionen togs också avstånd från
tanken på att den domstol som dömer i brottmålet skall besluta om
särbehandling.

Förslaget i propositionen innebar att bestämmelserna i 7 § tredje stycket
skulle skärpas och stramas upp i olika hänseenden. Sålunda föreslogs en
utvidgning av möjligheterna till särbehandling av intagna som kunde befaras
komma att under verkställigheten ägna sig åt allvarlig brottslighet. Det
föreslogs också att en uttrycklig föreskrift skulle tas in i lagrummet om att
man vid bedömningen av om någon tillhör den kategori som avses i 7 § tredje
stycket särskilt skulle beakta om straffet avsåg grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling av narkotika.

För att ytterligare strama upp regleringen föreslogs i propositionen att det i
kriminalvårdslagen skulle anges inte bara att den nu aktuella kategorin av
intagna skulle vara placerad på sluten anstalt utan också att placeringen
skulle ske på sluten riksanstalt och företrädesvis då på sådan anstalt som är
särskild lämpad att tillgodose kravet på hög säkerhet. Förslagen i propositionen
innebar att alla former av vistelse utom anstalt för den berörda
kategorin skulle förbjudas utom särskilda korttidspermissioner, som dock
förutsatte synnerliga skäl. Förslagen i propositionen innebar också skärpning
av bl. a. besökskontrollen beträffande intagna i sluten riksanstalt.

I anslutning till propositionen behandlade justitieutskottet också ett
motionsyrkande om att permissionsutredningens förslag borde genomföras.
Vidare förelåg till behandling ett motionsyrkande om att de föreslagna
reglerna om särbehandling i kriminalvårdslagen skulle begränsas till att gälla
personer som dömts för grov narkotikabrottslighet.

I sitt betänkande (JuU 1981/82:49) ställde sig utskottet avvisande till
tanken på att införa en sådan särskild verkställighetsform som permissionsutredningen
föreslagit. Utskottet anförde därvid bl. a. att utredningens
förslag var förenat med icke obetydliga nackdelar från humanitär och
behandlingsmässig synpunkt. Enligt vad utskottet framhöll fanns det vidare

JuU 1982/83:25

anledning att hysa tvekan i fråga om förslagets effektivitet. - Med tanke på
att syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen var att söka
motverka narkotikakriminaliteten ansåg utskottet att det skulle föra för långt
att låta dem som dömts för andra brott också omfattas av regleringen, något
som regeringsförslaget innebar. Utskottet föreslog därför att reglerna om
särbehandling i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen skulle begränsas till att
gälla dem som dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling av narkotika. I övrigt tillstyrkte utskottet regeringens
förslag. En minoritet inom utskottet (c, fp) ville bifalla regeringens förslag
beträffande 7 § kriminalvårdslagen. En annan minoritet (m) ville dels bifalla
regeringens förslag beträffande 7 §, dels begära att regeringen skulle lägga
fram förslag om en sådan särskild verkställighetsform som permissionsutredningen
föreslagit.

Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskottet hemställt (JuU
1981/82:49 och 60, rskr 361).

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 1982.

I motion 2158 begärs att permissionsutredningens förslag angående
åtgärder för att få narkotikafria kriminalvårdsanstalter genomförs. I motion
1592 hemställs att riksdagen beslutar ändra 7 § kriminalvårdslagen på det sätt
som hade föreslagits i proposition 1981/82:141.1 motion 2112 förespråkas en
skärpning av permissions- och besöksreglerna beträffande narkotikabrottslingar.

Kriminalvårdsstyrelsen har i en till regeringen den 27 januari 1983
inkommen framställning hemställt om vissa ändringar i kriminalvårdslagen. I
framställningen föreslås att 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen ändras så
att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också intagna
som dömts för annan grov narkotikabrottslighet än sådan som f. n. anges i
bestämmelsen; t. ex. den som dömts för försök eller stämpling till grovt
narkotikabrott. Enligt kriminalvårdsstyrelsen bör bestämmelsen vara tilllämplig
på intagna som dömts för allt slags grov narkotikabrottslighet.
Styrelsen föreslår vidare att reglerna om placering i avskildhet (20 § andra
stycket) eller på specialavdelning (20 a § första stycket) på grund av risk för
rymning eller fritagning utvidgas till att - i likhet med vad som gällde före de
senaste, i det föregående beskrivna lagändringarna - omfatta även andra
intagna än sådana som avses i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen i dess
nuvarande lydelse. - Efter remissbehandling övervägs kriminalvårdsstyrelsens
framställning i justitiedepartementet.

Utskottet vill här först anmärka att riksdagen så sent som förra våren har
tagit ställning till olika frågor rörande verkställighetsreglernas utformning
och innehåll. Riksdagens beslut innebar, som framgår av det anförda, att
riksdagen tog avstånd från sådana förslag som nu på nytt tas upp i motionerna
1592 och 2158. Mot denna bakgrund och med hänvisning till de överväganden
som efter kriminalvårdsstyrelsens framställning pågår i regeringskansliet

JuU 1982/83:25

anser utskottet att det inte finns skäl för riksdagen till något ändrat
ställningstagande med anledning av motionerna 1592 och 2158. Utskottet
avstyrker därmed bifall till motionerna i nu behandlade delar.

Med tanke på att reglerna om möjligheter för vissa narkotikadömda att få
permission, liksom reglerna om besökskontroll, som framgår av det
föregående nyligen har skärpts, anser utskottet att det i dessa hänseenden
saknas skäl till sådana åtgärder som förespråkas i motion 2112. Utskottet
avstyrker bifall till motionen i dessa delar.

Kriminalvård i familj

I motion 715 förordas att kriminalvård i familj genom vistelse utom anstalt
enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen)
bör byggas ut som ett alternativ till fängelse för att i framtiden komma att
omfatta relativt stora grupper av de dömda. Motionärerna fäster därvid
uppmärksamheten särskilt på den försöksverksamhet med familjevård som
bedrivs inom Stiftelsen Smålandsgårdar av kriminalvårdsstyrelsen och
Försäkringsbranschens Service AB och som i första hand är inriktad på
narkotikamissbrukare.

När en intagen genom vistelse utanför anstalt kan bli föremål för särskilda
åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället kan enligt 34 §
kriminalvårdslagen medgivande att för ett sådant ändamål vistas utanför
anstalten lämnas honom under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger.

De flesta placeringarna av missbrukare enligt 34 § kriminalvårdslagen sker
på behandlingshem eller i familjevård. Antalet sådana vistelser har stigit i
takt med att antalet platser i behandlingshem och i familjehem har ökat.
Efter att ha legat på en ungefärlig nivå av 450 om året sedan år 1977 ökade
antalet vistelser enligt 34 § kriminalvårdslagen till 565 år 1982. Som angetts
under avsnittet om åtgärder mot narkotikaproblem är i genomsnitt 60
missbrukare samtidigt placerade utom anstalt enligt detta lagrum.

Kriminalvårdsstyrelsen lägger ned stora ansträngningar på att bereda de
intagna som har behov av det placering i behandlingshem eller familjehem,
och styrelsen följer noggrant utvecklingen av denna behandlingsform.
Kriminalvårdsstyrelsen har också initierat olika projekt för att vidga
tillämpningsområdet.

Såsom utskottet tidigare framhållit i olika sammanhang bör starkt
understrykas vikten av att så långt det är möjligt minska användningen av
fängelsestraff och att, i de fall frihetsstraff ändå inte kan undvikas, de
skadliga verkningarna därav motverkas så långt det går. I strävandena att
lindra ett fängelsestraffs negativa effekter har möjligheten att medge vistelse
utanför anstalt en betydelsefull uppgift att fylla. 34 § kriminalvårdslagen har
vidare inneburit att anstaltsvården tillförts vidgade möjligheter för en
förbättrad planmässig rehabiliteringsverksamhet, och bestämmelsen har
även lett till att en bättre integrering mellan anstaltsvård och frivård har

JuU 1982/83:25

kommit till stånd. Här skall också framhållas att placeringen av missbrukare
utanför anstalt har en mycket viktig funktion när det gäller att differentiera
de intagna på grundval av deras missbruksförhållanden.

Frågor med kriminal- och behandlingspolitisk anknytning inom de
områden som nu har berörts övervägs f. n. på flera håll. Enligt sina direktiv
har frivårdskommittén (Ju 1979:05) möjlighet att ta upp frågan om en ändrad
utformning av 34 § kriminalvårdslagen och har också, enligt vad som
upplysts, i sitt hittillsvarande arbete ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan
vilken roll placeringen enligt denna paragraf kan komma att få i ett
reformerat påföljdssystem. Aven den av regeringen nyligen tillkallade
narkotikakommissionen har i uppdrag att se över frågor som är av betydelse
för kriminalvårdén från de aktuella synpunkterna. Vidare ägnar socialberedningen
(S 1980:07) uppmärksamhet åt dessa spörsmål. Härtill kommer
även ett arbetet på området som bedrivs i interdepartementalt samarbete
mellan bl. a. socialdepartementet och justitiedepartementet och med
företrädare för kriminalvården.

Med hänvisning till det utredningsarbete som pågår på området finner
utskottet inte skäl för riksdagen att med anledning av motionsönskemålet ta
initiativ till någon åtgärd. Utskottet vill emellertid samtidigt ge till känna sin i
princip positiva inställning till en ökad användning av familjevård och
likartade behandlingsformer utom anstalt för dem som undergår fängelsestraff.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 715.

Fr i vårdsho te 11 m. m.

I motion 887 riktas kritik mot att fri vårdshotellen i Norrköping, Örebro
och Sundsvall och inackorderingshemmet i Västerås omvandlas till anstalter
eller anstaltsavdelningar och att personalen där överförs från frivården till
anstaltsorganisationen.

Utskottet vill först erinra om att det är en grundläggande norm att de
straffade har samma rätt till samhällets stödåtgärder som andra människor
och att kriminalvården så långt det är möjligt skall undvika att bygga upp
egna resurser som motsvarar dem som andra samhällsorgan förfogar över.
Denna princip, den s. k. normaliseringsprincipen, har betonats i 1973 års
kriminalvårdsreform. Det har också i samband med socialtjänstreformen
slagits fast att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens
insatser som andra medborgare (prop. 1979/80:1 del A s. 149).

Den bostadsbrist som råder på vissa orter i landet och de speciella
svårigheter att skaffa bostad som ofta föreligger för exempelvis den som
frigetts från ett fängelsestraff har medfört att det inom frivården har byggts
upp vissa interna resurser på bostadsområdet. Det rör sig i första hand om
frivårdshotell, inackorderingshem och s. k. insprängda lägenheter. Dessa

JuU 1982/83:25

bostadsformer har tillkommit för att tillgodose rent akuta behov hos
kriminalvårdens bostadslösa klienter.

Under beredningen av ärendet har utskottet erfarit att den bostadskapacitet
som frivårdshotellen och inackorderingshemmen erbjuder på senare tid
inte har utnyttjats till fullo. Det är enligt utskottets uppfattning rimligt att
under sådana förhållanden låta de resurser som dessa frivårdsanläggningar
och deras personal representerar komma till användning inom kriminalvårdens
anstaltsorganisation, där behovet av resurstillskott är mycket stort.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 887 i här behandlade delar.

Straffverkställighet i den dömdes hemland

I motion 2158 förespråkas att utlänningar med liten anknytning till Sverige
i betydligt större utsträckning än f. n. bör avtjäna ådömda fängelsestraff i
sina hemländer. Enligt motionärerna bör regeringen ta initiativ till att
bilaterala avtal i ämnet kommer till stånd.

Verkställighet av fängelsestraff kan överföras mellan de nordiska länderna.
Detta sker inte med stöd av någon konvention, utan samarbetet grundar
sig på att enhetlig lagstiftning i ämnet upprätthålls inom Norden. För
Sveriges del finns regler härom i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m. m.

När det gäller att överföra verkställigheten av ett fängelsestraff från
Sverige till en utomnordisk stat eller omvänt finns f. n. en europeisk
konvention från år 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen). Sverige har som en av de första staterna
tillträtt denna konvention. Hittills har konventionen i övrigt ratificerats av -förutom Danmark och Norge - Cypern, Turkiet och Österrike.

Enligt brottmålsdomskonventionen kan verkställigheten av frihetsberövande
påföljd föras över från domslandet till en annan stat, bl. a. i fall då den
dömde har sitt hemvist i den staten eller skall undergå annat frihetsstraff där.
Detsamma gäller om verkställighet i den andra staten kan väntas underlätta
den dömdes sociala anpassning liksom i vissa andra fall.

Huvudsakligen med anledning av Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen
har antagits en särskild lag (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Lagen går emellertid
längre än vad konventionen ålägger fördragsslutande land. Detta gäller
framför allt i två hänseenden. Dels ger den möjlighet att överföra
verkställigheten till eller överta verkställigheten från andra främmande
stater än dem som är anslutna till brottmålsdomskonventionen efter
överenskommelse i det särskilda fallet. Dels ger lagen utrymme för bilaterala
avtal om samarbete i verkställighetsfrågor mellan Sverige och andra
stater.

Konventionen har hittills knappast alls tillämpats. Huvudskälet torde vara

JuU 1982/83:25

att så få stater har ratificerat den. Ett annat skäl till att brottmålsdomskonventionen
har fått så förhållandevis liten praktisk betydelse kan vara att den
procedur som konventionen förutsätter är rätt komplicerad.

Inom Europarådet har nyligen utarbetats en ny konvention om ”överförande
av dömda”, som lär ge utrymme för ett enklare förfarande.
Konventionen har i dagarna undertecknats av Sverige. Den har öppnats för
undertecknande också för USA och Canada, fastän dessa stater inte är
medlemmar av Europarådet.

Det utrymme för bilaterala avtal i verkställighetsfrågor som 1972 års
verkställighetslag ger har hittills inte utnyttjats. Vissa sonderingar har
förekommit bl. a. i förhållande till USA, innan det stod klart att USA skulle
kunna ansluta sig till den nya Europarådskonventionen. Enligt vad utskottet
har erfarit pågår f. n. sonderingarom ett bilateralt avtal med Frankrike; även
i förhållande till Peru har saken aktualiserats.

Utskottet behandlade förra året en motion om att Sverige borde verka för
att utlänningar som dömts här i landet i större utsträckning borde avtjäna
straffen i sina hemländer. I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte
utskottet bifall till motionen (JuU 1981/82:44 s. 9 f) med hänvisning till bl. a.
den kommande nya Europarådskonventionen och de sonderingar som
skedde från svensk sida rörande bilaterala avtal i straffverkställighetsfrågor.

Såsom utskottet framhöll i sitt nyss nämnda betänkande kan det från
många synpunkter - bl. a. humanitära - vara av värde att en här i landet
dömd utlänning får möjlighet att avtjäna straffet i sitt hemland. Den
ansträngda beläggningssituationen vid kriminalvårdens anstalter i förening
med det förhållandet att relativt många utlänningar döms till fängelsestraff
förtjänar också att beaktas i detta sammanhang. Dessa synpunkter har i linje
med vad som sägs i motion 2158 giltighet framför allt när det gäller
utlänningar med ingen eller ringa anknytning till Sverige. Intresset av att från
Sverige kunna överföra straffverkställighet gäller i synnerhet i förhållande till
sådana länder som har likartade rättssystem. Beträffande andra länder kan
det emellertid enligt utskottets mening finnas anledning till viss försiktighet
när det gäller att överföra verkställigheten; bl. a. måste beaktas skillnader i
fråga om den vård och behandling som förekommer. I detta sammanhang vill
utskottet understryka att möjligheten att överföra verkställigheten till annat
land givetvis inte får innebära att man minskar de ansträngningar som görs
för att förbättra förhållandena vid kriminalvårdens anstalter för de intagna
sorn är utlänningar.

Som framgår av det anförda har en ny Europarådskonvention nyligen
öppnats för undertecknande. Enligt utskottets uppfattning finns det goda
skäl anta att den konventionen kommer att få större praktisk betydelse på
området än brottmålsdomskonventionen. I linje med önskemålen i motion
2158 ligger också de sonderingar som sker från svensk sida rörande bilaterala
avtal i straffverkställighetsfrågor som den svenska lagstiftningen ger utrym -

JuU 1982/83:25

me för. Utskottet anser att det i detta hänseende inte påkallas någon åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet, och utskottet
avstyrker bifall till motion 2158 i denna del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förvaltning av fastigheter

att riksdagen godkänner den i propositionen beräknade driftstaten,

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag
av 1 222 561 000 kr.,

3. beträffande narkotikaproblemen vid anstalterna

att riksdagen avslår motion 1982/83:887 i denna del (yrkande 2
delvis),

4. beträffande skärpning av verkställighetsreglerna för narkotikadömda
m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:1592 i denna del (yrkande
10), motion 1982/83:2112 i denna del (yrkandena 3 och 4) och
motion 1982/83:2158 i denna del (yrkande 2),

5. beträffande kriminalvård i familj

att riksdagen avslår motion 1982/83:715,

6. beträffande frivårdshotell m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:887 i denna del (yrkande 1
samt yrkande 2 delvis),

7. beträffande straffverkställighet i den dömdes hemland

att riksdagen avslår motion 1982/83:2158 i denna del (yrkande
1).

3. Frivården. Regeringen har under punkt E 3 (s. 95-98) föreslagit riksdagen
att till Frivården för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av
194 450 000 kr.

Motion

I motion 1982/83:890 av Nils Svensson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att medel under anslaget Kriminalvården anvisas för en assistenttjänst
inom KrAmi-projektet, i syfte att underlätta samarbetet mellan
myndigheter när det gäller att rehabilitera socialt handikappade och
kriminellt belastade ungdomar.

JuU 1982/83:25

Utskottet

Under denna punkt föreslår regeringen att riksdagen anvisar ett förslagsanslag
som innebär en ökning med drygt 8 milj. kr. i förhållande till
innevarande budgetår. Sammanlagt föreslås ett anslag på 194 450 000 kr.

KrAmi (Kriminalvårdsklienter i Arbetsmarknadsinstitut) är ett samarbetsprojekt
i Malmö mellan arbetsmarknadsinstitutet, arbetsförmedlingen,
kriminalvårdsverket och Malmö kommun. KrAmi är organisatoriskt en del
av arbetsmarknadsverket. Syftet med projektet är att genom arbetsplacering
söka återföra socialt handikappade och kriminellt belastade ungdomar till en
ordnad tillvaro. Verksamheten riktar sig till ungdomar mellan 18 och 24 år
som är aktuella hos arbetsförmedlingen, kriminalvården och socialförvaltningen.

De myndigheter som ingår i projektet bidrar med tjänstemän för
verksamheten; där ingår bl. a. arbetskonsulent, arbetsförmedlare, kriminalvårdsassistent,
socialassistent och fritidsassistent.

I motion 890 anförs att kriminalvårdsstyrelsen inte längre anser sig ha
möjlighet att avsätta pengar för kriminalvårdsassistent till KrAmi och att
därför medel bör avdelas särskilt för detta ändamål inom projektet.

I regleringsbrevet för innevarande budgetår har föreskrivits att kriminalvårdsstyrelsen
från anslagsposten Vårdkostnader får för behandlings- och
stödåtgärder använda högst 4 800 000 kr. Av detta belopp har kriminalvårdsstyrelsen
fördelat 140 000 kr. till Övervakares och Kontaktpersoners
Riksförbund, att användas för att avlöna en kriminalvårdsassistent inom
KrAmi-projektet.

Vid utskottets beredning av motionsärendet har utskottet inhämtat att för
nästa budgetår ingen ändring är avsedd att företas vad gäller tilldelning av
medel för den ifrågavarande kriminalvårdsassistenten. Eftersom motionsönskemålet
sålunda får antas bli tillgodosett påkallas ingen åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionen.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Frivården för
budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 194 450 000
kr.,

2. beträffande rehabilitering - KrAmi

att riksdagen avslår motion 1982/83:890.

4. Maskin- och verktygsutrustning m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 4 (s. 98) och hemställer

att riksdagen till Maskin- och verktygsutrustning m. m. för budgetåret
1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 19 100 000 kr.

JuU 1982/83:25

5. Engångsanskaffning av inventarier m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 5 (s. 98) och hemställer

att riksdagen till Engångsanskaffning av inventarier m. m. för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 22 400 000
kr.

6. Utbildning av personal m. fl. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt E 6 (s. 98 och 99) och hemställer

att riksdagen till Utbildning av personal m. fl. för budgetåret
1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 11 375 000 kr.

7. Byggnadsarbeten för kriminalvården. Regeringen har under punkt E 7
(s. 99-103) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta om
byggnadsarbeten för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen, dels bemyndiga regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen, dels till
Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret 1983/84 anvisa ett
reservationsanslag av 27 500 000 kr.

Motioner

I motion 1982/83:404 av Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga
(fp) hemställs att riksdagen begär att regeringen lämnar igångsättningstillstånd
för kriminalvårdsanstalterna i Ystad och Malmö så snart projekteringen
är klar.

I motion 1982/83:886 av Kerstin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna angelägenheten av att lokalanstalt i Vänersborg ges hög
prioritet vid fördelning av investeringsmedel för statligt byggande (delvis).

I motion 1982/83:887 av Per Israelsson m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de stora riksanstalternas omfång (yrkande 2 delvis).

I motion 1982/83:1751 av Ralf Lindström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att - inom ramen för medel till
byggnadsarbeten för kriminalvården - en ombyggnad av den nedlagda
militärarresten på Stumholmen i Karlskrona till häkte bör komma till
stånd.

Utskottet

Riktlinjer i fråga om utformningen av kriminalvårdens anstalter antogs
genom 1973 års kriminalvårdsreform. Riksdagen har därefter vid behand -

Juli 1982/83:25

lingen av 1980 års budgetproposition godkänt en principplan för förändringar
i lokalanstaltsorganisationen (prop. 1979/80:100 bil. 5 s. 68-72, JuU 34
s. 1—4, rskr 282). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs i områden
som f. n. har brist på lokalanstaltsplatser. Vidare förutsätts i planen att ett
antal anstalter från 1800-talet samt vissa andra anstalter som är i mycket
dåligt skick byts ut.

År 1982 godkände riksdagen en plan för ett successivt inrättande av mindre
bostadsavdelningar vid riksanstalterna Tidaholm, Hall och Norrtälje (prop.
1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr 361).

Regeringens förslag under förevarande punkt innebär bl. a. att kostnadsramar
beräknas för nya lokalanstalter i Karlskoga (30,4 milj. kr.) och i
Kristianstad (28,4 milj. kr.) samt för tidigarelagda byggnadsobjekt vid
kriminalvårdsanstalterna Hinseberg, Luleå, Roxtuna, Smälteryd, Tidaholm
och Umeå (sammanlagt 25,5 milj. kr.). Vidare beräknas kostnadsramar om
25,8 milj. kr. för inrättande av mindre bostadsavdelningar vid kriminalvårdsanstalterna
Hall, Norrtälje och Tidaholm samt för en ny bostadspaviljong vid
den sistnämnda anstalten.

I motion 887 begärs ett riksdagsuttalande om att de stora riksanstalterna
inte skall ökas ut genom tillbyggnader av speciellt slag.

De tillbyggnader till riksanstalterna som redovisas i budgetpropositionen
ligger enligt utskottets mening helt i linje med den plan för inrättande av
mindre bostadsavdelningar som riksdagen enhälligt godkände förra året.
Verksamheten syftar inte till att öka platsantalet vid dessa anstalter utan till
att motverka den minskning av platsantalet som inrättandet av mindre
bostadsavdelningar leder till. Samtidigt underlättas differentieringen av de
intagna. Något sådant uttalande som motionärerna begär kan utskottet inte
ställa sig bakom, och utskottet avstyrker bifall till motion 887 i här behandlad
del.

I motionerna 404 och 889 begärs att riksdagen skall uttala sig för byggande
av lokalanstalter i Malmö, Ystad och Vänersborg. Till stöd för yrkandena
åberopas bl. a. sysselsättningspolitiska skäl.

Med anledning av motionsyrkandena vill utskottet först erinra om att
beläggningsutvecklingen, som berörts i det föregående, medfört att lokalanstaltsbyggandet
har måst intensifieras och att gamla anstalter inte har kunnat
läggas ned i enlighet med 1980 års principplan. F. ö. vill utskottet endast
hänvisa till att frågorna om uppförande av nya lokalanstalter i Malmö, Ystad
och Vänersborg är aktualiserade inom regeringskansliet. I budgetpropositionen
anger departementschefen sålunda att anstalterna i Malmö och Ystad
bör uppföras så snart tidigareläggning av statliga byggnadsprojekt behövs i
regionen. Han anger också att en ny lokalanstalt planeras i Vänersborg.

Vad nu sagts gäller emellertid även för andra orter, och utskottet kan inte -utöver vad regeringens prioritering innebär - förorda byggande av lokalanstalter
i vissa orter framför andra. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet
bifall till motion 404 och motion 886 i här behandlad del.

JuU 1982/83:25

I motion 1751 begärs att riksdagen skall uttala sig för att den nedlagda
militärarresten på Stumholmen i Karlskrona byggs om till häkte.

Motionsspörsmålet sammanhänger med problemet med överbeläggning
inom häktesorganisationen i södra Sverige. Utskottet ser allvarligt på detta
problem även om viss förbättring kan förutses bl. a. som resultat av den
byggnadsverksamhet för polisväsendet som pågår och planeras i Trelleborg
och Malmö. Saken är uppmärksammad både av kriminalvårdsstyrelsen och
inom regeringskansliet. Frågan om utnyttjande av militärarresten i Karlskrona
har sålunda förts fram av styrelsen senast i anslagsframställningen för
nästkommande budgetår. Byggnadsstyrelsen har nyligen redovisat bedömningsunderlag
för val av plats för häktesbyggnad i Karlskrona, och frågan
övervägs f. n. inom regeringskansliet. I anslutning till motionsspörsmålet vill
utskottet endast framhålla att utskottet utgår från att regeringen uppmärksamt
följer utvecklingen av beläggningen inom häktesorganisationen i södra
Sverige och föranstaltar om de åtgärder som påkallas. Däremot anser
utskottet inte att riksdagen bör göra något sådant uttalande i den för
regeringen redan aktualiserade frågan om anordnandet av häktesplatser i
Karlskrona som begärs i motion 1751. Utskottet avstyrker bifall till
motionen.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens begäran om bemyndigande
att besluta om byggnadsarbeten för kriminalvården och att fastställa
tillgångsvärden, och utskottet godtar regeringens medelsberäkning.

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsramar

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten
för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen,

2. beträffande tillgångsvärden

att riksdagen bemyndigar regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen,

3. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Byggnadsarbeten för kriminalvården för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 27 500 000
kr.,

4. beträffande tillbyggnad till riksanstalter

att riksdagen avslår motion 1982/83:887 i denna del (yrkande 2
delvis),

5. beträffande byggande av lokalanstalter i Malmö och Ystad
att riksdagen avslår motion 1982/83:404,

6. beträffande byggande av lokalanstalt i Vänersborg

att riksdagen avslår motion 1982/83:886 i denna del (delvis),

JuU 1982/83:25

7. beträffande häkte i Karlskrona

att riksdagen avslår motion 1982/83:1751.

Stockholm den 7 april 1983

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s). Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Inger Wickzén (m),
Birthe Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).

Reservationer

1. Skärpning av verkställighetsreglerna för narkotikadömda m. m. (punkt 2,
mom. 4)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger Wickzén
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 8 med ”dessa delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis slå fast att narkotikasituationen inom kriminalvårdens
anstalter påkallar att särskilda åtgärder, utöver dem som
beslutades förra året, vidtas på lagstiftningssidan. Även intresset av att
förhindra att de som dömts för särskilt allvarlig brottslighet fortsätter
kriminalitet under verkställighetstiden fordrar enligt utskottets bedömning
en lagstiftning av mer långtgående slag. Utskottet finner det angeläget att
man inför en ordning som ger utrymme för särbehandling av intagna i
betydligt större utsträckning än vad den nuvarande, sedan den 1 oktober
1982 gällande lagstiftningen medger. Vad som i detta hänseende föreslås i
motion 1592 anser utskottet mindre ändamålsenligt; förslaget i den motionen
torde knappast tillgodose de syften som nyss angetts. Härtill kommer att de
brister som kan vidlåda kriminalvårdslagen genom kriminalvårdsstyrelsens
framställning är uppmärksammade inom regeringskansliet. I detta läge är det
enligt utskottets mening knappast påkallat att riksdagen nu, såsom föreslås i
motion 1592, beslutar ändra reglerna om särbehandling i 7 § tredje stycket
kriminalvårdslagen. Utskottet avstyrker således bifall till motion 1592 i
denna del.

Däremot anser utskottet i linje med önskemålen i motion 2158 att det
utöver den reglering som finns i kriminalvårdslagen bör övervägas en ordning
som innebär att en särskild verkställighetsform tillskapas för vissa särskilt

Juli 1982/83:25

brottsbenägna långtidsdömda. Ett förslag härom lades fram av permissionsutredningen.
Enligt utskottets mening skulle utredningens förslag på ett
effektivt sätt bidra till att hindra de mycket grova narkotikabrottslingarnas
samhällsnedbrytande verksamhet och därmed kanske också rädda livet på
människor som eljest skulle dragits in i narkotikaberoende. Skall detta syfte
kunna nås är det å andra sidan ofrånkomligt att man åtminstone i någon mån
får göra avkall på de principer som normalt präglar svensk kriminalvård.
Samtidigt måste man dock komma ihåg att det här är fråga om ett mycket litet
antal dömda, som medvetet kalkylerat med risken för upptäckt och som är
utomordentligt farliga för samhället och många av dess enskilda medlemmar.
Att samhället vidtar alla rimliga åtgärder för att förhindra narkotikamissbrukets
utbredning är f. ö. förestavat av starka humanitära skäl.

Sammantaget finner utskottet att övervägande skäl talar för att den
reglering i fråga om särbehandling av vissa långtidsdömda som finns i
kriminalvårdslagen bör kompletteras med regler om en särskild verkställighetsform
för vissa särskilt brottsbenägna, farliga personer som dömts till lägst
fyra års fängelse. Dessa regler bör, såsom anförs i motion 2158, i huvudsak
utformas efter permissionsutredningens linjer. Utskottet anser att det från
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att förordnande om särskild verkställighet
görs av domstol.

Den reglering rörande en särskild verkställighetsform som utskottet
förordar påkallar ganska omfattande lagändringar. Det bör ankomma på
regeringen att utarbeta förslag till erforderlig författningstext. Ett lagförslag i
ämnet bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär också att önskemålen i
motion 2112 i aktuella delar är tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande skärpning av verkställighetsreglerna för narkotikadömda
m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2158 i denna del
(yrkande 2) och med anledning av motion 1982/83:2112 i denna
del (yrkandena 3 och 4) samt med avslag på motion 1982/
83:1592 i denna del (yrkande 10) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

2. Skärpning av verkställighetsreglerna för narkotikadömda m. m. (punkt 2,
mom. 4)

Gunilla André (c), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 8 med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

JuU 1982/83:25

Enligt utskottets mening utgör de ändringar i 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen
i fråga om särbehandling av vissa långtidsdömda som riksdagen
beslutade förra året en i och för sig välbehövlig skärpning av regleringen på
området. Även om det var särskilt angeläget att regleringen kom att omfatta
intagna som dömts för grov narkotikabrottslighet, anser utskottet att det var
mindre välbetänkt att begränsa tillämpningen till dessa speciella fall. Ty
också i fråga om andra kategorier av brottslingar än sådana som dömts för
renodlad narkotikakriminalitet finns det onekligen ett behov av särbehandling.
I narkotikabrottslighetens spår följer också ibland grövre våldsbrott.
Även annan allvarlig sidobrottslighet förekommer. I sammanhanget kan det
förtjäna att erinras om att 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen i tidigare
lydelse enligt förarbetena tog sikte också på andra lagöverträdare än sådana
som dömts för grov narkotikabrottslighet, nämligen sådana som ägnat sig åt
annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom visat
likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Som
exempel på sådan brottslighet nämndes i förarbetena väpnade bank- eller
postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilka gärningsmannen visat
hänsynslöshet, t. ex. genom att använda sprängmedel (prop. 1978/79:62 s. 22
f). Enligt utskottets mening måste risk för sådan brottslighet också kunna
beaktas vid bedömningen av frågan om särbehandling. Det lagförslag som
lades fram i proposition 1981/82:141 skulle ha möjliggjort detta. Kriminalvårdsstyrelsens
framställning till regeringen tar inte sikte på den här berörda
problematiken.

Mot den angivna bakgrunden bör riksdagen nu, som begärs i motion 1592 i
denna del, besluta om den lagändring som hade föreslagits i den nyss nämnda
propositionen. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1983.

Beträffande önskemålen i motion 2158 om att genomföra permissionsutredningens
förslag anser utskottet att det saknas skäl till annat ställningstagande
i frågan än det som utskottet gjorde förra året. Utskottet avstyrker
alltså bifall till motionen i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande skärpning av verkställighetsreglerna för narkotikadömda
m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:2112 i denna del
(yrkandena 3 och 4) och motion 1982/83:2158 i denna del
(yrkande 2) samt med anledning av motion 1982/83:1592 i
denna del (yrkande 10) antar följande förslag till

JuU 1982/83:25

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §'

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages
följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad
med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av
säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till
sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling
som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som har dömts till fängelse i Den som har dömts till fängelse i
lägst två år för grovt narkotikabrott lägst två år skall placeras i sluten

eller grov varusmuggling av narkoti- anstalt, om det med hänsyn till arten

ka skall placeras i sluten anstalt, om av hans brottslighet eller annars kan

det med hänsyn till arten av hans befaras att han är särskilt benägen

brottslighet eller annars kan befaras att fortsätta en brottslig verksamhet

att han är särskilt benägen att fort- av allvarlig karaktär innan verkstäl sätta

en brottslig verksamhet av ligheten i anstalt har avslutats. Vid

allvarlig karaktär innan verkställig- bedömningen skall särskilt beaktas,

heten i anstalt har avslutats. om straffet avser grovt narkotikabrott

eller grov varusmuggling av narkotika.

Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger
för placering i öppen anstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.
1 Senaste lydelse 1982:401.

minab/gotab Stockholm 1983 75098