FiU 1982/83:50

Finansutskottets betänkande
1982/83:50

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m. m. (prop. 1982/83:150)

I proposition 1982/83:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen i
bilaga 1 Reviderad finansplan inkl. reviderat budgetförslag (finansdepartementet) dels

föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1983/84 enligt vid propositionen fogad specifikation,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1983/84,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1983/84,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto, för budgetåret 1983/84,

7. med ändring av förslag i proposition 1982/83:100 bilaga 17 till Räntor på
statsskulden m. m. för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av
55 400 000 000 kr.,

8. till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1983/84 under sjunde huvudtiteln utöver i proposition 1982/83:90 föreslaget
förslagsanslag anvisa ytterligare 150 000 000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1983/84, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

10. lag om ändring i lagen (1961:394) om tobaksskatt,

11. lag om ändring i lagen (1977:306) om dryckesskatt,

12. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

13. lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt,

14. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

15. lag om ändring i lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på vissa fordon som
icke är registrerade i riket,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

16. kommunsektorn,

1 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

17. utnyttjande av finansfullmakten,

18. statliga kreditgarantier,

19. rationalisering och kostnadsbesparingar m. m. inom regeringskansliet.

Vid bilaga 1 Reviderad finansplan inkl. reviderat budgetförslag har fogats
som

Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1983,

Bilaga 1.2 Svensk ekonomi 1984 och 1985,

Bilaga 1.3 Långtidsbudget för perioden 1983/84- 1987/88,

Bilaga 1.4 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1983/84,

Bilaga 1.5 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret

1982/83,

Bilaga 1.6 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret
1983/84,

Bilaga 1.7 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1983/84,

Bilaga 1.8 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1983/84
sedan budgetpropositionen,

Bilaga 1.9 Lagförslag.

Vidare har regeringen i
bilaga 2 Sysselsättningsskapande åtgärder inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde
dels föreslagit riksdagen att

1. till Länsskolnämnderna för budgetåret 1983/84, utöver vad som
föreslagits i proposition 1982/83:100 bilaga 10, under åttonde huvudtiteln
anvisa ytterligare förslagsanslag av 1 000 000 kr.,

2. godkänna vad som förordats i propositionen om högre specialkurser och
andra påbyggnadsutbildningar inom gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning,

3. till Bidrag till driften av gymnasieskolor för budgetåret 1983/84, utöver
vad som föreslagits i proposition 1982/83:100 bilaga 10, under åttonde
huvudtiteln anvisa ytterligare förslagsanslag av 32 000 000 kr.,

4. bemyndiga regeringen att vid behov göra omfördelningar av resurser
från gymnasieskolan till kommunal vuxenutbildning i enlighet med vad som
förordats i propositionen,

5. till Bidrag till undervisningsmateriel inom gymnasieskolan m. m. för
budgetåret 1983/84, utöver vad som föreslagits i proposition 1982/83:100
bilaga 10, under åttonde huvudtiteln anvisa ytterligare förslagsanslag av
9 000 000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
angående bidrag till kommunal vuxenutbildning m. m.,

FiU 1982/83:50

bilaga 3 Syssebättningsskapande åtgärder inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde, m. m.

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de ändringar i fråga om flyttningsbidragen som förordats i
propositionen,

2. godkänna de ändringar i fråga om arbetsmarknadsutbildningen som
förordats i propositionen,

3. till Arbetsmarknadsutbildning för budgetåret 1983/84 under tionde
huvudtiteln, utöver i propositionerna 1982/83:100 bilaga 12, 1982/83:120
bilaga 4, 1982/83:130 bilaga 5 och 1982/83:147 bilaga 1 upptagna medel,
anvisa ett reservationsanslag av ytterligare 100 000 000 kr.,

4. till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1983/84 under
tionde huvudtiteln, utöver i proposition 1982/83:100 bilaga 12 upptagna
medel, anvisa ett reservationsanslag av ytterligare 1 300 000 000 kr.,

5. till Medel för åtgärder att främja rekrytering till industrin m. m. för
budgetåret 1983/84 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr.,

6. godkänna vad som anförts i propositionen om utnyttjandet av anslaget
Yrkesinriktad rehabilitering,

7. till Yrkesinriktad rehabilitering för budgetåret 1983/84 under tionde
huvudtiteln, utöver i propositionerna 1982/83:100 bilaga 12, 1982/83:120
bilaga 4 och 1982/83:147 upptagna medel, anvisa ett reservationsanslag av
ytterligare 1 000 000 kr.,

8. till Statens invandrarverk för budgetåret 1983/84 under tionde
huvudtiteln, utöver i proposition 1982/83:100 bilaga 12 upptagna medel,
anvisa ett förslagsanslag av ytterligare 400 000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om viss omfördelning av medel inom anslaget Åtgärder för invandrare,

bilaga 4 Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsdepartementets verksamhetsområde föreslagit

riksdagen att

1. godkänna de ändringar av tidsgränserna i fråga om lån till vissa
byggnadstekniska åtgärder (reparationslån), som förordats i propositionen,

2. bemyndiga regeringen att besluta att flytta fram den senaste tidpunkten
för påbörjande i fråga om reparationslån,

3. medge att ramen för reparationslån får vidgas med 75 milj. kr. i enlighet
med vad som anförts i propositionen,

4. medge att särskilda lokallån får beviljas inom en ram av 50 milj. kr.
under år 1983.

FiU 1982/83:50

Propositionen har hänvisats enligt följande:

bilaga 1, Reviderad finansplan inkl. reviderat budgetförslag, momenten
10-15 i hemställan (förslag till lagar om ändring i lagarna om tobaksskatt,
dryckesskatt, allmän energiskatt, bensinskatt, vägtrafikskatt) till skatteutskottet,

bilaga 2, Sysselsättningsskapande åtgärder inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, till utbildningsutskottet,

bilaga 3, Sysselsättningsskapande åtgärder inom arbetsmarknadsdepartementets
verksamhetsområde, m. m., till arbetsmarknadsutskottet,
bilaga 4, Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsdepartementets
verksamhetsområde, till civilutskottet och
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla
bilaga 1, Reviderad finansplan inkl. reviderat budgetförslag,
i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om beräkning av inkomster
på statsbudgeten för budgetåret 1983/84, m. m. (FiU 1982/83:52),
i vad avser hemställan under 7 i sitt betänkande om anslag till räntor på
statsskulden, m. m. (FiU 1982/83:48),
i vad avser hemställan under 4-6 och 18 i sitt betänkande om särskilda
frågor rörande statsbudgetens utgifter för budgetåret 1983/84 (FiU 1982/
83:51),

i vad avser hemställan under 8 och 16 i sitt betänkande om kommunalekonomiska
frågor inför år 1984, m. m. (FiU 1982/83:45).

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:
1982/83:2417 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1982/83:2418 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1982/83:2419 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1982/83:2420 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1982/83:2421 av Elving Andersson m. fl. (c),

1982/83:2422 av Birgitta Budd m. fl. (vpk),

1982/83:2423 av Rolf Dahlberg m. fl. (m),

1982/83:2424 av Kerstin Göthberg m. fl. (c),

1982/83:2425 av Sven Lundberg m. fl. (s),

1982/83:2426 av Margareta Persson (s),

1982/83:2427 av Margareta Persson (s) och Gerd Engman (s),
1982/83:2428 av Rolf Rämgård m. fl. (c),

1982/83:2429 av Björn Samuelson m. fl. (vpk),

1982/83:2430 av Evert Svensson m. fl. (s),

1982/83:2431 av Karin Söder m. fl. (c),

1982/83:2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp),

1982/83:2433 av Per Unckel m. fl. (m),

FiU 1982/83:50

1982/83:2434 av Knut Wachtmeister m. fl. (m),

1982/83:2435 av Lars Wemer m. fl. (vpk).

Motionerna har hänvisats enligt följande:

till skatteutskottet motionerna 2418, 2425, 2428, 2431 yrkandena 11-12
och 14-16,2432 yrkandena 3-6,11 och 12,2434 samt 2435 yrkandena 3-5 och
7-11,

till socialutskottet motion 2419,
till kulturutskottet motion 2430,

till utbildningsutskottet motionerna 2424,2429 yrkande 1, 2432 yrkandena
14-20 och 2433,

till arbetsmarknadsutskottet motionerna 2420, 2422,2429 yrkande 2,2431
yrkandena 4-9, 2432 yrkandena 21-26 samt 2435 yrkande 12,
till civilutskottet motionerna 2423, 2426, 2427 och 2432 yrkande 27,
i övrigt till finansutskottet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna
motionstiden väckta motioner:

1982/83:217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) om den
offentliga sektoms betydelse för ekonomi och sysselsättning i vad avser
yrkande 2,

1982/83:860 av Lars Werner m. fl. (vpk) om utbyggnad av den offentliga
sektorns samhällsekonomiskt och socialt viktiga delar,

1982/83:1928 av Rolf Clarkson m. fl. (m) om besparingar inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde i vad avser yrkande 17.

Finansutskottet har beretts tillfälle att yttra sig till skatteutskottet över
proposition 1982/83:150 i vad avser momenten 10-15 i hemställan (förslag till
lagarom ändring i lagarna om tobaksskatt, dryckesskatt, allmän energiskatt,
bensinskatt, vägtrafikskatt) jämte motionsyrkanden rörande dessa frågor.
Yttrandet (FiU 1982/83:7 y) ingår som bilaga i skatteutskottets betänkande
1982/83:55.

Utskottet har inhämtat yttrande från socialförsäkringsutskottet över
motion 1982/83:2431 i vad avser yrkandena 10 och 13. Yttrandet (SfU
1982/83:3 y) återfinns som bilaga till betänkandet.

FiU 1982/83:50

Reviderad finansplan inkl. reviderat budgetförslag 1983

I proposition 150 bilaga 1 har regeringen (finansdepartementet) - efter
föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

17. utnyttjande av finansfullmakten,

19. rationalisering och kostnadsbesparingar m. m. inom regeringskansliet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden:

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

2417 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2431 av Karin Söder m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

2435 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i proposition
150 i motsvarande del godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

beträffande liberalisering av kreditpolitiken

2417 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en liberalisering av kreditpolitiken,

FiU 1982/83:50

beträffande kollektiva löntagarfonder

2431 av Karin Söder m. fl. (c) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kollektiva löntagarfonders oförenlighet med vår
nuvarande sociala och miljömässigt reglerade marknadsekonomi,

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

8. att riksdagen uttalar att ett system med kollektiva löntagarfonder är
oförenligt med en socialt inriktad marknadsekonomi,

beträffande sänkt sjukförsäkringsavgift för mindre företag

2431 av Karin Söder m. fl. (c) vari hemställs

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt sjukförsäkringsavgift
för mindre företag,

beträffande översyn av ATP-systemet

2431 av Karin Söder m. fl. (c) vari hemställs

13. att riksdagen beslutar begära att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att göra en översyn av ATP-systemet,

beträffande skärpt restriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation

2435 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

13. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs om
skärpt restriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation,

beträffande uttalande om pris- och hyresstopp

2435 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

14. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs om
kampen mot inflationen,

beträffande ett uttalande om räntesänkning

2435 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

15. att riksdagen beslutar att uttala sig för räntesänkning,

beträffande utredning om den offentliga sektorns roll för ekonomi och
sysselsättning

217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) vari hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med följande
uppgifter

a) att belysa den offentliga sektorns roll för sysselsättningen,

b) att utreda vilka konsekvenser som uppstår för det privata näringslivet
vid en uppbromsning och/eller neddragning av den offentliga sektorns
verksamhet,

FiU 1982/83:50

c) att finna metoder för överföring av resurser från arbetslöshetsunderstöd,
socialhjälp m. m. till sysselsättningsskapande verksamheter,

beträffande utredning rörande program för utbyggnad av den offentliga
sektorn

860 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta program för en planmässig utbyggnad av
de samhällsekonomiskt och socialt viktiga delarna av den offentliga sektorn
under 1980-talet,

2. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att göra en kritisk översyn av byråkratins tillväxt med
sikte på att omfördela resurser till samhällsekonomiskt och socialt nyttig
verksamhet i offentlig regi,

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

2417 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

2431 av Karin Söder m. fl. (c) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budetregleringen
som förordats i motionen,

2435 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i proposition
150 i motsvarande del godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

beträffande vissa andra till de allmänna riktlinjerna hörande yrkanden

2421 av Elving Andersson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
bifalla vad finansministern anför på s. 63 i den reviderade finansplanen, i den
lydelse den överlämnades till riksdagen den 25 april 1983, såvitt gäller
pensioner som en av de indexstyrda utgifter där det ”blir fråga om att i
tillämpliga delar begränsa uppräkningen”,

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag i tilläggsbudget om
besparingar och förändringar i budgetanslag i enlighet med vad som anförs i
motionen,

FiU 1982/83:50

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vissa engångsbesparingar,

beträffande näringslivets behov av stabila spelregler i fråga om lagar, skatter
och avgifter

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om näringslivets behov av stabila spelregler i fråga om
lagar, skatter och avgifter,

beträffande avkastningskravet för de affärs driv ande verkens statskapital

1928 av Rolf Clarkson m. fl. (m) vari hemställs

17. att avkastningskravet för de affärsdrivande verkens statskapital bör
ligga i nivå med statens genomsnittliga inlåningsränta (f. n. ca 12,75 %),

beträffande förslag i fråga om avgiftssättning

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

13. att riksdagen begär att regeringen redovisar förslag i fråga om
avgiftssättning i enlighet med vad som anförs i motionen,

beträffande finansfullmakten

2432 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om tidigareläggning av statliga byggen för 800 milj. kr. med
utnyttjande av finansfullmakten och huvudsakligen för referensobjekt.

Propositionen

Den reviderade finansplanen

Regeringen genomförde den 8 oktober 1982, som sin första ekonomiskpolitiska
åtgärd, en devalvering av den svenska kronan med 16 %.
Devalveringen följdes av en rad ekonomisk-politiska åtgärder under hösten
och i det budgetförslag som lades fram i januari i år.

Med dessa åtgärder har, menar föredraganden, grunden lagts för att bryta
den nedåtgående utvecklingen i den svenska ekonomin, inte minst i den
konkurrensutsatta sektorn. Produktion, investeringar och sysselsättning
prioriteras framför konsumtion. Syftet är att inom rimlig tid eliminera
underskottet i bytesbalansen, samtidigt som sysselsättningen skall öka och

FiU 1982/83:50

arbetslösheten minska. Det är denna kombination av expansiva och
åtstramande inslag, dvs. både arbeta och spara oss ur krisen, som utgör
kärnan i vad som har kallats den tredje vägen.

Regeringen vill med sin politik visa att kampen för full sysselsättning är en
av dess allra viktigaste uppgifter. Trots de mycket omfattande insatser som
regeringen gjort, är det svårt att snabbt förbättra sysselsättningsläget. Den
försvagade finansiella ställningen i kommunsektorn tenderar att bromsa upp
dess volymexpansion och sysselsättningsökning. Det låga kapacitetsutnyttjandet
i näringslivet gör att efterfrågan på arbetskraft är låg, även när
produktionen på nytt börjar öka. De åtgärder som regeringen har vidtagit,
t. ex. investeringsprogrammet, får också en sysselsättningseffekt först med
viss eftersläpning.

Med de åtgärder som har vidtagits har, menar regeringen, ett första steg
tagits i krispolitiken. De positiva verkningarna härav börjar skönjas på en rad
områden. För att befästa de framgångar som har vunnits är det nu dags att ta
ett andra steg.

En nödvändig förutsättning för att den inledda politiken skall bli
framgångsrik är att den höga inflation som har rått i vårt land under ett
decennium nu bryts. Den avsevärda förbättring av konkurrenskraften som
devalveringen har medfört kan endast bibehållas om pris- och kostnadsökningarna
i den svenska ekonomin snabbt nedbringas till högst den nivå som
råder i våra viktigaste konkurrentländer. I flertalet av de stora och
tongivande länderna i världsekonomin uppgår inflationstakten nu till 3-5 %.
Om den inflationstakt på ca 10 % som med smärre variationer rått under en
lång följd av år i Sverige inte nedbringas till en väsentligt lägre nivå, kommer
devalveringens positiva effekter att elimineras inom ett par år.

Inflationsbekämpningen är dock inte bara ett medel för att trygga
sysselsättningen och återskapa en ekonomi i balans. Inflationen åstadkommer
ockäå stora fördelningspolitiska orättvisor. I allmänhet gynnas välbeställda
grupper som har kunskaper och förmåga att utnyttja inflationen till sin
fördel, medan grupper med mindre ekonomiska resurser tillhör inflationsspelets
förlorare. I själva verket finns det få andra åtgärder-förutom insatser
mot arbetslösheten - som ger så omfattande positiva fördelningspolitiska
effekter som en nedpressning av inflationstakten. Redan fördelningspolitiska
överväganden utgör därför ett fullgott motiv för att beslutsamt bekämpa
inflationen.

Det andra steget i regeringens ekonomisk-politiska strategi innebär,
framhålls det i propositionen, att en fast och beslutsam antiinflationspolitik
inleds.

I propositionen understryks att regeringen inte ensam kan säkerställa att
inflationsbekämpningen blir framgångsrik. Det är av avgörande betydelse att
alla grupper i det svenska samhället delar ambitionen att pressa ned
inflationen och aktivt medverkar till en sådan utveckling. Det program mot

FiU 1982/83:50

inflationen som presenteras i propositionen bygger i huvudsak på följande
fyra punkter:

- Åtgärder för att begränsa budgetunderskottet,

- Åtgärder för att begränsa kostnadsökningarna i den svenska ekonomin,

- Åtgärder för att bryta inflationsförväntningarna,

- Åtgärder för att eliminera flaskhalsar i produktionen och öka flexibiliteten
på arbets-, kapital- och råvarumarknaderna.

Den kraftiga automatik som råder för huvuddelen av de offentliga
utgifterna gör att det krävs betydande åtgärder bara för att förhindra att
budgetunderskottet fortsätter att stiga. Uppgiften att hålla tillbaka inflationen
sätter också bestämda gränser för möjligheten att parera dessa utgiftsökningar
med successiva skattehöjningar. Det är därför nödvändigt att
begränsa utgiftsökningarna.

Om inflationen skall nedbringas är det nödvändigt att kostnadsökningarna
begränsas. Det är då av utslagsgivande betydelse att de totala nominella
lönekostnaderna framdeles ökar i väsentligt lägre takt än hittills.

Arbetsmarknadens parter har, framhåller föredragande statsrådet, genom
de löneavtal som hittills slutits i år visat en betydande ansvarskänsla, och att
de accepterar uppläggningen av den ekonomiska politiken i stort. Regeringen
förutsätter att man i de återstående avtalsförhandlingarna i år visar samma
ansvar och återhållsamhet. Lönepåslagen måste fördelas rättvist bl. a. med
hänsyn till hur skattereformen har utformats.

De avtalsmässiga löneökningarna bör även under kommande år bli
förhållandevis måttliga. Ett visst utrymme bör dock finnas för att möjliggöra
fördelningspolitiska eller andra lönepolitiska insatser som av arbetsmarknadens
parter bedöms vara önskvärda.

”Överhänget” som följer av årets löneavtal kommer att innebära att
kostnadsökningen 1984 blir väsentligt lägre än tidigare år. Årets avtal
innehåller inga prisklausuler och även förtjänstutvecklingsgarantierna har
fått en mindre omfattning.

Det är vidare nödvändigt att löneglidningen kan begränsas såväl i år som i
fortsättningen. Vissa av de åtgärder som regeringen har vidtagit eller nu
aviserar bör göra det möjligt att hålla tillbaka löneglidningen. Hit hör bl. a.
den tillfälliga utdelningsskatten och de obligatoriska avsättningarna till
investeringsfonder.

Regeringen bedömer det nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder som
innebär en viss likviditetsindragning från näringslivet. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till den förväntade konjunkturuppgången bör de nuvarande
möjligheterna till investeringsavdrag ej förlängas. Däremot bör det även nästa
år ske obligatoriska avsättningar till investeringsfonder. Parallellt härmed
bör den statliga bolagsskatten sänkas i syfte att positivt påverka företagens
investeringskalkyler.

På ett område har regeringen direkta möjligheter att påverka kostnads -

FiU 1982/83:50

utvecklingen, nämligen ifråga om hur skattereformens andra steg - som
gäller 1984 - skall finansieras. En fortsatt finansiering genom höjd
arbetsgivaravgift eller genom en produktionsfaktorskatt medför emellertid
antingen att de totala lönekostnadsökningarna drivs upp eller att utrymmet
för avtalsenliga löneökningar inskränkes kraftigt.

Det stora budgetunderskottet gör det dock nödvändigt att skattereformen
finansieras i sin helhet. De fallande oljepriserna innebär, menar föredraganden,
att det nu har skapats ett utrymme - såväl energipolitiskt som
realekonomiskt - att välja en annan finanseringsmetod, nämligen att höja
energiskatterna. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att skatten på
olja, bensin och elkraft höjs i den omfattning som krävs för att finansiera det
andra steget i skattereformen.

Energiskatterna föreslås bli höjda redan den 1 juli i år. Härigenom
uppkommer en merinkomst, som regeringen avser att använda för att
finansiera vissa nödvändiga ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser.

Även andra kostnadsuppdrivande faktorer bör hållas i schack. I propositionen
nämns här det omfattande arbete som nu pågår för att begränsa och
förenkla olika slag av statlig normgivning i syfte att minska kostnaderna i
framförallt kommunerna och näringslivet.

Såväl ekonomisk teori som praktiska erfarenheter har alltmera klargjort
vilken roll som förväntningarna spelar i inflationsprocessen. Många av de
åtgärder som regeringen nu föreslår eller aviserar syftar bl. a. till att bryta
inflationsförväntningarna.

Av särskilt stor betydelse är den alltmer utbredda förekomsten av
indexeringar iden svenska ekonomin. Dessa återfinns på en rad områden: för
ett stort antal utgiftsanslag i de offentliga budgetarna, i jordbruksprisregleringen,
i löneavtalen och i prissättningen i många branscher i näringslivet.
Tidigare gällde detta också indexregleringen av inkomstskatteskalorna.

Utvecklingen i en rad tongivande länder, som även uppträder som viktiga
konkurrenter till den svenska exporten, tyder på att ett rimligt mål, enligt
föredraganden, bör vara att nedbringa den svenska inflationstakten till nivån
4 % under 1984. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att de indexeringar
och andra slag av priskompensation som kan påverkas 1984 begränsas till
högst den förutsatta inflationsnivån, dvs. till 4 %. Det gäller i tillämpliga
delar bl. a. försvarsanslagen, u-landsbiståndet, tidskoefficienten för statliga
bostadslån och jordbruksprisregleringen.

Syftet med en sådan avindexering är att bryta inflationsförväntningarna.
Alla krafter bör nu inriktas på att verkligen nedbringa inflationen till nivån
4 %. Syftet är inte att minska värdet av de olika slag av förmåner och belopp
som är knutna till nuvarande indexregleringar. Realvärdet av de ifrågavarande
beloppen kommer inte att urholkas om inflationen kan pressas ned till
den åsyftade nivån.

Vad gäller pensionerna för 1984 kommer emellertid dessa att fastställas
med hänsyn till prisutvecklingen under 1983 med avdrag för den priseffekt

FiU 1982/83:50

sorn följer av devalveringen.

Föredraganden vill i detta sammanhang understryka, att det nu är av
utomordentligt stor betydelse att företagen anpassar sina investerings- och
kostnadskalkyler till de förutsättningar som här har angivits för regeringens
antiinflationspolitik.

Regeringen kommer senare i år att föreslå åtgärder som syftar till att
säkerställa ett tillräckligt omfattande utbud av riskvilligt kapital, vilket
kommer att ske såväl i individuella som i kollektiva former. Regeringen har
också påbörjat en översyn av företagsbeskattningen, bl. a. i syfte att
underlätta ökad rörlighet för riskkapitalet mellan olika företag och
branscher.

Även råvarumarknaderna bör, enligt propositionen, uppmärksammas i
detta sammanhang. Av särskilt stor betydelse är att en tillräckligt omfattande
skogsavverkning kommer till stånd nästa säsong, så att skogsindustrins
råvarubehov kan säkerställas i den konjunkturuppgång som nu kan
emotses.

Det reviderade budgetförslaget

Statsinkomsterna för budgetåret 1982/83 väntas uppgå till 188,2 miljarder
kronor, vilket är 4,3 miljarder kronor mer än vad som beräknades i
budgetpropositionen. För budgetåret 1983/84 beräknas statsinkomsterna till
208,2 miljarder kronor, vilket innebär en ökning mot vad som antogs i
budgetpropositionen med 4,0 miljarder kronor.

Som ett led i att förbättra den statliga kassahållningen föreslås att den
genomsnittliga kredittiden vid upphörd skatt på tobak, vin, sprit, malt- och
läskedrycker förkortas. Denna förändring av kredittiderna bygger på förslag
från skattekreditutredningen. De förändringar som föreslås bör ge en positiv
engångseffekt budgetåret 1983/84 på drygt 1,4 miljarder kronor. Åtgärderna
ger en bestående långsiktig effekt i form av en minskning av statsskuldräntoma
på 100 milj. kr. för helår räknat.

Under våren 1982 beslutade riksdagen om en inkomstskattereform, vars
kostnader kan uppskattas till totalt ca 11 miljarder kronor. Reformen skall
genomföras under perioden 1983-1985. Kostnaderna för reformen skall i sin
helhet finansieras, vilket utsädes i den överenskommelse som socialdemokraterna,
centern och folkpartiet träffat. För år 1983 har en allmän löneavgift
om 2 % införts för att finansiera kostnaden.

I syfte att finansiera kostnaderna för reformen under år 1984 föreslår
regeringen höjningar av vissa indirekta skatter. Det är främst skatterna på
bensin, olja och el som föreslås bli höjda. Under senare tid har, på grund av
de fallande världsmarknadspriserna på olja, kunnat noteras sjunkande priser
på olja och bensin i konsumentledet. De föreslagna höjda skattesatserna
kommer därvidlag att i stort motsvara dessa prissänkningar.

Till följd av förändringarna av skatten på olja och bensin föreslås även

FiU 1982/83:50

vissa höjningar av kilometerskatten för att erhålla en jämbördig skattebelastning
mellan dieseldrivna och bensindrivna fordon. Inom energiområdet
föreslås även att skatten på elkraft bör höjas. Totalt beräknas att
inkomsterna på grund av de höjda skattesatserna kommer att för helår räknat
uppgå till ca 3,5 miljarder kronor. Härvid har avräknats vissa medel för
kommande insatser inom energiområdet. Sammantaget kommer således
kostnaden för inkomstskattereformens genomförande under år 1984 att
genom dessa skattehöjningar vara finansierad.

Effekterna av skattehöjningarna har beaktats vid beräkningen av posten
tillkommande utgiftsbehov, netto.

I budgetförslaget beräknades de totala statsutgifterna för budgetåret
1983/84 till 294,3 miljarder kronor. Nu föreliggande bedömning slutar på

298.0 miljarder kronor. För budgetåret 1982/83 beräknas nu utgifterna till

280.0 miljarder kronor, att jämföra med budgetpropositionens bedömning
om 275,7 miljarder kronor.

Regeringen har lagt fram förslag om sysselsättningsfrämjande åtgärder för
budgetåret 1983/84. Sammantaget innebär dessa åtgärder att utgifterna ökar
med ca 2,8 miljarder kronor. Det belopp som kommer att belasta
statsbudgeten har beaktats i beräkningen av utgifterna under posten
tillkommande utgiftsbehov, netto. Insatserna är finansierade dels genom att
energiskattehöjningen genomförs ett halvt år tidigare än vad som erfordras
för att finansiera kostnaderna för inkomstskattereformens andra steg, dels
genom att medel som finns avsatta i tillkommande utgiftsbehov, netto, i
budgetpropositionen, nu tas i anspråk.

Saldoutvecklingen. I tabell 1 sammanfattas beräkningarna över statsbudgetens
inkomster och utgifter.

Tabell 1. Statsbudgetens utveckling budgetåren 1982/83-1983/84

Miljarder kronor

1982/83	*	1983/84
Enligt	Nuvarande	Enligt	Nuvarande
BP	beräkning	BP	beräkning

Inkomster	183,9	188,2	204,1	208,1
Utgifter exkl.
statsskuldräntor	-230,1	-232,8	-237,8	-242,6
Saldo exkl.
statsskuldräntor	- 46,2	- 44,6	- 33,7	- 34,5
Statsskuldräntor	- 45,6	- 47,2	- 56,5	- 55,4
Saldo inkl.
statsskuldräntor	- 91,8	- 91,8	- 90,2	- 89,9

Det kan således noteras att budgetunderskottet mellan budgetåren
1982/83 och 1983/84, som beräknades redan i budgetförslaget, beräknas
minska något.

Som andel av landets samlade produktion av varor och tjänster (BNP)

FiU 1982/83:50

kommer budgetunderskotten mellan de två budgetåren, så som bedömningen
nu kan göras, att minska från 14 % innevarande budgetår till 12,5 % för
budgetåret 1983/84.

Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken

Enligt de kalkyler som görs i långtidsbudgeten försämras budgetsaldot från
89,9 miljarder kronor 1983/84 till 120,3 miljarder kronor 1987/88. En sådan
utveckling är inte förenlig med regeringens föresats att rätta till obalanserna i
den svenska ekonomin.

En ekonomisk politik som stimulerar den industriella tillväxten och
befrämjar en ökad sysselsättning skapar den bästa förutsättningen för att
komma till rätta med de grundläggande problem som leder till stora
budgetunderskott. Samtidigt som underskottet i bytesbalansen nedbringas
och näringslivets kreditefterfrågan ökar när investeringarna på nytt tar fart
blir det av särskild vikt att krafttag sätts in för att förbättra den offentliga
sektorns finanser. Om inte detta sker finns stora risker att inflationen ånyo
skjuter fart och att bytesbalansen efter en tid åter försämras. Att nedbringa
budgetunderskotten kommer emellertid på grund av de strukturella problem
som finns i ekonomin att vara ett åtagande på lång sikt. Icke desto mindre
måste åtgärder sättas in i ett så tidigt skede som möjligt för att motverka en
fortsatt negativ utveckling av budgetsaldot. Behovet av åtgärder måste
bedömas också i perspektiv av att en finanspolitisk åtstramning blir
nödvändig inför en konjunkturuppgång.

Enligt föredragandens mening erfordras en kraftfull och konsekvent
politik som leder till en samhällsekonomisk tillväxt och en låg inflation.
Omfattande insatser måste göras för att få ned kostnadsökningarna i
samhällsekonomin. Det är en grundläggande förutsättning för att få i gång
tillväxten i ekonomin och för att få ned de växande budgetunderskotten som,
om inget görs, i hög grad kan bli inflationsdrivande.

En central åtgärd blir därför att med kraft fortsätta det redan inledda
arbetet med att begränsa den automatiska ökningen i statsutgifterna.

Utifrån målet att begränsa prisökningarna i samhällsekonomin till nivån
4 % under loppet av år 1984 måste gälla som ett krav att de utgifter som styrs
av prisutvecklingen maximeras till denna ökningstakt. Den begränsning som
föredraganden här förordar innebär att bestämmelser måste utformas för
varje enskilt anslag, så att den generella principen kan uppnås.

Begränsningen i inflationsuppräkning bör i tillämpliga delar gälla fr. o. m.
ingången av år 1984 om inte särskilda omständigheter motiverar en annan
tidpunkt. Principen innebär sålunda att endast den förutsatta prisökningen
tillåts slå igenom i berörda utgifter under år 1984.

Mot bakgrund av det anförda bör förslag till konkreta åtgärder utarbetas
som är anpassade till resp. område och föreläggas riksdagen hösten 1983 på
de områden där ikraftträdandetidpunkten är den 1 januari 1984.1 övrigt bör

FiU 1982/83:50

förslagen redovisas i 1984 års budgetproposition.

De förslag som syftar till att bryta ned utgiftsautomatik som kan hänföras
till de starka kopplingar som finns till olika prisindexar är ett centralt inslag i
regeringens budgetpolitik. Härutöver måste politiken inriktas mot att
metodiskt och konsekvent se över olika utgiftsområden i syfte att minska
belastningen på statsbudgeten. Ett sådant arbete pågår i regeringskansliet.

På grundval av det material som framläggs i långtidsbudgeten kan
bedömningen göras att det bör vara möjligt att reducera det underskott som
framkommer i långtidsbudgeten. Den närmare prövningen härav blir nu ett
led i det budgetarbete inför 1984/85 som på sedvanligt sätt bedrivs under
hösten.

Vad därefter gäller budgetutvecklingen under de därefter följande åren i
långtidsbudgetperioden har ett systematiskt arbete inletts på en rad områden
för att genom förenklingar och omläggningar av regelsystemen begränsa
statsutgifterna och stärka statsbudgeten. Också möjligheterna att rensa
statsbudgeten från vissa finansiella verksamheter prövas där detta bedöms
kunna ske utan men för verksamheten i fråga.

Budgetpolitiska riktlinjer för budgetåret 1984185

En allmän utgångspunkt även för budgetåret 1984/85 blir att några medel
för nya tjänster ej kan påräknas. Behovet av personalförstärkningar liksom
andra former av resursförstärkningar får tillgodoses genom omprioriteringar.
Endast i undantagsfall torde ökade insatser bli aktuella.

Detta kommer också till uttryck i de årliga anvisningar till myndigheterna
som regeringen beslutat om. I dessa förutsätts myndigheterna fortlöpande
göra sådana rationaliseringar och omprioriteringar att verksamheten under
ett budgetår kan bedrivas med i huvudsak oförändrad ambitionsnivå men
med 2 % lägre reala resurser än under närmast föregående budgetår. Försök
att skapa bra planeringsförutsättningar för myndigheterna följs upp i
anvisningarna genom att möjligheterna att fördela produktivitetsökningarna
över en längre period kvarstår och byggs ut. I vissa fall medges därför en
tillfällig real ökning av vissa utgifter budgetåret 1984/85.

Ett område som myndigheterna hittills haft liten möjlighet att påverka är
lokalkostnaderna. Dessa bör i ökad omfattning reellt inkluderas i budgetprövningen
för att på sikt öka utbytbarheten mellan lokalkostnader och
andra förvaltningskostnader.

Vad gäller prisomräkningen för myndighetsanslag och liknande anslag
inför budgetåret 1984/85 kan myndigheterna inte påräkna kompensation för
prisökningar hänförliga till devalveringen med mindre än att regeringen efter
särskild prövning medger detta.

Även fortsättningsvis kommer endast en begränsad kompensation att
kunna medges vid omräkningen av bidragsanslag. I övrigt vad gäller

FiU 1982/83:50

bidragsanslagen skall översynen av reglerna för utbetalning av statliga bidrag
slutföras under hösten 1983. Arbetet, som inleddes budgetåret 1982/83,
syftar till att bidragen i princip skall betalas förskottsvis fyra gånger per år. I
vissa fall, t. ex. när det gäller frågan om större bidrag, tillämpas striktare
regler.

Det arbete som tidigare inletts vad gäller arbetet med att förbättra den
statliga kassahållningen fortsätter.

Även när det gäller den statliga garantigivningen liksom den statliga
utlåningsverksamheten är det viktigt att det påbörjade arbetet fortsätter med
att i budgetprocessen kritiskt granska såväl existerande former som förslag
till nya åtaganden. För att få ett bättre underlag i budgetprocessen vad gäller
hanteringen av bidrag och lån har regeringen uppdragit åt riksrevisionsverket
att kartlägga existerande praxis på området samt att lämna förslag till
riktlinjer för framtida hantering.

Motionerna

I motion 2417 (m) slås fast att Sveriges ekonomiska problem är ett uttryck
för den socialdemokratiska modellens strukturkris. Som en konsekvens av
den snabbt växande offentliga sektorn har tillväxtkraften i det privata
näringslivet försvagats. Bytesbalansunderskottet, inflationen, vårt växande
sysselsättningsproblem och budgetunderskottet är i stor utsträckning en
direkt följd av den offentliga sektorns expansion. Höjda skatter har brutit ner
de ekonomiska drivkrafterna, utbyggnaden av den offentliga sektorn har lett
till en felaktig lönestruktur, industrisubventioner har låst fast produktionsresurser
i krisföretagen etc. På väsentliga områden har marknadsekonomin
begränsats, upphävts eller snärjts in genom ett växande antal regleringar och
utbyggd byråkrati. Den svenska ekonomin har därmed successivt förlorat
den flexibilitet och anpassningsförmåga som den hade under 1950- och
1960-talen.

Konjunkturuppgången 1979-1980 kunde inte bryta den trendmässiga
nedgången i den svenska ekonomin. Den nu inledda uppgången kommer
också, menar motionärerna, att vara otillräcklig eftersom de grundläggande
strukturella problemen inte är lösta. Det måste ske en rejäl kursomläggning
för att den svenska ekonomin varaktigt skall gynnas av den förbättrade
konjunkturen.

Helt riktigt, sägs det i motionen, sätter regeringen upp kampen mot
inflationen som den primära uppgiften för den ekonomiska politiken. En
sänkning av inflationstakten från ca 10 % i år till 4 % 1984 samtidigt som
konjunkturen vänder uppåt och budgetunderskottet når nya rekordnivåer
strider emellertid mot all inhemsk och internationell erfarenhet. Hur en
drastisk sänkning av inflationstakten skall kunna förenas med en fortsatt
offentlig utgiftsexpansion klargörs inte heller i den reviderade finansplanen.
Ett inflationsmål som inte kompletteras med ett mål för de offentliga

2 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

utgifterna och underskotten har enligt moderata samlingspartiets uppfattning
mycket små chanser att kunna uppnås.

Även om regeringen skulle få ner inflationen till 4 % - vilket är, anförs det
i motionen, mycket osannolikt eftersom inga handfasta antiinflationsåtgärder
presenteras i propositionen - fortsätter budgetunderskottet att öka till
98,4 miljarder kronor 1984, enligt regeringens egna kalkyler. Detta innebär
att en nedgång i inflationen inte på något sätt är tillräckligt för att angripa
grundorsaken till de ekonomiska balansbristerna: problemen med den
offentliga sektorn.

Regeringen stöttar inflationsmålet på 4 % med enbart ett inflationstak på
4 % för en del av de utgifter som påverkas av inflationen. Det är inte lätt, sägs
det i motionen, att genomskåda hur indextaket är tänkt att sättas eller exakt
vilka utgiftsposter som kommer att beröras. Det förefaller emellertid som om
indexbegränsningen får en relativt blygsam omfattning. Sammantaget torde
endast 11-12 % av statsbudgetens utgiftssida, dvs. 30-35 miljarder kronor
påverkas.

Regeringens politik innebär framför allt en mycket kraftig offentlig
utgiftsexpansion 1983.

Genom kortsiktiga bokföringsmanövrer och en uppblåsning av innevarande
års budgetunderskott, döljer emellertid regeringen, menar motionärerna,
att budgetunderskottet ökar. Utan engångsåtgärderna skulle budgetunderskottet
ligga på ca 96 miljarder kronor 1983/84.

Det är välkommet att regeringen inte höjer arbetsgivaravgiften eller inför
en proms för att finansiera andra steget i skatteomläggningen. Men att i
stället höja energiskatterna motverkar, menar man, direkt möjligheten att få
ned inflationstakten och ökar dessutom näringslivets produktionskostnader.
I motionen understryks att besparingar är i Sveriges nuvarande ekonomiska
läge det enda finansieringssätt som är samhällsekonomiskt försvarbart.

Energiskatterna föreslås bli höjda redan den 1 juli i år med motiveringen
att det då är möjligt att finansiera vissa arbetsmarknadspolitiska insatser.
Detta innebär, sägs det i motionen, ingenting annat än ytterligare utslagning
av riktiga jobb till förmån för konstlad sysselsättning i AMSs regi. Höjda
skatter innebär att den privata efterfrågan minskar, vilket dämpar produktion
och sysselsättning. Energiskattehöjningen innebär dessutom höjda
kostnader och försämrad konkurrenskraft för svenskt näringsliv, vilket även
det påverkar sysselsättningen negativt.

Vidare framhålls i motionen att det är bra att regeringen inser att kapitalets
rörlighet bör öka. Regeringens tidigare åtgärder, återinförandet av dubbelbeskattningen
och den nya utdelningsskatten, förtar dock, menar man, mer
än väl effekterna av den sänkta bolagsskatten.

Enligt moderata samlingspartiet har Sverige f. n. en hemmagjord inflation
genom devalveringen, skattehöjningarna, lönekostnadsökningarna och budgetunderskottet.
I en uppåtgående konjunktur kan den inflation som orsakas
av den offentliga utgiftsexpansionen och budgetunderskottet samt markna -

FiU 1982/83:50

demas bristande flexibilitet förväntas öka.

I motionen anges följande program mot inflationen.

1. En stram ekonomisk politik med offentliga besparingar som viktigaste
inslag. En neddragning av de offentliga utgifterna och budgetunderskottet
håller tillbaka den inhemska efterfrågan samtidigt som det blir lättare att
kontrollera penningmängden, vilket är väsentligt för att få ner inflationstakten.

2. Skattepolitiken utgör ett centralt inslag i en moderat antiinflationspolitik.
Partiet säger nej till höjda energiskatter och föreslår bl. a. sänkta löneoch
marginalskatter för att få ner inflationen.

3. En politik föreslås som kommer att öka både arbetskraftens och
kapitalets rörlighet. Vidare förespråkas också avregleringar, privatisering
och avbyråkratisering för att öka konkurrensen och effektiviteten. På sikt
bromsar detta prisstegringarna.

4. För att komma till rätta med inflationsdrivande lönehöjningar förordas
en politik som innebär att arbetsmarknadens parter tar ansvar för sysselsättningen.
Staten har inte längre råd att städa upp efter alltför dyra avtal. Den
fria förhandlingsrätten är en frihet under ansvar.

Sverige måste avveckla underskotten i den offentliga sektorn och i
bytesbalansen. Detta är, enligt motionärernas uppfattning, den centrala och
avgörande uppgiften för den ekonomiska politiken under 1980-talet.

I motionen slås fast att den offentliga sektorns andel av ekonomin måste
minska till förmån för en expansion i näringslivet. Detta kräver en frysning av
den reala nivån på de samlade offentliga utgifterna. För att åstadkomma en
nolltillväxt i utgifterna har moderata samlingspartiet tidigare föreslagit
besparingar på drygt 18 miljarder kronor. I motionen poängteras att dessa
besparingsförslag måste genomföras. Dessutom föreslås ytterligare ca 2
miljarder kronor i besparingar för att finansiera den av moderata samlingspartiet
föreslagna inkomstskatteskalan för 1984. Dessa besparingsförslag
berör i första hand statsbidragen till kommunerna. Det förordas att
mentalvårdsbidraget reduceras med 2,5 miljarder kronor och att övriga
specialdestinerade bidrag till kommunerna minskar med drygt 1 miljard
kronor för kalenderåret 1984. Dessutom avvisas regeringens yrkanden om
ytterligare 1,5 miljarder kronor till AMS-insatser. Sammantaget innebär det
att en utgiftsnivå föreslås som ligger 20,6 miljarder kronor lägre än
regeringens förslag.

Skall inflationsbekämpningen bli framgångsrik måste också den kommunala
utgiftsökningen hållas tillbaka. Därför är det nödvändigt, menar
motionärerna, att de kommunala utgifterna 1984 tillåts öka med högst 4 %
nominellt.

Moderata samlingspartiet kommer att ta definitiv ställning till de av
regeringen aviserade förslagen om indexbegränsningar på utgiftssidan när
sådana förslag föreläggs riksdagen. I motionen framhålls emellertid att det
finns flera nackdelar med denna metod för att angripa automatiken i
transfereringsutgifterna.

FiU 1982/83:50

Huvuddelen av de skattehöjningar som regeringen genomfört i år
kommer, menar man, att innebära en minskad stimulans att arbeta, investera
och spara. Moderata samlingspartiet föreslår därför att huvuddelen av
skattehöjningarna rivs upp från och med årsskiftet 1983/84. Istället föreslås
en varaktig marginalskattesänkning, att en fullständig indexreglering återinförs
och att avdragsbegränsningen och den 2-procentiga löneskatten slopas.
Dessutom avvisas den föreslagna höjningen av energiskatterna. Däremot är
motionärerna positiva till en sänkning av bolagsskatten som ett steg i
avvecklingen av dubbelbeskattningen.

Moderata samlingspartiets samtliga skatteförslag innebär en skattesänkning
för nästa budgetår på 7,1 miljarder kronor.

I nedanstående tabell redovisas moderata samlingspartiets reviderade
budgetförslag.

Tabell 2. Moderata samlingspartiets reviderade budgetförslag jämfört med
regeringens reviderade budgetförslag

Miljarder kronor

Inkomster		Utgifter
Inkomster enligt regering-		Utgifter enligt regering-
ens förslag	208,1	ens förslag	298,0
Ingen energiskattehöj-		Besparingar	20,6
ning	- 3,5
Borttagande av utdel-
ningsskatt, hyreshus-
avg., videoskatt, vat-
tenkraftskatt och
skattered. för fackavg.	- 0,9
Marginalskatteomlägg-
ningen inkl. sänkt löne-
skatt	- 3,5
Indragning av kommun.
skatteunderlag för juri-
diska personer	+ 0,8
Summa inkomster	201,0	Summa utgifter	277,4
Budgetunderskott	76,4
Summa	277,4	Summa	277,4

Enligt motionen måste vidare för att åstadkomma en ökad tillväxt en
kraftig kursomläggning av nuvarande politik ske, vilket innebär att även
systemförändringar mäste genomföras för att förstärka marknadsekonomin.
Detta innebär bl. a. en omfattande förändring av skatte- och bidragssystemet
och andra insatser för att gynna investeringar, risktagande, arbetsinsatser
och sparande som är grundläggande förutsättningar för ekonomisk tillväxt.
Men det bör understrykas, säger motionärerna, att en sådan inte kan

FiU 1982/83:50

kommenderas fram genom politiska dekret, statlig styrning eller kollektiva
löntagarfonder.

I motion 2431 (c) anförs att under de senaste månaderna har allt tydligare
tecken kunnat skönjas av en internationell konjunkturuppgång. Bakgrunden
är dels de oljeprissänkningar som nyligen skett, dels att främst USA och även
Västtyskland och Storbritannien under det senaste halvåret lättat på
penningpolitiken när nu inflationen kommit ner till 60-talsnivåer.

Förväntningarna på den begynnande konjunkturuppgången måste dock
omgärdas med ett antal reservationer.

De finansiella kriser som drabbat vissa östländer och u-länder (t. ex.
Polen, Mexico och Brasilien) har inneburit stora påfrestningar på det
internationella banksystemet, vilket skulle helt kunna bryta en lovande
uppgång i världshandeln.

Om inflationen än en gång tar fart, finns en påtaglig risk att den
amerikanska och andra centralbanker återigen stramar åt penningpolitiken
och därmed dämpar konjunkturuppgången.

De stora budgetunderskotten i flera av västvärldens länder leder till höga
realräntor, vilket dämpar investeringslusten.

Den allmänt ansträngda sysselsättningssituationen har under senare år
framkallat en alltmer ökande protektionism.

Trots de relativt optimistiska förväntningarna på en konjunkturuppgång
anses allmänt att den sannolikt inte blir tillräckligt kraftig för att öka
sysselsättningen, åtminstone inte i Västeuropa. En av orsakerna är den stora
lediga kapaciteten inom industrin, vilket gör att produktionen kan ökas
avsevärt innan expansionsinvestering blir nödvändig.

Genom att den internationella konjunkturen nu tycks svänga uppåt, finns
det tecken på att de två devalveringarna 1981 och 1982 kan komma att leda
till en ökning av den svenska exporten.

Det finns också anledning att påminna om de negativa följder för den
svenska ekonomin som är förknippade med att devalvera. För såväl staten
som många företag har devalveringen lett till stora finansiella påfrestningar.

För kommunsektorn innebar den senaste devalveringen en kostnadsökning
på nästan 3 miljarder kronor.

Devalveringar leder också oundvikligen till en kraftig ökning av inflationen.
Höstens devalvering beräknas öka inflationen med 4-5 %. Eftersom
den internationella inflationen avtagit lär årets inflationstal inte bli fullt så
högt som befarades i höstas (drygt 12%) utan kommer kanske att stanna på
ca 10 %.

Med den nuvarande politiken riskerar, menar motionärerna, Sverige att få
dramatiskt höjda arbetslöshetstal. Det första halvåret med socialdemokratisk
regering tyder på detta vid en jämförelse med motsvarande månad året
innan.

FiU 1982/83:50

I kompletteringspropositionen redovisar regeringen en mycket ambitiös
och i och för sig vällovlig målsättning att under 1984 komma ned i en inflation
på 4 %.

En sådan drastisk sänkning av inflationen låter sig inte, sägs det i
motionen, förenas med fortsatt offentlig expansion och minskning av
arbetslösheten. I själva verket förutsätter en sådan minskning av inflationen
en hård åtstramningspolitik.

Det är möjligt att inflationen går ner något när devalveringseffekten
klingat av, men knappast till 4 %. En optimistisk men mer realistisk
bedömning torde enligt motionen vara att inflationen kan komma att uppgå
till 6-7 %.

Regeringen har i kompletteringspropositionen anammat den tanke som
fördes fram i centerns ekonomisk-politiska motion i januari, nämligen att full
kompensation endast ges upp till en viss nivå för prisstegringarna.
Regeringen föreslår att ”taket” för 1984 sätts till 4 %, som överensstämmer
med regeringens ambitionsnivå för inflationen. Regeringens automatiktak
berör bara 11 % av statsutgifterna.

En ekonomisk politik, som skall ha möjlighet att bli framgångsrik i den
besvärliga situation som Sverige befinner sig i, måste enligt motionärernas
mening bottna i en tro på den enskilda människans initiativförmåga, vilja att
ta ansvar och frihet att göra egna val.

En sådan grundsyn låter sig bara förenas med marknadsekonomi inom
sociala och miljömässiga ramar. En väl fungerande marknadsekonomi kan
till sin karaktär endast vara decentralistisk. Den kan omöjligen vara
centralistisk eftersom i centralismens egenskaper ligger en misstro mot de
många enskildas insatser och en övertro på de få centralt placerade
personernas möjligheter att styra utvecklingen i de rätta banorna. Verkligheten
är så komplex att endast den som står nära de konkreta problemen
förmår ha sådana insikter att han/hon i de många enskilda fallen har
möjlighet att fatta de riktiga besluten.

Kollektiva löntagarfonder innebär bl. a. mot denna bakgrund något av en
motpol till en decentralistisk näringspolitik.

Att skapa förutsättningar för arbete åt alla människor är den mest centrala
uppgiften för den ekonomiska politiken.

En hög arbetsmarknadspolitisk beredskap är en självklarhet. Men denna
får vare sig utesluta eller ersätta, understryker motionärerna, en offensiv
närings- och regionalpolitik inriktad på fasta jobb. Tvärtom kan en
konsekvent politik för fler arbetstillfällen minska påfrestningen på arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen föreslår inte några egentliga offensiva
åtgärder utan nöjer sig med att redovisa devalveringens effekter samt
vidtagna åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram.

Enligt centerpartiets mening måste de arbetsmarknadspolitiska insatserna
i hög utsträckning inriktas på att bana en väg för alla ungdomar till jobb, och
helst varaktiga jobb på den ordinarie arbetsmarknaden.

FiU 1982/83:50

Centerpartiet är positivt till att 100 milj. kr. anvisas för att främja
rekryteringen till industrin. Att av dessa medel använda en del (10 milj. kr.)
för särskilda ungdomsprojekt, s. k. ungdomsslussar eller liknande, är också
värdefullt. Enligt motionärernas mening bör av dessa medel ytterligare 10
milj. kr. reserveras för detta ändamål och härutöver ytterligare 70 milj. kr.
anvisas för ungdomsprojekt.

I regeringens attityd till arbetslösheten ingår att man mera inriktar sig på
flyttningsbidrag än satsning på nya jobb. Det är en defensiv hållning.
Förslaget att starthjälpen för flerpersonshushåll höjs till 9 000 kr. bör enligt
motionärerna avvisas. Däremot finns skäl biträda den ökade satsningen på
arbetsmarknadsutbildning.

Glesbygdsstöd och andra regionalpolitiska insatser för egenföretagare och
småföretagare är i många regioner avgörande för att upprätthålla sysselsättningen.
Det är därför väl motiverat att från den föreslagna utökningen av
anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder föra 150 milj. kr. till det
regionalpolitiska länsanslaget. Enligt motionärernas mening bör inte statsbidrag
till varaktiga jobb i kommunerna utgå från detta anslag. Istället bör
ytterligare 70 milj. kr. satsas som rekryteringsbidrag till industrin. Totalt
skulle då 100 milj. kr. finnas för särskilda ungdomsprojekt i kommunerna
(inkl 10 milj. kr. som föreslagits i utbildningsdepartementets budgetbilaga)
och 80 milj. kr. finnas för rekryteringsstöd i övrigt.

De övriga 230 milj. kr. som regeringen föreslagit riksdagen anvisa till fasta
jobb i kommunerna bör istället anvisas till skatteutjämningssystemet.

Med tanke på att sjukfrånvaron är väsentligt lägre i småföretagen bör
regeringen ta fram förslag på hur småföretagens sjukförsäkringsavgifter
kraftigt kan sänkas. Detta kan t. ex. ske genom att alla företag upp till
storleksordningen 25 å 50 anställda får sina arbetsgivaravgifter sänkta med
fem procentenheter.

Samtidigt bör införas ett fribelopp för den som betalar egenavgift
motsvarande två procentenheter på inkomster upp till 50 000 kr.

Dessa för småföretagen angelägna reformer bör genomföras samtidigt som
man överväger energibeskattningens utformning så att inte större industrier
gynnas jämfört med de mindre.

Vidare bör regeringens förslag att begränsa möjligheterna till lagernedskrivning
endast gälla sådana företag som har bolagsskatt.

Budgetunderskottet för 1983/84 anger regeringen nu till 89,9 miljarder
kronor och vill därför göra gällande att man minskat budgetunderskottet
med 1,9 miljarder jämfört med innevarande budgetår. Det är att ge en
ofullständig och därmed felaktig bild av verkligheten.

Det skenbart minskade underskottet har, sägs det i motionen, uppnåtts
dels genom det tidigare påvisade kraftigt uppblåsta underskottet för
innevarande budgetår (16 miljarder mer än det av riksdagen i juni
fastställda), dels genom ett antal engångsinkomster.

Det ökade budgetunderskottet kommer att hämma den tillväxt som

FiU 1982/83:50

eftersträvas. Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och
minskat utrymme för industrins investeringar. Mot den bakgrunden är det ett
nödvändigt inslag i en offensiv ekonomisk politik att förhindra att
budgetunderskottet ökar. Den enda möjliga metoden att minska budgetunderskottet
är, framhåller motionärerna, därför att både öka skatteunderlaget
och minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt måste utgifterna anpassas till
den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Centern står kvar vid de besparingsförslag som presenterades i den
ekonomisk-politiska motionen under allmänna motionstiden (se tabell 3).

Tabell 3. Summa budgeteffekter på helår enligt av centern inlämnade
motioner

	Milj. kr.
Pensioner m. m.	+	2 500
Undantagandepensionärer	-	200
Karensdagar m. m.	+	1800
Fridagsregel	—	180
Barnomsorg	+	600
Vårdnadsersättning	-	600
Moms	-	4 500
Statliga företag	+	1000
Reduktion på aktieutdelning	-	300
Arbetsmarknadsavgift	-	600
Bostadslån	+	10 000
Små bostadslån	+	5000
Bostadsområdet, övrigt	+	100
Fondavveckling	+	4000
Fackföreningsavgift	+	1200
Trafikområdet	+	150
Förseningsavgift Forsmark III	+	200
Oljeavgift	-	100
Försvarsområdet	-	95
Polisen	-	20
Kyrkofonden	-	44
Övrigt (ca)	-	12
Statsskuldräntor	+	1000
Totalt	ca +	21 000

Motionärerna anser att regeringen tagit för lätt på finansutskottets
uttalanden om brytande av automatiken. Att endast komma med förslag för
11 % av statens utgifter, när 85 % styrs av automatik är inte särskilt
kraftfullt. Självfallet borde pensionerna omfattas men en begränsad basbeloppsuppräkning
bör kombineras med en höjning av pensionstillskottet.

För att finansiera bl. a. vissa arbetsmarknadspolitiska insatser vill regeringen
tidigarelägga skattehöjningarna till den 1 juli 1983.

Med centerns budgetalternativ finns medel till arbetsmarknadspolitiska
insatser utan att skattehöjningar behöver tillgripas från halvårsskiftet.
Centern avvisar därför alla energiskattehöjningar per den 1 juli.

När det gäller finansiering från 1 januari 1984 av skattereformens andra

FiU 1982/83:50

steg anser centern att detta kan delfinansieras genom borttagande av
avdragsrätten för fackföreningsavgifter. I övrigt delar centern regeringens
uppfattning att det är bättre att klara finansieringen genom energiskattehöjningar
än genom höjningar av arbetsgivaravgiften eller införande av
proms.

Bilar och biltransporter är helt nödvändiga för att arbetsresor, näringsliv
och service skall fungera i alla delar av landet.

Från den utgångspunkten avvisar centern den av regeringen föreslagna
höjningen av bensinskatten och därmed också förslagen till höjda fordonsoch
kilometerskatter.

För att inte kostnaderna skall öka för dieseldrivna bilar, jämfört med
bensindrivna, så bör kilometerskatten sänkas motsvarande oljeskattens
höjning.

Höjningen av oljeskatten kan centern däremot acceptera under förutsättning
att en komplettering sker vad avser kol och inhemska bränslen. Det
finns också motiv att höja elskatten i samma omfattning som oljeskatten.

Intäkterna genom de av centern föreslagna förändringarna av energiskatterna
kan beräknas till ca 2,2 miljarder kronor per helår.

I motion 2432 (fp) anförs att regeringens bedömning av det internationella
konjunkturläget sammanfaller i huvudsak med de som gjorts och görs i andra
svenska och utländska ekonomiska rapporter. Det är mycket möjligt att de
optimistiska förhoppningarna beträffande tillväxten i OECD-länderna
kommer att infrias.

Sammanfattningsvis noterar motionärerna en viss återhämtning i den
internationella konjunkturen på kort sikt, men uttrycker viss osäkerhet om
huruvida denna uppgång kommer att hålla i sig under någon längre tid.

Regeringen talar om det s. k. ”andra steget” som nu skall inledas, med
huvudinslag i form av kamp mot inflationen. Det sägs vara ett mål för den
ekonomiska politiken att inflationen 1984 sjunker till 4 %.

Motionärerna välkomnar den verbala kamp mot inflationen som regeringen
ger uttryck för. Däremot är det mycket otillfredsställande att de många
orden i kompletteringspropositionen inte följs upp av konkreta åtgärder. Det
finns t. ex. inga konkreta förslag i samband med den s. k. ”avindexeringen”.
Det finns inga konkreta andra besparingsförslag i budgeten. Det redovisas
ingen lösning på problemet med finansiering av budgetunderskottet och den
därmed sammanhängande stora likviditetsökningen och press uppåt på
penningmängd och ränta. Den ekonomiska politiken är helt enkelt inte
utformad så att den leder fram mot målet.

Motionärerna menar att regeringen helt har försummat att analysera de
ekonomiska sambanden mellan den reala och den finansiella utvecklingen.
Den finansiella utveckling som blir resultatet av den politik som förespråkas
innebär nämligen att målen om inflation, produktion och sysselsättning är
omöjliga att uppnå.

FiU 1982/83:50

Den ekonomiska politik som motionärerna förordar har beskrivits i
tidigare parti motioner, senast motion 1982/83:1647.

Det är i huvudsak tre typer av strukturförändringar som är nödvändiga för
att lösa Sveriges ekonomiska problem.

För det första måste en omfördelning ske av den totala efterfrågan från
inhemsk till extern efterfrågan.

För det andra krävs en omfördelning från offentlig konsumtion till privat
konsumtion.

För det tredje menar motionärerna att det krävs en omfördelning från
transfereringsinkomster till arbetsinkomster inom ramen för de disponibla
inkomster hushållen har.

Dessa tre typer av strukturförändringar medverkar alla på sitt sätt till att
den ekonomiska miljön i stort förändras i samhället. De innebär ett större
spelrum för marknader av olika slag, större satsning pä framtida tillväxt och
nyföretagande och/ger därmed ett större utrymme för framtida sysselsättningsökning
och realinkomstökning.

En miljö som främjar uppkomsten av fler småföretag och ger rimliga
arbetsförhållanden för dem som redan finns måste enligt motionärernas
uppfattning skapas genom flera skilda åtgärder.

Den första gäller de kollektiva löntagarfonderna. Hotet om kollektiva
löntagarfonder ligger som en bromskloss på företagandet. Ett beslut att för
alltid slopa tanken på kollektiva löntagarfonder vore därför en mycket
effektiv sysselsättnings- och tillväxtfrämjande åtgärd. Riksdagen bör göra ett
uttalande av denna innebörd.

Det andra inslaget i en företagsvänlig ekonomisk politik gäller förståelsen
av under vilka förhållanden mindre företag verkar, och vilka drivkrafter som
ligger bakom bildandet av nya företag. Det som krävs för att stimulera
nyföretagandet är inte fler offentliga institutioner, delegationer eller andra
organ. Det bör i stället ske genom att vissa av de hinder som nu existerar tas
bort eller väsentligt minskas. Många sådana hinder är av skatte- och
avgiftsart. Andra gäller den centrala byråkratin samt kravet på uppgiftslämnande.
Ytterligare andra hinder ligger i mera informella faktorer t. ex.
attityden hos myndigheter till småföretagare i allmänhet. Många förändringar
inom skattelagstiftningen och byråkratin har vidtagits av de ickesocialistiska
regeringarna under de senaste åren, men ytterligare förändringar
krävs.

Förmögenhetsbeskattningen på det arbetande kapitalet i småföretagen
innebär tillsammans med de fortfarande alltför höga marginalskatterna att
beskattningen på en företagare som driver ett mindre eller medelstort
familjeföretag blir, enligt motionärerna, oerhört hård. Förmögenhetsbeskattningen
av det arbetande kapitalet i företag med mindre än 200 anställda
bör därför avskaffas.

De flesta småföretag är mycket arbetskraftsintensiva. Socialförsäkringsavgifter
och löneskatter slår därför speciellt hårt mot de mindre företagen.

FiU 1982/83:50

Motionärerna föreslår därför att allt nyföretagande befrias från den allmänna
löneavgiften på 2 % under de första två åren.

Vidare föreslås att ungdomar som vågar sig på det ganska riskfyllda att
starta ett eget företag befrias från skyldigheten att erlägga socialförsäkringsavgifter
under de första två åren.

Med tanke på den flexibilitet som finns inom de mindre företagen har dessa
speciellt goda förutsättningar för att anställa ungdomar. Som en stimulans till
detta föreslås att den allmänna löneavgiften på 2 % slopas för de ungdomar
som företagen anställer från den 1 juli 1983. Detta gäller även anställning i
större företag.

Förslag i fråga om utbildningsinsatser och lärlingssystem bör också
genomföras. Dessa kommer att ha stor betydelse inte minst för de mindre
företagen.

Denna premiering av långsiktigt stabil sysselsättning inom näringslivet
främjas om den ekonomiska politiken ger stabila spelregler för företagen.
Företagen, både de stora och de mindre, har lång planeringshorisont och lång
framförhållning i fråga om investeringar. Det är därför speciellt viktigt, sägs
det i motionen, att näringslivet ges signaler i god tid i fråga om kommande
förändringar i skatter och avgifter och annan lagstiftning.

Många av de förslag till ändrade betalningsterminer som regeringen nu
föreslår strider mot behovet av långsiktigt stabila spelregler för näringslivet. I
dagens budgetläge menar motionärerna dock att de kan godkännas. Det är
emellertid viktigt att eventuella framtida förslag som påverkar näringslivets
spelregler aviseras i mycket god tid, så att företagen kan ta hänsyn till dessa i
sin likviditetsplanering. Detta bör ges regeringen till känna.

Motionärernas förslag till budgetpolitik framgår av tabell 4. Förslaget
innebär en starkare budget och en permanent lägre ökning av de offentliga
utgifterna.

Den uppåtgående konjunkturen bör enligt motionärernas uppfattning
användas för att ta krafttag mot de strukturella obalanserna i ekonomin.
Motionärerna föreslår därför något större besparingar nu än som gjordes i
folkpartiets partimotion från allmänna motionstiden. Det gäller främst
begränsningar i det s. k. icke-permanenta industristödet.

De permanenta besparingarna uppgår till ca 13 650 milj. kr. Därtill
kommer vissa engångsbesparingar genom att vissa bostadslån bör kunna
flyttas ut från statsbudgeten, genom utförsäljning av statliga företag samt
genom avveckling av vissa statliga fonder. Sådana engångsbesparingar bör
kunna uppgå till närmare 20 miljarder kronor, vilket innebär en viss
permanent förstärkning av budgeten i form av lägre räntebetalningar för
statsskulden.

Skattereformens andra steg med ytterligare sänkningar av marginalskatterna
från den 1 januari 1984 är mycket viktigt för att det skall löna sig att
arbeta.

FiU 1982/83:50

Tabell 4. Budgetreglering enligt folkpartiets förslag

Milj. kr., helår (+ betyder förstärkning av budgeten)

Besparingar Sjukförsäkringen, basbeloppsberäkningen, statsbidragen till barnom-	+	13 650
sorgen och arbetslöshetskassorna	+	5000
Livsmedelssubventioner	+	1500
Statsbidragen till kommunerna	+	3000
Slopande av hyresrabatter m. m.	+	1 000
Avgifter Varvsstödet, tekostödet, stödet till Norrbotten, smärre administrativa	+	500
besparingar samt omprioriteringar	+	2 650
Utgiftsökningar	-	I 045
U-landsbiståndet	-	295
Höjt barnbidrag	-	600
Höjda studiemedel	-	70
Höjt statsbidrag till enskilda vägar	-	80
Skatteförändringar	-	400
Marginalskattesänkning	-	2 800
Automatiskt inflationsskydd i inkomstskatteskalan	-	2 000
Höjd skattesats i skikten 1-4	+	1300
Slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter	+	1 200
Återinförd skattereduktion för aktieutdelningar	-	300
Höjd olje- och elskatt 1.1.84	+	2 200
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder	-	I 750
Beredskapsarbeten	-	800
Tidigareläggning av statliga byggen (referensobjekt)	-	800
Regionalpolitisk! stöd	—	150
Insatser för ungdomar	-	750
Ungdomsslussar och yrkesintroduktion	-	100
Lärlingsutbildning	-	100
Fler platser inom gymnasieskola, komvux och högskola Rekryteringsstimulanser genom slopande av den allmänna löneavgiften		100
på 2 % för ungdomar som nyanställs	-	400
Slopande av alla socialförsäkringsavgifter för ungdomar som startar egna företag		50
Småföretagsinsatser Slopande av förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre och	-	200
medelstora företag Slopande av den allmänna löneavgiften på 2 % i alla nystartade	"	100
företag	—	100
Nettobesparing	+	9 505
Minskade utgifter för statsskuldräntor	+	600
Total saldoförbättring	+	10 105

Marginalskattesänkningen bör finansieras. Med dagens budgetunderskott
och med hänsyn till nuvarande konjunkturbedömning menar motionärerna
att det inte finns utrymme för en total skattesänkning.

Av de alternativ som står till buds för att finansiera marginalskattesänkningen
menar motionärerna att besparingar och energiskatter är lämpligast.

FiU 1982/83:50

Därför föreslås att olje- och elskatten höjs från 1 januari 1984 med 120 kr. per
m3 för oljan och 1,2 öre per kWh för elektriciteten (med undantag för vissa
kommuner i norr och industriella storförbrukare över 40 000 kWh). Detta
ger ett inkomsttillskott på ca 2,2 miljarder kronor för staten. Resterande
delar av marginalskattesänkningen finansieras genom besparingar.

Motionärerna avvisar således regeringens förslag att höja energiskatterna
från 1 juli 1983 liksom en höjning av bensin- och kilometerskatten från 1
januari 1984.

Det är av största vikt att energipolitiken ges klara och långsiktigt stabila
spelregler. Energiskatterna bör därför ses som ett energipolitiskt styrmedel.
Det är av största vikt att energiskatter (eller för den delen andra skatter) inte
utnyttjas som allmänt efterfrågedämpande styrmedel. Motionärerna menar
att skattehöjningar som stabiliseringspolitiska medel nu är olämpliga och har
negativa effekter. Vid sådana tillfällen då det finns allokeringspolitiska skäl
för vissa skattehöjningar bör dessa därför kombineras med andra skattesänkningar,
så att det totala skattetrycket inte höjs. Detta motiverar valet av
tidpunkt för energiskattehöjningen.

I motion 2435 (vpk) anförs att den nuvarande ekonomiska krisen i den
kapitalistiska världen är en kombination av en cykliskt eller konjunkturellt
betonad kris och långsiktiga stagnationstendenser.

I den reviderade finansplanen förutspår regeringen en relativt positiv
utveckling för svensk ekonomi under andra hälften av 1983 och 1984. En
närmare analys av den internationella utvecklingen och svensk industris
konkurrenskraft visar emellertid, menar motionärerna, att antagandena om
ett snart förestående internationellt uppsving och om löne- och prisutvecklingens
betydelse för svensk industris konkurrenskraft är våldsamt överdrivna.

I motionen konstateras att det är ytterst tveksamt om den internationella
ekonomiska utvecklingen kommer att ändra karaktär i positiv riktning under
resten av 1983 och början av 1984. Det finns all anledning att befara att
arbetslösheten i de kapitalistiska länderna kommer att fortsätta att öka så att
arbetslösheten kommer att överstiga 20 miljoner i det kapitalistiska Europa
eller närmare 12 % av arbetskraften. Mot denna bakgrund förefaller
regeringens antagande om en ökning av marknaden för svensk export av
bearbetade varor på 2 volymprocent helt orealistiskt. Att förvänta att det
kommer ett internationellt uppsving under de kommande 6- 8 månaderna är,
menar motionärerna, inte bara uttryck för ett önsketänkande, utan också för
en ansvarslöshet gentemot de många hundratusentals lönarbetare som inte
kan få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden.

Vidare hävdas det i propositionen att det framför allt är kostnadsutvecklingen,
och då primärt lönekostnadsutvecklingen, samt vinstutvecklingen
som är avgörande för företagens investeringsaktivitet.

I en situation med ett kapacitetsutnyttjande på omkring 70 % i svensk

FiU 1982/83:50

industri förefaller det emellertid som om dessa faktorer är relativt
underordnade, menar motionärerna. I stället är det efterfrågeutvecklingen
som är den viktigaste bestämmandefaktorn för industrins investeringsbeslut.
I detta sammanhang blir också löneutvecklingen avgörande, men på ett helt
annat sätt än vad regeringen föreställer sig. I stället för att som regeringen gör
ensidigt fokusera på lönen som en omkostnadsfaktor, måste man i nuvarande
konjunktursituation betona lönen som efterfrågefaktor. I detta perspektiv
blir naturligtvis det dåliga avtal som LO accepterat - och som den
socialdemokratiska regeringen prisar i propositionen - ett allvarligt hot mot
investeringsutvecklingen.

Ett huvudtema i propositionen är att det ökade underskottet i den
offentliga sektorns budget är inflationsuppdrivande på grund av den
likviditetsökning detta ger upphov till i ekonomin. Det är förvånande, sägs
det i motionen, att det parti som var ett av de första som i sin praktiska
ekonomiska politik tog avstånd från denna monetaristiska tes, femtio år efter
1930-talets slut i en regeringsproposition är förespråkare för samma
monetaristiska teori. Faktum är ju, hävdar motionärerna, att det finns all
grund att anta att en likviditetsökning i den nuvarande konjunktursituationen
medför en ökad efterfrågan. Dessutom medför en likviditetsökning att
räntan pressas ner, vilket i nuvarande konjunktursituation kan komma att
verka stimulerande. I motionen understryks att det vore bättre om
regeringen i stället för att hemfalla åt monetaristisk teori och därmed borgerlig
klasspolitik också i sin ekonomisk-politiska praktik gav arbetslösheten
den uppmärksamhet den har rätt att förvänta av en arbetarregering.

Arbetslösheten är ekonomins värsta balansbrist och dess allvarligaste
underskott, ekonomiskt, socialt och mänskligt. I kampen mot arbetslösheten
är självfallet insatser av kortsiktig arbetsmarknadspolitisk natur nödvändiga.
Det är därför, konstaterar motionärerna, ett steg i rätt riktning när
regeringen föreslår drygt 2,7 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Men ett samlat program mot arbetslösheten är nödvändigt, hävdar
motionärerna. Ett program för förbättringar inom den offentliga servicen -barnomsorgen, äldrevården, sjukvården, en utbyggnad och förbättring av
den kollektiva trafiken och en kraftig satsning på inhemska förnybara
energikällor - skall, enligt motionen, bilda basen för en offensiv mot
arbetslösheten. Det ger en ökad efterfrågan som har en stark inriktning på
inhemsk produktion. Ett sådant program skapar också behov av ny inhemsk
industriell och annan produktiv kapacitet.

En ökning av antalet anställda inom offentlig sektor med 50 000 personer
och en ökning av offentliga investeringar med 3,5 miljarder kronor kommer
att efter 12 månader ha minskat arbetslösheten med 61 000 personer till följd
av gynnsamma spridningseffekter i ekonomin, hävdar motionärerna. En
sådan politik skulle medföra att statsbudgetens underskott skulle växa med

3,7 miljarder kronor, dvs. ca 5 % av det nuvarande underskottet. Importen

FiU 1982/83:50

skulle öka med ca 1 % eller omkring 2 miljarder kronor. I förhållande till den
stora positiva effekten på sysselsättningen är de negativa effekterna på
statsbudgeten och bytesbalansen marginella, anser motionärerna.

Den kommunala sektorn, kommuner och landsting, har en central roll i
kampen för att minska arbetslösheten. Utan att den kommunala beskattningsrätten
gentemot juridiska personer återinförs kommer enligt motionen
den kommunala sektorn inte att kunna spela den nödvändiga positiva rollen i
kampen mot arbetslösheten. Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare
hävdat att denna beskattningsrätt till 60 % bör utövas enligt det förut
gällande systemet och att 40 % av tillgångarna skall fördelas till särskilt
utsatta kommuner. Denna åtgärd är en nödvändighet, anser motionärerna.

Enligt motionen har tendenserna till tilltagande transnationalisering av de
svenska storföretagen förstärkts. De ökande industriutflyttningarna betraktas
som ett växande hot mot Sverige som industrination. Motionärerna
kräver därför att valutaförordningens möjligheter utnyttjas till en skärpt
restriktivitet mot utlandsinvesteringarna och att en utlandsinvesteringsavgift
införs.

Propositionens förslag om åtgärder för ökad rörlighet på bl. a. arbetsmarknaden,
sänkt bolagsskatt och avindexering av ekonomin avvisas i
motionen. Istället föreslås som åtgärder mot inflationen ett pris- och
hyresstopp och en sänkning av räntan i kombination med skärpt valutakontroll.
Vidare borde, sägs det i motionen, åtgärder mot spekulation vidtagas.
De förslag på åtgärder som därvid förs på tal är skärpt övervakning och
kontroll över fastighets- och markpriser, omsättningsskatt på börshandeln
och den tidigare nämnda utlandsinvesteringsavgiften.

I motionen framhålls att frågan om budgetunderskottets storlek har
överdramatiserats för att passa den nyliberala agitationen för sociala
försämringar.

Men naturligtvis utgör, sägs det i motionen, den nivå statsskuldräntorna nu
antagit en belastning på samhällsekonomin och en restriktion för möjligheterna
till en offensiv ekonomisk politik.

Men man betonar att avgörande är hur statens pengar används. Om
underskottet är samhällsekonomiskt produktivt, om det används för att
skapa nya arbeten och mera produktion, leder underskottet till en avkastning
i sysselsättning och produktion som väl betalar statsskuldräntorna. Detta
kommer på sikt att minska underskottet.

I kompletteringspropositionen förordar regeringen en höjning av olika
energiskatter för att finansiera ett fullföljande av inkomstskattereformen.
Detta är en omfördelningspolitik som motionärerna inte kan godta. Därför
bör skattereformens andra steg icke fullföljas.

Men för att möjliggöra en offensiv mot arbetslösheten behövs vissa
ytterligare inkomstförstärkningar för statskassan. Vänsterpartiet kommunisterna
föreslår att en omsättningsskatt införs på börshandeln. Ett införande av

FiU 1982/83:50

en omsättningsskatt på börshandeln om 10 % skulle ge staten inkomster av
storleksordningen 2,5-3 miljarder kronor under ett år. Vidare ger en
tioprocentig avgift på utlandsinvesteringar 700-800 milj. kr.

Den av regeringen förordade höjningen av skatten på olja kan inte godtas,
säger motionärerna. Hyresgästerna skall inte, menar man, med högre hyror
få betala en skattereform som mest gynnar överklassen.

Den av regeringen förordade höjningen av bensinskatten innebär en
prishöjning med 30 öre per liter. I nuvarande läge med stora standardnedpressningar
- inte minst för människorna i glesbygd - och där reseavdragen
för arbetsresor nyss kraftigt försämrats överväger, enligt motionärerna, skälen
för att regeringens förslag avslås.

Regeringens förordade höjning av elskatterna är, menar man, en från
energipolitisk synpunkt välmotiverad åtgärd.

I motionen poängteras att stora insatser behövs mot arbetslösheten. För
omedelbara åtgärder mot arbetslösheten bör därför diskuteras om inte en
värnskatt mot arbetslösheten skall tas ut såsom korttidsverkande skatt. Den
kan exempelvis få formen av en engångsskatt på stora förmögenheter.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

I utskottets bedömning av världsekonomins utveckling i anslutning till
behandlingen av årets budgetproposition (FiU 1982/83:30) konstaterades att
den nuvarande recessionen är den djupaste och mest utdragna sedan andra
världskriget. Under vintern 1983 har emellertid en vändning i konjunkturen
kunnat skönjas. Detta gäller främst Förenta staterna men även i Europa. I
Förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien kan en viss uppgång
iakttagas för industriproduktion, orderingång och bostadsbyggande.

Avgörande för den svenska ekonomin är hur utvecklingen kommer att bli i
våra viktigaste konkurrentländer. Tillväxten i BNP för åren 1980-1983 i dessa
länder redovisas i tabell 5.

FiU 1982/83:50

Tabell 5. Bruttonationalproduktens utveckling i Sveriges viktigaste konkurrentländer Årlig

procentuell förändring

	Andel av OECD-områdets totalaBNP, %i	1980	1981	19822	19832
Förenta staterna	38,5	-0,4	1,9	-13/4	2 3/4
Japan Förbundsrepubliken	14,8	4,8	3,8	3	3
Tyskland	9,0	1,8	-0,2	-1	1/2
Storbritannien	6,5	-2,1	-2,2	1	2
Norden
Danmark	0,8	-0,2	0,1	2	1/2
Finland	0,6	6,0	1,3	1	1 1/2
Norge	0,7	3,8	0,3	0	1/2
OECD-Europa	40,7	-1,4	-0,3	3/4	3/4
OECD-totalt	100,0	1,2	1,2	- 114	1314

1 1981 års BNP, priser och växelkurser.

2 Finansdepartementets bedömning.
Källa: OECD

I samtliga här angivna länder med undantag för Danmark väntas tillväxten
öka eller förbli oförändrad (gäller endast Japan) enligt prognosen för

1983.

Den ekonomiska politik som kommer att föras blir avgörande för om
uppgången i den ekonomiska aktiviteten inom OECD-området och därmed
för hela världsekonomin blir av varaktig karaktär. Av denna anledning kan
det vara av värde att ge en översiktlig bild av nuvarande och förväntad
utveckling av den ekonomiska politiken i de ur svensk synpunkt viktigaste
länderna.

I Förenta staterna är målet för den ekonomiska politiken fortsatt
inflationsbekämpning, vilket sannolikt kommer att innebära att större vikt
läggs vid att hålla en stabil och lägre tillväxt i penningmängden, i jämförelse
med det senaste halvåret, för att bevara trovärdigheten i antiinflationspolitiken.
Finanspolitiken är expansiv till följd av ökade försvarsanslag och
skattesänkningar och konjunkturellt betingat inkomstbortfall. Budgetunderskottet
riskerar därför att under de närmast kommande åren ligga på en hög
nivå medförande ett betydande upplåningsbehov. Räntenivån - som realt
sett fortfarande ligger på en mycket hög nivå - kan således pressas upp, vilket
kan förhindra en mer varaktig expansion.

Den ekonomiska politiken i Förbundsrepubliken Tyskland kännetecknas
av en åtstramning av finanspolitiken kombinerad med en skattestimulans åt
näringslivets utveckling. Det främsta målet för politiken är att få ned

3 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

budgetunderskottet. Diskontot har sänkts till 4% men kapacitetsutnyttjandet
i Förbundsrepubliken liksom i övriga OECD-länder är lågt vilket medför
att nyinvesteringarna ligger på en fortsatt låg nivå. Förhoppningarna om en
positiv utveckling knyts främst till den privata konsumtionen som under 1982
föll med drygt 2% men nu väntas öka med 0,5%.

För Storbritannien gäller att tillväxten i BNP under 1983 beräknas öka med
2 %. Den ekonomiska politiken karakteriseras alltjämt av att inflationsbekämpningen
ges högsta prioritet, men det bedöms ändock finnas ett utrymme
för efterfrågestimulerande åtgärder innebärande bl. a. skattelättnader för
hushåll och företag. Penningpolitiken inriktas på att stödja återhämtningen i
ekonomin.

Tecknen på en uppgång i Japan är mindre tydliga än i de tidigare här
redovisade länderna. Krav på en mer expansiv politik avvisas i budgeten trots
det manöverutrymme som rimligen borde finnas genom en stark handels- och
bytesbalans och stabil prisnivå. Inom administrationen planeras emellertid
åtgärder för att främja såväl privata som offentliga investeringar. Ett
problem för den japanska ekonomin utgör de protektionistiska strömningarna
hos Japans ledande handelspartners - EG och Förenta staterna.

För Norden kan konstateras att finansdepartementets prognos för
tillväxttakten i BNP ger en jämfört med Sverige lägre tillväxttakt för Norge,
Danmark och Finland. De vidtagna ekonomisk-politiska åtgärderna i
Danmark väntas leda till en svag inhemsk efterfrågan och därigenom en
stagnerande import.

Budgetförslaget för 1983 i Finland förutsägs få en neutral verkan. Med de
ekonomisk-politiska åtgärder som vidtogs i samband med höstens devalveringar
och det senare insatta sysselsättningsstödet beräknas emellertid
finanspolitiken få en expansiv effekt. Ökningen i den privata konsumtionen
väntas dock under 1983 stanna vid 0,5 % som kan jämföras med ökningen

1982 på 3 %.

En hög tillväxttakt i BNP i Norge - 3,8 % 1980 - har avlösts av en
stagnationsfas med en förutsedd tillväxt på 0,5 % för 1983. Den norska
regeringens budgetförslag hösten 1982 skulle innebära en restriktiv finanspolitik
men denna inriktning kunde inte behållas efter förändringar under
budgetbehandlingen. En fortsatt försiktig uppmjukning av kreditpolitiken
genomförs. En viss nedgång i ökningen i den privata konsumtionen under

1983 jämfört med 1982 förutses också för Norge. Men nedgången är inte lika
markerad som för Danmark och Finland.

Arbetslöshetssiffrorna inom OECD når nu rekordhöga nivåer, drygt 30
miljoner för hela OECD och ca 18 miljoner för OECD-Europa. Även om
vissa indikatorer nu pekar mot en viss förbättring av konjunkturläget väntas
arbetslösheten stiga inom hela OECD-området och i Europa nå närmare
12 % vid årsskiftet 1983-1984.

I detta sammanhang är det oroande att det största oppositionspartiet i sin
partimotion 2417 (m) framstår som motståndare till försöken att få till stånd

FiU 1982/83:50

en internationellt samordnad expansiv politik. I motionen hävdas nämligen
att en fortsatt restriktiv politik är nödvändig för en lösning av västvärldens
ekonomiska problem. Motiveringen är att ”den bristande flexibiliteten i
västvärldens ekonomier, deras övertunga offentliga sektorer och övriga
grundläggande stagnationsorsaker måste först angripas”.

Mot bakgrund av vad som här anförts och med hänsyn till den nuvarande
och förväntade ekonomiska politiken i OECD-länderna vill utskottet
upprepa vad utskottet underströk vid behandlingen av budgetpropositionen
att en samordnad finans- och penningpolitik inom OECD-området blir
avgörande för om konjunkturuppgången skall bli varaktig. Ett exempel på
hur en sådan politik kan utformas finns i den rapport som 26 prominenta
nationalekonomer publicerade i slutet av förra året (Promoting World
Recovery, A Statement on Global Economic Strategy, Washington DC,
1982). Det kan även i detta sammanhang nämnas att på initiativ av
socialdemokratiska regeringar i olika länder har OECD-sekretariatet inför
mötet mellan de stora industriländerna lagt fram ett material om det
ömsesidiga beroendet mellan länderna.

Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att en internationell
konjunkturuppgång nu klart kan skönjas. Vissa inslag i konjunkturbilden gör
emellertid att bedömningen måste tolkas med stor försiktighet. De oroande
inslagen i dagsläget är främst

- utformningen av den ekonomiska politiken i de stora OECDländerna,

- ränteutvecklingen i USA; ränteläget kan pressas uppåt till följd av en
kraftig ökning av det federala budgetunderskottet,

- protektionistiska tendenser i världsekonomin orsakade av stigande
arbetslöshet,

- akuta betalningsproblem för skuldtyngda u-länder som kan medföra
svåra störningar i världshandeln,

- minskad handel med OPEC-länderna; ett bestående lågt oljepris medför
att OPEC-ländernas importbenägenhet minskar,

- växande ekonomiska problem i statshandelsländerna innebärande
minskad handel med OECD-länderna.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Vad gäller den inhemska ekonomiska utvecklingen vill utskottet göra
följande kommentarer till de bedömningar som presenteras i propositionen
och motionerna.

FiU 1982/83:50

Tabell 6. Försörjningsbalans 1982-1983

Procentuell volymförändring

	1982 Milj. kr.	1982	1983
BNP	620 685	- 0,1	1,8	( 1,4)2
Import, varor och tjänster	207 586	4,9	1,8	(-0,1)
Tillgång	828 271	1,0	1,8	( 1,1)
Bruttoinvesteringar	116 186	- 2,5	- 0,6	(-2,8)
Näringslivet	52 660	- 4,5	- 3,6	(-6,4)
därav: industri	17 239	- 16,7	- 5,0	(-5,0)
Statliga myndigheter och affärsverk	14 913	11,5	12,5	( 4,0)
Kommuner	22 379	- 4,6	- 1,1	( 0,0)
Bostäder	26 234	- 4,4	- 1,6	(-2,2)
Lagerinvestering1	-5 720	- 0,4	0,6	( 0,7)
Privat konsumtion	330 485	1,3	- 1,5	(-2,4)
Offentlig konsumtion	184 755	1,2	1,4	( 1,3)
Statlig	53 937	- 2,7	- 1,8	(- 1.8)
Kommunal	130 818	2,9	2,8	( 2,6)
Inhemsk efterfrågan	625 706	0,1	0,1	(-0,7)
Export, varor och tjänster	202 565	3,8	6,6	( 6,2)
Användning	828 271	1,0	1,8	( 1,1)

1 Lageromslag i förhållande till föregående års BNP

2 Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömningar i budgetpropositionen

Som framgår av tabell 6 innebär den nu aktuella prognosen en något högre
tillväxt i BNP än vad som angavs i budgetpropositionen. De poster i
försörjningsbalansen där bedömningarna markant uppreviderats är främst
investeringarna, den privata konsumtionen och som följd härav importen.
Den positiva förändring i prognosen för 1983 som redovisas i propositionen
får stöd också i andra bedömningar som gjorts senare under våren. En av de
främsta orsakerna till att bedömningarna beträffande konjunkturuppgången
är relativt försiktiga är att det låga kapacitetsutnyttjandet i industrin förutses
ha en hämmande effekt på investeringsutvecklingen. Det är därför särskilt
intressant att Industriförbundet i sin planenkät till större industriföretag
våren 1983 registrerar en jämfört med tidigare mindre volymmässig nedgång
i de totala investeringarna, vilket dock för de större företagen innebär en
volymökning för 1983 på 3- 4 %.

Den reviderade finansplanens bedömning av utrikeshandeln för 1983
beskrivs i tabell 7.

FiU 1982/83:50

Tabell 7. Handels- och bytesbalans 1981-1983

Miljarder kronor

	1981	1982	1983
Export av varor, fob	144,7	168,1	200,0
Import av varor, eif	146,0	173,8	200,0
Handelsbalans	- 1,3	- 5,7	0,0
Tjänstebalans inkl. korrigeringspost	- 0,4	+ 0,6	+ 2,0
T ransfereringsbalans	- 12,5	- 17,7	- 20,8
Bytesbalans	- 14,2	- 22,8	- 18,8

Exportvärdet år 1983 förväntas uppgå till 200 miljarder kronor. Det skulle
innebära en volymökning på något mer än 6,5 %. Denna bedömning bygger
bl. a. på förutsättningen att marknadstillväxten för svensk export av
bearbetade varor väntas öka med drygt 2 %. Marknadsutrymmet för
exporten till OECD-länderna förutses därvidlag fortsätta att öka medan
exporten till länderområden utanför OECD väntas gå tillbaka något.

Vad gäller utvecklingen på längre sikt bör enligt utskottet bytesbalansen
med stor sannolikhet komma att förbättras påtagligt under 1984. Utvecklingen
därefter är mycket svårbedömbar och blir starkt beroende av vad som
händer i vår omvärld. Som tidigare påpekats är härvidlag utformningen av
den ekonomiska politiken i framför allt de stora industriländerna inom
OECD den avgörande faktorn.

Utskottet vill emellertid understryka att även vid en konjunkturuppgång
är en låg inflationstakt i Sverige ett nödvändigt villkor för en fortsatt positiv
utveckling av vår ekonomi. Om prisstegringarna tillåts fortsätta på en högre
nivå än omvärlden kommer ofrånkomligen negativa effekter att uppstå på
bytesbalansen innebärande att problemen med de stora underskotten blir allt
svårare att lösa.

Den bedömning av den internationella utvecklingen och utvecklingen i
Sverige under 1983 som här redovisats överensstämmer i stort med den som
presenteras i motionerna 2417 (m), 2431 (c) och 2432 (fp). I motion 2435
(vpk) ges däremot en starkt negativ bild av den svenska ekonomins
utveckling. Det är ytterst tveksamt, sägs det i motionen, om den internationella
utvecklingen kommer att ändra karaktär i positiv riktning under resten
av 1983 och början av 1984. Därför, menar man, framstår regeringens
bedömning av exportutvecklingen för Sverige som helt orealistisk.

I motionerna 2431 (c) och 2435 (vpk) framförs starka tvivel på den
bedömning regeringen gör av utvecklingen på arbetsmarknaden. I motion
2431 (c) görs gällande att arbetslösheten, som ökat med 25 000 från mars
1982 till mars 1983, med den nuvarande politiken riskerar att öka dramatiskt.
I motion 2435 (vpk) hävdas att det är ett uttryck för ett önsketänkande att
förvänta ett internationellt uppsving inom de närmaste 6-8 månaderna som

FiU 1982/83:50

kan hejda en ökning av arbetslösheten.

Enligt utskottets mening bör även den förväntade konjunkturuppgången
få en positiv påverkan på sysselsättningsläget. I propositionen görs bedömningen
att mot slutet av 1983 bör en ökad efterfrågan på arbetskraft kunna
förväntas. Samtidigt väntas arbetskraftsutbudet öka i ungefär samma
utsträckning som i fjol. Vidare är det rimligt att räkna med att den tendens till
ökad medelarbetstid som noterats för 1982 består även under 1983. Mot
denna bakgrund gör utskottet den bedömningen att den öppna arbetslösheten
förväntas sjunka under loppet av 1983 men att det genomsnittliga antalet
arbetslösa knappast kan väntas gå ned mellan 1982 och 1983.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet vill inledningsvis slå fast att det viktigaste målet för den
ekonomiska politiken är full sysselsättning. Men om en kontinuerlig
förbättring av sysselsättningen skall kunna komma till stånd blir möjligheten
att bromsa inflationen en avgörande faktor. Om inflationen fortsättningsvis
kommer att ligga kvar på en hög nivå omöjliggörs en sysselsättningsökning
såväl i industrin genom en försämring av konkurrenskraften, som i den
offentliga sektom genom en allt svårare finansieringssituation.

Om de uppnådda och kommande devalveringsvinsterna skall bli bestående
krävs att priserna i Sverige inte stiger snabbare än i våra konkurrentländer.

Tabell 8. Konsumentprisernas utveckling 1979-1983 i Sveriges viktigaste
konkurrentländer

Årlig procentuell förändring

	1979	1980	1981	1982	Feb. 1982-Feb. 1983
Förenta staterna	11,3	13,5	10,4	6,1	3,5
Japan	3,6	8,0	4,9	2,7	1,9
Förbundsrepubliken Tyskland	4,1	5,5	5,9	5,3	3,7
Storbritannien	13,4	18,0	11,9	18,6	5,3
Danmark	9,6	12,3	11,7	10,4	8,7
Finland	7,5	11,6	12,0	9,1	8,2
Norge	4,8	10,9	13,6	11,2	9,9
Sverige	7,2	13,7	12,1	8,6	8,2
OECD-Europa	9,8	12,9	10,6	10,6	8,8
OECD-totalt	10,6	14,2	12,3	8,0	5,7

Källa: OECD

Som framgår av tabell 8 har inflationen i Förbundsrepubliken Tyskland,
England och Förenta Staterna, mätt från februari 1982 till februari 1983,
stannat vid nivån 3-5 %. Prisstegringen i Sverige väntas för 1983 uppgå till ca

FiU 1982/83:50

9 %. Inflationsmålet för 1984 anges i propositionen till 4 %. Utskottet delar
regeringens uppfattning om 4-procentsmålet 1984. Utskottet vill understryka
att det är en förutsättning för den nu inledda politiken för att sanera den
svenska ekonomin att den höga inflation som kännetecknat svensk ekonomi
under ett decennium bryts. Om inte så sker, kan inte den svenska ekonomin
ta vara på de fördelar som den stora devalveringen i höstas skapade. Detta
kan få stora, negativa konsekvenser vad gäller möjligheterna att trygga
sysselsättningen på sikt. Men utskottet vill även framhålla att ett viktigt skäl
att hålla tillbaka prisstegringarna är att man därigenom motverkar de
fördelningspolitiska orättvisor som inflationen medför.

De åtgärder som föreslås i propositionen för att begränsa inflationen till
4 % syftar till bl. a. följande.

- Möjliggöra en rimlig kostnadsutveckling genom att skapa förutsättningar
för en balanserad löneutveckling.

- Motverka uppkomsten av trånga sektioner och bristande flexibilitet på
olika marknader genom särskilda åtgärder för att åstadkomma bättre
fungerande arbets-, råvaru- och kapitalmarknader.

- Bryta förväntningarna om en fortsatt inflation genom att alla slag av
priskompensation som kan påverkas fr. o. m. 1984 begränsas till högst den
förutsatta inflationsnivån, dvs. 4 %.

- Föra en finans- och penningpolitik som innebär återhållsamhet med
statsutgifterna samtidigt som finanspolitiken kan stramas åt om konjunkturutvecklingen
fordrar detta.

Tillsammans med dessa omfattande insatser mot inflationen föreslås,
utöver de åtgärder som föreslogs i budgetpropositionen, ytterligare medel till
arbetsmarknadspolitiken. Utskottet vill rikta uppmärksamheten på att det
faktum att den fulla sysselsättningens politik satts i första rummet inte
innebär att det omedelbart kan registreras en förbättring av sysselsättningsläget
på den reguljära arbetsmarknaden. På kort sikt måste därför de
arbetsmarknadspolitiska insatserna ytterligare förstärkas. Utskottet stöder
därför regeringens förslag att ytterligare 2,7 miljarder tillförs arbetsmarknadspolitiken.

Enligt utskottets mening är den här redovisade kombinationen av
expansiva och åtstramande åtgärder väl avvägd och bör innebära ett
ytterligare steg mot att häva de svåra obalanserna som uppstod i den svenska
ekonomin under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet.

I moderata samlingspartiets motion 2417 anförs att kompletteringspropositionen
i likhet med budgetpropositionen inte heller tar upp stagnationens
orsaker. Strukturproblemen är, sägs det i motionen, en konsekvens av en
snabbt växande offentlig sektor. Höjda skatter har brutit ned de ekonomiska
drivkrafterna, utbyggnaden av den offentliga sektorn har byggt upp en
felaktig lönestruktur, industrisubventioner har låst produktionsresurserna i
krisföretagen etc.

FiU 1982/83:50

Vad motionärerna faktiskt gör är att de nu upprepar sin kritik mot sex års
borgerlig regeringspolitik.

Vad sedan gäller åtgärder mot inflationen krävs i motionen kraftiga
omedelbara neddragningar av statsutgifterna samtidigt som en sänkning av
marginalskatterna föreslås.

I motionen avvisas också propositionens förslag om förstärkning av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna med undantag för förslagen om vissa
omprioriteringar och anslag till försöksverksamhet med yrkesinriktad
rehabilitering för handikappade. Enligt utskottets mening innebär den
inriktning av politiken som förordas i motion 2417 (m) att stor risk föreligger
att problemen med underskotten i budgeten och bytesbalansen främst löses
genom en ökad arbetslöshet.

Orsaken till detta är dels de negativa effekterna på ekonomin av
besparingsförslagen, dels att de skattelättnader som föreslås av motionärerna
inte kan kompensera bortfallet på efterfrågesidan och leda till en positiv
utveckling på arbetsmarknaden. Besparingarna uppgår enligt motionen till
20,6 miljarder kronor. Denna neddragning av statsutgifterna innebär vad
gäller förslagen i kompletteringspropositionen att moderata samlingspartiet
säger nej till en förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna med

2,7 miljarder kronor. Detta medför att möjligheterna att i det korta
perspektivet hindra en uppgång av arbetslösheten inte föreligger. Vidare
måste de kraftiga neddragningarna av transfereringarna till hushållen på i
storleksordningen 12 miljarder slå hårt mot den privata konsumtionen, dvs.
leda till en betydande minskning av inhemsk efterfrågan. Därtill kommer en
indragning av medel från kommunerna på ca 5 miljarder, vilket omedelbart
drar ned sysselsättningen. Tanken att skattelättnader av omfattningen 8
miljarder kronor leder till ökade investeringar och ökad produktion i en
utsträckning som kompenserar den kraftiga ökningen i arbetslösheten
orsakad av besparingarna är enligt utskottet helt osannolik. Den politik som
förordas i motionerna innebär i själva verket att möjligheten går förlorad att
med hjälp av konjunkturuppgången dra Sverige ur krisen.

Vidare innebär den fördelningspolitik, som är en följd av förslagen i
motionen, att bördan skjuts över från de redan välbeställda mot låg- och
medelinkomsttagama. Utskottet vill understryka, vilket också framhölls vid
behandlingen av budgetpropositionen, att denna politik är socialt oacceptabel.
Utskottet avstyrker såväl av tillväxtekonomiska som fördelningspolitiska
skäl de riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i motion 2417
(m) yrkande. 1.

I motion 2431 (c) delar man regeringens uppfattning att en nedpressning av
inflationen är nödvändig. Man anser emellertid att en fyraprocentig inflation
under 1984 är en orealistisk målsättning. I motionen stöds vidare regeringens
åtgärder angående en avindexering av ekonomin. I motionen delar man även
regeringens uppfattning att arbetsmarknadspolitiken bör tillföras ytterligare
medel. Utskottet finner det emellertid egendomligt att motionärerna föreslår

FiU 1982/83:50

en något lägre nivå för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna jämfört med
regeringens, samtidigt som man hävdar att stor risk finns för en dramatisk
ökning av arbetslösheten.

Motionärernas förslag till ekonomisk politik överensstämmer i stora delar
med regeringens förslag. Som utskottet redovisar under avsnittet om
budgetpolitiken leder emellertid motionärernas förslag till ett med ett par
miljarder förhöjt budgetunderskott. Utskottet vill för sin del inte förorda en
sådan politik.

I motion 2432 (fp) anförs att i propositionen beskrivs målen men inte
medlen för den ekonomiska politiken. I motionen sägs att tre typer av
strukturförändringar är nödvändiga för att lösa Sveriges ekonomiska
problem, nämligen

- omfördelning av den totala efterfrågan från inhemsk efterfrågan mot
extern efterfrågan,

- omfördelning från offentlig konsumtion till privat konsumtion,

- omfördelning från transfereringsinkomster till arbetsinkomster, vilket
bl. a. motsvaras av skattesänkningar och då främst sänkningar av marginalskatten.

Enligt utskottets mening är denna formulering av politiken, som sägs stå i
bjärt kontrast till regeringens, svårtolkad. Om den första punkten innebär att
motionärerna vill främja exporten och stärka den importkonkurrerande
industrins ställning, dvs. bl. a. skydda de positiva effekterna av devalveringen,
har utskottet inget att erinra mot detta. Ett ställningstagande till de två
övriga punkterna fordrar en redovisning av de sysselsättnings- och fördelningspolitiska
effekterna. En sådan redovisning presenteras inte i motionen.

Motionärerna föreslår att ett lägre belopp än som anges i propositionen
anvisas till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därigenom skapas, menar
man, ett utrymme för att genom skattesänkningar stimulera de mindre och
medelstora företagen.

\ d gäller arbetsmarknadspolitiken vill utskottet framhålla att en
omdisponering av åtgärderna enligt motionen inom detta område med
nödvändighet kommer att försvaga de omedelbart verkande åtgärderna mot
arbetslösheten. Utskottet menar därför att motionärernas förslag i nuvarande
läge är otillräckliga. Motionärernas förslag till besparingar riktar sig
huvudsakligen mot hushåll och kommuner. Effekten för hushållen torde bli
betydande genom försämringen i sjukförsäkringen, pensionssystemet, den
kommunala barnomsorgen, livsmedelssubventionerna och hyresrabatterna.
De fördelningspolitiska effekterna härav berörs ej i motionen, men enligt
utskottets mening torde de innebära att de särskilt drabbar de ekonomiskt
sämst ställda i samhället.

Utskottet avstyrker med det anförda motion 2432 (fp) yrkande 1.

FiU 1982/83:50

I motion 2435 (vpk) hävdas att det inte är kostnadsutvecklingen som är det
fundamentala problemet för en återhämtning av den svenska ekonomin. I ett
läge med ett mycket lågt kapacitetsutnyttjande blir en ökad efterfrågan,
menar man, avgörande för utvecklingen. Motionärerna förordar därför en
expansiv politik. Det kan särskilt nämnas att i motionen betraktas inte den
likviditetsökning som blir följden av ett ökat budgetunderskott som
inflationsdrivande. I nuvarande konjunktursituation blir denna likviditetsökning,
sägs det i motionen, en positiv efterfrågestimulerande faktor.

Den expansiva politik som förordas i motion 2435 (vpk) förutsätter i själva
verket att Sverige i dag skulle befinna sig i en situation med ett underskott i
bytesbalansen som inte vållar någon oro för framtiden, och där flaskhalsar
och/eller bristande flexibilitet på olika marknader inte heller utgör något
problem. Så är emellertid icke fallet. Utskottet vill därför poängtera att
möjligheterna för Sverige, liksom för övriga små länder med starkt
utrikeshandelsberoende, att lösa sysselsättningsproblemen med eribart
expansiva åtgärder i en omvärld med mycket låg ekonomisk aktivitet, är
praktiskt taget obefintliga. En sådan politik kan endast leda till att
underskotten kraftigt växer och att därmed sysselsättningen och övriga
centrala mål för politiken på sikt äventyras. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 2435 (vpk) yrkande 1.

Utskottet sammanfattar sitt ställningstagande till inriktningen av den
ekonomiska politiken på följande sätt. När regeringen tillträdde befann sig
den svenska ekonomin i en djup kris. Det första steget som togs för att föra
landet ur krisen bestod av en kraftig devalvering, beslut om ett omfattande
investeringsprogram, stora arbetsmarknadspolitiska insatser och en rad
åtgärder i fördelningspolitiskt syfte. Budgetförslaget innebar att trenden mot
ständigt ökande budgetunderskott bröts.

I det nu aktuella andra steget är det enligt utskottets mening av särskild vikt
att en kraftfull antiinflationspolitik inleds. Målet att nedbringa inflationen till
4 % under 1984 är centralt för att trygga sysselsättningen på sikt och häva
obalanserna i ekonomin. Men det är ett krav, menar utskottet, att denna
politik samtidigt stöds av åtgärder som får omedelbar verkan när det gäller
att hejda en uppgång i arbetslösheten. För att dessa målsättningar inte skall
komma i konflikt med varandra är det ett oavvisligt villkor att de
arbetsmarknadspolitiska insatserna totalfinansieras.

Med utgångspunkt från vad som här anförts anser utskottet att en
fortsättning på den ”tredje väg” med en kombination av expansiva och
åtstramande inslag som anges i kompletteringspropositionen är en i alla delar
riktig uppläggning av politiken.

Ett centralt inslag i denna politik är att skydda de konkurrensfördelar för
industrin som uppnåtts genom höstens devalvering. Att hålla nere prishöjningarna
är därvidlag av avgörande betydelse. Utskottet vill understryka att
detta ställer krav på en balanserad löneutveckling och en begränsning av

FiU 1982/83:50

budgetunderskottet. För att säkra tillväxten i ekonomin krävs vidare att
investeringarna prioriteras framför såväl offentlig som privat konsumtion.
Den politik som påbörjades med finansplanen och nu utvecklas i kompletteringspropositionen
är en förutsättning för att sysselsättningsmålet och
övriga centrala mål för politiken skall uppnås.

Utskottet godkänner därmed vad som anförts i proposition 150 bilaga 1
moment 1.

Övriga motionsyrkanden

Beträffande motion 2417 (m) yrkande 3 om liberalisering av kreditpolitiken
vill utskottet anföra följande.

I betänkande 1982/83:30 (s. 31) anförde utskottet:

Det grundläggande problemet för kreditpolitiken under överblickbar tid
är hur budgetunderskottens likviditetsskapande effekt på samhällsekonomin
skall kunna begränsas till vad som är förenligt med en ambitiös antiinflationspolitik.
I syfte att kunna fullgöra denna och andra uppgifter måste
riksbanken ha minst hela den medelsarsenal som i dag står till förfogande.
Därutöver måste man bl. a. försöka finna nya vägar att finansiera budgetunderskottet
utanför banksystemet. Den kreditpolitiska utredningens betänkande
En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) är f. n. föremål för
remissbehandling. Riksdagen får senare tillfälle att ta ställning till eventuella
förslag till ändringar av nuvarande kreditpolitiska lagstiftning m. m. som kan
komma ut av ett övervägande av utredningens förslag. Att i detta läge
avhända riksbanken en del av de instrument som den i dag har finner inte
utskottet förenligt med en ansvarsfull politik.

Utskottet anser fortfarande att man bör avvakta att förslag föreläggs
riksdagen med anledning av den kreditpolitiska utredningen. Med det
anförda avstyrker utskottet motion 2417 yrkande 3.

I motionerna 2431 (c) yrkande 3 och 2432 (fp) yrkande 8 hemställs om
riksdagens uttalande om kollektiva löntagarfonders oförenlighet med bl. a.
en socialt inriktad marknadsekonomi.

Utskottet anser att för att kunna bedöma eventuella verkningar av
kollektiva löntagarfonder måste åtminstone ett samlat förslag föreligga.
Utredningsarbete pågår om bl. a. förutsättningarna för löntagarfonders
placeringspolitik. Intill dess att färdiga förslag om löntagarfonder föreläggs
riksdagen saknar det mening att riksdagen gör någon viljeyttring i frågan.

Med det anförda avstyrks motion 2431 yrkande 3 och motion 2432 yrkande

I motion 2431 (c) påpekar motionärerna att sjukfrånvaron är betydligt
lägre i många mindre företag än hos större arbetsgivare och att ägare till
många små företag därigenom tvingas subventionera de större företagen.
Mot denna bakgrund anser motionärerna att åtgärder måste vidtas för
kraftigt sänkt sjukförsäkringsavgift för mindre företag. De begär därför i
yrkande 10 ett förslag härom från regeringen.

Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig över motionen (SfU 1982/83:3 y).

FiU 1982/83:50

Utskottet redovisar att socialförsäkringsavgifter erläggs i form av arbetsgivaravgift
för anställda och egenavgift av personer med inkomst av annat
förvärvsarbete. Sedan den 1 januari 1982 gäller nya regler för uttag av
socialavgifter (prop. 1980/81:178, SfU 28 och rskr 406). De därvid beslutade
ändringarna innebar enhetligare och enklare regler för beräkning av
arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Sjukförsäkringsavgiften utgör f. n.
9,5 % av avgiftsunderlaget.

Socialförsäkringsutskottet pekar på att under föregående riksmöte
behandlade utskottet motionsyrkanden med samma syfte som det nu
aktuella. Mot bakgrund av att systemet nyligen förändrats i förenklande syfte
avstyrker socialförsäkringsutskottet motionerna.

Socialförsäkringsutskottet upplyser i sitt yttrande om att ett flertal
motioner i denna fråga har väckts under den allmänna motionstiden i år och
att dessa motioner kommer att behandlas under hösten. Socialförsäkringsutskottet
föreslår med hänvisning till det anförda att finansutskottet
avstyrker bifall till motion 2431 yrkande 10.

Finansutskottet delar socialförsäkringsutskottets syn och avstyrker motion
2431 yrkande 10.

Motionärerna i motion 2431 (c) begär i yrkande 13 att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas med uppgift att göra en översyn av ATPsystemet.

Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig (SfU 1982/83:3 y) över motionen
och erinrar om att motionsyrkanden om en översyn av ATP-systemet i olika
avseenden behandlades av socialförsäkringsutskottet under hösten 1982.
Socialförsäkringsutskottet, som avstyrkte motionsyrkandena, redogjorde
bl. a. för de åtgärder och överväganden som redan var aktuella i frågan (se
SfU 1982/83:13).

Med hänsyn till att det av förevarande motion inte framgår i vilket syfte
den begärda översynen skall göras och till att utskottet under hösten kommer
att behandla även motionsyrkanden om en översyn av ATP-systemet anser
sig socialförsäkringsutskottet inte ha anledning att nu närmare behandla
frågan. Med det anförda föreslår utskottet att finansutskottet avstyrker bifall
till yrkande 13 i motion 1982/83:2431.

Med hänvisning till socialförsäkringsutskottets yttrande avstyrker utskottet
motion 2431 yrkande 13.

Mot här angiven bakgrund finner utskottet ingen anledning att nu göra ett
uttalande i denna fråga.

FiU 1982/83:50

Vidare föreslås i motion 2435 (yrkandena 14 och 15) att ett pris- och
hyresstopp införs samt att riksdagen gör ett uttalande för räntesänkning som
åtgärd för att dämpa inflationen.

Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att under någon längre tid ha
ett allmänt pris- och hyresstopp i kraft. Det gäller i stället att angripa
orsakerna till inflationen. Med den antiinflationspolitik som föreslås i
propositionen skapas nu förutsättningar för att markant sänka prisstegringstakten.
Mot denna bakgrund avstyrks yrkande 14 i motion 2435.

Vad gäller ett uttalande för en räntesänkning vill utskottet peka på att den
svenska räntenivån är beroende av den internationella ränte- och valutakursutvecklingen.
Räntenivån påverkas även av de kredit- och kapitalmarknadspolitiska
åtgärder som krävs för att finansiera budgetunderskottet. De
faktorer som styr förhållandena på kredit- och kapitalmarknaderna påverkas
inte av att riksdagen gör ett uttalande för en sänkning av räntan. Mot denna
bakgrund avstyrker utskottet yrkande 15 i motion 2435.

I motion 217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) begärs i
yrkande 2 en utredning om den offentliga sektorns roll för sysselsättningen,
konsekvenserna för det privata näringslivet vid en uppbromsning och/eller
neddragning av den offentliga sektorns verksamhet samt metoder för att föra
över resurser till sysselsättningsskapande åtgärder.

I motion 860 (vpk) begärs att det tillsätts en parlamentarisk utredning med
uppgift att utarbeta program för en planmässig utbyggnad av de samhällsekonomiskt
och socialt viktiga delarna av den offentliga sektorn. Vidare begärs
en utredning om byråkratins tillväxt m. m.

Utskottet har i det föregående beskrivit den inriktning den ekonomiska
politiken måste ha åren framöver för att komma till rätta med obalanserna i
vår ekonomi. För att kunna utforma den ekonomiska politiken förutsätts att
regeringskansliet aktivt analyserar effekterna av olika åtgärder för de olika
sektorerna. En utomordentligt väsentlig del av detta arbete är de frågeställningar
som tas upp i bl. a. motion 217. Utskottet delar de uppfattningar som
redovisas i motionen. Utredningsarbete och analyser av den offentliga
sektorns roll för sysselsättningspolitiken och för andra sektorer i samhället är
en central del av arbetet med bl. a. finansplaner och långtidsutredningar.
Utskottet utgår ifrån att regeringen även i fortsättningen vid utarbetandet av
finansplaner och långtidsutredningar beaktar de synpunkter som framförts i
motion 217 (s), varför nu inga speciella åtgärder behöver vidtagas från
riksdagens sida.

När det gäller det särskilda kravet på en utredning om tillväxten i
byråkratin m. m. som förs fram i motion 860 vill utskottet hänvisa till det
pågående arbetet inom regeringskansliet med översynsprojekten, minskad
detaljreglering och det särskilda arbetet med besparingar inom regeringskansliet.
Vidare ingår det i det nybildade civildepartementets arbetsuppgif -

FiU 1982/83:50

ter att göra den offentliga sektorn effektivare, mer serviceinriktad och
mindre byråkratisk.

De krav på särskilda utredningsinsatser som återfinns i motion 217 (s) och
motion 860 (vpk) får anses tillgodosedda genom det arbete som f. n. pågår.
Med det anförda avstyrks motion 217 yrkande 2 och motion 860.

Det reviderade budgetförslaget

Budgetutvecklingen

Den bedömning av budgetutvecklingen som utskottet gjorde i februari
med anledning av budgetförslaget tycks i allt väsentligt stå sig. Regeringen
redovisar i kompletteringspropositionen vissa förändringar av inkomster och
utgifter för budgetåret 1983/84 som i budgetförslaget endast var preliminärt
beräknade och därför var upptagna under posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto. Dessa utgifter avsåg bl. a. åtgärder i Norrbotten, stöd till
varven, stöd till tekoindustrin samt bidrag till kommunsektorn. Under
posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, beräknades också vissa
förutsedda inkomster, som då inte var kända annat än till sin ungefärliga
storlek. Dessa var ökningen av riksbankens inlevererade vinst (2 miljarder
kronor), effekten av kortare kredittider för vissa punktskatter (ca 1,5
miljarder kronor) samt finansieringen av skattereformens andra etapp år

1984.

De två förstnämnda posterna har i nu föreliggande beräkningar i det
reviderade budgetförslaget redovisats på budgetens inkomstsida. Därigenom
har såväl statsbudgetens inkomster som utgifter blivit uppjusterade
med motsvarande belopp budgetåret 1983/84. Utgiftsökningen exkl. statsskuldräntor
mellan innevarande och nästa budgetår beräknas till följd av
dessa omflyttningar bli något högre än vad siffrorna i budgetförslaget
utvisade.

I motionerna 2417 (m) och 2431 (c) påstås att regeringen genom stora s. k.
engångsutgifter under innevarande år och stora engångsförstärkningar nästa
budgetår bokföringstekniskt lyckats få budgetunderskottet ungefär oförändrat
mellan budgetåren.

I motion 2431 (c) påstås t. ex. att innevarande budget har blåsts upp genom
att utgifter som egentligen belastar kommande år anvisats i år. Som exempel
på detta nämns de kapitaltillskott som anvisats till det statliga fartygsbolaget
Zenith Shipping AB.

I själva verket har totalbeloppet ca 3 miljarder kronor fördelats över en
treårsperiod, varav 1 miljard beräknas utbetalas budgetåret 1984/85.1 övrigt
gäller generellt att medel som anvisas över reservationsanslag och som inte
utnyttjas under året registreras som reservationsmedelsbehållningar. För
innevarande budgetår beräknar regeringen att reservationsmedelsbehåll -

FiU 1982/83:50

ningarna ökar för första gången på fyra år. Ökningen beräknas till 1,5
miljarder kronor. Det innebär således att underskottet blir motsvarande
lägre innevarande år. För nästa budgetår förutses däremot att anslagsbehållningarna
minskar med 3 miljarder, dvs. att underskottet blir motsvarande
större. Påståendet i motion 2431 (c) att stora utgifter anvisats innevarande år
kan således vara riktigt utan att det för den skull skulle vara korrekt att påstå
att budgetunderskottet ökar till följd härav. De stora förändringarna i
reservationsmedelsbehållningarna tyder snarast på att belastningen på
budgeten förskjuts från innevarande budgetår till nästa.

I motion 2417 (m) anges att regeringen inberäknat s. k. engångsinkomster
på sammanlagt drygt 5 miljarder kronor nästa budgetår. Det bör dock
noteras att den förändrade uppbörden av B-skatt gäller redan från den 1
januari 1983. En viss effekt uppkommer således redan budgetåret 1982/83.
Enligt utskottets mening borde motionärerna för att kunna dra de slutsatser
man gör beträffande budgetunderskottets underliggande utveckling också
studera de s. k. engångsförstärkningarna under innevarande budgetår. Den
förkortade kredittiden för mervärdeskatt på importerade varor och vissa
punktskatter beräknas leda till en kassamässig förstärkning på inemot
4 miljarder kronor budgetåret 1982/83. Avvecklingen av vissa statliga fonder
som riksdagen beslutade hösten 1982 har också bidragit till en kassamässig
engångsförstärkning av inkomsterna innevarande budgetår med drygt en
miljard kronor. Det kan således konstateras att de s. k. engångsförstärkningarna
av inkomsterna varit ungefär lika stora innevarande budgetår som
de beräknas bli under nästa budgetår. Utskottet tillbakavisar den förenklade
och grovt missvisande analys av budgetunderskottets utveckling som
redovisas i motionerna 2417 (m) och 2431 (c).

För att göra en säker bedömning av den underliggande utgifts- och
inkomstutvecklingen krävs betydligt grundligare analyser än vad utskottet
här har redovisat. Enligt utskottets mening utgör det material som redovisas i
långtidsbudgetkalkylerna ett värdefullt underlag för en sådan analys.
Utskottet återkommer senare till dessa kalkyler.

Enligt riksrevisionsverkets (RRV) senaste budgetprognos (nr 8) för
budgetåret 1982/83 beräknas statsbudgetens inkomster till 189,3 miljarder
kronor och utgifterna till 278,5 miljarder kronor. Det är således något högre
inkomster och något lägre utgifter än vad regeringen beräknade i det
reviderade budgetförslaget. Underskottet budgetåret 1982/83 beräknas
enligt RRV:s prognos bli 89,1 miljarder kronor mot 91,8 miljarder i det
reviderade budgetförslaget.

Förändringarna i inkomsterna synes bero på redan inträffade förändringar
vad gäller inbetalningar av inkomstskatter. Det finns enligt utskottets
mening således skäl att utgå från att inkomsterna innevarande budgetår blir
något högre än vad regeringen beräknade i kompletteringspropositionen.
Vad gäller utgifterna synes förändringarna nästan helt bero på minskad

FiU 1982/83:50

belastning på reservationsanslagen. Det innebär således att vissa utgifter
förskjuts till in på nästa budgetår. Det finns enligt utskottets mening starka
skäl för att noga följa utvecklingen av dessa anslagsutnyttjanden. Utskottet
kommer i senare betänkanden att redovisa beräkningen av statsbudgetens
inkomster och utgifter för budgetåret 1983/84.

Långtidsbudgeten

Enligt bedömningarna i långtidsbudgeten beräknas underskottet under
den närmaste långtidsbudgetperioden öka från nivån 90 miljarder kronor till
120 miljarder kronor. Det är i synnerhet mot bakgrund av de förutsättningar
som ligger till grund för kalkylerna en ytterst oroande utveckling. Underskottet
skulle som andel av BNP öka från 12,5 % budgetåret 1983/84 till
13,2 % budgetåret 1987/88.

Utskottet har i det föregående slagit fast att ett centralt inslag i den
ekonomiska politiken består i att reducera budgetunderskottet. Det är
nödvändigt för att öka sparandet och kapitalbildningen i ekonomin. Det
skulle minska det inflationsdrivande inslaget i ekonomin och verka
nedpressande på räntenivån. Ett minskat upplåningsbehov skulle lämna
utrymme för näringslivets kapitalförsörjning på kreditmarknaden. Likväl är
det lätt att konstatera att den automatik som ligger bakom budgetunderskottets
tillväxt är stark, framför allt genom statsskuldräntornas obevekliga
tillväxt. Även om underskottet exkl. statsskuldräntor skulle kunna hållas
oförändrat i löpande priser under långtidsbudgetperioden skulle räntorna vid
periodens slut öka till ca 89 miljarder kronor från nivån ca 55 miljarder
budgetåret 1983/84. Det är en ökning av underskottet med 34 miljarder
kronor på fem år trots att underskottet exkl. räntor är oförändrat. Det
framstår således som en utomordentligt svår uppgift att reducera underskottets
tillväxt.

Av det sagda framgår tydligt hur utomordentligt viktigt det är att nu sätta
stopp för varje ökning av budgetunderskottet. Målsättningen måste ovillkorligen
vara att reducera underskottet i jämförelse med vad som framkommer
i långtidsbudgeten. Konsekvensen är att varje ny utgiftsökning måste
finansieras antingen genom omprioriteringar eller genom inkomstförstärkningar.

Frågan om redovisningen av budgeten i olika verksamhetstermer liksom
frågan om vad budgetunderskottets storlek ger uttryck för diskuteras i
propositionen och berörs i flera motioner. Frågan om underskottets storlek i
ett internationellt perspektiv har berörts av riksgäldsdirektören vid hearings i
utskottet.

Utskottet anser med anledning härav att det vore av intresse att försöka
beräkna statens och den offentliga sektorns inkomster, utgifter och
underskott i enlighet med vad som är internationell praxis. Sådant arbete

FiU 1982/83:50

pågår inom de internationella organisationerna. Utskottet anser vidare att
den redovisning av budgeten i verksamhetstermer som redovisas i långtidsbudgeten
(se tabell 9) utgör ett värdefullt komplement till det övriga
beslutsunderlaget för budgetpolitiken och den ekonomiska politiken.
Utskottet noterar att det arbete som nu inletts kommer att utvecklas vidare i
nästa långtidsbudget.

Tabell 9. Statsbudgetens inkomster och utgifter fördelat på verksamhetsgrenar Milj.

kr., löpande priser

	1981/82	1982/83	1983/84
1. Statliga rörelsen
Inkomster:	150 508	169 560	187 635
Utgifter:	188 773	209 217	217 639
Netto statliga rörelsen	-38 265	-39 657	-30 004
därav 1.1 Statlig uthyrningsverksamhet
Inkomster: Hyror m. m.	3 279	3 739	4 654
Utgifter: Förvaltningskostnader,
kapitalkostnader m. m.	2 983	3 536	4 376
Netto bokföringsmässigt	314	203	278
Kalkylmässig kassapost	- 26	- 59	- 74
Netto statlig uthyrningsverksamhet	288	144	204
1.2 Pensioner och social omsorg
Inkomster: Socialavgifter	61 061	64 932	71 174
Utgifter: Bidrag m. m.1	75 201	80 810	83 555
Netto pensioner och social omsorg	-14 140	-15 878	-12 381
2. Affärsverksamhet
Inkomster: Överskott	2 161	2 478	3 026
Avskrivningar	4 387	4 927	5 139
Utgifter: Investeringar	6 427	7 596	7 406
Övrigt	1 302	1 308	1463
Netto affärsverksamhet	- 1 181	- 1 499	- 704
3. Låneverksamhet
Inkomster: Återbetalning av lån	2 643	2 930	3 268
Utgifter: Utlåning	12 180	13 022	14 611
Rörlig kredit	- 1242	1 649	1 500
Netto låneverksamhet	- 8 295	-11 741	-12 843
4. Finansnetto
Inkomster: Ränteinkomster	7 432	8 298	9 084
Utgifter: Statsskuldräntor	27 724	47 200	55 400
Netto finansnetto	-20 292	-38 902	-46 316
5. Statsbudgeten totalt
Inkomster	167 131	188 193	208 152
Utgifter	235 164	279 992	298 019
Budgetsaldo	-68 033	-91 799	-89 867

1 Häri inkluderas utgifter för folkpensioner, sjukförsäkring inkl. föräldraförsäkring,

delpension, barnomsorg och vuxenutbildning. Utgifter och inkomster har bruttore dovisats.

4 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

Budgetpolitiska riktlinjer

Regeringen anser att en grundläggande förutsättning för att minska det
växande budgetunderskottet är att få i gång tillväxten i ekonomin. Det krävs
en kraftfull och konsekvent politik som leder till samhällsekonomisk tillväxt
och en låg inflation. Det är nödvändigt att omfattande insatser görs för att
kraftigt dämpa kostnadsökningarna i ekonomin. En förutsättning härför är
att budgetunderskotten kan minskas. Regeringen sätter som mål för
prisökningarna under loppet av år 1984 att de får uppgå till högst 4 %. Det
innebär således att de utgifter som styrs av prisutvecklingen bör maximeras
till denna ökningstakt. Regeringen redovisar i propositionen en lång rad
översyner av verksamheter som pågår i syfte att minska belastningen på
statsbudgeten. Vidare slås fast att utrymme för reformer kan skapas endast
genom omprioriteringar.

Innan utskottet övergår till att behandla de alternativa budgetförslag som
presenteras i olika partimotioner med anledning av kompletteringspropositionen,
vill utskottet särskilt beröra frågan om begränsning av de automatiska
ökningarna av utgifterna.

Med en inflationspolitik innebärande 4 % prisökning 1984 blir självfallet
behovet av priskompensation och automatikbegränsningar väsentligt mindre
än det varit under de senaste åren. För att åstadkomma en sådan utveckling
är det emellertid mycket viktigt, enligt utskottets mening, att man bryter
förväntningarna om fortsatt hög inflation och att man gör troligt att
inflationsmålet kan komma att uppnås.

Utskottet delar regeringens uppfattning att ett pristak för de statliga
utgifterna skulle vara ett verkningsfullt medel som skulle bidra till att göra en
sådan politik trovärdig. Därigenom kommer taket att påtagligt bidra till att
inflationen hålls nere, och taket i sig kommer inte att medföra en real
nedskärning av de berörda utgifterna.

Att såsom föreslås i motion 2435 (vpk) bygga in korrigeringsmöjligheter i
systemet som automatiskt gör att taket höjs om prisökningen överstiger det
uppsatta målet skulle allvarligt minska tilltron till åtgärderna och leda till att
de avsedda effekterna uteblev. Utskottet avstyrker motion 2435 (vpk) i detta
avseende.

I motion 2431 (c) tillstyrks förslaget om pristak och dessutom föreslås att
det utgiftsområde på vilket man bör tillämpa begränsad prisuppräkning bör
utökas till att gälla t. ex. pensioner. Liknande yrkande framförs i motion 2421
av Elving Andersson m. fl. (c).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att låta stora
utgiftsområden beröras av förslaget om begränsad prisuppräkning av
utgifter. Självfallet får åtgärderna större effekter om de berör en större andel
av utgifterna. Därigenom begränsas också inflationstakten. Utskottet ställer
sig således positivt till principen som sådan. Såsom påpekas i propositionen
erfordras särskilda tekniska lösningar från fall till fall. Riksdagen får tillfälle

FiU 1982/83:50

att ta ställning till de konkreta förslagen inom varje område i höst när förslag
härom föreläggs riksdagen. Eftersom utskottet här redovisat sin uppfattning
synes yrkandena i motion 2431 (c) i här berörd del och motion 2421 inte
behöva leda till någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Ställningstagandet innebär vidare att utskottet inte kan dela den uppfattning
som i detta avseende uttrycks i motion 2432 (fp) om att ställningstagande
till principen kan göras först när förslag föreligger för varje utgiftsområde.

I motion 2417 (m) anförs att principen om begränsad prisuppräkning är
tveksam när det gäller transfereringar. Av vad utskottet har sagt framgår att
utskottet har i det närmaste motsatt uppfattning. Motionärerna anser
emellertid att metoden kan vara ett verksamt medel att dämpa inflationen
om den tillämpas på konsumtionsutgifter. Utskottet anser att när det gäller
konsumtionsutgifter, t. ex. myndighetsanslag, bör nu generella begränsningsmetoder
som t. ex. den årliga reala nedskärningen om 2 %, kompletteras
med politiska ställningstaganden till verksamhetens omfattning och
inriktning. Utskottet avstyrker således motion 2417 (m) i här berörd del.

Utskottet övergår härefter till att granska de budgetalternativ som
presenteras i olika partimotioner.

I motion 2417 (m) redovisas ett budgetalternativ som i väsentliga delar
skiljer sig från regeringens. Förslagen i motionen överensstämmer i stor
utsträckning med det förslag som man lade fram i januari med anledning av
budgetpropositionen. På utgiftssidan föreslås omfattande nedskärningar av
livsmedels- och boendesubventioner, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
industristöd. Det är således åtgärder som i huvudsak riktar sig mot hushållen.
Eftersom transfereringarna utgår enligt fördelningspolitiska principer, som
syftar till en ökad jämlikhet, är det uppenbart att dessa principer sätts i fråga
om nedskärningar görs i den omfattning som föreslås i motion 2417 (m).
Utskottet kan för sin del inte ställa sig bakom en politik med sådan inriktning.
På skattesidan föreslås kraftiga inkomstskattesänkningar för inkomsttagare
med höga och mycket höga inkomster. Detta är en politik vars effekter leder
till att förstärka de inkomstskillnader som skatte-och transfereringssystemet
hittills har försökt utjämna. Att dessutom så drastiskt dra ner de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna framstår som en djupt orättfärdig politik vars
främsta syfte är att skapa ökade klyftor och motsättningar i samhället.

Utskottet tar med bestämdhet avstånd från en sådan politik. Politiken
synes så mycket mer oacceptabel som den samlade effekten av hela den
politik motionärerna förordar torde leda till betydande efterfrågebortfall
med produktionsneddragningar, ökad arbetslöshet och kapitalförstöring
som följd. Den finansiella åtstramning som politiken på sikt synes leda mot
åstadkommer reala effekter på ekonomin som enligt utskottets mening inte
kan tolereras.

FiU 1982/83:50

Utskottet har i betänkande 1982/83:45 belyst konsekvenserna av motionärernas
politik för den kommunala sektorn. Den synes leda till en påtaglig
försämring av den kommunala servicen och minskad sysselsättning i den
kommunala sektorn. Åtgärdernas omfattning och kraven på omedelbart
genomförande skulle leda till drastiska och oplanerade omläggningar av
verksamheten, vilket i sin tur skulle leda till en oacceptabel resursförstöring.

Utskottet kan mot bakgrund av vad som anförts inte tillstyrka den
allmänna inriktning av budgetpolitiken som förslagen i motion 2417 (m)
innebär.

I motion 2431 (c) upprepas det budgetalternativ som samma motionärer
presenterade i januari. Enligt motionärernas beräkningar uppgår besparingarna
till 21 miljarder kronor för helår.

Huvuddelen av dessa besparingar är av engångskaraktär. Den varaktiga
besparingseffekten motverkas av förslag till skattesänkningar, varför den
långsiktiga effekten på statsbudgetens saldo torde bli ungefär noll. Några av
de s. k. engångsbesparingama kan också ifrågasättas huruvida de är
besparingar eller inte. Den största posten i motionärernas förslag avser
bostadslånefinansieringen, som föreslås bli utlyft från statsbudgeten. Liknande
förslag framförs i motion 2432 (fp) yrkande 29. Beträffande denna
typ av åtgärder anförde dåvarande budgetministern i budgetpropositionen
1981/82:100 följande:

Jag vill i detta sammanhang även beröra effekterna av om en viss del av de
statliga investeringarna eller viss statlig utlåning lyfts ut från statsbudgeten. I
sådana fall uppstår en budgetavlastning. Det finns emellertid ingen
anledning att betrakta detta som en samhällsekonomisk besparing om
finansieringen fortsättningsvis sker med prioriterade lån eller med stöd av
statliga kreditgarantier.

Utskottet ställde sig bakom detta synsätt och delar alltjämt den uppfattning
som kom till uttryck i propositionen. Bland motionärernas övriga
besparingsförslag ingår bl. a. avveckling av vissa statliga fonder. Förslagen
från den s. k. fondutredningen har remissbehandlats och regeringens
ställningstagande kommer att föreläggas riksdagen. Utskottet ser inte någon
anledning att föregripa den behandlingen. Med det anförda avstyrks motion
2432 (fp) yrkande 29 och motion 2431 i motsvarande del.

I motion 2431 (c) upprepas också besparingsförslagen inom sjukförsäkringen,
pensionssystemet och vad gäller statsbidragen för den kommunala
barnomsorgen. Dessa åtgärder ger enligt motionärerna utrymme för en
sänkning av mervärdeskatten. Åtgärderna balanserar i stort sett varandra på
statsbudgeten. Riksdagen och utskottet har vid flera tillfällen det senaste året
avvisat dessa förslag. Utskottet finner för sin del inte anledning att frångå sitt
tidigare ställningstagande.

Utskottet har i ett yttrande till skatteutskottet tagit ställning till motionärernas
förslag till finansiering av skattereformens andra steg år 1984 och

FiU 1982/83:50

finansieringen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen
föreslagit och motionärerna tillstyrkt (FiU 1982/83:7 y).

I motion 2431 (c) föreslås att skattereformens andra etapp finansieras med
att skatten på olja och el-kraft höjs från den 1 januari 1984 och att den nyligen
införda avdragsrätten för fackföreningavgifter slopas.

Avdragsrätten för fackföreningsavgifter infördes 1983 som ett led i
strävandena att underlätta för parterna på arbetsmarknaden att träffa avtal
på en ansvarsfull nivå. Genom avdragsrätten skapades en beskattningsmässig
likställighet mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationsavgifter.
Enligt vad som nu kan utläsas tycks också avtalen ha slutits på en
ansvarsfull nivå. Utskottet ser det därför inte som en lämplig åtgärd att inför
1984 nu avskaffa denna avdragsrätt. Om avdragsrätten skulle avskaffas
måste nödvändigtvis motsvarande skärpning göras av beskattningen av
arbetsgivarnas organisationsavgifter. Eftersom några sådana tankar inte
återfinns i motionen är förslaget enligt utskottets uppfattning djupt orättvist.
Motionärernas förslag uttrycker en ensidig och negativ syn på svensk
fackföreningsrörelse. Utskottet avstyrker därför från sina utgångspunkter en
sådan delfinansiering av skattereformen år 1984.

Vad gäller finansieringen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
hänvisar motionärerna till de besparingar man föreslagit i motion 2431 (c).
Som framgått utgör dessa besparingar till väsentlig del en teknisk budgetavlastning.

Återstoden av motionärernas förslag till besparingar är av engångskaraktär,
varav flera är under övervägande inom regeringskansliet, vilket redan
framgår av kompletteringspropositionen. De har en helt annan ekonomisk
effekt än t. ex. höjda energiskatter, som ju innebär en solidarisk medverkan
från enskilda individer för att ge arbete åt de arbetslösa. Likviditetsindragningar
har en helt annan innebörd. De kan under inga förhållanden
genomföras så att de träder i kraft redan i höst.

Frånsett dessa förslag leder motionärernas budgetalternativ till ungefär
samma budgetsaldo som regeringens. Beaktar man dessutom att motionärerna
inte accepterar de energiskattehöjningar regeringen föreslagit resulterar
motionärernas budgetalternativ i ett större underskott än vad regeringen
räknar med. Inkomstbortfallet budgetåret 1983/84 torde ligga i storleksordningen
2 miljarder kronor. Utskottet kan mot denna bakgrund inte tillstyrka
det budgetalternativ motionärerna föreslår i motion 2431 yrkande 2.

I motion 2432 (fp) föreslås arbetsmarknadspolitiska åtgärder med en
annan inriktning än vad regeringen föreslår. Enligt utskottets bedömning
kan dessa åtgärder inte förväntas få samma omedelbara effekter på
sysselsättningen som regeringens förslag till åtgärder. Motionärernas förslag
måste därför enligt utskottets mening kompletteras med andra åtgärder för
att inte arbetslösheten skall öka under det närmaste året.

Den totala omslutningen av motionärernas förslag blir av ungefär samma

FiU 1982/83:50

storleksordning som enligt regeringens förslag. Sammantaget leder motionärernas
budgetalternativ till ett lägre underskott än vad regeringen
beräknar. En stor del av åtgärderna för återhållsamhet i den offentliga
sektorn läggs emellertid på kommunerna. Utskottet har redan i sitt
betänkande 1982/83:45 avstyrkt dessa åtgärder. Likaså har riksdagen tidigare
avvisat motionärernas förslag till besparingar inom sjukförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen, ändrad beräkning av basbelopp samt vad gäller
statsbidragen för den kommunala barnomsorgen.

Av motionärernas besparingsförslag återstår då endast nedtrappningen av
livsmedelssubventionerna och slopande av hyresrabatter. Enligt utskottets
mening är det fördelningspolitiskt oacceptabelt att på detta sätt finansiera
arbetsmarknadspolitiska insatser med nedskärningar som ensidigt gäller
transfereringar till de ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället.

Utskottet avstyrker med det anförda motion 2432 (fp) yrkandena 2 och
10.

Utskottet vill sammanfattningsvis beträffande förslagen i motionerna 2417
(m), 2431 (c) och 2432 (fp) konstatera att de sparmål om minst 12 miljarder
kronor som ställes upp i kompletteringspropositionen våren 1982 endast har
uppfyllts i motion 2417 (m). Sparmålen uppnås med förslagen i motion 2432
(fp) endast om man också inberäknar de besparingar som man ursprungligen
föreslog för budgetåret 1982/83.

I motion 2435 (vpk) föreslås utgiftsökningar för ett program för förbättrad
offentlig service och nya industriella satsningar. Motionärerna anser att i
förhållande till de stora positiva effekterna på sysselsättningen är de negativa
effekterna på statsbudgeten och bytesbalansen marginella.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning. I det uppkomna statsfinansiella
läget kan inte ens aldrig så välmotiverade arbetsmarknadspolitiska
satsningar få leda till att underskottet ytterligare försämras. Motionärerna
föreslår flera finansieringskällor, som utökad el-skatt för industriföretag
(motsv. ca 200 milj. kr.), omsättningsskatt på börshandeln, utlandsinvesteringsavgift
och en särskild värnskatt, utformad som exempelvis en engångsskatt
på stora förmögenheter.

Flertalet av förslagen till skattehöjningar är av den arten att de inte kan
införas inom erforderlig tid. Även om utskottet mot bakgrund av de stegrade
omsättningssiffrorna på börshandeln kan ha viss förståelse för tanken att
avgiftsbelägga denna handel, måste utskottet konstatera att skatteförslagen i
motionen skulle riskera få negativa verkningar i form av bl. a. minskade
nyemissioner och under alla omständigheter kräva omfattande utredningsarbete
innan de kan genomföras. Den avgiftsnivå som angetts - 10 % - är
enligt utskottets mening helt orealistisk.

Utskottet konstaterar mot bakgrund av svårigheterna att klara finansieringsfrågorna
att motionärernas förslag sannolikt leder till betydande
ökningar av budgetunderskottet vilket, som framgått, utskottet inte kan
acceptera. Utskottet avstyrker därmed motion 2435 (vpk) yrkande 2.

FiU 1982/83:50

Utskottets prövning av olika förslag till budgetalternativ leder till följande
sammanfattande slutsatser beträffande de budgetpolitiska riktlinjerna.

Det är ett nödvändigt krav att budgetunderskottets andel av BNP minskar
under åren framöver. Utan att för den skull ange kamerala mått för hur
snabbt denna neddragning bör ske - den måste anpassas till de förutsättningar
som gäller i vår omvärld - måste konstateras att detta är en långsiktig
process. En förutsättning för att lyckas är att vi återigen får i gång tillväxten i
ekonomin. För detta krävs att inflationstakten nedbringas. Utskottet anser
att ett inflationstak om 4 % kan bidra till att bryta inflationsförväntningarna.
Genom att också låta detta tal vara vägledande för de prisjusteringar som
görs av de indexstyrda utgifterna upprätthålls förtroendet för inflationsmålet.
Det är därvid angeläget att så stor andel av statsutgifterna som möjligt
knyts till begränsningarna av de automatiska utgifterna. Därigenom ökar
möjligheten att nå det uppställda målet. Det är också angeläget att tillväxten
inom utgiftsområden där olika avtal gäller, t. ex. kommunala bidrag,
begränsas på motsvarande sätt.

Det är vidare nödvändigt att skattereformens andra steg år 1984
finansieras samt att de arbetsmarknadspolitiska insatser som regeringen nu
föreslår också finansieras (se FiU 1982/83:7 y). Utrymme för reformer kan
enligt utskottets mening endast skapas genom omprioriteringar eller
inkomstförstärkningar. En fortsatt restriktiv inställning till nya krav på
tjänster i statsförvaltningen är nödvändig. Generella krav på återhållsamhet
och neddragningar av verksamhet måste kompletteras med politiska
ställningstaganden till verksamhetens omfattning och inriktning. Myndigheterna
bör ges ökad frihet att inom givna ramar påverka lokalkostnaderna.

I enlighet med vad utskottet uttalade i betänkande 1982/83:35 bör
enhetliga regler eftersträvas för utbetalning av statsbidrag och för bidragsanslagen
bör endast en begränsad prisuppräkning ske. Utskottet framhöll i
samma betänkande behovet av att vidta olika kassahållningsåtgärder för att
minska statens räntekostnader. En ökad uppmärksamhet bör också ägnas
den statliga garantigivningen och utlåningsverksamheten i syfte att minska
statens kostnader för denna.

Övriga motionsyrkanden

I motion 2432 (fp) yrkande 9 hemställs att statsmakterna vid planerade
förändringar av skatter, avgifter och lagstiftning i god tid skall avisera dessa.
Därigenom tillgodoses näringslivets behov av stabila spelregler, vilket
underlättar deras planering.

Utskottet har i princip inte något att invända mot att företag och enskilda
så långt möjligt i god tid informeras om förändringar i skatter, avgifter och
annan lagstiftning. Men som motionärerna själva konstaterar är det i vissa
lägen mycket angeläget att åtgärder vidtas för att så snabbt som möjligt
uppnå det avsedda syftet med åtgärderna. Detta kan vara till gagn för såväl

FiU 1982/83:50

näringsliv sorn samhälle. Dessutom kan inte statsmakterna avhända sig
möjligheten att vid behov vidta nödvändiga åtgärder, även om de måste
genomföras med kort varsel. Utskottet anser det inte lämpligt mot denna
bakgrund att låta motionärernas yrkande leda till någon åtgärd från
riksdagens sida. Motion 2432 yrkande 9 avstyrks därmed.

I motion 1928 (yrkande 17) av Rolf Clarkson (m) föreslås att avkastningskravet
för de affärs driv ande verkens statskapital bör ligga i nivå med statens
genomsnittliga inlåningsränta (f. n. ca 12,75 %). I samband med moderniseringen
av det statliga budgetsystemet 1981 ändrades principerna för
beräkning av räntan på bl. a. affärsverkens statskapital. Tidigare anslöt
räntan till normalräntan som baserades på ett genomsnitt av de senaste tio
årens obligationsränta. Motivet till att ändra principerna var ett önskemål att
knyta förräntningskravet för affärsverken närmare den aktuella obligationsräntan.
För att utjämna tillfälliga variationer men ändå få en anslutning till
gällande räntenivå beslutades att avkastningsräntan skulle fastställas till ett
genomsnitt av obligationsräntan under de tre närmast föregående kalenderåren.
Avkastningsräntan fastställs per den 1 juli varje år. Räntan uppgår f. n.
till 12 % för budgetåret 1982/83 och 13 % för 1983/84.

Utskottet anser att avkastningskravet för affärsverken i så hög grad som
möjligt bör ansluta till kostnaden för statens upplåning. Det måste dock vara
ett rimligt krav att affärsverken i sin planering har möjlighet att relativt väl
kunna beräkna avkastningskravet. Skulle räntan så som föreslås i motion
1928 knytas till statens aktuella inlåningsränta kan följden bli att kortsiktiga
fluktuationer omedelbart slår igenom på avkastningsräntan. Detta skulle
innebära att förutsättningarna för affärsverkens ekonomiska verksamhet
plötsligt skulle kunna förändras. Det skulle självfallet försvåra en god
planering. Mot bakgrund av att principerna för statens avkastningsränta
nyligen ändrats och att de enligt utskottets mening väl tillgodoser kravet på
följsamhet med övriga räntenivåer avstyrker utskottet motion 1928 yrkande
17.

I motion 2432 (fp) begärs att regeringen lämnar förslag till ökad
avgiftsfinansiering som ett led i ambitionen att åstadkomma ett närmare
samband mellan en viss tjänst och kostnaden för den.

Utskottet anser att formerna för den avgiftsbelagda verksamheten
kontinuerligt bör ses över och att avgifterna bör anpassas till kostnadsnivån.
Riksrevisionsverket har ett särskilt ansvar för att avgifterna för de statliga
myndigheternas verksamhet är anpassade till kostnadsnivån. Föredraganden
redovisar i de budgetpolitiska riktlinjerna för budgetåret 1984/85 vikten av
att myndigheterna mer aktivt bevakar möjligheterna till inkomstförstärkningar
via taxor och avgifter. Myndigheterna bör även överväga att
avgiftsbelägga tjänster och varor som nu inte är avgiftsbelagda. Utskottet
anser att detta bör ge förutsättningar för att i kommande budgetarbete
ytterligare uppmärksamma avgiftsfrågorna. Något initiativ från riksdagens

FiU 1982/83:50

sida i denna fråga anser inte utskottet vara nödvändigt och avstyrker därmed
motion 2432 yrkande 13.

I motion 2432 (fp) föreslås (yrkande 28) att riksdagen ger regeringen till
känna att en tidigareläggning av statliga byggen för 800 milj. kr. bör ske med
utnyttjande av finansfullmakten.

Riksdagen har bemyndigat regeringen att i sysselsättningsskapande syfte
utnyttja finansfullmakten. Det åligger regeringen att besluta om vilka
specifika åtgärder som skall vidtas inom denna ram. Riksdagen kan däremot
vid fastställandet av beredskapsbudgeten uttrycka sin mening om de projekt
som ingår i projektreserven. I sitt betänkande 1982/83:44 tillstyrker utskottet
regeringens förslag till beredskapsbudget för budgetåret 1983/84. Med det
anförda avstyrker utskottet motion 2432 yrkande 28.

Vad föredraganden anför i propositionen om utnyttjandet av finansfullmakten
föranleder inget särskilt uttalande från utskottets sida. Utskottet
tillstyrker att en motsvarande finansfullmakt om 2 500 milj. kr. lämnas för
budgetåret 1983/84. Riksdagens bemyndigande bör, som föredraganden
begär, gälla enligt nuvarande principer.

Hemställan

Utskottet hemställer
Finansplanen

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:2417 yrkande
1, 1982/83:2431 yrkande 1, 1982/83:2432 yrkande 1 och
1982/83:2435 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition
1982/83:150 bilaga 1 moment 1 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande liberalisering av kreditpolitiken

att riksdagen avslår motion 1982/83:2417 yrkande 3,

3. beträffande uttalande om kollektiva löntagarfonder

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:2431 yrkande 3 och
1982/83:2432 yrkande 8,

4. beträffande sänkt sjukförsäkringsavgift för mindre företag
att riksdagen avslår motion 1982/83:2431 yrkande 10,

5. beträffande översyn av ATP-systemet

att riksdagen avslår motion 1982/83:2431 yrkande 13,

6. beträffande skärpt restriktiv itet mot kapitalexport och valutaspekulation att

riksdagen avslår motion 1982/83:2435 yrkande 13,

FiU 1982/83:50

7. beträffande uttalande om pris- och hyresstopp

att riksdagen avslår motion 1982/83:2435 yrkande 14,

8. beträffande uttalande för räntesänkning

att riksdagen avslår motion 1982/83:2435 yrkande 15,

9. beträffande utredning om den offentliga sektorns roll för
sysselsättningen

att riksdagen avslår motion 1982/83:217 yrkande 2,

10. beträffande utredning rörande program för utbyggnad av den
offentliga sektorn

att riksdagen avslår motion 1982/83:860,

Budgetförslaget

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:2417 yrkande
2, 1982/83:2431 yrkande 2, 1982/83:2432 yrkandena 2, 10 och
29, 1982/83:2435 yrkande 2 samt 1982/83:2421 godkänner vad
som förordats i proposition 1982/83:150 bilaga 1 moment 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

12. beträffande behov av stabila spelregler

att riksdagen avslår motion 1982/83:2432 yrkande 9,

13. beträffande avkastningskravet för de affärsdrivande verken
att riksdagen avslår motion 1982/83:1928 yrkande 17,

14. beträffande förslag om av giftssättning

att riksdagen avslår motion 1982/83:2432 yrkande 13,

Finansfullmakten

15. beträffande tidigareläggning av statliga byggen med utnyttjande
av finansfullmakten

att riksdagen avslår motion 1982/83:2432 yrkande 28,

16. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i
proposition 1982/83:150 bilaga 1 moment 17,

17. beträffande finansfullmakt

att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1983/
84, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i
enlighet med vad som förordats i proposition 1982/83:150 bilaga
1 moment 9 intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000
kr.,

FiU 1982/83:50

Besparingar inom regeringskansliet

18. beträffande rationalisering och kostnadsbesparingar m.m. inom
regeringskansliet

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i
proposition 1982/83:150 bilaga 1 moment 19.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 26 maj 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland
Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c),
Torsten Karlsson (s), Bo Södersten (s), Hugo Hegeland (m) och Carl-Henrik
Hermansson (vpk).

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”1 detta” och
s. 35 slutar med ”mellan länderna” bort ha följande lydelse:

Regeringen tycks fortfarande tro att den skall kunna övertyga de stora
industriländerna att lägga om politiken i mer expansionistisk riktning. Enligt
utskottet går det dock inte, vare sig globalt eller i enskilda länder, att
expandera sig ur krisen. Den bristande flexibiliteten i västvärldens ekonomier,
deras övertunga offentliga sektorer och övriga grundläggande stagnationsorsaker
måste först angripas.

Eftersom en varaktigt låg inflationstakt är en förutsättning för att komma
till rätta med de strukturella bristerna i västvärldens ekonomier kommer
kampen mot inflationen sannolikt även i fortsättningen att ges högsta
prioritet i de stora industriländerna. Det finns, enligt utskottet, ingen
anledning att räkna med en stabil tillväxt i världsekonomin så länge
inflationen inte långsiktigt bemästras. Av samma orsak finns ej heller någon
anledning att räkna med en allmän underskottspolitik för att öka tillväxten.

FiU 1982/83:50

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Den
ekonomiska" och på s. 43 slutar med ”moment 1” bort ha följande
lydelse:

Sveriges ekonomiska problem

Sveriges ekonomiska problem är - som påpekas i motion 2417 (m) - ett
uttryck för den socialdemokratiska modellens strukturkris. Som en konsekvens
av den snabbt växande offentliga sektorn har tillväxtkraften i det
privata näringslivet försvagats. Bytesbalansunderskottet, inflationen, den
växande arbetslösheten och budgetunderskottet är i stor utsträckning en
direkt följd av den offentliga sektorns expansion. Höjda skatter har brutit ner
de ekonomiska drivkrafterna, utbyggnaden av den offentliga sektorn har lett
till en felaktig lönestruktur, industrisubventioner har låst fast produktionsresurser
i krisföretagen etc. På väsentliga områden har marknadsekonomin
begränsats, upphävts eller snärjts in genom ett växande antal regleringar och
utbyggd byråkrati. Den svenska ekonomin har därmed successivt förlorat
den flexibilitet och anpassningsförmåga som den hade under 1950- och
1960-talen.

Den kursomläggning som förespråkas i motion 2417 (m) är nödvändig för
att lösa de problem som den socialdemokratiska utvecklingsmodellen
medfört. Utskottet menar att denna politik utgör det klara alternativet till att
följa socialdemokraternas alltmer köllektivistiska och socialistiska linje.

Den konjunkturuppgång som tycks vara på väg är ett nödvändigt men
långt ifrån tillräckligt villkor för att vi skall få balans i ekonomin. Våra
balansbrister är enligt utskottets mening strukturella och så djupa att det
krävs betydligt mer än en konjunkturuppgång för att lösa dem. Regeringen
rättar inte till orsakerna till problemen:

- De offentliga utgifterna och underskotten fortsätter att öka.

- Skattehöjningspolitiken fortsätter. Marginalskatteomläggningen urholkas
av inflationen och punktskatterna höjs ytterligare.

- Subventionspolitiken fortsätter. Trots löften om neddragningar av
industrisubventionerna har utvecklingen gått i motsatt riktning.

- Lönespridningen är alltför liten för att arbetsmarknaden skall fungera
smidigt. Risken för flaskhalsproblem när konjunkturen förbättras är
uppenbar.

Konjunkturuppgången 1979-1980 kunde inte bryta den trendmässiga
nedgången i vår ekonomi. Den nu inledda uppgången kommer också att vara
otillräcklig eftersom de grundläggande strukturella problemen inte är lösta.
Det måste ske en mer genomgripande kursomläggning för att den svenska
ekonomin varaktigt skall gynnas av den förbättrade konjunkturen. Annars
hotas både konjunkturuppgången och möjligheterna att få ned inflationen av
det ökade budgetunderskottet.

FiU 1982/83:50

Den ekonomiska politiken

Helt riktigt sätter regeringen upp kampen mot inflationen som den
primära uppgiften för den ekonomiska politiken. Men det går inte att
bekämpa inflationen genom att i stort sett bara ange en låg siffra som mål. En
sänkning av inflationstakten från ca 10 % i år till 4 % 1984 samtidigt som
konjunkturen vänder uppåt och budgetunderskottet når nya rekordnivåer
strider mot all inhemsk och internationell erfarenhet. Hur en drastisk
sänkning av inflationstakten skall kunna förenas med en fortsatt offentlig
utgiftsexpansion klargörs inte heller i den reviderade finansplanen. Antiinflationspolitiken
saknar ett konkret innehåll. Utskottet anser därför att den
politik som regeringen skisserar är motsägelsefull.

Trots att regeringen är medveten om att en framgångsrik inflationsbekämpning
i mycket hög grad är beroende av att budgetunderskottet
reduceras, föreslås inga konkreta besparingar i kompletteringspropositionen.
Ett inflationsmål som inte kompletteras med ett mål för de offentliga
utgifterna och underskotten har enligt utskottets uppfattning mycket små
chanser att kunna uppnås.

Regeringen söker förverkliga inflationsmålet på 4 % med enbart ett
inflationstak på 4 % för en del av de utgifter som påverkas av inflationen. Det
är inte lätt för utskottet att genomskåda hur indextaket är tänkt att sättas eller
exakt vilka utgiftsposter som kommer att beröras. Som påpekas i motion
2417 (m) förefaller det emellertid som om indexbegränsningen får en relativt
blygsam omfattning. Sammantaget torde endast 11-12 % av statsbudgetens
utgiftssida, dvs. 30-35 miljarder kronor påverkas. Vid en inflation på 8 %
blir besparingseffekten endast 1,3 miljarder kronor. Om å andra sidan
inflationsmålet skulle uppfyllas blir det inga besparingar alls.

Regeringens politik innebär framför allt en mycket kraftig offentlig
utgiftsexpansion 1983. De reala offentliga utgifterna förväntas nu öka
t. o. m. snabbare än vad regeringen räknade med i januari, 4,3 % jämfört
med tidigare beräknade 3,9 %. Eftersom BNP-ökningen beräknas till 1,8 %
kommer den offentliga utgiftsökningen i år att bli större än nationens
samlade inkomstökning. Den offentliga utgiftsandelen stiger därigenom till
70 % av BNP.

Utskottet beklagar att det inte finns någon samstämmighet mellan vad
regeringen förmodligen vill göra och vad regeringen förmår uträtta. Trots att
både långtidsbudgeten och treårskalkylerna visar att budgetunderskottet
fortsätter att öka även vid drastiskt sänkt inflationstakt har regeringen ej
förmått att ställa upp några mål för vare sig budgetunderskottets utveckling
eller de offentliga utgifternas ökningstakt.

Det är visserligen hoppingivande att regeringen inför budgetåret 1984/85
aviserar ett relativt omfattande besparingsarbete. Men det är beklagligt att
regeringen nu förlorar ännu ett år. Denna tempoförlust kan mycket väl visa
sig vara ödesdiger för våra möjligheter att få bukt med den annalkande
statsfinansiella krisen.

FiU 1982/83:50

Sverige har f. n. en hemmagjord inflation genom devalveringen, skattehöjningarna,
lönekostnadsökningarna och budgetunderskottet. I en uppåtgående
konjunktur kan den inflation som orsakas av den offentliga
utgiftsexpansionen och budgetunderskottet samt marknadernas bristande
flexibilitet förväntas öka.

I motion 2417 (m) anges enligt utskottet ett realistiskt program mot
inflationen. Detta program innehåller följande huvudpunkter.

1. En stram politik med offentliga besparingar som viktigaste inslag. En
neddragning av de offentliga utgifterna och budgetunderskottet håller
tillbaka den inhemska efterfrågan samtidigt som det blir lättare att
kontrollera penningmängden, vilket är väsentligt för att få ner inflationstakten.

2. En skattepolitik som innebär att höjda energiskatter avvisas och att
bl. a. löne- och marginalskatterna sänks.

3. Ökad rörlighet för arbetskraft och kapital för att förhindra ”flaskhalsproblem”
i en uppåtgående konjunktur. Även avregleringar, privatisering
och avbyråkratisering behövs för att öka konkurrensen och effektiviteten. På
sikt bromsar detta prisstegringarna.

Sverige måste avveckla underskotten i den offentliga sektorn och i
bytesbalansen. Detta är, enligt utskottet, den centrala uppgiften för den
ekonomiska politiken under 1980-talet. Det går inte i längden att basera vår
välfärd på resurser som andra länder har skapat eller kommande generationer
förväntas skapa.

Utskottet delar den bedömning som görs i motion 2417 (m) att den
offentliga utgiftstillväxten nu radikalt måste skäras ned genom besparingar. I
motionen föreslås besparingar på 20,6 miljarder kronor och skattesänkningar
på 7,1 miljarder kronor, vilket innebär att motionen redovisar ett
budgetunderskott som ligger nästan 14 miljarder kronor lägre än regeringens.

Kraftfulla besparingar är nödvändiga för att få bukt med den annalkande
statsfinansiella krisen, inflationen och utlandsupplåningen. Besparingarna är
enligt utskottet också fördelningspolitiskt välmotiverade. Om vi inte sparar
ökar inkomstfördelningen från nästkommande generation till denna generation.

Utskottet anser också att den förväntade konjunkturuppgången underlättar
en betydande neddragning av budgetunderskottet utan att den totala
efterfrågan kommer på en alltför låg nivå. I själva verket är en neddragning
av budgetunderskottet en nödvändig förutsättning för en varaktig industriell
expansion i Sverige.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i motionerna

FiU 1982/83:50

2431 (c) och 2432 (fp) skiljer sig i vissa delar fördelaktigt från propositionen
men innebär enligt utskottets mening inte en tillräckligt kraftig omläggning
av politiken i marknadsekonomisk riktning. I motion 2435 (vpk) förordas en
ansvarslös expansiv politik som enligt utskottets mening enbart kommer att
förvärra vår ekonomiska kris.

Med det anförda avstyrker utskottet proposition 150 yrkande 1 samt
motionerna 2431 yrkande 1, 2432 yrkande 1 och 2435 yrkande 1. Utskottet
godkänner vad som anförts i motion 2417 yrkande 1, vilket bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1982/83:2431
yrkande 1,1982/83:2432 yrkande 1 och 1982/83:2435 yrkande 1
godkänner vad som förordats i motion 1982/83:2417 yrkande 1
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Rolf Wirtén (fp), Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med
"Internationell bakgrund” och på s. 43 slutar med ”moment 1” bort ha
följande lydelse:

Den internationella bakgrunden

Under de senaste månaderna har allt tydligare tecken kunnat skönjas av en
internationell konjunkturuppgång. Bakgrunden är dels de oljeprissänkningar
som nyligen skett, dels att främst USA och även Västtyskland och
Storbritannien under det senaste halvåret lättat på penningpolitiken när nu
inflationen kommit ner till 1960-talsnivåer.

Det är framför allt utvecklingen i USA som tyder på att en uppgång
kommer under loppet av 1983. Lagren har där slutat att minska och den
sänkta inflationstakten medför en realinkomstökning som stimulerar den
privata konsumtionen och bostadsbyggandet. Industriproduktionen i USA
har också ökat den senaste tiden. På litet längre sikt är emellertid
utvecklingen fortfarande osäker. Risk finns att penningpolitiken i USA åter
läggs om i åtstramande riktning, med räntehöjningar som följd. I stor
utsträckning är denna risk beroende av hur det amerikanska budgetunder -

FiU 1982/83:50

skottet utvecklas och den därmed följande likviditetsökningen i ekonomin.
Detta innebär att man måste vara försiktig med bedömningen av under hur
lång tid den pågående uppgången i USA kan bestå.

Även i Europa finns vissa tecken som tyder på att konjunkturavmattningen
har avstannat. Bottenläget skulle därmed ha passerats, och en försiktig
uppgång kunna komma till stånd. Detta gäller t. ex. Västtyskland och några
ytterligare länder.

En väsentlig faktor bakom uppgången är den kraftigt sjunkande internationella
inflationen. Prisstegringarna hade i början av 1983 sjunkit till ca
3,5 % i USA, under 2 % i Japan, 3,7 % i Västtyskland och 5,3 % i England.
Genomsnittet för OECD-länderna låg på ca 5,7 %. I flertalet länder väntas
det sjunka ytterligare under 1983.

En viktig orsak till den sänkta inflationstakten är naturligtvis de kraftigt
sjunkande oljepriserna.

Den allmänt ansträngda sysselsättningssituationen har under senare år
framkallat en alltmer ökande protektionism. Skulle denna utveckling
fortsätta kan det bli ett allvarligt hot för ett litet och starkt exportberoende
land som Sverige.

Sammanfattningsvis kan man notera en viss återhämtning i den internationella
konjunkturen på kort sikt, men viss osäkerhet om huruvida denna
uppgång kommer att hålla i sig under någon längre tid.

Regeringens ekonomiska politik
Sysselsättningen

I viktiga avseenden synes regeringen vara på väg in i en återvändsgränd när
det gäller att bekämpa arbetslösheten. Statistiken (se taball A, s. 65) visar
klart sämre resultat av arbetslöshetsbekämpningen nu än för ett år sedan.
Utan en samlad strategi för att pressa ner budgetunderskotten så kommer
dessa obönhörligen att öka dramatiskt. Vi riskerar därmed att successivt
försämra våra möjligheter att bekämpa arbetslösheten.

inflationen

Internationella bedömare (OECD) ansåg redan sommaren 1982 att, om
mittenregeringens politik fullföljts, så pekade den svenska inflationen för
1983 mot en nivå på 5-6 %. Med den minskade internationella inflationen
sista halvåret (oljan, räntorna m. m.), som OECD inte beaktade förra
sommaren, hade sannolikt den svenska inflationen redan i år varit nere på

FiU 1982/83:50

Tabell A

	febr. 83	febr. 82	mars 83	mars 82	april 83	april 82
Arbetslöshet, totalt (tusental)	155	135	149	124	122	112
%	3,6	3,1	3,4	2,9	2,8	2,6
Ungdomsar-betslöshet (16-24 år)-(tusental)	49	45	47	41	39	36
%	7,6	6,9	7,3	6,4	6,1	5,6

den nivå, ca 4 %, som regeringen uppsatt som mål för nästa år.

Utskottet är naturligtvis positivt till ambitionen att få ner prisstegringarna i
Sverige, men menar att regeringen helt har försummat att göra detta troligt
genom att de ekonomiska sambanden mellan den reala och den finansiella
utvecklingen inte har analyserats. Den finansiella utveckling som blir
resultatet av den politik som förespråkas innebär nämligen att målen om
inflation, produktion och sysselsättning är omöjliga att uppnå.

Regeringen redovisar ingen lösning på problemet med finansiering av
budgetunderskottet och den därmed sammanhängande stora likviditetsökningen
och press uppåt på penningmängd och ränta. Bristen på konkreta
förslag innebär att regeringen bygger sin ekonomiska politik på en
förhoppning om lägre inflation framöver.

Antagandena om inflationstakten i alternativ C - det som regeringen
senare bygger vidare på - innebär ett antagande om att inflationen är 3 % i
årstakt från senare delen av 1983, vilket ger en genomsnittlig ökning på 4 %
för 1984 och 3 % för 1985.

Det är knappast troligt att en så drastisk sänkning av inflationen låter sig
förenas med fortsatt offentlig expansion, reallöneökningar och minskning av
arbetslösheten, vilket regeringen försöker ge intryck av.

Sammantaget lär det nog vara möjligt att inflationen går ner något när
devalveringseffekten klingat av, men det finns anledning att starkt tvivla på

4 % nivån. Den aviserade höjningen av arbetsgivaravgiften förstärker detta
intryck. Med en i och för sig optimistisk men mer realistisk bedömning torde
inflationen komma att uppgå till 6-7 %.

Budgetunderskottet

Budgetunderskottet 1983/84 innebär en klar försämring jämfört med
mittenregeringens budgetpolitik.

För 1981/82 motsvarade budgetunderskottet 11,4 % av BNP, medan det
för 1983/84 blir 12,5 %. Att socialdemokraterna drivit upp budgetunderskottet
till rekordsiffran 14 % av BNP under det mellanliggande budgetåret
1982/83 förändrar inte detta faktum.

5 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

De totala statliga utgifterna har ökats med drygt 40 miljarder kronor om
man jämför den statsbudget för 1982/83, som riksdagen fastställde våren 1982
(256,4 miljarder kronor) med det budgetförslag regeringen lagt fram för
1983/84 (298 miljarder kronor). Ökningen på ett enda år är alltså större än
hela den statliga inkomstskatten (39,4 miljarder kronor).

Analysen i nationalbudgeten och långtidsbudgeten pekar på en fortsatt
stark ökning av statens budgetunderskott, till minst 120 miljarder kronor år
1985. Detta kommer ofelbart att innebära mycket stora problem på
kreditmarknaden, med antingen ytterligare skärpning av de redan nu hårda
regleringarna eller också en press uppåt på räntenivån, eller bådadera.
Problemen att i ett sådant läge både kunna finansiera budgetunderskottet
utanför banksystemet och kunna finansiera en önskad, och antagen,
investeringsuppgång inom näringslivet är helt förbisedda i regeringens
proposition.

Det ökade budgetunderskottet kommer att hämma den tillväxt som
eftersträvas. Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och
minskat utrymme för industrins investeringar. Mot den bakgrunden är det ett
nödvändigt inslag i en offensiv ekonomisk politik att minska budgetunderskottet
genom att både öka skatteunderlaget, dvs. få i gång den ekonomiska
tillväxten, och minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt måste utgifterna
anpassas till den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Besparingsåtgärderna under 1980-1982 innebar början till en anpassning
av utgiftsökningen till tillväxten i hela ekonomin. Nu bryter den socialdemokratiska
regeringens budgetpolitik den påbörjade utvecklingen mot
kontroll av utgiftsexpansionen.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar räntebetalningarna
och med ett snabbt växande underskott ökar ränteutgifterna än
snabbare. Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll
över den offentliga utgiftsexpansionen. Varje år som man undviker att ta itu
med denna automatiska ökning i utgifterna innebär därmed en osolidarisk
övervältring av bördan för dagens offentliga överkonsumtion (de totala
offentliga utgifterna motsvarar nu 70 % av BNP) på kommande generationer.

Regeringen har i besparingssammanhang med anledning av finansutskottets
tillkännagivande i våras om systematiken i statsutgifterna valt att tala om
s. k. avindexering. Ett ”tak” föreslås på 4 %, vilket överensstämmer med
regeringens ambitionsnivå för inflationen. Regeringen anser att åtgärder i
första hand bör ”komma i fråga för indexstyrda utgifter. Det blir sålunda
fråga om att i tillämpliga delar begränsa uppräkningen av utgifter som styrs
av t. ex. basbelopp, försvarsprisindex, bruttonationalinkomst, produktionsmedelsprisindex
och den s. k. tidskoefficienten. De utgiftsområden som
berörs är t. ex. pensioner, studiemedel, bidragsförskott, försvaret, utlandsbiståndet,
jordbruksregleringen och bostadslånen . . . Bortses från jordbruksprisregleringen
och transfereringar via socialförsäkringssektorn, som

FiU 1982/83:50

inte redovisas över statsbudgeten, utgör nämnda utgiftsområden ca en
fjärdedel av de totala statsutgifterna och ca en tredjedel av de automatiskstyrda
utgifterna.” (Reviderade finansplanen sid. 63-64).

Skulle inflationen verkligen komma ner till 4 % ger ”tak-systemet” inga
direkta besparingar. Om däremot inflationen blir 6-7 %, vilket utskottet
finner mer troligt, uppkommer inte obetydliga besparingar på de områden
som berörs.

Eftersom pensionerna undantagits berörs emellertid bara ca 11 % av
statsutgifterna av den aviserade avindexeringen, vilket är för begränsat
jämfört med vad utskottet avsåg i sitt betänkande.

De otvetydiga vallöftena innebar ett återställande av den fullständiga
värdesäkringen av pensionerna. Skulle vallöftena infrias borde pensionerna
för 1984 höjas med ca 9,5 % (regeringens beräknade inflation 1983). Om
regeringen å andra sidan vill fullfölja inflationsbekämpningen borde
pensionerna omfattas av ”tak”-förslaget.

Nu väljer regeringen en mellanväg som varken motsvarar vallöften eller
den uttryckta ambitionen vad gäller inflationsbekämpningen. Pensionärerna
skall enligt regeringen få kompensation för 1983 års inflation med avdrag för
den del som kan beräknas belöpa på devalveringen. Om regeringens
inflationsantagande (9,5 %) står sig och den reviderade nationalbudgetens
antagande (sid. 96) om devalveringseffekten på priserna under 1983 (3 %)
håller, skulle resultatet bli att pensionerna således räknades upp med 6,5 %
för 1984.

Regeringen säger på ett ställe att förslag till konkreta åtgärder kommer att
föreläggas riksdagen hösten 1983. På andra ställen talar man emellertid i
allmänna ordalag om budgetarbetet under hösten inför budgetpropositionen
1984 och tydligen eventuella förslag med ikraftträdande 1 januari 1985. Det
vore enligt utskottets uppfattning mycket olyckligt om saneringsarbetet på
grund av regeringens senfärdighet skulle ytterligare förskjutas framåt i tiden.
Utskottet vill understryka behovet av konkreta åtgärder som kan träda i kraft
snarast möjligt.

Skattehöjningar olämpliga som stabiliseringspolitiskt
medel

Vissa svaga tendenser ges i finansplanen på att regeringen är medveten om
den logiska motsättningen mellan den förutsatta reala utvecklingen och den
implicerade finansiella utvecklingen. Regeringens lösning förefaller emellertid
vara fortsatta skattehöjningar. Regeringen har ju också redan under det
första halvåret visat tydligt att skattehöjningar ingår i dess ekonomiska
strategi genom de många olika skattehöjningar som har beslutats i riksdagen,
allt ifrån punktskatt på videoapparater till s. k. tillfällig vinstskatt för
företagen.

Utskottet hävdar bestämt att skattehöjningar inte längre är användbara

FiU 1982/83:50

sorn medel för att påverka den stabiliseringspolitiska utvecklingen, annat än i
negativ riktning. Det har under den senare 10-årsperioden visat sig att en
skattesatshöjning inte medför de ökade statsinkomster som en matematisk
beräkning ger vid handen. Detta beror på att medborgarnas motstånd mot
skattehöjningar nu blivit mycket stort. En höjning av en skatt leder oftast till
att basen för olika skatter minskar vilket medför att statens inkomstökning
blir mycket liten. Skattehöjningar har också andra effekter på något längre
sikt, som sannolikt är betydligt viktigare - och negativa - för den framtida
tillväxten i ekonomin.

Höjda skatter medverkar till en högre inflationstakt. Prishöjningar leder
till sämre konkurrenskraft för våra utlandskonkurrerande företag. När de
inte kan sälja sina produkter tvingas de dra ner på produktion och
sysselsättning. Arbetstillfällen försvinner.

Högre inflation leder antingen till ännu större reallöneminskningar eller
till alldeles för höga avtalsmässiga löneökningar. I båda fallen minskar den
privata efterfrågan ännu mer.

Slutsatsen är att skattehöjningar som medel i stabiliseringspolitiken inte
längre bör användas, eftersom de på sikt innebär att produktionstillväxt och
sysselsättning minskar.

Fördelningspolitiken

På fördelningspolitikens område kan konstateras att samtidigt som
socialdemokraterna ständigt talar om att slå vakt om de sämst ställda,
innebär deras konkreta handlande att klyftorna i stället ökar. Som exempel
kan tas pensionerna.

Den socialdemokratiska regeringens politik innebär att en ogift folkpensionär
utan pensionstillskott i år får en pension på totalt 18 715 kr. Det är en
höjning med 1 805 kr. En ogift ålderspensionär med maximal ATP får
95 545 kr., vilket är en höjning med drygt 9 215 kr. Det innebär att skillnaden
ökar med 7 400 kr. på ett år!

Sedan 1976 - när centern och folkpartiet fick regeringsansvar - har
pensionstillskotten räknats upp kraftigt. Folkpension + pensionstillskott var
197611 252 kr./år mot 25 276 kr./år vid regeringsskiftet 1982. Det innebär en
dryg fördubbling av pensionen. De bäst ställda pensionärerna har under
samma period inte fått sina pensioner höjda lika kraftigt.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

En ekonomisk politik, som skall ha möjlighet att bli framgångsrik i den
besvärliga situation som Sverige befinner sig i, måste bygga på en ideologisk
helhetssyn.

Enligt utskottets mening bör en sådan helhetssyn bottna i en tro på den

FiU 1982/83:50

enskilda människans initiativförmåga, vilja att ta ansvar och frihet att göra
egna val.

En sådan grundsyn låter sig bara förenas med marknadsekonomi. En väl
fungerande marknadsekonomi kan till sin karaktär endast vara decentralistisk.
Den kan omöjligen vara centralistisk eftersom i centralismens
egenskaper ligger en misstro mot de många enskildas insatser och en övertro
på de få centralt placerade personernas möjligheter att styra utvecklingen i
de rätta banorna. Verkligheten är så komplex att endast den som står nära de
konkreta problemen förmår ha sådana insikter att han/hon i de många
enskilda fallen har möjlighet att fatta de riktiga besluten.

Kapitalets rörlighet är av mycket stor betydelse för investeringsutvecklingen
och för den framtida ekonomiska tillväxten. För att kunna åstadkomma
en mer marknadsinriktad kredit- och kapitalmarknad är det i första hand
nödvändigt att minska statens dominans på lånemarknaderna. Detta kräver
en sanering av statens finanser som på sikt kraftigt minskar budgetunderskottet.

Något utrymme för näringslivets investeringar kommer annars över huvud
taget knappast att finnas, och i varje fall blir det en mycket begränsad mängd
investeringsprojekt som kan konkurrera med placering i helt säkra statspapper
till hög ränta. Utskottet har ovan påtalat att regeringens ekonomiska
politik i detta avseende är helt felaktig.

Utskottet menar att tre typer av strukturförändringar är nödvändiga för att
lösa Sveriges ekonomiska problem.

För det första krävs en omfördelning av den totala efterfrågan från
inhemsk till extern efterfrågan. I nuvarande situation betyder detta att det är
nödvändigt att få ner inflationstakten till vad som gäller för våra viktigaste
konkurrenter utomlands, så att den konkurrenskraftsförbättring som skapats
av devalveringarna 1981 och 1982 kan behållas. Detta kräver en begränsning
av de offentliga utgifterna och budgetunderskottet. Det kräver också en viss
åtstramning av den inhemska efterfrågan, dvs. i stort sett den totala
konsumtionen, i relation till efterf rågetrycket inom den konkurrensutsatta
sektorn.

För det andra krävs en omfördelning från offentlig konsumtion till privat
konsumtion, alltså omfördelning inom ramen för en given total konsumtionsnivå.
Denna omfördelning kan åstadkommas t. ex. genom ökad
avgiftsfinansiering av offentlig konsumtion (eftersom avgifterna räknas som
privat konsumtion) och begränsningar av den statliga och kommunala
konsumtionen.

För det tredje krävs en omfördelning från transfereringsinkomster till
arbetsinkomster inom ramen för de disponibla inkomster hushållen har.
Begränsningar i de offentliga transfereringarna till hushållen bör därför i viss
utsträckning motsvaras av skattesänkningar, framför allt av marginalskatterna.

Dessa tre typer av strukturförändringar medverkar alla på sitt sätt till att

FiU 1982/83:50

den ekonomiska miljön i stort förändras i samhället. De innebär en
förstärkning av marknadsekonomin och en större satsning på framtida
tillväxt och nyföretagande. De ger därmed ett större utrymme för framtida
sysselsättningsökning och realinkomstökning.

En sådan politik är enligt utskottets mening oförenlig med införande av
kollektiva löntagarfonder. Regeringen föreslår eller förbereder olika åtgärder
som ett led i införandet av sådana kollektiva löntagarfonder. Den
obligatoriska insättningen av medel på särskilt investeringsfondskonto som
införts för 1983 föreslås även gälla för 1984. Ett s. k. vinstdelningsförslag,
som skall ersätta den nyligen beslutade s. k. tillfälliga vinstskatten, har
nyligen presenterats av en utredningsgrupp inom regeringskansliet. Sådana
åtgärder är enligt utskottets uppfattning helt oförenliga med en vidareutveckling
och vitalisering av marknadsekonomin.

Det är nödvändigt att få i gång en dynamik i det svenska samhället, en
utvecklingstro och en tilltro till de möjligheter som finns, snarare än en
fortsatt diskussion av alla de problem som också finns. Utskottet menar att
det är väsentligt att statens ekonomiska politik stimulerar till utnyttjande av
alla de idéer och möjligheter som enskilda människor besitter.

Det finns klara belägg också från andra länder att ökad sysselsättning inom
den privata sektorn främst uppkommer i små och medelstora företag. Detta
kräver emellertid en medvetet inriktad politik för att stimulera och främja
den mindre företagsamheten.

Särskilt viktigt är att de små och medelstora företagen arbetar under goda
förutsättningar. Regionalpolitiken måste förstärkas.

Utskottet anser att den begynnande uppgången i världskonjunkturen
måste utnyttjas för krafttag mot de strukturella problemen i Sveriges
ekonomi.

Budgetpolitiken måste inriktas på att begränsa ökningen av de offentliga
utgifterna och budgetunderskottet. De offentliga utgifterna når i år upp till ca
70 % av BNP. De skatter och avgifter som svenska folket betalar är ca 50 %
av BNP. Det är varken lämpligt eller möjligt att minska skillnaden genom att
höja skatterna. Då återstår bara att begränsa utgifterna.

För att ge näringslivet en chans att fungera normalt, är det nödvändigt att
hejda ökningen i de offentliga utgifterna. Finansieringen av det enorma
budgetunderskottet driver upp räntenivån och fördyrar därigenom produktiva
investeringar. Budgetunderskottet har nu antagit sådana proportioner
att det krävs att produktionen får ökad fart för att bredda skattebasen
samtidigt som kraftfulla ingrepp sker på besparingssidan. En ökad produktion
kan bara uppnås i ett näringsvänligt klimat och definitivt inte med den
förlamning som införande av kollektiva löntagarfonder skulle leda till. En
framgångsrik budgetpolitik låter sig därför inte förenas med löntagarfondsidén.
Behovet av en helhetssyn och parallella grepp framgår tydligt av att
samtidigt som en för stor offentlig sektor hämmar näringslivets utveckling, så

FiU 1982/83:50

behövs just en god utveckling i näringslivet för att kunna minska budgetunderskottet.

Skattereformens andra steg

Den reformering av inkomstbeskattningen som beslutades av riksdagen
våren 1982 utgör ett centralt inslag i en ekonomisk politik för att återvinna
balansen i den svenska ekonomin. Reformen innebär en sänkning av
marginalskatterna samtidigt som effekterna av avdragsrätten för underskottsavdragen
begränsas. I samband med riksdagsbeslutet 1982 bestämdes
den årliga uppräkningen av den s. k. basenheten för åren 1983, 1984 och
1985. Reformen totalfinansieras och genomförs i tre ungefär lika stora
etapper. Första etappen 1983 finansierades genom att en allmän löneavgift
om 2 % infördes.

Finansutskottet uttalade inför riksdagsbeslutet (FiU 1981/82:6 y) att det är
en styrka om en skattereform av den aktuella omfattningen kan genomföras
med stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Saknas detta stöd är det stor
risk, anförde utskottet, att reformen förlorar i trovärdighet och inte får den
avsedda ekonomiska stimulanseffekten.

Utskottet beklagar mot bakgrund av detta att socialdemokraterna i höstas,
i stället för att göra upp med centern och folkpartiet om de förändringar i
reformen som devalveringen föranledde, valde att med stöd av vpk utforma
vissa förändringar i uppgörelsen samt införa avdragsrätt för fackföreningsavgifter,
ett skattepolitiskt inslag som på inget sätt ingick i uppgörelsen.

Beträffande finansieringen av reformens andra steg delar utskottet
regeringens mening att det bör totalfinansieras och att en höjning av vissa
energiskatter är ett bättre alternativ än en höjning av arbetsgivaravgifterna
eller införande av proms.

Regeringen föreslår att bensinskatten höjs med 30 öre per liter, att skatten
på eldningsolja höjs med 120 kr. per m3 samt att elskatten höjs med 1,2 öre
per kWh. Även kilometerskatten bör enligt regeringen höjas.

Utskottet anser att man vid utformningen av energiskatter och avgifter på
energiområdet måste ta hänsyn till vilka möjligheter de enskilda
konsumenterna har att påverka sin energianvändning och val av energislag.
Detta innebär att skatter och avgifter i första hand bör belasta importerade,
miljöstörande energislag för vilka det finns rimliga alternativ tillgängliga. I
dag finns det för flertalet bilister inte något rimligt alternativ till bensin eller
dieselolja. Bensinskatten har också regionalpolitisk! olämpliga effekter.
Därför avvisar utskottet höjningen av bensinskatt och kilometerskatt.

Däremot godtar utskottet förslaget att reformen skall finansieras genom
höjning av olje- och elskatten från 1 januari 1984.

Återstående finansieringsbehov kan enligt utskottet klaras inom ramen för
de besparingar som anvisats i centerns och folkpartiets motioner. Vi vill
därvid särskilt peka på det i båda motionerna framförda förslaget om

FiU 1982/83:50

borttagande av avdragsrätten för fackföreningsavgiften.

I motion 2435 (vpk) yrkas att skatteöverenskommelsen avseende 1984 rivs
upp, dvs. att marginalskattesänkningen inte genomförs som planerat. Mot
bakgrund av vad utskottet redovisat om behovet att reformera skattesystemet
och med den breda parlamentariska enighet som råder beträffande detta
anser utskottet att reformens andra steg 1984 bör genomföras. Utskottet
avstyrker således från sina utgångspunkter motsvarande yrkanden i motion
2435 (vpk). Detta innebär också att utskottet för sin del inte kan tillstyrka vad
som anförs i motion 2418 (m) om inriktning av skattepolitiken.

Finansiering av de arbetsmarknadspolitiska insatserna
för 1983/84

Mot bakgrund av vad som anförts i inledningen om det, jämfört med för ett
år sedan, försämrade sysselsättningsläget, anser utskottet att ytterligare
åtgärder på det arbetsmarknadspolitiska området erfordras.

Med den mer återhållsamma utgiftspolitik som förordas i centerns och
folkpartiets motioner finns budgetutrymme för att finansiera de nödvändiga
insatserna mot arbetslösheten utan att skattehöjningar behöver tillgripas.
Utskottet anser också att skattehöjningar i nuvarande läge skulle motverka
den önskade ekonomiska utvecklingen.

Utskottet avvisar mot bakgrund härav regeringens förslag om höjningar av
skatterna på bensin, olja och el från 1 juli 1983.

Sparande

Utskottet anser att hushållssparande! nu måste ges en rejäl stimulans i
form av höjt sparavdrag. Ett sådant förslag har redan behandlats under
vårriksdagen. Utskottet återkommer i detta sammanhang när regeringens
aviserade sparproposition föreligger.

Övriga motioner

Moderata samlingspartiet förespråkar i sin motion (2417) så kraftiga
nedskärningar av de offentliga utgifterna att de i ett kärvt arbetsmarknadsläge
oundvikligen leder till ökad arbetslöshet. Fördelningspolitiskt och
regionalpolitisk! har moderaternas förslag en inriktning som utskottet inte
kan acceptera.

Vänsterpartiet kommunisterna förordar i sin motion (2435) en ohämmat
expansiv politik, som nonchalerar de restriktioner som underskotten i
bytesbalansen och i den offentliga sektorns finanser lägger på våra
handlingsalternativ. Underskotten skulle öka kraftigt med en sådan politik.
På sikt äventyras därmed sysselsättningen och övriga centrala mål för
politiken till följd av försämrad konkurrenskraft, ökad inflation m. m.

FiU 1982/83:50

Dessutom finner utskottet den politiska omläggning som förordas i motionen
mot socialistisk planhushållning helt oacceptabel.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna 1982/83:2417
yrkande 1 och 1982/83:2435 yrkande 1 samt med anledning av
motionerna 1982/83:2431 yrkande 1 och 1982/83:2432 yrkande
1 godkänner vad utskottet förordat och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Sammanfattningsvis
gör” och slutar med ”med OECD-länderna” bort ha följande
lydelse:

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att tendenser till en konjunkturuppgång
kan skönjas. Dessa är svaga och osäkra och kommer inte att
förändra de djupgående kristendenser som präglar den internationella
kapitalismens ekonomi. Dessutom finns en rad oroande tecken som tyder på
att en eventuell konjunkturuppgång kan omintetgöras eller bli mycket
kortvarig och inte leda till en egentlig förbättring av sysselsättningsläget.
Sådana tecken eller utvecklingsdrag är den fortsatta transnationaliseringen
av de kapitalistiska ekonomierna; spridningen av arbetskraftsbesparande
teknologi och den stora outnyttjade kapacitet som verkar som en buffert mot
nytillskott i sysselsättning; utformningen av den ekonomiska politiken i
OECD-länderna; ränteutvecklingen i USA; tendenser till minskad handel
med OPEC-ländema; den kapitalistiska krisens och den monetaristiskt
influerade politikens återverkningar på många u-länders ekonomier; krisens
negativa verkningar på handeln mellan kapitalistiska och socialistiska
stater.

En eventuell tillfällig förbättring av konjunkturen utgör bara inledningsfasen
till en ny nedgångsperiod och minskar inte behovet av en ekonomisk
politik som syftar till avgörande förändringar i det ekonomiska systemet.

dels den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”1982 och 1983” bort ha följande lydelse:

FiU 1982/83:50

Utskottet finner här bedömningarna i motion 2435 vara de mest
realistiska.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Sorn framgår”
och på s. 39 slutar med ”av 1980-talet” bort ha följande lydelse:

Som framgår av tabell 8 har inflationen i Förbundsrepubliken Tyskland,
England och Förenta Staterna mätt från februari 1982 till februari 1983
stannat vid nivån 3-5 %. Prisstegringen i Sverige väntas för 1983 uppgå till
9 %. Inflationsmålet för 1984 anges i propositionen till 4 %. Denna ambition
måste betecknas som lovvärd. Inflationen medför inkomstomfördelningar,
den drivs av och gynnar monopol- och storkapitalistiska grupper, den på en
gång både gödes av och göder spekulationen, som i sin tur drar bort medel
från produktiva användningar och ger näring åt den ekonomiska brottsligheten.
Propositionens förklaringar av inflationen synes emellertid utskottet
vila på en oriktig teori om inflationens orsaker. Därför blir regeringens
förslag till åtgärder långt ifrån invändningsfria.

Skulle inflationen minska, vilket under det sista året genomsnittligt tycks
ha skett i den kapitalistiska världen, kommer detta sannolikt inte att ske tack
vare de s. k. åtgärder mot inflationen som regeringen skisserar.

De åtgärder som regerigen förordar, och som i huvudsak har riktlinjekaraktär,
måste samtliga kritiseras. Det ”kostnadspolitiska” resonemang
regeringen för som första punkt är ett inkomstpolitiskt ställningstagande på
kapitalägarnas sida i fördelningskampen mellan kapital och arbete. När
”flaskhalsar” skall åtgärdas förs en diskussion som antyder en förnyad eller
kanske rättare återförstärkt flyttlasspolitik. Där framförs också förslag om en
sänkt uttagningsprocent för bolagsskatten som kompensation för bolagen för
vissa andra förändringar på skatteområdet. I ett läge där vinsterna under mer
än ett år kraftigt ökat - vilket mest fått till följd en ökad spekulationsverksamhet
- ser utskottet ingen anledning till denna kompensationsåtgärd.

Regeringens tredje punkt går ut på avindexering av ekonomin. Detta
innebär att regeringens förhoppning om en begränsning av inflationstakten
till 4 % blir ett sorts tak för olika indexberäknade statsutgifter, transfereringar
och andra variabler. Motivet härför är att minska inflationsförväntningarna.
Skälet för denna ”avindexering” påstås inte vara att minska reella
värdet av indexberäknade inkomster. Men självfallet kan detta bli fallet om
inflationen blir större än 4 %.

En sådan avindexering kan leda till kraftiga sociala försämringar.
Konsekvenserna är inte tillfredsställande klarlagda. En grundförutsättning
för att ett sådant här system skall kunna godtas är att det förses med
korrigeringsmöjligheter för den händelse inflationen klart skulle komma att
överskrida 4 %. Finns inga sådana korrigeringsmöjligheter, blir ju avindexeringen
en social ”svångremsåtgärd”, som införs under inflationsbekämpningens
täckmantel.

FiU 1982/83:50

Den fjärde punkten i åtgärdsprogrammet är av penningpolitisk natur och
innehåller klara uttryck för monetarismens felaktiga uppfattning att likviditetsökning
nu skulle utgöra en stor fara. Så är inte fallet i en ekonomi med en
stor outnyttjad produktionskapacitet. Den femte punkten handlar om
revalvering och har - också enligt regeringen själv - för dagen ingen
aktualitet.

Inflationens orsaker ligger i den moderna kapitalismens motsättningar och
kan inte undanröjas utan stora ingrepp i ekonomins maktförhållanden och i
det internationella ekonomiska systemet. En rad åtgärder som är nödvändiga
såsom ingrepp mot monopolistisk prissättning, mot transnationella bolags
speciella möjligheter till prisuppskörtning, mot den kommersiella reklamen,
mot spekulation och liknande improduktiv verksamhet kräver omfattande
samhällsförändringar. Samtidigt är deras verkan inte alldeles omedelbar.

Mera omedelbar verkan skulle ett effektivt upprätthållet pris- och
hyresstopp ha. Inte heller ett sådant berör egentligen inflationens orsaker,
men det skulle ha - under förutsättning att det inte urholkas genom alltför
generösa dispenser - en betydande återhållande verkan.

En sänkning av räntan skulle också verksamt kunna dämpa inflationen. En
sådan sänkning måste kombineras med en skärpt valutakontroll.

En rad åtgärder borde också kunna sättas in mot spekulationen. Skärpt
övervakning och kontroll över fastighets- och markpriser är ett medel.
Beskattning av vissa former av spekulation som t. ex. införande av
omsättningsskatt på börshandeln och en utlandsinvesteringsavgift kan verka
i samma riktning.

Med det sagda instämmer utskottet med vad som anförs om kampen mot
inflationen i motion 2435 (vpk).

Regeringen förordar i propositionen stärkta insatser inom arbetsmarknadspolitiken.
Utskottet har inget att erinra mot detta, men vill samtidigt
framhålla att en aktiv arbetsmarknadspolitik inte är tillräcklig för att klara
sysselsättningen. Det krävs en långsiktig politik för utbyggnad av såväl
industri som offentlig sektor. Regeringens politik med stärkta arbetsmarknadsinsatser
motverkas ju för övrigt också av inslagen av åtstramningspolitik
som den förordar och som inte minst drabbar den kommunala sektorns
verksamhet.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Den
expansiva” och på s. 43 slutar med ”moment 1” bort ha följande lydelse:

Den politik som förordas i motion 2435 (vpk) baseras enligt utskottet på en
helt riktig analys av Sveriges ekonomiska problem och av den hittills förda
ekonomiska politiken. Det är också enligt utskottets mening nödvändigt med
en politik som utgår ifrån att arbetslösheten är ekonomins värsta balansbrist
och dess allvarligaste underskott ekonomiskt, socialt och mänskligt. En
minskning av statens kassamässiga underskott som betyder mera arbetslöshet
är bara kortsiktig politik. Den kommer efter en tid bara att förvärra de

FiU 1982/83:50

ekonomiska problemen. Endast en politik som verkligen minskar arbetslösheten
kan minska underskottet - och ju mera landets ekonomiska kapacitet
utnyttjas desto snarare uppnås en mera balanserad utveckling med minskade
budgetunderskott.

Utskottet delar uppfattningen i motion 2435 (vpk) att ett samlat program
mot arbetslösheten är en nödvändighet. Ett sådant program bör innefatta
såväl en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn som nya industriella
satsningar. Utskottet delar vidare uppfattningen i motionen 2435 att varje
ekonomisk-politisk åtgärd eller ”paket” av åtgärder måste bedömas utifrån
dess inverkan på sysselsättningsläget. En redovisning av sådana effekter bör
regeringen framdeles göra för varje förslag som påverkar sysselsättningen.

Utskottet gör den bedömningen att regeringens politik innebär allt större
eftergifter för ett monetaristiskt tänkande. Regeringspolitiken innebär i allt
för hög grad ett passivt förlitande till kapitalistiska marknadskrafter och
konjunkturförändringar. Hela dess filosofi har alltför många drag gemensamma
med den felaktiga ekonomiska politik som de borgerliga regeringarna
bedrev och som fördjupade krisen. Utskottet menar att den inriktning av den
ekonomiska politiken som förordas i motion 2435 och som innebär en viss
expansion parad med en rättvis fördelningspolitik är den enda realistiska
möjligheten för att landet på ett medvetet sätt skall föras ut ur krisen.

Utskottet godkänner därmed de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordas i motion 2435 och avvisar regeringens och de borgerliga
partimotionernas förslag i motsvarande del.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1982/83:150 bilaga 1 moment 1 och motionerna
1982/83:2417 yrkande 1, 1982/83:2431 yrkande 1 och 1982/
83:2432 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion
1982/83:2435 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Liberalisering av kreditpoiitiken

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser
att

dels den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med ”1 betänkande”
och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

De stora statliga budgetunderskotten skapar allvarliga problem på
kreditmarknaden. De har länge i stor utsträckning finansierats genom att

FiU 1982/83:50

riksbanken regleringsvägen tvingat banker, försäkringsbolag och AP-fonden
att köpa stora volymer statsobligationer med dålig avkastning. Dessa institut
har således tvingats placera småspararnas, försäkringstagarnas och pensionärernas
pengar till så låg ränta att den i bland inte ens motsvarat
inflationen.

Genom att budgetunderskottet i så hög grad har finansierats i bankerna
sjunker andelen eget kapital i deras balansräkningar, vilket påverkar
utlandets förtroende för det svenska bankväsendets styrka. Detta gör det
nödvändigt att i större utsträckning än hittills finansiera statsbudgetens
underskott utanför bankerna, dvs. hos hushållen och företagen.

Utplacering av statspapper med icke marknadsmässiga räntor förutsätter
sådana regleringsåtgärder som likviditetskrav, placeringsplikt och räntereglering.
Dessa regleringar medför en tillväxt av kreditgivningen utanför
kreditinstituten.

Dessa förhållanden har närmare analyserats i den kreditpolitiska utredningen,
som nyligen lagt fram sitt betänkande. Utredningen framhåller
regleringarnas snedvridna effekter på kreditmarknaden och rekommenderar
en övergång till en mer ”marknadskonform” kreditpolitik.

Enligt utskottets mening synes den faktiska kreditpolitiken närmast
utvecklas i en riktning motsatt den föreslagna. Utskottet anser att
kreditpolitiken bör läggas om, så att styrning med likviditetskrav, placeringsplikt
och räntereglering efter hand kan upphöra. Strävan bör vara att
åstadkomma en successiv liberalisering av kreditmarknaden.

dels utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. beträffande liberalisering av kreditpolitiken att riksdagen med
bifall till motion 1982/83:2417 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Uttalande om kollektiva löntagarfonder

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser
att

dels den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med ”Utskottet
anser att” och slutar med ”2432 yrkande 8” bort ha följande lydelse:

Den socialdemokratiska synen på vinsten som ett fördelningspolitiskt
problem överensstämmer inte med utskottets uppfattning. Vinsten är ett
mått på ett företags effektivitet och spelar därmed en viktig roll i
marknadsekonomin.

Olika åtgärder för att begränsa eller beskära företagens vinstutveckling är
knappast ett effektivt motmedel mot den nuvarande alltför låga investerings -

FiU 1982/83:50

takten. Eftersom den socialdemokratiska regeringen vill reglera sönder de
naturliga fördelningsmekanismerna i marknadsekonomin, nödgas man
också föreslå åtgärder som skall förmå företagen att investera. Sådana
åtgärder är t. ex. vinstskatten. Den skall, enligt regeringens talesmän, ses
som det första steget mot löntagarfonder. Utredningsförslaget om en
permanent vinstdelning ser socialdemokratin som steg två.

Det verkliga skälet för löntagarfonder av det slag socialdemokraterna och
LO föreslagit är att ägandet skall överföras till politiska eller fackliga organ.
Utskottet kan inte tillstyrka den enorma maktkoncentration en sådan
kollektivisering av ägandet skulle medföra.

I stället är det angeläget att bredda ägandet i svenskt näringsliv. Det bör
åstadkommas genom att fler enskilda människor stimuleras att placera sitt
sparande i aktier. Det s. k. skattefondsparandet har härvidlag blivit en stor
framgång och bör därför bibehållas.

Enligt utskottets uppfattning är kollektiva löntagarfonder inte förenliga
med marknadsekonomins principer. De är heller inte lösningen på något av
de problem som den svenska ekonomin brottas med.

På förslag av utskottet (FiU 1981/82:40) uttalade riksdagen våren 1982 att
ett införande av kollektiva löntagarfonder skulle medföra en långtgående
maktkoncentration och en försämring av sysselsättning och ekonomisk
utveckling. Med anledning av motion 2431 yrkande 3 och motion 2432
yrkande 8 bör detta uttalande upprepas.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande uttalande om kollektiva löntagarfonder att riksdagen
med bifall till motionerna 1982/83:2431 yrkande 3 och
1982/83:2432 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

6. Sänkt sjukförsäkringsavgift för mindre företag

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Finansutskottet
delar” och slutar med ”2431 yrkande 10” bort ha följande
lydelse:

Finansutskottet anser att det finns klara belägg för att ökad sysselsättning
inom den privata sektorn främst uppkommer i små och medelstora företag.
Detta kräver emellertid en medvetet inriktad politik för att stimulera och
främja den mindre företagsamheten.

Den höga sjukfrånvaron på många större svenska arbetsplatser är alltfort
ett stort problem och medför att anställda i och ägare till de många

FiU 1982/83:50

småföretag, som enligt tillgänglig statistik har väsentligt lägre sjukfrånvaro,
tvingas subventionera de större företagen (se tabell nedan).

Tabell

Sjukfrånvaro i små resp. stora privata företag

Källa: "Levnadsförhållanden" Rapport 15
Statistiska centralbyrån (1979)

Antal sjukpenningd. per år Antal anställda

Företagsstorl. Totalt Korttidsfall Långtidsfall utan sjukpenningantal
anst. Antal Antal dagar Antal dagar dagar under året, %

1-6 1-3 7-89 mer än 89

1-24	9.5	2.0	0.9	5.9	1.8	46.5
25-199	10.1	2.3	1.3	4.6	3.5	43.1
1 000 eller fler	15.2	3.2	1.7	7.4	4.9	34.9

Detta faktum kan myndigheterna inte längre blunda för. Åtgärder måste
nu vidtagas för att komma till rätta med detta problem genom en anpassning
av sjukförsäkringsdelen av arbetsgivaravgifterna till sjukfrånvaron på olika
arbetsplatser. Med tanke på att sjukfrånvaron är väsentligt lägre i
småföretagen bör regeringen ta fram förslag på hur småföretagens sjukförsäkringsavgifter
kraftigt kan sänkas. Detta kan t. ex. ske genom att alla
företag upp till storleksordningen 25 å 50 anställda får sina arbetsgivaravgifter
sänkta med fem procentenheter. Självfallet måste förslaget rent
tekniskt utformas så att tröskeleffekter undvikes och att det administrativt
blir så enkelt utformat som möjligt. Finansutskottet tillstyrker därför
motionen i denna del.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande sänkt sjukförsäkringsavgift för mindre företag
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2431 yrkande 10 hos
regeringen begär förslag om sänkt sjukförsäkringsavgift för
mindre företag,

7. Översyn av ATP-systemet

Rolf Wirtén (fp), Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "Med hänsyn”
och slutar med ”2431 yrkande 13” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till att socialförsäkringsutskottet under hösten kommer att
behandla även motionsyrkanden om en översyn av ATP-systemet anser sig
socialförsäkringsutskottet inte ha anledning att nu närmare behandla
frågan.

Finansutskottet har noterat att ATP-systemet under senare tid kommit allt
mer under debatt av främst två skäl. För det första av fördelningspolitiska

FiU 1982/83:50

skäl. Medan den sämst ställda pensionären får nöja sig med 1 805 kr./mån.
får den bäst ställde 9 215 kr./mån.

Det andra skälet till att ATP-systemet kommit under debatt är att det
genom sin konstruktion anpassats för en ekonomi med låg inflation och hög
tillväxt, dvs. som den svenska ekonomin var när ATP-reformen infördes.
1970-talets ekonomi har, som alla vet, visat upp en helt annan bild.

Därtill kommer att det är först nu som stora grupper med full ATP-pension
börjar nå upp till pensionsåldern. Som en tredje faktor tillkommer att
pensionärsgruppen blir allt större i förhållande till de yrkesaktiva grupperna
som ändå är de som till ”syvende och sidst” skall betala de äldres pensioner
eftersom ATP-systemet bygger på fördelningssystemet.

Antalet ATP-pensionärer ökar i takt med att allt fler tjänar in pensionsrätt.
År 1970 fanns det 400 000 ATP-pensionärer, 1980 hade antalet ökat till
1,2 miljoner och 1990 räknar riksförsäkringsverket med att summan skall ha
stigit till 1,8 miljoner. År 2030 beräknas antalet till drygt 2,5 miljoner.

Varje ny årgång pensionärer har flera intjänade år än tidigare årgångar,
och regeln att pensionen beräknas på de 15 bästa inkomståren slår igenom
alltmer.

Därtill kommer att pensionsåldern sänkts och rätten till förtidspension
vidgats under 1970-talet.

Det här leder till att de yrkesverksamma har en allt större andel
pensionärer att försörja. I dag går det fyra förvärvsarbetande på en
ATP-pensionär - år 2030 bara två.

ATP-avgifterna är i år 9,6 procent av den totala lönesumman och har för
nästa år bestämts till 9,8 %. Ökar inte avgifterna snabbare, räcker inte
ränteinkomsterna långt, utan hela AP-fonden tar slut redan om 15 år.

Detta är bakgrunden till riksförsäkringsverkets förslag strax före jul att
ATP-avgifterna måste höjas med 0,8 - 1,0 procent per år 1985-1989. Hittills
har höjningarna varit 0,2 - 0,25 procent.

Det betyder att ATP-avgiften hamnar på 13,4 - 14,4 redan 1989. Det
innebär en relativ uppgång med ca 50 procent från dagens nivå, 9,6 procent.
Tidigare trodde riksförsäkringsverket att ATP-avgifterna skulle vara uppe i
13 procent först år 2020.

I de nya beräkningarna har riksförsäkringsverket angett ett ATP-uttag år
2030 på hela 32 procent. Då har verket antagit att reallönerna är i stort sett
oförändrade under hela denna period och att fondens placeringar bara ger
0,5 procent utöver inflationen.

Den utveckling som riksförsäkringsverket pekar på skulle, om den blev
verklighet, leda till att lönebikostnaderna kom att ianspråkta en så stor del av
de totala arbetskraftskostnaderna att det framstår som en omöjlighet.

Mot den här bakgrunden anser utskottet att det nu är dags att pröva vilka
förändringar av pensionssystemet som krävs för att det skall stå i
överensstämmelse med vår långsiktiga samhällsekonomiska situation och för
att det skall få en mer fördelningspolitiskt rättvis utformning.

FiU 1982/83:50

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande översyn av ATP-systemet

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2431 yrkande 13 hos
regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk utredning
med uppgift att göra en översyn av ATP-systemet,

8. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”1 motion 2435”
och slutar med ”denna fråga” bort ha följande lydelse:

I motion 2435 (vpk) anförs i anslutning till yrkande 13 att de tilltagande
industriutflyttningarna utgör ett växande hot mot Sverige som industrination.
Motionärerna kräver därför skärpt restriktivitet mot kapitalexport och
även mot valutaspekulation. Även om en utredning (SOU 1983:17) nyligen
överlämnats till regeringen och är under behandling i regeringskansliet anser
utskottet att tendenserna till ökad kapitalexport och valutaspekulation
omedelbart måste angripas. Därför bör enligt utskottet nu gällande
lagstiftning så långt möjligt utnyttjas för en skärpt restriktivitet mot
kapitalexport och valutaspekulation, vilket riksdagen med bifall till utskottets
yttrande i denna del bör ge regeringen och berörda instanser till
känna.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande skärpt restriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation att

riksdagen med bifall till motion 1982/83:2435 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

9. Skärpt resfriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”1 motion 2435” och
slutar med ”denna fråga” bort ha följande lydelse:

6 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

rörande svenska investeringar i utlandet (Näringspolitiska effekter av
internationella investeringar, SOU 1983:17) har nyligen publicerats. Denna
utredning visar att svensk industris internationalisering positivt påverkar
svensk export och sysselsättning.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet yrkande 13 i motion 2435.

10. Uttalande om pris- och hyresstopp

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”14 i motion 2435” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen angriper ett pris- och lönestopp inte inflationens
egentliga orsaker men skulle ha en betydande inflationsåterhållande verkan.
Utskottet delar denna uppfattning och tillstyrker sålunda bifall till yrkande
14 i motion 2435.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande uttalande om pris- och hyresstopp

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2435 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

11. Uttalande om pris- och hyresstopp

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med ”Enligt utskottets”
och slutar med ”14 i motion 2435” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det olämpligt att ha ett allmänt pris- och
hyresstopp annat än under speciella korta perioder. Utskottet vill i detta
sammanhang hänvisa till prisregleringskommitténs slutbetänkande. Det
gäller i stället att angripa orsakerna till inflationen. Med den ekonomiska
politik som utskottet tidigare förordat och som innebär betydande antiinflationsåtgärder
skapas förutsättningar för att markant sänka prisstegringstakten.
Mot denna bakgrund avstyrks yrkande 14 i motion 2435.

FiU 1982/83:50

12. Uttalande för räntesänkning

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med ”Vad gäller”
och slutar med ”15 i motion 2435” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skulle även en räntesänkning verksamt kunna
bidra till att dämpa inflationen. Riksdagen bör därför i enlighet med motion
2435 yrkande 15 uttala sig för att en räntesänkning omedelbart genomförs.
Detta bör ges riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande uttalande för räntesänkning

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2435 yrkande 15
som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

13. Utredning om den offentliga sektorns roll för sysselsättningen och
utredning rörande program för utbyggnad av dep offentliga sektorn

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 46 slutar med ”motion 860” bort ha följande lydelse:

De utredningskrav som framförs i motionerna 217 och 860 harmonierar väl
med varandra och med vad utskottet anfört i det föregående. Utskottet
menar att en utredning därför bör tillsättas som behandlar hela det spektrum
av frågor som berörs i de båda motionerna. Utskottet tillstyrker därmed
bifall till de krav på särskilda utredningsinsatser som återfinns i motion 217
(s) och 860 (vpk).

dels utskottets hemställan under 9 och 10 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredning om den offentliga sektorns roll för
sysselsättningen

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:217 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande utredning rörande program för utbyggnad av den
offentliga sektorn

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:860 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1982/83:50

14. Utredning om den offentliga sektorns roll för sysselsättningen och
utredning rörande program för utbyggnad av den offentliga sektorn

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Utskottet har” och
på s. 46 slutar med ”motion 860” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående beskrivit den inriktning den ekonomiska
politiken måste ha åren framöver för att komma till rätta med obalanserna i
vår ekonomi. Denna avviker på ett markant sätt både från den ekonomiska
politik som förordas i regeringens kompletteringsproposition och från de
uppfattningar som redovisas i motion 217 och motion 860. Motionärerna
förespråkar i korthet en ny överbryggningspolitik genom expansion av den
offentliga sektorn. Utskottet anser att en sådan politik mycket snabbt skulle
kraftigt förvärra de rådande obalanserna och därigenom medföra en ökad
arbetslöshet.

När det gäller det särskilda kravet på en utredning om tillväxten i
byråkratin m. m. som förs fram i motion 860 vill utskottet hänvisa dels till den
utredning som tidigare arbetat med liknande problem och vars förslag ännu
inte alla genomförts, dels till det arbete som kontinuerligt pågår t. ex. inom
riksrevisionsverket och som nyligen resulterat i en skrift ”Besparingar genom
avregleringar”. Många av de uppslag som där presenteras är enligt utskottets
mening värda att ta fasta på. Utskottet vill också hänvisa till det pågående
arbetet inom regeringskansliet med översynsprojekten, minskad detaljreglering
och det särskilda arbetet med besparingar inom regeringskansliet.
Vidare ingår i civildepartementets uppgifter att öka effektiviteten inom den
offentliga sektorn samt att göra denna mer serviceinriktad och mindre
byråkratisk.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 217 yrkande 2 och motion
860.

15. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”1 motionerna”
och på s. 47 slutar med ”dessa kalkyler” bort ha följande lydelse:

För budgetåret 1983/84 beräknar regeringen att budgetunderskottet blir
89,9 miljarder kronor. Att regeringens kalkyl pekar på ett i stort sett
oförändrat underskott jämfört med 1982/83 beror enligt utskottet på två
faktorer. För det första har budgetunderskottet 1982/83 blåsts upp kraftigt på

FiU 1982/83:50

grund av stora ”engångsutgifter” i form av ökade subventioner till statliga
företag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Regeringen har ej räknat med
extraordinära utgifter av den storleksordningen under kommande budgetår.

För det andra har budgetunderskottet reducerats med 5-6 miljarder
kronor till följd av åtgärder av uppbördsteknisk karaktär. Huvudsakligen rör
det sig om engångseffekter. Om dessa inte hade införts hade det underliggande
underskottet uppgått till ca 95-96 miljarder kronor. De viktigaste
engångsåtgärderna är följande:

1. De medel som skulle tillförts sjukförsäkringsfonden 1983/84 överförs i
stället till statskassan, vilket ger ca 2,8 miljarder kronor.

2. Skattekreditutredningens förslag till förkortad betalnings- och redovisningsperiod
för tobaksskatten, sprit- och vinstskatten m. m. beräknas få en
inkomstförstärkande effekt på ca 1,5 miljarder kronor.

3. Preliminär B-skatt skall beräknas till 120% av den slutliga skatten,
vilken kan beräknas ge runt 1 miljard 1983/84.

Aven om budgetunderskottet bokföringstekniskt hålls ungefär oförändrat,
fortsätter den totala offentliga sektorns finansiella sparandeunderskott
att växa under nästa budgetår. Kommunerna kommer att uppvisa ett
underskott och socialförsäkringssektorns överskott krymper.

Under 1983 beräknas underskottet i den samlade offentliga sektorn växa
med 11,4 miljarder kronor från 44 miljarder kronor till 55,4 miljarder
kronor. Med detta beräkningssätt växer underskottet som andel av BNP från
7,1 % till 8,0 %.

Även statens budgetunderskott försämras mellan kalenderåren 1982 och
1983 från 83 miljarder kronor till 92 miljarder kronor. Det råder med andra
ord ingen tvekan om att ökningen av underskottsnivån är ett resultat av den
nya regeringens politik.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Regeringen
anser” och på s. 55 slutar med ”för denna” bort har följande lydelse:

Utskottet anser att den offentliga sektorns andel av ekonomin måste
minska till förmån för en expansion i näringslivet. Detta kräver en frysning av
den reala nivån för de samlade offentliga utgifterna. För att åstadkomma en
nolltillväxt på utgiftssidan föreslås i motion 2417 (m) besparingar på 20,6
miljarder kronor för det kommande budgetåret. I motionen föreslås också
skattesänkningar på 7,1 miljarder kronor vilket sammantaget ger ett
budgetunderskott på drygt 76 miljarder kronor. Utskottet finner denna
neddragning av budgetunderskottet väl avvägd mot bakgrund av det hot mot
statsfinanserna och hela den svenska ekonomin som budgetunderskottet
utgör.

För att begränsa den automatiska ökningen av utgifterna ämnar regeringen
föreslå att en del indexstyrda utgifter skall få en begränsad inflationsupp 7

Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

räkning fr. o. m. 1984. Endast den av regeringen förutsedda inflationen på
4 % skall tillåtas att slå igenom i berörda utgifter. Utskottet kommer att ta
definitiv ställning till indexbegränsningar på utgiftssidan när sådana förslag
föreläggs riksdagen. Men redan nu bör framhållas de skillnader som
föreligger vad gäller indexbegränsningar på offentlig konsumtion och på
transfereringsutgifter.

En begränsad indexuppräkning för offentlig konsumtion kan vara ett led i
en antiinflationspolitik, om den samtidigt innebär en överflyttning av
sysselsättningsansvaret på arbetsmarknadens parter. Om regeringen t. ex.
fastställer att det finns 4 % i offentlig konsumtionsökning - och man
samtidigt begränsar ökningen i de utgifter som har ett direkt löneinnehåll i
motsvarande grad - får arbetsmarknadens parter förhandla om fördelningen
av de fyra procenten på löneökningar och sysselsättningsförändring.

En sådan indexbegänsning av lönebaserade konsumtionsutgifter kan
direkt påverka inflationen, vilket däremot inte är fallet med motsvarande
begränsning av rena transfereringsutgifter.

Att använda begränsad indexuppräkning som en besparingsmetod är av
flera skäl tveksamt. Att t. ex. vår försvarsstyrka skall avgöras av inflationens
storlek måste betraktas som mycket olämpligt. Detsamma gäller ulandsbistånd,
studiemedel etc. Det är också tveksamt om en indexbegränsning
av transfereringsutgifterna är hållbar vid en oförutsedd hög inflation.
Vid en alltför kraftig real besparing är det möjligt att trycket på politikerna
att ingripa med tillfälliga utgiftshöjningar blir övermäktigt. En ytterligare
nackdel med s. k. cash limits är att politikerna får ett incitament att minska
budgetunderskottet med inflation.

I motion 2431 (c) tillstyrks förslaget om begränsad indexuppräkning av
vissa utgifter och dessutom föreslås att även pensioner skall inkluderas.
Liknande yrkande framförs i motion 2421 (c).

Mot bakgrund av vad som ovan sagts avstyrker utskottet dessa yrkanden.

Även om regeringen skulle få ner inflationen till 4 % - vilket är mycket
osannolikt eftersom inga handfasta antiinflationsåtgärder presenteras -fortsätter budgetundeskottet att öka till 98,4 miljarder kronor 1984, enligt
regeringens egna kalkyler. Detta innebär att en nedgång i inflationen inte på
något sätt är tillräckligt för att angripa grundorsaken till våra ekonomiska
balansbrister: problemen med den offentliga sektorn.

Trots rader av skattehöjningar och tillfälliga inkomstförstärkningar
redovisar regeringen för det kommande budgetåret ett budgetunderskott på
90 miljarder kronor. Detta är enligt utskottet oacceptabelt. En genomgripande
kursomläggning är nödvändig.

Frånvaron av förslag om nedskärningar av statens utgifter innebär att
ytterligare ett år går förlorat. Budgetunderskottet kommer nu, med all
sannolikhet, att flyttas upp på en ännu högre nivå vilket gör att det
kommande, nödvändiga saneringsarbetet med statsfinanserna kommer att ta

FiU 1982/83:50

både längre tid och bli svårare än om denna tempoförlust hade kunnat
undvikas.

Utskottet anser att det under 1980-talet är nödvändigt att avveckla den
samlade offentliga sektorns underskott. Det innebär att det statliga
budgetunderskottet i dagens läge måste ned till 4-5 % av BNP. Eftersom
budgetunderskottet enligt förslagen i motion 2417 beräknas till ca 11 % av
BNP behöver ytterligare 40-45 miljarder kronor i dagens penningvärde
elimineras under 1980-talet. Endast en blygsam del kommer att kunna
försvinna genom ökad tillväxt och ökade skatteinkomster. Den helt
dominerande delen måste avlägsnas genom utgiftsminskningar. Att målmedvetet
arbeta för en minskning av det statliga budgetunderskottet genom
fortsatta besparingar är därför nödvändigt. Det är inte möjligt att genom
skattehöjningar komma till rätta med underskottet.

I motion 2431 (c) förordas en budgetpolitik som i stort sett innebär
oförändrat budgetunderskott jämfört med regeringens förslag. Huvuddelen
av de föreslagna besparingarna är av bokföringsmässig engångskaraktär.
Utskottet kan inte förorda en sådan politik.

I motion 2432 (fp) föreslås ett budgetalternativ som leder till ett lägre
underskott än i regeringens förslag. Utskottet anser dock att förslagen är
otillräckliga mot bakgrund av vårt statsfinansiella och allmänekonomiska
läge.

I motion 2432 (fp) yrkande 10 begärs hos regeringen förslag i tilläggsbudget
om besparingar och förändringar i budgetanslag. Dessa besparingsförslag
gäller bl. a. statsbidragen till kommunerna. I samma motion yrkande 29
föreslås vissa engångsbesparingar. Mot bakgrund av att utskottet förordar
den besparingspolitik som föreslås i motion 2417 (m) avstyrks yrkandena 10
och 29 i motion 2432.

Den budgetunderskottsutveckling som blir följden av de förslag som
framförs i motion 2435 (vpk) skulle få förödande konsekvenser för
samhällsekonomin varför utskottet tar avstånd från en sådan politik.

Utskottet avstyrker med det anförda proposition 150 yrkande 2 samt
motionerna 2431 yrkande 2, 2432 yrkandena 2, 10 och 29 och motion 2435
yrkande 2 samt motionen 2421.Utskottet godkänner vad som anförts i
motion 2417 yrkande 2, vilket bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1982/83:2431
yrkande 2, 1982/83:2432 yrkandena 2, 10 och 29, 1982/83:2435
yrkande 2 samt 1982/83:2421 godkänner vad som förordats i

FiU 1982/83:50

motion 1982/83:2417 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Budgetutvecklingen’”
och på s. 48 slutar med ”budgetåret 1983/84” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ”Av det” och på
s. 50 slutar med ”berörda utgifterna” bort ha följande lydelse:

Av det sagda framgår helt tydligt hur utomordentligt viktigt det är att nu
sätta stopp för varje ökning av budgetunderskottet. Målsättningen måste
ovillkorligen vara att reducera underskottet i jämförelse med vad som
framkommer i långtidsbudgeten.

Utskottet anser att regeringen tagit för lätt på finansutskottets uttalanden
om brytande av automatiken. Att endast komma med förslag för 11 % av
statens utgifter, när 85 % styrs av automatik är inte särskilt kraftfullt.
Visserligen är vissa av automatikutgifterna svåra att påverka i budgetprocessen,
men ”taksystemet” borde i en eller annan form kunna tillämpas på en
betydligt större del av statsutgifterna än vad regeringen nu föreslår. T. ex.
borde självfallet pensionerna omfattas. Eftersom pensionärsgruppen är
heterogen i ekonomiskt hänseende bör en begränsad basbeloppsuppräkning
kombineras med en höjning av pensionstillskottet, vilket ju går till de sämst
ställda pensionärerna.

Om ”taksystemet” tillämpas mer konsekvent kan det bli aktuellt med
särskild kompensation även till andra särskilt utsatta grupper, som t. ex.
barnfamiljerna eller de sämst ställda inom en grupp.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”1 motion 2417”
och på s. 55 slutar med ”för denna” bort ha följande lydelse:

I motion 2417 (m) anförs att principen om begränsad prisuppräkning är
tveksam när det gäller transfereringar. Av vad utksottet har sagt framgår att
utskottet har i det närmaste motsatt uppfattning. Utskottet avstyrker således
motion 2417 (m) i här berörd del.

Utskottet föreslår som framgår av tabellen ett antal besparingsförslag av
olika karaktär. Det rör sig såväl om besparingar på vissa anslag som om
genomgripande systemförändringar. I vissa fall lämnas också förslag som har
en positiv engångseffekt på statsbudgeten. Innan förändringar av automatiken
får praktiskt genomslag bör enligt utskottets mening ”besparingar” av
mer engångskaraktär kunna göras för att minska budgetunderskottet och
statens räntekostnader. Exempel på sådana åtgärder är avveckling av mindre
bostadslån och av vissa fonder samt totalfinansiering av bostadsbyggandet på
den ordinarie bostadskreditmarknaden.

FiU 1982/83:50

Summa budgeteffekter på helår jämfört med budgetpropositionens, enligt utskottets förslag
(milj. kr.)

		Helår	Bå	83/84
Pensioner m. m.	+	2 500	+	1250
Undantagandepensionärer	-	200'	-	100
Karensdagar m. m.	+	1 800	+	900
Fridagsregeln	-	180	-	90
Barnomsorg	+	600	+	300
Vårdnadsersättning	-	600	-	300
Moms	-	4 500	-	2 250
Statsföretag	+	1 000	+	1000
Reduktion på aktieutdelning	-	300	-	150
Arbetsmarknadsavgifter	-	600	-	600
Bostadslån	+	10 000	+	10 000
Små bostadslån	+	5 000	+	5 000
Bostadsområdet, övrigt	+	100	+	100
Fondavveckling	+	4 000	+	4 000
Fackföreningsavgift	+	1200	+	600
Trafikområdet	+	150	+	150
Förseningsavgift Forsmark lil	+	200	+	200
Oljeavgift	-	100	-	100
Försvarsområdet	-	95	-	95
Polisen	-	20	-	20
Kyrkofonden	-	44	-	44
Övrigt (ca)	-	12	. -	12
Statsskuldräntor	+	1 000	+	1 000

Totalt ca + 21 000 ca + 21000

1 Beställn. till reg.

För det första vill utskottet återkomma med tre av de besparingar
riksdagen rev upp i höst nämligen de som berörde sjukförsäkringssystemet
(karensdagarna m. m.), basbeloppsberäkningen enligt lagen om allmän
försäkring (pensioner m. m.) och statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen. Utskottet anser fortfarande att dessa besparingar genom den
utformning de fått i riksdagens tidigare beslut hade givits en klar fördelningspolitisk
profil.

Med de förslag till besparingar som finns i motion 1982/83:2140 lär
ränteutgifterna på statsskulden för 1983/84 bli ca 1 miljard kronor lägre än i
regeringens alternativ.

För att åstadkomma ett rationellare system för bostadsbyggandets
finansiering föreslår utskottet att nuvarande uppdelning i bottenlån och
statliga lån sammanföres till ett lån. Det naturliga är då att utöka
bostadsinstitutens utlåning till att omfatta även den del som i dag är ett
särskilt statligt lån. När det gäller mindre lån t. ex. för ombyggnader,
energiåtgärder, handikappanpassning bör lånen kunna lämnas av resp. bank
på orten och i så fall beloppet utgöra en del av bankens ansvar för den
prioriterade bostadsfinansieringen. Statens ansvar förändras inte genom
detta - endast formen ändras från att lämna ut ett lån till att teckna ansvar för

FiU 1982/83:50

motsvarande belopp.

Genom att statens budget inte skiljer mellan drift- och kapitalutgifter
uppkommer i 1983/84 års budget ett minskat budgetunderskott på 10
miljarder kronor.

Bostadsstyrelsen har per den 31 december 1982 ca 1 miljon lån på
tillsammans 62 miljarder kronor. Tyvärr saknas statistiska uppgifter om hur
många lån som är under t. ex. 15 000 kr., resp., under 30 000 kr. En mycket
preliminär bedömning från bostadsstyrelsen anger att ca 160 000 lån är under
15 000 kr.

Det är av intresse att kunna minska den statliga låneförvaltningen. Dels är
låneförvaltningen en omfattande del av bostadsadministrationens arbete,
dels har riksdagen beslutat att vissa typer av äldre lån skall ändras, vilket
medför extra arbete. Staten har av dessa skäl motiv för att försöka få
låntagarna att lösa in smålån, t. ex. de under 30 000 kr. Arbetet bör i första
hand inrikta sig på dessa och på de former av lån som nu inte längre
beviljas.

Staten har ett ytterligare motiv i de räntekostnader som den statliga
upplåningen medför. Inlösen av sådana lån bör därför förknippas med
erbjudande om avskrivning av viss del av skuldbeloppet.

Omfattningen av hur mycket som kan beräknas inflyta till statsverket
genom denna form av amorteringar är på grund av bristande statistiskt
underlag svårt att ange. Det påverkas också av villkoren, men målet bör vara
att nå upp till 5 miljarder kronor under budgetåret 1983/84.

Höstriksdagen beslöt att införa skattereduktion för fackföreningsavgifter.
Motivet angavs vara att skapa skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivarnas
och löntagarnas kostnader för resp. facklig organisationsverksamhet.

I sammanhanget måste beaktas att understöd som vid konflikt utgått till en
i konflikten indragen arbetare från organisation som han tillhör utgör inte
skattepliktig intäkt. Konfliktunderstöd som medlem i arbetsgivarförening
uppbär utgör däremot skattepliktig intäkt i rörelse.

Förbudet mot avdrag för fackföreningsavgifter kompenserades således av
skattefrihet för konfliktbidrag, medan avdragsrätten för avgifter till arbetsgivarorganisationer
är avsedd att uppvägas av att konfliktersättningarna är
skattepliktiga.

I departementspromemorian Ds B 1980:3 föreslogs en annan metod att
åstadkomma en likställdhet i den skattemässiga behandlingen. Förslaget var
att för avgifter till arbetsgivarföreningar helt enkelt införa samma regelsystem
som gäller för avgifter till fackföreningar.

En enig riksdag uttalade hösten 1981 i anledning av två motioner om
avdragsrätt för fackföreningsavgifter: ”Innan riksdagen tar slutlig ställning
till frågan bör enligt utskottets mening regeringen lämna riksdagen en
fullständig redovisning och kartläggning bl. a. av de konfliktbidrag som
betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och storleken av
dessa i förhållande till de sammanlagda medlemsavgifterna.”

FiU 1982/83:50

Den skattereduktion för fackföreningsavgift sorn riksdagen beslutade om i
höstas föreslogs av regeringen utan att den 1981 av riksdagen begärda
redovisningen lagts fram. Skattereduktionen belastar statskassan med ca 1,2
miljarder kronor.

Utskottet anser att beslutet om skattereduktion för fackföreningsavgifter
bör rivas upp samt att regeringen snarast bör lägga fram den av en enig
riksdag begärda redovisningen.

Finansiering av skattereformens andra steg bör enligt utskottets mening
ske dels genom att avdragsrätten för fackföreningsavgifter tas bort. dels med
höjning av olje- och elskatterna från 1 januari 1984.

I samband med ovannämnda energiskattehöjningar bör samtidigt mer
övergripande förändringar ske av energibeskattningen. En ökad användning
av skogsbränsle är en viktig del i denna energipolitik. I dag är tillgången på
bränsleflis mycket god. Många företag som har satsat på vidareförädling av
skogsbränsle har i dag mycket stora avsättningsproblem och konkurshotet är
i flera fall överhängande.

Det är alltså angeläget att snabbt få till stånd en fungerande marknad för
skogsenergi om inte redan gjorda i och för sig lönsamma investeringar skall
gå förlorade och vi skall tappa värdefullt tempo i utvecklingen mot att
använda mera inhemska bränslen. Inhemska bränslen bör därför undantas
från mervärdebeskattning och från förmånsbeskattning.

Samtidigt finns det i en drastiskt minskande bränslemarknad all anledning
att vara mycket försiktig med introduktionen av kol. Kol är en miljöstörande
importvara, som vi så långt som möjligt skall undvika att bli bundna till.
Kolskatten bör därför höjas samtidigt med oljan så att den vid energilikformig
beskattning (kol har lägre energivärde än olja) motsvarar ca 70 % av
skatten på olja. Detta innebär ca 200 kr. per ton kol. Kol som används i
metallurgiska processer undantas från beskattning.

I och med att regeringen misslyckats med att hålla nere statens utgifter har
man ett dåligt utgångsläge när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Det gör
att regeringen nu kräver skattehöjningar för att kunna göra nödvändiga
sysselsättningsinsatser. Med det budgetförslag centern föreslagit finns det
däremot utrymme för arbetsmarknadsinsatser utan att dessa måste kombineras
med skattehöjningar.

Regeringen bygger i stort sett hela sin politik när det gäller kommunsektorns
ekonomi för 1984 på sin förhoppning att inflationen skall kunna pressas
ner till 4 %. I och med uppgörelsen mellan regeringen och vpk om höjd
arbetsgivaravgift urholkas ytterligare trovärdigheten för regeringens kommunalekonomiska
politik.

Den kommunala ekonomin har varken i kompletteringspropositionen,
budgetpropositionen eller i den särskilda propositionen om kommunalekonomiska
frågor fått en behandling motsvarande dess betydelse. Få konkreta
besked har getts som kunnat underlätta den kommunala planeringen. När
besked väl kommit har det antingen varit sent (särskilda stödet) eller i form

FiU 1982/83:50

av lappkast (höjningen av arbetsgivaravgifterna).

I motion 2417 (m) redovisas ett budgetalternativ som i väsentliga delar
överensstämmer med det förslag som man lade fram i januari med anledning
av budgetpropositionen.

Utskottet har tidigare analyserat motionärernas förslag till politik och
därvid funnit att den leder till för utskottet oacceptabla konsekvenser.
Utskottet kan mot bakgrund härav inte tillstyrka den allmänna inriktning
som förslagen innebär.

Utskottet kan mot bakgrund av vad som anförts inte tillstyrka den
allmänna inriktning av budgetpolitiken som förslagen i motion 2417 (m)
innebär.

I motion 2432 (fp) föreslås bl. a. minskningar av livsmedelssubventionerna
och av bidragen till kommunerna.

Utskottet anser att en neddragning av livsmedelssubventionerna framstår
som fördelningspolitiskt oacceptabelt. Livsmedelssubventionerna utgår
endast på baslivsmedel och har således en klart fördelningspolitisk profil.
Vad gäller förslagen att minska bidragen till kommunerna hänvisar utskottet
till vad ovan sagts i anledning av motion 2417 (m). Mot bakgrund av vad
utskottet nu anfört avstyrker utskottet den inriktning av budgetpolitiken som
föreslås i motion 2432.

I motion 2435 (vpk) föreslås ett antal utgiftsökningar som skulle leda till ett
kraftigt ökat budgetunderskott. Som utskottet tidigare redovisat går en
sådan politik stick i stäv mot den politik utskottet förordar. Utskottet
avstyrker därför motion 2435 yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1982/83:150 bilaga 1
moment 2 samt motionerna 1982/83:2417 yrkande 2, 1982/
83:2432 yrkandena 2, 10 och 29, 1982/83:2435 yrkande 2 med
godkännande av vad som förordats i motionerna 1982/83:2431
yrkande 2 och 1982/83:2421 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

FiU 1982/83:50

17. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Rolf Wirtén (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Den
bedömning” och på s. 55 slutar med ”för denna” bort ha följande
lydelse:

Regeringen redovisar budgetunderskott på ca 90 miljarder kronor för
såväl innevarande som nästa budgetår. För innevarande budgetår 1982/83 är
det en kraftig uppjustering jämfört med den prognos som förelåg vid
regeringsskiftet. Budgetsaldot 1983/84 innebär en klar försämring jämfört
med mittenregeringens budgetpolitik. För 1981/82 motsvarade budgetunderskottet
11,4 % av BNP, medan det för 1983/84 blir 12,5 %. Att socialdemokraterna
drivit upp budgetunderskottet till rekordsiffran 14 % av BNP under
det mellanliggande budgetåret 1982/83 förändrar inte detta faktum.

Några besparingar för 1983/84 föreslås inte i kompletteringspropositionen.
Inte heller görs något konkret försök att bryta den alltför snabba automatiska
expansionen av de offentliga utgifterna. Som utskottet tidigare påpekat har
regeringen tvärtom rivit upp av riksdagen fattade beslut och således i
praktiken ökat automatiken i utgiftsexpansionen. En sådan politik är
naturligtvis helt oacceptabel.

Långtidsbudgeten

Analysen i nationalbudgeten och långtidsbudgeten pekar på en fortsatt
stark ökning av statens budgetunderskott, till ungefär 120 miljarder kronor
år 1985. Underskottet skulle även som andel av BNP komma att öka.

I själva verket skulle utvecklingen bli ännu värre än den som skisseras i
långtidsbudgeten, eftersom denna erfarenhetsmässigt och på grund av den
metodik som används oftast underskattar utgiftsutvecklingen.

På ett rent principiellt plan tycks regeringen vara medveten om att ett
centralt inslag i den ekonomiska politiken måste vara att reducera
budgetunderskottet. Det blir därmed desto mera anmärkningsvärt att ännu
inga åtgärder föreslås som på sikt kan leda till problemets lösning.

Socialdemokraterna förefaller vilja försöka lösa problemet med budgetunderskottet
genom successiva skattehöjningar.-1 propositionen sägs att
möjligheterna till inkomstförstärkningar har analyserats inom
regeringskansliet. Man skriver med anledning härav: ”På grundval av detta
arbete kan göras bedömningen att det bör vara möjligt att reducera det
underskott som framkommer i långtidsbudgeten.” Utskottet delar inte den
uppfattningen.

Utskottet har tidigare beskrivit de konsekvenser som skulle uppstå om
fortsatta utgiftsökningar skulle finansieras med nya skattehöjningar. Utskottet
instämmer i den uppfattning som framförs i folkpartiets partimotion 2432
att skattehöjningar som medel i stabiliseringspolitiken främst har negativa
8 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 50

FiU 1982/83:50

effekter på inflationstakt, sysselsättning och social välfärd. Problemet med
underskottet i statsbudgeten kan därför bara lösas genom en kombination av
tillväxt i ekonomin och minskning av de offentliga utgifterna.

Budgetpolitiska riktlinjer

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion 2432 (fp) att
besparingar på ungefär 13,5 miljarder kronor bör genomföras. Därtill
kommer vissa engångsbesparingar på ca 20 miljärdeY kronor genom att viss
låneverksamhet flyttas ut från statsbudgeten. Tillsammans med de utgiftsförändringar
i form av satsningar på framtida tillväxt och nyföretagande
främst i småföretagen innebär motionärernas förslag ett budgetunderskott
som är ca 10 miljarder kronor lägre än regeringens. Utskottet anser att detta
är en i nuvarande konjunkturläge väl avvägd budgetpolitik.

Utskottet vill därför instämma i den budgetreglering som sammanfattas i
följande tabell från motion 2432 (fp).

Jämfört med vad som anfördes i motion 1982/83:1647 (fp) med anledning
av budgetpropositionen betyder förslaget i huvudsak att den beslutade
marginalskattesänkningen från den 1 januari 1984, höjning av olje- och
elskatten från samma datum, en större satsning på arbetsmarknadspolitik,
ungdomarnas sysselsättning och nyföretagande samt ett accepterande av den
redan genomförda mervärdeskattehöjningen har tillkommit. Utskottet anser
att dessa förändringar är väl anpassade till den konjunkturuppgång som nu
förefaller vara på väg.

Utskottet vill framför allt understryka betydelsen av att insatserna för att
främja sysselsättningen ges den inriktning och sammansättning som föreslås i
motionen. Dessa stimulanser på ungdomarnas arbetsmarknad och företagsamheten
betyder enligt utskottets uppfattning ett stöd till expansion av den
permanenta arbetsmarknaden och sysselsättningen. Det är i de små och
medelstora företagen som de nya arbetstillfällena kommer att skapas,
särskilt som den offentliga sektorn knappast kan tillåtas svara för något större
sysselsättningstillskott under den närmaste framtiden.

I kompletteringspropositionen anges att ett mål för den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken bör vara att få ner inflationstakten till 4 % för
1984. Därvis sägs att ett pristak för de statliga utgifterna skulle vara ett
verkningsfullt medel för att göra en sådan politik trovärdig.

Utskottet instämmer i ambitionen att dämpa inflationen. Detta är i själva
verket alldeles nödvändigt för att bevara de konkurrensfördelar som
uppkommit genom devalveringarna 1981 och 1982. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka att inflationstakten före regeringsskiftet hade
dämpats kraftigt. Den ökade snabbt igen som en följd av den nya regeringens
olika åtgärder. Utskottet finner detta mycket beklagligt. Trovärdigheten av
det uppsatta målet blir därigenom svag.

Utskottet vill också påpeka att den utveckling som beskrivs i kompletteringspropositionen
förutsätter inte bara att inflationstakten sjunker till 4 %

FiU 1982/83:50

Tabell. Budgetreglering enligt folkpartiets förslag

helår, milj. kr.

(+ betyder förstärkning av budgeten)

Besparingar

Sjukförsäkringen, basbeloppsberäkningen, statsbidragen
till barnomsorgen och arbetslöshetskassorna
+ 5 000

Livsmedelssubventioner + 1 500

Statsbidragen till kommunerna + 3 000

Slopande av hyresrabatter m. m. +1 000

Avgifter + 500

Varvsstödet, tekostödet, stödet till Norrbotten,
smärre administrativa besparingar samt omprioriteringar
+ 2 650

Utgiftsökningar — 1 045

U-landsbiståndet - 295

Höjt barnbidrag — 600

Höjda studiemedel - 70

Höjt statsbidrag till enskilda vägar - 80

Skatteförändringar — 400

Marginalskattesänkning — 2 800

Automatiskt inflationsskydd i inkomstskatteskalan — 2 000

Höjd skattesats i skikten 1-4 + 1 300

Slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter + 1 200

Återinförd skattereduktion för aktieutdelningar - 300

Höjd olje-och elskatt 1.1.84 + 2 200

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder — 1 750

Beredskapsarbeten - 800

Tidigareläggning av statliga byggen

(referensobjekt) - 800

Regionalpolitisk stöd - 150

Insatser för ungdomar — 750

Ungdomsslussar och yrkesintroduktion - 100

Lärlingsutbildning - 100

Fler platser inom gymnasieskola, komvux och högskola — 100

Rekryteringsstimulanser genom slopande av den
allmänna löneavgiften på 2 % för ungdomar

som nyanställs - 400

Slopande av alla socialförsäkringsavgifter för

ungdomar som startar egna företag — 50

Småföretagsinsatser - 200

Slopande av förmögenhetsskatten på arbetande
kapital i mindre och medelstora företag - 100

Slopande av den allmänna löneavgiften på 2 %

i alla nystartade företag — 100

Nettobesparing + 9 505

Minskade utgifter för statsskuldsräntor + 600

Total saldoförbättring

+ 10 105

FiU 1982/83:50

år 1984 utan att den fortsätter att sjunka till 3 % år 1985. Regeringen har
enligt utskottets uppfattning helt försummat att göra en sådan utveckling
trolig genom att de ekonomiska sambanden mellan den reala och den
finansiella utvecklingen inte alls har analyserats. Den finansiella utveckling
som blir resultatet av den politik regeringen driver innebär nämligen att
målen om inflation, produktion och sysselsättning är omöjliga att uppnå.

Diskussionen i kompletteringspropositionen om den s. k. avindexeringen
är enligt utskottets uppfattning i vissa stycken motsägelsefull och ofullständig.
Den saknar dessutom helt någon uppföljning i form av konkreta förslag.
Det är uppenbart att metoden kan innebära fördelningspolitiskt helt
oacceptabla konsekvenser om den skulle komma att tillämpas strikt.
Utskottet är för sin del positivt till alla metoder som innebär att den
automatiska ökningen av de offentliga utgifterna begränsas, men det
framstår som nödvändigt att konkreta förslag för varje utgiftsområde
framläggs innan effekterna kan bedömas och därmed ställning tas.

Moderata samlingspartiet föreslår så stora besparingar att de reala
konsekvenserna blir starkt negativa för tillväxtförmågan i svensk ekonomi.
Därtill kommer att man synes närmast helt okänslig för förslagens
fördelningspolitiska verkningar, framför allt när det gäller sysselsättningen.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår både nya utgiftsökningar och nya
skattehöjningar. Som framgått av vad utskottet tidigare anfört skulle detta
leda till lägre ekonomisk tillväxt och ökad arbetslöshet. Utskottet avstyrker
därför dessa motionskrav.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de budgetpolitiska riktlinjer som
föreslås i motion 2432 (fp) är väl avvägda. Den nu aktuella konjunkturförbättringen
bör enligt utskottets uppfattning utnyttjas så som motionärerna
föreslår, nämligen att ta krafttag för att komma till rätta med våra
ekonomiska obalanser. Den uppfattningen om skattepolitiken som framförs
kan utskottet också biträda, nämligen att de ökade satsningar på sysselsättning
och nyföretagande som föreslås inte bör finansieras genom skattehöjningar.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1982/83:150 bilaga 1
moment 2 och motionerna 1982/83:2417 yrkande 2, 1982/
83:2431 yrkande 2, 1982/83:2435 yrkande 2 samt 1982/83:2421
godkänner vad som anförts i motion 1982/83:2432 yrkandena 2,
10 och 29 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

FiU 1982/83:50

18. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Med en’ och
slutar med ”detta avseende” bort ha följande lydelse:

Som utskottet anfört i det föregående är regeringens målsättning att
begränsa inflationen till 4 % under 1984 lovvärd. Det förslag om avindexering
som regeringen ställt för att bidra till att 4 %-målet nås, kan ha en sådan
effekt. Men som påpekas i motion 2435 (vpk) måste det finnas korrigeringsmöjligheter.
Skulle inflationen väsentligen komma att överstiga 4 % blir ju
avindexeringen en social nedrustningsåtgärd som införs under inflationsbekämpningens
täckmantel. Däremot är det inte nödvändigt att en sådan
korrigeringsmöjlighet utnyttjas för indexeringar som saknar social eller
fördelningspolitisk betydelse.

Med det sagda tillstyrker utskottet bifall till motion 2435 (vpk) i detta
avseende.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 55 slutar med ”för denna” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning. Endast en minskning av
arbetslösheten och ett utnyttjande av landets ekonomiska kapacitet kan på
sikt få ner underskottet på ett socialt acceptabelt sätt. En mindre tillfällig
ökning av underskottet kan därför utan vidare godtas då dess långsiktigare
effekter är av så positiv natur.

Motionärerna föreslår dessutom flera finansieringskällor såsom utökad
el-skatt för industriföretag, omsättningsskatt på börshandeln, en utlandsinvesteringsavgift
och en särskild värnskatt för insatser mot arbetslösheten.
Utskottet finner dessa förslag välgrundade och fullt i överensstämmelse med
de mål som bör gälla för den ekonomiska politiken.

Utskottet tillstyrker därmed bifall till motion 2435 (vpk) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1982/83:2417
yrkande 2,1982/83:2431 yrkande 2,1982/83:2432 yrkandena 2,
10 och 29 samt 1982/83:2421 godkänner vad som förordats i
motion 1982/83:2435 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Behov av stabila spelregler

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Lennart Blom (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser
att

FiU 1982/83:50

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 56 slutar med ”avstyrks därmed” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att en långsiktigt stabil
sysselsättning inom näringslivet främjas om den ekonomiska politiken ger
stabila spelregler för företagen. Både de små och de stora företagen har lång
planeringshorisont och lång framförhållning i fråga om investeringar. De
investeringar som kan komma att genomföras om ett par år finns i många fall
redan nu på planeringsstadiet och under utarbetande. Utskottet anser att
nödvändigheten att få i gång en investeringsökning ställer stora krav på att
näringslivet ges information och signaler i god tid i fråga om kommande
förändringar i skatter, avgifter och annan lagstiftning. Den av regeringen och
kommunisterna nyligen överenskomna höjningen av arbetsgivaravgifterna
är ett klart exempel på motsatsen.

Eventuella kommande förslag i fråga om ändrade betalningsterminer bör
enligt utskottets mening aviseras i mycket god tid, så att företagen kan ta
hänsyn till dessa i sin likviditetsplanering.

Med den anförda vill utskottet tillstyrka yrkande 9 i motion 2432.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande behov av stabila spelregler

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2432 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Förslag om avgiftssättning

Rolf Wirtén (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ”Utskottet
anser att formerna” och på s. 57 slutar med ”yrkande 13” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en ökad avgiftsfinansiering
kan vara ett led i ambitionen att åstadkomma ett närmare och för alla tydligt
samband mellan nyttan av en viss tjänst och kostnaden för denna. En sådan
politik ger också i många fall en bättre indikation på om medborgarna
värderar olika tjänster lika högt som kostnaden att producera dem än den
nuvarande finansieringsmetoden.

En ökad avgiftsfinansiering kan också vara ett led i den omfördelning av
den totala konsumtionen från offentlig till privat konsumtion som utskottet
menar är en ofrånkomlig del i den ekonomiska politik som krävs för att
komma till rätta med landets brist på balans.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 13 i motion 2432 att
regeringen ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag i detta
syfte.

FiU 1982/83:50

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande förslag om av giftssättning

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2432 yrkande 13
begär att regeringen redovisar förslag i fråga om avgiftssättning
i enlighet med vad som anförts i motionen,

Särskilt yttrande
Finansfullmakten

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anför:

I motion 1982/83:2433 (m) har föreslagits att riksdagen skall bemyndiga
regeringen att för budgetåret 1983/84 utnyttja finansfullmakten för att täcka
de extrakostnader, som uppkommer för driften av gymnasieskolor som följd
av ökade insatser för olika former av påbyggnadsutbildning. Motionen har
remitterats till utbildningsutskottet.

De av regeringen i kompletteringspropositionen föreslagna utbildningsinsatserna
motiveras uttryckligen med det extraordinära arbetsmarknadsläge
som för närvarande råder. Insatserna är därmed av samma karaktär som de
som normalt finansieras via finansfullmakten. I de allmänna riktlinjer för
utnyttjande av finansfullmakten som anförts i kompletteringspropositionen
bör utbildningsinsatser av ifrågavarande slag kunna inrymmas.

FiU 1982/83:50

100

Bilaga

Socialförsäkringsutskottets yttrande
1982/83:3 y

över motion 1982/83:2431 om den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Genom beslut den 17 maj 1983 har finansutskottet hemställt om
socialförsäkringsutskottets yttrande över motion 1982/83:2431 av Karin
Söder m. fl. såvitt avser yrkandena 10 och 13.

Socialförsäkringsutskottet, som nedan under skilda rubriker behandlar de
olika motionsyrkandena, får anföra följande.

Differentierad sjukförsäkringsavgift

Socialförsäkringsavgifter erläggs i form av arbetsgivaravgift för anställda
och egenavgift av personer med inkomst av annat förvärvsarbete. Sedan den
1 januari 1982 gäller nya regler för uttag av socialavgifter (prop. 1980/81:178,
SfU 28 och rskr 406). De därvid beslutade ändringarna innebar enhetligare
och enklare regler för beräkning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter.
Ändringarna möjliggjorde också ett införande av ett effektivare debiteringsoch
uppbördssystem och ett första steg i den riktningen beslutades av
riksdagen under innevarande riksmöte (prop. 1982/83:60, SfU 10 och rskr
127). Sjukförsäkringsavgiften utgör f. n. 9,5 % av avgiftsunderlaget.

I motion 2431 påpekar motionärerna att sjukfrånvaron är betydligt lägre i
många mindre företag än hos större arbetsgivare och att ägare till många små
företag därigenom tvingas subventionera de större företagen. Mot denna
bakgrund anser motionärerna att åtgärder måste vidtas för att kraftigt sänka
småföretagens sjukförsäkringsavgifter. De begär därför i yrkande 10 ett
förslag härom från regeringen.

Under föregående riksmöte behandlade utskottet motionsyrkanden med
samma syfte som det nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande
SfU 1981/82:15 erinrade utskottet om de förändringar av avgiftssystemet som
införts fr. o. m. den 1 januari 1982 i syfte att göra systemet administrativt
enklare och enhetligare samt underlätta en samordning mellan avgifter och
skatter i debiterings- och uppbördshänseende. Mot den bakgrunden ansåg
sig utskottet inte kunna tillstyrka de föreslagna förändringarna av avgiftssystemet.

Utskottet, som vill upplysa om att ett flertal motioner i denna fråga har
väckts under den allmänna motionstiden i år och att dessa motioner kommer
att behandlas under hösten, föreslår med hänvisning till det anförda att
finansutskottet avstyrker bifall till motion 1982/83:2431 yrkande 10.

FiU 1982/83:50

101

ATP-systemet

Motionärerna i motion 2431 begär i yrkande 13 att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas med uppgift att göra en översyn av ATPsystemet.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att motionsyrkanden om en översyn
av ATP-systemet i olika avseenden behandlades av utskottet under hösten
1982. Utskottet, som avstyrkte motionsyrkandena, redogjorde bl. a. för de
åtgärder och överväganden som redan var aktuella i frågan (se SfU
1982/83:13). Med hänsyn till att det av förevarande motion inte framgår i
vilket syfte den begärda översynen skall göras och till att utskottet under
hösten kommer att behandla även motionsyrkanden om en översyn av
ATP-systemet anser sig utskottet inte ha anledning att nu närmare behandla
frågan. Med det anförda föreslår utskottet att finansutskottet avstyrker bifall
också till yrkande 13 i motion 1982/83:2431.

Stockholm den 20 maj 1983

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m). Doris Håvik (s), Gösta
Andersson (c), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Lars-Åke Larsson
(s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Lena Öhrsvik (s). Siri
Häggmark (m). Gunhild Bolander (c), Margareta Hemmingsson (s). Rune
Backlund (c) och Tommy Franzén (vpk).

Avvikande mening

Gösta Andersson, Gunhild Bolander och Rune Backlund (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 1 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”yrkande 10” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är den höga sjukfrånvaron på många större
arbetsplatser ett stort problem och medför, såsom framhållits i motionen, att
ägare till många småföretag med väsentligt lägre sjukfrånvaro tvingas
subventionera de större företagen. Utskottet delar motionärernas uppfattning
om att åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med detta problem
genom att anpassa sjukförsäkringsavgiften till sjukfrånvaron på olika
arbetsplatser. Mot bakgrund av att sjukfrånvaron är betydligt lägre i
småföretagen bör sjukförsäkringsavgiften för dessa kunna sänkas kraftigt.

FiU 1982/83:50

102

Utskottet, sem inte anser att den i motionen föreslagna förändringen skulle
göra avgiftssystemet mer komplicerat, anser att det bör överlämnas åt
regeringen att närmare utforma förslaget. Med det anförda föreslår utskottet
att finansutskottet tillstyrker bifall till motion 1982/83:2431 yrkande 10.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”motion 1982/83:2431.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att nu göra en översyn av
ATP-systemet i syfte att utjämna de skillnader som i dag finns mellan olika
grupper av löntagare och egenföretagare. En sådan översyn bör vidare
omfatta såväl den långsiktiga finansieringen som fördelningen mellan
generationerna. Utskottet, som förutsätter att dessa syften också varit
avsikten med den i motionen begärda översynen av ATP-systemet, föreslår
därför att finansutskottet tillstyrker bifall även till yrkande 13 i motion
1982/83:2431.

FiU 1982/83:50 103

T abel Iförteckning

Tabell 1 Statsbudgetens utveckling budgetåren

1982/83-1983/84 14

Tabell 2 Moderata samlingspartiets reviderade budgetförslag

jämfört med regeringens reviderade budgetförslag ... 20

Tabell 3 Summa budgeteffekter på helår enligt av

centern inlämnade motioner 24

Tabell 4 Budgetreglering enligt folkpartiets förslag 28

Tabell 5 Bruttonationalproduktens utveckling i Sveriges

viktigaste konkurrentländer 33

Tabell 6 Försörjningsbalans 1982-1983 36

Tabell 7 Handels- och bytesbalans 1981-1983 37

Tabell 8 Konsumentprisernas utveckling 1979-1983

i Sveriges viktigaste konkurrentländer 38

Tabell 9 Statsbudgetens inkomster och utgifter

fördelat på verksamhetsgrenar 49

FiU 1982/83:50 104

Innehåll

Inledning 1

Reviderad finansplan inkl. reviderat budgetförslag 1983 6

Propositionen 9

Den reviderade finansplanen 9

Det reviderade budgetförslaget 13

Motionerna 17

2417 (m) 17

2431 (c) 21

2432 (fp) 25

2435 (vpk) 29

Utskottet 32

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund 32

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 35

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 38

Övriga motionsyrkanden 43

Det reviderade budgetförslaget 46

Budgetutvecklingen 46

Långtidsbudgeten 48

Budgetpolitiska riktlinjer 50

Övriga motionsyrkanden 55

Hemställan 57

Reservationer

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

1. (m) 59

2. (c, fp) 63

3. (vpk) 73

Liberalisering av kreditpolitiken:

4. (m, c, fp) 76

Uttalande om kollektiva löntagarfonder:

5. (m, c, fp) 77

Sänkt sjukförsäkringsavgift för mindre företag:

6. (c) 78

Översyn av ATP-systemet:

7. (c, fp) 79

Skärpt restriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation:

8. (vpk) 81

9. (m, c, fp) (motiveringsreservation) 81

Uttalande om pris- och hyresstopp:

10. (vpk) 82

FiU 1982/83:50

105

11. (m, c, fp) (motiveringsreservation) 82

Uttalande för räntesänkning:

12. (vpk) 83

Utredning om den offentliga sektorns roll för sysselsättningen och
utredning rörande program för utbyggnad av den offentliga sektorn: 13.

(vpk) 83

14. (m, c, fp) (motiveringsreservation) 84

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen:

15. (m) 84

16. (c) 88

17. (fp) 93

18. (vpk) 97

Behov av stabila spelregler:

19. (m, c, fp) 97

Förslag om avgiftssättning:

20. (fp) 98

Särskilt yttrande

Finansfullmakten (m) 99

Bilaga

Socialförsäkringsutskottets yttrande (SfU 1982/83:3 y) 100

T abellförteckning

103

minab-gotab Stockholm 1983 75576