FiU 1982/83:41

Finansutskottets betänkande
1982/83:41

om fortsatt valutareglering (prop. 1982/83:121)

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1982/83:121 om fortsatt valutareglering,

dels den med anledning av propositionen väckta motionen
1982/83:2295 av Rolf Wirtén (fp) och Nils Åsling (c),

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1982/83:146 av Allan Ekström (m) om översyn av valutalagstiftningen,
1982/83:158 av Nic Grönvall (m) om företagens utlandsupplåning,
1982/83:856 av Rolf Andersson (c) och Nils Åsling (c) om utlandslån till
småföretag och

1982/83:1589 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) om nya kreditpolitiska ramar,
m. m., i vad avser yrkande 2.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna 158, 856 och 1589
yrkande 2 från fullmäktige i riksbanken. Yttrandet är fogat som bilaga till
betänkandet.

Propositionen

I proposition 121 har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt
dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till lag om
tillämpning av valutalagen (1939:350),
dels lämnat riksdagen tillfälle att yttra sig över vid propositionen fogat
förslag till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen
(1959:264).

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse:

1 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 41

FiU 1982/83:41

1 Förslag till

Lag om tillämpning av valutalagen (1939:350)

Härigenom föreskrivs att 2 § första stycket 1, 2 och 4-9 samt 5 § 1 och 3
valutalagen (1939: 350) skall tillämpas under tiden den 1 juli 1983-den 30
juni 1984.

2 Förslag till
Förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)

Härigenom föreskrivs att valutaförordningen (1959:264), som enligt förordning
(1982:296) gäller till utgången av juni 1983, skall fortsätta att gälla
till utgången av juni 1984.

Enligt valutalagen (1939:350, ändrad senast 1981:1086) gäller att fullmäktige
i riksbanken skall göra framställning till regeringen om valutareglering,
om det prövas nödvändigt för att nå de centrala mål som har fastställts för den
ekonomiska politiken. Fullmäktige skall därvid begära att regeringen
föreslår riksdagen en lag om tillämpning av valutalagen för högst ett år.

I skrivelse den 27 januari 1983 har fullmäktige i riksbanken anfört att
anledning alltjämt föreligger att ta i anspråk gällande fullmakter i valutalagen
och samtidigt ge valutaförordningen fortsatt giltighet. Fullmäktige hemställer
därför att regeringen begär riksdagens bemyndigande att 2 § första
stycket 1, 2 och 4-9 samt 5 § 1 och 3 valutalagen skall äga tillämpning under
tiden den 1 juli 1983 - den 30 juni 1984 och att regeringen lägger fram förslag
om att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni
1984.

Föredragande statsrådet anför att till följd av de stora obalanserna i den
svenska ekonomin har penningpolitiken i allt högre grad fått utformas med
hänsyn till betalningsbalansen. Försvaret av växelkursen står därvid i
centrum. Valutaregleringen gör det möjligt att vid tendenser till valutaoro
försvara växelkursen utan så kraftiga räntehöjningar som annars skulle
erfordras. Därigenom ökar möjligheterna att avväga penningpolitiken också
efter det inhemska konjunkturläget.

Med hänsyn härtill finner föredraganden det nödvändigt att valutaregleringen
i sin nuvarande utformning förlängs i avvaktan på de åtgärder som kan
komma att vidtas i anledning av valutakommitténs utredningsarbete. I
propositionen begär regeringen riksdagens godkännande att förlänga
valutaregleringen ytterligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1983-den 30 juni
1984.

FiU 1982/83:41

Motionerna

I motion 146 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om en översyn av den från år 1939 härrörande valutalagstiftningen i
syfte att avkriminalisera ett sådant förfarande som i motionen anges.

I motion 158 av Nic Grönvall (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger riksbanken till känna att företag som
upptagit s. k. korglån eller lån i utländsk valuta medges rätt att förtidsinlösa
sådana lån,

2. att riksdagen som sin mening ger riksbanken till känna att förhandlingar
mellan affärsbanker och riksbanken om förmånliga långfristiga lån för
företag som förtidsinlösen av korglån eller utlandslån bör upptas.

I motion 856 av Rolf Andersson (c) och Nils Åsling (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om nödvändigheten av att problemen med korglånen löses.

I motion 1589 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1982/83:1588 -

2. att riksdagen uttalar att reglerna för återbetalning av utlandslån
förändras i enlighet med vad som i motionen anförts.

I motion 2295 av Rolf Wirtén (fp) och Nils Åsling (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om uppmaning till valutakommittén att bedriva sitt arbete skyndsamt
och att eventuellt för att vinna tid avge delbetänkande.

Utskottet

Den ekonomiska politiken har i hög grad utformats med hänsyn till
betalningsbalansen. Valutaregleringen är ett betydelsefullt medel i denna
politik. Valutaregleringens syfte är att underlätta möjligheterna att föra en
självständig penningpolitik. Genom regleringen styrs de transaktioner över
landets gränser som inte har direkt samband med utrikeshandeln. Utskottet
delar riksbanksfullmäktiges uppfattning och den syn som kommer till uttryck
i propositionen att valutaregleringen med hänsyn till obalanserna i vår
ekonomi bör förlängas.

Med hänsyn till den tid remissbehandlingen av valutakommitténs förslag

FiU 1982/83:41

och ställningstagandet till förslagen med anledning härav väntas ta förefaller
det inte realistiskt att räkna med att eventuell ny lagstiftning kan träda i kraft
före den 1 juli 1984. Utskottet förordar därför att valutaregleringen i sin
nuvarande utformning förlängs ytterligare ett år, dvs. för tiden den 1 juli 1983
- den 30 juni 1984.

I motion 146 begärs en översyn av valutalagstiftningen i syfte att
avkriminalisera ett förfarande som anges i motionen. Motionären redovisar
ett fall där en person utan riksbankens tillstånd placerat medel på konto i
utländsk bank. Syftet uppgavs vara att medlen skulle användas för en
charterresa. Enligt motionären strider det åtal som väcktes mot personen i
fråga för detta förfarande mot det allmänna rättsmedvetandet.

Enligt gällande valutalagstiftning krävs riksbankens tillstånd för att
placera medel på konto i utländsk bank om det inte endast är tillfällig
placering av resevaluta under utlandsvistelse. Att medlen i det nämnda fallet
senare skulle användas för resa och av personen i fråga betraktades som
resevaluta saknar betydelse i sammanhanget.

Då det f. n. pågår en översyn av valutalagstiftningen genom valutakommitténs
arbete och det förutses bli avslutat under innevarande år får
motionärens yrkande anses vara tillgodosett. Med det anförda avstyrks
motion 146.

Vad gäller svenska företags upplåning i utländsk valuta och möjligheter till
förtida inlösen av dessa lån vill utskottet med anledning av motionerna 158,
856 och 1589, yrkande 2, anföra följande.

Det har sedan mitten av 1970-talet varit ett uttalat önskemål från
riksbankens sida att öka de svenska företagens andel av den svenska
upplåning utomlands, som varit nödvändig för att finansiera bytesbalansunderskottet.
Den tidvis stora ränteskillnaden mellan Sverige och utlandet har
också gjort det fördelaktigt att ta dessa lån och det har självfallet ingått i
låntagarnas och bankernas överväganden att bedöma riskerna för kursförluster.
Utskottet har emellertid förståelse för att låntagarna inte kunnat
förutse resultatet av de samlade devalveringarna 1977 -1982 och hela
omfattningen av de kursförändringar i övrigt, framför allt de kraftiga
kursstegringarna för dollarn, som inträffat. Det är uppenbart att vissa företag
drabbats av stora och oförutsedda kursförluster till följd härav. Det finns
företag som hamnat i akuta likviditetskriser. Det måste dock också
uppmärksammas att företag inom den konkurrensutsatta delen av industrin
genom devalveringarna fått möjligheter till betydande vinstökningar.
Sannolikt blir nettoeffekten av devalveringen för svenskt näringsliv att såväl
lönsamheten som soliditeten förbättras. Utskottet är medvetet om att det
finns företag, främst mindre och medelstora företag, som inte fått ökade
intäkter i utländsk valuta till följd av devalveringen.

Omfattningen av dessa lån är emellertid mycket stor. Enligt riksbankens
statistik var de lån i utländsk valuta som upptagits av valutabankerna för

FiU 1982/83:41

vidareutlåning till företag 12 miljarder kronor vid årsskiftet 1982/83. Därtill
kommer de större lån som företagen själva upptagit i utlandet. Att generellt
medge lättnader beträffande möjligheterna att återbetala lån i utländsk
valuta skulle således kunna leda till ett betydande valutautflöde som, för att
undvika en minskning av valutareserven, måste mötas med en ökad statlig
upplåning utomlands.

Riksbanksfullmäktige gör i sitt yttrande till utskottet bedömningen att om
hittillsvarande restriktiva regler upphävs skulle det leda till ett mycket
betydande valutautflöde. Det ligger nära till hands att anta att snart sagt alla
låntagare som över huvud taget skulle ha möjlighet därtill skulle begagna
tillfället att förtidsbetala. Riksbanksfullmäktige anser det därför uteslutet att
generellt medge lättnader beträffande möjligheterna att återbetala lån i
utländsk valuta.

I valutastyrelsens verksamhetsberättelse för år 1982 heter det att behovet
av att bibehålla den svenska upplåningen i utlandet på en hög nivå
nödvändiggjorde en fortsatt restriktiv praxis för tillstånd till förtida inlösen
av lån i utländsk valuta. Förtidsinlösen medgavs som en följd av att
låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation, om långivaren för att
skydda sin fordran sagt upp lånet till förtida betalning eller om låntagarens
rörelse upphört och lånet avsåg mindre belopp. Därtill medgavs förtida
återbetalning när synnerliga skäl ansågs tala för bifall, särskilt vid mindre
belopp.

Under 1982 medgavs med tillämpning av dessa regler förtida återbetalning
i ca 1 100 fall. Det innebär, om man bortser från de fall där låntagare gått i
konkurs, att tillstånd till förtida återbetalning lämnades för ett belopp om
sammanlagt 265 milj. kr.

Riksbanksfullmäktige är besvärsinstans över valutatyrelsens beslut.
Fullmäktige som därigenom har tillfälle att följa valutastyrelsens avgöranden
i enskilda ansökningsärenden och därmed kan påverka praxis anser i
yttrandet till utskottet att fastlagda riktlinjer och tillämpad praxis i dessa
frågor motsvarar vad som f. n. kan tillåtas.

Utskottet delar riksbanksfullmäktiges uppfattning och avstyrker således
motionerna i motsvarande delar. Av denna anledning ser utskottet inte något
skäl att närmare gå in på de i motionerna berörda frågorna om tekniken för
att möjliggöra en generell rätt till förtida betalning. Utskottet vill i likhet med
fullmäktige peka på de möjligheter att få återbetala lån i förtid som
valutastyrelsen medger för företag som råkat i speciella svårigheter.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar det vid proposition 1982/83:121 fogade
förslaget till lag om tillämpning av valutalagen (1939:350),

2. att riksdagen lämnar utan erinran det vid proposition 1982/
83:121 fogade förslaget till förordning om fortsatt giltighet av
valutaförordningen (1959:264),

FiU 1982/83:41

3. beträffande valutakommitténs fortsatta arbete
att riksdagen avslår motion 1982/83:2295,

4. beträffande översyn av valutalagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1982/83:146,

5. beträffande återbetalning av utlandslån

att riksdagen avslår motionerna 1982/83:158, 1982/83:856 och
1982/83:1589 yrkande 2.

Stockholm den 21 april 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Rolf Wirtén (fp), Per-Axel Nilsson (s), Roland
Sundgren (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s),
Hugo Hegeland (m), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Margit Gennser (m), Gerd
Engman (s), Margareta Gard (m), Hans Petersson i Hallstahammar (vpk),
Ella Johnsson (c) och Bo Krogvig (s).

Reservationer

1. Valutakommitténs fortsatta arbete

Rolf Wirtén (fp), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland
(m), Margit Gennser (m), Margareta Gard (m) och Ella Johnsson (c) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Vad beträffar”
och på s. 4 slutar med ”juni 1984” bort lyda:

Vad beträffar frågan hur länge regleringen bör gälla anser utskottet i likhet
med föredraganden och vad som anförs i motion 2295 att resultatet av
valutakommitténs utredningsarbete bör avvaktas innan regleringens utformning
prövas eller ändras. Av propositionen framgår att kommittén avser att
slutföra sitt arbete under innevarande år. Utskottet anser emellertid i likhet
med motionärerna att det är angeläget att kommitténs arbete inte onödigtvis
försenas. De expertrapporter som kommittén låtit utarbeta pekar på stora
brister i den nuvarande valutaregleringen. Det framgår bl. a. att regleringen
är föga lämpad att styra kapitalrörelserna, att valutaregleringen har negativa
samhällsekonomiska verkningar och försvårar möjligheterna att uppnå
ekonomisk balans. Det bör således finnas möjligheter att på grundval av
redan framlagda rapporter genomföra förändringar i liberaliserande riktning.
Utskottet anser att kommittén bör få i uppdrag att framlägga förslag
härom helst i slutbetänkande men i annat fall i delbetänkande senast under

FiU 1982/83:41

1983 så att förslagen kan träda i kraft senast den 1 juli 1984. Vad utskottet nu
anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort lyda:

3. beträffande valutakommitténs fortsatta arbete

att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2295 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Återbetalning av utlandslån

Rolf Wirtén (fp), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland
(m), Margit Gennser (m), Margareta Gard (m) och Ella Johnsson (c) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Det har” och på
s. 5 slutar med ”speciella svårigheter” bort lyda:

Det har sedan mitten av 1970-talet varit ett uttalat önskemål från
riksbankens sida att öka de svenska företagens andel av den svenska
upplåningen utomlands. Den tidvis stora ränteskillnaden mellan Sverige och
utlandet har gjort det fördelaktigt att ta dessa lån och det har självfallet ingått
i låntagarnas och bankernas överväganden att bedöma riskerna för
kursförluster. Utskottet har emellertid förståelse för att låntagarna inte
kunnat förutse resultatet av de samlade devalveringarna 1977-1982 och hela
omfattningen av de kursförändringar i övrigt, framför allt den kraftiga
uppgången för dollarn, som inträffat. Det är uppenbart att vissa företag till
följd härav drabbats av stora och oförutsedda kursförluster. Det finns företag
som hamnat i akuta likviditetskriser. Devalveringen kan på sikt förväntas
leda till att den konkurrensutsatta delen av industrin får en viss förbättrad
lönsamhet men den omedelbara effekten blev en kraftig skuldökning. Det
finns också företag, främst mindre och medelstora företag, som inte fått
ökade intäkter i utländsk valuta efter devalveringen.

Omfattningen av detta slags lån är mycket stor. Enligt riksbankens statistik
uppgick de lån i utländsk valuta som upptagits av valutabankerna för
vidareutlåning till företag till 12 miljarder kronor vid årsskiftet 1982/83.
Därtill kommer de större lån som företagen själva upptagit i utlandet. Att
generellt medge lättnader beträffande möjligheterna att återbetala lån i
utländsk valuta skulle således kunna leda till ett betydande valutautflöde
som, för att undvika en minskning av valutareserven, måste mötas med en
ökad statlig upplåning utomlands.

FiU 1982/83:41

tillfället att förtidsbetala. Riksbanksfullmäktige anser det därför uteslutet att
generellt medge lättnader beträffande möjligheterna att återbetala lån i
utländsk valuta.

Riksbanksfullmäktige är besvärsinstans över valutastyrelsens beslut.
Fullmäktige som därigenom har tillfälle att följa valutastyrelsens avgöranden
i enskilda ansökningsärenden och därmed kan påverka praxis anser i
yttrandet till utskottet att fastlagda riktlinjer och tillämpad praxis i dessa
frågor motsvarar vad som f. n. kan tillåtas.

Utskottet delar fullmäktiges uppfattning att det f. n. inte är möjligt att
generellt medge lättnader beträffande möjligheterna att återbetala lån i
utländsk valuta. Det är emellertid angeläget att företagens benägenhet att ta
utländska lån inte sjunker ytterligare. Det är därför viktigt att fullmäktige
visar förståelse för låntagare som råkat i speciella svårigheter till följd av
kursförändringarna. Större generositet med dispenser bör därför i vissa fall
tillämpas när det gäller rätten att få återbetala lån i förtid. Det bör gälla
särskilt mindre och medelstora företag med mindre lån eller som inte har
väsentliga exportinkomster eller utländska tillgångar.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 158, 856 och 1589
yrkande 2 om lättnader i gällande riktlinjer för dispensprövning bör ges
riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 5 bort lyda:

5. beträffande återbetalning av utlandslån

att riksdagen med anledning av motionerna 1982/83:158,
1982/83:856 och 1982/83:1589 yrkande 2 som sin mening ger
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört.

FiU 1982/83:41

Yttrande över motionerna 1982/83:158, 856 och 1589 yrkande 2

Fullmäktige i riksbanken (1983-03-24)

Sedan finansutskottet berett fullmäktige i riksbanken tillfälle att avge
yttrande över motionerna

1982/83:158

av Nic Grönvall (m) om företagens utlandsupplåning,

1982183:856

av Rolf Andersson (c) och Nils Åsling (c) om utlandslån till småföretag
och

1982/83:1589 (1588), yrkande 2

av Ulf Adelsohn m. fl. (m) om nya kreditpolitiska ramar, m. m.,
får fullmäktige anföra följande.

Den genomgående tanken i samtliga remitterade motioner är att eftersom
devalveringarna av kronan orsakat förluster, i kronor räknat, för företag med
lån i utländsk valuta, förtidsinlösen av sådana lån bör underlättas. I motionen
nr 158 hemställes sålunda att riksdagen skall ge riksbanken tillkänna dels att
företag som upptagit s. k. korglån eller lån i utländsk valuta skall få rätt att
förtidsinlösa sådana lån, dels att riksbanken med affärsbankerna skall
förhandla om förmånliga långfristiga lån för företag för att möjliggöra
förtidsinlösen av korglån eller utlandslån. I motionen nr 856 föreslås
riksdagen böra ge regeringen tillkänna ”att problemen med korglånen
snarast måste lösas”. Som en modell härför anvisas möjligheten ”att låta
företagen få lånen konverterade till svenska kronor och amorteringstiden
förlängd till tio år”. Räntan på de konverterade lånen förutsättes sättas ”så
att den inte överstiger den ursprungliga räntan i kronor räknat”. I motionen
nr 1589 (1588) föreslås riksdagen skola uttala att reglerna för återbetalning
av utlandslån ändras ”i syfte att medge möjlighet till snabbare amortering än
vad som f. n. är tillåtet enligt riksbankens bestämmelser”.

Riksbankens föreskrifter om tillämpning av valutaförordningen anvisar
två olika möjligheter för företagens utlandsupplåning. Dels lämnar riksbanken
efter ansökan tillstånd till företag att i utlandet eller hos valutabank
uppta lån i utländsk valuta (tillämpningsföreskrifterna 3:49). Den genomsnittliga
löptiden för dessa lån skall uppgå till minst fem år. Lånebeloppet
skall i det enskilda fallet normalt överstiga 10 milj. kr. Dels har riksbanken
genom generell dispens medgivit valutabank att i utlandet uppta lån i
utländsk valuta för vidareutlåning till företag; främst mindre och medelstora
sådana (tillämpningsföreskrifterna 3:51). Även i dessa fall gäller att lånen till
företagen skall ha en genomsnittlig löptid på minst fem år. Lånebeloppet får i
det enskilda fallet ej överstiga 10 milj. kr. För båda låneformerna gäller

FiU 1982/83:41

dessutom vissa gemensamma begränsningar beträffande vilka företag som
kan komma i fråga för lån.

De remitterade motionerna, som talar om ”den övre lånegränsen” vid 10
milj. kr. (motion nr 158) eller om lånebelopp varierande mellan 100 000 och
10 milj. kr. (motionen nr 856) resp. om lån till ”mindre företag” (motionen
nr 1589/1588/), synes därmed alla avse utlandslån enligt den generella
dispensen (tillämpningsföreskrifterna 3:51). Vad nedan sägs gäller därför
denna låneform. De allmänna synpunkterna på riskerna med förtida
återbetalning av lån har emellertid uppenbarligen tillämpning också på lån i
utländsk valuta över huvud taget.

Summan av de lån, som upptagits med tillämpning av den allmänna
dispensen (tillämpningsföreskrifterna 3:51) och som utestod vid utgången av
åren 1980-1982, redovisas i nedanstående tabell. Siffrorna omfattar såväl lån
i viss bestämd utländsk valuta som i kombinationer av flera utländska
valutor, s. k. korglån.

Utestående lån upptagna enligt
3:51 tillämpningsföreskrifterna
(mdr kr)

ultimo 1980 6,3

1981 10,3

1982 12,0

Till den bild som motionärerna tecknar av de med utlandslånen förenade
problemen bör kanske göras tillägget att många låntagande företag haft
exportkontrakt i utländsk valuta eller på annat sätt kunnat förbättra sin vinst
just genom devalveringarna. Därtill kommer, till samtliga låntagares
förmån, den tidvis mycket betydande ränteskillnaden till lån i svenska
kronor. Bilden är alltså ej så ensidigt mörk som den framträder i
motionerna.

Sedan detta sagts skall emellertid konstateras att många företag också tagit
lån i utländsk valuta, utan att detta motsvarats av några intäkter i utländsk
valuta. Även om de därvid varit medvetna om och ansett sig kunna ta den
härmed förenade kursrisken, är det uppenbart att inträffade devalveringar
gått långt utöver vad som rimligen kunnat förutses. Härav har föranletts
kostnadsökningar som alltså inte varit inkalkylerade och som i många fall
innebär en svår påfrestning på företagen.

Fullmäktige delar sålunda i huvudsak motionärernas syn på det bekymmersamma
läget för de företag som upptagit lån i utländsk valuta. Det är lätt
att ha förståelse för de drabbade låntagarnas önskemål om att genom
förtidsinlösen av lånen komma ifrån ytterligare kursrisker och därigenom
också för de krav på lättnader i valutaregleringen som framställes i
motionerna. Samtidigt måste man emellertid göra klart för sig att just detta
starka, av valutaregleringen uppdämda intresse för förtidsbetalningar skulle

FiU 1982/83:41

leda till ett mycket betydande valutautflöde om hittillsvarande restriktiva
regler upphäves. Varje försök att ange en siffra vore en gissning men det
ligger nära till hands att anta att snart sagt alla låntagare som över huvud taget
skulle ha möjlighet därtill skulle begagna tillfället att förtidsbetala. I
motionerna n:ris 158 och 856 föreslås också förmånliga kronkrediter till
låntagarna för att ytterligare öka förtidsbetalningarna och därmed valutautflödet.

Den mycket betydande ökning av valutautströmningen som sålunda kan
förutses vid bifall till motionerna skulle komma när enligt finansplanen
bytesbalansunderskottet för 1983 beräknas uppgå till ca 20 miljarder kronor
och fastlagda amorteringar på utlandsupplåningen kommer att uppgå till 20
miljarder kronor. Det torde därmed stå klart att valutastyrelsens uttalande
för år 1982 att ”behovet att bibehålla den svenska upplåningen i utlandet på
en hög nivå nödvändiggjorde en fortsatt restriktiv praxis för tillstånd till
förtida inlösen av lån i utländsk valuta” måste gälla alltjämt.

Fullmäktige anser sålunda uteslutet att generellt medge lättnader beträffande
möjligheterna att återbetala lån i utländsk valuta. Liksom hittills bör
emellertid låntagare, som råkat i speciella svårigheter, ha möjlighet att efter
prövning av det särskilda fallet få återbetala sina lån i förtid. Valutastyrelsen
har dragit upp riktlinjer för en sådan prövning. Förtidsinlösen medges
sålunda, såsom anmäles i valutastyrelsens årsberättelse, som en följd av att
låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation liksom om långivaren för
att skydda sin fordran sagt upp lånet till förtida betalning eller om låntagarens
rörelse upphört och lånet avser mindre belopp. Därtill medges förtida
återbetalning när särskilda skäl talar för bifall, särskilt vid mindre belopp.
Med tillämpning av dessa regler prövas inom riksbankens valutaavdelning ett
stort antal ansökningar om förtida återbetalning. Under 1982 medgavs vid
denna prövning förtida återbetalning i ca 1 100 fall. Om man bortser från de
fall där låntagare gått i konkurs, innebär detta att tillstånd till förtida
återbetalning lämnades för ett belopp om sammanlagt 265 milj. kr.

Fullmäktige, vilka såsom besvärsinstans över valutastyrelsen har tillfälle
att följa valutaavdelningens och valutastyrelsens avgöranden i enskilda
ansökningsärenden och därmed också att påverka praxis, anser att fastlagda
riktlinjer och tillämpad praxis i dessa frågor motsvarar vad som f. n. kan
tillåtas.

Fullmäktige får sålunda avstyrka att riksdagen uttalar sig för att generell
möjlighet införes att förtidsbetala lån i utländsk valuta och saknar vid detta
ställningstagande anledning att gå in på övriga i motionerna upptagna frågor
om tekniken för att möjliggöra generell rätt till förtida betalning.

FiU 1982/83:41

Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa att de
remitterade motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm som ovan

Å Fullmäktiges vägnar:

G. E. Sträng

T. af Jochnick

Reservation se fullmäktiges protokoll 1983-03-24, § 3.

Utdrag ur

FULLMÄKTIGES PROTOKOLL
1983-03-24

Närvarande: Gunnar Sträng
Erik Wärnberg
Bengt Dennis
Grethe Lundblad
Karl Boo

Ingegerd Troedsson
Bo Lundgren

§3. Remiss av motionerna 1982/83:158, 1982/83:856 och 1982/83:1589

Genom remiss den 10 februari 1983 hade finansutskottet berett fullmäktige
i riksbanken tillfälle att avge yttrande över motionerna

1982/83:158

av Nic Grönvall (m) om företagens utlandsupplåning,

1982/83:856

av Rolf Andersson (c) och Nils Åsling (c) om utlandslån till småföretag
och

1982/83:1589 (1588), yrkande 2

av Ulf Adelsohn m. fl. (m) om nya kreditpolitiska ramar, m. m.

FiU 1982/83:41

Fullmäktige beslöt avge yttrande av den lydelse som framgår av
registraturet.

Mot yttrandets lydelse reserverade sig Ingegerd Troedsson och Bo
Lundgren, som ansåg att fullmäktiges yttrande som på s. 3 börjar med
”Samtidigt måste” och som på s. 4 slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha
följande lydelse.

Skulle inga lättnader genomföras kommer å andra sidan benägenheten hos
företagen att ta lån, eller att omsätta sådana när de går ut, i utländsk valuta
att kraftigt urholkas, vilket skulle medföra ytterligare svårigheter och ökat
behov för staten att gå in som utländsk låntagare.

Även om fullmäktige inte anser det möjligt att generellt medge lättnader
beträffande möjligheterna att återbetala lån i utländsk valuta finns starka
motiv för lättnader i gällande riktlinjer. Låntagare, som råkat i speciella
svårigheter, har hittills haft möjlighet att efter prövning i det särskilda fallet
få återbetala sina lån i förtid. Denna möjlighet borde utvidgas, bl. a. vad
gäller smärre lån, för företag som inte har väsentliga exportinkomster eller
utländska tillgångar. Återstående löptid skulle i större utsträckning kunna
avkortas osv. Däremot motsätter vi oss förslagen i motionerna 158 och 856
om förmånliga kronkrediter till låntagarna för att ytterligare öka förtidsbetalningarna.
Ovidkommande bedömningar skulle då kunna komma in i
bilden.

Fullmäktige tillstyrker således att riksdagen uttalar sig för vidgad rätt att
förtidsbetala lån i utländsk valuta.

Mot yttrandets lydelse reserverade sig vidare Karl Boo, som ansåg att
fullmäktiges yttrande som på s. 3 börjar med ”Fullmäktige anser” och som
på s. 4 slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse.

Fullmäktige anser det inte möjligt att nu medge generella lättnader
beträffande möjligheterna att återbetala lån i utländsk valuta. Däremot bör
de som har starka skäl få medgivande att återbetala sina lån i förtid. Detta
gäller särskilt de mindre och medelstora företagen som bör ges en generös
dispensprövning.

I ett läge då staten kräver ökad andel av den svenska kreditmarknaden är
det angeläget att företagen inte avstår från lån i utländska valutor genom
osäkerhet inför stora devalveringar. Därför bör frågan om möjligheterna för
bankerna att lämna kurssäkrade krediter i utländsk valuta till företag prövas
positivt.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Ulla Wettermark

minab/gotab Stockholm 1983 75187