FiU 1982/83:46

Finansutskottets betänkande
1982/83:46

om jordbrukets kapitalförsörjning (prop. 1982/83:135)

I detta betänkande behandlar utskottet

proposition 1982/83:135 om jordbrukets kapitalförsörjning,

de med anledning av propositionen väckta motionerna
1982/83:2321 av Per Israelsson m.fl. (vpk),

1982/83:2322 av Stig Josefson (c) och Einar Larsson (c),

1982/83:2323 av Knut Wachtmeister (m) och Jan-Eric Virgin (m),

den av jordbruksutskottet överlämnade motionen 1982/83:1994 av Einar
Larsson m. fl. (c).

Utskottet har inhämtat yttrande i ärendet från jordbruksutskottet. Yttrandet
(JoU 1982/83:3 y) återfinns som bilaga till betänkandet.

Propositionen

I propositionen har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen anta vid propositionen
fogade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,

2. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse:

1 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 46

FiU 1982/83:46

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
dels att 20 och 47 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 19 § orden "av inteckning” skall bytas ut mot ”i form av
panträtt”,

dels att i 42, 52—54 och 58 §§ ordet ”jordegendom” i olika böjningsformer
skall bytas ut mot ”fast egendom” i motsvarande form,
dels att 32, 40, 41, 43, 44 och 48 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Landshypoteksförening har till
ändamål att inom sitt verksamhetsområde
lämna dels långfristiga lån
till fast ränta mot säkerhet i jordegendom,
dels andra lån för jordbruks-
och skogsbruksändamål, för
vilkas fulla betalning staten ansvarar
(garantilån) samt att driva annan
verksamhet som står i samband
därmed.

Förening får belåna jordegendom,
som utgör en självständig
produktionsenhet och huvudsakligen
användes

1. för jordbruk med binäringar
eller skogsbruk, eller

2. för sådan trädgårdsskötsel,
specialodling eller annan därmed
jämförlig produktion, som drives i
större omfattning på öppen jord
och som självständig näring.

Med de undantag som följer av
andra och tredje styckena får endast
den som innehar jordegendom
med äganderätt eller fideikommissrätt
erhålla lån hos landshypoteksförening.

Lån får lämnas till sambruksförening
även om föreningen ej äger

Föreslagen lydelse
§

Landshypoteksförening har till
ändamål att inom sitt verksamhetsområde
lämna långfristiga lån för
jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsändamål
samt att driva annan
verksamhet som står i samband
därmed. Andra lån än sådana för
vilkas fulla betalning staten ansvarar
(garantilån) får lämnas endast
mot säkerhet i form av panträtt i
fast egendom (inteckningssäkerhet).

Fast egendom får godtas som inteckningssäkerhet
om den är och
förväntas bestå som en självständig
produktionsenhet med huvudsaklig
användning

1. för jordbruk med binäringar
eller skogsbruk, eller

2. för trädgårdsskötsel, specialodling
eller annan därmed jämförlig
produktion.

Lån får beviljas endast den som
innehar fast egendom med äganderätt
eller fideikommissrätt och endast
mot inteckningssäkerhet i
egendomen.

FiU 1982/83:46

Nuvarande lydelse

annan fast egendom än de ekonomibyggnader
jämte tillhörande
tomtmark som behövs för verksamheten.
En förutsättning är dock att
verksamheten dessutom drives på
jordområden som föreningen arrenderar
av sina medlemmar. Sålunda
ägd och arrenderad egendom
skall vid belåning anses som jordegendom.

Andra stycket äger motsvarande
tillämpning på andelsladugårdsföretag
som är organiserat som ekonomisk
förening eller handelsbolag.

Jordegendoms belånings värde
får ej till mer än en fjärdedel bestå
av värdet av sådan del av egendomen
som användes för annat ändamål
än som anges i 40 § 1 eller 2.

Belåningsvärde får ej omfatta

1. övervärde som egendom kan
ha på grund av att till egendomen
hör mark som kan användas för annat
ändamål än som avses i 40 §,

2. värdet av maskin och annan
utrustning, som hör till egendomen
enligt 4 § lagen (1966:453) om vad
som är fast egendom.

Lån får beviljas till högst 75 % av
belåningsvärdet eller vid belåning
av jordegendom som avses i 40 § 2
till högst 50% av belåningsvärdet.

Inteckning skall lyda på minst det
belopp, till vilket lån beviljas, och
ligga inom det värde, till vilket lån
enligt 44 § högst får beviljas.

Tillhandahåller lånesökanden ej
inteckning med bästa förmånsrätt,
får lån beviljas endast under förutsättning
att lån, som lämnats mot
säkerhet av inteckning med bättre
förmånsrätt, är ordnat på betryggande
sätt och att även sådan in -

Föreslagen lydelse

Fast egendoms belåningsvärde
får ej till mer än en fjärdedel bestå
av värdet av sådan del av egendomen
som används för annat ändamål
än som anges i 40 § 1 eller 2.

Belåningsvärde får ej omfatta

1. övervärde som egendom kan
ha på grund av att till egendomen
hör mark som kan användas för annat
ändamål än som avses i 40 §,

2. värdet av maskin och annan
utrustning, som hör till egendomen
enligt 2 kap. 3 § jordabalken.

Lån får beviljas till högst 75 % av
belåningsvärdet.

Pantbrev skall lyda på minst det
belopp, till vilket lån beviljas. Inteckningen
skall ligga inom det värde,
till vilket lån enligt 44 § högst
får beviljas.

Tillhandahåller lånesökanden ej
pantbrev med bästa förmånsrätt,
får lån beviljas endast under förutsättning
att lån, som lämnats mot
inteckningssäkerhet med bättre förmånsrätt,
är ordnat på betryggande
sätt och att även ifrågavarande

tl Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 46

FiU 1982/83:46

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

teckning pantsättes för lån som föreningen
beviljar.

Inteckning som avser annat än
fordran och som ej har avsevärd
betydelse för egendomens värde,
får stå kvar med bättre förmånsrätt
än inteckning för lån från förening
utan att lånebeloppet nedsättes.

pantbrev pantsätts för lån som föreningen
beviljar.

Inskrivning som avser annat än
fordran och som ej har avsevärd
betydelse för egendomens värde,
får stå kvar med bättre förmånsrätt
än inteckning för lån från förening
utan att lånebeloppet nedsätts.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

2. Har lån beviljats eller ansökan om lån kommit in före ikraftträdandet
gäller 40 § i sin äldre lydelse.

3. Gemensam inteckning, som avses i 47 8 andra stycket i lagens äldre
lydelse, får fortfarande godtas som säkerhet för lån i fall som anges i detta
stycke.

FiU 1982/83:46

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §'

Riksbanken anger

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt
3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Som likvida medel skall alltid Som likvida medel skall alltid

räknas dels skattkammarväxlar, räknas

obligationer och andra förbindelser /. skattkammarväxlar, obliga som

utfärdats av staten, dels obli- tioner och andra förbindelser som

gationer som utfärdats av Sveriges utfärdats av staten,
allmänna hypoteksbank och dels 2. obligationer som utfärdats av
sådana obligationer som utfärdats Sveriges allmänna hypoteksbank

av Konungariket Sveriges stadshy- och som avser kreditgivning till

potekskassa, Svenska bostadskre- främjande av jordbrukets, skogs ditkassan

eller kreditaktiebolag och brukets och trädgårdsnäringens

som avser kreditgivning för nypro- långsiktiga utveckling,
duktion av bostäder eller, i den mån 3. sådana obligationer som utfär statligt

bostadslån utgår, för annat dats av Konungariket Sveriges

byggande. stadshypotekskassa, Svenska bo stadskreditkassan

eller kreditaktiebolag
och som avser kreditgivning
för nyproduktion av bostäder eller,
i den mån statligt bostadslån utgår,
för annat byggande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.1 fråga om sådana av Sveriges
allmänna hypoteksbank utgivna obligationer som har utfärdats dessförinnan
och obligationer som utfärdas i utbyte mot sådana obligationer gäller
9 § andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.

1 Senaste lydelse 1979: 1055.

FiU 1982/83:46

Den största delen av jordbrukets långfristiga krediter lämnas genom
landshypoteksorganisationen. Denna består av Sveriges allmänna hypoteksbank
och tio regionala landshypoteksföreningar. Verksamheten regleras
i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.
Hypoteksbanken anskaffar medel genom upplåning på
kapitalmarknaden. Detta sker genom att hypoteksbanken ger ut obligationer.
Inget annat kreditinstitut än hypoteksbanken har rätt att låna upp
medel mot obligationer för utlåning mot säkerhet i jordbruksfastigheter.
Hypoteksbanken har således monopol på att utge sådana obligationer.
Sedan den 1 januari 1983 får hypoteksbanken också låna upp medel mot
reverser. De medel hypoteksbanken anskaffar lånas i sin tur ut till jordbruket
av landshypoteksföreningama.

Med dessa långfristiga krediter finansieras till stor del köp av jordbruksfastigheter
samt ny- eller ombyggnad av ekonomibyggnader. Lån lämnas
också för bl. a. köp av tillskottsmark, utlösen av delägare i dödsbo, driftskrediter
och kreditsanering.

Ramarna för hypoteksbanken upplåning har vidgats kraftigt under
1970-talet och landshypoteksföreningarnas utlåning har kunnat öka i motsvarande
mån. Trots detta har kön av lånesökande hos föreningarna vuxit.
Under böljan av 1970-talet uppgick sålunda hypoteksbankens emissionsram
till ca 200 milj. kr. År 1982 uppgick den till 1 500 milj. kr. Lånekön
uppgick år 1982 till ca 6000 milj. kr. Med oförändrad medelstilldelning
medför detta en väntetid för lån på i genomsnitt ca fyra år.

Efterfrågan på långfristiga krediter inom jordbruket är alltså betydligt
större än tillgången. En viktig orsak till detta har varit möjligheten att få
krediter på förmånliga villkor. Därtill kommer bl. a. att en stor del av det
kapital som frigörs vid försäljning av jordbruksfastigheter inte återplaceras
inom lantbruket.

Ett viktigt och samtidigt svårlöst problem är därför hur finansieringsfrågorna
i samband med förvärv av jordbruksfastigheter skall lösas utan att
det uppstår ett alltför stort utflöde av lösgjort kapital. Man måste därvid ha
i minnet att villkoren för finansieringen av förvärv också kan spela en roll
för prisbildningen på jordbruksfastigheter.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 7 juni 1979 tillkallade chefen
för dåvarande ekonomidepartementet en kommitté med uppgift att se över
jordbrukets kapitalförsöijning. Kommittén avlämnade i december 1981
betänkandet (Ds E 1981:14) Jordbrukets kapitalförsörjning. Betänkandet
har remissbehandlats.

Enligt föredragandens mening utgör utredningens överväganden och
förslag en god grund för ställningstaganden i fråga om åtgärder för jordbrukets
finansiering.

Föredraganden anser att det är angeläget att hypoteksföreningamas
långfristiga långivning i princip baseras på samma grundsyn som finns i den
statliga lånegarantigivningen. I lagen bör därför anges att hypoteksför -

FiU 1982/83:46

eningarna skall lämna långfristiga lån för jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsändamål.

Föredraganden delar utredningens uppfattning att det är svårt att numera
se några principiella skäl för hypoteksbankens obligationsmonopol. Det
är önskvärt med en skärpt konkurrens vid den långfristiga kreditgivningen
till jordbrukssektorn. För de lånesökande är det en fördel om de kan få sina
projekt prövade av flera kreditbedömare som är oberoende av varandra.
Mot denna bakgrund bör hypoteksbankens obligationsmonopol avskaffas.

Hypoteksbankens möjligheter att på den oprioriterade marknaden dra
till sig långfristigt kapital bör förbättras genom att hypoteksbanken får,
förutom de prioriterade obligationerna, också emittera andra obligationer
som är oprioriterade enligt den kreditpolitiska lagstiftningen. Hypoteksbanken
och andra kreditinstitut kommer således att ha likvärdiga möjligheter
att på den oprioriterade marknaden emittera obligationer för utlåning
mot säkerhet i jordbrukssektorn. Den oprioriterade upplåningen kommer
visserligen att bli något dyrare än den prioriterade. För etablerade jordbrukare
med totalt sett förhållandevis låga kapitalkostnader torde ränteskillnaden
dock sannolikt spela en relativt liten roll. Det väsentliga för dem är
att de utan alltför lång väntetid kan få tillgång till långfristig finansiering på
rimliga villkor.

Det kan inte bli fråga om att obligationer för jordbruksfinansiering som
emitteras av andra institut än hypoteksbanken skall kunna bli prioriterade
enligt den kreditpolitiska lagstiftningen. Hypoteksbanken bör därför liksom
hittills ha möjlighet att emittera prioriterade obligationer inom den
ram som riksbanken finner rimlig med hänsyn till övergripande kreditpolitiska
överväganden. De medel som på detta sätt ställs till hypoteksbankens
förfogande bör användas för de mest angelägna långsiktiga finansieringsbehoven
inom jordbrukssektorn. För att markera detta bör det i lagen om
kreditpolitiska medel anges att obligationer utfärdade av Sveriges allmänna
hypoteksbank för kreditgivning som främjar jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling är prioriterade.

En förutsättning för den prioriterade upplåningen bör vara att det finns
ett prioriteringssystem för hypoteksföreningarnas kreditgivning. Som
prioriterade ändamål bör i första hand anses investeringslån, dvs. lån till
långsiktiga investeringar i markanläggningar, byggnader och byggnadsinventarier
med eller utan statlig garanti, och i andra hand om väntetiden
tenderar att bli alltför lång förvärvslån, dvs. lån för finansiering av förvärv
av jordbruksfastigheter, och övriga mer långfristiga kapitalbehov för vilka
statlig lånegaranti ställs. Föredraganden understryker att vilka kreditändamål
som bör tillgodoses med hjälp av prioriterad upplåning inte kan fastslås
en gång för alla. Vilka ändamål som i framtiden bör tillgodoses måste
bestämmas med beaktande av de jordbrukspolitiska mål som då gäller.

När det gäller de medel som lånats upp mot oprioriterade obligationer
och kapitalmarknadsreverser behövs det inte ett detaljerat prioriteringssystem
vid kreditgivningen.
t2 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 46

FiU 1982/83:46

Enligt föredragandens mening är det angeläget att det på en annan punkt
tydligare än f. n. klargörs i lagen att kreditgivningen bör inriktas på jordbruksföretag
som inte bara vid lånetillfället åren självständig jordbruksenhet
utan även på sikt är utvecklingsbara. Ett sådant krav ansluter dessutom
till gällande bedömningsgrunder för det statliga finansieringsstödet till
jordbruket. Föredraganden förordar att ett tillägg av denna innebörd tas in
i 40 § landshypotekslagen.

Som nämnts uppgår lånekön i hypoteksföreningama till ca 6 miljarder
kronor. Av kön avser knappt hälften förvärvslån och drygt en tredjedel
investeringslån. Återstoden avser driftkrediter m. m.

Genom att såväl hypoteksorganisationen som andra institut enligt förslaget
kommer att kunna erbjuda jordbruket oprioriterade krediter bör det i
framtiden i princip inte föreligga någon brist på långfristiga krediter till
jordbruket och därmed heller ingen kö för sådana krediter.

De medel som ställs till hypoteksbankens förfogande genom prioriterade
obligationer skall användas för de mest angelägna, långsiktiga finansieringsbehoven
inom jordbrukssektorn. Knappheten på kapital kan i många
fall medföra att det inte finns utrymme för landshypoteksföreningarna att
lämna prioriterade lån för fastighetsöverlåtelser. Föreningen kan då i stället
finansiera förvärvet med medel som hypoteksbanken lånar upp mot
oprioriterade obligationer eller kapitalmarknadsreverser eller genom att
överlåtaren av jordbruksfastigheten förvärvar en av hypoteksbanken utfärdad
revers. En fördel med det sista alternativet är att de medel som frigörs
genom överlåtelsen i stor utsträckning kommer att stanna kvar inom jordbrukssektorn,
varigenom sektorns upplåningsbehov på den organiserade
kapitalmarknaden begränsas. Vidare kommer dessa förvärv att finansieras
på marknadsmässiga villkor. Därmed minskar också risken för att priserna
på jordbruksfastigheter skall drivas upp på grund av alltför gynnsamma
finansierings villkor. Samtidigt bör dock betonas att priskontrollregeln i
jordförvärv slagen (1979:230) är avsedd att motverka sådana effekter.

Motionerna

I motion 1994 av Einar Larsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen och riksbanken till känna vad i motionen anförts om
en nödvändig förbättring av lantbrukets långfristiga kapitalförsöijning i
avvaktan på den kommande propositionen.

1 motion 2321 av Per Israelsson (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder syftande till att bringa
överlåtelsevärdena för jordbruksfastigheter ned till en nivå som harmoniserar
med den avkastning respektive jordbruk ger köparen,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att i ökad utsträckning
kunna behålla jordbrukets kapital inom den egna sektorn,

FiU 1982/83:46

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder av sådant ekonomiskt
innehåll att sambruk och andra samverkansformer, inom jordbruk och
animalieproduktion, blir attraktivt jämfört med privatägd drift,

4. att riksdagen, med avslag på proposition 1982/83:135 i denna del,
beslutar att Hypoteksbankens ensamrätt att låna upp medel via obligationer
för utlåning till jordbrukssektorn tills vidare behålls.

I motion 2322 av Stig Josefson (c) och Einar Larsson (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att 20 § hypoteksbankslagen skall ges den
lydelse som angivits i motionen,

2. att riksdagen beslutar avslå propositionen i den del den gäller oprioriterade
obligationer med hänvisning till vad som i motionen anförts om
betänkandet SOU 1982:52.

1 motion 2323 av Knut Wachtmeister (m) och Jan-Eric Virgin (m) hemställs
att riksdagen beslutar att Sveriges allmänna hypoteksbank skall ha
ensamrätt att mot prioriterade obligationer låna upp medel för utlåning mot
säkerhet i fast egendom.

I motion 2321 krävs att staten sätter in effektiva åtgärder för att bringa
ner överlåtelsevärdena till en nivå som harmoniserar med jordbrukens
avkastning. Då bidrar man också till att öppna för ny tillträde till jordbrukaryrket
av välutbildade unga människor med intresse för jordbruk men
med litet pengar.

Motionärerna anför vidare att den värdestegring som skett måste komma
jordbrukssektorn till del och inte flyta ut till kanske kortsiktigt mera
lönsamma men från samhällets synpunkt mindre angelägna uppgifter. Om
kapitalet i högre grad än som nu är fallet kan hållas kvar inom jordbrukssektorn
underlättas också möjligheterna att kraftigt minska lånekön till
jordbruket.

I propositionen föreslås att de särskilda lånemöjligheter som tillkommit
sambruksföreningar och andelsladugårdar skall tas bort. Vad som behövs
är inte försämrade kreditmöjligheter utan i stället förbättrade sådana jämfört
med enskilda företagare. Utan att motsätta sig den nu föreslagna
ändringen föreslår motionärerna därför att åtgärder övervägs som leder till
att det blir ekonomiskt mera gynnsamt att verka inom en samverkansförening
än att arbeta som ensamföretagare.

Motionärerna förordar att de billiga lånen i första hand skall riktas mot
investeringar och i mindre mån mot överlåtelser. Mot den bakgrunden och
med hänsyn till de mera djupgående överväganden kring jordbrukets finansierings-
och kreditproblem som krävs anser motionärerna att hypoteksbankens
ensamrätt att sälja obligationer för finansiering av krediter till
jordbruket tills vidare behålles.

FiU 1982/83:46

I motion 2322 anförs att det föreligger starka skäl att inte ändra på den
hittillsvarande ensamrätten för hypoteksbanken att ge ut prioriterade obligationer.
Detta ansluter till riksbanksfullmäktiges inställning att hypoteksbankens
ensamrätt bör behållas för den upplåning som sker mot prioriterade
obligationer. En bibehållen ensamrätt motiveras enligt riksbanksfullmäktige
med den noggrannare prövning som krävs om utlåningen skall
följa de snävare kriterier som det i propositionen föreslagna prioriteringssystemet
uppställer.

Rätten för hypoteksbanken att ge ut prioriterade obligationer för utlåning
mot säkerhet i fast egendom som avses i 40 § hypoteksbankslagen bör
komma till klart uttryck i denna lag.

Motionärerna hemställer därför att den ändringen vidtas i propositionen
att 20 § hypoteksbankslagen fortfarande skall gälla, dock med följande
ändrade lydelse:

Banken har ensam rätt att mot prioriterade obligationer låna upp medel
för utlåning mot säkerhet i fast egendom som avses i 40 §. I lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel anges vad som är prioriterade obligationer.

Vad gäller de oprioriterade obligationerna måste man i det sammanhanget
beakta betänkandet ”En effektivare kreditpolitik” (SOU 1982:52), som
f. n. är under remissbehandling. Frågan om de oprioriterade obligationerna
bör prövas först i anslutning till behandlingen av detta betänkande.

I motion 2323 påpekas att lagförslaget i propositionen inte innebär rätt
för hypoteksbanken att emittera prioriterade obligationer, utan det skall
enligt propositionen i stället ankomma på riksbanken att årligen besluta om
hypoteksbankens utgivning av obligationer.

Alltsedan hypoteksbanken grundades 1861 har banken enligt 20 § landshypotekslagen
haft ensamrätt att emittera obligationer för utlåning mot
säkerhet i jordegendom som utgör en självständig produktionsenhet och
huvudsakligen används för jordbruk med binäringar, skogsbruk eller trädgårdsskötsel
i större omfattning på öppen jord. Rätten att emittera gäller
både prioriterade och oprioriterade obligationer. Hypoteksbanken har under
sin hittillsvarande verksamhet enbart emitterat prioriterade obligationer.

Motionärerna godtar propositionens förslag utom vad gäller förslaget att
slopa hypoteksbankens ensamrätt att emittera prioriterade obligationer.

Det är uppenbart att jordbruksnäringen inte kan få ett fördelaktigare
låneinstitut än det nuvarande, och någon kritik mot det sätt på vilket
hypoteksbanken skött sin upp- och utlåning har aldrig någonsin förekommit.
Släpps nu andra kreditinstitut in på den prioriterade sektorn kommer
detta givetvis att medföra dyrare lån för lantbrukarna, eftersom de nya
instituten förutom obligationsräntan också måste ta ut ett förvaltningsbidrag
för att täcka kostnaderna för administration och marknadsföring.

FiU 1982/83:46

Motionärerna anser det mycket angeläget att hypoteksbanken rätt att
ge ut prioriterade obligationer för utlåning mot säkerhet i fast egendom
som avses i 40 § hypoteksbankslagen även fortsättningsvis klart skall
anges i denna lag.

Alltsedan hypoteksbanken grundades 1861 har banken enligt 20 § landshypotekslagen
haft ensamrätt att emittera obligationer för utlåning mot
säkerhet i jordegendom sorn utgör en självständig produktionsenhet och
huvudsakligen används för jordbruk med binäringar, skogsbruk eller trädgårdsskötsel
i större omfattning på öppen jord. Rätten att emittera gäller
både prioriterade och oprioriterade obligationer. Hypoteksbanken har under
sin hittillsvarande verksamhet enbart emitterat prioriterade obligationer.

Motionärerna godtar propositionens förslag utom vad gäller förslaget att
slopa hypoteksbankens ensamrätt att emittera prioriterade obligationer.

Det är uppenbart att jordbruksnäringen inte kan fa ett fördelaktigare
låneinstitut än det nuvarande, och någon kritik mot det sätt på vilket
hypoteksbanken skött sin upp- och utlåning har aldrig någonsin förekommit.
Släpps nu andra kreditinstitut in på den prioriterade sektorn kommer
detta givetvis att medföra dyrare lån för lantbrukarna, eftersom de nya
instituten förutom obligationsräntan också måste ta ut ett förvaltningsbidrag
för att täcka kostnaderna för administration och marknadsföring.

Motionärerna anser det mycket angeläget att hypoteksbankens rätt att
ge ut prioriterade obligationer för utlåning mot säkerhet i fast egendom
som avses i 40 § hypoteksbankslägen även fortsättningsvis klart skall
anges i denna lag.

Utskottet

Utskottet har vid flera tillfallen uttalat att det är angeläget att lantbrukets
behov av långfristigt kapital tillgodoses. Trots att emissionsramen vidgats
successivt finns det fortfarande en lång kö av lånesökande och den genomsnittliga
väntetiden för att erhålla hypotekslån uppgår nu till i genomsnitt
närmare 4 år. Även om bristen på långfristigt kapital generellt sett inte kan
anses ha medfört hinder när det gäller lantbrukssektorns utveckling eller
lett till att angelägna investeringar inte kommit till stånd innebär i de
enskilda fallen kösituationen allvarliga problem för många lantbrukare när
det gäller möjligheterna att erhålla förmånliga krediter.

Jordbruksutskottet har i yttrande till finansutskottet (JoU 1982/83:3 y;
se bilaga) uttalat att det är angeläget att effektiva åtgärder snarast vidtas i
syfte att skapa bättre balans mellan hypoteksföreningamas kreditgivning

FiU 1982/83:46

och lånebehovet så att bl. a. kötiden för ifrågavarande krediter kraftigt
nedbringas.

Utskottet bedömer i likhet med riksbanksfullmäktige att det i nuvarande
läge inte är möjligt att lösa köproblemet genom att låta Sveriges allmänna
hypoteksbank, nedan kallad hypoteksbanken, utge särskilda emissioner av
prioriterade obligationer. Den placeringskapacitet som försäkringsbolagen
och allmänna pensionsfonden har är redan i dag tagen i anspråk i mycket
stor utsträckning. Bankernas prioriterade placeringar har under senare tid
tvingats öka i snabb takt. Likviditetskvotstaket har måst höjas för att
möjliggöra ökad placering. En mycket stor andel av dessa institutioners
nettoplaceringar går nu till prioriterade ändamål. En kraftig ökning av
emissionerna av prioriterade obligationer för jordbrukssektorn skulle innebära
att utrymmet för statens långa upplåning skulle minska.

Utskottet ser det mot bakgrund av statens omfattande upplåningsbehov
som utomordentligt svårt att tillgodose jordbrukets lånebehov enbart inom
ramen för vad hypoteksbanken kan låna upp mot prioriterade obligationer.
En bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på långfristigt kapital
skulle som föreslås i propositionen kunna skapas om hypoteksbanken
också hade möjlighet att ställa oprioriterad upplåning till jordbrukssektorns
förfogande. Därigenom skulle hypoteksbankens möjligheter att dra
till sig långfristigt kapital väsentligt öka och jordbrukssektorns lånebehov
kunna tillgodoses i större utsträckning. Följden av detta blir att lånekostnaderna
för den oprioriterade upplåningen sannolikt blir något högre.
Nackdelarna av detta måste enligt utskottets mening vägas mot de olägenheter
som nuvarande lånekö med väntetid på nära fyra år för med sig av
osäkerhet och höga kreditkostnader.

Förslaget i propositionen att tillgodose jordbrukets behov av långsiktigt
kapital med medel som kan upplånas mot oprioriterade obligationer har
avstyrkts i motionerna 2321 och 2322. I den sistnämnda motionen anförs
som skäl härtill att frågan om de oprioriterade obligationerna bör prövas
först i anslutning till riksdagens behandling av kreditpolitiska utredningens
förslag En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) som f. n. remissbehandlas.

Om regeringen skulle komma att framlägga ett förslag med anledning av
den kreditpolitiska utredningens betänkande förutsätter utskottet att frågan
om vilka områden som skall kunna tillgodoses med kapital på särskilda
villkor tas upp till övervägande i detta sammanhang. Mot bakgrund av de
olägenheter som är förknippade med nuvarande ordning anser utskottet att
ytterligare tidsutdräkt innan frågan om jordbrukets långsiktiga kapitalförsöijning
får sin lösning om möjligt bör undvikas. Utskottet avstyrker
därmed motion 2322 yrkande 2.

I motion 2321 yrkande 4 hemställs att hypoteksbankens ensamrätt att
låna upp medel via obligationer för utlåning till jordbrukssektorn tills
vidare bibehålls. Utskottet återkommer senare till frågan vad avser de

FiU 1982/83:46

prioriterade obligationerna. Vad beträffar rätten att utge oprioriterade
obligationer anser utskottet inte att några skäl föreligger för att bibehålla
hypoteksbankens ensamrätt. Eftersom dessa medel måste lånas upp på
marknadsmässiga villkor torde det vara till de lånesökandes fördel om det
funnes konkurrens mellan olika kreditorgan. Därigenom försäkras de lånesökande
valfrihet och bästa möjliga villkor på marknaden. Det är dessutom
en fördel att kunna få låneansökningarna prövade av flera oberoende
kreditbedömare. Med det anförda avstyrker utskottet motion 2321 yrkande
4 såvitt nu är i fråga.

Vad beträffar hypoteksbankens ensamrätt att utge prioriterade obligationer
anser utskottet i likhet med riksbanksfullmäktige och regeringen att
starka skäl talar för att denna rätt bibehålls. Riksbanksfullmäktige anser att
detta är nödvändigt om man skall få en noggranfiare prövning av låneansökningarna
efter de strängare kriterier som bör gälla för erhållande av
prioriterade lån. I propositionen anges att det inte kan bli fråga om att
obligationer för jordbruksfmansiering som emitteras av andra institut än
hypoteksbanken skall kunna bli prioriterade enligt den kreditpolitiska lagstiftningen.
Nödvändigheten av att hypoteksbankens ensamrätt bibehålls
understryks också i de motioner som väckts med anledning av propositionen.
Det har också bestyrkts av företrädare för Sveriges allmänna hypoteksbank,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Sveriges föreningsbankers
förbund vid hearings med utskottet. Det synes således råda total
samstämmighet på denna punkt. Skilda uppfattningar har emellertid framförts
hur detta bör komma till uttryck i lagstiftningen.

I propositionen föreslås det ske genom att i lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel anges att obligationer utfärdade av Sveriges allmänna
hypoteksbank för kreditgivning som främjar jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling är prioriterade. I enlighet
härmed föreslås att 20 § lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar, nedan kallad landshypotekslagen,
skall upphöra att gälla. Där anges att hypoteksbanken har ensamrätt att
mot obligationer låna upp medel för utlåning mot säkerhet i jordegendom.

I motionerna 2321, 2322 och 2323 krävs att hypoteksbankens ensamrätt
att emittera prioriterade obligationer skall bibehållas och att den klart skall
anges i landshypotekslagen, dvs. att 20 § skall bibehållas med den ändring
att ensamrätten begränsas att avse prioriterade obligationer. Eftersom
ordet prioriterade inte används i den kreditpolitiska lagtexten föreslås i
motionerna olika formuleringar eller hänvisningar till lagen om kreditpolitiska
medel där innebörden preciseras närmare. Eftersom, som utskottet
konstaterat, total samstämmighet tycks råda om att hypoteksbankens ensamrätt
att utge prioriterade obligationer skall bibehållas, anser utskottet
- för att inte någon osäkerhet skall råda - att denna ensamrätt bör klart
anges i lagtexten.

Jordbruksutskottet har i yttrande till utskottet ansett att detta klarast

FiU 1982/83:46

skulle komma till uttryck om det markerades i landshypotekslagen. Förslagsvis
skulle detta åstadkommas genom att 20 § i landshypotekslagen
bibehålls men ges följande lydelse: Banken har ensamrätt att mot obligationer
som anges i 9 § andra stycket 2 lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel låna upp medel för utlåning mot säkerhet i fast egendom som avses i
40 §.

Enligt jordbruksutskottets mening bör en sådan lösning i allt väsentligt
tillgodose önskemålen i motionernä 2322 och 2323 och i betydande grad
även yrkande 4 i motion 2321.

Utskottet delar jordbruksutskottets uppfattning att ensamrätten för hypoteksbanken
att även i fortsättningen emittera prioriterade obligationer
för jordbruksfinansiering klarast skulle komma till uttryck om den markerades
i landshypotekslagens 20 §. Utskottet anser emellertid att eftersom
hypoteksbankens utlåning inte kan ske enbart mot säkerhet i fast egendom,
som anges i jordbruksutskottets förslag till lydelse av 20 §, utan
också mot statlig kreditgaranti detta bör framgå av paragrafens lydelse. Ett
tillägg av denna innebörd bör därför göras till jordbruksutskottets förslag.
Utskottet anser vidare att det är olämpligt att, som jordbruksutskottet
föreslår, hänvisa i landshypotekslagen till lagen om kreditpolitiska medel
om vad som avses med prioriterade obligationer eftersom lagen om kreditpolitiska
medel har karaktär av fullmaktslag, dvs. för tillämpning av lagen
krävs förordnande av regeringen. Det skulle åtminstone teoretiskt kunna
innebära, om inte andra åtgärder vidtas samtidigt, att hänvisning görs till
en paragraf som vid ett bestämt tillfälle inte tillämpas. Detta bör undvikas.
Utskottet anser därför att de villkor som i propositionen föreslås i lagen om
kreditpolitiska medel beträffande hypoteksbankens kreditgivning bör
anges också i 20 § landshypotekslagen. Det skulle innebära att någon
hänvisning i landshypotekslagen inte behöver göras till lagen om kreditpolitiska
medel. Utskottet föreslår därför att 20 § får följande lydelse:

§ 20

Banken har ensam rätt att mot obligationer, som utfärdats av banken
och som avser kreditgivning till främjande av jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling, låna upp medel för utlåning
mot säkerhet i fast egendom som avses i 40 §, eller i fråga om garantilån,
enligt bestämmelserna i 58 §.

Enligt utskottets mening har därmed önskemålen i motionerna 2322,
2323 och 2321 yrkande 4 såvitt avser prioriterade obligationer tillgodosetts.

Den prioriterade upplåningen kan, mot bakgrund av vad som anförts
tidigare, inte förväntas svara för mér än en del av jordbrukets långsiktiga
kapitalbehov. För den del av hypoteksföreningarnas kreditgivning som
svarar mot den prioriterade upplåningen bör det därför enligt propositionen
finnas ett prioriteringssystem. Sorn prioriterade ändamål anges i första
hand investeringslån, dvs. lån till långsiktiga investeringar i markanlägg -

FiU 1982/83:46

ningar, byggnader och byggnadsinventarier med eller utan statlig garanti,
och i andra hand om väntetiden tenderar att bli alltför lång, förvärvslån,
dvs. lån för finansiering av förvärv av jordbruksfastigheter, och övriga mer
långfristiga kapitalbehov för vilka statlig lånegaranti ställs. Det bör över
huvud inte förekomma att hypoteksföreningarna - om de inte har möjlighet
att tillgodose jordbrukets behov av investeringslån i nu angiven mening
— ställer medel som lånats upp mot prioriterade obligationer till förfogande
för andra ändamål inom jordbrukssektorn.

Den oprioriterade kreditgivningen kan således avse dels sådana prioriterade
ändamål som ej kan tillgodoses inom ramen för hypoteksbankens
upplåningsutrymme på den prioriterade obligationsmarknaden, dels vissa
oprioriterade långfristiga kreditbehov inom jordbrukssektorn. Exempel på
sådana oprioriterade ändamål är långsiktiga investeringar i maskiner och
redskap elier omsättningstillgångar och insatser i ekonomiska föreningar. 1
vissa fall kan det dock vara lämpligt att större och särskilt långsiktiga
investeringar i maskiner och redskap, som utgör del av ett större investeringsprojekt
som i övrigt finansieras med prioriterade medel, finansieras
med prioriterade medel.

Jordbruksutskottet finner för sin del ingen anledning till erinran mot
förevarande förslag men understryker att de kreditändamål som bör tillgodoses
med hjälp av prioriterad upplåning inte kan fastslås en gång för alla.
Vilka ändamål som i framtiden bör tillgodoses måste bestämmas med
beaktande av de jordbrukspolitiska mål som då gäller.

Utskottet delar propositionens uppfattning att ett prioriteringssystem
bör införas för att vid kapitalknapphet kunna tillgodose de mest angelägna
kreditbehoven inom jordbrukssektorn. Mot bakgrund av vad jordbruksutskottet
anfört om förslaget till prioriteringssystem tillstyrker utskottet
förslaget.

I motion 2321 begärs åtgärder för att nedbringa överlåtelsevärdena för
jordbruksfastigheter till en nivå som harmoniserar med den avkastning
respektive jordbruk ger köparen. Likaså begärs åtgärder för att i ökad
utsträckning kunna behålla jordbrukets kapital i den egna sektorn.

Dessa frågor berörs i propositionen och har beaktats vid utarbetandet av
de förslag som läggs fram i propositionen. Utskottet tillstyrker, som framgått,
att hypoteksbankens upplåning skall ske mot obligationer, som utgör
prioriterade placeringar enligt den kreditpolitiska lagstiftningen, samt att
upplåning också kan ske mot andra obligationer eller mot revers. De medel
som ställs till hypoteksbankens förfogande genom prioriterade obligationer
skall användas för de mest angelägna, långsiktiga finansieringsbehoven
inom jordbrukssektorn. Knappheten på kapital kan i många fall medföra
att det inte finns utrymme för landshypoteksföreningarna att lämna prioriterade
lån för fastighetsöverlåtelser. Föreningen kan då i stället finansiera
förvärvet med medel som hypoteksbanken lånar upp mot oprioriterade

FiU 1982/83:46

obligationer eller kapitalmarknadsreverser eller genom att överlåtaren av
jordbruksfastigheten förvärvar en av hypoteksbanken utfärdad revers. En
fördel med det sista alternativet är att de medel som frigörs genom överlåtelsen
i stor utsträckning kommer att stanna kvar inom jordbrukssektorn
varigenom sektorns upplåningsbehov på den organiserade kapitalmarknaden
begränsas. Vidare kommer dessa förvärv att finansieras på marknadsmässiga
villkor. Därmed minskar också risken för att priserna på jordbruksfastigheter
skall drivas upp på grund av alltför gynnsamma finansieringsvillkor.
Samtidigt betonas i propositionen att priskontrollregeln i jordförvärvslagen
(1979:230) är avsedd att motverka sådana effekter.

Utskottet anser mot denna bakgrund i likhet med jordbruksutskottet inte
någon ytterligare åtgärd påkallad från riksdagens sida med anledning av
motion 2321 yrkandena 1 och 2.

Vad gäller det i samma motion framförda yrkandet om åtgärder för att
göra sambruk och andra samverkansformer inom jordbruket attraktiva
pekar jordbruksutskottet på att den livsmedelspolitiska kommittén enligt
sina direktiv (Dir 1982:103) bl. a. skall överväga hur olika former av
samverkan och sambruk skulle kunna främjas inom rationaliseringsstödets
ram. Kommittén skall också söka belysa vilka fördelar som skulle kunna
vinnas på ett ökat gemensamt utnyttjande av maskinparken och genom
vilka åtgärder en sådan utveckling skulle kunna främjas.

Utskottet anser mot denna bakgrund inte att motionsyrkandet påkallar
någon riksdagens åtgärd.

Vid årets början har till jordbruksutskottet remitterats den under allmänna
motionstiden väckta motionen 1982/83:1994 av Einar Larsson m. fl.
(c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen och riksbanken
till känna vad i motionen anförts om en nödvändig förbättring av
lantbrukets långfristiga kapitalförsörjning i avvaktan på den kommande
propositionen. Enligt motionen bör riksdagen uttala sitt stöd för en förbättring
av lantbrukets långfristiga kapitalförsörjning. Bl. a. förordas en väsentlig
höjning av hypoteksbankens emissionstillstånd för obligationsutgivning
för innevarande år.

Motionen synes med hänsyn till den nu framlagda propositionen inte
påkalla någon ytterligare riksdagens åtgärd, anser jordbruksutskottet. Motionen
överlämnas till finansutskottet.

Enligt utskottets mening kommer flera av de olägenheter som påtalas i
motionen att minska i och med att de förslag utskottet tillstyrkt genomförs.
Mot denna bakgrund delar finansutskottet jordbruksutskottets uppfattning
att motionen inte påkallar någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:2321 yrkande
4, 1982/83:2322 yrkande 1 och 1982/83:2323 och med

FiU 1982/83:46

avslag på motion 1982/83:2322 yrkande 2 antar vid proposition
1982/83:135 fogat förslag till lag om ändring i lagen (1970:65) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
med den ändringen att 20 § skall kvarstå och erhålla
följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

§ 20

Banken har ensam rätt att mot
obligationer, som utfärdats av banken
och som avser kreditgivning till
främjande av jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens
långsiktiga utveckling, låna upp
medel för utlåning mot säkerhet i
fast egendom som avsés i 40 §, eller
ifråga om garantilån, enligt bestämmelserna
i 58 §.

2. beträffande lagen om kreditpolitiska medel

att riksdagen antar vid proposition 1982/83:135 fogat förslag till
lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

3. beträffande överlåtelsevärdena för jordbruksfastighet m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:2321 yrkandena 1 och 2,

4. beträffande åtgärder för sambruk inom jordbruket
att riksdagen avslår motion 1982/83:2321 yrkande 3,

5. beträffande förbättring av lantbrukets kapitalförsörjning
att riksdagen avslår motion 1982/83:1994.

Stockholm den 19 maj 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m),
Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson
(vpk), och Gunnar Nilsson i Eslöv (s).

Banken har ensam rätt att mot
obligationer låna upp medel för utlåning
mot säkerhet i jordegendom
som avses i 40 §.

FiU 1982/83:46

Reservationer

1. Lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
bedömer” och slutar med "höga kreditkostnader” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”1 motion
2321” och på s. 15 slutar med ”utskottet förslaget” bort ha följande
lydelse:

I motion 2321 yrkande 4 hemställs att hypoteksbankens ensamrätt att
låna upp medel via obligationer för utlåning till jordbrukssektorn tillsvidare
bibehålls. Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

Utskottet anser inte att det finns anledning att ändra 20 § i landshypotekslagen,
vilket skulle innebära att man öppnar för andra kreditinstitut att
utge oprioriterade obligationer för utlåning till jordbruket. Utskottet vill
erinra om att jordbruket har en speciell och reglerad ställning inom näringslivet
i landet. Det är helt beroende av statliga beslut och ändrade
sådana beslut får stora verkningar för jordbruksnäringen. Genom gränsskydd
är jordbruket skyddat från konkurrens utifrån. Ur den synpunkten
finner utskottet det klart otillfredsställande att den privata bankvärlden ges
möjlighet att lägga beslag på en marknad, som i princip fungerar väl.

Mot den bakgrunden och med hänsyn till nödvändigheten av mer djupgående
överväganden kring jordbrukets finansierings- och kreditproblem
anser utskottet att hypoteksbankens ensamrätt att sälja obligationer för
finansiering av krediter till jordbruket tills vidare behålls. Utskottet tillstyrker
därmed motion 2321 yrkande 4. Det innebär enligt utskottets
mening att yrkandena i motionerna 2322 och 2323 också tillgodosetts.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank att riksdagen
med bifall till motion 1982/83:2321 yrkande 4 och med
anledning av motionerna 1982/83:2322 yrkande 1 och 1982/
83:2323 samt med avslag på proposition 1982/83:135 såvitt nu är
i fråga och motion 1982/83:2322 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Överlåtelsevärdena för jordbruksfastighet m. m.

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 15 böljar med ”1 motion
2321” och på s. 16 slutar med "yrkandena 1 och 2” bort ha följande
lydelse:

FiU 1982/83:46

Redan 1972 års jordbruksutredning konstaterade att priserna vid överlåtelser
av jordbruksfastigheter stigit kraftigt under 1970-talet. Efter genomförandet
av den nya jordförvärvslagen med dess prövning av alla överlåtelsevärden,
som inte sker till nära släktingar, har en uppbromsning av
överlåtelse värdena skett.

Utskottet anser emellertid att värdena ännu ligger allt för högt i förhållande
till den avkastning som jordbruken kan ge. Det är ett förhållande som
av flera skäl inte kan få bestå inom en näring vars fortbestånd samhället är
ansvarigt för. Utskottet anser att åtgärder måste vidtas för att bringa ner
överlåtelsevärdena till en nivå som harmoniserar med jordbrukens avkastning.
Då bidrar man också till att öppna för nytillträde till jordbrukaryrket
av välutbildade unga människor med intresse för jordbruk.

I propositionen diskuteras också utflödet av kapital från jordbrukssektorn.
Om detta utflöde kunde minskas så skulle nettotillflödet av kapital
kunna minskas och jordbrukets behov av krediter ändå kunna tillgodoses.
Utskottet anser att det är angeläget att kapitalet hålls kvar inom jordbrukssektorn.
Den värdestegring som skett måste komma jordbrukssektorn till
del och inte flytta ut till kanske kortsiktigt mera lönsamma men från
samhällets synpunkt mindre angelägna uppgifter. Om kapitalet i högre grad
än som nu är fallet kan hållas kvar inom jordbrukssektorn underlättas
också möjligheterna att kraftigt minska lånekön till jordbruket. Utskottet
anser därför att åtgärder bör vidtas för att jordbrukets kapital i ökad
utsträckning behålls inom den egna sektorn.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande överlåtelsevärdena för jordbruksfastighet m.m. att
riksdagen med bifall till motion 1982/83:2321 yrkandena 1 och 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Förbättring av lantbrukets kapitalförsörjning

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Hypoteksföreningarnas sammanlagda lånekö uppgick per den 1 maj 1983
till drygt 5,4 miljarder kronor. Med hänsyn till den nuvarande emissionsvolymen
för prioriterade obligationer — 1 500 miljoner kronor för 1983 —
innebär det en genomsnittlig kötid på mer än 3,5 år. Även om denna tid är
något mindre än för några år sedan, är den ändå otillfredsställande lång.
Lantbrukarna tvingas ofta att i avvaktan på utbetalning av hypotekslånen
ta tillfälliga och dyrare lån. Den enda realistiska möjligheten att få ned
köerna är därför att öka den årliga emissionsramen för Hypoteksbanken.

FiU 1982/83:46

Finansutskottet anser att en lämplig årlig ram i nuvarande läge bör vara
minst 1800 miljoner kronor. En höjning av emissionsvolymen till angivet
belopp innebär inte någon nämnvärd förändring i kreditpolitiskt hänseende
men medger samtidigt ökade möjligheter för lantbrukarna att erhålla billigare
krediter, vilket i sin tur får den effekten att priserna på jordbruksprodukter
och livsmedel hålls nere.

Det nu anförda bör bringas till riksbankens och regeringens kännedom.

dels utskottets hemställan under 5. bort ha följande lydelse:

5. beträffande förbättring av lantbrukets kapitalförsörjning att riksdagen
med bifall till motion 1982/83:1994 som sin mening ger
regeringen och riksbanken till känna vad utskottet anfört.

FiU 1982/83:46

Bilaga

Jordbruksutskottets yttrande
1982/83:3 y

om jordbrukets kapitalförsörjning

Till finansutskottet

Genom beslut den 14 april 1983 har finansutskottet berett jordbruksutskottet
tillfälle att avge yttrande över proposition 1982/83:135 om jordbrukets
kapitalförsörjning jämte motionerna 1982/83:2321-2323.

Utskottet

I propositionen föreslås att ett prioriteringssystem, som utgår från de för
jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen mest angelägna lånebehoven,
skall tillämpas vid landshypoteksföreningarnas kreditgivning. Vidare
föreslås att Sveriges allmänna hypoteksbanks rätt enligt landshypotekslagen
att ensam låna upp medel mot obligationer för utlåning mot säkerhet i
jordegendom avskaffas. Med stöd av den kreditpolitiska regleringen skall
hypoteksbanken för den kreditgivning som främjar jordbrukssektorns
långsiktiga utveckling kunna låna upp medel mot prioriterade obligationer.
De förslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1984.

Utskottet vill för sin del understryka att landshypoteksorganisationens
kreditgivning har stor betydelse när det gäller att tillgodose jordbrukets
behov av långfristiga krediter till fördelaktiga villkor. Det är från såväl
producent- som konsumentsynpunkt viktigt att jordbruksnäringen ges
möjlighet att i rimlig omfattning få sitt behov av sådana krediter tillgodosett.
Nuvarande obalans mellan tillgång och efterfrågan på ifrågavarande
långfristiga lånekapital med åtföljande långa lånetid är mot angiven
bakgrund klart otillfredsställande. Inte minst de nytillträdande jordbrukarna
utgör i rådande situation en hårt drabbad grupp i kredithänseende.

Enligt utskottets mening ar det angeläget att effektiva åtgärder snarast
vidtas i syfte att skapa bättre balans mellan hypoteksföreningarnas kreditgivning
och lånebehovet, så att bl. a. kötiden för ifrågavarande krediter
kraftigt nedbringas.

Föreliggande regeringsförslag innebär att hypoteksbanken upplåning i
fortsättningen skall ske dels mot obligationer, som utgör prioriterade
placeringar enligt den kreditpolitiska lagstiftningen, dels mot andra obligationer
eller mot revers. De medel som ställs till hypoteksbankens förfogande
genom prioriterade obligationer skall användas för de mest angelägna,
långsiktiga finansieringsbehoven inom jordbrukssektorn.

Systemet bygger på att landshypoteksföreningarnas kreditgivning skall
utgå från de jordbrukspolitiska målen. Övriga kreditinstitut får möjlighet att
i ökad omfattning medverka i jordbrukets finansiering genom oprioriterad

FiU 1982/83:46

kreditgivning.

En förutsättning för den prioriterade upplåningen bör enligt propositionen
vara att det finns ett prioriteringssystem för hypoteksföreningarnas kreditgivning.
Som prioriterade ändamål anförs i första hand investeringslån, dvs.
lån till långsiktiga investeringar i markanläggningar, byggnader och byggnadsinventarier
med eller utan statlig garanti, och i andra hand om
väntetiden tenderar att bli alltför lång förvärvslån, dvs. lån för finansiering av
förvärv av jordbruksfastigheter, och övriga mer långfristiga kapitalbehov för
vilka statlig lånegaranti ställs. Det bör över huvud inte förekomma att
hypoteksföreningarna - om de inte har möjlighet att tillgodose jordbrukets
behov av investeringslån i nu angiven mening - ställer medel som lånats upp
mot prioriterade obligationer till förfogande för andra ändamål inom
jordbrukssektorn. Utskottet finner för sin del ingen anledning till erinran
mot förevarande förslag. I likhet med finansministern vill utskottet
understryka att de kreditändamål som bör tillgodoses med hjälp av
prioriterad upplåning inte kan fastslås en gång för alla. Vilka ändamål som i
framtiden bör tillgodoses måste bestämmas med beaktande av de jordbrukspolitiska
mål som då gäller.

Regeringens förslag innebär bl. a. att 20 § landshypotekslagen om
hypoteksbankens ensamrätt att ge ut obligationer för utlåning mot säkerhet i
jordegendom skall upphöra att gälla. Det förutsätts dock att banken skall
behålla sin ensamrätt att utge prioriterade obligationer. Som angetts i det
föregående skall vissa förutsättningar gälla för att obligationer som utges av
hypoteksbanken skall vara prioriterade - dvs. alltid räknas som likvida medel
- enligt den kreditpolitiska lagstiftningen. Det framhålls i propositionen att
det inte kan bli fråga om att obligationer för jordbruksfinansiering som
emitteras av andra institut än hypoteksbanken skall kunna bli prioriterade
enligt nyssnämnda lagstiftning. Hypoteksbanken bör därför liksom hittills ha
möjlighet att emittera prioriterade obligationer inom den ram som riksbanken
finner rimlig med hänsyn till övergripande kreditpolitiska överväganden.
De medel som på detta sätt ställs till hypoteksbankens förfogande bör sorn
nämnts användas för de mest angelägna långsiktiga finansieringsbehoven
inom jordbrukssektorn.

Utskottet kan för sin del instämma i de synpunkter som redovisas i
propositionen i fråga om rätten för hypoteksbanken att även i fortsättningen
emittera prioriterade obligationer för jordbruksfinansiering. Utskottet anser
dock att dessa synpunkter borde komma klarare till uttryck genom en
markering också i landshypotekslagen. Förslagsvis skulle detta åstadkommas
genom att 20 § i landshypotekslagen bibehålls men ges i det följande angiven
lydelse: ”Banken har ensam rätt att mot obligationer som anges i 9 § andra
stycket 2 lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel låna upp medel för
utlåning mot säkerhet i fast egendom som avses i 40 §. ” En sådan lösning bör i
allt väsentligt tillgodose önskemålen i motionerna 2322 (c) och 2323 (m) och i
betydande grad även yrkande 4 i motion 2321 (vpk). Vad särskilt gäller

FiU 1982/83:46

sistnämnda motion vill utskottet framhålla att det av utskottet i det
föregående förordade prioriteringssystemet väl överensstämmer med motionärernas
förord för att de ”billiga” lånen i första hand skall riktas mot
investeringar och i mindre mån mot överlåtelser.

Mot bakgrund bl. a. av vad som anförs i propositionen under avsnittet om
finansiering i samband med ägarskiften m. m. finner utskottet för sin del att
motion 2321 yrkandena 1 och 2 beträffande jordbruksfastigheternas överlåtelsevärden
resp. kapitalutflödet från jordbrukssektorn inte påkallar någon
ytterligare riksdagens åtgärd. Vad gäller det i samma motion framförda
yrkandet om åtgärder för att göra sambruk och andra samverkansformer
inom jordbruket attraktiva vill utskottet fästa uppmärksamheten på att den
livsmedelspolitiska kommittén enligt sina direktiv (Dir 1982:103) bl. a. skall
överväga hur olika former av samverkan och sambruk skulle kunna främjas
inom rationaliseringsstödets ram. Kommittén skall också söka belysa vilka
fördelar som skulle kunna vinnas på ett ökat gemensamt utnyttjande av
maskinparken och genom vilka åtgärder en sådan utveckling skulle kunna
främjas.

Utskottet noterar att den principiella skillnad som hittills rått i behandlingen
av jordbruksföretag och trädgårdsföretag i kredithänseende enligt
regeringens förslag inte längre skall föreligga. Utskottet, som anser att det är
angeläget att trädgårdsnäringen i större utsträckning än f. n. kan få tillgång
till långfristigt kapital, hälsar förslaget med tillfredsställelse.

I ärendet remitterade handlingar föranleder i övrigt inte någon erinran
eller något särskilt uttalande från utskottets sida.

Vid årets början har till utskottet överlämnats den under allmänna
motionstiden väckta motionen 1982/83:1994 av Einar Larsson m. fl. (c) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen och riksbanken till
känna vad i motionen anförts om en nödvändig förbättring av lantbrukets
långfristiga kapitalförsörjning i avvaktan på den kommande propositionen.
Enligt motionen bör riksdagen uttala sitt stöd för en förbättring av
lantbrukets långfristiga kapitalförsörjning. Bl. a. förordas en väsentlig
höjning av hypoteksbankens emissionstillstånd för obligationsutgivning för
innevarande år.

Motionen synes med hänsyn till den nu framlagda propositionen inte
påkalla någon ytterligare riksdagens åtgärd. Motionen överlämnas till
finansutskottet för fortsatt beredning.

Stockholm den 29 april 1983

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

FiU 1982/83:46

Närvarande: Einar Larsson (c), Håkan Strömberg (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Grethe Lundblad (s), Ove Karlsson (s), Gunnar Olsson (s),
Martin Segerstedt (s), Sven Eric Lorentzon (m), Kerstin Andersson (c),
Jan Fransson (s), Margareta Winberg (s), Jens Eriksson (m), Boije Stensson
(fp), John Andersson (vpk) och Jan-Eric Virgin (m).

Avvikande meningar

1. Einar Larsson och Kerstin Andersson (båda c) anför:

Försörjningen med långfristigt kapital är väsentlig för att ägoskiften skall
kunna genomföras och för att många lantbruksföretags finansiella struktur
skall förbättras. Problemen har analyserats och övervägts i utredningen
om lantbrukets kapitalförsörjning. Utredningen har i sitt betänkande föreslagit
en snabb avveckling av nuvarande lånekö vilket förutsätter att hypoteksbanken
emissionsrätt utvidgas. Obligationsutgivningen har det senaste
året inte ökats trots föreliggande behov. I stället har ypoteksbanken fatt
möjligheter att öka kreditkapaciteten genom at använda kapitalmarknadsreverser.
Denna inriktning leder tveklöst till högre räntekostnader vilket
ytterligare försvårar situationen för hårt skuldsatta lantbrukare. Inte heller
innebär den nu framlagda propositionen några reella förbättringar if råga
om hypoteksbankens möjligheter att förse jordbrukssektorn med långfristigt
kapital. Tvärtom synes följden bli att dessa möjligheter blir ännu mer
begränsade än vad de är i dag. Även om 20 § landshypotekslagen behålls
och får den lydelse, som förordas av utskottet, vilket i och för sig innebär
en förbättring av regeringsförslaget, torde ytterligare åtgärder behöva vidtas
för att man skall komma till rätta med rådande kraftiga obalans mellan
tillgång och efterfrågan på långfristigt lånekapital inom jordbruket. De i
propositionen framlagda förslagen synes därvid på flera punkter utgöra ett
otillräckligt underlag för beslut av riksdagen nu.

Som anges i propositionen tas frågan om prioritering av olika sektorers
utlåningsbehov på kreditmarknaden upp i kreditpolitiska utredningens
slutbetänkande En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) som f. n. remissbehandlas.
Vilka förändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen som
utrednignens förslag kan komma att medföra kommer att prövas efter
avslutad remissbehandling. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden
bör riksdagen, såsom föreslås i motion 2322 (c), avslå propositionen i
den del det gäller oprioriterade obligationer.

Under tiden är det angeläget att riksdagen uttalar sitt stöd för en förbättrad
långfristig kapitalförsörjning på jordbrukets område. Det är bl. a. väsentligt
att emissionstillståndet för obligationsutgivning för innevarande år
väsentligt utvidgas som ett led i strävandena att avveckla nuvarande lånekö.
Vi ansluter oss härvidlag till de synpunkter som förs fram i den vid
årets början väckta motionen 1994 (c), som vi alltså i princip tillstyrker.

FiU 1982/83:46

2. John Andersson (vpk) anför:

I föreliggande proposition föreslås att hypoteksbankens emissionsrätt att
sälja obligationer för att få in medel till utlåning inom jordbrukssektorn skall
upphöra. För prioriterad utlåning skall dock hypoteksbanken fortfarande ha
ensamrätt. I övrigt skall det öppnas för andra institut att träda in också på
jordbruksområdet med obligationer som inlåningskälla. Vi finner från vpk:s
sida det klart otillfredsställande att den privata bankvärlden på detta sätt ges
möjlighet att lägga beslag på en marknad, som i princip fungerar väl. Som
bl. a. nämns i motion 2321 (vpk) är det angeläget att få ner priserna på
jordbruksfastigheter till en nivå som står i relation till den avkastning som
respektive jordbruk kan ge köparen. I propositionen har det antytts att
billiga lån skulle kunna bidra till höjda priser vid överlåtelser. Vi vill här klart
utsäga att så inte får bli fallet. Av vad i nyssnämnda motion anförts framgår
att vpk förordar att de billiga lånen i första hand skall riktas mot investeringar
och i mindre mån mot överlåtelser. Mot den bakgrunden och med hänsyn till
att vi kräver mera djupgående överväganden kring jordbrukets finansieringsoch
kreditproblem anser vi att hypoteksbankens ensamrätt att sälja
obligationer för finansiering av krediter till jordbruket tills vidare bör
behållas. Detta innebär att riksdagen bör avslå propositionen i denna del.
Motion 2321 tillstyrks alltså härvidlag (yrkande 4).

I avvaktan på resultatet av de fortsatta övervägandena bör riksdagen
begära åtgärder syftande till att bringa överlåtelsevärdena för jordbruksfastigheter
ned till en nivå som harmoniserar med den avkastning respektive
jordbruk ger köparen. Dessutom bör riksdagen hos regeringen begära
åtgärder för att jordbrukets kapital i ökad utsträckning skall kunna behållas
inom den egna sektorn. Detta innebär att motion 2321 tillstyrks även i vad
avser yrkandena 1 och 2. Det i samma motion framförda önskemålet om
åtgärder för att göra sambruk och andra samverkansformer attraktiva
(yrkande 3) synes mot bakgrund av vad utskottet anfört inte påkalla något
ytterligare initiativ från riksdagens sida.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

I
*

;