Riksdagens protokoll 1981/82:13

Onsdagen den 28 oktober

Kl. 10.00

1 § Meddelande om svar på interpellationerna 1981/82:7 och 41

Anf. 1 Handelsministern BJÖRN MOLIN;

Herrtalman! Jag hade för avsikt att besvara interpellationerna nr 7 av Jörn Svensson av den 6 oktober och nr 41 av Lahja Exner av den 14 oktober i ett sammanhang måndagen den 2 november. Med hänsyn lill alt den ene av interpellanlerna är förhindrad att närvara i kammaren den dagen, har jag kommit överens med interpellanlerna atl besvara båda interpellationerna torsdagen den 19 november.

2 § Föredrogs och hänvisades
Skrivelse

1981/82:29 till civilutskotlet

112

Anf. 2 TORKEL LINDAHL (fp):

Herr talman! Jag tänker bara uppehålla mig vid den folkpartistiska reservation som år bifogad belånkandet. På alla andra punkter har jag bara att yrka bifall lill utskottets hemställan.

Vi anser inte alt människor bara för att de uppnår en viss ålder aulomaliskt år odugliga att klara av en viss uppgift. Når del gäller vissa statliga förtroendeuppdrag finns det emellertid en automatisk giljotin. Blir man över en viss ålder, då år man helt enkelt oduglig, då kommer man inte i fråga.

Alla i denna kammare torde hålla med om all detta år ett orimligt siitt alt resonera på. Förra året var vi åtminstone så överens alt kammaren, efter hemställan från ett enigt utskott, skrev till regeringen och begärde en översyn av de åldersgränser som finns för vissa offentliga uppdrag. 1 dag får faktiskt nämndemän, ordförande, letlamöter och suppleanter i taxeringsnämnder samt ledamöter i arrendenämnder och hyresnämnder inte vara äldre än 70 år. Det finns ingenting som såger atl den som iir över 70 år på något sätt skulle vara diskvalificerad atl delta i en sådan nämnd. Del finns inte heller någonting som såger atl en person somär yngre ån 70 år skulle vara speciellt kvalificerad för atl sitta i motsvarande niimnd.

Del gäller här en typ av uppdrag dår personen i fråga nomineras av olika politiska instanser. Del år självfallet dessa som får bära huvudansvaret för atl de personer som nomineras år lämpliga att inneha de poster de år nominerade lill.

Regeringen har nu haft ett år på sig all fundera (iver den hår saken, men

ingenting har egentligen kommit fram. Vi begär i vår reservation att man skyndar på, så alt ändringar kan vara klara före ingången av nästa mandatperiod för att de skall få någon effekt dessförinnan. Därmed skall den som är i närheten av åldersgränsen i dag, som fortfarande vill och som bedöms lämplig av dem som nominerar ha möjlighet att fortsätta uppdraget.

Majoriteten i utskottet tycker uppenbarligen inte att det är någon som helst brådska med denna förändring. Jag kan inte se varför man inte skulle kunna påskynda ärendet, som faktiskt inte är så stort aft det finns anledning att söla. På detta sätt plockas det nu bort människor som är lämpliga för sina uppgifter och i stället sätts andra in.

Herr talman! Jag yrkar bifall till fp-reservationen.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag

Anf. 3 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! Vi kan notera att i konstitutionsutskottets betänkande nr 4 har folkpartiet en liten reservation. I den motion som ligger till grund för reservationen yrkas att riksdagen hos regeringen begär "att tillämpliga lagar och förordningar ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för innehav av offentliga uppdrag". I reservationen hemställs beträffande åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Man skulle med rätta kunna tro att folkpartisterna i utskottet hade andra kanaler till regeringen än en reservation för att få sina önskemål tillgodosedda. Men när de nu har valt den här vägen - reservationsvägen - skall vi naturligtvis diskutera frågan.

Vi kan hänvisa till föregående riksmötes behandling av en motion av samma motionärer med samma motionskrav. Ett enigt utskott föreslog då för ett enigt riksmöte att regeringen närmare får pröva behovet av övre åldersgränser som ett villkor för valbarhet lill offentliga uppdrag. Detta beslöt riksmötet att ge regeringen till känna.

Någon folkpartireservation förelåg inte den gången. Ett enigt utskott instämde med motionärerna i att huvudprincipen bör vara att inga övre åldersgränser skall finnas för offentliga uppdrag. Så är också fallet för kommunala och kyrkokommunala uppdrag. Men för förtroendemannaupp-drag i domstolar och vissa domstolsliknande organ infördes under 1960- och 1970-talen en övre åldersgräns, nämligen 70 år.

Konstitutionsutskottet redovisade i föregående års betänkande vilka uppdrag som fortfarande har en övre åldersgräns. Åldersgränsen 70 år gäller för dels nämndeman i hovrätt, tingsrätt och fastighetsdomstol, dels nämndeman i länsrätt och kammarrätt, dels nämndeman i försäkringsrätt, dels ordförande, ledamot och suppleant i taxeringsnämnd, dels ordförande, ledamot och suppleant i fastighetstaxeringsnämnd. Dessa utses helt eller delvis av kommunfullmäktige eller landsting.

Bland statliga organ, där statlig myndighet utser ledamöter, finns en övre åldersgräns på 70 år i följande fall: nämndeman i den mellankommunala

113

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag

skatterätten, som utses av regeringen, ledamot av arrendenämnd och ledamot av hyresnämnd.

Under föregående riksmöte var utskottet enigt vid behandlingen av detta ärende. Vid årets behandling föreligger alltså en folkpartireservation. Det är en reservation som i sak inte avviker från utskottets ställningstagande, men den avviker på så sätt att den misstror regeringens vilja - och kraft - att fullfölja riksdagens beslut.

Det är nämligen så, herr talman, att frågan om huruvida de övre åldersgränserna skall slopas eller ej bereds f. n. inom regeringskansliet. Den prövning av åldersgränserna som inletts inom regeringskansliet bör avvaktas, innan ett förnyat ställningstagande görs i frågan. Detta säger utskottet i betänkandet. Denna prövning vill dock inte folkpartisterna avvakta.

Det är min och utskottels mening alt en regering bör beakta ett riksdagens beslut.

Jag vill härmed, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Anf. 4 TORKEL LINDAHL (fp) replik;

Herr talman! Wivi-Anne Cederqvist år tydligen bestört över att jag tycker att det är lämpligt att riksdagen kan påminna regeringen om att det ibland gäller att passa vissa tidpunkter, så alt det inte händer några olyckor. Att man offentligt kräver någonting sådant av regeringen verkar vara litet ofint. Man skall uppenbarligen i sann socialdemokratisk anda springa bakvägen. Det gör inte vi i folkpartiet.

Anf. 5 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s) replik:

Herr talman! Vi är överens i sak i den här frågan. I konstitutionsutskottet har vi den traditionen att vi litar på regeringen. Vi granskar ju också hur regeringen handlägger de beslut som riksdagen har fattat. Ett enigt utskott överlämnade denna skrivelse till regeringen under föregående riksmöte. Nu avvaktar vi regeringens prövning, eftersom vi vet atl frågan bereds inom regeringskansliet.

114

Anf. 6 MARGARETA ANDREN (fp);

Herr talman! Som motionär skulle jag vilja göra några kommentarer till min och Jörgen Ullenhags motion. Vi har velat peka på den orättvisa som finns, då man för vissa offentliga uppdrag har en åldersgräns på 70 år.

De äldre har aldrig varit så många som i dag - vare sig procentuellt eller reellt. Äldre personer har heller aldrig varit så friska och vitala som de är i dag vid t. ex. 70 år. Vi har ca 1 250 000 ålderspensionärer i vårt land i dag, och antalet äldre kommer att öka kraftigt de närmaste åren.

Det är därför många gånger ett slöseri all man i samhällsarbetet inte tillräckligt drar nytta av äldre personers livserfarenhet och kunnande på grund av att man beslutat om fastställda åldersgränser. Många inser att ett samhälle med valfrihet är det bästa, men då skall denna valfrihet också gälla de äldre. De skall ha samma rätt som andra att utveckla individuella intressen och att bli individuellt behandlade.

Liksom i alla andra sammanhang bör även här gälla "rätt person på rätt plats", oberoende av ålder och kön. Åldrandet år nämligen en individuell process som sker successivt, varför man inte kan fastslå någon speciell åldersgräns för när man blir gammal. Detta har ju också bl. a. kommit till uttryck i att man infört en rörlig pensionsålder.

Pensionärerna bör ha rätt atl vara representerade i olika politiska organ. Samtidigt är det viktigt att alla åldrar är representerade i olika statliga och kommunala nämnder och styrelser. För att man har uppnått en viss fysisk ålder bör man inte kategoriskt uteslutas eller diskrimineras från vissa uppdrag.

Åldersgränsen uppåt på 70 år bör därför slopas. Denna spärr gäller i dag, som både Torkel Lindahl och Wivi-Anne Cederqvist nämnt, för t. ex. nämndemän i länsrätt och tingsrätt liksom för ledamöter i taxeringsnämnder, hyresnämnder och arrendenämnder. Varför man just för vissa uppdrag skall ha denna spärregel är svårt alt förstå. Del finns väl knappast någon som i dag vill stå upp och försvara den.

Vi har ju haft och har närliggande exempel på hur pigga och alerta 70-åringar kan vara regeringsledamöter, riksdagsledamöter, landstingsledamöter eller kommunalpolitiker. Därför är det högst förvånande att dessa undanlag med en 70-årsgräns finns. Någon sådan existerar ju inte ute i samhället i övrigt, varken inom föreningar eller inom olika organisationer.

Den här frågan har ju tidigare tagits upp här i riksdagen, bl. a. 1978 då folkpartiet hade en motion just om slopande av övre åldersgräns för samhällsuppdrag. År 1980 hade Jörgen Ullenhag och jag också en motion i samma ärende, där vi begärde att tillämpliga lagar och förordningar skulle ändras så, att ingen övre åldersgräns fastställdes för innehav av offentliga uppdrag. Också utskottet ansåg då att huvudprincipen bör vara att inga övre åldersgränser skall finnas för offentliga uppdrag. Men utskottet menade, att även om starka skäl synes tala mot att bibehålla de existerande övre åldersgränserna för offentliga uppdrag, kunde utskottet inte ställa sig bakom motionärernas krav atl utan närmare utredning slopa dessa gränser.

Man kan fråga sig vad det är som konstitutionsutskottet vill ha utrett. Anser man att det kan finnas vissa fördelar med 70-årsgränsen, eller fungerar det inte bra med 70-åringar i alla de uppdrag - alltså det stora flertalet - som nu finns t. o. m. på hög nivå som jag nyss nämnde?

Jag tycker att utskottsmajoritetens betänkande i år faktiskt är mer vagt än i fjol. Nu säger man att "frågan om de övre åldersgränserna skall slopas eller ej bereds för närvarande inom regeringskansliet. Den prövning som inletts inom regeringskansliet av åldersgränserna bör avvaktas innan ett förnyat ställningstagande görs i frågan."

Utskottet vill tydligen först se vad den prövning som nu görs inom regeringskansliet kommer att leda till och först sedan uttala sin egen viljeinriktning i frågan. Man kan tydligen i dag inte tillstyrka att denna odemokratiska spärr las bort, utan man vill avvakta och se.

Det är ju riktigt som reservanterna i utskottet påpekar att ett fullföljande

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag

115

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Åldersgräns för innehav av offentligt uppdrag

av ställningstagandet i fjol borde ha varit att lagförslag om borttagande av 70-årsspärren skulle kunna antas redan under nästa år. alltså före nästa mandatperiod.

Om nu kammaren skulle gå på utskottsmajoritetens förslag om att vänta och se. skulle jag i ett sådant läge vilja vädja lill regeringen atl med anledning av det beslut som riksdagen tog i fjol skyndsamt lägga fram ett förslagom att den för våra pensionärer kränkande 70-årsgränsen vid vissa offentliga uppdrag slopas.

Personliga kvalifikationer- inte någon godtycklig åldersgräns-måste vara avgörande.

Herr talman! Jag ber med anledning av vad jag här framfört och med anledning av vad Torkel Lindahl tidigare sagt fä yrka bifall lill reservationen.

Anf. 7 WIVI-ANNE CEDEROVIST (s):

Herr talman! Jag vill påminna om att utskottet är helt överens med motionärerna i sakfrågan. Det är viktigt att ta till vara även äldre personers livserfarenhet och kunnande i beslutande församlingar. I den frågan föreligger inga misshälligheter. Utskottet uttalade också sin egen viljeinriktning vid behandlingen av en liknande motion under föregående riksmöte. Vi avvaktar nu regeringens beslut i den här frågan.

Det har tagit ett år-jag är medveten om det-men vi i utskottet litar på att regeringen kommer att beakta riksdagens beslut. Jag skulle nästan vilja fråga Margareta Andrén om man på folkparlihåll starkt misstror regeringen.

Anf. 8 MARGARETA ANDRÉN (fp):

Herr talman! Till Wivi-Anne Cederqvist vill jag säga alt vi på folkpartihåll inte alls misstror regeringen. Vad jag vände mig emot var att det. som jag tycker, åren skillnad i utskoltsbetänkandel i år jämfört med förra året. Förra året tyckte jag mig finna en viss viljeinriktning, precis som Wivi-Anne Cederqvist sade. Men i år saknar jag den uttalade viljan att slopa 70-årsgränsen. Det är därför jag är litet besviken på utskoltsmajoritetens skrivning i år.

Men som jag sade redan i mitt tidigare anförande förutsätter jag att regeringen nu mycket skyndsamt kommer att slutbehandla den här frågan.

Sedan är det också riktigt, hoppas jag. som Wivi-Anne Cederqvist sade, att vi i sak är överens.

Anf. 9 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! Det är också konstitutionsutskottets mening att regeringen skall beakta riksdagens beslut. Det skall inte vara nödvändigt att fatta liknande beslut varje år för att påminna regeringen.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Mom. 1-7

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 8

Utskoftets hemställan bifölls med 285 röster mot 36 för reservationen a' Vissa kommunala
Daniel Tarschys och Torkel Lindahl. 1 ledamot avstod från att rösta. fråeor

6§ Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande

1981/82:5 om användningen av datateknik i riksdagsarbetet

Utskottets hemställan bifölls.

7 S Vissa kommunala frågor

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1981/82:6 om vissa kommunala frågor.

Anf. 10 HILDING JOHANSSON (s):

Herr talman! Vi har från socialdemokratiskt håll återkommit med vår motion om kommunernas och landstingskommunernas möjlighet att delta i internationella opinionsyttringar. Vi vill öppna sådana möjligheter.

Låt mig påminna om att det en gäng var olagligt att delta från kommunernas sida i internationella hjälpaktioner. Kommuner gav dock katastrofhjälp. Det gällde vänorter som hade drabbats av kalastrofer. Men kommunerna gick också in i hjälpaktioner av mera allmän karaktär. I dessa dagar kan det finnas all anledning atl erinra om att ett myckel stort antal kommuner bidrog till Ungernhjälpen för 25 år sedan. Troligen är det fler kommunalmän än jag som deltog i beslut om detta utan att vi efteråt kände oss ha begått något större fel. ' Bakom dessa insatser från kommunernas sida låg humanitära skäl. Men besluten uttryckte också en indignation, en protest mot ryssarnas inmarsch i Ungern.

Så småningom kom en utredning till stånd om kommunernas rätt atl delta i sådana hjälpaktioner. När vi kom till utredningen hade vi skilda meningar, och under de första sammanträdena kämpade vi också mot varandra. När vi började tränga in i materialet, kom vi emellertid alltmer fram till en gemensam ståndpunkt. Och när utredningen var slut kunde vi lägga fram ett enhälligt betänkande, som gick ut på att kommunerna och landstingen skulle ha rätt att lämna katastrofhjälp.

Detta förslag fördes vidare i en proposition till riksdagen, som under stor samstämmighet antog den. Sålunda har kommuner och landsting numera rätt att delta i internationella hjälpaktioner. Såvitt jag har mig bekant har det inte uppstått några som helst olägenheter av denna möjlighet som kommunerna och landstingen har fått.

117

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

Däremot går det enligt rättspraxis inte för kommuner och landsting att vidta andra åtgärder för internationella opinionsyttringar. Det är ett par fall som har tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet och som jag därför vill referera för kammaren. Det första inträffade så tidigt som 1969, då stadsfullmäktige i Stockholm beslöt rekommendera sina organ att inte köpa sydafrikanska varor. Detta beslut överklagades, och ärendet gick till regeringsrätten, som ansåg att kommunen hade överträtt sin kompetens och upphävde beslutet.

Det andra fallet, som också har uppmärksammats mycket, inträffade något senare. Stockholms läns landsting beslöt rekommendera sina organ atl inte inköpa vindruvor och sallad från odlare i USA som inte tecknat avtal med det amerikanska lantarbetarförbundet. Ett enahanda beslut fattades av kommunfullmäktige i Stockholm. Båda besluten upphävdes av regeringsrätten.

Delta är rättsläget f. n.

Motionen syftar till att det skall bli möjligt för kommunerna att delta i internationella opinionsyttringar i situationer då människor trakasseras och över huvud taget förnedras på grund av politiska, sociala, fackliga eller ekonomiska förhållanden.

Låt mig villigt erkänna att det finns vissa komplikationer i att ge kommunerna en sådan rätt. Men nog bör det finnas möjligheter att övervinna dessa problem. Nog känns det kränkande att man inte i en kommun skall kunna få besluta att inte köpa sydafrikanska varor, när man hårt vänder sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken. Nog känns det svårt att behöva fatta beslut som man vet strider mot rättspraxis, om man vill ge uttryck åt sin mening på detta sätt i ett landsting eller i en kommun. Och nog bör det finnas möjligheter att inom lagens råmärken kunna ge uttryck åt sin opinion i sådana här frågor. För några år sedan ansåg man det vara omöjligt när det gäller katastrofhjälpen, men sedan vi utrett ärendet kom vi fram till att det var helt möjligt. Man borde väl i varje fall kunna gå med på en utredning, en prövning av denna fråga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reservationen. På övriga punkter tillstyrker jag utskottets hemställan.

118

Anf. 11 BRITTA HAMMARBACKEN (c);

Herr talman! I slutet av det här betänkandet finns ett särskilt yttrande med anledning av en centermotion från allmänna motionstiden. Den motionen har titeln Riktlinjer för samhällsutvecklingen, och jag har begärt ordet för att få tillfälle atl litet kommentera motionens tema; Hur uppnår vi god kvalitet i vårt liv?

Enligt min mening är del speciellt viktigt all vi vågar ställa oss den frågan i en tid som är så präglad av ekonomisk debatt som den vi upplever nu. Ingen vill väl sätta i fråga att ekonomin är en hörnpelare isamhällsbygget. men vi motionärer anser att vi också måste bygga framtidens samhälle med hjälp av andra hörnpelare.

I vår motion har vi velat peka på alt vi behöver ett vidare synsätt, som utgår från helhetsbegreppet människa-samhälle.

En sådan helhetssyn innebär alt reformeringen av vårt samhälle aldrig behöver upphöra i kärva ekonomiska lider. Vi måste emellertid våga söka nya former av lösningar, när vi märker behovet av förändringar.

En sådan helhetssyn innebär bl. a. att vi respekterar alla människors lika värde och rätt samt atl vi utsträcker vår jämlikhetsambilion över åldrar och hudfärger, över tid och rum, över kön och yrken.

Med en sådan helhetssyn kommer vi kanske så småningom att lära oss att hushålla med våra resurser - både naturens resurser och de mänskliga. På köpet kanske vi upptäcker att vi dessutom gynnar samhällsekonomin. Det är nämligen så alt en ökad materiell levnadsstandard inte nödvändigtvis förbättrar människans välbefinnande. Jag tror det är viktigt att tillägga: åtminstone inte här i vårt skyddade hörn av världen. Tvärtom kan ju den materiella standardökningen ske lill ett så pass högt pris på andra områden atl resultatet blir en försämrad totalsituation för den enskilda människan.

Vi riskerar att värdera en ntveckling bara i kvantitativa termer i dag. Vi skyggar för den kvalitativa debatten. Vi skyggar för att människor känner sig onödiga i vårt samhälle - eller alltför stressade och upptagna. Vi skyggar för att ungefär var fjärde svensk lever ett liv där ångest, oro, trötthet eller nedstämdhet är förfärande vardagligt. Vi skyggar för att 2 000 svenskar årligen tar sitt liv och ungefär 20 000 försöker göra del.

Vi har accepterat principen att vi skall visa solidaritet med dem som behöver hjälp. Men det har skett mer och mer via skattsedeln och genom ekonomiska skyddsnät. Och det har visat sig vara otillräckligt. Vi behöver en form av solidaritet som är anspråkslös men som fyller ett oändligt stort tomrum i dag. Problemet är att vi ofta här i riksdagen känner oss handfallna, när vi inte kan ta till de sedvanliga mekanismerna. Vi kan inte lagstifta om varsamhet, och vi kan inte heller från den här kammaren reglera omsorgen. Och inte heller kan vi klara att skriva paragrafer om att bry sig om. Vi behöver samhällets uppmuntran och stöd lill ett nytänkande i det här fallet, men vi får inte gömma oss och glömma bort att det til syvende og sidsl kommer an på oss själva helt och hållet.

Livskvalitet måste med nödvändighet ha olika innehåll för olika människor. Samhällets uppgift kan bara vara att försöka underlätta för sina medborgare att gemensamt skapa sig en tillvaro med livskvalitet. Vår motion ger exempel på olika vägar alt gå för atl nå det målet. Det innebär också att den har spaltats upp på olika utskott. Behandlingen har blivit något splittrad, och det tycker jag är beklagligt, eftersom jag tror att vi behöver en samlad debatt i de här frågorna. Men ändå har den del av motionen som behandlas i dag och som behandlats av konstitutionsutskottet ett grundläggande tema, nämligen möjlighet att påverka. Det är genom att delta och våga göra en insats som vi kan förändra vårt samhälle i mänsklig riktning. I betänkandet görs en uppräkning av de initiativ som regeringen har tagit för atl stärka den enskildes möjligheter att själv påverka, de försök som pågår, de utvärderingarman väntar på och de utredningar man har tillsatt, som arbetar med de

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

119

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

120

långsiktiga frågorna. Jag tror att det är rätt väg. Det är här vi måste börja: hos oss själva. Vi behöver ökat självförtroende och ökade möjligheter, Låt mig ge några exempel:

Lokala initiativ och lokalt ansvar måste få ökat spelrum framöver. Det är viktigt för hela det politiska systemet i vårt land att människorna känner ökad delaktighet i besluten. Det är viktigt att vi har detta som riktmärke när vi arbetar med det kommunala styrelseskicket. Blicken måste nu vändas mer mot det kommunala basplanet. Jag tror inte att det är så viktigt att inrätta fler komniunalrådsposler. oppositionsrådsposter, politiska sekreterare och annat, utan man måste i dag se det som mindre angeläget än strävandena att förbättra den kommunala demokratins verkligt lokala förankring. I lokala organ sker samhällsskolningen. träningen för kommande uppdrag i kommuner, landsting och riksdag. Det fyller alltså en demokratisk funktion. De tidigare svaga grupperna deltar på ett helt annat sätt i det lokala föreningslivet. Allt fler människor får uppleva att de drarsitt strå till stacken. De känner sitt värde, och de blir värderade. Vi har nått en litet bit på vägen till det goda samhället. Men det behövs i det arbetet lyhördhet, uppslagsrikedom och förmåga att engagera.

Folkrörelserna fullgör viktiga demokratiska funktioner i vårt land. Folkrörelselanken innebär att fler skall kunna vara aktiva och ta ansvar i samhällsarbetet. Fler skall få tillfälle att engagera sig, aktivt skaffa sig kunskaper i samhällsfrågor och delta i opinionsbildning. Alla skall kunna känna att de behövs. En sådan tanke innebär att makten fördelas mellan många människor. Att vara. med och fatta beslut skall vara en del av vardagen.

Om man uppfattar folkrörelsearbetet så, kan folkrörelserna-det vet jag-spela en oerhört viktig roll i framtiden när det gäller demokratin.

Den fjärde aspeklen på den framlida planeringen .som jag skulle vilja ta upp i dag är ungdomens engagemang i samhällsarbetet.

Vi vet från undersökningar av olika slag att värderingar och attityder grundläggs av förhållanden som råder i ungdomsåren. Den allmänna ekonomiska och kulturella miljön påverkar, liksom hem, skola och föreningsliv. Vi vet också att ungdomsgrupperna är underrepresenterade i de kommunala församlingarna. Men från demokratisk utgångspunkt kan ingen uppgift vara viktigare än att på ett aktivt sätt engagera ungdomen i samhällsarbetet. Här har de politiska partierna och folkrörelserna en nyckelroll. Det är allas vårt ansvar att fullfölja en sådan planering att vi får med ungdomen i det framtida arbetet.

Jag har ett förslag till riktlinje för samhällsutvecklingen, till utgångspunkt för livskvalitet och till samlande motto. Vår paroll måste vara; Kunskap måste förenas med känsla, för att det skal| leda till förnuft.

Hilding Johansson har i sitt anförande kommenterat socialdemokraternas reservation i betänkandet med anledning av en helt annan motion. Jag har kanske ingen anledning att gå i svaromål, eftersom utskottets talesman i den delen står efter mig på talarlistan. Tiden tillåter det väl knappast heller.

Jag skulle bara helt kort vilja konstatera att liknande motioner debatterats

tidigare här i kammaren med förtjänstfullt agerande av Bertil Fiskesjö m. fl. från centern. Eftersom vi från centerns sida inte har ändrat ståndpunkt i den principiella frågan, vill jag bara hänvisa till tidigare protokoll i ärendet.

Jag hoppas att det har framgått, herr talman, att jag inte har något yrkande utöver utskottels hemställan. Jag avslutar alltså med all på alla punkter yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde Pär Granstedt, Erik Larsson. Arne Lindberg. Ingegärd Oskarsson, Sture Korpås och Gunhild Bolander (alla c).

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

Anf. 12 ANDERS BJÖRCK (m);

Herr talman! Innan jag säger några ord om den reservation som är fogad till utskotlsbetänkandet vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på det uttalande utskottet gör med anledning av motionen 490 av Gunnar Biörck i Värmdö och förste vice talmannen Ingegerd Troedsson om principerna för tillsättning av kommunala tjänster. Där sägs: "Utskottet anser att även kommunerna i princip bör följa allmänt erkända meritvärderingsprinciper såsom förtjänst och skicklighet vid tjänstetillsättningar."

Nu möter det emellertid stora problem alt ge ett uttalande av detta slag en direkt rättsverkan motsvarande den som finns på den statliga sektorn. Det skulle förutsätta en långtgående utbyggnad av besvärssystemet. Men atl konstitutionsutskottet gjort delta uttalande bör vara ett allvarligt memento för kommunerna vid framlida ijånstetillsältningsärenden. Kommunerna bör följa principerna om förtjänst och skicklighet och ingenting annat när det gäller tjänstetillsättningar, självfallet undantaget rent politiska sådana.

Beträffande den socialdemokratiska reservationen finns det anledning att vara skarpt kritisk. I ett läge dår Sverige kämpar med stora problem, vilket inte minst gäller verksamheten i kommunerna, föreslår socialdemokraterna att man skall vidga den konimunala kompetensen så alt del blir tillåtet för kommunerna att i solidaritetssyfte vidta bojkottaktioner och andra åtgärder på det internationella planet.

Vad innebår detta? Jo. det innebär att vi vidgar den kommunala kompetensen till atl handla även om utrikespolitik. Vi för in ett nytt moment i det kommunala arbetet som kommer atl kosta både lid och pengar. Jag ser framför mig de ändlösa debatterna i kommunala församlingar, ibland grundade pä otillräckligt underlag - för kommunerna har ju inga utrikespolitiska kanslier -, om hur kommunerna skall ställa sig lill de stora världsfrågorna.

Litar inte socialdemokraterna på riksdag och regering? Tycker ni del är rimligt atl ha ett system där olika kommuner stöder olika riktningar i utrikespolitiska frågor? Har ni förstått vad detta kan leda till för vårt lands internationella rykte och trovärdighet? Har ni en uppfattning om med vilken oerhörd noggrannhet man i vissa länder följer vad som beslutas i det här landet och vilka typer av aktioner som vi vidtar? Har ni ingen föreställning om hur oerhört känsliga ledare i andra länder är när det gäller utrikespoli-

121

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

tiska aktiviteter i Sverige? Tror ni att de i alla lägen kommer att kunna skilja på vad Stockholms kommun uttalar och vad Sveriges riksdag uttalar?

Jag frågar vidare: Har ni en uppfattning om vad en lagändring kan kosta i tid och pengar? Är det verkligen rimligt alt i dagens besvärliga läge ge sig in på denna lyp av verksamhet?

Nej. vi har nog med bekymmer ändå utan all skapa ytterligare problem. Jag vill på utskottets vägnar yrka avslag på reservationen. Det vore djupt olyckligt om den bifölls. Jag tvivlar bestämt pä att socialdemokraterna i riksdagen verkligen har med sina partivänner ute på fältet i denna fråga. De önskar säkert som alla andra kommunalpolitiker arbeta med konkreta kommunala frågor i stället för med utrikespolitik. Säkerligen skulle föraktet för politikerna öka ytterligare den dag kommunerna blev utrikespolitiska debattfora.

Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationen.

122

Anf. 13 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Stödet till barnfamiljerna har i årtionden varit honnörsbegrepp inom svensk politik. Alla partier har varit överens om att det behövs särskilda insatser för alt trygga barnomsorgen och barnfamiljernas ekonomi. Men vad är det egentligen som vi har åstadkommit?

Den ensidiga satsningen på kommunal barnomsorg har lett lill vad som kanske kan betraktas som den mest upprörande sociala orättvisan i vårt land. De familjer som har lyckats få in sina barn på kommunala daghem eller familjedaghem får kraftiga subventioner av samhållet, medan de familjer som inte har lyckats med detta eller inte vill ha sina barn på kommunala daghem inte bara går miste om dessa subventioner utan dessutom via skattsedeln får bidra till den subvention som andra får. Härtill kommer den skattebelastning som drabbar de familjer som föredrar eller tvingas att lösa barnomsorgen genom att en av föräldrarna stannar hemma.

Statens och kommunernas kostnader för barnomsorgen innevarande år uppgår till i runda tal 14 miljarder kronor. Härav betalar kommunerna 7,5 miljarder kronor. Genom avgifter inflyter ca i miljard. Nettokostnaden för kommunerna år således ungefår 6.5 miljarder kronor.

Sekretariatet för framtidsstudier visar i en nyligen publicerad rapport att kostnaderna för barnomsorgen i fasta priser har ökat med ca 600 % under perioden 1970-1982. Räknar man in den ökade personaltätheten, blir ökningen i genomsnitt 18 % per år.

Trots dessa enorma satsningar har vi inte på långa vägar lyckats lösa barnomsorgsfrågan. Kostnaderna växer oss över huvudet utan alt våra problem blir lösta. Det är nödvändigt att vi börjar tänka i nya banor, och jag lyssnade med intresse på Britta Hammarbackens anförande.

I fråga om barnomsorgen har ett antal kommuner själva tagit initiativ till att försöka åstadkomma en rättvisare fördelning av det kommunala stödet till barnfamiljerna och samtidigt ge barnfamiljerna i den egna kommunen större valfrihet vid valet av barnomsorgsform. särskilt för de minsta barnen.

Min egen hemkommun. Göteborg, har i dagarna skrivit till regeringen

med en hemställan om ändringar i lagstiftningen för all möjliggöra för Nr 13 kommunerna att införa kommunal vårdnadsersättning till småbarnsföräld- Onsdagen den rar. Kommunen anser alt en ändring av lagen skulle ge konimunerna ökad 28 oktober 1981

handlingsfrihet inom barnomsorgens område, något som är mycket väsenl- _

Vissa kommunala frågor

ligt när det gäller all skapa rättvisa och valfrihet för den enskilde och hitta lösningar som passar de lokala förhållandena.

Frågan har aktualiserats såväl i en motion av Ingegerd Troedsson. 1980/81:366, som i min motion nr 239. Frågan berördes också i motion 1980/81:704 av Ann-Calhrine Haglund m. fl. vilken behandlades i socialutskottets betänkande 1980/81:28och som i våras av riksdagen remitterades till familjeekonomiska kommittén.

Konstitutionsutskottet hänvisar i sitt nu aktuella betänkande 1981/82:6 till att regeringsrätten nyligen fastställt all införandet av kommunal vårdnadsersättning f. n. inte ryms inom den kommunala kompetensen. Utskottet konstaterar ulan motivering atl del inte är berett atl förorda erforderlig lagändring.

Jag kan väl förstå atl utskottet hesilerat inför de svårigheter av praktisk och principiell art som uppenbarligen finns. Här har emellertid flera kommuner seriöst diskuterat och t. o. m. fattat beslut om kommunal vårdnadsersättning. Uppenbarligen har de funnit all fördelarna uppväger nackdelarna.

Jag kan inte se något skäl till atl riksdagen inte skulle gå kommunerna till mötes och hos regeringen begära den förutsättningslösa utredning som jag efterlyser i min motion.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 1980/81:239.

Anf. 14 HILDING JOHANSSON (s):

Herr talman! Låt mig få börja med den fråga som den senaste ärade talaren tog upp.

Det är uppenbart att med den gällande lagstiftningen finns ingen som helst möjlighet för en kommun atl införa kommunal vårdnadsersättning till föräldrar utan alt begå ett lagbrott. Jag vill erinra om att föråldrabalken i sitt åttonde kapitel. 2 och 3 SS. ålägger vårdnadshavaren att i skilda avseenden dra försorg om barnet. Det är inte möjligt för kommunen atl falla ett beslut som upphäver föråldrabalken. och för egen del ställer jag mig helt avvisande till tanken att ändra föråldrabalken på ett sådant sätt atl man kan lyfta bort skyldigheten från vårdnadshavaren och lämna över den lill kommunen:

Såvitt jag förstår stämmer delta dåligt med de tankegångar som i övrigt utvecklats från moderat håll.

Samtidigt måste ju ett sådant här kommunalt åtagande betyda ökade kostnader för kommunen. Men från moderat håll har man numera gått in för att man vill ha ett skatietak. Hur går detta ihop?

I det inlägg som Anders Björck höll mot vår reservation verkade det närmast som om all världens bekymmer skulle drabba oss. om kommuner skulle få rätt att göra opinionsyttringar i form av att inte köpa sydafrikanska varor. Det skulle bli oändliga debatter, säger Anders Björck. Ja. del får man väl i så fall finna sig i. men jag tror inte att risken är så stor. Jag har bara

123

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

upplevt en sådan manifestation. Del var 1956, i fråga om Ungern. Det rådde fullständig enhällighet i den dåvarande drätselkammaren, och samma enhällighel spred sig till fullmäktige.

Det är klart att den här frågan har sina komplikationer. Men låt oss hålla oss lill detta exempel: Vilka svårigheter skulle inträda för utrikesdepartementet och för Sverige i dess helhet, om t. ex. Nässjö kommun skulle besluta att inte köpa sydafrikanska varor?

Det skulle vara intressant om Anders Björck kunde utveckla de svårigheter som skulle uppstå för Nässjö kommun men också för Sverige genom ett sådant beslut av kommunfullmäktige i Nässjö. Troligen skulle man bara uppfatta det som en manifestation.

Jag skall bara ta upp en sak lill i Anders Björcks inlägg. Han betvivlade att några andra än socialdemokraterna i riksdagen stod bakom den här tanken. Ja, några till är det nog, Anders Björck. Del finns nämligen ett enhälligt beslut på en socialdemokratisk partikongress om att man skall ge kommunerna sådana rättigheter. Jag tror att partikongressen bättre uttrycker opinionerna inom socialdemokratin än Anders Björcks bedömning. Och det politikerförakt som skulle uppkomma om vi inför denna rått, det kommer att spridas av moderater vars högsta önskan är kommunalt skatietak.

Det blir inget politikerförakt, om man uttalar att man inte skall köpa sydafrikanska varor - annat ån möjligen från dem som utgör någon sorts Sydafrikalobby häri Sverige; del finns tydligenen sådan. Jag kan inte se att vi äventyrar svensk neutralitetspolitik genom att införa en rått för kommunerna att fatta sådana beslut. Vid vilket tillfälle har denna neutralitetspolitik kommit att äventyras genom att kommunerna fått ge katastrofhjälp?

Anf. 15 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Hilding Johansson hänvisar till föräldrabalkens bestämmelse att föräldrarna har ansvar för barnen. Jag har litet svårt atl förstå kopplingen av förslaget om kommunal vårdnadsersättning till föräldrabalkens bestämmelser. Nu besitter jag inte Hilding Johanssons eminenta kunskaper i konstitutionella frågor, men det faktum alt kommunerna önskar fördela stödet till barnfamiljerna pä ett mera rättvist sått upphäver såvitt jag kan se inte föräldrarnas ansvar för barnen. Vi har aldrig resonerat så t. ex. när det gäller barnbidragen.

Det blir ökade kostnader, säger Hilding Johansson. Faktum är ju att kommunerna själva bedömer situationen så, att de kan ge barnfamiljerna ett ökat stöd inom de befintliga ekonomiska ramarna. Jag kan inte se att vi bör hindra kommunerna att fatta beslut om hur de skall disponera sina egna medel.

Del är god moderat politik att ge såväl enskilda människor som kommuner ökad valfrihet.

gällde om vi skall köpa sydafrikansk frukt eller inte. Han antyder t. o. m.. Nr 13

herr talman, att de som är emot den skulle tillhöra någon sorts Sydafrika- Onsdagen den

lobby, vilket jag finner utomordentligt tarvligt. 28 oktober 1981

Vad står det, herr talman, i reservationen? Jo, där står;

"I motion 1980/81:652 föreslås att kommunernas och landstingskommu- Vissa kommunala nernas kompetens vidgas så att det blir tillåtet för kommunerna att i fråeor solidaritetssyfte vidta bojkottaklioner och andra åtgärder på det internationella planet."

Hilding Johansson frågar vilka problem det blir. om Nässjö kommun beslutar att icke köpa sydafrikansk frukt. Det blir säkert inga problem. Men om Trollhättans kommun i ett upprört läge t. ex. beslutar att icke köpa libysk olja eller att göra någonting motsvarande när det gäller Iran och uttalar sig i klumpiga ordalag, då kan det - även om herr partiledaren Palme har sagt att Iran med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner - bli farligt, Hilding Johansson i Trollhättan. Del kan bli utomordentligt farligt. Jag skulle kunna räkna upp en rad andra exempel, för när det gäller oljan handlar det väl om något om internationella bojkottaktioner och liknande. Det torde vara mycket mer aktuellt ån några apelsiner från Sydafrika.

Då man vet. herr talman, hur utomordentligt känsliga herrar Khadaffi. Khomeini etc. är. så tror jag det år något tryggare för det här landet att Sveriges riksdag sköter de utrikespolitiska bedömningarna - åven om jag erkänner att det även här ibland förvisso kan begås misstag.

Herr Johansson säger att den socialdemokratiska partikongressen förmodligen vet bättre än jag vad det socialdemokratiska partiet tycker. Ja, jag vet inte hur noggrant man har diskuterat den hår frågan på den socialdemokratiska partikongressen. Men har kongressen fattat sitt beslut på underlag av en föredragning av den typ som herr Johansson just gav. då vågar jag påslå atl risken är stor alt den har handlat helt i blindo.

Anf. 17 HILDING JOHANSSON (s);

Herr talman! Anders Björck har en förmåga som de flesta inte använder sig av, nämligen att ge betyg åt människor. Men de är subjektiva - så subjektiva att det inte finns någon anledning alt resonera om dem.

I sakfrågan vill jag såga att jag inte skall ta upp en stor utrikespolitisk debatt vid delta tillfälle. Men bakom Anders Björcks sliillningstagande ligger ju att han inte litar på kommunerna. De kan inte bedöma de här frågorna, enligt Anders Björck. Det är förmynderskapet över kommunerna som man vill applicera även på den här punkten, och det ler sig för mig väldigt främmande. Den som har tillhört en fullmäktigeförsamling under en följd av år vet alt en sådan församling handlägger ärendena med största omsorg och noggrannhet. Men alla i denna församling kan vid vissa tillfällen vilja delta i en internationell aktion, precis som man gjorde 1956 i fråga om Ungern. Det kan fullmäktigeförsamlingen inte göra om den vill hålla sig inom lagens råmärken. Är det inte fel att ha en sådan situation?

Sedan kan jag inte låta bli att göra den reflexionen att Anders Björck

125

Nr 13 tydligen fortfarande anser sig båttre bedöma opinionerna inom det

Onsdagen den socialdemokratiska partiet ån en socialdemokratisk partikongress gör. Jag

28 oktober 1981 hade ingen föredragning i den hår frågan vid partikongressen, så Anders

_____________ Björck behöver inte vara rädd att kongressen blev vilseledd - han anser ju att

Vissa kommunala jag vilseleder. Det var den dåvarande utrikesministern som gjorde föredrag-

frågor

ningen. Självfallet underkänner Anders Björck honom, men det får Anders Björck göra. Vi tänker inte inom socialdemokratin göra moderalen Anders Björck till vår riktkarl.

F. ö. kan jag inte låta bli att också göra den stilla reflexionen att i det här ärendet verkar det som om man från de borgerliga i konstitutionsutskottet släpper fram företrådarna för moderaterna. Skall det uppfattas som en händelse som ser ut som en tanke, eller år del en tillfällighet?

Jag har inte beskyllt Anders Björck för att tillhöra någon Sydafrikalobby. men det finns väl en sådan hår i landet i alla fall. Och kan del vara farligt att förbjuda import av sydafrikansk frukt? Jag har nu fått svaret från Anders Björck, att del inte år farligt, och då bordet inte hellervara någon större risk att ge kommunerna denna rätt.

Till Sonja Rembo vill jag säga atl de skäl jag åberopade är de som länsstyrelsen i Viisterbottens lån har anfört när del gäller fallet Robertsfors. och de går igen i de domskål som regeringsrätten har anfört. Regeringsrätten representerar ju ändå en betydande juridisk kompetens. Det går inte att inrymma delta i kommunallagen med mindre än att man får en specialbe-slämmelse. Jag antar alt länsstyrelsen i Västerbotten, för vilken väl Sonja Rembo har respekt, har sett saken pä det här sättet. Det är nämligen så att bestämmelser av delta slag inte farstå i molsåttning till varandra, och så länge vi har denna bestämmelse i föråldrabalken år det inte möjligt för en kommun att lämna sådana bidrag.

Att jagsedan anser det vara fel med bidrag är en annan sak, men del är helt enkelt inte möjligt atl göra på det sålt som föreslagits. Jag anser det vara fel alt ändra i kommunallagen för att där skriva in en specialbeslämmelse, även om en del kommuner skriver och begär det.

126

Anf. 18 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr talman! Alla betyg år subjektiva, det vet vi ju. Jag förstår att Hilding Johansson inte vill bli betygsatt. Helt följdriktigt föreslår också hans parti att betygen skall avskaffas åven i skolan, men vi kanske kan få ha dem kvar ett litet tag i riksdagen i varje fall. Jag tror de behövs, speciellt i den här debatten.

Jag har ingen som helst önskan att bli riktkarl för det socialdemokratiska partiet, allra minst i utrikespolitiska frågor, Ni har ju för övrigt redan en sådan i utrikespolitiska frågor, nämligen partiledaren Olof Palme. Han bör väl då också vara riktkarl för socialdemokratiska minoriteter eller majoriteter ute i landets kommuner. Meningen är väl ändå att det skall bli någon form av gemensamt uppträdande, så att det blir någon kraft i bojkotterna. Det är det som gör mig orolig.

Jag citerade uttalandet om den pedantiska noggrannheten i uppbyggnaden

av Irans demokratiska institutioner. Är det den typen av uttalande som man Nr 13

skall anta ute i kommunerna? Jag erinrar mig när samme partiledare med sin Onsdagen den

hustru åkte till Cuba på ett goodwillbesök samtidigt som Cuba hade många 28 oktober 1981

tusen man i Afrika. Är det den typen av solidarileisaktioner som man skall_____

göra ute i kommunerna? Jagerinrar mig orden från samme partiledare om att Vissa kommunala demokratin skulle segra i Vietnam bara FNL hade vunnit. Nu får vi ta emot frågor hundratusentals båtflyktingar därifrån. Är det den typen av uttalanden man skall göra ute i kommunerna? Jag erinrar mig också atl samme partiledare såg till att hans partivän Dom Mintoff nere på Malla fick sin nya porlamentssal betald av den här riksdagen, herr talman - samme partiledare som i dag förföljer den borgerliga oppositionen på ön. Är det meningen att kommunerna skall göra detsamma med vänner ute i viirlden?

Är det den typen av riktlinjer vi skall få för verksamheten, då blir jag väldigt orolig. Jag tycker att de hår exemplen synnerligen vål visar vad det kan handla om ute i kommunerna.

Sedan är det ju på det sättet att vi i dag har- låt tiss inte blunda för del! -smågrupper och små partier ute i kommunerna som ibland har kloka och vettiga krav på sitt kommunala program men som också kan vara extremt inställda i olika frågor, inte minst utrikespolitiska. Skall den typen av smågrupper få ta upp dyrbar tid ute i kommunerna, som kämpar, som jag sade, med besvärliga problem? Vi har haft smågrupper i kommunerna som har haft anknytning till FNL-rörelsen, arabgrupper och Israelgrupper och annat. Skall vi verkligen släppa loss dem i kommunfullmäktige? Jag måste nog säga att jag känner den yttersta tvekan på den här punkten, och jag är övertygad om - trots vad Hilding Johansson sade om den socialdemokratiska partikongressen - att många socialdemokrater åndå betackar sig för att fä in sådana diskussioner lite i kommunernas församlingar.

Får jag slutligen säga att Hilding Johansson nog inte i dét förhållandet atl jag företräder utskottet i denna fråga behöver lägga in mera ån vad del egentligen är värt. Vi har många gånger på borgerligt håll låtit åven herr Johansson företräda utskottet i dess helhet ulan atl dra några större växlar på dessa framträdanden,

Anf. 19 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Regeringsrätten konstaterar i sill domslut att det med nuvarande lagstiftning inte är möjligt för konimunerna att införa kommunal vårdnadsersättnjng. Vad jag och mina medmotionårer efterlyser är just en förutsättningslös utredning om vilka lagändringar som kan genomföras för att ge kommunerna denna möjlighet att på ett betydligt rättvisare sätt än vad som nu sker fördela det avsevärda stöd som barnfamiljerna får.

Detta är en angelägen fråga, och jag förstår fortfarande inte kallsinnighcT ten från utskottets sida att utan motivering avstyrka motionerna.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Vissa kommunala frågor

att han här för utskottets talan. Jag har endast gjort mina stilla reflexioner, och jag anser all det är fel att ändra lagen så att det blir möjligt för kommunerna atl dela ut ersättning för värd av barn. Har man denna uppfattning, bör man knappast använda sin tid och kraft till att utreda olika sådana möjligheter. Det får de göra som anser att denna lag skall ändras så att möjligheter öppnas för konimunala vårdnadsbidrag.

När det giiller polemiken mellan Anders Björck och mig misstänker jag att vi aldrig lär kunna övertyga varandra i denna fråga. Men vad är det Anders Björck säger? Han tar upp en rad uttalanden av Olof Palme. Nu har han uttömt denna kritik av Olof Palme, men vad har del med denna fråga att skaffa? Såvitt jag har mig bekant sitter inte Olof Palme som fullmäktig i någon kommun här i Sverige. Och det år sällan som kommunerna över huvud taget diskuterar utrikespolitiska spörsmål. Men det kommer upp just krav på att man inte skall köpa sydafrikansk frukt eller liknande krav. Dessa måste kommunerna nu avvisa, om de skall hålla sig inom lagens råmärken. Och Anders Björck vill inte ett ögonblick öppna möjligheterna för kommunerna att handla på denna punkt.

Bakom denna inställning ligger för det första en rädsla för att kommunerna inte behärskar dessa spörsmål. De har inte utrikesdepartementet att falla tillbaka på. För det andra grundar sig ställningstagandet på en rädsla för att behandlingen i kommunerna skall la för lång tid. Men det bestämmer ju kommunerna själva över. Så mycket självstyrelse får väl ändå kommunerna ha att de kan avgöra hur mycket lid de skall använda för atl behandla den ena eller den andra frågan. För det tredje bottnar ställningstagandet i en risk för att kommunernas ekonomi skall försämras. Vi har diskuterat kommunernas ekonomi många gånger, och här vill moderaterna sätta in sitt skattetak, som är ett hot mot den kommunala självstyrelsen. Men inte kan det väl vara av avgörande betydelse för kommunernas ekonomi att de får köpa varor från Sydafrika. Det år vål ändå fel att resonera på del sättet. För i varje fall det stora flertalet kommuner har detta inte del ringaste med ekonomin i kommunen aft skaffa. Men frågan har en moralisk sida. Kommunerna vill ge uttryck för sin indignation, sin avsky för apartheidpolitiken. Då bör det finnas möjlighet att göra delta från kommunernas sida.

128

Anf. 21 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr talman! Nej, herr Johansson, jag har inte. som ni sade. uttömt min kritik av Olof Palme. Den är outtömlig.

Herr Johansson frågar: Vad har det Anders Björck säger om utrikespolitik med denna debatt att göra? Ja. det kan man fråga sig. Men slutsatsen av det resonemanget blir med all önskvärd tydlighet: Vad har utrikespolitik med det kommunala arbetet att göra?

Anf. 22 HILDING JOHANSSON (s):

Herr talman! Anders Björck kan säkert rada upp ytterligare kritik mot Olof Palme, helt enkelt därför att Anders Björck anseratt praktiskt taget allt

vad Olof Palme säger och gör år fel. Och eftersom Olof Palme är en mycket aktiv person, måste det bli ett rikt förråd för Anders Björck att ösa ur.

När det gäller den grundläggande frågan, om kommunerna har med utrikespolitik att skaffa, så finns det situationer i Sverige liksom i andra demokratier där det rullar fram opinioner. I mitt huvudanförande erinrade jag om Ungernhändelsen. Det är möjligt atl Anders Björck, om han då hade suttit i stadsfullmäktige i Nässjö, skulle ha ställt sig upp och sagt: Detta vill jag inte vara med om, vi skall inte ge oss in på något utrikespolitiskt äventyr. Anders Björcks partivänner i stadsfullmäktige, som jag tillhörde vid den tidpunkten, slöt upp bakom ett yrkande som jag ställde i frågan.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för fackföreningsavgifter

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 a

Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion 239 av Sonja Rembom. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 1 b

Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot 159 för reservationen av Hilding Johansson m. fl.

Mom. 1 c och 2-4 Utskottets hemställan bifölls.

8 § Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkande

1981/82:7 om slopande av uttrycket "allmänna inrättningar" i lagstiftningen

Skatteutskottets betänkande

1981/82:1 om kommunernas skattskyldighet för inkomst av rörelse

Vad utskotten hemställt bifölls.

9 § Avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för fackföreningsavgifter

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1981/82:2 om avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för fackföreningsavgifter.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för fackföreningsavgifter

130

gifter utgår utskottet från en tes om en likformighet mellan arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer. Denna tes är falsk och bygger i grunden på ett rent borgerligt tänkande.

Utgångspunkten för ett resonemang om detta måste vara motsättningen mellan kapital och arbete. Dessa två storheter år inte jämbördiga i en kapitalistisk ekonomi. Maklen. beslutanderätten över produktionsmedlen, utgår från ägandet. Del år arbetsköparen som beslutar över produktionens totala innehåll, och del är också han som beslutar om dess kvantitet. Det är han som beslutar om de ramar inom vilka förhandlingar möjligen kan komma till stånd. Efter förhandlingar beslutar han åndå som han vill. Det är alltså inte fråga om jämställdhet eller likformighet mellan dessa två motsatta intressen.

Skulle det finnas en likformighet eller jämställdhet mellan de tvä oförenliga storheterna kapital och arbete, skulle inte längre de kapitalistiska ägandeformerna finnas kvar. Då skulle nämligen arbetet vara det element som beslutanderätten utgick frän. vilket skulle medföra arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen.

Inte heller kan en fråga om likformig behandling få vara utgångspunkten når det gäller atl hävda de arbetandes och deras organisationers demokratiska rättigheter på jobbet. Där råder inte demokrati, utan fåtalets diktatur. Dår bestämmer kapitalägarna, oavsett de olika lagarna på arbetsmarknadens område.

Att ansluta sig lill en tes om likformighet mellan arbete och kapital - i detta fall om likformighet mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisation -innebär för ett arbetarparti alt det avhänder sig möjligheten alt verka för kapitalismens fall och socialismens införande.

Herr talman! Efter denna inledning utifrån ideologiska utgångspunkter vill jag komma in på själva sakfrågan. I utskottets betänkande talas det om att "förbudet mot avdrag för fackföreningsavgifter kompenseras av skattefrihet för konfliktbidrag". Detta resonemang fullföljer senare utskottet med att konstatera att "endast en del av de inflytande avgifterna används för konfliktändamål", vilket är sant. Det är endast omkring 5 % av avgifterna till fackföreningarna som utgör avgifter till konfliktstöd. Motiveringen att hela fackföreningsavgiften skall vara förbjuden att dra av därför att den kompenseras av skattefrihet för konfliktbidrag och att detta skall jämföras med behandlingen av avgifter till arbetsgivarorganisation kan inte accepteras.

Frågan om produktionsavgifter diskuterades även vid årets LO-kongress. Där beslutades att i avvaktan på möjligheter till införande av produktionsavgifter - något som inom parentes sagt jag inte är speciellt intresserad av, vilket framgår av motionen - skulle kravet om skattebefrielse för fackföreningsavgifter drivas. Den väg som LO-kongressen valt går i hnje med den motion som jag m. fl. skrev i januari i år. Att därför göra en utredning om likformighet mellan avgifterna som socialdemokraterna anslutit sig till överensstämmer inte med LO-kongressens beslut. Det kan tyckas att det finns orättvisor, och detta framfördes i några mofioner. Men det var inte en

utredning om likformighet som beställdes utan en utredning om avdragsrält för fackföreningsavgifter. Det beslutet ansluter till vår motion.

Utskottet säger vidare i belänkandet:

"Utskottet är medvetet om alt en avdragsrätt för fackföreningsavgifler som tillgodoser såväl arbetstagarnas som arbetsgivarnas intressen är praktiskt svår att genomföra."

Jag kan inte finna anledning lill att en avdragsrält för fackföreningsavgifter måste "tillgodose" arbetsgivarintressen. Del faller på sin egen orimlighet. Tvärtom står ett sådant genomförande i motsättning lill arbelsköparnas objektiva intressen. En avdragsrätt för fackföreningsavgifter vid beskattningen bör rimligen i förlängningen leda till möjligheter lill en starkare facklig organisation. Detta kan knappast gagna arbetsköparinlresset. såvida det inte leder till ytterligare samarbetsformer som främst till syvende og sidst gagnar kapilalintressena. Alltså: frågan om likformighet så som den uttrycks i betänkandet är ett rent borgerligt intresse, till vilket de borgerliga partierna ensamma borde ha fått ansluta sig.

Jag yrkar bifall till motion 1980/81:15.33.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för fack-fören ingsa v gifter

Anf. 24 VALTER KRISTENSON (s):

Herr talman! Låt mig bara kort beröra det som Tommy Franzén började med. nämligen frågan om beslutanderätten i förelagen. Det är inte så atl Tommy Franzéns motion ger anledning att ta upp denna fråga i det här utskottsbetänkandet. Vi har andra tillfållen atl diskutera vem som skall ha beslutanderätten i förelagen, hur denna skall utövas osv.

Nu gäller det en passus i en skallelag. och där är del riksdagen som bestämmer - del är här vi ska ta besluten. Såvitt jag kan bedöma är skatteutskottet helt överens med Tommy Franzén. Utskottet uttalade nederst pä s 8:

"Skatteutskottet har tidigare uttalat att skillnaden i den skattemässiga behandlingen av avgifter till fackföreningar och lill vissa arbetsgivarorganisationer är olillfredställande och bör undanröjas."

Vi är alltså helt överens med Tommy Franzén. Tommy Franzén har i sin motion yrkat på att en utredning skall kartlägga problemet och komma med förslag. Utskottet säger ifrån att regeringen bör komma lill riksdagens skatteutskott med alla de uppgifter som berör detta problem och lämna en fullständig redovisning och kartläggning av bl. a. de konfliklbidrag som betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och storleken av dessa i förhållande till de sammanlagda medlemsavgifterna.

När vi har fått de uppgifterna kan vi gå lill beslut. Då är det möjligt alt man stannar för den lösningen - jag utesluter inte det - all medlen las direkt ur produktionen som en avgift både till de fackliga organisationerna och till arbetsgivarorganisationerna.

Jag kan inte se att vi skiljer oss ål. utskottet och Tommy Franzén.

Herr talman! Jag vrkar alltså bifall till iitskottets hemställan.

131

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Underhällsbidrag till barn

Anf. 25 TOMMY FRANZÉN (vpk);

Herr talman! Jag ville med min inledning belysa det orimliga i att göra just jämbördighetstesen till något ledande i fråga om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter - sedan må det gälla arbetsmarknadslagstiftning eller skattelagstiftning. Jag tycker inte att den tesen hör hemma i någotdera av de här bägge sammanhangen.

Skillnaden, som jag ser det, mellan vad utskottet har formulerat och vad jag ni. fl. har formulerat i motionen är att vi inte kräver någon utredning. Vi kräver definitivt inte utredning eller förslag om någon form av likaberättigande, eller något belysande av vilka de olika effekterna är av arbetsgivarnas avdrag för avgifter till arbetsgivarorganisationer. Vad vi kräver är att riksdagen ansluter sig till motionen i fråga om atl fackföreningsavgifterna skall vara avdragsgilla, och vi hemställer om förslag därom från regeringen i motionens anda.

Det är alltså inte fråga om någon utredning. Framför allt är det inte, Valter Kristenson, fråga om ett antagande av tesen om likformighet mellan två oförenliga ståndpunkter.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 16 för motion 1980/ 81:1533 av Tommy Franzén m. fl.

10 § Föredrogs

Skatteutskottets betänkanden

1981/82:3 om skattefrihet för viss lunchförmån

1981/82:4 om miljövårdsavgifter m. m.

1981/82:5 om gränsbeloppen för beskattning av dödsbo som handelsbolag

Lagutskottets betänkande

1981/82:1 om utländska medborgares rätt atl förvärva fast egendom m. ni.

Vad utskotten hemställt bifölls.

11 § Underhållsbidrag till barn

Föredrogs lagutskottets betänkande 1981/82:2 om underhållsbidrag till barn.

barn som har den situationen. Därför är underhållsfrågorna av mycket stor betydelse för många människor. Oberoende av om föräldrarna sammanbor har ju båda underhållsskyldighet mot sina barn. Om endast den ena av föräldrarna har vårdnaden om barnet, har den andra därför skyldighet att betala s. k. underhållsbidrag.

År 1978 fattades beslut om en genomgripande reform av reglerna om underhållsskyldighet. Reformen, som genomfördes 1979 och i viss mån den 1 januari 1980, hade till huvudsyfte att lätta underhållsbördan för underhållsskyldiga med svag ekonomi. En annan viktig strävan var att få en mer enhetlig bedömning av underhållsfrågorna.

En av åtgärderna för att lätta underhållsbördan för underhållsskyldiga med svag ekonomi var införandet av huvudregeln att föräldrar skall ha viss ekonomisk bärkraft för att underhållsbidrag över huvud taget skall utgå. En annan åtgärd var alt uppräkningarna av underhållsbidragen endast skall ske med 70 % av höjningen av basbeloppet. Detta för att ökningen av underhållsbidraget i högre grad skall motsvara den underhållsskyldiges inkomstutveckling.

Oberoende av den underhållsskyldiges betalningsförmåga har den förälder som har vårdnaden av barnet rätt till bidragsförskott, uppgående till 41 % av basbeloppet, f. n. nära 600 kr. per månad. Det är ett belopp vilket den underhållsskyldige med hänsyn till sin betalningsförmåga skall återbetala till samhället. F. n. utbetalas bidragsförskott till ca 250 000 barn.

En nyhet 1979 var atl underhållsbidraget skall nedsättas med en fyrtiondedel av månadsbeloppet för varje dag som barnet vistas hos den underhållsskyldige, om barnet är där minst fem sammanhängande dygn. Det var ett länge framfört önskemål från de underhållsskyldiga som man därigenom försökte tillgodose. En nackdel med denna reform kan vara att den som har vårdnaden i mindre grad låter barnet vistas hos den andre föräldern just på grund av avdraget på underhållsbidraget, vilket gör att vårdnadshavaren får mindre pengar.

I motionen 1583 av oss centerpartister i lagutskottet med mig som första namn framhålls bl. a. att behovet av en utvärdering av reformen i syfte att klarlägga i vad mån de strävanden som låg bakom reformen verkligen uppnåtts. Motsvarande krav har framförts i den andra motionen som behandlas i detta utskottsbetänkande, nämligen motionen 901 av Inger Lindquisi och Joakim Ollen.

En annan viktig fråga när det gäller underhåll till barn är om reformen lett till en enhetlig bedömning av underhållsbidragen. I detta sammanhang vill jag nämna en annan fråga som vi lar upp i vår motion, nämligen den om det administrativa förfarandet vid fastställande och jämkning av underhållsbidrag. Den frågan berörs även i den moderata motionen.

Många av dem som handlägger ärenden om beräkning och fastställande samt jämkning av underhållsbidrag till barn - det gäller domstolspersonal, advokater, tjänstemän hos socialförvaltningar och försäkringskassor - har funnit att de nya reglerna och tillämpningsföreskrifterna medfört att handläggningen blivit mer komplicerad och kostnadskrävande och alt de inte

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Underhållsbidrag till barn

133

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Underhållsbidrag till barn

heller lett till del enhetliga resultat som avsågs. Vid studiebesök har utskottet åtminstone i vissa kommuner mött denna uppfattning. Själv har jag kontaktats av personerisom handlägger sådana ärenden, och de har ansett det alldeles nödvändigt att förenklingar genomförs i del administrativa förfarandet.

Som utskottet framhåller i betänkandet kan problemen vara av övergående natur och upphöra, sedan initialskedet passerats och vissa förbättringar gjorts i tillämpningsföreskrifterna.

När det gäller fastställande av underhållsbidrag under bidragsförskottsnivån går man oftast av formella skäl till domstol med ärendet. De som handlägger sådana här årenden anser- åtminstone gör man del på en del håll i landet - alt en stor del av dessa processer egentligen är skenprocesser, eftersom parterna ofta är överens men inte vågar fastställa ett underhåll under bidragsförskottet ulan att domstol avgjort frågan.

Jag skall inte nu gå närmare in på hur frågorna skulle kunna lösas utan endast påpeka vikten ay att förenklingar kan uppnås för att minska både samhällets kostnader och kostnader och lidsutdräkler för vårdnadshavare och underhållsskyldiga. Sett ur samhällets synpunkt är det. inte minst mot bakgrund av viklen av atl begränsa de offentliga utgifterna, av största betydelse att man flnner former för handläggning av underhällsfrågorna som - utan att ge avkall på noggrann och rättvis bedömning - leder till förenklad administration och därmed lägre samhällskostnader.

Herr talman! Lagutskottet förutsätter att regeringen och berörda myndigheter följer utvecklingen på området och tar erforderliga initiativ utan något riksdagens tillkännagivande.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall lill utskottets hemställan.

134

Anf. 27 LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! I det särskilda yttrande som flnns fogat lill betänkandet har centerpartisterna i utskottet särskilt uppehållit sig vid det administrativa förfarandet. Martin Olsson sade också här från talarstolen att det är nödvändigt att förenkla det administrativa förfarandet när del gäller underhållsbidragen.

Jag vill till det göra den kommentaren atl det inte alls är uteslutet atl det i framtiden blir nödvändigt att se över den här reformen, men med de argument som vi framför från utskottet i dag anser vi atl frågan är för tidigt väckt. Men om det blir nödvändigt alt se över den här reformen längre fram vill jag nu betona att jag lägger större vikt vid översynen av vissa punkter i innehållet, i sakfrågan, än av det administrativa förfarandet. Då gäller det framför allt att titta på förbehållsbeloppet för den underhållsskyldige. Är del förbehållsbeloppet rätt avvägt? Det är en fråga som man har anledning att ställa redan i dag.

En annan sådan sakfråga som man i så fall bör granska är begränsningen av den årliga indexuppräkningen av underhållsbidragen till barn. Är de regler som nu gäller rätt avvägda med hänsyn till löneutveckling och andra omständigheter? Som Martin Olsson sade var ju det övergripande målet för

hela den reform som riksdagen 1978 fattade beslut om att underhållsbördan för underhållsskyldiga med svag ekonomi skulle mildras. I en kommande översyn finns det anledning alt komma ihåg den övergripande målsättningen och se efter om vi verkligen har kommit dit eller om det behöver göras vissa förändringar av själva sakinnehållet.

Anf. 28 MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Jag vill bara betona att vi är ense i denna fråga. De spörsmål som utskottsordföranden tog upp snuddade jag mycket lätt vid i mitt anförande, men i den motion som jag hade som bakgrund lill mitt anförande har vi just tagit upp de frågor som ordföranden lade tonvikten på.

Jag vill alltså konstalera att det råder glädjande samstämmighet inom vårt utskott då det gäller alt efter hand få en utvärdering av om reformen har inneburit de lättnader för de ekonomiskt svaga underhållsskyldiga m. m. som eftersträvades. Samtidigt gäller det att efter hand finna så rationella administrativa former som möjligt.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Förmynderskap och godmanskap

Överläggningen var härmed avslutad. Utskottels hemställan bifölls.

12 § Föredrogs
Lagutskottels betänkande

1981/82:3 om förmånsrätt för royaity vid konkurs

Utskottets hemställan bifölls.

13 § Förmynderskap och godmanskap

Föredrogs lagutskottets betänkande 1981/82:4 om förmynderskap och godmanskap.

Anf. 29 INGER LINDQUIST (m):

Herr talman! 1974 beslutade vi i riksdagen om vittgående förändringar i förmynderskapslagstiflningen. Vi bestämde då att en person kan omyndigförklaras endast om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Han skall inte omyndigförklaras om det räcker att man förordnar god man eller om man på annat sätt kan se till att hans egendom skyddas.

I riksdagen var vi ense om att vi skulle nedbringa antalet omyndigförklaringar. Alltför många människor i Sverige blev omyndigförklarade, och det var - ansåg vi - ett förhållande som behövde ändras. Men från moderat håll var vi inte nöjda med den utformning lagtexten fick. Vad man kunde förutse

135

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Förmynderskap och godmanskap

redan då, och som också alla förutsåg, var ett bristande skydd för egendom.

Högsta domstolen har också i en dom från 1977, som redovisas på s. 6 i

betänkandet, uttalat; " den nya lagstiftningen med det nya innehåll den

sålunda fått kan anses ha givit upp tanken, att den enskilde bör vid behov
skyddas mot att han på olika sätt eller av skilda anledningar vanvårdar eller
rent av ödelägger sin ekonomi ."

Man kan tycka vad man vill om det här med ekonomin, men detta förutsåg vi alltså när riksdagen fattade beslut om lagen. Någonting som vi inte tänkte på var emellertid att vi samtidigt log bort det personliga skyddet för många gamla och senila människor, och även för många unga förståndshandikap-pade. De är alltså nu utsatta för andra människors påtryckningar, böner och förslag. Det kan t. ex. gälla att skriva fullmakt eller skänka bort en byrå.

Vad jag talar om är faktiskt inte främst förlusten av pengar eller egendom utan den oro som påtryckningarna skapar hos många gamla. Det kan vara så att släktingar eller vänner har akuta penningbehov och med jämna mellanrum vänder sig till de gamla. Det kan vara släktingar som tänker; Det här kommer vi ju ändå att ärva - del är lika bra alt vi får det nu. Och så utövar man påtryckningar på gamla eller senila. Dessa kan också komma i kläm mellan släktingar som har stridande intressen när det gäller kommande arv och på olika sätt argumenterar för sin sak.

Alla känner vi gamla människor och vet hur t. o. m. rätt enkla saker kan skapa stor oro hos dem - de kan inte låta bli att tänka på det som oroar dem utan återkommer till det tid efter annan. Det kan gälla något som vi tycker är skäligen enkelt.

De gamla kan inte heller komma ifrån situationen genom att själva begära att bli omyndigförklarade. Förut kunde man begära del. om man kände sig svag eller tyckte alt man behövde hjälp och stöd. Den möjligheten har vi tagit bort ur lagstiftningen.

Som jag ser del har vi därmed tagit bort skyddet för de gamla, just för de människor som är i mycket stort behov av ett rättsskydd. Detta påtalade jag i en motion redan 1977. Då sade riksdagen som riksdagen brukar göra i sådana sammanhang - det framgick av ett tidigare ärende i dag - att frågan var för tidigt väckt och att vi måste avvakta utvecklingen.

Jag är mycket nöjd med att ett enigt utskott nu ställt sig bakom den motion som jag har väckt i den här frågan. Jag tar där också upp flera andra frågor, nämligen en utvärdering av godmanskap och förmynderskap. Men jag tycker att det är viktigt att betona att man vid den utvärderingen skall se på frågorna just från dé synpunkter som jag här har anfört.

Med defta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

14 § Föredrogs

Socialutskottets betänkanden

1981/82:3 om tillgodoseende av vissa service- och vårdbehov inom hälso- och

sjukvården m. m. 1981/82:5 om modersmjölk

Kulturutskottets betänkande

1981/82:1 om återinförande av en namnlångd i statskalendern

Vad utskotten hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation

Anf. 30 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! I motionen 442 har vi motionärer påpekat all ett flertal kulturstäder i vårt land genom utgråvningskostnader får ett högre kostnadsläge än andra jämförbara orter. Det är bostadskonsumenterna i den drabbade kommunen som lill sist får betala kostnaderna, under det att resultatet av utgrävningar är av riksintresse.

Förutom atl det uppstår kostnader för kommuninvånarna drabbas givetvis "a: tigheisägarna av betydande extrakostnader genom alt byggnationen fördröjs. Om inga åtgårder snabbt vidtas, kommer nuvarande förhållanden att medföra en svår belastning för de kommuner som inom sig har en äldre stadskärna. Det är i regel de mindre kommunerna, oftast med lågt skatteunderlag, som drabbas. 1 centralorter som Arboga, Sigtuna, Skara och Visby, som vi har pekat på i motionen, kan utvecklingen betyda en utarmning av stadskärnan. Företag drar sig för all etablera sig där. de fasligheter som finns i dessa områden blir alltmer svårsålda. Men dylika problem kan också finnas på andra håll ån i en stadskärna. De kan t. ex gälla mindre platser på den gotländska landsbygden.

Som vi har påpekat i motionen, och kulturutskottet har också uppfattat det så. är vi inte ute efter att ifrågasätta del skyd-

10 Riksdagens protokoll 1981/82:11-13

137

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation

138

kunna bidra till att begränsa de totala samhällsekonomiska kostnaderna för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation.

Enligt vad jag inhämtat, utgjorde kostnaden för handgrävning vintertid under budgetåret 1980/81 ca 3 000 kr. per kubikmeter. 1 t. ex. min hemkommun Skara, en av landets äldsta städer, beräknas kulturlagrets djup ligga mellan 1,5 meter och 3,5 meter beroende på var i den centrala stadskärnan man gräver. Detta skulle innebära en kostnad för varje utgrävd kvadratmeter på mellan 4 500 och 10 500 kr. Man skall då ha i minnet att den utgrävda ytan oftast blir större än byggnadens bottenyta.

Enligt vad ett byggnadsföretag uppger är byggkostnaden per kvadratmeter uthyrd yta inkl. mark, avgifter m. m. i dagens kostnadsläge 4 000-4 500 kr. För att utgrävningskostnader i nu angiven storlek skall kunna få täckning genom hyrorna erfordras enligt byggföretagels uppfattning dels att den uthyrda ytan blir av omfattande storlek, dels att varje kvadratmeter uthyres till affärer eller kontor.

Att bygga bostäder i den centrala stadskärnan är olänkbart, enär hyrorna för bostäder i en kommun jämförs med varandra och bostadshus därför inte tål några extra byggkostnader. Vem vill acceptera höghus i dylika områden? Ingen, inte myndigheterna heller. Det måste bli - i den mån någon över huvud taget har råd att bygga på dessa platser i dag - en uthyrning till andra ändarnål än bostäder.

Som kammaren nu inser kommer knappast några nybyggnader eller omfattande ombyggnader som fordrar arkeologiska vitgrävningar till stånd i stadskärnor med dylika problem, förrän principfrågan rörande kostnadsansvaret för framtiden har klarats ut. Den enda byggnation som är aktuell inom detta område i Skara är ett nytt sparbankshus, och där har man beräknat alt merkostnaden för de arkeologiska utgrävningarna kommer att bli minst , 500 000 kr.

Skara m. fl. arkeologiskt intressanta städer är alltså konkurrensmässigt sämre ställda än många andra städer. Får inte frågan om kostnadsansvaret en snar lösning i positiv riktning, kommer stadsbilden knappast all förändras i förhållande till vad den är i dag. Det kan bara bli fråga om mindre reparationer och kanske viss ombyggnad för att centrumhusen med affärer etc. skall kunna stå sig några år till. Men vad händer sedan? Vad händer långsiktigt? En sådan utveckling gynnar inte precis utkomstmöjligheterna för berörda byggnadsarbetare, och det borde vara ett allvarligt memento för oss i dag.

Jag hade tillfälle att i morse i arbetsmarknadsutskottet lyssna till en föredragning av generaldirektören Bertil Rehnberg i arbetsmarknadsstyrelsen som pekade på att byggarbetslösheten uppgår till i runt tal 6 % i landet och i vissa län till mellan 10 och 15 %. Man borde fundera över det här sambandet.

Även om vi motionärer kanske inte har blivit helt tillgodosedda i kulturutskottets utlåtande över motionen, noterar vi ändå med stor tacksamhet att ett enhälligt utskott delar vår uppfattning om önskvärdheten att den begärda översynen påskyndas. Vi får därför hoppas att regeringen tar

konsekvenserna av detta utskottets och därmed riksdagens förnyade uttalande i frågan.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande än utskottets.

Anf. 31 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! I motion 1980/81:442 har frågan om kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation tagits upp. I motionen nämns att man på Gotland och inte minst i Visby har stora bekymmer vad gäller förnyelse av bostadsbeståndet, mot bakgrund av att det ur fornmin-nessynpunkt är nästan helig mark.

Viskall naturligtvis vara tacksamma för den fornminneslagsom vi har, och det finns inga delade meningar om betydelsen av det skydd för fornlämningar som lagen ger. Men det som gör läget bekymmersamt är alltså den merkostnad för den enskilde och för byggföretag som följer med en utgrävning. Det kan röra sig om flera hundra tusen kronor atl gräva ut en tomt som är antikvariskt intressant, och det är omöjligt för en enskild att klara detta. I något fall har byggnation utförts av större byggföretag som har andra möjligheter att klara de extrakostnader som det här alltid blir fråga om.

Även om det kan finnas intresse alt bevara fornlämningar. får de nuvarande reglerna till följd att tomter förblir stående obebyggda, och det bidrar till att exempelvis Visbys innerstad utarmas på både bostäder och affärer som ju drar sig för att etablera sig där kundunderlaget är litet. Eftersom de arkeologiska utgrävningarna har ett uppenbart riksintresse, känns det betungande för den enskilde alt klara dessa extra kostnader, förutom den försenade byggstarten, som ocksä alltid blir följden av en utgrävning.

Jag vet att de här frågorna har varit föremål för behandling i riksdagen vid tidigare tillfällen, men eftersom jag inte haft möjlighet alt delta i debatten förrän nu vill jag gärna uttala att de i motionen framförda synpunkterna verkligen har full aktualitet på Golland, och jag ställer mig bakom kravet på att den begärda översynen av reglerna för kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar kommer lill stånd snarast möjligt.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Kostnadsans varet för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation

Anf. 32 KARL-ERIC NORRBY (c):

Herr talman! Frågan om kostnadsansvaret för undersökning av fornlämningar enligt 9 § fornminneslagen har varit föremål för överväganden vid olika tillfällen under 1960-och 1970-talen. Sålunda hade kulturutskottet i fjol att ta ställning till i åtta motioner framförda yrkanden som gick ut på att man helt eller delvis skulle låta staten överta kostnadsansvaret för de överkostnader som var föranledda av att det fanns fornlämningar vid byggnadsplatserna.

Utskottet framhöll dä att fornlämningarna är en mycket viktig del av det svenska kulturarvet och alt någon försämring av det skydd som de f. n. åtnjuter inte kan komma i fråga. I det sammanhanget påpekade utskottet också att huvudregeln om kostnadsansvaret i 9 S inte bara har en rent

139

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Kostnadsansvaret för arkeologiska utgrävningar i samband med byggnation

ekonomisk innebörd utan också ingår i själva skyddssystemel, så till vida att den åsyftar att främja en omsorgsfull planering som lar sikte på alt undvika arbeten som berör fasta fornlämningar.

Fjolårets motionsflod föranledde dock kulturutskottet atl uttala alt det fanns anledning att se över möjlighetema att underlätta för arbetsföretag att finansiera de undersökningar och eventuella åtgårder i övrigt som det här är frågan om. Därför, sade utskottet, borde den översyn som utskottet förordade präglas av en strävan alt väga de olika intressena mot varandra. Utskottet hemställde därför alt riksdagen hos regeringen skulle begära en översyn av de här reglerna, och det blev sedermera riksdagens beslut.

Utskottet har inte på någon punkt ändrat mening i den hår frågan. Vi delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att den begärda översynen påskyndas, men vi har inte kunnat tillstyrka Sten Svenssons motionsyrkande med hänvisning till atl vad som begärs i motionen mer eller mindre föregriper den översyn som vi hemställt om. Av den anledningen föreslår vi alltså riksdagen atl avslå motionen.

Jag vill ytterligare betona att vi inte på någon punkt har avvikit från vår uppfattning under fjolåret. Vi anser alt detta är en fråga av myckel stor betydelse och att översynen bör företas skyndsamt så all vi kan få hela frågan belyst från olika aspekter.

Herr talman! Jag ber med detta alt få yrka bifall till kulturutskottets hemställan i belänkande nr 2.

140

Anf. 33 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag har förståelse för de synpunkter avseende motionsyrkandet som kulturutskottets vice ordförande har anfört. Låt mig ändå säga att del är en markering till förmån för att man skall observera de totala samhällsekonomiska kostnaderna i det här sammanhanget, inte minst mot bakgrund av dagens statsfinansiella situation.

I övrigt år jag myckel glad över den tydliga markering som Karl-Eric Norrby gör. och jag hoppas att utbildningsdepartementet lar intryck av både fjolårets debatt och den debatt vi nu har haft. så att man verkligen påskyndar ett förslag till riksdagen. Det är i högsta grad angeläget att det kommer ett sådant.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

16 § Föredrogs

Kulturutskottets betänkande

1981/82:3 om märkning av vissa kulturföremål

Utskottets hemställan bifölls.

17 § Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

Föredrogs civilutskoitets betänkande 1981/82:1 om fortsatt fysisk riksplanering (prop. 1980/81:183) och tillållighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m.

Anf. 34 KJELL MATTSSON (c):

Herrtalman! I civiluiskotlels betänkande nr 1 behandlas en del frågor som är kvar när del gäller proposition 183. Departementschefen har redogjort för vissa utgångspunkter för markhushållningsfrågor rörande inhemska energiresurser, vissa industrifrågor, utnyttjande av havsresurser samt vissa övergripande strukturfrågor rörande anläggningar för transporter och energidistribution samt tätortsutvecklingen. Utskottet konstaterar- eftersom del i propositionen inte framställs något krav på ställningstagande från riksdagens sida - att del här är frågor som faller inom regeringens ansvarsområde. Därför har utskottet inte gått in på en diskussion av sakfrågorna utan föreslår att propositionen i den inte tidigare behandlade delen skall låggas till handlingarna.

Dessutom behandlas ett antal andra frågor som har anknytning till fysisk riksplanering, och jag tänkte i det här inlägget gå in på den reservation som vi cenlerledamöler i utskottet har avgivit. Den gäller avsnittet 3:5 i belänkandet. Där behandlas en motion som väckts av Märta Fredrikson och mig. i vilken vi föreslår att man vid överarbetningen av 136 a S byggnadslagen skall ta med också uranhanteringen i alla dess led. Anledningen till att vi väckt motionen är att del har skett ett arbete där det utformats förslag lill förändringar i 136 a S. Speciellt har det dä gällt den administrativa hanteringen, och det har också föreslagits att det konimunala vetot skall försvinna när det gäller hushållningen med energi och hushållningen med träfiberråvara. Den frågan återkommer sedan, och vi har i och för sig ingenting atl erinra mot atl man gör en renodling av 136 a S byggnadslagen till att avse frågor som i en striktare bemärkelse har all göra med hushållningen med mark och vatten.

I den översyn som redovisats i Ds Bo 1980:2 har man inte behandlat frågan om en förändring när det gäller vilka speciella typer av industrier som skulle ha tillstånd och dår det kommunala tillstyrkandet av anläggningen är en förutsättning för bifall. Vi har därför föreslagit alt man i det fortsatta arbetet även skall se på den delen av lagstiftningen. Eftersom det i dag är så atl man måste ha en kommunal prövning när det gäller alt bygga en atomkraflan-läggning och även en anläggning för att upparbeta utbränt bränsle tycker vi det är logiskt atl man också tar med frågan om brytning av uran - alltså möjligheterna alt få bränsle till ett atomkraftverk - och vidare för in frågan om den slutliga förvaringen.

Regeringen har hitintills tillämpat bestämmelserna pä del sätt som vi nu föreslår skall bli lagfäst. Därför menar vi att det borde ha varit möjligt för riksdagen att redan nu - eftersom regeringens handlande, då den tagit på sig prövningen av de här anläggningarna, trots alt det inte står direkt inskrivet i

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

141

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

142

lagen att regeringen skall pröva dessa frågor - göra ett uttalande om att regeringen i samband med utarbetandet av en proposition om revision av 136 a § också skall revidera den förteckning som finns i en av paragraferna i lagen. Utskottet har inte velat gä med pä detta utan hänvisar till atl man vill avvakta den revision som det finns underlag utarbetat för.

Jag vill som talesman för oss reservanter yrka bifall till reservation 2 och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 35 BIRGITTA DAHL (s);

Herr talman! Såväl i samband med riksdagsbehandlingen i våras av proposition 1980/81:183 som vid behandlingen av de frågor som berörs i dagens betänkande har det klart understrukits att de ställningstaganden som nu görs inte innebär någon förändring av de hittills gällande riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen och inte heller föregripande av några kommande beslut. Vi har också varit överens om att vi i de frågor som hör samman med kommande beslut bör skjuta på ställningstagandet till de tillfällen när vi får konkreta förslag. Vi har varit överens om atl den fråga som berörs i reservationen nr 2 och som utskottets ordförande nyss har belyst hör till den kategorin, och därför tänker jag i milt inlägg inte gå in på den.

Jag skall i stället ta upp ett förslag som har väckts i den socialdemokratiska motionen 2176, där vi föreslår ett ställningstagande redan nu. dels därför att vi anser alt det är en viktig och brådskande fråga, dels därför vi anser att detta inte är en fråga som hör samman med kommande beslut utan som kan och bör avgöras nu, eftersom det snarast rör sig om en komplettering på ett redan väl etablerat område inom den fysiska riksplaneringen. Del gäller hur energihushållningsfrågor av nationellt intresse skall beaktas i den kommunala planeringen, särskilt i samband med utvecklingen av lätortsstruktu-ren.

Det framförs i propositionen att det är angelägel atl finna former för hur olika statliga intressen skall kunna tillgodoses i den kommunala planeringen. Den fysiska riksplaneringen anvisar vägar för det när det gäller hushållningen med mark och vatten, och det ansvariga statsrådet säger i propositionen att det vore lämpligt att med samma arbetssätt ge kommunerna förbättrade möjligheter att utifrån kommunala överväganden vidareutveckla en ortsstruktur som också beaktar statliga intressen vad gäller regional-, sysselsättnings- och trafikpolitik.

Vårt förslag i motionen 2176 innebär att också energihushållningsfrågor av nationellt intresse bör kunna hävdas på samma sätt i den kommunala planeringen och också redovisas i den kommande översiktliga planeringen. Vi har framför allt två skäl för atl föreslå det.

För det första; Riksdagen har efter folkomröstningen fattat beslut om den framtida energipolitiken vilket förutsätter omedelbara och mycket omfattande insatser. De mål som har lagts fast år mycket ambitiösa. Vi måste därför utan dröjsmål utnyttja varje tillfälle alt i praktisk handling omsätta uppgiften att hushålla bättre med energi och utveckla nya former för energiförsörjningen. Den.roJl.som framför allt vårt höga oljeberoende spelar

för den ekonomiska krisen och för våra möjligheter att bekämpa krisen förstärker kravet på snabba och målmedvetna insatser. Många av de faktorer som påverkar energihushållningen är till sin natur sådana att förändringen tar tid. Det gäller inte minst möjligheterna att genom den kommunala planeringen och den strukturella utvecklingen förbättra energihushållningen. Samtidigt står det klart atl det finns ett väldigt nära samband mellan utvecklingen av ortsstrukluren och energihushållningen. Kommunernas och de berörda statliga organens insatser på det området är därför myckel viktiga. Vi har därför ingen tid att förlora, utan vi bör inleda insatserna nu.

För del andra är riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen, liksom t. ex. den nu gällande plan- och byggnadslagstiftningen, litet efter sin tid pä det här området. Det har vi påpekat vid många tillfällen. De beaktar helt enkelt inte energihushållningsfrågorna på det sätt som numera ter sig bäde naturligt och nödvändigt. Det är inget märkligt med det, eftersom de är tillkomna före de energipolitiska beslut som nu gäller. Därför betraktar vi vårt förslag i motionen 2176 som en högst naturlig och okontroversiell komplettering av gällande riktlinjer, en komplettering som alla borde finna del naturligt att ansluta sig lill. Det enda som vi, herr talman, finner märkligt är att utskottsmajoriteten inte har funnit det självklart atl ansluta sig till vårt förslag. Det här förhållandet skulle ju kunna tolkas som ett negativt ställningstagande, om riksdagen följer majoritetens förslag, och det innebär under alla förhållanden en onödig försening.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen nr 1 och i övrigt till civilutskottets hemställan i dess betänkande 1981/82:1.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

Anf. 36 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! De kommunala handlingsprogrammen och kommunernas arbete med den fysiska riksplaneringen utgör också fortsättningsvis en nödvändig grund för att klargöra vilka krav på mark- och vattenresurser som kan sägas vara av riksintresse och hur dessa skall beaktas. Växelspelet mellan kommunal planering och sfatiiga riktlinjer är en ständigt pågående process, som påverkas av administrativa och politiska beslut i kommunerna, regionerna och hela landet.

Det är därför av stor betydelse vilka resurser som kan ställas lill kommunernas, länsstyrelsernas och vissa centrala verks förfogande för det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering. Som framgår av den proposition som ligger till grund för del betänkande vi nu behandlar och av vad som redovisats i bostadsdepartementets delrapport Hushållning med mark och vatten 2. finns det en rad mycket viktiga uppgifter, inte minst för kommunerna, då det gäller den fortsatta riksplaneringen.

Även det som i propositionen redovisas som nya hushållningsfrågor, liksom markanvändningsfrågor vid utnyttjande av inhemska energiresurser, anläggningar för transporter och energidistribution samt inte minst den s. k. tätortsstrukturen, motiverar ökade insatser som kräver resurser. Den borgerliga riksdagsmajoritetens beslut att avveckla statsbidraget till över-

143

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

144

sikllig planering försämrar emellertid möjligheterna till sådana ökade insatser.

Vänsterpartiet kommunisterna framhöll redan i en partimotion med anledning av ett s. k. besparingsförslag om avveckling av bidrag till översiktlig planering atl delta med hånsyn till kvarstående och kommande behov hos kommunerna inte kunde accepteras. Vi framhöll atl kommunernas medverkan i den fysiska riksplaneringen alltjämt är så viktig atl den inte får försvåras genom att man tar bort de bidragsmöjligheter som finns.

Dåvarande statsrådet anförde i propositionen med del nämnda förslaget att anslaget i huvudsak var avsett för stöd till sådan kommunal översiktlig planering som hängersamman med den fysiska riksplaneringen. Med hänsyn till att sådana frågor i allmänhet torde kunna behandlas inom ramen för kommunernas fortlöpande planeringsverksamhet och med hänsyn lill behovet av atl begränsa de statliga utgifterna ansåg statsrådet då atl anslaget borde minskas för att därefter upphöra.

Samtidigt anfördes också, atl när det inom den fysiska riksplaneringen aktualiseras nya frågor som kräver kommunernas medverkan, får behovet av statligt stöd till den kommunala planeringen ånyo prövas. Samma statsråd har sedan i proposition 183 redovisat en rad nya hushållningsfrågor med direkt anknytning till kommunerna som enligt propositionen bör behandlas i den fysiska riksplaneringen. Del gäller främst markanvändningsfrågor i samband med energihushållning och nya energikällor men oqkså andra viktiga frågor som kräver kommunernas aktiva medverkan. Detta motiverar ett återinförande av bidrag till översiktlig planering av minst samma storleksordning som tidigare, dvs. 3 milj. kr. per budgetår.

Herr talman! Den fortsatta riksplaneringens inriktning, dä det gäller de olika områden som tagits upp i bostadsdepartementets andra rapport om hushållning med mark och vatten och remissvaren lill den rapporten, visar på betydelsen och nödvändigheten av ökade insatser och samordning mellan kommuner, lånsstyrelser och statliga ämbetsverk. Framför allt måste problemen med energiplaneringen och samhällets energipolitik uppmärksammas, bl. a. mot bakgrund av kommunernas ansvar för energiförsörjningen och lagen om kommunal energiplanering.

Samordningen mellan energipolitik och övrig samhällsplanering och samarbetet med och mellan kommunerna är särskilt betydelsefullt. Som ett led i en bättre samordning beträffande energifrågorna i den fysiska riksplaneringen har vi därför föreslagit att riksdagen bör uttala att planverket och ett blivande energidepartement eller energiverk - vilket det nu blir -tillsammans med statliga länsorgan snarast bör etablera ett fast och organiserat samarbete.

Herr talman! Jag vill sedan göra ett par kommentarer till andra motioner som behandlas i detta betänkande.

Frågan om den kommunala vetorätten, som behandlas i en promemoria som utarbetades av bostadsdepartementet och som var ute på en remissomgång förra hösten, ger verkligen anledning till oro. I promemorian, som kom som ett slags tillägg lill betänkandet om ny plan- och bygglag, föreslås vissa

inskränkningar i den kommunala vetorätten jämfört med nu gällande lag. Utan att nu gå in i detalj på förslagen-del blir tillfälle att återkomma till det-kan det sågas atl ett genomförande av dessa förslag skulle innebära inskränkningar i den nuvarande kommunala beslutanderätten som vi från vänsterpartiet kommunisterna inte kan acceptera.

Alla inskränkningar av det konimunala vetot måste motverkas, och man bör i stället verka för att förstärka delta och skapa större klarhet i den svårgenomträngliga och oklara lagtexten. Det bör bl. a. klart framgå atl. utöver exempelvis etableringar av atomkraftverk, större kolkraftverk, aluminiumsmältverk, pappersmassefabriker m. m.. kommunerna skall ha oinskränkt inflytande över verksamheter och anläggningar som gifllagring. förvaring av atomavfall och uranbrytning.

Vänsterpartiet kommunisterna strävar efter att stärka del arbetande folkets inflytande över sina livsvillkor, såväl i arbetslivet som i den omgivande miljön. Men det förutsätter ett decentraliserat beslutsfattande och en lagstiftning som tar sin utgångspunkt i människan som en förnuftig och ansvarstagande varelse. Att lagstifta bort och försvaga delar av kommunernas självbestämmande, som bl. a. moderaterna ivrat för. år att öka människornas maktlöshet, och del bidrar lill all sprida passivitet och likgiltighet inför samhällets utveckling.

Jag vill därför i detta sammanhang liksom tidigare understryka alt en ny lagstiftning på delta område entydigt måste garantera kommunerna möjlighet all säga nej till varje slag av hålsofarlig och miljöförstörande anläggning eller verksamhet.

Jag yrkar bifall till vpk-molionen 2178. Vpk-gruppen stöder också reservationerna till förevarande betänkande.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

Anf. 37 KJELL MATTSSON (c):

Herr talman! Jag vill göra två kommentarer.

Först beträffande avsnittet 3.7 Bidrag för översiktlig planering; Jag kan instämma i att detta anslag har haft betydelse under den tid då kommunerna haft en program- och planeringsperiod. Men avsikten har naturligtvis aldrig varit alt del skulle vara ett permanent bidrag som används till vissa insatser inom den kommunala planeringen. Därför har vi redan tidigare i riksdagen beslutat att delta bidrag, som på slutet utgick med 3 milj. kr., inte längre skall finnas att tillgå.

Jag vill också nämna atl det samtidigt under de här perioderna har förekommit förhandlingar mellan stat och kommun. Vi har fått kraftigt ökade kommunala skatteutjämningsbidrag. vilket naturligtvis också skall las med vid avvägningen mellan det staten svarar för och det kommunerna svarar för. Nu är det fysiska riksplaneringsarbetel inne på något lugnare, i varje fall mindre omfattande, avsnitt ån dem vi har hållit på med under större delen av 1970-lalel. De nuvarande uppgifterna ingår mer som en normal del av en kommuns planeringsarbete.

När det gäller avsnillet 3.4. planering av lätortsstrukturen, skulle jag för atl yrka avslag på socialdemokraternas reservation kunna använda Birgitta

145

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsätt fysisk riksplanering, m. m.

Dahls argument mot centerpartiets reservation. Precis som jag konstaterade i mitt första inlägg sade hela utskottet gemensamt att vi inte har funnit anledning att föreslå riksdagen något ställningstagande i sakfrågorna och att propositionen skulle läggas lill handlingarna. Det som har direkt anknytning till propositionen är just avsnitten 3.1, 3.2, 3.3 och 3.4, medan däremot avsnitten om kommunal vetorätt, översiktlig planering osv. är mera friseglande frågor. Då är det fel att, som sägs i reservationen, det här skulle kunna tas som en markering av att energifrågorna inte är lika viktiga. Reservationen avviker endast med två meningar från det som utskottsmajorileten skriver.

Det är inte alls på det sättet. Det är de facto så, att vi har antagit en lagstiftning om kommunal energiplanering. Dessutom pågår arbetet med en reform av byggnadslagstiftningen - dvs. PBL-arbetet. Del innebär att vi inte kan finna något motiv för ett sådant riksdagsbeslut som det som föreslås i den socialdemokratiska reservationen. Det får alltså ingen verkan. Det måste i så fall på något sätt följas upp med specialåtgärder. Beträffande detta har utskottet i olika sammanhang sagt att man vill avvakta det förslag till reform av byggnadslagstiftningen som väntas under nästkommande år.

Samma argumentering kan jag också använda gentemot det yrkande som har tagits upp från vpk:s sida, nämligen att man skulle ha speciella regler just för samarbetet på myndighetsnivå.

I övrigt menar vi att de synpunkter som har anförts egentligen är tillgodosedda genom det arbete som har gjorts under de senaste riksmötena, då vi både har antagit två stycken omfattande propositioner om energipolitiken och dessutom har infört bestämmelser om kommunal energiplanering.

146

Anf. 38 BIRGITTA DAHL (s);

Herr talman! Som jag anförde i mitt första inlägg betraktar inte vi den här frågan som en fråga vi måste vänta med till en kommande sakbehandling utan som en närmast naturlig komplettering på ett område som redan är väl etablerat inom den fysiska riksplaneringen och som även läcks in väl i propositionen.

I det avsnitt i propositionen som just handlar om lätortsstrukturen säger det ansvariga statsrådet: "Den kommunala planeringen av tätortsstrukturen måste dock självfallet beakta vissa övergripande mål och riksintressen av olika slag."

Litet längre ner anför han vidare;

"Det ökade behovet av att hushålla med energi medför bl. a. att kommunerna i sin planering från denna utgångspunkt måste överväga lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser och frågor om trafikförsörjningen. Varje kommun måste beakta sina speciella förutsättningar i fråga om energi- och transportförsörjningen när den tar ställning till lokaliseringen av nya bostadsområden och nya arbetsplatser."

Vi finner det då märkligt att man inte litet längre fram i propositionen nämner energifrågorna bland dem som skall beaktas särskilt utan endast tar

upp regional-, sysselsättnings- och trafikpolitiken. Vi menar alt del borde vara självklart att till de frågor som bör beaktas också föra energihushållningsfrågorna. Det är inte ett ställningstagande vi behöver vänta med. Risken med att vänta är att vi förlorar dyrbar tid i arbetet, ett arbete som vi vet är tidskrävande innan del ger resultat.

Anf. 39 TORE CLAESON (vpk);

Herr talman! På samma sätt som Birgitta Dahl och Kjell Mattsson vill ha ställningstaganden från riksdagen på sådant vis som redovisas i resp. reservationer - reservationer som vi från vpk-gruppen för övrigt är överens om och stöder - på samma sätt anser vi del angeläget alt vi får ställningstaganden från riksdagen lill de yrkanden vi för fram i vår motion, och som vi anser vara synnerligen angelägna.

Kjell Mattsson avvisar vpk-förslaget om fortsatta bidrag till kommunerna då det gäller den fysiska riksplaneringen, bl. a. med hånvisning till atl kommunerna har fått ökade skatteutjämningsbidrag. Men del kan väl inte vara Kjell Mattsson eller någon annan av kammarens ledamöter obekant att det vid praktiskt tagel varje större reform eller åtgärd som har klara beröringspunkter mellan stat och kommun under de senare åren har skett en successiv övervältring på kommunerna av tidigare statliga utgifter. Den som litet grand har studerat den näst senaste och den senaste propositionen som den borgerliga regeringen har lagt fram kan på punkt efter punkt räkna fram och konstatera att de förslag regeringen där ställer kommer att medföra ökade kostnader för kommunerna.

Vad jag med detta vill ha sagt är att del sker och har skett en sådan övervältring på kommunerna att det har ökat problemen för kommunernas ekonomi och för skattebetalarna. Därför är det angelägel alt man bibehåller eller återinför sådana bidrag som är väsentliga då del gäller kommunernas planeringsarbete med anknytning till den fysiska riksplaneringen - kanske framför allt det Birgitta Dahl har nämnt och det vi har understrukit i vår motion, nämligen det som har anknytning lill energifrågorna och energihushållningen.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Fortsatt fysisk riksplanering, m. m.

Nr 13

Onsdagen den 28 oktober 1981

Meddelande om frågor

Mom. 10

Utskottets hemställan bifölls med 301 röster mot 17 för motion 1980/ 81:2178 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

18 § Anmäldes och bordlades
Propositionerna

1981/82:28 om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429), m. m. 1981/82:43 om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel) 1981/82:44 med förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel över

skogsmark 1981/82:49 om ändring i utsökningsbalken

19 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 28 oktober

1981/82:63 av Elvy Nilsson (s) till justitieministern om åtgärder för att förhindra viss aktiebolagsbildning:

EVE-maskiner Produktions AB i Sunne med ett 65-tal anställda begärdes för några dagar sedan i konkurs. Företaget tillverkar sorterings- och justeringsverk för sågverk. EVE-maskiner Produktions AB bildades i januari 1979 genom en utbrytning från EVE-maskiner AB i Mariannelund och omfattar endast produktionen vid företaget. Maskiner och lokaler tillhör det ursprungliga företaget EVE-maskiner AB.

Av den nyligen påbörjade konkursutredningen framgår att EVE-maskiner Produktions AB helt saknar tillgångar. Det blir alltså samhället som via lönegarantin får svara för de anställdas lönefordringar.

Jag vill därför till justitieministern ställa följande fråga:

Vill justitieministern medverka till sådan lagändring atl konstruktionen med bildande av produktionsbolag, där lokaler, maskinpark och i övrigt alla fasta tillgångar fortfarande tillhör det ursprungliga bolaget, förhindras?