Juli 1982/83:19

Justitieutskottets betänkande
1982/83:19

om ändringar i rättshjälpslagen m. m. (prop. 1982/83:61 jämte
motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1982/83:61 har regeringen (justitiedepartementet)
dels föreslagit riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet
har anfört i fråga om medelsåtgången på rättshjälpskostnadsanslaget.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
framställningen i det följande under rubriken Utskottet på s. 16.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels den med anledning
av propositionen väckta motionen 1982/83:167 av Allan Ekström m. fl. (m),
dels de under den allmänna motionstiden väckta motionerna 1982/83:1077
(yrkande 1) av Eva Hjelmström (vpk) och Jörn Svensson (vpk) och
1982/83:1207 av Filip Fridolfsson (m). Motionsyrkandena redovisas på
s. 14.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'
dels att i 38, 39 och 49 a §§ samt i rubriken närmast före 33 § ordet
"statsverket” skall bytas ut mot "staten”,
dels att 3, 6, 8, 11, 12, 13, 15, 17, 18, 19, 20, 27, 28, 30, 31, 33, 34, 36 och
47 §§ samt rubrikerna närmast före 11 och 27 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 14 a och 14 b §§, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

1 Lagen omtryckt 1979:240.

1 Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 19

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den
rättssökande är bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne
var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den
som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd som
regeringen bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom offentligt biträde handläggas av rättshjälpsnämnd,
upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde
den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den som
ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Om ersättning för utlägg vid rådgivning
skall fastställas, skall ärendet
handläggas av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde
advokatbyrån är belägen.

Rättshjälpsnämnd står under tillsyn av domstolsverket.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar.
Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på
sådan avdelning.

6 §2

Allmän rättshjälp beviljas fysisk Allmän rättshjälp beviljas fysisk

person i rättslig angelägenhet, om person i rättslig angelägenhet, om

han behöver sådant bistånd och han behöver sådant bistånd och

hans beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej överstiger
ett gränsbelopp som motsva- stiger etthundratiotusen kronor,

rar åtta gånger det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring
som gällde för oktober 1981.

Bidrager den rättssökande i vä- Bidrar den rättssökande i väsent sentlig

omfattning till annans un- lig omfattning till någon annans underhåll,
ökas gränsbeloppet med derhåll, ökas beloppet enligt första

vad som motsvarar ett halvt basbe- stycket med niotusen kronor för var

lopp för var och en till vilkens un- och en till vilkens underhåll han på

derhåll han sålunda bidrager. detta sätt bidrar.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av
förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt
nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall
den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges
eller fråndrages.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar
närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska
förhållanden.

2 Senaste lydelse 1982:1132 (paragrafens nuvarande lydelse återges här i en lydelse som
beslutats efter det att propositionen avlämnats till riksdagen).

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §3

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom
riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller
om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art
och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden
eller omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av
begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration, äktenskapsförord eller testamente,

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,

8. ägaren av en fastighet eller en
byggnad i angelägenhet som avser
fastigheten eller byggnaden, om
han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring
eller något annat
liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten,

8. den som ej har befogat intresse 9. den som ej har befogat intresse
av att få sin sak behandlad. av att få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp
ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara
likställd med svensk medborgare.

Rättshjälpsavgift

Rättshjälpsavgift och tilläggsavgift

11 §

Den rättssökande skall bidra till
de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom att
betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift
enligt vad som sägs i 12-15
§§.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar
närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift.

Den rättssökande skall bidraga
till de kostnader för allmän rättshjälp
som avses i 9 och 10 §§ genom
att betala rättshjälpsavgift enligt
vad som sägs i 12- 15 §§.

Senaste lydelse 1982:299.

1* Riksdagen 1982/83. 7 sami. Nr 19

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett gränsbelopp
som motsvarar två gånger det
basbelopp som anges i 6 § första
stycket, utgör maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften två procent av
basbeloppet, varvid avrundning
skall ske till närmast lägre tiotal
kronor. Maximibeloppet får sättas
ned om det finns särskilda skäl. Beloppet
får dock inte understiga en
procent av det basbelopp som nyss
har nämnts, med avrundning till
närmast lägre tiotal kronor, såvida
det inte är uppenbart att den rättssökande
saknar möjlighet att betala
en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som
anges i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften
den avgift som utgår enligt första
stycket ökad med
en tjugofemtedel av den del av
den rättssökandes inkomst som
överstiger två men ej tre gånger
basbeloppet,
en tjugondel av den del av inkomsten
som överstiger tre men ej
fyra gånger basbeloppet,

en femtondel av den del av inkomsten
som överstiger fyra men ej
fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten
som överstiger fem men ej sex
gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten
som överstiger sex men ej
sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger
sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttages att inkomsten avrundas
till närmast lägre tusental kronor
och att maximibeloppet avrundas
till närmast lägre tiotal kronor.

Föreslagen lydelse

§4

Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst trettiofemtusen
kronor, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften trehundrafemtio
kronor. Maximibeloppet får
sättas ned örn det finns särskilda
skäl. Beloppet får dock inte understiga
etthundrasjuttiofem kronor,
om det inte är uppenbart att den
rättssökande saknar möjlighet att
betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som
anges i första stycket, utgör maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften
den avgift som utgår enligt första
stycket ökad med
fyra procent av den del av inkomsten
som överstiger trettiofemtusen
men ej sextiotusen kronor,

sex procent av den del av inkomsten
som överstiger sextiotusen
men ej sjuttiofemtusen kronor,

tio procent av den del av inkomsten
som överstiger sjuttiofemtusen
men ej nittiotusen kronor,
femton procent av den del av inkomsten
som överstiger nittiotusen
men ej etthundrafemtusen kronor,
tjugo procent av den del av inkomsten
som överstiger etthundrafemtusen
kronor.

Vid tillämpning av andra stycket
iakttas att inkomsten avrundas till
närmast lägre tusental kronor.

4 Senaste lydelse 1981:1287.

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse ■ Föreslagen lydelse

13 §

Bidrager den rättssökande i vä- Bidrar den rättssökande i väsentsentlig
omfattning till annans un- lig omfattning till någon annans underhåll,
ökas gränsbelopp enligt derhåll, skall inkomstgränserna en 12

§ första eller andra stycket med ligt 12 § första och andra styckena

vad sorn motsvarar hälften av där höjas med niotusen kronor för var

angivet basbelopp för var och en och en till vilkens underhåll han så till

vilkens underhåll han sålunda lunda bidrar,

bidrager.

14 a §

Om den ersättning som skall tillerkännas
biträde för arbete enligt
22 § överstiger tretusen kronor,
skall den rättssökande utöver
rättshjälpsavgiften betala en tillläggsavgift
om tio procent av den
del av ersättningen som överstiger
tretusen kronor, dock högst ett belopp
som uppgår till fem gånger
maximibeloppet. Det belopp som
skall betalas avrundas till närmast
lägre tiotal kronor.

14 b §

Om det är uppenbart att den
rättssökande saknar möjlighet att
betala tilläggsavgiften eller någon
del av den, får han helt eller delvis
befrias från denna.

Om det framkommer att den
rättssökande inte längre saknar
möjlighet att betala den tilläggsavgift
som han befriats från, skall beslutet
omprövas.

15 §

I samband med att allmän rätts- I samband med att allmän rättshjälp
beviljas, fastställes det för sö- hjälp beviljas, fastställs det för sö kanden

gällande maximibeloppet. kanden gällande maximibeloppet

och det belopp vartill tilläggsavgiften
högst kan uppgå.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 §
väsentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet
jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning
gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill framkommit.

När maximibeloppet jämkas,
skall även det belopp vartill tillläggsavgiften
högst kan uppgå
jämkas i motsvarande mån.

17 §

Är rättslig angelägenhet anhängig
vid domstol, prövas fråga om beviljande
av allmän rättshjälp av domstolen.
Likaså beslutar domstol,
där den rättsliga angelägenheten är
anhängig, om jämkning av maximibeloppet
för rättshjälpsavgiften.

Om en rättslig angelägenhet är
anhängig vid domstol, prövar domstolen
frågan om beviljande av allmän
rättshjälp. Den domstol, där
den rättsliga angelägenheten är anhängig,
beslutar också om jämkning
av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften
och av det belopp vartill
tilläggsavgiften högst kan uppgå.
Domstolen fattar även beslut enligt
14 b §.

18 §

Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga
angelägenheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av
allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.

Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, beslutar
rättshjälpsnämnden också om
jämkning av maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften.

Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, beslutar
rättshjälpsnämnden också om
jämkning av maximibeloppet för
rättshjälpsavgiften och av det belopp
vartill tilläggsavgiften högst
kan uppgå samt meddelar beslut
enligt 14 b §.

19 §

Beviljas allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader
enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även
biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in
till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp. Detsamma
gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet,
om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen
har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerliga skäl
föreligger.

Vad som har sagts nu om ersättning
till biträde gäller även i fråga
om ersättning till skiftesman.

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6 skall rätten, i stället
för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän
rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad
för rättshjälpen.

20 §

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 § blir den som beslutat härom biträde
till den rättssökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens
begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller
annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt.

I angelägenhet, som kan antagas
bli prövad enligt lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre
värden, får biträde förordnas endast
om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I ärende om bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till makarnas
förhållanden eller boets beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas
ej biträde enligt denna lag.

I angelägenhet, som kan antas bli
prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången
i tvistemål om mindre värden,
får biträde förordnas endast
om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I ärende om bodelning, som
inte avser klander, får biträde inte
förordnas.

Betalning och fastställande av rättshjälpsavgift,
avräkning med den rättssökande
och med biträde

Betalning och fastställande av rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift, avräkning
med den rättssökande och med
biträde

27 §

Finns biträde enligt denna lag, erlägges
rättshjälpsavgift till biträdet
intill det enligt 15 § första stycket
fastställda maximibeloppet. Finns
ej biträde, skall rättshjälpsavgift erläggas
till statsverket. Har maximibeloppet
höjts sedan rättshjälp beviljats,
skall den avgift som kan föranledas
av höjningen erläggas till
statsverket.

Finns biträde enligt denna lag,
betalas rättshjälpsavgiften till biträdet
intill det enligt 15 § första
stycket fastställda maximibeloppet.
Finns inte något biträde, skall
rättshjälpsavgiften betalas till staten.
Rättshjälpsavgiften får tas ut
så snart maximibeloppet har fastställts.
Har maximibeloppet höjts
sedan rättshjälp beviljades, skall
den avgift som kan föranledas av
höjningen betaläs till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträdet
när ersättningen till biträdet
har fastställts. Biträdet får ta ut
förskott på tilläggsavgiften med
skäligt belopp. Om det belopp vartill
tilläggsavgiften högst får uppgå

1** Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 19

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse

I mål eller ärende vid domstol
skall domstolen fastställa rättshjälpsavgiften
i samband med att
den fastställer ersättning till biträde.
Finns ej biträde eller begär biträde
ej ersättning, fastställes rättshjälpsavgiften
när domstolen skiljer
målet eller ärendet från sig eller när
rättshjälpen upphör. Vad nu sagts
gäller även om rättshjälpsavgift tidigare
har fastställts för den rättssökande.

Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skall
rättshjälpsnämnden fastställa rättshjälpsavgiften.
Därvid skall första
stycket äga motsvarande tillämpning.

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften
skall genom dess försorg
avräkning göras med den rättssökande
och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt
22 § skall avräknas vad den rättssökande
enligt 27 § är skyldig att utge
som rättshjälpsavgift till biträdet.
Understiger ersättningen den avgift
som skall avräknas, svarar biträdet,
om kostnader utöver biträdesersättningen
uppkommit för rättshjälpen,
mot statsverket för mellanskillnaden.

Fastställes rättshjälpsavgiften till
lägre belopp än det som den rättssökande
inbetalat, får med återbetalning
av mellanskillnaden anstå,
om det finns anledning antaga att
högre avgift kommer att fastställas

Föreslagen lydelse

höjs i samband med att ersättning
till biträdet fastställs, skall det belopp
söm kan föranledas av höjningen
och som hänför sig till den
ersättningen eller till en tidigare
fastställd biträdesersättning betalas
till staten.

I mål eller ärende vid domstol
skall domstolen fastställa rättshjälpsavgiften
och i förekommande
fall tilläggsavgiften i samband med
att den fastställer ersättning, till biträde.
Finns ej biträde eller begär
biträdet ej ersättning, fastställs
rättshjälpsavgiften när domstolen
skiljer målet eller ärendet från sig
eller när rättshjälpen upphör. Vad
nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift tidigare har
fastställts för den rättssökande.

Är den rättsliga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skall
rättshjälpsnämnden fastställa rättshjälpsavgiften
och tilläggsavgiften.
Därvid skall första stycket tillämpas.

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften
och i förekommande
fall tilläggsavgiften skall genom
dess försorg avräkning göras med
den rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt
22 § skall avräknas vad den rättssökande
enligt 27 § är skyldig att utge
till biträdet. Understiger ersättningen
vad som skall avräknas, svarar
biträdet, om kostnader utöver biträdesersättningen
uppkommit för
rättshjälpen, mot staten för mellanskillnaden.

Fastställs rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften till lägre belopp än
det som den rättssökande inbetalat,
får återbetalning av mellanskillnaden
anstå, om det finns anledning
anta att högre belopp kommer att

Juli 1982/83:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

på grund av ytterligare kostnader
för rättshjälpen.

fastställas på grund av ytterligare
kostnader för rättshjälpen.

31 §5

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid
domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om
parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta.
Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall
åläggas att utge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §.

Vinner makar efter gemensam
ansökan äktenskapsskillnad och
har ena maken åtnjutit allmän
rättshjälp, skall rätten ålägga andra
maken att betala statsverket hälften
av kostnaderna för rättshjälpen.
Om maximibeloppet för andra makens
rättshjälpsavgift skulle ha varit
lägre än som motsvarar hälften
av rättshjälpskostnaderna, skall
åläggandet dock begränsas till vad
som motsvarar maximibeloppet.
Ersättningsskyldighet skall ej åläggas
om detta belopp ej skulle överstiga
maximibeloppet enligt 12 §
första stycket första meningen och
ej heller om det med hänsyn till omständigheterna
annars är obilligt.

Om det döms till äktenskapsskillnad
mellan makar efter gemensam
ansökan och den ena maken har åtnjutit
allmän rättshjälp, skall rätten
ålägga den andra maken att betala
staten hälften av kostnaderna för
rättshjälpen. Om maximibeloppet
för den andra makens rättshjälpsavgift
skulle ha varit lägre än hälften
av rättshjälpskostnaderna, skall
åläggandet dock begränsas till vad
som motsvarar maximibeloppet.
Ersättningsskyldighet skall inte
åläggas, om beloppet understiger
en viss av regeringen fastställd
gräns. Ersättningsskyldighet skall
heller inte åläggas om det med hänsyn
till omständigheterna annars är
obilligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena maken
åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden med motsvarande
tillämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för skiftesmannen
och för utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet
får verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstols
dom.

Överstiger i fall som avses i andra
eller tredje stycket summan av
ersättning som make ålagts att betala
och den rättssökandes rättshjälpsavgift
kostnaderna för rättshjälpen,
skall den make som åtnjuter
allmän rättshjälp berättigas få
tillbaka den överskjutande delen.

Om den rättssökandes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift tillsammans
med den ersättning som
maken har ålagts att betala enligt
andra och tredje styckena överstiger
rättshjälpskostnaderna, skall
den rättssökande berättigas att få
tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga
om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet
åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan
angivande av bestämt belopp.

5 Senaste lydelse 1981:1287.

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §6

Har motpart eller annan enligt
31 § ålagts ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnader, skall ersättningen
utges till statsverket, om
ersättningen till den del den motsvarar
den rättssökandes rättshjälpsavgift
utgör högst fem procent
av det basbelopp som anges i 6
§ första stycket. Den rättssökande
skall i sådant fall berättigas att av
statsverket återfå ett belopp motsvarande
erlagd rättshjälpsavgift.

Överstiger den del av ersättningen
som motsvarar den rättssökandes
rättshjälpsavgift fem procent
av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige
utge belopp motsvarande
rättshjälpsavgiften till
den rättssökande och återstoden
till statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej

ålagts till fullt belopp skall vad i
första och andra styckena sägs om
rättshjälpsavgift avse den del av avgiften
som svarar mot fördelningen
av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats
sökande i ärende angående verkställighet
enligt utsökningsbalken,
skall bestämmelserna i första-tredje
styckena om ersättning tillämpas
också i fråga om särskild avgift enligt
förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter
som i ärendet uttagits
hos motparten.

Om motpart eller annan enligt
31 § första eller femte stycket har
ålagts ersättningsskyldighet för
rättshjälpskostnader, skall ersättningen
betalas till den rättssökande
med belopp som motsvarar rättshjälpsavgiften
jämte tilläggsavgift
och till staten med återstoden.

Om ersättningsskyldighet inte
har ålagts till fullt belopp skall vad i
första stycket sägs om rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift avse de delar
härav som svarar mot fördelningen
av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats
sökande i ärende angående verkställighet
enligt utsökningsbalken,
skall bestämmelserna i första och
andra styckena om ersättning tilllämpas
också i fråga om särskild
avgift enligt förordningen
(1981:1185) om utsökningsavgifter
som i ärendet uttagits hos motparten.

34 §7

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. rättshjälpsavgift ej erlägges 1. rättshjälpsavgift eller tillenligt
27 §, läggsavgift ej erläggs enligt 27 §,

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha
beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig
uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,

Senaste lydelse 1981:1288.
7 Senaste lydelse 1982:299.

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin
sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande
ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall
som avses i 8 § 7, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart
obilligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän
rättshjälp skall upphöra enligt första
stycket, skall den som haft
rättshjälp själv bära kostnaderna
för denna. Det får dock beslutas att
kostnaderna helt eller delvis skall
betalas av statsverket, om det föreligger
särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän
rättshjälp skall upphöra enligt andra
stycket, skall kostnaderna för
rättshjälpen betalas av statsverket.
Det får dock beslutas att kostnaderna
helt eller delvis skall bäras av
den som haft rättshjälp, om det föreligger
särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän
rättshjälp skall upphöra enligt andra
stycket, skall kostnaderna för
rättshjälpen betalas av staten. Det
får dock beslutas att kostnaderna
helt eller delvis skall bäras av den
som haft rättshjälp, om det föreligger
särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den
rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat
fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband
med prövning av besvär enligt 49 §.

36 §

Annan rättshjälp åt misstänkt i
brottmål än som avses i 35 § beviljas
tilltalad, om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger femtiotusen
kronor.

Annan rättshjälp åt misstänkt i
brottmål än som avses i 35 § beviljas
tilltalad, om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp
som motsvarar tre gånger
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket.

Vid prövning enligt första stycket äger 6 § andra och tredje styckena
motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som
ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

47 §8

Rådgivning sker mot en avgift
som motsvarar en halv procent av
det basbelopp som anges i 6 § första
stycket för varje påbörjad tidsperiod
om 15 minuter. Avgiften för

Rådgivning sker mot en avgift av
åttiofem kronor för varje påbörjad
tidsperiod om femton minuter. Avgiften
får sättas ned så att den ej
överstiger det maximibelopp för

8 Senaste lydelse 1981:5.

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse

rådgivningen jämnas till närmast
lägre tiotal kronor. Avgiften får
nedsättas så att den ej överstiger
det maximibelopp för rättshjälpsavgiften
som skulle ha fastställts om
allmän rättshjälp hade beviljats.
För vad som nedsatts utgår ersättning
av allmänna medel till den som
meddelat rådgivning.

Föreslagen lydelse

rättshjälpsavgiften som skulle ha
fastställts om allmän rättshjälp
hade beviljats. För vad som har
satts ned utgår ersättning av allmänna
medel till den som har meddelat
rådgivningen.

Den som har meddelat rådgivning
har rätt till skälig ersättning
av allmänna medel för de kostnader
för tolk och för översättning
som uppdraget har krävt. Ersättningen
fastställs av rättshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgivningen
anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av
rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983.

Äldre bestämmelser gäller alltjämt i rättshjälpsärenden där allmän
rättshjälp har sökts före lagens ikraftträdande. De nya bestämmelserna i
33 § skall dock tillämpas även i äldre ärenden, om beslut som avses i 31 §
inte tidigare har meddelats i ärendet.

JuU 1982/83:19

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.

1 §'

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han
till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått
för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller
sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången
samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans
hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för
kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kostnad,
som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den
tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller
i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som
motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid
allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda får jämkas eller
eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet
eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade Om det belopp som den tilltalade

skulle hava att ersätta ej överstiger skulle vara skyldig att ersätta un maximiheloppet

enligt 12 § första derstiger en viss av regeringen faststycket
första meningen rätts- ställd gräns, skall ersättningsskyl hjälpslagen,

skall kostnaden stan- dighet inte åläggas,
na å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1983.

1 Senaste lydelse 1979:242.

JuU 1982/83:19

Motionerna

I motion 1982/83:167 av Allan Ekström m. fl. (m) hemställs att riksdagen
avslår propositionen i vad den avser frågan om ökad progressivitet rörande
rättshjälpsavgiften och om upphörandet av denna avgifts anknytning till
basbeloppet.

I motion 1982/83:1077 av Eva Hjelmström (vpk) och Jörn Svensson (vpk)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen uttalar sig för en ”Lex Birka”,
innebärande att barn, genom ändring i rättshjälpslagen, får möjlighet att
driva mål av allmänt intresse utan att därför drabbas av stora kostnader, och
hemställer hos regeringen om förslag härom (yrkande 1).

I motion 1982/83:1207 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om sådana ändringar i rättshjälpslagen att
näringsidkare ges förbättrad möjlighet att få rättshjälp också i angelägenheter
som berör hans näringsverksamhet.

Utskottet

Inledning

Allmänt om rättshjälpssystemet

Rättshjälpslagen (1972:429) skiljer mellan fyra olika slag av rättshjälp,
nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp
genom offentligt biträde och rådgivning. De förslag om ändringar i
rättshjälpslagen som behandlas i detta betänkande gäller huvudsakligen
allmän rättshjälp och i viss mån även rådgivning. Reglerna om dessa former
av rättshjälp innebär i korthet följande.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där det
föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan
form. Därvid är det utan betydelse om angelägenheten skall prövas av
domstol eller av någon annan myndighet eller om det är fråga om en
angelägenhet som inte handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln har
dock flera begränsningar. Bland dem märks främst att allmän rättshjälp inte
får lämnas om den rättssökandes beräknade årsinkomst överstiger ett
gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet för oktober 1981 (regeln
ändrad senast genom SFS 1982:1132). Enligt den dessförinnan gällande
regleringen beräknades gränsbeloppet med utgångspunkt i det basbelopp
som gällde året innan rättshjälp begärdes. Den 1 juli 1973, när rättshjälpsreformen
trädde i kraft, var gränsbeloppet 58 400 kr. För år 1983 är beloppet
138 400 kr. Beloppet ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet
mot annan. Vidare tas hänsyn till förmögenhet, skulder och andra
särskilda omständigheter. En annan begränsning är att rättshjälp inte får
beviljas i vissa slag av ärenden, t. ex. för upprättande av självdeklaration,
äktenskapsförord eller testamente. Den som beviljas allmän rättshjälp skall

JuU 1982/83:19

bidra till kostnaderna i ärendet genom att betala en rättshjälpsavgift,
beräknad efter hans betalningsförmåga. I princip betalar staten återstoden av
den rättssökandes kostnader i ärendet. Den viktigaste ersättningsgilla
kostnaden är kostnaden för biträde. Allmän rättshjälp täcker inte den
skyldighet att ersätta en motparts rättegångskostnader som domstol kan
ålägga enligt bl. a. 18 kap. 1 § rättegångsbalken.

Rättshjälpsformen rådgivning omfattar rådgivning och därmed jämförlig
åtgärd i rättsliga angelägenheter under högst en timme. Rådgivning är öppen
för alla oavsett inkomst och meddelas av advokater eller biträdande jurister
på advokatbyråer. Den sker mot en rådgivningsavgift som beräknas med
utgångspunkt i basbeloppet. Avgiften kan sättas ned. Staten betalar
kostnaderna för rådgivningen till den del de inte täcks av avgifterna.

För handläggning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.

Statens kostnader för rättshjälpen m. m.

Rättshjälpssystemet, som tillkom år 1973, har t. o. m. år 1979 byggts ut i
etapper. Budgetåret 1981/82 var statens kostnader för rättshjälpen i det
närmaste 230 milj. kr. För innevarande budgetår har riksdagen anvisat 170
milj. kr. (prop. 1981/82:100 bilaga 5, JuU 46, rskr 274). Vid medelsberäkningen
beaktades dels att vissa redan beslutade ändringar i rättshjälpslagen
beräknades medföra besparingar på drygt 20 milj. kr. (prop. 1981/82:28,
JuU 19, rskr 105), dels att regeringen avsåg att lägga fram ytterligare förslag
som syftade till att minska belastningen på rättshjälpsanslaget med ca 50 milj.
kr. årligen; besparingseffekten av de aviserade förslagen beräknades för
budgetåret 1982/83 bli 25 milj. kr. Här kan också nämnas att riksdagen redan
år 1980 beslutat om ändringar i rättshjälpslagen som beräknades ge
besparingar på 16 milj. kr. (prop. 1980/81:20 bilaga 1, JuU 17, rskr 65).

Pågående utredningsarbete m. m.

En kommitté, rättshjälpskommittén (Ju 1982:01, kommittéberättelsen
1983 del II s. 54), tillkallades i början av år 1982 för att se över
rättshjälpssystemet. Ett uppdrag för kommittén är att undersöka vilka
förändringar i rättshjälpslagstiftningen som kan göras för att öka effektiviteten
och åstadkomma besparingar. Den grundläggande målsättningen för
rättshjälpssystemet - nämligen att den enskilde skall ha möjlighet att
tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation - får
enligt direktiven inte förloras ur sikte vid översynsarbetet. När det gäller
allmän rättshjälp anges i direktiven att en huvuduppgift för kommittén bör
vara att överväga ytterligare begränsningar av tillämpningsområdet. Kommittén
har i februari 1983 lagt fram ett delbetänkande inom området för
rättshjälp åt misstänkt i brottmål (Ds Ju 1983:2) Rätten till offentlig

JuU 1982/83:19

försvarare. Kommittén beräknas avge ett slutbetänkande i början av år
1985.

Till grund för de i förevarande proposition framlagda lagförslagen ligger
promemorian (Ds Ju 1982:2) Rättshjälpskostnaderna, som upprättats inom
justitiedepartementet.

Det var förslagen i den promemorian som åsyftades när vid medelsanvisningen
för innevarande budgetår beaktades även vissa, då endast aviserade,
förslag till besparingar.

Promemorian har remissbehandlats.

De förslag som läggs fram i propositionen grundar sig på promemorian och
remissyttrandena över den.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i rättshjälpslagen och
rättegångsbalken. I fråga om den enskildes avgifter för allmän rättshjälp
föreslås att en tilläggsavgift införs som en rörlig del av hans bidrag till
rättshjälpskostnaderna. Tilläggsavgiften skall utgå i ärenden som är mer
omfattande än genomsnittet och beräknas på biträdets arbetsersättning.
Avgiften föreslås bli maximerad för varje rättssökande i förhållande till hans
rättshjälpsavgift, och det skall finnas möjlighet att sätta ned avgiften helt
eller delvis. Vidare föreslås att rättshjälpssystemets anknytning till basbeloppet
upphör och ersätts med en skala för avgifterna, bestående av fasta
penningbelopp vid olika inkomstlägen och procentuella påslag mellan dessa.
Samtidigt föreslås att avgifterna höjs i de högre inkomstlägena och att den
högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp sänks.

När det gäller rättshjälp vid bodelning föreslås att möjligheten att förordna
biträde enligt rättshjälpslagen avskaffas. Rättshjälp skall däremot även
fortsättningsvis kunna avse skiftesman i sådana ärenden.

I propositionen föreslås vidare för ägare till fastigheter eller byggnader att
rätten till allmän rättshjälp skall gälla endast subsidiärt i förhållande till
rättsskyddsförsäkring när det gäller rättsliga angelägenheter som avser
fastigheten eller byggnaden; rättshjälp skall enligt förslaget inte få beviljas i
sådana angelägenheter om den rättssökande har eller borde ha haft en
rättsskyddsförsäkring.

Ett annat förslag innebär en förenkling av reglerna om fördelning av
ersättning för rättshjälpskostnader mellan staten och den som haft rättshjälp.
Vidare föreslås en ändring i fråga om den nedre gränsen för återbetalningsskyldighet
i vissa fall.

Det föreslås vidare att skiftesmän jämställs med biträden i fråga om rätt till
retroaktiv ersättning enligt rättshjälpslagen.

Slutligen upptar propositionen ett förslag om att tolk- och översättningskostnader
i samband med rådgivning skall kunna betalas av allmänna medel
inte bara som f. n. vid allmänna advokatbyråer utan också vid enskilda

JuU 1982/83:19

advokatbyråer.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1983 och i princip gälla endast
i rättshjälpsärenden som anhängiggjorts efter lagens ikraftträdande.

Förslagens besparingseffekter beräknas till 25 milj. kr. årligen.

Med anledning av att besparingarna väntas bli mindre än som förutsattes
vid medelsberäkningen till anslaget Rättshjälpskostnader för budgetåret
1982/83 anförs i propositionen att anslaget kan antas bli belastat med ca 20
milj. kr. mer än beräknat.

Rättshjälpsavgifter m. m.

Gällande regler

Som tidigare har nämnts är den som har beviljats allmän rättshjälp skyldig
att bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har konstruerats
som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek beräknas svara
mot den rättssökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala.
När allmän rättshjälp beviljas skall det också fastställas ett maximibelopp i
den rättsliga angelägenheten.

Den lägsta rättshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår till 2 % av basbeloppet
för oktober månad 1981, med avrundning till närmast lägre tiotal
kronor, eller 340 kr. Grundavgiften skall betalas av den som har en
årsinkomst motsvarande högst två basbelopp. För rättssökande med
årsinkomst över två men under åtta basbelopp har systemet för avgifter
utformats så att maximibeloppet utgör grundavgiften jämte en viss kvotdel av
skillnaden mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och två basbelopp.
Avgiften är dock alltid lägst 2 % av basbeloppet. Systemet har gjorts
progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt.
Sålunda utgörs maximibeloppet av grundavgiften jämte en tjugofemtedel av
den del av den rättssökandes inkomst som överstiger två men inte tre gånger
basbeloppet, en tjugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men
inte fyra gånger basbeloppet, en femtondel av den del av inkomsten som
överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet, en tiondel av den del av
inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en femtedel
av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet
och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger
basbeloppet. Den som har en inkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet
får inte allmän rättshjälp.

Om den rättssökande i väsentlig omfattning bidrar till någon annans
underhåll höjs beloppsgränserna med vad som motsvarar ett halvt basbelopp
för varje underhållsberättigad. Förekomsten av större förmögenhetsinnehav
eller tyngande skuldsättning skall beaktas när årsinkomsten beräknas. De
belopp som nämns i det följande gäller rättssökande beträffande vilka sådana
särskilda omständigheter inte föreligger.

JuU 1982/83:19

Nedsättning av avgiften får ske om det finns särskilda skäl för det. Beloppet
får dock inte understiga 1 % av basbeloppet om det inte är uppenbart att den
rättssökande saknar möjlighet att betala ens detta belopp. Närmare
föreskrifter om nedsättning meddelas av domstolsverket.

Förslag

I propositionen föreslås betydande förändringar i avgiftssystemet.

En viktig förändring gäller införandet av en tilläggsavgift. Det innebär att
den rättssökande skall betala en tilläggsavgift på 10 % på den del av biträdets
arbetsersättning som överstiger 3 000 kr. Procentsatsen föreslås vara enhetlig
för att tillämpningen skall bli så enkel som möjligt. Avgiften skall i varje
enskilt fall vara maximerad till ett belopp som motsvarar fem gånger den
rättssökandes maximibelopp. Om den rättssökande saknar ekonomiska
möjligheter att betala tilläggsavgiften föreslås att den skall kunna sättas ned
helt eller delvis. Ett syfte med förslaget om tilläggsavgift är att öka de
rättssökandes kostnadsmedvetande.

Tilläggsavgiften blir enligt vad som anförs i propositionen mindre kännbar
för den som har en hög inkomst än för den som har en låg inkomst. För att
motverka denna effekt föreslås att rättshjälpsavgifterna justeras så att
progressionen ökar i de högre inkomstlägena.

Vad härefter gäller förslaget att rättshjälpssystemets anknytning till
basbeloppet skall upphöra innebär detta följande i fråga om beräkning av
rättshjälpsavgifterna. En skala införs med fasta penningbelopp för avgifterna
vid olika inkomstnivåer och med procentuella påslag mellan dessa. Den
inkomstgräns under vilken endast grundavgift skall betalas sätts vid 35 000
kr. Motsvarande gräns enligt gällande bestämmelser är två gånger basbeloppet
för oktober 1981, dvs. 34 600 kr. Grundavgiften, som enligt nuvarande
regler är 2 % av samma basbelopp (340 kr.), sätts till 350 kr. Vid
årsinkomster som överstiger 35 000 kr. men inte 60 000 kr. blir avgiften 350
kr. jämte 4 % av den del av inkomsten som överstiger 35 000 kr. För
inkomster mellan 60 000 kr. och 75 000 kr. blir avgiften 1 350 kr. jämte 6 %
av den del av inkomsten som överstiger 60 000 kr. Om inkomsten överstiger
75 000 kr. men inte 90 000 kr. blir avgiften 2 250 kr. jämte 10 % av den del av
inkomsten som överstiger 75 000 kr. I intervallet 90 000 - 105 000 kr. blir
avgiften 3 750 kr. jämte 15 % av den del av inkomsten som överstiger 90 000
kr., och för inkomster över 105 000 kr. sätts avgiften till 6 000 kr. jämte 20 %
av den del av inkomsten som överstiger 105 000 kr. Den högsta inkomstgränsen
för rätt att erhålla rättshjälp föreslås bli 110 000 kr. F. n. går gränsen
vid åtta gånger basbeloppet, dvs. 138 400 kr.

För rättssökande som i väsentlig omfattning bidrar till annans underhåll
föreslås att inkomstgränserna höjs med 9 000 kr. för varje person till vilken
underhåll lämnas. Motsvarande belopp utgör f. n. 8 650 kr.

JuU 1982/83:19

En jämförelse mellan rättshjälpsavgifternas storlek vid vissa inkomstlägen
enligt nu gällande regler och enligt förslaget visar följande.

Rättssökande utan försörjningsbörda

Den rättssökandes årsinkomst	Avgift enligt förslaget	Avgift enligt gällande regler
30 000	350	340
60 000	1 350	1 430
100 000	5 250	4 400
110 000	7 000	6 020
Rättssökande med försörjningsskyldighet mot	en person
Den rättssökandes	Avgift enligt	Avgift enligt
årsinkomst	förslaget	gällande regler
30 000	350	340
60 000	990	1010
100 000	3 900	3 530
110 000	5 400	4 530
Rättssökande med försörjningsskyldighet mot två personer
Den rättssökandes	Avgift enligt	Avgift enligt
årsinkomst	förslaget	gällande regler
30 000	350	340
60 000	630	660
100 000	2 950	2 790
110 000	4 050	3 670

I motion 167 yrkas avslag på förslagen dels såvitt avser ökad progressivitet i
rättshjälpsavgifterna, dels såvitt gäller avskaffande av rättshjälpsavgifternas
anknytning till basbeloppet. Till stöd härför anför motionärerna bl. a. att
förslagen strider mot grundsatsen att ingen skall tvingas avstå från att
tillvarata sina rättsliga intressen på grund av sin ekonomiska situation.

Överväganden

I rådande statsfinansiella läge är det enligt utskottets uppfattning
nödvändigt att fortsätta ansträngningarna att åstadkomma besparingar inom
rättshjälpen. Flertalet av förslagen i propositionen har till syfte att minska
statens utgifter inom rättshjälpsområdet; inriktningen är samtidigt att
rättshjälpsförmånerna inte får försämras för dem som har svårast att ta till
vara sin rätt. Utskottet kan ansluta sig till de principer i detta avseende som
sålunda ligger bakom förslagen.

Vad först gäller förslaget att införa en tilläggsavgift utöver rättshjälpsavgiften
när biträdets ersättning för arbete överstigit en viss gräns vill utskottet
framhålla följande synpunkter. Förslaget kan väntas få en omedelbar

JuU 1982/83:19

besparingseffekt som följer av att statens utgifter minskar i samma mån som
avgifterna stiger. Härtill kommer att förslaget kan väntas få betydelse för att
öka de rättssökandes kostnadsmedvetande. Regler som skulle kunna
befrämja processekonomiska överväganden under rättshjälpsärendets fortgång
saknas f. n. inom rättshjälpssystemet. Gällande bestämmelser innebär
nämligen att sedan rättshjälpskostnaderna väl har överstigit rättshjälpsavgiften
den rättssökande inte har något eget intresse av att hålla kostnaderna i
ärendet nere. Denna situation är enligt utskottets mening otillfredsställande.
Och i ett läge när de resurser som står till buds måste minskas framstår det
som en naturlig åtgärd att ge de rättssökande anledning att göra processekonomiska
överväganden. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att en
tilläggsavgift införs i enlighet med förslaget. Utskottet har ingen erinran mot
den närmare utformningen av systemet som föreslås.

Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att tillämpningen av
reglerna om tilläggsavgift följs med uppmärksamhet; så kan det exempelvis
vara anledning att, sedan viss erfarenhet har vunnits, undersöka om den
enhetliga procentsatsen för tilläggsavgift fungerar väl eller om en differentierad
procentsats skulle vara lämpligare. Utskottet förutsätter att rättshjälpskommittén
överväger denna sak i sitt fortsatta arbete.

Vad härefter gäller förslaget om en höjning av rättshjälpsavgifterna i högre
inkomstlägen motiveras detta i propositionen med att effekten av en enhetlig
procentsats för tilläggsavgiften blir förhållandevis mindre kännbar för en
rättssökande med hög inkomst än för en rättssökande med låg inkomst. I
motion 167 vänder sig motionärerna mot förslaget om höjda avgifter. De
anför att det inkomstbortfall för staten som skulle uppstå om avgifterna inte
skärps för högre inkomsttagare bör motverkas genom en procentuell höjning
av samtliga rättshjälpsavgifter.

Utskottet vill för sin del framhålla att förslaget om skärpt progression i
högre inkomstskikt får ses i belysning av effekterna av att det införs en
tilläggsavgift med enhetlig procentsats samtidigt som förslaget motiveras av
angelägenheten att begränsa statens utgifter för rättshjälpen. Utskottet
finner förslaget i nuläget godtagbart och avstyrker därför bifall till motion 167
i den nu berörda delen.

Utskottet vill emellertid tillägga att, såsom också uttalas i propositionen,
den nya ordningen innebär att riksdagen i framtiden får tillfälle att på nytt ta
ställning till hur avgiftssystemet skall vara utformat mer i detalj.

I motion 167 tas vidare upp förslaget att avskaffa rättshjälpsavgiftens
anknytning till basbeloppet. Motionärerna motsätter sig att detta samband
upphör.

De gällande reglerna för beräkning av rättshjälpsavgifter har visat sig vara
förenade med nackdelar. En konsekvens av den nuvarande konstruktionen,
som beskrivs under rubriken Rättshjälpsavgifter m. m. (s. 17), är att
höjningar av basbeloppet medför att rättshjälpsavgifterna minskar i högre
inkomstskikt samtidigt som de ökar i lägre inkomstskikt. Dessa effekter

Jul) 1982/83:19

skulle komma att upphöra med det föreslagna avgiftssystemet. Utskottet,
som tidigare har uppmärksammat denna konsekvens av den nuvarande
ordningen och därvid utgått från att frågan skulle aktualiseras i översynsarbetet
beträffande rättshjälpssystemet (se JuU 1981/82:19 s. 19), ansluter sig
till de förslag om ändrade regler som nu läggs fram i propositionen. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motion 167 i här behandlad del.

Ersättning enligt rättshjälpslagen för motparts rättegångskostnader

I motion 1077 anförs bl. a. att det finns anledning att särskilt beakta
spörsmålet om barns rättsliga ställning vad gäller mål i domstol; med
utgångspunkt i ett särskilt fall - den s. k. Birkagårdsrättegången mellan 14
barn och Stockholms kommun avseende skadestånd på grund av miljöfarlig
verksamhet - gör motionärerna gällande att det är rimligt att barn, särskilt i
mål av allmänt intresse, inte förhindras att i rättegång göra sin sak gällande på
grund av risken av att drabbas av skyldighet att betala motpartens
rättegångskostnader. Motionärerna anser att rättshjälpslagen bör ändras i
enlighet härmed.

Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) skall part som
tappat målet ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är
stadgat. Denna regel gäller oavsett om den tappande parten har allmän
rättshjälp eller inte. Rättshjälpen omfattar alltså inte det ansvar för
motpartens rättegångskostnader som en domstol kan döma ut med stöd av
bl. a. 18 kap. 1 § RB. Den som har haft allmän rättshjälp i en tvist vid domstol
och har förlorat målet blir således i princip skyldig att betala den vinnandes
rättegångskostnader medan kostnaderna för den egna processföringen helt
eller delvis betalas av staten. Härav följer också att den som vunnit en
rättegång mot någon som haft rättshjälp inte kan vända sig mot staten med
sitt krav på ersättning för rättegångskostnaderna; denna ersättning får den
vinnande försöka få ut hos motparten.

Att låta samhällets stöd till ekonomiskt svaga parter omfatta också
ansvaret för motparts kostnader var på tal redan medan det äldre systemet
för fri rättegång gällde. Frågan berördes i ett betänkande av 1951 års
rättegångskommitté (SOU 1958:40). Kommittén ville dock inte föreslå
någon regel om att den som vunnit mot part som haft fri rättegång skulle få
någon ersättning från staten. Kommitténs uppfattning kritiserades av flera
remissinstanser.

Under förarbetena till rättshjälpsreformen behandlades frågan i departementspromemorian
Ju 1970:14. Det uttalades där bl. a. att det med visst fog
kunde hävdas att ett fullgott rättsskydd för den enskilde borde täcka
motpartskostnader. Man framhöll emellertid också att reglerna i RB om
fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna är av stor betydelse
som ett korrektiv för oöverlagda processer. Sådana processer borde inte få
föras med stöd av allmänna medel. På grund härav borde det inte komma i

JuU 1982/83:19

fråga att låta rättshjälpen täcka det berörda ansvaret för motpartskostnader.
Det sagda fick inte tolkas så att det inte skulle finnas ett behov för den
enskilde att skydda sig mot skyldigheten att få betala motpartens kostnader.
Det ansågs emellertid naturligt att ett sådant skydd gavs inom ramen för
rättsskyddsförsäkringen och inte i form av rättshjälp med det allmännas
stöd.

I samband med rättshjälpslagens tillkomst övervägdes också en subsidiär
regel som skulle ge vinnande motpart till den som åtnjutit rättshjälp
möjlighet att av staten få ersättning för kostnader som inte kunnat tas ut av
den tappande parten (prop. 1972:4 s. 261 f, JuU 12 s. 36). Utredningen om
rättegångshjälp hade föreslagit en sådan bestämmelse i sitt betänkande
(SOU 1965:13).

Den subsidiära regeln enligt förslaget i 1965 års betänkande hade en annan
karaktär än de mer primära regler som diskuterades i 1958 års betänkande
och senare; den som har rättshjälp kommer inte i ett bättre läge genom
statens subsidiära ansvar. Syftet med den subsidiära regeln i 1965 års
betänkande var i stället att kompensera det underläge som statens åtgärd att
bevilja rättshjälp försatte den rättshjälpsbehövandes motpart i. Regeln
verkade med andra ord endast till dennes förmån. Förslaget i 1965 års
betänkande skall ses mot bakgrund av att man då inte tänkte sig någon
bestämmelse om förprövning av det befogade i en parts talan (se 8 § första
stycket rättshjälpslagen).

Vid remissbehandlingen av 1970 års promemoria godtog det stora flertalet
av remissinstanserna förslaget att rättshjälpen inte primärt skulle täcka
ansvaret för motpartskostnader. Viss kritik framfördes dock från några håll.
Att förslaget inte tog upp någon subsidiär regel till skydd för den som
processat mot en part som haft rättshjälp kritiserades av nästan alla
remissinstanser som yttrade sig i frågan.

I propositionen med förslag till rättshjälpslag (prop. 1972:4) godtog
departementschefen de skäl mot en primär ersättningsregel som uttalats i
1970 års promemoria. När det gällde en subsidiär regel hänvisade han till att i
propositionen föreslagits en regel om intresseprövning vid beviljande av
rättshjälp. Denna regel borde leda till att de situationer man velat förebygga
genom den subsidiära regeln knappast skulle behöva uppkomma. Departementschefen
hänvisade också till att ansvaret för intresseprövningen i första
hand skulle komma att vila på biträdet och att denne - om han medverkat till
att driva ett helt obefogat anspråk - inte skulle ha rätt till ersättning för sitt
arbete. Departementschefen påpekade också att i de fall då den subsidiära
regeln skulle ha sin största betydelse, nämligen för en mindre bemedlad part
(som vinner), också denne fick antas ha beviljats förmånen av rättshjälp. På
grund av det anförda ställde sig departementschefen avvisande till att låta
rättshjälpen omfatta också ett ansvar för motparts kostnader.

I sitt betänkande med anledning av propositionen (JuU 1972:12) godtog
justitieutskottet departementschefens uppfattning och anförde dessutom

JuU 1982/83:19

bl. a. allmänna kostnadsskäl mot en mindre restriktiv lösning. Riksdagen
följde utskottet (rskr 205).

Justitieutskottet tog i anledning av en motion ånyo upp frågan vid 1974 års
riksmöte (JuU 1974:18). Utskottet fann ej anledning frångå sin tidigare
bedömning. Sedan frågan vid 1975/76 års riksmöte åter kommit upp uttalade
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1975/76:17, rskr 112)
att det för sin del ansåg frågan om rättshjälp för motpartskostnader vara av
sådan betydelse för rättshjälpssystemets funktion att den lämpligen borde
närmare genomlysas av rättshjälpsutredningen. Utskottet ville tillfoga att
vad utskottet uttalat inte innefattade något ställningstagande till frågan om
den nuvarande ordningen borde ändras i något avseende.

Rättshjälpsutredningen - som sålunda fick ta ställning till frågan -påpekade i sitt betänkande (SOU 1977:49) att den inte hade till uppgift att ta
upp den mer vittsyftande processuella frågan om hur ansvaret för rättegångskostnaderna
skall fördelas mellan parterna och att det för utredningen visat
sig ogörligt att hitta lösningar på problemen rörande rättshjälp för
motpartskostnader utan att samtidigt ta upp fundamentala principer bakom
reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. RB. Rättshjälpsutredningen
menade att principiella överväganden om reglerna i 18 kap. RB naturligen
hörde hemma i en kommande rättegångsutrednings arbete och att i detta
arbete även konsekvenser för rättshjälpssystemet kunde vägas in. Genom en
sådan lösning skulle man skapa förutsättningar för en samordning mellan de
allmänna reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. RB och rättshjälpslagstiftningen.
Rättshjälpsutredningen avstod därför från att lägga fram förslag i
fråga om en eventuell täckning av ansvaret för motparts kostnader inom
rättshjälpens ram.

I propositionen rörande ändringar i rättshjälpslagen (prop. 1978/79:90 s.
142) uttalade departementschefen att han i likhet med utredningen ansåg
frågan om ansvaret för motparts rättegångskostnader böra tas upp i ett större
sammanhang än det dåvarande. Riksdagen godtog propositionen på den
punkten (JuU 1978/79:30 s. 45, rskr 268).

Frågan har härefter tagits upp av rättegångsutredningen (Ju 1977:06) i
betänkandet (SOU 1982:26) Översyn av rättegångsbalken 1. Utredningen
diskuterar frågan utförligt och behandlar inte bara olika tänkbara lösningar
och konsekvenserna av dem utan också den betydelsefulla frågan om
rättsskyddsförsäkringarnas roll i sammanhanget.

I betänkandet redovisas vidare vissa beräkningar över de kostnader som
kan antas uppstå för staten om rättshjälpen utvidgas till att omfatta även
ansvaret för motpartens rättegångskostnader. Utredningen kommer fram till
att dessa kostnader antagligen skulle uppgå till mer än 5 milj. kr. om året.
Utredningen uttalar att den med hänsyn till de samhällsekonomiska
aspekterna inte anser sig böra lägga fram något förslag om att rättshjälpen
skall täcka ansvaret för motparts kostnader.

JuU 1982/83:19

Betänkandet, som har remissbehandlats, är beroende på regeringens
prövning.

Överväganden

Den av motionärerna väckta frågan huruvida rättshjälpen bör omfatta
även den förlorande partens ansvar för motpartens rättegångskostnader har,
som framgått av den lämnade redogörelsen, länge varit föremål för
överväganden i olika sammanhang. Starka skäl talar enligt utskottets mening
mot att betrakta frågan som enbart en angelägenhet inom rättshjälpssystemet;
ett ställningstagande kan inte gärna ske utan att man samtidigt
analyserar sambandet med de grundsatser som bär upp RB:s regler om
kostnadsansvaret i rättegångar. En genomlysning av de aktuella frågorna har
nyligen utförts av rättegångsutredningen. Utredningens förslag bereds f. n.
inom regeringskansliet. Med hänsyn härtill anser utskottet att riksdagen inte
bör vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 1077 i här berörd del.

Rättshjälp ät näringsidkare

I motion 1207 tas frågan om rättshjälp till näringsidkare upp. Motionären
anför att det är i hög grad befogat att näringsidkare ges en ökad möjlighet att
erhålla rättshjälp i angelägenheter som uppkommit i näringsverksamheten;
enligt motionären beviljas småföretagare rättshjälp ytterst restriktivt.

Frågan i vilken utsträckning rättshjälp skall kunna ges näringsidkare i
angelägenheter som har anknytning till hans näringsverksamhet har tilldragit
sig stor uppmärksamhet när det gäller rättshjälpssystemets utformning. I den
ursprungliga lydelsen av rättshjälpslagens föreskrift härom (8 § första stycket
3) stadgades att rättshjälp inte fick beviljas näringsidkare i angelägenhet som
hade samband med hans näringsverksamhet om inte särskilda skäl förelåg
med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Bakom denna regel låg tanken att rättshjälpen är en social förmån som i
första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör enskildas
personliga och ekonomiska förhållanden. En annan synpunkt av betydelse i
sammanhanget var att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är
en normal företeelse i affärslivet, jämförbara med andra driftskostnader som
kan påverka rörelsens resultat. För att undvika stötande konsekvenser av att
rättsliga angelägenheter i näringsverksamhet ställdes utanför rättshjälpens
tillämpningsområde - exempelvis när fråga är om vissa småföretagare som
står löntagarna nära - öppnades dock vissa möjligheter till allmän rättshjälp
(JuU 1972:12 s. 29 f).

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1980, vidgades i
någon mån näringsidkares möjligheter till rättshjälp (prop. 1978/79:90, JuU
30, rskr 268). Enligt den ordning som då infördes och som alltjämt gäller får

Juli 1982/83:19

rättshjälp inte beviljas näringsidkare i angelägenhet sorn uppkommit i hans
näringsverksamhet om ej skäl föreligger med hänsyn till verksamhetens art
och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden
eller omständigheterna i övrigt.

I det betänkande som låg till grund för lagändringen (SOU 1977:49
Översyn av rättshjälpssystemet) förordades en mer generös tillämpning för
näringsidkare att få allmän rättshjälp än den då i praxis rådande.
Utredningen diskuterade möjligheten av att - efter viss förebild i bokföringslagen
(1976:125) - föreslå en regel som skulle utesluta endast sådana
företagare från allmän rättshjälp som hade flera än två årsanställda personer
och med en årlig bruttoomsättning överstigande 200 000 kr. Utredningen
avstod emellertid av statsfinansiella skäl från att förorda en sådan regel
generellt. Samtidigt framhölls att det i enskilda fall kunde finnas skäl att
medge allmän rättshjälp trots att antalet anställda översteg två eller trots att
omsättningen översteg 200 000 kr. Omsättningens storlek och antalet
anställda borde enligt utredningen på samma sätt som dittills hade skett spela
in i den helhetsbedömning av verksamhetens art och omfattning som skall
göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan.

I propositionen uttalade föredragande statsrådet sin principiella anslutning
till de grundtankar som låg bakom den dåvarande regleringen. Han
konstaterade också att statsfinansiella skäl med styrka talade för att vissa
begränsningar måste gälla vid allmän rättshjälp åt näringsidkare. Begränsningarna
fick dock inte göras så snäva att allmän rättshjälp vägrades
småföretagare som praktiskt sett stod löntagarna nära eller när sambandet
med de privata förhållandena var särskilt påtagligt.

Statsrådet anförde vidare att årsomsättningens storlek, tillgångarna i
rörelsen och antalet anställda tillmättes viss vikt enligt rättshjälpspraxis. Han
delade i och för sig utredningens synsätt att varken antalet anställda eller
omsättningens storlek kunde tjäna som säkert kriterium på ett företags
storlek men ansåg det dock med hänsyn till den praktiska tillämpningen inte
vara möjligt att avstå från en gräns med vissa schablonartade inslag. Till de
omständigheter som måste beaktas hörde enligt hans uppfattning omsättningens
storlek. Hänsyn borde också tas till olika branschers lönsamhet och
övriga möjligheter att ge näringsidkarna en tillfredsställande materiell
standard.

I sitt av riksdagen godkända betänkande uttalade utskottet bl. a. (s. 48 f)
att utskottet anslöt sig till tanken i propositionen att utrymme - om än med
viss försiktighet - borde ges för en mer generös praxis. Behovet av en
liberalisering gällde enligt utskottets mening inte minst den huvudregel som
hade utbildats i praxis att rättshjälp vägrades vid högre rättshjälpsavgift än
grundavgiften. Utskottet ansåg att den författningsmässiga regleringen gav
utrymme för en önskvärd utvidgning av tillämpningsområdet för allmän
rättshjälp åt näringsidkare samtidigt som det skapades stöd för en mer
nyanserad bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet.

JuU 1982/83:19

Utskottet gick härefter in på bedömningsnormerna för beviljande av
rättshjälp till näringsidkare - t. ex. årsomsättning i rörelsen och antal
anställda - och uttalade sig mot att införa några undantagslösa schabloner. I
stället framhöll utskottet att bedömningen i det enskilda fallet skulle ske med
hänsyn till en rad olika omständigheter, som närmare exemplifierades i
betänkandet.

Emellertid uttalade utskottet även att det var tydligt att man i den
praktiska tillämpningen inte helt kunde avstå från mer eller mindre generella
riktmärken; utskottet framhöll dock samtidigt att en ordning, exempelvis
anknytande till basbeloppet, skulle kunna äventyra den nyanserade bedömningen
av samtliga föreliggande omständigheter. Utskottet pekade vidare på
att den utveckling av gränsen för årsomsättningens storlek som skett i praxis
syntes ha inneburit en naturlig anpassning efter förändringarna i penningvärdet
och utvecklingen i övrigt. Utskottet utgick från att en motsvarande
utveckling skulle komma att äga rum i framtiden och förordade därför inte en
fast gränsdragning i fråga om omsättningens storlek eller antalet anställda.
Utskottet underströk också att utvidgningen av möjligheterna till rättshjälp
av statsfinansiella skäl måste ske med försiktighet. Vidare uttalades att
utvecklingen borde följas med uppmärksamhet och att frågan borde tas upp
till nya överväganden - bl. a. från statsfinansiella synpunkter - vid den
kommande översynen av rättshjälpssystemet.

Rättshjälpskommittén har i sina direktiv fått i uppdrag att undersöka
tillämpningen av regeln om näringsidkares rätt till rättshjälp i angelägenheter
som rör näringsverksamheten. I direktiven uttalas att det, mot bakgrund av
de riktlinjer om att åstadkomma besparingar som gäller för kommittén, bör
övervägas om regeln bör göras mer restriktiv. Något förslag i frågan har ännu
inte lagts fram av kommittén.

Överväganden

Frågan om allmän rättshjälp till näringsidkare är f. n. föremål för
överväganden av rättshjälpskommittén. Utskottet anser att resultatet av
kommitténs arbete bör avvaktas innan ställning tas till frågan om behovet av
att ändra den gällande regleringen. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
bifall till motion 1207.

Övrigt

Genom en ändring i 43 § rättshjälpslagen, som trädde i kraft den 1 januari
1982, kom det dåvarande andra stycket i paragrafen på grund av ett
redaktionellt misstag att delas upp i två stycken (prop. 1979/80:1, SoU
1980/81:15, rskr 1980/81:130). På grund av den icke avsedda nya styckeindelningen
i paragrafen har en hänvisning i lagtexten kommit att syfta fel.

JuU 1982/83:19

Detta misstag bör nu rättas till. Utskottet förordar därför att 43 §
rättshjälpslagen ändras på sätt framgår av utskottets hemställan.

I övrigt föranleder propositionen eller motionerna inget annat uttalande
från utskottets sida än att lagändringarna bör träda i kraft den 1 maj
1983.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande progressiviteten i fråga om rättshjälpsavgifter

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:167 i denna del
(delvis) antar 12 § i det genom proposition 1982/83:61 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. beträffande rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet
att riksdagen med avslag på motion 1982/83:167 i denna del
(delvis) antar 6, 12, 13, 36 och 47 §§ i det under moment 1
nämnda lagförslaget,

3. att riksdagen beslutar - med motsvarande ändring i ingressen
till det under moment 1 nämnda lagförslaget - att 43 § rättshjälpslagen
skall ges följande såsom Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

43 §■

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp
och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får föra talan i
målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde Rättshjälp beviljas och biträde

förordnas av den myndighet som förordnas av den myndighet som

handlägger målet eller ärendet. handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen Dock ankommer prövningen

i ärende hos socialnämnd eller i ärende hos socialnämnd eller

social distriktsnämnd enligt 41 § 3 på social distriktsnämnd enligt 41 § 3 på

länsrätten, länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 5-9 eller i ärende som avses i 41 § 5-9 eller

14 på rättshjälpsnämnden, 14 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet enligt i ärende hos polismyndighet enligt

41 § 12 på länsrätten samt 41 § 12 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än i annat ärende hos regeringen än

som avses i 41 § 5-9 eller 14 på som avses i 41 § 5-9 eller 14 på

departementstjänsteman som rege- departementstjänsteman som regeringen
bestämmer. ringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.

1 Senaste lydelse 1981:1257.

JuU 1982/83:19

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i
41 § 5-9 eller 14, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig
myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

4. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagsförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock
med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
till den 1 maj 1983,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken, dock med den
ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1
maj 1983,

6. beträffande ersättning enligt rättshjälpslagen för motparts rättegångskostnader att

riksdagen avslår motion 1982/83:1077 i denna del (yrkande
1),

7. beträffande rättshjälp åt näringsidkare
att riksdagen avslår motion 1982/83:1207.

Stockholm den 1 mars 1983

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m). Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Inger Wickzén
(m) och Elving Andersson (c).

minab/gotab Stockholm 1983 73786