Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1981/82:9

om hälso- och nykterhetsprövningen i körkortsärenden;

beslulad den 10 september 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all anla de förslag som har tagils upp i bifogade uldrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÅLLDIN

CLAES ELMSTEDf

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 proposiiionen förordas all den obligatoriska läkarundersökningen slo­pas för dem som söker körkort för motorcykel eller personbil. Det skall räcka med en hälsodeklaration och ell synprov.

Vidare förordas alt ell nyll rapporteringssystem i vart fall tills vidare skall ersätta nykterhelsnämndernas nuvarande rapporteringar i bl.a. kör-korlsärenden. när dessa rapporteringar upphör i samband med all social-tiänsllagen (1980:620) Iräder i krafl den I januari 1982. Det är huvudsakli­gen omhändertaganden enligl lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) som nämnderna i dag lämnar uppgifter om. Det föreslås atl dessa uppgifter förs in i körkortsregistrel. Under en övergångslid måsle dock de sociala nämnderna fortsätta med all på begä­ran lämna uppgifter om omhändertaganden, nämligen sådana som skett före den I januari 1982 och som inle är äldre än två år.

1    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 9


Prop. 1981/82:9


 


Prop. 1981/82:9


Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:977) om ändring

(1977:477)


körkortslagen


Härigenom föreskrivs att övergängsbestämmdserna lill lagen (1980:977) om ändring i körkorlslagen (1977:477) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Denna lag Iräder i krafl den I juli 1981. Bestämindserna I 39 S Iredje slyckel och 42 S andra meningen träder dock i kraft den dag rege­ringen bestämmer.

Regeringen får meddela de över-gängsbestämmelser som behövs.


Föreslagen lydelse

Denna lag' iräder i krafl, såvitt avser 39 S Iredje stycket och 42 S andra meningen den I januari 1982. och i övrigt den I juli 1981.

Fram till den I januari 1984 får en myndighet, som enligl 93 § förs­ta stycket I körkorlsförordningen (1977:722) har rätt atl få uppgifter nr körkorlsregislrels belastnings-del, hos socialnämnden inhämla uppgifter som nämnden har om omhändertaganden enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. in. Upp­gifter som är äldre än två år skall dock nämnden inte lämna ut.

Regeringen får meddela de ytter­ligare övergångsbestämmelser som behövs.


Denna lag- träder i krafl den I januari 1982.

1980:977. 1981:000.


 


Prop. 1981/82:9

Uldrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1981-09-10

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikslröm. Friggebo, Åsling, Söder, Wirtén, Boo, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Molin

Föredragande: slalsrådel Elmstedt

Proposition om hälso- och nykterhetsprövningen i körkortsärenden

1    Inledning

1 augusti 1979 tillkallades en särskild utredare' med uppdrag all se över formerna för den medicinska prövningen i körkorlsärenden. Utredaren, som antog namnet körkortsmedicinska utredningen, avlämnade i novem­ber 1980 belänkandel (Ds K 1980: 12) Körkortsmedicin - enklare rutiner. Till prolokollel i della ärende bör fogas en sammanfattning av belänkandel som bilaga I.

Som förulskickals i prop, 1979/80:1 om sociakjänsten tillkallades vidare i november 1979 en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet. Gruppen skulle bl.a, föreslå ell syslem som kan ersätta nykterhelsnämndernas nuvarande skyldighel all rapportera vissa nyklerhelsanmärkningar lill kör-korlsmyndighelerna. Gruppen har redovisal sina överväganden och för­slag i promemorian (Ds K 1980: 5) Vissa regislreringsfrågor i anslutning till sociakjänstreformen. Promemorian, som också innehåller en redogörelse för den nuvarande ordningen bör lögas lill prolokollel i della ärende som bilaga 2.

Belänkandel och promemorian har remissbehandlats. Sammanställning­ar av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilagor 3 och 4.

' Föredraganden i trafikmedicin i socialstyrelsen, med. dr h.c. Rune Andréasson. Sakkunniga: hovrätlsassessorn Hans Bengtsson och departementssekreteraren Bir­gitta Liliewall. Experter: docenterna Anders Hedin och Lars Irnell.


 


Prop. 1981/82:9                                                                  4

2    Föredragandens överväganden

2.1 Hälsoprövningen

Körkortslagen (1977:477, omtryckt 1980:977) förulsäiler att varje kör-korlshavare uppfyller de medicinska krav som bör slällas upp med hänsyn lill trafiksäkerheten. Någol körkorlslillslånd får alliså inle meddelas om dessa krav inle är uppfyllda (7S) och etl redan utfärdat körkort kan av samma skäl ålerkallas (16S7). Frågor om körkorlslillslånd prövas av läns­slyrelsen och frågor om ålerkalldse av länsrätten. De närmare föreskrifter­na om de medicinska kraven beslutas av socialstyrelsen efler samråd med Irafiksäkerhelsverkel. Beslämmelserna om körkort gäller i huvudsak ock­så iraklorkort.

Ansökan om körkorlslillslånd skall göras skriftligen. Till ansökningen skall fogas ell läkarintyg. Intyget utfärdas på grundval av en läkarunder­sökning och en hälsodeklaration som lämnas av sökanden. Vid läkarunder­sökningen prövas bl.a. de tre synfunktionerna synskärpa, synfält och -men mera sällan — mörkerseende. Föreskrifter om läkarundersökningen beslutas av socialstyrelsen efler samråd med Irafiksäkerhelsverkel.

Ell körkort kan förenas med vissa villkor, 1. ex. all körkorlshavaren vid körningen skall bära glasögon eller kontaktlinser eller all ell nytt läkarin­tyg skall ges in efler en viss tid eller vid ålerkommande tillfällen.

1 de flesla fall utfärdas emellertid körkorten ulan några villkor. Någon särskild hälsokontroll med vissa mellanrum eller vid viss ålder krävs då inle. Bara om körkorlsmyndigheten får anledning anla atl en körkortsha-vare inte fyller kraven för all fä körkort kan körkorlshavaren åläggas all gå igenom en ny hälsokontroll. För delta ändamål kan en läkare enligl 88S körkorlsförordningen (1977:722, omlryckl 1981:94) anmäla lill länsslyrel­sen om han vid undersökning av en körkorlshavare funnil all denne av medicinska skäl är uppenbart olämplig alt inneha körkort. Någon anmälan behöver dock inle göras om körkorlshavaren följer läkarens anvisning alt avslå från bilkörning.

Körkorlsmedicinska ulredningen (K 1979:05) tillsattes för all undersöka om läkarintyget och läkarundersökningen fyller sin vikliga funklion all upplysa om vilka som av medicinska skäl inle bör ha körkort eller som bör ha körkort bara om del förenas med vissa villkor. Ulredningen avlämnade i november 1980 belänkandel (Ds K 1980: 12) Körkorlsmedicin - enklare rutiner.

Som en utgångspunkt för sina ställningstaganden hänvisar ulredningen lill flera undersökningar som visar att sjukdom - med undanlag för alko­holism - sällan är orsak lill trafikolyckor. Undersökningarna visar också atl de olyckor som vållats av sjuka förare oftast får en lindrig utgång. Ulredningen anser därför atl läkarundersökningen bör avskaffas om det kan visas atl den ger ell ur irafiksäkerhetssynpunkt ringa utbyte i förhål-


 


Prop. 1981/82:9                                                                      5

lande lill dels den läkarinsats som krävs, räknat i anlal läkartiänsler, dels kostnaderna för denna verksamhel.

Ulredningen har undersökt 2000 läkarintyg och hälsodeklarationer som givils in med ansökan om körkorlslillslånd. Undersökningen visar alt sjukdomar som inte lagils upp i hälsodeklarationen inle heller upptäcks vid läkarundersökningen. Det är ocksä sällan som någon trafikfarlig sjukdom anges i läkarintyget. En förklaring lorde enligl ulredningen vara all de trafikfarliga sjukdomarna, t. ex. epilepsi eller psykisk sjukdom, är svåra all upptäcka vid en ordinär läkarundersökning. En annan atl de flesla som söker körkort är i sin friskaste ålder. Ca 70% av dem som söker körkort är nämligen i åldern 18—20 år.

Del görs varje år ca 150000 läkarundersökningar för körkort i klass A (molorcykel), B (personbil, läll laslbil) och E (släpfordon) och för iraklor­kort. Kostnaderna för dessa kan beräknas lill ca 15 milj. kr. Läkarnas medverkan molsvarar 47 årsläkartiänsler.

Ulredningens slutsats är att läkarundersökningen kan slopas för dem som söker körkort med behörigheten A, B eller E och för dem som söker iraklorkort. Hälsodeklarationen och ell synprov bör enligl ulredningen forlsällningsvis vara lillräckligl för hälsokontrollen. När del gäller behörig-heterna C (tung laslbil), D (buss) och taxi anser ulredningen all läkarunder­sökningen skall finnas kvar.

Synprövningen bör enligl ulredningen lills vidare bara avse synskärpan, eftersom synfältsinskränkningar är ovanliga i de åldrar som i dagslägel ulgör huvudparten av de körkorlssökande, dvs, personer under 30 år. Provet kräver då inle läkarmedverkan. När del finns lämplig apparatur för ändamålel bör dock synfält och mörkerseende också prövas. Sådan appa­ratur är under snabb ulveckling. Den ger indikation på synfel som kräver vidare undersökning av ögonspecialisl. Apparaten kan handhas av särskilt utbildade synprövare.

Hälsodeklarationen skall enligl förslaget liksom i dag lämnas på ell särskilt formulär och undertecknas av sökanden under straffansvar. For­muläret måsle ges en sådan ulformning all förhållanden som är relevanta för körkortsinnehavei kommer fram.

För den uppföljande konlrollen av körkorlshavarna har ulredningen studerat olika modeller för en periodisk hälsokontroll. Ulredningen vill inte förorda vare sig periodiska läkarundersökningar eller periodiska häl­sodeklarationer. De eventuella vinster från Irafiksäkerhetssynpunkt som sådana kontroller skulle kunna ge står enligl ulredningen inle i rimlig proportion lill kostnaderna och del adminislraliva arbelel. I stället föror­dar ulredningen att man behåller den nuvarande möjlighelen för läkare all anmäla trafikriskabla sjukdomar lill körkorlsmyndigheten. När del gäller .sjukdoms- och defekttillslånd som har sin grund i alkoholmissbruk vill dock ulredningen all läkarnas anmälningsplikt skall vara ovillkorlig. Ul­redningen hänvisar i denna fråga lill sina undersökningsresultat som visar


 


Prop. 1981/82:9                                                                      6

all alkoholmissbruk är grundorsaken i många av de fall där körkort återkal­lats på grund av epilepsi eller psykisk sjukdom. Med hänsyn till den slora risk som onyktra förare ulgör i trafiken och för all kravel pä nykterhet skall kunna upprätthållas anser utredningen all del måste vara ell rimligl Irafiksäkerhelskrav att samhällel tar lill vara de möjligheler som finns för all spåra dessa förare. Enligl ulredningen är läkarnas medverkan nödvän­dig. Utredningen understryker också viklen av atl frågan om rapportering­ar av omhändertaganden enligl lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) får en lillfredsslällande lösning.

Belänkandet har genomgående mollagils posilivl av remissinslanserna. Flera av dem framhåller det värde som ligger redan i all ulredningen slälll samman kunskaperna på del körkorlsmedicinska områdel och all ulred­ningen har belyst svårighelerna all bedöma de medicinska Irafikriskerna, Några inslanser pekar också på behovet av ulbildning och forskning på områdel.

Utredningens förslag alt slopa läkarundersökningen stöds av de flesla instanserna. Vissa invändningar görs dock mol den undersökning som ulredningen har gjort. Sålunda pekar man på alt läkarundersökningen kan medföra atl de som känner lill sina defekter inle söker körkort och därför inle heller har kommit med i undersökningen (skevt urval). En annan invändning är all läkarundersökningen kan bidra lill all sökandena besva­rar frågorna i hälsodeklarationen mer sanningsenligt än vad de skulle göra om någon undersökning inle skulle göras (skeva svar). Trots invändningar­na är rikspolisslyrelsen den enda instans som direkt avslyrker förslagel. Några vill all man avvaktar med all genomföra förslagel: någon lills man mer ingående har analyserat utredningens material, andra tills situationen har stabiliserats efler del all länsläkarorganisalionen upphörde den 1 juli i år. Om förslaget genomförs, anser några alt man måsle se lill all körkorts-myndigheterna oftare än i dag får underrättelser om körkorlshavare som har irafikriskabla sjukdomar.

När del gäller yrkesförarna delar de flesla utredningens ståndpunkt all läkarundersökningen bör finnas kvar. Några vill i.o.m. all denna under­sökning skall följas upp med periodiska hälsokontroller och all undersök­ningen kopplas lill den lyp av arbele som förarna utför oberoende av körkortsklass. Man anser också all yrkesföramtbildningen inle bör påbör­jas förrän körkorlslillståndel och därmed även läkarintyget har utfärdals. Från några håll ifrågasätts dock logiken i all slopa läkarundersökningen bara för vissa körkorlshavare.

1 fråga om synprövningen lillslyrks i och för sig förslagel alt låla även andra än läkare göra denna, l.ex. legitimerade optiker. Några finner del emellertid belänkligl alt lills vidare slopa synfällsprövningen. För all en optiker skall få pröva annal än synskärpan krävs viss ulbildning och en ändring av socialstyrelsens föreskrifter om behörigheler för legitimerade optiker.


 


Prop. 1981/82:9                                                                      7

Utredningens överväganden om hälsodeklarationen godlas också över lag av remissinstanserna även om en del befarar att deklarationen kommer att bli mindre tillförlitlig när den inle lämnas inför läkare och i samband med läkarundersökning.

Det enda förslag som fått etl mer blandat mottagande gäller läkaranmäl-ningarna. Remissinstanserna tycks vara eniga om all läkarna bör medver­ka med information lill körkorlsmyndighelerna. Däremot råder del delade meningar om läkaren i något fall bör ha en ovillkorlig anmälningsplikt eller inle. Från några håll framhålls all del finns bättre sätt all fånga upp olämpliga förare än genom alt kräva anmälningsplikt av läkarna, l.ex, bällre rapportering av LOB-omhändertaganden.

För egen del vill jag efler samråd med statsrådet Ahrland anföra föl­jande.

Del material som ulredningen har lagt fram visar all man vid läkarunder­sökningen för körkort sällan eller aldrig upptäcker sjukdomar eller de­fekter som är av betydelse för förmågan alt köra bil och som sökanden själv inle redan uppgell i hälsodeklarationen. Av delta bör man visserligen inle ulan vidare dra slulsalsen all läkarundersökningen skulle sakna bety­delse. Som också framhållits av flera remissinslanser är del troligt all läkarundersökningen avhåller en del som är olämpliga som förare från all söka körkort. Den bidrar förmodligen dessuiom lill all uppgifterna i hälsodeklarationen blir mer sanningsenliga. Antalet trafikriskabla sjukdo­mar i materialet är emellertid myckel ringa. En förklaring lill della kan naluriiglvis vara all del är svårt all vid en allmän läkarundersökning upptäcka sådana sjukdomar. Siörre betydelse måsle dock det förhållandel ha all de flesla som söker körkort är unga människor som är i sin friskaste ålder. Mol denna bakgrund och med lanke på all del är myckel sällan som sjukdom hos föraren - körkorlshavare eller inte - är orsak lill trafikolyc­ka delar jag ulredningens uppfallning all del inle är rimligl all låla läkarun-dersöka alla som söker körkort. Det måsle även från irafiksäkerhetssyn­punkt vara effeklivare all i stället rikla uppmärksamhelen mol de körkorls­havare som av medicinska skäl är uppenbart olämpliga all ha körkort men som ändå inle avslår från alt köra bil. För atl redan vid körkortsgivningen sålla bort de personer som av medicinska skäl inle bör ha körkort bör del vara lillräckligl med en hälsodeklaration och etl synprov. Del bör vara möjligl alt ulforma formuläret lill deklarationen så all den väl fyller denna urvalsfunklion. Del finns i så fall ingen anledning atl befara all ell slopande av den obligatoriska läkarundersökningen skall få några negativa effekler på trafiksäkerheten.

Vad jag nu har sagt gäller i första hand privalbilislerna. För dem som kör taxi, buss eller tung laslbil är förhållandel annorlunda. Mina överväganden om läkarundersökningen kan därför inle ulan vidare föras över på dessa förare.

Jag ansluter mig alltså lill ulredningens förslag all den obligatoriska


 


Prop. 1981/82:9                                                       8

läkarundersökningen bör slopas för dem som söker körkort med behörig-helerna A, B eller E och för dem som söker Iraklorkort. Länsstyrelsen skall dock kunna förelägga sökanden att ge in ett läkarintyg om länsstyrel­sen anser alt del behövs. Jag har heller inga invändningar mol vad ulred­ningen har anförl om hälsodeklarationen.

När det gäller synprövningen anserjag all denna också i fortsättningen bör avse även synfältet. Prövningen bör få göras av andra än läkare, l. ex, legitimerade optiker. När lämplig apparatur har lagils fram kan den pröv­ning som avgör om närmare undersökning behövs kanske göras även av trafikskolornas personal. Del ankommer dock på socialstyrelsen all när­mare pröva denna fråga.

Som jag nyss har antytt bör man från läkarnas sida medverka mera lill all personer som av medicinska skäl inle bör ha körkort avhåller sig från att köra bil. Del författningsmässiga stödet för denna medverkan finns redan i 88 § körkorlsförordningen. Någon ändring av denna beslämmelse anser jag inte vara påkallad. Del betyder också all jag inle anser del lämpligl all för något fall föreskriva en ovillkoriig anmälningsplikt för läkarna. När del gäller alkohol- eller andra drogmissbrukare bör körkorts-myndigheternas informationsbehov i första hand tillgodoses på andra sätt. Jag återkommer lill delta.

För atl slopandet av läkamndersökningen skall innebära etl mindre behov av läkarinsatser och i vissa fall förenklingar för den som söker körkort bör reformen helst genomföras samlidigl som t.ex. optikerna kan la över en del av synprövningarna. Med hänsyn lill de utbildningsinsatser som krävs för optikernas del är del emellertid i dag svårt all ange när reformen i så fall kan träda i krafl. Jag förordar därför all man slopar kravel på läkarundersökning redan den 1 januari 1982 och förutsätter därvid all under den närmasl följande liden alll fler optiker får behörighet atl ulföra synprövningen.

1 anslutning lill reformen finns del anledning för socialstyrelsen alt se över de medicinska kraven för körkort. Utredningen har lämnat fiera synpunkter som kan vara vägledande vid en sådan översyn. Del bör vara en strävan att beslämma kraven så att de underiällar en likartad bedöm­ning från läkarnas sida. Denna fråga har lagils upp av De Handikappades riksförbund i en framställning till kommunikalionsdeparlemenlel.

Mina förslag i denna del kräver ändringar enbarl i körkorlsförordningen och i socialslyrelsens föreskrifter för legitimerade optiker. Några förfali­ningsförslag behöver därför inle föreläggas riksdagen.

2.2 Nykterhetsprövningen

När någon söker körkort, skall länsslyrelsen enligt 7S körkorlslagen särskill beakla om sökanden är känd för ell nyktert levnadssätt. Underla­get för denna bedömning får länsstyrelsen genom den personutredning som


 


Prop. 1981/82:9                                                                      9

polisen normall skall göra innan körkorlslillståndel meddelas. För utred­ning i ell körkorlsärende får polis, länsstyrelse och domslol inhämta upp­gifter från bl.a. sociala organ. 96§ körkorlsförordningen i dess lydelse fram lill den I januari 1982. Med slöd härav vänder sig polisen vid person­utredningen rutinmässigt till nyklerhetsnämnden (sociala centralnämn­den), som anger om sökanden under den senasie ivåårsperioden har varil föremål för någon åtgärd på grund av nykterhets- eller narkotikaproblem. Om nämnden känner till atl sökanden har omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB), skall della anges. Del är bara i undanlagsfall som nämnden kan bidra med andra uppgifter än sådana som rör LOB-omhändertaganden. Uppgiften om om­händertagandet har nämnden visserligen fåll av polisen (lOS lagen (1954: 579) om nykterhelsvård). Polisen fär emellertid inle föra någol regis-ler över omhändertagandena och kan därför inle i efterhand själv ta fram dessa uppgifter.

Om den som omhändertas har körkort eller iraklorkort, skall polisen underrätta även den länsstyrelse som har meddelat körkorlslillståndel eller utfärdat Iraklorkortel (87 S körkortsförordningen). Länsslyrelsen för in uppgiften i körkortsregistret. Uppgiften kan sedan få betydelse i ett mål om ålerkalldse av körkortet eller traklorkorlel.

Det finns elt drygt tiotal andra lyper av ärenden där en prövning av en persons pålitlighet i nykterhelshänseende skall göras. Del gäller l.ex. ärenden om flygcerlifikat, lillslånd att inneha vapen, anslällning inom bevakningsförelag och förordnande av ordningsvakter. Även i dessa ären­den inhämtar polisen rutinmässigt upplysningar från nyklerhelsnämnden. Liksom i körkorlsärendena är del främsi uppgifter om omhändertaganden enligl LOB som nämnden kan bidra med.

När del gäller omhändertaganden enligl lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) har polisen inte någon underrättelseskyldighet till vare sig nyklerhelsnämnden eller länsslyrelsen. Del förekommer dock all polisen underrättar nyklerhetsnämnden. om den omhändertagne har varil alkohol- eller narkolikapäverkad.

För alt polisen skall kunna lämna någon underrällelse om ingripandel måsle givelvis den omhändertagne ha kunnal identifieras. Sä är emellertid inle alllid fallel. Idenlifieringsproblemet hör lill de frågor som LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03) skall la upp vid sin utvärdering av de båda lagarna. Enligl vad som upplysls överväger ulredningen också frågan om omhändertaganden på grund av berusning bör anses ha så slor betydelse för körkortsprövningen att en registrering enbarl för delta ändamål är motiverad.

Nyklerheiskravels betydelse för rällen all inneha körkort diskuterades ingående i prop. 1975/76: 155 om vissa körkorlsfrågor. Dåvarande deparle­menlschefen framhöll därvid alt etl omhänderlagande pä grund av berus­ning inger så slark misstanke om opålitlighet i nykterhelshänseende atl en


 


Prop. 1981/82:9                                                       10

uiredning bör ske om lämplighelen som molorfordonsförare. Della förut­sätter givelvis all länsslyrelsen får kännedom om omhändertagandet. Riks­dagen (TU 1975/76:28. rskr 1975/76:390) delade departementschefens upp­fallning all nyklerhetsförhållandena måsle särskill uppmärksammas när det gäller prövningen av förare. Enligl riksdagen fär man inle göra avkall på skölsamhet i nykterhelshänseende som ell krav för innehav av körkort.

När sociakjänsllagen (1980:620) träder i krafl den I januari 1982 upphör nykierhelsvårdslagen all gälla. Del innebär atl bl.a. nyklerhetsnämnden ersätts av en socialnämnd. Socialnämnden fär inle någon skyldighel mot­svarande den i 96 S körkorlsförordningen atl lämna uppgifter lill polisens personutredning i körkorlsärenden. Nämnden får höras i körkorlsärenden bara om länsslyrelsen, domstolen eller del allmänna ombudet i körkorts-målet finner anledning anla all någon inle bör ha körkort på grund av sina nyklerhelsförhållanden och nämndens yllrande har betydelse för ärendels avgörande (39 § tredje stycket, 42 S och 47 S första slycket körkortslagen). Det är alltså först om körkorlsmyndigheten har fåll kännedom om en förseelse eller någon annan anmärkning som ger anledning lill del, som nämnden får höras. 1 andra ärenden, t.ex, vapenärenden, får nämnden i princip inte lämna några uppgifter alls ulan den enskildes samtycke. De nya bestämmelsema innebär också all polisen inte på samma sätl som nu åläggs atl rutinmässigt göra anmälan lill socialnämnd så snarl någon har omhändertagits enligl LOB. Denna fråga regleras i stället av den generella bestämmelsen i 3§ polisinstruktionen (1972:511), där det föreskrivs alt polisen ofördröjligen skall underrätta myndighel inom socialtjänsten när polisen får kännedom om någol förhållande som bör föranleda en ålgärd av myndighelen,

1 enlighet med de av riksdagen antagna riktlinjerna för socialstyrelsens uppgifter och organisation, m.m. (prop. 1979/80:6, SoU 1979/80:45, rskr 1979/80: 386) har vidare länsnyklerhetsnämnderna och socialkonsulentor-ganisalionen upphört den 1 juli 1981. Deras uppgifter har i princip överla­gils av länsslyrelsen. Länsstyrelsens allmänna enhet svarar för verksam­heten på länsnivå inom sociakjänstens område (prop. 1980/81: 100, bil, 18, CU 1980/81:24, rskr 1980/81: 193).

Som förulskickades i prop. 1979/80:1 om sociakjänsten (s,421-450) tillsattes en arbetsgrupp inom regeringskansliet för alt föreslå elt system som kan ersätta nyklerhetsnämndens rutinmässiga uppgiftslämnande i kör­korlsärenden. Gruppen skulle också överväga bl.a. formerna för social-tiänstens medverkan i körkortsärenden och pröva konsekvenserna av alt nyklerhetsnämnden inte längre skall lämna några upplysningar i andra ärenden utan den enskildes samtycke. Gruppens förslag finns i promemo­rian (Ds K 1980:5) Vissa regislreringsfrågor i anslulning lill sociakjänstre­formen.

Det har inte varil arbeisgruppens uppgifl all ta slällning lill frågan huruvida omhändertaganden på grund av bemsning bör anses ha så stor


 


Prop. 1981/82:9                                                                  11

betydelse för körkortsprövningen all en registrering för delta ändamål är motiverad. Arbetsgruppen har utgått från det belrakldsesätl som ligger lill grund för den nuvarande ordningen och som innebär all sådana omhänder­taganden skall komma till körkortsmyndighelens kännedom för all beaklas vid lämplighetsprövningen som körkorlshavare. När nyklerhetsnämndens rapportering slopas måsle därför enligl arbetsgruppen uppgifter om om­händertagandena bevaras och registreras hos någon annan myndighel än nyklerhelsnämnden. även när de avser personer som inte har körkort eller Iraklorkort. Arbeisgruppen anser all en sådan utvidgad registrering bör gälla bara LOB-omhändertaganden, inle LTO-omhänderlaganden. Arbets­gruppen föreslår all uppgifterna tas in i den del av körkorlsregislrels belaslningsdel som förs av irafiksäkerhelsverkel, dvs. där man redan i dag för in LOB-omhänderlaganden beiräffande dem som har körkort eller Iraklorkort, Från saklig synpunkl skulle del räcka all bevara uppgifterna i två år. För all man skall få enhetliga regler bör emellertid uppgifterna enligt förslagel bevaras i registret under fem år, vilkel överensslämmer med den gallrings- och rehabilileringslid som riksdagen har bestämt för andra bdaslningsuppgifler i körkorlsregislrel. Arbeisgruppen föreslår all rapportsyslemel ulformas med så nära anknylning som möjligl lill de rutiner för LOB-anmälningar lill körkorlsregislrel som finns i dag. Del innebär all polismyndighelen anmäler ingripandel lill länsslyrelsen, som sedan för in uppgiften i registret. Arbeisgruppen förordar också all man ålerinför möjlighelen för polisen att direki genom terminal fä besked huru­vida del finns någon bdastningsuppgifl i körkorlsregislrel eller inle. Möj­lighelen bör dock begränsas till uppgifter om LOB-omhänderlaganden.

1 fråga om sociakjänstens medverkan i körkorlsärenden förordar arbets­gruppen all socialnämnden företrädesvis anlitas av körkorlsmyndigheten i de fall då den saken gäller är känd för nämnden, medan länsstyrelsens sakkunniga inom sociakjänsten bör anlitas i sådana fall där del behövs en mer kvalificerad uiredning som förutsätter personlig konlakl med den enskilde och denne inte är känd lör nämnden.

När del gäller de övriga ärendegrupperna, l.ex. vapenärendena, anser arbeisgruppen alt det inte behövs några särskilda föreskrifter i författning. Med den föreslagna registreringen av LOB-omhändertaganden får nämli­gen polismyndigheterna även i sådana ärenden tillgång till uppgifter om dessa omhändertaganden. 1 de allra flesta fall torde dessa uppgifter vara tillfyllest. Polismyndigheterna bör dock vid behov upplysa en sökande eller tillslåndshavare om möjlighelen för denne all la initiativ lill all l.ex. socialnämnden hörs. Enligl arbeisgruppens mening bör rikspolisslyrelsen överväga lämplighelen av all erinra om della genom anvisningar.

Arbeisgruppen har beräknai att den utökade registreringen skall kunna genomföras utan ökade kostnader för staten. För Irafiksäkerhelsverkel uppkommer en engångskoslnad på ca 75000 kr. och en kostnad för yllerii­gare transaktioner på 20000-22000 kr. per år. Detta skulle uppvägas av minskade tiänstebrevskoslnader för polisen på ca 70000 kr. per år.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     12

Eftersom nykterhelsnämndernas nuvarande uppgiftsskyldighel upphör den I januari 1982 och del då ännu inle finns något register över LOB-omhänderlaganden för de senasie två åren, förordar arbeisgruppen en särskild övergångsreglering. Den bör enligl arbeisgruppen ulformas sä all den nuvarande ordningen i siort sett bibehålls lills del nya syslemel är fulll utbyggt. Della bör ske genom ett tillägg lill övergångsbestämmelserna lill sociakjänsllagen.

Förslagen har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de flesla remissin­slanserna. Flera av dem framhåller särskill all kravel på skölsamhet i nykterhetshänseende för atl få körkort förutsätter atl körkorlsmyndighe­lerna får reda på evenludla nyklerhelsanmärkningar, och all LOB-omhän­derlaganden ofta är ell ullryck för ell begynnande eller ibland långl gånget alkoholmissbruk. Några är emellertid Iveksamma lill en registrering och anser atl man i vart fall bör avvakla LTO/LOB-ulredningens förslag innan man beslämmer sig. De som är iveksamma eller negativa är socialstyrel­sen, statskontoret, länsstyrelsen i Kristianstads län, LTO/LOB-ulredning-en, BRÅ och KAK. Några inslanser anser all även alkohol- och narkotika-betingade omhändertaganden enligl LTO bör registreras och atl idenlifie-ringsfrågan måste lösas.

De flesta instanserna inslämmer i förslagel all, om en registrering skall ske, denna bör göras i den del av körkorlsregislrels belaslningsdel som förs av irafiksäkerhelsverkel. Datainspektionen, länsslyrelsen i Jämtlands län och Motormännens riksförbund anser dock att polisen bör föra regist­ret.

Även arbetsgruppens förslag till rapporteringsmliner vinner de flestas gillande. Trafiksäkerhetsverkel, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsslyrelsen i Slockholms län och LTO/LOB-ulredningen anser dock atl polisen - och inle länsstyrelsen - bör göra inmatningen i körkortsregist­ret. 1 andra hand förordar irafiksäkerhelsverkel atl verkel svarar för in­matningen. Invändningar görs också mot den föreslagna rehabiliterings-liden. Två år anser några inslanser vara en lillräcklig tid.

När del gäller sociakjänslens medverkan i körkorlsärenden har bl.a, slalskonlorel och organisationskommittén för socialstyrelsen invänt all de sakkunniga inom sociakjänsten hos länsslyrelsen bör ulnyttias myckel mer restriktivt än vad arbetsgruppen har föreslagil, eftersom de bör ägna sig mer åt övergripande och mindre åt individinriktade frågor.

Vad slutligen angår ikraftträdande och övergångsfrågorna anser kam­marrällen i Göteborg all dessa beiräffande körkorlsärendena bör las in i övergångsbestämmelser lill körkorlslagen och beiräffande övriga ärenden i övergångsbestämmelser lill sociakjänsllagen. Svenska kommunförbundet anser all arbetsgruppens förslag till övergångsbestämmelser ålägger nämn­derna en längre gående uppgiftsskyldighel än vad som föreskrivs i dag i körkorlsförordningen.

För egen del vill jag efler samråd med cheferna för juslilie- och socialde-


 


Prop. 1981/82:9                                                                     13

parlementen framhålla all den akluella frågan framstår som svårbedömd från flera olika synpunkler.

Till förmån för en lösning som innebär all körkorlsmyndighelerna även i fortsättningen får lillgång lill uppgifter om LOB-omhänderlaganden i lill-slåndsärenden talar till en början del förhållandet att elt sådanl omhänder­lagande enligl vad som har framhållils vid remissbehandlingen erfarenhets­mässigt kan vara ell tecken på begynnande eller ibland långl gånget alko­holmissbruk. Vissa undersökningar lyder på elt samband mellan fylleriför­seelser och Irafiknyklerhetsbroll.

Nykterhelsnämndernas nuvarande rapportering lill polisens personut­redning i ell körkorlsärende är del första underlaget som länsstyrelsen får för all kunna bedöma om sökanden är skötsam i nykterhelshänseende. 1 de allra flesla fallen beslår prövningen i ell konstaterande av atl del inle finns någon nykterhelsanmärkning. Bara om del har kommii fram någon sådan anmärkning blir det aktuellt med någon mer ingående utredning. Rappor­teringen tiänar alliså för körkorlsmyndigheten som en varningssignal all närmare granska ell enskilt fall.

Liknande synpunkler kan anläggas i fråga om de övriga ärendegrupper som här är akluella.

Många menar säkerligen all man här även bör väga in mera förebyggan­de alkoholpolitiska synpunkler i bedömningen. De flesla som söker kör­kort är ungdomar. Hela 67% av körkorlssökandena i dag är under 19 år, 88% är mellan 18 och 29 år och endasi 2% är 50 är eller äldre. Vetskapen om all rapportering av nyklerhelsanmärkningar sker för körkorlsändamål kan - har del hävdals - tiäna som en avhållande faktor mol missbruk av alkohol bland ungdomar.

Del är alltså beaktansvärda skäl som talar för atl man även i fortsättning­en bör sörja för någon form av rapportering. Jag är emellertid medvelen om atl det finns slarka skäl som talar även i annan riktning. Enligl vad som upplysts prövas hithörande frågor f. n. av LTO/LOB-ulredningen.

F. n. synes del emellertid inle finnas underlag för någon annan bedöm­ning än all elt nyll rapporteringssystem i vart fall lills vidare bör ersätta nyklerhetsnämndens rapporteringar när dessa upphör vid del kommande årsskiftet. Eftersom det bara är i undantagsfall som nämnden i dag bidrar med andra uppgifter än sådana som rör LOB-omhänderlaganden, bör den nya rapporteringen bara avse sådana omhändertaganden.

När resullalel av LTO/LOB-ulredningens arbete föreligger kan del fin­nas anledning alt pröva denna fråga på nyll.

När det gäller ulformningen av del nya rapporteringssystemet delar jag arbetsgruppens uppfallning all rapporteringen bör ske med hjälp av den del av körkorlsregislrels belaslningsdel som förs av Irafiksäkerhelsverkel. 1 körkorlsregislrel får föras in uppgifter som behövs för lillämpningen av körkorlslagen (32S). LOB-omhänderlaganden hör till sådana uppgifter som f. n. anses vara av betydelse för rätten att få körkort.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     14

Uppgiften bör gallras redan efler två år. Därmed kommer del nya rap­porteringssystemet vad gäller LOB-omhänderlaganden att ge länsstyrelsen samma information bakål i tiden som nyklerhelsnämndens nuvarande rapporter.

Som arbetsgruppen har framhållil lorde del på sikt vara mest rationellt att låta polisen svara för inmatningen i registret. F.n. är della emellertid inte möjligt. Därför bör i vart fall under inledningsskedet trafiksäkerhets­verkel svara för denna uppgifl.

I övrigt tillslyrker jag arbetsgruppens förslag i regisireringsfrågan. Jag räknar med all förslagel kan genomföras utan några extra koslnader för slaten. Eftersom rapporteringen i huvudsak följer de rutiner som finns i dag när del gäller LOB-omhändertaganden av körkorlshavare, behöver någol nyll rapporteringssystem inle byggas upp. Om resullalel av LTO/ LOB-ulredningens arbete skulle leda till del, kan man enkell inskränka eller helt slopa rapporteringen.

För den enskilde körkorlssökanden innebär milt förslag inle någon för­ändring.

När det gäller sociakjänslens medverkan i körkortsärenden vill jag peka på vad statskontoret och organisationskommittén för socialstyrelsen har framhållil. Del finns alltså en risk för alt länsstyrelsens resurser i social-tiänslfrågor splittras om körkortsärendena där blir för många. De socialt sakkunniga hos länsstyrelsen bör därför medverka bara i de mera kompli­cerade fallen.

Uppgifter om LOB-omhänderlaganden av icke-körkorlshavare kan tidi­gast börja rapporteras till körkorlsregislrel den I januari 1982. Först två år senare kan registret innehålla uppgifter för motsvarande tidsperiod som nykterhelsnämnderna tillämpar i dag. Fram till dess måste socialnämn­derna därt'ör få lämna uppgifter om LOB-omhändertaganden som har gjorts före den I januari 1982 och som inte är äldre än två år när uppgiften lämnas ut. Uppgiften bör på begäran kunna lämnas till de myndigheler som har räll all la del av bdaslningsuppgiflerna i körkortsregistrel. Detta bör framgå av övergångsbestämmelser till körkorlslagen. Självfallel bör som arbeisgruppen har förulsalt uppgifter kunna begäras av dessa myndigheter vare sig del är frågan om elt körkortsärende eller något annal ärende av här aktuellt slag, exempelvis ett vapenärende eller ett ärende om godkännande för anslällning i bevakningsförelag. I övrigl kräver mina förslag ändringar endasi i körkorlsförordningen.

3    Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anförl har inom kommunikalionsdeparle­menlel upprättats förslag lill lag om ändring i lagen (1980:977) om ändring i körkortslagen (1977:477).


 


Prop. 1981/82:9                                                                 15

4   Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen atl

dels anlaga förslagel lill lag om ändring i lagen (1980:977) om

ändring i körkorlslagen (1977:477), dels godkänna de rikllinjer i fråga om hälso- och nyklerhelspröv-

ningen i körkorlsärenden som jag har förordal i del föregående.

5   Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen all anlaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.


 


 


 


Prop. 1981/82:9                                                       17

Bilaga I

Sammanfattning av betänkandet (Ds K1980:12) Körkortsmedicin — enklare rutiner

Inledning

Läkarundersökning för körkort har under drygt elt halvt sekel varit obligatorisk för körkort. Beslämmelser om grundläggande medicinska krav har funnits i väglrafiklagsliftningen för yrkesförare sedan 1916 och för pri val förare sedan 1923.

Medicinalstyrelsen, senare socialstyrelsen, har sedan 1930 ulfärdal före­skrifter om läkarundersökning för körkort och de medicinska krav som bör uppställas för dem som söker körkortstillslånd. 1 dessa föreskrifter har behandlals, förulom syn- och hörselkraven, sådana sjukdoms- och defekl-lillslånd. som, när de uppträder hos en blivande körkorlshavare, anlas innebära ökad trafikrisk. Hit har räknats vissa hjärl- och kärlsjukdomar, diabetes mellitus, epilepsi, sjukdomar i rörelseorganen saml störningar i de psykiska funktionerna.

Läkarundersökning för körkort

Körkorlslillslånd får endasi meddelas den som med hånsyn bl. a. lill sina medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av moloribrdon (7 S KKL). Vid prövning av de medicinska förhållandena skall beaktas atl den sökande har tillfredsställande irafiksyn med eller ulan glasögon eller linser och all sökande i övrigl uppfyller de medicinska krav som bör ställas med hänsyn lill trafiksäkerheten.

Socialstyrelsen har senast 1975 utfärdat cirkulär om medicinska krav för innehav av körkort m. m. (MF 1975:81).

Läkarintyg för körkort utfärdas på särskill av socialslyrdsen faslslälli formulär. Del beslår av två avdelningar, en hälsodeklaration och ett läkar­intyg.

Hälsodeklarationen innehåller frågor att besvaras av den sökande röran­de sjukdomar och sjukdomstillstånd, som kan anlas ha betydelse för ell körkortsinnehav. Sökanden skall underteckna denna och därvid även för­säkra att de av honom lämnade uppgifterna efter bästa förstånd avgivits fullt sanningsenligt.

Formuläret för läkarintyg innehåller även ett antal frågor för läkaren att besvaras efter företagen undersökning. Denne skall dessuiom ange om del vid undersökningen framkommil någonting av betydelse för bedömningen av den sökandes lämplighel som förare av motorfordon samt uttala huruvi­da sökt körkortsklass kan tillstyrkas, tillstyrkas med ivekan, avstyrkas eller om han inle kan ta slällning.

Även om körkortets giltighetstid formellt är begränsad lill tio år, är den prakliska giltigheten i princip livsvarig. Någon särskild hälsokontroll med vissa intervaller eller vid uppnådd viss ålder krävs normalt inle.

Åriigen ulförs cirka 150000 läkarundersökningar för körkort klasserna A, B, AB, E samt iraklorkort. Koslnaderna för dessa kan beräknas lill cirka 15 miljoner kronor och molsvarar 47 årsläkartiänsler.

Enligl tillgänglig statistik söks körkort i dagsläget i nära ansulning lill behörighelsäldern. 67% av de nyblivna körkorlshavarna är under 19 år och 88% är i åldrarna 18-29 år. Antalet äldre nytillkomna körkorlshavare är fä: 11 % är över 30 år, 2 % är 50 är eller äldre. 2    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 9


 


Prop. 1981/82:9                                                                     18

Olika undersökningar - svenska som utländska - har visal all sjukdom - med undantag för alkoholism - hos förare sällan ulgör orsak lill trafik­olycka. Herner. Smedby och Ysander har i en undersökning funnit all sjukdom har spelat en roll i Sverige i en promille av de polisundersökla olyckorna. Undersökningar har vidare visal alt olyckor som vållas av sjuka förare oftast får en lindrig utgång. En orsak härtill kan vara all den sjuke synes ha tid atl företa en undanmanöver eller stanna fordonet, innan han förlorar konlrollen över del. Enbart av del skälel all en sjuk förare blir involverad i en olycka kan inte las som intäkt för all sjukdomen varil O' åken bakom händelsen. En sjuk förare har. liksom alla andra, en risk som ligger inom de gränser som kan accepleras. Vid en jämförelse med Irafiknyklerhelslagsliflningen finner man följande: straffgränsen ligger vid 0,5 promille trots att flera undersökningar visal att påverkan på olika funktioner registrerats redan vid lägre blodalkoholhaller. Lagstiftaren har således i dessa fall accepterat en risk som sannolikt är högre än som kan förväntas hos förare som lider av trafikriskabel sjukdom.

Mot bakgrund av dessa omsländigheler kan diskuteras om läkarunder­sökning för körkort bidrar till ökad säkerhel i trafiken.

Om del kan visas all den medicinska konlrollen av fordonsförare ger ell ur Irafiksäkerhetssynpunkt ringa utbyte i relation lill såväl den stora läkar­insats som krävs för dess genomförande räknat i anlal läkartiänsler. som de faktiska kostnaderna för denna insats, bör den medicinska kontrollen i dess nuvarande form avskaffas.

Utredningen har sluderal 2000 hälsodeklarationer och läkarintyg avse­ende körkorlsansökan. Informationen på hälsodeklarationerna har jäm­förts med uppgifterna pä läkarintygen. Materialet har grupperats i kör-korlsklasser i enlighel med I, 12 och 29SS KKL.

Undersökningen har visal, all sjukdomar som inle upplagils i hälsodek­larationen ej heller upptäcks vid läkarundersökningen samt atl få trafikris­kabla sjukdomar finns i materialet. Endasi 6 fall av epilepsi och 5 fall av diabetes eller 0,6% av totalantalet läkarintyg för körkort högst klass B, fanns i materialet.

I undersökningsmaterialet utgjordes majorilelen - ca 70 % - av sökan­den av körkort högst klass B av personer i åldern 18—20 år, vilkel delvis kan förklara de fåtaliga fynden av irafikriskabd sjukdom. Denna ålders­grupp lorde i anslulning till körkortsansökan som regel ha stått under konlinueriig hälsokontroll under skol- och studietiden. Svårare sjukdomar, som skulle kunna innebära Ivekan eller hinder för körkort, torde därför ha upptäckts eller givit symptom före liden för körkorlsansökan. Körkorlssö­kande är pä grund härav väl förtrogen med sin hälsosilualion.

Det ringa antalet fynd av trafikriskabla sjukdomar i materialet kan även förklaras med all sjukdomen är av sådan art, all den undgår upptäckt vid en ordinär läkarundersökning. Om den sökande undanhåller uppgift om l.ex. epilepsi eller psykisk sjukdom, upptäcks den som regel ej heller av den undersökande läkaren såvida den körkorlssökande inte är känd av honom. Likaså torde missbruk av alkohol- eller annal berusningsmedel sällan avslöjas vid en rutinmässig läkarundersökning.

För all ulröna omfallningen av läkarundersökningen avseende körkorls­ansökan har utredningen företagit en enkät bland 3694 trafikskoleelever. Svaren på enkäten visar alt läkarundersökningen i allmänhel genomförs enligt instruktionen. Ett visst bortfall konslaleras dock rörande l.ex. syn-skärpeprovet (6%), synfältsundersökningen (27%) och urinprovet (19%).

Om sjukdom förtigs i hälsodeklarationen och därigenom inle heller upp-


 


Prop. 1981/82:9                                                       19

läcks vid läkarundersökningen, kan del tänkas att sådan sjukdom kan komma fram senare och motivera en återkallelse av körkortet inom en relativt begränsad tid efler körkortets utfärdande.

Utredningen har studerat körkort som under åren 1978- 1979 ålerkallals enligl 16 S p. 7 KKL, dvs. pä grund av sjukdom. Denna studie har visat alt epilepsi, psykisk sjukdom, diabetes mdlilus och synrubbningar (ej orsa­kade av diabetes) i flerlalel fall utgjorde återkalldsegrund. Samlliga fall av diabetes och synrubbningar på grund av ögonsjukdom var kända vid kör­kortsgivningen.

Beträffande psykisk sjukdom och epilepsi har materialet uppdelats i grupper med avseende pä om sjukdomen hade samband med alkoholbe­roende eller ej. För personer under 30 år var psykisk sjukdom med alko­holsamband känd i 71% av fallen; ulan alkohol i 60%. Epilepsi utan samband med alkohol var känt i 93% av fallen; det enda fallet med alkoholsamband i denna åldersgrupp var också känt. Bakom diagnoserna psykisk sjukdom och epilepsi dolde sig i hela inalerialel alkoholmissbru­kare i 40 resp. 25%' av fallen.

Resultatet av de olika undersökningarna ger ulredningen anledning före­slå atl den obligatoriska läkarundersökningen för körkort, klasserna A, B, E och iraklorkort slopas. En hälsodeklaration och genomgång av syntesl, vilken inte behöver ulföras av läkare, bör forlsällningsvis vara lillräckligl för konlroll av hälsotillståndet hos sökande av nämnda körkortsklasser.

För yrkesförare, som på grund av körplikl m. m, måsle bedömas på andra grunder än förare av privatfordon, anser ulredningen att nuvarande ordning skall gälla ocksä i framtiden.

Nykterhelskra v för körkort

Vid bedömning av sökandens personliga förhållanden enligl 7S KKL skall särskill beaklas om sökanden är känd för nyktert levnadssätt. Till grund för denna bedömning ligger den personutredning, som ulförs av polisen. Polisen inhämtar regelmässigl yllrande från social centralnämnd/ nykterhelsnämnd, som är skyldig all redovisa åigärder, som vidtagits i nykterhetshänseende rörande sökanden samt omhändertaganden enligl lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (LOB).

Genom riksdagens beslut med anledning av proposition om sociakjäns­ten (prop. 1979/80: 1) skall de socialvårdande myndighelernas medverkan begränsas i fråga om körkorlsärenden, där prövning av en persons pålit­lighet från nyklerhetssynpunkl skall ske. 1 en PM "Vissa regislreringsfrå­gor i anslulning lill sociakjänstreformen" (Ds K 1980:5) har framlagts vissa förslag om registrering av LOB-omhänderlaganden.

För all kravel på nykterhet skall kunna upprätthållas och för all kör­kortsmyndighet skall kunna ingripa mol icke nyktra förare, är det nödvän­digt, atl frågan om registrering av LOB-omhändertaganden löses på ell lillfredsslällande säll.

Med hänsyn lill den slora risk onyktra förare ulgör i trafiken är del angelägel all alla de åtgärder, som slår lill buds vidlas för atl förhindra alkoholberoende förare att delta i trafiken. Förbättrad rapporleringsverk-samhel beiräffande LOB-omhänderlaganden åren sådan åtgärd. En annan är ökad medverkan från läkarna i rapportering lill körkorlsmyndighel av alkoholmissbrukande förare. Ulredningen föreslår därför atl läkare skall vara skyldig all lill körkorlsmyndighel anmäla patient vars sjukdoms- eller defekllillstånd har sin grund i alkoholmissbruk.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     20

Periodisk hälsokontroll

Fordonsförare hälsokontrolleras initialt vid körkortsgivningen men som regel ej senare. Ulredningen har diskuterat olika förslag om periodisk hälsokontroll - läkarundersökning eller avgivande av hälsodeklaration med vissa tidsintervaller eller efter uppnådd viss ålder - men funnit alt den eventuella vinst från Irafiksäkerhelssynpunkl en sådan konlroll skulle kunna länkas ge, inle slår i rimlig proportion lill de koslnader och del adminislraliva arbele den skulle medföra.

Aninäitm lill körkortsmyndighet

Om läkares anmälan av trafikfarliga sjukdomar finns del beslämmelser i socialslyrelsens cirkulär angående anmälan till länsläkare (MF 1975:81). Läkaren har ingen allmän anmälningsskyldighel, men bör göra sådan an­mälan när han hos patient iakttar sjukdoms- eller defekllillsländ som kan innebära trafikrisk.

Ulredningen anser all en allmän anmälningsskyldighel inle skall åläggas läkare utom i de fall där sjukdoms- eller defekllillstånd hos palienl har sin grund i alkoholmissbruk. När läkare anser det nödvändigl all i övriga fall göra en anmälan lill körkorlsmyndigheten föreslår ulredningen all denna skall ske i samråd med patienten. Endasi om denne vägrar all medverka, bör läkaren ensam göra anmälan.

Handläggning av medicinska körkortsärenden

Eftersom irafikolycksprofylax är en hälsovårdande uppgifl bör social­styrelsen enligt utredningen även i fortsättningen ha ansvar för Irafikmedi-cinska, inkl, körkorlsmedicinska frågor. Ulredningen anser del angelägel alt en Irafikmedicinsk enhel inrättas inom socialstyrelsen med uppgifl all handlägga medicinska körkorlsärenden, bedriva informationsverksamhet och ulbildning saml initiera forskning inom trafikmedicin. Den information som samlas vid handläggning av medicinska körkorlsärenden bör utnyttjas i utbildning och annan informativ verksamhet med syfte bl. a. att förbättra de trafikmedicinska kunskaperna hos, förutom läkare och annan sjuk­vårdspersonal, handläggare vid körkortsmyndighet, irafiklärare, yrkes­valslärare och personal i arbelsförmedlande verksamhet.

Erforderlig personal med såväl medicinsk som administrativ kompelens finns f. n. inom socialstyrelsen och dess regionala organ. Enligl ulredning­ens uppfattning lorde del därför vara möjligl all genom organisaloriska förändringar inom nuvarande resursramar överföra erforderiig personal lill en Irafikmedicinsk enhel.

Ulredningen diskulerar slutligen också de problem som blir en följd av länsläkarorganisationens avveckling, då regional handläggning av medi­cinska körkorlsärenden fär ordnas med en konsullläkare.


 


Prop. 1981/82:9                                                      21

Bilaga  2

JUSTITIEDEPARTEMENTET

SOCIALDEPARTEMENTET

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

VISSA REGISTRERINGSFRÅGOR I ANSLUTNING TILL SOCIAL­TJÄNSTREFORMEN

Ds K 1980:5


 


Prop. 1981/82:9                                                                 22

1                INLEDNING

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om socialtjänsten (prop. 1979/80:1, SoU 1979/80:44, rskr 1979/80:385) skall de socialvårdande myndigheter­nas hittillsvarande medverkan begränsas i fråga om körkortsärenden och andra ärenden där en prövning av en persons pålitlighet från nykterhetssynpunkt skall ske. I propositionen har förutskickats (s. 431-432) att en särskild arbetsgrupp skulle tillkallas för att pröva vissa frågor om registrering och därmed samman­hängande spörsmål som den valda principlösningen har aktualiserat.

I enlighet härmed har en arbetsgrupp inom regerings­kansliet tillkallats för ändamålet. Gruppen har be­stått av departementsrådet Johan Munck, justitiedepar­tementet (sammankallande), hovrättsassessorn Hans Bengtsson, kommunikationsdepartementet, hovrätts­assessorn Leif Lindgren, socialdepartementet (till-lika sekreterare), samt tf. avdelningsdirektören Kenneth Ohlin, polisintendenten Roland Asplund och polisintendenten Sven Nordenström, rikspolisstyrel­sen, avdelningsdirektören Alf Oskarsson, trafik­säkerhetsverket,       byrådirektören Viveka Kjellander, socialstyrelsen, och sekreteraren Marianne Lannerberth, Svenska kommunförbundet.

Arbetsgruppen har samrått med LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03), vars sekreterare, hovrättsfiskalen Frank Orton, har varit närvarande vid gruppens över­läggningar.

2                NUVARANDE ORDNING

2.1 Lagen (1973:558) om tillfälligt omhänder­tagande och lagen (1976:511) om omhänder­tagande av berusade personer m.m.

Arbetsgruppen har funnit det motiverat att först kort redogöra för de båda ovannämnda lagarna, efter-


 


Prop. 1981/82:9                                                                 23

som dessa har viss betydelse för den fortsatta framställningen.

Lagen (1973:558) oro tillfälligt omhändertagande (LTO) kom till i samband med att 1973 års riksdag beslöt om vissa åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. LTO trädde i kraft den 1 oktober 1973.

I 1-3 §§ LTO finns bestäitimelser som ger en polis­man befogenhet att i vissa fall verkställa ett till­fälligt omhändertagande. Av dessa föreskrifter ut­gör 1 och 3 §§ en direkt transformering till lag av tidigare gällande regler i polisinstruktionen (1972:511).

Bestämmelsen i 1 § LTO tar sikte på fall då polis­styrelse enligt särskild bestämmelse har befogenhet att besluta om omhändertagande. En enskild polisman får i ett sådant fall verkställa omhändertagandet i avvaktan på polisstyrelsens beslut, om förutsätt­ningar för ett omhändertagande bedöms föreligga och ett dröjsmål med åtgärder skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. De bestämmelser om befogen­het för polisstyrelse att besluta om omhändertagande som här avses finns f.n. i utlänningslagen (1954:193), lagen (1954:579) om nykterhetsvård (NvL), barnavårds­lagen (1960:97, BvL) och lagen (1966:293) om bered­ande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Föreskriften i 2 § LTO gäller det fallet att någon som kan antas vara under femton år anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. I ett sådant fall får polisman ta hand om honom för att skyndsamt överlämna honom till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnäitmden. I 3 § före-


 


Prop. 1981/82:9                                                                 24

skrivs att polisman skall omhänderta den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör omedelbar fara för denna, om ett omhändertag­ande är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Ett sådant omhändertagande skall ske också när det fordras för att avvärja en straffbelagd gärning.

LTO innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid omhändertagande, maximitid för kvarhållande m.m. Bl.a. föreskrivs att i de fall dä någon har omhän­dertagits enligt 3 § en utredning om hans personliga levnadsförhållanden vid behov skall göras, om möj­ligt av en företrädare för social myndighet. Av­sikten med denna utredning skall vara att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida (6 §). Beträffande den som har omhändertagits enligt 3 § gäller vidare att han skall friges så snart förhör och personut­redning har slutförts och anledning föreligger att han inte längre kommer att utgöra omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet (8 §).

Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) antogs i samband med att fylle­ristraffet avskaffades och trädde i kraft den 1 januari 1977. LOB ersatte tidigare gällande bestäm­melser i förordningen (1841:58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap.

Enligt 1 § LOB får den som på allmän plats, utom eller inomhus, anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av en polisman, om han till följd av berusningen är ur stånd att ta vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Omhändertagande får också ske om den berusade tillfälligtvis uppehåller sig i port, trappuppgång eller liknande utrymme


 


Prop. 1981/82:9                                                                 25

eller annars inom område som gränsar till allmän plats. Liksom enligt 4 § LTO gäller enligt 2 § LOB att det vid ett omhändertagande skall tillses att åtgärden inte orsakar den som tas om hand större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åt­gärdens syfte. Vidare skall tillses att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet.

I LOB föreskrivs vidare (3 §) att den omhändertagne skall underkastas läkarundersökning, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd. Om han efter en sådan undersökning inte tas in på sjukhus, får han hållas kvar hos polisen, när annan vård ej kan be­redas honom (4 §). Den polisman som omhändertagit en berusad skall skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå (5 §). Den som har tagits om hand skall friges sä snart det finnes kunna ske utan men för honom själv och anledning till omhändertagande ej längre föreligger, dock regelmässigt senast inom åtta timmar efter omhändertagandet. Om den omhänder­tagne är i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida skall polisen lämna råd och upplysningar. Poli­sen skall därvid, i den mån det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov (7 §).

Enligt 9 § LOB skall LOB tillämpas även i fall då förutsättningar för ett omhändertagande skulle ha förelegat också enligt 3 § LTO.

Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter får registre­ring hos polisen av omhändertaganden enligt LTO eller LOB inte förekomma.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 26

Enligt 10 § första stycket första meningen NvL skall polis­myndigheten omedelbart göra anmälan till nykterhetsnämnden när någon på grund av alkoholberusning har omhändertagits enligt LOB. Samma skyldighet att göra anmälan föreligger enligt andra meningen i stycket för en polismyndighet som i annat fall får kännedora om att någon har använt alkohol­haltiga drycker till skada för sig eller annan. Enligt 87 § körkortsförordningen (1977:722) skall polismyndig­heten vidare, om den omhändertagne innehar körkort eller traktorkort, göra anmälan om omhändertagandet till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet eller ut­färdat traktorkortet.

Några motsvarande föreskrifter om obligatorisk underrä
telseskyldighet f
ör polisen när det gäller omhändertagan­
de enligt LTO finns inte. Det f
örekommer emellertid att
anm
älan till nykterhetsnämnd                              görs på grund

av den nyssnämnda föreskriften i 10 § första stycket andra meningen NvL, om den omhändertagne har varit alko-holpåverkad. Eftersom polisen enligt 3 § polisinstruk­tionen (1972:511) är skyldig att omedelbart underrätta socialvårdsmyndighet när polisen får kännedom om ett förhållande som bör föranleda en åtgärd av myndigheten, förekommer det att man från polisens sida underrättar den sociala nämnden om LTO-ingripanden även i andra fall, t.ex. om den omhändertagne har varit narkotika-påverkad. Ingripanden enligt 3 § LTO kommer också till den sociala nämndens kännedom i den mån denna enligt 6 § LTO har utfört eller beretts tillfälle att utföra en utredning om den omhändertagnes levnadsförhållanden.

Den anmälnings- och underrättelseskyldighet för polisen som har redovisats nu förutsätter att den omhändertagne har kunnat identifieras. Så är emellertid inte alltid förhållandet. Av de 50 392 personer som togs om hand enligt LOB under första halvåret 1979 förblev sålunda 2 741 oidentifierade.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 27

Den inledningsvis nämnda LTO/LOB-utredningen har till uppgift att utvärdera de båda aktuella lagarnas till-lämpning. I den mån utvärderingen ger vid handen att det vid den praktiska tillämpningen har uppkommit svå­righeter som kan avhjälpas lagstiftningsvägen, bör ut­redningen också enligt sina direktiv ange de olika möj­ligheter som finns att ändra den aktuella lagstiftningen i angivet syfte. Bland de frågor som utredningen bör ta upp har särskilt angetts den nyss berörda identifierings­problematiken .

2.2       Nykterhetsprövningen i körkortsärenden

Före den 1 januari 1977 hade ett straff för fylleri sär­skild inverkan på rätten att få eller behålla körkort. I fråga om den som hade dömts för fylleri fick körkortstill­stånd inte meddelas innan två år hade förflutit från det förseelsen begicks, om det inte kunde anses uppenbart att sökanden ändå var en skötsam person. Körkort skulle åter­kallas bl.a. om körkortshavaren hade gjort sig skyldig till fylleri och det inte kunde anses uppenbart att han ändå var en skötsam person  eller om körkortshavaren med hänsyn till onyktert levnadssätt inte borde ha körkort. En konsekvens av att fylleristraffet slopades den 1 janua­ri 1977 var att sådana rättsverkningar som tidigare knöts till en dom för fylleri föll bort.

Numera gäller enligt 7 § körkortslagen (1977:477) att kör­kortstillstånd får meddelas endast den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid pröv­ningen av de personliga förhållandena skall särskilt be­aktas om sökanden är känd för nyktert levnadssätt och om det kan antas att han som förare av körkortspliktigt fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 28

Ett körkort eller ett körkortstillstånd skall enligt 16 § körkortslagen återkallas bl.a. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende  inte bör ha körkort.

Frågor om att meddela körkortstillstånd prövas av läns­styrelsen och frågor om återkallelse av körkortstillstånd eller körkort av länsrätten efter anmälan av länsstyrel­sen. Besluten kan överklagas till kammarrätten. Regerings­rätten är sista instans.

Enligt 86 § körkortsförordningen (1977:722) åligger det nykterhetsnämnd att omedelbart underrätta vederbörande länsstyrelse, om nämnden har beslutat att ställa en kör-kortshavare under övervakning enligt NvL eller har gett in ansökan till länsrätt om att en sådan person skall tas in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Även i annat fall skall nämnden underrätta länsstyrelsen, om den finner att rätten att ha körkort m.m. bör omprö­vas. Nämnden skall i nu nämnda fall yttra, sig om den som underrättelsen gäller bör ha körkort.

Utöver den nu nämnda skyldigheten att lämna uppgifter till körkortsmyndigheten om körkortshavare gäller en­ligt 96 § första stycket körkortsförordningen att upp­gifter får inhämtas från bl.a. .<)Ociala organ som kan lämna upplysningar av betydelse för lämplighetsbedöm­ningen. Det är här bl.a. fråga om uppgifter till den personutredning som polismyndigheten enligt 11 § tredje stycket samma förordning skall göra när någon söker ett körkortstillstånd. Föreskrifter om personutredningen meddelas enligt 96 § andra stycket av rikspolisstyrelsen efter samråd med trafiksäkerhetsverket och socialstyrel­sen.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 29

Med stöd av detta bemyndigande har rikspolisstyrelsen den 9 december 1977 utfärdat provisoriska föreskrifter och anvisningar om personutredning enligt körkortsförordning­en m.m. Av föreskrifterna framgår bl.a. att uppgifter all­tid skall inhämtas från social centralnämnd (nykterhets­nämnd) rörande förhållanden som kan påverka bedömningen av sökandens lämplighet som körkortshavare.  Socialstyrel­sen har meddelat anvisningar rörande social centralnämnds/ nykterhetsnämnds skyldighet att lämna uppgifter i körkorts­ärenden m.m.,SOSFS (S) 1977:98, ändrade genom SOSFS (S) 1979:13.

Vid körkortsmyndighetens bedömning av en körkortshavares eller en körkortssökandes nykterhetspålitlighet kan en uppgift huruvida han har varit omhändertagen enligt LOB tjäna till ledning. Polisen får inte föra register över sådana omhändertaganden. Som förut nämnts underrättar den emellertid länsstyrelsen enligt 87 § körkortsförordningen i det fallet att den omhändertagne är körkortshavare. An­mälningen förs in i körkortsregistret och kan leda till att länsstyrelsen hos länsrätten väcker frågan om åter­kallelse av körkortet eller körkortstillståndet.

I det fallet att den omhändertagne inte var körkortshava­re sker f.n. ingen anteckning i körkortsregistret. På grund av föreskriften i 10 § NvL underrättar emellertid polisen alltid den sociala näranden om LOB-omhändertagan­den, Enligt de nyssnämnda anvisningarna från socialstyrel­sen skall en social centralnämnd/nykterhetsnämnd, som av en polismyndighet anmodas att lämna uppgifter till per­sonutredningen i ett körkortsärende, ange om sökanden under den senaste tvåårsperioden har varit föremål för någon åtgärd på grund av nykterhets- eller narkotikaproblem. Om nämnden har kännedom om att omhändertagande enligt LOB har förekommit, skall detta enligt vad som numera anges i anvisningarna därför redovisas. Anmälningar i övrigt skall däremot redovisas endast om de har föranlett någon nämndens åtgärd.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 30

Det nuvarande systemet ijnnebär sålunda att det är central­nämnden (nykterhetsnämnden) som i ett ärende angående prövning av fråga om körkortstillstånd tillhandagår med upplysning huruvida sökanden har varit omhändertagen enligt LOB. Denna ordning torde också ha varit förut­satt i förarbetena till LOB och körkortslagstiftningen (se prop. 1975/76:113 s. 115 och 117 samt prop. 1975/76: 155 s. 76-77). Det finns emellertid inte några i för­fattning meddelade föreskrifter om skyldighet för de sociala nämnderna att registrera uppgifter om LOB-om­händertaganden som nämnderna erhåller från polisen.

Registreringsfrågan har uppmärksammats av JO, som i ett beslut den 14 februari 1979 uttalade bl.a. följande.

I den allmänna debatt som under senare år förts kring olika slag av register har uppmärksamheten alltmer kommit att riktas mot den enskildes behov av skydd för sitt privatliv och sin personliga sfär. Antecknandet av personupplysningar har kommit att uppfattas som ett intrång i den personliga integriteten. Sådant intrång har man menat bör godtagas endast då det är motiverat av särskilda skäl och då garantier kan ges för att upp­giften är saklig, dvs. både riktig till sitt innehåll och relevant för registreringsändamålet. Det är bl.a. mot bakgrund härav och med hänsyn till att omhändertag­anden enligt LOB och LTO inte utgör något brott som polismyndigheten inte längre får föra något sökbart personregister över personer som omhändertagits enligt dessa lagar.

Det ter sig i detta läge naturligtvis något egendomligt att de sociala organen, som inte har någon författnings­enlig skyldighet att föra register över omhändertaganden, skall träda in i polisens ställe som registreringsorgan och i sin tur förse polisen med uppgifter som polisen inte själv fär anteckna i personregister. Det är därför onekligen en brist i den beslutade körkortsreformen att man inte uttryckligt behandlat frågan hur registrering skall ske av nykterhetsanmärkningar.

Antalet fall där polismyndigheterna gör personutredning med anledning av ansökningar om körkortstillstånd kan be­räknas uppgå till ca 200 000 om året. Polismyndighet är emellertid dessutom skyldig att göra förnyad personutred-. ning, om körkortsmyndigheten har förordnat därom (jfr 12, 34, 39 och 40 §§ körkortsförordningen). Även vid


 


Prop. 1981/82:9                                                                 31

förnyad personutredning tillfrågas regelmässigt de sociala nämnderna.

De nu redovisade bestämmelserna om körkort gäller också i fråga om traktorkort (jfr 27 § körkortslagen samt 55 och 59 §§ körkortsförordningen). Enligt 31 och 33 §§ luftfartskungörelsen (1961:558) har de motsvarande tillämpning även beträffande certifikat för flygförare, navigatör, flygmaskinist och flygtelegrafist.

I de allra flesta fall är de personer beträffande vilka polisen begär upplysningar  okända för den sociala nämn­den. Som förut har angetts förutsätts det i socialstyrel­sens anvisningar att nämnden skall ange om vederbörande under den senaste tvåårsperioden har varit föremål för någon åtgärd på grund av nykterhets- eller narkotikapro­blem. Exempel på sådana åtgärder är övervakning eller annan öppen vård enligt NvL och tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Det är emellertid i praktiken sällsynt att någon sådan omständighet föreligger beträffande den som söker körkortstillstånd. Som regel har nämnden inte heller kännedom om huruvida vårdätgärder mot alkoholmissbruk har satts in. Detta hänger bl.a. samman med att behandlingen i sådana fall vanligtvis sker vid alkoholpoliklinik eller sjukhus utan registrering hos nämnden.

I praktiken är det därför mycket ovanligt att den sociala nämnden som svar på polisens förfrågningar i de ärenden som har angetts nu kan bidra med andra uppgifter än sådana som avser omhändertaganden enligt LOB och de åtgärder som nämnderna kan ha vidtagit med anledning av en anmälan om ett sådant omhändertagande. Det kan sålunda utan överdrift konstateras att det rutinmässiga remissförfarandet huvud­sakligen fyller den funktionen att polisen och körkorts­myndigheten förses med uppgift huruvida den person som avses med remissen har varit omhändertagen enligt LOB eller inte.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 32

2.3                    Nykterhetsprövningen i vissa andra ärenden

En prövning av enskilda personers pålitlighet i nyk­terhetshänseende görs i åtskilliga andra ärenden hos polismyndigheterna. Det gäller här ärenden där polis­myndigheterna författningsmässigt har ålagts att för ett visst ändamål pröva en persons lämplighet, ordent­lighet e.d.

I vissa av de ärenden som avses nu är polismyndigheten tillståndsgivande myndighet. I andra ärenden åligger det myndigheten att yttra sig till en annan myndighet, exempelvis länsstyrelse. Ärendena handläggs inom ramen för den s.k. polismyndighetsverksamheten, som syftar till att tillgodose samhällets krav på säkerhet och tillsyn inom områden där särskilda omständigheter på­kallar sådan prövning. Detta är fallet exempelvis i ärenden rörande vapen och sprängämnen. Motsvarande gäller ärenden där särskilt förtroende krävs av en till­ständshavare, exempelvis när det gäller skrothandel eller hotell- och pensionatrörelse. Andra exempel är ärenden rörande anställning inom bevakningsföretag, an­tagande till hemvärnsmän och förordnande av ordnings­vakter.

Sammanlagt finns det ett drygt 10-tal ärendegrupper - ut­över dem som har nämnts under 2.2 - där polismyndigheterna rutinmässigt infordrar uppgifter från social- eller nyk­terhetsnämnderna. Även i fråga om dessa ärendegrupper gäl­ler att det endast är i undantagsfall som de sociala nämn­derna kan bidra med andra uppgifter om en enskild än sådana som avser omhändertaganden enligt LOB.

Den kvantitativt sett mest betydande ärendegruppen av dem som avses nu är vapenärenden. Antalet ansökningar om tillstånd enligt vapenlagen (1973:1176) att inneha vapen och att förvärva ammunition kan med ledning av mätningar som har gjorts i vissa polisdistrikt beräknas uppgå till ca 110 000 per år. Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter angående vapenlagstiftningens tillämpning skall, om sökanden inte är känd, yttrande frän den socia-


 


Prop. 1981/82:9                                                                 33

la nämnden inhämtas. Detsamma gäller om misstanke före­ligger om spritmissbruk eller bruk av annat beroende­framkallande medel. Den sociala nämnden hörs också i en del av de fall dä fråga uppkommer om återkallelse av ett tillstånd (ca 50 000 ärenden om året).

Enligt 55 § vapenkungörelsen (1974:123) åligger det nykterhetsnämnd att omedelbart underrätta polismyndig­het, om nämnden har beslutat ställa innehavare av vapen under övervakning enligt NvL eller har gett in ansökan till länsrätt om att sådan person skall tas in på an­stalt för alkoholmissbrukare. Detsamma gäller om nykter­hetsnämnd i annat fall finner att rätten för viss person att inneha vapen bör omprövas till följd av hans alko­holmissbruk. Underrättelser med stöd av sistnämnda bestämmelse förekommer dock förhållandevis sällan i praktiken.

3                SOCIALTJÄNSTREFORMEN

I prop. 1979/80:1 om socialtjänsten har föreslagits en ny social vårdlagstiftning pä grundval av socialutredning­ens betänkande (SoU 1977:40) Socialtjänst och social­försäkringstillägg. Nuvarande barnavårdslag, nykterhets­vårdslag och socialhjälpslag samt barnomsorgslag kommer att  bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemensam för hela vårdområdet. Benämningen social­vård utgår ur lagtexten och verksamheten kallas i stället socialtjänst. För att fullgöra kommunernas upp­gifter inom socialtjänsten skall i varje kommun finnas en socialnämnd, som ersätter den nuvarande lagstift­ningens barnavårds-, nykterhets- och socialnämnder.

Socialutredningen föreslog i sitt betänkande att registreringen av personuppgifter inom socialtjänsten skulle begränsas kraftigt och att socialtjänsten inte skall åläggas någon uppgiftskyldighet i körkortsärenden eller i liknande sammanhang. Dessa förslag behandlas i propositionen på s. 421-450. Dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Gabriel Romanus, anförde bl.a. följande.

3    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 9


 


Prop. 1981/82:9                                                                 34

Socialutredningens förslag att socialtjänsten inte skall ha någon uppgiftsplikt i körkortsärenden förtjänar nog­grant övervägande. Trafikolyckorna liksom alkoholmiss­bruket hör till våra allvarligaste samhällsproblem.

Jag vill till en början slå fast att man med hänsyn till de brister som vidlåder det nuvarande systemet allvar­ligt måste ifrågasätta den faktiska betydelse som so­cialvårdens rutinmässiga rapport- och uppgiftslämnande har från trafiksäkerhetssynpunkt. Att rapporterings­plikten drabbar de enskilda människorna ojämnt är dess­utom klart.

Det är utan tvekan så att den nuvarande rapporterings­skyldigheten inverkar menligt på de sociala myndigheter­nas möjligheter att hjälpa alkohol- och narkotikamiss­brukare. Om denna skyldighet kunde slopas i samband med socialtjänstreformen, skulle det ge ökade möjlighe­ter i det förebyggande nykterhetsvårdsarbetet. Social­tjänsten skulle jcanske därmed också komma att tjäna trafiksäkerhetsintressena bättre än vad socialvården gör i dag.

Departementschefen framhöll härefter att det som ett skäl mot att slopa rapporteringsskyldigheten inom so­cialtjänsten hade anförts att det f.n. inte finns något annat sätt att bevaka och återrapportera de anmälningar om omhändertaganden på grund av berusning som nu kommer in till nykterhetsnämnderna. Möjligheterna av att lägga över en registreringsskyldighet på någon annan myndig­het hade emellertid diskuterats under remissbehand­lingen av socialutredningens betänkande. Departements­chefen uttalade att en arbetsgrupp skulle tillkallas under regeringskansliet för att pröva registrerings­frågan. Departementschefen fortsatte.

Det bör således vara möjligt att ersätta socialnämnder­nas rapporteringsskyldighet med ett annat system för att göra de nödvändiga registreringarna av framför allt LOB-omhändertaganden av personer som inte finns upptag­na i körkortsregistret. Även rapporteringsskyldigheten enligt 86 § körkortsförordningen bör upphöra. Det bör i så fall också vara möjligt att avstå från det rutin­mässiga uppgiftsinhämtande från nykterhetsnämnden/so­ciala centralnämnden som i dag äger rum i samband med personutredningen.

I propositionen diskuterades härefter frågan om myndig­heterna inom socialtjänsten över huvud taget borde med­verka i körkortsärendena. Departementschefen framhöll i detta sammanhang att körkortslagstiftningen i aktuellt


 


Prop. 1981/82:9                                                                 35

hänseende bygger på principen att nykterhetsförhållan­dena måste särskilt uppmärksammas när det gäller pröv­ningen av förare och att prövningen skall göras mera individualiserad och nyanserad än tidigare. Det måste således vara möjligt för körkortsmyndigheterna att få en tillförlitlig utredning om en körkortssökandes eller körkortshavares nykterhetsförhållanden. Denna utred­ning kan man i vissa fall få bara från nykterhetsnä]mnden.

Om möjligheten att höra nämnden helt slopas, kommer prövningen i körkortsärendet att bestå i endast ett konstaterande av om det finns några LOB-anmälningar, trafiknykterhetsbrott m.m. eller inte. Den helhetsbe­dömning som skall göras enligt körkortslagstiftningen blir således inte möjlig i de fall dä det föreligger nykterhetsanmälningar. Departementschefen anförde här­efter:

Jag anser därför att körkortsmyndigheterna - länssty­relserna och de allmänna förvaltningsdomstolarna - även i fortsättningen bör ha kvar en möjlighet att begära utredning och yttranden från socialtjänsten. Jag tänker då på de körkortsärenden i vilka det finns särskild anledning att komplettera underlaget för prövningen. En begången förseelse eller någon annan anmärkning kan ha aktualiserat frågan att inte meddela ett sökt kör­kortstillstånd eller att återkalla ett körkort. Dessa fall kan mänga gånger anses jämförliga med de yttranden i påföljdsfrågan i brottmål som myndigheterna inom socialtjänsten är skyldiga att avge.

Jag föreslår att det i körkortslagen skall tas in en bestämmelse som innebär ett undantag från sekretessen i förhållande till körkortsmyndigheterna i de nu nämnda fallen.

Jag vill anmärka att det i dessa fall ofta kan antas att sökanden/körkortshavaren inte har något emot att de sociala myndigheterna yttrar sig. Det får överlämnas åt den tidigare nämnda arbetsgruppen att undersöka vilka närmare föreskrifter som behövs för det nya för­farandet med socialtjänstens medverkan i körkortsären­den. F.n. verkställs kvalificerade sociala utredningar i.  körkortsärenden av nykterhetsvårdskonsulenterna. Efter socialtjänstreformens genomförande kommer konsulenterna att ingå i den nya sociala enheten vid länsstyrelsen.

---  Arbetsgruppen bör bl.a. pröva förutsättningarna att

ta till vara de erfarenheter som finns inom den sociala enheten när det gäller att avge de kvalificerade yttran­den som det här är frågan om.

Socialutredningen har föreslagit att socialnämnden inte heller skall lämna uppgifter i ärenden rörande vapen­licenser eller besvara förfrågningar om enskildas lämp-


 


Prop. 1981/82:9                                                                 36

lighet för anställning inom bevakningsföretag, för an­tagande som hemvärnsman e.d. Remissinstansernas inställ­ning är här densamma som i fråga om socialnämndens med­verkan i körkortsärenden. Jag anser att behövliga upp­gifter i dessa fall bör kunna inhämtas från social­tjänsten med den enskildes samtycke och ansluter mig följaktligen till socialutredningens förslag. Arbets­gruppen inom regeringskansliet bör även pröva konsekven­serna av en slopad uppgiftsskyldighet i dessa ärenden.

I överensstämmelse med de överväganden som har åter-getts nu har i prop. 1979/80:1 föreslagits att 39 § körkortslagen kompletteras med ett nytt tredje stycke av följande innehåll.

Finns det anledning att anta att någon ijite bör ha körkort eller traktorkort på grund av sina nykterhets­förhållanden, får länsstyrelsen eller domstolen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande.

I socialutskottets betänkande har förslaget i de.nna del lämnats utan erinran. Utskottet har uttalat (SoU 1979/80: '+U- s. 97) att socialtjänstreformens inriktning på frivil­lighet och ökat skydd för den personliga integriteten måste bygga på ett väl utvecklat förtroende mellan klient och vårdorgan samt att en sådan behandlingslinje är svår att förena med en obligatorisk rapporteringsskyldighet för so­cialnämnden. Utskottet har eraelle:-tid samtidigt understru­kit vikten av att arbetsgruppens förslag tillgodoser även de krav som måste ställas från trafiksäkerhetssynpunkt.

Riksdagen har godtagit socialutskottets betänkande (rskr 1979/80:385), Enligt riksdagens beslut skall socialtjänst-reformen träda i kraft den 1 januari I982.

Det bör här anmärkas att en av närmast redaktionella skäl betingad ändring i 39 § körkortslagen föreslås i prop. 1979/80:178 om fortsatt körkortsreform. Förslaget innebär att länsstyrelses befogenhet att i nu aktuella fall höra socialnämnden behandlas i 39 § tredje stycket medan mot­svarande befogenhet för förvaltningsdomstol tas upp i andra meningen av en ny 42 §. Någon ändring i sak i för­hållande till förslaget i socialtjänstpropositionen inne­bär inte förslaget. Det bör; emellertid ytterligare an­märkas att det i prop. 1979/80:178 föreslås att ett tvåpartssystem i körkortsprocessen inrättas genom att ett till länsstyrelsen knutet allmänt ombud skall förord-


 


Prop. 1981/82:9                                                                 37

nas i varje län för att föra det allmännas talan i vissa körkortsmål.Det allmänna ombudet får samma utrednings­befogenheter som förvaltningsdomstol (47 § första stycket enligt förslaget). I propositionen uttalas att de här senast berörda ändringarna inte bör träda i kraft förrän de frågor som ankommer på arbetsgruppen är lösta. Enligt propositionen skall bestämmelserna därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

If        UPPDRAGET

I enlighet med de uttalanden av chefen för socialde­partementet som har redovisats i föregående avsnitt har arbetsgruppen fått till uppdrag

o        att föreslå ett system som kan ersätta de sociala nämndernas nuvarande rapporteringsskyldighet i körkortsärenden och det rutinmässiga inhämtandet av uppgifter frän nämnderna i sådana ärenden,

o        att undersöka vilka föreskrifter som behövs för den nya formen för socialtjänstens medverkan i körkortsärenden,

o        att pröva konsekvenserna av att skyldigheten för socialtjänsten att lämna uppgifter slopas i fråga om de övriga ärenden där en prövning av en persons pålitlighet i nykterhetshänseende skall ske (vapen-ärenden, ärenden om anställning i bevakningsföretag etc.),

o        att pröva förutsättningarna för medverkan i körkortsärenden av den nya sociala enheten inom länsstyrelsen.

5                 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

5.1       Registreringsfrågan

5.1.1     Behovet av ytterligare registrering

Arbetsgruppen anser sig först ha att ta ställning till frågan i vad mån det nya systemet för socialnämndernas medverkan i ärenden om körkortstillstånd m.m. leder till ett behov av ytterligare registrering. I prop. 1979/80:1 har i detta hänseende främst omhändertaganden enligt LOB varit föremål för uppmärksamhet.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 38

Av vad som förut har redovisats framgår att nykterhets­förhållandena tillmäts stor vikt vid prövningen i körkorts­ärenden. Nuvarande ordning bygger på den uppfattningen att ett omhändertagande på grund av berusning kan inge misstanke om opålitlighet i nykterhetshänseende. Det har därför ansetts betydelsefullt att förekomsten av ett sådant omhändertagande kommer till körkortsmyndighetens kännedom. I fall när den omhändertagne redan har körkort sker detta genom anmälan från polisen till körkortsmyndig­heten. När däremot den som har omhändertagits enligt LOB senare söker körkort, kommer omhändertagandet enligt nuva­rande ordning till körkortsmyndighetens kännedom genom att socialnämnd/nykterhetsnämnd lämnar uppgift om för­hållandet i samband med polisens personutredning. Skall i enlighet med vad som har förutsatts i prqp. 1979/80:1 nämnderna befrias från att lämna dessa uppgifter, måste ett annat system för registrering införas, om man även i fortsättningen vill ha garantier för att körkortsmyndig­heten i förekommande fall får kännedom om att sökanden har varit omhändertagen enligt LOB.

Arbetsgrupper, är medveten om att  det är en omdiskuterad fråga huruvida omhändertaganden på grund av berusning bör anses ha så stor betydelse för körkortsprövningen att en registrering för detta ändamål är motiverad. Enligt vad gruppen har inhämtat övervägs denna fråga f.n. av LTO/ LOB-utredningen. I prop. 1979/80:1 har emellertid en sådan registrering uttryckligen förutsatts. Arbetsgruppen har därför ansett sig ha att utgå från det betraktelsesätt som ligger till grund för gällande ordning och som innebär att omhändertaganden på grund av berusning även i fort­sättningen skall komma till körkortsmyndigheternas känne­dom. Detta förutsätter då att sådana omhändertaganden re­gistreras även i fall då den omhändertagne inte har kör­kort (traktorkort).

Till skillnad från va' som gäller om omhändertaganden en­ligt LOB förutsätter ett LTO-omhändertagande inte att den som tas om hand är berusad. Det är emellertid ingalunda ovanligt att de som omhändertas enligt 3 § LTO är alkohol-eller narkotikapåverkade. I dessa fall rapporterar polisen ofta omhändertagandet till nykterhetsnämnd eller social centralnämnd. Socialstyrelsens nuvarande anvisningar inne-


 


Prop. 1981/82:9                                                                 39

bär att återrapportering av sädana omhändertaganden i sam­band med personutredning för körkbrtsprövning skall ske bara om omhändertagandet här föranlett någon nämndens ät--gärd, ett fall som torde vara mycket ovanligt. Riksdagen har också uttalat att den omständigheten att en person har varit omhändertagen enligt LTO inte skall tillmätas betydelse vid körkortsprövningen (se TU 1975/76:28 s. 7). Med beaktande av det anförda finner arbetsgruppen att det inte finns tillräckliga skäl att för det ändamål som är aktuellt nu föranstalta om en allmän registrering av LTO-omhänder taganden.

Gruppen är medveten om att det kan förekomma även höggra­dig berusning bland dem som omhändertas enligt LTO när omhändertagandet sker under förhållanden som medför att LOB inte är tillämplig, t.ex. när ett omhändertagande för att avvärja en straffbelagd gärning äger rum på ett privat område som inte gränsar till en allmän plats. Undantagsvis kan förhållandena vara sådana att polisen finner skäl att med anledning av omhändertagandet göra anmälan till kör­kortsmyndigheten. Polismyndighet har nämligen enligt 87 § körkortsförordningen en allmän skyldighet att göra an­mälan så snart den beträffande en körkortshavare eller en innehavare av traktorkort finner anledning till åter­kallelse föreligga.

En sådan anmälan kan dock f.n. inte göras i annat fall än när den omhändertagne var körkortshavare eller inne­havare av traktorkort vid tidpunkten för omhändertagandet. Inom arbetsgruppen har den uppfattningen förts fram att polisen borde genom en särskild regel åläggas att vid LTO-omhändertaganden av den typ som nu avses sörja för en registrering av den omhändertagne även i fall då denne inte har körkort eller traktorkort. Därmed skulle en upp­gift om händertagandet finnas tillgänglig för det fall att den omhändertagne ansöker om körkortstillstånd eller traktorkort under den närmaste tiden efter omhärrdertagandet.

Det praktiska värdet av en sådan regel skulle dock bli ytterst begränsat samtidigt som den skulle riskera att skapa oklarhet i regelsystemet. Från principiella synpunk-


 


Prop, 1981/82:9                                                                 40

ter är det en fördel om ingripanden enligt LTO kan generellt tas undan från registrering. Med hänsyn härtill och till intresset av att det i förevarande sammanhang finns så klara och entydiga regler som möjligt har arbetsgruppen stannat för att inte förorda någon ny registrering av vissa slags LTO-omhändertaganden.

Arbetsgruppen har också övervägt i vad mån ett behov av registrering av andra uppgifter än sådana som avser om­händertaganden kan tänkas uppkomma i och med att den so­ciala nämnden inte längre skall yttra sig under personut­redningen i ett ärende om körkortstillstånd. Det skulle i så fall närmast gälla polisingripanden vid lägenhets­bråk och liknande, där den sociala nämnden ibland under­rättas. Emellertid vill det synas som om det f.n. i utomordentligt liten utsträckning förekommer att nämnderna har underlag för att lämna uppgifter om händelser av den­na typ som svar på polisens förfrågningar. Arbetsgruppen anser sig därför inte ha någon anledning att ifrågasätta någon ny registrering av polisingripanden av sådan art. Det bör erinras om att det genom brottsregistreringen är sörjt för att uppgifter om brott kommer till körkorts­myndighetens kännedom i de fall då brottet med hänsyn till sin art kan ha betydelse för prövningen.

Arbetsgruppens slutsats blir sålunda att den nya formen för socialnämndernas medverkan i körkortsärenden inte för­utsätter någon utvidgad registrering i annat hänseende än när det gäller LOB-omhändertaganden, Framställningen i det följande begränsas därför till att avse denna frå­ga.

Det finns f,n. inte några säkra uppgifter om hur stor genomsnittlig andel av de LOB-omhändertagna som saknar körkort och som sålunda skulle omfattas av en utvidgad registrering. Vissa mätningar tyder emellertid på att det rör sig om närmare 90 % av de omhändertagna. Då det samman­lagda antalet omhändertagna årligen utgör ca 120 000, skulle sålunda den utvidgade registrering som här förut-


 


Prop, 1981/82:9                                                                 41

sätts omfatta drygt 100 000 anmälningar årligen,

5.1.2     Formen för registreringen

Den utvidgade registrering av LOB-omhändertaganden som nyss har förutsatts skall syfta till att tillgodose främst länsstyrelsernas behov av att vid prövningen av ansök­ningar om körkortstillständ få kännedom om eventuella nyk­terhetsanmärkningar. Det är därför naturligt att dessa uppgifter förs in i det centrala körkortsregistret. Man behöver då inte lägga upp ett nytt register för ändamå­let. Som har framgått förut antecknas redan f,n. i kör­kortsregistret alla de LOB-tnmälnirgar som avser omhänder­tagande av körkortshavare eller innehavare av traktor­kort. Detsamma gäller personer för vilka spärrtid löper, dvs. som har fått sitt körkort återkallat eller en an­sökan om körkort avslagen pä bestämd tid.

Uppgifterna i körkortsregistret består av identitets-, körkorts- och belastningsuppgifter, Identitetsuppgifterna omfattar namn, adress och personnummer beträffande den registrerade. Körkortsuppgifterna består av olika beslut som rör körkortstillståndet eller körkortet. Belastnings­uppgifterna består av dels domar, förelägganden och andra beslut som rör brott som är av betydelse för rätten att ha körkort, dels vissa anmälningar från nykterhetsnämnd, läkare och polis, bl.a. de nu aktuella LOB-anmälningarna. Identitets- och körkortsuppgifterna är offentliga, medan belastningsuppgifterna är sekretessbelagda.

Körkortsregistret förs av trafiksäkerhetsverket genom automatisk databehandling utom i fråga om sådana belast­ningsuppgifter som avser brott.Såvitt gäller dessa be­lastningsuppgifter förs registret regionalt hos länsstyrel­se genom att länsstyrelsen bevarar ett registerblad som upptar den brottslighet som den registrerade har dömts för. Registerbladet framställs av trafiksäkerhetsverket sedan verket från rikspolisstyrelsen har fått en under­rättelse om domen eller beslutet. Rikspolisstyrelsen häm­tar uppgifterna ur rättsväsendets informationssystem (Rl-systemet),


 


Prop. 1981/82:9                                                                 42

I prop, 1979/80:178 om fortsatt körkortsreform förutsätts att länsstyrelsernas manuella register efter hand skall kunna slopas, I propositionen föreslås också att körkorts­registret skall utvidgas så att det kan omfatta även andra än dem som är innehavare av körkort eller traktorkort. Vidare föreslås att rehabiliteringsregler införs, dvs, regler om att vissa äldre uppgifter i registret inte skall lämnas ut. Som allmän tid för rehabilitering föreslås fem år. Enligt propositionen skall det vidare för körkorts­registret fastställas enhetliga gallringsregler, dvs, regler om när en uppgift skall föras ut ur registret och om hur den sedan skall arkiveras.

Om alla LOB-omhändertaganden skall antecknas i körkorts­registret uppkommer frågan om registreringen skall ske via Rl-systemet som förs av rikspolisstyrelsen eller om anteckningen skall tas in i den del av körkortsregist­rets belastningsdel som förs av trafiksäkerhetsverket. Eftersom det är fråga om ingripanden som har gjorts av polisen kan det synas ligga nära till hands att låta riks­polisstyrelsen svara för registreringen. Som framgår av redovisningen i avsnitt 2.3 har också polisen inte sällan behov av att i sin verksamhet få ta del av nykterhets­anmärkningar även för andra ändamål än personutredning i körkortsärenden.

Mot en sådan lösning kan emellertid invändas att Rl-sys­temet i enlighet med vad statsmakterna har förutsatt lik­som hittills bör begränsas till att innehålla uppgifter om brott. Dessutom sker den registrering av LOB-anmäl­ningar som förekommer f.n. i den del av körkortsregistret som förs av trafiksäkerhetsverket. De rutiner som har utarbetats för detta ändamål bör med fördel kunna använ­das även för LOB-anmälningar avseende personer som inte är körkortshavare. Från såväl principiella som praktiska synpunkter torde det därför vara att förorda att registre­ringen sker i den del av körkortsregistrets belastnings­del som förs av trafiksäkerhetsverket. Arbetsgruppen före­slår denna lösning.


 


Prop, 1981/82:9                                                                 43

5,1,3    Rehabiliteringstid

Som har redovisats under 2.2 innebär socialstyrelsens nu­varande anvisningar rörande de sociala nämndernas uppgifts­skyldighet i körkortsärenden att uppgift om ett omhänder­tagande enligt LOB skall lämnas, om omhändertagandet har ägt rum "under den senaste tvåårsperioden". Något förbud mot att lämna uppgift om ett omhändertagande som ligger längre tillbaka i tiden finns visserligen inte. Det torde emellertid kunna antas att anvisningarna i praktiken har samma effekt som en regel om tvåårig rehabiliteringstid.

Som nyss har nämnts föreslås i prop. 1979/80:178 att re­habiliteringsregler skall införas beträffande körkorts­registret. Sådana regler bör då självfallet gälla även i fråga om uppgifter angående LOB-omhändertaganden. Från saklig synpunkt anser arbetsgruppen att en rehabiliterings­frist på två år är godtagbar. Ett omhändertagande som ligger längre tillbaka i tiden torde nämligen som regel sakna intresse för körkortsprövningen eller annat ändamål, I prop, 1979/80:178 förutsätts emellertid ett enhetligt system med en femårig rehabiliteringstid, vilket överens­stämmer med ett tidigare riksdagsbeslut (jämför prop. 1975/76:155 s. 127). Med hänsyn till det intresse som inte minst från praktisk synpunkt föreligger av en generell och enhetlig reglering anser arbetsgruppen att en femårs-frist bör kunna godtas även för de nu aktuella uppgifterna. Detta bör gälla även om senare uppgifter av samma art skulle finnas i registret. Om den person för vilken en uppgift om omhändertagande har tillförts registret inte har fått körkortstillstånd eller traktorkort efter fem år, bör uppgiften om möjligt tas bort ur registret. Principen bör vara att uppgifterna angående LOB-omhändertaganden omfattas av samma gallrings- och rehabiliteringsregler som kommer att införas för andra uppgifter i körkorts­registret.


 


Prop, 1981/82:9                                                                 44

5.1,4     Rapportsystemet

Förfarandet vid anmälan och registrering av LOB-anmäl­ningar i ett utvidgat system kan utformas enligt något av följande tre alternativ.

Det första innebär att man så nära som möjligt anknyter till de rutiner för LOB-anmälningar till körkortsregistret som finns i dag. Med denna utgångspunkt bör den polismyn­dighet som har gjort ingripandet anmäla det till en läns­styrelse som sedan svarar för att uppgiften förs in i kör­kortsregistret. Anmälan bör kunna ske på samma blankett som den som används i dag.för fall då den omhändertagne är körkortshavare, I fråga om anmälningar beträffande kör­kortshavare gäller f,n. att dessa skall sändas till den länsstyrelse som har meddelat körkortstillståndet. Denna regel är givetvis inte möjlig att tillämpa i fall när den omhändertagne inte har körkort. I dessa fall bör uppgif­terna därför sändas till länstyrelsen i det län där in­gripandet har ägt rum. Eftersom införing i registret kan göras av varje länsstyrelse bör det vara möjligt att även när det gäller körkortshavare tillämpa denna ordning. Från praktisk synpunkt skulle ett sådant system vara till fördel för polismyndigheterna.

Det andra alternativet är att polisen sänder alla under­rättelser om LOB-omhändertaganden till trafiksäkerhets­verket, som sedan svarar för att uppgiften förs in i kör­kortsregistret .

Det tredie alternativet innebär att polisen svarar för att LOB-anmälningen förs in i körkortsregistret. Inom var­je polisdistrikt finns minst en arbetsenhet med en text­skärmsterminal som är kopplad till rikspolisstyrelsens ADB-system. Detta system är genom en dator-till-dator­förbindelse kopplat till trafiksäkerhetsverkets ADB-system. En transaktion som utförs vid polisens textskärrtisterminal skulle därför kunna tas emot av trafiksäkerhetsverkets


 


Prop, 1981/82:9                                                                 45

ADB-system på i princip samma sätt som en transaktion från en länsstyrelse eller trafiksäkerhetsverket.

Samtliga alternativ förutsätter att trafiksäkerhetsverket sänder ett registerblad till länsstyrelsen varje gång som en LOB-anteckning har förts in beträffande en körkortshavare.

Fördelarna med de två förstnämnda alternativen är dels att varje polismyndighet kan sända alla underrättelser om LOB-omhändertaganden till samma myndighet,.dels att både länsstyrelsen och trafiksäkerhetsverket har färdiga tekniska och organisatoriska system för hanteringen av de aktuella uppgifterna.

Det tredje alternativet har den fördelen, att polisen över huvud taget inte behöver sända några underrättelser till en utomstående myndighet. Därmed minskas kostnaderna för tjänstebrev och för en del polismyndigheter möjligen även expeditionstiden. Riskerna för felexpedieringar och andra misstag minskar också, A andra sidan torde detta alternativ kräva ett något större programmeringsarbete än de två förstnäm.nda alternativen. Vidare krävs utbildning för den personal hos polisen som i så fall skulle svara för in­föringen av uppgifterna. Slutligen förutsätter alterna­tivet en väsentlig utökning av antalet terminaler hos po­lisen.

Fastän det tredje alternativet på längre sikt kan öppna möjlighet för rationaliseringsvinster torde det med hänsyn till framför allt kostnaderna för en förstärkning av terminalförsörjningen inte kunna förordas i nuvarande läge. Arbetsgruppen vill emellertid erinra om att 1975 års polisutredning i betänkandet (SOU 1979:9) Polisen (s 235 - 237) har förordat en decentralisering av vissa upp­gifter på ADB-området från rikspolisstyrelsen till de lo­kala polismyndigheterna. Genomförs det förslaget, vilket dock endast är möjligt på längre sikt, ökar förutsätt­ningarna för ett genomförande av det sist diskuterade alternativet.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 46

F.n. står sålunda valet mellan de båda förstnämnda alter­nativen. För polisens del torde dessa vara likvärdiga. Med hänsyn till att det här blir fråga om en betydande mängd registreringar måste man emellertid i det andra al­ternativet räkna med att ökade resurser hos trafiksäker­hetsverket behövs för stansning och annan behandling av de inkomna uppgifterna. Från arbets- och kostnadssynpunkt är det en fördel om detta arbete i stället sprids ut på de 24 länsstyrelserna på det sätt som förutsätts idet första alternativet.

Arbetsgruppen anser sig därför böra förorda det första alternativet som alltså innebär att alla underrättelser från polisen om LOB-omhändertaganden sänds till läns­styrelsen i det län där ingripandet har ägt rum,

5.1,5     Utlämnande av uppgifter ur registret.

Frågan i vilka fall uppgifter ur körkortsregistrets be­lastningsdel får lämnas ut regleras f.n. i förordningen (1976:807) om utlämnande av belastningsuppgifter ur kör­kortsregistret. Enligt 1 § förordningen gäller att belast­ningsuppgifter på begäran skall lämnas ut till bl.a. all­män förvaltningsdomstol, polismyndighet, länsstyrelse och länsrätt. Vidare föreskrivs bl,a, att en myndighet som handlägger ett körkortsärende och i ärendet inhämtar yttrande från en annan myndighet skall lämna denna besked om belastningsuppgift som behövs för avgivande av yttran­det .

Från de synpunkter som arbetsgruppen har att beakta ford­ras ingen annan ändring i bestämmelserna om utlämnande av belastningsuppgifter än att det uttryckligen anges att polismyndigheten för att få reda på innehållet i en LOB-anteckning beträffande en person som inte har eller har haft körkort eller traktorkort skall vända sig till läns­styrelsen i det län där omhändertagandet har ägt rum (jfr 3 § nyssnämnda förordning). Kan polismyndigheten få dessa uppgifter via terminal - en fråga till vilken arbetsgrup­pen strax återkommer - behövs inte någon sådan före­skrift.


 


Prop, 1981/82:9                                                                 47

I enlighet med vad som f,n, föreskrivs i 1 § förordningen om utlämnande av belastningsuppgifter ur körkortsregistret kommer det i ett ärende om körkortstillstånd att åvila den länsstyrelse som remitterar ärendet till vederbörande polismyndighet att underrätta denna i fall då anteckning om LOB-omhändertagande föreligger beträffande sökanden.

Arbetsgruppen vill påpeka att polismyndigheterna kommer att ha behov av uppgifter från registret i ett förhållandevis stort antal ärenden av den typ som har angetts i avsnitt 2,3. Beträffande en del av de ärendegrupper som det här gäller,t.ex. frågor om tillstånd till skrothandel eller hotell- och pensionatrörelse ,kan det visserligen ifråga­sättas om uppgifter från registret behöver inhämtas rutin­mässigt. Enligt arbetsgruppens mening bör rikspolisstyrel­sen överväga denna fråga i samband med den översyn av styrelsens anvisningar som blir nödvändig inför övergången till det nya systemet. Man måste emellertid räkna med att uppgifter måste inhämtas bl.a. i ett förhållandevis stort antal vapenärenden.

Det skulle mot denna bakgrund vara ägnat att leda till rationaliseringsvinster, om polismyndigheterna fick möj­lighet att genom terminal få besked huruvida belastnings­uppgift för en viss person finns eller inte. Framför allt inbesparas tjänstebrevskostnader, eftersom den handläg­gande tjänstemannen vid en polismyndighet under angivna förutsättning skulle kunna via internpost eller på annat sätt få ett sådant besked från en arbetsenhet inom myndig­heten med tillgång till terminal. Tekniska möjligheter för att åstadkomma denna ordning föreligger genom att polisväsendets och trafiksäkerhetsverkets ADB-system har förbindelse med varandra genom dator-till-datorkoppling. För övrigt kan nämnas att polismyndigheterna tidigare hade möjlighet att få de aktuella beskeden via terminal. Eftersom inget praktiskt behov av att kunna få beskeden förelåg, slopades emellertid systemet.

Arbetsgruppen förordar att detta system åter införs, dock endast såvitt avser de nu aktuella uppgifterna om LOB-


 


Prop. 1981/82:9                                                                     48

omhändertaganden. Det bör påpekas att det i 3 § tredje stycket förordningen om utlämnande av belastningsuppgif­ter ur körkortsregistret redan nu är förutsatt att myndig­het som genom terminal är ansluten till trafiksäkerhets­verkets datamaskinanläggning skall kunna få besked av den art som det här gäller. Såvitt gäller personer som inte är eller har varit Innehavare av körkort eller trak­torkort kan det aktuella beskedet utformas på två sätt. En lösning är att polismyndigheten via terminalen får reda på att ett LOB-omhändertagande har ägt rum och inom vilket län det har skett, vilket innebär att polismyndig­heten hos länsstyrelsen får inhämta uppgift om tidpunkten för omhändertagandet liksom i mån av behov uppgift om polisdistriktet. En annan utväg är att polismyndigheten direkt på terminalen kan avläsa tid och plats för omhän­dertagandet, dvs. samma uppgifter som beträffande kör­kortshavare anges i registerutdrag. Den sistnämnda lös­ningen är naturligtvis mest praktisk.

5.2      Formen för socialtjänstens medverkan i kör­kortsärenden och andra ärenden med nykterhets­prövning

5,2.1    Körkortsärenden

Som har redovisats i avsnitt 3 innebär förslagen i prop. 1979/80:1 och 1979/80:178 att körkortslagen kompletteras bestämmelser av den innebörden att länsstyrelsen eller domstol får höra socialnämnden, om det finns anledning att anta att någon inte bör ha körkort el­ler traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden och nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande.

Behov av yttrande frän socialnämnden torde i praktiken uppkomma företrädesvis i sådana fall då det beträffande en sökande eller en körkortshavare föreligger en eller


 


Prop. 1981/82:9                                                                     49

flera nykterhetsanmärkningar och utredningen bedöms böra kompletteras med en upplysning om i vad mån han även är känd för socialnämnden.

I de allra flesta situationer av denna typ torde social­nämndens utredning huvudsakligen komma att bestå i register-slagning och ett konstaterande av att vederbörande är okänd för nämnden bortsett från de händelser som föranlett den aktuella remissen. Nämnden synes i normala fall inte be­höva exempelvis kalla vederbörande till samtal eller göra hembesök när det är fråga om en person som nämnden inte tidigare har haft någon kontakt med. Sådana åtgärder från nämndens sida kan emellertid vara naturliga i fall då sökanden eller körkortshavaren redan är känd för nämnden i nykterhets- eller narkotikahänseende och ytterligare uppgifter behövs för att belysa hans aktuella situation. Principen bör annars vara att nämndens yttrande skall av­ges på grundval av den kännedom som nämnden kan ha om den person som saken gäller.

Ibland kan emellertid körkortsärendet vara så komplicerat att det inte är tillräckligt för körkortsmyndigheten att få reda på att vederbörande är okänd för nämnden. Enligt arbetsgruppens mening bör den sociala enheten vid läns­styrelsen ofta kunna användas för de särskilda utredningar som kan behöva göras i sådana fall. Till denna fråga återkommer gruppen under 5-3

4    Riksdagen 1981/82. I .saml. Nr 9


 


Prop. 1981/82:9                                                                 50

5.2.2        Andra ärenden med nykterhetsprövning

Någon motsvarighet till den nya bestämmelsen i 39 § körkortslagen har inte föreslagits i fråga om de andra författningar som f.n. ålägger polisen eller annat organ att pröva en persons ordentlighet eller pålitlighet e.d. Beträffande sådana ärenden kommer socialtjänstreformen i förening med den nya sekretesslagen (1980:100) att innebära att socialnämnden i princip inte till en enskild eller till en myndighet får lämna någon uppgift, om inte den som uppgiften rör har samtyckt. Om en uppgift inte skyddas av sekretess får den naturligtvis lämnas ut utan samtycke. Det torde emellertid sällan bli fallet, eftersom 7 kap, 4 § i den nya sekretesslagen (1980:100) innebär att sekretess inom socialtjänsten gäller för uppgift om en enskilds personliga förhållanden om det inte står klart att den kan röjas utan att han lider men. Arbets­gruppen har ålagts att pröva konsekvenserna av denna ordning,

De ärendetyper som det här gäller har redovisats i av­snitt 2.3. Det gäller alltså bl.a. vapenärenden. Redan i dag är det uppgifter om omhändertaganden enligt LOB som polisen i första hand har behov av. Med den före­slagna registreringen av sädana omhändertaganden får polisen tillgäng till uppgif feerna, ut.an att vända sig till socialnämnd. I de allra flesta fall torde dessa upp­gifter vara tillfyllest. Endast i få fall blir det aktuellt med ytterligare utredning.

När det gäller att bedöma konsekvenserna av den nya ord­ning som förutsätts, bör erinras om att socialnämndens faktiska möjligheter att medverka i dessa ärenden är små. De uppgifter som socialnämnden kan erhålla om en­skildas nykterhetsförhållanden är ofullständiga. Som har framhållits i prop, 1979/80:1 (s. 427-429) torde en­dast en mindre del av de personer som har missbruksproblem vara kända av nämnden. Detta hänger som förut har berörts bl,a. samman med att de personer som tas emot vid landets ca 140 alkoholpolikliniker vanligen inte registreras och därför har möjlighet att vara anonyma för förvalt-


 


Prop, 1981/82:9                                                                     51

ningen i övrigt samt att allt fler personer med alkohol­problem bereds vård inom sjukvården.

Mot denna bakgrund måste en slopad uppgiftsskyldighet för socialnämnden antas få mycket begränsade verkningar för nykterhetsprövningen i vapenärenden och de andra ärenden som här kommer i fråga. Om det vid polisens undersökning kommer fram att det finns en nykterhetsanmärkning mot sökanden, måste denne som regel underrättas härom och beredas tillfälle att yttra sig i ärendet  i enlighet med bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (1971:290). Han har då själv möjlighet att åberopa eller ta initiativ till att yttrande inhämtas från socialmänden på samma sätt som han kan åberopa exempelvis ett läkarintyg. I vissa fall kan detta tänkas förbättra hans sak, såson då nämnden kan upplysa om att han framgångsrikt har genomfört en re­habiliterande behandling efter tiden för den aktuella nykterhetsanmärkningen.

Enligt arbetsgruppen behövs inga föreskrifter härom i författning. Det bör emellertid åvila polismyndigheterna att på förfrågan eller annars när anledning förekommer upplysa sökande och tillständshavare om innebörden av de nya reglerna, däribland möjligheten för honom att ta initiativ till att socialnämnden hörs. Enligt arbets­gruppens mening bör rikspolisstyrelsen överväga  lämplig­heten av att erinra härom genom anvisningar,

5.3                    Medverkan i körkort&ärenden av den nya

sociala enheten vid länsstyrelsen.

I socialstyrelsens nuvarande regionala organisation ingår bl.a. de s.k. socialkonsulenterna.Socialkonsulenter finns i varje län. En av dessa är nykterhetsvårdskonsulent och med­verkar i denna egenskap ofta i länsrätten och vid läns­styrelsen genom att yttra sig i körkortsärenden. Nykter­hetsvårdskonsulenterna är tjänstemän hos läns-nykterhetsnämnderna, vilka enligt NvL bl.a. har till upp­gift att se till att de kommunala nykterhetsnämnderna full­gör sina uppgifter.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 52

Genom socialtjänstreformen upphör NvL att gälla. Läns-nykterhetsnämnderna försvinner och konsulentorganisationen i nuvarande form avskaffas. Tillsynen över socialtjänsten inom länet skall utövas av länsstyrelsen.

Riksdagen har nyligen beslutat att en social enhet skall inrättas i varje länsstyrelse (prop. 1979/80:6, SoU 45, rskr 386) . I enheten skall den personal som nu är konsulenter beredas anställning. Den sociala en­heten skall, förutom att medverka i länsstyrelsens till­synsarbete, bistå länsrätten med sociala bedömningar. Enheten kommer därmed även att kunna biträda länstyrelsens allmänna enhet som prövar frågor om. körkortstillständ. Detaljutformningen av den sociala enhetens organisation och uppgifter m.m. utreds f.n. av organisationskommittén (S 1979:12) för socialstyrelsen. Den författningsreglering som behövs för den sociala enhetens arbete torde komma att övervägas på grundval av resultatet av kommitténs arbete.

Arbetsgruppen finner det naturligt att förvaltningsdom­stolen och länsstyrelser även fortsättningsvis utnyttjar sakkunskapen hos den nu aktuella personalen i körkorts-ärenden. Att medverka i sådana ärenden ligger inom ramen för den sociala enhetens avsedda uppgifter. En riktlinje bör vara att den sociala enheten såvitt möjligt anlitas i sådana fall där en mera kvalificerad utredning som för­utsätter personlig kontakt med den person som utred­ningen gäller behöver äga rum och denne inte är kand för socialnämnden. Socialnämnden bör som förut har berörts anlitas främst för sådana utredningar i de fall då veder­börande redan har en etablerad kontakt med nämnden. För att man hos länsrätten och länsstyrelsen skall få under­lag för att bestämma hur ärendet skall hanteras kan det ibland vara praktiskt om man innan remiss beslutas tar kontakt med socialnämnden för att utröna om den som saken gäller är känd för nämnden.


 


Prop, 1981/82:9                                                                 53

6                IKRAFTTRÄDANDE OCH ÖVERGÅNGSFRÅGOR

Som förut har nämnts har riksdagen beslutat att social­tjänstreformen skall genomföras med verkan fr,o,m. den 1 januari 1982, Det i denna promemoria föreslagna nya rapport- och registreringssystemet kan enligt arbetsgrup­pens bedömning av bl,a, tekniska skäl träda i kraft tidigast sex månader sedan beslut därom har meddelats, vilket innebär att ikraftträdande före den 1 juli 1981 inte torde vara möjligt. Därmed uppstår vissa komplika­tioner i övergångshänseende, eftersom körkortsregistret inte kommer att kunna innehålla uppgifter om LOB-omhänder­taganden från tiden före sistnämnda datum. Sådana upp­gifter kommer inte heller att kunna inhämtas rutinmässigt från socialnämnderna efter den 1 januari 1982 med mindre än att en särskild övergångsreglering tillskapas. Vid prövning av exempelvis ett körkorts- eller vapenärende efter årsskiftet 1981/82 skulle prövningsmyndigheten i så fall inte kunna få reda på huruvida den som pröv­ningen gäller har varit omhändertagen enligt LOB före den 1 juli 1981.

Som berörts under 5,1,1 har arbetsgruppen till följd av vad som har anförts i prop, 1979/80:1 ansett sig böra utgå från det betraktelsesätt som ligger till grund för gällande ordning och som innebär att omhändertaganden på grund av berusning även i fortsättningen skall komma till körkortsmyndigheternas kännedom. Motsvarande gäller i fråga om prövningen av bl,a, vapenärenden. Det är givet att dessa uppgifter i så fall måste avse viss förfluten tid, och arbetsgruppen har i avsnitt 5,1,3 funnit att en tid av två år är godtagbar i detta hänseende. Med dessa utgångspunkter kan det knappast anses följdriktigt om prövningsmyndigheterna skulle få sin information begränsad till kortare tid när det gäller ärenden som kommer upp till prövning under tiden närmast efter ikraftträdandet av den nya socialtjänstlagen. Detta gäller så mycket mera som arbetsgruppen inte anser sig kunna utgå från att det nya rapport- och registreringssystemet hinner


 


Prop, 1981/82:9                                                                 54

genomföras redan med verkan fr.o.m. den 1 juli 1981. Genomförs det först ett halvår senare, skulle prövnings­myndigheterna under perioden omedelbart efter den nya socialtjänstlagens ikraftträdande över huvud taget inte få tillgång till någon information av aktuellt slag av­seende förfluten tid.

Om man vill erhålla en konsekvent ordning synes det där­för nödvändigt att tillskapa en övergångsreglering, som i stort bibehåller nuvarande rättsläge för tiden till dess det nya systemet har kunnat byggas upp. Det är här att observera att det kan hävdas att de aktuella upp­gifterna hos socialnämnderna är underkastade sekretess enligt 7 kap, 4 § sekretesslagen (1980:100), där det bl,a, föreskrivs att sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den en­skilde lider men. Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar emellertid sekretessen inte att uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning,En uppgiftsskyldighet för social­nämnderna i aktuellt hänseende fordrar lagstöd med hän­syn till bestämmelsen i 8 kap, 5 § regeringsformen om att föreskrifter om kommunernas befogenheter och åliggan­den skall meddelas genom lag.

Arbetsgruppen förordar att en övergångsreglering tas in i övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen. Där bör föreskrivas att socialnämnd till utgången av juni 1983 fortfarande skall avge yttrande om en persons nykterhetsförhållanden, om det begärs av en myndighet, som enligt lag eller annan författning har att pröva dennes pålitlighet i nykterhetshänseende,skötsamhet eller personliga lämplighet i övrigt i ett ärende om tillstånd till eller godkännande för viss verksamhet eller ett annat sådant ärende. Därmed kommer sålunda polismyndig­heterna i exempelvis körkorts- eller vapenärenden fort­farande kunna rutinmässigt inhämta yttranden från social­nämnderna för tiden t,o,m. första halvåret 1983 och upngift


 


Prop, 1981/82:9                                                                     55

kan på så sätt erhållas om huruvida något LOB-omhänderta­gande har ägt rum före den 1 juli 1981, LOB-omhänderta­ganden som har ägt rum därefter kommer att finnas anteck­nade i körkortsregistret under förutsättning att det nya systemet genomförs med verkan fr.o.m, angivna tidpunkt.

Efter den 1 juli 1983 kommer det nya registreringssyste­met att omfatta uppgifter för två års förfluten tid, och socialnämndernas medverkan kan då avvecklas.

Av det anförda framgår att arbetsgruppen föreslår att det fortsatta arbetet på det nya rapport- och registre­ringssystemet inriktas på ett genomförande den 1 juli 1981,

7                KOSTNADER

Antalet LOB-omhändertaganden kan beräknas till 110 000 -120 000 per år. Av dessa registreras redan f.n, ca 10 % i körkortsregistret. För att alla anmälningar om omhänder­taganden skall kunna föras in i registret fordras ökade lagringsutrymmen i detta. För en sådan utbyggnad upp­kommer en engångskostnad, som i grova drag kan uppskat­tas till ca 75 000 kr. Kostnaden för varje transaktion i registret kan uppskattas till 20 öre, eller sammanlagt 20 000 - 22 000 kr, per år.

För underrättelserna från polisen till länsstyrelsen uppkommer tjänstebrevskostnader med ca 50 öre för varje försändelse. Eftersom oftast mer än en underrättelse kan skickas med i varje försändelse kan den sammanlagda kostnaden beräknas till 30 000 kr. per år. Samtidigt inbesparas tjänstebrevskostnader med ca 100 000 kr genom att polisen inte rutinmässigt kommer att höra social­nämnderna i körkorts- och vapenärenden samt de övriga ärenden som det här gäller.

Från trafiksäkerhetsverkets tjänstebrevskostnader för registerbladen torde man kunna bortse i detta sammanhang. Verket måste ändå varje vecka sända registerblad av­seende brott till länsstyrelserna.


 


Prop. 1981/82:9                                                                 56

Arbetsgruppen räknar med att länsstyrelsernas ökade upp­gifter när det gäller införningar i registret kommer att kunna fullgöras inom ramen för nuvarande resurser, i förekommande fall genom omdisponering av personal. Påfrestningen pä den redan ansträngda terminalförsörjningen kommer emellertid att öka. Detta gäller i synnerhet för länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län, där antalet nya införningar under de förut angivna förutsättningarna blir ca 27 000  resp. 18 000.

Slutligen medför den utökade registreringen ett visst programmeringsarbete. Detta lär dock inte bli mer om­fattande än att det bör klaras av inom ramen för den fortlöpande tillsynen av systemen.

Under förutsättning att den av arbetsgruppen skisserade arbetsfördelningen mellan socialnämnderna och länsstyrel­sernas sociala enheter tillämpas torde en viss arbets-besparing uppkomma hos socialnämnderna. Arbetsgruppen har inte funnit skäl att söka göra några kvantitativa beräkningar i detta hänseende.

Som framgår av det anförda torde det nya systemet kunna genomföras utan ökade kostnader för staten. När expedi­tionsavgifterna i körkorts- och vapenärenden samt övriaa här aktuella ärenden ses över bör emellertid det ökade arbetet med registrering m.m, beaktas.

8                FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR

Den föreslagna registreringen av omhändertaganden enligt LOB kräver ändringar i körkortsförordningen (1977:722), I bilaga till denna rapport har angetts de ändringar i 87 och 88 §§ som blir erforderliga. Här bortses från de ytterligare ändringar i förordningen som blir erfor­derliga vid ett genomförande av förslagen i prop, 1979/80:178,


 


Prop. 1981/82:9                                                                     57

Beträffande rätten att få uppgifter från registret krävs ingen ändring i sak. Enligt 1 § förordningen (1976:807) om utlämnande av belastningsuppgifter ur körkortsregistrel äger bl.a, polismyndighet få belastningsuppgift som avses 1 91 § körkortsförordningen. Som framgår av vad arbets­gruppen har antecknat under 5.1.5 behöver emellertid even­tuellt en mindre justering göras i förordningens bestäm­melser. Arbetsgruppen har inhämtat att dessa vid bifall till prop, 1979/80:178 avses bli inarbetade i körkorts-förordningen och avstår därför från att lägga fram något författningsförslag i denna del,

I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 6 har ar­betsgruppen utarbetat förslag till övergångsreglering, Denna föreslås intagen bland övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen. Ett förslag till lagtext återges i bilagan.

De föreskrifter och anvisningar från rikspolisstyrelsen som förutsätter att uppgifter skall inhämtas rutin­mässigt från nykterhetsnämnd/social centralnämnd måste givetvis ändras. Detsamma gäller socialstyrelsens anvis­ningar rörande social centralnämnds/nykterhetsnämnds skyldighet att lämna uppgifter i samband med personut­redning i körkortsärenden m,m.

5    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 9


 


Prop. 1981/82:9


58


Bilaga

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

Förordning om ändring i körkortsförordningen (1977:722)

Härigenom föreskrivs att 87 och 88 §§ körkortsförordningen (1977:722) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Finner polismyndighet i fråga om körkortshavare eller inneha­vare av traktorkort anledning till återkallelse, anmäler myn­digheten detta till den länssty­relse som har meddelat körkorts­tillståndet eller har utfärdat traktorkortet. Anmälan skall vidare alltid göras, när omhän­dertagande har skett enligt lagen (1976:511) om omhänderta­gande av berusade personer m.m.


Finner polismyndighet i fråga om körkortshavare eller inneha­vare av traktorkort anledning till återkallelse, anmäler myn­digheten detta till den länssty­relse som har meddelat körkorts­tillståndet eller har utfärdat traktorkortet.

När någon har omhändertagits en­ligt lagen (1976:511) om omhänder­tagande av berusade personer m.m, skall polismyndigheten anmäla detta till länsstyrelsen i det län där omhändertagandet har skett.


 


Anmälan som avses i första stycket skall innehålla uppgift om person­nummer.


Anmälan som avses i första eller andra stycket skall innehålla upp­gift om personnummer.


88 §


Bestämmelserna i 82-8J7 §§ om kör­kortshavare och innehavare av trak­torkort skall tillämpas på mot­svarande sätt i fråga om dem för vilken spärrtid löper. Uppgift lämnas i sådant fall till den


Bestämmelserna i 82-86 §§ om kör­kortshavare och innehavare av trak­torkort skall tillämpas på not­svarande sätt i friiga om dem för vilken spärrtid löper. Uppgift lämnas i sådant fall till den


 


Prop, 1981/82:9

Nuvarande lydelse


59

Föreslagen lydelse


 


länsstyrelse som har meddelat beslutet om spärrtid eller, om beslutet har meddelats av länsrätt, till länsstyrelsen i länet.


länsstyrelse som har meddelat  beslutet om spärrtid eller, om beslutet har meddelats av länsrätt, till länsstyrelsen i länet.


Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1981.


 


Prop, 1981/82:9                                                                     60

Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:000)

Härigenom föreskrivs att i övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen (1980:000) skall införas en ny punkt, 12, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse                           Föreslagen Ivdelse

12, Fram till den 1 .iuli 1983 skall socialnämnden av­ge yttrande om en persons nvkterhetsförhållanden. om det begärs av en myndighet som enligt lag eller annan författning har att pröva dennes pålitlighet i nvkter-hetshänseende. skötsamhet eller personliga lämplighet i övrigt i ett ärende om tillstånd till eller god­kännande för viss verksam­het eller ett annat sådant ärende.

Denna lag träder i kraft den 1 januari I982,


 


Prop, 1981/82:9                                                                     61

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet

(Ds K1980:12) Körkortsmedicin — enklare rutiner, avdelning I

Yttranden över betänkandet har avgetts av rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen, statens väg- och trafikinstitut (VTI), trafiksäkerhetsverket (TSV). riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Norrbottens län. Folkrörelsernas trafikskoleförbund, Kungl. Automobil Klubben (KAK), MotoTförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motor­männens riksförbund (M), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främ­jande (NTF), Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges trafikskolors riksförbund (STR) och Transportfackens yrkes- och arbets­miljönämnd (TY A/Transporthälsan).

Socialstyrelsen har bifogat yttranden från rättsläkarrådet. ledamöter av socialstyrelsens vetenskapliga råd, länsläkarna i Uppsala, Värmlands, Stockholms, Gävleborgs, Västmanlands och Örebro län, professorn Ald-man vid Chalmers tekniska högskola samt försvarets sjukvårdsstyrelse.

Länsslyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden frän polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt och från länspolischefen och länsläkaren i länet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från länsläkaren i länet och från förste stadsläkaren i Malmö.

Yttrandet från TY A/Transporthälsan är utformat i samråd med Biltrafi­kens arbetsgivareförbund och Svenska transportarbelareförbundet.

Allmänt framhålls det värdefulla i att utredningen ställt samman den kunskap som under de senaste decennierna vuxit fram om sjukdomars roll i uppkomsten av trafikolyckor. Samtidigt pekas på att utredningen också mycket väl belyser de svårigheter som i dag fmns när det gäller att värdera de medicinska trafikriskerna. Behovet av utbildning och forskning på området understryks av flera instanser. Några anser att de fakta som läggs fram i betänkandet bör användas i utbildningen av grupper som är engage­rade i trafikmedicinska frågor, främst läkare och trafikskolepersonal.

A. Läkarundersökningen

Förslaget att slopa läkarundersökningen och ersätta den med en hälso­deklaration och ett synprov har mottagits positivt av nästan alla remissin­stanserna. Rikspolisstyrelsen är den enda instans som direkt avstyrker förslaget.

Att den nuvarande läkarundersökningen sällan leder till att en sjukdom som patienten inte tidigare känner till upptäcks bekräftas av flera instan­ser.

Enligt socialstyrelsen visar utredningen att läkarundersökningen i sin nuvarande utformning - med undantag för vissa fall av synnedsättning -saknar ett reellt värde när det gäller att upptäcka för individen okända trafikriskabla hälsobrister. Rättsläkarrådets allmänmedicinska sektion fin­ner att utredningen framlagt övertygande stöd för uppfattningen att läkar­undersökningen endast undantagsvis lett till upptäckt av sjukdom som inte uppgivits i hälsodeklarationen. Utredningen visar emellertid också enligt ledamoten i socialstyrelsens vetenskapliga råd i socialmedicin professorn Berfensiam att läkarundersökningen inte alltid genomförs med den full­ständighet man skulle förvänta. Som de viktigaste argumenten för att slopa


 


Prop. 1981/82:9                                                                     62

undersökningen anför Berfenstam dels att en mycket stor del av intygen utfärdas till personer som är i sin friskaste ålder, dels att läkaren har små möjligheter att själv avslöja särskilt epilepsi och andra sjukdomar med anfall av medvetslöshet samt alkoholberoende.

Ledamoten av socialstyrelsens vetenskapliga råd i allmänmedicin dis-trikisöverläkaren Dahlin hälsar förslaget med tillfredsställelse med tanke på det ringa samband mellan den obligatoriska läkarundersökningen för körkort och påvisande av sjukdom, som kan ha betydelse för olycksfall i trafiken och på ett effektivare nyttjande av hälso- och sjukvårdens re­surser. Förste stadsläkaren Bergdahl instämmer i utredningens slutsatser, som stämmer med hans erfarenhet av mångårig granskning av körkorts­ärenden ur medicinsk synpunkt, att det endast i undantagsfall i samband med läkarundersökning för körkort upptäcks s.k. trafikriskabla sjukdo­mar, och då oftast nedsatt syn.

Flera instanser har emellertid erinringar mot det statistiska material som utredningen har lagt fram til] stöd för sitt förslag.

VTI pekar på att läkarundersökningen kan medföra att de som känner till sina defekter inte söker körkort (skevt urval). Ledamoten av socialstyrel­sens vetenskapliga råd i oftalmiatrik docenten Linder anser det sannolikt att vissa körkortssökande inte kommit med i utredningens material därför att de av läkare fått veta att det är meningslöst att söka körkort. Länslä­karna i Stockholms, Gävleborgs och Västmanlands län. Folkrörelsernas trafikskoleförbund och MHF framför liknande synpunkter. Enligt länslä­karen i Gävleborgs län framgår det inte heller av materialet om det är i en följd inkomna ansökningar eller i en följd beviljade ansökningar som har granskats.

Socialstyrelsen beklagar att utredningen inte funnit någon praktiskt möj­lig metod som tillräckligt snabbt skulle kunna belysa i vilken mån nuvaran­de regler om läkarundersökning avhåller personer som inte uppfyller upp­ställda medicinska krav från att söka körkort. Polisstyrelsen i Uppsala polisdislrikl utesluter inte att personer som tidigare avhållit sig från att söka körkort nu kan komma att "ta chansen".

En annan invändning som görs av VTI är att läkarundersökningen kan göra att sökandena inför undersökningen mer sanningsenligt besvarar häl­sofrågor än om läkarundersökningen inte är obligatorisk (skeva svar). Flera instanser anför liknande synpunkter.

Länsläkaren I Värmlands län efterlyser överväganden huruvida san­ningshalten i hälsodeklarationen påverkas av att den avges i samband med en läkarundersökning. Enligt länsläkaren i Stockholms län är ifyllandet av hälsodeklarationen ett samspel mellan patient och läkare som bidrar till att dels göra läkarundersökningen meningsfull, dels fä fram fler relevanta uppgifter i hälsodeklarationen. Länsstyrelsen i Uppsala län befarar att benägenheten att utelämna uppgifter i hälsodeklarationen ökar om den obligatoriska läkarundersökningen slopas. Samma farhågor hyser KAK. som därtör anser att det klart bör framgå av formuläret till deklarationen att körkortet kan återkallas om man medvetet undanhållit en uppgift om hälsodefekt. MHF anser att man bör sörja för att hälsodeklarationen kan avges i en lika ansvarsfull atmosfär som f. n.

Utredningens uppgifter om kostnaderna för läkarundersökningen kriti­seras av länsläkaren i Stockholms län, som anser det sannolikt att mänga av de privatpraktiserande läkarna är s. k. fritidspraktiker som inte kommer att ersätta arbetet med körkortsundersökningarna med en utökning av tiden på sin ordinarie arbetsplats. KAK anför liknande synpunkter.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     63

Flera instanser anser således att utredningen inte har lyckats visa att läkarundersökningen kan slopas utan några negativa effekter på trafiksä­kerheten. Trots reservationerna är det ingen av dessa instanser som av­styrker förslaget att slopa läkarundersökningen.

Socialstyrelsen anför att det är svårt att närmare mäta och bedöma de egenskaper och karaktäristika hos förare som kan ha varit avgörande i en viss olycksfallssituation och att det också är svårt att i enskilda fall förut­spå framtida överrisker på grund av sjukdomstillstånd. Styrelsen tillstyr­ker därför att läkarundersökningen slopas men framhåller samtidigt att hälsodeklarationen måste omarbetas i syfte att uppfånga verkligt trafik-riskabla sjukdomar och kompletteras med information från körkortsansva­riga myndigheters sida, t. ex. att deklarationen ifylls under straffansvar.

Länsläkaren i Värmlands län anser att den resursinsats som ägnas åt läkarundersökningar i samband med körkort troligen inte står i rimlig proportion till det utbyte man får. Även länsläkaren i Stockholm tillstyrker förslaget, om körkortsmyndigheten på annat sätt kan få kännedom om körkortshavare med sjukdom som kan medföra trafikrisk, t. ex. genom större medverkan från läkarnas sida. Liknande synpunkter framför länslä­karen i Västmanlands län. som dock inte tror på utredningens förslag om en större medverkan från läkarnas sida. Länsstyrelsen i Uppsala län kan också tillstyrka förslaget om utredningens förslag om anmälningsplikt för läkare samtidigt genomförs.

Professorn Aldinan anser inte heller att utredningen har lyckats visa att hälsodeklarationen fortsättningsvis bör vara tillräcklig för kontroll av kör­kortssökandens hälsotillstånd. Som en ren besparingsåtgärd skulle man dock enligt Aldman kunna tänka sig att slopa läkarundersökningen efter­som en sådan åtgärd sannolikt inte kommer att öka trafikolyckor med bil i någon alltför hög grad.

.ven VTI är positivt till förslaget men anser att det medför vissa risker för att defekter inte upptäcks vid körkortsgivningen och framför allt för att senare uppkommande relevanta defekter inte påverkar körkortsinnehavet. VTI föreslår därför en obligatorisk skyldighet för läkare och optiker att anmäla trafikriskabel sjukdom efter samråd med patienten. VTI förordar dessutom ökade dispensmöjligheter från de körkortsmedicinska kraven. Både VTI: s egen forskning och flera andra forskargruppers resultat visar nämligen att mänga efter en viss tid kompenserar en förvärvad eller med­född defekt, sä att de kan köra pä ett icke trafikfarligt sätt.

TSV delar utredningens uppfattning att den obligatoriska läkarundersök­ningens värde frän trafiksäkerhelssynpunkt inte motiverar en sä stor läkar­insats som redovisats. Folkrörelsernas trafikskoleförbund. M. Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund anför liknande synpunkter. Länspolischefen i Uppsala län tror inte att det är möjligt att inom en godtagbar kostnadsram ändra läkarundersökningarna sä att de blir effekti­vare.

1 fråga om ikraftträdandet anför socialstyrelsen att följande frågor först måste lösas: 1) Utformningen av hälsodeklarationen. 2) utformningen av synprövningen och eventuell ändring av socialstyrelsens föreskrifter för legitimerade optiker, 3) klarläggande av socialstyrelsens och trafiksäker­hetsverkets ansvarsområden när det gäller hälsokrav på fordonsförare. Docenten Linder tillråder att förslaget genomförs först sedan apparatur och lämpliga personalgrupper kunnat knytas till synprövningen. Svenska läkaresällskapet vill också att man avvaktar tills det finns en preciserad metodik för synfältsundersökningar och tillgänglig apparatur. Liknande


 


Prop. 1981/82:9                                                                     64

synpunkter framförs av Sveriges läkarförbund. Länsläkaren i Västman­lands län framhåller att uppenbara svårigheter uppstår när länsläkarorgani­salionen upphör den I juli 1981 och att man därför bör avvakta med att slopa läkarundersökningen tills en något så när stabil situation har uppstått efter socialstyrelsens organisationsförändring. KAK befarar också att det kommer att medföra stora omställningsproblem om läkarintyget slopas samtidigt som man också slopar länsläkarorganisalionen. KAK anser där­för alt man bör avvakla med utredningens förslag tills det finns konkreta förslag till lösningar på detta problem. MHF anser att det bör undersökas hur representativt urvalet av de läkarundersökningar är som utredningen granskal innan man vidtar andra åigärder.

RPS. som alliså avstyrker förslaget, anser det frän trafiksäkerhetssyn­punkt lika angeläget att motorcyklister och privatbilister blir föremål för läkarundersökning i samma omfattning som avses gälla för yrkesförare.

B. Yrkesförarna

De flesta remissinstanserna instämmer med utredningen i att läkarunder­sökningen för yrkesförarna bör behållas.

Länsläkaren i Uppsala län anför med instämmande av socialstyrelsen:

.angående yrkesförare och medicinsk kontroll sä är det logiskt sett svårt alt se skillnaden mellan behovel av ingående medicinsk kontroll av lokfö­rare, piloter m.fl. och exempelvis busschaufförer. Kravet på iredje mans säkerhet är ju väsentligt högre ur medicinsk synpukt även inom andra sektorer exempelvis som livsmedelsbranschen med ärlig kontroll av viss personals medicinska status. En periodiskt återkommande hälsokontroll av yrkeschaufförer är inle en jämlikhetsfråga för olika yrkesgrupper utan mera en fråga om på vilken nivå vi vill lägga tredje mans säkerhet. Med den inriktning vi i dag har för att utnyttja allmänna kommunikationsmedel förefaller del orimligt alt särskilt när det gäller bussförare vi inte har infört en medicinsk kontroll av dessa. En periodisk hälsokontroll bör därför införas och knytas praktiskt lill yrkesutövningen och inte till innehavet av ett vissl körkort. 1 första hand bör denna kontroll införas för busschauf­förer och taxiförare som ju direkt ansvarar för ett större antal passagerares säkerhet. Införandet av en sådan bestämmelse skulle på intet sätl vara unik, vilket bl.a. framgår av ulredningstexten pä sidan 33 angående buss­förare i London. Man får vidare förutsätta atl den medicinska kontrollen av högre körkortsvalörer skall innebära att en första utsortering av olämp­liga förare sker redan innan vederbörande blivit yrkesverksam. Därigenom kommer således den periodiska undersökningen alt enbart gälla nya sjuk­domsfall. Ell system som borde ge en tillräckligt hög säkerhetsnivå för denna yrkesgrupp.

Länsläkaren anser därför atl ulredningen borde ha tagit steget fullt ut och föreslagit inte bara den obligatoriska läkarundersökningen vid kör­kortsgivningen utan också en periodisk hälsokontroll.

TYA/Transporthälsan delar utredningens åsikt alt hälsokontrollen av yrkesförarna bör behållas. Den bör dessuiom förbättras och följas upp med periodiska hälsokontroller. Man bör också överväga att koppla undersök­ningen lill den typ av arbete som förarna utför oberoende av körkortsklass. TYA/Transporthälsan anser vidare att utbildningen till yrkesförare inte bör påbörjas förrän körkortstillståndet och läkarintyget har utfärdats.

Om den nuvarande läkarundersökningen avskaffas för lägre körkorts­klasser på grund av atl den visat sig sakna realvärde när det gäller att


 


Prop. 1981/82:9                                                                     65

upptäcka hälsobrister, kan undersökningen enligt socialstyrelsens mening inte heller behållas för yrkesförare. I slället bör ett syslem med periodiska hälsokontroller för yrkesförarna övervägas. Kontrollerna bör enligt styrel­sen i första hand ske inom branschorganisationernas företagshälsovård. Dessa frågor kräver emellertid enligl styrelsens uppfattning ytteriigare utredning.

Länsläkaren i Stockholm anser att läkarintyget kan slopas i alla kör­kortsklasser om körkortsmyndigheten på annat sätt kan få kännedom om körkorlshavare med sjukdom, som kan medföra trafikrisk. Samma upp­fattning har länsläkaren i Västmanlands län.

TSV anser atl den nuvarande läkarundersökningen bör bestå bara för buss- och taxibehörighet. Gällande regler tillåter nämligen att man kör tung laslbil på ett B-körkort om det inte är yrkesmässig trafik och för bl.a. yrkeschaufförerna finns förelagshälsovården. STR anser också att läkarin­tyget bör behällas bara för buss- och taxiförare. Enligt STR:s erfarenhet behöver förslagängssökande av körkort för klasserna A, B. C och E aldrig avbryta sin utbildning pä grund av medicinska skäl. medan detta däremot ibland händer sökande av körkort för D eller laxibehörighel. STR-skolorna rekommenderar därför sina elever att genomgå läkarundersökningen innan utbildningen för D- och taxibehörighet påbörjas.

KAK ifrågasätter logiken i att slopa läkarintyget bara för vissa kör­kortsklasser. M har en liknande uppfattning och tillägger atl en betryggan­de medicinsk kontroll redan finns genom att yrkesföramtbildningen till mycket stor del sker inom AMU, försvaret och efter anställning hos ett trafikföretag.

C. Synprövningen

Ulredningens förslag om synprövningen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de fiesta instanserna.

Socialstyrelsen anser att en hälsodeklaration och ett inlyg frän läkare eller legitimerad optiker beträffande synskärpa och synfält bör kunna ersätta del nuvarande förfarandet. Något krav på mörkerseende skulle således inte uppställas. En legitimerad optiker är kompetent att utföra synskärpeprövningen, men inte synfältsprövningen. Under förutsättning att optikern utbildas i den s. k. Donders metod för prövning av synfältet anser emellertid styrelsen atl optikern kan ges särskild behörighet att pröva synförmågan hos kökortssökanden.

Docenten Linder, som inte kan tillstyrka förslaget atl t. v. låta sökanden genomgå bara ett synskärpeprov, anser att synprövningen med stor säker­het kan ulföras i särskild apparatur, eftersom tekniken för denna redan är välkänd. Enligt Linder ligger svårigheten f n. i att hitta en lämplig perso­nalgrupp som kan ulföra undersökningarna. Linder anser att undersök­ningarna bör utföras av en oftalmologassistent på ögonläkares ansvar. Dessa personer skulle kunna vara knutna till länsstyrelsens körkortsav­delning. Socialstyrelsen anser dock att resurser saknas för att genomföra Linders förslag inom överskådlig tid.

VTI framhåller att studier som ulförts vid VTI avseende hur synfälts-bortfall inverkar på lämpligheten som fordonsförare visar att även relativt stora synfältsinskränkningar kan kompenseras, men att de individuella variationerna är stora. Enligt VTI är det av synnerlig vikt att resurser ställs till förfogande för att t. ex. ta fram gränsvärden för minsta generellt tillåtna


 


Prop. 1981/82:9                                                                     66

synfält. Över huvud tagel råder enligt VTI stor osäkerhet om de körkorts­medicinska gränsvärdena pä ett flertal områden. Forskningsbehovet är alltså myckel stort.

Svenska läkaresällskapet har ingen invändning mot att undersökningen görs av annan än läkare förutsatt att behörighets- och utbildningsfrågorna diskuteras vidare. Däremot anser sällskapet atl undersökningen av synfäl­tet och mörkerseendet måste finnas kvar. Även Sveriges låkatförbund avråder från att prövningen av synfältet och mörkerseendet slopas.

STR anför att det föreslagna synskärpeprovet med fördel kan ske vid trafikskolan, som vid tveksamhet kan hänvisa till optiker eller ögonläkare. STR-skolorna är beredda atl lämna sina elever denna service kostnadsfritt.

D. Hälsodeklarationen

Även i denna del har remissinstanserna i huvudsak godtagit utredning­ens förslag. Flera instanser befarar emellertid att tillförlitligheten av dekla­rationerna kommer att minska när de inte längre avlämnas inför läkare.

Rättsläkarrådets rätispsykiatriska sektion anser atl sökanden bör åläg­gas alt ta konlakl med läkare om han är oviss om hur en viss fråga i formuläret skall besvaras. Formuläret bör gås igenom under körkortsut­bildningen på ett tidigt stadium. Rådets allmänmedidnska sektion poäng­terar vikten av att formuläret utformas så att det blir ett effektivt inslru­menl för att upptäcka trafikriskabla sjukdomar. Rådets stora erfarenhet i körkortsmedicinska frågor bör utnyttjas vid utarbetandet av hälsodeklara­tionen. Distriktsöveijäkaren Dahlin anser det viktigt att hälsodeklara­tionen och syntestet görs innan utbildningen påbörjas.

Professorn Berfenstam och förste stadsläkaren Bergdahl anser ocksä att hälsodeklarationen måste arbetas om så att den blir ett effektivare instru­ment. De tar också upp frågan om när deklarationen bör avlämnas. Berg­dahl ansluter sig till uppfattningen att den bör avlämnas innan körkortsut­bildningen påbörjas.

TSV anser att informationsmaterial om trafikriskabla sjukdomar bör tillställas såväl körkortssökande som trafikskolor. Enligt TSV bör hälso­deklarationen avges inför en tjänsteman vid körkorlsmyndigheten. En sådan rutin skulle enligt verket bli relativt enkel om de lokala polismyndig­heterna fick besluta om körkortstillstånd. Verket aktualiserar därför på nytt etl tidigare förslag alt överföra denna beslutsfunktion från länsstyrel­serna till polisen.

STR föreslår att hälsodeklarationen görs i trafikskolor med möjlighet till biträde av skolans personal. Detta kan lämpligen ske vid inskrivningen i skolan, eftersom STR instämmer i utredningens mening att körkortstill­ständ bör utfärdas innan förarutbildningen påbörjas.

TYA/Transporthälsan befarar atl utredningen varit alltför optimistisk i sina förhoppningar på hälsodeklarationen, men anser det möjligt att dekla­rationen kan göras effektivare.

E. Periodisk hälsokontroll - anmälan till körkortsmyndighet

I denna del har utredningens förslag fått ett blandat mottagande. Några anser att läkarnas anmälningsplikt bör skärpas ytteriigare, andra att försla­get är väl avvägt och andra åter att läkarna inte bör ha någon ovillkorlig anmälningsplikt.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     67

RPS finner det inte förenligt med trafiksäkerhetens intresse alt en läkare skall kunna underlåta att göra någon anmälan när körkortshavaren är olämplig att inneha körkort. Länsläkaren i Uppsala län anser atl den prakliska eriarenhelen talar för att man får en skärpning så att läkarna blir skyldiga atl anmäla. Enligt länsläkaren bör anmälningsskyldighelen gälla de från trafiksäkerhetssynpunkt mesl allvarliga fallen, dvs. alkoholism, gravare psykisk sjukdom och eventuellt epilepsi. Läkaren bör samråda med patienten innan anmälningen görs, men inte vara skyldig atl göra det. eftersom en del läkare i praktiken har haft svårigheter alt klara det psy­kiska tryck delta innebär. Länsläkaren i Malmöhus län ifrågasätter om inte anmälningsplikten bör finnas även vid svär epilepsi, psykisk sjukdom och diabetes med betydande ögonbotlenförändringar.

TSV anser att den obligatoriska anmälningsplikten vid alkohol- eller drogberoende bör gälla även innan beroendet utvecklats till ett sjukdoms-eller defekttillstånd. Vidare bör enligt verket även optiker ha en rapporte­ringsskyldighet i de fall körkortshavaren saknar tillfredsställande trafik­syn.

Länspolischefen i Uppsala län framhåller att det är väsentligt atl sä långt som möjligt klarlägga vilka sjukdoms- eller defekttillslånd som bör beteck­nas som speciellt trafikfarliga så alt läkarnas anmälningsplikt till körkorts­myndigheten sedan kan författningsenligt omfatta dessa sjukdomar. Sjuk­domar eller defekter som är av mindre betydelse vid bilkörning bör enligl länspolischefen anmälas enligl nuvarande regler.

De som i huvudsak tillstyrker förslaget anför bl. a.

Professorn Berfenstam framhåller de stora risker som alkoholförtäring och alkoholberoende orsakar i trafiken. Han tillstyrker därför utredning­ens förslag lill anmälan av läkare. Även förste stadsläkaren Bergdahl ansluler sig lill utredningens förslag men uttrycker samtidigt tvivel om möjligheterna alt få läkarna alt anmäla alla de fall av alkoholberoende där trafiksäkerheten kan bli lidande. Länsläkaren i Gävleborgs län tillstyrker förslaget med de tilläggen dels att socialstyrelsen eller annan lämplig myndighet bör utfärda anvisningar om periodiska kontroller av trafikfar­liga sjukdomar och om vilka sjukdomar som är hinder för körkort, dels att körkorlshavarna bör vara skyldiga att själva anmäla sådana förändringar i hälsan som är hinder för körkort. Länsläkaren i Örebro län anser inte att ulredningen på ett fullt klargörande vis har tagit ställning lill den svåra frågan om läkarens anmälningsskyldighet. Enligt länsläkaren bör nykter-hetsproblemaiiken inte gälla bara alkoholmissbruk utan också annat drog­missbruk. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att med alkoholmissbruk bör jämställas narkotikamissbruk och alt anmälan skall kunna göras även beträffande den som har traktorkort.

VTI är i princip positivt till förslaget under förutsättning att begreppet alkoholmissbruk kan definieras pä elt belryggande sätt.

MHF finner att mycket talar för att man skärper läkarnas anmälnings­skyldighet och tillstyrker vad utredningen har anfört om obligatorisk an­mälan vid alkoholmissbruk. ATf haren liknande inställning.

Många anser emellertid att man inte bör utöka läkarnas anmälningsplikt så som utredningen föreslagil.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget om obligatorisk anmälningsskyl­dighet för läkare vid sjukdom eller defekttillstånd som har sin grund i alkoholmissbruk. I detta instämmer distriktsöverläkaren Dahlin som dess­utom föreslår att en ny hälsodeklaration avlämnas efter 70 års ålder.

Rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion anser att patienten skall ha


 


Prop. 1981/82:9                                                                     68

ansvaret för anmälan och att läkaren skall vara en medhjälpare och rådgi­vare.

Professorn Ottosson avslyrker ocksä anmälningsplikt vid alkoholbe­roende. Det skulle kunna avhälla någon frän atl söka vård. Ottosson anser vidare att det är något otympligt att låta läkaren och patienten tillsammans skriva anmälan - det borde räcka med att läkaren informerar patienten om alt anmälningen har gjorts och på begäran företer en kopia av den.

Länsläkaren i Värmlands län invänder att ulredningen avspeglar den oklarhet beträffande begrepp som finns i debatten om alkoholproblem. Uttrycken alkoholproblematiker, alkoholberoende och alkoholist används utan närmare definitioner och utan något försök till skattning av gruppens storlek. En anmälningsskyldighet beiräffande sjukdoms- och defekttill­slånd som har sin grund i alkoholmissbruk skulle enligt länsläkaren sanno­likt tyvärr endast få en mycket marginell betydelse när det gäller alt finna den slora grupp av människor som använder alkohol pä elt omdömeslösl sätt och som kör bil trots att de är alkoholpåverkade. Länsläkaren in­vänder också att utredningen genomgående behandlar alkoholbruket i samband med bilkörning som en sjukdom.

Länsläkaren i Stockholms län anser ulredningens förslag om läkarnas medverkan myckel tilltalande, men är ytterst iveksam om del är en fram­komlig väg alt föreskriva obligatorisk anmälningsplikt vid alkoholbe­roende.

M finner den ovillkoriiga skyldigheten atl göra anmälan till körkorls­myndigheten vara etl utslag av förmynderi som kan fä allvarliga konse­kvenser.

Svenska läkaresäUskapet kan inte heller acceptera en ovillkorlig anmäl­ningsplikt. Dels ställs läkaren inför svära avgöranden om tillståndets ka­raktär och art, dels kan anmälningsplikten verka återhållande på patienter­nas motivation atl söka hjälp. Sveriges läkarförbund har samma inställ­ning. Båda remissinslanserna kan dock i och för sig acceptera utredning­ens förslag om anmälningsskyldighet som förutsätter en nyanserad bedöm­ning av när information till körkortsmyndigheten bör lämnas.

Även TYA/Transporthälsan avstyrker den obligatoriska anmälnings­skyldigheten. I stället bör samhället skärpa Irafikövervakningen och öka den från trafiksäkerhetssynpunkt nödvändiga tillsynen, men inle genom att pålägga vårdsektorn polisiära uppgifter.

Flera instanser tar i denna del upp frågorna kring LOB-omhändertagan-dena.

Distriktsöverläkaren Dahlin framhåller all del finns självklarare former för att fånga in missbrukare än att beordra anmälningsplikt för läkare. Han tänker då på förslaget att låta polisen rapportera samtliga LOB-omhänder­taganden till körkortsmyndigheten. Professorn Ottosson anser alt det är principiellt felaktigt alt utöka läkarnas anmälningsplikt pä grund av alt andra källor till kunskap om missbruk inte utnyttjas. Den förnämsta källan bör enligt Ottosson just vara rapportering av LOB-fallen.

Även RPS och socialstyrelsen pekar på atl problemen med identifiering och rapportering av LOB-fallen bör lösas.

Länsläkaren i Värmlands län framhåller atl omhändertaganden enligl LOB troligen i minst lika slor utsträckning beror på sociala och ekonomis­ka faktorer som av alkoholmissbruk. De omhändertagna utgör därför en myckel selekterad grupp av alkoholproblematiker.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     69

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemo­rian (Ds K 1980:5) Vissa registreringsfrågor i anslutning till social­tjänstreformen

Yttranden över promemorian har avgetts av riksåklagaren (RÅ), kam­marrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen (RPS), datainspektionen, social­styrelsen, trafiksäkerhetsverkel (TSV), luftfartsverket, statskontoret, riks­revisionsverket (RRV), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), läns­styrelserna i Stockholms län, Kronobergs län. Kristianstads län. Väsler­norrlands län och Jämtlands län, länsnykterheisnämnden i Västerbottens län. samarbetsorganet (Ju 1968: 59) för rättsväsendets informationssystem (SARI), LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03), organisationskommittén (S 1979: 12) för socialstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), Kungl. Au­tomobil Klubben (KAK), Motorförarnas helnyklerhetsförbund (MHF), Molormännens riksförbund (M), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) och Svenska kommunförbundet.

Länsstyrelserna i Kristianstads län och Jämtlands län har bifogat yttran­den från socialkonsulenterna i länen och länsstyrelsen i Västernorrlands län har bifogat yttranden frän polisstyrelserna i Kramfors och Sundsvalls polisdistrikt och från sociala centralnämnden i Örnsköldsviks kommun.

Förslagen har tillstyrkts utan några reservationer eller andra anmärk­ningar av RÅ. RPS och RRV. Luftfartsverket har inte haft några syn­punkter på förslagen.

A. Registreringsfrågan

Promemorian innefattar inle något ställningstagande till frågan om beho­vel av en registrering av nyklerhelsanmärkningar. Flera instanser har ändå tagit upp den frågan. De som uttryckligen förordar någon form av registre­ring är awwflnviJ/e/j / Göteborg, länsstyrelsen i Jämtlands län. MHF och NTF. Som skäl anförs att kravet på skötsamhet i nykterhetshänseende för atl få körkort förutsätter att körkortsmyndigheterna får reda på eventuella nyklerhelsanmärkningar. Närde sociala nämndernas uppgiflsplikl upphör, måste därför uppgifterna fäs från något annat häll.

Socialkonsulenlerna i Jämtlands län anser ocksä atl kännedom om LOB-omhändertaganden är av stor betydelse för körkortsprövningen. ef­tersom erfarenheten visar att sädana omhändertaganden ofta är ett uttryck för begynnande eller ibland långt gående alkoholmissbruk. Konsulenterna är emellertid tveksamma inför motivel atl slopa de sociala nämndernas rapporteringsskyldighet. De anser att man har överbeionat de negativa följderna av denna. En registrering väcker frågan om individens integritet i datasamhället. Denna bör enligl konsulenterna vägas mot motiven till att slopa de sociala nämndernas rapporteringsskyldighet.

Socialstyrelsen kan godla att körkorlshavarna registreras men anser det inte lika självklart att registreringen bör omfatta även dem som inte har körkort. Styrelsen anser del sannolikt att en del av de ärenden som skulle omfattas av den utvidgade registreringen återfinns bland ärenden som redan är kända av socialnämnden och där nämnden yttrar sig pä länsstyrel­ses eller domstols begäran. Styrelsen utgår från att socialtjänstens medver-


 


Prop. 1981/82:9                                                                     70

kan i bl.a. körkorlsärenden i stort sett blir densamma som de sociala nämndernas är i dag.

Statskontoret är myckel tveksamt till en registrering. Eftersom LTO/ LOB-ulredningen överväger frågan huruvida omhändertaganden på grund av berusning bör anses ha sä stor betydelse för körkortsprövningen alt en registrering för detta ändamål är motiverad, anser statskontoret atl man bör avvakla resultatet av utredningens arbete. Även länsstyrelsen i Kris­tianstads län. LTO/LOB-utredningen, BRA och KAK har liknande syn­punkler. BRA kan dock tillslyrka en registrering nu. men bara som elt provisorium.

TSV och MHF anser alt även alkohol- eller narkotikabetingade omhän­dertaganden enligt LTO måste registreras. Orsaken lill omhändertagandet är ju i dessa fall densamma som vid omhändertagande enligl LOB. Enligl MHF dras annars en opäkallad gräns mellan offenllig och annan berusning. Även BRA anser atl del är sakligt omotiverat atl bl.a. i regislreringshän-seende göra någon skillnad mellan sådana omhändertaganden. Kammar­rällen i Göteborg och LTO/LOB-ulredningen anser all omhändertaganden enligt LTO inle behöver registreras.

Kammarrätten i Gäleborg, BRA och MHF efterlyser en lösning av identifieringsfrågan om en registrering av alla LOB-omhändertaganden skall ske.

De fiesta instanserna inslämmer i förslaget att, om en registrering skall ske, denna bör göras i den del av körkorlsregislrels belaslningsdel som förs av TSV. SARI påpekar alt i BROTTSRI, dvs. den grupp av system av rättsväsendets informationssystem som rör polis- och åklagarväsendet, de allmänna domstolarna och kriminalvården, ingår enbarl uppgifter om brott. Den principen har upprätthållits allt sedan starten av det s.k. RI-projektei. SARI anser det vikligl atl denna princip upprätthålls i ADB-system av den storieksordning som det här är fråga om och att man av integritets- och säkerhetsskäl inle bör göra något avsteg frän principen.

Länsstyrelsen i Jämtlands lim och M anser emellertid all registreringen bör ske inom Rl-syslemet. Även datainspektionen anser att registreringen bör skötas av polisen. Enligt datainspektionen bör det inle förekomma alt i körkortsregistrel ta in uppgifter för atl de skall finnas till hands om och när någon söker körkort. Ifrågavarande uppgifter är av allmän karaktär och används även i andra sammanhang än körkortsprövning. Registreringen bör därför enligt inspektionen handhas av den myndighet som gör omhän­dertagandena och som sedan också använder uppgifterna i sin verksamhet.

Arbetsgruppen har redovisat tre olika alternativ för en rapportering lill körkortsregistret. De flesta instanserna ansluter sig till det alternativ som arbetsgruppen har förordat. Det innebär alt polisen underrättar länsstyrel­sen om omhändertagandet, varefter länsstyrelsen för in uppgiften i regist­ret.

TSV. LON, länsslyrelsen i Stockholms län och LTO/LOB- ulredningen förordar dock alternativet som innebär att polisen för in uppgiften i regist­ret. TSV påpekar att polisen redan i dag har registreringsruliner som innebär alt uppgifter direkt förs in i TSV: s ADB-system. För detta alterna­tiv lalar enligt TSV effektivitetshänsyn och en mindre risk för felaktiga registreringar. TSV anser inte att länsslyrelserna är bättre rustade än polisen när det gäller atl klara det utökade registreringsarbelet. I andra hand förordar TSV alternativet som innebär att TSV för in uppgifter i registret.

Länsslyrelsen i Stockholms län anser atl polisen bör klara registreringen med hjälp av de terminaler som man f n. disponerar.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     71

LON saknar en analys av exempelvis vilken förstärkning som de största länsstyrelserna skulle behöva vad gäller ytterligare terminaler m. m. om det alternativ som arbetgruppen förordar skulle genomföras.

LTO/LOB-utredningen är kritisk till arbetsgruppens kostnadsberäkning­ar och tror att kostnaderna måste bli större än vad arbetsgruppen har angett.

SARI anser att det skulle leda till väsentligt högre kostnader om polisen skulle svara för registreringen i stället för länsstyrelsen. SARI har också principella invändningar mot att låta polisen och länsstyrelsen fä ett delat ansvar för denna del av körkortsregistret.

Förslaget om en femårig rehabiliteringstid godtas av de flesta remissin­stanserna. Datainspektionen, LTO/LOB-utredningen och Svenska kom­munförbundet anser dock att tvä år är en tillräcklig tid, eftersom arbets­gruppen själv anser att äldre uppgifter inte behövs och socialstyrelsens nuvarande anvisningar till socialnämnderna innebär att nämnderna inte skall lämna ul uppgifter om LOB-omhändertaganden som är äldre än tvä år.

Några remissinstanser anser det vara en brist alt - när socialtjänstlagen trätt i kraft - polisen inte längre skall lämna några uppgifter om LOB-omhändertaganden till socialnämnderna.

B. Socialtjänstens och sociala enhetens medverkan

Kammarrällen i Göteborg delar arbeisgruppens uppfattning alt social­nämnden skall höras, om den som saken gäller är känd hos nämnden. Nämnden bör dock beredas möjlighet att medverka även i de utredningar som länsstyrelsens sociala enhet kommer att företa beträffande personer som inte tidigare är kända hos nämnden.

Socialstyrelsen anser del i och för sig motiverat att personal inom länsstyrelsernas sociala enheter gör kvalificerade utredningar. Styrelsen anser dock att ärenden som förutsätter personlig kontakt bör handläggas av socialnämnden enligt socialtjänstlagens närhetsprincip.

Statskontoret och organisationskommittén jör socialstyrelsen fram­håller atl det måste vara en sirävan att undvika att den sociala enhetens arbete splittras på samma sätt som fallet varit med den nuvarande social­konsulentorganisationen.

De sociala enheterna bör därför i högre grad ägna sig ät övergripande, generella och förebyggande insatser och mindre åt individinriktade frågor och handläggning av enskilda ärenden. Statskontoret anser alt om möjlig­het skall finnas för körkortsmyndigheterna att anlita de sociala enheterna för utredningar i körkortsärenden, denna måste utnyttjas mycket restrik­tivt. Organisationskommittén anser att möjligheten bör finnas i speciella fall, men att den bör utnyttjas mycket restriktivt. Även länsstyrelsen i Kronobergs län. länsstyrelsen i Jämtlands län och socialkonsulenterna i Kristianstads län framhåller att de sociala enheternas medverkan bör begränsas till de mer komplicerade utredningarna, som kräver medverkan av sådan sakkunskap som socialkonsulenterna besitter.

Socialkonsulenterna i Jämtlands län befarar alt arbeisgruppens förslag kan medföra en kraftig ökning av körkortsärendena hos den sociala enhe­ten. Det måste i första hand ankomma på de sociala nämnderna att ulreda och yttra sig i körkortsfrågorna, säger konsulenterna.

Länsnykterheisnämnden i Västerbottens län anser att utredningar och yttranden i körkortsärenden inte bör ske utan atl den enskilde först sam­tyckt till åtgärden.


 


Prop. 1981/82:9                                                                     72

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och polisstyrelsen i Sundsvall anser att polismyndigheten bör fä rätt att på egel iniliativ höra socialnämnden i t.ex. vapenärenden.

C. Ikraftträdande och övergångsfrågor

Kammarrätten i Göteborg anser, i likhet med arbetsgruppen, atl det är nödvändigl alt tillskapa en övergångsreglering som i stort bibehåller det nuvarande rättslägel till dess det nya rapporteringssystemet fungerar fullt ut. Kammarrätten tillstyrker också en övergångstid på två år. Beträffande körkortsärendena föreslår dock kammarrätten att denna reglering sker i övergångsbestämmelser till körkortslagen och att det därvid övervägs att sätta i kraft de nya bestämmelserna i 39 § tredje stycket och 42 § andra meningen körkortslagen den 1 juli 1983. Beträffande andra ärenden än körkortsärenden anser kammarrätten alt uppgiftsskyldigheten under över­gångstiden kan regleras i övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen. Kammarrätten pekar ocksä pä att man under övergångsperioden fr.o.m. den 1 januari 1982 måste anlita såväl socialnämnden som körkortsregistrel för att få LOB-omhändertaganden under de senaste tvä åren. Enligt kam­marrätten kan detta undvikas om man utsträcker polisens nuvarande rap­porteringsskyldighet enligt 10§ nykterhetsvårdslagen till den 1 juli 1983.

Enligl länsstyrelsen i Jämtlands län kan den föreslagna övergångsbe­stämmelsen till socialtjänstlagen leda till tolkningssvårigheter. Bestämmel­sen bör därför formuleras om så atl det framgår att den enbart avser det rutinmässiga uppgiftshämtandet från sociala nämnderna i samband med personutredningar i körkortsärenden.

Svenska kommunförbundet finner det förvånande att arbetsgruppen fö­reslagit en övergångsbestämmelse, som ålägger socialnämnden en längre gående uppgiftsskyldighet än vad som i dag föreskrivs i 96 § körkortsför­ordningen. Det naturliga enligt förbundets mening vore att låta de nuvaran­de bestämmelserna gälla under övergångstiden.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981