Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse Redog. 1981/82:1

1981/82:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

I Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Kerstin Anckers

Översättning till engelska av Summary in English: John Hogg
Norstedts Tryckeri
Stockholm 1981

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Utformningen av domsbevis. En häktad i ett mål har felaktigt

frigivits efter dom i ett annat mål 18

Fråga om hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad och

umgängesrätt. Vissa andra handläggningsfrågor 25

Utredning i mål angående vårdnad om barn när föräldrarna är ense 38

Vissa övriga ärenden 45

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot polisman för misshandel i Norrköping 53

Åtal mot polisman för misshandel i Vimmerby 55

Handläggning av förundersökning angående brott av polisman . . 65

Ifrågasatt dröjsmål med avspärrning av tillfartsvägar i samband

med att Almöbron raserades 68

Utredning angående skador som omhändertagen åsamkats i polis arrest

Vägran att låta omhändertagen diabetiker få insulin (jfr JO:s ämbetsberättelse
1979/80 s. 134) 88

Anmälan mot polisen för underlåtenhet att ingripa mot störande

gatumusik 91

Polisens biträde med transport 95

Vissa övriga ärenden 98

Kriminalvård

Intagna på kriminalvårdsanstalt har disciplinärt bestraffats för gärning
som polisanmälts 105

Vissa övriga ärenden 109

II FÖRSVARET m. m.

Åtal mot kapten för hot mot krigsman (ogillat) och missfirmelse

mot krigsman (gillat) 118

Utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära förråd

m. m 125

Motivering av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring
132

Handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning
138

Värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i samband med jägar marschen

1978 144

Kommendering av värnpliktig och utövande av bestraffningsrätt i

disciplinmål 146

Bristfällig handläggning av disciplinmål 149

Arkivering av kontrollkort i disciplinmål 152

Handläggning av mål rörande trafikskador 155

III VÅRDOMRÅDET

Socialvård

Otillräcklig utredning, underlåten kommunicering, felaktigt beslut
och andra bristfälligheter vid handläggningen av ett barnavårds ärende

158

Bristfällig utredning i ärende om omplacering av fosterbarn m. m. 161

Delegation av beslutanderätten i ärenden om omplacering av barn 167

Underlåtenhet att lämna besvärshänvisning och felaktig besvärshänvisning
i ett barnavårdsärende 168

Socialförvaltnings åtgärder med handlingar som har getts in till

förvaltningen och som har innefattat besvär 169

Förvaring i häkte av en 12-årig flicka och andra frågor som gäller

tillämpningen av 94 § barnavårdslagen 172

Skyldighet att göra polisanmälan om misstänkt otukt med barn . 195

Handläggning vid social centralnämnd av ett ärende angående
vårdnad. Bl. a. frågor om jäv för ledamot av nämnden, sluten

omröstning och avgivande av reservation 201

Fråga om ansvar för offentliganställda, som deltar i s. k. vild strejk 206
Barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid .. 207

Försumlig handläggning av ett nykterhetsvårdsärende 208

Underlåtenhet att vidta hjälpåtgärder för en alkoholmissbrukare 210

Ett socialhjälpsärende har bordlagts utan att tid för slutlig prövning
har angetts. Detta har medfört att slutligt beslut i ärendet inte

har meddelats 231

Olämpligt uppträdande av socialsekreterare vid handläggning av

ett ärende om socialhjälp 234

Utredning i ärende angående socialhjälp 236

En socialförvaltning har erhållit fullmakt att sköta en persons
ekonomi. Sedan god man förordnats för denne person har fråga
uppkommit om förvaltningens skyldighet att till gode mannen lämna
redovisning även för tiden före förordnandet 239

Handläggningen av ett mål om verkställighet av umgängesrätt
enligt 21 kap. barnavårdslagen 241

Hälso- och sjukvård m. m.

Förhållandena på en långvårdsklinik — fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelsens
ansvar för läkarsituationen på kliniken 250

Underlåtenhet att underrätta anhörig när patient avlidit på sjukhus 253

Handläggning av ärende hos medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Fråga om av nämnden anlitad sakkunnig har varit jävig 254

Sjukhus ansvar för persedel som överlämnats i sjukhusets förvar 255

Vissa hälso- och sjukvårdsärenden 256

Socialförsäkring

Dröjsmål hos försäkringsrätten för Södra Sverige med handläggningen
av ett mål angående sjukpenning 259

Fråga om uppställande av villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall 261

Försäkringskassas handläggning av ett ärende angående indrivning

av obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott 263

Försäkringskassa har utbetalat kontant arbetsmarknadsstöd till en
socialförvaltning oaktat fullmakt för socialförvaltningen att utkvittera
och uppbära detta stöd hade återkallats 266

Dröjsmål i ersättningsärende hos erkänd arbetslöshetskassa. Bl. a.
fråga om skyldighet för sådan kassa att registrera inkomna handlingar
269

Kommunicering har underlåtits vid handläggning av arbetsskadeärende.
Även fråga om utlämnande av sekretesskyddade uppgifter
271

Fråga om utbetalning av sjukpenning 275

Sambandsfråga i arbetsskadeärende. Bl.a. fråga om beslutsmotivering
som i huvudsak återger lagtext är bristfällig 276

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 280

Offentlighet och sekretess

Begäran hos kommun att få ta del av handlingar som har sänts för

mikrofilmning 282

Förbehåll vid utlämnande av handlingar 284

Inskränkningar i rätten att sprida information inom myndighet .. 287
Försäkringskassas möjlighet att hemlighålla läkarintyg för patient 289
Fråga om socialförvaltnings skyldighet att lämna ut adressuppgifter
rörande klienterna till delgivningsman 292

Angående myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer till

tjänstemans bostad 295

Vissa övriga ärenden 296

Taxering, uppbörd och exekution

1. Taxering och uppbörd, skatteprocess

Förvaltningsdomstolarna och de muntliga förhandlingarna 298

Skönstaxering - får och bör taxeringsnämnden hämta in uppgifter
om socialhjälpsbelopp eller gäller sekretess mellan myndigheterna?
309

Vissa övriga ärenden 314

2. Folkbokföring

Felaktig mantalsskrivning - yttrande från den enskilde inhämtades
inte m.m 327

Felaktiga grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring
333

3. Exekution

Utmätning av kapitalbelopp av fordran enligt Iagsökningsutslag
har felaktigt fått vila i väntan påen detaljkomplettering beträffande
räntesatsen. Anmärkningar även mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet 334

Fråga om enskild vägsamfällighets debiteringslängd var verkställbar
exekutionstitel 339

Partsdelgivning i avhysningsmål m. m 343

Medtagande av nyttjanderätt i sakägarförteckning inför exekutiv

fastighetsauktion 345

Ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera påpekanden
från gäldenären — upprepade indrivningsåtgärder trots att

anstånd med inbetalning av skatt tidigare beviljats 348

Avskrivning av små belopp i allmänna utsökningsmål 357

Återtagande enligt konsumentkreditlagen av gods som påstås ha

blivit sålt till oskäligt högt pris 359

Svårtydd underrättelse om sökt utmätning m.m 361

Vissa övriga ärenden 365

Utbildning

Fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke för beviljande av

ledighet åt myndig elev 366

Avgift får inte tas ut för den frivilliga musikundervisning som

anordnas i grundskolan 367

Lärare får inte okritiskt följa ”beslut” vid föräldramöte angående

behandling av elever 368

Fråga om rätten alt få lämna politisk information till elever under

skoltid 370

Framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt 373

Byggnads- och planväsendet

Byggnadsnämnds handläggning av ärenden rörande tillstånd att
anordna båtbryggor 376

Övrigt

Handläggning av ett upphandlingsärende. Tidpunkten för anbudsprövningen,
övergång från sluten upphandling till förhandlings upphandling

m. m 380

Anmodan att ange de omständigheter på vilka kommunalbesvär
grundas. Åtgärdens förenlighet med kommunalbesvärsprocessens

särdrag beträffande principerna för processledning m. m 393

Myndigheternas upplysningsservice - får mottagningstiden inskränkas?
396

BILAGOR

1. Personalorganisationen 400

2. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition 401

3. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under tiden 1 juli 1980- 30 juni 1981 genom skrivelser från
justitieombudsmännen före den 1 juli 1980 407

4. Sakregister 408

5. Summary in English 441

Till RIKSDAGEN

Detta är riksdagens ombudsmäns ämbetsberättelse för verksamhetsåret
den 1 juli 1980-den 30 juni 1981. Om man jämför denna berättelse med
tidigare års skall man finna att vi har gjort några mindre redaktionella
ändringar i denna skrivelse och i redogörelserna för de viktigare ärenden
som vi har behandlat. Ändringarna i skrivelsen har vi gjort därför att vi har
menat att det fanns skäl att göra den allmänna beskrivningen av verksamheten
något fylligare, ändringarna i redogörelserna därför att vi har velat
anpassa redigeringen till de indelningsändringar som genomfördes vid årsskiftet
1980/81. För att göra skrivelsen överskådligare har vi delat upp den i
olika avsnitt med särskilda rubriker.

I Organisationen

Justitieombudmannen Karl-Erik Uhlin avgick med pension den 20 november
1980. Vid val den 19 november 1980 omvaldes justitieombudsmannen
Anders Wigelius och utsågs justitierådet Tor Sverne att vara justitieombudsman.

En redogörelse för personalförhållandena finns i bilaga I till denna
berättelse.

Arbetsordningen har ändrats på några punkter med verkan fr. o. m. den

1 januari 1981. Ändringarna gäller fördelningen av ärendena mellan ombudsmännen;
de är förestavade av önskemålen att åstadkomma från funktionell
synpunkt så sammanhängande tillsynsområden som möjligt. Arbetsordningen
i dess nya lydelse finns med som bilaga 2 till denna berättelse.

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken
Balanslägel
Ingående balans
Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter
Klagomål och andra framställningar från enskilda
Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d.

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar
Summa balanserade och nya ärenden
Avgjorda 1.7.1980-30.6.1981
Utgående balans

967

20
3 464
47
40
4538
-3471
1067

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Juli 214 218 963

Augusti 208 188 983

September 311 277 1017

Oktober 360 367 1010

November 335 335 1010

December 357 247 1 120

Januari 286 287 I 119

Februari 322 297 I 144

Mars 330 372 I 102

April 308 321 1089

Maj 261 281 1069

Juni 279 281 1067

3571 3471

Antalet nya ärenden under perioden var 3571. Det är 210 fler än under
närmast föregående verksamhetsperiod. 87 av de nya ärendena var initiativärenden
och 20 var remisser från departement och myndigheter. Antalet
klagoärenden var 3464, dvs. 253 fler än under föregående verksamhetsår.

Klago- och initiativärenden 1.1.1968—30.6.1981

År	Klagc- ärenden	Initiativ- ärenden
1968	2120	494
1969	2 708	393
1970	2606	457
1971	3 149	346
1972	3 187	357
1973	3219	445
1974	3095	566
1975	3025	410
1976 t. o. m. 30.6	1622	78
1976/77 1.7-30.6	2933	204
1977/78 1.7-30.6	2993	163
1978/79 1.7-30.6	3023	165
1979/80 1.7-30.6	3211	140
1980/81 1.7-30.6	3 464	87

Under perioden avgjordes 3471 ärenden. Av dessa var 3 365 klagoärenden
och 91 inspektions- och andra initiativärenden.

Tablå över utgången i de under perioden den I juli 1980—den 30 juni 1981
hos riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativären -

dena

Sak.unråde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kri-tik	Åtal eller Framstalln. disciplinär till riks-bestraff- dagen eller ning regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	3	3		6
Åklagarväsendet	1	2		3
Polisväsendet	3	8		II
Försvarsväsendet	1	6		7
Kriminalvård
Barna- och ungdomsvård ..	2	13		15
Social- och sjukvård	7	5		12
Exekutionsväsendet	4	2		6
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	2	11		13
Övriga förvaltningsärenden	3	15		18
Summa ärenden	26	65		91

Tablå över utgången i de under perioden den I juli 1980—den 30 juni 1981 hos riksdagens

ombudsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	Avvisn.	Överläm-	Avgjorda	Erinran	Åtal el-	Framställ-	Summa
	eller	nande	efter ut-	eller	ler dis-	ning till	ärenden
	avgöran-	enl. IH*	redn.	annan	ciplinär	riksdagen
	de utan	instr.	utan kri-	kritik	bestraff-	eller re-
	särskild		tik		ning	geringen
	utredning
Domstolsväsendet	112	i	149	27			289
Åklagarväsendet	26	8	68	9			III
Polisväsendet	118	7	180	66			371
Försvarsväsendet	14		12	13			39
Kriminalvård	58	14	192	48			312
Bama- och ungdomsvård ....	53	3	143	23			222
Socialhjälp och åldringsvård .	18		50	10			78
Nykterhets- och narkoman-
vård	7		5	3			15
Sjukvård	90	17	97	19			223
Allmän försäkring	78		72	13			163
Arbetsmarknaden m. m	28		20	4			52
Byggnads- och vägärenden ...	35		39	12			86
Exekutionsväsendet	20		58	24			102
Kommunal självstyrelse	64		27	3			94
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	54	1	45	14			114
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	135	35	154	97	5		426
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	46	2	42	12		1	103
Jordbruksärenden. miljövård.
hälsovård m. m	60	1	52	5			118
Tjänstemannaärenden	66	3	35	10			114
Offentlighetsärenden	31		39	12			82
Övriga förvaltningsärenden ..	75	1	43	6			125
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden .	126						126
Summa ärenden	1 314	93	1 522	430	5	1	3 365

2.2 Besvarande av remisser

15 ärenden gällde remisser från riksdag, departement och myndigheter.
Följande remisser har besvarats.

JO Nilsson

1) Riksdagens revisorers granskningspromemoria (1980:7). Exekutionsväsendet:
allmänna och enskilda mål vid exekution

2) Departementspromemorian (DsB 1981:2) Kommittéarvodena

3) Datalagstiftningskommitténs (DALK) betänkande (SOU 1980:31)
Offentlighetsprincipen och ADB

4) Statskontorets utkast till rapport - Datorbaserad diarieföring - med
vägledning till myndigheter som överväger datastöd

JO Wigelius

1) Stämpelskatteutredningens betänkande (DsB 1980:7) Avgifter vid
tingsrätt m. m.

2) Tjänsteansvarskommitténs betänkande (DsJu 1980:13) Åtal mot offentliga
funktionärer

3) Fyndlagstiftningsutredningens betänkande (DsJu 1980: 11) Hittegods
m. m.

4) En inom handelsdepartementets rättssekretariat upprättad promemoria
rörande kroppsvisitation/kroppsbesiktning i samband med tullkontroll 5)

Till riksdagens justitieutskott över motionen 1980/81:1186 av Maj
Britt Theorin m. fl. angående namnbrickor för polismän

JO Uhlin

Ett av krigsarkivet utarbetat förslag till gallringsföreskrifter för vissa
myndigheter som hör till försvarsdepartementet i vad förslaget avsåg rättsvårdshandlingar JO

Holstad

1) Kontraktsvårdsutredningens betänkande (DsS 1980:3) Kontraktsvård
inom socialtjänsten

2) Hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande (SOU 1979:78) Mål
och medel för hälso- och sjukvården

JO Sverne

1) Departementspromemorian (DsJu 1980:14) Våldet i videogram m.m.
Förslag angående lagstiftningsåtgärder

2) Socialberedningens delbetänkande (SOU 1981:7) LVM - Lag om
vård av missbrukare i vissa fall

3) Delbetänkandet (SOU 1980:48) 1 livets slutskede. Transplantationskirurgiska
frågor - avgivet av utredningen rörande vissa frågor beträffande
sjukvård i livets slutskede

Yttrandena har inte tagits med i berättelsen.

2.3 Framställningar till riksdag/regering

JO Sverne har gjort en framställning till regeringen i fråga om rätt till
studiemedel för intagna i kriminalvårdsanstalt. Framställningen har lett till
att en ny paragraf (4 kap. 14 §) har införts i studiestödsförordningen (SFS
1973:418). Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 juli 1981 (SFS 1981:604).

2.4 Åtal och överlämnande av klagomål till annan myndighet

Under perioden har med anledning av fem klagoärenden åtal anställts
mot en kommunal taxeringsrevisor för myndighetsmissbruk.

Med stöd av 18 § instruktionen för justitieombudsmännen har klagomål i
93 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande. 35
ärenden har överlämnats till skattecheferna i resp. län (se vidare avsnitt 3),
17 ärenden till socialstyrelsen eller hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
och 14 ärenden till kriminalvårdsstyrelsen. Riksåklagaren eller annan åklagare
samt polismyndighet har övertagit 8 resp. 7 klagomål.

2.5 Inspektionerna

De regler som gäller för JO:s inspektionsverksamhet finns återgivna i
ämbetsberättelsen 1977/78 s. 15.

Under perioden den 1 juli 1980—30 juni 1981 har dessa inspektioner
gjorts.

JO Nilsson har inspekterat domstolsverket, kammarrätterna i Göteborg,
Sundsvall och Jönköping, länsrätterna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus. Jämtlands och Norrbottens län. länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län.
domkapitlet i Stockholms stift, lokala skattemyndigheterna i Täby, Strängnäs,
Eslövs, Malmö, Kungsbacka, Göteborgs och Ale-Vättle fögderier,
kronofogdemyndigheterna i Jönköpings, Malmö, Göteborgs, Huddinge
och Östersunds distrikt och pastorsämbetet i Strängnäs domkyrkoförsamling
och Aspö församling.

Inspektionerna av domstolsverket, kammarrätterna, länsrätterna, länsstyrelsernas
besvärsenheter och i viss utsträckning också några av de
lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna har ingått som
ett led i en undersökning av hur berörda myndigheter - delvis i samverkan
med varandra — sköter de arbetsuppgifter som har anknytning till skatteprocessen.
Bakgrunden till undersökningen är de stora balanser av skattemål
som under de senaste åren har funnits hos besvärsenheter och länsrätter.
Syftet med undersökningen är att bedöma behovet av förändringar i
systemet av regler och rutiner på området. Resultatet av undersökningen
kommer att redovisas senare. En inspektion av uppbördsenheten hos
länsstyrelsen i Stockholms län har rört vissa problem när det gäller skatteredovisningen
i samband med övergången till ett nytt uppbördssystem
1980. Inspektionerna har i övrigt med något undantag varit av rutinkaraktär.

Inspektionerna har omfattat 32 dagar.

JO Wigelius har inspekterat Stockholms tingsrätt, lagsökningsenheten.
Luleå tingsrätt, överförmyndaren i Luleå kommun, länsåklagarmyndigheten
i Norrbottens län, åklagarmyndigheten i Luleå åklagardistrikt. länspolischefen
i Norrbottens län, polismyndigheten i Luleå polisdistrikt, allmänna
häktet i Luleå, kriminalvårdsanstalterna Norrtälje och Luleå,
skyddskonsulenten i Luleå samt statens rättsläkarstation i Stockholm.

Inspektionerna har bedrivits på sedvanligt sätt genom granskning av
diarier och akter. Uppmärksamheten har främst varit inriktad på rättssäkerhetsfrågor.
De flesta iakttagelser har kunnat klaras upp på platsen
utan efterföljande remissförfarande.

Inspektionerna har omfattat 11 dagar.

JO Uhlin har inspekterat Södermanlands regemente och försvarsområde.
Vid inspektionen var Finlands JO Jorma S. Aalto närvarande.

Inspektionen omfattade 3 dagar.

JO Ho/stads inspektioner fördelar sig på följande sätt.

Socialvården: Socialförvaltningarna i Umeå och Kalmar kommuner.

Sjukvården: Umedalens sjukhus. Umeå, Gullberna sjukhus. Karlskrona.
utskrivningsnämnden för Västerbottens län och utskrivningsnämnden
för Blekinge län.

Allmän försäkring: Kalmar läns allmänna försäkringskassa.

Arbetsmarknaden: Arbetsförmedlingen i Malmö.

Försvarsmakten: Lapplands jägarregemente och Kiruna försvarsområde.

Inspektionerna har i regel varit av rutinkaraktär. Vid inspektionerna av
de civila myndigheterna har JO Holstad vid samtal med förtroendemän och
tjänstemän informerat sig om myndigheternas verksamhet. Vidare har
granskning skett av myndigheternas diarier. protokoll och andra handlingar.

Vid inspektionen på Lapplands jägarregemente har uppmärksamhet ägnats
åt rättsvården, beskaffenheten av förläggnings- och fritidslokaler,
mathållningen och personalvården m.m. Vidare har samtal hållits med
företrädare för de värnpliktiga, personalvårdsofficeren m. fl.

Iakttagelserna vid inspektionen har i några fall föranlett utredning från
JO:s sida. JO:s bedömning har i dessa fall redovisats i särskilda ärenden. I
andra fall har JO:s syn på de frågor som tagits upp vid inspektionerna
redovisats i inspektionsprotokollet.

Inspektionerna har omfattat 11 dagar.

JO Sverne har gjort dessa inspektioner.

Sjukvården: Medicinska dataenheten vid hälso- och sjukvårdsnämnden
inom Stockholms läns landsting. Karsuddens sjukhus och utskrivningsnämnden
för Katrineholms kommun.

Skolväsendet: Länsskolnämnden i Stockholms län, Stockholms skoldirektion
och Rinkehyskolan i Stockholm.

Inspektionerna inom sjukvården har varit av rutinkaraktär. Uppmärksamheten
har främst inriktats på rättssäkerhetsfrågor. De flesta iakttagelser
som har gjorts vid inspektionerna har kunnat behandlas vid inspektionerna
utan efterföljande remissförfarande. Iakttagelserna har då endast
redovisats i inspektionsprotokoll. När det gäller skolväsendet har inspektionerna
varit av studie- och informationsnatur. varvid elevvården har
ägnats särskild uppmärksamhet.

Inspektionerna har omfattat 6 dagar.

2.6 Samråd med riksdagens JO-delegation

Samråd med JO-delegationen har ägt rum den 9 oktober 1980 om JO:s
anslagsframställning, den 4 december 1980 om ändringar i arbetsordningen
och den 2 juni 1981 om ämbetsberättelsens framtida utformning.

3 En ny rutin

JO Nilsson meddelade under det förra verksamhetsåret sitt beslut ”Taxering
i dataåldern — synpunkter för kommande år m. m." (JO:s ämbetsberättelse
1980/81 s. 387). Även under detta verksamhetsår har ett stort antal
klagomål mot taxeringsnämnderna kommit in till JO. Åtskilliga av dessa
ärenden har rört, av allt att döma, enkla eller klara försummelser från
taxeringsfunktionärernas sida. I 35 sådana fall har med stöd av 18 § lagen
med instruktion för justitieombudsmännen ärendet överlämnats till skattechefen
i respektive län för utredning och prövning. Tidigare har denna
möjlighet till överlämnande av ärenden utnyttjats i ytterst begränsad omfattning
på skatteväsendets område.

Bakgrunden till den ändrade ordningen är att skattechefens roll att utöva
tillsyn över taxeringsnämndernas verksamhet fått ökad betydelse genom
den s. k. RS-reformen. Skattecheferna har nu utrett och prövat ca 16 av de
överlämnade ärendena. I 14 av dessa fall har skattechefen uttalat sig mer
eller mindre kritiskt om taxeringsnämndens handläggning av ärendet. I
några av fallen har den skattskyldige, sedan skattechefen prövat saken,
vänt sig till JO och begärt JO:s uttalande i saken.

Denna nya arbetsmetod har diskuterats med skattecheferna vid ett skattechefsmöte
som riksskatteverket anordnade i mars 1981. Skattechefernas
syn på saken var då i huvudsak positiv. När flera av de överlämnade
ärendena har slutbehandlats kommer arbetsmetoden att utvärderas och
ställning tas till om den bör användas mera permanent när det gäller
tillsynen av taxeringsnämnderna.

4 Andra aktiviteter

Det finns ett klart behov av att sprida kunskap om JO-ämbetet och vad
det kan och inte kan göra. Betydande insatser görs också sedan länge för

att sprida den kunskapen till en större allmänhet. Pressen och radion - och
då kanske särskilt lokalradion — är viktiga kanaler för att få ut den
kunskapen. Vi har också ett mycket gott samarbete med massmedierna.
Men vi har samtidigt insett att om vi skall kunna få den hjälp vi behöver
från dem så måste vi ge mediefolket kunskap om ämbetet och de förutsättningar
under vilka vi arbetar.

Vi anordnade därför den II mars 1981 en "journalistdag" till vilken vi
inbjöd ett antal journalister. Det var flera som ville komma än de 12 som vi
ansåg att vi kunde ta emot. Journalistförbundet gjorde urvalet bland de
sökande. De kom från olika delar av landet och representerade olika
medier. Vi inledde dagen med en genomgång av JO-ämbetets uppgifter,
organisation m. m. Efter en rundvandring i lokalerna ägnades eftermiddagen
åt en genomgång av och diskussion kring att antal just avgjorda
ärenden. Dagen avslutades med en gemensam middag. Dagen blev - vågar
vi påstå - en framgång och vi avser att fortsätta med dessa arrangemang.

Våra inspektioner ute i landet uppmärksammas glädjande mycket av
lokalpress och -radio. De har artiklar/program om JO:s verksamhet och
anledningarna till inspektionerna osv. På försök har någon av oss också
ställt upp i s. k. telefonväktarprogram i lokalradion.

Ett annat försök som har väckt stort intresse är de s. k. öppna hus som
har ordnats i samband med inspektioner i Jönköping och Göteborg (Angered).
Det har varit mottagningar för allmänheten. Genom annonser,
affischer och lokalradion har allmänheten informerats om JO-besöket.
Syftet med de öppna husen har varit att nå fram till människor som det
finns anledning tro inte kommer sig för att skriva till JO och som därför inte
får den hjälp eller de råd de behöver. Att döma av det stora intresse - i
Göteborg nästan alltför stort! — fyller dessa mottagningar ett behov. Vissa
praktiska problem kan det stora intresset dra med sig; avsikten är att skaffa
ytterligare någon erfarenhet av verksamheten och sedan utvärdera den och
då också söka skapa praktiska former för den.

Under året har ombudsmännen deltagit i olika konferenser och där
presenterat verksamheten i stort och JO:s syn på olika frågor.

JO Nilsson har under verksamhetsåret deltagit bl. a. i konferenser som
riksskatteverket anordnat för länens skattechefer, taxeringsdirektörer och
revisionsdirektörer. JO Nilsson har vid dessa möten presenterat JO:s
verksamhet i allmänhet och JO:s syn på olika frågor som rör skattemyndigheternas
arbete. JO Nilsson har också deltagit i en konferens med
lagmännen i länsrätterna som domstolsverket anordnat. Under konferensen
tog JO Nilsson upp vissa aktuella ärenden som han hade under beredning
och som rörde arbetsrutinerna hos länsrätterna.

5 Internationellt samarbete

JO Nilsson deltog i den andra internationella ombudsmannakonferensen
i Jerusalem den 29—31 oktober 1980.1 konferensen deltog ombudsmän och

tjänstemän från ombudsmännens kanslier, observatörer m. fl., tillsammans
drygt 100 personer från 20 länder. Nästa internationella ombudsmannakonferens
skall hållas under 1984. Tid och plats för konferensen skall
bestämmas av en särskild kommitté. Riksdagen har medgett att Sverige
genom JO-ämbetet ansöker om att få anordna konferensen i Stockholm.

I anslutning till konferensen i Jerusalem hade styrelsen för International
Ombudsman Institute ett sammanträde i JO:s lokaler i Stockholm.

Den 6-7 maj 1981 hölls i Oslo det fjärde mötet mellan de nordiska
ombudsmännen. Från Norge deltog Stortingets ombudsmann for förvaltningen
Erling Sandene. från Danmark Folketingets ombudsmand Lars
Nordskov Nielsen, från Finland justitieombudsmannen Jorma S. Aalto
och biträdande justitieombudsmannen Klas G. Ivars samt från Sverige
justitieombudsmännen Per-Erik Nilsson, Anders Wigelius. Sigvard Holstad
och Tor Sverne. Under mötet diskuterades bl. a. frågor kring ombudsmännens
kontroll av förvaltningen, ombudsmännens ställningstaganden i
rättsfrågor samt synpunkter på utformningen av ombudsmännens årsberättelser.

JO Wigelius och JO Uhlin besökte den 29 september-5 oktober 1980 det
österrikiska ombudsmannaämbetet (die Volksanwaltschaft) i Wien.

De svenska justitieombudsmännen har fått ett stort antal besök av
utländska ombudsmän och vetenskapsmän. Antalet brevförfrågningar om
den svenska JO-institutionen är fortfarande stort. Ämbetet har besökts
bl. a. av the Cheif Commissioner for Public Complaints Commission i
Nigeria Firminus Brisibe, den österrikiske ombudsmannen Robert Weisz.
the Parliamentary Commissioner for Administrative Investigations i
Queensland, Australien. Sir David Muir, ombudsmannen i South Australia
R.D. Bakewell och professorn vid juridiska fakulteten vid Pekings universitet
Hsiang-Jui Kung. Flera parlaments- och departementsdelegationer
från olika länder har även besökt ämbetet.

Bilageförteckning till denna skrivelse återfinns på s. 7 i innehållsförteckningen.

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1981.

PER-ERIK NILSSON ANDERS WIGELIUS

SIGVARD HOLSTAD TOR SVERNE

2 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m.m.

Utformningen av domsbevis. En häktad i ett mål har felaktigt frigivits
efter dom i ett annat mål

JO Wigelius meddelade den 13 maj 1981 följande beslut i ett initiativärende.

Bakgrunden till JO:s initiativ

I Aftonbladet den 14 november 1980 fanns en artikel med rubriken
"Häktad släppt av misstag”. I artikeln uppgavs bl. a. följande. En man
släpptes den sista oktober från allmänna häktet i Stockholm trots att han
skulle ha överförts till fängelse. Mannen var tidigare dömd för misshandel
till fängelsestraff''. Den sista oktober var han inkallad till en ny rättegång
och det var när den rättegången var över som han släpptes av misstag.
Personalen på häktet missuppfattade tingsrättens domsbevis. Ingemar
Vidh på häktet menade att domsbeviset var felaktigt formulerat. Enligt
Vidh hade det olyckligtvis inte heller funnits möjlighet att kontrollera
handlingen, eftersom tingsrätten hade stängt.

Med anledning av uppgifterna i artikeln beslöt JO Wigelius att undersöka
saken.

JO:s utredning

Sedan en kopia av det aktuella domsbeviset infordrats, remitterades
ärendet till lagmannen i Stockholms tingsrätt med begäran om upplysningar
och yttrande. Lagmannen Carl-Anton Spak överlämnade därefter ett
yttrande av chefsrådmannen Bertil Freyschuss och en kopia av Stockholms
tingsrätts dom den 30 oktober 1980. DB 580 (mål B 695/79, tingsrättens
avd. 17: 1).

Ärendet remitterades sedan till styresmannen vid allmänna häktet i
Stockholm, anstaltsdirektören Sven E. Lundin, som inkom hit med eget
yttrande jämte yttrande av inspektören Ingemar Vidh.

Vid ett besök på häktet inhämtade föredraganden i ärendet hos JO
kompletterande upplysningar av Vidh.

Vidare infordrades från Stockholms tingsrätt en kopia av tingsrättens
dom den 14 maj 1980, DB 368 (mål B 98/80, tingsrättens avd. 16) samt från

kriminalvårdsanstalter! Kumla en kopia av behandlingsjournalen beträffande
den dömde, i fortsättningen kallad S.

Under utredningen i ärendet överlämnade Lundin och Vidh kopior av ett
antal domsbevis, som var bristfälliga i olika avseenden.

Frigiv/lingen ov S.

Av handlingarna framgår bl. a. följande.

S. avtjänade fängelsestraff på kriminalvårdsanstalten Lärbro. S. återkom
inte till anstalten efter en permission i februari 1980. Han greps den 29
mars och införpassades till allmänna häktet i Stockholm. Den 3 april 1980
blev han häktad av Stockholms tingsrätt, avd. 16.. såsom misstänkt för
olaga vapeninnehav m. m.

Tingsrätten dömde den 14 maj 1980 (mål B 98/80) S. till fängelse fyra år
för framkallande av fara för annan, grovt narkotikabrott, grov varusmuggling
och olaga vapeninnehav. 1 domen förordnades att S. i häkte skulle
invänta att domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.

S. överklagade domen till Svea hovrätt, som beslutade att S. skulle
genomgå rättspsykiatrisk undersökning. S. överfördes den 31 juli 1980 till
rättspsykiatriska kliniken i Huddinge. Han återkom till häktet den 7 oktober
1980.

Stockholms tingsrätt, avd. 17: 1, dömde den 30 oktober 1980 (mål B 695/
79) S. för misshandel. 1 domen förordnades att det S. den 14 maj 1980
ådömda fängelsestraffet skulle avse även nu ifrågavarande brott.

Det i ärendet aktuella domsbeviset, som alltså är utfärdat den 30 oktober
1980, är skrivet på en tryckt blankett. På domsbeviset har angetts att
målets nummer var B 695/79 och att det var tingsrättens avdelning 17 som
dömt i målet. Därefter har antecknats datum för domen, den dömdes namn
och personnummer samt brottet och påföljden. Vidare har genom kryssmarkering
i en ruta angetts att S. var häktad. På den del av blanketten som
gäller häktningsfrågan har ett streck dragits över de tre angivna alternativen:
den dömde har förklarats häktad - den dömde skall i häkte invänta
att domen såvitt angår ådömd brottspåföljd vinner laga kraft mot honom/
henne - den dömde skall inte vidare vara häktad utan skall genast friges.
Det kan slutligen nämnas att det i domsbeviset angetts att en nämndeman
ville döma S. till fängelse två månader.

Chefsrådmannen Bertil Freyschuss anförde i sitt yttrande följande.

Målet (B 695/79) beträffande S. har handlagts på avdelning 17 rotel 1 av
mig. S. var ej häktad i vårt mål utan häktningsbeslut hade meddelats av
Stockholms tingsrätts sextonde avdelning i samband med dom den 14 maj
1980, DB 368, varvid förordnats att S. skulle kvarbli i häkte tills domen i
ansvarsdelen vann laga kraft mot honom. Sextonde avdelningens dom har
överklagats av S. till Svea hovrätt. Jag handlade målet på avdelning 17 som
ordförande vid huvudförhandling den 30 oktober 1980. Assistenten BrittMarie
Ganell tjänstgjorde som protokollförare. S. hade rekvirerats från

häktet till huvudförhandlingen och inställdes genom häktesföreståndarens
försorg. Dom i målet avkunnades omkring kl. 17.00 varvid domsbevis
utfärdades av Britt-Marie Ganell. Domen innebar att tingsrätten förordnade
om att domen den 14 maj 1980 skulle avse jämväl den nya misshandel
som S. övertygats om. Eftersom S. ej var häktad i det mål som handlades
av oss ansåg Britt-Marie Ganell och jag att något uttalande beträffande
häktningen inte skulle göras, varför den del av domsbeviset som avser
häktade ströks över. Någon anledning till missförstånd trodde vi inte
kunde uppkomma härigenom.

Inspektören Ingemar Vidh anförde följande.

I egenskap av jourhavande styresman blev jag 1980-10-30 c:a kl 18.30
uppringd av tillsynsman Sven-Olof Stridh, som ville ha hjälp med tydande
av ett domsbevis. Beviset avsåg häktade S. Stridh uppgav, att S. varit
inställd till huvudförhandling i Stockholms tingsrätt och återkommit till
häktet efter expeditionstidens utgång. Domsbeviset som lämnats till inskrivningsexp.
var enl. Stridh så förbryllande vad avsåg S:s kvarhållande i
häkte, att han ville rådgöra med mig hur han skulle handla. På anmodan
fick jag domsbeviset uppläst i sin helhet. I likhet med Stridh kunde jag inte
tolka beviset på annat sätt än att S. måste släppas. Den sena tidpunkten på
dagen gav heller inga möjligheter till kontakt med tingsrätten för erhållande
av ett förtydligande.

Innan jag fattade beslutet om ett frigivande försökte jag noggrannt penetrera
de olika momenten i domsbeviset. Redan på dess första sida hade jag
observerat, att man ändrat på kryssmarkeringarna från "intagen i fångvårdsanstalt”
till "häktad”. Ställde mig genast frågan om S. möjligen
kunde avtjäna annat straff och om det var den domen som tingsrätten
menade skulle innefatta det nya brottet. Stridh uppgav, att S. inte fanns
med på listan över häktade som samtidigt avtjänade straff.

Nämnda lista tillkom just för att inte någon intagen av misstag skulle
försättas på fri fot. Den hålles ständigt aktuell och omskrives ungefär var
fjortonde dag. Uppgiften har som bekant legat på mig. Ett tjugotal häktade
finns alltid aktuella på listan. De som förpassas till anstalt strykes omedelbart
medan nya häktade ständigt tillkommer. Uppgifter om verkställigheter
kan jag få från kriminalvårdsstyrelsen så snart man här erhållit
aktrekvisition eller från anstalten el. frivårdsdistrikt. I de två sistnämnda
fallen måste jag som regel själv per telefon inhämta sådana uppgifter. De
intagna som här avses kan vara häktade som tidigare dömts på fri fot,
avvikit under pågående straff eller av övervakningsnämnd erhållit frigivningspermission.

Att häktad har verkställbar dom eller pågående straff kan ibland komma
till häktets kännedom ganska sent, beroende på att akten kanske utlånats
till domstol eller att frivårdstjänsteman varit beroende av akten som underlag
för skrivande av yttranden. En fördröjning av akternas levererande kan
leda till liknande missöden som hände i fallet S.

För att återgå till domsbeviset betr. S. kunde jag konstatera, att han inte
avtjänade straff. Den dom tingsrätten hänvisade till ansåg jag att S. måste
ha avtjänat. Att döma en person för nya brott och låta dessa ingå i en ännu
inte verkställbar dom var för mig en helt omöjlig tanke. Mig veterligt har
jag aldrig tidigare varit med om detta. I den aktuella domen hade en
nämndeman meddelat skiljaktig mening och ville döma S. till 2 mån.
fängelse. Detta förhållande stärkte min uppfattning ytterligare, att S. måste

släppas. Ett kortare fängelsestraff kunde enligt min mening inte ha annat
syfte än att beröva S. friheten en tid. medan majoriteten i tingsrätten varit
av motsatt uppfattning.

När jag så slutligen hade att ta ställning till vad som menades med det
tvärstrukna strecket i domsbevisets sista del. kunde jag tolka detta på två
sätt. Med en repetering av domens övriga innehåll kunde jag inte komma
till någon annan slutsats än att ett frigivande måste vara det rätta. Stridh
fick i uppdrag att verkställa frigivningen.

Redan påföljande morgon ville jag genom kontakt med tingsrätten få
bekräftelse på att jag uppfattat domslutet korrekt. Innan jag hann företa
någon åtgärd fick jag veta att S. var häktad i annat mål, att han var dömd
och att det nya brottet skulle ingå i den ännu inte verkställbara domen. Jag
begärde honom därför omedelbart efterlyst och underrättade samtidigt
åklagaren och hovrätten, som hade handläggningen av målet i vilket S. var
häktad.

Utfärdande av domsbevis har enl. min mening många gånger skett utan
den noggrannhet, som man har rätt att vänta av en domstol. Bevisen kan
alltför ofta sakna viktiga uppgifter, såsom avräkningstid, förverkande av
villk. frigivning eller annan rättsverkan. Detta har som regel medfört
många kontakter med domstolarna för komplettering. Det har också inträffat,
att tjänstemän på domstolar själva tagit kontakt för korrigering av
någon punkt i domsbeviset. 1 vissa fall användes ej heller tryckta formulär
utan besluten utskrives på vanligt skrivpapper eller på den förpassning
som följt den häktade till domstolen.

Den inträffade malören med S. hade givetvis förhindrats om domsbeviset
nått mig under expeditionstid eller om tjänstgörande sekreterare vid
kryssmarkeringen ”häktad” även angivit "i annat mål". S. var ju inte
häktad i det aktuella målet. Sådana noteringar förekommer, men dock
alltför sällan.

S. greps 1980-12-29 på Sthlms Central och återfördes samma dag till
häktet. Hovrätten har därmed kunnat slutföra målet.

Anstaltsdirektören Sven E. Lundin förklarade i sitt yttrande att han inte
ansåg att Vidh kunde lastas för det inträffade. Lundin anförde vidare bl. a.
att en större säkerhet i tveksamma fall torde kunna uppnås, om - som
planerat — häktet inom en snar framtid fick bildskärmsterminal, ansluten
till rättsväsendets informationssystem (RI).

Vid samtal med föredraganden i JO:s ärende lämnade Vidh följande
kompletterande upplysningar.

Då den intagne första gången kommer till häktet läggs det upp ett
mottagningskort. Ett exemplar av detta förvaras på inskrivningsavdelningen
och ett annat på häktets kansli. På mottagningskortet antecknas förutom
vederbörandes namn och personnummer m.fl. personuppgifter,
bl. a. häktningsdatum, den domstol som beslutat om häktningen samt det
brott som föranlett frihetsberövandet. Någon närmare identifiering av det
mål vari häktningsbeslutet fattats anges inte på mottagningskortet i detta
skede. Det kan dock ske kompletterande anteckningar senare, t. ex. då
dom meddelats. Dessa anteckningar görs då i allmänhet endast på det
exemplar av mottagningskortet som förvaras på kansliet.

På mottagningskortet beträffande S. antecknades i rutan domstol —
Stockholms tingsrätt avd. 16, i rutan häktningsdatum 80 04 03 - och i rutan
brott — framkallande av fara samt olaga vapeninnehav.

Mottagningskortet arkiverades den 31 juli 1980 i samband med att S.
överfördes till rättspsykiatriska kliniken (RPK) vid Huddinge sjukhus. Den
7 oktober upplades ett nytt mottagningskort för S. då denne återkom från
RPK.

Detta senare kort (kort 11) upptar samma uppgifter vad gäller domstol,
datum för häktning, etc. som enligt ovan antecknats på kort 1. På det
exemplar av mottagningskort 11 som förvaras på kansliet har antecknats 80
05 14. Dömd, Fä 4 år Svea hovrätt 6. Denna anteckning fanns inte på
inskrivningsavdelningens exemplar.

1 samband med att S. återkom från RPK kom även S:s akt tillbaka till
häktet. Denna akt innehöll ovannämnda dom. Vidh har beordrat kanslipersonalen
att lägga nyinkomna akter i en särskild "hög” för att Vidh skall
kunna granska dem innan de läggs in i aktskåpet. Granskningen tjänar som
underlag för den särskilda lista som Vidh upprättar över häktade som
samtidigt avtjänar frihetsstraff. S. hade före domen 14 maj 1980 dömts till
fängelse vilket han avtjänade på Lärbro. S. avvek från denna verkställighet
men greps och häktades 800403 (Jfr anteckningen på mottagningskorten).
S. avtjänade alltså straff samtidigt som han var häktad. På grund av något
förbiseende lades inte S:s akt åt sidan som Vidh begärt. S. kom därmed
inte att föras upp på listan över dem som är häktade och samtidigt avtjänar
straff. Hade så skett hade misstaget att försätta S. på fri fot den 30 oktober
1980 inte kunnat ske. Ett exemplar av listan förvaras nämligen på inskrivningsavdelningen.

När frågan om S:s försättande på fri fot eller kvarstannande i häkte
uppkom efter förhandlingen den 30 oktober 1980 hade man endast domsbeviset
jämte anteckningarna på inskrivningsavdelningens exemplar av
mottagningskort II att utgå från. Ingen av de nu nämnda handlingarna
utvisade att S. var häktad i annat mål än det i vilken han inställts till
förhandling den dagen. Han försattes därför på fri fot på grund av de
närmare överväganden som redovisats i remissvaret.

Vidh överlämnade vid samtalet kopior av de två mottagningskorten.

JO:.s bedömning

Som framgått av utredningen i ärendet har flera omständigheter bidragit
till att S. felaktigt frigavs från häktet den 30 oktober 1980.

S. avtjänade ett fängelsestraff samtidigt som han var häktad. Han borde
alltså ha funnits med på den lista som Vidh upprättar över häktade som
samtidigt verkställer straff. Hade S. funnits med på den listan, hade han
inte blivit frigiven den 30 oktober. Att S. inte kom med på listan kan Vidh
inte lastas för. Som framgått av Vidhs uppgifter fick han nämligen på grund

av något förbiseende inte se S:s akt, sedan denne kommit tillbaka till
häktet från RPK. Jag har inte funnit anledning att gå närmare in på denna
sak.

Av det aktuella domsbeviset framgick visserligen att S. var häktad, men
det kunde inte utläsas att han var häktad i ett annat mål. Inte heller av det
mottagningskort beträffande S. som fanns på inskrivningsavdelningen
framgick tydligt att det var i ett annat mål som S. var häktad. Uppenbarligen
utgick man på häktet från att S. var häktad i det mål i vilket huvudförhandling
hölls den 30 oktober. Dessutom var Vidh av den uppfattningen att
det inte var möjligt att förordna att ett fängelsestraff, som ådömts någon
genom en ännu icke lagakraftvunnen dom. skulle omfatta ett nytt brott.
Denna uppfattning var visserligen felaktig men får anses förståelig. Därtill
kommer att S. återkom till häktet så sent på dagen att det inte fanns
möjlighet att komma i kontakt med tingsrätten för ett klarläggande i saken.
Med hänsyn till vad som framkommit i ärendet och till vad Vidh uppgivit
om sina överväganden vill jag inte kritisera Vidh för hans ställningstagande
att S. skulle friges.

Lundin har upplyst att det är planerat att häktet inom en snar framtid
skall få en bildskärmsterminal, ansluten till rättsväsendets informationssystem
(RI).

Om häktet får en dataterminal, får häktet alltså direkttillgång till uppgifterna
i det s. k. sökregistret. som är en del av det centrala kriminalvårdsregistret
vilket i sin tur är ett delsystem i rättsväsendets informationssystem.
Med sådan direkttillgång underlättas kontrollen av om en häktad samtidigt
verkställer straff.

För att motverka att en person som är häktad i ett mål av misstag friges
av häktet i samband med att han döms i ett annat mål bör mottagningskorten
ges en sådan utformning att det tydligare framgår i vilket mål han är
häktad. Det får närmast ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att överväga
lämpliga åtgärder i detta hänseende. Jag skickar därför en kopia av detta
beslut till kriminalvårdsstyrelsen.

När det gäller tingsrättens domsbevis, kan det knappast hävdas att
tingsrätten gjort något egentligt fel. Det kan dock ifrågasättas om det inte
varit lämpligare att ange att S. var intagen i kriminalvårdsanstalt än att
markera att han var häktad. 1 vart fall borde tingsrätten ha anmärkt att S.
var häktad i ett annat mål. Ett sätt att ange detta är att man kryssar i rutan
häktad och skriver till ”i annat mål”. En annan möjlighet är att den tryckta
blankett som vanligtvis används förses med en särskild ruta för detta fall.

Hur man skall ange frihetsberövande i domen i fall som detta framgår
inte av gällande bestämmelser om avfattning av dom och slutligt beslut i
brottmål. Frågan, om bestämmelserna bör kompletteras, bör i första hand
övervägas av domstolsverket. Jag översänder därför en kopia av beslutet
också till domstolsverket.

De bristfälliga domsbevisen

De av Lundin och Vidh ingivna domsbevisen härrör från olika domstolar
och uppvisar bl. a. följande brister.

I några fall finns inte några uppgifter i fråga om frihetsberövande efter
domen. Två av dessa domsbevis saknar också uppgift om att den dömde
var häktad vid domstillfället. I ett par fall saknas uppgift om hur långt
fängelsestraff som ådömts vederbörande. Åtskilliga domsbevis har ingen
uppgift i fråga om avräkning av frihetsberövande. I ett fall saknas uppgift
om ådömd förvisning. Många domsbevis är uppsatta i svårtydd handskrift.
Bl. a. gäller detta dem som tecknats på häktets förpassningssedlar. vilka
inte är avsedda för sådana anteckningar. Namnteckningarna är många
gånger sådana att namnet inte går att läsa.

Det kan anmärkas att häktesledningen i de flesta fallen efter telefonsamtal
med domstolen har kompletterat de bristfälliga domsbevisen.

I 1 § kungörelsen (1964:635) ang. underrättelse om dom i vissa brottmål
m. m. föreskrivs bl. a. följande.

Meddelas dom angående tilltalad som är häktad eller eljest intagen i
kriminalvårdsanstalt, skola två avskrifter av domen och skiljaktig mening,
där sådan förekommit, samma dag sändas till föreståndaren för häktet eller
styresmannen för anstalten.

I stället för avskrifter som sägs i första stycket må sändas bevis, såvitt
rör den dömde, om målets utgång och skiljaktig mening, där sådan förekommit
(domsbevis). I sådant fall skola avskrifterna sändas inom en vecka
efter domens meddelande.

Bestämmelser om nöjdförklaring finns i lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m. m. Enligt 4 § färdén som är häktad avge nöjdförklaring inför
bl.a. föreståndaren för det häkte där han förvaras. I paragrafens andra
stycke sägs följande.

Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som
mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets
utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänketid
till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller
på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle
att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Som framgått är domsbeviset en handling som har stor betydelse. Dels
kan den dömde avge nöjdförklaring med domsbeviset som underlag, dels
skall ju häktet av domsbeviset kunna utläsa bl. a. om den dömde alltjämt
skall vara häktad.

Jag har i tidigare ärenden framhållit att största noggrannhet måste iakttas
vid upprättande av domsbevis. Fel i domsbeviset kan nämligen medföra
allvarliga konsekvenser för den dömde bl. a. genom att han kan komma att
ta ställning till nöjdförklarings- och fullföljdsfrågor under oriktiga förutsättningar
(se JO:s ämbetsberättelser 1979-80 s. 104 f och 1980-81 s. 112 f).

En självklarhet, som inte borde behöva påpekas, är att ett domsbevis
skall vara läsligt. Naturligtvis skall man också kunna ötläsa vem som
undertecknat beviset. Lika givet är att innehållet i domsbeviset skall
överensstämma med domen och vara fullständigt. Ett häkte eller en anstalt
som får ett domsbevis skall inte behöva ta kontakt med domstolen för att
komplettera beviset. Det kan ju också vara så att det inte är möjligt att i tid
få ett ofullständigt domsbevis kompletterat, t. ex. därför att den dömde
återkommer till häktet efter tjänstetidens slut på domstolen. Om domsbeviset
då saknar uppgift i fråga om frihetsberövande efter domen, kan
häktet knappast göra annat än att frige den dömde, trots att han kanske
rätteligen skulle kvarbli i häktet.

Lundin anförde i sitt yttrande hit att problemen med felaktiga eller
ofullständiga domsbevis i en hel del fall torde ha uppkommit genom att
ovana notarier eller sekreterare utfärdat dessa utan kontroll av domaren.

I ett av mina tidigare beslut (JO:s ämbetsberättelse 1980—81 s. 112 f)
uttalade jag bl. a. följande.

När domsbevis utfärdas av annan än rättens ordförande finns det större
risk än annars för att domsbeviset inte kommer att överensstämma med
den dom som avkunnats. Den som utfärdar domsbeviset kan ju t. ex.
missuppfatta innehållet i domslutet. Denna risk måste i möjlig mån motverkas.
Detta kan självfallet ske på olika sätt. Även om det inte finns någon
formell skyldighet för rättens ordförande att granska domsbevis, som
utfärdas på eget ansvar av tingsnotarie eller domstolsbiträde efter förordnande,
kan det således ofta vara lämpligt att rättens ordförande tar del av
domsbeviset innan det lämnas ut, när det är fråga om domslut som är mer
komplicerade eller när det annars finns skäl till det.

Mina iakttagelser i det här ärendet gör att jag vill ifrågasätta om inte
rättens ordförande (i överrätt eventuellt referenten) bör skriva under
domsbevis. Enligt min mening skulle en sådan ordning ge större säkerhet
för att domsbevis blir riktiga. Eftersom jag anser att det finns anledning att
överväga behovet av en författningsändring i förevarande hänseende,
översänder jag ett exemplar av beslutet jämte de granskade domsbevisen
till justitiedepartementet.

Fråga om hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad och
umgängesrätt. Vissa andra handläggningsfrågor

I en artikel i Expressen den 27 april 1980 uppgavs att två barn, där
kallade Bosse och Mia. 8 och 10 år gamla, hade hörts i ett mål vid
Sollentuna tingsrätt, vilket gällde vårdnad och umgängesrätt. Vidare uppgavs
att rådmannen Gunvor Bexelius hade beslutat att fråga ut barnen vid

en förberedelse i målet. Enligt artikeln hade båda föräldrarna sagt att det
var olämpligt.

Med anledning av innehållet i artikeln begärde JO Wigelius i en skrivelse
till lagmannen i Sollentuna tingsrätt att han skulle inhämta yttrande från
Gunvor Bexelius och komma in med det yttrandet jämte eventuellt eget
yttrande i saken.

Lagmannen Lars-Olov Hillerudh kom den 8 maj 1980 in med ett eget
yttrande i saken.

Sten Eric Bergfeldt, som var ombud i målet för barnens far. Sören M.,
ingav hit den 29 april 1980 klagomål mot Gunvor Bexelius angående
handläggningen av målet.

Klagoskrivelsen remitterades till Hillerudh, som därefter överlämnade
ett eget yttrande jämte ett yttrande av Gunvor Bexelius.

Bergfeldt fick del av remissvaren och yttrade sig över dem i skrivelser
hit.

Tingsrättens akt i målet, T 541/79, infordrades och granskades.

JO Wigelius meddelade den 15 oktober 1980 följande beslut.

Bakgrund

Av akten i målet framgår följande.

Sören och Maria M. har varit gifta med varandra och har barnen Åse,
född den 18 september 1969, och Torbjörn, född den 30 april 1971. Sollentuna
tingsrätt tillerkände i dom den 21 december 1977 Maria vårdnaden om
de två barnen. Sören tillerkändes umgängesrätt med barnen i viss närmare
angiven omfattning. Domen fastställdes senare av Svea hovrätt.

I juli 1979 ansökte Sten Eric Bergfeldt som ombud för Sören hos tingsrätten
om stämning på Maria. I stämningsansökan yrkades bl. a. att vårdnaden
om barnen skulle överföras till Sören och att ett interimistiskt beslut
i vårdnadsfrågan skulle meddelas skyndsamt. Som grund för käromålet
åberopades huvudsakligen att Maria hade vägrat Sören att umgås med
barnen. Tillsammans med stämningsansökan ingavs bl. a. kopior av två
beslut som meddelats av länsrätten i Stockholms län och som gällde
verkställighet av domen rörande umgängesrätt.

I en skrivelse till tingsrätten bestreds yrkandena av advokaten Erik
Lönnqvist som var ombud för Maria. Lönnqvist hemställde att tingsrätten
i samband med den första inställelsen i målet inte skulle meddela något
interimistiskt beslut utan förordna om utredning i saken på lämpligt sätt.

Förberedelse i målet hölls den 4 september 1979. Bergfeldt framställde
de i stämningsansökan upptagna yrkandena, som Lönnqvist bestred. Vid
förhandlingen ingav Lönnqvist ett brev från en psykolog vid Karolinska
sjukhuset. Lönnqvist föreslog att PBU (landstingets psykiska barna- och
ungdomsvård) i Sollentuna skulle kontaktas. Bergfeldt förklarade att han
ansåg att man hade prövat de flesta möjligheter för att få umgängesrätten

att fungera men han ställde sig positiv till att ett försök gjordes via PBU.
Tingsrätten fattade därefter följande beslut:

I enlighet med deras medgivande ålägger tingsrätten Maria och

Sören att med hjälp av PBU i Upplands Väsby (tel. 0760/84130)

söka lösa frågan om umgängesrätt och vårdnad beträffande deras barn Åse
och Torbjörn.

Tingsrätten uppdrar åt PBU i Upplands Väsby att vidta erforderliga
åtgärder i den angivna frågan.

Målet förklaras vilande att på anmälan av part återupptagas till handläggning.

Enligt en anteckning på dagboksbladet expedierades protokollet den 30
oktober 1979 till ombuden och PBU. I en skrivelse till ombuden den 15
november 1979 meddelade Gunvor Bexelius "till förhindrande av missförstånd”
att en läkare vid PBU i Upplands Väsby förklarat att Sören och
Maria förväntades själva ta kontakt med PBU för att efterkomma tingsrättens
beslut den 4 september 1979.

Lönnqvist gav den 18 januari 1980 in en ansökan om genstämning på
Sören. I denna yrkades att rätten skulle förordna att den 1977 beslutade
umgängesrätten skulle upphöra och att rätten skulle meddela ett interimistiskt
beslut i frågan så snart motparten delgivits ansökan och beretts
tillfälle att yttra sig. I en skrivelse till tingsrätten förklarade Bergfeldt att
Sören yrkade att tingsrätten utan huvudförhandling skulle ogilla genkäromålet.

I ett beslut den 20 mars 1980 lämnade tingsrätten utan bifall ett av Sören
framställt yrkande om tillhandahållande av handlingar från Danderyds
sjukhus. Vidare lämnade tingsrätten utan bifall Marias yrkande om ett
interimistiskt beslut om att umgängesrätten skulle upphöra. 1 beslutet
konstaterades att parterna vid förberedelsen den 4 september 1979 hade
åtagit sig att frivilligt försöka lösa frågorna om umgängesrätt och vårdnad
med hjälp av PBU i Upplands Väsby men att detta uppenbarligen inte lett
till ett sådant resultat att tvistefrågorna undanröjts. Målet borde därför
snarast utsättas till en muntlig förhandling för att förbereda dess slutliga
avgörande och tingsrätten ansåg inte då lämpligt att göra någon ändring i
den gällande domen om umgängesrätt.

Sedan Sören åter framställt ett yrkande om att alla handlingar rörande
familjen som fanns hos Danderyds sjukhus skulle tillhandahållas tingsrätten.
lämnade tingsrätten i ett beslut den 22 april 1980 yrkandet utan bifall.
Vidare lämnade tingsrätten utan bifall ett av Sören framställt yrkande om
att Lönnqvist skulle avvisas som ombud.

En förberedelse i målet hölls den 25 april 1980. På dagboksbladet harden
15 april antecknats följande: ”15.4 Tel Bergfeldt o Lönnqvist ang. barnens
inställelse vid förb. 25.4. Ingen erinran från ngt av ombuden." Anteckningen
är signerad av Gunvor Bexelius.

Vid förberedelsen var barnen närvarande. I protokollet från förhandlingen
har inledningsvis antecknats att barnens föräldrar lämnade rättssalen i
enlighet med vad parterna överenskommit, när barnen, som kommit till
förhandlingen med sin mor, med bägge parternas samtycke skulle höras
upplysningsvis. Det antecknades vidare att partsombuden kvarstannade i
rättssalen. Enligt protokollet hördes barnen upplysningsvis kl. 9.55 —
10.25, varefter föräldrarna inträdde i rättssalen och förberedelsen fortsatte.

Bergfeldt hemställde vid förhandlingen om ett interimistiskt beslut i
bl.a. vårdnadsfrågan och hemställde vidare att målet skulle utsättas till
huvudförhandling. Han angav också vilken muntlig bevisning som Sören
åberopade.

Lönnqvist yrkade vid förhandlingen ett interimistiskt beslut om umgängesrättens
upphörande. Rätten borde enligt Lönnqvist ex officio pröva
vad som var barnens bästa och beslutet borde grundas på vad barnen sagt
vid förhandlingen. Någon bevisning åberopades inte i den delen.

Preliminärt bestämdes vid förhandlingen att huvudförhandling skulle äga
rum den 30 maj 1980. Förhandlingen förklarades avslutad med besked om
att ett beslut i interimistiska frågor skulle meddelas på kansliet den 2 maj
1980 kl. 14.00. I sitt därefter fattade beslut lämnade tingsrätten de interimistiska
yrkandena utan bifall för det dåvarande. Som skäl för beslutet
anfördes att målet skulle företas till huvudförhandling inom kort och att
tingsrätten med hänsyn härtill inte fann skäl att intill dess göra någon
ändring i gällande beslut.

I ett beslut den 13 maj 1980 lämnade tingsrätten utan bifall av Bergfeldt
gjord framställan om att få ta del av de minnesanteckningar som gjorts av
protokollföraren vid förhandlingen den 25 april 1980.

1 ett beslut den 23 maj 1980 lämnade tingsrätten utan bifall ett av Sören
på nytt framställt yrkande om tillhandahållande av handlingar från Danderyds
sjukhus.

Huvudförhandling i målet hölls den 30 maj 1980. Bergfeldt åberopade
viss skriftlig bevisning. Maria hördes under sanningsförsäkran på begäran
av Sören. Vidare hördes nio vittnen, varav ett åberopades av Maria, ett
annat av båda parterna och de övriga av Sören.

Dom i målet meddelades den 19 juni 1980. Sörens yrkande om överflyttande
av vårdnaden lämnades utan bifall. I fråga om umgängesrätten
förordnade tingsrätten att Sören inte längre skulle ha rätt till umgänge med
Åse medan umgängesrätten med Torbjörn skulle kvarstå oförändrad. Vidare
förordnades att vad tingsrätten föreskrivit om umgängesrätten skulle
äga tillämpning jämväl för tiden intill dess lagakraftägande dom i målet
förelåg.

Sören överklagade domen till Svea hovrätt.

Hörandet av barnen vid förhandlingen i tingsrätten

I sitt yttrande i anledning av JO:s remiss i initiativärendet anförde
lagmannen Lars-Olov Hillerudh följande.

Efter samtal med rådmannen Gunvor Bexelius lämnar jag följande yttrande
i anledning av innehållet i rubr. tidningsartikel.

Förhandlingen i fråga hölls fredagen den 25 april 1980.

Dagen innan förhandlingen hölls talade Gunvor Bexelius om för mig att
hon hade ett mål ang. vårdnad av barn där motsättningarna mellan parterna
är mycket stora. Beträffande målet kan vidare anföras att tingsrätten
för ung. två år sedan genom dom efter en vårdnadsprocess tilldelade
modern vårdnaden om barnen. Därefter har mannen väckt talan om överflyttande
av vårdnaden. Hustrun har i genstämning yrkat att den rätt till
umgänge med barnen som mannen har skall upphöra. Som ett led i strävandena
att få så mycket information som möjligt som är av betydelse i
sakfrågan i målet hade Gunvor Bexelius beslutat att fråga parterna om
barnen kunde komma med parterna till inställelsen den 25 april 1980.
Parterna hade gått med på detta och Gunvor Bexelius kom överens med
ombuden att hon skulle tala med barnen i närvaro av ombuden men i
föräldrarnas frånvaro.

I sammanhanget frågade jag Gunvor Bexelius om det var helt klart att
parterna gick med på att låta barnen infinna sig. På detta svarade Gunvor
Bexelius att parternas medgivande i frågan varit en förutsättning för henne
att be parterna låta barnen komma till inställelsen.

Efter inställelsen den 25 april 1980 berättade Gunvor Bexelius för mig att
en reporter från Expressen infunnit sig till förhandlingen. Gunvor Bexelius
framhöll för denne att hennes planerade samtal med barnen bäst hölls i en
så liten krets som möjligt. Reportern lämnade då salen.

Sammanträdet hölls i tingsrättens sal 4 som ligger i en paviljong i tingshusparken.
Det är en mindre sal i modern stil. Den saknar helt alla attribut
som man förknippar med en tingssal. Den används mest för förberedelser
och huvudförhandlingar i tvistemål med ensamdomare. Barnen satt vid
samma bord som Gunvor Bexelius mitt emot henne.

Gunvor Bexelius och jag såg artikeln i Expressen den 28 april 1980 då vi
läste den tillsammans. Hon påpekade att uppgiften i artikeln att Terje
Bergfeldt, som är mannens ombud i målet, skulle ha ”agerat hårt för att
Bosse och Mia ska slippa frågas ut i tingsrätten" är felaktig. Gunvor
Bexelius upprepade i stället vad hon sagt till mig före sammanträdet att
parternas/ombudens medgivande var en förutsättning för att hålla ett samtal
med barnen.

Beträffande uttalanden i samma tidning av psykologen Mirjam Israel
måste påpekas att det inte gällde att "förhöra” ett barn eller låta det
avlägga vittnesmål. Samtalet var informellt.

Sedan jag genom innehållet i remisskrivelsen anmodats inhämta yttrande
från Gunvor Bexelius har hon ytterligare framhållit att parterna genom
ombuden medgett att hon samtalade med barnen. Hon har vidare framhållit
att artikeln i den del den skildrar samtalet inte stämmer överens med vad
som enligt hennes uppfattning förekommit. Hon kan inte förstå vad som i
samtalet mellan henne och barnen kan betecknas som en "grotesk utfrågning”.
Uppgiften att ett par pojkar hörts av henne i ett mål om skadegörelse
är inte riktig. Målet i fråga gällde skadestånd. Samtalet med barnen

fördes av Gunvor Bexelius sedan mannens ombud sagt att han inte önskade
ställa några frågor till barnen.

De uppgifter jag lämnat i denna skrivelse om Gunvor Bexelius'' handläggning
i fråga innehåller den information som kan lämnas av henne.
Därför har jag inte begärt något skriftligt yttrande från henne.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Gunvor Bexelius hållit samtalet
med barnen sedan parterna lämnat sitt medgivande till det. Uppenbarligen
har mannen eller mannens ombud senare ändrat uppfattning i frågan.
Det är beklagligt att detta inte meddelats till Gunvor Bexelius innan samtalet
med barnen ägde rum. Det måste framhållas att miljön i tingsrättens
lokaler i paviljongen inte är av det slaget artikelförfattaren velat göra
gällande. En bild i tidningen visar barnen utanför tingsrättens huvudbyggnad
som är ett tingshus av traditionellt slag. I den byggnaden var barnen
aldrig inne utan i en barack på gården som helt saknar sådana egenskaper
som gör den olämplig för ändamålet i fråga.

Jag kan inte finna att vad som förekommit i målet kan föranleda någon
åtgärd överhuvud från riksdagens ombudsmän.

I sina klagomål hit anförde Bergfeldt i denna del följande. Han blev den
15 april 1980 i sin bostad uppringd av Gunvor Bexelius som meddelade att
tingsrätten hade beslutat att höra barnen vid förberedelsen den 25 april
1980. Bergfeldt framförde Sörens invändningar men avbröts av Gunvor
Bexelius med orden "jag är mor till fyra barn och vet hur sådant här skall
skötas”. Efter den kommentaren blev Bergfeldt så perplex att han inte
kom sig för att fråga om beslutet var fattat efter yrkande av motparten eller
om det var domstolens egen idé att höra en åttaåring utan att parterna fått
yttra sig skriftligt. På förmiddagen påföljande dag ringde han till Gunvor
Bexelius och frågade entydigt om beslutet att höra barnen grundade sig på
ett yrkande från motparten eller om det var tingsrättens idé. Gunvor
Bexelius svarade: "Det spelar väl ingen roll. Det är en idé som jag framför
och eftersom det är jag som framför idén, så är det jag som står för den.”

I sitt den 9 maj 1980 avgivna yttrande över Bergfeldts klagomål anförde
Gunvor Bexelius i fråga om hörandet av barnen följande.

Vid mitt samtal med Bergfeldt, som kunde nås först efter tjänstetid på ett
av Familj och rätt’s telefonsvarare angivet nummer, ställde jag frågan om
han och hans huvudman tyckte att det var en bra idé att tala med barnen
vid den tidigare utsatta förberedelsen. Jag sa klart att detta inte skulle ske
annat än om båda parter och ombud ansåg det lämpligt och samtyckte samt
att föräldrarna själva inte skulle lyssna. Vid samtalet framhöll Bergfeldt
bl. a. att större avseende borde fästas vid om barnen var positiva till fadern
än om de var negativa. Han undrade också om en PBU-konsulent kunde
vara närvarande, vilket besvarades med att han naturligtvis kunde be
någon sådan komma. Slutligen frågade han om jag trodde mig kunna prata
med barnen villket jag besvarade med att jag nog trodde det skulle gå bra,
eftersom jag själv har fyra barn. Bergfeldt samtyckte alltså och detta
framstår som mycket viktigt i frågan. Det är riktigt att han påföljande
morgon ringde mig i bostaden för att fråga vems idén var och att mitt svar
kan ha formulerats som Bergfeldt återger det. Jag vill alltså framhålla att
något yrkande om hörande av barnen inte framställts, att något beslut inte

fattats på det sätt Bergfeldt återger det utan att Bergfeldt efter underhandsförfrågan
samtyckt till åtgärden och barnen därefter medföljt sin mor till
förberedelsen, eftersom även hon och hennes ombud samtyckt. Till stöd
för detta vill jag också tillägga att jag, när Bergfeldt, då den ditkomna
journalisten lämnade sammanträdesrummet, också gjorde ansatser att gå,
framhöll att jag i sådant fall inte ansåg mig kunna samtala med barnen.
Bergfeldt kvarstannade då. Slutligen vill jag understryka att förfrågan till
partsombuden gjordes med förhoppningen att ett samtal med barnen skulle
kunna leda till att parterna enades. Deras samtycke stärkte förhoppningarna
vilka dock totalt försvann sedan förberedelsen hållits.

Målet är ännu inte avgjort men har på parternas begäran preliminärt
utsatts till huvudförhandling den 30 maj 1980. Vid denna har Bergfeldt
preliminärt anmält att han önskar höra nio vittnen.

Motsättningarna mellan parterna i detta mål är mycket stor. Bergfeldt
har t. ex. framställt yrkande om avvisande av Lönnqvist som ombud.
Enligt min uppfattning är det inte utan betydelse vad en åttaåring och en
tioåring har för syn på sina föräldrar. Rent praktiskt anser även verkställande
myndigheter detta, eftersom handgripligt överlämnande inte tillåts
förekomma. Jag kan därför inte se att det skulle vara olämpligt att tala med
barnen om föräldrarna och ombuden samtycker till detta.

Bergfeldt anförde i sina yttranden över remissvaren bl. a. följande.

Hillerudh har uppgett att Gunvor Bexelius beslutat att fråga parterna om
barnen kunde komma till inställelsen den 25 april 1980 och att parterna gått
med på detta. Dessa uppgifter var inte korrekta. Gunvor Bexelius har
varken skriftligen eller muntligen varit i kontakt med Sören. Inte heller har
hon vänt sig till Bergfeldt med någon förfrågan om Sörens inställning. Vid
telefonsamtalet med Bergfeldt den 15 april hade Gunvor Bexelius meddelat
att rätten beslutat höra barnen. Bergfeldt hade förklarat att han insåg att
det inte fanns någon formell laglig möjlighet att hindra detta men att han
ansåg att beslutet var synnerligen olämpligt. Han hade försökt förklara sin
inställning men hade avbrutits av Gunvor Bexelius.

Uppgiften att Gunvor Bexelius kommit överens med ombuden att hon
skulle tala med barnen i ombudens närvaro men i föräldrarnas frånvaro
kunde enligt Bergfeldt inte heller anses korrekt formulerad. Det hade
nämligen inte varit någon överenskommelse utan Gunvor Bexelius hade
meddelat endast hur förhöret med barnen skulle tillgå. Förhöret med
barnen hade varit varken informellt eller av samtalstyp. Upprop av målet
m. m. hade helt följt vedertagen domstolsrutin. Vid förhöret hade Gunvor
Bexelius ställt en mängd ledande och provocerande frågor, vilka i allmänhet
hade besvarats mycket kortfattat av barnen.

Gunvor Bexelius har. framhöll Bergfeldt vidare, i yttrandet till JO understrukit
att hennes förhoppning varit att ett samtal med barnen skulle leda
till att parterna enades. Hon har alltså tilltrott sig personlighetsdrag av en
art som vida överträffar alla dem hos de personer som varit inkopplade vid
det över dussintalet farniljevårds-/-rådskontakter som familjen varit involverad
i under senare år. Självfallet var det inte utan betydelse i ett vård -

nads- och umgängesrättsmål vilken syn en åttaåring och en tioåring hade
på sina föräldrar. Det var emellertid i det aktuella fallet bara att konstatera
att Gunvor Bexelius varken hade teoretisk eller praktisk utbildning/erfarenhet
för att kunna utröna detta. Det räckte inte med att någon är mor -eller rent av far — till fyra barn.

I det aktuella fallet hade enligt Bergfeldt varken Sören eller han samtyckt
till att barnen hördes. Även om de skulle ha varit så omdömeslösa att
de föreslagit något sådant borde emellertid Gunvor Bexelius i sin egenskap
av domare haft omdöme nog att avslå den befängda idén.

JO Wigelius uttalade följande.

Bestämmelser om vårdnad om barn och om umgängesrätt finns i 6 kap.
föräldrabalken. I 8 § föreskrivs att. om ett barn står under vårdnad av
endast den ene av föräldrarna, rätten skall på talan av den andre överföra
vårdnaden till honom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa.
Är föräldrarna ense att vårdnaden skall överföras till den andre eller att
vårdnaden skall tillkomma dem gemensamt, skall rätten på talan besluta i
överensstämmelse därmed, om det ej är uppenbart stridande mot barnets
bästa.

Enligt II § får en far eller mor som är skild från vårdnaden inte betagas
tillfälle till umgänge med barnet annat än om särskilda omständigheter
föranleder det. Nöjer han eller hon sig inte med vad som bestäms om detta
av den som har vårdnaden, skall rätten besluta i frågan.

Det anses i regel vara av värde för ett barn att behålla kontakten med
den förälder som inte har vårdnaden. Umgänge med denna förälder kan
emellertid ibland medföra risker för barnet, och dessa risker får då vägas
mot intresset av att barnet håller kontakten med båda föräldrarna. Denna
avvägning bör ske uteslutande med hänsyn till barnets bästa (se NJA I
1978 s. 181).

Att avgöra vad som är barnets bästa är ofta en svår bedömningsfråga,
där en mängd olika faktorer måste vägas mot varandra. Givetvis måste
även barnets inställning beaktas. Vad små barn säger sig vilja torde man
dock knappast kunna fästa något direkt avseende vid. Ju äldre och mognare
barnet är desto mera bör man ta hänsyn till dess egen inställning.
Barnets vilja kan emellertid mera sällan vara ensamt avgörande utan får
beaktas som en viktig omständighet vid den helhetsbedömning som måste
göras i varje särskilt fall. Barnet kan ju ha utsatts för påverkan och dess
inställning kan växla från ett tillfälle till ett annat. Det kan här nämnas att
det i 21 kap. föräldrabalken, som handlar om bl. a. verkställighet av dom
eller beslut om vårdnad eller umgängesrätt, direkt anges att hänsyn skall
tas till barnets vilja vid prövningen av om verkställighet skall ske. Enligt
kapitlets 4 § får nämligen, om barnet fyllt femton år, verkställighet inte ske
mot dess vilja, utan att länsrätten finnér det nödvändigt av hänsyn till
barnets bästa. Vidare sägs i paragrafen att detsamma gäller, om barnet
ännu ej fyllt femton år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på
motsvarande sätt.

Det är emellertid en känslig sak att ta reda på barnets inställning, när det
råder tvist mellan föräldrarna om vårdnad eller umgängesrätt. Det kan vara
så att barnet inte vill eller kan ta ställning i saken och då skall barnet
naturligtvis inte behöva göra det. Det kan innebära alltför stora påfrestningar
för ett barn att tvingas välja vilken av föräldrarna barnet skall vistas
hos. Barnet kan lätt komma i en lojalitetskonflikt och få skuldkänslor på
grund av ett sådant ställningstagande. Största försiktighet måste alltså
iakttas när det gäller att ta reda på ett barns åsikt i en fråga av det här
aktuella slaget. Givetvis får man inte försöka driva fram ett ställningstagande
från barnet.

När det sedan gäller formerna för hörandet av barn i vårdnads- och
umgängestvister så finns det i och för sig inte något formellt hinder mot att
barn hörs inför domstol. Det torde emellertid vara mycket sällsynt att så
sker. I stället brukar barn, som uppnått tillräcklig ålder och mognad, höras
om sin uppfattning i samband med att det görs en vårdnadsutredning eller
barnpsykiatrisk undersökning.

Frågan om hörandet av barn har behandlats av utredningen om barnets
rätt, som hösten 1979 överlämnade betänkandet (SOU 1979:63) Barnets
rätt 2. Om föräldraansvar m.m. Kommittén, som i betänkandet tar upp
reglerna om vårdnad, umgängesrätt och överflyttning av barn, framhåller
att stor hänsyn bör tas till barnets vilja i tvister om vårdnad och umgängesrätt.
Kommittén betonar emellertid att barnet inte skall behöva ta ställning
i föräldrarnas konflikt. Enligt kommittén är det vanligt att vårdnadsutredaren
frågar om barnets åsikt, om barnet är minst 10—12 år. Det sägs
vidare att barnet vanligtvis inte pressas till en åsikt i saken utan att det
mera blir fråga om ett samtal kring den rådande situationen och att stor
försiktighet i allmänhet iakttas när det gäller att i utredningen redovisa vad
barnet anförtrott utredaren. Kommittén anser att utredaren bör träffa
barnet såväl enskilt som i sällskap med föräldrarna, gärna i familjens
hemmiljö, och att samtalen bör ha karaktären av en diskussion kring den
rådande situationen i stället för ett efterhörande av barnets åsikt. Att
utredaren iakttar någon särskild åldersgräns när det gäller att avgöra om
han skall samtala med barnet vill kommittén inte förorda. Det sägs att
utredaren bör samtala med barnet så snart det är möjligt med hänsyn till
barnets mognadsgrad. För framför allt barn upp till 12-årsåldern kan därvid
enligt kommittén hjälp av barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk expertis
behövas. Kommittén har även övervägt möjligheten att barnet personligen
skulle kallas att höras vid domstolsförhandling i mål om vårdnad eller
umgängesrätt. Kommittén har dock funnit detta vara en olämplig ordning

— även för äldre barn — med hänsyn till frågans mycket känsliga karaktär.

- Kommitténs förslag, som har remissbehandlats, övervägs f. n. inom
justitiedepartementet.

Som jag tidigare sagt finns det inte något formellt hinder mot att barn
hörs vid en domstol i ett mål av det här aktuella slaget. Något sådant bör
3 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

dock enligt min mening förekomma bara i undantagsfall och det bör knappast
alls komma i fråga när det gäller barn i 8-10-årsåldern. Det finns ju
som framgått andra möjligheter att få reda på barnens åsikt. Stor försiktighet
bör vidare iakttas när domstolen överväger att höra barn och det är
viktigt att domstolen skaffar sig ett tillräckligt underlag för att kunna
bedöma om det kan medföra några skadliga konsekvenser för barnen att
dessa hörs inför domstolen.

1 det här fallet har enligt Hillerudhs yttrande Gunvor Bexelius samtalat
med barnen sedan parterna lämnat sitt medgivande till det. Gunvor Bexelius
har i sitt yttrande framhållit att föräldrarna och ombuden samtyckt till
åtgärden. Bergfeldt däremot har i sina skrivelser hit förklarat att varken
han eller Sören samtyckt till att barnen hördes. Gunvor Bexelius och
Bergfeldt har alltså lämnat motstridiga uppgifter i den här frågan. Jag
finner inte anledning att genom ytterligare utredningsåtgärder försöka få
klarhet i saken. Vid min bedömning av Gunvor Bexelius handlande utgår
jag från att hon vid samtal med Bergfeldt fått den uppfattningen att denne
samtyckte till åtgärden. Detta överensstämmer också med den anteckning
på dagboksbladet som gjorts den 15 april 1980 om att Gunvor Bexelius haft
samtal med ombuden angående barnens inställelse vid förberedelsen och
att ingen av dessa haft någon erinran.

När det sedan gäller frågan om föräldrarnas inställning till att barnen
hördes så har Gunvor Bexelius inte, såvitt utredningen ger vid handen,
varit i kontakt med någon av föräldrarna före förhandlingen. För min del
anser jag att det hade varit lämpligt att Gunvor Bexelius själv diskuterat
saken med föräldrarna och fått deras synpunkter på om det var tillrådligt
att höra barnen inför domstolen, i all synnerhet som det här var fråga om
ganska små barn. Det hade också varit möjligt för Gunvor Bexelius att
vända sig till någon psykolog eller läkare eller annan lämplig person, som
barnen haft kontakt med, för att få synpunkter i frågan. Jag kan inte finna
annat än att Gunvor Bexelius haft ett alltför klent underlag för att kunna
bedöma om barnen borde höras inför domstolen. Det har alltså enligt min
mening inte varit tillräckligt att tala med ombuden angående barnens
inställelse.

Vad sedan beträffar skälen till att barnen hördes så har Hillerudh i sitt hit
först avgivna yttrande anfört att Gunvor Bexelius, som ett led i sina
strävanden att få så mycket information som möjligt av betydelse i sakfrågan,
hade beslutat fråga parterna om barnen kunde komma med dem till
förhandlingen. Gunvor Bexelius har i sitt yttrande understrukit att förfrågan
till partsombuden angående barnens hörande gjordes med förhoppningen
att ett samtal med barnen skulle kunna leda till att parterna enades.
Hon har vidare anfört att det enligt hennes uppfattning inte är utan betydelse
vad en åttaåring och en tioåring har för syn på sina föräldrar.

Av vad jag tidigare har sagt framgår att hänsyn i möjlig utsträckning skall
tas till barnens vilja i tvister om vårdnad och umgängesrätt. Det hade

emellertid här funnits möjligheter att på annat sätt försöka ta reda på
barnens inställning än att höra dem vid en domstolsförhandling. Trots
detta har barnen hörts inför domstolen. Jag kan inte finna att de skäl som
Gunvor Bexelius har anfört varit starka nog för att motivera denna åtgärd.

När barn skall höras om sin inställning i fråga om vårdnad och umgängesrätt
måste största försiktighet iakttas. Ett sådant samtal ställer stora krav
på den som leder samtalet med barnen. I det här fallet har jag otillräckligt
underlag för att bedöma det sätt på vilket barnen hörts. I protokollet från
förberedelsen finns varken några anteckningar om vilka frågor som ställts
till barnen eller några anteckningar om vad dessa sagt. Att försöka utreda
närmare vad som förekommit anser jag inte meningsfullt. Jag lämnar
därför den saken.

Barnen har hörts vid en förberedelse och samtalet med dem har inte
dokumenterats i protokollet från förhandlingen. Det har därför inte ens
varit praktiskt möjligt att vid huvudförhandlingen lägga fram vad barnen
sagt. Vad dessa uppgett vid förberedelsen kunde således inte utgöra processmaterial.
Enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken skall nämligen dom, om
huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas på vad vid förhandlingen
förekommit. Vad barnen uppgett kunde visserligen ha blivit processmaterial
om målet hade företagits till huvudförhandling i förenklad form i
anslutning till förberedelsen. Det var dock knappast realistiskt att räkna
med en sådan handläggning av målet. Även ur denna synvinkel ter sig
enligt min mening åtgärden att höra barnen inför domstolen diskutabel.

Klagomålen i övrigt angående handläggningen av målet

Förutom vad som förut nämnts anförde Bergfeldt klagomål mot Gunvor
Bexelius i följande avseenden. Sören hade i sin stämningsansökan yrkat att
vårdnaden om barnen interimistiskt skulle överföras till honom. Trots två
förberedelser i målet och flera muntliga påminnelser hade Gunvor Bexelius
under mer än nio månader kategoriskt vägrat att meddela beslut i anledning
av yrkandet. Vid förberedelsen den 4 september 1979 begärde Bergfeldt
att snarast bli tillställd protokollet från förhandlingen och ett beslut i
anledning av det interimistiska yrkandet. Protokollet expedierades enligt
dagboksbladet den 30 oktober 1979 och enligt poststämpel den 31 oktober
1979, dvs. först efter åtta veckor. Vid samma förberedelse yrkade Maria
att tingsrätten skulle inhämta yttrande i vårdnadsfrågan från PBU i Sollentuna.
Sören medgav detta men yrkade oavsett medgivandet ett interimistiskt
beslut i vårdnadsfrågan. 1 ett beslut ålade tingsrätten Maria och Sören
att med hjälp av PBU i Upplands Väsby söka lösa frågan om umgängesrätt
och vårdnad beträffande barnen. När beslutet fattades, fanns det dock inte
någon tvist anhängiggjord vid en allmän domstol om umgängesrättens
omfattning eller i en förvaltningsdomstol om verkställighet av den tidigare
lagakraftvunna domen om umgängesrätt.

Gunvor Bexelius anförde i yttrande över klagomålen följande.

Vid förberedelsen den 4 september 1979 föreslog advokaten Eric Lönnqvist
som företräder modern, att PBU i Upplands Väsby skulle kontaktas.
Bergfeldt och hans huvudman accepterade detta. 1 beslutet ålades parterna
i enlighet med sitt medgivande — så som återgivits under 3 i anmälan - att
med hjälp av PBU söka lösa vårdnads- och umgängesfrågan. Tingsrätten
uppdrog åt PBU att vidtaga erforderliga åtgärder och förklarade målet
vilande. Mannens medgivande ansåg jag självklart innebära att något interimistiskt
beslut i vårdnadsfrågan inte skulle meddelas tills vidare, eftersom
lagakraftvunnet beslut om vårdnaden fanns sedan tidigare mål.

Av tidigare erfarenhet visste jag att PBU kunde ha synpunkter på utformningen
av beslutet. Innan förberedelsen avslutades talade jag med
parterna om att jag ville ha kontakt med vederbörande PBU-läkare före
den slutliga formuleringen av beslutet och att detta kunde ta tid. Ingen
hade något att erinra mot detta. Jag kan inte påminna mig när detta blev
klart men angivet datum kan stämma.

Den av Bergfeldt ingivna stämningsansökan innehåller bl. a. en rubrik
”Lagstiftarens syn på umgängessabotage”. I ansökan fästs stor vikt vid
vad som inträffat vid försök till utövande av umgängesrätten. Umgängesrätten
var sålunda aktuell innan genstämningen gjordes. Det föreföll naturligt
att försök till samförståndslösning därför även skulle omfatta hur
umgängesrätten skulle utövas.

Bergfeldt bemötte remissvaret och anförde därvid bl. a. följande. Påståendet
att Sören medgett att parterna skulle åläggas att lösa vårdnads- och
umgängestvisten med hjälp av PBU var en sanningslös efterhandskonstruktion.
Det syntes uppenbart felaktigt att en domare dröjer åtta veckor
med utskrift och expediering av ett protokoll jämte beslut. Förklaringen att
PBU kunde ha synpunkter på utformningen av beslutet var sanningslös.
Gunvor Bexelius tog inte kontakt med PBU vare sig före eller efter utformningen
av beslutet. Däremot tog PBU i Upplands Väsby kontakt med
henne efter det att beslutet hade expedierats. Det var riktigt att Bergfeldt i
stämningsansökan tagit upp umgängessabotage, eftersom detta utgjorde
grund för omprövning av en lagakraftvunnen dom. Om en förälder stämmer
om ändring av vårdnaden, borde självfallet inte en domare på sätt som
skett i princip så småningom avvisa ansökan och ålägga parterna att lösa
tvisten via PBU. Också Bergfeldt var av den uppfattningen att en samförståndslösning
var det bästa. Gunvor Bexelius hade emellertid inte rätt att
som domare ålägga parter mot deras medgivande att inför något annat
forum lösa en vid domstol anhängiggjord tvist.

JO Wigelius uttalade följande.

I sin stämningsansökan yrkade Sören att interimistiskt beslut skulle
meddelas skyndsamt i bl. a. vårdnadsfrågan. Detta yrkande framställde
Bergfeldt också vid förberedelsen den 4 september 1979. När Bergfeldt vid
förhandlingen gick med på att PBU kopplades in, kunde Gunvor Bexelius
inte utan vidare utgå från att han då avstod från ett interimistiskt beslut i

vårdnadsfrågan. Hon borde givetvis ha frågat Bergfeldt hur han ställde sig
till den saken och hon borde ha antecknat hans inställning i protokollet.

Om föräldrar kan komma överens i fråga om vårdnad och umgängesrätt
är detta naturligtvis i allmänhet bra för både barnen och föräldrarna själva.
Det pågår också sedan flera år i många kommuner försök med att hjälpa
föräldrar i skilsmässa att komma överens i fråga om vårdnaden (se SOU
1979:63 s. 94 ff). Om föräldrarna själva i ett vårdnadsmål enas om att
försöka nå fram till en gemensam uppfattning och därför begär att vidare
handläggning av målet skall anstå en tid, bör domstolen ofta kunna villfara
en sådan begäran. Däremot är det helt klart att en domstol - för att få till
stånd en samförståndslösning - aldrig kan ålägga föräldrar att söka lösa
frågor om vårdnad och umgängesrätt. Gunvor Bexelius borde därför inte
ha meddelat ett så avfattat beslut som det som daterats den 4 september
1979.

Tingsrätten har i det nyssnämnda beslutet förklarat målet vilande att på
anmälan av part återupptagas till handläggning. Jag vill i anledning härav
säga följande. Även om det ibland kan vara lämpligt att låta vidare handläggning
av ett indispositivt tvistemål anstå, t. ex. för att parterna i ett
vårdnadsmål vill försöka komma fram till en överenskommelse, bör dock
rätten inte låta målets återupptagande bli beroende av anmälan av part.
Rätten avhänder sig då i viss mån ledningen av processen. Det är enligt
min mening mera lämpligt att rätten förelägger parterna viss tid, inom
vilken de har att inkomma med besked i saken och att rätten - om något
sådant besked inte lämnas - fortsätter handläggningen av målet.

Bestämmelser om protokoll finns i 6 kap. rättegångsbalken och i protokollskungörelsen.
Enligt 6 kap. 8 8 rättegångsbalken skall ett protokoll
över en förhandling få sin slutliga avfattning innan förhandlingen avslutas.
När protokollet är uppsatt, skall ordföranden på protokollet göra en anteckning
om detta. Av 9 § protokollskungörelsen framgår att ett protokoll
över en förhandling om möjligt skall sättas upp efter hand som förhandlingen
fortgår samt att, om så inte kan ske utan att minnesanteckningar förs.
protokollet skall sättas upp med ledning av dessa snarast möjligt efter
förhandlingens slut.

Uppenbarligen har tingsrättens protokoll den 4 september 1979 satts upp
i slutet av oktober, alltså omkring åtta veckor efter förhandlingen. Ett så
långt dröjsmål kan knappast i något fall anses godtagbart. I det här fallet
var det beslut som var upptaget i protokollet kortfattat och kan inte ha
vållat några svårigheter av betydelse vid utformningen. Inte heller kan
dröjsmålet motiveras av att Gunvor Bexelius önskade ta kontakt med
PBU. Om det från början står klart att det behövs tid för att avfatta ett
beslut, bör givetvis förhandlingen avslutas utan att man fingerar att ett
beslut meddelas. I stället bör parterna underrättas om att beslutet kommer
att meddelas vid den senare tidpunkt då det kan beräknas vara avfattat.
Också i det nu behandlade hänseendet har alltså Gunvor Bexelius förfarit
felaktigt.

Sammanfattningsvis anförde JO Wigelius följande.

Som framgått är jag i flera avseenden kritisk mot handläggningen av
målet. Allvarligast ser jag på det förhållandet att Gunvor Bexelius vid en
förberedelse hört de två barnen utan att ha skaffat sig ett tillräckligt
underlag för att bedöma om det över huvud taget var lämpligt att höra
barnen inför domstolen och - enligt min mening — utan att ha tillräckligt
starka skäl för en sådan åtgärd. Jag finner emellertid inte anledning att
företa något ytterligare i saken utan stannar vid den kritik som jag här har
uttalat.

Utredning i mål angående vårdnad om barn när föräldrarna är ense

JO Wigelius meddelade den 12 december 1980 följande beslut i ett
initiativärende.

BAKGRUNDEN TILL JO:S INITIATIV

Bestämmelser om vårdnaden om barn finns i 6 kap. föräldrabalken. I 7
och 8 §§ föreskrivs följande.

7 §

Stå barn under vårdnad av bägge föräldrarna och vilja föräldrarna eller
en av dem att vårdnaden icke längre skall tillkomma dem gemensamt, har
rätten på talan av endera att förordna vem av dem som skall ha vårdnaden
om barnen eller, om ej alla barnen böra stå under den enes vårdnad, hur de
skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna ense, skall rätten besluta
i överensstämmelse med vad de önska, om det ej är uppenbart stridande
mot barnens bästa. I annat fall beslutar rätten efter vad som finnes skäligt
med hänsyn till barnens bästa. Finnes med hänsyn till barnens bästa
uppenbart att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna
anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, skall rätten tillika
förordna angående vårdnaden om barnen. Härvid äger första stycket motsvarande
tillämpning. Äro föräldrarna ense om att vårdnaden skall tillkomma
dem gemensamt, skall dock rätten besluta i överensstämmelse därmed,
om det ej är uppenbart stridande mot barnens bästa.

8 §

Står barn under vårdnad av endast den ene av föräldrarna, skall rätten
på talan av den andre överföra vårdnaden till honom, om det finnes skäligt
med hänsyn till barnets bästa. Äro föräldrarna ense om att vårdnaden skall
överföras till den andre eller att vårdnaden skall tillkomma dem gemensamt,
skall rätten på talan besluta i överensstämmelse därmed, om det ej är
uppenbart stridande mot barnets bästa.

Som framgår av de återgivna bestämmelserna skall alltså domstolen, när
föräldrarna är ense om hur vårdnadsfrågan skall lösas, följa föräldrarnas
överenskommelse, om det inte är uppenbart stridande mot barnens bästa.
Det här aktuella ärendet gäller frågan vilket underlag domstolen bör ha för
att kunna bedöma om föräldrarnas överenskommelse kan läggas till grund
för avgörandet.

Frågan har tidigare behandlats av JO i ett ärende som gällde hur domstol
borde gå till väga i mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad, som
anhängiggjorts genom gemensam ansökan. JO Alfred Bexelius uttalade
bl. a. följande (JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 28 ff).

En ändamålsenlig ordning synes vara. att rätten, när ansökan av

förevarande slag inkommer, underrättar barnavårdsnämnden härom och
om att rätten efter viss tid - förslagsvis 10-14 dagar - kommer att
företaga målet till avgörande, om icke nämnden eller företrädare för denna
dessförinnan med angivande av skälen härför påkallar utredning av vårdnadsfrågan.
Med en sådan ordning skulle nämnderna i de flesta fall icke
behöva avge något yttrande. Systemet skulle medföra endast ringa besvär
för nämnderna och samtidigt innefatta tillräcklig säkerhet för att utredning
av vårdnadsfrågan icke försummas i de fall, där sådan utredning är påkallad
med hänsyn till vad som är känt för barnavårdsnämnden.

En dylik form för samarbete mellan domstolar och barnavårdsnämnder i
hithörande vårdnadsfrågor behöver icke medföra något nämnvärt dröjsmål
med avgörandet eller eljest medföra olägenheter för makarna och framstår
därför såsom önskvärd. I de fall, då rätten efter dylik kontakt med nämnden
erhåller besked från denna av sådan beskaffenhet, att inhämtande av
formligt yttrande från nämnden synes aktuellt, torde rätten i allmänhet,
innan den beslutar i saken, böra — på sätt advokatsamfundets styrelse
förordat — höra makarna rörande de från nämnden lämnade uppgifterna.

Några föreskrifter om skyldighet för domstol att på angivet sätt taga
kontakt med barnavårdsnämnd torde icke behöva utfärdas. Det bör alltså
enligt min mening alltjämt ankomma på varje domstol att, alltefter förhållandena
inom dess verksamhetsområde, vidtaga de åtgärder - i form av
samråd med barnavårdsnämnderna eller på annat sätt — som finnas erforderliga
för domstolens bedömning huruvida överenskommelse i vårdnadsfråga
är uppenbart stridande mot barnets bästa.

Under utredningen hos JO av ett klagomål, som gällde handläggningen
av ett ärende angående upphörande av samhällsvård, upplyste Stockholms
socialförvaltning att Stockholms tingsrätt endast i undantagsfall beredde

förvaltningen tillfälle att påkalla vårdnadsutredning i sådana fall då föräldrar
gemensamt ansökt om överflyttning av vårdnaden om deras barn eller
när de i samband med skilsmässa enats om vem som skulle ha vårdnaden.

Med anledning av vad som sålunda uppgivits beslöt JO Wigelius att från
Stockholms tingsrätt infordra en redogörelse för tingsrättens praxis på
förevarande område och för de överväganden som låg till grund för denna
praxis.

REMISSYTTRANDEN

Lagmannen i Stockholms tingsrätt, Carl-Anton Spak, inkom den 5 oktober
1979 med eget yttrande jämte en av tingsfiskalen Lars Brolin upprättad
promemoria angående tingsrättens praxis. I Brolins promemoria anfördes
att tingsrätten för närvarande beredde socialförvaltningen tillfälle att yttra
sig endast i sådana mål och ärenden där det på grund av handlingarnas
innehåll eller eljest framgick att det fanns anledning att ifrågasätta lämpligheten
av att vårdnaden överflyttades till någon av parterna.

Ärendet remitterades därefter till socialdelegerade i Stockholms kommun,
som överlämnade och såsom svar på remissen åberopade ett tjänsteutlåtande
av avdelningschefen Kåge Karlsson och chefen för familjevårdsbyrån
Birgitta Traung. 1 utlåtandet anfördes följande.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att socialförvaltningen finner
det önskvärt att underhandsförfrågningar sker även från tingsrätten i
Stockholm, att merarbetet för förvaltningen skulle bli obetydligt och sannolikt
kompenseras i viss mån av att andra arbetsinsatser därigenom skulle
kunna undvikas samt att det ej gått att klarlägga hur tingsrättens uppfattning
om förvaltningens negativa inställning uppkommit.

Stockholms tingsrätt bereddes sedan tillfälle att yttra sig på nytt i ärendet.
Yttranden från Spak inkom den 6 maj och den 29 oktober 1980. I det
senare yttrandet upplyste Spak att det inom tingsrätten utarbetats ett
förslag till tillvägagångssätt vid inhämtande av yttrande från barnavårdsnämnden
i Stockholm. (Förslaget var fogat som bilaga 1 till yttrandet.)
Yttrande över förslaget hade avgetts av socialförvaltningens familjerättssektion.
Enligt Spak syntes det i och för sig föreligga möjlighet för Stockholms
tingsrätt att nu genomföra förslaget med vissa ändringar som föreslagits
av familjerättssektionen. Spak anförde vidare följande.

Jag har emellertid under sommaren 1980 inhämtat uppgifter från tingsrätterna
i Stockholms län angående deras praxis i motsvarande sammanhang.
De uppgifter som lämnats har inte haft den naturen, att jag finner det
möjligt att lämna en mera precis redogörelse för hur det går till i de olika
tingsrätterna utan jag nöjer mig med nedanstående sammanfattning.

Sammanfattningsvis blir resultatet att ett antal tingsrätter lämnar meddelanden
till barnavårdsnämnd om alla mål (ärenden) som rör vårdnad, ett
antal lämnar meddelanden om mål som anhängiggjorts genom gemensam
ansökan, ett antal endast rörande mål som blott avser vårdnad samt ett
antal aldrig, om inte i något enstaka undantagsfall särskild omständighet
skulle föranleda kontakt med nämnden. Det bör tilläggas, att det förekommer
att praxis är olika mellan olika domare inom viss tingsrätt samt att de
ovan angivna handlingssätten inte alltid följs, när barnavårdsnämnd utom
tingsrättens område är inblandad.

Vid sammanträffande den 18 oktober 1980 med lagmännen i tingsrätterna
i Stockholms län, vid vilket även ordföranden i Sveriges Domareförbund
var närvarande, redogjorde jag för ovanstående praxis. Den allmänna
meningen bland de närvarande var att det är olyckligt att alla tingsrätter i
landet inte tillämpar samma rutiner på detta område och att det vore bäst,
om det fanns författningsbestämmelser som föreskrev hur tingsrätterna
skall göra. Särskilt olyckligt ansågs det vara, om tingsrätterna inom ett
visst område - t. ex. som i storstockholmsområdet - inte tillämpar samma
rutiner, eftersom olika nämnder inom området kan vara inblandade i ett
och samma mål.

Ingen av de andra tingsrätterna ville för närvarande ändra den rutin som
just den tingsrätten tillämpade. Från något håll framhölls, att det kunde
vara skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om det kan finnas anledning
att ta bort skyldigheten enligt 6 kap 7 5 föräldrabalken för rätten att pröva,
om en överenskommelse om vårdnad uppenbart strider mot barnens bästa.
Skälet för detta skulle närmast vara att sådan prövning i praktiken är svår
eller rent av omöjlig att genomföra på tillfredsställande sätt i det stora
flertalet mål. Det sades också, att på de tingsrätter, där meddelande
regelmässigt går till barnavårdsnämnd, nämnden hade reagerat endast i
ytterst få fall och på någon tingsrätt aldrig. 1 fall då nämnd hade reagerat
hade det också hänt att nämnden lite senare, förmodligen efter viss kontroll,
förklarat sig vara med på vad som överenskommits om vårdnad. Det
kunde därför ifrågasättas, om arbetet med översändande av meddelanden
motsvarade en tillräcklig nytta. Därtill kommer att barnavårdsnämnd har
möjlighet att tillämpa barnavårdslagens bestämmelser, när nämnden underrättas
om domstols beslut om vårdnad och nämnden finner särskilda
skäl föreligga för ingrepp.

För Stockholms tingsrätts del skulle ett genomförande av det förslag
som avses med bilaga 1 medföra ett inte så litet merarbete och dra med sig
en del kostnader och tidsspillan. Jag anser mig därför för närvarande - i
avbidan på justitieombudsmannens ställningstagande i nu förevarande
ärende - inte böra rekommendera de avdelningar som handlägger familjemål
att redan nu genomföra den med förslaget avsedda underrättelsemetoden.
Jag vidhåller min i mitt yttrande 1979-10-03 framförda mening att
regeringen bör bestämma, om barnavårdsnämnd i princip skall beredas
tillfälle att framställa önskemål om vårdnadsutredning i mål och ärenden
som rör vårdnad av barn. Jag vill dock gärna, efter samråd med de tre
chefsrådmän som har familjemål på sina avdelningar, nämligen Ella
Köhler, Birgitta Egenvall och Torsten Pehrsson, tillägga att om justitieombudsmannen
anser att Stockholms tingsrätt skall införa det system som
avses med bilaga 1 så gör tingsrätten det så snart den får besked därom.

Yttrandena från Spak översändes för kännedom till socialdelegerade i
Stockholms kommun.

UTTALANDEN I FÖRARBETEN M. M.

Bestämmelserna i föräldrabalken om vårdnad ändrades genom en lag,
som trädde i kraft den 1 januari 1977. Den nya lagstiftningen innebar bl. a.
att möjlighet infördes för frånskilda makar att behålla den gemensamma
vårdnaden om sina barn även efter skilsmässan.

I den proposition vari förslag till ändringarna av föräldrabalkens regler
om vårdnad lades fram anförde departementschefen följande i fråga om
domstols utredning i vårdnadsfrågor (prop. 1975/76:170 s. 150).

Såväl i skilsmässosituationen som i övriga fall när beslut skall meddelas i
en vårdnadsfråga ankommer det på domstolen att ta ställning till vilken
utredning som behövs. Är parterna ense om hur vårdnaden skall ordnas,
bör dock några större krav på utredning inte ställas. Sålunda torde domstolen
endast i undantagsfall behöva kontakta barnavårdsnämnden.

I en motion, som väckts med anledning av propositionen, framhölls att
vägledande för domstolarnas bedömning av vårdnadsfrågor alltjämt skulle
vara att barnens bästa tillgodosågs och att föräldrarnas personliga önskemål
inte fick gå ut över barnen. Enligt motionen borde denna grundsats
komma till ett klarare uttryck i lagtexten än vad som föreslogs i propositionen.
Vidare anfördes att den föreslagna regeln om gemensam vårdnad
närmast gav en anvisning om att föräldrarnas vilja och önskemål vägde
tyngst. Endast om gemensam vårdnad ”uppenbart” stred mot barnens
bästa kunde rätten avvika från vad föräldrarna önskade. 1 motionen förordades
därför att i bestämmelserna om gemensam vårdnad i 6 kap. 7 och
8 §§ föräldrabalken orden ”ej är uppenbart stridande mot barnens bästa”
ersattes med ”finnes skäligt med hänsyn till barnens bästa”.

Lagutskottet, som behandlade propositionens förslag om ändring i
föräldrabalken, uttalade följande i anledning av motionen (LU 1975/76: 33
s. 88 0.

Utskottet vill till en början peka på att uttrycket ”uppenbart stridande
mot barnens bästa” i gällande rätt används när föräldrar är ense om att den
ene föräldern skall ha vårdnaden om barnen. Med det angivna uttryckssättet
har lagstiftaren velat markera att det kan antas att i allmänhet den
ordning varom föräldrarna enats är till barnets fördel och att domstolen
därför bör följa föräldrarnas önskningar. Den prövning som rätten gör är i
dessa fall relativt summarisk. Som regel torde domstolen nöja sig med att
underrätta barnavårdsnämnden om föräldrarnas ansökan, varefter domstolen,
om nämnden inte inom viss angiven tid begär att en utredning skall
göras, beslutar i enlighet med ansökningen.

Utskottet vill vidare erinra om att det av motionärerna föreslagna uttrycket
”skäligt med hänsyn till barnens bästa” f. n. används när föräldrarna är
oense om vårdnaden och en som regel mer ingående barnavårdsnämndsutredning
kommer till stånd. Enligt utskottets mening talar såväl praktiska
som processekonomiska skäl mot att införa en sådan ordning för fall, där
föräldrarna är ense om gemensam vårdnad. Många föräldrar skulle säkerli -

gen uppleva en utredning som stötande, och det finns en inte obetydlig risk
för att föräldrarna under utredningens gång skulle komma i sådan konflikt
med varandra att en gemensam vårdnad omöjliggörs. Även om utskottet i
och för sig har förståelse för motionärernas synpunkter om vikten av att
ba.nens bästa tillgodoses kan utskottet med hänsyn till det anförda inte
finna att det finns skäl att, när föräldrarna är ense om gemensam vårdnad,
göra en mer fullständig utredning än när föräldrarna är ense om att endera
av dem skall ha vårdnaden. I den mån motionärerna inte avsett att det
skulle göras en mer fullständig utredning innebär deras förslag att uttrycket
”skäligt med hänsyn till barnens bästa” kommer att i samma lagrum
tillämpas i olika betydelse. Detta anser utskottet inte godtagbart.

På grund av det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionen. Utskottet
förutsatte dock att den praxis som utbildats hos domstolarna när det
gällde att underrätta barnavårdsnämnden också skulle tillämpas vid ansökan
om gemensam vårdnad.

Utredningen om barnens rätt överlämnade hösten 1979 delbetänkandet
(SOU 1979: 63) ”Barnets rätt 2. Om föräldraansvar m. m.” Kommittén tog
i betänkandet upp reglerna om vårdnad, umgängesrätt och överflyttning av
barn. Kommittén föreslog en ny lagbestämmelse som angav i vilken män
domstolen skulle höra socialnämnden innan den avgjorde mål och ärenden
om vårdnad eller umgängesrätt. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle
rätten, innan mål och ärenden angående vårdnad eller umgängesrätt avgjordes,
höra socialnämnden i den kommun där barnet var kyrkobokfört.
Var föräldrarna ense i frågan kunde rätten enligt förslaget i stället bereda
nämnden tillfälle att yttra sig.

Som motiv till den föreslagna paragrafen anfördes i betänkandet bl. a.
följande. Antagandet att ”föräldrarna vet bäst” borde inte tillmätas fullt så
stor betydelse som f. n. I de fall föräldrarna kommit överens om gemensam
vårdnad kunde dock i allmänhet antas att barnets bästa tillgodosetts. Det
föreslogs därför att någon domstolsprövning inte skulle behövas i dessa
fall. Även när föräldrarna kommit överens om att upplösa den gemensamma
vårdnaden eller att vårdnaden skulle överföras från den ene föräldern
till den andre fick man i allmänhet förutsätta att barnets bästa vägts in i
uppgörelsen. Det fanns emellertid situationer när man kunde misstänka att
omtanken om barnet vägdes mot och underordnades föräldrarnas intressen
och rättigheter. Det var inte tillfredställande att överenskommelser mellan
föräldrarna om ändringar i fråga om vårdnad i princip undantagslöst godtogs
av domstol utan att det gjordes någon utredning av att barnets bästa
tillgodosetts i sammahanget. Det borde alltså enligt kommittén läggas ett
större ansvar på domstolen för att barnets bästa inte skulle åsidosättas i
dessa fall.

Förslaget har remissbehandlats och övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

JO:S SYNPUNKTER

En domstol skall vid avgörandet av en vårdnadsfråga beakta barnets
bästa. Är föräldrarna överens om hur vårdnadsfrågan skall lösas, skall
domstolen i princip följa föräldrarnas överenskommelse. Vad föräldrarna
enats om skall dock frångås av domstolen om den finner att överenskommelsen
är uppenbart stridande mot barnets bästa. Lagen bygger alltså på
uppfattningen att föräldrarnas överenskommelse i allmänhet är till barnets
fördel. Man torde säkert kunna utgå från att det också i praktiken i flertalet
fall förhåller sig så att vad föräldrarna kommit överens om är bäst för
barnet. Man får emellertid räkna med att det finns fall där föräldrarnas
intressen kommit i första hand så att barnets bästa inte blivit tillgodosett.

Det torde i regel inte vara möjligt för en domstol att enbart med ledning
av ingivna handlingar bedöma om en överenskommelse i en vårdnadsfråga
är uppenbart stridande mot barnets bästa. I vilken utsträckning bör då
domstolen skaffa sig ytterligare underlag för att kunna bedöma vårdnadsfrågan?
Det kommer knappast i fråga att domstolen föranstaltar om någon
mera ingående utredning när föräldrarna är ense. Om domstolen skall göra
en verklig prövning av vårdnadsfrågan, bör det å andra sidan inte vara så
att domstolen alltid utan vidare följer föräldrarnas överenskommelse. Ett
lämpligt sätt att få ett visst underlag för prövningen är att iaktta den
ordning som JO Bexelius rekommenderat och som också lagutskottet
senare har anslutit sig till. Även förslaget från utredningen om barnens rätt
bygger på denna lösning.

Det är naturligtvis mindre tillfredsställande att domstolarnas praxis varierar
i den utsträckning som framgår av vad Spak yttrat. Ett sätt att få en
enhetlig handläggning i mål av här aktuellt slag är givetvis att man inför
uttryckliga författningsbestämmelser i saken. Frågan om behovet av sådana
bestämmelser är f. n. föremål för överväganden inom justitiedepartementet.
Något initiativ från min sida är därför inte behövligt. En kopia av
mitt beslut bör dock översändas till departementet för kännedom.

I avvaktan på resultatet av övervägandena inom justitiedepartementet
bör enligt min mening Bexelius uttalanden vara vägledande för domstolarna
i sådana mål angående vårdnad där föräldrarna är ense. Särskilt angeläget
anser jag det vara att det av honom rekommenderade förfaringssättet
iakttas i de fall där föräldrarna är överens om att vårdnaden skall överföras
från den ene till den andre.

Även i vissa andra mål och ärenden enligt föräldrabalken kan det vara
lämpligt att förfara på samma sätt. Jag tänker då främst på sådana fall där
den av föräldrarna som har vårdnaden om ett barn har avlidit och den
andre föräldern ansöker om att få vårdnaden (6 kap. 10 § andra stycket
föräldrabalken; jfr mitt beslut i ärende dnr 539-1976). Också när rätten
skall besluta om umgängesrätt kan det någon gång vara lämpligt att använda
det angivna förfaringssättet.

Det kan anmärkas att Stockholms tingsrätt enligt uppgift fr. o. m. februari
1981 bereder barnavårdsnämnd tillfälle att yttra sig i flertalet mål och
ärenden som gäller vårdnad om barn.

Vissa övriga ärenden

Information angående fullföljd av talan mor dom

En tingsrätt höll på morgonen den 1 april 1981 sammanträde i ett mål
enligt lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden. Sedan sammanträdet
avslutats underrättades parterna om att dom i målet skulle avkunnas
kl. 14.00 samma dag. Domen avkunnades vid sistnämnda tidpunkt i parternas
frånvaro.

H., som var svarande i målet anförde klagomål hos JO av innebörd att
han inte blivit upplyst om att han hade så kort tid som en vecka på sig för
ett överklagande.

Från domaren i målet inhämtades bl. a. följande upplysningar. 1 samband
med att han vid en förhandlings avslutande tillkännager tidpunkten
för domens avkunnande brukar han alltid upplysa parterna om hur dessa
skall gå till väga för att överklaga domen och om vilka tidsfrister som
gäller. Han kan emellertid inte minnas om han gjort så i detta mål.

1 beslut den 27 maj 1981 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

I ett tvistemål skall part, som önskar vädja mot tingsrätts dom, hos
rätten anmäla vad inom en vecka från den dag då domen gavs. Sista dagen
för vadeanmälan mot den nu ifrågavarande domen var således den 8 april
1981.

När domstol avkunnar en dom skall den samtidigt meddela fullföljdshänvisning
(17 kap. 9 § 5 st. rättegångsbalken). Några bestämmelser om att
domstolen skall informera parterna om gällande fullföljdsregler i samband
med att domstolen tillkännager vid vilken tidpunkt dom i målet kommer att
avkunnas föreligger ej. Enligt min mening är det emellertid - särskilt då
fråga är om ett tvistemål, där det så snart som inom en vecka från domens
dag skall ske vadeanmälan - lämpligt att domstolen redan i samband med
nyssnämnda tillkännagivande lämnar parterna upplysningar om vad som
gäller i fullföljdshänseende. På många håll torde det också vara praxis att
information av aktuellt slag regelmässigt lämnas. Under alla förhållanden
har något formellt fel inte begåtts i detta fall.

Rättelse av tvistemålsdom

Vid JO Wigelius inspektion av en tingsrätt uppmärksammades i ett
tvistemål ett beslut om rättelse enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken. Genom
rättelsen ökade kostnaden för ena partens rättshjälp till följd varav
även den andra partens återbetalningsskyldighet gentemot statsverket ökade.
Rättelsen hade antecknats på rättens domsexemplar i domboken och i
akten. Av dagboksbladet framgick att beslutet om rättelsen hade expedierats
till parterna och deras ombud.

JO Wigelius uttalade bl. a. följande i inspektionsprotokollet.

Rättelse varom här är fråga kan enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken ske
först sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig. Rättelsen skall antecknas
bl. a. på utskrift av domen, där så ske kan. I förevarande fall saknas
anteckning om att parterna beretts tillfälle till yttrande. Vidare borde
tingsrätten — till undvikande av att felaktiga domar cirkulerar — ha infordrat
de till parterna expedierade domarna.

Rättelse av brottmålsdom

Vid JO Wigelius inspektion av en tingsrätt uppmärksammades följande.

I ett mål yrkade åklagaren ansvar å bl. a. L. för stöld. Tingsrätten (en
tingsfiskal jämte nämnd) företog målet såvitt avsåg L. till huvudförhandling
den 7 november 1979. Rätten beslutade då att dom skulle meddelas
genom att hållas tillgänglig på rättens kansli den 21 november 1979. I dom
den dagen fälldes L. till ansvar för stöld. I domen angavs påföljden till
böter. Domen expedierades till åklagaren samt till L. och dennes offentlige
försvarare samma dag som den meddelades. Handlingarna i akten gav vid
handen att påföljdsfrågan därefter blev föremål för tingsrättens uppmärksamhet.
Av dagboksbladet framgick att tingsrätten den 4 december 1979
till L. expedierade föreskriven underrättelse till villkorligt dömd och per
telefon meddelade rikspolisstyrelsen att domen skulle rättas. Tingsrätten
upprättade den 7 december 1979 ett protokoll med beslut om rättelse av
domen. Beslutet hade följande lydelse.

I tingsrättens dom 1979-11-21, DB 248. har av förbiseende, såväl på
sidan 1 under brottspåföljd som på sid. 4 under DOMSKÄL, utelämnats
”villkorlig dom”. Sålunda skall på sidan 1 under brottspåföljd rätteligen
stå ”1. Villkorlig dom 2. Dagsböter femtio (50) å trettio (30) kr” samt på
sidan 4 under DOMSKÄL ”villkorlig dom och ett relativt högt åsatt
bötesstraff’.

Rättelse av felskrivning skall göras i domboken och i övrigt av domsutskrifter
enligt vad som sägs därom i 30 kap. 13 § rättegångsbalken.

Med anledning av de gjorda iakttagelserna infordrades yttrande från
tingsrätten.

I beslut den 30 januari 1981 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

En domstol får inte ompröva domar och beslut, man meddelat, som är
av sådan karaktär att de vinner rättskraft om de inte överklagas. Av
instansordningen följer att omprövning skall ske i högre instans. Rättegångsbalken
ger dock en domstol vissa möjligheter att rätta smärre felaktigheter
i domar och beslut.

För brottmålens del framgår detta av 30 kap. 13 § rättegångsbalken Där
stadgas i första stycket att rätten — om den på grund av anmärkning eller
eljest finner att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning eller
annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet — får meddela
beslut om rättelse sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig.

De intressen som ligger bakom rättskraftsinstitutet och instansordningen
bör enligt min mening medföra att bestämmelsen tolkas och tillämpas
restriktivt. Avfattningen av bestämmelsen ger närmast det intrycket att det
är lapsusbetonade misstag som avses, såsom felaktiga namn, felaktiga
datum, felaktiga belopp etc. Är felet av större omfattning eller mera
ingripande torde inte rättelse kunna ske. (Jfr. Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken
s. 202.) Har rätten förbisett ett lagstadgande eller tillämpat ett
lagstadgande felaktigt torde inte heller rättelse få ske 1 sådana fall skulle
det ju bli fråga om en omprövning i samma instans.

Utredningen i ärendet har inte gett annat vid handen än att tingsrätten
vid överläggningen bestämde påföljden till villkorlig dom jämte böter. Den
dom som sedermera uppsattes kom dock endast att uppta böter i påföljdsdelen.
Det rörde sig alltså inte om felaktig rättstillämpning, utan om ett fel
vid avfattningen av domen.

Ett avfattningsfel torde normalt kunna bli föremål för rättelse. Frågan är
emellertid om inte ett avfattningsfel beträffande påföljden ibland kan vara
så ingripande, att ett rättelsefall inte bör anses föreligga. Denna fråga får
bedömas från fall till fall med beaktande av omständigheterna. Det kan
finnas anledning att därvid ta särskild hänsyn till parternas inställning. Det
torde f. ö. höra till ovanligheterna att dylika fe! uppstår. Iakttas tillbörlig
noggrannhet, är det uteslutet att den beslutade påföljden inte blir riktigt
redovisad i domen.

I det nu aktuella fallet gällde det att genom rättelse tillfoga villkorlig
dom. Ingen av parterna hade något att erinra häremot. Den tilltalade torde
också ha haft viss anledning att räkna med påföljden villkorlig dom. Denna
påföljd får rent allmänt anses som föga ingripande för den dömde. Med
hänsyn härtill finner jag inte skäl att kritisera tingsrätten för att rättelseförfarandet
tillgreps i fallet.

Domstols kontroll och redovisning i dom av frihetsberävanden

Vid JO Wigelius inspektion av en tingsrätt iakttogs följande.

1 ett mål dömdes L. den 8 november 1979 för vissa brott till skyddstillsyn.
I domen antecknades under rubriken ”YRKANDEN" att L. med
anledning av misstanke om brott som prövats genom domen varit berövad
friheten såsom anhållen från den 6 juli 1979 kl 16.00 till den 9 juli kl. 11.00.
Vid kontakt med åklagarmyndigheten framkom att L. därutöver varit
berövad friheten såsom anhållen under tiden den 11 maj 1979 kl. 00.20—
den 14 maj 1979 kl. 12.00. Det i domen antecknade frihetsberövandet
framgick av en av de två stämningsansökningar beträffande L. som förelåg
i målet. Frihetsberövandet i maj 1979. som hänförde sig till gärning upptagen
i den andra stämningsansökningen, hade emellertid inte angivits i
denna. Frihetsberövandet framgick dock av personalbladet i förundersökningsprotokollet
beträffande L.

JO Wigelius uttalade bl. a. följande i inspektionsprotokollet.

I anslutning till bestämmelsen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande
i 33 kap. 5—8 §§ BrB har i ”Bestämmelser om avfattning av dom
och slutligt beslut i brottmål vid tingsrätt" bland annat föreskrivits att
straffprocessuella frihetsberövanden, som kan bli tillgodoräknade i en
senare dom, skall redovisas i anslutning till yrkandena i domen, därvid
arten av och tiden för frihetsberövandet skall anges, samt att det i dessa
situationer på första sidan av domen under rubriken "Frihetsberövande”
skall hänvisas till uppgiften om frihetsberövandet. Redovisningen i domen
utgör en väsentlig förutsättning för att en riktig tillämpning av avräkningsreglerna
sker i en framtida dom. Det är enligt min mening av vikt att
domstolen därvid inte enbart förlitar sig på de uppgifter om eventuella
frihetsberövanden, som finns antecknade i stämningsansökan i målet utan
domstolen bör kontrollera om det personblad. som ingår i förundersökningsprotokollet
beträffande den tilltalade, innehåller några uppgifter härom.
Skulle uppgifterna i stämningsansökan och personbladet inte överensstämma
bör naturligtvis besked inhämtas från åklagaren om vilka uppgifter
som är riktiga.

Tingsrätt har i samband med att beslut meddelats om vårdnad under
betänketid förbjudit vårdnadshavaren att föra eller låta föra barnen från
Sverige

1 ett mål om äktenskapsskillnad m. m. beslutade en tingsrätt (tingsfiskalen
W.) att hustrun under betänketiden skulle ha vårdnaden om makarnas
två barn. 1 beslutet uttalade tingsrätten också att hustrun inte utan ändring
i beslutet fick föra eller låta föra något av barnen från Sverige.

Sedan saken kommit till JO:s kännedom, upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria som tillställdes tingsrätten med begäran

om yttrande beträffande vilka överväganden som legat till grund för beslutet
att förbjuda vårdnadshavaren att föra eller låta föra barnen från Sverige 1

avgivet yttrande anförde W. sammanfattningsvis följande.

Vid förberedelsen som föregick beslutet framgick att båda föräldrarna i
och för sig var lämpliga att handha vårdnaden. W. kom emellertid fram till
att den bästa lösningen vore om modern fick vårdnaden samtidigt som en
väl fungerande kontakt mellan barnen och fadern kunde upprätthållas. Vid
förberedelsen framförde mannen, som bestred att hustrun skulle få vårdnaden,
att hustrun umgicks flitigt med en kanadensisk man och att hon hade
långt framskridna planer på att bosätta sig i Canada. Då detta skulle vara
en mycket sämre lösning för barnen bestämde sig W. för att meddela
förbudet för att därigenom garantera att barnen kunde träffa fadern. W.
hade hela tiden barnens bästa inför ögonen. Han var emellertid samtidigt
medveten om att förbudet kunde kollidera med den grundlagsfästa rätten
att lämna landet.

1 beslut den 15 oktober 1980 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Någon möjlighet för domstol att inskränka vårdnadshavares rätt att
bestämma vistelseort för barnet i avsikt att säkerställa andra makens
umgängesrätt torde inte finnas. Sådana omständigheter som de som legat
till grund för förordnandet i detta fall får i stället beaktas på vanligt sätt när
rätten tar ställning i vårdnadsfrågan.

Fråga om tingsrätts åtgärder i samband med att bodelningshandling ingivits
i boskillnadsmål

Vid JO Wigelius inspektion av en tingsrätt antecknades i inspektionsprotokollet
följande.

Enligt 9 kap. 9 § giftermålsbalken skall under eller efter boskillnaden
uppteckning ske av vardera makens tillgångar och skulder sådana de var
när ansökningen om boskillnad gjordes. Genom rättens försorg skall kungörelse
om ansökningen och om att boskillnad beviljats införas i vissa
tidningar (15 kap. 21 § giftermålsbalken). Vid genomgången av boskillnadsmålen
uppmärksammades att sökandena i vissa fall i samband med att
ansökning om boskillnad ingavs till rätten bifogade - förutom bouppteckning
- även bodelningshandling. I ett fall ingavs en handling betecknad
”Boupptecknings- och bodelningsinstrument”. 1 samtliga dessa fall intogs
bodelningshandlingen av tingsrätten i avhandlingsprotokollet enligt bestämmelserna
i 26 § protokollskungörelsen (1971:1066) varjämte kungörelse
om den ingivna bodelningshandlingen infördes i de tidningar som omnämns
i 13 kap. 15 § giftermålsbalken. Sökandena drabbades således i
dessa fall av kostnader för annonsering vid två olika tillfällen i ett och
samma boskillnadsmål, nämligen först i samband med att boskillnaden

4 Riksdagen 1981182. 2 samt. Nr I

beviljades och sedan som resultat av att bodelningshandling ingetts till
rätten.

JO Wigelius uttalade följande i inspektionsprotokollet.

Även om tingsrättens åtgärder i samband med att bodelningshandlingarna
ingivits i och för sig kan sägas vara formellt riktiga, kan det ifrågasättas
om sökandena genom att inge dessa handlingar i boskillnadsmålet
avsett att kungörelse därom skulle utfärdas enligt 13 kap. 15 § giftermålsbalken
med de extra kostnader detta förde med sig. Det ligger nära till
hands att tro att bodelningshandlingarna mera av en händelse och utan
tanke på stadgandet i 13 kap. 15 § giftermålsbalken kommit att ingivas
tillsammans med bouppteckningen. Enligt min mening borde tingsrätten ha
tagit kontakt med sökandena för att efterhöra avsikten med bodelningshandlingens
ingivande. Därigenom kunde kanske makarna ha besparats
kostnaden för en kungörelse.

Kontroll av ställföreträdares behörighet

Lars G. Svensson ingav i egenskap av ställföreträdare för juristfirman
Lars G. Svensson KB en ansökan om betalningsföreläggande till en tingsrätt.
Tingsrätten utfärdade senare ett föreläggande om komplettering av
ansökningen avseende fullmakt i original för Svensson samt registreringsbevis
beträffande bolaget. Därefter inkom ett registreringsbevis som utvisade
att Svensson var firmatecknare för kommanditbolaget.

I en skrivelse till JO hemställde Svensson med hänvisning till bestämmelsen
i 11 kap. 4 § rättegångsbalken att JO skulle uttala sig angående det
lämpliga i att inkräva registreringsbevis i ett fall som detta.

Yttrande inhämtades från tingsrätten.

I beslut den 4 mars 1981 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Det ankommer på rätten att självmant förvissa sig om att den som
uppträder som ställföreträdare för en juridisk person har behörighet att
göra detta. En brist i behörigheten medför att de företagna processhandlingarna
är utan verkan. Behörighetskontroll sker regelmässigt genom att
registreringsbevis utvisande firmatecknaren fogas till handlingarna. Enligt
11 kap. 4 § rättegångsbalken erfordras emellertid inte bevis att den som i
rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som part eller ställföreträdare
är behörig med mindre rätten finnér bevis böra företes. Ifrågavarande
bestämmelse, som även gäller för mål om betalningsföreläggande, ger
rätten en möjlighet att avstå från att kräva registreringsbevis i de fall där
ställföreträdarskapet redan är känt för rätten. Av lagstiftningens förarbeten
(NJA II 1943 s 124) framgår att bestämmelsen inte innebär att rätten
kan avstå från att infordra legitimationshandlingar i de fall då den juridiska
personen och dess ställföreträdare är obekanta för rätten. Paragrafen kan
således inte ges den av Svensson förordade tolkningen nämligen att behö -

righeten endast skall kontrolleras i de fall det framstår som uppenbart att
detta bör ske.

Det är angeläget att domstolarna utnyttjar de möjligheter till lättnad i
eget och parternas arbete som ifrågavarande bestämmelse trots allt ger
möjlighet till. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad de tingsrätter som
har problem med stora målbalanser. Av tingsrättens yttrande hit framgår
även att frågan om behörighetsprövningen för närvarande övervägs inom
tingsrätten (se även "Domstolsverket informerar" nr 8/1979 s. 8).

Förfarandet vid partsdelgivning av lagsökningsansökan

Vid JO Wigelius inspektion av enheten för lagsökningar och betalningsförelägganden
vid en tingsrätt uppmärksammades följande.

Tingsrätten medgav i viss omfattning borgenären själv rätt att ombesörja
delgivning av ansökningshandlingarna med gäldenären. Borgenären förelädes
i dessa fall att inom viss tid inkomma med bevis om delgivning.
Enligt tingsrättens praxis intogs i föreläggandet även en underrättelse om
att borgenärens talan förföll om inte delgivningsbevis inkom till rätten
inom föreskriven tid. Tingsrätten syntes här stödja sig på reglerna i 32 kap.
2 § rättegångsbalken (RB) om partsdelgivning av stämning eller vade-,
besvärs- eller revisionsinlaga.

JO Wigelius uttalade följande i inspektionsprotokollet.

Regler om partsdelgivning återfinns dels i 32 kap. 2 8 RB dels i 2 8
delgivningslagen (DL). Enligt sin lydelse äger RB:s regler tillämpning
endast på delgivning av stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga.
Vid utebliven delgivning förfaller partens talan. DL:s motsvarande
bestämmelser föreskriver däremot att myndigheten själv skall ombesörja
delgivning om bevis om sådan inte inkommer till myndigheten inom den
föreskrivna tiden.

Lagsökningslagen (LL) innehåller i nu aktuellt avseende inte annan
föreskrift om delgivning än att sådan skall ske "på sätt om stämning i
tvistemål är stadgat" (5 §). Härigenom regleras sålunda endast sättet för
delgivning, dvs. frågan om delgivning skall ske genom ordinär delgivning,
särskild postdelgivning, stämningsmannadelgivning, kungörelsedelgivning
(3 § DL) eller på annat sätt. Enligt min mening kan av denna bestämmelse
inte den slutsatsen dras att en ansökan om lagsökning även i andra avseenden
skall betraktas som en stämning i tvistemål.

32 kap. 2 § RB innehåller inte något om sättet att delge och torde därför
inte kunna tillämpas i lagsökningsmål med stöd av 5 8 LL. Någon allmän
bestämmelse om delgivning utöver 5 8 finns inte i LL. 1 den mån särskilda
regler ej är meddelade i LL anses rättegångsbalkens bestämmelser gälla (se
härom Lihné: Lagsökning s. 29 f.). Angående delgivning i allmänhet hänvisar
33 kap. 4 8 RB till delgivningslagen. Vid avgörande av frågan huruvida
myndigheten själv eller parten skall ombesörja delgivning skall således 2 8
DL tillämpas även såvitt avser konsekvenserna av utebliven delgivning.

Jag anser således att det inte finns lagligt stöd för tingsrättens praxis att
låta borgenärens lagsökningsansökan förfalla om denne inte lyckas genomföra
delgivningen. Rätten bör i stället i detta läge själv överta delgivningsbestyren.

Inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren

Ingivaren, en bank, klagade över att inskrivningsmyndigheten (IM) vid
en domsaga helt formlöst återsänt samtliga ingivna handlingar i ett lagfartsärende
för komplettering utan att först kontakta banken och komma överens
om att detta skulle ske.

Yttrande inhämtades från IM.

I beslut den 30 januari 1981 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

I ärendet är fråga om IM:s handläggning av lagfartsansökan som för att
kunna bifallas först måste kompletteras. IM:s möjligheter att föranstalta
om sådan komplettering regleras i 19 kap. 9 § och 20 kap. 7 § JB. Enligt 19
kap. 9 § andra stycket JB får inskrivningsärende uppskjutas till viss senare
inskrivningsdag om det är nödvändigt för utredningen, medan 20 kap. 7 §
anger de fall då en lagfartsansökan skall förklaras vilande. I förevarande
ärende synes närmast kompletteringarna vara av den karaktären att reglerna
om uppskov var att tillämpa. Om sålunda ärendet uppskjutes, får
sökanden föreläggas att förebringa den utredning som fordras. Efterkommes
ej föreläggandet kan ansökningen förklaras förfallen. Något uppskovsbeslut
har emellertid, såvitt här tillgängliga handlingar utvisar, inte
meddelats i detta ärende.

Vid sidan om JB:s reglering av denna fråga förekommer i praxis att
ofullständiga ansökningar kompletteras genom underhandskontakter med
sökanden. Detta utgör ett sedan länge tillämpat förfaringssätt och någon
invändning mot att så sker kan inte göras. Systemet har dock sina begränsningar.
Kompletteringarna måste nämligen ha inkommit till IM före inskrivningsdagens
slut för att kunna beaktas samma inskrivningsdag. Om så
ej sker måste uppskovsbeslut meddelas. Underhandskontakten kan emellertid
resultera i en överenskommelse om att ärendet skall utgå från inskrivningsdagen
och upptas när kompletteringen senare inkommer. Beroende
på den träffade överenskommelsen kan de redan ingivna handlingarna
då antingen återgå till sökanden eller kvarligga hos IM. Även detta
förfarande kan i många fall vara ändamålsenligt och praktiskt. Något
hinder mot att förfara på detta sätt kan inte heller anses föreligga. Jag vill
emellertid starkt betona att förfarandet helt bygger på den överenskommelse
som i varje enskilt fall kan träffas med sökanden i ärendet. Det kan
således inte komma i fråga att formlöst återsända ansökningshandlingarna
utan kontakt med sökanden eller utan dennes medgivande. I dessa fall
måste - om förutsättningarna i övrigt föreligger — uppskovsbeslut med
kompletteringsföreläggande meddelas.

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot polisman för misshandel i Norrköping

Efter klagomål till JO beslöt justitieombudsmannen Anders Wigelius den
11 februari 1980 (ärende dnr 2201-1979) att väcka åtal vid Norrköpings
tingsrätt mot polismannen Per Johansson för misshandel. Tingsrätten ogillade
åtalet i dom den 25 april 1980, DB 403. JO Wigelius överklagade
domen. Göta hovrätt fastställde tingsrättens dom den 8 april 1981, DB 216.
Av utrymmesskäl utelämnas JO:s beslut i nedanstående referat och återges
endast vad som i tingsrättens och hovrättens domar upptagits under rubrikerna
Yrkande, Domskäl, Yrkanden i hovrätten och Hovrättens domskäl.
Efternamn på privatpersoner, som omnämnes i domarna liksom en adressuppgift
har borttagits i referatet, som får följande lydelse.

Tingsrättens dom
YRKANDE

Åklagaren har yrkat ansvar å Johansson jämlikt 3 kap. 5§ brottsbalken
för misshandel under följande påstående.

Polismännen Per Johansson och Erik Ström kallades den 17 augusti 1978
under patrulltjänstgöring inom Norrköpings polisdistrikt till en lägenhet på

i Norrköping med anledning av bråk mellan Jerzy och hans hustru

Bozena. Medan polismännen och makarna Jerzy och Bozena uppehöll sig i
lägenhetens kök uppstod ordväxling mellan Per Johansson och Jerzy. 1
samband härmed tilldelade Per Johansson Jerzy ett slag med öppen hand i
ansiktet. Av slaget uppkom tillfällig smärta. Med hänsyn till omständigheterna
synes misshandeln vara att bedöma som ringa oaktat den förövats av
polisman i hans myndighetsutövning.

DOMSKÄL

Johansson har förnekat gärningen och uppgivit: Han åkte tillsammans
med polisassistenten Erik Ström till makarna Jerzys och Bozenas lägenhet
med anledning av anmälan om lägenhetsbråk där. Johansson satte sig i
köket och pratade med Bozena, medan Ström uppehöll sig i vardagsrummet
och diskuterade saken med Jerzy. Man brukar i sådana fall prata med
varsin part. Jerzy kom ut i köket och började gräla på sin fru. Johansson
försökte att tala honom tillrätta. Ström stod bakom Jerzy i dörren till
vardagsrummet. Jerzy anmärkte sedan på att Johansson satt olämpligt och
undrade om han lärt sig sådant på polisskolan. Jerzy fortsatte att gräla på
hustrun och arbetade upp sig så att han blev mer och mer arg. Johansson

reste sig upp för att kunna ingripa, om Jerzy skulle gripa till våld mot
hustrun. Jerzy arbetade upp sig mer och mer. Johansson röt åt honom att
hålla tyst. Jerzy tog ett halvt steg framåt mot hustrun. Då grep Johansson
tag i honom med båda händerna i brösthöjd och tryckte upp honom mot
väggen. Detta gjorde att Jerzy lugnade sig litet. Johansson gav honom icke
något slag. Om han slagit till Jerzy, så hade han talat om det. Det hade
nästan varit befogat, så upprörd som Jerzy var. Därefter kom ett telefonsamtal
från polisstationen. Jerzy började åter att bli argare och argare.
Johansson och Ström bedömde saken så att han inte borde vara kvar i
lägenheten, eftersom det var risk att han skulle misshandla sin hustru.
Eftersom han gjorde motstånd, då de ville ta honom med sig från lägenheten,
belade de honom med handfängsel och därefter blev han förd till
polisstationen. Jerzy var vid tillfället inte nykter men han var inte mycket
påverkad av alkohol.

Jerzy har hörts inför tingsrätten och berättat: Han hade grälat häftigt
med sin hustru och han ville att hon skulle lämna lägenheten. Denna var
skriven på honom. Hon ville att han skulle gå därifrån. För att få henne
avhyst från lägenheten ringde han till polisen. Polismannen Johansson satt
i köket och talade med hustrun. Då Jerzy kom ut i köket satt Johansson
”sorn man sitter på en krog”. Han satt och vräkte sig på stolen som om
han ägde lägenheten. Jerzy frågade Johansson om de lärt honom på polisskolan
att sitta så. Johansson reste sig upp. tryckte upp Jerzy mot väggen
och slog honom i ansiktet. Jerzy vet inte om det var ett slag med öppen
eller knuten hand. Johansson slog flera slag. Jerzy försökte gardera sig. Ett
slag träffade i ansiktet. Det gjorde ont men ingen skada uppkom. Senare
knuffade polismännen Jerzy så att han föll över en fåtölj i vardagsrummet.
Fåtöljen gick sönder. Poliserna belade honom med handfängsel. Han blev
förd till polisstationen och på vägen dit blev han utsatt för ytterligare
misshandel av Johansson.

Polisassistenten Erik Ström har hörts som vittne i målet och berättat:
Han var till en början i vardagsrummet och pratade med Jerzy, medan
Johansson satt i köket och samtalade med Bozena. Jerzy gick ut i köket.
Johansson satt vid köksbordet till vänster och Bozena till höger. Jerzy
ställde sig till vänster innanför dörren till köket och Ström till höger mellan
makarna. Jerzy sade en massa oförskämdheter mot Johansson. Han sade
att Johansson suttit och flirtat med hans hustru och frågade om de fått lära
sig sådant på polisskolan. Ström minns inte att Jerzy anmärkte på Johanssons
sätt att sitta. Johansson blev minst sagt provocerad av Jerzy. Johansson
reste sig upp. Johansson gjorde en rörelse med armen mot Jerzy.
Ström uppfattade Johanssons rörelse som en örfil som träffade Jerzy. Det
var en lätt örfil. Ström minns inte att han hörde något ljud, då slaget
träffade. Det är tänkbart att den rörelse från Johansson som Ström såg i
stället bestod i att Johansson tog tag i Jerzy. Jerzy försökte vid tillfället
också ge sig på sin hustru. Han gick mot henne, men Ström gick emellan

och höll undan honom. Ström kommer inte ihåg om Johansson gick emellan.
Det förekom inget handgemäng mellan Johansson och Jerzy. Ström
minns inte hur Jerzy hade händerna, då Johansson gjorde den rörelse med
armen som Ström uppfattade som en örfil.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Jerzy är inte mera trovärdig än Johansson. Ström förefaller ha tämligen
osäkra minnesbilder av vad som hänt. Hans uttalande om en armrörelse
från Johansson, som han uppfattat som ett slag, utgör inte övertygande
bevisning om att Johansson misshandlat Jerzy. Åtalet skall alltså ogillas.

Hovrättens dom

YRKANDEN 1 HOVRÄTTEN

Åklagaren har yrkat bifall till åtalet.

Johansson har bestritt ändring.

Hovrättens domskäl

1 hovrätten har Johansson, Jerzy och Ström hörts på nytt. De har därvid
berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad de uppgivit vid tingsrätten.
Såsom nytt vittne i hovrätten har på åklagarens begäran hörts målsägandens
hustru. Bozena.

Den sålunda förebragta bevisningen föranleder inte hovrätten till annan
bedömning än den tingsrätten gjort. Åtalet kan därför inte bifallas.

Hovrättens dom vann laga kraft.

Åtal mot polisman för misshandel i Vimmerby

Efter klagomål till JO beslöt justitieombudsmannen Anders Wigelius den
14 mars 1980 (ärende dnr 1801-1979) att väcka åtal vid Västerviks tingsrätt
mot polismannen Urban Petersson för misshandel. Tingsrätten ogillade
åtalet i dom den 12 augusti 1980, DB 216. Av utrymmesskäl utelämnas
JO:s beslut i nedanstående referat och återges i detta endast vad som i
tingsrättens dom upptagits under rubrikerna Åklagarens yrkande. Domskäl
och Tingsrättens bedömning. Efternamn på privatpersoner, som omnämnes
i domen, liksom en adressuppgift har borttagits i referatet, som får
följande lydelse.

Åklagarens yrkande

Åklagaren har yrkat ansvar å Petersson jämlikt 3 kap 5 § brottsbalken för
misshandel under följande påstående: Sedan Ulf av polis medtagits till
förhör angående bl. a. misshandel har han strax efter midnatt den 14 juli
1979 införts på polisstationen i Vimmerby och placerats på en bänk i
avvisiteringsrummet. Under avvisiteringen, som utfördes i närvaro av
polismännen Bo Johansson, Urban Petersson och Lars Sävberger, ställde
Petersson och Sävberger vissa frågor till Ulf med anknytning till en händelse
tidigare under kvällen. Ulf blev orolig och upprörd över frågorna. I
samband därmed tilldelade Petersson Ulf två slag med öppen hand i
ansiktet samt två eller tre slag med knuten hand i bröstet. Av slagen i
bröstet uppkom blåmärken.

Rörande bakgrunden till den med åtalet avsedda händelsen har åklagaren
i sin sakframställning sammanfattningsvis anfört: Fredagen den 13 juli
1979 hade bröderna Ulf och Robert fest i sin dåvarande gemensamma

bostad i i Silverdalen. Över 10 ungdomar var närvarande. Bland

festdeltagarna befann sig Ulfs och Roberts kusiner, bröderna Algot och
Albert. Det förtärdes åtskilligt med sprit och andra alkoholhaltiga drycker
vid tillfället och folk blev berusade. En granne till Ulf och Robert. Tommy,
kom också att deltaga i festen. Under samvaron blev det bråk mellan
Tommy och Robert och Tommy blev anmodad att gå. I ilskan häröver
kastade Tommy sin ena träsko genom dörrutan när han till sist gav sig iväg.
Ulf, Algot och Albert gick då ut och gav sig på Tommy som de drog omkull
och misshandlade. Tommy tog sig sedan hem med hjälp av sin fästmö, som
kommit till platsen. Han larmade därefter själv ambulans. Ambulanspersonalen
uppfattade Tommy som svårt skadad och meddelade detta till brandkåren
i Västervik, som i sin tur larmade polisen i Vimmerby. I anledning
härav beordrades två polisbilar till Silverdalen. Bemanningen i den ena
bilen. SHH 830, utgjordes av Petersson samt polismannen Bo Johansson,
som var förare av bilen. Den andra bilen, SHH 831, fördes av polismannen

Lars Sävberger, som medförde en tjänstehund. Framkomna till fick

polismännen veta att Ulf, Algot och Albert misstänktes för misshandeln.
Ynglingarna utpekades av några vittnen. De var berusade och vägrade
medfölja till förhör på platsen. De utfor i stället i okvädingsord och de blev
hotfulla, varför polismännen beslutade gripa dem. Sedan därefter Algot
tagits om hand satte sig denne till kraftigt motvärn samtidigt som Ulf och
Albert samt ytterligare en yngling. Kjell, såsom polismännen uppfattade
situationen, sökte fritaga Algot. Polismännen kände sig starkt hotade,
varför Sävberger tog ut hunden. Med dennes hjälp höll sedan Sävberger
undan angriparna så att Algot kunde föras in i SHH 830. Därvid blev
Robert och Kjell lätt bitna av hunden. Ulf och Albert sprang däremot från
platsen. Sävberger satte då efter Albert för att gripa honom. När Albert
hunnit fram till entrén till fastigheten snavade han på trappan,

varvid hunden, som var alldeles bakom honom, bet honom i ena axeln.
Sävberger lyckades därefter hålla tillbaka hunden. I samma ögonblick
försvann Albert in i fastigheten. I det läget beslöt sig polismännen för att
transportera Algot till polisstationen i Vimmerby och samtidigt kalla på
förstärkning till Silverdalen, där Sävberger skulle stanna kvar för att invänta
förstärkningen. När Sävberger placerat sig med hunden i SHH 831
samt Bo Johansson och Petersson tagit plats i SHH 830 där Petersson
bevakade Algot, som låg på golvet i baksätet, kom Ulf rusande med ett
indiskt svärd i högsta hugg. samtidigt som han skrek: "Jag ska ta dom
djävlarna.” En annan yngling fick dock livtag på Ulf och hindrade honom
därmed från att gå till angrepp mot fordonen. Polisbilarna lämnade omedelbart
platsen och Algot infördes av Bo Johansson och Petersson till polisstationen
och avlämnades där. Fyra polismän i två fordon hade kallats som
förstärkning till Silverdalen och sammanträffade där med Sävberger. Bo
Johansson och Petersson beordrades dessutom att återvända till Silverdalen
men återkallades per radio så gott som omedelbart. Den förstärkning,
som anlänt till Silverdalen utgjordes av polisassistenten Carl-Ivar Johansson
och polismannen Thore Bergström i SHH 833 samt tf polisinspektören,
polisassistenten Lars-Gunnar Persson och polismannen Åke Enemark
i SHH 673. Sedan Ulf och Albert gripits utan större svårigheter
skedde inför transporten till Vimmerby viss omplacering av polismännen i
bilarna. Sålunda transporterades Ulf av Carl-lvar Johansson och Enemark
i SHH 833 medan Albert infördes av Persson och Bergström i SHH 673.
SHH 833 körde först och därefter SHH 673. Sist körde Sävberger i SHH
831. Framkomna till Vimmerby fördes alla polisbilarna in på gården bakom
polishuset, där arrestintaget är beläget. Ulf togs in i avvisiteringsrummet
och placerades där på en bänk. Albert däremot skulle till sjukhuset för
stelkrampsvaccinering i anledning av hundbettet. Han fick därför stanna
kvar i SHH 673, bevakad av Bergström. Efter en stund fördes han dock
över till SHH 833 och kördes omedelbart till sjukhuset av Carl-Ivar Johansson
och Bergström. Lars-Gunnar Persson gick nämligen av sitt pass
och skulle köra till Västervik i SHH 673.

Med anledning av händelserna i Silverdalen ställdes Ulf, Algot och
Albert samt andra personer, bl. a. Tommy, under åtal vid Oskarshamns
tingsrätt. Åtalet omfattade i ettvart av Ulfs, Algots och Alberts fall även
annan gärning, varom misstanke förelåg. Genom dom den 19 mars 1980,
DB 116, vilken dom vunnit laga kraft, dömdes därefter Ulf för misshandel,
hot mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd
och tillåtande av olovlig körning, Algot för ofredande, försök till stöld och
våldsamt motstånd samt Albert för misshandel, våldsamt motstånd och
rattonykterhet, samtliga till villkorlig dom och 100 dagsböter. Mot Ulf och
Albert förd talan om ansvar för främjande av flykt ogillades, varvid, enligt
domskälen, utredningen i målet icke kunde anses till fullo visa, att Ulf och
Albert, utöver det våldsamma motståndet, gjort sig skyldiga till försök till
främjande av flykt.

Domskäl

Petersson har förnekat vad åklagaren lagt honom till last.

Ulf har, hörd såsom målsägande, berättat: Han bekräftar riktigheten av
åklagarens sakframställning, dock att han inte kan erinra sig att han gått till
angrepp mot polisbilarna med svärd. Detta minns han alltså ingenting av
men redan innan han blev gripen talade hans kamrater om för honom att
han kommit rusande med sitt svärd mot polisbilarna. Svärdet var köpt på
auktion och han förvarade det normalt i bostaden. Ulf hade druckit åtskilligt
under kvällens lopp, merparten av en helflaska brännvin och en hel del
andra starkvaror, och han var alkoholpåverkad. Han vet att han ”blir som
ett vilddjur” när han druckit sprit. Sedan han tagits om hand och transporterats
till polisstationen i Vimmerby fördes han in i avvisiteringsrummet
och placerades där på en stol. Vid ett bord intill satt Bo Johansson, framför
honom stod Petersson och Sävberger. Petersson och Sävberger frågade
honom vad han tänkt använda svärdet till. Han blev ”förbannad” och
svarade att det hade polismännen inte med att göra. Han reste sig samtidigt
upp i avsikt att slå till polismännen. Detta hann han dock inte göra.
Petersson tilldelade honom nämligen ett par örfilar och sex eller sju knytnävsslag
i bröstet, alltså färre örfilar och slag än han uppgivit under
förundersökningen. Ulf halvstod när han mottog slagen. Örfilarna sved i
skinnet. Knytnävsslagen var inte särskilt hårda. Det gjorde dock ont och
dagen efter kände han sådan smärta i bröstet att han inte kunde äta. Han
uppsökte dock inte någon läkare. Till en början trodde han att det var
Sävberger som slagit honom. Numera är han dock säker på att det var
Petersson. Visserligen är Sävberger och Petersson ganska lika men Sävberger
hade blå overall på sig, det minns han säkert, och det hade inte den
som slog honom. Hur Petersson exakt var klädd minns han inte. Dock är
det hans uppfattning att Petersson var iförd vanlig blå polisuniform.

Petersson har inledningsvis i allt väsentligt bekräftat riktigheten av vad
åklagaren uppgivit rörande förspelet till den påstådda händelsen i avvisiteringsrummet.
Petersson har vidare uppgivit: Han blev rädd när Ulf kom
rusande med svärdet trots att han satt inne i polisbilen. Det hade varit
hårda tag redan dessförinnan och polismännen hade blivit sparkade och
slagna. När Ulf förts in i avvisiteringsrummet, där Petersson, Sävberger
och Bo Johansson befann sig, tog Petersson genast tillsammans med Sävberger
upp frågan om var svärdet fanns. Det var ju viktigt att det snarast
kunde återfinnas och tagas i beslag. Ulf, som satt på avvisiteringsbänken,
blev alldeles vild när han fick frågorna och hoppade upp och ner och
viftade och slog med armarna. Både Sävberger och Petersson nödgades
därvid hastigt och med begagnande av visst våld trycka ner Ulf på bänken
för att kunna få honom under kontroll. Petersson upplevde situationen som
mycket hotfull och han var rädd för Ulf, inte minst med tanke på dennes
uppträdande ute i Silverdalen. Ulf försökte resa sig flera gånger och var

gång måste han tryckas ner. Exakt hur Petersson därvid förfor har han
svårt för att beskriva. Dock vet han att han fattade tag i Ulfs kläder över
bröstet och tryckte honom nedåt. Några örfilar eller knytnävsslag tilldelade
han inte Ulf. Ulf var vid tillfället berusad och hade kunnat omhändertagas
redan på grund härav.

Petersson har efter förhöret spontant berättat: Vid ett tillfälle efter den
med åtalet avsedda händelsen blev han och en annan polisman beordrade
att i Hultsfred eftersöka Ulf. Ulf hade avvikit från militärtjänstgöring och
skulle gripas. Polismännen tog honom på trappan till Folkets Hus. Under
transporten till Vimmerby bad Ulf om ursäkt för sitt beteende i Silverdalen
och förklarade att han inte kunde förstå vad som då flugit i honom.

Ulf har bekräftat riktigheten av vad Petersson sålunda berättat.

Vittnesförhör har ägt rum, på åklagarens begäran med Albert och Bo
Johansson och på begäran av Petersson med Carl-lvar Johansson och
Sävberger.

Albert har vittnat: Han hade under kvällen den 13 juli druckit 37 cl
brännvin och en del öl som han själv hade med sig. Han hade dessutom
blivit bjuden på starkvaror, hur mycket minns han inte. Full var han väl
kanske inte men det kändes dock att han förtärt alkohol. Från Silverdalen
fördes han och Ulf till Vimmerby i skilda bilar. Ulf åkte omedelbart före
Albert, som satt till höger i baksätet på den bil, i vilken han transporterades.
Denna bil stannades på polisstationens gård. Framför stod en annan
polisbil, sannolikt den i vilken Ulf åkt. Albert flyttades inte över till någon
annan bil. Genom den halvöppna dörren till avvisiteringsrummet såg han,
där han satt i bilen. Ulf stå vid den vänstra dörrkarmen från hans utsiktspunkt
räknat. En polisman, iförd blå uniform, stod mittemot. Han såg hur
polismannen tilldelade Ulf två eller tre slag i bröstet. Han såg detta tydligt,
eftersom sikten var helt fri. Varken någon polisbil eller något annat fanns i
vägen. Plötsligt rusade en polisman ut ur dörren och fram till den bil. där
Albert satt. Polismannen var arg och upphetsad och skulle rycka ut Albert
ur bilen. Det fick han emellertid inte för de polismän som transporterat
honom, eftersom han skulle vidare till sjukhuset för att få en stelkrampsspruta.
Han fördes också omedelbart därefter till sjukhuset i den bil som
han suttit i hela tiden.

Bo Johansson har i sitt vittnesmål bekräftat att det var han och Petersson
som transporterade Algot från Silverdalen till Vimmerby. Bo Johansson
har vidare uppgivit: Efter avlämnandet av Algot fick patrullen order av
vakthavande befäl att återgå till Silverdalen. Komna strax utanför centrala
Vimmerby fick emellertid polismännen besked om att återvända, eftersom
de misstänkta gripits och därför ingen ytterligare förstärkning behövdes.
Vid återkomsten till polisstationen parkerade Johansson SHH 830 utanför
arrestintaget. Kort efteråt anlände två andra bilpatruller med Ulf och
Albert. Ulf, som var berusad men relativt lugn, infördes genast och placerades
på avvisiteringsbänken. Bo Johansson satt vid ett skrivbord intill

bänken och i rummet uppehöll sig vidare Petersson och Sävberger. Under
avvisiteringen frågade Petersson och Sävberger Ulf var han gjort av svärdet
och vad han tänkt använda det till. Ulf brusade då upp och försökte
resa sig och Bo Johansson fick den uppfattningen att Ulf ämnade slå till
Petersson. Samtidigt yttrade Ulf att polisen inte skulle pådyvla honom
någonting han inte gjort. Ulf okvädade också polismännen och kallade dem
”snutdjävlar” och allt möjligt annat. Ulf var så hotfull att polismännen
hade anledning att bli rädda. Petersson tryckte ner Ulf på bänken igen. Hur
det gick till i detalj kan Bo Johansson svårligen redogöra för. Han såg "en
massa händer” vifta i luften och det såg närmast ut som om Petersson
tilldelade Ulf en örfil på vardera kinden. Men det kan lika gärna vara Ulfs
händer som Bo Johansson såg i dennes ansikte. Petersson grep också tag i
Ulfs skjorta framtill på bröstet. Detta förfarande liknade knytnävsslag.
Enligt Bo Johanssons mening var det våld Petersson begagnade sig av
nödvändigt med hänsyn till omständigheterna. Någon misshandel var det
absolut inte fråga om. Även Sävberger hjälpte till med att trycka ner Ulf,
som försökte resa sig upp flera gånger.

Med anledning av Bo Johanssons uppgifter har nedan angivna av honom
vid förhör under förundersökningen lämnade uppgifter föredragits ur aktbil.
4, sid. 97 och 101, nämligen

Sid 97: ”Efter en stund kom två bilpatruller med de båda andra som då
hade gripits. Johansson och Petersson hjälptes åt att föra in, först den
mörka av dem, som troligen är Ulf, som inte gjorde något motstånd.

Ulf placerades på en avvisiteringsbänk och han tillfrågades då vad han
skulle använda svärdet till eller bajonetten som de andra polismännen
tydligen hade sett att han hade haft ute på platsen. Ulf nekade till detta.

Petersson gav honom då ett par knytnävsslag i bröstet. Han kan inte
säga hur hårda slagen var och han fick även ett par ”lavetter” som
Johansson säger. Det var med utsidan på ena handen och troligen mot båda
kinderna. Det var lätta slag. Han tror inte, att det mer än kunde svida till i
skinnet. Slagen i bröstet var korta slag, och det var väl så att Ulf kände
dem, som Johansson säger”; samt

Sid 101: ”Under avvisiteringen tillfrågade Sävberger Ulf, varför han hade
tagit fram svärdet och vad han hade tänkt att använda det till. Ulf brusade
då upp och blev lite aggressiv och knöt troligen nävarna och menade på, att
''ni ska inte ljuga eller pådyvla mig någonting, som jag inte har gjort’,
samtidigt försökte han resa sig, varför Johansson och Petersson fick trycka
ner honom på britsen igen. Sävberger hade tagit tag i håret på Ulf och
hjälpte till att trycka ner honom på britsen.

Det var således inte på det sättet, att Sävberger drog honom i håret på
något sätt, utan det var för att få ner Ulf på britsen igen. Det var mera ett
tryck på huvudet än slitning i håret.

Det var också under själva nedtryckningen av Ulf mot britsen, som
Petersson tilldelade Ulf de örfilar som Johansson berättat om i föregående

förhör. Örfilarna utdelades då såsom i ett led att lugna ner Ulf.

Vad Johansson kunde se, fick Ulf en örfil på varje sida av kinden. Ulf
höll sig sedan lugn och de fortsatte att avvisitera honom.

De slag som Petersson utdelade som Johansson har berättat om i föregående
förhör, skedde också i samband med att Ulf skulle tryckas ner på
britsen. Slagen utdelades med knuten näve och det var korta slag, liksom
för att han skulle hålla sig lugn som Johansson säger.

Johansson vill inte ha slagen till rena knytnävsslag, utan det var mera
bara för att trycka ner Ulf.

Johansson tror inte att slagen kunde kännas mycket mera än lavetterna,
som han säger, alltså örfilarna. Det kunde vara 2—3 slag. Enligt Johanssons
uppfattning var slagen inte så hårda att det kunde uppstå någon vidare
smärta av efterverkningarna av dessa.

Johansson kan inte närmare beskriva slagen, det hela gick ju ganska så
fort.

Johansson framhåller, att varken örfilarna eller slagen mot bröstet på
Ulf, kan betecknas som någon misshandel om nu Ulf vill framhålla, att så
skulle skett. Det var bara för att få honom att hålla sig lugn. säger Johansson.
”

Tillfrågad om anledningen till avvikelsen under vittnesförhöret från nyss
redovisade uppgifter har Bo Johansson anfört: Det såg för honom ut som
om Petersson under nedtryckandet av Ulf viftade med händerna i ansiktet
på denne och som om Petersson dessutom tilldelade Ulf några knytnävsslag
i bröstet men han vidhåller dock att det inte var fråga om någon
misshandel av Ulf utan endast om nödvändigt våld, vari örfilar och knytnävsslag
förefallit ingå som led.

Carl-Ivar Johansson har vittnat: Han var 1979 stationerad i Virserum
och hade nattpass den 13-den 14 juli. Han befann sig vid 23-tiden den 13
jämte en kollega. Thore Bergström, under bilpatrullering i SHH 833 i
Hultsfred, när patrullen kallades till Silverdalen, där det var bråkigt. I
Silverdalen sammanträffade patrullen med andra bilpatruller. Carl-lvar
Johansson och Åke Enemark grep Ulf och transporterade denne i SHH 833
till Vimmerby. Bergström följde med i SHH 673, förd av Lars-Gunnar
Persson. I den bilen transporterades Albert. Bilarna kördes in på baksidan
av polisstationen och parkerades på gården utanför arrestintaget. Carl-Ivar
Johansson förde in Ulf i avvisiteringsrummet. Där befann sig även Petersson,
Bo Johansson och Sävberger. Ulf var full liksom Albert. Polismännen
i avvisiteringsrummet var litet ”förbannade”, sannolikt i anledning av det
som hänt i Silverdalen. Carl-Ivar Johansson gick sedan ut och hämtade sin
matsäck i SHH 833. När han därefter passerade genom avvisiteringsrummet
satt Ulf på avvisiteringsbänken. Carl-Ivar Johansson gick sedan in i ett
annat rum och åt. När han återigen gick ut passerade han på nytt genom
avvisiteringsrummet. Ulf satt då alltjämt kvar på bänken och stämningen
var ungefär densamma som förut. Utkommen på gården såg han att Albert

satt kvar i SHH 673 och att Bergström stod vid sidan av bilen. LarsGunnar
Persson kom samtidigt och skulle köra till Västervik i SHH 673.
Albert fördes därför över till SHH 833 och transporterades i den bilen till
sjukhuset.

Sävberger har uppgivit: Medan Petersson och Bo Johansson förde Algot
till Vimmerby stannade han kvar i Silverdalen och inväntade förstärkning.
Sedan denna anlänt kunde även Ulf och Albert gripas. Sävberger återvände
ensam jämte hunden i SHH 831. Framkommen till polisstationen
gick Sävberger in i avvisiteringsrummet. Johansson satt då och skrev
avvisiteringsprotokoll vid bordet medan Petersson befann sig vid avvisiteringsbänken
alldeles intill bordet. På bänken satt Ulf. Petersson och Sävberger
frågade denne var svärdet fanns. Ulf, som var full, blev alldeles
vild. Ulf är inte samma människa i nyktert som i berusat tillstånd. ”Det är
som att jämföra en tamkatt med ett lejon.”

Ulf fullkomligt hoppade eller studsade upp och ner på bänken. Både
Petersson och Sävberger måste trycka ner Ulf. Själv lade Sävberger handen
på Ulfs huvud och tryckte ner honom. Han såg också Petersson trycka
ner Ulf och det var mycket hårda tag. Det var helt enkelt nödvändigt.
Sävberger var inte vittne till att Petersson tilldelade Ulf några örfilar eller
knytnävsslag.

På begäran av parterna har syn hållits på polisstationens i Vimmerby
gård, varvid vittnena hörts angående polisbilarnas SHH 673, SHH 830 och
SHH 833 placering utanför arrestintaget vid det tillfälle då Albert skulle ha
gjort de iakttagelser av vad som skedde i avvisiteringsrummet,varom han
vittnat i målet. Bilarna har därvid uppställts enligt vittnenas anvisningar,
varefter rätten och parterna från Alberts plats till höger i baksätet på SHH
673 i varje förekommande placeringsvariant prövat siktmöjligheterna genom
den, enligt Alberts anvisningar ställda, ungefärligen halvöppna dörren
till avvisiteringsrummet dvs. genom arrestintaget. Vittnena har vid placeringen
av bilarna hänfört sig till vissa under den kompletterande förundersökningen,
aktbil 28, upprättade skisser, vilka skisser intagits som bilagor
till denna dom. Sålunda har vittnena hänfört sig. Albert till bilaga 1 till
domen, Bo Johansson och Carl-Ivar Johansson till bilaga 2 till domen och
Sävberger till bilaga 3 till domen. Vid anvisandet av bilarnas uppställning
på gården har ettvart av vittnena placerat dessa på ungefär samma sätt som
den skiss utvisar, vartill vittnet hänfört sig. Det anmärkes att SHH 673 på
skisserna betecknats med ”Ltg-bilen".

Tingsrättens bedömning

Enligt tingsrättens mening är det väsentligt att vid bedömningen undvika
att begränsa sig till den åtalade gärningen som en isolerad företeelse. I
stället bör gärningen ses i belysning av vad som under kvällen den 13 juli
1979 inträffat i Silverdalen. Härom ger såväl utredningen i förevarande mål

som Oskarshamns tingsrätts dom den 19 mars 1980, DB 116, besked. En
återblick på händelserna i Silverdalen klargör att polisingripandet där
skedde under tumultartade och dramatiska former. Återblicken ger också
en god illustration av polisyrkets svårigheter; den enskilde polismannen
nödgas i allvarliga situationer ofta fatta snabba beslut, inte sällan utan
samråd. Att dramatiken i sådana lägen även berör polismannen psykiskt är
ganska självklart; han kan bli rädd eller uppskärrad, han kan också ilskna
till och förgå sig. Det är således mot bakgrund av händelserna före avvisiteringen
av Ulf som tingsrättens prövning sker.

Ulf och Albert var vid det med åtalet avsedda tillfället berusade, tydligen
ganska ordentligt. Redan detta förhållande medför att deras uppgifter
måste tagas med en viss reservation för felaktigheter. Belysande härvidlag
är exempelvis att Albert inte minns att han förts över från SHH 673 till
SHH 833 och i sistnämnda fordon transporterats till sjukhuset utan i stället
på ett närmast envist sätt hållit fast vid att han hela tiden befunnit sig i
samma bil. Beaktansvärt i sammanhanget är även att Ulf numera saknar
minne av att han i Silverdalen gått till angrepp mot polisbilarna med svärd.
Under rättegången i Oskarshamn kom han ihåg detta enligt vad domen
utvisar.

De polismän som vittnat har samtliga uppgivit att SHH 830 stått uppställd
framför arrestintaget. Albert är den ende som påstått att det inte stått
någon bil där. SHH 830 var det tjänstefordon som först anlände till polisstationens
gård. Det framstår därför som rimligt och naturligt att denna bil
ställdes upp på sätt polisvittnena uppgivit, alltså framför arrestintaget.
Rimligt är däremot knappast att SHH 830 helt saknas i Alberts version.
Man kan därför inte freda sig från tanken att Alberts bild av bilarnas
uppställning påverkats av hans nykterhetstillstånd vid det aktuella tillfället.
Alberts placering av de övriga bilarna, SHH 673 och SHH 833, är
nämligen även den föga rimlig och sannolik, detta med hänsyn till inkörsportens
belägenhet enligt vad som konstaterats vid den av tingsrätten
företagna synen. Som sannolikt framstår däremot polismännens placering
av nyss berörda två fordon. Tingsrätten saknar därför anledning utgå från
annat än att SHH 830 stått uppställd framför arrestintaget samt att SHH
673 och SHH 833 varit parkerade på sätt polismännen angivit. Vid sådant
förhållande kan Albert, enligt vad synen utvisat, icke ha sett mycket eller
snarare knappast något av vad som tilldragit sig i avvisiteringsrummet.
Alberts vittnesutsaga kan därför icke tillmätas något som helst bevisvärde.

Vid nyss angivet förhållande är det, bortsett från Ulfs uppgifter, endast
Bo Johanssons vittnesmål som talar mot Petersson. Bo Johansson har
såsom kollega till Petersson haft en svår roll under rättegången. Han har
dessutom haft svårt för att på ett klart och otvetydigt sätt redogöra för sina
iakttagelser. Även om han till en början sökt släta över, bagatellisera vad
han iakttagit har han dock slutligen stannat vid att uppge att det för honom
sett ut sorn om Petersson under nedtryckandet av Ulf på avvisiterings -

bänken viftat med händerna i ansiktet på Ulf samt tilldelat denne ett par
knytnävsslag i bröstet. Bo Johansson har dock samtidigt flera gånger
betonat dels att Ulf var så hotfull att polismännen hade anledning att bli
rädda och dels att det inte varit fråga om någon misshandel av Ulf utan
endast om nödvändigt våld, vari örfilar och knytnävsslag förefallit ingå
som led.

Genom Bo Johanssons vittnesutsaga, sammanställd med vad Sävberger
uppgivit om den akuta situationen, finner tingsrätten utrett att Petersson,
för att avvärja angrepp från Ulfs sida och för att få denne under kontroll,
tilldelat Ulf ett par örfilar och några knytnävsslag i bröstet samt att detta
Peterssons förfarande utgjort ett led eller moment i nedtryckandet av Ulf
på avvisiteringsbänken.

Tingsrätten har härefter att taga ställning till huruvida Peterssons åtgöranden
kan anses försvarliga med hänsyn till den situation han befunnit sig
i. Vid denna prövning skulle man måhända inledningsvis kunna rikta den
kritiken mot Petersson att han jämte Sävberger framkallat den hotfulla
situationen genom att ställa frågor till Ulf angående svärdet. Man får dock
inte glömma att Petersson därvid handlade med dramatiken i Silverdalen i
färskt minne och att det för honom framstod som angeläget att söka utröna
var svärdet fanns. Man måste också hålla i minnet att Petersson är en ung
och relativt oerfaren polisman. Att han inte beaktade att erforderlig utredning
angående svärdet kunde erhållas vid det förhör som skulle följa bör
därför och med hänsyn till övriga omständigheter knappast läggas honom
till last. Han var rädd och uppjagad ute i Silverdalen och det är mot
bakgrund härav man även måste se hans åtgöranden när Ulf brusade upp
och försökte resa sig för att, såsom Ulf själv tillstått, "klippa till" polismännen.
Sävberger har vittnat att Ulf var vild, "som ett lejon", och Ulf
har själv spontant uppgivit att han blir som "ett vilddjur" när han druckit
sprit. Sävberger har vidare berättat att det var "hårda tag" när Ulf
trycktes ned på bänken men samtidigt tillagt att detta var nödvändigt med
hänsyn till situationen.

Med beaktande av vad som framkommit rörande omständigheterna vid
avvisiteringen av Ulf finnér tingsrätten utredningen ej ge belägg för att
Petersson begagnat sig av större våld än vad den hotfulla situationen — och
då framförallt det förestående överfallet från Ulfs sida - givit anledning
till. Åtalet bör därför ogillas.

Tingsrättens dom vann laga kraft.

Handläggning av förundersökning angående brott av polisman

1 en skrivelse till JO fäste polisföreningen Kärnan uppmärksamheten på
hur förundersökningen mot en av Kärnans medlemmar bedrivits. Föreningen
ansåg att tf länsåklagaren Hans Jeppsson, Malmö, inte hade följt
rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens bestämmelser. Till
klagoskriften var en kopia av en skrivelse från polisassistenten R. till
riksåklagaren rörande begäran om överprövning av åtal närsluten. Av den
skrivelsen framgick bl.a. följande. Jeppsson hade väckt åtal mot R. för
myndighetsmissbruk, olaga frihetsberövande och förtal. Under den förundersökning
som låg till grund för åtalen hade R. dock inte underrättats om
att han var misstänkt för olaga frihetsberövande och han hade därför inte
fått tillfälle att förbereda sitt försvar i den delen.

I inledningsskedet av förundersökningen hade ärendets handläggare,
kriminalinspektör Mårtensson i Malmö, vid telefonsamtal med R. yttrat att
det rörde sig om bagatellartade saker och att R. inte behövde ha försvarare
närvarande vid de förhör som skulle hållas. Mårtensson hade även yttrat
att ”det kommer säkert inte att bli något av det”. Genom Mårtenssons
agerande hade R. övertalats att avstå från att anlita försvarare under
förundersökningen. R. ansåg att det varit fråga om en obehörig påverkan.
Under ett av förhören med R. hade ett vittne i ärendet, polismannen E.,
fått vara närvarande medan R. å sin sida hade varit närvarande då E. hörts.

R. begärde att förundersökningen skulle göras om och att den hittillsvarande
utredningen inte skulle få ligga till grund för åtalen.

Efter remisser inkom polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt med yttranden
jämte två av kriminalinspektören Nils Mårtensson upprättade promemorior
och t.f. chefsåklagaren i Malmö åklagardistrikt Hans Jeppsson med
yttrande.

Av Mårtenssons promemorior och av förundersökningen framgick bl. a.
följande:

Den 3 september 1979 hördes R. som misstänkt för myndighetsmissbruk.
Förhörsledare var Mårtensson. Redan innan detta förhör hölls uppmanades
R. att kontakta den fackliga representanten. Därutöver framförde
Mårtensson som sin personliga åsikt att försvarare inte behövde förordnas
under förundersökningen, vilken åsikt R. delade. Mårtensson yttrade dock
inte beträffande ärendet ”att det kommer säkert inte att bli något av det”. I
egenskap av polisman måste R. för övrigt vara fullt medveten om att en
utredningsman inte kan uttala sig säkert i en åtalsfråga.

Vid tidpunkten för den händelse som förundersökningen gällde tjänstgjorde
R. och E. tillsammans i radiobil och redan innan utredningen
påbörjades hade de avgivit två promemorior vari de gemensamt redogjort
för sin syn på saken. Mot den bakgrunden kunde det förväntas att de vid
förhör i ärendet skulle lämna samstämmiga uppgifter och av den anledningen
fick R. närvara då E. hördes och vice versa. De begärde inte att särskilt
förhörsvittne skulle närvara eller att de vid sin närvaro skulle betraktas
som sådant vittne. Med anledning därav redovisades det inte i förhörsprotokollen
att de varit närvarande vid nämnda förhör.

5 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

Den 30 oktober 1979 hördes R. ånyo och då som misstänkt för förtal.
Såvitt Mårtensson kunde erinra sig var det därvid inte något tal om försvarare.
Vid själva förhörstillfället berördes åtalsreglerna i 5 kap. 5 § brottsbalken
och troligen nämnde Mårtensson i det sammanhanget att åtal för
förtal var relativt sällsynta. R. bereddes tillfälle att yttra sig över förundersökningen.
Därvid inkom han inte med några anmärkningar mot den.

I yttrandena anförde polisstyrelsen som sin uppfattning att R. och E.
skulle ha hörts var för sig. Protokollen över förhören med de två innehåller
heller inte uppgifter på vid förhören närvarande personer såsom det föreskrivs
i 20 § förundersökningskungörelsen. Vidare anförde polisstyrelsen
att det saknas anledning antaga att Mårtensson vilselett R. om dennes rätt
till eller behov av försvarare under förundersökningen.

Jeppsson anförde i sitt yttrande bl. a. följande:

R. synes enligt förundersökningsprotokollet ha underrättats om brottsmisstanken
genom att anmälningen förelagts honom. Förfarandet beskrivet
i anmälningen har vid underrättelsen betecknats som myndighetsmissbruk.
De gärningar jag lagt R. till last i stämningsansökningen täcks av det i
anmälan upptagna händelseförloppet, dock att jag rubricerat gärningarna
som olaga frihetsberövande och myndighetsmissbruk.

RB 23:18 första stycket får antagas innebära att den misstänkte skall
erhålla en så noggrann beskrivning av den brottsliga gärningen som möjligt
och uppgift om brottsrubriceringen. Det väsentliga får anses vara själva
gärningsbeskrivningen men brottsrubriceringen kan vara av betydelse
t. ex. för den misstänktes ställningstagande till frågan om han skall anlita
försvarare under förundersökningen. Underrättelse genom hänvisning till
en så omfattande anmälan som den varom nu är fråga medför brister i
preciseringen av gärningen. A andra sidan har underrättelsen lämnats i ett
tidigt skede då precisering och riktig brottsrubricering kan vara svår att
göra.

Frågan uppkommer om jag, då jag sedan R. redan hörts och protokoll
upprättats tog befattning med ärendet, borde ha avvaktat med åtalsbeslut
tills R. erhållit en mera preciserad gärningsbeskrivning med de rubriceringar
för vilka jag stannat. Syftet med RB 23: 18 första stycket anges vara att
den misstänkte skall erhålla möjlighet att begagna sin rätt att vid förundersökningen
anlita försvarare och i övrigt tillvarataga sina intressen. R. har
fått besked om rätten att anlita försvarare. Han torde ha varit väl medveten
om vikten av att bemöta de påståenden som ligger i åtalet. R. synes nu inte
ha något nytt i sak att anföra utan framställer endast invändningar av
processrättslig natur. Enligt min mening har syftet med underrättelse jämlikt
RB 23: 18 första stycket, uppnåtts. I vart fall torde R. inte ha lidit men
av att en precisering och komplettering av brottsrubriceringen inte gjorts i
det skede varom här är fråga.

I ett den 28 juli 1980 meddelat beslut anförde JO Wigelius.

Vad först rör Mårtenssons handläggning av ärendet bör följande påpekas.
I 12 § förundersökningskungörelsen stadgas att i samband med att den
som skäligen misstänktes för brott underrättas om misstanken han skall
erhålla underrättelse om att för brott misstänkt är berättigad att redan
under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa
förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.

När det gäller ställningstagandet i frågan om försvarare bör förhörsledaren
helt avhålla sig från att ge råd eller eljest påverka den misstänkte.
Mårtensson borde således ha avstått från att till R. som sin personliga åsikt
framföra att det inte behövde förordnas någon försvarare under förundersökningen.
eftersom ett sådant uttalande kan innebära viss risk för påverkan.

Vad så beträffar förhören med R. och E. delar jag polisstyrelsens uppfattning
att de två skulle ha hörts var för sig. Mårtenssons inställning att
polismännen kunde få närvara vid varandras förhör eftersom det ändå
kunde förväntas att de skulle lämna samstämmiga uppgifter är svårförståelig.
Att genomföra förhören på sätt som nu skedde innebar ett åsidosättande
av rent elementära grunder i sammanhanget. Oavsett Mårtenssons
personliga uppfattning i saken var det hans uppgift att vid förhören med R.
och E. bl. a. söka få klarlagt, huruvida deras berättelser till alla delar
verkligen var helt samstämmiga. Den metod som här tillämpades torde inte
ha varit den lämpligaste när det gällde att nå det resultatet. Metoden kan
snarare leda till att objektiviteten i utredningen kan bli ifrågasatt. Därtill
kommer att Mårtensson underlät att i förhörsprotokollen anteckna att R.
närvarit vid förhöret med E. och vice versa. Om de därvid var att betrakta
som förhörsvittnen eller inte ändrar på intet sätt den i 20 § förundersökningskungörelsen
stadgade skyldigheten att i protokoll anteckna namn å
förhörsvittne och övriga vid förhör närvarande. Jag är således i flera
avseenden kritisk mot det sätt varpå Mårtensson handlagt utredningen.

Vad beträffar frågan om att R. åtalats för olaga frihetsberövande, oaktat
han inte underrättats om att han var misstänkt för sådant brott, kan
följande konstateras. Aktuellt förundersökningsprotokoll är daterat den 6
september 1979. Förhöret med R. hölls den 3 september. Därvid underrättades
han om misstanke för myndighetsmissbruk samt delgavs innehållet i
den av målsägaren gjorda anmälan. Samma dag dvs. den 3 september fick
han taga del av utredningen jämlikt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (RB).
Det är då att märka att R. vid förhöret och delgivningen var ovetande om
att han riskerade att bli åtalad för olaga frihetsberövande. Vetskap härom
fick han först efter det att åklagaren ingivit sin stämningsansökan. Jeppssons
uppfattning, att syftet med underrättelse jämlikt 23 kap. 18 § första
stycket RB uppnåtts i och med att R. vid förhöret delgivits misstanke om
myndighetsmissbruk och förelagts anmälan samt underrättats om sin rätt
att vid förundersökningen anlita försvarare, kan jag inte helt dela. Den
underrättelse som här skett kan enligt min mening inte anses ha varit
tillfyllest i all synnerhet som åtalet utökades med ett brott som i princip
kunde medföra betydligt svårare påföljd än myndighetsmissbruk. R. skulle
därför, innan åtal för olaga frihetsberövande beslutades, ha delgivits misstanke
om det brottet och samtidigt beretts tillfälle att yttra sig om den
misstanken. Från rättssäkerhetssynpunkt är detta viktigt.

Ifrågasatt dröjsmål med avspärrning av tillfartsvägar i samband med
att Almöbron raserades

I ett beslut den 28 juli 1980 anförde JO Wigelius följande.

Fredagen den 18 januari 1980 omkring kl. 01.30 påseglades och raserades
bron mellan Källön och Almön, Almöbron, utanför Stenungsund av
fartyget Star Clipper. Innan brons tillfartsvägar hade avspärrats körde
sammanlagt sex personbilar och en lastbil ned i vattnet. Fyra av fordonen
kom från Tjörnsidan och tre från Stenungsundssidan. Atta personer omkom.
Olycksplatsen ligger inom Kungälvs polisdistrikt.

I klagoskrivelser, som kom in till JO under tiden den 21 -24 januari 1980,
ifrågasattes om inte avspärrningarna av brons tillfartsvägar onödigt fördröjts
på grund av oskicklighet och fantasilöshet från i första hand polisens
i Kungälv sida. Klagandena hemställde att JO skulle utreda förhållandena.

Efter remiss inkom länspolischefen i Göteborgs och Bohus län med
utredning och yttrande. I yttrandet anfördes följande.

Påseglingen av Almöbron natten mot den 18 januari i år utreds av statens
haverikommission. Preliminär rapport avgavs den 15 februari. Inom Kungälvs
polisdistrikt har utretts de följdolyckor för vägtrafiken som broraset
medförde. Härifrån har särskilt granskats de polisiära åtgärderna fram till
den tidpunkt då körbanorna på brofästena spärrades av. Med hänsyn till
pågående utredning angående samhällets räddningstjänst i stort, saknas i
detta sammanhang anledning att redovisa synpunkter i det hänseendet på
grund av erfarenheter från den nu aktuella eller tidigare i länet inträffade
katastrofer.

I det följande redovisas och bedöms polisens åtgärder huvudsakligen i
tidsföljd.

Till att börja med må dock erinras om de mycket omfattande konsekvenser
broraset inneburit och den av naturliga skäl mycket stora uppmärksamhet
händelsen väckt. I inledningsskedet kom också kritik att riktas mot
polisen varvid hävdades att det tagit alltför lång tid innan avspärrningar
ordnats. Till denna uppfattning bidrog i hög grad den felaktiga tidsangivelse
som lämnades av Göteborg radio. Enligt denna skulle olyckan ha
varit känd kl 01.10, dvs 19 minuter innan den faktiskt inträffade och 31
minuter innan den första uppgiften om att en olycka inträffat kom till
polisen. Göteborg radio har numera offentligt beklagat felet.

01.41

Polisen i Kungälv fick meddelande om att Almöbron påseglats av Star
Clipper. Samtalet kom per telefon från lotsutkiken på Marstrand. Vid
denna tidpunkt saknades uppgift om eventuella skador.

01.42

En polispatrull som vid tillfallet befann sig på polisstationen i Stenungsund
beordrades till platsen.

Inom Kungälvs polisdistrikt har tidigare hänt olyckor i anslutning till
både stora och små broar. Förra året påkördes t. ex. den betydligt mindre
bron över Göta älv vars ena öppningsbara klaff därigenom skadades. En
annan bro med seglingsfri höjd av ca 15 meter påseglades varvid en mast
knäcktes och dödade en person. Det har även hänt att fordon kört igenom
broräcken. Det meddelande som polisen först fick om påseglingen kunde

rimligtvis inte leda tanken till att bron rivits ner. Tvärtom bör det ha varit
naturligare att tänka sig att fartyget kommit till skada.

Bedömningen att sända en polispatrull, för övrigt den enda tillgängliga i
polisdistriktet, till platsen var korrekt. Patrullen kunde mycket väl ha
befunnit sig på flera mils avstånd från olycksplatsen. I så fall hade andra
lösningar måst övervägas. Genom att patrullen befann sig i Stenungsund
blev utryckningstiden förhållandevis kort.

Polismännen övervägde möjligheten att ta ut ytterligare en bil för att
kunna köra över bron till den andra sidan med en av bilarna om det skulle
visa sig att avspärrningar erfordrades. De bestämde sig dock för att genast
bege sig till platsen i den bil de omedelbart hade tillgänglig. Polismännens
övervägande och beslut var riktigt.

01.50

Telefonsamtal kom från Göteborg radio som meddelade att en bil kört i
havet.

Genom detta meddelande framgick det att skador inträffat som innebar
fara för trafiken. Härigenom befann sig polispatrullen, som ryckt ut till
platsen, i fara. Omedelbart innan patrullen kom fram till Almöbron nåddes
den per radio av en varning att det kunde vara farligt på platsen. Vid
tillfället var det dessutom mycket halt väglag. Patrullen kom fram till den
långtradare som stannat på brofästet. Dess motor var igång, halvljuset
lyste rakt ut i mycket tät dimma och körbanan var vit av frost. Chauffören
stod utanför bilen och vinkade. Polismännen ställde sin bil tvärs över
mittlinjen och tände varningsblinkers och det blå rotationsljuset. Chauffören
var chockad och pratade osammanhängande. Han berättade att bron
var borta och att han sett ljussken från två bilar som försvunnit ner i havet.
En polisman gick längre ut på brofästet och kunde snart konstatera att
bron verkligen var borta. Polisstationen i Kungälv informerades genast om
förhållandet. För att vara riktigt säkra, händelsen bedömdes så otrolig,
gick båda polismännen fram för att tillsammans konstatera att iakttagelserna
var riktiga. Därefter vidtog polismännen åtgärder för att förbättra
avspärrningen och omdirigera trafik från platsen.

Polisens åtgärder var korrekta.

01.52-01.55

Vid denna tidpunkt inkom polispatrullens meddelande till Kungälvs
polisdistrikt om att broklaffen var borta och att körbana saknades. Den
angelägnaste uppgiften blev därmed att ordna avspärrning av vägbanan
även på Tjörnsidan. Polismännen på Kungälvs polisstation visste att en i
Bleket på Tjörn bosatt polisman just avslutat sin tjänstgöring och därför
borde vara snabbast tillgänglig. Man kände inte någon person som bodde
närmare brofästet. Försök gjordes att nå denne polisman vilket också
lyckades någon minut senare. Man ringde även till jourhavande vägmästare
för att med dennes hjälp eventuellt få bron avstängd snabbare. Man
vet nämligen av erfarenhet att vägverkets fordon ofta uppehåller sig i
anslutning till Tjörnbroarna vid svårt väglag.

Polisens bedömning att i första hand söka tillkalla en polisman för att
stoppa trafiken var riktig. Vid efterhandskontroll visade det sig att vägverkets
fordon var i tjänst under natten och att Tjörnbroarna ingick i dess
uppgifter. Polisens försök att ta väghållarens tjänster i anspråk var likaledes
riktigt.

01.58

De skilda samtal polisen hade per telefon eller radio följde i ett sammanhang.
Vid denna tidpunkt erhölls per telefon kontakt med den i Bleket
bosatte polismannen. Inte heller han kände någon som bodde närmare
bron. Han ombads ta sin privata bil för att så snabbt som möjligt komma
till platsen. Härmed visste man på Kungälvs polisstation att avspärrning
var på väg till platsen och man kunde övergå till de därnäst angelägnaste
uppgifterna.

Polismannen lämnade Bleket i sin privata bil men fann att dess sommardäck
var otillräckliga i det hala väglaget. Han bedömde det därför säkrast
att ta vägen förbi polisstationen i Skärhamn för att därifrån i stället ta
polisbilen som bl. a. var försedd med dubbdäck. På så vis fick han också
med sig avspärrningsmateriel och radioutrustning m. m. Vid ankomsten till
bron hade en tulltjänsteman just kommit sjövägen upp till olycksplatsen.
Denne hade då befunnit sig på platsen någon minut. Polisbilen var det
första fordon som kom till platsen sedan vägbanan spärrats. Klockan var
då omkring 02.25. Polismannen ställde bilen på tvären över körbanan och
kopplade på varningsblinkers och det blå rotationsljuset. Polismannen
hade svårt att tro att bron verkligen var borta. Tillsammans gick de fram
några få meter och kunde då endast iaktta en avgrund. Polismannen
meddelade kl 02.30 via radio till polisstationen i Kungälv att vägbanan
spärrats. Polismannen stoppade de fordon som kom upp mot bron och
informerade om situationen. Trots att information lämnades av uniformerad
polisman i anslutning till polismålad bil med de olika varningsljusen
tända och med avspärrningsanordningar på plats var det svårt att få trafikanterna
att acceptera att bron var borta. Vissa bilister försökte t.o. m.
köra förbi avspärrningarna för att komma vidare.

Polismannens åtgärd att med sin privata bil köra till stationen i Skärhamn
medförde att körsträckan fram till bron förlängdes med ca 4 km till
att bli sammanlagt ca 22 km. Polismannens bedömning föranleddes av det
mycket farliga väglaget. Omvägen medförde under de rådande betingelserna
möjligen en förlängd körtid av kanske 5 minuter. Å andra sidan ökades
sannolikheten av att komma fram till bron utan missöde. Bedömningen
medförde även att avspärrningen kunde ske med ordentlig utrustning, av
uniformerad polisman och med möjlighet till kommunikation per radio.
Med hänsyn till det i och för sig förståeliga i vissa trafikanters obenägenhet
att fatta vad som hänt torde med bestämdhet kunna hävdas att dessa
förhållanden var av värde för fortsättningen. 1 sammanhanget må nämnas
att icke endast trafikanter utan även vissa polismän och andra myndighetspersoner
till att bölja med vägrade att godta uppgiften om att bron rasat.
Även en journalist som per telefon informerades om händelsen avvisade
uppgiften och återgick till sin nattvila.

Vid närmare granskning av polismannens bedömanden kan konstateras
att dessa medförde fördelar för det fortsatta händelseförloppet. Eftersom
ingen av de ditintills inblandade polismännen kände någon person som var
bosatt i anslutning till bron var det även korrekt att handla så som skedde i
stället för att riskera att förlora tid genom att med tveksam genomslagskraft
t. ex. ringa till okända personer mitt i natten. Om ett sådant förfarande
verkligen lyckats är det likväl tveksamt om någon tidsvinst ändock
skulle ha uppnåtts. Utryckningstiden från Bleket inklusive omvägen via
Skärhamn blev ca 30 minuter. Såsom tidigare nämnts skulle den eventuellt
ha kunnat förkortas med ca 5 minuter. Som senare skall visas skulle
ytterligare förkortning av utryckningstiden med åtminstone 5 minuter.

kanske t. o. m. 12 minuter, inte ha varit tillräckligt för att kunna rädda
människoliv.

Eventuella synpunkter om det skulle vara möjligt att höja beredskapen
genom att polismän i princip skulle ha tjänstefordonen hemma är orealistiskt.
I praktiken skulle genom en sådan ordning i regel åstadkommas
osäkerhet i flera avseenden samtidigt som beredskapen totalt sett skulle bli
sämre. Anledning saknas att i detta hänseende överväga några förändringar.

Sammanfattningsvis kan i detta avsnitt konstateras att bedömanden och
åtgärder skedde på ett yrkesmässigt korrekt sätt och inom ramen för de
allmänna uppgifter som ankommer på polisen. Det kan vidare noteras att
man helt riktigt övervägde alternativ som antingen inte fanns eller som
avvisades. Efterhandbedömningen underlättas även av det förhållandet att
om något realistiskt alternativ likväl stått till buds skulle härigenom ändock
inte så stora tidsvinster ha uppnåtts att någon av trafikolyckorna hade
kunnat förhindras.

02.02

Göteborg radio meddelade att Almöbrons västra sida ej stängts av.
Polisen i Kungälv visste vid den tidpunkten att utryckning påbörjats från
Tjörn.

02.03-02.10

Ytterligare 3 polismän fick per telefon order om att bege sig till platsen.

02.11

Vågmästaren meddelade att han sänt ut folk till platsen.

02.15

Ytterligare en polisman sändes till platsen.

02.19

Vid denna tidpunkt erhölls kontakt med en person vid Sveriges Radio i
Stockholm med begäran om att broraset/trafikfaran skulle meddelas genom
radion. Detta samtal hade föregåtts av flera telefonsamtal till Sveriges
Radio i Göteborg och sedan i Stockholm. Först meddelades via telefonsvarare
ett nummer som ledde till någon vaktmästare som gav hänvisning.
Meddelandet som lämnades kl 02.19 ledde först 27 minuter senare, dvs. kl
02.46, till att radioprogrammet bröts och att meddelandet lästes upp.
Meddelandet upprepades kl 03.17—18 och även senare.

Om det hade varit möjligt att få personlig kontakt med ansvarig person
på Sveriges Radio redan vid första försöket borde det ha varit möjligt att få
ut meddelande om olyckan kanske redan 35 å 40 minuter tidigare än som
blev fallet. Detta under förutsättning av att dröjsmålet från kl 02.19 till kl
02.46 hade kunnat undvikas. För framtiden vore det önskvärt om Sveriges
Radio ville distribuera ett kortfattat besked om vilka telefonnummer som
kan användas i nödsituation.

På polisstationen i Kungälv blev tiden efter ca 02.00 mycket hektisk. Det
mest överhängande var visserligen på väg att lösas därigenom att avspärrning
höll på att ordnas även på Tjörnsidan. Inkommande radio- och telefontrafik
blev intensiv. Insatserna koncentrerades på att kalla ytterligare
polispersonal till platsen och att snabbt försöka få ut ett meddelande
genom Sveriges Radio. Det har ifrågasatts varför inte brandkåren, militär
etc kallades först. Det är givetvis så att i nödsituationer - när det verkligen
står klart att en sådan föreligger — skall alla tillbuds stående medel tillgripas.
I vissa lägen när så bedömas bäst tillgrips också okonventionella
medel. Man bör dock ha i minnet att all erfarenhet visat att uppslagsrikedo -

men måste vara verklighetsförankrad. Den ansvarsfördelning, den organisation
och de hjälpmedel som statsmakterna tilldelat måste i alla lägen vara
den naturliga utgångspunkten för olika tjänstemäns handlande. Avvikelse
ska kunna ske men endast i undantagsfall. Det regelsystem efter vilket
samhället är format bygger på detta. Så också den utbildning och träning
som olika tjänstemän — så ock polisen - genomgår.

I den uppkomna situationen var redan i inledningsskedet tull och vägmyndigheter
inblandade och handlade såvitt är känt så snabbt som deras
respektive förutsättningar medgav. Att därutöver tillkalla militär personal
skulle ha varit felaktigt. Däremot vidtogs åtgärder för att få dykare till
platsen vilket var riktigt. Brandkårerna anlitas ibland av polisen även vid
sidan av deras primära uppgifter som räddningstjänst. Detta är t. ex. fallet
när brandkårernas utrustning är särskilt lämpad för något visst arbete. Den
uppgift som med största snabbhet skulle lösas sedan olyckans omfattning
blivit känd var att dirigera om trafiken på båda sidor av platsen. Uppgiften
var uteslutande polisiär. En annorlunda tolkning av räddningstjänstens
uppgifter skulle få svåröverskådliga konsekvenser för rikets brandkårer.
Teoretiskt kan gränsdragningen mellan sjöräddning och räddningstjänst
diskuteras. När man i efterhand prövar ett händelseförlopp av den art det
här är fråga om måste dock ett sådant resonemang få bli sekundärt.
Viktigast är att åtgärder vidtas - inte vem som utför dem. Det är därför en
helt annan sak om brandkårer i detta speciella fall likväl skulle ha kallats
innan t. ex. polis sändes till olycksplatsen. Vad först beträffar Stenungsundssidan
var avspärrning av vägen fullgjord redan i det ögonblick läget
blev känt. Till saken hör att eftersom polispatrull befann sig i Stenungsund
hade det varit en omöjlighet för någon annan att komma till platsen före
polisen. Att först tillkalla brandkåren hade varit en felaktig lösning. Vad
sedan beträffar Tjörnsidan finns i Kållekärr en brandkår. Dess personal är
emellertid inte heltidsanställd och måste tillkallas från sina respektive
bostäder eller arbetsplatser när tjänstgöring blir aktuell. Det finns anledning
att förutsätta att personalen kan samlas på förhållandevis kort tid.
Minuterna går dock fort även för en räddningstjänst som mobiliseras.
Därtill kommer att brandkårens fordon knappast är överlägsna polisens
utryckningsfordon i fråga om snabbhet. Från Kållekärr till olycksplatsen
är vägavståndet ca 9 km. Aven brandfordonens utryckningstid måste beräknas
med hänsyn till nattmörker, tät dimma och halt väglag. Det finns
därför stark anledning betvivla att brandkåren i Kållekärr skulle ha kunnat
vara på plats tidigare än polisen. Även om situationen genom tillfälligheter,
som inte kan förutses, skulle ha varit särskilt gynnsamma för brandkåren,
skulle tidsvinsten inte ha blivit så stor att olyckans omfattning hade kunnat
begränsas. Tillfälligheterna kunde för övrigt lika gärna ha varit sådana att
dessa hade medfört tidsförlust om kontakt först hade sökts med brandkåren.

I sammanhanget finns möjlighet att föra ett principiellt resonemang om
hur larmning bör gå till, respektive mellan myndigheter och andra berörda
samt angående ansvarsfördelning i olika sammanhang. Problemen är så
pass komplicerade att det finns anledning framhålla angelägenheten av att
räddningstjänstutredningen leder till ökad klarhet i dessa hänseenden.

Teknisk utredning har verkställts för att så långt som möjligt söka
klarlägga tidssammanhangen och trafikolyckornas förlopp.

Haverikommissionen har i sin rapport angivit att påseglingen av bron
ägde rum ca kl 01.29. Tidpunkten överensstämmer med Kungälvspolisens
uppgifter.

Sammanlagt 7 fordon körde ner i havet varvid samtliga 8 personer som
färdades däri omedelbart omkom. Från Stenungsundssidan kom 3 fordon.

1 Personbilen EFD 298 anträffades ca 60 meter väster om brofästet.
Bilens skador tyder på att den sannolikt befann sig ute på bron när den
rasade. Bilen saknade klocka.

2 Personbilen FKC 128. Bilen saknade klocka. Säker tidpunkt för olyckan
kan ej anges.

3 Personbilen HAF 088. Bilen saknade klocka. Förarens klocka stannade
01.45. Omständigheterna tyder på att denna bil kom sist av de som
förolyckades från Stenungsundssidan.

Från Tjörnsidan kom 4 fordon.

1 Personbilen DPR 163. Bilens klocka hade stannat 01.43. Med hänsyn
till kända omständigheter kan detta ha varit rätt tidsangivelse.

2 Personbilen BJT 225. Föraren startade från Skärhamn ca kl 01.35.
Bilens klocka stannade 02.00. Med hänsyn till avståndet fram till olycksplatsen
torde avresan ha startat något senare eller också visade bilklockan
fel tid. Olyckan kan ha skett mellan kl 01.50-01.55.

3 Personbilen EKT 995. Föraren startade enligt uppgift från Kållekärr
ca kl 01.50. Bilens klocka stannade 02.20. Avståndet till olycksplatsen var
ca 9 km. Det är osannolikt att det skulle ha tagit 30 minuter att färdas
denna sträcka. Troligen har starten skett några minuter senare. Det är
vidare troligt att bilens klocka antingen gått före ca 10 minuter eller också
stannat först ca 10 minuter efter det att fordonet kört i havet. Detta
antagande stöds av tulltjänstemannens uppgifter att han i kommunikationsradio
hört att ”nu går en bil över kanten” och strax därefter ”nu går en
lastbil med trailer över kanten”. Den polisman som befann sig på Stenungsundssidans
brofäste hörde omkring kl 02.15 några knallar. Det är troligt
att dessa härrörde från personbil nr 3 och från det 4:e och sista fordonet
som körde i havet. Det må i detta sammanhang anmärkas att detta fordon
startade från den plats där den på öarna närmast belägna brandkåren är
lokaliserad. Bilen anträdde färden sannolikt ungefär samtidigt som det
först blev känt för Kungälvspolisen att bron verkligen rasat. Härigenom
kan med säkerhet möjligheten avfärdas att brandkåren överhuvudtaget
skulle ha kunnat påverka händelseförloppet.

4 Lastbilen EXA 750. Enligt analys av lastbilens färdskrivare upphörde
körningen ca kl 02.13. Vissa markeringar på färdskrivaren tyder på att
olyckan kunde ha hänt redan kl 02.10. Bilens klocka stannade 02.17. Med
hänsyn till det sammantagna utredningsresultatet torde denna klocka ha
visat minst 2 men sannolikt 4 minuter fel. Omständigheterna tyder på att
lastbilen var det sista fordonet som körde i havet och att detta inträffade kl
02.13.

Det är naturligt att man efter den svåra olycka som inträffade genom att
Almöbron kördes ner i havet i efterhand söker spekulera i om andra
åtgärder borde ha vidtagits och om händelseförloppet då skulle ha blivit
annorlunda. Man måste även söka sätta sig in i den situation de trafikanter
befann sig i när de i svår halka och tät dimma färdades mot och ner i den
avgrund ingen kunde överleva. Anförvanter och närstående som senare
grubblat över de tillfälligheter som orsakat tragiken. Båtbesättning och lots
som efter broraset ingenting kunde göra för att hindra att bil efter bil
störtade ner i havet. Sjöräddning och tullpersonal som i vanmakt på
avstånd hörde vad som hände. Polismän som plötsligt mitt i natten försattes
i den situationen att de tvingades fatta en rad svåröverskådliga
beslut som gällde medmänniskors liv eller död.

För oss alla andra som i efterhand kan, eller måste, bedöma sådana
beslut är det säkert välgörande att på ett livfullt sätt söka sätta sig in i
verkligheten, Vi bör söka förstå upphetsningen, dramatiken, vanmakten
och kanske förundra oss över att situationen inte i stället framkallade black
out. För en poliskår som är van att bära kritik och tåla mycket kan det ändå
trots egen övertygelse om att handlandet skett med självuppoffring och till
det yttersta av vad som varit möjligt, vara bittert att ta del av snabba,
lättvindiga fördömanden.

Genom vad som i detta yttrande redovisats kan slås fast att icke någon
av de följdolyckor som inträffade på grund av broraset hade kunnat förhindras
genom annat handlande än det som faktiskt valdes av berörda
polismän. I vad mån konsekvenserna skulle ha kunnat undvikas eller
mildras på annat sätt, t. ex. genom andra bestämmelser för sjöfarten,
annan brokonstruktion, tekniska anordningar i anslutning till bron eller
farleden eller på annat sätt som ligger utanför polisiärt ansvarsområde
undandrar sig mitt bedömande.

För polisens vidkommande återstår endast att slå fast att den kritik som
framförts i anmälningarna eller på annat sätt är grundlös och kan därför
endast med eftertryck avvisas.

Polisen har tvärtom, liksom andra som arbetade under denna katastrof,
gjort sig förtjänt av kraftfullt erkännande för omdömesgilla och rådiga
insatser.

Utöver remissvaret har jag tagit del av den av regeringen tillsatta särskilda
utredningskommissionens preliminära utredningsrapport beträffande
olyckan. Vidare har jag vid besök hos polisen i Kungälv den 5 juni 1980
noggrant informerat mig i en mängd frågor rörande broolyckan och om
vakthavande befälets och stationsvaktens åligganden och rutiner.

Vid en bedömning av polisens inledande åtgärder vid broolyckan är det
viktigt att utgå ifrån de förhållanden som rådde då dessa vidtogs och inte
ifrån förhållanden som först senare blivit kända eller klarlagda. Det kan då
först konstateras att det vid tidpunkten för olyckan fanns fyra polismän i
tjänst i Kungälvs polisdistrikt, nämligen ett vakthavande befäl, en stationsvakt
och en radiobilpatrull om två man. På polisstationen i Kungälv, dit
meddelanden om och förfrågningar kring olyckan inkom och ganska omgående
i sådan omfattning att telefonväxeln blockerades, tjänstgjorde alltså
två polismän. Det var dessa två som med ledning av inkomna uppgifter
hade att vidtaga så snabba och effektiva åtgärder som möjligt. Något
utrymme för längre överväganden eller diskussioner torde inte ha funnits
utan besluten har måst fattas under minst sagt stressade förhållanden.

Av såväl det omfattande utredningsmaterialet som länspolischefens yttrande
framgår att det första meddelandet om broolyckan som inkom till
polisen i stort inskränkte sig till uppgifter om att bron påseglats men att det
också nämndes någonting om en avstängning av bron. Meddelandets ex -

akta ordalydelse är det givetvis omöjligt att nu i efterhand uttala sig om.
Under alla omständigheter uppfattade den mottagande polismannen meddelandet
som om det eventuellt skulle vara nödvändigt att spärra av bron.
Klart är dock att det inte innehöll några uppgifter om att bron raserats.
Vetskap om broraset Fick personalen på polisstationen först då den från
Stenungsund utsända radiobilpatrullen kommit fram till olycksplatsen och
därifrån lämnat sin rapport via radio. Dessförinnan var vakthavande befälet
och stationsvakten ovetande om att en eventuell avspärrning av brons
tillfartsväg på Tjörnsidan inte kunde genomföras av radiobilpatrullen. Som
framgår av yttrandet fick denna patrull upprätta spärren på fastlandssidan,
vilket skedde cirka tio minuter efter det att det första meddelandet om
olyckan inkommit till polisen. I och med radiobilpatrullens rapport gällde
det att omgående vidtaga nya åtgärder för att snarast få en spärr även på
Tjörnsidan. I det läget valde vakthavande befälet att ringa till en på södra
Tjörn bosatt polisman medan stationsvakten ringde till jourhavande vågmästaren.
Dessa kontakter gav till resultat att polismannen på Tjörn beordrades
att omgående bege sig till olycksplatsen medan vågmästaren kontaktade
sin personal dvs. de som var i tjänst (en patrullbil) och två som hade
beredskap.

Beträffande polismannens på Tjörn utryckning har länspolischefen i sitt
yttrande lämnat en utförlig redogörelse. Vid en bedömning av vad som där
anförts uppkommer frågan om polismannens handlande att köra via Skärhamn
för att byta till tjänstebil kan anses försvarligt, eftersom det tidsmässigt
kan ha inneburit någon fördröjning. I det föreliggande fallet synes en
sådan fördröjning ha saknat betydelse men under vissa andra omständigheter
hade den självfallet kunnat leda till att katastrofen fått än större omfattning.
Jag anser mig ändå inte kunna kritisera polismannen för hans handlande.
Man måste nämligen sätta sig in i hans situation, då han strax före
kl. 02.00 hastigt väcktes upp och per telefon beordrades till olycksplatsen.
Vidden av katastrofen och de risker för en utökning av den som kvarstod
så länge inte avspärrningar var upprättade, kunde tydligen inte någon som
inte varit på platsen riktigt föreställa sig. Detta framgår med ali tydlighet av
utredningen. Därtill kom de tungt vägande skäl som talade för att tjänstebilen
i flera avseenden var ett lämpligare fordon än polismannens privata bil.
Jag finnér mig alltså kunna dela de av länspolischefen gjorda bedömningarna
i denna del.

Vid polismannens ankomst till brofästet var redan en kusttull mästare på
plats för att stoppa all trafik. Denne hade satts iland från kustbevakningens
båt TV 242, som anlänt till olycksplatsen omkring kl. 02.20. Besättningens
på TV 242 handlande var föredömligt och förtjänar därför allt beröm.

Den stora frågan i sammanhanget är givetvis om alla realistiska möjligheter
att spärra brons tillfartsvägar verkligen prövades med tanke på att
vaije sekund kunde vara dyrbar. Det kan då fastslås att avspärrningen på
fastlandssidan inte gärna kunde ha skett snabbare än vad som nu blev
fallet.

På Tjörnsidan kom det dock att förflyta cirka 30 minuter från det meddelandet
om att bron raserats inkom och till dess vägen blev avspärrad. På
polisstationen var man väl medveten om att den larmade polismannen
bodde ganska långt från olycksplatsen men varken denne eller polismännen
på stationen kände till någon person som bodde närmare brofästet.
Kontakten med jourhavande vågmästaren var dock ett försök att få en
snabb lösning till stånd. Tyvärr gav inte den kontakten den hjälp som man
kunnat hoppas på, eftersom den patrullbil som var i tjänst vid tillfället var
på fastlandssidan. Inte heller försöken att komma i kontakt med Sveriges
Radio för att genom ett meddelande i program 3 söka varna alla trafikanter
gav något snabbt resultat. Ett tänkbart men inte prövat alternativ hade
varit att larma den i yttrandet nämnda brandkåren på Tjörn. I nuläget och
med tillgång till alla fakta i sammanhanget får det väl anses klarlagt att det
alternativet hade kunnat innebära en tidigare avspärrning av bron. Jag är
dock medveten om att det vid olyckstillfället måste ha varit svårt att direkt
göra en sådan bedömning. Detta framgick ganska klart vid mitt besök på
polisstationen, där jag fick en god inblick i hur händelserna hade utvecklats
och hur polismännen därvid hade genomfört sina åtgärder. Den uppgift
som de ställdes inför var sannerligen inte lätt men de synes ändå ha
handlagt den på ett sådant sätt att de svårligen kan kritiseras. Enligt min
mening vore det orimligt att begära att de två polismännen under den
relativt korta tid som de hade på sig och under närmast kaotiska förhållanden
med en tidvis blockerad telefonväxel skulle ha kunnat göra alla de
avvägningar och bedömningar som man numera efter en omfattande utredning
kan komma fram till. Den bild jag fick vid mitt besök på polisstationen
var att polismännen gjort en god insats. De av dem vidtagna åtgärderna
beträffande Tjörnsidan gav tyvärr inte så gott resultat som de under gynnsamma
förhållanden hade kunnat ge. Det bör emellertid fastslås att det i
den rådande situationen inte synes ha funnits någon reell möjlighet för
polisen att ordna en spärr i så god tid att olyckans omfattning hade
begränsats. Det får exempelvis anses utrett att ett larmande av brandkåren
inte hade varit tillräckligt för att förhindra någon av de dödskörningar som
inträffade på Tjörnsidan.

Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen att ingen av de polismän
som agerade vid tillfället kan lastas för att broraset fick så katastrofala
följder. Som underlag härför har jag haft hela det omfattande utredningsmaterialet
jämte mina egna studier på platsen.

När det gäller samhällets räddningstjänst är den, som nämns, under
utredning. Jag vill gärna ansluta mig till den särskilda undersökningskommissionens
rekommendation att berörda myndigheter redan nu skyndsamt
ser över rutinerna så att samhällets samtliga räddningsresurser snabbt kan
utnyttjas. Vad gäller polisväsendet torde erforderliga initiativ i den vägen
närmast ankomma på rikspolisstyrelsen.

Utredning angående skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest BAKGRUND Tisdagen

den 4 december 1979 vid 19.50-tiden påträffade två polismän
den då 64-årige Knut Gösta Eriksson liggande berusad på en grässlänt på
Söder i Stockholm. Polismännen omhändertog Eriksson enligt lagen
(1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. och förde
honom till Södermalms polisstation. Det noterades på omhändertagandeblanketten
att Eriksson inte företedde några synliga skador. Eriksson
insattes i arrest kl. 20.07. Senare på kvällen, kl. 23.45, anträffades Eriksson
liggande i cellen med svåra skador i ansiktet. Ambulans tillkallades för
att föra Eriksson till sjukhus. 1 väntan på ambulansen försökte polispersonalen
att bringa klarhet i vad som hade hänt. På frågor lämnade Eriksson
svar som innebar att han hade ramlat omkull och slagit sig. Eriksson
fotograferades vidare där han låg skadad. Ytterligare en person hade varit
placerad i samma cell som Eriksson. Medarrestantens kläder och händer
undersöktes på eventuella spår som kunde tyda på att denne misshandlat
Eriksson. Inga fynd i den vägen gjordes. Cellen stängdes till i avvaktan på
teknisk undersökning. Innan medarrestanten frigavs, hölls ett kort förhör
med honom. Han uppgav att han hade sovit och varken hört eller sett
något av vad som hänt i cellen.

Den 5 december 1979 påbörjades en utredning av händelsen. Under
förmiddagen utfördes en teknisk undersökning av cellen av kriminalinspektörerna
Jan Olsson och Börje Moberg. Därvid noterades bl. a. cellens
beskaffenhet och iakttagna biodbesudlingar. Det framgick att cellen var
försedd med en yttre massiv dörr av trä och en inre gallerdörr av stål. Båda
dörrarna öppnades utåt. Gallerdörren var försedd med en spärrfunktion
och gick endast att stänga utifrån. På den del av dörrkarmen som täcktes
av dörrarna i stängt läge kunde ingen blodbesudling iakttas. På gallerdörrens
insida återfanns däremot ett flertal blodstänk.

Den 7 december 1979 och den 4 januari 1980 gjordes försök att förhöra
Eriksson på sjukhuset för att få klarhet i vad som hade hänt. Eriksson var
dock inte i stånd att lämna några adekvata svar.

Som ett led i utredningen infordrades vidare ett rättsintyg från leg.
läkaren Tor Bark vid Sabbatsbergs sjukhus, som vårdat Eriksson efter
händelsen. Barks intyg var dagtecknat den 14 december 1979 och innehöll
bl. a. följande.

Med tanke på oklarheterna beträffande uppkomsten av skadorna görs
10/12 (Bark) en grundlig undersökning av uppkomna skador. Man ser då
som tidigare en ordentlig svullnad av huvudet och speciellt ansiktet över

ögonen, mer på höger sida. Över halsen föreligger en färsk utgjutning av
blå färg, ålder runt 5—7 dagar, storlek ungefär som 3 handflator med
variabel kontur. Över vänster axel och mot armen likaså utgjutning av
motsvarande ålder och ungefär en handflata stor. En utgjutning likaså över
vänster handrygg, vilken ser något äldre ut, kanske 10 dagar gammal. I
övrigt inga tecken på skada i buken, på extremiteterna eller hudkostymen i
övrigt. Neurologiskt inga fokala patologiska fynd. vaken och klar men
något osammanhängande innehåll i svaren.

Gjorda undersökningar: Röntgen har visat en fraktur i skallens occipitalben
på vänster sida utan felställning. En buköversikt har inte påvisat någon
skada i buken. Ansiktets skelett har visat frakturer omfattande benen i
höger kind upp mot högra ögonhålan, som tycks kraftigt sönderslagen och
även trasigt på kringliggande ställen. Lungröntgen visar misstänkta lunginflammationsförändringar
bakom hjärtat. Alla undersökningar dock utförda
med reservation då patienten inte kunnat medverka i önskad grad. En
bedömning av ögonläkare vid inkomsten 5/12 visar inga tecken på skadade
ögonglober eller inre skallskada. Nya undersökningar av ögon- och öronläkare
beställda men ännu ej utfärdade. I övrigt togs fotografier av patienten
vid inkomsten som väl stämmer med ovanstående.

Från polisen har anlänt kopia på undersökningsprotokoll samt fotografier
över den skadade vid anträffandet.

På grundval av ovanstående kan följande utlåtande göras:

Eriksson har först anträffats berusad, ur stånd att ta vara på sig men utan
synliga skador. Efter några timmar anträffad i cell med skador i ansiktet
och på kroppen enligt ovan. Det är troligt att nämnda skador är uppkomna
genom någon form av trubbigt våld mot huvudet och den vänstra armen.
Några tecken på bukskador har ännu inte kunnat bekräftas. Anamnestiskt
har från patienten inte framkommit någon säker uppkomstmekanism, han
har dock vid något tillfälle talat om att han fallit och skadat sig. Uppkomna
skador får bedömas förenliga med detta då väggar och golv i nämnda cell
synes vara tämliga hårda och kunna orsaka liknande skador vid ett kraftigt
fall. I fynden finns dock inget som säkert talar emot att någon form av
misshandel kan ha förekommit.

Den 8 februari 1980 föredrogs ärendet för polisintendenten Gunnar Severin.
Han beslutade därvid att förundersökning inte skulle inledas och
motiverade detta med att händelsen inte innefattade brott.

Det inträffade blev därefter föremål för stor uppmärksamhet i massmedierna
och det framfördes påståenden bl. a. om att Eriksson skulle ha blivit
misshandlad av polisen. Överåklagaren i Stockholm beslutade den 21
februari 1980 att inleda förundersökning för att utröna om brottslig gärning
hade begåtts. Chefsåklagaren Lars Ringberg utsågs till förundersökningsledare.

JO:s initiativ och utredning m. m.

Med anledning av de uppgifter som framfördes i massmedierna hemställde
JO Wigelius den 22 februari 1980 hos polisstyrelsen i Stockholms
polisdistrikt att få del av samtliga handlingar i ärendet när utredningen
hade färdigställts och beslut i saken hade fattats av åklagare och polisstyrelse.

De begärda handlingarna kom in till JO den 4 augusti 1980. En omfattande
utredning hade då verkställts. Man hade förhört samtliga berörda
befattningshavare inom polismyndigheten samt de ambulansförare som
hade fört Eriksson till sjukhuset. Vidare hade man förhört Erikssons
närmaste anhöriga samt hållit ett nytt förhör med Erikssons medarrestant
från den aktuella kvällen. Dessutom hade man på nytt utan resultat försökt
att få Erikssons version av det inträffade. Därutöver hade en kompletterande
kriminalteknisk undersökning utförts och ett yttrande införskaffats
från statens rättsläkarstation. Slutligen hade utredningen överlämnats till
statens rättsläkarråd med hemställan om yttrande beträffande frågor rörande
skadornas uppkomst. Rättsläkarrådets rättsmedicinska sektion hade
inkommit med ett den 16 juni 1980 dagtecknat yttrande. 1 detta anfördes i
huvudsak följande.

Utredningar beträffande vissa frågeställningar i ärendet har företagits av
professor Torgny Greitz och docent Sten Cronqvist samt övertandläkare

CC Johansen, vilka inkommit med yttranden. Som del av nämndens

egen utredning har fotografering av Eriksson företagits den 29 maj 1980.

Med stöd av föreliggande utredning får rättsmedicinska sektionen som
svar på i remissakten angivna frågeställningar avgiva det utlåtandet
att Eriksson den 5 december 1979 företett tecken på inverkan av trubbigt
våld mot den högra kinden med bl. a. brott på det högra okbenet och
den högra ögonhålans vägg med därav föranledda blåmärken i ansiktet
och nedanför underkäkens högra nedre rand samt svullnader kring
båda ögonen och inom båda kinderna,
att han vidare företett blåmärken på den vänstra armen.
att röntgenundersökningar utförda den 5 december 1979 på Sabbatsbergs
sjukhus visat förändringar tydande på brott på nackbenets vänstra sida
samt på den vänstra delen av underkäken,
att det enbart på grundval av fynden vid de företagna röntgenundersökningarna
ej kan avgöras om brottet på nackbenets vänstra sida varit
färskt eller identiskt med en redan 1966 iakttagen skada,
att det med hänsyn taget till att mjukdelsskador på bakhuvudet icke beskrivits
i sjukjournalen, ej heller kan ses på de föreliggande fotografierna
får anses sannolikt att brottet på nackbenets vänstra sida varit
av äldre datum,

att den påvisade förändringen på den vänstra delen av underkäken ej
utgjorts av något brott,
att de i den första att-satsen omnämnda skadorna väl kan ha uppkommit
den 4 december 1979,
att dessa skador av allt att döma orsakats av trubbigt våld mot endast ett
område, nämligen nedom det högra ögat,
att det av föreliggande fotografier, röntgenbilder och anteckningar i sjukjournalen
ej kan dragas slutsatsen att skadorna på huvudet orsakats av
ett flertal slag,

att det är vanskligt att enbart p. g. a. ansiktsskadornas utseende avgöra
skadornas exakta uppkomstsätt, men
att fynden ej motsäger antagandet att de i den första att-satsen omnämnda
skadorna på huvudet uppkommit genom fall,
att blåmärkena på den vänstra armen - med hänsyn taget till deras färg -kan vara av äldre datum än skadorna på huvudet.

att Eriksson enligt vad som framgår av polisutredningen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk, medförande att han troligen redan vid inverkan av
förhållandevis lindrigt trubbigt våld, kunnat få betydligt mer uttalade
blåmärken än eljest friska personer p. g. a. till följd av alkoholmissbruket
nedsatt levringsförmåga av blodet och
att det vidare förtjänar påpekas att den formförändring av ytternäsan som
Eriksson företer ej uppkommit till följd av våldsinverkan mot ansiktet
utan utgör en sjuklig förändring (s. k. rhinophyma).

Chefsåklagaren Ringberg hade den 16 juli 1980 meddelat beslut på
grundval av utredningen. Beslutet innehöll i huvudsak följande.

Den företagna utredningen ger ej grund åt någon misstanke att skadorna
orsakats genom brottslig gärning.

Förundersökningen skall därför nedläggas.

Vad gäller polisintendenten Gunnar Severins beslut gör jag följande
bedömning. Omständigheterna var sådana att förundersökning borde ha
inletts och att sådan enligt de principer, som tillämpas när det gäller
ärenden av detta slag, skulle ha verkställts under ledning av åklagare.
Genom att handlägga ärendet på sätt som skett kan emellertid Severin icke
anses ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet, vilket är en förutsättning för
straffrättsligt ansvar. Då sålunda misstanke om brott av Severin ej föreligger,
föranleder ärendet ej heller i denna del någon åtgärd från min sida.

Polisstyrelsen hade därefter den 24 juli 1980 tagit ställning till om disciplinärt
förfarande skulle inledas mot Severin. Man kom därvid fram till
följande.

Severins beslut har inte påverkat resultatet av den sedermera verkställda
utredningen. Med hänsyn härtill och till den omständigheten att
åklagaren kom fram till samma slutsats som Severin beslutar polisstyrelsen
att avskriva ärendet.

Sedan JO tagit del av handlingarna, bereddes Severin tillfälle att avge
yttrande i JO-ärendet.

Severins yttrande inkom den 25 september 1980 och innehöll i huvudsak
följande.

På förmiddagen den 5 december 1979 kontaktades jag per telefon av
kriminalkommissarie (krkom) Lövenlo vid Södermalms lokala kriminalrotel
(KAL 3) vilken rapporterade att den 4 december klockan 23.45 hade
Eriksson påträffats skadad i en förvaringsarrest på Södermalms polisstation
(VD 3). Lövenlo ville veta var utredningen skulle bedrivas.

Lövenlo beskrev Erikssons skador och de övriga omständigheter som han
kände till bl. a. att i förvaringsarresten hade samtidigt med Eriksson förvarats
ytterligare en omhändertagen person. Utan att ha tagit del av de

närmare omständigheterna fann jag det anmärkningsvärt att medarrestanten
hade frigivits. Jag beslutade med ledning av Lövenlos uppgifter att
ärendet skulle utredas vid våldsroteln då grov misshandel kunde misstänkas.
Jag förvissade mig om att arresten var avspärrad och att teknisk
undersökning skulle göras. Därefter beordrade jag krkom Linder som är
chef för KK 1 att överta utredningen. Jag framförde att det kunde bli
aktuellt att inleda förundersökning mot medarrestanten och med åklagarinträde.
Jag informerade chefen för kriminalavdelningen om åtgärderna. 1
samband med registreringen av upprättad anmälan översändes en kopia till
juridiska avdelningen. Detta finns antecknat på anmälan "JD”.

Jag fick åter kontakt med ärendet när krkom Linder föredrog detta för
mig den 8 februari 1980. Han bedömde att ytterligare utredning inte skulle
tillföra ärendet något nytt av betydelse. Linders uppfattning om Erikssons
skador var att han hade fallit i arresten och därvid skadat sig och att inget
brott kunde misstänkas.

Vid föredragningen läste jag själv det intyg som dr Bark utfärdat den 14
december och de anteckningar som teknikerna Olsson och Moberg förde
vid den tekniska undersökningen samt fick ta del av de övriga åtgärder som
Linder och utredningsmannen kriminalinspektör Franzén vidtagit under
utredningens gång.

De omständigheter som jag fann betydelsefulla och som låg till grund för
mitt beslut 1980-02-08 var följande.

Läkarintyget

Intyget hade utfärdats av vårdande läkare dr Tor Bark efter samråd om
detta med rättsläkare och utredningsman. Av intyget framgick bl. a. att dr
Bark gjort en grundlig undersökning av uppkomna skador. Det var utförligt
och jag ansåg det kunde ligga till grund för min bedömning av ärendet. Jag
kunde bl. a. konstatera

att inga skador kunde påvisas i buken, vilket hade uppgivits för mig i
inledningsskedet,

att omfattande skelettskador påvisats i ansiktet på höger sida upp mot
höger ögonhåla och runt denna,
att Eriksson haft kramper vilka möjligen kan ha varit inslag av delirium
tremens,

att Bark uttalade att uppkomna skador får bedömas förenliga med kraftigt
fall i arresten,

att Bark inte kunde finna något som säkert talade mot att någon form av
misshandel kan ha förekommit.

Den sista att-satsen fann inte jag anmärkningsvärd med tanke på att
rättsläkare ibland inte med säkerhet kan uttala sig om hur skador uppkommit.
Det förekommer inte sällan i samband med polisens
dödsfallsutredningar. Dessa utredningar visar för övrigt att vissa dödsfall
orsakas av fallskador i samband med berusning. Läkarens fynd får då
sammanställas med annat material - ofta fynd från den tekniska undersökningen.
Bedömningen av dessa ärenden görs av den polisintendent vid
kriminalavdelningen som är avdelningschefens ställföreträdare - en tjänst
som jag tillfälligt uppehöll den 5 december 1979 och den 8 februari 1980.

6 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

Tekniska undersökningen

Teknikernas undersökning av förvaringsarresten talades in på band.
Utskriften fanns tillgänglig vid föredragningen. Åtgärder och bedömningar

av teknikerna som inte intalats på bandet delgavs mig i samband

med föredragningen . Det jag särskilt noterade var

alt Olsson och Moberg haft ingående samtal med den personal som tjänstgjorde
på kvällen då händelsen inträffade.
alt inga fynd som tyder på misshandel påträffades i arresten.
ali gallergrinden bör ha varit ordentligt tillsluten då blodsbilden uppkom,
alt blod såg ut att ha stänkt från platsen för blodförekomsten,
att blodförekomsten var koncentrerad.

Jag gjorde samma bedömning av skadorna som teknikerna och krkom
Linder. Såväl Olsson som Moberg och Linder besitter stor sakkunskap
och erfarenhet av våldsbrott. För egen del har jag under flera år utrett
våldsbrott på kriminalavdelningen i Stockholm. Skadorna bedömdes inte
vara typiska misshandelsskador.

Erikssons uppgifter

När Eriksson påträffades skadad i arresten hade han tillfrågats om han
blivit misshandlad. Han hade uppgivit att han fallit i arresten och att han
inte blivit misshandlad. Han har vid senare förhör inte vid något tillfälle
påstått att han blivit misshandlad i arresten, men inte heller kunnat lämna
någon förklaring till skadornas uppkomst.

Vid min slutliga bedömning av ärendet pekade alla omständigheter mot
att Eriksson fallit i arresten så olyckligt att de omfattande huvudskadorna
uppkommit. Att skadorna blivit så omfattande kan ha berott på arrestens
konstruktion med upphöjning på mitten. Fallet kan ha blivit mycket kraftigt.

Misshandelsteorin fann jag dessutom osannolik under de omständigheter
som förelåg. En tänkt gärningsman måste ha gått in i arresten och
stängt dörren, Detta kan endast göras utifrån varför det måste ha funnits en
medhjälpare som gjort detta. Eftersom Eriksson förhållit sig lugn och inte
varit bråkig har det inte funnits något skäl att gå in i arresten. En tänkt
gärningsman måste även ha räknat med att bli anmäld av Eriksson och
vara medveten om att det fanns en medarrestant och många andra vittnen i
närheten, som kunde göra iakttagelser. Han kunde troligen inte heller ha
föreställt sig ha sådan tur att Eriksson skulle förlora minnet. Till allt detta
kommer skadornas omfattning. Skelettskadorna är så omfattande att dessa
sannolikt inte kan uppkomma genom knytnävsslag. Sparkar kan möjligen
åstadkomma liknande skador men då uppstår sannolikt dessutom andra
skador efter skodon i huden. Det våld som ibland kan bli nödvändigt att
tillgripa kan bli aktuellt i samband med att en omhändertagen placeras i en
förvaringsarrest mot sin vilja. Erikssons skador upptäcktes omkring 3
timmar efter införandet i arresten. Jag fann det osannolikt att någon tjänstgörande
på VD 3 kunde ha utfört någon misshandel under angivna förhållanden.

Då jag beslutade i ärendet gjorde jag inte någon analys av vad slags
utredning som hade gjorts vid våldsroteln. Jag jämställde den med de
utredningar som polisen gör i samband med dödsfall utan föregående
sjukdom. Jag bedömde det utredningsmaterial som presenterades och den
föredragning som krkom Linder gjorde och kunde när jag tog del av alla

omständigheter inte misstänka att Erikssons skador orsakats genom brott.
Det fanns ingen anmälan om påstått brott från Eriksson eller dennes
anhöriga vid beslutstillfället.

Var gränsen går mellan en förundersökning och de utredningar som
polisen gör i ett inledande skede för att klarlägga om brott föreligger eller ej
är svårt att fastställa. Man rör sig i ett gränsområde. Det hade funnits skäl
att hävda att en förundersökning hade inletts mot medarrestanten och att
denna förundersökning lades ned sedan det kunde visas att inget brott
förelåg. Jag såg inte saken så när jag beslutade i ärendet utan bedömde hela
ärendet som en förberedande undersökning som utfördes av polisen för att
få utrett om brott förelåg eller ej.

Förundersökning skall alltid inledas av åklagare när polisman på grund
av anmälan eller annan anledning misstänks för brott. Eftersom ingen
anmälan förelåg mot någon polisman och det inte heller på grund av annan
anledning fanns skäl att misstänka att brott förövats överlämnades inte
ärendet till åklagarmyndigheten.

JO:s bedömning

I beslut den 23 januari 1981 anförde JO Wigelius.

I det följande kommer jag att behandla de i ärendet uppkomna frågorna i
kronologisk ordning.

Eriksson omhändertogs enligt lagen om omhändertagande av berusade
personer m. m. (LOB). I 1 § av denna lag stadgas att den som på allmän
plats, utom- eller inomhus, anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker
eller annat berusningsmedel får omhändertas av polisman, om han till följd
av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller annars utgör en fara för
sig själv eller annan. Av utredningen framgår att denna bestämmelse var
tillämplig på Eriksson vid tillfället.

Om det behövs med hänsyn till den omhändertagnes tillstånd, så skall
han enligt 3 § LOB så snart det kan ske underkastas läkarundersökning.
Utredningsmaterialet ger ingen antydan om att Eriksson vid omhändertagandet
skulle ha varit i sådant skick, att polismännen hade anledning
ombesörja att han omgående blev läkarundersökt.

En polisman som omhändertagit någon enligt LOB, skall enligt 5 §
denna lag så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har
omhändertagandet inte redan upphört, så åligger det förmannen att omedelbart
pröva om åtgärden skall bestå. I Erikssons fall utmynnade denna
prövning i att omhändertagandet skulle bestå och att Eriksson skulle
inläggas i arrest. Med hänsyn till vad som framkommit under utredningen
saknar jag anledning att kritisera denna bedömning.

I 6 § LOB föreskrivs att omhändertagen, som förvaras hos polisen, skall
underkastas tillsyn fortlöpande. Vidare stadgas att om den omhändertagnes
tillstånd ger anledning till det, så skall han föras till sjukhus eller
läkare tillkallas så snart det kan ske.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter för verkställigheten av LOB
(se rikspolisstyrelsens författningssamling 1979: 15). De innehåller i huvudsak
följande rörande tillsynen. Omhändertagen som förvaras i polisarrest
skall underkastas noggrann tillsyn. I fråga om den som är kraftigt berusad
bör tillsynen ske med högst 15 minuters tidsmellanrum. Övriga förvarade
skall fortlöpande underkastas tillsyn i den omfattning som bedöms nödvändig.
Om det inte framstår som obehövligt, skall den som har att ombesörja
tillsynen gå in i arrestlokalen och förvissa sig om den omhändertagnes
tillstånd. Vid tillsynen gjorda iakttagelser beträffande omhändertagens
tillstånd såsom ”vaken”, ”svarar på tilltal", ”orolig" ”snarkar" etc. och
tiden för iakttagelserna skall antecknas.

Förhören med Jonny Pedersen och Lars Roos. som var de befattningshavare
som ombesörjde tillsynen av arrestanterna den aktuella kvällen,
har inte gett annat vid handen än att tillsyn skedde varje kvart. Eriksson
var placerad i cell 2. Denna var — som tidigare framgått — försedd med två
dörrar, en yttre massiv dörr av trä och en inre gallerdörr av stål. Tillsynen
gick till så att man öppnade den yttre dörren och gjorde iakttagelserna
genom gallerdörren.

Pedersen och Roos har lämnat sinsemellan motstridiga uppgifter om hur
Eriksson låg placerad i cellen under kvällen. Eriksson låg enligt Pedersen
vid samtliga hans observationer på den upphöjda delen av cellgolvet som
börjar ett stycke in i cellen. På denna plats kunde han iakttas klart och
tydligt genom gallerdörren. När Eriksson påträffades skadad låg han på
den lägre delen av golvet, omedelbart till vänster innanför celldörren.
Enligt Roos låg däremot Eriksson vid samtliga Roos’ observationer placerad
på den plats i cellen där han sedermera påträffades skadad. Av
utredningen får anses framgå att det erbiöd svårigheter att fullständigt
observera Eriksson genom gallerdörren, cm han låg på denna plats. Roos
iakttog dock enligt egen uppgift Eriksson noga och noterade att han andades
lugnt och rytmiskt. Han fann med hänsyn härtill inte skäl att öppna
gallerdörren och gå in i cellen och kontrollera Eriksson.

Pedersens och Roos'' minnesbilder överensstämmer således inte och
enligt min mening kan ingen av versionerna ges företräde framför den
andra. Om det emellertid förhöll sig som Roos uppgett, så anser jag att man
skulle ha gått in i cellen och kontrollerat Erikssons tillstånd. Man borde
också ha hjälpt Eriksson upp på den upphöjda delen av golvet, där det är
meningen att de intagna skall ligga. Roos’ uppgifter jämte övrig utredning
ger mig dock inte anledning misstänka att det förhöll sig så att Eriksson låg
skadad utan att detta observerades vid något eller några av de tillsynstillfällen
som föregick upptäckten kl. 23.45.

Enligt rikspolisstyrelsens anvisningar skall iakttagelserna som görs vid
tillsynen antecknas. Vidare skall tidpunkten för iakttagelserna noteras.
Det är ur kontrollsynpunkt av vikt att denna dokumentation inte sker

slentrianmässigt, utan med omsorg och noggrannhet. Utredningen tyder på
att så inte i alla delar var fallet den aktuella kvällen. Bl. a. noterade man av
allt att döma i förväg att inget fanns att anmärka vid tillsynen av cellerna 1,
2 och 4 kl. 23.45. När man sedan upptäckte Eriksson skadad, fick man
revidera noteringen.

När man påträffade Eriksson skadad i cellen vidtogs först den helt
riktiga och självklara åtgärden att se till att Eriksson snarast blev förd till
sjukhus. I övrigt försökte man på platsen reda ut hur skadorna uppkommit.
Bl. a. undersökte man därvid medarrestantens kläder och händer på eventuella
spår som kunde tyda på att denne misshandlat Eriksson. Denna
kontroll utfördes i cellen. Jag vill för egen del ifrågasätta om man inte
lämpligen kunde ha fört medarrestanten till ett utrymme med bättre belysning
och där gjort besiktningen. Vidare får av utredningen anses framgå att
den aktuella cellen (nr 2) inte omgående efter händelsen togs ur bruk.
Såvitt det bifogade avsnittet i arrestantkontrollförteckningen utvisar, var
cellen sålunda i bruk ända till kl. 00.30. Detta förfaringssätt måste betecknas
som klart olämpligt. Med tanke på en kommande teknisk undersökning
var det ju av stor betydelse att eventuella spår i cellen blev säkrade.

I 6 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl., som får anses tillämplig i Erikssons fall, stadgas att om en intagen
drabbas av svårare olycksfall, så skall någon av hans anhöriga underrättas.
Vidare föreskrivs att föreståndaren för förvaringslokalen skall se till att
underrättelse lämnas omedelbart.

Av förhören med Erikssons anhöriga framgår att de erhöll underrättelse
genom sjukhusets försorg. Denna underrättelse var dock mycket knapphändig.
En av de anhöriga fick därför själv kontakta polisen för att erhålla
en redogörelse för vad som hade hänt. Detta beredde honom vissa svårigheter.

Enligt en anteckning på det omhändertagandeblad som upprättades beträffande
Eriksson, erhöll polisen vid telefonkontakt med sjukhuset på
morgonen den 5 december 1979 beskedet att sjukhuset skulle underrätta
Erikssons anhöriga. Enligt min mening borde inte polisen ha låtit sig nöja
med sjukhusets underrättelse. Eriksson hade ju skadats under den tid han
var omhändertagen hos polisen och sjukvårdspersonalen kunde inte förväntas
ge närmare besked om händelsen. Polisen borde med hänsyn härtill
snarast ha kontaktat någon av de anhöriga och gett denne en ordentlig
redogörelse för vad som inträffat och besvarat de frågor som den anhörige
helt naturligt kunde tänkas vilja ställa. Ett sådant förfaringssätt hade legat
väl i linje med det förtroendefulla förhållande som bör eftersträvas mellan
polisen och allmänheten. Som förhållandena nu i stället kom att utveckla
sig, förelåg en viss risk att de anhöriga skulle få det intrycket att polisen
helst inte ville kännas vid det inträffade.

Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd gäller rätt till ersättning
av staten vid personskada. Lagen äger tillämpning bl. a. på den som ådrar

sig skada under tid han är tagen i förvar i polisarrest. Ersättning utgår vid
sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Personskadeskyddet
handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
Lagen om statligt personskadeskydd kompletteras av lagen
(1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. Genom sistnämnda lag
tillerkänns den som ådragit sig skada, som omfattas av lagen om statligt
personskadeskydd, rätt till ersättning av staten för sveda och värk, lyte
eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter till följd av
skadan. Om sådan ersättning beslutar trygghetsnämnden.

I förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
ges föreskrifter om bl. a. anmälan om skada som omfattas
av det statliga personskadeskyddet. Av 16 § framgår att om sådan skada
visar sig på intagen i polisarrest, så skall föreståndaren för arresten underrättas.
Enligt 17 § åligger det föreståndare, som genom sådan underrättelse
eller på annat sätt fått kännedom om att skada inträffat, att omedelbart
göra anmälan till försäkringskassan, om rätt till ersättning kan antas föreligga.
Det åligger sedan enligt 18 § försäkringskassan att sända en kopia av
skadeanmälan till trygghetsnämnden.

Såvitt framgår av materialet i ärendet ombesörjde polisen inte att Erikssons
fall blev anmält till försäkringskassan, vilket borde ha skett. Jag vill
därför fästa uppmärksamheten på regelsystemet och förutsätter att polismyndigheten
vidtar åtgärder så att det i fortsättningen beaktas.

När Eriksson hade anträffats svårt skadad i cellen var det från flera
synpunkter angeläget att saken blev föremål för en noggrann och förutsättningslös
utredning. Om brottslig gärning hade begåtts var det givetvis
angeläget att lagföring skulle komma till stånd. Det torde vidare ha legat i
polisens eget intresse att genom en fullödig utredning förebygga eventuella
spekulationer om vad som kunde ha förekommit den aktuella kvällen.
Erikssons anhöriga kunde dessutom förväntas ha berättigade anspråk på
att få noggrant utrett vad som hade hänt. Slutligen kunde bedömningen av
eventuella ersättningsfrågor med anledning av det inträffade komma att
underlättas av en omsorgsfullt utförd utredning.

Frågan blir då om utredningen borde ha bedrivits som en förundersökning
eller som en mer formlös utredning, som skulle övergå till en förundersökning
om anledning därtill kom att visa sig.

1 23 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas att förundersökning skall inledas
så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att brott
som hör under allmänt åtal förövats. En förundersökning består normalt av
två stadier. Under det första företas det spanings- och efterforskningsarbete
som syftar till att utreda huruvida ett brott blivit begånget och vem
som skäligen kan misstänkas för brottet. Det andra skedet innefattar den
utredning som äger rum sedan misstanken riktats mot viss person. En
förundersökning kan sålunda inledas i syfte att utröna om brott begåtts.
Det krävs inte något starkare underlag för att inleda förundersökning i

sådant syfte, utan det räcker med ganska svaga misstankar så snart dessa
avser något som kan vara ett brott. Det borde således ha legat nära till
hands att inleda förundersökning med anledning av att Eriksson hade
påträffats skadad. I enlighet med grundtankarna i rikspolisstyrelsens anvisningar
för handläggningen av anmälan mot polismän (rikspolisstyrelsens
författningssamling 1978:5) borde frågan om inledande av förundersökning
ha prövats av vederbörande åklagare. Denne skulle också ha lett
förundersökningen om sådan hade beslutats.

Frågan blir då om det var felaktigt av polisen att inte föranstalta om
förundersökning. Detta är en fråga som kan ge ett visst utrymme för skilda
bedömningar. För egen del anser jag att polisen borde ha föranstaltat om
förundersökning den 5 december 1979. Man utgick ju i detta skede från att
Eriksson bl. a. hade erhållit bukskador. Dessa kunde knappast tänkas ha
uppkommit vid ett fall. Dessutom var man under förmiddagen denna dag i
kontakt med den läkare som vårdade Eriksson. Läkaren uttalade som sin
mening att skadorna inte kunde ha uppkommit genom att Eriksson slagit
sig mot väggar och golv i cellen. Förundersökningsformen borde f. ö. ha
framstått som lämpligast även från den synpunkten att en från polisverket
fristående befattningshavare då hade fått beslutanderätten i saken. Det
viktigaste var emellertid att se till att saken under alla omständigheter
skulle komma att bli föremål för en förutsättningslös och noggrann utredning.

Var det då en sådan utredning som låg till grund för Severins beslut den 8
februari 1980 att inte inleda förundersökning? Vid besvarandet av denna
fråga måste man bortse från de sedermera i massmedierna framställda
påståendena om att Eriksson blivit misshandlad av polismän. Även med
beaktande härav anser jag att Severins beslut grundade sig på ett alltför
tunt underlag. De befattningshavare som tjänstgjorde den aktuella kvällen
hade inte hörts. Severin gör visserligen i remissvaret hit gällande att de
tekniker som utförde den tekniska undersökningen av cellen hade haft
ingående samtal med den personal som tjänstgjorde när händelsen inträffade.
Detta kunde dock inte anses tillräckligt. Befattningshavarna borde ha
hörts och en dokumentation av deras uppgifter skett. Materialet i ärendet
förmedlar över huvud taget det intrycket att man från första stund mer
eller mindre bortsåg från möjligheten av att någon av personalen kunde ha
orsakat Erikssons skador. Vidare anser jag att utredningen borde ha innefattat
ett ordentligt förhör med Erikssons medarrestant. Det förhör som
hade hållits den aktuella natten var ju ytterst summariskt. Härutöver bör
anmärkas att Severin vid föredragningen den 8 februari 1980 borde ha sett
till att de åtgärder och bedömningar av teknikerna, som inte hade intalats
på band, blev dokumenterade i akten.

Severin borde således vid föredragningen inte ha skilt sig från ärendet,
utan i stället sett till att saken blev ordentligt utredd. De slutsatser Severin
drog vid föredragningen har dock av allt att döma visat sig vara riktiga i

sak. Sedan överåklagaren beslutat inleda förundersökning har nämligen en
synnerligen omfattande och noggrann utredning skett och chefsåklagaren
Ringberg har därvid inte funnit utredningen ge grund åt någon misstanke
att Erikssons skador orsakats genom brottslig gärning. Förundersökningen
har därför lagts ned.

Jag finnér för egen del inte skäl att göra annan bedömning än Ringberg
på denna punkt. Med hänsyn härtill går jag inte vidare i saken, utan
avskriver ärendet från vidare handläggning.

Vägran att låta omhändertagen diabetiker få insulin (jfr JO:s ämbetsberättelse
1979/80 s. 134)

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 30 oktober 1980

C., som var diabetiker. hade omhändertagits av Linköpingspolisen den
18 januari 1980 vid 17-tiden enligt lagen om omhändertagande av berusade
personer (LOB). 1 en skrivelse till JO klagade han över att polisen efter
omhändertagandet inte hade velat hjälpa honom att få tag i insulin. Han
hade vid upprepade tillfällen under kvällens lopp bett polisen att antingen
fara och hämta insulinet i hans bostad eller skjutsa honom till lasarettet så
att han kunde få insulinet där.

Efter remiss kom polismästaren i Linköpings polisdistrikt Bo Sjöberg in
med yttrande till vilket var fogat yttranden från poliskommissarien Åke
Tegnefur och polisinspektören Harry Andersson jämte bl. a. en promemoria
över uppgifter som polismyndigheten hade inhämtat från läkare vid
regionsjukhuset i Linköping beträffande diabetikers behov av vård efter
alkoholförtäring.

Andersson anförde i sitt yttrande sammanfattningsvis följande.

Han hade tjänstgjort som vakthavande befäl när C. den 18 januari 1980
vid 17.15-tiden hade införts. Andersson hade konstaterat att C. doftat
brännvin, haft ostadig gång, blanka och rödsprängda ögon och hög ansiktsfärg.
C. hade vägrat att svara ordentligt på frågor och uppträtt arrogant och
hotat med bl. a. JO. C. hade uppgivit att han led av diabetes och att han var
i behov av insulin omedelbart. Under samtalet hade inte framkommit något
som tytt på att han då hade några diabeteskänningar. Ingripande polismännen
hade för Andersson berättat att de sett C. tillsammans med några
andra personer utanför ett varuhus. Sällskapet hade druckit sprit och stört
kunder till varuhuset. C. hade enligt polismännen inte kunnat ta vård om
sig själv om han hade fått vara kvar i sitt berusade tillstånd och han hade
därför omhändertagits. Andersson hade vid samtalet med C. inte kunnat
förmärka något som helst tecken på att han hade diabetes. Iakttagelserna
hade i stället tytt på att C. var berusad av brännvin. C. hade krävt att få bli
förd till läkare för insulinbehandling men Andersson hade avslagit denna

begäran med hänsyn till iakttagelserna. Andersson kände igen C. sedan
flera år tillbaka och hade varit med om att omhänderta C. för berusning vid
åtskilliga tillfällen. C. hade genomgående klagat över diabetesbesvär och
krävt vård. Ibland hade han förts till sjukhus men efter undersökning
omedelbart återförts till stationen för tillnyktring i arrest. Andersson kände
inte till något fall där C. i samband med sådant omhändertagande hade fått
diabeteskänning. Vid omhändertagandet den 18 januari hade han satts in i
arrest under extra tillsyn. Arrestvakten hade sett till honom vid 14 tillfällen
mellan klockan 17.15 och 22.40 och Andersson hade själv under samma tid
tittat till C. vid minst ett par tillfällen. C. hade strax efter omhändertagandet
somnat och sovit lugnt och jämnt. Andersson hade gjort den bedömningen
att läkarundersökning varit uppenbarligen obehövlig. Självfallet
avslog man inte regelmässigt begäran om läkarundersökning utan det förekom
naturligtvis att berusade hade förts till läkare. Andersson ansåg sig
följa bestämmelserna i lagen. Han ansåg samtidigt att varje särskilt fall
måste bli föremål för en individuell bedömning som i allt väsentligt präglades
av en mängd olika faktorer bl. a. personliga erfarenheter och kunnande
och som svårligen kunde regleras med aldrig så detaljerade anvisningar
och bestämmelser. Ett beslut skulle ej heller vara påverkat eller styrt av
exempelvis en omhändertagens eller någon utomståendes hotelser eller
trakasserier.

Tegnefur sammanfattade i sitt yttrande vad som inträffat och hävdade
att Anderssons bedömning med hänsyn till omständigheterna varit acceptabel.

Sjöberg anförde för sin del bl. a. följande.

Enligt 3 § LOB skall omhändertagen underkastas läkarundersökning så
snart det kan ske om det behövs med hänsyn till hans tillstånd och enligt
4 8 lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall häktad
(gäller även den som är omhändertagen jml. LOB), som företer tecken till
sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, så snart det kan ske undersökas
av läkare, om ej sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig.

I rikspolisstyrelsens föreskrifter till 3 § LOB sägs bl. a. att omhändertagen
bör läkarundersökas om hans tillstånd är sådant att behov av sjukhusvård
inte kan uteslutas.

C. uppgav då han omhändertogs att han led av diabetes och att han var i
omedelbart behov av insulin. Harry Andersson som känner C. sedan
många år ansåg emellertid att något behov ej förelåg och att läkarundersökning
uppenbarligen var obehövlig.

Harry Andersson kände till att C. led av diabetes och måste ha förstått
att det kan vara angeläget med regelbunden medicinering. Han skulle
därför låtit läkarundersöka C. Jag kan således inte dela Harry Anderssons
uppfattning att läkarundersökning var uppenbarligen obehövlig. Min uppfattning
baseras på ett JO-uttalande 1978 i anledning av en liknande JOanmälan
från C. och på de upplysningar som polisinspektör Sven Malmström
vid beredning av ärendet inhämtat av doktor Hans Arnqvist, Medicinkliniken,
Regionsjukhuset i Linköping.

Jag kommer att komplettera distriktets A-order beträffande tillämpningen
av LOB med tvingande föreskrift om läkarundersökning av person, som
vid omhändertagande begär läkarvård eller annan åtgärd på grund av
diabetes.

Enligt de uppgifter sorn inhämtats från regionsjukhuset i Linköping
borde en diabetiker som omhändertagits efter alkoholförtäring kontrolleras
av läkare eftersom alkoholen kunde leda till blodsockerförändringar som
kunde kräva snabb läkarbehandling. Risken var inte så stor om sådan
läkarbehandling kunde insättas inom cirka en halvtimme. Många diabetiker
tillfördes insulin två gånger dagligen varav den andra gången vanligtvis
inträffade vid 17-tiden i samband med måltid.

C. har tidigare framfört klagomål till JO över att han inte erhållit hjälp
med att få insulin efter att ha blivit omhändertagen av Linköpingspolisen i
anledning av att han varit berusad. I mitt beslut av den 22 september 1978
uttalade jag att frågan om C:s hälsotillstånd rätteligen skulle ha överlåtits
på läkare. Jag fann det också motiverat att framhålla vikten av att vederbörande
polisman i sådana situationer regelmässigt begränsade sitt ansvarstagande
genom att tillkalla läkare eller ombesörja att den omhändertagne
transporterades till sjukhus.

Mot bakgrund härav framstår det som minst sagt förvånande att C. av
samma polismyndighet och till synes under liknande förhållanden ånyo
förvägrats att på lämpligt sätt få hjälp med att erhålla insulin. Jag har
nämligen inte heller denna gång kunnat finna någon omständighet som
skulle kunna göra denna vägran från polisens sida försvarlig. Tvärtom ger
exempelvis de uppgifter som inhämtats från regionsjukhuset i stället stöd
för vad jag uttalat i saken. Denna skyldighet som sålunda åvilar vederbörande
polisman torde för övrigt ligga i polismannens eget intresse. Han
påtar sig ju ett tungt ansvar då han underlåter att efterkomma omhändertagens
önskemål om vård eller hjälp så snart det rör sig om skador eller
sjukdomar som regelmässigt inte med någon godtagbar tillförlitlighet kan
bedömas av en lekman och till denna grupp höi utan tvekan frågan om
diabetikers behov av insulin.

Det har således varit felaktigt av polisen att inte hjälpa C. att få insulinet
och jag ser allvarligt på polisens handlande. Andersson som tjänstgjort
som vakthavande befäl får ta på sig det huvudsakliga ansvaret härför.
Trots att det inte är första gången som C. på detta sätt förvägrats sin
medicin har jag emellertid beslutat att låta det stanna vid den allvarliga
kritik som jag nu framfört. Jag har då särskilt beaktat att Andersson
tydligen ombesörjt att C. fått extra noggrann tillsyn.

Med hänsyn till att polisstyrelsen nu kompletterar sina föreskrifter beträffande
vad som skall gälla för det fall en omhändertagen diabetiker
begär vård eller annan hjälp i anledning av sin sjukdom utgår jag från att
vad som nu inträffat inte skall behöva upprepa sig framdeles. Jag skulle i
ett sådant fall sannolikt ha svårt att finna tillräckliga motiv för att låta bero
vid enbart kritiska uttalanden.

Anmälan mot polisen för underlåtenhet att ingripa mot störande
gatumusik

M., som hade bostad på Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm,
uppgav i skrivelse till JO bl. a. följande.

Han hade under ett par års tid genom polisens försorg försökt utverka
skydd mot den störande musik som sommartid förekom dag och natt på
Västerlånggatan. Musiken medförde att de boende på Västerlånggatan inte
fick någon arbetsro under dagarna och sin sömn helt förstörd under nätterna.
Under sommaren 1980 hade han vid fem olika tillfällen försökt göra
polisanmälan angående gatumusiken. Några gånger hade polismännen vägrat
ta upp anmälan, andra gånger hade anmälan mottagits men under
förklaringen att det hela var meningslöst eftersom anmälan ändå skulle
komma att skrivas av. M. hemställde nu att JO vidtog åtgärder för att ge
dem som bodde på Västerlånggatan polisskydd så att de kunde åtnjuta
hemfrid, arbetsfrid och nattro.

Efter utredning och sedan polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt yttrat
sig, anförde JO Wigelius i beslut den 11 mars 1981 följande.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad bl. a. mötesfrihet, innebärande frihet att anordna
och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande
syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Mötesfriheten får -frånsett visst undantag - begränsas endast genom lag beslutad av riksdagen
och endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid
sammankomsten eller till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 12
och 14 §§ RF).

Sammankomst för framförande av konstnärligt verk åtnjuter således
grundlagsskydd. Begreppet sammankomst förutsätter att flera personer
deltar. En enda person, t. ex. en gatumusikant, kan således inte utgöra en
sammankomst. Hur många personer som minst skall vara närvarande för
att det skall var en sammankomst, kan inte anges exakt, utan beror i viss
mån på omständigheterna. Förekommer t. ex. särskilda arrangemang, kan
det räcka med färre deltagare än om det är fråga om en spontant bildad
folksamling. Det är alltså inte möjligt att här. med utgångspunkt i begreppet
sammankomst, ange någon tydlig gräns mellan uppträdanden som
omfattas av RF:s regler om mötesfrihet och sådana som faller utanför det
grundlagsskyddade området. Frågan om var denna gräns går får lösas av
de rättstillämpande myndigheterna i det enskilda fallet.

Enligt förarbetena till nuvarande lydelse av 2 kap. 1 § RF (prop. 1975/
76:209 s. 143) bör benämningen "konstnärlig” i detta sammanhang uppfattas
som beteckning på vissa former av yttranden, inte i första hand som ett
kvalitetskrav. Om ändamålet med en sammankomst är framförande av ett
verk som till sin typ kan hänföras till någon konstnärlig uttrycksform, t. ex.
film, musik eller ett verk avsett för scenisk framställning, bör samman -

kornsten normalt anses omfattad av RF:s skydd för mötesfriheten, även
om det framförda verkets konstnärliga värde i ett visst fall inte skulle vara
särskilt framträdande. Grundlagsskydd föreligger däremot inte om det
framstår som helt främmande för vanligt språkbruk att i något hänseende
tala om framförande av konstnärligt verk.

Bestämmelser som innebär begränsningar i den grundlagsskyddade mötesfriheten
återfinns i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster
(LAS). Denna lag äger tillämpning bl. a. på allmän sammankomst för
framförande av konstnärligt verk. Begreppet sammankomst för framförande
av konstnärligt verk har samma innebörd i LAS som i RF (prop. 1976/
77: 39 s. 7). En sammankomst är allmän om den anordnas för allmänheten
eller om allmänheten äger tillträde (I 8 LAS). Enligt 3 § LAS fordras
tillstånd av polismyndigheten för att hålla allmän sammankomst på allmän
plats. Polisen äger inställa eller upplösa allmän sammankomst om beslut i
förväg har meddelats att sammankomsten inte får äga rum. Rätt att upplösa
sammankomst för vilken sådant beslut inte fattats föreligger endast om
sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de
tillstädesvarande och andra åtgärder visat sig otillräckliga för att återställa
ordningen eller bereda skydd för de tillstädesvarande (10 § LAS). Att
märka är således att avsaknaden av tillstånd inte ensam utgör ett giltigt
skäl att upplösa sammankomsten. Den som anordnar allmän sammankomst
utan tillstånd kan emellertid ådömas böter (15 § LAS).

I detta sammanhang bör också nämnas att behörighet att besluta om
upplösning av allmän sammankomst tillkommer endast vissa högre befattningshavare
inom den lokala polisorganisationen.

Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå att gatumusikanten och
hans publik kan utgöra en sådan sammankomst för framförande av konstnärligt
verk som omnämns i RF och LAS. Sammankomsten skyddas i så
fall av RF men är också såsom allmän underkastad LAS regler om tillståndsplikt.
För närvarande torde det emellertid höra till undantagen att
gatumusikanterna söker sådant tillstånd. Polisens möjligheter enligt LAS
att ingripa mot musikanter som uppträder utan tillstånd är dock begränsade
till de fall då verksamheten medför svårare oordning eller avsevärd fara
för de närvarande, något som mer sällan torde förekomma. Polisen kan
sålunda i regel inte upplösa sammankomsten utan dess insatser i detta läge
kan endast avse rapportering av musikanten för eventuellt åtal.

Av intresse i detta sammanhang är även lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande (LTO). Enligt 3 § LTO skall den som genom sitt uppträdande
stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna omhändertas
av polisman om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras för att avvärja
straffbelagd gärning.

Enligt LTO skulle således i och för sig en gatumusikant som stör allmän
ordning kunna omhändertas. LTO får emellertid inte användas för att

kringgå LAS strängare regler angående skydd mot upplösning av sammankomst.
LTO:s regler om ingripande vid ordningsstörningar kan alltså inte
tillämpas i det syftet att ett möte skall upplösas eller att musicerande skall
upphöra. Däremot kan bestämmelserna ge stöd för ingripande mot enskilda
mötesdeltagare av annan orsak än att de deltar i sammankomsten.
Särskild försiktighet måste enligt min mening iakttas när det gäller ingripande
mot t. ex. en gatumusikant som har samlat en publik så att en allmän
sammankomst föreligger. Ett omhändertagande får ju då i regel den effekten
att sammankomsten faktiskt blir upplöst.

Ingripande enligt LTO kan emellertid också ske när det behövs för att
avvärja straffbelagd gärning. Även i dessa fall kan en sammankomst upplösas
om man omhändertar en gatumusikant och även här måste avgörande
vikt läggas vid syftet med åtgärden. Denna får ske för att förhindra brott
men inte för att upplösa sammankomsten. Åtgärden skall därmed rikta sig,
inte mot själva mötet utan mot en enskild mötesdeltagare. Mötesfriheten
innebär således inte att t. ex. gatumusikanterna är ”immuna” mot brottsbalkens
stadganden och andra straffrättsliga regler.

De brott som i första hand kan tänkas bli aktuella är ofredande och
förargelseväckande beteende. Ofredande föreligger när någon handgripligen
antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat
hänsynslöst beteende eljest ofredar annan (4 kap. 7 § brottsbalken). Den
som för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är
ägnat att väcka förargelse hos allmänheten kan dömas för förargelseväckande
beteende (16 kap. 16 § brottsbalken). Dessa straffbestämmelser
anses inte innefatta någon begränsning av grundlagsskyddad yttrandefrihet
eller mötesfrihet. Själva innehållet i vad som spelas eller sjungs - budskapet
— får inte föranleda ingripande; däremot kan sättet för framförandet
vara brottsligt.

Det kan som framgått vara vanskligt att avgöra när en störning har fått
en sådan omfattning att den kan anses motivera ingripande enligt LTO.
Det som av en person betraktas som störande oljud kanske inte alls stör en
annan. Det finns således anledning att förmoda att flertalet boende i Gamla
Stan tidvis uppfattar gatumusiken som allvarligt störande, medan andra -bland dem tillfälliga besökare — tvärtom tycker att den utgör ett naturligt
och trevligt inslag i gatulivet. Platsen och tidpunkten för ett musikframträdande
har, som man förstår, stor betydelse i detta sammanhang. Ett
musicerande i Gamla Stans gränder med dess säregna akustikförhållanden
uppfattas naturligt nog som mer störande än motsvarande aktivitet på t. ex.
Sergels torg. Att ljudligt spela och sjunga nattetid får anses vara mer
hänsynslöst om det sker inom bostadskvarter än inom kvarter som saknar
bostadsbebyggelse.

Vad som i det enskilda fallet skall anses utgöra en så allvarlig störning att
ingripande enligt LTO kan ske är således en bedömningsfråga. Det är i
första hand polisens sak att göra dessa bedömningar, när ingripanden

direkt begärs eller eljest kommer i fråga. Jag har med de ovan framförda
synpunkterna velat betona vikten av att dessa bedömningar blir nyanserade.
I detta sammanhang vill jag framhålla att jag finnér det ofrånkomligt
att de boende i Gamla Stan med hänsyn till stadsdelens karaktär av
turistattraktion i allmänhet får räkna med att finna sig i mer störande
aktiviteter än man behöver tåla inom andra bostadsområden. Detta gäller
kanske framför allt under sommarhalvåret men även då torde väl bullrande
nattlig musik inne mellan husväggarna överskrida en rimlig toleransgräns:
När ett helt band spelar upp klockan tre på natten - något som påstås ha
hänt - kan det inte råda någon tvekan om att polisen har grund för
ingripande.

Jämte mötesfriheten — och egentligen som en av de väsentliga grundvalarna
för denna - skyddar RF även yttrandefriheten i allmänhet. Denna
innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar
samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Även om sammankomst i
RF:s mening inte föreligger, finns alltså ett grundlagsskydd som måste
beaktas när det ifrågasätts ingripande mot en gatumusikant. Bedömningen
av vad som kan vidtagas för den allmänna ordningens upprätthållande
erbjuder emellertid inte fullt så stora svårigheter i ett sådant fall som när
det gäller en allmän sammankomst; främst beror detta på att här inte
föreligger de komplikationer som den särskilda regleringen i LAS medför.
Jag har därför ansett mig kunna avstå från att gå närmare in på dessa
situationer. Det torde väl också vara så, att de bekymmer som framförts i
klagomålen, typiskt sett, uppkommer när en eller flera musikanter samlar
en publik, vars bifallsyttringar ibland kan vara lika störande som musiken
som sådan.

I det föregående har talats om omhändertagande av person som den
intressanta formen av ingripande mot störande gatumusik. Givetvis är
regeln här som i andra liknande situationer att polisen skall eftersträva att
nå resultatet genom tillsägelser eller andra lindrigare medel. Det förtjänar
då att påpekas att inte heller ingripanden i dessa former får ske så att
grundlagsskyddad rättighet trädes för nära.

Den lagstiftning som finns ger således enligt min mening möjligheter för
polisen att ingripa mot sådan gatumusik som av olika, ovan berörda skäl
inte bör accepteras. Jag är medveten om att de frågor som hänger samman
med tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning ger anledning till besvärliga
bedömningar och avvägningar. Detta får emellertid inte medföra att
polismyndigheten helt avstår från att ta ställning till problemen i samband
med gatumusikanternas verksamhet. Vid min genomgång av detta ärende
och efter att ha tagit del av polisstyrelsens yttrande anser jag mig kunna
konstatera att polismyndigheten förhållit sig väl passiv, när det gällt att
tillvarata de i Gamla Stan boendes rätt till ostörd nattvila. Jag finner
således att det finns visst fog för den kritik i detta avseende som M.
framför i sin klagoskrift till JO. Såvitt jag kan förstå har passiviteten främst

berott pä att man varit tveksam om rättsläget, varvid man underskattat
möjligheterna att på något sätt kontrollera att gatumusik inte blir alltför
störande. Det är min förhoppning att uttalandena i detta beslut därvidlag
skall vara klargörande.

M. har också klagat över att polismän vägrat att ta upp anmälningar
angående gatumusiken.

Frågan om polismans skyldighet att mottaga anmälan om brott har
tidigare varit föremål för JO:s prövning (se t. ex. JO:s ämbetsberättelse
1971 s. 51). Av JO:s tidigare gjorda uttalanden framgår att polisen i princip
är skyldig att upptaga anmälan om brott om anmälaren påfordrar detta.
Enligt M. vägrade en polisman vid ett tillfälle att ta upp en anmälan under
hänvisning till att "åtgärder mot musikanterna inte lönade sig”. Det ankommer
dock inte på den enskilde polismannen såsom upptagare av anmälan
att avgöra om denna lönar sig. Huruvida den är ogrundad eller inte får
avgöras i samband med att beslut fattas med anledning av anmälan. 1 det
av M. påtalade fallet skulle alltså anmälan rätteligen ha upptagits.

Polisens biträde med transport

Sedan JO mottagit ett flertal klagomål över att ordföranden i Sveriges
Aktiesparares Riksförbund, Håkan Gergils, vid ett tillfälle skjutsats i radiobil
från Bromma flygplats till radiohuset på Gärdet i Stockholm inhämtades
följande sakuppgifter från Stockholmspolisen.

Fredagen den 21 mars 1980 inkom till polisens ledningscentral en förfrågan
från Riksförbundet om polisen kunde hjälpa till med att skjutsa Håkan
Gergils från Bromma flygplats till radiohuset. Gergils plan skulle landa
klockan 19.35. Han skulle medverka i ett inslag i TV 2:s nyhetsprogram
Rapport. Polisen kontrollerade uppgiften hos Rapportredaktionen. Vakthavande
poliskommissarie kontaktades och lämnade medgivande till att en
radiobil fick användas för transport av Gergils. En betalsbil från andra
vaktdistriktet beordrades att köra ut till Bromma flygplats och hämta
Gergils. Det bestämdes att radiobilen skulle få färdas "enl. best. i VTK
och order i övrigt enl. brådskande tjänsteutövning". Färden till radiohuset
skedde med en hastighet av i genomsnitt 65-70 km/tim. De s. k. blåljusen
på bilen tändes vid starten men släcktes ganska snart då trafiken var ringa.
Färden gick via Solna-Norrtull och Valhallavägen. Bilen fördes inte vid
något tillfälle mot rött ljus. men vid några tillfällen under färden påsattes
siren och blåljus. Polisens beredskap var mycket god under kvällen. Transporten
av Gergils kunde därför knappast inverka menligt ur beredskapssynpunkt.

Härefter inhämtades yttranden, först från polisstyrelsen i Stockholms
polisdistrikt och sedan från rikspolisstyrelsen.

Polisstyrelsen anförde följande.

Enligt polisinstruktionen har polisen till uppgift bl. a. att lämna allmänheten
skydd, upplysningar och annan hjälp. Det åligger alltså polisen att ge
allmänheten viss service. Av hävd söker polisen i Stockholm i all möjlig
utsträckning hjälpa personer i utsatta eller bekymmersamma situationer.
Det är en policy som har polisstyrelsens fulla gillande, inte minst därför att
sådana uppdrag ger tillfällen till avspända kontakter mellan polis och
allmänhet. Även om serviceskyldigheten har sin begränsning är det svårt
att dra upp några klara riktlinjer. Ytterst begränsas naturligtvis polisens
vilja och möjligheter att lämna allmänheten service av tillgången på personal
och förekomsten av andra trängande eller mer angelägna uppdrag.

Enligt polisstyrelsens mening kan det nu berörda fallet - som inte på
något sätt är unikt - inte ge anledning (ill anmärkning mot någon polisman
i Stockholm. Styrelsen anser att fallet är direkt jämförbart med den transport
som utfördes av polisen år 1971 i Malmö och som JO då bedömde som
försvarbar.

Rikspolisstyrelsen yttrade bl. a. följande.

Styrelsen är medveten om svårigheterna att dra upp gränser för polisens
serviceuppgifter eftersom önskemålen från allmänhetens sida är av en
mängd olika slag och angelägenhetsgrad. vart och ett självfallet enligt
framställarens uppfattning fullt berättigat. Ett avslag uppfattas lätt som
utslag av oginhet eller småaktighet. Det synes emellertid omöjligt att i
anvisnings- eller föreskriftsform ange så klara och entydiga regler på detta
område att de kan tjäna något verkligt syfte. Man torde därför även i
fortsättningen få räkna med att dessa ärenden kommer att bli föremål för
olika tolkningar i polisdistrikten.

Styrelsen vill dock ifrågasätta om en transport av här ifrågavarande slag
kan anses vara av sådan angelägenhetsgrad att polisiära resurser bör tas i
anspråk för uppdraget, ens om det står helt klart att ett utförande av
transporten - med hänsyn till övriga tillgängliga resurser - inte inverkar
menligt på utryckningsberedskapen. Enligt styrelsens uppfattning bör polisen
principiellt inta en något restriktivare hållning än den polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt gett uttryck för.

JO Wigelius gjorde följande uttalande i ett beslut den 14 oktober 1980.

Polisens uppgifter finns beskrivna i 2 § polisinstruktionen (1972:511). De
huvudsakliga uppgifterna är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och att därvid bl. a. förebygga och uppdaga brott. I övrigt skall polisen
lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. I 7 8 polisinstruktionen
talas om polismans åligganden. Avslutningsvis sägs där att
polisman skall undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller
småaktighet.

Polisen skall alltså hjälpa allmänheten. Innebörden och omfattningen av
denna skyldighet är oklar. Den kan aktualiseras i en mängd, vitt skilda fall.
Många gånger rör det sig om helt obetydliga tjänster. Det framstår ofta som
självklart att polisen som samhällets representant skall räcka en hjälpande

hand. I andra fall kan det vara mer tveksamt om polisen bör hjälpa till och i
somliga fall är det uppenbart att en hjälpinsats inte kan ligga inom ramen
för polisens skyldigheter. Som lätt inses går det inte att draga upp några
klarare riktlinjer för hur polisens hjälpverksamhet lämpligen bör vara
utformad. Det är inte heller en uppgift för mig att göra det utan det
ankommer på i första hand den lokala polisen att själv bestämma hur
hjälpsam man kan vara mot allmänheten med hänsyn till sina övriga
arbetsuppgifter m. m. Självfallet åligger det polisen att inom ramen för sina
resurser bedriva den hjälpande verksamheten på ett så rättvist sätt som
möjligt och inte taga ovidkommande hänsyn till vem det är som begär att få
hjälp. Härutöver får jag anföra följande.

I förevarande fall och i några som har förekommit tidigare hos JO har det
varit fråga om hjälp som bestått i att ett polisfordon använts för transport
av någon utomstående. Att taxi- eller privatbil inte anlitas i stället i sådana
fall kan bero på att den hjälpbehövande räknar med att det skall gå fortare
att komma fram i polisbil eftersom polisen under vissa förutsättningar äger
rätt att med användande av blåljus och siren påkalla fri väg och att hålla
högre hastighet än den eljest tillåtna (se 12 och 68 S8 i vägtrafikkungörelsen
1972:603). Det är uppenbart att en sådan rätt, som kan innefatta en
viss trafikfara eller en risk för andra störningar i trafiken, måste användas
med stor restriktivitet. Jag anser för min del att polisen i sin hjälpverksamhet
inte bör utnyttja dessa extraordinära befogenheter i andra fall än då
vitala intressen kräver det, såsom då människors liv och hälsa är i fara eller
när andra betydande värden står på spel. Detta innebär enligt min mening,
om jag anknyter till förevarande fall. att det knappast kan finnas utrymme
för polisen att tillämpa de omnämnda undantagsreglerna i samband med
transport av någon som skall framträda i radio eller TV - om polisen över
huvud taget skall hjälpa till med transporter av det slaget. I vart fall måste
det vara ytterligt sällsynt att ett framträdande av någon i dessa medier
skulle kunna ha en sådan angelägenhetsgrad att det vore försvarligt av
polisen att vid transporten till radio- eller TV-studion utsätta människor för
faror i trafiken eller kanske förorsaka andra trafikincidenter. Med den
inställning som jag nu har redovisat är jag kritisk mot att polisen skjutsade
Håkan Gergils på det sätt som skedde: med en förhållandevis så hög
genomsnittshastighet som 65-70 km/tim. och vid några tillfällen med
blåljus och siren påslagna.

Jag förmodar att det knappast hade blivit aktuellt för polisen att skjutsa
Gergils om man varit tvungen att iakttaga de trafikregler som gäller för
vanliga fordon, dvs. icke utryckningsfordon. Jag finnér därför inte anledning
att uttala mig om huruvida det hade varit olämpligt av polisen att
utföra även en sådan transport. Däremot kan jag säga att om jag väger
Gergils skäl för att få hjälp mot den resursinsats som krävdes för en
transport från Bromma flygplats till radiohuset och därjämte beaktar den
svårighet som väl i alla fall måste ha funnits att på förhand bedöma om man
7 Riksdagen 1981182. 2 samt. Nr 1

kunde avvara en radiobil med besättning under den tid som transporten tog
i anspråk, så anser jag inte att det hade varit ogint eller småaktigt av
polisen att vägra Gergils hjälp.

Vissa övriga ärenden

Utfärdande av strafföreläggande

Innehavare av utländskt körkort får på vissa villkor föra motorfordon
här i landet. Detta gäller inte om körkortsinnehavaren har vistats i Sverige
två år under de sist förflutna tre åren. Enligt andra föreskrifter får ett i
Finland registrerat fordon under vissa förutsättningar framföras i Sverige
under högst ett år.

L., som var medborgare i Finland, rapporterades för eventuell olovlig
körning och underlåtenhet att omregistrera personbil. Enligt rapporten
hade L. på anförda skäl förnekat att han hade gjort sig skyldig till sådana
förseelser. Vid ett senare förhör vidhöll L. sina uppgifter. Därefter utfärdade
en åklagare ett strafföreläggande för L. under påstående att L. hade
fört sin personbil i Göteborg utan att vara berättigad till det och att
fordonet inte var registrerat i Sverige (olovlig körning och förseelse mot
bilregisterkungörelsen). L. godkände inte föreläggandet. En annan åklagare
skrev därefter av målet på den grunden att brott ej var styrkt.

Sedan L. klagat till JO över handläggningen och vederbörande åklagarmyndighet
avgivit yttrande, anförde JO Wigelius bl. a. följande i ett beslut
den 15 april 1981.

Även om det inte är en absolut förutsättning för utfärdande av strafföreläggande
att den misstänkte har erkänt brott, måste det ändå krävas att han
i huvudsak har vitsordat de faktiska omständigheter som konstituerar
brottet. I detta fall har L. bestämt förnekat att han skulle ha vistats i
Sverige under mer än några månader under de senaste tre åren. Frågan om
hur länge L:s bil hade funnits i landet har över huvud taget inte berörts i
rapporten eller vid förhöret med L. Om man i sådana situationer utfärdar
strafförelägganden föreligger det generellt sett en risk för att de godkänns
av misstänkta som inte är bevandrade i gällande bestämmelser, särskilt om
gärningsbeskrivningen är utformad på det intetsägande sätt som var fallet
här. Det kan inte uteslutas att personer härigenom skulle kunna få böta för
förseelser som de inte har gjort sig skyldiga till. Om däremot den misstänkte
känner till förutsättningarna för att brott skall anses föreligga, är det
meningslöst att utfärda ett strafföreläggande när han tidigare har förnekat
att dessa förutsättningar föreligger. Man kan ju då räkna med att föreläggandet
inte kommer att godkännas och bara medför en onödig omgång med
en fördröjning av ärendets handläggning som följd.

Underrättelse till unde råri g s ställföreträdare om möjligheten att föra skadeståndstalan
genom åklagare

I ett ärende uppmärksammades att en åklagarmyndighet hade skickat
underrättelse angående skadestånd till en trettonårig målsägande. Det
framgick inte om även den underåriges ställföreträdare samtidigt hade
underrättats. Sedan den berörda åklagarmyndigheten avgivit yttrande,
anförde JO Wigelius i huvudsak följande i ett beslut den 5 december 1980.

Åklagaren är med vissa undantag skyldig att i samband med åtal förbereda
och utföra målsägandes talan om denne begär det och hans anspråk
grundas på brott som hör under allmänt åtal. För att det skall bli lättare för
målsäganden att få sitt anspråk prövat i samband med åtalet har stadgats
skyldighet för undersökningsledaren eller åklagaren att, om det kan ske, i
god tid före åtalet underrätta målsäganden om denna möjlighet (22 kap. 2 §
rättegångsbalken). Underårigs rätt att själv föra sin talan är begränsad. Har
exempelvis ett skadligt angrepp varit riktat mot den underåriges person är
det hans vårdnadshavare som företräder honom och som har att tillvarata
hans rätt (II kap. 1 § och 20 kap. 14 § rättegångsbalken). Med hänsyn
härtill är det av vikt att vårdnadshavaren i sådant fall får del av underrättelsen.
Rutinen att underrätta ställföreträdaren bör för övrigt tillämpas så
snart det kan röra sig om anspråk beträffande vilket den underårige är
obehörig att själv föra sin talan. I sammanhanget kan påpekas att upplysning
om ställföreträdare också skall tas med i stämningsansökan.

Det kan således inte anses fullt tillräckligt att lämna underrättelsen till
ställföreträdaren enbart i fall där det framstår som uppenbart att så skall
ske, dvs. ifråga om barn eller ungdom i nedre tonåren och i övrigt utgå från
att de som närmar sig myndig ålder alltid själva kan ombesörja att deras
rätt tillvaratas. Även dessa sistnämndas ställföreträdare bör underrättas
genom myndighetens försorg. Det kan naturligtvis medföra att vissa efterforskningar
blir nödvändiga exempelvis om den underårige och ställföreträdaren
har skilda adresser. Jag har dock samtidigt svårt att tro att sådana
utredningsåtgärder skulle behöva medföra annat än högst obetydligt merarbete.

Polismans köp av föremål som har påträffats ander husrannsakan

På förekommen anledning företog en kriminalinspektör, P. L., en husrannsakan
hos en 17-årig pojke, T. L., i dennes nyligen ärvda lägenhet.
Syftet med husrannsakan var att söka efter vapen som skulle finnas i
lägenheten. I T. L.s vindskontor återfanns en jaktstudsare, som togs i
beslag. Dessutom påträffades ett dragspel som P. L. köpte av T. L. för 200
kr. och tog med sig därifrån. Båda föremålen var T. L:s arvegods.

I en skrivelse till JO gjordes gällande att P. L. hade gjort fel genom att
”skrämma åt sig en affär av en underårig grabb”. Enligt klaganden hade T.

100

L. inte velat sälja dragspelet men känt sig pressad till försäljningen av
polismannen och den speciella situation han befann sig i.

Sedan utredning verkställts anförde JO Wigelius följande i ett beslut den
27 april 1981.

Polisman skall i sin tjänsteutövning uppträda på ett sätt som inger
förtroende och aktning. Han får ej på grund av tjänsten mottaga gåva,
belöning eller annan sådan förmån utan att polisstyrelsen medger det (7
och 14 §§ polisinstruktionen).

Polisinstruktionens bestämmelser innebär bl. a. att en polisman inte får
utnyttja sin tjänsteställning till att skaffa sig personliga fördelar. Han skall i
sin tjänst uppträda på ett sätt som gör att inte ens misstanke om detta kan
uppstå. Att inlåta sig på privata affärer — såsom P. L. gjort - med den hos
vilken man samtidigt företager husrannsakan är givetvis mot denna bakgrund
synnerligen olämpligt. P. L. borde, inte minst med tanke på att T. L.
ännu inte uppnått myndig ålder, ha förstått att hans handlande skulle
kunna komma att ge upphov till misstanke om och spekulation över att han
utnyttjat situationen för egen vinning.

Enligt min mening har P. L. genom sitt agerande vid husrannsakan ej
levt upp till de krav man har anledning att ställa på honom som polisman.
Jag har med betydande tvekan stannat för att ej bedöma hans handlande
som så allvarligt att ansvar för tjänsteförseelse enligt lagen om offentlig
anställning kan komma ifråga. Jag låter därför saken bero med den allvarliga
kritik jag nu framfört.

Polisman har tagit fram sitt tjänstevapen vid omhändertagande enligt
LTO

Efter anmälan angående ett polisingripande mot en person vid T-centralen
i Stockholm verkställdes förundersökning av åklagarmyndigheten i
Stockholm. Därav framgick bl.a. följande. Den påtalade händelsen hade
utspelats då två polismän skulle omhändertaga en person med stöd av 3 §
lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) i gångtunneln mellan
centralstationen och T-centralen. Vid ingripandet hade den omhändertagne
- enligt polismännen - gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman och
våldsamt motstånd. För att kunna genomföra tjänsteåtgärden hade de
därför först måst lägga omkull honom och senare tilldela honom en del
batongslag innan de slutligen lyckats sätta på honom handfängsel. Under
tiden som detta pågått hade det samlats ganska mycket folk på platsen. En
del av åskådarna hade därvid skrikit ”döda snutdjävlarna, slå ihjäl dom
djävla nazistsvinen” och liknande tillmälen. Läget hade slutligen blivit så
spänt att polismännen uppfattat det som hotfullt och att det helt enkelt
förelåg en nödvärnssituation. En av polismännen hade då höjt beredskapen
genom att draga sitt tjänstevapen. Han hade gjort en mantelrörelse
men inte osäkrat vapnet. Polismannen hade därefter uppmanat åskådarna

101

att "backa”. Han bestred att han skulle ha hotat att skjuta eller att han
skulle ha siktat mot någon person.

Sedan förundersökningen lagts ned anförde en privatperson klagomål
hos JO angående händelsen.

I ett beslut den 18 september 1980 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Enligt av rikspolisstyrelsen utgivna föreskrifter rörande användande av
skjutvapen i polistjänsten (FAP 104-2) får vapnet bäras i handen, laddas
och därefter osäkras när förhållandena kräver höjd beredskap. Det är alltså
fråga om en beredskapsåtgärd för att undvika tidsutdräkter i situationer
där rätt till användning av skjutvapen kan föreligga. 1 det förevarande fallet
osäkrades visserligen inte vapnet men framtagandet och laddandet av det
får väl ändå anses ha varit en form av höjd beredskap. Därtill kommer att
polismannens följande agerande närmast får betraktas som ett mer eller
mindre direkt vapenhot mot de församlade åskådarna. Även om jag har full
förståelse för att polismännen kan ha upplevt situationen som hotfull anser
jag inte att det av utredningen kan utläsas att den skulle ha varit så hotfull
att den krävde en höjd beredskap. Jag är dock medveten om att det kan ha
funnits utrymme för olika bedömningar beträffande den saken. Det är
emellertid viktigt att mana till största möjliga återhållsamhet när det gäller
framtagande av vapen i situationer som den förevarande. Enligt min mening
kan inte ett vapenhot under former som här skett anses tillrådligt och
ett förverkligande av hotet finge väl närmast anses uteslutet med tanke på
den stora folksamlingen på platsen.

Polisens inre utlänningskontroll

Med anledning av klagomål från en amerikansk medborgare över ett
polisingripande gjorde JO Wigelius i ett beslut den 23 december 1980 bl. a.
följande allmänna uttalande om polisens genomförande av den inre utlänningskontrollen.

Polisens inre utlänningskontroll syftar till att övervaka att utlänning som
vistas i riket har erforderligt tillstånd att vistas här samt att tillse att fråga
om avlägsnande blir föremål för prövning om förutsättningar därför kan
antas föreligga. Det finns dock inga närmare föreskrifter för hur den del av
kontrollen som bedrivs ute på fältet rent praktiskt skall gå till. Helt klart
måste enligt min mening anses vara, att de allmänna principer för polisens
arbete som kommit till uttryck i polisinstruktionen (1972:511, PI) måste
gälla även för ifrågavarande verksamhet. Således skall polisman uppträda
på ett sätt som inger förtroende och aktning. Han skall uppträda hövligt,
hänsynsfullt och med fasthet samt vinnlägga sig om självbehärskning och
undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet.
Vidare får han för att verkställa tjänsteåtgärd ej använda strängare medel
än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom
upplysningar och anmaningar.

102

Jag menar, att det är av utomordentlig vikt att polisen vid utlänningskontroll
eftersträvar att på ett lugnt och hänsynsfullt sätt tydligt förklara vad
saken gäller. Detta är särskilt viktigt om det kan befaras uppstå missförstånd
av språklig art eller av andra skäl, som t. ex. kan ha att göra med
utlänningens erfarenheter av kontakt med polis i länder med annat politiskt
klimat. Ytligt sett kanske den inre utlänningskontrollen som tjänsteåtgärd
betraktad kan uppfattas som föga skild från andra typer av kontroll, t. ex.
körkortskontroll. Skillnaden är dock påtaglig. Utlänningskontrollen innebär
ett utpekande av person och är därför mer grannlaga än den rutinmässiga
körkortskontrollen, som alla vet kan göras utan att det tyder på misstankar
om att bilföraren saknar körkort. Man skall också ha klart för sig att
utlänningskontrollen kan upplevas som särskilt besvärande i vissa fall,
t. ex. om invandrare som blivit svenska medborgare gång efter annan
utsätts för förfrågningar om pass och liknande.

Jag vili i detta sammanhang gärna framhålla att enbart det förhållandet
att en person har ett utseende som uppfattas som utländskt inte kan ge
tillräcklig anledning att hejda vederbörande på gatan och inleda utlänningskontroll.

8 § utlänningslagen (SFS 1980: 376) innehåller en skyldighet för utlänning
att visa pass på anfordran av polisen. Det innbär dock inte att utlänningen
måste bära passet på sig. Han kan däremot uppmanas inställa sig på
polisstationen och visa upp passet, om det bedöms nödvändigt. Förvarstagande
enligt 50 och 52 §§ utlänningslagen får inte tillgripas annat än som ett
led i ett förfarande för utlänningens avlägsnande ur riket. För beslut om
förvarstagande måste det föreligga sannolika skäl för avlägsnande enligt
vad som närmare anges i bestämmelsen. Dessutom måste vissa andra
omständigheter föreligga, t. ex. fara för brottslig verksamhet eller att utlänningens
identitet är oklar. Grund för förvarstagande kan därför inte uppkomma
enbart av den anledningen att utlänningen inte bär pass på sig eller
inte omedelbart kan hämta passet. Därav följer ju inte automatiskt att
vederbörande inte har något pass överhuvudtaget eller att han saknar
tillstånd att vistas i riket, något som kan utgöra grund för utvisning enligt
38 § utlänningslagen. Inte heller kan en sådan situation ge tillräcklig grund
för ett omhändertagande med stöd av l§ lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande, LTO. För ett sådant ingripande krävs ju att förutsättningar
för beslut om omhändertagande enligt en särskild bestämmelse,
t. ex. i utlänningslagen, bedöms föreligga. Polismannen måste alltså varje
gång bilda sig en uppfattning om föreliggande omständigheter och sluta sig
till om tillräckliga skäl för ett förvarstagande föreligger eller ej och dessutom
om det innebär någon fara att dröja med ett eventuellt omhändertagande.
Det är dock vanskligt att generellt ange några klara gränser för hur
starka skäl som krävs för ett ingripande enligt LTO.

Det skall observeras att 8§ utlänningslagen lämnar en möjlighet att
kvarhålla en utlänning för utredning i vissa fall. Förutsättningen är att

103

utredningen sker i samband med in- eller utresa eller sedan utlänningen
kommit till polismyndigheten efter kallelse för att lämna upplysningar om
sin vistelse här. Tiden är maximerad till sex timmar, om inte beslut meddelats
om förvar. Beslut om förvar enligt 508 får som nämnts meddelas om
det föreligger sannolika skäl för avvisning eller utvisning enligt lagens 38,
43, 47 eller 48 §, eller om det uppkommer fråga om verkställighet av sådan
åtgärd eller av utvisning på grund av brott. Det skall också observeras att i
bestämmelsen understryks att beslut om förvar får meddelas endast om det
med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter
skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller
bedriva brottslig verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar.
Om det bedöms tillräckligt kan man istället ställa utlänningen under uppsikt.
Därvid kan pass och liknande tas ifrån honom. 52 8 innehåller bestämmelser
om tillfälliga beslut av polismyndighet. 55 8 är av innehåll att det
följer av 1 8 LTO att polisman i vissa fall som avses i 50 och 52 88
utlänningslagen får omhänderta utlänning i avvaktan på beslut av polismyndigheten.

Om det blir aktuellt med ett ingripande enligt I 8 LTO, dvs. på grund av
50 eller 52 8 utlänningslagen måste polismannen här som alltid särskilt
beakta reglerna i 4 och 988 LTO. Således skall vid omhändertagande
tillses att åtgärden ej orsakar den omhändertagne större olägenhet än som
är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet.
Den som omhändertagits får ej underkastas annan inskränkning i
sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen
på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

Anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning

En person hemställde att JO skulle granska polisens handläggning av
vissa ärenden om avvisning av 30 libaneser som hade kommit till Arlanda.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med eget
jämte ett av chefen för Arlanda vaktdistrikt, polisintendenten Sven Smedjegården,
avgivet yttrande.

Av polisens handlingar i ett av ärendena framgick bl. a. följande. Den 5
september 1980 kl. 23.15 ankom en libanesisk medborgare. K., till Arlanda.
Enligt beslut av en jourhavande polisintendent togs K. i förvar i
avvaktan på vidare utredning rörande bl. a. hans identitet som inte var
fastställd. Den 10 september beslöt polismyndigheten att K. skulle avvisas
och att ärendet skulle anmälas till statens invandrarverk jml. 37 8 utlänningslagen.
Invandrarverket beslöt därefter att inte övertaga ärendet. 1
skrivelse den 12 september till rättshjälpsnämnden i Stockholm anmälde
polisstyrelsen - Smedjegården — med stöd av 43 8 sista stycket rättshjälpslagen
behov av rättshjälp i ärendet rörande K. (polismyndigheten har
hållit utlänningen i förvar enligt 508 utlänningslagen längre än en vecka).

104

Fyra dagar senare eller den 16 september beslöt rättshjälpsnämnden bevilja
K. rättshjälp genom offentligt biträde i ärendet. Dessförinnan eller den
15 september kl. 09.15 hade dock avvisningen av K. verkställts.

Vid förfrågan varför det i K:s ärende inte gjordes en telefonanmälan om
rättshjälp eftersom det var brådskande med tanke på den nära förestående
verkställigheten av avvisningen lämnade Smedjegården följande upplysningar.
Enligt de rutiner som tillämpas görs telefonanmälan om behov av
rättshjälp endast i de fall där ärendet överlämnas till statens invandrarverk
och där förvarstagandet av utlänningen består.

I ett beslut den 23 februari 1981 uttalade JO Wigelius i huvudsak följande.

Vid min granskning av handlingarna har jag endast funnit anledning att
taga upp ärendet rörande K. till prövning. I det fallet gällde det alltså
handläggningen av ett avvisningsärende, där polismyndigheten i Stockholms
polisdistrikt fattat avvisningsbeslut och där utlänningen enligt 50 8
utlänningslagen hade hållits i förvar längre än en vecka. Enligt 41 § 8. lagen
(1980:379) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) lämnas rättshjälp genom
offentligt biträde i mål eller ärende angående verkställighet enligt
utlänningslagen om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka. Av 42 § rättshjälpslagen framgår att i ärende
som anges i bl. a. 41 § 8. samma lag skall offentligt biträde utses om det ej
måste antagas att behov av biträde saknas. Rikspolisstyrelsen har i cirkulärmeddelande
den 21 juni 1978 (CM 5/78) meddelat föreskrifter och anvisningar
rörande handläggning av vissa utlännings- och rättshjälpsärenden
m. m. Enligt detta meddelande skall polismyndigheten i ärende rörande
bl. a. verkställighet av beslut om avvisning, där myndigheten hållit utlänningen
i förvar enligt utlänningslagen längre än en vecka, anmäla behov av
rättshjälp till vederbörlig rättshjälpsnämnd om polismyndigheten anser att
sådant behov föreligger. Sådan anmälan skall göras på fastställd blankett. I
meddelandet anges vidare att i brådskande fall, t. ex. då utlänningen tagits i
förvar, skall anmälan göras per telefon, så att nämnden utan dröjsmål kan
utse biträde som omgående kan ta sig an ärendet.

Enligt min mening är det av största vikt att det i ett fall som det
förevarande tillses att den förvarstagne snarast efter det att han är berättigad
till offentligt biträde också får det. För att K. skulle ha hunnit få sådant
biträde innan avvisningsbeslutet verkställdes hade det varit nödvändigt
med en telefonanmälan tili rättshjälpsnämnden i enlighet med vad som
föreskrivs i cirkulärmeddelandet. Den tillämpning eller tolkning som här
förekommit innebär att bestämmelsen om offentligt biträde i fall som K:s
kan bli illusorisk, vilket det inträffade vittnar om. Jag förutsätter därför att
det i fortsättningen sker en ändring så att telefonanmälan om rättshjälp
även görs i de ärenden som inte överlämnas till statens invandrarverk.

105

Kriminalvård

Intagna på kriminalvårdsanstalt har disciplinärt bestraffats för gärning
som polisanmälts

Den 26 november 1979 ägde en omfattande skadegörelse rum på en
avdelning på kriminalvårdsanstalten Kumla. De 25 intagna som befann sig
på avdelningen när skadegörelsen förövades överfördes samma dag till
anstaltens observationsavdelning och placerades där i enrum med stöd av
50§ lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL). Efter utredning inom anstalten
fick 10 intagna återgå till normal verkställighet. I fråga om de övriga 15
intagna beslutade styresmannen den 29 november 1979 att dessa skulle
hållas avskilda från andra intagna enligt 20 5 första stycket KvaL. Samma
dag fattade styresmannen också beslut om disciplinär bestraffning av de 15
intagna. Besluten innebar att viss tid inte skulle inräknas i deras verkställighetstid.
Dessa beslut underställdes sedan kriminalvårdsstyrelsens prövning.
Anstalten gjorde den 28 november 1979 anmälan om grov skadegörelse
till polismyndigheten i Hallsbergs polisdistrikt.

Klagomål till JO inkom från fyra intagna. Klagomålen gällde främst de
disciplinära bestraffningarna och enrumsplaceringarna enligt 20 § KvaL.

Yttranden inhämtades från styresmannen vid Kumlaanstalten, anstaltsdirektören
Lennart Wilson, och från kriminalvårdsstyrelsen.

Klagandena bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren men de
hördes inte av.

Per telefon inhämtades vissa upplysningar från polismyndigheten i
Hallsbergs polisdistrikt.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Om polisanmälan görs för en förseelse som en intagen gjort sig skyldig
till bör, enligt vad justitieombudsmannen anfört (ämbetsberättelsen 1977/
78 s 195), disciplinär bestraffning som regel inte förekomma. Om en styresman
i ett sådant fall beslutat om disciplinär bestraffning upphäver därför
styrelsen normalt beslutet. I vissa fall avvaktar dock styrelsen resultatet av
polisanmälan innan beslut fattas i disciplinärendet. Främst rör det sig då
om fall då den intagne gjort sig skyldig till innehav av narkotika i mycket
små mängder och det kan förväntas att anmälan inte leder till någon åtgärd
från polis eller åklagare. Om åklagaren i ett sådant fall ändå väcker åtal
upphäver styrelsen givetvis styresmannens beslut.

I vissa fall åläggs en intagen disciplinär bestraffning för flera förseelser,
av vilka någon utgör en gärning som är straffbelagd i Brottsbalken eller
annan lag eller författning och någon enbart ett brott mot anstaltsreglerna.
Om polisanmälan görs i ett sådant fall torde det enligt styrelsens mening
ändå finnas utrymme för disciplinär bestraffning för den del av det indisciplinära
beteendet som enbart utgör brott mot anstaltsreglerna. Även i ett
sådant fall kan det dock finnas anledning att avvakta polisutredning innan
styrelsen meddelar beslut om disciplinär bestraffning.

106

Styrelsen vill tillägga att styrelsen inte avvaktar resultatet av en polisanmälan
i de fall den intagne skall friges innan polisutredningen slutförts. 1
sådana fall meddelar styrelsen alltid beslutet före frigivningen. Om tveksamhet
råder huruvida disciplinär bestraffning bör åläggas den intagne
upphäver styrelsen givetvis styresmannens beslut.

I det aktuella fallet meddelade styresmannen beslut om disciplinär bestraffning
för intagna som bedömdes ha haft delaktighet i en kollektiv
aktion som det fanns anledning att från anstaltsledningens sida se mycket
allvarligt på. Sedan besluten underställts kriminalvårdsstyrelsens prövning
gjorde styrelsen den bedömningen att det kunde ifrågasättas om inte de
intagna som bestraffats disciplinärt förutom skadegörelsen, som alltså
hade polisanmälts, hade gjort sig skyldiga till brott mot anstaltsordningen.
Sålunda innebar den kollektiva aktionen att de intagna inte utförde anvisat
arbete efter lunchuppehållet. Vidare hade de intagna som inte var placerade
i den avdelning där skadegörelsen ägde rum berett sig tillträde till
avdelningen utan tillstånd av personal. Styrelsen fann dock att den utredning
som låg till grund för besluten borde kompletteras, främst för att få till
stånd ett bättre underlag för en bedömning av vilka intagna som aktivt
deltagit i aktionen i olika avseenden. Eftersom saken polisanmälts redan
två dagar efter det inträffade beslutade styrelsen att avvakta polisutredningen.
Denna hade dock när disciplinbesluten underställdes styrelsens
prövning ännu inte påbörjats.

I början av februari tog styrelsen kontakt med polismyndigheten i Hallsbergs
polisdistrikt, varifrån upplystes att polisutredningen inte skulle påbörjas
förrän i början av mars. Eftersom handläggningen i styrelsen av
disciplinärendena därigenom avsevärt skulle fördröjas beslutade styrelsen
att avgöra ärendena utan ytterligare utredning. Med hänsyn till vad den
befintliga utredningen gav vid hand och för undvikande av en eventuell
dubbelbestraffning upphävde styrelsen samtliga beslut om disciplinär bestraffning.

Besluten meddelades i flertalet fall den 14 februari. I två ärenden meddelade
dock styrelsen beslut om upphävande av styresmannens beslut tidigare
med hänsyn till förestående frigivning. Ett av dessa beslut avsåg C,
som skulle friges den 7 januari. Detta beslut meddelades den 3 januari.

Avslutningsvis vill styrelsen framhålla att det måste anses mindre tillfredsställande
att polisutredningen av en så allvarlig händelse som den nu
aktuella inte påbörjas förrän efter mer än tre månader från dagen för
polisanmälan.

I beslut den 8 augusti 1980 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Med hänsyn till vad som blivit upplyst i ärendena har jag inte funnit skäl
att kritisera besluten att hålla de 15 intagna avskilda enligt 20 § första
stycket KvaL. Vad som förekommit i den delen ger därför inte anledning
till något ytterligare från min sida.

I 47 § första stycket KvaL föreskrivs följande. Bryter intagen mot anbefalld
ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten
eller utanför anstalten under tillsyn av anstaltspersonal, får disciplinär
bestraffning åläggas honom enligt andra stycket, om det ej föreligger
anledning att han skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om
gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn
till ordningen eller säkerheten inom anstalten. Enligt paragrafens andra

107

stycke kan som disciplinär bestraffning varning tilldelas den intagne (punkt
1) eller förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte
skall inräknas i verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår
(punkt 2).

I 51 § KvaL föreskrivs att disciplinärende skall avgöras skyndsamt.
Meddelar styresmannen förordnande enligt 47 § andra stycket punkt 2 skall
disciplinärendet enligt vad som sägs i 61 § KvaL omedelbart underställas
kriminalvårdsstyrelsens prövning.

I ett av mig tidigare avgjort ärende, som gällde frågan om polisanmälan
bör göras från kriminalvårdsanstalt rörande brott eller förseelse som någon
på anstalten intagen misstänkes ha förövat där, uttalade jag följande ämbetsberättelse 1977/78 s. 195).

Vissa förseelser är av den art att de kan beivras såväl efter allmänt åtal
som i disciplinär ordning enligt lagen om kriminalvård i anstalt. Så är fallet
med t. ex. innehav av narkotika, som utgör dels ett brott mot anstaltsreglerna,
dels ett brott, som är straffbelagt i narkotikastrafflagen. Det finns
inte någon skyldighet föreskriven för kriminalvårdens personal att i fall
som nu nämnts göra anmälan om det inträffade till polismyndigheten.
Huruvida så skall ske får närmast ankomma på vederbörande styresman
att avgöra. Ofta torde förhållandet vara sådant att en mera omfattande
utredning erfordras, t. ex. för att klarlägga smugglingsvägar, och att anstalten
av det skälet måste vända sig till polisen och begära utredning och
hjälp. Men även i många andra fall när det är fråga om brott såväl mot anstaltsordningen
som enligt t. ex. brottsbalken eller narkotikastrafflagen
finner jag det naturligt att styresmannen anmäler saken till polisen. Är det
fråga om rena bagatellförseelser eller förhållandevis ringa brott torde det
inte sällan - särskilt med hänsyn till längden av det straff som den intagne
undergår - vara tämligen uppenbart att åtal inte kommer att väckas. I
sådana fall då styresmannen alltså på goda grunder kan utgå från att åtal
inte kommer att anställas, bör han kunna avstå från att göra polisanmälan.
Självfallet finns det många gränsfall där styresmannen knappast kan bedöma
sannolikheten för åtal. Vill han då inte utan vidare polisanmäla saken,
kan det enligt min mening vara lämpligt att han tager telefonkontakt med
polis och åklagare och efterhör hur man ser på frågan om ett åtal.

Om en förseelse av nu förevarande slag inte polisanmäles, står det
naturligtvis styresmannen fritt att ålägga den intagne disciplinär bestraffning.
Sker polisanmälan är dock förhållandet annorlunda. En ledande
princip är att en förseelse inte skall bli föremål för dubbelbestraffning. Det
ligger då i sakens natur att frågan om disciplinär bestraffning får falla, när
polisanmälan göres. Däremot kan förseelsen givetvis få behandlingsmässiga
följder som att den intagne förflyttas till en mera sluten anstalt.

Som jag tidigare har uttalat är det en ledande princip att en förseelse inte
skall bli föremål för dubbelbestraffning. Det ligger då i sakens natur att
frågan om disciplinär bestraffning får falla, när polisanmälan görs. Enligt
vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört i sitt yttrande upphäver styrelsen
också normalt beslut om disciplinär bestraffning i fall där en styresman
fattat beslut därom och polisanmälan gjorts.

108

Av yttrandet framgår vidare att styrelsen i vissa fall avvaktar resultatet
av polisanmälan innan beslut fattas i disciplinärendet. För egen del anser
jag att det ibland kan vara motiverat att avvakta polisens eller åklagarens
ställningstagande, om detta kan väntas snart. Jag tänker då på sådana fall
som det kriminalvårdsstyrelsen har berört, nämligen innehav av narkotika
i mycket liten mängd, vilket polisanmälts. Styresmannen och kriminalvårdsstyrelsen
kan i dessa fall ha svårt att bedöma sannolikheten för ett
åtal.

I det här aktuella fallet gjorde anstalten den 28 november 1979 polisanmälan
om grov skadegörelse. Påföljande dag fattade styresmannen beslut
om disciplinär bestraffning av de 15 intagna genom att förordnande meddelades
att visst antal dagar inte skulle inräknas i verkställighetstiden. I
enlighet med vad jag tidigare uttalat borde styresmannen emellertid inte ha
fattat beslut om disciplinär bestraffning på grund av skadegörelsen. Av de
två beslut om disciplinär bestraffning som jag tagit del av framgår visserligen
inte tydligt vad bestraffningarna avsåg. Jag utgår emellertid från att de
huvudsakligen grundade sig på att de intagna hade deltagit i skadegörelsen.
Det antal dagar varmed verkställighetstiderna förlängts kan rimligen inte
förstås på annat sätt. Att de intagna också brutit mot anstaltsreglerna
genom att utebli från arbetet och delvis även uppehålla sig på fel avdelning
kan enligt min mening här inte tillmätas någon självständig betydelse utan
måste ses som ett moment i det händelseförlopp där det väsentliga var
skadegörelsen. Oavsett hur man ser på den saken, fanns det ändå knappast
skäl att ålägga disciplinär bestraffning för de angivna brotten mot anstaltsreglerna.
De intagna hade ju placerats i enrum enligt 20 8 första stycket
KvaL och det kunde förutsättas att denna placering skulle pågå en icke
obetydlig tid. Enrumsplaceringarna får väl anses ha utgjort en tillräcklig
åtgärd från anstaltens sida för dessa i sammanhanget förhållandevis obetydliga
brott mot anstaltsreglerna (jfr. 48 § KvaL).

Enligt kriminalvårdsstyrelsens yttrande underställdes styresmannens
beslut om disciplinär bestraffning styrelsens prövning först den 21 december
1979—den 3 januari 1980. Som skäl för dröjsmålet har Wilson åberopat
främst den arbetsanhopning som rådde på anstalten vid den aktuella tiden.
Även med beaktande av Wilsons förklaring anser jag att dröjsmålet överstiger
vad som kan godtas i ett sådant harfall. Disciplinärenden av det här
aktuella slaget skall som framgått omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens
prövning.

Vad härefter angår kriminalvårdsstyrelsens handläggning av disciplinärendena
så har styrelsen visserligen upphävt de enligt min mening felaktiga
besluten men dröjt härmed cirka en och en halv månad i det stora
flertalet fall. Att avvakta polisens utredning kan i det här fallet inte anses
ha varit motiverat och någon annan tillfredsställande förklaring till dröjsmålet
har inte lämnats.

Det kan finnas anledning att tillägga följande. Har polisanmälan gjorts

109

beträffande en händelse som den här aktuella och har anmälningen inte lett
till åtal därför att tillräcklig bevisning inte ansetts föreligga, kan det givetvis
inte komma i fråga att man från kriminalvårdens sida bedömer bevisläget
annorlunda och därför ålägger disciplinär bestraffning för samma gärning.

Vissa övriga ärenden

Kollektivbestraffning?

Enligt 14 § andra stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) bör, om det lämpligen kan ske, intagen beredas tillfälle att utom
anstalten på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande
verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället,
varvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

En lokalavdelning inom KRUM skrev till JO och framförde bl. a. följande
klagomål. Intagna på en kriminalvårdsanstalt blev kollektivbestraffade,
om en intagen inte klarade en vistelse utom anstalten enligt 14 §
KvaL. Om en intagen från en av anstaltens två avdelningar inte återkom
efter fritidsverksamhet utom anstalten inställdes nämligen 14 S-aktiviteterna
på avdelningen under kortare eller längre tid. Lokalavdelningen
menade att denna form av bestraffning stred mot gällande bestämmelser.

Sedan anstalten och kriminalvårdsstyrelsen yttrat sig uttalade JO Wigelius
bl. a. följande i beslut den 8 augusti 1980.

Kollektiv bestraffning, dvs. att ett flertal personer bestraffas för något
som bara någon eller några av dem gjort sig skyldiga till, anses inte förenlig
med rättsuppfattningen i vårt land (jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 294
och 1972 s. 445). I förevarande ärende aktualiseras främst frågan, om ett
avbrott under viss tid av fritidsverksamhet enligt 14 S andra stycket KvaL
vid enskild intagens misskötsamhet innebär en form av kollektiv bestraffning
och därför är otillåtet.

Bestämmelsen i 14 § andra stycket KvaL har motiverats med de behandlingsmässiga
fördelar som inte sällan kan nås genom att en intagen redan
under anstaltstiden kan beredas tillfälle att delta i sådan idrotts- och föreningsverksamhet
som bedrivs utanför anstalten. Mot dessa fördelar måste
dock vägas risken för att vistelsen utom anstalten missbrukas.

Om en intagen har tillstånd att jämlikt 14 § andra stycket KvaL enskilt
delta i t. ex. föreningsverksamhet och i samband därmed missköter sig, bör
detta givetvis i regel inte leda till att andra intagna inte får delta i sådan
verksamhet.

Även vid gruppaktiviteter måste utgångspunkten enligt min mening vara

110

att det görs en prövning beträffande varje intagen huruvida förutsättningar
föreligger för fortsatt 14 ^verksamhet sedan någon i gruppen misskött sig.
Kriminalvårdsstyrelsens anvisningar torde bygga på denna princip. I anvisningarna
sägs ju att misskötsamhet vid fritidsverksamhet utom anstalt
bl. a. skall kunna medföra att den intagnes tillstånd att delta i sådan
verksamhet dras in för längre eller kortare tid.

En annan sak är att vissa typer av gruppaktiviteter utom anstalten är av
det slaget att misskötsamhet av en eller några intagna kan medföra att man
måste fråga sig om man över huvud taget kan fortsätta med aktiviteten. Jag
tänker då i första hand på sådana aktiviteter som innebär att intagna får
bevista för allmänheten avsedda arrangemang av olika slag, t. ex. teateroch
filmföreställningar. Om någon eller några intagna berusar sig eller
missköter sig på annat sätt, är det naturligt att man omprövar förutsättningarna
för verksamheten.

Aktiviteter av det slag som det huvudsakligen är fråga om i det här
ärendet, nämligen idrott och sport, kan ibland sägas utgöra ett mellanting
mellan gruppaktiviteter av det slag som jag nyss nämnde och enskilda
aktiviteter. Aktiviteten bedrivs ju ofta individuellt, låt vara att flera intagna
samtidigt besöker t. ex. en idrottsanläggning. Hur misskötsamhet av en
intagen i dessa fall skall påverka övriga intagnas möjlighet att delta i sådan
verksamhet kan naturligtvis många gånger vara en svår bedömningsfråga.
Å ena sidan är det viktigt att söka förebygga att andra intagna missköter sig
vid detta slag av verksamhet. Å andra sidan kan det lätt te sig som en form
av kollektiv bestraffning, om andra intagna än den som misskött sig blir
lidande på grund av vad han gjort. Som jag ser det blir det närmast fråga
om att göra en bedömning av de missbruksrisker som föreligger beträffande
de intagna som utövar denna verksamhet. En sådan bedömning bör
enligt min mening göras individuellt för varje intagen som ingår i gruppen.
Sådana intagna som man bedömer kunna fortsätta verksamheten utan risk
för att de missköter sig bör inte avstängas från verksamheten av det skälet
att en annan intagen misskött sig.

Kriminalvårdsstyrelsen har upplyst att styrelsen avser att se över anvisningarna
beträffande fritidsverksamhet utom anstalt. Jag utgår från att
styrelsen därvid tar upp de frågor som jag nu diskuterat.

Utredning i ärende angående placering av intagen i avskildhet enligt 20 §
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

M., som var intagen i en kriminalvårdsanstalt, skrev till JO och anförde
bl. a. följande. Han hade den 7 november 1980 blivit isolerad för påstått hot
mot personal. Han hade inte fått läsa den rapport som upprättats i ärendet
och han hade inte blivit hörd. Han ansåg att det var skandal att han inte fått
redogöra för vad som hänt.

Utredning verkställdes. Styresmannen vid anstalten upplyste att förhör

Ill

med den intagne normalt brukar hållas i ärenden angående 20 S-placeringar.
Att så inte skett i detta fall berodde enligt styresmannen på ett förbiseende.
Emellertid hade man på anstalten diskuterat i vilken utsträckning
man faktiskt var ålagd att hålla förhör i dessa ärenden.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet den 23 februari 1981.

I beslutet redogjordes inledningsvis i tillämpliga delar för innehållet i
bl. a. 20 och 22 §§ lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL), 14—18 §§ förvaltningslagen
och 14 kap. 5§ sekretesslagen.

JO Wigelius gjorde följande bedömning.

Som framgått innehåller kriminalvårdslagstiftningen inte någon uttrycklig
föreskrift om att förhör med en intagen skall hållas när fråga är om
enrumsplacering med stöd av 20 § KvaL. I den utredning som enligt lagen
skall göras måste emellertid den intagnes egna uppgifter anses ha en
självklar plats. Den procedur som brukar betecknas som förhör torde i
allmänhet lämpa sig mycket bra för ändamålet. Protokoll skall föras över
den utredning som ligger till grund för beslutet. Det faller sig enligt min
mening naturligt att höra den intagne i samband därmed och samtidigt ge
honom tillfälle ta del av personalens rapporter och annat material. Skulle
någon gång sekretesskäl lägga hinder i vägen för att den intagne själv läser
materialet kan innehållet ändå relateras i stora drag och förklaras för
honom i samband med att han hörs. Redan behandlingsskäl torde i allmänhet
motivera ett samtal med en intagen när fråga uppkommer om hans
avskiljande från andra intagna. Även om beslut om avskildhet någon gång
redan fattats och verkställts på ett tämligen summariskt material - det kan
ju ha rört sig om en akut situation där ett ingripande inte utan fara kunde
uppskjutas - måste fortlöpande övervägas om avskildheten skall bestå.
En knapphändig utredning bör därför kompletteras med det material som
kanske ej gick att införskaffa från början.

Av vad jag nu anfört följer att M. borde ha fått läsa den rapport som låg
till grund för beslutet om avskildhet och att han borde ha fått lämna sina
synpunkter på det inträffade. Jag kan emellertid inte finna att åtgärden att
avskilja M. saknade grund och jag nöjer mig därför med den kritik som
ligger i det sagda. Dock vill jag notera att jag skulle haft större förståelse
för den underlåtenhet som visats i ärendet om det verkligen rört sig om en
akut situation. Som det visat sig inträffade hotet dag I, rapport av den
hotade skrevs dag 2 och beslut om placering i avskildhet fattades dag 3.
Det har således funnits gott om tid att färdigställa en fullständig utredning
innan beslut fattades.

Brevgranskning

Enligt 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall brev mellan
intagen och svensk myndighet eller advokat vidarebefordras utan granskning.
Anges brev vara avsänt från svensk myndighet eller advokat och kan

112

skäligen misstänkas att uppgiften är oriktig, får dock enligt samma paragraf
brevet granskas, om förhållandet icke kan klarläggas på annat sätt.

En intagen i en kriminalvårdsanstalt skrev till JO och klagade över att ett
brev till honom från lokala skattemyndigheten vilket innehöll en skattsedel
öppnats och granskats på anstalten.

Yttranden inhämtades från anstalten och kriminalvårdsstyrelsen. Det
upplystes bl. a. att brevet hade eftersänts två gånger. Vidare framkom att
det från anstaltspersonalens sida fanns intresse av att kunna kontrollera
beloppet på skatteåterbetalningsavier som personalen utkvitterade för intagnas
räkning eftersom förfalskningar hade förekommit.

I beslut den 8 augusti 1980 uttalade JO Wigelius bl. a. följande.

Jag kan ansluta mig till vad kriminalvårdsstyrelsen anfört om att det
finns ett visst behov av att i kriminalvårdsanstalt av säkerhetsskäl kunna
granska ett brev som visserligen ursprungligen avsänts från en svensk
myndighet eller advokat men som avlämnats på den intagnes hemadress
och därifrån eftersänts till anstalten. Syftet med granskningen skulle, som
styrelsen anfört, vara att kontrollera att försändelsen verkligen i sin helhet
kommer från den angivna myndigheten eller advokaten. Situationen kan
jämföras med den där man har misstankar om att ett brev, som inte
eftersänts utan som skickats direkt till den intagne, inte härrör från en
myndighet eller advokat, trots att så anges på försändelsen. En granskning
av att innehållet i en eftersänd försändelse verkligen härrör från eller i sin
helhet härrör från den angivna avsändaren, myndighet eller advokat, torde
kunna ske utan att 25 S KvaL överträds. En förutsättning måste dock vara
att man misstänker oegentlighet i det enskilda fallet.

Granskningen får heller inte gå utöver vad som erfordras för att tillgodose
syftet med kontrollen. Det torde föra för långt och strida mot grunderna
för bestämmelsen i 25 § KvaL om en längre gående kontroll, t. ex. avseende
eventuell förvanskning i brevets innehåll, skulle göras av anstalten.
Enligt min uppfattning bör vidare en sådan kontroll som här avses alltid
ske i den intagnes närvaro.

I den mån anstaltens personal ombeds fungera som ombud för en intagen
vid en avis utkvitterande kan jag emellertid inte se något hinder mot att
man ställer som villkor härför att man får göra den kontroll av t.ex.
storleken på beloppet som man anser erforderlig. Den intagne harju vid
den tidpunkten utfått försändelsen och ber själv om biträde.

Frågor angående intagnas telefonsamtal

En intagen på kriminalvårdsanstalten Kumla skrev till JO och klagade
över att han vägrats att ringa till kriminalvårdsstyrelsen.

Upplysningar inhämtades från styresmannen och från en assistent vid
anstalten. Styresmannen upplyste följande. 1 brådskande ärenden, t. ex.
vid besvär över styresmannens beslut i fråga om permission med kort
varsel, får de intagna överklaga per telefon. De kan också per telefon få

113

begära besked i brådskande ärenden. Då bör emellertid helst assistenten
delta i samtalet så att det inte blir några missförstånd i fråga om kriminalvårdsstyrelsens
besked. Assistenten måste bedöma behovet av telefonsamtal
i varje enskilt fall. Om alla intagna skulle få ringa till kriminalvårdsstyrelsen
om allting, skulle assistenterna ha svårt att sköta andra arbetsuppgifter.
Det är ofta svårt att få tag i rätt handläggare per telefon och
mycket tid går åt. Kriminalvårdsstyrelsen vill heller inte ha samtal från de
intagna. Telefonsamtal som anses ha behandlingskaraktär. såsom samtal
till myndighet, advokat och liknande, får i allmänhet ske genom assistentens
försorg medan medgivna privata samtal till anhöriga oftast sker via
tillsynspersonalen.

JO Wigelius meddelade beslut i ärendet den 10 februari 1981. I beslutet
redogjordes för följande bestämmelser.

30§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. (KvaL) har följande
lydelse:

Telefonsamtal mellan intagen och person utom anstalten får äga rum i
den utsträckning det lämpligen kan ske. Den intagne kan förvägras telefonsamtal
som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan
motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom
eller annan.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på
lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med
den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne
i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes medgivande.

Av 107 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 1/1974 (vårdcirkuläret)
framgår bl. a. att intagen ej får förvägras samtal med advokat eller annan
jurist på advokatbyrå. Vidare framgår att sådana samtal skall expedieras så
snart det kan ske utan olägenhet för anstaltsarbetets behöriga gång samt att
samtalen ej får avlyssnas i vidare mån än som erfordras för att fastställa att
fråga är om rätt abonnent.

JO Wigelius uttalade bl. a. följande.

Det torde inte vara praktiskt möjligt att helt avvara restriktioner ifråga
om intagnas telefonsamtal vid kriminalvårdsanstalten Kumla. Med undantag
för samtal med advokat och annan jurist vid advokatbyrå, som inte får
förvägras den intagne, måste således en viss prövning av önskade telefonsamtal
göras. Prövningen kan avse om ett samtal överhuvudtaget kan
medges, om det skall avlyssnas av tjänsteman och när det lämpligen kan
komma till stånd.

När det gäller samtal till myndighet är det rimligt att prioritera brådskande
ärenden, såsom överklagningsärenden. Intagna med mindre brådskande
ärenden kan hänvisas till att framställa sin sak i brev till myndigheten.
Även i sådana ärenden bör emellertid ibland telefonsamtal till myndig -

8 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

114

het tillåtas. Det finns ärenden där det kan vara angeläget med en muntlig
kontakt. Särskilt torde så vara fallet i ärenden som rör frigivningsförberedelser.
För somliga intagna kan det också vara värdefullt att själva lära sig
att ta kontakt med myndigheter per telefon. Jag är heller inte främmande
för tanken, att det rentav någon gång kan bidra till en smidig lösning i t. ex.
ett klagoärende, om den intagne kan komma till tals med vederbörande
handläggare och ventilera sin uppfattning direkt med denne.

Vad särskilt gäller samtal tili kriminalvårdsstyrelsen vill jag erinra om
vad jag uttalat i tidigare ärende, nämligen att det måste anses åligga
styrelsens befattningshavare att i tjänsten per telefon tillhandagå anstaltspersonal
och intagna med upplysningar som dessa är behöriga att få.
Vidare vill jag ansluta mig till styresmannens uppfattning att det är lämpligt
att vederbörande assistent tar reda på vilka besked som per telefon lämnas
den intagne i pågående ärenden.

Vad gäller personalens medverkan vid intagnas telefonsamtal, dvs. i
förekommande fall expediering och avlyssning, vill jag här erinra om
innehållet i de allmänna bestämmelserna i allmänna verksstadgan
(1965:600). Där föreskrivs om arbetet inom en myndighet bl. a. följande.
Verksamheten skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt
utan att säkerheten eftersätts. Ärende bör inte handläggas av mera
kvalificerad personal än ärendets beskaffenhet kräver. Chefen för myndigheten
skall verka för förenklingar och förbättringar i arbetets planläggning
och utförande.

Det torde enligt min mening vara lämpligt att styresmannen verkar för
att intagnas telefonsamtal i större utsträckning än som synes ske ombesörjs
av tillsynspersonal. Jag syftar framförallt på samtal till advokat.
Sådana samtal får inte avlyssnas om inte den intagne medger att så sker
och skall expedieras så snart det kan ske utan olägenhet för arbetets
behöriga gång. Det måste anses innebära att administrativa rutiner som
medför fördröjningar om möjligt skall undvikas. När det gäller advokatsamtal
finns ju inte samma behov av aktivt deltagande från personalens
sida som ifråga om vissa myndighetssamtal.

Klädsel linder transport

Tre intagna skrev till JO och klagade över att de och ytterligare en
intagen blivit ”knalltransporterade” från en kriminalvårdsanstalt till ett
häkte för vidarebefordran till andra kriminalvårdsanstalter. I klagomålen
uppgavs att ingen av de fyra fått byta om till civila kläder före förflyttningen.

Styresmannen vid den anstalt från vilken de intagna förflyttats anförde
bl. a. följande. En förflyttning av det här slaget hör inte till vanligheterna
men bör, om det skall bli önskad effekt, inte föregås av kontakter mellan
de intagna som skall förflyttas och de kvarvarande. En normal avrustning i
samband med förflyttningen skulle ha inneburit icke önskvärda kontakter

115

mellan de förflyttade och de kvarvarande. - De fyra intagna i detta fall fick
inte byta om till civila kläder utan var under transporterna klädda i anstaltskläder.
Det förråd vari de intagnas egna kläder förvaras ligger i
kulverten, där intagna ständigt passerar. Styresmannen ansåg inte att de
fyra intagna kunde gå ner till förrådet och byta kläder, eftersom de där
hade kunnat träffa andra intagna. I och för sig hade det varit tänkbart att en
tjänsteman hade hämtat deras egna kläder i förrådet och att de hade fått
byta om i besöksrummen, där de var placerade, men så skedde alltså inte.

JO Wigelius uttalade bl. a. följande i beslut den 7 augusti 1980.

I 42 § lagen om kriminalvård i anstalt föreskrivs att det vid transport av
intagen såvitt möjligt skall tillses att han ej utsättes för obehörigas uppmärksamhet.
Enligt det av kriminalvårdsstyrelsen utfärdade transportcirkuläret,
FAK 1978:5, skall under transport såväl den transporterade som
transportpersonal bära civila kläder. Avsteg från denna bestämmelse får
enligt cirkuläret göras vid mycket brådskande transporter som exempelvis
vid sjukdoms- och olycksfall.

I enlighet med de återgivna bestämmelserna borde de fyra intagna före
förflyttningarna ha fått klä om till civila kläder. Ett sådant ombyte hade ju
utan större svårigheter kunnat ordnas på ett sådant sätt att de inte kom i
kontakt med andra intagna, vilket också framgår av styresmannens uppgifter.

Bristfällig utredning i disciplinärende

Vid inspektion av en kriminalvårdsanstalt uppmärksammades att i några
fall utredningen i disciplinärenden inte gav någon närmare beskrivning av
vad som lades den intagne till last. Det angavs t. ex. enbart att den intagne
uppträtt hotfullt eller störande.

JO Wigelius uttalade följande i inspektionsprotokollet.

Innan man tar ställning i ett disciplinärende måste givetvis omständigheterna
i fallet utredas och dokumenteras. Det är inte tillräckligt att helt
allmänt konstatera att den intagne uppträtt hotfullt eller störande, utan det
måste framgå vari hotet eller det störande beteendet bestått. En ordentlig
utredning och dokumentation är inte minst av vikt när en fråga om disciplinär
bestraffning eller om avskildhet blir föremål för högre myndighets
prövning.

Placering av intagen på häkte i avvaktan på beslut om ny anstaltsplacering S.

var intagen på den öppna lokalanstalten Österport i Malmö och hade
beviljats frigång för studier vid Lunds universitet. S. erhöll av kriminalvårdsstyrelsen
permission under tiden den 16—17 april 1980 för att som ett
led i studierna delta i en exkursion i bl. a. Karlshamn. S. inställde sig i rätt

116

tid på anstalten efter permissionen. Fredagen den 18 april 1980 framkom
emellertid att S. hade avvikit från exkursionen den 16 april och inte deltagit
påföljande dag. Med anledning därav beslutade tjänsteförrättande kriminalvårdsdirektören
Gunnar Lindberg i Malmö att S:s frigång skulle avbrytas
i avvaktan på ytterligare utredning av fallet. S. överfördes den 19 april
1980 till kriminalvårdsanstalten Malmö, där han placerades på häktesavdelningen.
Sedan utredningen slutförts beslutade kriminalvårdsdirektören
Rune Lundahl den 21 april 1980 att frigången definitivt skulle avbrytas. S.
förflyttades den 23 april 1980 till den slutna lokalanstalten i Kristianstad.

S. anförde klagomål med anledning av det inträffade. Under utredningen
inhämtades bl. a. uppgifter från Lindberg om de överväganden som låg till
grund för beslutet att överföra S. tili kriminalvårdsanstalten Malmö.

Lindberg uppgav följande. Österportanstalten är belägen i en vanlig
fastighet i Malmö. Han bedömde att rymningsfara förelåg i S:s fall när
frigången eventuellt kunde komma att avbrytas. Utredningen av det inträffade
kunde inte slutföras direkt, eftersom man inte lyckades nå kontaktmannen
vid universitetet. Det var i detta skede inte klart att frigången
skulle avbrytas. Utredningsläget var dock sådant att detta föreföll troligt.
Om antagandet var riktigt, skulle S. komma att bli förflyttad till sluten
lokalanstalt. Hade utredningen varit slutförd, skulle beslut om förflyttning
ha fattats direkt. Mot denna bakgrund beslöt Lindberg att S. skulle överföras
till Malmöanstalten som ett s. k. transportfall. Annat placeringsalternativ
fanns inte att tillgå. S. överfördes under förmiddagen den 19 april
1980. Han placerades på häktesavdelningen i en dubbelcell, som är avsedd
för transportfall.

I beslut den 15 oktober 1980 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Enligt 11 § lagen om beräkning av strafftid m.m. får den som skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i anslutning härtill
tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i avvaktan på beslut
om anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.
Bestämmelsen tar således enligt ordalydelsen sikte på tiden omedelbart
innan den dömde införs i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av
domen. Enligt förarbetena torde bestämmelsen även kunna tillämpas när
en intagen som rymt skall föras tillbaka till kriminalvårdsanstalt för fortsatt
verkställighet. Bestämmelsen har därutöver i praxis, utan egentligt stöd
vare sig i lagtexten eller förarbetena, kommit att tillämpas även vid transport
av intagen som skall förflyttas mellan olika anstalter. Jag har vid
tidigare tillfälle anfört att denna utvidgade tillämpning av bestämmelsen
bör vara ytterst restriktiv.

I S:s fall hade beslut om förflyttning till annan anstalt inte fattats när han
överfördes till häktet och omständigheterna får anses ge vid handen att
överföringen skedde i avvaktan på beslut om anstaltsplacering. Det skulle
alltså vara fråga om en motsvarande utvidgad tillämpning av 11 § i anstaltsplaceringsfallet
som den som skett i praxis beträffande transportfallet.

117

Enligt min mening får det ur principiell synpunkt anses betänkligt att över
huvud taget ge bestämmelsen ett tillämpningsområde utöver det avsedda.
Det bör således undvikas att utvidga tillämpningen utöver vad som redan
skett i praxis. Av det anförda följer att jag anser att S. inte borde ha
placerats i häkte i avvaktan på beslut om anstaltsplacering och jag ställer
mig kritisk till att så skedde.

Prövning huruvida ett besök hos häktad skall vara bevakat

R. som var intagen i ett allmänt häkte skrev till JO och klagade över att
ett besök hos honom varit bevakat.

Yttrande inhämtades från häktesföreståndaren. Det uppgavs bl. a. att
den intagnes besök hade bevakats av säkerhetsskäl med anledning av att
otillåtna saker kommit in på häktet ett par veckor tidigare då en annan
intagen haft besök.

Efter att ha erinrat om innehållet i 11 S lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. uttalade JO Wigelius följande i beslut den
10 april 1981.

Som framgår av paragrafen kan alltså ett besök hos en häktad vara
bevakat av bl. a. säkerhetsskäl. I förarbetena till den nu gällande lagen om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. underströks att en möjlighet
att anordna bevakning naturligen måste minska behovet av att förbjuda
besök under hänvisning till bl. a. säkerhetsskäl men att det samtidigt naturligtvis
var önskvärt att besök kunde äga rum utan bevakning i så stor
utsträckning som möjligt.

När föreståndaren för ett häkte skall avgöra om en häktad skall få ta
emot besök av en viss person, skall han också ta ställning till om besöket
skall vara bevakat eller inte. Prövningen av frågan om ett besök skall vara
bevakat skall göras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
Om beslut fattas att ett besök skall vara bevakat, skall givetvis den häktade
underrättas om detta. Vidare skall i sådant fall besvärshänvisning meddelas
(se 18 § förvaltningslagen).

Såvitt framgår av remissvaret synes inte någon särskild prövning ha
gjorts huruvida det av säkerhetsskäl var påkallat att R:s besök var bevakat.
I stället tycks man på häktet efter den i remissvaret angivna händelsen
ha bevakat samtliga besök utan någon särskild prövning i varje enskilt fall.
En sådan ordning överensstämmer inte med vad jag nyss uttalat angående
prövningen av frågan om bevakning av besök.

Av remissvaret framgår vidare att R. inte före besöket blivit underrättad
om att besöket skulle bevakas och att han sedan i samband med besöket
fått ett felaktigt besked angående skälet till bevakningen.

Jag konstaterar alltså att häktet förfarit felaktigt i de hänseenden som jag
har angivit. Jag nöjer mig med den kritik som jag har uttalat, eftersom jag
förutsätter att häktet i fortsättningen kommer att iaktta det rätta förfaringssättet
i ärenden av förevarande slag.

118

II. Försvaret m. m.

Åtal mot kapten för hot mot krigsman (ogillat) och missfirmelse mot
krigsman (gillat)

I en skrivelse, som kom in till JO den 8 oktober 1979, anförde Ola Rapp i
huvudsak följande. Den aktuella händelsen inträffade den 3 oktober 1979
kl. 17.30 i Tranbyggets matsal. Kungsängen. Rapp skulle gå beredskap.
När han hade satt sig i matsalen kom plötsligt kaptenen Högberg fram och
slet åt sig en av de två lättölsflaskor som Rapp hade framför sig på bordet.
Högberg hotade Rapp och hötte med flaskan och sade saker som: ”Din
feta djävel, ska du ta två öl. Medan dina kompisar har varit ute på övning
har du, din illojala djävel, gått här och dragit benen efter dig. Passa dig
annars ska jag slå av dig näsbenet med flaskan.” Därefter fortsatte Högberg
att stirra på Rapp i tre-fyra minuter.

Till skrivelsen hade Rapp fogat en förteckning över dem av hans kamrater
som hade varit med vid den anmälda händelsen.

Med anledning av innehållet i Rapps skrivelse uppdrogs åt en tjänsteman
vid ombudsmannaexpeditionen att inhämta ytterligare uppgifter från Rapp
och att hålla förhör med Per-Olof Smedberg och Stefan Sandberg.

Rapp uppgav ytterligare.

Den av honom påtalade händelsen hade inträffat under tid då han var
inkallad för att fullgöra en repetitionsövning på stabskompaniets pansarvärnspluton.
Kapten Högberg hade varit kommendant och således inte
knuten till stabskompaniet. Rapp hade av läkare befriats från att delta i
förbandets slutövning, som pågick i flera dagar. Under den tiden hade den
hemmavarande styrkan — ett 20-tal soldater — fått syssla med bl. a. städning
under befäl av Högberg. Därvid hade det inte förekommit något
intermezzo eller några motsättningar mellan Rapp och Högberg. Rapp var
därför ovetande om vad som varit anledningen till den påtalade händelsen.

Smedberg lämnade följande uppgifter.

Han liksom Rapp hade fullgjort en repetitionsövning på stabskompaniets
pansarvärnspluton. Smedberg hade varit gruppchef. På morgonen eller
förmiddagen den 3 oktober 1979 hade förbandet återkommit till regementet
efter en slutövning som pågått i flera dagar. Rapp hade på grund av
sjukdom inte deltagit i övningen. Den hemmavarande styrkan, som Rapp
alltså tillhört, hade stått under befäl av en kapten Högberg. Denne kapten
hade inte varit placerad på stabskompaniet utan haft sin tjänst på något sätt
knuten till matsalen.

Vid det av Rapp åsyftade tillfället hade ett tiotal värnpliktiga från pansarvärnsplutonen
suttit vid ett bord i matsalen. Smedberg hade suttit 3-4
meter vid sidan av Rapp. Plötsligt hade Högberg, som brukade gå omkring
och tillse ordningen i matsalen, kommit fram till bordet och tagit en av två
lättölsflaskor på bordet framför Rapp. Högberg hade hållit flaskan i ena
handen, som han genast höjt för att liksom måtta ett slag mot Rapp.
Samtidigt hade Högberg yttrat något om "Din illojala djävel som gått här

119

och dragit benen efter dig”. Högberg hade vidare yttrat att han skulle slå in
något på Rapp. Det hade varit tyst kring bordet och det hade därför inte
varit svårt att höra Högbergs yttranden som varit något högre än vanlig
samtalston. Efter yttrandena hade Högberg stått kvar en stund och stirrat
på Rapp och därefter avlägsnat sig. Enligt Smedbergs uppfattning hade
Högbergs agerande varit helt opåkallat och direkt olämpligt. Högbergs
ingripande hade alltså inte föregåtts av någon som helst incident eller
störande inslag vid bordet.

Sandberg uppgav i huvudsak följande vid förhöret.

Under tiden den 10 september—den 5 oktober 1979 hade han fullgjort en
repetitionsövning på stabskompaniets pansarvärnspluton. Sandberg hade
därvid varit gruppchef. På dagen den 3 oktober 1979 hade kompaniet
återkommit till regementet efter en slutövning, som sträckt sig över flera
dygn. Rapp hade på grund av sjukdom inte deltagit i den övningen. Den
hemmavarande styrkan, dvs. de soldater som inte deltog i slutövningen,
hade stått under befäl av kapten Högberg. Högberg var troligen kommendant
över det vid regementet upprättade repetitionsövningslägret.

Vid det i klagoskrivelsen påtalade tillfället hade det suttit ett 20-tal
soldater vid samma bord som Rapp. Plötsligt hade kapten Högberg kommit
fram och tagit den ena av de två lättölsflaskor som Rapp hade framför sig.
Samtidigt hade Högberg yttrat: ”Vad ska Du ta två öl för, Du Din lata
djävel, som bara har gått hemma och dragit benen efter Dej. Det är ett
djävla sätt.” Sandberg var inte helt säker på den exakta ordalydelsen men
innehållet i Högbergs yttranden hade varit det som angivits. Under tiden
som Högberg pratade hade han hållit flaskan på ett sådant sätt att det
närmast såg hotfullt ut. Högberg hade senare avlägsnat sig utan att någon
vid bordet kommenterat det skedda.

Sandberg tilläde senare att Högberg också hade yttrat: ”Din illojala
djävel” och "Din feta djävel".

I en skrivelse den 8 november 1979 till polismästaren i Örebro polisdistrikt
anhöll jag att han bl. a. skulle ge Högberg del av handlingarna och
höra honom i saken samt att underrätta honom om skälig misstanke om hot
mot krigsman och missfirmelse mot krigsman alternativt oskickligt beteende.

Det protokoll som upprättades vid förhör med Högberg den 14 januari
1980 har i huvudsak detta innehåll.

Frank Högberg berättar att han är kapten i 1 l:s reserv. Under tiden
27/8-5/10 var han inkallad som chef för kommendanturen vid
krigsförbandsövning i I l:s övningsområde, Kungsängen. I övningsområdet
finns tre st. repövningsläger, bl. a. Tranbygget. Dessa läger är förläggningsplatser
för truppen. I Högbergs uppgifter, som chef för kommendanturen,
ingår bl. a. att inom bataljonen ordna med förläggning och administrativa
utrymmen. Han skall svara för ordningen i alla dessa utrymmen
inbegripet matsalen. Högberg påpekar att den tunga biten i hans tjänst som
kommendant är förplägnadstjänsten. Han skall även svara för att partiellt
sjukskrivna placeras i lämpliga innebefattningar. För arbetsuppgifterna

120

inom kommendanturen hade Högberg till förfogande särskilt inkallad
handräckningsstyrka. Denna styrka förstärks med arbetsföra sjukskrivna.
Under bataljonens slutövning var Högberg chef för hemmavarande styrka.

Frank Högberg underrättades om innehållet i anmälan mot honom ingiven
av Ola Rapp. Han kan inte erinra sig vem Ola Rapp är. Högberg
kommer heller inte ihåg den händelse som relateras i anmälan på grund av
att händelser av liknande art skedde upprepade gånger under hans inkallningstid.
Med detta vill Högberg ha sagt att han vid behov tillrättavisat
värnpliktiga som överträtt gällande bestämmelser och ordningsregler i
matsalen. De värnpliktiga hade rätt till en måltidsdryck per dag. Som
måltidsdryck fick var och en ta en flaska lättöl. Dessa flaskor portionerades
inte ut utan var och en hade friheten att hämta sin lättöl.
Drickesbackarna var uppställda utefter väggen i matsalen. Då Högberg såg
att någon försedde sig med flera flaskor lämnade han tillrättavisning och lät
den skyldige ställa tillbaka det han tagit för mycket.

De meningar som citerats i anmälan anser sig Högberg ej ha sagt. Det
kan inte ha varit hans ord. Han kan inte tro sig ha hotat att slå någon på
näsbenet med en flaska. Om någon har gått hemma och hållit sig undan
samt skott sig på kamraters bekostnad kan Högberg ha sagt att denne varit
illojal. Han vet inte om han i något sammanhang har blandat in ordet djävul
då tillrättavisning lämnats. Han påpekar att vid ett repövningsförband
råder en ganska tuff miljö och att han varit tvungen använda stark befälsföring
vid några tillrättavisningar. Högberg tror inte att han har använt
hårdare ord än vad som är kutym.

Frank Högberg förnekar med bestämdhet att han gjort sig skyldig till
brott. Hans ambition har endast varit att ge förbandet möjlighet att infria
utbildningsmålsättningen.

Högberg bereddes tillfälle att inkomma med yttrande över utredningen,
varefter han inkom med en skrivelse av i huvudsak detta innehåll. Han
hade ingripit mot Rapp då denne hade brutit mot gällande bestämmelser.
Högberg bedömde att förseelsen var för ringa för att föranleda anmälan till
högre chef. Han bedömde det vara bättre att direkt klara ut det hela genom
att i entydiga ordalag få Rapp att förstå att även han hade att följa bestämmelserna.
När Högberg talade med Rapp var det möjligt att han gestikulerade
och att han därvid hade den då omhändertagna flaskan i handen.
Detta hade i så fall inte något annat syfte än att understryka Högbergs ord.

Högberg bifogade en av överstelöjtnanten Stig Edgren gjord ”beskrivning"
av Högbergs befälsföringsförmåga. Han hemställde också att chefen
för I 1 skulle beredas tillfälle att yttra sig över Högbergs sätt att föra befäl.

Efter remiss inkom chefen för 1 1 med yttrande i det avseende som
Högberg hade angivit. Däri anfördes följande.

Frank Högberg är en god människokännare och en erfaren arbetsledare.
Han har en i grunden positiv syn på människan.

Frank Högberg är en informell ledartyp och besitter en naturlig pondus.
Han är praktisk till sin läggning och drar sig aldrig för att gripa in och hugga
i när så behövs. Han ställer krav på underlydande men störst krav på sig
själv.

121

Hans sätt att föra befäl karaktäriseras av en stark vilja att ta ansvar och
en målmedveten strävan att uppnå ett gott resultat inom förelagt ansvarsområde.

Frank Högberg griper som regel direkt in på platsen för att rätta till
felaktigt handhavande eller beteende. Han använder därvid ett färgstarkt
språk dock utan svordomar och har hela tiden ”glimten i ögat”.

Hans sinne för ordning och reda liksom hans sinne för rättvisa är
påtagligt. Likaså hans rättframma sätt att ärligt och uppriktigt direkt påtala
för vederbörande och rätta till t. ex. olämpligt beteende på platsen hellre än
att se mellan fingrarna alternativt endast rapportera förhållandet till högre
chef.

Frank Högberg har tidigare vid olika tillfällen tjänstgjort som kommendant
i samband med krigsförbandsövningar. Såväl befäl som trupp vid
repetitionsövningsförbanden har därvid påtagligt uppskattat hans serviceoch
samarbetsförmåga. Inga incidenter av liknande slag har tidigare ägt
rum.

Att Frank Högberg hotat eller missfirmat Ola Rapp vid det aktuella
tillfället stämmer inte på något sätt med den bild av Frank Högberg som
regementet har skapat sig. Frank Högberg har förmåga att göra sig åtlydd
med andra helt korrekta metoder.

1 beslut den 21 april 1980 anförde JO Uhlin följande.

Högberg har bestritt att han har gjort sig skyldig till brott. Genom de
uppgifter som har lämnats av Rapp, Smedberg och Sandberg finner jag
emellertid det vara utrett att Högberg har uppträtt på det sätt som Rapp har
angivit i sin anmälan till JO. Gärningarna torde vara att bedöma som hot
mot krigsman och missfirmelse mot krigsman.

På grund av det anförda beslutar jag att åtal skall väckas mot Högberg
för hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman enligt 21 kap. 7 och
8 §§ brottsbalken och uppdrar åt chefen för länsåklagarmyndigheten i
Stockholms län och Gotlands län att föranstalta om att åtal väcks och
utförs vid Jakobsbergs tingsrätt enligt följande gärningsbeskrivning.

Kaptenen i Svea Livgardes reserv Frank Högberg har under tjänstgöring
som kommendant vid en krigsförbandsövning den 3 oktober 1979 i Tranbyggets
matsal inom Svea Livgardes område mot värnpliktige Ola Rapp
höjt en lättölsflaska och yttrat: ”Din feta djävel, ska du ta två öl. Medan
dina kompisar har varit ute på övning har du din illojala djävel gått här och
dragit benen efter dig. Passa dig, annars ska jag slå av dig näsbenet med
flaskan.”

Genom stämningsansökan den 6 maj 1980 väckte länsåklagaren Torsten
Jonsson åtal mot Högberg i enlighet med JO:s åtalsinstruktion.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 8 oktober 1980, varvid åtalet i
dess helhet bifölls. Högberg dömdes att utge 60 dagsböter om 20 kronor.

122

Tingsrättens domskäl

Högberg har bestritt ansvar för hot mot krigsman och missfirmelse mot
krigsman. Högberg har dock vidgått att han fällt vissa av de av åklagaren
angivna uttrycken och anfört att han härigenom möjligen gjort sig skyldig
till oskickligt beteende.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med butikschefen
Ola Rapp, född 1956, som anfört: Den aktuella dagen hade en krigsförbandsövning
avslutats. Rapp, som inte deltagit i övningen på grund av
bl. a. en öroninflammation, hade under de tre dagar övningen varat bl. a.
städat regementsområdet. Rapp stod därvid under befäl av Högberg. Rapp
kom ifrågavarande dag att tillhöra den styrka som skulle gå i beredskap.
Sedan Rapp uppsökt matsalen kom han att sitta vid ett bord tillsammans
med några värnpliktiga. Fyra personer satt vid vardera sidan av bordet.
Högberg kom fram till bordet och slet till sig en av de två ölflaskor som
Rapp hade placerat framför sig på bordet. Rapp kände inte till att det var
tillåtet att ta endast en ölflaska. Högberg hytte med flaskan. Samtidigt
skrek Högberg högt och tydligt: ”Din feta djävel, ska du ta två öl. Medan
dina kompisar har varit ute på övning har du din illojala djävel gått här och
dragit benen efter dig. Passa dig, annars ska jag slå av dig näsbenet med
flaskan.” Rapp upplevde Högbergs agerande som ett allvarligt menat hot
och han blev rädd och förstummad. Högberg var mycket förargad och
Rapp fick intryck av att Högberg skulle kunna verkställa hotelsen. Högberg
ställde flaskan där Rapp tidigare tagit den. Härefter stirrade Högberg
på Rapp under 3-4 minuter. Avståndet mellan Högberg och Rapp var då
ungefär tio meter. Rapp var förvånad över Högbergs agerande. Mellan
Högberg och Rapp hade inte tidigare förekommit några misshälligheter.
Ungefär en timme efter händelsen skrev Rapp ned vad Högberg således
uttalat vid tillfället.

Närmare hörd över åtalet har Högberg anfört: Han tjänstgjorde på
regementet som chef för de värnpliktiga vilka inte deltog i krigsförbandsövningen.
Arbetsförhållandena var relativt pressande och det inträffade att
Högberg var i tjänst drygt 80 timmar i veckan. Den hemmavarande styrkan
omfattade 30 värnpliktiga och den var osedvanligt stor. Högberg, som är
mycket krävande och som är angelägen att även de värnpliktiga som inte
deltar i en krigsförbandsövning tar ansvar för vissa göromål, var i viss mån
missnöjd med en del av de värnpliktiga som stod under hans befäl. Många
var svåra att ha att göra med och de ville ofta komma undan från att arbeta.
Dessutom förekom viss alkoholkonsumtion inom regementet. — Högberg
har inte så stark minnesbild av den aktuella händelsen. Han erinrar sig
dock att Rapp satt vid ett bord mitt emot den plats där maten delades ut.
Högberg minns också att han sagt till Rapp ”Sitter du här och dricker öl
din illojala djävel då dina kamrater är ute på övning”. Han kan även ha
sagt ”Din feta djävel”. Däremot tror Högberg att han ej fällt uttrycket
”Passa dig, annars skall jag slå av dig näsbenet med flaskan”. Högberg
kommer inte ihåg huruvida han haft någon flaska i handen. Under inga
förhållanden har han haft för avsikt att hota Rapp. Det måste ha stått klart
för Rapp att han hade rätt att ta endast en ölflaska. Högberg är van vid att
själv rätta till problem. Han är impulsiv och talar kraftfullt med målande
uttryck. Han har dock alltid glimten i ögat. Det är för Högberg helt
naturligt att göra en markering om någon t. ex. tar mera än en öl. - Vid det
aktuella tillfället förelåg tjänstgöringsskyldighet för Rapp under hela da -

123

gen. Någon tidpunkt för tjänstgöringsskyldighetens upphörande på kvällen
var inte bestämd.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med assistenten Stefan
Sandberg, född 1954, och ritaren Christer Pettersson, född 1953.

På Högbergs begäran har vittnesförhör hållits med dataoperatören Torbjörn
Jönsson, född 1951.

Sandberg har anfört: Tillsammans med 10—20 värnpliktiga satt han vid
ett bord i matsalen. Rapp var placerad snett emot Sandberg. Högberg -som Sandberg sett tidigare vid olika tillfällen men som Sandberg inte haft
något att göra med - kom fram till bordet och tog en av de två öl som Rapp
hade framför sig. Högberg höll flaskan uppåtriktad, hytte med den och
uttalade ”Vad skall du med två öl till din lata djävel, du som bara drar
benen efter dig då dina kamrater är ute på övning”. 1 stället för ”din lata
djävel” kan Högberg ha sagt "din fete djävel”. Avståndet mellan Rapp
och Högberg var 1 — 1 1/2 meter. Sandberg kunde iakttaga Högbergs ansikte.
Situationen var hotfull och det var tydligt att hotet var riktat mot Rapp.
Det är visserligen vanligt med grova uttryck i militära sammanhang men
detta var något utöver det vanliga. Det blev helt tyst kring bordet. Sedan
Högberg stått och stirrat på Rapp under 2-3 minuter avlägsnade han sig
med flaskan. — Sandberg minns inte om Högberg vid tillfället även uttalade
”Passa dig, annars ska jag slå av dig näsbenet med flaskan”. Det är
dock möjligt att så var fallet.

Pettersson har uttalat: Han satt tillsammans med flera värnpliktiga vid
ett bord i matsalen. Rapp satt mitt emot Pettersson. Högberg kom fram till
bordet och tog en av Rapps två ölflaskor. Högberg stod snett bakom Rapp.
Han höll flaskan 30-40 cm från Rapps huvud och sade ”Du din tjocka feta
gris som gått här hemma då de andra varit i skogen och kämpat. Du har
tagit två öl.” Situationen var hotfull, särskilt som Högberg hytte med
flaskan. Rapp besvarade inte Högberg. Högbergs beteende väckte förvåning.
Det blev tyst och det var osäkert vad som skulle hända. Högberg var
uppretad. Pettersson har en svag aning om att Högberg använde sig av
uttrycket ”Din illojala djävel”. Pettersson minns ej om Högberg även
uttalade ”Passa dig, annars ska jag slå av dig näsbenet med flaskan”.
Eftersom situationen var hotfull kan detta uttryck väl ha använts. Efter
händelsen uppgav Rapp att han avsåg att göra en anmälan mot Högberg.

Jönsson har anfört: Han satt snett emot Rapp vid ett bord i matsalen.
Högberg kom fram till bordet och tog ganska burdust en ölflaska som Rapp
hade framför sig. Högberg gjorde en del uttalanden om att Rapp var lat och
fet och att han dragit benen efter sig eftersom han ej varit med på slutövningen.
Jönsson kommer inte ihåg hur Högberg höll flaskan. Jönsson
känner igen uttrycket ”Din illojala djävel”. Han minns inte om Högberg
sade ”Passa dig, annars ska jag slå av dig näsbenet med flaskan”. Det är
emellertid möjligt att så var fallet. Situationen var hotfull. Rapp blev
mycket överraskad av Högbergs beteende.

Åklagaren har åberopat följande av Per-Olof Smedberg - som inte
kunnat höras vid huvudförhandlingen i målet - under förundersökningen
avgivna utsaga.

124

alltså tillhört, hade stått under befäl av en kapten Högberg. Denne kapten
hade inte varit placerad på stabskompaniet utan haft sin tjänst på något sätt
knuten till matsalen. Vid det av Rapp åsyftade tillfället hade ett tiotal
värnpliktiga från pansarvärnsplutonen suttit vid ett bord i matsalen. Smedberg
hade suttit 3-4 meter vid sidan av Rapp. Plötsligt hade kapten
Högberg, som brukade gå omkring och tillse ordningen i matsalen, kommit
fram till bordet och tagit en av två lättölsflaskor på bordet framför Rapp.
Högberg hade hållit flaskan i ena handen, som han genast höjt för att
liksom måtta ett slag mot Rapp. Samtidigt hade Högberg yttrat något om
”Din illojala djävel som gått här och dragit benen efter dig”. Högberg hade
vidare yttrat att han skulle slå in något på Rapp. Det hade varit tyst kring
bordet och det hade därför inte varit svårt att höra Högbergs yttranden
som varit något högre än vanlig samtalston. Efter yttrandena hade Högberg
stått kvar en stund och stirrat på Rapp och därefter avlägsnat sig.
Enligt Smedbergs uppfattning hade Högbergs agerande varit helt opåkallat
och direkt olämpligt. Högbergs ingripande hade alltså inte föregåtts av
någon som helst incident eller störande inslag vid bordet.

Rapp har utan att förete någon direkt tvekan förklarat att Högberg höjt
en ölfiaska samtidigt som han fällt de av åklagaren angivna yttrandena.
Enligt Rapp har Högbergs beteende föranlett att Rapp känt sig hotad och
att Rapp redan en timme efter händelsen nedtecknat Högbergs uttalanden.
Rapps berättelse vinner till stor del stöd av vad Sandberg, Pettersson och
Jönsson anfört i målet ävensom av Smedbergs under förundersökningen
lämnade utsaga. De vid huvudförhandlingen hörda vittnena har visserligen
inte spontant kunnat erinra sig samtliga de av åklagaren angivna uttrycken.
De har dock förklarat sig inte vara främmande för att uttrycken kunnat
komma till användning i den enligt samtligas uppfattning hotfulla situation
som rått vid tillfället. I betraktande av nu angivna omständigheter finnér
tingsrätten att det måste anses styrkt att Högberg - som vidgått att han
gjort vissa av de av åklagaren angivna uttalandena - höjt en ölflaska intill
Rapp och att han fällt yttranden som huvudsakligen överensstämmer med
åklagarens påstående. Högberg har härigenom i Rapps tjänsteutövning
dels förgripit sig med hot om våld å Rapp, dels förolämpat Rapp. På grund
härav skall åtalet bifallas.

Påföljden bör - med tillämpning av 2 § 2 p. disciplinstrafflagen — bestämmas
till böter.

Tingsrättens dom överklagades av Högberg till Svea hovrätt. Högberg
yrkade i första hand att åtalet ogillades och i andra hand att gärningen
bedömdes som oskickligt beteende samt i vart fall nedsättning av påföljden.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten meddelade dom den 6 maj 1981 och ändrade på det sätt
tingsrättens domslut att åtalet för hot mot krigsman ogillades och antalet
dagsböter bestämdes till 40.

125

Hovrättens domskäl

Vid huvudförhandling härstädes har förhör hållits med alla de vid tingsrätten
hörda personerna. Dessutom har, enligt parternas åsämjande och
med rättens tillstånd. Smedbergs utsaga vid förundersökningen upplästs
sådan den återgivits i tingsrättens dom. Vid förhören har lämnats uppgifter
som i allt väsentligt överensstämmer med vad i domen upptagits.

Hovrätten finner, genom vad sålunda och i övrigt förekommit, styrkt att
Högberg betett sig på sätt av åklagaren påståtts. Emellertid måste av
omständigheterna anses framgå att det hot, som Högberg må ha i ord och
åtbörder utövat, icke varit allvarligt menat utan endast såsom ett led i ett
för Rapp förolämpande händelseförlopp. Vidare får antagas att Högberg
haft fog för antagande att Rapp skolat på detta sätt upptaga hans beteende.
Hot mot krigsman är således icke styrkt. Vad Högberg låtit komma sig till
last kan ej anses utgöra endast oskickligt beteende. Han skall därför, för
gärningen i dess helhet, dömas för missfirmelse mot krigsman. Vid sådant
bedömande bör bötesstraffet nedsättas.

(Av de i hovrättens avgörande deltagande ledamöterna var en lagfaren
domare och en nämndeman av skiljaktig mening i fråga om åtalet för hot
mot krigsman och förklarade den tilltalade skyldig även till detta brott.
Nämndemannen var dessutom av skiljaktig mening beträffande påföljden
och fastställde i den delen tingsrättens dom.)

Hovrättens dom vann laga kraft.

Utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära förråd
m. m.

Bakgrund

I slutet av mars och början av april 1979 tillgreps vid inbrott i olika
militära förråd i Södermanland krigsmateriel av farlig art. Med anledning
härav föreskrev länspolischefen i Södermanlands län att polismyndigheten
i Katrineholm bl. a. skulle skärpa tillsynen av vissa angivna förråd. Länspolischefen
frågade också chefen för Södermanlands regemente och försvarsområde
(P 10/Fo 43) om inte hemvärnsmän kunde tas i anspråk för att
komplettera bevakningen. Om hemvärnet kunde utföra kontroller i likhet
med polisen ansågs en bättre täckning inom ytan och till tiden erhållas.
Chefen för P 10/Fo 43 beslöt därför att sätta in hemvärnet för att förbättra
tillträdesskyddet vid främst de förråd som bedömdes ha det minst tillfredsställande
inbrottsskyddet. I detta syfte sändes den 9 april 1979 till samtliga
hemvärnschefer inom försvarsområdet en hemställan att dessa efter frivilligt
åtagande av deltagande hemvärnsmän skulle genomföra tillsyn stick -

126

provsvis av förråd inom eget hemvärnsområde ”under tiden torsdagen den
12 april i första hand t. o. m. måndagen den 16 april” (påskhelgen). Vidare
föreskrevs bl. a. att tillsynen skulle få tillgodoräknas som utbildning.

Natten till den 14 april 1979 utfördes bevakning av ett förråd vid Stav
genom en patrull bestående av fyra hemvärnsmän. Omkring kl 03.00 kom
två polismän, som inte synes ha haft någon kännedom om att hemvärnet
skulle bevaka detta förråd, till platsen. Skottväxling uppstod mellan hemvärnspatrullen
och polismännen, vilket medförde att de sistnämnda skadades.

I en dom den 27 mars 1980 dömde Katrineholms tingsrätt hemvärnsmännen
till dagsböter av varierande antal. Det högsta straffet, 40 dagsböter,
ådömdes en hemvärnsmän som hade befunnits skyldig till tjänstefel, vållande
till kroppsskada och framkallande av fara för annan. Målet är f. n.
föremål för prövning av Svea hovrätt.

Med anledning av ifrågavarande händelse infordrade JO Anders Wigelius
från länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län förundersökningsprotokollet
angående händelsen. Efter samråd med Wigelius fann JO Uhlin
därefter anledning att närmare granska frågan om hemvärnspersonalens
deltagande i fredstida bevakningstjänst. Chefen för armén anmodades
därför att komma in med utredning och yttrande i följande hänseenden.

1. Vilka överväganden föregick anlitandet av hemvärnspersonal vid
bevakningen av de förråd som var ifråga?

2. Vilka föreskrifter ansågs ge stöd för tillåtligheten av att anlita hemvärnspersonal? 3.

I vad mån innefattar den allmänna utbildningen av hemvärnspersonal
kunskaper om vakt- och ordningstjänst i fredstid?

4. Vilka krav i fråga om utbildning och erfarenhet ställdes på den personal
som togs i anspråk för ifrågavarande bevakningsuppgifter?

Sedan chefen för armén kommit in med den företagna utredningen och
avgivit yttrande, infordrades yttrande från överbefälhavaren.

Utredning och yttranden

Chefens för armén utredning innefattar huvudsakligen delar av den
skriftväxling som förekommit mellan olika myndigheter med anledning av
det ökade bevakningsbehovet, chefens för Flens hemvärnskrets anvisningar
för övervakningen av förråd under ifrågavarande tid och de anvisningar
m. m. som utfärdades efter den aktuella händelsen.

Yttranden har avgivits, förutom av chefen för armén och överbefälhavaren,
av chefen för P 10/Fo 43 och militärbefälhavaren för Östra militärområdet.

Chefen för P 10/Fo 43 anförde huvudsakligen följande. Det hade stått
helt klart för länspolischefen och P 10/Fo 43 att de båda myndigheterna
tillsammans måste ta ansvaret och försöka bryta den inbrottsväg som hade
börjat och ett intimt samarbete hade därför inletts. På länspolischefens

127

direktiv hade i Katrineholms polisdistrikt en särskild kommission tillsatts
för handläggning av enbart ifrågavarande inbrott. Polisen hade också haft
för avsikt att skärpa sin bevakning men saknat resurser för annat än
kontroll med olika intervaller. Länspolischefen hade i den situationen ställt
frågan till chefen för P 10/Fo 43 om inte hemvärnet kunde tas i anspråk för
att komplettera bevakningen. Alla ammunitionsförråd inom Fo 43 skulle
trots detta ej kunna bevakas, varför en gemensam prioritering hade gjorts
och lagts till grund för bevakningen. Chefen för P 10/Fo 43 hade beslutat
sätta in hemvärnet, dock efter frivilligt åtagande, då inga lagar fanns i kraft
som medgav annat förfarande. Hemvärnskungörelsen (1970:304) fastställde
bl. a. att, när regeringen inte hade förordnat om hemvärnsberedskap,
hemvärnsman är skyldig att varje år fullgöra viss utbildning. Denna
utbildning var till icke ringa del inriktad på bevakningstjänst. - Hemvärnsmännen
utbildades med avseende på vakt- och ordningstjänst i första hand
för krig. Underlaget för denna utbildning avsåg även bevaknings- och
ordningstjänst i fred. Kunskap om sådan tjänst i fredstid erhölls alltså som
en bonuseffekt vid all vaktutbildning inom hemvärnet. - Chefen för P 10/
Fo 43 hade förutsatt att den personal, som frivilligt åtagit sig bevakningsuppgifter,
hade varit utbildad i bestämmelserna för vaktpersonal vid försvarsmakten
(VaktB) samt genomfört vaktprov.

Militärbefälhavaren för Östra militärområdet anförde i sitt yttrande huvudsakligen
följande.

Chefen för P 10/Fo 43 hade ansvaret för samordningen av markbevakningen
i fredstid av omkring 150 mobiliseringsförråd. Av dessa tillhörde
omkring 50 andra mobiliseringsmyndigheter än P 10/Fo 43. Inom polisdistrikten
i länet fanns 145 förråd med vapen, ammunition och/eller sprängmedel.
För bevakningen av dessa utnyttjades enligt överbefälhavarens
anvisningar krigsmän, polismän etc. Men den enda personal som exklusivt
var avsedd för bevakning/tillsyn av förråden var särskilda av mobiliseringsmyndighet
på deltid anställda tillsynsmän. Dessa kontrollerade och
såg till förråden i regel 2-12 gånger per månad.

Militärbefälhavaren hade det övergripande ansvaret för bevakningen av
mobiliseringsförråden m. m. inom Östra militärområdet. Han hade gjort
samma bedömning av riskerna för angrepp mot mobiliseringsförråden som
chefen för P 10/Fo 43 och utfärdade den 26 april och den 11 maj 1979 order
med bl. a. anvisningar för hur skyddet av förrådsförvarade vapen m. m.
skulle ökas.

I sin order den 11 maj 1979 hade militärbefälhavaren, efter samråd med
befattningshavare inom rikspolisstyrelsen, bedömt hotet sålunda: "Det
kan icke uteslutas att denna materiel (ammunition, minor, sprängmedel)
kan komma att användas av kriminella (t. ex. i anslutning till narkotikahandeln),
för att frita personer i fängsligt förvar, av terrorister i eller utanför
Sverige, för sabotage i anslutning till ett angrepp mot riket.” Information
om militärbefälhavarens bedömning hade efter hand delgivits såväl över -

128

befälhavaren som försvarsgrenschefer. Någon korrigering av denna bedömning
hade icke gjorts.

Militärbefälhavaren hade bedömt det vara lämpligt/försvarbart att utnyttja
hemvärnet för bevakning av förråd. Av bilaga till ordern den 11 maj
1979 framgick att, vid tillfällen då säkerhetshotet är särskilt starkt, hemvärnet
bör tas i anspråk antingen som övning (endast någon enstaka gång
och under kort tid) eller enligt frivilligt åtagande för att utföra fast och/eller
rörlig bevakning av skyddsföremål inom hemvärnsområdet. ”Bestämmelserna
om hemvärnsmäns medverkan vid efterspanings- och bevakningstjänst
m. m.”, som utfärdats av Kungl. Maj:t 1970, hade av militärbefälhavaren
bedömts vara tillämpliga. Han hade i det aktuella fallet ansett att det
förelegat risk för en utsträckning av inbrotten till andra försvarsområden
och att en sådan utveckling var likställd med, som det uttrycks i nämnda
bestämmelser, en befarad olyckshändelse.

Rikshemvärnschefen anförde inledningsvis att han inte hade varit i tillfälle
att delta i de överväganden eller de samråd mellan berörda chefer för
polisiära och militära myndigheter som hade föregått beslutet om anlitandet
av hemvärnspersonal vid förråden ifråga. Han ansåg emellertid att
bestämmelserna om hemvärnsmäns medverkan vid efterspanings- och bevakningstjänst
m. m. hade varit tillämpliga.

Beträffande utbildningen av hemvärnsmän anförde rikshemvärnschefen.

Hemvärnets uppgifter och den korta utbildningstid som i fredstid står till
förfogande har lett till en på krigsuppgifterna inriktad utbildning såväl vid
den av försvarsområdesbefälhavarna ledda hemortsutbildningen som vid
Hemvärnets stridsskola. Denna inriktning motiveras också av det förhållandet
att flertalet hemvärnsmän har en fullständig värnpliktstjänstgöring
bakom sig.

Rikshemvärnschefen leder jämlikt sin instruktion hemvärnets utbildning.

I 1974 utfärdade bestämmelserna "Hemvärnets utbildning (HvUtb)”
står i kap. 3.4: ”Varje hemvärnsförband och enskild hemvärnsmän skall
främst övas på sådana uppgifter som i fredstid kan förutses och planeras
(krigsuppgifterna). Därutom övas sådana uppgifter som bedöms bli aktuella
när förstahandsuppgifterna lösts.”

Rikshemvärnschefens stående anvisningar för utbildningen (TFA 77042)
och de årliga utbildningsanvisningarna på arméorder är därför främst målinriktade
på den fältmässiga verksamheten.

Det bör i sammanhanget dock observeras att hemvärnsförband som
blivit tjänstgöringsskyldiga genom att hemvärnsberedskap anbefallts måste
vara beredda att genomföra sin verksamhet även under fredsförhållanden.
Hemvärnsberedskap kan (bör) anbefallas redan vid en mindre
lägesskärpning före ett krigsutbrott så att hemvärnet är stridsberett om och
när detta inträffar. VaktB-bestämmelser som gäller såväl i krig som fred
måste därför kunna tillämpas.

För hemvärnsmän som genomför högvakt vid Kungl Slottet genomförs
särskild utbildning i vakttjänst innefattande bl. a. vaktprov. Bestämmelser
härför framgår av FFS 1978: 36:

129

§ 5 Överkommendanten får medge att enheter från frivilliga försvarsorganisationer
tages i anspråk för högvakttjänst när önskemål därom
framställs.

§ 8 Det åligger överkommendanten att meddela erforderliga bestämmelser
för verksamheten (dvs. högvaktstjänsten) .

1 den utfärdade instruktionen för högvakten (IH) anges:

1:5 Till högvakt beordrad personal skall ha undergått erforderlig utbildning
(vaktprov) för tjänstgöring som post (motsv).

Enligt vad rikshemvärnschefen hade inhämtat fanns det bland hemvärnsmännen
minst en som ingick i den styrka som hade till krigsuppgift
att bevaka ifrågavarande förråd. Han borde därför ha haft god lokalkännedom
och varit förtrogen med planlagd bevakningstjänst enligt sin krigsuppgift.
Hemvärnsmännen hade — utom en - genomgått utbildning för högvaktstjänst.
Chefen för styrkan hade därutöver genomgått några av HvSS
utbildningskurser.

Chefen för armén anförde i huvudsak - under hänvisning till vad underlydande
chefer hade yttrat - att möjligheten att anlita hemvärnspersonal
för bevakningsuppgift efter länsstyrelses eller polischefs framställning
framgick av kungörelsen med bestämmelser om hemvärnsmäns medverkan
vid efterspanings- och bevakningstjänst m. m. och att hemvärnsmän
inte kunde undvaras för att i ett kritiskt läge både bevaka och vid behov
försvara viktiga mobiliseringsförråd. Vidare uppgav chefen för armén att
han på uppdrag av överbefälhavaren hade inlett en översyn av bestämmelserna
för utbildning av vaktpersonal.

Överbefälhavaren yttrade i huvudsak följande.

Överbefälhavaren anser att både militära och polisiära myndigheter haft
stöd för sina bedömningar angående riskerna för förnyade angrepp mot de
aktuella förråden.

De orienteringar och samråd som förekom mellan berörda myndigheter
framgår av Chefen för arméns yttrande.

En serie grova stölder hade inträffat inom Milo Ö vid tiden närmast före
skottväxlingen vid Stav. Den I, 7 och 13 april 1979 (natten före skottväxlingen)
hade en avsevärd mängd militär materiel av farlig art stulits från
förråd i Flens kommun. Det stulna utgjordes av handgranater, minor,
lysminor och sprängmedel. Denna serie av inbrott var unik. Den typ av
förråd som det här är fråga om och som finns i ett stort antal över landet
har - normalt sett - en tillfredsställande skyddsnivå mot inbrott. Under
de närmast föregående åren har det totalt sett endast förekommit två
inbrott i liknande förråd.

Detta - sammantaget med att länspolischefen i Sörmlands län hade
anmodat C P 10/Fo 43 att undersöka hur hemvärnet kunde komplettera
polisens bevakning - gör att ÖB delar MB Ös bedömning av lämpligheten
att utnyttja hemvärnet för att förstärka tillträdesskyddet.

Enligt de bestämmelser om tillträdesskydd vid försvarsmaktens förråd,
BTFF, (TKG 901:720334 m. ändr. 1974 och 1975) som ÖB utfärdat skall
ansvar för bevakning och tillsyn av militära förråd åvila militär myndighet.
Bevakning och/eller tillsyn utförs av bl. a. krigsmän och polismän.

9 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

130

Hemvärnspersonal har enligt 16 § hemvärnskungörelsen (1970:304)
skyldighet att varje år fullgöra utbildning under lägst 20 och högst 50
timmar. I skrivelsen 1979-04-09 från P 10/Fo 43 till samtliga hemvärnschefer
i Fo 43 anges att de hemvärnsmän som efter frivilligt åtagande
genomför tillsyn av förråden får tillgodoräkna detta som utbildning.

1 enlighet med av ÖB och civilförsvarsstyrelsen fastställda ”Anvisningar
för klassificering och bevakning av skyddsföremål inom totalförsvaret”,
AKBEST, skall förråd av det slag som är aktuellt i detta ärende i princip
vara klassificerade som skyddsföremål med stöd av lagen (1940:358) med
vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. Det aktuella förrådet var
av olika orsaker inte formellt klassificerat som ett skyddsföremål. Bedömningen
blir ändå densamma eftersom C P 10/Fo 43 är den myndighet som
ansvarar för förrådets säkerhetsskydd. Enligt 24 kap. 2§ första stycket
brottsbalken har krigsman som tjänstgör för bevakning befogenhet att för
åtgärdens genomförande bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt.

De föreskrifter som har redovisats nu har sålunda gett stöd för tillåtligheten
av att anlita hemvärnspersonal i det aktuella fallet. Det har därför inte
varit nödvändigt att åberopa "Bestämmelser om hemvärnsmäns medverkan
vid efterspanings- och bevakningstjänst m.m. (TKG 900:700144)”.
Den situation som förelåg i april 1979 synes, enligt överbefälhavarens
uppfattning, endast med svårighet kunna jämföras med den typ av större
olyckshändelse som motiverar att hemvärnspersonal efter eget åtagande
tas i anspråk för bevakning och biträde med stöd av dessa bestämmelser
vilka tar sikte på händelser av den typ som är exemplifierade — järnvägsolycka,
översvämning, brand.

JO:s bedömning

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 17 november 1980.

Jag vill inledningsvis understryka att jag här inte kommer att gå in på
ansvaret för den händelse som inträffade i Flen den 14 april 1979. Denna
fråga är under prövning i domstol. Min bedömning kommer huvudsakligen
att avse den allmänna frågan om utnyttjande av hemvärnsmän för bevakningstjänst
under fredstid.

Allmänna hemvärnet är en del av armén och leds under chefen för armén
av rikshemvärnschefen. På regional nivå leds hemvärnet av militärbefälhavaren
och försvarsområdesbefälhavaren. Hemvärnsmännen som till övervägande
delen utgörs av personal över värnpliktsåldern rekryteras på
frivillig väg. De förbinder sig vid inträdet i hemvärnet att delta i utbildning
mellan 20 och 50 timmar varje år.

Hemvärnets uppgifter är i princip begränsade till beredskaps- och krigsförhållanden.
En väsentlig uppgift för hemvärnet under dessa förhållanden
är att bevaka skyddsföremål. En stor del av utbildningen av hemvärnsmän
i fredstid är inriktad på sådan verksamhet. Som ett undantag från huvudregeln
meddelade Kungl. Maj:t 1970 de av bl. a. chefen för armén åberopade
bestämmelserna om hemvärnsmäns medverkan vid efterspanings- och bevakningstjänst
m. m. Däri anges att, när tillgängliga militär- eller polisstyrkor
bedöms otillräckliga eller deras medverkan inte utan fara eller större

131

olägenhet kan avvaktas, hemvärnsman i allmänna hemvärnet på begäran
av vissa myndigheter efter eget åtagande får tas i anspråk för vissa uppgifter.
Dessa är efterspaning i samband med befarat flyghaveri samt omhändertagande
av havererat flygplan och dess besättning, bevakning och
biträde vid inträffad eller befarad större olyckshändelse (järnvägsolycka,
översvämning, brand eller dylikt) och efterspaning av personer som gått
vilse under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv kan
anses föreligga.

Dessa föreskrifter måste ses som ett exklusivt undantag från regeln att
hemvärnet skall verka under beredskap och krig. Hemvärnspersonal får
således under normala fredsförhållanden inte ens efter frivilligt åtagande
tas i anspråk för andra uppgifter än dem som räknas upp i de särskilda
bestämmelserna. Som överbefälhavaren har anfört kan bevakning av
skyddsföremål i syfte att skydda dem från inbrott knappast anses falla
under dessa bestämmelser. De hör närmare ihop med föreskrifterna i
kungörelsen (1969: 85) om militär räddningstjänst och avser närmast insatser
i katastrofsituationer.

De bestämmelser och anvisningar, som överbefälhavaren har åberopat
som stöd för tillåtligheten av att anlita hemvärnspersonal för ifrågavarande
uppgifter (BTFF,AK.BEST och 24 kap. 2§ brottsbalken), avser bl. a. de
rättigheter och skyldigheter som bevaknings- och tillsynspersonal har i
olika situationer och vilka krav som skall ställas på sådan personal. Några
särskilda föreskrifter angående ianspråktagande av hemvärnspersonal
finns däremot inte däri.

Jag kan således konstatera att det inte finns något författningsenligt stöd
för att ta hemvärnsmän i anspråk för bevakning under ifrågavarande förhållanden.
Chefen för P 10/Fo 43 synes också ha haft detta klart för sig. Av
hans yttrande framgår att han i stället använde den konstruktionen att
tjänstgöringen skulle fullgöras inom ramen för den utbildning som hemvärnspersonalen
har åtagit sig att fullgöra årligen. Också överbefälhavaren
synes vara inne på att detta är möjligt. För egen del vill jag hävda att en
sådan lösning inte bara är formellt felaktig utan också i hög grad olämplig.
Utbildningstiden skall självfallet utnyttjas för utbildning av personalen
inom ramen för bl. a. rikshemvärnschefens utbildningsanvisningar och inte
för en tillämpningsverksamhet, som det enligt nämnda anvisningar inte ens
finns utrymme för utbildning i. Det måste nämligen slås fast att det föreligger
en avsevärd skillnad mellan bevakningspersonalens uppgifter och befogenheter
i fred och under beredskap och krig. Även om underlaget för
utbildningen i bevakningstjänst i krig (VaktB m. m.) också innehåller reglerna
för motsvarande tjänst i fred, går hemvärnspersonalens utbildning
främst ut på att den skall kunna lösa krigsuppgifter. Den bonuseffekt som
chefen för P 10/Fo 43 har ansett uppkomma i form av kunskap om fredstida
vakttjänst, anser jag därför att man bör vara försiktig med att förutsätta.
Även mot bakgrund av chefens för P 10/Fo 43 uppfattning om tillåtligheten

132

av att anlita hemvärnspersonal finner jag det därför något märkligt att det
inte gjordes någon individuell prövning av hemvärnsmännens kunskaper
om bevakningstjänst i fred innan de togs i anspråk.

Sammanfattningsvis anser jag således att länspolischefens förfrågan om
möjligheten att använda hemvärnspersonal för bevakning av förråd borde
ha besvarats nekande. Mot bakgrund av bl. a. att föreskrifterna är ganska
svårtillgängliga och i viss utsträckning mångtydiga, att också högre chefer
haft uppfattningen att hemvärnsmän kan anlitas för sådana uppgifter samt
att det uppenbarligen förelåg ett krisläge, där ett snabbt beslut var nödvändigt,
är jag inte beredd att rikta någon allvarlig kritik mot chefen för P 10/
Fo 43 för det bedömningsfel som jag menar har förekommit från hans sida.
Någon ytterligare åtgärd finns det därför inte skäl att vidta.

Chefen för armén har anfört att hemvärnsmän inte kan undvaras för att i
ett kritiskt läge både bevaka och vid behov försvara viktiga mobiliseringsförråd.
Mot bakgrund härav har jag övervägt om det kan finnas anledning
för mig att utnyttja min befogenhet att väcka fråga om författningsändring.
Jag har emellertid funnit att det är av vikt att principen om att hemvärnspersonal
är avsedd för beredskaps- och krigsuppgifter upprätthålls i största
möjliga utsträckning. Detta i förening med att jag inte är övertygad om det
lämpliga i att utnyttja hemvärnsmän i denna egenskap för bevakningstjänst
under fredstid gör att jag avstår från att avge någon framställning till
regeringen om ändring av hemvärnsförfattningarna. Jag finner dock skäl
att överlämna ett exemplar av detta beslut till chefen för försvarsdepartementet
för kännedom.

1 detta ärende och i andra sammanhang har polisens åtgärder i samband
med händelsen vid förrådet i Stav ifrågasatts. Granskningen av förundersökningsprotokollet
och övriga handlingar ger emellertid inte anledning till
något ingripande från JO:s sida i det hänseendet.

Motivering av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring

Lars Klöfver inkallades i augusti 1979 till krigsförbandsövning vid 1 2 i
Karlstad undertiden den II februari 1980-14 mars 1980.1 skrivelse den 20
december 1979 till Bergslagens värnpliktskontor ansökte Klöfver om anstånd
med fullgörande av övningen. Till stöd för ansökan åberopade
Klöfver att tjänstgöringen skulle innebära ett avsevärt avbräck i hans
arbete vid statens vattenfallsverk. Klöfver åberopade intyg från arbetsgivaren
jämte vissa andra handlingar till styrkande av sina uppgifter. Sedan
Klöfvers ansökan den 15 januari 1980 överlämnats till värnpliktsverket,
fattade verket, genom tjänsteförrättande chefen för värnpliktsavdelningen
G. Löfberg, den 17 januari 1980 följande beslut.

133

Enligt 22 § kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring m. m. (SFS
1969:380) kan anstånd med tjänstgöringen beviljas värnpliktig som visar
att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i påbörjade studier eller
vålla väsentlig olägenhet i hans arbete eller bereder honom eller nära
anhörig till honom väsentliga svårigheter. Värnpliktsverket bedömer icke
tjänstgöringen medföra sådana olägenheter eller svårigheter att anstånd
bör medges. Anstånd med tjänstgöringen bifalles icke.

Klöfver anförde den 21 januari 1980 besvär över beslutet hos värnpliktsnämnden.
Värnpliktsnämnden fattade den 28 januari 1980 detta beslut:

”Värnpliktsverkets beslut att ej medge anstånd fastställs.”

1 en härefter till JO den 12 februari 1980 inkommen skrivelse kritiserade
Klöfver värnpliktsverkets och värnpliktsnämndens handläggning av ärendet.
Klöfver vände sig mot att myndigheterna ej motiverat sina beslut på
ett tillfredsställande sätt. Klöfver hade ej heller genom telefonkontakter
och skriftliga förfrågningar i efterhand lyckats få reda på de skäl som
bestämt utgången av anståndsärendet. Klöfver hemställde därför att JO
skulle granska saken.

Klagomålen remitterades till värnpliktsverket och värnpliktsnämnden
för yttrande. Vid remissens besvarande borde särskilt beaktas föreskriften
i 17 § 2 st. förvaltningslagen samt vad som uttalats i JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 89.

Värnpliktsverket anförde i yttrande avgivet av generalmajoren Bertil
Creutzer.

Beträffande omfattningen av skyldigheten att motivera avslagsbeslut i
anståndsärenden tillämpar värnpliktsverket sedan länge en praxis som
sammanfattningsvis innebär följande:

— Beslut inleds med en hänvisning till författningstexten.

— Sökanden upplyses om de utredningar och yttranden som tillförts
ärenden.

— Sökanden upplyses om vilka anståndsgrundande skäl som prövats i
ärendet men som ej ansetts föreligga.

— 1 beslutet anges om möjligt den springande punkten, dvs. någon för
bedömningen särskilt betydelsefull omständighet eller i vart fall från vilka
särskilda synpunkter bedömningen gjorts.

— Sökanden upplyses om vilka eventuella andra lösningar, t. ex. tjänstledighet
för visst fall, som skulle kunna komma ifråga istället för anstånd
med tjänstgöringen.

I den händelse ärendet, med hänsyn till inkallelsetidpunkten, är så
brådskande att det inte finns tid att utforma skälen (jfr 17 § första stycket 4.
förvaltningslagen) kan beslutsmotivering komma att utelämnas. I de fall
skälen är knapphändiga eller helt utelämnas får sökanden i efterhand
besked (muntligen eller skriftligen) om motiveringen om han begär det.
förutsatt att det är möjligt att då bestämma vilka skäl som legat till grund
för beslutet (jfr 17 § andra stycket förvaltningslagen).

Jag vill här fästa uppmärksamhet på det förhållandet att det inom verket
genom inspektionsverksamhet utförs kontroller att det här redovisade
tillämpningsförfarandet används vid beslut i anståndsärenden.

134

I förevarande fall innehåller värnpliktsverkets beslut 1980.01.17 dels en
hänvisning till tillämpligt lagrum, återgiven på sätt som beskrivits ovan,
dels upplysning om vilka anståndsgrundande själ - "olägenheter" i sökandens
arbete eller "svårigheter" för honom — som prövats jämte resultatet
av prövningen och dels beslut att icke bifalla anstånd med tjänstgöringen.

Byrådirektör Göran Löfberg, som handlägger ärenden om anstånd vid
värnpliktsverkets huvudkontor, har efter det att beslutet meddelades vid
två tillfällen blivit uppringd på telefon och samtalat med Klöfver angående
innehållet i beslutet samt de överväganden som föregått detta. Löfberg har
vid dessa tillfällen icke fört minnesanteckningar över samtalen eller haft
omedelbar tillgång till handlingarna i ärendet. Vid det första telefonsamtalet
- ett längre samtal — erinrar sig Löfberg emellertid att han för Klöfver
bl. a. förklarat att denne genom sin anståndsansökan och det åberopade
intyget icke visat att tillräckliga skäl för anstånd förelegat samt att värnpliktsverket
därvid övervägt allt det som påvisats i ärendet. Löfberg berörde
aldrig några enskilda faktorer som kunde anses ha påverkat beslutet,
utan förklaringen lämnades i allmänna ordalag. Avslutningsvis upplystes
Klöfver om att han hade möjlighet att överklaga till värnpliktsnämnden om
han inte var nöjd med beslutet. Beträffande det andra samtalet erinrar sig
Löfberg att man förde ett allmänt resonemang om motiven till det aktuella
avslagsbeslutet. Under samtalet lämnade Löfberg på begäran av Klöfver
exempel på sådana motiv som kunde varit ägnade att ha påverkat utgången
i ärendet. Han kan därvid ha angivit sådana förhållanden eller faktorer som
Klöfver berört i sin anmälan. Klöfver framhärdade under samtalets gång
att Löfberg skulle lämna en utförligare motivering till beslutet.

Löfberg har under utredningen uppgivit att det inte varit möjligt att i
beslutet eller på annat sätt ange alla de moment som kunnat påverka
värderingen av de anståndsgrundande skälen i Klöfvers fall. Ej heller har
det varit möjligt att välja ut något moment som det avgörande.

Som framgått av det föregående ankommer det på den värnpliktige att
visa att det i hans fall föreligger anståndsgrundande skäl. Behovet av
anstånd kan den värnpliktige styrka bl. a. genom intyg av person i förtroendeställning
eller annan som är väl förtrogen med sökandens förhållanden
(26 § 4 kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring m.m.). Med hänsyn till
den stora mängd ärenden det här gäller kan det endast i undantagsfall
komma ifråga att från intygsgivaren införskaffa kompletterande upplysningar
eller förtydliganden. Innehåller intyget endast en rekommendation
eller ett allmänt önskemål att anstånd måtte medges, utan att orsaken
härtill närmare anges, företas ärendet i regel till avgörande utan att kontakt
dessförinnan tas med intygsgivaren. Detsamma gäller om det av intyget går
att utläsa graden av de olägenheter eller svårigheter som militärtjänstgöringen
kan komma att medföra i den värnpliktiges arbete, för honom själv
eller hans nära anhörig. Sökanden kan i normalfallet sägas stå risken för att
det åberopade intyget får den därmed avsedda effekten. Om däremot
intyget innehåller uppgifter som är oklara eller som eljest bör kompletteras,
ankommer det på handläggaren att inhämta erforderliga upplysningar
innan ärendet avgörs. Det måste i dessa fall finnas någon eller några
konkreta uppgifter, ehuru inte helt klart framlagda, som ger anledning för
verket att på eget initiativ komplettera ärendet.

Beträffande det intyg från arbetsgivaren som Klöfver åberopat har detta
av handläggaren inte ansetts böra kompletteras. Enligt min mening framgår
graden av de olägenheter och övriga omständigheter, vilka anförs i

135

intyget, med tillräcklig tydlighet för att ärendet skulle kunna avgöras utan
föregående komplettering.

Vad avslutningsvis gäller beslutsmotiveringen anser jag att ett utförligare
eller mera konkret angivande av skälen i beslutet i det här fallet skulle
leda till en vidlyftighet som inte är försvarbar från ett rationellt betraktelsesätt.
Att ställningstagandet grundar sig på en diskretionär bedömning av de
olägenheter i arbetet, som arbetsgivaren genom intyget gett uttryck för,
har, såvitt blivit utrett, kommit Klöfver till del vid de telefonsamtal som
förekommit. Förvaltningslagens krav på beslutsmotivering har således
tillgodosetts genom dels innehållet i beslutstexten och dels de upplysningar
Klöfver erhållit i efterhand.

Värnpliktsnämnden anförde för sin del bl. a. detta.

Klöfver anförde besvär över värnpliktsverkets beslut genom skrift den
21 januari 1980 till nämnden. Som ytterligare skäl angav Klöfver, att han
inom organisationen Riksförbundet Energi och Samhälle deltog i kampanjarbete
inför folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980.

Till besvären var vidare fogad en hos Vattenfallsverket den 11 januari
1980 upprättad tjänstememorial, som närmare beskrev ett av Klöfver
tidigare omnämnt arbetsprojekt, vilket han utsetts att leda.

Värnpliktsnämnden prövade ärendet vid sammanträde den 28 januari
1980, varvid värnpliktsverkets beslut att ej medge anstånd fastställdes.

I skrift den 29 januari 1980 till värnpliktsnämnden begärde Klöfver
närmare motivering av nämndens beslut. I svar den 31 januari 1980 upplystes
Klöfver om att nämnden i alla delar anslutit sig till bedömningen i första
instans och därför inte funnit anledning att upprepa vad som uttalats i det
överklagade beslutet utan endast fastställt detta.

Värnpliktsnämnden beklagar att i detta svar till Klöfver, till följd av en
oförklarlig misskrivning, beslutsmyndigheten i första instans kom att anges
som Nedre Norrlands värnpliktskontor i stället för värnpliktsverket.

Värnpliktsverket har i skrivelse den 21 december 1979 till bl. a. riksdagspartiernas
ungdomsförbund tillkännagivit, att inför folkomröstningen om
kärnkraft anstånd med att påbörja grundutbildning, krigsförbandsövning
eller annan repetitionsutbildning (med undantag för s.k. mobiliseringsövning
om 1-2 dagar) med inryckningsdag före den 26 mars 1980 skulle
komma att beviljas hos riksdagspartierna eller dessas ungdomsförbund
anställda ombudsmän samt vid vissa uppräknade kampanjorganisationer
anställda ombudsmän och andra befattningshavare med motsvarande arbetsuppgifter.
Den organisation som Klöfver uppgett att han tillhörde
återfanns inte bland dessa av värnpliktsverket uppräknade organisationer.
Nämnden hade därför att pröva om Klöfvers engagemang i samband med
folkomröstningen utgjorde skäl för anstånd mot bakgrund av de allmänna
reglerna om anstånd i 22 § kungörelsen (1969: 380) om värnpliktigas tjänstgöring
m. m.

I nämnda författningsrum uttalas bl. a. att anstånd med värnpliktstjänstgöring
kan beviljas den som visar att tjänstgöringen i vissa närmare angivna
hänseenden skulle medföra olägenheter eller svårigheter. Det åligger
därvid i första hand den värnpliktige att ange de skäl som han önskar
åberopa och att styrka dem genom intyg eller på annat sätt. Enligt värnpliktsnämndens
mening kan inte besvärsinstansen, lika litet som beslutsmyndigheten,
vara skyldig att i varje enskilt ärende, där det åberopas

136

arbetsskäl, ta kontakt med vederbörande arbetsgivare eller på annat sätt
införskaffa egen utredning. I de fall däremot, där det finns anledning att
inhämta kompletterande utredning inhämtar värnpliktsnämnden ofta remissyttrande
från lämplig myndighet. Dessutom beredes den värnpliktige
regelmässigt tillfälle till att lämna en komplettering. Direktkontakt med
arbetsgivare kan också förekomma.

Värnpliktsnämnden fann vid handläggningen av Klöfvers ärende inte
anledning att inhämta ytterligare utredning.

Värnpliktsnämnden avgör varje år omkring 3600 ärenden, av dem omkring
2200 ärenden angående anstånd med värnpliktstjänstgöring, civilförsvarstjänstgöring
och vapenfri tjänst. Nämnden sammanträder i genomsnitt
två—tre gånger varje vecka. Nämnden anser att det är väsentligt att
den som har anfört besvär får ett snabbt besked. Beslut i varje ärende
expedieras därför alltid under sammanträdesdagen.

Inte minst i anståndsärenden ger nämndens beslut uttryck för en samlad
bedömning av samtliga omständigheter i ärendet. Det skulle i flertalet
ärenden knappast vara meningsfullt och av tidsskäl inte heller möjligt att i
beslutet ta upp alla dessa omständigheter och redovisa de värderingar som
lett fram till en slutlig bedömning. I många ärenden blir beslutsmotiveringen
därför ganska allmän i den mån nämnden inte finner det vara tillräckligt
att fastställa första instansens beslut. 1 åtskilliga ärenden anser nämnden
likväl det vara angeläget att i beslutet markera om någon omständighet
eller några omständigheter har varit av särskild betydelse för utgången i
ärendet. Inte minst för att ge ledning för en jämn praxis hos underinstanserna
sker detta också i bifallsbeslut.

I det nu aktuella ärendet ansåg nämnden att den kunde ansluta sig till
den helhetsbedömning som hade kommit till uttryck i värnpliktsverkets
beslut och fastställde därvid detta beslut.

Klöfver har efter nämndens beslut i hans ärende skriftligen begärt närmare
motivering av beslutet.

I 17 § andra stycket förvaltningslagen finns en rekommendation till myndigheterna
att lämna besked om motiveringen till ett beslut, om part efter
dess meddelande framställer en begäran om det. Sådana besked lämnas då
och då av nämnden, genom föredraganden, och oftast vid telefonsamtal,
då den klagande förfrågar sig om nämndens närmare inställning i hans
ärende.

Det besked som Klöfver fick genom skrivelsen den 31 januari 1980
kunde måhända ha innehållit en något mera fyllig information om grunderna
för nämndens ställningstagande, exempelvis genom att säga att nämnden
vid sin helhetsbedömning beaktat samtliga de omständigheter som
Klöfver hade anfört i sin besvärsinlaga och även då hans engagemang i
organisationen Riksförbundet Energi och Samhälle.

Klöfver fick del av remissyttrandena och kom in med påminnelser.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 19 augusti 1980.

Frågan om motivering av beslut i anståndsärenden hos värnpliktsverket
och värnpliktsnämnden har tidigare varit föremål för JO:s prövning. De
uttalanden som gjorts i JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 178 och 1972 s. 89
härrör sig från tiden före förvaltningslagens ikraftträdande den I januari
1972. Att förvaltningsmyndighet är skyldig att motivera beslut i förevarande
typ av ärenden är numera fastslaget i 17 § förvaltningslagen. Det heter

137

där att "beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl
som bestämt utgången”. Hur omfattande eller långtgående motiveringen
bör vara är emellertid därmed inte utsagt. Formuleringen av lagtexten har
ansetts markera att anspråken på motiveringens innehåll inte får ställas för
högt. Det är de omständigheter som varit avgörande för myndighetens
beslut som skall redovisas. Däremot krävs inte någon längre redogörelse
för sakförhållandena i ärendet eller för de avvägningar som gjorts beträffande
olika yrkanden, argument och bevis. Det är de "springande punkterna"
som skall komma fram i motiveringen, som i många fall torde kunna
göras kort (jfr prop. 1971:30 s. 493 samt Hellners, Förvaltningslagen s. 211
f).

Vid prövningen av den aktuella anståndsansökan har myndigheterna
haft att tillämpa 22 § kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring m.m. Enligt
författningsrummet kan anstånd beviljas värnpliktig som - såvitt här
är av intresse — visar att tjänstgöringen skulle vålla väsentlig olägenhet i
hans arbete eller bereda honom väsentliga svårigheter. Vad som närmare
avses med väsentlig olägenhet resp. väsentliga svårigheter anges inte i
kungörelsen. Det har överlämnats åt myndigheterna att med bruk av sitt
fria skön ta ställning härtill i det enskilda fallet. Ställningstagandet får alltså
grundas på diskretionära överväganden. Det ger naturligtvis upphov till
särskilda problem att motivera beslut som väsentligen grundas på värdeomdömen.
Utrymmet för meddelande av meningsfyllda motiv kan vara
begränsat därför att många av de värderingar som görs är — som det har
uttryckts — "oåtkomliga för rationell motivering". Svårigheten ligger i att
för parten på ett någorlunda kortfattat och meningsfullt sätt förklara hur
myndigheten resonerat.

Även med beaktande av de här berörda svårigheterna är det naturligtvis
önskvärt om en sökande orienteras inte bara om att myndigheten inte har
funnit de åberopade skälen tillräckligt bärande utan också varför. Det är
annars svårt att tala om beslutsmotivering i egentlig mening. Dåvarande JO
Wennergren har dock anfört att det måste godtas som skäl att myndighet i
ett beslut uttalar t. ex. att anförda omständigheter inte ”kan anses” utgöra
sådana särskilda skäl som fordras för bifall till en framställning enligt visst
författningsrum. (Handläggning, s. 94.) Alltså en lokution liknande den
värnpliktsverket använt i förevarande ärende. Jag ansluter mig till Wennergrens
bedömning. En annan sak är att det måste anses bättre stå i
överensstämmelse med förvaltningslagens anda att i ett beslut om möjligt
kortfattat ange varför det som åberopats till stöd för en ansökan om
anstånd e. d. inte ansetts tillräckligt för bifall (jfr Hellners a. a. s. 216).

Mot bakgrund av det inledningsvis anförda och med beaktande av vad
som anförts i remissvaren över Klöfvers klagomål kan jag inte finna att
utredningen beträffande värnpliktsverkets befattning med Klöfvers anståndsärende
ger anledning till kritik från min sida. Jag godtar alltså förkla -

138

ringen att det i detta speciella fall inte bedömts möjligt att ge en mer
uttömmande motivering till avslagsbeslutet (ej heller i efterhand).

Vad gäller värnpliktsnämndens prövning av Klöfvers besvär vill jag säga
följande. Besvärsprövande instans anses kunna underlåta att lämna en
egen motivering när den inte finner skäl att göra ändring i ett överklagat
(och tillfredsställande motiverat) beslut. Detta följer av 17 § 1 st 1 förvaltningslagen
enligt vilket stadgande skälen får utelämnas om det är uppenbart
obehövligt att upplysa om dem (prop. s. 493). Om besvärsinstansen
använder lokutionen ”fastställer överklagade beslutet” antyder detta att
besvärsinstansen godtagit såväl det beslut som de skäl överklagade beslutet
innehåller. I detta fall hade emellertid Klöfver hos värnpliktsnämnden
åberopat nya omständigheter till stöd för sin anståndsansökan. Dessa hade
inte tidigare prövats av värnpliktsverket. Vid sådant förhållande torde
värnpliktsnämnden ha haft att i sitt beslut redovisa de först därstädes
åberopade omständigheterna. Som beslutet nu utformats kan man få intrycket
att dessa alls ej beaktats vid besvärsprövningen. vilket framstår
som otillfredsställande. En redovisning av de nya omständigheterna och
nämndens bedömning därav följd av lokutionen ”lämnar besvären utan
bifall” synes i detta fall ha varit lämpligare för att ge uttryck för den
samlade prövning värnpliktsnämnden i remissvaret förklarat sig ha gjort av
Klöfvers besvär.

Handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning Henrik

Neuhaus, som hade tagits ut till plutonsbefäl för tolkutbildning,
ryckte in förgrundutbildning den 5 juni 1979. Enligt inkallelseordern var
grundutbildningstiden 450 dagar och utryckningsdatum den 29 augusti
1980. Tjänstgöringen var förlagd till K 3 i Skövde och till S 1 i Uppsala
(arméns stabs- och sambandsskola). Den 22 oktober 1979 ansökte Neuhaus
om ändrad uttagning och uttryckte i samband därmed önskemål om
att få en ny placering med utbildningen förlagd till Stockholm. Östra
värnpliktskontoret (VKÖ) beslutade den 16 november 1979 att ändra Neuhaus’
uttagning till stabsassistent med tjänstgöring vid KA 4 i Göteborg,
S I i Uppsala och KA 1 i Vaxholm. Neuhaus anförde besvär hos värnpliktsnämnden.
Den 6 december 1979 beslutade nämnden, som antecknade
att beslutet av VKÖ saknade författningsenligt stöd, att undanröja detta
beslut och visa ärendet åter till chefen för VKÖ för förnyad handläggning.
På begäran av Neuhaus redovisade nämnden sedermera att dess beslut om
undanröjande grundade sig på att Neuhaus'' utbildningstid hade förlängts
en vecka utan dennes samtycke. Genom nytt beslut av VKÖ ändrades

139

därefter Neuhaus’ uttagning till befattning som menig med placering i
handräckningstjänst, varigenom han erhöll kortare tjänstgöringstid.

1 ett brev. som kom in till JO den 24 januari 1980. anförde Neuhaus i
huvudsak följande.

Han hade drabbats av vissa familjesociala och ekonomiska problem av
sådan art att den enda möjliga lösningen var att han blev förflyttad till sin
hemort. I mitten av oktober 1979 hade han därför ansökt om ändrad
uttagning till en befattning i Stockholm. Han hade blivit kallad till kapten
Svensson, som hade informerat honom om att det endast fanns tre alternativ.
Av dessa hade två fallit bort av olika skäl, varför det endast hade
kvarstått utbildning som stabsassistent vid kustartilleriet med utryckning
den 29 augusti 1980. Eftersom tolkskoleeleverna skulle rycka ut den 22
augusti 1980 och Svenssons alternativ därför skulle ha inneburit en förlängning
av tjänstgöringstiden med en vecka, hade Neuhaus påpekat att detta
var ogenomförbart. Han var nämligen inte beredd att medge förlängd
tjänstgöring. Ett sådant medgivande var enligt värnpliktsutbildningsförordningen
en förutsättning för att förlängning skulle få ske under pågående
grundutbildning. Svensson hade svarat att Neuhaus tolkade lagen fel,
eftersom det på inkallelseordern angavs en tjänstgöringstid om 430 dagar
och stabsassistenternas utryckning precis rymdes inom detta antal dagar. I
den skrivelse Neuhaus då hade upprättat hade han utelämnat Svenssons
förslag och i stället ansökt om att få komma till Stockholm.

Dagen därpå hade Neuhaus åter blivit kallad till Svensson, som inte
ansåg Neuhaus’ skrivelse ge tillräcklig ledning angående Neuhaus’ önskemål
om ny placering. Svensson hade därför fört in skrivelsen i sin skrivmaskin
och på baksidan skrivit bl. a. att Neuhaus’ önskemål var i första hand
att komma till förband där han kunde få tidigare utryckning och i andra
hand att omfördelas till ”stabsassistent KA vid StabSbS" med nuvarande
utryckningsdag. Svensson hade vidare, under hänvisning till Neuhaus’
ansökan med komplettering, angivit att Neuhaus av sociala skäl önskade
vara i närheten av sin familj. Därefter hade Svensson tagit ur papperet och
sagt att han för att hjälpa Neuhaus hade sammanfattat dennes åsikter på ett
bättre sätt än han själv hade förmått göra. Svensson hade bett Neuhaus
begrunda skrivelsen och, om han godkände den, skriva under den. Trots
att Svensson hela tiden hade uppträtt formellt korrekt hade Neuhaus känt
en stark psykisk press från hans sida att skriva under.

Efter besöket hos Svensson den 31 oktober 1979 hade Neuhaus tagit
kontakt med kapten Allgulin vid VKÖ för att diskutera sin omplacering.
Allgulin hade tittat efter i sina handlingar, i vilka tolkskolans utryckningsdatum
felaktigt hade angivits vara den 29 augusti 1980, och konstaterat att
så länge det stod detta datum i hans handlingar så skulle han rätta sitt
handlande därefter.

På grund av det anförda begärde Neuhaus att JO skulle utreda dels om
Svensson hade gjort sig skyldig till otillbörlig påverkan i rättssak och

140

myndighetsmissbruk genom att i Neuhaus’ namn skriva ut en inlaga, dels
om Allgulin hade gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk när han handlade
Neuhaus’ ärende och dels i vilken utsträckning chefen för VKÖ hade
varit ansvarig för och delaktig i Allgulins handläggning av bl. a. Neuhaus’
ärende.

Efter remiss kom chefen för Upplands regemente, översten I gr CarlIvar
Lindgren, och chefen för värnpliktsverket, generalmajoren Bertil
Creutzer, in med utredningar och yttranden.

Lindgren anförde i huvudsak följande. Kaptenen Börje Svensson brukar
hjälpa värnpliktiga, som har svårt att formulera sig, genom att upprätta
förslag till en skrivelse. Han brukar då också, som han gjorde med Neuhaus,
överlämna utkast till en skrivelse för begrundande och, efter eventuellt
godkännande, för underskrift. Denna hjälp brukar värnpliktiga vara
tacksamma för. Neuhaus hade uppfattat handlandet som ”otillbörlig påverkan
i rättssak och myndighetsmissbruk”. Detta hade emellertid inte
varit Svenssons avsikt. Han sade sig ha uppträtt som vanligt, dvs. vänligt
och korrekt, och hade inte uppfattat att Neuhaus skulle ha känt en stark
psykisk press. Svensson uppgav att hans enda strävan hade varit att hjälpa
Neuhaus att i skriftlig form utforma sina önskemål.

Creutzer anförde följande.

Beslut om ändrad uttagning fattas antingen efter initiativ av truppregistreringsmyndighet,
utbildningsmyndighet eller efter ansökan av den värnpliktige.
Ändring grundas på medicinska eller andra skäl. Av 6§ 3 st
värnpliktslagen (1941:967) och 6§ 2 st värnpliktsutbildningsförordningen
(1976:394) framgår att den värnpliktiges medgivande fordras om den nya
befattningen medför att tiden för grundutbildningen förlängs, förutsatt att
ändringen äger rum efter inskrivningen men innan grundutbildningen avslutas.
I 6 § 2 st förordningen sägs dessutom att om den värnpliktiges
uttagning eller tillhörighet ändras under grundutbildningen, skall han
tjänstgöra det antal dagar som behövs för att han skall avsluta grundutbildningen
samtidigt som övriga värnpliktiga inom den kategori till vilken han
har överflyttats, om ej värnpliktsverket bestämmer kortare tjänstgöringstid.
Enligt 6§ värnpliktslagen skall vidare den värnpliktige såvitt möjligt
uttas till den utbildning för vilken han kan anses bäst lämpad. Hänsyn skall
därvid tas till den värnpliktiges önskemål, i den mån det kan ske.

Neuhaus, som uttagits till plutonsbefäl för tolkutbildning, inkallades för
grundutbildning under tiden 1979-06-05 t.o.m. 1980-08-29 med en sammanlagd
tjänstgöringstid av 450 dagar, in- och utryckningsdagar oräknade.
Tjänstgöringen var förlagd dels till K 3 i Skövde och dels till S 1 i Uppsala.
I skriftlig framställning 1979-10-22 till östra värnpliktskontoret ansökte
Neuhaus om ändrad uttagning och uttryckte i samband därmed önskemål
att få en ny placering med utbildningen förlagd till Stockholm. På framställningen
fanns påtecknat beslut av chefen för stabs- och sambandsskolan
varigenom Neuhaus skildes från utbildningen vid tolkskolan fr. o. m. 1979-10-24. 1 kompletterande skrift 1979-10-30 utvecklade Neuhaus skälen till
sin ansökan. Genom beslut 1979-11-16 av östra värnpliktskontoret erhöll
Neuhaus ändrad uttagning till stabsassistent med tjänstgöring vid KA 4 i
Göteborg tiden 1979-11-26 t.o.m. 1980-01-06, S 1 i Uppsala 1980-01-07
t.o.m. 1980-07-13 och KA 1 i Vaxholm 1980-07-14 t.o.m. 1980-08-29.

141

Neuhaus ansökte därefter att få kvarstanna vid tolkskolan i Uppsala
t.o.m. 1980-01-06. Ansökan, som avstyrktes av chefen för stabs- och
sambandsskolan, lämnades utan bifall. Över beslutet om ändrad uttagning
anförde Neuhaus besvär hos värnpliktsnämnden, som genom beslut 1979-12-06 undanröjde det överklagade beslutet och återförvisade ärendet till
chefen för östra värnpliktskontoret för förnyad handläggning. Neuhaus’
uttagning ändrades sedermera till befattning som menig med placering i
handräckningstjänst varvid han erhöll kortare tjänstgöringstid. Han är ej
längre i tjänst.

När frågan om ändrad uttagning aktualiserades beträffande Neuhaus
förelåg inga medicinska skäl vilka bort medföra att Neuhaus erhöll en
uttagning till kategori med kortare utbildningstid. Det gällde därför att
finna en annan befattning på plutonsnivå till vilken utbildning Neuhaus
kunde ansluta sig och som i görligaste mån samtidigt tillgodosåg Neuhaus’
personliga önskemål. Emellertid framkom under handläggningen av ärendet
och efter omfattande undersökningar att de befattningar som kunde
komma ifråga var starkt begränsade till antalet. En uttagning till stabsassistent
bedömdes i det läget vara den som bäst överensstämde med de av
Neuhaus framförda önskemålen.

Det anförda kriteriet - medicinska skäl - är en huvudregel vid prövning
av ändrad uttagning till kategori med kortare utbildningstid. Härigenom
eftersträvas en i möjligaste mån rättvisande grund för sådan ändrad uttagning.
Allmänt sett gäller att enskild inte av andra orsaker skall kunna
bereda sig en kortare utbildningstid än den som inskrivningsnämnd ursprungligen
beslutat och att utbildningen skall leda fram till lämplighet för
krigsplacering i befattning inom försvarsmaktens krigsorganisation. Tilllämpningen
av denna grundregel måste självfallet, på samma sätt som i
övriga värnpliktsärenden, kunna anpassas till de för det enskilda ärendet
förekommande särskilda skälen och hänsyn kunna tas till synnerligen
ömmande faktorer som inträffat efter vederbörandes inryckning. Jag tar i
sammanhanget inte ställning till om de av Neuhaus anförda skälen kan
anses vara av sistnämnda art, men anser heller inte att östra värnpliktskontoret
i detta avseende gjort någon uppenbart felaktig bedömning.

Vidkommande frågan om utryckningsdatum, som i beslutet om den
ändrade uttagningen angivits till 1980-08-29, får värnpliktsverket anföra
följande. Som underlag för fastställande av tjänstgöringstid och utskrift av
inkallelseorder för den värnpliktige utfärdar försvarsgrenscheferna för varje
grundutbildningsår bestämmelser genom utbildningsorder. Underlaget
framtas av utbildningsredovisande myndighet som därefter översänder
underlaget till truppregistreringsmyndigheten för uppläggning i tjänstgöringsregistret
och utskrift av inkallelseorder. Ansvaret för underlaget åvilar
således utbildningsredovisande myndighet, som sedan uppgifterna upplagts
i tjänstgöringsregistret, bereds tillfälle att kontrollera och eventuellt
påkalla rättelse av innehållet i registret. I inkallelseunderlaget har P 4/
Fo 35 såsom utbildningsredovisande myndighet till värnpliktsverket (östra
värnpliktskontoret) ingivit ett underlag som innehållit olika uppgifter (dels
1980-08-22 och dels 1980-08-29) om utryckningsdag för de värnpliktiga,
däribland Neuhaus, som uttagits till tolkutbildning. Utryckningsdagen för
Neuhaus har därvid angivits till 1980-08-29, oaktat chefen för armén genom
arméorder 1978-09-29 utfärdat särskilda bestämmelser för den centraliserade
utbildningen avseende grundutbildningsåret 1979/80 varav framgår
bl. a. att tolkutbildningen skall avslutas 1980-08-22. Neuhaus har således.

142

om hänsyn tas till dessa bestämmelser, erhållit en inkallelseorder vari
felaktigt angivits att utryckningsdatum är 1980-08-29 i stället för 1980-08-

22.

Kapten Bertil Allgulin, som tjänstgör vid östra värnpliktskontoret, har
under utredningen uppgivit att han haft ett flertal samtal med Neuhaus och
att han av denne erhållit uppgift om att de värnpliktiga som genomgick
tolkutbildningen skulle rycka ut 1980-08-22 samt att en ändrad uttagning till
stabsassistent skulle komma att medföra en förlängning av Neuhaus’
tjänstgöringstid med sju dagar. Allgulin fann dock inte skäl att, innan
beslutet om ändrad uttagning fattades, närmare undersöka hur det förhöll
sig härmed, utan förutsatte att den utryckningsdag som angivits i inkallelseordern
var den riktiga. Chefen för östra värnpliktskontoret har förklarat
att enligt utbildningsarméorder för 1979/80, daterad 1978-10-09 (TFA nr
78040 sid. 47 pos. 4) utryckningsdagen blivit bestämd till 1980-08-29.

Neuhaus ifrågasätter i sin ansökan det riktiga i att han genom den
ändrade uttagningen till stabsassistent bibehöll den tjänstgöringsskyldighet
(450 dagar) som åvilade honom såsom tolkelev trots att för stabstjänstbefattning
vid kustartilleriet är föreskrivet en avsevärt kortare tjänstgöringstid
(enligt 27 § värnpliktslagen minst 320 dagar och högst 345 dagar). Med
hänvisning till de inledningsvis anförda lagrummen föreligger emellertid
inte något lagligt hinder att, utan den värnpliktiges medgivande, utta honom
till ny befattning, vars utbildning avslutas inom ramen för den grundutbildningstid
som först blivit bestämd. 1 den order om militärtjänstgöring
som utfärdats för Neuhaus har tjänstgöringstiden uppgivits till 450 dagar
och som utryckningsdatum 1980-08-29. Beslutet om ändrad uttagning till
annan befattning med samma utryckningsdag bör därför anses lagligen
grundat utan att medgivande från Neuhaus dessförinnan inhämtats. Den
Neuhaus beordrade tjänstgöringstiden kan således icke anses ha blivit
förlängd genom den ändrade uttagningen, vilket en tolkning av värnpliktsnämndens
beslut om undanröjande kan ge vid handen.

Handläggningen av ärendet i övrigt bör anses ha skett på sätt som är
tillbörligt i fall som förevarande.

Neuhaus kom in med påminnelser, vari han bl. a. framhöll att yttrandet
från chefen för S 1 innehöll felaktiga sakuppgifter och begärde att JO skulle
utreda anledningen därtill.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 10 september 1980.

Den grundläggande frågan i detta ärende är om Neuhaus utan eget
medgivande hade kunnat tas ut till en tjänstgöring som avslutades inom 450
dagar från inryckningen, dvs. senast den 29 augusti 1980. Neuhaus har
hävdat att detta inte var tillåtet, eftersom tolkskoleeleverna avslutade sin
grundutbildning den 22 augusti 1980. Värnpliktsnämnden synes genom sitt
beslut ha ansett denna ståndpunkt vara riktig. Värnpliktsverket synes
däremot mena att Neuhaus enligt inkallelseordern skulle tjänstgöra i 450
dagar med utryckning den 29 augusti 1980 och att det därför inte hade
förelegat något hinder att flytta över Neuhaus till en kategori värnpliktiga
med sistnämnda utryckningsdag. Vad som förekommit i ärendet synes ge
vid handen att chefen för armén hade utnyttjat sin befogenhet enligt 7 §
värnpliktsutbildningsförordningen att. om särskilda skäl därtill föreligger,

143

förkorta grundutbildningen med sju dagar. Detta framgår av de särskilda
bestämmelser för centraliserad utbildning som chefen för armén utfärdade
den 29 september 1978, dvs. samma dag som utbildningsarméordern. Av
någon anledning, som jag inte har funnit skäl att närmare utreda, kom
emellertid Neuhaus’ och ytterligare ett antal värnpliktiga tolkelevers inkallelseorder
att ange den utbildningstid och den utryckningsdag som hade
gällt om förkortningen inte hade beslutats. Vid bedömningen av om en
ändrad uttagning innebär en förlängd grundutbildning är det enligt min
mening naturligt att det avgörande är vilken utbildningstid och utryckningsdag
som har beslutats i vederbörlig ordning och inte en felaktig
uppgift i dataunderlagen och på inkallelseordern. Som Neuhaus hävdar
och värnpliktsnämnden också har funnit kunde Neuhaus’ uttagning således
inte ändras så att han skulle komma att rycka ut efter den 22 augusti
1980.

Allgulin har medgett att Neuhaus talat om för honom att tolkutbildningen
avslutades den 22 augusti 1980. Han hade emellertid inte funnit skäl att
närmare undersöka om denna uppgift var riktig utan lade innehållet i
inkallelseordern till grund för beslutet om ändrad uttagning. Jag finnér
Allgulins inställning anmärkningsvärd. Det är närmast självklart att ett
bestämt påstående om att en handling innehåller felaktiga uppgifter bör
föranleda en kontroll, särskilt i ett sådant här fall där det uppenbarligen
hade räckt med ett telefonsamtal till stabs- och sambandsskolan för att få
Neuhaus’ påstående kontrollerat.

Vad som har förekommit vid Neuhaus’ samtal med Svensson är inte helt
klarlagt. Emellertid synes också Svensson ha varit i villfarelse angående
tidpunkten för tolkelevernas utryckning. Enligt min mening kan det skäligen
begäras av den befattningshavare som har att handlägga värnpliktsfrågor
att han är väl underrättad om tjänstgöringstider m.m. beträffande de
värnpliktiga som tjänstgör inom hans ansvarsområde. Inte heller Svensson
kan därför undgå kritik för behandlingen av frågan om ändrad uttagning av
Neuhaus.

Det är naturligtvis av stort värde att de värnpliktiga som har önskemål
om ändrade tjänstgöringsförhållanden får erforderligt biträde med att få
reda på förutsättningarna för en ändring och vilka alternativ som är tänkbara
liksom hjälp med att upprätta en ansökan. Detta får dock inte drivas
så långt att den värnpliktige kan anse sig vara utsatt för ett tryck från
vederbörande befattningshavares sida att t. ex. ansöka om en ny tjänstgöring
som han egentligen inte vill fullgöra. I detta fall betvivlar jag inte att
Svensson haft Neuhaus’ bästa för ögonen och velat hjälpa honom till en
ändrad uttagning som i så stor utsträckning som möjligt överensstämde
med hans önskan att bli placerad närmare hemorten. 1 den mån Svensson
hade klart för sig att Neuhaus inte accepterade de alternativ som lades
fram, borde han emellertid inte ha tagit med något av dem vid försöken att
hjälpa Neuhaus med att skriva ut en ansökan. Detta kan, vilket detta
ärende visar, leda till misstankar om otillbörliga påtryckningar.

144

De felaktigheter sorn har påvisats i detta ärende är inte av sådan natur att
någon ytterligare åtgärd från min sida är påkallad. Ej heller i övrigt finner
jag skäl att göra något uttalande med anledning av Neuhaus'' klagomål.

Värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i samband med jägarmarschen
1978

I en skrivelse, som kom in till JO den II juni 1979, uppgav Lars
Wennberg att han genom sin son Niklas, som då gjorde sin första tjänstgöring
som kustjägare, hade erfarit förhållanden som torde motivera en
undersökning. Därvid framhöll Lars Wennberg i huvudsak följande omständigheter.
Den s. k. jägarmarschen i december 1978 hade genomförts
under tre dygn vid tidvis 12 minusgrader med t. ex. vadning. Flera soldater
hade avbrutit marschen efter köldskador. Ingen obligatorisk läkarundersökning
av t. ex. fotterna hade ägt rum. Efter denna marsch hade man
successivt registrerat ryggskador, vilket hade medfört att ett stort antal
kustjägare hade någon form av handräckningstjänst. Orsaken till skadorna,
som benämndes "änglavingar", hade uppgivits vara olämplig packning,
där kombinationen ryggsäck och stridssele hade skadat en nerv i nacken
med följd att den muskel som fixerar skulderbladet delvis hade förtvinat.

Efter remiss kom chefen för marinen in med utredning och yttrande.
Utredningen bestod i huvudsak av en utförlig redovisning av hur jägarmarschen
i december 1978 genomfördes, en redogörelse av förbandsläkaren
vid KA 1 Holter Lson Hultman för de uppkomna ryggskadorna och de
åtgärder som hade vidtagits med anledning därav samt protokoll från
sammanträden med granskningsnämnden vid KA I. Yttranden avgavs,
förutom av chefen för marinen, av cheferna för KA I och Stockholms
kustartilleriförsvar och av marinstabsläkaren Bengt Dahlgren.

Lars Wennberg kom in med påminnelser. Däri framhöll han att han
ansåg det vara anmärkningsvärt att utredningen hade företagits utan att
några uppgifter hade inhämtats från de skadade jägarna. Han uppgav också
bl. a. att sjukskrivna jägare hade beordrats att göra tunga lyft trots att de
inte fick belasta de skadade axlarna.

Därefter inhämtades ytterligare uppgifter från marinstaben angående
bl. a. uppkomsten av skadorna. Vidare ombads tio värnpliktiga, som hade
fullgjort sin grundutbildning vid kustjägarskolan 1978/79, att redovisa sina
synpunkter på behandlingen av skadorna, informationen från förbandsledningen
och iakttagandet av läkarföreskrifterna. Fem av dessa värnpliktiga
lämnade svar. Dessutom kom Niklas Wennberg in med en redogörelse.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 6 november 1980.

145

Några av de värnpliktiga som har yttrat sig i ärendet har vitsordat Lars
Wennbergs uppgift om att somliga deltagare i jägarmarschen hade drabbats
av temporära köldskador på fotterna. Chefen för kustjägarskolan har däremot
anfört att sjukvårdsbefälet under marschens andra dygn hade visiterat
samtliga fotter och att förbandsläkaren hade övervakat bl. a. vadningen.
Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar har yttrat att befälets stora
problem under marschen närmast brukar vara att beordra värnpliktiga som
vill fullfölja att ändå bryta marschen vid en tidpunkt då viljan är starkare än
förmågan. En av de värnpliktiga har också hävdat att alla ”inte kunde
med” att gå till läkaren för sina köldskador. Vad som sålunda har förekommit
ger mig inte någon grund för påstående att övningsledningen eller något
enskilt befäl har gjort sig skyldig till försummelse. Likväl finner jag det
angeläget att framhålla, att det från alla synpunkter är viktigt att befälet ger
akt på faran för köldskador vid övningar under vinterförhållanden.

Av utredningen framgår att ryggskadorna, som synes ha drabbat minst
48 värnpliktiga, har orsakats av att de värnpliktiga under främst jägarmarschen
burit stridssele i kombination med en ny ryggsäck. Detta hade
medfört att en nerv påverkats med förlamning av vissa muskler som följd.
Skadorna hade inte upptäckts omedelbart utan anmälts successivt från
mitten av december 1978 till slutet av juli 1979. Förbud hade utfärdats mot
användningen av ifrågavarande ryggsäck.

Under utredningen vid KA I har det från försvarets materielverk framhållits
att det inte varit avsikten att ryggsäcken skulle bäras i kombination
med ifrågavarande stridssele. Vidare hade det framkommit att en individuell
inställning av den nya ryggsäcken varit erforderlig. En av de värnpliktiga,
som har yttrat sig och som hade gjort första delen av sin utbildning vid
fallskärmsjägarskolan, har uppgivit att man där gjort en mycket noggrann
genomgång av ryggsäcken med de värnpliktiga före användningen. Någon
motsvarande genomgång hade inte förekommit vid kustjägarskolan. Av
detta synes framgå att man vid kustjägarskolan inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt konstruktionen av och användningssättet för den nya ryggsäcken
innan den togs i bruk. Det finns inte skäl att anta att ytterligare
utredning skulle ge vid handen att någon enskild tjänsteman har gjort sig
skyldig till ansvarsgrundande fel. Jag stannar därför vid den kritik som
ligger i det anförda och den förhoppningen att större försiktighet iakttas i
framtiden när det gäller introduktion av ny utrustning.

Lars Wennbergs först i påminnelserna framställda påståenden om att
läkarföreskrifterna för de skadade inte följts av allt befäl har i viss utsträckning
bestyrkts av några av de värnpliktiga. Sålunda skulle det ha förekommit
att några av de skadade beordrats bl. a. att bära matkantiner och att
lasta ur tung materiel ur båtar. Jag finnér emellertid inte anledning anta
något annat än att detta har skett - som en av de värnpliktiga har uttryckt
det - mer av okunnighet än av illvilja. Med hänsyn härtill och då lång tid
har förflutit sedan händelserna inträffade avstår jag från ytterligare utred10
Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

146

ningsåtgärder. Vad som har hänt ger dock anledning till några reflexioner
över vilka informationsåtgärder som bör vidtas när många värnpliktiga
drabbas av samma slags skada.

I ärendet har det framkommit att både värnpliktiga och befäl var osäkra
på vilka påfrestningar de skadade kunde utsättas för utan risk för att
skadorna skulle förvärras. En sådan osäkerhet kan enklast undanröjas
genom att alla berörda t. ex. samlas till en informationsstund med deltagande
av förband släkaren och, om möjligt, den specialist som har behandlat
skadorna. Man skulle vid ett sådant tillfälle kunna komma fram till klara
riktlinjer för hur de skadade kan bedriva sin fortsatta tjänstgöring.

Ledningen för kustjägarskolan hade, enligt vad som framgår av utredningen,
medvetet hållit igen med beslut om nedgrupperingar, ändrade
uttagningar o.d. i avsikt att se vilka värnpliktiga som skulle tillfriskna och
kunna avsluta utbildningen med en eventuell åtföljande krigsplacering i
någon specialbefattning. Inställningen hade således varit att man ville
rädda så mycket som möjligt av utbildningen så att de värnpliktiga skulle
kunna krigsplaceras. Också från denna utgångspunkt är det självfallet av
stor vikt att befälet och de värnpliktiga vet vilka arbetsuppgifter som skall
undvikas för att man skall uppnå detta mål. Av handlingarna i ärendet
synes framgå att några värnpliktigas skador förvärrades efter den första
undersökningen. Även om det inte lär kunna objektivt fastslås varför detta
har inträffat, kan förhållandet kanske tjäna som en illustration till vad jag
har anfört om nödvändigheten av information.

Vad som har förekommit i övrigt föranleder inte något uttalande från
min sida.

Kommendering av värnpliktig och utövande av bestraffningsrätt i
disciplinmål

Vid den granskning av rättsvårdshandlingar som genomfördes i samband
med JO Uhlins inspektion av Norrbottens flygflottilj (F 21) den 21, 29 och
30 januari 1980 antecknades följande angående disciplinmål nr 106/79.

Vpl. W., bosatt i Stockholm, ryckte in till F 21 den 8 oktober 1979. W.
vantrivdes. Efter helgledighet den 26-28 oktober 1979 uteblev W. från
tjänsten. Han hämtades av polis och inställdes vid F 21 den 13 november
1979. Därefter sökte W. förflyttning till F 18 i Tullinge, vilket beviljades
den 26 november 1979. W. ålades den 5 december 1979 av flottiljchefen vid
F 21, översten 1 gr Hans B. Hansson, med kontrasignation av auditören,
chefsrådmannen Carleric Ejerdal, disciplinbot för 25 dagar för undanhållande.

147

På förfrågan i samband med granskningen av rättsvårdshandlingarna
uppgavs att W. hade blivit "kommenderad” till F 18 för fullgörande av
återstående grundutbildning. Någon medverkan av värnpliktsmyndighet
skulle inte ha förekommit. - Oavsett hur W:s förflyttning har handlagts
synes det kunna ifrågasättas om chefen för F 21 har haft bestraffningsrätt
över W. den 5 december 1979.

Efter remiss kom Hansson och Ejerdal in med yttranden angående
handläggningen av ärendet om W:s förflyttning och angående frågan om
bestraffningsrätt.

Ejerdal anförde i huvudsak följande. Disciplinmålsprotokollet hade
kommit honom till del den 21 november och samma dag hade han yttrat sig
om avskrivning av ärendet. Den 30 november hade på begäran av rättsvårdsdetaljen
(chefen för F 21) satts upp beslut om disciplinstraff av
disciplinbot för 25 dagar. Beslutet med kontrasignation av Ejerdal hade
samma dag av honom översänts till rätts vårdsdetaljen. Beslutet hade meddelats
den 5 december. I ett missiv den 29 november från rättsvårdsdetaljen
fanns uppgift om att W. var "omplacerad F 18 fr.o.m. 79-11-26". - I
14 och 15 §§ militära rättegångslagen (RL) finns för nu förevarande fall
bestämmelser om befattningshavare som äger bestraffningsrätt i disciplinmål.
Bestämmelsernas innehåll och tolkning måste betraktas som klara.
Även om Ejerdal inte hade någon närmare kännedom om innebörden av
W:s förflyttning till F 18 syntes det väl kunna ifrågasättas om chefen för
F 21 haft bestraffningsrätt över W. vid bestraffningstillfället den 5 december
— om W. då fortfarande var i tjänstgöring på F 18 - om chefen för F 18
inte särskilt begärt att bestraffningen skulle utövas av chefen för F 21.

Hansson yttrade. Ärendet hade tillställts Ejerdal för att han skulle lämna
sina synpunkter. Hansson delade inte auditörens uppfattning utan ålade
W. disciplinstraff, vilket beslut senare kontrasignerades av auditören.
Parallellt med detta förlopp inleddes en undersökning beträffande möjligheterna
att förflytta W. till F 18 med hänsyn till hans hälsa. Det visade sig
att resterande del av grundutbildningen kunde genomföras där. För att ej
onödigtvis förvärra situationen för W. kommenderades han den 26 november
1979 till F 18. Beslut om överflyttning/omplacering handläggs av värnpliktsverket.
— Då ärendet redan behandlats på F 21 och ej slutförts före
den 26 november 1979 på grund av Hanssons i förhållande till auditören
avvikande bedömning av målet och därmed uppkommande fördröjning av
handläggningen samt att W. var kommenderad till F 18 syntes det Hansson
ligga närmast till hands att han utövade bestraffningsrätten. Därigenom
kunde även en preventiv verkan nås på F 21, vilken ej hade någon relevans
på F 18.

Chefen för värnpliktsverket, generalmajoren Bertil Creutzer, yttrade
följande angående omplaceringen av W.

148

Av handlingarna i ärendet framgår att värnpliktig med tjänstgöringen
förlagd till F 21 under pågående grundutbildning blivit kommenderad till F
18 för att där fullgöra utbildningen. Åtgärden beslutades av chefen för F 21
efter framställning från den värnpliktige. Som skäl för beslutet har chefen
för F 21 angivit att den värnpliktige kommenderats för att. med hänsyftning
på den värnpliktiges hälsa, ej onödigtvis förvärra hans situation.

I värnpliktslagen (6 § d) stadgas att värnpliktig skall uttagas för utbildning
vid förband eller utbildningsanstalt. Vidare (12 §) sägs att det åligger
inskrivningsnämnd att vid inskrivningsförrättning besluta om uttagning av
värnpliktiga för utbildning samt (19 §) att, om sådant ärende ej avgörs vid
inskrivningsförrättning, ärendet handläggs av värnpliktsverket eller av
myndighet som verket bestämmer. Härutöver stadgas i 3 § kungörelsen
om värnpliktigas tjänstgöring m. m. (TjK) att värnpliktig vid armén eller
flygvapnet fullgör sin grundutbildning vid det förband eller den utbildningsanstalt
dit han uttagits för utbildning, om inte försvarsgrenschefen av
utbildningsskäl bestämmer annat.

I fall som förevarande har värnpliktsverket föreskrivit att ändrad uttagning
som innebär omplacering av medicinska skäl till annat förband beslutas
av truppregistreringsmyndigheten. Till grund för beslutet tjänar dels av
läkare vid myndigheten eller förbandet utfärdat s. k. ”läkarintyg/ändringsintyg”
och dels yttrande jämte förslag från granskningsnämnd (jfr 30 och
31 §§ TjK). Det kan tilläggas att även ärenden om ändrad uttagning till
annat förband av andra skäl än medicinska, dock ej utbildningsskäl, skall
avgöras av truppregistreringsmyndigheten.

Med hänvisning till det anförda finner jag att chefens för F 21 handläggning
inte överensstämmer med av värnpliktsverket utfärdade föreskrifter.
Beslutet, som inneburit ändrad uttagning, borde rätteligen ha fattats av
truppregistreringsmyndighet.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 23 september 1979.

Som framgår av värnpliktsverkets yttrande står handläggningen av ärendet
om förflyttning av W. till F 18 inte i överensstämmelse med tillämpliga
föreskrifter. Det är av olika skäl väsentligt att de bestämmelser som
reglerar uttagningen av värnpliktiga noggrant efterföljs. Då jag utgår från
att så framdeles kommer att vara fallet vid F 21 och då Hansson uppenbarligen
inte haft annat än W:s bästa för ögonen vidtar jag ingen ytterligare
åtgärd i saken.

En grundförutsättning för att bestraffningsrätt skall kunna utövas är att
vederbörande chef har befälsrätt över den misstänkte. Från denna regel
finns ett par undantag som dock inte är av intresse här (jfr 15 § RL).
Genom kommenderingen av W. till F 18 avhände sig chefen för F 21
befälsrätten över W. och därmed också bestraffningsrätten. Handlingarna i
målet borde därför ha översänts till chefen för F 18, som därefter skulle ha
haft att pröva ansvars- och påföljdsfrågan. Det förhållandet att förflyttningen
av W. till F 18 var felaktigt handlagd påverkar inte denna bedömning.
Det finns inte skäl anta att W. har lidit någon skada på grund av det
fel som har begåtts. Jag stannar därför vid den kritik som innefattas i det
anförda.

149

Bristfällig handläggning av disciplinmål

Vid en granskning av rättsvårdshandlingar som genomfördes i samband
med JO Uhlins inspektion av Gotlands kustartilleriregemente (KA 3) den
14 och 15 april samt 28 maj 1980 antecknades följande angående handläggning
av disciplinmål nr 21/79.

I en anmälan som kom in till chefen för KA 3 den 15 maj 1979 uppgavs
att vpl. L. hade varit frånvarande från tjänsten utan giltigt läkarintyg den
18 april 1979 kl. 7.00-3 maj 1979 kl. 7.00.

Enligt protokoll över militärförhör den 7 juni 1979 lämnade L. i huvudsak
följande berättelse. Han kände sig nere i nerverna och ringde därför till
vårdcentralen för att få tid hos doktor. L. fick tid den 20 april och besökte
då dr. Herlofson. Denne remitterade L. till militärläkare, då han fick reda
på att L. var värnpliktig. L. ringde till KA 3 vakt och meddelade detta. L.
fick också besked att inställa sig hos doktorn den 23 april. När han kom dit
fanns det ingen läkare, varför L. uppmanades att inställa sig på A 7 i
stället. Detta besked fick L. av fanjunkaren Olofsson. På eftermiddagen
den 24 april besökte L. dr Eriksson vid A 7. Denne frågade om L. ville ta
det lugnt ett tag eller om han ville ha uppskov till nästa år. L. föredrog att
ta det lugnt ett tag och läkaren sade då att L. skulle behandlas i granskningsnämnden
kommande vecka. L. uppfattade detta som om han var
sjukskriven i hemmet en vecka av KA 3:s läkare (dr Ljungman). - L.
medgav att adjutanten vid minutläggningsdivisionen ett par gånger frågat
efter intyg. L. hade lovat att skicka detta trots att han aldrig hade haft
något. - L. inställde sig vid förbandet den 3 maj och uppsökte då läkaren
som sjukskrev L. till den 10 maj. Av läkaren vid A 7 hade L. fått uppgift
om att KA 3 hade egen läkare från den 3 maj.

Under militärförhöret inhämtades även uppgifter från vårdcentralen och
från fanjunkaren Olofsson. Den sistnämnde uppgav bl. a. att L. kom till
sjukhuset den 24 april, dvs. en dag för sent, och att han skulle inställa sig
vid A 7 för läkarundersökning den 25 april 1979. Olofsson uppgav också att
han hade uppmanat L. att inställa sig på sin arbetsplats resten av dagen
eftersom han inte var sjukskriven.

Genom beslut den 28 juni 1979 av chefen för KA 3, översten Arne
Lundell, med kontrasignation av auditören Åke Ljungholm ålades L. 20
dagars disciplinbot och 15 dagars fritidsstraff för rymning bestående i att
L. ”uteblivit från förbandet under tiden 790418 klockan 0700-790503
klockan 0700 utan att kunna avge läkarintyg till styrkande av att han för sin
utevaro ägt laga förfall.” Fritidsstraffet avtjänades under tiden 23 juli - 6
augusti 1979.

Efter remiss kom Lundell och Ljungholm in med yttranden. Ljungholm
anförde.

På grund av den alltmer stigande frekvensen av bortovaro i hemmen
efter ledighet under förebärande av sjukdom till hinder för återfärd till
förbandet, har detta problem blivit föremål för särskilt intresse vid förbandet.

De värnpliktiga har såväl muntligen som i skrift fått en lättfattlig och
ingående beskrivning för hur vederbörande skall handla i händelse av

150

insjuknande i hemmet. Detta har ägnats mycket stor uppmärksamhet och
de värnpliktiga har fått skriftligen erkänna emottagandet av den handling
som benämnes: Regler för hur man skall göra om man blir sjuk under
permission. Utdelandet av dessa regler har följts av en kontroll huruvida
de värnpliktiga rätt uppfattat skriftens innehåll.

Det är följaktligen uteslutet att den värnpliktige — i detta fall L. — varit
obekant med förutsättningar och villkor för kvarblivande i hemmet på
grund av sjukdom. L. har enligt min uppfattning försökt få och även
erhållit extra ledighet utan att ha giltiga skäl för sin utevaro. Den påstådda
sjukdomen har icke utgjort hinder för hans inställelse. L. har uppgivit sig
inneha läkarintyg till styrkande av påstått laga förfall, vilken uppgift senare
befunnits sanningslös enligt hans eget medgivande. L:s påstående om att
han vid besök hos doktor Eriksson den 24 april "uppfattade” att han blivit
sjukskriven i hemmet för en viss tid förtjänar icke avseende, eftersom L.
var väl medveten om att bortovaron måste styrkas av läkarintyg med visst
innehåll.

Härutöver skall anmärkas att L. icke genast anmält sjukdomsfallet, att
han icke inställt sig hos läkaren vid KA 3 den 23 april utan först påföljande
dag då han var medveten om att förbandsläkaren icke var tillstädes samt
att han vid varje tillfälle då han påmints om läkarintyget påstått att han
innehade ett sådant.

Jag är ense med Chefen att brottsligheten bör bedömas såsom rymning.
L. har uppenbarligen icke haft laga förfall för sin utevaro.

Gärningsbeskrivningen är vid närmare eftertanke icke väl utformad. Det
vid ett flertal tillfällen uttalade sanningslösa påståendet om att L. innehaft
läkarintyg, som innebar rätt för honom att kvarbliva i hemmet, bör emellertid
ingå i gärningsbeskrivningen och utgör den huvudsakliga omständighet
varpå brottsrubriceringen och utdömd påföljd grundas. Detta framgår
dock icke klart av det av mig avfattade beslutet som sedan godkänts av
Chefen.

Lundell förklarade sig instämma med vad Ljungholm hade anfört. Han
tilläde att handläggningstiden hade, enligt vad som nu hade kunnat utredas,
blivit försenad på grund av L:s bortovaro för bland annat sjukdom och
övningsuppehåll.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 24 september 1980.

I 22 § första stycket militära rättegångslagen (RL) anges att mål om
anmält brott skall hänskjutas till åklagaren bl. a. om det kan förutses att
nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den
bestraffningsberättigades försorg. I 27 § RL föreskrivs vidare att målet
skall hänskjutas till åklagaren också sedan utredning påbörjats om skäl
som sägs i 22 § första stycket RL finnes föreligga.

En förutsättning för att nöjaktig utredning skall kunna anses föreligga är
i huvudsak att den misstänkte har erkänt brottet eller i vart fall vidgått att
alla relevanta omständigheter föreligger. Detta har tidigare utvecklats närmare
av MO och JO (se bl. a. MO 1950 s. 18 och 1965 s. 118; JO 1977/78 s.
151).'' En redovisning av dessa frågor finns också intagen i handboken i
militär rättsvård (RättsH) s. 77 f.

'' Se också JO 1980/81 s. 178

151

I anmälan som gavs in till chefen för KA 3 synes huvudvikten vara lagd
på avsaknaden av giltigt läkarintyg och inte på utevaron som sådan. Det
verkar också som om förhörsledaren främst hade inriktat sig på frågan om
läkarintyg. Sålunda är L:s uppgifter till protokollet nästan helt och hållet
en berättelse om hans försök att komma till läkare och om de besked som
hade lämnats honom vid olika tillfällen. Däremot saknas det för rymningsansvar
grundläggande medgivandet att han utan tillstånd eller laga förfall
hade uteblivit från tjänsten under den tid som hade angivits i anmälan och
sedermera i beslutet om disciplinstraff. Detta kan ha den naturliga förklaringen
att anmälaren och förhörsledaren - måhända med den bakgrunden
att de visste om att L. så småningom blev sjukskriven - var av den
uppfattningen att L. hade haft laga förfall för sin utevaro.

För en rättvisande bedömning av L:s frånvaro hade det enligt min
mening varit av värde att uppgifter om L:s hälsotillstånd hade inhämtats
från de läkare som han hade besökt. Även om man anser att det föreligger
ett undanhållandebrott på grund av att den värnpliktige med kännedom om
gällande regler underlåter att ens försöka skaffa ett läkarintyg, måste det
nämligen enligt min mening vid straffmätningen tas stor hänsyn till om han
faktiskt var så sjuk att han inte borde delta i tjänsten. Det ålagda straffet,
som är ett av de strängaste en bestraffningsberättigad chef kan ålägga en
underlydande, och rubriceringen ger närmast vid handen att Lundell och
Ljungholm helt lämnat L:s uppgifter därhän och ansett att hans frånvaro
hade varit förfallolös. Omständigheterna i fallet tyder enligt min mening
snarare på motsatsen, nämligen att L. i och för sig kunde tänkas ha haft
laga förfall men att han av något skäl hade underlåtit att begära läkarintyg.
I sådant fall rör det sig närmast - oavsett hur man betecknar denna
försummelse — om en ordningsförseelse som rimligen inte bör medföra
åläggande av ett så hårt straff, som här blev fallet.

Ljungholm har i sitt yttrande anmärkt att L. icke genast hade anmält
sjukdomsfallet, att han inte hade inställt sig hos läkaren vid KA 3 den 23
april utan först påföljande dag då han var medveten om att förbandsläkaren
inte var tillstädes samt att han vid varje tillfälle, när han hade påmints om
läkarintyget, hade påstått att han innehade ett sådant. Varifrån Ljungholm
har fått dessa uppgifter framgår inte av yttrandet. I vilket fall som helst
finns de inte redovisade i protokollet över militärförhöret. Det enda som
finns antecknat i det avseendet är Olofssons uppgift om att L. kom en dag
för sent till läkarmottagningen vid KA 3. Denna uppgift liksom vad Olofsson
i övrigt har berättat synes inte L. ha fått del av. Det är som regel inte
tillåtet att som grund för åläggande av straff i disciplinmål använda sig av
andra fakta än dem som den misstänkte har vitsordat. Vittnesuppgifter kan
således inte utnyttjas direkt. Däremot möter det naturligtvis inget hinder
att den misstänkte konfronteras med sådana uppgifter. Om han vitsordar
dem får de användas men om han förnekar dem måste man antingen
hänskjuta målet eller bortse från uppgiften.

152

Jag vill framhålla att jag inte har någonting att erinra mot att förbandscheferna
vidtar de åtgärder som är behövliga för att förhindra förfallolös
utevaro från tjänsten. Däremot är det oacceptabelt att man i detta syfte
åsidosätter de rättssäkerhetsgarantier som finns inbyggda i disciplinmålsförfarandet.
Sammanfattningsvis vill jag beträffande målet mot L. hävda
att den utredning som förelåg inte var tillräcklig för det slut som Lundell
och Ljungholm kom till och att L. uppenbarligen inte blev hörd över och
än mindre vitsordade alla de omständigheter som lades honom till last.
Med den inställning till L:s förfaranden som Lundell och Ljungholm har
redovisat var tydligen den enda riktiga lösningen att hänskjuta målet till
åklagaren.

Även om de brister som jag anser har förevarit kan betecknas som
allvarliga är inte omständigheterna sådana att jag finner skäl att vidta
ytterligare åtgärd i saken. Jag stannar därför vid den kritik som innefattas i
det anförda.

Ljungholm har medgivit att gärningsbeskrivningen inte är helt tillfredsställande
och Lundell har lämnat en godtagbar förklaring till att det dröjde
lång tid innan verkställigheten av frihetsstraffet påbörjades. Jag lämnar
därför dessa förhållanden utan vidare yttrande.

Arkivering av kontrollkort i disciplinmål

Vid den granskning av rättsvårdshandlingarna som företogs i samband
med JO Uhlins inspektion av Skaraborgs regemente (P 4) den 26-27 april
och 22 maj 1979 antecknades följande angående kontrollkorten i disciplinmål.

Vid granskningen av kontrollkorten i avgjorda mål uppmärksammades
att dessa var insorterade i personnummerordning och inte i löpande följd
efter kontrollnummer. Detta förhållande gav i samband med granskningen
anledning till följande anteckning.

Kontrollkorten i disciplinmål är allmänna och offentliga handlingar. Om
dessa, sedan målen har avgjorts, insorteras efter personnumren hos dem
som har misstänkts för brott och, eventuellt, ålagts straff, synes de kunna
begagnas av vem som helst som ett register över begångna militära brott.
Detta synes inte stå i överensstämmelse med det sekretesskydd som omgärdar
det egentliga militära straffregistret, vilket det finns bestämmelser
om i bl. a. militära rättsvårdskungörelsen. Kontrollkorten placeras visserligen
i en särskild pärm för varje år och ger således, till skillnad från det
militära straffregistret, inte någon tidsmässigt obegränsad möjlighet till
upplysning om krigsmäns förhållanden. Det synes emellertid vara alltför
enkelt att ta reda på om en värnpliktig, om vilken man vet när han
fullgjorde sin grundutbildning, därunder blev föremål för disciplinär bestraffning.

153

Efter remiss inkom yttrande från chefen för armén, vari anfördes i
huvudsak följande.

1 avsaknad av entydiga regler för dels kontrollkorts förvaring under
ärendens handläggning dels kontrollkorts arkivering efter ärendes avslutande
har olika system kommit till användning inom armén. Dessa system
har utformats enbart av arbetstekniska och praktiska skäl.

Kontrollkort har sålunda vid vissa förband numrerats i löpande följd för
kalenderår, men förvarats i personnummerordning allt efter det att ärende
avslutats.

Vid några förband har kontrollkort förvarats i kontrollkortsnummerordning
och kompletterats med särskilt register i bokstavsordning med åtföljande
anteckning om kontrollnummer. Dylikt register har karaktär av
intern arbetshandling.

Vid flertalet förband inom armén förvaras dock kontrollkort under löpande
år i kontrollkortsnummerordning samt sorteras följande år för arkivering
i personnummerordning. Detta förfarande torde bl. a. ha sin följd i
försvarets civilförvaltnings kungörelse (FFS 1977:8) med föreskrifter om
anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m. (AFSE), 1977 års
upplaga, bilaga 3 p. 3.

P 4/Fo 35 kommer tills vidare att övergå till detta system till dess annat
bestäms.

Det har enligt underhand lämnade muntliga rapporter ännu inte förekommit
att uppgifter från kontrollkort utlämnats eller efterfrågats av icke
behörig myndighet enligt 61 och 62 §§ militära rättsvårdskungörelsen
(RK).

Chefen för armén hemställde avslutningsvis om JO:s mening i frågan om
11 § sekretesslagen är tillämplig på kontrollkort ordnade i personnummerordning,
eftersom detta förfarande skulle vara fördelaktigt ur arbetssynpunkt.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 28 augusti 1980.

Enligt 15 § RK skall kontrollkort upprättas så snart bestraffningsberättigad
befattningshavare har mottagit anmälan om brott som är av den arten
att ansvarsfrågan skall handläggas som militärt mål. Detta gäller oavsett
om målet handläggs som disciplinmål eller hänskjuts till civil myndighet.
Kontrollkort skall också upprättas när det kommer in underrättelse om att
civil myndighet på annan grund än hänskjutande har inlett förundersökning
angående militärt brott. I 16 § första stycket RK föreskrivs att kontrollkorten
skall numreras i löpande följd för kalenderår. På kontrollkorten skall
antecknas bl.a. den misstänktes identitet, tvångsmedel, beslut i övrigt i
målet, delgivning och verkställighet.

Föreskrifter om militärt straffregister finns i 56-62 §§ RK. Närmare
bestämmelser har utgivits av försvarsdepartementet (se TKG 930:720305;
ändr. TKG 930:740168). 1 militärt straffregister skall antecknas bl. a. straff
som ålagts i disciplinmål, straff eller annan påföljd som domstol har ådömt
en krigsman för militärt brott och godkänt strafföreläggande för sådant
brott (57 § RK).

154

I 61 och 62 §§ RK ges regler om behörighet att få tillgång till utdrag ur
militärt straffregsiter. Därav framgår bl. a. att, om det föreligger grundad
anledning anta att någon har gjort sig skyldig till brott av sådant slag att
ansvarsfrågan skall handläggas som militärt mål, fullständigt utdrag av
straffregistret meddelas militär chef som har bestraffningsrätt över den
misstänkte. I övrigt skall fullständigt utdrag meddelas befattningshavare
vid försvarsmakten som har att meddela beslut om eller förslag till bl. a.
anställning, befordran, förordnande eller krigsplacering. Om utdrag behövs
för något annat ärende än de som har räknats upp och som ankommer
på befattningshavare vid försvarsmakten kan endast regeringen förordna
om att sådant utdrag skall meddelas.

Av 11 § sekretesslagen (1937:249) framgår bl. a. att uppgifter och anteckningar,
som tillhör särskilt register som förs hos myndighet angående
straff och tillrättavisningar som har ådömts eller tilldelats underlydande
personal, inte får utlämnas, om det inte är uppenbart att utlämnandet inte
kommer att missbrukas till men för enskild. Regleringen av handlingssekretessen
i detta hänseende i den nya sekretesslagen (1980:100), som träder
i kraft den 1 januari 1981, har i huvudsak samma innebörd som i nuvarande
lag.

Syftet med det militära straffregistret återspeglas i föreskrifterna i 61 och
62 §§ RK, där det anges för vilka ändamål utdrag ur registret skall lämnas.
Samlade uppgifter om straff och andra påföljder skall som regel inte vara
åtkomliga vare sig för enskilda eller för myndigheter i andra sammanhang
än som anges i dessa bestämmelser och i 11 § sekretesslagen (1937:249).
Detta gäller också inom de myndigheter där militärt straffregister förs.
Endast i de fall där gällande författningsregler medger det får således
uppgifter av detta slag inhämtas. Något legitimt behov av att ha kontrollkort
eller andra handlingar i avslutade mål sorterade i personnummerordning
finns därför inte. Jag har också svårt att förstå vilka fördelar från
arbetssynpunkt det tillämpade systemet kan ha. Rättsvårdsofficeren, som i
de flesta fall också torde vara straffregisterförare, synes i de fall då uppgift
från militära straffregistret författningsenligt skall eller får inhämtas vara
mest betjänt av att gå direkt till registret. I andra fall får uppgifter från
avslutade mål i princip inte tas fram. Slutsatsen måste bli att alla handlingar
beträffande militära brottmål alltid skall förvaras i kontrollnummerordning,
oavsett om målet pågår eller är avslutat. Analogin från AFSE är inte
hållbar, eftersom dessa föreskrifter berör en helt annan måltyp. där hänsynen
till den personliga integriteten inte väger lika tungt.

Chefen för armén har avslutningsvis ställt frågan om kontrollkort ordnade
i personnummerordning omfattas av föreskriften i 11 § sekretesslagen
(1937: 249). Kontrollkorten i militära brottmål är offentliga handlingar
och förblir så, oavsett i vilken ordning de sorteras. Som antecknats i
inspektionsprotokollet kan därför kontrollkort som förvaras i personnummerordning
fungera som ett register som är tillgängligt för alla. Det är

155

tillfredsställande att det hittills inte har förekommit några praktiska tilllämpningsproblem
i detta hänseende. Det måste emellertid krävas att den i
lagstiftningen gjorda avvägningen mellan offentlighet och sekretess iakttas,
så att det inte ens föreligger en risk för att hemliga uppgifter kommer
till obehörigas kännedom. Därmed är också sagt att systemet med särskilda
register, vilka chefen för armén har karakteriserat som "interna arbetshandlingar”,
inte bör förekomma beträffande mål som är avslutade dvs.
mål där alla åtgärder som ankommer på den bestraffningsberättigade chefen
eller rättsvårdsofficeren har vidtagits.

Handläggning av mål rörande trafikskador

Vid den granskning av rättsvårdshandlingar som genomfördes i samband
med JO Uhlins inspektion av Norrbottens flygflottilj (F 21) den 21, 29 och
30 januari antecknades följande angående handläggningen av bl. a. disciplinmål
nr 39/79 och ersättningsmål nr 77/79.

Vpl. H. disponerade den 9 juli 1979 en av flottiljens bilar för att lämna
tillbaka tomma matkantiner och en halvtimma senare hämta dem igen.
Under väntetiden körde H. en "extra runda” varvid han körde av vägen
och mot ett träd. Reparationskostnaden beräknades till omkring 7000 kr,
varav F 21 hade att svara för självrisken på vagnskadegarantin, 950 kr +
moms. H. uppgav själv att orsaken till olyckan hade varit att han hade kört
för fort på det väglag som rådde.

H. ålades den 9 augusti 1979 disciplinbot för tio dagar för tjänstefel,
bestående i att H. av oförstånd använt sig av bilen för privat körning.
Frågan om ersättningsskyldighet hänsköts till försvarets materielverk. Av
handlingarna i målet framgår att H. sedermera betalade in 1 146 kr till
försvarets civilförvaltning.

MO och JO har vid olika tillfällen haft anledning att göra uttalanden
angående handläggningen vid militära förband av mål som rör trafikskador
(jfr RättsH s. 76). Som allmän regel har därvid bl. a. angivits att hänskjutande
till åklagare kan underlåtas endast om det av omständigheterna
otvetydigt framgår att ansvar inte kan komma i fråga. Härmed avses
ansvar för vårdslöshet i trafik, för vilket brott straff inte kan åläggas i
disciplinmål. - Bland ersättningsmålen vid F 21 under 1979 fanns ett
tämligen stort antal trafikskador (omkring en tredjedel av målen). Inte i
något fall, där en krigsman hade varit förare, syntes hänskjutande ha skett.
Det här upptagna fallet är särpräglat i så måtto att man hos den centrala
förvaltningsmyndigheten tydligen hade funnit omständigheterna vara sådana
att skadeståndsskyldighet kunde ifrågasättas, trots att man vid flottiljen
inte hade funnit H:s beteende böra föranleda annat än ett mindre
disciplinstraff för tjänstefel.

Efter remiss kom yttrande in från flottiljchefen, översten I gr. Hans B.
Hansson, och auditören, chefsrådmannen Carleric Ejerdal.

156

Hansson anförde i huvudsak följande.

Förfrågan rörande handläggningen av målet gjordes av rättsvårdsbefälet
hos auditören. Han uppfattade att målet skulle handläggas som disciplinmål.
Vid förhör fattade dåvarande tjf flottiljchefen, översten Bror Larsson,
beslut om att tillställa FMV protokoll i ersättningsmål vilket insändes 79-07-10.

Lokala kompletterande bestämmelser som erfordras för att om möjligt
undvika att fel av påtalad art begås kommer att utfärdas. Jag vill endast
påpeka följande:

- vid varje trafikolycka av typen kollision eller dikeskörning har fordonet
framförts för fort m. h. t. trafik och väglag. I synnerhet i milo ÖN med
dess klimatförhållanden är det, även om stor försiktighet iakttas, oundvikligt
att dikeskörningar etc. inträffar under större del av året än i södra
Sverige.

- de rent geografiska möjligheterna att inom rimlig tid få kontakt med
polismyndighet för utredning är ibland obefintliga.

- vid singelolyckor måste ställning till straffansvar oftast tas endast med
hänsyn till förarens egen utsago.

- det synes billigare för staten att vid bagatellmål ej genomföra anbefallda
rutiner utan reparera skadan hos myndigheten.

Ejerdal yttrade.

Disciplinmålsprotokoll knr 39/79 kom mig tillhanda den 7 augusti och
samma dag uppsattes beslutet (disciplinbot för 10 dagar för tjänstefel
genom obehörigt utnyttjande av Kronans fordon) samt återsändes till F 21.
Beslutet meddelades den 9 augusti.

Protokoll i ersättningsmål knr 77/79 kom mig till del den 11 juli och
samma dag kontrasignerade jag beslutet den lOjuli innefattande att ärendet
överlämnades till FMV samt återsände protokollet till F 21.

Att de båda ärendena är ”särpräglade” framgår av redovisningen här
ovan. Ersättningsmålets hänskjutande till FMV innebar från min synpunkt
sett inte att ersättnings- och/eller skuldfrågan var avgjord utan att frågan
överlämnades till central förvaltningsmyndighet för vidare juridisk bedömning
av Kronans talan om ersättningsanspråk i samråd med C F 21. Denna
min uppfattning om ett samrådsförfarande mellan FMV och F 21 i frågan
kunde också få stöd av den omständigheten att beslutet om hänskjutande
till FMV redan var utskrivet och undertecknat då jag fick del av protokollet
i ersättningsmålet och ett samrådsförfarande måhända redan var inlett.

Nästan en månad senare, den 7.8, behandlade jag ”trafikmålet” (Knr 39/
79) men militärförhörsprotokollet innehöll i huvudsak endast utredning om
obehörigt utnyttjande av Kronans fordon. Något hänskjutande till åklagaren
i fråga om ansvar för vårdslöshet i trafik kunde rimligen inte ske med
förhörsprotokollet såsom underlag. Av förhörsprotokollets innehåll fick
jag otvetydigt den uppfattningen att ”trafikbrottsdelen” var avslutad i
samförstånd med FMV och C F 21.

Handläggningen av mål rörande trafikskador på militära motorfordon
har fått en allsidig belysning i JO:s ämbetsberättelse 1973 sid. 126.

Normalt brukar bestraffningsberättigad chef direkt hänskjuta mål om
ansvar för vårdslöshet i trafik till åklagare. I tveksamma fall inhämtar han
auditörens mening. I sådan situation gör jag såsom auditör en diskretionär
prövning av om oaktsamheten i trafiken är att bedöma såsom ringa eller ej;

157

i tveksamma fall förordar jag hänskjutande till åklagare för åtalsprövning.

Avslutningsvis vill jag emellertid uttala att vårdslösheten i trafiken i det
ovan refererade fallet skulle av mig ha bedömts såsom ”ej ringa” och
tveklöst ha hänskjutit ansvarsfrågan till åklagare därest frågan kommit
under min bedömning eller jag förstått att det varit meningen.

JO Uhlin anförde följande i ett beslut den 23 september 1980.

I JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 126 ff finns intagen en redogörelse för
vilka åtgärder som skall vidtas med anledning av trafikskador på militära
motorfordon. Där anges bl. a. följande. När skada av ifrågavarande slag
har inträffat skall den bestraffningsberättigade. såvida inte händelsen redan
är föremål för polisutredning, avgöra om det finns anledning att misstänka
den militära föraren för brott. Om så är fallet skall i regel ersättningsoch
straffrågorna avgöras i brottmål (60 § militära rättegångslagen). Om
brottet är av beskaffenhet att straff därför ej kan åläggas i disciplinmål,
såsom är fallet med vårdslöshet i trafik, eller då skadan på grund av brottet
överstiger 500 kr (se 9, 10 och 58 §§ militära rättegångslagen) skall målet
genast hänskjutas till åklagare jämlikt 22 § militära rättegångslagen. Endast
om det av omständigheterna otvetydigt framgår att ansvarspåföljd ej
kan uppkomma i samband med händelsen får hänskjutande underlåtas (se
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1967 s. 108 ff, särskilt 119-120).
Om skadan ej överstiger 500 kr och brottet är sådant att det kan bestraffas i
disciplinmål avgörs ersättnings- och ansvarsfrågorna i disciplinmålet.

Ett rationellt motiv för den stränghet som råder i fråga om skyldigheten
att hänskjuta mål om militära trafikolyckor till åklagare är självfallet bl. a.
att bestraffningsberättigade chefer ofast inte är erfarna i att bedöma det
straffrättsliga ansvaret för sådana olyckor och dessa bedömningar därför
mestadels bör göras av dem som i detta sammanhang är mest kvalificerade
till det, nämligen åklagarna.

Emellertid kan det ibland innebära en onödig omgång att hänskjuta mål
av sådan natur att de inte leder till åtal. Det kan därför vara praktiskt att
någon form av samråd sker mellan den bestraffningsberättigade chefen och
åklagaren angående praxis i fråga om åtal för t. ex. vårdslöshet i trafik. 1
sådana fall som typiskt sett inte leder till åtal skulle man därefter kunna
underlåta hänskjutande. Det kan också vara värdefullt att den militära
myndigheten, innan beslut i hänskjutandefrågan fattas, tar kontakt med
åklagaren i särskilda fall, där tveksamhet råder om det kan anses föreligga
sådan brottsmisstanke som bör föranleda åtalsprövning.

Beträffande det särskilda fall som togs upp i inspektionsprotokollet vill
jag hävda att det var ett sådant mål där man hade starka skäl för misstanke
att den värnpliktige hade gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik. Målet
borde därför ha hänskjutits till åklagaren för prövning av både ansvars- och
ersättningsfrågan. Felet är dock inte av sådan natur att det finns anledning
för mig att vidta ytterligare åtgärd i saken.

158

III. Vårdområdet

Socialvård

Otillräcklig utredning, underlåten kommunicering, felaktigt beslut
och andra bristfälligheter vid handläggningen av ett barnavårdsärende A.

uppgav i klagomål till JO bl. a. följande.

Den 4 december 1977 kom X. som är född den 19 augusti 1963, hem till
makarna A. och begärde att få stanna över natten. X. uppgav att hon
misshandlats av sin mor. På makarnas inrådan tog X. kontakt med en
socialassistent vid socialjouren, som gav makarna det beskedet att X. fick
stanna hos dem över natten. X. skulle påföljande dag ta kontakt med
socialassistenten, visa de skador hon hade åsamkats och ev. anvisas ett
fosterhem. Sedan fick makarna en förfrågan om X. fick stanna hos familjen
instundande helg. Vistelsen hos makarna förlängdes härefter. I februari
1978 fick makarna tillstånd att ta emot X. som fosterbarn. X. stannade
sedan hos dem till sin 16-årsdag. A. anser att den utredning som företagits i
ärendet vid förvaltningen har varit bristfällig såtillvida att man inte tillfrågat
grannar till flickans mor om sådant som kunde styrka hennes uppgifter
om misshandeln.

Med anledning av klagomålen inlånades akten i ärendet. Av den framgår
bl. a. följande.

Den 4 december 1977 fick socialförvaltningen kännedom om att X., som
då var 14 år gammal, enligt egen uppgift hade blivit slagen av modern och
att X. lämnat hemmet och begett sig till familjen A. X. kvarstannade
därefter hos familjen A. och vägrade att återvända hem. Modern förklarade
bl. a. den 20 december 1977 att hon ville att X. skulle flytta hem igen
men att hon inte ville tvinga henne. Den 31 januari 1978 beslöt Södertälje
kommuns norra sociala distriktsnämnd att meddela makarna A. tillstånd
att ta emot X. som fosterbarn. Modern förklarade den 3 februari 1978 att
hon inte godkände att flickan vistades hos makarna A.

Såvitt framgår av handlingarna har X. enligt beslut den 7 februari 1978
placerats i fosterhem hos makarna A. med stöd av 26 § BvL. Modern
uppgav samma dag att hon inte accepterade att X. stannade hos makarna
A. och att hon inte heller ville medge att X. omhändertogs för samhällsvård
enligt 31 § BvL.

Härefter förekommer anteckningar om olika kontakter med bl.a. makarna
A. För tiden maj 1978 - maj 1979 saknas anteckningar. Den 4
september 1979 beslöts att ”vården enligt 26 § 1 mom familjeplacering"

159

skulle upphöra den dag X. fyller 16 år (19/8 1979). X. har därefter med
moderns medgivande vistats hos Y.

JO beslöt inhämta yttrande från Södertälje kommuns norra sociala distriktsnämnd.
Yttrandet skulle innefatta uppgift om

1. utredning enligt 14 § BvL skett och om vårdnadshavaren i så fall
delgetts utredningen.

2. när beslut om familjevårdsplacering fattats och vem som fattat beslutet,

3. den rättsliga grunden för beslutet,

4. modern delgetts beslutet.

Distriktsnämnden åberopade som eget yttrande ett tjänsteutlåtande av
tf. inspektören Jerker Warnander. Utlåtandet har följande lydelse.

Ärendet aktualiserades på Socialförvaltningen 771204. X. kontaktade då
en granne och uppgav att hon blivit slagen av modern och att hon ej kunde
bo hemma längre.

Norra Sociala Distriktsnämnden beslutade 780131 att meddela makarna
A. tillstånd att ta emot X. som fosterbarn.

Under ärendets fortsatta handläggning konstaterades att någon samförståndslösning
mellan X. och hennes moder ej kunde nås.

Handläggande personal på Socialförvaltningen bedömde då att en fortsatt
handläggning av ärendet borde ske i samförstånd med X. med tanke på
hennes framtida utveckling.

Beträffande punkterna 1, 3 och 4 i JO:s remiss framkom att någon
formalisering av ärendet ej skett under handläggningstiden.

Beträffande punkt 2 har beslut i ärendet skett under hand i samråd
mellan tjänstgörande berörd personal på avdelningen.

Slutligen framgår av handlingarna att X:s utveckling synes ha varit
positiv och att hon i samråd med modern 790904 flyttade till en familj i
Nykvarn.

Distriktstnämnden förklarade sig godkänna handläggningen av ärendet.

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 23 oktober 1980.

Handläggningen av ärendet aktualiserar ett antal bestämmelser i barnavårdslagen
och förvaltningslagen. Jag skall inledningsvis nämna några av
dem.

Enligt 14 § barnavårdslagen skall erforderlig utredning inledas utan
dröjsmål, när nämnden får kännedom om fall, där åtgärd från nämndens
sida kan antas vara påkallad. Utredningen skall syfta till att allsidigt
klarlägga de omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning.

Sedan utredningen avslutats skall beslut i ärendet meddelas utan dröjsmål.
Beslut i ärende vid nämnden kan fattas av nämnden själv eller, efter
delegation enligt bestämmelserna i 7§ barnavårdslagen, av bl. a. tjänstemän
hos kommunen. Nämndens beslut i ärende enligt barnavårdslagen
skall enligt 17 § förvaltningslagen ange de skäl som har bestämt utgången.

Enligt 15 § förvaltningslagen får ärende inte avgöras utan att part under -

160

rättats om det som har tillförts ärendet genom annan än honom själv och
tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Parten har enligt 19 § barnavårdslagen
rätt att bli hörd inför nämnden.

Enligt 25 § barnavårdslagen åligger det nämnden att vidta åtgärder enligt
26 - 29 §§ om sådana förutsättningar som anges i 25 § a) eller b) föreligger.
Å andra sidan gäller att förebyggande åtgärder enligt 26 § får företas bara
om sådana förhållanden som anges i 25 § föreligger.

Som en förebyggande insats enligt 26 § anvisas i första punkten hjälpåtgärder
innefattande råd och stöd. Fosterhemsplacering kan ske med stöd
av denna punkt under den förutsättningen att vårdnadshavaren lämnar sitt
samtycke till åtgärden. Mot vårdnadshavarens vilja kan barnet placeras i
enskilt hem endast efter beslut av nämnden med stöd av 25 och 29 S§
barnavårdslagen. Ett sådant beslut skall enligt 24§ delges vårdnadshavaren.
Samtycker han inte till verkställighet av beslutet, skall beslutet
underställas länsrättens prövning.

Beträffande handläggningen av ärendet angående X. framgår av barnavårdsakten
att socialförvaltningen i början av december månad 1977 fick
kännedom om att X. eventuellt hade utsatts för misshandel i hemmet.
Omständigheterna var sådana att en åtgärd från nämndens sida kunde
antas vara påkallad. Det har därför ålegat socialförvaltningen att utan
dröjsmål inleda utredning enligt 14 § barnavårdslagen.

Av barnavårdsakten framgår att handläggaren vid förvaltningen har hört
X. och hennes mor och andra som kunde lämna upplysningar i ärendet.
Någon avslutad utredning föreligger emellertid inte och någon redovisning
av de omständigheter som har bort föranleda åtgärder från nämndens sida
har inte lämnats. Vårdnadshavaren har inte heller beretts tillfälle att yttra
sig över vad som har kommit fram i ärendet.

X. har placerats i fosterhem med stöd av 26 § I. barnavårdslagen. Något
beslut om detta finns inte i akten. Det framgår således inte när beslutet
fattades, vem som fattade beslutet och om denne har varit behörig att fatta
ett sådant beslut. Vårdnadshavaren har såvitt kommit fram inte fått del av
beslutet.

Placeringen av den då 14-åriga X. har skett mot vårdnadshavarens vilja.
Sådan placering får som framgår av det föregående göras endast med stöd
av 25 och 29 §§ barnavårdslagen. Beslut av nämnden är nödvändigt. Något
lagligt stöd för åtgärden har alltså inte funnits.

Nämnden har beskrivit handläggningen på det sättet att "någon formalisering
av ärendet ej skett” och att beslut i ärendet "skett under hand i
samråd mellan tjänstgörande berörd personal på avdelningen”.

Handläggningen av ärendet ger enligt min mening anledning till allvarliga
betänkligheter. Centrala bestämmelser i barnavårdslagen och förvaltningslagen
har satts åt sidan. Det remissyttrande som föreligger ger närmast
intryck av att tjänstemännen i sin avsikt att bistå X. ansett sig befriade från
de krav som gällande lagar ställer.

161

Det är mot den bakgrunden häpnadsväckande att distriktsnämnden i sitt
yttrande till mig har förklarat sig godkänna handläggningen av ärendet.

Nämnden tycks helt bortse från de krav på rättssäkerhet som har varit
styrande vid bestämmelsernas tillkomst. Jag vill understryka att de åsidosatta
reglerna ingalunda rör betydelselösa formaliteter utan väsentliga
frågor av saklig innebörd.

JO brukar som regel inte till prövning ta upp ärenden som ligger längre
tillbaka i tiden än två år. Detta hänger samman med att ansvar för vårdslös
myndighetsutövning preskriberas efter två år. Bristerna vid handläggningen
av detta ärende har emellertid varit så anmärkningsvärda att jag har
ansett mig böra genom en remiss fästa distriktsnämndens uppmärksamhet
på vad som har förevarit. Jag utgår från att vad som har förekommit i
ärendet vid förvaltningen har varit en engångsföreteelse och att man från
nämndens och förvaltningens sida i fortsättningen noggrant iakttar de
föreskrifter som gäller för handläggning av och beslut i ärenden enligt
barnavårdslagen.

Bristfällig utredning i ärende om omplacering av fosterbarn m. m.

I anmälan till JO uppgav Lars Dalenius bl. a. följande. Tvillingarna T.
och E., som är födda år 1972, bor sedan sitt första levnadsår hos fosterföräldrarna
R. I mars 1980 meddelade tredje sociala distriktsnämnden i Uppsala,
som placerat barnen i fosterhemmet, till fosterföräldrarna att nämnden
beslutat att barnen skulle flyttas till ett nytt fosterhem. Omplaceringen
hade beslutats utan att nämnden låtit utföra den utredning som den beslutade
åtgärden påfordrat. Enligt uppgifter som Dalenius fått bottnade omplaceringen
sannolikt i ekonomiska kontroverser beträffande vissa kostnader
för barnen.

Med anledning av uppgifterna i anmälan inlånades handlingarna i ärendet
till JO-expeditionen. Av den inlånade barnavårdsakten framgår bl. a.
följande.

Tvillingarna T. och E., som är födda i juli 1972, omhändertogs i december
samma år för samhällsvård enligt 25 a) och 29 §§ barnavårdslagen
genom beslut av tredje sociala distriktsnämnden i Uppsala kommun. Barnen
placerades i fosterhem hos makarna R. Familjen bodde de första åren i
Umeå. År 1975 flyttade familjen till Stensele i Storumans kommun där den
alltsedan dess bott.

Sedan uppgifter från skilda håll kommit in till nämnden i Uppsala om att
fosterföräldrarna skulle ha brustit i omvårdnaden av fosterbarnen, beslutade
nämnden i februari 1980 att barnen skulle omplaceras till ett fosterhem i
11 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 1

162

Värmland vid månadsskiftet mars-april 1980. Tidpunkten för omplacering
ändrades senare till någon dag efter skolterminens slut.

Till grund för nämndens beslut låg följande.

Sommaren 1975 placerades barnen för första gången i sommarhem.
Vistelsen varade cirka två månader och enligt uppgifter från sommarhemmet
hörde fosterföräldrarna av sig påtagligt sällan. Barnen vistades sedan i
andra sommarhem 1976, 1977 och 1978. Fosterföräldrarnas egna barn, som
är födda 1965 och 1968, har inte varit placerade i sommarhem.

I januari 1978 informerades Storumans kommun av personal vid barnens
förskola i Stensele om att man noterat brister i fråga om barnens kläder.
Fosterföräldrarna skickade vidare endast en frukt till mellanmålet. Denna
frukt var ofta av dålig kvalitet. Trots påtalande av dessa missförhållanden
kom ingen förändring till stånd.

Under hösten 1978 rapporterade socialförvaltningen i Stomman till Uppsala
att man var tveksam till om barnen hade det bra i fosterhemmet.

I januari 1979 uppgav förskolepersonal till en socialassistent i Storumans
kommun att man var orolig för hur barnen hade det i fosterhemmet.
Kontakten med fosterföräldrarna uppgavs vara dålig. Barnen var dåligt
klädda och hade skämd frukt med sig till mellanmålet. Förskolan menade
att fosterföräldrarna gjorde skillnad på sina egna barn och fosterbarnen.

1 augusti samma år förekom ett samtal mellan fosterföräldrarna och en
tjänsteman vid socialförvaltningen i Uppsala angående kostnaderna för
barntillsyn av fosterbarnen. Fosterfadern förklarade därvid att om barntillsyn
för fosterbarnen inte fanns att tillgå ett visst datum i september skulle
barnen ställas utanför socialförvaltningen i Storuman. Fostermodern menade
att det var oundvikligt att fosterbarnen märkt och tagit del av makarnas
missnöje med bl. a. kontakten med socialförvaltningarna i Uppsala och
Storuman.

I september 1979 inkom rapport från skolan i Stensele att barnen var
hungriga när de kom till skolan. Vissa anmärkningar fanns också mot
barnens klädsel.

Vid besök av personal från socialförvaltningen i Uppsala hos barnens
dagmamma i november 1979 framkom liknande saker. Dessutom konstaterades
att de leksaker barnen fått ta med sig hemifrån till dagmamman var
ytterligt torftiga och fåtaliga. Dagmamman uppgav att kontakten med
fosterföräldrarna var mycket dålig.

Vid ett hembesök hos fosterföräldrarna i november 1979, som distriktsnämnden
i Uppsala föreslog, konstaterades att fosterbarnens rum var
synnerligen torftigt med avseende på leksaker, böcker och möbler. Det
framkom att fosterföräldrarna hela tiden varit inställda på att barnen skulle
stanna i fosterhemmet under 4—5 år och att fosterföräldrarna menade att
man inte kunde satsa på fosterbarn på samma sätt som sina egna då man
visste att fosterbarnen skulle flytta. Familjen uppgav att de alltid upplevt
tvillingarna som oerhört arbetskrävande och tröglärda. Tvisten med Uppsala
kommun angående kostnaderna för barntillsyn för fosterbarnen gjorde
att barnen de senaste två åren "bott på tröskeln". Fostermodern sade sig
sätta sin utbildning framför fosterbarnsvården. Attityden till fosterbarnen
var påtagligt negativ hos fosterföräldrarna. På fråga om fosterföräldrarna
var beredda att ställa upp som fosterföräldrar och satsa på tvillingarna till
dess de är vuxna och klarar sig själva kunde fosterföräldrarna inte lämna
klart besked.

163

Sedan fosterföräldrarna fått besked om att fosterbarnen skulle omplaceras
vände sig fosterfadern till Dalenius.

I en skrivelse till nämnden i Uppsala kritiserade Dalenius nämndens
omplaceringsbeslut och hemställde att nämnden skulle ta upp ärendet på
nytt och göra erforderlig utredning.

Ärendet behandlades därpå ånyo. Till grund för nämndens ställningstagande
fanns förutom tidigare redovisat material dels ett utlåtande från
barnspsykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Umeå den 30 maj 1979, i
vilket uppgavs att båda barnen uppfattades som grundtrygga, att de ansågs
uppleva trygghet hos fosterföräldrarna samt att ett av dem ansågs cirka ett
år försenad i sin utveckling och vara ett barn med särskilda behov; dels en
skrivelse från en lågstadielärare den 24 mars 1980, vari läraren, som känt
fosterfamiljen i flera år, förklarade sig anse att fosterbarnen utvecklats i
rätt riktning och att de hade en bra hemmiljö.

Genom beslut den 17 april 1980 fastställde nämnden att fosterbarnen
skulle omplaceras till annat enskilt hem.

I en skrivelse bemötte fosterföräldrarna därefter punkt för punkt uppgifterna
om bristande omvårdnad. Till skrivelsen bifogades intyg från tidigare
sommarföräldrar, barnens klasslärare och lärare vid folkhögskolan i Storuman.
Dessa intyg innehåller enbart positiva uppgifter om fosterbarnen
och fosterföräldrarna.

Med anledning av de uppgifter som sålunda framkommit vid granskning
av barnavårdsakten remitterade JO Dalenius’ anmälan till nämnden i Uppsala
för yttrande. Nämnden anförde bl. a. följande.

Under en period av i varje fall nära två års tid har fosterbarnen särbehandlats
och inte tillgodosetts för de speciella behov som förelegat för
deras normala utveckling. Under denna tid har påstötningar om behov av
förändringar gjorts från bland annat socialförvaltningen i Stomman. De
personer som framför kritik mot fosterhemmet har upprepade gånger vidhållit
de uppgifter de lämnat. Då ingen rättelse kunnat skönjas trots relativt
ofta återkommande påpekanden att barnen inte hade det bra, fann den
ansvariga nämnden det förenligt med sin skyldighet att omplacera barnen.

Härefter har nämnden i Uppsala den 5 september 1980 kommit in med
kompletterande handlingar i ärendet. Av protokoll från ett sammanträde,
som nämnden haft den 28 augusti 1980, framgår att nämnden beslutat att
verkställigheten av omplaceringsbeslutet den 17 april 1980 skall uppskjutas
och att nämnden i samråd med fosterbarnsinspektören i Storumans kommun
och BUP-kliniken i Umeå skall verka för att fosterföräldrarna får de
råd och den vägledning som omständigheterna påkallar.

Till grund för nämndens beslut föreligger en utredning, vari anförs bl. a.
följande.

Vid ett besök vi gjort i Stomman den 13-14 augusti 1980 konstateras, att
de påståenden som gjorts till förvaltningen i Stomman meddelats vidare till

164

oss utan att fosterföräldrarna först fått ta del av dem och getts tillfälle till
svaromål. En promemoria den 20 mars 1980, som delgetts makarna, är det
första samlade material, som tillställts makarna om att kritik riktats mot
dem för deras sätt att sköta sina fosterbarn. Vid kontakter med socialförvaltningen
i Storuman uppger man, att man inte kunnat nå familjen eller att
man inte blivit insläppt. Klimatet mellan socialpersonalen och familjen har
synbarligen varit spänt och gett åtskilliga övertoner i kommunikationerna.
Någon kritisk granskning av den påstådda dåliga skötseln av fosterbarnen
har under dessa förhållanden inte kunnat ske.

Våra egna besök hos familjen har självfallet också styrts av det inflammerade
läget. Kommunikationerna mellan våra besökare och familjen R.
har redan från början varit låsta av familjens avoga inställning till Uppsala
kommun och den genom oss delgivna kritiken angående deras sätt att
sköta fosterbarnen.

Makarna R. medger sedermera vid samtal, att de reagerat med både
arrogans och provokationer mot våra besökare, då de ansett sig så utsatta
och utpekade. De anser sig inte ha fått gehör för sina synpunkter, även om
de då framfördes sent. Det dröjde ju ett och ett halvt år innan de fick klart
för sig den kritik som fanns. Också från deras sida har övertoner och
desperata uttalanden förekommit.

Det förtjänar påpekas, att de första anmärkningarna mot skötseln av
barnen nu ligger två år tillbaka i tiden, sommaren 1978. Vad som hände var
att en lekskolefröken uttalar sig om barnens klädsel och att någon sedermera
finner, att barnen haft skämd frukt med sig i skolan etc ... Dessa små
bagatellartade anmärkningar som synbarligen haft engångskaraktär, borde
ha varit rätt enkla att på ett tidigt stadium fatt tillrättalagda eller förklarade
utan bestående skador åt något håll. Vad sedan gäller den påtalade särbehandlingen
av fosterbarnen visavi familjens egna barn, så saknas egentligen
belägg för att så skett.

Det viktiga är emellertid, att efter dessa enstaka iakttagelser från 1978
har ingenting nytt av liknande karaktär framkommit. De hemkontroller,
som främst våra besökare från Uppsala kunnat genomföra, för att försöka
få fram skillnader i behandlingen mellan fosterbarnen och de egna barnen,
har knappast heller gett underlag för säkra bedömningar. Det vore verkligen
att ställa orimliga krav på hembesökare.

Inte heller det besök som senast gjorts i Storuman den 13 — 14 augusti
1980 kunde på den punkten ge säkra upplysningar.

Avslutningsvis kan vad det gäller barnen sägas följande. Några ordnade
samtal med barnen för att förbereda dem för flyttningen har överhuvudtaget
inte skett. Vår begäran, att man från socialförvaltningens i Storuman
sida skulle medverka genom kontakter med familjen, har inte kunnat
verkställas genom egen personal. Däremot har man genom mellanhänder,
bl. a. en granne, framfört att en förberedelse av barnen måste göras.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 16 januari 1981.

När en social nämnd överväger att flytta ett barn, som varit stadigvarande
placerat i ett fosterhem, till annat fosterhem får detta - om det ej är
fråga om en akut krissituation - givetvis inte ske utan att en utredning om
barnets förhållanden görs. Detta gäller i särskilt hög grad, om barnet varit
placerat i fosterhemmet under en längre tid.

165

Gällande bestämmelser om utredning i barnavårdsärenden finns i 3 kap.
barnavårdslagen. Kapitlet inleds med vissa grundläggande bestämmelser. 1
14 § föreskrivs sålunda att om det åligger nämnden att pröva viss fråga
skall nämnden inleda utredning utan dröjsmål. Utredningen skall åsyfta att
allsidigt klarlägga de omständigheter som är av betydelse för frågans
bedömning. Härmed åsyftas bl. a. att alla uppgifter som kan ha betydelse i
saken antingen de talar för eller emot den som berörs av ärendet måste bli
föremål för en närmare granskning. Om, såsom skett i förevarande fall,
anmärkningar riktats mot fosterföräldrarna, måste alltså fosterföräldrarna
beredas tillfälle att ta del av de anmärkningar som riktas mot dem och få
möjlighet att — om de så önskar - yttra sig över desamma. Vidare måste
självfallet undersökas hur en förflyttning av barnen skulle påverka deras
förhållanden och deras utveckling.

I förevarande ärende är det nämnden i Uppsala som i egenskap av
befattningsnämnd för fosterbarnen T. och E. haft skyldighet att vidta de
praktiska och ekonomiska arrangemang som kan visa sig nödvändiga för
att kravet på god vård och fostran samt erforderlig utbildning skall kunna
anses uppfyllt för barnen.

Den sociala nämnden i Storumans kommun har haft till uppgift att utöva
den direkta tillsynen över ifrågavarande fosterhem samt anmäla till befattningsnämnden
om brister i fosterbarnsvården förelegat. Farhågor i fråga
om vården av ifrågavarande fosterbarn har också anmälts efter förfrågningarna
från befattningsnämnden i augusti 1978 respektive september
1979.

Av handlingarna i barnavårdsakten framgår att nämnden i Uppsala alltsedan
januari 1978 fått fortlöpande rapporter om att vården eventuellt var
eftersatt beträffande de ifrågavarande fosterbarnen. 1 november 1979 företog
distriktsnämnden hembesök hos fosterföräldrarna i Stensele. På grundval
av de uppgifter som kom fram vid detta besök samt genom vad som i
övrigt sagts om vården av fosterbarnen bl. a. från förskola, skola och
dagbarnvårdare beslöt distriktsnämnden — sannolikt i februari 1980 - att
fosterbarnen skulle omplaceras i ett fosterhem i Värmland vid månadsskiftet
mars-april 1980. Beslutet delgavs fosterföräldrarna den 10 mars 1980.
Senare ändrades omplaceringsdatum till skolterminens slut. Sedan nytt
material tillförts ärendet bl. a. en sammanfattning av grunderna för omplaceringsbeslutet
fastställde sociala distriktsnämnden i Uppsala den 17 april
1980 omplaceringsbeslutet. Efter det att fosterföräldrarna inkommit till
nämnden med en skrift, i vilken de uppgifter som legat till grund för
omplaceringsbeslutet bemöttes, har nämnden enligt uppgift haft ett nytt
sammanträde den 14 maj 1980 i vilket man på nytt fastställde omplaceringsbeslutet.

Det torde med gällande rätt som utgångspunkt vara uppenbart att beslut
i ett ärende av så ingripande karaktär som det förevarande måste föregås
av en omsorgsfull utredning. Det är här fråga om två barn som alltsedan

166

sitt första levnadsår och under sju år vistats i samma fosterhem. Som
Dalenius påpekat i sin anmälan måste ett beslut om förflyttning av fosterbarn
grundas på en avvägning mellan de positiva och negativa verkningar
som kan följa av att barnen flyttas. Ju längre ett barn bott i ett fosterhem
desto känsligare blir en förflyttning. Detta gäller särskilt i de fall barnet på
grund av späd ålder eller av andra skäl — t. ex. skador av tidigare behandling
eller medfödda skador — är känsligt för miljöbyte. Det torde numera
vara en allmän uppfattning bland barnpsykiatriker och barnpsykologer att
barn har behov av stabila och varaktiga förhållanden till föräldrar och man
bör därför så långt möjligt undvika att barnets förhållanden rubbas.

Av vad som framkommit i detta ärende finnér jag uppenbart att nämnden
i Uppsala inte uppfyllt sin utredningsskyldighet, innan den beslutat omplacera
fosterbarnen T. och E. De utredningsåtgärder som nämnden företagit
har inte allsidigt klarlagt vad som var av betydelse i saken. Sålunda har
nämnden fattat åtminstone de första besluten om förflyttning av fosterbarnen
utan att fosterföräldrarna — såvitt kunnat utrönas — fått ta del av och
getts möjlighet att kommentera de uppgifter som legat till grund för nämndens
beslut. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som det i flera fall
rör sig om obestyrkta påståenden som dessutom i vissa fall tagits tillbaka
eller motsagts i senare skede.

Först sedan omplaceringsbeslutet var fattat och delgivet fosterföräldrarna
upprättades en promemoria, innehållande grunderna för beslutet.
Visserligen har fosterföräldrarna fått ta del av denna promemoria och även
kommenterat den. Fosterföräldrarnas kommentarer har dock - såvitt
framgår av akten — inte behandlats av nämnden ens vid nämndens sammanträde
den 17 april 1980 utan först en månad senare.

Ärendet har uppenbarligen inte varit av så brådskande beskaffenhet att
nämnden av det skälet bort avgöra ärendet, innan fosterföräldrarna fått
yttra sig över anmärkningarna mot dem. Jag finner det sålunda otillfredsstäljande
att nämnden inte redan före sitt första beslut om förflyttning av
fosterbarnen lät fosterföräldrarna ta del av de negativa uppgifter om fosterbarnsvården
som framkommit och att man övervägde en omplacering.
Endast genom sådan kommunikation hade förutsättningar skapats för en
allsidig belysning av omständigheterna och för ett beslut om lämpliga
åtgärder beträffande fosterbarnen. Nämnden har ju också efter senare
utredning funnit att omplaceringsbeslutet bör uppskjutas och att andra
mindre ingripande behandlingsåtgärder i stället bör sättas in.

Nämnden har vidare fattat sitt omplaceringsbeslut utan att göra någon
utredning om hur ett miljöbyte skulle påverka barnen. Jag finner också
detta anmärkningsvärt, särskilt som det rör sig om förhållandevis små
barn, varav åtminstone ett av barnen dessutom har uttalade känslomässiga
störningar. Det hade enligt min uppfattning varit av största värde om
nämnden, för att utröna om en förflyttning av barnen var lämplig, tagit
kontakt med barnpsykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Umeå, där

167

barnen tidigare undersökts, eller sökt hjälp hos barnpsykologisk expertis
för att bilda sig en uppfattning i detta hänseende. En barnpsykolog hade
troligen också kunnat lämna värdefull hjälp för det fall en omplacering av
barnen skulle blivit aktuell.

På grund av att det inte gjorts en allsidig utredning har det förelegat en
avsevärd risk för att beslutet angående den fortsatta vården av barnen inte
skulle bli förenligt med barnens bästa. Detta framstår som särskilt otillfredsställande
eftersom talan mot ett beslut av omplacering av fosterbarn
inte kan föras.

Sammanfattningsvis anser jag att nämnden i Uppsala inte uppfyllt sin
utredningsskyldighet innan den fattat beslut angående omplaceringen av
barnen. Denna underlåtenhet har äventyrat en lösning - förenlig med
barnens bästa - på förevarande problem, något som den fortsatta utvecklingen
av ärendet torde bekräfta. Med hänsyn till den lösning saken slutligen
fått anser jag mig kunna stanna vid denna kritik.

Delegation av beslutanderätten i ärenden om omplacering av barn

1 denna ämbetsberättelse (s. 158) har refererats ett beslut, som avser
handläggningen av ett ärende om omplacering av barn. 1 ett ärende av
liknande art i Botkyrka kommun uppgavs i ett yttrande till JO att beslutanderätten
beträffande förflyttning av fosterbarn hade delegerats till lägsta
nivå.

Med anledning härav anförde JO Sverne i ett beslut den 9 april 1981 bl. a.
följande.

Vad härefter gäller frågan om delegation av omplaceringsbeslut, kan jag
förstå att delegation äger rum i ärenden där omplaceringen sker i samförstånd
med fosterföräldrar, biologiska föräldrar och barnet. Däremot är jag
mycket förvånad över att nämnden anser det lämpligt med delegation till
”lägsta nivå” av omplaceringsärenden, som sker i strid med fosterföräldrarnas
och fosterbarnets vilja. Enligt min mening hör sådana ärenden till
de mest svårbedömda och känsliga ärenden som förekommer inom barnavården.
Detta gäller särskilt, då barnet under lång tid vistats i fosterhemmet.
Jag har under senare tid haft Bera sådana ärenden uppe till prövning
och har därvid funnit att de är av sådan art, att de ofta fordrar en särskilt
kvalificerad bedömning. Jag kommer därför också i fortsättningen att med
särskild uppmärksamhet följa dessa ärenden. Jag utgår ifrån att nämnden
efter dessa uttalanden från min sida omprövar sin ståndpunkt i denna
fråga.

168

Underlåtenhet att lämna besvärshänvisning och felaktig besvärshänvisning
i ett barnavårdsärende

Vid inspektion av en socialförvaltning uppmärksammades ett ärende där
nämnden den 10 juli 1979 förklarat samhällsvården villkorligt upphörd för
en 17-årig pojke. Beslutet innehöll ingen besvärshänvisning. Nämnden
hade därefter den 18 oktober 1979 med stöd av 43 § barnavårdslagen
förordnat om övervakning under villkorligt upphörd samhällsvård. 1 det
beslutet hade en besvärshänvisning tagits in.

Efter remiss avgav sociala distriktsnämnden yttrande, i vilket anfördes
bl. a. följande.

Beslut om villkorligt upphörd samhällsvård kan överklagas men inte i
samband därmed meddelat förordnande om övervakning. Besvärshänvisning
skall därför lämnas vid beslut om att samhällsvården skall upphöra
villkorligt.

Vid beslutet den 18 oktober 1979 upptäcktes att besvärshänvisning inte
lämnats vid beslutet den 10 juli. Beslutet den 18 oktober innehöll därför
besvärshänvisning och avser det för övervakningen grundläggande beslutet.
Ett fel begicks den 10 juli men rättades den 18 oktober.

Vid ärendets avgörande den 18 september 1980 anförde JO Holstad bl. a.
följande.

Vad beträffar frågan om och när besvärshänvisning hade bort meddelas i
ärendet framgår till en början att distriktsnämnden den 10 juli 1979 med
stöd av 43 § barnavårdslagen beslöt att den tidigare beslutade samhällsvården
skulle upphöra villkorligt. Vidare framgår att nämnden inte försåg
beslutet den lOjuli med någon besvärshänvisning. Uppenbarligen skulle en
besvärshänvisning ha meddelats vid det tillfället. Detta framgår av 80 §
barnavård slagen.

Den 18 oktober beslöt nämnden om övervakning under den villkorligt
upphörda samhällsvården. Någon möjlighet att överklaga ett sådant beslut
föreligger inte. Men nämnden meddelade ändå en besvärshänvisning. Anledningen
till detta var tydligen att man nu hade upptäckt felet i samband
med beslutet i juli och att man ville rätta detta fel. Men även den här
gången blev resultatet felaktigt. Av 12 § förvaltningslagen framgår nämligen
att besvär skall anföras inom tre veckor från den dag den beslutet rör
fick del av beslutet. Besvärstid löper även om besvärshänvisning inte har
meddelats (jfr RÅ 1973 ref 59). När det gäller beslutet i juli löpte alltså
besvärstiden ut tre veckor efter delgivningen. En i efterhand meddelad
besvärshänvisning bibehåller inte den som berörs av beslutet vid klagorätten.
Den besvärshänvisning som lämnades i oktober borde alltså inte ha
lämnats.

Med anledning av vad som har förekommit i denna del vill jag understryka
vikten av att reglerna om besvärshänvisning iakttas noggrant. Dessa
regler utgör betydelsefulla garantier för rättssäkerheten i förfarandet.

169

Socialförvaltnings åtgärder med handlingar som har getts in till
förvaltningen och som har innefattat besvär

1 ett ärende hos JO uppmärksammades följande.

Sociala distriktsnämnden 6 i Göteborgs kommun beslöt den 3 juni 1980
att samhällsvården för R. skulle återupptas. Den 13 juni 1980 kom till
socialbyrå 6 ett brev från R:s mor S. K. Brevet saknade adressat. 1 brevet
vände sig emellertid S. K. till ”domaren” och handläggande assistent
Marianne Karlgren med en begäran om att beslutet om omhändertagande
skulle upphävas. Brevet, som inte inkomststämplades, besvarades av Marianne
Karlgren samma dag. 1 sitt svar uppgav Marianne Karlgren bl. a. att
beslutet inte kommer att upphävas.

Den 23 juni 1980 kom till förvaltningen ett nytt brev från S. K., där hon
uttryckligen förklarade att hon överklagade beslutet om omhändertagande.
Inte heller detta brev inkomststämplades. I sitt svar samma dag förklarade
Marianne Karlgren att S. K. måste skriva till länsrätten om hon ville klaga
över beslutet om återupptagande av samhällsvården.

De båda breven från S. K. lades utan ytterligare åtgärder till handlingarna
i akten.

JO beslöt att infordra yttrande från sociala distriktsnämnden 6 i Göteborgs
kommun. Nämnden åberopade ett tjänsteutlåtande som upprättats
inom socialförvaltningen. I utlåtandet anfördes bl. a. följande.

1980-06-13 inkom ett brev från S. K. ställt till ”domaren" och Marianne
Karlgren, i vilket hon vädjade om att omhändertagandet skulle upphävas.
Hon hade vid denna tidpunkt ej blivit skriftligen delgiven sociala distriktsnämndens
beslut om återupptagande av samhällsvården. eftersom hon
vistats på okänd adress alltsedan 1980-06-02. I sitt svar samma dag meddelade
utredaren att social distriktsnämnd 6 1980-06-03 godkände ordförandens
åtgärd om återupptagande av samhällsvården. och att beslutet därför
inte kommer att upphävas.

Eftersom S. K. redan under maj månad, då hon fick veta att återupptagande
av samhällsvården planerades, sagt sig ha tagit kontakt med advokat,
var utredaren av den uppfattningen att så också hade gjorts och att
hon där fick erforderlig hjälp med att överklaga beslutet.

1980-06-23 inkom till socialbyrån ett nytt brev från S. K., i vilket hon
uttryckligen förklarar att hon överklagar beslutet om omhändertagande.
Av detta brev förstod utredaren att S. K. ej hade haft någon kontakt med
advokat och att hon ej var helt informerad om tillvägagångssättet vid ett
överklagande.

I sitt svar samma dag förklarade därför utredaren att S. K. måste skriva
till Länsrätten om hon vill klaga över beslutet eller kontakta advokat för att
få bistånd med detta.

I samband med beslut i sociala distriktsnämnden om återupptagande av
samhällsvård är rutinen på socialvårdsbyrån den. att kanslifunktionen per
brev med mottagningsbevis skickar ifrågavarande beslut samt lämnar besvärshänvisning.

Så gjordes också i detta fall 1980-06-05. Eftersom mottagningsbeviset

170

inte kom tillbaka underskrivet av S. K. var det uppenbart att hon ej
delgivits beslutet, och besvärstiden hade därför ej börjat löpa vid den
tidpunkt då ifrågavarande brev skrevs.

Delgivningen skedde först 1980-08-05.

Utredaren uppfattade ej det första brevet från S. K. som ett formellt
överklagande, utan som en vädjan om att ändra det ordförandebeslut som
fattats 1980-06-02 och som hon ej kände till hade godkänts av sociala
distriktsnämnden.

I det andra brevet uttalade S. K. en mer formell begäran om att överklaga
beslutet, och det var mot bakgrund härav som utredaren meddelade
henne att hon skulle vända sig till länsrätten.

De båda breven från S. K. har ej ankomststämplats. Anledningen till
detta är att de ej skickats per post i vanlig ordning, utan lämnats in av
någon till socialbyrån för vidarebefordran direkt till utredaren.

Sammanfattningsvis kan framhållas att besvärstiden vid tidpunkten för
brevens ankomst till socialbyrån ej hade börjat löpa, eftersom S. K., på
grund av att hon vistades på för socialbyrån okänd ort, ej formellt blivit
delgiven beslutet om återupptagande av samhällsvården. Ur denna synpunkt
har det faktum att S. K.:s brev ej vidarebefordrades till berörd
instans mindre betydelse, även om det kan anses mest korrekt att så hade
skett.

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 17 december 1980.

Enligt 12 § första stycket förvaltningslagen anförs besvär genom att en
besvärshandling tillställs den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol,
som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall enligt samma
lagrum anges det beslut som överklagas. Det torde emellertid vara tillräckligt
att sådana uppgifter lämnas att besvärsmyndigheten kan identifiera det
överklagade beslutet.

Enligt 12 § andra stycket skall besvärshandlingen ha kommit in inom tre
veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Regeln utgår från att
ett beslut kommer till klagandens kännedom antingen genom delgivning
enligt delgivningslagen (1970:428) eller också på annat sätt.

1 det förra fallet räknas klagotiden från den dag då delgivningen skedde.
När beslutet inte kommer till klagandens kännedom genom delgivning
räknas besvärstiden i allmänhet från den dag då klaganden skriftligen fick
del av beslutet genom myndighetens försorg. Enbart det förhållandet att
klaganden faktiskt fått kännedom om beslutet får däremot inte besvärstiden
att löpa.

Den i 12 § andra stycket angivna utgångspunkten för beräkningen av
besvärstiden utgör självfallet inte hinder mot att klaganden för talan mot
beslutet redan innan han har fått del av beslutet på det sätt som avses i
bestämmelsen. Det kan ju i vissa fall vara av stor vikt för parten att
beslutet omedelbart kommer under besvärsmyndighetens prövning. Som
exempel kan nämnas fall när det överklagade beslutet skall lända till
efterrättelse utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft. För sådana
fall föreskrivs nämligen i 28§ förvaltningsprocesslagen bl.a. att domstol,

171

som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om
det annars skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare inte skall
gälla.

Som framgår av det föregående gäller att besvärshandlingen före
besvärstidens utgång skall tillställas den myndighet som skall pröva besvären.
Det händer emellertid att klaganden på grund av bristande kunskap
om bestämmelserna tillställer beslutsmyndigheten besvärshandlingen. För
att klaganden i sådana läll inte skall drabbas av någon rättsförlust har en
särskild regel införts i 12 § tredje stycket förvaltningslagen. Regeln innebär
att besvären skall tas upp till prövning även när besvärshandlingen har
kommit in till beslutsmyndigheten före besvärstidens utgång. Regeln förutsätter
att en beslutsmyndighet, som tar emot en besvärshandling, förser
den med anteckning om när den kom in och därefter utan dröjsmål vidarebefordrar
den till besvärsmyndigheten. Självfallet får beslutsmyndigheten
inte underlåta att vidarebefordra besvärshandlingen på den grunden att
bevis om delgivning av beslutet inte har kommit in till myndigheten.

Sociala distriktsnämnden 6 beslöt den 3 juni 1980 att återuppta samhällsvården
för R. Beslutet var verkställbar utan hinder av att det inte hade
vunnit laga kraft.

Den 13 juni 1980 gav S. K. in ett brev till socialförvaltningen. Brevet var
ställt till bl. a. domaren. I brevet begärde S. K. att domaren skulle upphäva
beslutet om omhändertagande av R. Brevet måste enligt min mening
betraktas som en besvärshandling. Eftersom det var länsrätten som hade
att pröva frågan om ändring av det fattade beslutet hade det ålegat förvaltningen
att utan dröjsmål notera inkomstdagen och vidarebefordra brevet
till länsrätten. Den omständigheten att S. K. eventuellt skulle få hjälp av
advokat kunde uppenbarligen inte motivera att handlingen behölls på
förvaltningen.

Den 23 juni 1980 skrev S. K. på nytt till förvaltningen. Brevet innefattade
otvivelaktigt besvär över distriktsnämndens beslut. Även det brevet
borde därför, sedan det försetts med inkomststämpel, utan dröjsmål ha
vidarebefordrats till länsrätten.

Distriktsnämnden har i remissyttrandet framhållit att bevis om delgivning
av beslutet inte hade kommit in till förvaltningen när breven gavs in.
Som jag redan tidigare har framhållit hade det förhållandet inte bort påverka
handläggningen. Klaganden var självfallet inte förhindrad att föra talan
mot beslutet på den grunden att någon formell delgivning av beslutet inte
ägt rum. Tvärtom hade särskild skyndsamhet från utredarens sida varit
påkallad med hänsyn till att nämndens beslut kunde verkställas utan hinder
av att det inte vunnit laga kraft.

Utredaren har således enligt min mening förfarit felaktigt genom att inte
vidarebefordra de inkomna handlingarna till besvärsmyndigheten.

172

Förvaring i häkte av en 12-årig flicka och andra frågor sorn gäller
tillämpningen av 94 § barnavårdslagen

Enligt 94 § barnavårdslagen har polismyndighet att på begäran av bl. a.
social centralnämnd lämna handräckning för att efterforska den som är
föremål för utredning enligt 25 § barnavårdslagen, verkställa beslut angående
omhändertagande, efterforska och återhämta omhändertagen som
har avvikit från hem där han skall vistas och ombesörja annan förflyttning
av någon som är omhändertagen.

Handräckning skall också lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
för att efterforska och återhämta elev som har avvikit och för
att ombesörja annan förflyttning av elev.

Det har till JO kommit in olika klagomål som gäller tillämpningen av
dessa bestämmelser. I dagspressen har också publicerats artiklar som
gäller samma frågor.

JO Sverne har i ett beslut den 22 juni 1981 till bedömning tagit upp de
frågor, som har aktualiserats genom klagomålen och i dagspressen. 1 sitt
beslut redovisar JO först de olika klagomålen och den utredning som har
vidtagits med anledning av dessa. Härefter lämnas en översiktlig redovisning
av omfattningen av handräckningsåtgärder enligt 94 § och de regler
som gäller för sådan handräckning. JO anger sedan sin syn på handläggningen
av de tre ärenden som har varit föremål för hans bedömning.
Beslutet har avslutats med en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits
och som bör vidtas för att undvika att barn och unga placeras i häkte i
avvaktan på att de kan beredas den vård som nämnden har beslutat om.

I den här lämnade redovisningen har avsnitten angående omfattningen
av handräckningsåtgärder enligt 94 § barnavårdslagen, handläggningen i
regeringskansliet samt socialutskottets betänkande 1980/81:38 om barn i
häkte utelämnats.

JO Sverne anförde i sitt beslut bl. a. följande.

Förvaring i häkte av en 12-årig flicka

I ett brev till JO klagade B. över det sätt på vilket hennes dotter, Y., som
var omhändertagen för samhällsvård, hämtats av polisen för återförande
till Boxtorps skolhem, Stjärnhov. B. uppgav i sitt brev att dottern togs av
polisen i Stockholm den 18 oktober 1979 kl. 11.00. Polisen förde sedan
flickan till Kronobergshäktet, där hon kroppsbesiktigades. B:s klagomål
avsåg det förhållandet att den bara 12-åriga dottern placerades i häktet.
Sedan dottern återförts till Boxtorp avvek hon på nytt på sin 13-årsdag för
att besöka sin familj. Hon omhändertogs då i hemmet av polisen. Detta
gjorde henne mycket förtvivlad och skapade stor förstämning i familjen.

Vid samma tidpunkt publicerades i olika tidningar artiklar i anslutning
till den påtalade händelsen. Svenska Dagbladet hade den 20 januari 1980 en

173

artikel med rubriken "Rutin i Stockholm: Barn tvingas sova i häkte”.
Aftonbladet innehöll den 24 januari artiklar med rubrikerna ”12-åring
låstes in i häktet” och ”Ska 12-åringar verkligen låsas in?” I artiklarna
redovisades dels ingripandet mot Y. och dels att det vid 22 tillfällen under
det gångna halvåret förekommit att barn under 15 år förvarats på Kronobergshäktet
i Stockholm på grund av att alternativa förvaringsmöjligheter
för barnen inte hade funnits.

Vid de förberedande undersökningar som gjordes genom JO:s försorg
framkom att Y. hade skrivits in i kriminaljourens liggare den 19 oktober
1979 kl. 16.50. Som vakthavande den aktuella dagen tjänstgjorde kriminalkommissarie
Lars-Erik Åkerlind och kriminalinspektör Rune Härdeman.

Härdentan lämnade vid telefonsamtal med en tjänsteman vid JO-ämbetet
den 7 januari 1980 följande uppgifter.

Den 19 oktober 1979 tjänstgjorde han som vakthavande kriminalinspektör
då Y. fördes in på kriminalavdelningen. Genom spaningspersonalen
informerades han därvid om att flickan var ytterst rymningsbenägen och
att man därför måste räkna med att hon troligen skulle utnyttja varje
möjlighet att avvika. 1 normalfallet när det gäller barn undersöks alltid
möjligheten till förvaring genom socialförvaltningens försorg. 1 detta fall
avstod emellertid Härdeman från att undersöka den möjligheten, eftersom
det inte kunde påräknas någon rymningssäker förvaring på de platser som
socialförvaltningen har tillgång till. Härdeman beslöt därför att Y. skulle
förvaras på allmänna häktets kvinnliga avdelning i avvaktan på transport
till Boxtorp. Han var då medveten om att transporten inte kunde beräknas
gå förrän följande dag. Såvitt Härdeman nu kunde erinra sig diskuterade
han inte beslutet om förvaring med vakthavande kriminalkommisarien.

Vid telefonsamtal den 17 december 1979 lämnade kriminalinspektören
Arvid Johansson följande uppgifter.

Y. omhändertogs av polis den 19 oktober 1979 kl. 15.25 i stora hallen på
centralstationen med stöd av 94 § barnavårdslagen (efterlyst som avviken
från skolhem). Samma dag kl. 16.50 infördes hon på allmäna häktet i
Stockholm. Förpassningssedel beträffande flickan utfärdades därvid genom
kriminaljourens försorg, varefter den överlämnades till häktet. Den 20
oktober kl. 12.30 förpassades Y. till Boxtorp.

Efter remiss till polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anfördes styrelsen
i yttrande bl. a. följande.

Styrelsen konstaterar att Y. omhändertogs både den 19 och den 23
oktober jämlikt 94 § barnavårdslagen för att återföras till Boxtorps skolhem,
Stjärnhov, som är beläget c:a 9 mil från Stockholm.

Vad först beträffar omhändertagandet 1979-10-19 och förvaringen av Y.
på allmänna häktet till påföljande dag finner styrelsen att det med hänsyn
till tidpunkten för omhändertagandet och transportsträckan kunnat ifrågasättas
om inte flickan bort föras direkt till skolhemmet, i vart fall borde
sociala myndigheter ha inkopplats.

174

Vad därefter beträffar omhändertagandet 1979-10-23 vill styrelsen betona
att polis inte kan underlåta fullgöra sina tjänsteåligganden av den
anledningen att någon firar en bemärkelsedag. Det kan i detta fall särskilt
framhållas att låssmed måste tillkallas för att polismännen skulle erhålla
tillträde till bostaden oaktat flickans föräldrar var hemma. Efter omhändertagandet
fördes hon först till socialjouren. Då man där uppgav att de
saknade resurser och därför inte kunde ta hand om henne nödgades polismännen
medta henne till kriminalavdelningen, där hon fick kvarstanna på
allmänna häktet till påföljande dag då hon återfördes till Boxtorps skolhem
varifrån hon avvikit.

Enligt polisstyrelsens uppfattning är det olämpligt att minderåriga måste
förvaras på allmänna häktet på grund av bristande sociala resurser.

I ett av polisstyrelsen inhämtat yttrande från t. f. polisintendenten Thure
Svensson anfördes bl. a. följande.

Den 19 oktober 1979 klockan 15.25 omhändertogs Y. på centralstationen
i Stockholm och infördes på kriminalstationen klockan 16.50. Utan att ta
kontakt med socialförvaltningen beslöt vakthavande kriminalinspektören
Rune Härdeman att hon skulle föras över till allmänna häktets kvinnliga
avdelning för förvaring till dess att återtransport till skolhemmet kunde
ske.

Vad avser förvaringsplatsen stadgas i A-order nr 778, sakkod HDA/2
under punkt 3.4: ”Den som av polismyndigheten omhändertagits jämlikt
nykterhetsvårdslagen eller tagits i förvar jämlikt barnavårdslagen eller
utlänningslagen eller eljest i administrativ ordning berövats friheten, må
förvaras i allmänna häktet. Dock bör beträffande barn först undersökas
möjligheten till förvaring genom socialförvaltningens försorg."

Härdeman synes ha gjort den bedömningen att förvaring genom socialförvaltningens
försorg ej skulle vara tjänlig med hänsyn till Y:s påstådda
rymningsbenägenhet. Det torde vara tveksamt om formuleringen av ovannämnda
A-order ger utrymme för ett sådant ställningstagande. För övrigt
synes det mig ej ankomma på polisen att avgöra lämpligheten av de
förvaringsmöjligheter, som socialförvaltningen kan komma att anvisa.
Denna bedömning torde gälla även om Härdeman måhända fattat sitt
beslut med tanke på Y:s egen säkerhet. Att använda ett påstående om
rymningsbenägenhet som skäl för att underlåta kontakt med socialförvaltningen
synes mig mindre lämpligt med tanke på att det i aktuellt fall rörde
sig om en för samhällsvård omhändertagen knappt 13 år gammal flicka.
Socialförvaltningen borde därför i vart fall ha beretts möjlighet att ta
ställning till lämpligheten av olika förvaringsmöjligheter. Då frågan om
lämplig förvaringsplats sålunda ej var helt klar, borde Härdeman enligt min
uppfattning ha underrättat vakthavande kriminalkommissarie.

Av polisens utredningsteckningar framgick beträffande omhändertagandet
den 23 oktober 1979 följande.

Vid telefonsamtal 1980-03-19 med kriminalinspektören Nils Lindvall,
tjänstgörande på kriminalavdelningens lokala spaningsrotel 5, uppgav han
att han och extra polismannen Per-Erik Johansson hämtade Y. i hennes
föräldrahem 1979-10-23. Socialförvaltningen i Stockholm hade anmält Y.
som avviken från Boxtorps skolhem - hon skulle återförpassas. Lindvall

175

och Johansson körde henne till socialjouren på Kapellgränd, då det var för
sent att transportera henne till en socialbyrå. Där talade de båda polismännen
med en kvinna, vars namn Lindvall inte känner till. Hon ansåg att det
var bäst att ta med Y. till allmänna häktet i Stockholm. Därifrån kunde hon
transporteras tillbaka till skolhemmet. Socialjouren hade då både personaloch
fordonsbrist och kunde alltså varken förvara Y. där, i och med att hon
var en rymningsrisk, eller köra henne till skolhemmet.

Allmänna häktet i Stockholm och sociala nämnden vid Stockholms läns
landsting inkom efter remiss med yttranden.

Sedan handlingarna i ärendet remitterats till sociala centralnämnden i
Stockholms kommun, anförde nämnden i yttrande bl. a. följande.

Det är givetvis otillfredsställande att barn under femton års ålder förvaras
på sätt som nu sker på Kronobergshäktet. Inom Stockholms socialförvaltning
finns dock inga möjligheter att ta hand om barnen i avvaktan på
återfärd till institutionen.

Hos Stockholms läns landsting pågår för närvarande en utredning rörande
institutionsvårdens utformning i framtiden. Sociala avdelningen vid
socialförvaltningen kommer att göra utredningen uppmärksam på de problem
som speglas i detta ärende. I sammanhanget kan nämnas, att socialstyrelsens
barn- och ungdomsbyrå tillsammans med rikspolis- och kriminalvårdsstyrelsen
har påbörjat en inventering över hela landet av antalet
barn under 15 års ålder, som under 1979/80 varit placerade i häkte eller
arrest samt orsaken härtill.

När det gäller Y. har Boxtorp vid varje tillfälle då hon avvikit underrättat
ansvarig handläggare på socialdistriktet. Via socialjourens enhet hos
polisen har denne då med stöd av 94 § BvL begärt polismyndighetens
handräckning för att efterforska och återföra flickan till Boxtorp. Av de
dagrapporter, som inkommit efter det att Y. påträffats , framgår att hon
endast en gång återfunnits i föräldrahemmet, nämligen den 23 oktober. Vid
övriga tillfällen har hon hittats bland annat på Centralstationen och Malmskillnadsgatan.
Då hon haft effektiva gömställen att tillgå har det varit
nödvändigt att med polisens hjälp försöka hitta henne så snart som möjligt,
då hennes hälsa och utveckling under rymningsperioderna uppenbarligen
varit i fara.

Ärendet har enligt socialförvaltningens uppfattning handlagts i enlighet
med barnavårdslagens bestämmelser.

Handräckning för överflyttning av en 14-årig flicka från ett fosterhem till ett
behandlingskollektiv

Sven Aspholm, som är polisassistent vid polisen i Järpen, uppgav i
klagomål till JO bl. a. följande.

Socialmyndigheten i Sundbyberg efterlyste den 17 februari 1981 flickan
H., som är född 1966. H. hade avvikit från ett fosterhem i Krokoms
kommun.

H. omhändertogs av Aspholm samma dag kl. 13.15 i Mörsil. Åre kommun.
H. uppgav att hon hade blivit misshandlad i fosterhemmet och hon

176

vägrade att frivilligt följa med till fosterhemmet. H. medtogs till polisstationen
i Järpen. Aspholm informerade socialchefen i Åre kommun, vilken
åtog sig att kontakta andra berörda socialkontor. En stund senare meddelade
en socialassistent från Sundbyberg att H. begärdes fortsatt omhändertagen
av polisen och genom dess försorg transporterad till Malmgårdens
kollektiv. Boda kyrkby. Rättvik.

Aspholm försökte få socialsassistenten att i samråd med socialkontoret
där ordna fortsatt omhändertagande och förpassning utan polishjälp. H.
var helt lugn och hade ju inte gjort sig skyldig till något brott. Begäran
vidhölls emellertid, trots att Aspholm informerade om att det innebar att
flickan skulle skjutsas i polisbil till Östersund, där få övernatta i häktet och
följande dag transporteras vidare till Rättvik i kriminalvårdsstyrelsens
”fångbuss”.

Efter remiss anförde sociala centralnämnden i Sundbybergs kommun
bl. a. följande.

Intill dess att H. placerades i fosterhem i Krokom prövades ett flertal
placeringar med dåligt resultat. H. avvek från hemmen och personefterlysning
måste ske genom polisen. Då såväl socialförvaltningen som representanter
för landstingets behandlingshem bedömde det olämpligt att H.
vistades i stockholmstrakten, där hon var under inflytande av dåligt sällskap,
fördes H. - sedan hon efter en efterlysning påträffats och förts till
polisstation - genom polisens i Solna försorg till fosterhemmet i Krokom.
H:s inställning till fosterhemsplacering och hennes uppträdande var sådant
att det inte bedömdes möjligt med annat transportsätt.

Vistelsen i det nya fosterhemmet utföll mindre väl. Efter provokationer
från H:s sida och efter uppträdanden i hemmet rymde H. 1981-02-16 på
kvällen. Sedan hon efterlysts påträffades hon dagen därpå och togs om
hand på polisstationen i Järpen eftersom hon vägrade att återvända till
fosterhemmet. Fosterföräldrarna i Krokom ansåg sig heller inte längre
kunna ta vård om H.

Ett nytt fosterhem, som omedelbart kunde ta vård om H. uppbringades i
Rättvik. Med den kännedom socialförvaltningen hade om H. bedömdes
det inte möjligt att på frivillig väg och med eskort av socialarbetare få
henne till det nya fosterhemmet. Med stöd av 94 § barnavårdslagen begärde
socialförvaltningen därför 1981-02-17 hos polisen i Östersund handräckning
för förflyttningen, varvid förutsattes att denna skulle ske omedelbart
och inte såsom skedde dagen därpå.

Vägran av ungdomsvårdsskola att ta emot elever som har inställts genom
polisens försorg

Stig Nilsson, som är föreståndare vid allmänna häktet i Helsingborg,
uppgav i klagomål till JO bl. a. följande.

I arbetsuppgifterna på häktet ingår bl. a. att transportera olika intagna till
anstalter, domstolar och olika vårdinrättningar. Den 18december 1980 fick
häktet genom transportcentralen i Malmö i uppdrag att hos polisen i

177

Halmstad hämta två ynglingar och transportera dessa till Fagareds yrkesskola
i Lindome. Underlaget för transporten var en telexbegäran från
skolans rektor om ynglingarnas återförande. Personal vid polisen i Halmstad
kontaktade skolan och meddelade att transporten eventuellt kunde bli
fördröjd på grund av rådande snöoväder.

Transporten anlände till Fagared kl. 17.10. Vårdarna fick vid ankomsten
besked om att ingen togs emot efter kl. 17.00. Skolan var underrättad om
transporten, som skedde på rektors begäran. Ynglingarna var inte påverkade
eller annars besvärliga.

Transporten fick nu fortsätta till polisen i Mölndal för att polisen där
skulle inställa ynglingarna till skolan den 19 december. Det var emellertid
fullbelagt hos polisen i Mölndal. Polisen medverkade emellertid till att
ynglingarna kunde lämnas hos polisen i Kungsbacka. Ynglingarna avlämnades
där kl. 18.35.

Till följd av att transporten anlände tio minuter för sent till Fagared hade
två tjänstemän från häktet i Helsingborg, delvis under övertid, varit tvungna
att transportera ynglingarna mellan olika polisstationer.

En tjänsteman vid socialstyrelsen hade vid förfrågan uppgett att ungdomsvårdsskolan
inte hade socialstyrelsens godkännande för detta förfarande.

Efter remiss anförde socialstyrelsen bl. a. följande:

Häktesföreståndarens beskrivning av förpassningen stämmer i stort sett.
Assistenten Eric Lorenzen, som var jourhavande chef den aktuella kvällen,
framhåller att han vid den telefonkontakt som föregick resan klart
framhöll att man borde vänta till nästa dag om förpassningstransporten
beräknades anlända efter kl. 17.00.

När häktespersonalen anlände med eleverna hade Lorenzen redan lämnat
skolan för att ha beredskap i hemmet.

Skolans vårdpersonal följde sina instruktioner när de avvisade eleverna.

Vikarierande rektorn Yngve Gustavsson uppger följande:

Det har tidigare förekommit att förpassningar från allmänna häkten och
polismyndigheter verkställts under helger, på kvällar och nätter. Skolan
har då haft uppenbara svårigheter att inkalla personal för att på ett tillfredsställande
sätt ta emot eleverna.

Skolans rektor har bl. a. i skrivelse till allmänna häktet i Göteborg
påtalat svårigheterna att ta emot elever utanför kontorstid.

Vid Fagareds yrkesskola har därför en praxis utvecklats att i begäran om
förpassning ange att transporten skall anlända till skolan vardagar mellan
kl. 08.00 och 17.00.

I anledning av den aktuella händelsen har en översyn av skolans praxis
gjorts. Rektor eller jourhavande chef skall i fortsättningen i varje enskilt
fall göra en bedömning av möjligheterna att avdela eller inkalla personal
för att ta emot förpassade elever. Detta gäller i princip hela dygnet utom
nattetid.

Varken i barnavårdslagen eller ungdomsvårdsskolestadgan finns föreskrifter
om mottagande av förpassad elev. Socialstyrelsen har inte heller
utfärdat föreskrifter.

12 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

178

Styrelsen anser att tiden för barns och ungdoms vistelse i polisiärt förvar
eller allmänt häkte skall vara så kort som möjligt. Ungdomsvårdsskolorna
skall i princip endast kunna åberopa personalbrist nattetid eller fysiskt
fullbelagda avdelningar för att kunna avvisa förpassningstransporter. Socialstyrelsen
förutsätter då att allmänt häkte eller polismyndighet i förväg
kontaktar berörd skola och överenskommer om lämplig tidpunkt för transport.

Den praxis som utvecklats vid Fagareds yrkesskola är mot bakgrund av
vad styrelsen ovan anfört mindre tillfredsställande. Skolans ledning har
dock i anledning av det inträffade ändrat på sina rutiner vid mottagandet av
förpassningstransporter så att de överensstämmer med socialstyrelsens
uppfattning.

Efter att ha tagit del av socialstyrelsens remissvar beslöt JO inhämta
yttrande från kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen anförde bl. a. följande.

I föreskrifter och anvisningar avseende kriminalvårdens transportverksamhet
(FAK 1978:5) sägs bl. a. att beträffande den som omhändertagits
enligt lagen om barnavård, nykterhetsvård eller sluten psykiatrisk vård,
skall vid planering av transport i första hand hänsyn tas till den enskilde
individens behov av att snarast överföras till vederbörlig vårdinstitution
och i andra hand till ekonomisk eller annan vinning med samtransport.
Vidare sägs i samma cirkulär att den som planerar en transport är skyldig
att underrätta mottagande myndighet och därvid lämna erforderliga upplysningar.
Har mottagaren av särskilda skäl önskemål om tidpunkt för
genomförandet av transporten bör detta beaktas i görligaste mån.

Kriminalvårdsstyrelsen anser i likhet med socialstyrelsen att tiden för
barns och ungdoms vistelse i polisiärt förvar eller allmänt häkte skall vara
så kort som möjligt. Under kalenderåret 1979 transporterades genom kriminalvårdens
försorg 1952 barnavårdsfall. Av dessa avgick 1488 eller
76,2 % i omedelbar anslutning till inplaceringen på allmänt häkte. 411 st.
eller 21,1 % avgick dagen efter. Den sistnämnda gruppen bestod huvudsakligen
av sådana som inkom till häkte sent under dagen. Kvarvarande 18
resp. 35 avgick först 3:e resp. 4:e dagen. I dessa fall kom personen som
regel till allmänt häkte sent fredag kväll eller lördag.

Vid samtal med de fyra transportcentralerna har framkommit att i de
flesta fall fungerar samarbetet med de olika vårdinstitutionerna bra. Givetvis
förekommer det att vissa inte gärna vill ta emot förpassade efter viss tid
på dagen samt lördag och söndag. Skälen uppges i de flesta fall vara
avsaknad av personella resurser eller liknande. Kriminalvårdens ambition
är att i största möjliga utsträckning inställa förpassade vid tidpunkt då
institutionen har resurser att ta emot vederbörande. Kriminalvården får å
ena sidan många gånger ta emot kritik för att här aktuella klienter förvaras
för länge på häkte. Å andra sidan ställer vissa vårdinstitutioner krav på att
ankomsten endast får ske på vissa tider. Socialstyrelsen har helt nyligen
meddelat att en utredning gjorts angående ensamarbete på vårdinstitutioner
och därvid låtit meddela att ett antal av dessa institutioner ej har
personella resurser att ta emot vårdbehövande under kvällstid samt lördag,
söndag och helgdag. Det vore önskvärt med en enhetlig praxis beträffande
mottagningstider, inte bara beträffande barnavårdsfall utan även nykterhetsvårdsfall
och mentalvårdsfall.

179

Den rättsliga regleringen

JO Sverne anförde följande.

Barnavårdslagen ger polismyndighet befogenhet att vidta vissa tvångsåtgärder,
som är anknutna till den verksamhet som sociala centralnämnden/
distriktsnämnden har att utöva. Dessa tvångsbefogenheter kan delas upp i
följande grupper nämligen de tvångsåtgärder som ansluter till nämndens
utredning av ett ärende, tagande i förvar i avvaktan bl. a. på att nämnden
prövar frågan om behovet av åtgärd enligt lagen samt slutligen de handräckningsåtgärder
som gäller de av nämnden fattade besluten.

Tvångsåtgärder under utredning

Till denna grupp kan föras bestämmelserna om hämtning till förhör och i
vissa fall till läkarundersökning enligt 17 §, handräckning för att vinna
tillträde till hemmet enligt 18 8 samt slutligen handräckningjämlikt 94 § för
att efterforska den som är föremål för utredning enligt 25 § barnavårdslagen.
Bestämmelserna i 17 § i vad avser hämtning till förhör och 18 §
upphör att gälla vid ikraftträdandet av den nya sociallagstiftningen den 1
januari 1982. Bestämmelserna kräver i övrigt ingen kommentar i detta
sammanhang.

Förvar i avvaktan på nämndens beslut

Enligt 33 § första stycket får polismyndighet på lämpligt sätt, i avvaktan
på social centralnämnds eller social distriktsnämnds beslut, ta i förvar den
som är under 20 år, om hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för
allmän ordning eller säkerhet och sannolika skäl föreligger för att ingripande
med stöd av 25 § barnavårdslagen är påkallat mot den unge. Polismyndigheten
skall ofördröjligen anmäla sin åtgärd hos nämnden, som har att
besluta om den omhändertagne skall friges eller omhändertas.

En förvaring med stöd av 33 § första stycket är avsedd att ha mycket
kort varaktighet.

Finner nämnden, att förutsättningar för omhändertagande inte föreligger
och att den underårige skall friges, kan nämnden ändå, om den unge är
under 18 år, enligt 33 § andra stycket besluta att han skall kvarhållas hos
polisen till dess han avhämtas av förälder eller annan fostrare. Det ligger i
sakens natur att ett sådant omhändertagande måste begränsas till kortast
möjliga tid.

1 33 § tredje stycket ges polisstyrelse eller, i avvaktan på dess beslut,
polisman i vissa fall befogenhet att ta den som kan antas vara under 18 år i
förvar, även om den underåriges uppträdande eller levnadssätt inte innebär
fara för allmän ordning och säkerhet. För ett sådant beslut krävs att det
föreligger sannolika skäl för att ett ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen
är påkallat. Förutsättningen är vidare att den unges identitet
inte kan utrönas. Omhändertagandet får inte vara längre än till dess identi -

180

tetsfrågan utretts. Den omhändertagne får i avvaktan på identifiering inte
förvaras i arrest. Ett omhändertagande som nu nämnts är inte avsett att
vara mer än några timmar eller till dess identitetsfrågan har utretts.

Förvaring med stöd av 33 § första och andra stycket kan inte tillgripas
beträffande sådan underårig som redan är omhändertagen av nämnden
jämlikt 25 § barnavårdslagen. Visar det sig att en underårig som tas i förvar
av polisen redan är omhändertagen enligt 25 § genom ett lagakraftvunnet
beslut, måste han släppas, om han inte kan återföras dit där han är
placerad eller barnavårdsnämnden omgående kan ordna annan placering
för honom.

Förvar av den som omhändertagits för samhällsvård

Även i 37 § barnavårdslagen ges bestämmelser om tagande i förvar av
unga människor. Enligt detta lagrum ankommer det på polismyndighet att
på begäran av nämnden eller dess ordförande på lämpligt sätt förvara den
som omhändertagits för samhällsvård enligt 25 § b) barnavårdslagen, tills
länsrätten eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan
placering ordnats. En förutsättning för att polismyndigheten skall få anlitas
för sådan tillfällig förvaring är dels att beslutet om omhändertagande inte
har vunnit laga kraft, dels att den som beslutet gäller på grund av sitt
uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning och säkerhet.

Tiden för förvaringen är maximerad till en vecka. Om synnerliga skäl
föreligger kan dock länsrätten på begäran av nämnden eller dess ordförande
medge förlängning med ytterligare högst en vecka.

En icke ringa del av de barn som tas i förvar i häkte är omhändertagna
med stöd av 37 §.

Den nya sociallagstiftningen

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 33 § barnavårdslagen har inte
tagits upp i den lagstiftning som träder i kraft den 1 januari 1982. Det
innebär att behovet av omhändertagande i de situationer som nu anges i
33 $ får bedömas med utgångspunkt i första hand i bestämmelserna i lagen
om tillfälligt omhändertagande.

Också bestämmelserna i 37 § bortfaller vid ingången av år 1982. Polismyndighetens
medverkan kan därefter inte erhållas för förvaring av de
barn och unga, som behöver tas om hand i avvaktan på att deras placering
kan ordnas. Detta ställer ett oavvisligt krav på kommuner och landstingskommuner
att ha sådan beredskap att de unga som tas om hand för
samhällsvård utan dröjsmål kan beredas den vård som de behöver.

Det är självfallet av största betydelse att kommuner och landsting redan
nu prövar förutsättningarna för att omedelbart ta om hand de unga, som i
dag med stöd av 37 § barnavårdslagen placeras i polisarrester och häkten.

181

Handräckning för verkställighet av de beslut som nämnden har fattat

De bestämmelser som jag har berört i det föregående har som syfte bl. a.
att ge möjlighet att ta barn och unga i förvar i avvaktan på att nämndens
beslut vinner laga kraft eller lämplig placering ordnats. Barnavårdslagen
upptar emellertid bestämmelser om polismyndighets åtgärder även i andra
fall. I 94 § ges bestämmelser om polismyndighetens bistånd för genomförandet
av de beslut som nämnden fattar.

Socialnämnden har rätt att erhålla polishandräckning för att verkställa
beslut angående omhändertagande, efterforska och återhämta omhändertagen,
som har avvikit från hem eller anstalt, samt ombesörja annan
förflyttning av omhändertagen.

Framställning om polishandräckning kan göras av nämnden eller av dess
ordförande. Nämnden kan även ge ledamot i nämnden eller befattningshavare
hos kommun rätt att påkalla polishandräckning. När fråga är om
efterforskning och återhämtande av elev vid ungdomsvårdsskola eller om
förflyttning av sådan elev kan handräckning också begäras av skolans
styrelse eller rektor.

En begäran om handräckning skall innehålla uppgift, förutom om den
omhändertagnes person, om det hem eller den institution dit den unge skall
föras. Den frågan kan inte lämnas öppen i avvaktan på att barnet eller den
unge tas om hand.

Av handräckningsbegäran bör det vidare framgå vilken tjänsteman vid
förvaltningen eller annan som polismyndigheten kan ta kontakt med i de
fall omhändertagandet sker under tid då socialförvaltningen håller stängt.
Att så sker är viktigt av flera skäl. Ofta är således en kontakt mellan
polismyndigheten och socialförvaltningen nödvändig för en förnyad bedömning
i fråga om behovet av handräckning. Det är också viktigt att då
handräckning skall äga rum samråd sker om behovet av medverkan från
socialförvaltningens sida. Inte minst kan en kontakt vara nödvändig för
ställningstagande i frågan om var den unge skall vistas i avvaktan på att
förpassningen kan äga rum. Det kan inte godtas att barnet eller den unge
hålls i förvar i häkte eller polisarrest över en helg på den grund att det
brister i kommunikationerna mellan polismyndigheten och socialförvaltningen.

De handräckningsåtgärder som anges i 94 § avser att säkerställa, vid
behov även med användandet av våld, genomförandet av de beslut som
nämnden har fattat med stöd av barnavårdslagen. Anlitande av polismyndighet
för en åtgärds genomförande bör därför endast komma ifråga då det
finns grundad anledning att anta, att de särskilda tvångsbefogenheter som
handräckningsinstitutet innefattar är påkallade för åtgärdens genomförande.
Anlitande av polis bör alltså komma ifråga endast som en nödfallsåtgärd.

JO har tidigare framhållit att det är viktigt att denna princip upprätthålls
av hänsyn till såväl vårdnadshavaren som barnet. Att särskild försiktighet

182

bör iakttas när det är fråga om små barn är uppenbart. Det är givetvis
också ett samhällsintresse att polisen inte tas i anspråk för uppgifter som
inte nödvändigtvis kräver dess medverkan.

Har nämnden beslutat att ta någon om hand för samhällsvård bör självfallet
polisens medverkan inte begäras vid verkställighet av beslutet med
mindre det kan antas att den unge själv eller hans föräldrar genom att
avvika eller på annat sätt avser att förhindra eller försvåra genomförandet
av beslutet. Sett mot den bakgrunden kan konstateras, att polisens medverkan
i flertalet fall inte torde behövas för genomförandet av nämndens
beslut.

På motsvarande sätt torde polishandräckning mindre ofta vara påkallad
när det gäller att flytta den som har omhändertagits för samhällsvård från
ett fosterhem till ett annat eller till en institution. När det är fråga om barn
och unga i lägre åldrar är det enligt min mening uppenbart att handräckning
som regel inte behövs.

När det är fråga om barn och unga som har avvikit från hem eller
institution, där de enligt nämndens bestämmande skall vistas, ställer sig
saken delvis annorlunda. I dessa fall är polismyndighetens medverkan
oftare påkallad för att efterforska den avvikne men också för att återföra
honom till det hem varifrån han har avvikit. Det står emellertid klart att
inte heller i dessa fall får handräckning påkallas som en rutinåtgärd. Nämnden
eller den som i nämndens ställe får besluta om handräckning skall
noggrant pröva om det finns behov av handräckning eller om den unge kan
omhändertas och återföras på annat sätt. Det ankommer således i första
hand på nämnden att ta ansvaret för att de åtgärder som har beslutats med
stöd av barnavårdslagen också kommer till stånd. Nämnden kan inte på
polisen överföra de uppgifter för vilka nämnden själv bär ansvaret. Kan
det antas att barnet eller den unge kan återföras till hemmet utan att de
särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsförfarandet innefattar behövs,
åvilar ansvaret för återförandet nämnden. Det torde t. ex. som regel
inte finnas behov av att med polis återföra en 12-årig flicka som har avvikit
från ett fosterhem för att besöka sina biologiska föräldrar.

Vad jag har sagt nu innebär således att nämnden inte under hänvisning
till de praktiska svårigheter som kan möta i de fall barnet eller den unge
anträffas långt från hemorten kan vidhålla en begäran om polishandräckning.
Hämtningen skall alltid vara påkallad av hänsyn till befarat behov av
särskilda tvångsmedel för åtgärdens genomförande. Kan det antas att
återförandet kan ske utan anlitande av polis faller ansvaret för transporten
på socialnämnden ensam. Det får anses ankomma på socialförvaltningarna
att Finna sådana former för sitt arbete att återförandet i fall som detta kan
genomföras så smidigt som möjligt. Givetvis får polismyndigheten ej heller
anlitas för att ett sådant förfarande är kostnadsfritt för nämnden medan
återförandet i nämndens regi medför utgifter för nämnden. Jag har svårt att
frigöra mig från intrycket att förvaltningarna i dag i en omfattning som inte

183

är förenlig med grunderna för 94 § påkallar polisens medverkan för förpassning
av unga människor.

Polismyndighetens prövning av en framställning om handräckning kan
endast gälla om framställningen avser sådant förfarande till vilket biträde
får ges, och om den som har gjort framställningen varit behörig att göra
denna. Polismyndigheten har inte någon rätt att pröva behovet eller lämpligheten
av handräckningen. I motiven till 94 § har framhållits att om
polismyndigheten finner att begärd handräckning är onödig eller olämplig,
polismyndigheten visserligen inte på denna grund bör vägra sitt bistånd.
Det kan emellertid då vara lämpligt att, där omständigheterna medger det,
socialförvaltningen uppmärksammas på förhållandet så att frågan kan tas
upp till omprövning vid förvaltningen.

Polismyndighetens befogenheter

Barnavård slagen ger inga anvisningar till ledning för bedömningen av
vilka befogenheter som tillkommer polismyndighet eller om hur handräckningen
i övrigt skall gå till. Handräckningsinstitutet kan emellertid beskrivas
utifrån dess olika funktioner. I handräckningen ingår således tre olika
moment, nämligen polisomhändertagandet, kvarhållandet i avvaktan på
transport och själva transporten.

Polisomhändertagandet

Polisomhändertagande av den unge sker i avvaktan på ytterligare åtgärder.
Polismyndigheten bör omedelbart efter omhändertagandet underrätta
den myndighet som har begärt handräckningen. Finner polismyndigheten
att den begärda åtgärden framstår som olämplig eller onödig bör, som
tidigare har nämnts, polismyndigheten underrätta socialförvaltningen om
detta för förnyat ställningstagande från förvaltningens sida i fråga om
handräckningen.

En underrättelse till den nämnd eller den tjänsteman som har begärt
handräckning är emellertid påkallad även av andra skäl. Genom underrättelsen
bör polismyndigheten bereda nämnden möjlighet att pröva om någon
tjänsteman vid förvaltningen bör vara närvarande vid genomförandet
av transporten eller vid förrättningen i övrigt.

Skall handräckning ske men kan transport inte ordnas omedelbart bör
polismyndigheten undersöka möjligheten till förvar genom socialförvaltningens
försorg. För ställningstagande i sådan fråga bör polismyndigheten
regelmässigt underrätta socialförvaltningen på orten. Jag vill i den delen
erinra om de tjänsteföreskrifter som omnämns i polisstyrelsens remissvar.
Där sägs att den som i administrativ ordning av polismyndighet har berövats
friheten får förvaras i allmänt häkte, dock bör beträffande barn först
undersökas möjligheten till förvaring genom socialförvaltningens försorg.

184

Kvarhållandet

Den fråga som är av särskilt intresse i detta ärende är kvarhållningsmomentet.
Regeringsrådet Gustaf Petrén har i sin bok ”Om offentligrättslig
användning av våld mot person” uttalat, att enligt den allmänna ändamålsgrundsatsen
får ett sådant kvarhållande inte pågå under längre tid än behov
därav föreligger. Beträffande hämtning och återhämtning anför han att allt
efter omständigheterna följs gripande omedelbart av förflyttning, som utgör
hämtningens ändamål, eller av kvarhållande i avvaktan på att transport
ordnas eller lämpligt tillfälle för inställande. Det rena kvarhållandet i
samband med hämtning torde enligt Petrén inte böra överstiga något dygn.
Petrén bygger denna bedömning på den allmänna grundsatsen om proportionalitet
mellan mål och medel1.

JO2 har i ett annat ärende berört frågan om kvarhållande. JO fann i det
ärendet, att det var uppenbart att ett omhändertagande av en efterlyst
vårdtagare i princip borde kunna följas av ett kvarhållande under viss tid
till dess transport kunde äga rum. Enligt JO borde dock kvarhållandet
såväl i sig som i tiden vara betingat av ändamålet med handräckningen, i
det aktuella fallet återförandet till anstalten. Andra hänsyn var enligt JO
ovidkommande och berättigade inte till kvarhållande, om inte stöd för
detta fanns i annat lagrum. Institutet handräckning kunde enligt JO inte
lämna stöd för annat än kortvarigt kvarhållande. Utan att vilja ta ställning
till vad som borde förstås med detta ansåg sig emellertid JO kunna slå fast
att kvarhållande över en natt kunde inrymmas, om handräckningsändamålet
gjorde det behövligt.

Jag anser på motsvarande sätt att rätten till kvarhållande bestäms av
ändamålet med handräckningen. Har ett barn gripits sent en kväll och skall
barnet föras till en avlägset belägen ort, bör barnet kunna hållas kvar hos
polisen under natten till dess resan kan påbörjas påföljande dag. Vad som
har sagts nu har avseende på vad som rimligen kan krävas av polismyndigheten,
men innefattar inget ställningstagande i fråga om socialförvaltningens
skyldighet att sörja för att den unge kan beredas fortsatt vård.

Enligt mitt synsätt kvarstår således socialnämndens ansvar för den
unges vård även sedan den unge har omhändertagits av polisen. Det
innebär att man från socialnämndens sida måste upprätthålla sådan beredskap
att den unge, så snart transport kan ordnas, kan tas emot för fortsatt
vård i det fosterhem eller i den institution, varifrån han har avvikit.
Socialnämnden kan inte överskjuta ansvaret för den unges förvaring på
polismyndigheten under hänvisning till att ytterligare tid behövs för att
finna en annan lämplig placering av den unge. Tagande i förvar på sådana
grunder kräver särskilt lagstöd. Jag vill i den delen erinra om bestämmel 1

Petrén, G. Om offentligrättslig användning av våld mot person. Sthlm 1949 s. 36,
42 och 49.

2 JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 247.

185

serna i 37 § barnavårdslagen. Syftet med dessa bestämmelser är bl. a. att
som en nödfallsutväg ge möjlighet till förvaring av den unge hos polisen i
avvaktan på att nämnden kan ordna en lämplig placering. Dessa bestämmelser
upphör som nämnts att gälla vid årsskiftet.

Det ankommer således på den socialnämnd eller den ungdomsvårdsskola,
som har begärt handräckning, att sörja för att den unge kan tas emot så
snart transport av den unge kan ske med hänsyn till ressträcka och andra
förhållanden som gäller själva resan. Det innebär att det av handräckningsbegäran
skall framgå vart den unge skall föras men också att nämnden eller
skolan har en sådan beredskap att den unge kan tas emot så snart transporten
kan ske.

Bestämmelserna i 94 § barnavårdslagen ger enligt min mening inte polismyndighet
befogenhet att hålla en ung människa i förvar över en helg på
den grund att det hem eller den institution dit den unge skall föras till följd
av brist på personal inte anser sig kunna ta emot den unge.

Det är emellertid oundvikligt att barn och unga i avvaktan på att transporten
kan ordnas ibland måste hållas kvar genom polismyndighetens
försorg. Inom de allmänna häktenas upptagningsområden sker därvid placering
på häktet, medan inom andra polisdistrikt barnen och de unga
kvarhålls i arrest. Jag vill framhålla att med det synsätt som jag har
redovisat här kommer förvaringstider överstigande en natt inte att kunna
komma ifråga.

Det är givetvis önskvärt att i de fall barnet eller den unge måste hållas
kvar i avvaktan på transporten socialvårdens resurser i första hand tas i
anspråk för denna förvaring. Främst när det gäller barn under 15 år bör
förutsättningarna för inrättande av jourplatser i socialförvaltningens regi
prövas. Jag återkommer till de överväganden som har gjorts i denna del i
samband med den resursplanering som nu pågår inför den nya sociallagstiftningens
ikraftträdande.

Jag vill emellertid nämna att kan en betryggande förvaring nås genom
förvaltningens försorg upphör givetvis polismyndighetens ansvar för den
unge under den tid han är omhändertagen av förvaltningen. Polismyndighetens
medverkan kan därefter erhållas för själva transporten till det hem
eller den institution dit den unge skall föras.

Jag vill således avslutningsvis framhålla att enligt min mening ger handräckningsinstitutet
inte polismyndighet befogenhet att kvarhålla den som
är omhändertagen för samhällsvård på den grund att den institution eller
det hem dit barnet eller den unge skall föras inte anser sig kunna ta emot
barnet eller den unge under lördagar och söndagar samt andra helger. Det
är enligt min mening förvånansvärt att ett annat synsätt har kunnat godtagas
vid tillämpningen av handräckningsinstitutet.

186

Transporten

Transporten ingår som en del av den handräckning för vilken polismyndigheten
bär ansvaret. Men ansvaret för transporten är inte odelat polisens.
Det förtjänar att framhållas att redan i propositionen till barnavårdslagen
framhölls, att när hämtning av eller förflyttning av någon som inte
fyllt 18 år skulle ombesörjas av polismyndighet så borde regelmässigt
företrädare för vederbörande barnavårdsorgan medverka. Den som begärde
polishandräckning borde, om inte hinder mötte eller särskilda skäl
föranledde annat, låta sig företrädas av nämndledamot, tjänsteman eller
annan för uppgiften lämpad person, vilken skulle ha att vid behov bistå
polismyndigheten för åtgärdens genomförande på ett ur barnavårdssynpunkt
lämpligt sätt, och att, så snart detta kunde ske, överta befattningen
med den underårige.

Jag kan konstatera att vad som anförts i propositionen lämnats i huvudsak
obeaktat vid tillämpningen av handräckningsreglerna. Jag vill därför
starkt understryka nödvändigheten av att nämnderna noga överväger behovet
av polishandräckning och att nämnden eller ansvarig tjänsteman i de
fall polishandräckning anses nödvändig i betydligt större utsträckning än
vad som för närvarande sker med sin sakkunskap medverkar till att den
underårige får det stöd och den hjälp som den underårige kan behöva vid
handräckningens genomförande. Nämnden eller tjänstemannen kan således
inte genom en begäran om handräckning befria sig från ansvaret för
barnets eller den unges vård. Nämndens övergripande ansvar kvarstår hela
tiden.

Det förtjänar i sammanhanget att nämnas att nämndens ansvar för handräckningens
genomförande vid barnavårdslagens införande ansågs så uppenbart
att särskild lagstiftning i den frågan inte ansågs påkallad.

Transportcirkuläret

Ansvaret för handräckningen åvilar enligt barnavårdslagen polismyndigheten.
Polismyndigheten bär ansvaret för att handräckningsåtgärden
kan genomföras utan onödigt dröjsmål, att förvaring i avvaktan på transport
inte sker under mer ingripande former än som är påkallat av hänsyn
till omständigheterna samt att transporten kan ske med beaktande av
barnets eller den unges särskilda behov.

Ansvaret för handräckningen har emellertid i praktiken i vid omfattning
flyttats över på kriminalvårdsstyrelsen utan att man därvid synes ha säkerställt
att den särskilda hänsyn som måste tas till barns och ungdoms
förhållanden beaktas. Bakgrunden är följande.

I proposition 1964: 100 uttalade dåvarande departementschefen - i samband
med förstatligandet av polisväsendet - "att inställelse inför domstol
av häktade och anhållna personer, transport av häktade till fångvårdsanstalt,
överförande till olika vårdinrättningar av alkoholmissbrukare och
mentalsjuka ävensom andra transporter, vilka nu ombesörjs av polisen,

187

bör ankomma på fångvårdens personal”. Av departementschefens uttalanden
i övrigt framgick att motiven för förslagen i huvudsak var dels att
genom en samordning av transporterna nedbringa kostnaderna, dels att
förbehålla så stor del som möjligt av polisutbildad personal för egentlig
polisverksamhet.

Med stöd av departementschefens uttalanden tillsattes år 1965 den s. k.
förpassningsutredningen och viss försöksverksamhet sattes igång. Kriminalvården
övertog under hand en stor del av den förpassningsverksamhet,
som polisen tidigare hade svarat för. Ar 1972 utfärdade rikspolisstyrelsen
efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen och förpassningsutredningen anvisningar
för polispersonalen. Dessa anvisningar gäller fortfarande för
verksamheten, som alltjämt bedrivs på försök.

Av anvisningarna framgår att ett polisdistrikt, så snart det har blivit klart
att behov föreligger av en längre transport (i allmänhet resa utanför det
egna distriktet) per telefon skall anmäla transportbehovet till vederbörande
transportcentral med förfrågan om transporten kan utföras genom kriminalvårdens
försorg. De transportcentraler som därvid kan komma ifråga är
anknutna till allmänna häktena i Stockholm, Göteborg. Malmö och Härnösand.
Under lördagar och helgdagsaftnar samt sön- och helgdagar skall
hänvändelse ske till transportcentralen i Stockholm. Transportcentralen
skall skyndsamt lämna besked. Om transportcentralen ger det beskedet att
den ifrågavarande transporten inte kan övertas måste den utföras genom
polisens försorg.1

Den polisman, som tar kontakt med transportcentralen, skall lämna
uppgift om bl.a. den omhändertagnes namn och födelsetid, plats där
avhämtning kan ske, anstalt dit transport skall ske, uppgift om rymningsrisk,
behov av fängsel, akut sjukdom, behov av medicinering under transporten
m. m. samt eventuella skäl för omedelbar transport och uppgift om
tidpunkt då den transporterade senast skall vara framme.

De för polisen gällande anvisningarna upptar inga särbestämmelser för
barn och unga.

Enligt kriminalvårdsverkets författningssamling (FAK 1978:5) har föreskrifter
och anvisningar avseende kriminalvårdens transportverksamhet
(transportcirkulär) utfärdats den 10 februari 1978. Av dessa framgår bl. a.
att så snart behovet av transport har blivit känt skall transportanmälan
göras till vederbörande transportcentral. Transportanmälan skall göras för
alla transporter utom lokaltransporter. Sådan transportanmälan skall innehålla
uppgift om vem som skall transporteras, kategoritillhörighet, påföljdens
längd, brottets art, hälsotillstånd, rymningsrisk, eventuellt fängsel,
nationalitet beträffande utlandsmedborgare och andra förhållanden av vikt
för transportens genomförande. Uppstår under veckoslut och helger nöd 1

Den sist nämnda bestämmelsen var betingad av att kriminalvårdens verksamhet då
ännu inte var utbyggd.

188

vändigt transportbehov skall transportanmälan göras till transportcentralen
i Stockholm.

Beträffande de unga, som det är fråga om nu, har särskilda bestämmelser
tagits in i cirkuläret. Under rubriken "socialklientel" har följande
antecknats.

Den som har omhändertagits enligt lag om barnavård, nykterhetsvård
eller sluten psykiatrisk vård får inte samåka med person av annan kategori.
Sådan omhändertagen får under transportuppehåll endast införas i allmänt
häkte eller polisarrest. Vid transportplanering avseende här nämnda kategorier
skall i första hand hänsyn tas till den enskilde individens behov av
att snarast överföras till vederbörlig vårdinstitution och i andra hand till
ekonomisk eller annan vinning med samtransport.

Jag har tidigare framhållit vikten av att socialnämnden inte begär polishandräckning
med mindre än sådan åtgärd framstår som oundgängligen
nödvändig. Nämnden bör i sådant fall pröva behovet av medverkan från
nämndens sida vid handräckningens genomförande och lämna polisen all
den information som kan behövas för uppdragets genomförande.

De handräckningsuppdrag som det är fråga om här bör genomföras med
absolut förtur. Visar det sig att en förpassning inte genast kan ske genom
transportcentralens försorg på grund av förestående helg eller av annan
orsak bör transporten utföras av polismyndigheten. De svårigheter som av
organisatoriska eller av andra skäl kan möta vid genomförande av transporten
genom kriminalvårdens försorg får inte leda till att barn och unga
hålls i häkte.

Det är enligt min mening nödvändigt att frågan om transporten av barn
och unga ses över i syfte att skapa ökade garantier för att barnens och de
ungas särskilda behov beaktas. Frågan om behovet av särregler beträffande
dem som är under 15 år bör särskilt prövas.

Bedömning av klagomålen

JO Sverne anförde följande.

Förvaring av en 12-årig flicka i häkte

Socialförvaltningen i Stockholm hade begärt att Y. skulle efterspanas
och återföras till Boxtorp genom polismyndighetens försorg. Mot bakgrund
av vad som då var känt om Y:s förhållanden finns ingen anledning
att rikta kritik mot förvaltningen för att en begäran om handräckning
framställdes.

Den kriminalinspektör, som efter gripandet hade ansvaret för Y., borde
emellertid utan dröjsmål ha tagit kontakt med socialförvaltningen, som
begärt handräckningen. Inspektören borde, främst med hänsyn till barnets
ålder, ha insett att det var nödvändigt att undersöka möjligheterna till en

189

placering genom förvaltningens försorg och att en kontakt med förvaltningen
därför var påkallad. Det ligger i sakens natur att den polismyndighet
som svarar för handräckningsåtgärden utan dröjsmål bör ta kontakt med
den som har begärt handräckningen och som bär ansvaret för barnets eller
den unges vård. En sådan underrättelse är, som jag har sagt förut, nödvändig
inte bara för att undvika omhändertagande av barn i mer ingripande
former än förhållandena kräver. En underrättelse skall även tjäna syftet att
bereda förvaltningen tillfälle att ta ställning till behovet av medverkan från
förvaltningens sida vid handräckningens genomförande.

Kriminalinspektören förfor alltså enligt min mening felaktigt då han utan
sådan kontakt beslöt att Y. skulle föras över till allmänna häktet för
förvaring. Hans åtgärd stod även i strid med en för polispersonalen utfärdad
A-order, där det sagts att innan barn placeras i häkte möjligheten till
förvaring genom socialförvaltningens försorg bör prövas. Underlåtenheten
framstår som särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att det var fråga
om en 12-årig flicka. Kriminalinspektören borde ha insett att en förvaring i
allmänna häktet bort tillgripas endast om det stått klart att socialförvaltningen
saknade resurser.

Polisstyrelsen har i sitt yttrande till mig också framhållit att de sociala
myndigheterna borde ha inkopplats.

Jag anser emellertid att ytterligare en synpunkt bör beaktas. Barnet
omhändertogs på eftermiddagen den 19 oktober. Skolhemmet är beläget
cirka nio mil från Stockholm. Om nu kriminalinspektören inte ansåg sig
behöva ta kontakt med socialförvaltningen borde han med hänsyn till
barnets ålder i vart fall ha undersökt möjligheterna att återföra flickan till
skolhemmet redan samma dag för att på så sätt undvika en placering i
häktet.

Jag anser mig emellertid inte ha anledning att driva saken vidare utan jag
stannar vid den kritik jag nu har fört fram.

Y. avvek härefter på nytt från skolhemmet. Hon uppsökte sin familj för
att tillbringa sin födelsedag där. Sedan socialförvaltningen begärt handräckning,
anträffades Y. i bostaden av polis. Polismännen tog sig in i
lägenheten sedan föräldrarna vägrat att öppna. Y. fördes till allmänna
häktet, där hon fick stanna kvar till dess hon kunde återföras till Boxtorp
påföljande dag.

Som har framhållits tidigare kan den polismyndighet som har att utföra
handräckningen inte pröva lämpligheten av den begärda åtgärden. Polismyndigheten
bör emellertid underrätta socialförvaltningen, om barnet påträffas
under förhållanden som ger anledning till antagande att behov av
polisens medverkan inte föreligger.

Barnet påträffades i sitt föräldrahem. Förhållandena var sådana att skäl
för nytt ställningstagande från förvaltningens sida förelåg. Polismännen
förde också flickan till socialjouren. Det finns enligt min mening ingen
anledning att rikta kritik mot polismännen för vad som har förekommit i
ärendet.

190

Socialjouren har saknat möjligheter att placera flickan i avvaktan på att
transporten till Boxtorp kunde äga rum. I det läget har ingen annan möjlighet
stått till buds än att placera flickan på allmänna häktet.

Det är givetvis i hög grad otillfredsställande att ett barn på grund av
bristande resurser inom socialvården måste placeras på allmänt häkte i
avvaktan på att transport kan ske. Härigenom åsidosätts det ansvar som
socialförvaltningen har för att barnet inte tas om hand under mer ingripande
former än som behövs. Jag återkommer till detta längre fram.

Jag vill emellertid i detta sammanhang ta upp ytterligare en fråga. Av
nämndens remissvar framgår att det är den enhet som jourbyrån har
placerat på polishuset som regelmässigt handlägger ärenden om handräckning.
Det är också den enheten som underrättas när barnet har påträffats.
Sådan underrättelse lämnas som regel dagen efter omhändertagandet
och ibland efter det att transporten har utförts.

Jag har i tidigare avsnitt framhållit det ansvar som nämnden har för
handräckningens genomförande. Nämnden skall ge polismyndigheten det
bistånd som behövs för att handräckningen skall kunna ske på ett från
barnavårdssynpunkt lämpligt sätt.

För att förvaltningen skall kunna fullgöra sina åligganden är det således
som regel nödvändigt att förvaltningen underrättas så snart någon har
omhändertagits. Det är också viktigt att socialförvaltningen har sådana
resurser att bistånd vid handräckningens genomförande kan ges när det
behövs.

Vägran av ungdomsvårdsskola att ta emot elever

När transporten anlände till skolan kl. 17.10 avvisades eleverna under
hänvisning till den praxis som utbildats vid skolan och som innebar att
transporter till skolan skulle ankomma till skolan vardagar mellan kl.
08.00-17.00.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar uppgett att det vare sig i barnavårdslagen
eller i ungdomsvårdsskolestadgan finns bestämmelser om mottagande
av en förpassad elev. Socialstyrelsen har inte heller utfärdat några
föreskrifter i den frågan.

Enligt min mening är det, även om det inte uttryckligen har angetts i
författning, uppenbart att skolan inte på sätt här har skett ägt avvisa de
elever, som på skolans begäran genom polisens försorg förts till skolan.
Saken framstår som än mer allvarlig mot bakgrund av att vårdpersonal som
har kunnat ta emot eleverna varit tillgänglig.

De rutiner som har utvecklats vid skolan är i hög grad anmärkningsvärda.
Det vid skolan tillämpade förfarandet har i praktiken inneburit att
skolan har vägrat att utom kontorstid uppfylla det vårdansvar som har
tillagts skolan i barnavårdslagen. Jag anser mig ha anledning att rikta
allvarlig kritik mot skolans rektor för det förfaringssätt som har tillämpats
vid skolan. Jag vill med skärpa framhålla att det under inga förhållanden

191

kan godtas att ungdomsvårdsskola på polismyndighet eller häktespersonal
övervältrar det vårdansvar som åvilar skolan. Den kvarhållningsrätt som
är förenad med en handräckning är, som jag har framhållit tidigare, direkt
avhängig av transporten.

Det har upplysts att man vid skolan har gjort en översyn i syfte att öppna
möjlighet att ta emot elever i princip hela dygnet. Jag utgår således från att
man vid Fagareds yrkesskola kommer att anpassa sina rutiner så att de
svarar mot det vårdansvar som åvilar skolan. Jag anser mig därför inte ha
anledning att nu driva frågan om skolpersonalens ansvar vidare.

Innan jag lämnar ärendet vill jag emellertid ta upp en fråga i anslutning
till socialstyrelsens remissvar. Jag gör det mot bakgrund av den uppgift
som förekommer i kriminalvårdsstyrelsens remissyttrande om att många
vårdinstitutioner inte har personella resurser för att ta emot vårdbehövande
under lördag, söndag och helgdag.

Socialstyrelsen säger i sitt yttrande att ungdomsvårdsskolor i princip
skall kunna åberopa endast ”personalbrist nattetid eller fysiskt fullbelagda
avdelningar för att kunna avvisa förpassningstransporter”.

Styrelsens yttrande kan uppfattas så att skolan har rätt att avvisa en elev
som genom polisens försorg på skolans begäran återförts dit under hänvisning
till att skolan är ”fysiskt fullbelagd”. Jag kan inte godta en sådan
uppfattning. Så länge eleven är inskriven vid skolan har skolan ett oavvisligt
ansvar för att eleven kan tas emot. Jag kan inte heller i dessa fall godta
en personalbrist som grund för avvisning av en förpassning. Jag vill således
erinra om att polisens kvarhållningsrätt är direkt betingad av transporten
och att polismyndighet inom ramen för hämtningsinstitutet inte kan hålla
unga personer i förvar under hänvisning till att en skola vägrar ta emot
eleven.

Jag utgår från att socialstyrelsen klart tillkännager att ungdomsvårdsskolans
vårdansvar inte i något fall kan bindas vid kontorstider. Jag återkommer
till den frågan.

Handräckning för förflyttning av en 14-årig flicka

Jag har under tidigare avsnitt framhållit att handräckning bör ifrågakomma
endast i de situationer, då det kan antas att polisens särskilda
tvångsbefogenheter behövs för att kunna genomföra förflyttningen.

Även sett mot den bakgrunden att H. vid tidigare tillfällen hade avvikit
har jag svårt att inse att förhållandena varit sådana att polisens medverkan
var nödvändig för att genomföra förflyttningen till fosterhemmet. Vad
nämnden i den delen har uppgett i sitt remissyttrande kan svårligen förenas
med den av nämnden valda placeringsformen. Situationen har enligt min
mening inte varit sådan att den nödfallsåtgärd, som handräckningen avser
att utgöra, har bort tillgripas. Transporten borde således ha ombesörjts av
socialförvaltningens personal.

Samma restriktivitet i synsättet borde ha präglat socialförvaltningens

192

bedömning när det gäller överflyttningen av H. till ett behandlingskollektiv
i februari månad 1981. Socialförvaltningen hade således av polismyndigheten
underrättats om att H. var helt lugn och att transporten enligt polismyndighetens
bedömning borde skötas av förvaltningen.

Omständigheterna har också då enligt min mening varit sådana, att resan
till kollektivet bort ombesörjas av förvaltningen. Förvaltningen, som upplysts
om att förpassningen skulle ske genom allmänna häktets i Östersund
försorg, borde således med beaktande av flickans ålder och förhållandena i
övrigt själv ha svarat för överflyttningen.

Förvaltningens åtgärder visar enligt min mening på den alltför extensiva
tillämpning som handräckningsreglerna i 94 § har fått. Jag anser mig emellertid
mot bakgrund av den brist på anvisningar som har förelegat rörande
reglernas tillämpning kunna stanna vid denna kritik av förvaltningen för
dess handläggning av ärendet. Det är emellertid nödvändigt att bestämmelserna
i 94 § i fortsättningen tillämpas på det sätt som från början avsetts,
nämligen som en nödfallsåtgärd i de undantagsfall då de befogenheter som
tillkommer förvaltningens tjänstemän är otillräckliga för att genomföra
barnets förflyttning. Det är därför av vikt att socialstyrelsen i fortsättningen
ägnar dessa frågor stor uppmärksamhet och tillser att bestämmelsen får
den begränsade tillämpning som är avsedd.

JO Sverne anförde sammanfattningsvis följande:

Begränsad tillämpning

Det ankommer i första hand på de sociala nämnderna att svara för de
åtgärder som har samband med verkställigheten av nämndens beslut.
Överflyttning och återhämtning av ett omhändertaget barn bör därför i
första hand ombesörjas av socialförvaltningen. Förflyttning av ungdomsvårdsskolelever
bör i första hand ombesörjas av skolans personal. Man bör
från nämndens, förvaltningens och ungdomsvårdsskolans sida så långt
möjligt undvika att påkalla polishandräckning. Det är först när det på goda
grunder kan antas att särskilda tvångsmedel behövs för att genomföra
förflyttningen, som handräckning bör ifrågakomma. Det är nödvändigt att
socialnämnderna och ungdomsvårdsskolorna ser över sina rutiner så att
handräckningsinstitutet kan ges den begränsade tillämpning som var förutsedd
när bestämmelserna infördes.

Jag utgår från att socialstyrelsen i den nu pågående översynen av handräckningsinstitutet
tar upp även den frågan och medverkar till att nämnderna
informeras om bestämmelsens innebörd.

Polismyndighetens åtgärder

Det ankommer på polispersonalen att utföra handräckning. Det är viktigt
att polisen vid uppdragets genomförande beaktar barnens särskilda
behov. Socialförvaltningen bör således regelmässigt underrättas om ett

193

polisomhändertagande. Detta är en förutsättning för att förvaltningen skall
kunna medverka vid genomförandet av förrättningen på det sätt som har
förutsatts i propositionen till barnavårdslagen. Det är vidare viktigt att en
sådan underrättelse lämnas för att ge förvaltningen möjlighet att ta barnet
eller den unge om hand i avvaktan på en transport.

Några närmare instruktioner för den polispersonal, som svarar för handräckningen
föreligger inte. Det är enligt min mening angeläget att personal
informeras om de särskilda beaktanden som måste göras, då fråga är om
förpassning av barn och unga.

Skyndsam handläggning

Det är viktigt att i de fall handräckning skall ske åtgärden kan vidtas utan
onödigt dröjsmål. Det finns mot den bakgrunden anledning att se över de
rutiner som tillämpas nu. Särskilt bör undersökas om det finns behov att
införa särregler för barn under 15 år. Det bör således prövas om kriminalvårdens
transportorganisation bör svara för transporterna av barn och
unga. Det bör givetvis inte få förekomma att barn och unga hålls i häkte på
skäl som mer hänför sig till kraven på en från ekonomisk synpunkt ändamålsenlig
transportorganisation och mindre till barns och ungdoms särskilda
förhållanden. I det fortsatta beredningsarbete som bedrivs genom socialdepartementets
försorg kommer frågan om transporterna av barn och
unga att tas upp till förnyad granskning. Kriminalvårdsstyrelsen skall
undersöka om formerna för transporterna av barn och ungdomar till institutioner
och fosterhem kan förändras. Förslag kommer att läggas fram till
hösten. Några ytterligare åtgärder i den delen är därför inte påkallade nu.

Socialnämndens medverkan vid handräckningen
Det har i propositionen till barnavårdslagen förutsatts att en företrädare
för barnavårdsorganet regelmässigt skall medverka vid handräckningens
genomförande. Syftet härmed har givetvis varit att så långt möjligt tillgodose
barnets behov av stöd och hjälp.

Uttalandena i propositionen har emellertid inte vunnit beaktande i den
praktiska tillämpningen. Det bör därför nu övervägas om inte särskilda
föreskrifter bör ges om förpassning av barn i syfte att säkerställa behovet
av medverkan från nämndens sida. Även den frågan bör lämpligen tas upp
av socialstyrelsen i anslutning till den nu pågående översynen av handräckningsinstitutet.

Inrättandet av jourplatser

1 flera fall tas barnet eller den unge i förvar i häkte eller arrest i avvaktan
på att transporten kan genomföras på den grund att socialvården saknar
resurser. Jag har tidigare framhållit att handräckning skall tillgripas som en
nödfallsåtgärd och att i de fall handräckning behövs åtgärden skall genomföras
utan dröjsmål. I ett begränsat antal fall blir det emellertid nödvändigt
13 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

194

att hålla ett barn kvar i avvaktan på en transport. Det är givetvis av vikt att
man inom socialtjänsten så långt möjligt genom inrättandet av jourplatser
tillgodoser behovet av sådana akutplaceringar. Dessa platser bör användas
för att i största möjliga utsträckning undvika att barn eller unga som har
avvikit från hem eller institution förvaras i arrest eller häkte i avvaktan på
transport till hemmet eller institutionen.

Frågan om jourplatser har tagits upp i anslutning till de nu avslutade
förhandlingarna om statsbidrag vid ändrat huvudmannaskap. Den därvid
träffade överenskommelsen om att parterna gemensamt skall verka för en
lösning av problemet med barns och ungdoms vistelse i häkte kommer att
följas upp av socialdepartementet. Socialdepartementet kommer därvid att
redovisa behovet av åtgärder på kort sikt för att få fram jourfosterhem
samt belysa rättsläget vad gäller barn och ungdomar som har tagits om
hand med stöd av 94 § barnavårdslagen. Nödvändigheten av att behovet
av institutionsplatser för barn och ungdom, som i dag tas om hand i häkte,
beaktas i den pågående institutionsplaneringen kommer också att framhållas.
Socialstyrelsen kommer vidare enligt egen uppgift att medverka till att
kommuner och landstingskommuner får ett underlag för att i pågående
planering av institutionerna kunna beakta behovet av institutionsplatser
för barn och ungdomar som i dag vistas i häkte med stöd av barnavårdslagen.
Jag finner mot den bakgrunden vidare uttalanden från min sida i den
delen inte påkallade.

Socialtjänstens beredskap

Socialvården har ansvaret för att barn och unga som har avvikit kan tas
emot vid hem eller institution dit de enligt nämndens beslut skall föras. Det
kan inte godtas att ett barn hålls i arrest eller häkte av den anledningen att
den institution dit barnet skall föras vägrar att ta emot barnet i samband
med en helg under hänvisning till personalbrist. Handräckningsinstitutet
ger således inte polisen möjlighet att hålla barnet i förvar på sådana
grunder. Det ansvar som åvilar socialnämnden är ovillkorligt.

Socialstyrelsen har nu i skrivelse till samtliga rektorer för ungdomsvårdsskolorna
erinrat om skyldigheten att ta emot barn och ungdomar som
återförs till skolorna även om detta sker utanför ordinarie kontorstid.
Styrelsen bör emellertid även informera de andra som bär ansvaret för de
för samhällsvård omhändertagna barnen att det föreligger en skyldighet för
dem att bereda barnet fortsatt vård så snart ett handräckningsuppdrag kan
genomföras.

195

Skyldighet att göra polisanmälan om misstänkt otukt med barn

I samband med JO Holstads inspektion av socialförvaltningen i Landskrona
den 10—11 och 13 september 1979 uppmärksammades ett
barnavårdsärende, där en sjuårig flicka kunde misstänkas ha varit utsatt
för sexuellt övergrepp av moderns fästman. Händelsen hade inte kommit
till polisens känndom. De närmare omständigheterna var därför inte
utredda.

Efter det att handlingarna i ärendet lånats in till JO-expeditionen upprättades
där en promemoria, vari anfördes bl. a. följande.

A., född 1955, hade vårdnaden om sina två barn en dotter, B., född 1971
och en son född 1975. Hon sammanbodde sedan 1977 med en man. X., som
inte var far till något av barnen. Paret hade enligt anteckning i barnavårdsakten
sammanbott sedan juli 1977. Den 20 september detta år konstaterades
vid hembesök bl. a. att A. hade dåliga relationer till sin mor och att X.
visade sig vara en stor resurs.

X. är född 1949 och medborgare i Zaire. Han har varit i Sverige sedan
1971 och har politisk asyl här. I september 1976 dömdes han för våldtäkt
och misshandel till fängelse två år. Straffverkställigheten avslutades efter
villkorlig frigivning den 27 augusti 1977.

Den 14 juli 1978 uppsökte han enligt anteckning i barnavårdsakten en
tjänsteman vid socialförvaltningen för att berätta om sin situation. Han
uppgav att han var orolig för A. och hennes situation. A:s föräldrar
behandlade henne som ett barn och gav henne ingen chans att mogna. Han
uppgav bl. a. att A. hade besökt sina föräldrar och då hon kom hem
berättade hon att B. hade sagt att X. försökt göra barn med B. Alla
inblandade var upprörda. X. var orolig men inte förvånad. Han menade att
A:s föräldrar var så negativa till honom att de använde alla medel för att få
A. att göra slut.

Den 17 juli gjorde A., X. och A:s son ett besök hos socialförvaltningen.
X. upprepade härvid i stort sett samma berättelse som han gjort den 14 juli.

A. gav vid besök hos socialförvaltningen den 17 juli ett otydligt nedstämt
intryck. Hon visste inte vad hon skulle tro om otukten. Hon visste inte var

B. kunde ha fått det ifrån. Hon trodde inte att B. fantiserat ihop det.

Den 18 juli besökte A.:s mor, A. A., förvaltningen. Hon ville i första

hand ha hjälp med att ta reda på vad som hade hänt B. Hon berättade att B.
hade bott hos morföräldrarna sedan maj månad men att hon varit hos A.
ibland. B. frågade dock alltid om X. var hemma innan hon gick dit. Sedan
B. flyttat till morföräldrarna har A. A. lagt märke till att B. varit nervös.
A. A. berättade att hon den 13 juli tänkte duscha B. och lägga henne. B.
sade då att hon hade något hemskt att berätta för mormodern. B. ville att
de skulle gå in i duschrummet vid poolen och låsa om sig. B. berättade då
att hon inte ville sova hos sin mamma för att X. smög in till henne på natten
och tog av henne täcket och sen gjorde han barn med henne. På A. A.:s
fråga berättade B. hur det hela tillgick. A. A. visste inte vad hon skulle tro
om det som B. berättat. Hon ville att en barnpsykolog skulle tala med B.
för att få fram vad som hänt. A. A. ville tänka över om hon skulle anmäla
otukten för polisen. Utredaren redogjorde för vilka åtgärder nämnden
skulle vidtaga med utredning och barnpsykologisk kontakt.

196

Samma dag gjordes hembesök hos A. och X. Härvid relaterade A. bl. a.
den händelse som A. A. berättat om. Den 27 juli finns antecknat att
barnpsykiatriska teamet är positivt till att ta sig an familjen. Dagen därpå
telefonerade mormor till nämnden och framhöll att hon ville ha problemen
med B. utredda. Den 22 september hade utredaren kontakt med barnpsykiatrisk
läkare, varvid det framkom att mormor hade ringt och varit upprörd
över att polisen hade hämtat X. och att det gällde våldtäkt. Den 27
september antecknades att X. hade dömts för bl. a. våldtäkt till fängelse
och förvisning. (X. dömdes sedermera av hovrätten för ifrågavarande
gärning till ansvar för frihetskränkande otukt. Gärningen hade ägt rum den
31 augusti 1978.)

Den 5 oktober hölls konferens med barnpsykiatriska teamet med bl. a.
en psykiater. Denne fick fram att B. tyckte illa om X., han var sträng och
ställde alltför stora krav på lydnad och tystnad. B. ville inte tala om vad
som hade hänt. Hon sade att det var fult och skämdes. Enligt anteckning i
akten verkade flickan på intet sätt störd. Man fann det onödigt att rota i
vad som eventuellt hänt. Möjligen var det en produkt av flickans fantasi.

I oktober sattes hemma-hos-terapi in.

Anteckningarna ovan utgör underlag för en sammanställning — betecknad
som utredning enligt 14 § barnavårdslagen — vilken behandlades av
sociala centralnämnden den 26 juli 1979. Nämnden fattade beslut att låta
ärendet bero med de stödåtgärder jml 26:1 § barnavårdslagen — barnpsykiatrisk
kontakt och hemma-hos-arbete - som vidtagits. Dessutom fattade
nämnden beslut om stödkontakt.

I akten fanns en anteckning daterad den 21 maj 1979 som skildrade ett
besök av A. Det framkom vid det samtal som då fördes att A. haft besök av
X. under dennes pågående straffverkställighet och att barnen då varit
närvarande.

1 av socialstyrelsen utfärdade anvisningar SOSFS (S) 1978:4 ges vissa
riktlinjer för hur nämnderna skall handlägga ärenden om skadlig behandling
av barn. Där pekas bl. a. på att utlåtande av läkare utgör en viktig del
av utredningen antingen fallet gäller kroppslig misshandel, vanvård eller
psykiskt skadlig behandling. Där ges också anvisningar för i vilka fall
polisanmälan bör göras. Det anges att om ett övergrepp skall polisanmälas
eller inte beror på övergreppets art och grad. Sexuella angrepp torde alltid
böra anmälas. Det anges vidare att även utredningsskäl kan vara en särskild
anledning till polisanmälan. Ibland kan barnavårdsnämnden inte själv
genom samtal med parterna få en riktig och fullständig bild av vad som
inträffat. I sådana fall bör polisens utredningstekniska resurser användas.
Även om fler omständigheter än det misstänkta övegreppet utgör anledning
till ingripande, är det som regel viktigt att försöka få styrkt om
övergreppet har utförts eller inte. Om ingenting annat än det misstänkta
övergreppet kan utgöra anledning till ingripande från nämndens sida. måste
självfallet alla vägar prövas att få klarlagt om ett övergrepp verkligen har
skett.

Promemorian remitterades till sociala centralnämnden i Landskrona för
yttrande. Nämnden åberopade som sitt yttrande dels ett vid socialförvaltningen
upprättat tjänsteutlåtande, dels ett av läkaren vid barnpsykiatriska

197

mottagningen i Landskrona avgivet läkarintyg. I socialförvaltningens yttrande
anfördes bl. a. följande.

I remisskrivelsen av 791229 har JO framhållit de anvisningar, som utfärdats
i SOSFS(S) 1978:4. Socialstyrelsen ger där vissa riktlinjer vid handläggningen
av ärenden om skadlig behandling av barn. Enligt 14 § barnavårdslagen
skall utan dröjsmål en utredning inledas. Denna skall syfta till
att ”allsidigt klarlägga de omständigheter, som är av betydelse för ärendets
bedömning”. Utredningen, som skall genomföras så skyndsamt som möjligt,
består i huvudsak av anteckningar från samtal och hembesök, utlåtande
av läkare och eventuellt andra experter samt övriga skriftliga handlingar.

Ovannämnda skrift tar också upp frågan om vem som skall göra polisanmälan.
Det poängteras, att nämnden har skyldighet att så fort som möjligt
ta ställning till om anmälan skall ske eller ej. Rättsskyddet för barn i
allmänhet talar för att polisanmälan bör göras vid uppdagade eller misstänkta
fall av övergrepp om inte starka skäl talar emot. Sexuella övergrepp
bör alltid anmälas.

Det kan inte ställas lika starka krav på den sociala nämndens bevisning
som på en åklagarmyndighet. Även om bevisen inte räcker till en fällande
dom i ett brottmål, kan det ändå finnas skäl för barnavårdsnämnden att
ingripa. Exempelvis kan en förälder, som inte ingriper för att förhindra att
barnet utsätts för skada, anses vara olämplig som fostrare för barnet.
Socialstyrelsen framhåller även vikten av att man på alla tänkbara sätt
försöker få klarhet i om ett övergrepp verkligen har skett eller ej.

A. och hennes föräldrar är sedan flera år tillbaka kända av socialförvaltningen.
De har även vid upprepade tillfällen haft kontakt med barnpsykiatriska
klinikerna i Lund och Landskrona. Den läkare vid barnpsykiatriska
kliniken, vilken vi i juli 1978 tog kontakt med, har tidigare varit socialläkare
i Landskrona. Därigenom har hon under flera år haft tämligen regelbunden
kontakt med A. och hennes familj och har fått god inblick i
familjens situation. Den huvudsakliga anledningen till ovannämnda kontakter
har varit relationsproblem inom familjen.

X. som sedan april 1978 sammanbott med A. och hennes barn, bedömdes
från socialförvaltningens sida som ett gott stöd för A. Han ingav
förtroende och verkade ha god inblick i A:s situation och de problem som
familjen brottades med. I mitten av juli 1978 uppsökte X. socialförvaltningen.
Han delgav oss den oro han hyste för A. och hennes barn. Samtidigt
berättade han också om de misstankar för otukt med A:s dotter, som
riktats mot honom. Att X. själv tagit initiativ till besöket bidrog troligen till
att tjänstemannen trodde på X:s försäkran om, att anklagelserna mot
honom var grundlösa. Ett par dagar därefter anmälde mormodern misstanke
om att X. bedrivit otukt med barnet B. Enligt våra rutiner påbörjades
utredning omedelbart. Samtal fördes med samtliga berörda parter på socialförvaltningen
och vid hembesök. Dessutom togs kontakt med barntillsynsassistenten
och A:s arbetsgivare. Av utredningen framgick att den
misstänkta otukten skulle ha ägt rum i april eller början av maj samma år.
Eftersom B. därefter bott hos morföräldrarna i flera månader, ansågs ett
omedelbart ingripande obehövligt. Vid diskussion den 27 juli med barnpsykiatriska
teamet, lovade man att där ta sig an familjen. Vi ansåg, att
ovannämnda psykiater med sin mångåriga kännedom om familjen och dess
speciella problem var den, som bäst kunde bedöma vilka åtgärder, som
borde vidtagas för barnets bästa.

198

Som framgår av JO:s sammanfattning har barnpsykiatriska teamet inte
lyckats komma till klarhet med vad som verkligen hänt beträffande den
misstänkta otukten. Vi har emellertid begärt kompletterande uppgifter från
läkaren, eftersom det av journalanteckningarna inte klart framgår vilka
åtgärder som satts in.

Den handläggande assistenten har uppgett, att hon då utredningen påbörjades
inte trodde på de anklagelser, som riktats mot X. Skälet till detta
var i första hand att mormodern tidigare lämnat uppgifter, som visat sig
vara oriktiga. Dessutom hade assistenten ett bestämt intryck av att mannen
var uppriktig och pålitlig.

Vid samtal med A. 790323 uppmanades hon av barnpsykiatriska teamet
och socialassistenten att ej träffa X. i sitt hem. dels av hänsyn till B. dels
för att försöka förhindra att en ny kris uppstod.

”Underlåtenhet att behandla barnet är en avsevärt mer allvarlig samhällelig
försummelse än underlåtenheten att bestraffa förövaren.” (Uttalandet
är hämtat ur ”Child abuse” av Ruth och Henry Kempe, 1978, och avser
incest. Samma åsikt torde dock även gälla för andra sexuella övergrepp
mot barn.)

Vi har i detta fall ansett behandlingsaspekten dominerande. Den misstänkta
otukten ägde rum två eller tre månader innan den anmäldes. Enligt
barnpsykiaterns uttalande är flickan på intet sätt störd. Det står emellertid
klart, att hon har skamkänslor beträffande det hon har berättat och vi har
därför inte velat pressa barnet med ytterligare utredningar. Modern, som
under sommaren 1978 var djupt deprimerad, har lyckats bearbeta sin kris.
För att förhindra en regression har hjälp av stödfamilj och "hemma-hos”-terapi satts in.

Vid en granskning av detta ärende i efterhand kan vi konstatera följande:

Utredningen, som snabbt påbörjades, fullföljdes inte med samma skyndsamhet.
Vid bedömning av utedningens kvalitet får man beakta, att såväl
barnpsykiatriska kliniken som socialförvaltningen följt familjen under
många år och därigenom fått en samlad kunskap om de olika medlemmarna
och deras speciella problem. Detta borde givetvis ha dokumenterats på ett
utförligare sätt i utredningen. Familjen lever tämligen isolerat, har få
vänner och mormodern är dagmamma för barnen. Detta betyder, att det är
en mycket begränsad grupp av människor, som har någon information att
lämna. Som tidigare nämnts har kontakt tagits med A:s arbetsgivare och
bamtillsynsassistenten. Vi borde emellertid ha införskaffat utförligare information
från barnpsykiatriska kliniken om, hur man där bedömde situationen
och vilka åtgärder som borde vidtagas. Dessutom borde de uppgifter,
som X. lämnade om sin person ha kontrollerats.

Vi delar JO Ekbergs uppfattning, att ”om och när polisanmälan bör
göras genom socialförvaltningens försorg är en svårbedömd fråga, som
måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje enstaka fall”.
(JO:s ämbetsberättelse 1978/79 sid 141). Den drabbade, dvs. barnet i det
aktuella fallet var alltför litet för att själv kunna göra en anmälan. Vårdnadshavaren,
som borde vara den första att tillvarata barnets intressen,
var enligt läkarutlåtande djupt deprimerad, varför det varit orealistiskt att
förvänta, att hon skulle ta ställning i denna ömtåliga fråga. Mormodern har
tydligen övervägt att göra polisanmälan, men det framgår inte av journalanteckningarna,
om hon fullföljt sina avsikter. Så vitt vi kan bedöma, hade
det varit lämpligt, om mormodern gjort anmälan till polisen. Hon var den
som barnet vänt sig till och kunde exakt relatera, vad flickan anförtrott

199

henne. Dessutom stod mormodern utanför familjen och kunde inte riskera
några direkta repressalier.

Vi anser emellertid, att vi förfarit oriktigt, då vi inte kontrollerade, om
polisanmälan gjorts eller ej. Om så inte varit fallet, borde nämnden ha
ombesörjt detta. Det åvilar ju barnavårdsnämnden att se till, att barn inte
utsätts för fysiska eller psykiska övergrepp. Under alla förhållanden hade
det varit av vikt att utreda huruvida ett övergrepp mot flickan verkligen ägt
rum. Av journalanteckningarna framgår också, att A varit intresserad av
att få reda på vad som förekommit i otuktsfrågan för att kunna ta ställning
till hur hon skulle handla i framtiden.

Vi har vid socialförvaltningen haft mycket få fall rörande otukt med
barn. De enstaka ärenden av detta slag som förekommit har inte medfört
några tveksamheter vid handläggningen. Det har från början stått klart, att
ärendet borde utredas av polis, varför anmälan omgående gjorts. Detta är
troligen förklaringen till att några detaljerade rutiner vid handläggning av
misstänkta fall av otukt med barn inte har utarbetats. Vi har noga studerat
anvisningar, som JO hänvisat till. Information om handläggning av ärenden
av detta och liknande slag kommer att lämnas till berörda tjänstemän.

Det åberopade läkarintyget innehöll bl. a. följande.

B. har varit känd på Psykiatriska mottagningen sedan juli -78, då Socialförvaltningen
aktualiserade ärendet i samband med barnavårdsanmälan
ifrån mormodern och misstanke om otukt med B. ifrån moderns fästmans
sida.

Ang. B.:s trovärdighet om eventuella sexuella närmanden var oerhört
svårt att uttala sig med säkerhet. Säkert var det emellertid att flickan
befann sig i en svår situation speglad huvudsakligen av en lojalitetskonflikt
mellan modern och mormodern. Då flickan tidigare delvis har bott hos
mormodern förelåg en oklarhet vem den egentliga psykologiska modern
var, modern själv eller mormodern. Vi inriktade oss på att försöka i första
hand bedöma vem B. hörde ihop med och bearbeta relationerna mellan A.,
mormodern och flickan själv. Då mycket snabbt sedan behandlingen hos
oss påbörjats kom moderns fästman till fängelset, fanns det ej någon risk
för upprepning av de eventuella sexuella närmanden som vi ej med säkerhet
kunde klarlägga om de har förekommit eller ej.

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 30 september 1980.

Enligt 14 § barnavårdslagen skall barnavårdsnämnd, om den genom anmälan
eller på annat sätt får kännedom om fall där åtgärd som ankommer
på nämnden kan antas vara påkallad, utan dröjsmål inleda erfoderlig utredning.
Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter
som är av betydelse för ärendets bedömning. Vidare skall den bedrivas så
skyndsamt som förhållandena betingar.

Socialförvaltningen i Landskrona fick åtminstone den 18 juli 1978 klart
för sig att den då sjuåriga B. kunde tänkas ha blivit utsatt för sexuellt
övergrepp av moderns dåvarande fästman, X. Utredning enligt 14 § barnavårdslagen
påbörjades omedelbart och hembesök gjordes samma dag. En
vecka senare diskuterades ärendet med ett barnpsykiatriskt team. 1 sep -

200

tember fick socialförvaltningen kännedom om att X. häktats för misstänkt
våldtäkt och dessutom om att han tidigare hade dömts till fängelsestraff för
bl. a. våldtäkt. Socialförvaltningens utredning fortsatte därefter men avslutades
först den 30 april 1979. Utredaren föreslog då sociala centralnämnden
att låta ärendet bero med de stödåtgärder som vidtagits enligt 26 §
första stycket 1 p. barnavårdslagen, nämligen barnpsykiatrisk kontakt och
hemma-hos-arbete. Nämnden beslöt i enlighet med förslaget. Någon polisanmälan
har inte gjorts vare sig av socialförvaltningen eller nämnden.

Det är uppenbart att de uppgifter socialförvaltningen fick den 18 juli var
sådana att en utredning enligt 14 § barnavårdslagen var påkallad. Uppgifterna
gav ju starka skäl att anta att åtgärder från nämndens sida kunde vara
påkallade. Med tanke på att det förelåg misstanke om ett sexuellt övergrepp
som kunde komma att upprepas är det också klart att kravet på
skyndsamhet gjorde sig starkt gällande.

Det är tydligt att den utredning som kom till stånd inte uppfyller de krav
som 14 § barnavårdslagen uppställer i fråga om allsidighet och skyndsamhet.
Som en anmärkningsvärd brist framstår att man inte ansträngde sig
mera för att utreda om misstankarna mot X. var befogade. Jag återkommer
i det följande till frågan om man som ett led i dessa ansträngningar bort
göra polisanmälan.

Utredningen påbörjades visserligen omedelbart men tycks därefter i det
närmaste ha avstannat för att sedan tas upp igen först på våren 1979.
Anledningen till det långa dröjsmålet tycks vara att man inom socialförvaltningen
kände sig tveksam om sanningshalten i flickans uppgifter. Att
detta inte var ett godtagbart skäl att i cirka nio månader vänta med att göra
utredningen färdig är uppenbart. Tvärtom fanns det, om man nu var
tveksam, all anledning att snarast färdigställa utredningen bl.a. för att
bereda nämnden möjlighet att ta ställning till ärendet.

Frågan vem som skall göra polisanmälan när ett barn har blivit utsatt för
brott är inte närmare reglerad. När det gäller så små barn som det är frågan
om här är det givetvis i första hand barnets vårdnadshavare som bör göra
en sådan anmälan. Om det emellertid visar sig att vårdnadshavaren av ett
eller annat skäl inte vill göra det, är det nämndens skyldighet att överväga
frågan. Självfallet har man inte anledning att vänta för att se om någon
annan anhörig gör anmälan. Det ligger i sakens natur att nämnden måste
pröva frågan så fort som möjligt.

1 det fall som nu är aktuellt är det enligt min mening uppenbart att
nämnden borde ha gjort polisanmälan om det misstänkta brottet redan i
slutet av juli månad 1978. Det är nämligen helt klart att de uppgifter som
man då hade inom socialförvaltningen inte kunde avfärdas utan vidare.

Ett viktigt skäl att göra polisanmälan när man misstänker brott av det
aktuella slaget är att man därigenom kan bidra till att skydda barnet och
eventuellt också andra barn från ytterligare brott av gärningsmannen. Ett
annat skäl är att man i regel först genom en sådan anmälan kan få till stånd

201

en tillförlitlig utredning angående brottet. En sådan utredning är en nödvändig
förutsättning för att man skall kunna ta ställning till om misstankarna
motiverar åtgärder till skydd och hjälp för barnet.

I sammanhanget vill jag framhålla att en social centralnämnd givetvis
inte själv bör göra någon mer omfattande utredning innan man tar ställning
till om polisanmälan bör göras. Frågan om det kan bevisas att det föreligger
ett straffbart övergrepp är det inte nämndens sak att avgöra. Sådana
försök att först på egen hand utreda ett misstänkt brott mot barn kan f. ö.
leda till att polisens utredning fördröjs och därigenom försvåras.

Frågan om polisanmälan borde göras kan f. ö. sägas ha fått ny aktualitet i
september 1978. Nämnden fick då veta att X. hade häktats för ett nyligen
begånget sexualbrott och även att han tidigare hade avtjänat straff för
våldtäkt.

En förklaring till att man underlät att därefter göra polisanmälan har
möjligen varit att man ansåg att risken för upprepning av ett eventuellt
övergrepp mot B. skulle ha upphört i och med att X. blev berövad friheten.
Med anledning därav vill jag nämna att det av akten framgår att X. vid två
tillfällen i maj och juli månader 1979 fick permissioner för att vistas hos A.
Frihetsberövandet utgjorde alltså ingen garanti mot eventuella risker för
ett nytt övergrepp mot B.

Sammanfattningsvis anser jag att sociala centralnämnden i Landskrona i
flera hänseenden allvarligt försummat sina åligganden enligt barnavårdslagen
när det gäller handläggningen av frågan om det misstänkta sexuella
övergreppet mot B. Jag förutsätter att nämnden i fortsättningen håller sig
underrättad om B.:s förhållanden och vidtar de åtgärder till hennes skydd
och hjälp som kan vara motiverade. Bl. a. framstår det fortfarande som i
hög grad motiverat att man förvissar sig om att det idag inte föreligger
någon risk för sexuella övergrepp mot B. Jag förutsätter också att nämnden
nu tar upp frågan om information till berörda befattningshavare om
handläggning av liknande frågor i framtiden.

Handläggning vid social centralnämnd av ett ärende angående vårdnad.
Bl. a. frågor om jäv för ledamot av nämnden, sluten omröstning
och avgivande av reservation

A. och B. ingick äktenskap 1971. De har två barn, födda 1971 och 1974.
Tingsrätten förordnade genom interimistiskt beslut den 28 februari 1979 i
mål om äktenskapsskillnad att B. skulle ha vårdnaden om barnen. Tingsrätten
beslöt även att inhämta yttrande i vårdnadsfrågan från sociala centralnämnden
i Krokoms kommun.

I en vårdnadsutredning, som är dagtecknad den 14 april 1980, föreslås
att vårdnaden om barnen bör anförtros fadern A. Vid sammanträdet med
sociala centralnämnden den 12 maj 1980 beslutades med röstsiffrorna 7

202

mot 6 att nämnden till tingsrätten skulle uttala att det för närvarande anses
mest förenligt med barnens bästa att vårdnaden tillerkänns fadern.

Jämtbygdens tingsrätt förordnade i dom den 25 juli 1980 att vårdnaden
om parternas barn skulle anförtros fadern. Rättens ordförande och en
nämndeman var skiljaktiga.

Domen överklagades.

I dom den 26 september 1980 förordnade hovrätten för Nedre Norrland
- med ändring av tingsrättens dom - att vårdnaden om barnen skulle
anförtros modern.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

I klagomål till JO anförde B. bl. a. följande. Vårdnadsutredningen har
gjorts av två socialassistenter. Tingsrätten begärde denna utredning i mars
1979 och den avslutades först den 14 februari 1980. Denna utredning
återtogs när B. påtalade vilka felaktigheter och oriktiga påståenden som
den innehöll. Utan att de verkliga förhållandena utretts framlades en ny
utredning den 20 april 1980. Direkt efter den första utredningen lämnade B.
en skriftlig redogörelse om bl. a. umgänget med barnen och maken. Denna
redogörelse utelämnades helt i den senare utredningen men har senare
bifogats denna på B:s eget initiativ. - Ärendet behandlades slutligt i
nämnden den 12 maj 1980.

Genom sluten omröstning beslöt nämnden med 7 röster mot 6 att följa
utredarnas förslag att fadern skulle anförtros vårdnaden om barnen. 1
diskussionen före och i beslutet deltog suppleanten S., som under äktenskapsliknande
förhållanden sammanbor med en av de socialassistenter
som gjorde vårdnadsutredningen. S:s röst blev direkt avgörande för nämndens
yttrande till tingsrätten. Flera av nämndens ledamöter ifrågasatte om
han inte borde anses som jävig i denna omröstning. De sex ledamöter som
reserverade sig mot beslutet lämnade skriftlig reservation till socialchefen,
som är föredragande i nämnden, fyra dagar innan protokollet justerades.
Reservationen har varken inkomststämplats, diarieförts eller antecknats i
nämndens protokoll. Inte heller har reservationen vidarebefordrats till
tingsrätten med övriga handlingar. Efter anmodan av en av ledamöterna
vid nämndsammanträde den 4 augusti 1980 insändes reservationen till
hovrätten i Sundsvall samma dag.

Klagomålen remitterades till sociala centralnämnden för yttrande. I
yttrandet anförs bl. a. följande.

Sociala centralnämnden är medveten om att utredningstiden är för lång
när det gäller denna ärendetyp. Orsaken till detta synes vara att nämndens
personal hade flera svåra vårdnadsärenden att utreda under 1979—1980.
Nämnden är väl införstådd med att ärenden av denna typ inte bör pågå allt
för lång tid då det interimistiska beslutet och det slutliga beslut som senare
fattas, inte alla gånger överensstämmer och det kan bli tal om flyttningar
av barn från en miljö till en annan.

1980-02-14 avslutades första delen av utredningen och utsändes på rer
miss till parterna. Efter sammanställning av yttrandena avgavs utredning

203

med parternas tillägg i ärendet. Utredningen, i avslutat skick, är daterad
1980-04-14, där B:s yttrande i umgängesfrågan finnes medtagen.

Vid sammanträde 1980-05-05 föredrogs ärendet muntligt, då även parterna
med juridiska ombud var närvarande.

Efter diskussion och ledamöters påpekanden angående svårigheten att
fatta beslut i det svåra ärende utan att få ta del av utredningen i sin helhet,
beslutade nämnden bordlägga ärendet till 1980-05-12 till vilket sammanträde
ledamöterna erhållit utredningen av 1980-04-14 i sin helhet.

På förslag av en ledamot beslutade sociala centralnämnden om sluten
omröstning utan reservation och i god tro av nämnden och tjänstgörande
tjänstemän verkställdes denna.

1 efterhand har ledamoten S:s röst diskuterats, dock icke så att han
skulle vara jävig i dess egentliga mening utan om han inte moraliskt skulle
ha avstått.

Eftersom detta inte på något sätt påverkade utgången av ärendet, enär
ordföranden har utslagsröst och röstade för fadern som vårdnadshavare,
saknar denna röst betydelse.

Påtalandet om S:s jäv och att detta begärdes att införas i protokollet
uppfattades ej av ordförande, justerare och protokollssekreterare och blev
således ej infört. Angående detta hänvisas till den skriftliga reservationen,
vad gäller påtalandet om jäv.

Vid sammanträdet 1980-05-12 begärdes reservation mot beslutet, men
reservanterna meddelade ej att de ämnade avlämna skriftlig reservation.

Den skriftliga reservationen avlämnades på socialchefens bord kl 11.00
samma dag som justeringen verkställdes, och under konferens med utomstående
personer som befann sig i rummet. Av den anledningen blev den
inte inkomststämplad och ej omedelbart bilagd protokollet. Ej heller blev
den insänd till tingsrätten, enär socialexpeditionen av samma anledning
inte hade tillgång till skrivelsen, när övriga handlingar översändes. Reservationen
översändes, enligt klagandens skrivelse, till hovrätten 1980-08-04
som då handhade ärendet efter överklagning.

B. har kommit in med ytterligare en skrift i vilken hon bl. a. uppger att i
reservationen, som är dagtecknad den 13 maj 1980, uppges att jävsfrågan
diskuterats och att sex av nämndens ledamöter uppfattat frågan om eventuellt
jävsförhållande medan ingen av dem som var i majoritet sägs ha
uppfattat densamma.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 23 mars 1981.

Utredningstidens längd

JO har tidigare i flera ärenden påtalat att vårdnadsutredningar inte utförs
inom godtagbar tid (se bl. a. JO:s ämbetsberättelse 1980-1981 s. 313 ff.). I
det nu aktuella ärendet tog utredningen drygt ett år att färdigställa. Handläggningen
har följaktligen inte uppfyllt barnavårdslagens föreskrift om
skyndsamhet. Sociala centralnämnden delar uppenbarligen denna uppfattning.
Jag utgår ifrån att nämnden vidtar de åtgärder som kan behövas för
att handläggningstiderna i fortsättningen skall vara godtagbara. Som jag
uttalat i annat ärende kommer jag fortsättningsvis att ha min uppmärksam -

204

het fäst på denna fråga och jag kommer bl. a. vid mina besök hos kommunerna
att närmare granska hur dessa ärenden sköts.

Jävsfrågan

Enligt 7 § sista stycket barnavårdslagen (BvL) skall förvaltningslagens
(1971:290, FL) jävsregler tillämpas i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
I 4 § FL anges när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende.

I 4 § första stycket I. har sammanförts tre jävstyper: sakägar-, intresseoch
släktskapsjäv. Sakägarjäv föreligger om den som har att handlägga ett
ärende är part i ärendet eller på annat sätt har del i saken. Kan ärendets
utgång väntas medföra synnerlig nytta eller skada för handläggaren, föreligger
intressejäv. Släktskapsjäv slutligen föreligger då ärendet angår handläggarens
make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående.
Punkt 2 omfattar de fall då den som handlägger ärende eller någon
honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för
någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång (ställföreträdarjäv).
Tvåinstansjäv föreligger enligt punkt 3 om handläggare i
högre instans tagit sådan befattning med saken redan i lägre instans att
hans objektivitet kan sättas i fråga. Ombuds- eller biträdesjäv enligt punkt
4 föreligger om den som har att handlägga ärende i saken fört talan som
ombud eller mot ersättning biträtt någon.

I 4 § första stycket 5. slutligen finns en allmänt avfattad bestämmelse
som avser sådana jävssituationer (grannlagenhets- eller delikatessjäv) som
inte täcks av övriga jävsgrunder. Den som har att handlägga ärende är
enligt denna punkt jävig om annars särskild omständighet föreligger som är
ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Med ledning av
denna punkt får enligt förarbetena bedömas t. ex. sådana fall, där någon är
uppenbar vän eller ovän med eller ekonomiskt beroende av part eller
intressent eller direkt lyder under honom, liksom fall då den handläggande
är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma
om att det brister i förutsättningarna för en objektiv bedömning (jfr prop.
1971: 30 s. 343, 356).

Enligt 4 § andra stycket FL skall från jäv bortses om frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse. I propositionen (s. 343 f) erinras om
att behovet av garantier för opartiskhet inte är detsamma i alla ärenden,
där de föreslagna jävsbestämmelserna blir tillämpliga. En väsentlig skillnad
föreligger mellan ärenden som avgörs med beslut utan rättslig verkan,
framför allt serviceärenden, och de ärenden som innefattar myndighetsutövning
mot enskild. Bland de förra finns många där frågan om opartiskhet
är av underordnad betydelse eller helt betydelselös. Det kan emellertid
också i ärenden av den senare typen inträffa att frågan om opartiskhet
saknar betydelse. Att i sådana fall upprätthålla ett krav på att ingen
jävsgrund får vara för handen, skulle enligt propositionen vara en onödig

205

formalism och dessutom i många fall ganska opraktiskt. Detta gäller exempelvis
beträffande sådana ärenden som är helt rutinartade och inte kräver
några överväganden av den art att fråga kan uppkomma om partiskhet eller
opartiskhet. Vid avgränsningen av de fall, i vilka det bör vara tillåtet inom
förvaltningen att bortse från det som formellt utgör jäv, bör enligt uttalandena
i propositionen stor försiktighet iakttas. Den som känner till att
omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom föreligger, skall enligt
5 § andra stycket FL självmant ge det till känna. Uppkommer fråga om jäv
är det vanligtvis inte nödvändigt att beslut meddelas i jävsfrågan. Normalt
överlämnar den som är jävig ärendet till annan. Har emellertid fråga om jäv
mot någon uppkommit och har annan inte trätt i hans ställe, skall enligt 5 §
tredje stycket FL myndigheten snarast besluta i jävsfrågan.

I det aktuella fallet har S i egenskap av suppleant deltagit i sociala
centralnämndens beslut angående vilket yttrande som skulle avges i en
vårdnadsfråga. S. var enligt uppgift vid tillfället sammanboende med en av
utredarna i den vårdnadsutredning som låg till grund för nämndens avgörande.

Att en nämndledamot är gift med eller sammanbor med en vårdnadsutredare
under äktenskapsliknande förhållanden medför i allmänhet ej att jäv
föreligger. Möjligen skulle man kunna tänka sig - om motsättningar uppstått
mellan vårdnadsutredaren och nämnden om hur utredningen bort
bedrivas - att det skulle kunna vara ägnat att rubba förtroendet till en
nämndledamot, som är gift eller sammanbor med vårdnadsutredaren, om
han deltar i nämndens beslut i vårdnadsfrågan. En sådan situation synes
emellertid ej ha förelegat i detta fall.

Om tveksamhet rått inom nämnden huruvida jäv kunde anses föreligga
hade det — bl. a. med hänsyn till intresset av att allmänhetens förtroende
för förvaltningen upprätthålls — funnits skäl att ta upp jävsfrågan till
prövning inom nämnden, innan beslut i sakfrågan fattades. Möjlighet att
begära en sådan prövning hade funnits såväl för S. själv som övriga
nämndledamöter. Huruvida en sådan prövning begärts finns inga säkra
uppgifter om. Jag anser mig därför ej ha skäl att gå vidare i denna sak.

Reservationen

Av 7 § första stycket barnavårdslagen jämfört med 3 kap. 10 § andra
stycket framgår att 2 kap. 22, 25 och 26 §§ kommunallagen (KL) skall
tillämpas beträffande nämndens handläggning. Enligt 2 kap. 25 § första
stycket KL skall på ordförandens ansvar föras protokoll vid sammanträde.
Om reservation avgetts skall protokollet innehålla uppgift om reservationen.
Reservationen skall enligt 2 kap. 26 § KL anmälas innan sammanträdet
avslutas samt, om den utvecklas närmare, avfattas skriftligen och
avges senast när protokollet justeras.

I det aktuella fallet har reservationen tillkommit i laga ordning. Den

206

skriftliga avfattningen har uppenbarligen avlämnats i rätt tid. Av misstag
har reservationen inte bifogats protokollet och därigenom inte heller kommit
tingsrätten tillhanda.

Självfallet är det av principiell vikt för rättssäkerheten att en skriftligt
avfattad reservation kommer den myndighet tillhanda som har att fatta
beslut i frågan. I ett fall som det förevarande får det anses vara av alldeles
särskilt stor betydelse med hänsyn dels till ärendets känsliga karaktär och
dels till att beslutet fattades med mycket knapp majoritet.

Det finns därför skäl att rikta allvarlig kritik mot socialchefen för att han
ej observerat och till ordföranden i nämnden vidarebefordrat utskriften av
reservationen. Jag utgår från att lämpliga rutiner införs för att förhindra ett
upprepande. Med hänsyn till att B. inte kan anses ha lidit slutlig rättsförlust
genom misstaget anser jag mig kunna stanna vid denna kritik.

Sluten omröstning

Nämnden har i sitt yttrande hit uppgett att vårdnadsärendet avgjorts av
nämnden genom sluten omröstning. Som tidigare nämnts är 2 kap. 22 § KL
tillämplig på nämndens handläggning av ärendet. Enligt detta lagrum skall,
om omröstning begärs, denna ske öppet, såvida fråga ej är om val eller
tillsättning av tjänst. Omröstningen i vårdnadsärendet skulle alltså ha skett
öppet. Även i detta hänseende har ärendet följaktligen handlagts bristfälligt.

Fråga om ansvar för offentliganställda, som deltar i s. k. vild strejk

Hos JO riktade Lars Starkerud klagomål mot att befattningshavare vid
Stockholms läns landstings vård- och behandlingshem deltog i s. k. vild
strejk och begärde att JO skulle pröva om befattningshavarna i fråga gjort
sig skyldiga till myndighetsmissbruk.

JO Sverne anförde i beslut den 15 juni 1981 följande.

Före den 1 januari 1976 ansågs det enligt dåvarande 20 kap. 4 § brottsbalken
som tjänstefel att tjänsteman underkastad ämbetsansvar deltog i
facklig stridsåtgärd som inte hade beslutats av arbetstagarorganisation. I
samband med ämbetsansvarets avskaffande togs emellertid den bestämmelsen
bort och ersattes inte med någon motsvarande. Under förarbetena
till lagändringen uttalade departementschefen att offentliganställds deltagande
i olovlig stridsåtgärd inte skall kunna föranleda vare sig straffansvar
eller disciplinpåföljd (prop. 1975: 78, s. 254). I lagen (1976: 600) om offentlig
anställning (LOA) 10 kap. I § sägs att disciplinpåföljd inte i något fall får
åläggas arbetstagare därför att han deltagit i strejk eller därmed jämförlig
stridsåtgärd. Bestämmelsen avser även stridsåtgärd som vidtagits utan

207

fackligt stöd (prop. 1975/76: 105 bil. 2 s. 108 och s. 258). Även i den mån 4—
17 kap. LOA inte är tillämpliga — vilket är fallet för bl. a. de arbetstagare
hos kommuner och landstingskommuner, vars anställningar inte är statligt
reglerade — gäller att disciplinära påföljder vid arbetstagares avtalsbrott
inte får förekomma i kollektivavtalsreglerade förhållanden utan stöd i
författning eller kollektivavtal (62 § lagen (1976: 580) om medbestämmande
i arbetslivet). Den sanktion som står till buds inom hela den offentliga
sektorn är skadestånd, 3 kap. 6 § LOA, som utdöms av arbetsdomstolen
efter yrkande av arbetsgivaren. I mycket kvalificerade fall av olovligt
strejkande kan även uppsägning eller avskedande förekomma (InU 1975/
76:45 s. 50).

Barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid

I en anmälan ifrågasattes om Stockholms socialförvaltning hade rätt att
förbjuda barnstugepersonal att på tjänstgöringstid deltaga i demonstrationer.
Bakgrunden till klagomålen var följande.

Vissa barnstugor i Stockholms innerstad planerade att genomföra en
demonstration mot privatbilismen. I demonstrationen, som skulle äga rum
på tjänstgöringstid den 22 mars 1979, var det tänkt att föräldrar, barn och
barnstugepersonal skulle deltaga. Sedan barntillsynsavdelningen vid
Stockholms socialförvaltning uppmärksammats på demonstrationen meddelade
avdelningen i ett brev den 19 mars 1979 till barnstugorna i de
aktuella distrikten att demonstrationen inte ingick i verksamheten vid
barnstugorna och att personliga yttringar och önskemål i olika frågor alltså
inte fick framföras på detta sätt under tjänstgöringstid.

Av de handlingar som bifogats anmälan framgick bl. a. att socialförvaltningen
redan under år 1977 intagit ståndpunkten att förvaltningens personal
inte fick demonstrera under arbetstid. Förvaltningens ställningstagande
hade tagits upp inom de dåvarande fackliga samrådsorganen — Allmänna
utskottet (AU) vid barntillsynsavdelningen och Centrala utskottet
(CU) vid förvaltningsledningen. Några invändningar från dessa organ hade
inte redovisats. Vidare framgick att förvaltningens inställning i frågan om
demonstrationer och barnstugeverksamhet godtagits även av sociala centralnämndens
planerings- och budgetdelegerade.

Vid ärendets avgörande den 13 april 1981 anförde JO Sverne bl.a.
följande.

Socialförvaltningens ståndpunkt att förvaltningens personal inte får demonstrera
under arbetstid har alltså godtagits av kommunen som arbetsgivare
och av de fackliga samrådsorganen. Jag har inte kunnat finna att
förvaltningen, genom att inta denna ståndpunkt, skulle ha förfarit felaktigt
eller i övrigt på sätt som påkallar ingripande av JO.

Upplysningsvis vill jag nämna att frågan om huruvida demonstrationer

208

ingår i verksamheten vid barnstugorna varit uppe vid en frågestund i
riksdagen den 3 april 1979, protokoll nr 119. Riksdagsmannen Eva Hjelmström
(vpk) ställde — med hänvisning just till Stockholms socialförvaltnings
meddelande den 19 mars 1979 - en fråga till dåvarande socialministern
Gabriel Romanus om huruvida berättigade protestyttringar från barnen
kunde anses ligga i linje med de målsättningar som anges för förskolan.

Socialministern svarade följande.

Målet för verksamheten i förskolan är att i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social
utveckling hos barnen. I detta ligger självfallet att barnen måste lära
känna den verklighet i vilken de lever. Förskolan måste därför så långt
möjligt få inblick i såväl arbetslivets som fritidens möjligheter och förpliktelser.

För att kunna ta del av olika samhällsverksamheter måste förskolan ofta
gå utanför sina lokaler och de verksamheter som bedrivs inom förskolans
ram. Därvid kan självfallet förekomma att barnen kommer i kontakt med
opinionsbildning i samhällsfrågor. En förutsättning är att denna kontakt är
allsidig och sker i former som barnen har möjlighet att tillgodogöra sig.

När det gäller personalens och barnens deltagande i demonstrationer
eller andra protestyttringar för eller emot olika företeelser i samhället
uppkommer väsentliga principfrågor.

För det första saknar små barn oftast själva den erfarenhet och de
kunskaper som erfordras för att ta ställning i olika samhällsfrågor. I detta
som i andra sammanhang måste barnen företrädas av föräldrarna eller
annan vårdnadshavare.

För det andra kan det inte accepteras att personalen utnyttjar sin ställning
och sitt inflytande över barnen till att verka för sin uppfattning i
kontroversiella samhällsfrågor. Om en daghemsgrupp under normal daghemstid
deltar i en demonstration som vissa av barnen eller föräldrarna
inte sympatiserar med kommer dessa barn i en utsatt situation. Personalens
deltagande i sådana protestaktioner under arbetstid kan också ifrågasättas
från arbetsrättsliga synpunkter.

Av de skäl jag nu anfört anser jag att demonstrationer för politiska syften
av barn, personal och föräldrar lämpligen bör ske utanför ramen för daghemmens
ordinarie verksamhet.

Med detta besked avslutar jag ärendet.

Försumlig handläggning av ett nykterhetsvårdsärende

I klagomål till JO anfördes bl. a. följande.

L. M., en arbetskamrat till mig, avled den 22 maj 1980. Bakgrunden till
det inträffade är följande. L. M. tog kontakt med en arbetskamrat och
berättade om sin svåra situation, han var djupt deprimerad och i stort
behov av hjälp. Arbetskamraten tog kontakt med vårt företags kurator och
förklarade L. M:s akuta kris. Kuratorn tog omedelbart kontakt med socialbyrå
5, Västra Frölunda i Göteborg och beskrev L. M:s situation. Anmälan

209

finns registrerad hos socialbyrå 5 1980-05-13. Inget händer under den
kommande veckan från socialbyråns sida. L. M. ringer till sina arbetskamrater
och frågar efter hjälpen han blivit lovad. Tyvärr kommer inte detta
företagets kurator till kännedom. Torsdagen den 22 maj hittas L. M. död.
Jag tog kontakt med socialbyrå 5 den 30 maj när jag fått kännedom om det
inträffade. Socialsekreterare L. H. bekräftar för mig att byrån fått in en
anmälan om L. M. av vårt företags kurator, men att man inte vidtagit några
åtgärder på grund av att anmälan "kommit bort". L. H. beklagar djupt det
inträffade och menar att byrån i fall som detta omedelbart skall göra en
utredning.

Med anledning av klagomålen begärde JO utredning och yttrande från
Göteborgs sociala distriktsnämnd 5. Som svar på remissen hänvisade
nämnden till en inom socialförvaltningen upprättad rapport. Denna rapport
innehåller bl. a. följande.

Den 13 maj 1980 inkom till socialbyråns jour telefonanmälan från Britt
Rosengren, kurator på tidningen Aftonbladet. Anmälan som nedskrivits av
tjänstgörande jourassistent lyder: ”L. M., , har svåra alkoholpro blem

sedan flera år tillbaka. Förtidspensionerad. Har tidigare arbetat på
Aftonbladet. Bor ihop med sin fader. Har nu druckit dagligen i sex veckor
och klarar inte av att bo hemma längre. Positiv till vård. Vill ha kontakt
med en socialassistent omgående.”

Jourassistenten bedömde det inte som nödvändigt med en omedelbar
kontakt med L. M. från jourens sida, då L. M. genom sammanboendet
med en nära anhörig hade daglig tillsyn. Anmälan överlämnades under
eftermiddagen till utredaren, som ansvarig arbetsledare för den krets där
L. M. hörde hemma.

Dagen efter, den 14 maj 1980, togs ärendet upp i gruppen för fördelning
på assistent. Gruppen bedömde det som angeläget att en snar kontakt togs
med L. M., varför ärendet samma dag fördelades på ett behandlingsteam.
Ett akut hembesök i ett barnavårdsärende gjorde att teamet inte kunde ta
kontakt med L. M. samma dag. Barnavårdsärendet prioriterades som mera
angeläget än en omedelbar kontakt med L. M., som ju genom sammanboendet
med fadern hade daglig tillsyn och genom denna borde kunna få
akut hjälp. Därefter kom Kristi Himmelsfärds-helgen. då socialbyrån var
stängd. I ärenden av den här typen gör man normalt omedelbara insatser
utan att avvakta formaliteter som uppläggning av socialakt och dylikt. 1
stället för att direkt överlämnas till handläggande assistenter för åtgärd
kom dokumentationen i ärendet, som i detta skede bestod av ett papper, av
misstag in bland de rutinärenden som fördelades i slutet av veckan 19-23
maj 1980. När anmälan återfanns var L. M. redan avliden.

Vid anmälningar av denna typ tas vanligtvis en omedelbar kontakt från
socialbyråns sida. Olyckliga omständigheter som ett akut barnavårdsärende
och en långhelg i omedelbar anslutning till att anmälan kom in
gjorde att denna kontakt inte kunde tas. Anmälan hamnade sedan av
misstag bland ett antal ofördelade ärenden och återfanns inte förrän det var
för sent.

Orsaken till den försenade handläggningen måste sökas i det

faktum att kretsen den aktuella veckan befann sig i en mycket pressad
arbetssituation vilket gjorde att den inkomna anmälan inte kunde handläggas
omgående.

14 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

210

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 21 oktober 1980.

Den anmälan som jourassistenten mottog den 13 maj tydde starkt på att
L. M. på grund av sitt missbruk var i omedelbart behov av hjälp. Jourassistenten
fann emellertid, utan att vidta någon som helst åtgärd för att
underrätta sig om de bakomliggande förhållandena, att L. M. tills vidare
kunde få den dagliga tillsynen i hemmet. Den bedömningen framstår enligt
min mening som anmärkningsvärd.

Ärendet överlämnades senare samma dag till arbetsledaren, som tog upp
ärendet i assistentgruppen påföljande dag. Ärendet fördelades då på ett
behandlingsteam. Trots att ärendet bedömdes brådskande vidtog man den
dagen inte någon åtgärd för att undersöka den närmare bakgrunden till den
begäran om hjälp som hade framställts. Vad som framstår som särskilt
anmärkningsvärt är att man inte försökte komma i kontakt med den hjälpsökande.
En sådan åtgärd kunde inte rimligen antas bli så tidskrävande att
den rådande arbetssituationen utgjorde något hinder. I stället fann man nu
liksom tidigare, utan att undersöka om det var riktigt, att den hjälpbehövande
kunde få den dagliga tillsynen i hemmet. Passiviteten från den
ansvariga personalens sida framstår som särskilt klandervärd med tanke på
att en lång helg förestod under vilken någon hjälp från socialbyråns sida
inte skulle utgå.

Ärendet blev sedan liggande utan att någon åtgärd vidtogs fram till i
slutet av påföljande vecka. När ärendet aktualiserades på nytt var den
hjälpsökande död.

Det är för förtroendet för socialvården och för den enskildes trygghet av
största betydelse att hjälp utan dröjsmål kan ges den enskilde då han
befinner sig i en akut nödsituation. Det är därför djupt beklagligt när de
tillämpade rutinerna lämnar utrymme för en så allvarlig försummelse som
den som det har varit fråga om här.

En av bristerna i ärendehandläggningen är att de för ärendet ansvariga
tjänstemännen underlåtit att säkerställa att ärendet inte utan åtgärd föll ur
deras minne. Jag utgår nu från att distriktsnämnden prövar behovet av en
sådan förändring av handläggningsrutinerna att bättre förutsättningar skapas
för att ärenden som kommer in till förvaltningen handläggs inom den
tid som deras beskaffenhet kräver.

Underlåtenhet att vidta hjälpåtgärder för en alkoholmissbrukare

KLAGOMÅLEN
I klagomål till JO anfördes bl. a. följande.

I en tidning i Ängelholm förekom uppgift om att en vid socialförvaltningen
i Ängelholm känd alkoholmissbrukare, som var född år 1926, avlidit i
sin lägenhet, där han påträffats först 14 dagar senare. Med anledning av

211

dessa uppgifter gjorde klaganden en undersökning. Då framkom följande.

En granne anmälde till socialförvaltningen att hon inte sett mannen
under ca 14 dagar. Tjänstemän från förvaltningen och polis tog sig in i
mannens lägenhet den 21 oktober 1980. Mannen var då död. Klaganden
känner inte till dödsorsaken.

Grannen, kollegor till mannen, hyresvärden m.fl. hade ringt till socialförvaltningen
ett otal gånger under en tid av ett och ett halvt till två år. De
hade framhållit det uppenbara alkoholmissbruk och den misär som mannen
levde under fram till sin död. Trots alla dessa påpekanden hade man från
förvaltningens sida endast företagit något enstaka besök. Detta hade tydligen
lett till att man skickat någon hemsamarit för att städa och röja upp i
mannens lägenhet. När hemsamariten tröttnade på detta p.g.a. det tillstånd
som rådde i lägenheten överlät man på städbolaget ASAB att sköta städningen.

Klaganden har vidare uppgett att följande hade kommit fram vid det
samtal som han hade haft med fastighetsägaren.

Fastighetsägaren hade vid flerfaldiga tillfällen varit i kontakt med förvaltningens
tjänstemän. Kontakterna hade avsett mannens alkoholmissbruk
men också att elverket vid ett flertal tillfällen stängt av strömmen till
mannens lägenhet. Fastighetsägaren hade också haft kontakt med förvaltningen
med anledning av att mannen inte betalt hyra för lägenheten. Vid
alla dessa tillfällen hade fastighetsägaren framhållit mannens alltmer uttalade
missbruk, ett missbruk som ledde till att mannen i ökande omfattning
drack Azymol (hårvatten). Fastighetsägaren hade själv åsett detta.
ASAB:s röjning hade resulterat i ett tiotal 100-liters säckar fulla med
matrester, tomflaskor, ölburkar samt ett stort antal tomma Azymol-flaskor.

Klaganden har framhållit att trots förvaltningens kännedom om dessa
upprörande och vidriga förhållanden, vidtog man från förvaltningens sida
ingen annan åtgärd än att man betalade de hyror som hade förfallit till
betalning.

Vid det samtal som klaganden har haft med avdelningschefen vid socialförvaltningen
Ingmar Karlsson har Karlsson hänvisat till de bristande
personalresurserna. Detta torde dock vara en mycket dålig ursäkt i detta
fall.

UTREDNING

Granskning av socialakten beträffande X.

Med anledning av klagomålen lånades akten i ärendet in till JO-expeditionen.
Av de journalanteckningar, som har förts av handläggande socialsekreterare
Lotta Larsson, framgår bl. a. följande.

Den 31 oktober 1979 underrättades Larsson om att en assistent vid
förvaltningen hade varit hemma hos X. X. hade sovit vid besöket. Hans

212

lägenhet hade varit ostädad. Det hade stunkit i lägenheten. X. hade sett
ovårdad och dålig ut.

Lotta Larsson gjorde samma dag ett besök i X:s hem. X. var vid besöket
blek och ovårdad. Han ville inte tala med Larsson.

Larsson skickade efter besöket en kallelse till X. att besöka förvaltningen
den 7 november. Den 14 november 1979 skickades en ny kallelse till
torsdagen den 22 november 1979. X. kom inte.

Den 20 november 1979 underrättade fastighetsägaren Larsson om att
X:s elektricitet var avstängd och att han eldade med stearinljus. Hans
grannar var oroliga för vad som kunde hända.

Larsson talade med doktor Troedsson som tidigare hade haft kontakt
med X. Hon talade också med överläkaren Greger Ahnlund, som uppgav
att han hade träffat X. vid två tillfällen. Ahnlund hade sjukskrivit X. på ett
år, eftersom X. på grund av alkoholmissbruk inte kunde sköta sitt arbete.
Ahnlund ansåg att det förelåg ett allvarligt, långvarigt missbruk och att
hemfallenhet förelåg. X. hade enligt Ahnlund fått somatiska skador av
missbruket (opererad för inflammerad bukspottskörtel). Ahnlund ansåg
inte att psykiatriska kliniken hade någon anledning att kontrollera X. utan
det var socialbyråns sak. Enligt Ahnlund förelåg indikation för tvångsomhändertagande.

En assistent underrättade den 11 januari 1980 Larsson om att han fått
kännedom om att X:s tillstånd var dåligt. Han behövde sprit varje morgon
för att över huvud taget komma upp. Han måste ha käpp för att kunna gå.
Påföljande dag talade Larsson med jourhavande läkare Troedsson. Vid
samtalet framhöll Larsson att en läkarbedömning av X. var nödvändig.
Samma dag besökte Troedsson och Larsson X. i hans lägenhet. 1 lägenheten
rådde en obeskrivlig röra. Troedsson bokade tid för X. hos Ahnlund
följande vecka. Enligt anteckning i akten måste ett omhändertagande
diskuteras om inte X. infann sig hos läkaren.

Den 18 januari 1980 gjordes ett nytt hembesök. Lägenheten var vid
besöket fortfarande rörig och smutsig. X. förnekade att han hade alkoholproblem.
Larsson föreslog att X. skulle få hjälp att röja upp i lägenheten
och därefter eventuellt en hemsamarit. Någon fara för X. tycktes inte
föreligga. Han föreföll inte påverkad.

Vid besök hos X. den 15 februari erbjöds X. på nytt att få hjälp med
städning och därefter en hemsamarit. X. motsatte sig båda förslagen. Han
hade själv städat undan det värsta. Lägenheten var också i bättre skick.
Han ansåg inte heller att han behövde någon hemsamarit. Då X. motsatte
sig erbjuden hjälp överenskoms att Larsson skulle kontakta X. framöver.

Den 22 maj 1980 underrättades Larsson om att X. besökt sin mor på
ålderdomshemmet och att han utnyttjade henne ekonomiskt.

I början av juli kom personal från städbolaget ASAB till X:s lägenhet.
Två personer arbetade 6-7 timmar med två rum och kök för att få något så
när rent.

Den 7 och 8 juli 1980 gjorde Lotta Larsson nya hembesök. Vid det första
besöket var X. blek, svettig, darrade i händer, fötter och ansikte. T-spritflaska
i badrummet. X. uppgav att han skulle besöka läkare.

Den lOjuli talade Larsson med distriktsläkarmottagningen. X. hade inte
varit där. Läkaren hade inte tid att göra hembesök hos X.

På förmiddagen och eftermiddagen den 14 juli besökte Larsson X. i hans
lägenhet. Ingen öppnade vid besöket. En granne berättade att hon hade
hört X. under morgonen. Hon berättade vidare att X. skulle sägas upp på
grund av obetalda hyror.

213

Påföljande dag talade Larsson med fastighetsägaren som berättade att
X. skulle komma att sägas upp på grund av obetalda hyror och på grund av
stanken från X:s lägenhet. Grannarna stördes vidare av att det sprang
mycket folk hos X. Anmälan om förhållandena hade gjorts till hälsovårdsnämnden.
Fastighetsägaren berättade att han varit inne hos X. den 5 juli
1980. X. hade då legat på sängen. Det hade inte gått att få liv i honom.
Enligt fastighetsägaren stal X. hårvatten vilket han sedan drack.

Den 21 juli underrättade polisen Larsson om att X. sökts i ett vapenlicensärende.
När polisen kom till X:s lägenhet hade X. legat helt utslagen
på sin säng. Han uppgav att han hade utsatts för misshandel. Ambulans
hade tillkallats och X. hade förts till sjukhus. Han hade blivit undersökt av
en läkare i psykiatri. X. hade inte velat lägga in sig, varför han hade
skickats hem igen. Han hade enligt mottagningssköterskan inte haft några
skador.

Den 24 juli tog en syster till X. kontakt med Larsson. Hon berättade att
X. oupphörligen ringde sin mor på ålderdomshemmet och att modern blev
mycket uppskärrad av dessa samtal. Påföljande dag gjorde Larsson ett
hembesök tillsammans med en hälsovårdsinspektör. Det överenskoms att
Larsson och inspektören skulle återkomma om en vecka. X. skulle då ha
städat lägenheten och skickat iväg tvätten.

Den 1 augusti gjordes ett nytt besök hos X. X. släppte inte in Larsson.
De nästföljande två dagarna gjordes nya besök. X. var inte hemma vid
besöken.

Arbetsutskottet beviljade härefter den 12 augusti X. socialhjälp till hyra
för tiden juni—augusti.

Den 21 augusti talade Larsson med Ahnlund, som satte upp tid för
läkarbesök till den 27 augusti. Larsson skrev en kallelse till X. för läkarbesök.
Larsson sökte X. i lägenheten. Dörren var låst och X. öppnade inte.
Larsson sökte fastighetsägaren, men denne var inte hemma. Larsson beslöt
att söka X. nästa vecka. Vid nytt besök den 27 augusti kunde Larsson
inte få tag i X. Hon underrättade Ahnlund om att ”de fick avvakta”.

Av akten framgår att Larsson den 29 juli 1980 avslutat en utredning
rörande X. 1 utredningen föreslår Larsson att nämnden skall besluta om att
göra ansökan om tvångsintagning på allmän vårdanstalt av X. Såvitt akten
utvisar förelädes utredningen inte nämnden och något beslut i ärendet
fattades inte.

Det framgår vidare av akten att sociala centralnämnden den 12 augusti
1980 beslutat utge socialhjälp till X. Larsson har i utredningen om de
bakomliggande förhållandena bl. a. uppgett att X:s missbruk accelererat
under det år som han har varit sjukskriven. Hon har antecknat att socialförvaltningen
haft kontakt med X. sedan årsskiftet och att X. inte var
mottaglig för hjälpåtgärder, varför resolutionsansökan skulle behandlas
vid nästkommande sammanträde. Vid det sammanträdet skulle även fråga
om tvångsförvaltning av X:s pension behandlas.

Någon personlig kontakt med X. har inte tagits efter besöken i början av
augusti. Den 21 oktober 1980 meddelade en granne till X. att hon inte sett
till X. under en längre tid. Samma dag upptäcktes X. död i sin lägenhet.
Enligt obduktionsprotokoll den 23 oktober 1980 hade X. avlidit till följd av
kraftig åderförkalkning i hjärtats kranspulsådror.

214

Infordrande av yttrande från sociala centralnämnden

JO beslöt att infordra utredning och yttrande från sociala centralnämnden
i Ängelholms kommun.

Nämnden åberopade ett av avdelningschefen vid socialförvaltningen
Ingmar Karlsson upprättat tjänsteutlåtande samt underströk de i tjänsteutlåtandet
intagna uppgifterna om den sociala avdelningens personella resurser
vid tiden för behandlingsinsatser och utredningsarbete i det nu
ifrågavarande nykterhets vårdsärendet.

I tjänsteutlåtandet anförs bl. a. följande.

X. var under sin levnad yrkesverksam i Ängelholm. Enligt uppgift som
kommit till socialförvaltningens kännedom i december 1979 har X. under
sina år i Ängelholm haft ganska stora alkoholproblem. Trots alkoholmissbruket
arbetade X. i sitt yrke fram till juni 1979 och det har senare
framkommit att hans missbruk var känt av kollegor. Situationen blev
emellertid ohållbar och X. blev av överläkaren Greger Ahnlund vid psykiatriska
kliniken i Ängelholm sjukskriven ett år 1979-06-08-1980-06-08 då
han p. g. a. alkoholmissbruk ej kunde sköta sitt arbete.

X. erhöll 1978-03-09 socialhjälp på grund av medelsförlust vid stöld.

Härefter lämnas i utlåtandet en redogörelse för de omständigheter som
framgår av journalanteckningarna, varefter följande sammanfattning görs.

X. har under många år missbrukat alkohol till skada för sig och det har
också försämrat hans arbetsinsatser. Första gången socialförvaltningen
uppmärksammade förhållandet var av en tillfällighet 1979-10-31 och dessförinnan
finns ingen anmälan om X:s missbruk inkommen till socialförvaltningen.
Vid de följande kontakterna förnekade X. ihärdigt sina alkoholproblem
och utredarens första svårighet bestod i att söka klarlägga omfattningen
av hans alkoholbruk samt att bibringa honom insikt om sin situation.
Då han var ytterst svårkontaktad fick utredaren gå varligt fram för att
fa X:s förtroende. En första hjälp bestod därför i positiva förslag angående
lägenhetssanering/hemsamarit. Han motsatte sig helt förslag om andra
frivilliga hjälpåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen. Efter anmälan om
”stearinijuseldning” skedde dock mot X:s önskan en undersökning av
läkare hemma i hans bostad. Socialsekreterare har under denna tid gjort
regelbundna hembesök.

Utredaren bedömde, att frivilliga åtgärder ej skulle kunna genomföras
och X:s missbruk var nu väl utrett genom kontakt med släktingar o.s. v. Då
skadeverkningarna av alkoholmissbruket var omfattande och nykterhetsvårdslagens
§ 15 mom. d/ ur stånd att taga vård om sig var tillämplig,
färdigställdes utredning 1980-07-29 med förslag till sociala centralnämnden
i Ängelholm, att med stöd av nykterhetsvårdslagen §§ 18 och 22 hos
länsrätten ansöka om hans tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
samt att jml 16 kap. 12 lag om allmän försäkring inge
framställning till försäkringskassan om att pensionen skall utbetalas till
sociala centralnämnden.

Läkarundersökning och delgivning av utredningen hann dock ej fullföljas
innan X:s död.

Socialförvaltningens sociala avdelning har 4 socialsekreterare som skall

215

handlägga enskilda ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, barnavårdslagen,
socialhjälpslagen samt dessa lagars följdförfattningar i en kommun omfattande
ca 29400 invånare. Detta medför att sociala avdelningens personella
resurser för utrednings- och behandlingsarbete omfattar för varje socialsekreterare
ett befolkningsunderlag uppgående till ca 7300 individer
(många kommuner har en socialsekreterare per 3000 invånare). Socialsekreterarna
är därför mycket belastade av olika ärenden och många omhändertaganden
enligt barnavårdslagen har tagit mycket tid i anspråk. Arbetssituationen
för socialsekreterarna är därför klart otillfredsställande och
medför att ärendehandläggningen försenas och försvåras.

Mot denna bakgrund får anses att ärendet X. trots allt har fått mycket
uppmärksamhet från personalen och dessa har återkommande sökt motivera
X. för hjälpåtgärder.

Till tjänsteutlåtandet hade fogats uppgifter om de åtgärder som andra
myndigheter hade vidtagit. Av uppgifterna framgick att X. beviljats helt
sjukbidrag för tiden maj 1980-maj 1982. Det framgick vidare att X. sagts
upp till avflyttning den 25 juli 1980 på grund av att hyran för juli månad inte
erlagts.

Till tjänsteutlåtandet hade också fogats en redogörelse av överläkaren
Greger Ahnlund vid psykiatriska kliniken på sjukhuset i Ängelholm. Redogörelsen
avsåg de kontakter som psykiatriska kliniken i Ängelholm haft
med X. eller som berört honom. Av redogörelsen framgår bl. a. följande.

X. aktualiserades första gången vid psykiatriska kliniken genom att söka
akut 78-04-26. Han sökte för depressiva besvär samt angav svårigheter i
arbetet och önskade bli sjukskriven. Den jourhavande läkaren, som bedömde
honom, misstänkte spritmissbruk, men detta förnekades. X.
sjukskrevs till 78-05-07. Han kallades därefter till ett tidsbeställt besök,
varvid Ahnlund träffade honom 78-05-05.

X. uppgav därvid att han råkat ut för svårigheter i sitt arbete, att detta
gått honom på nerverna och att han rent allmänt var trött på sitt arbete. 1
status beskrev jag X. som allmänt ovårdad med höggradig grovvågig intentionstremor
i händerna. Han beskrevs vidare te sig spänd, forcerad, avglättad
och dissimulerande. Det var för mig vid denna tidpunkt bekant att X.
hade allvarliga missbruksproblem och fungerade helt otillfredsställande i
sitt arbete. Dessa missbruksproblem styrktes av det kliniska intrycket men
förnekades helt av X. själv. Jag sjukskrev honom resten av första halvåret
och avtalade ett återbesök för fortsatta resonemang. X. uteblev emellertid
från återbesök.

Nästa gång X. aktualiserades vid kliniken var 79-02-15, då jourhavande
läkare konsulterades av sin kollega på medicinska kliniken, där X. sökt
upprepade gånger på grund av yrsel och trötthet. Man önskade lägga in X.
på medicinska kliniken för utredning av ett blåsljud över halspulsådern,
som upptäckts, men då man funnit en alkoholhalt i blodet av 3,3 promille
kunde utredningen ej ske förrän det alkoholmissbruk som detta fynd indikerade,
övervunnits. Jourhavande läkare föreslog X. inläggning på kliniken,
vilket denne emellertid bestämt avvisade. Inte heller infann han sig då
han kallades till återbesök 79-03-01.

Nästa kontakt med X. tillkom på initiativ av en kollega, som kontaktade
undertecknad och redogjorde för problem i arbetet. Vid besök och efter

216

samtal med X. och kollegan var för sig och tillsammans, beslöts om
sjukskrivning hela arbetsåret 1979-80.

Efter detta besök har endast telefonkontakter rörande X. förekommit.

79-12-07 ringde socialassistent Lotta Larsson och rapporterade om X:s
situation samt önskade mina synpunkter i ärendet. Jag föreslog att man
föranstaltade om ett hembesök av distriktsläkare för att bedöma om indikation
för vårdintyg förelåg.

80-01-11 ringde distriktsläkare Mats Troedsson för att informera sig om
pat. inför ett förestående hembesök samma dag. Dr Troedsson återkom
efter besöket och meddelade att han för dagen knappast ansåg att vårdintygsindikation
förelåg, men att fallet behövde följas fortlöpande och att
vårdintyg kunde bli aktuellt när som helst.

80-06-03 kontaktade Lotta Larsson på nytt för att förhöra sig om jag
avsåg förlänga X:s sjukskrivning, som löpte ut 80-06-08. Jag svarade att jag
avsåg agera först om frågan aktualiserades av X. själv eller något av hans
ombud.

Den sista noteringen i vår journal är från 80-08-08, då Lotta Larsson på
nytt kontaktade och meddelade att man avsåg föranstalta om resolution på
pat. Vi diskuterade hur läkarundersökning resulterande i erforderligt intyg
skulle komma till stånd. Undertecknad rekommenderade i första hand att
man vände sig till dr Troedsson för hembesök, men utlovade alternativt
medverkan av jourhavande läkare vid psykiatriska kliniken när helst X.
kunde förmås medfölja hit.

Förhör

På uppdrag av mig har tjänstemän vid JO-ämbetet den 2-3 mars 1981
besökt Ängelholm för samtal med dels byggmästaren Göran Elm och Anita
Svensson, som båda haft kännedom om X:s förhållanden, dels med sociala
centralnämndens ordförande Fride Månsson, avdelningscheferna Åke
Ohlsson och Ingmar Karlsson samt socialsekreteraren Lotta Larsson.
Dessa samtal redovisas i det följande.

Elm har bl. a. uppgett.

Elms fader äger den hyresfastighet där X. bodde. Fastigheten inrymmer
13 lägenheter.

X. flyttade till en lägenhet om 2 rum och kök i fastigheten år 1973 eller
1974.

År 1978 började X:s svårigheter i samband med att han blev sjukskriven.
Under år 1979 tilltog X:s svårigheter. Grannarna hade vid det tillfället ringt
Elm och omtalat att elektriciteten i X:s lägenhet var avstängd och att X.
därför eldade med stearinljus. Med anledning av klagomålen från grannarna
besökte Elm personligen X. Elm kunde konstatera att det rådde stor
oordning i lägenheten och att X. satt där och söp. Elm tog kontakt med
socialkontoret och talade om hur läget var för X. Elm kunde tyvärr inte
erinra sig vilken tjänsteman det var som han talade med. Elm fick endast
det beskedet att man skulle se på det. Elm ringde i början av 1979 vid 5—6
tillfällen till socialförvaltningen. Han fick veta att någon tjänsteman från

217

socialkontoret vid något tillfälle besökt X. Under alla omständigheter så
ordnade en kollega till X. att elräkningen blev betald.

Under hösten 1979 fortsatte problemen. Det luktade bl. a. fruktansvärt
ute i trappan från X:s lägenhet. Vid samma tid stängdes den elektriska
strömmen av på nytt. Elm tog på nytt kontakt med socialförvaltningen.
Svaret var då liksom tidigare att "vi skall se på det”. Elm ringde även till
hälsovårdsnämnden för att om möjligt få någon hjälp med anledning av
lukten i trappan. Hälsovårdsnämnden lovade att undersöka saken. Vid
kontakterna under hösten 1979, som kan ha varit 2—3 stycken, talade Elm
med socialsekreteraren Lotta Larsson. Även under första halvåret 1980
talade han med Lotta Larsson 3-4 gånger. Vid samtliga samtal framhöll
Elm att X. söp och att han levde i stor misär. Elm frågade varje gång hur
länge missförhållandena skulle få fortsätta.

Under våren eller försommaren 1980, närmare bestämt någon månad
innan semesterperioden började, målades fastigheten om utvändigt. Elm
kunde se att X:s lägenhet var i ett bedrövligt skick. Detta meddelade han
Lotta Larsson. Senare ordnades det också så att en städfirma kom dit och
städade upp i lägenheten. Även fastighetsskötaren hade ringt vid något
eller några tillfällen med anledning av klagomål mot X. Någon gång under
första halvåret 1980 uteblev hyresinbetalningarna från X. och det blev
därmed aktuellt att vräka honom från lägenheten. 1 samband därmed blev
Elm vid ett tillfälle uppringd av Lotta Larsson som förklarade att sociala
myndigheterna skulle bistå med hyresinbetalning. Detta skedde också
senare. När det gäller den förslitning eller närmast skadegörelse som
förekom i lägenheten så var den fruktansvärd och reparationskostnaderna
kom så småningom att belöpa sig på ca 10.000 kronor. Enligt Elms uppfattning
så torde det utan överdrift ha förelegat en uppenbar brandrisk. Det
var heltäckningsmattor i två av rummen och i hallen. Dessa mattor var
svårt brända, troligen efter cigarettfimpar och de tidigare nämnda stearinljusen.

Enligt Elms uppfattning borde de sociala myndigheterna ha ingripit i ett
betydligt tidigare skede än vad som nu blev fallet. Det förhöll sig nämligen
så att X. levde i misär. Detta gjorde också Elm klart för Lotta Larsson. X.
var inte i sådant skick att han kunde klara sig själv. Detta gjorde Elm också
klart för Lotta Larsson.

Svensson har bl. a. uppgett.

Hon flyttade in i lägenheten under X. år 1974. Hon fick snart klart för sig
att X. missbrukade sprit. Under åren 1978-1979 hade X:s allmäntillstånd
försämrats och när han slutligen sjukskrevs från sin tjänst var hans hälsotillstånd
mycket dåligt. Han kunde inte alltid klara sig själv och det hade
sett hemskt ut i hans bostad. Svensson hade hjälpt honom med matinköp
o. d. vid några tillfällen. X. hade haft svårt att gå och detta hade medfört att
han sällan lämnade sin lägenhet. Svensson hade vid åtminstone tre tillfällen
under sommaren 1980 ringt till socialförvaltningen och talat om under

218

vilka förhållanden X. levde. Ett av dessa samtal hade tagits emot av Lotta
Larsson. Vid dessa samtal hade hon fått det beskedet att man kände till
X:s förhållanden. Det hade vidare vid något tillfälle framhållits att barnomsorgen
måste gå före och då måste ett ärende som X:s läggas åt sidan.
Under större delen av X:s sista levnadsår såg hans lägenhet ut som en
sophög. X. åt tidvis maten (fisk) rå.

Månsson har bl. a. uppgett.

Han tillträdde sin befattning som ordförande i sociala centralnämnden år
1977. Redan dessförinnan hade han fått viss kännedom om X. Det hade
nämligen förekommit klagomål mot X. i dennes arbete med anledning av
vissa alkoholproblem som X. då hade. Såvitt Månsson nu kan erinra sig
aktualiserades ärendet rörande X. i sociala centralnämndens arbetsutskott
första gången den 12 augusti 1980. Vid det tillfället föredrogs ärendet med
anledning av fråga om utbetalningar av dels socialhjälp till hyra, dels
ersättning för utförd städning i X:s lägenhet. Ärendet belystes mycket
noggrant. Arbetsutskottets ledamöter fick en information om X:s spritmissbruk.
Det klarlades att de frivilligåtgärder som hade föreslagits hade
avvisats och att andra åtgärder måste vidtas. Månsson kan nu inte erinra
sig exakt vad som sades från arbetsutskottets sida men han förmodar att
man gav den sociala avdelningen i uppdrag att snarast följa upp ärendet.
Ärendet skulle möjligen upp i nämnden redan dess vid nästa sammanträde,
som vardén 2 september 1980. Under mellantiden, dvs. innan sammanträdet
den 2 september, förekom det såvitt Månsson nu kan erinra sig viss
kontakt med avdelningschefen i ärendet rörande X. Det var då klart eller
det sades att ärendet skulle upp i nämnden. Av för Månsson okänd anledning
kom dock inte ärendet att behandlas vid nämndsammanträdet. Från
nämndens sida företogs troligen inte någon åtgärd för att få vetskap om av
vilken anledning ärendet inte kom upp den 2 september. Ärendet kom inte
heller upp vid nästkommande sammanträde som hölls den 7 oktober.
Månsson kunde inte erinra sig huruvida ärendet hade diskuterats under
mellantiden, men han höll för troligt att så hade skett.

Den sociala avdelningen är en mycket ansträngd avdelning som har stora
och svåra ärenden att handlägga. Det har begärts personalförstärkningar
såväl 1979 som 1980, varvid viss förstärkning erhållits men dock icke i den
utsträckning som har ansetts nödvändig. När det gäller prioriteringar av
olika ärenden så har det diskuterats i nämnden, men något beslut eller
dylikt i den frågan har inte tagits.

Ohlsson har bl. a. uppgett.

Den tidigare socialchefen slutade sin tjänst den 30 juni 1980. Under tiden
fram till den 16 oktober 1980, då den nye socialchefen tillträdde, vikarierade
Ohlsson som socialchef. Han vikarierar f. n. för socialchefen under
dennes sjukdom.

Socialförvaltningen omorganiserades i november 1979. Inom förvaltningen
finns nu en serviceavdelning och en social avdelning. Ohlsson är

219

chef för serviceavdelningen. Den sociala avdelningen består av en behandlingssektion
med fyra socialsekreterare, en fältassistent och en hemmahos-arbetare,
samt en familjerättssektion. Det är inom behandlingssektio
ten som utrednings- och behandlingsarbete inom barnavård, socialhjälp
och nykterhetsvård bedrivs.

Ärendefördelningen inom den sociala avdelningen sker med ledning av
födelsenummer. Avdelningschefen svarar som regel för ärendefördelningen.
Socialsekreterarna handlägger sedan ärenden i viss mån under eget
ansvar. Ohlsson anser emellertid att det är av vikt att socialsekreterarna
hela tiden håller avdelningschefen underrättad om ärendenas handläggning
så att avdelningschefen när han finnér skäl till det kan ge sin syn på
handläggningen. 1 vilken utsträckning sådant samråd redan förekommer
kan Ohlsson inte säga.

Ohlsson kan inte uttala sig om vilken arbetsbelastning som f. n. finns på
den sociala avdelningen, eftersom någon kontinuerlig redovisning av arbetsläget
inte lämnas till socialchefen. Socialchefen har därigenom inte
heller möjlighet att gå in och säga vad det är som bör prioriteras och vad
som kan senareläggas. Han anser för egen del att det vore av värde för
verksamheten med samråd i frågan rörande arbetssituationen inom förvaltningen.

Vid införandet av den nya förvaltningsorganisationen gjordes ingen inventering
av balanser och personalbehov och inte heller någon utvärdering
av de arbetsuppgifter avdelningarna inom förvaltningen skulle kunna komma
att ställas inför. Det bör ha varit en brist i samband med införandet av
en ny organisation. Frågan om personalresurserna därefter har varit tillräckliga
inom den nya organisationen för att verksamheten skulle få ett
tillfredsställande resultat har inte studerats mera noggrant. Till det skall
dock sägas att den sociala avdelningen vid olika tillfällen till arbetsutskottet
har redogjort för den arbetsbelastning som avdelningen har ansett sig ha
haft.

Ohlsson fick kännedom om X. i samband med att han föredrog fråga om
socialhjälp vid arbetsutskottets sammanträde den 12 augusti 1980. Avdelningschefen
vid den sociala avdelningen Ingmar Karlsson hade vid denna
tid semester. Såvitt Ohlsson nu kan erinra sig informerades han inte om de
svåra förhållanden under vilka X. levde.

Larsson har bl. a. uppgett.

Hon har tjänstgjort vid socialförvaltningen sedan april 1979 och i sin
nuvarande befattning från september samma år.

Före den anmälan som gjordes vid månadsskiftet oktober/november
1979 var X. helt okänd för Larsson. I och med att ärendet kom in lämnade
hon registerunderlag till registreringsavdelningen. En underrättelse om
ärendet gick sedan till chefen för den sociala avdelningen.

Hon skickade ganska omgående en kallelse till X. att denne skulle
inställa sig på socialavdelningen för ett samtal. Avsikten var att han då

220

skulle få lämna sin syn på den anmälan som förelåg. X. hörde emellertid
inte av sig.

Som framgår av behandlingsjournalen blev hon den 20 november 1979
uppringd av Elm. som gav viss information om hur X. levde. Därefter hade
hon kontakt med såväl Troedsson som Ahnlund. Ahnlund förklarade bl. a.
att han ansåg att indikation för ett tvångsomhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen
förelåg.

Assistenten Christer Unosson meddelade någon månad senare eller i
början av januari 1980 att han hade fått kännedom om att tillståndet för X.
var dåligt och att denne behövde sprit varje morgon för att överhuvudtaget
kunna komma upp.

Alla dessa informationer ledde till att hon i sällskap med Troedsson
företog ett hembesök hos X. den II januari 1980. Vid det besöket var
avdelningschefen Ingmar Karlsson med. Karlsson hade dessförinnan erhållit
en information i ärendet av Larsson.

Vid här aktuell tidpunkt dvs. januari 1980 hade hon ett mycket besvärligt
barnavårdsärende som ovillkorligen fick gå före X:s ärende. Detta gjorde
att det kanske blev en viss fördröjning av nykterhetsvårdsärendet.

Vid besöket den 11 januari blev det som framgår av journalanteckningarna
överenskommet att Troedsson skulle beställa tid åt X. för ett besök
hos Ahnlund. Detta besök kom dock inte till stånd eftersom Ahnlund ansåg
att det icke var ett fall för psykiatrin. Troedsson förklarade att han inte
ansåg att det förelåg någon överhängande fara för X. men att det krävdes
att kontakt hölls med denne och någon form av övervakning av X:s
situation. I och med Troedssons uppfattning i saken ansåg Larsson att
hjälpåtgärder i första hand borde sättas in.

Ärendet kom i stort sett att ligga nere från mitten av februari 1980 till
början av juli samma år. Anledningen till att det under den tiden inte
vidtogs några egentliga åtgärder var den att Larsson helt enkelt inte visste
vad hon skulle göra. Hon var osäker på hur ärendet skulle skötas och
därför tog hon upp det vid några tillfällen och diskuterade med de andra
socialsekreterarna och även med avdelningschefen. Några direktiv om hur
hon i fortsättningen skulle förfara fick hon emellertid inte. Hon begärde
kanske heller inte några sådana direktiv utan förde upp ärendet ändå för att
möjligtvis få någon form av råd.

I journalen finns det inte några anteckningar om hembesök ifrån februari
till juli 1980, men Larsson hade i samband med andra förrättningar varit
och besökt X:s bostad. Vid några tillfällen fick hon kontakt med X. Hon
kunde konstatera att ordningen i lägenheten var dålig och det var det som
gjorde att hon tillsåg att städning från firman ASAB ordnades den 4 juli
1980.

Vid de hembesök som följde efter den genomförda städningen fick hon
den uppfattningen att läget var sämre för X:s del än tidigare. I och med det
påbörjade hon en utredning för att ta upp ärendet till nämndens bedöm -

221

ning. Utredningen var klar den 29 juli 1980. X. var då inte delgiven
utredningen och det fanns heller icke något läkarutlåtande. Som framgår
av journalanteckningarna gjordes i augusti flera hembesök utan att hon fick
kontakt med X. Hembesöken gjordes med anledning av att utredningen
skulle delges honom. Hon var vid den tidpunkten av den uppfattningen att
ärendet inte kunde tas upp i nämnden så länge icke delgivning hade skett
och läkarutlåtande förelåg.

Under augusti månad kom ett stort barnavårdsärende upp. Larsson fick
lägga ner mycket tid på det ärendet. Hon hade därefter semester troligen
de tre första veckorna i september månad och när hon återkom från sin
ledighet, var det en ytterst ansträngd arbetssituation. Hon fick därför inte
tid att då omgående ånyo ta upp X:s ärende.

Redan innan Larsson for på semester instruerade hon sin vikarie på
tjänsten om hur det förhöll sig i X:s ärende. Hon bad sin vikarie att om
möjligt försöka få en läkarundersökning till stånd och en ny läkare hade
också ordnats för det ändamålet. Hon bad dessutom avdelningschefen
tillse att det blev något gjort i ärendet, eftersom det hade legat nere en tid
på grund av tidigare nämnda barnavårdsärende. När hon återkom från
semestern fick hon emellertid besked om att vikarien inte hade hunnit med
att vidta någon åtgärd beträffande X.

Larsson är numera medveten om att ärendet borde ha handlagts snabbare.
En bidragande orsak till den utsträckta handläggningstiden var dock
den stora arbetsbelastningen på sociala avdelningen. Arbetsbelastningen
är sådan att handläggarna helt enkelt inte hinner med att ägna den tid åt de
enskilda ärendena som många gånger skulle vara nödvändig.

Karlsson har bl. a. uppgett.

Någon dag innan den 11 januari 1980 kontaktades han av Larsson, som
talade om att hon avsåg att göra ett hembesök hos X. Vid besöket skulle
Troedsson vara med. Larsson ville att Karlsson skulle följa med eftersom
X. ibland inte ville öppna. De begärde polisens medverkan om de måste
bereda sig tillträde till lägenheten. Vid framkomsten till lägenheten öppnade
X. så småningom. Troedsson gick in för att tala med X. Lägenheten
var vid deras besök ganska stökig. Det låg smutskläder på toaletten och i
köket fanns odiskat porslin, matrester o. dyl. X. svarade vid besöket
adekvat på de frågor, som Troedsson ställde. Troedsson frågade bl.a.
varför X. eldade ljus på kvällarna och påpekade att grannarna reagerade på
detta. X. gav väl inget svar på den frågan utan menade att han fick göra
som han ville. Avsikten var att Troedsson skulle bedöma om X. var i
behov av sluten psykiatrisk vård. Efter att ha varit i lägenheten en stund
förklarade Troedsson att det f. n. inte fanns skäl för ett beslut om sluten
psykiatrisk vård. Han förordade i stället en ny kontakt med X. vid ett
senare tillfälle. När de lämnade lägenheten aviserade de därför ett nytt
besök.

Efter vad Karlsson nu kan påminna sig så fick han inför besöket veta att

222

det gällde en man som hade alkoholproblem och att det kunde föreligga
behov av sluten psykiatrisk vård. Karlsson skulle se till att de kom in i
lägenheten och därefter vara med och göra en bedömning. När nu behov
av psykiatrisk vård inte ansågs föreligga ansåg Karlsson att man från
förvaltningens sida i första hand skulle försöka med frivilliga hjälpåtgärder,
att få till stånd en städning av lägenheten samt bevaka frågan om ett
kommande vårdbehov. Han upplevde det inte så att det förelåg ett akut
vårdbehov enligt nykterhetsvårdslagen då.

Normalt arbetar socialsekreterarna så att de tar kontakt med avdelningschefen
när de tycker att de behöver avdelningschefens hjälp. Det händer
dock att Karlsson uppmärksammar ärenden som kräver ett ingripande och
ett stöd från hans sida. Karlsson går då in i ärendet och gör hembesök
tillsammans med socialsekreteraren och ger de råd som han anser behövs
vid handläggningen. Särskilt vid svåra barnavårdsärenden brukar han ta
aktiv del.

Någon uppföljning från hans sida av det här ärendet kan han inte erinra
sig. Han har i efterhand diskuterat frågan med Larsson. Hon är av den
uppfattningen att ärendet har diskuterats på personalsammankomst och
det är möjligt att så har skett. Ärendet kan ha diskuterats vid deras
måndagskonferenser och det är möjligt att Karlsson då har varit närvarande.
Karlsson har dock inte den minnesbilden att han mot bakgrund av den
information som han erhöll bedömde ärendet som anmärkningsvärt svårt
eller att omständigheterna var sådana att ett omedelbart ingripande var
påkallat. Hade Karlsson uppmärksammat att ärendet var så pass svårt så
borde han ha gått in och hjälpt henne med ärendet. Larsson hade ju inte så
lång erfarenhet som socialarbetare. Larsson har emellertid inte gjort några
direkta förfrågningar till honom beträffande eventuella åtgärder.

Enligt uppgift från Larsson och en annan socialsekreterare skulle Larsson
innan hon började sin semester ha informerat Karlsson om att ärendet
behövde bevakas och att detta skulle påtalas för vikarien. Karlsson har
anledning att tro att så har skett.

Den omständigheten att det inte finns några socialinspektörer på avdelningen
och att han under ungefär ett och ett halvt år har haft 4/5-dels tjänst
har medfört att avdelningschefens tjänst har varit mycket pressad med
mycket snabb handläggning av de ärenden som har förelagts honom. Detta
har försvårat för honom att på ett rimligt sätt ta del i verksamheten. Vidare
får de socialsekreterare som handlägger ärenden enligt vårdlagarna stark
press på sig att försöka hinna med de nyinkomna ärendena vilket medför
svårigheter för dem att hålla sig å jour med alla ärenden.

Han har muntligen fört fram sina yrkanden om personalförstärkningar.
Något underlag för dessa yrkanden har emellertid inte tagits fram. Helt
nyligen har de dock till socialchefen överlämnat en redovisning av ärendebalansen
per den 3 november 1980. Det materialet har ännu inte utvärderats.

223

De kommer nu att försöka införa en mer direkt kontakt mellan avdelningschef
och socialsekreterare. Detta kan formaliseras så att avdelningschefen
går till respektive socialsekreterare, t. ex. en fast tid per vecka och
då efterhör ärenden som kan vara kontroversiella och svårbedömda. Samtidigt
får man uppmana socialsekreterarna att höra av sig i tidigt skede, när
de får svåra ärenden.

BEDÖMNING

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 10 mars 1981.
Gällande rätt

Innan jag går in på vad som har förekommit i detta ärende skall jag
översiktligt redogöra för de bestämmelser som enligt nykterhetsvårdslagen
(NvL) har varit tillämpliga i ärendet.

Har nämnden genom anmälan eller på annat sätt fått kännedom om att
någon har använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller
annan, skall nämnden skyndsamt låta verkställa utredning. Nämnden skall
inhämta kännedom om missbrukarens levnadsförhållanden och om andra
omständigheter som kan vara av betydelse för ärendets bedömning. Uppkommer
fråga om tvångsintagning skall nämnden föranstalta om läkarundersökning
(12 § första stycket NvL).

Den som berörs av en ifrågasatt åtgärd kan som regel höras genom att en
tjänsteman vid förvaltningen söker upp honom i hans hem. Om det inte
visar sig möjligt att på så sätt få kontakt med den som utredningen avser,
får nämnden kalla honom att personligen inställa sig hos nämnden eller
särskilt utsett ombud för nämnden. Sådan kallelse utfärdas vanligen av den
tjänsteman som utför utredningen och avser inställelse hos samma tjänsteman.
Kallelse får även avse inställelse hos en av nämnden anvisad läkare. 1
kallelse får föreskrivas vite. Uteblir den kallade får nämnden eller den
anvisade läkaren påkalla polishandräckning.

Visar utredningen att ett missbruk av alkoholhaltiga drycker förekommer,
skall nämnden vidta hjälpåtgärder (14 § 1 mom. NvL). Nämnden har
en ovillkorlig skyldighet att vidta de hjälpåtgärder som missbruket kräver.

Nykterhetsvårdslagen bygger i första hand på att en förtroendefull samverkan
mellan den hjälpbehövande och nämnden skall uppnås. Ofta kan de
insatser som ges i samråd med den enskilde skapa bättre förutsättningar
för en varaktig förbättring av den enskildes situation än de åtgärder som
vidtas mot hans vilja. Det står emellertid klart att det inte i alla fall är
möjligt att på frivillig väg komma till rätta med ett missbruk. Hänsynen till
missbrukarens egen vilja får aldrig gå så långt att nödvändiga åtgärder helt
uteblir. Nykterhetsvårdslagen öppnar därför möjlighet att tillgripa eller ta
initiativ till tvångsingripanden.

224

Enligt 15 § NvL får nämnden besluta om övervakning beträffande den
som är hemfallen åt alkoholmissbruk under de förutsättningar som anges i
15 § a)-e). Som en situation då övervakning kan komma i fråga nämns i
15 § d) att missbrukaren är ur stånd att ta vård om sig själv. En sådan
situation föreligger bl. a. vid grov fysisk vanvård av den egna personen.

I 18 § anges under vilka förutsättningar den enskilde kan tvångsintagas
för vård. I det lagrummet hänvisas till de förutsättningar som gäller för
beslut om övervakning. Den enskilde skall således vara hemfallen åt alkoholmissbruk,
varjämte någon av de under 15 § a)-e) angivna situationerna
skall föreligga. För att tvångsintagning skall få ske måste emellertid ytterligare
förutsättningar vara uppfyllda. I enlighet med vad som sägs under
18 § a) skall hjälpåtgärder ha vidtagits eller övervakning ha varit anordnad
utan att den enskilde har kunnat återföras till ett nyktert liv. Alternativt
gäller enligt 18 § b) och c) att hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen
skulle vara gagnlösa eller att försök med hjälpåtgärder eller övervakning
med hänsyn till missbrukarens farlighet inte har kunnat avvaktas.

Fråga om tvångsintagning prövas av länsrätten på ansökan av nämnden
(19 § NvL). Nämndens ansökan skall innehålla en fullständig redogörelse
för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder som
har vidtagits. Vid ansökan bör fogas läkarintyg. Kravet på läkarintyg är
inte, som framgår av lagrummets ordalydelse, ovillkorligt (22 § NvL). Är
utredningen i någon del ofullständig kan således länsrätten besluta om
komplettering.

Sedan ansökan inkommit till länsrätten åligger det länsrätten att delge
ansökningshandlingarna med den ansökan avser (23 § NvL). Det föreligger
enligt nykterhetsvårdslagen inte någon skyldighet för nämnden att bereda
den ärendet rör tillfälle att ta del av utredningen, innan nämnden beslutar
att göra ansökan till länsrätten. Den tjänsteman som handlägger ärendet
kan således inte underlåta att underställa nämnden ett brådskande ärende
på den grund att delgivning inte har kunnat ske.

Nämndens ansvar

Utredningen i ärendet ger klart vid handen att X. redan under slutet av
år 1979 var hemfallen åt alkoholmissbruk, att missbruket lett till allvarliga
somatiska skador samt att X. till följd av sitt missbruk var ur stånd att ta
vård om sig själv. Det uppenbara vårdbehov som har förelegat har emellertid
inte lett till några meningsfulla insatser från nämndens eller de ansvariga
tjänstemännens sida. X. avled i total misär under oktober månad 1980.

Det har mot bakgrund av den tragiska utgången i detta ärende framstått
som angeläget att undersöka vilka omständigheter som har medverkat till
att X. inte har fått den vård som han har varit i oundgängligt behov av.

Nykterhetsnämnden/sociala centralnämnden har ansvaret för nykterhetsvården
i kommunen. Det innebär bl. a. en skyldighet för nämnden att
skaffa sig en ingående kännedom om behovet av nykterhetsvårdande åt -

225

gärder inom kommunen och att verka för att det behovet blir tillgodosett.
Det faller således under nämndens ansvarsområde att verka för att kommunen
tillförs de resurser som nykterhetsvården kräver samt skapa förutsättningar
för en nödvändig samverkan med de andra samhällsorgan som
har att ta del i denna vård.

Med det ansvar som nämnden har följer också en skyldighet att i nära
samarbete med de tjänstemän som har att fullgöra nämndens uppgifter se
till att hjälpåtgärder vidtas och att de som till följd av sitt missbruk behöver
vård också får sådan vård. En viktig uppgift för nämnden blir därvid att
sörja för att det inom kommunen finns en förvaltning som kan utföra de
uppgifter för vilka nämnden bär ansvaret.

Vad som förekommit i detta ärende ger anledning till antagande att
nämnden inte i erforderlig utsträckning följt utvecklingen av nykterhetsvården
i kommunen. Det finns också starka skäl för antagande att nämnden
inte med tillräcklig uppmärksamhet har följt frågan om förhållandena
på förvaltningen har varit sådana att nykterhetsvården har kunna bedrivas
med den erfarenhet och omsorg som har varit nödvändig.

Nämnden har således inte tillräckligt uppmärksammat frågan om personalsituationen
vid förvaltningen trots att behovet av en förstärkning av
resurserna flera gånger har förts på tal. Det hade enligt min mening ålegat
nämnden att följa arbetet vid förvaltningen och när förhållandena gav
anledning till det hos kommunen särskilt understryka behovet av personalförstärkning.

Nämnden har i sitt remissvar framhållit att X. trots den svåra personalsituationen
fått mycket uppmärksamhet. Mot bakgrund av vad som har
kommit fram om den uppenbara misär under vilken X. har levt och den
häpnadsväckande tafatthet och overksamhet man från förvaltningens sida
har visat framstår nämndens uttalanden närmast som skrämmande. Om
arbetsbelastningen vid förvaltningen hade varit så stor som har påståtts i
detta ärende, hade det självfallet ålegat nämnden att medverka till en sådan
arbetsordning vid förvaltningen som gav förutsättningar för en nödvändig
prioritering inom ramen för de då tillgängliga resurserna. Det kan hållas för
troligt att åtgärder från nämndens sida i den delen skulle ha lett till att
arbetet vid förvaltningen hade kunnat bedrivas med större effektivitet.

Vid en förvaltning av den storleksordning som det har varit fråga om här
möter nämnden självfallet stora svårigheter att följa den fortsatta handläggningen
av varje enskilt ärende som nämnden i egenskap av beslutande
organ får kännedom om. Nämnden måste i stor utsträckning förlita sig på
att de tjänstemän som har det direkta ansvaret för ärendehandläggningen
fullgör sina åligganden på ett tillfredsställande sätt. Får emellertid nämnden
kännedom om att någon inom kommunen är i trängande behov av vård
får det anses ankomma på nämnden att se till att de åtgärder som nämnden
ensam kan besluta om också kommer till stånd.

Av utredningen i detta ärende framgår att nämndens ordförande Fride
15 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 1

226

Månsson, som redan före sitt tillträde som ordförande i nämnden haft viss
kännedom om X:s alkoholmissbruk, i vart fall vid arbetsutskottets sammanträde
den 12 augusti 1980 fick reda på att X:s missbruk under åren
tilltagit och att X. inte hörsammade kallelse att besöka läkare. Månsson
underrättades också om att X:s förhållanden var sådana att en ansökan om
tvångsintagning måste göras och att den ansökan skulle komma att behandlas
vid nämndens sammanträde den 2 september 1980. Det hade enligt
min mening ålegat Månsson, som således fått kännedom om den utomordentligt
allvarliga situation som X. befann sig i, att bevaka ärendets fortsatta
handläggning och verka för att de åtgärder som nämnden ensam kunde
besluta om också kom till stånd.

Månsson har uppgett att han sannolikt talat med avdelningschefen vid
förvaltningen i den frågan. Kvar står emellertid det förhållandet att ärendet
inte kom upp vid nämndens sammanträde vare sig den 2 september eller
den 7 oktober 1980.

Jag anser mig därför ha anledning att rikta kritik mot Månsson dels för
att han ej i erforderlig utsträckning verkat för att förbättra arbetsförhållandena
inom förvaltningen, dels för att han inte sett till att frågan om
behövlig vård för X. med det snaraste fördes under nämndens prövning.
Månsson får således tillsammans med de tjänstemän som har handlagt
ärendet dela ansvaret för hur illa ärendet rörande X. skötts.

Socialchefens ansvar

Det har vid den utredning som jag har låtit företaga kommit fram att det
har funnits påtagliga svårigheter i arbetet vid förvaltningen under den nu
aktuella tiden. Brister har rått i samarbetet mellan tjänstemän på olika
nivåer. Svårigheterna synes ha varit särskilt påtagliga inom den sociala
avdelningen. Arbetsbelastningen där har enligt uppgift varit sådan att en
nödvändig skyndsamhet vid ärendehandläggningen inte har kunnat uppnås.
De olika sekreterarna på avdelningen synes ha handlagt sina arbetsuppgifter
utan att några fasta former för samråd med avdelningschef eller
socialchef har förelegat. Sekreterarna har själva avgjort vilka ärenden som
i en tid av hög arbetsbelastning skulle prioriteras. Den prioriteringen synes
ha utfallit så att nykterhetsvården har trängts i bakgrunden.

Uppenbarligen är det för en väl fungerande förvaltning nödvändigt att
socialchefen skaffar sig en noggrann kännedom om vilken ärendebelastning
som föreligger inom de olika avdelningarna och att han i ett ansträngt
läge vidtar de åtgärder som behövs för att nå en betryggande ärendehandläggning.
Uppenbarligen har till följd av ombyte på tjänsten som socialchef
en sådan uppföljning inte kunnat ske. Jag vill emellertid inte rikta någon
kritik mot socialchefen för sådana förhållanden som närmast får antas ha
berott på byte av innehavare av tjänsten som socialchef. Jag utgår från att
den socialchef som nu har tillträtt sin tjänst mot bakgrund av de erfarenheter
som har vunnits vid granskningen av det nu aktuella ärendet medverkar

227

vid en genomgång av arbetsförhållandena inom förvaltningen. Särskild
uppmärksamhet bör därvid ägnas frågan om behovet av en prioritering av
de ärenden där omedelbara insatser från förvaltningens sida är påkallade.

Avdelningschefens ansvar

Det ankommer på en avdelningschef att skaffa sig en sådan kännedom
om arbetet inom avdelningen att han vid behov kan bistå med råd och stöd
i svåra ärenden. Det är också nödvändigt att avdelningschefen medverkar
till en prioritering av de ärenden där den enskilde behöver omedelbara
stöd- och hjälpinsatser. Det är vidare en viktig uppgift för en avdelningschef
att ge handledning åt den personal som är oerfaren och orutinerad.

Det är känt att Larsson, som hade det omedelbara ansvaret för handläggningen
av ärendet rörande X., hade begränsade erfarenheter av nykterhetsvård
och att hennes arbetssituation i vart fall under del av år 1980
var särskilt ansträngd. Det hade enligt min mening ålegat Karlsson att i
egenskap av avdelningschef göra sig underrättad om Larssons arbetsförhållanden
och bistå henne med råd i ärenden som hon inte tidigare hade
någon erfarenhet av.

Karlsson har enligt min mening brustit i sitt ansvar för arbetet inom
avdelningen genom att eftersätta det övergripande ansvar som har ålegat
honom. Visserligen har Karlsson till följd av fackliga uppdrag haft viss
förkortning av arbetstiden utan att någon vikarie till en början förordnats
för honom. Det tillsynsansvar som jag talar om här kan emellertid inte
antas ha varit så tidskrävande att Karlsson på grund av sina andra arbetsuppgifter
har varit förhindrad att ge arbetet på avdelningen den fasthet som
hade varit påkallad. Jag anser mig därför ha anledning att rikta allvarlig
kritik mot Karlsson för det sätt på vilket han utövat det ledningsansvar
som har åvilat honom.

Det är i ärendet upplyst att Karlsson följde med Larsson vid det hembesök
som gjordes i X:s bostad i januari 1980. Karlsson informerades därvid
om X:s förhållanden. Det måste således ha varit känt för Karlsson att X.
var hemfallen åt alkoholmissbruk och att han var i behov av nykterhetsvård.
Visserligen fann den läkare som var med vid hembesöket att behov
av sluten psykiatrisk vård för X. inte förelåg. Läkaren hade emellertid
samtidigt förklarat att det var nödvändigt att fortlöpande följa ärendet.
Karlsson synes härefter inte ha tagit några egna initiativ i ärendet. Detta
framstår som anmärkningsvärt mot bakgrund av att fråga var om ett
kvalificerat nykterhetsvårdsärende och av att Larsson saknade erfarenhet
av sådana ärenden.

Visserligen har Karlsson uppgett att det inte kan uteslutas att han har
tagit del i gruppdiskussioner i ärendet. Oavsett hur det må förhålla sig med
detta hade det enligt min mening ålegat honom att nära följa den fortsatta
handläggningen av ärendet och vid behov ge anvisningar om de fortsatta
åtgärderna. Detta hade otvivelaktigt lett till att ärendet hade fått en annan

228

utgång än vad nu blev fallet. Karlssons engagemang har emellertid varit i
hög grad bristfälligt. Det framgår inte minst av vad som inträffade i samband
med att Larsson påbörjade semester i början av september 1980.

Det är således utrett att Karlsson då underrättades om ärendet och om
behovet av att vikarien för Larsson följde ärendet. Karlsson vill inte
utesluta att han talade med vikarien om ärendet. Klart står emellertid att
han inte med tillräcklig kraft har verkat för att ärendet skulle behandlas
med den förtur som hade varit påkallad. Några åtgärder i ärendet vidtogs
således inte under den tid som därefter följde. När ärendet aktualiserades
på nytt hade X. redan avlidit. Jag kan inte undgå att konstatera att den
bristande samordningen inom avdelningen på ett beklagansvärt sätt har
bidragit till hur illa ärendet skötts.

Socialsekreterarens ansvar

Larsson har redan under hösten 1979 fått vetskap om att X. missbrukade
alkohol i en omfattning som innebar en uppenbar fara för honom. Det hade
vid sådant förhållande ålegat Larsson att utan dröjsmål inleda utredning.
Larsson synes emellertid ha ansett att det var tillräckligt att följa X:s
förhållanden i hemmet. I december 1979 fick Larsson kännedom om att
X:s missbruk hade förvärrats. Vid samtal med överläkaren Ahnlund, som
väl kände X:s förhållanden, framkom att det förelåg ett långvarigt, allvarligt
missbruk som redan hade lett till somatiska skador hos X. Ahnlund
uppgav vidare att hemfallenhet förelåg och att förutsättning för tvångsomhändertagande
enligt nykterhetsvårdslagen förelåg. Några åtgärder från
Larssons sida för att få ett omhändertagande till stånd vidtogs emellertid
inte i anslutning till detta samtal.

I januari 1980 meddelade en assistent vid förvaltningen att X:s tillstånd
var dåligt. Påföljande dag företog Larsson tillsammans med en läkare
hembesök. Tid för besök hos Ahnlund bestämdes därvid och enligt anteckningar
i journalen måste ett tvångsomhändertagande diskuteras om inte X.
inställde sig hos läkare. Enligt Larssons uttalande vid besöket förelåg det
emellertid då ingen omedelbar fara för X. Härefter företogs två hembesök
varvid X. erbjöds hemhjälp, förslag som han emellertid avvisade.

Det är i hög grad förvånande att utredning i ärendet inte inleddes vid
denna tidpunkt eller att Larsson vidtog ytterligare åtgärder för att bereda
X. den vård som han redan då behövde. Även mot bakgrund av Larssons
bristande erfarenheter framstår hennes underlåtenhet i detta hänseende
som mycket anmärkningsvärd.

Nu vidtogs inga egentliga åtgärder i ärendet förrän i början av juli månad
trots att under mellantiden Larsson har fått sådana uppgifter som visade på
att omedelbara insatser från förvaltningens sida var påkallade.

Den 4 juli 1980 genomfördes städningen av X:s lägenhet. De förhållanden
under vilka X. levde har utförligt beskrivits i journalen. X:s uppenbara
vårdbehov vid denna tid har också beskrivits av Elm och av Svensson.

229

Först under juli 1980 inleddes utredning i ärendet. Under utredningstiden
vidtog Larsson några hembesök. Några insatser från förvaltningens
sida till hjälp för X. kom inte heller nu till stånd. Under tiden försämrades
X:s tillstånd alltmer. Han fick svårigheter att gå och det var uppenbart att
han vid denna tid var helt ur stånd att ta vård om sig.

Självfallet hade det ålegat Larsson att så snart utredningen var färdig
underställa ärendet nämndens prövning. Larsson antog emellertid att delgivning
av utredningen med X. först måste ske och att ett läkarintyg måste
föreligga. Såväl i detta som i tidigare skede var Larsson påtagligt osäker
om hur ärendet skulle handläggas. Hon borde därför ha tagit kontakt med
sin avdelningschef för att inhämta hans mening i saken.

Till följd av Larssons bristande kunskap och erfarenhet kom ärendet inte
upp i nämnden och några åtgärder vidtogs över huvud taget inte. Larsson
gjorde sig inte ens underrättad om X:s förhållanden vid sin hemkomst efter
semestern. När ärendet aktualiserades på nytt var X. redan död.

Larsson har genom sin handläggning av ärendet visat en anmärkningsvärd
okunnighet om sina skyldigheter.

Larsson har till sitt försvar uppgett att hon såväl i början av år 1980 som
vid sin återkomst från semestern hade att handlägga barnavårdsärenden
som tog all hennes tid i anspråk. Larsson borde emellertid ha insett att hon
i den uppkomna situationen var skyldig att utan dröjsmål ta kontakt med
sin avdelningschef så att den vård X. behövde utan vidare dröjsmål hade
kunnat komma till stånd.

Sammanfattning av ansvarsfrågan

Som framgår av det sagda har jag funnit att allvarliga missförhållanden
har förekommit vid handläggningen av detta ärende. Genom den kraftlöshet,
det bristande engagemang och den okunnighet som visats från såväl
nämnd som handläggande tjänsteman har X., som befunnit sig i uppenbar
nöd till följd av sitt missbruk, inte fått den hjälp som nämnden har varit
skyldig att svara för. Handläggningen av detta ärende har varit ägnad att
starkt minska förtroendet för socialvården i kommunen.

Omständigheterna i ärendet är inte sådana att ansvar för vårdslös myndighetsutövning
kan ifrågakomma. Jag vill emellertid framhålla att om
bestämmelserna om tjänstefel alltjämt varit gällande hade jag övervägt att
väcka åtal mot i vart fall de tjänstemän som har varit ansvariga för ärendets
handläggning.

Vad härefter angår frågan om jag bör överlämna ärendet till nämnden för
prövning av ansvar mot tjänstemännen i disciplinär väg har jag beaktat
följande.

Såsom framgår av det ovan sagda bär även nämnden ett ansvar för hur
ärendet skötts. Det framstår redan på grund härav som mindre lämpligt att
överlämna till nämnden att pröva om disciplinära åtgärder bör vidtagas
mot de ansvariga tjänstemännen. Nämnden har vidare i sitt remissyttrande

230

hit försvarat tjänstemännens handläggning av ärendet. Med hänsyn härtill
och då jag ej har överklagningsrätt om en begäran om disciplinära åtgärder
inte skulle bifallas anser jag mig ej böra överlämna ärendet för prövning i
disciplinär väg. Jag stannar därför vid den allvarliga kritik som jag har fört
fram i ärendet.

Avslutande allmänna synpunkter

Handläggningen av detta ärende har speglat den osäkerhet som råder
inom nykterhetsvården. Osäkerheten gäller framför allt frågan om i vilka
situationer tvångsåtgärder mot en missbrukare bör vidtas. De gångna årens
debatt har skapat en kluvenhet i synsättet som alltför lätt har medfört att
nykterhetsvårdslagens bestämmelser har satts åt sidan.

Det förtjänar således att framhållas att nykterhetsvårdslagen, som alltjämt
är gällande, ställer ett oavvisligt krav på nämnden att vidta åtgärder
till stöd och hjälp för dem som missbrukar alkohol. Som jag redan inledningsvis
har nämnt utgår lagen från att hjälpåtgärder i första hand skall
lämnas i frivilliga former. Lagstiftningens syfte har emellertid inte varit att
nämnden skall låta bero med de insatser som kan komma till stånd på
frivillig väg. Genom bestämmelserna i 15 och 18 §§ ges nämnden en befogenhet
att dels själv besluta om övervakning, dels göra ansökan om intagning
på allmän vårdanstalt. Det kan synas som om de tvångsmedel som
lagen anvisar får användas efter nämndens fria skön. I 15 § sägs att
nämnden ”må” besluta om övervakning. På motsvarande sätt sägs i 18 §
att länsrätten "må” på ansökan av nämnden besluta om tvångsintagning.
Det fria skön som kan inrymmas under bestämmelserna är emellertid inte
utan gränser. Föreligger sådana omständigheter som anges i lagrummen,
dvs. ett vårdbehov av den art och styrka som anges där och kan den
behövliga vården inte ges på annat sätt, viker "det fria skönet” för en
skyldighet för nämnden att besluta om övervakning eller göra ansökan om
tvångsintagning. Detta följer inte bara av nykterhetsvårdslagens allmänna
syfte och innehåll utan är också en följd av det yttersta vårdansvar som
åvilar nämnden.

Ärendet har emellertid aktualiserat ytterligare frågor. Sedan länge bedrivs
arbetet inom socialvården utifrån en helhetssyn. De tjänstemän som
tar del i arbetet skall beakta den enskildes samlade behov enligt vårdlagarna.
Ett sådant arbetssätt har uppenbara förtjänster. Det innebär att
samma tjänsteman kan bistå den enskilde i de olika svårigheter som kan
möta honom. Härigenom kan behovet av olika hjälpåtgärder tillgodoses i
ett sammanhang och ökade möjligheter till en förtroendefull samverkan
nås. Samtidigt har man emellertid gått förlustig den särskilda sakkunskap
som kunde nås vid en specialisering av arbetet. Detta kan leda till bristande
kunskaper och erfarenheter inom vissa ärendegrupper men också till
att vissa ärenden prioriteras på bekostnad av andra. Handläggningen av nu
ifrågavarande ärende visar inte minst på hur bristande erfarenheter kan få
allvarliga följder.

231

Jag vill genom vad jag har sagt nu inte förorda en återgång till det
arbetssätt som har tillämpats tidigare. Men jag vill genom mina uttalanden
fasta uppmärksamheten på behovet av att de tjänstemän som arbetar
utifrån en helhetssyn genom intern utbildning eller på annat sätt tillförs den
kunskap som behövs för att helhetssynen inte skall leda till felaktiga
prioriteringar och bristande åtgärder till skada för dem som behöver förvaltningens
hjälp i uppkomna nödsituationer.

Som jag redan har framhållit visar handläggningen av detta ärende på
behovet av en översyn av förvaltningens arbetsformer. Jag utgår från att
nämnden med utgångspunkt från de erfarenheter som har vunnits vid
granskningen av detta ärende tar upp frågan om vilka åtgärder som behövs
för att förbättra handlingsberedskapen inför ärenden som påkallar omedelbara
åtgärder från förvaltningens sida. Jag utgår vidare från att man också
inom förvaltningen omprövar sina arbetsformer. Syftet bör vara att skapa
ökade förutsättningar för en nödvändig samverkan mellan olika tjänstemän
inom förvaltningen. Vidare bör möjligheter ges till en nödvändig prioritering
av vissa ärenden. De samlade erfarenheter som ryms inom förvaltningen
bör bättre tas till vara till gagn för dem i kommunen som behöver
bistånd.

Jag vill avslutningsvis säga att jag avser att vid en inspektion av förvaltningen
granska vilka åtgärder som har vidtagits för att komma till rätta med
de brister som jag nu har pekat på. Jag kommer också att sända en kopia av
detta beslut för kännedom till socialstyrelsen, som i egenskap av tillsynsmyndighet
skall vaka över att de sociala nämnderna fullgör dem tillkommande
uppgifter på nykterhetsvårdens område.

Ett socialhjälpsärende har bordlagts utan att tid för slutlig prövning
har angetts. Detta har medfört att slutligt beslut i ärendet inte har
meddelats

X. uppgav i klagomål till JO att social distriktsbyrå 11 i Solna kommun
förvägrat honom till möbler på skäl som han inte kunde acceptera. Man
hade vid distriktsbyrån ställt upp villkor för rätten till socialhjälp som hade
varit omöjliga för honom att möta.

Med anledning av klagomålen lånades akten i ärendet in till JO. De
iakttagelser som gjordes vid granskningen av akten redovisades i en promemoria.
Där antecknades bl. a. följande.

Av journalanteckningarna i akten framgår att X. den 30 maj 1980 fått
avslag på begäran om bidrag till kläder och möbler under hänvisning till att
begärt bidrag översteg gällande normer. Av anteckningarna framgår vidare
att X. den 8 juli 1980 på nytt ansökt om socialhjälp till möbler och annan
hemutrustning. Vid samma tillfälle har X. ansökt om hjälp till kläder.

232

Den 11 juli 1980 har antecknats att framställning om bidrag till hemutrustning
har diskuterats på socialbyrån. Det har vidare antecknats ”Kommer
överens om att dra ut ärendet då X. ej. som överenskommits, besökt
mig och redogjort för sina ansträngningar att hitta arbete, ej heller gått till
arbetsförmedlingen på återbesök”.

Av anteckningarna i akten framgår vidare att X. vid en av honom gjord
förfrågan den 14 augusti 1980 rörande hans framställning om bidrag till
hemutrustning underrättats om att ”vi dragit ur” hans framställning då han
bl. a. inte fyller kraven på att vara aktivt arbetssökande.

Anteckningarna i akten gav vid handen att handläggande tjänsteman
utan prövning i sak avfört ärendet från vidare handläggning. JO beslöt
därför inhämta yttrande från social distriktsnämnd II i Solna kommun
angående anledningen till och grunden för att X:s ansökan om socialhjälp
inte avgjorts genom slutligt beslut mot vilket X. kunnat anföra besvär.

Distriktsnämnden har i yttrande anfört bl. a. följande.

X. har under våren och sommaren 1980 gjort framställningar om medel
till hemutrustning, kläder m. m. För distriktsbyrån och handläggande
tjänstemän har det synts angeläget att på olika sätt förmå X. att påbörja
eller återuppta behandling för missbruksproblem, alternativt söka arbete
på den öppna marknaden.

Begreppet att ”dra ur” ett ärende har av okänd anledning, vid socialförvaltningen
i Solna, kommit att brukas som uttryck för beslut om återremiss
av ärenden för kompletterande utredning m. m.

Tidsutrymmet vid tjänstemannadelegationssammanträden tas i huvudsak
upp för diskussioner om insatser i de olika ärendena. Tidsutrymmet för
formell korrekthet kanske inte alltid fått tillräckligt utrymme.

Social distriktsnämnd II och social distriktsbyrå II anser att X:s framställningar
skötts i enlighet med gällande rutiner och med erforderlig omsorg
av handläggande tjänsteman.

Tjänstemannen har om de närmare omständigheterna vid handläggningen
uppgett bl. a. följande.

Kort tid efter det att jag återkommit från en längre tids tjänstledighet,
kontaktar X. mig. Han vill att jag gör ett hembesök för att konstatera vad
han behöver i hemutrustning. Ett hembesök görs därför 1980-07-08. Vid
samma tillfälle anhåller X. om bidrag till kläder.

På inspektörsgruppens sammanträde 1980-07-11 diskuteras X:s framställan.
Av diskussionen i inspektörsgruppen och av tidigare journalanteckningar
framgår att X. 1980-05-30 fått avslag på begäran om bidrag just till
kläder och hemutrustning. Ett beslut som X. överklagat till länsrätten.
Anledningen till avslaget då var att X. ej uppfyllde de krav som socialbyrån
ställt på honom för att vara socialhjälpsberättigad. X. kände väl till dessa
krav. När nu X. återigen, ca en månad senare, begärde bidrag till kläder
och hemutrustning, var inspektörsgruppen ense om att åter ge honom
avslag, då situationen var oförändrad. Jag, som X:s assistent, föreslog då
att vi i stället för avslag kunde dra ur eller bordlägga ärendet, så X. fick
tillfälle att uppfylla de tidigare ställda kraven. Jag förklarade senare för X.
att vi dragit ur hans ärende, för att han skulle få mer tid på sig att uppfylla

233

kravet och att jag hade ansett det vara bättre för honom att avvakta ett
slutligt beslut än att han återigen fick ett avslag.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 19 februari 1981.

Det möter i och för sig inte hinder mot att en nämnd bordlägger ett
ärende. Visar det sig, då ärendet tas upp för prövning i nämnd, att utredningen
brister i något avseende kan en lämplig väg vara att bordlägga
ärendet i avvaktan på en komplettering.

Den sökande har emellertid rätt att få sin sak prövad av nämnden utan
onödigt dröjsmål. Detta med hänsyn bl. a. till att den sökande skall ha
möjlighet att utnyttja besvärsrätten. Ett ärende bör därför kunna bordläggas
endast under en kortare tid. I bordläggningsbeslutet bör också anges
vid vilken tidpunkt eller vid vilket sammanträde nämnden kommer att
slutligt pröva ärendet. Beslut som innebär att nämnd skjuter ärendets
avgörande på en obestämd framtid kan inte godtas.

I förevarande ärende har X. i början av juli månad 1980 ansökt om
socialhjälp till kläder och hemutrustning. Ärendet har tagits upp för prövning
i tjänstemannadelegationen. Delegationen har beslutat att ”dra ur”
ärendet för kompletterande utredning. Tidpunkt för slutlig prövning har
inte angetts. Såvitt framgår av nämndens yttrande och av socialakten har
något slutligt beslut i det ärendet inte meddelats.

1 remissvar har uppgetts att beslutet att ”dra ur” ärendet innefattat ett
beslut om bordläggning.

Jag vill till en början framhålla vikten av att de beslut som nämnden
meddelar ges en sådan språklig utformning att beslutets rätta innebörd
framgår klart. Det är uppenbart att ett beslut om att ”dra ur” ett ärende av
den enskilde kommer att uppfattas så att ärendet avförts från vidare
handläggning utan prövning i sak.

I tjänstemannadelegationens beslut har inte angetts vid vilken tidpunkt
ärendet skulle tas upp till slutligt avgörande. Detta synes ha lett till att
någon slutlig prövning av ärendet över huvud taget inte har kommit till
stånd. X. har härigenom undandragits rätten att få frågan om socialhjälp
prövad på grundval av föreliggande utredning. Han har härigenom också
betagits möjligheten att i händelse av avslag föra talan mot beslutet.
Självfallet kan en sådan ordning inte godtas.

Jag har full förståelse för behovet av att vid tjänstemannadelegationens
sammanträden till diskussion ta upp frågor om olika behandlingsinsatser.
Det är emellertid inte till gagn vare sig för verksamheten i stort eller för den
enskilde hjälpsökande att man låter dessa diskussioner överskugga de krav
på rättssäkerhet i förfarandet, som den enskilde har rätt att ställa.

Jag utgår nu från att ärendet utan ytterligare dröjsmål tas upp till slutligt
avgörande. Har X. beviljats sökt socialhjälp på grund av ny ansökan får
detta givetvis beaktas vid prövningen.

234

Olämpligt uppträdande av socialsekreterare vid handläggning av ett
ärende oin socialhjälp

A. anförde i klagomål till JO bl. a. följande.

Den 3 oktober 1980 förlorade hon vid ett besök på postkontoret vid
Frölunda Torg i Göteborg ett kuvert, som innehöll 3200 kronor. Dessa
pengar var avsedda för betalning av hyra och daghemsavgift enligt avier
som hon vid tillfället medförde. Sedan hon förgäves sökt efter kuvertet
anmälde hon förlusten till polisen. Hennes anmälan togs upp. På polisstationen
tillråddes hon att vända sig till socialbyrån. Vid besök på socialbyrå
5 i Göteborg samma dag talade hon med Kurt Karlsson. Karlsson förklarade
att han ifrågasatte alla som påstod att de hade tappat pengar, eftersom
han hade blivit ”blåst" så många gånger. Karlsson uppgav att hon kunde
få hjälp till uppehälle över helgen. Hon fick tid för nytt besök den 6
oktober. Vid detta besök talade hon med Torbjörn Larsson, som sade att
han tvivlade på sanningshalten i hennes uppgifter men att hon skulle få
hjälp till uppehälle en vecka i sänder. Larsson tog hyres- och daghemsavierna
och uppgav att de skulle ta upp ärendet vid ett kommande möte.
Därefter skulle han höra av sig. Hon mottog sedan ett brev från Larsson,
som var daterat den 8 oktober. I brevet skrev Larsson bl. a. följande.

Jag har hunnit prata med de andra här på socialbyrån om hur vi skall
kunna bedöma saken. Informellt kan jag väl säga att det uttryckts tvivel
här om sanningshalten i det hela. Faktumet att det var dina samtliga
besparingar som tappades samt att du hunnit betala in alla räkningar som
socialbyrån vanligen inte tar upp gör att saken tycks lite besynnerlig. Det
har i alla fall inte legat till grund för någon bedömning utan vad vi kommit
fram till och varför är följande:

Du kan erhålla hjälp med uppehället till dig och barnen en gång i veckan
som du fick förra gången. Detta då du säger att pengarna är borta och att
Ni står utan uppehälle. Till räkningar kan du tyvärr inte erhålla någon
ekonomisk hjälp härifrån då du i vanliga fall ligger över socialhjälpsnormen
och därför bör kunna ordna upp dessa själv på sikt. Jag har försökt ringa
dig för att berätta detta men inte kunnat få tag i dig. Därför skickar jag
detta brev samt sänder räkningarna åter som du lämnade här.

Klagomålen har remitterats till Göteborgs sociala distriktsnämnd 5.
Nämnden har som eget yttrande åberopat en vid socialbyrån upprättad
rapport. I rapporten anförs bl. a. följande:

A. besökte socialbyråns jour 1980-10-03. Beträffande A:s klagomål över
bemötandet i jouren uppger Kurt Karlsson att han har förståelse för
hennes reaktion på hans bemötande av henne då han ifrågasatte om hon
verkligen förlorat sina pengar.

1980-10-06 besökte A. assistent Larsson. 1 samband med besöket ställde
handläggande assistent frågan om det var med sanningen överensstämmande
att hon tappat pengarna. Detta med anledning av att A. hade hunnit
betala alla räkningar som man normalt inte kan erhålla socialhjälp till.

235

Ärendet diskuterades på teamkonferens två dagar senare varvid samtliga
närvarande uttryckte tvivel till sanningshalten i A:s berättelse. Då inget
kunde bevisas bortsågs från tvivlen vid bedömningen om A. skulle erhålla
socialhjälp till sina räkningar. Gruppen beslutade att avslå framställan om
socialhjälp utöver vad som redan beviljats. § 12 socialhjälpslagen bedömdes
inte som tillämplig för de aktuella räkningarna, då A. normalt har
en inkomst som överstiger den tariff som tillämpas i Göteborg och således
på sikt själv har möjlighet att reglera skulderna. Detta avslagsbeslut meddelades
per brev. Av misstag medsändes inte besvärshänvisning, men A.
var sedan tidigare medveten om de besvärsvägar som gäller.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 31 mars*) 981.

Enligt 16 § socialhjälpslagen skall socialnämnden/sociala distriktsnämnden
göra sig noga underrättad om de omständigheter som råder innan man
beslutar i ärendet. Vid samtal med den sökande skall nämnden inhämta de
uppgifter som behövs för ärendets prövning. Vid behov skall den sökandes
uppgifter kontrolleras.

Det är uppenbart att nämnden och dess tjänstemän, när någon påstår sig
ha tappat pengar, måste ha rätt att göra sig närmare informerad om under
vilka förhållanden detta skett för att kunna bilda sig en uppfattning om
vilken tilltro som skall sättas till uppgiften. Saken måste också kunna
diskuteras av det beslutande organet. Sedan beslut fattats, skall skälen för
detsamma redovisas. Har uppgiften om de borttappade pengarna därvid
inte haft någon betydelse för ärendets avgörande, kan det inte anses
förenligt med vad som åligger en socialvårdstjänsteman att därefter lägga
sådana synpunkter på denna uppgift, att sökanden av socialhjälp kan
känna sig kränkt därav.

Nämnden har i sitt remissyttrande hit förklarat att eventuella tvivelsmål
rörande A:s uppgifter inte har lagts till grund för beslut i ärendet. Det
framstår mot den bakgrunden som olämpligt att Karlsson och Larsson vid
samtal med och, såvitt avser Larsson, i brev till A. gett uttryck för sina
subjektiva värderingar rörande hennes trovärdighet.

Att en tjänsteman vid förvaltningen handlar olämpligt i sina kontakter
med allmänheten är anmärkningsvärt. Det är också betänkligt att nämnden
i sitt yttrande till mig godtar tjänstemännens åtgärder i ärendet. Det borde
ha stått klart för nämnden att handläggningen av ett ärende vid nämnd inte
lämnar utrymme för kritiska uttalanden i frågor som - enligt vad nämnden
själv har uppgett - saknar betydelse för ärendets avgörande.

Enligt 18 § förvaltningslagen skall sökanden underrättas om beslut varigenom
nämnden avgör ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt.
Sådan underrättelse bör innefatta uppgift om dag för beslut, beslutet och
skälen för detta. Den underrättelse som har lämnats i detta ärende uppfyller
inte dessa krav. Av underrättelsen har inte ens framgått om något
slutligt beslut i ärendet har meddelats.

Det åligger också nämnden att underrätta sökanden om vad han har att
iaktta vid talan mot beslutet, om det är uppenbart att beslutet går honom

236

emot. Den omständigheten att sökanden kan antas ha kännedom om besvärsreglernas
innehåll utgör självfallet inte grund för att inte lämna sådan
hänvisning.

Som framgår av vad jag har sagt nu har handläggningen av ärendet varit
bristfällig i flera avseenden. Jag anser emellertid inte omständigheterna
vara sådana att jag bör gå vidare i saken. Jag avslutar därför ärendet med
den kritik som ligger i det anförda.

Utredning i ärende angående socialhjälp

I klagomål till JO anfördes bl. a. följande.

Socialkontoret i Ekerö kommun har vid två tillfällen besökts av en
kvinna som uppgett sig vara i en ekonomisk nödsituation. Vid bada tillfällena
har kvinnan uppgett att hon tillsammans med sin familj nyligen kommit
till Sverige från hemlandet Finland. Familjen har av skilda skäl hamnat
i akut penningknipa. Socialkontoret har vid bägge tillfällena tagit kvinnans
uppgifter för goda och utbetalat ett större belopp (tillsammans ca 7000 kr).
Då socialkontoret senare kontrollerade uppgifterna visade det sig att samtliga
uppgifter var uppdiktade och att familjen inte existerade.

Att socialmyndigheterna skall hjälpa en familj i svårigheter är självklart.
Lika självklart borde det vara att man kontrollerar de uppgifter den hjälpsökande
lämnar. Som exempel kan nämnas att den aktuella personen inte
behövt legitimera sig. att man inte kontrollerat att familjen bott på uppgiven
adress, ej heller har något annat gjorts för att kontrollera uppgivna
omständigheter.

Efter remiss till sociala centralnämnden i Ekerö kommun uppgav nämnden
att man beslutat om att ge socialförvaltningen i uppdrag att föreslå
åtgärder för kontroll i samband med utbetalningar. Nämnden åberopade
därjämte som eget yttrande en vid förvaltningen företagen utredning, vari
uppgavs bl. a. följande.

Socialsekreteraren besöktes 810225 av en kvinna, som i namnet Margit
Tallgren hemställde om ekonomisk hjälp till hyra och uppehälle i avvaktan
på lön.

De förhållanden, som sökanden beskrev med medellöshet, arbeten och
bostad ordnade och med två minderåriga barn. gjorde familjen klart berättigad
till ekonomisk hjälp enligt socialhjälpslagen. Familjen beviljades
därför, mot återkrav. hjälp till hyra och uppehälle 16 dagar i avvaktan på
lön. tillsammans 3078:-. Sökanden kvitterade ut 2000: —. som är gräns för
kontantutbetalningar och skulle hämta resterande I 078:- påföljande dag.
då hon e. u. också skulle lämna in ansökan om bostadsbidrag.

Vid de två tidigare bedrägerierna har sökande använt sig av i stort sett
samma historia, endast med andra uppgifter om namn. adress, familjestorlek
och arbetsgivare.

237

Vid besöket lämnade fru Tallgren mycket detaljerade uppgifter angående
familjens förhållanden. Socialsekreteraren fick intrycket av. att det
rörde sig om en person som hade en svår situation men som försökte göra
det bästa av den. Hänsynen till detta gjorde det naturligt att inte göra
besöket svårare för sökanden och sekreteraren bad därför t. ex. inte om
legitimation vid underskrift av ansökan. Detta är inte rutin vid socialbyråerna
idag och någon misstanke, som då skulle ha föranlett ett sådant
krav, väcktes inte. Det har framkommit, att bedrägerier frän den här
kvinnans sida finns anmälda från en rad andra socialbyråer i Stockholmstrakten
och det är möjligt, att en sä pass rutinerad bedragerska dessutom är
försedd med legitimationer för de identiteter hon uppträder i.

Socialhjälpen har en särställning som bidragsform. Andra bidragsformer
ges endast på generella grunder, medan socialhjälp i hög grad också bygger
på individuella bedömningar. Dessa görs av enskilda tjänstemän, som vid
bedömningstillfället oftast har den hjälpsökande närvarande. Den hjälpsökande
upplever sig vid ett nybesök ofta i starkt underläge och det är
naturligt för tjänstemannen att ta viss hänsyn till detta. Att under eller efter
ett besök ringa och kontrollera en sökandes uppgifter - hos hyresvärd,
skola eller arbetsgivare - är i de flesta fall olämpligt. Att begära legitimation
- när ingenting oegentligt misstänks — är inte gängse åtgärd, antagligen
därför att de flesta socialbyråer inte betalar ut kontanta medel utan i
stället lämnar ett utbetalningskort. Klienten får då legitimera sig. då hon/
han kvitterar ut pengarna på posten.

När en socialförvaltning, som i Ekerö, betalar ut kontanter, kan det vara
på sin plats att begära legitimation av en socialhjälpstagare. Att behöva
legitimera sig vid underskrivandet av ansökan bör i de flesta fall inte
upplevas som kränkande, om det framhålls, att detta är en rutinåtgärd.
Dock kan det finnas tillfällen, då avkall måste göras på detta krav för att
inte göra ansökningssituationen alltför påfrestande för klienten.

En annan, tänkbar lösning vore. att legitimation krävs i kommunalhusets
kassa, då kontanter utbetalas. Detta är ju en situation liknande den på
posten, där legitimation är en självklarhet.

Framhållas bör emellertid, att avsaknad av legitimation inte får vara ett
absolut hinder för en person att fä ut ett mindre belopp i en akut situation.
Detta bör kunna göras upp i samråd mellan den sökande, socialsekreteraren
och kassan. Dessutom bör legitimeringskrav inte gälla personer, som
regelbundet besöker socialbyrån och är väl kända av kassapersonalen.

Inom socialförvaltningen har frågan om legitimationskrav diskuterats
och det är en allmän uppfattning, att ett sådant krav är berättigat. Var
legitimering bör ske. hos socialsekreteraren eller i kassan, är en sak som
bör lösas i samråd mellan socialförvaltningen och drätselkontoret.

Professionella socialhjälpsbedragare är sällsynta men kan naturligtvis
dra fördel av den finkänslighet, som socialarbetare tycker sig vara skyldiga
sina klienter. Detta är svårt att helt skydda sig emot. i varje täll utan att det
drabbar dem. som mera rättmätigt söker hjälp hos socialvården. De försiktighetsåtgärder.
som kan vidtas utan olägenhet för denna grupp bör dock
införas.

Vid ärendets avgörande den 18 juni 1981 anförde JO Sverne.

Enligt 16 S socialhjälpslagen skall nämnden, innan fråga om beviljande
av socialhjälp avgörs, göra sig noga underrättad om förhandenvarande

238

omständigheter och, om behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet
bör på lämpligaste sätt avhjälpas. Vid utredningen skall den hjälpsökande
såvitt möjligt höras och i den mån det erfordras uppgifter inhämtas
från myndigheter och andra, som kan lämna upplysningar i ärendet.

Socialstyrelsen har i Råd och Anvisningar 41/1974 angett vad en sådan
utredning bör omfatta. Det sägs i anvisningarna (s. 30) att uppgifter om
sökandens namn. ålder och övriga personalia är oundgängliga. Samma sak
gäller beträffande hemmaboende familjemedlemmar. De ekonomiska förhållandena
måste klarläggas och familjeförhållandena utredas. Kontroll av
klientens upplysningar måste äga rum. särskilt beträffande de ekonomiska
uppgifter som har lämnats. Att vidta kontrollåtgärder är en nödvändig
säkerhetsåtgärd. Tillfredsställande kontroll kan vara företeende av lönebesked,
hyreskontrakt och andra handlingar. Om den hjälpsökande inte
inom rimlig tid kan styrka riktigheten av de uppgifter som han har lämnat,
måste uppgifter skaffas genom kontakter med arbetsgivare, hyresvärd och
andra som har kännedom om förhållandena. Samma förfarande måste även
iakttas då misstanke föreligger att felaktiga eller missvisande uppgifter har
lämnats.

De nu angivna reglerna ersätts av bestämmelser i socialtjänstlagen, som
träder i kraft den I januari 1982. I 50 § socialtjänstlagen sägs att nämnden
utan dröjsmål skall inleda utredning av vad som genom anmälan eller på
annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda
åtgärd av nämnden.

Utredningen skall ges den omfattningen att den kan leda till ett sakligt
korrekt resultat. Några särskilda bestämmelser i socialtjänstlagen som
uttrycker denna princip har inte ansetts nödvändiga. Det har inte heller
ansetts behövligt att i lagen ange att nämnden får höra den saken rör eller
annan som kan lämna upplysningar i saken. Vilka överväganden som bör
göras, innan nämnden kontaktar en utomstående uppgiftslämnare. har
behandlats i propositionen om socialtjänsten 1979/80: I s. 400.

Det ankommer således på nämnden - såväl enligt nu gällande som
kommande lagstiftning — att i ärende om ekonomisk hjälp göra den utredning
som behövs för att nämnden skall nå ett riktigt beslut. Ett led i den
utredningen bör vara en kontroll av de uppgifter som den sökande lämnar
om sin person. Ofta kan den sökande själv tillhandahålla den utredning
som behövs. Det kan rimligen inte upplevas som kränkande förden sökande
om nämnden — i de fall den sökande tidigare inte är känd vid nämnden
- begränsar sin utredning till att avse en kontroll av hans identitet.

En från utredningen helt skild fråga är i vilka former nämnden skall tillse
att den ekonomiska hjälp, som nämnden har beslutat om. kommer behörig
person till handa. I den delen bör i de fall utbetalning av socialhjälp sker
vid förvaltningen den tjänsteman som svarar för utbetalningen förvissa sig
om identiteten hos den som skall uppbära hjälpen.

I nu förevarande ärende har — utan någon som helst kontroll av de

239

uppgifter som den sökande har lämnat - den sökande enligt socialvårdsanteckningar
vid nybesök den 25 februari 1981 beviljats socialhjälp med 4000
kronor. Det är enligt min mening uppenbart att de krav på en allsidig
utredning som ställts upp i socialhjälpslagen därvid satts åt sidan.

Jag finner under hänvisning till att frågan om utredningens omfattning i
socialhjälpsärenden nu tagits upp till bedömning vid nämnden vidare uttalanden
från min sida inte påkallade.

En socialförvaltning har erhållit fullmakt att sköta en persons ekonomi.
Sedan god man förordnats för denne person har fråga uppkommit
om förvaltningens skyldighet att till gode mannen lämna redovisning
även för tiden före förordnandet

X. var sedan många år föremål för vård enligt nykterhetsvårdslagen.
Nämnden hade av X. erhållit fullmakt att sköta hans ekonomi. Hans
pension betalades sedan år 1972 ut till Tingsryds kommun. År 1977 intogs
han som ett led i behandlingen på sjukhus där han vistades fram till sin död
den 3 februari 1979.

I april 1978 förordnades brodern Y. som god man för X.

I klagomål till JO anmärkte Y. på att kommunen vägrat lämna honom
uppgifter om dels vilka åtgärder som vidtagits beträffande brodern i nykterhets-
och socialvårdshänseende samt dels de ekonomiska transaktioner
som vidtagits beträffande brodern före godmansförordnandet.

Klagomålen remitterades till sociala centralnämnden i Tingsryds kommun
för yttrande. I yttrandet anförs bl. a. följande.

Sociala centralnämnden anser inte att uppgifter om de åtgärder som
vidtagits enligt t. ex. nykterhetsvårdslagen eller socialhjälpslagen beträffande
X. skall utlämnas till god man. Inte heller anser nämnden sig ha haft
skyldighet att redovisa ekonomiska transaktioner vid förvaltning av X:s
ekonomi, eftersom den förvaltningen är föremål för kommunal revision.
Däremot har nämnden haft skyldighet att redovisa X:s tillgångar när förvaltningen
flyttades över till gode mannen, vilket också skedde.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 4 mars 1981.

Vad först gäller frågan om rätt för Y. i egenskap av god man att ta del av
handlingar och uppgifter om åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen (NvL)
och socialhjälpslagen (ShjL) beträffande brodern X. har jag att anföra
följande.

Bestämmelserna rörande sekretess för allmänna handlingar i ärenden
rörande bl. a. nykterhetsvård och socialhjälp fanns före den 1 januari 1981 i
14 § i då gällande sekretesslag (1937:249). Inom området för de sociala

240

nämndernas verksamhet omfattade sekretessen handlingar, bl. a. i ärenden
rörande socialhjälp, behandling av alkoholister och nykterhetsnämndens
verksamhet i övrigt beträffande viss person. Handlingarna fick hemlighållas
endast om de rörde enskilds personliga förhållanden. Om den vars
personliga förhållanden handlingen angick lämnade sitt samtycke fick
handlingen utlämnas till annan. Tystnadsplikt rörande samma förhållanden
var påbjuden i NvL och ShjL.

Någon generell rätt för anhörig eller god man att ta del av handling eller
uppgift som det här är fråga om fanns inte och finns ej heller enligt nu
gällande lagstiftning på området. Frågan om utlämnande kunde ske fick
bedömas med hänsyn till om det förelåg risk att uppgifterna skulle komma
att missbrukas till skada eller förklenande för den handlingen rörde eller
för hans nära anhöriga. Utlämnande utan vederbörandes samtycke torde
dock endast ha kunnat ske om han till följd av sjukdom eller av annan
anledning saknade möjlighet att själv ta ställning till frågan. I den mån ett
godmansförordnande avser sörjande för huvudmannens person torde gode
mannen alltid ha ett berättigat intresse av att få ta del av de uppgifter om
huvudmannen som behövs för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

Hur förhållandena varit i fråga om X. saknas uppgift om. Jag kan därför
inte avgöra om socialförvaltningen handlat rätt eller fel då man nekat att till
Y. utlämna de begärda uppgifterna om vården. Om Y. alltjämt önskar få
del av de handlingar som rör vården av brodern, har han emellertid
möjlighet att hos sociala centralnämnden begära ett skriftligt beslut i denna
fråga och om beslutet går ut på avslag överklaga detsamma hos kammarrätten.

1 klagomålen tas också upp frågan om redovisningsskyldighet för kommunen
av ekonomiska transaktioner som föregått godmansförordnandet.

Kommunens förvaltning av X:s medel under tiden 1972- 1978 får anses
utgöra ett uppdrag för vilket bestämmelserna om sysslomannaskap är
tillämpliga (18 kap. handelsbalken). Sysslomannaskap kan i allmänhet
sägas innebära ett avtal, varigenom någon (sysslomannen) åtar sig att för
en annans (huvudmannens) räkning företa rättshandlingar eller åtgärder av
förmögenhetsförvaltande natur. Sysslomannen bör hålla de omhänderhavda
medlen avskilda från egna tillgångar vare sig formell skyldighet till
det föreligger eller inte. När sysslomannaskapet upphör är sysslomannen
redovisningsskyldig gentemot huvudmannen. Redovisningsskyldigheten
innebär att sysslomannen skall lämna upplysningar om penningmedel och
annan egendom som han tagit emot på huvudmannens vägnar och hur
denna egendom använts. I vart fall skall utgifter för huvudmannens räkning
bestyrkas med verifikationer. Sysslomannen skall också vara i stånd
att på begäran lämna huvudmannen uppgift om ärendets läge.1

Slutredovisning skall ske inom skälig tid efter uppdragets fullgörande.

1 Se bl. a. Bengtsson, Särskilda avtalstyper

241

Sysslomannen kan av domstol förpliktas till det genom föreläggande av
vite.

Vill huvudmannen klandra slutredovisningen måste han,göra detta genom
att vid domstol väcka talan mot sysslomannen inom ett år från
slutredovisningens avlämnande. Klandrar huvudmannen inte slutredovisningen
inom den nu angivna tiden blir resultatet detsamma som om han
hade till alla delar godkänt redovisningen.

Sysslomannaskap får rent allmänt sägas bygga på ett förtroendeförhållande
mellan huvudmannen och sysslomannen i det att huvudmannens
möjligheter att kontrollera sysslomannens åtgärder är begränsade. Det är
därför av synnerlig vikt för huvudmannen att sysslomannen på begäran
kan lämna en godtagbar redovisning för sina åtgärder.

I förevarande fall får Y. i egenskap av god man sägas ha inträtt i
huvudmannen X:s ställe. Enligt min mening har kommunen i egenskap av
syssloman för X. haft skyldighet att avge slutredovisning till gode mannen i
samband med att uppdraget upphörde. Den redovisning som kommunen
lämnat kan inte anses ha uppfyllt kraven på en godtagbar slutredovisning.
Den omständigheten att X:s konto ingått i den kommunala bokföringen
och sålunda blivit föremål för kommunal revision utgör inte tillräckliga
skäl att medge undantag från den redovisningsskyldighet som åligger kommunen
i egenskap av syssloman. Självfallet är det inte heller godtagbart att
sysslomannens (kommunens) räkenskaper är ordnade på ett sådant sätt att
betydande svårigheter föreligger att avge redovisning för uppdraget.

Sammanfattningsvis när det gäller frågan om redovisningsskyldighet har
kommunen i egenskap av syssloman för X. enligt min mening inte lämnat
en godtagbar slutredovisning i samband med uppdragets upphörande. Jag
utgår från att kommunen inom skälig tid lämnar en sådan redovisning tijl
Y. Som ovan omtalats finns möjlighet att avkräva en sådan redovisning
genom att hos domstol begära föreläggande av vite. Klandertiden kan inte
anses börja löpa förrän slutredovisningen har avlämnats. Om Y. är missnöjd
med kommunens åtgärder i förevarande hänseende finns dessutom
givetvis möjlighet att återkomma i saken till JO.

Handläggningen av ett mål om verkställighet av umgängesrätt enligt
21 kap. barnavårdslagen

1 ett mål om verkställighet av umgängesrätt yrkade L. H. att länsrätten
vid vite skulle förplikta S. S. att medverka till umgänget med dottern S. G.
helgerna 19—22 oktober, 2-5 november, 16-19 november, 30 november
- 3 december, 15-18 december samt julhelgen 1979. Yrkandet utökades
senare till att avse även påskhelgen 1980 och vissa veckoslut 1980 fram till
påskhelgen.

S. S. bestred L. H:s yrkanden i deras helhet under åberopande av att det

16 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 1

242

förelåg sådana hinder för verkställighet som anges i 21 kap. 5 § föräldrabalken
(FB).

Länsrätten i Västerbottens län (dåvarande t. f. lagmannen Hans Folkesson
och nämndemän) förordnade i dom den 31 oktober 1979 med stöd av 21
kap. 10 § FB att S. G. skulle undersökas av barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken i Umeå. Vidare förpliktades S. S. bl. a. att vid vite av 2000
kr i sin bostad överlämna S. G. till L. H. den 16 november och den 23
december 1979. Länsrätten förklarade målet i övrigt vilande. Under rubriken
domskäl anförde länsrätten följande.

S. S. har inte visat eller gjort sannolikt att det föreligger sådana hinder
mot verkställighet av umgängesrätten som anges i 21 kap. 5 § FB. Det står
emellertid klart att båda föräldrarna agerar mot varandra så hårt och
fastlåst att S. G. inte har möjlighet att utöva sin rätt till harmonisk kontakt
och samvaro med fadern och modern var för sig. Länsrätten anser det
därför nödvändigt att få till stånd en undersökning av både S. G. och
hennes föräldrar hos barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Umeå
innan länsrätten slutligt avgör detta mål. Som framgår av 21 kap. 10 §

föräldrabalken har länsrätten bara makt att få S. G. undersökt. Det

går inte att idag överblicka hur lång tid läkarundersökningen kan ta. Man
kan t. ex. inte utesluta möjligheten att någon av föräldrarna försöker förhala
eller försvåra klinikens arbete. Länsrätten vill därför nu bestämma två
tillfällen under vilka L. H. skall fa umgås med S. G. 1 fråga om de övriga
yrkade umgängestillfällena vilar målet.

Både L. H. och S. S. anförde besvär till kammarrätten i Sundsvall. L. H.
yrkade i sina besvär bifall till sin talan vid länsrätten och S. S. yrkade för
sin del att länsrättens dom skulle undanröjas. I beslut den 29 november
1979 uttalade kammarrätten följande.

Länsrätten har i överklagade beslutet uppenbarligen funnit att hinder
mot verkställighet enligt 21 kap. 5 § föräldrabalken ej föreligger. Vid detta
förhållande har grund saknats för förordnande om läkarundersökning enligt
21 kap. 10 § samma balk. Ej heller har målet bort endast delvis avgöras
och i övrigt förklaras vilande. I stället skulle målet i dess helhet ha föredragits
till slutlig prövning. Länsrättens beslut bör därför undanröjas och
återförvisning ske.

Kammarrätten i Sundsvall undanröjde det överklagade beslutet och
visade målet, såvitt avsåg umgängestillfallet den 23-26 december 1979,
åter till länsrätten för ny behandling.

Länsrätten tog upp målet på nytt och avgjorde det den 5 december 1979
med tillämpning av 18 § tredje stycket p. 8 lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar dvs. med en lagfaren domare ensam (Folkesson)
eftersom saken bedömdes vara uppenbar. I beslutet förpliktade länsrätten
S. S. vid vite av 2000 kr att i sin bostad överlämna S. G. till L. H. den 23
december 1979. L. H:s övriga yrkanden avslogs.

Under rubriken domskäl anfördes följande.

243

Flyttning mellan två föräldrar som är i konflikt med varandra är påfrestande
för ett barn och kan ge sådan själslig skada som det talas om i 21
kapitlet 5 § andra stycket föräldrabalken. Kammarrätten har uppenbarligen
bedömt att det inte finns risk för sådan skada när det gäller S. G.

Det är uppenbart att kammarrätten liksom länsrätten funnit att det, i vart
fall för närvarande, inte föreligger sådant hinder mot verkställighet som
anges i 21 kapitlet 5 § föräldrabalken. Kammarrättens beslut att undanröja
länsrättens beslut och visa målet åter såvitt avser umgängestillfället den
23-26 december 1979 måste rimligen tolkas så att länsrätten enligt kammarrättens
åsikt bör bifalla ansökningen såvitt avser julumgänget men
avslå den i övriga delar.

Även denna dom överklagades.

I beslut den 14 december 1979 fann kammarrätten att saken i målet inte
varit uppenbar i länsrätten och att därför denna inte varit domför med en
lagfaren domare ensam. Kammarrätten undanröjde länsrättens dom och
visade målet åter till länsrätten för laglikmätig handläggning.

Länsrätten, rådmannen Erik Stolt och nämndemän, förordnade därefter
genom dom den 19 december 1979 att L. H:s ansökan skulle bifallas och
förpliktade S. S. att vid vatje av tillfällena den 23 december 1979, första
och tredje veckoslutet vaije månad fram till påskhelgen 1980 samt påskhelgen
1980 vid vite av 2000 kr. i sin bostad överlämna S. G. till L. H.

S. S. överklagade beslutet. 1 besvären yrkade hon bl. a. att kammarrätten
omedelbart skulle meddela inhibition beträffande verkställighet av
domen. I den delen anförde kammarrätten följande i beslut den 21 december.

Enligt 21 kap. 12 § föräldrabalken kan länsrätten förordna att dess beslut
om verkställighet av vad allmän domstol bestämt om umgängesrätt skall
lända till omedelbar efterrättelse. Något sådant förordnande har länsrätten
icke meddelat i överklagade domen. S. S. yrkande om inhibition föranleder
därför inte något kammarrättens yttrande.

Kammarrätten fann genom beslut den 8 januari 1980 erforderligt att före
målets avgörande ytterligare utredning skulle inhämtas beträffande S. G.
Med stöd av 21 kap. 10 § FB förordnade kammarrätten därför att S. G.
skulle undersökas av läkare vid BUP-kliniken vid regionsjukhuset i Umeå.
Undersökningen skulle utmynna i ett uttalande huruvida den av länsrätten
beslutade verkställigheten medför risk som inte är ringa för skada på S. G:s
själsliga hälsa.

Sedan barnpsykiatriskat utlåtande kommit in anförde kammarrätten i
beslut den 3 juli 1980 bl. a. följande.

I barn- och ungdomspsykiatriska klinikens intyg uttalas sammanfattningsvis
att i utredningen inget framkommer som tyder på att S. G:s
umgänge med fadern är skadligt. Tvärtom bedöms kontakten mellan S. G.
och fadern som en varm och nära barn-förälderkontakt som fyller ett
tydligt känslomässigt behov hos S. G. och därför är nödvändig för att S. G.
skall kunna utveckla en positiv identitet.

244

Vad sålunda och i övrigt förekommit visar att länsrättens bedömning av
L. H:s ansökan om verkställighet varit riktig. Vad allmän domstol bestämt
om umgängesrätt för L. H. kan emellertid inte numera verkställas enär de
umgängestillfällen som anges i L.H:s framställning till länsrätten avser
redan förfluten tid. Besvären föranleder därför inget vidare yttrande av
kammarrätten.

På begäran av L. H. förordnade länsrätten härefter genom beslut den 12
augusti 1980 att L. H. skulle erhålla umgängesrätt med S. G. på vissa
angivna tider under hösten 1980.

Sedan en promemoria upprättats i ärendet hos JO begärdes yttrande från
lagmannen vid länsrätten i Västerbottens län efter hörande av Folkesson.

Folkessons yttrande innehöll bl. a. följande.

I. Länsrättens beslut den 31 oktober 1979

6. Nämndemännen och jag är överens om att vi efter förhandlingen idag
skulle ha förordnat om verkställighet om det hade gällt en enda överflyttning
och vare sig det hade varit L. H. eller S. S. som hade stått som
sökande. Vi skulle ha avvisat förslag om läkarundersökning.

- - — S. G., tycker vi, utsätts genom umgängesbråket oavbrutet för
grymhet från någondera av föräldrarna. Vi har hört att hon är lugn, glad,
robust och varmt fästad vid båda föräldrarna och mån om att vara den
närvarande föräldern till lags. Som förhållandet nu är mellan L. H. och S.
S. blir varje överflyttning en svår pärs för S. G. Hon tål säkert en överflyttning,
kanske två. Men snart kommer hon att ta skada.

8. Vi kan vägra verkställighet med hänvisning till den sannolika kumulativa
skadeeffekten:

9. Vi kan bifalla ansökan — umgängena från och med november till påsk

— därför att det idag inte föreligger ”risk som ej är ringa” för skada på S.
G:s kroppsliga eller själsliga hälsa. Då underförstår vi, mot bättre vetande
och mot vårt samvete, att det inte heller uppkommer risk vid något senare
led i överflyttningsserien.

10. Vid val av 8 eller 9 kommer sannolikt den tappande partnern att förr
eller senare själv ta sig rätt eller på annat sätt sabotera verkställigheten.

II. Vi väljer bort 8 men känner alla att 9 inte är rätt.

12. En barnpsykiatrisk undersökning skulle förstås också bli till

hjälp för förvaltningsdomstolarna i detta och eventuella framtida mål och
för vård nåd sutredaren och de allmänna domstolarna i vårdnadsmålet när
det gäller att få djupare kunskap om S. G. och hennes relationer till
föräldrarna. Nu prövar vi allvarligt hur en undersökning skulle kunna
passas in i verkställighetsfrågan.

förordnar om undersökning av S. G. och förklarar målet vilande. Omedelbar
följd: L. H. hindras träffa S. G. innan de möts på kliniken. Hur lång tid
kan det ta innan kliniken avger sitt utlåtande?

14. Vi kan kombinera skälen i 8 och 9 och förordna om verkställighet —
vitén, inte polishämtning — de sökta tillfällena under 1979 och avslå
beträffande 1980-gångerna. I domen kan vi avslå yrkandet om läkarundersökning,
eventuellt med ett svävande uttalande om att en undersökning
kan bli aktuell för den händelse vår dom i detta mål inte blir åtlydd eller om

245

någon av parterna anhängiggör ett nytt mål efter årsskiftet.

15. Slutligen den kombination vi enhälligt valde: Det beskedet

bör göra L. H. mera lugn och mindre benägen att ta saken i egna händer.
Novembertillfället blir en kontrollstation: går det bra är utsikterna goda att
julöverflyttningen kommer att gå bra. Går novembergången inte bra, ja då
har vi t. ex. möjlighet att förordna om polishämtning till julen. - - -Genom vitesföreläggandet att inställa S. G. till läkarundersökning och
genom vilandeförklaring behåller länsrätten kontrollen över utvecklingen
med möjlighet att snabbt vidta behövliga ytterligare åtgärder.

Skrivningen av skälen i länsrättsbeslutet den 31 oktober 1979 kan naturligtvis
diskuteras. Nu efteråt känner jag att jag borde ha förtydligat länsrättens
farhågor för en kumulativ skadeeffekt genom att ägna en mening åt
dem. Men jag vill minnas att jag berörde den saken när jag omedelbart efter
den enskilda överläggningen avkunnade beslutet i närvaro av L. H. och
hans advokat. Likaså vill jag minnas att L. H. som ju blev den lidande av
resonemanget, visade förståelse för detta. Ett par timmar efter avkunnandet
gick jag genom huvudpunkterna av länsrättens skäl och slut i ett
telefonsamtal med S. S. advokat.

2.3 Min länsrättsdom den 5 december 1979

Jag diskuterade kammarrättsbeslutet av den 29 november med båda
advokaterna och med Granqvist. Ingen av oss kunde förstå slutet.

Målet i kammarrätten gällde liksom i länsrätten yrkanden och invändningar
i fråga om umgänget L. H.-S. G. vid ett flertal tillfällen till och med
påsken 1980. Länsrättsbeslutet hade täckt alla dessa tillfallen och hade
överklagats av båda parterna.

Nu undanröjde kammarrätten hela länsrättsbeslutet.

Samtidigt återförvisade kammarrätten målet till länsrätten bara såvitt
avsåg julen 1979. Och som framgår av kammarrättens dagboksblad skilde
kammarrätten sig därmed från målet. Men då försvann allt det andra som
anhängiggjorts hos kammarrätten och inte berördes av kammarrättens
beslut, nämligen besvären i fråga om umgänge före och efter julen.

Hur skulle nu ”allt det andra” hanteras och av vem? Kammarrätten
hade ju övergett målet. Skulle ena eller eventuellt båda parterna vädja till
regeringsrätten att med stöd av 36 § 1 st 2 förvaltningsprocesslagen göra
målet anhängigt igen hos kammarrätten? Ja, den utvägen stod till buds men
innebar ytterligare tidsspillan och skulle göra den uppkomna situationen
ännu löjligare än den redan var. Länsrätten hade bara fått mandat av
kammarrätten att behandla julumgänget en gång till. Skulle L. H. - som
hade utvecklat sin talan i kammarrätten med åberopande av vittnen m. m.
— tvingas göra er. ny ansökan till länsrätten beträffande efterjulsumgänge?

Kunde jag för tids vinnande avgöra målet ensam? Ja, om jag fann saken
uppenbar (18 § 3 st 8 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). Vad var
saken? Jo, L. H:s eventuella rätt att få verkställighet. Länsrätten hade den
31 oktober funnit att L. H. hade den rätten i vart fall i fråga om julumgänget.
Och det var just den saken som kammarrätten ville att länsrätten skulle
pröva igen. För mig var den juridiska saken uppenbar: L. H. skulle medges
verkställighet i fråga om julumgänget. En sådan utgång nu skulle stämma
med länsrättens tidigare beslut.

246

En annan faktor stod uppenbar för mig: Övriga i kammarrätten anhängiggjorda
delar av L. H:s ansökan/besvär måste på något sätt föras in i
domstolsförfarandet igen. Och det kunde göras på det snabbaste sättet av
mig, genom att jag dömde en gång till i fråga om ”allt det andra” trots att
kammarrätten inte hade återförvisat de delarna. Eftersom garanterat minst
en av parterna skulle överklaga min nya dom skulle jag nå mitt syfte: ny
anhängighet av ”allt det andra” i kammarrätten. Men ”allt det andra” var
sannerligen inte uppenbara saker och därför skulle det vara ett rättegångsfel
av mig att ta in ”allt det andra” i en enmansdom.

Jag fann mig både juridiskt och moraliskt berättigad att enmansavgöra
frågan om L. H:s julumgänge med S. G. och moraliskt men inte juridiskt
förpliktad att ta med också ”allt det andra” i avgörandet.

Alltså meddelade jag en enmansdom. Återförvisningsbeslutet och kammarrättsakten
kom in till länsrättens kansli fredagen den 30 november: min
dom expedierades onsdagen 5 december.

L. H. har kommenterat yttrandet.

I beslut den 27 maj 1981 uttalade JO Holstad följande.

Länsrättens dom den 31 oktober 1979

Utgångspunkten för reglerna i 21 kap. föräldrabalken är att allmän
domstols dom eller beslut i frågor om vårdnad, umgänge eller överlämnande
i princip skall lända till efterrättelse. Men i vissa fall kan omständigheterna
vara sådana att verkställighet inte bör få äga rum. Regler som ger
möjlighet att vägra verkställighet i sådana fall finns i 4 och 5 §§. I 4§
regleras vilken betydelse barnets egen vilja skall tillmätas. 1 5§ första
stycket finns bestämmelser för det fallet att förhållandena ändrats väsentligt
sedan domen eller beslutet meddelades. I 5 § andra stycket, som är av
särskilt intresse i detta ärende, föreskrivs att länsrätten även i annat fall får
vägra verkställighet om risk, som inte är ringa, föreligger för skada på
barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

För att utreda om hinder mot verkställighet föreligger kan länsrätten
enligt 10 § förordna att barnet skall undersökas av läkare.

Utgångspunkten för länsrättens prövning är alltså att domen eller beslutet
skall verkställas om det inte föreligger omständigheter som utgör hinder
mot verkställighet. Bedömningen måste av naturliga skäl göras med utgångspunkt
i de förhållanden som råder vid prövningstillfället. Möjligheten
att göra en säker bedömning om hinder kommer att föreligga längre fram i
tiden är givetvis begränsade. I rättspraxis har man också funnit att förordnanden
om verkställighet med vitessanktion inte bör gälla utan tidsbegränsning
utan inskränkas till viss kortare tid (se t. ex. RÅ 1969 s. 252 och
1970 ref. 37). När det gäller förordnanden om hämtning av barn till um -

247

gånge anses det mera sällan finnas skäl att låta förordnande avse mer än ett
tillfälle (jfr JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 187 ff).

När det gäller den rättsliga regleringen skall tilläggas att förfarandet vid
länsrätten enligt 21 kap. föräldrabalken enbart är ett förfarande angående
verkställighet. Länsrätten har alltså ingen möjlighet att ändra den dom
eller det beslut som ansökan om verkställighet avser.

Mot bakgrund av reglerna i 21 kap. föräldrabalken ger uppenbarligen
länsrättens dom den 31 oktober 1979 anledning till invändningar. Under
rubriken domskäl konstaterar man inledningsvis att S. S. inte har visat
eller gjort sannolikt att det föreligger sådana hinder mot verkställighet av
tingsrättens beslut den 15 december 1978 som anges i 21 kap. 5 § föräldrabalken.
Något annat hinder enligt föreskrifterna i föräldrabalken har man,
såvitt framgår av domen, inte heller funnit. Trots detta förordnas i domslutet
om läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. Vidare bifaller
man endast delvis ansökan om verkställighet.

Folkesson har i sitt yttrande hit lämnat uppgifter som går ut på att
länsrätten egentligen - trots vad som står i domskälen - funnit att hinder
enligt 21 kap. 5 § föräldrabalken förelegat för att verkställa tingsrättens
beslut annat än delvis. Länsrätten skulle alltså ha funnit att barnet skulle
tåla en överflyttning eller två men sedan snart ta skada.

Med anledning av vad Folkesson har uppgivit vill jag starkt understryka
vikten av att vederbörande domstol alltid strävar efter att i avgörandet
klart och korrekt ange vilka skäl man haft för sin ståndpunkt. Detta är
viktigt inte bara för parterna utan också för domstolen själv och för
överinstanserna och andra myndigheter som kan ha att befatta sig med
domen. I förevarande fall hade en korrekt motivering varit särskilt påkallad
med tanke på den ovanliga utgång man stannade för. Den bristande
motiveringen utgjorde uppenbarligen ett viktigt skäl till att domen blev
undanröjd av kammarrätten.

När det gäller länsrättens avgörande i övrigt har jag inte funnit tillräcklig
anledning att göra några närmare uttalanden. Men jag vill inte underlåta att
nämna att jag har känt stark tveksamhet inför den valda kombinationen av
åtgärder. Bl. a. har jag fäst mig vid att man genom att delvis bifalla och
delvis vilandeförklara en ansökan om verkställighet i regel åstadkommer
att ansökan i dess helhet inte kan komma upp till samtidig prövning hos besvärsinstansen.
1 det aktuella fallet kunde sålunda kammarrätten inte pröva
ansökan i vidare mån än beträffande rätten till umgänge under julen
1979.

Med dessa besked lämnar jag länsrättens avgörande den 31 oktober
1979.

Länsrättens dom den 5 december 1979

Som redan är nämnt i det föregående beslöt kammarrätten i Sundsvall
den 29 november 1979 att undanröja länsrättens beslut av den 31 oktober

248

1979 och att visa målet, såvitt avsåg umgängestillfället den 23 - 26 december
1979, åter till länsrätten för ny behandling. I motiveringen konstaterade
kammarrätten att länsrätten i sitt beslut uppenbarligen hade funnit att
hinder mot verkställighet enligt 21 kap. 5§ inte förelåg. Därför saknades
enligt kammarrätten grund för beslutet om läkarundersökning. Målet hade
inte heller bort endast delvis avgöras och i övrigt förklaras vilande. 1 stället
skulle målet i dess helhet ha företagits till slutlig prövning.

Mot den nu angivna bakgrunden fann Folkesson att målet kunde avgöras
av ensamdomare med stöd av 18§ tredje stycket 8. lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar. Det rörde sig sålunda enligt Folkesson
om ett mål, vari saken var uppenbar. Under rubriken domskäl antecknades
att det var uppenbart att kammarrätten liksom länsrätten funnit att det, i
vart fall för närvarande, inte förelåg sådant hinder för verkställighet som
anges i 21 kap. 5 § föräldrabalken. Vidare uttalades bl.a. att kammarrättens
beslut rimligen måste tolkas så att länsrätten enligt kammarrättens
åsikt borde bifalla ansökningen såvitt avser julumgänget men avslå den i
övrigt.

I sitt yttrande hit har Folkesson lämnat delvis andra förklaringar till att
han avgjorde målet som ensamdomare. Han tycks fortfarande mena att
saken var uppenbar såvitt gällde verkställigheten av umgängesrätten under
julen 1979. Men att han i beslutet tog upp övriga frågor förklarar han nu
med att dessa frågor ”på något sätt måste föras in i domstolsförfarandet
igen”. Han tycks inte längre göra gällande att saken i dessa delar varit
uppenbar.

Bestämmelsen i 18 § tredje stycket 8. (numera 9.) lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar kräver för ensamdomarbehörighet först och främst
att det är fråga om ett mål vari saken är uppenbar. Allmänt kan om
bestämmelsen sägas att utrymmet för att tillämpa den vid avgörandet av
saken i mål enligt 21 kap. föräldrabalken är mycket begränsat. Vid sådana
avgöranden aktualiseras ju i de flesta fall svårbedömda bevisfrågor och
andra frågor av sådan karaktär att medverkan av nämndemän är av betydelse.

När det gäller det aktuella fallet är det enligt min mening helt klart att
saken inte var uppenbar i länsrätten. I synnerhet gäller detta beträffande
de yrkanden av L. H. som avslogs. Länsrätten var alltså inte domför med
ordföranden ensam.

Beträffande länsrättens domskäl kan konstateras att tolkningen där av
kammarrättens dom inte har något stöd vare sig i domens avfattning eller
av den utredning som var tillgänglig vid tidpunkten. När det gäller Folkessons
yttrande hit nöjer jag mig med att konstatera att vad som sägs där inte
rubbar slutsatsen att länsrätten inte var domför vid avgörandet.

Enligt min mening gjorde Folkesson sig skyldig till en allvarlig felbedömning
när han beslöt att vid avgörandet den 5 december handlägga målet
som ensamdomare. Det rör sig ju här om ett klart åsidosättande av grund -

249

läggande behörighetsregler. Dessutom har parterna uppenbarligen vållats
olägenheter. Jag har dock inte funnit att det fel Folkesson här har begått
kan anses straffbart som vårdslös myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken. Med hänsyn till att Folkesson inte längre har någon tjänst vid
länsrätten kan inte heller disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig
anställning komma i fråga. Jag får alltså stanna vid den allvarliga kritik
som ligger i det sagda.

Länsrättens dom den 19 december 1979

Länsrätten underlät att förordna att domen, såvitt gäller verkställighet
av rätten till umgänge under julen 1979, skulle lända till omedelbar efterrättelse.
Det ligger i sakens natur att ett sådant förordnande oftast är nödvändigt
för att ett beslut om verkställighet som avser umgänge mycket kort tid
efter beslutet skall få någon effekt.

Länsrätten har uppgivit att underlåtenheten berodde på ett förbiseende.
Jag ser därför ingen anledning att göra ytterligare uttalanden i denna fråga.

Kammarrättens handläggning

När det gäller kammarrättens båda beslut den 29 november respektive
den 14 december 1979 har jag inte funnit att det förekommit något som
motiverar några uttalanden från min sida.

250

Hälso- och sjukvård m. m.

Förhållandena på en långvårdsklinik — fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelsens
ansvar för läkarsituationen på kliniken

Under tiden oktober 1978 - januari 1979 arbetade en 18-årig beredskapsarbetare,
H., på långvårdskliniken vid Malmö Östra sjukhus. Under
sin tid på kliniken förgiftade han ett stort antal patienter där genom att ge
dem ett rengöringsmedel som förekom på sjukhuset. En del av patienterna
avled av förgiftningen. Brottsligheten pågick under drygt tre månader
innan gärningsmannen avslöjades. Den 28 augusti 1979 dömdes han av
Malmö tingsrätt för mord i elva fall och försök till mord i sexton fall.
Domstolen beslöt att han skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

Med anledning av det inträffade gjorde socialstyrelsen flera inspektioner
på sjukhuset. Dessa inspektioner har senare redovisats i olika rapporter.

Händelserna föranledde också ett flertal personer att klaga till JO och
begära en granskning av olika förhållanden på långvårdskliniken. Med
anledning av klagomålen verkställde JO Holstad en omfattande utredning.
Utredningen omfattade bl. a. en genomgång av brottmålsakten och socialstyrelsens
rapporter. Vidare infordrades yttranden från olika myndigheter,
bl. a. sjukvårdsstyrelsen i Malmö, socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Dessutom fick ett antal anställda vid sjukhuset lämna muntliga
uppgifter.

JO Holstad meddelade beslut i ärendena den 15 december 1980.

I beslutet redovisades resultatet av den företagna granskningen. Först
behandlades olika frågor angående beredskapsarbete inom sjukvården.
Därefter behandlades läkarsituationen vid långvårdskliniken. I det avsnitt
som sedan följde granskades bl. a. behandlingen av de olika förgiftningsfallen,
jourläkarsystemet och journalföringen beträffande förgiftningsfallen.
Under rubriken Obduktionsförfarandet behandlades olika frågor som hade
samband med de obduktioner som utfördes med anledning av dödsfallen. I
ett senare avsnitt granskades handläggningen av ett ärende angående felbehandling
av en patient som avled på långvårdskliniken i början av år 1977.

Beslutet avslutades med en sammanfattande orientering om de delar av
beslutet som hade samband med förgiftningsfallen. Av utrymmesskäl
återges i det följande endast denna orientering. JO anförde där.

Klagomålen angående frågor rörande beredskapsarbete inom sjukvården
har främst gällt att H. anställdes vid långvårdskliniken trots att han
enligt ett utlåtande från en tidigare anställning inom sjukvården befunnits
olämplig för vårdarbete. Jag har därför undersökt de rutiner för anställning
av beredskapsarbetare som gällde vid tillfället och hur det gick till när H.

251

anställdes. Vidare har jag ägnat uppmärksamhet åt frågan vilka arbetsuppgifter
och vilken handledning i arbetet han fick.

Beträffande omständigheterna i samband med anställningen har jag konstaterat
bl. a. att det onekligen kan tyckas egendomligt att H. blev anställd
trots att han tidigare ansetts olämplig. Jag har emellertid funnit att utredningen
inte ger belägg för att den personal som tog emot honom handlade
felaktigt eller försumligt.

När det gäller H:s arbetsuppgifter och handledningen av honom har jag
funnit anledning att kritisera förhållandena. Avsikten var att H. inte skulle
tilldelas några mera kvalificerade uppgifter i vården av patienterna. Avdelningspersonalen
blev emellertid inte informerad om detta. Man lät honom
därför i stor utsträckning utföra arbetsuppgifter som normalt ankommer på
sjukvårdsbiträden. När man nu gav honom sådana uppgifter hade man
uppenbarligen bort ge honom handledning som stöd och hjälp vid kontakten
med de gamla och ofta svårt sjuka patienterna. Den handledning som
förekom var emellertid inte godtagbar. Någon utbildning för handledarskap
hade inte förekommit. Fasta rutiner för handledningen saknades och
det brast också i kontinuiteten. H. kunde få en ny handledare nära nog
varje dag.

Det rådde också en påtaglig osäkerhet i fråga om H:s arbetsvillkor.
Bristen på instruktioner och anvisningar om beredskapsarbetarnas arbetsvillkor
ledde till att man trodde att man måste behålla H. under hela
beredskapsperioden. Trots att han redan efter kort tid visade sig olämplig
för arbetet fick han stanna kvar på avdelningen med i huvudsak oförändrade
arbetsuppgifter.

Beträffande läkarsituationen vid sjukhuset framgår av utredningen att de
tjänster som fanns för överläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare
endast delvis var besatta. Underläkartjänsterna var i regel besatta
med unga och oerfarna krafter. De läkare som var i tjänst fick därigenom
en mycket stor arbetsbörda.

Jag har i beslutet uttalat bl. a. detta om situationen. ”Det är väl känt att
långvården i landet arbetar med tidvis stora svårigheter då det gäller att
rekrytera läkare. Omsättningen av läkare vid kliniken liksom det höga
antalet läkare under utbildning får ses mot den bakgrunden. Men oavsett
hur det förhåller sig med detta hade det ålegat de för sjukvården i Malmö
ansvariga att se till att patienterna kunde ges en betryggande vård under
överinseende av tillräckligt kvalificerad personal. Uppenbarligen var förhållandena
vid långvårdskliniken sådana att särskilda åtgärder från sjukvårdsförvaltningens
sida hade varit påkallade.

Sjukvårdsförvaltningen underrättades både muntligen och skriftligen om
förhållandena på kliniken. De uppgifter som lämnades var sådana att de
borde ha föranlett en särskild utredning av om förhållandena på kliniken
nödvändiggjorde en resursförstärkning. En sådan undersökning hade enligt
min mening otvivelaktigt visat att det var nödvändigt att man med kraft

252

försökte sörja för en förstärkning av läkarresurserna.

Sjukvårdsstyrelsen, som ytterst varit ansvarig för dessa frågor, kan
enligt min mening inte undgå kritik för att man underlåtit att tillräckligt
noggrant utreda förhållandena på långvårdskliniken och vidta de åtgärder
som vid en sådan utredning hade visat sig vara nödvändiga.”

I ett senare avsnitt har jag redovisat material angående de tre närmast
ansvariga läkarnas åtgärder under den aktuella tidsperioden. Men jag har
begränsat min prövning till att gälla två av dem, dels den överläkare som
hade ansvaret för bl. a. den aktuella avdelningen i händelsernas slutskede
och dels den underläkare som tjänstgjorde på avdelningen under större
delen av tiden. Beträffande den tredje läkaren, en biträdande överläkare,
har jag avstått från att göra några uttalanden eftersom hans ansvar f. n.
prövas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Beträffande de två läkare som min prövning har avsett har jag inte funnit
anledning att framföra någon kritik.

Det framgår av det sagda att jag i flera avseenden funnit anledning att
kritisera förhållandena på långvårdskliniken. För att göra bilden fullständig
vill jag emellertid också nämna något om de omfattande insatser, som har
gjorts för att undanröja de brister som har kommit fram i samband med de
nu aktuella händelserna. Åtgärder har nu vidtagits för att man i mer
betryggande former skall kunna ta emot beredskapsarbetare inom sjukvården.
Kontrollen av den anvisades lämplighet har förbättrats och handledarskapet
har förstärkts. Organisatoriska åtgärder har vidtagits för att dela
upp ansvaret för patienterna på ett mindre antal personer. Härigenom ges
förutsättningar för en mer individualiserad vård och en ökad säkerhet för
patienterna.

Vidare har läkarsituationen förbättrats. Rutiner för regelbunden kontakt
mellan jourhavande läkare och behandlande läkare har införts. De åtgärder
som i övrigt har vidtagits redovisas bl. a. i socialstyrelsens rapport den 26
juni 1980.

Vid den granskning som jag har företagit har jag inte funnit anledning att
anta att någon av dem, som berörts av granskningen, genom fel eller
försummelser gjort sig skyldig till något som kan leda till åtal eller disciplinärt
ingripande. Ytterligare utredning skulle enligt min mening inte leda till
en annan bedömning. Jag har därför stannat vid den kritik jag nu har
framfört.

Som en avslutande kommentar vill jag framhålla att det knappast kan
göras gällande att de konstaterade bristerna sedda var för sig haft någon
avgörande betydelse förden tragiska händelseutvecklingen. Däremot förefaller
det sannolikt att bristerna sammantagna kan ha medverkat till att
avslöjandet av gärningsmannen kom att äga rum senare än vad som annars
skulle ha blivit fallet. När man granskar händelserna kan man givetvis inte
bortse från detta.

Å andra sidan kan man inte lasta de ansvariga på olika nivåer för sådana

253

konsekvenser av bristerna som de inte rimligen hade kunnat förutse. Den
brottslighet som förekom vid långvårdskliniken var uppenbarligen något
som man inte hade anledning att räkna med. Det kan tilläggas att det i viss
mån tycks ha berott på olyckliga tillfälligheter att brottsligheten kunde
fortgå så länge som nu blev fallet. Såvitt utredningen visar var det nämligen
nära att gärningsmannen blev avslöjad redan i ett tidigt skede.

Underlåtenhet att underrätta anhörig när patient avlidit på sjukhus

H. infördes i medvetslöst tillstånd den 16 mars 1980 till ett sjukhus där
han avled samma dag. Uppgifter om anhöriga saknades varför polisen
kontaktades. Påföljande dag meddelade polisen namn- och adressuppgifter
på H:s moder som var enda anhörig. Polisen erbjöd sig vidare att underrätta
modern, vilket erbjudande avböjdes då underrättelse skulle ske genom
sjukhusets försorg. Någon underrättelse kom emellertid aldrig lill stånd
från sjukhusets sida utan modern underrättades först efter drygt en vecka
av två utomstående. Med anledning av det inträffade inkom klagomål till
JO.

Vid ärendets avgörande den 4 maj 1981 anförde JO Sverne följande.

Enligt 31 §2. sjukvårdskungörelsen åligger det överläkare att se till att
när intagen person avlider eller hans tillstånd allvarligt försämras någon av
de närmaste anhöriga omedelbart underrättas.

Utredningen visar att H:s moder, som var enda anhörig, underrättades
först drygt en vecka efter det att sjukhuset fått uppgift om modern och då
inte genom sjukhusets eller polisens försorg utan genom att klagandena tog
kontakt med modern. Det är inte utrett, när sjukhuset underrättade modern,
men det är uppenbart att det skett först ytterligare någon tid efter det
att klagandena talat om dödsfallet för henne.

Vederbörande överläkare har vidgått att fel begåtts från sjukhusets sida
och som förklaring härtill angivit ett besvärligt arbetsläge, där bl. a. orutinerad
personal fått som uppgift att ta emot telefonsamtal. Av allt att döma
har en serie olyckliga omständigheter lett till att underrättelsen inte kom
till stånd under måndagen den 17 mars. Jag finner det däremot anmärkningsvärt
att inga åtgärder vidtogs från sjukhusets sida för att kontrollera
om underrättelseskyldigheten fullgjorts. Inte ens det uppgivna samtalet
från en av klagandena den 21 mars 1980 har föranlett någon åtgärd från
sjukhusets sida. Genom samtalet, som enligt anmälan skett till en läkare,
harju sjukhuset ånyo fått en påstötning om underrättelseskyldigheten.

Ärendet har sålunda, även om hänsyn tas till den besvärliga arbetssituationen,
inte handlagts på ett tillfredsställande sätt. Det förefaller som om
orsaken härtill varit bristfälliga instruktioner till personalen. Ansvaret för

254

att sådana instruktioner ges bär överläkaren. Denne synes också medveten
härom och har utfärdat nya instruktioner. Jag anser mig därför ej ha
anledning att gå vidare i saken utan avslutar ärendet med nu gjorda uttalanden.

Handläggning av ärende hos medicinal väsendets ansvarsnämnd.
Fråga om av nämnden anlitad sakkunnig har varit jävig

W. framförde i en anmälan klagomål mot medicinalväsendets ansvarsnämnd.
Bakgrunden till anmälan var i korthet följande. W. födde i slutet av
1976 ett hjärnskadat barn. Enligt W. hade skadan uppkommit till följd av
att hon under förlossningen felbehandlats bl. a. av jourhavande förlossningsläkaren
T. och ”bakjouren” docenten L. W. anmälde läkarna i fråga
till ansvarsnämnden, som före sitt avgörande inhämtade yttrande från tre
experter. Två av dem ansåg att viss grad av försummelse kunde läggas
läkarna till last. Den tredje (R.) ansåg inte att ansvariga läkare gjort sig
skyldiga till bedömningar och åtgärder som inneburit att fel eller försummelse
begåtts. Ansvarsnämnden fann i sitt beslut att fog fanns för kritik
mot förlossningen, men att fel eller försummelse av beskaffenhet att medföra
påföljd inte kunde anses ha förekommit. I sin anmälan till JO hävdade
W. bl. a. att ansvarsnämnden gjort sig skyldig till allvarligt tjänstefel genom
att inhämta yttrande från R. eftersom denne var god vän med docenten
L. W. krävde att R:s yttrande skulle uteslutas och att ansvarsnämnden
skulle ta upp fallet till förnyad prövning.

I beslut den 27 januari 1981 konstaterade JO Tor Sverne först att JO på
anförda skäl var förhindrad att ingå i en saklig bedömning av läkarnas
agerande vid förlossningen samt att medicinalväsendets ansvarsnämnd
från och med den 1 juli 1980 ersatts av en fristående nämnd, hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Därefter anförde JO Sverne följande beträffande
jävsfrågan.

Ansvarsnämnden har, innan ärendet avgjorts, alltså inhämtat yttranden
från tre sakkunniga. Inom förvaltningsprocessen liksom processen vid
allmänna domstolar gäller att sakkunniga skall vara ojäviga. Även om
någon uttrycklig bestämmelse härom inte finns i förvaltningslagen, som
reglerade ansvarsnämndens handläggning, bör bestämmelserna om jäv i
rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen anses ha varit vägledande
vid ansvarsnämndens handläggning av klagoärenden. Den som tillfrågades
om han ville åtaga sig sakkunniguppdrag borde följaktligen ha avböjt detta
om jäv förelåg. Vid tveksamhet i jävsfrågan hade han möjlighet att anmäla
detta förhållande till nämnden, som därefter fick ta ställning till om en
jävssituation förelåg eller inte.

255

För att jäv skall anses ha förelegat måste någon av de jävsgrunder som
uppräknas i rättegångsbalken vara tillämplig. Den jävsgrund som närmast
kan bli aktuell är den generalklausul, som återfinns i 4 kap. 13 § punkt 9
rättegångsbalken. Där anges att jäv är för handen, om särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet.

Att en anmälan om förhållanden som kan påverka en sakkunnigs opartiskhet
sker har emellertid betydelse även om myndigheten ej avstår från
att höra den sakkunniga. Sakkunnigutlåtanden i ett mål eller ett ärende är,
oavsett om det är i en domstol eller en ansvarsnämnd, att anse som
bevisning. Vid ett ärendes avgörande tillämpas bl.a. principen om fri
bevisprövning. Detta innebär att det organ som skall fatta beslutet fritt
skall värdera den föreliggande bevisningen. Vid denna s.k. fria bevisprövning
kan en uppgift om t. ex. vänskap mellan en sakkunnig och en part
påverka den vikt som skall läggas vid ett yttrande.

I förevarande ärende har nämnden inte haft kännedom om R:s relationer
till L. Nämnden kan därför inte kritiseras för att man anmodat R. att avge
yttrande i ärendet.

När det sedan gäller frågan om R. varit jävig eller inte vill jag anföra
följande. Enbart det förhållandet att en sakkunnig är bekant eller vän med
en part innebär inte i och för sig att jäv föreligger. Inte heller innebär den
omständigheten att R. skrivit en bok tillsammans med L. att en jävssituation
behöver ha uppstått. Uppenbarligen ansåg R. inte heller att så var
fallet. Enligt min mening borde emellertid R. ha underrättat nämnden om
sina relationer till L. och överlåtit på nämnden att avgöra vilken betydelse
detta haft. Någon anledning att anta att R:s yttrande påverkats av hans
bekantskap med L. föreligger emellertid inte. Med hänsyn härtill och det
förhållandet att rättegångsbalkens regler gjorts direkt tillämpliga på den
nya nämndens verksamhet anser jag mig ej ha anledning att vidtaga några
ytterligare åtgärder i ärendet.

Sjukhus ansvar för persedel sorn överlämnats i sjukhusets förvar

W. överlämnade i samband med inskrivningen på ett sjukhus en pälsrock
till förvaring hos sjukhuset. Sedan rocken förkommit, vägrade sjukhuset
ersätta W. för förlusten. 1 yttrande över W:s klagomål till JO anförde
sjukhusdirektören att av sjukhuset utfärdade föreskrifter rörande tillvaratagande
av värdesaker och kläder i samband med intagning av patient inte
följts och att sjukhuset numera var berett att bifalla W:s framställning om
ersättning.

Vid ärendets avgörande den 3 mars 1981 anförde JO Sverne följande.

256

Enligt min mening är det av stor betydelse bl. a. för patienternas förtroende
för sjukhuset och för sjukhuspersonalens möjligheter att fria sig från
misstankar om tillgrepp, att persedlar som omhändertas vid patients ankomst
till sjukhuset förtecknas av personalen och förvaras på ett betryggande
sätt. Detta gäller särskilt värdefullare persedlar såsom pälsar och
liknande. Av de föreskrifter rörande tillvaratagande av värdesaker och
kläder som översänts hit av sjukhusdirektören framgår också att tillvaratagna
persedlar skall förtecknas och därefter förvaras så att ingenting
förkommer.

Av utredningen i ärendet framgår vidare att dessa föreskrifter ej följts i
W:s fall. Sjukhuset borde därför redan innan JO-anmälan skedde ha ställt
sig välvilligt till att ersätta W. hans förlust. Eftersom sjukhuset numera
förklarat sig berett att utge ersättning till W. för pälsen och erforderliga
föreskrifter på området redan finns anser jag mig emellertid inte ha skäl att
gå vidare i saken.

Vissa hälso- och sjukvårdsärenden

Utskrivningsnämndernas verksamhet

Beräkning av tid för försöksutskrivning

Vid inspektion den 2 oktober 1980 av utskrivningsnämnden för Västerbottens
län antecknades bl. a. följande i inspektionsprotokollet.

Vid genomgången av nämndens protokoll hade observerats fall där
beslut om fortsatt försöksutskrivning avsåg längre tid än sex månader,
vilket enligt 19 § LSPV är längsta tillåtna tidsperiod. Orsaken härtill varatt
nämnden lät tidpunkten för utgången av den löpande försöksutskrivningen
utgöra utgångspunkt för sexmånadersfristens beräkning.

JO lät till protokollet anteckna följande.

Enligt 19 § andra stycket LSPV skall utskrivning på försök avse viss tid,
högst sex månader. Utgångspunkten för beräkning av försöksutskrivningstiden
måste givetvis vara den dag då beslutet meddelas. I annat fall skulle
nämndens bedömning när man vill utnyttja hela sexmånaderstiden röra en
tidsperiod på mera än sex månader. Genom att nämnden i de observerade
fallen beräknat sexmånaderstiden från en senare dag än dagen för beslutets
meddelande har man alltså förfarit felaktigt.

1 ett brev till JO anförde utskrivningsnämndens ordförande följande med
anledning av JO:s uttalande att utgångspunkten för beräkning av försöksutskrivningstiden
måste vara den dag då beslutet meddelades.

257

Jag har inte kunnat finna något belägg härför i lagtexten. Om t.ex.
nämnden vid behandlingen av ett utskrivningsärende i mitten av mars
upplyses om att arbete och bostad ordnats för patienten fr. o. m. den I
april, kan jag inte finna att lagens ord i 19 S LSPV hindrar att patienten
utskrives på försök i sex månader fr. o. m. den I april. Skulle denna min
åsikt vara riktig, kan jag inte heller finna något hinder mot att nämnden vid
behandling av ett ärende i mitten av mars om fortsatt försöksutskrivning av
en patient, vars försöksutskrivningstid utlöper den I april, förordnar att
patientens försöksutskrivningstid förlänges med sex månader fr. o. m. den
1 april. (Det må anmärkas att nämnden brukar ta upp ärende om fortsatt
försöksutskrivning på något av sammanträdena närmast före försöksutskrivningstidens
utgång.) Jag vore tacksam för ett klarläggande.

1 ett beslut den 27 maj 1981 anförde JO Holstad.

Som framgår av det föregående gäller enligt 19 § LSPV att utskrivning på
försök skall avse viss tid, högst sex månader. Tiden kan enligt bestämmelsen
förlängas med högst sex månader åt gången. Frågan är nu vilken
utgångspunkt som skall gälla för beräkningen av tiden för försöksutskrivning.
Ordföranden menar uppenbarligen att nämnden är oförhindrad att
räkna från en senare tidpunkt än dagen för beslutet.

Lagtexten ger ingen antydan om att det skulle vara möjligt att utgå från
en senare tidpunkt. Detta behöver i och för sig inte betyda att denna
möjlighet skulle vara utesluten. Emellertid måste man hålla i minnet att
syftet med regeln - enligt vad som framgår av lagens förarbeten (se SOU
1964:40 s. 314 fj - är att man inom sex månader skall få till stånd en ny
prövning av utskrivningsfrågan. Låter man nämnden välja en senare tidpunkt
som utgångspunkt för beräkningen blir det uppenbarligen möjligt att
låta längre tid än sex månader förflyta mellan prövningstillfällena. Med en
sådan tillämpning ställs man också inför frågan hur långt fram i tiden
utgångspunkten rimligen bör få förläggas.

Det bör tilläggas att en regel som den nu diskuterade bör tillämpas
restriktivt när det gäller frågan vilken tid som får förflyta mellan prövningstillfällena.
Den reglerar ju hur länge en frihetsinskränkning skall få bestå.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att man vid tillämpning av 19 §
LSPV bör ha beslutsdatum som utgångspunkt vid beräkning av utskrivningstiden
antingen det är fråga om att försöksutskriva en patient som är
intagen eller att besluta om fortsatt försöksutskrivning.

Telefonsammanträde

JO Holstad har i protokoll den 30 oktober 1980 över en inspektion av en
utskrivningsnämnd tagit upp bl. a. följande.

Vid granskning av utskrivningsnämndens protokoll framkom att nämnden
i några fall hade hållit sammanträde per telefon. Nämndens ordförande
uppgav att de ärenden som handlagts på detta sätt tidigare hade varit uppe i
17 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 1

258

nämnden. Nämnden hade således tidigare diskuterat t. ex. en försöksutskrivning
men inte kunnat bifalla framställningen därför att någon praktisk
detalj inte var ordnad. När hindret var undanröjt blev nämndens bifallsbeslut
endast en bekräftelse på det tidigare beslutet. För att patienterna i
sådana fall inte skulle behöva vänta på nästa ordinarie sammanträde - det
var svårt att samla ledamöterna till ett extra sammanträde — höll man
enligt gammal praxis sammanträdet per telefon.

Enligt 34 § LSP får emellertid en utskrivningsnämnd avgöra ärenden
endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande. Regeln är absolut
och svårigheten att samla fullsutten nämnd genom ordinarie ledamöter får
lösas genom att man kallar in suppleanter. Något utrymme för telefonsammanträde
föreligger inte enligt gällande lag.

Besvärshänvisning

Vid nu nämnda inspektion uppmärksammades vid genomgång av
utskrivningsnämndens protokoll att nämnden inte lämnade besvärshänvisning.
när den vid beslut om försöksutskrivning ålagt patienten att iaktta
särskilda föreskrifter eller ställt patienten under tillsyn. JO Holstad erinrade
vid inspektionen om att enligt 22 § LSPV får talan mot beslut av detta
slag föras hos psykiatriska nämnden.

Förtroendenämnderna i landstingen

Med stöd av 18 § lagen med instruktion för riksdagens justitieombudsmän
har JO Sverne i några fall överlämnat inkomna klagomål till de
fr. o. m. den 1 januari 1981 verksamma förtroendenämnderna i landstingen.
Det har bl.a. gällt klagomål mot dröjsmål med att ge besked om
dödsorsak för nyfött barn (JO dnr 1181 — 1981) och klagomål mot lång
väntetid på sjukhus för behandling (JO dnr 650—1981).

259

Socialförsäkring

Dröjsmål hos försäkringsrätten för Södra Sverige med handläggningen
av ett mål angående sjukpenning

I klagomål till JO anförde Per Oxholm bl. a. följande. Han företräder L. i
ett mål vid försäkringsrätten. Under mer än ett år har ingen som helst
skriftväxling förekommit i ärendet. Den 28 juni 1979 tillställde han försäkringsrätten
en skrivelse, vari han meddelade att han avsåg att JO-anmäla
ärendet. Han fick ett telefonmeddelande att arbetsbelastningen var stor
och att en betydande eftersläpning förelåg i fråga om ärendet. Den 21
november 1979 tillställde Oxholm försäkringsrätten en påminnelse. Svar
saknas fortfarande. Oxholm anhåller att JO undersöker orsakerna till att
ett sådant dröjsmål kan uppkomma som i fallet L.

Efter remiss anförde försäkringsrätten följande.

Försäkringsrätten började sin verksamhet den 1 januari 1979. Rätten är
indelad i tre dömande avdelningar. I propositionen, som låg till grund för
inrättandet av försäkringsrätterna, antogs att den årliga måltillströmningen
för den södra rättens del skulle komma att utgöra omkring 4000 mål.
Verkligheten har blivit en annan. Från den tidigare besvärsordningen
övertogs en balans om 4 127 mål. Under rättens första verksamhetsår har
inkommit i runt tal 5 100 nya mål. Totalt har alltså vid rätten under 1979
registrerats i det närmaste 9200 mål. Under 1979 har avgjorts i runt tal
2 300 mål. Målbalansen vid årsskiftet 79-80 utgjorde alltså 6900 mål.
Sedan de ofrånkomliga inkörningssvårigheterna numera i huvudsak övervunnits
och vissa vakanser bland personalen kunnat fyllas kan det anses
realistiskt att räkna med en årlig avverkning per avdelning av 1 000 mål
eller totalt 3000 mål.

Arets budgetproposition innehåller förslag om att rätten skall förstärkas
med ytterligare en avdelning. Sedan detta förslag genomförts och den nya
avdelningen övervunnit initialsvårigheterna bör den totala årliga avverkningen
kunna utgöra 4000 mål. Även med beaktande av det kapacitetstillskott
som den nya avdelningen kommer att medföra kommer således vid
oförändrad måltillströmning balansen att stiga med omkring I 000 mål om
året. Det bör anmärkas att måltillströmningen under senare månader inte
visat någon sjunkande tendens.

JO Holstad anförde i beslut som meddelades den 25 augusti 1980 bl. a.
följande.

Besvären över kassans båda beslut kom in till riksförsäkringsverkets
besvärsavdelning i juli 1978. Där sammanfördes klagomålen tydligen till ett
mål, som överfördes till försäkringsrätten vid årsskiftet 1978/1979. Målet,
som inte synes vara av förturskaraktär, har avgjorts först den 22 maj 1980.
Det har således gått omkring ett år och elva månader innan något besked

260

har lämnats om L:s rätt till sjukpenning för tiderna i fråga.

Att L. är missnöjd med detta kan jag väl förstå. Uppenbarligen beror den
långa handläggningstiden på den besvärliga balanssituationen vid försäkringsrätten.
Jag har ingen anledning att anta att handläggningen av detta
mål på något särskilt sätt avviker från handläggningen av övriga mål som
kom in till riksförsäkringsverket vid samma tid och som sedan överfördes
till försäkringsrätten. Jag ser därför ingen anledning att uppehålla mig
särskilt vid L:s mål. I stället vill jag något beröra situationen i stort vid
försäkringsrätten.

Till en början kan konstateras att det i den proposition (1977/78: 20). som
låg till grund för inrättandet av försäkringsrätterna antogs att den årliga
måltillströmningen för denna försäkringsrätts del skulle komma att bli ca
4000 mål. För att kunna avverka detta antal mål under ett år antogs att det
skulle behövas sammanlagt ca 30 domare och föredragande. Organisationen
fick också denna utformning. Det har emellertid visat sig att försäkringsrätten
blev underdimensionerad. Antalet oavgjorda mål har nämligen
som redan har framgått ökat väsentligt under år 1979. Detta har tydligen
berott både på att det har kommit in fler mål än beräknat och på att det har
avverkats färre mål än beräknat.

Den uppkomna situationen är oacceptabel. Bland de mål som ligger och
väntar på avgörande torde finnas många fall som gäller ersättningar av stor
betydelse för klagandens försörjning. Vidare leder de långa handläggningstiderna
till försämrade möjligheter att snabbt få fram vägledande praxis,
något som kan vara till stort bekymmer framför allt för försäkringskassorna
i deras verksamhet. Till detta kommer att en stor målbalans i en
domstol erfarenhetsmässigt gör arbetet i domstolen mindre effektivt.

Efter förslag i årets budgetproposition har emellertid riksdagen anvisat
medel för ytterligare en avdelning och för vissa extra tjänster. Vidare har
regeringen den 19 juni i år beslutat att tillkalla en kommitté för att bl.a.
göra en genomgång av möjliga åtgärder för att förkorta väntetiderna vid
besvär i socialförsäkringsärenden. Det betonas i kommitténs direktiv att
denna fråga skall vara kommitténs första huvuduppgift och att utredningen
i den delen skall bedrivas skyndsamt. Med hänsyn till de åtgärder som
sålunda har vidtagits för att möta de problem som föreligger finns det enligt
min mening anledning att räkna med att situationen kommer att förbättras
inom en förhållandevis nära framtid.

Med hänvisning till det sagda föranleder klagomålen inga ytterligare
åtgärder från min sida.

261

Fråga om uppställande av villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall

1 klagomål till JO uppgav B. bl. a. att kassan har meddelat honom att han
inte får någon sjukpenning om han inte går till en viss läkare. B. begärde
utredning bl. a. beträffande kassans rätt att ”meddela inskränkningar som
de har gjort”.

Av kassans handlingar i ärendet framgick att kassan genom ett beslut
den 22 december 1978 drog in B:s sjukpenning för tid efter den 15 samma
månad. I sitt beslut angav kassan även följande. ”För rätt till sjukpenning i
eventuellt kommande sjukfall fordrar försäkringskassan läkarintyg från
läkare som ingår i Hässelby-Vällingby projektet.”

Efter remiss anförde kassan bl. a. följande.

Kassans skäl för den praxis som tillämpats i detta ärende baseras på
följande erfarenheter.

Försäkrade, vars sjukdomsbild domineras av alkohol- eller narkotikamissbruk,
är ofta endast intresserade av att skaffa sig läkarintyg som ger
dem möjlighet att få sin sjukpenning medan de oftast saknar motivation för
adekvat behandling. För att om möjligt uppfylla de krav som i 2 kap. 11 §
ställs på kassan brukar kassan i pågående fall i stor utsträckning som
villkor för rätt till sjukpenning kräva läkarintyg från alkoholpoliklinik.

Aktuella i detta sammanhang är dessutom de försäkrade med diffusa
diagnoser, som ofta byter läkare och därvid ofta uppsöker läkare som
såvitt kassan kunnat finna tillämpar en generös praxis vad gäller utfärdande
av läkarintyg.

Även i dessa fall torde det vara förhållandevis vanligt med missbruksinslag
i sjukdomsbilden utan att det är dokumenterat i kassans handlingar.
Kassan anser att det även i dessa ärenden ur tillfrisknande- och rehabiliteringssynpunkt
kan vara nödvändigt att uppställa villkor av i detta sammanhang
aktuellt slag.

Gemensamt för dessa två kategorier sjukskrivna är att det ganska ofta av
olika anledningar uppkommer förhållandevis korta avbrott i sjukskrivningsperioderna.

I regel föreligger i det nya sjukfallet samma skäl som i det närmast
föregående fallet för att uppställa samma krav beträffande intygsutfärdande
läkare.

Enligt för kassan gällande handläggningsrutiner skall beslutet om läkarintyg
från viss institution ha den lydelse som framgår av ett bifogat mallbrev.
Tyvärr häri detta ärende beslutet formulerats på ett icke tillfredsställande
sätt, vilket vi beklagar. Där står att kassan för rätt till sjukpenning i
eventuellt kommande fall fordrar visst läkarintyg. Om mallen följts skulle
ha stått att kassan ”kommer att pröva” kravet på visst läkarintyg.

Då vi funnit att ifrågavarande mallbrev i andra avseenden är något
ofullständigt kommer det omgående att omarbetas.

Avslutningsvis vill kassan framhålla att den försäkrade, då nytt sjukfall
inträffat, alltid ges rådrum för att ordna besökstid vid av kassan föreskriven
institution.

Ärendet remitterades till riksförsäkringsverket, som anförde följande.

262

I 2 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) stadgas
följande.

Har ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar i följd eller
föreligger eljest skälig anledning, skall den allmänna försäkringskassan, i
den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, undersöka huruvida
skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta sjukdomstiden
eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den
försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu sagts erforderlig, skall
kassan tillse att lämplig sådan vidtages.

Enligt 3 kap. 13 § AFL äger nämnda bestämmelser motsvarande tillämpning
i fråga om sjukpenning.

I 20 kap. 3 § sista stycket AFL stadgas att sjukpenning helt eller delvis
kan förvägras försäkrad om han utan giltig anledning vägrar att underkasta
sig åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § AFL. En förutsättning
för att dra in sjukpenningen är då att den försäkrade erinrats om denna
påföljd.

Vidare föreskrivs i 3 kap. 7 § tredje stycket AFL, att allmän försäkringskassa
må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning av arbetsförmågan
styrkes genom intyg från läkare.

Enligt riksförsäkringsverkets tillämpningsföreskrifter RFFS 1979: 16
skall läkarintyg krävas fr. o. m. sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. I
vissa fall kan dock läkarintyg krävas fr. o. m. första dagen.

Det är således möjligt för försäkringskassan att i ett pågående sjukdomsfall
kräva att den försäkrade styrker arbetsoförmågan med läkarintyg.

Det åligger försäkringskassan att i varje sjukdomsfall pröva den försäkrades
rätt till sjukpenning med hänsyn till uppgifter på läkarintyget. I
frågor som kräver medicinsk sakkunskap har försäkringskassan en förtroendeläkare
till förfogande. Om försäkringskassan finnér att uppgifterna
i läkarintyget inte är fullständiga eller eljest otillräckliga kan försäkringskassan
efter kontakt med sin förtroendeläkare, besluta att fortsättningsvis
fr. o. m. viss tidpunkt inte längre utge sjukpenning. I samband med beslutet
kan försäkringskassan också kräva att den försäkrade, för fortsatt rätt till
sjukpenning, uppsöker en speciell läkare eller institution för att styrka
arbetsoförmågan.

Försäkringskassan skall således i samtliga sjukdomsfall pröva den försäkrades
rätt till sjukpenning. Sådan prövning kan endast göras i ett
pågående sjukdomsfall. Något lagligt stöd att kräva intyg från speciellt
angiven läkare eller institution för eventuellt kommande sjukdomsfall finns
inte i AFL eller i riksförsäkringsverkets tillämpningsföreskrifter. Försäkringskassan
har därför inte haft något lagligt stöd att i beslutet den 22
december 1978 till B. uppställa villkor på intyg från läkare som ingår i
”Hässelby-Vällingby projektet” i eventuellt kommande sjukdomsfall.

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 17 december 1980
följande.

Kassan har i sitt beslut den 22 december 1978 fordrat att B. för rätt till
sjukpenning i eventuellt kommande sjukdomsfall skall förete läkarintyg
från läkare som ingår i Hässelby-Vällingby projektet. Frågan är om det är
förenligt med lagen (1962:381) om allmän försäkring att uppställa ett sådant
villkor. Riksförsäkringsverket anser att det varken i lagen om allmän
försäkring eller i verkets tillämpningsföreskrifter finns något stöd för ett

263

krav på intyg från speciellt angiven läkare eller institution för eventuellt
kommande sjukdomsfall. Jag delar verkets uppfattning. Kassans beslut är
alltså enligt min mening felaktigt i den nu aktuella delen. Det uppställda
villkoret bör således - om det fortfarande gäller - undanröjas. Kassan
tycks också mena att man inte borde ha uppställt något villkor av ifrågavarande
slag.

I sammanhanget vill jag tillägga att kassan när det gäller ett pågående
sjukdomsfall givetvis kan ha möjlighet att med stöd av 2 kap. 11 § och 3
kap. 13 § lagen om allmän försäkring kräva att den försäkrade undersöks
av viss läkare. Om den försäkrade vägrar att efterkomma kravet, kan
sjukpenningen under vissa villkor helt eller delvis tills vidare förvägras
honom eller henne. Detta framgår av 20 kap. 3 § sista stycket.

Med den kritik som ligger i de uttalanden som jag nu har gjort avslutar
jag ärendet.

Försäkringskassas handläggning av ett ärende angående indrivning
av obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott

I ett brev tili JO anförde E. bl. a. följande. Den 24 september 1979 erhöll
han från kronofogdemyndigheten i Lund en underrättelse om sökt utmätning.
Fordringsbeloppet uppgick till 3 541 kronor. Dagen efter besökte han
kassans bidragssektion och samtalade där med en tjänsteman. Han förklarade
för tjänstemannen att han inte kände till denna skuld. Med hjälp av
kassans dataregister visades då att skulden fanns. Han erhöll en kopia av
ett brev avsänt den 12 september 1977 där det anges att han har en skuld på
1 792 kronor. Detta brev har förbigått honom. Detta är det enda meddelandet
som han har fått om att han har en skuld för obetalda underhållsbidrag.
Tidigare har kommunen inte sänt något krav. Han ifrågasätter inte skuldbeloppets
riktighet utan bara tillvägagångssättet att begära utmätning. E.
anser att kassan handlar fel då den ansöker om utmätning innan den
underhållsskyldige ges besked om att skuld finns och därmed tillfälle att
reglera denna. E. anhåller att JO granskar handläggningen av ärendet.

Efter remiss anförde riksförsäkringsverket följande.

I riksförsäkringsverkets preliminära handbok om bidragsförskott del 2
avsnitt 44 berörs handläggningsrutiner vid kravverksamhet. Några särskilda
rekommenderade åtgärder som kassan bör vidta innan exekutiva åtgärder
begärs finns inte i detta avsnitt. Däremot har i avsnitt 20 i handboken
införts riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS 1979: 7) Allmänna råd om
tillämpning av lagen < 1964: 143) om bidragsförskott. Under avsnitt 4 som
berör återkravsverksamheten har verket uttalat följande.

264

"Om försäkringskassans återkrav mot den underhållsskyldige stadgas i

17 §.

Utgångspunkten för kassans krav är det fastställda underhållsbidraget.
Erläggs inte betalning efter påminnelse skall kassan vidta åtgärder för att
driva in fordringen.

Innan så sker skall kassan - utifrån vad som är upplyst - bedöma den
underhållsskyldiges förmåga.

När förmågan bedöms tjänar socialstyrelsens riktlinjer till ledning. Den
underhållsskyldiges förmåga bör i detta sammanhang bedömas mot bakgrund
av hans ekonomiska situation vid den tid då bidraget skulle ha
erlagts. Saknade den underhållsskyldige då förmåga att betala bidraget,
bör försäkringskassan inte kräva mer än vad han har förmåga att utge.
Kassan bör i sådant fall pröva om det belopp som överstiger förmågan kan
efterges samt upplysa den underhållsskyldige om möjligheten till och sättet
för jämkning av underhållsbidrag för framtiden.

Betalar inte den bidragsskyldige enligt kassans krav trots att han har
förmåga till det får detta anses bero på försumlighet. I en sådan situation
får exekution tillgripas. Därvid färdén underhållsskyldige inte behålla mer
av sin inkomst för egen del än vad som följer av bestämmelserna om
förbehållsbelopp vid exekutionsformen ifråga. Att exekutiva åtgärder vidtagits
förhindrar inte kassan att träffa en överenskommelse till den underhållsskyldige
om frivilliga inbetalningar. Träffas sådan överenskommelse
kan kassan begära de exekutiva åtgärderna vilande tills vidare. Om betalningarna
fullgörs kan begäran om exekutiva åtgärder återkallas."

I samband med utbildning av försäkringskassornas personal har riksförsäkringsverket
också framhållit att kassorna bör skicka påminnelse och
betalningsanmaning innan exekutiva åtgärder begärs.

I den remissen bifogade promemorian efterfrågas, huruvida det kan
anses stå i överensstämmelse med anvisningarna i handboken att ansöka
om exekutiv åtgärd utan att ha framställt några krav. I handbokstexten
finns inte några råd i detta avseende uttryckligen angivna. Riksförsäkringsverket
måste emellertid hävda att det handboksmaterial, som verket tillhandahåller
försäkringskassorna inte har karaktär av bindande tjänsteföreskrifter.
Det förhållandet att en viss åtgärd inte uttryckligen intagits i
handbokstexten befriar givetvis inte försäkringskassan från skyldigheten
att i sin handläggning iaktta regler som generellt får anses gälla för den
offentliga verksamheten, vare sig de föreligger i allmän lagstiftning eller
har sin grund i oskriven men dock allmänt accepterad handläggningsordning.
Detta hindrar givetvis inte att verket för sin del kan finna det angeläget
att successivt komplettera sina handböcker med påpekanden i olika
avseenden allteftersom det visar sig föreligga ett praktiskt behov av detta.

I promemorian görs en jämförelse med bestämmelserna i 5 och 6S§
inkassolagen. Denna lag, som tillkommit för att reglera och sanera förhållandena
inom inkassoverksamheten, är inte tillämplig på verket och försäkringskassorna.
En jämförelse med inkassolagen behöver f. ö. knappast
göras, eftersom tillräckligt stöd för handläggningen torde kunna hämtas
från andra källor, skrivna eller oskrivna, som normerar en förvaltningsmyndighets
handläggning, framför allt förvaltningslagens kommuniceringsregler.
Och även i de fall där dessa inte formellt är tillämpliga gäller
likväl som en vedertagen regel för god sed i förvaltningsförfarandet att en
myndighet skall eller i vart fall bör ta kontakt med den enskilde innan den
beslutar i en fråga som berör honom.

265

Riksförsäkringsverket anser alltså, att försäkringskassorna i största möjliga
mån bör bereda gäldenären tillfälle att reglera sin skuld innan exekutiva
åtgärder begärs.

Upplysningsvis får verket meddela att vi avser att utveckla våra ADBrutiner
så att försäkringskassorna därifrån erhåller impulser till kontinuerligt
krav gentemot de underhållsskyldiga som har skulder att reglera. Detta
kommer att ske genom att försäkringskassorna regelbundet får listor över
bl.a. underhållsskyldiga som står i skuld till verket och som regelbundet
betalar sina löpande underhållsbidrag. Verket avser också att i samband
med utsändande av s.k. deklarationsintyg meddela hur stor skuld den
underhållsskyldige har. Denna uppgift kommer att meddelas även om
någon inbetalning inte skett under året.

I förevarande fall — då det tänkta nya systemet ännu inte etablerats —
har försäkringskassan inte genom ADB-systemets försorg fått impuls till
att erinra E. om den registrerade skulden. Rutinen vid utmätning i överskjutande
skatt innebär att kassan på mycket kort tid och i ett stort antal
ärenden måste fatta beslut om huruvida utmätning skall begäras eller ej. 1
sitt ställningstagande har kassan i avvägningen mellan å ena sidan intresset
att bevaka det allmännas fordran och å andra sidan att underlåta detta valt
att begära utmätning.

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 29 december 1980
bl. a. följande.

Enligt 17 § lagen (1964:143) om bidragsförskott ankommer det på försäkringskassorna
att i de fall den underhållsskyldige inte efter förmåga
fullgör sin betalningsskyldighet mot kassan utan dröjsmål vidta erforderliga
åtgärder för att driva in fordringen. Några närmare föreskrifter rörande
denna återkravsverksamhet finns inte i lagen. Däremot har riksförsäkringsverket
meddelat vissa anvisningar i ämnet. Dessa anvisningar finns
numera intagna i bidragsförskottshandboken 2c, avsnitt BF 45.

1 anvisningarna sägs inte uttryckligen att exekutiva åtgärder får begäras
först sedan kassan misslyckats med att på frivillig väg få skulden betald.
Överhuvudtaget ges inte några närmare riktlinjer angående vilket mått av
betalningsförsummelse som bör föreligga innan man begär exekution. Detta
befriar givetvis inte kassorna från att i sin verksamhet iaktta normer som
kan anses rimliga. Riksförsäkringsverket har i sitt yttrande uppgivit att
man i samband med utbildning av kassornas personal framhållit att kassorna
bör skicka påminnelse och betalningsanmaning innan exekutiva
åtgärder begärs. Jag delar verkets uppfattning i den frågan. I sammanhanget
vill jag tillägga att det inte bör ha förflutit alltför lång tid mellan den
senaste påminnelsen och ansökan om exekution.

Beträffande handläggningen av E:s ärende framgår av utredningen att ett
brev där E. erinrades om sin skuld avsändes från kassan den 12 september
1977 och att kassan utan ytterligare underrättelser till E. begärde utmätning
i september 1979. Enligt min mening hade kassan bort påminna E. om

266

skulden i närmare anslutning till ansökan om utmätning. Man hade i det
sammanhanget också bort informera honom om att exekutiva åtgärder
kunde komma att begäras om han försummade sin betalningsskyldighet.
Jag anser att handläggningen varit otillfredsställande genom att man underlåtit
att vidta dessa åtgärder.

Bristerna i handläggningen tycks åtminstone delvis bero på bristfälliga
datarutiner. Som framgår av det föregående framhåller nämligen riksförsäkringsverket
att kassan genom ADB-systemets försorg inte har fatt
någon impuls till att erinra E. om den registrerade skulden. Verket avser
emellertid enligt sitt yttrande att utveckla sina ADB-rutiner så att kassorna
därifrån får impulser till kontinuerligt krav gentemot de underhållsskyldiga
som har skulder att reglera. Denna utveckling av datarutinerna har enligt
vad jag har fått reda på numera kommit till stånd. Jag har också fått veta att
verket i samband med utsändandet av s. k. deklarationsintyg fr. o. m. 1981
kommer att meddela hur stor skuld den underhållsskyldige eventuellt har.
Med hänvisning till dessa omständigheter avstår jag från ytterligare uttalanden
med anledning av den passivitet som har visats från kassans sida i
detta fall.

Försäkringskassa har utbetalat kontant arbetsmarknadsstöd till en
socialförvaltning oaktat fullmakt för socialförvaltningen att utkvittera
och uppbära detta stöd hade återkallats

C. klagade hos JO och anförde bl. a. följande. Under 1978 och 1979 var
han tidvis arbetslös och uppbar under den tiden kontant arbetsmarknadsstöd
(KAS). Under en period hade han en firma registrerad på sig och
under den tiden uppbar han inte något kontant arbetsmarknadsstöd utan
istället fick han ekonomisk hjälp från socialbyrå 6. På socialbyråns begäran
skrev han på en fullmakt för socialbyrån att uppbära det kontanta arbetsmarknadsstödet.
C. återkallade emellertid fullmakten innan KAS hade
utbetalats. Försäkringskassan betalade trots detta ut pengarna till socialbyrån.

Med anledning av C:s klagomål begärdes upplysningar från Göteborgs
socialförvaltning, som anförde bl. a. följande.

1 början av augusti 1978 startade C. en städfirma och upphörde samtidigt
att söka arbete på arbetsförmedlingen. I och med det upphörde även hans
KAS. Intäkterna från firman räckte inte till för hans försörjning varför han
på nytt började få socialhjälp från och med september månad.

267

1 början av november, när C. haft sin firma i 3 månader men ändå inte
kunnat få sin försörjning ifrån den, ställde vi som krav för fortsatt socialhjälp
att han åter skulle börja söka ett arbete genom arbetsförmedlingen för
att på så sätt kunna försörja sig. Han gjorde som vi sa och började också
stämpla för KAS.

Eftersom C. hade arbetat som egen företagare trodde vi att det skulle
kunna dröja ganska lång tid innan hans KAS återigen började utbetalas. Vi
förklarade därför för honom att den socialhjälp han nu uppbar var att anse
som förskott på eventuellt KAS som han skulle kunna få för samma tid och
att sådant KAS skulle återbetalas. C. skrev på en fullmakt 781102 som var
avsedd att gälla retroaktiva KAS-pengar.

Genom att C. dels dröjde med att avregistrera sin firma, ett villkor som
arbetsförmedlingen ställde för att utbetala KAS, dels till en början vägrade
att fylla i deklarationskorten för KAS på ett riktigt sätt dröjde det ända till
början av juli i år innan den första utbetalningen av KAS kunde ske. C. fick
då KAS från och med vecka 14 1979. Dessförinnan var han avstängd från
KAS eftersom hans firma inte var avregistrerad. Samma dag som beslutet
om att KAS åter skulle börja utgå kom meddelade vi försäkringskassan att
de retroaktiva pengarna, för vecka 14-25 1979 skulle gå till socialbyrån
och att fullmakten därefter skulle hävas. C. skulle då själv få KAS för
vecka 26-27 med ordinarie utbetalningsdag 790719. Han fick därför socialhjälp
fram till detta datum.

Socialbyrån har fått in KAS för vecka 14-25 med sammanlagt 3 199:-.
Om utbetalningarna av KAS skett i tid skulle C. haft de första pengarna
790426. Från 790426 och framåt har C. fått socialhjälp med 3 503:-.

Ärendet remitterades därefter till försäkringskassan som anförde följande.

Den 6 november 1978 ankom en fullmakt till kassan. Av fullmakten
framgick att socialförvaltningen ägde rätt att uppbära och utkvittera C:s
tillkommande KAS.

Den 27 juni 1979 upphävde C. skriftligt ”samtliga fullmakter med sin
namnunderskrift”. Någon utbetalning hade då ej skett sedan fullmakten
ankom den 6 november 1978.

Den 29 juni 1979 fick kassan utbetalningsunderlag från länsarbetsnämnden
för utbetalning av KAS till C. för tiden 2 april till 24 juni 1979.

Eftersom C. endast två dagar tidigare upphävt fullmakten som varit
gällande sedan den 6 november 1978 kontaktade kassan socialbyrån före
utbetalning. Socialbyrån uppgav då att C. fått socialhjälp t.o. m. den 24
juni 1979 och att denna var att betrakta som förskott på tillkommande
utbetalning av KAS.

Kassan beslutade då att skicka ersättningen t.o. m. den 24 juni till
socialbyrån och fr. o. m. 25 juni direkt till C.

I en förnyad remiss till socialförvaltningen i Göteborg anmodades förvaltningen
att avge yttrande över med vilket rättsligt stöd man tillgodogjort
sig det kontanta arbetsmarknadsstödet trots att fullmakten för förvaltningen
att uppbära stödet återkallats.

Socialförvaltningen anförde med anledning därav bl. a. följande.

268

När C. kräver att själv få KAS för en period då socialhjälp utgått till hans
livsuppehälle av det skälet att han själv försenat utbetalningen av sitt
understöd med flera månader genom att vägra fylla i sina deklarationskort
på rätt sätt är det första gången någon gör anspråk på att i princip uppbära
samma förmån två gånger.

Det här har gjort att socialförvaltningen varit tvungen att studera socialhjälpslagen
närmare och så vitt förvaltningen kan förstå har C. rätt i
sak. Vi bör alltså till C. utbetala de pengar försäkringskassan felaktigt sänt
till oss och har sedan möjlighet att genom länsstyrelsen återkräva pengarna
från honom, något som i detta och de flesta andra fall är en praktisk
omöjlighet.

JO Sverne anförde i ett beslut den 27 januari 1981 följande.

Av handlingarna i ärendet framgår i korthet följande. Den 2 november
1978 undertecknade C. en fullmakt för socialförvaltningen att utkvittera
och uppbära det kontanta arbetsmarknadsstöd (KAS) som C. var berättigad
till. Under tiden april—juni 1979 uppbar C. socialhjälp som förskott på
KAS, eftersom detta av olika anledningar inte betalades ut under den
tiden. Den 27 juni, dvs. innan KAS för perioden april-juni hade hunnit
utbetalas, inkom en skriftlig återkallelse av fullmakten till försäkringskassan.
Den 29 juni fick kassan betalningsunderlag för det kontanta arbetsmarknadsstödet
och i början av juli tog man därför kontakt med socialförvaltningen,
varvid man talade om att fullmakten återkallats. Från förvaltningens
sida uppgavs då att C. fått socialhjälp som förskott på KAS och att
detta därför skulle betalas till socialförvaltningen. Försäkringskassan beslöt
därpå att göra utbetalningen till socialförvaltningen.

Vid tidpunkten för utbetalningen av det kontanta arbetsmarknadsstödet
för perioden april—juni 1979 hade alltså C. återkallat fullmakten. Detta var
känt av såväl försäkringskassan som socialbyrån. Fullmakten utgjorde,
förutom grunden för socialbyråns rätt att utkvittera beloppet, också en
anvisning till försäkringskassan att betala beloppet till socialbyrån. Efter
det att fullmakten återkallats saknades därför enligt min mening såväl rätt
för försäkringskassan att betala ut pengarna till någon annan än C. som rätt
för socialbyrån att utkvittera och tillgodogöra sig penningbeloppet. Vare
sig försäkringskassan eller socialbyrån kan därför undgå kritik för sin
handläggning av ärendet. Med hänsyn till att man från socialbyråns sida
meddelat att man kommer att betala ut pengarna till C. ser jag emellertid
inte någon anledning att gå vidare i ärendet.

269

Dröjsmål i ersättningsärende hos erkänd arbetslöshetskassa. Bl. a.
fråga om skyldighet för sådan kassa att registrera inkomna handlingar Hos

JO anförde Kristina Hageback bl. a. följande.

Den 17 december 1979 anförde hon besvär till arbetsmarknadsstyrelsen
över Kommunaltjänstemännens erkända arbetslöshetskassas beslut den 7
december 1979 att avslå hennes ansökan om arbetslöshetsersättning. 1
enlighet med besvärshänvisningen sände hon besvärsskrivelsen till kassan.
Vid telefonkontakt med kassan i april 1980 fick hon besked att kassan
skulle yttra sig över hennes besvär efter ett styrelsesammanträde den 22
april 1980. Efter ytterligare telefonkontakter fick hon i juli månad 1980
beskedet att hennes besvärsskrivelse inte kunde återfinnas och att kassans
tjänstemän inte kände till den. Hon ombads att skicka kopior på handlingarna
och att adressera försändelsen direkt till en viss tjänsteman hos
kassan. Hageback har ifrågasatt om inte kassan är skyldig att registrera
samtliga inkommande handlingar. Hon har vidare ifrågasatt om det är
riktigt att begära att handlingar skall sändas till en viss tjänsteman hos
kassan personligen. Hageback anser att hennes ärende fördröjts på grund
av kassans bristfälliga handläggningsrutiner.

Efter remiss anförde Kommunaltjänstemännens erkända arbetslöshetskassa
i yttrande bl. a. följande.

Besvärsskrivelsen har enligt mottagningsbevis inkommit till Sveriges
Kommunaltjänstemannaförbund, SKTF, 1979-12-19. SKTF och KEAK
har flera administrativa funktioner gemensamma bl. a. posthanteringen.

Alla värdeförsändelser såsom avier, rek., mottagningsbevis o. dyl. utkvitteras
gemensamt av två personer inom SKTF:s ekonomisektion. Så
har även skett i detta fall. Av någon oförklarlig anledning har den inkomna
besvärsskrivelsen därefter kommit på villovägar. Något liknande har aldrig
tidigare skett i arbetslöshetskassans 11-åriga historia. Gissningsvis har
skrivelsen fastnat i ett gern tillsammans med annan skrivelse och därefter
felaktigt hamnat i någon annan av SKTF:s eller KEAK:s många akter.

Vid telefonförfrågan i april 1980 erhöll Hageback besked att ärendet
skulle behandlas vid nästkommande möte med styrelsens arbetsutskott.
Tyvärr lämnades detta svar av vederbörande tjänsteman utan kontroll om
Hagebacks besvärsskrivelse kommit kassan tillhanda. Detta kan synas
oförlåtligt men måste dömas mot bakgrunden av att tjänstemannen, med
god kännedom om det ringa antal besvärsskrivelser som årligen inkommer,
också visste att den s.k. "besvärskorgen” var tom på obehandlade ärenden.
Eftersom alla ersättningsärenden förvaras i separata akter, vilka är
upplagda efter personnummer, hade rimligen en kontroll bort ske häremot.
På grund av en kraftig uppgång av antalet arbetslösa var tjänstemannen
stressad och tog sig icke tid härtill, vilket han idag livligt beklagar.

Efter förnyad kontakt av Hageback under juli 1980 ombads hon insända
kopia av sin besvärsskrivelse. Ärendet behandlades av kassastyrelsens
arbetsutskott 1980-09-12. Då inget nytt framkommit i ärendet yrkade kassan
avslag på besväret. Kopia av kassans yttrande sändes därefter till

270

Hageback. Arbetsmarknadsstyrelsen har efter prövning 1980-10-10 ej funnit
anledning att ändra kassans tidigare fattade beslut.

Kassan beklagade den extremt långa handläggningstiden, som enligt
kassan fick lov att tillskrivas den mänskliga faktorn.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 19 februari 1981.

Erkända arbetslöshetskassor anses inte som myndigheter i tryckfrihetsförordningens
mening. De är således inte heller underkastade den från och
med den 1 januari 1981 gällande sekretesslagens (1980: 100) bestämmelser
om sekretess och registrering av allmänna handlingar. Någon annan bestämmelse
i lag eller förordning om registrering av handlingar som kommer
in till eller upprättas hos en erkänd arbetslöshetskassa finns inte. I arbetsmarknadsstyrelsens
handbok finns (uppslag 38) endast en tillämpningsföreskrift
till § 38 kassans stadgar av innebörd att besvärsskrivelse skall
förses med datum för ankomstdagen.

Det förhållandet att uttryckliga bestämmelser om registrering av en
erkänd arbetslöshetskassas handlingar saknas hindrar enligt min mening
inte att kassorna likväl bör anses skyldiga att registrera inkommande
handlingar, som har betydelse för kassans verksamhet att utge ersättning
vid arbetslöshet. Av Kommunaltjänstemännens erkända arbetslöshetskassas
yttrande hit framgår att handlingar av ifrågavarande art sorteras i
separata akter, vilka är upplagda på personnummer. Om registreringsskyldigheten
härigenom kan anses fullgjord kan ej avgöras utan närmare uppgifter
om när och hur sorteringen sker och vilka anteckningar som görs i
samband därmed. Då det - såsom förevarande ärende visar - är av
utomordentlig betydelse att skrivelser i ersättningsärenden registreras och
omhändertas på betryggande sätt, kommer jag att översända en kopia av
detta beslut till arbetsmarknadsstyrelsen för den åtgärd - exempelvis i
form av komplettering av handboken - som styrelsen kan finna befogad.

Enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen blir en handling, som adresseras
direkt till en tjänsteman hos en myndighet och inte till myndigheten,
allmän handling om den angår myndighetens verksamhet. Även om denna
grundlagsregel av skäl jag angivit ovan inte är direkt tillämplig på arbetslöshetskassornas
verksamhet, anser jag att starka skäl talar för att detta
synsätt tillämpas även på kassornas befattning med ersättningsärenden.
Jag finner därför inte anledning att rikta någon kritik mot kassan eller dess
tjänstemän för att Hageback ombetts att sända kopia av besvärsskrivelsen
direkt till en tjänsteman hos kassan. Detta skedde ju dessutom - såvitt jag
har förstått - i syfte att något nytt missöde inte skulle uppstå med besvärsskrivelsen.

Vad härefter gäller dröjsmålet med handläggningen av Hagebacks besvär
anser jag att det finns anledning att se allvarligt på det inträffade.
Hageback har sänt sin besvärsskrivelse i rekommenderad försändelse med
mottagningsbevis. Hade hon inte gjort det, hade hon befunnit sig i en

271

situation, där hon kunnat få synnerligen svårt att hävda att besvär anförts i
rätt tid. Hon hade med andra ord löpt risken att få sina besvär avvisade
såsom för sent inkomna. Hageback har vidare i april 1980 erhållit det
felaktiga beskedet att hennes ärende skulle behandlas vid ett nära förestående
sammanträde med styrelsens arbetsutskott. Självfallet borde som
kassan anfört i sitt yttrande hit förhållandena ha kontrollerats innan detta
besked lämnades henne. Kassan har i sitt yttrande betecknat handläggningstiden
som extremt lång. Jag instämmer i detta. Jag anser emellertid
att utredningen inte motsäger vad kassan eljest uppgett om anledningen till
det inträffade. Jag finner därför inte anledning att gå vidare i saken utan jag
stannar vid de uttalanden jag gjort ovan.

Kommunicering har underlåtits vid handläggning av arbetsskadeärende.
Även fråga om utlämnande av sekretesskyddade uppgifter

I ett brev till JO gjorde A. bl. a. gällande att förtroendeläkaren Tryggve
Andén vid Göteborgs allmänna försäkringskassa och socialassistenten
Lars Elf vid Göteborgs socialförvaltning brutit mot förvaltningslagens
bestämmelser om parts rätt att få del av utredningen i sitt ärende samt att
de åsidosatt sin tystnadsplikt och felaktigt lämnat ut sekretessbelagda
uppgifter om honom. A. bifogade en av honom upprättad promemoria i
saken samt ett antal kopior av handlingar hos försäkringskassan m. m.

Av A:s promemoria med bilagor och senare inkomna skrivelser framgår
i huvudsak följande. 1969 flyttade A. från Malmö till Göteborg och fick
anställning vid Sahlgrenska sjukhuset, där han nu arbetar som underskötare.
I januari 1978 drabbades han av gulsot efter att ha blivit smittad på sin
arbetsplats. Försäkringskassan hade i beslut den 10 juli 1978 godkänt hans
sjukdom (hepatit) som arbetssjukdom. Han insjuknade på nytt sommaren
1978 och han gjorde hos kassan gällande att dessa besvär (buksmärtor)
hade samband med arbetssjukdomen samma år. I samband med utredningen
av sistnämnda sjukdomsfall tog kassan den 7 november 1978 kontakt
med socialförvaltningen i Göteborg. Elf upplyste försäkringskassan om att
A. medgivit att han, när han bodde i Malmö, "prövat på hasch men
rehabiliterat sig själv”. I beslut den 8 mars 1979 fann försäkringskassan att
orsakssamband mellan bukbesvären och arbetssjukdomen 1978 inte förelåg.
1 april 1980 gjorde A. hos försäkringskassan anspråk på ersättning för
bl. a. mediciner i samband med arbetssjukdomen i januari 1978. Försäkringskassans
förtroendeläkare Andén skrev den 10 april 1980 till de läkare,
som utfärdat recept på de läkemedel som A. begärt ersättning för. 1 breven
till läkarna använde Andén följande formulering:

272

Ovanstående person hade 1971 gulsot (av handlingarna framgår att han
ej varit främmande för narkotika).

1978 åter gulsot - om det var ett recidiv eller ny smitta kunde ej
avgöras. Han fick sjukdomen denna gång godkänd som arbetsskada (arbetar
som sjukvårdsbiträde vid Sahlgrenska sjukhuset).

Har gastrit och har krävt att även få denna godkänd som arbetsskada.

Nu gör han dessutom anspråk på ersättning för bland annat kostnader
för mediciner .

Finns det någon möjlighet att få reda på vad för slags medicin han fått
(om nu denna har givits för den uppgivna arbetsskadan).

Den 13 juni 1980 avslog försäkringskassan A:s ersättningsanspråk.

Göteborgs allmänna försäkringskassa har — efter samråd med Andén - i
ett yttrande hit den 3 november 1980 anfört följande.

I den försäkrades arbetskadeärende beträffande hans hepatit meddelade
kassan beslut den 10 juli 1978. I en skrivelse från den försäkrade den 19
oktober 1978 anger han, att han varit sjuk 24 juni 1978-20 juli 1978 med
diagnosen gastritis acuta. Han ville göra gällande att även denna sjukperiod
var beroende av arbetsskada. 1 brevsvar den 2 november 1978 meddelade
kassan att en utredning skulle göras för att utröna om denna gastritis
acuta var att betrakta som arbetsskada eller recidiv av arbetsskada. Handläggande
tjänsteman tog i detta utredningsarbete bl. a. kontakt med Socialförvaltningen
för att komplettera utredningen.

Beslut i ärendet meddelades 1979-03-08. Dessa båda beslut är prövade i
Försäkringsrätten som meddelade dom 1980-02-25.

I Försäkringsrättens dom anges, att de yrkanden den försäkrade framställt
om ersättning för kostnader för läkarvård, sjukhusvård och dietkost.
kan inte prövas av Försäkringsrätten i förevarande ordning. Om den försäkrade
har kostnader efter samordningstidens slut ankommer det på
honom att i enlighet med försäkringskassans beslut den 10 juli 1978 till
kassan inkomma med kvitton på dessa kostnader.

Den försäkrade inkom till kassan med räkning på sjukhusvård, medicinkostnader
och utgifter för inköp av frukt och tidningar. För att utröna om
ifrågavarande medicininköp var förorsakade av arbetsskadan (arbetssjukdomen)
rådgjorde utredande tjänsteman med en av kassans förtroendeläkare,
förste stadsläkare Tryggve Andén. Denne kontaktade då per brev de
läkare som skrivit ut recepten på medicin till den försäkrade.

Härvid måste förtroendeläkaren dels ange vad den försäkrade haft för
arbetssjukdom och dels andra sjukdomar, för att få veta om medicinerna
varit ordinerade i samband med arbetssjukdomen.

Att försäkringskassan ej jml 15 § förvaltningslagen kommunicerat den
försäkrade de brevsvar som inkom före beslutet den 13 juni 1980, berodde
på att kassan visste, genom brev från den försäkrade den 2 juni, då han
upplyser om att han genom avdelningssekreteraren fått vetskap om att
kassan sökt läkaren för dessa uppgifter. Därigenom bedömde tjänstemannen
att den försäkrade hade kännedom om vår förfrågan och själv hade
kontakt med de tillskrivna läkarna, varför kommunicering ansågs som
uppenbart obehövlig.

Som framgår av beslutet den 16 juni 1980 har kassan ej funnit att de
mediciner som räkningarna avser var ordinerade p. g. a. arbetsskadan.

273

När kassan erhöll den försäkrades krav på ersättning för kostnader för
mediciner m.m., bedömdes att kompletterande utredning måste vidtagas
för att klarlägga om uppgifterna härrörde sig till den godkända arbetsskadan.

I ett kompletterande yttrande den 25 november 1980 har försäkringskassan
anfört bl. a. följande.

Den försäkrade var sjukskriven under tiden 24 juni—20 juli 1978 för
gastritis acuta. På försäkran för sjukpenning som inkom till kassan den 30
juni angavs ej att sjukdomen berodde på arbetsskada. Först i brev den 19
oktober 1978 anger den försäkrade: "Sammanfattningsvis så har jag varit
sjukskriven för en gastritis acuta som jag hänför till min tidigare yrkesskada.
Därmed begär jag att Ni inhämtar dessa handlingar och Ni gör

en bedömning i ärendet.”

Med anledning av denna skrivelse började försäkringskassan en utredning
om den uppgivna sjukdomen kunde hänföras till arbetssjukdom.

Försäkringskassan visste bl. a. genom brev från den försäkrade, den 28
september 1978, att han hade kontakt med Socialbyrå nr 1 i Göteborg.
Därför fann utredaren det helt naturligt att i utredningsarbetet taga kontakt
med Socialbyrån för att få eventuella uppgifter som kunde berika utredningen.

De uppgifter som erhölls från Socialbyrån var ej sådana att de kunde
påverka ställningstagandet i arbetsskadeärendet. Därför bedömde handläggande
tjänstemän att kommunicering var uppenbart obehövlig.

Den försäkrades uppgifter om sin tarmsjukdom har varierat. Han vidhåller
att sjukdomstillfället den 24 juni 1978 har ett samband med hepatiten
från 1978.

Vid utredningar av arbetssjukdomar där diagnosen ej direkt kan härledas
till arbetsskada eller i övrigt är arbetsrelaterad måste försäkringskassan
alltid vidtaga en del utredningar för att klarlägga sambandet mellan sjukdomen
och den skadliga inverkan i arbetet. Så har även gjorts i detta ärende.
Då handläggande tjänstemän ej bedömde att de uppgifter vi erhöll från
Socialförvaltningen var av betydelse för bedömande av arbetssjukdomen
har kommunicering av dem bedömts såsom uppenbarligen obehövligt.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 24 mars 1981.

Det får anses utrett att A. hos försäkringskassan gjort gällande att hans
besvär från buken sommaren 1978 haft samband med arbetsskadan i januari
samma år. Försäkringskassan har därför varit skyldig att utreda denna
fråga. Jag finnér det helt naturligt att kassan — sedan A. själv uppgivit att
han besökt socialförvaltningen - tagit kontakt med denna. Enligt 8 kap. 7 §
lagen om arbetsskadeförsäkring är bl. a. myndighet skyldig att på begäran
lämna en allmän försäkringskassa uppgift om namngiven person rörande
förhållande som är av betydelse för tillämpningen av lagen. En sådan i lag
föreskriven uppgiftsskyldighet bryter sekretess. Elf har därför inte brutit
mot den före den 1 januari 1981 gällande sekretesslagens bestämmelser.
Hans åtgärd innefattar inte heller brott mot tystnadsplikt. Det har vidare
inte ålegat Elf att underrätta A. om att uppgifter lämnats till försäkrings18
Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 1

274

kassan. Jag delar försäkringskassans uppfattning att de från socialförvaltningen
erhållna uppgifterna inte haft sådan betydelse, att kommunicering
krävts. Jag finnér inte anledning att i detta sammanhang rikta någon kritik
mot vare sig försäkringskassan eller socialassistenten Elf.

Vad härefter gäller Andéns brev den 10 april 1980 konstaterar jag att
syftet med brevet varit att få utrett vilka mediciner de tillskrivna läkarna
skrivit ut till A. och anledningen till förskrivningarna. Jag kan förstå att en
förtroendeläkare i många fall kan vara tvungen att lämna en del uppgifter
av känslig natur i samband med att han ber den behandlande läkaren om
upplysningar om den försäkrade. Varken tidigare gällande bestämmelser
om tystnadsplikt och sekretess för handlingar eller den från och med den 1
januari 1981 gällande sekretesslagen hindrar att så sker, om det behövs för
att försäkringskassan skall kunna fullgöra sin verksamhet. I A:s fall kan jag
emellertid - mot bakgrund av det begränsade syftet med Andéns förfrågningar
— inte finna att det varit nödvändigt att lämna upplysningar om A:s
tidigare bruk av narkotika. Jag anser också att Andén formulerat sig på ett
sätt som kunnat ge mottagarna anledning att tro att A. även 1978 missbrukade
narkotika. Ett sådant förhållande saknar såvitt jag kan bedöma stöd i
handlingarna i ärendet. Jag finner därför att Andén förfarit olämpligt dels
genom att lämna uppgiften i fråga, dels genom att ge breven denna utformning.

Av handlingarna framgår att Andén erhållit svar från de tillfrågade
läkarna. I svaren lämnas synnerligen svävande uppgifter om vilka mediciner
som skrivits ut och anledningen till förskrivningarna. På en handläggningsuppgift
har Andén den 12 juni 1980 noterat följande: ”Enligt
inkomna brevsvar torde de uppgivna medicinerna ej direkt vara utskrivna
för hepatit utan mera som ''allmänt stärkande’.” Försäkringskassan har i
yttrandet den 3 november 1980 förklarat att kommunicering av brevsvaren
bedömts som uppenbarligt obehövlig, eftersom A. hade kännedom om
kassans förfrågningar. Jag kan inte ansluta mig till denna bedömning.
Förvaltningslagens krav på kommunicering har nämligen två led. Parten
skall dels underrättas om det som tillförts ärendet genom annan än honom
själv, dels beredas tillfälle att yttra sig över det. A. har visserligen känt till
åtminstone en av kassans förfrågningar, men han har inte beretts tillfälle
att yttra sig över svaren. Såvitt handlingarna utvisar har han heller inte fått
del av Andéns ställningstagande med anledning av dessa. Jag finner därför
att försäkringskassan förfarit felaktigt genom att underlåta att lämna A.
underrättelse om den verkställda utredningen, som kassan lagt till grund
för sitt beslut, och bereda honom tillfälle att yttra sig över den.

Bristerna i handläggningen av det sist behandlade ärendet hos försäkringskassan
är inte ringa. Jag förutsätter emellertid att försäkringskassan i
samband med tillämpningen av den nya sekretesslagen beaktar den enskildes
integritet på ett bättre sätt än som var fallet i detta ärende. Vad som
förevarit ger mig inte tillräcklig anledning att tro att försäkringskassan i

275

allmänhet tillämpar förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering
felaktigt. Jag finner därför inte skäl att gå vidare i saken utan jag stannar
vid de uttalanden jag gjort.

Fråga om utbetalning av sjukpenning

I ett brev till JO anförde H. bl. a. att han befann sig i Borlänge den 15
april 1980 och skulle hämta sin sjukpenning där på kassan. Föreståndaren
för kassan sade då till honom att han var tvungen att friskskriva sig för att
få några pengar. Detta skedde i samråd med föreståndaren för Värmlands
läns allmänna försäkringskassas lokalkontor i Arvika. H. är inskriven hos
denna kassa. Vidare uppger H. att han var sjukskriven till den 20 april
1980.

Av handlingarna i sjukpenningärendet, som JO har lånat in, framgår att
lokalkontoret i Arvika den 11 april 1980 — en fredag — betalade ut sjukpenning
till H. för tiden 1 — 11 samma månad. H. besökte sedan lokalkontoret i
Borlänge den 16 april 1980 — en onsdag - och begärde att få sjukpenning.
Där ansåg man sig dock inte kunna göra någon utbetalning den dagen,
eftersom det inte hade gått sju dagar från det förra utbetalningstillfället. H.
gjorde då en friskanmälan, varefter sjukpenning betalades ut til! honom för
liden 12-15 april.

Ärendet har remitterats till Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa
för yttrande. Därvid har hänvisats till en inom ombudsmannaexpeditionen
den 29 september 1980 upprättad promemoria. I den anfördes bl. a. att
enligt 1 § kungörelsen om utbetalning av sjukpenning och föräldrapenning
in.m. (RFFS 1979:26) får sjukpenning betalas ut högst en gång i veckan
samt att det kan ifrågasättas om inte denna föreskrift bör tolkas så att
utbetalning kan ske t. ex. en onsdag även om utbetalning har gjorts en
fredag under föregående vecka.

I ett yttrande anförde kassan bl. a. följande.

Enligt 1 § kungörelsen om utbetalning av sjukpenning och föräldrapenning
m.m. (RFFS 1979:26) får sjukpenning betalas ut högst en gång i
veckan.

Denna bestämmelse tillkom bl. a. för att hålla tillbaka kassornas administrationskostnader
för utbetalningarna. Under de diskussioner som förekom
före tillkomsten av författningen uttalades önskemål om en föreskrift
innebärande en kortaste utbetalningsintervall på sju dagar. Man utgick
därvid frän de förhållanden som råder vid utbetalning av lön, som ju
sjukpenning skall ersätta.

276

Men hänsyn till författningstexten .. högst en gång i veckan” torde
lagen om lagstadgad tid (1930:173) inte kunna åberopas i de fall författningen
skall tillämpas. Författningen hör således enligt kassans mening tolkas
så att sjukpenning kan utbetalas en gång per kalendervecka utan hänsyn till
veckodag.

JO Sverne anförde i ett beslut den 27 april 1981 bl. a. följande.

Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa anser att 1 § kungörelsen
om utbetalning av sjukpenning och föräldrapenning m. m. (RFFS 1979: 26)
bör tolkas så att sjukpenning kan utbetalas en gång per kalendervecka utan
hänsyn till veckodag. Om sjukpenning betalas ut t. ex en fredag - som i
detta fall - bör alltså enligt kassan sjukpenning kunna betalas ut tidigare
än nästföljande fredag, om den försäkrade begär det. Enligt vad jag underhand
har inhämtat från riksförsäkringsverket bör också kungörelsen tolkas
på det sätt som kassan har gett uttryck för i sitt yttrande. Jag kan för egen
del inte finna någon annan tolkning av författningstexten möjlig än att
sjukpenning bör kunna utbetalas en gång per kalendervecka utan hänsyn
till veckodag.

På lokalkontoret i Borlänge gav man dock tydligen vid H:s besök på
kassan uttryck för en tolkning av bestämmelsen i fråga som inte överensstämmer
med vad som anförs i yttrandet. Detta synes ha lett till att H.
gjorde en friskanmälan för att på det sättet få sjukpenning utbetald till sig.
Kassan betalade också ut sjukpenning till H. efter det att han friskanmält
sig. H. fick alltså ändå sin sjukpenning vid besöket på kassan. Det är dock
beklagligt att utbetalningen inte gjordes på en gång. Då hade kanske frågan
om friskanmälan inte behövt bli aktuell.

Sambandsfråga i arbetsskadeärende. Bl. a. fråga om beslutsmotivering
som i huvudsak återger lagtext är bristfällig

Hos JO riktade Gunnar Wickström klagomål mot Stockholms läns allmänna
försäkringskassa för kassans handläggning av Wickströms arbetsskadeärende.
Wickström klagade bl. a. på kassans bristfälliga beslutsmotivering.

Efter remiss anförde försäkringskassan bl. a. följande.

Kassan erhöll den 11 oktober 1979 en anmälan rörande Wickström om
en den 7 mars samma år inträffad arbetsskada, varvid han skulle ha ådragit
sig de ryggbesvär för vilka han varit sjukskriven olika perioder fr. o. m. den
21 maj 1979. I beslut den 29 oktober 1980 fann kassan skälen mot samband
mellan det anmälda olycksfallet och de ryggbesvär, som föranlett sjukskrivning
efter samordningstidens utgång den 5 juni 1979. vara betydligt

lil

starkare än skälen för ett sådant samband. Någon ersättning enligt lagen
om arbetsskadeförsäkring kunde därför icke tillerkännas honom. Kassan
avvek i sitt beslut från förtroendeläkaren Stig Malmgrens förslag att ersättning
enligt nämnda lag borde utges viss kortare tid.

Besvär över beslutet har den 12 november 1980 anförts hos Försäkringsrätten
för Mellansverige.

Den bevisregel som gäller vid bedömning av arbetsskador återfinns i 2
kap. 2 § ovan angiven lag och har följande lydelse. "Har försäkrad varit
utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som
han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt
starkare skäl talar mot det”.

Vid kassans bedömning av arbetsskadeärenden sker prövning i två steg.

1 den första prövas om sådan skadlig inverkan, som avses i lagen om
arbetsskadeförsäkring, förelegat. Befinns så vara fallet prövas i det andra
steget om samband kan anses föreligga mellan den sålunda konstaterade
skadliga inverkan och det i ärendet aktuella sjukdomstillståndet. Den
härvid tillämpade bevisregeln innebär ju att en sannolikhetsbedömning
görs. Det ställer sig i regel mycket svårt att redovisa grunden för en sådan
bedömning på annat sätt än att hänvisa till handlingarna i ärendet.

Försäkringskassan har till yttrandet fogat en beslutsmall, som i huvudsak
har samma lydelse som beslutet den 29 oktober 1980. Kassan har
vidare upplyst att det inte framgår av handlingarna i ärendet, om Wickström
erhållit någon avskrift av det aktuella lagrummet.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 28 april 1981.

I 17 § förvaltningslagen föreskrivs som huvudregel att beslut varigenom
myndighet avgör ärende skall innehålla de skäl som bestämt utgången.
Vissa undantag från kravet på angivande av skäl finns, exempelvis att
beslutet inte går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att
upplysa om skälen. Försäkringskassan har i detta ärende haft att tillämpa
huvudregeln.

Beträffande motiveringens innehåll har Trygve Hellners i boken Förvaltningslagen
(andra upplagan, s. 214 ff) uttalat följande:

Myndighet är enligt huvudregeln om motiveringsplikt skyldig att i beslutet
ange "de skäl som bestämt utgången" i ärendet. Formuleringen markerar
att anspråken på motiveringens innehåll inte får ställas för högt. Det
är de omständigheter som varit avgörande för myndighetens beslut som
skall redovisas. Däremot krävs inte någon längre redogörelse för sakförhållandena
i ärendet eller för de avvägningar som har gjorts beträffande
olika yrkanden, argument och bevis.

Beträffande bakgrunden till det i huvudregeln inskrivna kravet på motiveringens
innehåll kan nämnas följande. Arbetsgruppen ställde i sitt lagförslag
upp krav på att myndigheten i beslutet redovisade "de sakliga och
rättsliga bedömningar som väsentligast bestämt utgången”. Formuleringen
väckte emellertid viss opposition vid remissbehandlingen. Enligt regeringsrättens
ledamöter antydde den föreslagna skrivningen orealistiskt
höga krav beträffande flertalet myndigheter. Enligt deras mening var det
inte erforderligt att i lagtexten ange vad motiveringen skulle innehålla.

278

Sveriges advokatsamfund menade att det berörda uttrycket borde bytas ut
mot det mera vedertagna uttrycket ”de skäl. på vilka avgörandet grundas”
(jfr 11 kap. 5 § besvärssakkunnigas förslag). Även från andra håll framfördes
kritik mot arbetsgruppens förslag.

Den formulering beträffande motiveringskravets innehåll som har valts i
den slutligen antagna lagtexten kan sägas utgöra en kompromiss mellan de
olika synpunkter i frågan som fördes fram under förarbetena. Departementschefen
förklarade sig i prop. 1971:30 dela uppfattningen att arbetsgruppens
lagtext antydde ett längre gående motiveringskrav än som kunde
anses rimligt. Med den i propositionen föreslagna formuleringen avsågs att
markera att FL i princip inte ställde upp något krav på att förvaltningsmyndigheternas
beslut skulle innehålla detaljerade redogörelser för sakförhållandena
i ärendena och vidlyftiga resonemang om hur dessa förhållanden
bedömts rättsligen av myndigheten. Det var ”de springande punkterna”
som skulle komma fram i motiveringen. Enligt departementschefens mening
borde därför motiveringen i ett stort antal fall kunna göras kort (prop
s. 493).

Hur långt kravet på motivering skall sträckas i det enskilda fallet kan
givetvis inte anges genom några allmänna ordalag. Det bör även hållas i
minnet att lagen representerar en minimistandard. Reglerna i 17 § är ett
uttryck för det krav på offentlig redovisning av myndighetens överväganden
som under alla omständigheter skall upprätthållas, dvs. i fråga om
såväl invecklade ärenden av stor betydelse för den enskilde som mer
rutinbetonade ärenden där den enskildes intresse av sakens utgång är
förhållandevis ringa. Den beslutsmotivering som i den senare kategorin av
fall kan lämnas i några korta meningar kan för den förra kategorin behöva
göras mer utförlig för att skälen för myndighetens beslut över huvud skall
bli begripliga för parten.

Som har berörts under 15 § finns det ett nära samband mellan kommunikationsreglerna
och bestämmelserna om beslutsmotivering. Vad som behöver
sägas i myndighets slutliga beslut beror till stor del på vad som redan
är känt för parten. Innebär det slutliga beslutet endast ett fastställande av
ett tidigare meddelat preliminärt beslut som parten fått del av, kan motiveringen
ofta inskränkas till en hänvisning till det föregående beslutet och till
att intet nytt kommit fram som gett anledning att gå ifrån detta. Grundas
myndighets avslagsbeslut i ett ärende på ett yttrande som kommit in från
annat offentligt organ och har yttrandet kommunicerats med parten, kan
det vara tillräckligt att som skäl för avslagsbeslutet hänvisa till yttrandet
(se vidare arbetsgruppen s. 197).

Särskilda problem inställer sig i fall då myndighets beslut grundas väsentligen
på värdeomdömen (skönsmässiga överväganden). Problemen
hänför sig närmast till svårigheten att på ett någorlunda kortfattat och
meningsfyllt sätt återge och för parten förklara hur myndigheten resonerat.
Även i sådana fall bör det emellertid som regel vara möjligt att redovisa de
omständigheter som myndigheten fäst avgörande vikt vid (jfr besvärssakkunniga
s. 449 och arbetsgruppen s. 198). För varje beslut måste finnas
något objektivt konstaterbart skäl som bestämt utgången. Det bör då också
kunna lämnas någon upplysning om detta, även om beslutet är att beteckna
som ett rent skälighetsavgörande.

Också i fråga om beslut som gäller dispens, uppskov eller annan särbehandling
kan det vara förenat med svårigheter för myndigheten att ange
vad som varit bestämmande för ett beslut som går part emot. Detta kan i

279

sin tur hänga samman med att den författningsbestämmelse som myndigheten
har att tillämpa inte närmare specificerar de omständigheter som kan
föranleda dispens etc. utan enbart innehåller en hänvisning till förekomsten
av ”särskilda” eller ”synnerliga” skäl. Åtskilliga myndigheter torde i
sådana fall nöja sig med att i avslagsbeslut ange att sökanden inte visat
sådana ”särskilda” eller ”synnerliga” skäl som avses i den tillämpliga
författningsbestämmelsen. Formuleringar av detta slag utgör dock inte
någon beslutsmotivering i egentlig mening. Självfallet står det i bättre
överensstämmelse med FL:s anda att i beslutet kortfattat ange varför det
som åberopats till stöd för ansökningen om anstånd e. d. inte varit tillräckligt
för bifall. Se i frågan vidare bl. a. arbetsgruppen s. 197 och 202, prop.
1971:30 s. 487, JO 1969 s. 311 (beslutsmotivering i ärende om invaliditetsersättning)
och 1971 s. 178 (beslutsmotivering i anståndsärenden hos värnpliktsverket
och vämpliktsnämnden) samt Wennergren s. 94.

Såsom framgår av det anförda är myndigheten skyldig att utan alltför
stora krav på utformningen av skälen ange vad som varit avgörande för
myndigheten, när beslutet fattats. Att därvid i ett fall som det förevarande
endast ange att "skälen mot ett samband mellan olycksfallet och de besvär
som orsakat arbetsoförmåga efter samordningstidens utgång, är betydligt
starkare än skälen för ett sådant samband” kan inte godtas som beslutsmotivering
med mindre parten på ett begripligt sätt gjorts uppmärksam på
de förra skälen och inte lämnats att dra egna slutsatser av ett för honom
svårtolkat material. 1 detta ärende har Wickström endast fått del av utredningen,
vari förtroendeläkarens bedömning ingår. Då denne accepterat
samband för viss tid mellan olycksfallet och besvären, var det än mer
angeläget att upplysning om de betydligt starkare skälen mot samband
lämnades i beslutet.

Jag finnér följaktligen att kassans motivering av beslutet är bristfällig.
Med hänsyn till att beslutet är föremål för överprövning av försäkringsrätten
anser jag mig emellertid kunna stanna vid detta uttalande. För den
händelse det skulle vara praxis hos kassorna att i ärenden av förevarande
typ endast motivera sina beslut med att återge lagtexten översänder jag
dock en kopia av beslutet till riksförsäkringsverket för den åtgärd verket i
egenskap av tillsynsmyndighet över kassorna kan finna motiverad.

280

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

Under verksamhetsåret 1980/81 har i åtskilliga ärenden kommit upp
frågor om JO:s tillsynskompetens. Det har ansetts lämpligt att även i denna
ämbetsberättelse redogöra för sådana ställningstaganden, som inte har
kommenterats i tidigare ämbetsberättelser.

En medlem av Statstjänstemannens erkända arbetslöshetskassa klagade
över att han trots brev och telefonsamtal till kassan inte fått något
inbetalningskort på medlemsavgiften för 1981. JO Sverne anförde följande.

Enligt instruktionen för justitieombudsmännen omfattar JO:s tillsyn
statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare
vid dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst eller uppdrag,
varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet.
De erkända arbetslöshetskassorna anses inte vara statliga eller kommunala
myndigheter i JO-instruktionens mening. JO har emellertid funnit det
rimligt att verksamheten hos dessa kassor — i vart fall i den mån den
hänför sig till handhavandet av arbetslöshetsersättningen - kan komma
under JO:s tillsyn (se JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 242). I samband
med detta uttalades att kassornas självständighet borde föranleda viss
återhållsamhet med ingripanden från JO:s sida.

1 detta ärende är det fråga om en erkänd arbetslöshetskassas eventuella
skyldighet att tillhandahålla medlemmarna en viss service genom att tillställa
dem inbetalningskort på medlemsavgiften. Någon sådan skyldighet
är inte föreskriven. Stadgarna för Statstjänstemännens erkända arbetslöshetskassa
innehåller endast ett bemyndigande för kassastyrelsen att bestämma
hur avgifterna skall betalas. Klagomålen faller således närmast
inom området för kassans självständighet. Jag finner därför att klagomålen
inte avser någon sådan verksamhet hos kassan som bör stå under min
tillsyn.

Däremot upptogs till prövning i sak klagomål mot Kommunaltjänstemännens
erkända arbetslöshetskassa i frågor om registrering av besvärsskrivelse
över vägrad arbetslöshetsersättning och om dröjsmål med handläggningen
av besvären.

Klagomål mot en privatpraktiserande advokat för att denne i sin egenskap
av notarius publicus medverkat i en jury för en av en tidskrift
anordnad reklamtävling prövades inte i sak. JO Sverne uttalade följande.

JO har enligt sin instruktion tillsyn över statliga och kommunala myndigheter,
tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa samt annan som
innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning.

Notarius publicus är inte någon myndighet och ej heller tjänsteman eller
befattningshavare vid myndighet. Han omfattas således inte på denna
grund av JO:s tillsyn. Notarius publicus är i stället vad som brukar betecknas
som en offentlig uppdragstagare vilken förordnas av länsstyrelsen.
Såsom JO:s tillsynsområde definierats skulle notarius publicus därmed

281

omfattas av tillsynen endast i den mån han utövar verksamhet som innefattar
myndighetsutövning. Uppenbarligen utgör inte deltagande i juryn för
den av Er påtalade reklamtävlingen sådan verksamhet.

Mot bakgrund av det anförda kan klagomålen ej föranleda någon åtgärd
av mig.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga
organisationer och deras funktionärer m.fl. har inte prövats i sak med
hänvisning till att de inte omfattas av JO:s tillsyn. Som exempel kan
nämnas Maranataförsamlingen i Stockholm och dess föreståndare, Scientology
kyrkan. Tempel Riddare Orden, bostadsrätts- och samfällighet sföreningar,
Övre Norrlands mjölkbedömningsförening, Sveriges Musikförläggarförening,
Svenska Metallindustriarbetareförbundet, Trajiksäkerhetsförbundet
i Kronobergs län, Svenska institutet för opinionsundersökningar
(SIFO), Folkpartiet, Socialdemokratiska Arbetarpartiet och Professionella
Artisters Musikorganisation.

Ett flertal klagomål mot statliga aktiebolag, kommunala bostadsaktiebolag,
renhållningsaktiebolag, trafikaktiebolag och andra kommunala aktiebolag
har avvisats utan prövning i sak. Klagomål har således avvisats mot
Statsföretag AB och Utvecklingsfonden i Norrbottens län, SOS Alarmering
AB (SOSAB) (ägt av televerket, Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet) och Länsalarmeringscentralen AB (LAC-AB), Landstingens
Inköpscentral, Stockholms kommuns parkerings AB och Jönköpings
kommunala parkerings AB. Klagomål mot privata aktiebolag,
banker, sparbanker och försäkringsbolag har givetvis inte heller tagits upp
till prövning som t. ex. klagomål mot Svenska Finans AB. Bibliotekstjänst
AB, Stenbäckens sjukhem AB, Bankgirocentralen, Spareken, Kville sparbank
och notariatavdelningen vid Oppunda sparbank.

Utländska myndigheter står inte under JO:s tillsyn. Kritik mot en förundersökning
verkställd av finsk polismyndighet och mot en dom av finsk
domstol har inte tagits upp till prövning.

I åtskilliga klagomål har begärts JO:s biträde i olika privaträttsliga
angelägenheter. Sådana klagomål avvisas regelmässigt under hänvisning
till att det inte ingår bland JO:s befogenheter att utreda om enskild person
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller att biträda enskild person i
tvist med annan enskild. Som exempel kan nämnas ett klagomål där
klaganden blivit krävd på 600 kr av postgirot på grund av att han skulle ha
fått ut detta belopp för mycket för mer än tre och ett halvt år sedan.
Klaganden begärde att JO skulle göra en allsidig undersökning av vissa
rutiner vid postgirot. JO Holstad anförde följande.

Frågan huruvida Ni är betalningsskyldig mot postgirot eller inte är en
fråga av civilrättslig natur. I händelse av tvist kan alltså kravet komma att
prövas av en allmän domstol. Främst mot den bakgrunden ser jag inte
någon anledning att nu föranstalta om en utredning i ärendet. Jag avskriver
alltså Era klagomål.

282

Offentlighet och sekretess

Begäran hos kommun att få ta del av handlingar som har sänts för
mikrofilmning

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 11 maj 1981.

I klagomål hit har Per Rehn uppgivit bl. a. följande. I slutet på april 1980
ville han på stadsarkitektkontoret i Södertälje kommun ta del av den
tekniska beskrivningen till bygglovhandlingen för fastigheten Sandtorp
3:146. Han fick svaret att denna handling fanns hos en firma för att
mikrofotograferas. Man antecknade hans namn och adress och utlovade
snabb expedition. Han har ännu inte sett till handlingen och finner att den
tid som förflutit är otillständigt lång. Rehn menar att man på detta sätt
smidigt kringgår tryckfrihetsförordningen genom att en myndighet säger
att en aktuell handling mikrofilmas hos en privat firma och att man därför
inte kan nå handlingen.

Utredning

Efter remiss har yttrande avgetts av byggnadsnämnden i Södertälje
kommun. I yttrandet anförs bl. a. följande.

Kanslisten i vårt byggnadslovsarkiv bekräftar att Per Rehn tog kontakt
med stadsarkitektkontoret i slutet av april 1980 för att få del av teknisk
beskrivning till Sandtorp 3:146 men att handlingarna hade gått till vår
mikrofilmleverantör i Halmstad för filmning. Denna procedur brukar ta
mellan två och sex veckor innan handlingarna kommer tillbaka beroende
på att varje filmrulle innehåller 500 bilder som måste fotograferas i ett
sammanhang. Vid förfrågan hos vår leverantör meddelas att väntetiden för
vissa kommuner är tre till fyra månader men att direkta regler saknas för
hur lång tid ett ärende får ta.

I det nu aktuella fallet fick Per Rehn kopior efter två månader vid besök
på stadsarkitektkontoret den 2 juli 1980. Dessförinnan hade försök gjorts
att tillhandahålla kopior. Vi begärde hos mikrofilmleverantören att få
kopia av den efterfrågade handlingen. Den kunde emellertid ej plockas ur
serien enär fotografering pågick. När handlingarna levererades till Södertälje
medföljde ej den för identifikation nödvändiga handlingsförteckningen
som fick beställas separat. Den hade just anlänt till stadsarkitektkontoret
när Per Rehn gjorde sitt besök den 2 juli 1980. Väntetiden blev
sålunda av olika skäl något längre än normalt men detta får faktiskt i detta
sammanhang accepteras.

Vi uppfattar det för övrigt säreget att man i den klagandes fall med sådan
prioritet efterlyser teknisk beskrivning till sitt eget hus som för relativt kort
tid sedan inköptes från ett entreprenadföretag efter anvisning genom kommunens
tomtkö varvid samtliga handlingar borde varit tillgängliga. Det är i
varje fall mycket långsökt att göra gällande att vi försöker kringgå tryckfrihetsförordningen.

283

Vi anser det vidare av kostnadsskäl ej försvarbart att byggnadsnämnden
skulle vara skyldig att anskaffa dubbletter av sina byggnadslovshandlingar
när dessa sänds iväg för mikrofilmning. Teoretiskt sett är det givetvis
modigt om synnerliga skäl föreligger att beordra att mikrofilmprocessen
hos leverantören mot en extra kostnad avbryts så att erforderlig handling
kan tagas fram. Kommunen kan emellertid ej taga på sig en sådan extrakostnad.
Klagandens yrkande kan ej tillmötesgås vad gäller möjligheten att
ta del av handlingar när mikrofilmning pågår. En väntetid på ca två månader
får accepteras.

Bedömning

I 2 kap. 12 § första stycket tryckfrihetsförordningen föreskrivs att allmän
handling, som får lämnas ut, på begäran genast eller så snart det är möjligt
skall tillhandahållas på stället och utan avgift. Enligt 3§ första stycket i
samma kapitel är en handling allmän, om den förvaras hos myndighet och
enligt 6 eller 7§ är att anse som inkommen till eller upprättad hos en
myndighet. En av förutsättningarna för att en handling skall anses som
allmän är alltså att den förvaras hos en myndighet. 1 det aktuella fallet
fanns den efterfrågade handlingen inte hos myndigheten när sökanden
framställde sin begäran att få ta del av den. Handlingen hade sänts för
mikrofilmning till ett privat företag. En första fråga är om en handling i ett
sådant fall ändå skall anses vara förvarad hos myndigheten och därmed en
allmän handling.

En viss vägledning för att besvara den frågan får man i förarbetena till
bestämmelsen. Beträffande uttrycket förvaring sägs sålunda bl. a. följande
(prop. 1975/76: 160 s. 122).

Uttrycket tar i första hand sikte på konventionella handlingar och ställer
upp krav på en lokal anknytning till myndigheten. Det får emellertid inte
uppfattas så snävt att handlingen alltid mäste befinna sig i myndighetens
lokaler för att anses förvarad hos denna.

Den aktuella handlingen hade lämnats bort för mikrofotografering för en
ganska kort tidsperiod. Av remissyttrandet framgår att stadsarkitektkontoret
hade möjlighet att omedelbart återkräva och alltså tillhandahålla
handlingen ganska snabbt. Mot denna bakgrund får handlingen enligt min
mening anses ha varit förvarad hos stadsarkitektkontoret när Rehn begärde
att få ta del av den (jfr. Ragnemalm i Förvaltningsrättslig Tidskrift
1981 s. 45 f).

Som jag redan har nämnt framgår det av 2 kap. 12 § första stycket
tryckfrihetsförordningen bl. a. att en allmän handling som får lämnas ut, på
begäran skall tillhandahållas genast eller så snart det är möjligt. 1 regel kan
bara några dagars dröjsmål godtas. I det aktuella fallet tillhandahölls handlingen
först sedan fotograferingen hade slutförts. Detta innebar att Rehn
fick vänta i drygt två månader innan han fick ta del av den. Uppenbarligen
hade det varit möjligt att tillhandahålla handlingen tidigare. Den tillhandahölls
alltså inte så snart det var möjligt.

284

Enligt en särskild undantagsregel i 12 § andra stycket gäller inte skyldigheten
att tillhandahålla en handling på stället om betydande hinder
möter. Ett sådant hinder skulle kunna vara att det skulle vara förenat med
mycket stora kostnader att tillhandahålla handlingen. Frågan är alltså om
den extra kostnaden i detta fall utgjorde ett sådant betydande hinder som
avses med undantagsregeln. Visserligen saknas uppgift om hur stor den
extra kostnaden skulle ha blivit. Men uppenbarligen finns ingen anledning
att anta att den skulle ha nått en sådan nivå att undantagsregeln skulle ha
blivit tillämplig. Stadsarkitektkontoret hade alltså inte utan Rehns medgivande
bort dröja så länge som man gjorde med att tillhandahålla handlingen.

Förbehåll vid utlämnande av handlingar

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 9 mars 1981 följande.

Bakgrund

I Gotlands kommun brukar man i anslutning till eller strax efter nämndoch
styrelsesammanträden kalla tidningar och lokalradio till presskonferens.
Ca en vecka före ett sammanträde får lokaltidningarna och Radio
Gotland underrättelse om sammanträdet och en föredragningslista över de
ärenden som man avser att behandla. När det gäller frågor som skall
behandlas av hälsovårdsnämnden ges massmedierna möjlighet att på
nämndens sammanträdesdag hämta hälsovårdskontorets tjänsteutlåtanden
i ärendena. Med de på det sättet utlämnade tjänsteutlåtandena följer en
handling som har följande lydelse.

Gotlands Allehanda, Gotlands Tidningar, Radio Gotland

Observera att hälsovårdskontorets tjänsteutlåtanden ej är att betrakta
som offentliga handlingar förrän beslut i ärendet fattats och protokollet
justerats.

Innan dess får innehållet endast användas efter deltagande i presskonferens
(eller efter ordförandens medgivande) för referat från hälsovårdsnämndens
sammanträde.

Klagomålen

I ett brev till JO skriver Robert Gahnfelt bl. a. följande.

Jag framför härmed ett önskemål om att JO tittar närmare på hälsovårdschefens
i Gotlands kommun sätt att försöka sopa offentlighetsprincipen
under mattan.

285

Enligt min uppfattning är hälsovårdskontorets tjänstemannaprodukter
allmänna handlingar och därtill offentliga när de som i gällande fall, har
upprättats. Handlingarna är slutförda rapporter, utredningar etc. som undertecknats
av vederbörande tjänsteman och som försetts med hälsovårdskontorets
stämpel. Handlingarna utgör i de flesta fall förslag till beslut.

Jag betraktar hälsovårdschefens handlingssätt som ett försök att få den
principen gällande, att inga handlingar från hälsovårdskontoret är offentliga
förrän det finns ett politiskt beslut i ärendet. Och det kan väl ändå inte
vara riktigt?

Till brevet har Gahnfelt fogat bl. a. två inom hälsovårdskontoret utarbetade
yttranden. I båda fallen är det fråga om förslag till beslut av nämnden.

Utredningen i ärendet

Efter remiss beslöt hälsovårdsnämnden meddela följande.

Frågan gäller tidpunkten för när de handlingar som upprättats inom
förvaltningen är att betrakta som allmänna handlingar, och därmed är
tillgängliga för allmänheten (inklusive massmedia).

Riksdagens ombudsmannaexpedition har från hälsovårdsnämnden infordrat
upplysningar i ärendet.

Efter samråd med kommunens jurist får hälsovårdskontoret anföra följande: Enligt

tryckfrihetsförordningen 2 kap. 3 § är handlingar allmänna om de
förvaras hos myndighet och är att anse som inkomna eller upprättade.

Enligt 2 kap. 7 § anses handlingar, som ej expedieras, upprättade när det
ärende till vilket de hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten.

De handlingar det här är fråga om är utredningar/yttranden som utarbetas
inom hälsovårdskontoret. Beslut i ärendena fattas av hälsovårdsnämnden.
Först därefter är ärendena att anse som slutbehandlade och de här
aktuella handlingarna att anse som upprättade och allmänna.

Inom Gotlands kommun är praxis att efter nämnd-/styrelsesammanträde
kalla tidningar och lokalradio till presskonferens. Detta sker antingen i
direkt anslutning till sammanträdet eller nästkommande vardag. Hälsovårdsnämnden
har hittills hållit sin presskonferens i direkt anslutning till
sammanträdet. Närvarande är då ordföranden, vice ordföranden, sekreterare,
förvaltningschefen och i undantagsfall, då något speciellt ärende
behandlats, ytterligare ledamot från nämnden.

Tidningar och radio (Gotlands Tidningar, Gotlands Allehanda och Radio
Gotland) erhåller ca en vecka i förväg underrättelse om sammanträde samt
en föredragningslista över ärenden, som avses att behandlas. För att
underlätta vid presskonferensen, för att minska risken för missuppfattningar
av fattade beslut och för att ge massmedia bakgrunden till besluten har
sedan en tid tillämpats att massmedia ges möjligheten att på sammanträdesdagen
hämta kontorets tjänsteutlåtanden på förvaltningen (sammanträdet
omfattar normalt 50—60 ärenden). I anledning av formulering i
ingiven anmälan bör här poängteras att denna rutin ej beslutats av hälsovårdschefen,
utan överenskommelse (muntlig) om denna rutin har träffats
mellan å ena sidan nämndens ordförande och vice ordförande och å andra
sidan representanter för tidningarna och radion.

286

Att här närmare gå in på konsekvenserna av att i massmedia ta upp
utredningar och beslutsunderlag, innan ett demokratiskt beslut är fattat,
synes ej nödvändigt. En stor del av läsarna/lyssnarna kan förväntas uppfatta
sådana reportage som att beslut är fattat i ärendet. I de fall nämnden
fattar beslut som delvis eller helt avviker från kontorets förslag till beslut
kan dessutom stor förvirring förväntas uppkomma. Den som är direkt
berörd av ett ärende har däremot givetvis rätt att ta del av handlingar enligt
14, 15 §§ förvaltningslagen.

Gahnfelt har kommenterat hälsovårdsnämndens yttrande.

Ärendet har kompletterats med organisationsplan för hälsovårdskontoret
och befattningsbeskrivningar för tjänstemännen vid kontoret.

Bedömning

Jag har förstått klagomålen så att de gäller de utredningar och yttranden i
enskilda ärenden som utarbetats inom hälsovårdskontoret för att sedan
utgöra underlag för hälsovårdsnämndens beslut. Gahnfelt menar att dessa
handlingar är allmänna så snart det är avslutade och undertecknade. Den
begränsning i massmediernas möjlighet att använda handlingarnas innehåll
som framgår av det särskilda meddelandet skulle därför strida mot tryckfrihetsförordningen.
Frågan är alltså när de aktuella handlingarna blir allmänna.

De regler som närmast är.av intresse är 2 kap. 3 och 6-8 §§ tryckfrihetsförordningen.
Enligt 2 kap. 3 § är en handling allmän om den förvaras hos
en myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller
upprättad hos en myndighet.

Uppenbarligen gäller det här handlingar som förvaras hos en myndighet.
Däremot är det inte fråga om handlingar som kommit in till en myndighet.
Hälsovårdskontoret intar nämligen inte en så självständig ställning i förhållande
till nämnden att handlingar blir allmänna genom att lämnas från
kontoret till nämnden (se 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen, regeringsrättens
årsbok 1969 ref. 9 och JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 328).

Nästa fråga är när handlingarna skall anses upprättade. Den frågan
regleras i 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen. Huvudregeln är att en handling
anses upprättad när den har expedierats. Har den inte expedierats och
hör den till ett visst ärende, anses den upprättad när ärendet har slutbehandlats
hos myndigheten.

Mot bakgrund av dessa regler är alltså de aktuella handlingarna inte att
anse som allmänna handlingar vid den tidpunkt då de får hämtas av
företrädare för massmedierna. Någon rätt att vid den tidpunkten få del av
handlingarna på grund av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen föreligger
alltså inte.

1 sammanhanget kan nämnas att det i 15 kap. 4 § i den nya sekretesslagen
finns en bestämmelse som ålägger myndigheterna att lämna uppgifter

287

till enskilda. Den bestämmelsen gäller emellertid endast uppgifter ur allmänna
handlingar.

Frågan om att införa regler som ålägger myndigheterna att lämna uppgifter
även om uppgifterna inte finns i allmänna handlingar diskuterades
under förarbetena till den nya sekretesslagen (prop. 1979/80:2 del A s. 64).
Departementschefen ansåg emellertid att frågan inte borde regleras i det
sammanhanget utan övervägas inom ramen för yttrandefrihetsutredningens
(Ju 1977:10) arbete. Enligt sina direktiv skall denna utredning bl. a.
överväga behovet av regler i grundlag som uttryckligen säkerställer allmänhetens
rätt att ta del av andras yttranden.

Av det sagda framgår att någon i lag föreskriven skyldighet att lämna ut
de aktuella handlingarna inte föreligger. Mot den bakgrunden saknar jag
anledning att kritisera det förbehåll som finns intaget i det meddelande som
har varit fogat till handlingarna. Även om formuleringen av förbehållet för
en utomstående läsare ger anledning till en del frågor torde innebörden stå
klar för adressaterna.

Med anledning av vad som har förekommit i ärendet vill jag avslutningsvis
nämna att begreppen allmän handling och offentlig handling inte är
identiska i det juridiska språkbruket. En allmän handling kan vara antingen
offentlig eller hemlig. Huvudregeln är offentlighet. Undantagen skall i
princip framgå av sekretesslagen.

Inskränkningar i rätten att sprida information inom myndighet

I en skrivelse till JO uppgav Lars-Gunnar Carlson, ordförande i styrelsen
för RSMH:s Jönköpingsavdelningen, i huvudsak följande.

Under tiden den 1 mars-15 april 1980 var Riksförbundet för social och
mental hälsa (RSMH) förmånstagare för en Radiohjälpsinsamling. I samband
med denna hade RSMH bl. a. tryckt upp affischer och foldrar med
information om psykosociala problem och förbundets verksamhet. Dessa
foldrar sattes upp på sjukhus runt om i landet och på olika offentliga
platser. Emellertid blev förbundet förbjudet att dela ut foldrar och sätta
upp affischer i Värnamo sjukhus. Förbudet gällde dock inte personalmatsalen
på sjukhuset. Bakom detta beslut står sjukvårdsdirektören Sven
Myllenberg.

Med anledning av klagomålen infordrades upplysningar och yttrande
från Myllenberg. I sitt remissvar anförde Myllenberg bl. a. följande.

I mitten av mars månad 1980 inlämnades till sjukhusledningens sekretariat
en affisch från den lokala RSMH-föreningen i Värnamo med anhållan
att affischen skulle få uppsättas på samtliga anslagstavlor inom sjukhuset,
cirka 70 st. Några andra handlingar i form av informationsmaterial ang

288

RSMH:s verksamhet har överhuvudtaget aldrig presenterats eller diskuterats
i sammanhanget.

Den aktuella frågeställningen bestod således endast utav huruvida affischen
ifråga fick uppsättas eller ej på sjukhusets anslagstavlor. Med hänsyn
till de regler, redovisas nedan, beträffande användningen av sjukhusets
anslagstavlor meddelades representanten för den lokala RSMH-föreningen
att affischen endast fick uppsättas på en för dylika ändamål avsedd
anslagstavla vid sjukhuspersonalens gemensamma matsal.

Värnamo sjukhus är ett länsdelssjukhus för Jönköpings läns landstings
södra sjukvårdsdistrikt och omfattar 500 vårdplatser jämte öppenvårdsfunktioner.
Av dessa vårdplatser disponeras 57 för akutpsykiatri och 39 för
psykogeriatrik övriga vårdplatser är för somatisk vård, mer än 85% av
sjukhusets totala verksamhet är somatisk vård. Sjukhuset är med hänsyn
till sin storlek och verksamhetsomfattning attraktivt för spridning av information
och affischering för olika organisationer, föreningar och aktivitetsgrupper.
Vid sjukhuset arbetar cirka 1500 personer, 10000 patienter inlägges
i sluten vård och cirka 100000 patienter besöker sjukhuset i öppen
vård per år. Utnyttjandet av sjukhusets anslagstavlor har därför måst
begränsats till enbart för verksamheten väsentlig information. På anslagstavlor
avsedda för patienter och personal får endast uppsättas landstingets
och sjukhusets interna information i form av ex. dagordning, olika av
sjukhuset anordnade aktiviteter för patienter och personal, klinikernas
interna meddelanden, ledigförklarade tjänster m. m. samt de olika fackliga
organisationernas information till personal.

I egenskap av direktionens verkställande tjänsteman har undertecknads
beslut i ärendet grundats på för sjukhuset gällande regler beträffande
anslagstavlornas utnyttjande.

Den till yttrandet fogade affischen består av ett tryckt meddelande i A4-format. Den har följande text. ”Riksdagen har 349 ledamöter. Statistiskt
sett kommer 70 av dem att få psykiska problem som kräver någon form av
behandling. Stöd radiohjälpens insamling till psyko-socialt handikappade 1
mars-15 april 1980. Postgiro 90 1950-6. Riksförbundet för Social och
Mental Hälsa RSMH”.

JO Holstad anförde i beslut den 30 december 1980 följande.

Klagomålen går ut på att sjukvårdsdirektören vid Värnamo sjukhus
Sven Myllenberg skulle ha förbjudit RSMH att på sjukhuset dela ut foldrar
och sätta upp affischer. Endast ett mindre undantag skulle ha gjorts.
Myllenberg har bestritt att förbudet skulle ha avsett något annat än den
aktuella affischen. Hans påstående vinner stöd av ett i ärendet åberopat
intyg. Mot den nu angivna bakgrunden vill jag i huvudsak begränsa mig till
frågan om man från sjukhusets sida förfarit felaktivt genom att inte tillåta
att affischen sattes upp i den omfattning förbundet önskade.

Enligt 1 kap. 2§ tryckfrihetsförordningen (TF) får en myndighet inte på
grund av en skrifts innehåll hindra skriftens spridning bland allmänheten
genom någon åtgärd som saknar stöd i TF. Att sätta upp en affisch på en
myndighets anslagstavla kan uppenbarligen vara ett sätt att sprida affi -

289

schen bland allmänheten. Det framgår emellertid redan av bestämmelsens
ordalydelse att spridningsrätten inte är obegränsad. Vissa begränsningar
kan sålunda följas av andra regler i TF. Vidare har i praxis ansetts att en
myndighet har möjlighet att hindra en skrifts spridning inom myndigheten
om detta är påkallat av ordningsskäl. Bestämmelsen i 1 kap. 2§ har alltså
inte ansetts hindra vare sig att en myndighet meddelar allmänna av ordningsskäl
förestavade föreskrifter om inskränkningar i utnyttjandet av
myndighetens anslagstavlor eller att myndigheten av sådana skäl ingriper
mot skrifter som har satts upp på någon av dessa anslagstavlor.

Myllenberg har som skäl för sitt beslut hänvisat till regler som har
fastställts att gälla inom sjukhuset. Dessa regler innebär att endast landstingets
och sjukhusets interna information får sättas upp på de anslagstavlor
som är avsedda för patienter och personal. Motiveringen till reglerna
tycks vara utrymmesskäl.

Mot bakgrund av dessa regler ser jag ingen anledning att kritisera Myllenberg
för det aktuella beslutet. Jag vill inte heller göra gällande att
reglerna skulle stå i strid med föreskrifterna i 1 kap. 2§ TF. Men jag vill
ändå ifrågasätta om inte större utrymme borde ges för information om
patientföreningsverksamhet på sjukhusets anslagstavlor. Enligt min mening
kan det finnas skäl för sjukhusledningen att överväga denna fråga.

Försäkringskassas möjlighet att hemlighålla läkarintyg för patient

1 en artikel i Jönköpings-Posten den 24 februari 1981 uppgavs att en
försäkringskassa - antagligen Jönköpings läns allmänna försäkringskassa
— för en tid sedan hade skickat ett brev till en patient i Jönköpingstrakten.
Detta brev hade innehållit uppgifter om patientens hälsa. Enligt dessa
uppgifter hade patienten på grund av sin sjukdom inte långt kvar att leva.
Uppgifterna i fråga hade enligt artikeln varit avsedda för kassans förtroendeläkare.
Vidare uppgavs bl. a. att patienten avsiktligt skulle undanhållas
uppgifterna. Patienten hade trots detta fått uppgifterna översända till sig.

I artiklar den 25 februari 1981 i samma tidning berördes på nytt den
händelse som beskrivits föregående dag. Bl. a. framhölls att om en handling
beläggs med sekretess inom sjukvården kan sekretessen mjukas upp
om handlingen hamnar utanför sjukvårdsapparaten. I en artikel samma dag
i Expressen berördes också den beskrivna händelsen.

Med anledning av innehållet i artiklarna remitterades ärendet till riksförsäkringsverket,
som anförde följande.

19 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 1

290

Vad till en början beträffar uppgifterna i de promemorian bifogade
pressklippen om en ”dödsdom” som kommit till en familj i brev från
försäkringskassan har ledningen för Jönköpings läns allmänna försäkringskassa
alltsedan uppgifterna dök upp försökt komma till klarhet i denna
fråga, något som varit vanskligt inte minst beroende på det självklara
kravet på att undersökningarna inte på något sätt skulle kunna komma i
konflikt med meddelarfriheten.

Om fallet verkligen förekommit skulle det ligga närmast till hands att
anta att det skett som ett led i ett kommuniceringsförfarande. Att märka är
dock att det inte ens i någon av artiklarna påståtts att det här förelegat en
kommuniceringssituation i den i förvaltningslagen avsedda meningen. Men
om man utgår ifrån att det här gällt en kommunicering enligt förvaltningslagen,
dvs. en kommunicering av för ärendet betydelsefullt material, är det
ändå svårt att överhuvudtaget finna en situation där en sådan rimligen
skulle ha skett. Av en annan pressartikel (Expressen) att döma skulle
frågan möjligen gälla en eventuell sjukpension. Men om vederbörande sökt
förtidspension borde en kommunicering knappast vara erforderlig; med
det påstådda innehållet i de till honom sända läkarhandlingarna torde det
nämligen inte vara realistiskt att räkna med att kassan tänkt sig kunna
komma att besluta avslå framställningen. I andra situationer skulle måhända
en kommunicering ha varit påkallad men i total brist på möjligheter att
sätta in ett ärende som presenterats på detta sätt, i det rätta sammanhanget
synes det rätt ofruktbart att söka spekulera över detta. - Det skulle f. ö.
inte ens kunna uteslutas att försändelse från kassan innehållit handlingar
som den försäkrade själv begärt och som kassan funnit sig vara skyldig att
lämna ut till honom på grund av bestämmelserna i 2 kap tryckfrihetsförordningen
i det läge som uppstått sedan sekretesspärren mot den enskilde
själv numera upphävts (se nedan om detta).

Under den tid som har gått sedan den första artikeln dök upp (i slutet av
februari 1981) har ingen absolut klarhet vunnits i fallet. De omständigheter
som framkommit talar emellertid starkt för att det här överhuvudtaget inte
varit fråga om en verkligen inträffad händelse utan snarare om en journalistiskt
vidarebearbetad detalj från en diskussion vid ett kuratorsmöte (se
Jönköpings-Posten den 24 februari 1981), där deltagarna tog upp olika
tänkbara situationer från rent teoretiska utgångspunkter.

Vad därefter beträffar frågan om att till den nya sekretesslagen återföra
de sekretessregler som till skydd för den enskilde själv gällde enligt den
äldre sekretesslagen (14 § andra stycket) ser riksförsäkringsverket det som
en ytterst angelägen sak att med det allra snaraste få en sådan komplettering
till stånd. Såvitt verket har kunnat utröna torde bortfallet av detta
skydd närmast kunna hänföras till en miss i arbetet på den nya sekretesslagen.

För ett snabbt återställande av ordningen i detta avseende talar inte
endast angelägenheten att visa den omsorg för den enskilde som det
tidigare lagrummet gett uttryck för utan även — och inte minst — behovet
för socialförsäkringsorganens vidkommande att kunna visa läkare och
sjukvårdsmyndigheter att sekretessbestämmelserna är desamma på båda
områdena. Om inte detta sker finns uppenbara risker för att socialförsäkringsorganen
får svårigheter att erhålla för deras arbete nödvändigt material
från sjukvårdssidan.

291

JO Sverne anförde i beslut den 5 maj 1981 följande.

Enligt 14 § andra stycket 1937 års sekretesslag kunde, under de förutsättningar
som angavs där, försäkringskassan/riksförsäkringsverket vägra enskild
person att få se t. ex. en sjukjournal rörande honom själv. Denna
regel fick inte någon motsvarighet i den nya sekretesslagen. Vad som sägs i
tidningsartiklarna väcker frågan om inte regler bör införas innebärande att
kassorna och verket — liksom tidigare — skall under vissa särskilda förutsättningar
kunna vägra den enskilde att få se handlingar rörande honom
själv. Riksförsäkringsverket ser det som en ytterst angelägen sak att med
det allra snaraste få en sådan komplettering till stånd. Jag är av samma
uppfattning.

Den sekretess som omtalas i 7 kap. 3 § sekretesslagen gäller som tidigare
har nämnts i förhållande till den vård- och behandlingsbehövande själv.
Det finns i sekretesslagen regler om sekretess till skydd även för den som
gör en anmälan eller lämnar uppgifter om någons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden. Dessa regler finns i 7 kap. 6§. Om man inom
hälso- och sjukvården till kassan/verket lärnnar ut en handling, som är
sekretessbelagd enligt 7 kap. 6 §, bryts dock denna sekretess. Några sekretessregler
till skydd för sådan person som nämns i 7 kap. 6§ finns inte för
socialförsäkringsorganen. Enligt den tidigare gällande sekretesslagen (14 §
andra stycket) kunde utlämnande vägras om det fanns grundad anledning
anta att genom handlingens utlämnande någons personliga säkerhet skulle
sättas i fara. Detta innebar ett visst skydd för person som t. ex. lämnat
uppgifter till ett sjukhus om annan persons personliga förhållanden. Detta
sekretesskydd gällde även om handlingen lämnats ut till kassan eller verket.
I detta avseende liksom vad beträffar sekretess enligt 7 kap. 3§
sekretesslagen innebär alltså den nya lagen en förändring i förhållande till
de regler som gällde tidigare. Enligt min mening är det angeläget att
komplettera sekretessreglerna även på det sättet att skydd för sådan person
som avses i 7 kap. 6§ utökas att gälla även om handlingen har lämnats
ut till något soeialförsäkringsorgan.

Sedan verket avgett sitt yttrande har jag underhand inhämtat från socialdepartementet
att man där för närvarande överväger de frågor som jag har
tagit upp i detta ärende. Jag anser därför inte att behov föreligger av någon
ytterligare åtgärd från min sida utöver de uttalanden som jag har gjort. Jag
tillställer dock socialdepartementet en kopia av detta beslut för kännedom.

292

Fråga om socialförvaltnings skyldighet att lämna ut adressuppgifter
rörande klienterna till delgivningsman

Stenungsunds tingsrätt hade hemställt att socialkontoret i Kungälvs
kommun medverkade vid delgivningar genom att lämna delgivningsmännen
adresser till personer som förekom i socialregister och som var aktuella
i tingsrätten. Eftersom sociala centralnämnden var tveksam till att
lämna ut sådana uppgifter, då man därigenom röjde att vederbörande
förekom i registret, begärde nämnden JO:s synpunkter i saken.

Efter att ha inhämtat yttrande från tingsrätten och socialstyrelsen, anförde
JO Sverne i beslut den 1 juni 1981.

Utlämnande av uppgifter ur socialregister får endast ske i sådana fall där
detta är medgivet i lagen om socialregister. Vilka myndigheter och andra
organ som får ta del av uppgifter ur socialregister anges i 6 och 7 §§.
Socialutredningen har i sitt slutbetänkande: Socialtjänst och socialförsäkringstillägg,
Lagar och motiv (SOU 1977:40) under hänvisning till ett
tidigare beslut av JO den 30 augusti 1974 (JO dnr 321/74) uttalat bl. a.
följande. Rätten att ta del av uppgifter ur socialregister tillkommer främst
kommunala organ som har att bedriva hjälpverksamhet. Vidare har statliga
myndigheter och vissa övriga organ rätt att efter framställning erhålla
uppgifter beträffande viss angiven person för behandling av ersättningsfråga.
1 sådana fall råder reciprocitet mellan skyldighet att lämna uppgift
till registret och rätt att erhålla uppgifter från detta. Det är således samma
myndigheter som äger få tillgång till uppgifter ur socialregister som de
vilka har skyldighet att lämna uppgifter till registret. Utredningen framhåller
emellertid vidare att i många kommuner bestämmelserna tolkas så
att alla statliga myndigheter skulle ha rätt att få uppgift ur registren.

För egen del ansluter jag mig i denna sak till de uttalanden som gjorts av
socialutredningen och tidigare även framförts i det av utredningen åberopade
JO-ärendet. 1 likhet med socialstyrelsen finnér jag således att delgivningsmän
inte har rätt att från socialregister erhålla adressuppgifter rörande
socialtjänstens klienter. Lagen om socialregister upphör emellertid med
utgången av år 1981 i samband med ikraftträdandet av den nya socialtjänstlagen.
Därefter kommer att råda samma sekretess för uppgifter rörande
socialtjänstens klienter oavsett om uppgifterna förvaras i register eller i
annan form.

I detta sammanhang bör även framhållas att i rättspraxis som socialregister
endast räknats register i inskränkt bemärkelse, dvs. sammanställning
till register av sådana uppgifter om hjälpåtgärder som skall eller får
föras enligt socialregisterlagen. Man måste således skilja på begreppet
socialregister såsom samlande beteckning för socialförvaltningens dokumentation
i form av register och personakter och det rättsliga begreppet
socialregister som är liktydigt med den sammanställning av uppgifter som
förs enligt lagen om socialregister. Detta innebär således att bestämmelser -

293

na i 14 § 1937 års sekretesslag varit gällande för uppgifter som inte förvarats
i själva socialregistret utan i annan form t. ex. i personakter. Av 14 §
1937 års sekretesslag framgick bl. a. att handlingar rörande socialhjälp,
barnavård och nykterhetsvård inte fick utlämnas i vad de angick enskildas
personliga förhållanden om inte trygghet kunde anses vara för handen att
utlämnandet inte skulle missbrukas till skada eller förklenande för den
vilkens personliga förhållanden handlingen avsåg eller för hans nära anhöriga.

1937 års sekretesslag reglerade inte frågan om sekretess mellan myndigheter.
I fråga om sekretess myndigheter emellan gällde i första hand de
bestämmelser som i skilda författningar fanns meddelade om viss myndighets
rätt att ta del av sekretesskyddad information hos annan myndighet.
Som exempel på detta kan anges de nyss angivna bestämmelserna i lagen
om socialregister. I vilken utsträckning hemliga handlingar och uppgifter i
övrigt fick överlämnas till annan myndighet bedömdes enligt gällande
bestämmelser om tystnadsplikt och - såvitt gällde allmänna handlingar —
efter bedömning i det enskilda fallet med hänsyn till sekretesskyddets
styrka och den andra myndighetens behov av de uppgifter som fanns i
handlingarna. Såvitt gällde andra uppgifter än sådana som fanns i socialregistren
hade man således vid socialförvaltningarna att beakta tystnadspliktsbestämmelserna
i de sociala vårdlagarna (barnavårdslag, socialhjälpslag
och lag om nykterhetsvård), vari angavs att uppgifter rörande de
enskilda klienternas personliga förhållanden inte fick ”obehörigen” röjas.
Vidare hade man att mot bakgrund av bestämmelserna i 14 § 1937 års
sekretesslag göra en avvägning mellan klientens intresse av integritet och
nödvändigheten och behovet att hos den myndighet som gjort framställningen
få del av uppgifterna. Man hade således att göra en tolkning av
gällande tystnadspliktsbestämmelser och en avvägning mellan styrkan av
sekretesskyddet och den andra myndighetens behov av att få uppgifterna.

Av intresse i detta sammanhang är bl. a. ett av JO tidigare avgjort ärende
(se JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 302) vari JO uttalat att vårdinrättningar
för alkoholsjuka, narkomaner och psykiskt sjuka i regel torde vara förhindrade
att utlämna uppgifter beträffande sina klienter till delgivningscentraler
och kronofogdemyndigheter. JO uttalade därvid bl. a. att det inte var
förenligt med bestämmelserna om tystnadsplikt att i sådana fall utlämna
uppgifter varav framgick att den eftersökte var patient vid inrättningen.
Man borde därför enligt JO:s mening inte stå till tjänst med utlämnande av
adressuppgifter rörande dem som vårdades där. För egen del anser jag att
man i viss mån kan lägga liknande betraktelsesätt på frågan om utlämnande
från socialförvaltning av adressuppgifter rörande klienterna. Eftersom det
här gäller tillämpningen av äldre lag finner jag ej anledning vidare uppehålla
mig vid denna fråga.

Vad angår rättsläget fr. o. m. den 1 januari 1981 är att märka att vad som
sägs i det följande, från den 1 januari 1982, även kommer att gälla sådana

294

uppgifter vilka dessförinnan omfattats av bestämmelserna i lagen om socialregister.

I motsats till 1937 års sekretesslag reglerar den nya sekretesslagen
(1980:100) även förhållandet myndigheter emellan Vidare omfattar sekretessen
alla uppgifter hos myndigheterna, även sådana uppgifter som inte
återfinns i allmänna handlingar. Bestämmelser om sekretess i socialtjänsten
finns i 7 kap. 4 § sekretesslagen. Där stadgas bl. a. följande. "Sekretess
gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.”

För den i detta ärende väckta frågan om socialförvaltning kan och bör
utlämna adressuppgifter till delgivningsmän är följande att beakta.

Av förarbetena till sekretesslagen framgår att med uttrycket "enskilds
personliga förhållanden" avses alla uppgifter som kan härröras till en
enskild person således även neutrala uppgifter såsom arbetsanställning och
bostadsadress. Man kan således slå fast att adressuppgifter omfattas av
uttrycket "enskilds personliga förhållanden”. En skadeprövning leder
dock till att sådana uppgifter ofta kan lämnas ut. Om utlämnandet ej länder
till men för vederbörande får ju utlämnande ske.

Av förarbetena till sekretesslagen (jfr bl. a. prop. 1979/80:2 s. 83) framgår
att uttrycket men har en mycket vid innebörd. 1 första hand åsyftas
sådant som att någon blir utsatt för andras missaktning om hans personliga
förhållanden blir kända. Utgångspunkten för en dylik bedömning är den
berörde personens egen upplevelse. Det är då ofrånkomligt att helt rättsenliga
åtgärder ibland kan få bedömas som skada eller men. Som exempel på
detta nämns i propositionen indrivningsåtgärder och frihetsberövanden.

Intressekonflikten mellan den enskildes egen värdering och myndigheternas
behov av att kunna genomföra rättsenliga åtgärder har i princip lösts
genom den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen. Där stadgas
att sekretessbelagd uppgift får lämnas till annan myndighet om det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda. Med stöd av denna bestämmelse
har sålunda regeringen bl. a. medgett kronofogdemyndigheter att från postverket
erhålla adressuppgifter rörande sökta personer. Av 14 kap. 3 §
andra stycket framgår emellertid att den s. k. generalklausulen inte gäller
för socialtjänsten och sjukvården. Inom socialtjänsten är man således
enbart hänvisad till bestämmelserna i 7 kap. 4 § sekretesslagen vid en
prövning om annan myndighet skall få uppgifter om klienternas personliga
förhållanden, i detta fall adressuppgifter. Vid en sådan skadeprövning
gäller ett s. k. omvänt skaderekvisit. Uppgiften får inte lämnas ut "om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men".

Sammanfattningsvis innebär detta att man inom socialtjänsten inte får
lämna ut uppgifter rörande klienternas personliga förhållanden om man

295

inte är helt säker på att uppgifterna kan röjas utan att klienten lider men.
Grunden för en sådan prövning är då den enskildes egen uppfattning om
han utsätts för men genom att uppgiften lämnas ut. I en situation då fråga
uppkommer att från socialtjänsten lämna ut adressuppgifter för delgivning
blir då avgörande hur den enskilde klienten själv ser på saken dvs. om han
anser att det är till skada för honom att uppgiften lämnas ut eller inte. Detta
i sin tur blir då i allmänhet beroende på vad delgivningen gäller.

Mot bakgrund av det nyss sagda anser jag att socialtjänsten i princip inte
kan lämna ut adressuppgifter för delgivningsändamål utan att man känner
till klientens egen uppfattning i saken. Man får således inte utan dennes
samtycke lämna ut uppgifterna. Det är därvid att märka att ett samtycke
inte kräver en formbunden handling. Det kan i många fall räcka med ett
presumerat samtycke som grundas på socialförvaltningens kännedom om
klientens förhållanden eller andra uppgifter som är sådana att man från
socialtjänsten kan utgå från att klienten själv önskar att delgivning kommer
till stånd.

Angående myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer till
tjänstemans bostad

En person, vilken var ombud för en kvinna som var intagen på Långbro
sjukhus, hade hos sjukhuset bett att fä reda på vederbörande överläkares
bostadstelefonnummer. Trots upprepade förfrågningar hade man från sjukhuset
vägrat lämna honom detta. Händelsen inträffade under 1980.

Ombudet anmälde saken till JO.

JO Sverne anförde i beslut den 5 maj 1981 bl. a. följande.

Enligt 15 kap. 4§ sekretesslagen gäller att myndighet på begäran av
enskild skall lämna uppgifter ur allmän handling, som förvaras hos myndigheten,
i den mån hinder inte möter p. g. a. bestämmelser om sekretess eller
av hänsyn till arbetets behöriga gång. Sekretesslagen trädde i kraft den 1
januari 1981, således efter den i anmälan påtalade händelsen. Tidigare
gällde motsvarande bestämmelser också enligt det s.k. servicecirkuläret.
Detta är endast gällande för de statliga myndigheterna. Det har dock
ansetts att motsvarande principer borde tillämpas inom den kommunala
och landstingskommunala förvaltningen.

Det förelåg således inte - vid tiden för den påtalade händelsen — någon
lagstadgad skyldighet att per telefon lämna ut telefonnumret till läkarens
bostad.

Jag vill i sammanhanget tillägga följande. Sedan den nya sekretesslagen
trätt i kraft föreligger, som tidigare sagts, skyldighet att på begäran lämna
ut uppgifter ur allmän handling i den mån "hinder inte möter på grund av

296

bestämmelser om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång”.
Telefonnumret till en arbetstagare i offentlig tjänst är utom i vissa undantagsfall
inte hemligt hos arbetsgivaren. Man kan således inte vägra lämna
ut en sådan uppgift p.g.a. sekretess. Uppgift om ett telefonnummer är i
allmänhet omedelbart tillgängligt från en telefonlista. Det kan därför i
allmänhet inte hävdas att hinder föreligger ”av hänsyn till arbetets behöriga
gång”. Som framgår av vad jag tidigare sagt är emellertid uppgiftsskyldigheten
knuten till om uppgiften finns i en allmän handling. En telefonlista
kan i allmänhet inte betraktas som en allmän handling. Det är ett arbetspapper
som normalt kastas då det är föråldrat. Endast om det omhändertas
hos myndigheten för förvaring blir det att betrakta som en allmän handling.
Någon på sekretesslagen grundad skyldighet att lämna ut uppgifter ur
telefonlista föreligger därför enligt min mening inte. Däremot finns uppgifter
om tjänstemäns telefonnummer i allmänhet även i deras personakter.
Handlingarna i en personakt utgör — med vissa undantag som här saknar
intresse — allmänna och offentliga handlingar. Den som vill ha uppgift om
en tjänstemans telefonnummer kan således på ordinarie arbetstid vända sig
till myndighetens personalavdelning och där begära sådan uppgift från
vederbörande tjänstemans personakt. Denna begäran skall då villfaras om
det finns telefonnummer angivet i akten och akten finns tillgänglig.

Jag vill slutligen tillägga att det för båda parter i allmänhet är enklast att
direkt lämna ut efterfrågade telefonnummer från tillgängliga telefonlistor.

Vissa övriga ärenden

En person hade klagat hos JO därför att han fått vänta så länge på de
kopior han beställt av sin journal hos Sundsvalls sjukhus. 1 remissvar
uppgav vederbörande överläkare att det på intet sätt var ovanligt att
brevförfrågningar gällande intyg eller journaler och som inte bedömdes
höra till gruppen med extra förtur eller förtur har väntetider på uppemot tio
månader.

JO Sverrie framhöll i sitt beslut att det av remissvaret framgick att
överläkaren sammanblandat frågan om skyldigheten att besvara remisser
o.d. samt skyldigheten att utlämna journalkopia. I sistnämnda fall gäller
det en skyldighet om vilken det är i grundlag föreskrivet att den skall
fullgöras med hög prioritet. Oavsett de tider som i övrigt kan gälla för
besvarande av remisser, brevförfrågningar o. d. skall därför utlämnande av
allmän handling — i detta fall en sjukjournal — ske ”genast eller så snart
det är möjligt”.

297

En person B. hade hos lönekontoret vid Umeå lasarett begärt att få
uppgift om vilken lön en viss namngiven anställd uppburit under tre angivna
månader. Sedan han vägrats begärda uppgifter anförde han klagomål
hos JO.

I remissvar från direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt angavs bl. a. att
lönesektionens policy i liknande frågor är den att "vern som helst” inte
kan per telefon ringa och begära uppgifter om andra människor i saker som
exempelvis rör inkomstuppgifter, skatteuppgifter etc. En restriktiv bedömning
sker alltid i sådana ärenden, utan att det för den skull sker någon
vägran att lämna ut offentliga handlingar.

JO Sverne riktade i sitt beslut kritik mot handläggningen av ärendet hos
lönekontoret samt anförde vidare.

Remissvaret ger enligt min bedömning intryck av att inte heller direktionen
känner till reglerna om utlämnande av allmänna handlingar. En allmän
handling, som är offentlig, skall på begäran lämnas ut genast eller så snart
det är möjligt. Denna grundläggande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen
borde vara väl känd för direktionen och jag finnér innehållet i remissvaret
synnerligen märkligt. Jag vill också erinra om att det numera i 15
kap. 4 § sekretesslagen finns intagen en bestämmelse om att myndighet på
begäran av enskild skall lämna ut uppgift ur allmän handling som förvaras
hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

Med hänsyn till vad som inträffat i detta ärende vill jag rekommendera
direktionen att noggrant informera sig om gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordning
och sekretesslag samt även se till att direktionens personal
får erforderlig undervisning i detta ämne.

Se också s. 309 Skönstaxering - får och bör taxeringsnämnden hämta in
uppgifter om socialhjälpsbelopp eller gäller sekretess mellan myndigheterna? -

298

Taxering, uppbörd och exekution
1. Taxering och uppbörd, skatteprocess
Förvaltningsdomstolarna och de muntliga förhandlingarna

I ett beslut den 22 april 1981 behandlade JO Nilsson frågan om muntliga
förhandlingar hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. I ärendet hade en
skattskyldig. G., klagat på hur kammarrätten i Stockholm handlagt ett
skattemål där han begärt muntlig förhandling. Här återges de allmänna
synpunkterna, medan det enskilda fallet redovisas kortfattat.

I BAKGRUND OCH ANMÄLAN

1.1 Beslutets bakgrund

Det händer att JO får anmälningar mot en länsrätt eller en kammarrätt
därför att domstolen har vägrat anmälaren den muntliga förhandling som
han har begärt.1 1 de fall där anmälaren har förlorat sin process hävdar han
eller hon ofta att det finns ett klart samband mellan den vägrade förhandlingen
och den förlorade processen: ”Jag har svårt att uttrycka mig i skrift
men hade jag fått komma och tala om hur det var så hade jag också vunnit
min process.” Sådana anmälningar leder emellertid normalt inte till något
uttalande eller ingripande från JO:s sida. Detta är i och för sig inte så
märkligt. Som lagtexten är utformad blir behandlingen av en begäran om
muntlig förhandling snarare en materiell än en formell fråga; att avgöra om
en muntlig förhandling är ”obehövlig” eller inte förutsätter ofta en rättslig
analys eller en värdering av bevisning. Men med den materiella sidan av ett
ärende tar JO normalt inte någon befattning. JO sätter sig med andra ord
inte i domstolens ställe. Han begränsar sin prövning till sakens formella
sida, dvs. han bedömer om domstolen handlat enligt författningarna och
gjort det på ett korrekt och lämpligt sätt.

Klagomålen gäller emellertid inte bara det förhållandet att en begäran
om muntlig förhandling har avslagits; den gäller också det sätt som avslaget
har meddelats på. Beskedet att det inte blir någon muntlig förhandling
lämnas då samtidigt som domstolen avgör målet, dvs. i domen eller beslu 1

Hur bl. a. länsrätt och kammarrätt skall handlägga sina mål regleras bl. a i förvalt -ningsprocesslagen (1971:291). Lagens 9 § lyder:

Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan
antagas vara till fördel för utredningen.

I kammarrätt, försäkringsrätt, länsrätt och den mellankommunala skatterätten
skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt
förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.

299

tet. Metoden att avgöra den processuella och den materiella delen av målet
samtidigt är formellt oantastlig. Men dess lämplighet kan diskuteras. Det
är en självklar uppgift för JO att delta i den diskussionen.

Det finns de som menar att domstolarna är alltför restriktiva med att
hålla muntliga förhandlingar på enskildas begäran. Det skall då genast
sägas att påståendena om restriktivitet i det hänseendet förvisso inte gäller
alla domstolar. Åtskilliga av dem - kanske de flesta - bifaller i stort sett
alla framställningar om muntliga förhandlingar som de får ta emot. Skillnaderna
i tillämpning gör det motiverat att fråga sig om det finns något
samband mellan domstolens arbetsbörda och antalet muntliga förhandlingar
eller om det är andra faktorer som styr benägenheten att hålla sådana
förhandlingar.

Jag har sedan länge funderat på att titta närmare på dessa saker. Den
anmälan som jag redogör närmare för i nästa avsnitt gav mig den direkta
anledningen att göra det.

1.2 G:s taxeringsmål och hans anmälan hit

1.2.1 Taxeringsmålet

G. yrkade vid 1978 års taxering avdrag för bl. a. värdeminskning på den
bil han använde i tjänsten efter ett högre procenttal än det som länsanvisningarna
angav. Han ansåg att hans bil varit utsatt för osedvanligt slitage.
Även andra frågor var uppe till prövning i taxeringsprocessen.

G. hade ingen framgång i länsskatterätten. Han överklagade till kammarrätten
i Stockholm. Efter att ha talat med föredragande fiskal per telefon
skev G. till kammarrätten och sade:

För att framföra ytterligare synpunkter vill jag personligen närvara vid
behandlingen i rätten.

Kammarrätten meddelade dom i målet den 21 februari 1980. 1 domen
heter det bl a.:

- I besvär hos kammarrätten fullföljer G. sin talan. Han yrkar vidare att
muntlig förhandling skall hållas i målet.

Kammarrätten, som finner muntlig förhandling obehövlig, beslutar som
följer.

Kammarrätten lämnar besvären utan bifall. —

1.2.2 G:s anmälan

Vid ett personligt besök på ombudsmannaexpeditionen berättade G. att
han hade begärt muntlig förhandling för att få dels utveckla sin talan, dels
tillfälle att få veta om domstolen ville att han skulle ta fram ytterligare
bevisning eller göra någonting annat. Han tycker det är svårt och omständ -

300

ligt att i skrift riktigt redogöra för alla synpunkter som han vill lägga fram.
Till sin förvåning och ilska fick han som svar en dom från kammarrätten
där han fick avslag både på sin begäran om muntlig förhandling och på sina
besvär över länsskatterättens beslut; hade han bara fått veta innan domen
föll att man inte ville hålla muntlig förhandling, så skulle han i brev till
kammarrätten ha utvecklat det han ville säga.

1.3 Lagbestämmelserna, förarbetena

Jag har redan inledningsvis (not s. 298) återgett den paragraf i förvaltningsprocesslagen
(9 §) där de i detta sammanhang viktigaste förfarandereglerna
finns. Den informationen bör kompletteras med tillägget att lagen
(8 §) ålägger rätten att se till att ”mål blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver”. I detta ligger att rätten har att såväl ange hur utredningen bör
kompletteras som avvisa ”överflödig utredning”. En redogörelse för förarbetena
till de aktuella lagbestämmelserna finns i bilaga I till detta beslut.
1

2 UTREDNINGEN

2.1 Remissen till kammarrätten. Dispositionen.

Med G:s anmälan som anledning och utgångspunkt skrev jag till kammarrätten
i Stockholm och bad att domstolen skulle

# redogöra för sin praxis när det gällde muntliga förhandlingar och hur
man gick till väga när man övervägde att avslå en begäran om muntlig
förhandling; hade några rekommendationer utfärdats i saken borde dessa
bifogas

• yttra sig över det sätt på vilket G:s mål hade hanterats - efter att ha
hört den avdelning som hade svarat för handläggningen.

Presidenten Montgomery har svarat på kammarrättens vägnar. Svaret är
utarbetat efter bl. a. överläggningar med ordförandena och vice ordförandena
på de olika avdelningarna. Han har tillsammans med svaret översänt
yttranden från dels länsrätterna inom kammarrättens domkrets, dels avdelning
2 inom kammarrätten, dvs. den avdelning som har handlagt G:s mål.

G. har fått tillfälle att yttra sig över kammarrättens och avdelningens
svar. Han har inte hört av sig.

Vad kammarrätten, dess avdelning och länsrätterna har sagt redovisas i

sammanfattning i följande avsnitt. Redogörelserna för domstolarnas

praxis och deras rutiner när man överväger att avslå en begäran om

1 Beslutets bilagor har utelämnats här. Jämför prop. 1971:30 s. 529 f. och 535 ff.

301

muntlig förhandling lämnas här i skilda avsnitt. I ett särskilt avsnitt redogörs
för kammarrättsavdelningens yttrande över sin handläggning av G:s
mål och presidenten Montgomerys synpunkter i den delen.

2.2 Praxis när det gäller muntlig förhandling

2.2.1 Kammarrätten

En begäran om muntlig förhandling behandlas olika beroende på i vilket
slags mål den görs. Görs den i

9 skattemål avslås den i allmänhet om det belopp som tvisten gäller är
litet och saken inte har principiellt intresse

9 körkortsmål bifalls den normalt även om det huvudsakliga värdet ligger
i att den enskilde får ”prata av sig”

• sociala mål bifalls den nästa alltid; vissa mål — t. ex. om överflyttning
av barn enligt 21 kap. föräldrabalken — är dock ofta så brådskande att man
inte hinner med en muntlig förhandling

9 byggnads- och fastighetstaxeringsmål bifalls den nästan alltid om den
går ut på syn på stället i kombination med en muntlig förhandling.

En begäran om muntlig förhandling avslås regelmässigt om den
9 gäller en fråga som skall avgöras interimistiskt

9 görs i ett mål som är desert, dvs. där någon prövning i sak inte skall ske
t. ex. därför att överklagandet har kommit in för sent

9 görs av en part vars talan i sak skall bifallas

9 görs i ett mål där sakförhållandena är ostridiga och tvisten gäller en
rättsfråga eller där det är uppenbart att partens talan inte kan bifallas

9 görs i ett mål där muntlig förhandling i samma fråga har hållits i länsrätten
och det inte har kommit fram något nytt som motiverar en muntlig
förhandling även i kammarrätten.

2.2.2 Länsrätterna
Länsrätternas yttranden visar att

— länsrätten i Stockholms län relativt ofta avslår begäran om muntlig
förhandling i skattemål och ibland i körkortsmål

- länsrätten i Uppsala län sällan får ta emot begäran om muntlig förhandling;
i de fall där en sådan begäran inte har bifallits har länsrätten bifallit
den enskildes talan i sak

302

- länsrätten i Södermanlands län har en restriktiv inställning till muntlig
förhandling i skattemål

- länsrätten i Gotlands län har bifallit alla de mycket få yrkanden om
muntlig förhandling som man har fått ta emot

- länsrätten i Västmanlands län sällan avslår en begäran om muntlig
förhandling.

Det bör tilläggas att länsrätterna i Södermanlands län och Västmanlands
län använder sig av något som närmast kan ses som en muntlig förhandling
i syfte bl. a. att ”rensa målet från oklarheter”. Denna förhandling hålls
inför den lagfarne domaren ensam. Den kan sägas ha sin förebild i den
muntliga förberedelse som regleras i rättegångsbalken.

2.3 Rutiner när det övervägs att avslå en begäran om muntlig förhandling

2.3.1 Kammarrätten

Några allmänna rekommendationer har inte utfärdats om hur det bör gå
till när en avdelning överväger att avslå en begäran om muntlig förhandling.
I allmänhet gör man på detta sätt. Parten får muntligen per telefon
eller skriftligen tillfälle att slutföra sin talan, dvs. att komplettera den
utredning han har presterat. Referenten i målet försöker i sin kontakt med
parten förklara rättegångens natur och höra efter om inte saken kan klaras
ut skriftligen. Håller parten fast vid sin begäran om muntlig förhandling
och anser kammarrätten såväl att någon sådan förhandling inte behövs
som att parten har fått chansen att slutföra sin talan, så meddelas normalt
inget särskilt beslut om att sådan förhandling inte skall hållas.

2.3.2 Länsrätterna

Länsrätterna säger sig ge part som har begärt muntlig förhandling tillfälle
att skriftligen slutföra sin talan innan begäran avslås. Länsrätten i Stockholms
län har tagit fram en särskild blankett för det ändamålet.

2.4 Handläggningen av G:s mål

G:s mål handlades på avdelning 2. Avdelningen fann muntlig förhandling
obehövlig eftersom

- de faktiska omständigheterna var ostridiga

- utredningen inte behövde kompletteras

- processekonomiska skäl — särskilt då taxeringsintendentens arbetsbörda
- talade mot en muntlig förhandling.

303

Eftersom utredningen var fullständig och G. hade redovisat sina synpunkter
på den rättsliga bedömningen, var det enligt avdelningens bedömning
inte nödvändigt att ge G. tillfälle att ytterligare utveckla sin
talan innan avdelningen dömde i målet.

Montgomery har för sin del kommenterat avdelningens svar:

Vad slutligen angår frågan om G. borde ha beretts tillfälle att, innan
målet avgjordes, slutföra sin talan framgår av akten att G. motiverade
framställningen om muntlig förhandling med att han önskade framföra
ytterligare synpunkter. Avdelningen fann emellertid inte påkallat att
bereda G. särskilt tillfälle att slutföra sin talan, eftersom denne redan
skriftligen hade redovisat sina synpunkter på den rättsliga bedömningen
och en ytterligare plädering enligt avdelningens mening inte kunde påverka
utgången i målet. Detta ställningstagande torde inte strida mot 8 §
förvaltningsprocesslagen. Som har angetts i det föregående anser jag
dock personligen att domstolen bör vara generös när det gäller att
bereda part tillfälle att slutföra sin talan. Detta gäller särskilt som en
sådan åtgärd inte behöver vara särskilt resurskrävande.

3 BEDÖMNING

3.1 Förvaltningsdomstolarna och de muntliga förhandlingarna

3.1.1 Allmänna synpunkter

Förvaltningsdomstolarna är skyldiga att se till att de mål som de har att
handlägga blir tillräckligt utredda. En förvaltningsdomstol har rätt och
skyldighet att tala om för parterna om och hur utredningen i målet behöver
kompletteras. Den kan själv skaffa in den utredning som den anser nödvändig.
’ Utredning som erbjuds men som domstolen anser inte behövs får
den avvisa.

Förvaltningsprocessen är i princip en skriftlig process. Parten eller parterna
lägger fram sina yrkanden och utvecklar sina synpunkter i skrivelser
till rätten; ibland på domstolens begäran. De flesta målen är också av det
slaget att en rent skriftlig handläggning är den lämpliga ur skilda synpunkter,
processekonomiska inte minst. Men det finns åtskilliga mål där
det behövs inslag av muntlighet för att domstolen med gott samvete skall
kunna säga att målet har blivit ”så utrett som dess beskaffenhet kräver”.
Det är ju onekligen så att en muntlig förhandling ibland kan ge både
domstolen och parterna bättre möjligheter att skaffa sig nödvändig kunskap
resp. att få fram sina synpunkter än en skriftlig handläggning. En
muntlig förhandling ger domstolen möjlighet t. ex. att följa upp ett svar
eller ett påstående med direkta frågor. En muntlig förhandling kan ge en

1 Allmän rättshjälp har i skattemål vägrats enskilda med hänvisning till att domstolen
har denna utredningsskyldighet.

304

enskild part den chans att hävda sig, som han menar att han saknar i en
skriftlig process mot en tjänsteman, som har till yrke att bl. a. föra sådana
processer; många människor har lättare att tala än att skriva. 1 medvetande
om dessa förhållanden finns också i förvaltningsprocesslagen bestämmelser
om muntliga förhandlingar. Anser domstolen att en sådan förhandling
behövs så får domstolen anordna en sådan. En enskild part kan begära att
en muntlig förhandling hålls, men han kan aldrig kräva det; för att han skall
få den förhandling som han vill ha, måste domstolen dela hans uppfattning
att förhandlingen behövs; gör domstolen inte det så blir det ingen förhandling.
1

Förvaltningsprocesslagen ser den muntliga förhandlingen som ett av
utredningstekniska skäl betingat komplement till en annars skriftlig process.
För en förvaltningsdomstol är vad som kommit fram vid en muntlig
förhandling endast en del av det material som den skall bygga sitt avgörande
på. I det hänseendet skiljer sig alltså förvaltningsprocessen från processen
i en allmän domstol: En sådan domstol skall ju grunda domen i ett
civilmål på vad som har kommit fram vid en — muntlig — huvudförhandling
(RB 17:2).

I vissa fall är en muntlig förhandling definitivt nödvändig för att domstolen
skall kunna leva upp till sin utredningsskyldighet - att erinra om mål
som gäller ingrepp mot någons personliga frihet kan vara tillräckligt. I
andra fall kan en sådan förhandling vara önskvärd om än inte nödvändig.
Under alla förhållanden måste den enskilda part som har begärt en muntlig
förhandling anse den viktig och väsentlig. I åter en grupp av fall behövs
den - som jag redan har antytt - inte alls.

Antalet muntliga förhandlingar är, om man ställer det i relation till
antalet mål, litet. De är vanligare i vissa domstolar än i andra; det finns
domstolar som säger sig bifalla alla framställningarom muntlig förhandling
som de får ta emot. Den till muntliga förhandlingar restriktive domaren kan
anföra olika skäl för sin inställning. Han kan peka på det faktum att
förvaltningsprocessen enligt lag och förarbeten är avsedd att vara i första
hand skriftlig; inslagen av muntlighet bör följaktligen begränsas till fall där
de är oundgängligen nödvändiga för utredningen. Han kan också hävda att
de muntliga förhandlingarna tar tid och sänker målavverkningstakten.
Själv tycker jag bättre om den senare förklaringen än den förra. Jag menar
nämligen att man skall vara generös med att medge muntliga förhandlingar.
2 Men jag är å andra sidan inte beredd att driva den linjen till priset av en

'' Denna rätt att begära och under vissa förutsättningar få muntlig förhandling gäller
inte för processer i regeringsrätten.

2 Jfr budgetministems uttalande vid en frågestund i riksdagen den 18 januari 1977

(riksdagens protokoll 1976/77, nr 55 s. 8 ff). Budgetministem sade då bl. a.:

”det kan förekomma undantagsfall, då det med hänsyn till ärendets bagatellartade
karaktär inte finns tillräckliga skäl för muntlighet. Men jag vill betona att detta bör
vara — och i verkligheten också är — rena undantagsfall.”

305

dämpad takt i målavverkningen och ytterligare utdragna handläggningstider
i främst länsrätterna. De långa handläggningstiderna där är ett mycket
allvarligt problem och de måste ner - och då kan man få avstå från av
olika skäl önskvärda men inte nödvändiga muntliga förhandlingar.

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att påpeka att formuleringen i 9 §
förvaltningsprocesslagen onekligen inbjuder till missuppfattning hos den
enskilde som inte är van att läsa lagtext. Den säger inte rent ut att det är
domstolen som ensam bestämmer om det skall bli muntlig förhandling eller
inte.1 Det hade kanske inte gjort så mycket om inte begreppet ”obehövligt”
förekom i sammanhanget. Den enskilde som begär en muntlig förhandling
får ju förutsättas anse att den behövs, i motsatt fall hade han inte
begärt den. En utformning som inte kan ge den enskilde intrycket av att
han själv har det avgörande inflytandet skulle onekligen vara hederligare.
Sakligt sett skulle en sådan ändrad utformning inte betyda något. De
faktorer som domstolen skall väga in när den skall avgöra om en förhandling
är obehövlig eller inte måste domstolen ändå beakta om den skall leva
upp till sin utredningsskyldighet.

Inom justitiedepartementet håller man f. n. på med att undersöka vad
som kan göras för att komma till rätta med handläggningstiderna i länsrätterna.
När man gör det måste man komma in även på förvaltningsprocesslagens
regler. Det kan vara lämpligt att se över utformningen av bl. a. 9 §.
Jag sänder därför över ett exemplar av detta beslut till departementet.

3.1.2 Muntlig förhandling inför ensamdomare (”muntlig förberedelse”)

”Muntlig förberedelse” enligt rättegångsbalken förekommer inte i förvaltningsprocessen.
Av förvaltningsprocesslagens förarbeten kan endast
utläsas att det inte är tänkt att en muntlig förberedelse skall skjutas in
under beredningsarbetet inför en kommande muntlig förhandling. Något
förbud mot företeelsen som sådan finns dock inte och var, såvitt jag
förstår, inte heller avsett. — Två länsrätter, som har yttrat sig i detta
ärende, säger sig ibland tillämpa en form av muntlig förhandling inför
ensamdomare. En sådan förhandling som naturligtvis står den muntliga
förberedelsen nära, innebär att den domare som är ansvarig för målet
sammanträffar med den enskilda parten och hans motpart. Jag har tidigare
antytt att det i flera fall måste vara nyttigt för utredningen och även viktigt
förden enskilde att ett sådant sammanträffande kommer till stånd. Lägger
man upp ett sådant sammanträffande på ett vettigt sätt bör det kunna ge
vad en mer omfattande muntlig förhandling skulle ha gett, men med mindre

1 I lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden finns i 5 § föreskrifter om
målets beredande för avgörande. Där uttrycks saken på ett klarare sätt. Det sägs att

rätten "bestämmer efter omständigheterna i vilken mån handläggningen skall

vara muntlig eller skriftlig”.

20 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 1

306

sammanlagd tidsåtgång. En muntlig förberedelse av detta slag kan också
vara ett sätt att göra klart för parter och ombud den muntliga förhandlingens
funktion i förvaltningsprocessen - något som kan vara bra och nyttigt
om inte annat så för framtiden.

När man diskuterar dessa ting måste man emellertid skilja på förfarandet
i länsrätterna och kammarrätterna. I en länsrätt är den lagfarne domaren
behörig att ensam fatta beslut bl. a. om åtgärder när det gäller målets
beredande. Domaren kan då mycket väl i vissa fall hålla en formell muntlig
förhandling enligt förvaltningsprocesslagens regler även om syftet med
förhandlingen är att bereda målet på det sätt som nu ibland sker i form av
”muntlig förberedelse”. I kammarrätterna är möjligheterna idag till beslut
av ensamdomare däremot mycket begränsade; en "muntlig förberedelse”
där skulle knappast innebära några praktiska fördelar.

Som jag ser det kan en muntlig förhandling inför en ensamdomare vara
lämplig när det gäller att reda ut komplicerat framställda yrkanden eller när
det annars finns behov av att ”strama upp” processen. Det kan var ett
utmärkt tillfälle för en enskild part att få förklaring om vad som krävs eller
förväntas av honom i bevishänseende. Betydelsen av att en sådan här
förhandling kan föras under mera avspända former skall inte heller underskattas.
Är det däremot fråga om att företa bevisvärdering som sådan t. ex.
i fall där den enskilde skall göra troligt att han haft vissa kostnader och
liknande bör frågan behandlas inför fullsutten rätt. - Innan jag lämnar
frågan om vad som kan göras för att underlätta handläggningen för alla
parter vill jag - i fullständighetens intresse — erinra om vilket förträffligt
hjälpmedel som telefonen är även i dessa sammanhang. Många saker kan
säkert klaras ut och åtskilliga missförstånd undanröjas under ett telefonsamtal.
Mycken tid och stora pengar kan sparas på det sättet.

Det jag nu har nämnt är åtgärder som kan genomföras redan inom ramen
för gällande lagstiftning. Jag anser att dessa möjligheter bör tas till vara.
Ett sista påpekande i detta sammanhang; håller man vad jag har kallat
muntlig förhandling inför ensamdomare så är det självklart att vad som
sägs eller annars förekommer skall protokollföras.

3.1.3 Hur och när bör ett avslagsbeslut meddelas?

När en domstol överväger att inte bifalla en begäran om muntlig förhandling
så meddelar man ibland sitt beslut först i domen. Åtskilliga av
dem som har vänt sig hit har varit både irriterade och upprörda över detta.
Antingen anser den enskilde att domstolen har kört över honom. Han
resonerar då på detta sätt. Han har begärt muntlig förhandling. Medan han
väntar på kallelsen till den muntliga förhandlingen så ligger han lågt och
avstår från att i skriftlig form presentera det ytterligare material han har.
Så kommer oväntat både beslutet och domen. Då sitter han där med
material som han inte fått en chans att lägga fram och som - om han fått

307

göra det - skulle ha lett till att besvären enligt hans uppfattning hade
bifallits. Elter också tycker den enskilde att han inte har fått en rättvis
rättegång, eftersom han är bättre på att tala än att skriva.

Jag har redan i inledningen till detta beslut sagt att det från formell
synpunkt inte finns något att invända mot att domstolen tar ställning till en
begäran om muntlig förhandling samtidigt som den dömer i målet. Metoden
har den obestridliga fördelen att den kan spara tid för domstolen - ett
särskilt avslagsbeslut förutsätter en föredragning eller annan beredning.

Jag menar att metoden med beslut och dom samtidigt utan vidare kan
användas i sådana fall där den enskildes talan antingen skall bifallas - dvs.
där den enskilde vinner målet - eller inte tas upp till prövning av formella
skäl, t. ex. därför att den enskilde har kommit in för sent med sitt överklagande.
Men när utgången bedöms bli en annan är det enligt min mening fel
att avgöra målet utan att underrätta den som har begärt muntlig förhandling
om att hans yrkande ifrågasätts. Han bör ges tillfälle att presentera det
material som han ännu inte har lagt fram och att komplettera vad han
tidigare har sagt i målet (= slutföra sin talan). Någon allmängiltig regel för
hur man då bör gå tillväga låter sig knappast uppställas. Metoden måste
anpassas till den faktiska situationen. Här är några exempel på hur man
kan göra.

9 Gäller processen ett bagatellbelopp eller har muntlig förhandling hållits
i en liknande fråga i underinstans eller i samma domstol vad gäller ett
annat taxeringsår e. dyl. bör domstolen kunna avslå yrkandet direkt i ett
beslut under handläggningen och i samband med det bereda parten
tillfälle att slutföra sin talan.

• Bedömer den ansvarige domaren processmaterialet vara tillräckligt
även utan en muntlig förhandling bör han meddela parten att domstolen
överväger att avslå hans begäran. Om det sedan också skall bli ett
avslag eller om en muntlig förhandling skall hållas kommer givetvis att
bero på vad parten svarar; vill han eller hon ha en muntlig förhandling
så får tyngden av de skäl - gamla och nya - som anförs för denna
begäran fälla avgörandet.

# Ligger det en önskan om att få höra vittnen bakom en begäran om
muntlig förhandling bör man - sedan man förvissat sig om att vittnet
inte skall höras för att styrka ett otvistigt förhållande - ta reda på om
inte det tänkta vittnet är villigt att skriva ned sin berättelse; är vittnet
det, bör han eller hon få tillfälle till detta. Det är dock självklart att
domstolen i dessa frågor håller kontakt med parterna och inte medverkar
till att en part i ett osäkert bevisläge förlorar möjligheten att höra ett
vittne under ed.

Vad jag nu har sagt om hur domstolarna lämpligen bör hantera begäran
om muntlig förhandling är avsedd att användas inte bara i tider av hög

308

arbetsbelastning. Rekommendationerna bör kunna användas oberoende av
arbets- eller balansläget. Det skulle emellertid vara bra om domstolsverket
kunde underlätta hanteringen genom att ställa blanketter för de vanligaste
situationerna till domstolarnas förfogande. Jag skickar över ett exemplar
av detta beslut till domstolsverket.

3.2 Handläggningen av G:s mål

Mot bakgrund av vad jag har anfört i ett tidigare avsnitt (3.1) kan jag
fatta mig kort i bedömningen av kammarrättens handläggning av G:s mål.

Processen i kammarrätten inskränkte sig till att parterna lade fram sina
yrkanden med hänvisning till vad som tidigare hade sagts i saken. Kammarrätten
har ansett att en fortsatt utredning - och därmed också en
muntlig förhandling - inte skulle tillföra målet något nytt. Den bedömningen
har jag ingen anledning att ifrågasätta. Men även om G. inte skulle ha
kunnat tillföra saken något nytt - uteslutet var det dock inte - var det
olyckligt och nonchalant mot G. att kammarrätten inte gav honom tillfälle
att slutföra sin talan. Jag utgår emellertid från att avdelningen kommer att
följa de rekommendationer som jag här har lagt fram och nöjer mig därför
med detta uttalande.

4 SAMMANFATTNING

□ Förvaltningsprocessen är i princip skriftlig. Muntliga förhandlingar är
ibland ett nödvändigt, ibland ett önskvärt komplement till den skriftliga
processen. Framställningar om muntliga förhandlingar bör behandlas
generöst. En restriktivare inställning kan godtas om den motiveras med
nödvändigheten av att använda tid och resurser för att avarbeta stora
balanser och korta av handläggningstiderna.

□ Åtskilliga frågor, som i och för sig skulle kunna motivera en muntlig
förhandling, bör i länsrätt kunna klaras av genom ett personligt sammanträffande
mellan parterna och den rotelansvarige domaren. Detta
kan ibland ske som en ”muntlig förberedelse” (=en enklare muntlig
förhandling) i delar av målet. Direkta kontakter — gärna muntliga —
mellan domaren och part som har begärt muntlig förhandling bör kunna
klara ut åtskilliga frågor och kanske göra en muntlig förhandling obehövlig
även från partens synpunkt.

□ Överväger domstolen att avslå en begäran om muntlig förhandling bör
parten få tillfälle att slutföra sin talan - dvs. komplettera målet med vad
han anser nödvändigt — innan domstolens avgörande faller. Att domstolen
avslår en begäran om muntlig förhandling samtidigt som man
avgör målet bör få förekomma endast när domstolen också bifaller

309

partens talan i sakfrågan eller när hans talan inte kan tas upp till
prövning av formella skäl.

Beslutet överlämnades till justitiedepartementet, domstolsverket, regeringsrätten,
kammarrätterna och länsrätterna m.fl.

Skönstaxering — får och bör taxeringsnämnden hämta in uppgifter
om socialhjälpsbelopp eller gäller sekretess mellan myndigheterna?

En socialläkare, Sven Randén, klagade i ett brev till JO för en patients
(J.L.:s) räkning. Saken gällde bl. a. frågan om inte taxeringsnämnden,
innan den år 1978 beslöt att skönstaxera J.L. i avsaknad av självdeklaration
borde ha hämtat in uppgifter om att J.L. uppburit socialhjälp. J.L. var
numera förtidspensionär. Hon var ensamstående med två minderåriga
barn.

I beslut, meddelat den 26 mars 1981, konstaterade JO Nilsson inledningsvis
att ärendet rörde skönstaxering av en person med sociala problem,
en inte ovanlig situation, och att saken hade ett principiellt intresse.
1 det här aktuella avsnittet av sin bedömning anförde JO sedan följande.

3.2 Skönstaxering och taxeringsnämndens utredningsskyldighet

3.2.1 Allmänt om taxeringsnämndens utredningsskyldighet i skönstaxeringsfallen Skönstaxeringar

bör i görlig mån undvikas. Skönstaxeringar som görs
därför att det inte finns någon självdeklaration visar sig i en hel del fall
senare vara ogrundade eller för höga. I sådana fall leder skönstaxeringarna
till bekymmer för de enskilda och till merarbete för redan tidigare hårt
arbetsbelastade skatte- och indrivningsmyndigheter. Taxeringar och sanktionsavgifter
kan behöva undanröjas i skattedomstolarna, anstånd med
inbetalning av kvarskatt måste beviljas i avvaktan på besvärsprövning och
många restföringar av skatt, som senare avkortas eller aldrig går att driva
in, sker hos kronofogdemyndigheten.1

1 Saken har uppmärksammats bl. a. i riksrevisionsverkets revisionsrapport "Kronofogdemyndighets
verkställighet av fordringsanspråk”, 1979-11-07.

310

Riksskatteverket (RSV) har uppmärksammat problemet bl. a. när man år
1977 gav ut en upplaga av en ”Handledning för taxering”1 där man säger
bl. a. detta.

Innan skönstaxering beslutas bör TO2 ha tagit kontakt med kronofogdemyndigheten
för att fa upplysning om den skattskyldiges ekonomiska
ställning. Är den skattskyldige känd för myndigheten kan
TO ofta få upplysningar inte bara om den skattskyldiges inkomstoch
förmögenhetsförhållanden utan också om hans betalningsförmåga,
resultatet av tidigare indrivningsåtgärder m. m. Dessa upplysningar
kan vara värdefulla när det gäller att åstadkomma en välavvägd
skönstaxering. Obefogade skönstaxeringar medför betydande
olägenheter inte bara för den skattskyldige utan även för berörda
myndigheter.

Mindre tillfredsställande indrivningsresultat har ofta visat sig bero
på för höga skönstaxeringar.

Det finns - sedan 1978 - en särskild blankett (RSV 3563) som taxeringsnämnderna
och numera de lokala skattemyndigheterna för taxeringsnämndernas
räkning kan använda när de gör förfrågningar hos kronofogdemyndigheterna.

Är den enskilde folkpensionär (även förtidspensionär inkl. person som
uppbär sjukbidrag) eller uppbär han sjukpenning m. m. får taxeringsnämnderna
vissa informationer om den enskildes förhållanden genom kontrolluppgift
eller annan anteckning på taxeringsavin. Sådana uppgifter kan
givetvis vara av stor betydelse när en fråga om skönstaxering skall utredas.
Bl. a. kan den tid som en förmån har utgått vara av betydelse i en del
skönstaxeringsärenden. Om taxeringsnämnden har behov av närmare upplysningar
i fråga om en persons socialförsäkringsförmåner finns alltid
möjligheten att direkt - eller genom lokala skattemyndighetens medverkan
- begära sådana uppgifter från försäkringskassan (se 18 kap. 5 § lagen
om allmän försäkring som numera, fr. o.m. 1981, på denna punkt ersatts
av 3 § förordningen (1980:995) om skyldighet för de allmänna försäkringskassorna
att lämna uppgifter till andra myndigheter).

3.2.2 Skönstaxeringen av J.L.

Taxeringsnämnden skönstaxerade J.L. 1978 därför att hon inte hade gett in
någon deklaration. Det material man hade tillgång till var en taxeringsavi
som visade att hon inte hade taxerats 1977 och ett bevis om att J.L. hade
nåtts av en anmaning att deklarera 1978. Däremot hade taxeringsnämnden
inte tillgång till några kontrolluppgifter för 1977 års inkomster. Det var mot
denna bakgrund som taxeringsnämnden hade att ta ställning till ärendet.
Det är klarlagt att taxeringsnämnden beslöt att skönstaxera J.L. utan att ha
gjort några föregående undersökningar.

Taxeringsnämndens ordförande hade inte tagit några kontakter med
kronofogdemyndigheten eller försäkringskassan före skönstaxeringen.
Nämnden följde alltså inte rekommendationen att be kronofogdemyndigheten
om upplysningar. Det borde man ha gjort. Jag säger inte att det är
säkert att nämnden på det sättet fått något besked av betydelse för saken

'' En senare upplaga kom år 1979.

2 Dvs. taxeringsnämndsordföranden.

311

men möjligheten fanns. Det är däremot högst troligt att nämnden kunnat få
ett besked om att J.L. i maj 1978 hade fått sjukbidrag om man före
skönstaxeringen i juni 1978 hade vänt sig till försäkringskassan. Med denna
information som utgångspunkt för en undersökning om J. L.: s förhållanden
under 1977 hade kanske skönstaxeringen kunnat undvikas. Det är därför
beklagligt att sådan utredning inte gjordes. Nämndens handläggning i denna
del är visserligen inte felaktig men klart är att den kunde ha varit bättre.

3.2.3 Särskilt om taxeringsnämndens möjligheter att få uppgifter om utbetald
socialhjälp

Jag går nu över till vad jag uppfattat vara en av huvudpunkterna i Randéns
anmälan hit. Randén menar att taxeringsnämnden borde ha tagit kontakt
med socialförvaltningen för att få uppgift om J.L. hade fått socialhjälp
under 1977 och i så fall med vilket belopp. Socialhjälp är inte skattepliktig
inkomst. En person som - som J.L. — har socialhjälp som enda inkomst
är normalt inte deklarationsskyldig (om inte anmaning att lämna deklaration
har skett).

Jag vill först rent allmänt säga att taxeringsmyndigheterna i en del fall
fortsättningsvis bör söka hämta in uppgifter om utbetald socialhjälp för att
få ett bättre faktaunderlag och därmed kunna förhindra onödiga skönstaxeringar.
Andra uppgifter i ett socialhjälpsärende, som orsaken till hjälpbehovet
etc., är dock sådana att taxeringsnämnderna inte, utan den enskildes
samtycke, bör försöka forska efter dem. Jag skall nu utveckla saken
närmare.

Uppgifter om utbetalda socialhjälpsbelopp kan vara av stor betydelse för
en riktig taxering både då skönstaxering övervägs antingen därför att det
inte finns någon deklaration eller då nämnden med stöd av en s. k. kontantberäkning
överväger att skönsmässigt avvika från en deklaration. Ibland
har den enskilde själv lämnat en uppgift om mottagen socialhjälp och den
kan behöva kontrolleras. Har då den enskilde lämnat sitt samtycke till en
kontroll av uppgifter hos socialförvaltningen bör det vara lätt för taxeringsnämnden
att få de uppgifter som man behöver. Ibland finns inte ett
sådant samtycke eller så är det fråga om ett fall som J.L.:s där nämnden
gärna bör försöka utreda saken på egen hand. Hur bör nämnden eller andra
skattemyndigheter då gå till väga?

När man besvarar den frågan måste man ta hänsyn till bestämmelser,
som nu på senare tid har ändrats på flera viktiga punkter. Svaret blir därför
beroende på när den är aktuell. Avgörande blir om den var eller är aktuell
a) perioden fram till den 31 december 1980, b) året 1981 och c) perioden
från och med den 1 januari 1982.

3.2.3.1 Perioden fram till den 31 december 1980

De bestämmelser som här är av intresse är 14 § i 1937 års numera upphävda
sekretesslag, 7 § lagen om socialregister och 46 § taxeringslagen i
dess lydelse före den 1 januari 1981. Med hänsyn till det närmast ”historiska”
intresse som denna period tilldrar sig, nöjer jag mig med en mer
översiktlig framställning.

Beslut om uppburen socialhjälp har varit offentliga enligt sekretesslagens
bestämmelse men har omfattats av socialregistersekretessen i den
form uppgifterna har tagits in i socialregister. Socialregisterlagen (7 §) har

312

tolkats så att rätten för andra myndigheter att få ut uppgifter från registret
varit begränsad till de myndigheter som enligt samma lag haft skyldighet
att i sin tur lämna uppgifter till registret. Taxeringsmyndigheterna har inte
hört till denna grupp. Med stöd av 46 § taxeringslagen får dock skattechef
anses ha kunnat begära att få ut uppgifter om uppburen socialhjälp från de
sociala myndigheterna. Prövningen av sådana framställningar har det sedan
varit de sociala myndigheternas sak att göra. Jag vet att skattemyndigheterna
på sina håll också har fått tillgång till materialet. Detta är det
ingenting att säga om. Det har troligen också hänt såväl att enskilda
taxeringsnämndsordförande själva har begärt och fått ut sådana uppgifter
som att de har vägrats detta. Det har emellertid inte varit en påbjuden,
rekommenderad eller allmänt tillämpad rutin att en taxeringsnämnd som
ett led i utredningen på eget initiativ skall försöka inhämta uppgifter om
uppburen socialhjälp i skönstaxeringsärenden.

3.2.3.2 Året 1981

Sedan den 1 januari 1981 gäller en ny sekretesslag (SFS 1980:100). Enligt
den lagen (7 kap. 4 §) gäller att även besluten om socialhjälp, inkl. uppgifter
om uppburna belopp, omfattas av sekretess. Här gäller ett s.k.
omvänt skaderekvisit. Detta betyder att en uppgift om en persons personliga
förhållanden - även ekonomiska sådana — inte får lämnas ut om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Sekretesslagen gäller uttryckligen även myndigheterna
emellan. För regleringen av uppgiftsutbytet mellan olika myndigheter
gäller för många områden den s. k. generalklausulen (14 kap. 3 §
första stycket). Enligt den skall frågan om utlämnande av en uppgift från
en myndighet till en annan avgöras efter en intresseavvägning. Denna regel
gäller dock inte uppgifter som faller under socialsekretessen.

Sekretessen hindrar dock inte att uppgift lämnas till annan myndighet,
om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §). Regler
om uppgiftsskyldighet som är av intresse i detta sammanhang finns dels i
7 § socialregisterlagen, som övergångsvis gäller under 1981, och i 46 §
taxeringslagen, som med ingången av 1981 fått en ny lydelse. Som jag nyss
sade kan 7 § socialregisterlagen inte anses medföra någon rätt att lämna ut
uppgifter från socialregistret till taxeringsmyndigheter. Det återstår då att
se om det är möjligt för taxeringsmyndigheterna att begära uppgifterna
enligt 46 § taxeringslagen. Denna bestämmelse (se SFS 1980:1086) lyder i
aktuella delar:

1 denna lag inte särskilt angivna handlingar som behövs för taxering
skall på begäran för taxeringskontroll tillhandahållas av myndigheter.

Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga
om handlingar som innehåller uppgifter för vilka sekretess gäller till
följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)
eller en bestämmelse till vilken hänvisas i någon av de nämnda
paragraferna.

Om en handling innehåller uppgifter för vilka sekretess gäller
enligt någon annan bestämmelse i sekretesslagen, föreligger uppgiftsskyldighet
enligt första stycket endast om framställningen görs
av skattechefen. Om ett utlämnande skulle medföra synnerligt men
för något allmänt eller enskilt intresse, föreligger uppgiftsskyldighet

313

endast om regeringen på ansökan av skattechefen beslutar att handlingen
skall lämnas ut.

Sekretess gäller för de aktuella uppgifterna. Någon regel för det sociala
området som föreskriver uppgiftsplikt i förhållande till taxeringsmyndigheterna
finns inte. Tvärtom innehåller socialregisterlagen en regel om en
begränsad uppgiftsskyldighet. Någon skyldighet för sociala myndigheter
att lämna ut uppgifterna på grund av föreskriften i 46 § första stycket
taxeringslagen finns heller inte mot den bakgrunden. Det återstår då att se
närmare på 46 § tredje stycket taxeringslagen. Enligt den regeln ligger det
— som tidigare — på skattechefen i länet att göra framställning hos de
sociala myndigheterna om att få tillgång till uppgifterna. Detta innebär att
taxeringsnämnderna och de tjänstemän i skatteförvaltningen som är underställda
skattechefen inte själva är behöriga att begära uppgifterna. Här
finns alltså en regel om begränsad uppgiftsskyldighet i socialregisterlagen
och en regel om en vidare uppgiftsskyldighet i taxeringslagen. Jag uppfattar
situationen så att regeln i 46 § tredje stycket taxeringslagen träder in
och kompletterar 7 § socialregisterlagen.

Jag vill med hänvisning till denna analys rekommendera de sociala
myndigheterna att de under 1981 som regel bör lämna ut uppgifter om
uppburen socialhjälp om en skattechef begär det. Ett sådant utlämnande
bör nämligen normalt inte anses medföra något ”synnerligt men” för något
allmänt eller enskilt intresse. I sista hand kan det dock bli regeringen som
får ta ställning i en sådan här fråga (jfr 46 § tredje stycket taxeringslagen).

3.2.3.3 Perioden från och med den I januari 1982

Socialtjänstlagen träder i kraft den 1 januari 1982. Socialregisterlagen
upphör då att gälla. I 65 § socialtjänstlagen har på socialutskottets förslag
tagits in en regel om uppgiftsskyldighet som lyder:

Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna
lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.

I motiven till bestämmelsen (socialutskottets betänkande SoU 1979/
80:44 s. 96) sägs bl. a.

Att från socialnämnden utgiven ekonomisk hjälp kan påverka
taxeringen framgår av riksskatteverkets anvisningar om avdrag för
väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom m. m. Enligt
anvisningarna är socialhjälp en av de ersättningar som skall beaktas
då avdragets storlek fastställs. Även i andra fall, t. ex. vid s. k.
skönstaxering, torde uppgifter om ekonomisk hjälp kunna vara av
betydelse vid taxeringen.

Åtskilliga skäl kan anföras för att den enskilde bör åsättas en så
riktig taxering som möjligt. Att någon blir felaktigt taxerad kan
dessutom från social synpunkt medföra att bedömningen av de
ekonomiska förhållandena försvåras, vilket kan ge en felaktig bild
av hjälpbehovet. En återanpassning till det normala samhällslivet
kan också försvåras.

Enligt utskottets mening bör därför socialtjänsten vara skyldig att
på begäran lämna taxeringsmyndigheterna uppgifter om ekonomisk
hjälp i enskilda fall.

314

Av propositionen till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1, s. 572) framgår
att regeln rör uppgiftslämnande i enskilda fall och inte något generellt
uppgiftslämnande.

Denna nya reglering innebär att inte bara skattechefen utan också andra
företrädare för taxeringsmyndigheterna, t. ex. en taxeringsnämndsordförande,
har rätt att på begäran få tillgång till uppgifter om en person har fått
socialhjälp bl. a. för att förhindra en felaktig skönstaxering. Den möjligheten
som sålunda öppnar sig bör man självfallet utnyttja.

Jag föreslår att RSV och skattecheferna i samråd med företrädare för de
uppgiftslämnande myndigheterna ger taxeringsnämnderna stöd när det
gäller att hämta in uppgifter om socialhjälp - liksom för övrigt även för
förfrågningar till försäkringskassorna - genom rekommendationer för taxeringsarbetet
efter 1982 års ingång och genom lämpligt utformade blanketter
för förfrågningarna.

Vissa övriga ärenden

När får senast beslut om fastighetstaxering fattas?

1 20 kap. 11 § fastighetstaxeringslagen står följande:

Fastighetstaxeringsnämnden skall senast den 31 januari under taxeringsåret
meddela beslut om taxering av fastighet, som ingår i distriktet.

En fastighetstaxeringsnämndsordförande (FTO) frågade i ett brev till JO
om fastighetstaxeringsnämnden (FTN) fick fatta beslut efter den 31 januari
1981 vid 1981 års allmänna fastighetstaxering. Anledningen till frågan var
innehållet i skrivelser från riksskatteverket (RSV) resp. skattechefen i
länet. I skattechefens brev hette det bl. a. med hänvisning till RSV:s
skrivelse: ”Sorn framgår måste FTO räkna med att under första delen av
februari månad ombesörja rättelser av sådana felaktigheter som kommit

fram vid tester i samband med databehandlingen. Fastighet som av

någon anledning undgått taxering bör även taxeras .”

I beslut, meddelat den 19 mars 1981, anförde JO Nilsson detta.

Rättelsesituationen utgör — som jag ser det - inget problem från principiell
synpunkt. Det förefaller mig närmast självklart att ett fel av typ
felskrivning skall kunna rättas till med minsta möjliga omgång och krångel.
Det betyder att så länge FTN är igång så är det nämnden som bör rätta
felet.

Taxeringssituationen är inte lika enkel. Ett ställningstagande till den
frågan kräver, som jag ytterligare utvecklar det längre fram, en tolkning av
reglerna och en analys av deras syfte plus en granskning av konsekvenserna
för främst ägaren av olika möjliga alternativ. Dessa förhållanden måste
man då ta hänsyn till:

315

— Taxeringsarbetet håller på till den 5 juni 1981, dvs. FTN kan ompröva
sina beslut fram till den dagen.1

— Fastighetsägarna skall få underrättelse om de beslutade taxeringarna
senast den 15 april 1981.2 Lokala skattemyndigheten måste dessförinnan
ha fått in för beredning och registrering de uppgifter som behövs för
att framställa underrättelserna. Efter den 15 april börjar följaktligen den
omprövningsperiod som alltså håller på till den 5 juni.

— Berednings- och registreringsarbetet har ansetts kunna klaras endast om
FTN tog sina ”grundbeslut” senast den 31 januari 1981.

Väger man samman dessa omständigheter och vad som i övrigt sagts i
förarbetena (se prop. 1979/80:40 s. 175) ligger den slutsatsen nära till hands
att anta att datumet den 31 januari inte anger den definitiva gränsen i tiden
för FTN:s ”beslutsförmåga". För det antagandet kan man onekligen anföra
mycket goda skäl. Jag skulle våga påståendet att bestämmelsen —
tillämpad efter bokstaven — i dagens situation skulle leda till resultat som
knappast var avsedda och i varje fall inte framstår som rimliga. Det räcker i
det sammanhanget med att erinra om dessa fakta. Om den 31 januari 1981
skulle vara en absolut deadline för beslut om taxering, så återstår endast
utvägen att genom besvär till länsrätten få en fastighet taxerad om fastigheten
av ett eller annat skäl inte blivit det. Att det finns ett taxeringsvärde har
inte bara myndigheterna ett intresse av och det finns ingen anledning anta
att någon ägare skulle slippa ifrån att få ett taxeringsvärde åsatt. Det är
känt att förvaltningsdomstolarna har en mycket stor arbetsbelastning. Det
tar följaktligen lång tid att få en sak prövad och avgjord. Att först vänta
avsevärd tid på att få ett taxeringsvärde och sedan genom olika former av
besvär till skattedomstolarna rätta till de inkomst- och förmögenhetstaxeringar
som har hunnit bli felaktiga under tiden - det är en utveckling som
varken de enskilda eller myndigheterna har någon anledning att applådera.
Jag tycker att den tolkning som jag här har tillåtit mig är den som i dagens
läge är den förnuftigaste och jag ser därför ingen anledning att ytterligare
kommentera skattechefens uttalande i brevet till bl. a. nämndordförandena.

Lokala skattemyndighetens utredningsansvar i ärende om skattetillägg
I samband med inspektion av en lokal skattemyndighet granskades en''
bunt fardigbehandlade självdeklarationer med tillhörande handlingar som
avsåg utredningen i ärendet, taxeringsnämndens beslut och lokala skattemyndighetens
beslut om skattetillägg m. m. Självdeklarationerna hade
lämnats till 1980 års taxering. I ett ärende var förhållandena dessa.

Taxeringsnämnden hade taxerat en ca 45-årig kvinna, frånskild och utan
barn, med avvikelse från hennes självdeklaration. I deklarationen hade
kvinnan som inkomst tagit upp sjukpenning från försäkringskassan med
42 520 kr och en löneinkomst med 784 kr. Av kontrolluppgifter på taxeringsavin
framgick att löneinkomsten rätteligen uppgick till 3 026 kr avseende
hela året. Kvinnan medgav efter förfrågan från taxeringsnämnden att
beloppet 784 kr ändrades till 3 026 kr. Hon förklarade sig inte närmare i

i och 2 Riksdagen har nyligen beslutat att flytta fram bl. a. dessa slutdagar en månad

(SFS 1981: 163).

316

saken. Taxeringsnämnden ändrade taxeringen. Lokala skattemyndigheten
gav kvinnan tillfälle att yttra sig över ifrågasatt skattetillägg. Hon svarade
inte. Beslut om skattetillägg avseende 20% av skatten på 2242 kr meddelades.
Någon närmare utredning i saken gjordes inte innan beslutet fattades.

Under inspektionens gång inhämtades från försäkringskassan att kvinnan
varit sjukskriven sedan juli 1978 och fortfarande under 1980. Ansökan
om förtidspension hade givits in i december 1980. Hon hade lidit av olika
fysiska sjukdomar och depression. Diagnosen var nu psykisk insufficiens.

JO Nilsson antecknade följande till inspektionsprotokollet.

Frågan om lokala skattemyndighetens utredningsansvar regleras i 116
p§ taxeringslagen och i riksskatteverkets föreskrifter och anvisningar
m. m. om skattetillägg och förseningsavgift (RSV Dt 1979:8), avsnitt 4.5.1.
1 anvisningarna sägs bl. a.

Skyldigheten att beakta eftergiftsreglerna ex officio är alltså begränsad
till de fall då frågan om eftergift har aktualiserats av vad som har förekommit
i ärende hos lokal skattemyndighet eller mål hos domstol om särskild
avgift.

Uppgift som har betydelse för bedömningen av eftergiftsgrunden ålder
framgår av deklaration, kontrolluppgift för anställd och taxeringsavi. Frågan
om eftergift på annan grund aktualiseras oftast genom att den skattskyldige
har tagit kontakt med taxeringsmyndigheterna. I vissa fall kan den
skattskyldiges bristande erfarenhet utläsas redan av deklarationshandlingarna.
Det torde vidare i många fall vara möjligt att bilda sig en uppfattning
om huruvida felaktigheten är ursäktlig med hänsyn till den oriktiga uppgiftens
beskaffenhet. Av handlingarna i ärendet kan framgå omständigheter
som tyder på att den skattskyldige lider av sjukdom eller handikapp. När
det finns grund att anta att viss eftergiftsgrund föreligger, skall beslutsfattaren
höra med den skattskyldige om ytterligare upplysningar kan lämnas
för bedömningen av frågan om eftergift.

I föreskrifterna, avsnitt 4.5.5 Sjukdom, sägs bl. a. följande.

Såväl fysiskt som psykiskt sjukdomstillstånd hos den skattskyldige kan
medföra eftergift av skattetillägg om sjukdomen kan antas ha menligt
påverkat dennes förmåga att lämna en korrekt deklaration. Sjukdomen
som sådan utgör inte grund för eftergift utan det skall föreligga ett samband
mellan sjukdomen och förseelsen eller underlåtenheten. Läkarintyg eller
intyg från försäkringskassa bör dock infordras endast om det anses erforderligt
för bedömningen.

Enligt min mening innebär nämnda bestämmelser och anvisningar att en
lokal skattemyndighet, som ställs inför ett ärende av detta slag, med de
tillgängliga uppgifterna som bakgrund ex officio bör inleda en undersökning
i frågan om eftergift av skattetillägg bör beslutas.

317

Vem är behörig att företräda dödsbo i taxeringsmål?

JO Nilsson meddelade den 16 juni 1981 beslut i ett ärende där några
delägare i ett dödsbo hade klagat över att de inte kunnat bevaka sina
intressen i ett mål om dödsboets taxering. Målet var sådant att vissa
dödsbodelägare hade sinsemellan motstridiga intressen. 1 beslutet behandlade
JO Nilsson dels frågan om vem som är behörig att företräda dödsbo i
taxeringsmål, dels frågan om lämpliga rutiner hos domstolen för kontroll
av ombudsfullmakt. Avslutningsvis anförde JO Nilsson att det knappast
fanns utvecklade och klara rutiner för hur behörighetsfrågan borde hanteras
i skattemål där dödsbo är part. Beslutet överlämnades mot denna
bakgrund till justitiedepartementet och domstolsverket.

Kommunikationsrutiner hos kammarrätt

K. Björk, som företrädde en skattskyldig, W., klagade hos JO över hur
kammarrätten i Jönköping handlagt W:s skattemål. Förhållandena var i
korthet dessa.

W. hade överklagat sina inkomsttaxeringar 1977 till kammarrätten i
Jönköping. Taxeringsnämnden hade frångått hans deklaration i flera hänseenden.
Bl. a. hade man inte godtagit W:s beräkning av garage- och
parkeringskostnader. I processen i länsskatterätten hade frågan om dessa
kostnader inte utvecklats närmare. I sin besvärsskrivelse till kammarrätten
lade W. inte heller fram någon utredning i detta hänseende, utan frågan
aktualiserades endast genom ett blankt yrkande ”Jag vidhåller också min
beräkning av bilkostnaderna". Taxeringsintendenten yttrade sig över besvären
och avstyrkte bifall till dessa genom att hänvisa till länsskatterättens
skäl. Detta yttrande sändes över till W. ”för kännedom” den 1
oktober 1979. Kammarrätten föredrog målet den 15 oktober 1979. Dagen
efter, den 16 oktober, kom W. in med erinringar och bifogade bl. a. en
förteckning över erlagda parkeringsavgifter under viss tid 1978 för att
därmed belysa sina kostnader under 1976. Den 17 oktober 1979 sände
kammarrätten över W:s erinringar till skattechefen "för kännedom”.
Kammarrätten meddelade dom i målet den 19 oktober 1979.

Kammarrätten yttrade sig i ärendet och redogjorde bl. a. för de tre olika
blanketter som används vid kommunicering av inkomna besvärsskrivelser
och yttranden. En skrivelse kan sändas till part

— med föreläggande att komma in med yttrande (Dv 623);

— med beredande av tillfälle att komma in med yttrande (Dv 625);

— för kännedom (Dv 628).

I beslut, meddelat den 24 oktober 1980, anförde JO Nilsson bl. a. följande.

Material som en part ger in i ett mål vid domstol skall hans motpart (om
det finns en sådan) få tillfälle att ta del av och bemöta. Den principen är för

318

förvaltningsdomstolarnas del lagfäst i förvaltningsprocesslagen där det
heter att rätten ”skall ge sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar
och det som hör till svaret och att inom viss tid yttra sig över detta, om det
ej är obehövligt” (12 §).

Kammarrätten har tydligen ansett att det var ”obehövligt” att få W:s
synpunkter på vad taxeringsintendenten säger i sitt yttrande, (dvs. att —
med den i dessa sammanhang vanliga terminologin - kommunicera yttrandet
med honom). Man nöjde sig ju med att skicka över yttrandet ”för
kännedom”. Den bedömningen kan diskuteras. Jag skall dock inte föra
den diskussionen här. Jag nöjer mig med att betona att det inte är självklart
att kommunicering skall underlåtas i sådana fall, där ett intendentsyttrande
innehåller endast ett bestridande med hänvisning till vad som har förekommit
i lägre instanser.

Kammarrättens åtgärd att sända över intendentens yttrande till W. var
avsedd som en ren serviceåtgärd. Det är naturligtvis bra att domstolarna
ger parter och andra service t. ex. genom att se till att de förses med
material som visserligen kanske inte innebär något sakligt nytt men ändå
inte är utan intresse. Men det finns alltid en risk/möjlighet att mottagaren
uppfattar vad som sålunda var avsett som ”serviceunderrättelse” på ett
annat sätt och — som W. — griper tillfället att ytterligare utveckla sin
ståndpunkt. Denna risk/möjlighet gör — som jag ser det — att domstolen
rimligen måste vänta lagom tid, åtminstone ett par veckor, med att behandla
ett mål där ena parten har fått material ”för kännedom” om man nu inte
väljer att tala om när man tidigast planerar att avgöra målet. Att göra på
detta senare sätt har enligt min erfarenhet goda skäl för sig. I detta fall
sände kammarrätten yttrandet för kännedom till Björk/W. den 1 oktober
och lät föredra målet den 15 i samma månad. Detta var för tidigt enligt min
mening.

När kammarrätten fick W:s synpunkter, som alltså gällde avdragen för
garage- och parkeringskostnader, tycke man inte det fanns anledning att
låta taxeringsintendenten få del av dem. Man gjorde den bedömningen att
målet inte genom dem tillfördes något nytt. Följaktligen fann man inte
heller anledning att skjuta på domen. Man nöjde sig med att sända brevet
för kännedom till skattechefen och meddelade dom två dagar senare. Man
kan på goda grunder även på denna punkt diskutera kammarrättens bedömning
och agerande. Björk har själv pekat på ett skäl varför taxeringsintendenten
borde ha fått del av utredningen, det skälet nämligen att intendenten
inte enbart är de fiskala intressenas företrädare utan även de
skattskyldigas. Jag tycker själv att formell kommunikation med taxeringsintendenten
borde ha skett. En konsekvens av detta är då att kammarrätten
borde ha skjutit på domen eller - alternativt - senare låtit föredra
målet på nytt.

Rättelse av dom och redovisning av skiljaktig mening hos förvaltningsdomstolarna I

ett beslut, meddelat den 27 mars 1981, behandlade JO Nilsson två
frågor om handläggningen av mål hos förvaltningsdomstolarna - rättelse
av dom och redovisning av skiljaktig mening. I beslutet gav JO sin syn på
hur dessa frågor borde hanteras av förvaltningsdomstolarna mot bakgrund
av iakttagelser som hade gjorts i samband med inspektioner av två länsrätter
då särskilt utformningen av domar i skattemål m. m. granskades. JO:s

319

beslut överlämnades till domstolsverket, kammarrätterna och länsrätterna.

Bör svarsfrist i lösbrev från en myndighet anges i ett visst antal dagar eller
till ett visst bestämt slutdatum?

I ett brev till JO klagade en skattskyldig, H., över hur en lokal skattemyndighet
skött hans ärende om jämkning av preliminär skatt. H. berättade
detta. I januari 1979 gav han in en preliminär självdeklaration med sin
jämkningsansökan. I mitten av februari fick han ett telefonsamtal från
lokala skattemyndigheten och svarade på framställda frågor. Den 23 februari
for han till Nigeria. Efter återkomsten den 10 mars gick han igenom sin
post och fann en skrivelse från lokala skattemyndigheten med anhållan om
vissa uppgifter. Skrivelsen var daterad den 26 februari. Lokala skattemyndigheten
ville att H. inom åtta dagar efter mottagandet av skrivelsen skulle
lämna upplysningar i ärendet i fråga om sju närmare angivna punkter. Han
böljade den 12 mars ordna med kopior av de handlingar som lokala
skattemyndigheten hade begärt. Dagen därpå fick han ett nytt brev från
lokala skattemyndigheten. I det brevet meddelades att hans ansökan inte
”föranleder något beslut, då Ni inte efterkommit anmodan att lämna
kompletterande uppgifter”. - I myndighetens yttrande till JO i ärendet
förklarades bl. a. att det andra brevet skickats ut eftersom ”svar inte hade
kommit in inom den tid som myndigheten hade funnit skälig”.

I beslut, meddelat den 5 februari 1981, anförde JO bl. a. följande.

H:s jämkningsärende var inte ett enkelt och rutinmässigt jämkningsärende.
Det behövde utredas närmare.

Myndighetens första brev till H. sändes som lösbrev. Man anhöll om
uppgifter inom åtta dagar från mottagandet. Dryga två veckor efter det
första brevet sände man ut det andra brevet till H.

Jag anser att en lokal skattemyndighet i ett ärende av detta slag mycket
väl kan sända ut en skrivelse med anhållan om uppgifter i lösbrev. Detta är
tidsbesparande även för den enskilde, som då inte behöver besväras med
att lösa ut handlingar på posten.

I det här fallet skulle H. svara lokala skattemyndigheten inom åtta dagar
från mottagandet. Myndigheten kan dock inte veta när han tog emot
brevet, eftersom det skickades som lösbrev. Det är därför som man i
ärendet talar om ”skälig tid”.

Jag vill här lägga några kritiska synpunkter på den inom förvaltningen
vanliga metoden att även i lösbrev begära svar inom ett visst bestämt antal
dagar från mottagandet.

Med denna teknik bäddar myndigheten för en onödig konflikt med den
enskilde, som hålls i en svävande situation. Den enskilde vet när han
faktiskt mottagit brevet men han vet också att myndigheten inte vet detta
utan bara kan göra antaganden, antaganden som — liksom i H:s fall — kan
leda till godtyckliga beräkningar om ”skälig tid” och problem i den fortsatta
handläggningen av ärendet.

Alternativet till denna metod är att i stället direkt sätta ut det slutdatum
(dag, månad, år) då myndigheten vill ha svaret. Att räkna ut en slutdag är

320

ju f. ö. just vad myndigheten gör när den - låt vara i efterhand - bestämmer
vad som är ”skälig tid”. Begär man svaret till ett visst datum så vet
den enskilde vad som gäller och vad myndigheten har för planer för
ärendets fortsatta handläggning. Tar han emot brevet så sent att fristen blir
för kort eller sedan svarsdatumet redan har passerats, har han med slutdatumet
fått ett direkt incitament att ta kontakt med myndigheten och begära
anstånd med svaret. Att han har denna rätt till anstånd bör gärna framgå av
myndighetens brev till honom med en formulering av denna typ: ”Tar Ni
emot detta brev så sent att Ni inte räknar med att hinna svara eller sedan
svarsdatumet har passerats bör Ni snarast be om anstånd med svaret hos
myndigheten, som då kan bestämma en ny slutdag.”

Att H. inte svarade på det första brevet inom, som myndigheten uttrycker
det, ”skälig tid” borde inte ha medfört att ärendet ”avslutades” på
sätt som skedde med det andra brevet. Åtta dagar från mottagandet är inte
någon lång frist och inte heller, som jag nyss utvecklat, någon för myndigheten
helt klar tidsfrist. Myndigheten borde också ha tagit hänsyn till att

H. kunde ha varit bortrest den närmaste tiden efter det att det första brevet
gick ut. Handlingarna i jämkningsärendet visade ju att H., som bodde i
Vällingby, hade vistats utomlands åren 1975—1978 och att han nu hade en
anställning i Luleå. Mot denna bakgrund hade det, när lokala skattemyndigheten
nu krävt så mycket uppgifter av honom, bl.a. vissa intyg, varit
lämpligt att man antingen väntat ytterligare någon vecka eller också sökt
kontakta honom på nytt. Detta hade kunnat ske genom att man som
tidigare i ärendet sökt honom per telefon (hans arbetsplats fanns antecknad
i ansökningen) eller skickat ut en påminnelse.

Även om jämkningsärenden skall behandlas skyndsamt är ingen - varken
sökande eller myndigheten — betjänt av att ett ärende där man bett den
enskilde att ge in en utförlig ytterligare utredning avslutas med ett ”avslag”
så som skedde genom det andra brevet. Det låg ju i H:s intresse att
prestera utredningen. Han hade också efter hemkomsten börjat att ordna
med sitt material genom att kontakta sin bank. Han möttes då av det andra
brevet.

JO behandlade härefter närmare myndighetens åtgärd att skicka ut detta
brev. Sammanfattningsvis konstaterade JO att ärendet inte skötts på ett
tillfredsställande sätt. JO:s beslut skickades till riksskatteverket för kännedom.

Handläggning av ett ärende om anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt

En socialläkare, Sven Randén, skrev ett brev till JO för en patients (J.
L.:s) räkning. Saken rörde detta.

J. L. är en ensamstående kvinna med två barn - tidigare socialhjälpstagare,
så småningom förtidspensionär med sjukbidrag. Kvinnan har svårigheter
att själv klara av sina kontakter med myndigheter och andra; hon har
kontakt med en socialläkare. - Hösten 1978 får socialläkaren vid ett av
hennes besök reda på att hon har blivit skönstaxerad och påförts
sanktionsavgifter vid beskattningen. Han hjälper henne att överklaga hos
länsskatterätten. - Senare samma höst får hon en slutskattsedel som
utvisar kvarskatt. Vid besök hos socialläkaren får hon hjälp att ansöka om

321

anstånd med att betala in kvarskatten. I denna ansökan åberopas två
grunder; sjukdom och det faktum att hon har anfört besvär hos länsskatterätten.
Ett intyg av läkaren bifogas. — I början av januari 1979 får hon
avslag av lokala skattemyndigheten på sin ansökan. 1 avslagsbeslutet talas
bara om sjukdomsgrunden. Beslutet har fattats av en tjänsteman. H. -Den 15 januari får hon - efter kvarskatteavdrag - ut bara 48 kr. på sin
pension. Socialläkaren kontaktar lokala skattemyndigheten; han får beskedet
att kvinnan borde ha begärt existensminimum i samband med pensionsutbetalningen
eller också socialhjälp. Samma dag beslutar lokala
skattemyndigheten att ge J. L. anstånd därför att taxeringsintendenten har
tillstyrkt hennes besvär. Länsskatterätten undanröjer därefter taxeringarna
och sanktionsavgifterna.

1 sitt brev säger Randén bl. a. att det i hans intyg i anståndsärendet bl. a.
sagts att J. L. hade svårt att förstå myndigheters skrivelser och blev
mycket rädd och upprörd över dem.

I beslut, meddelat den 26 mars 1981, anförde JO Nilsson bl. a. detta.

J. L.:s ansökan om anstånd med inbetalningen av kvarskatten delades
upp och diariefördes under två olika diarienummer, den ena avseende
anståndsgrunden "sjukdom” och den andra avseende anståndsgrunden
"besvär hos skatterätten”. De båda ärendena handlades av två skilda
handläggare. H. avgjorde genast det ärende som jag nämnde först. H.
gjorde inte i beslutet någon hänvisning till att ärendet beträffande den
andra grunden fortfarande var under prövning i avvaktan på taxeringsintendentens
yttrande.

Jag anser att det var riktigt av lokala skattemyndigheten att så snart som
möjligt ta ställning till J. L.:s ansökan på den första anståndsgrunden
(sjukdom). 1 den andra delen av ärendet måste man ju avvakta taxeringsintendentens
yttrande. Särskilt om myndigheten kan bifalla ansökan redan
på den första grunden är det ju viktigt att beslutet meddelas så snart som
möjligt. Men också i avslagsfall, där den skattskyldige ju har rätt att
överklaga beslutet hos länsstyrelsen, är det viktigt att beslutet meddelas
snabbt.

Gör man som lokala skattemyndigheten gjorde i det här fallet — dvs. gör
man två ärenden av en ansökan - är det ett "måste” att man har särskilda
rutiner som säkerställer en korrekt handläggning. Det hade man uppenbarligen
inte i det här fallet. Det var ju direkt olämpligt att man i det första
beslutet inte brydde sig om att hänvisa till att ärendet fortfarande var under
prövning vad gällde den andra anståndsgrunden och det med ett annat
diarienummer och en annan handläggare. J. L. hade om detta skett kunnat
få klart för sig att hon kunde vänta sig ett besked även i den delen. Lokala
skattemyndigheten har förklarat att man, med anledning av vad som har
hänt i detta ärende, ändrat sina rutiner så att dessa stämmer överens med
vad jag nu har sagt. Det är mycket bra.

De lokala skattemyndigheterna har numera, fr. o. m. slutet av år 1979.
fått ökade möjligheter att på ett enkelt sätt meddela anstånd med inbetalning
av skatt än tidigare. De nya reglerna innebär bl. a. att lokala skattemyndigheten
inte behöver höra taxeringsintendenten i fall av den här typen
utan att man kan ta ställning till ärendet själv. Dessa nya regler bör kunna
medföra att ärenden av detta slag klaras snabbare och smidigare än vad
som tidigare kunnat ske. Behovet av att dela upp handläggningen av ett
21 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

322

anståndsärende på det sätt som skett i J. L.:s fall bör efter denna ändring
också bli betydligt mindre.

Lokala skattemyndigheten vägrade J. L. anstånd på den första grunden,
sjukdom. Man menade att J. L.:s skattebetalningsförmåga på grund av
sjukdom inte hade förändrats i nära anslutning till de aktuella uppbördsterminerna.
Randén har ifrågasatt om detta är en riktig tolkning av bestämmelserna.
Enligt Randén skulle H. ha menat att J. L. i stället borde ha sökt
existensminimum hos försäkringskassan eller socialhjälp. Lokala skattemyndigheten
har inte gått in på det som Randén sist har sagt.

Beslut i anståndsärenden kan överklagas till länsstyrelsen men inte
vidare till skattedomstol. Någon domstolspraxis i denna typ av ärenden
finns alltså inte. Bestämmelsen i 48 § uppbördslagen har kommenterats av
Tore Lundin i boken Uppbörd av skatt (2:a uppl., s. 151). Lundin menar
att anstånd kan medges när den skattskyldige tillfälligtvis av omständigheter
som han inte kan råda över eller liknande inte kan betala skatten eller
har stora svårigheter att göra detta. Anstånd kan då medges någon tid till
dess den skattskyldiges situation kan antas ha förbättrats. Lundin fortsätter: Enbart

arbetslöshet eller sjukdom m. m. är således inte tillräckligt
skäl för anstånd utan därutöver krävs att skattebetalningsförmågan
nedsatts till följd därav. Genom utbyggnaden av socialförsäkringarna
utges numera så stora ersättningar, att skattebetalningsförmågan
knappast kan anses bli nedsatt vid arbetslöshet och sjukdom.

Jag har under hand tagit reda på att länsstyrelsen i Stockholms län vid
prövning av besvär över de lokala skattemyndigheternas beslut i dessa
anståndsärenden har en praxis som nära ansluter till Lundins uttalande.
Tillämpningen av den här aktuella anståndsgrunden är alltså ganska restriktiv.
Det förhållandet att en person under en längre tid fått socialhjälp,
sjukbidrag eller förtidspension leder alltså inte s. a. s. automatiskt till att
anstånd med inbetalning av kvarskatt beviljas.

Jag ser ingen anledning att här diskutera den praxis som sålunda utvecklat
sig. Låt mig bara säga att den synes mig kunna leda till resultat som i det
enskilda fallet kan bli stötande. Denna effekt kan förhindras om lokala
skattemyndigheten tar upp ärendet som en fråga om nedsättning av skatteavdrag
med hänsyn till existensminimum kan medges i stället (jfr reglerna
i 41 § uppbördslagen). Man ser alltså ansökningen om anstånd även som
en ansökan om existensminimum och begär vid behov kompletterande
uppgifter från sökanden. Sedan fattar man beslut även i frågan om existensminimum.
Nedsättning av avdrag för kvarskatt med hänsyn till existensminimum
kan då medges redan på den grunden att inkomsten är låg.
Det är inte ovanligt att de lokala skattemyndigheterna gör på detta sätt.
Det är alltså möjligt att J. L. kunde ha medgetts existensminimum om den
saken prövats. Jag anser att lokala skattemyndigheten gärna borde ha gjort
en sådan prövning i det här fallet. Åtminstone borde man i det första
beslutet ha antytt den möjlighet som här kunde föreligga. Jag vill bestämt
mena att J. L. i allt fall borde ha fått någon hjälp, inte minst med hänsyn till
sin situation. Lokala skattemyndigheten hade ju tillgång till ett läkarintyg i
ärendet som gav stöd för en sådan serviceåtgärd.

323

Förvaltningslagens regel om kommunikation är tillämplig i ackordsärende
hos länsstyrelse

I samband med JO:s inspektioner av uppbördsenheten hos två länsstyrelser
granskades akter i ackordsärenden. 1 två fall iakttogs att man hos
länsstyrelsen inte gett sökande tillfälle att yttra sig över vad kronofogdemyndigheten
sagt i ärendet innan länsstyrelsen fattade beslut.

I beslut, meddelat den 8 juli 1980, anförde JO Nilsson i fråga om den ena
iakttagelsen bl. a. följande.

Detta ärende handlar om länsstyrelsens handläggning av ärenden om
s.k. underhandsackord, jfr 62 § uppbördslagen och förordningen
(1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. I sådana
ärenden brukar länsstyrelsen regelmässigt hämta in yttrande från kronofogdemyndigheten.
Så skedde också i detta fall. 1 sitt yttrande i ärendet
föreslog kronofogdemyndigheten att sökandens ackordsframställning skulle
lämnas utan bifall. I yttrandet redovisades ganska utförligt den utredning
som kronofogdemyndigheten hade gjort. Yttrandet innehöll bl. a. en utredning
rörande sökandens fastighetsinnehav och ställda säkerheter. Länsstyrelsen
fattade beslut om att avslå framställningen utan att först ge sökanden
tillfälle att yttra sig över vad kronofogdemyndigheten sagt. Det är
denna underlåtenhet som jag har tagit upp till behandling i detta ärende.

När en länsstyrelse handlägger ett ackordsärende är det fråga om myndighetsutövning
mot enskild. Detta medför att ärendet ska handläggas
enligt förvaltningslagens bestämmelser, jfr 1—3 §§ förvaltningslagen. Bl. a.
bestämmelsen i 15 § förvaltningslagen om myndighets kommunikationsplikt
är alltså tillämplig i dessa ärenden. Detta innebär bl. a. att länsstyrelsen
i ett ackordsärende måste låta sökanden få ta del av det som har
tillförts ärendet genom annan än honom själv och ge honom tillfälle att
yttra sig över det. Detta är huvudregeln. Det finns dock några undantag,
bl. a. att kommunikation kan underlåtas om det är uppenbart obehövligt.

1 det aktuella fallet skulle sökanden givetvis ha latt tillfälle att svara på
kronofogdemyndighetens yttrande innan länsstyrelsen beslöt i ärendet.
Om så hade skett hade länsstyrelsen kanske inte behövt fatta det ytterligare
beslut i ärendet, där man efter ytterligare utredning kom att bifalla ett
något mindre fördelaktigt ackord för sökanden än det som den första
framställningen rörde.

Länsstyrelsen är medveten om att handläggningen av ärendet inte var
korrekt. Jag låter det stanna vid mitt nu gjorda påpekande.

Riksskatteverket och Rikskuponger

I brev till JO från enskilda togs frågan om riksskatteverkets (RSV:s)
befogenhet att utfärda anvisningar om måltidskuponger upp. Verkningarna
av anvisningarna1 var enligt anmälarna dels att restaurangerna inte gav
återbetalning på lämnade kuponger, vare sig i kontanter eller kuponger av
mindre valörer — vilket kunde få till följd att restaurangerna ”avrundade”

1 Se RSV:s anvisningar för värdering av förmån av fri respektive subventionerad
lunch vid inkomst av tjänst (RSFS 1979: 54. RSV Dt 1979: 17).

324

sina priser uppåt, dels att det inte var tillåtet att använda kupongerna efter
arbetstidens slut.

I beslut, meddelat den 7 juli 1980, hänvisade JO Nilsson till att näringsfrihetsombudsmannen
(NO) hade prövat frågan ur konkurrenssynpunkt.
NO hade funnit att reglerna medförde en viss risk för att priskonkurrensen
försvagades i prislägen strax under 15 kr. JO anförde i frågan om RSV får
ge anvisningar som kan få sådana verkningar bl. a. följande.

Föreskrifter om skatt till staten skall meddelas genom lag (Regeringsformen
— RF — 8 kap. 3 §). Riksdagen ensam stiftar lag (RF 1 kap. 4 §).
Riksdagen kan överlämna åt regeringen ("delegera till regeringen") att i
dess ställe meddela föreskrifter i vissa ämnen. "Skatt till staten” är inte ett
sådant ämne där rätten att meddela föreskrifter kan delegeras (RF 8 kap.
7 §). Begreppet "skatt till staten" är emellertid inte helt entydigt till sin
innebörd och omfattning. Gränsen mot "avgifter” — i fråga om vilka
delegering till regering (och kommun) kan förekomma — är t. ex. inte alltid
så lätt att bestämma. — Även om våra skattelagar är detaljrika så innehåller
de inte — och kan inte rimligen heller innehålla — en fullständig
reglering av hela skatteområdet i alla dess aspekter. Den komplettering
som behövs för att få det hela att fungera får regeringen (eller den myndighet
som regeringen bestämmer) utfärda antingen därför att RF direkt säger
att så får det gå till eller därför att riksdagen i en lag uttryckligen har lämnat
ett sådant uppdrag (= gjort den delegeringen). Verkställighetsföreskrifter
— dvs. praktiskt/administrativa föreskrifter — kan regeringen utfärda direkt
med stöd av RF (8 kap. 13 §). Exempel på delegering från riksdagen i
lag kan man hitta i kommunalskattelagen 42 § 3:e stycket där det står att
”regeringen eller efter regeringens bemyndigande riksskatteverket fastställer
för varje kalenderår föreskrifter för värdering av bilförmån enligt de
grunder som anges i anvisningarna” (till kommunalskattelagen som även
den har status av lag - min anm.).

Självklart är att föreskrifter som utfärdas med direkt stöd av RF eller
enligt riksdagens bemyndigande (= efter delegering) binder andra myndigheter
och enskilda. Men vid sidan av föreskrifter som är bindande förekommer
det att myndigheterna utfärdar råd och anvisningar som inte är
det. Och att myndigheterna gör det beror på att de enligt sina instruktioner
har att verka för bl. a. effektivitet och likformighet inom det egna ansvarsområdet.
Ta t. ex. RSV. Enligt sin instruktion (SFS 1970:752, senast
ändrad och omtryckt 1979:538) är RSV central förvaltningsmyndighet i
fråga om bl. a. beskattning och uppbörd och med uppgift bl. a. att ”genom
råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande
föreskrifter inom verksamhetsområdet” (2 och 3 §§). Att sådana anvisningar
behövs och är väsentliga både för de skattskyldiga och för organ
och funktionärer på skatteområdet lär knappast kunna bestridas. Men
detta förhållande får självklart inte leda till att man genom anvisningsverksamheten
de facto skapar regler som det är riksdagens sak att bestämma
om.

Efter denna principiella utvikning åter till den aktuella frågan. En förmån
av mindre värde som har lämnats i annat än pengar skall inte tas upp
som intäkt om det kan antas att förmånen inte har varit avsedd att utgöra
direkt vederlag för utfört arbete (jfr 32 § 3 mom. kommunalskattelagen).
Vidare föreskrivs i ett tillägg till den paragrafen att om den skattskyldige

325

avstår från förmånen och i stället får ersättning i pengar så bör förmånen i
regel bedömas som direkt vederlag/betalning för arbete som han har utfört.
När dessa bestämmelser kom till sade bevillningsutskottet bl. a. (Bev U
1956:52 s. 13):

Ur strängt principiell synpunkt föreligger det givetvis inte anledning att i
beskattningshänseende göra åtskillnad mellan värdet av erhållna naturaförmåner
och kontant ersättning. Träffar emellertid beskattningen förmåner
av sådan art, att de av de skattskyldiga inte med rätta uppfattas som
avlöningsförmåner utan mera har karaktär av åtgärder för att stimulera de
anställda till bättre arbetsprestationer eller för att underlätta och skapa
trivsel i arbetet och liknande, föreligger emellertid enligt utskottets mening
starka skäl att göra avsteg från principen om naturaförmåners likställighet i
beskattningshänseende med kontantersättning.

Det torde ligga i sakens natur att bestämmelser av denna art kommer att
bli föremål för olika bedömanden och därigenom kommer att vålla beskattningsmyndigheterna
ett visst merarbete, särskilt innan en fastare praxis

hunnit bildas. Med hänsyn till önskvärdheten att från första början

samma normer i huvudsak tillämpas i hela landet vill utskottet i detta
sammanhang starkt understryka angelägenheten av att riksskattenämnden
- som förutsatts i propositionen - genom vägledande uttalanden skapar
förutsättningar för en enhetlig tillämpning.

Det är alltså mot denna bakgrund som man skall se den aktuella anvisningen
och de regler som Rikskuponger har bestämt för sin verksamhet
efter samråd med RSV. Jag kan inte finna att RSV i detta fall har agerat på
ett sätt som ger mig anledning att göra mera i denna sak.

1.11.1980, 1980-11-01 eller den I november 1980 - alt dalera i blanketter

En skattskyldig påpekade i ett brev till JO att taxeringsmyndigheterna
fortfarande använder det gamla dateringssystemet, vilket kunde leda till
missförstånd för deklaranter som anpassat sig till det nya dateringssystemet
när de skulle fylla i blanketten.

I beslut, meddelat den 28 november 1980. anförde JO Nilsson bl. a.
följande.

Riksdagen, statsrådsberedningen och statskontoret har utfärdat rekommendationer
i frågan (riksdagens skrivregler, statsrådsberedningens anvisningar
för propositionsskrivning och statskontorets handledning Dokumentteknik
- Systematisk maskinskrivning).

Riksdagens skrivregler visar att alfanumerisk form används i

löpande text och numerisk form i enlighet med den nya standarden i
protokollshuvuden, tabeller, parentetiska förklaringar och sådant.

Jag har också sett att man i deklarationsblanketterna använder det gamla
dateringssystemet. Där finns bl. a. frågan "Hade Ni 1.11.1979 hemmavarande
barn, fött efter 1.11.1963?”. Jag har förstått att riksskatteverket
tidigare övervägt att gå över till den nya numeriska formen men stannat för
att t. v. inte göra så.

Någon föreskrift som säger hur datum skall skrivas finns inte. Bl. a.
riksdagen har rekommenderat att sammanhanget får avgöra vilken av de

326

två formerna - den numeriska (1980-11-01) resp. den alfanumeriska (den 1
november 1980) - som skall användas. Den ståndpunkten utesluter andra
dateringsalternati v. Jag tycker själv att den är riktig inte minst därför att en
begränsning av alternativen minskar riskerna för missuppfattningar.

327

2. Folkbokföring

Felaktig mantalsskrivning — yttrande från den enskilde inhämtades
inte m. m.

JO Nilsson anförde i ett beslut den 10 mars 1981.

1 ANMÄLAN

1 augusti 1979 skrev Eskil Wahlström hit och klagade på att han och hans
hustru felaktigt mantalsskrivits i annan kommun än den där de faktiskt
bodde. Jag har senare fått reda på att Eskil Wahlström avlidit sommaren
1980.

Wahlström skrev i brevet: Han och hans hustru Brita hade sedan 1966
varit bosatta på Alviksvägen 7 i Bromma där de också varit mantalsskrivna.
Han arbetade som tjänsteman vid LM Ericsson i Västberga.
Tillsammans med sin hustru ägde han ett fritidshus, Kolsrum 2:7 i Högsby
kommun. Fastigheten kallas allmänt Ljungbacka.

Wahlström fortsatte. När han och hans hustru kom hem från en utlandsresa
den 7 april 1979 hade de fått ett brev från lokala skattemyndigheten i
Oskarshamn. 1 brevet sas att deras mantalsskrivningsadress ändrats till
Ljungbacka, Högsby kommun. Brevet innehöll också två skattsedlar, nya
försäkringsbesked och en kopia av den anmodan om ändrad mantalsskrivningsort
som Högsby kommun ställt till lokala skattemyndigheten. De
hade tidigare inte fått någon förfrågan, vare sig muntlig eller skriftlig, om
de var bosatta på Ljungbacka. Sista dagen att överklaga var Jen 15 april.
Den 10 april skickade Wahlström en besvärsskrivelse till länsskatterätten i
Kalmar. Något svar hade han ännu inte fått. Han tyckte att det var
psykiskt påfrestande att leva i sådan ovisshet och framhöll att om någon av
dem blev sjuk och måste läggas in på sjukhus så var de hänvisade till
Oskarshamn eller Kalmar.

I brevet berättade Wahlström vidare att enligt G. Brandberg på lokala
skattemyndigheten skulle Sven-Olof Blad hos Högsby kommun fortfarande
vidhålla att de borde vara skrivna i Högsby och hela affären bero på en
dispyt med kommunen angående sophämtning.

Wahlström frågade avslutningsvis om det verkligen var rätt att en kommuntjänsteman
helt egenmäktigt och utan fog kunde bestämma över deras
mantalsskrivningsort.

328

2 UTREDNING

Wahlströms anmälan skickades till Högsby kommun för upplysningar
och yttrande efter hörande av utredningssekreteraren Sven-Olof Blad.
Kommunen anför.

Högsby kommun har 1979-02-02 genom sitt ombud i mantalsskrivningsärenden,
utredningssekreterare Sven-Olof Blad. till Lokala skattemyndigheten
i Oskarshamns fögderi inlämnat en ansökan i mantalsskrivningsärende
beträffande makarna Wahlström. I ansökan yrkades, att makarna
Wahlström mantalsåret 1979 skulle upptagas i mantalslängden för Högsby
kommun och församling, fastigheten Kolsrum 2:7, enär sådana uppgifter
muntligen erhållits beträffande vistelsens regelbundenhet på fastigheten,
att mantalsskrivning borde ske på densamma. Stöd för dessa uppgifter
finns också i skrivelse till Högsby kommun från herr Wahlström 1978-01-15 där de tre sista raderna lyder: "Vad sker med sopor under tiden 16
oktober-14 maj. jag vistas nämligen, med undantag för några veckor, på
Ljungbacka, även under den tiden." Beträffande herr Wahlströms påstående
att dispyten om sophämtningen ligger till grund för mantalsskrivningsärendet
får Högsby kommun härmed bestämt och entydigt tillbakavisa
detta.

Vid kontakt med Lokala skattemyndigheten har uppgifter erhållits om
att remissyttrandet från makarna Wahlström uteblivit på grund av dels
olyckliga omständigheter vid postbefordringen, dels makarnas utlandsvistelse.
Efter överklagandet av beslutet i mantalsskrivningsärendet har ytterligare
undersökningar visat, att makarna Wahlström ej borde mantalsskrivas
på fastigheten Kolsrum 2:7 i Högsby kommun. Detta har också Lokala
skattemyndigheten i Oskarshamns fögderi kommit fram till. vilket bekräftas
av deras skrivelse till Länsskatterätten i Kalmar län 1979-06-05.
Högsby kommun vidhåller därför inte att makarna Wahlström skall mantalsskrivas
på fastigheten Kolsrum 2:7.

Wahlström svarade på vad kommunen sagt. Han undrade vem som
lämnat de muntliga uppgifter som det talas om i yttrandet. Han skickade
vidare med en kopia av en dom från länsrätten i Kalmar län. Enligt denna
hade länsrätten bifallit besvären, varför makarna Wahlström slutligen blev
mantalsskrivna i Stockholm för år 1979.

Jag begärde sedan yttrande från lokala skattemyndigheten i Oskarshamns
fögderi. Jag ville veta vilka åtgärder myndigheten vidtagit för att
kommunicera kommunens ansökan med makarna Wahlström innan myndigheten
fattade sitt beslut. Fögderichefen G. Brandberg svarade för lokala
skattemyndigheten. Han anfördetta.

Jämlikt 64 § FBK skall den vars mantalsskrivning är i fråga lämnas
tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandet inhämtas på det sätt myndigheten
finner enklast och snabbast. Yttrandet får inhämtas på telefon. Då erfarenheten
lärt att skriftväxling med Stockholms lokala skattemyndighet vanligen
dragit mycket långt ut på tiden och stundom varit ett hinder för
justering av mantalslängden försökte lokala skattemyndigheten att nå
Wahlström per telefon såväl å Ljungbacka som i Bromma, men utan
resultat.

329

Själv är jag bosatt i Högsby kommun och har sett makarna Wahlström
bygga ett garage intill vägen och då jag vet att Ljungbacka, som f. öv. till
och med är försedd med en mindre ladugård, är i gott skick och lämpat för
åretruntboende hade jag felaktigt fått den uppfattningen att fråga var om
s. k. ”gröna vägare”, som efter sin pensionering flyttat ut från storstaden.

I detta fall gjordes icke - vad jag kan förstå - någon kollationering av
Stockholms fögderi och erhölls mot förmodan svar tämligen omgående
med påföljd att makarna blevo mantalsskrivna i Högsby församling. När
jag senare i ortspressen blev uppmärksammad om misstaget vidtog jag alla
åtgärder som överhuvudtaget kunde göras för att få en snabb rättelse till
stånd.

Wahlström svarade på vad lokala skattemyndigheten hade sagt. Han
sade att något brev med begäran om yttrande inte sänts ut från lokala
skattemyndigheten till någon av de båda adresserna. Den enda försändelsen
från lokala skattemyndigheten var den som innehöll nya skattsedlar.
Den var först adresserad till Ljungbacka, Högsby, men returnerades av
posten med påskriften ”Endast sommaradress”. Lokala skattemyndigheten
lade försändelsen i nytt kuvert och skickade den till adressen i Bromma.
Wahlström menade att adressen i Bromma alltså inte kunde ha varit
okänd för lokala skattemyndigheten.

Jag har tagit del av besvärsakten från länsrätten i Kalmar län.

3 BEDÖMNING

Eskil och Brita Wahlström har — utan att de fått möjlighet att påverka
beslutet - mantalsskrivits på en annan ort än den där de hade sin stadigvarande
bostad och där Eskil Wahlström arbetade. Detta ger upphov till
följande frågor.

- På vilka grunder får en kommun begära ändring av den s. k. mantalsstommen? -

Hur bör en lokal skattemyndighet handlägga ett sådant här mantalsärende
och på vilka grunder bör ett beslut om ändring fattas?

Innan jag besvarar frågorna skall jag i korthet redogöra för vilka bestämmelser
som gäller.

Länsstyrelsen upprättar årligen en stomme till mantalslängd. När lokala
skattemyndigheten den 1 mars skrivit under den övergår den till att bli
mantalslängd. I 41 § folkbokföringsförordningen (FBF) och 64 § folkbokföringskungörelsen
(FBK) finns bestämmelser om när, av vem och hur
ansökan om mantalsskrivning med avvikelse från stommen får göras och
bestämmelser om handläggningen. Ansökan görs hos lokala skattemyndigheten.
Ansökningstiden går ut den 5 februari mantalsåret. Ansökan får
göras av enskild person när det gäller hans mantalsskrivning och av kommun
i fråga som rör den kommunen. Lokala skattemyndigheten skall ge
part som inte är sökande tillfälle att yttra sig. Detta innebär att om en
kommun är sökande skall dels den enskilde, dels den kommun, där denna

330

person dittills varit mantalsskriven, få yttra sig om de vill. Skriftväxling
mellan de två berörda lokala skattemyndigheterna skall också ske så att
ingen blir mantalsskriven på mer än ett ställe eller felaktigt utelämnas.
Oavsett om ansökningen om mantalsskrivning bifalles eller avslås skall
den beslutande lokala skattemyndigheten underrätta alla parter om beslutet
senast den 15 mars mantalsåret (43 § FBF).

När Sven-Olof Blad, som hade utsetts att föra Högsby kommuns talan i
mantalsskrivningsärenden under 1979, skrev till lokala skattemyndigheten
i Oskarshamns fögderi motiverade han sitt yrkande om att Eskil och Brita
Wahlström skulle tas upp i mantalslängden för Högsby kommun så här:
”Vistas regelbundet på Ljungbacka under sådana omständigheter att de
bör mantalsskrivas där.”

Det är nästan genant att behöva påpeka att ett sådant här yrkande skall
motiveras. Blads ”motivering” är ett löst påstående.

Kommunen säger i sitt yttrande hit att man fått sådana muntliga uppgifter
om regelbundenheten av makarna Wahlströms vistelse på Ljungbacka
att Wahlströms borde mantalsskrivas där. Vem som lämnat dessa
muntliga uppgifter och exakt vad uppgiftslämnaren sagt uppges inte. Det är
därför inte möjligt för mig att bedöma innehållet i och trovärdigheten av
uppgifterna. Jag kan alltså inte avgöra om det var motiverat av Blad att
göra en ansökan om ändrad mantalsskrivning för makarna Wahlström. Jag
utesluter inte möjligheten att Blad låtit sig bli ett offer för ryktesspridning
och rent skvaller.

Kommunen åberopar i sitt yttrande också ett skriftligt uttalande från
Eskil Wahlström från januari 1978 i sophämtningsärendet. Helt klart är
emellertid att detta skriftliga påstående ensamt inte skulle kunna motivera
Blads ansökan till lokala skattemyndigheten.

Under alla förhållanden borde Blad i sin ansökan ha redovisat motiven
för sitt yrkande. Att inte Blad gjort detta tycker jag är dåligt. Länsrättens
akt visar att Blad inte ändrat uppfattning om var makarna Wahlström
skulle vara mantalsskrivna trots att de hade sagt i besvären att de hade
stadigvarande bostad i Bromma och att Eskil Wahlström förvärsarbetade i
Stockholm. Blads inställning, som han inte heller denna gång motiverat,
förstår jag inte. Den verkar minst sagt oresonlig. Blad ådrar sig kritik för
det sätt som han skött ärendet. Jag låter det stanna vid detta.

Som jag nämnde inledningsvis skall lokala skattemyndigheten ge part,
som inte är sökande, tillfälle att yttra sig i ärendet. Regeln är emellertid -formuleringen till trots - inte undantagslös. Kommunicering kan enligt
uttalanden i propositionen1 underlåtas i vissa fall. Jag går inte här närmare
in på skillnaden mellan författningstext och förarbeten. Huvudregeln är
obestridligen ändå att part skall få tillfälle att yttra sig. Detta framgår också
av 15 § förvaltningslagen som innehåller allmänna bestämmelser om skyldigheten
att inhämta yttrande från part. Här sägs detta.

1 prop. 1967:88 s. 78

331

Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättas
om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle
beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende
utan att så skett,

i. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars
skulle avsevärt försvåras eller

4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

Lokala skattemyndigheten inhämtar yttrandet på det sätt som myndigheten
tycker är enklast och snabbast. Yttrandet får inhämtas per telefon.
Jfr 64 § FBK.

Lokala skattemyndigheten har sagt att man sökt få tag i makarna Wahlström
per telefon. Men det gjorde man därför att lokala skattemyndigheten
i Stockholm brukar ta så lång tid på sig att svara. Det skälet begriper jag
inte. Om nu lokala skattemyndigheten i Stockholm brukar vara så långsam
med att svara kunde väl denna ”väntetid” ha använts till att skicka iväg
kommunens ansökan till makarna Wahlström som kanske t. o. m. skulle ha
hunnit svara under tiden. Även om det många gånger är mest praktiskt att
kommunicera med den enskilde så sent som möjligt, dvs. sedan alla övriga
yttranden kommit in, är det ju inget som hindrar att en första kommunicering
sker på ett tidigt stadium om man befarar att ett yttrande — som i detta
fall från lokala skattemyndigheten i Stockholm - kommer i sista minuten.
Man slipper då riskera att ett beslut i ärendet inte kan fattas eftersom den
enskilda parten inte fått tillfälle att yttra sig alls i ärendet.

Sedan makarna Wahlström sökts förgäves på telefon både på Ljungbacka
och i Bromma skulle de skriftligen fått tillfälle att yttra sig. Att detta
har underlåtits har myndigheten inte ens försökt förklara. Lokala skattemyndighetens
underlåtenhet att ge makarna Wahlström tillfälle att yttra sig
i ärendet är allvarlig. För detta skall den kritiseras starkt.

När Brandberg hos lokala skattemyndigheten fattade beslutet om att
makarna Wahlström skulle mantalsskrivas på Ljungbacka hade han tydligen
följande att gå efter:

— Blads sällsynt svagt underbyggda ansökan för kommunens räkning

- blankt bifall från lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi på
framställningen från lokala skattemyndigheten i Oskarshamn att makarna
Wahlström skulle utelämnas i mantalslängden för Stockholms kommun1

— sina egna iakttagelser av makarna Wahlström

- vetskap om att makarna Wahlström inte fått yttra sig över Blads
ansökan.

1 Stockholm svarade med denna stämpel på blanketten: Stockholms kommun har
såvitt nu kan bedömas ingen erinran mot framställningen.

332

Alt Brandberg i detta läge biföll Blads ansökan är lika uppseendeväckande
som allvarligt. Som skäl för beslutet har på underrättelsen kryssats i
rutan ”Bosatt den I november året före mantalsåret på den ort och fastighet
som anges i beslutet om mantalsskrivning”. I ärendet fanns inga
dokumenterade uppgifter om var makarna Wahlström var bosatta den I
november 1978. Genom att fatta beslut på så lösa grunder och utan att ha
hört makarna Wahlström har Brandberg grovt åsidosatt förvaltningsrättens
regler. Jag hoppas att Brandberg inser hur allvarligt det fel är som han
har begått och att han inte upprepar det. Jag förutsätter då självklart att
Brandberg känner till den betydelse som mantalsskrivning och kyrkobokföring
har för den enskilde i många olika sammanhang. Jag låter — om än
med betydande tvekan - det stanna vid denna kritik som jag uttalat.

Innan jag avslutar ärendet skall jag beröra några punkter som anknyter
till det felaktiga mantalsskrivningsbeslutet.

Makarna Wahlström kyrkobokfördes aldrig i Högsby församling utan
har hela tiden varit kyrkobokförda i Västerleds församling i Stockholm.
Tydligen har pastorsämbetet i Högsby aldrig rekvirerat personakterna för
makarna Wahlström. Kyrkobokföringen har alltså inte ändrats av den
felaktiga mantalsskrivningen. Jag går inte vidare med någon utredning i
denna del.

På grund av den felaktiga mantalsskrivningen skrevs makarna Wahlström
in i Kalmar läns allmänna försäkringskassa - retroaktivt per den 1
januari 1979. Jag har förgäves försökt att utreda på vilket sätt och när
denna registrering gjorts. Sedan länsrätten i Kalmar län i dom under hösten
1979 beslutat att makarna Wahlström skulle vara mantalsskrivna i Stockholm
såg Brandberg på lokala skattemyndigheten till att försäkringskassans
kontor i Högsby fick del av domen. Registreringsändringen hos
Stockholms läns allmänna försäkringskassa kom dock att göras först under
hösten 1980 och av andra anledningar. Skälet till att denna registrering inte
kom att göras tidigare tillhör de saker som det inte gått att få utrett.

Enligt Eskil Wahlström skulle i samma försändelse som lokala skattemyndighetens
beslut om den ändrade mantalsskrivningen ha legat nya
försäkringsbesked. Jag har på olika sätt försökt få fram närmare uppgifter
om detta men har dessvärre inte lyckats. Jag måste därför lägga ned
utredningen även i denna del.

Jag vågar påstå att ett intensivt arbete har lagts ner för att söka reda ut
vad som har hänt och inte hänt i detta ärende och varför. Trots detta är det
åtskilliga frågor som står kvar obesvarade. Det är djupt olustigt att behöva
konstatera det men jag måste ge upp här och låta frågorna bli obesvarade.
Jag avslutar ärendet och hänvisar till den kritik som jag uttalat ovan mot
Blad och mot Brandberg.

333

Felaktiga grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad
kyrkobokföring

1 ett brev hit klagade en person. B., över att pastorsämbetet i Värmdö
församling i en skrivelse till lokala skattemyndigheten i Stockholm hade
ifrågasatt om inte hans dotter hade flyttat från församlingen och in till
Stockholm.

Yttrande inhämtades från kyrkobokföringsinspektören som hörde den
tjänsteman, N. A., som hos pastorsämbetet hade ansvaret för åtgärden.

I beslut, meddelat den 11 februari 1981, anförde JO Nilsson bl. a. följande.

Ärendet berör främst frågan på vilka grunder ett pastorsämbete bör
underrätta ett annat pastorsämbete enligt 33 § folkbokföringskungörelsen
(1967:495). Paragrafen lyder så här:

Pastorsämbetet i församling där en person vistas men ej är kyrkobokförd
underrättas genast, när annat pastorsämbete eller lokal
skattemyndighet finner anledning antaga att personen bör kyrkobokföras
i vistelseförsamlingen.1

N. A. har sagt att han fann att objektivt godtagbara skäl förelåg att
underrätta lokala skattemyndigheten för utredning. Han stödjer sig på det
förhållandet att B:s hustru och en son tredskoskrivits i Bromma och att
dottern ensam var kvarskriven på familjens fastighet

Underrättelsen från pastorsämbetet till lokala skattemyndigheten -”ADRESSUPPGIFT från pastorsämbetet enligt 33 S FBK” - är undertecknad
av K. A. Förutom namn- och adressuppgifter har hon på blanketten
skrivit detta: "Moder och broder tredskoskrivna i Sth, men har överklagat
beslutet. Vi har just yttrat oss över klagoskriften och vidhåller att
B., Birgit (moder) med son skall vara skrivna i Sth. Nu fann vi att även en
dotter finns här, som förmodligen bara är ''skenskriven’ på ön."

Att B:s hustru och son tredskoskrivits i Bromma och att dottern - som
f. ö. var över 20 år - fortfarande var skriven i Värmdö väckte pastorsämbetets
misstankar om att dotterns kyrkobokföring var fel är en sak. Men
genom att till synes inte på något sätt undersöka var dottern faktiskt
vistades och ändå anmäla till lokala skattemyndigheten att dottern ”torde
vistas” på B:s adress i Bromma har pastorsämbetet begått ett direkt fel.
Härigenom missledde pastorsämbetet också lokala skattemyndigheten.

Ordet skenskriven som pastorsämbetet använder är inte ett vedertaget
begrepp och bör inte användas i skrift i allmänna handlingar, inte ens om
det anges inom citationstecken. Att pastorsämbetet inte heller angett varför
dottern skulle vara vad man kallar skenskriven gör saken ännu allvarligare.
Jag måste kritisera pastorsämbetet för det sätt som det skött detta
ärende på.

1 Av 54 § folkbokföringskungörelsen framgår, såvitt rör kyrkobokföringen bl. a. i
Stockholm, att sådan anmälan görs till lokala skattemyndigheten.

334

3. Exekution

Utmätning av kapitalbelopp av fordran enligt lagsökningsutslag har
felaktigt fått vila i väntan på en detaljkomplettering beträffande
räntesatsen. Anmärkningar även mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet

JO Nilsson anförde i ett beslut den 3 juli 1980.

1 ANMÄLAN

I ett brev till JO uppger advokatfirman Wennerholm och Auerbach AB
(genom advokaten Olle Wennerholm) detta.

Den 14 mars 1979 översände en på undertecknad advokatbyrå anställd,
biträdande jurist, till Kronofogdemyndigheten i Huddinge distrikt ett av
Stockholms tingsrätt meddelat utslag för verkställighet. Ärendet erhöll hos
Kronofogdemyndigheten Dnr 1532/79.

Kronofogdemyndigheten utfärdade en handling betecknad ”Anmodan
om komplettering av enskilt mål”, dagtecknad den 26 mars 1979. Anmodan
innehöll en begäran om rättelse hos tingsrätten enligt rättegångsbalken
17:15. Vi kontaktade Kronofogdemyndigheten per telefon, men kom ej i
kontakt med handläggande tjänstmannen, varför vi i skrift till Kronofogdemyndigheten
begärde ett förtydligande av vad Kronofogdemyndigheten
avsåg med sin anmodan. Vid ny telefonkontakt med Kronofogdemyndigheten
den 29 mars 1979, med en tjänsteman vid namn von Mecklenburg,
omtalade denne att tingsrätten vid utskriften av utslaget icke angivit räntesatsen
å det fordrade kapitalbeloppet. Kronofogdemyndigheten utfärdade
därefter en ny anmodan om komplettering av enskilt mål, dagtecknad den
29 mars 1979, i vilken icke upptagits någon frist inom vilken kompletteringen
skulle vara Kronofogdemyndigheten tillhanda.

Genast efter telefonsamtalet den 29 mars med Kronofogdemyndigheten
- och innan den nya anmodan erhållits — dikterades en skrift till Stockholms
tingsrätt, vari angavs att rättelsen måtte företagas skyndsamt eftersom
Kronofogdemyndigheten i sin första anmodan utsatt en tidsfrist, vilken
skulle vara tillända under sista veckan av april månad. Därefter erhölls
den nya anmodan från Kronofogdemyndigheten, vilken icke upptog någon
tidsfrist. Vi har därefter avvaktat Stockholms tingsrätts rättelse, vilken av
tingsrätten genom påteckning å lagsökningsutslaget verkställdes den 23
maj 1979.

Genast efter vi erhållit tingsrättens rättade utslag, översändes detsamma
till Kronofogdemyndigheten genom skrivelse den 30 maj 1979.

Kronofogdemyndigheten har därefter, genom en handling ”Vidaresändning
redovisning", dagtecknad den 9juli 1979, återsänt samtliga handlingar
till oss med motivering, att Kronofogdemyndighetens kompletteringsföreläggande
icke efterkommits.

335

Stockholms tingsrätts utslag innebär, att tingsrätten förpliktat gäldenären
att till sökanden betala ett kapitalbelopp av 39057 US-dollar och 25
cent, eller motsvarande belopp i svenskt mynt, efter å betalningsdagen
gällande kurs. - Vi förmenar, att Kronofogdemyndigheten haft att omedelbart
verkställa utmätning beträffande kapitalbeloppet. Genom Kronofogdemyndighetens
underlåtenhet härutinnan kan sökanden ha tillfogats
avsevärd skada.

Kronofogdemyndigheten har avvisat ärendet från vidare handläggning,
trots att den begärda kompletteringen inkommit till Kronofogdemyndigheten
redan någon av de första dagarna i juni månad, och således mer än en
månad innan beslutet om avvisandet av ärendet. Vi förmenar, att Kronofogdemyndigheten
icke ägt avvisa ärendet, då detsamma kompletterats vid
tidpunkten för beslutets fattande; särskilt som en fortsatt handläggning av
ärendet icke kan ha inneburit skada för tredje man.

Den senare, av Kronofogdemyndigheten förtydligade anmodan om rättelse,
har icke innehållit någon tidsfrist. Vi förmenar därför, att Kronofogdemyndigheten
överhuvud icke ägt avvisa ärendet från vidare handläggning.

Enär rättelsen endast avsett räntebeloppet har utslaget i allt fall kunnat
verkställas i vad avser kapitalbeloppet. Vi förmenar därför, att avvisningen
endast hade kunnat avse verkställighet i vad avser räntebeloppet.

Då den för beslutets innehåll ansvarige kronofogden vid telefonsamtal
förklarat, att ärendets handläggning står i överensstämmelse med Kronofogdemyndighetens
rutiner, synes påkallat, att klarlägga desamma och
med hänsyn till de rättsförluster, som kan tillfogas sökandena, åtgärder
vidtagas för åstadkommande av ändring.

Wennerholm skickade med kopior av lagsökningsutslaget, brevväxlingen
mellan advokatfirman och kronofogdemyndigheten och advokatfirmans
brev till Stockholms tingsrätt.

2 UTREDNING

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten i Huddinge distrikt. I
sitt yttrande uppger myndigheten genom kronofogden P Falk:

De av anmälaren framställda sakuppgifterna vitsordas. Vad beträffar
myndighetens rutiner får jag därutöver anföra. Reglerna om komplettering
av mål återfinnes i utsökningskungörelsen (SFS 1971:1098). 1 9 § 2 st
sagda författning stadgas att om ansökan om verkställighet är ofullständig
så att den ej kan prövas skall myndigheten bereda sökanden tillfälle att
avhjälpa bristen. Någon bestämd tidsfrist för komplettering i utsökningsmål
finns inte angiven av lagstiftaren. I föreskrifter och anvisningar för
exekutionsväsendet, FAX, har väsendets centralmyndighet. Riksskatteverket,
rekommenderat en kompletteringstid om längst tre månader. Med
hänsyn till den stora mängd utsökningsmål som belastar kronofogdemyndigheten
i Huddinge tillämpar myndigheten generellt en tidsfrist om en
månad vid komplettering av dylika mål. Undantag från denna huvudregel
kan i vissa fall medges. I detta sammanhang må framhållas, att sökanden
när komplettering begärts alltid har möjlighet att meddela anstånd med
verkställigheten för att undvika att målet avvisas om han anser den an -

336

givna tidsfristen att ombesörja kompletteringen vara allt för knapp. Har
målet inte kompletterats inom den utsatta tiden så att det är verkställbart
redovisas det till sökanden med uppgift om att begärd komplettering inte
har inkommit.

Vad avser det anmälda målet anser jag, i likhet med anmälaren, att
myndigheten omedelbart bort verkställa målet i den del det avsett kapitalbeloppet.
I de mål där endast viss del är verkställbar och målet i övrigt
kräver ytterligare utredning är det också brukligt att myndigheten verkställer
målet i den del det är exigibelt. På grund av ett förbiseende i detta
fall har dock hela målet kommit att vila i avvaktan på komplettering av
ränteyrkandet. Detta är en brist i handläggningen som jag beklagar. Jag har
emellertid låtit vidtaga åtgärder så att en upprepning av ett dylikt misstag
näppeligen kan äga rum.

Vad beträffar anmälarens uppfattning att målet inte bort avvisas med
hänsyn till att den begärda kompletteringen inkommit till kronofogdemyndigheten
mer än en månad innan beslutet om avvisning fattades kan jag
förstå att handlingssättet kan förefalla förbryllande. Till viss del har dock
anmälaren missuppfattat sakförhållandet. Beslutet att avvisa ett ofullständigt
mål fattas direkt efter det att tidsfristen för komplettering utgått. På
grund av myndighetens synnerligen stora arbetsbelastning har det ibland -t. ex. under semestertiden och vid särskilt stor arbetsanhopning - inträffat
att det dröjt någon månad innan beslutet kunnat effektueras och målet
redovisas. Den redovisning, dagtecknad 1979-07-09, som anmälaren åberopar,
har således inte inneburit att beslut att avvisa målet fattats denna dag,
utan blott att redovisningen har ägt rum sagda datum. Jag tillstår självfallet
att det är otillfredsställande att det dröjt så lång tid från avslagsbeslutet till
dess målet redovisats till sökanden. Förhållandet har emellertid varit det
samma för samtliga mål, således även för de mål i vilka verkställighet ägt
rum. Att redovisningen i det nu aktuella fallet kommit att dröja en avsevärd
tidsrymd har haft sin förklaring i att myndigheten vid tidpunkten i
fråga haft speciellt stora balanser med oredovisade mål. Dessa balanser
har uppkommit genom att myndigheten sedan lång tid tillbaka haft brist på
personal samt att befintlig personal under våren varit huvudsakligen engagerad
med administrativt arbete i samband med att kronofogdemyndigheten
omorganiserats i enlighet med kronofogdemyndighetsutredningens intentioner.
Vidare har REX-systemet, ett ADB-orienterat redovisningssytem,
införts vid kronofogdemyndigheten under våren 1979. Även introduktionen
av detta hjälpmedel har självfallet inneburit stora påfrestningar på
personalen med ty efterföljande eftersläpningar på andra arbetsområden.
För närvarande har dock myndighetens vakanser kunnat hjälpligt fyllas
och befintliga balanser har arbetats ned. Det är således min förhoppning,
att myndigheten fortsättningsvis skall kunna redovisa verkställda mål betydligt
skyndsammare än som tidigare varit fallet.

Vad slutligen beträffar anmälarens påstående, att den förnyade begäran
om rättelse inte innehållit någon tidsfrist och att myndigheten därför inte
ägt avvisa målet, torde det hela tiden ha stått helt klart för sökanden att
kompletteringstiden varit en månad. Någon upprepning av tidsfristen har
därför inte synts behövlig.

Till sist vill jag framhålla att jag omedelbart efter det jag fått reda på det
misstag som begåtts låtit verkställa målet. Utmätningsförrättning har således
ägt rum 1979-07-30, varvid gäldenärsbolaget befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar.

337

Falk bifogade kopior av dagboksblad och protokoll i det aktuella utsökningsmålet,
UD 1532/79.

Advokatfirman har fått tillfälle att yttra sig över Falks svar. Man har
dock inte använt sig av den möjligheten.

3 BEDÖMNING

Anmälaren gör gällande att kronofogdemyndigheten har gjort fel i tre
hänseenden. Han har

— underlåtit att verkställa utmätning för kapitalbeloppet

— avvisat ärendet trots att den komplettering som hade begärts hade
kommit in

— avvisat ärendet med hänvisning till att komplettering inte kommit in
inom bestämd tid, trots att någon tid inte har angetts i föreläggandet.

Kronofogdemyndigheten har vitsordat sakuppgifterna och medgett att
ärendet handlagts fel och beklagat det inträffade.

3.1 Den uteblivna verkställigheten

Det är ostridigt att lagsökningsutslaget kunnat verkställas genast i fråga
om kapitalbeloppet. Att så inte skedde beror - enligt kronofogdemyndigheten
- på ett förbiseende.

Jag utgår från att begreppet ”förbiseende" i detta sammanhang inte
betyder detsamma som "okunnighet”. Jag gör det därför att det skulle
vara utomordentligt förvånande om en i exekutionsrättsliga ting något så
när insatt person skulle sväva i den villfarelsen att verkställigheten i dess
helhet måste vila i avbidan på en komplettering i någon detalj.

Det är naturligtvis allvarligt att "förbiseenden" av detta slag kan inträffa.
Jag har allvarligt övervägt att driva utredningen vidare för att få klarhet
i vem som gjort sig skyldig till detta "förbiseende". Utredningen ger inget
klart besked på den punkten och måste alltså fullständigas om ett ingripande
skall kunna göras. Jag har emellertid stannat för att inte göra det. Mina
skäl är i huvudsak dessa. Jag vet att Huddinge kronofogdedistrikt vid
denna tidpunkt var svårt arbetstyngd bl. a. som en följd av att flera tjänster
saknade innehavare. Att i ett sådant läge göra ett ingripande mot en enskild
tjänsteman för ett så uppenbart felgrepp som det i detta fall är fråga om
förefaller mig varken disciplinärt nödvändigt eller pedagogiskt meningsfullt.
Jag vet också att personalläget på myndigheten nu är bättre och
riskerna följaktligen mindre för att något sådant skall inträffa igen. Till
bilden hör också att - såvitt jag har förstått - det aktuella förbiseendet
inte ledde till någon direkt ekonomisk skada för borgenären.

22 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 1

338

3.2 Kompletteringsfrister

Enligt det första föreläggandet - daterat 1979-03-26 - hade borgenären
en månad på sig för ”Rättelse hos TR enl R 17: 15”. Sedan borgenären
begärt förtydligande av föreläggandet - en mycket rimlig begäran f. ö. -utfärdade myndigheten ett nytt föreläggande - daterat 1979-03-29. Det
föreläggandet saknade uppgift om när kompletteringen skulle vara gjord.

Först något om fristens längd. Riksskatteverket har i sina anvisningar
sagt att tiden för komplettering längst skall vara tre månader. 1 detta fall
har fristen bestämts schablonmässigt till en månad. Med hänsyn till att
kompletteringen krävde medverkan av tingsrätten hade det varit lämpligare
att på något sätt knyta fristen till tingsrättens beslut eller göra fristen
längre.

Det har sagts att någon frist egentligen inte löpte eftersom det andra
föreläggandet saknade uppgift om när kompletteringen skulle vara gjord.
Kronofogdemyndigheten har invänt att det torde ha stått klart för sökanden
att den i det första föreläggandet angivna fristen fortfarande gällde.

Omständigheterna gör att myndighetens uppfattning kan försvaras. Men
att uppfattningen kan försvaras är inte detsamma som att den är invändningsfri.
Jag har nämligen svårt att förstå varför man inte angav när
kompletteringen skulle vara inne när man ändå skrev ut ett nytt föreläggande.
Jag rekommenderar myndigheten att man gör så i fortsättningen till
förekommande av varje tvekan.

3.3 Redovisningen av målet

Den 9 juli 1979 redovisade kronofogdemyndigheten målet till advokatfirman
på den grunden att begärd komplettering inte kommit in. Falk säger
att avvisningsbeslutet hade fattats tidigare men att expedieringen av beslutet
hade försenats. Det är inte klarlagt när avvisningsbeslutet fattades.
Enligt kronofogdemyndighetens föreläggande skulle avvisningsbeslutet ha
kunnat fattas den 27 april 1979, dvs. nästan två och en halv månad före
beslutet redovisades för sökanden.

En så lång expeditionstid är självklart helt oacceptabel. Personalsituationen
vid kronofogdemyndigheten i Huddinge har anförts som förklaring.
Falk har vidare upplyst att arbetsläget idag är gynnsammare vid myndigheten
och att verkställda mål redovisas snabbare än tidigare. Jag har redan
sagt att jag känner till att personalsituationen i Huddinge har varit besvärlig.
Jag tar fasta på Falks besked att redovisningen i dag går snabbare och
nöjer mig därför med den kritik som ligger i vad jag nyss sade.

3.4 Sammanfattning

Kronofogdemyndigheten i Huddinge har skött det mål som detta ärenden
handlar om sällsynt illa. Det är, som jag redan har sagt, med tvekan

339

som jag avstår från att gå vidare i saken. Jag avstår därför att jag vet att
man har haft betydande svårigheter hos myndigheten och därför att jag
utgår från att man numera har gjort vad man kan för att förhindra ett
upprepande. Bedömningen hade dock blivit en annan om det visat sig att
sökanden i detta fall hade lidit ekonomisk skada genom myndighetens
agerande eller — snarare — brist på agerande.

Fråga om enskild vägsamfällighets debiteringslängd var verkställbar
exekutionstitel

JO Nilsson anförde i ett beslut den 13 november 1980.

1 BAKGRUND

Holger Olsson är medlem i Stockelanda vägsamfällighet. Samfälligheten
har bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar. Den sköter väghållningen
av en enskild väg som indelats i fyra sektioner (I —IV). Olssons
fastighet ligger inom sektion I. För samfälligheten gäller stadgar som har
antagits av vägsamfälligheten 8 maj 1968. Stadgarna föreskriver bl. a. (§ 5)
att det årligen skall hållas ett ordinarie sammanträde (årsmöte) med medlemmarna
i vägsamfälligheten. Vid årsmötet skall enligt § 7 bl. a. behandlas
styrelsens förslag till utgifts- och inkomststat och till debiteringslängd. I
protokollet från vägsamfällighetens årsmöte 18 mars 1978 står bl. a. "Budget
för 1978 föredrogs av kassör Artur Widén. De olika sektionernas
tillgångar redovisades. Stämman beslöt att på de sektioner som ej bidrag
eller tillgångar räcker kassören får utdebitera erforderligt kapital för kostnaderna.
Stämman beslöt godkänna budgetförslaget för 1978.”

Vid ett ”extra sammanträde med Stockelanda vägsamfällighets medlemmar
i sektion I” 24 juli 1979 behandlades bl. a. frågan om Olssons bidrag
till samfälligheten, sedan Olsson endast betalt 123 kr 90 öre av ett krav på
492 kr 30 öre. I protokollet från sammanträdet sägs att styrelsen för
vägsamfälligheten, sedan man avräknat viss kostnadspost, uppfört Olsson
på restlängd för ett belopp om 241 kr 10 öre.

I protokollet heter det också: ”Då Olsson vägrar betala denna resträkning
av den 5 maj -79 på kr 241:10 beslutar stämman att överlämna ärendet
till indrivning.”

2 ANMÄLAN

I ett brev till JO säger Olsson sammanfattningsvis:

— "Stockelanda vägsamfällighets styrelse fick vid 1970 års laga förrättning
begränsade rättigheter att bestämma över vägars skötsel.” Det är

340

fastlagt att ”delägarna i de olika sektionerna skall få rösta och bestämma.
Så har inte skett.”

- Vid det sammanträde som styrelsen för vägsamfälligheten höll den 24
juli 1979 hade man inte rätt att besluta om att uttaxera belopp för att täcka
andra kostnader än sådana som årsmötet hade beslutat om. Sådana kostnader
har Olsson betalt.

- Kronofogde Gert Langvall har på samfällighetens uppdrag drivit in
beloppet 241 kr 10 öre hos Olsson, en summa ”sorn på inget sätt kan vara
en skuld”.

3 UTREDNING

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten i Vänersborgs distrikt, I
sitt yttrande uppger myndigheten (genom kronofogden Håkan Westhäll)
följande:

Sedan Holger Olsson, Stockelanda, Pl. 1035, 45063 Högsäter, genom
skrivelse den 15 november 1979 anfört klagomål över kronofogdemyndighetens
i Vänersborgs distrikt handläggning av ett utsökningsmål får undertecknad
kronofogde — som hos myndigheten handlägger och svarar för de
enskilda målen — såsom infordrat yttrande anföra.

Olsson är medlem i Stockelanda vägsamfällighet, som, enligt stadgarna,
har till uppgift att handha den gemensamma väghållningen beträffande en
enskild väg inom hemmanen Nolby nr 1. Stockelanda Norra nr 1 och
Stockelanda Södra nr 2 i Högsäters socken. Vägsystemet är indelat i fyra
sektioner, benämnda I, II, lil och IV.

Av hos kronofogdemyndigheten företedda handlingar framgår följande.
Vid ordinarie sammanträde den 18 mars 1978 med samfällighetens medlemmar
beslöts att utföra vissa vägarbeten. Samtidigt fastställdes ett förslag
till budget varjämte de närvarande ”beslöt att på de sektioner som ej
bidrag eller tillgångar räcker, kassören får utdebitera erforderligt kapital
för kostnaderna”. Den 30 september 1978 upprättades därefter en debiteringslängd
för sektion I, upptagande en total utdebitering av 1 8t)0 kronor,
varav på Olsson — med ett andelstal av 27,35 % - belöpte 492 kronor 30
öre. Sedan kassören den 3 oktober 1978 sänt räkning till bl. a. Olsson
betalade denne den 7 november 1978 123 kronor 90 öre. Den 22 i samma
månad beslöt samfällighetens styrelse att, enär en tidigare beslutad grusning
av vägen ej kommit att utföras. Olssons bidrag skulle nedsättas med
127 kronor 30 öre. Olssons kvarstående skuld utgjorde därefter 241 kronor
10 öre och den 5 maj 1979 beslöt styrelsen att uppföra Olsson på restlängd
med anmodan till denne att sist den 22 maj 1979 betala sin skuld. Den 24
juli 1979 hölls ett extra sammanträde med de väghållningsskyldiga, därvid
även Olsson var närvarande. Protokollet från sammanträdet innehåller en
redogörelse för debitering av vägkostnaderna inom sektion I med uppgift
om det belopp som av kostnaderna belöpte på Olsson. Vid sammanträdet
beslöt de väghållningsskyldiga om indrivning av Olssons ovannämnda
resterande bidrag, 241 kronor 10 öre.

Den 31 juli 1979 inkom till kronofogdemyndigheten styrelsens begäran
om indrivning. Sedan målet överlämnats till kronoassistenten Christer
Johansson för verkställighet erlade Olsson till denne den 23 oktober 1979

341

- utan att utmätningsåtgärd måste vidtagas - fordringsbeloppet, 241
kronor 10 öre, jämte utsökningsavgift, 100 kronor. Fordringsbeloppet har
den 5 november 1979 redovisats till sökanden.

1 sin klagoskrift gör Olsson gällande, att han icke genom något i laga
ordning lättat beslut varit skyldig att erlägga det nu indrivna fordringsbeloppet.
Av handlingarna framgår visserligen, att de vid det ordinarie sammanträdet
den 18 mars 1978 närvarande väghållningsskyldiga underlät att

- såsom stadgarna föreskriver — själva fastställa en debiteringslängd,
utvisande det belopp som skulle uttaxeras och vad därav belöpte på varje
medlem enligt det för honom bestämda andelstadt; i stället uppdrogs åt
styrelsens kassör att inom de olika sektionerna utdebitera de belopp, som
erfordrades för att täcka samfällighetens kostnader. Vid de väghållningsskyldigas
extra sammanträde den 24 juli 1979 redogjordes emellertid för
den verkställda debiteringen och angavs med vilket belopp Olsson vore
skyldig att deltaga i kostnaderna. Därmed har, enligt kronofogdemyndigheten,
förutsättningarna för utsökning av det Olsson påförda beloppet
blivit uppfyllda. För övrigt har icke framkommit någon omständighet som
tyder på att den verkställda debiteringen ej skulle vara med lag överensstämmande.

På grund av vad sålunda anförts får kronofogdemyndigheten hemställa,
att Olssons klagomål lämnas utan avseende.

Till sitt yttrande fogade kronofogdemyndigheten fotokopior av handlingarna
i myndighetens akt.

Olsson bemötte kronofogdemyndighetens yttrande. Bl. a. frågar han
med vilken rätt "kronofogde Lungvall" själv kan avgöra hur högt indrivningsbeloppet
skall vara.

Som exekutionsurkund har i kronofogdemyndighetens handlingar angetts
”Stockelandas vägsamfällighets debiteringslängd 1978-04-30”. En
avskrift av ”utdebiteringslängd för sektion I på Stockelanda vägsamfällighet
upprättad den 30 september 1978” finns med bland handlingarna i
myndighetens akt.

Längden för sektion 1 upptar ett sammanlagt belopp om I 800 kr vilket
belopp påförts delägarna. Olssons andel har upptagits till 492 kr 30 öre. Till
längden är fogad en uppställning över kostnader för sektion I som redovisar
kostnadsposter för arbete, hyrda maskiner, grus m. m. till ett sammanlagt
belopp om 2 301 kr 85 öre. Efter avdrag för erhållet statsbidrag och
tillägg av ett belopp (grusningskostnader, oförutsedda utgifter) återstår det
uttaxerade beloppet I 800 kr.

4 BEDÖMNING

Detta ärende gäller om den handling som getts in till en kronofogdemyndighet
medgav verkställighet, dvs. var en exekutionstitel, eller inte. Olsson
gör gällande att verkställighet inte borde ha skett. Kronofogdemyndigheten
menar att ”förutsättningarna för utsökning" var uppfyllda.

342

Exekutionstitlarna indelas i allmänna och enskilda. De allmänna är
sådana som har meddelats av offentlig myndighet, t. ex. domstol, överexekutor
eller förvaltningsmyndighet. Till de enskilda exekutionstitlarna hör
bl. a. skiljedomar, avbetalningskontrakt. auktionsprotokoll och uttaxeringslängder.
Det skulle föra för långt att här närmare redogöra för de olika
titlarna. Det får vara tillräckligt med detta påpekande. Får en kronofogdemyndighet
en ansökan om verkställighet och grundas den på en allmän
exekutionstitel så kan myndighet som regel inte vägra verkställighet: verkställigheten
skall göras och någon prövning av titelns innehåll i sak får inte
göras. När det gäller enskilda exekutionstitlar så har myndigheten skyldighet
att pröva om exekutionstiteln kan verkställas. En sådan prövning
föranleds ju oftast genom att gäldenären påstår att det finns något som
hindrar verkställigheten — t. ex. att han har betalat den skuld som verkställigheten
gäller eller att fordringen har preskriberats.

Belopp som vägsamfällighet har uttaxerat av sina medlemmar får -förutsatt att beloppet finns upptaget i debiteringslängd eller annars redovisat
på det sätt som stadgarna föreskriver — ”utsökas i enahanda ordning
som om betalningsskyldighet vore genom laga kraftägande dom ålagd”.
(63 § lagen om enskilda vägar.) Debiteringslängden eller den handling där
uttaxeringen redovisas är en enskild exekutionstitel.

I detta fall har verkställigheten begärts på grundval av den debiteringslängd
som upprättades den 30 september 1978. Enligt Stockelanda vägsamfällighets
stadgar skall debiteringslängd fastställas vid årsmötet. Årsmötet
hölls den 18 mars 1978. Vid detta fastställdes inte någon formell debiteringslängd.
Frågan om uttaxering lämnades i stället över till föreningens
kassör. Denne upprättade därefter en debiteringslängd. Denna är dagtecknad
den 30 september 1978. Jag är för min del inte beredd att - mot
stadgarnas ordalydelse - anse att uttaxeringsbesluten har tillkommit på ett
korrekt sätt. Jag har då inte förbisett att stadgarna (5 §) medger att extra
sammanträde kan hållas under vissa förutsättningar. Men det sammanträde
som hölls den 24 juli 1979 kan inte anses som ett sådant sammanträde.

Som jag ser det nu borde alltså kronofogdemyndigheten inte ha verkställt
någon indrivning på grundval av debiteringslängden av den 30 september.
Denna utgjorde enligt min mening ingen ”verkställbar” exekutionstitel.
Men jag nöjer mig med detta konstaterande: saken var inte så
helt lätt att avgöra.

Genom att kronofogdemyndigheten har verkställt något som inte borde
ha verkställts har Olsson lidit skada. Frågan om han skall anses berättigad
till ersättning varken kan eller får jag ge mig in på att pröva. Det är en sak
för justitiekanslern (JK), som Olsson också kan vända sig till. JK:s adress
är Box 2308. 103 17 Stockholm.

343

Partsdelgivning i avhysningsmål m. m.

JO Nilsson anförde i ett beslut den 14 november 1980.

1 BAKGRUND

Stockholms fastighetsägareförening upplyste hösten 1979 sina medlemmar
om att ”avsevärd tid förflyter från avhysningsansökningens ingivande
till dess utslag föreligger i målet”. Meddelandet, som lämnades i ett informationsblad
från föreningens serviceaktiebolag, rubricerades "Förseningar
beträffande avhysningsmål” och lyder i sin helhet:

För närvarande har länsstyrelsen i Stockholms län till prövning ett stort
antal avhysningsmål, vilket medför, att avsevärd tid förflyter från avhysningsansökningens
ingivande till dess utslag föreligger i målet. En starkt
bidragande orsak till förseningarna är även. att ändrade delgivningsregler
gäller från och med den 1 juli 1979. Enligt dessa får sökanden inte. om ej
särskilda skäl föreligger, själv delge handlingarna genom stämningsman,
vilket tidigare praktiserats i stor omfattning och särskilt då föreningen
företrätt i avhysningsmålen.

Föreningen har velat informera sina medlemmar om förhållandena, då
föreningen fått mottaga klagomål från ett flertal håll över förseningarna vid
avhysningsmålens avgörande.

Jag beslöt att närmare granska saken.

2 UTREDNING

Jag begärde upplysningar av länsstyrelsen i Stockholms län. 1 sitt svar
hänvisar länsstyrelsens överexekutorsenhet till dels den stora ökningen av
avhysningsmålen (från 2000 år 1973 till 5200 år 1979), dels till de förändrade
delgivningsreglerna som medfört ökat arbete för enheten.

En kopia av enhetens svar finns med som bilaga I till detta beslut
(utelämnat här).

Stockholms fastighetsägareförening har yttrat sig över enhetens svar. I
sitt yttrande hemställer föreningen att JO skall ta initiativet till en sådan
lagändring att sökanden i t. ex. ett avhysningsmål själv skall få sköta
delgivningen. Föreningens svar finns i kopia med som bilaga 2 till detta
beslut (utelämnat här).

3 BEDÖMNING

Stockholms fastighetsägareförening anmärker på att det går avsevärt
längre tid nu än tidigare innan avhysningsmålen avgörs. Föreningen pekar
på att de ändrade delgivningsreglerna är en ”starkt bidragande orsak till
förseningarna”. Enligt föreningen får ”sökande inte, om ej särskilda skäl

344

föreligger, själv delge handlingarna genom stämningsman”. — Överexekutor
erinrar om att man år 1979 hade 5 200 ansökningar mot ca 2000 sex år
tidigare. Antalet handläggare har inte ökat i motsvarande takt. Antalet mål
där överexekutor sköter delgivningen är nu (= efter de ändringar i delgivningslagen
— 1970:428 — som trädde i kraft 1 juli 1979) ungefär tre gånger
så många som tidigare.

Avhysningsmål bör - av lätt insedda skäl - handläggas snabbt. Om
målen blir fler än vad de som skall handlägga dem hinner med att hantera
så blir den logiska konsekvensen att handläggningstiderna förlängs — dvs.
det tar längre tid från det ett mål kommer in till dess att det avgörs. Det
klassiska sättet att bryta en sådan utveckling är att begära mer resurser,
dvs. fler tjänstemän. Jag utgår från att länsstyrelsen har framfört önskemål
om personalförstärkningar i sina anslagsframställningar. Men jag tror inte
att länsstyrelsen på allvar räknar med att de önskemålen skall förverkligas
— i varje fall inte i den utsträckning som länsstyrelsen anser motiverad.
Har jag rätt i min förmodan, tror jag att man har enligt min mening gjort en
realistisk bedömning.

Ett annat sätt att bemästra en växande arbetsbörda är att rationalisera
verksamheten, dvs. att på olika sätt förenkla och förbättra arbetsmetoder
och -rutiner. Ett förhållande sorn.onekligen bidrar till att handläggningen
drar ut längre på tiden än tidigare är de delgivningsrutiner som numera
används. Fram till den 1 juli 1979 var det snarare regel än undantag att
sökanden skötte delgivningen av handlingarna. Idag sköter överexekutor
den saken. Och i enlighet med departementschefens rekommendation i den
proposition där ändringarna i delgivningslagen föreslogs (prop. 1978/79: 11)
så använder överexekutor då som regel först ordinär delgivning1 (rek. m.
mottagningsbevis). En stor del av försändelserna kommer emellertid tillbaka
outlösta; man tvingas följaktligen till ett andra försök. Vid detta andra
försök använder man stämningsman.

När det föreslogs att den ovillkorliga partsdelgivningen i avhysningsmål
skulle avskaffas var ett av skälen att man ville komma bort från det faktum
där "parter genom att utnyttja rätten till partsdelgivning har kunnat köpa
sig förtur i delgivningssammanhang” (prop. 1978/79:11 s. 41 f). - Jag
tycker också det är principiellt riktigt att det är en myndighet som svarar
för delgivningsverksamheten. Men i ett läge där målen blir alltfler, handläggningstiderna
tenderar att öka och där möjligheterna att sätta in mer
personal för att hålla tiderna nere är små, för att inte säga obefintliga,
tycker jag att det finns goda skäl att i större utsträckning än vad som nu
sker utnyttja den möjlighet till partsdelgivning som delgivningslagen ändå
ger (2 § 2:a st.). Ställd i relation till de olägenheter - ekonomiska och
andra — som en utdragen handläggningstid för med sig. bör en sådan

1 Ordinär delgivning = delgivning som utförs med (1) brevdelgivning. (2) buddelgivning
eller (3) rekommenderad försändelse med mottagningsbevis

345

ordning kunna godtas. Under alla förhållanden bör överexekutor i ett
trängt läge överväga att delge med stämningsman redan från början och
inte först när en ordinär delgivning visat sig resultatlös.

Eftersom dessa erfarenheter av den nya delgivningsordningen kan vara
av värde för lagstiftaren, överlämnar jag ett exemplar av detta beslut till
justitiedepartementet.

Medtagande av nyttjanderätt i sakägarförteckning inför exekutiv
fastighetsauktion

JO Nilsson anförde i ett beslut den 24 november 1980.

ANMÄLAN

I ett brev till JO berättar Sven Ekström detta:

Undertecknad vill härmed anmäla Överexekutorsämbetet i Stockholms
län för vållande till auktionsvilla och för grovt åsidosättande av sitt ansvar
för anförtrott och åtaget uppdrag angående bevakning av inskrivet jaktarrende
(nyttjanderätt/servitut) vid den exekutiva auktionen på Ekensberg
m.fl. fastigheter den 15.8.1979. Allt i enlighet med gällande bestämmelser
härom för bevakningsansvar, samt att i efterhand lämna vilseledande uppgifter
till mig angående det anförtrodda uppdragets nu i efterhand påstådda
rätta öde, varigenom jag blivit utan min lagliga rätt att själv överklaga och
anmäla om auktionsvilla för att därigenom bibehålla det som lagligen
tillhör mig.

Hela jakten är inskriven i fastigheterna, bevis därom nr: 5826 i Södertälje
tingsrätt bifogas.

Nyttjanderätten är bevakad innan auktion på fastigheterna, bevis därom
kan styrkas med vittnesuppgifter.

Vid 4 olika tillfällen med samma såväl som olika tjänstemän, vid besök
och telefonkontakt, med ombud ytterligare i 2 tillfällen fått bekräftat vid
direkt fråga till länsstyrelsens överexekutorsenhet att nyttjanderätten bevakats
och ej förkastats med användandet av ”inget är slopat”. Något
annat skriftligt meddelande finns ej.

Så sent som i oktober månad 1979 besökte jag länsstyrelsen i avsikt att få
älglicenserna omförda på mig personligen och fick då av vederbörande
myndighet beskedet att det endast kunde genomföras av naturvårdsverket.
Då svaret, vid eftertanke av mig, var lite förbryllande i en analys av läget,
kontaktade jag återigen genom ett ombud länsstyrelsen per telefon varvid
ombudet fick veta att länsstyrelsen p. g. a. arbetsbelastning ej fick ägna sig
åt så sena ansökningar. Den 10 oktober gick det bra att genomföra - för då
överförde länsstyrelsen Egenmäktigt älglicenserna över på nye ägaren till
gården trots att hans förvärv av fastigheterna ej ens är lagakraftvunnet. Jag
påstår att länsstyrelsens överexekutorsenhet med hjälp av älglicensavdelningen
manipulerar i avsikt att dölja rätta förhållandet angående bevak -

346

ningen av jakträtten då det först efter det att nye ägaren upptäckt att köpet
av Ekensberg ej berättigade honom till att förfoga över jakten på gården.

En fullständig utredning av hela bevakningsförfarandet betr. jaktarrendet
kräves: och att berörda tjänstemän suspenderas tills det fullständigt
klarlagts om myndighetsmissbruk förekommit eller ej.

Lagrum Br 20 kapitel 4 § åberopas härmed. Då hela jakten på Ekensberg
detta år är i ovisst läge önskas en skyndsam handläggning.

UTREDNING

Jag har översänt anmälan till länsstyrelsen i Stockholms län för yttrande.
Länsstyrelsen hänvisar när det gäller det faktiska händelseförloppet till
promemorior från överexekutorsenheten resp. juridiska enheten. I sakfrågorna
svarar länsstyrelsen:

Vad gäller registreringsärendet får länsstyrelsen framhålla att Sven Ekströms
påstående om "manipulation” är helt grundlöst.

Vad därefter gäller behandlingen av nyttjanderätten till jakt framgår av
promemorian från överexekutorsenheten och Sven Ekströms skrivelse att
ett ömsesidigt missförstånd uppenbarligen uppstått. Detta har haft till följd
att nyttjanderätten inte tagits upp vid bevakningssammanträdet och därigenom
kunnat - om sakägare bestritt bevakningen — närmare utredas och
prövas i vederbörlig ordning. Länsstyrelsen får därför beklaga det inträffade.
Det kan kanske göras gällande att vederbörande tjänsteman, när
Ekström besökt länsstyrelsen och företett det avtal som han uppgav ha
”intecknats” - detta besök har skett en eller två dagar före auktionen -hade bort utreda eller förvissa sig om hur det låg till med inskrivningen av
avtalet. Länsstyrelsen finner det dock vara ursäktligt att detta ej skett dels
därför att Ekström uttryckt sig vagt och dels med hänsyn till den hets som
föregick denna stora auktion med många sakägare som vid besök eller per
telefon ville ha upplysningar eller diskutera. Därjämte bör påpekas att
Sven Ekström, som tydligen var närvarande vid auktionen, haft möjlighet
att då påpeka och rätta till missförståndet.

Kopia av promemoriorna från överexekutorsenheten och juridiska enheten
finns med som bilaga I och 2 (med underbilaga 2: 1) till detta beslut
(utelämnade här).

Ekström har yttrat sig över vad länsstyrelsen har sagt. Han hävdar i sitt
yttrande bl. a. att länsstyrelsen varit försumlig då man inte sett till att ta till
vara hans rätt. Genom denna försumlighet har han "gått miste om möjligheten
till en underhandsuppgörelse till jakträttens bevarande gentemot
köpare-spekulanter på fastighetskomplexet ifråga". Han har därigenom
’ ''förorsakats förmögenhetsförlust”.

BEDÖMNING

Ekström gör gällande att länsstyrelsen försummat sig och vållat honom
ekonomisk skada genom att man inte tagit med hans nyttjanderätt (jakträtt)

347

i de sakägarförteckningar som upprättades inför den exekutiva auktionen,
trots att han personligen hade besökt länsstyrelsen och ”bevakat” nyttjanderätten.
Länsstyrelsen har sagt att det vid Ekströms besök inte blev utrett
va j han egentligen ville; ett ömsesidigt missförstånd hade uppstått. Länsstyrelsen
har beklagat det inträffade men samtidigt påpekat att Ekström
inte senare - trots att han hade haft flera tillfällen - bevakat jakträtten.

När Ekström besökte länsstyrelsen någon dag före den exekutiva auktionen
hade han sökt men ännu inte fått sin nyttjanderätt till jakten på
fastigheten Ekensberg 1:1 m.fl. inskriven. Vid en exekutiv fastighetsauktion
skall även oinskrivna, skriftligen upplåtna nyttjanderätter beaktas. I
26 § 3 st. lagen om försäljning av fast egendom anges särskilt att i sakägarförteckning
skall medtagas även sökt men ännu inte beviljad inskrivning av
rättighet i fastighet. Det är således uppenbart att länsstyrelsen gjort ett fel
som inte tog emot Ekströms anmälan om bevakning av jakträtten.

Jag har gått igenom länsstyrelsens akt över den exekutiva fastighetsauktionen
som finns i ett annat ärende hos JO (dnr 2617-1979). Enligt sakägarförteckningen
översteg bevakat belopp med panträtt i fastighetskomplexet
köpeskillingen för fastigheterna. Enligt 33 § 2 st. lagen om försäljning av
fast egendom kan en nyttjanderätt som ligger utanför skyddsbeloppet
(=dvs. det belopp som köpeskillingen inte får understiga) i vissa fall
förbehållas vid en exekutiv auktion. Det gäller vanligtvis nyttjanderätter
som hyra eller arrende. För min del anser jag det föga troligt, ja, osannolikt
att jakträtten skulle kunna ha förbehållits vid den exekutiva auktionen.
Enligt 39 § lagen om försäljning av fast egendom skall fastigheten först
ropas ut utan förbehåll för rättigheten och därefter ännu en gång men med
förbehåll för rättigheten. För att jakträtten i detta fall skulle ha kunnat
räddas hade det varit nödvändigt att man hade fått minst lika högt bud vid
båda tillfällena eller att budet (med förbehåll för jakträtten) hade täckt alla
fordringar med bättre rätt än jakträtten, dvs. ett bud som i praktiken
motsvarade alla penninginteckningarna (jakträtten hade ju inskrivits först
ett par dagar före auktionen). Köpeskillingen för fastigheterna var emellertid
inte så stor att ens alla bevakade fordringar med panträtt i fastigheterna
fick utdelning.

Jag konstaterar alltså — sammanfattningsvis — att länsstyrelsen gjorde
fel när man inte tog emot Ekströms anmälan om bevakning av sin jakträtt.
Det felet har emellertid inte — såvitt jag kan bedöma — medfört någon
ekonomisk skada för Ekström. Jag kan därför nöja mig med det kritiska
uttalande om länsstyrelsens handläggning som jag har gjort.

348

Ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera påpekanden
från gäldenären — upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd
med inbetalning av skatt tidigare beviljats1

JO Nilsson anförde i ett beslut den 2 januari 1981.

1 ANMÄLAN

1.1 Bakgrunden

— Våren 1976 förvärvar Örebro kommun under hot om expropriation Bo
Ivgrens fastighet. Lund 1:4, i Örebro län.

— Hösten 1976 köper Ivgren en s.k. ersättningsfastighet. Löfsta 1:1. i
Stockholms län.

— Hösten 1976 söker Ivgren hos länsskatterätten i Örebro län2 uppskov
med att betala skatt på den realisationsvinst som hade uppkommit på
grund av försäljningen.3

— I februari 1977 deklarerar Ivgren försäljningen av Lund 1:4 (statligt i
Stockholms län och kommunalt i Örebro län). Realisationsvinsten uppgick
till 726791 kr.

— Ivgren besvärar sig hos länsskatterätten i Stockholms län såvitt rör
den statliga taxeringen av bl. a. realisationsvinsten (jfr not 2).

— I december 1977 debiteras på slutskattesedeln statlig och kommunal
skatt på hela realisationsvinsten. Kvarstående skatt uppkommer med
600644 kr. Ivgren ansöker om anstånd med inbetalning av den kvarstående
skatten.

— 1977-12-22 beviljar länsstyrelsen i Stockholms län anstånd med att
betala hela den kvarstående skatten till två månader efter skatterättens
beslut.

— 1979-04-05 beviljar länsskatterätten i Örebro län uppskov med beskattningen
av realisationsvinsten och sätter därför ned taxeringen till
kommunal inkomstskatt med ett belopp som motsvarar realisationsvinsten.

— I maj 1979 utfärdar Ulla Persson vid lokala skattemyndigheten i Täby
fögderi ett omräkningsbesked grundat på domen från länsskatterätten i
Örebro län. Omräkningsbeskedet skickas till kronofogdemyndigheten i
Täby distrikt. En kopia skickas också till Ivgren.

1 Det bör nämnas att detta ärende inte är unikt. I ett annat ärende, i vilket JO
Nilsson fattade beslut den 4 mars 1981, var förhållandena likartade. Rättelse skedde
dock i det fallet efter ett påpekande från den enskilde. - Det fel som inträffade i det
här refererade ärendet bedrivs schematiskt i figur på s. 349.

2 Länsskatterätten är numera ersatt av länsrätten.

3 Det var, enligt de regler som gällde vid 1977 års taxering, skatterätten i det län, där
den aktuella fastigheten var belägen, som skulle handlägga frågan om uppskov. Om
ett uppskovsbeslut berörde en åsatt taxering ankom det på den skatterätt, som
skulle ta befattning med taxering, att ändra taxeringen i anledning av uppskovsbeslutet.

349

Taxerings myndighet -

Uppbörds myndighet -

Kronofogde myndighet -

Våren 1977

TN1 taxerar
till sis

TN 2 taxerar
till kis

December 1977

Våren 1978

K-skatt (för sis och kis)
debiteras

Anstånd med inbetalning
av K-skatt (för sis och kis)
medges av LST

K-skatten restförs

Indrivningsuppdraget
inregistreras i REX
med uppgift om
anstånd

Anståndsbeslutet
antecknas inte i
skattelängden hos
LSM

t/åren 1979

LSR 1 sätter ned
tax till kis

Omräkningsbesked betr.
tax till kis utfärdas
av LSM

Anstånd betr. K-skatt
i återstående del
(tax till sisi kvarstår

Omräkningsbeskedet mottas.
Felaktigt används rutin
"OMR" vid inmatningen i
REX i stället för rutin
"AVK". Anståndet för återstående
K-skatt faller bort
och kravet på restförd skatt
i den delen aktualiseras
trots beviljat anstånd

Juni 1979

September 1979

TI tillstyrker
hos LSR 2
nedsättning av
tax till sis

Utmätningsförrättning
i Ivgrens fastighet
sätts ut

Oktober 1979

Indrivningsåtgärderna
ställs in

Förkortningar
AVK	avkortning	REX
kis	kommunal inkomstskatt
K-skatt	kvarstående skatt	sis
LSM	lokal skattemyndighet	tax
LSR	länsskatterätt	TI
LST	länsstyrelse	TN
OMR	omräkning

redovisningssystem för exekutionsväsendet statlig

inkomstskatt
taxering

taxeringsintendent

taxeringsnämnd

350

— Bo Ivgren ringer upp Ulla Persson på lokala skattemyndigheten sedan
han har fått kopian av omräkningsbeskedet. Ulla Persson, som konstaterar
att vissa fel hade begåtts, lovar Ivgren att hejda kronofogden så att indrivningsåtgärder
inte vidtas.

— I juni 1979 kräver kronofogdemyndigheten Ivgren på kvarstående
skatt, dvs. för ett belopp motsvarande den statliga skatten på realisationsvinsten.

— Agneta Heine-Ivgren besöker kronofogdemyndigheten som tar tillbaka
kravbrevet och ”lovar att rätta till målet”.

— Vid ett nytt telefonsamtal mellan Ivgren och Ulla Persson lovar Ulla
Persson att återigen kontakta kronofogdemyndigheten.

— 1979-06-27 tillstyrker en taxeringsintendent i yttrande till länsskatterätten
i Stockholms län att Ivgren skall få uppskov också med att betala
statlig skatt på realisationsvinsten (jfr not 2).

— 1979-09-28 får Ivgren besked från kronofogdemyndigheten att man
1979-10-22 skall utmäta hans fastighet, Löfsta 1:1.

— 1979-09-28 ringer Agneta Heine-Ivgren upp kronokommissarie Georg
Svedestad hos kronofogdemyndigheten. Agneta Heine-Ivgren läser upp
länsstyrelsens beslut om anstånd med inbetalning av skatt samt taxeringsintendentens
yttrande. Enligt Agneta Heine-Ivgren så får hon beskedet alt
kronofogden inte kan stoppa målet, att någon kontakt mellan de handläggande
tjänstemännen på kronofogdemyndigheten och lokala skattemyndigheten
inte är tänkbar och att det är Ivgrens uppgift att förmå lokala
skattemyndigheten att stoppa proceduren.

— 1979-09-28 talar chefen för lokala skattemyndigheten vid ett telefonsamtal
med Ivgren om för honom att det är kronofogdemyndighetens sak
att bevaka om det finns anstånd eller inte.

— 1979-09-28 talar chefen för kronofogdemyndigheten vid ett telefonsamtal
med Bo Ivgren om för honom att man i detta fall kan agera endast
på grundval av uppgifter från lokala skattemyndigheten.

— 1979-10-02 besöker Bo Ivgren chefen för kronofogdemyndigheten C
M Blomgren. Blomgren beviljar då skriftligen uppskov med vidare indrivningsåtgärder
tills vidare i avvaktan på länsrättens beslut.

1.2 Anmälan

Agneta Heine-Ivgren ”ifrågasätter riktigheten av tjänstemännens handlande
i detta skattemål”. Hon menar att det måste vara så att tjänstemännen
är till för att handlägga och inte för att rutinmässigt skriva under vad en
dator spottar ur sig och sedan envetet - trots anmaning - vägra att
kontrollera sakförhållandena.

351

2 UTREDNING

Lokala skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten ombads att yttra
sig över anmälan.

I yttrandet från lokala skattemyndigheten sägs bl. a.:

— Beslutet om anstånd från länsstyrelsens uppbördsenhet kom för kännedom
till lokala skattemyndigheten 1977-12-28. Det diariefördes under
nummer E 8g-69-77 vilket nummer avsåg den tidigare inkomna remissen
från länsstyrelsen med begäran om utdrag ur debiteringslängden. Beslutet
förvarades sedan i konceptpärmen. Av misstag blev inte beslutet antecknat
i debiteringslängden. vilket innebar att vederbörande tjänsteman som
utfärdade omräkningsbeskedet inte fick vetskap om att anstånd var beviljat.
Sedan en tid tillbaka tillämpas den rutinen att beslut om anstånd från
länsstyrelsen insätts i personnummerordning bland övriga anstånd sedan
beslutet antecknats i debiteringslängden. Den omständigheten att anståndet
inte antecknats i debiteringslängden har dock inte påverkat lokala
skattemyndigheten att utfärda omräkningsbeskedet eftersom dels delavkortningar
inte är ovanliga dels finns en risk med bevakning av ärenden där
det kan gå ett halvår eller mer innan alla instanser beslutat. Nämnas kan att
länsrätten i Stockholm ännu inte synes ha beslutat i ärendet. — Vidare kan
nämnas att i tidigare fall där delavkortningar har förekommit har det aldrig
varit några problem i samarbetet mellan lokala skattemyndigheten och
kronofogdemyndigheten. Att så blev fallet i detta ärende torde få tillskrivas
den omständigheten att ärendet kom att handläggas samtidigt som helt
nya rutiner infördes vid kronofogdemyndigheten (REX-systemet). - Lokala
skattemyndigheten beklagar de olägenheter som åsamkats Ivgren i
detta ärende men kan för sin del inte finna annat än att myndigheten
vidtagit de åtgärder som får anses ankomma på myndigheten för att förhindra
att olägenheter skulle uppstå. — Slutligen kan framhållas att lokala
skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten numera kommit överens
om att för att liknande problem inte skall uppstå i framtiden kommer lokala
skattemyndigheten att bifoga en anteckning till de omräkningsbesked som
berör taxering i annat län än hemortslänet om att i förekommande fall
beslut beträffande den statliga taxeringen även är att vänta. -

Samtidigt med yttrandet skickade lokala skattemyndigheten ett brev
direkt till Ivgren. I detta brev sades bl. a. följande.

När underlaget för omräkning från LSM i Örebro kom var inte länsskatterättens
i Örebro län beslut bifogat. Detta är inte nödvändigt för att kunna
göra en omräkning eftersom LSM i Örebro svarar för att underlaget är
riktigt. Ulla Persson kunde därför inte se annat än att underlaget grundade
sig på ett beslut från länsskatterätten. Eftersom det är myndighetens
skyldighet att utfärda omräkningsbesked snarast efter det att underlag om
ändrad taxering m. m. inkommit till myndigheten, utfärdades ett sådant
besked som ovan nämnts 1979-05-22. Först vid Ert och hennes telefonsamtal
fick hon klart för sig att beslut var att vänta även betr. den statliga
taxeringen. Hon ringde då till kronofogdemyndigheten och berättade detta
förhållande och att anståndsbeslutet från länsstyrelsens uppbördsenhet
således fortfarande ägde giltighet samt bad kronofogdemyndigheten med
hänsyn härtill att inte vidta några indrivningsåtgärder. Vederbörande tjäns -

352

teman vid kronofogdemyndigheten lovade anteckna detta. När krav från
kronofogdemyndigheten ändå skickades ut och Ni tog förnyad kontakt
med Ulla Persson ringde hon ånyo till kronofogdemyndigheten och påtalade
att anstånd fanns och att man skulle avvakta med indrivningsåtgärden
tilis länsskatterätten i Stockholm fattat beslut i ärendet.

Yttrandet från kronofogdemyndigheten är undertecknat av kronofogden
C M Blomgren. Han uppger i yttrandet sammanfattningsvis:

Länsstyrelsens beslut om anstånd med inbetalning av skatt kom in till
kronofogdemyndigheten den 28 december 1977. Samtliga anståndsbeslut
förvaras på kronofogdemyndighetens kontorsenhet. Omräkningsuppgiften
från lokala skattemyndigheten kom den 23 maj 1979. Denna visade ett
restfört belopp på 437856 kr. — Den 28 maj 1979 ringde Ulla Persson på
lokala skattemyndigheten till kronoassistenten Kent Tapper. Tapper
gjorde följande anteckning på en papperslapp om telefonsamtalet. "Avvakta
verkställighet till det andra omräkningsbeskedet kommer, enl. Ulla
Persson på lokala skattemyndigheten i Täby.” Under denna anteckning
har följande skrivits med rödpenna "Skall ej krävas, ej verkställighet."
Målet togs fram med anledning av telefonsamtalet och kronokommissarien
Georg Svedestad beslöt att avvakta anståndstidens utgång. — Såvitt samtliga
berörda tjänstemän kunnat erinra sig har Ulla Persson inte ringt
kronofogdemyndigheten i detta ärende någon mer gång. - Kronofogdemyndighetens
hela manuella kortregister som omfattade ca 30000 kort
fördes in i REX under våren 1979. REX innehåller ca 1 500 olika koder och
markeringar. Dessa arbetades om och ändrades under den period som
införingarna gjordes. Vidare organiserades kronofogdemyndigheten om
den 1 januari 1979 vilket medförde att personalen flyttades om i stor
utsträckning. - Omräkningsuppgiften från lokala skattemyndigheten registrerades
den 29 maj 1979 i REX. - Kronofogdemyndigheten får in ca
2000 omräkningsuppgifter varje år. Så gott som alla dessa uppgifter kommer
från det egna länet. Bara någon enstaka kommer från ett annat län. 1
FAX (Föreskrifter, anvisningar m.m. för exekutionsväsendet — utgivna
av riksskatteverket) beskrivs hur omräkning från annat län skall göras. —
Den tjänsteman hos kronofogdemyndigheten i Täby som registrerade uppgiften
i REX uppmärksammade dock inte att omräkningsuppgiften inte
kom från det egna länet. Hon hade f. ö. tillträtt sin nya befattning den 3 maj
1979. Felaktigt slog hon in anmärkningen "OMR" (omräkning) på dataskärmen.
Detta kom att betyda att viss del av skattebeloppet föll bort men
att resterande belopp gick ut på fältsektionen för indrivning. Rätteligen
skulle anmärkningen ”AVK" (avkortning) och beloppet 210836 kr. ha
slagits in. I så fall hade anståndet kommit att gälla fortsättningsvis på det
återstående restförda beloppet och målet hade inte kommit ut för verkställighet.
Blomgren fortsätter:

Till detta mycket förklarliga misstag kommer andra. Kontakten mellan
LSM och kronofogdemyndigheten i anståndsärenden är väl utvecklad. Ett

353

par tjänstemän (bl. a. Ulla Persson) på LSM tar kontakt med assistenten på
kronofogdemyndighetens kontorsenhet (A-M Malmsten), som förvarar
samtliga anståndsbeslut. Denna kontakt har i detta fall beklagligtvis inte
fungerat. Eftersom Tappers namn angivits på kravet har Ulla Persson
kontaktat denne. Tapper har kontrollerat på fältsektionen befintliga handlingar.
Dessa har då visat att ett anstånd funnits men att detta numera
utgått, varför handläggningen har fått fortsätta. Om vanlig anståndsrutin
använts skulle förhållandet genast ha upptäckts och rättats till. Jag beklagar
självfallet det inträffade.

När, sägs det vidare i yttrandet, utdrag ur REX gjordes dels i juni, dels
den 27 september visade det sig att det inte fanns någon anteckning om
betalning eller anstånd. Blomgren beviljade emellertid omedelbart uppskov
när Ivgren kom upp till honom på kronofogdemyndigheten den 2
oktober.

För att undvika att det fel som gjordes i detta fall skall upprepas har
enligt Blomgren detta gjorts. Blomgren har gått igenom fallet med den
handläggande personalen på kontorsenheten. Han har också kallat samman
all personal på samtliga fåltsektioner, redogjort för fallet och framhållit
hur viktigt det är att kontakt tas med kontorsenheten när gäldenären
påstår att han har anstånd med att betala skatten. Den personal på lokala
skattemyndigheten som har kontinuerlig kontakt med kronofogdemyndighetens
personal skall bjudas in till myndigheten till sammanträde för
diskussion av problem vid handläggningen av skatteärenden.

Agneta Heine-Ivgren svarade på vad lokala skattemyndigheten och
kronofogdemyndigheten hade sagt.

Jag besökte kronofogdemyndigheten den 22 oktober 1980. Jag ville få
svar på några frågor som kommit fram under utredningens gång och som
inte berörts i kronofogdemyndighetens yttrande. Samtidigt ville jag passa
på att se hur registrering och sökning i REX går till.

Mina frågor gällde först och främst vissa uppgifter i REX som rörde
Ivgrens ärende. Det framgick nämligen av ett REX-utdrag att det den 25
juni 1979 hade registrerats ett uppskov för Ivgren till den I december 1979
och att detta uppskov återkallats först den 2 oktober i samband med att ett
nytt, längre gående, uppskov registrerats. Jag ville veta vem som beslutat
om uppskovet och vilka bedömningar som motiverat just datumet den 1
december och också om det var Agneta Heine-Ivgrens besök på kronofogdemyndigheten
som resulterat i det här uppskovsbeslutet.

Den berörda personalen på kronofogdemyndigheten hävdade att Agneta
Heine-Ivgren över huvud taget inte besökt kronofogdemyndigheten i det
här ärendet; ingen kunde nämligen erinra sig besöket och det fanns heller
ingen anteckning om besöket. Det kunde inte klarläggas vem som gjort
registreringen i REX den 25 juni 1979. Uppenbarligen har ytterligare utredning
ansetts befogad och därför har man valt att ge uppskov ett par
månader.

23 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

354

Jag har underhand gett Agneta Heine-Ivgren tillfälle att ta del av dessa
upplysningar. Hon vidhåller att hon besökt kronofogdemyndigheten i juni
1979.

3 BEDÖMNING

3.1 Inledning

Kronofogdemyndigheterna inom vissa län, bl. a. Stockholms län, har
under senare år anslutits till REX. REX är ett databaserat redovisningssystem
för exekutionsväsendet. En rad uppgifter om den skattskyldige -som uppgift om restförd kvarstående skatt, ev. beslut om anstånd med att
erlägga den kvarstående skatten, beslut om utmätning, osv. - registreras i
REX. Motsvarande uppgifter fanns tidigare på registerkort som fördes för
hand ute hos de olika kronofogdemyndigheterna.

Ingen ifrågasätter att ett datorbaserat system av REX-typ har sina avgjorda
fördelar och förtjänster: det är i förhållande till tidigare i huvudsak
manuella system bl. a. snabbare och tillförlitligare i sina bearbetningar och
— förhoppningsvis - på längre sikt billigare. Men det finns onekligen
risker med ett tekniskt så avancerat system. En risk är att systemet
uppfattas som tillförlitligare och säkrare än vad det i själva verket är.
Systemet är egentligen — mycket förenklat uttryckt - inte tillförlitligare i
sina olika delar än den tjänsteman som försett det med uppgifter i just
aktuell del. En annan risk är att den enskilde tjänstemannen som skall dra
nytta av systemet s.a.s. passivt kryper bakom det och skyller fel och
ofullständigheter på maskinen i stället för att ta det ansvar som han ändå
har.

Det är viktigt att myndigheternas personal är medveten om dessa risker
och att man snabbt och tveklöst från myndigheternas sida söker rätta till de
fel som aldrig helt kan undgås.

3.2 Det aktuella ärendet

Anmälan går ut på att fel som en myndighet har gjort inte har rättats till
så fort och så enkelt som hade varit önskvärt och möjligt. Ärendet har
blivit ganska komplicerat och det skiljer sig från ”normalärendet” i den
kategori det här är fråga om. Ärendet har rört ett högst betydande belopp
för Ivgren och han riskerade att hans bostad felaktigt hade blivit utmätt.

3.2.1 Handläggningen hos lokala skattemyndigheten

Länsstyrelsen i Stockholms län fattade beslutet om att Ivgren skulle få
anstånd med att betala kvarskatten avseende både statlig och kommunal
inkomstskatt. Kopior av det beslutet skickades dels till lokala skattemyn -

355

digheten i Täby fögderi, dels till kronofogdemyndigheten i Täby distrikt.
På lokala skattemyndigeten skulle man gjort en anteckning om anståndet i
den dåvarande s. k. debiteringslängden. Av misstag blev detta inte gjort.

När lokala skattemyndigheten sedan utfärdade omräkningsbeskedet i
anledning av uppskovsbeslutet beträffande den kommunala inkomstskatten
kunde tjänstemannen där (Ulla Persson) alltså inte av debiteringslängden
se att Ivgren hade fått anstånd med att betala kvarskatten. Inte heller
hade själva beslutet från länsskatterätten i Örebro kommit till Täby från
lokala skattemyndigheten i Örebro. Det låter sig sägas att Ulla Persson
kanske ändå borde ha insett att ett länsskatterättsbeslut avseende Ivgrens
taxering till statlig inkomstskatt var att vänta eller att hon borde ha undersökt
detta.

När hon senare genom telefonsamtalet från Ivgren blev uppmärksammad
på att ett beslut beträffande taxeringen till statlig inkomstskatt senare
skulle fattas av länsskatterätten (länsrätten) i Stockolms län ringde hon
upp kronofogdemyndigheten och talade om för kronoassistenten Tapper
på fältsektionen hur det låg till. Det hade naturligtvis varit bättre om hon
vänt sig direkt till kronofogdemyndighetens kontorsenhet som ombesörjer
all registrering och förvarar anståndsbesluten.

Lokala skattemyndighetens hantering av ärendet följde - om jag sammanfattar
— inte rutinerna och kunde alltså ha varit mera förutseende. Jag
avstår från att uppehålla mig ytterligare vid denna del av ärendet.

3.2.2 Handläggningen hos kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndigheten fick länsstyrelsens anståndsbeslut i slutet av
december 1977. Lokala skattemyndighetens omräkningsbesked kom i slutet
av maj 1979. Den omräkningsuppgiften registrerades i REX några dagar
senare. Genom att registreringen då gjordes med rutinen ”OMR” i stället
för rätteligen ”AVK” plus ett belopp kom den restförda kvarstående
skatten som avsåg statlig inkomstskatt och som fortfarande omfattades av
länsstyrelsens anståndsbeslut att gå ut till fältsektion för verkställighet.
Felregistreringen berodde på — har det sagts - att omräkningsuppgiften
kom från ett annat län och att den tjänsteman som skötte registreringen var
ny på sin tjänst. Detta kan förklara felregistreringen men självklart inte
ursäkta den. Det förefaller mig emellertid inte särskilt motiverat att driva
frågan om felregistreringen vidare. Som jag senare tänker utveckla borde
ju felet ha upptäckts och rättats innan någon skada skett. Jag nöjer mig
med att dels betona hur viktigt det är att största noggrannhet iakttas vid
registreringen, dels framhålla att, om det på omräkningsuppgiften från
lokala skattemyndigheten hade anmärkts att beslut från länsskatterätten i
Stockholm var att vänta, hade risken för felregistrering blivit mycket
mindre.

Att omräkningsuppgiften felregistrerades var naturligtvis inte bra; men

356

händelseutveckligen därefter innehåller ett antal inslag som var för sig
borde ha föranlett kontroller av registreringen och de kontrollerna borde i
sin tur rimligen ha lett till att registreringen rättades. Till följd av en
kombination av passivitet, fantasilöshet och olyckliga omständigheter så
gjordes inte dessa kontroller och felet förblev alltså orättat. När resultatet
av detta i slutskedet — inför en förestående utmätning av fast egendom
med allt vad det kan föra med sig - blev att lokala skattemyndigheten och
kronofogdemyndigheten passivt hänvisade till varandra utan att någon tog
tag i problemet kan situationen för den enskilde ha uppfattats som direkt
skrämmande. Jag har dock förstått att när Blomgren insett att ärendet gått
snett, han då agerade resolut för att rätta till det hela.

Jag ser ingen mening i att nu i detalj analysera vad som gjorts och inte
gjorts. Låt mig bara peka på några situationer där enligt min mening litet
mera aktivitet och förutseende hade kunnat hjälpa upp situationen och leda
till att ärendet hade kunnat rättas till tidigare än som nu skedde.

När Ulla Persson underrättade Tapper om att ändring av Ivgrens taxering
till statlig inkomstskatt skulle avvaktas innan indrivningsåtgärder vidtogs,
tycker jag att han borde ha kontrollerat om något anståndsbeslut
fanns och inte bara på en lapp ha dokumenterat vad Ulla Persson hade
sagt. Nu kopplade han in kronokommissarie Svedestad, men inte heller
han brydde sig om att kontrollera saken och se till att rättelse gjordes.

Ulla Persson kontaktade av allt att döma Tapper igen efter det att
kronofogdemyndigheten hade krävt Ivgren första gången (dvs. efter den 11
juni 1979 enligt uppgifter i REX). Tapper nöjde sig med att kontrollera
handlingarna på fältsektionen som visade att anståndet löpt ut, trots att
samtalet från lokala skattemyndigheten uppenbarligen gick ut på att informera
om att det fanns ett anstånd som fortfarande gällde.

Kravet den 11 juni gick ut efter det man tagit fram en s. k. print på datan
men utan att man tog hänsyn till Tappers anteckningar som rimligen måste
ha legat i akten. Ett telefonsamtal med Ulla Persson skulle ha rett ut
begreppen om man tvekade om vad som låg bakom anteckningarna.

Härefter skall Agneta Heine-Ivgren ha besökt myndigheten i syfte att få
en rättelse till stånd. Det har inte gått att utreda vem hon då träffade men
jag har ingen anledning att betvivla hennes uppgifter. Besöket ledde inte
till någon rättelse.

Underrättelsen i september om kommande utmätning i fast egendom
föregicks av en ny print på datan. Denna print var begränsad på så sätt att
bara skuldens storlek framgick. Syftet med den var att den skulle läggas
som bilaga till underrättelsen. Rätteligen skulle en fullständig print ha
tagits fram. Av denna hade i så fall framgått att det fanns ett ”kronofogdeuppskov”
som gällde till 1979-12-01. Underrättelsen är undertecknad av
l:e kronoassistenten Anna Andersson.

Dagen efter underrättelsen om den kommande utmätningen ringde Agneta
Heine-Ivgren upp myndigheten och delgav Svedestad både länsstyrel -

357

sens anståndsbeslut och taxeringsintendentens yttrande till länsskatterätten
där nedsättning av den statliga taxeringen i anledning av uppskovet
tillstyrktes. Svedestad reagerade emellertid inte. trots att det gällde ett fel
som skulle rättas hos myndigheten.

Sammanfattar jag min bedömning av hur Ivgrens ärende har skötts hos
kronofogdemyndigheten blir resultatet att jag starkt måste kritisera myndigheten
och dess berörda tjänstemän.

3.2.3 Slutord

Både lokala skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten har beklagat
det inträffade och redogjort för vad som redan har gjorts resp. planeras
för att förhindra ett upprepande. Att åtgärder vidtas är uppenbarligen
nödvändigt. Låt mig - innan jag avslutar ärendet — stryka under hur
viktigt det är att de enskilda tjänstemännen tar sitt ansvar för att fel utreds
och rättas. Om en person säger sig ha blivit felaktigt krävd på skatt har han
ett berättigat anspråk på att saken undersöks och om det visar sig att ett fel
har begåtts att detta klaras upp genom myndigheternas egen försorg utan
onödig omgång. Det får inte gå till så att den skattskyldige själv skall
tvingas till upprepade kontakter med myndigheterna. Endast om myndigheterna
handlar så kan allmänhetens tilltro till myndigheternas saklighet
och opartiskhet upprätthållas.

Avskrivning av små belopp i allmänna utsökningsmål

JO Nilsson anförde i ett beslut den 17 mars 1981.

ANMÄLAN

1 ett brev till JO berättar Lars Larson att han fått ett krav på kvarstående
skatt från kronofogdemyndigheten i Ängelholms distrikt på tre kronor
jämte 10 kronor i restavgift, eller sammanlagt 13 kronor. Larson ifrågasätter
inte att han är skyldig att betala beloppet. Men han frågar om det från
kostnadssynpunkt är rimligt att kronofogdemyndigheten lägger ner arbete
för att driva in så små belopp.

UTREDNING

Anmälan skickades till kronofogdemyndigheten. Myndigheten svarar
(genom kronofogden Bertil Häggman):

358

Kronofogdemyndigheten i Ängelholms distrikt erhöll 1979-05-28 från
kronofogdemyndigheten i Uppsala distrikt begäran om handräckning för
indrivning av kvarstående skatt termin 1/79 om I 629 kr jämte restavgift av
66 kr eller tillhopa 1 695 kr hos anmälaren. Efter diverse utredningar erhöll
kronofogdemyndigheten återkallelse från sökandemyndigheten 1979-10-18
med besked om att 1 682 kr erlagts. Det återstod sålunda att indriva 13 kr.
Krav på detta belopp utsändes till gäldenären, som i en ironiserande ton i
skrivelse av 1980-02-07 lät meddela att han önskade avbetala skulden med
kr 1:30 per månad från februari till november 1980. Kronofogdemyndigheten
underrättade honom i skrivelse av 1980-02-12 att han omedelbart skulle
inbetala det resterande beloppet. 1980-02-18 har gäldenären sedan inbetalt
kr 2:70 och 1980-02-20 kr 1: 34.

I sin anmälan gör Larson gällande att han skulle erhållit krav från
kronofogdemyndigheten utgörande 3 kr i skatt och 10 kr i restavgift. Han
påstår sig inte veta hur skulden uppkommit.

Larson lämnar helt felaktiga uppgifter i anmälan. Restbeloppet utgör
restavgift på ett betydligt större skuldbelopp, vilket han varit väl medveten
om. De av honom lämnade uppgifterna har syftat till att ge intryck av att
kronofogdemyndigheten skulle skicka ut förstagångskrav på småsummor.
Så är inte fallet. Enligt anvisningar från Riksskatteverket krävs gäldenärer
inte längre på belopp som understiger 25 kr.

Larson bemötte kronofogdemyndighetens svar. Han bestrider bl. a.
kraftigt att hans JO-anmälan tillkommit för att han velat ”skada” kronofogdemyndigheten.
Han anser att det är ”misshushållning” med statens
resurser att kräva på små belopp och att man borde ändra på dessa
kravrutiner.

BEDÖMNING

Larson har i sin anmälan ifrågasatt om det är rimligt att kronofogdemyndigheten
söker driva in sådana skulder där hanteringen av ärendet kostar
vida mer än skuldbeloppet. Myndigheten har sagt att Larson har lämnat
felaktiga uppgifter i sin anmälan till JO: skuldbeloppet var från början
mycket större än den summa - 13 kr - som han nämner. Enligt myndigheten
är Larson ute för att misskreditera den.

Det indrivningsuppdrag mot Larson som kronofogdemyndigheten i Ängelholm
fick från en annan kronofogdemyndighet gällde ursprungligen 1 695
kr. Den 18 oktober 1979 fick myndigheten besked om att 1682 kr hade
betalts. 13 kronor återstod följaktligen att driva in. ”Krav på detta belopp
utsändes till gäldenären” enligt kronofogdemyndigheten.

Den 1 juni 1979 trädde riksskatteverkets (RSV) föreskrifter (RSFS
1979:33) om avskrivning av skatt och allmänna avgifter i kraft. I dessa
föreskrifter heter det bl. a.:

359

Beträffande restförd post som understiger 25 kr skall förslag om avskrivning
framställas utan att någon av ovanstående åtgärder vidtas. Sådan post
skall inte medtas i kvittning eller utmätning i överskjutande skatt.

Det belopp på 13 kr som återstod av Larsons skatteskuld sedan han i
oktober 1979 betalat in 1682 kr. måste rimligen anses som en sådan post
som inte skall drivas in enligt RSV:s föreskrifter. Kronofogdemyndigheten
har krävt Larson på beloppet efter det att dessa föreskrifter hade trätt i
kraft. Den mödan borde man följaktligen ha besparat sig — och Larson.
Med detta uttalande anser jag mig kunna avsluta ärendet.

Återtagande enligt konsumentkreditlagen av gods sorn påstås ha
blivit sålt till oskäligt högt pris

JO Nilsson anförde i ett beslut den 2 april 1981 bl. a. följande.

1 ANMÄLAN

I ett brev till JO vill Göran Hansson att JO granskar kronofogdemyndighetens
i Helsingborgs distrikt agerande i dessa två fall varav det senare
här är av intresse:

2. Återtagning av personbil från mig enligt ärende ÅD 232/80. Mot den
utsatta förrättningen anmälde jag hinder på grund av att fordonet enligt
ortens bägge auktoriserade värderingsmän sålts till uppenbarligen oskäligt
högt pris. Kronofogdemyndigheten hörde inte av sig, varför jag självklart
förutsatte att mitt klander vunnit gehör. Oaktat detta hämtar myndigheten
fordonet ute på stan utan att först ha inställt sig på tid och plats som
myndigheten själv bestämt.

2 UTREDNING

2.1 Remissyttrande av kronofogdemyndigheten

Ärendet sändes till kronofogdemyndigheten för yttrande. Myndigheten
- företrädd av kronofogden Sten Sjöholm - svarade detta:

När det gäller återtagningsärendet har klaganden uppenbarligen inte
beaktat att konsumentkreditlagen — enligt vilken återtagning skett — saknar
stadgande om oskäligt högt pris. Även om klagandens uppgift rent
sakligt skulle vara riktig härvidlag skulle detta inte ha förhindrat återtagning.
Om detta har jag brevledes underrättat klaganden.

360

Tid och plats för återtagningsförrättningen har i vederbörlig ordning
meddelats köparen. Att fordonet återfanns på annan plats och där återtogs
kan inte utgöra grund för klagan mot förrättningen.

Klagandens skrivelse till kronofogdemyndigheten - inkommen den 24
juni - skulle givetvis ha besvarats innan återtagningen skedde den 1 juli.
Jag beklagar att så icke blev gjort men vill tillfoga att någon förändring i sak
inte uppstått genom detta förbiseende.

2.2 Hanssons bemötande
Hansson bemötte remissvaret. Han sade bl. a. detta:

I återtagningsärendet ville kronofogdemyndigheten uppenbarligen inte
ge sig in i polemik i frågan om bilen sålts till oskäligt högt belopp, eftersom
dess representant inte inställde sig på utsatt tid och plats utan åkte iväg och
hämtade varan på annat ställe. På grund av det inträffade har mina möjligheter
att träffa en acceptabel uppgörelse med säljföretaget minskat. -

3 BEDÖMNING

3.2 Återtagning av bilen

Hansson säger att han skrev till kronofogdemyndigheten och anmälde
hinder mot återtagandet under påstående att bilen sålts till honom för ett
”uppenbarligen oskäligt högt pris”. Kronofogdemyndigheten bekräftar att
brevet kom dit den 24 juni 1980. Brevet borde som Sjöholm påpekar ha
besvarats före återtagningen den I juli 1980. Han beklagar att detta inte
skedde.

Konsumentkreditlagen saknar uttrycklig motsvarighet till bestämmelsen
ill § av den numera upphävda lagen (1915: 219) om avbetalningsköp, som
föreskrev att om köparen visade sannolika skäl att godset blivit sålt till
oskäligt högt pris så fick handräckning inte beviljas. En kronofogdemyndighet
kan alltså numera inte vägra handräckning därför att priset skulle
vara oskäligt. Under förarbetena till lagen ansågs det onödigt att ställa upp
ett sådant villkor eftersom reglerna om avräkning och preskription av
restskuld innebar att kreditgivaren fick nöja sig med varans värde vid
återtagandet (se prop. 1976/77:123 s. 135). Om bilen var såld till Hansson
till ett oskäligt högt pris skulle det m.a.o. komma att regleras till hans
fördel vid uppgörelsen i samband med återtagandet.

Någon ändring i sak uppstod följaktligen inte genom att myndigheten
inte besvarade Hanssons brev i denna fråga före återtagningen. Med hänsyn
till detta och då Sjöholm beklagat myndighetens förbiseende gör jag
inte något ytterligare på denna punkt.

361

Vad Hansson i övrigt sagt om återtagningen ger mig inte anledning att
anta att kronofogdemyndigheten gjort eller underlåtit något som motiverar
ett uttalande eller ingripande från min sida.

Svårtydd underrättelse om sökt utmätning m. m.

JO Nilsson anförde i ett beslut den 21 april 1981.

1 ANMÄLAN

1 ett brev till JO säger Björn Öjerskog bl. a. detta:

Från kronofogdemyndigheten i Göteborg erhöll jag 24/10 1980 underrättelse
om sökt utmätning. Handlingen är svårtydd. T. ex. anges fordringsbelopp
med vidstående text ”om ni inte betalar inom föreskriven tid. kommer
den av sökanden begärda verkställigheten att ske”. Ingenstädes står
”föreskriven tid” angiven. Som exekutionsurkund anges ”Göteborgs
tingsrätts slutbevis 1980-10-07”. Vad är det? Denna handling bifogas ej och
har ej heller i annat sammanhang delgivits mig. Det som jag uppfattar som
grövst är dock att handlingen, av vilken jag bifogar kopia, ej är undertecknad
av ansvarig tjänsteman och att det följaktligen vid upprepade försök
till telefonkontakt varit omöjligt att få förklarande besked. Klart att man
blir förbannad! - Bakgrunden är i korthet en parkeringsbot 1 (ett) år (sic!)
tillbaka i tiden, som jag rimligtvis inte kan komma ihåg särskilt mot
bakgrunden att bilen (som påståtts vara felparkerad) disponeras av ett
flertal personer. Detta har jag förklarat i skrivelse till Göteborgs tingsrätt
och har därefter inte hört ett ljud fram till den aktuella skrivelsen.

2 UTREDNING

2.1 Yttrande från kronofogdemyndigheten

Ärendet sändes till kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt för yttrande.
Myndigheten, företrädd av kronofogden Krister Arnström, svarar:

Byggnadsstyrelsens Parkeringskontor i Stockholm har i mål, som inkom
till kfm 1980-10-13, begärt utmätning för sin fordran hos Öjerskog på 75 kr
jämte kostnader. Kfm har härefter, 1980-10-20, underrättat Öjerskog om
ansökningen.

Till följd av hög arbetsbelastning saknar kfm möjlighet att genast bestämma
dag då förrättning kommer att ske. Underrättelse utsänds trots
detta relativt omgående för att gäldenären — till undvikande av utmätning
— skall beredas tillfälle att snarast reglera sin skuld eller på annat sätt
bevaka sin rätt. 1 underrättelsen meddelas, att förrättning kommer att ske
vid tidpunkt som senare kommer att meddelas.

362

Enligt 59 § utsökningslagen skall underrättelse om målet sändas till
gäldenären. Syftet med bestämmelsen är att gäldenären skall få tillfälle
avvärja utmätningen eller, om så inte är möjligt, att få anvisa egendom till
utmätning och i övrigt ta tillvara sina intressen. Den omständigheten att
underrättelsen saknar personlig namnunderskrift har inte inskränkt Öjerskogs
möjligheter härvidlag. Av handlingens innehåll framgår att den upprättats
hos kfm.

Kfm lämnar dagligen telefonupplysningar i målen till berörda parter.
Påståendet att Öjerskog skulle ha förvägrats förklarande besked förefaller
osannolikt.

Av slutbeviset i målet framgår att Öjerskog 1980-09-26 av tingsrätten
erhållit del av handlingarna. Öjerskog har också, enligt egen uppgift,
avgivit förklaring till tingsrätten. Han torde således inte vara okunnig om
orsaken till det begärda utmätningsförfarandet.

Enligt kfms uppfattning saknas fog för klagomål mot handläggningen av
målet.

2.2 Bemötande från Öjerskog

Öjerskog bemötte kronofogdemyndighetens yttrande.

Han sade bl.a.:

1. SLUTBEVIS BETALNINGSFÖRELÄGGANDE från Göteborgs
tingsrätt daterat 801007 som bifogas kronofogdens yttrande har jag aldrig
erhållit! Det är således osant som kronofogden skriver i sista stycket av sitt
yttrande.

2. Kronofogdemyndighetens ursäkter "Till följd av hög arbetsbelastning
..och ”Av handlingens innehåll framgår att den upprättats hos
kfm.” ändrar inget i sak. Jag påstår - och kan till skillnad från kronofogde
Arnström (”förefaller osannolikt”) - med bestämdhet uttala mig om svårigheten
att få förklarande besked från kronofogdemyndigheten. Det kan ju
knappast vara på det viset att handlingar från kronofogdemyndigheten
regelmässigt skrivs ut utan att ansvarig tjänsteman undertecknar densamma!? -

2.3 Tingsrättens akt

Jag har tagit del av tingsrättens akt i det aktuella målet om betalningsföreläggande.
På dagboksbladet i akten har antecknats bl. a. föjande:

Ansökan om betalningsföreläggande kom in till tingsrätten den 28 augusti
1980. Den 26 september 1980 delgavs Öjerskog genom ”rek. + mottagningsbevis”
ansökningen och föreläggande att inom 10 dagar från delgivningen
anmäla om han bestred ansökningen. Sista dagen för bestridandet
angavs därför vara den 6 oktober 1980. Dagen efter förklaringstidens
utgång, m. a. o. den 7 oktober, utfärdades s. k. slutbevis. - På dagboksbladet
har vidare detta noterats: ”14/10 80 Ink. bestr. försent”.1

1 Öjerskogs brev är daterat "Göteborg 6/10-80"

363

Jag har också från tingsrätten skaffat in den blankett som rimligen måste
ha använts i Öjerskogs fall. På blanketten står det bl. a. att, om bestridande
inte inkommit till rätten inom förklaringstiden, så utfärdar rätten bevis
därom. Har sådant bevis utfärdats får, sägs det vidare, utmätning enligt
beviset ske för fordringsbelopp och kostnader.

Blanketten slutar med ett antal upplysningar, uppräknade under sex
punkter. Jag skall här återge vad som sägs under p. 3 och p. 5.

P. 3 Om bestridande inkommer i rätt tid, hänskjuter rätten målet till
rättegång, om borgenären inom en månad från förklaringstidens utgång
yrkar detta.

P. 5 Har bevis enligt vilket utmätning får ske utfärdats kan gäldenären
söka återvinning hos rätten inom en månad från den dag utmätning på
grund av beviset skett hos honom.

3 BEDÖMNING

3.1 Bakgrunden

Den yttersta anledningen till denna anmälan är ett av Göteborgs tingsrätt
utfärdat s.k. slutbevis, som innebär att ”utmätning för fordringen och
kostnader i målet må omedelbart äga rum” (25 § lagsökningslagen). Sådant
bevis skall domstolen utfärda ”ofördröjligen” när den förelagda förklaringstiden
har gått ut och gäldenären inte kommit in med något bestridande.

Slutbeviset tillställs sökanden att eventuellt användas vid hänvändelse
till kronofogdemyndigheten för begäran om utmätning. Gäldenären får inte
automatiskt något exemplar av slutbeviset. Han har däremot under målets
gång delgetts det föreläggande som beskrivits under p. 2.3. Och på det
föreläggandet finns de upplysningar han behöver om han vill bestrida
ansökningen eller på ett senare stadium söka återvinning.

Om det har hunnit förflyta någon längre tid mellan den dag då slutbeviset
utfärdades och då utmätning på grundval av slutbeviset ägde rum kan det
dock otvivelaktigt vara svårt för gäldenären att erinra sig de upplysningar
om återvinningsmöjligheten som föreläggandet innehöll. Från kronofogdemyndigheten
har jag fått den uppgiften att myndigheten brukar erinra
gäldenären om hans rätt att söka återvinning i sådana fall där gäldenären
motsätter sig utmätning med hänvisning till att han anser betalningskravet
enligt exekutionsurkunden (= slutbeviset) oriktigt. Han brukar i så fall
också erinras om att han samtidigt med återvinningsansökningen hos domstolen
kan anhålla om inhibition av verkställigheten.

Enligt uppgift från kronofogdemyndigheten har utmätning på grundval
av slutbeviset ännu inte skett. Öjerskog har alltså kvar möjligheten att
genom återvinning få betalningskravet prövat i ordinär domstolsväg.

364

3.2 Underrättelsen om sökt utmätning

3.2.1 Tidsangivelser

Kronofogdemyndigheten har underrättat Öjerskog om att utmätning har
sökts. Underrättelse har skett med användande av det formulär som har
utarbetats av riksskatteverket. I formuläret finns en särskild rad reserverad
för angivande av "senaste betalningsdag". Om inte den raden fylls i
blir det heller ingen mening med den uppgift som lämnas längre ned i
formuläret och som innehåller orden ”Om Ni inte betalar inom föreskriven
tid (kursiverat här), kommer den av sökanden begärda verkställigheten att
ske”. ”Senaste betalningsdag” har inte angetts i detta fall. Jag kan därför
väl förstå Öjerskogs tvekan om vad man menar med "föreskriven tid”.

Kronofogdemyndighetens avsikt har varit att underrätta Öjerskog om att
utmätning sökts för att ge honom tillfälle att avvärja utmätningen och att i
övrigt tillvarata sina intressen. Om utmätningsförrättning trots detta skulle
visa sig behövlig skulle särskild underrättelse om tidpunkten därför senare
tillställas Öjerskog, något som också framgår av formuläret. Med den
tekniken behöver ”senaste betalningsdag” inte anges i den ursprungliga
underrättelsen men då bör också orden ”inom föreskriven tid” i blanketttexten
strykas över. Detsamma är fallet med orden "senast ovan angivna
betalningsdag” som förekommer i en annan mening i blanketten.

Fördelarna med centralt utgivna förtryckta blanketter är att de är arbetsbesparande
för de olika myndigheterna och att förfarandet blir någorlunda
enhetligt. Men nackdelarna är att de inte täcker alla situationer. Om en
avvikelse görs på någon punkt gäller det att kontrollera att det inte krävs
konsekvensändringar också på andra punkter. Det är väl detta som förbisetts
i detta fall.

3.2.2 Namnunderskrift

Öjerskog har särskilt opponerat sig mot att underrättelsen saknar namnunderskrift.
Det bör påpekas att den använda blanketten har särskilda
rader reserverade för dels namnunderskrift, dels namnförtydligande och
tjänstetitel. På den rad som är avsedd för namnunderskrift har med en
stämpel påtecknats myndighetens namn, avdelning, sektion och telefonnummer:
”Kronofogdemyndigheten i Göteborg. Andra fältavdelningen.
Sektion för enskilda mål. Tel. 031-17 3420 ankn —”,

Det finns, såvitt jag vet, inga bestämmelser som säger att en skrivelse av
denna art - som bara innehåller en underrättelse om vissa förhållanden
och inte något egentligt beslut - skall vara undertecknad av en ansvarig
tjänsteman. Det kan påpekas att underrättelser i allmänna mål2 inte under 2

Mål som gäller indrivning av skatter, böter eller andra allmänna fordringar kallas
allmänna. Gäller målet annat än indrivning av allmänna fordringar kallas det enskilt.
Målet mot Öjerskog var alltså ett enskilt mål.

365

tecknas av någon tjänsteman. Det kan diskuteras om det är motiverat att
underrättelser i enskilda mål skall vara undertecknade. Viktigare än underskriften
måste vara att gäldenären får reda på vart adressaten skall vända
sig med frågor med anledning av underrättelsen.

I den underrättelse som Öjerskog fick lämnas upplysning om den avdelning
och sektion där hans mål handläggs. Det bör räcka.

Vissa övriga ärenden

Sättet för återlämnande till gäldenär av gods, som varit utmätt, sedan
utmätningen hävts

I ett brev till JO klagade J bl. a. på att kronofogdemyndigheten i Uddevalla
distrikt vägrade att lämna tillbaka till honom vissa verktyg som varit
utmätta men där utmätningen hävts av överexekutor.

Efter att ha inhämtat yttrande av kronofogdemyndigheten uttalade JO
Nilsson i beslut den 21 augusti 1980 bl. a. följande:

Den 6 juli 1979 upphävde länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
(överexekutor) delvis utmätningen av J:s verktyg. Utmätningen skedde i
Uddevalla. Verktygen förvaras vid myndighetens stationering i Lysekil. J
bor numera i Uddevalla.

Det finns inga regler för hur det skall gå till när egendom som myndigheten
tagit om hand efter utmätning skall lämnas tillbaka. Jag har inte tidigare
stött på något fall där saken som här stått på sin spets. Det vanliga verkar
vara att gäldenären hämtar egendomen där deij finns. Han eller hon är ju
normalt angelägna att få den tillbaka så fort som möjligt. Samtidigt som jag
är förvånad över att man i detta fall inte har lyckats ordna med återlämnandet
förefaller det vara en naturlig ordning att egendom som skall återlämnas
även i den meningen återställs till gäldenären att han får tillgång till den
på den plats där den omhändertogs. Detta är min personliga uppfattning
och innebär ingen formell kritik av myndighetens agerande i detta fall.
Redan frånvaron av regler på området utesluter en sådan.

Prioritering inom exekutionsväsendet

I ett beslut, meddelat den 22 oktober 1980, behandlade JO Nilsson frågor
om prioritering mellan enskilda och allmänna mål i kronofogdemyndigheternas
arbete. Beslutet överlämnades bl. a. till riksdagen. Frågan har sedan
behandlats i lagutskottets betänkande (LU 1980/81:23) Utsökningsbalk
sid. 19-25. JO:s beslut finns intaget som bilaga 3 i betänkandet. Riksdagen
har den 21 maj 1981 godkänt vad utskottet anfört i frågan (rskr 350).

366

Utbildning

Fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke för beviljande av ledighet
åt myndig elev

I ett brev till JO uppgav en elev vid Agnebergsskolan i Uddevalla att
”målsmans” underskrift krävs på ansökningar om ledighet från elever som
är yngre än tjugo år. Eleven ifrågasatte om det var riktigt att kräva
underskrift av "målsman” när ansökan kom från en myndig elev.

Yttrande infordrades från rektor.

Vid ärendets avgörande den 12 januari 1981 anförde JO Holstad.

Enligt 9 kap. 54 § skolförordningen kan elever i gymnasieskolan få ledigt
från skolarbetet för enskilda angelägenheter. Klassföreståndaren får bevilja
sådan ledighet för högst tre dagar i följd och sammanlagt högst sex dagar
för läsår. Rektor får bevilja ledigheter av detta slag för tid som han själv
bestämmer.

I ärendet är utrett att man vid Agnebergsskolan för ledighetsansökningar
som prövas av rektor använder den blankett som klaganden har företett.
På blanketten finns ett särskilt utrymme för ”målsmans” underskrift.
Såvitt framgår av blanketten är detta utrymme avsett att begagnas även när
det är fråga om elever under 20 år. I rektors yttrande bekräftas att man
kräver underskrift av ”förälder/vårdnadshavare” även när det gäller elever
som är 18 eller 19 år gamla. Frågan är om skolan kan ställa ett sådant
krav.

Som bekant inträder numera den civilrättsliga myndighetsåldern vid 18
år. I konsekvens med detta upphör också vårdnaden om ett barn senast när
barnet fyller 18 år. Denna åldersgräns, som är fastlagd i föräldrabalken,
infördes år 1974. Dessförinnan gick motsvarande gräns vid 20 år.

Mot bakgrund av det sagda är det uppenbart att man från skolans sida
inte kan uppställa ett krav på ”målsmans” underskrift när det gäller artoneller
nittonåringar. Några målsmän för sådana elever finns ju inte. Men det
är också klart att man inte heller kan kräva underskrift av någon av
föräldrarna som en formell förutsättning för att ansökan skall tas upp. De
tillämpade rutinerna ger alltså anledning till invändningar. Det sagda hindrar
givetvis inte att det många gånger kan vara motiverat att som ett led i
prövningen av en ansökan om ledighet från en 18- eller 19-årig elev bereda
elevens föräldrar tillfälle att yttra sig.

367

Avgift får inte tas ut för den frivilliga musikundervisning som anordnas
i grundskolan

I en anmälan till JO framförde Erik Pantzar klagomål mot skolstyrelsens
i Halmstads kommun sätt att finansiera den frivilliga musikundervisningen
i grundskolan.

Pantzar begärde att JO skulle pröva lagligheten och lämpligheten i skolstyrelsens
beslut att från eleverna ta ut avgift för den frivilliga musikundervisningen
— undervisningen i instrumentalmusik - på grundskolans högstadium.
Pantzar påtalade bl. a. att det inom ramen för den s. k. förstärkningsresursen
utgår statsbidrag för denna verksamhet.

Klagomålen remitterades till länsskolnämnden i Hallands län för yttrande.
Länsskolnämnden anmodade i sin tur skolstyrelsen att avge yttrande.

Skolstyrelsen anförde bl. a. följande.

Den musikundervisning som bedrivs i samarbete mellan grundskolan
och den kommunala musikskolan har flera olika finansieringsformer även
när undervisningen är gemensamt anordnad eller samordnad i pedagogiskt,
administrativt eller ekonomiskt avseende.

Gränsen mellan den kommunala musikskolan, som kan avgiftsfinansieras,
och den musikundervisning som skall bedrivas inom den obligatoriska
undervisningen i grundskolan och för vilken avgift ej får uttagas har
enligt skolstyrelsens mening efter SlA-reformen och det därpå uppbyggda
statsbidragssystemet blivit svårbedömbar och flytande. Skolstyrelsen hävdar
att rätt till avgiftsfinansiering förelegat i detta fall.

Enligt skolstyrelsens mening måste integrationen mellan grundskolans
och den kommunala musikskolans verksamhet kunna ske på ett naturligt
sätt och till elevernas bästa. Integrationen måste också kunna ske utan att
den ändring av statsbidragssystemet som skett tas till intäkt för ett förbud
att även fortsättningsvis finansiera verksamhet som rör den kommunala
musikskolan med avgift.

Länsskolnämnden uttalade i sitt remissyttrande bl. a. att skolstyrelsen
hade rätt att avgiftsfinansiera ifrågavarande musikundervisning.

JO Sverne avgjorde ärendet genom beslut den 27 mars 1981 och anförde
därvid följande.

1 punkt 14, allmänna bestämmelser, timplaner, läroplanen förgrundskolan
sägs bl. a. att frivillig undervisning i körsång, solosång och instrumentalmusik
får anordnas genom skolstyrelsens försorg. Av bestämmelserna i
5 kap. 11 § skolförordningen framgår att om frivillig undervisning i instrumentalmusik,
solosång och körsång anordnas i grundskolan, får elev som
deltar däri befrias från undervisning i andra ämnen i viss utsträckning. Det
finns således möjligheter att inom ramen för grundskolans verksamhet
anordna frivillig musikundervisning av det slag som nyss nämnts. Det
synes mig som om denna undervisning i åtminstone viss utsträckning kan

368

vara av samma art som den som anordnas inom den kommunala musikskolan.
Enligt 28 § skollagen får avgift inte tas ut för undervisningen i grundskolan.
Härvid sägs ingenting om att det skall göras skillnad mellan obligatorisk
och frivillig undervisning. Mot bakgrund av denna bestämmelse är
det från avgiftssynpunkt nödvändigt att göra skillnad mellan den frivilliga
undervisning i instrumentalmusik, solosång och körsång som anordnas i
grundskolan och den undervisning som anordnas inom den kommunala
musikskolan, även om det från andra synpunkter kan vara ändamålsenligt
med en integration av dessa verksamheter. För den undervisning som
anordnas i grundskolan får avgift inte tas ut, medan det däremot inte finns
något legalt hinder mot att så sker beträffande den kommunala musikskolans
verksamhet. Enligt min mening måste därför skolstyrelsen på förhand
ange vilken frivillig musikundervisning som hänförs till grundskolans verksamhet
och som därmed skall vara avgiftsfri och vilken som hänförs till
den kommunala musikskolans verksamhet och därmed får beläggas med
avgift.

I förevarande fall synes integrationen av de båda skolformerna ha drivits
så långt att det varit svårt att skilja ut vilken institution som svarat för olika
delar av den frivilliga musikundervisningen i kommunen. Det har därför
inte kunnat klarläggas i vilken utsträckning det har tagits ut avgift för den
frivilliga musikundervisning som anordnats i grundskolan. Jag förutsätter
att skolstyrelsen framdeles klart anger vilka delar av den frivilliga musikundervisningen
som anordnas i grundskolan respektive den kommunala
musikskolan och att elever och målsmän informeras om denna fördelning
och den därmed sammanhängande avgiftsfrågan.

Lärare får inte okritiskt följa ”beslut” vid föräldramöte angående
behandling av elever

I en artikel, som var införd i Sundsvalls tidning den 28 november 1980,
uppgavs att en elvaårig elev vid Nackstaskolan i Sundsvall fått gå hem från
skolan utan sina stövlar i 15 graders kyla.

JO begärde utredning och yttrande i saken från skolstyrelsen i Sundsvall.

Som svar på remissen överlämnade skolstyrelsen yttrande från vederbörande
klasslärare. Linnéa Nilsson-Böös, vilken huvudsakligen uppgav detta.
Eleverna i klassen hade börjat kasta omkring varandras skor. Detta
hade tagits upp på ett föräldramöte. Där beslöts, att den som kastade eller
gömde en annans skor, skulle själv få gå hem utan. Detta togs upp med
eleverna och de godkände det. Mamman till den i ärendet aktuella eleven,
Peter, var inte på föräldramötet, men Peter visste om beslutet. Med anled -

369

ning av beslutet hade Nilsson-Böös vid ett tillfälle tagit ifrån Peter hans
skor och han fick gå hem i strumporna. Efter detta hade det varit en
konferens mellan henne, skolledaren, skolpsykologen och Peters mamma,
vilken satte sig emot föräldramötets beslut. Nilsson-Böös hade då lovat att
inte göra om samma sak med Peter. Vid ett senare tillfälle hade det hänt att
en annan elev i klassen ställt undan Peters stövlar utan hennes vetskap
efter det att Peter kastat andra elevers skor. Peter gick då hem utan
stövlar. När Nilsson-Böös skulle lämna klassrummet hade hon hittat hans
stövlar och ringde då hem till mamman och undrade varför han sprungit
hem i strumporna. Då hade Peter sagt att det var lärarinnan som tagit
stövlarna.

Av utredningen framgick vidare att tidningsartikeln gällde det sistnämnda
tillfället.

Skolstyrelsen anförde för sin del att den inte kunde finna att det inträffade
kan läggas läraren till last samt anförde vidare följande. Någon försummelse
från lärarens sida eller bristande tillsyn i övrigt synes inte
föreligga. Styrelsen finnér heller inte något direkt orsakssammanhang mellan
klassmötets beslut tidigare under hösten, vilket skolstyrelsen ogillar,
och den här aktuella händelsen. Styrelsen finnér slutligen att åtgärder
utöver den bearbetning av relationerna som äger rum i rektorsområdet för
närvarande icke är påkallade.

JO Sverne anförde i sitt beslut den 14 april 1981.

Det borde stått klart för Nilsson-Böös att det var olämpligt att skicka
hem barn från skolan utan skor eller stövlar.

Det är givetvis värdefullt att skola och föräldrar håller nära kontakt i
frågor som gäller ordning i skolan. Detta får dock inte medföra att man vid
föräldramöte fattar ”beslut” i sådana frågor. Ansvaret ligger alltid kvar på
skolan och dess befattningshavare. Jag anser att det var omdömeslöst av
Nilsson-Böös att följa föräldramötets ”beslut”.

Som framgår av utredningen i ärendet var det vid det i tidningen återgivna
tillfället inte Nilsson-Böös som skickat hem pojken från skolan utan
stövlar. Det tycks vid detta tillfälle ha varit några elever som tillämpat
samma förfarande som Nilsson-Böös tidigare använt sig av. Detta visar
vilka olyckliga följder det haft.

Av remissvaret framgår visserligen att skolledningen ansett vidtagna
åtgärder olämpliga. Enligt min mening borde man emellertid mer bestämt
ha tagit avstånd ifrån ”beslutet” att skicka hem barn från skolan utan skor
eller stövlar.

Utredningen i ärendet visar att man vid elevvårdskonferensen numera
beslutat om andra åtgärder för ordningen i ifrågavarande klass. Jag finnér
därför inte vidare ingripande från min sida påkallat utan avslutar ärendet.

24 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

370

Fråga om rätten att få lämna politisk information till elever under
skoltid

Skolgruppen Mullvaden består av skolelever i Malmö som sympatiserar
med Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF).

I en skrivelse till JO begärde gruppen att JO skulle undersöka om fyra
angivna rektorer i Malmö handlat i överensstämmelse med gällande regler
när de utestängt KAF från rätten att informera i skolan inför kommande
skolval och allmänna val. Enligt gruppens uppfattning bör ett litet parti
som KAF ha samma möjligheter som andra partier att informera i skolorna
inför valet.

Skolöverstyrelsen (SÖ) avgav yttrande över klagomålen. Till yttrandet
fogades yttranden från Malmö skolstyrelse och från de fyra utpekade
rektorerna.

Av rektorernas yttranden framgick att man i samtliga fall har beslutat
begränsa antalet deltagande politiska ungdomsförbund till sådana vilkas
moderpartier var representerade i riksdagen eller i Malmö kommunfullmäktige
eller kyrkofullmäktige. Besluten har fattats efter samråd med
berörda lärare och elever och diskuterats vid ämneskonferenserna i samhällskunskap.

Skolstyrelsen i Malmö uttalade för sin del att rektorernas ställningstagande
står i överensstämmelse med de anvisningar skolstyrelsen utfärdat.

SÖ anförde följande.

SÖ utfärdade 1975-12-22 anvisningar för skolstyrelser, landstingens utbildningsnämnder
och länsskolnämnderna rörande medverkan av de politiska
ungdomsförbunden i skolans samhällsinformation. Anvisningarna
bifogas. Centrala för bedömningen av de här aktuella klagomålen torde
vara punkterna 3,4 andra st och 4.1.2.

1 punkten 3 fastslås, att SÖ:s anvisningar i första hand avser de politiska
ungdomsförbund, vilkas moderpartier är representerade i riksdagen, i det
egna länets landsting eller i den egna kommunens fullmäktige. Även övriga
politiska föreningar bör emellertid beredas tillfälle att medverka. Skolstyrelsen
har att i samråd med berörd personal och elever i skolorna besluta
härom.

Punkt 4 st 2 innehåller följande: ”Inom ramen för anvisningarna ges ett
förslag vad gäller planering och genomförande av verksamheten. Varje
enskild kommun har att utforma en organisation anpassad till lokala förhållanden.
”

I punkt 4.1.2 läses: ”Med utgångspunkt i dels skolornas önskemål, dels
ungdomsförbundens möjligheter till medverkan ankommer det på skolstyrelsen
att tillse att en så allsidig medverkan som möjligt äger rum.”

Anvisningarna tar således i första hand sikte på att de ungdomsförbund,
vilkas moderpartier är representerade i riksdagen, det egna länets landsting
eller den egna kommunens fullmäktige skall beredas tillfälle att lämna
information i skolorna. Någon ovillkorlig rätt att komma in i skolorna och
informera om sin verksamhet har således inte de klagande föreningarna.
SÖ är dock positiv till att även andra politiska föreningar skall ges sådan
möjlighet, men överlämnar till de lokala skolmyndigheterna att besluta

371

därom i samråd med personal och elever. Av naturliga skäl kan inskränkningar
behöva göras. Hur mycket tid som helst av lektionsbunden skoltid
kan omöjligen ställas till förfogande för politiska föreningars information.
Även andra lokala förhållanden kan göra det nödvändigt med begränsningar.

Intentionerna i SÖ:s anvisningar kan sägas vara allsidighet, elev- och
personalmedverkan och lokal anpassning.

Så vitt SÖ kan bedöma har i de anmälda fallen SÖ:s anvisningar rörande
de poltiska ungdomsförbundens medverkan i skolans samhällsinformation
tillämpats på ett godtagbart sätt. SÖ hemställer därför att anmälningarna
lämnas utan åtgärd.

Det skall tilläggas att Röd Ungdom-Östergötland anfört kommunalbesvär
över det beslut som skolstyrelsen i Linköping meddelade den 10 maj 1979
angående de politiska ungdomsförbundens deltagande i samhällsinformationen.
Med hänsyn till att kommunalbesvären rörde frågor som är aktuella
även i detta ärende lät JO ärendet vila i väntan på den slutliga prövningen
av kommunalbesvären. Den 18 maj 1981 meddelade regeringsrätten dom i
saken. I domen sägs bl. a. följande.

Med hänsyn till att antalet organisationer som kan komma i fråga är
betydande är det ofrånkomligt att skolstyrelsens intresse i första hand
inriktats mot de större och mera kända organisationerna och att planläggningsarbetet
bedrives i viss samverkan med företrädare för dessa organisationer.
En sådan uppläggning av verksamheten behöver, såvitt kan utläsas
av den förebragta utredningen, inte innebära att övriga organisationer
uteslutes från att i en eller annan form deltaga i verksamheten, om de
anmäler intresse härför.

Det får vid nu angivna förhållanden anses att klandrade beslutet vilar på
objektiv grund, och beslutet kan inte anses strida mot 7 kap. 1 § kommunallagen.

Regeringsrätten lämnar besvären utan bifall.

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 22 maj 1981.

I skolöverstyrelsens anvisningar för skolstyrelser, landstingens utbildningsnämnder
och länsskolnämnder rörande medverkan av de politiska
ungdomsförbunden i skolans samhällsinformation (ASÖ 1975/76: 31 s. 5 ff)
sägs inledningsvis bl. a. att ungdomsförbunden kan engageras som medverkande
i skolans samhällsorientering i syfte att bidra till en saklig och
allsidig information, att främja politisk debatt bland eleverna och att stimulera
eleverna till engagemang i politiskt arbete. Vidare sägs att skolan har
till uppgift att ge en så realistisk bild som möjligt av det samhälle i vilket
eleven skall fungera som samhällsmedborgare. Eftersom rösträttsåldern
fastställts till 18 år kommer ett stort antal elever som går i gymnasieskolan
att vara röstberättigade. Mot den bakgrunden är det enligt anvisningarna
angeläget att kontakten mellan eleverna och de politiska ungdomsförbunden
aktiveras mer än tidigare och att förutsättningarna för ungdomsförbun -

372

den att medverka i skolans arbete förbättras. Därigenom kan skolan öka
elevernas möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

I anvisningarna beskrivs vidare de närmare uppgifter som i dessa avseenden
åvilar skolstyrelserna och de lokala skolledningarna. Bl. a. anges
att skolstyrelserna genom en inledande konferens med ungdomsförbunden
och skolorna (skolledare och huvudlärare, skolstyrelserepresentanter och
elevrepresentanter) bör stimulera och planlägga arbetet inför kommande
läsår.

SÖ:s anvisningar avser i första hand de politiska ungdomsförbund vars
moderpartier finns representerade i riksdagen, eget landsting eller egen
kommun. När det gäller övriga politiska föreningar sägs att de bör beredas
tillfälle att medverka och att skolstyrelserna har att i samråd med berörd
personal och elever i skolorna avgöra detta. Enligt SÖ-FS 1979-159 A 30
kan anvisningarna i tillämpliga delar utgöra modell även för eventuella
skolval.

För egen del vill jag till en början erinra om bestämmelsen i 1 kap. 9S
regeringsformen. Enligt den bestämmelsen skall domstolar och förvaltningsmyndigheter
iaktta saklighet och opartiskhet. Jag vill också nämna att
även läroplanerna för grundskolan och för gymnasiet understryker vikten
av att skolan iakttar objektivitet, dvs. saklighet och opartiskhet, i politiska
frågor. Självfallet måste dessa principer vara vägledande för skolmyndigheterna
när de tar ställning till frågan vilka ungdomsförbund som skall få
medverka i skolans samhällsinformation och hur denna medverkan skall
utformas.

Det sagda innebär emellertid inte att någon enskild grupp eller förening
har en självständig rätt att få lämna politisk information till eleverna under
skoltid. En given begränsning är att den egentliga lektionstiden inte får tas i
anspråk i större utsträckning än som kan anses motiverat med hänsyn till
läroplanens innehåll i stort. Det måste ankomma på skolledningen att
avgöra vilket utrymme som finns för att bereda olika politiska föreningar
tillfälle att medverka i undervisningen. Men inom denna ram måste självfallet
skolledningen förhålla sig partipolitiskt neutral.

När det gäller vilka ungdomsförbund som skall få medverka är det givet
att de som anvisningarna i första hand avser alltid bör erbjudas medverkan.
När det gäller övriga föreningar får deras medverkan bero på vad
skolledningen efter samråd med berörd personal och eleverna finner lämpligt.

Jag vill också erinra om vad som sägs i SÖ:s anvisningar om att många
elever i gymnasieskolan numera är röstberättigade och att skolan bör
försöka öka elevernas möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Detta
medför enligt min mening att stor hänsyn måste tas till elevernas önskemål
bl. a. om information inför förestående skolval. Om det från elevernas sida
mer allmänt uttalas önskemål om information från viss eller vissa politiska

373

organisationer inför förestående val, bör alltså skolledningen i görligaste
mån tillgodose dessa önskemål. Det är mot den bakgrunden viktigt att
samrådet med elever och berörd personal ges en sådan form att elevernas
synpunkter verkligen kommer fram och kan beaktas vid besluten.

1 det aktuella ärendet anser SÖ att styrelsens anvisningar om de politiska
ungdomsförbundens medverkan i skolans samhällsinformation har tillämpats
på ett godtagbart sätt. Utredningen ger mig inte anledning att inta
någon annan ståndpunkt. Någon ytterligare åtgärd från min sida är inte
påkallad.

Framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för intagna
i kriminalvårdsanstalt

1 framställning till regeringen den 6 april 1981 anförde JO Sverne följande.

I beslut denna dag (i ärende dnr 73-1980) har jag prövat klagomål som
bl. a. rört frågan om rätt till studiemedel för intagna i kriminalvårdsanstalt.
Det aktuella ärendet rörde en person, som var intagen i kriminalvårdsanstalt
och som inför höstterminen 1979 ansökte om studiemedel med maximalt
belopp för studier vid socialhögskola. Studiemedelsnämnden beviljade
sökanden studiemedel med ett belopp om ca 2000 kr, medan studiemedel
med fullt belopp för denna termin uppgick till drygt 9000 kr (exklusive
eventuella barntillägg). Studiemedelsnämndens beslut överklagades av
sökanden, men centrala studiestödsnämnden — vars beslut inte kunde
överklagas — lämnade besvären utan bifall. 1 sitt beslut antecknade centrala
studiestödsnämnden bl. a. att det av handlingarna i ärendet framgick
att sökanden under höstterminen 1979 avtjänat ett fängelsestraff, att han
samtidigt avsett att läsa tvåbetygskursen i socialrätt vid socialhögskolan
samt att han inte haft s. k. frigång för att delta i undervisningen. Vidare
anförde centrala studiestödsnämnden följande i beslutet.

I 4 kap. 22 § studiestödslagen (SFS 1973:349) stadgas att för studerande
som har sitt uppehälle helt eller till väsentlig del täckt av staten eller
kommun kan studiemedlen minskas enligt grunder som regeringen fastställer.
Med stöd av denna bestämmelse har CSN rekommenderat studiemedelsnämnderna
att, om den studerande är intagen på kriminalvårdsanstalt.
bevilja studiemedel med ett anpassat belopp för att täcka kostnader
för bl. a. resor till läroanstalten, kurslitteratur och inskrivnings-/terminsavgifter.
De studiemedel som Ni beviljats torde i stort sett täcka sådana
kostnader som är föranledda av studierna, t. ex. utgifter för bokinköp.

CSN finner inte att det föreligger skäl till ändring av studiemedelsnämndens
beslut.

374

Av utredningen i ärendet framgick bl. a. att centrala studiestödsnämnden
och dess tidigare motsvarighet sedan många år tillbaka haft som stabil
praxis att till intagna i kriminalvårdsanstalt endast bevilja studiemedel med
ett reducerat belopp. Reduktionen har i regel inneburit att man för en tid av
en termin beviljat studiemedel med ett belopp som svarar mot studiemedel
för en månad. Beloppet har då varit avsett att täcka vissa, särskilda
kostnader under terminen. Grunden för centrala studiestödsnämndens
praxis har varit att det inte ansetts rimligt att bevilja studiemedel till
intagna enligt samma grunder som för studerande som själva har att svara
för sitt uppehälle. De förra får ju sitt uppehälle bekostat av kriminalvården.
Centrala studiestödsnämnden har jämfört de intagnas ekonomiska situation
med den som råder för studerande som genomgår militär grundutbildning
och för vilka studiemedel inte kan utgå enligt vad som framgår av 4
kap. 13 § studiestödsförordningen. I centrala studiestödsnämndens yttrande
till JO framhölls att denna praxis bringats till regeringens kännedom
genom bl. a. studiemedelsutredningens betänkande ”Vissa frågor rörande
studiemedel” (Ds U 1974:4) och centrala studiestödsnämndens remissyttrande
den 27 december 1978 till utbildningsdepartementet (departementets
ärende 2360/77), då man också begärde författningsreglering av frågan.
Senast berördes frågan hos regeringen i samband med centrala studiestödsnämndens
anslagsframställning för budgetåret 1980/81.

1 4 kap. sludiestödslagen Finns bestämmelser om beräkning av studiemedel.
Sedan den 1 januari 1976 har 4 kap. 22 § andra stycket samma lag
följande lydelse.

Bekostas studerandes uppehälle helt eller till väsentlig del av staten eller
kommun kan de studiemedel som tillkommer honom enligt detta kapitel
minskas enligt grunder som regeringen fastställer.

Regeringen har emellertid hittills inte i någon författning fastställt sådana
grunder för studerande som är intagna i kriminalvårdsanstalt.

1 mitt beslut i ärendet har jag uttalat att den praxis som i förevarande
hänseende utbildats hos centrala studiestödsnämnden och studiemedelsnämnderna
ter sig rimlig från materiell synpunkt, men att den således inte
torde ha direkt stöd i någon författning. Vidare har jag förklarat att jag
ansett mig inte ha anledning att ingripa mot hur ärendet har handlagts i
förevarande hänseende, eftersom berörda myndigheters praxis varit känd
för regeringen och därmed får anses godtagen till dess närmare bestämmelser
utfärdats.

Utredningen i det aktuella ärendet och vad som i samband därmed
upplysts mig under hand visar att det i ärendet berörda problemet inte är
unikt. Det torde vidare vara än vanligare att frågor om rätt till studiemedel
till intagna på kriminalvårdsanstalt rör sådana intagna som har s. k. frigång.
Det framstår därför som mycket angeläget att frågan huruvida och i

375

vilken utsträckning som intagna i kriminalvårdsanstalt skall ha rätt till
studiemedel och andra former av studiestöd snarast löses genom en författningsreglering.
1 det sammanhanget bör även uppmärksammas frågan hur
de myndigheter som handlägger frågor om studiestöd skall få kännedom
om att sökanden är intagen i kriminalvårdsanstalt. För närvarande synes
det i många fall vara obekant för dessa myndigheter att sökanden är
intagen i kriminalvårdsanstalt. att han därmed har sitt uppehälle helt eller
delvis bekostat av staten och att vissa kostnader för studierna ersätts av
medel från kriminalvårdens anslag.

Med stöd av den befogenhet jag har enligt 4 § lagen med instruktion för
justitieombudsmännen, får jag härmed hemställa att här berörda frågor blir
föremål för den prövning och åtgärd som regeringen kan finna påkallad.

Genom SFS 1981:604, utfärdad den 4 juni 1981, har regeringen förordnat
bl. a. att det i studiestödsförordningen (1973:418) skall införas en ny
paragraf. 4 kap. 14 §, med följande lydelse.

För studerande, som är föremål för kriminalvård inom eller utom anstalt,
utgår studiestödsmedel enligt bestämmelser som centrala studiestödsnämnden
efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen meddelar.

Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 juli 1981.

376

Byggnads• och plan väsendet

Byggnadsnämnds handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna
båtbryggor

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 9 juni 1981.
ANMÄLAN

I ett brev som kom hit den 21 november 1980 skriver Kurt och Gösta
Andersson bl. a. De ber JO undersöka om byggnadsnämnden i Söderköpings
kommun handlat riktigt och demokratiskt vid tillståndsgi vning till en
stor utökning av antalet båtplatser på en fastighet. Fakta är följande. Tre
normalstora villatomter ligger i rad utmed Lagnöströmmen. Den mellersta
tomten, Lagnö 1:54, ägs av Gunnar Andersson. Där finns redan en sjömack
och bryggor för uthyrda båtplatser. Vidare en villa med verkstad, en
stor kiosk samt en spelhall och ett stort traktorgarage. Gunnar Andersson
ansökte år 1979 hos byggnadsnämnden om tillstånd till ytterligare utbyggnad
av uthyrningsbryggor för 20-25 båtplatser. Varken Gunnar Andersson,
kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden samrådde med eller ens
meddelade klagandena som äger de angränsande fastigheterna Lagnö 1:52
respektive Lagnö 1:53. Kommunstyrelsens tillstyrkan fick de ta del av
genom ortspressen. Byggnadsnämnden gav tillstånd och tog ingen hänsyn
till klagandenas protester. De anser att en ytterligare stor utbyggnad och
koncentration av folk, bilar och båtar på ett så litet område som en
insprängd villatomt kommer att helt spoliera deras boendetrivsel. Anläggningen
besöks sommartid av hundratusentals personer. Bilparkeringsplatser
och hygienanordningar av betydelse saknas och klagandena besväras
i högsta grad av förorening och oväsen. Gunnar Andersson är ledamot
av byggnadsnämnden.

UTREDNING

Ärendet har remitterats till byggnadsnämnden för yttrande. Byggnadsnämnden
har som svar på remissen åberopat följande yttrande av stadsarkitekten.

Ansökan om anläggande av brygga

Byggnadsnämnden mottog 1979-05-02 en ansökan från Gunnar Andersson
gällande dispens från naturvårdslagen för anläggandet av 31 st. bryggplatser
såsom utökning av befintlig brygga på fastighetens vattenområde.
Ansökan omfattade även, markerat på situationsplan. 10 st. parkeringsplatser
för bilar (bilaga 2, 3).

Under behandling i kommunen var samtidigt frågan om laxodling i
Lagnöströmmens motsatta sida för prövning ur strandskyddssynpunkt.
Det ansågs därför angeläget att inhämta kommunstyrelsens syn på Gunnar

377

Anderssons ansökan, om vilken byggnadsnämnden beslutade 1979-05-15 §
188 (bilaga 4).

Vid sammanträde 1979-06-19 (§ 172 KS) beslutade kommunstyrelsen
meddela byggnadsnämnden att man inget hade att erinra mot utökning av
antalet bryggor på fastigheten Lagnö 1:54 (bilaga 5).

Ägarna till fastigheterna Lagnö 1:52 och 1:53 inkom såväl till kommunstyrelsen
som tili byggnadsnämnden med en skrivelse daterad 1979-07-24,
vari de reagerade mot utökning av bryggplatser på Lagnö 1:54 (bilaga 6).

Gunnar Andersson ingav därefter till byggnadsnämnden 1979-07-30 förnyad
ansökan som innebar revidering av ursprungligt förslag. Ansökan
kom nu att omfatta kundbrygga om 20 m längd. Därmed utgick ansökan
om p-platser för bilar, då uthyrning av båtplatser ej längre avsågs (bilaga
7).

Denna nya ansökan behandlades av byggnadsnämnden 1979-08-14 (§
343) tillsammans med undertecknads yttrande (bilaga 8. 9). varvid det
beslutades att angränsande markägare skulle få yttra sig över ansökan.

Från de angränsande markägarna inkom så till byggnadsnämnden 1979-09-21 två skrivelser i vilka bl. a. påtalades att befintlig brygglängd borde
räcka till, att sanitära anordningar saknades, samt att "gränsproblem" i
vattenområdet förelåg (bilaga 10, 11).

Dessa skrivelser förelädes tillsammans med undertecknads yttrande (bilaga
12) byggnadsnämnden vid sitt sammanträde 1979-10-16 (§ 462) (bilaga
13) som då beslutade att ur strandskyddssynpunkt tillstyrka ansökt förlängning
om 20 m avseende kundbrygga.

Länsstyrelsen beslutade sedermera 1979-12-14 (bilaga 14) att strandskyddsförordnandet
icke utgjorde hinder för ansökan. Dessförinnan hade
ägarna till Lagnö 1:52 och 1:53 besvärat sig över byggnadsnämndens
beslut.

Byggnadsnämnden gav så 1980-01-15 § 41 (bilaga 15) byggnadslov för
kundbryggan.

Gunnar Andersson ansökte sedermera 1980-05-05 om ändring av det
givna byggnadslovet så att bryggorna kom att avlägsnas från tomtgränsen
mot Lagnö 1:53 (bilaga 16, 17). Denna ansökan behandlades av byggnadsnämnden
1980-05-13 (§ 227), som då meddelade ändring av tidigare byggnadslov
(bilaga 18).

Klagandena har yttrat sig över byggnadsnämndens remissvar.

Därefter har en promemoria av följande lydelse upprättats inom JOexpeditionen.

Enligt 58 § 1 mom. andra stycket första punkten byggnadsstadgan skall
underrättelse om beslut varigenom byggnadslov beviljats ofördröjligen i
rekommenderat brev eller eljest bevisligen tillställas markägare eller annan
sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. Enligt 18 § förvaltningslagen
skall part erhålla besvärshänvisning när det är uppenbart att
beslut varigenom myndighet avgör ärende går honom emot.

Byggnadsnämnden bör anmodas avge yttrande angående anledningen
till att ovannämnda bestämmelser, såvitt kan utläsas av handlingarna, inte
iakttagits beträffande byggnadsnämndens beslut om byggnadslov för brygga.
Av yttrandet bör även framgå anledningen till att klagandena inte fick
tillfälle att yttra sig över Gunnar Anderssons ansökan den 24 april 1980 om
ändring av byggnadslov. Slutligen bör byggnadsnämnden förklara varför

378

man över huvud taget ansett byggnadslov erforderligt för anordnande av
brygga.

Med hänvisning till promemorian har nytt yttrande infordrats från byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden har som svar på den nya remissen åberopat följande
yttrande av stadsarkitekten.

Byggnadsnämnden behandlade senast 1981-01-20 § 1 rubr. ärende, varvid
undertecknads yttrande godkändes och tillställdes Justitieombudsmannen
tillsammans med tillhörande bilagor.

Nu föreligger begäran om nytt yttrande över ett av Justitieombudsmannen
upprättat PM daterat 1981-03-05.

I detta PM ifrågasättes orsaken till varför angränsande fastighetsägare ej
delgivits byggnadsnämndens beslut efter byggnadslovsgivning av brygga,
varför de ej hörts innan beslut om nytt läge meddelats, samt varför byggnadslov
över huvudtaget meddelats.

Som av 58 § byggnadsstadgan framgår skall underrättelse om beslut i
byggnadslov bl. a. tillställas markägare som hörts av byggnadsnämnden.
Dessa (ägarna till Lagnö 1:52 och 1:53) hördes inför byggnadsnämndens
behandling inför att ärendet tillställdes länsstyrelsen. De delgavs senare
länsstyrelsens beslut i dispensfrågan. Fullföljandet med byggnadslov betraktades
av kontoret mer som formalia, varför delgivande ej företogs. Det
ändrade byggnadslovet innebar en förbättring för speciellt ägaren till
Lagnö 1:53, varför delgivning ej ansågs nödvändig.

I byggnadsloven finns på vanligt sätt intaget anmaning till sökanden att
underrätta grannar. Vad gäller frågan om byggnadslov kan sägas att anläggningen
ansågs så intimt förknippad med byggnadslovspliktiga anläggningar
vid stranden (servicestation etc.) att byggnadslov ansågs naturligt.

BEDÖMNING

Gunnar Anderssons ansökningar till byggnadsnämnden angående tillstånd
att anordna en båtbrygga m. m. ledde dels till ett beslut av länsstyrelsen
i Östergötlands län om dispens enligt 16 § naturvårdslagen och dels till
beslut av nämnden om byggnadslov.

Inledningsvis bör nämnas att anordnandet av en båtbrygga inte hör till
de åtgärder som enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan kräver byggnadslov.
En båtbrygga är emellertid att anse som en sådan fast anordning som avses
i 52 § andra stycket byggnadsstadgan. Detta innebär att byggnadsnämnden
i efterhand kan ingripa mot bryggan, om den inte uppfyller de krav på
prydlighet m.m. som anges i 52 § första stycket. I konsekvens med detta
föreskrivs i 54 § 4 mom. att den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för
vilket byggnadslov inte behövs, ändå kan genom en ansökan påkalla nämndens
prövning av åtgärden. Beträffande sådana ärenden gäller enligt samma
paragraf i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om ärende rörande
byggnadslov.

Klagomålen rör dels nämndens formella handläggning av ansökningarna
och dels nämndens ståndpunkter i sak. När det gäller handläggningen går

379

kritiken ut på att nämnden försummade att samråda med klagandena.

Beträffande handläggningen framgår visserligen av utredningen att
nämnden inte beredde klagandena tillfälle att yttra sig över Gunnar Andel
ssons ursprungliga ansökan. Någon skyldighet att göra detta hade man
emellertid inte. Mot den bakgrunden finns det inte skäl att kritisera nämnden
på den punkten. När det gäller den ansökan som ingavs i juli månad
1979 framgår det av utredningen att klagandena i det sammanhanget genom
nämndens försorg fick tillfälle att yttra sig. Inte heller här var nämnden
skyldig dra in klagandena i förfarandet. Men något hinder mot att göra det
förelåg inte och enligt min mening framstår nämndens handlande här som
välmotiverat. Klagandena hade ju vid det laget. bl. a. genom brev till
nämnden, visat intresse för saken. Något fog för kritik mot nämndens
handläggning i dessa delar har jag alltså inte funnit.

Däremot ger handläggningen sedan man i januari 1980 fattat beslut om
”byggnadslov" anledning till invändningar. Eftersom klagandena hade
hörts av nämnden i ärendet, hade det enligt 58 § 1 mom. andra stycket
första punkten jämfört med 54 § 4 mom. byggnadsstadgan ålegat nämnden
att ofördröjligen i rekommenderat brev eller på annat sätt bevisligen tillställa
dem underrättelse om beslutet. Det framgår av utredningen att man
underlät detta. Här gjorde man alltså fel.

Det skall tilläggas att klagandena, eftersom de hade yttrat sig i ärendet,
måste anses ha intagit ställning av part hos nämnden (jfr RRK 1977; R 77
2:20). Beslutet i januari 1980 om ”byggnadslov” för brygga gick uppenbarligen
klagandena emot. Det hade därför enligt 18 § förvaltningslagen ålegat
nämnden att underrätta dem om vad de hade att iaktta vid talan mot
beslutet.

Jag måste alltså konstatera att nämnden i de hänseenden jag senast har
berört handlade felaktigt. Jag förutsätter att nämnden fortsättningsvis ägnar
mer uppmärksamhet åt tillämpningen av de aktuella reglerna.

När det gäller handläggningen av den ansökan, som kom in till nämnden
den 5 maj 1980, framgår det av utredningen att man inte hörde klagandena
över denna ansökan och att man inte heller underrättade dem om det
beslut som träffades. Beträffande underlåtenheten att höra klagandena kan
antecknas att klagandenas inställning i sakfrågan redan tidigare var väl
känd av nämnden. Redan mot den bakgrunden har jag inte funnit skäl att
kritisera nämnden i denna del. När det gäller frågan om underrättelse om
beslutet hade bort lämnas är det av avgörande betydelse om klagandena
varit att anse som parteräven i detta sammanhang. Enligt min mening talar
goda skäl för ett sådant synsätt. Jag är därför närmast av den uppfattningen
att underrättelse borde ha lämnats. Här finns dock ett visst utrymme för
delade meningar. Jag vill därför inte göra gällande att nämnden här handlade
felaktigt.

Beträffande klagomålen över nämndens ståndpunkter i sak har jag inte
funnit att de motiverar något ingripande av mig.

380

Övrigt

Handläggning av ett upphandlingsärende. Tidpunkten för anbudsprövningen,
övergång från sluten upphandling till förhandlingsupphandling
m. m.

I ett till JO den 27 februari 1979 inkommet brev anförde Törnbloms
Snickerifabrik AB i huvudsak följande. Statensjärnvägar infordrade den 9
oktober 1978 anbud på vissa kvantiteter vägsignalkurar typ B från Törnbloms
Snickerifabrik AB i Nässjö och AB Kronqvist & Larsson i Grytgöl.
Vid anbudsinfordran fogades en kravspecifikation samt ritningar. Anbuden
skulle vara inlämnade senast den 23 oktober 1978 och anbudsgivarna
var bundna av anbuden t. o. m. den 20 november 1978. Upphandlingsformen
angavs som sluten upphandling. Vid anbudstidens utgång
hade anbud inkommit enligt bl. a. följande.

Anbudsgivare Pris kr per vägsignalkur vid

beställning av

50 st 75 st 100 st 125 st

Törnbloms Snickerifabrik AB 5520 5520 5425 5425

AB Kronqvist & Larsson 6245 6135 6030 5925

Törnbloms Snickerifabrik AB framhöll att priserna i det av bolaget
avgivna anbudet var lägst såvitt avsåg samtliga ifrågavarande kvantiteter.
Vidare förelåg den skillnaden mellan anbuden att Törnbloms Snickerifabrik
AB för målning av vägsignalkurarna begärde 290 kr per styck medan
AB Kronqvist & Larsson begärde 395 kr. Genom beslut den 16 januari
1979 förkastade statens järnvägar båda anbuden på grund av för höga
priser. Den 22 januari 1979 erhöll emellertid AB Kronqvist & Larsson en
beställning av statensjärnvägar på 50 vägsignalkurar. Törnbloms Snickerifabrik
AB fick den uppfattningen att det hade skett en ändring i den vid
anbudsinfordran fogade kravspecifikationen och att endast AB Kronqvist
& Larsson hade fått del av ändringen. Då ändringen innebar en lägre
tillverkningskostnad hade bolagen inte fått möjlighet att avge anbud på lika
villkor. Törnbloms Snickerifabrik AB ifrågasatte om statens järnvägars
handläggning av ärendet hade skett i enlighet med upphandlingskungörelsen.

Efter remiss inkom statensjärnvägar med yttrande vid vilket var fogade
vissa bilagor. Statensjärnvägar anförde följande.

381

Den 9 oktober 1978 infordrade SJ genom sin ekonomiavdelning, materialsektionen,
anbud på vissa kvantiteter vägsignalkurar typ B (bil. 1) från
AB Kronqvist & Larsson. Grytgöl, och från Törnbloms Snickerifabrik
AB. Nässjö. Till anbudsinfordran fogades en kravspecifikation (bil. 2)
samt 5 st. ritningar.

Anbud inkom från båda företagen (se anbudssammanställning, bil. 3)
och remitterades för teknisk granskning till chefen för SJ banavdelning.
Denna utfördes under november månad 1978. Därefter anmäldes plötsligt
brådskande behov av även andra typer av reläkurar, nämligen 5 st. reläkiosker
typ A och 5 st. relähus 75 B Concentrator. båda typerna av fabrikat
Kronqvist & Larsson. Materialsektionen satte sig omedelbart i förbindelse
med detta företag för en beställning. Kronqvist & Larsson anknöt då till
det tidigare upphandlingsärendet och föreslog en ”paketlösning". Man
förklarade sig villig att göra en reducering av priset på reläkurarna typ B
under förutsättning av total upphandling av aila tre typerna från dem.
Samtidigt var de erbjudna priserna för ovannämnda reläkiosker och relähus
av Kronqvist & Larssons eget fabrikat fullt godtagbara i jämförelse
med tidigare inköp och även i övrigt.

1 händelse av en dylik totalupphandling ställde Kronqvist & Larsson det
kravet att upphandlingen skulle hemligstämplas.

Kronqvist & Larsson informerade per telefon om sitt paketförslag, (bil.
4), varvid bl. a. framgick att vid en totalupphandling från dem skulle priset
för reläkurar typ B - vid leverans av 50 st. - bli lägre än lägsta inkomna
anbud. Eftersom Törnbloms Snickerifabriks lägsta priser var kända enligt
tidigare nämnt anbud - och någon ändring i kravspecifikationen ej gjorts
- fanns ingen anledning att informera sig igen om deras priser.

Därför beslöt materialsektionen den 16 januari 1979 att förkasta dessa
tidigare anbud (bil. 3). Efter förhandlingar samma dag med Kronqvist &
Larsson beslöt man antaga det nya anbudet, omfattande 50 st. reläkurar
typ B (se bil. 5) samt 5 st. reläkiosker typ A och 5 st. relähus 75 B
Concentrator. Beställningsskrivelse avgick den 22 januari betr. de 50 st.
reläkurarna typ B.

Angående påståendet om ändringar i kravspecifikationen anförde statensjärnvägar.

Törnbloms Snickerifabrik AB:s anmälan bygger på den uppfattningen
att det skulle ha företagits en ändring i den ursprungliga kravspecifikationen
och att denna ändring skulle vara anledningen till att Kronqvist &
Larsson sedermera kunde erbjuda ett lägre pris än vad det först avgivna
anbudet innehöll. Detta är fel. Det har inte i detta sammanhang förekommit
någon annan kravspecifikation än den som båda företagen ursprungligen
erhöll i samband med anbudsinfordran. Anmälarens missförstånd
torde ha sin grund i att Kronqvist & Larsson i sitt anbud (bil. 6) av misstag
gjorde en mindre avvikelse från kravspecifikationen. Avvikelsen bestod i
(se anbudet under rubriken Beskrivning) att golvet skulle utföras i underredsbehandlad
spånskiva samt sidoväggar och mellanväggar i björklamell
under det att kravspecifikationen föreskrev plywood för dessa delar. Skälet
till avvikelsen har uppgivits vara att kravspecifikationen i detta hänseende
innehöll en ändring i förhållande till tidigare upphandlingar och att
bolaget förbisett ändringen. Avvikelsen upptäcktes inte vid den tekniska
granskningen inom SJ - vilket torde ha samma förklaring som avvikelsen

382

- och hade alltså ingen inverkan på SJ:s beslut den 16 januari, varigenom
de båda anbuden förkastades.

Den slutliga beställningen gjordes alltså i den missuppfattningen att
Kronqvist & Larssons tidigare anbud, vad gäller det tekniska utförandet,
inte avvek från SJ:s kravspecifikation, och i beställningsskrivelsen citerade
man därför innehållet i den anbudsbeskrivning som bolaget självt avfattat.

För den slutligen gjorda upphandlingen gällde i avseende å de 50 st.
kurarna av typ B således samma kravspecifikation, alltså enligt bil. 2.
Först en tid efter det att beställningen expedierats den 22 januari upptäcktes
avvikelsen. Vid telefonsamtal med Kronqvist & Larsson den 9 februari
påpekade SJ denna och framhöll att leverans givetvis måste ske i full
överensstämmelse med kravspecifikationen. Att så skulle ske har skriftligen
bekräftats av leverantörsföretaget (bil. 7).

Som framgår av ovanstående har SJ inte avsett att ge anbudsgivarna
olika förutsättningar, och det torde vara uppenbart att den avvikelse från
kravspecifikationen som Kronqvist & Larsson gjort och som förekommit
vid företagets båda prissättningar inte kan ha haft någon som helst betydelse
för prissänkningen.

Av statens järnvägars bifogade handlingar framgick bl. a. följande. Den
vid anbudsinfordran den 9 oktober 1978 fogade kravspecifikationen var
daterad den 6 oktober 1978. Infordrade anbud skulle avges på poster om
50, 75, 100 respektive 125 vägsignalkurar. Fem vägsignalkurar skulle levereras
vecka 3 1979 (15—21 januari 1979) och därefter skulle fem stycken
levereras varannan vecka. Som leveransvillkor angav Törnbloms Snickerifabrik
AB fritt levererat anvisad uppställningsplats vid statens järnvägars
elektrobyggnadsförråd i Nässjö. AB Kronqvist & Larsson angav fritt
järnvägsvagn, Finspång. Vidare framgick att statens järnvägar den 15
januari 1979 tog kontakt med AB Kronqvist & Larsson per telefon för
beställning av reläkiosker och relähus. Det av Kronqvist & Larsson vid
telefonsamtalet lämnade erbjudandet bekräftades skriftligen samma dag i
ett brev till statensjärnvägar.

Törnbloms Snickerifabrik AB fick del av remissvaret och anförde.

Statensjärnvägar har övergått från sluten upphandling till förhandlingsupphandling
och därvid uppenbarligen förutsatt att reläkiosker typ A och
relähus 75 B kunnat tillverkas och levereras endast av AB Kronqvist &
Larsson. Det måste vara känt för statensjärnvägar att även vi kan tillverka
dessa typer av reläkiosker och relähus. Detta har vi klargjort för befattningshavare
vid statens järnvägars ekonomi- och materialsektion i Stockholm
vid besök redan den 3 mars 1978. För att utnyttja förefintliga konkurrensmöjligheter
borde således statens järnvägar ha infordrat anbud på
"paketlösningen” från såväl oss som AB Kronqvist & Larsson. Statens
järnvägars slutsats att priserna på reläkioskerna och relähusen i "paketlösningen”
blev fullt godtagbara i jämförelse med tidigare inköp och även i
övrigt är föga meningsfull eftersom konkurrens inte etablerats på dessa
produkter. Vi ifrågasätter riktigheten av uppgiften att plötsligt brådskande
behov nödvändiggjort upphandling direkt från AB Kronqvist & Larsson.

383

Uppgiften bör kommenteras av den sektion hos statens järnvägar som
förutsättes anmäla sådant behov. Av statens järnvägars yttrande framgår
ej med tillräcklig tydlighet när behovet anmäldes.

Törnbloms Snickerifabrik AB anförde vidare i huvudsak följande.

AB Kronqvist & Larsson har vid en tidigare upphandling fått en beställning
av statensjärnvägar på 100 vägsignalkurar typ B. Törnbloms Snickerifabrik
AB blev då inte ens tillfrågat. Beställningen ifråga gjordes den 19
oktober 1977 och i samband därmed fick statensjärnvägar optionsrätt på
50 vägsignalkurar. I anbudsinfordran den 9 oktober 1978 angavs att vägsignalkurarna
skulle börja levereras vecka 3 1979. När statensjärnvägar den
16 januari 1979 förkastade anbuden försköts tiden för leveransen. Törnbloms
Snickerifabrik AB drog den slutsatsen att statens järnvägar för att
täcka sitt behov av vägsignalkurar hade utnyttjat den nämnda optionsrätten.
Inklusive kostnaderna för målning översteg emellertid priset enligt
optionsrätten det pris som Törnbloms Snickerifabrik AB erbjöd i sitt
anbud. Därtill kom att Törnbloms Snickerifabrik AB lämnade fördelaktigare
leveransvillkor än AB Kronqvist & Larsson.

Statens järnvägar yttrade sig över vad Törnbloms Snickerifabrik AB
anförde och uppgav.

Då det brådskande behovet av reläkiosker typ A samt relähus 75 B
anmäldes till SJ:s materialsektion, gjorde man där den bedömningen att
inköpet borde göras från Kronqvist & Larsson. Skälen var följande.
Kronqvist & Larsson hade tidigare, i samarbete med SJ, tagit fram för SJ:s
behov anpassade konstruktioner, som ansågs bra. Konstruktionsritningarna
var emellertid Kronqvist & Larssons egendom och fick inte användas
av SJ för upphandling från annat håll. SJ hade inte heller någon kravspecifikation.
Att i den situationen vända sig till andra företag med en anbudsinfordran
skulle avsevärt försvåra och försena upphandlingen, vilken ju
skulle täcka ett brådskande behov. Dessutom bedömdes Kronqvist &
Larssons pris som fullt godtagbart.

Törnbloms Snickerifabrik ifrågasätter vår uppgift att det förelåg ett
brådskande behov. Till detta skall här endast sägas att det inte är materialsektionens
sak att bedöma angelägenhetsgraden. Om den enhet inom SJ,
för vars räkning upphandling skall ske, anmäler ett behov som brådskande,
har alltså materialsektionen att anpassa upphandlingen därefter.

Under angivna förhållanden har det inte låtit sig göra att tillgodose
konkurrensbehovet genom att vända sig till andra företag än Kronqvist &
Larsson med anbudsinfordran. Det saknar därför i sammanhanget betydelse
om Törnbloms Snickerifabrik kan tillverka reläkiosker och relähus. (Att
företagets representanter vid besök på SJ materialsektion 1978-03-03 skulle
ha sagt sig kunna utföra sådan tillverkning kan SJ-representanterna för
övrigt inte erinra sig. Sammanträffandet gällde i vart fall en annan fråga,
nämligen ett upphandlingsärende om reläkurar typ B.)

Det är riktigt att SJ:s omedelbara behov av kurar typ B täcktes genom
utnyttjande av en SJ i tidigare upphandling - beställning 1977-10-19 -tillförsäkrad optionsrätt till 50 st. kurar. Det är vidare också riktigt att
optionspriset per enhet jämte målning var högre än det av Törnbloms

384

Snickerifabrik erbjudna. Att optionspriset ändå. totalt sett, blev gynnsammare
för SJ hänger samman med följande förhållande. SJ:s banavdelning.
för vars räkning upphandlingen skulle ske, hade meddelat materialsektionen
att målning skulle utföras endast av kurar för placering på stationsområde,
alltså av ett mindre antal kurar. Det exakta antalet skulle meddelas
till leverantören vid avrop från SJ elektrobyggnader i Nässjö. Vid den
prisjämförelse som materialsektionen gjorde kalkylerade man med att 10-20% av kurarna skulle målas.

Statens järnvägar presenterade en jämförelse mellan kostnaderna för
inköp av 50 vägsignalkurar typ B från å ena sidan AB Kronqvist & Larsson
med utnyttjande av optionsrätten och å den andra från Törnbloms Snickerifabrik
AB enligt det av bolaget avgivna anbudet. Jämförelsen gjordes
under förutsättning att endast en del av vägsignalkurarna skulle målas.
Andelen fick variera (10, 20, 30 procent etc.). Som utgångspunkt för
jämförelsen användes följande priser.

Törnbloms Snickeri- AB Kronqvist &

fabrik AB Larsson

(anbudet) (optionsrätten)

Pris kr per vägsignalkur 5 520 5 450

Tillkommer kr för målning 290 375

Summa 5810 5825

Statensjärnvägar konstaterade att inköp av vägsignalkurarna från AB
Kronqvist & Larsson med utnyttjande av optionsrätten blev förmånligast
med hänsyn till att högst 20 procent av vägsignalkurarna skulle målas. Det
blev för övrigt fallet även om mer än 20 procent målades.

Därefter anförde statensjärnvägar bl. a.

Det var alltså vid den upphandling som skedde i oktober 1977 som SJ
begärde och fick optionsrätt till ytterligare 50 st. reläkurar typ B. Optionsleveransen
har skett helt enligt SJ:s dåvarande beskrivning. Vid tidigare
leveranser förekom en detaljavvikelse, som nu således är tillrättad. Beträffande
den avvikelse som gjordes av Kronqvist & Larsson i deras anbud i
oktober 1978 och som vi redovisat i vårt tidigare yttrande till justitieombudsmannen,
har rättelse skett. Någon prisförändring med anledning härav
har inte aktualiserats, och eftersom avvikelsen ej finns med i de levererade
enheterna kan den givetvis inte möjliggöra en reduktion av priset.

Törnbloms Snickerifabrik AB inkom med påminnelser jämte kopior av
vissa handlingar. Bolaget framhöll att man alltjämt ansåg det oklart när det
brådskande behovet av reläkiosker och relähus anmäldes till statens järnvägars
materialsektion. Vidare anförde bolaget i huvudsak följande. Statens
järnvägar utnyttjade optionsrätten den 1 december 1978. Den skulle
emellertid utnyttjas före den I oktober 1978. Den av AB Kronqvist &
Larsson lämnade bekräftelsen om att leveransen av vägsignalkurar skulle

385

ske i enlighet med den vid anbudsinfordran fogade kravspecifikationen
avsåg endast de 50 vägsignalkurar som beställdes den 22 januari 1979. I
leveransen enligt optionsrätten uppfyllde däremot inte vägsignalkurarna
till alla delar kravspecifikationen. Avvikelsen möjliggjorde en reduktion av
priset med ca 300 kr per vägsignalkur.

Törnbloms Snickerifabrik AB anförde vidare. Statens järnvägar har
angett att priset enligt optionsrätten blev förmånligast därför att målning
endast skulle ske av de vägsignalkurar som skulle placeras på stationsområde.
Törnbloms Snickerifabrik AB ifrågasatte om detta förhållande var
känt inom materialsektionen före det att optionsrätten utnyttjades. De
vägsignalkurar som tidigare har levererats av AB Kronqvist & Larsson har
alltid varit målade. Vid kostnadsjämförelsen har statens järnvägar inte
beaktat att Törnbloms Snickerifabrik AB lämnade fördelaktigare leveransvillkor
än AB Kronqvist & Larsson.

Enligt upphandlingskungörelsen meddelar riksrevisonsverket (RRV) anvisningar
för tillämpningen av kungörelsen. Med hänsyn härtill remitterades
ärendet till riksrevisionsverket som i yttrande den 7 december 1979
anförde följande.

Enligt 13 § upphandlingskungörelsen (UK) skall anbud prövas i så god
tid att underrättelse om antagande av anbud kan vara anbudsgivaren till
handa inom den tid anbudet är bindande för honom. Handlingarna i ärendet
utvisar att anbuden på ovannämnda reläkurar typ B enligt anbudsinfordran
skulle vara giltiga t.o.m. 1978-11-20. Beslut med anledning av
anbudsprövningen är dagtecknat hos SJ först 1979-01-16. SJ har sålunda
inte iakttagit bestämmelserna i 13 § UK.

I anbudsinfordran angavs särskilt att upphandlingsformen skulle vara
sluten upphandling. Enligt 5 § UK karakteriseras sluten upphandling av att
infordrade anbud prövas utan föregående förhandling med anbudsgivare.
Enligt anvisningarna till 6 § UK har myndighet dock möjlighet att övergå
till förhandlingsupphandling. exempelvis i fall då myndigheten bedömer att
de priser som angetts i anbuden är för höga eller att anbuden eljest är
oförmånliga men myndigheten bedömer att möjlighet finns att genom förhandlingar
få godtagbara villkor. Vid en sådan övergång måste emellertid
samtliga anbud i den slutna upphandlingen förkastas innan nya anbud
infordras. SJ har dock 1979-01-15, dvs, dagen innan anbuden formellt
förkastades, av den ena av de två anbudsgivarna. AB Kronqvist & Larsson.
inhämtat uppgifter om priser och villkor för leverans av reläkurar,
såväl av dem som ännu var föremål för sluten upphandling som av reläkurar
av annan typ. Detta förfarande står i strid med den avsedda tillämpningen
av 6 § UK.

Sedan den tekniska granskningen av anbuden på de 50 reläkurarna av
typ B genomförts under november månad 1978 men innan anbudsprövningen
formellt var klar utnyttjade SJ 1978-12-01 en optionsrätt avseende
ett äldre anbud från Kronqvist & Larsson för upphandling av samma
mängd reläkurar typ B enligt äldre kravspecifikation, innebärande ett
något billigare utförande. Detta senare faktum uppmärksammades tydligen
inte av SJ vid den affärsmässiga bedömningen. Prisjämförelse har nämligen
skett mellan reläkurar typ B enligt äldre kravspecifikation (optionsrät25
Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr I

386

ten) och anbudet från Törnbloms Snickerifabrik avseende reläkurar typ B
enligt ny kravspecifikation.

Av inkomna handlingar i ärendet kan inte bedömas om och i vilken
utsträckning SJ ansett de skilda leveransvillkoren i anbuden, enligt optionsrätten
resp. från Törnbloms Snickerifabrik, böra inverka på anbudsprövningen.

Vid prisjämförelsen mellan nyssnämnda anbud har målning av kurarna
haft en avgörande betydelse. I sin skrivelse hävdar Törnbloms Snickerifabrik
att målning alltid skett tidigare och antyder att SJ före upphandlingen
inte kände till att endast ett mindre antal kurar skulle målås. SJ uppger
sig dock ha känt till detta förhållande, något som RRV inte finner anledning
att ifrågasätta. Av prisjämförelsen mellan anbudet enligt optionsrätten
och anbudet från Törnbloms Snickerifabrik framgår för övrigt att det
senare anbudet blir fördelaktigare först vid målning av fler än 41 kurar av
de 50 obeaktat de olika leveransvillkoren.

Enligt RRVs uppfattning borde SJ ha kunnat överblicka att det vid tiden
för anbudsinfordran förelåg behov av 100 reläkurar typ B, dels de 50 som
anbudsinfordran avsåg och som enligt denna skulle levereras W03 1979,
dels de 50 som beställdes 1978-12-01 med hänvisning till optionsrätten. SJ
har härigenom inte kunnat utnyttja den möjlighet till prispress som en
längre serie kan medge.

En annan omständighet som framgår av handlingarna är att SJ, som i
samarbete med Kronqvist & Larsson framtagit för SJs behov anpassade
konstruktioner av reläkiosker typ A och relähus 75 B och vilka ritningar
förblivit leverantörens egendom, inte försäkrat sig om att en kravspecifikation
fanns tillgänglig. SJ har därmed i viss utsträckning blivit beroende av
en enda leverantör, vilket inte är lämpligt från affärsmässighetssynpunkt.

SJ hänvisar till att ett brådskande behov av sistnämnda reläkiosker och
relähus anmälts inom SJ, varvid SJ av tidsskäl endast kunde vända sig till
Kronqvist & Larsson med sin anbudsförfrågan. Anbudsinfordran har skett
per telefon 1979-01-15. Av anvisningarna till 9 § första stycket UK framgår
att sättet att infordra anbud muntligen bör användas endast med stor
återhållsamhet med hänsyn till kraven på objektivitet och affärsmässighet.
Vid anbudsinfordran på annat sätt än genom annonsering skall enligt 9 §
UK anbud begäras från så många leverantörer som behövs med hänsyn till
upphandlingens art och omfång samt möjligheten att få till stånd tillfredsställande
konkurrens. Upphandlingen var enligt RRV av sådan storlek att
hänvändelsen till endast Kronqvist & Larsson för anbudsinfordran kan
ifrågasättas.

Sammanfattningsvis finner RRV att SJs förfarande i förevarande upphandlingsärende
inte tillgodoser de i UK uppställda kraven på affärsmässighet
och objektivitet.

Statensjärnvägar fick del av riksrevisionsverkets yttrande och anförde i
eget yttrande av den 29 januari 1980 följande.

RRV hävdar till en början att SJ åsidosatt bestämmelsen i 13 § UK att
anbud skall prövas i så god tid att underrättelse om antagande av anbud
kan vara anbudsgivaren tillhanda inom den tid anbudet är bindande för
honom. Bestämmelsen rör ej anbudgivarens rätt utan lärer innefatta en
instruktionell föreskrift till förekommande av att staten på grund av passivitet
går sin rätt mot anbudsgivaren på grund av anbudet förlustig. Såsom

387

utredningen i ärendet visar har SJ i förevarande fall haft goda skäl att räkna
med att ingen av de båda anbudsgivarna övervägde att dra sig ur affären
med åberopande av att hans anbud förfallit. Intet av anbuden kom ju heller
ifråga för antagande; de blev båda förkastade. Det vill därför synas SJ som
om förhållandena ej givit den citerade bestämmelsen aktualitet i ärendet.

Såsom RRV framhåller krävs numera, efter ändring av RRV:s anvisningar
till 6 § UK. att vid övergång från sluten upphandling till förhandlingsupphandling
samtliga anbud i den slutna upphandingen förkastas innan
nya anbud infordras. SJ kom att i ärendet förbise ändringen och
handlade ärendet i överensstämmelse med den rutin som utformats på
grund av vad som tidigare gällde. Emellertid hade, såsom RRV konstaterat,
tiden för anbudens giltighet redan utgått då övergången skedde till
förhandlingsupphandling. Det kan fördenskull hävdas att ett förkastande
av anbuden vid denna tidpunkt varit överflödigt eftersom det saknat rättslig
verkan. SJ medger likväl att SJ. som ju enligt vad nyss sagts räknade
med att anbudsgivarna vidbleve sina anbud oaktat bundenhetstiden utgått,
bort enligt grunderna för den av RRV citerade anvisningen ge anbudsgivarna
sin avsikt att ej utnyttja anbuden tillkänna innan beslut fattades om
övergången till förhandlingsupphandling. I så måtto godtar SJ den framställda
anmärkningen.

SJ har ej, såsom RRV gör gällande, ”inhämtat" uppgifter från AB
Kronqvist & Larsson om priser och villkor vid en annorlunda sammansatt
leverans än den som avsågs i anbudsinfordran. Sedan brådskande behov
uppkommit att upphandla ett mindre antal relähus och reläkiosker -artiklar som ej fanns tillgängliga på marknaden i utvecklat skick motsvarande
SJ:s behov hos annan leverantör än AB Kronqvist & Larsson - tog
SJ:s materialsektion den 15 januari 1979 telefonkontakt med nämnda företag
för beställning härav. Därvid väcktes från företagets sida fråga om
denna beställnings sammanläggning med den pågående upphandlingen av
vägsignalkurar och man erbjöd nedsättning av anbudspriset på vägsignalkurarna
vid en sålunda föreslagen sammanlagd leverans av relähus. reläkiosker
och tillhopa 100 vägsignalkurar av vilka senare 50 hänförde sig till
optionen och återstoden till anbudsupphandlingen. Situationen var alltså i
princip densamma som då en anbudsgivare sänker sitt pris under pågående
anbudsprövning och den upphandlande myndigheten däri finnér en indikation
på en förändring av marknadsläget i förhållande till det som rådde då
anbuden lämnades. I dylikt fall kan anledning förekomma att förkasta
samtliga anbud och övergå till förhandlingsupphandling. Det synes ej kunna
förebrås SJ att SJ av vad som förekommit vid telefonsamtalet låtit sig
föranleda att förkasta anbuden så som skedde påföljande dag den 16
januari. Att SJ ändå ej bort vid telefonsamtalet ge AB Kronqvist & Larsson
på hand att SJ vore intresserat av ett nytt och annorlunda sammansatt
anbud innan de liggande anbuden blivit förkastade har SJ redan vidgått.

RRV ger uttryck åt uppfattningen att SJ borde ha kunnat överblicka att
det vid tiden för anbudsinfordran förelåg behov av 100 vägsignalkurar och
att SJ genom sin beställning dels av 50 kurar med utnyttjande av optionsrätten
i det äldre avtalet dels av ytterligare 50 kurar i det kritiserade
anbudsförfarandet frånhänt sig möjlighet till den prispress som beställning
på en gång av en längre serie kunde ha medgivit. SJ får med anledning
härav fästa uppmärksamheten vid att SJ i sin anbudsbegäran infordrat
anbud på poster om 50, 75, 100 och 125 st. Det pris SJ slutligen erlagt för
100 kurar, inbegripet 50 på grund av optionen, understiger det lägsta pris

388

som på grund av anbudsförfrågan offererats för en post om 100 kurar. Det
av AB Kronqvist & Larsson i brevet den 15 januari 1979 offererade priset
för 50 kurar innehåller en prisreduktion som bestämts under förutsättning
av en total leverans där de 50 kurar vilka beställts på grund av optionen
ingår med sitt för optionen gällande pris. Erbjudandet ger därmed belägg
för att SJ tillgodogjort sig prisminskning vid beställning i längre serie. SJ
vill emellertid icke för den skull bestrida att vad som förekommit skänker
berättigande åt anmärkningen för bristande överblick av det faktiska beställningsbehovet
vid tiden för anbudsinfordran. Förhållandet får tillskrivas
en icke förutsedd utveckling av pågående banarbeten. En inledd förstärkning
av SJ:s planeringsresurser är avsedd bl. a. att ge förbättrad
möjlighet att minska riskerna för uppkomsten av oförutsedda upphandlingsbehov
av ifrågakommen storlek i framtiden.

SJ vill ej heller bestrida att skäl kan anföras för att SJ bort dra försorg om
att kravspecifikation för relähus och reläkiosker funnits tillgänglig som
underlag för den aktuella beställningen härav. SJ har nu sådan specifikation
för framtida upphandling. SJ får dock samtidigt framhålla att marknadsundersökning
som SJ gjort föranlett till antagande att AB Kronqvist &
Larsson var det enda svenska företag som för det dåvarande hade förutsättningar
och intresse att uppträda som anbudsgivare för relähus och
reläkiosker med iakttagande av SJ.s krav på kvalitet och utförande. Det av
RRV antydda beroendet av en enda leverantör synes följaktligen ej i fråga
om denna särskilda upphandling vara att återföra på frånvaron av specifikation
i SJ:s hand. SJ får tillägga att den nu framtagna specifikationen
redan kommit till användning som underlag för anbudsbegäran som utgått
till fem företag utöver AB Kronqvist & Larsson och Törnbloms Snickerifabrik
AB.

Att SJ infordrat anbud per telefon ifråga om relähusen och reläkurarna
sammanhänger med nyss angivna förhållanden liksom med behovets
brådskande natur. Samma förhållanden har föranlett att förfrågan gjordes
endast hos AB Kronqvist & Larsson. SJ vidgår emellertid det principiellt
riktiga i RRV:s anmärkning med avseende på sättet för anbudsinfordran.
Statens intresse har ändå ej blivit eftersatt härigenom.

Med det sålunda anförda har SJ i stort sett medgivit det befogade i
RRV:s anmärkningar såvitt avser brister i det formella förfarandet vid
upphandlingen liksom i överblicken av upphandlingsbehovet. Som redan
antytts på flera punkter har statens intresse som upphandlare likväl ej
blivit eftersatt. Utredningen synes fastmera ha ådagalagt att själva upphandlingen
präglats av berörda befattningshavares omsorg om statens
ekonomiska intresse. Törnbloms Snickerifabrik AB kan icke sägas ha gått
miste om en order till vilken bolaget haft bättre rätt än konkurrenten.
RRVts omdöme att gällande krav på affärsmässighet och objektivitet blivit
eftersatta är enligt SJ:s mening oberättigat strängt.

Törnbloms Snickerifabrik AB inkom med påminnelser över riksrevisionsverkets
och statens järnvägars yttranden. Törnbloms Snickerifabrik
AB uppgav bl. a. att bolaget under ett tiotal år och senast 1968 har levererat
reläkiosker till statens järnvägar.

Från statens järnvägar inhämtades akten i ärendet avseende den upphandling
av vägsignalkurar typ B som inleddes genom anbudsinfordran
den 9 oktober 1978 och som avslutades den 16 januari 1979. I akten fanns

389

även handlingar avseende upphandlingen av reläkiosker typ A och relähus
75 B Concentrator. Vidare inhämtades kopior av vissa andra handlingar.

1 beslut den 30 oktober 1980 uttalade JO Uhlin följande.

Klagomålen i ärendet rör främst handläggningen av den upphandling
som statensjärnvägar (SJ) avgjorde den 16 januari 1979. Upphandlingen
avsåg dels vägsignalkurar typ B och dels vissa typer av reläkiosker och
relähus. Anbud på vägsignalkurarna infordrades den 9 oktober 1978 enligt
formerna för sluten upphandling men under handläggningen och i anslutning
till upphandlingen av reläkiosker och relähus övergick SJ till
förhandlingsupphandling.

Förutom nu nämnda upphandling har Törnbloms Snickerifabrik AB
framfört vissa klagomål mot SJ angående handläggningen av en upphandling
i oktober 1977. AB Kronqvist & Larsson fick då en beställning på 100
vägsignalkurar typ B och i samband därmed fick SJ optionsrätt på 50
vägsignalkurar. Optionsrätten utnyttjades av SJ den I december 1978.

Jag vill nu först tillkännage att jag inte kommer att gå in på någon
prövning av upphandlingen i oktober 1977. Därvid har jag beaktat bl. a. att
JO enligt sin instruktion som regel inte skall ta upp till utredning förhållanden
som ligger mer än två år tillbaka i tiden. Jag kommer dock att beröra en
del frågor med anknytning till SJ:s utnyttjande av optionsrätten.

Därefter vill jag så konstatera att det numera genom utredningen får
anses klarlagt att det inte har företagits någon ändring i den vid anbudsinfordran
den 9 oktober 1978 fogade kravspecifikationen. Den var daterad
den 6 oktober 1978 och har haft samma innehåll för såväl Törnbloms
Snickerifabrik AB som AB Kronqvist & Larsson. Vidare har leveransen
av vägsignalkurar skett i det utförande som föreskrevs i kravspecifikationen.
1 leveransen enligt optionsrätten har dock vägsignalkurarna haft ett
något annorlunda utförande.

De av Törnbloms Snickerifabrik AB och AB Kronqvist & Larsson i den
slutna upphandlingen avgivna anbuden på vägsignalkurar typ B var
bundna för anbudsgivarna t. o. m. den 20 november 1978. SJ fattade beslut
i ärendet den 16 januari 1979. Riksrevisionsverket (RRV) har i sitt yttrande
anmärkt på att SJ inte har iakttagit bestämmelsen i 13 § upphandlingskungörelsen.
Bestämmelsen innebär att anbud skall prövas i så god tid att
underrättelse om antagande av anbud kan vara anbudsgivaren till handa
inom den tid anbudet är bindande för honom.

SJ har invänt bl. a. att man anser sig ha haft goda skäl för att räkna med
att inte någon av de båda anbudsgivarna övervägde att dra sig ur affären
under åberopande av att hans anbud har förfallit. Inget av anbuden blev
heller antaget utan båda anbuden förkastades.

Jag instämmer i RRV:s anmärkning. Det är ju angeläget att anbudspröv -

390

ningen sker på ett så tidigt stadium att myndigheten om den antar ett anbud
kan träffa avtal med anbudsgivaren inom den tid han är bunden av anbudet.

Som nämnts tidigare fick SJ vid upphandlingen från AB Kronqvist &
Larsson i oktober 1977 en optionsrätt på 50 vägsignalkurar typ B. Törnbloms
Snickerifabrik AB har påtalat att optionsrätten skulle utnyttjas före
den 1 oktober 1978 men att det inte skedde förrän den 1 december 1978. SJ
har på förfrågan uppgett att tiden för utnyttjandet förlängdes genom muntlig
överenskommelse med AB Kronqvist & Larsson.

SJ har i ärendet presenterat en jämförelse mellan kostnaderna för inköp
av 50 vägsignalkurar typ B från å ena sidan AB Kronqvist & Larsson med
utnyttjande av optionsrätten och å den andra från Törnbloms Snickerifabrik
AB enligt det av bolaget avgivna anbudet. SJ konstaterade att inköp
från AB Kronqvist & Larsson med utnyttjande av optionsrätten var förmånligast
på grund av att målning endast skulle ske av de vägsignalkurar
som skulle placeras på stationsområde. Andelen beräknades till högst 20
procent. Som RRV också har påpekat i sitt yttrande torde kostnadsjämförelsen
visa att inköp enligt optionsrätten blir det förmånligaste alternativet
om upp till 41 av de i leveransen ingående 50 vägsignalkurarna målas. Det
motsvarar 82 procent.

Lika med RRV anser jag mig inte kunna bedöma hur de av Törnbloms
Snickerifabrik AB och AB Kronqvist & Larsson lämnade skilda leveransvillkoren
kan ha inverkat vid kostnadsjämförelsen.

Törnbloms Snickerifabrik AB har ifrågasatt om det vid tiden för optionsrättens
utnyttjande var känt inom SJ:s materialsektion att endast ett begränsat
antal vägsignalkurar skulle målas. SJ har uppgett att förhållandet
blev känt i oktober 1977.

I leveransen enligt optionsrätten har vägsignalkurarna haft ett något
annorlunda utförande än vad som föreskrevs i kravspecifikationen av den
6 oktober 1978. Leveransen har skett i ett äldre utförande som gällde vid
tidigare upphandlingar. Törnbloms Snickerifabrik AB har uppgett att det
utförandet var något billigare än enligt kravspecifikationen. RRV har framhållit
att SJ tydligen inte uppmärksammade detta vid den affärsmässiga
bedömningen och har därvid pekat på kostnadsjämförelsen.

Jag anser att möjligheten för Törnbloms Snickerifabrik AB att i det äldre
utförandet leverera vägsignalkurar till ett lägre pris än vad bolaget angav i
sitt anbud i och för sig var en omständighet som borde ha beaktats av SJ.
Av utredningen framgår emellertid inte klart i vilken utsträckning det äldre
utförandet innebar en lägre tillverkningskostnad. Då jag saknar skäl för
ytterligare utredning går jag inte vidare i frågan.

Den 15 januari 1979 tog SJ kontakt med AB Kronqvist & Larsson per
telefon för beställning av vissa typer av reläkiosker och relähus. AB
Kronqvist & Larsson anknöt till den slutna upphandlingen av vägsignalkurar
typ B och erbjöd en nedsättning av priset i sitt anbud. Prisnedsätt -

39 i

ningen avsåg 50 vägsignalkurar och lämnades under förutsättning av en
total upphandling av alla tre ifrågavarande enheter. Den 16 januari 1979
antog SJ anbudet genom förhandlingsupphandling. Samtidigt förkastades
anbuden i den slutna upphandlingen på grund av för höga priser.

RRV har ansett att nämnda förfarande står i strid med den avsedda
tillämpningen av 6 § upphandlingskungörelsen. Av RRV:s anvisningar till
författningsrummet framgår nämligen bl. a. att vid övergång från sluten
upphandling till förhandlingsupphandling måste samtliga anbud i den
slutna upphandlingen förkastas innan nya anbud infordras. Föreskrifterna
infördes genom vissa ändringar av anvisningarna i mars 1978.

SJ har uppgett bl. a. att man förbisåg ändringen av anvisningarna och
handlade ärendet i enlighet med den rutin som gällde tidigare. SJ har
vidgått att SJ borde ha lämnat anbudsgivarna besked om att man inte avsåg
att utnyttja anbuden i den slutna upphandlingen innan man övergick till
förhandlingsupphandling.

Jag utgår från att SJ som nu känner till föreskriften i RRV:s anvisningar i
fortsättningen iakttar den. Vidare anser jag att Törnbloms Snickerifabrik
AB innan ärendet avgjordes borde ha fått tillfälle att sänka priset i sitt
anbud. Såvitt framgår av utredningen avsåg nämligen den av AB Kronqvist
& Larsson erbjudna prisnedsättningen endast vägsignalkurar. Av 3 §
upphandlingskungörelsen framgår också bl. a. att myndigheten vid upphandling
skall behandla anbud och anbudsgivare objektivt.

Enligt RRV:s uppfattning borde SJ ha kunnat överblicka att det vid tiden
för anbudsinfordran den 9 oktober 1978 förelåg behov av 100 vägsignalkurar
typ B. Det motsvarar det antal vägsignalkurar som SJ har köpt in
från AB Kronqvist & Larsson dels med utnyttjande av optionsrätten och
dels i följd av upphandlingsbeslutet den 16januari 1979. RRV har ansett att
SJ inte har kunnat utnyttja den prispress som en längre serie kan medge.

SJ har i stort sett godtagit det berättigade i anmärkningen såvitt avser
bristande överblick av beställningsbehovet. Förhållandet fick tillskrivas en
inte förutsedd utveckling av pågående banarbeten. En inledd förstärkning
av SJ:s planeringsresurser är avsedd att minska riskerna för oförutsedda
upphandlingsbehov i framtiden. I övrigt har SJ gjort bl. a. den enligt min
mening riktiga invändningen att SJ i anbudsinfordran angav att anbuden
skulle avges på poster om 50, 75, 100 respektive 125 vägsignalkurar. Jag
finnér inte anledning att gå vidare i frågan.

Konstruktionsritningarna avseende reläkiosker och relähus fick inte användas
för upphandling från annat håll än AB Kronqvist & Larsson.
Någon kravspecifikation för dessa enheter fanns inte. RRV har påtalat
detta förhållande och ansett att SJ i viss utsträckning har blivit beroende av
en enda leverantör vilket inte är lämpligt från affärsmässighetssynpunkt.

Såvitt framgår av utredningen har SJ i vart fall under senare år i huvudsak
anlitat AB Kronqvist & Larsson som leverantör av reläkiosker och
relähus. Jag vill i och för sig inte ifrågasätta företagets förmåga att tillgodo -

392

se SJ:s krav på kvalitet och utförande. SJ borde emellertid ha sett till att
man hade ett tillgängligt upphandlingsunderlag som medgav upphandling
även från andra leverantörer. Jag instämmer i vad RRV har anfört.

SJ har i ärendet gjort gällande att upphandlingen av reläkiosker och
relähus skulle tillgodose ett brådskande behov. Då tillgängligt upphandlingsunderlag
inte fick användas för upphandling från annat håll än AB
Kronqvist & Larsson kunde SJ i den situationen inte vända sig till andra
leverantörer. Det skulle avsevärt försvåra och försena upphandlingen.

Törnbloms Snickerifabriker AB har ansett det oklart när det brådskande
behovet anmäldes till SJ:s materialsektion. SJ har på förfrågan uppgett att
anmälan gjordes muntligen i december 1978 och bekräftades skriftligen i
januari 1979 (4 januari beträffande reläkiosker och 8 januari beträffande
relähus).

Av handlingarna framgår att leveransen av reläkiosker och relähus skulle
ske successivt under vecka 10-20 1979 (5 mars-20 maj 1979). SJ fattade
beslut i upphandlingen den löjanuari 1979. Med hänsyn härtill samt till vad
som framgått ovan finnér jag det svårt att inte godta SJ:s uppgifter om att
man av tidsskäl inte kunde vända sig till annan leverantör än AB Kronqvist
& Larsson. Det förhållandet att tillgängligt upphandlingsunderlag inte
medgav annat har jag nyss anmärkt på. Rent principiellt delar jag emellertid
den av RRV framförda uppfattningen att upphandlingen var av sådan
storlek att det kan ifrågasättas om det var tillräckligt för SJ att endast
vända sig till AB Kronqvist & Larsson.

Av SJ överlämnade handlingar framgår att SJ den 22 januari 1980 infordrade
anbud på bl. a. vissa kvantiteter reläkiosker och relähus från AB
Kronqvist & Larsson och Törnbloms Snickerifabrik AB jämte fem andra
företag. Upphandlingen skulle täcka SJ:s behov för 1980 och 1981. Vid anbudsinfordran
fogades en kravspecifikation av den 17 december 1979 med
därtill hörande ritningar m. m.

Slutligen vill jag så ta upp det förhållandet att anbudsinfordran den 15
januari 1979 på reläkiosker och relähus skedde per telefon med AB Kronqvist
& Larsson. SJ har även här hänvisat till att upphandlingen skulle
tillgodose ett brådskande behov.

Enligt 9 § första stycket upphandlingskungörelsen infordras anbud genom
annonsering eller skrivelser. Vid förhandlingsupphandling får dock
anbud infordras även på annat sätt. Av RRV:s anvisningar till författningsrummet
framgår bl. a. att sättet att infordra anbud muntligen endast får
användas med stor återhållsamhet med hänsyn till kraven på objektivitet
och affärsmässighet.

Jag anser att det brådskande behovet i sig inte kan ha utgjort tillräcklig
anledning för SJ att infordra anbud muntligen per telefon. Det av AB
Kronqvist & Larsson vid telefonsamtalet lämnade erbjudandet bekräftades
emellertid skriftligen samma dag i ett brev till SJ. Det är en omständighet
som jag finner värdefullt att tillägga.

393

Som framgått vid min genomgång av ärendet har jag i huvudsak instämt i
RRV:s anmärkningar. Därutöver har jag ansett att Törnbloms Snickerifabrik
AB innan upphandlingen avgjordes borde ha fått tillfälle att sänka
priset på vägsignalkurarna i sitt anbud. Detta med hänsyn till den av AB
Kronqvist & Larsson erbjudna prisnedsättningen. SJ har i stort sett medgett
det berättigade i RRV:s anmärkningar såvitt avser brister i det formella
förfarandet liksom när det gäller den bristande överblicken av upphandlingsbehovet.

RRV har sammanfattningsvis ansett att SJ:s förfarande vid upphandlingen
inte tillgodoser de i upphandlingskungörelsen uppställda kraven på
affärsmässighet och objektivitet. Jag anser mig kunna instämma i denna
uppfattning när det gäller kravet på objektivitet. När det så gäller kravet på
affärsmässighet vill jag anföra följande.

SJ har framhållit att det pris man slutligen erlade för 100 vägsignalkurar
typ B inbegripet de 50 enligt optionsrätten understiger det lägsta pris som i
den slutna upphandlingen erbjöds för en post på 100 vägsignalkurar. En av
mig gjord beräkning ger inte anledning att ifrågasätta detta. Jag har visserligen
ansett att Törnbloms Snickerifabrik AB innan upphandlingen avgjordes
borde ha fått tillfälle att sänka priset på vägsignalkurarna. Den av AB
Kronqvist & Larsson erbjudna prisreduktionen var emellertid sådan att jag
likväl finner det svårt att sammanfattningsvis hävda att SJ har brustit när
det gäller kravet på affärsmässighet. Såtillvida instämmer jag alltså inte i
RRV:s slutomdöme.

Jag utgår från att SJ i fortsättningen beaktar de anmärkningar som har
gjorts i ärendet. Av min tidigare genomgång har också framgått att SJ vid
en anbudsinfordran den 22 januari 1980 har låtit sig rätta av RRV:s anmärkningar.

Anmodan att ange de omständigheter på vilka kommunalbesvär
grundas. Åtgärdens förenlighet med kommunalbesvärsprocessens
särdrag beträffande principerna för processledning m. m.

Vid JO Uhlins inspektion av länsstyrelsen i Västmanlands län i november
1979 togs i protokollet upp bl. a. ett ärende om kommunalbesvär, dnr
32.14-2021-78.1 ärendet hade länsstyrelsen anfört följande i en underrättelse
till klaganden den 19 maj 1978.

Angående till länsstyrelsen den 16 maj 1978 inkommen skrivelse beträffande
tillsättande av tjänst som fritidsassistent i Heby kommun.

Enligt 7 kap 2§ jämförd med 7 kap 1 § kommunallagen (1977:179) skall
bl. a. till besvärshandlingen fogas det överklagade beslutet och bevis om
dagen för anslag av protokolljusteringen. Besvär som inte anförts i rätt tid
tas inte upp till prövning.

394

Av Er skrivelse framgår ej heller klart vilken grund för kommunalbesvär
som åberopas. Grunderna för kommunalbesvär framgår av 1977 års kommunallag.

Ni lämnas härmed tillfälle att inom två veckor från mottagandet av
denna skrivelse komplettera besvären enligt ovan. Kommer inte svar in
inom den angivna tiden kan Er talan komma att lämnas utan prövning.

I protokollet antecknades härtill följande.

Kommunalbesvärsprocessens särdrag har på senare tid i utredningssammanhang
behandlats av kommunalbesvärskommittén i ett betänkande,
SOU 1978: 84. Där anförs bl. a.: ”1 kommunalbesvärsmål har processen av

tradition karaktär av ett tvåpartsförfarande, . Kommunen fungerar

som motpart till klaganden. Processföringen är i stor utsträckning överlämnad
åt parterna. Dispositionsprincipen kan sägas dominera över officialprincipen,
vilken däremot är förhärskande i de flesta vanliga förvaltningsmål.
” (s. 68)

Mot den sålunda antydda bakgrunden beslöt JO inhämta länsstyrelsens
yttrande rörande åtgärden att på ovan redovisat sätt ingripa i processföringen
med avseende på grunderna för besvären.

Länsstyrelsen yttrade följande.

I ett mål där besvär anförts beträffande tillsättande av tjänst som fritidsassistent
i Heby kommun, begärde länsstyrelsen av klaganden viss komplettering
och angav därvid att av klagandens skrivelse ej klart framgick
vilken grund för kommunalbesvär som åberopades.

Klagoskriften i målet var ganska oklart formulerad och det var kanske ej
helt tydligt vad klaganden menade, särskilt som länsstyrelsen då inte hade
tillgång till det överklagade beslutet. Syftet med länsstyrelsens förfrågan
var därför endast att få klart besked om vad klaganden avsåg.

Även i mål där dispositionsprincipen gäller, kan stundom viss processledning
vara motiverad (jfr (. ex. RB 42:3). Länsstyrelsens förfrågan i detta
mål fick en olycklig formulering. Syftet var naturligtvis inte att på något
otillbörligt sätt ingripa i processföringen. Vad den olämpliga formuleringen
berodde på. kan inte fastställas så långt i efterhand.

Länsstyrelsen kommer — genom viss ändring av sina handläggningsrutiner
— att i framtiden mer otvetydigt söka tillämpa de speciella processledningsprinciper,
som gäller för kommunalbesvärsmål.

Vid inspektionsärendets avgörande den 17 september 1980 anförde JO
Uhlin följande.

I samband med en år 1980 beslutad ändring (fr. o. m. den 1 januari 1981)
av instansordningen i kommunalbesvärsmål - kammarrätterna ersätter
länsstyrelserna som första besvärsinstans — har också vidtagits vissa
ändringar (tillägg) avseende samordning av de särskilda förfarandereglerna
för kommunalbesvärsprocessen med de allmänna reglerna för förvaltningsprocessen.
Det har inneburit att kommunalbesvärsprocessens särdrag i
ökad utsträckning kommit till uttryck i lagtext. Principer som har vuxit

395

fram i praxis har därmed blivit lagfästa. (Lag 1980:273 om ändring i
kommunallagen, SOU 1978: 84 s. 74, prop. 1979/80: 105 s. 38 f.) En därvid i
7 kap. 1 § kommunallagen införd regel är den att klaganden inte efter
bes ^årstidens utgång får anföra någon ny omständighet till grund för besvären.
(Se angivna betänkande s. 75 och 80 f. samt prop. s. 41.)

I anslutning härtill har det befunnits nödvändigt att precisera och begränsa
tillämpningsområdet för 5 § förvaltningsprocesslagen i kommunalbesvärsprocessen.
Enligt denna paragraf skall rätten, om besvärshandling
är så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i sak,
förelägga klaganden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans
talan annars ej upptas till prövning. De principer som gäller för handläggningen
av kommunalbesvärsmål innebär emellertid, utöver vad nyss
nämnts, bl. a. ”att klaganden bär hela ansvaret för talans utformning, att
besvärsmyndigheterna endast har en passiv roll”. Dessa principer avses
gälla även i fortsättningen. För att förebygga missförstånd vid tillämpningen
har i 7 kap. 4§ kommunallagen föreskrivits att föreläggande enligt 5§
förvaltningsprocesslagen inte får gälla sådan brist i besvärshandlingen som
består i att denna inte anger den eller de omständigheter på vilka besvären
grundas. (Prop. s. 43, se även s. 97, 110 och 114 samt betänkandet s. 71 f,
76 och 84.)

Enligt det stadgande i rättegångsbalken som länsstyrelsen pekat på
gäller vid allmän domstol att rätten i tvistemål skall förelägga käranden att
avhjälpa bl. a. sådan brist i stämningsansökan som består i att den inte
innehåller de omständigheter varpå talan grundas. I jämförelse härmed
framstår kommunalbesvärsprocessen i förevarande hänseende tydligen
som exempel på en mer renodlad tillämpning av dispositionsprincipen.

Länsstyrelsens i protokollet ifrågasatta skrivelse till klaganden ligger, så
som den utformats, till innebörden nära ett sådant föreläggande som -även enligt vad hittills gällande okodifierade rätt såsom ovan torde ha
framgått innebär - inte är tillåtet i kommunalbesvärsprocess. - Det bör
måhända påpekas att det under alla förhållanden varit onödigt att av
klaganden begära besked rörande grunderna för besvären, om syftet endast
var att utröna hur denne för sin del s.a.s. rubricerade i sak angivna
omständigheter eller, med andra ord, hänförde dessa till de i kommunallagen
angivna tillåtna besvärsgrunderna.

Länsstyrelsen har bl. a. förklarat att dess skrivelse formulerats olyckligt
och vidare uttalande av mig är inte påkallat.

Myndigheternas upplysningsservice — får mottagningstiden inskränkas? 1

ett ärende klagade en person. Arne Grahn, över att han. när han per
telefon vänt sig till riksskatteverket (RSV) för att få svar på en fråga om
mervärdeskatt, blivit hänvisad att återkomma mellan kl. 9 och 12 på dagen.

Från RSV inhämtades den upplysningen, att telefontiden kl. 9-12 införts
under april 1979 och att det dessförinnan varit öppet kl. 9— 15.

I 15 § allmänna verksstadgan (1965:600) stadgas i andra stycket bl. a. att
registrators- och kassakontor skall hållas öppna minst fem timmar varje
arbetsdag enligt myndighetens bestämmande och i fjärde stycket: ”När
registrators- eller kassakontor hålles öppet, skall allmänheten mottagas av
myndighetens tjänstemän i den mån deras övriga göromål icke lägga hinder
i vägen.”

RSV yttrade sig i ärendet och lämnade i sitt svar en redogörelse för bl. a.
den s. k. telefonpanel som inrättats för att besvara allmänhetens telefonförfrågningar.

I beslut, meddelat den 26 juni 1981, anförde JO Nilsson i bedömningsavsnittet
följande.

4 Bedömning

I ett första avsnitt tar jag upp Grahns klagomål mot RSV. 1 ett andra
avsnitt behandlar jag mot bakgrund av den under avsnitt 3 redovisade
rättsutredningen den allmänna frågan om RSV och andra myndigheter får
begränsa tiden för att svara på allmänhetens telefonförfrågningar på sådant
sätt som skett i det aktuella fallet.1

4.1 Grahns ärende

Grahns klagomål går i korthet ut på att, när han per telefon velat få svar
på en mervärdeskattefråga från RSV, han har hänvisats att återkomma
mellan kl. 9-12 på dagen. Grahn har av RSV i första hand hänvisats till
länsstyrelsen. Grahn har sökt länsstyrelsen men ingen tjänsteman ville
svara honom. I RSV:s svar har Ekman utförligt redogjort för verkets
serviceverksamhet till allmänheten och det ökade ”tryck” på verkets
upplysningsservice som utvecklats.

'' Avsnitt 3 har utelämnats här. Avsnittet har rubriken ”Myndigheters upplysningsservice
- en rättsutredning”. Där redogörs för bakgrunden till bestämmelserna om
upplysningsservice i allmänna verksstadgan och serviceförordningen, för innehållet
i vissa kommittébetänkanden m. m., bl. a. byråkratiutredningens betänkande (SOU
1979: 31) Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter och slutligen för tidigare
JO-uttalanden, se särskilt JO 1968 s. 489 och 1971 s. 84.

397

Jag gör följande bedömning i denna del.

Grahn tycks ha bett om svar på en fråga om reglerna om deklarationsskyldighet
till mervärdeskatt. Vad denna fråga exakt gått ut på har inte
klarlagts i ärendet och är väl inte heller av egentlig betydelse för min
bedömning av saken. Jag vill först slå fast att RSV ger alla dem som är
registrerade till mervärdeskatt en grundläggande och utförlig information
om mervärdeskatt i en, numera 55-sidig, broschyr. Denna broschyr finns
också tillgänglig hos länsstyrelsernas mervärdeskatteenheter för personer
som har anledning att överväga om de bör låta registera sig för skatten.
Mervärdeskatteenheterna skall kunna lämna allmänheten svar på frågor i
sådana sammanhang. Av broschyren framgår också att, om man som
skattskyldig har problem i samband med tillämpningen av bestämmelserna,
så kan man vända sig till mervärdeskatteenheten.

Om Grahns fråga inte var alltför speciell eller intrikat bör svaret ha
framgått av broschyren eller kunnat lämnas av länsstyrelsens mervärdeskatteenhet.
Mitt intryck är också, allmänt sett, att mervärdeskatteenheterna
är serviceinriktade. Del är därför beklagligt att Grahn inte ansett
sig ha fått svar på sin fråga när han vände sig till mervärdeskatteenheten
hos en länsstyrelse. Jag har dock inte ansett det motiverat att ta upp den
saken till någon undersökning, särskilt som Grahn i sin anmälan inte går
närmare in på detta.

För situationer där de enskilda inte får enligt deras mening tillfredsställande
svar från mervärdeskatteenheterna återstår möjligheten att vända sig
till RSV. Verket har också, som andra myndigheter, en skyldighet att ge
service och att söka i lämplig och möjlig utsträckning besvara frågor. Jag
vet att verket bedriver en omfattande verksamhet med att besvara muntliga
frågor per telefon och skriftliga förfrågningar när det gäller olika
skatter och att detta är mycket resurskrävande. Jag anser mig därför kunna
utgå från att, om Grahn återkommit med sin fråga till verkets mervärdeskattesektion
på den anvisade tiden, så hade den tjänsteman som fått ta
emot samtalet också bemödat sig att söka besvara frågan. Jag vill slutligen
i detta sammanhang understryka att några bindande besked i olika sakfrågor
inte kan lämnas av myndighetspersonalen hos RSV i sammanhang som
dessa. Det blir i stället fråga om mera allmänt hållna upplysningar eller råd
från en enskild tjänstemans sida. En enskild som är i behov av ett bindande
besked i en mervärdeskattefråga är i stället hänvisad till att skriftligen söka
ett s. k. förhandsbesked, som kan lämnas av RSV enligt särskilda bestämmelser
i lagen om mervärdeskatt.

398

4.2 Får RSV och andra myndigheter begränsa tiden för att svara på allmänhetens
telefonförfrågningar?

4.2.2 Bedömning

RSV har i sitt svar lämnat en utförlig redogörelse för sina informationsinsatser
och sin upplysningsservice per telefon. Jag vet att RSV avsätter
stora resurser för dessa ändamål och har uppmärksammat statsmakterna
på frågan. RSV har också medgetts förstärkta resurser för att kunna svara
upp mot ”frågetrycket” från allmänheten (prop. 1980/81:100 Bilaga 11 sid.
55 och 59, SkU 1980/81:30, rskr 190). Informationsönskemålen från allmänheten
är på skatteområdet mycket stora, för att inte säga obegränsade.
RSV och dess personal gör här, vad jag förstår, goda insatser. Den särskilda
telefonpanel som inrättats fyller en viktig funktion och tycks vara
vettigt upplagd. Frågetrycket på denna panel och pä verket i övrigt är dock
mycket stort, ja så stort att verkets telefonväxel tidvis blir kraftigt överbelastad.
Möjligheterna att bygga ut frågepanelen och telefonväxeln är klart
begränsade både personellt, tekniskt och ekonomiskt. Det är viktigt att
verkets personal också får tid att syssla med sina andra arbetsuppgifter
men också att verket kan upprätthålla en god telefonservice även i förhållande
till personal hos andra myndigheter i tjänsteärenden.

RSV har på grund av tidigare erfarenheter gjort den generella bedömningen
att en begränsad, men också väl organiserad, telefonservice är
nödvändig för att verksamheten i övrigt skall kunna löpa på ett tillfredsställande
sätt. Hur reglerna om serviceskyldighet skall tolkas är, som jag ser
det, i viss mån en öppen fråga. Det kan först konstateras att den här
regleringen är allmänt hållen. Den blir därmed ganska onyanserad när den
ställs i relation till det i det närmaste obegränsade frågetrycket på vissa
myndigheter. Serviceverksamheten kan inte bedömas bara som en fråga
om kvantitet i mottagningstid utan kvalitetsfrågan måste också beaktas.
En myndighet som på grund av särskilda åtgärder kan besvara ett stort
antal frågor på en särskild avsatt begränsad tid kanske kan sköta upplysningsservicen
bättre - och därmed också bättre leva upp till andan hos
bestämmelserna - än en annan myndighet som håller öppet fem timmar
enligt verksstadgans regel men inte har vidtagit några särskilda åtgärder för
att ge service och där de som vill fråga oftare möts av att det tutar upptaget
i telefonen hos de fåtaliga tjänstemän som växeln hänvisar till. Det problem
som här föreligger är i själva verket mycket vidare än vad Grahns
enskilda ärende antyder. Särskilt viktig blir den i en tid då den offentliga
verksamheten ställs inför de problem som en krympande samhällsekonomi
medfört. Prioriteringsfrågorna blir då mycket viktiga. Det blir då inte med
nödvändighet de myndigheter som formellt följer verksstadgans tidsregel
om upplysningsskyldighet som blir de som sköter sin service bäst. RSV:s
åtgärder för sin telefonservice bör ses mot denna bakgrund.

399

Det nu sagda talar för att det har varit en klok och rationell åtgärd från
RSV:s sida att organisera telefonservicen till allmänheten på det sätt som
skett. Jag har inga praktiska invändningar mot att RSV lagt upp en del av
sin informationsverksamhet i dessa former. Mitt ställningstagande ligger i
linje med den uppfattning som JO tidigare uttalat och som jag har redovisat
tidigare (avsnitt 3.3).

Den fråga som då kvarstår är formell, därmed inte sagt att den är oviktig.
Frågan är: Bör så här pass generella och långvariga inskränkningar i en
myndighets telefonservice antas vara en fråga som myndigheten själv skall
kunna fatta beslut om eller bör allmänna verksstadgans och serviceförordningens
bestämmelser förstås så att detta är en uppgift för regeringen, som
ju äger rätt att i myndighetsinstruktioner föreskriva undantag från allmänna
verksstadgan? Eller annorlunda uttryckt: Kan frågan om undantag
från tjänstemännens mottagningsskyldighet enligt verksstadgan få prövas
på ett generellt plan av myndigheten själv?

Det är enligt min mening helt klart att myndighetens egna beslutsbefogenheter
här inte är obegränsade. En generell och långvarig inskränkning
av en myndighets serviceverksamhet så att man endast tänker sig att
besvara allmänhetens frågor per telefon bara någon timme per dag och då
utan några generella åtgärder för att ge en särskilt god service under den
tiden därför att man vill prioritera andra arbetsuppgifter måste anses
utgöra ett så väsentligt avsteg från serviceförordningens anda och reglerna
i allmänna verksstadgan att myndigheten själv inte skall äga fatta beslut om
det. Frågan bör i sådana fall - och jag tror och hoppas att de inte existerar
eller kommer att inträffa - utan tvekan anmälas för regeringen, som då får
ta ställning till nödvändiga åtgärder, bl. a. till behovet av undantag från
verksstadgans regler genom ändring av myndighetens instruktion.

Jag anser att en fråga om en generell och långvarig tidsbegränsning av en
myndighets telefonservice när det gäller frågor från allmänheten - även
om servicen förenats med förstärkta insatser — utan vidare måste anses
vara att se som en viktigare fråga om myndighetens arbetsformer. Det är
därmed - i RSV:s fall - en fråga för verkets styrelse att ta ställning till, jfr
12 § instruktionen för RSV. Om RSV:s styrelse fattar beslutet bör saken
lämpligen då också regleras uttryckligen i verkets arbetsordning eller administrativa
föreskrifter. Om så har skett framgår inte av utredningen i
detta ärende och jag har heller inte ansett det nödvändigt att forska i det,
särskilt som det uppenbarligen är så att styrelsen i allt fall hållits informerad
i frågan om telefonservicen av verksledningen.

Med dessa mina uttalanden är ärendet avslutat.

400

Bilaga I

Personalorganisationen

Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Ulf Hagström

Byråchefen Karl Åke Lundin (t. o. m. 30 november 1980)

Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Lars Levin (t. o. m. 30 september 1980)

Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Marja Regner
Byråchefen Johan Hirschfeldt
Byråchefen Anders Thunved

Byråchefen Dan Fernqvist (fr. o.m. I december 1980)

Byråchefen Sven Börjeson (fr. o. m. 1 juni 1981)

Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (tji.)

Avdelningsdirektören Ulla Erlandsson (t.o.m. 31 december 1980)
Avdelningsdirektören Lars Kinnander

Avdelningsdirektören Dan Fernqvist (t.o.m. 30 november 1980, därefter
byråchef, se ovan)

Byrådirektören Birgitta Hallström

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1980/81
tjänstgjort:

Kammarrättsfiskalen Olle Stenman, kammarrättsassessorn Olof Hedberg,
kammarrättsassessorn Chrislina Bergenstrand (fr. o.m. 1 januari
1981), hovrättsfiskalen Christer Haraldsson Fallenius (t.o.m. 30 november
1980), hovrättsfiskalen Håkan Rustand, hovrättsfiskalen Anders Wikström
(t.o.m. 31 januari 1981), kammaråklagaren Birgit Thunved, hovrättsassessorn
Lars Hesser, byrådirektören i kriminalvårdsstyrelsen Ulla
Björkman, hovrättsassessorn Ulf Lindgren, hovrättsassessorn Sten Pålsson
(fr. o.m. 15 januari 1981), kammarrättsassessorn Björne Sjökvist,
kammarrättsassessorn Ulf Ljungström, kammarrättsassessorn Johan
Lengquist, kammarrättsassessorn Christer Sjödin, kammarrättsassessorn
Annika Sandström, kammarrättsassessorn Kerstin Nyström (t.o.m. 31
juli 1980), försäkringsrättsassessorn Arne Edström, hovrättsassessorn Göran
Ewerlöf (fr. o.m. 1 januari 1981), kammarättsassessorn Christer Garpenlid
(fr. o. m. 19 januari 1981) och byrådirektören i socialstyrelsen Christer
Sjöstedt (fr. o.m. 19 januari 1981).

401

Bilaga 2

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition, fastställd
den 27 oktober 1976 och ändrad senast den 19 december 1980
1 §

Det finns fyra tillsynsområden. Vad tillsynsområdena omfattar framgår
av den sammanställning som finns i denna paragraf. Där anges också
vilken ombudsman som är ansvarig för respektive tillsynsområde och de
föreskrifter i övrigt som skall gälla för fördelningen av ärendena mellan
tillsynsområdena.

Varje ärende hos ombudsmännen - oavsett om det har väckts genom
anmälan eller på annat sätt - får en särskild sifferbeteckning (kodbeteckning)
vid registreringen. Bilagan till denna arbetsordning visar vilka beteckningar
som skall användas för de olika ärendena eller grupper av
ärenden.

2 §

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs av den justitieombudsman
till vars tillsynsområde ärendet huvudsakligen hör. I tveksamma
fall bestämmer den justitieombudsman som är administrativ chef (i
fortsättningen av denna arbetsordning benämnd chefsombudsmannenI
vem som skall handlägga ärendet. Har ärenden, som tillhör olika tillsynsområden,
nära samband med varandra, bestämmer chefsombudsmannen
vem som skall handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej chefsombudsmannen
annorlunda bestämmer, av den justitieombudsman som förrättat
eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller av
annan anledning ej kan handläggas av den justitieombudsman som förestår
tillsynsområdet, bestämmer chefsombudsmannen vem som skall övertaga
ärendet.

Om befogenhet för chefsombudsmannen att föreskriva att visst ärende
eller grupp av ärenden skall hänskjutas till honom eller viss annan ombudsman
oberoende av de fastställda tillsynsområdena, därom stadgas i 15 S
instruktionen för justitieombudsmännen.

3 §

När chefsombudsmannen är frånvarande på grund av sjukdom, semester
eller av annan anledning inträder i hans ställe den justitieombudsman som
26 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

402

sägs i 16 § av instruktionen för justitieombudsmännen. Vid ledighet för
annan justitieombudsman förestås hans tillsynsområde av chefsombudsmannen
eller den justitieombudsman som chefsombudsmannen utser.

4 §

Kanslichefen verkställer särskilda utredningar, bereder ärenden av särskilt
betydelsefull natur samt biträder justitieombudsmännen i övrigt med
sin sakkunskap, allt efter chefsombudsmannens bestämmande.

Kanslichefen är vidare personalchef och arkivansvarig. Han svarar för
expeditionens lokaler och inventarier.

Ytterligare uppgifter tilläggs kanslichefen genom bemyndiganden enligt
15 § instruktionen för justitieombudsmännen.

5 §

För beredning av klago- och initiativärenden finns under varje justitieombudsman
två tillsynsbyråer. Hos varje justitieombudsman finns inrättat
ett avdelningskansli.

Under chefsombudsmannen lyder därjämte en administrativ enhet. Till
denna hör dels personal till enhetschefens förfogande, dels en utredningsman,
dels en redaktör, dels registratorsexpeditionen, dels ock intendenten
och expeditionsassistenterna.

6 §

Chef för tillsynsbyrå åligger att antingen själv bereda och föredraga eller
att till annan tjänsteman överlåta att bereda och föredraga de ärenden som
tillförts hans byrå samt

att vaka över att ärendena på byrån företas till behandling utan onödig
tidsutdräkt.

7 §

Åtgärd för ärendes beredande, såsom remiss för upplysning, utredning
eller yttrande, beslutas av vederbörande justitieombudsman, kanslichefen
eller byråchef. Överlämnande av handlingar till klagande för yttrande får
även beslutas av föredraganden.

Utgående expedition av beslut som nu sagts undertecknas av den som
fattat beslutet eller av annan enligt den beslutandes uppdrag.

Efter vederbörande justiteombudsmans bestämmande i varje särskilt fall
förrättar kanslichefen, byråchef eller annan tjänsteman sådan inspektion
som sägs i 15 § instruktionen för justitieombudsmännen.

403

8 8

Ombudsmans slutliga beslut skrivs ut i ett exemplar, som undertecknas
av honom och ingår i registraturet. Utgående expeditioner framställes
genom fotokopiering. Expedition skall alltid sändas till klaganden och, i
förekommande fall, till myndighet eller tjänsteman som yttrat sig i ärendet
eller som beslutet särskilt rör. Fullständig adress anges på beslutet. En
fotokopia av beslutet fogas till akten i ärendet.

9 §

Avdelningskansli förestås av en byråassistent. Kansliet åligger
att föra ärendeförteckning och dagboksblad över inkomna ärenden,
att fordra in handlingar från domstolar och andra myndigheter,
att ombesörja beslutade remisser och remissvars utsändande till klagande
för yttrande,
att skicka ut underrättelse till klagande om att klagomål upptagits till
utredning,

att föra protokoll vid muntliga förhandlingar,

att biträda föredragande med upprättande av förslag till brev eller beslut
i ärenden av enklare beskaffenhet,
att vidtaga eventuella delgivningsåtgärder,
att besvara förfrågningar angående ärendenas handläggning,
att ombesörja de praktiska arrangemangen inför inspektionsresor.
att ombesörja utskrifter av beslut och skrivelser samt
i övrigt fullgöra de uppgifter vederbörande justitieombudsman bestämmer.

Avdelningskansliet hos chefsombudsmannen för därjämte särskilt diarium
över utrikes korrespondens.

10 8

Chefen för administrativa enheten åligger

att bereda och för chefsombudsmannen eller kanslichefen föredraga
personalärenden och övriga administrativa ärenden,
att föra särskilt protokoll i administrativa ärenden,
att svara för expeditionens tjänstematrikel samt

att föra förteckning över ärenden som föranlett åtgärd som sägs i 6 8
andra-fjärde styckena och 7 § första stycket instruktionen för justitieombudsmännen.

II 8

Redaktören åligger

att svara för redigeringen av ämbetsberättelsen.

404

att upprätta förslag till erforderliga presskommunikéer, upplysningsbroschyrer
o. d. och svara för produktion och distribution av desamma,
att biträda ombudsmännen i vad gäller kontakten med massmedierna
samt

att förmedla kännedom om JO-ämbetets verksamhet till andra myndigheter
och institutioner.

12 §

En förste byråassistent och en assistent biträder chefen för administrativa
enheten och — efter kanslichefens bestämmande — även redaktören.

13 §

Registratorsexpeditionen förestås av registratorn. Expeditionen åligger

att upprätta och föra huvuddiariet jämte inkommande postbok,

att lägga upp akter,

att expediera slutliga beslut,

att ordna akter i avgjorda ärenden för arkivering,

att svara för avstämplingen av avgjorda ärenden,

att utfärda diariebevis samt

att tillhandagå myndigheter, massmedier och allmänhet med utlämnande
av handlingar och med de upplysningar som utan särskild efterforskning
kan lämnas med ledning av registratur, protokoll och övriga på expeditionen
tillgängliga handlingar.

Vid diarieföringen iakttages, att om inkommande ärende har gemenskap
med annat ärende, anmärkning härom görs för båda ärendena.

14 §

Framställning om utbekommande av allmän handling prövas av registratorn.
I tveksamt fall skall dock frågan hänskjutas till vederbörande justitieombudsmans
avgörande.

15 8

Intendenten är arkivvårdare och svarar för arkivhandlingarnas förvaring
och för bindningen av registratur, diarium, tidskrifter m. m.

Det åligger vidare intendenten

att ansvara för vården av skrivmateriel, blanketter, kuvert m.m. och
öva kontroll över förbrukningen.

att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,

att indela lokalvårdarna till tjänstgöring samt vaka över städning och

405

rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av mattor, gardiner och handdukar
samt tillse att uppkommande reparations- och underhållsbehov i fråga
om lokaler och inventarier blir tillgodosedda.

16 §

Expeditionsassistent åligger efter intendentens bestämmande

att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,

att föra utgående postbok,

att biträda med fotokopiering, stencilering, arkivering och framtagning
ur arkivet,

att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,

att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.

Den av expeditionsassistenterna som utses därtill svarar särskilt för
ordningen i ombudsmannaexpeditionens bibliotek.

17 §

Justitieombudsmännen har mottagningstid för allmänheten tisdagar mellan
klockan 10 och klockan 12.

Registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten måndag-fredag
mellan klockan 9 och klockan 15 om ej annat bestämts i särskilt fall.

Denna arbetsordning träder i kraft den I januari 1981.

Arbetsordningens bilaga, se s. 406.

406

Arbetsordningens bilaga

Tillsy nsområde

Ärenden
med kod
beteckning -

Omfattning

Ombuds- Särskilda foreman
skrifter

1 27	Exekutionsväsendet	Nilsson
30 31 33, 34 35. 38 39. 42	Skatte-, tull- och uppbördsväsendet Ärenden som inte hän-förs till något av områdena 2—4 och så-dana som faller utan-för kompetensen
2 10, 17	Domstolsväsendet -de allmänna dom-stolarna	Wigelius
12 14	Åklagarväsendet Polisväsendet
16	Kriminal vårdsväsendet
3 19	Försvarsväsendet	Holstad
26, 28 33. 37	Kommun väsendet		Ärenden som rör den kommunala och lands-tingskommunal verk-samheten och som inte faller inom om-rådena 1, 2 eller 4.
33. 36	Länsförvaltnings- väsendet		Har ett ärende som gäller länsförvalt-ningen sin sakliga tyngdpunkt inom ett annat område förs ärendet till det om-rådet.
43	Domstolsväsendet — förvaltningsdom-stolarna		Har ett ärende som gäller förvaltnings-domstol sin sakliga tyngdpunkt inom ett annat område förs ärendet till det om-rådet.
29	Kommunikationsväsen- det
25	Arbetsmarknads väsen-det

4 20.21	Omvårdnads- och om-	Sverne
22.23	sorgsväsendet
32	U tbildningsväsendet
24	Det allmänna för-säkringsväsendet

407

Bilaga 3

Förteckning

över de ärenden, sani varit anhängiga hos regeringen under tiden den I
juli 1980—den 30 juni 1981 genom skrivelser från justitieombudsmännen
före den I juli 1980

1. 1976 den 21 januari (nr 1569175),

angående vissa kostnader i ärenden om återtagande av avbetalningsgods Ärendet

har avgjorts den 25 juni 1981 i samband med promulgationen av
utsökningsbalken jämte följdlagstiftning. Kostnaderna vid återtagande av
gods som sålts med förbehåll regleras av 17 kap. utsökningsbalken jämfört
med 228 konsumenlkreditlagen (1977:981) och 178 lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. i lydelse enligt prop. 1980/
81:8. LU 24 rskr 351. Se även 178 fjärde stycket konsumentkreditlagen.
9 8 fjärde stycket avbetalningsköplagen samt förordningen (1979:330) om
ersättning för kostnader i mål om handräckning enligt konsumentkreditlagen
(1977:981) m.m. (Justitiedepartementet).

2. 1980 den 21 mars (nr 1516/79),

ang. förhållandet att auditörerna efter ämbetsansvarsreformen inte kan
åläggas någon påföljd för fel i tjänsten, vilka inte är att bedöma som
oriktig myndighetsutövning eller som allmänt brott

Framställningen har föranlett ändring (SFS 1980:1046) i instruktionen
(1966: 165) för auditör (Försvarsdepartementet).

408

Bilaga 4

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77—1981/82

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till

aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81: 134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; — fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning, 81/82:275; — se även Allmänna handlingar, Kommunicering,
Motivering av beslut.

Allmän ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd — upprättad av en utomstående
arkitekt — kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara
allmän handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78:259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82:284: - promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; — fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar, 77/
78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen
och därmed allmän handling, 79/80:366; — brev till kommunalråd,
80/81:361; - polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; - hälsovårdskontors tjänsteutlåtanden
till hälsovårdsnämnd, 81/82:284.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när
någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmän -

409

heten ej har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan
och fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till
regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den
som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/
78: 250, 253; — den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas
sitt namn eller tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; -utlämnande av uppgifter ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade,
79/80: 384; — inkommen post bör diarieföras och vara
åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten, 77/
78:270; - om diarieföring av en rapport om luftförorening, 79/80:377; —
bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till tjänsteman, som
var på semester, 78/79:222; - ordningen för prövning av framställning
om att utfå allmän handling, 77/78:273;- rutinerna vid utlämnande av
allmänna handlingar, 79/80:355, 364, 367; - till myndighet inkommen
framställning, som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte
heller strykas ur diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; —
socialförvaltnings skyldighet att lämna ut namn- och adressuppgifter ur
daghemskö, 80/81:357; - handläggning av begäran att få del av författningstext,
80/81:372; - begäran att få del av handlingar som sänts för
mikrofilmning, 81/82:282; - dröjsmål med utlämnande av allmän handling
från sjukhus, 81/82:296; - vägran att lämna ut uppgift om anställds
lön, 81/82:297.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattningen av
socialregistersekretessen; tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning
att utfå handlingar, 78/79: 216; - sekretess för handlingar i
ärende om stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79: 330; - fråga om skyldighet
för länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på den som
anmält honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/
78:265; —länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister,
78/79:220; — utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister,
79/80:370; - felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig,
79/80:452; - fråga om rätt för god man för alkoholmissbrukare att från
socialförvaltning få del av uppgifter om huvudmannen, 81/82:239; —
utlämnande av uppgifter från socialförvaltning till försäkringskassa i
arbetsskadeärende, 81/82:271; — försäkringskassas möjlighet att hemlighålla
läkarintyg för patient, 81/82:289; — utlämnande av adressuppgifter
rörande klienter från socialförvaltning till delgivningsman, 81/82:292; —
myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer till tjänstemans bostad,
81/82:295; — taxeringsnämnds tillgång till uppgifter om socialhjälpsbelopp,
81/82:309; - se även Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag
till ny sekretesslag m.m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/
79:501.

Se även Videoteknik. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Almöbron, se Polismyndighet.

410

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78: 83; - skyndsamhetskravet
i 24 kap. 8 § RB, 79/80: lil; — disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/
80:23; - anhållande efter bristfällig identifiering. 79/80:114: - se även
Förundersökning, Tvångsmedel.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; —
underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128.

Anhörig, se Underrättelser.

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård.

Anvisningar, se Taxering.

Arbetskonflikt, fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk. 81/
82:206.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet
för kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; — försäkringskassa har utbetalat kontant stöd
till socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär.

Arkiv, se Disciplinmål. Videoteknik.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81:178.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida. 76/77:222. Jfr Konsumentkreditlagen.

Avgift, se Expeditionskungörelsen.

Avhysning, se Delgivning, Vräkning.

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/
79:492; — fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från
ärende rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt

411

har utan sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då
sökanden inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har
han underrättat sökanden härom, 79/80:466; - se även Rättegångskostnad,
Utmätning.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451.

Avvisning, se Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning
inte få förekomma, 79/80:359.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/
79:167, 80/81:313;— kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; — fråga om vilken kommun som har tillsyn över
övervakning, 78/79:177; - skyldighet att fullfölja utredning i ärende om
ingripande sedan barnet har lämnat kommunen, 80/81: 264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81:268; - muntligt förhör inför social
centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör, 77/
78: 216; - rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276; — jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81: 268; — fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd. 80/81:274; - underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82: 168; - jäv för ledamot av social centralnämnd,
sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82:201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79:130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; - kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80: 219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning
om faderskap till barn, 79/80:310; — utredning och uppföljning
vid s.k. hemma-hos-terapi, 78/79:171; — vid utredning och åtgärder
måste också beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144. 169, 79/
80:219; - barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett
om förebyggande åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; - kravet på skyndsamhet
vid barnavårdsutredning, 80/81:289; - omotiverade uttalanden i
barnavårdsutredning, 78/79:173; — dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende,
78/79: 130; — fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas,
79/80:273; — anmälares anonymitet, 78/79:178; — uppgiftslämnares
anonymitet. 79/80: 275; - fråga om utredning och kommunikation,
80/81:276; - otillräcklig utredning, underlåten kommunicering,
felaktigt beslut och andra handläggningsbrister, 81/82:158; - bristfällig
utredning i ärende om omplacering av fosterbarn, 81/82:161.

412

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke
har lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80: 271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77:140; — fosterhemsplacering
med stöd av 26 § 1 BvL, 80/81: 289.

Omhändertagande för samhällsvård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL
och placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 §
BvL, 78/79:127; — fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa
inriktning kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152; - handläggning
av ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a.
fråga om samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; - socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat
familjerättslig anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta
barnen för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare
och vårdnadshavare (31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/
80:250; - förutsättningar för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/
79:174.

N ämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestäm manderätt

om permission m.m. för barn på bampsykiatrisk klinik, 79/
80:278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79:159, 177, 79/80:230; - prövning av begäran om upphörande
av samhällsvård, 79/80:272; — fråga om när samhällsvård skall
upphöra, 80/81: 294.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161;
— som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss
tjänst, 79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/
81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd

barnavårdsutredning får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan
inte längre är aktuell, 78/79:169, - långsam handläggning av
ärende angående yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/
81:313, 81/82:201; — skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om
omständigheter av betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/
81:294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77: 148; — beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308.

413

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; — socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78: 207; - förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor
som rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82: 172.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör.
Jfr Tryckfrihet.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81: 344;
— se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72; - omhändertagande av berusad i annan persons bostad,
79/80:132: — läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB. 80/81:127: - insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/82:88: —
registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; — se även Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation. Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - se även
Husrannsakan. Jfr Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81: 115, 81/82: 50; — delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; — se även Expeditionskungörelsen, Utmätning.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78: 163.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; — motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146; —
kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot
allmänt barnbidrag, 79/80:308; - begynnelsetiden för bidragsförskott
skall beräknas med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott
inträtt, 79/80: 310; — försäkringskassas handläggning av ärende om
indrivning av obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/
82:263.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag
i enskilt företag, 79/80:145. Jfr Taxering.

414

Blankett, datering i blanketter, 81/82: 325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/
82:49.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; — myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Brevgranskning, se Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78:55.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnad sförbud för att motverka att områden,
avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; — se även
Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning, 77/
78: 325; — fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; —
kritik mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov,
som stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan
ägt rum. Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; — byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82:376; - se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Byggnadsavgift.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Data, se Efterlysning, Införsel, REX-systemet, Uppbörd.

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende, 78/
79:130, 81/82: 167; — se även Kommunal kompetens.

415

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; - av förundersökningsmaterial,
78/79:63; — olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; — av
nybyggnadsförbud, 78/79:386, 79/80:473; — beslut om körkortsåterkallelse
skall delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79:449; - underrättelse om beslut innefattande föreläggande
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
bör ske genom delgivning, 80/81:469; — partsdelgivning i avhysningsmål,
81/82:343; - se även Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken,
Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; -barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/
82:207; - se även Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, se Anhållande, Dom, Domstolshandlingar, Läkare, Militär
övning, Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; -myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/
80:454; - tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande,
80/81:178, 81/82:149; - undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/
81:174; - handläggning av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering
av kontrollkort i disciplinmål, 81/82:152; — se även Kommunicering.
Värnpliktig. Jfr Avstängning, JO, Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; — hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; — frågan
om lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; -dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga skulle kunna upptas
som i rätt tid inkommen, 78/79:34; — tolkning av dom rörande handikappersättning,
78/79:452; - disciplinansvar för domare som underlåtit
att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81: 17; — se även Beslag, Förvaltningsprocess,
Ränta, Rättelse.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/
80:104, 81/82:18; — felaktigt domsbevis, 80/81:112.

416

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; — se även Dom, Förvaltningsprocess,
Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av
part ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80:18.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78: 124.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn, 79/
80:482.

Dröjsmål, se Allmänna handlingar, Bostadslån, Brottmål, Handläggning,
Införsel, Omsorgsvård, Tjänstetillsättning, Åtal.

Dödsfall, se Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras, 77/78:313.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; -handikappersättning till blind med ledarhund; 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; - medtagande
av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82:345; — se
även Utsökningsmål.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81: 114.

Faderskap, se Barnavård.

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/
79: 468.

417

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:296.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon, 77/
78:276,

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78: 398; — felaktig mantalsskrivning;
- yttrande från den enskilde inhämtades inte. 81/82: 327; - felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/
82: 333; — se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975,77/78:405.

Fordon, kontroll av, 78/79:60,79/80: 127.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114; - förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126; - mer än en konfrontation mellan
samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61, 81/82:48; — se även Häktad, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i
150 § byggnadslagen, 78/79:383, 389; — utgångspunkt för beräkning av
besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79: 386; - fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats, 78/79:495; — besvär över beslut att ej ge
tillstånd till inköp enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m. 79/
80:331; — information om tid för fullföljd av talan mot dom, 81/82:45; —
socialförvaltnings åtgärder med inkomna handlingar som har innefattat
besvär, 81/82: 169; se även Barnavård, Dom, Handläggning, Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning.

Fängsel, användningen av, 79/80:94, 129.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör,79/80:529;
— person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrolt, ej samti -

27 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 1

418

digt hörd om andra brott, 80/81:124; — konceptanteckningar från förhör,
80/81:126; — se även Anhållande, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105; - uttalanden
med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20; — se även
Barnavård.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst; rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Taxeringsprocess.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80: — skyldighet att inleda förundersökning,
79/80: 58; — kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; - omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; — nedläggning
av förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81:117; — handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
81/82:65; — se även Allmänna handlingar, Bandspelare, Brottmål,
Delgivning, Fotokonfrontation, Förhör, Personlig integritet, Polismyndighet,
Tryckfrihet.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i
7§, 80/81:446; - vägledningsplikt enligt 8§ i massärenden hos intagningsnämnd
78/79:397; — i besvärsärende hos länsbostadsnämnd, 78/
79:492; — i tillståndsärende hos riksskatteverkets alkoholbyrå, 79/
80: 331; — tillämpningen av 17 § i ärende om återanställning hos hovrätt,
80/81:455; - självrättelse enligt 19§ av beslut i tjänstetillsättningsärende,
80/81:440; - fråga om förvaltningslagen är tillämplig i ärende
om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas genom kommunalbesvär,
80/81:451: — se även Barnavård, Byggnadslov, Fullföljd av talan,
Motivering av beslut, Myndighetsutövning mot enskild, Svarsfrist.

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82:298;
— handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt, 81/
82:241; — kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; - rättelse
av dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82:318; — dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82:259; — se även Kommunalbesvär, Taxeringsprocess.

Förvandlingsstraff, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167.

419

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78:110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80:106; — se även Allmänna
handlingar. Redovisning.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79:56; — se även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen", 76/
77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av
vissa föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar,
79/80:507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall "delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; - felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisorer i ekonomisk förening, 77/78:389; -dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79:390; - i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; — fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80: 328;
— länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; — felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå
av visst tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; — statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav, 76/
77:265; - fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; -bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; — brister i
skolstyrelses posthämtnings- och sorteringsrutiner, 80/81:446; - myndighets
skyldighet att besvara brev, 80/81:455; — byggnadsnämnd är
skyldig att behandla begäran från fastighetsägare om ingripande mot
byggnadsåtgärder på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning av
ärende rörande tillämpningen av lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m., 80/81:469; — kommunal fritidsnämnd har anordnat
filmförevisning för minderåriga i strid mot bestämmelserna i
”biografförordningen” (1959:348). Kritik häremot, 80/81:496; - socialhjälpsärende
har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts,
vilket medfört att slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231;

420

— se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Barnavård,
Bidragsförskott, Bostadsbidrag, Byggnadslov, Disciplinmål, Domstolsärende,
Ersättning, Ersättningsmål, Flyttningsanmälan, Service, Svarsfrist,
Tjänstetillsättning, Upphandling, Vapenvägrare, Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; — förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80:388; - enligt 94 § BvL, 81/82:172.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/
81: 174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära
förråd m. m., 81/82:125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112; — i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; -felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande
av pass, 79/80:48; — polismans köp av föremål som påträffats under
husrannsakan, 81/82:99; — se även Provokation .Tvångsmedel.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara, 78/
79:40; - tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; — stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80: 137; — förvaring av häktad som undergått
rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; — prövning om besök
hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117; — häktad i ett mål harfelaktigt
frigivits efter dom i annat mål, 81/82:18.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80:170; - se
även Barnavård, Häktad, Kriminalvård.

Häktning, se Förundersökning, Tvångsmedel.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40. 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; — se även Djur, Fullföljd av
talan, Tystnadsplikt.

421

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48;
— värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall, 80/81:168; — se även Polismyndighet.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, se Tjänstetillsättning.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/
77:220; - upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning
av skatt tidigare beviljats, 81/82: 348.

Information, se Pension, Fullföljd av talan, Tryckfrihet.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; - dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/
79:233; — redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom införsel
har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner, 79/
80:399; - fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga gäldenärs
grannar om dennes personliga förhållanden, 80/81: 381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/
78:415; - se även Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringade
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren,
81/82:52.

Insulin, se Berusad.

Integritet, se Personlig integritet.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205, 76/77:263(taxering), 77/78:242, 78/
79: 193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280; - omfattningen av JO:s prövning
av riktigheten i sak av beslut i disciplinärende, 78/79:370; - utrymmet
för JO:s ingripande i arbetstvist inom den offentliga sektorn, 78/
79: 377; — JO:s prövning av kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; — begäran om disciplinåtgärd mot kommunal
befattningshavare när kommunen redan upptagit och sedermera avgjort
eget ärende om disciplinåtgärd, 79/80:456; - vissa klagomål har överlämnats
till förtroendenämnderna i landstingen, 81/82:258.

422

Jäv, i tjänstetillsättningsärende!!, 79/80:320: — sakkunnig i ärende hos
medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82:254: — se även Barnavård,
Polismyndighet, Rättegångsbalken. Jfr Taxering.

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m.m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78: 347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär, 79/80:458; — anmodan att ange de omständigheter
på vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med
kommunalbesvärsprocessens särdrag betr. principerna för processledning,
81/82: 393; — se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommun att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till
avgående studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79:336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370;

- i ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; - i arbetsskadeärende,
81/82:271; - i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323;

- se även Barnavård, Folkbokföring, Pensionsgrundande inkomst, Renskötsel,
Svarsfrist, Taxeringsprocess, Upphandling, Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Polismyndighet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning;
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före
edsavläggelsen. 79/80:107.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advokatbyrå.

Konsumentkreditlagen, återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82:359.

423

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125; — klagomål
från fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; — beviljande av särskild korttidspermission för
intagen, 77/78: 172; - avvikande under bevakad permission från anstalt,
77/78; 182; - permission i samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter,
78/79:108; — förutsättningar för permission, 78/
79:111, 80/81:233; - uttalande om viss kvalifikationstid för permission,
78/79:122; — transportpermission, 79/80:209; — permission och anstaltsplacering,
80/81:225; — intagens rätt till telefonsamtal med advokat,
76/77:129, 77/78:194; - med kriminalvårdsstyrelsen m.fl., 81/
82:112; - kostnad för telefonsamtal till JO, 78/79:126; - intagens rätt
till samtal med styresman eller annan tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd
för intagen, 77/78: 194, 79/80:211; - avbrytande av besök
hos intagen, 78/79:125; — avvisande av besökande, 77/78:193; - brevgranskning
vid kriminalvårdsanstalt, 76/77:131, 77/78: 191, 78/79: 120,
81/82: lil; — brevgranskning 80/81:255; - tillämpningen av bestämmelserna
om disciplinär bestraffning av intagen, 76/77:134; - fråga om
disciplinär bestraffning av intagen för försenad återkomst efter permission,
78/79: 121; - fråga om polisanmälan från kriminalvårdsanstalt rörande
där förövat brott, 77/78:195; - intagna har disciplinärt bestraffats
för gärning som polisanmälts, 81/82: 105; - besvärshänvisning i disciplinärende
på kriminalvårdsanstalt, 76/77:138 - ”missnöjesförklaring”,
77/78: 191; - behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel. 78/
79: 115; — enrumsplacering enligt 20§ kriminalvårdslagen, 79/80: 200; —
utredning i ärende om enrumsplacering, 81/82:110; - placering av intagen
i avskildhet (23 § kriminalvårdslagen), 80/81:251; - spännbältesläggning,
79/80:205; - enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen,
78/79:124, 79/80:205, 80/81:253; — placering i s.k. hårdisoleringscell
utan normal utrustning, 80/81:255; - kollektivbestraffning, 81/82:109;
— klädsel under transport, 81/82:114; — bristfällig utredning i disciplinärende,
81/82:115; - placering av intagen på häkte i avvaktan på beslut
om ny anstaltsplacering, 81/82:115; - fråga om intagen som överförts
till sjukhus får vistas i hemmet nattetid, 78/79:122; - kritik mot beviljande
av frigång, 79/80:198; — kriminalvårdstjänstemans skyldighet att
uppge sitt namn, 79/80:211; - läkare ej tillfrågad om antialkoholbehandling
av intagen före permission, 80/81:257; - sjukvårdare har ordinerat
penicillin åt intagen, 80/81:257; — dröjsmål med att besvara framställningar
från intagen, 80/81: 258; - dröjsmål med att vidarebefordra intagens
passansökan. 80/81:260; — vägran att bistå häktad med införskaffande
av röstkort, 80/81:261; — otillräckligt ingripande mot villkorligt
frigiven. Kritik mot skyddskonsulent och övervakningsnämnd, 80/
81:242; - deltagande i fritidsverksamhet utom anstalt vid sjukskrivning,
80/81:250; — se även Anhållen, Förundersökning, Häktad, Straffverkställighet,
Studiemedel, Utmätning, Visitering.

Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, gränsdragningen melian kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194: — se även Varusmugglingslagen,
Visitering.

424

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78:347; — se även Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,

78/79: 54.

Kvarstad, se Beslag. Utmätning.

Kvittning, se Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s. k. villkorat körkort, 77/78:392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77:286; - omfattningen av social centralnämnds
uppgiftsskyldighet i samband med personutredning i körkortsärenden,
79/80:259; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxering.

Laga kraft, se Fullföljd av talan.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108, 78/79:38, 80/
81:42, 80/81: 115, 81/82:51.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss, 78/
79:180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel, 78/79:182; — förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en försäkrad
på olämpligt sätt, 81/82:271.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, se Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

425

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79:377.

Medicin, se Anhållen.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren 76/
77: 280.

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80: 169; se även
Disciplinmål.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick,
79/80:143; — se även Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.
Värnpliktig.

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; — länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd, 79/80:497.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant för missbruk av förmanskap, 76/
77:117.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138; - åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82; 118.

Misshandel, se Polismyndighet.

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; — bristfällig motivering
av beslut i arbetsskadeärende, 81/82:276; - se även Ersättningsmål.
Taxeringsnämnd, Vapenfri tjänst, Värnpliktig.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80: 334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80: 514.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78: 123; -underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; — se även
Ränta.

426

Namn. handläggning av ärende om barns namnbyte. 80/81: 116.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, hos tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; -tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81:299; -bristfällig handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208; - underlåtenhet
att vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82:210; - se
även Allmänna handlingar. Redovisning.

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
77/78: 106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Kriminalvård.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81: 57.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
81/82:234.

Ombud, se Delgivning.

Omsorgsvård, dröjsmål med utskrivning av elev från särskola, 79/80:302;
— kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 § omsorgslagen, 80/
81:319; — användningen av tvångsmedel inom omsorgsvården, 80/
81:323; — försöksinskrivning i särskola, 80/81: 329.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Utmätning.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet.
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78: 138; - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; - disiciplinär
åtgärd mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel. 80/
81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att
tjänstemän i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som
verket anlitat, 78/79:353.

427

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/
78: 396; — se även Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats. 79/80:464.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,

79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/
79:474; — besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas
sammanlevandeförhållanden, 79/80:489; — se även Införsel, Nykterhetsvård,
Opartiskhet, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Barnavård, Kriminalvård.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/
77: 104; - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116, 79/80:98; — klagomål mot polis angående
förfarande vid dödsfall, 76/77:110; — dödsfall i polisarrest, 77/78:134; —
utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/
82:77; - hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid
hastighetskontroll, 80/81:130; — landning med polishelikopter på parkeringsplats
i bebyggt område, 77/78:106; - handhavande av ärende angående
förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/78:106; —
handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115, 132; — ingripande mot
bussförare efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/78:131;
- polisrazzia har företagits i fel lokal, 77/78:131; - utlåning av s.k.
spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; - utredning i anledning av ansökan
om anställning som vaktman, 77/78:137; - anteckningar om medicin
till den som är omhändertagen av polisen, 77/78: 137; — mindre
tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; —
medtagande av person till polisstation för identitetskontroll 30/81:121; —
anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114, - polismans skyldighet
att uppge sitt namn, 78/79:69; - kritik mot att polisman inte legitimerat
sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att uppge namn på polismän
som vidtagit ingripande, 77/78: 135; — polismän i tjänst skall kunna

428

styrka sin identitet, 77/78:136; - utredning av polisanmälan från omhändertagen
om att polisen bestulit honom på pengar, 78/79:66; — försäljning
av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; — efterlysning av
mentalsjukhuspatient, 78/79:76; — obehörig inblandning i ärende som
handläggs av annan polisman, 78/79:77; — åtgärder för fastställande av
underårigs ålder, 79/80:94; — förhör med polismän och anordnande av
konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild, 79/80:121; -kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; — tjänstefri polismans möjlighet
att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet, 79/80:131; — bristfällig
bevakning av utredning som remitterats till annan polismyndighet, 79/
80:118; — fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri, biträde med
vräkning m.m.), 80/81:68; - felaktig hämtning av yngling till förhör.
Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat deposition
av konst i polishus, 80/81:97; - uppställning av löslöpande hund, 80/
81: 104; — jäv för polisman, 80/81:118; — onödiga motsättningar mellan
förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka, och polisen som utrett
olyckan, 80/81:122; — synpunkter på polisingripande mot två minderåriga
flickor, 80/81:131; — polisman har erhållit rabatt i kiosk, 80/
81:133; - åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; — ifrågasatt
dröjsmål med avspärrningar i samband med att Almöbron raserades, 81/
82:68; - underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik, 81/82:91; -polisens biträde med transport, 81/82:95; — polisens åtgärder vid handräckning
enligt BvL, 81/82:172; — se även Anhållen, Barnavård, Berusad,
Beslag, Delgivning, Demonstrationer, Djur, Efterlysning, Fordon,
Fotokonfrontation, Frihetsberövad, Frihetsberövande, Förhör, Förundersökning,
Förvisning, Gripande, Husrannsakan, Häktad, Rättsmedicinsk
undersökning, Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse, Utlänning,
Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Prejudikat, 80/81:496.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101;

- fråga om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/
77:156; - kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - rätt för läkare
att översända fotokopia av patients brev till polismyndighet, 80/81:337;

— granskning av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk vård. 80/
81: 332; - intagning på sjukhus med stöd av LSPV. Principer för journal -

429

föring, 80/81: 334; - kroppsvisitering av kvinnlig patient på sjukhus för
psykiatrisk vård, 80/81:343; — utskrivningsnämndernas verksamhet, 80/
81:340, 81/82: 256;— se även Sjukvård, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun, som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även
för tiden före dennes förordnande, 81/82:239.

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; — omfattningen av myndighets skyldighet att
höra samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m.m. inom renskötselns
åretruntmarker, 79/80:514.

Reseförbud, 76/77: 108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77: 277.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80: 322.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82: 348.

Rikskuponger, se Taxering.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80:104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/
81: 108; - part har på posten löst ut kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset
kom dock i retur till rätten utan att vara underskrivet.
Förhandlingen inställdes, 80/81: 109; — tilltalad för sent delgiven tilläggsstämning,
80/81:111; — förfarandet vid partsdelgivning, 81/82:51; —
kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; — se även Bevisning,
Fullföljd av talan. Offentlig försvarare. Rättelse, Tvistemål.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

430

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; — av dom i
tvistemål, 81/82:46; - av dom i brottmål, 81/82:46; — se även REXsystemet,
Taxering. Jfr Självrättelse.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126;
— anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103.

Rättshjälpsnämnd, se Rättshjälp.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80: 140.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt.

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
81/82:396.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81: 138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/
77:165; - utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; - nedlagt åtal mot
läkare för vållande till annans död, 77/78: 233; - befogenheten för läkare
på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; — omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; - fråga
om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission
eller frigång, 78/79: 189; — barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission
m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278; — förhållanden
på en långvårdsklinik - fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för
läkarsituationen, 81/82: 250; — underlåtenhet att underrätta anhörig när
patient avlidit på sjukhus, 81/82:253; — sjukhus’ ansvar för persedel som
överlämnats i sjukhusets förvar, 81/82:255; — se även Psykiatrisk vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m.”, 78/79:517.

431

Skatt, se Mervärdeskatt, Taxering, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess,
Taxeringsrevision, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skattetillägg, se Taxering.

Skiljaktig mening, se Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning. Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78: 332; — felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en
lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; -ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen, 77/78: 344; — visitation av elevskåp, 78/79:396; —
skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och
ingripa när ordningen i skola störs, 78/79: 391; - lärare får inte okritiskt
följa ”beslut” vid föräldramöte angående behandling av elever, 81/
82:368; — avgift får inte tas ut för den frivilliga musikundervisningen i
grundskolan, 81/82:367; — fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke
för beviljande av ledighet åt myndig elev, 81/82:366; - politisk
information till elever under skoltid, 81/82: 370. Jfr Kommunal kompetens.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skönstaxering, se Taxering.

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977:40), 78/79:503; — se även Allmän försäkring, Arbetsmarknadsstöd,
Bidragsförskott, Ersättning, Förvaltningsprocess, Taxering.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; — socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses, 77/
78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; — utredning i
socialhjälpsärende, 81/82:236.

Socialtjänst, se Socialförsäkring.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/

80:268.

Stadsplan, se Fullföljd av talan.

432

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78:55.

Strafföreläggande, utfärdande av, 81/82:98.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad, 78/
79:54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; — lämpligheten av att
länsstyrelse använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att
motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; — se
även Fullföljd av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt tilli studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal
dagar eller till ett visst bestämt slutdatum, 81/82: 319.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
78/79:80; - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79: 87, 80/81: 200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81: 162; — se även Domstolsförhandlingar.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49; — samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorgs vård.

Taxering, delgivning av anmaning såsom förutsättning för påförande av
dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna arbetsgivaruppgift,
76/77:249; — innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - sjukdom
är laga förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna
självdeklaration; fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid
taxeringsperiodens slut, 79/80:447, 80/81:427; - betydelsen av att taxeringsnämnd
och skattedomstol klargör om ett frångående av självdeklaration
grundar sig på en skönsuppskattning enligt 21 § taxeringslagen
eller endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift; jfr reglerna om
skattetilllägg, 76/77:228; - misstag från taxeringsmyndighetens sida bör
rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige vänt sig till JO, 76/

433

77:254; — yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering
av skatteadministrationen”, 77/78:417; - yttrande över

skattetilläggsutredningens betänkande (SOU 1977:6), 77/78:436; - utnyttjande
av uppgifter från utomstående vid taxering, 78/79:318; —
underlåtenhet att utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige,
78/79:325; - beskattning av förmån av fria flygresor med bl. a.
SAS, 78/79:344, 80/81:420; - tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; —
felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet av ofullständig kontrolluppgift
, 80/81:411; — jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/
81:426; — skönstaxering, taxeringsnämnds tillgång till uppgifter om
socialhjälpsbelopp, 81/82:309; — utredningsansvaret i ärende om skattetillägg,
81/82; 315; — riksskatteverkets befogenhet att utfärda anvisningar,
81/82:323; — Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringsnämnd, bristande underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/79:317. 79/80:440: -skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse kan inte
jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; - taxeringsnämndsordförande
har i en deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en bild av
deklaranten — som begärt skattelindring på grund av sjukdom - spelande
golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av lokala
skattemyndighetens vägran att ge deklaranten begärd fotokopia av bilden
m.m., 76/77:236; — 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande
beslutsmotivering i vissa fall, 77/78: 288; — bristfällig motivering, 77/
78:304, 79/80:442, 80/81:387; - bedömning av kontrollmaterial, 77/
78:307; - taxeringsfunktionär har ansett sig förhindrad ta del av
räkenskapsmaterial som erbjudits av den skattskyldige. 78/79: 320; -brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder, 79/80:443, 80/
81:387, 411, 416; — skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader
har helt vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren
uteblivit, 78/79: 322; - skattskyldig vägrad att företräda inför taxeringsnämnd,
80/81:415; — feltaxering och underlåtenhet att utsända beslutsunderrättelse
80/81:417; — beslutsförhet, 77/78:308; - taxeringsnämndsordförandes
behörighet att fatta beslut ensam, 80/81:419; -tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; - taxeringsnämnd
har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter, 78/
79:320; — obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts
till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått ordentlig
möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens, 79/80:427; —
erfarenheterna från 1979 års taxering av den nya taxeringsorganisationen
80/81:387; — lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens sista sammanträde,
80/81:415; — när får senast beslut om fastighetstaxering fattas,
81/82:314.

Taxeringsprocess, formerna för expediering av länsskatterätts beslut, 76/
77:256; - befogenheten att granska deklarationer för skattskyldiga, som
anfört besvär till länsskatterätt över sin taxering, 76/77:246; — utformning
av föreläggande för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/
77:263; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör skiljas från
eftergift av sådan avgift, 77/78:309; — olägenheter på grund av tidsnöd i
vissa eftertaxeringsmål, 78/79:323; — tillämpningen av 76 § tredje st.

28 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 1

434

taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79: 324; —
inhibitionsyrkande i taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428;

— taxeringsintendents skyldighet att svara på den skattskyldiges yttrande
i taxeringsmål, 80/81:429; — skattskyldigs begäran om muntlig förhandling
med vissa vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som
samtidigt bifallit intendentens eftertaxeringsframställning med motivering
att den skattskyldige inte kunnat styrka sina påståenden, 79/80:422;

— tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat utredning i
form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens utgång, 79/
80:407; — samordning vid behandling av taxeringsärenden som rör
samma person eller sak eller på annat sätt har något inbördes samband,
79/80:446; — skrift från skattskyldig med klagomål över taxering har ej
vidarebefordrats från lokal skattemyndighet till länsskatterätlen, 79/
80:433; - behörighet att företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317; -kommunikationsrutiner i skattemål, 81/82:317. Jfr Delgivning, Förvaltningsprocess.

Taxeringsrevision, olämpligt tillvägagångssätt vid taxeringsrevision, 77/
78: 281; — förfarande vid taxeringsrevision, 77/78:310; — fråga om taxeringsmyndighet
får ta del av läkares patientkort, 76/77:259; - fråga om
handlingar upprättade av bolags internrevisorer skulle hållas tillgängliga
för granskning 78/79: 315; - affären Ingmar Bergman, 78/79:242.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78: 134; — prövning om omhändertagande enligt 3§ LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; -ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/
79:58; — registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - polisman har tagit fram
sitt tjänstevapen vid omhändertagande, 81/82:100; — se även Alidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78: 156.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79: 399. Jfr Stiftelse.
— Se även Berusad, Djur.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366, 80/81:456; — redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/
81:456; - fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande
av hans lämplighet, 77/78: 317; — fråga om oriktiga betygsjämförelser
i sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning
(personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmers -

435

fallet), 78/79: 357; - den omständigheten att en person figurerat i pressen
i samband med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att
återanställa henne i telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79:372; — myndighet
får inte låta utfråga sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning,
79/80:459; - fråga om ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/
81:446; — underrättelse om tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463,
80/81:446; — dröjsmål med handläggningen av besvärsärende om tillsättning
av tidsbegränsad tjänst, 79/80:465; — handläggning i försvarsdepartementet
av ärende angående tillsättning av tjänst, 80/81:155; -frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433, 436, 440;

- se även Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80: 154.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/
78: 259.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; - förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband, 78/
79:103; — affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217;

- utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare om vem
som författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; -inskränkning i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82:287.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 78/79:528.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80: 94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81:35; — svaranden har ej fått anstånd med att
ange grunderna för sitt bestridande, 80/81: 39; - handläggning av bl. a.
tvistemål om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål
om parkeringsavgift, 80/81: 47; - information om tid för fullföljd av talan
mot dom, 81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; —
se även Vårdnad om barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78:19; — se även Beslag, Husrannsakan, Hämtning, Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; — omfattningen av tystnadsplikten
inom social vårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:275; — ledamot av
styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot
ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80:340:

- tystnadsplikt i införselmål, 80/81: 381; - tystnadsplikt och handlingssekretess
i hälsovårdsärende rörande djurhållning m. m., 80/81:473.

436

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81: 130; -om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234; — se även Handräckning,
Målsägande, Rättsmedicinsk undersökning, Tjänstetillsättning, Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; — användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80:241; — vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82:172.

Uppbörd, lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt 75 § uppbördslagen
fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren betalningsansvarig för
visst belopp som bort innehållas av lönen som preliminär skatt. Fråga
om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet, 76/77: 239, 77/78:293;
- ansökan om jämkning av skatteavdrag på lön bör behandlas skyndsamt.
Göres ansökan långt före inkomstårets böljan kan dock hinder
möta häremot, 76/77:253; - lokal skattemyndighet har meddelat ”interimistiskt
beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning, 78/79:327; -fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra grund för anstånd med
skattebetalning, 79/80:430; — anstånd med inbetalning av skatt, 81/
82:348; - handläggning av ärende om sådant anstånd, 81/82:320; —
fråga om preliminär taxering och debitering av preliminär B-skatt kan
ske efter utgången av löpande inkomstår, 78/79:328; - oriktiga skattekrav
har drabbat enskild på grund av ett flertal felaktigheter från myndigheternas
sida. Myndigheterna har visat olämplig attityd mot den
skattskyldige, när denne sökt rättelse. Ändring enligt datalagen av felaktig
registeruppgift, 79/80:409; — frågor om debitering och betalning av
tilläggspensionsavgift, 79/80:449; - handläggning av begäran om debiteringsrättelse
i fråga om församlingsskatt, 79/80:431; - olikartad bedömning
av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om nedsättning
av skatteavdrag på grund av existensminimum, 79/80:434; - både länsskatterätten
och länsstyrelsen har ansett sig vara förhindrade att pröva
besvär i uppbördsmål, 80/81:429; — arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp
i den ordning som stadgas i 76 § uppbördslagen. Kritik av en
statlig myndighet för dess handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/
81:431.

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80: 334; — handläggning av upphandlingsärende
betr. tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten
upphandling till förhandlingsupphandling m. m., 81/82:380.

437

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, se Värnpliktig.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55.

Utlänning, avvisning av, 79/80:135; — polisens inre utlänningskontroll, 81/
82:101; - se även Barnavård, Förundersökning, Rättshjälp.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79: 230; - underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; - svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; — förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; - utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på
kriminalvårdsanstalt, 80/81:261; - löneutmätning, 80/81:373; — utmätning
hos fel person, 80/81:375; — hos tredje man, 80/81:375; — hos
omyndig. 80/81:383; — självrättelse av utmätning, 80/81:379; — utmätning
av fordrans kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering
betr. räntesatsen; kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet, 81/82:334; - sättet för återlämnande till
gäldenär av utmätt gods sedan utmätningen hävts, 81/82:365; — förutsättningarna
för verkställighet av enskild vägsamfällighets debiteringslängd,
81/82:339; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål,
81/82: 357; — se även Införsel, Utsökningsmål.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; - se även Barnavård, Brottmål, Kriminalvård,
Polismyndighet, Socialhjälp, Taxering.

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81: 340, 81/82:256.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79:236; - kommunikation med borgenär; tillika fråga om
inhämtande av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/
79:237; - dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/
79: 239; - talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av
fastighet, 78/79: 241; — prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål,
81/82:365.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78:363; — fråga om politiskt parti vid
beställning av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknats, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

438

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; — vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; - motivering av beslut
om avslag på ansökan om vapenfri tjänst 80/81:158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare, 76/
77:122, 77/78:160, 79/80:151; - klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; — värnpliktigs
vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han
tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502.

Verkställighet, se Straffverkställighet.

Videoteknik, användningen av videoteknik i den psykiatriska sjukvården,
79/80:285.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; — utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering. 78/79:65; — visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - se även Kroppsvisitation.
Kroppsbesiktning, Skolan,Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77: 107; — vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande
för samhällsvård; även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3
och 6§§ RB, 79/80:282.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396: — se även Polismyndighet.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; - hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; —
utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82:38.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i
vissa vägtrafikskatteregler, 79/80:451; — se även Utredning.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81:212; motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/

439

82:132; - handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; - värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i
samband med jägarmarsch, 81/82: 144; kommendering av värnpliktig och
utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82: 146; se även Fritid,
Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; — rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; —
öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten
i målet (Bergman-affären), 78/79:242; — presskonferens anordnad av
riksskatteverket i Bergman-affären, 78/79: 242.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån, 77/78:123; — underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/
82:99; — se även Förundersökning, Häktad, Strafföreläggande, Utlämning,
Valuta.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i
anledning av skolbygge, 79/80: 64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386: - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet,
som har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80: 107; —
uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

441

Bilaga 5

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Report for the period July 1, 1980 to June 30, 1981
Summary in English

Holders of the office of Parliamentary Ombudsmen during the current
period havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius, Mr Karl-Erik
Uhlin (until November 20, 1980), Mr Sigvard Holstad and Mr Tor Sverne
(from November 20, 1980).

Mr Nilsson, who is also Administrative Director of the Office, is in
charge of matters concerning taxation cases and the execution of judgments.
He also deals with matters of principle of political interest, e.g.
cases concerning general elections. Mr Wigelius supervises the courts of
justiee, the public prosecutors, the police and the prisons. Mr Holstad
supervises the armed forces and all matters concerning civil administration
not supervised by other Ombudsmen. Mr Sverne supervises the field of
social welfare, public health, social insurance and education.

During the current period 3571 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3464 of them were complaints received and 87 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspapers artides, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of cases dealt with by the Ombudsmen.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and completed during the period July 1, 1980 — June 30, 1981

Activity concemed Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary proceed- ment or the

criticism ings Government

Courts 3 3 6

Public prosecutors 1 2 3

Police authorities 3 8 11

Armed forces 1 6 7

Prison administration

Child welfare 2 13 15

Social and medical care 7 5 12

Execution 4 2 6

Taxation 2 II 13

Miscellaneous 3 15 18

Total 26 65 91

29 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr I

442

Schedule of complainl cases completed during the period July I, 1980 — June 30, 1981

	Dismissed	Referred	No criti-	Admoni-	Prosecu-	Proposals
Activity concerned	without	to other	cism after	tions or	tions or	to Parlia-	Total
	investi-	agenctes	investiga-	other	discipli-	ment or
	gation	or State organs	tion	cnticism	nary pro-ceedings	the Govern-ment
Courts	112	I	149	27			289
Public prosecutors	26	8	68	9			111
Police	118	7	180	66			371
Armed forces	14		12	13			39
Prison admini-
stration	58	14	192	48			312
Child welfare	53	3	143	23			222
Social welfare	18		50	10			78
Care of alcoholics	7		5	3			15
Medical care	90	17	97	19			223
Social insurance	78		72	13			163
Labour märket etc	28		20	4			52
Plänning	35		39	12			86
Execution	20		58	24			102
Local governmenl	64		27	3			94
Communications	54	1	45	14			114
Taxation	135	35	154	97	5		426
Education, eulture.
State Church	46	2	42	12		i	103
Agriculture, environmental
management, public
health	60	1	52	5			118
Civil service	66	3	35	10			114
Publicity of official
documents	31		39	12			82
Miscellaneous	75	1	43	6			125
Complaints outside
jurisdiction and
complaints of obscure
meaning	126						126
Total	.... 1314	93	1522	430	5	i	3 365

Hearing of children in family litigation

When a ehild is under the custody of only one parent. the Swedish Code
relating to Parenthood and Guardianship rules that, at the request of the
other parent, a court shall transfer the custody to the latter if deemed
equitable having regard to the best interests of the ehild, A parent who
does not possess custody of his or her own ehild may havé the right of
social intercourse with the ehild unless special circumstances dictate otherwise.
As a rule it is considered to be in a child’s interest to maintain
contact with the parent who does not possess custody. Against this interest
must be weighed the risks that may sometimes be involved for the ehild
from such intercourse.

In a case concerning transfer of custody of two children, eight and ten
years of åge, from the mother to the father, it occurred that the judge called
the two children to a preparatory hearing and questioned them during a
period of half an hour. Only the parents’ attorneys, but not the parents
themselves, were present.

443

The questioning of the children in the court v/as brought to the attention
of the Ombudsman by a newspaper article, which also reported that both
parents considered the procedure unsuitable. The father’s attorney as well
reported the court’s handling of the case in several respects. After investigation
the Ombudsman directed criticism against the court and made a
statement of the following tenor. To decide what is in the best interests of a
ehild is often a difficult matter of judgment, in which many different factors
must be weighed against one another. One important factor is the child’s
attitude, which has greater significance the older and the more mature the
ehild is. But to discover a child’s attitude is a delicate matter. The ehild
may be subjected to influence and may changé its mind. A ehild must not
be required to decide between its parents against its will. This may be
altogether too much of a strain. There is no formal hindrance to hearing a
ehild at a court of law, but this very rarely happens. The usual practice is
to havé the necessary investigation carried out by social authorities or
ehild psychiatry experts. The Commission on the Rights of Children,
whose report is now being studied at the Ministry of Justiee, has expressed
its opinion on how a child''s attitude can appropriately be discovered. The
Commission considers it inappropriate that even older children be heard at
a court. The Ombudsman emphasized that hearing of children at a court
should occur only in exceptional cases, and hardly ever in the case of
children aged 8—10 years. A court must carefully investigate whether
hearings can take place without injury to the children. It is not sufficient
that, as in this case, the judge had spoken about the matter to the attorneys.
Nor, in this case, were there sufficiently strong grounds for the
measure. The grounds adduced, namely that it was important to obtain as
much information as possible and that a conversaiion with the children
might lead to unanimity of the parents, are untenable. The Ombudsman
also pointed out that the court had not recorded what was said at the
hearing of the children, and that it was merely a matter of a preparatory
proceeding. The results of the hearing could therefore not legally constitute
a basis for judgment in the case.

In another, not yet terminated divorce action a court decided that, for
the present, the wife should havé custody of the children. At the same time
it forbade her to let the children leave Sweden. After the matter had been
brought to his notice the Ombudsman made an investigation. His pronouncement
was that a court cannot restrict a custodian''s right to determine
the place of residence of his or her ehild, even if the aim was to
guarantee the other parent the right of social intercourse with the ehild. If
one parent, as in this case, might havé the intention to emigrate with the
ehild, this should havé been taken into account when the court decided
who should havé custody.

444

Check-up of aliens by the police while resident in the country

By reason of a complaint by a United States Citizen against action taken
by the police, Ombudsman Wigelius made the following general statement.

The check-up of aliens by the police, apart from frontier control, has the
purpose of supervising that an alien resident in the country has the necessary
permit to do so and of ensuring that the question of expulsion be
subject to examination should this appear to be necessary.

The general principles for the work of the police as expressed in the
Police Instructions must apply also to the present matter. A policeman
must, accordingly, act in a manner which inspires confidence and respect.
He must be polite, considerate and firm, strive after self-control and avoid
what may be regarded as manifestations of churlishness or pettiness. In
executing an official duty, furthermore, he may not use severer means thån
the circumstances require. He should in the first place attempt to put
matters right by information and exhortation.

It is of extreme importance that, in checking up on aliens, the police
strive dearly to explain the matter concerned in a quiet and considerate
way. This is especially important if any misunderstanding may be feared,
for language or other reasons, which may be due, for example, to the
alien''s experience of contact with the police in countries with a different
political climate. It must also be realized that checks of aliens may be felt
to be especially embarrassing in some cases, e. g. if immigrants who havé
become Swedish citizens are repeatedly subjected to enquiries concerning
passports and the like.

It should be emphasized in this connection that the mere fact that a
person''s appearance is regarded as foreign cannot be a sufficient reason
for stopping him on the Street and checking his legitimacy.

The Aliens Act makes it a duty for an alien to show his passport on
request by a policeman. But this does not mean that an alien must carry his
passport on him. He may, on the other hand, be directed to appear at a
police station to show his passport if considered necessary. An alien may
not be taken into custody except in the course of a procedure for his
expulsion from the realm. For a person to be taken into custody, probable
grounds must exist for his expulsion as specified in the Act. Other circumstances
must also exist, e.g. a danger of criminal activity or uncertainty
concerning an alien’s identity. An alien can therefore not be taken into
custody solely for the reason that he is not carrying his passport or cannot
immediately fetch it. It does not follow automatically that he has no
passport or that he lacks a residence permit, which could constitute a
reason for his expulsion. Nor can such a situation be a sufficient ground for
taking into custody pursuant to § 1 of the Act on Taking Offenders into
Temporary Custody. Such action requires that prerequisites for taking into
custody are deemed to exist under special legislation, e. g. the Aliens Act.

445

Police action in connection with the collapse of a bridge

OnJanuary 18, 1980, at 1.30 a.m., a vessel sailed in thick fog into the 500
m long, 40 m high Almö bridge between the mainland and the island of
Tjörn off the Swedish west coast. Before the approach roads had been
blocked, six passenger cars and a lorry plunged into the water. Eight
people were killed. In the complaint to the Ombudsman it was questioned
whether, owing to incompeter.ce and lack of imagination on the part of the
police, they had not been too slow in setting up barriers. From the investigation
that was made it appeared that the first reports of the accident
received by the police did not State that the bridge had collapsed. Only 20
minutes after the accident did it become clear what had happened. The
approach road from the mainland side was blocked off at about the same
time by a police patrol. That from the Tjörn side was closed at about 2.20
a.m. by a customs officer wha had been put ashore from a coast-guard
boat. Part of the criticism directed against the police related to the delay in
setting up this road-block. Ombudsman Wigelius’ finding, however, was
that no policeman involved on the occasion could be blamed for the
catastrophic consequences of the collapse of the bridge, but that the police
had done a good job under the stressful conditions that prevailed. He also
stated that in the prevailing situation there did not appear to havé been any
real possibility for the police to arrange a road-block in time to limit the
extent of the accident.

Collective punishment?

According to a rule in the Swedish Act on Correctional Treatment a
person undergoing imprisonment may, in his leisure time, participate in
associational or similar activities outside the institution if this may facilitate
his rehabilitation in society. At one institution it occurred that the right
to all such participation in leisure time activities was withdrawn for all
inmates of a department if any of them took the opportunity to abscond.
After the matter had been reported to the Ombudsman, he criticized this
action and stated that collective punishment is not compatible with Swedish
conceptions of justiee. If a prisoner takes part as an individual in leisure
time activities outside the institution and neglects his duties, that should
not prevent other prisoners from participating in such activities. When
activities are conducted on a group basis the principle must also be that the
right to continued leisure time activities is decided individually. It is
another matter that some forms of group activities must be abandoned if
they are put to improper use by some prisoners.

Inadequate investigation in case of re-placing of foster-children

When a social welfare authority considers transfer of a ehild from a
foster-home, in which it has been permanently placed, to a new fosterhome,
this must be preceded by a careful investigation. The aim of such an

446

investigation shall be to elucidate from all aspects the circumstances that
are of significance for judging the matter. If criticism is directed against the
foster-parents, they must be notified thereof and be given the opportunity
—if they so desire—to reply to the criticism. An examination must also be
made of how the transfer of a ehild would affect its conditions and its
development.

By reason of complaints received. Ombudsman Sverne has examined
whether a complete investigation had been made in a case concerning
transfer of two foster-children from one foster-home to another. The
children, who were 7-year-old twins, had lived in the foster-home since the
first year of their lives.

The Ombudsman’s finding was that the social welfare board which had
placed the children in a foster-home had not fulfilled its duty of investigation
before deciding to re-place the children in another foster-home.
Among other things, the foster-parents had not been notified of nor given
the opportunity to comment on the reports directed against them as fosterparents,
and on which the board’s decision was based. The matter had
manifestly not been of so urgent a nature that, on that ground, the board
should havé made its decision before the foster-parents had been able to
comment on the criticism.

The Ombudsman also considered it remarkable that the board had made
its re-placement decision without investigating how a changé of environment
would affect the children. He considered that such an investigation
was especially important as the children were comparatively small and at
least one of them had a pronounced emotional disorder.

As no complete investigation was made, there was a considerable risk
that the decision concerning continued care of the children would not be
compatible with their best interests. This appears to the Ombudsman to be
particularly unsatisfactory as there is no appeal against re-placing of foster-children.

Delegation of right of decision in case concerning re-placing of foster-children In

a case concerning re-placing of foster-children it was reported in a
statement to the Ombudsman from a district social welfare board that the
right of decision concerning transfer of foster-children had been delegated
to the lowest level.

By reason thereof the Ombudsman stated, inter alia. the following.“On
the question of delegation of the right of decision concerning transfer 1 can
understand that delegation takes place in cases when transfer occurs in
agreement with the foster-parents, biological parents and the ehild. On the
other hand I arn very surprised that the board considers it appropriate to
delegate to the ‘lowest level'' the decision concerning transfer when this is
opposed to the will of the foster-parents and ehild. In my opinion such

447

cases are amortg the most delicate and problematical that occur in ehild
care. This is particularly so vvhen the ehild has lived for a long time in the
foster-home. Recently I havé had several such cases brought to my notice
and havé found them to be of such a nature that they often require
especially qualified judgement.”

Day-care centre staff havé not been considered to havé the right to participate
in demonstrations in working hours

A complaint against a social welfare office which had forbidden day-care
centre staff to participate during working hours in demonstrations together
with the children was rejected by Ombudsman Sverne. He referred to the
fact, among others, that the standpoint taken by the office had been the
subject of trade union consultation and also of discussion by the Central
Board of Social Welfare Services. The Ombudsman adhered also to the
statement of the then Minister of Health and Welfare in reply to a question
in parliament when the issue of demonstrations at day-care centres was
discussed. The Minister had stated that demonstrations for political ends
by children, day-care centre staff and parents should not take place within
the scope of the regular activities of day nurseries. As reason for that
standpoint the Minister stated both that small children usually lack the
experience and knowledge required in order to take a stand on different
social issues and that it is unacceptable that the staff utilize their position
and intluence över the children to promote their views on controversial
social issues.

Participation of a public servant in a “wildcat strike”

A person lodged a complaint against officials at a county council nursing
home who had participated in a “wild strike’''. The reporter asked the
Ombudsman to examine whether the officials had been guilty of malfeasance.

Ombudsman Sverne replied as follows.

In contradistinction to the situation before January I, 1976, when there
were still special regulations governing official responsibility, the participation
of a public servant in an illegal strike action cannot now be prosecuted
nor occasion a disciplinary penalty. The sanction now available is
damages, a sentence which may be imposed by the Labour Court upon
demand by the employer. In very serious cases of illegal strike the offender
may be given notice or dismissed.

Criticism of conditions in a hospital clinic for chronic invalids

During the period October 1978-January 1979 an 18-year-old youth was
engaged on relief work at a hospital clinic for chronic invalids. During that
period he poisoned a large number of patients by giving them a detergent
which existed in the hospital. Some of the patients died from the poison -

448

ing. This criminal action continued for more thån three months before it
was discovered. The culprit was sentenced in August 1979 for murder in
eleven cases and attempted murder in sixteen. The court ordered that he
be handed över for closed psychiatric care.

These events brought complaints to the Ombudsman from a number of
persons, with the request for examination of various conditions at the
clinic.

After an extensive investigation Ombudsman Holstad issued a report on
the matter. He dealt with the various questions arising in the course of his
examination. Thus he investigated whether the hospital had been negligent
in its check of the relief worker’s suitability when he was taken on for the
job. He also considered whether the tuition and superintendence of the
youth during his period of employment in the hospital had been adequate.
The Ombudsman also went into questions relating to the tasks of the
medical staff, the treatment of the poisoned patients, and the keeping of
records in the clinic. His examination included also the routines employed
for autopsy of the deceased patients and for the issue of referrals for
autopsy and of death certificates. He investigated, too, an assertion that -before the cases of poisoning occurred — one patient had been subjected to
faulty treatment at the hospital.

The Ombudsman reported, inter alia, that there had been neglect in the
superintendence and tuition of the relief worker. He consequently had to
carry out tasks for which he was manifestly unfitted.

As regards the staff situation, the Ombudsman found that the senior
physician, assistant senior physician and assistant physician appointments
were only partially filled. The assistant physician appointments were usually
held by young, inexperienced persons. The Ombudsman stated that it
was well known that at times there were great difficulties in recruiting
physicians at hospitals for chronic invalids. The turnover of physicians at
the clinic, as also the large number of physicians undergoing training in the
clinic, must be viewed with that fact in mind. But regardless of the
situation in that respect, those responsible for the medical services should
havé ensured that the patients were given proper care under the supervision
of sufficiently qualified personnel. The conditions at the clinic for
chronic invalids were manifestly such that special measures on the part of
the Medical Services Administration were called for.

The Medical Services Board, the body ultimately responsible for these
questions, should in the Ombudsman''s opinion not escape criticism for its
neglect in making a sufficiently thorough investigation of the conditions at
the clinic and in taking the action that such an investigation would havé
shown to be necessary.

The Ombudsman stated that the conditions at the clinic had now appreciably
improved. Among other measures, steps had been taken to ensure
the availability of qualified physicians.

449

The Ombudsman did not find reason to suppose that any of those
concerned in his examination had, by fault or negligence, been guilty of
anything which could warrant prosecution or disciplinary action.

Possibility for a social insurance office to keep secret a medical certiflcate
from a patient

The social insurance offices handle a large number of cases in which the
matter at issue is whether compensation shall be paid for reduced working
capacity owing to illness. For determining these issues the offices often
request medical data from hospitals and other medical establishments.
Under the Official Secrets Act which was in force before January 1, 1981, a
social insurance oftice could refuse a person permission to see, for example,
a medical record relating to him. The Official Secrets Act which camé
into force on January 1, 1981, contains no counterpart to these rules. On
the other hand it contains rules governing secrecy in the medical services
sphere, according to which a patient may be refused permission to see, for
example, his own medical record.

Newspaper artides in February 1981 reported a case in which a social
insurance office had sent a letter to a patient stating that he had not long to
live. The intention had been that the information should be withheld from
the patient. Whether the facts are true has not been possible to establish.
The report in the newspaper artides raised the question whether rules
should not be introduced under which - as before - social insurance
offices could under certain circumstances refuse a person permission to
see documents relating to him.

Ombudsman Sverne brought up the matter for examination. The National
Social Insurance Board, which is the controlling authority for the social
insurance offices, in a statement to the Ombudsman, considered that such
supplementation of the rules was of extreme urgency. The Ombudsman
declared that he was of the same opinion.

The Ombudsman also stated that the new Official Secrets Act contains
rules concerning secrecy in the medical services field, among others, for
the protection of a person who reports or delivers information about
anyone''s state of health or other personal circumstances. No rules for the
protection of such a person apply to the social insurance offices. The
previous Act contained such rules. According to the Ombudsman it is
urgent that the new Official Secrets Act be supplemented in this respect as
well.

On the duty of a government agency to notify an ofTiciars home telephone
number

Ombudsman Sverne dealt in one case with the question of principle
whether a government agency was obliged, on request, to inform the
public of an officiafs home telephone number.

450

He stated, to start with, that under the Official Secrets Act the obligation
exists, on request, to furnish information from a public document insofar
as “there is no impediment by reason of secrecy regulations or out of
consideration for the proper progress of the work”.

He went on as follows.

“The telephone number of a civil servant is, with certain exceptions, not
kept secret by the employer. One can therefore not refuse to furnish
information on grounds of official secrecy. Particulars of telephone numbers
are, in general, immediately available from a telephone list. It can
therefore, in general, not be maintained that an impediment exists “out of
consideration for the progress of the work”. The duty to submit particulars
is, however, dependent on whether the particular exists in a public document.
A telephone list can generally not be regarded as a public document.
It is a work-paper which is normally thrown away when obsolete. Only if it
is kept by the agency for archiving is it to be regarded as a public document.
An obligation based on the Official Secrets Act to furnish particulars
from a telephone list, therefore, does not exist in my opinion. On the other
hand particulars of civil servants’ telephone numbers generally exist also
in their personal flies. The documents in a personal file - with certain
exceptions devoid of interest - do constitute public documents. A person
wishing to know a civil servanfs telephone number can therefore, in
ordinary working hours, address himself to the agency’s Staff Department
and request the information from the civil servanfs personal file. This
request shall be complied with if the telephone number is indicated in the
file and the file is available.

I would add, finally, that for both parties it is generally simplest to
furnish requested telephone numbers directly from available telephone
lists.”

On the duty of a social welfare ofTice to notify a writ-server of the addresses
of clients

Ombudsman Sverne dealt in one case with the question of principle
whether a social welfare Office was obliged to notify the addresses of its
clients sought for service of documents.

He stated, to start with, that particulars of clients’ personal circumstances
may not be furnished, under the Official Secrets Act. unless it is
manifest that they can be disclosed without detriment to the individual.
From the bills and documents preceding the Official Secrets Act it appears
that the term ‘personal circumstances’ embraces also a person’s address;
also that the term ‘detriment’ shall be interpreted from the individuafs
point of view and therefore that it may embrace legal measures as well.

He went on, summarily, as follows.

"This implies that the social welfare service may not furnish particulars
of clients’ personal circumstances unless it is quite certain that they can be

451

disclosed without detriment to the client. The basis for such a decision is in
such case the individuaFs own view as to whether it is to his detriment that
the particular be disclosed. When the question arises whether the social
w< lfare service shall furnish an address for service of documents, the
decisive point is how the individual client views the matter, i. e. whether or
not he considers the furnishing of the particulars will harm him. This, in
turn. will generally depend on what the service concerns.

In the light of these remarks I consider that, in principle, the social
welfare service cannot furnish addresses for service of documents without
knowing the client’s own opinion on the matter. Thus particulars may not
be furnished without his consent. It should be noted that consent does not
require a formal document. A presumed consent based on the social
welfare office’s knowledge of the client''s circumstances, or on other
information of such kind that the office can assume that the client himself
wishes to receive service, may often suffice.”

Limitations of the right to spread information at an authority

According to chapter 1, §2, of the Freedom of the Press Act a government
agency may not, owing to the content of a written document, impede
its spread among the public through any measure that lacks support in the
Act. The setting up of a bill on an agency’s notice-board may manifestly be
a way to bring it to the notice of the public. But it is evident from the very
wording of the prescription that the right of dissemination is not unlimited.
Certain limitations may thus follow from other rules in the Act. In practice,
furthermore, it has been considered that a government agency may prevent
the dissemination of a written document on its premises if called for
on grounds of order. The provision in chapter 1, §2, has thus not been
considered to prevent an agency either from issuing general regulations,
dictated by reasons of order, restricting the use of its notice-boards nor, on
such grounds, from taking measures against written documents posted on
its notice-boards.

By reason of a complaint received, Ombudsman Holstad has examined
the question of the application of this provision. The complaint was that a
Director of Medical Services had forbidden the National Association for
Social and Mental Health (RSMH) to distribute folders in the hospital and
to post bills. Only a minor exception was made.

As ground for his decision the Director referred to rules to be followed in
the hospital. These rules State that only internal information from the
county council and the hospital may be posted on the notice-boards intended
for patients and staff. The reason for these rules appears to be a lack of
space.

In view of these rules the Ombudsman did not consider he had reason to
criticize the Director for his decision. Nor did the Ombudsman wish to
maintain that the rules were in conflict with the provisions of chapter 1,

452

§2, of the Freedom of the Press Act. He questioned nevertheless whether
greater space should not be provided for information about the activities of
patient associations on the hospitaPs notice-boards. In the Ombudsman’s
opinion there might be reason for the hospital management to consider this
question.

The taxation and enforcement service, etc.

Some 425 taxation cases havé been handled during the year. Numerous
complaints relate to the assessment boards. Several havé also applied to
the general property assessment which took place during the year. This
assessment is made in principle every fifth year and the values assigned to
properties then constitute the basis for, among other purposes, property
taxation and succession duty. The valuation norms that havé been adopted
on this occasion havé aroused protests. The fact, too, that for various
reasons the assessment work was delayed gave rise to reports to the
Ombudsman.

Since 1979 the county tax superintendents havé had the supervision över
the work of the assessment boards. This has enabled them to investigate
and decide upon complaints against the assessment. Ombudsman Nilsson
has made use of this possibility of supervision in that, by virtue of § 18 of
the Instruction for the Ombudsmen, he has handed över some 35 reports to
the county tax superintendents for investigation and decision. This has
been done in the relatively simple cases in which the Ombudsman has
made clear his standpoint, mainly in the present instances, but also in
earlier published reports.

Some of the conclusions reached in the taxation field havé related to
people in a socially difficult situation. In several such cases the taxation
authorities havé been criticized by the Ombudsman for having acted with
altogether too little imagination and flexibility and without taking the
initiative which the circumstances should havé given rise to. Two examples
may illustrate this.

A woman declared her main income during the year to havé come from
social insurance (which usually implies sick pay). She also reported a low
income from work. This was found to havé been about kr 2000 too low.
She was charged with an additional tax for the unreported amount. The
Ombudsman contacted the social insurance office and learnt that the
woman had been on the sick-list for a lengthy period and had now applied
for an early retirement pension owing to mental insufficiency. Ombudsman
Nilsson considered that the tax authority should itself havé checked up on
this point before deciding on the additional tax since in cases of sickness of
this kind no additional tax shall be imposed.

In another case a social medical officer reported that one of his female
patients had lived throughout the year on social assistance. Such social
assistance pay is not taxable. She should therefore not pay tax. She

453

submitted no income tax return of her own accord, nor when the taxation
board asked her to do so. The board decided to assess her on an estimated
amount, so that she was forced to pay tax arrears. Ombudsman Nilsson
criticized the taxation board for failing to make any enquiries to other
authorities in the attempt to gain a better knowledge of the facts before
making its decision.

When, through her social medical officer, the woman later applied to the
local tax authority for respite in payment of the tax, her application was
registered as two separate cases, as two reasons had been given for respite.
The two cases were handled by two separate persons. In the “one” case
the application was refused, in the “other” it was granted. Ombudsman
Nilsson expressed criticism of the local tax authority which failed to
couple the two cases together, which had become two through the authority’s
own action.

Failures of contact between public authorities and private individuals
havé again occurred during the year, also outside the taxation system. In
some cases national registration particulars havé been åkered on unsubstantiated
assumptions and “gossip" without first obtaining a statement
from the individual.

The enforcement services in the larger counties havé now gone över to
computerized recording of debts. Several cases relate to errors that havé
occurred when data havé been entered in the system. In one case a new
employee recorded a person’s tax debt wrongly. Only after five telephone
calis and two personal visits was the fault corrected. The debt was not to
be paid until the assessment decision had been examined by a court, but
the enforcement service nevertheless made preparations to distrain the
person’s house property. Ombudsman Nilsson was critical towards several
authorities for their unwillingness to investigate whether an error had
been committed and, when discovered, to ensure that the matter was put
right as quickly as possible.

In conclusion it may be added that, on some joumeys of inspection,
Ombudsman Nilsson has arranged “open house” receptions for the public.
Through advertisements, posters and local radio the public havé been
informed of the Ombudsman’s “open house”. These receptions havé met
with a very great interest and — it may be said, even if no evaluation of
them has yet been made - havé filled a need. The intention is to continue
on these lines and to gather further experience in order to see how such a
procedure can best be conducted so as to be of the greatest possible
benefit.

On the right to propagate political information to pupils during school-hours

Ombudsman Holstad had to decide on the extent to which a political
youth association had the right do deliver political information to pupils
during school-hours.

454

The Ombudsman called attention to the recommendations of the National
Board of Education to local education authorities, etc., which state that
youth associations may be engaged in the teaching of a schoofs orientation
subjects in order to contribute to factual and all-round information, to
promote political debate among the pupils, and to stirnulate them to engagement
in political work. Since a large number of pupils at upper secondary
school are entitled to vote, it is important, according to the recommendations,
that the contact between pupils and the political youth associations
should be activated more thån proviously and that the means for the
youth associations to participate in the work of schools be improved.

The recommendations of the National Board of Education relate
primarily to the political youth associations of the parties represented in
parliament, in the schoofs county council or local council. Other political
associations as well should be offered the opportunity to participate. The
decision rests with the school board in consultation with the staff and
pupils concerned.

In his report the Ombudsman recalled the constitutional requirements of
factuality and impartiality, and that the comprehensive school curricula
also stress this requirement. But this does not mean that any single group
or association has an independent right to impart political information to
pupils during school-hours. According to Holstad it must be a matter for
the school management to decide what scope exists to allow different
political associations to participate in the teaching. Within this framework,
however, the school management must take a neutral party-political stand.

The Ombudsman stated, too, that the youth associations to which the
recommendations primarily refer should always be invited to participate.
The participation of other associations must depend on what the school
management, after consultation with the staff and pupils concerned, deems
appropriate. Particular attention, according to Holstad, must be paid to the
pupils’ desires, for instance for information prior to a school election. The
school management should as far as possible meet the pupils’ desire for
information from any one or more political organizations. It is important
that consultation with the pupils and the staff concerned takes place in
such a form that the pupils’ points of view really find expression and can
be considered when deciding on such matters.