JuU 1982/83:11

Justitieutskottets betänkande
1982/83:11

om vidgad användning av strafföreläggande, m. m. (prop. 1982/

83:41 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1982/83:41 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,

3. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

4. lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929: 145) om

skiljemän.

Lagrådet har hörts över lagförslagen under 1-3.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 8.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1982/83:55 av Allan Ekström (m) och
Gunnar Biörck i Värmdö (m) och 1982/83:62 av Börje Stensson m.fl. (fp,
c) samt den under allmänna motionstiden väckta motionen 1981/82:716 av
Sven Munke (m). Motionsyrkandena redovisas på s. 7.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1982183. 7 sami. Nr 11

JuU 1982/83:11

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 9 §, 18 kap. 14 §, 30 kap.
10 § och 48 kap. 4 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §'

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan
huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två
lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvud- när mål avgörs utan huvudförförhandling,
handling,

vid annan handläggning, som ej vid annan handläggning, som inte

sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller vid
å stället, syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i

tvistemål, som hålles i förenklad tvistemål som hålls i förenklad
form, form,

vid huvudförhandling och syn å vid huvudförhandling och syn på

stället i mål om brott för vilket icke stället i mål om brott för vilket inte

är stadgat svårare straff än böter. är stadgat svårare straff än böter

eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att det inte
finns anledning att döma till annan
påföljd än böter.

2 kap.

4 §2

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna
domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta
i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är
hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket.
Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

1 Senaste lydelse 1975:1288.

2 Senaste lydelse 1976:560.

JuU 1982/83:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid beslut om avskrivning av mål
efter återkallelse är hovrätten domför
med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.

6 kap.

1 §3

särskilt.

Protokoll behöver inte föras över
handläggning som ej sker vid sammanträde
för förhandling, om

1. handläggningen företas av en
lagfaren domare ensam eller av
tjänsteman vid domstolen,

2. de avgöranden som träffas vid
handläggningen sätts upp särskilt
och har tillkommit utan skiljaktig
mening inom rätten, eller

3. målet avskrivs vid handläggningen.

När dom i brottmål vid underrätt utfärdas i förenklad form enligt 30 kap.
6 § får i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av regeringen.

Protokoll skall föras för varje mål

Över handläggning, som företages
av lagfaren domare ensam eller
av tjänsteman vid domstolen
och ej sker vid sammanträde för
förhandling, vare förande av protokoll
ej erforderligt. Vid måls avskrivning,
som ej sker i samband
med förhandling, erfordras ej heller
protokoll.

9 kap.

9 §4

Är i denna balk straff utsatt i
böter, dock ej dagsböter, vare lägsta
bötesstraff tio kronor och högsta
femhundra kronor.

Är i denna balk straff utsatt i
böter, dock ej dagsböter, skall lägsta
bötesstraffet vara femtio kronor
och högsta ettusen kronor.

18 kap.
14 §5

Part, som vill erhålla ersättning
för rättegångskostnad, skall, innan
handläggningen avslutas, framställa
yrkande därom och uppgiva, vari
kostnaden består. Gör han det ej,
äge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma

3 Senaste lydelse 1981:1093.

4 Senaste lydelse 1964: 166.

5 Senaste lydelse 1973:240.

JuU 1982/83:11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rätt; dock må part, även om yrkande
ej framställts, erhålla ränta
som avses i 8 § tredje stycket samt
ersättning för utskrift av rättens
dom eller slutliga beslut.

rätt; dock må part, även om yrkande
ej framställts, erhålla ränta
som avses i 8 § andra stycket samt
ersättning för utskrift av rättens
dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden
så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i
ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall
arvodets belopp angivas.

30 kap.
10 §6

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om
dom äge motsvarande tillämpning i
fråga om slutligt beslut. I den mån
ej annat föreskrivits med stöd av
14 §, skola ock bestämmelserna i 5
och 8 §§ tillämpas å sådant beslut,
om frågans beskaffenhet fordrar
det. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i
domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan om återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga.
Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas
i 54 kap. 14 §.

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat om
dom äge motsvarande tillämpning i
fråga om slutligt beslut. I den mån
ej annat föreskrivits, skola ock bestämmelserna
i 5 och 8 §§ tillämpas
å sådant beslut, om frågans beskaffenhet
fordrar det. Meddelas slutligt
beslut i samband med dom,
skall det upptagas i domen.

48 kap.

4 §7

Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket ej stadgas
svårare straff än böter, dock ej
normerade böter, och beträffande
brott, för vilket stadgas dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Skola dagsböter följa å brottet, får
dock strafföreläggande utfärdas endast
när brottet ensamt eller jämte
annat sådant brott som nu nämnts
finnes förskylla högst sextio dagsböter.

Strafföreläggande får utfärdas
beträffande brott, för vilket ej stadgas
svårare straff än böter, dock ej
normerade böter, och beträffande
brott, för vilket stadgas dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
Om dagsböter skall användas som
påföljd för brottet, får dock straffföreläggande
utfärdas endast när
brottet ensamt eller tillsammans
med annat sådant brott som nu har
nämnts förskyller högst etthundra
dagsböter.

6 Senaste lydelse 1969:101.

7 Senaste lydelse 1976:1137.

JuU 1982/83:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 a §

Finner åklagaren att ett straffföreläggande,
som har godkänts,
tillföljd av skrivfel, felräkning eller
annat liknande förbiseende innehåller
en uppenbar oriktighet, skall
han, sedan den som har godkänt
föreläggandet har beretts tillfälle
att yttra sig, besluta om rättelse av
föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om den
som har godkänt föreläggandet
motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att
straffet höjs.

17 §8

Bestämmelserna i 6 § andra Bestämmelserna i 6 § andra
stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och stycket 1, 2 och 4 samt i 7,9, 11 och

11 §§ äga motsvarande tillämpning 12 a §§ gäller även i fråga om före i

fråga om föreläggande av ord- läggande av ordningsbot. Vad som

ningsbot. sägs om åklagare i 12 a § skall där vid

i stället avse polisman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Den äldre lydelsen av 1 kap.
3 § gäller dock alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål -

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1964: 542) om personundersökning
i brottmål1 skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
10 §2

Nuvarande lydelse

Regeringen meddelar bestämmelser
om ersättning åt den som
utfört eller biträtt vid utförande av
personundersökning eller förordnats
till förtroendeman samt åt läkare
som avgivit intyg enligt 7 §.
Sådan ersättning skall gäldas av
statsverket.

Den som har utfört eller biträtt
vid utförande av personundersökning
eller har förordnats till förtroendeman
enligt 4 § eller har avgett
läkarintyg enligt 7 § har rätt till
ersättning. Ersättningen betalas av
staten.

8 Senaste lydelse 1968: 193.

1 Lagen omtryckt 1973:1214.

2 Senaste lydelse 1975:720.

JuU 1982/83:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen meddelar bestämmelser
om ersättning enligt första
stycket. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer får
fastställa taxa som skall tillämpas
vid bestämmande av ersättning åt
den som utan biträde har utfört
personundersökning. Detta gäller
dock inte i sådana fall som avses i
9§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. När någon före ikraftträdandet
har utsetts att utföra personundersökning, tillämpas äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot
och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens
bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

I mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning
av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter
och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande
ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets
beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.

Kan huvudförhandling i fastighetsmål
beräknas kräva minst fyra
veckor, får antalet lagfarna ledamöter
utökas med en utöver det antal
som anges i första och andra
styckena. Om det är påkallat med
hänsyn till målets omfattning eller
annan särskild omständighet gäller
detsamma om antalet nämndemän.

En av de lagfarna ledamöterna En av de lagfarna ledamöterna
skall vara ordförande i fastighets- skall vara ordförande i fastighetsdomstolen.
Denne utses bland de domstolen. Denne utses bland de

lagfarna domarna i tingsrätten. Den lagfarna domarna i tingsrätten. An -

1 Lagen omtryckt 1974:1064.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 1064.

JuU 1982/83:11

Föreslagen lydelse

nan lagfaren ledamot skall vara
lagfaren domare i tingsrätten eller i
annan tingsrätt. Teknisk ledamot
skall ha teknisk utbildning och erfarenhet
av fastighetsbildning eller
fastighetsvärdering. Nämndemännen
bör vara allmänt betrodda och
väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det sedan huvudförhandling
har påbörjats inträffar förfall för en
av de lagfarna ledamöterna eller
för en av nämndemännen eller, om
två tekniska ledamöter deltar, för
en av dem, är rätten ändå domför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen (1929:145) om
skiljemän

Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelserna till lagen
(1976:122) om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan
angivna lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Har skiljeavtal slutits före ikraftträdandet,
gäller fortfarande 9 och
18 §§ i deras äldre lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Motionerna

I motion 1981/82:716 av Sven Munke (m) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
förenklad handläggning av enklare brottmål genom strafföreläggande i
stället för domstolsförhandlingar.

I motion 1982/83:55 av Allan Ekström (m) och Gunnar Biörck i Värmdö
(m) hemställs att riksdagen avslår förslaget till ändring av 48 kap. 4§
rättegångsbalken.

Nuvarande lydelse

andre lagfarne ledamoten skall
vara lagfaren domare i tingsrätten
eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot
skall ha teknisk utbildning
och erfarenhet av fastighetsbildning
eller fastighetsvärdering. Nämndemännen
bör vara allmänt betrodda
och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

JuU 1982/83:11

I motion 1982/83:62 av Boije Stensson m. fl. (fp, c) hemställs att riksdagen,
i avsikt att med bibehållen lagföring vidmakthålla och om möjligt höja
trafiksäkerheten, avslår regeringens förslag till ändring av 48 kap. 4 §
rättegångsbalken.

Utskottet

Inledning

I avbidan på en mer genomgripande reform av rättegångsordningen som
kan bli resultat av rättegångsutredningens (Ju 1977:06) arbete läggs i
propositionen fram ett antal förslag om begränsade ändringar på processlagstiftningens
område. Syftet med flertalet av förslagen är att med bibehållen
effektivitet och rättssäkerhet försöka åstadkomma besparingar och
förenklingar inom rättsväsendet. Vissa av förslagen avser närmast en
anpassning av processlagstiftningen till förändringar i annan lagstiftning.
Andra förslag är av mer lagteknisk natur.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att nya möjligheter införs att rätta felaktigheter i
godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Det föreslås
vidare att området för strafföreläggande utvidgas så att det högsta
antal dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjs från 60 till 100.

Behörigheten för en ensamdomare i tingsrätt att avgöra brottmål utökas
till att avse även brott med fängelse i högst sex månader i straffskalan,
dock under förutsättning att endast böter ådöms. I syfte att förenkla
handläggningen föreslås att reglerna om protokollföringen i hovrätterna
och högsta domstolen ändras samt att rotelinnehavare i hovrätt skall få
befogenhet att besluta om avskrivning av återkallade mål.

Reglerna i rättegångsbalken (RB) om lägsta och högsta bötesstraff vid
penningböter för rättegångsförseelser föreslås anpassade till motsvarande
bötesregler i brottsbalken (BrB). Vidare föreslås att ersättning till personundersökare
i fortsättningen skall bestämmas enligt taxa. Propositionen
innehåller också ett förslag om att fastighetsdomstol dels skall kunna ges
förstärkt sammansättning i mer omfattande mål, dels skall få behålla domförheten
även om en ledamot får förfall under pågående huvudförhandling.
Vidare föreslås beträffande lagen om skiljemän en ändring i fråga om en
tidsfrist vid vissa skiljeförfaranden med internationell anknytning. Slutligen
föreslås några rent redaktionella ändringar i rättegångsbalken.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Vidgad användning av strafföreläggande
Gällande ordning

I samband med tillkomsten av RB infördes strafföreläggande som ett
särskilt utomprocessuellt förfarande i syfte att förenkla formerna för beiv -

Jul) 1982/83:11

rande av bagatellförseelser. Grundläggande regler om strafföreläggande
finns i 48 kap. RB.

Strafföreläggande handhas av åklagare och får utfärdas om förutsättningar
för allmänt åtal föreligger. Strafföreläggande får utfärdas endast
beträffande brott för vilka stadgas enbart böter (dock ej normerade böter)
och beträffande brott för vilka stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Det högsta antal dagsböter som får föreläggas uppgår till 60 (4 §).

Strafföreläggande innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff
som han antingen omedelbart eller inom viss tid får välja att godkänna eller
inte godkänna. Även förverkande av egendom eller annan sådan särskild
rättsverkan skall i förekommande fall omfattas av föreläggandet (2 §).

Hinder för utfärdande av strafföreläggande föreligger om föreläggandet
inte tar upp alla brott av den misstänkte som enligt åklagarens vetskap
förekommer till bedömning. Om en målsägande har förklarat att han ämnar
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller har begärt att åtal
skall väckas, får strafföreläggande inte heller utfärdas (5 §). Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om militära brottmål.

Enligt 40 § åklagarinstruktionen (1974:910) bör åklagare, om förutsättningar
föreligger, meddela den misstänkte strafföreläggande i stället för att
väcka åtal.

Strafföreläggande utfärdas enligt särskilt formulär och undertecknas av
åklagaren. Föreläggandet skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om
brottet med angivande av tid och plats samt övriga omständigheter som
krävs för att känneteckna det, om tillämpliga lagrum samt om det bötesstraff
och den särskilda rättsverkan som föreläggs den misstänkte (6 §).

Strafföreläggandet godkänns genom att den misstänkte undertecknar
och till rikspolisstyrelsen sänder en förklaring att han erkänner gärningen
och godtar det straff och den eventuella särskilda rättsverkan som anges i
föreläggandet. Ett godkänt strafföreläggande gäller som dom som har
vunnit laga kraft (3 § andra stycket).

Om ett föreläggande inte godkänns underrättas åklagaren om detta av
rikspolisstyrelsen (9 § strafföreläggandekungörelsen [1970:60], SFK). När
det kan sättas i fråga om den misstänktes förklaring innebär ett verkligt
godkännande skall åklagaren pröva om ett godkännande föreligger (7 §
SFK).

Eftersom ett godkänt strafföreläggande gäller som lagakraftvunnen dom
kan det inte överklagas med ordinära rättsmedel; vad som står till buds är i
stället ett särskilt rättsmedel som regleras i 59 kap. 5 § RB. Enligt denna
bestämmelse skall strafföreläggande som har godkänts av den misstänkte
efter besvär undanröjas om godkännandet inte kan anses som en giltig
viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit sådant fel att föreläggandet
bör anses ogiltigt eller om föreläggandet annars inte överensstämmer
med lag. Besvär prövas av den tingsrätt som hade ägt att ta upp
åtal för brottet. Tingsrättens beslut kan överklagas hos hovrätten (6 och
7 §§).

JuU 1982/83:11

Strafföreläggandeinstitutets tidigare utbyggnad

När strafföreläggande infördes begränsades tillämpningen till brott med
endast böter i straffskalan. Strafföreläggande fick inte avse mer än högst 20
dagsböter. Ar 1954 höjdes gränsen till 40 dagsböter (prop. 1954: 200. 1LU
25, rskr 332). Ett nytt stort område för tillämpningen av strafföreläggande
öppnades år 1966 genom en lagändring som innebar att fängelse utgick ur
straffskalan för vårdslöshet i trafik som inte var att anse som grov (prop.
1966:100, 1LU 33, rskr 272).

I en proposition år 1968 (prop. 1968:82) föreslogs att regeringen skulle
bemyndigas att meddela förordnande om att strafföreläggande fick användas
vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingick även fängelse i högst sex
månader. Vidare föreslogs en höjning av det antal dagsböter som skulle få
åläggas genom strafföreläggande. Höjningen motiverades framför allt av
att inom systemets ram skulle komma att rymmas även brott av något
allvarligare art, typiskt sett, än vad som dittills varit fallet. Departementschefen
ansåg att man utan betänkligheter borde kunna höja gränsen till 50
dagsböter och, när det gällde gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter.

Första lagutskottet (1LU 1968:37 s. 56) uttalade att förslaget inom
utskottet hade varit föremål för närmare överväganden med hänsyn till att
lekmannainflytandet i form av nämnds medverkan vid bedömningen skulle
komma att försvinna. Utskottet fann emellertid inget att invända mot
reformen och pekade därvid särskilt på att den misstänkte alltid har rätt att
få saken prövad av domstol. Vidare uttalade utskottet att det förenklade
förfarandet borde komma till användning bara för brott som lämpade sig
för sådant förfarande samt att den omständigheten att en brottstyp var
mycket vanlig inte fick tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av
om strafföreläggande skulle få användas. Förslaget godkändes av riksdagen
(rskr 274).

Nästa gång en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande
togs upp var år 1976 (prop. 1975/76: 148). Departementschefen anförde
därvid att en utvidgning liksom dittills borde genomföras med försiktighet.
Han var därför inte beredd att föreslå att strafföreläggande skulle få användas
vid alla brott där böter ingick i straffskalan. Han anslöt sig till ett
utredningsförslag (SOU 1974:27) att utvidga tillämpningsområdet för
strafföreläggande till att generellt avse brott för vilka var stadgat dagsböter
eller fängelse i högst sex månader. Han godtog också utredningens förslag
att höja gränsen för antalet dagsböter till högst 60, oavsett om föreläggandet
avsåg ett eller flera brott, och uttalade samtidigt att han inte fann det
motiverat att höja gränsen ytterligare (prop. s. 172 f).

Departementschefen anförde vidare att vissa brottstyper inom det utvidgade
tillämpningsområdet av olika skäl var mindre väl ägnade för summarisk
handläggning. I fråga om bl. a. rattonykterhet uttalade han att detta
brott skulle komma att omfattas av strafföreläggandets tillämpningsområ -

JuU 1982/83:11

de. Med hänsyn till bl. a. 1974 års reform beträffande tillbakaräkningsförfarandet
vid s.k. promillebrott (se prop. 1974: 154) ansåg han inte att det
förelåg något hinder mot detta. Han betonade dock att brottet i de flesta
fall måste anses alltför allvarligt för att strafföreläggande borde användas.
Endast lindrigare fall av rattonykterhet borde enligt hans mening kunna
beivras genom strafföreläggande, t. ex. mopedfylleri på tid och plats där
annan trafik inte förekom eller bilkörning som begränsade sig till flyttning
in i garage eller endast en kort sträcka på gata eller väg. I sådana och
liknande fall och då alkoholhalten i blodet låg omedelbart över straffbarhetsgränsen
borde enligt departementschefen förutsättningar finnas för att
tillämpa strafföreläggande vid rattonykterhet (prop. s. 173).

Propositionen godtogs av riksdagen i här berörda delar (JuU 1976/77:11,
rskr 90).

Den nu aktuella propositionen och motionerna

I propositionen föreslås att det högsta antal dagsböter som ett strafföreläggande
får omfatta höjs från 60 till 100. Syftet är att åstadkomma ett ökat
användande av strafföreläggande i stället för domstolsförfarande. Förslaget
motiveras främst med hänsyn till det ekonomiska läget och den växande
arbetsbördan i de allmänna domstolarna. I propositionen beräknas att
mer än 90% av erkända fall av rattonykterhet och så gott som samtliga
erkända olovliga körningar kommer att falla inom ett på detta sätt utvidgat
område för strafföreläggande.

I motion 1981/82: 716 förespråkas en förenklad handläggning av brottmål
genom strafföreläggande i stället för domstolsförhandlingar. Till stöd för
motionsönskemålet anförs att kostnaderna för statsverket skulle kunna
minskas kraftigt om man i större utsträckning än vad som nu är fallet i
typiska bötesmål använder strafföreläggande i stället för domstolsförfarande.

I motionerna 1982/83: 55 och 62 yrkas avslag på förslaget om en utvidgning
av området för strafföreläggande.

I motion 55 anförs att institutet strafföreläggande utgör undantag från
den självklara och oförytterliga principen att all straffrättskipning skall
utövas av domstol samt att strafföreläggande endast lämpar sig för fall då
fråga är om bagatellförseelse eller annat ringa brott. Enligt motionärerna
saknas vid strafföreläggande den opartiska bedömning av ansvars- och
påföljdsfrågan som domstolsprocessen ger garantier för. Motionärerna
framhåller också att det genom åklagarens beslut om strafföreläggande
avgörs att reglerna om sammanträffande av brott i 34 kap. BrB inte skall
tillämpas.

Motion 62 tar främst sikte på användningen av strafföreläggande vid
trafiknykterhetsbrott. Det anförs i motionen att bl. a. brottet rattonykterhet
genom ett intensivt opinionsarbete i var mans medvetande kommit att
uppfattas som ett särskilt svårt brott; allmän enighet har enligt motionärer -

JuU 1982/83:11

na rått om den betydelse en sträng straffskala haft för allmänpreventionen
genom att inskärpa kravet på helnykterhet i trafiken. Motionärerna anför
att rattonykterhetsbrott genom förslaget i praktiken blir lindrigare bedömda
än hittills. På sikt kan detta enligt motionärerna ge oönskade
effekter i fråga om såväl allmänprevention som individualprevention och
bidra till en uppluckring av respekten för kravet på en helnykter trafik.

Överväganden

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det alltsedan RB:s tillkomst
ansetts lämpligt att i summarisk ordning kunna beivra enklare former av
brottslighet utan domstols medverkan. Från böljan iakttogs stor restriktivitet
när det gällde att medge avvikelser från RB:s ordinära brottmålsförfarande,
något som var naturligt med tanke på den vikt som fästes vid att
nya processrättsliga grundsatser skulle införlivas med rättsordningen. Tilllämpningsområdet
för strafföreläggande har därefter undan för undan vidgats
utan att därigenom intresset av rättssäkerhet i straffrättskipningen har
trätts för när. Förarbetena vid vatje lagändring ger snarare belägg för att
man noga har beaktat just rättssäkerhetssynpunkterna när nya reformer
har genomförts och att dittills gjorda erfarenheter därvid omsorgsfullt har
beaktats.

Såsom framhålls i propositionen är det nu i än högre grad än tidigare
nödvändigt att möta den ökande belastningen på domstolarna med rationaliseringar
och förenklingar. Förslaget om en utvidgning av området för
strafföreläggande kan ses som ett uttryck för strävandena att trots den
ökande arbetsbördan med tillgängliga resurser uppfylla de krav sojn^tälls
på rättskipningen, och utskottet ställer sig bakom dessa strävanden. T)e får
emellertid inte gå ut över intresset av att rättssäkerheten upprätthålls eller
leda till andra menliga följder för rättskipningen.

Förslagets följder för rättssäkerheten tas upp i motion 55. Till skillnad,
mot vad som hävdas i motionen anser utskottet att regeringsförslaget inte
kan befaras medföra några nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. I stället
talar mycket för att rättssäkerheten i stort i rättskipningen skulle må väl av
att domstolarna befrias från ett antal rutinmål och i gengäld får möjlighet
att ägna större insatser åt andra uppgifter, exempelvis mål om grövre
brottslighet. I sammanhanget vill utskottet erinra om att den misstänkte
alltid har rätt att få sin sak prövad av domstol liksom om den misstänktes
rätt till rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) innan han tar ställning
till strafföreläggandet.

Motionsvägen förs fram synpunkten att regeringsförslaget skulle leda till
lindrigare straffrättslig bedömning av trafiknykterhetsbrott med en uppluckring
av den allmänna laglydnaden som följd. Häremot måste enligt
utskottets mening understrykas att den föreslagna ändringen självfallet
inte innebär att det införs en mildare syn på dessa brott eller att det införs
en ny straffmätningspraxis. Härvidlag kan hänvisas till rådande praxis som

JuU 1982/83:11

innebär att normalpåföljden för rattonykterhet är böter (se rättsfallet i Nytt
Juridiskt Arkiv 1981 s. 308). Det bör i anslutning till vad nyss sagts också
framhållas att det i allmänhet brukar anses vara till gagn för såväl den
allmänna laglydnaden som den enskildes tillrättaförande att samhällets
reaktion på brott inte dröjer utan kommer snabbt. Den fördel i detta
avseende som strafföreläggandeinstitutet har framför handläggning i domstol
bör enligt utskottets mening inte underskattas. Härtill kommer att den
allmänpreventiva effekten av lagföringen i övrigt - t. ex. polisingripande,
förundersökning och tvångsmedel - kvarstår oförändrad. Och särskilt
beträffande rattonykterhetsbrotten bör erinras om verkan av de körkortsingripanden
som regelmässigt sker.

Sammanfattningsvis finnér utskottet att de principiella invändningar mot
regeringsförslaget som rests i motionerna inte har sådan tyngd att de bör
leda till att man avstår från att genomföra förslaget.

När det gäller den praktiska tillämpningen av strafföreläggandeinstitutet
vill utskottet något beröra de i motion 55 aktualiserade reglerna om sammanträffande
av brott i 34 kap. BrB. De situationer som avses är sådana
när den som misstänks för ett brott som kan beivras genom strafföreläggande
redan är dömd till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn och det
nya brottet har begåtts antingen före den tidigare domen eller efter domen
men innan påföljden till fullo har verkställts eller annars upphört. Enligt 34
kap. I § BrB kan rätten i ett sådant fall 1) förordna att den tidigare
påföljden skall avse också det nya brottet, 2) döma särskilt till påföljd för
detta brott eller 3) undanröja den ådömda påföljden och för hela brottsligheten
döma till påföljd av annan art. Det nu beskrivna regelsystemet kan
bara tillämpas av domstol. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att olägenheterna
av att inte kunna tillämpa det differentierade reaktionssystemet i 34
kap. BrB blir mer framträdande ju svårare brott som får beivras genom
strafföreläggande. Med anledning av lagrådets yttrande framhåller departementschefen
i propositionen det angelägna i att åklagarna har uppmärksamheten
riktad på frågan. Utskottet instämmer häri och vill för sin del
tillägga att det vid övervägandena av om strafföreläggande bör användas i
ett enskilt fall ankommer på åklagaren att se till att strafföreläggande inte
används i exempelvis sådana situationer när det ter sig sannolikt att det
brott som föreligger till bedömande skulle av en domstol förklaras omfattat
av en tidigare ådömd påföljd.

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående avstyrker utskottet
bifall till motionerna 55 och 62 och tillstyrker bifall till propositionen i nu
berörd del.

Med utskottets ställningstagande får enligt utskottets mening önskemålen
i motion 716 om en vidgad användning av strafföreläggande i stället för
domstolsförfarande anses bli i huvudsak tillgodosedda. Någon särskild
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte
påkallad. I anslutning till motionen kan det förtjäna framhållas att enligt

Juli 1982/83:11

åklagarinstruktionen åklagare bör meddela strafföreläggande i stället för
att väcka åtal om förutsättningar för strafföreläggande föreligger.

Övrigt

1 övrigt föranleder propositionen eller motionerna inget uttalande från
utskottets sida.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande vidgad användning av strafföreläggande

a) att riksdagen med avslag på motion 1982/83:55 och motion
1982/83:62 antar 48 kap. 4 § i det genom proposition 1982/83:41
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,

b) att riksdagen avslår motion 1981/82:716,

2. att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under det
momentet,

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål,

4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:122) om ändring i lagen
(1929:145) om skiljemän.

Stockholm den 7 december 1982
Påjustitieutskottets vägnar

LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Ulla-Britt
Åbark (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran
Franck (s), Inger Wickzén (m) och Birthe Sörestedt (s).

JuU 1982/83:11

Reservation (morn. 1)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”Såsom
framhålls” och slutar på s. 14 med ”strafföreläggande föreligger” bort ha
följande lydelse:

När det nu gäller att ta ställning till frågan om en ytterligare utvidgning
av strafföreläggandeinstitutet anser utskottet att man liksom tidigare måste
beakta de krav som ställs från rättssäkerhetssynpunkt och att man måste
utgå från principen att straffrättskipningen skall ankomma på de allmänna
domstolarna.

Förslaget i propositionen innebär enligt utskottets mening ett vittgående
avsteg från denna princip. Som lagrådet har påpekat är strafföreläggande
en summarisk, utomjudiciell handläggningsform som lämpar sig i huvudsak
endast för bagatellförseelser eller andra ringa brott. Förslaget om
ändring i 48 kap. 4 § RB innebär emellertid att även brott som är så
allvarliga att de förskyller ända upp till 100 dagsböter skall få avgöras i den
förenklade form som strafföreläggandet utgör. Ett straff på 100 dagsböter
eller däromkring ligger i fråga om stränghet mycket nära ett fängelsestraff.
Det måste enligt utskottets uppfattning starkt ifrågasättas om brott som ger
anledning att utmäta så höga dagsbotsstraff bör avgöras genom strafföreläggande
och inte av domstol med den garanti för en allsidig utredning och
opartisk bedömning som brottmålsprocessen ger. Utskottet ställer sig därför
liksom motionärerna tveksamt till förslaget. Denna tveksamhet förstärks
därav att i propositionen inte har berörts vilka brott, förutom rattonykterhet
och olovlig körning, som skulle komma att omfattas av reformen.
Utskottet bedömer det som olämpligt att utan närmare utredning i
princip ta undan från domstols prövning en sannolikt mycket stor grupp
brott av inbördes olikartad beskaffenhet och svårhetsgrad.

Härtill kommer också att den brottsförebyggande effekt som enligt utskottets
mening ligger i själva lagföringen inför domstol går förlorad när
strafföreläggande kommer till användning. Detta är betänkligt från främst
allmänpreventiv men även individualpreventiv synpunkt, och förhållandet
blir självfallet alltmer accentuerat ju svårare brottsligheten är.

Utskottet vill också anmärka — i linje med vad som anförs i motion 55 -att de olägenheter som följer därav att strafföreläggandeinstitutet inte
medger tillämpning av regelsystemet i 34 kap. BrB självfallet ökar i samma
mån som institutets tillämpningsområde vidgas.

Utskottet kan slutligen inte underlåta att ta avstånd från den argumentering
som ytterst ligger bakom förslaget, nämligen att en vidgad tillämpning
av strafföreläggande skulle vara fördelaktig av statsfinansiella skäl. Det är
enligt utskottets mening inte godtagbart att snäva ekonomiska motiv får
vara avgörande för en för straffrättskipningen så väsentlig fråga som den

JuU 1982/83:11

föreliggande; det finns f. ö. mycket som talar för att den negativa inverkan
på det allmänna rättsmedvetandet som förslaget enligt utskottets mening
kan antas få, på sikt kommer att ge upphov till andra icke önskade effekter
i fråga om bl. a. brottsutvecklingen, vilket i sin tur leder till ökade kostnader
för samhällets insatser mot brottsligheten.

Vad nu anförts leder utskottet till åsikten att förslaget inte bör godtas.

Utskottets ställningstagande innebär inte att utskottet tar avstånd från
uppfattningen att samhällsekonomiska skäl gör det nödvändigt att på olika
sätt genomföra rationaliseringar och förenklingar på rättskipningens område.
De överväganden som erfordras för att nå ökad effektivitet och bättre
ekonomi härvidlag måste emellertid göras i annat sammanhang än det
förevarande, eftersom det krävs att man samtidigt kan belysa en rad för
brottsbekämpningen viktiga faktorer från bl. a. kriminalpolitiska och samhällsekonomiska
synpunkter. Faktorer som måste beaktas är t. ex. brottsutvecklingen,
resurstillgången för polis-, åklagar- och domstolsväsendet
samt förändringar i systemet för lagföring och verkställighet av påföljder.

I anslutning till önskemålet i motion 716 om en ökad användning av
strafföreläggande i stället för domstol sförfarande inom de gränser som f. n.
gäller förtjänar det att framhållas att enligt åklagarinstruktionen åklagare
bör meddela strafföreläggande i stället för att väcka åtal om förutsättningar
för strafföreläggande föreligger. Av de skäl som anförs i motionen är det
självfallet angeläget att strafföreläggandeinstitutet verkligen utnyttjas i så
stor utsträckning som möjligt inom ramen för gällande ordning. Utskottet
utgår från att riksåklagaren och länsåklagarna tillser att så sker. För att öka
effektiviteten av strafföreläggandeinstitutet bör det i lämpligt sammanhang
övervägas att införa en möjlighet att utfärda strafföreläggande utan hinder
av att enskilt anspråk förekommer. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet
bifall till motion 716.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande vidgad användning av strafföreläggande

a) att riksdagen med bifall till motion 1982/83:55 och motion
1982/83:62 avslår det genom proposition 1982/83:41 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48
kap. 4 §,

b) att riksdagen avslår motion 1981/82:716.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982