Jordbruksutskottets betänkande
1982/83:4

om ändring i naturvårdslagen (prop. 1981/82:220)

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1981/82:220 om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

dels en med anledning av propositionen väckt motion,

dels 16 under allmänna motionstiden 1982 framförda motionsyrkanden i
olika naturvårdsfrågor.

Propositionen

I proposition 1981/82:220 har regeringen (jordbruksdepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta ett förslag till lag om
ändring i naturvårdslagen (1964:822).

I propositionen föreslås vissa ändringar i naturvårdslagens bestämmelser
om bl. a. täktverksamhet och vilthägn.

För att få till stånd en bättre planering av täktverksamheten och en god
hushållning med grus och annat täktmaterial föreslås att en inventering av
dessa naturresurser genomförs länsvis. I samma syfte föreslås att sökanden
i ärenden om tillstånd till täkter skall kunna åläggas skyldighet att
lägga fram utredning som belyser behovet av täkten och att den som driver
täkt- eller stenkrossrörelse skall kunna åläggas att lämna de uppgifter om
verksamheten som behövs för naturvårdsplaneringen.

För att förbättra tillsynen över täktverksamheten föreslås att kommunerna
genom ett frivilligt åtagande skall kunna låta någon kommunal
nämnd ta över ansvaret för täkttillsynen.

Ett allmänt tillståndstvång föreslås bli infört för uppförande av vilthägn
på områden där allmänheten får färdas fritt.

Vidare föreslås att vissa förelägganden enligt naturvårdslagen som har
meddelats någon i egenskap av ägare skall gälla även mot en ny ägare.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Lagförslaget är av följande lydelse:

1 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 4

JoU 1982/83:4

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)'
dels att 18, 25, 37, 39 och 42 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 18 a och b §§, 24 a §,
28 § samt 39 a och b §§, samt närmast före 24 a § en ny rubrik av nedan
angivna lydelse,

dels att i 4, 26, 30-34, 36 och 48 §§ ordet ”kronan” skall bytas ut mot
”staten”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat
ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt i vattenområde vartill tillstånd
lämnats enligt vattenlagen (1918:523) eller fordras enligt lagen (1966:314)
om kontinentalsockeln.

Länsstyrelsen äger förelägga den
som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas,
framlägga täktplan av erforderlig
omfattning. I samband med tillstånd
får länsstyrelsen meddela sådana
föreskrifter att företagets
menliga inverkan på naturmiljön
begränsas eller motverkas. Om ej
särskilda skäl föranleda annat,
skall tillstånd för sin giltighet göras
beroende av att säkerhet ställes för
sålunda föreskrivna åtgärder. Visar
sig sådan säkerhet otillräcklig, kan
länsstyrelsen föreskriva att tillståndet
skall gälla endast om ytterligare
säkerhet ställes.

Länsstyrelsen får förelägga den
som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas,
lägga fram utredning som belyser
behovet av täkten samt en täktplan
av erforderlig omfattning. Tillståndet
skall förenas med de villkor som
behövs för att begränsa eller motverka
företagets menliga inverkan
på naturmiljön. Om ej särskilda
skäl föranleder annat, skall tillstånd
för sin giltighet göras beroende av
att säkerhet ställs för sålunda föreskrivna
villkor. Visar sig sådan säkerhet
otillräcklig, får länsstyrelsen
föreskriva att tillståndet skall gälla
endast om ytterligare säkerhet
ställs.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens
innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd
vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen
upphäva tillståndet helt eller
delvis eller förena tillståndet med
ändrade föreskrifter. Visar det sig
att meddelade föreskrifter ej i erforderlig
mån begränsa eller motverka
företagets menliga inverkan på naturmiljön,
kan länsstyrelsen före utgången
av angivna tid förena till -

f/ar tio år förflutit från det täkttillstånd
har vunnit laga kraft, får
länsstyrelsen upphäva tillståndet
helt eller delvis eller förena tillståndet
med ändrade villkor. Visar det
sig att föreskrivna villkor inte i den
utsträckning som behövs begränsar
eller motverkar företagets menliga
inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen
före utgången av den an -

1 Lagen omtryckt 1974: 1025.

JoU 1982/83:4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ståndet med de ytterligare föreskrif- givna tiden förena tillståndet med

ter som behövas. de ytterligare villkor som behövs.

18 a §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet
för den som driver täktverksamhet
eller stenkrossrörelse att lämna de
uppgifter om verksamheten som
behövs som underlag för planering
av naturvården.

18 b §

Efter åtagande av en kommun
får länsstyrelsen överlåta åt den
kommunala nämnd som kommunen
bestämmer att utöva tillsyn över att
täkter inom kommunen inte utförs i
strid mot 18 § och att villkor som är
förenade med tillstånd till täkt inte
åsidosätts.

Särskilda bestämmelser om vilthägn

24 a §

Vilthägn får inte utan tillstånd
uppföras på områden där allmänheten
får färdas fritt.

Frågor om tillstånd prövas av
länsstyrelsen. Vid prövningen skall
hänsyn tas till behovet av skydd för
friluftslivet och naturmiljön. Tillstånd
skall förenas med de villkor
som behövs till skydd för dessa
intressen.

Om det genom ett vilthägn uppkommer
någon olägenhet som inte
förutsågs när tillståndet gavs, får
länsstyrelsen besluta nya eller ändrade
villkor för att avhjälpa olägenheten.
Kan olägenheten inte avhjälpas
och är den betydande, får
tillståndet återkallas. Tillståndet
får även återkallas om behov av
vilthägn, som avses med tillståndet,
inte längre föreligger.

25 §

Ägare av fastighet och innehava- Ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet äro re av särskild rätt till fastighet är

berättigade till ersättning av kronan berättigade till ersättning av staten i

tl Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 4

JoU 1982/83:4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i den utsträckning som anges i 26 den utsträckning som anges i 26, 28

och 30 §§. Att i vissa fall även bor- och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär,
som har panträtt i fastighe- genär, som har panträtt i fastigheten,
är berättigad till ersättning ten, är berättigad till ersättning

framgår av 34 § andra stycket. Om framgår av 34 § andra stycket. Om

inlösen av fastighet stadgas i 27 §. inlösen av fastighet finns föreskrif ter

i 27 §.

I fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser
ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning
i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före
det talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med anledning av att avverkning eller återväxtåtgärd
som avses i lagen (1974:434) om bevarande av bokskog förbjudits
eller att tillstånd till sådan avverkning eller åtgärd vägrats eller förenats
med föreskrifter gäller bestämmelserna i nämnda lag.

28 §2

För skada och intrång som tillfogas
ägare av fastighet och innehavare
av särskild rätt till fastighet
genom undersökning enligt 42 §
första eller andra stycket utgår ersättning.
Talan om ersättning
väcks vid den fastighetsdomstol
inom vars område marken eller
större delen därav ligger.

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11
eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är
ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför* täkt i strid mot 18 § eller 4. utför täkt i strid mot 18 § eller

föreskrift som meddelats i samband åsidosätter villkor som är förenat
med tillstånd till företaget, med tillstånd till täkt,

5. underlåter att fullgöra anmäl- 5. underlåter att fullgöra skyldig ningsskyldighet

som föreskrivits het som föreskrivits med stöd av

med stöd av 20 § första stycket, 18 a § eller 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller 6. bryter mot 22 § första eller

tredje stycket eller mot föreskrift tredje stycket eller mot föreskrift

som meddelats i samband med som meddelats i samband med

medgivande enligt tredje stycket, medgivande enligt tredje stycket,

eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, 7. åsidosätter stadgandet i 23 §,

om ej gärningen sker på plats, till om ej gärningen sker på plats, till

2 Förutvarande 28 § upphävd genom 1974: 1025.

JoU 1982/83:4

Nuvarande lydelse

vilken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen är
ringa.

Utbyte av brott som avses i 4
skall förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt.

Föreslagen lydelse

vilken allmänheten icke äger tillträde
eller har insyn, eller gärningen är
ringa, eller

8. uppför vilthägn i strid mot
24 a § eller åsidosätter villkor som
är förenat med tillstånd till vilthägn.

Utbyte av brott som avses i första
stycket 4 skall förklaras förverkat,
om det ej är uppenbart obilligt.

39 §3

Har någon begått gärning som
avses i 37 §, 1, 2, 4 eller 6 får länsstyrelsen
vid vite förelägga honom
att vidtaga rättelse. Vidare får
tingsrätten meddela handräckning
för sådant ändamål. Ansökan om
handräckning får göras av allmän
åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen eller den kommunala
myndighet som handhar naturvårdsfrågor.
Beträffande sådan
handräckning finns bestämmelser i
17 § handräckni ngslagen (1981:847).

Har någon överträtt beslut eller
föreskrift som avses i 37 § första
stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får länsstyrelsen
förelägga honom att åstadkomma
rättelse. Har i fråga om en
viss fastighet eller byggnad, anordning
eller anläggning på annans
mark ägaren till egendomen begått
överträdelsen och övergår egendomen
till ny ägare, får denne föreläggas
att vidta rättelse, om det
inte är oskäligt. Är fråga om överträdelse
av beslut eller föreskrift
över vars efterlevnad kommunal
nämnd med stöd av överlåtelse enligt
18b § utövar tillsyn, tillkommer
det i stället nämnden att meddela
sådant föreläggande. I beslut om
föreläggande får vite sättas ut. Vidare
får tingsrätten meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse.
Ansökan om handräckning
får göras av allmän åklagare, statens
naturvårdsverk, länsstyrelsen,
den kommunala nämnd som handhar
naturvårdsfrågor eller, i fall där
kommunal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden.
Beträffande sådan handräckning
finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen
(1981:847).

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket, 20 §, 21 §
eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej sådant
föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten
föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt
17 § tredje stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande
av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande
nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

1 Senaste lydelse 1981: 859.

JoU 1982/83:4

Nuvarande lydelse

Erfordras förberedande undersökning
på marken innan beslut
meddelas i naturvårdsärende, må
sådan undersökning verkställas genom
länsstyrelsens försorg.

Föreslagen lydelse
a §

Har ett föreläggande som avses i
39 § första eller andra stycket meddelats
någon i egenskap av ägare
till viss fastighet och övergår fastigheten
till ny ägare, gäller föreläggandet
i stället mot denne. Utsatt
vite gäller dock inte mot den
nye ägaren, men vederbörande
myndighet får sätta ut vite för denne.

Första stycket skall också tillämpas
när föreläggande har meddelats
någon i egenskap av tomträttshavare
eller ägare av byggnad, anläggning
eller anordning på mark
som tillhör annan.

b §

Föreläggande som avses i 39 a §
skall genast antecknas i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Detsamma
gäller beslut om återkallelse
av antecknat föreläggande.

Har antecknat föreläggande
upphävts genom lagakraftvunnet
beslut, efterkommits eller förfallit,
skall det antecknas i fastighetsboken.

Krävs förberedande undersökning
på marken innan beslut meddelas
i ett naturvårdsärende, får sådan
undersökning verkställas genom
länsstyrelsens försorg.

Har regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer i
naturvårdssyfte beslutat om en inventering
av vissa naturresurser,
har den som fått i uppdrag att utföra
arbetet rätt att få tillträde till
marken och att där göra undersökningar.

Undersökningar enligt första eller
andra stycket skall utföras så,
att minsta skada och intrång vållas.

I samband med beslut om tillstånd till bebyggelse, täkt eller annat
arbetsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta sär -

JoU 1982/83:4 7

skild undersökning av det berörda området eller på annat sätt gottgöra
intrånget i naturvårdsintresset.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Bestämmelserna i 39 § första stycket andra meningen skall inte tillämpas
när överträdelsen ägt rum före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 39 a och
39 b §§ gäller endast i fråga om förelägganden som meddelats efter ikraftträdandet.

Rättelse: S. 29, under 6. Står: a) Rättat till: b)

S. 30, mom. 6. Står: naturvårdsområden Rättat till: naturvårdsområde

JoU 1982/83:4

Motionerna

Motion med anledning av propositionen

I motion 1982/83:17 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) yrkas

1. att riksdagen beslutar att tillsyn och kontroll av villkor vilka är
förenade med täkttillstånd skall utövas av länsstyrelse,

2. att riksdagen beslutar avslå förslaget om införande av 24 a § i NVL,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag rörande tillsyn
över vilthägn.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1982

I motion 1981/82: 283 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till lagstiftning rörande jordbrukets
hänsynstagande till kulturminnesvård och naturvård m. m. i enlighet med
vad som förordats i motionen.

I motion 1981/82:430 av Kerstin Anér (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att vad i motionen anförts bör beaktas vid
överväganden om ökad hänsyn till naturvården i jordbruket.

I motion 1981/82:433 av Nils Hjorth och Ove Karlsson (båda s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av fortsatt våtmarksinventering.

I motion 1981/82:469 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om utredning och förslag om förstärkt legalt skydd
för nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden med inriktning
på grundlagsskydd för nationalparkerna.

I motion 1981/82:797 av Kerstin Anér (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
fortsatta våtmarksinventeringar.

I motion 1981/82:805 av Lars Svensson och Ulla-Britt Åbark (båda s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att kyrkan positivt bör medverka vid tillskapande av
naturreservat och friluftsområden.

I motion 1981/82:1035 av Eric Hägelmark och Hans Petersson i Röstånga
(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om Stenshuvud som nationalpark.

I motion 1981/82:1455 av Boije Stensson m. fl. (fp) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om inrättande av en
nationalpark i Taavavuoma.

JoU 1982/83:4

1 motion 1981/82:1600 av Gabriel Romanus m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
ytterligare naturvårdsinsatser i Ijällvärlden.

I motion 1981/82:1921 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 14—16),

14. att riksdagen beslutar att anta det i bilaga till denna motion framlagda
förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) i fråga om
avsättande av naturvårdsområde,

15. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående behovet av att en allmän hänsynsregel
för naturvård införs i jordbrukslagstiftningen,

16. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående behovet av naturresurslag.

I motion 1981/82:1923 av Rune Rydén m. fl. (m) yrkas att riksdagen
uttalar att lämplig del av de medel för särskilda undersökningar inom
miljövårdsområdet (budgetprop. 1981/82:100 bilaga 13 anslag H 11) specialdestineras
för att få fram lämpliga förordnanden för CW-områdena,
inte minst för Klingavälsån.

1 motion 1981/82:2050 av Gösta Bohman m.fl. (m) yrkas, med hänvisning
till vad som anförts i motion 1981/82:2018 avsnittet Miljöpolitik såvitt
nu är i fråga (yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts vad gäller avtal om naturvårdande
insatser.

Inkommen skrivelse

Svenska naturskyddsföreningen har i skrivelse till utskottet uttalat sitt
stöd för motion 1981/82:1455, såvitt avser avsättande av områdena Sjaunja
och Taavavuoma som nationalparker.

Studiebesök

I samband med behandlingen av förevarande ärende har utskottet på
inbjudan av Föreningen för svensk hjortvård avlagt besök vid Ada gård i
Södermanlands län för studium av vilthägn m. m.

Utskottet

I det följande behandlar utskottet först de i proposition 1981/82:220
framlagda förslagen om vissa ändringar i naturvårdslagens bestämmelser
om bl. a. täktverksamhet och vilthägn. Därefter behandlar utskottet de
naturvårdsfrågor som tagits upp i de vid årets början väckta motionerna.

JoU 1982/83:4

Täktverksamhet

Enligt propositionen är det nödvändigt att tillämpa ett ekologiskt synsätt
på miljö- och naturvårdsområdet. Den fortsatta samhällsutbyggnaden
kommer att ställa ökade krav på förmågan att med utgångspunkt i ett
sådant synsätt hushålla med begränsade naturresurser och hävda naturvårdens
intressen mot anspråk på exploatering av fyndigheter av grus och
andra täktmaterial. Anledning härtill är främst att naturgrussituationen
kring många tätorter är så besvärlig att det kan befaras att allt allvarligare
konflikter i framtiden kommer att uppstå mellan å ena sidan hushållningsoch
bevarandeintressena och å andra sidan de intressen som kräver
exploatering. Mot denna bakgrund bör samhällets möjligheter förbättras
att hushålla med fyndigheterna genom främst en bättre planering av täktverksamheten.
Antalet täkter som samtidigt skall vara öppna bör vara så
litet som möjligt. De täkter som öppnas bör lokaliseras till områden där
olägenheterna med hänsyn till naturvården, kulturminnesvården och andra
bevarandeintressen blir så små som möjligt. Vid den tillståndsprövning
som sker i dag är det ofta inte möjligt att beakta behovet av hushållning
med de aktuella naturresurserna i den utsträckning som är önskvärd. Detta
beror bl. a. på att länsstyrelserna inte har ett tillfredsställande kunskapsunderlag
om länets fyndigheter av täktmaterial. Inte heller finns alltid tillräckliga
kunskaper om de naturvårds- och andra samhällsintressen som
kan vara knutna till fyndigheterna, om tillgången på möjliga ersättningsmaterial
eller om marknadens efterfrågan på täktmaterial.

Utifrån bl. a. nu angivna utgångspunkter läggs i propositionen fram ett
antal förslag som syftar till att möjliggöra en bättre hushållning med grus
och andra täktmaterial.

Bl. a. föreslås att länsstyrelsernas beslutsunderlag i täktärenden förbättras
genom regionala inventeringar varvid även förutsättningar för en regional
hushållsplanering tillskapas. Ett program för regionala inventeringar
bör därför genomföras. Inventeringarna bör i första hand inriktas på att
kartlägga tillgångarna på naturgrus, inbegripet möjligheterna att ersätta
naturgruset med bl. a. bergkrossmaterial. Ett väsentligt led i inventeringsarbetet
är också att kartlägga de bevarandeintressen och andra väsentliga
motstående intressen som finns för att länsstyrelsen skall få en uppfattning
om hur stor del av de inventerade tillgångarna som kan tänkas bli tillgängliga
för exploatering.

Det centrala ansvaret för inventeringarna bör enligt förslaget ligga hos
naturvårdsverket, medan det regionala genomförandet bör ankomma på
länsstyrelsen.

Eftersom det kommer att dröja flera år innan det föreslagna programmet
för regionala inventeringar har genomförts är det angeläget att redan nu
vidta åtgärder så att större hänsyn kan tas till principen om resurshushållning.
Ett bättre underlag för ställningstaganden i tillståndsfrågor kan enligt

JoU 1982/83:4

propositionen åstadkommas genom att sökanden i täktärenden lägger fram
den utredning som behövs för att länsstyrelsen skall kunna beakta hushållningsaspekter.

Länsstyrelsen bör därför få rätt att förelägga sökanden i ett täktärende
att lägga fram den utredning som behövs för att belysa behovet av den täkt
som ansökan avser. En bestämmelse som ger länsstyrelsen denna befogenhet
bör enligt propositionen tas in i naturvårdslagen.

För att åstadkomma en bättre planering av täktverksamheten och en god
hushållning med olika slags täktmaterial behövs det — förutom de uppgifter
som kommer fram vid täktinventeringen - löpande uppgifter om
produktion och om hur stora kvantiteter som finns kvar att bryta i lovgivna
täkter. I propositionen föreslås därför att regeringen bemyndigas att meddela
föreskrifter om skyldighet för den som driver täktverksamhet eller
stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som
underlag för planering av naturvården. Regeringen bör kunna överlåta åt
myndighet att meddela sådana föreskrifter. Bestämmelsen bör tas in i
naturvårdslagen.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att länsstyrelsens
beslutsunderlag i ärenden om tillstånd till täkt blir bättre och mera fullständigt.
De i propositionen föreslagna åtgärder som nu i korthet redovisats
kan därvid bli av väsentlig betydelse för möjligheterna att göra de samlade
bedömningar som behövs i täktärendena. Utskottet tillstyrker därför propositionen
i nu berörda delar.

Enligt propositionen är det angeläget att försöka avhjälpa de brister i
tillsynen av täkter som nu finns, särskilt vad gäller den löpande tillsynen.
En väg att åstadkomma detta är att ge kommunerna större ansvar och
befogenheter i fråga om tillsynen. Det innebär att kommunernas ställning
på naturvårdsområdet skulle ytterligare stärkas. Det föreslås därför att en
kommun — i likhet med vad som numera gäller på miljöskyddslagens
område — efter eget åtagande bör få möjlighet att från länsstyrelsen överta
ansvaret för tillsynen över täktverksamheten i den omfattning som kommunen
har resurser och förutsättningar för i övrigt.

I naturvårdslagen bör enligt förslaget tas in en bestämmelse som innebär
att länsstyrelsen efter åtagande av vederbörande kommun får överlåta åt
den kommunala nämnd som kommunen bestämmer att utöva tillsynen
över täktverksamheten inom kommunen. Har länsstyrelsen överlåtit ansvaret
för tillsynen på kommunen, bör detta leda till att länsstyrelsens
befogenhet upphör i samma mån som kommunen tilläggs kompetens.

Enligt motion 17 (m) innebär förslaget betydande olägenheter. Vissa
kommuner skulle åta sig den föreslagna tillsynen och andra skulle avstå.
Härigenom skulle ägare av täkt vara beroende av olika kompetens beroende
på i vilka kommuner täkten är belägen. Inom länsstyrelserna finns en
enhetlig kompetens i hithörande frågor varför det synes naturligt att all
tillsyn över givna täkttillstånd också utövas av dessa. I motionen påpekas
t2 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 4

Rättelse: S. 25, rad 22 Står: Den nya lagen bör träda Rättat till: Denna lag träder

JoU 1982/83:4

att länsstyrelserna är oförhindrade att från fall till fall samråda med de
kommunala myndigheter som besitter kompetens på detta område. Detta
är fullt tillräckligt avseende tillvaratagandet av lokala intressen. Motionärerna
avvisar således propositionens förslag i denna del och anser att
tillsyn över givna täkttillstånd skall utövas av länsstyrelse.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att avhjälpa nuvarande
brister i framför allt den löpande tillsynen av täkter: Enligt utskottets
mening bör den i propositionen förordade möjligheten att ge kommunerna
större ansvar och befogenheter härvidlag bidra till både en effektivare
tillsyn och ett bättre utnyttjande av de samlade tillsynsresurserna hos
statliga och kommunala organ. Utskottet vill emellertid i likhet med föredraganden
understryka vikten av att myndigheterna, oavsett hur det formella
tillsynsansvaret är uppdelat mellan dem, tillvaratar alla möjligheter
till samarbete så att tillgängliga resurser utnyttjas på effektivaste sätt.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i förevarande
del och avstyrker motion 17 yrkande 1. Med den föreslagna ordningen
uppstår inga oklarheter om vem som har det formella ansvaret för tillsynen.

I propositionen förordas vidare vissa ändringar i naturvårdslagens ansvarsbestämmelser,
som bl. a. innebär att vissa förelägganden enligt lagen
som har meddelats någon i egenskap av ägare skall gälla även mot en ny
ägare. Förslagen, som synes ägnade att göra naturvårdens tvångsmedel
effektivare än f. n., föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Vilthägn m. m.

Enligt naturvårdsförordningen är den som ämnar uppföra vilthägnad
omkring ett område där allmänheten får färdas fritt skyldig att anmäla det
till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § första stycket naturvårdslagen.
Länsstyrelsen får då möjlighet att med stöd av 20 § andra stycket förelägga
honom att vidta de åtgärder som behövs med hänsyn till allmänhetens
friluftsliv och naturvårdsintresset, t. ex. att anordna passager eller begränsa
hägnadens omfattning.

Som redovisas i propositionen anser naturvårdsverket att de nuvarande
bestämmelserna om vilthägn inte är tillfredsställande. Detta gäller särskilt
mot bakgrund av att antalet vilthägn i landet ökar. Sett från naturvårdens
synpunkt överväger olägenheterna med vilthägn. Hägnen inkräktar starkt
på allmänhetens möjligheter enligt allemansrätten att färdas fritt i naturen.
Den samhällsekonomiska betydelsen av hägnen är enligt naturvårdsverket
ringa. Även om vilthägnen kan ha viss betydelse för viltforskningen,
behövs de inte för faunavården. Det bör därför enligt verket öppnas bättre
möjligheter att förbjuda att vilthägn uppförs eller att styra deras lokalisering.
Naturvårdsverket förordar därför att det införs ett allmänt tillståndstvång
för uppförande av vilthägn.

JoU 1982/83:4

Föredraganden delar naturvårdsverkets uppfattning att det finns anledning
att skärpa kontrollen av vilthägn. Under senare år har det blivit
vanligare att hålla och föda upp vilda djur inom hägnade områden. Omfattande
vilthägnader i markerna innebär enligt propositionen ofta olägenheter
främst från allemansrättslig synpunkt. Allmänhetens rörelsefrihet
begränsas. Mot bakgrund av det anförda föreslås i propositionen att den
nuvarande anmälningsskyldigheten för vilthägnader ersätts med ett tillståndstvång
för sådana hägnader. Frågan om tillstånd bör prövas av länsstyrelsen.
Tillståndsskyldigheten bör i avvaktan på jakt- och viltvårdsberedningens
kommande förslag begränsas till vilthägn som uppförs kring
områden där allmänheten får färdas fritt. Tillstånd bör enligt propositionen
förenas med de villkor som behövs till skydd för friluftslivet och naturmiljön.
Länsstyrelsen bör kunna föreskriva nya eller ändrade villkor för
tillståndet, om olägenheter uppkommer som inte förutsågs när tillståndet
gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, bör tillståndet
få återkallas.

I motion 17 förordas att föreliggande lagförslag avslås. Enligt motionärernas
mening är det ändamålsenligt att behandla all reglering av hägn i ett
sammanhang då förslag väntas från jakt- och viltvårdsberedningen i dessa
frågor. Härvid bör också de frågor som rör tillsyn och kontroll av hägn
både avseende underhåll av stängsel och de hägnade djurens hälsotillstånd
etc. kunna behandlas. Motionärerna påpekar att propositionen behandlar
hägn avsedda för sådana djurarter som i övrigt lever i fritt tillstånd och vars
stammar regleras i jaktlagen och jakttidsförordningen. Dessa hägn är enligt
motionärernas mening tillkomna som ett komplement till verksamheter
inom jord- och skogsbruket. Av det skälet bör inte frågan om den sedvanerätt
som finns i begreppet allemansrätt ställas i sådant motsatsförhållande
till areella näringars näringsutövning som propositionens förslag ger uttryck
för.

För att tillgodose de behov som kan föreligga, exempelvis avseende ett
hägns detaljutformning med övergångar, grindar och färister för att säkra
allmänhetens tillträde, är enligt motionen nuvarande samrådsförfarande
enligt 20 § första stycket i naturvårdslagen fullt tillfredsställande.

Utskottet finnér att det i propositionen anförts vägande skäl för en
skärpning av kontrollen över vilthägn. Utskottet biträder för sin del förslaget
om införande av ett allmänt tillståndstvång för uppförande av vilthägn
med de begränsningar i fråga om syftet med bestämmelserna som nyss har
angivits. Som anförs i propositionen bör tillståndsgivningen vara restriktiv.
Tillstånd bör inte lämnas inom områden där vilthägn kan utgöra hinder
för det rörliga friluftslivet eller där de medför en icke godtagbar påverkan
på naturmiljön. Särskilt vid prövningen av områdets betydelse från friluftslivssynpunkt
bör de översiktliga fysiska planer som kommunerna upprättar
kunna utgöra underlag för länsstyrelsernas ställningstagande.

JoU 1982/83:4

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker motion 17,
såvitt avser uppförande och kontroll av vilthägn (yrkandena 2 och 3).

Propositionen föranleder i övrigt ingen annan erinran från riksdagens
sida än att utskottet anser att lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1983 och att övergångsbestämmelserna bör ändras i överensstämmelse
härmed.

Övriga frågor

De ämnen som tas upp i de under allmänna motionstiden i år väckta
motionerna rör bl. a. jordbrukets hänsynstagande till naturvårdens intressen,
behovet av fortsatta våtmarksinventeringar samt inrättandet av nya
eller förstärkning av skyddet för befintliga nationalparker, naturreservat
m. m. Andra yrkanden gäller användningen av institutet naturvårdsområde
eller alternativ härtill samt behovet av en särskild lag för att värna naturresurserna.

Utskottet får i anslutning till ifrågavarande motionsyrkanden anföra
följande.

Hänsynstagande till naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen vid
jordbruk

Enligt motion 1981/82:1921 (s) upplever många människor i dag en oro
över det moderna jordbrukets effekter på hälsa och miljö. Vidare finns
tecken som tyder på att jordbruksmarkens förmåga och lämplighet för
livsmedelsproduktion är på väg att försämras som en följd av tillförsel av
tungmetaller, användningen av tunga jordbruksmaskiner, ensidig stråsädesodling
och bruk av kemiska bekämpningsmedel. Med hänvisning härtill
upprepar motionärerna ett tidigare framfört krav att för jordbruket måste
gälla att verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt i en ekologisk
grundsyn. Därför bör en allmän hänsynsregel för naturvården införas i
jordbrukets lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen på motsvarande
sätt som redan skett inom skogsvårdslagen (yrkande 15).

Motsvarande förslag om lagstiftning rörande jordbrukets hänsynstagande
till kulturminnesvård och naturvård m. m. förs fram i motion 1981/
82: 283 (s).

Nödvändigheten att starkare betona naturresurs- och miljöaspekterna
inom jordbrukspolitiken betonas även i motion 1981/82:430 (fp). En ökad
anpassning till de naturgivna förutsättningarna måste enligt motionären
vara ett intresse även för jordbruket. Detta får dock inte medföra att den
enskilde jordbrukaren drabbas ekonomiskt på ett oskäligt sätt.

Utskottet vill erinra om att frågan om jordbrukets hänsynstagande till
naturvården diskuterades i samband med att riksdagen antog en ny lag om
skötsel av jordbruksmark (prop. 1978/79:163, JoU 1978/79:33). Föredragande
statsrådet underströk därvid att det numera inte råder minsta tvivel

JoU 1982/83:4

om att ett hänsynstagande till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de
övriga miljövårdsintressena måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet
som avser utnyttjande av naturresurser. Detta gällde, anförde
föredraganden, självfallet även i fråga om ingrepp inom jordbruksområden
liksom inom andra områden som påtagligt fått sin prägel av människans
åtgärder. Det framhölls emellertid att naturvårdsintressena inom jordbruket
liksom dittills borde tillvaratas med stöd av naturvårdslagen, vilket
även jordförvärvsutredningen för sin del ansåg. Föredraganden ansåg därför
att det inte fanns skäl att vid sidan av de bestämmelser som fanns i
annan lagstiftning föra in någon allmän regel om hänsyn till naturvården
och kulturminnesvården i den nya lagen om skötsel av jordbruksmark.
Enligt propositionen fanns det emellertid anledning att ytterligare överväga
bl. a. hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna
i dessa frågor skall kunna effektiviseras.

Föredragandens uttalanden i nu berörda avseenden föranledde inte någon
erinran från riksdagens sida.

Frågan om naturvårdens intressen i jordbruket togs också upp i den
inom bostadsdepartementet utarbetade rapporten (SOU 1979:54, 55) Hushållning
med mark och vatten 2. som lades fram i juni 1979. Där ifrågasattes
om inte i samband med övervägandena rörande samarbetet mellan
lantbruksnämnderna och länsstyrelserna i dessa frågor borde kunna tas
upp frågan om allmänna hänsynsregler bör införas i jordbrukets lagstiftning
som ett komplement till naturvårdslagen på motsvarande sätt som
skett i skogsvårdslagen.

I enlighet med vad som förutskickades i proposition 1978/79:163 uppdrog
den dåvarande regeringen år 1979 åt lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket
och riksantikvarieämbetet med lantbruksstyrelsen som samordnande
myndighet att lägga fram förslag om hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna
och länsstyrelserna i naturvårdsfrågor m. m. skall kunna bättre
beaktas inom jordbruket.

I avvaktan på resultatet av pågående överväganden föranledde en under
riksmötet 1979/80 väckt motion om införande av allmänna hänsynsregler
till naturvårdens intressen i jordbrukets lagstiftning inte någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida (JoU 1980/81:5).

Även vid föregående riksmöte behandlade utskottet några motioner i
ämnet, väckta våren 1981 (JoU 1981/82:19). Som därvid redovisades hade
förslag i frågan om hur samarbetet mellan lantbruksnämnderna och länsstyrelserna
i naturvårdsfrågor m. m. bättre skulle kunna beaktas inom
jordbruket då lagts fram för regeringen av en arbetsgrupp, bestående av
representanter för lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet.
Arbetsgruppens förslag innehöll en omfattande redovisning av
situationer där samordningsproblem mellan jordbrukspolitik, naturvård
och kulturminnesvård kunde tänkas uppkomma. Rapporten utmynnade i
förslag till ett antal åtgärder för att förbättra samordningen av verksamheten
inom de tre olika områdena.

JoU 1982/83:4

I sitt betänkande över de förra året väckta motionerna anförde utskottet
att det delade motionärernas principiella uppfattning att det för jordbruket
- liksom för andra näringar som avser utnyttjandet av naturresurser -borde gälla att verksamheten bedrivs med utgångspunkt i en ekologisk
grundsyn.

Med utgångspunkt i rapporten från de tre myndigheterna fann utskottet
det naturligt att även frågan om lagregler rörande jordbrukets hänsynstagande
till naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen blev föremål
för närmare överväganden från regeringens sida. I avbidan på resultatet av
de överväganden som gjordes av regeringen i anslutning till det framlagda
förslaget var utskottet inte berett att i dåvarande sammanhang föreslå
något riksdagsuttalande med innebörden att riksdagen skulle hemställa om
förslag till någon viss ändring i gällande lagstiftning. Frågan om ändringar i
de lagar som berör jordbrukspolitiken, naturvården och kulturminnesvården
borde enligt utskottet övervägas då regeringen tog ställning till den
från lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet avlämnade
utredningsrapporten. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna.

Arbetsgruppens rapport har numera remissbehandlats och är f. n. föremål
för prövning inom jordbruksdepartementet.

Med anledning av det ånyo väckta motionsyrkandet i ämnet vill utskottet
upprepa sitt tidigare riksdagsuttalande att det för jordbruket - liksom
för andra näringar som utnyttjar naturresurser - bör gälla att verksamheten
bedrivs utifrån en ekologisk grundsyn. Som tidigare berörts ingår i den
nya skogsvårdslagen bestämmelser om vilken hänsyn som skall tas till
naturvårdens intressen vid skötseln av skog (21 §). I sina föreskrifter till
nämnda paragraf har skogsstyrelsen mycket ingående utvecklat vad som
gäller beträffande naturvårdshänsyn i skogsbruket. Enligt utskottets mening
finns inte anledning att längre dröja med att införa en motsvarande
reglering när det gäller de hänsyn som bör tas till naturvårdens intressen i
samband med jordbrukets bedrivande. Föreliggande utredningsmaterial
bör utgöra tillräckligt underlag för ett förslag till lagstiftning i ämnet från
regeringens sida.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet med tillstyrkande av motion 1981/82:1921, yrkande 15 och
med anledning av motionerna 1981/82:283 och 1981/82:430 anfört om
behovet av att en allmän hänsynsregel för naturvård införs i berörd lagstiftning.

Behovet av fortsatt våtmarksinventering

I motion 1981/82:433 (s) erinras om att riksdagen förra året lämnade en
motion med krav på medel till våtmarksinventering utan åtgärd med hänvisning
till naturvårdsverkets pågående inventering av Sveriges våtmarker.
Enligt motionärerna har den åsyftade inventeringen dock bara

JoU 1982/83:4

tilldelats resurser som räcker för en treårsperiod (1979-1982). Inventeringen
syftar till att kartlägga och precisera naturvårdens intressen och
utförs i ett område där anspråken på att utnyttja våtmarkerna för skogsoch
energiproduktion är störst. Detta målområde ligger i sydvästra Sverige
där det finns många våtmarker och många tunga anspråk, särskilt vad
beträffar torv och skogsdikning, vilket har visats av naturvårdsverket i en
särskild anspråkskartering. Resten av landet kan inte inventeras med tilldelade
resurser. Enligt motionärerna är med hänsyn till bl. a. behovet av
säkrare och snabbare behandling av ärenden som gäller utnyttjande av
dessa resurser en utvidgning av naturvårdsverkets inventering i samarbete
med andra myndigheter angelägen. Motionärerna föreslår därför att riksdagen
till regeringen uttalar behovet av en fortsatt våtmarksinventering i
övriga delar av landet.

Behovet av fortsatta våtmarksinventeringar berörs också i motion 1981/
82:797 (fp). I motionen framhålls att hanteringen av våtmarkerna är den
kanske viktigaste markpolitiska frågan under de närmaste decennierna.
För såväl naturvården som skogsbruket och energiplaneringen är det enligt
motionärernas mening av stor vikt att arbetet med våtmarksinventeringar
bedrivs så att den fortsatta planeringen underlättas, så att de mest lämpliga
markerna är de som kommer till användning för energiproduktionsändamål.

Som anförs i motion 1981/82:433 lämnade riksdagen förra året (JoU
1981/82:15) en motion med yrkande om inventering och kartläggning av
landets våtmarker m. m. utan åtgärd med hänvisning till den våtmarksinventering
som statens naturvårdsverk f. n. genomför.

Naturvårdsverkets arbete härmed igångsattes sedan riksdagen påförslag
av utskottet — delvis med bifall till en socialdemokratisk partimotion,
1976/77:521 (yrkande 8) - förordat en våtmarksinventering genom naturvårdsverkets
försorg (se närmare härom i JoU 1976/77: 36). Projektet har
hittills bl. a. resulterat i en översiktlig inventering, som redovisades år 1979
(SNV PM 1181 — 1184). I dessa rapporter anges 3600 skyddsvärda våtmarksområden,
varav 300 särskilt värdefulla. Verket har dessutom utfört
en anspråkskartering över Sveriges våtmarker (SNV PM 1364). Verket
bedriver nu ett fortsättningsprojekt, en översiktlig inventering av våtmarker
i de västra delarna av småländska höglandet. Denna inventering
skall användas som planunderlag för bl. a. länsstyrelsen och kommuner.

De i den översiktliga inventeringen redovisade områdena har en sammanlagd
yta motsvarande en tiondel av landets totala våtmarksareal. Urvalet
och arealen kan komma att ändras på grund av ny kunskap.

Medel till inventeringen har hittills bestritts från anslaget Särskilda undersökningar
inom miljövårdsområdet, m. m. Anslaget är för innevarande
budgetår uppfört med 7,7 milj. kr. Under anslaget har särskild anslagspost
av 2 milj. kr. anvisats för utredningar rörande naturvård och naturinventeringar.
Under posten har medel beräknats för bl. a. inventering av våtmarker.

JoU 1982/83:4

Vidare medgavs genom regeringsbeslut i juni i år att länsstyrelserna i
Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Västerbottens och Norrbottens län
fick ta i anspråk sammanlagt högst 300000 kr. av bostadsdepartementets
förvaltningskostnader för att närmare kartlägga skyddsvärdet av vissa
våtmarker.

Enligt naturvårdsverkets anslagsframställning för budgetåret 1983/84 är
en fortsatt våtmarksinventering alltmer angelägen för att ge underlag för en
bedömning av våtmarkernas betydelse och skyddsvärde i förhållande till
intressena för bl. a. torvtäkt och skoglig virkesproduktion. En fortsatt
våtmarksinventering under en 5-årsperiod för län med särskilt stort inventeringsbehov
beräknas kunna genomföras för en sammanlagd kostnad om
6,2 milj. kr.

I skrivelse till regeringen i oktober 1982 har naturvårdsverket begärt att
få inrätta en särskild tjänst för en kvalificerad handläggare i samband med
fortsatt inventering av Sveriges våtmarker m. m.

Utskottet delar naturvårdsverkets uppfattning att en fortsatt våtmarksinventering
är angelägen för att ge nödvändigt underlag för vidare diskussioner
angående avvägningen mellan bl. a. naturvårdens och skogsbrukets
intressen. Som framgår av det föregående har under innevarande budgetår
för angivna ändamål medel beräknats under anslaget Särskilda undersökningar
inom miljövårdsområdet m. m. Frågan om medelsanvisning för
nästa budgetår torde få prövas i samband med den kommande budgetbehandlingen.
lavvaktan härpå bör motionerna 1981/82:433 och 1981/82:797
inte nu föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Enligt motion 1981/82:1923 (m) bör en lämplig del av medlen för de
särskilda undersökningarna på miljövårdsområdet specialdestineras för att
få fram lämpliga förordnanden för s.k. CW-områden, inte minst för
Klingavälsån.

Utskottet vill framhålla att det ankommer på naturvårdsverket att svara
för den närmare fördelningen av sagda medel. Emellertid synes motionärerna
närmast åsyfta säkerställandet av ifrågavarande naturvårdsobjekt.
Medel för sådant ändamål disponeras av naturvårdsverket under reservationsanslaget
Mark för naturvård.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:1923.

Nationalparker och naturreservat m. m.

Enligt motion 1981/82:1035 (fp) är Stenshuvud i Kristianstads län ett
ytterst intressant område från främst natur- och kulturhistorisk synpunkt.
Botaniskt, ornitologiskt och entomologiskt utgör Stenshuvud genom speciellt
gynnsamma klimatiska förhållanden ett naturligt avgränsat område,
där livsbetingelserna bör få bli orubbade. Enligt motionärernas mening har
Stenshuvud ett så unikt värde för hela landet att det bör avsättas till
nationalpark.

Utskottet vill erinra om att riksdagen förra året lämnade en motion med

JoU 1982/83:4

motsvarande yrkande utan åtgärd (JoU 1981/82:15). Det hänvisades i sammanhanget
till att länsstyrelsen i Kristianstads län i samråd med naturvårdsverket
utarbetat ett förslag om att avsätta det berörda området till
nationalpark. Förslaget var föremål för närmare överväganden inom naturvårdsverket.
Riksdagen ansåg sig inte böra föregripa resultatet av dessa
överväganden.

Sedan ärendet varit föremål för ytterligare prövning inom naturvårdsverket
och länsstyrelsen har naturvårdsverket nyligen framlagt förslag för
regeringen att Stenshuvud, som nu är naturreservat, görs till nationalpark.

Med hänvisning till riksdagens tidigare ställningstagande i frågan föreslår
utskottet att motionen inte föranleder någon riksdagens ytterligare
åtgärd.

I motionerna 1981/82:1455 (fp) och 1981/82:1600 (fp) föreslås en rad
åtgärder för att åstadkomma ett bättre och mera varaktigt skydd mot
exploatering av det svenska fjällområdet. Exempel anförs på områden som
bör skyddas genom att avsättas som nationalpark resp. naturreservat. Till
den förra gruppen hör enligt motionerna våtmarksområdena Taavavuoma
och Sjaunja och till den senare gruppen Norrbottensdelen av Tärna-Graddisområdet.
I sammanhanget påpekas att delar av Stora Sjöfallets nationalpark
är så exploaterade att de inte fyller de höga anspråk som bör ställas på
en nationalpark. De oexploaterade delarna av parken bör föras till SarekPadjelanta
och till en ny Sjaunja nationalpark.

Också den fysiska riksplaneringen förs fram som ett instrument att
skydda fjällområdena. Enligt motion 1981/82:1600 bör riktlinjerna för denna
planering, som bl. a. innebär att de s. k. ljällområdena skyddas från
olika typer av exploatering, ges större tyngd i de konkreta konfliktsituationer
som uppstår. Vidare framhålls att det skogsbruk som pågår eller
planeras inom vissa delar av det obrutna fjällområdet måste bedrivas med
särskild hänsyn till miljön. För att bevara vildmarkskaraktären bör inga
skogsbilvägar få byggas. Större kalhyggen, hyggesplogning, kemikalieanvändning
och dikning bör inte heller få komma till stånd.

Utskottet vill hänvisa till att motsvarande motionsyrkanden behandlades
vid föregående riksmöte (JoU 1981/82:15) utan att anses påkalla
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Vid behandlingen av
motionsyrkandena anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet instämmer självfallet i motionärernas bedömning av fjällområdenas
stora värde från bl. a. naturvårds- och rekreationssynpunkt. De i
motionen anförda exemplen på åtgärder för att skydda fjällvärlden synes
enligt utskottets bedömning inte innebära någon avvikelse från de av
statsmakterna godkända principerna för markanvändning m. m. i berörda
områden. Enligt riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen skall sålunda
de obrutna fjällområdena ges ett starkt och långsiktigt skydd mot exploatering
för olika ändamål. Förslag föreligger om att föra in riktlinjerna för

JoU 1982/83:4

denna planering i en ny plan- och byggnadslag. Frågan övervägs f. n. i
regeringskansliet (jfr prop. 1980/81:183 s. 9 f.). Beträffande skogsbruket i
denna del av landet bör påpekas att en ny skogsvårdslag trätt i kraft efter
det att riksdagen fattade beslutet om riktlinjer för de obrutna fjällområdena.
Till skillnad från den äldre skogsvårdslagen (1948:237) gäller den
nya även statens och kyrkans skogar. Den nya lagen är tillämplig på all
skog. Lagen föreskriver krav på tillstånd från skogsvårdsstyrelsen för
avverkning eller omläggning av skogsmark till annat ändamål inom områden
med svårföryngrad skog (19 §). Större delen av skogsmarken inom de
obrutna fjällområdena utgörs av svårföryngrade områden. I samband med
att tillstånd till avverkning m. m. ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om
åtgärder för att begränsa eller motverka olägenheter och trygga återväxten
(19 §). All slutavverkning som omfattar mer än 0,5 ha skall anmälas i förväg
till skogsvårdsstyrelsen (17 §). Om länsstyrelsen för visst område har begärt
det, överlämnar skogsvårdsstyrelsen sådana anmälningar till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen har därvid möjlighet att, innan någon avverkning
sker, ingripa med stöd av NVL. Vidare bör nämnas att skogsvårdsstyrelsen
i den nya skogsvårdslagen ges möjlighet att i särskilda fall föreskriva
vilka åtgärder som skall vidtas med hänsyn till naturvårdens intressen
(24 §). I ett svar på en fråga om skogsavverkningen i fjällområdena den 27
oktober 1981 hänvisade jordbruksministern till ovan angivna regler och
framhöll bl. a. att det är fråga om en naturresurs som från många synpunkter
bör skyddas men också bör användas om det sker på ett riktigt
sätt. Jordbruksministern tilläde att frågan hur skogsbrukets hänsynstagande
till rennäringen närmare skall regleras f. n. övervägs av en arbetsgrupp
som tillsatts av lantbruksstyrelsen. Utskottet vill för sin del i detta sammanhang
understryka vikten av att frågan om avverkning i dessa områden
handläggs med stor försiktighet, mot bakgrund bl. a. av svårigheterna att
rätt bedöma möjligheten att åstadkomma tillfredsställande återväxt av
skog.

Beträffande säkerställandet av naturvårdsobjekt i fjällvärlden erinrade
utskottet om att naturvårdsverket genomför en fjällutredning som kommer
att omfatta en översiktlig plan för naturvård i hela fjällregionen. Vidare
hänvisades till att det inom naturvårdsverket pågick en översyn av syftena
med och reglementena för befintliga nationalparker.

Utskottet påpekade också att det på länsnivå bedrevs ett omfattande
utrednings- och planeringsarbete. Länsstyrelsen i Norrbottens län hade
t. ex. utarbetat ett förslag om inrättande av naturreservat i Sjaunjaområdet.
Förslaget, som remissbehandlats, skulle genomgås närmare av länsstyrelsen
och naturvårdsverket i samråd. I fråga om exploatering av nationalparker
hänvisade utskottet till sina uttalanden i betänkandet 1979/
80:39. I det av riksdagen godkända betänkandet framhöll utskottet bl. a.
att den allra största restriktivitet måste iakttas när ingrepp i nationalparker
aktualiseras.

Enligt uppgift från naturvårdsverket kommer fjällutredningen troligen
att bli färdig 1984. Översynen av reglementena för nationalparkerna pågår.
Vidare har naturvårdsverket i år utfärdat nya riktlinjer för hur
skötselplanearbetet bör bedrivas, bl. a. i fråga om nationalparker (SNV RR
1982:2).

JoU 1982/83:4

Samrådsgruppen för skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen har
utarbetat en samrådsmodell som innebär att storskogsbruket inom renskötselområdet
förutom planerade avverkningar även anmäler skogsvårdsåtgärder
till resp. skogsvårdsstyrelse, som i sin tur sammanställer uppgifterna
och distribuerar dem till resp. sameby. På grundval härav sker sedan
samråd mellan skogsägarna och samebyarna. Skogsstyrelsen har också
nyligen utarbetat allmänna råd för skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen
(SKSFS 1982:2).

Utskottet utgår från att regeringen med uppmärksamhet följer dessa
frågor. Med hänsyn härtill och till vad i det föregående anförts finner
utskottet att motionerna 1981/82:1455 och 1981/82:1600 inte påkallar någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Enligt motion 1981/82:469 (vpk) bör nationalparker, naturvårdsområden
och naturreservat ges ett förstärkt legalt skydd mot exploatering. För
nationalparkernas del anser motionärerna att ett grundlagsskydd skall
övervägas. Detta skulle tvinga fram ett långsiktigare handlande och säkra
redovisning inför väljarna före ingrepp i nationalparker. Hur detta förstärkta
skydd skall närmare utformas bör utredas och förslag föreläggas
riksdagen.

Utskottet får erinra om att beslut om att avsätta mark till nationalpark
enligt nu gällande ordning meddelas av regeringen efter riksdagens medgivande.
Beslutet innebär att staten såsom markägare inte får utan riksdagens
samtycke nyttja mark eller vatten inom nationalparken på ett sätt som
strider mot dess ändamål (jfr 9 kap. 9 § regeringsformen). För att ytterligare
trygga nationalparkerna har man infört särskilda förbehåll, förutom i
naturvårdslagen även i vissa andra författningar, bl. a. gruvlagen och minerallagen.

När det gäller naturreservat eller naturvårdsområde får länsstyrelsen i
särskilda fall medge undantag från meddelade reservats- eller
områdesföreskrifter. Beslut om naturreservat eller naturvårdsområde får
inte upphävas om det inte finns synnerliga skäl för detta.

Utskottet finner inte att tillräckliga skäl förebragts för en skärpning av
naturvårdslagens bestämmelser när det gäller berörda naturvårdsinstitut.

Vad gäller ingrepp i nationalparker vill utskottet erinra om att riksdagen
år 1980 på utskottets förslag i det tidigare omnämnda betänkandet 1979/
80: 39 antog vissa principer. Dessa angavs av utskottet som följer.

Utskottet anser — i likhet med vad föredraganden anfört — att man
måste se allvarligt på varje intrång i en nationalpark, oberoende av intrångets
omfattning. Syftet med nationalparkerna är att åt samtid och eftervärld
såsom en hela nationens tillhörighet skydda sammanhängande större områden,
vilka utgör karakteristiska prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser
relativt oberörda landskapstyper med tillhörande ytbildning, växtvärld
och djurvärld. Som orörda referensområden för vetenskaplig forsk -

Joll 1982/83:4

ning har parkerna en viktig funktion. Detta innebär att i princip varje
ingrepp av nu ifrågasatt karaktär i en nationalpark strider mot syftet med
nationalparkens tillkomst. Mot denna bakgrund vill utskottet starkt understryka
vikten av att nationalparkernas områden bevaras intakta för framtiden
och att den allra största restriktivitet iakttas när sådana ingrepp av
någon angelägen anledning aktualiseras.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1981/82:469.

Enligt motion 1981/82:805 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna vad som i motionen anförts om att kyrkan positivt bör
medverka vid tillskapande av naturreservat och friluftsområden. När mark
i kyrkans ägo bedöms vara lämplig för reservatsbildning bör den enligt
motionärernas mening ställas kostnadsfritt till förfogande och eventuella
kostnader ersättas av kyrkliga medel. Vad gäller kyrklig mark, som kan
ifrågakomma för anläggningar av något slags rörligt friluftsliv, skall även
till detta mark kostnadsfritt upplåtas. De kostnader, som eventuella anläggningar
kommer att belöpa sig till, skall emellertid inte belasta den
kyrkliga staten.

Med anledning av förevarande motion vill utskottet erinra om att kyrkans
handläggning av markfrågor regleras i en särskild av riksdagen år
1970 antagen lag om förvaltning av kyrklig jord (1970:939). Enligt nämnda
lag, som antagits i enlighet med den för kyrkolag gällande ordningen,
stadgas att egendomens avkastningsförmåga skall tillgodogöras på ekonomiskt
bästa sätt. Vid tillkomsten av lagen diskuterades miljövårdsfrågorna
förhållandevis ingående. Det ansågs självklart att de kyrkliga förvaltningsorganen
beaktade miljövårdsfrågorna. Principen kommer till uttryck i lagen
på så sätt, att däri stadgas att naturvårdens och kulturminnesvårdens
intressen skall beaktas i skälig omfattning. Vid förordnanden enligt naturvårdslagen
är det stiftsnämnden som företräder den kyrkliga marken.
Gällande bestämmelser har hittills ansetts väl tillgodose naturvårdens
intressen. I förarbetena till lagen har i sammanhanget framhållits att i
förevarande avseenden samma krav bör ställas på kyrkan som på alla
fastighetsägare. Någon särställning för kyrkan i fråga om exempelvis kostnadsansvar
har sålunda inte ansetts motiverad.

Utskottet finner för sin del naturligt att man från kyrkans sida positivt
medverkar till att ställa mark till förfogande för naturvårds- och friluftslivsändamål.
Att bl. a. miljövårdsfrågorna särskilt skall beaktas av de kyrkliga
förvaltningsorganen har som nyss nämnts också särskilt framhållits i samband
med utfärdandet av gällande förvaltningsbestämmelser.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts finner sig utskottet emellertid
inte böra förorda någon särskild riksdagens åtgärd med anledning av
motion 1981/82:805.

JoU 1982/83:4

Utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde

I motion 1981/82:1921 yrkande 14 (s) hemställs om åtgärder som kan
främja ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i motionen
framlagda lagförslaget i denna del innebär att det i 7 § naturvårdslagen klart
utsägs att ett område inte får avsättas som naturreservat om syftet med
åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras
som naturvårdsområde. I motiveringen anförs bl. a. att endast ett fåtal
förordnanden av sådana områden gjorts sedan den 1 januari 1975 då
institutet infördes.

Enligt vad utskottet inhämtat har till den 1 juli i år inrättats totalt 28
naturvårdsområden omfattande sammanlagt drygt 75000 ha. Det kan jämföras
med en sammanlagd areal naturreservat om ca 800000 ha.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är beklagligt att möjligheten
att säkerställa mark genom att förklara ett område som naturvårdsområde
inte utnyttjats mer än vad som hittills varit fallet. Som anförts i
betänkande 1981/82:15 är behovet att säkra markområden för rekreation,
vetenskap och kultur stort. De anslag som står till förfogande för ersättningar
i samband med inrättande av naturreservat är emellertid begränsade.
Det är därför enligt utskottets mening viktigt att naturreservat kommer
i fråga endast när utnyttjande av marken för nyss angivna ändamål inte kan
kombineras med pågående markanvändning. I flertalet fall torde det vara
fullt möjligt att utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan att ett
normalt jord- eller skogsbruk hindras. I sådana fall bör det vara självklart
att naturvårdsområdesinstitutet kommer till användning. Det bör ankomma
på regeringen att tillse att länsstyrelserna erhåller rekommendationer
och anvisningar som främjar ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde.
För att understryka vikten av att naturreservat inte kommer i
fråga i här åsyftade fall bör 7 § naturvårdslagen kompletteras med en
bestämmelse som innebär att länsstyrelsen inte får utnyttja nämnda
skyddsform om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället förklaras som naturvårdsområde.

Vad nu anförts innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion 1981/
82:1921 i förevarande del. Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari
1983.

I motion 1981/82: 2018 (m) anförs i avsnittet Miljöpolitik bl. a. att staten
och kommunerna bör till gagn för naturvården söka ett organiserat samarbete
med markägare som ett alternativ framför allt till upprättande av
naturvårdsområden. Samarbetet kan t. ex. ha formen av avtal om vissa
naturvårdande insatser från jordbrukets sida. Riksdagen bör enligt motionärernas
mening göra ett uttalande för att åstadkomma en ökad användning
av avtalsformen till skydd för värdefull natur. Hemställan härom
framförs i följdmotionen 1981/82:2050 yrkande 1.

Utskottet vill med anledning av föreliggande motionsyrkande erinra om
att det inte finns något principiellt hinder mot kombinationen skötselavtal/

JoU 1982/83:4

förordnande enligt naturvårdslagen och att denna möjlighet till samarbete
mellan markägaren och det allmänna också tillvaratas i alla de fall där detta
anses lämpligt. I motion 1981/82:2018 redovisas avtal med markägaren
som ett alternativ till inrättande av naturvårdsområde. Enligt utskottets
mening måste dock tyngdpunkten i bevarandearbetet ligga på en tillämpning
av naturvårdslagens regler om skydd av naturmiljöer; den nödvändiga
fastheten och kontinuiteten i detta arbete uppnås enligt utskottets mening i
första hand genom åtgärder som är knutna till fastigheterna och inte genom
tillfälliga avtal som tecknas med den som äger eller utnyttjar marken i
fråga. Det bör också framhållas att åtskilliga av de skötselåtgärder som
erfordras inom ett skyddsområde kan ge värdefulla sysselsättningseffekter
om de t. ex. utförs som beredskapsarbete. Med hänvisning till det anförda
föreslår utskottet att motion 1981/82:2050 yrkande 1 avslås.

Naturresurser

Enligt motion 1981/82:1921 (s) bör regeringen låta göra en utvärdering
av det omfattande utredningsarbete rörande naturresurser som pågår. En
sådan utvärdering bör kunna belysa tillgången på de icke förnyelsebara
naturresurserna och de anspråk som inom överskådlig framtid ställs på
dem. Med det materialet som grund bör den översiktliga fysiska riksplaneringen
utvidgas till att omfatta också de naturresurser som i dag inte
omfattas av den fysiska riksplaneringen. Regeringen bör också låta utreda
frågan om behovet av en särskild lagstiftning för att värna om naturresurserna,
en övergripande naturresurslag med vars hjälp kraven på hushållning
och omsorg om naturresurserna kan ställas. Enligt yrkande 16 i
motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående behovet av en naturresurslag.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att omsorgen om våra begränsade
naturresurser måste vara utgångspunkten för all verksamhet som
kräver utnyttjande av sådana resurser. Därför är det nödvändigt att allt
utnyttjande av dessa tillgångar föregås av en noggrann planering. Vid den
måste omsorgen om naturvärdena beaktas. Innan en icke förnyelsebar
naturresurs tas i anspråk måste det klarläggas om den kan ersättas i
produktionen med annat material. Det gäller att stimulera en övergång från
icke förnyelsebara till förnyelsebara naturresurser. I det sammanhanget
måste möjligheterna till återanvändning belysas. Som riksdagen i samband
med behandlingen av förslagen om återvinning och omhändertagande av
avfall 1975 anslutit sig till bör det innan en produktionsprocess sätts i gång
klarläggas hur det avfall som blir en följd av produktionen skall tas om
hand och återanvändas på nytt. Enligt utskottets uppfattning finns det,
som motionärerna framhåller, skäl att utreda frågan om behovet av en
övergripande lagreglering med vars hjälp kraven på hushållning med och

JoU 1982/83:4

omsorg om naturresurserna kan ställas. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet här anfört med anledning av motion
1981/82:1921 yrkande 16.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande täktverksamhet

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1982/83:17 yrkande 1 antar i proposition 1981/82:220
framlagt förslag om införande i naturvårdslagen (1964:822) av en
ny paragraf 18 b,

2. beträffande särskilda bestämmelser om vilthägn

a) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:17 yrkande 2 antar i proposition 1981/82:220
framlagt förslag om införande i naturvårdslagen (1964:822) av en
ny paragraf 24 a,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:17 yrkande 3,

3. beträffande proposition 1981182:220 i övrigt

a) att riksdagen antar regeringens förslag med den ändringen att
övergångsbestämmelserna erhåller följande som utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den I juli
nuari 1983. 1983.

Bestämmelserna i efter ikraftträdandet.

b) att riksdagen antar lagförslaget i de delar det ej omfattas av
utskottets hemställan i det föregående,

4. beträffande hänsynstagande till naturvårdens och kulturminnesvårdens
intressen vid jordbruk

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1921 yrkande 15 samt
med anledning av motionerna 1981/82: 283 och 1981/82:430 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande behovet av en fortsatt våtmarksinventering m.m.

a) att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:433 och 1981/82:797
utan ytterligare åtgärd,

b) att riksdagen avslår motion 1981/82:1923,

6. beträffande nationalparker och naturreservat m.m.

a) att riksdagen lämnar motion 1981/82:1035 om en nationalpark
vid Stenshuvud utan ytterligare åtgärd,

b) att riksdagen lämnar motionerna 1981/82:1455 och 1981/
82:1600 om naturvårdsinsatser i fjällvärlden m. m. utan ytterligare
åtgärd,

JoU 1982/83:4

c) att riksdagen avslår motion 1981/82:469 om förstärkt legalt
skydd mot exploatering,

d) att riksdagen lämnar motion 1981/82:805 om användning av
kyrklig mark för naturvårdsändamål utan ytterligare åtgärd,

7. beträffande utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde

a) att riksdagen med bifall till motion 1981/82:1921 yrkande 14
antar följande förslag till lag om ändring i naturvårdslagen:

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 7 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan
angivna lydelse:

Nuvarande lydelse

7 §

Föreslagen lydelse

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig betydelse
för allmänhetens friluftsliv,
må av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Länsstyrelsen får
inte avsätta ett område till naturreservat,
om syftet med åtgärden i
allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället med stöd
av 19 § förklaras som naturvårdsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

b) att riksdagen avslår motion 1981/82:2050 yrkande 1,

8. beträffande naturresurser

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
med anledning av motion 1981/82:1921 yrkande 16 anfört
om utredning om behovet av en övergripande lagreglering av
hushållningen med naturresurser.

Stockholm den 16 november 1982
På jordbruksutskottets vägnar
ÅKE WICTORSSON

JoU 1982/83:4

Närvarande: Åke Wictorsson (s), Arne Andersson i Ljung (m), Ove
Karlssorl (s), Hans Wachtmeister (m), Gunnar Olsson (s), Sven Eric Lorentzon
(m), Ketstin Andersson (c), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson
(s), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk), Lennart
Brunander (c), Bengt Kronblad (s) och Ulf Lönnqvist (s).

Reservationer

1. Täktverksamhet (mom. 1)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”för tillsynen” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att tillsynen över täkter bör vara effektiv.
Det är givetvis angeläget att man söker avhjälpa de brister som nu finns.
Det kan dock starkt ifrågasättas om den i propositionen förordade ordningen,
som innebär att kommunerna ges större ansvar och befogenheter
härvidlag, är ägnad att tillgodose angivna syfte. Sorrl framhålls i motion 17
är propositionens förslag i denna del förenat med sådana olägenheter att
det bör avslås. I likhet med motionärerna anser utskottet att tillsyn över
givna täkttillstånd bör utövas av länsstyrelse.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande täktverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1982/83: 17 avslår i proposition
1981/82:220 framlagt förslag om införande i naturvårdslagen
(1964:822) av en ny paragraf 18 b,

2. Särskilda bestämmelser om vilthägn (mom. 2)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
finner” och på s. 14 slutar med "(yrkandena 2 och 3)” bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner det i likhet med motionärerna ändamålsenligt att behandla
all reglering av hägn i ett sammanhang när jakt- och viltvårdsberedningens
förslag i dessa frågor föreligger. Det i propositionen framförda
förslaget om införande av allmänt tillståndstvång för uppförande av vilthägn
kring område där allmänheten får färdas fritt bör i avvaktan härpå
avslås. Utskottet biträder således motion 17 i förevarande del. Som framhålls
i motionen fungerar nuvarande samrådsförfarande enligt 20 § naturvårdslagen
tillfredsställande.

JoU 1982/83:4

Utskottet biträder i övrigt vad i motion 17 anförts om att kommande
överväganden om vilthägn även bör innefatta de frågor som rör tillsyn och
kontroll av hägn både avseende underhåll av stängsel och de hägnade
djurens hälsotillstånd etc.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande särskilda bestämmelser om vilthägn

a) att riksdagen med bifall till motion 1982/83:17 yrkande 2
avslår i proposition 1981/82:220 framlagt förslag om införande i
naturvårdslagen (1964:822) av en ny paragraf 24 a,

b) att riksdagen med bifall till motion 1982/83:17 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
förslag rörande tillsyn över vilthägn,

3. Hänsynstagande till naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen vid
jordbruk (mom. 4)

Arne Andersson i Ljung (m). Hans Wachtmeister (m), Sven Eric Lorentzon
(m). Kerstin Andersson (c). Jens Eriksson (m) och Lennart Brunander
(c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 16 som böljar med ”Med
anledning” och slutar med ”berörd lagstiftning” bort ha följande lydelse:

1 avvaktan på resultatet av sålunda pågående överväganden är utskottet
inte berett att förorda någon särskild riksdagens åtgärd med anledning av
de nu behandlade motionerna i ämnet. Utskottet avstyrker därför motionerna
1981/82:283, 1981/82:430 och 1981/82: 1921 yrkande 15.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande hänsynstagande till naturvårdens och kulturminnesvårdens
intressen vid jordbruk

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:283, 1981/82:430 och
1981/82:1921 yrkande 15,

4. Nationalparker och naturreservat m. m. (mom. 6 b)

Börje Stensson (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utskottet
vill” och på s. 21 slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

1 föreliggande båda motioner förordas tre väsentliga förändringar när det
gäller nationalparkerna i landets norra delar.

Vad först gäller den nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark delar utskottet
motionärernas uppfattning att denna delvis är så exploaterad att
den inte kan fylla de krav som måste ställas på en nationalpark. När det

JoU 1982/83:4

gäller utskottets principiella inställning till exploatering av nationalparker
hänvisar utskottet till sina uttalanden i betänkande 1979/80: 39. I detta av
riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet bl. a. att den allra största
restriktivitet måste iakttas när ingrepp i nationalparker aktualiseras. När
det gäller Stora Sjöfallet har betydande exploatering redan ägt rum, vilket
gör att delar av nationalparken inte längre kan sägas vara ett objekt med
särskilt stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt. Eftersom nationalparksinstitutet
enligt utskottets mening bör reserveras för sådana särskilt
skydd svärda objekt, delar utskottet motionärernas uppfattning att Stora
Sjöfallets nationalpark bör upplösas och att de inte exploaterade delarna
bör överföras till angränsande nationalparker. Riksdagen bör hos regeringen
anhålla om ett förslag till sådana åtgärder.

I motionen förordas också nya nationalparker inom Sjaunjaområdet och
inom Taavavuomaområdet. Dessa båda områden har uppenbarligen mycket
stort skyddsvärde från naturvårdssynpunkt och tillhör båda de europeiska
våtmarker som det är särskilt angeläget att bevara.

I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om inrättande av
nationalparker i de båda områdena nu bör prövas.

När det gäller tidigare utredningar skiljer sig de båda områdena dock åt.
1973 biföll riksdagen en hemställan från jordbruksutskottet angående snara
åtgärder för att bevara Sjaunjaområdet. Det utredningsarbete som sedan
följt har pågått ett stort antal år. Länsstyrelsen i Norrbottens län har nu
utarbetat ett förslag om inrättande av naturreservat i Sjaunjaområdet.
Förslaget, som remissbehandlats, genomgås närmare av länsstyrelsen och
naturvårdsverket i samråd. Någon klarhet synes dock ännu inte vunnits,
och framför allt bör understrykas att frånvaron av det starkare skydd som
nationalparksinstitutet innebär kommer att medföra fortsatta stora risker
för en påverkan som skadar den känsliga miljön i Sjaunjaområdet. Frågan
om inrättande av nationalpark i stället för naturreservat bör därför prövas
skyndsamt. Detta bör ges regeringen till känna.

När det gäller Taavavuoma har motsvarande utredningar inte utförts.
Att områdets botaniska värden är utomordentliga har framhållits i motionerna.
Att det i området finns mycket känsliga palsmyrsområden och ett
ytterst värdefullt fågelliv har i andra sammanhang också understrukits.
Även här är enligt utskottets mening en utredning om inrättande av nationalpark
befogad. Detta bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 6 b bort ha följande lydelse:

6. beträffande nationalparker och naturreservat m. m.

b) att riksdagen med anledning av motionerna 1981/82:1455 och
1981/82:1600 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om Stora Sjöfallets nationalpark samt hos regeringen
begär utredningar om inrättande av en nationalpark i
Sjaunjaområdet och om inrättande av en nationalpark i Taavavuoma,

JoU 1982/83:4

5. Nationalparker och naturreservat m. m. (mom. 6 c)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 boljar med ”Utskottet
finner” och på s. 22 slutar med ”motion 1981/82:469” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att naturen inte bara är grunden för
jordbruks- och skogsproduktion samt en källa till mineralförekomster och
vattenkraft. Den utgör också miljö för rekreation. Därför måste det finnas
naturområden runt våra tätorter som lämpar sig för just rekreation. För
både människornas rekreation och för den vetenskapliga forskningen om
utvecklingen i vår natur måste det finnas områden som skyddas mot
exploatering.

Enligt utskottets mening kan det starkt ifrågasättas om den nuvarande
naturvårdslagstiftningen verkligen ger tillräckligt skydd för miljövårdsoch
rekreationsintressena. Inte minst utgör behandlingen av Stora Sjöfallets
nationalpark ett exempel härpå. Utskottet delar därför den i motion
1981/82:469 framförda uppfattningen att det finns anledning att skapa ett
förstärkt legalt skydd mot exploatering av nationalparker, naturreservat
och naturvårdsområden. Som sägs i motionen bör bl. a. för nationalparkernas
del ett grundlagsskydd övervägas. Vad här anförts innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motion 1981/82:469.

dels utskottets hemställan under 6 c bort ha följande lydelse:

6. beträffande nationalparker och naturreservat m.m.

c) att riksdagen med bifall till motion 1981/82:469 hos regeringen
hemställer om utredning och förslag om förstärkt legalt skydd för
nationalparker, naturreservat och naturskyddsområden med inriktning
på grundlagsskydd för nationalparkerna,

6. Utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde (mom. 7 a)

Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m), Sven Eric Lorentzon
(m), Kerstin Andersson (c), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp)
och Lennart Brunander (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Enligt vad”
och slutar med ”januari 1983” bort ha följande lydelse:

Den i motionen väckta frågan om ett ökat utnyttjande av institutet
naturvårdsområde har under senare år upprepade gånger varit föremål för
behandling i riksdagen. Beträffande förslaget till ändring av 7 § naturvårdslagen
har utskottet därvid framhållit att det redan av förarbetena till bl. a.
1974 års ändringar i sagda lag klart framgår att naturreservat inte skall
komma i fråga i fall med begränsat åtgärds- och kontrollbehov. Det är
främst för sådana fall, där således mindre ingripande åtgärder behövs för

JoU 1982/83:4

att skydda naturmiljön, som institutet naturvårdsområde är avsett. Möjligheten
att utnyttja sistnämnda skyddsform inskränks i övrigt i princip
endast av stadgandet i 19 § första stycket sista punkten. Där anges att
området i stället skall avsättas till naturreservat om åtgärd som bör vidtas
är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt
motionärernas förslag skulle emellertid denna skyddsform inte få komma i
fråga om ”syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att
området i stället med stöd av 19 § förklaras som naturvårdsområde”.
Enligt utskottets mening har den föreslagna lydelsen ansetts leda till viss
oklarhet rörande vilket kriterium som skall vara avgörande i fråga om
tillåtligheten av ett naturreservatsförordnande. Med hänsyn till det anförda
har utskottet avstyrkt motionsyrkandena i fråga. Riksdagen har beslutat i
enlighet med utskottets förslag.

Den faktiska utvecklingen i fråga om inrättande av naturvårdsområden
under senare år framgår av följande siffror.

		Antal	Sammanlagd areal
1 juli	1978	4	1301 ha
'1	1979	9	9200 ”
”	1980	16	15000 ”
”	1981	20	23050 ”
' ’	1982	28	75 360 ”

Utskottet finner mot nu redovisad bakgrund inte heller i år anledning att
föreslå någon ändring av 7 § naturvårdslagen. Motion 1981/82:1921 yrkande
14 avstyrks således.

dels utskottets hemställan under 7 a bort ha följande lydelse:

7. beträffande utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde

a) att riksdagen avslår motion 1981/82: 1921 yrkande 14,

7. Utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde (mom. 7 b)

Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m). Sven Eric Lorentzon
(m), Kerstin Andersson (c), Jens Eriksson (m). Börje Stensson (fp)
och Lennart Brunander (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 24 slutar med ”yrkande 1 avslås” bort ha följande lydelse:

Frågan om avtal om naturvårdande insatser som alternativ till upprättande
av naturvårdsområden har som anförts i motion 1981/82:2018 tidigare
prövats av riksdagen. Vid riksmötet 1979/80 behandlades sålunda en under
allmänna motionstiden 1979 väckt motion i ämnet. Med anledning av
ifrågavarande motion anförde utskottet bl. a. följande (JoU 1979/80:19):

JoU 1982/83:4

Uppfattningen om skötselavtalets värde som komplement till förordnande
enligt naturvårdslagen får ses mot bakgrund av det faktum att
förordnandet som sådant i princip endast kan medföra s.k. negativa förpliktelser
för markägaren; härmed avses att denne är skyldig att tåla det
intrång i driften m. m. och övriga inskränkningar i den privata rättssfaren
som beslut om inrättande av t.ex. naturreservat eller naturvårdsområde
innebär. Det finns enligt utskottets mening otvivelaktigt många fall där
aktiva naturvårdande insatser från markägarens sida kan fylla en viktig
funktion i bevarandearbetet. Sådana åtgärder torde ofta kunna ingå som ett
naturligt led i driften av ett lantbruksföretag och därmed bli mindre kostnadskrävande
för det allmänna. Enligt vad utskottet erfarit förekommer
det också - om än i begränsad omfattning - att förordnanden enligt
naturvårdslagen kompletteras med ett avtal mellan det allmänna och markägaren
vari den senare åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder.
Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att denna
möjlighet till samarbete med markägaren tillvaratas. I sammanhanget vill
utskottet också betona värdet av att markägaren i förekommande fall på ett
så tidigt stadium som möjligt kopplas in i beslutsprocessen och i naturvårdsplaneringen
över huvud taget.

Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.

Utskottsbetänkandet har av regeringen överlämnats till naturvårdsverket
för beaktande i samband med en av regeringen ålagd översyn av frågan
om effektivisering av organisationen för vård och förvaltning av naturreservat
m. m. Naturvårdsverkets utredning rörande vård- och förvaltningsorganisationen
har numera slutförts och redovisats för regeringen (jordbruksdepartementet).

Med anledning av nu föreliggande motionsyrkande vill utskottet ånyo
understryka de uttalanden som utskottet gjorde i det nyss återgivna betänkandet
1979/80:19.

Som anförs i motion 1981/82:2018 är det beklagligt att möjligheten att
träffa avtal om naturvårdande insatser i praktiken hittills utnyttjats i mycket
begränsad omfattning. Värdefulla naturområden riskerar därmed att stå
utan det skydd som skulle vara möjligt att åstadkomma, i synnerhet som
resurser för andra former av naturskydd inte står till förfogande i tillräcklig
utsträckning. Mot angiven bakgrund finner utskottet lämpligt att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att en ökad användning av
avtalsformen till skydd av värdefull natur är angelägen. Utskottet tillstyrker
således bifall till motion 1981/82:2050 yrkande 1.

dels utskottets hemställan under 7 b bort ha följande lydelse:

7. beträffande utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde

b) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet med anledning av motion 1981/82:2050 yrkande 1 anfört
i fråga om avtal om naturvårdande insatser,

JoU 1982/83:4

8. Naturresurser (morn. 8)

Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister (m), Sven Eric Lorentzon
(m), Kerstin Andersson (c), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp)
och Lennart Brunander (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 25 slutar med ”yrkande 16” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att ett motsvarande motionsyrkande tidigare på
förslag av utskottet (JoU 1978/79:8) överlämnats till den i januari 1978
tillkallade naturresurs- och miljöutredningen som har till uppdrag att utforma
riktlinjer för den framtida naturresurs- och miljöpolitiken. Utredningen
väntas slutföra sitt arbete under hösten 1982.

Mot nu angiven bakgrund finnér utskottet att motion 1981/82: 1921 i
förevarande del inte påfordrar någon ytterligare riksdagens åtgärd. Yrkande
16 bör således avslås.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande naturresurser

att riksdagen avslår motion 1981/82:1921 yrkande 16.

Särskilda yttranden

1. Vilthägn (mom. 2 a)

Kerstin Andersson och Lennart Brunander (båda c) anför:

I föreliggande proposition föreslås införande av ett allmänt tillståndstvång
för uppförande av vilthägn kring område där allmänheten får färdas
fritt. Vi har anslutit oss till detta förslag. Med hänsyn till de omprövningsmöjligheter
som samtidigt föreslås vill vi dock anföra följande synpunkter.

Kostnaderna för uppförande av vilthägn är ofta betydande. Den som
erhåller tillstånd att uppföra ett sådant hägn måste kunna med någon grad
av säkerhet räkna med att hägnet skall kunna utnyttjas under en rimligt
lång avskrivningsperiod. Vi förutsätter därför att frågor om nya eller
ändrade villkor för tillstånd eller om eventuellt återkallande av tillstånd
kommer att prövas med noggrant beaktande av såväl den enskildes som
allmänna intressen.

2. En nationalpark vid Stenshuvud (mom. 6 a)

Börje Stensson (fp) anför:

Jag delar den i motion 1981/82: 1035 uttryckta uppfattningen att det
nuvarande naturreservatet vid Stenshuvud i Kristianstads län är av riksintresse
och att det har ett så stort skyddsvärde att avsättning till nationalpark
är motiverad. Nationalparksinstitutet bör användas för ett begränsat

JoU 1982/83:4

antal särskilt värdefulla objekt, till vilka Stenshuvud kan räknas. Som
utskottet redovisat har också pågått vissa överväganden rörande avsättande
av Stenshuvud till nationalpark- Länsstyrelsen i Kristianstads län
har sålunda i samråd med naturvårdsverket utarbetat ett förslag om detta.
Förslaget har varit föremål för närmare överväganden inom naturvårdsverket
och verket har nyligen ingett en framställning till regeringen i ämnet.
Jag förutsätter att framställningen snabbt leder fram till ett förslag till
riksdagen om inrättande av en nationalpark.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982