FiU 1982/83:30

Finansutskottets betänkande
1982/83:30

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen
m.m. (prop. 1982/83:100 bil. 1)

I proposition 1982/83:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga l
Finansplanen (budgetdepartementet) - efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som förordats
i propositionen,

3. bemyndiga regeringen att i riksgäldskontoret disponera en från
175 000 000 kr. till 200 000 000 kr. ökad rörlig kredit för att på det sätt som
regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet,

4. bemyndiga regeringen att besluta om disposition av del av överskotten
av byggnadsstyrelsens fastighetsförvaltning i enlighet med vad som förordats
i propositionen,

5. för budgetåret 1983/84, i avvaktan på slutliga förslag i kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som förordats i propositionen,

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningar,

c) beräkna förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräkna beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

6. den kommunala ekonomin,

7. statliga kreditgarantier.

Vid bilaga 1 Finansplanen har fogats som
bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget 1983
bilaga 1.2 Riksrevisionsverkets inkomstberäkning
bilaga 1.3 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1982/83

bilaga 1.4 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen m.m.
bilaga 1.5 Remissyttrandena över 1982 års långtidsutredning.

1 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

Finansutskottet kommer att behandla hemställan under 4 i samband med
anslag till byggnadsstyrelsen och hemställan under 5 i samband med
kompletteringspropositionen. I övrigt behandlas proposition 100 bilaga 1 i
detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna
motionstiden väckta motioner:

1982/83:217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) om den
offentliga sektorns betydelse för ekonomi och sysselsättning, i vad avser
yrkande 1,

1982/83:278 av Tage Adolfsson (m) om underskotten i den svenska
statsbudgeten,

1982/83:426 av Bertil Danielsson (m) och Ewy Möller (m) om avgifter vid
offentlig myndighets tillståndsgivning,

1982/83:703 av Lars Werner m. fl. (vpk) om en engångsskatt på stora
förmögenheter,

1982/83:861 av Lars Werner m. fl. (vpk) om samhällsfonder och lokala
fackliga investeringsfonder,

1982/83:1161 av Marianne Karlsson (c) om övergång från arbetsgivaravgift
till indirekt skatt,

1982/83:1589 (1588) av Ulf Adelsohn m. fl. (m) om nya kreditpolitiska
ramar, m. m., i vad avser yrkande 6,

1982/83:1647 av Ola Ullsten m. fl. (fp) om den ekonomiska politiken,
1982/83:1710 av Lars Werner m. fl. (vpk) om den ekonomiska politiken,

1982/83:2107 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) om den ekonomiska politiken,
1982/83:2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) om den ekonomiska
politiken, i vad avser yrkandena 1-6 och 8.

Propositionen

Finansplanen. Föredragande statsrådet slår fast att Sveriges ekonomi har
försämrats kraftigt under de senaste åren. Produktionen har stagnerat och
framtidsbyggandet har gått tillbaka. De allvarligaste konsekvenserna är den
växande arbetslösheten och vårt allt påtagligare beroende av utlandslån för
att klara försörjningen.

Det torde vara oomtvistat, framhåller föredraganden, att nyckeln till
lösningen av våra ekonomiska problem ligger i att vända den industriella
utvecklingen till en ny period av tillväxt. Det är på grund av industrins
svaghet som vi inte längre kan försörja oss själva. Och av samma skäl finns
inte längre tillräckliga produktiva resurser som kan ge alla människor
arbete.

Givetvis har den utdragna internationella lågkonjunkturen spelat en stor
roll för den industriella tillbakagången i Sverige genom den dåliga

FiU 1982/83:30

marknadstillväxten. Men den svenska utvecklingen har, för det första, varit
klart sämre än i flertalet med oss jämförbara länder. Och, för det andra, kan
vi inte passivt vänta på att en internationell konjunkturuppgång skall lösa
våra problem, öka sysselsättningen och minska behovet av utlandslån.

Den nya regeringen har därför under hösten vidtagit en rad åtgärder som
syftar till att skapa stimulans för industriell tillväxt och resurser för ökad
sysselsättning. Dessa åtgärder har givits en sådan inriktning att tillväxten och
sysselsättningen i vårt land skall kunna förbättras jämsides med att
underskottet i våra utrikes affärer nedbringas.

För att komma tillrätta med våra balansproblem medför emellertid såväl
ett expansions- som ett åtstramningsalternativ mycket allvarliga problem,
framhåller föredraganden. Regeringen har därför valt att gå en tredje väg
vars mål är att det skall bli möjligt att öka produktionen och minska
underskottet i de utrikes affärerna samtidigt som sysselsättningen hålls uppe
och grunden läggs för lägre prisstegringar. Denna strategi innebär att vi både
”sparar” och ”arbetar” oss ur krisen.

Omläggningen av politiken inleddes med devalveringen av kronan i
oktober. Den har sedan fullföljts genom ett omfattande program för
investeringar och sysselsättning samt en rad åtgärder för att nå en så rättvis
fördelning av krispolitikens bördor som möjligt. Regeringen har därvid
utgått från att en rättvis fördelning är ett nödvändigt villkor för att löntagarna
och andra medborgargrupper skall kunna acceptera den sänkning av
realinkomsterna som devalveringen oundgängligen leder till.

Reaktionerna från de stora löntagarorganisationerna inför avtalsrörelsen
tyder också på att man är beredd att acceptera dessa konsekvenser. Det bör
innebära att den inflationsimpuls, som följer av de höjda importpriserna,
snabbt ebbar ut. Om dessutom det svenska näringslivet så effektivt som
möjligt utnyttjar det förbättrade konkurrensläget för att hävda sin ställning
både på export- och hemmamarknaden, har en god grund lagts för den
svenska ekonomins återhämtning, anför föredraganden.

Budgetförslaget för 1983/84 har utformats utifrån två huvudsyften. Det ena
är att - så långt det varit möjligt med hänsyn till det katastrofalt dåliga
utgångsläget - anpassa finanspolitiken till den långsiktiga strategin för den
ekonomiska politiken. Det betyder framför allt att utvecklingen mot ständigt
växande budgetunderskott måste brytas. Det andra huvudsyftet är att slå
vakt om sysselsättningen och om den offentliga sektorns förmåga att bereda
medborgarna social trygghet och ge dem tillgång till för välfärden viktiga
tjänster. Med dessa utgångspunkter måste det betecknas som tillfredsställande,
anför föredraganden, att budgetunderskottet kan hållas på oförändrad
nivå utan att något viktigt välfärdsmål måste eftersättas.

Huvudlinjerna i budgetförslaget kan sammanfattas på följande sätt.

- Mycket få nya utgiftsåtaganden föreslås. Sammantaget uppgår de till
relativt blygsamma belopp.

FiU 1982/83:30

-1 stort sett alla verksamhetsområden i budgeten får bidra till att hålla igen
utgiftsutvecklingen genom en generellt sett stram budgetering av anslagen.

-1 fråga om statliga investeringar föreslås vissa ökningar. Detta motiveras
av att produktiva statliga investeringar bidrar till att bygga under näringslivets
expansion. Investeringspolitiken innebär ett fullföljande av den
ekonomisk-politiska proposition som lades fram i höstas.

- Vissa riktade insatser av betydelse för den industriella expansionen
redovisas. Detta gäller bl. a. ökade resurser för forskning och utveckling
samt branschåtgärder av offensiv art.

- På några områden som av sociala och fördelningspolitiska skäl är särskilt
angelägna begärs vissa begränsade anslagsökningar. De områden som berörs
är bl. a. kampen mot den ekonomiska brottsligheten och mot narkotikamissbruket.
Vidare förstärks åtgärderna för handikappade.

- Genom omprioriteringar möjliggörs insatser av särskilt angelägen art.
Inom skolväsendet frigörs sålunda medel för riktade insatser på grundskolans
lågstadium och för att bereda 16- och 17-åringar utbildning, praktik
och arbete.

- På vissa områden föreslås åtgärder av besparingskaraktär. Som exempel
kan nämnas försvaret vars ekonomiska utrymme minskar. Även ett
prioriterat område som u-landsbiståndet får lämna sitt bidrag, bl. a. genom
att det i biståndsramen inryms visst bistånd som tidigare legat utanför
ramen.

-Vissa inkomstförstärkningar föreslås, bl. a. att postverket och televerket
skall åläggas extra avskrivningar och/eller extra inleveranser av överskottsmedel.
Härigenom stärks statsbudgeten med sammanlagt 350 milj. kr.

Vad gäller den kommunala sektorn framhåller föredraganden att regeringen
under december 1982 haft överläggningar med kommunförbunden.
Avsikten är att de kommunalekonomiska frågorna inför år 1984 efter
ytterligare överläggningar med kommunförbunden och beredning av olika
delfrågor skall behandlas i en särskild proposition våren 1983. Enligt
föredragandens mening måste f. n. den bedömningen göras att det ytterst är
möjligheterna att finansiera en expansion som sätter gränserna för ökningen i
den kommunala verksamheten. Barnomsorg och äldreomsorg bör därvidlag
prioriteras. Däremot kan inte några nya uppgifter läggas på kommunsektorn
de närmaste åren. Minskad statlig detaljreglering är vidare nödvändig för att
öka förutsättningarna för ett rationellt resursutnyttjande.

Föredraganden anför avslutningsvis att den ekonomiska politiken sålunda
lagts om från ensidig åtstramning till stimulans av produktionen, investeringarna
och sysselsättningen under hänsyn till kravet på bättre balans i både
utrikeshandel och statsbudget. Framgången med denna politik gör sig dock
gällande först på sikt. Det finns därför anledning att varna för överdrivna

FiU 1982/83:30

förväntningar om snabba resultat, framhåller föredraganden. Den internationella
ekonomins utveckling är i hög grad osäker. En fortsatt stagnation i
vår omvärld skulle naturligtvis försvåra och fördröja den svenska ekonomins
återhämtning. Regeringen kommer därför att använda alla de medel som står
oss till förfogande för att medverka i en internationell aktion för en
omläggning av den ekonomiska politiken i mera expansiv riktning också i
andra länder.

Under alla förhållanden måste vi inse att det kommer att ta avsevärd tid
innan de djupgående skadorna i den svenska ekonomin hunnit repareras. Till
följd av den genomförda omläggningen av den ekonomiska politiken bör vi,
genom utvecklingen under det kommande året, kunna lägga grunden för
detta rekonstruktionsarbete. Därefter måste resultaten i form av bättre
sysselsättning och ekonomisk balans uppnås genom en fast och konsekvent
linje i den ekonomiska politiken. Det innebär bl. a. att rätten till arbete och
rätten till en trygg framtid sätts före i och för sig förståeliga anspråk på
generellt sett höjd levnadsstandard och välfärd. Sådana anspråk kan
tillgodoses först när vi genom vårt arbete och vår produktion förmår att
försörja oss själva.

Motionerna

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motionsyrkanden

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1647 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
redovisas i motionen,

1710 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i proposition
1982/83:100 i motsvarande del godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2107 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att ett
av huvudmålen för den ekonomiska politiken skall förbli att nå och
upprätthålla en balans mellan och inom skilda regioner,

FiU 1982/83:30

beträffande liberalisering av kreditpolitiken

2107 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en liberalisering av kreditpolitiken,

beträffande kollektiva löntagarfonder

861 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för upprättande av samhällsfonder under
lönearbetarkontroll enligt i motionen anförda riktlinjer och hos regeringen
hemställer om förslag i enlighet härmed,

2. att riksdagen uttalar sig för en lagstiftning som möjliggör inrättande av
lokala fackliga investeringsfonder efter lokalt fackligt beslut och hos
regeringen hemställer om förslag i enlighet härmed,

1589 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari - med hänvisning till motiveringen i
motion 1982/83:1588 - hemställs

6. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
kollektiva löntagarfonder,

2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kollektiva löntagarfonders oförenlighet med vår
nuvarande sociala och miljömässigt reglerade marknadsekonomi,

beträffande regeringsinitiativ på det internationella planet för att främja den
ekonomiska utvecklingen

217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
beträffande behovet av regeringsinitiativ på det internationella planet och i
första hand inom Europasamarbetet för att med hjälp av offentliga
investeringsprogram öka den ekonomiska aktiviteten inom industriländerna,

beträffande engångsskatt på stora förmögenheter

703 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till en engångsskatt på stora förmögenheter avsedd att
motverka förmögenhetsöverföringarna genom inflationen,

beträffande utredning om övergång från arbetsgivaravgift till indirekt
skatt

1161 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om åtgärder för att i högre grad ersätta arbetsgivaravgifter
med andra indirekta skatter,

FiU 1982/83:30

beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

1647 av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som
redovisas i motionen,

1710 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

2. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i proposition
1982/83:100 i motsvarande del godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

2107 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

beträffande utredning om begränsning av de automatiska kostnadsökningarna
i statsbudgeten

2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

5. att riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att utreda olika förslag
att begränsa de automatiska kostnadsökningarna i statsbudgeten,

beträffande förslag om avveckling av ett antal statliga fonder

2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

6. att riksdagen beslutar ge regeringen i uppdrag att framlägga förslag om
avveckling av ett antal statliga fonder,

beträffande kostnadstäckande avgifter vid offentlig myndighets tillståndsgivning 426

av Bertil Danielsson (m) och Ewy Möller (m) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om kostnadstäckande avgifter vid offentlig myndighets tillståndsgivning,

beträffande översyn av den offentliga sektorns långsiktiga finansieringsformer 1647

av Ola Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om behovet av en översyn av den offentliga sektorns
långsiktiga finansieringsformer,

FiU 1982/83:30

beträffande tillsättande av en parlamentarisk kommission för att uppnå
balans mellan statens inkomster och utgifter senast år 1986 m. m.

278 av Tage Adolfsson (m) vari hemställs att riksdagen uttalar att
regeringen bör tillsätta en parlamentarisk kommission med uppdrag att
skyndsamt utarbeta förslag som leder till balans mellan statens inkomster och
utgifter senast år 1986 och fastställer en avbetalningsplan för statens
skulder,

beträffande den kommunala ekonomin

1710 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

3. att riksdagen beslutar att med anledning av vad som i proposition
1982/83:100 anförs om den kommunala ekonomin uttala sig för vad som
härom anförs i motionen,

2107 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om den kommunala ekonomin,

2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

8. att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen vid förhandlingar
med kommun- och landstingsförbunden bör verka för att den kommunala
volymutvecklingen begränsas till 1 %.

I motion 1647 av Ola Ullsten m. fl. (fp) framhålls att den ekonomiska
politiken syftar till att uppnå låg inflationstakt, god tillväxt, full sysselsättning,
rättvis inkomstfördelning och regional balans.

De olika målen har också ett inbördes samband. Full sysselsättning torde
t. ex. långsiktigt endast kunna upprätthållas vid en låg inflationstakt. På
motsvarande sätt utgör stabila priser, full sysselsättning och god tillväxt den
viktigaste förutsättningen när det gäller att förbättra villkoren för de sämst
ställda i samhället, framhåller motionärerna.

En diskussion om den politik som krävs för att återvinna den samhällsekonomiska
balansen måste ta sin startpunkt i den aktuella situationen och i de
internationella förutsättningarna. De senare innebär i korthet att en
konjunkturuppgång ännu är avlägsen.

För att lösa Sveriges ekonomiska problem krävs enligt motionärernas
uppfattning vissa strukturella förändringar. Bytesbalansunderskottets
minskning kräver en dämpning av den inhemska efterfrågan och stimulans av
den konkurrensutsatta sektorn. Den ekonomiska politiken måste därför
inriktas på att bevara det förbättrade konkurrensläget under en lång tid.
Dessutom måste vi hålla tillbaka de resursanspråk som finansieras via de
offentliga budgetarna. Det blir annars omöjligt, framhåller motionärerna,
att komma till rätta med det problem som ställs av att de offentliga utgifterna
utgör ca 70 % av BNP medan skatter och avgifter uppgår till ca 50 %.

FiU 1982/83:30

De förslag som framförs i folkpartiets partimotioner leder till ett
budgetunderskott som med några miljarder understiger regeringens. En
större saldominskning än så bedömer motionärerna som mindre lämplig i
dagens konjunkturläge - det skulle verka alltför efterfrågedämpande och
därigenom bl. a. försämra arbetsmarknadsläget ytterligare.

Det är emellertid väsentligt att notera, framhåller motionärerna, att detta
budgetunderskott uppkommer genom en annorlunda kombination av
utgifter och inkomster än regeringens. De föreslår sålunda besparingar på ca
10 miljarder kronor på utgifterna (på helt budgetår räknat), och besparingarna
blir på sikt större genom de föreslagna förändringarna i regelsystemen.
Denna åtstramning vill motionärerna med hänsyn till näringslivets efterfrågesituation
och arbetsmarknadsläget motverka genom att sänka vissa
skatter. Därigenom höjs de reala disponibla inkomsterna och således
efterfrågan.

Genom denna annorlunda kombination av utgifter och inkomster i statens
budget vill motionärerna åstadkomma en önskad vridning från transfereringsinkomster
till arbetsinkomster. Detta är en strukturell förändring av
stor betydelse för samhällsekonomin, anför motionärerna.

Budgetpolitiken. Regeringen redovisar budgetunderskott strax över 90
miljarder kronor för såväl innevarande som nästa budgetår. Enligt folkpartiets
mening bör underskottet budgetåret 1983/84 reduceras genom ett antal
utgiftsnedskärningar och vissa justeringar på inkomstsidan. Härtill föreslås
dels vissa skattesänkningar, dels vissa omprioriteringar mellan mindre
utgiftsposter.

Bakgrunden till de budgetförändringar som föreslås är att den nuvarande
utvecklingen av budgetunderskottet hotar grundläggande sysselsättningsoch
välfärdsmål. Det är väsentligt att varje år ta några steg i rätt riktning för
att undvika att problemen förvärras. Enligt motionärerna bör man inte - som
regeringen gör med denna budgetproposition - först ta flera steg i fel riktning
och sedan tro att det blir lättare att ändra kurs. Varje steg bör leda åt samma
håll.

Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och minskat
utrymme för industrins investeringar.

Problemet med det växande budgetunderskottet och de därmed i
accelererande takt ökande räntebetalningarna har också en moralisk
dimension. De offentliga utgifter som vi i dag inte vill betala för måste betalas
av kommande generationer. Deras konsumtionsutrymme minskas av vår
överkonsumtion i dag.

De förändringar på budgetens utgiftssida som motionärerna föreslår
innebär en begränsning med ca 10 miljarder kronor på helår. För budgetåret
1983/84 inskränker sig besparingarna till ca 5 miljarder kronor.

De besparingar inom de statliga transfereringsutgifterna som riksdagen
våren 1982 beslutade om, men som rivits upp genom beslut av höstriksdagen,

FiU 1982/83:30

bör enligt motionärernas mening återställas. Därigenom minskar statens
utgifter för sjukförsäkring, pensioner, arbetslöshetsförsäkring och barnomsorg
med tillhopa ca 4 miljarder kronor på helår räknat. Förändringarna bör
gälla från årsskiftet 1984, varför halva effekten kommer på budgetåret
1983/84.

Därtill föreslås vissa ytterligare besparingar inom ramen för livsmedelssubventionerna,
bostadssubventionerna, statens bidrag till kommunerna
samt ökat avgiftsuttag på vissa områden. Totalt kan dessa utgiftsminskningar
beräknas till ca 6 miljarder kronor på helår och ca hälften på budgetåret
1983/84.

På utgiftssidan föreslås två större ökningsposter. Den första gäller
u-landsbiståndet. Folkpartiet kan inte acceptera den minskning av biståndet
som föreslås.

Den andra större ökningen på utgiftssidan gäller barnbidragen. Motionärerna
föreslår där en ökning med 300 kr. per barn och år. Enligt deras
uppfattning är barnbidragen en bättre metod att stödja barnfamiljerna än de
generella livsmedelssubventionerna som tillfaller alla medborgare. Subventionerna
på allt annat än mjölk bör därför avvecklas i två etapper med början
från budgetårsskiftet.

Beträffande kommunerna anger motionärerna att ytterligare indragningar
av medel måste ske. Kommunernas inkomster måste reduceras med ca 3
miljarder kronor.

Minskningen av bostadssubventionerna kan lämpligen ske genom att de
ökningar i hyresrabatter och annat som riksdagen beslöt om i höstas och som
folkpartiet motsatte sig åter avskaffas.

Beträffande den ökade avgiftsfinansieringen är den ett led i ambitionen att
få ett närmare samband mellan en viss tjänst och kostnaden för denna.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag i detta
syfte.

Motionärerna föreslår dessutom vissa förändringar på budgetens inkomstsida.
I samband med att de åtgärder som går under benämningen ”de fyra
vallöftena” återinförs menar man att mervärdeskatten och arbetsmarknadsavgiften
bör sänkas.

Motionärerna föreslår dessutom vissa förändringar inom inkomstbeskattningen.
Man anser att den automatiska indexregleringen bör återinföras
redan från och med 1984. Samtidigt bör skattesatsen för 1984 höjas i skikten
1-4 med 1 procentenhet (från 3 till 4 %).

Den nyligen införda skattereduktionen för fackföreningsavgifter bör
samtidigt avskaffas. Den faller helt utanför ramen för den träffade
skatteuppgörelsen.

Nettoeffekten för statens inkomster av förändringarna inom inkomstbeskattningen,
fackföreningsavgiften och aktieutdelningarna blir i stort sett
noll.

FiU 1982/83:30

Detta innebär att den totala effekten på efterfrågenivån blir ungefär
densamma som regeringen anvisar. Skillnaden är att relationerna mellan
privata arbetsinkomster och offentliga transfereringsinkomster förändras till
förmån för de privata arbetsinkomsterna. Detta ligger helt i linje med den
långsiktiga utveckling folkpartiet eftersträvar.

Den kommunala ekonomin. Den kommunala konsumtionen beräknas
1983 öka med 2 % (överföringen av statliga sjukhus till landsting oräknad).
Denna ökningstakt måste enligt motionärernas bedömning reduceras till
högst 1 %.

Kommunal service därutöver bör byggas ut endast i den mån det kan ske
genom omprioriteringar eller genom avgiftsfinansiering.

Effektiviteten inom den kommunala servicen bör kunna ökas genom att
kommunerna i ökad omfattning utnyttjar möjligheter till konkurrens t. ex.
genom anbudsförfarande och privat entreprenad. Privata initiativ inom
områden som hittills huvudsakligen förbehållits den offentliga sektorn bör
uppmuntras.

De budgetmässiga effekterna av folkpartiets förslag
(miljarder kronor)

	Budgetår 1983/84	Helår
Besparingar Besparingar inom sjukförsäkring, pensionssys-temet, arbetslöshetsförsäkring och bidrag till barnomsorg	2		4
Minskade livsmedelssubventioner	1,1		1,5
Minskade bostadssubventioner	0,5		1
Minskade bidrag till kommuner	1,5		3
Ökad avgiftsfinansiering	0,25		0,5
Summa besparingar	5,35		10
Höjda barnbidrag, studiemedel	- 0,6	-	0,630
Ökad u-hjälp	- 0,3	—	0,295
	- 0,9	-	0,9
Summa besparingar netto	4,45		9,1
Inkomstförändringar Återinförande av indexreglering	- 1,1		2,2
Slopad skattereduktion för fackföreningsavgif-ter	0,6	+	1,2
Återinförande av skattereduktion för aktieut-delningar	- 0,15		0,3
Höjd skattesats i de lägre intervallen	0,65	+	1,3
Sänkt mervärdeskatt	- 1,5	-	4,5
Sänkt arbetsmarknadsavgift	- 0,25	-	0,5
Summa inkomstförändringar	- 1,75	—	5,0
Effekt på budgetsaldo	+ 2,7	+	4

FiU 1982/83:30

I motion 1710avLars Wernerm. fl. (vpk) anförs att samhällsutvecklingen i
vårt land ställer fyra rättigheter i centrum för den politiska kampen. Det
gäller:

- Rätten till ett meningsfullt arbete

- Rätten till en god försörjning, rätt till bra och billig mat, rätt till bra och
billig bostad

- Rätten till en god och giftfri miljö

- Rätten till utbildning och kultur.

De ekonomiska problemen i den kapitalistiska världen är enligt motionärernas
uppfattning inte av enbart konjunkturell art. Vad som hänt i den
kapitalistiska världsekonomin sedan slutet av 1960-talet är att en period med
stark ökning av marknader och profiter, som gjorde att hela samhällsstrukturen
genomgick en avsevärd förändring under ett par årtionden, gått mot
sitt slut och successivt avlösts av en period av stagnation - även om det inom
ramen för denna stagnerande utveckling har funnits utrymme för konjunkturella
rörelser.

Den stagnationsperiod som börjat är förorsakad av inre faktorer i det
kapitalistiska systemet.

Den ”tredje väg” i den ekonomiska politiken, som den nya regeringen
förordar i sin första statsbudget, utgår från ett synsätt på ekonomin som i
grunden icke skiljer sig från det borgerliga, anför motionärerna. I likhet med
den borgerliga politiken sätter den nya regeringen upp exportindustrin som
den kraft som den tror skall leda landet ur krisen. Samtidigt vill den
åstadkomma en kraftig begränsning i inhemsk konsumtionsefterfrågan. Den
ser sänkta reallöner för de arbetande som medlet att skapa bättre
förutsättningar för investeringar och s. k. konkurrenskraft. Detta innebär ett
accepterande av att klassklyftorna i samhället ökar. Det är också en eftergift
för den borgerliga illusionen att högre vinster för kapitalisterna, oavsett hur
dessa vinster uppstår, skulle vara ett medel att nå ut ur krisen.

Vad som nu i stället behövs är enligt motionärernas uppfattning en politik
som inriktas på att den kapitalistiska produktionsanarkin ersätts med en
folkstyrd socialistisk planhushållning. Skall vi komma ut ur krisernas system
måste hela produktionssättet läggas om. En ekonomisk politik som gör
anspråk på att angripa krisen och inte bara dess verkningar måste därför vara
upplagd så att den underlättar och banar väg för denna omfattande
samhällsförändring.

En sådan politik måste bl. a. innehålla krav om ett förverkligande av ett
samhälleligt industriprogram. Detta bör vara av storleksordningen 100 000
nya industriarbeten under 10 år.

För en bättre kontroll över kredit- och investeringsströmmarna och för att
dessa skall kunna styras efter samhälleliga målsättningar (och möjliggöra en
effektiv och gagnelig samhällelig kreditpolitik) måste kreditväsendet, som
fortfarande har central betydelse för storfinansens makt, nationaliseras.

Vidare är en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn en

FiU 1982/83:30

nödvändighet. Som ett första steg i en planmässig utbyggnad av denna sektor
- och som ett led i kampen för rätten till meningsfullt arbete - bör det skapas
100 000 nya samhällsnyttiga arbeten inom denna sektor under en treårsperiod.

I motionen föreslås förändringar av inkomster och utgifter som sammantaget
medför en ökning av budgetunderskottet jämfört med budgetförslaget
om 3 373 milj. kr.

Bland större utgiftsökningar som begärs märks 4 755 milj. kr. mer till
arbetsmarknadsåtgärder och 3 000 milj. kr. för satsningar för nya arbeten
inom den offentliga sektorn. Den största besparingen föreslås på försvarsdepartementets
område, 3 100 milj. kr. Därutöver föreslås skärpning av
skatten på förmögenheter, arv, omsättningsskatt på aktiehandel m. m. om
sammantaget 4 900 milj. kr.

Den kommunala ekonomin. En planmässig utbyggnad av den offentliga
sektorns verksamhet fordrar en helt annorlunda statlig politik gentemot
kommuner och landsting än den som de borgerliga regeringarna instiftat i
deras strävan att försvaga och avveckla delar av den offentliga sektorn.
Effekterna av den åderlåtning av den kommunala sektorn med 3,5 miljarder
kronor som den borgerliga regeringen genomförde och det snäva tak som
sattes för dess utveckling måste undanröjas. En ökad satsning på kommuner
och landsting är nödvändig både för att bekämpa arbetslösheten och lösa
angelägna sociala behov. Inriktningen bör vara att kommunerna skall få
utrymme för en avsevärt större expansion (av ungefärlig storleksordning 3 %
årligen).

Inkomster och utgifter i vpk-budgeten (i förhållande till budgetpropositionen)
milj. kr.

	Inkomstökn. Besparingar	Utgiftsökn. milj. kr.
Justitiedepartementet	0,9	7,2
Försvarsdepartementet	3 100	305
Socialdepartementet	-	15,6
Arbetsmarknadsdepartementet	-	4 755,5
Kommunikationsdepartementet	-	430
Jordbruksdepartementet	-	17
Bostadsdepartementet	-	980
Utbildningsdepartementet	-	573,3
Industridepartementet	723	1 000
Utrikesdepartementet	38	251
Budgetdepartementet	4 1001	3 000
Ökat underskott	3 373
Summa	11 335	11 335

1 Helårseffekt 4 900.

FiU 1982/83:30

Enligt motion 2107 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) har den socialdemokratiska
regeringens första 100 dagar vid makten varit trevande och trassliga.
Motsättningarna mellan den ekonomiska verkligheten och människornas
önskningar å ena sidan och den förda politiken å den andra är alltför
stora.

Det föreligger enligt motionärernas uppfattning ingen större skillnad
mellan regeringen och moderata samlingspartiet vad gäller centrala mål för
den ekonomiska politiken som att få ner underskotten, att bekämpa
inflationen samt att öka i första hand industrisysselsättningen. Regeringen
tar emellertid inte upp de strukturella orsakerna till stagnationen till
diskussion.

Dagens problem är ett uttryck för den socialdemokratiska modellens
strukturkris. Till betydande del sammanhänger stagnationen med att de
underliggande utvecklingskrafterna har försvagats. Ökade offentliga utgifter
och skatter har inneburit en nedbrytning av drivkrafterna i vår ekonomi. På
väsentliga områden har marknadsekonomin begränsats, upphävts eller
snärjts in genom ett växande antal regleringar och utbyggd byråkrati. Den
svenska ekonomin har därmed successivt förlorat den flexibilitet och
anpassningsförmåga som den hade under 1950- och 1960-talen.

Vad som nu krävs är en strategi präglad av liberal frigörelse. Politiken skall
på skilda områden stärka den enskilde och familjen i stället för att stärka
staten och politikerna. Landets ekonomi kan aldrig fungera, om den inte gör
det för de enskilda hushållen och företagen. Därför är en omfattande
förändring av skatte- och bidragssystemet och andra insatser för att gynna
investeringar, risktagande arbetsinsatser och sparande grundläggande förutsättningar
för ekonomisk tillväxt. En sådan kan inte kommenderas fram
genom politiska dekret, statlig styrning eller kollektiva löntagarfonder.

Beskrivningen av devalveringen som en offensiv ekonomisk-politisk
åtgärd är enligt motionärernas mening felaktig. Regeringens försök att skapa
en undervärderad krona är i stället ett uttryck för en förenklad tillväxtstrategi
som negligerar de strukturella svagheterna. Den av regeringen omtalade
”tredje vägen” innebär inget annat än att en mycket hård åtstramning läggs
på den privata sektorn. Denna åtstramning motverkas av en stark expansion i
de offentliga utgifterna. De yrkesverksammas reallöner kommer att minska
med 5-6 %. En så stor reallönesänkning hade kunnat undvikas om
regeringen i stället valt att spara i de offentliga utgifterna, anför motionärerna.

Med nuvarande utvecklingstendenser - en BNP-tillväxt på 1,5 %,
realränta lika med 2,5 %, inga besparingar i de offentliga utgifterna m. m. -kommer om ca 10 år statsskuldräntorna att vara lika stora som statsinkomsterna.
Statsobligationerna skulle i ett sådant läge bli värdelösa. Räntedöden
skulle bli ett faktum.

Inflationen beräknas bli 4-5 % i våra viktigaste konkurrentländer. Den
svenska inflationen blir i år med all sannolikhet 2-3 gånger så hög, vilket

FiU 1982/83:30

innebär att en stor del av konkurrenskraftsförbättringen snabbt kommer att
ätas upp. Risken är stor att denna utveckling fortsätter efter 1983 på grund av
budgetunderskottets utveckling och de kompensationsmekanismer som
finns inbyggda i vår ekonomi.

Med en moderat ekonomisk politik: sänkta löneskatter, en ordentlig
marginalskattereform, borttagande av de nya skatterna, kraftiga besparingar
och en neddragning av budgetunderskottet går det att få bukt med
inflationen, framhåller motionärerna.

För att få en fungerande och effektiv kreditmarknad är det nödvändigt att
successivt liberalisera kreditpolitiken, framhåller motionärerna. Mot denna
bakgrund anförs att riksbanken 1983 bör lägga om kreditpolitiken så att
förordnande om likviditetskrav, placeringsplikt och räntereglering kan
upphöra.

Den av prisregleringskommittén föreslagna avvecklingen av prisregleringspolitiken
måste vidare fullföljas.

Åtgärder måste också sättas in för att underlätta strukturomvandlingen
och moderniseringen av industrin.

Angående den ekonomiska utvecklingen 1983 anför motionärerna att
regeringen har en alltför optimistisk prognos. Enligt motionärernas bedömning
blir inte exporttillväxten mer än drygt 4 % vilket är två procentenheter
lägre än vad regeringen antagit. Motionärerna tror också att konsumtionen
och investeringarna minskar mer än vad regeringen antagit. Sammantaget
ger motionens bedömningar en BNP-tillväxt om 0-1 % i år (mot finansplanens
1,4 %). Motionärerna förutser också en icke oväsentlig ökning av
arbetslösheten under 1983.

Budgetpolitiken. Motionärerna anser att vi nått en punkt där den offentliga
sektorns andel av ekonomin måste minska till förmån för en expansion i
näringslivet. Detta kräver en frysning av den reala nivån på de samlade
offentliga utgifterna. Statens verksamhetsutgifter måste, i reala termer,
minska. Transfereringarna kan inte öka i samma takt som hittills. Det finns
inte utrymme för någon kommunal volymexpansion under kommande år. En
frysning av de offentliga utgifterna på 1982 års nivå innebär att besparingarna
måste uppgå till 18 miljarder kronor.

I enlighet med det ovan anförda föreslår motionärerna besparingar på 18,2
miljarder kronor för det kommande budgetåret. Dessutom kommer man att
avvisa alla nytillkommande utgiftsförslag eller finansiera dessa med motsvarande
besparingar i befintlig verksamhet. Motionärernas ställningstagande i
försvarsfrågan innebär 0,2 miljarder kronor i ökade utgifter jämfört med
regeringens förslag. En indragning av det kommunala skatteunderlaget för
juridiska personer ökar statens inkomster med 630 milj. kr. Nettobesparingarna
uppgår sålunda till 18,6 miljarder kronor.

Sparförslagen sammanfattas i följande sammanställning. Förslagen

FiU 1982/83:30

utvecklas närmare i särskilda motioner. För helår uppgår besparingarna till
22,8 miljarder kronor.

Beloppen är angivna i milj. kr. och i förhållande till budgetpropositionen.

Besparingar 1983184

	Budgetår	Helår
Justitiedepartementet	15	15
Utrikesdepartementet	620	620
Försvarsdepartementet	- 200	- 200
Socialdepartementet	4 500	4 800
Kommunikationsdepartementet	1 200	1 200
Finansdepartementet	2	2
Utbildningsdepartementet	500	560
Jordbruksdepartementet	1 035	1035
Arbetsmarknadsdepartementet	2 933	2 933
Bostadsdepartementet	3 302	5 119
Industridepartementet	3 305	3 305
Kommunsektorn
Minskade statsbidrag till kommunerna	1 125	2 250
Summa	18337	21639
Minskade skatteintäkter som följd av ändring-
ar i vissa försäkringssystem	-1 200	-1 200
Summa	17137	20439
Minskade statsskuldräntor (12,75 %)	850	1040
Summa besparingar	17 987	21 479
Sänkning av kommunernas skatteunderlag
från juridiska personer till 0 %	630	1 265
Nettobesparingar	18 617	22 744

Av besparingarna avser ca 4,1 miljarder kronor socialförsäkringssektorn
och kommer därmed inte formellt att påverka budgetunderskottet - de leder
till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn. Från samhällsekonomisk
synpunkt är dock sådana att jämställa med utgiftsnedskärningar som
får direkta budgeteffekter.

Huvuddelen av de skattehöjningar som regeringen genomfört i år kommer
att innebära en minskad stimulans att arbeta, investera och spara. Vår
utvecklingskraft försvagas ytterligare.

Moderata samlingspartiet föreslår att huvuddelen av dessa skattehöjningar
rivs upp från och med årsskiftet 1983/84.

Man yrkar på att vattenkraftsskatten, videoskatten och hyreshusavgiften
avskaffas.

De skattesatser som gällde för förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten 1982
bör återinföras 1984.

Motionärerna yrkar också på att den 30-procentiga skattereduktionen på
aktieutdelningar återinförs.

FiU 1982/83:30

Skattereduktionen för fackföreningsavgifter bör slopas.

I stället för den av regeringen föreslagna skatteskalan för 1984 föreslår
motionärerna en sänkning av marginalskatten i vissa inkomstskikt.

Motionärerna föreslår att begränsningen av inflationsskyddet upphävs och
att en fullständig indexreglering återinförs.

Den införda 2-procentiga löneskatten bör dessutom slopas. Vid en
löneavräkning på 25 % - i enlighet med historiska erfarenheter - blir
skattebortfallet 2,5 miljarder kronor. Skulle lönerna och därmed inkomstskatten
däremot stiga med mer än 25 % av den borttagna löneskatten
minskar den statsfinansiella kostnaden.

Vidare föreslås att det höjda schablonavdraget om 1 000 kr. från intäkt av
tjänst sänks till 500 kr. i enlighet med tidigare förslag. Marginalskattespärren
1984 bör sänkas till 79 %, vilket motsvarar den högsta skattesatsen i förslaget
till skala jämte en kommunalskatt på 30 kr. Målet är att marginalskattespärren
1985 sätts till 75 %.

Moderata samlingspartiets samtliga skatteförslag innebär ett skattebortfall
för nästa budgetår på 5,5 miljarder kronor. Detta är högt räknat mot
bakgrund av att skatteökningar av erfarenhet inte leder till de skatteinkomster
som man beräknat.

Moderata samlingspartiets budgetförslag för 1983/84 innebär jämfört med
regeringens en utgiftsnivå som ligger 18 miljarder kronor lägre. Intäkterna
inklusive indragning av det kommunala skatteunderlaget för juridiska
personer blir 4,9 miljarder kronor lägre. Motionärernas budgetunderskott
uppgår med andra ord till 77,2 miljarder kronor, vilket är 13 miljarder kronor
lägre än det av regeringen redovisade.

Moderata samlingspartiet anser att det under 1980-talet är nödvändigt att
avveckla den samlade offentliga sektorns underskott. Det innebär att det
statliga budgetunderskottet i dagens läge måste ned till 4-5 % av BNP.
Eftersom vårt budgetunderskott beräknas till drygt 11 % av BNP betyder det
att ytterligare 40-45 miljarder kronor i dagens penningvärde måste ”skalas
bort” under 1980-talet. Endast en blygsam del kommer att kunna försvinna
genom ökad tillväxt och ökade skatteinkomster. Den helt dominerande
delen måste sparas bort. Det är inte möjligt att genom skattehöjningar
komma till rätta med underskottet. I den mån konjunktursituationen är
sådan att besparingarna leder till att den totala efterfrågenivån kommer på en
lägre nivå än vad som är lämpligt bör detta motverkas av sänkta skatter.

Det räcker inte med att spara. Vi är under 1980-talet tvingade att förändra
och finna nya verksamhetsformer för delar av den viktiga, och i många fall för
medborgarna oundgängliga, service som i dag ges via vår offentliga
sektor.

Vi måste privatisera och införa konkurrens i den offentliga verksamheten,
framför allt i kommunerna, för att pressa kostnaderna och öka effektiviteten.

2 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

Det är också nödvändigt att införa avgiftsfinansiering där detta är
möjligt.

Ett ökat inslag av individuellt anpassade försäkringsvillkor kan ge den
enskilde en ökad valfrihet utan att innebära avkall på våra fördelningspolitiska
ambitioner.

Ett av de viktigaste inslagen i strategin för att åstadkomma budgetbalans är
att bryta automatiken i utgiftsökningarna. Det reella värdet av räntebidrag
till bostäder, sjuk- och föräldraförsäkringen, statsbidrag till kommuner
m. m. måste sänkas för att vi skall få kontroll över utgiftsutvecklingen.

I samma riktning går en neddragning av subventionerna till näringslivet
och ett kommunalt skattetak. Motionärerna har också föreslagit en
försäljning av statliga företag.

Dessa systemförändringar är inte bara samhällsekonomiskt nödvändiga,
de ökar dessutom den enskildes valfrihet och välfärd.

Om vi åstadkommer de nödvändiga förändringarna kan vi få kontroll över
budgetunderskottet och därmed också över statsskuldräntornas utveckling.
Ett minskat budgetunderskott sänker automatiskt utgifterna genom att
räntenivåerna då kan trappas ned och inflationen dämpas. På så vis kan vi
komma in i en god cirkel med minskade utgifter och växande skatteunderlag
genom ökad tillväxt. Ett accelererande budgetunderskott kommer i stället
att snabbt orsaka en statsfinansiell kris, anför motionärerna.

Den kommunala ekonomin. Den dämpning av den offentliga sektorns
expansion som är en nödvändig förutsättning för att den samhällsekonomiska
balansen så småningom skall kunna återvinnas måste med särskilt
eftertryck sättas in inom kommunsektorn, anför motionärerna.

Budgetpolitiken och därmed sammanhängande åtgärder måste inriktas på
att snarast möjligt ernå O-tillväxt för den samlade kommunala sektorn. Det
allvarliga ekonomiska läget motiverar att kommuner och landsting genom
omprövningar av löpande budgetar eftersträvar att redan under 1983 kunna
notera O-tillväxt.

Frågan om en mera permanent utformning av ett kommunalt skattetak/
skattestopp bör enligt motionärerna utredas. Behovet av omedelbara
åtgärder är så stort att en lagstiftning om temporärt skattestopp för år 1984
och 1985 framstår som synnerligen angeläget.

I finansplanen aviseras en särskild proposition våren 1983 rörande de
kommunalekonomiska frågorna inför år 1984. Propositionen skall baseras på
ytterligare överläggningar med de bägge kommunförbunden.

Enligt motionärernas mening saknas helt förutsättningar för att ens ”inom
en begränsad ekonomisk ram” tillföra kommunsektorn statliga medel, som
skulle innebära en utökning av de statliga transfereringarna till kommunerna
år 1984 jämfört med år 1983, räknat i reala termer. För år 1984 och åren
därefter måste man tvärtom räkna med en minskning av transfereringarna.

FiU 1982/83:30

På en speciell punkt - som innebär en åtgärd till kommunsektorns förmån -vill motionärerna emellertid redan nu ansluta sig till vad som i finansplanen
anförs, nämligen beträffande indragningen av skatteunderlag från fysiska
personer med 1 %. Enligt riksdagsbeslut sker en dylik indragning såsom en
temporär åtgärd under 1983; den bör upphöra fr. o. m. 1984.

I motion 2140 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) slås fast att det inför de allt
dystrare prognoserna om den internationella ekonomiska utvecklingen inte
längre är rimligt att basera den ekonomiska politiken i Sverige på
förhoppningen att den internationella konjunkturen inom en snar framtid
vänder uppåt och ger draghjälp åt vårt lands ekonomi.

Den ekonomiska politiken måste således utformas med utgångspunkt från
att den internationella handelns tillväxt fortsätter att vara låg, konkurrensen
hård och ränteläget högt.

Motionärerna anför att strategin i mittenregeringens ekonomiska politik
byggde på att hålla arbetslösheten och inflationen på låg nivå, stimulera
näringslivet, förbättra ekonomins funktionsförmåga genom bl. a. en rejäl
marginalskattereform, visa återhållsamhet med offentliga utgifter samt
verka för en förbättrad regional balans. Politiken var på rätt väg i alla dessa
avseenden, framhåller motionärerna.

I och med den socialdemokratiska omläggningen av den ekonomiska
politiken som inneburit devalvering, momshöjning, nya pålagor, urholkning
av skattereformen och omedelbar gigantisk ökning av budgetunderskottet
har redan på några månader denna politik till stor del raserats. Regeringen
har i stället övervältrat ett tungt ansvar för den samhällsekonomiska
situationen på arbetsmarknadens parter.

Budgetpolitiken. Budgetunderskottet för 1983/84 anger regeringen till 90,2
miljarder kronor och vill göra gällande att man därvid minskat budgetunderskottet
med 1,5 miljarder kronor jämfört med innevarande budgetår.
Någon reell minskning av budgetunderskottet föreligger emellertid inte.

Det skenbart minskade underskottet har i stället uppnåtts dels genom det
tidigare påvisade kraftigt uppblåsta underskottet för innevarande budgetår,
dels genom ett antal engångsinkomster, anför motionärerna.

Regeringen redovisar enligt motionärernas uppfattning en mycket optimistisk
siffra för exporten, nämligen en ökning med 6,2 %. Skulle regeringen
ha missberäknat sig på exporttillväxtens storlek, återstår endast de negativa
effekterna av devalveringen, anför motionärerna.

Balans mellan och inom skilda regioner måste enligt motionärerna förbli
ett av huvudmålen för den ekonomiska politiken.

I motionen föreslås vidare att arbetsgivaravgifterna differentieras beroende
på företagens storlek så att småföretag får lägre avgifter än stora. Tre av
de fyra besparingar som socialdemokraterna rev upp i december föreslås
återinförda. Samtidigt föreslås en sänkning av momsen.

FiU 1982/83:30

Slutsatsen av den för närvarande goda tillgången på kapital på börsen bör
enligt motionärerna vara att därigenom ges en utmärkt chans för staten att
sälja ut, helt eller delvis, vissa statliga företag.

Vi måste minska budgetunderskottet, framhåller motionärerna. En metod
att begränsa de automatiska kostnadsökningarna i budgeten kan vara att full
kompensation endast ges upp till en viss nivå för prisstegringarna, varefter
ingen eller endast begränsad kompensation ges.

Om en sådan metod används för att begränsa kostnadsökningarna är det
enligt motionärernas mening en logisk konsekvens att motsvarande regler
tillämpas vid indexreglering av skatteskalan.

Den här typen av drastiska åtgärder kan bli nödvändiga för att tillgripa som
ren krisåtgärd under en övergångsperiod för att få balans i ekonomin.

De anslag i budgeten där andra typer av ingrepp redan tidigare gjorts
måste naturligtvis undantas.

Vid en inflationstakt som ligger långt över det fastställda taket blir
onekligen verkningarna stora vid tillämpning av den ovan skisserade
metoden. Centerpartiet har sedan länge hävdat att det sociala skyddsnätet
måste konstrueras så att det ger varje medborgare en grundtrygghet. Därför
är det en självklarhet att undantag från de generella reglerna måste göras för
de svagaste grupperna i ett läge med hög inflation. Centerpartiet anser vidare
att det nu är dags att pröva vilka förändringar av pensionssystemet som krävs
för att det skall stå i överensstämmelse med vår långsiktiga samhällsekonomiska
situation och för att det skall få en mer fördelningspolitiskt rättvis
utformning.

Vidare föreslås att de statliga bostadslånen överförs på bostadsfinansieringsinstituten,
vilket skulle ge 1983/84 års budget ett 10 miljarder kronor
lägre budgetunderskott.

Dessutom föreslås en engångsförbättring av budgeten på ca 4 miljarder
kronor genom en avveckling av statliga fonder.

Enligt motionärernas bedömning ger de olika förslagen i centerpartiets
motioner följande budgeteffekter räknade på helår.

FiU 1982/83:30

Summa budgeteffekter på helår enligt av	centerpartiet inlämnade motioner Milj. kr
Pensioner m. m.	+	2 500
Undantagandepensionärer	-	200
Karensdagar m. m.	+	1 800
Fridagsregeln	-	180
Barnomsorg	+	600
Vårdnadsersättning	-	300
Moms	-	4 500
Statsföretag	+	1000
Reduktion på aktieutdelning	-	300
Arbetsmarknadsavgifter	-	600
Bostadslån	+ 10 000
Små bostadslån	+	5 000
Bostadsområde, övrigt	+	100
Fondavveckling	+	4 000
Fackföreningsavgift	+	1200
Trafikområdet	+	150
Förseningsavgift Forsmark lif	+	200
Oljeavgift	-	100
Försvarsområdet	-	95
Polisen	-	20
Kyrkofonden	-	44
Övrigt (ca)	-	12
Statsskuldräntor	+	1 000
Totalt	ca + 21 000

Den kommunala ekonomin. Den kommunala volymökningen pressades
tillbaka och för 1982 var målsättningen högst 1 %. Även om kommunerna
ännu inte uppnått detta var de på god väg. 1981 var volymökningen
3-procentig och 1982 1,4 %. Det skall jämföras med 5-6 % årligen under
1970-talet. Som ett naturligt resultat hade också de kommunala skattehöjningarna
kommit ner till en mycket låg nivå.

I de flesta kommuner och landsting har man inte kunnat beakta effekterna
av den socialdemokratiska eftervalspolitiken när budgetarna för 1983
fastställdes. Kommunernas merkostnader på grund av den socialdemokratiska
regeringens åtgärder kan nu uppskattas till ca 5 miljarder kronor. Det
betyder att kommuner och landsting nu riskerar att dra på sig mycket stora
budgetöverskridanden under 1983. En bedömning av storleksordningen
pekar mot att överskridandena 1983 kan komma att motsvara en kommunal
utdebitering om 1:20-1:50 kr.

Vad den nya regeringspolitiken betytt för kommunernas ekonomiska
ställning framgår klart vid en jämförelse mellan det finansiella sparande som
redovisades för 1983 (+ 5 300 milj. kr.) i den reviderade nationalbudgeten
våren 1982 och det som nu redovisas för 1983 (— 3 460 milj. kr.) i den
preliminära nationalbudgeten.

1983 års underskott tillsammans med 2-procentig expansion och hög
arbetslöshet kommer oundvikligen att utlösa kraftiga skattehöjningar under
återstoden av valperioden.

FiU 1982/83:30

Den direkta statsskatten uppgår till ca 35 miljarder medan den samlade
kommunalskatten uppgår till ca 100 miljarder. Kommunalskatten är den
verkligt tunga skatten för låg- och medelinkomsttagare. Centerpartiet anser
att det näraliggande hotet om stora kommunala skattehöjningar måste
avvärjas. Kommuner och landsting måste vara beredda att ta sitt ansvar när
det gäller att sanera samhällsekonomin.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Världsekonomin är f. n. inne i den djupaste och mest utdragna recessionen
under efterkrigstiden. Såväl produktionen som världshandeln minskade i
fjol. Arbetslösheten ligger nu i många länder på en nivå som är den högsta
sedan 1930-talet. Därtill har kommit en tilltagande oro i det internationella
finansiella systemet. Internationella valutafonden (IMF) och internationella
regleringsbanken (BIS) har tvingats göra insatser för att förhindra finansiella
krascher i länder som hamnat i akuta betalningssvårigheter. Denna oro har
medfört en ökad försiktighet i bankernas kreditgivning såväl till länder som
till företag. Häri ligger en betydande risk att den internationella handeln
hämmas, vilket bl. a. kan leda till ökad protektionism.

En bidragande orsak till att nedgången efter den andra oljeprischocken
1979 har blivit så djup och långvarig är den åtstramningspolitik som bedrivits
i flera tongivande länder.

Penningpolitiken har givits en inriktning utifrån ”monetaristiska” teorier.
Den monetaristiska politiken har som en bärande idé att det endast är genom
att hålla nere inflationen som det går att skapa förutsättningar för en mer
stabil ekonomisk tillväxt. Inflationsbekämpning har satts framför strävanden
att hålla produktion och sysselsättning uppe. Politiken har fokuserats kring
att försöka målsätta och styra förändringen i penningmängden som på
medellång sikt antas ha ett nära samband med prisutvecklingen. Denna
strategi har lyckats i så måtto att den registrerade inflationen nu verkar avta i
de länder som praktiserat teorierna. Det har emellertid skett till priset av en
mycket hög arbetslöshet och bortfall av produktion. Huruvida det är fråga
om någon bestående nedgång i den underliggande prisutvecklingen är
osäkert. Nedgången beror till stor del på att råvarupriserna fallit, vilket
snabbt kan förändras när konjunkturen vänder. Vidare har en övervärderad
växelkurs i flera länder hållit ner de inhemska prisstegringarna. På sikt
kommer sannolikt en anpassning av växelkurserna att ske så att dessa bättre
speglar det reella konkurrensläget länderna emellan.

Även finanspolitiken har haft en kontraktiv inriktning i flera av de stora
OECD-ländema. Syftet har varit att försöka hålla nere budgetunderskotten
och inflationen. I många länder har man försökt att bota underskott som
uppstår till följd av en konjunkturnedgång, t. ex. bortfall av skatteinkomster

FiU 1982/83:30

och ökade arbetslöshetsersättningar, genom att dra ned utgifter. Ett viktigt
undantag är Förenta staterna. Där har emellertid kombinationen av en
åtstramande penningpolitik och en alltför svag finanspolitik fått till följd att
ränteläget drivits upp. Även om räntorna i USA sjunkit under hösten 1982
ligger realräntorna, till följd av den avtagande inflationen, fortfarande på en
hög nivå.

Vad gäller de internationella ekonomiska utsikterna för 1983 är de flesta
konjunkturbedömningar mycket försiktiga. I finansplanen antas tillväxten i
OECD-området komma att uppgå till 1,5%. Denna tillväxt är otillräcklig för
att undvika en ytterligare ökning av arbetslösheten. Det skulle krävas en
produktionsökning på minst 2-3 % per år framöver bara för att hålla
arbetslösheten på nuvarande nivå. För Västeuropas del väntas produktionen
öka än svagare, med bara 0,5 %. Den antagna produktionsuppgången i
OECD-området bygger på att den amerikanska ekonomin återhämtar sig
snabbt i år. Tillväxten andra halvåret 1983 i USA förutses uppgå till 4 % i
årstakt. I huvudsak är det en ökning av den privata konsumtionen och
bostadsbyggandet som bär upp den förväntade tillväxten.

Det finns också en del tecken som tyder på att konjunkturen faktiskt kan
ha vänt uppåt i USA. Index för s. k. ledande indikatorerna har t. ex. ökat
flera månader i rad. Positiva signaler kan också noteras från bl a. bilindustrin
och från företag i byggnads- och anläggningsbranschen.

Stor osäkerhet råder emellertid fortfarande om avvägningen mellan
finans- och penningpolitiken. Hittills har penningpolitiken ensidigt fått bära
upp stabiliseringspolitiken. Under hösten 1982 lättade den amerikanska
centralbanken, the Federal Reserve Board, något på penningpolitiken för att
få ner räntorna. President Reagans senaste budgetförslag indikerar emellertid
en kraftig ökning av budgetunderskottet, vilket återigen kan driva upp
inflationsförväntningarna och därmed innebära en press uppåt på räntorna.

Även om utvecklingen i den amerikanska ekonomin är av avgörande
betydelse för världsekonomin är utvecklingen i de nordiska länderna och på
den europeiska kontinenten än viktigare för vårt land.

I Danmark förutses nolltillväxt i år. I Finland och Norge väntas tillväxten
bli långsam. I flera av de större europeiska industriländerna är för
närvarande den ekonomiska politikens inriktning åtstramande varför, som
nämnts ovan, en relativt långsam tillväxt kan förväntas. Vissa ljuspunkter
finns dock även i den europeiska utvecklingen. Så t. ex. ökade orderingången
till den västtyska industrin mot slutet av 1982.

Sammantaget måste prognoserna för den internationella ekonomiska
utvecklingen omgärdas med osedvanligt stor osäkerhet även om en ökad
optimism kan noteras hos en del bedömare. Det finns ännu inga säkra tecken
på att vi faktiskt passerat botten i konjunktursvackan. En faktor som i varje
fall på kort sikt bör vara positiv för den ekonomiska utvecklingen i

FiU 1982/83:30

industriländerna är den minskning i oljepriserna som nu kan noteras.
Samtidigt innebär naturligtvis ett bestående lågt oljepris att de oljeproducerande
ländernas importbenägenhet blir lägre, vilket hämmar industriländernas
exportmöjligheter. Som utskottet framhöll i höstas blir inte en eventuell
uppgång i OECD-området under 1983 särskilt långvarig om den enbart bärs
upp av ett omslag i lagercykeln och en svag ökning av den privata
konsumtionsefterfrågan (FiU 1982/83:20). För att en återhämtning skall bli
mer bestående måste också investeringsaktiviteten komma igång. Kapacitetsutnyttjande
t är emellertid lågt i många länder varför det behövs en
manifesterad uppgång under en längre tid innan företagen vågar satsa på att
bygga ut kapaciteten.

Detta talar för att det krävs samordnade åtgärder av flera länder i syfte att
stimulera produktion och sysselsättning. Att enbart vänta på att USA som
lokomotiv skall dra i gång aktiviteten i världsekonomin räcker inte. Utskottet
och riksdagen gav också i höstas uttryck för denna uppfattning. I
finansplanen understryks att det blir en viktig uppgift för svenskt vidkommande
att i olika internationella fora och vid andra lämpliga tillfällen verka
för en samordnad omläggning av den ekonomiska politiken i tillväxtbefrämjande
riktning.

Mot bakgrund av den faktiska internationella utvecklingen är det enligt
utskottets uppfattning förvånande att man i den moderata partimotionen
(2107) karakteriserar en sådan ansats som ett försök att ”pådyvla andra
länder en traditionell expansiv politik”.

En viktig utgångpunkt för en samordnad aktion måste nämligen vara att
bevara och förstärka den nedgång i inflationstakten som uppnåtts i
OECD-området. Det kräver att försiktiga efterfrågestimulerande åtgärder
kombineras med åtgärder på utbudssidan så att inte olika typer av flaskhalsar
på arbets- och kapitalmarknaderna startar en pris- och kostnadsspiral uppåt
när efterfrågan ökar.

Det bör enligt utskottets uppfattning finnas goda möjligheter till en
försiktig stimulanspolitik i varje fall i några av de stora länderna. För ett
flertal små länder i OECD-området med stora underskott i bytesbalanserna
och i de offentliga budgeterna måste däremot obalanserna angripas från mer
långsiktiga och strukturella perspektiv.

Utskottet vill också framhålla att det finns en samsyn på den internationella
ekonomiska utvecklingen mellan finansplanen och partimotionerna
från center- och folkpartiet. Det tycks råda enighet om att vi inte kan basera
vår egen ekonomiska politik enbart på att en konjunkturuppgång i
omvärlden skall kunna avhjälpa våra interna balansproblem.

Den svenska ekonomin lider av ett antal strukturella obalanser. Vi har ett
sparandeunderskott som yttrar sig i minskade investeringar och ett stort
bytesbalansunderskott. Sysselsättningen i industrin har minskat kraftigt.
Privat och offentlig konsumtion har ökat snabbare än den totala produktio -

FiU 1982/83:30

nen. Baksidan av ojämvikterna i den reala ekonomin är de finansiella
obalanserna. Underskottet i statsbudgeten har på några få år vuxit till att
1983 motsvara 13 % av bruttonationalprodukten. Prisstegringarna har legat
på en hög nivå under praktiskt taget hela 1970-talet.

Utskottet har vid flera tillfällen konstaterat att våra ekonomiska svårigheter
delvis är en följd av den allmänt svaga utvecklingen i den industrialiserade
världen. Samtidigt nödgas vi emellertid konstatera att utvecklingen i
vår industrisektor varit sämre än i andra jämförbara länder i OECDområdet.
Det är uppenbart att denna trend måste brytas, eftersom
industrisektorn skall bära upp det framtida välståndet.

I samband med regeringsskiftet i oktober 1982 genomfördes en 16-procentig devalvering av kronan. Det var enligt utskottets uppfattning en
riktig åtgärd. Härigenom hävdes den akuta valutakris som vårt land stod
inför till följd av att de strukturella obalanserna förstärkts under 1981 och

1982. Än viktigare var emellertid åtgärden sett ur ett längre perspektiv
genom att den kraftiga konkurrenskraftsförbättringen lade grunden för
möjligheterna till en rekonstruktion av svensk ekonomi.

Eftersom den ekonomiska politikens strategi till en väsentlig del bygger på
idén att få i gång tillväxten i industrisektorn genom att öka inhemsk och
utländsk efterfrågan på svenska varor finns det anledning att något mer
diskutera devalveringar som ett medel härför.

En bärande tanke bakom nedskrivningar av kronan är att företagens
förbättrade konkurrensläge skall göra det möjligt att återvinna förlorade
marknadsandelar här hemma och utomlands. Detta kan ske på olika sätt
beroende på vilken sikt företagen väljer att lägga upp sin strategi på. På kort
sikt, 1 till 2 år, kan företagen i syfte att snabbt försöka dra till sig nya kunder
utnyttja devalveringen till att sänka sina priser i andra länders valutor. En
annan möjlighet är att man avstår från prissänkningar och i stället förbättrar
vinstmarginalerna. En förbättrad finansiell ställning stärker givetvis företagens
konkurrens- och marknadsläge på sikt. Därmed läggs också grunden till
ökad produktion och ökade investeringar. Devalveringarna 1977 och 1981
medförde för industrivaruexporten som helhet ganska stora relativprissänkningar.
Några större varaktiga ökningar av marknadsandelarna för exporten
tycks emellertid inte dessa sänkningar ha medfört. En del av de andelsförluster
som gjordes 1974-1976 togs dock tillbaka.

Effekterna av devalveringen i oktober 1982 kan ännu inte belysas
statistiskt. En relativprissänkning verkar fullt ut först på ett par tre års sikt.
Det bör emellertid noteras att orderingången till tillverkningsindustrin,
speciellt från exportmarknaderna, ökade markant mot slutet av året. Även
inom skogsindustrin finns det nu en ökad optimism.

FiU 1982/83:30

ämnar agera vad gäller prissättningsstrategi - valet mellan relativprissänkning
och vinstmarginalförbättring - och i vad mån marknadsandelarna väntas
öka. Resultatet kan kort sammanfattas enligt följande.

Devalveringen tycks i mindre omfattning än 1977 och 1981 tas i anspråk för
relativprissänkning. Inom basindustrierna avser företagen att i första hand
utnyttja nedskrivningen av kronan till att förbättra vinstmarginalerna. Även
inom verkstadsindustrin är man emellertid också försiktig med att sänka
priserna på utlandsmarknaderna. En av orsakerna till att man avstår från mer
omfattande prissänkningar uppges vara en oro för att den tilltagande
inflationen snart eliminerar den konkurrensfördel som devalveringen
skapat. Erfarenheterna av tidigare devalveringar har inte helt motsvarat
förväntningarna. De volymmässiga andelsvinsterna har varit påfallande små
trots stora relativprissänkningar. Många företag säger därför nu att de ämnar
välja en kombinerad strategi med både relativprissänkningar och vinstmarginalhöjningar.
Vinstförbättringen avses användas till ökade satsningar på
marknadsföring, forskning och utveckling, rationaliseringar m. m. Det är
intressant att notera att relativt många företag uppger att de överväger att
byta från utländsk till svensk underleverantör.

Vilka slutsatser kan dras av SINDS:s studie? Enligt den exportprognos
som redovisas i finansplanen förutses en relativprissänkning på bearbetade
varor om ca 6 %, vilket med övriga antaganden om marknadstillväxt m. m.
väntas ge en exportvolymökning om drygt 6 %.

Enligt utskottets uppfattning ger inte de ovan redovisade undersökningarna
underlag för någon kvantitativ justering av exportprognosen. Industriverkets
delrapport är trots allt bara en mätare på hur företagen tror att de
kommer att agera. Mot slutet av 1983 kommer SIND att försöka utvärdera
vilken strategi företagen faktiskt valt.

För den ekonomiska politikens inriktning står i varje fall en sak klar.
Antiinflationspolitikens ambitioner måste sättas mycket högt. Det får enligt
utskottets uppfattning inte råda någon tvekan om att politiken skall föras så
att den uppnådda konkurrenskraftsförbättringen skall bli bestående. Mot
slutet av 1983 och fortsättningsvis under 1984 måste vi komma ner till en
avsevärt lägre pris- och kostnadsstegring. För 1983 väntas konsumentpriserna
öka med i genomsnitt 11,5 %. Mot slutet av året bör vi kunna vara nere i
en årstakt om ca 7%. Devalveringens genomslag på importprisema bör
bl. a. ha klingat av vid den tidpunkten.

Oljeprisutvecklingen tycks vidare bli gynnsam under de närmaste åren.
Fortsätter det internationella ränteläget att sjunka, underlättar det ytterligare
våra möjligheter att sänka den inhemska räntenivån, vilket skulle ha en
positiv effekt på prisstegringarna och göra det lättare att få i gång produktiva
investeringar.

Vi måste dessutom aktivt arbeta för att påverka vissa komponenter i
prisbildningen. Ser man på konsumentprisstegringarna under de senaste 5-6
åren kan det konstateras att variationer i inflationstakten mellan åren i första

FiU 1982/83:30

hand beror på förändringar i de indirekta skatterna och i importpriserna.
Övriga faktorer, som bl. a. innehåller lönekostnadernas genomslag, tycks
ligga på en ökningstakt om 4-6 % per år. Genom att begränsa ökningarna av
indirekta skatter och avgifter och genom mycket återhållsamma löneavtal
under de närmaste åren bör möjligheterna till en framgångsrik antiinflationspolitik
vara goda. Det är i det perspektivet man skall se förslagen om olika
åtgärder för att förhindra att en stark, och nödvändig, vinstuppgång i
industrin leder till för uppdrivna lönekrav så att kostnadsläget försämras. En
aktiv antiinflationspolitik kräver vidare hårda åtgärder för att begränsa
budgetunderskottets likviditetsskapande effekt. Dessutom måste olika typer
av indexeringar etc., som resulterar i att inflationen byggs in i statsbudgeten,
avskaffas eller mildras.

Finansplanens bedömning av den inhemska ekonomiska utvecklingen
sammanfattas i tabell 1 och 2.

Tabell 1. Försörjningsbalans 1982-1983

Procentuell volymförändring

	1982 Miljarder kr.	1982	1983
BNP	617,1	- 0,7	1,4
Import, varor och tjänster	208,5	4.3	-0.1
Tillgång	825,6	0.5	!,!
Bruttoinvesteringar	114,0	- 4,2	-2.8
Näringslivet	59,7	- 8,4	-6.4
därav: industri	17,1	-15,9	-5,0
Statliga myndigheter och affärsverk	15,2	14,5'	4.0
Kommuner	22,2	- 5,2	0.0
Bostäder	18.9	- 4.5	-2,2
Lagerinvestering	-6,5	- 0.4	0,7
Privat konsumtion	330,4	0.7	-2,4
Offentlig konsumtion	184,7	1,3	1,3
Statlig	53,7	- 3,2	-1.8
Kommunal	131,0	3.3	2,6
Inhemsk efterfrågan	622.6	- 0,5	-0.7
Export, varor och tjänster	203.0	3,2	6,2
Användning	825,6	0,5	1.1

1 Vissa investeringar inom SJ ägde rum först 1982 mot planerat 1981. Om de skett
som planerat 1981 ökar statliga investeringar med 7,5 cc både 1982 och 1983.

FiU 1982/83:30

Tabell 2. Bytesbalans 1981-1983

Miljarder kronor

	1981	1982	1983
Export av varor, fob	144,7	168,0	200.6
Import av varor, eif	146,0	173,5	199,5
Handelsbalans	- 1,3	- 5,5	1,1
Export av tjänster	20,7	25,4	30,1
Import av tjänster	29,3	35,0	41,4
Tjänstebalans	- 8,6	- 9,6	-11,3
Korrigeringspost	12,9	15,0	17,0
Transfereringsbalans	-17,2	-22,5	-27,3
varav räntor	-11.0	-15.2	-18.8
övr. transfer.	- 6,2	- 7,3	- 8,5
Bytesbalans	-14,2	-22,6	-20,5

Den totala produktionstillväxten väntas som synes bli svag. Mot den
bakgrunden kan arbetsmarknadsläget fortsätta att vara ansträngt. Mätt
mellan årsgenomsnitten kan man, som framgår av kalkylerna i den
preliminära nationalbudgeten, befara en viss ökning av den öppna arbetslösheten.
Arbetskraftsefterfrågan förutses nämligen minska samtidigt som
arbetskraftsutbudet ökar i ungefär samma takt som under de senaste
åren.

För industrin förutses en produktionsökning om 3 %. Det rekordlåga
kapacitetsutnyttjandet innebär att det troligen finns en stor produktivitetspotential
i många företag som begränsar nettoarbetskraftsefterfrågan under

1983. I bästa fall upphör industrisysselsättningen att minska under 1983.
Därmed kan ett viktigt trendbrott ha uppnåtts genom de ekonomiskpolitiska
åtgärder som vidtogs hösten 1982.

En fortsatt ökning i sysselsättningen väntas inom kommunerna, medan
antalet sysselsatta i den statliga sektorn minskar något.

Utskottet noterar att det framhålls i finansplanen att det behövs en hög
beredskap för att genom ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder
motverka en eventuell ökning av arbetslösheten. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också nyligen i en skrivelse till regeringen begärt mer pengar till
beredskapsarbeten att sättas in under försommaren.

Vid en bedömning av den borgerliga oppositionens motioner, vilka
förordar en annan inriktning av den ekonomiska politiken än den som
skisseras i finansplanen, framkommer ett par intressanta skillnader. I
centerpartiets motion 2140 hävdas att den av mittenregeringen förda
ekonomiska politiken i alla väsentliga avseenden var på rätt väg före
regimskiftet hösten 1982. Folkpartiet, motion 1647 , konstaterar att det 1979
stod helt klart att Sveriges ekonomiska problem var strukturella men att
utvecklingen fram till regimskiftet i vissa avseenden var glädjande. I
moderata samlingspartiets motion 2107 anförs att finansplanen inte tar upp
stagnationens strukturella orsaker. Sveriges ekonomiska problem beror på
förlorad utvecklingskraft. Marknadsekonomin har begränsats, upphävts

FiU 1982/83:30

eller snärjts på väsentliga områden. Sverige kännetecknas i dag enligt de
moderata motionärernas uppfattning av den socialdemokratiska utvecklingsmodellens
strukturkris. Moderaterna förordar därför en omläggning av
politiken - en liberal frigörelse inriktad på en gradvis avreglering och
”avpolitisering” av samhället.

Vänsterpartiet kommunisterna slutligen, motion 1710 , ser den nuvarande
stagnationen i Sverige och den övriga västvärlden som förorsakad av inre
faktorer i det kapitalistiska systemet. I enlighet därmed förordas en
politikomläggning i riktning mot en folkstyrd socialistisk planhushållning.

Utskottet kan för sin del konstatera att den moderata partimotionens
beskrivning av utvecklingstrender och nuläget i Sverige innebär en svidande
kritik av den politik som bedrivits bl. a. av de borgerliga regeringar som i
skiftande konstellationer haft regeringsansvaret under de senaste sex
åren.

Vad mer specifikt gäller konjunkturutvecklingen och avvägningen av det
interna efterfrågeläget under det närmast framförliggande året har partierna
också olika bedömningar. Mittenpartierna tycks i stor utsträckning acceptera
inriktningen av finanspolitiken under 1983. Den samlade budgeteffekten av
de åtgärder som centerpartiet föreslår är, som framgår av budgetanalysen
nedan, av marginell natur. Folkpartiet förordar visserligen ytterligare
besparingar om några miljarder kronor men konstaterar samtidigt att man
delar regeringens bedömning av den lämpliga nivån på åtstramningen av den
inhemska efterfrågan. Motionärerna vill uppnå samma efterfrågeutveckling
men med en något annorlunda sammansättning innebärande bl. a. en
omfördelning från offentlig konsumtion till privat konsumtion.

I moderaternas motion hävdas rakt på sak att konjunkturutvecklingen blir
sämre än vad regeringen förutsett. De anser att en mer realistisk syn på
utvecklingen pekar mot en BNP-tillväxt på 0-1 % jämfört med finansplanens
1,4%. Motionärerna anför att deras ”bedömning av regeringens ekonomiska
politik och dess effekter på sysselsättningen innebär en inte oväsentlig
ökning av arbetslösheten under 1983”. Trots detta förordar motionärerna
ytterligare besparingar 1983. Enligt utskottets bedömning innebär moderaternas
besparingsförslag under andra halvåret 1983 ett bortfall i efterfrågan
och produktion som innebär en ökning av arbetslösheten om ca 50 000
personer mot slutet av 1983. De depressiva effekterna av besparingarna
fortsätter 1984 även om de då motverkas något av de skattesänkningar som
motionärerna föreslår. Även med beaktande av det sistnämnda måste
utskottet konstatera att motionärerna faktiskt förordar en politik som leder
till en betydande ökning av arbetslösheten.

Vid en sammanfattande bedömning av den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i partimotionerna kommer utskottet till följande
slutsats.

Varken centerpartiet eller folkpartiet presenterar egentligen något håll -

FiU 1982/83:30

bart alternativ till finansplanens inriktning av den ekonomiska politiken.

Moderata samlingspartiet förespråkar en omläggning av politiken i
riktning mot mer privatisering och ett ökat utrymme för de ”fria”
marknadskrafternas spel. Genom kraftiga nedskärningar av de offentliga
utgifterna i ett redan kärvt arbetsmarknadsläge leder denna politik till ökad
arbetslöshet. Fördelningspolitiskt innebär moderaternas förslag att bördan
skjuts över mot de små och medelstora inkomsttagarna medan de redan
välbeställda skall få ökade lättnader genom skattesänkningar. Denna politik
finner utskottet socialt oacceptabel.

Vänsterpartiet kommunisterna förordar en alltför expansiv politik, som
nonchalerar de restriktioner som underskotten i bytesbalansen och i den
offentliga sektorns finanser lägger på våra handlingsalternativ. Underskotten
skulle öka kraftigt med en sådan politik. På sikt äventyras därmed
sysselsättningen och övriga centrala mål för politiken till följd av försämrad
konkurrenskraft, ökad inflation m. m.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att den ”tredje väg” mellan
ensidig åtstramning och ensidig expansion som förordas i finansplanen är en
förnuftig avvägning i det kärva ekonomiska läge som råder. Kärnpunkten i
den tredje väg som förordas i finansplanen är just att efterfrågan på svenska
produkter stimuleras både genom att svensk importkonkurrerande industri
byggs ut och genom att den utländska efterfrågan vrids över i riktning mot
ökad efterfrågan av svenska varor och tjänster. Det väsentliga medlet härför
är höstens devalvering. Genom en fortsatt målmedveten politik måste
devalveringens initiala vinster byggas ut och befästas så att konkurrensförbättringen
blir bestående. Detta kräver att löneutvecklingen blir lugn, att
inflationen bekämpas och att budgetunderskotten begränsas. Sparande och
investeringar måste vidare prioriteras framför offentlig och privat konsumtion.
Detta är också den väg som skisseras i finansplanen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1647 yrkande 1, motion 1710
yrkande 1, motion 2107 yrkande 1 och motion 2140 yrkande 1. Utskottet
godkänner vad som anförts i proposition 100, bilaga 1, moment 1.

Övriga motionsyrkanden

I motion 2140 (c) anförs i anslutning till yrkande 2 att i årets finansplan
anges inte, till skillnad från tidigare, regional balans som ett ekonomiskpolitiskt
mål. Enligt motionärernas uppfattning måste det vara ett huvudmål
för den ekonomiska politiken att nå och upprätthålla balans mellan och inom
skilda regioner.

I finansplanen räknas följande målsättningar upp för den ekonomiska
politiken: full sysselsättning, fast penningvärde, balanserad ekonomisk
tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden samt balans i utrikesbetalningarna.
Enligt utskottets uppfattning skall ”balanserad ekonomisk tillväxt”
tolkas så att tillväxten skall vara balanserad i flera avseenden, dels vad

FiU 1982/83:30

avser den regionala fördelningen av produktionen, dels dess fördelning
mellan olika sektorer. Därutöver ingår i detta begrepp att hänsynstagande till
sociala och miljömässiga faktorer vägs in vid en allmän bedömning av den
ekonomiska politikens framgång. Detta understryks ytterligare i industridepartementets
bilaga till budgetpropositionen, där det slås fast att ”målen för
regionalpolitiken är att skapa förutsättningar för en balanserad befolkningsutveckling
i landets olika delar och ge människor i alla delar av landet tillgång
till arbete, service och god miljö”.

Utskottet kan för sin del inte finna att motionärernas yrkande, om vikten
av att understryka att regional balans är ett prioriterat mål, står i motsättning
till någonting som anförs i finansplanen och budgetpropositionen. För att
inga som helst missförstånd skall råda bör emellertid regional balans
uttryckligen anges som ett av den ekonomiska politikens övergripande
mål.

Vad utskottet här anfört i anledning av finansplanen och yrkande 2 i
motion 2140 bör ges regeringen till känna.

Beträffande motion 2107 (m) yrkande 3 om liberalisering av kreditpolitiken
vill utskottet anföra följande.

Det grundläggande problemet för kreditpolitiken under överblickbar tid
är hur budgetunderskottens likviditetsskapande effekt på samhällsekonomin
skall kunna begränsas till vad som är förenligt med en ambitiös antiinflationspolitik.
I syfte att kunna fullgöra denna och andra uppgifter måste
riksbanken ha minst hela den medelsarsenal som i dag står till förfogande.
Därutöver måste man bl. a. försöka finna nya vägar att finansiera budgetunderskottet
utanför banksystemet. Den kreditpolitiska utredningens betänkande
En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) är f. n. föremål för
remissbehandling. Riksdagen får senare tillfälle att ta ställning till eventuella
förslag till ändringar av nuvarande kreditpolitiska lagstiftning m. m. som kan
komma ut av ett övervägande av utredningens förslag. Att i detta läge
avhända riksbanken en del av de instrument som den i dag har finner inte
utskottet förenligt med en ansvarsfull politik.

Med det anförda avstyrks motion 2107 yrkande 3.

I motionerna 861 (vpk) yrkandena 1 och 2, motion 1589 (m) yrkande 6 och
motion 2140 (c) yrkande 4 hemställs om riksdagens uttalande angående de
institutionella formerna för kapitalbildningen i ekonomin.

I motion 861 anförs att riksdagen uttalar sig för upprättande av
samhällsfonder under lönearbetarkontroll och för lokala fackliga investeringsfonder.
Såväl i motion 1589 som i motion 2140 anför motionärerna
argument mot system med kollektiva löntagarfonder.

Vad gäller yrkandena i motion 861 vill utskottet anföra att regeringen
nyligen tillsatt expertgrupper som bl. a. har att utreda utformningen av ett
vinstdelningssystem, förutsättningarna för löntagarfonders placeringspolitik
m. m. Innan detta arbete är slutfört är det enligt utskottets uppfattning för

FiU 1982/83:30

tidigt att ta ställning till utformningen av olika fondsystem.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1 och 2 i motion 861.

I motion 1589 (m) yrkande 6 och motion 2140 (c) yrkande 4 hävdas med lite
olika argumentering att kollektivt ägda löntagarfonder skulle vara oförenligt
med vårt nuvarande samhällssystem.

För att kunna ta ställning till ett så övergripande och komplicerat problem
som löntagarfondernas roll och eventuella verkningar i ett samhälle av
Sveriges typ krävs enligt utskottets uppfattning minst att ett färdigt
löntagarfondsystem finns utarbetat. Något sådant system finns emellertid
ännu inte.

Den viktiga frågan om uppbyggnaden av och kontrollen över kapitalbildningen
kan enligt utskottets mening inte behandlas på det förenklade sätt
som görs i motionerna. I avvaktan på att färdiga förslag om löntagarfondsystem
föreläggs riksdagen bör inte riksdagen göra någon viljeyttring i
frågan.

Med det anförda avstyrks motion 1589 yrkande 6 och motion 2140 yrkande

De resonemang som förs i motion 217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt
Silfverstrand (s), yrkande 1, angående behovet av initiativ från svensk sida i
syfte att öka beredvilligheten i olika länder att vidta åtgärder för att öka den
ekonomiska aktiviteten i industriländerna ligger väl i linje med vad som
utskottet anfört ovan.

Det torde väl numera stå klart att vi inte enbart kan lita till en spontan
uppgång i världsekonomin utan att samordnade aktioner behövs för att
kunna hävda centrala mål för den ekonomiska politiken. Vilken strategi och
vilka medel som skall användas får bedömas särskilt för varje enskilt land. I
en del fall kan försiktig stimulans av konsumtion och investeringar vara det
mest lämpliga. Stimulans av investeringar kan därvidlag riktas mot såväl
privat som offentlig sektor. I andra fall kan åtgärder på ekonomins
utbudssida i syfte att påverka incitamenten etc. vara mer lämpliga. Som
utskottet anfört ovan är det särskilt lämpligt för Sverige att i skilda
internationella fora verka i dessa avseenden. Ett exempel på hur en sådan
nyanserad ansats kan vara utformad finns i den rapport som tjugosex
prominenta nationalekonomer publicerade i slutet av förra året (Promoting
World Recovery, A Statement on Global Economic Strategy, Washington,
DC, 1982).

Vad utskottet här anfört med anledning av motion 217 yrkande 1 bör ges
regeringen till känna.

I motion 703 (vpk) hemställs att riksdagen begär förslag till en engångsskatt
på stora förmögenheter i syfte att motverka de förmögenhetsöverföringar
som sker genom inflationen.

Den i många stycken kärva ekonomiska politik som vi tvingas driva i vårt
land under de närmaste åren för att rätta till de strukturella obalanserna

FiU 1982/83:30

kommer att ställa krav på alla grupper. Löntagarna kommer att få vidkännas
reallönesänkningar. I ett sådant läge är det viktigt att även andra grupper får
bära krispolitikens bördor. Åtgärder i den riktningen har redan vidtagits eller
förbereds. Det gäller bl. a. skärpningar i arvs-, förmögenhets- och gåvobeskattningen.
Vissa skattelättnader till aktieägare minskas eller återtas.
Åtgärder har också vidtagits för att värna det sociala trygghetssystemet och
därmed mildra krispolitikens verkningar. Hit hör inte minst infriandet av de
fyra socialdemokratiska vallöftena: att riva upp beslutet om karensdagar i
sjukförsäkringen, att upphäva försämringen av arbetslöshetsförsäkringen,
att återställa värdesäkra pensioner och att återställa statsbidragsnivån inom
barnomsorgen. Härutöver bör också nämnas att barnbidragen höjts, särskilt
för flerbarnsfamiljerna, och att matsubventionerna ökar.

Dessa åtgärder torde ligga i linje med motionärernas intentioner när det
gäller fördelningspolitiken. Det är dock enligt utskottets uppfattning inte
lämpligt att nu ta ut någon ytterligare engångsskatt på vissa förmögenheter.
Skattepolitikens inriktning, innefattande bl. a. finansieringen av skattereformen
1984 och 1985 m. m., är för närvarande föremål för beredning i
regeringskansliet. När ett konkret förslag föreligger får riksdagen ta ställning
till skattepolitiken i ett sammanhang.

Med det anförda avstyrks motion 703.

Beträffande motion 1161 av Marianne Karlsson (c) om en mer eller mindre
generell övergång från arbetsgivaravgifter till indirekta skatter vill utskottet
framhålla att närbesläktade frågor för närvarande är föremål för översyn.
Det gäller bl. a. beskattningen av olika produktionsfaktorer genom s. k.
proms. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening för tidigt att nu
begära någon utredning i frågan.

Med det anförda avstyrks motion 1161.

Budgetförslaget

Underskottet i den svenska statsbudgeten har vuxit kraftigt sedan mitten
av 1970-talet. Underskottets andel av BNP har ökat oavbrutet från en nivå på
2-4 % under första hälften av 1970-talet till ca 14 % under innevarande
budgetår. Utgifternas andel av BNP har successivt ökat medan inkomsternas
BNP-andel varit relativt konstant. Genom det snabbt växande underskottet
har räntekostnaderna för upplåningen stigit dramatiskt. Räntorna är den
utgiftspost som både relativt sett och i absoluta tal ökar mest. Inte ens ett
nominellt oförändrat budgetunderskott kommer att kunna ändra på denna
utveckling. Även en stor del av de övriga utgifterna ökar automatiskt. Detta
gör det utomordentligt svårt att bryta utvecklingen.

Enligt utskottets uppfattning är det emellertid nödvändigt att bryta den
hittillsvarande utgifts- och saldoutvecklingen. Ett växande underskott
försvårar en aktiv inflationsbekämpning. Det finns risk för att finansieringsbehovet
driver upp räntor och binder en alltför stor del av det tillgängliga

3 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

kreditutrymmet i statspapper. Därigenom fördyras och förhindras framför
allt företagens investeringar vilket dämpar den ekonomiska tillväxten.

Möjligheten att komma tillrätta med underskotten är i hög grad beroende
av i vilken utsträckning man lyckas bryta utgiftsautomatiken. Inom flera
områden måste de automatiskt verkande reglerna ersättas med särskilda
politiska beslut om utgifternas storlek. Därigenom stärks också det politiska
inflytandet. Utrymme för reformer måste skapas genom omprioriteringar.
Enligt utskottets uppfattning kan man emellertid inte ensidigt inrikta sig på
att begränsa utgifterna. Det är därför nödvändigt att också vidta åtgärder för
att öka inkomsterna. Utskottet ställer sig inte heller främmande för att i ökad
utsträckning pröva att avgiftsfinansiera offentliga tjänster. För att minska
underskottet måste inkomsterna varaktigt öka väsentligt snabbare än
utgifterna. Som utskottet redovisat tidigare måste kraven på finansiell
stramhet också vägas mot budgetens reala effekterpå ekonomin. Ett centralt
inslag i strategin för den ekonomiska politiken måste vara att stimulera de
tillväxtskapande krafterna. Genom devalveringen har den konkurrensutsatta
sektorn kunnat stärka sin konkurrenskraft. Genom ett omfattande
investeringsprogram har förutsättningar skapats för en ekonomisk tillväxt.

I regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1983/84 beräknas
underskottet till 90,2 miljarder kronor. Det är ett något lägre underskott än
för innevarande år. I statsbudgeten för budgetåret 1982/83 var underskottet
75,8 miljarder kronor. Redan utvecklingen under sommaren 1982 visade att
flera utgiftsposter var grovt underskattade. Med stöd av finansfullmakten
anvisade den tidigare regeringen 1,2 miljarder kronor för vissa sysselsättningsskapande
åtgärder för att möta den växande arbetslösheten. I den första
budgetprognosen för budgetåret 1982/83 som riksrevisionsverket (RRV)
redovisade i september hade underskottet räknats upp till närmare 78
miljarder kronor. I den prognosen hade inte omläggningen den 1 juli av
finansieringen av statsskulden med statsskuldväxlar beaktats. Denna
omläggning ökade kostnaderna för statsskuldräntor med storleksordningen 5
miljarder kronor. Det visade sig vidare att behovet av medel till följd av
redan inträffade förluster och behovet av nytt kapitaltillskott i den statliga
företagssektorn kraftigt underskattats.

Riksdagen beslutade under hösten, mot bakgrund av det försämrade läget
på arbetsmarknaden, att anvisa ytterligare 2,4 miljarder kronor för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För att stimulera den ekonomiska aktiviteten
och lägga grunden för den framtida tillväxten beslutade riksdagen
också anvisa medel för investeringsprogrammet. Vidare beslutade riksdagen
att återställa ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen, pensionssystemet,
arbetslöshetsförsäkringen samt bidragen till den kommunala barnomsorgen.
Dessa åtgärder finansierades genom en höjning av mervärdeskatten och
arbetsgivaravgifterna. Som utskottet redovisade i sitt betänkande med

FiU 1982/83:30

anledning av förslagen, balanserade dessa åtgärder i stort sett varandra
budgetåret 1982/83 (FiU 1982/83:10). Utskottet kan mot denna bakgrund
inte finna fog för påståendet i t. ex. centermotionen att utgifterna i den nu
föreliggande beräkningen skulle vara kraftigt uppblåsta. I RRV:s senaste
budgetprognos har utgifterna justerats upp ytterligare jämfört med regeringens
bedömning i januari. Detta ger också stöd för utskottets bedömning att
den av regeringen beräknade utgiftsnivån inte är överskattad.

Inkomsterna både innevarande och nästkommande budgetår påverkas i
någon mån av vissa poster av engångskaraktär. Innevarande år har
inkomsterna beräknats utifrån att kredittiderna för mervärdeskatt på
importerade varor förkortats. Detta gör att inbetalningarna påskyndas
budgetåret 1982/83. Det ger en tillfällig kassamässig förstärkning med ca 3
miljarder kronor detta budgetår. Riksdagen beslutade vidare att avveckla
vissa statliga fonder. Behållningen i fonderna skulle tillföras statskassan.
Sammantaget beräknas dessa åtgärder förstärka statsinkomsterna med drygt
4 miljarder kronor budgetåret 1982/83.

I beräkningen av budgetutfallet för budgetåret 1983/84 ingår också vissa
effekter av engångsnatur. Uppbörden B-skatt kommer från och med 1984. .tt
drivas in i snabbare takt. Detta ökar de totala inkomsterna 1984 och 1985.
Åtgärderna kommer emellertid att återverka på inbetalningarna av kvarskatt
fr. o. m. år 1986. Den kassamässiga förbättringen bortfaller således efter
några år.

Skattekreditutredningens förslag om förkortad kredittid för inbetalning av
mervärdeskatt och vissa punktskatter väntas leda till vissa räntevinster och ge
en engångseffekt om drygt två miljarder kronor. Förslagen remissbehandlas
för närvarande och väntas föreläggas riksdagen i sådan tid att de får effekt
budgetåret 1983/84.1 statsbudgeten har under posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto, en förstärkning av inkomsterna om ca 2 miljarder
kronor inkalkylerats till följd härav.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att fr. o. m. budgetåret 1983/84
skall några avsättningar inte längre göras till sjukförsäkringsfonden om
avgiftsuttaget skulle visa sig leda till att avgifterna blev större än den andel
om 85 % av de totala utgifterna för sjukförsäkringen som avgifterna enligt
riksdagens beslut skall svara för.

Med den nu förutsedda utvecklingen av inkomster och utgifter för
sjukförsäkringen skulle detta innebära en permanent förstärkning av
statsinkomsterna. Det överskott som nu finns fonderat i sjukförsäkringsfonden
har enligt ett utredningsförslag som för närvarande remissbehandlas
föreslagits bli överfört till statsbudgeten. Någon effekt härav har inte
beaktats i statsbudgeten för 1983/84.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att förstärkningarna av
engångskaraktär som beräknas påverka inkomsterna budgetåren 1982/83
och 1983/84 synes under dessa förutsättningar vara av ungefär samma

FiU 1982/83:30

storleksordning båda åren, dvs. utvecklingen mellan åren påverkas inte
nämnvärt av dessa engångsförstärkningar.

Inkomsternas, utgifternas och saldots utveckling framgår av tabell 3.

Tabell 3. Statsbudgetens utveckling budgetåren 1981/82-1983/84

Absolut nivå miljarder kr.		Förändring till i procent
1981/82 1982/83	1983/84	1982/83 1983/84

Inkomster	167,1	183,9	204,1	+ 10,1	+ 11,0
Utgifter exkl. statsskuldräntor	207,4	230,1	237,8	+ 10,9	+ 3.3
Statsskuldräntor	27,7	45,6	56,5	+ 64,6	+ 23,9
Utgifter inkl. statsskuldräntor	235,1	275,7	294,3	+ 17,3	+ 6,7
Saldo	-68,0	-91,8	-90,2	- 23.81	+ 1,6*

1 miljarder kronor

I finansplanen 1982 angavs som mål för utvecklingen av utgifter exklusive
statsskuldräntor att de skulle minska med 3 % realt per år. Det beräknade
utfallet för 1982/83 om nominellt + 10,9 % tyder inte på att så skulle bli fallet.
För budgetåret 1983/84 beräknas dessa utgifter öka med endast 3,3 % i
nominella termer. Det bör dock observeras att regeringen i posten Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto, inkalkylerat vissa inkomster. Det betyder
att utgifterna brutto är väsentligt större än vad som framgår av tabellen. Det
innebär att de totala utgifterna exklusive statsskuldräntor sannolikt skulle
komma att öka med drygt 6 %. Det är därför troligt att de räknat i reala
termer inte kommer att öka budgetåret 1983/84. Utskottet kan således
konstatera att utgiftsutvecklingen realt räknat synes ha dämpats i och med
det nu framlagda budgetförslaget. Utgifterna exklusive statsskuldräntor
tenderar att utvecklas långsammare än BNP-tillväxten, dvs. utgiftsandelen i
förhållande till BNP kan väntas sjunka. Det första nödvändiga steget mot en
sanering av statsfinanserna skulle sålunda tas.

Under 1970-talet har offentliga sektorns totala utgifter ökat med 5,9 % per
år vilket är betydligt snabbare än BNP-tillväxten som uppgick till 2 % per år.
År 1982 beräknas den reala utgiftstakten ha bromsats upp kraftigt till 2,3 %.
Den offentliga sektorns efterfrågan i form av konsumtion och investeringar
beräknas ha ökat med endast 0,5 % 1982. Den offentliga sektorns anspråk på
reala resurser väntas 1983 öka med ca 0,5 % vilket således är lägre än den
förväntade BNP-tillväxten.

I motion 2107 (m) redovisas ett budgetalternativ som enligt motionärernas
beräkningar innebär besparingar om 18 miljarder kronor budgetåret 1983/84
jämfört med regeringens förslag. Samtidigt föreslås skattesänkningar för år
1984 som under budgetåret 1983/84 sänker inkomsterna med närmare 5
miljarder kronor. Enligt utskottets mening är de kassamässiga effekterna på

FiU 1982/83:30

statsbudgeten 1983/84 kraftigt överskattade såväl på inkomstsidan som på
utgiftssidan såvida inte motionärerna avser att också föreslå drastiska
omläggningar av de administrativa rutinerna och nya in- och utbetalningsrutiner.
Det finns också skäl att ifrågasätta beräkningarna av helårseffekterna
i motionen. Motionärerna bedömer sålunda att arbetslösheten kommer
att bli högre under 1983 än vad regeringen tror. Trots detta föreslår
motionärerna att antalet platser i beredskapsarbeten skall minskas. Försöker
man dessutom ta in i bilden effekterna på arbetsmarknaden av motionärernas
budgetalternativ skulle, som utskottet redovisat tidigare, sannolikt
arbetslösheten bli väsentligt mycket högre. Mot den bakgrunden borde
snarast utgifterna för beredskapsarbeten ha räknats upp. Är i stället
motionärernas avsikt att låta politiken resultera i ökad öppen arbetslöshet
måste utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen påverkas. Enligt utskottets
bedömning är motionärernas förslag inte konsistenta i dessa delar. Även
beräkningarna i övrigt kan ifrågasättas på en lång rad punkter. Sammantaget
bedömer utskottet att effekten av åtgärderna budgetåret 1983/84 ger ett ca 10
miljarder kronor lägre saldo än regeringsförslaget. Godtar man dessutom
motionärernas bedömning att en sänkt löneavgift kompenseras till 25 % av
ökade löner blir inkomstbortfallet väsentligt större. Saldoeffekten blir i så
fall motsvarande mindre. Osäkerheten i skattningarna är betydande. Å
andra sidan kan de angivna besparingseffekterna uppnås om man väljer att
anpassa regelsystemet till besparingsmålet eller helt bortser från åtgärdernas
sociala konsekvenser, exempelvis när det gäller nedskärningar av olika
industristöd eller, som nämnts, av beredskapsarbeten. Sett utifrån denna
utgångspunkt måste utskottet bestämt avstyrka en politik där kravet på
finansiell åtstramning i statsbudgeten överordnas åtgärdernas reala effekter
på samhällsekonomin.

Utskottet har tidigare analyserat motionärernas förslag till politik och
därvid funnit att den enligt utskottet leder till oacceptabla konsekvenser.
Utskottet kan mot bakgrund härav inte tillstyrka den allmänna inriktning
som förslagen innebär.

I motion 2140 (c) redovisas ett budgetalternativ vars huvudingrediens
består av besparingar inom sjukförsäkringen, pensionssystemet och ändrat
statsbidragssystem för den kommunala barnomsorgen. Dessa besparingar
ger enligt motionärerna utrymme för en sänkning av mervärdeskatten och
arbetsgivaravgifterna. Man föreslår vidare att den nyligen införda avdragsrätten
för avgifter till fackföreningar skall avskaffas och att skattereduktionen
för aktieutdelningar skall återinföras år 1984. Därutöver föreslås
besparingar om ca en halv miljard kronor men också några utgiftsökningar
om tillsammans ett par hundra miljoner kronor. Enligt utskottets bedömning
balanserar i stort sett dessa förändringar på inkomst- och utgiftssidan
varandra. I övrigt föreslår man att bostadslånesystemet skall lyftas ut från
statsbudgeten, att vissa mindre lån skall avvecklas och att vissa statliga fonder

FiU 1982/83:30

skall upplösas. Effekterna av dessa senare åtgärder är i huvudsak av
engångskaraktär.

Utskottet redovisade redan i höstas sin syn på besparingarna inom
sjukförsäkringen, pensionssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och bidragen
för den kommunala barnomsorgen (FiU 1982/83:10). Enligt utskottet får inte
de begränsningar i statsutgifterna som måste vidtas ensidigt riktas mot de
sämst ställda i samhället. Det är tvärtom nödvändigt att värna om den sociala
grundtryggheten i ett läge då det krävs åtgärder som innebär påfrestningar på
stora befolkningsgrupper. Utskottet avvisar mot denna bakgrund inriktningen
av förslagen i motion 2140 men konstaterar att effekterna på efterfrågenivån
är ungefär desamma som av regeringens förslag.

I motion 1647 (fp) föreslås besparingar inom sjukförsäkringen, pensionssystemet,
statsbidragen till arbetslöshetskassorna och den kommunala
barnomsorgen. På inkomstsidan föreslås sänkt mervärdeskatt, sänkt arbetsmarknadsavgift
och vissa förändringar i inkomstbeskattningen. Dessutom
föreslås minskningar av livsmedelssubventionerna och av bidragen till
kommunerna samt ökad avgiftsfinansiering. Sammantaget skulle åtgärderna
leda till ett något lägre budgetunderskott än vad regeringen beräknar.

Utskottet anser att en neddragning av livsmedelssubventionerna framstår
som fördelningspolitiskt oacceptabelt. Livsmedelssubventionerna utgår
endast på baslivsmedel ochharsåledesenklart fördelningspolitisk profil. Att
som kompensation höja barnbidragen är enligt utskottets mening inte
tillräckligt. Vad gäller förslagen att minska bidragen till kommunerna
återkommer utskottet till detta under avsnittet om den kommunala
ekonomin. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört och tidigare redovisat
beträffande besparingar inom socialförsäkringssystemet och den kommunala
barnomsorgen avstyrker utskottet den inriktning av budgetpolitiken som
föreslås i motion 1647.

I motion 1710 (vpk) föreslås kraftiga utgiftsökningar på en rad områden.
Till en del finansieras utgiftsökningarna med besparingar inom försvaret och
av skattehöj ningar. N ettoeffekten blir en saldoförsämring med ca 3 milj arder
räknat för helår.

Enligt utskottets bedömning blir budgetförsämringen under budgetåret
1983/84 minst dubbelt så stor. Orsaken härtill är att flera av finansieringsförslagen
är ofullständigt utredda. De förväntas därför inte få effekt förrän
efter ett antal år. Mot den bakgrunden skulle motionärernas förslag enligt
utskottets mening innebära en alltför stor försämring av budgetsaldot.
Utskottet kan med hänsyn härtill inte tillstyrka vad som anförs i motion 1710
om riktlinjerna för budgetregleringen.

Utskottet har i ett särskilt betänkande (FiU 1982/83:26) med anledning av
riksdagens revisorers förslag 1982/83:8 om besparingsåtgärder i statsförvaltningen
redovisat sin syn på myndigheternas budgetarbete, deras möjligheter

FiU 1982/83:30

till rationaliseringar och omprioriteringar. Utskottet får i dessa delar av de
budgetpolitiska riktlinjerna hänvisa till detta betänkande.

Vissa kassahållningsfrågor avser utskottet att behandla i ett betänkande
senare i vår med anledning av motionsförslag om åtgärder avseende ändrade
in- och utbetalningar till staten.

Övriga motionsyrkanden

1 motion 2140 (c) yrkande 5 begärs vidare att regeringen skall utreda olika
förslag att begränsa de automatiska kostnadsökningarna i statsbudgeten.
Motionärerna anför att en intressant metod att begränsa de automatiska
kostnadsökningarna i budgeten kan vara att full kompensation för prisstegringarna
endast ges upp till en viss nivå. I konsekvens härmed bör
indexuppräkningen i skatteskalan också begränsas, anför motionärerna.

Utskottet anser att motionärernas förslag om en begränsad kompensation
kan vara ett sätt att dämpa inflationsförväntningarna. Genom att endast en
begränsad kompensation ges i transfereringssystemet kan kanske förutsättningar
skapas för att minska kompensationstänkandet i andra sammanhang,
vilket skulle kunna bidra till att dämpa de inflationsdrivande krafterna.
Liknande tankegångar framförs i motion 1647 (fp). Där sägs att det är viktigt
att statsmakterna försöker skapa trovärdighet för en långsiktigt låg
prisökningstakt. En metod kan vara, sägs i motionen, att ange ett mål för
inflationstakten, t. ex. 5 %, och därefter med lämpliga åtgärder ge eftertryck
åt denna målsättning.

Utskottet anser att frågan om att lösa upp automatiken på utgiftssidan är
en mycket central fråga i det framtida budgetarbetet. Endast genom att bryta
utgiftsautomatiken är det möjligt att dämpa utgiftstillväxten och motverka
ytterligare ökning av budgetunderskottet. Principen om en begränsad
uppräkning av anslagen har tillämpats på några områden i årets budgetförslag.
Enligt utskottets mening bör man försöka tillämpa metoden också på
andra områden. Det vore enligt utskottet önskvärt att regeringen för
riksdagen redovisade konsekvenserna av automatiken förutom för statsbudgeten
även för socialförsäkringssystemet och jordbruksregleringen.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 2140 yrkande 5 bör ges
regeringen till känna.

I motion 2140 (c) yrkande 6 föreslås att regeringen bör ges i uppdrag att
framlägga förslag om avveckling av ett antal statliga fonder. Utskottet har
tidigare uttalat att man bör eftersträva en rationell hantering av statliga
fonder (FiU 1982/83:11). Utskottet tillstyrkte att fonder som inte längre
fyller någon självständig funktion avvecklas, vilket riksdagen biföll. Det
finns dessutom ett antal fonder som fortfarande fyller ett syfte, men där detta
syfte med större fördel kan tillgodoses genom direkta anslag över statsbudgeten.
Det föreligger ett utredningsförslag om att avveckla dessa fonder

FiU 1982/83:30

(SOU 1982:62). Förslaget är för närvarande under remissbehandling.
Utskottet förutsätter att regeringen så snart som möjligt efter remissbehandlingen
tar ställning till utredningsförslaget och remissynpunkterna. Förslag
bör därefter framläggas för riksdagen. Den av regeringskansliet lämnade
propositionsförteckningen för våren 1983 visar att detta är regeringens
avsikt. Mot bakgrund härav ser inte utskottet det påkallat med något initiativ
från riksdagens sida i frågan.

Motionsyrkandet bör därför avslås.

I motion 426 av Bertil Danielsson (m) och Ewy Möller (m) anförs att vissa
typer av offentlig verksamhet som t. ex. tillståndsgivning bör göras självbärande
genom kostnadstäckande avgifter. Därigenom begränsas samhällets
kostnader samtidigt som verksamheten bibehålls med oförändrad servicegrad
och kompetens.

Utskottet anser att olika former av avgiftsbelagd verksamhet kontinuerligt
bör ses över och att avgifterna bör anpassas till kostnadsnivån. Myndigheter
med avgiftsbelagd verksamhet skall varje år samråda med riksrevisionsverket
om avgiftsnivån. Även beträffande principen för avgiftssättning och
kalkylering skall samråd äga rum med riksrevisionsverket. Verket har också
ansvar för att föreslå utvidgad avgiftsfinansiering. I årets budgetproposition
anmäls att en genomgång gjorts i höstens budgetarbete som kommer att leda
till att ett stort antal avgifter kommer att höjas. Föredraganden aviserar
också att han i de årliga anvisningarna för budgetåret 1983/84 avser att ålägga
myndigheterna att redovisa förslag till ändringar av taxor och avgifter.
Utskottet anser att motionärernas önskemål därmed i huvudsak tillgodosetts.
Något initiativ från riksdagens sida anser inte utskottet nödvändigt.
Motionen avstyrks.

I motion 1647 (fp) yrkande 3 begärs en översyn av den offentliga sektorns
långsiktiga finansieringsformer. Som allmän princip framhålls att kostnader
för att tillhandahålla offentliga tjänster i större utsträckning bör bäras av den
som utnyttjar tjänsterna i fråga. Motionärerna menar också att finansieringen
av offentliga transfereringar måste ses över. Sambandet mellan individens
förmån och utgift måste stärkas.

När det gäller finansieringen av de offentliga transfereringarna vill
utskottet anföra följande. Stora delar av socialförsäkringssystemet är
finansierade med arbetsgivaravgifter. Egenavgifterna svarar för en mycket
liten del. Utvecklingen de senaste tio-femton åren har inneburit att de
försäkrades egna avgifter successivt ersatts av arbetsgivaravgifter. Vissa
administrativa fördelar har därmed vunnits. Utskottet vill dock inte utesluta
att finansieringsformerna inom olika försäkringssystem kan komma att
behöva ses över. Framför allt har de statsfinansiella förutsättningarna
kraftigt förändrats sedan försäkringssystemen introducerades. Utskottet ser
emellertid inte någon anledning att för dagen ta något särskilt initiativ i
frågan.

Motion 1647 yrkande 3 avstyrks därmed av utskottet.

FiU 1982/83:30

Beträffande motion 278 av Tage Adolfsson (m) med förslag om att tillsätta
en kommission med uppgift att få balans mellan statens inkomster och utgifter
senast år 1986 och att fastställa en avbetalningsplan för statsskulden vill
utskottet anföra följande.

Det stora budgetunderskottet och den ökande statsskulden utgör ett
mycket allvarligt problem. Detta får dock inte förleda oss att lägga en alltför
förenklad syn på de samhällsekonomiska sammanhangen. Statens ekonomi
följer inte, och bör heller inte följa, samma regler som ett enskilt hushåll eller
företag. Vad som händer när statsskulden ökar är att obligationsinnehavare,
privata och offentliga institutioner, enskilda företag och personer får en allt
större fordran på staten. Sparandet flyttas över från det offentliga till i första
hand olika privata institutioner. Att statens skuld därigenom växer får inte
samma konsekvenser för staten som en ökad skuldsättning får för företag och
enskilda personer av att deras skuld växer. Allvarliga problem av olika slag
uppkommer förvisso när underskotten skall finansieras, speciellt i ett läge
när statsskulden ökar snabbt, men den totala skuldstocken är av underordnat
intresse.

Vilket budgetsaldo som på lång sikt är optimalt ur samhällsekonomisk
synvinkel är det svårt att ha någon bestämd mening om. I dag har vi
uppenbarligen ett för stort strukturellt underskott i den meningen att vi
skulle ha en stor del av underskottet kvar även vid fullt kapacitetsutnyttjande
i ekonomin. Därför måste vi också målmedvetet arbeta för att minska
underskottet. Att det, som motionären föreställer sig, skulle vara möjligt att
nå budgetbalans redan 1986 är emellertid helt orealistiskt. Som ett exempel
på vad budgetbalans 1986 skulle kräva kan nämnas att även om vi i dag
avskaffade alla statliga verk och myndigheter (inkl. försvaret) skulle vi ändå
inte kunna minska underskottet med mer än hälften.

Med det anförda avstyrks motion 278.

Den kommunala ekonomin

I motion 1647 (fp) anförs att volymökningen av den kommunala
konsumtionen bör begränsas till högst 1 %. Kommunal service bör byggas ut
endast i den mån det kan ske genom omprioriteringar eller genom
avgiftsfinansiering. Ett effektivare resursutnyttjande bör kunna uppnås
genom att tillämpa anbudsförfarande. Motionärerna föreslår att ytterligare 3
miljarder bör dras in från kommunerna 1984.

I motion 2140 (c) yrkande 8 anges att den kommunala konsumtionsvolymen
endast får öka med 1 %. Motionärerna påstår att regeringen plockar av
kommunsektorn drygt 5 miljarder kronor. Motionärerna föreslår vidare att
de specialdestinerade bidragen bör ersättas av skatteutjämningsbidrag.

I motion 2107 (m) yrkande 4 anförs att den kommunala verksamheten
redan 1983 bör omprövas med syfte att stoppa tillväxten av den kommunala
konsumtionen. Inga nya uppgifter får läggas på kommunerna de närmaste
åren. Det kan till och med bli aktuellt att ompröva tidigare beslut, anför

FiU 1982/83:30

motionärerna. Man bör eftersträva en minskad detaljreglering av den
kommunala verksamheten. Motionärerna föreslår att skattestopp införs
1984 och att frågan om permanent skattetak utreds. Transfereringarna till
kommunerna bör minskas med 2,2 miljarder kronor. Å andra sidan bör
kommunerna få tillgodoräkna sig hela skatteunderlaget från fysiska personer
på det sätt som föreslagits i budgetförslaget. Däremot anser motionärerna att
skatteunderlaget från juridiska personer helt kan slopas.

I motion 1710 (vpk) yrkande 3 anförs att en ökad satsning på kommuner
och landsting är nödvändig både för att bekämpa arbetslösheten och lösa
angelägna sociala behov. Inriktningen bör vara att kommunerna skall få
utrymme för en avsevärt större expansion, av storleksordningen 3 % per år.

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande. Enligt de
kalkyler som den s k KEA-gruppen gjort beräknas kommunsektorns
finansiella situation bli kraftigt försämrad åren 1984 och 1985. Spridningen
mellan olika kommuner och landsting är stor. När motionärerna i motion
2140 (c) påstår att regeringen orsakat kommunerna ökade kostnader om 5
miljarder kronor innefattar man även löneökningar på 1,3 miljarder kronor i
detta belopp. Utskottet har ingen förståelse för synsättet att avtalsenliga
löneökningar skulle vara ett sätt för regeringen att ”plocka av” kommunerna
pengar. Vidare ingår kostnader för momshöjning och arbetsgivaravgift i det
belopp motionärerna anser regeringen tagit från kommunerna. Som
utskottet ser det skulle sannolikt avtalsrörelsen blivit betydligt mer
komplicerad och lett till långt större löneökningar om inte regeringen höjt
mervärdeskatten för att finansiera expempelvis borttagandet av karensdagarna
i sjukförsäkringen. Utskottet anser vidare att en mer korrekt bild hade
erhållits om motionärerna uppmärksammat att regeringen avser att återställa
den begränsning av skatteunderlaget från fysiska personer som den
borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade våren 1982.

Enligt utskottets mening är det i det finansiella läge som vi nu befinner oss i
inte heller meningsfullt att ange någon preciserad volymtillväxt för den
kommunala konsumtionen. Det finansiella utrymmet sätter gränser för
konsumtionens tillväxt. Under beaktande av de viktiga uppgifter som
kommuner och landsting har att utföra är det viktigt att den kommunala
utvecklingen inordnas i ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv.
Därtill kommer att de kommunala variationerna i förutsättningar är så stora
att ett genomsnittligt tal inte kan vara riktgivande för landet i sin helhet.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund de motionsyrkanden som
innebär att riksdagen bör godkänna vissa angivna ramar för den kommunala
konsumtionsutvecklingen. Inom det begränsade utrymme som finns tillgängligt
anser utskottet i likhet med regeringen att barnomsorg och äldreomsorg
bör prioriteras.

Utskottet tillstyrker vidare att översyner görs av olika specialdestinerade
bidrag i syfte att minska detaljregleringen och öka effektiviteten i bidragssystemen.
Mot bakgrund av de finansiella utsikterna för år 1984 och det

FiU 1982/83:30

angelägna i att hålla tillbaka de kommunala skattehöjningarna ser inte
utskottet för närvarande det som möjligt att minska statsbidragen till
kommunerna. Några indragningar i den storleksordning som föreslås i
motionerna 1647 (fp) och 2107 (m) ser inte utskottet som realistiska om man
inte accepterar kraftiga kommunala skattehöjningar eller en drastisk
nedskärning av den kommunala servicen. Utskottet vill för sin del inte
förorda en sådan politik. Å andra sidan är det finansiella utrymmet mycket
begränsat för åtgärder av den typ som föreslås i motion 1710 (vpk). Den
närmare omfattningen av de åtgärder som behöver vidtas för den kommunala
sektorn under 1984 får utskottet återkomma till sedan regeringen haft
överläggningar med kommunförbunden och utarbetat ett förslag till åtgärder.
Utskottet avstyrker med det anförda det som anförs om den kommunala
ekonomin i motionerna 1710 (vpk), 1647 (fp), 2107 (m) och 2140 (c).

Särskilda frågor

I budgetpropositionen anges att behovet av rörlig kredit för de myndigheter
som bedriver uppdragsverksamhet kommer att öka med 25 milj. kr. I
propositionen föreslås därför att ramen för den rörliga krediten i riksgäldskontoret
ökas med detta belopp. Utskottet har inte något att invända mot att
så sker.

Utskottet har inte något att erinra mot redovisningen i propositionen av de
statliga kreditgarantiåtagandena .

Hemställan

Utskottet hemställer
Finansplanen

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:1647
yrkande 1,1982/83:1710 yrkande 1,1982/83:2107 yrkande 1 och
1982/83:2140 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 1 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande balans mellan och inom skilda regioner som ett av
huvudmålen för den ekonomiska politiken att riksdagen med
anledning av vad som anförts i proposition 1982/83:100 bilaga 1
och motion 1982/83:2140 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande liberalisering av kreditpolitiken att riksdagen avslår
motion 1982/83:2107 yrkande 3,

4. beträffande kollektiva löntagarfonder att riksdagen avslår
motionerna 1982/83:861, 1982/83:1589 yrkande 6 och 1982/
83:2140 yrkande 4,

FiU 1982/83:30

5. beträffande regeringsinitiativ på det internationella planet för att
främja den ekonomiska utvecklingen att riksdagen med anledning
av motion 1982/83:217 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande engångsskatt på stora förmögenheter att riksdagen
avslår motion 1982/83:703,

7. beträffande utredning om övergång från arbetsgivaravgift till
indirekt skatt att riksdagen avslår motion 1982/83:1161,

Budgetförslaget

8. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:1647 yrkande 2,
1982/83:1710 yrkande 2, 1982/83:2107 yrkande 2 och 1982/
83:2140 yrkande 3 godkänner vad som förordats i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande utredning om begränsning av de automatiska
kostnadsökningarna i statsbudgeten att riksdagen med anledning
av motion 1982/83:2140 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande avveckling av ett antal statliga fonder att riksdagen
avslår motion 1982/83:2140 yrkande 6,

11. beträffande kostnadstäckande avgifter vid offentlig myndighets
tillståndsgivning att riksdagen avslår motion 1982/83:426,

12. beträffande översyn av den offentliga sektorns långsiktiga
finansieringsformer att riksdagen avslår motion 1982/83:1647
yrkande 3,

13. beträffande uttalande om tillsättande av en parlamentarisk
kommission för att uppnå balans mellan statens inkomster och
utgifter senast är 1986 att riksdagen avslår motion 1982/
83:278,

Den kommunala ekonomin

14. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med
anledning av vad som anförts i proposition 1982/83:100 bilaga 1
moment 6 och med avslag på motionerna 1982/83:1710 yrkande
3, 1982/83:2107 yrkande 4 och 1982/83:2140 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda frågor

15. beträffande ökad rörlig kredit för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet att riksdagen med bifall till proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 3 bemyndigar regeringen att i

FiU 1982/83:30

riksgäldskontoret disponera en från 175 000 000 kr. till
200 000 000 kr. ökad rörlig kredit för att på det sätt som
regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter
som bedriver uppdragsverksamhet,

16. beträffande statliga kreditgarantier att riksdagen lägger till
handlingarna vad som anförts i proposition 1982/83:100 bilaga 1
moment 7.

Stockholm den 17 februari 1983

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Per-Axel Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s),
Christer Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Bo Södersten
(s), Filip Fridolfsson (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Hugo Hegeland
(m) och Olof Johansson (c).

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Världsekonomin
är” och på s. 30 slutar med ”bilaga 1, moment 1” bort ha följande
lydelse:

Bedömningarna av den internationella ekonomiska utvecklingen 1983 har
under det senaste året successivt reviderats nedåt. Den internationella
ekonomiska utvecklingen präglas f. n. inte av något normalt konjunkturförlopp.
En del av nedgången förklaras av strukturella faktorer. Den långsiktiga
tillväxttrenden tycks ha brutits i många ekonomier, samtidigt som flertalet
västländer inte längre är villiga att acceptera en inflationsgenererande
stimulanspolitik.

Under 1982 minskade världshandeln med ca 1 % till följd av en kraftig
nedgång i OPEC:s och de icke oljeproducerande u-ländernas import. Den
restriktiva ekonomiska politik som bedrivits i flertalet i-länder har också
bidragit till den svaga utvecklingen av världshandeln. Det växande antalet
u-länder och östländer med betalningsbalansproblem bidrar till den svaga
utvecklingen av världshandeln.

För 1983 är det sannolikt att BNP-utvecklingen i OECD-länderna och
därmed tillväxten i världshandeln blir något bättre än under 1982. Detta
förutsätter dock att konjunktursituationen förbättras i Japan och USA.

FiU 1982/83:30

Det finns en uppenbar risk för att utvecklingen av världshandeln det
kommande året blir svagare än vad som nu kan förutses. Flera statshandelsländer
(Polen, Rumänien m. fl.) har stora problem med att betala räntor och
amorteringar på sina utlandslån. Även vissa utvecklingsländer (Mexico,
Brasilien, Argentina m. fl.) befinner sig i en utsatt position. Dessa länders
betalningssvårigheter minskar kreditutrymmet, vilket verkar återhållande på
världshandeln. Den ökade protektionismen verkar i samma riktning.

Enligt utskottet är det anmärkningsvärt att regeringen ”med alla medel”
skall försöka pådyvla andra länder en traditionell expansiv politik, som varje
gång den prövats under de senaste tio åren misslyckats. I Frankrike, det enda
land som fört en expansiv politik på senare tid, har den socialistiska
regeringen nu tvingats genomföra en åtstramning. Regeringen tycks tro att
det enda felet med Frankrikes expansiva försök var att inte alla västländer
gjorde på samma sätt.

Det går inte, vare sig globalt eller i enskilda länder, att expandera sig ur
krisen. Den bristande flexibiliteten i västvärldens ekonomier, den övertunga
offentliga sektorn och de övriga stagnationsorsakerna måste först angripas.

Eftersom låg inflationstakt är en förutsättning för att varaktigt komma till
rätta med de strukturella bristerna ges kampen mot inflationen högsta
prioritet i de stora industriländerna. Det finns ingen anledning att räkna med
en stabil tillväxt i världsekonomin så länge inflationen inte långsiktigt
bemästrats. Av samma orsak finns det - enligt utskottet - ej heller någon
anledning att räkna med en allmän underskottspolitik för att öka tillväxten.

Balansbristerna i den svenska ekonomin är stora. Vi har under en längre tid
haft stora och växande underskott i statsbudget och bytesbalans. Inflationstakten
har varit alltför hög och arbetslösheten har trendmässigt stigit. Det
föreligger ingen större skillnad mellan regeringen och moderata samlingspartiet
vad gäller centrala mål för den ekonomiska politiken som att få ner
underskotten, att bekämpa inflationen samt att öka i första hand industrisysselsättningen.

Regeringen har dock varken i finansplanen eller i krispropositionen från i
höstas gjort någon djupare analys av de bakomliggande orsakerna till
stagnationen. Den dåliga tillväxten i Sverige sägs endast vara en följd av
åtstramningspolitiken i OECD-länderna samt Sveriges otillräckliga konkurrenskraft.
De strukturella orsakerna till stagnationen tas inte upp till
diskussion.

Till betydande del sammanhänger stagnationen med att de underliggande
utvecklingskrafterna har försvagats. Den alltför snabba offentliga utgiftsexpansionen
har medfört att tillväxtförmågan i det privata näringslivet
försvagats. Ökade offentliga utgifter och skatter har brutit ned drivkrafterna
i vår ekonomi. Skatte- och bidragssystemet har fått negativa följder på
människornas och företagens vilja att spara, investera och arbeta. På

FiU 1982/83:30

väsentliga områden har marknadsekonomin begränsats, upphävts eller
snärjts in genom ett växande antal regleringar och utbyggd byråkrati. Den
svenska ekonomin har därmed successivt förlorat den flexibilitet och
anpassningsförmåga som den hade under 1950- och 1960-talen.

Det är meningslöst att, som regeringen gör, försöka bedriva efterfrågepolitik
om inte utbudet, dvs. produktionsprocessen, fungerar. För att
produktionen skall fungera måste i första hand de enskilda producenternas
motiv och drivkrafter vara tillräckliga.

Utskottet anser att beskrivningen av devalveringen som en offensiv
ekonomisk-politisk åtgärd är felaktig. Regeringens försök att skapa en
undervärderad krona är i stället ett uttryck för en förenklad tillväxtstrategi
som negligerar de strukturella svagheterna. Att 1930- och 1940-talens
devalveringar bidrog till en hög tillväxt i ekonomin beror till stor del på att de
underliggande utvecklingskrafterna då fortfarande var intakta. I dag saknas
de ekonomiska förutsättningarna för att lyckas med en kraftig devalvering.

Devalveringen innebär i praktiken att statsmakterna befriar arbetsmarknadens
parter från deras ansvar för produktion och sysselsättningsutveckling.
Därigenom förstärks återigen den rådande föreställningen att den fulla
sysselsättningen endast är regeringens ansvar. Allmänheten och arbetsmarknadens
parter lockas att se växelkursförändringar som bekväma konfliktlösare.

Enligt utskottet har regeringen valt en tidpunkt för devalveringen, då
företagens utländska marknader snarare krymper än växer. Det minskar
företagens benägenhet att sänka sina priser. I motion 2107 framhålls att
relativprissänkningen på svenska produkter därför riskerar att bli mindre än
vad regeringen räknat med.

Att devalveringen kommit vid en illa vald tidpunkt bekräftas av
konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer samt av den studie av
devalveringseffekten som statens industriverk (SIND) publicerade i början
av februari.

Av SIND-rapporten, som är en intervjuundersökning med ett hundratal
företag, framgår att devalveringen i betydligt mindre omfattning än
devalveringarna 1977 och 1981 kommer att föranleda relativa prissänkningar.
Detta synes bli fallet trots att devalveringen 1982 var mycket större än
tidigare devalveringar.

En anledning till att företagen väljer att inte sänka priserna är bristen på
tilltro till att devalveringen skall lyckas. Företagen tycks förutse att ökad
inflation och ökade lönekostnader snart kommer att radera ut det
konkurrensutrymme som devalveringen skapat.

Konjunkturbarometern, som publicerades i januari, visar att orderutfallet
under fjärde kvartalet 1982 var klart svagare än väntat och det speciellt från
exportmarknaderna. För första halvåret 1983 indikerar företagens planer att
industriproduktionen kommer att ligga kvar på den låga nivån från andra

FiU 1982/83:30

halvåret 1982, vilket innebär en betydande nedjustering jämfört med
septemberplanerna.

Mot denna bakgrund framstår regeringens prognos på en exportökning på
drygt 6 % och en industriproduktionsökning på 3 % 1983 som alltför
optimistisk. Det finns t. o. m. en risk att även den exportprognos på 4 %
ökning, som återfinns i motion 2107 och bl. a. förutsätter en relativ
prissänkning på 5 %, kan visa sig ligga i överkant.

Den av regeringen omtalade ”tredje vägen” innebär - som påpekas i
motion 2107 - inget annat än att en mycket hård åtstramning läggs på den
privata sektorn. Denna åtstramning motverkas av en stark expansion i de
offentliga utgifterna. De yrkesverksammas reallöner kommer att minska
med 5-6 %. En så stor reallönesänkning hade enligt utskottet kunnat
undvikas om regeringen i stället valt att spara i de offentliga utgifterna.

De centrala fördelningspolitiska konflikterna under 1980-talet mellan den
privata och den offentliga sektorn, mellan aktiva och inaktiva samt mellan
nuvarande generation och kommande generationer förbigås helt och hållet i
finansplanen.

Den ”tredje vägen” sägs innebära att vi skall ”arbeta” och ”spara” oss ur
krisen. Men i stället för att öka drivkrafterna och motiven att arbeta och
spara vidtas åtgärder på skatte- och utgiftssidan som får motsatt effekt.

Utskottet menar att regeringens politik framför allt innebär en mycket
kraftig offentlig utgiftsexpansion. De totala offentliga utgifterna tillåts växa
med 65 miljarder kronor 1983, vilket är en nästan tre gånger så snabb
ökningstakt som för våra samlade inkomster.

Statens utgifter ökar med hela 44 miljarder kronor. De borgerliga
regeringarnas besparingsansträngningar omintetgörs redan 1983. De offentliga
utgifterna beräknas i år motsvara ca 70 % av hela landets ekonomi. Det
är nytt världsrekord. Politikernas svängrum ökar samtidigt som svångremmen
dras åt kring människorna.

Genom engångsförstärkningar på inkomstsidan och en uppblåsning av
innevarande års budgetunderskott, döljer regeringen att budgetunderskottet
ökar. Utan engångsåtgärderna skulle budgetunderskottet ligga på ca 96
miljarder kronor.

Den snabba ökning av budgetunderskottet som socialdemokraterna nu
genomfört hotar, enligt utskottet, industrins utveckling. En ökad andel av
budgetunderskottet kommer att finansieras genom upplåning i de företag
som måste byggas ut om Sverige skall klara krisen. Företagens vilja att
investera kommer att minska när de inser att det lönar sig bättre att köpa
statspapper till 12-13 % ränta. Den av socialdemokraterna intensifierade
ökningen av de offentliga utgifterna och den därmed sammanhängande
försämringen av budgetunderskottet hotar därmed att omintetgöra målet för
den socialdemokratiska strategin, den industriella expansionen.

Den ökande andelen kortfristig upplåning - statsskuldväxlarna har en
löptid på 6-18 månader - skärper de finansiella problemen. Nästa budgetår

FiU 1982/83:30

beräknas statens bruttoupplåning uppgå till 210 miljarder kronor. 118
miljarder kronor måste lånas för att täcka förfallna skulder, drygt 90
miljarder för att täcka budgetunderskottet. Detta innebär att statens
bruttoupplåning för första gången i vår historia kommer att överstiga de
samlade statsinkomsterna, som beräknas till 204 miljarder kronor.

Som nämns i motion 2107 kommer med nuvarande utvecklingstendenser -en BNP-tillväxt på 1,5 %, realränta lika med 2,5 %, inga besparingar i de
offentliga utgifterna m. m. - om ca 10 år statsskuldsräntorna att vara lika
stora som statsinkomsterna. Statsobligationerna skulle i ett sådant läge bli
värdelösa. Räntedöden skulle bli ett faktum.

Inflationen beräknas bli 4-5 % i våra viktigaste konkurrensländer. Den
svenska inflationen blir i år med all sannolikhet 2-3 gånger så hög, vilket
innebär att en stor del av konkurrenskraftsförbättringen snabbt kommer att
ätas upp. Risken är stor att denna utveckling fortsätter efter 1983 på grund av
budgetunderskottets utveckling och de kompensationsmekanismer som
finns inbyggda i vår ekonomi.

Med den politik som föreslås i motion 2107 - sänkta löneskatter, en
ordentlig marginalskattereform, borttagande av de nya skatterna, kraftiga
besparingar och en neddragning av budgetunderskottet - går det enligt
utskottets bedömning att få bukt med inflationen.

Om våra stagnations- och sysselsättningsproblem skulle bero på för låg
ökning av de offentliga utgifterna och för små budgetunderskott skulle vi i
dag inte ha några problem. Tvärtom visar utvecklingen både i Sverige och
andra underskottsländer (Belgien, Italien, Danmark) att problemen bara
förvärras om vi väntar med att vidtaga nödvändiga åtgärder på budgetens
utgiftssida.

Lägre underskott innebär fasta spelregler. När vi får kontroll på
underskotten innebär det att företag, banker och hushåll inte behöver frukta
skattehöjningar och tvångssparande i statspapper etc. Framtiden går att
överblicka och förtroendet för politiken ökar, vilket enligt utskottet är viktigt
för bl. a. långsiktiga investeringsbeslut.

Att minska statens kreditefterfrågan verkar också stimulerande på
ekonomin. Det blir lättare och framför allt billigare för industrin att låna.
Lägre räntor stimulerar investeringarna och sysselsättningen.

Utskottet anser även att lägre löneskatter, ingen utdelningsskatt etc.
stimulerar investeringar och export. Därmed motverkas arbetslösheten.

Vid en sammanfattande bedömning av den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i finansplanen samt i partimotionerna kommer
utskottet fram till följande slutsats.

Regeringens finansplan utgör inte något samhällsekonomiskt hållbart
alternativ till den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i
motion 2107.

Förslagen i motion 2140 (c) och motion 1647 (fp) skiljer sig i många delar
fördelaktigt från finansplanen men innebär inte enligt utskottets mening en

4 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

tillräckligt kraftfull omläggning av politiken i marknadsliberal riktning.

I motion 1710 (vpk) förordas en fullkomligt ansvarslös expansiv politik
med ökade underskott som huvudingrediens. En sådan politik måste
medföra att vi sjunker djupare ner i krisen.

Med det anförda avstyrker utskottet proposition 100, bilaga 1, yrkande 1,
motion 1647 yrkande 1, motion 1710 yrkande 1 och motion 2140 yrkande 1.
Utskottet godkänner vad som anförts i motion 2107 med anledning av
yrkande 1.

dels utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1982/83:100 bilagal moment 1 och motionerna
1982/83:1647 yrkande 1, 1982/83:1710 yrkande 1 och 1982/
83:2140 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion
1982/83:2107 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Rolf Wirtén (fp), Rolf Rämgård (c) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Den
ekonomiska” och på s. 30 slutar med ”bilaga 1, moment 1” bort ha följande
lydelse:

Den internationella situationen

För ett litet men högt industrialiserat land som Sverige med stor
utrikeshandel har den internationella ekonomiska situationen avgörande
betydelse. Vi kan inte föra en ekonomisk politik som är oberoende av vad
som händer i vår omvärld.

Den låga aktivitet som präglat världsekonomin i stort efter den första
oljekrisen 1973, förvärrad med den andra oljekrisen 1979, har lett till
ekonomiska problem i så gott som alla industriländer. Arbetslösheten ligger i
genomsnitt på ca 8 %, i många länder t. o. m. över 10 %. Situationen är
likartad oavsett politisk färg på ländernas regeringar. Alla regeringar, såväl
socialistiska som icke-socialistiska, möts av samma ekonomiska verklighet.

Sverige, liksom andra länder, har under lång tid hoppats på att få hjälp att
lösa sina ekonomiska problem genom en rejäl internationell konjunkturuppgång.
Uppgången har av olika bedömare flera gånger sagts ligga bakom
hörnet, men varje gång har förväntningarna gäckats.

För åtskilliga utvecklingsländer har det finansiella läget kraftigt urholkats

FiU 1982/83:30

genom en kombination av försämrade bytesförhållanden, svag efterfrågan på
deras produkter, kraftigt ökad skuldbörda och snabbt stigande ”räntetjänster”.
Följden har blivit att dessa länders efterfrågan på industrivaror drivits
ned väsentligt. Inte heller OPEC-området eller öststaterna har som helhet
bidragit till någon ökning av efterfrågan på OECD-ländernas produkter.

OPEC-ländernas nu utraderade jättelika bytesbalansöverskott, den fördjupade
skuldsättningen i åtskilliga både s. k. NIC-länder, öststatsländer och
traditionella råvaruproducentländer i kombination med ökad försiktighet i
utlåningen från det internationella banksystemet gör att efterfrågan riktad
till OECD-området kommer att förbli modest över en lång period framöver.
Inte förrän dessa länder genom väsentligt höjda exportintäkter eller genom
någon form av skuldnedskrivning förbättrat sina finansiella positioner kan en
ökad efterfrågan på industrivaror åter påräknas därifrån. En ökning av
exporten kräver i sin tur att OECD-länderna först genom ökad ekonomisk
aktivitet ger dessa länder betydligt bättre avsättning för sina produkter än för
närvarande. En nödvändig förutsättning är därför att industriländerna själva
åstadkommer de impulser som behövs för att generera den aktivitetsökning
som kan leda till ett mer varaktigt konjunkturuppsving.

Utsikterna för en sådan ökning är emellertid på kort sikt inte särskilt ljusa.
Alltjämt är den ekonomiska politiken inriktad på inflationsbekämpning och
konsolidering av de offentliga sektorernas budgetar, även om betydande
framgångar uppnåtts, vad gäller t. ex. inflationsbekämpning.

Vad gäller de internationella ekonomiska utsikterna för 1983 är de mycket
modesta i de flesta konjunkturbedömningar. I finansplanen antas tillväxten i
OECD-området komma att uppgå till 1,5 %. Denna tillväxt är otillräcklig för
att undvika en ytterligare ökning av arbetslösheten. Det skulle krävas en
produktionsökning på minst 2-3 % per år framöver bara för att hålla
arbetslösheten på nuvarande nivå. För Västeuropas del väntas produktionen
öka än svagare, med bara 0,5%. Den antagna produktionsuppgången i
OECD-området bygger på att den amerikanska ekonomin återhämtar sig
snabbt i år. Tillväxten andra halvåret 1983 i USA förutses uppgå till 4 % i
årstakt. I huvudsak är det en ökning av den privata konsumtionen och
bostadsbyggandet som bär upp den förväntade tillväxten.

Det finns också en del tecken som tyder på att konjunkturen faktiskt kan
ha vänt uppåt i USA. Index för s. k. ledande indikatorerna har t. ex. ökat
flera månader i rad. Positiva signaler kan också noteras från bl. a.
bilindustrin och från företag i byggnads- och anläggningsbranschen.

Stor osäkerhet råder emellertid fortfarande om avvägningen mellan
finans- och penningpolitiken. Hittills har penningpolitiken ensidigt fått bära
upp stabiliseringspolitiken. Under hösten 1982 lättade den amerikanska
centralbanken, the Federal Reserve Board, något på penningpolitiken för att
få ner räntorna. Frågan är emellertid huruvida en sådan amerikansk uppgång
verkligen kommer att utlösa någon avgörande draghjälp på Europa eller om

FiU 1982/83:30

depressionstendenserna där förstärkta av den finansiella krisen i öst- och
u-Iänder, som håller tillbaka dessas importefterfrågan, istället kommer att
”svälta ut” en amerikansk uppgång.

En eventuell uppgång i OECD-området under 1983 blir inte särskilt
långvarig om den enbart bärs upp av ett omslag i lagercykeln och en modest
ökning av den privata konsumtionsefterfrågan. För att en återhämtning skall
bli mer bestående måste också investeringsaktiviteten komma igång.
Kapacitetsutnyttjandet är emellertid lågt i många länder varför det behövs en
manifesterad uppgång under en längre tid innan företagen vågar satsa på att
bygga ut kapaciteten.

Inför de relativt dystra prognoserna om den internationella ekonomiska
utvecklingen synes det därför inte rimligt att i avgörande mån basera den
ekonomiska politiken i Sverige på förhoppningen att den internationella
konjunkturen inom en snar framtid vänder uppåt och ger draghjälp för vårt
lands ekonomi.

Vi bör därför inte räkna med att världsekonomins utveckling under de
närmaste åren skall kunna lösa vårt lands grundläggande problem. Den
ekonomiska politiken måste utformas med utgångspunkt från att den
internationella handelns tillväxt fortsätter att vara låg, konkurrensen hård
och ränteläget högt.

Erfarenhetsmässigt går det inte för ett land att föra en från omvärlden
kraftigt avvikande ekonomisk politik, allra minst för ett litet land. Exempel
härpå är den svenska överbryggningspolitiken 1975-76 och den expansiva
ekonomiska politik som Frankrike inledde sommaren 1981. En mera
expansiv inriktning av industriländernas ekonomiska politik är emellertid
starkt önskvärd. Detta har hävdats av Sverige under en följd av år. Det blir en
viktig uppgift för svenskt vidkommande att i olika internationella fora och vid
andra lämpliga tillfällen verka för en samordnad omläggning av den
ekonomiska politiken i tillväxtbefrämjande riktning. En viktig utgångspunkt

FiU 1982/83:30

för en samordnad aktion måste vara att bevara och förstärka den nedgång i
inflationstakten som uppnåtts i OECD-området. Det kräver att försiktiga
efterfrågestimulerande åtgärder kombineras med åtgärder på utbudssidan så
att inte olika typer av flaskhalsar på arbets- och kapitalmarknaderna startar
en pris- och kostnadsspiral uppåt när efterfrågan ökar.

Det bör enligt utskottets uppfattning finnas goda möjligheter till en
försiktig stimulanspolitik i varje fall i några av de stora länderna. För ett
flertal små länder i OECD-området med stora underskott i bytesbalanserna
och i de offentliga budgetarna måste däremot obalanserna angripas från mer
långsiktiga och strukturella perspektiv.

Detta är enligt utskottet en beskrivning även på Sveriges situation, som
också omfattas av socialdemokraterna. Tyvärr har de emellertid ”glömt
bort” detta, när de diskuterar inriktningen av den svenska ekonomiska
politiken.

Stor betydelse för den industriella aktiviteten har den internationella
räntesituationen. Realräntan har under lång tid legat extremt högt i vissa
ekonomiskt dominerande länder, främst USA. Detta har framtvingat höga
räntor även i andra länder med dämpad ekonomisk aktivitet som följd. En
viss sänkning av den internationella räntan har kunnat skönjas den senaste
tiden.

Under senare år har det blivit en tilltagande oro i det internationella
finansiella systemet. Internationella valutafonden (IMF) och internationella
regleringsbanken (BIS) har tvingats göra insatser för att förhindra finansiella
krascher i länder som hamnat i akuta betalningssvårigheter. Denna oro har
medfört en ökad försiktighet i bankernas kreditgivning såväl till länder som
till företag. Häri ligger en betydande risk för att den internationella handeln
hämmas, vilket bl. a. kan leda till ökad protektionism.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1973-1982

När de ekonomiska problemen från den första oljekrisen 1973 började
välla in över Sverige trodde man att det var en traditionell konjunkturnedgång.
Den s. k. överbryggningsteorin lanserades. Tanken var att Sverige den
här gången inte skulle behöva känna av konjunkturnedgången utan i stället
producera på lager. Dessa lager skulle sedan kunna säljas av när väl
konjunkturen svängde uppåt och den internationella efterfrågan åter
steg.

Den kortsiktiga effekten av överbryggningspolitiken syns tydligt i diagram
1. Medan industriproduktionen i OECD (den heldragna linjen) faller kraftigt
under hela år 1974, gör den svenska industriproduktionen (den streckade
linjen) 1974 bara en antydan att börja falla (punkt 1) men stiger sedan åter.
När OECD-produktionen når sin botten i början av 1975 når Sverige den
högsta topp svensk industriproduktion någonsin haft (punkt 2).

Det var mot denna bakgrund den s. k. övervinstdebatten fördes, tanken

FiU 1982/83:30

Diagram 1 Industriproduktionen i Sverige och OECD 1970—1982

Kvartalsvis. Index 1970=100

OECD

TOTALT

130

EUROPA

C :CD

120

\ : VERIGE

110

100

I L

J L

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982
Anm. Uppgifterna för OECD andra halvåret 1982 avser en icke kvartalsuppdelad
prognos.

Källa: Ekonomidepartementet.

om löntagarfonder lanserades och avtalsrörelsen 75/76 fördes. I denna
avtalsrörelse lät den dåvarande socialdemokratiska regeringen staten bli
löneledande, vilket, skulle det snart visa sig, ledde till alldeles för höga
lönepåslag. Dessa löneökningar kombinerades med kraftigt höjda arbetsgivaravgifter
och gav på två år en fyrtioprocentig ökning av de svenska
arbetskraftskostnaderna.

Konjunktursvackan efter oljekrisen visade sig emellertid vara djupare än
man trott och därtill förenad med strukturella problem. I början av 1975
började även den svenska produktionen falla.

När sedan OECD-produktionen vände uppåt slog den kostnadskris, som
de kraftiga arbetskraftskostnaderna förorsakat, till med full kraft och Sverige
kunde inte haka på den internationella uppgången (punkt 3).

Samtidigt blev det fullt tydligt att Sverige drabbats av en strukturkris för
flera av industrins basnäringar som malm, stål, skog och värst av allt
varven.

FiU 1982/83:30

Det var i denna föga avundsvärda situation sorn den första trepartiregeringen
tillträdde 1976.

Nedgången i industriproduktionen kunde inte brytas förrän regeringen
hösten 1977 lämnade den s. k. valutaormen och devalverade den svenska
kronan med 10 % (punkt 4). Därefter hakade Sverige på den internationella
utvecklingen, men vi var långt efter i uppförsbacken.

1979 slog den andra oljekrisen till. Då föll igen såväl den internationella
som den svenska produktionen (punkt 5). Efter en kort återhämtning i slutet
av 1980 både utomlands och i Sverige (punkt 6), påbörjades ånyo
utförsbacken för industriproduktionen. Även denna gång drabbade fallet
både OECD-länderna totalt och Sverige (punkt 7).

Huvudmålsättningen i regeringspolitiken har varit att upprätthålla en hög
sysselsättning. När jämförbara länder 1982, oavsett politisk färg på
regeringarna, registrerade dubbelt eller tredubbelt så hög arbetslöshet
lyckades Sverige hålla nere arbetslösheten kring 3 %, dvs. densamma som
(s)-regeringen hade omkring 1972.

Denna politik kunde de två senaste åren förenas med en antiinflationspolitik.
Efter det att inflationen 1980 varit över 13 % sjönk den 1981 under
10 %. 1982 låg prognosen före regeringsskiftet på 7-8 %. För 1983 bedömde
OECD att inflationen skulle kunna sjunka till 5-6 % om mittenregeringens
politik fullföljdes. Internationellt hade vi från att ha legat bland de sämst
placerade länderna 1980 avancerat till en placering ungefär i mitten av
”inflationsligan”.

Ett tredje inslag i mittenregeringens politik var att förbättra ekonomins
produktionsförmåga och förbereda svensk ekonomi inför en förbättrad
internationell konjunktur. Det krävde att man också gjorde någonting åt de
strukturella problemen i ekonomin, t. ex. budgetunderskottet, de offentliga
utgifternas storlek, marginalskatterna, flexibiliteten på arbetsmarknaden,
bristen på riskvilligt kapital osv.

Ett stort antal åtgärder under åren 1980-82 hade denna inriktning.

- Genom nedskärningar i de offentliga utgifternas tillväxttakt kom dessa att i
varje fall närma sig takten i den ekonomiska tillväxten. Viktigt härför var
såväl de statliga sparplanerna som de olika åtgärderna för att bromsa den
kommunala expansionen.

- Genom uppgörelsen mellan folkpartiet, centern och socialdemokraterna i
april 1981 lades grunden för en marginalskattereform.

- I uppgörelsen skrevs också in att inflationstakten fr. o. m. 1983 borde
nedbringas till mellan 5 och 6 procent. Finans- och skattepolitiken
anpassades därtill och inflationstakten uppgick vid regeringsskiftet som
nämnts till under 8 procent i årstakt.

- Genom en ny anställningsskyddslag lades grunden för en ökad flexibilitet
på arbetsmarknaden. Generella möjligheter till provanställning och visstidsanställning
vid arbetstoppar infördes.

- Genom ett åtgärdspaket på hösten 1980 fick aktiemarknaden en välbe -

FiU 1982/83:30

hövlig injektion. På två år har den därefter tillförts betydande mängder nytt
riskkapital huvudsakligen från enskilda personer och nyemissionerna har
nått rekordnivå.

Läget med automatiskt snabbt växande utgifter å ena sidan och betydligt
långsammare växande inkomster å den andra måste med nödvändighet leda
till ett allt mer ökande budgetgap. Så har också skett såväl i Sverige som i
andra länder.

I denna situation finns i princip bara två vägar att gå, att skärpa
beskattningen så att inkomsterna anpassas efter utgifterna eller att anpassa
utgifterna till inkomsterna. Socialdemokraterna valde under första delen av
1970-talet den förra metoden. Detta ledde till att Sverige fick världens högsta
skattetryck. Allvarligare var dock att det höga skattetrycket fick mycket
negativa effekter på ekonomins funktionssätt.

Mittenregeringens politik byggde på uppfattningen att ökade skattepålagor
inte är någon framkomlig väg att öka inkomsterna i ett land som redan
har så högt skattetryck som vi har i Sverige.

Då återstår bara den andra vägen, nämligen att anpassa utgifterna till
inkomsterna. En sådan anpassning kan, om den skall få tillräcklig
omfattning, bara ske genom att man begränsar den automatik, när det gäller
utgiftshöjningarna, som finns inbyggd i de tidigare fattade besluten.

Den ekonomiska politiken efter regeringsskiftet

Regeringen anser att Sveriges balansproblem kan lösas genom att man
åstadkommer en industriell expansion. Det viktigaste medlet i detta syfte är
den 16-procentiga devalveringen i oktober 1982. Denna framställs nu som
väsentligen en konkurrensdevalvering.

Socialdemokraterna i utskottet talar till och med om ”devalveringen som
ett medel” för att få igång tillväxt och ökad efterfrågan. Det är värt att
noteras att detta ”medel” bara fungerar så länge inte även andra länder
använder det. Den svenska oktoberdevalveringen har ju också mött stark
kritik i omvärlden.

Riksbankens statistik över valutautflödet under 1982 visar att den
socialdemokratiska devalveringen enbart var ett utslag av farhågorna för en
socialdemokratisk politik. Det var först några dagar före valet, när
opinionsinstituten förutspådde en socialdemokratisk seger, som valutan
började strömma ut okontrollerat. Så snart valresultatet var ett faktum
ökade utflödet lavinartat. Under första veckan i oktober var det uppe i 2,7
miljarder kronor mot 0,4 miljarder kronor per vecka, som varit genomsnittet
under 1982 för mittenregeringen. I det läget tvingades socialdemokraterna
devalvera. En fem-sexprocentig devalvering hade varit tillräcklig även i
denna situation. Istället slog man till med 16 %.

Effekterna av devalveringen i oktober 1982 kan ännu inte belysas

FiU 1982/83:30

statistiskt. En relativprissänkning verkar fullt ut först på ett par tre års
sikt.

Statens industriverk (SIND) studerar för närvarande effekterna av
devalveringen i fjol. I början av februari i år publicerade SIND en första
delrapport. I denna undersökning har närmare hundratalet företag intervjuats.
Avsikten har varit att försöka få en uppfattning om hur företagen
ämnar agera vad gäller prissättningsstrategi - valet mellan relativprissänkning
och vinstmarginalförbättring - och i vad mån marknadsandelarna väntas
öka. Resultatet kan kort sammanfattas enligt följande.

För att en devalvering skall lyckas krävs flera förutsättningar. Den första
och viktigaste är att det finns en efterfrågan på den internationella
marknaden som kan suga upp en ökad svensk produktion. De senaste
internationella tecknen tyder dock på raka motsatsen. Att i det läget gå ut
och priskonkurrera kan visa sig hart när omöjligt.

Detta utgör sannolikt bakgrunden till att konjunkturinstitutets senaste
kvartalsbarometer för första halvåret 1983 indikerar att företagens planer
ligger på en i stort sett oförändrad produktion i förhållande till andra halvåret

1982. Jämfört med företagens septemberplaner innebär detta en icke
obetydlig nedjustering.

I finansplanen redovisar regeringen en mycket optimistisk siffra för
exporten nämligen en ökning med 6,2 %. Skulle regeringen ha missberäknat
sig på exporttillväxtens storlek så att exportsektorn inte ger den draghjälp
regeringen hoppas på, kan sysselsättningssituationen snabbt förvärras
allvarligt. Den kraftiga nedpressningen av reallönerna och därmed av den
inhemska efterfrågan kommer sannolikt att under 1983 leda till en minskad
sysselsättning inom t. ex. handelssektorn.

En annan förutsättning för en meningsfylld devalvering är att inga grupper
kräver kompensation för den realinkomstförsämring som är en oundviklig
följd av en devalvering. Regeringens redan beslutade eller aviserade
åtgärder och dess följdeffekter kommer att leda till en kraftig reallönesänkning
under 1983. Visserligen förklarade företrädare för vissa löntagarorganisationer
i samband med devalveringen att de inte avsåg att kompensera sig
för denna, men de förklarade samtidigt att den nya situationen gjorde att det
inte kunde bli mer än ett ettårsavtal. Avtalsrörelsen hittills har också visat sig

FiU 1982/83:30

bli betydligt svårare än regeringen uppenbarligen hyste förhoppningar om i
höstas. Även om avtal för 1983 sluts på relativt låga nivåer finns en påtaglig
risk att kompensationskrav väller fram i nästa avtalsrörelse 1984. Sker detta
är de långsiktiga möjligheter som devalveringen ger borta.

Den kraftiga devalveringen ger med nödvändighet en kraftigt höjd
inflation. Sverige låg före regeringsskiftet på en inflationstakt på 7-8 %.
Inflationsförväntningarna började ebba ut.

Men nu efter devalvering, momshöjning och höjning av arbetsgivaravgifterna
tror ekonomiska bedömare på 12-14 % inflation 1983 dvs. nästan det
dubbla. Och detta samtidigt som inflationen sjunker i vår omvärld.

En direkt följd av denna inflationspolitik är att en av grundförutsättningarna
för den stora skattereformen revs upp. När de tre partierna enades om
reformen var de också överens om att föra en antiinflationspolitik. Därför
ansåg centern och folkpartiet det rimligt att låsa indexskyddet i skatteskalan
till 5,5 %. När det stod klart att inflationen under 1983 troligen skulle komma
att bli cirka dubbelt så hög som centerpartiet och folkpartiet haft anledning
tro, blev det nödvändigt att kräva ett högre indexskydd.

Men istället för att göra upp med mittenpartierna om ett förbättrat
indexskydd och bygga vidare på en skattepolitik med bred parlamentarisk
majoritet valde den socialdemokratiska regeringen att gå en egen väg med
bl. a. införande av avdragsrätt för fackföreningsavgifter.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det framför allt är på tre områden
som regeringen gör fel eller gör ingenting.

När det för det första gäller den inhemska konsumtionen lägger regeringen
hela anpassningsbördan på reallönerna. Transfereringsinkomsterna förutsätts
vara i stort sett oförändrade och den offentliga konsumtionen kommer
att öka.

För det andra tycks regeringen ha givit upp kampen mot inflationen.

Den tredje punkten där utskottet har en gentemot regeringen avvikande
syn gäller utgiftspolitiken. Den socialdemokratiska budgetpolitiken bryter
den påbörjade utvecklingen mot kontroll av utgiftsexpansionen. Det är
uppenbart att regeringen saknar en strategi för att långsiktigt lösa den
offentliga sektorns finansieringsproblem. Bristen på långsiktig finansieringsstrategi
skapar i sig ökad osäkerhet och bidrar till höjda inflationsförväntningar,
vilket försämrar näringslivets möjligheter att klara den internationella
konkurrensen.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

En ekonomisk politik, som skall ha möjlighet att bli framgångsrik i den
besvärliga situation som Sverige befinner sig i, måste bygga på en ideologisk
helhetssyn.

Enligt vår mening bör en sådan helhetssyn bottna i en tro på den enskilda
människans initiativförmåga, vilja att ta ansvar och frihet att göra egna val.

FiU 1982/83:30

En sådan grundsyn låter sig bara förenas med marknadsekonomi. En väl
fungerande marknadsekonomi kan till sin karaktär endast vara decentralistisk.
Den kan omöjligen vara centralistisk eftersom i centralismens
egenskaper ligger en misstro mot de många enskildas insatser och en övertro
på de få centralt placerade personernas möjligheter att styra utvecklingen i
de rätta banorna. Verkligheten är så komplex att endast den som står nära de
konkreta problemen förmår ha sådana insikter att han/hon i de många
enskilda fallen har möjlighet att fatta de riktiga besluten.

Utskottet menar att tre typer av strukturförändringar är nödvändiga för att
lösa Sveriges ekonomiska problem.

För det första krävs en omfördelning av den totala efterfrågan från
inhemsk till extern efterfrågan. Inhemsk efterfrågan kan i stort sättas lika
med total konsumtion. Vridningen av efterfrågan åstadkommes bl. a. genom
att hålla ett lägre efterfrågetryck i den inhemska sektorn i förhållande till den
konkurrensutsatta sektorn. I finansplanen antas att lämplig åtstramning är ca
1 %, och då skall den totala konsumtionen minska från ca 515 miljarder
kronor till 510 miljarder kronor.

För det andra krävs en omfördelning från offentlig konsumtion till privat
konsumtion, alltså omfördelning inom ramen för en given total konsumtionsnivå.
Denna omfördelning kan åstadkommas t. ex. genom ökad
avgiftsfinansiering av offentlig konsumtion (eftersom avgifterna räknas som
privat konsumtion) och begränsningar av den statliga och kommunala
konsumtionen.

För det tredje krävs en omfördelning från transfereringsinkomster till
arbetsinkomster inom ramen för viss given privat konsumtionsnivå. När
transfereringarna till hushållen minskar bör därför i nuvarande konjunkturläge
även skatterna sänkas (t. ex. momsen), så att den disponibla inkomsten
blir ungefär oförändrad.

Sådana strukturförändringar som beskrivs ovan är enligt utskottets mening
nödvändiga för att lösa problemen med underskotten i bytesbalans och
statsbudget.

Det krävs också en överföring av resurser till den konkurrensutsatta
sektorn, främst industrin.

Devalveringarna 1977 och 1981 har bidragit till att svenska företag kan ta
tillbaka en del av de förlorade marknaderna utomlands och hemma. Det
viktigaste nu är att bevara denna fördel. Då måste man ta krafttag mot
inflationen och hålla den inhemska efterfrågan nere. It. ex. USA, Japan och
Västtyskland räknar man med en inflation på 3-4 %, medan vi i Sverige får
minst 12 %, förmodligen mer. Man kan inte få ner prisstegringarna genom
att höja skatter av olika slag eller genom att införa prisreglering enligt
socialdemokratisk modell. Istället måste man undvika ytterligare snabb
ökning av ett redan enormt budgetunderskott och begränsa de offentliga
utgifterna och sänka momsen.

FiU 1982/83:30

En omvandling inom näringslivet kommer inte till stånd om inte
marknaderna blir friare. Utskottet menar att man måste vitalisera marknaderna,
medan socialdemokraternas recept betyder mer insnärjning, centralisering
och byråkratisering. T. ex. skapar man knappast någon stimulans för
företagens investeringar genom förslag om vinstindragning, utdelningsskatt
och kollektiva löntagarfonder.

Av vital betydelse för att incitamenten i en marknadsekonomi skall
fungera är skattepolitiken. Under 1960-talet och första halvan av 1970-talet
drevs marginalskatterna, även i ”vanliga” inkomstlägen, upp till en sådan
nivå att de hämmade arbetsviljan och underminerade skattemoralen. Därför
var det nödvändigt med en genomgripande marginalskattereform. Reformen
får dock inte successivt urgröpas av inflationens verkningar.

Politiken måste genom en medveten och konsekvent regionalpolitik ge
människor i landets alla delar möjlighet att på så lika villkor som möjligt ta
del i produktionen och samhällsbyggandet. Regional balans måste därför
ingå i den ekonomiska politikens grundläggande målsättningar.

Kollektiva löntagarfonder innebär något av en motpol till en decentralistisk
näringspolitik. Löntagarfondstanken emanerar ur en tilltro till centralplanering
och socialism. Därför avvisar utskottet helt löntagarfondsidén.
Den är inte förenlig med och kan inte infogas i den ekonomiska politik
utskottet förordar.

Statlig företagsamhet kan i vissa fall vara en nödvändighet, t. ex. för att
klara en strukturomställning utan alltför smärtsamma konsekvenser. Men
eftersom statlig företagsamhet av naturliga skäl har en centralistisk prägel får
den aldrig bli ett självändamål. Tvärtom bör utförsäljning ske till privata
intressenter när rätt tillfälle ges.

Oljeprisutvecklingen tycks bli gynnsam under de närmaste åren. Fortsätter
det internationella ränteläget att sjunka, underlättar det möjligheterna
att sänka den inhemska räntenivån, vilket skulle ha en positiv effekt på
prisstegringarna och göra det lättare att få igång produktiva investeringar.

För en framgångsrik antiinflationspolitik krävs dels att ökningarna av
indirekta skatter och avgifter begränsas, dels att löneavtalen under de
närmaste åren blir mycket återhållsamma.

Den totala produktionstillväxten väntas tyvärr bli svag under 1983. Mot
den bakgrunden kan det totala arbetsmarknadsläget bli synnerligen
ansträngt. Det behövs därför en hög beredskap för att genom ytterligare
arbetsmarknadspolitiska åtgärder motverka en eventuell ökning av arbetslösheten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har också nyligen i en skrivelse till
regeringen begärt mer pengar till beredskapsarbeten att sättas in under
försommaren.

Budgetpolitiken måste inriktas på att begränsa ökningen av de offentliga
utgifterna och budgetunderskottet.

FiU 1982/83:30

Om inga åtgärder vidtas stiger de offentliga utgifterna automatiskt mycket
snabbt, framför allt när inflationen är hög. Därför anser utskottet att
regelsystemen bör ändras så att automatiken minskar. Riksdagen hade också
förra våren att besluta om några sådana förändringar. Men socialdemokraterna
rev upp besluten.

De offentliga utgifterna når i år upp till ca 70 % av BNP. De skatter och
avgifter som svenska folket betalar är ca 50 % av BNP. Det är varken
lämpligt eller möjligt att minska skillnaden genom att höja skatterna. Då
återstår bara att begränsa utgifterna.

För att ge näringslivet en chans att fungera normalt, är det nödvändigt att
hejda ökningen i de offentliga utgifterna. Finansieringen av det enorma
budgetunderskottet driver upp räntenivån och fördyrar därigenom produktiva
investeringar. Budgetunderskottet har nu antagit sådana proportioner
att det krävs att produktionen får ökad fart för att bredda skattebasen
samtidigt som kraftfulla ingrepp sker på besparingssidan. En ökad produktion
kan bara uppnås i ett näringsvänligt klimat och definitivt inte med den
förlamning som införande av kollektiva löntagarfonder skulle leda till. En
framgångsrik budgetpolitik låter sig därför inte förenas med löntagarfondsidén.
Behovet av en helhetssyn och parallella grepp framgår tydligt av att
samtidigt som en för stor offentlig sektor hämmar näringslivets utveckling, så
behövs just en god utveckling i näringslivet för att kunna minska budgetunderskottet.

Det räcker dock inte bara med en ökning av skatteunderlaget. Dessutom
behövs direkta minskningar av de totala offentliga utgifterna. Eftersom cirka
85 % av utgifterna styrs av automatiskt verkande regler, kan några mer
betydelsefulla grepp inte tas utan att automatiken bryts upp.

Sådana drastiska åtgärder kommer onekligen att få kännbara verkningar.
Det är därför nödvändigt att de kompletteras med undantag för de
ekonomiskt svagaste grupperna, så att den sociala grundtryggheten inte träds
förnär.

Vid en översyn av de automatiskt verkande reglernas finansiella och
fördelningspolitiska effekter går det inte längre att bortse från ATPsystemets
brister.

Den åtstramning som behövs måste gälla både den privata och den
offentliga konsumtionen.

De flesta medborgare vill kunna se ett samband mellan levnadsstandard
och egna arbetsinsatser. Därför är det viktigt att inte löntagarnas arbetsinkomster
får ta på sig hela anpassningsbördan. De s. k. transfereringsinkomsterna
(bidrag och subventioner) måste begränsas. Begränsningarna måste
kompletteras med undantag för de ekonomiskt svagaste grupperna, så att
den sociala grundtryggheten inte träds förnär. För att inte åtstramningen
skall bli för stor vill utskottet sänka skatterna, t. ex. momsen. Då ökar
köpkraften hos både arbetsinkomster och transfereringsinkomster.

Moderata samlingspartiet förespråkar i sin motion (2107) kraftiga

FiU 1982/83:30

nedskärningar av de offentliga utgifterna. I ett redan kärvt arbetsmarknadsläge
leder denna politik till ökad arbetslöshet. Fördelningspolitiskt och
regionalpolitisk! har moderaternas förslag en inriktning som utskottet inte
kan acceptera.

Det är viktigt att besparingar och skattesänkningar med nuvarande svaga
internationella konjunkturer inte skiljer sig åt alltför mycket. Då skulle
nämligen efterfrågan bli för liten. Mycken produktionskapacitet skulle slås
ut. Möjligheterna att få tillväxt och hålla produktion och sysselsättning uppe
skulle försämras. Tyvärr är detta vad moderaterna förespråkar.

Vänsterpartiet kommunisterna förordar i sin motion (1710) en ohämmat
expansiv politik, som nonchalerar de restriktioner som underskotten i
bytesbalansen och i den offentliga sektorns finanser lägger på våra
handlingsalternativ. Underskotten skulle öka kraftigt med en sådan politik.
På sikt äventyras därmed sysselsättningen och övriga centrala mål för
politiken till följd av försämrad konkurrenskraft, ökad inflation m. m.
Dessutom finner utskottet den politiska omläggning som förordas i motionen
mot socialistisk planhushållning helt oacceptabel.

Med det anförda avstyrker utskottet vad som anförts i proposition 100,
bilaga 1, moment 1, motion 2107 yrkande 1 och motion 1710 yrkande 1. Vad
utskottet anfört med anledning av motion 1647 yrkande 1 och motion 2140
yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1982/83:100 bilaga 1 moment 1 och motionerna
1982/83:1710 yrkande 1 och 1982/83:2107 yrkande 1 samt med
anledning av motionerna 1982/83:1647 yrkande 1 och 1982/
83:2140 yrkande 1 godkänner vad utskottet förordat och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Världsekonomin
är” och på s. 23 slutar med ”hög nivå” bort ha följande lydelse:

Den kapitalistiska världsekonomin är inne i en långvarig krisperiod
präglad av utdragna recessioner och skärpta motsättningar. De faktorer som
under efterkrigstidens två första årtionden skapade gynnsamma tillväxtbetingelser
har alltmer upphört att verka.

USA:s teknologiska försprång, som givit extra profiter åt dess stora
transnationella monopol och som även framtvingat en expansion hos andra
staters industrier för att ta igen ”gapet”, har förlorat i betydelse. Tillväxten

FiU 1982/83:30

av de transnationella bolagen har skärpt den internationella konkurrensen.
Som medel i denna har företagens marknadsföringskostnader, byråkrati och
spekulationsinriktning vuxit. Men dels har också de transnationella bolagen
genom den nya tekniken på produktions- och kommunikationsområdet
ytterligare kunnat öka sin transnationella karaktär. Den ”nya tekniken”
möjliggör effektiv styrning och ledning av produktionen långt från hemländerna
och den möjliggör att outbildad och rättslös arbetskraft i vissa u-länder
kan sättas in i modern produktion, som en press mot de arbetande i de
utvecklade kapitalistiska länderna. Resultatet av detta har blivit att
kapitalets internationella expansion kommit att bli störrre än marknadstillväxten.
I de utvecklade kapitalistländerna har härigenom en växande
reservarmé av arbetslösa sedan flera år åter blivit ett faktum. Detta är en
produkt av såväl den otillräckliga marknadsexpansionen, den tekniska
utvecklingen som de transnationella bolagens omflyttning av produktion,
men det återverkar också menligt på tillväxten av marknaden för kapitalisternas
varor. Följden har blivit en märkbar uppbromsning i den internationella
handelns utveckling.

De ekonomiska problemen i den kapitalistiska världen är sålunda inte av
enbart konjunkturell art. Vad som hänt i den kapitalistiska världsekonomin
sedan slutet av 1960-talet är att en period med stark ökning av marknader och
profiter som gjorde att hela samhällsstrukturen genomgick en avsevärd
förändring under ett par årtionden gått mot sitt slut och successivt avlöses av
en period av stagnation - även om det inom ramen för denna stagnerande
utveckling kommer att finnas utrymme för konjunkturella rörelser.

Det framgår av det sagda att den stagnationsperiod som börjat är
förorsakad av inre faktorer i det kapitalistiska systemet.

Den bild som är den officiellt vedertagna i vårt land är annorlunda. Det
nationalekonomiska etablissementet och olika regeringars finansplaner
förlägger med förkärlek orsakerna till krisen till faktorer som åtminstone
tycks vara yttre i förhållande till kapitalismens system. De stora oljeprishöjningarna
1973 och 1979 anges gemensamt i dessa uttolkningar som en
orsaksfaktor. Borgerliga förklaringsmodeller söker sig också till att den
offentliga sektorn växt över alla bräddar och att de arbetandes löner stigit för
fort och försämrat exportindustrins internationella konkurrenskraft. Den
nya socialdemokratiska regeringen accepterar till viss del dessa förklaringar,
men har som huvudförklaringar oljepriser och den åtstramningspolitik som
bedrivs ute i världen och som bedrevs i Sverige under de sista åren med
borgerliga regeringar.

Som utförligt visas i motion 1710 (vpk) har oljeprishöjningarnas effekt på
den internationella ekonomin många gånger överdrivits. Den långa stagnationsperioden
i ekonomin hade börjat redan innan den första s. k.
oljeprischocken 1973. Bara en sjättedel av inflationstakten i OECD 1973 och
mindre än en fjärdedel 1974 härleds till prisstegringarna på olja. Ungefär
motsvarande gäller för 1979.

FiU 1982/83:30

Även påståendena att krisen skulle bero på överkonsumtion och för stora
lönestegringar har samma bräckliga grund. ”Överkonsumtion” och ”lönestegringar”
är ju detsamma som marknadsexpansion och föregår varje
ekonomiskt uppsving. För Sveriges vidkommande hänvisas gärna till de
lönestegringar som ägde rum i mitten av 1970-talet och till förlorade
marknadsandelar. Men fakta är att Sveriges export tappat marknadsandelar
sedan början av 1960-talet och att kristendenserna hade brett ut sig redan
innan 1970-talets mitt.

De borgerliga hänvisningarna till överkonsumtion och höga löner som
krisens- jämte oljeprishöjningarna - viktigaste orsak är ett av huvudmotiven
för den nya borgerliga doktrinen att skära ner de arbetandes konsumtion och
sociala trygghet genom angrepp på reallöner och gemensam sektor.

Ingen politik som går ut på att bevara kapitalismen och understödja dess
nuvarande utvecklingstendenser kan mer än möjligen som en tillfällig
konjunkturuppgång förmå att upplösa de kriser den moderna kapitalismen
förorsakar. Men det finns inom ramen för ”inomkapitalistisk” politik
naturligtvis viktiga skillnader. Den nya liberalismens ofta s. k. ”monetaristiskt”
präglade politik av åtstramning och sociala försämringar, som bedrivits
i flera tongivande länder - i början av 1980-talet också av de senaste
borgerliga regeringarna i Sverige - har bidragit till att krisens verkningar
fördjupats. Det har varit en politik som skärpt sociala orättvisor och som
bidragit till ökad arbetslöshet.

Formellt sett säger sig de olika monetaristiska skolorna syfta till att minska
inflationen genom en styrning av penningmängden. Det kan se ut som om
detta i någon mån lyckats i de länder som tillämpat monetaristiskt inriktad
politik. Men det har knappast lett till någon stabil tillväxt. Tvärtom har en
begränsad dämpning av inflationstakten skett till priset av en mycket hög
arbetslöshet och ett betydande bortfall av produktion. Dessutom kan det
ifrågasättas om nedgången i inflationen i någon påtagbar grad kan härledas
till monetaristiskt inriktad politik. Nedgången beror till stor del på att
råvarupriserna fallit. Den kan också bero på att sänkta reallöner och sänkt
levnadsstandard för breda folklager icke längre möjliggör att företag kan
kompensera produktions- eller försäljningsminskning med prishöjningar.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Sammantaget
måste” och på s. 30 slutar med ”bilaga 1, moment 1” bort ha följande
lydelse:

Som vanligt är denna typ av konjunkturbedömningar mycket osäkra. Det
finns inga säkra tecken på att botten i den nuvarande konjunktursvackan
skulle vara nådd. Och även om det skulle komma en viss uppgång av
konjunkturell natur innebär detta inte att den långvariga krisperioden är
övervunnen. Kapitalismens vågliknande utvecklingsmönster fortsätter ju
även i en längre stagnationsperiod.

FiU 1982/83:30

Det krävs omfattande förändringar internationellt av såväl ekonomisk
politik som av ekonomiska förhållanden. Som första steg kan internationellt
samordnade åtgärder i syfte att stimulera produktion och sysselsättning ha en
viss gynnsam effekt för de arbetande i olika länder - men detta måste
kombineras med samordnade aktioner mot de transnationella storbolagens
makt och starka kontroll över världsekonomin och av insatser för en ny och
rättvis ekonomisk världsordning, något som nuvarande politiska förhållanden
i den kapitalistiska världen bara synes ge mycket begränsade möjligheter
till.

Krisen i den svenska ekonomin hänger ihop med den internationella
krisen. Den har fått några säregna drag. Den starka koncentrationen av makt
och kapital i svenskt näringsliv har medfört en i förhållande till landets
storlek mycket stark transnationalisering av den svenska storföretagsamheten.
Exporten av kapital och utflyttningen av arbetsplatser till dotterföretag i
andra länder är mycket omfattande. Också den svenska kapitalismen har fått
en starkt spekulationsinriktad karaktär.

Detta har fått till följd en kraftig minskning av industrisysselsättningen.
Det har också åtföljts av en stark nedgång i den ekonomiska tillväxten.

Den ekonomiska politik som bedrevs av de borgerliga regeringarna
mildrade inte utan förvärrade den ekonomiska krisen. Deras alltmer
”ny-liberalt” präglade politik utgick från föreställningen att man genom en
neddragning av inhemsk konsumtion och efterfrågan, genom försämringar
av reallöner och sociala villkor och därtill en krympt offentlig sektor skulle
skapa så gynnsamma betingelser för exportindustrin att landet skulle få en
”exportledd tillväxt” som skulle leda ut ur krisen. Den borgerliga politiken
utgick mycket från att underskott i statsbudget och utrikes balans skulle vara
krisens orsaker och behandlade icke dessa företeelser som det de faktiskt är,
krisens följder.

Den ”tredje väg” i den ekonomiska politiken, som den nya regeringen
förordar i sin första statsbudget, utgår från ett synsätt på ekonomin som i
grunden icke skiljer sig från det borgerliga. I likhet med den borgerliga
politiken sätter den nya regeringen upp exportindustrin som den kraft som
den tror skall leda landet ur krisen. Samtidigt vill den åstadkomma en kraftig
begränsning i inhemsk konsumtionsefte rf rågan. Den ser sänkta reallöner för
de arbetande som medlet att skapa bättre förutsättningar för investeringar
och s. k. konkurrenskraft. Detta innebär ett accepterande av att klassklyftorna
i samhället ökar. Det är också en eftergift för den borgerliga illusionen
att högre vinster för kapitalisterna, oavsett hur dessa vinster uppstår, skulle
vara ett medel att nå ut ur krisen.

Visserligen är det så att kapitalistklassen totalt sätter ekonomin i kris när
dess profiter blir otillräckliga. Men en vinststimulans till kapitalet som sker
genom en minskning av reallönerna och därmed av marknadsefterfrågan
leder inte nödvändigt till bättre ekonomi för samhället. Däremot naturligtvis
för kapitalisterna som klass. De ökade vinsterna kan företagen nämligen

5 Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

använda på olika sätt: till mera spekulation, till ytterligare transnationalisering
(och flykt från Sverige), till mera arbetsbesparande investeringar som,
när marknaden inte ökar, förvärrar arbetslösheten och försämrar de
arbetandes situation. Dessa användningssätt svarar mot kapitalismens
aktuella läge. Allmänt innebär också ökade vinster att den kapitalistiska
maktstrukturen stärks. Försämrade reallöner och ökade vinster är således,
speciellt i kapitalismens nuvarande utvecklingsfas, icke detsamma som en
bättre samhällsekonomi. Det innebär såväl på kort som lång sikt att arbetet
försvagas gentemot kapitalet. Den omfördelning till kapitalägarna, som
budgetpropositionen de facto förespråkar, bl. a. genom att förorda reallönesänkningar,
och som förvånande nog främst LO-ledningen uppenbarligen
anslutit sig till, kommer inte att vara ett medel att dra landet ur de
ekonomiska svårigheterna. Eftersom regeringen i sin analys av krisens
orsaker icke ser dess djupgående karaktär, dess karaktär av en långsiktig
stagnationsperiod, förordar den en politik som inte söker åstadkomma några
strukturella förändringar i de ekonomiska förhållandena. Huvudmomentet i
dess politik är de förhoppningar den knyter till den för några månader sedan
genomförda devalveringen.

Det är fortfarande osäkert om devalveringen kommer att få några mera
skönjbara kortsiktiga effekter på den svenska ekonomin. Den något ökade
orderingång som kunnat skönjas i svenska exportföretag kan hävdas vara en
följd av devalveringen. Men om detta kommer att medföra ökad sysselsättning
är ännu tveksamt. Men framför allt ändrar inte devalveringen något i
den ekonomiska strukturen, vari krisens orsaker ligger.

Också i likhet med de borgerliga regeringarna sätter regeringen Palme de
s. k. obalansernas avskaffande som primära mål för sin politik. Den
”besparingspolitik” den nya regeringen förordar går emellertid i en något
annan riktning till sina sociala konsekvenser. Dessutom har ju socialdemokraterna
och vpk, arbetarrörelsens båda partier, tillsammans tillbakavisat de
mest utmanande av de borgerliga åtstramningspropåerna, förslagen att
införa karensdagar, att försämra arbetslöshetsförsäkringen, pensionerna och
bidragen till den kommunala barnomsorgen. Regeringen förordar därtill
investeringsprogram och arbetsmarknadsinsatser för att mildra arbetslösheten,
insatser som avslöjar en betydligt högre ambitionsnivå när det gäller att
bekämpa krisens verkningar än vad någon av de borgerliga regeringarna
uppvisade.

Men regeringens ”tredje väg” i den ekonomiska politiken, en väg som
utger sig för att samtidigt vara såväl expansiv som åtstramande, en ”strategi”
som enligt regeringen innebär att vi både ”sparar” och ”arbetar” oss ur
krisen, leder dessvärre inte alls ur krisen. Dess resultat kan egentligen som
bäst bli att mildra krisens verkningar under en bevarad kapitalism.

Krisens grund ligger inte i obalanser eller i ”yttre” tillfälliga händelser.
Dessa är, som visats, följder av krisen som återverkar och förvärrar
situationen. Krisens grund står att finna i den moderna kapitalismens

FiU 1982/83:30

motsättningar och utvecklingsdrag. Att komma ur krisernas system är därför
en mödosam historisk process. Denna består inte av några genvägar som
lämnar systemets ramar orörda. Det behövs mycket omfattande förändringar
i och av hela den kapitalistiska världen. Produktionen, nyttjandet av
jordens tillgångar, hela den internationella ekonomiska utvecklingen och
handeln måste baseras på andra principer än hänsynslös profitjakt. Detta är
inte bara grundförutsättningen för att vi skall komma ur de ekonomiska
krisernas grepp. Det är ett villkor för en rättvis och förnuftig hushållning med
jordens tillgångar och därmed för mänsklighetens framtid.

Politiken i ett land som vårt måste mot denna globala bakgrund inriktas på
att den kapitalistiska produktionsanarkin ersätts med en folkstyrd socialistisk
planhushållning. Skall vi komma ut ur krisernas system måste hela
produktionssättet läggas om. En ekonomisk politik som gör anspråk på att
angripa krisen och inte bara dess verkningar måste därför vara upplagd så att
den underlättar och banar väg för denna omfattande samhällsförändring.

Den aktuella utvecklingen i vårt land ställer, som visas i motion 1710 (vpk),
i centrum för den ekonomiska politiken att värna och utvidga de fyra folkliga
rättigheterna, rätten till ett meningsfullt arbete, rätten till en god försörjning,
rätten till en god och giftfri miljö och rätten till utbildning och kultur. Såsom
påpekas i motionen måste kampen för dessa rättigheter flytta fram de
arbetandes positioner och därför ha en anti-kapitalistisk karaktär.

De riktlinjer för en sådan politik som motionen förordar och utskottet
ansluter sig till, är riktlinjer för en aktivt arbetsskapande samhällspolitik, en
politik för en rättvis fördelning, en politik för en ökad planmässighet i
ekonomins utbyggnad som kan och måste ta ökade miljö- och ekologiska
hänsyn och en politik som möjliggör ett rikare kulturellt liv för medborgarna.

Det är nödvändigt för att minska arbetslösheten att det sker såväl en
utbyggnad av den offentliga sektorn som att ett statligt industriprogram
kommer igång. Förberedelser måste också snarast komma igång för en
nationalisering av kreditväsendet. Detta fordrar såväl att samhällsfonder - i
enlighet med motionens riktlinjer - inrättas som att den statliga politiken
gentemot kommuner och landsting förändras.

Med de angivna riktlinjerna som grund förordas en något mera expansiv
ekonomisk politik än den som regeringen står för. Denna politik kommer att
leda till en ökning av såväl BNP som främst av investeringarna men i någon
mån också av konsumtionen i samhället i förhållande till de förändringar i
försörjningsbalansens komponenter som är regeringens bedömning i finansplanen.

Finansplanens bedömning av den inhemska ekonomiska utvecklingen
1983 sammanfattas i tabell 1 och 2.

FiU 1982/83:30

Tabell 1. Försörjningsbalans 1982-1983

Procentuell volymförändring

	1982 Miljarder kr.	1982	1983
BNP	617,1	- 0,7	1,4
Import, varor och tjänster	208,5	4,3	-0,1
Tillgång	825,6	0,5	1,1
Bruttoinvesteringar	114,0	- 4.2	-2,8
Näringslivet	59,7	- 8,4	-6,4
därav: industri	17.1	-15,9	-5,0
Statliga myndigheter och affärsverk	15,2	14,5'	4,0
Kommuner	22,2	- 5,2	0,0
Bostäder	18,9	- 4,5	-2.2
Lagerinvestering	-6,5	- 0,4	0,7
Privat konsumtion	330,4	0.7	-2,4
Offentlig konsumtion	184.7	1,3	1,3
Statlig	53,7	- 3,2	-1.8
Kommunal	131,0	3.3	2.6
Inhemsk efterfrågan	622,6	- 0.5	-0,7
Export, varor och tjänster	203,0	3,2	6,2
Användning	825,6	0.5	1,1

1 Vissa investeringar inom SJ ägde rum först 1982 mol planerat 1981. Om de skett
som planerat 1981 ökar statliga investeringar med 7,5% både 1982 och 1983.

Tabell 2. Bytesbalans 1981-1983

Miljarder kronor

	1981	1982	1983
Export av varor, fob	144,7	168,0	200,6
Import av varor, eif	146,0	173,5	199.5
Handelsbalans	- 1.3	- 5,5	1.1
Export av tjänster	20,7	25.4	30,1
Import av tjänster	29,3	35,0	41,4
Tjänstebalans	- 8,6	- 9,6	-11.3
Korrigeringspost	12,9	15,0	17,0
T ransfereringsbalans	-17,2	-22,5	-27.3
varav räntor	-11,0	-15,2	-18,8
övr. transfer.	- 6,2	- 7,3	- 8,5
Bytesbalans	-14,2	-22,6	-20,5

Dessa siffror kommer att behöva revideras något för år 1983 om de av
utskottet förordade riktlinjerna till den ekonomiska politiken följs.

Som framgår av tabellerna väntar sig regeringen en svag produktionstillväxt
också för 1983. Mot den bakgrunden kommer arbetsmarknadsläget
mycket sannolikt att fortsätta att vara ansträngt. Mätt mellan årsgenomsnitten
kan man, som framgår av kalkylerna i den preliminära nationalbudgeten,
befara en viss ökning av den öppna arbetslösheten. Arbetskraftsefterfrågan
förutses nämligen minska samtidigt som arbetskraftsutbudet ökar i ungefär
samma takt som under de senaste åren.

För industrin förutses en produktionsökning om 3%. Det rekordlåga

FiU 1982/83:30

kapacitetsutnyttjandet innebär att det troligen finns en stor produktivitetspotential
i många företag som begränsar nettoarbetskraftsefterfrågan under

1983.

Vid en sammanfattande bedömning av den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i de borgerliga partimotionerna kommer utskottet till
följande slutsats.

Inget av de borgerliga partierna presenterar ett hållbart alternativ för den
ekonomiska politiken. De förordar en fortsättning av den politik de bedrev i
regeringsställning och som i sin praktiska tillämpning visade sig misslyckad
för att förbättra produktion och sysselsättning i landet. De förordar en
borgerlig klasspolitik.

Särskilt utmärker sig moderata samlingspartiet, som i sin motion t. o. m.
anför ståndpunkter som innebär en attack från höger av den regeringspolitik
som bedrevs under den borgerliga regeringsperioden. Mera uttalat än de
andra borgerliga partierna förespråkar moderaterna mera privatisering, ökat
utrymme för de s. k. fria marknadskrafternas spel och kraftiga nedskärningar
av de offentliga utgifterna. Samtliga borgerliga partiers och i synnerhet
moderaternas politik leder till ökad arbetslöshet och en än mer orättvis
inkomstfördelning i samhället. Det är en helt oacceptabel politik.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1647 yrkande 1, motion 2107
yrkande 1, motion 2140 yrkande 1 samt proposition 100, bil. 1 mom. 1.
Utskottet godkänner däremot vad som anförs i motion 1710 yrkande 1.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
proposition 1982/83:100 bilaga 1 moment 1 och motionerna
1982/83:1647 yrkande 1, 1982/83:2107 yrkande 1 och 1982/
83:2140 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion
1982/83:1710 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Balans mellan och inom skilda regioner som ett av huvudmålen för den
ekonomiska politiken

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson
(m) och Hugo Hegeland (m) anser att

FiU 1982/83:30

dels den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”1
finansplanen” och på s. 31 slutar med ”regeringen till känna” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening är regional balans ett självklart mål för den
ekonomiska politiken. Sådan balans bör i första hand uppnås med generella
medel, t. ex. sänkningar av arbetsgivaravgifter och energiskatter i stödområdena
och omläggning av transportstödet. Därmed förbättras förutsättningarna
att behålla och utvidga befintlig industri och etablera nya företag.

För att underlätta besvärliga omställningar för enskilda människor blir
även vissa selektiva åtgärder nödvändiga. Särskilda satsningar måste också
göras i Norrbotten, som genomgår en mycket genomgripande strukturomvandling.

Utskottet anser att vad som ovan anförts bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. beträffande balans mellan och inom skilda regioner som ett av
huvudmålen för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av motion 1982/83:2140 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

5. Balans mellan och inom skilda regioner som ett av huvudmålen för den
ekonomiska politiken

Rolf Rämgård (c) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”1
finansplanen” och på s. 31 slutar med ”regeringen till känna” bort ha
följande lydelse:

I budgetpropositionen (bil. 14) anges att befolkningstillväxten under
1980-talet i Sverige kommer att bli betydligt lägre än under 1970-talet, ca
40 000 invånare. Samtidigt förväntar man att ökningen enbart i Stockholms
och Uppsala län skall bli 50 000. Ökningen i Kristianstad, Malmöhus och
Hallands län anges till 30 000. För Norrbottens del bedömes att en kraftig
befolkningsutflyttning skall ske.

Föredraganden framhåller i propositionen att ”jämfört med tiden före
1970” har en stabilisering av befolkningsutvecklingen skett på länsnivån. Det
kan emellertid bli svårt att vidmakthålla denna stabilitet under resten av
1980-talet.

I budgetpropositionen finns således oroande tecken som tyder på att
socialdemokraterna vill återgå till en politik som främjar koncentration av
befolkningen till några få storstadsregioner. Den socialdemokratiska politi -

FiU 1982/83:30

ken har som bekant tidigare i dessa hänseenden byggt på grova felaktiga
bedömningar av befolkningens utveckling och fördelning över landet.

Budgetpropositionen kan inte tolkas på annat sätt än att socialdemokraterna
på nytt kommer att medverka till en förödande avtappning av
befolkningen i skogslänen framför allt i Norrbotten - en ny flyttlasspolitik
skall stimuleras fram. Den kraftiga höjningen (ca 30 %) av flyttbidragen
tyder också på detta. Utskottet kan inte under några omständigheter
acceptera en sådan politik. Enligt utskottets mening måste det vara ett
huvudmål för den ekonomiska politiken att nå och upprätthålla balans
mellan och inom skilda regioner.

Utskottet anser att vad som anförts i motion 2140 i anslutning till yrkande 2
bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande balans mellan och inom skilda regioner som ett av
huvudmålen för den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2140 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Liberalisering av kreditpolitiken

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Det
grundläggande” och slutar med ”2107 yrkande 3” bort ha följande
lydelse:

De stora statliga budgetunderskotten skapar allvarliga problem på
kreditmarknaden. De har länge i stor utsträckning finansierats genom att
riksbanken regleringsvägen tvingat banker, försäkringsbolag och AP-fonden
att köpa stora volymer statsobligationer med dålig avkastning. Dessa institut
har således tvingats placera småspararnas, försäkringstagarnas och pensionärernas
pengar till så låg ränta att den ibland inte ens motsvarat
inflationen.

Genom att budgetunderskottet i så hög grad har finansierats i bankerna
sjunker andelen eget kapital i deras balansräkningar, vilket påverkar
utlandets förtroende för det svenska bankväsendets styrka. Detta gör det
nödvändigt att i större utsträckning än hittills finansiera statsbudgetens
underskott utanför bankerna, dvs. hos hushållen och företagen.

Utplacering av statspapper med icke marknadsmässiga räntor förutsätter
sådana regleringsåtgärder som likviditetskrav, placeringsplikt och räntereglering.
Dessa regleringar medför en tillväxt av kreditgivningen utanför
kreditinstituten.

FiU 1982/83:30

Dessa förhållanden har närmare analyserats i den kreditpolitiska utredningen,
som nyligen lagt fram sitt betänkande. Utredningen framhåller
regleringarnas snedvridande effekter på kreditmarknaden och rekommenderar
en övergång till en mer ”marknadskonform” kreditpolitik.

Enligt utskottets mening synes den faktiska kreditpolitiken närmast
utvecklas i en riktning motsatt den föreslagna. Sålunda har maximigränsen
för likviditetskrav höjts från 50 till 55 %. Samtidigt består ränteregleringen
för bankerna, och riksbanken har skaffat sig förnyat förordnande för att
kunna tillämpa utlåningsreglering för finansbolag och placeringsplikt för
försäkringsbolag.

Utskottet anser att kreditpolitiken bör läggas om, så att styrning med
likviditetskrav, placeringsplikt och räntereglering efter hand kan upphöra.
Strävan bör vara att åstadkomma en successiv liberalisering av kreditmarknaden.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande liberalisering av kreditpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:2107 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Kollektiva löntagarfonder

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Rolf Rämgård
(c), Filip Fridolfsson (m), Hugo Hegeland (m) och Olof Johansson (c) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Vad gäller”
och på s. 32 slutar med ”2140 yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Den socialdemokratiska synen på vinsten som ett fördelningspolitiskt
problem överensstämmer inte med utskottets uppfattning. Vinsten är ett
mått på ett företags effektivitet och spelar därmed en viktig roll i
marknadsekonomin.

Olika åtgärder för att begränsa eller beskära företagens vinstutveckling är
knappast ett effektivt motmedel mot den nuvarande alltför låga investeringstakten.
Eftersom den socialdemokratiska regeringen vill reglera sönder de
naturliga fördelningsmekanismerna i marknadsekonomin, nödgas man
också föreslå åtgärder som skall förmå företagen att investera. Sådana
åtgärder är utdelningsskatten och den obligatoriska avsättningen till
investeringskonton. Den förra skall, enligt regeringens talesmän, ses som det
första steget mot löntagarfonder.

Det verkliga skälet för löntagarfonder av det slag socialdemokraterna och
LO föreslagit är att ägandet skall överföras till politiska eller fackliga organ.
Utskottet kan inte tillstyrka den enorma maktkoncentration en sådan

FiU 1982/83:30

kollektivisering av ägandet skulle medföra.

I stället är det angeläget att bredda ägandet i svenskt näringsliv. Det bör
åstadkommas genom att fler enskilda människor stimuleras att placera sitt
sparande i aktier. Det s. k. skattefondsparandet har härvidlag blivit en stor
framgång och bör därför bibehållas.

Enligt utskottets uppfattning är kollektiva löntagarfonder inte förenliga
med marknadsekonomins principer. De är heller inte lösningen på något av
de problem som den svenska ekonomin brottas med. Mot denna bakgrund
avstyrks yrkandena 1 och 2 i motion 861.

På förslag av utskottet (FiU 1981/82:40) uttalade riksdagen våren 1982 att
ett införande av kollektiva löntagarfonder skulle medföra en långtgående
maktkoncentration och en försämring av sysselsättning och ekonomisk
utveckling. Med anledning av motion 1589 yrkande 6 och motion 2140
yrkande 4 bör detta uttalande upprepas.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande kollektiva löntagarfonder

att riksdagen med avslag på motion 1982/83:861 samt med bifall
till motionerna 1982/83:1589 yrkande 6 och 1982/83:2140
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

8. Kollektiva löntagarfonder

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”1 motion” och
på s. 32 slutar med ”motion 861” bort ha följande lydelse:

I motion 861 anförs att riksdagen uttalar sig för upprättande av
samhällsfonder under lönarbetarkontroll och för lokala fackliga investeringsfonder.
Utskottet finner att den s. k. fondfrågan i de i motionen förordade
riktlinjerna för ett fondsystem skulle få en förnuftig lösning, som innebär
stärkt inflytande för de lönearbetande och en viktig grundplåt för en aktivt
arbetsskapande politik. Utskottet menar att regeringen snarast bör förelägga
riksdagen förslag i enlighet med vad motionen 861 uttalar.

Med det anförda tillstyrks yrkande 1 och 2 i motion 861.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande kollektiva löntagarfonder

att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:1589 yrkande 6
och 1982/83:2140 yrkande 4 och med bifall till motion 1982/
83:861

FiU 1982/83:30

a. uttalar sig för upprättande av samhällsfonder under lönearbetarkontroll
enligt i motionen anförda riktlinjer och hos
regeringen hemställer om förslag i enlighet härmed,

b. uttalar sig för en lagstiftning som möjliggör inrättande av
lokala fackliga investeringsfonder efter lokalt fackligt beslut
och hos regeringen hemställer om förslag i enlighet härmed,

9. Regeringsinitiativ på det internationella planet för att främja den
ekonomiska utvecklingen

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”De
resonemang” och slutar med ”regeringen till känna” bort ha följande
lydelse:

I motion 217 av Egon Jacobsson (s) och Bengt Silfverstrand (s), yrkande 1,
föreslås regeringsinitiativ på det internationella planet för att med hjälp av
offentliga investeringsprogram öka den ekonomiska aktiviteten inom
industriländerna. Utmärkande för flertalet OECD-länder är en snabb
expansion av de offentliga utgifterna och stora budgetunderskott. Att under
sådana förhållanden särskilt satsa på offentliga investeringar är inte
tillrådligt. I stagnerande välfärdsekonomier av Sveriges typ är tvärtom en
utbyggnad av det enskilda näringslivet mest angelägen. Med det anförda
avstyrks motion 217 yrkande 1.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande regeringsinitiativ pä det internationella planet för att
främja den ekonomiska utvecklingen att riksdagen avslår
motion 1982/83:217 yrkande 1,

10. Engångsskatt på stora förmögenheter

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Den i” och på
s. 33 slutar med ”motion 703” bort ha följande lydelse:

Alla tillgängliga undersökningar vitsordar att inflationen har haft kraftiga
omfördelningseffekter till fördel för högre inkomsttagare och stora förmögenhetsägare,
men till nackdel för lägre inkomsttagare och små förmögenhetsägare.
Inflationen har karaktären av nollsummespel, dvs. det en förlorar
vinner någon annan.

Som visas i motion 703 omfattar inflationsvinsterna årligen mycket större

FiU 1982/83:30

belopp än förändringarna i reallönesummor och förändringarna genom
omläggningar i skattesystemet. Omfördelningen genom inflationen kommer
främst höginkomsttagarna till del och har sålunda starkt regressiva verkningar.

Den avgörande uppgiften här är naturligtvis att söka stoppa inflationsutvecklingen.
Den uppgiften kräver insatser över hela den ekonomiska
politikens fält och avgörande maktförskjutningar i samhället. Den väldiga
omfördelning som skett genom inflationen under det senaste årtiondet gör
det emellertid nödvändigt med åtgärder för att söka eliminera så mycket som
möjligt av denna omfördelning. En åtgärd i detta syfte kan vara en
engångsskatt på stora förmögenheter.

Med det sagda tillstyrker utskottet yrkandet i motion 703.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande engångsskatt på stora förmögenheter att riksdagen
med bifall till motion 1982/83:703 hos regeringen begär förslag
till en engångsskatt på stora förmögenheter avsedd att motverka
förmögenhetsöverföringarna genom inflationen,

11. Engångsskatt på stora förmögenheter

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Rolf Rämgård
(c), Filip Fridolfsson (m), Hugo Hegeland (m) och Olof Johansson (c) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Den i” och på
s. 33 slutar med ”ett sammanhang” bort ha följande lydelse:

De nu gällande skatteskalorna för förmögenhetsskatten och för arvs- och
gåvoskatten härstammar från ett av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen år 1970 framlagt förslag. Reformen innebar en omfördelning så
att skatten sänktes för små och medelstora förmögenheter och arv och höjdes
för de större. De nya reglerna grundade sig på en omfattande översyn av
kapitalbeskattningen. Av det omfattande material som presenterades av
utredningen framgick enligt vad bevillningsutskottet anförde vid sin prövning
av frågan att möjligheterna till skattehöjningar på detta område var
begränsade. Utskottet anslöt sig till regeringens förslag men framhöll
samtidigt att de farhågor, som vid remissbehandlingen uttalats i fråga om den
inverkan skatteskärpningar kunde få på näringslivets funktionsduglighet och
på hela vårt lands ekonomi, manade till en viss försiktighet.

Skalorna har åren 1975 och 1980 i viss utsträckning reviderats med hänsyn
till höjningarna av fastighetstaxeringsvärdena. De farhågor som tidigare
uttalats - bl. a. från bevillningsutskottet - i fråga om en alltför hög
beskattnings skadeverkningar på vår ekonomi har enligt utskottets uppfattning
besannats av utvecklingen. Utskottet finner det inte rimligt att nu ta ut
en högre skatt än som fastställdes 1970 för motsvarande realvärden.

FiU 1982/83:30

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Underskottet
i” och på s. 38 slutar med ”för budgetregleringen” bort ha följande
lydelse:

Budgetunderskottet innebär en fara inte endast för statsfinanserna utan
för hela den svenska ekonomin. Underskottet kommer att fortsätta att stiga
snabbt om inte kraftfulla motåtgärder vidtas. Enbart statsskuldräntornas
tillväxt innebär en ökning av underskottet med 12-15 miljarder kr. årligen.
Trots rader av skattehöjningar och tillfälliga inkomstförstärkningar på
nästan 6 miljarder kr. redovisar regeringen för det kommande budgetåret ett
statligt budgetunderskott på över 90 miljarder kr. Detta är enligt utskottets
mening oacceptabelt.

Sverige måste under 1980-talet avveckla underskotten i den offentliga
sektorn och i bytesbalansen. Utskottet ser detta som den centrala och
avgörande uppgiften för den ekonomiska politiken under 1980-talet. Det går
inte i längden att basera vår välfärd på resurser som andra länder har skapat
eller kommande generationer förväntas skapa.

Utskottet anser att den offentliga sektorns andel av ekonomin måste
minska till förmån för en expansion i näringslivet.

Detta kräver en frysning av den reala nivån på de samlade offentliga
utgifterna. För att åstadkomma en nolltillväxt i utgifterna föreslås i motion
2107 besparingar på 18 miljarder kr. för det kommande budgetåret. För helår
innebär besparingsförslagen 21,5 miljarder kr.

Kraftfulla besparingar är nödvändiga för att få bukt med den annalkande
statsfinansiella krisen, inflationen och utlandsupplåningen. Besparingarna är
enligt utskottet också fördelningspolitiskt välmotiverade. Om vi inte sparar,
skulle en orimligt stor skattebörda läggas på löntagarna och på nästkommande
generation.

En neddragning av utgifterna och budgetunderskottet minskar dessutom
på olika sätt inflationen och de negativa fördelningseffekter som följer
därav.

Huvuddelen av de skattehöjningar som regeringen genomför kommer att
innebära en minskad stimulans att arbeta, investera och spara. Vår
utvecklingskraft försvagas ytterligare. Utskottet föreslår därför att huvuddelen
av skattehöjningarna rivs upp från och med årsskiftet 1983/84 i enlighet
med vad som förordas i motion 2107. Detta medför enligt utskottet ett
skattebortfall för nästa budgetår på ca 5 miljarder kr. Budgetunderskottet
beräknas därmed bli drygt 77 miljarder kronor vilket är 13 miljarder kronor
lägre än det av regeringen redovisade.

Utskottet anser att det under 1980-talet är nödvändigt att avveckla den

FiU 1982/83:30

samlade offentliga sektorns underskott. Det innebär en neddragning av
statens budgetunderskott med ytterligare ca 40—45 miljarder kronor i dagens
penningvärde. Endast en blygsam del kommer att kunna försvinna genom
ökad tillväxt och ökade skatteinkomster. Den helt dominerande delen måste
sparas bort. I den mån den totala efterfrågan därvid kommer på en alltför låg
nivå bör detta motverkas av sänkta skatter.

Det räcker emellertid inte med att spara. Vi är under 1980-talet tvingade
att förändra och finna nya verksamhetsformer för delar av den viktiga
service, som i dag ges via den offentliga sektorn. I motion 2107 anges några
systemförändringar, som är nödvändiga för att åstadkomma budgetbalans
och tillväxt i ekonomin.

Utskottet delar motionärernas bedömning att vi måste privatisera och
införa konkurrens i den offentliga verksamheten, framför allt i kommunerna,
för att pressa kostnaderna och öka effektiviteten. Det är inte nödvändigt att
kommunerna driver en så omfattande verksamhet som i dag i egen regi.
Barnomsorgen kan t. ex. i stor utsträckning bedrivas i privat regi. Konkurrens
på lika villkor skulle minska kostnaderna för kommunerna.

Det är också nödvändigt att införa avgiftsfinansiering där detta är möjligt.
Kommunala avgifter för företag och hushåll när de utnyttjar kommunal
service gör det möjligt för kommunerna att fortsätta att tillhandahålla
tjänster.

Ett ökat inslag av individuellt anpassade försäkringsvillkor kan enligt
utskottet ge den enskilde en ökad valfrihet utan att innebära avkall på våra
fördelningspolitiska ambitioner.

Ett av de viktigaste inslagen i strategin för att åstadkomma budgetbalans är
att vi bryter automatiken i utgiftsökningarna. Huvudförklaringen till att
Sverige hamnat i den statsfinansiella situation där vi nu befinner oss är att vi
fattat politiska beslut under 1960- och 1970-talen som förutsatte en snabb
ekonomisk tillväxt. Det gäller t. ex. besluten om indexering av olika bidrag
och transfereringar och uppställandet av alltför ambitiösa mål vad gäller
utbyggnad av äldrevård, barndaghem, utbildningssystem, sjukvård etc.
Bryter vi inte automatiken kan vi inte heller bryta den onda cirkeln med
ständigt ökande utgifter, ökat budgetunderskott och en krympande industrisektor.
Det reella värdet av räntebidrag till bostäder, sjuk- och föräldraförsäkringen,
statsbidrag till kommuner m. m. måste sänkas för att vi skall få
kontroll över utgiftsutvecklingen.

Dessa systemförändringar är enligt utskottet inte bara samhällsekonomiskt
nödvändiga, de ökar dessutom den enskildes valfrihet och välfärd.

FiU 1982/83:30

att snabbt orsaka en statsfinansiell kris.

Budgetpolitiken i prop. 100 liksom i motionerna 1647,1710 och 2140 leder
till högre statsutgifter, högre skatter och ett större budgetunderskott än vad
utskottet kan tillstyrka.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1982/83:1647
yrkande 2,1982/83:1710 yrkande 2 och 1982/83:2140 yrkande 3
godkänner vad som förordats i motion 1982/83:2107 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Rolf Rämgård (c) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Underskottet
i” och på s. 38 slutar med ”motion 1647” bort ha följande lydelse:

Under 1950- och 1960-talen upplevde västvärlden i allmänhet och Sverige i
synnerhet en exempellös ekonomisk tillväxt. De varje år växande tillgångarna
räckte både till att kraftigt höja den privata levnadsstandarden och
samtidigt öka de offentliga ambitionerna. Vi byggde upp ett stort antal
sociala trygghetssystem, där besluten innebar stora åtaganden för framtiden.

Under 1970-talet har den ekonomiska situationen drastiskt förändrats
både ute i världen och här hemma. Den ekonomiska tillväxttakten har
sjunkit radikalt och såvitt man nu kan bedöma för lång tid framöver. Detta
har fört med sig en betydligt lägre ökningstakt av det allmännas inkomster.
Inkomsterna växer helt enkelt inte i takt med utgifternas ökning. Tillväxttakten
för utgifterna är ju bestämd av de beslut som togs i en helt annan
ekonomisk situation.

Denna situation, med automatiskt snabbt växande utgifter å ena sidan, och
betydligt långsammare växande inkomster å den andra, måste med
nödvändighet leda till ett alltmer ökande budgetgap. Så har också skett såväl
i Sverige som i andra länder.

FiU 1982/83:30

att arbeta ”vitt” och allt bättre att arbeta ”svart”.

Det finns numera dock en rätt entydig uppfattning att ökade skattepålagor
inte är någon framkomlig väg att i någon betydande utsträckning öka
inkomsterna i ett land som redan har så högt skattetryck som vi har i Sverige.
Då återstår bara den andra vägen, nämligen att anpassa utgifterna till
inkomsterna. En sådan anpassning kan, om den skall få tillräcklig
omfattning, bara ske genom att man begränsar den automatik när det gäller
utgiftshöjningarna, som finns inbyggd i de tidigare fattade besluten.

Mittenregeringens politik på den statliga sidan inriktades på att budgetunderskottet
skulle successivt minska. För budgetåret 1981/82 blev resultatet
./. 68 miljarder kronor mot beräknat ./. 76 miljarder kronor. För 1982/83
kunde regeringen vid den reviderade finansplanen i april 1982 sänka det
beräknade underskottet från 83 miljarder kronor till 76 miljarder kronor,
dvs. samma beräknade underskott som för 1981/82.

Finansplanen räknar med att budgetunderskottet för innevarande budgetår
1982/83 kommer att bli 91,8 miljarder kronor. Detta skall jämföras med att
underskottet för förra budgetåret blev 68 miljarder kronor och att riksdagen i
juni beräknade årets underskott till 76 miljarder kronor. Budgetunderskottet
tillåts alltså öka med 24 miljarder kronor jämfört med förra året, en ökning
utan jämförelse och med 16 miljarder kronor jämfört med det av riksdagen
beräknade.

Budgetunderskottet för 1983/84 anger regeringen till 90,2 miljarder kronor
och vill i finansplanen göra gällande att man därvid minskat budgetunderskottet
med 1,6 miljarder kronor jämfört med innevarande budgetår. Någon
reell minskning av budgetunderskottet föreligger emellertid inte. Tvärtom
har inga egentliga besparingar skett utöver den sedan flera år etablerade
metoden att göra pris- och löneomräkning enligt det s. k. huvudalternativet,
dvs. att myndigheter och verk får 2 % mindre än vad full pris- och
löneomräkning skulle ge.

Det skenbart minskade underskottet har i stället uppnåtts dels genom det
tidigare påvisade kraftigt uppblåsta underskottet för innevarande budgetår
(16 miljarder mer än det av riksdagen i juni fastställda), dels genom ett antal
engångsinkomster.

De totala statliga utgifterna har ökats med ca 40 miljarder kronor om man
jämför den statsbudget riksdagen fastställde våren 1982 och det budgetförslag
regeringen nu presenterar.

Bara utgifterna exklusive statsskuldräntor har ökat ca 27 miljarder kronor
från 217 till ca 244 miljarder kronor (om man beaktar de ökade utgifter som
döljs genom att posten ”Beräknat tillkommande utgiftsbehov” nettoberäknats).
Detta innebär att de totala utgifterna exklusive räntor ökat med ca

12,5 %. Detta innebär en synnerligen oroande ökning av statsutgifterna.

Den socialdemokratiska strategin när det gäller att ta itu med budgetunderskottet
bygger huvudsakligen på tanken att genom ökad allmän
ekonomisk tillväxt få större statsinkomster.

FiU 1982/83:30

Den tillväxttakt som skulle krävas för att man utan nedskärningar i de
offentliga utgifterna skall få se ett minskande budgetunderskott överstiger
emellertid den som uppnåddes under 1960-talet. Det är osannolikt att en
sådan tillväxttakt kommer att återkomma under 1980-talet.

Till det kommer att det ökade budgetunderskottet i sig kommer att hämma
den tillväxt som eftersträvas. Växande budgetunderskott skapar inflation,
hög ränta och minskat utrymme för industrins investeringar. Mot den
bakgrunden är det ett nödvändigt inslag i en offensiv ekonomisk politik att
förhindra att budgetunderskottet ökar i reala termer. Den enda möjliga
metoden att minska budgetunderskottet är därför att både öka skatteunderlaget
och minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt måste de anpassas till
den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Regeringens budgetpolitik bryter den påbörjade utvecklingen mot kontroll
av utgiftsexpansionen. Besparingsåtgärderna under 1980-82 innebar
början till en anpassning av utgiftsökningen till tillväxten i hela ekonomin.
För att åstadkomma denna anpassning var det nödvändigt att begränsa
automatiken i olika utgiftskomponenters expansion.

Men under hösten har riksdagen i stället beslutat att återställa full
automatik för bl. a. pensionerna.

Räntebetalningarna på statsskulden är den post som växer snabbast bland
de offentliga utgifterna och med total automatik. Räntorna är redan nu den
näst största utgiftsposten (57 miljarder kronor) och kommer inom kort att
vara den största.

För varje år som underskottet i statens budget består ökar räntebetalningarna
och med ett snabbt växande underskott ökar ränteutgifterna än
snabbare. Detta innebär att det för varje år blir allt svårare att få kontroll
över den offentliga utgiftsexpansionen. Varje år som man undviker att ta itu
med denna automatiska ökning i utgifterna innebär därmed en osolidarisk
övervältring av bördan för dagens offentliga överkonsumtion (de totala
offentliga utgifterna motsvarar nu 70 % av BNP) på kommande generationer.

Att finansiera så stora budgetunderskott har uppenbara problem. Lånar
man inom landet drivs marknadsräntan upp och gör det svårare att få
industriinvesteringar lönsamma. Sker finansiering via sedelpressarna riskerar
man en inflationsbomb. Och utlandsupplåning minskar efterhand den
egna politiska handlingsfriheten.

Möjligheten att komma till rätta med underskotten är i hög grad beroende
av i vilken utsträckning man lyckas bryta utgiftsautomatiken. Begränsning av
den automatiska inflationskompensationen kan ske på flera sätt. En
intressant metod kan vara att full kompensation endast ges upp till en viss
nivå för prisstegringarna, varefter ingen eller endast begränsad kompensation
ges. En sådan åtgärd får många gånger ses i relation till en strävan att
hålla nere prisstegringarna. Så snart inflationen stiger över en viss nivå
minskar med en sådan metod de reala utgifterna under vissa anslag. Vid en

FiU 1982/83:30

strikt tillämpning fungerar åtgärden således som en automatisk stabilisator i
budgeten.

En likartad metod tillämpades vid marginalskattereformen, när det gäller
den indexreglerade skatteskalan. Denna försköts oavsett inflationstakten
med ett visst fast krontal som motsvarade ca 5,5 % indexreglering.

Om en sådan här metod används för att begränsa kostnadsökningarna är
det enligt utskottets mening en logisk konsekvens att motsvarande regler
tillämpas vid indexreglering av skatteskalan.

Inom flera områden måste de automatiskt verkande reglerna ersättas med
särskilda politiska beslut om utgifternas storlek. Därigenom stärks också det
politiska inflytandet. Utrymme för reformer måste skapas genom omprioriteringar.
Enligt utskottets uppfattning kan man emellertid inte ensidigt
inrikta sig på att begränsa utgifterna. Det är därför nödvändigt att också vidta
åtgärder för att öka inkomsterna. Utskottet ställer sig inte heller främmande
för att i ökad utsträckning pröva att avgiftsfinansiera offentliga tjänster. För
att minska underskottet måste inkomsterna varaktigt öka väsentligt snabbare
än utgifterna. Som utskottet redovisat tidigare måste kraven på finansiell
stramhet vägas mot budgetens reala effekter på ekonomin. Ett centralt inslag
i strategin för den ekonomiska politiken måste vara att stimulera de
tillväxtskapande krafterna.

För en decentralistiskt inriktad ekonomisk politik är det självklart att ge
erkännande åt de många enskilda skapande krafterna. Speciellt värdefulla
inslag har den kooperativa företagsformen med dess demokratiska styrelseformer
och personliga delaktighet. Inte minst i de små företagen sker ett
ständigt nytänkande. En konkret åtgärd för att stimulera mindre företag vore
därför att differentiera arbetsgivaravgifterna med hänsyn till företagens
storlek.

På längre sikt finns det enligt utskottets mening åtskilliga skäl som talar för
att ett näringsvänligt skattesystem snarare bör beskatta konsumtionsutgifter
än arbetsinkomster.

Utskottet föreslår nedan ett antal besparingsförslag av olika karaktär. Det
rör sig såväl om besparingar på vissa anslag som om genomgripande
systemförändringar. I vissa fall lämnas också förslag som har en positiv
engångseffekt på statsbudgeten. Innan förändringar av automatiken får
praktiskt genomslag bör enligt vår mening ”besparingar” av mer engångskaraktär
kunna göras för att minska budgetunderskottet och statens
räntekostnader. Exempel på sådana åtgärder är avveckling av mindre
bostadslån och av vissa fonder samt totalfinansiering av bostadsbyggandet på
den ordinarie bostadskreditmarknaden.

För det första vill utskottet återkomma med tre av de besparingar
riksdagen rev upp i höst nämligen de som berörde sjukförsäkringssystemet
(karensdagarna m. m.), indexbasbeloppsberäkningen enligt lagen om allmän
försäkring (pensioner m. m.) och statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen. Utskottet anser fortfarande att dessa besparingar genom den

6 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

utformning de fått i riksdagens tidigare beslut hade givits en klar fördelningspolitisk
profil. I konsekvens därmed vill vi sänka momsen från
nuvarande 19 % till 17,7 % och göra motsvarande följdändringar i de fall
moms utgår med reducerad procentsats (bl. a. byggnadsarbeten).

Med de förslag till besparingar som finns i motion 2140 lär ränteutgifterna
på statsskulden för 1983/84 bli ca 1 miljard kronor lägre än i regeringens
alternativ.

För att åstadkomma ett rationellare system för bostadsbyggandets
finansiering föreslår utskottet att nuvarande uppdelning i bottenlån och
statliga lån sammanföres till ett lån. Det naturliga är då att utöka
bostadsinstitutens utlåning till att omfatta även den del som idag är ett
särskilt statligt lån. När det gäller mindre lån t. ex. för ombyggnader,
energiåtgärder, handikappanpassning bör lånen kunna lämnas av respektive
bank på orten och i så fall beloppet utgöra en del av bankens ansvar för den
prioriterade bostadsfinansieringen. Statens ansvar förändras inte genom
detta - endast formen ändras från att lämna ut ett lån till att teckna ansvar för
motsvarande belopp.

Genom att statens budget inte skiljer mellan drift- och kapitalutgifter
uppkommer i 1983/84 års budget ett minskat budgetunderskott på 10
miljarder kronor.

Bostadsstyrelsen har per den 31 december 1982 ca 1 miljon lån på
tillsammans 62 miljarder kronor. Tyvärr saknas statistiska uppgifter om hur
många lån som är under t. ex. 15 000 kr. respektive under 30 000 kr. En
mycket preliminär bedömning från bostadsstyrelsen anger att ca 160 000 lån
är under 15 000 kr.

Det är av intresse att kunna minska den statliga låneförvaltningen. Dels är
låneförvaltningen en omfattande del av bostadsadministrationens arbete,
dels har riksdagen beslutat att vissa typer av äldre lån skall ändras, vilket
medför extra arbete. Staten har av dessa skäl motiv för att försöka få
låntagarna att lösa in smålån, t. ex. de under 30 000 kr. Arbetet bör i första
hand inrikta sig på dessa och på de former av lån som nu inte längre
beviljas.

Staten har ett ytterligare motiv i de räntekostnader som den statliga
upplåningen medför. Inlösen av sådana lån bör därför förknippas med
erbjudande om avskrivning av viss del av skuldbeloppet.

Omfattningen av hur mycket som kan beräknas inflyta till statsverket
genom denna form av amorteringar är på grund av bristande statistiskt
underlag svårt att ange. Det påverkas också av villkoren, men målet bör vara
att nå upp till 5 miljarder kronor under budgetåret 1983/84.

Höstriksdagen beslöt att införa skattereduktion för fackföreningsavgifter.
Motivet angavs vara att skapa skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivarnas
och löntagarnas kostnader för respektive facklig organisationsverksamhet.

I sammanhanget måste beaktas att understöd som vid konflikt utgått till en

FiU 1982/83:30

i konflikten indragen arbetare från organisation som han tillhör utgör inte
skattepliktig intäkt. Konfliktunderstöd som medlem i arbetsgivarförening
uppbär utgör däremot skattepliktig intäkt i rörelse.

Förbudet mot avdrag för fackföreningsavgifter kompenserades således av
skattefrihet för konfliktbidrag, medan avdragsrätten för avgifter till arbetsgivarorganisationer
är avsedd att uppvägas av att konfliktersättningarna är
skattepliktiga.

I departementspromemorian Ds B 1980:3 föreslogs en annan metod att
åstadkomma en likställdhet i den skattemässiga behandlingen. Förslaget var
att för avgifter till arbetsgivarföreningar helt enkelt införa samma regelsystem
som gäller för avgifter till fackföreningar.

En enig riksdag uttalade hösten 1981 i anledning av två motioner om
avdragsrätt för fackföreningsavgifter: ”Innan riksdagen tar slutlig ställning
till frågan bör enligt utskottets mening regeringen lämna riksdagen en
fullständig redovisning och kartläggning bl. a. av de konfliktbidrag som
betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och storleken av
dessa i förhållande till de sammanlagda medlemsavgifterna.”

Summa budgeteffekter på helår jämfört med budgetpropositionens, enligt utskottets
förslag (milj. kr.)

		Helår	Bå 83/84
Pensioner m. m.	+	2 500	+	1 250
Undantagandepensionärer	-	200*	-	100
Karensdagar m. m.	+	1 800	+	900
Fridagsregeln	-	180	-	90
Barnomsorg	+	600	+	300
Vårdnadsersättning	-	600	-	300
Moms	-	4 500	-	2 250
Statsföretag	+	1000	+	1 000
Reduktion på aktieutdelning	-	300	-	150
Arbetsmarknadsavgifter	-	600	-	600
Bostadslån	+	10 000	+	10000
Små bostadslån	+	5000	+	5 000
Bostadsområdet, övrigt	+	100	+	100
Fondavveckling	+	4000	+	4 000
Fackföreningsavgift	+	1 200	+	600
Trafikområdet	+	150	+	150
Förseningsavgift Forsmark lil	+	200	+	200
Oljeavgift	-	100	-	100
Försvarsområdet	-	95	-	95
Polisen	-	20	-	20
Kyrkofonden	-	44	-	44
Övrigt (ca)	-	12	-	12
Statsskuldräntor	+	1 000	+	1 000
Totalt	ca +	21 000	ca +	21 000

1 Beställn. till reg.

FiU 1982/83:30

Den skattereduktion för fackföreningsavgift som riksdagen beslutade om i
höstas föreslogs av regeringen utan att den 1981 av riksdagen begärda
redovisningen lagts fram. Skattereduktionen belastar statskassan med ca 1,2
miljarder kronor. Höstens beslut försvårade också riksdagens möjligheter att
välja andra för statskassan bättre alternativ.

Utskottet anser att beslutet om skattereduktion för fackföreningsavgifter
bör rivas upp samt att regeringen snarast bör lägga fram den av en enig
riksdag begärda redovisningen.

I budgetpropositionen föreslås att utbetalning av bidrag till vissa frivilligorganisationer
skall periodiseras över året. Avsikten är att staten därigenom
skulle göra räntevinster på de bidragsmottagande organisationernas bekostnad.

Eftersom bidragen till organisationerna låsts till 3 % uppräkning, vilket
inte på långt när ger täckning för inflationens kostnadshöjningar, anser
utskottet inte att staten därutöver bör ta från organisationerna de ränteintäkter
de kan få genom att det tidigare utbetalningssystemet för bidragen
bibehålles.

Utskottet har tidigare analyserat motionärernas förslag till politik och
därvid funnit att den leder till för utskottet oacceptabla konsekvenser.
Utskottet kan mot bakgrund härav inte tillstyrka den allmänna inriktning
som förslagen innebär.

I motion 1647 (fp) föreslås besparingar inom sjukförsäkringen, pensionssystemet
och den kommunala barnomsorgen. På inkomstsidan föreslås sänkt
mervärdeskatt och vissa förändringar i inkomstbeskattningen. Dessutom
föreslås minskningar av livsmedelssubventionerna och av bidragen till
kommunerna samt ökad avgiftsfinansiering.

Utskottet anser att en neddragning av livsmedelssubventionerna framstår
som fördelningspolitiskt oacceptabelt. Livsmedelssubventionerna utgår
endast på baslivsmedel och har således en klart fördelningspolitisk profil.
Vad gäller förslagen att minska bidragen till kommunerna återkommer
utskottet till detta under avsnittet om den kommunala ekonomin. Mot
bakgrund av vad utskottet nu anfört avstyrker utskottet den inriktning av
budgetpolitiken som föreslås i motion 1647.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande de allmänna rikdinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1982/83:1647
yrkande 2, 1982/83:1710 yrkande 2 och 1982/83:2107 yrkande 2

FiU 1982/83:30

godkänner vad som förordats i motion 1982/83:2140 yrkande 3
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

14. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Rolf Wirtén (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Underskottet
i” och på s. 38 slutar med ”motion 1647” bort ha följande lydelse:

Regeringen redovisar budgetunderskott strax över 90 miljarder kronor för
såväl innevarande som nästa budgetår. För innevarande budgetår 1982/83 är
det en kraftig uppjustering jämfört med den prognos som förelåg vid
regeringsskiftet. Till stora delar är det ett resultat av åtgärder som regeringen
själv beslutat om.

Några besparingar för 1983/84 föreslås inte. Utgifterna ökar således till 294
miljarder kronor, en ökning på 43 miljarder kronor eller 17 % jämfört med
budgetpropositionen ett år tidigare. Något försök att bryta den alltför snabba
expansionen av de offentliga utgifterna görs inte. Tvärtom har regeringen
rivit upp av riksdagen fattade beslut och således i praktiken ökat automatiken
i utgiftsexpansionen.

En sådan politik är helt oacceptabel. Utskottet har tidigare ingående
beskrivit de konsekvenser denna politik får. Det betyder att grundläggande
sysselsättnings- och välfärdsmål hotas.

På det principiella planet tycks regeringen vara medveten om detta. Men
som i så många andra fall är man inte beredd att följa upp denna insikt med
konkreta åtgärder som på sikt leder till problemens lösning.

Moderata samlingspartiet å andra sidan föreslår så stora besparingar att de
reala konsekvenserna blir starkt negativa för tillväxtförmågan i svensk
ekonomi. Man synes närmast helt okänslig för förslagens fördelningspolitiska
effekter.

Utskottet delar uppfattningen i motion 1647 (fp) att ”permanenta”
besparingar om ca 10 miljarder kronor är en lämplig nivå.

Dessa besparingar bör för det första inkludera besparingarna inom de
statliga transfereringsutgifterna som revs upp hösten 1982. Därigenom
minskar statens utgifter för sjukförsäkring och pensioner samt statsbidrag till
arbetslöshetskassorna och den kommunala barnomsorgen med ca 4 miljarder
på helt år.

Ytterligare besparingar bör genomföras inom ramen för livsmedelssubventionerna,
bostadssubventionerna, statens bidrag till kommunerna samt
genom visst ökat avgiftsuttag. Dessa besparingar summerar sig till ca 6
miljarder kronor på helt år räknat.

Beträffande kommunerna redovisades redan tidigare att vissa ytterligare
indragningar av medel måste ske. Utskottet instämmer i motionärernas

FiU 1982/83:30

uppfattning att en lämplig metod att göra detta kan vara att successivt göra
om det kommunala skatteutjämningssystemet till ett inomkommunalt
skatteutjämningssystem efter förebild från de kyrkliga kommunerna (och det
system som används inom Stockholms län). En avgift på ca 1 % av hela
skatteunderlaget, för att delvis finansiera det kommunala skatteutjämningssystemet,
betyder en statlig besparing på ca 3 miljarder kronor. För att
kommunerna skall klara detta krävs att volymökningen hålls tillbaka till
högst 1 % och att avgiftsfinansiering prövas i ökad omfattning. Utskottet
återkommer till dessa frågor när regeringen har presenterat sin proposition i
ämnet.

Därtill kommer att statsbudgeten bör avlastas bostadslånefinansieringen,
som således bör flyttas bort från statsbudgeten.

I motion 1982/83:141 (Rekonstruktion av statsföretagsgruppen) föreslås
att staten säljer ut sina företag eller företagsgrupper. Detta innebär inte bara
en engångsförstärkning av budgeten utan också en på sikt lägre utgiftsnivå
genom att behovet av kapitaltillskott till dessa företag därigenom blir
mindre.

Utskottet anser också att den statliga byråkratin kan reduceras med en
sammanlagd besparingseffekt på åtminstone 50 milj. kr.

De föreslagna besparingarna kan sammanfattas enligt följande tabell.
Flertalet besparingar föreslås gälla från årsskiftet varför ungefär halva
effekten kommer under budgetåret 1983/84.

Besparingar

	Helår	Budgetår 83/84
”Permanenta"
Sjukförsäkringen, beräkning av basbelop-pet, statsbidrag till barnomsorgen och arbetslöshetskassorna	4	2
Livsmedelssubventionerna	1,5	1,1
Kommunerna	3	1,5
Bostadssubventionerna	1	0,5
Avgifter	0,5	0,5
Smärre adm. besparingar	0,05	0,05
Delsumma	10,05	5,65
’ ’ Engångsbesparingar’ ’
Bostadslånen	15	15
Utförsäljning av statliga företag	1	0,5
Avveckling av statliga fonder	4	4
Delsumma	20	19,5
Totalt	30,05	25,15

Bortsett från dessa besparingar föreslås vissa omprioriteringar på vissa
sakområden. Nettot av dessa uppgår till ca 0.

Ytterligare några utgiftsförändringar föreslås. Utskottet kan inte acceptera
den föreslagna minskningen av u-landsbiståndet och föreslår därför en

FiU 1982/83:30

ökning på 295 milj. kr. till 6 835 milj. kr. för att utan dubbelräkningar nå upp
till samma biståndsinsats som nuvarande budgetår.

Därtill kommer att utskottet anser att barnbidraget bör höjas från 1 juli
1983 med 300 kr. per barn och år. Detta är enligt utskottet en bättre metod att
stödja barnfamiljerna än de generella livsmedelssubventionerna som tillfaller
alla medborgare. Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till en rapport
från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Ds B 1982:7 (Inkomstfördelningseffekter
av livsmedelssubventioner).

Även studiemedlen bör höjas från 1 juli 1983, vilket beräknas innebära en
utgiftsökning på ca 70 milj. kr.

Summa utgiftsförändringar

	Helår	Budgetår
Besparingar (inkl. engångsbesparingar)	- 30,05	- 25,15
U-landsbistånd	+ 0,295	+ 0,295
Barnbidrag	+ 0,600	+ 0,600
Studiemedel	+ 0,070	+ 0,070
Totalt	- 29,085	- 24,185

För att undvika att besparingarnas reala effekt blir alltför efterfrågedämpande
anser utskottet att vissa skatter bör sänkas. Mervärdeskatten bör
således från 1 januari 1984 sänkas till den nivå som rådde vid regeringsskiftet,
nämligen 17,7 % av beskattningsvärdet. Arbetsmarknadsavgiften bör sänkas
med 0,2 enheter till 1,1 %.

Dessutom menar utskottet att vissa förändringar inom inkomstbeskattningen
krävs. Genom att såväl löneökningar som inflation ligger klart högre
än den justering av basenheten som gjordes för 1983 kommer skattereformen
redan i år att urholkas en del. Utskottet föreslår därför att den automatiska
indexregleringen återinförs redan från 1 januari 1984. Samtidigt bör

skattesatsen höjas i skikten 1-4 med 1 %-enhet.

Den nyligen införda skattereduktionen för fackföreningsavgifter bör
avskaffas och den avskaffade skattereduktionen för aktieutdelningar bör
återinföras.

Summa inkomstförändringar

Helår Budgetår

Automatiskt inflationsskydd - 2,2 t

Hög skattesats i skikten 1-4 + 1,3 I 0

Slopad reduktion för fackavgiften +1,2 j

Återinförd reduktion för aktieutd. — 0,3 )

Sänkt mervärdeskatt - 4,5 - 1,5

Sänkt arbetsmarknadsavgift - 0,5 - 0,250

Inkomstförändringar netto - 5

- 1,750

FiU 1982/83:30

Utskottet gör följande bedömning av de föreslagna förändringarnas effekt
på statsbudgeten totalt:

	Helår	83/84
Besparingar, netto	+ 29,085	+ 24,185
Inkomstförändringar, netto	- 5,0	- 1,750
Effekt på budgetsaldot (avrundat)	+ 24	+ 22,5

Sammanfattningsvis menar utskottet att den ovan beskrivna budgetpolitiken
med besparingar på ca 29 miljarder kronor och skattesänkningar på ca 5
miljarder kronor (räknat på helt år) innebär ett väsentligt steg mot lösningen
på problemet med statsbudgetens utveckling.

En stor del av förbättringen i budgetunderskottet är som framgår ovan av
engångsart, men icke desto mindre av stor betydelse enligt utskottets
mening. Därtill kommer att de permanenta besparingarna ger en bestående
effekt i form av minskat budgetunderskott och sänkt ökningstakt för de
offentliga utgifterna.

För det första reduceras med den ovan beskrivna budgetpolitiken
budgetunderskottet med ca 22,5 miljarder kronor för budgetåret 1983/84.
För det andra dämpas utgiftsexpansionen genom de permanenta besparingarna,
och för det tredje upprätthålls en lämplig inhemsk efterfrågenivå
genom kombinationen av besparingar och skattesänkningar.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet tillstyrker de riktlinjer som
föreslås i motion 1982/83:1647 yrkande 2. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1982/83:1710
yrkande 2,1982/83:2107 yrkande 2 och 1982/83:2140 yrkande 3
godkänner vad som förordats i motion 1982/83:1647 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

15. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Underskottet
i” och på s. 34 slutar med ”ekonomiska tillväxten” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”1 motion 1710”
och slutar med ”för budgetregleringen” bort ha följande lydelse:

FiU 1982/83:30

För att motivera sina angrepp på den offentliga verksamheten anför den
borgerliga politikens talesmän och -kvinnor gärna det statliga budgetunderskottet.
Här, som på andra områden, gör de borgerliga propagandisterna sig
till tolkar för en förenkling av de samhällsekonomiska sammanhangen. De
utgår så från enskilt hushåll att de förväxlar en enskilds förhållanden med
samhällets. Om en enskild spenderar mer än vad han får i inkomst gör han
bäst i att minska sina utgifter. Men om staten konsekvent gör samma sak, så
minskar den också samhällets ekonomiska aktivitet och därmed sina egna
inkomster.

En genomgång av den statliga budgetens underskott visar att detta ökat
markant först under de borgerliga regeringsåren. Detta beror förvisso till en
del på den borgerliga politiken att medvetet minska på statens intäkter från
skatter och avgifter som drabbade höginkomsttagare och företag. Men i
grunden beror underskottets ökning på den ekonomiska krisen. Det bör
betonas att vi har stora underskott därför att produktionen inte växer
tillräckligt, dvs. därför att det är kris. Det är inte tvärtom, vilket den
borgerliga propagandan i bland vill få oss att tro, dvs. att vi har fått kris till
följd av den offentliga sektorns tillväxt. Ur stabiliseringspolitisk synpunkt är
inte heller det kassamässiga underskottet hos statsbudgeten det intressanta.
Det är den samlade offentliga sektorn som därvid har relevans.

Följande sammanställning visar underskottens utveckling:

	Statens underskott	Den samlade offentliga sektorns underskott
	Md kr.	% av BNP	Md kr.	% av BNP
1976	7	2,1	- 9,4 (dvs. överskott)
1977	18	4,0	- 6,1 (dvs. överskott)
1978	33	8,0	2,0	0,9
1979	45	9,9	13,7	3,0
1980	53	10,1	20,1	3,8
1981	66	11,6	30,4	5,4
1982	80	12,9	40,9	6,6
1983	92	13,2	55,3	8,0

Underskotten skall inte överdramatiseras. De betyder att sparandet i
samhället i ökad utsträckning sker i olika ”statspapper”. De problem som
uppenbarar sig är inkomstfördelningseffekterna av räntorna på dessa
”papper”. Dessutom blir det en direkt belastning för samhällsekonomin när
en stor del av underskottet täcks med utländska lån, vilket medför ränte- och
amorteringsströmmar till utlandet. Men av samma skäl som en bank inte går i
konkurs bara därför att den till större delen finansierar sin verksamhet
genom tillgångar som är inlånade från allmänheten, är statsskulden inte ett

7 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 30

FiU 1982/83:30

hot om konkurs för staten. På bl. a. detta sätt skiljer sig en statsskuld från en
privat skuld.

Icke desto mindre utgör statsskuldräntorna en belastning för den offentliga
sektorns ekonomi. Under kommande budgetår kommer dessa att uppgå till
56 miljarder. Detta gör en mera balanserad budget önskvärd, då räntorna i
sig utgör ett visst hinder för en offensiv ekonomisk politik. Men avgörande är
hur statens pengar används. Används underskottet till att öka sysselsättning
och produktion samt därmed bidrar till att förbättra det ekonomiska läget
kommer detta att vara värt kostnaden (statsskuldräntoma) och det kommer
att på sikt göra statens budget mera balanserad. Mot denna bakgrund blir en
snabb minskning av statens budgetunderskott inte ett mål av primär vikt för
den ekonomiska politiken.

Att det ändå framställs som ett mål av högsta vikt är en följd av den nya
”liberalismens” kamp mot den offentliga sektorn för en ökad privatisering i
samhället. Genom att förenkla sammanhangen, genom att framställa statens
ekonomi som om den vore en enskild persons ekonomi fast i större skala,
med demagogiska argument av typen ”varje svensk är skyldig si och så
mycket” lyckas den nyliberala propagandan framställa budgetunderskottet
som det stora problemet och får ett lättköpt argument i sin kamp mot den
offentliga sektorns sociala verksamhet och därmed mot de arbetandes
levnadsstandard.

Utskottet menar att regeringens förslag till budget för år 1983/84 med de
förändringar som häri förordas i motion 1710 (vpk) lägger grunden för en
ekonomisk politik som kommer att förbättra landets ekonomiska läge. Detta
kommer på sikt att medföra att budgeten framdeles icke behöver utvisa ett så
stort underskott som den för närvarande gör. Särskilt kommer i denna
riktning att verka de arbetsskapande program och investeringsinsatser som
förordas i motion 1710.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1982/83:1647
yrkande 2,1982/83:2107 yrkande 2 och 1982/83:2140 yrkande 3
godkänner vad som förordats i motion 1982/83:1710 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

FiU 1982/83:30

16. Utredning om begränsning av de automatiska kostnadsökningarna i
statsbudgeten

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Utskottet
anser att motionärernas” och slutar med ”regeringen till känna” bort ha
följande lydelse:

Motionärernas förslag är ännu ett försök att holka ur den sociala
tryggheten. Tanken att man genom att minska de samhälleliga transfereringarna
skulle minska inflationen bortser från inflationens verkliga orsaker.
Verkningarna av förslaget i motion 2140 och även av vad som förordas i
motion 1647 (fp) blir att mottagare av samhälleliga transfereringar, vilka till
stor del är låginkomsttagare, får lida etter värre genom av andra krafter
skapad inflation. Detta är ett utslag av ett ekonomiskt tänkande som sätter
ett litet budgetunderskott som ett mål i sig för den ekonomiska politiken. Det
bör ju i sammanhanget dessutom inflikas att den offentliga sektorns
budgetunderskott icke skapas inom socialförsäkringssektorn, vilken lämnar
ett betydande överskott.

Däremot har utskottet inget att invända om indexuppräkningen av
skatteskalan skulle begränsas. Detta bör dock tas upp i samband med
skattepolitiken.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen 2140 yrkande 5.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredning om begränsning av de automatiska
kostnadsökningarna i statsbudgeten att riksdagen avslår motion
1982/83:2140 yrkande 5,

17. Utredning om begränsning av de automatiska kostnadsökningarna i
statsbudgeten

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Rolf Rämgård
(c), Filip Fridolfsson (m), Hugo Hegeland (m) och Olof Johansson (c) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Utskottet anser
att motionärernas” och slutar med ”och jordbruksregleringen” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att motionärernas förslag om en begränsad kompensation
kan vara ett sätt att dämpa inflationsförväntningarna. Genom att endast en
begränsad kompensation ges i transfereringssystemet kan förutsättningar
skapas för att minska kompensationstänkandet i andra sammanhang vilket
skulle kunna bidra till att dämpa de inflationsdrivande krafterna. Så snart
inflationen stiger över en viss nivå minskar med en sådan metod de reala
utgifterna under vissa anslag. Vid en strikt tillämpning fungerar åtgärden

FiU 1982/83:30

således sorn en automatisk stabilisator i budgeten. Liknande tankegångar
framförs i motion 1647 (fp). Där sägs att det är viktigt att statsmakterna
försöker skapa trovärdighet för en långsiktigt låg prisökningstakt. En metod
kan vara, sägs i motionen, att ange ett mål för inflationstakten, t. ex. 5 %,
och därefter med lämpliga åtgärder ge eftertryck åt denna målsättning. Även
i motion 2107 (m) betonas vikten av att vi bryter automatiken i utgiftsökningarna.

Utskottet anser att det vore ett steg tillbaka att nu endast redovisa
konsekvenserna av automatiken. Dessa är redan väl kända. Vad som i stället
behövs är förslag om konkreta åtgärder.

Den här typen av drastiska åtgärder kan bli nödvändiga att tillgripa som
ren krisåtgärd under en övergångsperiod för att få balans i ekonomin.

De anslag i budgeten där andra typer av ingrepp redan tidigare gjorts
måste naturligtvis undantas.

Vid en inflationstakt som ligger långt över det fastställda taket blir
onekligen verkningarna stora vid tillämpning av den ovan skisserade
metoden. Utskottet anser att det sociala skyddsnätet måste konstrueras så att
det ger varje medborgare en grundtrygghet. Därför är det en självklarhet att
undantag från de generella reglerna måste göras för de svagaste grupperna i
ett läge med hög inflation.

Indexklausuler i system, som baseras på avtal, måste hanteras i särskild
ordning.

Utskottet föreslår med anledning av vad ovan anförts att riksdagen
beslutar ge regeringen i uppdrag att utreda och lägga fram förslag för att
begränsa de automatiska kostnadsökningarna i statsbudgeten.

18. Översyn av den offentliga sektorns långsiktiga finansieringsformer

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Rolf Rämgård
(c), Filip Fridolfsson (m), Hugo Hegeland (m) och Olof Johansson (c) anser
att

dels den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med ”1 motion 1647”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

I motion 1647 (fp) yrkande 3 begärs en översyn av den offentliga sektorns
långsiktiga finansieringsformer. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att en sådan översyn är en logisk följd av den nuvarande obalansen mellan en
utgiftsandel på ca 70 % och en skatte- och avgiftsandel på ca 50 % av
BNP.

FiU 1982/83:30

En sådan omprövning av de offentliga utgifternas finansiering behöver inte
betyda att de tjänster som nu är offentligt producerade försvinner. Det är
emellertid viktigt att sambandet mellan individernas förmåner och utgifter
stärks. I många fall är det annars svårt att veta om medborgarna värderar
tjänsten lika högt som den resursförbrukning som krävs för att producera
den.

Även finansieringen av de offentliga transfereringssystemen behöver ses
över. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att sambandet
mellan individernas förmån och utgift även här behöver förstärkas.
Konsekvenserna blir annars oacceptabla för samhällsekonomin.

Ett exempel på detta är ATP-systemet. Vid sin konstruktion anpassades
det till en ekonomi med låg inflation och hög tillväxt. 1970-talets ekonomi har
som alla vet visat upp en helt annan bild, och såvitt nu kan bedömas kommer
inte heller 1980-talet att uppvisa en allmän ekonomisk tillväxt av samma
storlek som under 1960-talet.

Större delen av det resursutrymme som skapas genom 1980-talets tillväxt
måste dessutom sättas av för investeringar och för att komma till rätta med
bytesbalansunderskottet. Det kommer alltså att bli förhållandevis litet kvar
för konsumtion. Med nuvarande regelsystem är detta konsumtionsutrymme
redan intecknat, eller till och med överintecknat, genom gjorda åtaganden.

Om regelsystemen inte förändras betyder det att det krävs en fortlöpande
nedpressning av reallönerna. Att kontinuerligt sänka reallönerna under ett
decennium vid en balanserad kostnadsnivå är varken möjligt eller önskvärt.

Även om löntagarna skulle acceptera en kontinuerlig reallönesänkning tar
det lång tid innan den ekonomiska tillväxten skapar ökade skatte- och
avgiftsintäkter för den offentliga sektorn. Detta beror på att skatteinkomsterna
i stor utsträckning är kopplade till löner och privat konsumtion, som
måste hållas tillbaka till förmån för exporten. Det är således först när en
väsentligt ökad sysselsättning skapas som skatteinkomsterna ökar igen.
Detta framgår bl. a. av riksrevisionsverkets inkomstberäkning (bilaga 1.2 till
prop. 100). RRV räknar där med en inkomstökning på bara ca 6 miljarder
kronor för 1984 att jämföra med nära 20 miljarder kronor för 1983. Den
senare siffran inkluderar ett antal skattehöjningar. Detta är dock enligt
utskottet ingen framkomlig väg i fortsättningen.

Därtill kommer att det är först nu som stora grupper med full ATP-pension
börjar nå upp till pensionsåldern, liksom att pensionärsgruppen blir allt
större i förhållande till de yrkesaktiva grupperna. För närvarande går det fyra
förvärvsarbetande på en ATP-pensionär, redan 1990 har siffran sjunkit till
tre förvärvsarbetande och den fortsätter att sjunka även därefter.

Sammanfattningsvis menar utskottet att finansieringen av flera av de nu
existerande försäkringssystemen måste ses över för att de skall stå i
överensstämmelse med vår långsiktiga samhällsekonomiska utveckling. Det

FiU 1982/83:30

gäller t. ex. sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringssystemet
liksom pensionssystemet.

Det är därför nödvändigt att regeringen påbörjar en sådan översyn av hur
finansieringsproblemet för den offentliga sektorn kan lösas. Därvid måste
diskuteras såväl en tänkbar framtida finansieringsmodell som hur erforderliga
förändringar skall genomföras. Om man underlåter att göra detta blir
resultatet på sikt förödande för just de medborgargrupper som man främst
vill skydda. Vad utskottet här anfört bör med bifall till motion 1647 yrkande 3
ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande översyn av den offentliga sektorns långsiktiga
finansieringsformer att riksdagen med bifall till motion 1982/
83:1647 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

19. Uttalande om tillsättande av en parlamentarisk kommission för att uppnå
balans mellan statens inkomster och utgifter senast år 1986

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Det stora” och
slutar med ”motion 278” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att tillsättandet av en parlamentarisk kommission är
rätta vägen för att nå statsfinansiell balans. Ej heller är det möjligt att
föreskriva att jämvikt skall råda mellan statens inkomster och utgifter senast
år 1986. Hänsyn måste bl. a. tas till läget inom hela den offentliga sektorn och
till den aktuella konjunktursituationen.

Motionären har emellertid helt rätt i att det snabbt växande budgetunderskottet
utgör ett av de största hoten mot stabiliteten i den svenska ekonomin.
Det undergräver inte endast de offentliga finanserna utan försvårar också det
privata näringslivets utveckling. Utskottet delar uppfattningen i motion 278
att den enda framkomliga vägen för att minska budgetunderskottet är att
minska statsutgifterna. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande uttalande om tillsättande av en parlamentarisk
kommission för att uppnå balans mellan statens inkomster och
utgifter senast är 1986 att riksdagen med anledning av motion
1982/83:278 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

FiU 1982/83:30

20. Den kommunala ekonomin

Lars Tobisson, Lennart Blom, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla
m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 43 slutar med ”och 2140 (c)” bort ha följande lydelse:

Regeringen förutser för 1983 en kommunal konsumtionsökning om ca

1,5 %. Av samhällsekonomiska skäl och med hänsyn till de krav på höjda
kommunalskatter som blir en följd av den sålunda ”medgivna” konsumtionsökningen,
kan enligt utskottets mening en dylik volymexpansion icke
godtas. Budgetpolitiken och därmed sammanhängande åtgärder måste i
stället inriktas på att snarast möjligt åstadkomma O-tillväxt i den samlade
kommunala sektorn. Det allvarliga ekonomiska läget motiverar att kommuner
och landsting genom omprövningar av löpande budgetar eftersträvar
att redan under 1983 kunna nå O-tillväxt.

Enligt utskottets mening är behovet av omedelbara åtgärder så stort att en
lagstiftning om temporärt skattestopp för åren 1984 och 1985 framstår som
synnerligen angelägen.

På en speciell punkt ansluter sig utskottet till vad som sägs i finansplanen,
nämligen beträffande indragningen av skatteunderlag från fysiska personer
med 1 %. Enligt riksdagsbeslut sker en dylik indragning såsom en temporär
åtgärd under 1983; den bör upphöra fr. o. m. 1984. Därigenom återförs till
kommunerna ett belopp vars storlek inte nu låter sig närmare beräkna men
som för år 1983 uppskattats till ca 855 milj. kr.

Vad gäller de indragningar av skatteunderlag som skett beträffande
juridiska personer vill utskottet framhålla att indragningen av dessa medel
bör permanentas och fr. o. m. 1984 fullföljas på sådant sätt att kommuner
och landsting avstår från alla skatteintäkter från juridiska personer.
Därigenom skapas förutsättning för en reformering av bolagsskatten. Inte
heller i detta fall kan storleken av överföringen närmare beräknas; om
åtgärden vidtagits redan år 1983 kan beloppet uppskattas till ca 1 265
milj. kr.

En del kommuner, som kan komma att drabbas särskilt hårt, skall kunna få
viss kompensation.

Den nödvändiga dämpning av den offentliga sektorns expansion, som av
samhällsekonomiska skäl är erforderlig, måste för kommunsektorns del
medföra faktiska minskningar av transfereringarna från staten till kommunerna.
Utöver effekterna av ovan redovisade förslag till förändrade regler för
överförandet av kommunalskattemedel till staten bör storleksordningen av
den förestående minskningen av ingående statsbidrag uppgå till ca 2 å 2,5
miljarder kronor, ett belopp som i stort sett kan beräknas motsvara
minskningen av den kommunala volymtillväxten från ca 1,5 % till O-tillväxt.
Sett i relation till de kommunala intäkterna, i form av skatter och statsbidrag

FiU 1982/83:30

sorn överskrider 150 miljarder kronor, kan sparmålen, enligt utskottet,
bedömas som rimliga och inte avsevärt mycket högre än vad som generellt
gällt vid genomförande av de årliga besparingarna inom den statliga
sektorn.

Vad slutligen angår statsbidragen till barnomsorgen synes finansplanen
utgå från att bidraget per plats bör vara oförändrat 1984 jämfört med 1983.1
motion 2107 erinras om att bidragen bort utgå enligt de grunder riksdagen
beslöt våren 1982 och ej i enlighet med riksdagens beslut hösten 1982.

I fråga om barnomsorgen gäller att den samhällsekonomiska utvecklingen
omöjliggör en utbyggnad även i takt med nu föreliggande reviderade planer.
Då av riksdagen fastlagda utbyggnadsplaner har, enligt utskottet, en
pådrivande och kostnadshöjande effekt bör det av riksdagen ursprungligen
fattade beslutet om barnomsorgsutbyggnaden nu upphävas.

Såsom anges i finansplanen gäller som en allmän förutsättning att några
nya uppgifter inte kan läggas på kommunsektorn de närmaste åren.
Utskottet anser att en minskning av den statliga detaljregleringen dessutom
är absolut nödvändig. Dessutom erfordras omprövningar av ett antal redan
fattade beslut.

Den politik som förordas i prop. 100 liksom i motionerna 1647, 1710 och
2140 leder till en snabbare kommunal expansion än vad utskottet kan
tillstyrka.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med
anledning av vad som anförts i proposition 1982/83:100 bilaga 1
moment 6 samt med avslag på motionerna 1982/83:1710 yrkande
3 och 1982/83:2140 yrkande 8 och med bifall till motion
1982/83:2107 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

21. Den kommunala ekonomin

Rolf Rämgård (c) och Olof Johansson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 43 slutar med ”och 2140 (c)” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande. Under de
första åren av 1980-talet pressades den kommunala volymökningen tillbaka
och för 1982 var målsättningen högst 1 %. Även om kommunerna ännu inte
uppnått detta var de på god väg. 1981 var volymökningen treprocentig och
1982 1,4 %. Det skall jämföras med 5-6 % årligen under 1970-talet. Som ett
naturligt resultat hade också de kommunala skattehöjningarna kommit ner
till en mycket låg nivå.

FiU 1982/83:30

I de flesta kommuner och landsting har man inte kunnat beakta effekterna
av eftervalspolitiken (devalvering, momshöjning, höjning av arbetsgivaravgifter
m. m.) när budgetarna för 1983 fastställdes. Kommunernas merkostnader
på grund av regeringens åtgärder kan nu uppskattas till 4-5 miljarder
kronor utöver de 3,5 miljarder kronor riksdagen våren 1982 beslöt dra in för
1983. Det betyder att kommuner och landsting nu riskerar att dra på sig
mycket stora budgetöverskridanden under 1983. En bedömning av storleksordningen
pekar mot att överskridandena 1983 kan komma att motsvara en
kommunal utdebitering om 1:20-1:50 kr.

Enligt de kalkyler som den s. k. KEA-gruppen gjort beräknas kommunsektorns
finansiella situation bli kraftigt försämrad åren 1984 och 1985.

Nedan visas ett räkneexempel som utförts av KEA-gruppen för 1984 och
1985.

Beräkningarna har baserats på antaganden om 7 % pris- och lönekostnadsökning,
2 % volymökning av konsumtionen samt en oförändrad
investeringsvolym. Kommunalskattesatsen har förutsatts vara oförändrad
jämfört med 1983 års preliminära utdebiteringssats.

Om 1983 års skatteunderlagsbegränsning fortsätter att gälla 1984 och 1985
blir det finansiella sparandet för kommuner och landsting enligt nedanstående
tabell.

Miljarder kronor	1984	1985
Finansiellt sparande i
Primärkommuner	- 5,7	- 9,6
Landsting	- 2,7	- 5,5
Summa	-8,4	- 15,1

Om priser och lönekostnader såväl som konsumtionsvolymen utvecklas
annorlunda än i räkneexemplet påverkas självfallet det finansiella sparandet.
En procentenhets snabbare eller långsammare kostnadsökning eller volymökning
ger en försämring eller förbättring av det finansiella sparandet med
mellan 1-1,5 miljarder kronor.

Räkneexemplet för 1984 och 1985 leder enligt Kommunförbundets och
Landstingsförbundets bedömningar till följande förändring av finansieringskapitalet
under förutsättning att bruttoupplåningen för primärkommunerna
blir 6 miljarder kronor för 1983-1985 och för landstingen ca 0,6 miljarder
kronor. Nettoupplåningen har beräknats till ca 1,5-2 miljarder kronor
vardera året för primärkommunerna. I landstingskommunerna beräknas
däremot amorteringarna överstiga nyupplåningen.

FiU 1982/83:30

Förändring av flnansieringskapital

1984	1985	1984 1985
miljarder kronor	per skattekrona

Primärkommuner	- 4,0	- 8,1	1,12	2,12
Landstingskommuner	- 2,5	-5,2	0,78	1,51

Detta innebär alltså hot om kommunalskattehöjningar på uppemot 4 kr.
fram till 1985.

Den kommunala ekonomin har i dag en sådan omfattning att även den
måste fasas in i den övergripande ekonomiska politiken. Kommuner och
landsting bör därför ta sitt ansvar för att få bättre balans i samhällsekonomin.
Styrande måste vara insikten om att de kommunala skatterna nu nått en
sådan höjd att de svårligen kan höjas ytterligare.

Utskottet anser vidare att det statliga finansiella stödet bör fortsätta läggas
om från specialdestinerade anslag till skatteutjämningsbidrag.

Utskottet tillstyrker att översyner görs av olika specialdestinerade bidrag i
syfte att minska detaljregleringen och öka effektiviteten i bidragssystemen.

Mot bakgrund av de finansiella utsikterna för år 1984 och det angelägna i
att hålla tillbaka de kommunala skattehöjningarna ser inte utskottet f. n. det
som möjligt att minska statsbidragen till kommunerna. Några indragningar i
den storleksordning som föreslås i motionerna 1547 (fp) och 2107 (m) ser inte
utskottet som realistiska om man inte accepterar kraftiga kommunala
skattehöjningar eller en drastisk nedskärning av den kommunala servicen.
Utskottet vill för sin del inte förorda en sådan politik. Å andra sidan finns det
inget finansiellt utrymme för åtgärder av den typ som föreslås i motion 1710
(vpk).

Utskottet anser att vad ovan anförts om den kommunala ekonomin bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med anledning av vad som anförts i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 6 samt med avslag på motionerna
1982/83:1710 yrkande 3 och 1982/83:2107 yrkande 4 och med
bifall till motion 1982/83:2140 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1982/83:30

22. Den kommunala ekonomin

Rolf Wirtén (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 43 slutar med ”och 2140 (c)” bort ha följande lydelse:

I motion 1647 (fp) föreslås en besparing på ca 3 miljarder kronor på
statsbidragen till kommunerna. I motion 2140 (c) yrkande 8 föreslås att
riksdagen som sin mening uttalar att regeringen vid förhandlingar med
kommun- och landstingsförbunden bör verka för att den kommunala
volymutvecklingen begränsas till 1 %. Även i motionerna 1710 (vpk) och
2107 (m) föreslås, om än med andra medel, begränsningar i den kommunala
expansionen.

Utskottet anser att det är helt nödvändigt att den kommunala och
landstingskommunala volymutvecklingen ytterligare begränsas. Den kommunala
konsumtionen har ökat kraftigt under 1970-talet; som andel av BNP
från drygt 13 % år 1970 till nära 21 % år 1981. Trots en uppbromsning under
senare år har ökningen fortfarande klart överstigit BNP:s tillväxttakt. I
finansplanen redovisas en underliggande expansionstakt på ca 2 % för 1983.
Utskottet har tidigare hävdat att denna måste bromsas till högst 1 % i
genomsnitt. En högre expansionstakt skulle äventyra en samhällsekonomisk
utveckling i riktning mot ökad balans.

En lämplig metod kan enligt utskottet vara att successivt göra om det
kommunala skatteutjämningsbidraget till ett inomkommunalt skatteutjämningssystem
efter förebild från de kyrkliga kommunerna. En besparing på
statsbudgeten på ca 3 miljarder kronor motsvarar ca 1 % av hela
skatteunderlaget för kommunerna. En sådan avgift skulle delvis finansiera
det kommunala skatteutjämningssystemet.

För att kommunerna skall kunna klara denna inkomstminskning utan
skattehöjningar inför 1984 och 1985 krävs att volymökningen hålls tillbaka
kraftigt, till högst 1 % i genomsnitt, samt att avgiftsfinansiering prövas i ökad
omfattning.

Kommunal service kan därutöver endast byggas ut i den mån det kan ske
genom omprioriteringar eller genom avgiftsfinansiering. Det är utskottets
uppfattning att kommunerna därvid bör prioritera barnomsorg och äldreomsorg.

Effektiviteten inom den kommunala servicen bör kunna ökas genom att
kommunerna i ökad omfattning utnyttjar möjligheterna till konkurrens,
t. ex. genom anbudsförfarande och privat entreprenad. Privata initiativ inom
områden som hittills varit huvudsakligen förbehållna den offentliga sektorn
bör uppmuntras.

Regeringen har i finansplanen aviserat en proposition om den kommunala
ekonomin under våren. Utskottet får därför anledning att återkomma i dessa
frågor, när denna proposition föreligger. Utskottet vill också hänvisa till vad

FiU 1982/83:30

100

som anförs om den kommunala sektorn i avsnittet om budgetregleringen.

Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:1710 yrkande 3
och 1982/83:2107 yrkande 4 samt med anledning av vad som
anförts i proposition 1982/83:100 bilaga 1 moment 6 och motion
1982/83:2140 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

23. Den kommunala ekonomin

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 43 slutar med ”och 2140 (c)” bort ha följande lydelse:

En planmässig utbyggnad av den offentliga sektorns verksamhet fordrar en
helt annorlunda statlig politik gentemot kommuner och landsting än den som
de borgerliga regeringarna instiftat i deras strävan att försvaga och avveckla
delar av den offentliga sektorn. Effekterna av den åderlåtning av den
kommunala sektorn med 3,5 miljarder kronor som den borgerliga regeringen
genomförde och det snäva tak som sattes för dess utveckling måste
undanröjas. En ökad satsning på kommuner och landsting är nödvändig både
för att bekämpa arbetslösheten och lösa angelägna sociala behov. Inriktningen
bör vara att kommunerna skall få utrymme för en avsevärt större
expansion (av ungefärlig storleksordning 3 % årligen).

Den närmare omfattningen av de åtgärder som behöver vidtas för den
kommunala sektorn under 1984 får utskottet återkomma till sedan regeringen
efter överläggningar med Kommunförbundet utarbetat förslag till
åtgärder. Utskottet menar dock att vad som anförts bör ges regeringen till
känna så att hänsyn därtill kan tas i det pågående propositionsarbetet. Det
anförda innebär att det som anförs i motion 1710 (vpk) om den kommunala
ekonomin godkännes. Däremot avstyrker utskottet vad som därom anförs i
motionerna 1647 (fp), 2107 (m) och 2140 (c).

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med anledning av vad som anförts i proposition
1982/83:100 bilaga 1 moment 6 samt med avslag på motionerna
1982/83:2107 yrkande 4 och 1982/83:2140 yrkande 8 och med
bifall till motion 1982/83:1710 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1982/83:30

101

Särskilda yttranden

1. Liberalisering av kreditpolitiken

Rolf Wirtén (fp), Rolf Rämgård (c) och Olof Johansson (c) anför:

Enligt vår uppfattning måste utvecklingen på kreditmarknaden på sikt
innebära en avreglering i linje med vad den kreditpolitiska utredningen har
föreslagit. Utredningen remissbehandlas f. n. Det är emellertid inte nu
möjligt att snabbt åstadkomma detta framför allt med anledning av det stora
och växande budgetunderskott som regeringens politik innebär. Vi har
avvisat denna ekonomiska politik och också anvisat hur den ekonomiska
politiken i stället måste utformas. Den inriktning som vi förordar ger på sikt
goda möjligheter att åstadkomma den önskade liberaliseringen av kreditmarknaden.
Det är emellertid inte redan nu möjligt att avhända riksbanken
vissa av de instrument som den i dag har.

2. Utredning om övergång från arbetsgivaravgift till indirekt skatt

Rolf Wirtén (fp), Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Rolf Rämgård
(c), Filip Fridolfsson (m), Hugo Hegeland (m) och Olof Johansson (c)
anför:

Beträffande motion 1161 om en mer eller mindre generell övergång från
arbetsgivaravgifter till indirekta skatter vill utskottet framhålla att närbesläktade
frågor enligt uppgift är föremål för översyn i regeringskansliet. Mot
denna bakgrund är det enligt vår mening för tidigt att nu begära en särskild
utredning i frågan.

3. Avveckling av ett antal statliga fonder

Rolf Rämgård (c) och Olof Johansson (c) anför:

Finansutskottet uttalade i höstas att man ansåg det angeläget att statliga
fondmedel hanteras på ett rationellt sätt. Utskottet menade också att det var
lämpligt att fonder som inte längre fyller någon självständig funktion
avvecklas.

Nyligen har en statlig utredning lagt fram ett förslag (SOU 1982:62) om
avveckling av ett stort antal statliga fonder. Förslaget innebär att fondmedel
till ett sammanlagt bokfört värde av drygt 5,6 miljarder kronor skall tillföras
statsbudgeten. Beroende på hur den särskilda delpensionsfonden jämte
några i sammanhanget mindre fonder redovisas budgettekniskt, kan statens
utgiftssida samtidigt komma att belastas med 780 milj. kr., utgörande de på
fonderna redovisade skulderna till statsverket. Enligt utredningens uppfatt -

FiU 1982/83:30

102

ning kan de aktuella fondernas syfte med fördel tillgodoses genom direkta
anslag över statsbudgeten. Härigenom skapas en rationell hantering av de
medel som behövs för de verksamheter det är fråga om, samtidigt som en
stramare uppsikt kan hållas över den för ändamålet aktuella medelstilldelningen.
De avgifter som nu flyter in till fonderna kan redovisas på budgetens
inkomstsida.

Vad gäller allmänna sjukförsäkringsfonden tillförs den enligt förslag i
finansplanen även 1981 års överskott i juni 1983. Den kommer då att uppgå
till 4 870 milj. kr., dvs. en ökning med 3 195 milj. kr. I finansplanen föreslås
att överskottet för 1982 (2 666 milj. kr.) liksom följande års överskott skall
tillföras statsbudgeten.

Vi anser att utredningens förslag är intressanta. I vissa fall kan det dock
finnas skäl att vara tveksam till om det är rationellt att fonden avvecklas.
Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag om vilka fonder som
skall avvecklas. Förslagen bör kunna ge en budgetförstärkning 1983/84 med
ca 4 miljarder kronor.

FiU 1982/83:30 103

Innehåll

Inledning 1

Propositionen 2

Finansplanen 2

Budgetförslaget 3

Den kommunala sektorn 4

Motionerna 5

1647 (fp) 8

1710 (vpk) 12

2107 (m) 14

2140 (c) 19

Utskottet 22

Den ekonomiska politiken 22

Övriga motionsyrkanden 30

Budgetförslaget 33

Övriga motionsyrkanden 39

Den kommunala ekonomin 41

Särskilda frågor 43

Hemställan 43

Reservationer:

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

1. (m) 45

2. (c, fp) 50

3. (vpk) 62

Balans mellan och inom skilda regioner som ett av huvudmålen för den
ekonomiska politiken:

4. (m, fp) 69

5. (c) 70

Liberalisering av kreditpolitiken:

6. (m) 71

Kollektiva löntagarfonder:

7. (m, c, fp) 72

8. (vpk) 73

Regeringsinitiativ på det internationella planet för att främja den
ekonomiska utvecklingen:

9. (m) 74

Engångsskatt på stora förmögenheter:

10. (vpk) 74

11. (m, c, fp) 75

FiU 1982/83:30

104

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen:

12. (m) 76

13. (c) 78

14. (fp) 85

15. (vpk) 88

Utredning om begränsning av de automatiska kostnadsökningarna i
statsbudgeten:

16. (vpk) 91

17. (m, c, fp) 91

Översyn av den offentliga sektorns långsiktiga finansieringsformer:

18. (m, c, fp) 92

Uttalande om tillsättande av en parlamentarisk kommission för att
uppnå balans mellan statens inkomster och utgifter senast år 1986:

19. (m) 94

Den kommunala ekonomin:

20. (m) 95

21. (c) 96

22 (fp) 99

23. (vpk) 100

Särskilda yttranden

1. Liberalisering av kreditpolitiken (c, fp) 101

2. Utredning om övergång från arbetsgivaravgift till indirekt skatt (m,

c, fp) 101

3. Avveckling av ett antal statliga fonder (c) 101

minab/gotab Stockholm 1983 73704