AU 1982/83:3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1982/83:3

om ändringar i utlänningslagen m. m.

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1981/82:146 om
verkställighet, förvar och ansvar enligt utlänningslagen, dels åtta motioner
som väckts med anledning av propositionen.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas vissa ändringar i utlänningslagen som rör
verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut, förvarstagande, utlänningslagens
ansvarsbestämmelser samt handläggningen av terroristärenden.

Verkställigheten av domstolarnas utvisningsbeslut föreslås överflyttad
från länsstyrelsen till polismyndigheterna, vilka redan svarar för verkställigheten
av övriga utvisningsbeslut. Möjligheterna att överklaga statens
invandrarverks beslut i ett verkställighetsärende ökas. Även vissa andra
ändringar föreslås beträffande verkställigheten.

Utskottet avstyrker en motion, i vilken föreslås att man slopar den
gällande tremånadersgränsen för avvisning av utlänningar som utan att ta
kontakt med svensk myndighet uppehåller sig i landet.

Besvärsrätten i fråga om beslut om förvar enligt utlänningslagen reformeras.
Länsrätterna, som nu prövar besvär över polismyndigheternas förvarsbeslut,
skall inte längre vara besvärsinstans. Besvär över förvaltningsmyndigheters
förvarsbeslut skall genomgående prövas av kammarrätten i
Jönköping. Kammarrätternas förvarsbeslut överklagas dock som hittills till
regeringsrätten. I ärenden hos regeringen får det för utlänningsärendena
ansvariga statsrådet - för tiden intill dess regeringen avgör ärendet - besluta i
frågor som rör tvångsåtgärder. Har en utlänning genom beslut av statsrådet
tagits eller kvarhållits i förvar, får han anföra besvär till regeringsrätten.

Möjlighet införs för främst polisen att i samband med inresekontroll
undersöka bagageutrymmen i bilar o. d.

Den som anställer en utlänning utan föreskrivet arbetstillstånd åläggs
enligt förslaget att till staten utge en särskild avgift. Vid sidan av denna kan
han dömas till böter eller fängelse. Den som av vinningsskäl gömmer undan
en avvisad eller utvisad utlänning och därmed försöker hindra verkställigheten
kan enligt förslaget dömas till fängelse eller böter. Utskottet avstyrker
däremot ett motionsyrkande om straffsanktion även mot dem som ingriper
av exempelvis tvingande medmänskliga skäl.

1 Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 3

AU 1982/83:3

I flera motioner tas upp situationen för de kvinnor som beviljats
uppehållstillstånd i Sverige efter ingånget äktenskap och som efter skilsmässa
riskerar att bli utvisade. Utskottet pekar på att en annan och mjukare praxis
numera tillämpas i dessa fall. Utskottet uttalar även i anslutning till en
vpk-motion att man utgår från att Sverige verkar för att kvinnor som
förtrycks för att de är kvinnor tillförsäkras någon form av flyktingstatus.

Vpk:s representant i utskottet har reserverat sig till förmån för bl. a. frågan
om upphävande av s. k. nöjdförklaring och rätten till juridiskt biträde.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag att förhandling i terroristärenden
regelmässigt skall ske vid Stockholms tingsrätt. Polismyndigheternas
nuvarande begränsade rätt att besluta om avvisning i sådana ärenden
upphör. Regeringen ensam får meddela avvisnings- och utvisningsbeslut
beträffande presumtiva terrorister.

I övrigt föreslås vissa andra ändringar av mer begränsad betydelse.

Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Slutligen föreslås att riksdagen - med visst förbehåll - godkänner
ILO-konventionen (nr 143) om missbruk i samband med migration och om
främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende på
möjligheter och behandling.

Förslagen medför inga ökade kostnader.

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen skall

dels anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar
beträffande utlänningslagen (1980:376) och lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,

dels att - med förbehåll för del II av konventionen - godkänna
ILO-konventionen (nr 143) om missbruk i samband med migration och om
främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende på
möjligheter och behandling.

Lagförslagen i proposition 146 fogas till detta betänkande som bilaga.

Ett till propositionen fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) har överlämnats till skatteutskottet.

Motionerna

1981/82:2410 av Kerstin Andersson i Kumla (s) och Ann-Cathrine Haglund
(m)

I motionen yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att polisstyrelsen eller annan beredningsgrupp skall
bedöma huruvida omprövning eller verkställighet av förpassningsärendet
skall ske.

AU 1982/83:3

1981182:2411 av Gunnel Liljegren m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att tremånadersgränsen för
avvisning av utlänningar som utan att ta kontakt med svensk myndighet
uppehåller sig i landet slopas i utlänningslagen.

1981182:2412 av Per-Olof Strindberg (m) och Gunnel Liljegren (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att personer som döljer eller på
annat sätt försöker hindra verkställigheten av beslut om avvisning eller
utvisning skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader med
undantag för anhöriga i enlighet med utlänningslagkommitténs förslag.

1982/83:1 av Bonnie Bernström (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller att invandrarpolitiska
kommittén får i uppdrag att särskilt beakta frågan om uppehållstillstånd
för frånskilda invandrarkvinnor.

1982/83:2 av Elisabeth Fleetwood (m) och Blenda Littmarck (m)

1 motionen yrkas att riksdagen beslutar ändra utlänningslagens bestämmelser
så att de invandrare som fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av
äktenskap och som fått fast förankring här i landet inte riskerar utvisning på
grund av skilsmässa.

1982183:3 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ändring av
utlänningslagen i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen uttalar att ansträngningar bör göras för att ett av FN:s
flyktingkommissariats lokalkontor förläggs till Stockholm.

1982/83:4 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att denna på lämpligt sätt
verkar för en ändring av Genévekonventionen angående flyktingstatus i
enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen uttalar att kvinnor som riskerar att förföljas och förtryckas
i sitt hemland vid en återförvisning skall få kvarstanna i Sverige med
flyktingstatus.

1982183:6 av Allan Åkerlind (m)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder syftande till att
handläggning av uppehållstillstånd för flyktingar skall vara avslutad inom sex
månader från det ansökan ingivits till myndighet,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder syftande till att alla
som uppgett sig vara politiska flyktingar och som ansökt om uppehållstillstånd
mer än sex månader tidigare automatiskt skall få uppehållstillstånd

AU 1982/83:3

beviljat när sexmånadersregeln träder i kraft, såvida de inte gjort sig skyldiga
till sådant brott i Sverige för vilket utvisning kan bli följden.

Utskottet

Inledning

Riksdagen antog under våren 1980 ett regeringsförslag om en ny
utlänningslag (UtlL). Den nya lagen ersatte därmed den sedan år 1954
gällande utlänningslagen. Den äldre lagen hade emellertid genomgått viktiga
förändringar sedan tillkomsten, särskilt under senare år (prop. 1979/80:96,
AU 1979/80:27).

De viktigaste ändringarna i den nya lagen avsåg frågor om uppehållstillstånd,
skyddet för flyktingar och vissa andra grupper, förutsättningar och
formerna för beslut om avlägsnande samt reglerna om upphävande av
avlägsnandebeslut som vunnit laga kraft. Förslagen byggde på ett betänkande
av utlänningslagkommittén (SOU 1979:64).

Vissa frågor återstod emellertid att lösa. Det gällde bl. a. formerna för
verkställighet av beslut om avlägsnande, användningen av tvångsmedel i det
sammanhanget samt straffpåföljderna vid brott mot utlänningslagstiftningen.
Utlänningslagkommittén har behandlat dessa frågor i betänkandet Ds A
1981:8. Utredningens förslag utgör utgångspunkten för de ställningstaganden
som presenteras i propositionen.

Ett särskilt utvisningsförfarande

För avlägsnande av utlänningar föreskriver utlänningslagen två skilda
förfaranden, avvisning resp. utvisning.

En utlänning som kommer till Sverige kan avvisas om han saknar pass
eller, där detta fordras, tillstånd till inresan eller om det i övrigt föreligger
någon sådan omständighet som anges i 28 eller 29 § UtlL. Avvisning på
formella grunder (28 §) kan endast ske i samband med eller i nära anslutning
till inresan eller, om utlänningen inte har inresebehandlats, till utlänningens
första kontakt med polismyndigheten. I det senare fallet gäller dock den
begränsningen, att avvisning inte får ske senare än tre månader från
ankomsten. Avvisning på materiella grunder (29 §) kan alltid ske inom tre
månader från ankomsten. Avvisning beslutas i det stora flertalet fall av
polismyndigheterna. En utlänning som inte längre kan avvisas kan utvisas
genom beslut av statens invandrarverk om han vistas här utan föreskrivet
tillstånd.

Ett avlägsnandebeslut skall enligt huvudregeln ha vunnit laga kraft innan
verkställighet får ske. I fråga om polismyndighets awisningsbeslut gäller
emellertid ett betydelsefullt undantag. Ett awisningsbeslut som polisen
fattar vid utlänningens ankomst till Sverige eller inom en vecka därefter skall

AU 1982/83:3

enligt 83 § UtlL verkställas Oberoende av om besvär anförs. Detsamma gäller
ett avvisningsbeslut som har meddelats i anslutning till utlänningens första
kontakt med polisen.

Bestämmelserna om avvisning och om verkställighet av avvisningsbeslut
fick i huvudsak sitt nuvarande innehåll år 1977. Dessförinnan fick avvisning
på grund av avsaknad av pass eller tillstånd endast ske vid utlänningens
ankomst till Sverige eller inom en vecka därefter. Ett avvisningsbeslut som
inte hade vunnit laga kraft fick verkställas endast om det hade meddelats
inom den tiden. 1977 års ändringar föranleddes av en framställning från
invandrarverket. I denna framhöll verket att utlänningar, som kom till
Sverige utan uppehålls- och arbetstillstånd och som ville stanna här, undvek
att ta kontakt med polisen under de första tio dagarna efter inresan för att på
så sätt undgå risken att ett eventuellt avvisningsbeslut omedelbart verkställdes.

I samband med tillkomsten av 1980 års UtlL begärde rikspolisstyrelsen och
invandrarverket att tremånadersgränsen skulle avskaffas och att avvisning
således skulle kunna ske senare. Myndigheterna framhöll i sina remissyttranden
att många utlänningar höll sig dolda under den första tremånaderstiden
för att undgå risken för ett omedelbart verkställbart avvisningsbeslut.
Förslaget avstyrktes emellertid i propositionen (1979/80:96) om en ny
utlänningslag. Bl. a. framhölls i propositionen att avvisning till sin natur är en
åtgärd som endast bör kunna tillgripas inom viss kortare tid från inresan.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen framställdes i fyra motioner
yrkanden som gick ut på att möjliggöra avvisning på formell grund även efter
utgången av tremånadersperioden. Arbetsmarknadsutskottet (AU 1979/
80:27 s. 50 och 51) uttalade för sin del betänkligheter mot förslagen och ansåg
sig inte ha tillräckligt underlag för att förorda ett avskaffande av tremånadersregeln.
Samtidigt framhöll utskottet att det var angeläget att man sökte
lösa de problem som hänger samman med behovet av ett effektivt
avlägsnandeförfarande för personer som utan tillstånd befinner sig i landet.
Utskottet förordade att frågan blev föremål för ny utredning mot bakgrund
av de dittillsvarande erfarenheterna av bl. a. tremånadersregeln. I utredningsarbetet
borde enligt utskottet övervägas om problemen kunde lösas
t. ex. genom ett förenklat utvisningsförfarande.

Frågan har därefter utretts av utlänningslagkommittén. Denna har gjort en
statistisk undersökning för att i någon mån klarlägga hur många utlänningar
som kommer i kontakt med myndigheterna först efter tre månaders vistelse i
landet. Kommittén konstaterar att omkring 7 % av de undersökta personerna
kom i kontakt med myndigheterna först efter tremånadersperiodens
utgång. Kommittén uppskattar vidare att drygt hälften av dessa hade sådana
skäl för sin önskan att stanna i landet att de under alla förhållanden borde ha
prövats av invandrarverket i normal ordning med besvärsrätt till regeringen.
Ett särskilt och snabbare avlägsnandeförfarande skulle därmed enligt
kommittén komma att beröra ungefär 3 % av fallen eller ungefär 300-400
personer årligen.

AU 1982/83:3

Utlänningslagkommittén framhåller emellertid att själva antalet utlänningar
som håller sig dolda inte bör tillmätas avgörande betydelse.
Utslagsgivande bör i stället vara att principiella skäl starkt talar för att man
inte skall låta personer som bryter mot UtlL:s bestämmelser utan vidare få
rätt till ett annat och mera omfattande prövningsförfarande än det som
erbjuds dem som lojalt följer bestämmelserna. Man pekar vidare på att det är
straffbart att vänta med att ansöka om tillstånd till efter tremånaderstidens
utgång.

Kommittén föreslår mot den bakgrunden ett särskilt förfarande för
utvisning av utlänningar som underlåter att inom den första tremånaderstiden
efter ankomsten ta kontakt med polismyndigheten. I huvudsak innebär
förslaget följande. Polismyndigheterna får besluta om utvisning i de fall då
utlänningen inte inom tre månader från inresan har ansökt om uppehållstillstånd.
Utvisningsbeslutet får inte meddelas senare än en vecka från den
första kontakten med polisen. Om utlänningen åberopar politiska skäl eller
om avlägsnandefrågan annars är tveksam, får polisen emellertid inte fatta
beslut om utvisning. Ärendet skall då i stället behandlas av invandrarverket.
Har utlänningen ansökt om uppehållstillstånd överlämnas i sådant fall
ansökningen till invandrarverket. Om utvisningsanledning bedöms föreligga,
anmäls denna till verket. I de fall då utlänningen har åberopat politiska
skäl som anges i 33 § eller i 34 § UtlL, men polismyndigheten anser dessa
uppenbart oriktiga resp. sådana att de kan lämnas utan avseende, får
emellertid polisen fatta ett utvisningsbeslut. Beslutet skall dock anmälas till
invandrarverket och bestämmelserna i 37 § UtlL föreslås därvid bli
tillämpliga. Anmälningsskyldighet skall dessutom gälla även i övrigt när en
polismyndighet har beslutat om utvisning. Invandrarverket skall efter
anmälningen ta ställning till om verket skall överta ärendet. Om ärendet inte
övertas, skall beslutet genast verkställas utan hinder av anförda besvär. Med
hänsyn till den begränsade tid som handläggningen av ärendet förväntas ta,
föreslås utlänningen inte få rätt till offentligt biträde. Besvärsrätt till
invandrarverket och regeringen skall finnas, låt vara att utgången av
besvärsprövningen får avvaktas utomlands.

Mot förslaget reserverade sig ordföranden och ytterligare en ledamot med
instämmande av två sakkunniga.

Remissopinionen beträffande kommitténs förslag i denna fråga har visat
sig vara starkt splittrad. Några remissinstanser, nämligen rikspolisstyrelsen,
invandrarverket och invandrarpolitiska kommittén anser att förslaget
visserligen är ett steg i rätt riktning men att det inte är tillräckligt långtgående
och förordar därför en annan lösning. Huvudinvändningen från det
betydande antal remissinstanser som avstyrker förslaget kan sägas vara, att
de anser att de principiellt och i övrigt långtgående ändringar som
kommitténs majoritet föreslår inte bör komma i fråga utan att de faktiska
problemen gör detta nödvändigt. Dessutom bör man enligt deras mening i
vart fall först avvakta effekterna av den år 1981 införda ordningen med

AU 1982/83:3

uppehållstillstånd före inresan. JO understryker att det praktiska behovet är
litet och att förbättringar kan uppnås inom ramen för gällande bestämmelser.
Härtill kommer att UtlL genom ändringen skulle bli än mer svåröverskådlig,
något som bör undvikas särskilt när det gäller denna typ av lagstiftning.

I propositionen framhålls att den frist som gäller för avvisning successivt
har utsträckts dels för att uppnå en viss samordning inom Norden dels, så sent
som år 1977, för att möjliggöra avvisning på formell grund av utlänningar,
som saknar tillstånd att resa in, i sådana fall då utlänningen underlåter att i
anslutning till inresan ge sig till känna. Avvisning får emellertid inte i något
fall ske genom beslut av polismyndighet senare än tre månader från inresan.
Med utgångspunkten att en avvisning egentligen skall syfta till att hindra
utlänningen att resa in i landet har avvisningsinstitutet redan genom
nuvarande ordning i hög grad tänjts ut. Att ytterligare vidga detta institut
skulle inte endast rubba systematiken i lagens uppbyggnad och medföra
avsteg från den terminologi som är vedertagen både i vårt lands och i andra
länders utlänningslagstiftning utan också stå i strid med de uttalanden som
gjordes av de särskilda nordiska sakkunniga i betänkandet (NR 16/70)
Utlänningspolitik och utlänningslagstiftning i Norden. I det betänkandet
föreslogs (s. 47) tvärtom att nuvarande ordning borde ändras därhän att
avvisning endast kan ske vid gränsen. Vidare erinras om uttalanden i prop.
1979/80:96 med innebörd att det ligger i avvisningsinstitutets natur att beslut
skall träffas inom rimlig tid från inresan och att ett avlägsnande av en
utlänning som har vistats en längre tid i landet bör beslutas av den centrala
utlänningsmyndigheten och ske i form av utvisning.

Slutligen erinras i propositionen om att invandrarpolitiska kommittén
enligt sina direktiv skall ägna särskild uppmärksamhet åt behovet av åtgärder
för att väntetiderna i utlänningsärenden skall bli så korta som möjligt. Ett
betänkande från utredningen kan väntas under innevarande budgetår. De
förslag utredningen kan komma att lägga fram bör avvaktas innan några
genomgripande förändringar i här aktuellt hänseende görs i den nyligen
antagna UtlL.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avvisas i propositionen
förslaget om en utvidgning av de gällande tidsfristerna för avvisning. Detta
innebär att avvisning enligt propositionens förslag även i fortsättningen skall
få ske på materiella grunder under den första tremånadersperioden samt på
formell grund inom en vecka från ankomsten, om utlänningen har
inresebehandlats och, i annat fall, inom en vecka från påträffandet. Även i
det senare fallet skall detta ske senast tre månader från inresan.

I motion 1981/82:2411 av Gunnel Liljegren m. fl. (m) föreslås att
tremånadersgränsen för avvisning av udänningar, som utan att ta kontakt
med svensk myndighet uppehåller sig i landet, skall tas bort ur utlänningslagen.

Enligt motionärerna är det stötande för rättskänslan att vissa personer
genom att utnyttja tremånadersregeln skaffar sig en bättre behandling än de

AU 1982/83:3

som följer reglerna. Erfarenheten pekar också på att överskridandet av
tremånadersgränsen nästan alltid görs medvetet. Rättssäkerheten bör vara
tryggad inom ramen för nuvarande regler. När politiska skäl åberopas skall
polisen få besluta om avvisning bara ”om skälen är uppenbart oriktiga eller
kan lämnas utan avseende”. Detta skulle - menar motionärerna - gälla även
om tremånadersgränsen slopades.

Slutligen anför motionärerna att det kan finnas starka humanitära skäl för
att polisen skall lämna över ärenden gällande personer som vistats länge i
landet. Det skydd som behövs för sådana fall ges i 35 § utlänningslagen, och
regeringen bör göra klara uttalanden om tillämpningen av denna paragraf,
vilka bör följas upp med anvisningar från invandrarverket och rikspolisstyrelsen.

Enligt utskottets uppfattning finns det skäl som talar för att man bör söka
finna effektivare metoder för avlägsnande av de utlänningar som utan rätt
vistas här sedan någon tid än vad som följer av nuvarande bestämmelser för
att få ett snabbt förfarande. Det finns emellertid - som framhålls i
propositionen - skäl att avvakta den invandrarpolitiska kommitténs överväganden
i frågan. I sammanhanget bör vidare beaktas att kravet på att
uppehållstillstånd skall ha beviljats före inresan infördes så sent som den 1
april förra året. Antalet fall som berörs torde f. ö. i dag vara mer begränsat än
vad som framkom vid utlänningslagkommitténs redovisning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet vad som anförs i
propositionen i denna del. Motion 2411 bör därför avslås.

Verkställighet

Enligt 84 § UtlL verkställer polismyndighet avvisning och utvisning vid
bristande pass- eller uppehållstillstånd (38 § UtlL) samt länsstyrelse till följd
av utvisning på grund av brott (40 § UtlL) och på grund av asocialitet
(43 § UtlL). Den verkställande myndigheten är i åtskilliga fall skyldig att
överlämna verkställighetsfrågan till invandrarverket. Främst gäller detta när
utlänningen åberopar politiska invändningar som inte tidigare har prövats.

Av särskilt intresse såvitt gäller verkställighet av utvisning är den
förstärkning av skyddet för flyktingar som infördes genom den nya UtlL och
som innebär, att en allmän domstol eller förvaltningsdomstol inte får utvisa
den som har en flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som
en flyktning och har behov av fristad i Sverige. Vidare infördes genom den
nya UtlL den ordningen, att den som har dömts till utvisning på grund av
brott men gör gällande politiska hinder mot verkställigheten omedelbart kan
hos regeringen ansöka om upphävande av utvisningen.

Utlänningslagkommittén har haft i uppdrag att överväga frågan vilken
myndighet som skall ha hand om verkställigheten. Utredningen skulle vidare
undersöka hur en enhetlig praxis kan åstadkommas samt på vilket sätt

AU 1982/83:3

delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut kan ske med så stort
nänsynstagande som möjligt till utlänningens intressen.

Fr. o. m. den 1 juli 1978 fick polismyndigheterna i stället för länsstyrelserna
hand om verkställigheten av utvisning på grund av bristande pass eller
tillstånd att vistas här. Utlänningslagkommittén har i sitt senaste betänkande
(Ds A 1981:8) föreslagit att även verkställigheten av utvisning på grund av
brott eller asocialitet förs över till polismyndigheterna. Som skäl härför
anförs bl. a. att polismyndigheterna redan i dag i högre eller mindre grad
medverkar vid verkställigheten av utvisning på grund av brott.

I propositionen tillstyrks kommitténs förslag på denna punkt. Bl. a.
framhålls att en sådan ändring medför en mindre omständlig omgång i dessa
verkställighetsärenden. Den bör därmed göra verksamheten mera rationell
och mindre kostnadskrävande.

Utskottet ansluter sig till de överväganden och förslag i frågan som
redovisas i propositionen. Förslaget innebär att antalet verkställighetsmyndigheter
därmed blir långt större än i dag. Utskottet vill därför stryka under
vikten av uttalandet i propositionen att rikspolisstyrelsen i samråd med
statens invandrarverk utarbetar föreskrifter till ledning för polismyndigheterna
i verkställighetsärenden. Självfallet går det inte att åstadkomma
likformighet i polismyndigheternas handläggning men fortsatta utbildningsinsatser
av den berörda polispersonalen bör minska förekommande skillnader
i sättet att handlägga dessa frågor.

Polismyndigheternas medverkan i verkställighetsskedet behandlas även i
motion 1981/82:2410 av Kerstin Andersson i Kumla (s) och Ann-Cathrine
Haglund (m).

I motionen påpekas bl. a. att polisens ansvar i verkställighetsskedet blivit
avsevärt större genom 1980 års utlänningslag och att praxis inte anses vara
helt likartad i de olika polisdistrikten.

Genom polisens ökade ansvar i verkställighetsskedet har verkställigheten
blivit en mycket mer grannlaga och påfrestande uppgift för polismyndigheten.
Motionärerna anser därför att denna uppgift och detta ansvar aldrig skall
åvila en enskild tjänsteman. I stället bör - innan verkställighet av förpassning
sker - polisstyrelsen eller annan kollektiv beredningsgrupp bedöma huruvida
omprövning eller verkställighet av förpassningsärendet skall ske.

Som ovan anförts kommer föreskrifter att utarbetas till ledning för
polismyndigheterna i verkställighetsärenden. Vidare kommer den berörda
personalen att ges fortsatt utbildning. Mot denna bakgrund bör förutsättningar
finnas för en tillfredsställande handläggning av dessa ärenden. Det
yttersta ansvaret hos varje polismyndighet ligger f. ö. på resp. polischef eller
motsvarande, med vilken den enskilde handläggande polistjänstemannen
samråder innan beslutet fattas. Utskottet vill slutligen stryka under den
vittgående skyldigheten enligt utlänningslagen att överlämna verkställighetsärendet
till invandrarverket när politisk förföljelse åberopas och i vissa andra
fall.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 2410.

AU 1982/83:3

I propositionen aktualiseras den situation som uppkommer när den
avvisade först sedan polisen meddelat ett avvisningsbeslut anför politiska
skäl. I sådana fall skall visserligen i allmänhet verkställighetsärendet
överlämnas till invandrarverket. Om emellertid polisen i det läget bedömer
de politiska skälen som uppenbart oriktiga och därför beslutar om
verkställighet, finns ingen anmälningsskyldighet till invandrarverket. I syfte
att åstadkomma ett förstärkt skydd och nå överensstämmelse med vad som
gäller i awisningssituationen föreslås att anmälningsskyldighet även införs
för dessa fall.

Utskottet tillstyrker den föreslagna kompletterande bestämmelsen. Som
också framhålls i propositionen är det - särskilt med hänsyn till att polisens
avvisningsbeslut och verkställigheten av detta ofta inträffar nära inpå
varandra - otillfredsställande att tidpunkten för invändningen skall få
avgörande betydelse för frågan om invandrarverket skall få möjlighet att ta
ställning i asylärendet.

I propositionen anförs vidare att den nuvarande bestämmelsen om
besvärsrätt över invandrarverkets beslut i verkställighetsärenden fått en
i vissa hänseenden mindre lycklig utformning. Besvärsmöjligheten har gjorts
avhängig av om polismyndigheten har överlämnat verkställighetsärendet
med anledning av politiska verkställighetshinder, dvs. med stöd av 85 eller
86 § UtlL. Om överlämnandet har skett av annan anledning, får utlänningen
inte besvära sig ens om han eller hon redan hos polismyndigheten föregav
politiska skäl, som emellertid inte bedömdes ge anledning till överlämnande.
Än mindre får besvär anföras om de politiska invändningarna - sedan
verkställighetsärendet av andra skäl har överlämnats till invandrarverket -åberopas först hos verket. Den nämnda begränsningen av besvärsrätten är
enligt propositionen inte rationell och kan lätt få slumpartade verkningar.
Den framstår vidare som alltför snäv. Det är emellertid inte aktuellt att utan
någon begränsning medge besvärsrätt till regeringen så snart utlänningen hos
invandrarverket gör någon invändning av politisk art. Det skulle kunna leda
till att sådana invändningar framställs mot bättre vetande och enbart i syfte
att få till stånd besvärsrätt.

Propositionens förslag innebär att besvärsrätt skall föreligga dels när
ärendet har överlämnats enligt 85 eller 86 § UtlL, dels när utlänningen
annars i ärendet gör politiska invändningar av sådan art, att polismyndigheten
hade varit skyldig att överlämna ärendet, om påståendena hade gjorts
innan polisen beslöt om verkställighet. Skulle invandrarverket finna att dessa
förutsättningar brister, bör verket underlåta att ge fullföljdshänvisning och i
stället ange att beslutet inte får överklagas. Om utlänningen ändå överklagar
beslutet, ankommer det på regeringen att pröva om besvärsrätt föreligger
enligt 90 § UtlL.

Slutligen anförs beträffande prövningen av frågan om besvärsrätt till
regeringen, fastän polisen har överlämnat ärendet till verket på annan grund
än enligt 85 eller 86 §, att invandrarverket och, i förekommande fall,

AU 1982/83:3

regeringen har att konstatera om den aktuella invändningen har prövats
tidigare. Vidare skall prövas om det som utlänningen anför måste, vid en
tillämpning av 85 eller 86 § UtlL, anses vara uppenbart oriktigt eller i övrigt
sådant att det kan lämnas utan avseende. Endast om dessa frågor tveklöst
kan besvaras jakande saknar utlänningen besvärsrätt.

Enligt utskottets uppfattning är det tillfredsställande att de nuvarande
bestämmelserna om besvärsrätt över invandrarverkets beslut i verkställighetsärenden
ändras och görs mer generösa. Utskottet tillstyrker mot denna
bakgrund det förslag som förs fram i propositionen.

Utskottet övergår i detta avsnitt härefter till att behandla vissa frågor som
tas upp i vpk:s partimotion 1982/83:3.

Utskottet tar först upp frågan om återbrytning av avlägsnandebeslut.

Regeringens rätt att återbryta, dvs. upphäva, lagakraftvunna avlägsnandebeslut
begränsades i och med tillkomsten av den nya utlänningslagen.
Tidigare fick regeringen upphäva ett beslut om förvisning, helt eller delvis,
om beslutet inte kunde verkställas eller om det annars fanns skäl att det inte
längre skulle gälla. Beslutet kunde upphävas antingen det hade verkställts
eller inte. I stället för att upphäva beslutet kunde regeringen medge att
utlänningen fick vistas i landet trots förvisningsbeslutet. Detsamma gällde i
fråga om beslut om avvisning, förpassning eller utvisning, om det framkom
någon omständighet som inte hade prövats tidigare.

I den nya utlänningslagen från år 1980 finns återbrytning på ansökan av
enskild utlänning kvar endast för utvisning på grund av brott eller asocialitet.
I dessa fall har återbrytningsmöjligheten utvidgats. För övriga fall ansågs att
de möjligheter som finns att få beslut överprövade är tillräckliga. I detta
sammanhang bör särskilt nämnas den nya ordning som tillkom år 1980,
nämligen att i alla de fall som polismyndigheten själv avgör ett fall om
avvisning skall beslutet anmälas till invandrarverket. Verket skall då snabbt
besluta om det skall överta ärendet eller inte.

Bakgrunden till förändringen var att användningen av återbrytningsinstitutet
ansågs ha lett till oacceptabla förhållanden i regeringskansliet. Antalet
återbrytningsärenden beträffande avvisnings- och förpassningsbeslut steg
kontinuerligt. I stor utsträckning åberopades i dessa ärenden skäl som
tidigare prövats. Inte desto mindre måste beslut fattas, först i inhibitationsfrågan
av det ansvariga statsrådet, och därefter i återbrytningsärendet av
regeringen.

Vpk återkommer i motionen till ett tidigare framfört yrkande att
regeringens rätt till återbrytning av avlägsnandebeslut skall återinföras.
Motionärerna hävdar bl. a. att polisen ibland gör politiska bedömningar av
politiska verkställighetshinder och vägrar överlämna ärendet till invandrarverket.

Utskottet vill med anledning av det här aktuella yrkandet hänvisa till ovan
redovisade och av utskottet tillstyrkta förslag om ett förstärkt rättsskydd för
de invandrare som riskerar att bli avvisade. Den frågan behandlas f. ö. även
inom den invandrarpolitiska kommittén.

AU 1982/83:3

I sammanhanget bör slutligen erinras om de åtgärder som planeras i form
av utbildning och utarbetande av riktlinjer för den berörda polispersonalen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 3 i denna
del.

Utskottet tar härefter upp frågan om rätt till juridiskt biträde i en
avvisningssituation.

I dag gäller att en utlänning har möjlighet att enligt rättshjälpslagen få
offentligt biträde i bl. a. ärenden angående utvisning samt vid utredning hos
polismyndighet när det har uppkommit fråga om utvisning. Offentligt biträde
kan också förordnas i ärende angående avvisning, dock ej hos polismyndighet,
om ärendet inte skall underställas invandrarverket eller om utlänningen
inte hållits i förvar mer än en vecka. Biträde kan vidare förordnas bl. a. i
ärende angående verkställighet enligt UtlL om det finns anledning att
underställa ärendet invandrarverket för prövning av politiskt flyktingskap.

Rätten till offentligt biträde är således starkt begränsad vid s. k. korta
avvisningar, dvs. avvisningar som polismyndighet beslutar och verkställer
omedelbart eller kort tid efter inresan. Denna begränsning har gjorts mot
bakgrund av att sådana avvisningar endast får ske i helt klara fall.

Polismyndighet skall enligt 37 § UtlL anmäla till invandrarverket sådana
awisningsbeslut som har fattats trots åberopade politiska skäl om dessa
bedömts som uppenbart oriktiga. Verket beslutar om man skall överta
ärendet. Vid övertagandet förfaller polismyndighetens awisningsbeslut.
Sedan ärendet övertagits av invandrarverket kan, som tidigare sagts,
offentligt biträde förordnas. Dessförinnan får beslutet inte verkställas.

I vpk-motion 1982/83:3 anförs bl. a. att det är av avgörande betydelse för
flyktingars skydd i en awisningssituation att det omedelbart föreligger rätt
till juridiskt biträde. Det är en svår brist att detta inte innefattas av lagen.
Enligt motionärerna har man härmed försummat att på ett enkelt sätt kraftigt
stärka skyddet för flyktingar mot felaktiga awisningar, vilka beslutats av
polisen.

Utskottet har tidigare avstyrkt likalydande yrkanden från vpk om juridiskt
biträde (se bl. a. AU 1979/80:27) och har därvid bl. a. anfört att de gällande
reglerna får anses tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav. Utskottet har i det
sammanhanget pekat på polisens skyldighet att till invandrarverket anmäla
beslut om awisning. Slutligen har hänvisats till att offentligt biträde
förordnas i det fall verket övertar ärendet. Utskottet har samma uppfattning i
dag och avstyrker det aktuella motionsyrkandet.

Utskottet tar slutligen i det här sammanhanget upp ett yrkande i
vpk-motion 1982/83:3 om s. k. nöjdförklaring.

En underinstans beslut om en avvisning eller utvisning kan överklagas.
Genom nöjdförklaring kan utlänningen avstå härifrån varigenom beslutet
vinner omedelbar laga kraft. Vid nöjdförklaring inför en polismyndighet och

AU 1982/83:3

i vissa andra fall skall vittne närvara. En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka.
Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges skall hans
talan anses återkallad och får därmed i sak inte prövas av besvärsmyndigheten.
Nöjdförklaring kan inte avges beträffande beslut i ett verkställighetsärende.

I motionen anförs bl. a. att det föreligger stora risker att flyktingar i en
pressande avvisningssituation och utan juridiskt biträde förleds eller luras av
polisen att underteckna en nöjdförklaring. Så har enligt motionen skett i ett
antal fall. Motionärerna anser att det inte finns anledning tro att polisens sätt
att missbruka en nöjdförklaring kommer att upphöra. Nöjdförklaring bör
därför inte vara tillåten i samband med awisningsbeslut.

Utskottet avstyrkte ett likalydande yrkande från vpk i samband med att
den nya lagen antogs. Utskottet tog därvid avstånd från motionärernas sätt
att argumentera och framhöll att det inte fanns anledning utgå från annat än
att polisen iakttar sin skyldighet att lämna en korrekt information till
utlänningen om vad en nöjdförklaring av ett awisningsbeslut innebär. Det
saknas anledning att ha en annan uppfattning i dag. Motionen bör därför
avslås i denna del.

Utskottet tar i det här sammanhanget slutligen upp frågan om massmedias
inflytande på beslut i utlänningsärenden, vilken aktualiseras i vpk-motion
1982/83:3. Enligt motionärerna tvingas regeringen gång på gång ompröva
tidigare fattade beslut om avvisning, efter det att fallen har kommit till
allmänhetens kännedom med hjälp av massmedia. Det är ett förhållande som
vittnar om att den allmänna rättsuppfattningen inte sammanfaller med vare
sig utlänningslagstiftningen eller - framför allt - med den praxis som
tillämpas i dag på det här området. Motionärerna drar slutsatsen att
flyktingansökningarnas rättvisa och allsidiga behandling är avhängig av den
uppmärksamhet som massmedia kan väcka. De hävdar vidare att regeringen
antingen grundat sina ställningstaganden när det gäller awisning på
summariska, felaktiga eller bristfälliga bedömningar, eller också kännetecknas
den tillämpade praxisen av en restriktivitet som inte har täckning i
lagstiftningen och som tjänar helt andra syften än att garantera en rättvis
behandling av asylsökande.

Det är i och för sig riktigt att vissa utlänningsärenden väckt stor
uppmärksamhet i massmedia, ofta genom att allmänheten på ett mer eller
mindre organiserat sätt gett sitt stöd till en utlänning som hotas av utvisning.
Så har t. ex. varit fallet i skolor på skilda håll i landet.

Som framhålls i motionen har det därvid inträffat att tidigare beslut
ändrats. Enligt vad utskottet inhämtat har emellertid i de aktuella fallen nya
omständigheter efter hand framkommit som motiverat att tidigare beslut om
utvisning inte har verkställts. Informationskällan har därvid normalt inte
varit massmedia. Att beslut ändras på grund av nytillkomna omständigheter
händer naturligtvis från tid till annan oavsett om ärendet uppmärksammas av
massmedia.

AU 1982/83:3

Av det anförda framgår att utskottet inte kan dela den uppfattning om
massmedias inflytande på invandrarärendenas handläggning som kommer
till uttryck i motionen och inte heller den allvarliga kritik som där framförs
mot myndigheterna och regeringens handläggning i asylärenden.

Förvarstagande

Bestämmelser om förvarstagande och vissa andra tvångsåtgärder i
utlänningsärenden återfinns i 50-55 §§ UtlL. Enligt 50 § får en utlänning tas i
förvar när det föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt
38,43,47 eller 48 § UtlL eller om det uppkommer fråga om verkställighet av
ett sådant beslut eller av utvisning på grund av brott. Det är den
handläggande myndigheten som beslutar i förvarsfrågan, men polismyndigheterna
får i vissa fall utan att de handlägger utlänningsärendet tillfälligt ta
utlänningar i förvar. Särskilda regler begränsar förvarstidens längd. Polismyndighetens
förvarsbeslut enligt 50 § UtlL överklagas hos länsrätten.
Invandrarverkets och länsstyrelsens förvarsbeslut överklagas hos kammarrätten.
Länsrättens och kammarrättens beslut överklagas enligt bestämmelserna
i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Regeringens beslut om förvarstagande
kan enligt en uttrycklig bestämmelse inte överklagas. Bestämmelsen
skall ses i sammanhang med 2 kap. 20 § regeringsformen. Enligt denna
bestämmelse har en utlänning samma rätt som en svensk medborgare till
domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller
misstanke om brott, om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag.

Av betydelse i detta sammanhang är vidare bestämmelserna i Europarådskonventionen
om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
m. m. samt den Internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter. I artikel 5 i Europarådskonventionen sägs bl. a. att var
och en som har berövats sin frihet ”skall äga rätt att inför domstol påfordra
att lagligheten av frihetsberövande! snabbt må prövas samt hans frigivning
beslutas om åtgärden icke är laglig”. I artikel 9 i Internationella konventionen
finns en motsvarande bestämmelse.

De nuvarande bestämmelserna beträffande förutsättningarna för förvarstagande
och möjligheterna att överklaga förvarsbeslut samt i fråga om
behandlingen av dem som har tagits i förvar har granskats av utlänningslagkommittén
och vissa förslag med anledning härav redovisas i propositionen.

Förvarsgrunderna

I propositionen erinras inledningsvis om den vikt statsmakterna har fäst
vid en restriktiv tillämpning av förvarsbesluten. Förvar bör inte tillgripas, om
syftet med en tvångsåtgärd kan tillgodoses genom att utlänningen ställs under
uppsikt. I propositionen framhålls vidare att grunderna för ett förvarsbeslut

AU 1982/83:3

alltid bör klart redovisas.

Med anledning av uttalanden härom från utlänningslagkommittén erinras
om att identitetsfastställelse kan ske med hjälp av andra handlingar eller
omständigheter än innehav av en passhandling samt att en tvångsåtgärd i
övrigt inte får tillgripas om det inte med hänsyn till utlänningens person eller
omständigheterna i övrigt skäligen kan befaras, att han kommer att hålla sig
undan eller begå brott. Den omständigheten att utlänningen t. ex. saknar
bostad är därvid endast en omständighet bland andra som får tas med i
bedömningen. Slutligen understryks vikten av att de tillämpande myndigheterna
till grund för sin bedömning av främst förvarsfrågor lägger det
restriktiva synsätt som statsmakterna förutsatte vid bestämmelsernas tillkomst
och som för övrigt kommer till uttryck i 1 § andra stycket UtlL.

I propositionen avvisas ett förslag från kommittén som skulle innebära en
ändring i gällande bestämmelser om förutsättningarna för tvångsåtgärder
(50 §). Det gäller i fråga om förvar på grund av risk för fortsatt brottslighet.
Förvarsgrunden skulle därvid kompletteras med en bestämmelse om att den
befarade brottsligheten skall vara så allvarlig att fängelse i ett år eller mer kan
följa. I propositionen framhålls bl. a. att en rad förmögenhetsbrott skulle
falla utanför rekvisitet för förvarstagande om kommitténs förslag genomfördes.

Utskottet tillstyrker vad som anförs i denna del i propositionen. Samtidigt
noterar utskottet med tillfredsställelse att utlänningslagkommittén kunnat
konstatera att förvarstagandena regelmässigt har haft kort varaktighet.

Besvär över beslut om förvarstagande

Den nu gällande ordningen för besvär över beslut om förvarstagande
innebär att polismyndigheternas förvarsbeslut enligt 50 § UtlL överklagas
hos länsrätterna. Länsrättens beslut kan i sin tur överklagas hos kammarrätt.
Även invandrarverkets och länsstyrelsernas förvarsbeslut överklagas hos
kammarrätt. Besvär över kammarrättens beslut anförs hos regeringsrätten.

Enligt propositionen medför den nuvarande ordningen vissa komplikationer
när ärendet om avvisning, utvisning eller verkställighet efter besvär eller
överlämnande övergår från t. ex. polismyndighet till invandrarverket innan
besvären över polismyndighetens förvarsbeslut har slutligt avgjorts. I den
situationen övertar invandrarverket i egenskap av handläggande myndighet
ansvaret för eventuella tvångsåtgärder.

I propositionen föreslås att antalet besvärsinstanser vid överklagande av
förvarsbeslut skall minska. Den förordade ordningen - som föreslagits av
utlänningslagkommittén - innebär att kammarrätt blir första besvärsinsats i
fråga om alla förvarsbeslut, oavsett om beslutet har meddelats av en
polismyndighet, en länsrätt eller av invandrarverket. I den mån regeringen
förordnar att rikspolisstyrelsen eller någon annan myndighet skall handha

AU 1982/83:3

verkställigheten av utvisning av en presumtiv terrorist och den myndigheten
beslutar i förvarsfrågan, kommer samma regler att gälla beträffande
besvärsinstansen. Vidare föreslås i propositionen att samtliga dessa mål
hänförs till kammarrätten i Jönköping, som därigenom blir enda besvärsinstans
under regeringsrätten. Övriga kammarrätter kommer i fortsättningen
att besluta i förvarsfrågor endast i de fall då frågan uppkommer i ett hos
domstolen anhängigt utvisningsärende.

Utskottet tillstyrker förslaget. Som också framhålls i propositionen bör en
sådan ordning kunna skapa goda förutsättningar för en enhetlig praxis på
förvarsområdet.

Överprövning av regeringens förvarsbeslut

Europakonventionen och Internationella konventionen föreskriver att
envar som har berövats sin frihet genom arrestering eller eljest skall ha rätt
att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet prövas och att
han eller hon friges om åtgärden inte är laglig. Detta krav tillgodoses genom
den besvärsrätt som finns föreskriven i fråga om förvaltningsmyndigheternas
och domstolarnas beslut i frågan. En sådan rätt till domstolsprövning finns
emellertid inte när det gäller regeringens förvarsbeslut.

Utlänningslagkommittén har undersökt olika möjligheter att åstadkomma
en konventionsanpassning. Kommittén har därvid för sin del förordat att
beslutanderätten i förvarsfrågor behålls hos regeringen samt att en rätt bör
införas för utlänningen att hos regeringsrätten få prövad frågan om
förvarstagandet skall bestå.

I propositionen föreslås att det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet
får behörighet att besluta i frågor om förvar och andra tvångsmedel i
utlänningsärenden som handläggs i regeringen. Delegeringen till enskilt
statsråd föreslås dock endast avse tiden intill dess regeringen avgör ärendet.
Besluten bör enligt propositionen under detta skede normalt fattas av
statsrådet. Vidare föreslås att utlänningen skall kunna påkalla regeringsrättens
prövning av frågan om ett av statsrådet beslutat förvarstagande skall
bestå. Genom en sådan ordning tillgodoses de förut nämnda konventionskraven,
när det gäller beslut som meddelas under ärendets handläggning.

Enligt propositionens förslag bör emellertid sådana beslut om tvångsåtgärder
som meddelas i samband med att utlänningsärendet avgörs, liksom
hittills, meddelas av regeringen. Frågan huruvida regeringens förvarsbeslut
skall kunna överprövas av regeringsrätten föreslås bli löst på så sätt att dessa
beslut ges en mycket kort varaktighet. När ärendet har övergått till
verkställighetsmyndigheten är det enligt 50 § UtlL denna som har att
bedöma om utlänningen skall hållas i förvar.

Regeringens förvarsbeslut föreslås sålunda begränsas i tiden på sådant sätt
att verkställighetsmyndigheten i ett tidigt skede får anledning att fatta beslut i
förvarsfrågan. En lämplig gräns härför bedöms vara fyra dagar. I 54 § UtlL

AU 1982/83:3

bör därför införas en ny regel som innebär att regeringens beslut vid ärendets
avgörande om att hålla kvar en utlänning i förvar inte skall gälla längre än
fyra dagar från beslutets dag. Av redan gällande bestämmelser följer, att
verkställighetsmyndigheten har ansvaret för tillämpningen av förvarsbestämmelserna
sedan frågan om verkställighet har uppkommit. En erinran
härom föreslås bli fogad till den nya bestämmelsen. Utlänningen kan
överklaga den verkställande myndighetens beslut till kammarrätten.

Den föreslagna ändringen i UtlL föranleder vidare ett tillägg i 2 § lagen
(1971.289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Att prövningstillstånd inte
krävs framgår av 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Utskottet anser för sin del att det är angeläget att kravet i de tidigare
nämnda konventionerna på en möjlighet till domstolsprövning snarast
tillgodoses i vår lagstiftning. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet den i
propositionen förordade ordningen beträffande rätten till domstolsprövning
av regeringens förvarsbeslut. Av ställningstagandet följer även att den i
propositionen föreslagna ändringen i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
bör vidtas.

Utskottet vill i sammanhanget slutligen erinra om att den invandrarpolitiska
kommittén har i uppdrag att pröva frågan om besvärsordningen i
utlänningsärenden. Syftet med det uppdraget är att en annan ordning för
besvärsprövning skall komma till stånd inom en nära framtid.

Behandlingen av förvarstagna

Enligt gällande bestämmelser skall de förvarstagna i första hand intas i
kriminalvårdsanstalt. Endast om förvarstiden kan antas bli mycket kortvarig
eller andra särskilda omständigheter föreligger kan de, förutom i inledningsskedet,
förvaras i häkte eller arrestlokal. Dessutom kan de förvarstagna
”omhändertas på annat sätt”.

Utlänningslagkommittén har emellertid kunnat konstatera att det är
vanligt att förvaringen sker i häkten och arrestlokaler. Det som skulle vara
undantag har således blivit regel. Kommittén lägger mot denna bakgrund
fram vissa förslag till förbättringar.

I propositionen framhålls att den kritik som framförts främst vad gäller
omhändertagandet av barn och barnfamiljer i hög grad är berättigad.

Med hänsyn till de allvarliga förhållandena vid verkställighet av förvarsbeslut
som rör barn vidtog den föregående regeringen vissa åtgärder för att få
fram bättre lämpade förvarslokaler. Även om arbetet härmed ännu inte hade
avslutats, beslöt regeringen den 14 januari 1982 om ändringar i 81 och 82 §§
utlänningsförordningen (1980:377-UtlF). Ändringarna (SFS 1982:22) innebär
att barn under 16 år inte utan synnerliga skäl får tas in i kriminalvårdsanstalt,
allmänt häkte eller polisarrest. Hålls barnets vårdnadshavare
samtidigt i förvar, skall åtminstone en av dem tas om hand tillsammans med

1* Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 3

AU 1982/83:3

barnet. I de förordningsmotiv som regeringen samtidigt har antagit anges, att
man också i de fall då sammanhållningen av familjen inte garanteras genom
den nämnda bestämmelsen bör undvika att familjen splittras.

Vad därefter gäller tillskapandet av särskilda förvarslokaler vid förvar över
huvud taget enligt UtlL är detta enligt propositionen en fråga på längre sikt.
Enligt det föredragande statsrådet är det önskvärt att man på sikt får till stånd
särskilda förvarslokaler i den utsträckning som är möjligt. I vilken takt detta
kan ske beror på de kostnader som en sådan reform kräver.

Slutligen pekas i propositionen på den betydelse som behandlingen av de
förvarstagna har i detta sammanhang. I det senaste hänseendet gäller lagen
(1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. Det föredragande statsrådet stryker i sammanhanget under
att i förvarsfallen endast sådana inskränkningar i t. ex. kommunikationen
med yttervärlden får tillgripas som är motiverade av säkerhetsskäl eller som
nödvändiggörs av personalsituationen eller motsvarande.

Enligt utskottets uppfattning är det otillfredsställande att förvaring av
utlänningar i stor utsträckning sker i häkten och arrestlokaler. Utskottet
delar kommitténs och propositionens uppfattning att en långsiktig lösning på
problemet måste innebära tillskapandet av särskilda förvarslokaler vid förvar
enligt UtlL.

När det gäller förvar av barn och barnfamiljer är det oacceptabelt att detta
sker i arrest- och häktningslokaler. Det är mot denna bakgrund tillfredsställande
att kunna konstatera att av regeringen i år tidigare vidtagna åtgärder
innebär att barn under 16 år inte utan synnerliga skäl får tas om hand på detta
sätt.

Med det anförda bör vpk-motionen 1982/83:3 i denna del vara tillgodosedd.
Motionärerna vänder sig nämligen bl. a. mot att de förvarstagna
normalt placeras i häkte, där de mycket ofta isoleras från yttervärlden.

Visitation av fordon

Polisen saknar f. n. möjlighet att i samband med inresa i kontrollsyfte
undersöka bagageutrymmen och liknande slutna utrymmen i bilar och
transportmedel. Behov har framkommit av en sådan möjlighet, eftersom
utlänningar i viss utsträckning illegalt hjälps in i Sverige genom att gömmas i
bagageutrymmen i bilar eller på liknande sätt.

I propositionen tillstyrks ett förslag från utlänningslagkommittén som
innebär att polisen ges rätt att vid behov undersöka fordon i syfte att
förhindra illegal invandring. En sådan åtgärd får emellertid inte tillgripas
utan rimlig anledning.

Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.

AU 1982/83:3

Straff- och ansvarsbestämmelse

Påföljd vid anställande av utlänningar utan arbetstillstånd

Enligt gällande regler kan den som har en utlänning i sin tjänst, fastän
utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, enligt 95 §
andra stycket UtlL dömas till böter eller, när omständigheterna är
försvårande, till fängelse i högst ett år. En utlänning, som har anställning
eller bedriver verksamhet utan att ha föreskrivet arbetstillstånd, kan enligt
95 § första stycket dömas till böter.

Den straffbestämmelse som avser arbetsgivaren har haft nuvarande
innehåll sedan den 1 januari 1976 (prop. 1975/76:18). Tidigare var påföljden
endast böter.

Utlänningslagkommittén har kunnat konstatera bl. a. att straffet för
arbetsgivaren i här aktuell situation normalt brukar uppgå till mellan 10 och
40 dagsböter. Utsikterna till besparingar eller vinst vid illegal anställning av
utlänningar är därför ofta påtagligt mycket större än det eventuella
bötesstraff som kan komma att utdömas.

I propositionen framhålls att ett kringgående av bestämmelserna om den
reglerade invandringen leder till att ännu färre arbetstillfällen står till
förfogande för svenskar och för sådana utlänningar som har fått tillstånd att
vistas och arbeta här. Den enskilde utlänningen befinner sig vidare vid en
illegal anställning i en utsatt position och påtvingas inte sällan undermåliga
arbetsvillkor. Han saknar ofta det sociala skydd som en anställning normalt
ger. Erfarenheten visar att arbetsgivarna i dessa situationer många gånger
underlåter att fullgöra sina skyldigheter i fråga om skatter och sociala
avgifter. Detta i sin tur medför konkurrensfördelar för den verksamhet som
bedrivs med illegalt anställda utlänningar och därmed svårigheter för annan,
seriöst bedriven verksamhet. Många andra skadeeffekter kan nämnas. De
allvarliga nackdelar som illegal anställning medför för den enskilde, för
andra arbetsgivare och för samhället är således uppenbara. Problemen
accentueras om förfarandet får någon större omfattning. Erfarenheten visar
samtidigt att förekomsten av illegal arbetskraft har ökat och i vissa branscher
är långt ifrån ovanlig.

Enligt propositionen bör mot denna bakgrund bestämmelser om straff för
den som anställer en arbetstagare utan föreskrivet arbetstillstånd kompletteras
med bestämmelser om sanktionsavgifter, utformade i huvudsak på det
sätt kommittén har angett.

Avgiften föreslås utgå när någon har en utlänning i sin tjänst, fastän
utlänningen inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd. Den bör
påföras den fysiska eller juridiska person som utövar verksamheten. Med
hänsyn till sanktionens repressiva karaktär och till att alla skall garanteras en
så lika behandling som möjligt bör reglerna ges en obligatorisk utformning.
För straffansvar enligt 95 § andra stycket UtlL torde det i praxis räcka med
oaktsamhet och aktsamhetskravet torde dessutom ställas högt.

AU 1982/83:3

Även kommitténs förslag om avgiftens storlek tillstyrks. Detta innebär att
avgiften för den första tremånadersperioden bestäms till ett halvt basbelopp
(=8 900 kr. f. n.) för varje illegalt anställd arbetstagare. Ytterligare ett halvt
basbelopp föreslås utgå om anställningen har varat mer än tre månader. Det
bör emellertid enligt förslaget finnas möjlighet till nedsättande eller eftergift.
Vidare bör avgiften inte vara avdragsgill vid taxering. En kompletterande
bestämmelse härom föreslås bli införd i kommunalskattelagen (1928:370).
Den senare frågan har av arbetsmarknadsutskottet överlämnats till skatteutskottet.

Slutligen föreslås att frågor om sanktionsavgift bör prövas av allmän
domstol efter ansökan av en åklagare. Rättegångsbalkens bestämmelser om
åtal för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än böter, samt dessutom
bestämmelserna om kvarstad i brottmål skall ha motsvarande tillämpning i
mål om ansökan om sanktionsavgift.

Utskottet anser det vara angeläget med en straffskärpning för arbetsgivare
som anställer en utlänning utan arbetstillstånd. Inte minst det faktum att
förekomsten av illegal arbetskraft har ökat talar för att effektiva åtgärder
måste vidtas. De skadeverkningar som illegalt arbete medför är uppenbara
och utskottet instämmer härvid i de synpunkter i frågan som framförs i
propositionen och som redovisats ovan.

Den föreslagna sanktionens storlek förefaller vara väl avvägd. Det
föreslagna beloppet bör på ett effektivt sätt kunna få en avhållande inverkan
på de arbetsgivare som planerat att anställa invandrare illegalt. Utskottet har
därvid anledning utgå från att skatteutskottet tillstyrker den i propositionen
föreslagna ändringen i kommunalskattelagen som skulle innebära att
avgiften inte blir avdragsgill vid taxering.

Påföljd vid förhindrande av verkställighet

Enligt gällande bestämmelser i UtlL kan endast den som är utlänning
straffas enligt denna lag för försök att hindra verkställigheten av ett
avlägsnandebeslut. Ansvaret är dessutom begränsat till att gälla det egna
avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Bestämmelserna i 17 kap. 12 § brottsbalken
om främjande av flykt ger emellertid ett visst, om än begränsat,
utrymme för straffingripande mot den som försöker hindra att ett avlägsnandebeslut
verkställs. En begränsning ligger emellertid i att bestämmelserna
förutsätter att utlänningen har hållits i förvar men har avvikit.

Utlänningslagkommittén har konstaterat att erfarenheterna hos de
tillämpande myndigheterna och reportage i massmedia visar, att det i icke
ringa utsträckning förekommer att utlänningar håller sig gömda för att undgå
ett eventuellt avlägsnandebeslut eller också för att hindra verkställigheten av
ett sådant beslut, samt att detta möjliggörs genom att här boende personer
medverkar genom att transportera och gömma utlänningarna. Enligt
kommittén är det i viss utsträckning fråga om organiserad verksamhet.

AU 1982/83:3 21

Kommittén diskuterar åtgärder mot aktivt motarbetande av regeringens
och andra statliga myndigheters beslut på utlänningslagens område. Man
konstaterar bl. a. att det är ofrånkomligt att åtskilliga utlänningar måste
skickas tillbaka till sitt hemland trots att förhållandena där är materiellt och
politiskt svåra. Frånvaron av bestämmelser som kriminaliserar förhindrande
av verkställigheten anges i den situationen kunna bli avgörande för
personens handlingssätt.

Kommittén föreslår därför att straffsanktioner införs beträffande åtgärder
som avser att förhindra verkställigheten av avlägsnandebeslut. Samtidigt
understryker kommittén de svårigheter som kriminaliseringen kan medföra.
Från straffbarhet föreslås make, barn, föräldrar och syskon vara undantagna.

I propositionen förordas att de nuvarande bestämmelserna om straff för
utlänningar, som försöker hindra verkställighet av avlägsnandebeslut som
rör dem själva bör upphävas. När det gäller här boende personer som döljer
utlänningar framhålls även att våra kunskaper om problemets omfattning
och om orsakerna är begränsade. Det är angeläget att möjliggöra straffrättsliga
ingripanden i vart fall vid sådana åtgärder för att hindra verkställighet av
avvisnings- eller utvisningsbeslut som vidtas i vinningssyfte.

I de fall däremot då en person ingriper av tvingande medmänskliga
bevekelsegrunder måste lösningen sökas med andra medel, främst genom
information. Propositionens förslag innebär därför att handlingar i
syfte att hindra verkställigheten straffbeläggs i de fall
då gärningen har förövats i vinningssyfte. Den som mot
betalning eller annars i vinningssyfte försöker hindra verkställigheten bör
kunna straffas, antingen det är fråga om en enstaka fristående handling eller
gärningen utgör led i en större verksamhet. Med ett på detta sätt begränsat
tillämpningsområde saknas anledning att låta åtgärder som rör nära anhöriga
bli straffria. För att gärningen skall vara straffbar bör det vidare vara fråga
om ett döljande av utlänningen eller annan sådan åtgärd i syfte att hindra
verkställigheten.

I sammanhanget framhålls att om kriminaliseringen begränsas på detta sätt
får å andra sidan det straffbelagda förfarandet normalt anses vara förhållandevis
allvarligt. Det är då inte längre rimligt att påföljden i normalfallet
bestäms till böter. I stället förordas att bestämmelsen flyttas till andra stycket
av 96 § UtlL och där förs in som en ny tredje punkt. Straffet för
överträdelsen kommer då att bli fängelse i högst ett år eller, vid mildrande
omständigheter, böter.

Avslutningsvis understryks vikten av att utvecklingen noga följs och att
frågan om straffbestämmelsens utformning tas upp till ny prövning om
utvecklingen ger anledning till detta.

I motion 1981/82:2412 av Per-Olof Strindberg (m) och Gunnel Liljegren
(m) föreslås att utlänningslagkommitténs förslag om straffsanktioner
vid förhindrande av avlägsnandebeslut bör följas. Motionärerna

AU 1982/83:3

hävdar bl. a. att underlåtenheten att beivra att här boende personer gömmer
utlänningar bl. a. skapar intrycket av att samhället inte menar allvar med sina
beslut.

Utskottet anser det vara beklagligt att i landet boende personer aktivt
medverkar till att utlänningar håller sig gömda för att undgå ett eventuellt
avlägsnandebeslut eller också för att hindra verkställigheten av ett sådant
beslut. Det rör sig dessutom i viss utsträckning om en organiserad
verksamhet. Som framhålls i propositionen är denna verksamhet inte bara
ägnad att undergräva respekten för ett demokratiskt samhällsskick. Den kan
dessutom leda till psykiska men för de personer, som göms undan för
verkställighetsmyndigheterna.

Utlänningslagkommittén har påpekat att denna verksamhet har varit mest
omfattande när det gäller gruppen turkassyrier och beräknat att denna grupp
omfattade ca 200 som meddelades avlägsnandebeslut och som gömdes undan
under tiden november 1976 till mars 1981. Det finns anledning utgå från att
omfattningen på verksamheten därefter avtagit sedan regeringen tidigare i år
beslutat att det inte längre finns särskilda skäl att vägra s. k. B-flyktingar från
Turkiet tillstånd att vistas i Sverige.

Även om problemet f. n. är begränsat finns det emellertid anledning att
med tanke på den möjliga framtida utvecklingen överväga lämpliga åtgärder
som syftar till att denna form av verksamhet upphör.

Som tidigare nämnts har utlänningslagkommittén förordat att här aktuella
handlingar generellt bör straffbeläggas. Vid överväganden om straffpåföljder
i detta sammanhang bör man emellertid - som också framhålls i
propositionen - beakta att det har funnits och kan komma att finnas stora
variationer beträffande motiven för ett aktivt ingripande i syfte att hindra
verkställigheten av avlägsnandebesluten. Man torde ha att räkna med hela
skalan från organiserad verksamhet i vinningssyfte till desperata ingripanden
från laglydiga medborgares sida, vilka drivs av ett starkt religiöst eller annat
humanitärt engagemang. Häremellan kan tänkas exempelvis fall då den
handlande drivs av önskemålet att så många som möjligt av hans landsmän
eller trosfränder blir kvar i Sverige.

Med hänsyn till det anförda ansluter sig utskottet till propositionens förslag
med innebörd att handlingar i syfte att hindra verkställigheten av avlägsnandebesluten
straffbeläggs endast i de fall då gärningen har förövats i
vinningssyfte. Utskottets ställningstagande får inte tolkas som ett accepterande
av den verksamhet på området som inte drivs i vinningssyfte. Utskottet
har i det föregående tagit bestämt avstånd från all verksamhet som bedrivs i
syfte att förhindra att avlägsnandebeslut verkställs. I de fall en person
ingriper av tvingande medmänskliga bevekelsegrunder anser utskottet att
andra medel än straffpåföljd bör tillgripas, främst informationsåtgärder. Den
framtida utvecklingen får visa om sådana åtgärder är tillräckligt effektiva.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 2412.

AU 1982/83:3

Vissa övriga frågor

Flyktingbegreppet

En flykting som behöver skydd skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad
i Sverige. Som flykting räknas den som i sitt hemland löper risk för politisk
förföljelse. Med sådan förföljelse menas att någon på grund av sin
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk
uppfattning utsätts för förföljelse, som riktar sig mot utlänningens liv eller
frihet eller som annars är av svår beskaffenhet.

Enligt 6 § UtlL ges också ett visst skydd åt utlänning som inte är flykting
men som ändå av politiska skäl inte vill återvända till hemlandet. Undantag
från skyldigheten att låta dessa s. k. B-flyktingar stanna här får göras när
”särskilda skäl” föreligger. Som sådant skäl räknas Sveriges möjligheter att
ta emot utlänningar.

Assyrierna/syrianerna som grupp betraktas inte som flyktingar enligt FN:s
flyktingkonvention. På grund av de motsättningar som råder mellan den
kristna minoriteten och den muslimska majoritetsbefolkningen har de dock
tidigare som grupp ansetts ha sådana starka skäl som avses i 6 § utlänningslagen
att inte återvända till hemlandet. Senare befanns det nödvändigt att
mot bakgrund av det stora invandrartrycket från denna grupp tillämpa
utlänningslagens undantagsbestämmelse om särskilda skäl.

Invandringen av assyrier/syrianer från Turkiet har under senare år minskat
väsentligt. Enligt ett regeringsbeslut den 17 juni i år finns det därför inte
längre särskilda skäl att vägra s. k. B-flyktingar från denna grupp tillstånd att
vistas i Sverige. I fortsättningen skall tillståndsärenden som rör turkiska
assyrier/syrianer bedömas enligt samma riktlinjer som gäller för övriga
utlänningar. Frågan om en sökande skall bedömas som B-flykting får i denna
liksom i andra utlänningsärenden prövas med hänsyn till omständigheterna i
varje enskilt fall. Det redovisade regeringsbeslutet innebär att vpk-motionen
3 i denna del kan anses vara tillgodosedd. Motionärerna vänder sig nämligen
emot den tidigare gällande ordningen beträffande assyrier/syrianer från
Turkiet.

Familjeanknytning m. m.

I dag gäller att en utlänning inte får uppehålla sig i Sverige under längre tid
än tre månader från inresan utan att ha uppehållstillstånd. Från denna regel
undantas bl. a. nordiska medborgare. Tillstånd skall i likhet med arbetstillstånd
normalt ha ordnats före inresan. En utlänning som, med eller utan
visering, reser in som turist eller annars för en tillfällig vistelse kan således
normalt inte få sin ansökan om uppehållstillstånd prövad i sak medan han är
kvar i Sverige. Undantag från denna huvudregel har gjorts för vissa grupper.
Regeln äger sålunda inte tillämpning på flyktingar och krigsvägrare. Även
utlänningar som i övrigt åberopar skäl av politisk natur mot att återvända till

AU 1982/83:3

sitt hemland har tillerkänts en särställning. Detsamma gäller de klara
familjesammanföringsfallen. Därmed avses make/maka eller minderårigt
barn som kommer hit för att förena sig med den härvarande maken eller
makan resp. med föräldrarna. Även i vissa andra fall kan skälen vara så
ömmande att det skulle vara stötande att kräva att utlänningen skulle
återvända hem. När det gäller anhöriga till flyktingar skall undantag kunna
göras utanför den snäva familjekretsen. Det har emellertid ansetts angeläget
att undantagsfallen begränsas genom en strikt tillämpning.

Anknytning i form av äktenskap eller samboende räknas till de klara fall
som berättigar till uppehållstillstånd. Som en följd härav har problemet med
skenäktenskap uppkommit. För att komma till rätta med sådana fall
tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus. Det innebär att
kortvariga tillstånd ges under en tid av två år. Om förhållandet består efter
denna tid accepteras utlänningen som invandrare.

Regeln att uppehållstillstånd skall vara klart före inresan gäller även för
personer som utan att ha uppehållstillstånd ingår äktenskap här i landet eller
etablerar ett förhållande med samboende. Sådana personer får sålunda resa
ut ur Sverige och göra sin ansökan från hemlandet.

Fråga om uppehållstillstånd till följd av äktenskap behandlas i tre
motioner.

I vpk-motionerna 1982/83:3 och 1982/83:4 framhålls att bestämmelserna
angående familjeanknytning mellan en utlänning och en person med
uppehållstillstånd i Sverige är klart utlänningsfientliga och bör ändras. De
medför i praktiken oöverstigliga hinder för äktenskap eller annat samboende
mellan svenskar och utlänningar i Sverige. Effekten av reglerna blir tveklöst
att en negativ syn på utlänningar kommer att börja breda ut sig. Vidare
innebär de en inskränkning i svenska medborgares rätt att ingå äktenskap
med utländsk medborgare.

Bonnie Bernström (fp) påpekar i motion 1982/83:1 bl. a. att äktenskap
arrangerats under hela 1970-talet i syfte att kringgå invandringsbestämmelserna.
Efter hand har tillämpningen av reglerna skärpts i syfte att motverka
dessa skenäktenskap. Nu har vi sålunda en praxis som innebär att om ett
äktenskap eller samboförhållande upphör inom två år blir kvinnan eller
mannen utvisad. Kvinnorna drabbas särskilt hårt av den praxis som
tillämpas. I en del fall ter sig möjligheterna till ett anständigt liv i hemlandet
obefintliga efter en skilsmässa, främst på grund av dessa länders syn på
frånskilda kvinnor. I andra fall tvingas kvinnan begära skilsmässa på grund av
mannens alkoholmissbruk eller på grund av misshandel. I många fall ter det
sig då onödigt grymt att inte bevilja uppehållstillstånd. Motionären föreslår
att den invandrarpolitiska kommittén får i uppdrag att särskilt beakta det här
aktuella problemet.

Slutligen framhåller Elisabeth Fleetwood (m) och Blenda Littmarck (m) i
motion 1982/83:2 att de frånskilda invandrarkvinnornas ansökan om
uppehållstillstånd måste behandlas utan hänsynstagande till den f. d.

AU 1982/83:3

mannen. Något annat strider mot svensk invandrarpolitik och mot jämlikhetssträvandena
i det svenska samhället. Riksdagen bör därför besluta om en
sådan ändring att de invandrare som fått uppehållstillstånd i Sverige på grund
av äktenskap och som fått fast förankring här i landet inte riskerar utvisning
på grund av skilsmässa.

Det problem motionärerna aktualiserat var föremål för en interpellationsdebatt
den 15 februari i år (prot. 1981/82:80). Dåvarande invandrarministern
Karin Andersson uttryckte därvid stor förståelse för dessa kvinnors problem
och uttalade att större hänsyn skulle tas till bl. a. de problem som kan
uppkomma om de frånskilda kvinnorna tvingas återvända till hemlandet.
Vidare skulle större hänsyn tas till orsakerna till att dessa kvinnor vill bryta
upp ur äktenskapet i Sverige.

Dessa uttalanden har sedermera följts upp med en rekommendation från
invandrarverket som tillställts polismyndigheterna av följande lydelse:

Om det i utredningen har angetts att äktenskapet eller sammanboendeförhållandet
tvingats upphöra p. g. a. bl. a. misshandel eller att sådana skäl
nu på verkställighetsstadiet förs fram bör detta föranleda att ärendet
överlämnas till SIV enl. 89 § utlänningslagen. Kvinnan bör även ges tillfälle
att ange vilka svårigheter hon kan komma att möta i hemlandet om hon
tvingas återvända.

I ärenden som är under utredning hos polisen dvs. i förlängningsärenden
eller i ärenden där utvisningsanledning föreligger p. g. a. en ”sprucken”
anknytning och kvinnan anger att det i förhållandet har förekommit sådana
omständigheter som nu är i fråga bl. a. misshandel bör detta särskilt anges.
Vidare bör kvinnan särskilt ange vilka svårigheter hon som frånskild kvinna
kan komma att möta i hemlandet om hon återvänder dit.

Utskottet hyser stor förståelse för de problem som tas upp i motionerna.
Utskottet noterar därför med stor tillfredsställelse att en annan och mjukare
praxis tillämpas i dessa situationer. I sammanhanget vill utskottet erinra om
att här aktuella frågor f. n. behandlas inom den invandrarpolitiska kommittén.

Med hänsyn till det anförda bör motionerna inte föranleda någon
åtgärd.

I sammanhanget tar utskottet även upp vpk-motionen 1982/83:4 i vilken
behandlas situationen för kvinnor som bl. a. i de muslimska länderna
förtrycks för sitt köns skull. Enligt motionärerna bör regeringen verka för en
ändring i Génevekonventionen med innebörd att dessa kvinnor betraktas som
flyktingar.

Vidare framhålls att om muslimska eller andra kvinnor vill fly från
förtrycket i sitt hemland och kan hävda förföljelse på grund av sitt kön, borde
också Sverige kunna ge dem som söker sig hit en hemvist med status som
flykting.

Utskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning beträffande situationen
för de kvinnor som utsätts för förtryck för att de är kvinnor. De kvinnor
som av detta skäl flyr till Sverige får stanna här. Enligt vad utskottet inhämtat

AU 1982/83:3

finns f. ö. strävanden i den riktning motionärerna efterlyser när det gäller en
ändring i Genévekonventionens flyktingkonvention. Det finns anledning
utgå från att Sverige verkar för att dessa kvinnor tillförsäkras någon form av
flyktingstatus.

Med hänsyn till det anförda bör motionen i denna del inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Lokalkontor för FN:s flyktingsekretariat

Mot bakgrund av de omfattande flyktingproblemen efter andra världskriget
inrättades år 1951 FN:s flyktingkommissarie (United Nations High
Commissioner for Refugees, UNHCR). Dess verksamhet skall vara helt
opolitisk samt på humanitär och social grund inriktad på att verka för
flyktingarnas skydd. I flyktingkommissariens statuter anges de förutsättningar
som skall vara uppfyllda för att en person skall anses som flykting och
därigenom falla under flyktingkommissariens mandat. Definitionen motsvarar
den som finns i flyktingkonventionen från år 1951 med främst den
skillnaden att någon geografisk begränsning inte har medtagits.

Flyktingkommissarien väljs av FN:s generalförsamling och skall vid sidan
om sina statuter följa de direktiv som lämnas av generalförsamlingen och
FN:s ekonomiska och sociala råd. Mandatet är formellt tidsbegränsat men
har successivt utsträckts i femårsperioder, senast till utgången av år 1983.
Kommissarien har sitt högkvarter i Genéve men bedriver också verksamhet
genom sina regionalkontor och ett femtiotal lokalkontor runt om i världen.
Kommissariatets styrelse, den s. k. exekutivkommittén, som består av
företrädare för ett 40-tal länder, behandlar i oktober varje år UNHCR:s
verksamhet och medelsbehov.

I vpk:s partimotion 1982/83:3 förs på nytt fram ett yrkande av att ett
lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat inrättas i de nordiska länderna
med placering i Stockholm. Utskottet har tidigare noterat att det finns ett
intresse från UNHCR att upprätta ett lokalkontor i Norden. Frågan har
också diskuterats mellan de nordiska länderna då en tanke är att upprätta ett
gemensamt kontor för dessa länder. Man avvaktar nu bl. a. att arbetet med
en ny utlänningslag i Norge skall avslutas. Några detalj överväganden om
exempelvis kontorets arbetsuppgifter, lokalisering etc. har ännu inte gjorts
(AU 1981/82:3).

Med hänvisning till det anförda är någon åtgärd på grund av motionen inte
erforderlig.

Handläggningstider i invandrarärenden

I motion 1982/83:6 av Allan Åkerlind (m) framhålls att flyktingar från
andra länder som kommit till Sverige kan få vänta under avsevärd tid innan
de får slutgiltigt besked om de får stanna eller ej. Detta förhållande medför
ofta stora problem för de berörda flyktingarna. Bl. a. får de inte möjlighet att

AU 1982/83:3

ta ett arbete under denna tid. Vidare följer betydande kostnader för
samhället.

Enligt motionären är det därför nödvändigt att bringa ned handläggningstiderna
till en rimlig nivå. Högst sex månaders handläggningstid bör
accepteras. I samband med att beslut om en sexmånadersgräns träder i kraft
bör alla de som befinner sig här i landet och väntat på uppehållstillstånd i mer
än sex månader automatiskt få detta uppehållstillstånd. Det bör gälla alla
som inte gjort sig skyldiga till brott här i landet, som skulle kunna föranleda
utvisning.

Utskottet kan i och för sig instämma i att handläggningstiderna i
utlänningsärenden varit alltför långa. Emellertid har ärendebalansen till
följd av de åtgärder som regeringen vidtagit under senare tid minskat både
vid invandrarverket och vid arbetsmarknadsdepartementet. På departementet
uppgick således antalet ärenden till 335 i september i år mot ca 1 000 under
samma månad året innan.

Det saknas följaktligen skäl att i dag överväga åtgärder av det slag
motionären förespråkar. Utskottet har f. ö. tidigare i betänkandet redovisat
de problem som fixerade månadsgränser kan föra med sig.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Ersättning för hemresa m. m.

Enligt 99 § UtlL är en utlänning, som har avvisats eller utvisats, skyldig att
betala kostnaden för resan till den ort, dit han sänds genom myndighets
försorg. Bestämmelsen har ansetts innefatta en skyldighet att i förekommande
fall betala även kostnaden för bevakningspersonalen.

I syfte att nå en överenskommelse mellan 99 § UtlL och ILO-konventionen
(nr 151) om migrerande arbetstagare föreslås att 99 § ändras så att det
framgår, att utlänningen skall betala sin egen resa hem men inte eventuell
rese- och traktamentskostnader för medföljande bevakningspersonal. Eftersom
staten redan i dag i praktiken svarar för en stor del av sistnämnda
kostnader antas någon nämnvärd kostnadsökning inte komma att uppstå.
Sverige kan därför ratificera artikel 9 i den nämnda ILO-konventionen.

Utskottet tillstyrker den föreslagna ändringen.

Handläggning av terroristärenden

Avvisning av presumtiva terrorister

Enligt 30 § första stycket UtlL skall en utlänning som kommer till Sverige
avvisas, om det finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar
för en organisation eller grupp som avses i paragrafens andra stycke och om
det dessutom, med hänsyn till vad som är känt om hands föregående
verksamhet eller i övrigt, föreligger fara för att han här i riket medverkar till
sådana handlingar som anges i det stycket. Bestämmelsen avser enligt andra

AU 1982/83:3

stycket en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om
dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller
tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket. En
förteckning över utlänningar som skall avvisas enligt 30 § första stycket skall
enligt samma paragrafs tredje stycke upprättas av rikspolisstyrelsen. Det är
emellertid regeringen som bestämmer vilka organisationer eller grupper som
därvid kommer ifråga. Om det beträffande en utlänning som uppehåller sig i
riket föreligger sådana omständigheter som förut har nämnts får han enligt
47 § utvisas.

Avvisning beslutas antingen av polisen eller av regeringen. Avvisning
genom beslut av en polismyndighet får ske endast om utlänningen finns
upptagen på en särskild spärrförteckning och dessutom saknar visering eller
uppehållstillstånd. Som ytterligare förutsättning för avvisning genom beslut
av polis gäller, att utlänningen inte gör invändningar av politisk art, dvs. att
utlänningen inte påstår att han riskerar politisk förföljelse eller åberopar
någon annan omständighet som avses i 33 eller 34 § UtlL. Utrymmet för
polisens befogenhet att avvisa en presumtiv terrorist är alltså starkt
begränsat. Brister någon av förutsättningarna, skall frågan i stället avgöras av
regeringen. Ärendet skall då hänskjutas till invandrarverket, som med eget
yttrande överlämnar det till regeringen. Som nämnts får endast utlänningar
som tillhör en av regeringen angiven terroristgrupp eller terroristorganisation
tas med på förteckningen. För att en utlänning skall uppföras på
förteckningen krävs vidare att han i övrigt uppfyller förutsättningarna i 30 §
första stycket.

I propositionen föreslås att polismyndigheternas beslutanderätt i dessa
ärenden avskaffas. Regeringen bör i avvisningsärendena kunna meddela
beslut att inte avvisa utlänningen som terrorist utan att dessförinnan infordra
yttrande eller hålla förhandling enligt UtlL. Polismyndighet bör i förekommande
fall överlämna frågan om avvisning direkt till regeringen. I UtlL bör
införas en bestämmelse enligt vilken regeringen får ange riktlinjerna för
polismyndigheternas bedömning av om ett ärende skall överlämnas.

Utskottet tillstyrker förslaget att regeringen ensam beslutar i terroristärenden.
Polismyndigheternas begränsade avvisningsrätt under de åtta år
som terroristbestämmelserna har gällt har f. ö. bara använts vid två
tillfällen.

Förhandling i terroristärenden

Förhandling innan ett ärende avgörs är enligt UtlL i vissa fall obligatorisk.
Detta är fallet i ärenden hos regeringen om avvisning eller utvisning av en
presumtiv terrorist (32 och 47 §§ UtlL) och när regeringen i fråga om en
terrorist beslutar om särskilda föreskrifter enligt 74 § andra stycket UtlL.
Förhandling är vidare obligatorisk innan en handläggande myndighet
beslutar om kvarhållande av en utlänning i förvar utöver en viss i lagen

AU 1982/83:3

angiven tid (53 § UtlL). Förhandling får dessutom hållas när det annars finns
skäl till detta.

Bestämmelser om förhandling återfinns i 56-62 §§ UtlL. Huvudregeln är
att den handläggande myndigheten själv håller förhandlingen (57 §).
Invandrarverket får överlåta åt en länsrätt eller länsstyrelse att hålla
förhandlingen. I ärende hos regeringen hålls förhandlingen av den myndighet
som det ansvariga statsrådet - eller en av statsrådet förordnad tjänsteman
- utser. Någon formell begränsning av myndighetskretsen har inte gjorts.
Allmän domstol torde emellertid numera inte kunna anlitas för förhandling
efter den ändring som genomfördes den 1 juli 1980.1 terroristärenden anlitas
regelmässigt rikspolisstyrelsen för att hålla förhandlingen. Den myndighet
som håller förhandlingen får enligt 58 § UtlL uppdra åt en pölismyndighet
eller en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.
Syftet med förhandlingen är att få till stånd en noggrann utredning om de
omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall
få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som
åberopas. Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär det och
myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.

Partsinsynen i terroristärenden, dvs. utlänningens rätt att ta del av det som
har tillförts ärendet, är underkastad de begränsningar som följer av 14 kap.
5 § sekretesslagen (prop. 1979/80:96 s. 125). Om det av hänsyn till ett allmänt
eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagt material inte
lämnas ut, kan alltså detta undanhållas utlänningen, även i fall då förhandling
hålls. Av paragrafen framgår emellertid att upplysning om innehållet i viss
utsträckning skall lämnas utlänningen. Även detta kan dock i vissa fall
underlåtas.

I propositionen framhålls att den nuvarande ordningen har kritiserats,
främst på den grunden att förhandlingen har överlåtits åt samma myndighet
som har anhängiggjort avlägsnandeärendet samt att något kontradiktoriskt
förfarande (tvåpartsförfarande) inte äger rum. Ibland har framförts önskemålet
att en utomstående myndighet - helst en domstol - får svara för
förhandlingen.

Mot den angivna bakgrunden föreslås att förhandling vid allmän domstol
görs obligatorisk vid handläggningen av ärenden om avlägsnande av
presumtiva terrorister. Förhandlingen föreslås förlagd till Stockholms
tingsrätt om det inte föreligger särskilda skäl mot detta, t. ex. därför att detta
inte hinns med. I sådana undantagsfall bestämmer regeringen vilken domstol
eller myndighet som i stället skall hålla förhandlingen. Även i sådana fall bör
förhandlingen om möjligt hållas vid en domstol. Offentligt ombud skall
utses. Ingen ändring föreslås i de nu gällande sekretessreglerna. Uppgifter i
ärendet kan därför även i fortsättningen undanhållas parten endast när
synnerliga skäl gör detta nödvändigt.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag på denna punkt.

AU 1982/83:3

Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1983.
Utskottet föreslår beträffande utlänningslagen en övergångsbestämmelse
utöver regeringens förslag, av innebörd att om beslut om utvisning
överlämnats till länsstyrelse för verkställighet före ikraftträdandet, gäller
beträffande verkställigheten äldre bestämmelser.

Tillträde till ILO-konvention

Utskottet tillstyrker propositionens förslag att Sverige bör tillträda
ILO-konventionen (nr 143) om missbruk i samband med migration och om
främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende på
möjligheter och behandling, dock med förbehåll för del II av konventionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tremånadersgränsen ifråga om avvisning

att riksdagen med avslag på motion 1981/82:2411 godkänner
vad som anförs i proposition 1981/82:146 i motsvarande del,

2. beträffande polismyndigheternas medverkan i verkställighetsskedet att

riksdagen avslår motion 1981/82:2410,

3. beträffande återbrytning av avlägsnandebeslut

att riksdagen avslår motion 1982/83:3 yrkande 1 i motsvarande
del,

4. beträffande rätten till juridiskt biträde

att riksdagen avslår motion 1982/83:3 yrkande 1 i motsvarande
del,

5. beträffande avskaffande av s. k. nöjdförklaring

att riksdagen avslår motion 1982/83:3 yrkande 1 i motsvarande
del,

6. beträffande behandlingen av förvarstagna

att riksdagen avslår motion 1982/83:3 yrkande 1 i motsvarande
del,

7. beträffande straffsanktioner vid förhindrande av avlägsnandebeslut att

riksdagen med avslag på motion 1981/82:2412 antar 96 § i det
i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
UtlL,

8. beträffande flyktingbegreppet

att riksdagen avslår motion 1982/83:3 yrkande 1 i motsvarande
del,

AU 1982/83:3

9. beträffande uppehållstillstånd till följd av äktenskap m. m.
att riksdagen avslår motionerna 1982/83:1,1982/83:2,1982/83:3
yrkande 1 i motsvarande del samt 1982/83:4 yrkande 2,

10. beträffande ändring i Genévekonventionen m. m.
att riksdagen avslår motion 1982/83:4 yrkande 1,

11. beträffande lokalkontor för FN:s flyktingsekretariat i Stockholm att

riksdagen avslår motion 1982/83:3 yrkande 2,

12. beträffande handläggningstider i invandrarärenden
att riksdagen avslår motion 1982/83:6,

13. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i utlänningslagen (1980:376) i den mån förslaget
inte behandlats ovan med den ändringen att ikraftträdandebestämmelserna
får följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Propositionens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1
1982. januari 1983.

1. Har före ikraftträdandet besvär enligt 67 § anhängiggjorts hos en
länsrätt, tillämpas äldre bestämmelser.

2. I fråga om ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

3. Bestämmelserna i 99 a och 99 b §§ tillämpas endast i fråga om
överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.

4. Har före ikraftträdandet beslut
om utvisning överlämnats till en länsstyrelse
för verkställighet, gäller
beträffande verkställigheten äldre bestämmelser.

14. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
får följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1
1982. januari 1983.

15. att riksdagen - med förbehåll för del II av konventionen -godkänner ILO-konventionen (nr 143) om missbruk i samband
med migration och om främjande av migrerande arbetstagares
likställdhet med avseende på möjligheter och behandling.

AU 1982/83:3

med migration och om främjande av migrerande arbetstagares
likställdhet med avseende på möjligheter och behandling.

Stockholm den 16 november 1982

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c),
Lars Ulander (s), Marianne Stålberg (s), Bengt Wittbom (m), Arne Fransson
(c), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Gustav Persson (s), Sten Östlund
(s), Christer Skoog (s), Bo Nilsson (s), Barbro Nilsson i Visby (m) och
Alexander Chrisopoulos (vpk).

Reservationer

1. Återbrytning av avlägsnandebeslut (mom. 3)

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar ”Utskottet vill”
och på s. 12 slutar ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar vpk:s uppfattning att regeringens rätt att återbryta
avlägsnandebeslut bör återinföras. Som motionärerna framhåller gör polisen
ibland politiska bedömningar av politiska verkställighetshinder och vägrar
överlämna ärendet till invandrarverket. Det finns f. ö. ingen rationell
motivering till att polisen skall ha större makt i verkställighetsärenden än vid
avvisningar.

Regeringen bör med hänvisning till det anförda återkomma till riksdagen
med lagförslag om återinförande av regeringens rätt att återbryta avlägsnandebeslut.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande återbrytning av avlägsnandebeslut

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:3 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Rätten till juridiskt biträde (mom. 4)

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar ”Utskottet har”
och slutar ”aktuella motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

I likhet med vpk anser utskottet att det bör vara en självklar rätt för
flyktingar i en awisningssituation att omedelbart få juridisk hjälp. Med ett
juridiskt biträde stärks skyddet för flyktingar mot felaktiga avvisningar, vilka
beslutas av polisen. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till

AU 1982/83:3

riksdagen med lagförslag om juridiskt biträde i enlighet med motionärernas
förslag.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande rätten till juridiskt biträde

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:3 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. Avskaffande av s. k. nöjdförklaring m. m. (moni. 5)

Alexander Chrisopoulos anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar ”Utskottet
avstyrkte” och slutar ”denna del” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vpk:s partimotion 1982/83:3 föreligger det stora risker att
flyktingar i en pressande awisningssituation och utan juridiskt biträde
förleds eller luras av polisen att underteckna en nöjdförklaring. Så har f. ö.
också skett i ett antal fall. Detta är självfallet helt otillfredsställande.
Beklagligtvis föreligger en uppenbar risk att polisen även i fortsättningen kan
komma att missbruka en nöjdförklaring. Utskottet tillstyrker mot denna
bakgrund vpk:s förslag att nöjdförklaring inte skall vara tillåten i samband
med awisningsbeslut. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
lagförslag i frågan.

Utskottet anser f. ö. i likhet med vpk att visumtvånget vid turkiska
medborgares inresa till Sverige bör avskaffas.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande avskaffande av s. k. nöjdförklaring

att riksdagen med bifall till motion 1982/83:3 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Massmedias inflytande på beslut i utlänningsärenden (mom. 3-5)

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser

att utskottets yttrande som på s. 13 börjar ”Det är” och på s. 14 slutar ”i
asylärenden” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns det tyvärr - som också vpk hävdar -grundad anledning utgå från att regeringen omprövat tidigare beslut i
awisningsärenden på grund av allmänhetens genom massmedia redovisade
intresse och engagemang. Det ligger självfallet mot denna bakgrund nära till
hands att misstänka att flyktingansökningarnas rättvisa och allsidiga behandling
är avhängig massmedias uppmärksamhet. Som motionärerna framhåller
kan detta förhållande också tyda på att den praxis som tillämpas är mer
restriktiv än vad lagstiftningen ger täckning för. Utskottet utgår från att dessa
erfarenheter får betydelse under kommande överväganden avseende utlänningslagens
utformning och tillämpning i anslutning till invandrarpolitiska
kommitténs arbete.

1** Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 3

AU 1982/83:3

Bilaga

De i proposition 1981/82:146 framlagda förslagen
1 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376)
dels att 36 § skall upphöra att gälla,

dels att 7,8,30,32,47,50,52,54,56,60,62,67,72,74,82,84,90,93,95,96
och 99 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 90 a, 99 a och 99 b §§
samt närmast före 90 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Utlänningar som kommer till
Sverige eller uppehåller sig här
skall ha pass, om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen föreskriver
vilka legitimationshandlingar
som får gälla som pass samt i
vilka fall svenska myndigheter får
utfärda pass för flyktingar eller andra
utlänningar.

Utlänningar som kommer till
Sverige eller uppehåller sig här
skall ha pass, om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
statens invandrarverk föreskriver
vilka legitimationshandlingar
som får gälla som pass. Regeringen
förordnar vidare om i vilka
fall svenska myndigheter får utfärda
pass för flyktingar eller andra
utlänningar.

Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten,
om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid
inresa eller utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.

För utredning i samband med inresa
eller utresa eller kallelse enligt

En utlänning som vistas i Sverige
är skyldig att efter kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig
hos myndigheten och lämna upplysningar
om sin vistelse här. Om
han inte efterkommer kallelsen, får
han hämtas. Kan det med hänsyn
till utlänningens personliga förhållanden
eller övriga omständigheter
skäligen befaras att han ej skulle
efterkomma en kallelse, får utlänningen
hämtas utan föregående
kallelse. På begäran skall utlänningen
även visa upp sitt pass för polismyndighet
eller polisman.

För utredning i samband med inresa
eller utresa eller kallelse eller

AU 1982/83:3

Föreslagen lydelse

hämtning enligt andra stycket får
utlänningen kvarhållas, dock inte
längre än som är nödvändigt och
inte i något fall längre än sex timmar,
om inte beslut har meddelats
om förvar enligt 50 eller 52 §.

I samband med inresekontrollfår
en polisman undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna utrymmen
i bilar och andra transportmedel
i syfte att förhindra att utlänningar
reser in i Sverige i strid mot
bestämmelserna i denna lag eller i
en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag. Om inresekontrollen
sker under medverkan
av tullmyndighet eller med biträde
av särskilt förordnad passkontrollant,
skall tulltjänstemannen eller
passkontrollanten ha samma befogenhet.

30 §

En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns grundad
anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation
eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med hänsyn till
vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger
fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i det
stycket.

I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till
vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland
använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana
gärningar här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar en
förteckning över utlänningar som
skall avvisas enligt första stycket.

Regeringen bestämmer vilka organisationer
eller grupper som därvid
kommer i fråga.

32 §

När en utlänning, som finns i den
förteckning som anges i 30 § tredje
stycket och som saknar visering eller
uppehållstillstånd, kommer till
riket, skall polismyndigheten omedelbart
besluta om avvisning av honom
utom i de fall då ärendet skall
överlämnas till regeringen enligt
36 §.

Nuvarande lydelse

andra stycket får utlänningen kvarhållas,
dock inte längre än som är
nödvändigt och inte i något fall
längre än sex timmar, om inte beslut
har meddelats om förvar enligt
50 eller 52 §.

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppkommer fråga om att en utlänning
som kommer till Sverige
skall avvisas enligt 30 §, skall polismyndigheten
genast överlämna
ärendet till regeringens avgörande.
Innan regeringen avgör ärendet
skall förhandling hållas. Yttrande
skall även inhämtas från statens invandrarverk,
om det inte möter
hinder på grund av att ärendet är
synnerligen brådskande. Regeringen
får dock utan föregående förhandling
eller hörande av statens
invandrarverk besluta att icke avvisa
utlänningen enligt 30 §.

Beslut om avvisning enligt 30 §
skall förenas med förbud för utlänningen
att återvända till Sverige
under en viss tid eller utan tidsbegränsning.
I beslutet skall utlänningen
upplysas om vilken dag som
förbudet upphör att gälla.

Regeringen får meddela närmare
föreskrifter med riktlinjer för polismyndigheternas
prövning av frågan
om ett ärende skall överlämnas
till regeringens avgörande enligt
första stycket.

36 §

Ärenden om avvisning enligt
32 § första stycket skall hänskjutas
till statens invandrarverk, om det
föreligger sådana omständigheter
som enligt 33 eller 34 § föranleder
att ärenden som avses där överlämnas
till statens invandrarverk. Invandrarverket
skall med eget yttrande
överlämna sådana ärenden
till regeringen.

47 §

En utlänning får utvisas ur riket, En utlänning får utvisas ur riket,
om det föreligger sådana omstän- om det föreligger sådana omständigheter
som anges i 30 § första digheter som anges i 30 §.

och andra styckena.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. I
sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från
statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är
synnerligen brådskande.

När det hos polismyndigheten
uppkommer fråga om avvisning enligt
30 § av annan utlänning än
som avses i första stycket, skall
ärendet hänskjutas till statens invandrarverk
som med eget yttrande
överlämnar ärendet till regeringen.
I ärenden som prövas av regeringen
skall förhandling hållas.

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

50 §

En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning
eller för utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § eller om det uppkommer
fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av
brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisnings- eller
utvisningsärendet eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock
meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden
eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att
hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens
identitet är oklar.

Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de förutsättningar
som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga
utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller
föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed jämställd
legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs för att
hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter,
kan han tas i förvar.

/ ärenden som handläggs av regeringen
får det statsråd som ansvarar
för ärenden enligt denna
lag, för tiden till dess regeringen
avgör ärendet, meddela beslut i
frågor som rör särskilda tvångsåtgärder.

52 §

När det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut
om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens invandrarverks
beslut enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta utlänningen i förvar
eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.

Skall ett ärende om avvisning en- Även om de i 50 § angivna förutligt
36 § överlämnas till regering- sättningarna inte föreligger, får en

en, skall polismyndigheten ta utlän- polismyndighet ta en utlänning i

ningen i förvar. Även om de i 50 § förvar eller ställa honom under

angivna förutsättningarna inte före- uppsikt när fråga om avvisning

ligger, får polismyndigheten ta en skall överlämnas till regeringen enutlänning
i förvar eller ställa honom ligt 32 § första stycket eller när det

under uppsikt när frågan om av- uppkommer fråga om att utvisa utvisning
skall överlämnas till rege- tönningen enligt 47 §.

ringen enligt 32 § andra stycket eller
när det uppkommer fråga om att
utvisa honom enligt 47 §.

Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller ställts under uppsikt
enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras hos den myndighet
som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 §, hos statens invandrarverk.
Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om åtgärden
skall bestå.

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

54 §

Beslutas avvisning eller utvisning
enligt 38, 43, 47 eller 48 § av en
utlänning, sorn hålls i förvar eller
står under uppsikt, skall den myndighet
som fattar beslutet pröva om
utlänningen fortfarande skall hållas
i förvar eller stå under uppsikt. Detsamma
skall gälla när regeringen eller
statens invandrarverk fattar beslut
i verkställighetsärenden.

Beslutas avvisning eller utvisning
enligt 38, 43, 47 eller 48 § av en
utlänning, som hälls i förvar eller
står under uppsikt, skall den myndighet
som fattar beslutet pröva om
utlänningen fortfarande skall hållas
i förvar eller stå under uppsikt. Detsamma
skall gälla när regeringen eller
statens invandrarverk fattar beslut
i verkställighetsärenden. Regeringens
beslut enligt detta stycke
om att hålla en utlänning kvar i förvar
gäller inte längre än fyra dagar
från beslutets dag. I fråga om verkställande
myndighets skyldighet att
besluta i förvarsfrågan gäller 50 §
första stycket samt andra stycket
av denna paragraf.

Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under
uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

56 §

När förhandling skall hållas enligt
en bestämmelse i denna lag tilllämpas
57—62 §§. Detsamma gäller
när det annars finns anledning att
hålla förhandling i ett ärende enligt
denna lag hos regeringen, statens
invandrarverk eller länsstyrelse.

57 §

Förhandling skall hållas inför den
myndighet som handlägger ärendet.
Statens invandrarverk får dock besluta
att en länsrätt eller länsstyrelse
skall hålla förhandling i ett
ärende som verket handlägger. I
ärenden, som handläggs av regeringen,
får det statsråd, som ansvarar
för ärenden enligt denna lag eller
den tjänsteman som statsrådet
bestämmer, besluta om förhandling
och utse myndighet som skall hålla
förhandlingen.

Förhandling skall hållas inför den
myndighet som handlägger ärendet.
Statens invandrarverk får dock besluta
att en länsrätt eller länsstyrelse
skall hålla förhandling i ett
ärende som verket handlägger samt
därvid bestämma om andra än utlänningen
skall höras. I ärenden,
som handläggs av regeringen, får
det statsråd, som ansvarar för ärenden
enligt denna lag eller den tjänsteman
som statsrådet bestämmer,
besluta om förhandling och bestämma
om andra än utlänningen skall
höras samt, där annat ej föijer av
andra stycket, utse domstol eller
förvaltningsmyndighet som skall
hålla förhandlingen.

/ ärenden om avvisning enligt

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse

När det behövs får den myndighet
som håller förhandlingen uppdra
åt en polismyndighet eller åt en
särskilt utsedd person att vara allmänt
ombud vid förhandlingen.

Utlänningen och andra personer,
som skall höras, skall kallas till förhandlingen.
Om utlänningen hålls i
förvar, skall den myndighet som
håller förhandlingen besluta om
hans inställelse. Har kallelse till
förhandlingen delgetts den som
skall höras minst fyra dagar före
förhandlingen och uteblir den kallade
utan att ha anmält laga förfall,
får myndigheten besluta om hämtning.
Hämtning av någon annan än
utlänningen får dock ske endast om
det föreligger synnerliga skäl.

Föreslagen lydelse

JO § eller utvisning enligt 47 eller
48 § skall förhandlingen hållas vid
Stockholms tingsrätt, om det inte
föreligger särskilda skäl mot det.

När det behövs får den myndighet
som håller förhandlingen uppdra
åt en polismyndighet eller åt en
särskilt utsedd person att vara allmänt
ombud vid förhandlingen. Allmänt
ombud skall alltid förordnas
vid förhandling i ärenden om avvisning
enligt 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 §.

Utlänningen och andra personer,
som skall höras, skall kallas till förhandlingen.
Om utlänningen hålls i
förvar, skall den domstol eller förvaltningsmyndighet
som håller förhandlingen
besluta om hans inställelse.
Har kallelse till förhandlingen
delgetts den som skall höras minst
fyra dagar före förhandlingen och
uteblir den kallade utan att ha anmält
laga förfall, får domstolen eller
förvaltningsmyndigheten besluta
om hämtning. Hämtning av någon
annan än utlänningen får dock ske
endast om det föreligger synnerliga
skäl.

60 §

Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inverka
på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt
och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

/ fråga om förhandling vid allmän
domstol skall, i den mån annat
inte föijer av 57-59 samt 61 och
62 §§, i tillämpliga delar gälla bestämmelserna
om bevisupptagning
utom huvudförhandling i brottmål.
Utöver vad som följer av 5 kap. I §
rättegångsbalken får rätten förordna
att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar, om det kan
antas att det vid förhandlingen
kommer att förebringas uppgift, för
vilken Itos domstolen gäller sekre -

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förhandlingen skall vara offentlig,
om utlänningen begär det och
myndigheten inte anser att omständigheterna
föranleder något annat.

Frågan om ersättning eller förskott
prövas av den myndighet som
håller förhandlingen. Närmare bestämmelser
om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.

Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om
att en utlänning skall tas i förvar
eller hållas kvar i förvar får överklagas
av utlänningen utom då beslutet
har meddelats av regeringen.

Har beslutet fattats av en polismyndighet,
överklagas der hos
länsrätten. Har beslutet fattats av
statens invandrarverk eller av en
länsstyrelse, överklagas det hos
kammarrätten. Länsrättens eller
kammarrättens beslut överklagas
enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Klagan får föras särskilt och är
inte inskränkt till viss tid.

tess som avses i sekretesslagen
(1980:100).

Förhandling vid förvaltningsdomstol
skall, om annat inte föijer
av S7—59§§ samt 61 och 62§§, ske
med iakttagande i tillämpliga delar
av vad som föreskrivs om muntlig
förhandling vid sådan domstol.

Förhandling vid förvaltningsmyndighet
skall vara offentlig, om
utlänningen begär det och myndigheten
inte anser att omständigheterna
föranleder något annat.

Frågan om ersättning eller förskott
prövas av den domstol eller
förvaltningsmyndighet som håller
förhandlingen. Närmare bestämmelser
om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.

Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om
att en utlänning skall tas i förvar
eller hållas kvar i förvar får av utlänningen
överklagas genom besvär
till kammarrätten, om beslutet
har fattats av en polismyndighet,
statens invandrarverk eller en annan
förvaltningsmyndighet. Behörig
är i samtliga fall den kammarrätt
som har att överpröva beslut
av statens invandrarverk. Beslut av
en förvaltningsdomstol får överklagas
enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971: 291).

Klagan får föras särskilt och är
inte inskränkt till viss tid.

Om ett beslut som avses i första
stycket har fattats av det statsråd
som ansvarar för ärenden enligt
denna lag, prövar regeringsrätten
på framställning av utlänningen,
om åtgärden skall bestå.

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §

Har frågan om verkställighet av
ett beslut om avvisning enligt 28 eller
29 § eller utvisning enligt 38 §
överlämnats till statens invandrarverk
enligt 85, 86 eller 89 § och finner
invandrarverket att beslutet
inte bör verkställas, får verket upphäva
beslutet eller besluta anstånd
med verkställigheten. Frågor om
upphävande av beslut som anges i
denna paragraf eller anstånd med
verkställigheten av ett sådant beslut
kan prövas av regeringen endast
då invandrarverket med stöd
av 69 § har överlämnat verkställighetsärendet
till regeringen eller
då verkets beslut har överklagats
enligt 90 §.

Har frågan om verkställighet av
ett beslut om avvisning enligt 28 eller
29 § eller utvisning enligt 38 §
överlämnats till statens invandrarverk
enligt 85, 86 eller 89 § eder
övertagits av invandrarverket enligt
90 a § och finner invandrarverket
att beslutet inte bör verkställas,
får verket upphäva beslutet eller
besluta anstånd med verkställigheten.
Frågor om upphävande av beslut
som anges i denna paragraf eller
anstånd med verkställigheten av
ett sådant beslut kan prövas av regeringen
endast då invandrarverket
med stöd av 69 § har överlämnat
verkställighetsärendet till regeringen
eller då verkets beslut har överklagats
enligt 90 §.

74 §

När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 § eller medger en
utlänning rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får
regeringen samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och
villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i 48 § första stycket.

När verkställighet inte skall ske i
fall som avses i 73 §, får regeringen
meddela sådana föreskrifter som
anges i första stycket. Detsamma
gäller när ett beslut om avvisning
eller utvisning i andra fall inte kan
verkställas och det beträffande utlänningen
föreligger sådana omständigheter
som anges i 30 §. I
ärenden enligt detta stycke skall
förhandling hållas.

När verkställighet inte skall ske i
fall som avses i 73 §, får regeringen
meddela sådana föreskrifter som
anges i första stycket. Detsamma
gäller när ett beslut om avvisning
eller utvisning i andra fall inte kan
verkställas och det beträffande utlänningen
föreligger sådana omständigheter
som anges i 30 § första
och andra styckena. I ärenden
enligt detta stycke skall förhandling
hållas.

Avvisas en utlänning, som har
kommit hit till riket med fartyg eller
luftfartyg, får han föras tillbaka till
fartyget eller luftfartyget, om detta
skall avgå till utlandet omedelbart
eller inom den närmaste tiden. Han
får också sättas ombord på annat
fartyg eller luftfartyg med samma
innehavare. Vägrar fartygets eller
luftfartygets befälhavare att ta emot

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

utlänningen, får länsstyrelsen före- utlänningen, får polismyndigheten

lägga honom lämpligt vite. förelägga honom lämpligt vite.

Första stycket gäller även verkställighet av utvisning enligt 38, 43, 47
eller 48 §, om utlänningen har underlåtit att vid inresan visa upp sitt pass
för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelats inom sex månader
efter inresan.

Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall
avgå till ett land dit utlänningen enligt 77-80 §§ inte får sändas.

Beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas så snart det
kan ske. Verkställigheten av avvisning
samt utvisning enligt 38 §
ankommer på polismyndighet.
Verkställigheten av utvisning i övrigt
ankommer på länsstyrelse. I
fråga om avvisning enligt 30 § eller
utvisning enligt 47 eller 48 § får regeringen
förordna att verkställigheten
skall ske genom annan myndighets
försorg.

Statens invandrarverks beslut i
en verkställighetsfråga, vilken har
överlämnats till verket enligt 85 eller
86 §, får överklagas av utlänningen.
Klagan förs hos regeringen
genom besvär.

Beslut om avvisning eller utvisning
skall verkställas så snart det
kan ske. Verkställigheten ankommer
på polismyndighet. 1 fråga om
avvisning enligt 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 § får regeringen
förordna att verkställigheten skall
ske genom annan myndighets försorg.

Statens invandrarverks beslut i
ett verkställighetsärende får överklagas
av utlänningen om ärendet
har överlämnats till verket enligt 85
eller 86 § eller om ärendet har överlämnats
på annan grund eller övertagits
enligt 90 a § och utlänningen
i ärendet har anfört omständigheter
som enligt 85 eller 86 § skall föranleda
att ärenden som där avses
överlämnas till verket.

Klagan förs hos regeringen genom
besvär.

Skyldighet att anmäla fråga om
verkställighet till statens invandrarverk 90a

Om en utlänning först i samband
med verkställigheten av en polismyndighets
avvisningsbeslut har
anfört sådana omständigheter sorn
avses i 85 eller 86 § och polismyndigheten
vid sin prövning finnér att
verkställighetsärendet enligt angivna
bestämmelser inte skall överlämnas
till statens invandrarverk,

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse

Om en utlänning, som har utvisats
med förbud för honom att under
en viss tid återvända till Sverige,
återvänder utan att vara berättigad
till detta, skall utvisningsbeslutet
verkställas på nytt.

Till böter döms

1. en utlänning som uppehåller
sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd
och underlåter att ansöka om
ett sådant tillstånd, eller

2. en utlänning som har anställning
eller bedriver verksamhet,
som kräver arbetstillstånd, utan att
han har ett sådant tillstånd.

Den som har en utlänning i sin
tjänst, fastän utlänningen inte har
föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd,
döms till böter eller,
när omständigheterna är försvårande,
till fängelse i högst ett år.

Föreslagen lydelse

skall frågan om verkställighet
skyndsamt anmälas till verket.

Invandrarverket skall därvid genast
besluta om verket skall överta
ärendet eller inte. Ärendet skall
övertas, om utlänningens påstående
inte är uppenbart oriktigt eller, i
fall som avses i 86 §, de åberopade
omständigheterna inte kan lämnas
utan avseende. Invandrarverket får
även i annat fall överta ärendet, om
det finns skäl till detta. Innan invandrarverket
har fattat beslut i
fråga om övertagande får vidare
verkställighetsåtgärder inte vidtas.

Om en utlänning, som har avvisats
eller utvisats med förbud för
honom att under en viss tid återvända
till Sverige, återvänder utan
att vara berättigad till detta, skall
beslutet verkställas på nytt.

1. en utlänning som uppehåller
sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd
och utan att inom föreskriven
tid ha ansökt om ett sådant tillstånd,
eller

2. en utlänning som har anställning
eller bedriver verksamhet,
som kräver arbetstillstånd, utan att
han har ett sådant tillstånd.

95 §

Till böter döms

96 §

Till böter eller, när omständighe- Till böter eller, när omständigheterna
är försvårande, till fängelse terna är försvårande, till fängelse

högst sex månader döms högst sex månader döms

I. den som inte gör en sådan an- 1. den som inte gör en sådan anmälan
som föreskrivs i en författ- mälan som föreskrivs i en författ -

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ning som har utfärdats med stöd av
denna lag,

2. den som i en sådan anmälan
eller i ett ansökningsärende enligt
denna lag eller enligt en författning,
som har utfärdats med stöd av denna
lag, mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift eller medvetet underlåter
att tala om något förhållande
av betydelse,

3. den som hjälper en utlänning
att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en
författning som har utfärdats med
stöd av lagen,

4. en utlänning som, i annat hänseende
än beträffande skyldighet
att ha pass, visering, uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd, överträder
bestämmelserna i denna lag
eller vad som har föreskrivits med
stöd av lagen, eller

5. en utlänning som försöker
hindra verkställighet av beslut om
hans avvisning eller utvisning.

Till fängelse i högst ett år eller,
när omständigheterna är mildrande,
till böter döms, utan hinder av första
stycket,

1. den som hjälper en sådan utlänning
som avses i 30 § första och
andra styckena att komma in i Sverige,
eller

2. en utlänning som försöker
hindra verkställighet av beslut om
avvisning enligt 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 §.

ning som har utfärdats med stöd av
denna lag,

3. den som hjälper en utlänning
att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en
författning som har utfärdats med
stöd av lagen, eller

Till fängelse i högst ett år eller,
när omständigheterna är mildrande,
till böter döms, utan hinder av första
stycket,

1. den som hjälper en sådan utlänning
som avses i 30 § första och
andra styckena att komma in i Sverige,

2. den som försöker hindra verkställighet
av beslut om avvisning
enligt 30 § eller utvisning enligt 47
eller 48 §, eller

3. den som genom att dölja en
utlänning eller genom annan sådan
åtgärd försöker hindra verkställighet
av beslut om avvisning enligt
28 eller 29 § eller utvisning enligt
38, 40 eller 43 §, såvida gärningen
har förövats i vinningssyfte.

För försök till brott som avses i första stycket 3 eller andra stycket
döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

99 §

Avvisas eller utvisas en utlänning,
är han skyldig att betala kostnaden
för resan till den ort. dil han

Avvisas eller utvisas en utlänning.
är han skyldig att betala kostnaden
för sin egen resa till den ort.

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sänds genom myndighets försorg. dit han genom myndighets försorg

Detsamma gäller när en utlänning sänds eller åläggs resa. Detsamma

enligt 94 § genom polismyndighets gäller när en utlänning enligt 94 §

försorg förs till en plats, där han får genom polismyndighets försorg

vistas. förs till en plats, där han får vistas.

Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg
med vilket han har kommit till Sverige eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig att
utan ersättning av staten föra utlänningen ut ur Sverige.

Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg
eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller luftfartyget
under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser in i Sverige, är
fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig att svara för de kostnader
som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige under de
närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.

I fråga om ett fartyg med utländsk innehavare är befälhavaren och den
som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att på innehavarens
vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om det inte är uppenbart
oskäligt.

99 a §

Fysisk eller juridisk person som
har en utlänning i sin tjänst, fastän
denne inte har föreskrivet arbetseller
anställningstillstånd, skall erlägga
en särskild avgift.

För varje utlänning som avses i
första stycket utgör avgiften hälften
av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde när överträdelsen upphörde.
Har överträdelsen pågått
under längre tid än tre månader,
utgör avgiften för varje utlänning i
stället hela basbeloppet. Avgiften
får nedsättas eller efterges, om särskilda
omständigheter föreligger.

99 b §

Frågor om påförande av avgift
enligt 99 a § prövas av allmän domstol
efter ansökan, som skall göras
av allmän åklagare inom två år efter
det att överträdelsen upphörde.
1 fråga om sådan talan gäller i tilllämpliga
delar bestämmelserna i
rättegångsbalken om åtal för brott
på vilket inte kan följa svårare
straff än böter och om kvarstad i
brottmål.Sedan fern år har förflutit
efter det att överträdelsen upphör -

AU 1982/83:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de, får avgift inte påföras. Avgiften
tillfaller staten.

Avgiften skall betalas till länsstyrelsen
inom två månader från det
att beslutet vann laga kraft. En
upplysning om detta skall tas in i
beslutet. Betalas inte avgiften inom
denna tid, får den jämte restavgift,
som beräknas enligt 58 § 1 mom.
uppbördslagen (1953:272), indrivas
i den ordning som enligt nämnda
lag gäller för indrivning av skatt.
Indrivningsåtgärder får dock inte
vidtas sedan fem år har förflutit
frän det beslutet vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

1. Har före ikraftträdandet besvär enligt 67 § anhängiggjorts hos en
länsrätt, tillämpas äldre bestämmelser.

2. I fråga om ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

3. Bestämmelserna i 99 a och 99 b §§ tillämpas endast i fråga om
överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.

AU 1982/83:3

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
2 §'

Nuvarande lydelse

Regeringsrätten prövar

1. besvär över kammarrätts beslut
enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291),

2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende
som enligt lag eller
av riksdagen beslutad författning
eller enligt instruktion för kammarrätterna
anföres hos domstolen.

Om regeringsrättens behörighet
att pröva ansökningar om resning
och återställande av försutten tid
finns bestämmelser i 11 kap. 11 §
regeringsformen.

Regeringsrätten prövar

1. besvär över kammarrätts beslut
enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291),

2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende
som enligt lag eller
av riksdagen beslutad författning
eller enligt instruktion för kammarrätterna
anföres hos domstolen.

Om regeringsrättens behörighet
att pröva ansökningar om resning
och återställande av försutten tid
finns bestämmelser i II kap. 11 §
regeringsformen. 1 67 § tredje
stycket utlänningslagen (1980:376)
finns vidare bestämmelser om att
regeringsrätten i vissa fall prövar
om försvarsbeslut skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Senaste lydelse 1975:680.

AU 1982/83:3

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Utskottet 4

Inledning 4

Ett särskilt utvisningsförfarande 4

Verkställighet 8

Förvarstagande 14

Förvarsgrunderna 14

Besvär över beslut om förvarstagande 15

Överprövning av regeringens förvarsbeslut 16

Behandling av förvarstagna 17

Visitation av fordon 18

Straff- och ansvarsbestämmelse 19

Påföljd vid anställande av utlänningar utan arbetstillstånd 19

Påföljd vid förhindrande av verkställighet 20

Vissa övriga frågor 23

Flyktingbegreppet 23

Familjeanknytning m. m 23

Lokalkontor för FN:s flyktingsekretariat 26

Handläggningstider i invandrarärenden 26

Ersättning för hemresa m. m 27

Handläggning av terroristärenden 27

Avvisning av presumtiva terrorister 27

Förhandling i terroristärenden 28

Ikraftträdande m. m 30

Tillträde till ILO-konvention 30

Utskottets hemställan 30

Reservationer 32

1. Återbrytning av avlägsnandebeslut (vpk) 32

2. Rätten till juridiskt biträde (vpk) 32

3. Avskaffande av s. k. nöjdförklaring m. m. (vpk) 33

4. Massmedias inflytande på beslut i utlänningsärenden (vpk) ... 33

Bilaga 34

GOTAB 72982 Slockholm 1982