FiU 1982/83:10

Finansutskottets betänkande
1982/83:10

om upphävande av beslutet om karensdagar, m. m. (prop. 1982/
83:55, delvis)

I proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om karensdagar,
m. m., har regeringen

dels hemställt att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen om
nödvändigheten av en samlad finansiering av de aktuella åtgärderna,

dels framlagt förslag till vissa åtgärder inom social-, budget-, utbildnings-,
jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen (bilagorna 1-5).

Bilagorna 1-5 har remitterats till berörda fackutskott och propositionen i
övrigt till finansutskottet.

Med anledning av propositionen har motionerna 1982/83:106-111,
118-119,121-123 och 128 väckts. Motionerna 106,118 och 128 yrkande 5 har
remitterats till finansutskottet och övriga motioner till berörda fackutskott.

Propositionen

I propositionen anförs att det är ofrånkomligt att ansträngningarna att föra
Sverige ur den ekonomiska krisen kommer att kräva uppoffringar av
medborgarna. Utgångspunkten måste vara att de bördor som blir nödvändiga
för att trygga sysselsättningen och vårt lands ekonomiska oberoende
skall bäras av alla grupper i samhället och fördelas efter bärkraft.

Ett viktigt led i strävan att nå social rättvisa är att slå vakt om den sociala
tryggheten. Det finns nu inte utrymme för nya kostnadskrävande reformer
på det sociala området, anförs i propositionen. Strävan måste därför i första
hand vara att försvara de trygghetsreformer som börjat raseras under de
senaste åren.

I propositionen framläggs förslag om

- att återställa värdesäkringen av pensioner och andra basbeloppsanknutna
förmåner,

- att avskaffa de nyligen beslutade karensdagarna och försämrade
ersättningsnivåerna inom sjukpenningförsäkringen,

- att undanröja försämringen av arbetslöshetsförsäkringen,

- att upphäva beslutet om en försämring av statens bidrag till den
kommunala barnomsorgen i avvaktan på att ett nytt system hinner
utarbetas.

Mot bakgrund av den mycket allvarliga statsfinansiella situationen är det
nödvändigt att utgiftsökningar åtföljs av motsvarande inkomstförstärkning 1

Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 10

FiU 1982/83:10

ar. Finansieringen bör i första hand ske genom en höjning av mervärdeskatten.
Förbättringen av arbetslöshetsförsäkringen bör i sedvanlig ordning
finansieras genom en höjning av avgifter till arbetsmarknadsfonden.

Barnfamiljerna har i många fall i dag en pressad ekonomisk situation. I
propositionen föreslås höjningar av barnbidragen, studiebidragen och
livsmedelssubventionerna. Dessa utgör, tillsammans med det ökade stödet
till den kommunala barnomsorgen och den redan beslutade höjningen av
bostadsbidragen, väsentliga tillskott till barnfamiljernas ekonomi. Sammantaget
tillförs barnfamiljerna genom dessa förslag ca 2 miljarder kronor under
år 1983.

För att motverka mervärdeskattehöjningens effekter på matpriserna bör
en höjning ske av subventionerna på baslivsmedel. De åtgärder som föreslås i
detta sammanhang leder till ökade utgifter för staten. Dessa utgifter faller till
en del på statsbudgeten, medan andra redovisas under den del av
socialförsäkringssektorn som finansieras genom socialavgifter från arbetsgivare
och egenföretagare. Att återställa pensionernas värdesäkring m. m.
medför en årlig utgiftsökning om 2,5 miljarder kronor, medan återställandet
av sjukpenningförmånerna och höjda barnbidrag och flerbarnstillägg ökar de
årliga utgifterna med ca 1,8 miljarder kronor resp. ca 0,8 miljard kronor
(inkl. höjningen av det s. k. förlängda barnbidraget och studiebidraget). Att
bibehålla det nuvarande systemet för statligt stöd till barnomsorgen kan
beräknas medföra ökade årliga utgifter om ca 0,6 miljard kronor jämfört med
att genomföra riksdagens beslut från våren 1982 om en försämring. Slutligen
medför återställandet av arbetslöshetsförsäkringen och de höjda livsmedelssubventionerna
en höjning av den årliga utgiftsnivån med 1,5 miljarder
kronor resp. 0,2 miljard kronor. Sammantaget ökar med andra ord utgifterna
på statsbudgeten och i socialförsäkringssektorn med ca 7,4 miljarder
kronor.

Dessa utgiftsökningar bör finansieras genom en höjning av mervärdeskatten
och den s. k. arbetsmarknadsavgiften. Dessa åtgärder ökar den statliga
sektorns årliga inkomster med ca 4,5 miljarder kronor resp. ca 1,5 miljarder
kronor, dvs. sammantaget ca 6 miljarder kronor. Till denna förstärkning av
statsinkomsterna kommer de indirekta effekterna på statsbudgeten i form av
ökade skatteinkomster, på grund av uppräkningen av pensioner, sjukersättning
och ersättning vid arbetslöshet. Sammanlagt uppgår dessa till ca 1,1
miljarder kronor. De ökade utgifter som regeringen föreslår motsvaras
sålunda av förslagen om höjda inkomster för staten.

Enligt vad som anförts i propositionen är en sådan ansvarsfull finansiering
av de här föreslagna åtgärderna på det sociala området nödvändig.

Motionerna

I motion 1982/83:106 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs - med
hänvisning till motiveringen i motion 1982/83:99 - att riksdagen avslår

FiU 1982/83:10

proposition 1982/83:55 såvitt avser hemställan att riksdagen godkänner vad
som i propositionen anförts om nödvändigheten av en samlad finansiering av
föreslagna åtgärder.

I motion 1982/83:118 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs - med
hänvisning till motiveringen i motion 1982/83:112 - att riksdagen avslår vad
som anförts om samlad finansiering av de aktuella åtgärderna.

I motion 1982/83:128 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar att med godkännande av proposition 1982/83:55 i övrigt

5. godkänna motionens förslag till finansiering av de i propositionen
föreslagna och i motionen förordade åtgärderna.

Enligt motion 106 (99) av Ulf Adelsohn m. fl. (m) måste slutsatsen av
regeringens i propositionerna 50 och 55 framförda förslag bli - om de godtas
av riksdagen - att samtliga balansbrister kraftigt kommer att förvärras under
nästkommande år. Bytesbalans- och budgetunderskotten växer mycket
kraftigt. Inflationen ökar dramatiskt. Även arbetslösheten kan väntas öka.
Passivitet inför de stora balansbristerna är ett genomgående drag i
propositionerna.

Sålunda leder, menar motionärerna, devalveringen och de åtgärder som
föreslås i propositionerna till en jämfört med innevarande år nära nog
fördubblad inflationstakt samtidigt som budgetunderskottet drivs i höjden.
För att finansiera bidragshöjningar och förmånsförbättringar tillgriper
regeringen bl. a. en momshöjning. Enligt motionärerna leder emellertid
momshöjningen till lika stora eller större utgiftsökningar för de enskilda
hushållen som de påslag på förmåner och bidrag som föreslås. Av här angivna
skäl avvisas höjningen av mervärdeskatten.

I den mån detta avslagsyrkande beträffande momsen vinner riksdagens
bifall bibehåller, säger motionärerna, hushållen i motsvarande mån sin
köpkraft och därmed skulle motiven bortfalla för de ovan angivna förslagen
vad gäller pensionsförmåner, allmänna barnbidrag, förlängda barnbidrag,
studiebidrag och studiemedel.

Därför yrkas avslag på förslaget att för 1983 komplettera basbeloppet med
ett tilläggsbelopp på 300 kr. vid beräkningen av de aktualiserade basbeloppsreglerade
förmånerna, t. ex. folkpensioner.

Av motsvarande skäl yrkas avslag på förslaget att höja det allmänna
barnbidraget, förlängda barnbidraget och studiebidraget.

Motionärerna tillstyrker propositionsförslaget om flerbarnstillägg. Finansieringen
av detta sker genom en minskning av livsmedelssubventionerna.

Vad gäller förslaget att upphäva vårriksdagens beslut om ändrade regler
inom sjukpenningförsäkringen finns, säger motionärerna, inga skäl att
frångå nämnda beslut.

Inte heller beträffande statsbidraget till den kommunala barnomsorgen
finner motionärerna anledning att nu frångå riksdagsbeslutet hösten 1981.

1* Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 10

FiU 1982/83:10

I motion 118 (112) av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) slår centerpartiet vakt
om vårriksdagens sparbeslut och avvisar slopande av karensdagar, höjd
ersättning inom arbetslöshetsförsäkringen, ny beräkningsgrund för basbeloppet,
nytt statsbidragssystem till barnomsorgen. Motionärerna yrkar
också, under förutsättning av att momsen inte höjs, avslag på förslagen om
höjda livsmedelssubventioner.

I motionen biträds höjda barnbidrag och flerbarnsstöd.

Vidare föreslås särskilda ytterligare insatser för de sämst ställda pensionärerna.
Pensionärer som inte har rätt till pensionstillskott bör tillerkännas
denna möjlighet.

De fyra s. k. vallöftena, bl. a. borttagandet av karensdagarna, kostar 7,4
miljarder kronor. Regeringen vill i huvudsak finansiera dessa genom att höja
momsen med 2 % från 21,5 % till 23,5 %. Detta motsvarar exakt den moms
mittenregeringen sänkte hösten 1981 för att den dåvarande devalveringen
inte skulle ge en för stor minskning av efterfrågan.

I motionen riktas uppmärksamheten på att regeringen samtidigt som
momsen höjs gör en unikt stor devalvering.

Socialdemokraterna sägs vilja finansiera vallöftena fullt ut. Momshöjningen
påstås ge 4,5 miljarder kronor. När momsen sänktes lika mycket för ett år
sedan beräknade finansutskottet kostnaden till 3 miljarder kronor. I
motionen framhålls att även om man inräknar penningvärdeförändringen
(8 % = ca 240 milj. kr.) och en viss osäkerhetsmarginal kan det allvarligt
ifrågasättas om inte regeringens förhoppningar att momshöjningen skall ge

4,5 miljarder kronor är grovt överdrivna. I verkligheten, säger motionärerna,
saknas det sannolikt inte 300 milj. kr., som regeringen medger, utan över
1 miljard kronor innan vallöftena är helfinansierade.

I motionen poängteras att en momshöjning mer än någon annan
köpkraftsindragande åtgärd har direkta och omedelbara åtstramande
effekter på hushållens efterfrågan av varor och tjänster. Det är därför det
sämsta sättet att åstadkomma den önskade finansieringen.

Motion 1982/83:120 av Ola Ullsten m. fl. (fp) har ej remitterats till
finansutskottet, då något yrkande beträffande här behandlad del av
proposition 55 ej ställts. I motiveringen till motionen slår motionärerna fast
att den socialdemokratiska regeringen slår in på en för samhällsekonomin
skadlig väg genom sina redan beslutade och nu föreslagna åtgärder. I
motionen sägs att förhållandena är sådana att en neddragning av de statliga
transfereringsutgifternas ökningstakt är alldeles nödvändig. De besparingar
inom detta område som riksdagen tidigare beslutat om och som regeringen
nu vill riva upp bör därför ligga fast. Som följd härav avvisas de förslag i
proposition 55 om upphävande av beslutet om karensdagar, m. m., som i
proposition 50 kallas ”de fyra vallöftena”.

Vad gäller barnfamiljerna tillhör de, menar motionärerna, den grupp som
är hårdast utsatt i den nu aktuella politiken med kraftigt sänkta reallöner.

FiU 1982/83:10

Därför biträds förslaget att barnbidragen höjs och även den konstruktion
med extra barnbidrag för flerbarnsfamiljer som f. ö. mittenregeringen
introducerade.

I fråga om pensionärernas ekonomiska villkor avser folkpartiet att i
budgetmotionen i januari pröva möjligheterna att ånyo göra en uppräkning
av det pensionstillskott som utgår till pensionärer med låg eller ingen
ATP.

Den föreslagna höjningen av mervärdeskatten får en omedelbar effekt i
form av höjda priser. Denna prishöjning på ca 1 % i konsumentledet
kommer, sägs det i motionen, ovanpå den redan kraftigt höjda inflationstakt
som devalveringen innebär. När åtgärder borde föreslås som sänker
inflationen, föreslår regeringen i stället en skattehöjning som höjer
inflationen. Detta är precis motsatsen till vad mittenregeringen gjorde efter
devalveringen i september 1981, då mervärdeskatten sänktes bl. a. för att
hålla nere prisstegringarna.

Den föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften på 0,5 % verkar, enligt
motionen, på samma sätt höjande på företagens kostnader och inflationstakten.

Ett ytterligare skäl varför momshöjningen är felaktig i nuvarande
konjunkturläge har, menar motionärerna, att göra med dess effekt på
efterfrågan. Devalveringen i sig innebär en reallönesänkning på 5 å 6 % för
hushållen. Höjningen av momsen och arbetsgivaravgiften betyder sålunda en
ytterligare nedpressning av hushållens reallöner och därmed den efterfrågan
som härrör från deras arbetsinkomster. I detta avseende går därför
åtgärderna således i diametralt fel riktning, eftersom det samhällsekonomiskt
riktiga vore att öka den del av den totala efterfrågan som härstammar
från arbetsinkomsterna.

I motionen hävdas vidare att, eftersom de föreslagna skattehöjningarna
inte finansierar alla förslag om nya offentliga utgifter, blir resultatet en
kraftig ökning av statens budgetunderskott.

Motionärerna vill även poängtera att regeringens fördelningspolitiska
ambitioner är mycket måttliga såsom de kommer till uttryck i propositionernas
förslag. Man bortser helt från inflationens kraftiga omfördelningseffekter
på inkomster och förmögenheter. Dessa är, sägs det i motionen, i
själva verket så stora att kompenserande åtgärder via skatter och transfereringar
är nästan helt försumbara.

I motion 128 av Lars Werner m. fl. (vpk) biträds regeringens förslag att
undanröja och upphäva under den borgerliga regeringsperioden fattade
beslut om försämringar på det sociala området.

Motionärerna godtar också huvudinriktningen på förbättrat stöd till
barnfamiljerna men anser att de medel som regeringen vill använda till en
ökning av flerbarnstillägget i stället bör användas för en ytterligare ökning av
det allmänna barnbidraget. Vidare bör ungdomar mellan 16 och 18 år även
framdeles kunna komma i åtnjutande av KAS.

FiU 1982/83:10 6

Regeringen förordar att dess förslag till åtgärder på det sociala området
skall motsvaras av höjda inkomster för staten. Detta är i nuvarande läge en
riktig utgångspunkt, anför motionärerna.

Regeringen beräknar att dess förslag sammantaget för statsbudgeten och
socialförsäkringssektorn ökar utgifterna med ca 7,4 miljarder kronor. Denna
siffra är för hög. För det första tycks kostnaderna för sjukförsäkringen
allmänt minska till följd av minskad sjukfrånvaro. Men viktigare i
sammanhanget är att upphävandet av beslutet om karensdagar - som aldrig
trätt i kraft - inte utgör någon kostnad. Dessutom understryker regeringen i
propositionen att 85 % av den påstådda ”karensdagskostnaden” eller ca
1 500 milj. kr. kommer att täckas med arbetsgivaravgifter och avgifter från
egna företagare. Det innebär att den egentliga utgiftsökningen begränsar sig
till 5,9 miljarder.

Enligt motionärerna innebär regeringsförslaget en ”överfinansiering” på

1,5 miljarder kronor. Motionärerna har inget att erinra mot förslagen till
ändrade arbetsgivaravgifter eller mot de beräkningar av ökade skatteinkomster
regeringen gjort.

Däremot avvisas förslaget till en allmän höjning av mervärdeskatten.
Detta förslag kritiseras såväl från fördelningspolitisk som från allmän
ekonomisk-politisk synpunkt.

En viktig del i de senaste årens ekonomiska kris har varit den sviktande
hemmamarknaden. En ytterligare kraftig begränsning av denna kommer att
försvåra en förbättring av det allmänna ekonomiska läget. Det står i
motsättning till kampen mot arbetslösheten. Fördelningspolitiskt slår också
mervärdeskatten relativt hårdare mot de sämst ställda - enär de använder en
större andel av sina inkomster till konsumtion av momsbelagda varor.

De sociala åtgärderna bör i stället enligt motionen - utöver regeringens
övriga finansieringsförslag - finansieras genom:

1. I förhållande till regeringens i proposition 1982/83:50

förordade höjning en ytterligare ökning av förmögen -

hets-, arvs- och gåvoskatten 300 milj.kr.

2. slopande av aktie-och skattefondsparande 800milj.kr.

3. slopande av avdragsrätten vid representation 500 milj.kr.

4. särskild skatt på utlandsinvesteringar 550 milj.kr.

5. ändrade skatteskalor i den statliga inkomstskatten under
1983, skattereduktioner till låg- och mellaninkomsttagare
1 000 milj.kr

Summa

3 150 milj.kr

FiU 1982/83:10

Utskottet

Obalanserna i den svenska ekonomin har vuxit sig allt starkare.
Budgetunderskottet har sedan mitten av 1970-talet vuxit som andel av BNP
från 2 % till 13 % 1982. Den totala konsumtionen har ökat samtidigt som
industriproduktionen i det närmaste stagnerat. Skillnaden i tillväxt mellan
produktion och konsumtion har kommit till uttryck i ett växande bytesbalansunderskott
som finansierats med ökad statlig upplåning. Den statliga
utlandsskulden värderas nu till 100 miljarder kronor. Det krävs kraftiga
ökningar av industriproduktionen och exporten för att motsvara de ökade
räntekostnaderna.

Det krävs nu krafttag för att vända den ekonomiska utvecklingen. Vi
måste hålla tillbaka konsumtion och stimulera produktion och investeringar.
Åtstramningsåtgärderna måste drabba alla efter bärkraft. Det är emellertid
enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att de begränsningar som
måste vidtas inte belastar de sämst ställda i samhället. Det kärva ekonomiska
läget får inte tas till intäkt för att rasera det sociala trygghetssystem som
byggts upp i vårt land. Det är tvärtom nödvändigt att värna om grundtryggheten
i ett läge då det krävs åtgärder, som innebär påfrestningar på stora
befolkningsgrupper. Utskottet ser det därför som väl motiverat att återställa
de tidigare bidragsnivåerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och kommunala barnomsorgen. Dessa åtgärder är en viktig
förutsättning för att skapa vilja och förståelse för att genomföra de övriga
åtgärder som behövs för att vända den ekonomiska utvecklingen.

Det statsfinansiella läget är emellertid sådant att dessa åtgärder som
innebär ökade offentliga utgifter måste kompenseras med motsvarande
inkomstförstärkningar. Det är inte ansvarsfullt att tillåta att ens dessa
angelägna utgiftsökningar skulle få leda till ytterligare ökat underskott i de
offentliga finanserna. Redan tillväxten i räntekostnaderna för de tidigare
årens upplåning beräknas bli ca 11 miljarder kronor mellan 1982/83 och
1983/84. Att låta underskottet växa ytterligare genom att underlåta att
finansiera nödvändiga utgiftsökningar skulle öka räntebelastningen i framtiden
än mer.

Vidare skulle de ökade utgifterna till hushållen, om de inte finansierades,
stimulera den inhemska efterfrågan och driva upp den privata konsumtionen
och därmed motverka devalveringens syften. Som utskottet anfört är det
nödvändigt att begränsa den inhemska konsumtionsefterfrågan. I annat fall
försämras bytesbalansen ytterligare, och vägen mot ökad balans blir allt
längre. Devalveringens kortsiktiga effekter innebär vissa påfrestningar på
bytesbalansen. Dessa växer till oacceptabel storlek om den inhemska
efterfrågan samtidigt tillåts expandera. Enligt utskottets mening kräver
således en ansvarsfull politik, som syftar till att understödja devalveringens
positiva effekter, att utgiftsökningarna finansieras med inkomstförstärkningar.

FiU 1982/83:10

Enligt utskottets mening bör dessa förstärkningar inte drabba en
begränsad grupp utan bäras av alla. Det är vidare angeläget att åtgärderna
inte bidrar till att försämra den svenska industrins internationella konkurrenskraft.
Utskottet kan mot denna bakgrund dela den uppfattning som
redovisas i propositionen att finansieringen i första hand bör ske genom en
höjning av mervärdeskatten. De åtgärder som föreslås inom arbetslöshetsförsäkringen
för att förbättra de arbetslösas ekonomiska situation bör
finansieras inom försäkringssystemet med en höjning av avgifterna till
arbetsmarknadsfonden.

En höjning av mervärdeskatten från 17,7 % till 19 % leder till en allmän
höjning av prisnivån med ca 1 %. Det finns vissa grupper, främst
barnfamiljer, som drabbas särskilt hårt av en momshöjning. Det finns därför
enligt utskottet fog för att kompensera barnfamiljerna genom höjda
barnbidrag och genom att öka livsmedelssubventionerna för att begränsa
prisökningarna på baslivsmedel. Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav
förslagen att höja barnbidragen med sammantaget 750 milj. kr. räknat för
helår. Hur fördelningen bör göras mellan en generell bidragshöjning och en
höjning av flerbarnstillägget får ankomma på vederbörande utskott att
bedöma. Vidare bör livsmedelssubventionerna öka med 230 milj. kr. räknat
för helår, vilket i konsumentledet kan beräknas motsvara en utgiftsminskning
för hushållen med närmare 300 milj. kr. Härigenom undanröjs effekten
på subventionerade baslivsmedel som momshöjningen annars skulle få.

Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare studera
åtgärdernas totala effekter, framför allt med avseende på konsekvenserna
för statsbudgeten. Enligt propositionen beräknas förslagen innebära ökade
utgifter för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn med totalt 7,3
miljarder kronor som helårseffekt. Inkomsterna beräknas till 7,1 miljarder
kronor. Till den del dessa åtgärder direkt berör statsbudgeten beräknar
utskottet att åtgärderna sammantaget leder till en förstärkning med närmare
1 miljard kronor. För ATP-systemet och arbetslöshetsförsäkringen, som i
huvudsak ligger utanför statsbudgeten, beräknas totaleffekten bli ett
underskott med drygt 1,1 miljarder kronor. Det sammanlagda resultatet blir
således, som även framgår av propositionen, en skillnad på ca 0,2 miljarder
kronor, som motsvarar livsmedelssubventionerna, vilka utgör kompensation
för totalfinansieringens effekter.

Det bör i detta sammanhang noteras att åtgärderna avseende sjukförsäkringen
och folkpensionerna i sin helhet faller på statsbudgeten. I det begrepp
som i den ekonomiska analysen i nationalbudgeterna kallas den konsoliderade
offentliga sektorn ingår de tre delsektorerna stat, kommuner och
socialförsäkringssektorn. Begreppet staten i detta sammanhang liksom i
nationalräkenskaperna är en statistisk konstruktion som inte innefattar
allmän sjukförsäkring eller erkända arbetslöshetskassor. KAS och folkpensioner
inryms däremot numera i staten.

I propositionen görs uppskattningar av de indirekta effekterna i form av

FiU 1982/83:10

ökade skatteinkomster. Dessa avser de statliga skatterna och beräknas till 1,1
miljarder kronor. Kassamässigt tillförs emellertid staten även kommunalskatterna
på förmånerna. Skatterna utbetalas till kommunerna med två års
eftersläpning. Under 1983 och 1984 förstärks därför statsbudgeten med dessa
inkomster. En överslagsmässig beräkning av hur statsbudgeten påverkas
innevarande och nästa budgetår utvisar att åtgärderna i stort sett balanseras
budgetåret 1982/83 och ger ett kassamässigt överskott på närmare 3 miljarder
kronor budgetåret 1983/84. Överskottet bortfaller år 1985, då medel
utbetalas till kommunerna till följd av ökat skatteunderlag 1983.

Med anledning av vad som sägs i motion 118 (112) av Thorbjörn Fälldin
m. fl. (c) om beräkning av effekterna av momshöjningen vill utskottet anföra
följande. Motionärerna anser att propositionens beräkning av effekterna är
grovt överdrivna. Man jämför med finansutskottets kalkyler hösten 1981 då
skattesatsen skulle sänkas lika mycket som den nu föreslås bli höjd. Effekten
härav beräknades då till 3 miljarder kronor.

När konsumtionsskattesatsen justeras antas som regel, förutsatt att inte
andra åtgärder vidtas samtidigt som påverkar konsumtionsbeteendet, att
konsumenterna påverkas så att om exempelvis skatten sänks ökar konsumtionsvolymen.
Därigenom minskar skattebortfallet j ämfört med om konsumtionen
skulle ha varit oförändrad. Hösten 1981 antog finansutskottet i sina
beräkningar att så skedde. I de nu föreliggande kalkylerna i propositionen
har inte antagits att konsumtionsvolymen påverkas av skattesatsens höjning.
Skälet härför är att hushållens köpkraft hålls uppe av de förbättringar som
föreslås i de olika bidragssystemen. Genom att dessa åtgärder vidtas
samtidigt finns det inte skäl att räkna med någon motverkande effekt på
konsumtionsvolymen till följd av skattehöjningen. Utskottets kalkyler
utförda på motsvarande sätt som föregående år men med en högre prisnivå
och med beaktande av detta resonemang leder till en effekt som är obetydligt
lägre än de 4,5 miljarder kronor som anges i propositionen.

Riksrevisionsverket kommer att under första hälften av december till
regeringen överlämna en beräkning av statsbudgetens inkomster för nästa
budgetår. Verket har med anledning härav begärt in underlag från berörda
myndigheter och avser att revidera sina tidigare beräkningar. Det finns enligt
utskottets mening skäl att, när säkrare underlag föreligger, på nytt bedöma
effekterna av momshöjningen. Skulle det då visa sig att mervärdeskatten inte
ger de inkomster för staten som motsvarar de av utskottet ovan tillstyrkta
utgiftsökningarna utgår utskottet från att regeringen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera dessa.

I motionerna 120 av Ola Ullsten m. fl. (fp) och 118 (112) av Thorbjörn
Fälldin m. fl. (c) anförs att en höjning av mervärdeskatten skulle dämpa
efterfrågan alltför kraftigt. När den borgerliga regeringen hösten 1981
devalverade den svenska kronan föreslog regeringen i stället en sänkning av
mervärdeskatten. En momshöjning leder till kraftiga reallönesänkningar,

FiU 1982/83:10

menar motionärerna. Detta kan endast leda till ytterligare avmattning av
konjunkturen och en ökad arbetslöshet. En momshöjning är enligt
motionärerna det sämsta sättet att åstadkomma den önskade finansieringen.

Som utskottet redovisat innebär höjningen av mervärdeskatten en köpkraftindragning
som, tillsammans med avgiftshöjningar till arbetsmarknadsfonden,
skulle motsvara de ökade disponibla resurser som återställandet av
de sociala förmånerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och barnomsorgen skulle innebära. Om hushållens totala
köpkraft återställs på detta sätt finns det enligt utskottets mening inte skäl för
att påstå att åtgärderna i proposition 55 skulle leda till realinkomstförsämringar
och ökad arbetslöshet. Åtgärderna innebär endast en fördelningspolitiskt
motiverad omfördelning inom hushållssektorn. Utskottet delar inte
motionärernas bedömning av effekterna av de föreslagna åtgärderna.

I motion 106 (99) av Ulf Adelsohn m. fl. (m) anförs att momshöjningen
leder till utgiftsökningar för de enskilda hushållen som är lika stora som eller
större än de påslag på förmåner och bidrag som föreslås. Om inte momsen
höjs bibehåller hushållen i motsvarande mån sin köpkraft. Därmed
bortfaller, enligt motionärerna, motiven för att höja momsen och förbättra
de olika förmåner och bidrag som föreslås i propositionen. Endast förslaget
om höjning av flerbarnsstödet godtas i motionen. Man anvisar finansiering av
förslaget genom minskade livsmedelssubventioner. Något konkret yrkande
på detta framläggs emellertid inte.

Som utskottet anfört talar främst fördelningspolitiska skäl för att återställa
de bidragsnivåer som tidigare gällt. Ett återställande av ersättningsnivåerna
ger 7,3 miljarder kronor till de direkt berörda grupperna barnfamiljer,
arbetslösa, pensionärer, studerande, sjuka och handikappade. Detta betalas
av samtliga hushåll genom momshöjningen och avgiftshöjningen. Den
fördelningspolitiska effekten för hushållen av åtgärderna är därmed uppenbar.
Motionärerna hävdar å ena sidan att bidragsökningen blir mindre än
skattehöjningen, dvs. åtgärderna överfinansieras. Å andra sidan påstår man
att förslagen totalt sett leder till en försämring av budgetsaldot, dvs. att
åtgärderna underfinansieras. Detta är varken konsekvent eller, som
framgått, korrekt. Utskottet kan således inte godta den uppfattning som
kommer till uttryck i motionen vad gäller förslagen i proposition 55.

I motion 128 av Lars Werner m. fl. (vpk) tillstyrker man regeringens
förslag till förbättringar av transfereringarna. Endast på två punkter som
avser flerbarnstilläggen och slopandet av KAS för ungdomar under 18 år
avviker man från regeringens förslag. När det gäller finansieringen av de
förslag man accepterar anger motionärerna i stället för momshöjningen flera
egna finansieringskällor, som tillsammans med höjningen av arbetsgivaravgiften
beräknas öka inkomsterna med 5,7 miljarder kronor. Återtagandet av
beslutet om karensdagar i sjukförsäkringen anser inte motionärerna behöver

FiU 1982/83:10

finansieras då karensdagarna ännu inte införts.

Utskottet delar inte motionärernas syn vad gäller finansieringen av
förbättrade förmåner inom sjukförsäkringen. I den statsbudget som riksdagen
fastställt för budgetåret 1982/83 har utgifterna för sjukförsäkringen
beräknats med förutsättningen att bl. a. karensdagar införs den 1 januari
1983. Om dessa karensdagar slopas innebär det ökade utgifter, och om dessa
inte finansieras leder det till ökat budgetunderskott. Som utskottet angett
tidigare faller inkomst- och utgiftsförändringarna i sjukförsäkringen helt
inom statsbudgeten. Förslagen till inkomstförstärkningar i motion 128
innebär således inte att de föreslagna åtgärderna totalfinansieras. Enligt
utskottets mening är det angeläget att utgifterna finansieras redan från
årsskiftet 1982-1983, då de träder i kraft. Det får ankomma på skatteutskottet
att bedöma huruvida de motionsvägen framlagda skatteförslagen kan ge
effekter redan fr. o. m. 1983. Enligt utskottets mening är det emellertid
uppenbart att de inkomstförstärkande åtgärderna inte i tillräckligt hög grad
kan bidra till att finansiera utgiftsförslagen. Utskottet kan därför inte
tillstyrka finansieringsalternativet enligt motion 128.

Utskottet tillstyrker att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna i
pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen totalfinansieras med en höjning av mervärdeskatten
och arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Behovet av att åtgärderna
totalfinansieras är enligt utskottets mening så angeläget att detta bör
komma till uttryck i riksdagens beslut vad gäller dessa utgiftsökningar.
Förslagen i propositionens olika bilagor bör godkännas, antas eller medel
anvisas endast på det uttryckliga villkoret att riksdagen bifaller förslagen om
höjning av mervärdeskatten resp. höjning av arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nödvändigheten av en totalfinansiering av de
aktuella åtgärderna

att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:106 och
1982/83:118 godkänner vad som föreslås i proposition 1982/
83:55 såvitt nu är i fråga,

2. beträffande förslag till finansiering av de aktuella åtgärderna
att riksdagen avslår motion 1982/83:128.

Stockholm den 2 december 1982

På finansutskottets vägnar
MATS HELLSTRÖM

FiU 1982/83:10

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m), Paul Jansson (s), Arne
Gadd (s), Lennart Blom (m), Per-Axel Nilsson (s), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Christer Nilsson (s), Torsten Karlsson (s), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Wirtén (fp), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i
Eslöv (s) och Rolf Andersson (c).

Reservationer

1. Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp) och Rolf Andersson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Obalanserna
i” och på s. 10 slutar med ”proposition 55” bort lyda:

De internationella betingelserna för den svenska ekonomin har förändrats
på ett dramatiskt sätt sedan början av 1970-talet. Detta har drabbat alla
länder i västvärlden men i vissa centrala avseenden har den svenska
utvecklingen varit sämre än det internationella genomsnittet. Industriproduktionen
har utvecklats svagt, och bytesbalansunderskottet är större än
genomsnittet för Västeuropa i övrigt. I andra avseenden har Sverige klarat
sig bättre. Det gäller framför allt att hålla sysselsättningen uppe. Fram till
devalveringen var inflationstakten i avtagande.

Flera av de problem som finns i den svenska ekonomin i dag är emellertid
inte enbart betingade av den internationella utvecklingen. Många svårigheter
är av långsiktig eller strukturell natur. De kommer att finnas kvar även vid
en konjunkturuppgång. Flera betydelsefulla insatser har emellertid gjorts de
senaste åren för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Ett av de största problemen i den svenska ekonomin har varit ökningstakten
i den offentliga sektorn. Ökningen har varit större än i ekonomin som
helhet.

De statliga utgifterna har vuxit betydligt snabbare än inkomsterna, vilket
gjort att vi fått ett mycket stort budgetunderskott. Utgiftstillväxten har till
stor del varit automatisk. Genom regelsystemet har utgifterna knutits till
prisutvecklingen, löneutvecklingen, demografiska faktorer etc.

Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och minskat
utrymme för industrins investeringar. Enligt utskottets mening måste ett
väsentligt inslag i den ekonomiska politiken vara att förhindra att budgetunderskottet
ökar i reala termer. De borgerliga regeringarna inledde en
nödvändig sanering av statsfinanserna.

Utskottet anser att det är nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga
utgiftsökningarna. Ansträngningarna att minska budgetunderskottet måste
göras på utgiftssidan samtidigt som tillväxtfrämjande åtgärder måste vidtas.
Det höga skattetrycket, det högsta inom OECD-området, kan inte höjas
ytterligare utan att allvarliga effekter uppkommer på arbetsvilja, nyföretagande
och skattemoral.

FiU 1982/83:10

De borgerliga regeringarna vidtog med början hösten 1980 vissa åtgärder
för att bryta utgiftsutvecklingen. Bl. a. togs den automatiska kompensationen
för energiprishöjningar bort i pensions- och studiemedelssystemet.
Samtidigt vidtogs vissa kompenserande åtgärder för de ekonomiskt svagaste
grupperna. Vidare beslutade riksdagen hösten 1981 om förenklade statliga
regler inom barnomsorgen. Besluten decentraliserades och reglerna förenklades.
Genom riksdagsbeslutet kommer all kommunal barnomsorg att
värderas lika och skall ges statligt stöd. Alla barn skall få del av pedagogisk
verksamhet. Riksdagsbeslutet om förenklade regler för barnomsorgen
innebar en besparing utan att målet för barnomsorgens innehåll och
utveckling ändrades till det sämre.

Genom beslut våren 1982 minskades sjukförsäkringens utgifter. Ersättningsnivån
för korttidssjuka sänktes och spännvidden i kompensationsgraden
minskades genom begränsningar i de högre inkomstskikten.

Så sent som i våras godtog riksdagen vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
som innebar besparingar i statens utgifter samtidigt som ersättningsnivån
höjdes från den 1 juli 1982 från 210 till 230 kr.

Det är dessa åtgärder inom pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och den kommunala barnomsorgen som regeringen i
proposition 55 nu föreslår skall tas tillbaka. Enligt utskottets mening har den
statsfinansiella utvecklingen sedan besluten fattades snarare stärkt motiven
för de tidigare besluten. Utskottet ser därför inte skäl att tillstyrka
regeringens förslag.

De tidigare riksdagsbesluten vad gäller t. ex. sjukförsäkringen och
barnomsorgen får effekt först 1983. För att dessa åtgärder skall upphävas
föreslår regeringen att mervärdeskatten höjs med 2 procentenheter från
21,51 % till 23,46 % och att arbetsgivaravgiften till arbetsmarknadsfonden
höjs med en halv procentenhet. Den sammanlagda effekten av förslagen i
proposition 55 innebär således att mellan 1982 och 1983 höjs skatterna
samtidigt som bidragsnivåerna hålls oförändrade. Utskottet motsätter sig
bestämt en höjning av skattetrycket.

Redan devalveringen bidrar till att höja prisnivån 1983 med ca 5 %. Detta
leder till påtagliga reallönesänkningar och försämrad standard. Att dessutom
höja mervärdeskatten innebär en ytterligare påspädning av inflationen med
1,2%. Detta leder till avmattning av konjunkturen och risk för ökad
arbetslöshet. En momshöjning slår främst mot de grupper som är ekonomiskt
sämst rustade.

dels att utskottets hemställan under 1. bort lyda:

1. beträffande nödvändigheten av en totalfinansiering av de
aktuella åtgärderna

att riksdagen med bifall till motionerna 1982/83:106 och
1982/83:118 avslår vad som föreslås i proposition 1982/83:55
såvitt nu är i fråga,

FiU 1982/83:10

2. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Obalanserna
i” och slutar med ”med inkomstförstärkningar” bort lyda:

Den ekonomiska krisen är djup och långvarig. Den innebär successivt
försämrade levnadsvillkor för folkflertalet. Arbetslösheten drabbar främst
arbetare och lägre tjänstemän eller ungdom och kvinnor i dessa skikt, som
ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Reallöneförsämringarna träffar
hårdast de breda grupperna av arbetare och lägre tjänstemän. De ekonomiska
åtstramningarna riktade mot den offentliga sektorns överföringar och
verksamhet drabbar också främst dessa kategorier. Krisens bördor delas inte
lika. De finns som inte ens känner några bördor. De senaste åren har det varit
möjligt med framgångsrik spekulation. Aktievärdena och vinsterna har
stigit. Delar av storfinansen har stärkt sin makt. Krisen ställer därför
fördelningspolitiken i centrum.

Den ekonomiska krisen i vårt land är orsakad av det kapitalistiska
systemets motsättningar. Den är inte följden av att folkflertalet haft en ”för
hög” konsumtion. Krisen kan bara bekämpas med en medveten och
långsiktig politik som angriper det kapitalistiska systemets maktförhållanden
och anarkiska produktionssystem. Det är ingen väg ur krisen att trycka ner de
arbetandes levnadsvillkor. Åtstramningspolitik som den hittills bedrivits
fördjupar den ekonomiska krisen, ökar arbetslösheten och skärper orättvisorna.

Detta står helt klart såväl mot bakgrund av internationella erfarenheter
som efter de 6 åren av borgerlig regeringspolitik i Sverige. De borgerliga
regeringarna började göra allt större ingrepp för att rasera för folkflertalet
viktiga sociala erövringar. De genomdrev försämringar för pensionärer och
andra grupper med basbeloppsanknutna inkomster genom att holka ur
beräkningsgrunden för basbelopp. De drev igenom beslut om att införa
karensdagar och försämra ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen, vilket
främst skulle slå mot arbetarklassen. De genomdrev försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen. De försämrade statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen.

Denna borgerliga politik mötte berättigad och hård kritik inom hela
arbetarrörelsen och andra folkorganisationer.

I proposition 55 drar den nya regeringen för sin del sina slutsatser av den
kritik arbetarrörelsen drev mot den borgerliga regeringspolitiken och ställer
förslag som i huvudsak innebär ett uppfyllande av de fyra vallöften de båda
arbetarepartierna utställde, nämligen att återställa vad den borgerliga
regeringen börjat rasera inom sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen,
att återställa beräkningsgrunden för basbeloppet och det statliga
stödet för den kommunala barnomsorgen. Utskottet finner regeringens
förslag i dessa delar vara välmotiverade.

Regeringen anser att dessa åtgärder som innebär ökade offentliga utgifter

FiU 1982/83:10

måste kompenseras med motsvarande inkomstförstärkningar. Utskottet
finner att också denna utgångspunkt är välmotiverad. Krisen och den
borgerliga politiken, med bl. a. stora skattelättnader för höginkomsttagare,
har skapat ett mycket besvärande underskott i statsbudgeten. Ökningstakten
i detta underskott bör inte skärpas genom ytterligare konsumtionsexpansiva
utgifter, allra minst som möjligheter finns för motsvarande inkomstförstärkningar
på ett sätt som stärker de föreslagna åtgärdernas fördelningspolitiska
effekter.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Det finns”
och på s. 10 slutar med ”proposition 55” bort lyda:

De borgerliga partierna uttrycker i sina motioner 99 (m), 112 (c) och 120
(fp) sitt avståndstagande från att de fyra vallöftena genomförs och avvisar
därför också löftenas finansiering. Med hänvisning till vad utskottet anfört i
det föregående förordar utskottet ett avslag på dessa motioner.

Utskottet tillstyrker sålunda att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna
i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen genomförs på sätt som förordas i motion 128.
Utskottet förordar att åtgärderna totalfinansieras.

3. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”skulle få” bort lyda:

Det finns, såsom påpekas i motion 128, emellertid anledning att ifrågasätta
om inte regeringen beräknar kostnaderna för åtgärderna något för högt. Från
försäkringstagarnas synpunkt måste det te sig underligt att stoppandet av en
försämring som aldrig trätt i kraft kan utgöra en kostnad (karensdagarna
m. m.). Dessutom understryker regeringen att 85 % av den påstådda
”karensdagskostnaden” eller ca 1 500 milj. kr. kommer att täckas med
arbetsgivaravgifter och avgifter från egna företagare. Det kan sålunda
hävdas att regeringen räknat för högt på kostnaderna för åtgärderna.

Regeringsförslagen innebär ökade arbetsgivaravgifter m. m. om 1,5
miljarder kronor och ökade skatteinkomster för det allmänna genom de
uteblivna försämringarna i sjukförsäkringssystemet etc. med 1,1 miljarder
kronor. Det resterande beloppet som regeringen anser uppgå till 4,5
miljarder kronor vill den finansiera genom en allmän höjning av mervärdeskatten.

Utskottet har inget att erinra mot förslagen till ändrade arbetsgivaravgifter
eller mot de beräkningar av ökade skatteinkomster regeringen gjort.

Däremot avvisar utskottet förslaget till en allmän höjning av mervärdeskatten.
Detta förslag kan inte godtas vare sig från fördelningspolitisk eller
allmän ekonomisk-politisk synpunkt.

FiU 1982/83:10

De senaste årens ekonomiska utveckling i vårt land har inneburit en stark
nedpressning av folkflertalets reala inkomster och privata konsumtion.
Klasskillnaderna har ökat. Den nyss genomförda devalveringen har ytterligare
accentuerat denna utveckling. Avtalsrörelsen har inletts med lönebud
som för det stora flertalet kommer att innebära ytterligare kraftiga
reallöneförsämringar. Regeringens förslag till skattereform kommer att
medföra att de med höga inkomster däremot kommer att få större reala
disponibla inkomster. Aviserade, mycket omfattande ökningar av såväl
hyror som matpriser kommer ytterligare att skärpa läget för det stora
flertalet. Samtidigt ger devalveringen och den allmänna utvecklingen
möjligheter till ökade bolags- och spekulationsvinster.

En allmän höjning av mervärdeskatten - en skatt som relativt hårdare
drabbar de sämst ställda, enär de använder en större del av sina inkomster till
konsumtion av momsbelagda varor - är i detta läge fördelningspolitiskt
oacceptabel. Mervärdeskattens regressiva karaktär gäller speciellt när den
tas ut på livsmedel och andra nödvändighetsvaror.

En allmän höjning av momsen kommer också att ytterligare beskära den
redan sviktande svenska marknaden, vilket kommer att få negativa följder
för den hemmamarknadsproducerande industrin. En allmän momshöjning
står därför i motsättning till kampen mot arbetslösheten.

För att de fördelningspolitiskt orättfärdiga följderna av mervärdeskatten
skall motverkas bör momsen, enligt utskottets mening, differentieras. Ett
ytterligare skäl härför är den allvarliga utvecklingen av livsmedelspriserna.
Inriktningen på en differentiering av momsen måste vara att momsen på
livsmedel sänks och på sikt slopas, att momsen icke höjs från nuvarande nivå
på vissa andra oumbärliga varor medan momsen kan höjas på mera
umbärliga varor och lyxvaror. En differentiering av mervärdeskatten kräver
en viss förberedelsetid. Riksdagen bör därför nu ta ett principbeslut om en
differentiering av mervärdeskatten. Denna bör vara möjlig att genomföra
från den 1 juli 1983.

Intill dess bör inte mervärdeskattesatsen ändras. Utskottet förordar därför
avslag på regeringens förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

Det finns andra möjligheter att finansiera de i propositionen förordade
åtgärderna. I motion 128 visas på fem olika förslag som tillsammans skulle ge
statskassan mer än tre miljarder kronor. Dessa förslag - en ytterligare
skärpning av skatten på stora förmögenheter, stora arv och gåvor, ett
fullständigt slopande av skatte- och aktiefondsparandet, ett slopande av
rätten till avdrag för representation, en särskild skatt på utlandsinvesteringar
och en annan utformning av skatteskalorna för år 1983 så att de av regeringen
föreslagna kraftiga skattelindringarna för höginkomsttagare kraftigt reduceras
- har enligt utskottet en riktig fördelningspolitisk profil och är synnerligen
välmotiverade. De kommer att öka statsinkomsterna med drygt tre miljarder
kronor. Skulle det visa sig att dessa inkomster skulle vara otillräckliga för att
helt finansiera de förordade sociala åtgärderna, förutsätter utskottet att

FiU 1982/83:10

regeringen i budgetpropositionen föreslår kompletterande åtgärder för att
finansiera de utgiftsökningar utskottet tillstyrkt.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”1 motion 128”
och på s. 11 slutar med ”till arbetslöshetsförsäkringen” bort lyda:

Utskottet förordar att denna finansiering sker på sätt som angivits ovan
och som närmare utvecklats i motion 128. Utskottet bifaller regeringens
förslag till ändrade arbetsgivaravgifter men avslår dess förslag till allmän
höjning av mervärdeskatten.

dels att utskottets hemställan under 2. bort lyda:

2. beträffande förslag till finansiering av de aktuella åtgärderna
att riksdagen godkänner vad som föreslås i motion 1982/83:128
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

4. Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp) och Rolf Andersson (c)
anser att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”1
motion 128” och på s. 11 slutar med ”till arbetslöshetsförsäkringen” bort
lyda:

Utskottet kan inte heller acceptera de förslag till skattehöjningar som
föreslås i motion 128 som innebär bl. a. skärpningar i marginalskatterna och
slopande av skattefondsparande.

GOTAB 73141 Stockholm 1982