AU 1982/83:12

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1982/83:12

om förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen m. m. (prop. 1982/83:55
bilaga 5)

I betänkandet behandlas proposition 1982/83:55 bilaga 5 (arbetsmarknadsdepartementet)
samt fyra med anledning av propositionen väckta motioner.

Sammanfattning

Riksdagen beslöt i våras - med verkan från den 1 juli - om vissa
förbättringar av ersättningarna vid arbetslöshet. Samtidigt gjordes en
sänkning av nivån på statsbidragen till arbetslöshetskassorna.

Utskottet tillstyrker regeringens i proposition 55 framlagda förslag om
att dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen höjs ytterligare till högst
280 kr. och att det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) höjs till 100 kr.
per dag,

att reglerna om avstängning från rätt till arbetslöshetsersättning modifieras,

att statsbidragen till arbetslöshetskassorna återställs till i princip samma nivå
som tidigare eller till ca 90 % av kassornas kostnader.

När ersättningarna vid arbetslöshet förbättras höjs samtidigt utbildningsbidragen
till deltagare i arbetsmarknadsutbildning i motsvarande mån.

Kostnaderna för arbetslöshetsersättningar och utbildningsbidrag finansieras
f. n. till 45 % över budgeten och i övrigt av en särskild arbetsgivaravgift,
arbetsmarknadsavgiften. Utskottet tillstyrker att den budgetfinansierade
delen minskar till 35 % och att den del som finansieras av arbetsgivaravgift
sålunda ökar till 65 %

Utskottets tillstyrkan av dessa förslag görs under förutsättning att
riksdagen bifaller regeringens förslag om höjningar av mervärdeskatten och
arbetsmarknadsavgiften.

Regeringens förslag avstyrks av moderata samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet i en gemensam reservation. Vpk motsätter sig i en reservation
att förslagens genomförande kopplas till en höjning av mervärdeskatten men
biträder i övrigt vad regeringen föreslagit.

Ett av villkoren för att KAS skall utgå är att den arbetslöse har fyllt 16 år.
Regeringen har i samma proposition föreslagit att åldersgränsen höjs till
18 år. Utskottet tillstyrker detta förslag med reservation av vpk för
avslag.

1 Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 12

AU 1982/83:12

Propositionen

Regeringen föreslår i den aktuella bilagan till proposition 1982/83:55 -efter föredragning av statsrådet Leijon - att riksdagen skall

dels anta inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,1

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,1

dels

3. godkänna de i bilagan förordade riktlinjerna för statsbidrag till de
erkända arbetslöshetskassorna,

4. godkänna de i bilagan förordade riktlinjerna för finansiering av
arbetslöshetsersättningarna och utbildningsbidragen,

5. till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag på tilläggsbudget
I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 631 200 000 kr.

1 se bilaga 1

Motionerna

1982183:111 av Ulf Adelsohn m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen avslår proposition 1982/83:55, såvitt avser
Bilaga 5, Arbetsmarknadsdepartementet.

Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1982/83:99.

1982/83:119 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c)

I motionen yrkas

11. att riksdagen avslår proposition 1982/83:55 i vad avser ändrade regler
för arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag,

12. att riksdagen avslår proposition 1982/83:55 i vad avser ändrade
statsbidragsbestämmelser till arbetslöshetskassorna,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
beträffande den fortsatta utvecklingen av arbetslöshetsersättningen.

Yrkandena 1-10 kommer att behandlas av andra utskott.

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1982/83:112.

1982183:123 av Ola Ullsten m. fl. (fp)

I motionen yrkas

1. att riksdagen avslår inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade
förslag till

a) lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

b) lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

2. att riksdagen avvisar

a) de i propositionen förordade riktlinjerna för statsbidrag till de erkända
arbetslöshetskassorna,

b) de i propositionen förordade riktlinjerna för finansiering av arbetslös -

AU 1982/83:12

hetsersättningarna och utbildningsbidragen,

c) förslaget att till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag
på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 631 200 000 kr.

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1982/83:120.

1982/83:128 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1982/83:55 att KAS ej längre
skall kunna utgå till ungdomar mellan 16 och 18 år.

Yrkandena 1 och 3-5 kommer att behandlas av andra utskott.

Yttrande från finansutskottet

I ärendet har yttrande inhämtats från finansutskottet. Yttrandet (FiU
1982/83:2 y) fogas till detta betänkande som bilaga 2.

Utskottet

Riksdagen beslöt i våras om ändringar i reglerna för ersättningar vid
arbetslöshet. Beslutet innebar ett godkännande av förslagen i den dåvarande
regeringens proposition 1981/82:139. Utskottet behandlade ärendet i betänkandet
AU 1981/82:13. Förändringarna blev gällande från den 1 juli i år.

Från de utgångspunkter som är aktuella i det nu föreliggande ärendet
innebar de i våras beslutade förändringarna följande:

• vissa förbättringar av ersättningarna vid arbetslöshet

• väsentliga förändringar av statsbidragen till arbetslöshetskassorna

• skärpta regler om avstängning från rätt till arbetslöshetsersättningar.

Vid riksdagsbehandlingen i våras riktade socialdemokraterna och vpk
stark kritik mot förslagen i proposition 139. De båda partierna krävde bättre
ersättningar vid arbetslöshet än som föreslogs i propositionen, och de
motsatte sig förändringarna av statsbidragen till kassorna. Invändningar
riktades också mot de föreslagna nya avstängningsreglerna.

De förslag som den socialdemokratiska regeringen nu lägger fram i
bilaga 5 till proposition 1982/83:55 ansluter till de ståndpunkter socialdemokraterna
intog i våras och dokumenterade i en partimotion och i reservationer
till betänkandet AU 1981/82:13.

Med anledning av proposition 55 i den aktuella delen har väckts fyra
partimotioner. Av dessa framgår sammanfattningsvis att vpk godtar regeringsförslagen,
medan moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
vidhåller de ståndpunkter de intog i våras och följaktligen avvisar
förslagen.

I ärendet har yttrande inhämtats från finansutskottet.

AU 1982/83:12

Innan utskottet går över till att i sak behandla ärendet bör framhållas
följande. Regeringen har förutsatt att dess förslag om förbättringar av
arbetslöshetsersättningarna och bidragen till arbetslöshetskassorna m. m.
liksom övriga förslag i proposition 55 om socialförsäkringen m. m. skall
täckas genom en samlad finansiering av de aktuella åtgärderna.

I denna fråga har finansutskottet i det begärda yttrandet anfört avslutningsvis: Utskottet

tillstyrker att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna i
pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen totalfinansieras med en höjning av mervärdeskatten
och arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Behovet av att åtgärderna
totalfinansieras är enligt utskottets mening så angeläget att detta bör
komma till uttryck i riksdagens beslut vad gäller dessa utgiftsökningar.
Förslagen i propositionens olika bilagor bör godkännas, antas eller medel
anvisas endast på det uttryckliga villkoret att riksdagen bifaller förslagen om
höjning av mervärdeskatten respektive höjning av arbetsgivaravgiften till
arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetslöshetsersättningarnas storlek m. m.

Utskottet går härefter över till att i sak behandla regeringens förslag
beträffande arbetslöshetsförsäkringen m. m. och de föreliggande motionerna.

Som inledningsvis nämnts beslöts i våras vissa förbättringar av arbetslöshetsersättningarna
att gälla fr. o. m. den 1 juli i år. Den högsta dagpenningen
från arbetslöshetskassorna fastställdes till 230 kr. Som en nyhet i arbetslöshetsförsäkringen
infördes möjlighet för kassorna att på egen bekostnad, dvs.
utan statsbidrag, betala ut ersättning med högre belopp.

Samtidigt höjdes det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) för arbetslösa
som inte har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa från 75 till 80 kr. per
dag. För arbetslösa som inte har fyllt 20 år är KAS dock oförändrat 75
kr.

Regeringens nya förslag innebär att dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen
skall kunna utgå med 280 kr. som högsta belopp. Lägsta dagpenning
blir 110 kr. Möjligheten till självfinansierad påbyggnadsdel slopas. KAS höjs
till 100 kr. per dag utan åldersdifferentiering. Till frågan om den nedre
åldersgränsen för KAS återkommer utskottet i det följande.

De utbildningsbidrag som utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning
är knutna till ersättningarna vid arbetslöshet. Det har hittills ankommit på
regeringen att anpassa utbildningsbidragen till de förändringar som görs av
arbetslöshetsersättningarna. Det anmäls i propositionen att utbildningsbidragen
kommer att ändras till högst 280 och lägst 100 kr. per dag om förslagen
om arbetslöshetsersättningarna bifalls av riksdagen.

Såväl den tidigare som den nya konstruktionen för statsbidragen till
arbetslöshetskassorna redovisas i detalj i proposition 1981/82:139 och

AU 1982/83:12

betänkandet AU 1981/82:13. Det må därför räcka med att här konstatera att
den bidragskonstruktion som gäller från den 1 juli är avsedd att täcka
kassornas kostnader till ca 80 %, en minskning med ca 10 % jämfört med den
tidigare ordningen.

Regeringen föreslår nu att statsbidragens kostnadsandel åter skall utgöra
ca 90 % samt att det skall ankomma på regeringen att utforma bidragsreglerna
med eftersträvande av möjliga förenklingar.

Reglerna om avstängning från rätt till ersättning på grund av självförvållad
arbetslöshet skärptes betydligt från den 1 juli. I motsats till tidigare måste den
arbetslöse nu vara anmäld hos arbetsförmedlingen för att avstängningstiden
skall börja löpa. Om den arbetslöse avvisar erbjudande om ett lämpligt
arbete kan han eller hon avstängas på nytt och riskerar därmed att
avstängningstiden fördubblas. Härutöver genomfördes att avstängningstiden
i normalfallen förlängdes från fyra till sex veckor. Vid fördubbling av
avstängningstiden skall denna med de nya reglerna kunna pågå i längst 84
dagar. Oavsett dessa regler kan en person i särskilda fall vara avstängd från
rätt till ersättning tills han eller hon har förvärvsarbetat viss tid. Denna tid är
nu förlängd från 20 till 30 dagar.

Förslagen i propositionen beträffande avstängningsreglerna innebär att
normaltiden för avstängning åter blir fyra veckor (28 dagar). Vid fördubbling
blir avstängningstiden därmed längst 56 dagar. Tiden för förvärvsarbete för
att en arbetslös åter skall bli berättigad till ersättning fastställs på nytt till 20
dagar.

Utgifterna för arbetslöshetsersättningarna och utbildningsbidrag påverkas
inte bara av de ovan redovisade reformförslagen. Hänsyn måste också tas till
den starkt ökade arbetslösheten och till en beslutad utökning av arbetsmarknadsutbildningen
från 110 000 till 125 000 deltagare. Med utgångspunkt häri
beräknas i propositionen att statens kostnader för arbetslöshetsersättningar
och utbildningsbidrag under innevarande budgetår kommer att uppgå till
6 829,8 milj. kr.

Finansieringen av dessa kostnader för staten skall f. n. ske till 45 % över
statsbudgeten (anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag)
och till 55 % via den arbetsmarknadsavgift som tas ut enligt lagen om
sociala avgifter. Det föreslås i propositionen att dessa kostnadsandelar
ändras så att i fortsättningen 35 % av kostnaderna täcks av budgetmedel och
65 % av arbetsmarknadsavgiften.

Vidare föreslås att arbetsmarknadsavgiften höjs från f. n. 0,8 % till
1,3%.

Även med dessa förändringar uppstår ett behov av anslagsförstärkning,
som i propositionen beräknas till 631,2 milj. kr.

För egen del får utskottet anföra följande.

De i våras beslutade höjningarna av ersättningarna vid arbetslöshet är,
som sägs i propositionen, helt otillräckliga. Det högsta dagpenningbeloppet

AU 1982/83:12

inom arbetslöshetsförsäkringen bör därför fastställas till 280 kr. Med denna
förbättring finns inte skäl att bevara den nyinförda möjligheten till frivillig
påbyggnadsdel, utan denna bör avskaffas. Det lägsta dagpenningbeloppet
bör fastställas till 110 kr.

Beloppet för KAS bör höjas till 100 kr. per dag och utgå utan den fr. o. m.
den 1 juli införda åldersdifferentieringen.

Utskottet ställer sig alltså i dessa delar bakom regeringens förslag och
avstyrker därmed avslagsyrkandena i partimotionerna lil, 119 och 123 från
moderata samlingspartiet, centerpartiet resp. folkpartiet.

I centerpartimotionen sägs att en höjning av ersättningarna per den 1 juli
1983 kan bli motiverad med hänsyn till en högre inflationstakt under vintern.
Det bör uppdras åt regeringen att i så fall återkomma till riksdagen i frågan
varvid regeringen även bör beakta de utförsäkrades situation. Utskottet
hänvisar till att höjningen av ersättningarna hittills regelmässigt tagits upp till
prövning efter initiativ av Arbetslöshetskassornas samorganisation. Utskottet
utgår från att denna organisation även i fortsättningen kommer att
aktualisera frågor av detta slag. Motionen avstyrks därför även i denna
del.

Nedskärningen av statsbidragen till arbetslöshetskassorna med följd att
kostnader för den ökade arbetslösheten övervältras på kassorna och deras
medlemmar kan inte accepteras. Bidragsnivån bör återställas så att den
motsvarar ca 90 % av kassornas utgifter för dagpenningar och förvaltning.
Utskottet godtar även propositionens förslag att det skall få ankomma på
regeringen att med den angivna procentandelen som riktpunkt fastställa
statsbidragsreglerna, varvid det bör eftersträvas att de blir så enkla som
möjligt.

De nya reglerna om avstängning från rätt till arbetslöshetsersättningar har
blivit omotiverat hårda. De modifieringar av reglerna som föreslås i
propositionen är välgrundade och bör genomföras.

Som redan sagts beräknas statens totala kostnader för ersättningar vid
arbetslöshet och för utbildningsbidrag uppgå till 6,8 miljarder kronor under
innevarande budgetår. Detta är en ökning med ca 2,7 miljarder jämfört med
vad som beräknades i våras. Av ökningen faller drygt 700 milj. kr. på de
föreslagna förbättringarna av arbetslöshetsersättningarna, medan återstoden,
ca 2 miljarder kr., beror på den ökade arbetslösheten med kraftigt
ökade utbetalningar av ersättningar som följd samt - till viss del - på en ökad
volym på arbetsmarknadsutbildningen.

Regeringens förslag att i detta läge öka den andel av kostnaderna som skall
täckas av arbetsmarknadsavgiften och i motsvarande mån minskar andelen
av budgetfinansieringen biträds av utskottet. Genom en sådan omfördelning
blir det möjligt att i dagsläget minska behovet av ytterligare budgetmedel och
i stället ta i anspråk den reserv av arbetsgivaravgiftsmedel om 1 183 milj. kr.
som byggts upp under tidigare år.

Kostnaderna för höjda arbetslöshetsersättningar och förbättrade bidrag

AU 1982/83:12

till arbetslöshetskassorna beräknas för helt år uppgå till ca 1,5 miljarder kr.
Som föreslås i propositionen bör denna reformkostnad finansieras genom en
höjning av arbetsmarknadsavgiften från 0,8 till 1,3 % vilket beräknas ge ett
tillskott av ca 1,5 miljarder kr. Vid bifall härtill bör ändring göras i lagen om
sociala avgifter. Förslag om sådan lagändring har lagts fram i propositionens
bilaga 1 (socialdepartementet). Detta lagändringsförslag är hänvisat till
socialförsäkringsutskottet som behandlar det i betänkande SfU 1982/83:9.

Även med nu föreslagna finansieringsåtgärder är en förstärkning av
anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag nödvändig.
Den bör som regeringen föreslår komma till stånd genom att ett belopp av
631,2 milj. kr. anvisas på tilläggsbudget.

De ovan föreslagna förändringarna bör gälla från den 1 januari 1983. Vad
särskilt gäller förändringarna i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall
tilläggas att föreslagna övergångsbestämmelser beträffande avstängningsreglerna
m. m. lämnas utan erinran. Till frågan om motsvarande bestämmelser i
lagen om kontant arbetsmarknadsstöd återkommer utskottet i det följande.

Som en konsekvens av de ovan redovisade ställningstagandena beträffande
statsbidragen till arbetslöshetskassorna, avstängningsreglerna och finansieringsfrågorna
avstyrks de i motionerna lil, 119 och 123 framställda
yrkandena om avslag på propositionen i dessa delar.

Som framhållits i finansutskottets yttrande är det nödvändigt med en
totalfinansiering av de åtgärder som föreslås i proposition 55. Den föreslagna
höjningen av mervärdeskatten behandlas av skatteutskottet i betänkande
SkU 1982/83:14. Höjningen av arbetsmarknadsavgiften behandlas, som ovan
nämnts, av socialförsäkringsutskottet i betänkande SfU 1982/83:9. Med
hänsyn till vad nu anförts sker arbetsmarknadsutskottets tillstyrkan av de
ovan redovisade förslagen under den i hemställan uttryckligen gjorda
förutsättningen att riksdagen bifaller vad skatte- och socialförsäkringsutskotten
hemställt i de nämnda betänkandena.

Åldersgränsen för KAS

En av förutsättningarna för att KAS skall utgå är att den arbetslöse har fyllt
16 år. Regeringen föreslår att åldersgränsen höjs till 18 år.

Detta regeringsförslag omfattas av de yrkanden om avslag som framställts i
partimotionerna lil (m) och 123 (fp). Även vpk yrkar avslag i partimotionen
128.

Regeringens motiv för den nya åldersgränsen är att ungdomar i åldern
16-17 år som inte kan få utbildning eller arbete numera har goda möjligheter
att få en ungdomsplats eller yrkesintroduktion. Såsom anförs i propositionen
får det förutsättas att skolmyndigheterna även i fortsättningen noga följer
sysselsättningsutvecklingen för ungdomar under 18 år och att skolöverstyrelsen
i god tid anmäler för regeringen om ytterligare medel krävs för att

AU 1982/83:12

täcka behovet av ungdomsplatser. Med hänsyn härtill och till de övriga
åtgärder som i höst och under tidigare riksmöten har vidtagits för denna
grupp av ungdomar bör det kunna godtas att kontantstöd inte längre skall
kunna tillgripas som en alternativ stödåtgärd. Regeringen bör emellertid
noga följa verkningarna av lagändringen och bör, om så skulle behövas, ta
initiativ till komplettering av samhällets insatser för utbildning, praktik och
arbete åt de berörda ungdomarna. Regeringen bör i lämpligt sammanhang
för riksdagen redovisa resultaten av den nu behandlade uppföljningen liksom
de åtgärder som visat sig vara påkallade. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna.

Utskottet biträder sålunda regeringens förslag beträffande åldersgränsen
för KAS, vilket innebär att yrkandena i motionerna lil, 123 och 128 avstyrks
i motsvarande delar.

Lagförslaget beträffande KAS i övrigt

Även förslaget om ny åldersgräns är avsett att börja gälla från den 1 januari
1983. Ungdomar 16-17 år som vid den tidpunkten beviljats KAS bör få
fortsätta att uppbära stödet ersättningsperioden ut. Propositionens förslag
till övergångsbestämmelser härom liksom om avstängningsreglerna biträds
av utskottet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande arbetslöshetsersättningarnas storlek, statsbidrag till
arbetslöshetskassor, avstängningsregler samt finansiering
att riksdagen - under förutsättning av bifall till vad skatte- och
socialförsäkringsutskotten hemställt i betänkandena SkU 1982/
83:14 resp. SfU 1982/83:9 - med avslag på motionerna
1982/83:111 i motsvarande del, 1982/83:119 yrkandena 11-13
samt 1982/83:123 yrkandena la, lb i motsvarande del och
2,

dels antar det genom propositionen 1982/83:55 (bilaga 5)
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,

dels antar 18 och 27 §§ i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

dels godkänner de i propositionen förordade riktlinjerna för
statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna,
dels godkänner de i propositionen förordade riktlinjerna för
finansiering av arbetslöshetsersättningarna och utbildningsbidragen.

AU 1982/83:12

dels till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag
på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83
under tolfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av
631 200 000 kr.,

2. beträffande åldersgräns för kontant arbetsmarknadsstöd
att riksdagen

dels med avslag på motionerna 1982/83:111 i motsvarande del,
1982/83:123 yrkande 1 b i motsvarande del och 1982/83:128
yrkande 2 antar 4 § i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om uppföljning,

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt under mom. 1 och 2.

Stockholm den 7 december 1982

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Erik Johansson (s),
Anders Högmark (m), Karin Flodström (s), Arne Fransson (c), Lahja Exner
(s), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Lars-Ove Hagberg (vpk), Gustav
Persson (s), Håkan Stjernlöf (m), Bo Nilsson (s), Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) och Iris Mårtensson (s).

Reservationer

I. Arbetslöshetsersättningarnas storlek, statsbidrag till arbetslöshetskassor,
avstängningsregler samt finansiering (mom. 1)

Alf Wennerfors (m), Anders Högmark (m), Arne Fransson (c), Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Carlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”De i” och på s. 7
slutar ”nämnda betänkandena” bort ha följande lydelse:

De skäl som anförs av regeringen för ändrade regler om arbetslöshetsersättningarna
och stödet till arbetslöshetskassorna har redan prövats av
riksdagen vid behandlingen av dessa frågor i våras. Dessa skäl avvisades, och

1* Riksdagen 1982/83. 18 sami. Nr 12

AU 1982/83:12

det finns inte anledning för riksdagen att nu ändra ståndpunkt. Det bör
erinras om att arbetslöshetsersättningarna höjdes så sent som den 1 juli i år
och det kan inte vara motiverat att redan nu fatta beslut om ytterligare
höjning.

Vidare bör framhållas att de förändrade nivåerna på bidragen till
arbetslöshetskassorna var statsfinansiellt motiverade och dessutom hade som
fördelningspolitisk motivering att de som har ett arbete bör visa sin
solidaritet med kamrater som saknar arbete genom att ta på sig en något höjd
avgift till sina arbetslöshetskassor. När det gäller det förslag till ändrade
regler för bidragen till kassorna som regeringen nu lägger fram bör påtalas att
det utöver bidragsnivån inte ger någon uppfattning om konstruktionen av de
tilltänkta nya reglerna. Ett så knapphändigt utformat förslag bör inte läggas
till grund för ett riksdagens beslut. Det bör inte godtas att regeringen
bemyndigas att på egen hand fastställa bidragsregler med så betydande
ekonomisk räckvidd som det här är fråga om.

Enligt utskottets mening kvarstår de statsfinansiella och fördelningspolitiska
motiven för de beslut om arbetslöshetsförsäkringen m. m. som
riksdagen fattade i våras. Utöver vad nu sagts kan inte godtas att höjningen
av mervärdeskatten och arbetsmarknadsavgiften tas till intäkt för att ändra
dessa beslut. Riksdagen bör därför avslå de förslag regeringen nu har lagt
fram om arbetslöshetsersättningarnas nivå, statsbidragen till arbetslöshetskassorna,
avstängningsreglerna och åtgärdernas finansiering.

Utskottet har ovan avstyrkt att man redan nu fattar beslut om en höjning
av ersättningarna vid arbetslöshet. Dessa ersättningar har under åren
fortlöpande anpassats till prisutvecklingen. Den tidigare i höst genomförda
devalveringen av den svenska kronan kan under vintern befaras leda till en
accelererad inflation som kan göra det motiverat att höja ersättningarna från
den 1 juli 1983. Såsom förordas i motion 123 från centerpartiet bör
regeringen i ett sådant läge återkomma till riksdagen med härav föranledda
förslag och i samband därmed också redovisa överväganden om de
utförsäkrades situation. Vad utskottet anfört med anledning av motionen i
denna del bör regeringen underrättas om.

På grund av den ökade arbetslösheten har utbetalningen av arbetslöshetsersättningar
och utbildningsbidrag ökat. Till följd härav får man räkna med
att de medel som för innevarande budgetår anvisats under anslaget Bidrag till
arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag inte kommer att förslå.
Regeringen har i propositionen föreslagit att anslaget förstärks med 631,2
milj. kr. Förslaget bygger på de ändrade finansieringsformer som utskottet
ovan har avstyrkt. Om utskottets ställningstaganden i denna liksom övriga nu
behandlade frågor biträds av riksdagen får det ankomma på regeringen att
göra en ny beräkning av behovet av anslagsförstärkning med utgångspunkt i
den nu gällande ordningen för arbetslöshetsersättningarna. Utskottet utgår
från att regeringen lägger fram förslag i en kommande tilläggsbudget utan
särskild begäran från riksdagens sida.

AU 1982/83:12

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetslöshetsersättningarnas storlek, statsbidrag till
arbetslöshetskassor, avstängningsregler samt finansiering
att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1982/83:111 i motsvarande del,
1982/83:119 yrkandena 11 och 12 samt 1982/83:123 yrkandena
la, 1 b i motsvarande del och 2 avslår regeringens förslag i
proposition 1982/83:55 bilaga 5 i motsvarande delar,
dels med bifall till motion 1982/83:119 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om den
fortsatta utvecklingen av ersättningarna vid arbetslöshet.

2. Beträffande arbetslöshetsersättningarnas storlek, statsbidrag till arbetslöshetskassor,
avstängningsregler samt finansiering (mom. 1)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar ”Sorn framhållits”
och slutar ”nämnda betänkandena” bort ha följande lydelse:

Den kraftigt ökade arbetslösheten med ökade utbetalningar av arbetslöshetsersättningar
som följd och den ökade volymen på arbetsmarknadsutbildningen
innebär att statens utgifter för dessa ändamål ökar.

Finansieringen av förbättringarna av arbetslöshetsersättningens storlek
och statsbidragen till arbetslöshetskassorna m. m. belöper till drygt 700 milj.
kr. för återstoden av budgetåret. Höjningen av arbetsmarknadsavgiften med
0,5 %, vilket för helt år motsvarar ca 1,5 miljarder kr., täcker sålunda väl det
gemensamma vallöftet från vänsterpartiet kommunisterna och socialdemokraterna
att återställa värdet av arbetslöshetsersättningarna.

Utskottet vill framhålla att kopplingen mellan en höjning av mervärdeskatten
och vallöftet att återställa värdet på arbetslöshetsersättningen inte
äger giltighet, eftersom den föreslagna höjningen av arbetslöshetsersättningen
fullt ut ersätter denna reform.

För övrigt vill utskottet erinra om att utvecklingen efter valet ytterligare
styrkt det riktiga i att inte belasta de arbetande och lågavlönade med en
höjning av mervärdeskatten. Utskottet vill peka på några händelser:

1. Chockdevalveringen lägger främst bördorna på industriarbetarna och
andra låginkomsttagare genom höjda priser.

2. Kraftiga hyreshöjningar genomförs för 1983.

3. Priserna beräknas under 1983 öka med 12-15 %. Matkontot för en
normalfamilj kommer att öka med 4 000 kr. per år.

4. Fackföreningarna har i sina avtalsbud inte ens krävt reallöneskydd.
Efter sex år av reallönesänkningar fortsätter lönerna att sjunka.

5. Det orättvisa skatteförslaget som ger skattesänkningar till högavlönade

AU 1982/83:12

och missgynnar låginkomsttagarna kommer att genomföras.

6. Samtidigt sker en grov omfördelning i samhället, börsen slår rekord och
bolagsvinsterna ökar, inte minst på grund av devalveringen etc.

En höjning av mervärdeskatten ovanpå detta strider mot allt vad rättvisa
och solidaritet heter. Kostnaderna för den ökade arbetslösheten och därav
föranledd belastning på arbetslöshetsförsäkringen bör bestridas i linje med
den alternativa finansiering som har föreslagits av vpk. Den innebär bl. a. att
arbetsmarknadsavgiften höjs till 1,3 % medan finansutskottets tanke att
därutöver finansiera arbetslöshetsersättningar och utbildningsbidrag genom
en höjd mervärdeskatt avvisas.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetslöshetsersättningarnas storlek, statsbidrag till
arbetslöshetskassor, avstängningsregler samt finansiering
att riksdagen med avslag på motionerna 1982/83:111 i motsvarande
del, 1982/83:119 yrkandena 11-13 samt 1982/83:123
yrkandena la, 1 b i motsvarande del och 2,
dels antar det genom proposition 1982/83:55 (bilaga 5) framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,

dels antar 18 och 27 §§ i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

3. Åldersgräns för kontant arbetsmarknadsstöd (mom. 2)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar ”Regeringens
motiv” och på s. 8 slutar ”motsvarande delar” bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag innebär att ungdomar i åldern 16-17 år, som inte kan
beredas utbildning eller arbete, inte längre skall ha möjlighet att få kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS). Som motiv för åtgärden åberopas främst att
sådana ungdomar kan få sysselsättning genom att systemet med ungdomsplatser
byggs ut. Det är emellertid känt att det i flera kommuner finns
betydande svårigheter att ordna sådana platser. Den besparing som den

AU 1982/83:12

höjda åldersgränsen för KAS kan leda till är mycket ringa, men för vissa
familjer med ungdomar i de aktuella åldrarna kan den föreslagna åtgärden
vara till betydande nackdel. Utskottet är därför inte berett att tillstyrka
regeringens förslag på denna punkt.

Utskottet ansluter sig alltså till avslagsyrkandet i motion 128 och biträder
därmed även motsvarande yrkanden i motionerna lil och 123.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande åldersgräns för kontant arbetsmarknadsstöd

att riksdagen med bifall till motionerna 1982/83:111 i motsvarande
del, 1982/83:123 yrkande 1 b i motsvarande del och
1982/83:128 yrkande 2 avslår regeringens förslag till lag om
ändrad lydelse av lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
såvitt avser 4 §.

4. Lagförslaget beträffande kontant arbetsmarknadsstöd i återstående delar
(mom. 3)

under förutsättning av bifall till reservation 1

Alf Wennerfors (m), Anders Högmark (m), Arne Fransson (c), Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar ”Även förslaget”
och slutar ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Lagförslagets ingress och övergångsbestämmelser bör jämkas med hänsyn
till att utskottet inte biträtt de av regeringen föreslagna förändringarna av
stödbelopp och avstängningsregler. Förslaget om en ny åldersgräns för KAS
bör, som regeringen föreslagit, gälla från den 1 januari 1983, och ungdomar i
åldern 16-17 år som vid den tidpunkten beviljats detta stöd bör få fortsätta att
uppbära stödet ersättningsperioden ut. Regeringens förslag till övergångsbestämmelser
biträds alltså i den delen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
i återstående delar med de ändringarna

dels att lagförslagets ingress får följande som Reservanternas
förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag

Härigenom föreskrivs att 4,18 och
27§§ lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd1 skall ha nedan
angivna lydelse.

1 Lagen omtryckt 1982:433

Reservanternas förslag

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd1
skall ha nedan angivna
lydelse.

AU 1982/83:12

dels att lagförslagets ikraftträdandebestämmelser får följande
som Reservanternas förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983. De nya bestämmelserna
i 27 § tillämpas även i fråga om
avstängning som pågår vid ikraftträdandet.
I fråga om den som före
ikraftträdandet beviljats kontant arbetsmarknadsstöd
gäller 4 § i sin
äldre lydelse under återstoden av
ersättningsperioden.

Reservanternas förslag

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983. I fråga om den som
före ikraftträdandet beviljats kontant
arbetsmarknadsstöd gäller 4 § i
sin äldre lydelse under återstoden av
ersättningsperioden.

5. Lagförslaget beträffande kontant arbetsmarknadsstöd i återstående delar
(mom. 3)

under förutsättning av bifall till reservation 3.

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar ”Även förslaget”
och slutar ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Lagförslagets ingress och övergångsbestämmelser bör jämkas med hänsyn
till att utskottet inte biträtt den av regeringen föreslagna nya åldersgränsen
för KAS. Övriga ändringar i lagen bör, som utskottet tillstyrkt tidigare i
betänkandet, gälla från den 1 januari 1983. Regeringens förslag till
övergångsbestämmelse om avstängningsreglerna biträds av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
i återstående delar med de ändringarna
dels att lagförslagets ingress får följande som Reservantens
förslag betecknade lydelse:

Propostionens förslag

Härigenom föreskrivs att 4,18 och
27 §§ lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Reservantens förslag

Härigenom föreskrivs att 18 och
27 §§ lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd1 skall ha nedan
angivna lydelse.

dels att lagförslagets ikraftträdandebestämmelser skall ha
följande som Reservantens förslag betecknade lydelse:

1 Lagen omtryckt 1982:433

AU 1982/83:12

Propositionens förslag

Reservantens förslag

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983. De nya bestämmelserna
i 27 § tillämpas även i fråga om
avstängning som pågår vid ikraftträdandet.

AU 1982/83:12

Bilaga 1

Lagförslagen i proposition 1982/83:55 bilaga 5
1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 17, 30 och 98 §§ lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

17 §2

Dagpenning, som berättigar till
statsbidrag, utges med lägst 90 och
högst 230 kronor om inte annat
följer av denna lag. En erkänd arbetslöshetskassa
kan härutöver,
med arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande, på egen bekostnad
utge dagpenning till den försäkrade.
Arbetslöshetskassan beslutar
om dagpenningens storlek.

Dagpenning utges med lägst HO
och högst 280 kronor om inte annat
följer av denna lag. Arbetslöshetskassan
beslutar om dagpenningens
storlek.

30:

Är det sannolikt att arbete som
avses i 29 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men
högst tio dagar eller mer än tio dagar,
utgör avstängningstiden fem,
tio respektive 30 ersättningsdagar. I
avstängningstiden inräknas endast
dagar för vilka karenstid skulle ha
tillgodoräknats eller dagpenning
skulle ha utgått, om avstängningen
inte hade skett, eller dagar under
vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete.
Den totala avstängningstiden
får dock inte överstiga
14, 28 respektive 84 kalenderdagar.

Är det sannolikt att arbete som
avses i 29 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men
högst tio dagar eller mer än tio dagar,
utgör avstängningstiden fem,
tio respektive 20 ersättningsdagar. I
avstängningstiden inräknas endast
dagar för vilka karenstid skulle ha
tillgodoräknats eller dagpenning
skulle ha utgått, om avstängningen
inte hade skett, eller dagar under
vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete.
Den totala avstängningstiden
får dock inte överstiga
14, 28 respektive 56 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 29 §, beräknas
ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första stycket, om inte
den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att en försäkrad
ej vill antaga lämpligt arbete, såsom
då den försäkrade vid upprepade
tillfällen har avvisat erbjudet sådant
arbete, skall den försäkrade vara
avstängd till dess han eller hon utfört
förvärvsarbete under 30 dagar.

1 Lagen omtryckt 1982:432.

2 Senaste lydelse 1982:432.

3 Senaste lydelse 1982:432.

AU 1982/83:12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i
29§ inträffat.

98 S

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens
beslut i ärende angående medlems
rätt till ersättning eller medlemskap
i erkänd arbetslöshetskassa
enligt denna lag föres genom besvär
hos försäkringsdomstolen, om
ej annat följer av lagen f 1969:93) om
begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Beslut som avses i första stycket
och som ej innebär tillämpning av
sistnämnda lag får av arbetsmarknadsstyrelsen
underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det
för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att
saken prövas av domstolen eller annars
särskilda skäl finns för sådan
prövning.

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens
beslut i ärende angående medlems
rätt till ersättning eller medlemskap
i erkänd arbetslöshetskassa
enligt denna lag föres genom besvär
hos för säkring .vöre idom stolen,
om ej annat följer av lagen
(1969:93) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt.

Beslut som avses i första stycket
och som ej innebär tillämpning av
sistnämnda lag får av arbetsmarknadsstyrelsen
underställas försäkringsöverdoinstolens
prövning, om
det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt
att saken prövas av domstolen eller
annars särskilda skäl finns för sådan
prövning.

Mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag i annat fall än som
avses i första eller andra stycket föres talan hos regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. De nya bestämmelserna i 30 §
tillämpas även i fråga om avstängning som pågår vid ikraftträdandet.

AU 1982/83:12

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs att 4, 18 och 27lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. har fyllt 16 år, I. har fyllt 18 år.

2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares
räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17
timmar i veckan.

3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han
icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i
den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen
har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda
skäl föreskriver annat.

18 S2

Kontant arbetsmarknadsstöd Kontant arbetsmarknadsstöd
utges med 80 kronor per dag. Till utges med 100 kronor per dag.
den som inte har fyllt 20 år utges
dock stödet med 75 kronor per dag.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del
av vecka utgår arbetsmarksstöd med det antal ersättningsdagar per vecka
som följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

27 §3

Är det sannolikt att arbete som Är det sannolikt att arbete som
avses i 26 § skulle ha varat högst avses i 26 § skulle ha varat högst

fem dagar eller mer än fem men fem dagar eller mer än fem men

högst tio dagar eller mer än tio da- högst tio dagar eller mer än tio dagar,
utgör avstängningstiden fem, gar, utgör avstängningstiden fem,

tio respektive 30 ersättningsdagar. I tio respektive 20 ersättningsdagar. I

avstängningstiden inräknas endast avstängningstiden inräknas endast

dagar för vilka karenstid skulle ha dagar för vilka karenstid skulle ha

tillgodoräknats eller kontant arbets- tillgodoräknats eller kontant arbetsmarknadsstöd
skulle ha utgått, om marknadsstöd skulle ha utgått, om

avstängningen inte hade skett, eller avstängningen inte hade skett, eller

dagar under vilka stödtagaren har dagar under vilka slödtagaren har

utfört förvärvsarbete. Den totala utfört förvärvsarbete. Den totala

avstängningstiden får dock inte avstängningstiden får dock inte

1 Lagen omtryckt 1982:433.

2 Senaste lydelse 1982:433.

' Senaste lydelse 1982:433.

AU 1982/83:12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

överstiga 14. 28 respektive 84 ka- överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar.
lenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 26 S, beräknas
ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första stycket, om inte
den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att stödtagaren Är det uppenbart att stödtagaren
ej vill antaga lämpligt arbete, såsom ej vill antaga lämpligt arbete, såsom

då stödtagaren vid upprepade lill- då stödtagaren vid upprepade tillfällen
har avvisat erbjudet sådant fällen har avvisat erbjudet sådant

arbete, skall stödtagaren vara av- arbete, skall stödtagaren vara avstängd
till dess han eller hon utfört stängd till dess han eller hon utfört

förvärvsarbete under 30 dagar. förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i
26 § inträffat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. De nya bestämmelserna i 27 §
tillämpas även i fråga om avstängning som pågår vid ikraftträdandet. 1
fråga om den som före ikraftträdandet beviljats kontant arbetsmarknadsstöd
gäller 4 § i sin äldre lydelse under återstoden av ersättningsperioden.

AU 1982/83:12

Bilaga 2

Finansutskottets yttrande
1982/83:2 y

över proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om karensdagar,
m. m.

Till skatteutskottet,

socialförsäkringsutskottet,
socialutskottet,
jordbruksutskottet och
arbetsmarknadsutskottet

Beträffande proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om
karensdagar, m. m., jämte motioner vill utskottet anföra följande.

Obalanserna i den svenska ekonomin har vuxit sig allt starkare.
Budgetunderskottet har sedan mitten av 1970-talet vuxit som andel av BNP
från 2 % till 13 % 1982. Den totala konsumtionen har ökat samtidigt som
industriproduktionen i det närmaste stagnerat. Skillnaden i tillväxt mellan
produktion och konsumtion har kommit till uttryck i ett växande bytesbalansunderskott
som finansierats med ökad statlig upplåning. Den statliga
utlandsskulden värderas nu till 100 miljarder kronor. Det krävs kraftiga
ökningar av industriproduktionen och exporten för att motsvara de ökade
räntekostnaderna.

Det krävs nu krafttag för att vända den ekonomiska utvecklingen. Vi
måste hålla tillbaka konsumtion och stimulera produktion och investeringar.
Åtstramningsåtgärderna måste drabba alla efter bärkraft. Det är emellertid
enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att de begränsningar som
måste vidtas inte belastar de sämst ställda i samhället. Det kärva ekonomiska
läget får inte tas till intäkt för att rasera det sociala trygghetssystem som
byggts upp i vårt land. Det är tvärtom nödvändigt att värna om grundtryggheten
i ett läge då det krävs åtgärder, som innebär påfrestningar på stora
befolkningsgrupper. Utskottet ser det därför som väl motiverat att återställa
de tidigare bidragsnivåerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och kommunala barnomsorgen. Dessa åtgärder är en viktig
förutsättning för att skapa vilja och förståelse för att genomföra de övriga
åtgärder som behövs för att vända den ekonomiska utvecklingen.

Det statsfinansiella läget är emellertid sådant att dessa åtgärder, som
innebär ökade offentliga utgifter, måste kompenseras med motsvarande
inkomstförstärkningar. Det är inte ansvarsfullt att tillåta att ens dessa
angelägna utgiftsökningar skulle få leda till ytterligare ökat underskott i de
offentliga finanserna. Redan tillväxten i räntekostnaderna för de tidigare

AU 1982/83:12

årens upplåning beräknas bli ca 11 miljarder kronor mellan 1982/83 och
1983/84. Att låta underskottet växa ytterligare genom att underlåta att
finansiera nödvändiga utgiftsökningar skulle öka räntebelastningen i framtiden
än mer.

Vidare skulle de ökade utgifterna till hushållen, om de inte finansierades,
stimulera den inhemska efterfrågan och driva upp den privata konsumtionen
och därmed motverka devalveringens syften. Som utskottet anfört är det
nödvändigt att begränsa den inhemska konsumtionsefterfrågan. I annat fall
försämras bytesbalansen ytterligare och vägen mot ökad balans blir allt
längre. Devalveringens kortsiktiga effekter innebär vissa påfrestningar på
bytesbalansen. Dessa växer till oacceptabel storlek om den inhemska
efterfrågan samtidigt tillåts expandera. Enligt utskottets mening kräver
således en ansvarsfull politik, som syftar till att understödja devalveringens
positiva effekter, att utgiftsökningarna finansieras med inkomstförstärkningar.

Enligt utskottets mening bör dessa förstärkningar inte drabba en
begränsad grupp utan bäras av alla. Det är vidare angeläget att åtgärderna
inte bidrar till att försämra den svenska industrins internationella konkurrenskraft.
Utskottet kan mot denna bakgrund dela den uppfattning som
redovisas i propositionen att finansieringen i första hand bör ske genom en
höjning av mervärdeskatten. De åtgärder som föreslås inom arbetslöshetsförsäkringen
för att förbättra de arbetslösas ekonomiska situation bör
finansieras inom försäkringssystemet med en höjning av avgifterna till
arbetsmarknadsfonden.

En höjning av mervärdeskatten från 17,7 % till 19 % leder till en allmän
höjning av prisnivån med ca 1 %. Det finns vissa grupper, främst
barnfamiljer, som drabbas särskilt hårt av en momshöjning. Det finns därför
enligt utskottet fog för att kompensera barnfamiljerna genom höjda
barnbidrag och genom att öka livsmedelssubventionerna för att begränsa
prisökningarna på baslivsmedel. Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav
förslagen att höja barnbidragen med sammantaget 750 milj. kr. räknat för
helår. Hur fördelningen bör göras mellan en generell bidragshöjning och en
höjning av flerbarnstillägget får ankomma på vederbörande utskott att
bedöma. Vidare bör livsmedelssubventionerna öka med 230 milj. kr. räknat
för helår, vilket i konsumentledet kan beräknas motsvara en utgiftsminskning
för hushållen med närmare 300 milj. kr. Härigenom undanröjs effekten
på subventionerade baslivsmedel som momshöjningen annars skulle få.

Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare studera
åtgärdernas totala effekter, framför allt med avseende på konsekvenserna
för statsbudgeten. Enligt propositionen beräknas förslagen innebära ökade
utgifter för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn med totalt 7,3
miljarder kronor som helårseffekt. Inkomsterna beräknas till 7,1 miljarder
kronor. Till den del dessa åtgärder direkt berör statsbudgeten beräknar
utskottet att åtgärderna sammantaget leder till en förstärkning med närmare

AU 1982/83:12 22

1 miljard kronor. För ATP-systemet och arbetslöshetsförsäkringen, som i
huvudsak ligger utanför statsbudgeten, beräknas totaleffekten bli ett
underskott med drygt 1,1 miljarder kronor. Det sammanlagda resultatet blir
således, som även framgår av propositionen, en skillnad på ca 0,2 miljarder
kronor, som motsvarar livsmedelssubventionerna, vilka utgör kompensation
för totalfinansieringens effekter.

Det bör i detta sammanhang noteras att åtgärderna avseende sjukförsäkringen
och folkpensionerna i sin helhet faller på statsbudgeten. I det begrepp
som i den ekonomiska analysen i nationalbudgeterna kallas den konsoliderade
offentliga sektorn ingår de tre delsektorerna stat, kommuner och
socialförsäkringssektorn. Begreppet staten i detta sammanhang liksom i
nationalräkenskaperna är en statistisk konstruktion som inte innefattar
allmän sjukförsäkring eller erkända arbetslöshetskassor. KAS och folkpensioner
inryms däremot numera i staten.

I propositionen görs uppskattningar av de indirekta effekterna i form av
ökade skatteinkomster. Dessa avser de statliga skatterna och beräknas till 1,1
miljarder kronor. Kassamässigt tillförs emellertid staten även kommunalskatterna
på förmånerna. Skatterna utbetalas till kommunerna med två års
eftersläpning. Under 1983 och 1984 förstärks därför statsbudgeten med dessa
inkomster. En överslagsmässig beräkning av hur statsbudgeten påverkas
innevarande och nästa budgetår utvisar att åtgärderna i stort sett balanseras
budgetåret 1982/83 och ger ett kassamässigt överskott på närmare 3 miljarder
kronor budgetåret 1983/84. Överskottet bortfaller år 1985, då medel
utbetalas till kommunerna till följd av ökat skatteunderlag 1983.

Med anledning av vad som sägs i motion 112 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c)
om beräkning av effekterna av momshöjningen vill utskottet anföra följande.
Motionärerna anser att propositionens beräkning av effekterna är grovt
överdrivna. Man jämför med finansutskottets kalkyler hösten 1981 då
skattesatsen skulle sänkas lika mycket som den nu föreslås bli höjd. Effekten
härav beräknades då till 3 miljarder kronor.

När konsumtionsskattesatsen justeras antas som regel, förutsatt att inte
andra åtgärder vidtas samtidigt som påverkar konsumtionsbeteendet, att
konsumenterna påverkas så att om exempelvis skatten sänks ökar konsumtionsvolymen.
Därigenom minskar skattebortfallet jämfört med om konsumtionen
skulle varit oförändrad. Hösten 1981 antog finansutskottet i sina
beräkningar att så skedde. I de nu föreliggande kalkylerna i propositionen
har inte antagits att konsumtionsvolymen påverkas av skattesatsens höjning.
Skälet härför är att hushållens köpkraft hålls uppe av de förbättringar som
föreslås i de olika bidragssystemen. Genom att dessa åtgärder vidtas
samtidigt finns det inte skäl att räkna med någon motverkande effekt på
konsumtionsvolymen till följd av skattehöjningen. Utskottets kalkyler
utförda på motsvarande sätt som föregående år men med en högre prisnivå
och med beaktande av detta resonemang leder till en effekt som är obetydligt
lägre än de 4,5 miljarder kronor som anges i propositionen.

AU 1982/83:12

Riksrevisionsverket kommer att under första hälften av december till
regeringen överlämna en beräkning av statsbudgetens inkomster för nästa
budgetår. Verket har med anledning härav begärt in underlag från berörda
myndigheter och avser att revidera sina tidigare beräkningar. Det finns enligt
utskottets mening skäl att, när säkrare underlag föreligger, på nytt bedöma
effekterna av momshöjningen. Skulle det då visa sig att mervärdeskatten inte
ger de inkomster för staten som motsvarar de av utskottet ovan tillstyrkta
utgiftsökningarna utgår utskottet från att regeringen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera dessa.

I motionerna 120 av Ola Ullsten m. fl. (fp) och 118 (112) av Thorbjörn
Fälldin m. fl. (c) anförs att en höjning av mervärdeskatten skulle dämpa
efterfrågan alltför kraftigt. När den borgerliga regeringen hösten 1981
devalverade den svenska kronan föreslog regeringen i stället en sänkning av
mervärdeskatten. En momshöjning leder till kraftiga reallönesänkningar,
menar motionärerna. Detta kan endast leda till ytterligare avmattning av
konjunkturen och en ökad arbetslöshet. En momshöjning är enligt
motionärerna det sämsta sättet att åstadkomma den önskade finansieringen.

Som utskottet redovisat innebär höjningen av mervärdeskatten en
köpkraftindragning som, tillsammans med avgiftshöjningar till arbetsmarknadsfonden,
skulle motsvara de ökade disponibla resurser som återställandet
av de sociala förmånerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och barnomsorgen skulle innebära. Om hushållens totala
köpkraft återställs på detta sätt finns det enligt utskottets mening inte skäl för
att påstå att åtgärderna i proposition 55 skulle leda till realinkomstförsämringar
och ökad arbetslöshet. Åtgärderna innebär endast en fördelningspolitiskt
motiverad omfördelning inom hushållssektorn. Utskottet delar inte
motionärernas bedömning av effekterna av de föreslagna åtgärderna.

I motion 106 (99) av Ulf Adelsohn m. fl. (m) anförs att momshöjningen
leder till utgiftsökningar för de enskilda hushållen som är lika stora som eller
större än de påslag på förmåner och bidrag som föreslås. Om inte momsen
höjs bibehåller hushållen i motsvarande mån sin köpkraft. Därmed
bortfaller, enligt motionärerna, motiven för att höja momsen och förbättra
de olika förmåner och bidrag som föreslås i propositionen. Endast förslaget
om höjning av flerbarnsstödet godtas i motionen. Man anvisar finansiering av
förslaget genom minskade livsmedelssubventioner. Något konkret yrkande
på detta framläggs emellertid inte.

Som utskottet anfört talar främst fördelningspolitiska skäl för att återställa
de bidragsnivåer som tidigare gällt. Ett återställande av ersättningsnivåerna
ger 7,3 miljarder kronor till de direkt berörda grupperna barnfamiljer,
arbetslösa, pensionärer, studerande, sjuka och handikappade. Detta betalas
av samtliga hushåll genom momshöjningen och avgiftshöjningen. Den
fördelningspolitiska effekten för hushållen av åtgärderna är därmed uppen -

AU 1982/83:12

bar. Motionärerna hävdar å ena sidan att bidragsökningen blir mindre än
skattehöjningen, dvs. åtgärderna överfinansieras. Å andra sidan påstår man
att förslagen totalt sett leder till en försämring av budgetsaldot, dvs. att
åtgärderna underfinansieras. Detta är varken konsekvent eller, som
framgått, korrekt. Utskottet kan således inte godta den uppfattning som
kommer till uttryck i motionen vad gäller förslagen i proposition 55.

I motion 128 av Lars Werner m. fl. (vpk) tillstyrker man regeringens
förslag till förbättringar av transfereringarna. Endast på två punkter som
avser flerbarnstilläggen och slopandet av KAS för ungdomar under 18 år
avviker man från regeringens förslag. När det gäller finansieringen av de
förslag man accepterar anger motionärerna i stället för momshöj ningen flera
egna finansieringskällor, som tillsammans med höjningen av arbetsgivaravgiften
beräknas öka inkomsterna med 5,7 miljarder kronor. Återtagandet av
beslutet om karensdagar i sjukförsäkringen anser inte motionärerna behöver
finansieras då karensdagarna ännu inte införts.

Utskottet delar inte motionärernas syn vad gäller finansieringen av
förbättrade förmåner inom sjukförsäkringen. I den statsbudget som riksdagen
fastställt för budgetåret 1982/83 har utgifterna för sjukförsäkringen
beräknats med förutsättningen att bl. a. karensdagar införs den 1 januari
1983. Om dessa karensdagar slopas innebär det ökade utgifter, och om dessa
inte finansieras leder det till ökat budgetunderskott. Som utskottet angett
tidigare faller inkomst- och utgiftsförändringarna i sjukförsäkringen helt
inom statsbudgeten. Förslagen till inkomstförstärkningar i motion 128
innebär således inte att de föreslagna åtgärderna totalfinansieras. Enligt
utskottets mening är det angeläget att utgifterna finansieras redan från
årsskiftet 1982/1983, då de träder i kraft. Det får ankomma på skatteutskottet
att bedöma huruvida de motionsvägen framlagda skatteförslagen kan ge
effekter redan fr. o. m. 1983. Enligt utskottets mening är det emellertid
uppenbart att de inkomstförstärkande åtgärderna inte i tillräckligt hög grad
kan bidra till att finansiera utgiftsförslagen. Utskottet kan därför inte
tillstyrka finansieringsalternativet enligt motion 128.

Utskottet tillstyrker att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna i
pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen totalfinansieras med en höjning av mervärdeskatten
och arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Behovet av att
åtgärderna totalfinansieras är enligt utskottet mening så angeläget att detta
bör komma till uttryck i riksdagens beslut vad gäller dessa utgiftsökningar.
Förslagen i propositionens olika bilagor bör godkännas, antas eller medel
anvisas endast på det uttryckliga villkoret att riksdagen bifaller förslagen om
höjning av mervärdeskatten respektive höjning av arbetsgivaravgiften till
arbetslöshetsförsäkringen.

AU 1982/83:12

Stockholm den 2 december 1982

På finansutskottets vägnar
MATS HELLSTRÖM

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m). Paul Jansson (s), Arne
Gadd (s). Lennart Blom (m), Per-Axel Nilsson (s). Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c). Christer Nilsson (s). Torsten Karlsson (s), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Wirtén (fp), Carl-Henrik Hermansson (vpk). Gunnar Nilsson i
Eslöv (s) och Rolf Andersson (c).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson (m). Lennart Blom (m), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c). Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp) och Rolf Andersson (c)
anser att utskottets yttrande bort lyda:

De internationella betingelserna för den svenska ekonomin har förändrats
på ett dramatiskt sätt sedan början av 1970-talet. Detta har drabbat alla
länder i västvärlden men i vissa centrala avseenden har den svenska
utvecklingen varit sämre än det internationella genomsnittet. Industriproduktionen
har utvecklats svagt och bytesbalansunderskottet är större än
genomsnittet för Västeuropa i övrigt. I andra avseenden har Sverige klarat
sig bättre. Det gäller framför allt att hålla sysselsättningen uppe. Fram till
devalveringen var inflationstakten i avtagande.

Flera av de problem som finns i den svenska ekonomin i dag är emellertid
inte enbart betingade av den internationella utvecklingen. Många svårigheter
är av långsiktig eller strukturell natur. De kommer att finnas kvar även vid
en konjunkturuppgång. Flera betydelsefulla insatser har emellertid gjorts de
senaste åren för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Ett av de största problemen i den svenska ekonomin har varit ökningstakten
i den offentliga sektorn. Ökningen har varit större än i ekonomin som
helhet.

De statliga utgifterna har vuxit betydligt snabbare än inkomsterna, vilket
gjort att vi fått ett mycket stort budgetunderskott. Utgiftstillväxten har till
stor del varit automatisk. Genom regelsystemet har utgifterna knutits till
prisutvecklingen, löneutvecklingen, demografiska faktorer etc.

Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och minskat
utrymme för industrins investeringar. Enligt utskottets mening måste ett
väsentligt inslag i den ekonomiska politiken vara att förhindra att budgetunderskottet
ökar i reala termer. De borgerliga regeringarna inledde en
nödvändig sanering av statsfinanserna.

Utskottet anser att det är nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga
utgiftsökningarna. Ansträngningarna att minska budgetunderskottet måste

AU 1982/83:12

göras på utgiftssidan samtidigt som tillväxtfrämjande åtgärder måste vidtas.
Det höga skattetrycket, det högsta inom OECD-området, kan inte höjas
ytterligare utan att allvarliga effekter uppkommer på arbetsvilja, nyföretagande
och skattemoral.

De borgerliga regeringarna vidtog med början hösten 1980 vissa åtgärder
för att bryta utgiftsutvecklingen. Bl. a. togs den automatiska kompensationen
för energiprishöjningar bort i pensions- och studiemedelssystemet.
Samtidigt vidtogs vissa kompenserande åtgärder för de ekonomiskt svagaste
grupperna. Vidare beslutade riksdagen hösten 1981 om förenklade statliga
regler inom barnomsorgen. Besluten decentraliserades och reglerna förenklades.
Genom riksdagsbeslutet kommer all kommunal barnomsorg att
värderas lika och skall ges statligt stöd. Alla barn skall få del av pedagogisk
verksamhet. Riksdagsbeslutet om förenklade regler för barnomsorgen
innebar en besparing utan att målet för barnomsorgens innehåll och
utveckling ändrades till det sämre.

Genom beslut våren 1982 minskades sjukförsäkringens utgifter. Ersättningsnivån
för korttidssjuka sänktes och spännvidden i kompensationsgraden
minskades genom begränsningar i de högre inkomstskikten.

Så sent som i våras godtog riksdagen vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
som innebar besparingar i statens utgifter samtidigt som ersättningsnivån
höjdes från den 1 juli 1982 från 210 till 230 kr.

Det är dessa åtgärder inom pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och den kommunala barnomsorgen som regeringen i
proposition 55 nu föreslår skall tas tillbaka. Enligt utskottets mening har den
statsfinansiella utvecklingen sedan besluten fattades snarare stärkt motiven
för de tidigare besluten. Utskottet ser därför inte skäl att tillstyrka
regeringens förslag.

De tidigare riksdagsbesluten vad gäller t. ex. sjukförsäkringen och
barnomsorgen får effekt först 1983. För att dessa åtgärder skall upphävas
föreslår regeringen att mervärdeskatten höjs med 2 procentenheter från
21,51 % till 23,46 % och att arbetsgivaravgiften till arbetsmarknadsfonden
höjs med en halv procentenhet. Den sammanlagda effekten av förslagen i
proposition 55 innebär således att mellan 1982 och 1983 höjs skatterna
samtidigt som bidragsnivåerna hålls oförändrade. Utskottet motsätter sig
bestämt en höjning av skattetrycket.

Redan devalveringen bidrar till att höja prisnivån 1983 med ca 5 %. Detta
leder till påtagliga reallönesänkningar och försämrad standard. Att dessutom
höja mervärdeskatten innebär en ytterligare påspädning av inflationen med
1,2%. Detta leder till avmattning av konjunkturen och risk för ökad
arbetslöshet. En momshöjning slår främst mot de grupper som är ekonomiskt
sämst rustade.

Utskottet kan inte heller acceptera de förslag till skattehöjningar som
föreslås i motion 128 som innebär bl. a. skärpningar i marginalskatterna och
slopande av skattefondsparande.

AU 1982/83:12

2. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den ekonomiska krisen är djup och långvarig. Den innebär successivt
försämrade levnadsvillkor för folkflertalet. Arbetslösheten drabbar främst
arbetare och lägre tjänstemän eller ungdom och kvinnor i dessa skikt, som
ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Reallöneförsämringarna träffar
hårdast de breda grupperna av arbetare och lägre tjänstemän. De ekonomiska
åtstramningarna riktade mot den offentliga sektorns överföringar och
verksamhet drabbar också främst dessa kategorier. Krisens bördor delas inte
lika. De finns som inte ens känner några bördor. De senaste åren har det varit
möjligt med framgångsrik spekulation. Aktievärdena och vinsterna har
stigit. Delar av storfinansen har stärkt sin makt. Krisen ställer därför
fördelningspolitiken i centrum.

Den ekonomiska krisen i vårt land är orsakad av det kapitalistiska
systemets motsättningar. Den är inte följden av att folkflertalet haft en ”för
hög” konsumtion. Krisen kan bara bekämpas med en medveten och
långsiktig politik som angriper det kapitalistiska systemets maktförhållanden
och anarkiska produktionssystem. Det är ingen väg ur krisen att trycka ner de
arbetandes levnadsvillkor. Åtstramningspolitik som den hittills bedrivits
fördjupar den ekonomiska krisen, ökar arbetslösheten och skärper orättvisorna.

Detta står helt klart såväl mot bakgrund av internationella erfarenheter
som efter de 6 åren av borgerlig regeringspolitik i Sverige. De borgerliga
regeringarna började göra allt större ingrepp för att rasera för folkflertalet
viktiga sociala erövringar. De genomdrev försämringar för pensionärer och
andra grupper med basbeloppsanknutna inkomster genom att holka ur
beräkningsgrunden för basbelopp. De drev igenom beslut om att införa
karensdagar och försämra ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen, vilket
främst skulle slå mot arbetarklassen. De genomdrev försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen. De försämrade statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen.

Denna borgerliga politik mötte berättigad och hård kritik inom hela
arbetarrörelsen och andra folkorganisationer.

I proposition 55 drar den nya regeringen för sin del sina slutsatser av den
kritik arbetarrörelsen drev mot den borgerliga regeringspolitiken och ställer
förslag som i huvudsak innebär ett uppfyllande av de fyra vallöften de båda
arbetarepartierna utställde, nämligen att återställa vad den borgerliga
regeringen börjat rasera inom sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen,
att återställa beräkningsgrunden för basbeloppet och det statliga
stödet för den kommunala barnomsorgen. Utskottet finner regeringens
förslag i dessa delar vara välmotiverade.

Regeringen anser att dessa åtgärder som innebär ökade offentliga utgifter
måste kompenseras med motsvarande inkomstförstärkningar. Utskottet
finner att också denna utgångspunkt är välmotiverad. Krisen och den

AU 1982/83:12

borgerliga politiken, med bl. a. stora skattelättnader för höginkomsttagare,
har skapat ett mycket besvärande underskott i statsbudgeten. Ökningstakten
i detta underskott bör inte skärpas genom ytterligare konsumtionsexpansiva
utgifter, allra minst som möjligheter finns för motsvarande inkomstförstärkningar
på ett sätt som stärker de föreslagna åtgärdernas fördelningspolitiska
effekter.

Det finns, såsom påpekas i motion 128, emellertid anledning att ifrågasätta
om inte regeringen beräknar kostnaderna för åtgärderna något för högt. Från
försäkringstagarnas synpunkt måste det te sig underligt att stoppandet av en
försämring som aldrig trätt i kraft kan utgöra en kostnad (karensdagarna
m. m.). Dessutom understryker regeringen att 85 % av den påstådda
”karensdagskostnaden” eller ca 1 500 milj. kr. kommer att täckas med
arbetsgivaravgifter och avgifter från egna företagare. Det kan sålunda
hävdas att regeringen räknat för högt på kostnaderna för åtgärderna.

Regeringsförslagen innebär ökade arbetsgivaravgifter m. m. om 1,5
miljarder kronor och ökade skatteinkomster för det allmänna genom de
uteblivna försämringarna i sjukförsäkringssystemet etc. med 1,1 miljarder
kronor. Det resterande beloppet som regeringen anser uppgå till 4,5
miljarder kronor vill den finansiera genom en allmän höjning av mervärdeskatten.

Utskottet har inget att erinra mot förslagen till ändrade arbetsgivaravgifter
eller mot de beräkningar av ökade skatteinkomster regeringen gjort.

Däremot avvisar utskottet förslaget till en allmän höjning av mervärdeskatten.
Detta förslag kan inte godtas vare sig från fördelningspolitisk eller
allmän ekonomisk-politisk synpunkt.

De senaste årens ekonomiska utveckling i vårt land har inneburit en stark
nedpressning av folkflertalets reala inkomster och privata konsumtion.
Klasskillnaderna har ökat. Den nyss genomförda devalveringen har ytterligare
accentuerat denna utveckling. Avtalsrörelsen har inletts med lönebud
som för det stora flertalet kommer att innebära ytterligare kraftiga
reallöneförsämringar. Regeringens förslag till skattereform kommer att
medföra att de med höga inkomster däremot kommer att få större reala
disponibla inkomster. Aviserade, mycket omfattande ökningar av såväl
hyror som matpriser kommer ytterligare att skärpa läget för det stora
flertalet. Samtidigt ger devalveringen och den allmänna utvecklingen
möjligheter till ökade bolags- och spekulationsvinster.

En allmän höjning av mervärdeskatten - en skatt som relativt hårdare
drabbar de sämst ställda, enär de använder en större del av sina inkomster till
konsumtion av momsbelagda varor - är i detta läge fördelningspolitiskt
oacceptabel. Mervärdeskattens regressiva karaktär gäller speciellt när den
tas ut på livsmedel och andra nödvändighetsvaror.

En allmän höjning av momsen kommer också att ytterligare beskära den
redan sviktande svenska marknaden, vilket kommer att få negativa följder
för den hemmamarknadsproducerande industrin. En allmän momshöjning

AU 1982/83:12

står därför i motsättning till kampen mot arbetslösheten.

För att de fördelningspolitiskt orättfärdiga följderna av mervärdeskatten
skall motverkas bör momsen, enligt utskottets mening, differentieras. Ett
ytterligare skäl härför är den allvarliga utvecklingen av livsmedelspriserna.
Inriktningen på en differentiering av momsen måste vara att momsen på
livsmedel sänks och på sikt slopas, att momsen icke höjs från nuvarande nivå
på vissa andra oumbärliga varor medan momsen kan höjas på mera
umbärliga varor och lyxvaror. En differentiering av mervärdeskatten kräver
en viss förberedelsetid. Riksdagen bör därför nu ta ett principbeslut om en
differentiering av mervärdeskatten. Denna bör vara möjlig att genomföra
från den 1 juli 1983.

Intill dess bör inte mervärdeskattesatsen ändras. Utskottet förordar därför
avslag på regeringens förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

Det finns andra möjligheter att finansiera de i propositionen förordade
åtgärderna. I motion 128 visas på fem olika förslag som tillsammans skulle ge
statskassan mer än tre miljarder kronor. Dessa förslag - en ytterligare
skärpning av skatten på stora förmögenheter, stora arv och gåvor, ett
fullständigt slopande av skatte- och aktiefondsparandet, ett slopande av
rätten till avdrag för representation, en särskild skatt på utlandsinvesteringar
och en annan utformning av skatteskalorna för år 1983 så att de av regeringen
föreslagna kraftiga skattelindringarna för höginkomsttagare kraftigt reduceras
- har enligt utskottet en riktig fördelningspolitisk profil och är
synnerligen välmotiverade. De kommer att öka statsinkomsterna med drygt
tre miljarder kronor. Skulle det visa sig att dessa inkomster skulle vara
otillräckliga för att helt finansiera de förordade sociala åtgärderna,
förutsätter utskottet att regeringen i budgetpropositionen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera de utgiftsökningar utskottet tillstyrkt.

De borgerliga partierna uttrycker i sina motioner 99 (m), 112 (c) och 120
(fp) sitt avståndstagande från att de fyra vallöftena genomförs och avvisar
därför också löftenas finansiering. Med hänvisning till vad utskottet anfört i
det föregående förordar utskottet ett avslag på dessa motioner.

Utskottet tillstyrker sålunda att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna
i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen genomförs på sätt som förordas i motion 128.
Utskottet förordar att åtgärderna totalfinansieras. Utskottet förordar att
denna finansiering sker på sätt som angivits ovan och som närmare utvecklats
i motion 128. Utskottet bifaller regeringens förslag till ändrade arbetsgivaravgifter
men avslår dess förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

GOTAB 73162 Stockholm 1982