JoU 1982/83:34

Jordbruksutskottets betänkande
1982/83:34

om vissa skogspolitiska åtgärder, m. m. (prop. 1982/83:100 bilaga 11
delvis och prop. 1982/83:145)

Propositionerna

Regeringen har i proposition 1982/83:100, bil. 11 under punkterna D 1 —

D 8 (s. 43—48) föreslagit riksdagen att

1. till Skogsstyrelsen för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av
27056000 kr.,

2. medge att skogsstyrelsen under budgetåret 1983/84 får disponera en
rörlig kredit av 55000000 kr. i riksgäldskontoret,

3. till Skogsvårdsstyrelserna för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag
av 1000 kr.,

4. till Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter för budgetåret 1983/

84 anvisa ett förslagsanslag av 115962000 kr.,

5. till Skogsvårdsstyrelserna: Frö- och plantverksamhet för budgetåret
1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 1000 kr.,

6. till Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar för budgetåret 1983/84 beräkna
ett reservationsanslag av 46000000 kr.,

7. till Bidrag till skogsvård m. m. för budgetåret 1983/84 beräkna ett
förslagsanslag av 295000000 kr.,

8. till Stöd till byggande av skogsvägar för budgetåret 1983/84 beräkna
ett förslagsanslag av 50000000 kr.,

9. till Främjande av skogsvård m. m. för budgetåret 1983/84 anvisa ett
reservationsanslag av 9000000 kr.

I proposition 1982/83:145 har regeringen (jordbruksdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta följande av lagrådet granskade lagförslag, nämligen 10.

lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

11. lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

12. lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark.

Vidare har regeringen föreslagit riksdagen att

13. till Skogsstyrelsen förbudgetåret 1983/84 utöver i proposition 1982/83:

100 bil. 11 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 1 600000 kr.,

14. till Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter för budgetåret
1983/84 utöver i propositionen 1982/83:100 bil. 11 föreslaget förslagsanslag
anvisa ytterligare 10000000 kr.,

1 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 34

JoU 1982/83:34

15. till Skogsvårdsstyrelsema: Investeringar för budgetåret 1983/84 anvisa
ett reservationsanslag av 44700000 kr.,

16. godkänna vad i propositionen förordats om det statliga ekonomiska
stödet till skogsvård m. m.,

17. medge att under budgetåret 1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt
högst 361000000 kr. till skogsvård m. m.,

18. till Bidrag till skogsvård m.m. för budgetåret 1983/84 anvisa ett
förslagsanslag av 300000000 kr.,

19. medge att under budgetåret 1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt
högst 55000000 kr. till byggande av skogsvägar,

20. medge att under budgetåret 1983/84 statlig garanti lämnas för lån till
byggande av skogsvägar med sammanlagt högst 11 000000 kr.,

21. till Stöd till byggande av skogsvägar för budgetåret 1983/84 anvisa
ett förslagsanslag av 50000000 kr.

Proposition 1982/83:145, huvudsakligt innehåll

1 propositionen föreslås att det i skogsvårdslagen införs en allmän skyldighet
att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen och att
gallra yngre skog. Förslaget syftar till att förmå de passiva skogsägarna att
avverka. Vidare föreslås att det skall finnas en skogsbruksplan för alla
skogsfastigheter. Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhållandena
på sin skogsfastighet och om de skogsbruksåtgärder som behöver
vidtas. De nya bestämmelserna i skogsvårdslagen föreslås träda i kraft den
1 juli 1983.

Vidare föreslås en ny lag om förbud mot spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark. Den föreslagna lagen avses ersätta den nuvarande
lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.
Enligt förslaget får kommunen möjlighet att totalförbjuda användningen av
lövbekämpningsmedel inom de områden som kommunen bestämmer. Förslaget
innebär att förbudet mot spridning av bekämpningsmedel gäller även
inom övriga områden i kommunen. Men i fråga om dessa områden får
skogsvårdsstyrelsen möjlighet att medge undantag från spridningsförbudet.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1984.

I propositionen tas vidare upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/
84. Bl. a. föreslås skogsstyrelsen få medel till nya avverkningsberäkningar
och skogsvårdsstyrelsema till ökad information, rådgivning och tillsyn i
syfte att främja avverkningen.

Lagförslagen i proposition 145 har följande lydelse:

JoU 1982/83:34

1 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)
dels att 9, 14 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, samt närmast före
21 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Röjning av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen är så tät eller av
sådan beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt virke väsentligt
hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar ålder, får skogsvårdsstyrelsen i särskilda
fall medge att röjningen ersätts med tidig gallring.

Gallring av skog skall ske, när
skogen är sä tät att produktionen
av värdefullt virke väsentligt hämmas.

14 §

Skogsmarkens ägare svarar för
att slutavverkning bedrivs i lämplig
omfattning så att en jämn åldersfördelning
av skogen på hans brukningsenhet
främjas.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om hur stor andel av
en brukningsenhets skogsmarksareal
som högst får slutavverkas under
en viss period oell om hur stor
andel av arealen som måste slutavverkas
undei perioden. Sistnämnda
ande! får inte överstiga hälften av
den andel som det är tillåtet att
slutavverka.

Skogsvårdsstyrelsen tar i särskilda fall medge undantag från första
stycket.

Skogsbruksplan

21 a §

För varje brukningsenhet skall
finnas en skogsbruksplan med riktlinjer
för skogens skötsel på enheten.
Planen skall upprättas enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Regeringen eller den myndighet

Skogsmarkens ägare svarar för
att slutavverkning bedrivs så att en
jämn åldersfördelning av skogen på
hans brukningsenhet främjas.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer meddelar föreskrifter
om hur stor andel av en
brukningsenhets skogsmark sareal
som årligen eller eljest periodvis får
slutavverkas.

JoU 1982/83:34

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

sam regeringen bestämmer tär
meddela föreskrifter om undantag
frän första stycket.

Till böter döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första

stycket eller 20 § första stycket,

2. bryter mot 12 §, 13 § första
stycket eller 14 § första stycket.

3. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av 19 §
andra stycket,

4. bryter mot avverkningsförbud
som avses i 25 §,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som har föreskrivits
med stöd av 17 §,

6. underlåter att iaktta föreläggande
eller bryter mot förbud som
har meddelats för att föreskrift enligt
21 § skall efterlevas.

Till böter döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8§ första
stycket eller 20 § första stycket,

2. bryter mot 12 § eller 13 § första
stycket,

3. bryter mot den avverkningsbegränsning
som avses i 14 §,

4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av 19 §
andra stycket,

5. bryter mot avverkningsförbud
som avses i 25 §,

6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som har föreskrivits
med stöd av 17 §,

7. underlåter att iaktta föreläggande
eller bryter mot förbud som
har meddelats för att föreskrift enligt
21 § skall efterlevas.

1 ringa fall döms ej till ansvar.

Har flera medverkat tiil gärning som avses i första stycket gäller 23 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud doms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.

1. Denna lag träder i kraft den I juli 1983.

2. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
de avvikelser från lagen som kan behövas med hänsyn till övergångssvårigheter
som kan föranledas av den genom lagen införda skyldigheten
att gallra skog.

2 Förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning
av lövsly, är förbjuden. Detsamma gäller användningen av metoder
där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

2 S Skogsvårdsstyrelsen får, om inte annat följer av 3 §, medge undantag
från I S om kravet enligt 7 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt

JoU 1982/83:34

av skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder.
Vid bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på
arbetskraft.

Ett medgivande om undantag skall förenas med de villkor sorn behövs
till skydd för naturmiljön.

3 § Kommunfullmäktige kan besluta att undantag enligt 2 § inte får
medges i fråga om områden inom kommunen, om detta framstår som
påkallat med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården,
den lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse.

4 § Produktkontrollnämnden får medge undantag från 1 §, om det behövs
för vetenskaplig prövning.

5 § Särskilda bestämmelser finns om registrering av bekämpningsmedel
och om medlens användning.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller åsidosätter
villkor som har meddelats vid medgivande av undantag enligt 2 eller
4§ döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 § Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut av skogsstyrelsen eller produktkontrollnämnden får överklagas
hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla.
Undantag som meddelats enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre
bestämmelser skall gälla även efter den nya lagens ikraftträdande.

Före den 1 april 1984 får undantag enligt 2§ inte medges, om inte
kommunfullmäktige dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 S.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsme
del över skogsmark

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen
ningsmedel över skogsmark skall ha

Nuvarande lydelse

Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel,
avsedda för bekämpning
av lövsly, är förbjuden.
Med spridning av bekämpningsmedel
avses enligt denna lag inte metoder
där enskilda trädstammar behandlas
med bekämpningsmedel.

(1982:242) om spridning av bekämpnedan
angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel,
avsedda för bekämpning
av lövsly, är förbjuden.
Med spridning av bekämpningsmedel
avses enligt denna lag även metoder
där enskilda trädstammar behandlas
med bekämpningsmedel.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

JoU 1982/83:34

Motioner

Motioner med anledning av proposition 145

I motion 1982/83:2303 av Börje Stensson och Lars Emestam (båda fp)
yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429),

2. att riksdagen avslår förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark,

3. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen (1982:242) om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

4. att riksdagen beslutar om tillägg i lagen (1982:242) om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark 2 § 1 mom. av orden ”och rennäringen”
samt

5. att riksdagen avslår förslaget att till Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter
för budgetåret 1983/84 anvisa ytterligare 10 milj. kr.

I motion 1982/83:2324 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till Lag om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429),

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till Lag om spridning av
bekämpningsmedel för skogsmark,

3. att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommunfullmäktige får förbjuda spridning av bekämpningsmedel,
avsedda för bekämpning av lövsly, över skogsmark som är känslig från
miljövårds- och friluftslivssynpunkt.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande statens naturvårdsverk,
meddelar närmare föreskrifter om när skogsmark kan anses vara av
den art som avses i första stycket.

2 § För spridning av sådana bekämpningsmedel över annan skogsmark
än för vilken kommunfullmäktige utfärdat förbud enligt I § första stycket
krävs tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

3 § Tillstånd får lämnas om det finns starka skäl från skogsvårdssynpunkt.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande skogsstyrelsen, meddelar
närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd.

4 § Produktkontrollnämnden får medge undantag från skyldigheten enligt
2 § att söka tillstånd till spridning om det behövs för vetenskaplig
prövning. Därvid skall nämnden föreskriva de villkor som behövs till
skydd för allmänheten.

JoU 1982/83:34

5 § Skogsmarkens ägare har inte rätt till ersättning om spridning förbjuds
enligt 1 § eller spridning annars vägras enligt 2 eller 4 §.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller villkor
som föreskrivits enligt 4 8 eller som i strid mot 2 § sprider bekämpningsmedel
döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 § Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
skogsstyrelsen genom besvär.

4. att riksdagen avslår förslaget att till Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter
för budgetåret 1983/84 utöver i proposition 1982/83:100 bilaga
11 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 10000000 kr.

I motion 1982/83:2326 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar att avslå proposition 1982/83:145 vad avser

1. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979: 249),

2. ändrade regler för spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

3. att i övrigt som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen.

1 motion 1982/83:2327 av Sven Eric Lorentzon och Ivar Virgin (båda m)
yrkas att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande skogsbruksplaner.

I motion 1982/83:2328 av Tore Nilsson och Hans Wachtmeister (båda m)
yrkas att riksdagen beslutar

1. att med ändring av propositionens förslag i lagen om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark i 2 § efter ordet ”naturmiljön” tillägga
”och rennäringen”,

2. att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförs
beträffande avverkningsskyldighet och samebys besvärsrätt angående
skogsbesprutning.

I motion 1982/83:2329 av Martin Olsson (c) yrkas att riksdagen avslår
förslaget i proposition 1982/83:145 under punkt D 6 Bidrag till skogsvård
m. m. såvitt gäller slopande av tidsbegränsat stöd till skogsvårdsåtgärder.

I motion 1982/83:2330 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 1,2,3, 4, 7, 8 och 9)

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ändring i 9 § skogsvårdslagen,

2. att riksdagen under D 7 Stöd till byggande av skogsvägar beslutar
anvisa 30000000 kr.,

JoU 1982/83:34

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om berättigande av bidrag till skogsvägar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om översyn av 6 § i skogsvårdslagen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ett åtgärdspaket för skogsvård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs under rubriken naturvårdsintressen m. m.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt
anförs i motionen.

I motion 1982/83:2331 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen med avslag på den i proposition 1982/83:145 föreslagna
lagen beslutar anta följande

Förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande:

1 § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning
av lövsly, är förbjuden.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot I § döms till
böter eller långelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla.

2. att riksdagen, därest motionens förslag under punkt 1 ej bifalls med
ändring i den i proposition 1982/83:145 föreslagna lagen om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark beslutar anta följande förslag till 2 §

Regeringens förslag Motionärernas förslag

2 §

Skogsvårdsstyrelsen får, på arbetskraft.

Ett medgivande om undantag Ett medgivande om undantag
skall förenas med de villkor som skall förenas med de villkor som

behövs till skydd för naturmiljön. behövs till skydd för naturmiljön

och rennäringen.

I motion 1982/83:2332 av Ivar Virgin och Sven Eric Lorentzon (båda m)
yrkas att riksdagen beslutar att den i proposition 1982/83:145 föreslagna
lagstiftningen om skogsbesprutning icke skall innefatta den spridning som
innebär att enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

JoU 1982/83:34

Motioner från allmänna motionstiden 1983

1 motion 1982/83:355 av Einar Larsson m. fl. (c) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen
till känna att särskilt bör beaktas möjligheterna att utveckla drivningsmetoder
som till fullo utnyttjar familjeskogsbrukets goda möjligheter att på ett
varsamt sätt utnyttja skogens hela kapacitet.

I motion 1982/83: 393 av Sven Henricsson m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i denna motion
anförts om utboägande - passivt ägande/brukande och åtgärder för att
motverka detsamma.

I motion 1982/83:474 av Lars Ahlmark (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om åtgärder i syfte att skydda skog ovanför den s. k.
skogsodlingsgränsen i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 1982/83:629 av Axel Andersson (s) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bevarande av urskogar i landet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel för
säkerställande av urskogar bör tas från skogsvårdsavgiften i enlighet med
av skogsvårdsstyrelsen och naturvårdsverket framlagt förslag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den viktiga
urskogsresurs som finns inom s.k. domänreservat bör ges förstärkt och
formellt skydd genom att ombildas till naturreservat.

I motion 1982/83:635 av Rune Evensson m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att skogsstyrelsen får i uppdrag
att följa upp främst föreskrifterna i 21 § skogsvårdslagen med inriktning på
skärpning av tillämpningen.

I motion 1982/83:636 av Rune Johansson m.fl. (s) yrkas med hänvisning
till vad som anförts i motion 1982/83:689 att riksdagen enligt motion 1982/
83:689 hos regeringen hemställer att sterbhusskogarnas skogsavverkning i
norra länsdelen uppmärksammas i pågående utredning.

I motion 1982/83:643 av Catarina Rönnung m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att verksamheten vid Furuby
plantskola fortsätter.

I motion 1982/83:997 av Erik Johansson m. fl. (s) yrkas

1. att riksdagen beslutar begära att regeringen skyndsamt förelägger
riksdagen en proposition om lag om bevarande av ädellövskog,

2. att riksdagen beslutar begära att regeringen, i samband med avverkningsanmälan
av skog enligt 17 § skogsvårdslagen, föreskriver om obligatorisk
skyldighet att ange trädslag som skall avverkas.

JoU 1982/83:34

I motion 1982/83:1000 av Sven Eric Lorentzon och Jan-Eric Virgin
(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts rörande rådgivningen till lantbrukare samt den
skogliga utbildningen för jord- och skogsbruksstuderande.

I motion 1982/83:1010 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för
skydd av domänreservat och privata reservat samt urskogsartad skog i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1982/83:1097 av Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 11-14),

11. att riksdagen hos regeringen begär att inventeringen av återstående
urskogar (gammelskogar) påskyndas och att ett bevarandeprogram utarbetas
och genomförs,

12. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om lag till skydd för
ädellövskog snarast föreläggs riksdagen,

13. att riksdagen hos regeringen begär att kompletterande bestämmelser
utfärdas så att programmet för skogsvård i de s. k. 5:3-skogarna bedrivs så
att väsentliga naturvårdsintressen inte skadas,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skogsbrukets kollektiva finansiering av vissa naturvårdsinsatser.

I motion 1982/83:1442 av Owe Andréasson m.fl. (s, m, fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om skogsstyrelsens dubbla roll som producerande och kontrollerande
myndighet för skogsplantsproduktionen.

I motion 1982/83:1459 av Einar Larsson m.fl. (c) yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkande 5), att riksdagen till Främjande av skogsvård m.m. för
budgetåret 1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 6500000 kr.

I motion 1982/83:1468 av Arne Svensson (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna behovet av en plantskola i den södra delen
av Älvsborgs län.

I motion 1982/83: 1469 av Margot Wallström m. fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande bevarande av fjällskogar.

I motion 1982/83:1470 av Lars Wemer m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen
under bil. 11, D 3. Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter beslutar
anvisa ett med 15000000 kr. till 130962000 kr. förhöjt belopp.

I motion 1982/83:1596 av Einar Larsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar att klenvirkesstödet upphör i och med utgången av budgetåret
1982/83.

JoU 1982/83:34

I motion 1982/83:2003 av Lena Öhrsvik och Axel Andersson (båda s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inventering, planering och bevarande av f. d. hagmarker
och lövskogar.

I motion 1982/83:2156 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s, m, c) yrkas,
såvitt nu är i fråga (yrkande 3), att riksdagen beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna vad i motionen anförs beträffande flerägande, utboägande
och arrende.

Motion 1982/83:2330 yrkandena 5 och 6 har överlämnats till skatteutskottet
för beredning.

Uppvaktningar, skrivelser

Utskottet har vid behandlingen av detta ärende uppvaktats av representanter
för domänverket, Lantbrukarnas riksförbund. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott. I samband
härmed har till utskottet överlämnats visst skriftligt material. Vidare
har skrivelser inkommit från Svenska samernas riksförbund.

Utskottet

Lagförslagen

Avverkningsskyldighet m.m.

I ett inledande avsnitt i proposition 145 anför jordbruksministern att det
huvudsakliga ekonomiska utnyttjandet av våra skogar under överskådlig
tid kommer att vara inriktat mot att tillgodose skogsindustrins råvarubehov.
Det är därför nödvändigt att leveranserna från skogen, med beaktande
av den långsiktiga principen om hushållning, sker i sådan omfattning att
vi kan utnyttja efterfrågan på skogsindustriprodukter på bästa sätt. Så har
inte varit fallet under den senaste högkonjunkturen. Från första hälften av
1970-talet till den andra hälften sjönk sålunda de genomsnittliga årliga
avverkningarna från 71 milj. m3sk (skogskubikmeter) till 57 milj. m3sk,
dvs. med 20%. Genom brister i virkesleveranserna kunde den svenska
skogsindustrin inte utnyttja avsättningsmöjligheterna fullt ut under högkonjunkturåren
1979 och 1980. Följden blev enligt jordbruksministern
minskade marknadsandelar, förlorade arbetstillfällen och minskade valutainkomster.
Enbart importen av rund virke och flis uppgick år 1981 enligt
riksbankens statistik till ett värde av ca 2,8 miljarder kronor av ett sammanlagt
bytesbalansunderskott av 14,6 miljarder kronor. Härtill kommer
försvagad ekonomi för de berörda företagen. Den förlängda lågkonjunk -

JoU 1982/83:34

turén har medverkat till ytterligare utslagning av enskilda företag vilket
orsakar förluster av arbetstillfällen i bygder där arbetslösheten redan är
besvärande. Ett ökat utbud av virkesråvara måste säkras inför nästa konjunkturuppgång
så att inte skogsindustrins möjligheter att medverka i
ansträngningarna att få balans i vårt lands ekonomi skall minska ytterligare.

Vad beträffar frågan vilken årlig avverkning den fastlagda skogspolitiken
medger betonas i propositionen det principiella ställningstagande som
gjordes i 1979 års skogspolitiska beslut, nämligen att något detaljerat
skogsproduktionsprogram eller någon exakt avverkningsnivå för framtiden
inte bör läggas fast. Detta ställningstagande grundar sig på insikten om
behovet att kunna göra justeringar efter hand som förutsättningarna förändras.
Jordbruksministern vill emellertid erinra om att det skogspolitiska
beslutet inte förutsätter någon minskad skogsproduktion. I stället skall
strävan vara en ökad produktion både kvantitativt och kvalitativt. I det
längre perspektivet kommer de stora insatserna på skogsproduktionsforskning
att få betydelse. I samma riktning verkar de skärpta bestämmelserna
i 1979 års skogsvårdslag.

Även i det kortare perspektivet ger riktlinjerna för skogspolitiken möjligheter
att öka utbudet av virke från skogen. Ställningstagandena i 1979 års
skogspolitiska beslut innebar bl. a. att hänsyn skulle kunna tas till konjunkturväxlingarna
för skogsindustrin. Den långsiktiga hushållningen med våra
skogar äventyras inte genom att man tillåter vissa variationer kring den
genomsnittligt lämpliga avverkningsnivån. Sådana variationer är f. ö. ofta
önskvärda även sett från den enskilde skogsägarens synpunkt.

Erfarenheterna under de senaste åren visar enligt jordbruksministern att
lagstiftningen behöver kompletteras med bestämmelser som ålägger skogsägarna
skyldighet att genom avverkning ta till vara den avkastning skogen
ger.

Vad först beträffar slutavverkningen är det enligt propositionen naturligt
att knyta en skyldighet att utföra sådan avverkning till den bestämmelse i
skogsvårdslagen som syftar till att på sikt åstadkomma en jämn åldersfördelning
i skogen. Mot bakgrund härav föreslås att 14§ skogsvårdslagen
ändras så att det i fortsättningen krävs inte bara att den slutavverkningsbara
skogen ransoneras utan också att den i viss utsträckning avverkas.
För båda kraven skall gälla den förutsättningen att avverkning bedrivs i en
takt som främjar en jämn åldersfördelning av skogen på brukningsenheten.
Den högsta tillåtna slutavverkningen bestäms enligt gällande regler till en
viss andel av brukningsenhetens skogsmarksareal. Detsamma bör gälla
avverkningsskyldigheten. Genom att kravet knyts till viss areal uppmuntras
inte avverkning av i första hand virkesrika bestånd. En avverkning
ensidigt inriktad mot sådana bestånd skulle kunna påverka den långsiktiga
produktionsnivån negativt. Skogsstyrelsen har i sitt remissyttrande över
virkesförsörjningsutredningens betänkande föreslagit att avverkningsskyl -

JoU 1982/83:34

digheten skall bestämmas till hälften av den areal som enligt ransoneringsreglerna
får slutavverkas. Nivån blir därmed i viss utsträckning anpassad
till hur mycket slutavverkningsbar skog som finns på brukningsenheten.
Förslaget innebär ett betydande spelrum mellan vad som får avverkas och
vad som skall avverkas. I specialmotiveringen (s. 22-25) redovisas närmare
vad den föreslagna avverkningsskyldigheten innebär i praktisk tillämpning.

I propositionen förordas sålunda att i 14 § skogsvårdslagen föreskrivs att
skogsmarkens ägare skall svara för att skogen på hans brukningsenhet
slutavverkas i lämplig omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen
på hans brukningsenhet främjas. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer bör besluta föreskrifter om hur stora andelar av en
brukningsenhets skogsmarksareal som minst skall och högst får slutavverkas
under en viss period. På denna punkt har lagrådet framfört synpunkter
som tas upp i specialmotiveringen. På lagrådets förslag har den andel som
måste slutavverkas preciserats i lagtexten. Andelen får enligt den föreslagna
lydelsen inte överstiga hälften av den andel som det är tillåtet att
slutavverka.

Vad härefter gäller gallringen är jordbruksministern inte beredd att förorda
en generell gallringsskyldighet. Enligt gällande bestämmelser är gallring
tillåten bara om den främjar skogens utveckling. Det förekommer
emellertid alltför ofta att gallringsliknande huggningar utförs i äldre bestånd.
Denna typ av huggningar är olämpliga för skogens utveckling. Att
sådana huggningar förekommer kan bero på att skogsägaren vill undgå
kostnaderna för återväxtåtgärder. Gallringsskyldigheten bör därför, som
skogsstyrelsen har föreslagit, begränsas till att gälla den yngre skogen som
inte har blivit röjd i tid eller på rätt sätt. Enligt uppgifter insamlade genom
riksskogstaxeringen de senaste åren har endast något mer än hälften av
behovet av dessa s. k. förstagallringar blivit tillgodosett. Det ligger i sakens
natur att behovet av en gallringsskyldighet som avser de yngre bestånden
är tidsbegränsat. Allteftersom det eftersläpande röjningsbehovet hämtas in
och skogsägarna lever upp till den föreskrivna röjningsskyldigheten minskar
behovet av de tidigaste gallringarna.

I propositionen föreslås att skogsvårdslagen kompletteras med en bestämmelse
av innebörd att gallring av skog skall ske, när skogen är så tät
att den aktuella och framtida produktionen av värdefullt virke väsentligt
hämmas. Bestämmelsen tas in som ett tredje stycke i 9 § i lagen.

Förslaget om införande av en generell avverkningsskyldighet avstyrks i
motionerna 2303 (fp), 2324 (m) och 2326 (c). Motionärerna anför bl. a. att
tvångsavverkning är en nyhet av stor principiell betydelse, som är oförenlig
med marknadsekonomins sätt att fungera. Vidare framhålls att förslaget
minskar det ekonomiska handlingsutrymmet för den enskilde skogsägaren.
1 samband med den uppvaktning som gjordes inför utskottet av företrädare

JoU 1982/83:34

för bl. a. skogsindustrin och skogsägarna underströks att förslaget försvårar
produktionen av värdefullt sågtimmer, genom att avverkningskravet
knyts till lägsta slutavverkningsålder. För den skogsägare som av olika
skäl önskar bygga upp ett virkesförråd kan avverkningsskyldigheten vålla
problem, framhölls det vidare. Liknande synpunkter framförs i motionerna
2324 och 2326.

Utskottet ansluter sig till vad jordbruksministern anfört om behovet av
en lagstadgad skyldighet att slutavverka. Som i propositionen anförts är
det hög tid att vidta effektiva åtgärder för att öka virkesutbudet. Det är
nödvändigt att avverkningarna ökar i sådan omfattning att det vid en
kommande högkonjunktur för skogsindustrin inte skall behöva göras några
produktionsbegränsningar till följd av virkesbrist. Enligt utskottets mening
måste det undvikas att vi på nytt hamnar i en bristsituation när det gäller
skogsindustrins råvaruförsörjning. Med den avverkningspotential vi har är
det oförsvarligt att importera virke till höga priser för att något så när
kunna utnyttja avsättningsmöjligheterna för skogsindustriprodukter. Inte
heller kan vi på nytt tillåta oss att mista stora exportinkomster och försvaga
skogsnäringens viktiga roll för sysselsättning och regionalpolitik av den
anledningen att avverkningsmöjligheterna inte utnyttjas fullt ut.

En avverkningsskyldighet av det slag jordbruksministern föreslagit låter
sig enligt utskottets mening väl förena med 1979 års skogspolitiska beslut.
Av det beslutet följer att skogen och skogsmarken är en viktig nationell
resurs. Det är ett samhällsintresse att den utnyttjas rationellt och riktigt.
Senast i 1979 års skogsvårdslag har det slagits fast att skogsmarken skall
skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. De
allra senaste åren har visat att det fordras ytterligare åtgärder från samhällets
sida för att alla skogsägare skall leva upp till den bestämmelsen.

Av det anförda följer att utskottet biträder regeringens förslag om avverkningsskyldighet
och avstyrker motionerna 2303, 2324 och 2326 i motsvarande
delar. Det bör i sammanhanget påpekas att argumenteringen mot
lagförslaget i några av motionerna delvis bygger på felaktiga eller missvisande
slutsatser rörande innebörden av den föreslagna avverkningsskyldigheten.
I specialmotiveringen till den aktuella bestämmelsen (se prop.
145 s. 22—25) anges utförligt hur denna är avsedd att tillämpas. Härav
framgår att en betydande flexibilitet i den praktiska tillämpningen är både
möjlig och önskvärd. Bl. a. framhålls att utrymme ges för s.k. värdeproduktion
under ett antal år efter det att ett bestånds lägsta tillåtna slutålder
har uppnåtts. Utskottet anser att, genom att en viss minsta andel slutavverkningsbar
skog inte berörs, enkla regler kan tillskapas som möjliggör
produktion av värdefullt sågtimmer. Enligt jordbruksministern bör vidare
skogsägarna ges möjlighet att förlägga avverkningarna så att de passar med
konjunkturen för skogsindustrin och därmed dess efterfrågan på virke (s.
25). Möjligheter bör finnas att medge undantag från kravet på minimiav -

JoU 1982/83:34

verkning. Ett motiv för undantag bör kunna vara att slutavverkningskravet
omfattar bestånd med mycket hög värdeproduktion. Ett annat godtagbart
skäl för undantag bör vara att avverkningen är så liten att den av ekonomiska
skäl bör ske i samverkan med någon granne som först inom något år
planerar att avverka. Ett tredje skäl är de särskilda hänsyn till naturvårdens
intressen som berörts i den allmänna motiveringen. Framför allt i
motionerna 2324 och 2326 förekommer uttalanden som tyder på att den del
av propositionen som behandlar tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
förbigått motionärerna.

Utskottet biträder vidare förslaget om införande av en gallringsskyldighet
i 9§ skogsvårdslagen. Propositionen innebär i denna del en viktig
och angelägen komplettering av skogsvårdslagen såvitt avser de skogliga
myndigheternas möjligheter att främja ett aktivt skogsbruk. Som i propositionen
anförts bör gallringsskyldigheten avse den yngre skogen som inte
har blivit röjd i rätt tid eller på rätt sätt. Det anförda innebär att utskottet
avstyrker motionerna 2303, 2324 och 2326 i motsvarande delar. Vad särskilt
beträffar motion 2326, vari som enda motiv för avslagsyrkande hänvisas
till den i 9 § upptagna röjningsskyldigheten får utskottet påpeka att en
bestämmelse om gallringsskyldighet tar sikte på just de fall där röjning ej
har utförts i tid och där de skogliga myndigheterna i dag saknar tillräckliga
möjligheter att ingripa.

Utskottet avstyrker vidare förslagen i motion 2330 (vpk) att gallringsskyldigheten
bör göras generell och att en allmän skyldighet att följa
skogsvårdsstyrelsernas gallringsmallar alltid skall gälla.

I motion 2330 förs vidare fram yrkanden om en översyn av 6§ skogsvårdslagen,
om åtgärdspaket för skogsvård samt att regeringen ges till
känna vad som i övrigt anförs i motionen (yrkandena 4, 7 och 9). 1 fråga om
6§ skogsvårdslagen framhåller motionärerna att paragrafens nuvarande
utformning gör denna i det närmaste verkningslös. Att överårighet inträder
först när beståndets ålder med 60% överstiger lägsta tillåtna slutavverkningsålder
torde enligt motionen i många fall innebära ett slöseri med
markens virkesproducerande förmåga. Tillämpningsföreskrifterna bör
kunna göras mer flexibla utan att man tummar på den lägsta slutavverkningsåldern
eller värdetillväxten.

Ett åtgärdspaket för skogsvård skulle enligt motionen bidra till att minska
arbetslösheten i bl. a. skogskommunerna. Samtidigt som människor går
arbetslösa finns ett stort behov av arbetsinsatser inom skogsvården, såsom
plantering, röjning, gallring och stamkvistning m.m. Genom att bilda
”skogsvårdscentra” i berörda kommuner skulle man kunna uppnå positiva
resultat för både skogsnäringen och sysselsättningen.

Utskottet erinrar om att 6§ skogsvårdslagen så sent som under föregående
riksmöte ändrades i syfte att öka förutsättningarna för paragrafens

Joli 1982/83:34

tillämpning (JoU 1981/82:26). Det kan tilläggas att förslaget om avverkningsskyldighet
enligt den nya lydelsen av 14 § (se ovan) delvis får funktionen
av ett komplement till det förstnämnda stadgandet. Utskottet är bl. a.
med hänsyn härtill inte berett att förorda någon översyn av 6 § skogsvårdslagen
och avstyrker därför yrkande 4 i motion 2330.

Önskemålet i nämnda motion om ökade skogsvårdsinsatser i skogskommunerna
kan i viss utsträckning anses tillgodosett genom förslagen i proposition
1982/83:120 om utveckling i Norrbotten. I detta sammanhang
konstaterades bl. a. att skogsbruket kan ge värdefull sysselsättning i glesbygden,
och utbudet av råvara till industrin kan ökas. Förutom det generella
stödet till skogsbruket i Norrlands inland har särskilda satsningar
gjorts på skogsbruket i Norrbotten. Erfarenheterna härav är goda. I den nu
aktuella propositionen föreslås att bidragsramen för särskilda skogsvårdsåtgärder
inom det skogliga området ökas med 10 milj. kr. Över huvud
taget syftar de nu behandlade förslagen till att åstadkomma en ökad aktivitet
i skogsbruket, vilket bör få positiva effekter för både skogsvården och
sysselsättningen. Tilläggas bör att den typ av insatser som motionären
efterlyser också görs inom ramen för det regionalpolitiska länsplaneringsarbetet.
Inom ramen för glesbygdsstödet utgår statligt bidrag till
sysselsättningsfrämjande åtgärder i glesbygd. Det s. k. IKS-stödet (intensifierade
kommunala sysselsättningsinsatser) torde t. ex. vara tilllämpbart i
åsyftade sammanhang. En betydande del av anslaget till beredskapsarbeten
avser vidare projekt inom skogsbruket. Utskottet anser mot bakgrund
av vad nu anförts att syftet med motionen i berörd del bör kunna tillgodoses
utan någon särskild framställning från riksdagens sida.

Vad beträffar yrkande 9 i motion 2330 (tillkännagivande av vad som i
övrigt anförs i motionen) synes i någon mån oklart vilka delar av motionen
som åsyftas härmed. Troligtvis åsyftas i första hand ett inledande avsnitt i
motionen som bl. a. innehåller både beskrivningar och värderingar av
skogspolitiken och dess tillämpning, läget på skogsodlings- och röjningssidan,
värdet av stamkvistning m. m., virkesförsötjningen, ägarstrukturen
och en mängd andra frågor på skogspolitikens område. Motionen innehåller
i denna del givetvis en hel del synpunkter som förtjänar att prövas
närmare i det fortsatta utredningsarbetet resp. i den praktiska tillämpningen.
Bifall till motionen i angiven del skulle emellertid innebära att riksdagen
reservationslöst godkänner samtliga de synpunkter och uttalanden
som kan anses hänförliga till yrkandet i fråga, vilket enligt utskottets
mening vore en alltför långtgående åtgärd. Utskottet föreslår att motionen i
denna del ej föranleder någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Skogsbruksplaner

En skogsbruksplan är en beskrivning i ord, siffror och bild av en skogsfastighets
eller brukningsenhets utseende och behovet av åtgärder på den.
Skogsbruksplaner har upprättats sedan lång tid tillbaka och deras innehåll

JoU 1982/83:34

varierar starkt med ålder och konstruktör. De planer som har tillkommit
efter 1979 års skogspolitiska beslut har fått en enhetligare utformning. Det
beror bl. a. på att statsmakterna har ställt som villkor för att statsbidrag till
skogsvård skall lämnas att skogsbruksplan upprättas enligt föreskrifter
som skogsstyrelsen meddelar.

Skogsbruksplanen är inte någon exakt beskrivning av hur och när skogsvårdsåtgärder
och avverkning skall göras. En anledning härtill är att
planen med hänsyn bl. a. till kostnaderna för den bör kunna utnyttjas under
något decennium. Under denna tid sker lätt sådana opåräknade förändringar
att en plan med ett exakt program skulle förlora sitt värde helt eller
delvis. Det åtgärd sprogram som anges i planen är därför i stor utsträckning
rekommendationer hänförliga till vissa tidsperioder.

Från socialdemokratiskt håll har man i flera år krävt att alla skogsfastigheter
av betydelse skall ha en skogsbruksplan. Det är nu enligt jordbruksministern
dags att detta krav förverkligas. I propositionen föreslås att
det i skogsvårdslagen införs en särskild bestämmelse med innebörden att
det för varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med riktlinjer
för skogens skötsel på enheten. Planen bör upprättas enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Det innebär att statsmakterna skall lägga fast de minimikrav som bör
ställas på skogsbruksplanen i fråga om innehåll och kvalitet. Minimikravet

1 fråga om en skogsbruksplans innehåll bör vara att den skall beskriva
brukningsenheten på sådant sätt att skogsägaren utan svårighet kan tillämpa
skogsvårdslagens avverknings- och skogsvårdskrav på de olika delarna
av enheten. Vidare är det lämpligt att de begränsningar i utnyttjandet av
brukningsenheten som eventuellt gäller med anledning av förordnanden
enligt naturvårdslagen anges i planen. Även andra restriktioner från naturvårdssynpunkt
eller annan allmän synpunkt, t. ex. med hänsyn till renskötseln,
som kan gälla för brukningsenheten bör framgå av planen. Med
hänsyn till de kostnader som är förknippade med planen men främst mot
bakgrund av de planeringsresurser som kan påräknas bör planerna göras så
enkla som möjligt utan att syftet med dem förfelas.

Planeringsunderlaget för skogsägaren varierar normalt med skogsinnehavets
storlek. Så t. ex. har storskogsbruket som regel detaljerade indelningssystem
för sina skogar kopplade till särskilda planeringsinstrument.
Det är enligt jordbruksministern självklart att skogsföretag som har sådant
planeringsunderlag bör undantas från det generella kravet på skogsbruksplan
av det slag som beskrivits i det föregående. Vidare är det inte rimligt
att för de allra minsta brukningsenheterna ställa krav om en sedvanlig
skogsbruksplan. För dessa bör en enkel förteckning över behövliga skötselåtgärder
och lämpliga avverkningar kunna accepteras. En bestämmelse
som möjliggör undantag från det generella kravet bör därför finnas.

Bestämmelsen om skogsbruksplan bör enligt förslaget tas in som en ny
paragraf (21 a §) i skogsvårdslagen.

2 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 34

JoU 1982/83:34

Förslaget om lagstadgad skyldighet att upprätta skogsbruksplaner avstyrks
i motionerna 2303 (fp), 2324 (m) och 2326 (c). I de två sistnämnda
motionerna vitsordas visserligen skogsbruksplanernas värde som planeringsunderlag
för en aktiv skogsvård. Någon ovilja från fastighetsägarnas
sida att upprätta planer finns emellertid inte, och anledning saknas enligt
motionerna att göra planerna obligatoriska. För mindre fastigheter bör f. ö.
en enkel åtgärdsförteckning vara tillräcklig. Enligt yrkande 3 i motion 2326
bör de s. k. ÖSl-planerna hållas på en mycket översiktlig nivå. I annat fall
kan statsbidrag till sådan planläggning komma att överföras till skogsbruksplaner
och skogsvårdsstyrelserna kan den vägen erhålla monopol på
upprättande av skogsbruksplaner, vilket enligt motionen inte är önskvärt.

I motion 2327 (m) anförs att skogsbruksplanen är ett viktigt instrument
för att planera skogsskötseln på enskilda fastigheter, varför upprättandet
av sådana planer bör stimuleras. Att införa skyldighet för varje fastighet,
oavsett storlek, att upprätta skogsbruksplan är dock enligt motionen inte
ändamålsenligt. Resurserna för att upprätta sådana planer bör under överskådlig
tid satsas på fastigheter med väsentligt högre årlig tillväxt än 200
m3sk. För de små fastigheterna är enkla förteckningar helt till fyllest.
Vidare bör det enligt motionen komma till klart uttryck att skogsbruksplan
skall kunna upprättas av såväl enskilda som organisationer och statliga
myndigheter. Den översiktliga skogsinventeringen bör i konsekvens härmed
samordnas med fastighetsvis skogsbruksplanläggning.

Utskottet delar jordbruksministerns bedömning att det för alla skogsfastigheter
av betydelse bör krävas att det finns en skogsbruksplan. En sådan
plan är en förutsättning för ett aktivt skogsbruk i fråga om både skogsvård
och avverkning. Skogsbruksplanen ger ägaren till fastigheten den grundläggande
informationen om fastigheten och om hur samhällets krav i det
enskilda fallet lämpligen bör tillgodoses. Utan en skogsbruksplan kan
dessa krav ofta te sig meningslösa eller abstrakta. Utskottet tillstyrker
förslaget att i skogsvårdslagen införs en bestämmelse om skyldighet att
upprätta skogsbruksplan. Som framgår av redogörelsen ovan möjliggörs
vissa undantag från det generella kravet. Det kan tilläggas att det i dag inte
föreligger någon ensamrätt för skogsvårdsstyrelserna på upprättande av
skogsbruksplaner och att det enligt vad utskottet inhämtat inte heller är
regeringens avsikt att införa någon sådan ensamrätt. Med hänvisning till
det anförda avstyrker utskottet de aktuella motionerna i den del avslag
yrkats på förslaget om obligatoriska skogsbruksplaner.

Vad i motionerna i övrigt anförts om sådana planer är ej av beskaffenhet
att böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Skot;shesprutninf>

Användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket har varit en av de
mest uppmärksammade och debatterade miljöfrågorna under många år.

JoU 1982/83:34

Debatten har framför allt inriktats på spridningen från luften av lövbekämpningsmedel.
För användningen av alla slags bekämpningsmedel har
det sedan lång tid tillbaka funnits restriktioner i lagstiftningen. Sedan år
1975 regleras användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket främst
genom lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor och kungörelsen
(1973: 334) i samma ämne. Denna lagstiftning innebär att spridningen har
kringgärdats med långtgående säkerhetsföreskrifter. Kontrollen har under
åren successivt skärpts bl. a. genom olika tillämpningsföreskrifter från
produktkontrollnämnden.

Frågan om spridning av bekämpningsmedel mot lövsly har under senare
år vid flera tillfällen behandlats av riksdagen (se prop. s. 18-19). 1 mars
1982 fattade riksdagen beslut om den lag som nu gäller (JoU 1981/82:22).
Denna lag — lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark - trädde i kraft den 1 januari 1983.

Jordbruksministern anför för sin del att gällande lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark inte står i överensstämmelse med
regeringens syn på användningen av kemiska bekämpningsmedel inom
skogsbruket. Lagstiftningen ger inte kommunerna ett tillräckligt starkt
inflytande över medlens användning i skogsbruket. Varje kommun måste
ges möjlighet att säga nej till skogsbesprutning inom sitt område, vilket
innebär att röjning med mekaniska metoder i stället måste användas.

Dessutom ger lagen med dess vittgående dispensmöjligheter utrymme
för godtyckliga bedömningar. I lagen anges inte tillräckligt klart hur dispensgivningen
skall ske och lagen medger dispens från spridningsförbudet
i fråga om all skogsmark. Detta leder till betydande osäkerhet för såväl
dem som slår vakt om miljö- och rekreationsintressena som dem som
hävdar skogsbrukets behov av att använda bekämpningsmedel. Varje form
av meningsfull planering omöjliggörs, vilket är olyckligt både för skogsbruket
och miljövården. Enligt jordbruksministern är det av största vikt att
skogsbruket för sin långsiktiga planering och för genomförande av nödvändiga
avverknings- och återväxtåtgärder får klara besked om förutsättningarna
för kemisk lövslybekämpning på längre sikt.

Den principiella utgångspunkten för en lagstiftning på området måste
vara att kemiska medel skall användas i så begränsad utsträckning som
möjligt i skogsbruket. Lagen bör därför utgå från ett generellt förbud mot
spridning av lövbekämpningsmedel.

Lagförslaget innebär till en början att kommunerna ges rätt att bestämma
inom vilka områden skogsbesprutning skall vara helt förbjuden. Kommunerna
har enligt propositionen den bästa möjligheten att med utgångspunkt
i de lokala förutsättningarna bedöma om skogsmarken i fråga har
sådan betydelse för friluftslivet, naturvården, lokalbefolkningens trivsel
och andra lokala allmänna intressen att spridning av bekämpningsmedel
inte bör få ske. Kommunerna bör inom ramen för den översiktliga fysiska
planeringen bestämma de områden där användningen av lövbekämpnings -

JoU 1982/83:34

medel skall vara totalförbjuden. Besluten om förbud sområdenas omfattning
bör fattas av kommunfullmäktige. Ett sådant beslut kan enligt en
allmän kommunalrättslig princip inte överklagas på annat sätt än genom
s. k. kommunalbesvär. Genom den föreslagna ordningen garanteras ett
totalt lekmannainflytande över beslutet om för vilka områden totalförbudet
skall gälla.

För övrig skogsmark inom en kommun, som inte kommer att omfattas
av totalförbudet, föreslås ett generellt förbud mot spridning av lövbekämpningsmedel
gälla. Av främst arbetarskyddsskäl bör förbudet även omfatta
fickning och andra s.k. selektiva bekämpningsmetoder. Det bör dock
finnas möjlighet att medge undantag från det generella spridningsförbudet.
Frågor om undantag bör prövas av skogs vårdsstyrelsen.

Vid prövningen av undantag bör skogsvårdsstyrelsen göra en samlad
bedömning av alla de omständigheter som är av betydelse från skogsbruksoch
arbetarskyddssynpunkt. För att dispens skall kunna lämnas bör således
gälla dels att lövslybekämpning är nödvändig för att skogsvårdslagens
krav i fråga om tryggandet av skogens återväxt skall uppfyllas, dels att
omständigheterna är sådana att mekanisk röjning inte rimligen kan komma
i fråga. Vad som är rimligt får bestämmas på grundval av en samlad
bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter.
Det gäller bl. a. det geografiska läget, terrängförhållandena samt tillgången
på arbetskraft som kan utföra röjning med mekaniska metoder. Det är
också viktigt att arbetarskyddsaspekterna i fråga om möjligheterna att röja
med mekaniska metoder beaktas vid denna bedömning. Innan skogsvårdsstyrelsen
beslutar i ett dispensärende bör därför de fackliga organisationerna
höras. Jordbruksministern avser att senare föreslå regeringen att uppdra
åt skogsstyrelsen att meddela allmänna råd till ledning för skogsvårdsstyrelsernas
dispensprövning.

Föreskrifterna om spridning av lövbekämpningsmedel bör enligt förslaget
tas in i en särskild lag som skall ersätta den nu gällande lagen om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. I likhet med nuvarande
förbudslag avses den nya lagen gälla vid sidan av bl. a. lagstiftningen om
hälso- och miljöfarliga varor. Det innebär bl. a. att prövningen av ett
bekämpningsmedels hälso- och miljöfarlighet och av metoder m. m. får
göras på Vanligt sätt av produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen.

I lagen tas även in bestämmelser om besvär över skogsvårdsstyrelses
beslut. Ett sådant beslut bör sålunda kunna överklagas till skogsstyrelsen.
Skogsstyrelsens beslut bör kunna överklagas till regeringen.

Lagen föreslås också innehålla påföljdsbestämmelser. Några särskilda
tillsynsbestämmelser utöver dem som gäller enligt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor torde inte vara erforderliga.

Som tidigare anförts föreslås att den nu föreslagna förbudslagen skall
omfatta selektiva bekämpningsmetoder. Förbudet enligt den nu gällande

JoU 1982/83:34

lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark omfattar
inte dessa metoder. Det är enligt jordbruksministern angeläget att
förbudet enligt den gällande lagen snarast utvidgas till att omfatta även
dessa metoder. Han föreslår därför att 1 § i nuvarande förbudslag ändras i
enlighet härmed.

I motionerna 2303 (fp) och 2326 (c) yrkas avslag på förslaget om ny lag
om spridning av bekämpningsmedel och på förslaget om ändring av nu
gällande lag. I motion 2324 (m) yrkas avslag på förslaget till ny lag och
bifall till ett i motionen framlagt lagförslag som överensstämmer med
alternativ 2 i förslaget från kommittén om användning av kemiska medel i
jord- och skogsbruket (Ds Jo 1980:11). Detta alternativ innebär en delegering
av beslutsfattandet rörande kemisk lövslybekämpning till lokal nivå på
sådant sätt att kommunerna, inom ramen för sin fysiska planering, fastställer
vilka områden som är känsliga från miljövårds- och friluftslivssynpunkt.
Inom sådana områden har kommunerna möjlighet att förbjuda
besprutning. Alternativet innebär också att skogsvårdsstyrelserna kan
vägra tillstånd till besprutning på objekt där manuell lövslybekämpning
lämpligen kan ske.

I motion 2328 (m) yrkas ett tillägg till 2 § andra stycket i regeringens
lagförslag som innebär att ett medgivande av undantag skall kunna förenas
med de villkor som behövs för både naturmiljön ”och rennäringen”.
Enligt yrkande 2 i samma motion bör ett handlingsprogram för rennäringen
avvaktas innan ställning tas till avverkning i de fjällnära områdena. Vidare
hemställs om ett riksdagsuttalande att sameby bör ha besvärsrätt över
beslut av skogsvårdsstyrelse/skogsstyrelsen om besprutning. I motion
2303 (yrkande 4) yrkas på motsvarande tillägg om hänsyn till rennäringen
till nu gällande lag såvitt avser dispensprövningen enligt 2 § första punkten.

I motion 2331 (vpk) framläggs ett lagförslag som innebär totalförbud mot
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. I andra hand yrkas ett
tillägg till 2 § lagförslaget med samma innebörd som enligt motion 2328
ovan.

I motion 2332 (m) yrkas att metoder som innebär att enskilda trädstammar
behandlas med bekämpningsmedel (s.k. fickning m.m.) även i fortsättningen
skall vara undantagna från lagens tillämpningsområde.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen redovisade synpunkterna
rörande nackdelarna med den nu gällande lagen om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark. Bl.a. måste understrykas att lagstiftningen
inte ger kommunerna ett tillräckligt starkt inflytande över bekämpningsmedlens
användning i skogsbruket. De vittgående dispensmöjligheter som
lagen inrymmer leder lätt till godtyckliga bedömningar. Som jordbruksministern
anfört har den nu gällande lagstiftningen sådana brister att den
måste omarbetas. Utskottet instämmer i vad som i propositionen anförts

JoU 1982/83:34

om de principiella utgångspunkterna för en ny lag om skogsbesprutning,
vilka i korthet redovisats ovan. En av de viktigaste utgångspunkterna i
förslaget är att kommunerna ges rätt att bestämma inom vilka områden
skogsbesprutning skall vara helt förbjuden. Utskottet tillstyrker regeringens
lagförslag och avstyrker motionerna 2303, 2324. 2326 och 2331 i motsvarande
delar.

När det gäller fickning och andra selektiva bekämpningsmedel anser
utskottet liksom jordbruksministern att det generella förbudet mot spridning
av bekämpningsmedel, främst av arbetarskyddsskäl, bör omfatta
även sådana metoder. Det kan tilläggas att forskning pågår på förevarande
område och att det torde finnas visst utrymme för utveckling av metoder
som kan accepteras från nu berörda utgångspunkter. Med det anförda
avstyrker utskottet även motion 2332.

Vad därefter beträffar motionärernas krav om hänsynstagande till rennäringen
i olika avseenden får utskottet anföra följande.

Enligt nu gällande lag om spridning av lövslybekämpningsmedel handhar
länsstyrelsen dispensprövningen. Anvisningar för lagens tillämpning
har utfärdats av statens naturvårdsverk (SN V RR 1983:2). Anvisningarna
omfattar bl. a. riktlinjer för länsstyrelsernas bedömning av om spridning
skall få ske över område där renskötsel bedrivs. I sådana fall skall särskild
hänsyn tas till om spridningen kan ske utan skada för hälsa och miljö. För
att skydda rennäringens intressen bör därför — såvida inte samtycke
föreligger melian samebyn och skogsägaren — länsstyrelsen inhämta lantbruksnämndens
och samebyns synpunkter beträffande behandlingens betydelse
från rennäringssynpunkt.

Av specialmotiveringen i proposition 145 (s. 29—30) framgår att de
föreskrifter som behövs i anslutning till den nya lagen i första hand skall
regleras med stöd av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Det
finns därför enligt jordbruksministern inte anledning att i lagen särskilt
ange rennäringens intressen. I sammanhanget framhålls att skogsvårdsstyrelsens
prövning av dispensärenden förutsätts ske med beaktande av
bl.a. de särskilda föreskrifter som utfärdats till skydd för rennäringens
intressen. Skogsstyrelsen har, framhålls det, utfärdat allmänna råd om
skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen (SKSFS 1982:2). Vidare bör
enligt propositionen produktkontrollnämnden, på motsvarande sätt som
har gällt t. o. m. utgången av år 1982, med stöd av kungörelsen (1973:334)
om hälso- och miljöfarliga varor meddela de ytterligare föreskrifter om
spridning av bekämpningsmedel som behövs för att tillgodose rennäringens
intressen.

Av dessa uttalanden framgår enligt utskottets mening med önskvärd
tydlighet att hänsyn skall tas till rennäringens intressen vid tillämpningen
av den nya lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. I
likhet med jordbruksministern anser utskottet det inte nödvändigt att detta
anges direkt i lagtexten. Motionerna 2328 yrkande 1 och 2331 yrkande 2
avstyrks således.

JoU 1982/83: 34

Beträffande besvärsrätten i samband med skogsvårdsstyrelsens eller
skogsstyrelsens dispensprövning får utskottet framhålla att denna fråga får
bedömas enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer. I fråga om samebys
besvärsrätt torde således gälla att den sameby som berörs av
beslutet har rätt att föra talan mot beslutet. Någon generell besvärsrätt för
angivna rättssubjekt kan däremot inte anses föreligga. Med det anförda
föreslår utskottet att motion 2328 yrkande 2 i motsvarande del lämnas utan
vidare åtgärd.

I sistnämnda motionsyrkande tas även upp frågan om avverkning i de
fjällnära områdena. Enligt motionen bör ett handlingsprogram för rennäringen
avvaktas innan ställning tas till frågan om avverkning inom sådana
områden.

Utskottet har tidigare, vid behandlingen av vissa frågor rörande skogsavverkningen
ovanför skogsodlingsgränsen, fäst uppmärksamheten på att
en särskild samrådsgrupp för skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen
utarbetat en samrådsmodell som innebär att storskogsbruket inom
renskötselområdet förutom planerade avverkningar även anmäler skogsvårdsåtgärder
till resp. skogsvårdsstyrelse, som i sin tur sammanställer
uppgifterna och distribuerar dem till resp. sameby. På grundval härav sker
sedan samråd mellan skogsägarna och samebyarna. Vidare har hänvisats
till av skogsstyrelsen utarbetade allmänna råd för skogsbrukets hänsynstagande
till rennäringen (se ovan).

Enligt vad utskottet erfarit har den nyssnämnda samrådsgruppens mandatperiod
löpt ut vid årsskiftet 1982-1983. Lantbruksstyrelsen har i en
framställning till skogsstyrelsen föreslagit att det i stället bildas en referensgrupp
under skogsstyrelsens huvudmannaskap, med i huvudsak samma
sammansättning. I en skrivelse till utskottet från Svenska samernas
riksförbund (SSR) har påpekats att någon samrådsgrupp för angivna frågor
till följd av lantbruksstyrelsens beslut inte längre existerar. Det organ som
både regering och riksdag fast stort avseende vid har således genom
styrelsens ställningstagande tagits bort.

Utskottet anser det för sin del angeläget att en fortsatt positiv utveckling
sker i fråga om kontakterna mellan rennäringen och skogsnäringen. Det
bör i första hand ankomma på de berörda myndigheterna att i samråd med
rennäringens representanter ta ställning till under vilka former det fortsatta
samarbetet bör ske. Utskottet förutsätter att man kommer att finna former
för ett fortsatt effektivt samrådsförfarande utan något särskilt initiativ från
riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet att motion 2328 yrkande 2 i nu berörd
del lämnas utan vidare åtgärd.

JoU 1982/83:34

Anslagsfrågor

Anslag till skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna m. m.

Regeringens förslag om anslagsanvisning under D I. Skogsstyrelsen och
D 2. Skogsvårdsstyrelserna (prop. 1982/83:100 bil. 11 s. 43-46, prop. 1982/
83:145 s. 31) tillstyrks av utskottet.

Under D 3. Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter föreslås i proposition
145 (s. 32) en uppräkning med 10 milj. kr. av det i budgetpropositionen
föreslagna anslaget. Sammanlagt skulle anslaget därmed uppgå till
125962000 kr. Uppräkningen motiveras med att det omedelbara behovet
av ett aktivare skogsbruk som förordats i proposition 145 kräver ett ökat
engagemang för skogsvårdsstyrelserna i form av information samt rådgivning
och tillsyn i direkt kontakt med skogsägarna. Mot bakgrund härav
föreslås att skogsvårdsstyrelserna tillförs medel för ytterligare ca 7000
tjänstgöringsdagar utöver vad som tidigare beräknats.

Utskottet, som i det föregående biträtt regeringens förslag om insatser
för ett aktivare skogsbruk m. m., tillstyrker förslaget om anslagsanvisning
till skogsvårdsstyrelserna. Den under allmänna motionstiden väckta motionen
1470 (vpk), vari yrkas en höjning av anslaget med 15 milj. kr., blir
därmed till stor del tillgodosedd, vilket också framhållits i motion 2330.
Likaså avstyrker utskottet de följdmotioner - motion 2303 yrkande 5 och
motion 2324 yrkande 4 — vari yrkas avslag på den i proposition 145
förordade anslagshöjningen.

Under D 4. Skogsvårdsstyrelserna: Frö- och plantverksamhet har utskottet
funnit det lämpligt att behandla några motioner som tar upp frågor
som berör skogsvårdsorganisationens plantskolor och skogsstyrelsens
handläggning av skogsplantproduktionen.

I två motioner framställs yrkanden att vissa nedläggningshotade skogsplantskolor
bör bibehållas. Enligt motion 643 är det angeläget att plantproduktionen
i södra Sverige inriktas mot den större volym plantor som enligt
skogsutredningen erfordras inom en snar framtid. Motionärerna anser att
Furuby plantskola i Jönköpings län bör behållas att byggas ut. I motion
1468 framhålls att betydande investeringar gjorts vid plantskolan i Ljungaskog
under de senaste åren. Där finns även en fröklänga med stor kapacitet.
Enligt motionären bör en plantskola finnas kvar i södra Älvsborgs län.

Riksdagen beslöt år 1981 att omorganisera skogsvårdsstyrelserna (prop.
1980/81:136, JoU 1980/81:25, rskr 1980/81:295). Beslutet innebar bl.a. en
betoning av skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna som en samlad
skogsvårdsorganisation med gemensamt mål. I fråga om frö- och plantverksamheten
gavs den statliga skogsvårdsorganisationen som sådan och
inte de enskilda skogsvårdsstyrelserna till uppgift att, i den utsträckning
det behövs med hänsyn till andra producenters produktion, tillgodose
skogsbrukets behov av skogsodlingsmaterial av sådant slag som behövs

JoU 1982/83:34

för att riktlinjerna för skogspolitiken skall kunna följas. Enligt de i sammanhanget
beslutade riktlinjerna bör plantproduktionsverksamheten vara
självbärande.

Utskottet får med anledning av de nu behandlade motionerna anföra att
överväganden pågår inom skogsvårdsorganisationen om en strukturplan
för skogsplantskolorna. I denna plan förutses en viss koncentration av
verksamheten. Med anledning av ett likartat motionsyrkande framhöll
utskottet vid förra årets budgetbehandling att det kan bli nödvändigt att
driva vissa plantskolor under längre tid än vad som förutsattes i den
strukturplan som skogsstyrelsen då arbetade med. Utskottet förutsatte att
vikten att undvika kapitalförstöring beaktas vid strukturplanens genomförande.
Ansvaret härför låg emellertid på skogsstyrelsen. Enligt utskottets
bedömning borde motionen icke föranleda någon ytterligare åtgärd från
riksdagens sida. Detta blev också riksdagens beslut.

Utskottet finnér icke skäl att nu avvika från den bedömning som redovisades
i fjol. Motionerna avstyrks således.

Det förhållandet att skogsstyrelsen både producerar skogsplantör och
kontrollerar plantproduktionen uppmärksammas i motion 1442. Motionärerna
ifrågasätter om den dubbelroll skogsstyrelsen spelar inom området
medger en fri konkurrens på marknaden. De anser att det finns skäl att se
till att producenter vilka utan egen skogsmark producerar plantor inte
drabbas av en oförskylld konkurrensbegränsning framgent.

I samband med det i det föregående omnämnda beslutet om omorganisation
av skogsvårdsstyrelserna våren 1981 framhöll utskottet med anledning
av en motion att det är viktigt att det blir en klar gränsdragning mellan
skogsstyrelsens myndighetsfunktion och styrelsens kommersiella verksamhet
i frö- och plantproduktionen. Utskottet förutsatte att utformningen
av skogsstyrelsens verksamhet i berörda hänseenden skulle komma att bli
sådan att en intressekonflikt mellan de två funktionerna inte skulle behöva
uppkomma. Enligt vad utskottet nu inhämtat har också en uppdelning
mellan de olika funktionerna gjorts inom styrelsen, så att personer - utom
generaldirektören - som verkar inom det ena området icke har inflytande
på det andra. Utskottet finner att den uppdelning av verksamheten som
sålunda genomförts synes ägnad att i stor utsträckning tillgodose syftet
med motion 1442. Utskottet finner sig mot den bakgrunden inte böra
påkalla någon särskild åtgärd med anledning av motionen.

Förslaget om anslagsanvisning under ovan behandlad punkt samt under
punkt D 5 Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar tillstyrks av utskottet.

Bidrag till skogsvård m. m.

Proposition 145 inleds i denna del med en utförlig redovisning av det
statliga stödet till skogsvården (s. 35 f.). Enligt jordbruksministern visar
redovisningen att det finns all anledning att förenkla stödet och göra en
utmönstring av vissa stödformer. En första åtgärd bör vara att slopa

JoU 1982/83:34

samtliga tidsbegränsade stöd. Tidsbegränsade stöd snedvrider planeringen
inom skogsbruket, kan ge effekter i felaktig tid och vållar stort administrativt
besvär för skogsvårdsmyndigheten. Genom att man slopar vissa stödformer
försvinner dessutom en föråldrad stödområdesgräns. En sådan
förenkling ger även bättre överskådlighet för alla berörda parter. Överlappande
stödformer slopas. Därtill kommer att ytterligare ett mål nås, nämligen
att så långt det är rimligt minska differentieringen mellan olika ägargrupper.
När det gäller klenvirkesstödet hänvisar jordbruksministern till
skogsstyrelsens bedömning att verksamheten nu bör kunna fortgå utan
statligt stöd.

Av de återstående stödformerna finns det ytterligare två som bör utmönstras.
Härmed avses bidragen till täckning av förluster i samband med
avverkning av glesa skogar och gallring. Det förstnämnda blir i stort sett
aldrig aktuellt, det senare har utnyttjats i mycket obetydlig omfattning.

Slutligen föreslås att bidraget till skogsbruksplaner slopas. Detta bidrag
utgör numera en obetydlig stimulans. Därtill kommer att förslaget om
skyldighet att inneha skogsbruksplan gör det onödigt att behålla ett strikt
stimulansmedel för ändamålet. Genom att de översiktliga skogsinventeringarna
utgör underlag för skogsbruksplaner kommer kostnaderna för
planerna att indirekt subventioneras. För s.k. naturvårdsinriktade skogsbruksplaner
bör bidrag dock kunna utgå även i fortsättningen. Sådana
bidrag bör belasta rambeloppet för de översiktliga inventeringarna.

Återstående bidragsformer föreslås bibehållna, med vissa ändringar som
redovisas närmare i propositionen, s. 38.

Sammanfattningsvis innebär regeringens förslag en väsentlig förenkling
av det statliga stödet till skogsvård genom en halvering av antalet stödformer
och en minskad differentiering mellan olika kategorier av ägargrupper.
Utskottet biträder därför regeringens förslag i fråga om det statliga
ekonomiska stödet till skogsvård m. m. och tillstyrker likaså förslaget om
anslagsanvisning under förevarande punkt. Härav följer att utskottet avstyrker
motion 2329 (c), vari förordas att de tidsbegränsade stödformerna
bibehålls ytterligare ett budgetår, t.o.m. budgetåret 1983/84.

Yrkandet i motion 1596 (c) att det s.k. klenvirkesstödet bör avskaffas
med utgången av innevarande budgetår är tillgodosett genom förslaget om
slopande av tidsbegränsade stödformer, som bl. a. omfattar klenvirkesstödet.
Motionen påkallar således ingen ytterligare åtgärd.

Under D 7. Stöd till byggande av skogsvägar föreslås i proposition 145
(s. 40-41) bl. a. att bidragsramen för skogsvägbyggnadsföretag i det skogliga
stödområdets inre zon ökas med 5 milj. kr. under en treårsperiod. För
budgetåret 1983/84 föreslås en bidragsram om sammanlagt högst 55 milj.
kr. för byggande av skogsvägar. Lånegarantiramen bör enligt förslaget
omfatta 11 milj. kr., och för utbetalningar under anslaget föreslås 50 milj.
kr. anvisade.

JoU 1982/83:34

Enligt motion 2330 kan storskogsbruket självt bära de kostnader som
byggande av skogsvägar innebär. I de allra flesta fall finns en klar lönsamhet
i att bygga skogsvägar i stora sammanhängande områden. Enligt motionen
finns i detta sammanhang en möjlighet att spara och prioritera, vilket
kan ske genom att bidrag till byggande av skogsvägar utgår endast till det
privata skogsbruket. Till följd härav föreslås att anslaget minskas till 30
milj. kr.

Utskottet får erinra om att det för de skogsägarkategorier som åsyftas i
motionen gäller vissa begränsningar i fråga om rätten att erhålla statligt
stöd till byggande av skogsvägar. Enligt 17 § förordningen (1979:792) om
statligt stöd till skogsbruket får sådant stöd lämnas till staten, förvaltare av
kyrklig jord eller juridiska personer endast under förutsättning att också
andra ägare av skogsmark har del i vägföretaget eller att vägen har stor
andel främmande trafik. Enligt vad utskottet erfarit innebär nämnda system
vissa fördelar för de skogliga myndigheternas skogsvägsplanering så
till vida att storskogsbruket, i den mån stöd utgår, kan inordnas i denna
planering. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag under denna
punkt och avstyrker motion 2330, yrkandena 2 och 3.

Under D 8. Främjande av skogsvård, föreslås i budgetpropositionen
(bil. 11 s. 49) att anslaget till främjande av skogsvård m. m. räknas upp med
3 milj. kr. till sammanlagt 9 milj. kr. Uppräkningen, som enligt propositionen
avser anslaget till tillämpad skogsproduktionsforskning, kan finansieras
med tillgängliga skogsvårdsavgiftsmedel.

Utskottet tillstyrker den satsning på skogsproduktionsforskning som
förslaget innebär och avstyrker således motion 1459 yrkande 5, vari yrkas
att anslaget utgår med 6,5 milj. kr.

Övriga frågor

Under denna rubrik behandlar utskottet bl. a. ett antal under allmänna
motionstiden 1983 väckta motioner, som tar upp strukturproblemen inom
jord- och skogsbruket, hänsyn till naturvårdens intressen, utbildnings- och
forskningsfrågor m. m.

Strukturfrågor m. m.

I motionerna 393, 636 och 2156 hemställs om åtgärder för att motverka
s.k. utboägande och passivt ägande av skogsfastigheter m.m. Enligt motion
636 bör framför allt ägarförhållandena i norra Älvsborgs län uppmärksammas
i pågående utredning. I motion 2156 behandlas frågor om flerägande
av jordbruksfastigheter i allmänhet mot bakgrund av problemen i samband
med oskiftade dödsbon m. m.

Utskottet erinrar om att två särskilda kommittéer f. n. arbetar med
frågor som har nära anknytning till strukturproblemen. Den ena, struktur -

JoU 1982/83:34

utredningen för jord- och skogsbruket (Jo 1981:05), beräknas lämna sina
förslag under hösten 1983. Utgångspunkten för kommitténs kommande
förslag är att markägare av alla kategorier skall göras mer benägna att
medverka till strukturförbättringar eller att avyttra sina fastigheter. Kommitténs
förslag skall bl. a. syfta till att försvåra det passiva ägandet och
förhindra att detta ökar. De regelområden som kommitténs arbete berör är
främst fastighetsbildningslagstiftningen. förvärvslagstiftningen och skattelagstiftningen.
Därvid övervägs t. ex. hur fastighetsregleringen skall kunna
förenklas för att snabbare få en bättre struktur inom starkt ägosplittrade
områden. Vidare undersöks hur den fortlöpande strukturrationaliseringen
skall kunna göras mer effektiv genom ändringar i jordförvärvslagen och
hur denna lag skall kunna utnyttjas för att motverka ägosplittring och
försvåra andelsägande. På skatteområdet övervägs om ändringar kan göras
för att t. ex. fördyra passivt ägande och ägandet av fastigheter som behövs
för strukturrationalisering. En fråga på skatteområdet som särskilt studeras
är om skattereglerna för de s.k. gemensamhetsskogarna motverkar
bildandet av sådana.

Den andra kommittén av särskilt intresse i detta sammanhang är kommittén
om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. (Ju 1977:07).
Kommittén har överlämnat delbetänkandet (SOU 1981:91) Ställföreträdare
för fastighetsägare i vissa fall. Betänkandet har remissbehandlats. Vid
den fortsatta beredningen av förslaget har det visat sig att kommitténs
förslag om att det alltid skall utses ställföreträdare för vissa fastighetsägare
skulle medföra alltför höga kostnader. En annan lösning på problemet har
aktualiserats, nämligen att en ställföreträdare förordnas först sedan någon
myndighet har begärt det. Vidare har det framstått som angeläget att
överväga om inte ställföreträdaren bör ges större befogenheter än vad
kommittén har förordat. Särskilt har då pekats på behovet av att ställföreträdaren
får befogenhet att genomföra åtgärder som skogsvårdsstyrelsen
har föreskrivit med stöd av skogsvårdslagen. Mot denna bakgrund har
kommittén nyligen i tilläggsdirektiv (Dir. 1983:5) fått uppdraget att på nytt
pröva frågan om ställföreträdare. Dessutom skall kommittén behandla
frågan om avveckling av dödsbons innehav av jordbruksfastigheter. I
uppdraget ingår att pröva om och hur jordförvärvslagen skall göras tillämplig
på testamentsförvärv, förvärv av andel i dödsbo och förvärv genom
arvskifte där två eller flera personer tillskiftas jordbruksfastighet. Kommittén
skall redovisa sitt arbete före utgången av juni 1984.

Utskottet vill vidare hänvisa till att det i proposition 145 förs en ingående
diskussion om problem med anknytning till fastighets- och ägarstrukturen
inom skogsbruket (se s. 16—18). Jordbruksministern anför i detta sammanhang
bl. a. att det står helt klart att ägosplittring, samägande, utboägande
och hög medelålder hos skogsägarna blir ett allt större problem. Alla dessa
förhållanden hindrar ett aktivt skogsbruk. Små eller splittrade fastigheter
bildar för dåligt underlag för ett företagsekonomiskt intressant skogsbruk.

JoU 1982/83:34

Det alltmer vanliga samägandet av fastigheter hindrar eller fördröjer rationella
beslut och försvårar för myndigheterna att ingripa med råd och
anvisningar samt förelägganden. Det blir alltmer vanligt att fastighetsägaren
inte bor på fastigheten och att han inte är beroende av någon ekonomisk
avkastning från den. Därigenom finns det inte heller något direkt
intresse hos ägaren att bedriva ett aktivt skogsbruk. En stigande medelålder
hos skogsägarna betyder ökade svårigheter för dem att själva vara
aktiva i skogsbruket. Om det dessutom, som fallet varit under de allra
senaste åren, råder brist på entreprenadtjänster blir effekten lägre aktivitet.
Härtill kommer att en skogsägare som har för avsikt att snart överlåta
sin fastighet normalt försöker spara av virkesförrådet till den nye ägaren.

De frågor som de båda kommittéerna behandlar är enligt jordbruksministern
mycket viktiga för att få till stånd ett mera aktivt skogsbruk. I
avvaktan på att frågorna blir lösta är det angeläget att skogsbruksåtgärder i
samverkan stimuleras. Det kan ske inom ramen för den tillsynsverksamhet
och uppdragsverksamhet som skogsvårdsstyrelserna f. n. bedriver. Det
kan också ingå som ett led i storskogsbrukets och skogsägareföreningarnas
verksamhet med inköp och förmedling av virke. Underlag för planering av
samverkan kommer successivt fram i de översiktliga skogsinventeringarna
och skogsbruksplanerna. I detta sammanhang vill jordbruksministern särskilt
peka på hur angeläget det är att äldre skogsägare eller andra som inte
har praktiska möjligheter att utföra avverkning eller skogsvård erbjuds
tjänster av detta slag. Det bör sålunda ligga i bl. a. storskogsbrukets intresse
att i det hänseendet utnyttja sina resurser på ett bättre sätt.

Utskottet ansluter sig till jordbruksministerns här redovisade överväganden
angående strukturfrågorna inom skogsbruket m.m. De i propositionen
gjorda uttalandena och den redovisade utredningsverksamheten bör
i stor utsträckning kunna tillgodose syftet med motionerna 393, 636 och
2156 yrkande 3. Nämnda motioner och motionsyrkande bör således inte
föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Naturvårdshänsyn i skogsbruket m. m.

1 motionerna 474, 629, 1010, 1097 och 1469 hemställs om olika åtgärder
för att skydda landets urskogar och skog ovanför den s. k. skogsodlingsgränsen.
Enligt motion 629 bör medel för säkerställande av urskogar tas av
skogsvårdsavgiftsmedel (yrkande 2). Vidare anförs att urskogar inom domänreservat
bör ombildas till naturreservat (yrkande 3). Enligt motion
1010 (yrkande 2) bör åtgärder vidtas för att avsätta såväl domänreservat
som privata reservat till naturreservat. I motion 1097 (yrkande 11) föreslås
ett riksdagsuttalande att den pågående inventeringen av urskogar påskyndas
och att ett bevarandeprogram utarbetas och genomförs.

I anslutning till det av riksdagen godkända 15-årsprogrammet för avveckling
av glesa skogar hemställs i motionerna 1097, yrkande 13, och 2003
om åtgärder för att inventera och bevara vissa hagmarker och lövskogar.

JoU 1982/83:34

I motionerna 997 och 1097, yrkande 12, yrkas åtgärder till skydd för s. k.
ädellövskog.

Ett förslag om kollektiv finansiering av vissa naturvårdsinsatser förs
fram i motion 1097, yrkande 14. Enligt motionen är det rimligt att skogsbruket
kollektivt finansierar ett program för bevarande av den s. k. gammelskogen.
Detta kan ske med en mycket marginell höjning av skogsvårdsavgiften.

I motion 635 föreslås att skogsstyrelsen får i uppdrag att följa upp
föreskrifterna enligt 21 § skogsvårdslagen om hänsyn till naturvården, med
inriktning på skärpning av tillämpningen.

I den med anledning av proposition 145 väckta motionen 2330 (yrkande
8) berörs risken för konflikter med naturvårdsintressen i samband med en
ökad avverkning och ett aktivare skogsbruk över huvud taget. Bl. a. anförs
att statliga bidrag delvis kommit att satsas på avverkning av skyddsvärda
lövskogar, hagmarker, skogsbryn o. d. En uppföljning och kartläggning
måste ske beträffande avvecklandet av de s. k. 5:3-skogarna i förhållande
till naturvårdsintressena. Vidare bör enligt motionen 21 § skogsvårdslagen
med tillämpningsföreskrifter ses över mot bakgrund av den senaste tidens
utveckling i skogsbruket. Åtgärder bör dessutom vidtas så att skogsvårdsstyrelsernas
personal ges möjlighet till fortlöpande utbildning i natur- och
miljövård.

Utskottet vill inledningsvis hänvisa till uttalandena i proposition 145 (s.
8) att intensifierade insatser för ett aktivt skogsbruk och därmed också för
en ökad avverkning naturligtvis i vissa fall kan innebära risk för konflikter
med naturvårdens intressen. Jordbruksministern är emellertid angelägen
att framhålla att stor hänsyn skall tas till naturvårdssynpunkterna vid
utformningen och tillämpningen av olika åtgärder som syftar till att få till
stånd ett mera aktivt skogsbruk. Enligt jordbruksministern är det möjligt
att förena de skogspolitiska kraven med ett tillgodoseende av naturvårdsintressena.
Dessa intressen kan t. ex. vara knutna till vissa fjällnära skogar
och andra urskogsliknande bestånd eller till särskilt intressanta områden
angivna i länsstyrelsernas naturvårdsplaner.

Vad gäller frågan vilka möjligheter som finns att praktiskt hävda naturvårdens
intressen i anslutning till skogsavverkningar erinras i propositionen
om det generella kravet enligt skogsvårdslagstiftningen att i förväg
anmäla varje slutavverkning av viss storlek till skogsvårdsstyrelsen. För
att möjliggöra samråd mellan skogsägare och länsstyrelsen i naturvårdsfrågor
får länsstyrelsen regelmässigt tillgång till alla anmälningar som hänför
sig till de områden som länsstyrelsen själv har angett. Det kan t. ex. vara
fråga om områden som har pekats ut i naturvårdsplaner och särskilda
inventeringar eller där länsstyrelsen planerar förordande enligt naturvårdslagen.
Vid tillämpningen av den nya avverkningsbestämmelsen skall givetvis
hänsyn tas till naturvårdens intressen enligt 21 § skogsvårdslagen.
Förslagen om en aktivare avverkning kan emellertid innebära att man i

JoU 1982/83:34

flera fall kommer att tvingas att ta ställning i naturvårdsfrågan snabbare än
vad som annars skulle vara fallet. Vid tillämpningen av de nu föreslagna
reglerna om avverkningsskyldighet är det enligt jordbruksministern angeläget
att skogsvårdsstyrelserna så långt möjligt beaktar de naturvårdsintressen
som föreligger. Har restriktioner i fråga om slutavverkningen föreskrivits
med stöd av naturvårdslagen följer av 4 § skogsvårdslagen att
bestämmelsen om avverkningskrav inte blir tillämplig. Även då ett skogsområde
i andra fall är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt bör
undantag kunna ges från den föreslagna avverkningsskyldigheten. Bestämmelsen
kräver verkställighetsföreskrifter som anger när ett område är av
sådan betydelse. Jordbruksministern avser att senare föreslå regeringen att
skogsstyrelsen får meddela sådana föreskrifter efter samråd med naturvårdsverket.
1 sammanhanget anförs vidare att skogsstyrelsen efter samråd
med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet redan utarbetat ett
handlingsprogram för hur naturvårdsfrågorna och kulturminnesfrågorna
skall kunna beaktas i samband med avverkningar inom lågproducerande
bestånd. Därvid har bl. a. upprättats en lista med kriterier för sådana typer
av områden som kan vara av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt.

När det gäller förutsättningarna för statligt stöd till skogsvård förutskickas
i propositionen (s. 38) en ändring av förordningen om statligt stöd
till skogsbruket enligt vilken det i förordningen skall anges att hänsyn till
naturvårdens och andra allmänna intressen skall tas i samband med beslut
om de stöd förordningen avser. Vidare anförs att bidraget till skogsvård i
viss utsträckning bör kunna utnyttjas för att bekosta undersökningar av
naturvärdena hos aktualiserade bidragsobjekt i samband med avveckling
av glesa skogar, då osäkerhet om dessa värden råder.

Vad särskilt beträffar avverkning inom de fjällnära skogarna får utskottet
erinra om att vissa härmed sammanhängande frågor behandlades i
utskottets yttrande 1982/83:2 y till näringsutskottet över riksdagens revisorers
förslag i anslutning till granskning av domänverket. Utskottet anförde
därvid bl. a.:

Utskottet finnér det för sin del naturligt att resultatet av den urskogsinventering
som naturvårdsverket i samråd med skogsstyrelsen bedriver och
vars sista fas bl. a. avser de områden varom här är fråga avvaktas, innan
man går i författning om att vidta några mera ingripande skogsbruksåtgärder
på berörda arealer. Detta bör gälla såväl avverkningar som vägarbeten.
Som revisorerna anför väntas urskogsinventeringen bli slutförd under
innevarande år. Utskottet förutsätter mot bakgrund av vad i det föregående
anförts att syftet med revisorernas framställning om iakttagande av stor
restriktivitet med skogsarbeten i berörda områden kommer att tillgodoses.

Vad beträffar naturvårdsfrågor vid avverkning av lågproducerande skogar
hänvisas dessutom till utskottets betänkande JoU 1981/82: 36 s. 13.

1 fråga om skogsbrukets hänsyn till rennäringens intressen hänvisas till
vad utskottet anfört i det föregående (s. 21 f.).

JoU 1982/83:34

I anslutning till motionskraven om överförande av domänreservat och
privata reservat till naturreservat får utskottet framhålla att det i första
hand ankommer på vederbörande länsstyrelse att bedöma i vad mån ett
naturvårdsobjekt bör säkerställas enligt de former naturvårdslagen anvisar.
Det kan tilläggas att frågan om överföring av mark från domänfonden
varit aktuell i olika sammanhang under 1970- och 1980-talen. Ett gemensamt
förslag från domänverket och naturvårdsverket om en generell överföring
framlades år 1974 men föranledde ingen direkt åtgärd från statsmakternas
sida. Under innevarande budgetår gäller (se prop. 1981/82:100 bil.
13 s. 127 f.) att överföring av mark från domänfonden till naturvårdsfonden
får ske inom en ram av 10 milj. kr. Överföringen får i angivna fall ske
genom nedskrivning av domänfonden resp. uppskrivning av naturvårdsfonden.
Enligt 1983 års budgetproposition (se prop. 1982/83:100 bil. 11 s.
116) bör dessa överföringsmöjligheter upphöra fr. o. m. budgetåret 1983/
84.

Mot bakgrund av vad här anförts finnér utskottet att de motionsyrkanden
som gäller skyddet av urskogar resp. skog ovanför skogsodlingsgränsen
samt naturvårdshänsyn i allmänhet får anses i väsentliga delar tillgodosedda.
Den bedömningen gäller främst motionerna 474, 629 yrkande 1,
635, 1097 yrkandena 11 och 13, 1469, 2003 och 2330 yrkande 8. De förslag
om särskilda åtgärder som framförs i motion 629 yrkandena 2 och 3,
motion 1010 yrkande 2 och motion 1097 yrkande 14 har utskottet ej funnit
anledning att tillstyrka.

I anslutning till kraven på lagförslag om bevarande av ädellövskog m. m.
får utskottet erinra om att naturvårdsverket under hösten 1982 lagt fram ett
förslag om skydd och vård av ädellövskog (SNV PM 1587). Förslaget
prövas f. n. i regeringskansliet. Med hänvisning härtill föreslår utskottet att
motionerna 997 och 1097 yrkande 12 lämnas utan vidare åtgärd.

Övrigt

I motion 355 (yrkande 2) understryks skogens betydelse för vårt lands
klimat, miljö, ekonomi och sysselsättning. Motionärerna förordar bl. a. en
ökad satsning på skogen som energikälla och råvarukälla för industrin. Det
är härvidlag väsentligt att metoder som bättre passar familjeskogsbruket
utvecklas. En bättre ”växtföljd” bör eftersträvas. Vidare förordas satsningar
på en effektiv distribution och förädling av skogsenergi. Speciellt
viktigt är, anför motionärerna, att familjeskogsbrukets hela kapacitet som
skogsenergiproducent till fullo utnyttjas. Detta bör bl. a. ske genom att
drivningsmetoder utvecklas som till fullo utnyttjar familjeskogsbrukets
goda möjligheter att på ett varsamt sätt utnyttja skogens hela kapacitet.

Vad motionärerna anfört om fördelarna med ett mera småskaligt skogsbruk
m.m. är i och för sig inte av beskaffenhet att föranleda någon
invändning från utskottets sida, med utgångspunkt i gällande riktlinjer för
skogspolitiken. När det gäller önskemålet om utveckling av drivningsme -

JoU 1982/83:34

toder som är anpassade till familjeskogsbruket vill utskottet emellertid
framhålla att det vid lantbruksuniversitetet bedrivs både forsknings- och
försöksverksamhet som ligger i linje med motionärernas synpunkter. Ett
särskilt projekt för forskning rörande skogsenergi finns t. ex. Ett huvudsyfte
för detta projekt är att göra beskrivningar av lämpliga och ekonomiskt
försvarbara system för tillvaratagande av skogsenergisortiment,
bl. a. hyggesrester, småträd och stubbar. Vid institutionen för skogsteknik
drivs ett projekt som rör småskogsbrukets problem. Det syftar bl. a. till att
nå ökad kunskap om småskogsbruket och att finna ändamålsenliga skötselmetoder
samt utveckla lämpliga maskiner och säkrare arbetsmetoder.
Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att motionen i nu behandlad
del inte föranleder någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motion 1000 understryks - mot bakgrund av överskottsproblemen
inom animalieproduktionen och jordbrukets minskade lönsamhet - skogsbrukets
möjligheter att i det kombinerade företaget ge bättre sysselsättning
och ökad lönsamhet för brukaren. Dessa möjligheter bör enligt motionen
beaktas i samband med lantbruksnämndernas rådgivning. Vidare bör göras
en översyn av lantbruksutbildningen på gymnasienivå med inriktning på
att förbättra kunskapsläget hos unga lantbrukare rörande det kombinerade
företagets driftekonomi. I motionen föreslås också åtgärder för att förbättra
rekryteringen till och innehållet i den 15 veckors skogliga påbyggnadskurs
för studerandena vid jordbrukslinjen som finns vid ett antal lantbruksskolor.

Utskottet har tidigare, i fråga om lantbruksnämndernas rådgivning, bl. a.
uttalat att det är angeläget att alla möjligheter tas till vara för att inom
ramen för tillgängliga resurser utforma rådgivningsverksamheten så ändamålsenligt
som möjligt. Det torde inte råda delade meningar om att rådgivningen
är ett viktigt medel för att främja bl.a. de former av kombinerad
sysselsättning som avses i motionen. Det bör emellertid i första hand
ankomma på lantbruksstyrelsen att ta de initiativ som erfordras för att
rådgivningsverksamheten utformas på det sätt som från jordbrukspolitiska
och andra synpunkter anses önskvärt. Motionen bör i denna del inte
föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Frågan om undervisningens utformning vid lantbruksskolorna har vid
flera tillfällen varit aktuell i riksdagen. I utbildningsutskottets betänkande
UbU 1982/83:5 behandlades t. ex. en motion vari hemställdes om initiativ
till att skogsutbildning på sätt som redovisas i motionen kommer att ingå i
lantbruksskolornas läroplan.

Utbildningsutskottet anförde bl. a. följande:

Under riksmötet 1980/81 behandlade utbildningsutskottet ett antal likartade
motionsyrkanden (UbU 1980/81:22 s. 26 f.). Utskottet fann då att det
är angeläget att jordbruksutbildningen motsvarar de behov som jordbruksnäringen
har. Utskottet pekade vidare på att det inom ramen för de timoch
kursplaner som gäller för jordbruksutbildningen ges möjlighet att föra
3 Riksdagen 1982183. 16 sami. Nr 34

JoU 1982/83:34

in undervisningsmoment som är värdefulla och angelägna för de företagare
inom lantbruk som driver jordbruk kombinerat med skogsbruk. Samtidigt
som utskottet hänvisar till sitt uttalande i frågan våren 1981 erinrar utskottet
nu om att regeringen den 10 juni 1982 beslöt att uppdra åt SÖ att med
utgångspunkt i en till beslutet fogad promemoria bearbeta vissa specialfrågor
i anslutning till gymnasieutredningens (U 1976: 10) principbetänkande
(SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola. Regeringen uppmärksammade
därvid SÖ på frågor om lantbruksutbildningar. 1 promemorian anförs
bl. a.: ”Den fastställda jordbruks- och skogspolitiken bör självfallet återspeglas
i den utbildning som meddelas i gymnasieskolan. Detta gäller i
synnerhet inriktningen på familjelantbruk och kombinationen jord-skog. I
princip bör ämnet skogsbruk till skillnad mot nu ingå i all grundutbildning
inom lantbrukssektorn.”

Jordbruksutskottet, som instämmer i utbildningsutskottets uttalanden
om jordbruksutbildningen, anser att syftet med motion 1000 till stor del
kan anses tillgodosett i den del som avser utbildningsfrågor. Motionen
påkallar således inte heller i denna del någon åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avverkningsskyldighet m.m.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1982/83:2303 yrkande 1 i denna del, motion 1982/83:2324
yrkande 1 i denna del och motion 1982/83:2326 yrkande 1 i denna
del antar förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen såvitt
avser 14 och 27 §§,

2. beträffande gallringsskyldighet

a) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:2303 yrkande 1 i denna del, motion 1982/
83: 2324 yrkande 1 i denna del och motion 1982/83:2326 yrkande
1 i denna del antar det i mom. 1 angivna lagförslaget såvitt avser
9§,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83:2330 yrkande 1,

3. beträffande obligatoriska skogsbruksplaner m.m.

a) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:2303 yrkande I i denna del, motion 1982/
83:2324 yrkande 1 i denna del och motion 1982/83:2326 yrkande

„ 1 i denna del antar det i mom. 1 angivna lagförslaget såvitt avser
21 a§,

b) att riksdagen avslår motion 1982/83: 2327,

4. att riksdagen antar det i mom. 1 angivna lagförslaget i de delar
som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,

5. beträffande avslag på förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

att riksdagen avslår motion 1982/83:2303 yrkande 2, motion

JoU 1982/83:34

1982/83:2324 yrkande 2 och motion 1982/83:2326 yrkande 2 i
denna del,

6. beträffande förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1982/83:2324 yrkande 3 och motion 1982/83:2331 yrkande
1 antar förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark utom såvitt avser 1 och 2§§,

7. beträffande selektiva bekämpningsmetoder m. m.

a) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:2332 i denna del antar 1 § förslaget till lag om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

b) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:2303 yrkande 3, motion 1982/83:2326
yrkande 2 i denna del och motion 1982/83:2332 i denna del antar
förslaget till lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark,

8. beträffande hänsyn till rennäringen

a) att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1982/83:2328 yrkande 1 och motion 1982/83:2331 yrkande
2 antar 2 § förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark,

b) att riksdagen lämnar motion 1982/83:2328 yrkande 2 utan
vidare åtgärd,

c) att riksdagen avslår motion 1982/83:2303 yrkande 4,

9. beträffande översiktlig skogsinventering m. m.

att riksdagen avslår motion 1982/83:2326 yrkande 3,

10. beträffande översyn av 6 § skogsyårdslagen

att riksdagen avslår motion 1982/83:2330 yrkande 4,

11. beträffande åtgärdspaket för skogsvård m.m.

a) att riksdagen lämnar motion 1982/83:2330 yrkande 7 utan
vidare åtgärd,

b) att riksdagen lämnar motion 1982/83:2330 yrkande 9 utan
vidare åtgärd,

12. att riksdagen med bifall till proposition 1982/83: 100 bil. 11 och
proposition 1982/83:145 i berörda delar till Skogsstyrelsen för
budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 28656000 kr.,

13. att riksdagen

a) medger att skogsstyrelsen under budgetåret 1983/84 får disponera
en rörlig kredit av 55000000 kr. i riksgäldskontoret,

b) till Skogsvårdsstyrelserna för budgetåret 1983/84 anvisar ett
förslagsanslag av 1000 kr.,

14. att riksdagen med bifall till proposition 1982/83: 100 bil. II och
proposition 1982/83:145 i berörda delar samt med avslag på

JoU 1982/83:34

motion 1982/83:1470, motion 1982/83:2303 yrkande 5 och motion
1982/83:2324 yrkande 4 till Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter
för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag
av 125962000 kr.,

15. att riksdagen till Skogsvårdsstyrelserna: Frö- och plantverksamhet
för budgetåret 1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

16. beträffande skogsplantproduktionen rn. m.

att riksdagen lämnar motionerna 1982/83:643, 1982/83:1442 och
1982/83:1468 utan vidare åtgärd,

17. att riksdagen till Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar för budgetåret
1983/84 anvisar ett reservationsanslag av 44700000 kr.,

18. beträffande bidrag till skogsvård m. m.

a) att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:145 i berörd
del och med avslag på motion 1982/83:2329 godkänner vad i
propositionen förordats om det statliga ekonomiska stödet till
skogsvård m. m.,

b) att riksdagen medger att under budgetåret 1983/84 statsbidrag
beviljas med sammanlagt högst 361000000 kr. till skogsvård
m. m.,

c) att riksdagen till Bidrag till skogsvård m.m. för budgetåret
1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 300000000 kr.,

d) att riksdagen lämnar motion 1982/83:15% utan vidare åtgärd,

19. beträffande stöd till byggande av skogsvägar

a) att riksdagen avslår motion 1982/83:2330 yrkande 3,

b) att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:145 i denna
del och med avslag på motion 1982/83:2330 yrkande 2 i denna del
medger att under budgetåret 1983/84 statsbidrag beviljas med
sammanlagt högst 55000000 kr. till byggande av skogsvägar,

c) att riksdagen medger att under budgetåret 1983/84 statlig garanti
lämnas för lån till byggande av skogsvägar med sammanlagt
högst 11 000000 kr.,

d) att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:145 i denna
del och med avslag på motion 1982/83:2330 yrkande 2 i denna del
till Stöd till byggande av skogsvägar för budgetåret 1983/84
anvisar ett förslagsanslag av 50000000 kr.,

20. att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:100 bil. 11 i
berörd del och med avslag på motion 1982/83:1459 yrkande 5 till
Främjande av skogsvård m. m. för budgetåret 1983/84 anvisar ett
reservationsanslag av 9000000 kr.,

21. beträffande strukturfrågor i skogsbruket m.m.

att riksdagen lämnar motionerna 1982/83:393, 1982/83:636 och
1982/83:2156 yrkande 3 utan vidare åtgärd,

22. beträffande hänsynstagande till naturvårdens intressen m.m.

a) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1982/

JoU 1982/83:34

83:474 och 1982/83:1469 om åtgärder för att skydda skog ovanför
skogsodlingsgränsen,

b) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1982/83:629
yrkande 1 om bevarande av urskogar,

c) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1982/83:629
yrkande 2 och motion 1982/83:1097 yrkande 14 om finansiering
av naturvårdsinsatser m. m.,

d) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1982/83:629
yrkande 3 och motion 1982/83:1010 yrkande 2 om skydd av
domänreservat och privata reservat m. m.,

e) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1982/83:635
och motion 1982/83:2330 yrkande 8 i denna del om översyn av
21 § skogsvårdslagen m. m.,

f) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1982/83:1097
yrkande 11 om urskogsinventeringen,

g) att riksdagen lämnar utan vidare åtgärd motion 1982/83:1097
yrkande 13, motion 1982/83:2003 och motion 1982/83:2330 yrkande
8 i denna del om naturvårdshänsyn vid avveckling av
lågproducerande bestånd m. m.,

23. beträffande sky dd för ädellö vskog

att riksdagen lämnar motion 1982/83:997 och motion 1982/
83:1097 yrkande 12 utan vidare åtgärd,

24. beträffande drivningsmetoder i familjeskogsbruket

att riksdagen lämnar motion 1982/83: 355 yrkande 2 utan vidare
åtgärd,

25. beträffande rådgivning och utbildning

att riksdagen lämnar motion 1982/83:1000 utan vidare åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Ove Karlsson (s), Hans Wachtmeister
(m), Gunnar Olsson (s), Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m),
Jan Fransson (s), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp), John Andersson
(vpk), Åke Selberg (s) och andre vice talmannen Anders Dahlgren (c).

4 Riksdagen 1982/83. 16 sami. Nr 34

JoU 1982/83:34

Reservationer

1. Avverkningsskyldighet m. m. (mom. 1 och 2 a)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister
(m), Sven Eric Lorentzon (m), Jens Eriksson (m), Boije Stensson (fp) och
Anders Dahlgren (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 15 slutar med ”att ingripa” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att förslaget om en lagstadgad avverkningsskyldighet är
olämpligt från både principiella och praktiska synpunkter. Bl. a. är det
oförenligt med gällande riktlinjer för skogspolitiken. Önskemålet om ett
rimligt företagsekonomiskt handlingsutrymme för den enskilde skogsägaren
kan ej tillgodoses om förslaget genomförs. Utskottet vill till utvecklande
av sina kritiska synpunkter anföra följande:

Som lagrådet anfört innebär införandet av en generell avverkningsskyldighet
en nyhet av stor principiell betydelse. En sådan skyldighet innefattar
ett betydande ingrepp i den enskildes näringsutövning, och bestämmelser
härom synes närmast innebära en utökad vanhävdslagstiftning. Skyldigheten
att avverka blir enligt förslaget visserligen inte straffsanktionerad.
Däremot kan tillsynsmyndigheten (skogsvårdsstyrelsen) för att
uppnå verkställighet meddela vitesföreläggande om avverkning. Underlåter
någon att efterkomma sådant föreläggande kan tillsynsmyndigheten
låta utföra avverkningen på den ”försumliges” bekostnad. Utskottet har
med denna redovisning av sanktionsmöjligheterna velat ytterligare understryka
de principiella betänkligheter som kan anföras mot en lagstiftning av
förevarande slag. Det kan också sättas i fråga vad det föreslagna systemet
innebär för möjligheterna till ett fortsatt förtroendefullt samarbete mellan
skogsvårdsstyrelserna och brukarna.

1 1979 års skogspolitiska beslut uttalades att målet för skogsproduktionen
skall vara en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning. Det
innebär bl. a. att skogsbruket skall ges en sådan inriktning att handlingsfriheten
och valmöjligheterna bevaras för kommande generationer. Riksdagens
beslut i fråga om skogspolitiken våren 1982 (JoU 1981/82:36) innebar
ett instämmande i dessa centrala tankegångar.

En viktig skogspolitisk princip - som bl. a. slogs fast av riksdagen år
1979 - är att skogsindustrins aktuella råvarubehov inte får vara styrande
för skogsproduktionens inriktning. Här går regeringsförslaget således stick
i stäv med det skogspolitiska beslutet, eftersom ett huvudsyfte med förslaget
är att tvinga fram en avverkning som skall tillgodose skogsindustrins
råvarubehov vid t. ex. en tillfällig konjunkturuppgång. Enligt utskottets
mening måste kapaciteten i skogsindustrin anpassas till den råvarutillförsel
som är möjlig inom ramen för den fastlagda skogspolitiken. En sådan
anpassning pågår.

Det måste vidare framhållas att en lagstadgad avverkningsskyldighet

JoU 1982/83:34

inte är förenlig med marknadsekonomins sätt att fungera. Det årliga virkesuttaget
dikteras av många olika hänsynstaganden. Gemensamt för dessa är
att de är ekonomiskt betingade. I en situation där avverkningskvantiteten
bestäms av statsmakterna sätts de marknadsmässiga prisbildningsmekanismerna
ur spel. Av förslaget framgår ej hur systemet avses fungera om
den enskildes avverkningskostnader överstiger det virkespris som för tillfället
är gällande.

Ytterligare en allvarlig invändning mot avverkningsskyldigheten hänför
sig till dess effekter på skogsägarens företagsekonomiska handlingsutrymme.
Medeltillväxten i ett skogsbestånd kulminerar vid en ålder som
ligger 20—30 år över lägsta slutavverkningsålder. Varje slutavverkning
som sker tidigare än vid den tidpunkt då medeltillväxten kulminerar innebär
en viss produktionsförlust. Med den föreslagna avverkningsskyldigheten
går skogsägaren miste om en stor del av sin ekonomiska
handlingsfrihet. Avverkningsskyldigheten har något förenklat uttryckts
som hälften av vad som är tillåtet att slutavverka. Många har då bibringats
tron att detta skulle vara liktydigt med hälften av vad som är lämpligt att
avverka. I själva verket uppgår avverkningsskyldigheten i många fall till
70-80% av vad som är lämplig slutavverkning. I en hel del fall blir den så
beräknade avverkningsskyldigheten mer än 100% av lämplig avverkning.
Det anförda' kommer uppenbarligen att gälla för samtliga skogsägare och
utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Den markägare som
av personliga eller privatekonomiska skäl - t. ex. inför ett förestående
generationsskifte - önskar bygga upp ett virkesförråd kommer inte att få
möjlighet härtill.

Förslaget är även behäftat med sådana tekniska svagheter att det även
av den anledningen bör avslås. Det är t. ex. inte klarlagt om skog som
väntas ge underskott vid avverkningen skall undantas från avverkningsskyldigheten.
Inte heller sägs något om hur man skall förfara med sådana
bestånd som är åtkomliga bara något enstaka år eller en kort tid av året.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet förslaget om införande
av en generell avverkningsskyldighet i skogsvård slagen.

Förslaget om att införa en särskild bestämmelse om gallringsskyldighet
bär samma prägel av detaljreglering och misstro mot den enskilde skogsägaren
som utskottet vänt sig emot i sitt avstyrkande av förslaget om
avverkningstvång. Gallring av skog som är så tät att produktionen av
värdefullt virke väsentligt hämmas är angelägen för varje skogsägare och
ligger i dennes eget intresse. Utskottet vill påpeka att i skogsvårdslagen
9 § är föreskrivet röjningsplikt för plantskog eller ungskog. Skogsvårdsstyrelsen
får i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig gallring.
Skogsvårdsstyrelsen har således med befintlig lagstiftning möjligheter att
uppnå det i propositionen avsedda syftet. Utskottet avstyrker således även
förslaget om införande av gallringsskyldighet i skogsvårdslagen.

JoU 1982/83:34

dels utskottets hemställan under 1 och 2 a) bort ha följande lydelse:

1. beträffande avverkningsskyldighet m. m.

att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall till
motion 1982/83:2303 yrkande 1 i denna del, motion 1982/83:2324
yrkande 1 i denna del och motion 1982/83:2326 yrkande 1 i denna
del avslår förslaget om ändring i skogsvårdslagen såvitt avser 14
och 27 §§,

2. beträffande gallringsskyldighet

a) att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall
till motion 1982/83:2303 yrkande 1 i denna del, motion 1982/
83: 2324 yrkande 1 i denna del och motion 1982/83:2326 yrkande
1 i denna del avslår det i mom. 1 angivna lagförslaget såvitt avser
9 §,

2. Gallringsskyldighet (mom. 2 b)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”skall gälla” bort ha följande lydelse:

Utskottet har, som framgår av det föregående, inget att invända mot att
en gallringsskyldighet införs i skogsvårdslagen. Utskottet kan däremot inte
instämma i bedömningen att allteftersom det eftersläpande röjningsbehovet
hämtas in och skogsägarna lever upp till den föreskrivna röjningsskyldigheten
behovet minskar av de tidigaste gallringarna. Om man vill få fram
bestånd med grova dimensioner och bra kvalitet samt till fullo utnyttja
markens virkesproducerande förmåga bör minst två eller i vissa fall tre
gallringar företas i beståndet. Därför bör inte den nu föreslagna gallringsskyldigheten
begränsas till att enbart gälla den yngre skogen som inte har
blivit röjd i tid eller på rätt sätt.

De farhågor som finns om att en generell gallringsskyldighet medför en
risk, eller kan få till följd att gallring sker i fel bestånd, kan förhindras om
skogsvårdsstyrelsens gallringsmallar följs. Utskottet anser därför att gallringsskyldigheten
skall anses generell och att det i tillämpningsföreskrifterna
klart skall framgå att befintliga gallringsmallar skall utgöra grunden för
gallringsskyldigheten. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 b) bort ha följande lydelse:

2. b) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2330 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Obligatoriska skogsbruksplaner (mom. 3 a)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister
(m). Sven Eric Lorentzon (m), Jens Eriksson (m), Boije Stensson (fp) och
Anders Dahlgren (c) anser att

JoU 1982/83:34

dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:
Utskottet kan för sin del vitsorda att skogsbruksplanerna är värdefulla
hjälpmedel för skogsägarna. För de stora skogsfastigheterna finns sedan
lång tid skogsbruksplaner upprättade. För de små och medelstora fastigheterna
upprättas planer i allt större utsträckning. Någon ovilja från skogsägarnas
sida att upprätta skogsbruksplaner föreligger ej. I stället har tillgången
på kvalificerade planläggare varit det som begränsat möjligheterna
att i större utsträckning upprätta sådana planer. Enligt utskottets mening
finns således ingen anledning att göra upprättandet av skogsbruksplaner
till en lagstadgad skyldighet för skogsägarna. En sådan bestämmelse leder
endast till ökad byråkratisering och administrativa problem utan att några
fördelar vinnes för skogsbruket. I propositionen har f. ö. inte redovisats
några skäl varför upprättandet av skogsbruksplaner skulle bli obligatoriskt,
frånsett påståendet att man från socialdemokratiskt håll i flera år
krävt att varje skogsfastighet av betydelse skall ha en skogsbruksplan och
att det nu är dags att detta krav förverkligas. Detta påstående kan självfallet
ej ersätta sådana sakligt välgrundade argument som i svensk lagstiftningstradition
brukar läggas till grund för den typ av ingripanden i den
enskildes näringsutövning som det här är fråga om. Utskottet avstyrker
regeringsförslaget i förevarande del.

dels utskottets hemställan under 3 a) bort ha följande lydelse:

3. beträffande obligatoriska skogsbruksplaner m.m.

a) att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall
till motion 1982/83:2303 yrkande 1 i denna del, motion 1982/
83:2324 yrkande 1 i denna del och motion 1982/83:2326 yrkande
1 i denna del avslår det i mom. 1 angivna lagförslaget såvitt avser
21 a §,

4. Skogsbruksplaner (mom. 3 b)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 18 som böljar med ”Vad i” och
slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförts i motion 2327 att vissa
fastigheter bör undantas från det generella kravet på upprättande av skogsbruksplaner.
För mindre fastigheter bör en enklare form av åtgärdsförteckning
vara tillräcklig. Som motionärerna anfört bör fastigheter med en
årlig tillväxt understigande 200 m3sk undantas från kravet att upprätta
planer, varigenom resurserna kan satsas på de områden där de gör mest
nytta. Utskottet utgår vidare från att skogsbruksplaner skall kunna upprät -

JoU 1982/83:34

tas av såväl enskilda och organisationer som av statliga myndigheter. 1
likhet med vad motionärerna anfört finnér utskottet det lämpligt att den
översiktliga skogsinventeringen samordnas med fastighetsvis skogsbruksplanläggning.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 3 b) bort ha följande lydelse:

3. b) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2327 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Lagförslaget i övrigt (mom. 4)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister
(m), Sven Eric Lorentzon (m), Jens Eriksson (m), Boije Stensson (fp) och
Anders Dahlgren (c) anser - under förutsättning att riksdagen bifaller
reservationerna 1 och 3 ovan - att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. att riksdagen avslår det i mom. 1 angivna lagförslaget i de delar
som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,

6. Skogsbesprutning (mom. 5 och 6)

Einar Larsson (c). Boije Stensson (fp) och Anders Dahlgren (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 böljar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 22 slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse:

Riksdagens beslut under våren 1982 (JoU 1981/82:22) angående nu gällande
lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark innebär i
princip förbud mot spridning, men dispens kan lämnas under vissa restriktiva
och klart angivna förutsättningar. Genom att länsstyrelserna handhar
dispensprövningen - med beaktande av naturvårdsverkets anvisningar för
tillämpningen - garanteras en enhetlig och likformig rättstillämpning för
hela landet. Skogsbruket får härigenom en auktoritativ vägledning för sin
planering på lång och kort sikt. Genom den nu föreslagna lagen får vi en
rättstillämpning som kommer att variera från den ena kommunen till den
andra. Vad detta innebär för bl.a. de markägare vars skogsinnehav
sträcker sig över flera kommuner har över huvud taget ej berörts i propositionen.
Genom att dispensbesluten i första hand skall fattas av kommunfullmäktige
kan de endast överklagas genom kommunalbesvär, dvs. i praktiken
kommer knappast någon besvärsrätt att föreligga. Detta innebär att
regeringen frånträder sitt ansvar för en enhetlig och likformig rättstilllämpning
och för den rättstrygghet som det måste ankomma på regeringen

JoU 1982/83:34

att ansvara för. Utskottet avstyrker förslaget om ny lagstiftning på förevarande
område.

dels utskottets hemställan under 5 och 6 bort ha följande lydelse:

5. beträffande avslag på förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2303 yrkande 2,
motion 1982/83:2324 yrkande 2 och motion 1982/83:2326 yrkande
2 i denna del avslår förslaget till lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark,

6. beträffande förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

att riksdagen avslår motion 1982/83:2324 yrkande 3 och motion
1982/83:2331 yrkande 1,

7. Skogsbesprutning (mom. 5 och 6)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister, Sven Eric Lorentzon och
Jens Eriksson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 22 slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse:

I propositionen föreslås ändring av nu gällande lagstiftning för användningen
av kemiska medel i skogsbruket. Avsikten är att liksom i nu
gällande lag bekämpning av lövsly skall vara i princip förbjuden. Skillnaden
mellan nu gällande lag och förslaget är att de undantag som förutsätts
kunna medgivas skall anges av kommun för vissa marker och för andra
marker av skogsvårdsstyrelser. Fickning kommer inte längre att vara
tillåten.

I praktiken innebär regeringens förslag att kommunerna ges en form av
vetorätt mot skogsbesprutning. Propositionen är i denna del anmärkningsvärd
då den inte innehåller något förslag till närmare preciserade anvisningar
om vilka områden som skall undantas. För den skull kommer inte
heller besvär över kommuns beslut genom s. k. kommunalbesvär att bli
meningsfullt.

Enligt utskottets mening är varken nu gällande lag eller den av regeringen
föreslagna lagen ändamålsenlig om man på allvar avser att komma till
rätta med lövslyproblemet. Kravet på en effektiv lövslybekämpning tillgodoses
bäst om alternativ 2 i förslaget från kommittén om användning av
kemiska medel i jord- och skogsbruket (Ds Jo 1980:11) kommer till utförande.
Alternativ 2 innebär en delegering av beslutsfattandet rörande kemisk
lövslybekämpning till lokal nivå på sådant sätt att kommunerna, inom
ramen för sin fysiska planering, fastställer vilka områden som är känsliga
från miljövårds- och friluftslivssynpunkt. Inom sådana områden har kom -

JoU 1982/83:34

munerna möjlighet att förbjuda besprutning. Alternativet innebär också att
skogsvårdsstyrelserna kan vägra tillstånd till besprutning på objekt där
manuell lövslybekämpning lämpligen kan ske.

I nyssnämnda utredning förutsattes att naturvårdsverket skulle utfärda
anvisningar för kommunernas handläggning beträffande sådana områden
som skulle undantas från besprutning. Som ett uttryck för utredningens
mening beträffande lämpliga säkerhetsavstånd i förhållande till vattendrag,
vägar och boende angav utredningen också ett förslag för detta. I utredningen
förutsattes att dessa förslag till regler skulle vara till vägledning vid
naturvårdsverkets upprättande av anvisningar.

Ett beslut om lagstiftning av denna innebörd ger möjligheter att komma
till rätta med det allvarliga problem som ökande arealer av lövsly utgör
inom skogsbruket. Likaså tillgodoser denna lagstiftning rimliga krav på
hänsyn till naturmiljö, friluftslivet, fritidsområden, sjöar och vattendrag,
allmänna vägar, vattentäkter samt boendes hälsa och trivsel. Utskottet
förorda därför att riksdagen antar det i motion 2324 framlagda förslaget till
lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

dels utskottets hemställan under 5 och 6 bort ha följande lydelse:

5. beträffande avslag påförslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

6. beträffande förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

att riksdagen med avslag på regeringens förslag och motion 1982/
83:2331 yrkande 1 samt med bifall till motion 1982/83:2324 yrkande
3 antar det i sistnämnda motion framlagda förslaget till lag
om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

8. Skogsbesprutning (mom. 5 och 6)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 21 boljar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 22 slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening är ett totalförbud mot spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark det alternativ som måste förordas av hänsyn
till både kort- och långsiktiga hälso- och miljövårdsaspekter. I strävan att
minska den totala användningen av kemiska medel måste varje möjlig
åtgärd i den riktningen vidtas. Från skogsbrukets sida har under lång tid
hävdats att den skogsmark som av olika skäl måste besprutas utgör en

JoU 1982/83:34

mycket liten andel av den totala skogsarealen. Detta kan inte få vara
avgörande för att få använda kemiska medel när manuella metoder finns
att tillgå. Vidare bör erinras om att helt nyligen gjorda undersökningar
visar att lövslyproblemet är kraftigt överdrivet och att de problem som
uppstår till stor del är beroende av de skogsbruksmetoder som används,
vilket innebär att förebyggande åtgärder är möjliga. Utskottet utgår från att
en övergång till manuella röjningsmetoder kan göras utan att lönsamheten i
skogsbruket påverkas på ett avgörande sätt. De samhällsekonomiska vinsterna
av en sådan omställning i form av bättre miljö, ökad sysselsättning
m.m. är under alla förhållanden så stora att ett totalförbud framstår som
motiverat även från nu berörda utgångspunkter.

dels utskottets hemställan under 5 och 6 bort ha följande lydelse:

5. beträffande avslag på förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

6. beträffande förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark

att riksdagen med avslag på regeringens förslag och motion 1982/
83:2324 yrkande 3 samt med bifall till motion 1982/83:2331 yrkande
1 antar det i sistnämnda motion framlagda förslaget till lag
om förbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

9. Selektiva bekämpningsmetoder m. m. (mom. 7)

Einar Larsson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister
(m), Sven Eric Lorentzon (m), Jens Eriksson (m), Börje Stensson (fp) och
Anders Dahlgren (c) anser - beträffande mom. 7 a) under förutsättning att
riksdagen avslår reservationerna 6-8 - att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”När det”
och slutar med ”motion 2332” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med vad som anförts i motion 2332, att de
selektiva bekämpningsmetoderna även i fortsättningen bör vara tillåtna.
Dessa metoder utgör en miljövänlig behandlingsform där små mängder
bekämpningsmedel sprids per ytenhet. Från arbetarskyddssynpunkt bör
metoderna kunna accepteras då mekanisk röjning - som har hög olycksfallsfrekvens
— inte behöver återupprepas. Forsknings- och utvecklingsarbete
pågår f. n. för att få fram metoder som är ännu förmånligare från
arbetarskyddssynpunkt m.m. Det vore enligt utskottes mening olyckligt
om utvecklingsarbetet avbröts genom den rättstillämpning som regerings -

JoU 1982/83:34

förslaget uppenbarligen kommer att leda till. Utskottet tillstyrker således
motion 2332 och förordar att såväl den nya som den nu gällande lagen om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark ej heller i fortsättningen
bör omfatta selektiva bekämpningsmetoder.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande selektiva bekämpningsmetoder m.m.

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
bifall till motion 1982/83: 2332 i denna del antar 1 § förslaget till
lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark med den
ändringen att andra meningen i 1 § erhåller följande lydelse:

Med spridning av bekämpningsmedel avses enligt denna lag inte metoder
där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

b) att riksdagen med avslag på regeringens förslag och med bifall
till motion 1982/83:2303 yrkande 3, motion 1982/83:2326 yrkande
2 i denna del och motion 1982/83: 2332 i denna del avslår
förslaget till ändring i 1 § lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark.

10. Hänsyn till rennäringen (mom. 8 a)

Einar Larsson (c), Börje Stensson (fp), John Andersson (vpk) och Anders
Dahlgren (c) anser — under förutsättning att riksdagen avslår reservationerna
6-8 - att

dels den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Av dessa”
och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte instämma i jorbruksministerns bedömning att det
saknas anledning att i lagtexten särskilt ange rennäringens intressen. Frågan
om hänsynstagande till rennäringen har under de senaste åren, i
samband med ändringar i lagstiftningen på förevarande område, handlagts
av än den ena myndigheten, än den andra. Med den nu föreslagna lagstiftningen
kommer frågan att behandlas vid minst tre olika myndigheter.
Denna ordning är enligt utskottets mening olycklig och kan inte anses
främja intresset av en enhetlig rättstillämpning. Utskottet vill f. ö. påpeka
att lagrådet ansett att det för tydlighetens skull bör framgå av lagtexten att
hänsyn skall tas till rennäringen. Ett sådant tillägg är enligt utskottets
mening värdefullt för att man skall uppnå erforderlig kontinuitet och stadga
i rättstillämpningen. Utskottet förordar således en ändring av 2 § lagförslaget
som överensstämmer med lagrådets synpunkter liksom med motionerna
2328 och 2331 i motsvarande delar.

dels utskottets hemställan under 8 a) bort ha följande lydelse:

8. beträffande hänsyn till rennäringen

a) att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
bifall till motion 1982/83:2328 yrkande 1 och motion 1982/

JoU 1982/83:34

83:2331 yrkande 2 antar 2§ förslaget till lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark med den ändringen att omedelbart
efter orden ”för naturmiljön" infogas ”och rennäringen”,

11. Översyn av 6§ skogsvårdslagen (moni. 10)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 16 slutar med ”motion 2330” bort ha följande lydelse:

I debatten om virkesförsöijningen har det från olika håll hävdats att den
nuvarande utformningen av 6§ skogsvårdslagen gör regeln om avverkningsskyldigheten
i det närmaste verkningslös. Förslag har ställts att bestämmelsen
bör ändras så att överårighet föreskrivs som enda kriterium
och att denna bestämmelse bör förenas med en möjlighet till undantag för
kvalitativt högvärdiga bestånd och bestånd som har hög löpande tillväxt.
Det är också både nödvändigt och försvarbart att i vissa fall behålla äldre
bestånd för att vinna en produktion av högvärdigt gagn virke. Men att
överårigheten inträder först när beståndets ålder med 60% överstiger den
lägsta tillåtna slutavverkningsåldern torde i många fall innebära ett slöseri
med markens virkesproducerande förmåga. Tillämpningsföreskrifterna
bör kunna göras mer flexibla utan att man inkräktar på vare sig den lägsta
slutavverkningsåldern eller värdetillväxten. Utskottet anser därför — i
likhet med vad som anförts i motion 2330 - att denna bestämmelse bör ses
över, och detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande översyn av 6 § skogsvårdslagen

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2330 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Åtgärdspaket för skogsvård m. m. (mom. lia)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 16 som böljar med ”Önskemålet
i” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Som i motion 2330 anförts råder en mycket stor arbetslöshet i skogskommunerna.
Samtidigt finns ett mycket stort behov av arbetsinsatser inom
skogsvården i dessa regioner. Som motionärerna påpekat kan åtskilliga
insatser göras för att råda bot på arbetslösheten, till gagn för samhället,
skogsvården och de enskilda människor som drabbas av arbetslöshet.
Utskottet anser att den typ av skogsvårdscentra som beskrivs i motionen
bör inrättas med det snaraste i de områden av landet där sådana behov

JoU 1982/83:34

finns. Man kan här tänka sig att man på dessa skogsvårdscentra utför
plantering, röjning, gallring och stamkvistning. Därigenom skulle det vara
möjligt att i stor utsträckning kunna skapa helårsjobb. Sådana skogsvårdscentra
har bildats på några håll i landet och har gett positiva resultat. Men
den verksamhet som pågår har en alltför blygsam omfattning och får ses
som en försöksverksamhet. Därför bör nu denna verksamhet kraftigt byggas
ut.

Utskottet anser således att ett åtgärdspaket för skogsvårdsinsatser bör
utarbetas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bemyndigar.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 11 a) bort ha följande lydelse:

11. beträffande åtgärdspaket för skogsvård m.m.

a) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2330 yrkande
7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Anslag till skogsvårdsstyrelserna (mom. 14)

Einar Larsson (c). Arne Andersson i Ljung (m), Hans Wachtmeister
(m), Sven Eric Lorentzon (m), Jens Eriksson (m), Boije Stensson (fp) och
Anders Dahlgren (c) anser — under förutsättning att riksdagen bifaller
reservationerna 1 och 3 — att

dels den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med” förordade anslagshöjningen” bort ha följande lydelse: Utskottet

har i det föregående avstyrkt regeringens förslag om avverkningsskyldighet
och obligatoriska skogsbruksplaner m. m. Härav följer att
utskottet ej biträder förslaget att tillföra skogsvårdsstyrelserna ett extra
anslag på 10 milj. kr. I enlighet härmed tillstyrker utskottet motionerna
2303 och 2324 i motsvarande delar samt avstyrker motion 1470.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. att riksdagen med bifall till proposition 1982/83:100 bilaga 11 i
denna del, motion 1982/83:2303 yrkande 5 och motion 1982/
83:2324 yrkande 4 samt med avslag på proposition 1982/83:145 i
denna del och på motion 1982/83: 1470 till Skogsvårdsstyrelserna:
Myndighetsuppgifter för budgetåret 1983/84 anvisar ett
förslagsanslag av 115962000 kr.,

14. Stöd till byggande av skogsvägar (mom. 19 a, b och d)

John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Utskottet
får” och slutar med ”2 och 3” bort ha följande lydelse:

JoU 1982/83:34

Utskottet delar motionärernas uppfattning att storskogsbruket självt kan
bära kostnaderna för byggande av skogsvägar. Som motionärerna anfört är
det i de flesta fall klart lönsamt för storskogsbruket att bygga skogsvägar.
Hittillsvarande fördelning av bidrag mellan privatskogsbruket och skogsbruket
ger enligt utskottets mening ytterligare stöd för påståendet att
bidragsreglerna bör ändras. Genom att bidraget i fortsättningen utgår endast
till det privata skogsbruket kan de statliga utgifterna minskas med 20
milj. kr. Utskottet tillstyrker således motion 2330 i den del som berör
ändrade regler för bidrag till skogsvägar och anslagsanvisning- för nämnda
ändamål. Ändringen bör gälla fr. o. m. budgetåret 1983/84. Utskottets ställningstagande
påverkar såväl bidragsramen som den direkta anslagsanvisningen.
Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om erforderliga
ändringar i förordningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket.

dels utskottets hemställan under 19 a), b) och d) bort ha följande lydelse:

19. beträffande stöd till byggande av skogsvägar

a) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2330 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om ändrade principer för bidragsgivning,

b) att riksdagen med anledning av proposition 1982/83:145 i
denna del och motion 1982/83:2330 yrkande 2 i denna del medger
att under budgetåret 1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt
högst 35000000 kr. till byggande av skogsvägar,

d) att riksdagen med anledning av proposition 1982/83:145 i
denna del och med bifall till motion 1982/83:2330 yrkande 2 i
denna del till Stöd till byggande av skogsvägar för budgetåret
1983/84 anvisar ett förslagsanslag av 30000000 kr.,

15. Hänsynstagande till naturvårdens intressen m. m. (mom. 22 d, e och g)
John Andersson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som böijar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”att tillstyrka” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av vad här anförts finnér utskottet att motionerna 474, 629
yrkandena 1-2, 1097 yrkandena 11 och 14 samt 1469 inte f. n. påkallar
någon vidare åtgärd från riksdagens sida. Dessa motionskrav — som bl. a.
berör skog ovanför odlingsgränsen, finansiering av naturvårdsinsatser och
den pågående urskogsinventeringen — har till en del tillgodosetts genom de
uttalanden och den verksamhet som utskottet redovisat ovan samt tillgodoses
till en del vid behandlingen av näraliggande motioner nedan. 1 vissa
återstående naturvårdsfrågor anser utskottet ett särskilt initiativ från riksdagens
sida vara påkallat. Det gäller till en början yrkandet i motion 1010
om överförande av domänreservat och privata reservat till naturreservat.
Som motionärerna anfört saknar dessa reservat i dag lagligt skydd, och det

JoU 1982/83:34

finns ingen långsiktig garanti för att de skall stå orörda. Det förslag om
överföring som legat hos regeringskansliet sedan år 1974 bör nu på allvar
bearbetas vidare. Vad utskottet anfört med anledning av motion 1010
yrkande 2 bör ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses även syftet
med motion 629 yrkande 3.

När det gäller avvecklingen av de s.k. 5:3-skogarna kommer alarmerande
rapporter om att det vid avvecklingen av dessa inte i full utsträckning
tas hänsyn till naturvårdsintressena. Bl. a. har naturvårdsverket i en
skrivelse till skogsstyrelsen påpekat det angelägna i att underlaget för
planering av åtgärder inom 5:3-skogarna förbättras så att skogsvårdsstyrelsen
och länsstyrelsen kan avgöra var naturvårdshänsyn är mest angeläget
vid hävdande av reproduktionsplikten. Enligt utskottets mening kan
5:3-satsningen ifrågasättas om statliga bidrag satsas i avverkning av bevarandevärda
lövskogsområden, igenväxande hagmarker, skogsbryn och liknande.
Utskottet instämmer i kravet i motion 2330 att en uppföljning och
kartläggning bör ske hur avvecklandet av de s.k. 5:3-skogarna sker i
förhållande till naturvårdsintressena och om så är påkallat att skyndsamma
åtgärder vidtas.

Enligt 21 § skogsvårdslagen får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till
naturvårdens intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens
storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädstammar
och skogsbilvägars sträckning. I samma paragraf andra stycket heter det:
”Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är
så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.”

Denna formulering gör paragrafen om naturvårdshänsyn till en mycket
svår bedömningsfråga. Frågan måste bl. a. ställas om inte den tekniska och
maskinella utvecklingen i skogsbruket gått så snabbt att lagstiftningen och
framför allt tillämpningsföreskrifterna inte längre uppfyller sitt syfte. Utskottet
anser därför att en översyn av 21 § skogsvårdslagen och dess
tillämpningsföreskrifter bör göras. Vidare bör undersökas hur tillämpningsföreskrifterna
följts i skogsbruket. Åtgärder bör vidtas för att bereda
skogsvårdsstyrelsernas personal möjligheter till fortlöpande utbildning i
natur- och miljöfrågor. Vad utskottet här anfört med anledning av motion
2330 yrkande 8 bör ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses till
stor del syftet med motionerna 635, 1097 yrkande 13 och 2003.

dels utskottets hemställan under 22 d), e) och g) bort ha följande lydelse:
22. beträffande hänsynstagande till naturvårdens intressen

d) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:629 yrkande
3 och motion 1982/83:1010 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om skydd av domänreservat
och privata reservat m. m.,

e) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:635 och mo -

JoU 1982/83:34

tion 1982/83:2330 yrkande 8 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av 21 §
skogsvårdslagen m. m.,

g) att riksdagen med anledning av motion 1982/83: 1097 yrkande
13, motion 1982/83:2003 och motion 1982/83:2330 yrkande
8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om naturvårdshänsyn vid avveckling av lågproducerande
bestånd m. m.,

16. Hänsynstagande till naturvårdens intressen m. m. (mom. 22 c, f och g)

Börje Stensson (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”att tillstyrka” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av vad här anförts finner utskottet att motionerna 474,629
yrkandena 1 och 3,635,1010 yrkande 2 och 1469 inte påkallar någon vidare
åtgärd från riksdagens sida. Dessa motioner får anses i stor utsträckning
tillgodosedda genom de uttalanden och den verksamhet som redovisats
ovan. I vissa återstående naturvårdsfrågor anser utskottet emellertid ett
särskilt initiativ från riksdagens sida vara påkallat. Detta gäller till en
början yrkandet i motion 1097 om den pågående urskogsinventeringen.
Inventeringen är, som motionärerna anför, tidsödande och utförs med
knappa resurser. Resurserna för att skydda områdena genom att bilda
naturreservat är alltför små. Genom anspråken på avverkningar från
skogsbrukets sida finns uppenbara risker att merparten av de s.k. gammelskogarna
försvinner innan inventeringen avslutas och utmynnar i konkreta
åtgärder. Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att inventeringarna
snarast kan fullföljas och åtföljas av ett ambitiöst bevarandeprogram.
Med tanke på den betydelse gammelskogen har även för skogsbruket
är det rimligt att skogsbruket kollektivt finansierar bevarandeprogrammet.

När det gäller avvecklingen av de s. k. 5:3-skogarna är det som motionärerna
anfört ytterst angeläget att avvecklingsprogrammet utformas så att
tillräcklig hänsyn tas till naturvård och friluftsliv. Utskottet instämmer i
kravet i motion 1097 (yrkande 13) på kompletterande bestämmelser om
hänsynstagande till väsentliga naturvårdsir.tressen. Statliga medel bör givetvis
inte utgå för insatser i sådana områden som av naturvårdsmyndigheterna
anges som viktiga för naturvård och friluftsliv. För att förhindra detta
krävs inventeringar av bevarandevärdena i anslutning till 5:3-skogarna.
Dessa bör finansieras med medel som utgår inom ramen för anslagen till
skogsvård. Över huvud taget är det angeläget att stödet till skogsbruket
utformas så att det inte utgår till företagsekonomiskt olönsamma skogsbruksåtgärder
där riksintressen kommer till skada.

JoU 1982/83:34

Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1097 yrkandena 11,13
och 14 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Härigenom
tillgodoses till stor del även syftet med motionerna 629 yrkande 2, 2003 och
2330 yrkande 8 (delvis).

dels utskottets hemställan under 22 c), f) och g) bort ha följande lydelse:

22. beträffande hänsynstagande till naturvårdens intressen m.m.

c) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:629 yrkande 2
och motion 1982/83:1097 yrkande 14 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om finansieringen av naturvårdsinsatser
m. m.,

f) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande
11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om urskogsinventeringen,

g) att riksdagen med anledning av motion 1982/83:1097 yrkande
13, motion 1982/83:2003 och motion 1982/83:2330 yrkande 8 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om naturvårdshänsyn vid avveckling av lågproducerande
bestånd m. m.,

Särskilt yttrande

Skydd för ädellövskog

Bötje Stensson (fp) anför:

Som framgår av utskottets yttrande har naturvårdsverket relativt nyligen
lagt fram förslag om skydd och vård av ädellövskog, som f. n. prövas i
regeringskansliet. Jag har med hänsyn härtill inte ansett mig böra yrka
bifall till kravet i motion 1097 (yrkande 12) att lagförslag om skydd för
ädellövskog snarast föreläggs riksdagen. Med detta yttrande vill jag understryka
vikten av att naturvårdsverkets förslag prövas i positiv anda i
regeringskansliet och att förslag till lagstiftning utan dröjsmål framläggs för
riksdagen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983