Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1981/82:8

Förslag

1981/82:8

Riksdagens revisorers förslag angående den ekonomiska uppgörelsen i
samband med bildandet av Svenskt Stål AB

1982-01-21
Till riksdagen

På framställning av riksdagens näringsutskott har riksdagens revisorer ur
statens synvinkel granskat den ekonomiska uppgörelse som år 1977 träffades
mellan Norrbottens Järnverk AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och
Gränges AB om att bilda ett svenskt handelsstålsbolag, benämnt SSAB
Svenskt Stål AB. Genom avtalet, som godkändes av riksdagen under våren
1978, förvärvade Norrbottens Järnverk/Statsföretag 50 % av aktiekapitalet
och de övriga parterna vardera 25 % i det nybildade bolaget.

Genomförd granskning redovisas i bilagda rapport 1981/82:2 Den ekonomiska
uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB.

Under hänvisning till vad som har anförts i rapporten och de slutsatser som
där redovisas får revisorerna anmäla för riksdagen, att revisorerna, från de
utgångspunkter revisorerna granskat bolagsbildandet, inte har något att
anmärka mot uppgörelsen utom i vad avser den ersättning som utgått för
överlåtelsen till bolaget av TGOJ-rörelsen. Enligt revisorernas mening har
sålunda den överenskomna överlåtelsesumman varit omotiverat hög.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c), Hugo Bengtsson (s), Rolf
Sellgren (fp), Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s),
John Johnsson (s), Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s), Olle Aulin (m)
och Maj Pehrsson (c).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart (föredragande) och revisionsdirektören
Percy Björklund.

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Bo Willart

1 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 8

RIKSDAGENS REVISORER

Bilaga

Den ekonomiska uppgörelsen i samband
med bildandet av Svenskt Stål AB

Rapport 1981/82:2

Utredare: Percy Björklund

Förs. 1981/82:8

RIKSDAGENS REVISORER

RAPPORT 1981/82:2

1981-11-23 Dnr 1980:50

Den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt stål AB

Innehåll Sida

0 Sammanfattning 4

1 Inledning 7

1.1 Utredningens bakgrund och syfte 7

1.2 Utredningens genomförande 7

2 Bakgrundsfakta om stålmarknaden och SS AB 8

2.1 Översikt av utvecklingen av stålmarknaden 8

2.1.1 Bakgrunden till stålindustrins uppbyggnad 8

2.1.2 Den internationella stålindustrins utveckling ... 13

2.1.3 Den svenska stålindustrins utveckling 19

2.2 Redovisat resultat för stålverksrörelsen åren 1975-1977

hos avtalsparterna 22

2.3 Bakgrunden till bildandet av SSAB 23

2.4 SSAB:s struktur- och investeringsplan av år 1978 24

3 Avtalet om bildande av SSAB 29

3.1 Bolagsbildningsavtalet 29

3.2 Konsortialavtalet med inlösningsregler för aktier 30

4 Riksdagens beslut om finansiellt stöd till SSAB 33

4.1 Beslut med anledning av prop. 1977/78:87 33

4.2 Beslut med anledning av prop. 1978/79:126 35

4.3 Beslut med anledning av prop. 1980/81:67 35

5 Redovisning av speciella områden i avtalet om bildandet av

SSAB 36

5.1 Apportegendomen 36

5.2 Inlösen av aktier 41

5.3 SSAB:s strukturomvandling 45

6 Uppgifter om det statliga ekonomiska engagemanget i SSAB . 54

6.1 Disposition av statliga medel för SSAB:s strukturplan . 54

6.2 Resultatet av verksamheten hos SSAB 57

6.3 Sammanställning av statens ekonomiska engagemang i
samband med bildandet av SSAB 58

7 Överväganden 60

Bilagor: 1 Kompletterande utredningar om stålmarknaden 64

2 Kompletterande text till SSAB:s strukturplan av år 1978. 78

Förs. 1981/82:8

0 Sammanfattning

På våren 1978 godkände riksdagen det avtal som träffats mellan
Norrbottens Järnverk AB (NJA), Stora Kopparbergs Bergslags AB (Stora
Kopparberg) och Gränges AB (Gränges) om att bilda ett svenskt handelsstålsbolag,
benämnt SSAB Svenskt Stål AB (SSAB). Enligt avtalet
förvärvade NJA/Statsföretag AB 50 % av aktiekapitalet och de övriga
parterna 25 % vardera.

På framställning av riksdagen näringsutskott har riksdagens revisorer
beslutat granska den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av
SSAB. Revisorerna har valt att begränsa granskningen till följande områden
som bedömts vara väsentliga för ställningstagandena vid tidpunkten för de
ingångna bolagsavtalen, nämligen

- marknadsläget för stålindustrin,

- fördelningen av aktierna i SSAB,

- rätten till inlösen av aktierna i SSAB,

- värdet av tillskjuten apportegendom och

- förvärvet av TGOJ-rörelsen.

Av marknadsöversikten framgår att man i huvudsak fram t. o. m. år 1957
hade haft en efterfrågan på stål på världsmarknaden som överstigit tillgänglig
kapacitet hos stålverken. Därefter och fram till år 1977 hade visserligen
efterfrågan på stål fortsatt att stiga, men utbyggnaden av produktionskapaciteten
hos stålverken hade gått mycket snabbare än ökningen av
stålförbrukningen. Därigenom hade ett avsevärt kapacitetsöverskott skapats
hos stålverken, vilket medfört stark priskonkurrens på stålmarknaden. Såväl
oljekrisen som den dåliga lönsamheten inom stålindustrin resulterade i en
kris för en stor del av stålverken i världen. I detta marknadsläge bildades
SSAB år 1978.

Fördelningen av aktier mellan parterna skedde så att Statsföretag tecknade
50 % av aktiekapitalet och de övriga två parterna vardera 25 %. Betalning
för aktierna erlades dels i form av apportegendom från samtliga parter, dels i
form av kontanter på 700 milj. kr. från Statsföretag. Den sammanlagda
apportegendomen bestod av stålverken i Luleå, Oxelsösund och Borlänge
samt Gränges och Stora Kopparbergs gruvrörelser. Utöver likviden för
aktieförvärvet utfäste man sig från statens sida att till SSAB lämna lån på
totalt 3 100 milj. kr. Av dessa utgjorde 1 800 milj. kr. s. k. rekonstruktionslån
avsedda för att täcka förluster i SSAB under perioden 1978-1982. Dessa
lån skulle efter viss tid kunna efterges av regeringen. Beaktas de från statens
sida deklarerade önskemålen att i SSAB samarbeta med det privata
näringslivet under gemensamt ansvar för verksamheten kan någon principiell
invändning knappast resas mot fördelningen av aktierna i SSAB.

Rätten till inlösen av aktierna i SSA B reglerades i ett konsortialavtal mellan
parterna. I avtalet anges tre fall då inlösen av parts aktieinnehav kan yrkas,
nämligen:

Förs. 1981/82:8

1. Om bolagets verksamhet gett så stor förlust att bolagets hela reservfond
och mer än 1/3 av aktiekapitalet förbrukats och tillskott för förlusttäckning
krävts samt överenskommelse om fördelningen av sådant tillskott inte kan
träffas, kan den part som är beredd att täcka förlust kräva inlösen av de aktier
som innehas av part som inte deltar i förlusttäckningen.

2. Blir Statsföretag och/eller annat statligt bolag ägare till 80 % av
aktierna, äger Statsföretag lösa in de två andra parternas aktier. I en sådan
situation äger också envar av Gränges och Stora Kopparberg påfordra
inlösen av sitt aktieinnehav, dock först efter år 1982.

3. Genomdriver Statsföretag beslut som står i uppenbar strid mot de
grundläggande förutsättningarna för bolagets verksamhet, kan de övriga
parterna kräva inlösen av sina aktieinnehav. Förutsättning härför är dock att
beslutet har eller sannolikt kommer att medföra avsevärda negativa
ekonomiska konsekvenser för bolaget. Denna inlösenrätt kan åberopas först
efter år 1982.

I avtalet finns också regler om hur aktierna i bolaget skall värderas vid
inlösen. Som huvudregel anges att aktiernas matematiska värde skall vara
riktvärde för priset. Justering av detta värde kan dock i de flesta fall ske för
vissa poster, bl. a. tas hänsyn till de statliga rekonstruktionslån som bolaget
utnyttjat vid inlösentillfället. Därutöver kan genom särskilt skiljeförfarande
fastställas en modifierad ersättning för aktierna under ett antal i avtalet
angivna förutsättningar.

Rätten att begära inlösen av parts aktier i SSAB har i konsortialavtalet
begränsats till att gälla under mycket preciserade förutsättningar. De privata
aktieägarnas möjligheter att med stöd av avtalet kräva tvångsinlösen av sitt
aktieinnehav i SSAB måste därför bedömas som mycket begränsade.

En värdering av parternas apportegendom utfördes före bolagets bildande
av utländska konsulter. Av naturliga skäl är det svårt att objektivt värdera
komplexa industrianläggningar av denna storleksordning då det samtidigt
råder en akut strukturkris. Konsulterna har också kommit till varierande
resultat för anläggningarnas värde beroende på vilken värderingsprincip som
tillämpats. I stort sett anges bruksvärdena för parternas apportegendom till
mellan 3 och 4 miljarder kronor per komplett anläggning. Värdet på
TGOJ-rörelsen, som ägdes av Gränges, har ingått i konsulternas värdering.

De vid värderingen presenterade anläggningsvärdena ansågs av parterna
inte kunna förräntas vid driften av det planerade stålbolaget. Man stannade
därför för ett överlåtelsevärde på 700 milj. kr. för vardera partens
apportegendom. Med hänsyn tagen dels till de investeringar som parterna
gjort i sina anläggningar under de sista åren före överlåtelsen, dels till de av
konsulterna framräknade bruksvärdena bör överlåtelsepriset för apportegendomen
kunna godtas.

Från Gränges förvärvade SSAB förutom apportegendomen TGOJrörelsen
för ett belopp av 343 milj. kr. (480 milj. kr. om en pensionsskuld

Förs. 1981/82:8

räknas med i ersättningsbeloppet). Ersättning lämnades i form av en av
staten utfärdad skuldförbindelse på 343 milj. kr. att amorteras på 12 år.
Huruvida denna köpeskilling stod i rimlig relation till det värde som
tillgången kunde få i SSAB:s verksamhet torde vara tvivelaktigt. Uppgörelsen
förefaller snarare ha ett inslag av näringspolitiskt stöd till Gränges som
vid denna tidpunkt (år 1978) befann sig i en mycket svår ekonomisk situation.
Av genomgånget utredningsmaterial framgår att stor risk tycks ha förelegat
för att Gränges skulle ha tvingats gå i likvidation om betalningen för
apportegendomen och TGOJ-rörelsen understigit 1 180 milj. kr. Gränges
skulle nämligen överlåta sina ifrågavarande anläggningar skuldfria till SS AB,
vilket medförde att upptagna lån på anläggningarnna måste stanna kvar i
Gränges, något som för övrigt även gällde för övriga parter.

För Gränges var situationen den att bolaget för upptagna obligationslån
hade lämnat säkerheter i form av inteckningar i Oxelösunds Järnverk. För att
Gränges skulle undgå att eventuellt tvingas lösa in dessa lån måste bolaget
kunna ställa annan godtagbar säkerhet. Den revers på köpeskillingen för
TGOJ som Gränges erhöll kunde utnyttjas som säkerhet för de aktuella
lånen. Under granskningen har inhämtats att de svenska möjligheterna att
låna investeringsmedel på den internationella marknaden kunde påverkas
negativt om Grängesbolagets utländska lån inte sköttes enligt träffade avtal.
Ser man transaktionen från ren företagsekonomisk synpunkt torde den
erlagda köpeskillingen på 343 milj. kr. (alt. 480 milj. kr.) för SSAB:s del
kunna sättas i fråga. Det bör dock i detta sammanhang nämnas att också
Statsföretag/NJA kom i åtnjutande av en förmånlig behandling. Företaget
erhöll nämligen kompensation av statliga medel med 686 milj. kr. för de
förluster som uppkom vid överlåtelsen av NJA:s anläggningstillgångar till
SS AB.

I samband med granskningen har vidare noterats att SS AB i sitt årsbokslut
för år 1980 redovisningsmässigt disponerat 200 milj. kr. av det rekonstruktionslån
som riksdagen först i april månad 1981 beviljat SSAB för disposition
under budgetåret 1981/82. Detta redovisningsförfarande måste anses vara
anmärkningsvärt.

Det totala statliga ekonomiska engagemanget till följd av SSAB-avtalet
har för tiden från bolagets bildande t. o. m. 30 juni 1981 uppgått till ca 6 500
milj. kr.

Granskningen har gett till resultat att det såvitt avser fördelningen av
aktierna i SSAB, inlösen av aktierna och värderingen av apportegendomen
inte finns anledning att göra någon anmärkning. När det gäller SSABrs
förvärv av TGOJ-rörelsen kan det starkt sättas i fråga om inte den
överenskomna överlåtelsesumman var omotiverat hög.

Förs. 1981/82:8

1 Inledning

1.1 Utredningens bakgrund och syfte

Enligt det avtal om bildandet av ett svenskt handelsstålsbolag, benämnt
SSAB Svenskt Stål AB, som träffades mellan Norrbottens Järnverk AB,
Stora Kopparbergs Bergslags AB och Gränges AB tecknade staten genom
NJA/Statsföretag 50 % av aktiekapitalet och de övriga parterna 25 %
vardera. Riksdagen godkände avtalet på våren 1978.

I samband med debatterna i riksdagen om statens finansiella medverkan i
SSAB har delar av konsortialavtalet utsatts för viss kritik. På förslag av
näringsutskottet har riksdagens revisorer beslutat undersöka om den
ekonomiska uppgörelse som träffades i samband med bildandet av SSAB kan
anses rimlig för statens del. Speciellt frågan om värderingen av apportegendomen
skall därvid uppmärksammas.

1.2 Utredningens genomförande

För att erhålla en uppfattning om de produktions- och marknadsförhållanden
inom stålbranschen som gällde tiden före och i anslutning till SSAB:s
bildande har flera statliga utredningar samt svenska och utländska expertorgans
prognoser om den internationella stålmarknaden studerats. Ett
mycket omfattande material i form av propositioner, utskottsbetänkanden,
motioner och beslut i riksdagen har ingått i bedömningsunderlaget. Likaså
har vissa delar av de träffade bolags- och konsortialavtalen om SSAB:s
bildande och planerade verksamhet ingått i granskningsunderlaget. Årsredovisningar
för de tre parternas verksamheter har infordrats liksom
motsvarande material för SSAB. Det sistnämnda bolaget har även ställt till
förfogande struktur- och investeringsplaner för bolagets planerade verksamhet.
Vid personliga kontakter har företrädare för industridepartementet och
SSAB lämnat kompletterande upplysningar om de förhandlingar och beslut
som föregått bildandet av SSAB. Beträffande utbetalningar av statliga medel
till SSAB har uppgifter erhållits från kammarkollegiets fondbyrå. I
möjligaste mån har även bevakats artiklar i dags- och fackpress om
utvecklingen inom stålbranschen och hos SSAB.

Beträffande värderingen av apportegendomen har de två utländska
konsulternas utredningar varit föremål för genomgång. Svårigheterna att
objektivt värdera anläggningar av denna dimension har tydligt kunnat
konstateras. En ingående granskning av konsulternas värderingsprinciper
för apportegendomen kräver bl. a. speciell teknisk kunskap om ståltillverkning.
I granskningsärendet har dock inte ansetts föreligga skäl för revisorerna
att för egen del anlita utomstående expertis för en omfattande och kostsam
utredning om apportegendomens värdering.

Den revisorsutredning om Grängesbolagets ekonomiska ställning som
industridepartementet år 1977 lät utföra har också ingått i granskningsmaterialet.

Förs. 1981/82:8

2 Bakgrundsfakta om stålmarknaden och SSAB

2.1 Översikt av utvecklingen av stålmarknaden

För att ge en bakgrund till de ställningstaganden som år 1977 gjordes i
anslutning till bildandet av SSAB lämnas här utdrag ur några av de
utredningar och prognoser om stålmarknadens utveckling som fanns att tillgå
vid beslutstidpunkten. Den internationella bakgrunden till stålindustrins
uppbyggnad tecknas i en branschstudie av Jernkontoret.

I nästa avsnitt, som omfattar två utdrag hämtade ur en offentlig utredning
(SOU 1977:15), lämnas en redogörelse för den internationella stålproduktionen
och redovisas prognoser för världsförbrukningen av stål. Den svenska
stålindustrins utveckling och lönsamhet presenteras i det tredje avsnittet,
som är taget ur proposition 1977/78:87.

Samtliga avsnitt är utdrag återgivna ur resp. publikationer utan bearbetning.

Som ett komplement till nedanstående summariska översikt av stålmarknaden
fram till år 1977 lämnas i bilaga 1 en fylligare dokumentation om
utvecklingen på stålmarknaden i form av avsnitt hämtade från ytterligare
utredningar. I bilagan finns även en redogörelse från SSAB för företagsledningens
syn på utvecklingen av stålmarknaden t. o. m. år 1980.

2.1.1 Bakgrunden till stålindustrins uppbyggnad

Jernkontorets strukturkommitté publicerade år 1969 en utredning, Svensk
stålindustri inför 1970-talet. Från denna publikation hämtas i det följande
vissa delar av den historiska översikten av bakgrunden för stålindustrins
utveckling. Utdraget har begränsats till att i stort sett omfatta tidsperioden
efter andra världskriget.

"Den internationella bakgrunden

Den svenska stålindustrin är av ålder starkt integrerad med världsmarknaden.
I motsats till vad ofta är fallet med motsvarande näringsgren
utomlands är den alltså icke väsentligen en hemmamarknadsindustri. En
tredjedel av vår stålförbrukning tillgodoses genom import. Utförseln har
sedan 1950-talets början visat en oavbruten stegring. Exportandelen
motsvarar numera i värde räknat ca 50 % av totalproduktionen.

Denna starka internationella anknytning gör, att svensk stålindustri delar
många av de strukturella och konjunkturella problem, som är gemensamma
för världens ledande stålnationer och som sätter sin prägel på den globala
marknadsbilden.

Det är därför naturligt att inleda en studie av den svenska stålindustrins
ekonomiska långtidsproblem med en teckning av den internationella
bakgrunden.

Förs. 1981/82:8

Allmän karakteristik

Under den gångna delen av detta sekel har den totala världsproduktionen
av stål ökat i en takt av ca 4 % per år. Den höga tillväxten i stålproduktion
och stålförbrukning är helt sammanvävd med den allmänna ekonomiska
expansionen i industriländerna. Tillgången på stål var en nödvändig
förutsättning för industrins mekanisering och för de två stora utvecklingsblocken
inom transportväsendet: järnvägarna och bilismen. Under seklets
gång har industrialiseringsprocessen, som till en början var koncentrerad till
USA och ett fåtal europeiska länder, spritt sig till andra stater. Mot denna
tendens svarar en successiv förskjutning i stålproduktionens geografiska
fördelning. Vid seklets början föll 55 % av stålproduktionen på Europa exkl.
Ryssland, 7 % på Ryssland, 33 % på USA och följaktligen mindre än 5 % på
världen i övrigt. Vid slutet av 20-talet hade USA:s andel ökat till 47 %,
medan Europas och Sovjets andelar fallit tillbaka till 44 resp. 4 %. Övriga
geografiska områden svarade fortfarande för 5 %. Trettio år senare hade
situationen ånyo förändrats så att Europa åter framträdde som den största
stålproducerande regionen med en andel på 37 %. USA:sandelvarnu28 %,
medan Sovjet och övriga världen svarade för inte mindre än 20 resp. 15 %.
Under senare år har dessa tendenser förstärkts och väntas bli ytterligare
accentuerade. Bakom övriga länders frammarsch som stålproducenter står
främst Japan.

Den ökade geografiska spridningen av stålproduktionen har inte verkat
hämmande på världshandeln. Tvärtom har denna efter andra världskriget
vuxit betydligt snabbare än vad produktionen gjort. Sålunda har världsexporten
mer än fördubblats under perioden 1955-1965, medan produktionen
samtidigt steg med 68 %.

De för stålindustrin karakteristiska jämviktsstörningarna

Tillväxten i stålproduktionen och stålförbrukning har ingalunda skett i
jämn takt.

Konjukturvariationerna i stålproduktionen hänger framför allt samman
med att stålefterfrågan kännetecknats av en betydande instabilitet. Stål
levereras i stor utsträckning till sådana sektorer inom ekonomin, som visat sig
vara påtagligt konjunkturkänsliga, t. ex. maskin-, varvs- och byggnadsindustrierna.
Stålförbrukningen uppvisar därför avsevärda variationer på kort
sikt. Därtill kommer att även lagerefterfrågan brukar flukturera på ett sätt
som förstärker svängningarna i de totala stålleveranserna.

Däremot har utbudet kännetecknats av en påfallande brist på flexibilitet,
vilket främst beror på att produktionen i betydande omfattning bedrivs i
stora enheter. De stora tillverkningsenheterna medför, att utvidgningen av
kapaciteten är relativt tidskrävande; för ett stålverk krävs i dag en tid av 3-5
år, innan ett större investeringsbeslut kan resultera i ökad produktion. Det

Förs. 1981/82:8

föreligger med andra ord ingen möjlighet att anpassa kapaciteten efter de
kortsiktiga uppgångarna i efterfrågan. Ett investeringsbeslut, som fattas
under en högkonjunktur, kan leda till en utbudsökning vid en tidpunkt, då
efterfrågan är mera dämpad. Då stålindustrins investeringar varierar med
konjunkturläget, kommer dessutom kapacitetstillskotten att bli mycket
ojämnt fördelade över tiden.

Kapacitets- och efterfrågeutvecklingens bristande synkronisering har
skapat stora variationer i skillnaden mellan mängden tillgängligt och
kvantiteten efterfrågat stål. Dessa variationer har i sin tur påverkat
prisutvecklingen på världsmarknaden och på ett flertal inhemska marknader.
På grund av institutionella faktorer föreligger dock här ingen genomgående
samstämmighet mellan prisutvecklingen i olika länder. Mekanismen i den
process där priserna på stål bildas kan i korthet beskrivas på följande
sätt:

För att få bidrag till täckning av sina höga fasta kostnader försöker
stålindustrin att utnyttja all tillgänglig kapacitet. I tider med fallande
efterfrågan kan därför en mycket intensiv konkurrens med starkt fallande
priser komma till stånd. Stålefterfrågans priskänslighet är emellertid på kort
sikt låg; de fallande priserna leder med andra ord inte till någon uppgång i
den totalt efterfrågade stålkvantiteten.

(Avsnittet Mellankrigsårens kris är utelämnat)

Tiden efter andra världskriget

Efter andra världskriget har stålförbrukningen och därmed stålproduktionen
globalt sett uppvisat en så gott som obruten expansion. Ökningstakten
för perioden 1950-1966 uppgår till inemot 6 % per år. Skillnaden gentemot
mellankrigstiden är påfallande både vad avser de kortsiktiga och de
långsiktiga utvecklingstendenserna.

Återuppbyggnaden efter kriget skedde i mycket snabb takt; redan före år
1950 uppnåddes förkrigsårens produktionsvolym. Samtidigt förelåg emellertid
ett behov av modernisering av den del av produktionsapparaten som
motstått förödelsen under kriget. Detta moderniseringsbehov var en följd av
stagnationen under mellankrigstiden, vilket lett till att ersättning av äldre
anläggningar i betydande omfattning skjutits på framtiden. En stor del av den
vid krigets slut befintliga kapaciteten var därför föråldrad. Det modernaste
stålverket i Frankrike hade sålunda uppförts omedelbart efter första
världskriget. Liknande var situationen i den tyska stålindustrin där enligt en
uppskattning avseende år 1950 valsverkens genomsnittsålder skulle uppgått
till 42 år.

Trots den kraftiga utbyggnaden av stålkapaciteten kom den första
efterkrigstiden att präglas av obalans på stålmarknaden; tillgänglig kapacitet
räckte inte till för att tillgodose den höga efterfrågan. Först under 50-talets
senare hälft anses kapacitetsutbyggnaden ha hunnit ifatt efterfrågan. År 1957

Förs. 1981/82:8

brukar anges som en skiljelinje mellan säljarens och köparens marknad.

Tiden efter 1957 har med andra ord kännetecknats av att världens totala
stålutbud överstigit stålefterfrågan, ett förhållande som successivt skärptes
under de följande tio åren. Denna brist på jämvikt har allt efter de skiftande
institutionella förhållandena tagit sig olika uttryck i olika länder. Ojämvikten
slog helt igenom i världshandelspriserna. Stålknappheten under den första
efterkrigstiden återspeglas i en kraftig, uppåtriktad trend, medan de sista tio
årens kapacitetsöverskott motsvarats av en långsiktig nedgång i dessa
priser.

Det mondiala kapacitetsöverskottet och dess orsaker

Kapacitetsöverskottet under 1960-talet kan inte, som under mellankrigsåren,
tillskrivas en dämpad uppgång i efterfrågan. Stålförbrukningen har
under de senaste tio åren stigit med 5 % per år. Utvecklingen tyder inte på
någon nedgång i stålförbrukningens ökningstakt under de hittills gångna
efterkrigsåren. Anledningen till utbudsöverskottet är i stället att kapaciteten
expanderat i en ”onormalt” hög takt.

Flera orsaker brukar anföras som förklaring till den höga ökningstakten i
stålkapaciteten. En viktig faktor var givetvis de höga stålpriserna, särskilt i
importländerna. De ledande exportörerna, bl. a. den europeiska kontinenten,
tillämpade nämligen exportpriser, som ofta låg långt över (de statligt
reglerade) hemmamarknadspriserna. Annu 1957 låg sålunda de kontinentala
exportpriserna för stångstål ca 30 % över genomsnittet av listpriserna för
leveranser inom CECA1. Det är givet, att detta förhållande utgjorde ett
starkt incitament för importländerna att bygga upp egna stålindustrier eller
utvidga de redan befintliga anläggningarna.

Härtill kom en rad tekniska faktorer. Den teknologiska utvecklingen ledde
till en fortsatt ökning av den optimala anläggningsstorleken. Stålframställning
genom de nya syrgasmetoderna kom att innebära betydande nyinvesteringar.
Utvecklingen på transportområdet medförde, att utomeuropeisk
malm till låga kostnader kunde fraktas till hamnar över hela världen. Detta
utlöste en tendens till omlokalisering av stålindustrin till kusterna. Alla dessa
faktorer resulterade i investeringar i nya stora anläggningar. Eftersom de
äldre anläggningarna som skulle ersättas inte alltid var fysiskt nedslitna,
behölls de ofta som reservkapacitet.

Mindre uppmärksammad är kanske den institutionella ram, inom vilken
överkapaciteten växte fram. Det skedde icke i avsaknad av program och
prognoser utan snarare trots en myckenhet av förutsägelser, planering och
central styrning.

Nationella och internationella samarbets- och samordningsorgan tillkom,

Europeiska stål- och kolunionen.

Förs. 1981/82:8

som bl. a. eller främst fick till uppgift att mildra stålbristens verkningar och
planera för dess eliminering. Bland dessa märktes främst OEEC i Paris,
genom vilken stora belopp i Marshallmedel slussades till europeisk
stålindustri, bl. a. märkligt nog till Västtyskland så sent som i mitten på

1950-talet, alltså vid en tid då världen redan börjat imponeras av det tyska
undret. 1952 bildades Montanunionen (CECA), som till sitt förfogande fick
inte endast betydande kapitalmedel utan framför allt vidsträckta möjligheter
härutöver att direkt eller indirekt påverka investeringsutvecklingen. I
Généve utarbetade Europakommissionens stålkommitté långsiktiga prognoser.
I England fanns sedan 1946 Iron and Steel Board, som kontrollerade hela
den engelska stålindustrins investeringar och i viss mån uppdrog riktlinjerna
för dessa. I Frankrike gav staten redan tidigt finansiella förmåner till järnoch
stålverken men upprätthöll å andra sidan länge en hård priskontroll. I
Japan började den inhemska stålindustrin sitt meteorliknande uppstigande,
som innebar, att produktionen höjdes från knappt 5 milj. ton 1950 till 62 milj.
ton 1967, dvs. med över 1100 % på 17 år. Inom det europeiska östblocket
tävlade de socialistiska länderna med västerns industrinationer om att sätta
nya produktionsrekord och kom därigenom i vissa fall att bygga ut sina
stålverk i en snabbare takt än som motiverades av expansionen av deras egna
stålförbrukande industrier, dock med det markanta undantaget av Östtyskland,
som baserar sin planering på att tillräcklig stålkapacitet fortsättningsvis
skall finnas på världsmarknaden och därför i hög grad litar till importen för
sin stålförsörjning. Efterkrigsårens utveckling innebar sålunda, att de
självreglerande marknadskrafterna i betydande utsträckning sköts åt sidan i
de ledande stålländerna. Såsom framhållits inte minst av företrädare för
Montanunionen hindrade de offentliga ingreppen inte, att man inom
unionen fick en våg av överinvesteringar i början av 1960-talet. Särskilt
framträdande var detta i Frankrike och Italien, medan utvecklingen fick ett
lugnare förlopp i Belgien, där de offentliga åtgärderna var mindre
långtgående.

En faktor, som stundom tillmäts stor betydelse vid förklaringen av
kapacitetsöverskottet, utgör stålindustrins expansion inom u-länderna.
Utvecklingsländernas stålkapacitet skall under perioden 1955-1967 enligt
gjorda uppskattningar ha stigit från 5 milj. ton göt till 24 milj. Denna relativt
kraftiga ökning utgör dock mindre än 1/10 av tillskottet till världens götstålskapacitet
under ifrågavarande period. Det är naturligt att se denna expansion
som en parallell till utvecklingen under mellankrigsåren, då flera utomeuropeiska
stålnationer (Kanada, Japan, Australien, Sydafrika) växte upp.
Resultatet blev i båda fallen, att de traditionella stålexportörerna gick miste
om en del av en växande marknad. Till skillnad från mellankrigsåren kan
emellertid efterkrigstiden uppvisa en starkt expansiv världshandel. Dess
andel av världsproduktionen har under perioden 1950-1967 stigit från 11 till
17 %. Andelen ligger sålunda fortfarande lägre än på 20-talet.

Den främsta anledningen till att u-länderna i så stor utsträckning satsat på

Förs. 1981/82:8

uppförande av stålverk torde vara att dessa anläggningar på grund av sin
strategiska ställning i ekonomin anses ha en gynnsam effekt på hela den
ekonomiska utvecklingen, även när de inte är företagsekonomiskt lönsamma.
Liknande tankegångar ligger för övrigt bakom den politik som bedrivs av
statsmakterna i några högt utvecklade industriländer. För att få till stånd en
expansion i underutvecklade regioner har i flera industriländer uppförts
statsägda stålverk, vilka varit klart förlustbringande.

Beträffande utvecklingen på stålmarknaden i olika delar av världen under
perioden 1955-1967 noteras följande:

Kapacitetsökningen har relativt sett gått snabbast i Japan och långsammast
i USA. I absoluta tal är tillskotten i dessa båda länder emellertid av samma
storleksordning. En jämförelse mellan förändringen i kapacitet och produktion
visar, att USA och Montanunionen tillsammans svarar för 2/3 av den
under perioden uppkomna outnyttjade kapaciteten. Denna beräknades åren
1966 och 1967 ha uppgått till 60 å 80 milj. ton götstålsvikt. Bristen på
prognoser över stålkapacitet och stålefterfrågan gör det svårt att säga något
om kapacitetsöverskottets framtida utveckling. Det bör dock nämnas, att en
viss avsaktning i kapacitetens tillväxttakt kunnat skönjas. Av konsumtionsuppgifterna
framgår, att stålförbrukningen i några av de stora stålproducerande
länderna varit relativt dämpad. Detta gäller framför allt Storbritannien
och USA, men även Montanunionen redovisar en ökningstakt, som ligger
under världsgenomsnittet.”

2.1.2 Den internationella stålindustrins utveckling

Utvecklingstendenser och framtidsbedömningar av stålindustrin har bl. a.
redovisats i SOU 1977:15 Handelsstålsindustrin inför 1980-talet, vilken
utredning låg till grund för den påbörjade strukturrationaliseringen av svensk
stålindustri. Följande avsnitt har hämtats från detta betänkande.

”Utvecklingstendenser inom världens stålindustri

De uppgifter som i det följande lämnas om stålindustrins internationella
utveckling avser hela stålindustrin, dvs. både handelsstål och specialstål.
Internationell statistik för enbart handelsstålsindustrin saknas i stor utsträckning.
Handelsstål utgör emellertid en så dominerande del - 90 % å 95 % - av
den totala stålproduktionen i de flesta länder att de redovisade uppgifterna
väl avspeglar utvecklingen inom handelsstålsområdet. I Sverige svarar
emellertid specialstålet för en internationellt sett mycket hög andel - ca 1/4 —
av den totala råstålsproduktionen i ton räknat.

Förs. 1981/82:8

Produktionsutvecklingen

Världens totala produktion av råstål ökade från 346 milj. ton år 1960 till
710 milj. ton år 1974, vilket motsvarar en ökning av i genomsnitt 5,3 % per
år. Under 1960-talet var ökningstakten något högre än under åren 1970-74.
Till följd av konjunkturnedgången minskade råstålsproduktionen i världen
mellan 1974 och 1975 med 60 milj. ton eller med nära 9 %, och uppgick
sistnämnda år till 650 milj. ton.

Tillväxttakten i stålproduktionen har under de senaste tjugo åren varierat
kraftigt mellan olika länder och ländergrupper. I de traditionellt stora
stålproducerande nationerna i Västeuropa (Västtyskland, Frankrike, Storbritannien,
Italien och Belgien-Luxemburg) har, med undantag av Italien,
stålproduktionen ökat långsammare än i världen som helhet. I Storbritannien
var råstålsproduktionen i absoluta tal t. o. m. något lägre åren 1974-75
än år 1960. Även i USA har stålproduktionen ökat i lägre takt än i världen i
övrigt.

Sedan slutet av 1950-talet har den japanska stålproduktionen ökat
exceptionellt snabbt. Japan kommer i dag på tredje plats bland världens
stålproducerande nationer efter Sovjetunionen och USA. År 1960 var USA:s
stålproduktion fyra gånger större än Japans; år 1975 producerades en ungefär
lika stor stålkvantitet i de båda länderna. År 1960 tillverkades ungefär lika
mycket stål i Storbritannien som i Japan; år 1975 var den japanska
produktionen fem gånger större än den brittiska och praktiskt taget lika stor
som de sex ursprungliga EG-ländernas totala stålproduktion.

Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna har också sedan början av
1960-talet ökat stålproduktionen något snabbare än världen i övrigt.
Tillväxttakten kan dock inte på långt när mäta sig med den japanska. Bland
övriga länder med en mer betydande stålproduktion, som också uppvisat en
snabb produktionsökning, kan nämnas Canada, Australien, Brasilien,
Indien och Sydafrika.

I tabell 6:1 redovisas översiktligt den relativa fördelningen på vissa
regioner av världens totala stålproduktion åren 1960, 1970 och 1974. För att
jämförelseåren skall ha ett någorlunda likartat konjunkturläge har 1974 här
valts som slutår. Som framgår av tabellen har både Västeuropa som helhet
och USA kommit att svara för en minskande andel av världens stålproduktion;
dessa två regioners sammanlagda andel sjönk från 57,5 % år 1960 till
45 % år 1974. Sovjetunionens och Östeuropas andel ökade under samma tid
från 25 % till 26 %. Den japanska stålindustrins mycket snabba expansion
avspeglas i en andelsökning från drygt 6 % år 1960 till 16,5 % år 1974.

Förs. 1981/82:8

Tabell 6:1. Världsproduktionen av råstål fördelad på ländergrupper åren 1960, 1970
och 1974

Procent

	1960	1970	1974
EG 6	21,0	18,3	18,7
Övriga Västeuropa	10,5	8,8	7,6
Östeuropa	6,1	6,7	6,9
Sovjetunionen	18,9	19,4	19,2
USA	26,0	20,0	18,6
Japan	6,4	15,5	16,5
Övriga länder	11,1	11,3	12,5
Summa	100,0	100,0	100,0
Produktion, milj. ton	346	598	710
I gruppen övriga länder ingår	bl. a.	utvecklingsländerna.	, vars stålproduk-

tion totalt sett ökat mycket snabbt, från sammanlagt ca 10 milj. ton år 1960 till
ca 60 milj. ton år 1974. Till de i dag större stålproducenterna i tredje världen
hör Brasilien, Mexico, Indien, Venezuela, Argentina, Nordkorea och
Sydkorea.

Världshandeln och självförsörjningsgraden

Den internationella handeln med stål har sedan början av 1960-talet visat
en stark expansion. År 1960 gick ca 15 % av den totala stålproduktionen i
världen i internationell handel (mätt i råstålsekvivalenter); år 1970 hade
denna andel ökat till ca 20 % och 1975 till ca 23 %.

De internationella handelsströmmarna brukar ofta schematiskt delas upp i
två huvudgrupper: dels handel mellan länder med överskott resp. underskott
på stål totalt sett i förhållande till den inhemska konsumtionen, dels handel
mellan industriländer med stålprodukter av olika typ och kvalitet. Den
senare typen av handelsutbyte är följden av de komparativa fördelar som
enskilda länder kan ha i fråga om att producera stål av viss typ.

Fram till ungefär mitten av 1960-talet dominerades världshandeln med stål
av den förstnämnda typen av handel. Andelen har emellertid därefter
minskat successivt till följd av att länder som tidigare hade en nettoimport av
stål börjat bygga upp en egen stålindustri eller expandera den befintliga.
Produktionen inom varje enskilt land har blivit alltmer specialiserad.
Exportens andel av produktionen har ökat, samtidigt som en växande del av
förbrukningen täcks av import. Detta har gällt för ett stort antal länder, bl. a.
Sverige. Det finns dock ett viktigt undantag, nämligen Japan, som praktiskt
taget inte alls importerar stål.

Under 1950-talet svarade ett fåtal länder för huvuddelen av världsexporten
av stål. Till dessa hörde Belgien-Luxemburg, Frankrike, Västtyskland,

Förs. 1981/82:8

Storbritannien och USA. Exporten från dessa länder gick huvudsakligen till
länder med liten stålproduktion eller utan egen sådan, såsom Canada,
Australien, vissa länder i Europa samt utvecklingsländerna (se tabell

6:2).

Tabell 6:2. Exporten av handelsfärdigt stål från olika länder 1960, 1970 och 1974

1 000 ton

Land	1960	1970	1974
Belgien-Luxemburg	7 563	12 533	16 608
Frankrike	5 552	7 376	9 690
Italien	1 126	1 751	4 750
Nederländerna	1 084	3 144	5 221
Storbritannien	3 102	4 152	3 350
Västtyskland	7 839	12 044	22 237
Övriga Västeuropa	2 636	4 888	7 204
Östeuropa inkl. Sovjet	5 419	14 935	16 256
Japan	2 242	17 599	32 220
VSA	2 743	6 424	5 342
Övriga länder	1 549	5 109	3 1561
Summa	40 855	89 955	126 0341

1 Vissa länder i Asien, Afrika och Latinamerika ingår ej.

Källor: 1960 och 1970: UN Economic and Social Council, Long-Term Prospects for
Steel Consumption until 1985 and Outlook for 1990, and Past Trends in Production and
Trade, New York, October 1976.

1974: UN Statistics of World Trade in Steel, 1976.

Sedan slutet av 1950-talet har den japanska exporten ökat mycket snabbt
och från mitten av 1960-talet har Japan varit världens största stålexportör. År
1974 uppgick Japans export av handelsfärdigt stål till 32 milj. ton, vilket
motsvarade 1/4 av den totala världsexporten.

Exporten från de östeuropeiska länderna inkl. Sovjetunionen har fått en
något ökad andel av världsexporten, men större delen av dessa länders export
går till andra länder inom Comecon-området. USA:s andel av den totala
världsexporten har minskat kraftigt sedan början av 1960-talet och detsamma
gäller i ännu högre grad de traditionella stålexportörerna i Västeuropa.

Västeuropas andel av den totala världsimporten har sedan början av
1960-talet trendmässigt sett varit relativt oförändrad och legat på en nivå av i
runt tal 45 % av världsimporten. Även Östeuropa har svarat för en relativt
konstant andel under de senaste femton åren. USA däremot har övergått
från att vara nettoexportör till att i växande omfattning vara nettoimportör
(se tabell 6:3).

Utvecklingsländerna svarade år 1950 för 37 % av världsimporten. I och
med att en inhemsk stålproduktion börjat växa upp i dessa länder har deras
betydelse som importmarknader minskat kraftigt. År 1970 hade utvecklingsländernas
andel av importen gått ned till 21 %. Den har därefter ökat något
till följd av den snabba ökningen av stålförbrukningen i dessa länder. I och
med att importen i ökad omfattning ersatts med inhemsk produktion har

Förs. 1981/82:8

utvecklingsländernas självförsörjningsgrad ökat markant. Detta gäller
framför allt Latinamerika och inom det området särskilt Brasilien, Mexico
och Venezuela.

Tabell 6:3. Importen av handelsfärdigt stål till olika länder 1960 och 1970

1 000 ton

Land	1960	1970
Belgien-Luxemburg	601	2 260
Frankrike	3 013	6 869
Italien	1 844	5 032
Nederländerna	2156	3 484
Storbritannien	1 245	2 265
Västtyskland	3 963	9004
Övriga Västeuropa	5 769	12 569
Östeuropa inkl. Sovjet	6 215	11771
Japan	243	117
USA	2 738	11833
Latinamerika	3 031	4 362
Övriga länder	9 349	17 308
Summa	40167	86 874

Stålförbrukningen i framtiden

Den viktigaste marknaden för den svenska handelsstålsindustrin har
hittills varit Sverige. Exporten har visserligen ökat avsevärt under den
senaste tioårsperioden, men den har varit koncentrerad till ett fåtal
produkter och ett fåtal marknader. Exporten har främst bestått av grovplåt,
fartygsprofiler och armeringsstång. Dessa produkter har exporterats till
framför allt våra nordiska grannländer och till Storbritannien, Västtyskland
och Frankrike. Av flera skäl finns det anledning anta att hemmamarknaden
fortsätter att vara den viktigaste avsättningsmarknaden för de svenska
verken. Därutöver kan viss export till våra nordiska grannländer och till
CEC A-området väntas ske även i framtiden.

Internationella prognoser

International Iron and Steel Institute (IISI) publicerade år 1972 en prognos
över stålförbrukningen i världen åren 1980 och 1985 (Projection 85). Enligt
denna skulle den totala stålförbrukningen, mätt i råstålsvikt, öka med i
genomsnitt 4,7 % per år från 1970 till 1980 och med 4,0 % per år under
1980-talets första hälft. Med hänsyn till att oljekrisen antogs få långsiktiga
effekter på stålkonsumtionen i världen påbörjades år 1975 en revidering av
Projection 85. Preliminära resultat av detta arbete publicerades i juni 1976 i
samband med en IlSI-studie av stålindustrins energiproblem.

IISI:s reviderade stålprognos bygger bl. a. på nya BNP-prognoser för olika

2 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 8

Förs. 1981/82:8

länder och på nya värden för stålintensiteten såväl i länder med låg som i
länder med hög BNP per capita. För världen som helhet ligger 1976 års
prognos obetydligt lägre än 1972 års. Detta gäller för såväl 1980 som 1985 om
förbrukningen uttrycks i ton handelsfärdigt stål. Om förbrukningen mäts i
råstålsvikt visar emellertid den nya prognosen för 1985 en totalsiffra som
ligger 7,5 % lägre än den i Projection 851. Den främsta anledningen till detta
är att stränggjutningen antas få starkt ökad omfattning i framtiden, vilket
reducerar behovet av råstål för att tillverka en viss kvantitet handelsfärdigt
stål.

Skillnaden mellan de två prognoserna är således relativt liten vad gäller
den totala stålförbrukningen i världen. För enskilda länder och regioner
däremot avviker 1976 års prognos i icke obetydlig utsträckning från 1972 års.
För industriländerna totalt har den nya prognosen förbrukningstal som ligger
under de i Projection 85 angivna. I utvecklingsländerna däremot kommer
stålförbrukningen att öka betydligt snabbare fram till 1985 än vad som angavs
i Projection 85.

I tabell 7:1 redovisas Projection 85 (mars 1972) och IISI:s senaste prognos
(juni 1976) för världen som helhet och för vissa ländergrupper i Europa. Som
jämförelse har också trendvärdet för 1972, dvs. medeltalet för den faktiska
stålförbrukningen 1970-74, medtagits i tabellen. Det bör observeras att
stålförbrukningen här anges i handelsfärdig vikt.”

Tabell 7:1. Internationella prognoser över stålförbrukningen

Område	År	Förbrukning milj. ton färdig vikt		Årlig ökning i % enl. IISI 1976
Obser- verat värde	Projec-tion 85 (1972)	IISI 1976	1970/74- 1980-1980 1985
CECA-6	1970/74	73
	1980		100	96	3,5
	1985		119	lil		3,1
Storbritannien	1970/74	18
	1980		26	22	2,8
	1985		28	25		2,3
Övriga Västeuropa	1970/74	28
	1980		46	43	5,5
	1985		61	55		5,1
Västeuropa totalt	1970/74	119
	1980		169	161	3,9
	1985		206	191		3,5
Världen	1970/74	490
	1980		730	700	4,7
	1985		890	880		4,6

1 Driscoll, J., ”Energy and Steel: Some Economic Aspects”, IISI Annual Meeting and
Conference, Osaka, October 1976.

Förs. 1981/82:8

2.1.3 Den svenska stålindustrins utveckling

I proposition 1977/78:87 om statligt engagemang inom handelsstålsindustrin
lämnas en redogörelse för stålbranschens utveckling i Sverige och dess
lönsamhet. Följande avsnitt har hämtats från denna proposition.

”Råstålsproduktionen i Sverige och omvärlden

Sedan år 1960 har den totala råstålsproduktionen i Sverige visat en
avtagande ökningstakt. Räknat från konjunkturtopp till konjunkturtopp var
den genomsnittliga årliga tillväxten 8,1 % under åren 1960-65, 3,1 % åren
1965-70 och 1,8 % åren 1970-74. Ökningen av världens totala råstålsproduktion
blev åren 1960-74 i genomsnitt 5,3 % per år. Tillväxttakten under
nämnda perioder har varierat kraftigt mellan olika länder och ländergrupper.

I det följande skall en jämförelse göras för utvecklingen efter år 1974 - det
senaste högkonjunkturåret - mellan Sverige, EG och övriga västvärlden inkl.
Japan. Uppgifterna gäller all råstålsproduktion, dvs. både handels- och
specialstål och är hämtade från Jernkontorets sammanställning den 5
september 1977.

Under år 1975, det första recessionsåret, sjönk råstålsproduktionen i EG
med 20 %, i övriga västvärlden med 15 % medan den svenska minskningen
uppgick till endast 6 %. År 1976 ökade produktionen i EG och västvärlden
medan minskningen fortsatte i Sverige. Räknat i absoluta tal uppgick 1976
års produktion till ca 85 % av 1974 års produktion för både Sverige och
EG.

Under år 1977 har den svenska stålproduktionen ytterligare minskat.
Första halvårets minskning uppgår till mer än 25 % jämfört med kvantiteten
motsvarande tid föregående år. Vid en jämförelse mellan de sex första
månaderna för år 1976 resp. år 1977 blev produktionsminskningen för EG
knappt 4 % och för övriga västvärlden mindre än 1 %.

Denna utveckling visar att i västvärlden och framför allt i EG anpassades
produktionen under år 1975 till den starkt försämrade efterfrågan. Genom
det statliga lagerstödet kunde dock produktionsminskningen i Sverige
begränsas.

Avsikten med lagerstödet var att upprätthålla sysselsättningen under
lågkonjunkturen i väntan på en konjunkturförbättring. Eftersom denna
uteblev år 1976 fortsatte lagren att öka trots vidtagna produktionsminskningar.
Sedan år 1960 och fram t. o. m. år 1974 har lagren av halvfabrikat -göt och ämnen - legat på en nivå av ca 400 000 ton. På två år, åren 1975 och
1976, har lagernivån mer än fördubblats och ’överlagren’ beräknas därför av
Jernkontoret till minst 400 000 ton. På grund av denna lagersituation har
produktionen starkt skurits ned under första halvåret 1977. De åtgärder som

Förs. 1981/82:8

vidtagits i Sverige under innevarande år är en parallell till produktionsminskningen
på kontinenten år 1975.

Produktion av handelsfärdigt stål

Den svenska produktionsutvecklingen av handelsfärdigt stål under 1970-talet har avvikit från efterkrigstidens nästan oavbrutna expansion - år 1958
utgör det enda undantaget. Produktionsminskning har dels inträffat åren
1971-1972, då produktionen två år i följd låg under en tidigare uppnådd
produktionsnivå, dels åren 1975-76 då produktionen sjönk med sammanlagt
17 % från 1974 års nivå. 1976 års produktion kom därmed att ligga på samma
nivå som år 1968. Under första halvåret 1977 har produktionen minskat med
15 % jämfört med motsvarande tid föregående år.

Trots de vidtagna produktionsminskningarna åren 1975-77 har det skett en
kraftig lageruppbyggnad under dessa recessionsår. Jernkontoret uppskattar
med hänsyn till att marknadsläget för de svenska järnverken är betydligt
sämre år 1977 än vad det var i slutet av år 1972 ''överlagren’ till mer än 300 000
ton. Lagerökningen av halvfabrikat under den nuvarande lågkonjunkturen
har både procentuellt och i absoluta tal sålunda varit större än lagerökningen
av färdigprodukter - plåt, band, stång, balk, rör m. m.

Sveriges ståltillförsel

Den svenska marknaden för stål ökade med 5,8 % per år mellan åren

1951-65 och med 2,9 % per år tiden 1965-75. Den genomsnittliga årliga
ökningstakten mellan åren 1969-74 blev dock endast 1,8 %. Dessa siffror
belyser den kraftiga nedgång i tillväxten av stålefterfrågan i Sverige som skett
sedan år 1951. Trots att tillväxten av tillförseln och förbrukningen av stål
under 1970-talet minskat i Sverige har importen av stål fortsatt att öka i
samma takt som under 1960-talet, dvs. med trendmässigt 5,5 % per år. Detta
har lett till att importens andel av ståltillförseln i Sverige vuxit under den
senaste tioårsperioden. Totalt sett ökade importandelen från ca 35 % år 1966
till ca 50 % år 1976. Importandelen under första halvåret 1977 uppgick till
53 % vilket är fyra procentenheter mer än motsvarande tid föregående år
men varierar kraftigt mellan olika produktgrupper. Resultatet av denna
utveckling har blivit att den svenska stålindustrin förlorat andelar av
hemmamarknaden.

Den svenska stålindustrin ökade markant sina marknadsandelar på
exportmarknaderna under 1950- och 1960-talen. Det senare årtiondets
trendmässiga exportökning uppgick till 15 % årligen. Denna tillväxt var
avsevärt större än förbrukningsökningen utomlands och även större än den
årliga tillväxten av världens handel med stål under samma period. I slutet av
1960-talet bröts exportökningstrenden. Under den senaste tioårsperioden
har den svenska exporten ökat med i genomsnitt 3 % årligen medan

Förs. 1981/82:8

världshandelns trendmässiga tillväxt uppgått till drygt 8 % årligen.

De senaste årens utveckling av stålefterfrågan och exporten har starkt
påverkats av nedgången i världens fartygsproduktion och den minskade
byggnadsverksamheten i Sverige.

Nedgången i varvsindustrin har återverkat främst på efterfrågan på
grovplåt och fartygsprofiler. Av dessa produkter har Sverige tidigare haft en
icke obetydlig export - grovplåtsexporten har t. ex. varit ca 50 % av
produktionen.

Den minskade byggnadsverksamheten har bl. a. påverkat förbrukningen
av armeringsstål. Denna minskade mellan åren 1972-1976 med ca 26 %.
Exportmöjligheterna för denna produkt har också försämrats. Importen har
ökat, även om den f. n. endast uppgår till 14 % av förbrukningen.

Lönsamhet

På stålbranschrådets uppdrag har Öhrlings revisionsbyrå utfört en studie
av lönsamheten i svensk stålindustri under åren 1971-1975. Den valda
perioden kan anses återspegla utvecklingen av branschens lönsamhet under
en konjunkturcykel.

Räntabiliteten på totalt kapital efter skatt har utvecklats för de svenska
handelsstålverken så som framgår av tabellen. På grund av de speciella
förhållanden som gällt för NJA under perioden visas resultaten för
handelsstålverken exkl. detta företag.

1971

1972

1973

1974

1975

Genom-

snitt

1971/75

Handelsstål-verk totalt
procent

0,3

1,0

4,5

6,3

-3,1

1,7

D:o exkl.
NJA procent

2,0

2,5

6,6

9,3

-0,9

3,9

Som en jämförelse kan nämnas att den svenska skogsindustrin under
samma period hade en på motsvarande sätt beräknad genomsnittlig
räntabilitet på 6,0 %. Materialet visar dessutom att avkastningen på övriga
verksamhetsgrenar i de koncerner som har stålindustri i samtliga fall varit
högre'' än avkastningen av stålverksamheten. Det finns klara skillnader i
räntabilitet mellan olika företag och typer av stålverk. Inom handelsstålsindustrin
har t. ex. de mindre skrotbaserade verken haft en genomsnittlig
räntabilitet som väsentligt överstiger de i större, malmbaserade verken.

Resultaten för år 1976 och år 1977 har kraftigt försämrats i samtliga
handelsstålverk.”

Förs. 1981/82:8

2.2 Redovisat resultat för stålverksrörelsen åren 1975-1977 hos avtalsparterna För

att belysa den ekonomiska utvecklingen av den stålverksrörelse som
var och en av de tre avtalsparterna bedrivit lämnas en summarisk översikt
över resultat och verkställda investeringar för de tre år som föregick
bildandet av SS AB. Sammanställningen syftar till att påvisa vissa av de
problemställningar som fanns vid avtalstidpunkten avseende i första hand
lönsamheten och värdet av anläggningstillgångarna. Uppgifterna har hämtats
ur de aktuella företagens officiella årsredovisningar för åren 1975-1977,
och någon djupgående analys av de redovisade rörelseresultaten har inte
utförts.

Redovisade rörelseresultat för stålsektorn vid till SSAB överlåtna delar av företagen
Norrbottens Järnverk, St. Kopparberg och Gränges (milj. kr.)

* stålsektorn inkl. specialstålverken åren 1975-1976		Grängesresultat fördelat på sektio-ner
	N.J.A.	Kopparberg*	Gränges	Oxelösunds Järnverk	Gruvor	T.G.O.J.
1975 Rörelseres. före avskrivn.	- 53	- 20	125	59	44	22
Avskrivning enl. plan	- 53	- 78	- 91	- 61	- 17	- 13
Rörelseres. efter planenlig avskrivning	-106	- 98	34	- 2	+ 27	+ 9
Prisjustering av ingående lager	- 39	- 79	- 70	- 61	- 9	-
Justerat rörelseresultat före finan-siellt netto	-145	-176	- 36	- 63	+ 18	+ 9
1976 Rörelseres. före avskrivn.	-571	-107	- 89	- 73	- 20	4
Avskrivning enl. plan	- 62	- 84	- 92	- 60	- 18	- 14
Rörelseres. efter planenlig avskrivning	-633	-191	-181	-133	- 38	- 10
Prisjustering av ingående lager	-	- 56	- 15	- 17	+ 2	-
Justerat rörelseresultat före finan-siellt netto	-633	-247	-196	-150	- 36	- 10
1977 Rörelseres. före avskrivn.	+ 84	-231	-194	-151	- 51	8
Avskrivning enl. plan	- 80	- 78	-116	- 78	- 24	- 14
Rörelseres. efter planenlig avskrivning	+ 4	-309	-310	-229	- 75	- 6
Ändrad lagervärdering	-224	-	-	-	-	-
Prisjustering av ingående lager	-	- 11	- 14	- 27	+ 13	-
Justerat rörelseresultat före finan-siellt netto	-220	-320	-324	-256	- 62	- 6

Förs. 1981/82:8

Redovisade investeringar i anläggningar avseende stålsektorn i till SSAB överlåtna delar av företagen Norrbottens
Järnverk, St. Kopparberg och Gränges (milj. kr.)

	N.J.A.			St. Kopparberg		Gränges
1975	Summa	332		Summa 112		Summa 191
	Totalt		438	varav Domnarvet	99	varav O.J.	118
	./. Stålverk 80	106	Gruvor	13	Gruvor	54
			—			TGOJ	19
			332
1976	Summa	160		Summa 105		Summa 311
	Totalt		335	varav Domnarvet	89	varav O.J.	205
	./. Stålverk 80	175	Gruvor	16	Gruvor	88
						TGOJ	18
			160
1977	Summa	84		Summa 78		Summa 109
	Totalt		349	varav Domnarvet	67	varav O.J.	77
	./. Stålverk 80	265	Gruvor	11	Gruvor	25
			—			TGOJ	7
			84

2.3 Bakgrunden till bildandet av SSAB

Som framgått av föregående avsnitt drabbades världens stålindustri under
åren 1975-1977 av en djup konjunkturnedgång med åtföljande överkapacitet
och dålig lönsamhet. I Sverige påverkades de inhemska ståltillverkarna
mycket kraftigt, och läget för denna industrisektor har jämförts med
1930-talets krissituation. Speciellt handelsstålsindustrin utvisade en lönsamhetskris
som medförde investerings- och sysselsättningsproblem. Bakom
lönsamhetsförsämringen låg en hårdnande importkonkurrens och minskad
konkurrenskraft för den svenska stålindustrin. Som tidigare nämnts tillsattes
en utredning, handelsstålsutredningen, för att kartlägga handelsstålsindustrins
utveckling och struktur samt lägga fram förslag till förändringar av
branschens struktur inför 1980-talet. I mars 1977 presenterade utredningen
sitt betänkande.

Utredningen föreslog i huvudsak att tillverkningen av handelsstål skulle
uppdelas och specialiseras till vissa enheter för att uppnå ett bättre
kapacitetsutnyttjande och en större produktionsvolym i de producerande
verken.

Sedan utredningsförslaget publicerats började förhandlingar mellan
Gränges AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och Statsföretag AB/
Norrbottens Järnverk AB (nedan kallade Gränges, Stora Kopparberg och
Statsföretag resp. NJA) om att bilda ett gemensamt handelsstålsbolag. Då
behovet av statlig medverkan i omstruktureringsarbetet var konstaterat
redan i inledningsskedet begärde parterna en statlig förhandlingspartner. Till
statlig representant i förhandlingarna utsågs professor Lars Nabseth. I

Förs. 1981/82:8

november 1977 träffades en överenskommelse om att parterna, under
förutsättning av statens finansiella medverkan, skulle bilda ett nytt handelsstålsbolag,
sedermera kallat SS AB Svenskt Stål AB (nedan kallat SSAB). De
närmare villkoren för bolagsbildningen fanns angivna i två avtal, ett
huvudavtal och ett konsortialavtal.

I enlighet med förslag i proposition 1977/78:87 om statligt engagemang
inom handelsstålsindustrin m. m. beslöt riksdagen på våren 1978 att
godkänna den träffade överenskommelsen.

Beslutet hade i stort sett följande innebörd.

Aktiekapitalet fördelades så, att Gränges och Stora Kopparberg erhöll
vardera 25 % och Norrbottens Järnverk/Statsföretag 50 %. Till SSAB fördes
stålverken i Luleå, Oxelösund och Borlänge samt Gränges och Stora
Kopparbergs gruvrörelser. De tillverkningsenheter som de förut nämnda tre
företagen sålunda bidrog med tillsköts som s. k. apportegendom. Värdet av
denna egendom för vart och ett av de tre företagen sattes till 700 milj. kr.
Härutöver tillsköt staten via Statsföretag 700 milj. kr. kontant. Det egna
kapitalet uppgick därmed till 2 800 milj. kr. varav 2 000 milj. kr. utgjorde
aktiekapital och 800 milj. kr. reservfond.

Utöver nämnda apportegendom skulle SSAB även förvärva Gränges
järn vägsrörelse inkluderande hamn- och speditionsverksamhet i Oxelösund.

Staten förpliktade sig vidare att genom Statsföretag ersätta Gränges med
högst 350 milj. kr. för övertagandet av dess järnvägsrörelse, att lämna
Statsföretag ett kapitaltillskott på 356 milj. kr. till förstärkning av den
finansiella grunden för dess ökade ägaransvar och att ställa lånemedel om
tillhopa 3 100 milj. kr. till SSAB:s förfogande. Lånemedlen fördelade sig
med 1 800 milj. kr. på ett rekonstruktionslån, avsett för täckning av
förluster, och med 1 300 milj. kr. på ett strukturlån, avsett för investeringar.
Rekonstruktionslånet skulle helt eller delvis kunna efterges av regeringen.

SSAB har sedermera fastställt en övergripande plan för inriktning och
omstrukturering av sin verksamhet under de närmaste tio åren.

2.4 SSAB:s struktur- och investeringsplan av år 1978

Vid de förhandlingar som fördes i anslutning till bildandet av SSAB
framlades av parterna prognoser för det beräknade kapitalbehovet för såväl
investerings- som driftändamål. För de närmaste fem åren beräknades
investeringsbehovet uppgå till 2 800 milj. kr. Finansieringen av nyinvesteringarna
skulle lösas genom att bolaget utnyttjade dels lånemöjligheter på
den allmänna kapitalmarknaden, dels statlig finansiering på 1 300 milj. kr. i
form av strukturlån.

Det totala investeringsbehovet angavs senare i SSAB:s strukturplan vara

Förs. 1981/82:8

ca 3 900 milj. kr. För de närmaste tre åren uppskattades kapitalbehovet för
investeringar vara 2 400 milj. kr.

I regeringens proposition 1977/78:87 om statligt engagemang inom
handelsstålsindustrin godtogs den utarbetade finansieringsprognosen för
projektet. Riksdagen beslöt (NU 1977/78:45, rskr 1977/78:198) i enlighet
med förslagen i propositionen.

1978 års strukturplan (Projekt SS A B 82)

”1 maj 1978 fastställde styrelsen för Svenskt Stål AB en strukturplan -Projekt SSAB 82. I denna plan redovisades bl. a. följande:

Styrelsen för Svenskt Stål har den 31 maj 1978 fastställt en övergripande
strukturplan - SSAB:s generalplan - för utvecklingen av företagets egentliga
stålrörelse under den närmaste tioårsperioden. Detta beslut har grundats på
utredningar rörande marknader, anläggningar, konkurrensförhållanden
samt personalkonsekvenser.

Syftet med bildandet av SSAB är att sammanföra de tre största stålverken i
Sverige och med dessa sammanhängande rörelser till ett bolag och därmed
skapa förutsättningar för sådana strukturförändringar att ett konkurrenskraftigt
och lönsamt stålföretag kan skapas med möjlighet att fortleva i
framtiden.

Föreliggande generalplan syftar till att på bästa sätt realisera denna
målsättning.

De åtgärder som genomförs som en följd av den beslutade generalplanen
är baserade på en företagsekonomisk bedömning. I den proposition
(1977/78:87) som ligger till grund för handelsstålsindustrins omstrukturering
framhåller industriministern att även andra bedömningsgrunder kan komma
att tillämpas.

Styrelsen för Svenskt Stål har i utredningsarbetet beaktat detta uttalande.
Sålunda har uppdragits åt Företagsekonomiska Institutionen vid Göteborgs
Universitet att genomföra en samhällsekonomisk utredning av strukturförändringar
inom Svenskt Stål. Vidare har successivt under utredningsarbetet
information lämnats till såväl de av industriministern tillsatta länsvisa
samverkansgrupperna som till etableringsdelegationen inom industridepartementet.

Statliga insatser är således nödvändiga för att klara de regionalpolitiska
konsekvenser som denna generalplan kommer att medföra, speciellt inom
gruvrörelsen. Detta har också förutsatts av statsmakterna i anslutning till
behandlingen av ovannämnda proposition. SSAB har att upprätta företagsekonomiskt
grundade förslag. Om det emellertid bedöms att dessa åtgärder
från samhällsekonomisk synpunkt är oacceptabla är SSAB berett att
medverka till andra lösningar enligt offertprincipen. Avsikten är att
därigenom mildra de negativa sysselsättningskonsekvenser som annars kan

Förs. 1981/82:8

uppstå. SSAB:s finansiella läge och bristande lönsamhet gör det uppenbart
att dessa kostnader inte kan bäras av företaget.

Handelsstålets konkurrensbild har förändrats mycket snabbt under senare
år. Den efterfrågeutveckling som under efterkrigstiden låg till grund för den
omfattande utbyggnaden av Japans stålindustri har under de senaste åren
hastigt avtagit. Utbyggnaden av järn- och stålverk i tredje världen, baserad
på en förhållandevis snabb egen konsumtionsutveckling, har samtidigt
fortsatt och givit upphov till betydande kapacitetsöverskott. Världens
överskottskapacitet är dock svår att uppskatta i säkra tal. I förhållande till
den förväntade utvecklingen - den s. k. Projection 85 som 1972 publicerades
av International Iron and Steel Institute - ligger efterfrågan f. n. ca 150
miljoner ton lägre vilket motsvarar ett fyrtiotal stålverk av typ Stålverk 80.
Prisnivån bestäms i denna överskottssituation av de länder och företag som
har den lägsta kostnaden för personal och råvaror, som har stora masugnar
med högt kapacitetsutnyttjande och som har stålverk utrustade med
moderna LD-ugnar och stränggjutning.

Mycket av utvecklingen i tredje världen bestämmer i dag utvecklingen
inom stålindustrin.

Orsakerna härtill är flera men kan sammanfattningsvis anges sålunda:

- Kostnadsnivån är i förhållande till industriländerna betydligt lägre.
Industriländerna kan inom överskådlig tid inte kompensera denna genom
högre produktivitet.

- Flera av tredje världens länder har lättillgängliga råvarutillgångar i form av
malm, kol och annan energi. Världens största järnmalmsgruva - Itabira i
Brasilien - producerar exempelvis i dag ur dagbrott med knappt 3 000
anställda ca 40 miljoner årston järnmalm - varav 20 miljoner ton med så
hög järnhalt att den ej behöver anrikas.

- Vissa utvecklingsländer förfogar dessutom över en hemmamarknad stor
nog för utbyggnad av skalmässigt optimala järn- och stålverk, vilka kan
drivas med högt kapacitetsutnyttjande. Eventuell överskottskapacitet kan
på grund av den låga kostnadsnivån avsättas på den internationella
marknaden i avvaktan på att inhemsk konsumtion skall hinna i kapp.
Tillsammans med en lägre efterfrågan än förväntat har denna radikalt

förändrade konkurrensbild utlöst den nuvarande lönsamhetskrisen inom
handelsstålsindustrin.

Till en del kan dessa krisens orsaker undanröjas genom strukturella
åtgärder - nyinvesteringar, modifieringar och nedläggningar; andra krisens
orsaker kan däremot icke undanröjas eller påverkas.

Så bestämmer exempelvis de låga brasilianska kostnaderna för malmproduktion
helt den europeiska prisnivån och omöjliggör därmed lönsam export
av den mellansvenska malmen. Höga brytningskostnader på grund av
underjordsbrytning, många ofta spridda malmkroppar i förening med låg
järnhalt och hög fosforinblandning hos SSAB:s mellansvenska gruvor utgör

Förs. 1981/82:8

redan i sig en negativ ingångsfaktor för SSAB:s stålproduktion. F. n. kan
endast Grängesbergsgruvorna efter avsevärd rationalisering möta priset på
importmalm i Oxelösund.

Prisnivån på stålämnen bestäms av låga ingångskostnader för råvaror i
förening med modernaste skalenlig teknologi i masugnar och stålverk.
Prisnivån är vidare mycket konjunkturkänslig eftersom flertalet stålverk i
första hand utnyttjar egen kapacitet, innan externa kompletteringsköp görs.
Även en högt rationaliserad svensk ståltillverkning, baserad på svensk malm,
har därför nu och i framtiden svårt att nå de låga kostnader och de
skaleffekter som erfordras för att möta denna konkurrens. Betydelsen av
dessa förhållanden är avsevärd, då kostnaderna fram t. o. m. det metallurgiska
avsnittet utgör 60-70 % av den totala kostnaden för handelsfärdigt
stål.

Denna omvärlds- och konkurrensbild ger vissa grundläggande förutsättningar
för omdaningen av SSAB:s struktur:

- Marknaden begränsas i allt väsentligt till Norden, där ett effektivt
distributions- och servicesystem bör kunna leda till höga marknadsandelar.
För vissa kvalitetsprodukter skall en ökad export även utanför Norden
eftersträvas.

- Framställningen av lågförädlade produkter (malm och ämnen) måste
huvudsakligen begränsas till behovet för vidareförädling inom landet.

- Anläggningarna måste koncentreras, specialiseras och ges riktiga material-
och produktflöden för att nå skaleffekter. Krav måste dessutom ställas
att effektivitet och produktkvalitet motsvarar bästa västeuropeiska verk.
Dimensioneringen skall göras så att högt kapacitetsutnyttjande kan nås i
olika steg. Investeringar mot lönsamma och livskraftiga produktområden i
senare förädlingsled måste därefter ges prioritet framför investeringar
inom tidigare produktionsled.

Statsmakterna har genom riksdagsbeslutet om SSAB lagt en finansiell
grund för en omstrukturering av företaget dels genom ett rekonstruktionslån
om 1 800 milj. kr. med villkorlig återbetalningsskyldighet, dels genom ett
strukturlån om 1 300 milj. kr. Därutöver kommer förändringarna att kräva
betydande upplåning. Detta medför dels att investeringarna måste koncentreras
till strategiskt väsentliga objekt, dels att de avvikelser från den
företagsekonomiska planen som kan behöva göras på samhällsekonomiska
grunder måste finansieras i särskild ordning.

Planens innehåll

Planen syftar till att de i SSAB ingående företagsenheterna skall
samordnas och strukturellt förändras så att ett långsiktigt effektivt och
konkurrenskraftigt företag kan erhållas och bestå. För att uppnå detta mål
skall verksamheten förändras på följande sätt:

Förs. 1981/82:8

- Domnarvet utvecklas till centrum för band- och plåttillverkning samt
förädling av dessa produkter. Till Domnarvet koncentreras vidare SSAB:s
skrotbaserade metallurgi liksom tillverkning av armeringsstål och valstråd.

- Oxelösund bibehålls som centrum för grov- och industriplåt. Tillverkningen
utvecklas mot industriplåt och mot ett högre kvalitetsregister.

- Till Luleå koncentreras SSAB:s produktion av grova och medelgrova
profiler.

- Både Luleås och Oxelösunds metallurgiska basresurser utnyttjas för
ämnestillverkning. Anläggningarna i Luleå och Oxelösund kompletteras
omgående för tillverkning av ämnen för Domnarvet. En metallurgisk
koncentration till Luleå blir på sikt naturlig om ämnesförsörjningen skall
baseras på svensk malm.

- SSAB:s manufakturverksamhet utvecklas vidare på samtliga huvudorter.
Insatserna i manufakturledet skall ökas för att öka lönsamheten och
samtidigt motverka de negativa sysselsättningskonsekvenserna av strukturförändringarna.

- SSAB:s gruvrörelse anpassas till malmförsörjning i Mellansverige och
möjlig exportförsäljning. Särskilda ansträngningar skall göras för att
upprätthålla och utveckla exportförsäljningen.

- TGOJ liksom övrig serviceverksamhet anpassas till efterfrågan inom
SS AB och från externa kunder. TGOJ kan därutöver utgöra ett instrument
för näringspolitiska insatser för stål- och gruvrörelsen i Bergslagen.”

I planerna har redovisats ytterligare detaljer om tillverkningen. Vissa
avsnitt och påpekanden i anslutning till investeringsplanerna har återgivits i
bilaga 2.

In vesteringsbudget

I maj 1978 framlade SSAB en treårsbudget för perioden 1979-1981
omfattande investeringar och resultatprognos.

Totalbeloppet för investeringarna under denna period framgår av följande
avsnitt i planen:

Investeringar

Investeringar redovisas i löpande penningvärde under antagande om 7 %
inflation. Betalningar har utlagts i tider vid normala betalningsvillkor.

O-plan

I O-planen ingår endast de investeringar som SSAB bundit sig för genom
redan fattade beslut samt reinvesteringar och nödvändiga miljöinvesteringar
beräknade till ca 50 % av avskrivningar enligt plan.

Förs. 1981/82:8

Investeringar i O-planen:

1979-81
Efter 1981

507 milj. kr.
2 milj. kr.

Summa

509 milj. kr.

Plan 81

Plan 81 upptar därutöver rationaliseringsinvesteringar och expansiva
investeringar. I planen ingår de investeringar för vilka utbetalning beräknas
ske senast 1981.

Då även 1978 års investeringar läggs till blir investeringssumman
2 663 milj. kr. för perioden 1978-1981, vilket skall jämföras med

2 399 milj. kr. för motsvarande period i prognosen för SSAB:s bildande.
Styrelsen för SSAB har senare vidtagit vissa justeringar av Projekt SSAB

82. Förändringarna har i huvudsak bestått i ned justeringar av den
ursprungliga planen och har presenterats i perspektivplaner 1980 och

1981.

3 Avtalet om bildande av SSAB

Vid de nämnda förhandlingarna mellan parterna träffades ett bolagsbildningsavtal
och ett konsortialavtal.

3.1 Bolagsbildningsavtalet

Avtalet fastställer fördelningen av ägarkapitalet i det planerade bolaget
enligt följande:

- 50 % av aktierna förvärvas av Norrbottens Järnverk AB

- 25 % av aktierna förvärvas av Gränges

- 25 % av aktierna förvärvas av Stora Kopparberg.

Det nya bolaget skall från Gränges, Stora Kopparberg och NJA överta

främst handelsståls- och gruvrörelserna och fortsätta att driva dessa rörelser.
Överlåtelsen omfattar ytterligare den av Gränges bedrivna TGOJ-rörelsen
bestående av järnvägs-, hamn- och speditionsverksamhet.

Förutsättningarna för bolagets bildande är att statlig finansiering kan
erhållas dels genom att Statsföretag kontant tecknar aktier i Svenskt Stål AB

Tillkommande investeringar i Plan 81:

1979-81 1 893 milj. kr.

Efter 1981 106 milj. kr.

Summa investeringar:

Summa 1 999 milj. kr.

1979-81 2 400 milj. kr.

Efter 1981 108 milj. kr.

Summa 2 508 milj. kr.

Förs. 1981/82:8

för700 milj. kr., dels att statliga lån på sammanlagt 3 100 milj. kr. lämnas till
SS AB. Den av Gränges bedrivna järnvägsrörelsen (TGOJ) skall dessutom
övertas av det nya bolaget, varvid förutsätts att bolaget för detta förvärv
erhåller ett statligt bidrag motsvarande köpeskillingen. Som vidare förutsättning
för bolagets bildande gäller att Statsföretag dels erhåller nytt kapital
motsvarande nyemissionen i Svenskt Stål AB, dels beviljas ett bidrag för
förluster på anläggningstillgångar i samband med avyttringen till SS AB.
Möjligheten för Statsföretag att eventuellt inlösa övriga parters aktier i
SSAB skall vidare säkras genom att Statsföretag i sådant fall tillförs
erforderliga statliga medel.

Aktiekapitalet fastställs till 2 000 milj. kr. och aktierna emitteras till en
kurs av 140 % av nominella värdet, varigenom reservfonden tillförs
800 milj. kr.

Betalning för aktierna sker delvis genom att parternas anläggningstillgångar
i form av stålverk, gruvor och transportanordningar överlåts till det nya
bolaget såsom apportegendom med ett fastställt värde. För apportegendom
stadgas följande i 15 § bolagsavtalet:

§ 15 Köpeskillingar

§15.1 Köpeskillingarnas storlek

Köpeskillingen för den i punkt 3 angivna egendomen skall vara:
för den av Gränges och dess dotterbolag överlåtna egendomen 700 000 000
kronor;

för den av NJA överlåtna egendomen 700 000 000 kronor;

för den av Stora Kopparberg överlåtna egendomen 700 000 000 kronor.

§ 15.2 Betalning av köpeskillingarna

Betalning av de i 15.1 angivna köpeskillingarna skall ske i form av reverser.
Envar av Gränges, NJA och Stora Kopparberg skall därvid erhålla en revers
lydande på 700 000 000 kronor för vilken betalning till ett belopp av
699 374 250 kronor skall ske i form av aktier i Bolaget på sätt i punkt 2.3 ovan
sägs. Resterande belopp 625 750 kronor skall Bolaget äga kvitta mot
Parternas skulder till Bolaget enligt vad i punkt 2.1 ovan sägs.

Dessutom skall 700 milj. kr. erläggas kontant av NJA för den återstående
delen (25 %) av aktiekapitalet.

I bolagsavtalet finns noterat att NJA träffat avtal om att till Statsföretag
AB överlåta aktierna i SSAB.

3.2 Konsortialavtalet med inlösningsregler för aktier

Från konsortialavtalet, som reglerar samarbetet mellan parterna i det nya
bolaget, noteras följande.

Förs. 1981/82:8

Bolagets ändamål finns angivet i detta avtal:

Gränges AB, nedan kallat Gränges, Norrbottens Järnverk AB, nedan
kallat NJA, Statsföretag AB, nedan kallat Statsföretag, och Stora Kopparbergs
Bergslags AB, nedan kallat Stora Kopparberg, i det följande
gemensamt kallade Parterna, har denna dag träffat avtal om tillskapandet av
ett gemensamt aktiebolag, Svenskt Stål AB, nedan kallat Bolaget, med
uppgift att överta vissa tillgångar, hänförliga till Gränges, NJA:s och Stora
Kopparbergs handelsståls- och gruvrörelser och att med iakttagande av det
ansvar gentemot aktieägare, anställda och samhälle, som enligt lag och god
sed åvilar Bolaget, bedriva nämnda rörelser efter affärsmässiga och
företagsekonomiska principer. I detta ligger att i den mån statlig myndighet
begär att Bolaget skall utföra insatser av arbetsmarknadspolitisk art Parterna
utgår från att särskild ersättning skall begäras härför.

Det förutsättes, att NJA:s aktier i Bolaget så snart detta övertagit nämnda
tillgångar överlåtes av NJA till Statsföretag.

Styrelsen i bolaget består av 12 ledamöter, varav 9 utses av bolagsstämman
och 3 av de anställda i bolaget. Statsföretag äger rätt att nominera 5
ledamöter av styrelsen samt utse en av styrelsens ledamöter till ordförande i
styrelsen.

Det kan noteras att i vissa viktigare beslut krävs enighet mellan de tre
bolagsintressenterna bl. a. i frågor om ändring av bolagsordningen, väsentlig
ändring av bolagets organisation, nedläggning av driften vid någon av
bolagets anläggningar samt formerna för bolagets finansiering. Utöver
tidigare redovisad finansiell medverkan vid bolagets bildande gäller följande
för bolagets vidare finansiering:

Finansiering av Bolagets verksamhet skall i första hand ske genom
aktiekapital och reservfond på sammanlagt 2 800 000 000 kronor samt av
staten utfästa rekonstruktionslån om tillhopa högst 1 800 000 000 kronor och
strukturlån om tillhopa 1 300 000 000 kronor (bilagorna 2-3), vilken
finansiering är ett villkor för tillskapandet av Bolaget.

Finansiering härutöver förutsättes företrädesvis ske genom internt genererade
medel och/eller genom upplåning av kapital med eller utan säkerhet i
Bolagets tillgångar. Skulle för finansieringen av Bolagets verksamhet en
ökning av aktiekapitalet erfordras skall Parterna ha rätt men ej skyldighet att
delta i kapitalökningen i proportion till sina respektive aktieinnehav i
Bolaget. I anslutning härtill förbinder sig Gränges och Stora Kopparberg att,
därest någon av dem icke önskar deltaga i sådan aktiekapitalökning, i första
hand erbjuda varandra sin rätt till nyteckning. Statsföretag skall icke
motsätta sig att Gränges eller Stora Kopparberg begagnar sig av denna rätt.
Part, som ej önskar delta i aktiekapitalökning, skall medverka till att
kapitalökningen likväl genomföres, om Statsföretag påfordrar detta och i
samband därmed icke uppställer andra villkor än sådana som skäligen bör
kunna godtas av Part som ej deltar i ökningen. Det förutsättes, att i fall som
nu sagts aktierna skall kunna tecknas såväl av Statsföretag som av andra
statliga bolag eller statliga organ.

Förs. 1981/82:8

Förutom hembudsskyldighet vid avyttring av aktierna i bolaget gäller
följande om inlösen av aktier (7 § i konsortialavtalet):

§ 7 Rätt till inlösen av aktier

§7.1 Rätt till inlösen av aktier vid förlusttäckning

Skulle Bolaget efter 1982 redovisa en ackumulerad förlust, som innebär att
Bolagets reservfond och mer än 1/3 av dess aktiekapital förbrukats, skall
diskussioner upptas mellan Parterna om hur förlusten skall täckas. Om
överenskommelse härvid ej kan nås om täckning av förlusten pro rata parte,
skall Part som förklarar sig beredd att genom aktieägartillskott täcka
förlusten äga rätt att påfordra inlösen av den Parts aktier, som icke deltar i
sådan förlusttäckning. Därvid skall inlösen ske till ett värde motsvarande
aktiernas matematiska värde vid tidpunkten för begäran om inlösen med
avdrag för på aktierna belöpande andel av

1. enligt punkt 6 ovan utgivet statligt rekonstruktionslån, och

2. sammanlagda beloppet av eventuellt utöver i punkt 6 angivet rekonstruktionslån
utgivna rekonstruktionslån och stöd av motsvarande karaktär, dock
att från detta sammanlagda belopp skall avdragas 200 000 000 kronor, eller
den mindre summa till vilken sagda sammanlagda belopp må uppgå.

§ 7.2 Rätt till inlösen av aktier, när Statsföretag och/eller annat statligt bolag
blivit ägare till minst 80 % av aktierna i Bolaget

Därest Statsföretag ensamt eller Statsföretag och andra statliga bolag eller
statliga organ tillsammans blir ägare till minst 80 % av aktiekapitalet i
Bolaget, äger Statsföretag när som helst lösa till sig Gränges och Stora
Kopparbergs aktier i Bolaget. Envar av Gränges och Stora Kopparberg äger
även få sitt aktieinnehav inlöst, då nämnda ägarförhållande uppstått, dock
först efter 1982.

Nämnda inlösenrätt och därvid gällande inlösenvärde enligt fjärde stycket
nedan skall gälla i stället för aktiebolagslagens bestämmelser om rätt för
minoritetsaktieägare att begära inlösen av sina aktier.

Inlösen skall ske tidigast sex månader och senast ett år från det inlösen
påkallats och måste omfatta Partens hela aktieinnehav i Bolaget.

I det fall Statsföretag, annat statligt bolag eller statligt organ påfordrar
inlösen av Gränges eller Stora Kopparbergs aktier i Bolaget enligt vad i
denna punkt 7.2 sägs skall aktierna inlösas till lägst aktiernas matematiska
värde. Om Part önskar att aktierna åsättes högre värde än matematiska
värdet, äger han påkalla värdering genom skiljenämnd som utses enligt
punkt 9 nedan. Det av värderingsmannen fastställda värdet på de aktier som
skall inlösas skall vara bindande och slutligt för Parterna endast om detta
värde är högre än värdet enligt ovan i detta stycke angivna inlösningsregler.
Skulle Gränges eller Stora Kopparberg begära inlösen av sitt aktieinnehav i
Bolaget enligt vad i denna punkt 7.2 sägs, skall aktierna inlösas till ett värde
som bestämmes enligt de i punkt 7.1 ovan angivna värderingsprinciperna.

§ 7.3 Inlösen i annat fall

Skulle annan part än Statsföretag anse att Statsföretag genomdrivit beslut
inom Bolaget som i företagsekonomiskt eller annat hänseende står i

Förs. 1981/82:8

uppenbar strid mot de grundläggande förutsättningarna för Bolagets
verksamhet och som medfört eller sannolikt kommer att medföra avsevärda
negativa ekonomiska konsekvenser för Bolaget skall Parten efter 1982 ha rätt
att begära att Statsföretag inlöser hans aktier i Bolaget i enlighet med nedan
angivna bestämmelser. Till stöd för sådan begäran får dock inte åberopas
beslut som genomdrivits tidigare än två och ett halvt år före utgången av

1982.

Hur matematiska värdet på bolagets aktier skall beräknas fastställs i
7.4 §:

§ 7.4 Definition av matematiska värdet

Med matematiskt värde avses i denna punkt 7 summan av eget beskattat
kapital med tillägg av lagerreserv, ackumulerade avskrivningar utöver plan,
investeringsfonden, särskilda investeringsfonder, arbetsmiljöfond och andra
obeskattade reserver av liknande slag, minskade med latent skatteskuld,
beräknad till vid inlösentidpunkten gällande skattesatser, varvid hänsyn skall
tagas till kommunalskatteavdraget. Till grund för bestämningen av aktiernas
matematiska värde skall ligga den balansräkning, som upprättats i samband
med det års- eller delårsbokslut, som upprättats närmast före den dag då
inlösen begärts. Med delårsbokslut avses periodbokslut, som ligger till grund
för i 1975 års aktiebolagslag 11 kap. 12 § stadgad delårsrapport. I det fall
matematiska värdet skall framräknas med ledning av balansräkning som
upprättats i anslutning till delårsbokslut, skall sådan balansräkning revideras
och om så erfordras korrigeras med tillämpning av samma redovisningsprinciper
som gällt vid närmast föregående årsbokslut.

4 Riksdagens beslut om finansiellt stöd till SSAB

4.1 Beslut med anledning av proposition 1977/78:87

I proposition 1977/78:87 om statligt engagemang inom handelsstålsindustrin
m. m. redovisade regeringen resultatet av stålbranschrådets utredning
om den svenska handelsstålsindustrins framtida utveckling och struktur. För
en kommande tioårsperiod visade utredningen på de nödvändiga strukturförändringar
som bör genomföras inom den svenska handelsstålsindustrin.

Regeringen föreslog i propositionen att ett nytt handelsstålsbolag skulle
bildas baserat på det avtal som tecknats mellan Gränges AB, Stora
Kopparbergs Bergslags AB och Statsföretag AB/Norrbottens Järnverk
AB.

Bolagsavtal och konsortialavtal mellan parterna liksom uppgifter om
finansieringsbehov och investeringsram för det föreslagna handelsstålsbolaget
avseende den första femårsperioden fogades såsom bilagor till propositionen.
Det framlagda förslaget inrymde även medel för ersättning dels till
SSAB för förvärv av TGOJ-rörelsen från Gränges, dels till Statsföretag/NJA
för förluster orsakade av försäljningen av anläggningstillgångarna, nedskriv3
Riksdagen 1981/82. 2 sami Nr 8

Förs. 1981/82:8

ning av värdet av NJA-aktierna i Statsföretag och bortskrivning av nedlagda
kostnader för Stålverk 80.

Under våren 1978 beslöt riksdagen godkänna det framlagda förslaget till
bildande av SS AB Svenskt Stål AB, varigenom förhandsöverenskommelsen
mellan staten och de privata intressenterna godtogs (NU 1977/78:45, rskr
1977/78:198).

Finansieringen av det planerade handelsstålsbolaget är redovisad i
propositionens bilaga 6 som en prognos i form av en balansräkning för
SS AB.

Svenskt Stål AB, koncernbalansräkning - prognos. Milj. kr.

	1978	1979	1980	1981	1982
Likvida medel	362	332	307	376	366
Fordringar	997	1 199	1 135	1 181	1647
Varulager	1 571	1 782	1725	1744	2 139
Anläggningstill- gångar	2 480	3 082	3 188	3 197	3 291
Summa	5 410	6 395	6 355	6 498	7 443
Rörelseskulder	680	908	812	851	1 174
Rörelseskulder (aktieägarna)	1 600	1067	533	_
Leverantörslån		200	200	200	200
Pensionsskuld (TGOJ)	130	120	110	100	90
Långfristiga skulder		100	600	1 400	1 800
Strukturlån	200	1200	1300	1 300	1 300
Aktiekapital och reservfond	2 800	2 800	2 800	2 800	2 800
Balanserat resultat	0	0	0	0	-153
Årets resultat	0	0	0	-153	232
Summa	5 410	6 395	6 355	6 498	7 443
Soliditet	51,8%	43,8%	44,1%	40,7%	38,7%

Finansiellt sett innebar riksdagsbeslutet att staten utfäste sig att SSAB
skulle ha möjlighet att få statliga lån med högst 3 100 milj. kr. - fördelat med
1 800 milj. kr. på rekonstruktionslån med villkorlig återbetalning och 1 300
milj. kr. på strukturlån. Regeringen skulle efter viss tid helt eller delvis kunna
efterge rekonstruktionslånet.

SSAB beviljades även ett bidrag på högst 350 milj. kr. för förvärv av
TGOJ-rörelsen från Gränges. Bidraget skulle utgå i form av ett statligt
skuldebrev med 12 års amorteringstid.

Vidare beviljades Statsföretag följande belopp:

För aktieteckning i SSAB
(varav som bidrag 350 milj. kr.)

700 milj. kr.

Förs. 1981/82:8

För förlusttäckning i samband med överlåtelsen
av anläggningstillgångar samt nedskrivning
av värdet av NJA-aktier utöver tidigare
beviljade bidrag på 1 800 milj. kr.

För avveckling av kvarvarande kostnader
för projekt Stålverk 80

356 milj. kr.

181,3 milj. kr.

Vidare utfäste sig staten att ekonomiskt säkerställa Statsföretags möjligheter
att inlösa de aktier i SSAB vilka ägs av de övriga intressenterna.

4.2 Beslut med anledning av proposition 1978/79:126

I den strukturplan som styrelsen för SSAB fastställde i maj 1978 påtalades
behovet av en kraftig minskning av antalet anställda i det nybildade bolaget
för att lönsamhet skulle kunna uppnås i verksamheten. För att underlätta en
lösning av anställningsproblemen kunde bolaget utnyttja det särskilda
sysselsättningspolitiska stödet inom stålindustrin. Då dessa insatser ej visade
sig vara tillräckliga för att bestrida kostnaderna för övertalig personal
undersöktes möjligheterna att tidigarelägga planerade investeringar i SSAB
för att därigenom skapa nya arbetstillfällen.

Baserad på den Rhenbergska rapporten Tidigareläggning m. m. av
investeringar inom Svenskt Stål AB framlade regeringen i proposition
1978/79:126 förslag till finansiering av vissa investeringar i SSAB. Under
våren 1979 beslutade riksdagen anslå ett belopp av 1 105 milj. kr. för
tidigareläggning av vissa investeringar för att överbrygga sysselsättningssvårigheter
i samband med genomförandet av SSAB:s strukturplan (NU
1978/79:43, rskr 1978/79:369).

Genom beslutet ställdes till bolagets förfogande strukturlån på 850 milj.
kr. och rekonstruktionslån på 255 milj. kr. Det senare lånet kan efter beslut
av regeringen helt eller delvis efterges, och beloppet skall inte påverka
inlösenvärdena på aktierna i SSAB enligt punkt 7 i konsortialavtalet.

4.3 Beslut med anledning av proposition 1980/81:67

SSAB beviljades ytterligare medel, 47 milj. kr., för investeringar i
Domnarvet och Grängesberg. Av beloppet skulle 30 milj. kr. lämnas som
rekonstruktionslån och 17 milj. kr. som strukturlån. Vidare medgav
riksdagen att ett tidigare beviljat strukturlån på 85 milj. kr. skulle ändras till
rekonstruktionslån. För länspumpning av gruvor i Bergslagen erhöll bolaget
bidrag på 1 645 000 kr. (NU 1980/81:44 och 1980/81:51; rskr 1980/81:266).

Förs. 1981/82:8

5 Redovisning av speciella områden i avtalet om bildandet av SSAB

5.1 Apportegendomen

Vid de förhandlingar som föregick bildandet av SSAB fastställdes att i
bolaget skulle ingå stålverken i Luleå, Oxelösund och Borlänge, gruvrörelserna
inom Gränges och Stora Kopparbergs verksamheter samt av Gränges
bedriven järnvägsrörelse inkl. hamnrörelsen i Oxelösund. För de tillverkningsenheter
som de berörda företagen skulle överlåta till det planerade nya
handelsstålsföretaget förutsattes överlåtelsen ske i form av s. k. apportegendom.
Förfarandet innebar att ersättning till parterna för de överlåtna
anläggningstillgångarna skulle lämnas i form av aktier i det nya bolaget. För
trafikrörelsen däremot skulle Grängesbolaget erhålla betalning i form av en
statlig revers.

Det stora problemet vid denna sammanslagning av de olika verksamhetsgrenarna
var att göra en rimlig värdering av de separata anläggningarna.
Bruksvärdet på apportegendomen påverkas av att anläggningskostnaderna
för bl. a. stålverk stigit mycket kraftigt under 1960- och 1970-talen.
Dessutom är användningstiden för sådana investeringar mycket lång, varför
bruksvärdet för äldre anläggningar kan variera starkt jämfört med det
bokförda värdet. Ökningen i anläggningskostnad för ett stålverk uppges
kunna vara 6-10 gånger på en tioårsperiod.

Industridepartementets förhandlare i SSAB-ärendet har lämnat följande
redogörelse för principerna för den utförda värderingen av anläggningstillgångarna
i SSAB.

”De anläggningstillgångar, som från ägarföretagen skulle överlåtas till
SSAB, värderades i förhandlingarna av två utländska konsultföretag, Atkins
Plänning från England och Sofrecid från Frankrike. Värderingen omfattade
anläggningstillgångar i stål- och gruvrörelse samt transportapparat, dvs.
järnväg, hamnar etc. Värderingen var en s. k. bruksvärdering. Anläggningarna
värderades till nyanskaffningsvärde för anläggningar med motsvarande
karaktär och kapacitet. Från detta värde frånräknades enligt viss schablon
den värdeminskning de befintliga anläggningarna undergått genom förslitning.
Genom en särskild metod togs även hänsyn till anläggningarnas
modernitet. Metoden hade sin utgångspunkt i produktionskostnadsskillnader
mellan de befintliga anläggningarna och nya anläggningar med samma
kapacitet. Därvid togs även hänsyn till de befintliga anläggningarnas
återstående livslängd.

Konsulterna arbetade oberoende av varandra. Värderingsmetoden skilde
sig också något i de båda fallen.

Den absoluta nivån på de värden som erhölls har inte publicerats. Enligt
Atkins Plänning var anläggningarna i vart och ett av de tre företagen värda ca
4 miljarder kronor. Sofrecid värderade motsvarande anläggningar till 3
miljarder kronor vardera. I förhandlingarna enades parterna om att de tre
olika företagens överlåtna anläggningar skulle åsättas lika höga värden.

Förs. 1981/82:8

Bokföringsvärdena på de aktuella anläggningarna skilde sig ganska avsevärt
mellan de tre företagen. Gränges anläggningar hade ett planmässigt
restvärde på ca 1,2 miljarder kronor, Stora Kopparbergs anläggningar var på
motsvarande sätt värderade till ca 700 milj. kr. och NJA:s anläggningar hade
värdet 1,4 miljarder kronor. Förklaringen till skillnaderna mellan bruksvärde
och planmässigt restvärde finns i att kostnaderna för utrustning inom
stålindustrin stigit avsevärt under senare år. Den tekniska livslängden är
emellertid hög och anläggningar som byggts långt tillbaka i tiden kan genom
gott underhåll behålla en hög standard. Skillnaderna i planmässigt restvärde
mellan de tre företagen förklaras av att NJA och Gränges genomfört större
investeringar under 1970-talet, medan Stora Kopparbergs investeringar till
största delen gjorts längre tillbaka i tiden. Sistnämnda företags investeringar
är alltså till större del avskrivna än vad som gäller för Gränges och NJA:s
investeringar.

Någon bedömning av anläggningarnas värde med hänsyn till kapitalavkastningen
gjordes inte under förhandlingarna. Vid sådana värderingar är
det brukligt att ta hänsyn till kapitalavkastningen under en period som
omfattar såväl några år bakåt i tiden som några år framåt. En sådan värdering
hade troligen i det aktuella fallet gynnat Stora Kopparberg.

De bruksvärden som konsultföretagen hade räknat fram bedömdes vara
för höga för SSAB :s balansräkning. Man enades om 700 milj. kr. för vardera
företagets anläggningar, dvs. samma belopp som det planmässiga restvärdet
för Stora Kopparbergs anläggningar. Eftersom man hade enats om lika
värden för apportegendomen från vart och ett av de tre företagen innebar
denna lösning att Gränges och Statsföretag skulle drabbas av stora
nedskrivningsförluster.”

Ett bearbetat sammandrag av konsulternas värderingar finns nedan.

ATKINS PLÄNNING
Valuation of Steelworks

	Gränges	St. Kopparberg	NJA
I Stålverk (15 % förräntn.)	4 193	5 466	4 165
II ” (5 % ” )	3 698	4 390	2 933
I Gruvor (15 % förräntn.)	742	432
II ” (5 % ” )	715	394
I TGOJ (15 % förräntn.)*	126
II ” (5 % förräntn.)*	282
Summa Alt I	5 061	5 898	4 165
” Alt II	4 695	4 784	2 933

Värdering sker efter jämförelse med drifts- och kapitalkostnader för ny
anläggning med motsvarande kapacitet.

* TGOJ beräknat som ”profitcenter”. (Annan värdering än för stålverk och
gruvor.)

Förs. 1981/82:8

SOFRECID

Estimate of Steel Companies'' Assets

	Gränges		St. Kopparberg		NJA
	N	A	R	N	A	R	N	A	R
Stålverk	4 268	2 373	2 233	5 685	2 505	2 229	4 879	3 062	2 814
Gruvor	559	340	322	351	199	155	5	2	2
TGOJ	1 409	712	712
Summa	6 236	3 425	3 267	6 036	2 704	2 384	4 884	3 064	2 816

N = Återanskaffningsvärde
A = Värde efter avskrivningar

R = Nedskrivet restvärde (justerat för omodern utrustning)

Som nämnts i den lämnade redogörelsen från förhandlingarna vid SSAB:s
bildande ansåg parterna att konsultföretagens värdering av anläggningarna
inte kunde användas såsom ingångsvärden i det planerade företaget. Man
bedömde det som omöjligt att den kommande verksamheten skulle kunna
förränta så höga anläggningsvärden. Efter förhandlingar beslöt parterna att
de tre anläggningarna skulle åsättas ett bruksvärde av 700 milj. kr. vardera.
Beloppet utgjorde det bokförda restvärdet på anläggningstillgångarna hos
Stora Kopparberg. Då de två övriga parterna hade högre bokförda värden på
sina anläggningstillgångar medförde beslutet redovisningstekniska och
ekonomiska komplikationer för dessa företag.

Grängesbolaget hade vid denna tidpunkt ådragit sig mycket stora förluster
och företagets ekonomiska resurser hade utnyttjats till det yttersta.
Anläggningstillgångarna i stålverksrörelsen var bokförda till ett värde av ca
1 200 milj. kr. varför ett överlåtelsebelopp av 700 milj. kr. skulle medföra en
förlust på 500 milj. kr. En sådan förlust skulle Gränges ej klara av utan det
bedömdes att risk förelåg för bolagets fortsatta verksamhet.

Tor att‘få en objektiv bedömning av riktigheten av Gränges ekonomiska
ställning efter den planerade överlåtelsen av handelsstålsrörelsen till SSAB
uppdrog industridepartementet åt en revisionsfirma att granska de ekonomiska
prognoser som styrelsen för Gränges låtit upprätta.

I prognoserna hade Gränges förutsatt att anläggningstillgångar skulle
överlåtas till SSAB för 1 180 milj. kr., dvs. 700 milj. kr. för handelsstålsrörelsen
och 480 milj. kr. för TGOJ. Av Gränges årsredovisning för år 1977
framgår att de anläggningstillgångar som skulle överlåtas till SSAB per den 1
januari 1978 upptagits till den avtalade överlåtelsesumman den 31 december
1977.

Detta medförde att Gränges redan i 1977 års bokslut kunde redovisa en
bokföringsmässig vinstpost på 351 milj. kr. utgörande återförda överavskrivningar
på de överlåtna anläggningstillgångarna. Om hänsyn tas till dessa

Förs. 1981/82:8

överavskrivningar på de aktuella anläggningstillgångarna skulle denna
försäljning inte ha medfört en förlust på 480 milj. kr. (=skillnaden mellan
1 180 milj. kr. och diskuterat överlåtelsebelopp på 700 milj. kr.) utan i stället
ha stannat vid 129 milj. kr. för Grängesbolaget (=skillnaden mellan 1 180
milj. kr. och 700+351 milj. kr.). Utredningen utvisade dock att Gränges med
hänsyn till förlusterna på de övriga delarna av sin verksamhet skulle ha
kommit i en mycket prekär ekonomisk belägenhet. Troligtvis skulle detta ha
medfört att likvidationsplikt kunde ha uppkommit. Anläggningstillgångarna
skulle enligt avtalet överlåtas till SSAB skuldfria, och de upptagna lånen för
dessa investeringar skulle alltså kvarstå hos Gränges. Detta medförde
komplikationer då säkerheten för dessa lån lämnats bl. a. i Oxelösunds
Järnverk. Gränges var enligt styrelsens prognos för år 1978 tvingat att för
försäljningen av stålverksdelen till SSAB erhålla vederlag som i balansräkningen
kunde noteras som tillgångspost för att undvika likvidationsplikt.
Vidare behövdes tillgångar som kunde lämnas som säkerheter i stället för
inteckningarna i Oxelösunds Järnverk.

Även om vissa möjligheter tycks ha funnits att genom avyttring eller
uppskrivning av kraftrörelsen åtminstone delvis begränsa de kalkylerade
förlusterna i verksamheten konstaterades i revisionsrapporten att risken
bedömdes vara stor för att Gränges vid utgången av 1978 skulle bli
likvidationspliktigt, om 480 milj. kr. för TGOJ ej erhölls på sådant sätt att
vederlaget kunde aktiveras. Omvänt sades att en säkerhetsmarginal skulle
finnas, om 480 milj. kr. erhölls och aktiekapitalet nedsattes.

Av årsredovisningarna och den framtagna revisorsutredningen om Gränges
ekonomiska ställning kan utläsas att det begärda priset 1 180 milj. kr. för
anläggningstillgångarna och TGOJ-rörelsen tycks ha erfordrats för att klara
bolagets akuta ekonomiska kris. Emellertid måste påpekas att ett lägre
vederlag till Gränges inte skulle ha varit en avgörande orsak till en eventuell
likvidationsplikt. Däremot skulle en lägre ersättning ha försvårat möjligheterna
att finna en acceptabel och snabb lösning av Gränges ekonomiska
problem.

Även för NJA var skillnaden stor mellan anläggningarnas bokförda värde
på ca 1 400 milj. kr. och överlåtelsebeloppet 700 milj. kr. Till de redan
tidigare ansenliga förlusterna i verksamheten kunde en ytterligare förlust på
700 milj. kr. inte ekonomiskt bäras av NJA utan bolaget skulle bli skyldigt
träda i likvidation.

Grängesbolagets fortlevnad bedömdes vara av vital betydelse ur såväl
nationell som internationell aspekt, varför industridepartementet ansåg sig
tvingat att medverka till en ekonomisk uppgörelse, som gav Grängesbolaget
ytterligare kompensation utöver 700 milj. kr. Man valde då att från
Grängesbolaget dels överta aktier för 340 milj. kr., dels överta betalningsansvaret
för en pensionsskuld på ca 140 milj. kr. hänförlig till järnvägsrörelsen
såsom ersättning för TGOJ-verksamheten.

Förs. 1981/82:8

Enligt förhandlarna var en huvudorsak till denna uppgörelse att anläggningarna
skulle överlåtas till SSAB helt skuldfria. Lånen skulle alltså kvarstå
i de överlåtande bolagen och amorteringar fullföljas av dessa. Grängesbolaget
hade bl. a. utländska obligationslån av betydande storlek. Industridepartementet
befarade att om Gränges ej skulle kunna fullgöra sina åtaganden
mot de utländska borgenärerna, skulle detta negativt påverka andra svenska
företags möjligheter att låna i utlandet. Kompensationen till Gränges torde i
realiteten få betraktas som ett industristöd betingat av såväl näringspolitiska
som internationella hänsynstaganden.

Även för NJA medförde som nämnts anläggningarnas överlåtelsevärde en
stor förlust, och indirekt berördes även Statsföretag som ägare av aktierna i
NJA. Dessa aktier behövde skrivas ned i värde med 130 milj. kr. på grund av
förlusterna i NJA. Kompensation för uppgörelsen beviljades med 636 milj.
kr. av statsmedel till NJA/Statsföretag för överlåtelsen av anläggningstillgångarna
till SSAB.

Enligt uppgift från förhandlarna skall de ovan nämnda kompensationsersättningarna
till Gränges och NJA ha väckt missnöje hos Stora Kopparberg,
som inte erhöll någon ersättning utöver överlåtelsebeloppet. Emellertid
godtogs uppgörelsen av samtliga parter med hänvisning till den ekonomiska
situationen hos de två nämnda parterna.

Beträffande värderingen av parternas anläggningstillgångar kan konstateras
att de utländska konsultfirmorna framräknat bruksvärden för anläggningarna
som var tre till fyra gånger högre än de värden till vilka överlåtelsen
till SSAB skedde. Jämfört med de av konsulterna beräknade bruksvärdena
på de överlåtna anläggningstillgångarna torde överlåtelsebeloppen på 700
milj. kr. få betraktas som relativt måttliga. Ersättningen, frånsett TGOJdelen,
lämnades i form av aktier i SSAB på nominellt 500 milj. kr. men i
uppgörelsen uppräknades dessa till 700 milj. kr. I realiteten torde knappast
något övervärde ha förelegat på aktierna.

Ur tidigare anförd redogörelse från de statliga förhandlarna i SSABärendet
har följande avsnitt hämtats:

- Betalningen för anläggningstillgångarna utgörs av aktier i SSAB. Värdet
för SSAB-aktiema för Gränges och Stora Kopparberg är nominellt 500
milj. kr. Dock påverkas dessa värden starkt av SSAB:s ekonomiska
utveckling. Förluster i SSAB täcks under 1978-1982 av rekonstruktionslånet.
Ju mer SSAB tar rekonstruktionslånet i anspråk, desto lägre blir
Gränges och Stora Kopparbergs inlösenvärden för aktierna enligt
konsortialavtalet. Om SSAB inte tar i anspråk rekonstruktionslånet
utan själv genererar vinst stiger däremot värdet på aktierna på
sedvanligt sätt.

- I den valda lösningen kommer det värde som de privata partema kan
erhålla vid begärd inlösen av sina aktier att vara mellan 60 och 250
milj. kr., förutsatt att SSAB utnyttjar rekonstruktionslånet. Inlösen kan
inte heller ske före 1982.

Det har i den politiska debatten kring bildandet av SSAB påståtts att
partema skulle ha erhållit alltför hög ersättning för de överlåtna anläggnings -

Förs. 1981/82:8

tillgångarna. Mot detta påstående kan anföras att de erhållna aktierna i
SS AB i och för sig inte kan betraktas som fullgod likvid, då de ju knappast var
avyttringsbara för överlåtandeföretagen. Någon extern köpare till aktieposterna
torde svårligen ha kunnat uppletas med hänsyn till marknadsläget för
stålindustrin. Ej heller hade parterna rätt att kräva inlösen av aktierna utan
att mycket speciella skäl kunde åberopas. Vid en eventuell inlösen av parts
aktier skulle ju dessutom de statliga villkorliga rekonstruktionslånen till
SS AB avräknas vid fastställande av inlösenbeloppet för aktierna.

5.2 Inlösen av aktier

I den politiska debatten kring SSAB har rätten till inlösen av aktier tagits
upp och kritiserats i flera sammanhang. Av denna anledning granskas i detta
avsnitt de bestämmelser i denna fråga som fanns intagna i konsortialavtalet.
Tre fall fanns angivna i nämnda avtal där rättighet resp. skyldighet kunde
föreligga att begära inlösen av parts aktieinnehav. Det bör noteras att i alla
dessa fall kan inlösen av akter ske först efter utgången av är 1982. Med
utgångspunkt i avtalstexten kan olika fall av inlösen konstrueras. I det
följande har tre tänkta fall återgetts:

Falll

Om bolaget efter 1982 redovisar en ackumulerad förlust som innebär att
bolagets reservfond och mer än en tredjedel av bolagets aktiekapital
förbrukats kan förlusttäckning aktualiseras. Skulle parterna ej kunna enas
om hur förlusten skall täckas kan den part som förklarar sig beredd att genom
aktieägartillskott täcka förlusten äga rätt att påfordra inlösen av den parts
aktier som inte vill delta i en sådan förlusttäckning. Därvid skall inlösen ske
till ett värde som motsvarar aktiernas matematiska värde med reducering för
på aktierna belöpande del av de statliga rekonstruktionslån, som utgivits till
bolaget med eventuell reducering enligt 7.1 § i konsortialavtalet. Ett senare
beviljat rekonstruktionslån på 255 milj. kr. skall däremot inte påverka
inlösenvärdet på aktierna. I praktiken innebär det följande. Bolaget har vid
dess bildande beviljats ett rekonstruktionslån på 1 800 000 kr. avsett att lyftas
för att täcka i prognosen beräknade förluster på verksamheten i stort sett
fram till år 1982. Man vet i dag att dessa förlusttäckningsmedel inte kommer
att räcka fram till år 1982. I detta fall skulle således följande situation
föreligga om aktieinlösen påfordras efter år 1982.

Förs. 1981/82:8

Bolagets ekonomiska ställning är följande:

Aktiekapital

Reservfond

2 000 milj. kr.
800 milj. kr.

Totalt eget kapital

2 800 milj. kr.

Avgår: Ackumulerad förlust

a) motsv. reservfond

b) 1/3 av Ak

800

670 1 470

kvarvarande Ak

1 330 milj. kr.

Då inga reserver förutsätts ha skapats i bolaget på grund av förlustverksamheten
är det framräknade beloppet lika med aktiernas matematiska
värde. Detta värde skall vid inlösentillfället reduceras med de statliga
rekonstruktionslån som bolaget utnyttjat; i detta fall 1 800 milj. kr.

Aktierna har i detta fall inget inlösenvärde varför ersättning för eventuell
aktieinlösen ej kan aktualiseras. Det förutsätts härvid att staten eftergivit
beviljat rekonstruktionslån.

Teoretiskt kan en motsvarande situation uppkomma efter en längre tids
verksamhet, varunder vissa reserver skapats i bolaget alternativt att viss del
av rekonstruktionslånen skulle ha återbetalats (om dessa mot förmodan ej
eftergivits av staten). Med de förutsättningar om förluststorlek som ges för
detta inlösenfall torde någon ersättning för aktieinlösen knappast kunna
aktualiseras.

Fall 1 omfattar alltså tvångsinlösen av aktier ägda av part som vägrar delta i
förlusttäckning.

Har Statsföretag ensamt eller tillsammans med andra statliga bolag eller
organ blivit ägare till minst 80 % av aktiekapitalet i bolaget äger dels
Statsföretag begära att få inlösa resterande aktier, dels envar av Gränges och
Stora Kopparberg att få inlöst sin minoritetspost. I det fall Statsföretag
påfordrar inlösen av Gränges eller Stora Kopparbergs aktier skall som
huvudregel gälla att aktierna inlösas till lägst aktiernas matematiska
värde.

Skulle Gränges eller Stora Kopparberg i detta läge begära inlösen av sitt
aktieinnehav i bolaget skall aktierna däremot värderas enligt samma princip
som gäller för fall 1 (alltså matematiskt värde reducerat med av staten utgivna
rekonstruktionslån). Skulle någon av de icke statliga minoritetsparterna

1 330 milj. kr. - 1 800 milj. kr. = 0.

Fall 2

Förs. 1981/82:8

efter år 1982 kräva inlösen av sina aktier kan följande inlösenvärde
framräknas:

Aktiekapital 2 000 milj. kr.

Reservfond 800 milj. kr.

Eget kapital 2 800 milj. kr.

Avgår:

Utnyttjat rekonstr.lån 1 800 milj. kr.

Aktiernas inlösenvärde totalt 1 000 milj. kr.

Av detta faller 80 % på Statsföretag 800 milj. kr.

10 % på Gränges 100 milj. kr.

10 % på Stora Kopparberg 100 milj. kr.

Fördelningen mellan minoritetsägarna kan också variera beroende på hur
tidigare aktieinnehav avyttrats.

Sammanställningen förutsätter att staten inte beviljat SSAB ytterligare
rekonstruktionslån vilka i annat fall skall reducera aktiernas inlösenbelopp.
Vidare skall bolaget fram till inlösentillfället inte ha balanserat någon
förlust.

Skulle ackumulerad förlust ha uppstått reduceras det egna kapitalet i

motsvarande mån liksom redovisad ackumulerad vinst höjer det egna

kapitalet. En nedjustering resp. uppjustering av inlösenvärdet för aktierna
blir en naturlig följd av en sådan utveckling av verksamheten.

Denna passus i konsortialavtal^ ersätter den bestämmelse i aktiebolagslagen
om tvångsinlösen av aktier som ger minoritetsskydd åt aktieägare med
mindre än 10 % av aktierna i dotterbolag.

Det slutliga resultatet av de privata ägarnas aktieöverlåtelse till Statsföretag
är i detta fall naturligtvis helt beroende av de ekonomiska villkoren för
den tidigare genomförda aktieöverlåtelsen.

Fall 3

Som förutsättning för inlösenrätt av parts aktier gäller i detta fall att annan
part än Statsföretag anser att Statsföretag genomdrivit beslut inom bolaget i
uppenbar strid mot de grundläggande förutsättningarna för bolagets
verksamhet. Det kan gälla rent företagsekonomiska beslut, vilka medfört
eller sannolikt kommer att medföra avsevärda negativa effekter för bolaget.
Sådan part i bolaget skall efter 1982 ha rätt att begära att Statsföretag inlöser
hans aktier i bolaget.

Särskilda skäl måste kunna anföras för att sådan lösenrätt skall föreligga.
Vidare måste part senast tre månader efter det klandrade beslutet tagits
anmäla sin avsikt att åberopa beslutet i fråga om stöd för inlösen. Av

Förs. 1981/82:8

Statsföretag genomdrivna beslut före 1 juli 1980 kan dock inte åberopas för
inlösenrätt. Part som gjort sådan anmälan kan inte senare frånträda sin avsikt
att begära inlösen utan att särskild överenskommelse träffas därom. Efter det
anmälan inlämnats av part äger denne ej rätt att utöva rösträtt för aktierna
eller deltaga i styrelsearbetet. Beträffande löseskillingen för aktierna gäller
följande.

Har parterna inte inom 60 dagar träffat någon överenskommelse om
inlösenbeloppet för aktierna har Statsföretag rätt att inom 30 dagar därefter
anlita skiljenämnd för fastställande av sådant belopp.

I konsortialavtalet finns angivet riktlinjer för hur löseskillingen för
aktierna skall beräknas vid skiljeförfarande.

Följande tre fall kan förutses med utgångspunkt i avtalstexten:

A) Har Statsföretag inte krävt skiljeförfarande inom den angivna
tidsramen eller bedömer skiljenämnden att de skäl som i detta fall anförts för
inlösen av aktierna föreligga (enl. 7.3 § i konsortialavtalet) skall löseskillingen
utgöra aktiernas matematiska värde efter viss reduktion beräknad vid
tidpunkten för begäran om inlösen. Avdrag skall sålunda i första hand göras
för de utgivna rekonstruktionslån som staten beviljat vid bolagsbildningen.
Därtill kan i förekommande fall reducering av matematiska värdet göras för
ytterligare utgivna rekonstruktionslån och stöd av motsvarande karaktär för
det sammanlagda belopp som överstiger 200 milj. kr.

Beräkning av löseskilling enl. 1980 års balansräkning
Aktiekapital + reservfond 2 800 milj. kr.

Avgår Balanserad förlust 261 milj. kr.

2 539 milj. kr.

Avgår

Rekonstruktionslån (utnyttjat

enligt årsredovisning) 1 803 milj. kr.

Kvarstående redovisat eget kapital 736 milj. kr.

Av detta faller 25 % eller 184 milj. kr. vardera på de privata aktieägarna.
(Aktiernas matematiska värde kan bli föremål för smärre justeringar enl.
avtalet. Ovanstående visar den huvudsakliga konstruktionen av reglerna för
aktieinlösen.)

B) Bedömer skiljenämnden att Statsföretag genomdrivit ett åberopat
beslut och att detta beslut inte stått i uppenbar strid mot de grundläggande
förutsättningarna för bolagets verksamhet men att beslutet medfört eller
sannolikt kommer att medföra avsevärda negativa konsekvenser för bolagets
ekonomi skall en modifierad löseskilling fastställas. Beloppet skall beräknas
enligt fall A men löseskillingen kan variera mellan lägst 50 % och högst
100 % av där angivna ersättningsbelopp.

C) Finner skiljenämnden att Statsföretag i bolaget genomdrivit åberopat

Förs. 1981/82:8

beslut men att beslutet inte är av det slag som anges i punkterna A eller B
skall löseskillingen fastställas till 25 % av det belopp som framräknats under
punkt A.

Frågan om rätten till inlösen av aktierna i SSAB och fastställande av
löseskillingen i sådant fall har här behandlats utförligt. I den politiska
debatten kring bildandet av SSAB och de därvid fastställda ekonomiska
villkoren för aktieägarna har bl. a. de privata parternas möjlighet att efter
viss tid upphöra med sitt engagemang i SSAB blivit en av huvudpunkterna i
den framförda kritiken av SSAB-avtalet. Sålunda har den uppfattningen
framförts att de privata delägarna i SSAB efter eget val skulle kunna kräva
inlösen av sitt aktieinnehav i SSAB och därvid få i stort sett full ersättning för
sitt ekonomiska engagemang på vardera 700 milj. kr. motsvarande det
belopp vartill apportegendomen värderades vid bolagsbildningen.

Som framgår av den lämnade översikten av reglerna för aktieinlösen kan
de privata aktieägarna i SSAB endast i mycket speciella fall kräva inlösen av
sina aktier i bolaget. Som en generell förutsättning för inlösen gäller att
Statsföretag ensidigt skall ha vidtagit åtgärder som kan bedömas komma att
medföra avsevärda negativa ekonomiska konsekvenser för bolaget. Vidare
kan aktieinlösen av parterna påfordras om bolagets verksamhet givit mycket
stora förluster och aktieägartillskott krävs för verksamheten. Som tidigare
påvisats torde i sådant fall ekonomisk kompensation för aktieinnehavet inte
kunna krävas, då det matematiska värdet på aktierna förmodligen är
negativt.

Som sammanfattning av den gjorda genomgången av bestämmelserna om
aktieinlösen i SSAB kan konstateras att de privata aktieägarna i bolaget
själva har ringa möjlighet - frånsett minoritetsalternativet enligt avtalets
7. 2 § - att kräva aktieinlösen enligt konsortialavtalet utan att Statsföretag
ensidigt genomdrivit beslut, som de övriga parterna i bolaget kan åberopa
såsom ekonomiskt oförsvarbara i bolagets verksamhet. Med de bestämmelser
som finns intagna i konsortialavtalet avseende reducering av löseskillingen
för de av staten lämnade rekonstruktionslånen till bolaget kan någon
saklig anmärkning knappast framställas mot utformningen av konsortialavtalet
i fråga om inlösen av aktier i SSAB.

5.3 SSAB:s strukturomvandling

Under de år SSAB hittills bedrivit verksamhet har förutsättningarna för
den fastställda strukturplanen av år 1978 varit föremål för översyn. Därvid
har vissa modifieringar av planen skett med hänsyn till det pressade läget på
stålmarknaden. Perspektivplaner har utarbetats såväl för 1980 som 1981.

Beträffande utvecklingen inom SSAB, strukturplanen och dess genomförande
lämnar verkställande direktören för SSAB följande kommentar i
företagets årsredovisning för 1980:

”SSAB bildades 1978 för att skapa förutsättningar att rekonstruera Sveriges

Förs. 1981/82:8

tre största handelsstålverk till lönsamhet. För att nå detta mål antog SSAB:s
styrelse under 1978 en övergripande strukturplan för stålrörelsen. Merparten
av strukturåtgärderna - avvecklingar, modifieringar och investeringar -beslutades och påbörjades under 1979. Genomförandet forcerades under
1980 så att de skall vara genomförda med utgången av 1981.

SSAB:s inriktning för att nå lönsamhet innebär i sammanfattning:

Malmbrytningen koncentreras. Den skrotbaserade ståltillverkningen koncentreras
till Borlänge och den malmbaserade till Luleå och Oxelösund.
Ämnestillverkningen rationaliseras genom övergång till 100 % stränggjutning.
Tillverkningen av tunnplåt expanderas och utvecklas. Grovplåtproduktionen
rationaliseras och inriktas mot högre andel kvalificerad industriplåt.
Tillverkningen av långa produkter koncentreras och rationaliseras. Manufakturverksamheten
utvecklas. Verksamheter utan utsikter att nå lönsamhet
avvecklas. Marknadsföringen koncentreras till SSAB:s hemmamarknader,
dvs. de nordiska länderna. På vissa närmarknader upparbetas en effektiv
försäljnings- och distributionsorganisation bl. a. genom ägarengagemang i
grossistledet. Fr. o. m. 1980 ingår Tibnorgruppen i SSAB-koncernen.

Handelsstålets kris förvärrades 1980. Stålförbrukningen i USA minskade
drastiskt i början av året, vilket medförde inskränkningar i produktion och
framför allt import. Med försämrad konjunktur i Europa erhölls därefter ett
stort överutbud av stål, med åtföljande prisras. EG:s ministerråd fann
situationen så allvarlig att ”erise manifeste” utfärdades med tvingande
produktionsinskränkningar om inemot 20 %. Med den snabbt försämrade
pris- och efterfrågesituationen kunde inte en försämrad lönsamhet i
stålbranschen undvikas.

De strukturella orsakerna till handelsstålets kris består. Världens stålkapacitet
överstiger väsentligt efterfrågan. Den nya stålkapacitet som tillkom
under 1960- och 1970-talen reducerade i hög grad Europas traditionella
exportroll.

Den strukturella krisen och den fördjupade lågkonjunkturen framtvingar
ytterligare en omfattande omstrukturering av europeisk stålindustri.

Mot bakgrund av de försämrade marknadsförutsättningarna i Europa
kompletterade SSAB:s styrelse i början av 1981 strukturplanen med beslut
om ytterligare minskning av den metallurgiska kapaciteten och gruvrörelsen.

Till följd av krisen på stålmarknaden och konflikterna på den svenska
arbetsmarknaden försämrades både SSAB:s leveransvolym och resultat.

(Uppgifter om resultatet av verksamheten för år 1980 har utelämnats.)

Konjunkturförsämringen under 1980 väntas bestå under större delen av
1981. Viss prisförbättring kan inträffa som följd av EG:s krisåtgärder, men
resultatutvecklingen blir i första hand beroende av fortsatta kostnadssänkande
åtgärder och begynnande effekter av strukturprogrammet. Full effekt av
detta nås emellertid först 1982-1983.

I början av 1981 amorterade SS AB den sista tredjedelen 579 milj. kr. av

Förs. 1981/82:8

ägarnas varulagerkredit. Det rekonstruktionslån om 1 800 milj. kr. som
SSAB erhöll från staten för förlusttäckning under rekonstruktionsperioden,
är till merparten förbrukat vid ingången av 1981. De finansiella problem
detta medför mot slutet av 1981 får inte förhindra att pågående omstrukturering
av SSAB fullföljs.

När SSAB bildades konstaterades att en rekonstruktionsperiod om fem år
erfordrades för att ställa om SSAB.

1978 var det år då de tre handelsstålkonkurrenterna fusionerades. SSAB
fick sin divisionaliserade organisation samt framtida inriktning och strukturplan.

Under 1979 skedde en konsolidering av verksamheten samt påbörjades
omstruktureringen. SSAB engagerade sig som ägare i stålgrossistledet.

1980 pågick ett intensivt investerings- och rationaliseringsarbete. Samarbetet
med grossisterna utvecklades.

SSAB:s smärtsamma omställning 1981 måste genomföras i stark motvind.
När konjunkturen vänder skall emellertid SSAB vara konkurrenskraftig på
den nordiska marknaden för flertalet produkter.”

SSAB.s strukturplan

Under 1978 fastställdes en plan för SSAB:s strukturomvandling enligt de
förutsättningar som då förutsågs gälla för marknadsutveckling och framtida
konkurrenssituation. Planens inriktning för marknad och försäljning är att
SSAB:s standardprodukter i huvudsak skall avsättas på den svenska och
övriga nordiska marknaden medan exporten främst skall avse specialprodukter.
Försäljningen skall stödjas av ett effektivt distributions- och
servicesystem, innefattande bl. a. samarbete med stålgrossisterna. SSAB
skall tillhandahålla ett komplett sortiment av handelsstålprodukter på
närmarknaden varvid produkterna kan tillverkas i egna anläggningar eller
marknadsföras för andra företags räkning.

Tillverkningen skall koncentreras till så få anläggningar som möjligt för att
uppnå stordriftsfördelar och högt kapacitetsutnyttjande. Investeringarna
inriktas på att uppnå bästa europeiska standard i anläggningarna och mot
utvecklingsbara förädlingsområden.

I grunden ligger denna plan fortfarande fast, även om successiva
anpassningar har gjorts efter förändringar i omvärlden. Sålunda beslutade
SSAB under slutet av 1979 att påskynda vissa strukturella förändringar,
främst nedläggningen av malmbaserad metallurgi samt mediumverk i
Domnarvet samt övergång till 100 % stränggjutning.

Strukturförändringarna i SSAB slutförs till största delen under 1980 och
1981, varav merparten 1981.

Förs. 1981/82:8

De viktigare åtgärderna under 1980 anges nedan:

Metallurgidivisionen

Inom Metallurgidivisionen togs den nya stränggjutningsanläggningen för
slabs i Luleå i provdrift i slutet av 1980. Ombyggnaden av den stora masugnen
i Luleå samt investeringarna i s. k. sublans och skänkinjektion fullföljdes. I
Oxelösund togs båda de ombyggda stränggjutningsanläggningama i drift.

Investeringarna i elektrostålverket i Domnarvet färdigställdes under året.
Avvecklingen av malmbaserad metallurgi i Domnarvet fullföljdes den 1 mars
1981. Götämnestillverkningen i Domnarvet avvecklades under 1980.1 Luleå
och Oxelösund sker motsvarande nedläggningar under första halvåret
1981.

Band och Tunnplåt

Investeringsprogrammet inom division Band och Tunnplåt fortgår planenligt.
Under början av 1981 togs bl. a. en ny klippsträcka i drift liksom en ny
galvaniseringslinje för beläggning av kallvalsad plåt med en legering av
aluminium och zink (Aluzink). Programmet i sin helhet beräknas vara
fullföljt 1982.

Profildivisionen

Inom Profildivisionen påbörjades upprustningen av universalverket med
nytt förpar. Mediumvalsverket i Domnarvet lades ned i november 1980.

Specialprodukter

Division Specialprodukter byggde ut manufaktureringsverksamheten för
tråd och armering. Produktprogrammet för tråd inriktas mot högre kvaliteter
och större ringvikter.

Grovplåt

Division Grovplåt genomför ett program innefattande satsning på mer
högkvalitativa produkter och industriplåt.

Döbel

I Döbel avvecklas den mindre plastbeläggningslinjen i Ronneby samtidigt
som plastbeläggningslinjen i Domnarvet byggs om för högre kapacitet.

Förs. 1981/82:8

Plannja

Plannja påbörjade en investering i nya produktions- och lagerlokaler som
möjliggör avsevärt rationellare distribution.

Stålmanufaktur

Inom division Stålmanufaktur togs ny utrustning i drift på alla tre
verksamhetsorterna.

Perspektivplan 1980

Under 1980 gjordes en översyn av förutsättningarna för strukturplanerna
från 1978. I augusti 1980 antog styrelsen perspektivplan 1980, som är en
precisering och vidareutveckling av den ursprungliga planen. Till grund för
perspektivplan 80 låg studier om SSAB:s konkurrensförutsättningar, förnyad
prövning av strukturåtgärderna samt ytterligare marknadsstudier, bl. a.
en särskild utredning om marknadsförutsättningar för ett nytt mediumvalsverk
i Luleå. SSAB:s slutsats i den sistnämnda utredningen är att det f. n.
saknas erforderlig marknad och lönsamhet för en sådan investering. I planen
konstateras att Sverige har lika gynnsamma grundförutsättningar för
stålindustri som konkurrentländerna i fråga om råvaru- och energiförsörjning
och allmän kostnadsnivå.

Emellertid kommer SSAB:s anläggningsstruktur att vara ogynnsam även
efter genomförandet av strukturåtgärderna. Nackdelarna består främst av att
ha stålproduktion i tre jämförelsevis små, geografiskt skilda enheter. Med de
strukturella förändringarna och med en allmän effektivitetsförbättring i
produktionen bör dock flertalet av SSAB:s produkter kunna konkurrera på
närmarknaden.

I planen dras slutsatsen att den ursprungliga strukturplanen med vissa
anpassningar bör vara den bästa lösningen för SSAB för de närmast
kommande tio åren. På längre sikt får svensk stålindustri sannolikt ett annat
utseende. Härvid är den tekniska utvecklingen inom stålindustrin av stor
betydelse.

I avvaktan på nya tekniska rön bör investeringarna i konventionell teknik
vara återhållsamma. Inom SSAB prioriteras satsningarna inom Band och
Tunnplåt samt Metallurgi, medan investeringarna inom övriga områden
begränsas.

Perspektivplan 1980 överlämnades till regeringen i enlighet med SSAB:s
åtagande i samband med företagets bildande. Samtidigt hemställde SSAB
bl. a. om att få förfoga över sammanlagt 178,7 milj. kr. i rekonstruktionslån
och 17,8 milj. kr. i strukturlån utan bindning till specificerade projekt. Dessa
medel hade riksdagen tidigare anslagit för vissa projekt som SSAB efter
närmare prövning beslutat att icke genomföra, dvs. sinterband i Oxelösund,
Tubexpress i Luleå, datacentral i Grängesberg m. fl.

4 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 8

Förs. 1981/82:8

Vidare hemställde SSAB om ändrade villkor för tidigare anslagna 50
milj. kr. i rekonstruktionslån till gruvorna samt att 85 milj. kr. i strukturlån
för ny ugn till universalverket i Luleå omvandlades till rekonstruktionslån.
Slutligen hemställde SSAB om särskild skatteteknisk behandling av 454
milj. kr. av anslagna 1 800 milj. kr. i rekonstruktionslån.

Regeringen lade i december 1980 fram en proposition (prop. 1980/81:67
om vissa frågor rörande stålindustrin m. m.). I propositionen går regeringen
SSAB:s begäran till mötes på alla punkter utom när det gäller förfogande
över medlen till de projekt SSAB inte genomför enligt ovan, dvs. 178,7
milj. kr. i rekonstruktionslån samt 17,8 milj. kr. i strukturlån.

I propositionen stöder regeringen SSABis planerade åtgärder. Föredraganden
konstaterar bl. a. ”Med tanke på bl. a. omfattningen av det
samhälleliga stödet till SSAB anser jag det högst väsentligt att bolaget vidtar
alla nödvändiga åtgärder så att riksdagens målsättning om lönsamhet efter
rekonstruktionsperioden infrias. Jag är därför av den bestämda uppfattningen
att i SSAB liksom i andra företag som arbetar efter företagsekonomiska
och affärsmässiga principer, lönsamhetsmålet måste vara överordnat sysselsättningsmålet
i ett längre tidsperspektiv.”

Regeringen förutsätter vidare att SSAB:s ägare skall vara beredda att
tillskjuta kapital i proportion till sitt aktieinnehav om SSAB får ytterligare
behov av medel.

Riksdagen beslutade i april 1981 enligt regeringens förslag. Dessutom
anvisade riksdagen 30 milj. kr. i rekonstruktionslån för granultillverkning i
Grängesberg.

Perspektivplan 1981

Marknadsutvecklingen i Europa kom även att drabba SSAB under det
andra halvåret 1980. Resultatet försämrades drastiskt.

För Europa kommer att krävas en kraftig strukturell omvandling
innebärande reduktion av kapacitet så att den bättre balanserar europeisk
efterfrågan. Sverige och SSAB måste också anpassa sig till den europeiska
situationen. De försämrade marknadsutsikterna och den ökade protektionismen
ledde till att SSAB tvingades vidta ytterligare åtgärder för
resultatförbättringar. Styrelsen antog i mars 1981 följande kompletteringar
av strukturplanen.

SSAB:s gruvor saknar långsiktiga överlevnadsmöjligheter. Kostnaderna
kommer trots möjliga produktivitetsförbättringar att väsentligt överstiga de
stora konkurrenternas kostnader. Teknisk livslängd för SSAB:s gruvor i
Grängesberg och Dannemora är 8-10 år utan nya stora investeringar.
Gruvorna drivs dock endast så länge detta kan ske med rimliga ekonomiska
konsekvenser.

Om inte ett positivt kassaflöde kan erhållas 1983 måste gruvorna läggas

Förs. 1981/82:8

ned. Stråssa gruva läggs ned under 1981 eftersom avsättning därefter
saknas.

Minskad fraktvolym från gruvorna innebär att SSAB saknar fortsatta
möjligheter att driva järn vägsrörelse inom TGOJ. Återstående verksamhet
blir därmed en angelägenhet för SJ.

Avgörande för division Metallurgis lönsamhet är att fullt kapacitetsutnyttjande
uppnås. SSAB har i dag två jämförelsevis små helintegrerade järn- och
stålverk i Luleå och Oxelösund. Dessa måste av kostnadsskäl samordnas så
långt som möjligt.

På sikt behöver t. ex. SSAB ett enda koksverk i stället för som nu två. Av
avsättningsskäl finns vidare inte underlag för full produktion i båda verken.
För att nå högsta möjliga kapacitetsutnyttjande i enheter i drift kommer en
masugn inom vardera anläggning att ställas av. Den avställda masugnen i
Luleå tas åter i bruk om avsättningsmöjligheterna motiverar det. Den lilla
masugnen i Oxelösund ställs i malpåse. Elektrostålproduktionen i Domnarvet
är flexibel och begagnas för att fylla det behov som inte täcks av Luleå och
Oxelösund. Även här minskas produktionen i förhållande till tidigare
planer.

Den slutliga strukturen hos SSAB:s anläggningar är dock inte given. Den
är beroende av framtida råvaruförsörjning, dvs. malm och skrot, kol och el
samt av den tekniska utveckling som kan bli aktuell inom de närmaste åren.
Avgörande är dock utvecklingen inom de valsande divisionerna. Fortsatt
metallurgi i Oxelösund är helt avhängig av att grovplåttillverkningen når
lönsamhet.

Full kapacitet inom Luleåmetallurgin kan upprätthållas endast om
divisionerna Profiler och Specialprodukter når fortvarig lönsamhet.

Centralt för SSAB:s överlevnad som stålindustri är att satsningen på Band
och Tunnplåt lyckas. För detta kommer kraftfulla marknadsansträngningar

att göras.

Åtgärderna kompletteras med fortsatt rationalisering inom samtliga
SSAB:s enheter.

Beslutade anslag för strukturinvesteringar uppgick 1980-12-31 till sammanlagt
2 525 milj. kr. från SSAB:s bildande. Den totala anslagssumman per
division och ort var (milj. kr.):

Metallurgi

Borlänge 73,5

Luleå 258,8

Oxelösund 124,8 457,1

Profiler

Luleå

176,4

Förs. 1981/82:8

Specialprodukter
Borlänge		49,5
Grovplåt
Oxelösund		99,6
Band och Tunnplåt
Borlänge		1 533,5
Stålmanufaktur
Borlänge		49,5
Döbel
Borlänge		26,4
Plannja
Luleå		52,0
Teknisk service
Borlänge	67,4
Luleå	11,8
Oxelösund	1,5	80,7
SUMMA		2 524,7
Ianspråktaget t. o. m. 1980		- 1 259,0
Återstår av anslag		1 265,7
Översikt av pågående strukturomvandling
Genomförda åtgärder		Pågående och beslutade åtgärder
	Domnarvet

Nedläggning av malmbaserad metallur- Investeringar i band- och tunnplåt, varm gi;

sinterverk, masugnar och kaldostål- bandverk, kallvalsverk, klippsträcka och

verk. metallisering (Aluzink).

Nedläggning av götämnestillverkning. Koncentration av Dobels tillverkning av

Upprustning av elektrostålverk. platsbelagd plåt till Domnarvet.

Upprustning av finvalsverk för bl. a. Utbyggnad av stålmanufaktur, tunnplåt,

trådtillverkning.

Nedläggning av mediumvalsverk.

Förs. 1981/82:8

Genomförda åtgärder

Pågående och beslutade åtgärder

Luleå

Nedläggning av elektrostålverk, sinterverk,
gjuteri,planetvalsverk och klippsträcka
för band. Ny stränggjutningsanläggning
för slabs.

Upprustning av masugn och stålverk.
Upprustning av finvalsverkets adjustage.

Upprustning av universalvalsverk med nytt
förpar och ugn.

Nedläggning av götämnestillverkning.
Miljöinvesteringar i koksverk.
Koncentration av Plannjas verksamhet i
nya lokaler.

Utbyggnad av stålmanufaktur, specialplåt
och profiler m. m.

LUKAB - Uppförande av kraftvärmeverk
tillsammans med Luleå kommun.

Oxelösund

Ombyggnad av stränggjutningsmaskiner
I och II.

Upprustning av grovplåttillverkning.
Utbyggnad av stålmanufaktur, grovplåt.

Nedläggning av götämnestillverkning
Avställning av den lilla masugnen.
Koncentration mot högkvalitativ industriplåt.

Gruvor

Nedläggning av gruvorna i Blötberget Nedläggning av Stråssa gruva,

och Håksberg. Åtgärder för resultatförbättringar i

Överlåtelse av Rättviks kalkverk. Grängesberg och Dannemora.

Prospektering i Håkansboda.

Koncernen

Förvärv av Tibnor-gruppen inkl. Sigvard
Kämpe AB och den norska grossisten
Schreiner A/S.

Förvärv av 50 % av Ahlsell Stålgrossisten.

Samgående mellan Axel Johnson Stål
AB och Ahlsell Stålgrossisten. A Johnson
& Co HAB ersätter Ahlsell.
Överlåtelse av verksamheten i Flexiform
AB.

Överlåtelse av Ljusne Kätting AB.
Samgående med A Johnson & Co HAB
i Northcoal AB.

Samgående med Nordströms Linbanor
AB i SHAB Stålhantering AB.

Ny ägarstruktur för Mineralprocesser.
Förhandlingar om breddat ägande i TGOJ
järnvägsrörelse och Oxelösunds hamn AB
samt engagemang i koldistributionsverksamhet.

Förs. 1981/82:8

6 Uppgifter om det statliga ekonomiska engagemanget i SSAB

6.1 Disposition av statliga medel för SSAB:s strukturplan

Riksdagen har för tiden från bolagets bildande t. o. m. den 30 juni 1981
anvisat följande medel till SSAB.

Rekonstruktionslån

1) Enligt proposition 1977/78:87 Högst 1 800 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1977/78 700 milj.kr.

Anvisat för budgetåret 1978/79 200 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1979/80 400 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1980/81 300 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1981/82 200 milj. kr.

Lånen är avsedda att i stort sett täcka SSAB:s förluster under tidsperioden

1978-1982 enligt framlagd prognos som närmare redovisas under avsnitt 6.2
(s. 56).

SSAB äger, efter beslut av regeringen, rätt att för varje år som bolaget
visar negativt resultat efter planenliga avskrivningar, finansnetto och
fastighetsskatt lyfta ett belopp som motsvarar nämnda resultat ur rekonstruktionslånen
och resultatföra beloppet som skattepliktig intäkt.

2) Enligt proposition 1978/79:126 Totalt 255 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1978/79
Anvisat för budgetåret 1979/80

Tillkommer:

Omdisponering av strukturlån enligt proposition 1980/81:67 85,0 milj. kr.

3) Enligt näringsutskottets betänkande
1980/81:44 över proposition 1980/81:67

Anvisat för budgetåret 1980/81 30,0 milj. kr.

Lånen är avsedda att finansiera investeringar, vilka av bolaget angetts vara
betingade helt av sysselsättningsskäl och sålunda inte företagsekonomiskt
motiverade.

51,5 milj. kr.
203,5 milj. kr.

Förs. 1981/82:8

Strukturlån (investeringslån)

1) Enligt proposition 1977/78:87 Totalt 1 300 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1977/78 200 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1978/79 700 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1979/80 400 milj. kr.

2) Enligt proposition 1978/79:126 Totalt 850 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1978/79 31 milj. kr.

Anvisat för budgetåret 1979/80 819 milj. kr.

3) Enligt proposition 1980/81:67

Anvisat för budgetåret 1980/81 17 milj. kr.

Avgår

Omdisponering till rekonstruktionslån enligt
proposition 1980/81:67 85 milj. kr.

Enligt uppgift från kammarkollegiets fondbyrå har följande utbetalningar av
lån gjorts till SSAB t. o. m. den 30 juni 1981

Rekonstruktionslån (Enl. prop. 1977/78:87;

1 800 milj. kr.

7978-07-11

7979-03-01
04-02
12-28

7980-07-10
10-15
12-15

Rekonstruktionslån (Enl. prop. 1978/79:126;
255 milj. kr.)

7980-10-01

1981-06-18

Summa utbetalda rekonstruktionslån milj. kr.

Strukturlån (investeringslån)

(Enligt prop. 1977/78:87; 1 300 milj. kr.)

1978-11-07

1979-07-04
08-29
10-29
12-17

7980-12-18

1 350 milj. kr. har eftergivits 1981-04-02.

2 Resterande del av rekonstruktionslånet 200 milj. kr. har utbetalats den 1 juli
1981.

Utbet. milj. kr.

700'' 700

100
100

250 450

150

150 450 1 6002

Utbet. milj. kr.

2,8

43,4 46

1 646

Utbet. milj. kr.

200 200

100
150
100

650 1 000

100 100 1 300

Förs. 1981/82:8

Strukturlån (investeringslån) forts.

(Enl. prop. 1978/79:126; 850 milj. kr)	Utb.	milj. kr.
1980-06-30	100
08-15	100
10-15	100
10-23	1	301
1981-02-02	200
06-01	100
06-15	17	317

Summa utbetalda strukturlån milj. kr. 1 918

Av rekonstruktionslånen har SSAB för förlusttäckning utnyttjat följande
belopp

1978 684 milj. kr.

1979 425 milj. kr.

1980 694 milj. kr.

Summa 1 803 milj. kr.

För motsvarande år har bolaget enligt godkännande av regeringen lyft
följande medel för förlusttäckning

1978 700 milj. kr.

1979 450 milj. kr.

1980 450 milj. kr.

Summa 1 600 milj. kr.

Det kan noteras att SSAB redan i bokslutet för år 1980 utnyttjat de
resterande 200 milj. kr. av rekonstruktionslånen trots att riksdagen först i
april 1981 anvisat dessa medel för förlusttäckning och att de avses att
utbetalas till bolaget under budgetåret 1981/82. Beloppet har alltså kunnat
lyftas av bolaget tidigast den 1 juli 1981, vilket också skett vid nämnda
tidpunkt.

I proposition 1980/81:100, bil. 17 s. 59, där regeringen föreslog riksdagen
att anvisa sistnämnda 200 milj. kr. av rekonstruktionslånen till SSAB, anges
klart att medlen är avsedda för förlusttäckning åren 1981 och 1982. I
realiteten skulle alltså SSAB för verksamhetsåret 1980 ha redovisat ett
resultat som är 200 milj. kr. sämre än det presenterade.

Förs. 1981/82:8

6.2 Resultatet av verksamheten hos SSAB

I samband med bildandet av SSAB framlades nedanstående prognos för
resultatutvecklingen för de första fem verksamhetsåren

Svenskt Stål AB, koncernens resultaträkning - prognos. Milj. kr.

	1978	1979	1980	1981	1982
Omsättning	3 551	4 744	4 546	4 623	6 049
Tillverkn.-, försäljn.-
och administr. kostn.	- 3 914	- 4 668	-4 732	-4 814	- 5 623
Prisvinst på lager	+ 78	+ 142	+ 88	+ 22	+ 350
Resultat före avskr.	- 285	+ 218	- 98	- 169	+ 776
Avskrivningar	- 286	- 322	- 328	- 341	- 350
Fusionskostnad	- 25
Resultat före finans.-
poster	- 596	- 104	- 426	- 510	+ 426
Extraordinär intäkt	+ 340
Extraordinär kostnad	- 340
Räntor, netto	-	- 95	- 73	- 86	- 176
Fastighetsskatter	- 15	- 15	- 16	- 17	- 18
Resultat före skatt	- 611	- 214	- 515	- 613	+ 232
Tillkommer
Kostnad för övertalig
personal	- 181	- 112	- 84	- 128	- 147
Summa	- 792	- 326	- 599	- 741	+ 85

För de tre första verksamhetsåren 1978-1980 redovisar SSAB följande
resultat:

SSAB:s resultat enl. årsredovisningen

Milj. kr.	1978	1979	1980
Rörelseintäkter	3 607	4174	7 383
Rörelsens kostnader	-4 099	-4 300	-7 595
Rörelseresultat före avskrivning	- 492	- 126	- 212
Planenliga avskrivningar	- 223	- 196	- 252
Resultat efter avskrivning	- 715	- 332	- 464
Finansiellt nettoresultat	- 46	- 88	- 120
Resultat efter finansiellt saldo	- 669	- 410	- 584
Extraordinära poster:
Villkorligt statligt rekonstruktionslån	+ 684	+ 425	+ 694
Statligt bidrag för aktieköp TGOJ AB	+ 343
Nedskrivning av övervärde i TGOJ AB	- 343
Övrigt	2	6	- 86''
Resultat före bokslutsdispositioner och skatt	+ 13	+ 9	+ 24

1Större poster:

Aktieägartillskott till Ahlsell stålgrossisten Mkr. 47,9

Realisationsförlust vid försäljning av Ljusne Kätting AB Mkr. 30,7

Reserv för avveckling av Stråssa Mkr. 10,0

Förs. 1981/82:8

Vid en jämförelse mellan prognosticerat och uppnått resultat under åren
1978-1980 kan konstateras att rörelseresultatet före avskrivningar avsevärt
understiger prognosen (med ca 300 milj. kr.) även om prognosens kostnader
för övertalig personal beaktas.

Vidare har verkställda avskrivningar på anläggningstillgångarna under
dessa tre år totalt uppgått till 671 milj. kr. Prognosen belastar resultatet med
936 milj. kr. under samma period, vilket medfört en mindre kostnadsbelastning
på det verkliga utfallet med ca 250 milj. kr. Trots denna kostnadsreducering
har det uppnådda resultatet medfört att de av riksdagen utfästa
rekonstruktionslånen på sammanlagt 1 800 milj. kr. avsedda för förlusttäckning
fram t. o.m. år 1982 helt förbrukats redan under loppet av år 1980. Som
tidigare påpekats under avsnittet 6.1 kan sättas i fråga om ej SS AB för år 1980
skulle ha redovisat ett resultat som är 200 milj. kr. sämre än det nu framlagda
med hänsyn till riksdagens beslut angående förlusttäckningslånen. Prognoserna
för år 1981 pekar på avsevärda förluster.

6.3 Sammanställning av statens ekonomiska engagemang i samband med
bildandet av SSAB

Vissa delar av parternas avtal om bildandet av SSAB har i det föregående
tagits upp till granskning med tyngdpunkt på de ekonomiska aspekterna. För
att få en helhetsbild av statens ekonomiska åtaganden i samband med
SSAB-affären redovisas här både det direkta stödet till SSAB och det
kompletterande statliga stöd som lämnats som en indirekt följd av detta
avtal. Detta gäller då närmast ersättning till NJA för vissa ej fullbordade
investeringar, som inte överfördes till SSAB.

Finansiellt stöd till det nybildade bolaget SSAB t. o. m. den 30 juni
1981.

Aktieteckning; 50 % av aktierna i
SSAB

Kontant

apportegendom NJA

Milj. kr.

700

700 1 400

Län

Villkorligt rekonstruktionslån* bev. 1978

1979

1981

högst 1 800
255
30

Strukturlån

bev. 1978
1979
1981

högst 1 300
850

17 4 252

*Av lånen har t. o. m. 30 juni 1981 350 milj. kr. eftergivits.

Förs. 1981/82:8

Avgår Milj. kr.

1 Av rekonstruktionslånet åter tages

enligt prop. 1980/81:67 - 178,7

Från strukturlån överförs +85,0 - 94

2 Av strukturlånet återtages enligt
prop. 1980/81:67 - 17,8

Till rekonstruktionslån överförs - 85,0 — 103

Summa lån Milj. kr. 4 055

Bidrag

För inköp av aktier i TGOJ (revers)
343,3

Statk bidrag till vissa

anläggn. kostn. 24,4

För länspumpning av gruvor 1,6 369,3

Arbetsmarknadspolitiskt stöd
Sysselsättningsbidrag för övertalig personal

inom SSAB åren 1978-1980 67,8 milj. kr.

(enl. prop. 1977/78:59 särsk, arbetsmarknadspolitiskt
stöd inom stålindustrin)

Vidare har stöd till SSAB lämnats i form av beredskapsarbeten. Bland
dessa till Plannja AB för en investering av 52 milj. kr. varav ca halva beloppet
i form av bidrag.

Statliga följ dåtaganden till statliga bolag i samband med SSAB-avtalet

Ersättningar och åtaganden till Statsföretag AB
Bidrag (utöver aktieteckning i SSAB)

Tillskott för nedskrivning av anläggningstillgångarna

i NJA 505 milj. kr.*

Ber. bokföringsförlust på överlåtelsen av varulager i NJA högst 75 milj. kr.

Förstärkning av aktiekapitalet i NJA p. g. a. nedskrivning

av industrimark för Stålverk 80 131 milj. kr.

Kvarvarande avvecklingskostnader i NJA avs. projekt

Stålverk 80 181,3 milj. kr.

892,3 milj. kr.

Avgår

Kvarstående tidigare beviljade medel för förlusttäckning

i NJA - 355 milj. kr.

Summa kapitaltillskott och bidrag 537,3 milj. kr.

*Det kan noteras att NJA i sin årsredovisning för verksamhetsåret 1977 angav
kostnader för nedskrivning av anläggningar vid bildandet av SSAB till 475,8 milj. kr.,
medan det statliga tillskottet för detta ändamål uppgick till 505 milj. kr.

Härutöver har staten garanterat Statsföretag AB att ställa medel till
förfogande för en eventuell inlösen av de två övriga parternas aktieinnehav i
SSAB.

Förs. 1981/82:8

Ett överslag av här redovisade belopp utvisar att statens totala ekonomiska
engagemang har uppgått till ca 6 500 milj. kr. per den 30 juni 1981. Vidare
finns utfästelse om ytterligare statliga kapitaltillskott som eventuellt kan
komma att aktualiseras vid en senare tidpunkt.

7 Överväganden

På våren 1978 godkände riksdagen det avtal som träffats mellan
Norrbottens Järnverk AB (NJA), Stora Kopparbergs Bergslags AB (Stora
Kopparberg) och Gränges AB (Gränges) om att bilda ett svenskt handelsstålsbolag,
benämnt SSAB Svenskt Stål AB. Enligt avtalet förvärvade
NJA/Statsföretag AB 50 % av aktiekapitalet och de övriga parterna 25 %
vardera.

På framställning av riksdagens näringsutskott har riksdagens revisorer
beslutat granska den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av
SSAB. Revisorerna har valt att begränsa granskningen till följande
frågeställningar som bedömts vara väsentliga vid tidpunkten för de ingångna
bolagsavtalen, nämligen

- marknadsläget för stålindustrin

- fördelningen av aktierna i SSAB

- rätten till inlösen av aktierna i SSAB

- värdet av tillskjuten apportegendom och

- förvärvet av TGOJ-rörelsen.

Översikten av den internationella stålmarknaden visar att det tidigare såväl
under 1960- som 1970-talen hade gjorts mycket optimistiska prognoser som
pekade på en kraftig expansion av världens stålförbrukning under 1970- och

1980-taIen. Onekligen torde dessa prognoser, som utarbetades av olika
internationella expertorgan, i hög grad ha medverkat till den stora
kapacitetsutbyggnad av stålindustrin som kom till stånd i många länder.

Inom stålindustrin är planeringen mycket långsiktig och investeringarna av
betydande omfattning. Vid förändringar i marknadsbilden är därför företagens
möjligheter att flexibelt följa efterfrågan mycket begränsade och
priskänsligheten är stor. Detta besannades också av den drastiskt förändrade
marknadsbilden i samband med oljeprishöjningarna i början av 1970-talet
och den därpå följande konjunkturnedgången. I Sverige drabbades den
kraftigt utbyggda, energikrävande stålindustrin hårt.

Som ett naturligt led i anpassningen av den svenska industrin till den svåra
stålkrisen i världen började man utreda en strukturanpassning av de svenska
stålverken. Därvid uppkom tanken på att verksamheterna i NJA, Stora
Kopparberg och Gränges skulle sammanföras i ett nytt bolag (SSAB) för
tillverkning av handelsstål. Storleken av de ekonomiska insatser som krävdes
för att ge bolaget rimliga förutsättningar att kunna bedriva sin verksamhet

Förs. 1981/82:8

förutsatte ett betydande statligt engagemang. Detta oavsett om staten gick in
som delägare eller enbart gav ett näringspolitiskt stöd till företaget.

Beträffande fördelningen av aktierna i SS AB har det ifrågasatts om staten
inte skulle haft mer än halva antalet aktier och därigenom fått ett
dominerande inflytande över de privata aktieägarna. I samband med
diskussionerna om det nya bolaget uttalades från statens sida önskemål om
samarbete med det privata näringslivet, bl. a. genom att företrädare för
näringslivet engagerade sig i och tog ansvar för den planerade verksamheten.
Därför förefaller det ej orimligt att aktieposterna fördelades såsom skedde,
dvs. med 50 % på staten och 25 % vardera på de två övriga parterna. I
bolagets styrelse erhöll staten en viss dominans genom att Statsföretag
tillförsäkrades rätt att utse fem ledamöter mot fyra för de två andra
aktieägarna. Dessutom skulle det statliga bolaget äga att bland styrelsens
ledamöter utse ordförande. Det kan noteras att det i vissa frågor av speciell
betydelse krävdes enighet mellan de tre bolagsintressenterna.

Att staten stod för huvuddelen av bolagets finansiering behövde, enligt de
principer som i övrigt har tillämpats, ej nödvändigtvis medföra att också
huvuddelen av aktierna skulle ägas av staten. När staten lämnar finansiellt
stöd till företag i form av t. ex. lokaliseringsbidrag eller lån med villkorlig
återbetalning sker det regelmässigt utan att krav på statligt aktieförvärv
ställs. Det kan möjligen hävdas att staten genom Statsföretag som aktieägare
i SSAB-fallet iklätt sig ett osedvanligt stort ekonomiskt engagemang i
förhållande till de två andra aktieägarna.

Rätten för de privata intressenterna i bolaget att begära statlig inlösen av
sitt aktieinnehav i SSAB har från visst håll kritiserats i debatten kring det nya
handelsstålsbolaget. Som tidigare redovisats i rapporten kan de privata
aktieägarna endast i mycket speciella fall kräva inlösen av sitt aktieinnehav. I
princip måste SSAB:s styrelse då ha fattat beslut som strider mot de
överenskommelser som träffats mellan parterna i konsortialavtalet. Dessutom
skall vid en sådan tvångsinlösen värdet på aktierna reduceras med de
villkorliga lån som staten lämnat bolaget. Även i fråga om konsortialavtalets
regler för aktieinlösen synes någon invändning inte kunna resas.

Problemet att värdera de anläggningstillgångar som tillsköts av de tre
avtalsparterna belyses tydligt av konsulternas utredningar i vilka även
TGOJ-rörelsen ingick i värderingsunderlaget. Beroende på värderingsnormer
och målsättning kan helt olika resultat framräknas. Det förefaller dock
som om det slutliga värdet av apportegendomen varom man enades, för
envar av parterna 700 milj. kr., skulle vara rimligt. För detta talar såväl
konsulternas avsevärt högre värderingar som de investeringar parterna gjort
i anläggningstillgångar under de tre sista åren före sammanslagningen. Den
överenskomna värderingen förutsätter dock en fortsatt verksamhet i det
nybildade bolaget.

I realiteten har bolagsparterna endast fått nominellt 500 milj. kr. i
SSAB-aktier vardera som ersättning för apportegendomen. Skillnaden

Förs. 1981/82:8

mellan apportegendomens åsätta värde 700 milj. kr. och ersättningen till
resp. part, 500 milj. kr. i aktier, utgör en överkurs för varje part på 200 milj.
kr. för aktierna. Detta belopp har kommit SSAB till godo i form av
avsättning till reservfonden. Värdet av den ersättning som parterna erhållit
för överlåtelsen av anläggningarna i form av aktier är helt beroende av såväl
avkastningen på aktierna som det pris för vilket aktierna kan avyttras. Hittills
har någon utdelning ej lämnats från SSAB och någon försäljning av
SSAB-aktier till utomstående part har ej heller förekommit. Ett matematiskt
värde eller substansvärde kan visserligen räknas fram, men så länge någon
köpare ej finns att uppbringa till t. ex. det matematiska värdet är värdet av
aktieposterna i SSAB ovisst.

I debatten om SSAB har påståtts att de privata intressenterna skulle ha fått
en oskälig ersättning för apportegendomen. Vid den nu genomförda
granskningen har detta påstående inte blivit belagt. I samband med de
nyligen förda förhandlingarna om ytterligare kapitaltillskott från aktieägarna
i SSAB har Stora Kopparberg valt att överlåta sin aktiepost till staten för en
symbolisk köpeskilling av 1 krona. Detta innebär att man inte fått någon som
helst ersättning för de anläggningar som överlåtits till SSAB för 700 milj. kr.
Från statens sida har vid dessa förhandlingar förfäktats att de privata
aktieposterna helt saknar värde innan en rekonstruktion av bolaget görs.

Att bedöma värderingen av de till SSAB överlåtna anläggningstillgångarna
är en vansklig uppgift som kräver en ingående fackkunskap om
stålbranschen. Det har för övrigt inte funnits anledning att vid denna
granskning gå in på djupare tekniska bedömningar. Vår bedömning har
sålunda fått baseras på konsulternas och avtalsparternas utredningar och de
fakta om stålbranschen som vid värderingstidpunkten år 1977 fanns att
tillgå.

Gränges har som särskild ersättning för TGOJ-rörelsen av SSAB erhållit
gottgörelse i form av en revers på 343 milj. kr. (alt. 480 milj. kr. om
pensionsskulden medräknas). Värdet för SSAB:s del av denna verksamhetsgren
torde från företagsekonomisk synpunkt starkt kunna sättas i fråga.
Grängesbolagets svaga ekonomiska ställning år 1978 (tidigare redovisad i
rapporten) har utan tvivel varit orsaken till att uppgörelsen träffats om
särskild ersättning för TGOJ-rörelsen. Det kan med stöd av tillgängliga
utredningar förmodas att Gränges oavsett SSAB-avtalet skulle ha tvingats
begära statligt ekonomiskt stöd för att täcka de stora förluster som bolaget
redovisat åren fram till år 1978.

För förvärvet av TGOJ-rörelsen erhöll SSAB statligt bidrag på 343 milj.
kr., ett förhållande som stärker tvivlet på det egentliga värdet av förvärvet för
handelsstålsbolaget. Bidraget lämnades i form av ett statligt skuldebrev, som
SSAB överlät till Gränges. SSAB utnyttjade det erhållna bidraget för att
skriva ned värdet på aktierna i TGOJ AB till 1 krona i bokslutet för år 1978.
Uppgörelsen med Gränges i detta sammanhang torde närmast få anses
inrymma ett inslag av näringspolitiskt stöd.

Förs. 1981/82:8

Det kan även nämnas att Statsföretagi NJA åtnjöt statligt stöd med 686 milj.
kr. som kompensation för de förluster som uppkom vid överlåtelsen av
NJA:s anläggningstillgångar till SSAB.

I anslutning till genomgången av SSAB:s årsredovisning har noterats att
bolaget i sin redovisning för 1980 års verksamhet redan detta år redovisningsmässigt
disponerat 200 milj. kr. av det rekonstruktionslån som
riksdagen först i april 1981 beviljade bolaget för disposition under budgetåret
1981/82. Bolaget har lyft rekonstruktionslånet den 1 juli 1981. Detta
redovisningsförfarande får anses anmärkningsvärt.

Den nu genomförda granskningen har i vad avser fördelningen av aktierna
i SSAB, rätten till inlösen av aktierna och värderingen av apportegendomen
inte gett anledning till någon anmärkning.

När det gäller SSAB:s förvärv av TGOJ-rörelsen kan det starkt sättas i
fråga om inte den överenskomna överlåtelsesumman var omotiverat hög.

Förs. 1981/82:8

Kompletterande utredningar om stålmarknaden

Bilaga 1

En statlig utredning SOU 1974:78 Stålindustrins framtida utveckling, som
granskat vissa frågor inom järn- och stålområdet, redovisade betänkandet i
augusti 1974. Därifrån hämtas följande utdrag.

Bakgrund

I detta avsnitt tecknas som bakgrund till den följande diskussionen några
huvuddrag i den svenska stålindustrins efterkrigsutveckling och erinras om
stålindustrins centrala plats i svensk ekonomi. Därtill framhålls stålindustrins
starka beroende av internationella förhållanden och redogörs för den
kraftiga strukturomvandling som pågår inom bl. a. CEC A-ländernas stålindustrier.
Tillgängliga efterfrågeprognoser reser frågan om stålbrist kommer
att prägla världens stålmarknader under resten av 1970-talet.

Att klart avgränsa stålindustrin och uppehålla en konsekvent definition är i
detta sammanhang inte möjligt. Där icke annorlunda anges avser uppgifterna
i det följande statistiska centralbyråns avgränsningar (arbetsställen med
övervägande verksamhet inom stålområdet). Stålindustribegreppet omfattar
därigenom hela den vertikala produktionskedjan: masugnar och järnsvampverk,
råstålstillverkning, varmvalsning samt förekommande manufakturering
inom verken.

Utvecklingstendenser

Svensk stålindustri har varit starkt expansiv under efterkrigstiden. Under
1950- och 1960-talen ökade produktionsvolymen av handelsfärdigt stål med
genomsnittligt inemot 8 % per år, vilket i internationell jämförelse är en hög
siffra. Exportens årliga ökningstakt i genomsnitt per år var, såväl värde- som
tonnagemässigt, så hög som 12 %. Stålet fördubblade därmed sin andel av
Sveriges totala export. Antalet anställda ökade med ca 15 000 personer till
närmare 50 000. Bakom denna starka expansion står bl. a. det svenska
handelsstålets inbrytning på världsmarknaden. Svensk stålindustri har funnit
nya utländska avsättningsområden, främst vad avser speciella handelsstålsprodukter
såsom högvärdig fartygsplåt, den har förbättrat sina positioner på
traditionella exportmarknader, dvs. främst för specialstål, och den har ökat
sina marknadsandelar på hemmamarknaden för betydande delar av handelsstålsortimentet,
exempelvis galvaniserad plåt och stångjärn.

Försörjningsbalansens utveckling framgår av följande tablå (handelsfärdigt
stål i tusen ton):

	1950	1960	1970
Produktion	957	2163	3 931
Export	117	530	1 354
Import	583	1 153	1 696
Tillförsel	1423	2 786	4 273

Förs. 1981/82:8

1970-talets första år präglades av en svag internationell stålkonjunktur. År
1971 t. o. m. sjönk den svenska stålindustrins produktionsvolym med 4 %.
Branschens lönsamhet, som trendmässigt försämrats under hela 1960-talet,
sjönk ytterligare under lågkonjunkturen 1971-1972. Sysselsättningen gick
från högkonjunkturåret 1965 till lågkonjunkturåret 1968 ned med drygt 5 %.
Såväl under konjunkturuppsvinget 1969-1970 som under konjunkturnedgången
1971-1972 var sysselsättningsförändringarna dock ringa. Liksom för
svensk industri i allmänhet har för stålindustrin sysselsättningsstagnation gått
parallellt med god produktivitetsökning: räknat per arbetstimme ökade
produktionsvolymen under perioden 1965-1973 med i genomsnitt 6,1 % per
år. För den svenska industrin i dess helhet var motsvarande ökningstakt

6.5 %.

Framtidsbedömningen enligt den senaste långtidsutredningen går i positiv
riktning. För perioden 1972-1977 planerar företagen öka kapaciteten med ca

5.5 % per år, varvid dock är att märka att en stor del av ökningen hänför sig
till expansionen vid Norrbottens Järnverk (Investeringsprogram 70). Därvid
skulle stålverkens sysselsättning förbli i stort sett oförändrad. Grundvalen för
denna utbyggnad är emellertid en gynnsam exportutveckling. I sina
exportkalkyler räknar företagen här med en fortsatt expansion om 12 % per
år. Detta skulle innebära att de svenska marknadsandelarna på viktigare
exportmarknader ytterligare ökades. En positiv faktor i detta sammanhang
utgörs av frihandelsavtalet med CECA, som garanterar en progressiv
tullavveckling under 1970-talet på för svensk stålindustri viktiga och
utvecklingsbara marknader, inte minst Västtyskland. En viss osäkerhet
därvid medför emellertid systemet med ”plafonder”, vilket kan komma att
ställa specialstålverken inför vissa exportbegränsningar. Motsvarande gäller
ett antal produkter (ex. rostfri grovplåt) i den snabbväxande exporten till
USA som på senare tid mötts av antidumpingåtgärder. I den aktuella mycket
starka stålkonjunkturen framstår dock den nämnda målsättningen inte som
särskilt orealistisk. På sikt förutsätter den emellertid att de svenska verkens
internationella konkurrenskraft inte bara uppehålls utan förstärkes.

Stålindustrins plats i svensk ekonomi

Med sina närmare 50 000 anställda och ett förädlingsvärde på drygt 3
miljarder kronor är stålindustrin en av våra större industribranscher.
Branschens karaktär av basindustri och starka exportinriktning accentuerar
dess betydelse i samhällsekonomin. Genom den höga kapital- och forskningsintensiteten
tar stålindustrin i anspråk en betydande del av samhällets
resurser på dessa områden.

Inom järn- och stålverken investerades under perioden 1962-1972 i
genomsnitt 570 miljoner kronor per år (i 1968 års priser), vilket motsvarar
nästan 10 % av den totala investeringsvolymen i svensk industri. Investeringsandelen
har dock varierat kraftigt över tiden; den högsta andelen - ca
5 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 8

Förs. 1981/82:8

13 %, som torde innefatta senare delen av den stora satsningen i Oxelösund -noteras för år 1963 och den lägsta - ca 8 % - för lågkonjunkturåret 1968.
Sedan år 1964 har investeringsvolymen stagnerat och kom inte ens för
högkonjunkturåren 1969-1970 upp till 1962-1963 års nivå (för industrin som
helhet låg nivån 25 å 30 % högre). Såväl den svaga investeringsutvecklingen
som det förhållandet att investeringarna främst inriktats på rationalisering
och ökad manufakturering får ses mot bakgrund av den under 1960-talet
försämrade lönsamheten vid många företag i branschen. Detta var dock inte
enbart en svensk utan en internationell företeelse.

Vinst- och lönsamhetsutvecklingen under de senare åren kan - med
undantag för det senaste ett och ett halvt året - närmast karaktäriseras som
svag. De jämförelsevis goda vinståren 1969 och 1970 har inte förmått
kompensera de svaga åren 1971 och 1972. I genomsnitt har sålunda
bruttovinster och bruttosparande sjunkit med ca 3 % per år under 1968-1972
(enligt SCB:s finans- och industristatistik). Under år 1973 steg lönsamheten
inom branschen mycket markant.

Stålindustrin domineras mycket starkt av storföretag. Företagen med mer
än 1 000 anställda - 11 stycken av de totalt 18 företagen i branschen - svarar
sålunda för inemot 95 % av den totala produktionen och sysselsättningen.
För industrin som helhet är motsvarande andel ca 45 %. Även när det gäller
de enskilda anläggningarna ter sig stålverken efter svenska förhållanden
stora: 85 % av antalet anställda sysselsätts i anläggningar med fler än 1 000
anställda (för industrin som helhet är motsvarande andel ca 27 %).

Stålindustrin utmärks även av en stark regional koncentration, som
väsentligen är historiskt betingad genom närheten till malm, skog och
vattenkraft. De fem ”Bergslagslänen” svarar för tillsammans drygt tre
fjärdedelar av sysselsättningen i branschen. De tre större stålverk som
anlagts under de senaste 50 åren ligger dock utanför dessa traditionella
svenska järnbruksbygder; i enlighet med förändrade lokaliseringsbetingelser
har samtliga lokaliserats till kuststäder (Oxelösund, Luleå och Halmstad). I
flertalet fall är också stålverket den dominerande arbetsgivaren på den ort
där det är beläget. Sålunda svarade år 1970 stålindustrin i 16 kommunblock
för mer än 50 % av den totala industrisysselsättningen. I fem kommunblock
låg denna andel vid ca 90 % eller däröver (Storfors, Hagfors. Munkfors,
Fagersta och Hofors).

Internationellt beroende

Mer än de flesta andra större svenska industribranscher har stålindustrin
sina utvecklingsvillkor bestämda av internationella faktorer. Över 40 % av
den svenska försörjningen med handelsstål sker genom import, för flertalet
produkter i konkurrens med svenska produkter, och de stora kontinentala
handelsstålverken är prisledare även på den svenska marknaden. Mellan
50 % och 60 % av specialstålet exporteras, för många kvaliteter är andelen

Förs. 1981/82:8

väsentligt högre. För flera produktgrupper har de svenska verken en stark
ställning på världsmarknaden.

Den svenska stålindustrin är dock internationellt sett liten - ca 1 % av
världsproduktionen i tonnage räknat. Också de enskilda produktionsenheterna,
alltså även våra större stålverk, är vad gäller handelsstål internationellt
sett små. Deras konkurrensförmåga kan därför inte heller bygga på
storleken. Det är redan utmärkande för svensk stålindustri att tillverkningen
är relativt specialiserad och att förädlingsgraden är hög.

Den svenska stålindustrin har en internationellt sett hög andel specialstål i
produktionen. Av landets råstålproduktion år 1973 utgjordes inte mindre än
29 % av specialstål, medan motsvarande andel inte i något annat land torde
överstiga 15 %. Inom produktionen av specialstål är på flera produktområden
de svenska verken stora även mätt med internationella mått.

Även på handelsstålområdet finns flera faktorer som motverkar konkurrensnackdelen
av små produktionsenheter. Flera av de svenska handelsstålverken
är elektrostålverk eller martinverk med ett begränsat produktsortiment,
som i vissa fall huvudsakligen avsätts på en geografiskt näraliggande
marknad. Också för de integrerade handelsstålverken torde konkurrensförmågan
i stor utsträckning ha kunnat upprätthållas genom en relativt hög
förädlingsgrad och en stark inriktning på speciella produktslag.

Inte minst i den europeiska stålindustrin pågår en kraftig strukturomvandling
innefattande koncentration och rationalisering av gamla verk och
utbyggnad av mycket stora, kustbaserade helt nya stålverk med stark
exportinriktning. Samtidigt sker både på kontinenten och i Storbritannien en
nyetablering av s. k. ministålverk. Det sker i Västtyskland och Frankrike
också omfattande fusioneringar varvid de enskilda stålverkens och produktionsenheternas
specialisering kommer att öka liksom också resurserna att
driva rationell utvecklings- och forskningsverksamhet. Investeringstakten är
f. n. mycket hög i de flesta av kontinentens stålländer. I Frankrike uppgick
exempelvis investeringarna under 1972 till 25 % av omsättningssumman.

Det största aktuella projektet inom CECA avser ett nytt stålverk vid Fos i
Rhönedeltat. Där uppförs nu i två etapper ett integrerat stålverk med en
slutlig kapacitet om 7,5 milj. ton råstål. Byggnadstiden sträcker sig fram mot
slutet av 1970-talet. De första metallurgiska anläggningarna beräknas vara i
drift under år 1974. Vid Frankrikes f. n. största verk i Dunkerque har
beslutats en fördubbling av grovplåtsproduktionen till 120 000 ton per månad
år 1977. Därtill kan nämnas tillkomsten av ett ministålverk i Parisområdet för
tillverkning av ämnen på basis av skrot samt att beslut om ytterligare ett antal
sådana verk redan fattats.

I Medelhavsområdet väntas ännu ett nytt verk tillkomma. Vid Sagunto i
Spanien skall uppföras ett handelsstålverk som får en råstålskapacitet om
6 milj. ton per år. Kapaciteten skall på kort tid kunna höjas till
10milj. ton.

I motsats till CECA-länderna i övrigt har i Västtyskland stålindustrins

Förs. 1981/82:8

investeringar visat en fallande tendens sedan år 1971, och attityden när det
gäller investeringar i metallurgiska anläggningar har varit avvaktande. Detta
sammanhänger dels med den svaga lönsamheten för den tyska stålindustrin
(bl. a. betingad av D-marksuppskrivningarna), dels med det förhållandet att
de tyska verken (till skillnad från konkurrenterna inom CECA) inte haft
tillgång till billig importerad kokskol. (Denna prisrelation har nu förändrats.
) Nyligen har dock beslut fattats om byggande av en ny masugn i Saar.
Samtidigt har ett tidigare beslut om nedläggning av masugnar och stålverk vid
ett annat verk i Saar upphävts, bl. a. på grund av den växande bristen på skrot
och den ovissa situationen beträffande energiförsörjningen. I Ruhrområdet
är f. n. endast några få mera betydande investeringar aktuella. Krupp bygger
ett stort LD-verk som skall tas i drift år 1975; i anslutning därtill byggs
stränggjutningsanläggning som med ämnen skall försörja CECA:s största
fristående valsverk Wuppermans. Inom Krupp-koncernen har nyligen
beslutats om ytterligare stora investeringar. Beträffande den största tyska
stålproducenten August Thyssenhutte, är inte några utbyggnadsplaner för
metallurgisk kapacitet kända; däremot har företaget engagerat sig med 5 %
(möjligen senare 25 %) i det franska företaget Solmer, som äger det nya
stålverket i Fos. Till den pågående strukturförändringen hör även en
utbyggnad av ministålverket i Hamburg, i vilket den tyska Klöcknerkoncernen
ingått som delägare för att försäkra sig om ämnesleveranser.

I Belgien kommer den största investeringen sannolikt att ske vid det nya
kustverket Sidmar nära Gent: en ny masugn, ett andra LD-stålverk och ett
ämnesverk planeras. Av ämnesproduktionen om 4 milj. ton skall en stor del
säljas på den belgiska marknaden och inom andra CECA-länder.

I Storbritannien pågår realiserandet av den långtidsplan för British Steel
Corporation som antogs år 1973. Planen innebär att de fem existerande
större stålverken byggs ut till optimal kapacitet (3,5 å 4 milj. ton). Vidare
uppförs ett nytt stålverk vid Teeside på nordsjökusten. Flera av de
existerande mindre stålverken kommer att läggas ned. Två nya mindre
elektrostålverk diskuteras, varav det ena skulle byggas i Skottland. Där
planeras även en direktreduktionsanläggning med naturgas i anslutning till
en redan beslutad malm- och kolhamn vid Clyde. Därutöver är under
genomförande ett flertal investeringsprojekt i den privata sektorn, däribland
ett norskägt ministålverk.

Perspektivet framåt

Stålförbrukningen i världen har under efterkrigstiden tillväxt i en takt om
inemot 6 % per år. Större delen av 1950-talet karaktäriserades av en
säljarens marknad med en allmän brist på stål som följd av de stora
återuppbyggnadsbehoven. Vid slutet av 1950-talet hade stålindustrins
kapacitetsutbyggnad hunnit ikapp efterfrågan, och större delen av 1960-talet
dominerades av överkapacitet och pressade stålpriser. Samtidigt skedde den

Förs. 1981/82:8

kraftiga japanska kapacitetsutbyggnaden och handelsexpansionen. I viss
mån gällde detsamma för öststaterna. Låg lönsamhet och ”överkapacitet”
motiverade stålindustrin i Västeuropa och USA till att prioritera investeringar
i rationalisering framför utbyggnad. Prisreglerande åtgärder (i USA,
Frankrike och Storbritannien) bidrog till ett svagt investeringsintresse.

Högkonjunkturen 1969-70 utlöste emellertid kraftiga prisstegringar på
stålmarknaden. Detta har varit ännu mera markant under 1973-74. Av allt
att döma arbetar stålindustrin nu världen över vid kapacitetsmaximum (givet
vissa begränsningar för arbetskraft och bränsle), och den uppfattningen gör
sig alltmera gällande att 1970-talet kommer - såsom 1950-talet - att präglas av
stålbrist på grund av otillräcklig produktionskapacitet.

I de prognoser för den framtida stålkonsumtionen som gjorts under senare
år, bl. a. inom Internationella stålinstitutet (IISI), ECE och OECD, bedöms
tillväxttakten komma att uppgå till i genomsnitt mellan 4 % och 5 % per år
under perioden fram till mitten eller senare hälften av 1980-talet. Även i en
prognos för perioden fram till år 2000 förutses en tillväxttakt av denna
storlek. Enligt prognoserna skulle därvid den totala världskonsumtionen
uppgå till närmare 950 milj. ton år 1980 och närmare 1 150 milj. ton år 1985.
Detta skulle betyda en ökning med resp. ca 250 milj. ton och ca 450 milj. ton
jämfört med 1973 års konsumtion. För år 2000 har förbrukningen beräknats
komma att uppgå till 2 500 milj. ton.

För att tillgodose en efterfrågan av denna storleksordning erfordras
mycket stora investeringar i världens stålindustri under de närmaste åren,
såväl för ökad produktion som för ersättning av nedslitna och oekonomiska
anläggningar. Enligt beräkningar utförda inom OECD:s stålkommitté skulle
nybyggnadsbehovet (inkl. de ersättningsinvesteringar som man anser bli
aktualiserade) fram till år 1980 uppgå till storleksordningen 500 milj. ton
råstålskapacitet, vilket kan jämföras med den befintliga kapaciteten på ca
725 milj. ton år 1973. Det bör noteras att kompletterande investeringar
erfordras i anläggningar för färdigställning och manufakturering.

Det är emellertid viktigt att dessa prognoser sätts in i den totalekonomiska
ramen. Hela den västliga industrivärlden har upplevt 20 år av relativt
harmonisk och balanserad utveckling. Världshandeln har expanderat,
sysselsättning och reallöner har ökat, konsumentpriserna har varit förhållandevis
stabila (en uppgång med 2 å 4% per år). Över perioden har
råvarupriserna, relativt sett, varit fallande. Detta har i hög grad också gällt
oljepriserna. Utvecklingen på sjöfraktsmarknaden har starkt befordrat
industriländernas tillförsel av råvaror från allt längre bort belägna fyndigheter.
Detta har icke minst gällt järnmalmen.

Sedan 1960-talets sista år har emellertid industriländernas ekonomier
utmärkts av accelererande prisökningar. Sedan år 1971 har råvarupriserna
ökat med 100-200 %. Energisituationen är efter oktoberhändelserna radikalt
förändrad och ett mer än fördubblat råoljepris har etablerats för en

Förs. 1981/82:8

obestämd framtid. De monetära balansproblem som härigenom uppstår kan
ännu icke överblickas.

Stålindustrin är som nämnts starkt beroende av den internationella
marknadsutvecklingen. Förutom att en högre råvara- och energiprisnivå kan
komma att påverka den allmänna framstegstakten i industriländerna (och
därmed de citerade prognoserna för stålefterfrågan) blir stålindustrins
konkurrenssituation och räntabilitet samt dess förmåga och vilja till
långsiktiga och synnerligen kapitalkrävande investeringar betingad av i
vilken mån de nya tendenserna i världsekonomin blir bestående. I dessa
avseenden föreligger - och torde under åtskillig tid framöver komma att
föreligga - en betydande grad av osäkerhet.

EG-kommissionens prognos 1975 om stålmarknaden (bearbetat sammandrag) Commission

of the European Communities gav i december 1975 en
prognos över stålmarknaden ”General Objectives Steel 1980-85”. I rapporten
lämnas vissa historiska uppgifter om stålproduktionens utveckling.
Sålunda anges att världsproduktionen av stål ökade genomsnittligt med
5,7 % mellan åren 1953 och 1972. Världshandelns andel av stålproduktionen
har kraftigt ökat under samma period. Tillväxten i världshandeln med stål
har uppgått till genomsnittligt 9,1 % årligen under nämnda tidsperiod.
Denna starkt positiva trend för världshandeln i stålproduktionen har
naturligt nog påverkat investeringarna i nya stålanläggningar.

World Steel Production and Trade

Year	World steel	World steel trade	World steel trade
	production	mill.t.	as % of world
	mill. t.		steel production
1953	234.8	13.1	5.6
1956	283.5	19.5	6.9
1960	346.5	24.1	7.0
1964	437.3	31.0	7.1
1968	518.6	48.0	9.1
1972	626.2	65.0	10.4

Med vissa angivna förutsättningar av stålproduktionens fördelning mellan
länder och världsdelar kommer kommissionen med följande prognos för
världskonsumtionen av stålprodukter. År 1980 beräknas konsumtionen
(eller produktionen) ha stigit till 892 milj. ton jämfört med 625 milj. ton år
1972.

Förs. 1981/82:8 71

The World Märket for Steel, Assuming a Normal Trend (in million tonnes of crude

steel)

	1972	1980	1985
World steel consumption	625	892	1040
World trade in steel	65	92	120
Exports from the Community	25	33(35.5)	37(39)
Imports into the Community	10	10(11)	14(15)

Iron and Steel Exports as a Percentage of Total Exports of Industrial Products

Year	Commu- nity	North America	Japan	Rest of Western Europé	Eastem Europé	World	Developing Industrialised countries countries
1955	15.4	6.4	15.0	6.2	12.1	9.6	1.3	10.0
1960	15.1	5.2	10.8	8.0	11.8	10.1	2.3	10.4
1965	11.0	4.0	16.6	6.7	12.4	8.8	3.2	8.7
1969	9.3	3.5	14.4	6.0	11.3	7.8	3.1	7.7
1971	9.1	3.0	15.6	5.8
1973	9.4	3.1	15.2	5.2

Projection 85

Ytterligare en prognosrapport torde ha påverkat bedömningen av
stålföretagens framtida möjligheter nämligen IlSI-prognosen Projection 85,
publicerad 1972. I industridepartementets stencil Ds 11981:7 redogöres för
och kommenteras denna rapport. Vidare analyseras investeringarna i vissa
svenska stålföretag under 1970-talet.

IISI står för International /ron and Steel /nstitute, en internationell
sammanslutning av större järn- och stålproducenter samt dessas branschorganisationer.
Inom ramen för IISI bedrivs bl. a. forskning kring globala
järn-, stålförsörjnings- och efterfrågeförhållanden.

Institutet kom att producera två prognoser, vilka spelade en stor roll för
företagens produktionsutveckling och därmed investeringsvilja, 1974. Den
första var en långsiktig prognos, och avsåg utvecklingen av världens
stålefterfrågan från 1972 fram till 1985. Denna prognos går under namnet
”Projection 85”. Den andra var en kortsiktig prognos och avsåg efterfrågeutvecklingen
från 1974 till 1975. ”Projection 85” var en teknisk, statistisk,
prognos. Den kortsiktiga prognosen var i hög grad en ”bedömningsprognos”.
Institutets generalsekreterare, Charles D. Baker, redogjorde för sina
och institutets bedömningar inför 1975 i sitt anförande till medlemmarna vid
institutets åttonde kongress i Munchen 1974. Därav namnet ”Munchenprognosen”.

Såväl Projection 85 som Miinchenprognosen var mycket optimistiska
prognoser och visade på en mycket stark ökning i stålefterfrågan. Projection
85 visade på en ökning av den totala stålkonsumtionen i världen från 594
miljoner ton 1970 till 1 144 miljoner ton 1985. Miinchenprognosen visade på

Förs. 1981/82:8

en motsvarande ökning från 710 miljoner ton 1974 till 740 miljoner ton 1975.
Det centrala problemet för stålindustrin, som Baker med hänvisning till
Projection 85 bedömde det, var alltså inte efterfrågan på stål utan de
finansiella och andra hinder som fanns för att bygga ut världens stålkapacitet.
Baker ägnade sålunda en stor del av sitt anförande till att penetrera detta
problem.

I tabell 1, redovisas specialstålföretagens (Avesta, Bofors, Fagersta,
Sandvik, SKF, Uddeholm) vardera tio största anläggningsinvesteringar,
exkl. miljöinvesteringar, i stålrörelserna under sjuttiotalet. Investeringsutgifterna
för de olika investeringarna har därvid hänförts till det år de
beslutades. I tabellen har också angetts det totala statliga stöd som utgått till
dessa investeringar och därmed också den andel som finansierats via de
privata marknaderna.

Tabell 1 Summan av de tio största anläggningsinvesteringarna i vardera specialstålföretag
och dessas finansiering under sjuttiotalet

Beslutades Investerings- Totalt1 Privat finan- Andel pri år

belopp ”stöd” sierat vat finansierat

1970	110,4	-	110,4	1,0
71	126,6	-	126,6	1,0
72	21,1	-	21,1	1,0
73	37,5	-	37,5	1,0
74	532,0	78,1	453,9	0,85
75	273,5	23,6	249,9	0,90
76	112,7	58,3	64,4	0,57
77	-	-		-
78	265,9	39,5	176,4	0,66
79	576,0	409,3	166,7	0,29

LMed ”totalt stöd” avses summan av lokaliseringslån, SIB-lån samt lån och garantier
från strukturdelegationen. Vissa SIB-lån som gått till finansiering av Uddeholms resp.
Fagerstas totala investeringsprogram har inte medräknats.

Av tabell 1 framgår mycket tydligt dels branschens stora investeringar
toppåret 1974 och dels att dessa till övervägande del finansierats med egna
medel eller via den reguljära kapitalmarknaden. Detta är en förklaring, och
en mycket viktig sådan, till specialstålkrisen: Finansiell åderlåtning i
kombination med en stor försäljningsminskning 1975 (se figur 1).

Förs. 1981/82:8

Figur 1: De svenska stålverkens leveranser av specialstål exklusive rör och ämnen
under sjuttiotalet

ir.iit •

100

6£

Källa: Jernkontoret
‘Uppskattade värden.

Mycket av ”specialstålkrisen” var sålunda resultatet av en genuin
prognosmiss. Man hade förutsett en försäljningsutveckling som på långa
vägar inte kom att uppfyllas. Det är då svårt att komma förbi ”ansvarsfrågan”
i sammanhanget: vilken roll spelade IlSI-prognoserna för företagens
investeringsbeslut och i vilken mån borde företagen själva ha insett den
bristande realismen i dessa prognoser?

Det kan då konstateras att Jernkontoret, som svarade på IlSI-enkäten för
de svenska företagens räkning, räknade med en nedgång i stålkonsumtionen
för Sveriges del för 1975; från 6,3 miljoner ton 1974 till 6,2 miljoner 1975.
Stålboomen 1974 var en typisk ”lågkonjunkturboom”, menade man, och de
ekonomiska utsikterna för 1975 tedde sig i stort sett inte bättre. Tack vare
relativt små lager i grossist- och förbrukarleden kunde man dock, enligt
Jernkontoret, räkna med den relativt begränsade nedgången på 1 å 2 %.
Jernkontorets konjunkturgrupp redogjorde för sina bedömningar i en s. k.
konjunkturföredragning i november 1974 där samtliga medlemsföretag var
representerade.

Så här i efterhand vet vi att även Jernkontorets bedömning var alltför
optimistisk. Grossist- och förbrukarlagren var inte små utan tvärtom
förhållandevis stora, vilket också Jernkontorets konjunkturgrupp konstaterar
i sin föredragning i april 1975. Utbudet av stål var framför allt på grund av
energibrist begränsad, vilket medförde en press uppåt på priserna, vilket i sin

Förs. 1981/82:8

tur orsakade spekulativ lageruppbyggnad. För Sveriges del inträffade
dessutom det att förbrukare och grossister skrev kontrakt för leveranser
under 1975 med utländska leverantörer. Sålunda låg importen till Sverige på
samma nivå 1975 som 1974. Alltså; Jernkontoret underskattade nedgången i
efterfrågan 1975, men dess bedömning var i alla fall en varningssignal,
förmodligen dock utan någon särskild genomslagskraft på företagens
agerande.

IlSI-prognoserna spelar alltså en framträdande roll när det gäller att
förklara den optimism och investeringsvilja som fanns i branschen åren
1974-75. Men därmed inte sagt att dessa prognoser orsakade denna
optimism. Snarare kanske IlSI-prognoserna skall ses som symptom på den
allmänna optimism som fanns inom stålindustrin toppåret 1974. Vi skall inte
glömma bort att Munchenprognosen baserade sig på en enkät till samtliga
medlemsföretag och -organisationer och att Munchenprognosen erhölls
genom att helt enkelt addera dessa bedömningar för 1975.

IlSI-prognoserna är intressanta så till vida att de manifesterar en typ av
bedömningsfel vi människor ofta gör oss skyldiga till, bedömningsfel som
länge varit kända inom den s. k. perceptionspsykologin. Vi har en tendens att
bedöma framtiden alltför mycket utifrån dagens situation och ”glömmer
bort” det historiska sammanhanget. Går det bra så vill vi gärna bedöma
framtiden i alltför ljusa termer. Går det dåligt blir prognosen överdrivet
pessimistisk. Detta är enkla psykologiska fakta som det nu är hög tid att
verkligen ta på allvar.

SSAB:s syn på stålmarknadens utveckling

I verksamhetsberättelsen för år 1980 lämnas följande redogörelse för
stålmarknaden.

Stålmarknadens kris

Den svåra krisen för stålindustrin i USA och Västeuropa som blev akut
under 1970-talet har sin grund i strukturella förändringar under en lång tid.
Efterkrigstidens kraftiga tillväxt i stålefterfrågan började mattas redan under
1960-talet i industriländerna. Traditionellt har USA och Västeuropa varit
världens största stålproducenter. Genom att ny stålkapacitet byggdes även i
andra länder fick emellertid de traditionella stålländerna en minskad roll.
Europa och Nordamerika svarade t. ex. tillsammans för över 75 % av
världens stålproduktion år 1950. Genom stålindustrins expansion främst i
Japan och öststaterna hade denna andel sjunkit till 52 % 1960 och var 40 %
1980. USA och Europa var också tidigare de främsta exportörerna av stål.
EG:s andel av världsexporten minskade från 66 % till 32 % mellan 1950 och

1979. I Nordamerika sjönk denna andel från 22 % till 5 % under samma
tid.

Förs. 1981/82:8

Det viktigaste nya stållandet i västvärlden vid sidan av USA och
EG-länderna blev Japan. Låga fraktpriser p. g. a. billig olja gjorde det
möjligt för Japan att etablera stålindustri i stor skala trots att landet saknade
egna råvaror i form av malm, kol och olja. Under 1960-talet hade Japan en
extremt kraftig industriell expansion. Då byggdes även landets stora
moderna stålkapacitet. Japan gick helt in för storskaletekniken och fick
därmed världens mest effektiva och avancerade stålindustri. Även i Europa
och USA byggdes effektiv ny kapacitet, men här behölls även äldre och
mindre effektiv kapacitet så länge stålpriserna var goda och denna kapacitet
fortfarande gav överskott. I reala termer har världsmarknadspriserna på stål
varit sjunkande sedan 1960-talet. I USA och Europa uppvägdes inte denna
prisutveckling av ökad produktivitet. Kostnadsläget, främst lönenivån, var
också stigande. Följden blev lönsamhetsförsämringar för stålindustrin.
Under 1970-talet sjönk dessutom efterfrågan inom industriländerna samtidigt
som kapacitetsuppbyggnaden fortsatte. Resultatet av överkapaciteten
blev ytterligare sänkta priser och en akut lönsamhetskris för stålindustrin.

En omfattande strukturomvandling påbörjades. Men för att skydda
stålindustrin under omvandlingstiden införde USA och de europeiska
länderna särskilda krisåtgärder. USA:s åtgärder var främst protektionistiska,
dvs. importkvoter och minimipriser för import (triggerpriser). EG:s
allmänna krisåtgärder för reglering av produktion och priser var inledningsvis
frivilliga, men tvingande produktionsbegränsningar infördes 1980 i
höstens akuta krisläge. De svåra förlusterna i europeisk stålindustri
föranledde vidare att staten i flera länder ökade sitt ägande i krisdrabbade
stålföretag. Statliga stöd i olika former förekommer också till stålindustrin i
flertalet europeiska länder (se figur 2).

Figur 2

11 "Tolef. art*eiar>oe Kapca!

-2

Den successiva försämringen av lönsamheten i svensk handelsstålindustri
under 1960- och 1970-talen utgjorde bakgrunden till bildandet av Svenskt
Stål.

Förs. 1981/82:8

Stålmarknadens sammanbrott

Efter fyra år av lågkonjunktur kom 1979 med en ökad efterfrågan på stål,
vilket emellertid inte innebar att industriländerna kunde ta sig upp ur
1970-talets djupa svacka.

Den förbättring av konjunkturen för handelsstål som inträffade under
1979 byttes till en drastisk försämring under 1980. Nedgången började i USA
redan under slutet av 1979. En betydande orsak var den kraftiga tillbakagången
i bilindustrin. Den amerikanska bilindustrins stålefterfrågan var i
december 1979 45 % lägre jämfört med samma period 1978.

Byggnadsindustrins aktivitet sjönk p. g. a. det höga ränteläget i USA,
vilket ytterligare försvårade läget för stålindustrin. Parallellt med försämrad
hemmamarknad ökade den amerikanska stålimporten.

Den amerikanska stålbranschen reagerade mot importen. I början av 1980
aviserade de större stålföretagen dumpinganklagelser mot de europeiska
stålföretag, som ansågs sälja stål under tillverkningskostnaderna. Processen i
samband med dumpinganklagelser är mycket besvärande för det anklagade
företaget. Åtgärderna fick också effekt. Den amerikanska stålimporten från
Europa halverades. Triggerprissystemet ansågs i detta läge inte fylla någon
funktion och togs bort i mars 1980.

Dumpinganklagelserna var emellertid också handelspolitiskt besvärande
för USA varför regeringen försökte förmå branschen att återta dem. Sedan
den enats med den amerikanska stålindustrin om en kompromiss återinfördes
och höjdes triggerpriserna i oktober 1980. Stålexporten till USA blev
därigenom fortsatt försvårad även om den amerikanska konjunkturen fick en
återhämtning under andra halvåret 1980.

I Europa höll den förbättrade stålmarknaden i sig t. o. m. första kvartalet

1980. En bidragande orsak var att den engelska stålstrejken under årets tre
första månader medförde ett bortfall på ca 13 % av EG-produktionen. När
den engelska stålproduktionen åter kom igång hade emellertid den
europeiska konjunkturen börjat vika. Orderingången till stålindustrin sjönk i
maj med nära 20 %, jämfört med föregående år. Tillsammans med den
minskade stålexporten till USA innebar detta ett så stort europeiskt
stålöverskott att situationen blev ohållbar.

Tidigare frivilliga överenskommelser i branschen om priser och produktion
kunde inte upprätthållas. Stålpriserna föll snabbt och kraftigt. Företagens
resultat försämrades allvarligt. Efter sommaren 1980 blev krisen akut.
En drastisk utslagning av stålindustrin hotade, varför EG-kommissionen
beslutade att begagna sig av sina övernationella rättigheter i samband med
krissituationer.

I november 1980 förklarades EG:s stålindustri i ”erise manifeste”.
Tvingande produktionsbegränsningar fr. o. m. fjärde kvartalet infördes för
samtliga företag och produktslag i syfte att nedbringa utbudet i balans med
efterfrågan och att på detta sätt åter bringa stålpriserna till en rimlig nivå.

Förs. 1981/82:8

Produktionen har hittills minskats med 20-25 % i förhållande till fjärde
kvartalet 1979. Omfattande kontrollåtgärder och sanktioner i form av
kraftiga böter infördes för att garantera efterlevnaden. Producenterna har
hittills lojalt följt kvoteringen.

EG-kommissionens avsikt är att de tvingande produktionsbegränsningarna
skall upphävas efter första halvåret 1981, då marknaden och priserna
förväntas ha förbättrats. Den europeiska stålefterfrågan har dock ytterligare
försvagats. Inom stålbranschen diskuterades därför möjligheten att förlänga
produktionsbegränsningarna. Dessutom har EG-länderna enats om en
betydligt snabbare takt i stålindustrins strukturomvandling. Framför allt
krävs att statliga stöd till stålindustrin skall upphöra senast 1 juli 1983.

För Sverige och andra länder utanför EG gäller att stålhandeln med
EG-länderna skall överenskommas utifrån ”traditionellt mönster”. Detta
regleras genom en särskild skriftväxling mellan bl. a. Sverige och EG.

Japan hade en stark stålmarknad under större delen av 1980. De japanska
exportmöjligheterna började dock försvagas under hösten. Mot slutet av året
sjönk orderingång och produktion kraftigt.

Den svenska konjunkturen under 1980 följde i stort sett den europeiska
utvecklingen om än med viss eftersläpning. Marknadsutsikterna för 1981
präglas av farhågorna för en kraftigt minskad produktion i verkstadsindustrin.
Det höga ränteläget i Sverige kan komma att föranleda ytterligare
lagerneddragningar hos stålförbrukande industri vilket återverkar på stålefterfrågan.
Totalt förutses en minskad stålefterfrågan i Sverige på ca 8 % i
förhållande till 1980. Därtill kommer en minskad orderingång från EGländerna.

Förs. 1981/82:8

Bilaga 2

Kompletterande text till SSAB:s strukturplan av år 1978

Grova och långa produkter

”Gruvvalsverket i Luleå är byggt för valsning av grova profiler. Investeringsprogrammet
innebär att svalbädden kompletteras för lägre hetalängder.
Detta ger bättre rakhet samt möjligheter till rälstillverkning.

Universalverket i Luleå är av relativt modern konstruktion men saknar i
dag såväl egen värmningsutrustning som eget förpar. Detta ger ett orationellt

produktionsflöde. För att verket över huvud taget skall kunna leva

vidare måste investeringar genomföras så att verket kan övergå till att
utnyttja stränggjutna ämnen.

Medium och finverksprodukter

Inom detta produktområde är tillverkningskapaciteten i Sverige ungefär
dubbelt så stor (ca 800 000 ton) som den svenska marknaden (ca 425 000 ton
1977).

Inom SSAB tillverkas produkterna i mediumverket i Domnarvet, finverket
i Domnarvet samt finverket i Luleå.

Höjda kvalitetskrav och successivt försämrad produktionsekonomi hos
befintliga gamla verk kan komma att kräva, att ett nytt mediumverk byggs i
Sverige under första delen av 80-talet. Det är naturligt att SSAB, som är
största svenska tillverkaren inom området, med sin råstålskapacitet och
utrustning för stränggjutning blir det företag som bygger det nya verket.
Verket placeras då i Luleå.

Betr. armeringsstål anförs: Tillverkningen sker f. n. dels i Luleås

finverk, dels i Domnarvets finverk. SSAB bör inom detta område
struktureras så att all tillverkning koncentreras till Domnarvets finverk,
vilket är den effektivaste produktionsenheten. I SSAB:s omstrukturering
upphör Domnarvets finverk med tillverkning av andra produkter än
armeringsstål och tråd.

Grovplåt

Som en följd av varvskrisen har grovplåtmarknaden sjunkit mycket
drastiskt under de senaste åren. En återhämtning till tidigare nivå bedöms
vara utesluten. SSAB:s enhet i Oxelösund är numera enda svenska
tillverkare av grovplåt. I Skandinavien som helhet liksom även i övriga
Europa, finns dock en betydande överkapacitet. Detta har lett till stora
problem för Oxelösunds grovplåtvalsverk. Grovplåtverkets program inriktas
på allt mer specialkvaliteter samt att i allt större omfattning ersätta

Förs. 1981/82:8

fartygsplåt med s. k. industriplåt. Anläggningarna i Oxelösund är emellertid
ej anpassade för en stor andel industriplåt.

Band- och tunnplåt

De nuvarande marknadsandelarna ger utrymme för en sådan expansion
(inom detta område). En fullständig om- och tillbyggnad av kallvalsverket
och varmbandsverket skall därför genomföras i Domnarvet. Produktionen
av band- och tunnplåt skall kraftigt byggas ut i Domnarvet.

Vid genomgång av olika investeringsalternativ inom bandverksområdet
har även möjligheterna att ersätta Domnarvets varmbandsverk med ett nytt
verk i Luleå utretts. En sådan investering har ej bedömts medföra någon
väsentlig kvalitetsmässig fördel. - Det har därför icke bedömts rimligt att
satsa på ett nytt verk.

Metallurgi

SSAB framställer i dag stål av malm på samtliga huvudorter. (Luleå,
Oxelösund, Borlänge). SSAB:s behov av råstål kan tillgodoses från två av de
tre verken. - SSAB:s metallurgi har för närvarande en mycket låg
produktivitet. Produktiviteten kan uttryckas i form av producerad ämnesvolym
per anställd.

SSAB:s produktivitet uppgår vid rationell bemanning till 435 årston/
anställd, vilket kan jämföras med produktiviteten hos ett modernt kustbaserat
verk i Västeuropa, där denna uppgår till ca 1 000 årston/anställd. Med
bibehållen malmmetallurgi i Domnarvet skulle produktiviteten inom SSAB
kunna höjas till drygt 600 årston/anställd genom att ersätta götgjutning med
stränggjutning och genom att koncentrera elektroståltillverkningen till
Domnarvet.

En ytterligare förbättring till närmare 750 årston/anställd kan uppnås
endast genom att koncentrera malmmetallurgin till Luleå och Oxelösund och
avveckla Domnarvets malmmetallurgi. Denna åtgärd är nödvändig för att
SSAB skall närma sig den produktivitet som gäller för konkurrerande
europeiska kustverk, men innebär ändå att SSAB ej helt kommer upp på
konkurrenskraftig nivå. - Med utgångspunkt från det material som nu
föreligger är det företagsekonomiskt riktigt att koncentrera den malmbaserade
metallurgin till Oxelösund och Luleå och den skrotbaserade metallurgin
till Domnarvet. Då ny stränggjutnir.gskapacitet erhållits (genom utbyggnad i
Luleå och Oxelösund) och erforderlig kvalitetsnivå uppnåtts, kan avvecklingen
av Domnarvets malmmetallurgi påbörjas. Avvecklingen torde inte
vara avslutad förrän tidigast 1982.

Tillverkningen av skrotbaserat stål i elektrostålugnar koncentreras till
Domnarvet. Elektrostålugnarna i Luleå läggs ned.

All götvalsning utföres i Oxelösund, som har det lämpligaste götverket.

Förs. 1981/82:8

De strukturella förändringarna innebär nyinvesteringar av storleksordningen
500 milj. kr. Sysselsättningen minskar med ca 2 000 personer.
Programmet medför en resultatförbättring som med dagens intäkter och
kostnader kan uppskattas till minst 150 milj. kr./år.”

Gruvor

SSAB:s järnmalmsgruvor är lokaliserade till mellansverige. För närvarande
bryts Grängesbergsfältet, Stråssa, Blötberget, Håksberg och Dannemora.
Totala kapaciteten uppgår till ca 4 Mton färdigprodukter, varav ca 70 %
utnyttjas för närvarande.

Järnmalmsmarknaden har de senaste åren genomgått en drastisk försämring.
Detta beror, som tidigare påpekats, på en rad omständigheter:

- Mycket stora dagbrott med rika järnmalmer i Australien, Brasilien och
Indien har introducerats på världsmarknaden. Det stora utbudet i förening
med de mycket låga brytningskostnaderna bestämmer numera de internationella
priserna - och detta till sådan låg nivå, att priserna i dagens läge inte
ens täcker de rörliga kostnaderna för malm från djupa under jordsgruvor.

-Låga internationella sjöfrakter - ofta från statsägda rederier - trycker
ytterligare prisnivån.

- Marknaden för malmprodukter, som innehåller fosfor, är starkt vikande.
Detta ger speciella problem för fosforsligerna från Blötberget och
Grängesbergsfältet.

Medan SSAB:s malmer måste tas upp från allt större djup ligger de stora
dagbrottens malmfyndigheter i Brasilien och Australien i stort sett parallellt
med markytan. SSAB:s underjordsgruvor är vidare mer arbetsintensiva.
Tillsammans bidrar dessa båda faktorer till att på sikt ytterligare förvärra det
relativa kostnadsläget för SSAB:s gruvor. För närvarande kan enbart
SSAB:s bästa gruva, Grängesberg - men då först efter en avsevärd
rationalisering - prismässigt möta importerad malm i Oxelösund. I ett längre
tidsperspektiv torde det vara svårt att upprätthålla även denna position.

Ovanstående innebär vidare, att möjligheterna till export av SSAB:s
malmer är begränsade. I stort sett bedöms dessa inskränka sig till höganrikad
slig från Grängesberg för vissa specialändamål inom Östersjöområdet samt
vissa kvaliteter från Dannemoragruvan.

Framtidsutsikterna för SSAB:s gruvor är sålunda mörka och möjligheterna
att internt påverka utvecklingen är små.

GOTAB 70101 Stockholm 1982