AU 1982/83

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1982/83:4

om arbetsförmedling

I betänkandet behandlas fem motioner som väckts under allmänna
motionstiden år 1982.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en rad motioner om formerna för
arbetsförmedlingsverksamheten I enlighet med gällande ILO-konventioner
drivs arbetsförmedlingen i Sverige i offentlig regi. Endast i begränsad och
noga reglerad form får förmedling bedrivas i annan form. Moderata
samlingspartiet framför i en partimotion att konventionerna ger en
betydande handlingsfrihet beträffande organiserandet av förmedlingsverksamheten.
Motionärerna begär därför en översyn av vad de kallar
arbetsmarknadsmonopolet. Utskottet har en motsatt uppfattning och
avstyrker motionen. Likaså avvisar utskottet tre motioner om privatisering
av arbetsförmedlingen. Vidare föreslås att riksdagen lämnar utan åtgärd
yrkanden i en partimotion av vpk om obligatorisk arbetsförmedling
m. m.

Motionerna

1981182:847 av Per Stenmarck (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av
lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling av den 18 april 1935 med
målsättning att tillåta privat kommersiell arbetsförmedling.

1981182:849 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatorisk plats- och
arbetsförmedling med innebörd att en arbetsgivare inte skall kunna avvisa en
från arbetsförmedlingen anvisad sökande,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag som förbjuder
åsiktsregistrering, personundersökning och svartlistning av arbetande.

1981182:1501 av Anders Björck m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning
om möjligheterna att tillåta fristående arbetsförmedlingar för specifika
yrkesområden.

1 Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 4

AU 1982/83:4

2

1981/82:1539 av Allan Åkerlind m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag
innebärande att privat arbetsförmedling skall tillåtas och få verka jämsides
med den offentliga arbetsförmedlingen och på samma villkor som denna.

1981/82:2054 av Gösta Bohman m. fl. (m)

I motionen yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen ser över arbetsmarknadsmonopolet
inom ramen för de av Sverige ratificerade ILO-konventionerna.

Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1981/82:2018.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats i utskottets betänkande AU
1981/82:21 om arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsförmedlingslagen

Enligt lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling får
arbetsförmedling med nedan beskrivet undantag inte bedrivas i förvärvssyfte,
dvs. med avsikt att ge vinst. Arbetsförmedling mot självkostnadsersättning
får däremot bedrivas efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).
Sådant tillstånd ges endast till organisationer och föreningar. AMS fastställer
maximiavgifter och meddelar de ytterligare föreskrifter som behövs för
verksamheten.

Tillstånd att bedriva arbetsförmedling har beviljats organisationer som
förmedlar artister och arbetskraft på kontorsområdet.

Avgiftsfri förmedling får bedrivas utan tillstånd, men anmälan härom skall
göras till AMS inom tre månader från det verksamheten börjat.

Genom en ändring år 1976 i arbetsförmedlingslagen öppnades möjlighet
att i begränsad omfattning bevilja enskild person eller annan tillstånd att i
förvärvssyfte bedriva arbetsförmedling för musiker och scenartister. Tillstånd
får endast ges för förmedling av anställning utomlands åt i Sverige
bosatt person eller av anställning i Sverige åt den som är bosatt i utlandet.
Sådant tillstånd får ges för högst tre år i sänder.

AMS är tillsynsmyndighet när det gäller arbetsförmedlingslagens efterlevnad.
Den som bedriver enskild arbetsförmedling är skyldig att föra
anteckningar över verksamheten och hålla dessa tillgängliga för AMS samt i
övrigt lämna de uppgifter om verksamheten som behövs för övervakning och
samordning med övrig arbetsförmedling.

Brott mot arbetsförmedlingslagen är straffbelagt.

ILO-konventioner

Arbetsmarknadsförvaltningens uppgifter och organisation tas upp i tre av
internationella arbetsorganisationen (ILO) antagna konventioner. I en
konvention från år 1948 (nr 88 med tillhörande rekommendation nr 83) som

AU 1982/83:4

3

ratificerades följande år behandlas den offentliga arbetsförmedlingens
organisation. Konvention nr 96 (ratificerad år 1950) behandlar avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, och konvention nr 150 (ratificerad år 1979)
med rekommendation nr 158 gäller hela arbetsmarknadsförvaltningen, dess
roll, uppgifter och organisation.

Varje medlem av ILO som antagit dessa konventioner förbinder sig att
upprätthålla eller trygga upprätthållandet av en avgiftsfri offentlig förmedling.
Denna förmedling skall bestå av ett landsomfattande system under
ledning av en central myndighet. Förutom organisationen av arbetsförmedlingen
tar konventionerna upp inriktningen av förmedlingsarbetet, samarbete
med arbetsmarknadens parter, registrering av arbetssökande, arbetsförmedlarnas
kvalifikationer och anställningsform m. m. Viss verksamhet
inom arbetsmarknadsförvaltningen kan delegeras åt icke statliga organ,
särskilt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Arbetsmarknadsförvaltningen
skall medverka vid utformning, genomförande, samordning, kontroll
och översyn av den nationella sysselsättningspolitiken, studera och kontinuerligt
följa läget för sysselsatta och arbetslösa samt lägga fram förslag om
åtgärder att råda bot på uppkommande problem.

I fråga om avgiftskrävande arbetsförmedling erbjuds medlemmar av ILO i
konventionen nr 96 att anta antingen del II av konventionen enligt vilken
man förbinder sig att successivt avskaffa avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte eller del III angående reglering av sådan verksamhet.
Sverige ratificerade i juni 1950 denna konvention och antog därvid de
bestämmelser som är intagna i del II av konventionen. Enligt denna del av
konventionen kan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer undantagsvis
medges om de personkategorier som avses noggrant anges i den nationella
lagstiftningen och om tillfredsställande förmedling för dem inte kan ordnas
inom den offentliga arbetsförmedlingen. Tillstånd kan enligt konventionen
ges för ett år i taget.

Utskottet

I utvecklingen på arbetsmarknaden under 1970-talet och hittills under
1980-talet ligger en tendens till allt sämre överensstämmelse mellan
arbetssökande och lediga platser. Dessutom har under senare år antalet
lediga platser periodvis varit betydligt färre än antalet arbetssökande. Den
tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer allt större krav på snabba
omställningar av arbetsmarknaden, samtidigt som arbetsmarknadens sätt att
fungera lett till ökad tröghet, både geografiskt och yrkesmässigt.

Arbetsgivare ställer stora krav på arbetskraften i fråga om ålder,
utbildning och yrkeserfarenhet särskilt i tider med hög arbetslöshet. Risk
finns att de vid sådana tillfällen försöker undvika att anställa t. ex.
handikappade och grupper som kan ha hög frånvaro. De arbetssökande
ställer också stora krav. De vill i första hand ha arbeten som de utbildats för

1* Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 4

AU 1982/83:4

4

resp. har erfarenhet av. De vill ha god arbetsmiljö, bra arbetstider och
undvika långa arbetsresor. Benägenheten att flytta för att få arbete har
minskat. Det är arbetsförmedlingens uppgift att koppla samman lediga
platser och arbetssökande och därvid så långt möjligt tillgodose önskemålen
från såväl arbetssökande som arbetsgivare. Detta förutsätter att arbetsförmedlingen
med olika medel försöker hjälpa de arbetssökande att ta de
arbeten som finns men också att påverka arbetsgivarens utbud av arbetsplatser,
medverka till nödvändiga anpassningar i arbetsuppgifterna och
påverka attityder hos både arbetsgivare och arbetssökande. För att
arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra dessa omfattande uppgifter och
därmed bli ett viktigt instrument i en politik som syftar till arbete åt alla måste
den kunna arbeta med hela arbetsmarknaden samt förfoga över de
anpassningsfrämjande instrument som samhället kan erbjuda t. ex. flyttningsstöd
och arbetsmarknadsutbildning. Med denna inriktning blir arbetsförmedlingen
ett av de viktigaste instrumenten i samhällets sysselsättningspolitik.
Det är enligt utskottets mening en självklarhet att arbetsförmedlingen
med hänsyn härtill handhas av det allmänna. Detta ligger också helt i linje
med de ILO-konventioner riksdagen antagit.

Det är mot den här angivna bakgrunden utskottet vill se de aktuella
yrkandena om förändringar i fråga om arbetsförmedlingen.

En översyn av arbetsmarknadsmonopolet inom ramen för de av Sverige
ratificerade ILO-konventionerna yrkas i motion 2054 av Gösta Bohman
m. fl. (m). En sådan översyn föreslås som en del av en omorganisation av
AMS med inriktning på en långtgående decentralisering av besluten till
regional och lokal nivå. Omläggningen skulle enligt motionärerna medföra
en effektivering av platsförmedlingsarbetet och leda till bättre resultat inom
ramen för sänkta kostnader. Förutsättningar skapas enligt motionen också
för förbättrade kontakter mellan arbetsgivare, arbetsförmedling och de
sökande.

Utskottet kan först notera att en översyn av nuvarande arbetsförmedlingslagstiftning
i och för sig ingår i den s. k. arbetsförmedlingsutredningens (Dir
1980:32) uppgifter. Det är emellertid utskottets mening att den nuvarande
arbetsförmedlingslagen och organisationen av arbetsförmedlingen sluter väl
an till de i detta sammanhang aktuella ILO-konventionerna nr 88,96 och 150.
Det finns en i hela landet täckande arbetsförmedling som handhas av det
allmänna, vilket föreskrivs i dessa konventioner. De krav som finns på
förmedlingsarbetets bedrivande och förmedlarnas kvalifikationer m. m. är
uppfyllda. Förekomsten av avgiftskrävande förmedling är väl definierad i
lagstiftningen, vilket förutsätts i konvention 96. En avvikelse mellan
lagstiftning och denna konvention finns emellertid, och det gäller den tid för
vilken tillstånd till sådan förmedling får lämnas. Enligt arbetsförmedlingslagen
får tillstånd beviljas för högst tre år i sänder. Konvention nr 96 medger att
tillstånd beviljas för högst ett år i sänder.

ILO har påtalat den motsättning som finns mellan arbetsförmedlingslagen

AU 1982/83:4

5

och motsvarande konventionsbestämmelse. Den svenska ILO-kommittén
har i sitt yttrande över arbetsförmedlingsutredningens delbetänkande (DsA
1982:2) uttalat att man utgår från att utredningen i sitt slutbetänkande
kommer att behandla denna bristande överensstämmelse samt att utredningen
framlägger förslag som syftar till att undanröja bristen i fråga.

Med hänsyn till den goda överensstämmelsen mellan konventioner och
lagstiftning avvisar utskottet den i motion 2054 föreslagna översynen av det
s. k. arbetsmarknadsmonopolet. Den med förslaget avsedda effektiveringen
av arbetsförmedlingen och en ändamålsenlig decentralisering av verksamheten
kan enligt utskottets mening mycket väl genomföras inom de ramar som
den offentliga arbetsförmedlingen ger. Motionen avstyrks därför.

När det gäller den bristande överensstämmelsen mellan aktuell ILOkonvention
och arbetsförmedlingslagen har utskottet erfarit att arbetsförmedlingsutredningen
som enligt svenska ILO-kommitténs förslag borde
överväga denna fråga kommer att avvecklas. Utskottet utgår från att
regeringen i annat sammanhang låter göra den översyn av arbetsförmedlingslagen
som kan vara motiverad.

Privat avgiftskrävande arbetsförmedling yrkas i motionerna 847 av Per
Stenmarck (m) och 1539 av Allan Åkerlind m. fl. (m). Utskottet har ovan
redovisat huvudmotiven för en arbetsförmedling i det allmännas hand och
vill tillägga att samhället inte kan tillåta att de arbetslösas mycket svåra
situation utnyttjas i kommersiellt syfte. Risken är uppenbar att de som bäst
behöver arbetsförmedlingens tjänster, dvs. de som är svårplacerade på
arbetsmarknaden, skulle få betala mest för dessa tjänster. Ett system som
innebär sådana risker kan utskottet självfallet inte biträda. Motionerna 847
och 1539 bör därför avslås.

I motion 1501 av Anders Björck m. fl. (m) föreslås också en kommersiell
arbetsförmedling, men avgifterna förutsätts bli erlagda av företagen och
förmedlingen föreslås arbeta med specifika yrkesområden som ställer krav på
specialkunskap hos förmedlarna. Utskottet avvisar för sin del även dessa
förslag. Visserligen tillåts enligt arbetsförmedlingslagen avgiftskrävande
självfinansierande arbetsförmedling av bl. a. musiker och scenartister.
Motivet är bl. a. krav på specialkunskap hos förmedlaren. Att utveckla dessa
undantag till en mera allmän princip vore enligt utskottets mening till skada
för arbetsförmedlingen som helhet. En sektorisering av förmedlingsarbetet
genom införande av privata specialiserade arbetsförmedlingar för vissa
yrkesområden skulle avskärma den allmänna förmedlingen från vissa typer
av arbeten - sannolikt de mest attraktiva - och dessutom troligen motverka
den yrkesmässiga rörlighet som är en förutsättning för en väl fungerande
arbetsmarknad. Motion 1501 avstyrks därför.

Utskottet tar avslutningsvis upp yrkandena i motion 849 av Lars Werner
m. fl. (vpk) dels om obligatorisk arbetsförmedling med innebörd att en
arbetsgivare inte skall kunna avvisa en från arbetsförmedlingen anvisad

Rättelse: S. 8, 2. Står: (morn. 2- Rättat till: (mom. 2 och 3

Stycket ”Enligt förordat ovan.” flyttas upp på sidan.

AU 1982/83:4

6

person, dels om lag som förbjuder åsiktsregistrering, personundersökning
och svartlistning av arbetande.

Riksdagen har flera gånger tidigare prövat liknande motionsyrkanden.
Vid utskottsbehandlingen har därvid, i fråga om obligatorisk arbetsförmedling
av ovan nämnt slag framhållits att de problem som kan föreligga bör
angripas genom det ökade inflytande för de anställda över företagens
personalpolitik som medbestämmandelagen skapat utrymme för. Utskottet
vill tillägga att om man tilldelar en myndighet en generell bestämmanderätt
över företagens rekryteringspolitik på det sätt som föreslås i motion 849
skulle det fackliga inflytandet över dessa frågor i företagen falla bort helt.
Detta är enligt utskottets mening oacceptabelt i synnerhet som de fackliga
organisationerna i förhandlingsverksamheten i medbestämmandefrågorna
strävar efter att öka sitt inflytande över bl. a. de personalpolitiska
frågorna.

När det gäller det andra yrkandet i motion 849 vill utskottet på nytt stryka
under att utskottet tar avstånd från metoder som innebär att arbetsgivare
diskriminerar vissa arbetssökande. Problemet kan emellertid inte anses ha
sådan storlek att en särskild lagstiftning är påkallad. Även problem av detta
slag bör man enligt utskottets mening i första hand komma till rätta med
genom ett ökat fackligt inflytande över företagens personalpolitik.

Mot bakgrund av vad som här anförts bör motion 849 inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. Motionen bör därför avslås.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av arbetsmarknadsmonopolet
att riksdagen avslår motion 1981/82:2054 yrkande 2,

2. beträffande privat avgiftskrävande arbetsförmedling

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:847 och 1981/
82:1539,

3. beträffande fristående arbetsförmedlingar för specifika yrkesområden att

riksdagen avslår motion 1981/82:1501,

4. beträffande obligatorisk arbetsförmedling m. m.
att riksdagen avslår motion 1981/82:849.

Stockholm den 9 november 1982

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

AU 1982/83:4

7

Närvarande: Frida Berglund (s), Karin Andersson (c), Anders Högmark
(m), Marianne Stålberg (s), Karin Flodström (s), Bengt Wittbom (m), Arne
Fransson (c), Lahja Exner (s), Nils-Olof Grönhagen (s), Sonja Rembo (m),
Lars-Ove Hagberg (vpk), Gustav Persson (s), Ingrid Hemmingsson (m),
Sten Östlund (s) och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp).

Reservationer

1. Översyn av arbetsmarknadsmonopolet (mom. 1)

Anders Högmark, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Ingrid Hemmingsson
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar ”Arbetsgivare
ställer” och på s. 4 slutar ”riksdagen antagit.” bort ha följande lydelse:

Arbetsgivarna har krav på utbildning och kompetens hos den arbetskraft
man skall anställa. De arbetssökande har också krav på de arbeten de söker
när det gäller arbetets innehåll, lön, arbetstider, arbetsmiljö och arbetsplatsens
geografiska belägenhet. Det är arbetsförmedlingens uppgift att koppla
samman lediga platser och arbetssökande och därvid så långt möjligt
tillgodose önskemålen från såväl arbetssökande som arbetsgivare. För att
främja denna anpassning förfogar arbetsförmedlingen över en rad instrument,
t. ex. flyttningsstöd och arbetsmarknadsutbildning. Arbetsförmedlingen
blir med denna inriktning ett av de viktigaste instrumenten i
samhällets sysselsättningspolitik. Enligt utskottets mening är effektiviteten i
den nuvarande verksamheten inte tillfredsställande. Den omorganisation av
verksamheten som skett de senaste åren kan inte väntas ge de effektivitetsförbättringar
som det enligt utskottets åsikt finns anledning kräva.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar ”Utskottet kan”
och på s. 5 slutar ”vara motiverad.” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker att en utredning av arbetsmarknadsmonopolet
genomförs från de utgångspunkter som anges i moderata samlingspartiets
motion 2054. En översyn av den nuvarande arbetsförmedlingslagen ingår i
och för sig i den s. k. arbetsförmedlingsutredningens (Dir 1980:32) uppgifter.
Denna översyn är emellertid av lagteknisk natur och synes inte motsvara
motionärernas krav. Utskottet förordar därför att det här aktuella utredningsarbetet
görs i annat sammanhang, förslagsvis av den utredning som har
tillsatts för att se över arbetsmarknadsverkets organisation (Dir 1981:65).
Som vägledning för utredningsarbetet vill utskottet anföra följande. I de
aktuella ILO-konventionerna nr 88, 96 och 150 föreskrivs t. ex. en hela
landet täckande arbetsförmedlingsverksamhet som bedrivs av det allmänna
samt en noggrann reglering i lag av förekommande avgiftskrävande
arbetsförmedling. Det finns med beaktande av dessa krav enligt utskottets
mening möjlighet att välja en annan organisation av arbetsförmedlingsverksamheten
än den vi nu har. Både arbetsgivare och arbetstagare har rätt till en

AU 1982/83:4

snabb och effektiv service. Det är därtill samhällsekonomiskt motiverat att
de lediga platserna förmedlas så snabbt och effektivt som möjligt. Det är
också angeläget att förmedlingen utformas så att behoven inom yrkesområden
med speciella krav kan tillgodoses samt så att anpassning kan ske till de
skiftande behoven på skilda lokala arbetsmarknader. Detta förutsätter bl. a.
en mera långtgående decentralisering av arbetsförmedlingsverksamheten än
den som finns f. n., samt en utbyggd medverkan i förmedlingsarbetet med
bl. a. kommuner samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Självfallet
skall förmedlingsarbetet ske till så låga kostnader som möjligt. Finansieringen
av en arbetsförmedling av detta slag skall ingå i utredningsarbetet. Det blir
därvid naturligt att ytterligare belysa avvägningen mellan den allmänna
förmedlingen och mera specialinriktad avgiftsbelagd arbetsförmedling inom
de ramar de aktuella ILO-konventionerna ger.

När det gäller den redovisade skillnaden mellan nuvarande arbetsförmedlingslag
och ILO-konvention nr 96 är det utskottets mening att en seriös
privat arbetsförmedling inte går att organisera om tiden för tillstånd till sådan
förmedling begränsas till ett år.

Enligt utskottets bedömning är tillstånd som beviljas för tre år mera
ändamålsenligt. Utskottet utgår emellertid från att även denna fråga tas upp
till behandling i det utredningsarbete som utskottet förordat ovan.

Vad utskottet här har anfört och som innebär ett tillstyrkande av motion
2054 i aktuell del bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av arbetsmarknadsmonopolet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2054 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Privat avgiftskrävande arbetsförmedling m. m. (mom. 2 och 3 motiveringen) Anders

Högmark, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Ingrid Hemmingsson
(alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Privat
avgiftskrävande” och slutar ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:

Privat avgiftskrävande arbetsförmedling vid sidan av den offentliga
förmedlingen som yrkas i motionerna 847 av Per Stenmarck (m) och 1539 av
Allan Åkerlind m. fl. (m) samt kommersiell arbetsförmedling för specifika
yrkesområden som föreslås i motion 1501 av Anders Björck m. fl. (m) är
frågor som enligt utskottets mening bör övervägas i den utredning som
förordats ovan. Dessa motioner behöver därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

AU 1982/83:4

9

3. Obligatorisk arbetsförmedling m. m. (mom. 4)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att utskottets yttrande som på s. 6 börjar ”Riksdagen har” och slutar
”därför avslås.” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker yrkandena i vpk:s motion 849 om att regeringen bör
lägga fram förslag rörande obligatorisk arbetsförmedling och förbud av
åsiktsregistrering m. m. Som bakgrund till sitt ställningstagande vill utskottet
anföra följande.

Det står i dag arbetsgivare fritt att avgöra vem som skall anställas. Varken
fackföreningar eller arbetsförmedlare har härvidlag något som helst inflytande.
Trots att arbetsförmedlingarna t. ex. under budgetåret 1980/81
prioriterade äldre och handikappade var det mycket svårt placera dessa
kategorier på de lediga arbetena. Den minskande efterfrågan på arbetskraft
innebär ökade svårigheter även när det gäller att anvisa lämpligt arbete till
andra grupper av sökande, t. ex. kvinnor och ungdomar. Utskottet delar
vpk:s uppfattning att det bör vara arbetsförmedlingens och de fackliga
organisationernas sak att avgöra vem som skall få ett visst arbete. Den
obligatoriska arbetsförmedling som utskottet förordar måste därför utformas
så att en arbetsgivare inte kan avvisa en sökande som arbetsförmedlingen
anvisar. En sådan ordning skulle också motverka den typ av informella
yrkesförbud och andra former av svartlistning som förekommer. Utskottet
anser emellertid i likhet med vpk att den senare frågan är så allvarlig att en
särskild lag som förbjuder åsiktsregistrering, personundersökning och
svartlistning av arbetare är påkallad. Regeringen bör underrättas om vad
utskottet här har anfört med anledning av motion 849.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande obligatorisk arbetsförmedling m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:849 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Översyn av arbetsförmedlingslagstiftningen m. m.

Karin Andersson (c), Arne Fransson (c) och Elver Jonsson (fp) anför:

Med hänsyn till att arbetsförmedlingsutredningen tillsattes på initiativ av
riksdagen (AU 1979/80:5) och då den har att utreda frågor som kräver en snar
lösning anser vi att utredningen borde ha fått fullfölja sitt uppdrag.