Prop. 1981/82:8

Regeringens proposition

1981/82:8

om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m. m.;

beslutad den 27 augusti 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all anlaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN SÖDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen beslöt i juni 1980 all anta en ny sociallagstiflning - sociakjänst-lagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser om vård av unga (LVU). Samtidigt beslöt riksdagen alt upphäva de nuvarande centrala vårdlagarna socialhjälpslagen (1956:2), nykierhelsvårdslagen (1954:579) och barnavårdslagen (1960:97). Ikraftlrädande bestämdes till den 1 januari 1982.

I propositionen föreslås en lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Lagen är avsedd att komplettera socialtjänstlagen på samma sätt som den särskilda lagstiftningen om vård utan samtycke av unga, LV,U. Både missbrukare av alkohol och av narkotika föreslås kunna beredas vård oberoende av samtycke om följande förutsättningar är uppfyllda. Missbrukaren skall vara i trängande behov av värd till följd av elt fortgående missbruk. Vård med missbrukarens samtycke eller utan hans samtycke enligt annan vårdlagsliftning skall ha bedömts vara otillräcklig. Vidare fordras det att missbrukaren antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Socialnämnden utreder om del finns skäl atl bereda vård och ansöker om vård vid länsrätten. Förslagel är i fråga om socialnämndens roll en övergångslösning och skall omprövas inom viss tid. Länsrätten beslutar om beredande av vård enligl LVM, oftast vid en muntlig förhandling, där den enskilde regelmässigl skall vara biträdd av etl offentligt biträde. I rätten ingår nämndemän.

Vården ges primärt på en kommunal eller landstingskommunal institution

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 2

under en vårdtid av två månader. Om vissa angivna förutsättningar föreligger får institutionens styrelse, som är sammansatt med politiskt valda lekmän, besluta om förlängning av vården under högst två månader. Vården skall som regel inledas med en sjukhusperiod. Även senare under vårdtiden kan missbrukaren få vård på sjukhus men också på en privai institution, i ett familjehem eller i det egna hemmet.

Det understryks atl missbruksvården genom 11 § socialtjänstlagen har fastslagits vara en uppgifl för i första hand socialtjänsten. Vård utan samtycke bör inte få komma i fråga annat än då del är oundgängligen nödvändigt. Inte heller bör mer långtgående tvångsåtgärder användas än som är nödvändigt för atl genomföra vården i varje enskilt fall. En vård utan samtycke skall vara begränsad lill vad som fordras för alt ge den enskilde viljan och förmågan att fortsätta vården i frivilliga former. Den får inte innebära atl samhället övertar den enskildes ansvar för silt eget liv.

Vikten av att vården ulan samtycke ingår som etl led i en sammanhållen vårdkedja framhålls. Socialnämnden skall sålunda ha huvudansvaret för den samlade planeringen av åtgärderna. Förslaget ulgår från en ökad samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården.

Proposiiionen innehåller också förslag lill vissa följdändringar i bl. a. brollsbalken, rällshjälpslagen och lagen om allmän försäkring.

Lagarna skall enligl riksdagens uttalade önskemål (SoU 1979/80:44, rskr 385) träda i kraft samtidigt som socialtjänstlagen och LVU, dvs. den 1 januari 1982.

Prop. 1981/82:8

1 Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna riktlinjer för vården

I § De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällels socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till alt hjälpa enskilda människor atl komma ifrån missbruk av alkohol eller narkotika. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

Beredande av vård

2 § Om någon till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag, kan han oberoende av eget samtycke beredas vård enligl denna lag, förutsatt att också någon av de situationer som beskrivs i 3 § föreligger.

3 § I fall som avses i 2 § får vård beslutas, om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. lill följd av missbruket kan befaras komma alt allvarligt skada sig själv
eller någon närslående.

4 § Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av denna lag.

5 § Socialnämnden utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt denna lag. Anses sådana skäl föreligga, skall socialnämnden ansöka om vård.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens förhållanden och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange den vård som socialnämnden anser behövlig, var vården bör påbörjas och i vilkel hem intagning kan ske.

I målet skall förebringas läkarintyg som anger missbrukarens akluella hälsotillstånd. Om inte synnerligt hinder möler, skall socialnämnden foga sådanl intyg vid ansökan.

6 § Socialnämnden föranstaltar om verkslällighel av rällens beslut om
vård.

Prop. 1981/82:8 4

Om vården inle har påbörjats inom två veckor från den dag då rätlens beslut vann laga krafl, upphör beslutet alt gälla.

7 § Vård med slöd av denna lag skall upphöra så snarl syftet med vården är
uppnått och senast två månader efter det atl värden påbörjades, om inte
beslut dessförinnan har meddelals om förlängning enligl 16 §. Vården
upphör genom beslut om utskrivning enligt 13 §.

Omedelbart omhändertagande

8 § Polismyndighelen får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. del är sannolikl alt han kan beredas vård med slöd av denna lag och

2. rällens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på grund av att del föreligger en överhängande risk för atl han lill följd av sill tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Sedan socialnämnden har ansökt om vård med slöd av lagen, kan även rällen beslula om omedelbart omhänderlagande av missbrukaren.

9 § Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslulel om ome
delbart omhänderlagande samt underrätta socialnämnden om beslutet.

Rätten skall så snarl del kan ske och senast inom fyra dagar från det atl beslutet underställdes rällen pröva om omhändertagandel skall beslå. Om det inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genasl upphäva beslutet.

Har polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efler det alt socialnämnden har ansökt om vård, skall beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket.

10 § Om någon är omhänderlagen enligL 8 § för_sta slycke.1 s_kaLl ansökaji
enligt 5 § ha kommit in lill länsrätten inom en vecka från det länsrätten
meddelade beslut all omhändertagandet skall bestå. Görs inte ansökan inom
denna tid skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Beslut om omhändertagande skall också upphävas om ansökan om vård avslås eller den omhändertagne häktas.

Kan socialnämndens beslut att ansöka om vård inte meddelas inom den tid som föreskrivs i första slyckel, får ansökan göras av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslulel skall anmälas vid nämndens nästa sammanlräde.

Prop. 1981/82:8 5

Vården

Il§ Vård med slöd av denna lag lämnas genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enligl den plan som anges i 23 § socialtjänstlagen (1980:620) är särskilt avsedda alt kunna lämna vård enligl denna lag. Ell sådant hem skall stå under ledning av en styrelse.

Landstingskommunen eller kommunen kan antingen utse en särskild styrelse eller uppdra åt någon annan nämnd att vara styrelse. Två eller flera hem kan ha en gemensam styrelse. I fråga om särskild styrelse tillämpas 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande säll.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har överlåtits på en särskild föreståndare.

12 § Vården skall inledas på sjukhus om del anses lämpligl med hänsyn lill
den planerade vården i övrigl och förutsättningar för sjukhusvård är
uppfyllda. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges
genom hemmets försorg skall värden fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligl 8 § skall utan dröjsmål beredas vård i ett sådant hem som avses i 11 § eller, i fall som avses i första slyckel, pä sjukhus. Del åligger socialnämnden att föranslalla om sådan vård sedan polismyndighelen har anmäll omhändertagandel.

13 § Om intagning i och om utskrivning från sådana hem som avses i 11 §
beslular den som förestår vården vid hemmet.

Den som föreslår vården vid hemmel får också beslula alt en inlagen skall flyttas till etl annal motsvarande hem, om della anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som föreslår vården vid del andra hemmet samtycker till överflyttningen.

Den som förestår vården vid hemmet skall fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om utfallet av vården och samråda med socialnämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning till elt annal hem och före utskrivning skall samråd alltid ske.

14 § Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i
sociakjänsllagen (1980:620), om inle annat anges i denna lag.

Socialnämnden skall tillsammans med den som förestår vården vid hemmet och den intagne förbereda slöd- och hjälpinsatser för liden efler utskrivningen från hemmet. Sådana insatser skall främsi inriktas på all lillgodose den intagnes behov av boslad, arbele eller utbildning. Socialnämnden skall utse en befattningshavare hos nämnden alt svara för kontakterna med den intagne.

15 § Den som vårdas med slöd av denna lag bör, så snart del kan ske med
hänsyn till den planerade vården, beredas lillfälle alt pä försök lämna det

Prop. 1981/82:8 6

hem som avses i 11 § för atl vislas i någol hem för vård eller boende av annal slag, i elt familjehem, i det egna hemmet eller för att vårdas i någon annan lämplig form.

16 § Vårdtiden får förlängas med högst två månader, om den intagne till
följd av sill hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra
synnerliga skäl för förlängning.

Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse. Rätten att besluta får inte delegeras.

Särskilda befogenheter

17 § Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag
i ett sådant hem som avses i 11 §, får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annal
som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmel. Påträffas sådan
egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård får kroppsvisileras, när han kommer lill hemmet, för konlroll av all han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Delsamma gäller om del under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakltas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ell vitlne närvara.

Beslämmelserna i första-lredje slyckena skall gälla för alla som vårdas vid ett sådant hem som avses i 11 §, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmel och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

18 § För omhändertagna och vårdtagare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild lillsyn.

19 § Den som på grund av etl beslut om omhändertagande eller värd enligt denna lag vislas i ell sådanl hem som avses i 18 § får hindras atl lämna hemmet och i övrigl underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när del behövs av hänsyn lill andra intagnas eller till personalens säkerhet.

20 § Försändelser lill den som på grund av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt denna lag vislas i ett sådanl hem som avses i f8 § får kontrolleras, om det behövs med hänsyn lill ordningen vid hemmet eller till

Prop. 1981/82:8 7

den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 17 § får den omhändertas.

Målens handläggning

21 § Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 §, skall länsrätten företa målel lill avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in eller i fall som avses i 9 § tredje stycket, från den dag då underställningen skedde. Länsrätten får förlänga denna tid om del behövs ytterligare uiredning eller om någon annan särskild omsländighel gör det nödvändigt. Ell överklagat beslut om förlängning av vårdtiden skall av länsrätten företas lill avgörande inom en vecka från den dag då besvären kom in.

22 § I mål om beredande av vård med stöd av denna lag skall länsrätten och
kammarrällen hålla munllig förhandling, om detta inte är uppenbart
obehövligt. 1 andra mål prövar rätten om det finns skäl alt hålla muntlig
förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin räll all begära munllig förhandling.

Om en enskild part som har kallals vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätlen förordna all han skall hämtas lill rällen antingen omedelbart eller till en senare dag.

23 § 1 mål och ärenden enligl denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

24 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rällshjälpslagen (1972:429).

Övriga bestämmelser

25 § Har fråga uppkommit om att någon skall beredas vård med stöd av
denna lag skall socialnämnden beslula om läkarundersökning samt ulse
läkare för undersökningen. Om socialnämndens ansökan om vård inte
innehåller läkarintyg, fär rätten själv föranslalla om läkarundersökning.

Polismyndighelen skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller rällen lämna biträde för atl inställa en missbrukare lill en beslulad läkarundersökning.

26 § Polismyndighelen skall, på begäran av socialnämnden eller av den som
föreslår vården vid ell sådanl hem som avses i 11 §, lämna biträde för alt

Prop. 1981/82:8 8

genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag eller för alt efterforska och hämta tillbaka någon som har avvikit från hemmet eller för alt förflytta någon som vårdas där.

27 § Beslut av styrelsen vid etl hem som avses i 11 § eller av någon annan som
förestår vården vid elt sådant hem får överklagas av den enskilde hos
länsrätten genom besvär, om beslutet avser överflyttning enligt 13 §,
förlängning enligl 16 § eller avslag på begäran om utskrivning.

Ändra beslut enligt denna lag av styrelsen eller av den som annars föreslår vården vid ell sådanl hem som avses i 11 § får inle överklagas. Beslut om läkarundersökning enligt 25 § får inte överklagas.

28 § Beslut om omhänderlagande enligt 8 § gäller omedelbart. Besvär över
rättens beslut om omhänderlagande är ej inskränkt till viss lid.

Beslut om överflyttning enligl 13 § andra slycket får förordnas alt gälla omedelbart om det behövs från vårdsynpunkt. Ändra beslut av styrelsen eller någon annan som föreslår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § gäller omedelbart.

Rätten får förordna atl beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

29 § Vid handläggning i kammarräll av andra mål enligl denna lag anmäl om omedelbart omhänderlagande skall nämndemän ingå i rätten.

30 § Statliga och kommunala myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att anmäla till socialnämnden, om de fär kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Vad som nu har sagts skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån än som följer av andra stycket.

En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbrukare som kan antas vara i behov av vård är skyldig atl göra anmälan lill socialnämnden, om inle den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigfinom sjukvårde-n.-

Myndigheter som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt denna lag.

31 § Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för brott
för vilkel inte föreskrivs strängare slraff än fängelse i ett år samt har brottet
begåtls innan värden påbörjades eller under vårdtiden och hör del under
allmänl ålal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Styrelsen för
det hem där den misstähVte värdas eller, om vården har upphört,
socialnämnden skall därvid höras om del inte är obehövligt.

Prop. 1981/82:8 9

32 § Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhänderta
gits enligt 17 eller 20 § eller har sådana påträffats inom ett sådant hem som
avses i 11 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som
förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som
erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Delsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler.

33 § Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde
får det slöd och den hjälp som han behöver. Alt överflyttning av ärenden till
en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstla
gen.

Beslut om vård enligt 4 § och i anledning av omhändertagande enligt 8 § fallas av länsrätten i det län inom vilket den ansvariga kommunen är belägen. Den länsrätt som meddelade beslulel om vård beslutar också i frågor som avses i 27 § första stycket.

1. Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1982. Att samtidigt lagen (1954:579) om nykterhetsvård upphör all gälla framgår av övergångsbestämmelserna lill sociakjänsllagen (1980:620).

2. Fram till den 1 januari 1983 får vård enligl lagen beredas förutom i hem som avses i 11 § även i sådana hem som vid lagens ikraftlrädande var allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare enligl lagen (1954:579) om nykierhetsvård.

1 fråga om styrelse och föreståndare vid de allmänna vårdanstalterna gäller därvid alltjäml 40 § lagen om nykterhetsvård. Beslut om intagning vid sådana anstalter fattas under år 1982 av socialstyrelsen.

3. Den som vid ulgången av år 1981 är intagen i en allmän vårdanstalt med
stöd av 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykierhetsvård får beredas fortsatt
vård enligl den nya lagen. Vården skall genast upphöra om inte styrelsen-för
vårdanstalten vid prövning senast två veckor efter ikratträdandet finner
sådana omsländigheler föreligga som anges i 16 §. Vården får fortsätta högst
två månader efter lagens ikraftträdande, dock inle i någol fall så länge alt den
enligt lagen om nykierhetsvård längsta medgivna vårdtiden överskrids.

Är någon vid utgången av år 1981 tillfälligt omhändertagen enligt 21 § lagen om nykierhetsvård, skall därefter vad enligl den nya lagen gäller beiräffande den som är omedelbart omhänderlagen enligl 8 § lillämpas i fråga om honom.

4. Om en ansökan om vård enligl 18 eller 55 § lagen (1954:579) om

Prop. 1981/82:8 11

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om

vård av unga

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

IH När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligl denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge atl den unge vislas i sill eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Beslut enligl första och andra Slyckena får fattas av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat, om nämndens beslut inte kan avvaktas utan allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Beslutet skaU anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den mån del behövs för alt genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

Prop. 1981/82:8 12

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs all i 31 kap. brottsbalken skall införas en ny paragraf, 2 §', av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap. 2§

Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt styrelsen för hemmel all föranstalta om behövlig vård. Innan rätlen beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller styrelsen höras.

År för brollet siadgal strängare straffan fängelse I etl år, får överlämnande enligt första stycket ske endasi om det föreligger särskilda skäl.

1. Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982.

2. Vad i denna lag stadgas skall äga lillämpning även på gärning som har begåtts före ikraftträdandet.

Paragrafen upphävd genom 1981:29.

38 kap. 2§

Har domslol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter atl vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande lill domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efler ansökan av åklagare den räll som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma lill annan påföljd för brottet.

Har domstol med stöd av 31 kap. I § överiämnai någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter all vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förulsällningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande lill domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efler ansökan av åklagare den räll som först dömt i målel undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma lill annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts gäller på motsvarande sätt när domstolen har överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 § och den vård som socialnämnden i yttrande Ull domstolen har förklaral sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

41 §

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligl 8 eller 9 § eller utskrivning enligl 16 eller 19 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslulsnämnd eller psykalriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligl lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt ulvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligl 28 § samma lag,

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första slyckel 1 samma lag,

4. angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980:376) saml vid utredning hos (1980:376) samt vid utredning hos

polismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning enligt angivna lagrum,

6. angående avvisning enligt utlänningslagen , dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger atl överlämna ärendet till statens invandrarverk eller utlänningen en-

4. hos förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen (1981:000) av missbrukare i vissa fall, angående omedelbart omhändertagande enligt 8 § eller vid överklagande av beslut om förlängning enligl 16 § samma lag,

5. angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen

polismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning enligl angivna lagrum,

5. angående avvisning enligl utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger alt överlämna ärendel lill statens invandrarverk eller utlänningen en-

ligl 50 eller 52 § samma lag hållils i ligt 50 eller 52 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka, förvar längre än en vecka.

längre än en vecka,

8. angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 $ första stycket utlänningslagen,

10. angående förverkande av vill
korligt medgiven frihet enligl 26
kap. brottsbalken.

eller 52 § samma lag hållils i förvar eller 52 § samma lag hållils i förvar

längre än en vecka,

7. angående föreskrifter som meddelats enligl 13 §, 48 S eller 74 § andra slyckel utlänningslagen,

8. angående hemsändande av utlänning med slöd av 104 S första slyckel utlänningslagen,

9. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brollsbalken.

11. angående verkställighet ulomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbele rörande verkställighet av brottsmåisdom.

12. angående utlämning enligl lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligl lagen (1944:133) om kaslrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Prop. 1981/82:8 16

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen

(1972:429)

Härigenom föreskrivs all 43 § rällshjälpslagen (1972:429) i den lydelse paragrafen har fält genom lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får föra talan i målet eller ärendel.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målel eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos socialnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 § 3 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 4-8 eller i ärende som avses i 41 § 5-9 eller

14 på rättshjälpsnämnden, 14 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighel enligl 41 § 12 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än i annat ärende hos regeringen än

som avses i 41 § 4-8 eller 14 på som avses i 41 § 5-9 eller 14 på
deparlemenistjänsteman som rege- departementstjänsleman som rege
ringen bestämmer. ringen bestämmer.

Har myndighelen skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas lill annan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom Ansökan om rättshjälp genom

offentligt biträde ges in till den offentligt biträde ges in lill den
myndighet som handlägger målel myndighet som handlägger målet
eller ärendet. Gäller ansökan ärende eller ärendel. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 4-8 eller 14, ges som avses i 41 § 5-9 eller 14, ges
dock ansökan in till rättshjälps- dock ansökan in lill rättshjälps
nämnden, nämnden.

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighel med egel yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

16 kap. 12 §

På framställning av nykterhets-nämnd eller styrelse för vårdansiaU för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta att pension liUkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omständighet i övrigl som i 15 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård sägs, heU eller delvis skall utbetalas tiU kommunal myndighet eller den pensionsberälligades make eller annan person all användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Ar en pensionsberälligad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighel, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv ha hand om sin pension, får allmjn försäkringskassa besluta alt. pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person för atl an vändas tiU den pensionsberättigades och . hans familjs nytta.

Är pensionsberälligad lill följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv oinhänderhava honom tillkommandf; pension, må allmän försäkringskassa besluta att pensionen skjill utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

Prop. 1981/82:8 18

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring

Härigenom föreskrivs all 4 kap. 20 S lagen (1962:381) om allmän försäkring i den lydelse paragrafen har fåll genom lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 20 §

Bestämmelserna i 2 kap. 10 § saml Bestämmelserna i 2 kap. 10 § saml

3 kap. 12 § och 16-18 §§ äga motsva- 3 kap. 12, 16 och /7 SS äga motsva
rande lillämpning i fråga om föräld- rande tillämpning i fråga om föräld
rapenning. 1 fall som avses i 3 kap. rapenning. I fall som avses i 3 kap.
12 § skall föräldrapenning enligl 4 12 5 skall föräldrapenning enligl 4
kap. 2 och 11 §§ alllid utgå med kap. 2 och 11 SS alltid utgå med
minst ett belopp som motsvarar minsl ett belopp som motsvarar
garantinivån enligl 4 kap. 4 S garantinivån enligt 4 kap. 4 S
minskad med den sjukpenning som minskad med den sjukpenning som
skulle belöpa på vårdersättningen. skulle belöpa på vårdersättningen.
Bestämmelserna i 3 kap. 7 S första Beslämmelserna i 3 kap. 7 § första
och andra slyckena äga moisvarande och andra slyckena äga moisvarande
tillämpning i fråga om föräldrapen- tillämpning i fråga om föräldrapen
ning enligl 4 kap. 2 och 8 SS. ning enligt 4 kap. 2 och 8 SS.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i lillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 S första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra att förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligl 11 S fjärde stycket styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en dag.

Beiräffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd beslula all föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till nämnden all användas lill förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsanslali eller hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser.om vård av unga, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för anstalten eller hemmet beslula, all den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till föreståndaren för all användas till kvinnans och barnets nytta.

Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på

1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskrivningsprövning enligt värn-pHktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, civilförsvarslagen (1960:74) eller 9a§ krigssjukvårdslagen (1953:688),

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän eller statsunderstödd enskild vårdansiaU för alkoholmissbrukare eller arbetsanstaU samt den som är häklad eller anhållen eller j annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanslali, häkte eller polisarrest.

1. den som fullgör tjänstgöring eller genomgår utbildning eller inskrivningsprövning enligl vårn-pliklslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, civilförsvarslagen (1960:74) eller 6§ lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. ni., 2. den som deltager i räddningstjänst eller övning med brandstyrka enligt brandlagen (1974:80), skyddsarbete enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i alomanläggningar m. m. eller flygräddningsljänst enligl luftfartslagen (1957:297),

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, ( ett hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, i ell hem som avses i 11 § lagen (1981:000) om värd av missbrukare i vissa fall samt den som är häklad eller anhållen eller i annal fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisar-rest. Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilUgt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Prop. 1981/82:8 22

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrivs all 5 S lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 8

Vistas någon under lid som sägs i 4 S i annat land än Sverige, Danmark utan Färöarna och Grönland, Finland och Norge, gäller personskadeskyddet endast om staten har anordnat eller bekostat resan.

Vid vård utom anstalt eller skola av någon som avses i 1 § första stycket 3 gäller personskadeskyddet endast imder de första sex månaderna efter del atl sådan vård har påbörjats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1981/82:8 23

12 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs all 47, 49 och 69 SS socialtjänstlagen (1980:620) samt punkten 5 i övergångsbestämmelserna till lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §
Uppdrag att besluta på social- Uppdrag att besluta på social-

nämndens vägnar får inte avse vad nämndens vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt som ankommer på nämnden enligl
2, 5 och 6 §§, 11 § första och andra 2, 5 och 6 S§, 11 § första och andra
styckena, 17 § tredje stycket samt styckena, 17 § tredje stycket saml
18 § lagen (1980:621) med särskilda 18 § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga. beslämmelser om vård av unga och

enligt 5 § och 25 § andra stycket lagen

(1981:000) om vård av missbrukare i

vissa fall.

1 de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock

beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras ål en särskild

avdelning som består av ledamöter eller suppleanler i nämnden.

49 S
Om rätt all i vissa fall fatta beslut i Om räll alt i vissa fall fatta beslut i

socialnämndens ställe finns bestäm- socialnämndens ställe finns besläm
melser i 29 § första stycket och i melser i 29 § förslå slycket, i lagen
lagen (1980:621) med särskilda (1980:621) med särskilda bestäm
bestämmelser om vård av"unga. melser om vård av unga saml i lagen

(1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall.

69 § Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådanl hem slår under löpande lillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmel är beläget. Nämnden har rätt atl inspektera verksamhelen vid hemmel.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Den som är eller har varit verksam i ett sådant hem som avses i denna paragraf får inte obehörigen röja vad han därvid har erfarit om enskildas personliga förhållanden.

4§

Kaslrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, förelagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

/4 den som fyllt ljugotre år och är i På den som har fyllt tjugotre år

slånd all lämna giltigt samtycke må kastrering enligt 1 S andra stycket förelagas utan socialstyrelsens tillstånd, däresl den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för ålgärden på heder och samvete förklaral förutsättningarna för densamma vara förhanden. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är inlagen i kriminalvärdsanstalt eller häkte eller som är inlagen på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering enligt 1 S andra slycket förelagas ulan socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt ullålande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklaral förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminalvårdsanslali, häkte eller hem som avses i Ingen (1981:000) om värd av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vid prövning som avses i andra slycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första slyckel andra punkten stadgas.

Prop. 1981/82:8 26

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om

ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963:197) om allmänl kriminairegister i den lydelse paragrafen erhållit genom lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänl kriminairegister samt övergångsbestämmelserna till lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§ Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts lill fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till sluten eller 2. överlämnats lill sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård öppen psykiatrisk värd eller lill vård i specialsjukhus för psykiskt ulveck- i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda; eller lingsslörda eller, om för brottet är

stadgat fängelse, till vård enligl lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall; eller

3. erhållit anslånd med verkställighet av förvandhngsstraff.

Har brott, för vilkel dömts till skyddstiUsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 S brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.

1 registret skall antecknas brottet samt uppgifl om verkställd personutredning och om domen dier beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1982. januari 1982. Äldre bestämmelser

gäller fortfarande beträffande anteckningar som har gjorts före ikraftträdandet.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 §'

Som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas av slämningsman, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde, exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet samt, vid delgivning med den som är intagen i kriminalvårdsanslali, häkle, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ungdomsvårdsskola eller rättspsykiatrisk klinik, tjänsteman vid anstalten. Samma vitsord tillkommer intyg av nolarius publicus och inlyg av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning.

Som fullt bevis atl delgivning har skett på sätt som anges i intyget gäller intyg som i tjänsten utfärdas av slämningsman, Ijänsleman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman, kronofogde, exekutiv tjänsteman vid kronofogdemyndighet saml, vid delgivning med den som är inlagen i kriminalvårdsanslali, häkte, hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och I 11 § lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall eller rättspsykiatrisk klinik, tjänsteman vid anstalten. Samma vitsord tillkommer intyg av nolarius publicus och inlyg av nämndeman i tingsrätt vid delgivning för tingsrättens räkning. Vid särskild postddgivning har intyg av tjänsteman vid postverket sådant vitsord som anges i första stycket.

Inlyg all delgivning skell på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att delgivning skett på sätt som anges i intyget, om inlygsgivarens behörighel styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på utrikes ort gäller som fulll bevis även ulan sådanl bestyrkande som nyss nämnts, om della följer av överenskommelse med främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Vad i denna lag sägs gäller lill utgången av är 1982 även de hem där vård bereds med slöd av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall.

' Senaste lydelse 1978:768.

Prop. 1981/82:8 28

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser

för vissa orter

Härigenom föreskrivs atl 3 § lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§'

Bostadslägenhet eller lägenhel, som är avsedd att hell eller lill ej oväsentlig del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, får ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller lagas i bruk av ägaren för väsentligen annat ändamål än det avsedda.

Första stycket gäller ej lägenhet som tas i anspråk

1. för ändamål som anges i 82 a § första stycket byggnadsstadgan (1959:612) dier

2. för utbyggnad av barnomsor- 2. för utbyggnad av förskole- och gen enligl lagen (1976:381) om barn- frilidshemsverksamheten enligt so-oinsorg. cialtjänstlagen (1980:620).

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1982.

Senaste ivdelse 1980:99.

Nuvarande lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brolt eller varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt ulvecklingsstörda eller utlänningslagen (1954:193) får endasi om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligl lag eller annan förfaltning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Föreslagen lydelse

4§

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgifl om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varil föremål för tvångsingripande enligl lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:000) om vård av missbrukare I vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller utlänningslagen (1980:376) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har atl föra förteckning över sådana uppgifter. Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgifl alt någon erhållit ekonomisk hjälp enligl 6§ socialtjänstlagen (1980:620) eller vård inom socialtjänsten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligl lag eller annan författning har all föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd all inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfallning får meddelas endasi om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser alt föra beiräffande sina egna medlemmar.

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam-hel.

eller liknande. Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endasi om synnerliga skäl föreligger.

Uppgift om alt någon misslänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för broll eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl utvecklingsstörda, lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhänderlagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam-hel. Delsamma gäller uppgifl om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

6§

Uppgift om all någon misslänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varil föremål för ålgärd enligl socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplys-ningsverksamhet. Delsamma gäller uppgifl om sjukdom, hälsotillstånd

Prop. 1981/82:8 31

19 Förslag till

Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

Härigenom föreskrivs att 3 § brottsskadelagen (1978:413) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§ Brottsskadeersättning utgår för sakskada i fall då brottet har begåtts av någon som var

1. intagen i kriminalvårdsanstalt,

2. inskriven vid eller intagen / 2. intagen för vård i en hem som ungdomsvårdsskola, avses i 12 § lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. intagen i allmän vårdanstalt för 3. intagen för vård i etl hem som
alkoholinissbrukare, såvill gäller för- avses i 11 § lagen (1981:000) om vård
sökspermitlerad dock endast om han av missbrukare i vissa fall,

bodde på inackorderingshem eller fick familjevård,

4. häklad enligt beslut som hade verkställts, eller

5. underkastad motsvarande frihetsberövande i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Första stycket tillämpas även på ren förmögenhetsskada, om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Vad i lagen sägs skall till utgången av år 1982 gälla även intagna i sådana hem där vård bereds med slöd av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall.

7 kap.

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klarl att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnal i förtroende eller som har inhämtals i samband med rådgivningen.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligl lagstiftningen om social-tiänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke samt verksamhel som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myndighel som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå.

Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myndighel som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhel samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå.

Prop. 1981/82:8 34

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-06-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Ähriand, Molin

Föredragande: statsrådet Söder

Lagrådsremiss om lag om vård av missbrukare i vissa fall

1 Inledning

Propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten förelades riksdagen i augusti 1979. Riksdagen beslöt i juni 1980 (SoU 1979/80:44, rskr 385) att anta propositionens förslag till ny socialvårdslagstiftning - socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) - samt att upphäva de nuvarande centrala vårdlagarna socialhjälpslagen (1956:2), nykierhelsvårdslagen (1954:579) och barnavårdslagen (1960:97). Ikraftträdandet bestämdes till den 1 januari 1982. En sammanfattning av nykierhelsvårdslagen och socialtjänstlagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Vid samma tillfälle avslog riksdagen ett i socialtjänstpropositionen framlagt förslag till ändringar i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), I del förslaget ingick bl. a. särskilda regler om vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare av alkohol eller narkotika.

Efter framställning från riksdagen och med regeringens bemyndigande tillkallade jag i juni 1980 en parlamentarisk beredning för översyn av bestämmelsema om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen.' Kommittén, som antog namnet socialberedningen, fick i uppdrag att med förtur utarbeta ett förslag beträffande vården av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare. Förslaget skulle redovisas i sådan tid att en ny lagstiftning skulle kunna träda i kraft samtidigt med att de nu

' Ledamöter i beredningen f. d. justitierådet Fredrik Sterzel, ordförande, riksdagsledamöterna Erik Larsson, Sonja Rembo och Gabriel Romanus, avdelningschefen Kurt Sjöström samt riksdagsledamoten Evert Svensson.

Prop. 1981/82:8 35

gällande vårdlagarna inom social-, nykterhels- och barn- och ungdomsvården ersätts av socialtjänstlagstiftningen, dvs. den 1 januari 1982.

Beredningen överiämnade i januari 1981 betänkandet (SOU 1981:7) LVM - Lag om vård av missbrukare i vissa fall. Betänkandet innehåller, förutom ett förslag till ny lagstiftning om vård oberoende av samtycke avseende vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare, förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning. En sammanfattning av innehållet i betänkandet samt beredningens lagförslag bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Utredningens förslag har aktualiserat också vissa ändringar i annan lagstiftning än den som beredningen har behandlat. Dessa frågor avser jag atl behandla i ett senare sammanhang.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Bakgrund

Frågan om hur vård utan samtycke av vuxna missbrukare skall ordnas har länge varit föremål för starka meningsmotsättningar. Dessa har framträtt i olika utredningsförslag, remissopinioner och inte minst i den tidvis mycket intensiva allmänna debatten.

I direktiven till socialutredningen år 1967 tog den dåvarande socialministern upp frågan om tvångsmässiga samhällsingripanden inom socialvården. Han framhöll bl. a.:

En översyn av barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen bör även avse möjligheterna att som ett särskilt avsnitt i en allmän socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om tvångsingripanden inom socialvårdens ram. Det bör vidare övervägas i vad mån det kan vara lämpligt att i organisatoriskt hänseende skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens sida från uppgifter av tvångskaraktär.

Socialutredningen föreslog i sitt principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvårdea - Mål och medd atL.den kommunala.socialvården.även i_ fortsättningen skulle ha viktiga handläggningsuppgifter i tvångsärenden mot vuxna missbrukare. Samma organ som svarade för utredningen borde dock inte fatta beslut. Länsrätten föreslogs bli beslutande organ med möjlighet för ordförande eller annan inom socialnämnden att fatta interimistiska beslut i brådskande fall. Den kommunala socialvården skulle även verkställa besluten.

Enligt principförslaget skulle en person kunna tvångsomhändertas om han till följd av missbruk av beroendeframkallande medel var i trängande behov av vård. Det förutsattes att missbrukaren var ur stånd att bedöma sitt vårdbehov och att utebliven vård kunde medföra allvarlig fara för hans liv eller hälsa eller leda till andra sociala skadeverkningar för honom. Förslaget

Prop. 1981/82:8 36

omfattade inte möjligheter till Ivångsomhändertagande till skydd för annan person.

Utifrån den helhetssyn som ulredningen företrädde omfattade förslagel lill skillnad från den gällande nykierhelsvårdslagen även narkotikamissbrukare. Nykterhetsvårdslagens bestämmelser om övervakning och lydnadsföreskrifter m. m. föreslogs slopade. Omhändertagande skulle inte få avse längre tid än tre månader. I flertalet fall räknade utredningen med ett kortvarigare omhändertagande. Socialnämnden skulle redovisa en särskild behandlingsplan till länsrätten.

I principbetänkandet log utredningen inte ställning lill huruvida tvångsbestämmelserna skulle tas in i den kommande sociala vårdlagen eller i en särskild författning.

Utredningen var inle enig. 1 reservationer och särskilda yttranden redovisades avvikande uppfattningar.

Den mycket omfattande remissbehandlingen visade att ålskilliga remissinstanser ville förlägga bestämmelserna om tvångsomhänderiaganden utanför den framtida sociala lagstiftningen och utredning och verkställighet utanför den sociala sektorn. Del fanns emellertid också många remissinslanser som stödde ulredningens förslag eller som ville ha fler grunder för ingripande, utsträcka den av ulredningen föreslagna längsta värdtiden osv.

Efter remissbehandlingen uttalade den dåvarande regeringen i februari 1975 att socialutredningen i fråga om tvångsåtgärder mot vuxna borde undersöka möjlighelerna till enhetliga beslämmelser uianför socialvårdslagstiftningen.

Socialutredningen lade fram sitt slutbetänkande år 1977 (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg Lagar och motiv. Det innehöll ett majoritetsförslag som förutsatte att behövliga vårdinsatser för den som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel kunde ges med stöd av sjukvårdslagstiftningen (LSPV) i de situationer då det fanns behov av tvångsvård. En nära och i vissa hänseenden författningsstyrd samverkan föreslogs genomförd mellan sjukvården och socialtjänsten. Förslagel log alltså inte upp några särskilda bestämmelser om vård utan samtycke i fråga om de vuxna missbrukarna.

Utredningen redovisade emellertid också elt allernalivl förslag som innebar att tvångsvärd skulle kunna genomföras med stöd av en särskild social vårdlagstiftning. Detta förslag sammanföll i sina huvuddrag med socialulredningens förslag i principbetänkandet.

Remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande visade all opinionen fortfarande var slarkl splittrad.

En särskild arbetsgrupp bildades inom regeringskansliet med uppdrag att på grundval av bl. a. socialutredningens förslag och remissbehandlingen av detta redovisa ett underlag för regeringens ställningstagande i fråga om vård utan samtycke av vuxna som missbrukade alkohol eller narkotika. Arbets-

Prop. 1981/82:8 37

gruppen redovisade i maj 1978 en rapport (Ds S 1978:8) - Vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård.

1 juni 1979 lade den dåvarande regeringen fram propositionen 1979/80:1 Om socialtjänsten, som också behandlade frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare. Enligl förslagel skulle de möjligheter till tvångsvård av missbrukare som LSPV erbjuder vara till fyllest. Vissa ändringar i LSPV föreslogs i förtydligande syfte. Ett tillägg till lagen skulle således ange atl om någon var beroende av alkohol eller narkotika och därför i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk värd i samband med denna så skulle han få beredas vård med stöd av LSPV. Som förutsättning skulle dessutom gälla atl utebliven vård skulle medföra allvarlig fara för missbrukarens hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa. Vården skulle få omfatta högst fyra veckor.

Även riksdagsbehandlingen kom alt spegla den oenighet som så länge hade rätt i frågan. Riksdagen godtog som redan nämnts förslaget om en socialljänstreform men avslog förslaget lill ändring i LSPV som en lösning av frågan om tvångsvård av vuxna missbrukare. Riksdagen godkände också socialutskottets förslag alt hemställa hos regeringen atl en parlamentarisk beredning skulle få i uppgifl att före socialtjänstlagens ikraftträdande den 1 januari 1982 lägga fram ett nytt förslag (SoU 1979/80:44). Vikten av en bred politisk samling bakom det kommande förslaget underströks.

Den parlamentariska beredningen, socialberedningen, tillsattes våren 1980 med uppgift alt arbeta ut ell förslag om tvångsvård av vuxna alkohol-och narkotikamissbrukare i sådan tid att en ny lagstiftning kunde träda i kraft samtidigt med socialtjänsllagstiftningen. Beredningen tillfördes representation från alla fem riksdagspartierna.

2.2 Allmänt om förslaget och remissutfallet

Det är mol den nyss redovisade bakgrunden som man får se socialberedningens arbete. Beredningen har i januari 1981 avlämnat ell enhälligt förslag lill lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Beredningen anger som utgångspunkt för förslaget alt beredningen har ansett det vara av särskild vikt att man - trots olika utgångspunkter och synsätt - kan ena sig om en lösning som flertalet kan ställa sig bakom. Beredningen har anfört att del är naturligt att det finns olika uppfattningar om i vad mån man bör ha en vård oberoende av samtycke för vuxna missbrukare och om hur en sådan värd i så fall bör vara utformad. Beredningen anför bl. a. alt det är vanskligt att jämföra behandlingsresultat mellan frivillig vård och tvångsvård och all del råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt material som kan ge besked om värdet av en tvångsvård i olika situationer och dess funktion i ell syslem som i övrigl bygger på frivillig . vård. Subjektiva värderingar och bedömningar blir därför, menar beredningen, läll avgörande för vilka slutsatser som dras.

Prop. 1981/82:8 38

Beredningen framhåller att det har behövts öppenhet och kompromissvilja för att kunna samlas kring en lösning som är acceptabel för de flesta. Det lagförslag som läggs fram varken kan eller bör betraktas som en definiliv lösning på frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare. Det bör därför, menar beredningen, bh en av de viktigaste deluppgifterna vid beredningens kommande utvärdering av socialljänstreformen att undersöka om de föreslagna lagreglerna fungerar ändamålsenligl och är ägnade att tillgodose ett behov inom missbruksvården. Vissa detaljer kan betraktas som provisoriska - t. ex. reglerna om vårdtiden.

Beredningens förslag kan sammanfattas på följande sätl.

LVM är avsedd att komplettera socialtjänsflagen på samma sätt som den särskilda lagstiftningen om vård utan samtycke av unga, LVU. Både alkohol-och narkotikamissbmkare skall kunna beredas vård oberoende av samtycke om följande förutsättningar är uppfyllda. Missbrukaren skall vara i trängande behov av vård till följd av ett fortgående missbruk. Vård med missbrukarens samtycke eller utan hans samtycke enligt annan vårdlagstiftning skall ha bedömts vara otillräcklig. Vidare fordras att missbrukaren antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller befaras komma att skada sig själv eller någon närstående. Länsstyrelsens sociala enhet utreder om det finns skäl att bereda någon vård och ansöker om vård vid länsrätten. Länsrätten beslutar om överlämnande till vård enligt LVM.

Vården ges primärt på en kommunal eller landstingskommunal institution avsedd för vård av missbrukare under en vårdtid av två månader. Om vissa angivna förutsättningar förehgger så får institutionens styrelse, som skall vara sammansatt med poUtiskt valda lekmän, besluta om förlängning av vården under högst två månader. Vården skall som regel inledas med en sjukhusperiod. Även senare under vårdtiden kan missbrukaren få vård på sjukhus men också på en privat institution, i ett familjehem eller i det egna hemmet.

Beredningen understryker att missbruksvården genom 11 § socialtjänstlagen uttryckligen har fastslagits vara en uppgift för i första hand socialtjänsten. Det framlagda förslaget avser inle att inskränka socialtjänstens ansvar för missbmksvården. Detta innebär också, säger beredningen, att tvång inte bör få komma i fråga annat än då det är oundgängligen nödvändigt. Man bör inte heller få använda mer långtgående tvångsåtgärder än som är nödvändigt för att genomföra vården i varje enskilt fall. Så snart det är möjligt skall tvånget mildras eller upphöra. Målet skall, säger beredningen, vara att den enskilde så fort som möjligt skall kunna ta ansvaret för sin situation. En vård utan samtycke skall vara begränsad till vad som fordras för att ge den enskilde en vilja att fortsätta vården i frivilliga former. Den får inte innebära att samhället övertar den enskildes ansvar för sitt eget liv.

Beredningen framhåller vikten av att vården utan samtycke ingår som ett led i en sammanhållen vårdkedja. Socialnämnden skall sålunda ha huvud-

Prop. 1981/82:8 39

ansvaret för den samlade planeringen av ålgärderna. Beredningen betonar att förslaget utgår från en ökad samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården.

Elt genomgående drag i remissvaren över beredningens förslag är tillfredsställelsen över att förslagel är enhälligt. Fiertalel remissinstanser accepterar också i huvudsak beredningens ställningstaganden i fråga om behovet av lagstiftning, utformningen genom en särskild lag, förutsättningarna för ingripande och ingripandets syfte. Samtiiga remissinstanser understryker liksom socialberedningen socialtjänstens huvudansvar för missbruksvården.

Däremot går uppfattningarna isär i enskilda frågor, särskilt i frågorna om det skaU vara länsstyrelsen eller socialnämnden som ansöker om vård enligt lagen och om vårdtidens längd. Många instanser stämmer också in i beredningens eget uttalande om förslagets provisoriska karaktär och behovet att noga följa tillämpningen av lagen.

Även jag känner tillfredsställelse med att beredningen på den korta tid som har stått till förfogande har kunnat presentera ett enigt förslag till lösning av frågan om vård utan samtycke av vuxna missbmkare. Enigheten i sig kan naturligtvis inte ensam avgöra användbarheten av ett förslag, särskill inte i frågor om frihetsberövande av enskilda. Remissvaren ger emellertid ett klart besked om att beredningens förslag - efter vissa huvudsakligen tekniska justeringar - är väl användbart som underlag för lagstiftning. Jag föreslår därför i det följande en lag om vård av missbrukare i vissa fall, som nära ansluter till beredningens förslag. På vissa punkter föreslår jag avvikande lösningar. Jag återkommer till det i anslutning tiU att jag närmare behandlar enskildheterna i förslaget,

2.3 Förutsättningarna för ingripande

Beredningen föreslår att de förutsättningar som skall föreligga för vård oberoende av den enskilde missbrukarens samtycke uttrycks genom två bestämmelser i lagen. I 2 § lagförslaget anges grundförutsättningarna ("generaHndikationen") och i 3 § förslaget anges i vilka konkreta-situationer som lagen får tillämpas ("specialindikationerna").

De grundläggande krav som enligl förslaget måste vara uppfyllda för atl vård enligt LVM skall kunna komma i fråga är att någon är i trängande behov av vård till följd av ett fortgående missbruk av alkohol eller narkotika. Härmed avser beredningen att uttrycka att missbruket skall vara förhållandevis intensivt eller regelbundet. Ett tillfälligt missbmk bör inte kunna föranleda vård enligt LVM. Samtidigt understryker beredningen atl del enligt förslaget inte krävs att missbmket skall ha hunnit manifestera sig i form av någon inträffad allvarlig skada och inte heller krävs att man kan konstatera ett "beroende" eller liknande tillstånd hos missbrukaren. Särskilt betydelsefullt är det, menar beredningen, att kunna ingripa snabbt för att motverka

Prop. 1981/82:8 40

ett begynnande allvarligt missbruk hos ungdomar. Beredningen ulgår ifrån att ell behov av avgiftning som regel föreligger hos missbrukaren men anser inte all behov av avgiftning skall utgöra en förutsättning för vård.

Härutöver föreslår beredningen som ett ytterligare krav att insalser enligt sociakjänsllagen eller någon annan lag är olillräckhga för alt lillgodose vårdbehovel. Med detta avser beredningen att uttrycka både att missbrukaren vägrar ta emot eller underlåter all söka vård inom sociakjänsten eller sjukvården, och att LSPV eller LVU, om dessa lagar är tillämpliga, skall användas före LVM.

De allmänna förutsätlningarna i 2 S kompletteras med beskrivning av två olika situationer, av vilka någon måste föreligga i del enskilda fallet vid ingripandetillfällel (3 § a eller b).

Den första grunden, 3 § a), är att missbrukaren genom sitt fortgående missbruk utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara. Den andra grunden, 3 § b), är att missbrukaren genom missbruket kan befaras komma att skada sig själv eller någon närstående.

Den första grunden avser enligt beredningen att uttrycka att det föreligger en medicinskt påvisbar hälsorisk för missbrukaren eller att, även om så inte är fallet, missbrukaren utsätter sin hälsa för allvarlig fara genom hjälplöshet eller med flit. Han underlåter l. ex. all äta eller löper risk alt förolyckas eller frysa ihjäl. Man skall, säger beredningen, objektivt kunna konstalera att missbrukarens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant alt han måste ha vård eller i vart fall måste iaktta avhållsamhet från alkohol eller narkotika för att inte allvarligt förvärra sitt tillstånd.

Den andra grunden avser enligt vad beredningen har anfört motivvis att missbrukaren kan befaras allvarligt komma att skada sig själv eller någon närslående. Ätt risken för att missbrukaren skall komma att skada sig själv har nämnts särskilt beror på att del enligt beredningen är uppenbart att ingripande måste kunna ske när det föreligger risk för självmord och all del ter sig främmande att hänföra ett självmordsförsök under kriteriet "utsätter sin hälsa för fara" i 3 § a).

Vad därefter gäller möjligheten lill ingripande när del föreligger risk för att missbrukaren skadar någon honom närstående har den till syfle att.ge skydd åt missbrukarnas familjer. Beredningen understryker atl della bör vara en övergångslösning i avvaktan på att det utredningsarbete som f. n. bedrivs av 1977 års sexualbrottskommitté (Ju 1977:03) och som bl. a. omfatlar brottsbalkens ålalsregler avseende misshandel på enskild plals, kan resultera i regler som bättre skyddar människor mol våld inom familjen. Beredningen anför bl. a. följande.

Ett sådanl utökat skydd kan främst åstadkommas genom en skärpning av de nuvarande åtalsreglerna. Enligt beredningens uppfattning bör sålunda misshandel och annat våld mol både barn och vuxna alltid falla under allmänt åtal, oavsett om brottet förövats i hemmet eller på allmän plats. Del är

Prop. 1981/82:8 41

nödvändigt att bryta med den syn som innebär att våld mot närstående i stor utsträckning får passera utan alt samhällel reagerar. Beredningen anser det således utomordentligt angeläget att det utredningsarbete som f. n. bedrivs av sexualbrottskommiltén påskyndas och snarast läggs till grund för lagändring i den riktning beredningen förordat. Det finns vidare anledning att se över bl. a. reglerna om häktning i syfle atl öka möjligheterna att omedelbart ingripa mol och avbryta ett våldsamt beleende som hotar andra människors personliga säkerhet. Man bör framför allt kunna ge barn och andra som har svårt att försvara sig eller att komma undan bättre skydd mot våld eller hot från andra familjemedlemmars sida.

Beredningen understryker att den föreslagna regeln får ses som ett provisorium. Slutlig ställning till behovel av en särskild regel till skydd för en missbrukares familj får tas när förslaget till ändrade åtalsregler m. m. har lagts fram, menar beredningen, som också framhåller att denna fråga bör ägnas särskild uppmärksamhet vid den kommande uppföljningen av lagen.

Flertalet remissinstanser lämnar utan erinran förslaget att vård enligt LVM skall kunna ges inle bara åt alkoholmissbrukare utan även åt missbrukare av narkotika. Några har uttryckt önskemål om alt även missbruk av andra beroendeframkallande medel, t. ex. thinner och läkemedel, borde ulgöra grund för vård enligt LVM. Dessa, lill vilka hör kammarrätten och länsrätten i Stockholm, har pekat på att LVM kan komma att delvis ersätta barnavårdslagens regler om omhändertagande av unga missbrukare i åldrarna 20-23 år och atl delta motiverar alt lagen ger möjlighel lill ingripande även vid t, ex, thinnermissbruk.

De flesta remissinslanser godtar beredningens uttalanden om de allmänna förulsällningarna för vård, dvs. i vilka situationer och i vilkel syfle vård bör få beredas oberoende av samtycke. Flera remissinstanser har emellertid begärt klargöranden av vissa begrepp som beredningen har använt: "trängande behov av vård", "fortgående missbruk" liksom att insatserna skall ha visat sig "otillräckliga" för att tillgodose vårdbehovet. En del efterlyser också en beskrivning i lagens inledning av vilken vård missbrukaren skall vara i trängande behov av. Några frågar också efter ett klargörande av avgränsningen mot och förhållandet lill de andra vårdlagarna. Sårskilt JO framför här erinringar och gör bl. a. också gällande att 2 och 3 S§ delvis griper in i varandra. JO vill också atl 2 och 3 SS görs om till regler om skyldighet för del allmänna alt ingripa.

Vad härefter gäller de båda specialindikationerna godtas även dessa i sina huvuddrag av flertalet. Ett fåtal remissinslanser efterlyser flera situationer i vilka ingripande fär ske. t. ex. till skydd för missbrukarfamiljens ekonomi. Kontroversiell är dock den föreslagna ingripandegrunden till skydd för de våldsamma missbrukarnas familjer. Många remissinstanser vill ha ett längre gående tredjemaiisskydd och ifrågasätter möjligheterna att komma till rätta med problemen enbart genom utvidgade åtals- och häktningsregler. Bland dessa är t. ex. JK, RÅ, BRÅ och flera domstolar. Många andra remissin-

Prop. 1981/82:8 42

stanser instämmer dock i beredningens uttalanden att den föreslagna regeln bör ses som ett provisorium och atl snabba åtgärder lill ändring av åtalsreglerna bör vidlas. Även här pekas pä behovel av preciseringar av de begrepp som beredningen har använt. Sålunda begärs en beskrivning av vilken personkrets som avses med "närstående" och ett klarläggande om begreppet "skada" i 3 S b) kan avse både fysisk och psykisk skada.

Liksom beredningen och remissinstanserna utgår jag ifrån att insatser till stöd för missbrukare och deras familjer helst bör ske i samförstånd med dessa. Jag håller del för självklart att man därigenom har de bästa möjligheterna alt nå ett framgångsrikt resultat. Det bör av denna anledning åligga socialtjänsten, men också t. ex. sjukvården, att aklivi bistå dem som frågar efter stöd och hjälp och också aklivi försöka förmå dem som inle primärt själva söker bistånd att ta emol de tjänster som samhällel ändå har elt erbjuda. Atl dessa förpliktelser åligger våra kommuner och landstingskommuner framgår främst av 3 och 11 SS socialtjänstlagen men också av 3 § sjukvårdslagen (1962:242). Jag anser därför liksom beredningen all en förutsättning för vård oberoende av samtycke skall vara all det är omöjligl all lillgodose vårdbehovet genom insatser enbart enligt socialtjänstlagen eller sjukvårdslagen. Detta bör alltså främsi ses som en erinran om att alla möjligheter lill insatser i samförstånd med den enskilde skall övervägas och befinnas otillräckliga innan vård med stöd av LVM tillgrips. Häri ligger alltså inte ett krav på att man alltid måste ha prövat och misslyckats. Missbrukarens tillstånd kan när han kommer till socialtjänstens kännedom redan vara sådant atl vård är oundgängligen påkallad. Del måste då räcka att de ansvariga överväger vilka möjligheterna till framgång kan antas vara om man inte tillämpar LVM, Jag anser liksom en del remissinstanser atl delta synsätt bör prägla utformningen av 2 § LVM.

Beredningens uttalande att också vårdmöjligheterna enligt LVU och LSPV skall vara uteslutna har inte ifrågasatts av remissinstanserna i annan mån än att några undrar hur de olika lagarnas tillämpningsområden skall avgränsas mot varandra. Jag ser för min del beredningens ställningstagande som ett uttryck för den princip som genomsyrar hela förslagel, nämligen alt man vid varje tidpunkt skall sträva efler atl finna-de-för missbrukaren mest tjänliga insatserna. Om missbrukaren är ung, bör som regel den vård som kan beredas honom med stöd av LVU vara bäst ägnad att tjäna detta syfte. Är han psykiskt sjuk till den arl och grad all han är i oundgängligt behov av vård på sjukhus och LSPV:s indikationer även i övrigt är uppfyllda, så framstår del som ganska självklart atl vården bör beredas med slöd av LSPV. All den av Deredningen förordade principen är den riktiga lorde del sålunda inte råda någon Ivekan om och att gränsfall ibland kan uppkomma lorde ligga i förhållandenas nalur. Jag för min del befarar inte några allvarliga gränsdrag-ningssvärigheter. Det bör ankomma på sökanden i vårdärendet all vid behov ange vilka överväganden som har gjorts i fråga om de andra vårdlagarnas användbarhet.

Prop. 1981/82:8 43

Under remissbehandlingen har också den synpunkten förts fram att lagen borde inledas med en bestämmelse som garanterar missbrukaren en ändamålsenlig vård och behandling. Man har framhållit alt som förutsättning för att samhället skall få ingripa med tvång mot missbruk av alkohol och narkotika måste gälla att samhällel som motprestation gör en konstruktiv vårdinsats.

Den syn på samhällets skyldigheter som här har givits uttryck för delar jag hell. Jag menar dock att en beslämmelse av del innehåll som har påyrkats inte tjänar något självständigt syfte. Den har i vart fall inte sin plats i en lag med den karaktär av komplement till socialtjänstlagen som LVM har. 114 § lagförslaget har beredningen - efter mönster av 4 S LVU - föreskrivit att beträffande vårdens innehåll och ulformning skall gälla bestämmelserna i socialtjänstlagen. Äv 22 S socialtjänstlagen framgår bl. a. alt socialnämnden skall sörja för atl den som behöver vårdas eller bo i ell annat hem än del egna las emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Vidare åläggs socialnämnden ett ansvar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i etl annat hem än det egna får god vård. Jag erinrar också om föreskriften i 6 § socialtjänstlagen om den enskildes rätt lill bistånd saml i 11 § andra stycket socialtjänstlagen om socialnämndens skyldighel att stödja enskilda missbrukare och se till att de får den hjälp eller vård som behövs för att komma ifrån missbruket.

Jag håller inte heller med om att man redan i den inledande lagtexten borde ange vilka vårdformer som den föreslagna LVM-vården skulle kunna använda sig av - institutionell vård i mer och mindre kontrollerande former, sjukhusvård, vård i familjehem eller i del egna hemmet. Jag menar all det vore olämpligt all låsa fast i lagen vilka vårdformer som kan komma i fråga. Vården av missbrukare utvecklas snabbi. Det får därför ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheterna att bevaka att vården utan samtycke ges i former som är betryggande för den enskilde både ur kvalitets-och rättssäkerhetssynpunkt.

Vad härefter gäller de närmare förutsättningarna för all vård enligt LVM skall få tillgripas accepterar jag till en början beredningens förslag atl lagen skall gälla missbruk av alkohol eller narkotika. Visserligen förstår jag dem som har menat att man borde använda kriteriet beroendeframkallande medel för att inte lämna missbrukare av t. ex. lösningsmedel och andra läkemedel än narkotiska uianför. Det rör sig emellertid här om ett litet antal vuxna missbrukare som inle sällan kan beredas vård med slöd av annan lagstiftning. Om det i framtiden skulle uppkomma etl starkt behov av att ge möjligheler till vård utan samtycke vid missbruk av några andra medel än dem som ryms under begreppen alkohol eller narkotika, kan beslämmelsen för övrigt lätt kompletteras. Del får ankomma på beredningen all följa ulvecklingen.

Beredningens förslag att missbrukaren skall vara i trängande behov av vård lill följd av ell fortgående missbruk för att LVM skall vara lillämplig

Prop. 1981/82:8 44

uttrycker enligt min mening väl den allmänt omfattade grundsatsen att vård utan samtycke bara skall tillgripas i ullalade krissituationer och vid etl belydande missbruk. Missbruket måste alltså vara förhållandevis intensivt och regelbundet. Liksom kammarrätten i Stockholm menar jag att man genom den föreslagna utformningen av bestämmelsen har uttryckt i huvudsak samma förhållanden som man i nykterhetsvårdslagen uttryckte genom hemfallenhetsrekvisitet. Kravet på trängande behov av vård skall alltså inle uppfattas så snävt som vissa remissinslanser har befarat, nämligen atl det uttrycker krav på ett akut behov av avgiftning. Det bör i stället ses mot bakgrund av lagförslagel i övrigl där man klargör alt vård enligt lagen kan avse såväl inledande och senare sjukhusvård som stöd- och hjälpinsatser på andra institutioner och i enskilda hem, allt i syfte att bryta ett fortgående missbruk. Jag kan i och för sig hålla med de remissinstanser som har menat atl ordel "trängande" kan leda tanken fel och atl de i 3 S särskill angivna kraven på vilka omständigheter som skall föreligga i det enskilda fallet kunde vara tillräckliga för all uttrycka kravel på ingripandets nödvändighet. Jag är emellertid inle beredd atl förorda alt kravet på trängande behov av vård slopas i lagtexten men föreslår en viss omredigering av bestämmelsen i syfte att ange innebörden klarare.

1 fråga om utformningen av de båda specialindikalionerna i 3 S ställer jag mig bakom beredningens förslag. Vilken innebörd begreppen "närslående" och "skada" i 3 § b) bör ha återkommer jag till i speciälmotiveringen till 3 §. Vad särskilt gäller ingripandegrunden till skydd för missbrukarnas fainiljer vill jag tillägga följande efler samråd med justitieministern.

Frågan om det skall vara möjligt att ingripa mot s. k. farliga missbrukare, främst farliga alkoholister, till skydd för omgivningen, med stöd av en lagstiftning som har till primärt syfte att ge vård ät den missbrukare som håller på atl förstöra sig själv genom sitt missbruk, har länge varil kontroversiell. Atl den alltjämt är föremål för delade meningar framgår med all tydlighet både av beredningens eget resonemang och av remissutfallet.

1977 års sexualbrottskommitlé har i dagarna överlämnat sitt belänkande (Ds Ju 1981:8) Åtalsregler vid misshandel, vilket innehåller förslag om att misshandel på privat plats skall falla under allmänt ålal oberoende av målsägarangivelse.

Frågan om åtgärder mot kvinnomisshandel har också nyligen behandlats från delvis andra utgångspunkter av riksdagen (SoU 1980/81:8, rskr 93). Riksdagen biföll socialutskottets hemställan atl regeringen skulle få i uppdrag att se över vilka insatser som kan göras till hjälp för misshandlade kvinnor och barn. Med anledning av två motioner (1979/80:633 och 1224) om olika hjälpätgärder för misshandlade kvinnor och remissvaren över dem ansåg socialutskottet starka skäl tala för att riksdagen skulle ta initiativ till en översyn som syftar till alt karllägga behovet av olika sädana insatser och alt överväga hur insatserna lämpligen borde utformas. Utskottet förordade att en sådan översvn kom till stånd, vilket främst borde avse akuta stöd- och

Prop. 1981/82:8 45

hjälpinsatser. Utskottet redovisade vidare vissa åsikter om hur översynsarbetet borde bedrivas och vilken inrikining det borde få. Särskilt framhölls att man borde överväga hur social jourverksamhet kan utformas för att kunna lämna effektiv hjälp även åt dem som utsatts för misshandel och deras barn.

Uppdraget övervägs f. n. i socialdepartementet.

Jag delar beredningens uppfattning att det är nödvändigt att bryta med en syn som innebär all våld mot närstående i stor utsträckning får passera ulan all samhället reagerar. Som framgår av vad jag nyss anförde kommer frågan om man bör utsträcka skyldighelen atl väcka allmänt åtal för misshandel till alt avse även misshandel på privat plats inom kort att tas upp. En sådan ulvidgning ger ökade möjligheter till ingripanden inom del straffrättsliga systemet. Jag delar emellertid samtidigt den syn på problemet som har redovisals av bl. a. riksåklagaren, nämligen atl man knappasl enbart genom utökade åtals- och häktningsmöjligheter kan komma till rätta med del allvarliga problem som våld och hol om våld mol familjemedlemmar utgör. Så måsle ju t. ex., som RÅ påpekar, ett åtalbart brott ha begåtls. Möjlighelerna till ingripanden innan skadan år skedd är alltså - även vid en ändring av åtalsreglerna - mycket begränsade enligt brottsbalken i jämförelse med den här föreslagna regleringen.

De viktigaste insatserna för alt motverka våld i hemmen görs enligt min mening genom en attitydbildning via information i t. ex. skolorna och på mödra- och barnavårdscentralerna saml genom massmedierna. Likaså tror jag atl man genom en målmedveten salsning på att minska det allmänna alkoholbruket och på alt skapa självständiga kvinnor som kan ta ansvar för sig själva och sina barn, kan förebygga eller mildra många familjetragedier. Likväl anser jag att den här aktuella lagstiftningen alltjäml fyller en viktig funktion och därför måste kunna användas som ett led i det samhällets reaktionssyslem mot våldet i hemmen som beredningen har efterlyst.

2.4 Vården - syfte, innehåll och omfattning

Beredningen föreslår alt vård med stöd av LVM skall ges under normall högst två månader. Enligt förslaget skall man emellertid för att säkra vårdresultatet kunna anpassa utskrivningen till en lämplig tidpunkt. Vården skall därför kunna utsträckas ytterligare högst två månader efler ett sårskilt beslut om förlängning.

Vården är enligl beredningen främst avsedd att vara ett medel att bryta en destruktiv utveckling. Den skall syfta till att ge den enskilde motivation till fortsatt vård i frivilliga former och en realistisk möjlighet atl själv fortsätta atl arbeta med sina problem. En vård med detta syfle kan. menar beredningen, inle tillåtas pågå länge. Om syftet inle har uppnåtts vid slutet av en Ivåmånadersperiod och den intagnes hälsolillsländ eller väntande förhållanden ger anledning atl tro att det dittills uppnådda behandlingsresultatel

Prop. 1981/82:8 46

annars vore borlkaslat, får utskrivningen alltså enligt förslaget skjutas upp högsl två månader till. Beredningen understryker alt förlängning inte får ske rutinmässigt, ulan komma i fråga bara när den intagne har ell särskill kvalificerat vårdbehov som kräver speciella insatser. Delta uttrycks så att vårdtiden får förlängas om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning.

Vården får enligt förslagel ges i institutioner (hem för vård eller boende) som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som är upptagna i den plan som anges i 23 § socialtjänstlagen och enligl planen är avsedda för vård av missbrukare. Institutionerna skall stå under ledning av en slyrelse, som bl. a. fattar beslut om förlängning av vården. Vissa institutioner förutsätts vara anpassade för vårdtagare som behöver stå under särskild tillsyn. För dessa hem föreslås vissa särskilda regler om bl. a. frihetsberövande befogenheter, till vilka jag återkommer under avsnittet 2.7 om särskilda befogenheter.

Under vårdtiden skall den missbrukare som är intagen enligl LVM i en av de nyssnämnda institutionerna ändå renl faktiskt kunna få sin vård på någon annan vårdinrättning - allmän eller privat - på sjukhus, i familjehem eller i det egna hemmel. Syflel är dels alt finna den för missbrukaren mest ändamålsenliga vården, dels att så långl som möjligl avslå från de tvångsmässiga inslagen i vården. Beredningen föreslår också att vården alltid skall inledas på sjukhus, om inte annal följer av sjukvårdslagen (1962:242). Från kravet på inledande sjukhusvård skall länsrätten kunna medge undantag.

Institutionen förutsätts samarbeta nära med socialnämnden. Institutionens och socialnämndens gemensamma ansvar att under vårdtiden arbeta för att förbättra den intagnes sociala förhållanden genom anskaffande av bostad och arbete eller av en utbildningsplats framhålls särskilt i beredningens lagförslag.

Mol det angivna syftet med vården och huvuddragen av beredningens förslag om vårdens innehåll och utformning har endast ett fåtal remissinstanser haft erinringar. Bl. a. JO har dock menat atl vård uianför institutionen inte Dör räknas som institutionell vård. Behöver missbrukaren inte vårdas i institutionen skall han, menar JO, skrivas ul. Därefter beslutar socialnämnden med sitt vårdansvar om annan vård.

Några remissinstanser ifrågasätter om det är realistiskt att tro att man under den begränsade vårdtid som föreslagils skall hinna med att pröva flera olika vårdformer. Frågan om vårdtidens längd har också visal sig särskill kontroversiell. Många menar atl vårdtiden är för kort för all vården skall kunna tjäna sitt syfte. Ändra menar att en vård med huvudsakligt syfte alt bryta en missbruksperiod och motivera för fortsatt frivillig vård inte behöver vara längre än omkring en månad. Flera remissinslanser har motsatt sig förslaget om möjlighel att förlänga vården. Några av dem som i och för sig godtar möjligheten till förlängning ifrågasätter om de grunder för förläng-

Prop. 1981/82:8 47

ningen som beredningen föreslår är förenliga med kravet på rättssäkerhet.

Några remissinstanser tar upp frågan om vilka institutioner som skall svara för vården. Flera av dem pekar på att en betydande del av de nuvarande allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare formellt drivs av privata rättssubjekt och efterlyser en möjlighet att godkänna dessa även för LVM-vård. Kommunförbundet har framfört önskemålet att vården också skulle kunna ges på institutioner med flera kommunala huvudmän i samverkan.

Remissinstanserna har också allmänl efterlyst uttalanden om vilka resursbehov som förslaget för med sig, särskill vad gäller vården av narkomaner, där inga institutioner med kvarhållningsrätt finns i dag, saml hur behoven skall kunna mötas.

Slutiigen har flera remissintanser undrat över vilken innebörd bestämmelsen om obligatorisk inledande sjukhusvård har och om regeln kan anses ha fått den lämpligaste utformningen.

Jag delar i likhei med de flesta remissinslanserna beredningens syn på det syfle som en vård ulan samtycke av vuxna missbrukare främst skall ha. Jag delar också uppfallningen att en vård med sådant syfte normall inle kan pågå under lång tid. Den vårdtid som beredningen har föreslagit torde vara väl avvägd för flertalet fall. Vad gäller möjligheten att förlänga vården i särskilda fall ser jag också detta som nödvändigt av samma skäl som beredningen har anfört.

Liksom beredningen och många remissinslanser är jag emellertid osäker om ens den vårdlid som enligt förslaget maximall kan komma i fråga är tillräcklig för de svåraste fallen, de där missbruket har fåll särskilt allvarliga följder. Jag är dock inte beredd att i det här ärendel föreslå några särskilda anordningar för dem. I åtskilliga av dessa fall kan också sädana psykiska skador antas ha uppkommit att den nödvändiga längre vården kan ges missbrukaren med stöd av LSPV. Jag vill dock liksom beredningen understryka behovet av alt tillämpningen av lagen följs särskilt noga med avseende på vårdtidens längd.

Beredningens förslag om i vilka former vården får ges finner jag vara ett riktigt uttryck för principen atl den vårdform som är ägnad att i det enskilda fallel leda lill det bästa vårdresultatet också skall komma till användning. Reglerna får naturiigtvis inte uppfattas annat än som rekommendationer. Om en missbrukare behöver vistas i institutionen hela vårdtiden för bäsla vårdresultat, skall han eller hon också göra det. Vård på sjukhus, i familjehem eller andra icke institutionella vårdformer kommer då inte i fråga. Om de används bör de ses som ett led i den institutionella behandlingen.

Beredningens förslag atl ansvarel för LVM-vårdens genomförande skall ligga på en vårdinstitution och inte på socialnämnden är mot bakgrund av vad jag nu har sagt naturligt. Som jag kommer tillbaka till i samband med att jag

Prop. 1981/82:8 48

behandlar beslulsförfarandel är det även av rättssäkerhetsskäl nödvändigt all institutionen har det sammanhållande ansvaret, t. ex. för beräkningen av vårdtiden.

Beredningens motivering för förslaget om en obligatorisk inledande vård på sjukhus är knapphändig. Flera remissinstanser har pekat på att det enligl 24 § sjukvårdslagen ankommer på överläkaren vid sjukhuset all besluta om sjukhusvård kan komma i fråga. Några har menat alt det vore främmande att överlåta denna beslutsfunktion på länsrätten.

Vad beredningen här liksom i övrigt synes ha eftersträvat är all tillförsäkra missbrukaren bästa möjliga vård vid varje tidpunkt. Beredningen har i andra sammanhang utgått ifrån alt en missbrukare som uppfyller kriterierna för LVM-vård ofta är i behov av avgiftning eller har andra allvarliga sjukdoms-yttringar. Beredningen vill genom den föreslagna lagtexten uppenbarligen uttrycka att sjukhusvård oftast kan vara nödvändig i början av en vårdperiod. Med instämmande i beredningens synsätt förordar jag emellertid atl beslämmelsen om inledande sjukhusvård formuleras något annorlunda än vad beredningen har föreslagit.

Det bör kunna anförtros ål institutionens styrelse att bedöma behovet av och besluta om förlängd vård. En förutsättning för detta måsle vara all styrelsen får en lämplig sammansällning och handläggningsordning. Med beredningens förslag alt vården får ges endasi av institutioner med kommunal eller landstingskommunal huvudman kan slyrelsens sammansättning och sammanträdesformer lätt garanteras. Styrelsen blir att anse som en specialreglerad kommunal nämnd, till sin ställning närmast jämförbar med sjukhusdirektionerna. Genom en hänvisning i LVM till kominunallagens regler om nämndernas sammansättning, valbarhet m. m. garanteras det inflylande av politiskt valda lekmän, som beredningen har förespråkat. 1 likhei med vissa remissinstanser anser jag att det skulle kunna vara värdefullt alt det i styrelsen om möjligt ingår representanler för juridisk sakkunskap liksom expertis i medicinska och sociala frågor.

För förfarandet inför styrelsen bör gälla samma regler om partens rätt att närvara och om handläggning av ärenden om myndighetsutövning, som gäller för socialnämnden och distriklsnämnderna enligt socialtjänstlagen. Liksom beredningen ulgår jag ifrån att en styrelse skall kunna ha ansvaret för flera institutioner och att den får en fristående ställning i förhållande till socialnämnden.

Till följd av dessa överväganden ser jag knappast någon möjlighet all tillmötesgå kraven att institutioner med andra huvudmän än kommunerna skulle få administrera och ansvara för vård enligl LVM. Kommunförbundets önskan att kunna ha en institutionshuvudman som består av flera samverkande kommuner bör bäst kunna mötas genom särskilda vårdavtal, där en kommun åtar sig huvudmannaansvaret för driften av en institution mot överenskommen kompensation från de övriga kommuner som använder sig av institutionens vårdresurser.

Prop. 1981/82:8 49

Jag är medveten om att många av de s. k. erkända anstalterna, med den institutionsslruklursom f. n. finns inom nyklerhetsvården, inte skulle kunna användas som institutioner ansvariga för LVM-vård. Hela institutionsstrukturen är emellertid f. n. föremål för genomgripande förändringar. Fr. o. m. den 1 januari 1983 övertas statens ansvar för vårdinstitutionerna av kommuner och landsting (prop. 1979/80:172, SoU 44, rskr 385). Hur den nya huvudmannaskapsstrukturen slutligt kommer att se ut är beroende av ännu pågående lokala inventeringar och förhandlingar och kommer alt bli klart först under hösten 1982. Jag ulgår därför ifrån att behovet av alt åstadkomma fungerande förutsättningar för LVM-vården beaktas av parterna under den fortsatta planeringen inför övertagandet av huvudmannaskapet. Detta gäller då också de särskilda behov som narkomanvården kan komma att föra med sig. Att särskilda anordningar i fråga om huvudmannaskapet blir nödvändiga övergångsvis under år 1982 återkommer jag till i det följande.

Jag har i frågorna om institutionsstyrelsernas roll samrått med chefen för kommundepartementel.

2.5 Utredning och beslut

Beredningen resonerar inledningsvis om vem som bör ha ansvarel för genomförandet av en vård utan samtycke för vuxna missbrukare. Beredningen pekar också på behovet av att utforma ett beslulsförfarande som tillgodoser de högl ställda krav på rättssäkerhet som är nödvändiga när del gäller frihetsberövande åtgärder. Beredningen konstaterar att missbruksvården visserligen i första hand är en fråga för socialtjänsten. Det skulle därför kunna hävdas att socialtjänsten borde ta ansvarel även för en vård som var så nödvändig att den måste genomföras mot den enskildes vilja. Å andra sidan skulle detta, anför beredningen, innebära ett stort avsteg från det synsätt som präglar socialtjänstlagen. Principen om den enskildes rätt till självbestämmande skulle försvagas, vilket skulle kunna ge icke avsedda effekter på handläggningen av individuella ärenden i allmänhet. En vård oberoende av samtycke inom socialtjänstens ram skulle också kunna medföra att enskilda människor med missbruksproblem sökte dölja dessa för socialtjänsten i stället för att vända sig dit för att få hjälp.

Beredningen anser del mol den bakgrunden mindre lämpligt alt förlägga vård oberoende av samtycke till socialtjänsten. En annan sak är, menar beredningen, att socialtjänsten ändå måste ha kvar sitt ansvar enligt socialtjänstlagen och uppmärksamt följa vården och hålla kontakt med missbrukaren under vårdtiden. Detta är bl. a. en förutsättning för atl socialtjänsten skall kunna ta vid genom insalser i frivilliga former så att det kan tillskapas en kontinuerlig vårdkedja.

Beredningen har därefter avfärdat även tanken att förlägga vårdbesluten till sjukvården. Även om vissa uppgifter inom missbruksvården måste åvila sjukvården - avgiftning och därmed sammanhängande vård - så anser

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 50

beredningen att övervägande skäl talar emot att lägga beslut om vård enligt LVM hos sjukvården.

Beredningen har vid avvägning mellan de olika synpunkterna i stället stannat för att ansvaret för vården bör organiseras särskill genom alt vissa vårdinstitutioner, som enligl huvudmännens institutionsplanering är lämpade för detta, tilläggs del omedelbara ansvarel för vårdens genomförande. Institutionerna bör däremot inte kunna fatta det grundläggande beslutet om vård. Denna fråga rymmer så många rättssäkerhetsaspekter att prövningen enligt beredningens uppfattning måste åvila en domslol. Beredningen föreslår därför att länsrätten får beslutanderätten i alla ärenden om beredande av vård. Detta tillgodoser också kraven på lekmannainflytande genom nämndens medverkan i sådana frågor. Dessutom föreslås alla viktigare avgöranden i fråga om vården kunna underställas rätten eller överklagas dit.

Beredningen föreslår vidare att frågor om vård enligl LVM prövas inför länsrätten i en munllig Ivåparlsprocess, där länsstyrelsen för det allmännas talan. Den enskilde skall enligt beredningens förslag garanteras hjälp all ulföra sin talan genom rätt till offentligt biträde.

Etl tvåpartsförfarande är, menar beredningen, regel vid de allmänna domstolarna och ägnat att leda till en kritisk granskning av utredningsmaterialet och en ökad rättssäkerhet för den enskilde. För all nämndemännen skall få del inflytande på bedömningen som beredningen anser önskvärt bör man genom ett tvåpartsförfarande underlätta för dem att göra självständiga bedömningar av omständigheterna i målel. Deras synpunkter bör därigenom fä ökad tyngd, menar beredningen.

Enligt förslaget skall länsstyrelsen föra det allmännas talan genom sin sociala enhet. Länsstyrelsen föreslås svara också för det beslutsunderlag som länsrätten behöver. Beredningen uttalar att den sociala enheten genom sin sakkunskap bör ha förutsättningar atl ansvara för alt den behövliga utredningen kommer till stånd. Som ytterligare fördelar från rättssäkerhetssynpunkt med den föreslagna ordningen framhåller beredningen att enheten får möjlighet att bevaka att ärendena handläggs enhetligt i kommunerna men också alt en myndighel som inte tidigare har sysslat med ärendet gör en bedömning av vårdfrågan innan den föreläggs länsrätten.

Beredningen framhåller all länsstyrelsen skall ha rätt alt för sin uiredning ta del av de uppgifter som redan finns hos socialnämnden. Länsslyrelsen måste dock självständigt bedöma vilka slutsatser som kan dras av materialet och i förekommande fall komplettera detta. Om socialnämnden själv har tagit initiativet till utredning hos länsstyrelsen lorde dock sällan finnas anledning att ifrågasätta behovet av en framställning till länsrätten. Om länsstyrelsen ändå kommer till denna slutsats bör ärendel avskrivas.

När det gäller beslut om förlängning av vården finns det enligt beredningen inte samma skäl att ha ett beslulsförfarande som kräver domstolsmedverkan. Med hänsyn lill att domstolen nyligen har prövat

Prop. 1981/82:8 51

vårdbehovet och lill atl länsrätternas redan tunga arbetsbörda inte i onödan bör ytterligare ökas är det både tillräckligt och önskvärl att den särskilda vårdbehovsprövningen efter två månaders vård görs av någon annan än länsrätten men med möjlighet för den enskilde att överklaga beslutet till rätten.

Beredningen föreslår därför att vårdinstitutionens styrelse, som har den bästa inblicken i hur vården har utfallit och missbrukarens kvarstående problem, efter samråd med socialnämnden fattar beslut om förlängning, Enligl beredningen kan det inte behövas att styrelsen igen prövar de vårdbehovsförutsättningar som länsrätten kort tid dessförinnan har funnil vara för handen. Det enda styrelsen kan och skall ta slällning lill är vilket vårdbehov som finns kvar vid denna senare tidpunkt.

Remissutfallet har givit stöd åt beredningens förslag alt beslut om vård skail fattas av länsrätten i elt tvåpartsförfarande. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttrycker dock farhågor för att ett så starkt understrykande av partsförhållandet kan skapa onödiga motsättningar mellan den enskilde hjälpbehövande och samhällel. Flertalet instanser godtar också att institutionerna svarar för vårdens genomförande och att institutionsstyrelsen fattar beslut om förlängning av vården. Några instanser, bland vilka märks JO och Föreningen Sveriges Socialchefer, tycker dock att länsrätten borde pröva även förlängningsfrågan. Länsrätten i Stockholms län pekar på oklarheter bl. a. i frågan om när omprövning senast skall ske.

Ändra delar av förslaget möts av mindre förståelse av remissinstanserna. Särskilt delar sig meningarna i fråga om förslaget att länsstyrelsens sociala enhet skulle föra det allmännas lalan inför rätten. En majorilel av instanserna framhåller atl skyldigheten att se till alt en behövande missbrukare får det stöd och den hjälp han behöver vilar på socialnämnden enligt socialtjänstlagen. Detta ansvar kan och bör inte överlåtas till länsstyrelsen. Äv de instanser som ställer sig bakom beredningens förslag menar flertalet att socialnämnden inom ramen för sitt yttersta ansvar borde vara skyldig att anmäla behov av vård och att alltid bistå länsstyrelsen med utredning. Några drar parallellen med det nyss tillkomna institutet allmänt ombud i körkortsmål.

Flera instanser framhåller också att förslaget skulle kräva resursförstärkningar vid länsstyrelserna eftersom den nya sociala funktion som enligt riksdagens beslut inordnas i länsstyrelserna från den 1 juH 1981 har dimensionerats för att svara för andra uppgifter.

Ett annat förslag som sätts i fråga av många är det att domstolarna alltid skall hålla muntlig förhandling i mål om beredande av vård. Många instanser frågar också efter regler om vem som skall fatta beslut under pågående vård, t. ex. beslut om sjukhusvård, i vilken typ av institution den vårdade skall vistas, om vistelse utanför institutionen och om eventuell återtagning efter permission. JO framhåller t. ex. att denna typ av beslut tillhör socialnämndens vårdansvar och därför inte bör ankomma på institutionen.

Prop. 1981/82:8 52

Jag vill för min del anföra att socialnämnden enligl 11 § socialtjänstlagen uttryckligen har ålagts att se lill att den enskilde missbrukaren får den hjälp eller värd som behövs för att komma ifrån missbruket. Något undantag för den mest ingripande vårdinsatsen - den oberoende av samtycke - görs inte vare sig i lagtexten eller i motiven till den. Socialnämnden har alltså detta ansvar också, så länge del inte uttryckligen har lyfts bort från nämnden genom lag. Beredningens lagförslag innehåller inle någon sådan reglering och jag har fåll den uppfattningen att del inle heller har varit beredningens avsikt att inskränka nämndens grundläggande ansvar enligt socialtjänstlagen. En stark remissopinion har också uttryckt samma syn på socialnämndens ansvar.

När det gäller att ta ställning till beredningens förslag i denna del menar jag att man får skilja mellan vad som skall gälla i fråga om föranstaltande om vård, beslut om vård och om själva genomförandet av vården.

Vad först gäller föranstaltandet om vård måsle ansvarel för den grundläggande behovsprövningen, efter vad jag nyss har sagt, ankomma på socialnämnden. All beslut om vård, som beredningen har föreslagit, bör fattas av länsrätten i en ivåparlsprocess efter en ansökan råder del heller inte någon större tvekan om. Ätt låta ledningen för vissa angivna allmänna vårdinstitutioner svara för det administrativa genomförandet av vården liksom för besluten om behandlingens innehåll anser jag också har avgörande fördelar. Det torde hell enkell vara nödvändigt av praktiska skäl men också bäst från rättssäkerhetssynpunkt att institutionens ledning får ansvaret för att bevaka beräkningen av den korta avgränsade vårdtiden och den fortlöpande kontrollen att förutsättningar för vård alltjämt föreligger. På de skäl som beredningen har anfört menar jag också alt beslut om förlängning av vården bör kunna anförtros åt styrelsen för institutionen under förutsättning alt den får en sammansättning och ett beslutsförfarande som tryggar den enskildes krav på en rättvis behandling.

Vad däremot gäller frågan om hur ett ärende om beredande av vård enligt LVM skall anhängiggöras inför rätten är ställningstagandet svårare. Beredningen har alltså föreslagil atl det skall ske efter ansökan och uiredning av länsstyrelsen, en ordning som sätts i fråga av många remissinslanser. De skäl som beredningen anför för förslaget är främst av rättssäkerhetskaraklär. Beredningen framhåller t. ex. värdet av all länsslyrelsen får möjlighel all bevaka alt vårdärendena handläggs enhetligt i kommunerna men också av atl en självständig myndighet gör en bedömning av behovet av vård innan ansökan görs. Beredningen förutsätter samtidigt all länsstyrelsen får la del av det utredningsmaterial som socialnämnden har och att socialnämnden ofta kommer att aktualisera ärenden om vård hos länsslyrelsen. Mot denna bakgrund och mol bakgrund av milt inledande konstaterande om socialnämndens övergripande ansvar för nödvändiga värdåtgärder ser jag beredningens förslag närmasl som ett förslag att länsslyrelsen som elt, om än

Prop. 1981/82:8 53

mycket självständigt, allmänt ombud skulle föra socialnämndens lalan inför länsrätten.

Jag kan i allt väsentligt acceptera beredningens resonemang. Förslaget har enligt min mening stora förtjänster. Mot det kan dock invändas att förslaget kan komma att medföra en viss dubblering av utredningsarbetet och kräva ökade resurser hos länsstyrelserna, någol som en övervägande del av remissinstanserna ju också har framhållil.

Från den 1 juli 1981 upphör den nuvarande socialkonsulenlorganisatio-nen, bestående av socialvårdskonsulenter, barnavårdskonsulenter och nyklerhetsvårdskonsulenter, I stället tillförs länsstyrelserna i landet drygt hundratalet nya tjänster, vilka är avsedda för handläggning av sociala frågor på det regionala planet. Tjänslerna kommer organisatoriskt att placeras inom de allmänna enheterna och arbetsuppgifterna skall främst avse tillsyn, rådgivning och information, sociala bedömningar, bistånd till resp. länsrätt, medverkan i regional samhällsplanering och handläggning av statsbidragsärenden och alkoholärenden (prop. 1980/81:100, bil. 18, avsnill B 1, CU 24, rskr 193),

Jag tror inle atl man behöver befara någon dramatisk uppgång av antalet ansökningar med slöd av den nya lagen jämfört med antalet ansökningar under senare år enligt nykterhetsvårdslagen. Man måste ändå räkna med en viss ökning. Jag menar alt en arbetsuppgift av denna omfattning inte kan klaras inom ramen för de personalresurser som länsslyrelserna fr. o. m. den 1 juli kommer att disponera för handläggning av sociala frågor. Eftersom ärenden enligl LVM alltid kommer att kräva skyndsamhet och därför måste tas med förtur, föreligger en risk för att länsstyrelsernas övriga uppgifter på det sociala området kan bli eftersatta. Det är inle godtagbart med hänsyn till den stora vikt som på alla håll har lagts vid dessa uppgifter som ett led i socialljänslreformen.

Beslut i frågorna om LVM kommer att kunna fattas av riksdagen endast en mycket kort tid före ikraftträdandet den 1 januari 1982. Varken tiden eller den ekonomiska situationen medger alt man bygger upp en särskild organisation för handläggning av LVM-ärenden i länsslyrelserna dessförinnan: Samtidigt finns det ute i kommunerna kvalificerad och erfaren personal med vana vid arbetsuppgifter av likartat slag sedan länge. Delta har också understmkils i kommunförbundets remissvar. Del har inte gjorts gällande annat än att dessa befattningshavare har ulfört nykterhelsnämndernas talan inför länsrätten fulll tillfredsställande.

Mot den nyss beskrivna bakgrunden har jag stannat för att del vore mindre lämpligt atl i nuläget dela upp ansvaret för att ta iniliativ till vård enligt LVM._ på två olika myndigheter. Jag föreslår därför tills vidare följande ordning.

Ärenden om vård enligt LVM aktualiseras hos länsrätten genom en ansökan av socialnämnden. Vid ansökan skall fogas uiredning innefattande bl. a. läkarutiålande. Beslut om att göra ansökan bör som regel fattas av

Prop. 1981/82:8 54

nämnden, inte delegeras. Att undantag måste kunna förekomma i fall av omedelbart omhändertagande återkommer jag till i nästa avsnitt. Som ett led i bedömningen huruvida ansökan bör göras måste den enskilde höras. Om anledning föreligger görs framställning till länsrätten, där socialnämnden för det allmännas lalan som part.

Jag vill framhålla att mitt nu redovisade ställningstagande i frågan får ses som en övergångslösning. Del förklaras främst av den korta lid som står till förfogande mellan beslut och ikraftlrädande och av resursöverväganden. Goda fömtsättningar för en omprövning av lagen i denna del kommer all föreligga efter en tids tillämpning av hela socialtjänstlagstiftningen. Jag menar sålunda att ett slutligt ställningstagande bör uppskjutas något.

Jag vill erinra om att socialberedningen har till uppgifl all följa och utvärdera hela socialtjänstreformen. Beredningen har i sitt betänkande framhållit att den kommer alt fästa särskild vikt vid atl följa upp tillämpningen av LVM. Jag avser att begära regeringens bemyndigande att ge socialberedningen ett preciserat uppdrag i della avseende. Beredningen bör redovisa sina överväganden i denna del under 1983. Den bör särskill överväga möjlighelen att anordna en funklion som allmänt ombud i sociala mål vid länsstyrelserna. Som jag förut har påpekat erinrar beredningens förslag mycket om en sådan ordning. Ombudet skall således ha en utredande funktion och föra lalan inför länsrätten. Även inom ramen för LSPV kan ett allmänt ombud tänkas få vissa uppgifter. En ombudsfunktion behöver givelvis inte få till uppgift uteslutande atl vara motpart till de enskilda ulan kan också ges till uppgift att ta lill vara de enskildas inlressen på vissa områden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att en av socialberedningens viktigaste uppgifter är att göra en allmän översyn av LSPV. Mera utförliga direktiv har inle meddelats för denna översyn. Självklara huvudsyften är att åstadkomma bästa möjliga både rättssäkerhet och vård för patienterna. Ulan alt gå in närmare på dessa frågor vill jag uttala, att det enligt min mening skulle vara av värde att ha tillgång till socialberedningens överväganden om LSPV åtminstone i huvuddrag då man tar slutligt ställning till förfarande- och rättssäkerhetsfrågorna enligt LVM. 1 samband med det tilläggsuppdrag till beredningen, som jag har berört i det föregående, kommer jag därför atl ta upp även frågan om en lidplan för översynen av LSPV, siktande till att såvitt möjligt få i vart fall ett principförslag framlagt 1983.

Jag har låtit övertyga mig av den ganska enstämmiga remissopinion som har avstyrkt förslagel om obligatorisk muntlig förhandling. Jag menar liksom remissinstanserna att det måste finnas möjligheter atl avgöra också ett mål om beredande av vård utan muntlig förhandling, dock endasi i undantagsfall. Sådana undantagsfall kan vara alt missbrukaren har medgivit ansökan och själv begär att slippa muntlig förhandling, eller om saken ändå bedöms som uppenbar. Bestämmelsen bör kunna utformas efter mönster av 10 S LVU, ds, läjisrätten pch kammarrätten skall i mål om beredande av vård enligt

Prop. 1981/82:8 55

LVM hålla muntiig förhandling, om detta inte är uppenbarl obehövligt. I övriga mål enligt lagen bör, som beredningen har föreslagil, rällen kunna pröva om det finns skäl atl hålla munllig förhandling men vara skyldig att göra det om någon av parterna begär del. Att den enskilde som beredningen föreslår skall ha en vidsträckt räll lill offentligt biträde återkommer jag till under avsnitt 2.10.

Beslut om var den intagne missbrukaren skall vistas under vårdtiden, om återtagning vid misslyckade försök till vistelse utanför hemmel osv. måste enligt min uppfattning anförtros åt institutionen. Huruvida det bör vara styrelsen eller en särskild föreståndare eller någon annan som fattar beslut under vårdtiden bör dock som regel inte läggas fast i lagen ulan kan antingen i vissa fall anges i regeringens verkställighetsföreskrifter eller överlåtas ål huvudmannen för institutionen att avgöra, Della ställer självfallet höga krav både på huvudmännen vad gäller kvalitén på personalen och på socialstyrelsen och länsslyrelserna att i sin tillsyn bevaka att beslutsordningen är ändamålsenhg.

2.6 Omedelbart omhändertagande

Beredningen föreslår alt polismyndighelen i akulsiluationer skall kunna besluta om omedelbart omhänderlagande av en missbrukare. Omhändertagandel skall genast underställas länsrätten, som inom två dagar prövar om omhändertagandet bör bestå. Länsrätten skall underrätta socialnämnden och länsstyrelsen, vilken senare skall göra ansökan om vård inom en vecka från det omhändertagandebeslutet verkställdes. Om inte ansökan görs inom den tiden skall omhändertagandet upphöra. Länsrätten skall därefter hålla förhandling inom ytterligare en vecka från dagen för ansökan om vård. Rätten får förlänga tiden om det behövs ytteriigare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Den som är omhändertagen skall utan dröjsmål ges vård på sjukhus eller på en vårdinstitution.

Förslaget bygger på samma konstruktion som i LVU men skiljer sig från LVU bl. a. genom all polisen är beslutande organ och genom de lidsfrisler som anges för underställning, ansökan om vård och förhandling infor länsrätten. Enligt LVU är det sålunda socialnämnden, eventuellt genom ordföranden eller någon särskilt ulsedd ledamot, som beslutar om omedelbart omhändertagande. Underställning skall ske inom en vecka, prövning av det underställda beslutet inom ytterUgare en vecka. Ansökan om vård skall göras inom fyra veckor från verkställandet och länsrätten skall pröva ansökan inom ytterligare två veckor. Institutet tillfälligl omhänderlagande genom polisen återfinns å andra sidan i 21 S nykierhelsvårdslagen.

Beredningen har motiverat förslagel om polisen som beslutande myndighet med att det möjliggör ett snabbt ingripande och att det dessutom i allmänhet är nödvändigt att anlita polisen för att genomföra åtgärden. Den korta tidsfristen för länsstyrelsens ansökan - en vecka - har beredningen

Prop. 1981/82:8 56

ansett möjlig med hänsyn till all det i allmänhet är tillräckligt atl kunna inhämla uppgifter från missbrukaren själv och frän olika myndigheter som har varit i kontakt med honom. Länsstyrelsen har också, menar beredningen, elt snabbare beslulsförfarande än en socialnämnd som skall besluta om ansökan enligt LVU. Beredningen underslryker att den omhändertagne inte bör förvaras hos polisen längre än nödvändigl. Om han inte är i behov av vård på sjukhus bör han åtminstone efter del att rällen har prövat omhändertagandet föras över till ett lämpligl hem där vård enligl lagen kan lämnas. Alt länsrätten bör kunna hålla förhandling inom en vecka från ansökan anser beredningen möjligl med hänsyn till all svårigheter med delgivning m. m. inte skall behöva uppkomma när missbrukaren själv är omhänderlagen.

Förslaget atl polismyndighelen skall ha rätt lill ett omedelbart omhändertagande i akulsiluationer godtas med några undantag av samlliga remissinstanser. Någon vill att förfarandet skall utformas på samma sätl som i LVU, dvs. med socialnämnden som beslutande. Flera remissinstanser uttrycker dock farhågor all missbrukaren kan komma att förvaras på polisstationen i långt vidare omfattning än vad som är lämpligt. Någon menar att de föreslagna bestämmelserna bör kompletleras med regler om skyldighel för polisen alt föranstalta om omedelbar läkarundersökning samt all kontakta socialnämnden om plats på någon lämplig vårdinstitution.

De föreslagna tidsfristerna tas upp av flera. Särskilt domstolarna uttrycker oro för att de har satts alltför snävt. Flera frågar efter en möjlighet att sträcka ut tiden för prövning av ett understäUt beslut som kommer in till domstolen i anslulning till elt helguppehåll och föreslår atl regeln ges samma innehåll som gäller tiden för prövning av häktningsframställan enligt 24 kap. 13 § rättegångsbalken.

Jag föreslår att reglerna om omedelbart omhändertagande ges den utformning som beredningen har föreslagit med följande tillägg och förtydliganden.

Jag har nyss föreslagit att socialnämnden skall ansöka om vård till länsrätten. För alt möjliggöra både utredning och ansökan inom den korta tidsfristen en vecka föreslår jag liksom en del remissinslanser att polisen och inte länsrätten genast skall underrätta socialnämnden om omhändertagandet. Detta främjar också inlressel av alt snabbi finna en lämplig vårdplats åt den omhändertagne. Vidare lär det i dessa situationer vara nödvändigt atl låla ordföranden eller någon annan ledamot av nämnden fatta beslut om ansökan skall göras eller inte.

De farhågor som särskilt domstolarna har fört fram om all handläggningstiderna blir för korta har jag i och för sig förståelse för. Jag ser emellertid ingen möjlighet alt föreslå några längre tider. Redan med den här diskuterade ordningen kan omhändertagandet bestå i drygt två veckor. Detta bör jämföras med att den totala vårdtiden normalt inle skall överstiga två månader. Jag tror också att farhågorna är något överdrivna men anser att man självfallet uppmärksamt måste följa tillämpningen av reglerna i

Prop. 1981/82:8 57

praktiken. Vad särskill gäller frågan om möjligheten att skjuta behandlingen av ett underställningsärende som kommer in en fredag eftermiddag till måndagen, dvs. den tredje dagen, anser jag att delta är möjligt med stöd av 2§ lagen (1930:137) om beräkning av lagstadgad tid. Jag vill dock starkt understryka att ansträngningar naturligtvis bör göras atl behandla ärendet redan före helguppehållet. För det fall länsrätten finner att underställningsmålet kan avgöras utan förhandling lär några hinder sällan möta mot ell skyndsamt beslut.

Vad däremol gäller tiden för att ge in ansökan är jag av den uppfattningen att den kan visa sig vara orimligt kort. Beredningen föreslår att den sätts till en vecka från det beslutet om omhändertagande verkställdes. Eftersom det här lill skillnad från i LVU är polisen själv som beslular om omedelbart omhänderlagande lorde beslut och verkställighet som regel komma att sammanfalla i liden. Jag föreslår därför att socialnämndens ansökningsfrisl bestäms till en vecka från det länsrätten har prövat polismyndighetens beslut om omedelbart omhänderlagande.

Om ansökan om vård inte görs inom den föreskrivna liden skall omhändertagandel enligl förslaget upphöra. Länsrätten i Stockholm har påpekat att det kan vara svårt för både polismyndighelen och den vårdinstitution som förvarar den omhändertagne att hålla reda på när liden har gått ut och har därför föreslagit att länsrätten skall fatta beslut om upphörande. Jag delar den uppfattningen.

2.7 Särskilda befogenheter m. m.

Beredningen föreslår förbud för de intagna atl inneha alkohol eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller någol annal som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Sådan egendom får tas om hand och säljas eller förslöras på samma sätt som förverkad egendom. De iniagna skall också få kroppsvisileras. Reglerna föreslås gälla alla intagna vid sådana vårdinstitutioner som har huvudansvaret för LVM-vård, också om de intagna inle vårdas med stöd av LVM.

För sådana vårdtagare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det enligt förslagel finnas institutioner som är anpassade för sådan lillsyn. Den som vårdas i ett hem som är klassificerat som ett hem för särskill noggrann tillsyn skall få hindras all lämna institutionen och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för all vården skall kunna genomföras. 1 sådana hem får den intagnes rörelsefrihet också inskränkas när del är påkallat med hänsyn till andra intagnas eller till personalens säkerhet. Hans brev och andra försändelser får underkastas viss kontroll. Regeringen eller, pä regeringens uppdrag, socialstyrelsen föreslås bestämma vilka hem som skall anses som hem för särskild tillsyn.

För samlliga som är iniagna i någon vårdinstitution som ansvarar för LVM-vård föreslås gälla att polismyndigheten är skyldig atl på begäran av

Prop. 1981/82:8 58

länsstyrelsen eller föreståndaren vid en vårdinstitution lämna biträde för att 1. genomföra beslut om vård eller omhändertagande 2. efterforska och återhämta personer som har avvikit från institutionen och 3. ombesörja andra förflyttningar av personer som vårdas där.

Beredningen anför bl. a. att det inle alltid är nödvändigt att la lill långtgående tvångsåtgärder eller sträng övervakning för all förmå en missbrukare alt stanna i institutionen. Var och en bör placeras så att han åtnjuter så stor personlig frihet som möjligl utan att vårdens genomförande riskeras. Många missbrukare som omhändertas enligt LVM kan vårdas på institutioner där man inte behöver andra tvångsbefogenheter än atl kunna ta hand om sprit och andra berusningsmedel. För en del fall måste dock finnas hem där det är möjligt atl anordna kontinuerlig övervakning och att ingripa mot ett våldsamt uppträdande som riktar sig mot de andra iniagna eller mot personalen. Beredningen tar som exempel att missbrukaren försöker avvika eller medvetet stör vården för sig och andra. Beredningen preciserar inte närmare vilka tvångsmedel som får användas i dessa fall men anger att sådana tvångsmedel som bältesläggning och Ivångsmedicinering inte bör få användas. Beredningen utgår ifrån atl missbrukare som är i egentlig mening farliga för andras säkerhet företrädesvis kommer att få vård enligl LSPV eller i förekommande fall inom kriminalvården.

Förslaget kommenteras i dessa delar endast av ett mindre antal remissinstanser. Några av dem gör invändningar mot förslaget alt ha institutioner med olika långt gående befogenheter. Socialstyrelsen t. ex. hyser betänkligheter mol en sådan kategoriindelning och menar all det föreligger risk atl de som vårdas vid hem för särskild tillsyn stämplas som speciellt svåra och vårdkrävande. Föreningen Sveriges Socialchefer menar att de hem som utnyttjas för tvångsvård bör förses med sådana resurser att alla uppkommande vårdproblem kan lösas. En länsrätt förordar att alla institutioner utrustas med kvarhållningsrätt och framhåller att della givelvis inle behöver innebära alt en sådan befogenhet också utnyttjas. Någon instans menar att beslut om placering i hem för särskilt noggrann tillsyn borde fattas av länsrätten. Avsaknaden av kvarhållningsrätt på sjukhus uppmärksammas av några instanser. JK t. ex. anför all denna brist ofta måsle "utesluta möjlighelen lill inledande sjukhusvård.

Beslämmelserna om kroppsvisitation och brevgranskning kommenteras av ell fätal inslanser. Några bland dessa menar atl förutom kroppsvisitation också kroppsbesiktning borde få användas. 1 något fall förespråkas också rätt alt föranstalta om obligatoriska urinprov av de intagna. SACO/SR föreslår i fråga om brevgranskningen att försändelser bör få kontrolleras men inte läsas.

De bestämmelser för vilka jag här har redogjort utgör de egentliga tvångsbestämmelserna och är med andra ord de som motiverar hela särlagstiftningen om vård utan samtycke och del rättssäkerhetssystem som har byggts upp kring denna. Del finns därför anledning att vara särskilt

Prop. 1981/82:8 59

noggrann vid utformningen av dessa regler.

Beslämmelsen om institutioner för särskild tillsyn i beredningens förslag har sin förebild i 12 § LVU. Den bestämmelsen har i huvudsak tänkts omfalla de nuvarande ungdomsvårdsskolorna men också vissa barnavårdsanstalter med kvarhållningsrätt (prop. 1979/80:1 sid. 597). De nuvarande allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är alla utrustade med de befogenheter beredningen föreslår ål hemmen för särskild lillsyn. Befogenheterna har använts utomordentligt sparsamt under senare år. Del instrument som i någon mån har utnyttjats är rätten att hämta en intagen till institutionen med polishjälp.

Mot denna bakgrund och med beaktande av vad socialstyrelsen har anfört mol en kategorisering av missbrukarna utgår jag ifrån all flerlalel av de institutioner som idag har dessa befogenheter bör utrustas med motsvarande befogenheter även för framtiden. 1 vart fall utgår jag ifrån att varje län måste ha tillgång till minst en sådan institution. Vad jag nu har sagt avser alltså främst vårdinstitutioner för alkoholmissbrukare. Huruvida dessa institutioner bör användas även för LVM-vård av narkotikamissbrukare eller om det är lämpligare att utrusta vissa av behandlingshemmen för narkotikamissbrukare med särskilda befogenheter, är jag inte beredd att nu ha någon slutlig mening om. Del får bestämmas av socialstyrelsen och vårdhuvudmännen som ett led i den pågående instilulionsplaneringen.

De påpekanden som har gjorts om avsaknad av särskilda befogenheter under sjukhusvård är i huvudsak riktiga. Detta gäller också t. ex, vård i familjehem eller privata vårdinrättningar. Beredningens förslag i denna del står i god samklang med sjukvårdslagens regler. Sjukhusvården förenas inte med några egna tvångsmedel. Jag finner detta vara elt sympatiskt sätl all även under en i övrigt Ivångsmässig vård ge möjlighet att hålla kvar huvudprincipen om att sjukvärden skall respektera den enskildes rätt att själv bestämma över sin kroppsliga integritet. Det innebär bl. a., som JK och andra har antytt, att man ibland måste avslå från att placera missbrukaren på sjukhus i början av vården eftersom det fortsatta genomförandet därigenom skulle kunna äventyras. Dessa svårigheter bör dock inte överdrivas. Som jag har framhållit i annat sammanhang bör regeln om 4nledande sjukhusvård främsi ses som en erinran om att man vid varje tidpunkt måste sträva efter att ge den intagne missbrukaren den lämpligaste vården i anseende lill del önskade vårdresultatet. Vid valet av vårdform får därvid självfallel vägas in vilka risker som finns atl vårdresultatet spolieras genom alt den intagne avviker och avbryter vården. Jag hänvisar här också till vad jag anför i specialmotiveringen till 26 § lagförslaget.

Jag delar beredningens uppfattning att tvångsmedel av typen bältesläggning och Ivångsmedicinering inle bör få förekomma inom LVM-vården. Inle heller är jag beredd att nu vid sidan om rällen till kroppsvisitation föreslå regler som tillåter kroppsbesiktning - dvs. befogenheter atl tvångsvis undersöka exempelvis kroppens håligheler - och urinprovslagning. Sådana

Prop. 1981/82:8 60

befogenheter skulle ha ett värde främst inom narkomanvården. De nackdelar sådana åtgärder kan föra med sig i form av bristande förtroende i behandlingen torde våga över de fördelar som de eventuellt kan ha. Jag erinrar om alt de intagna självfallel kan tillfrågas om de är beredda att frivilligt gå med på kontrollåtgärder av den här typen. Om erfarenheten av tvångsvis meddelad narkomanvård skulle visa på atl del föreligger etl behov av att kunna genomföra sådana åtgärder även mot den enskildes vilja bör socialberedningen kunna återkomma med förslag i annat sammanhang. Jag instämmer i SACO/SR:s förslag om vad brevgranskningen skall innefatta.

2.8 Anmälningsskyldighet

Enligl 10 § första slycket nykterhetsvårdslagen (NvL) skall polismyndigheten ofördröjhgen göra anmälan hos nykterhetsnämnden när någon på grund av alkoholberusning har omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Samma skyldighet att göra anmälan föreligger för den polismyndighel som i annal fall får kännedom om alt någon har använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

110 § andra stycket NvL föreskrivs anmälningsskyldighet lill nämnden för alla läkare, som i sin verksamhet får kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker. Anmälningsskyldigheten inskränks dock i två fall. Del första är del att missbrukaren genom läkarens försorg får en behandling ägnad att undanröja missbrukets skadeverkningar. Del andra fallel är det atl en nära anhörig till missbrukaren uttryckligen begär att anmälan inle skall göras och läkaren finner sig böra underlåta del i det enskilda fallet.

I 71 S andra slycket socialtjänsflagen har föreskrivits skyldighel för myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdorn samt de som är anslällda hos sådana myndigheter atl genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhel får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Samma skyldighel föreskrivs också för privat verksamma läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor. För dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning har tagits in en särskild regel i syfte att undanröja tvivel om atl även den verksamhels-grenens speciellt långtgående sekretesskydd bryts i de fall där utövarna fär reda pä atl ett bam misshandlas i hemmet.

Beredningen föreslår en regel om vissa anmälningsskyldigheter även i LVM. Statliga eller kommunala myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare skall vara skyldiga att anmäla om de får kännedom om atl någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Anmälan skall i konsekvens med beredningens förslag i övrigt göras till länsstyrelsen. Samma myndigheler åläggs också att bistå länsslyrelsen med uppgifter lill länsstyrelsens utredning.

Anmälningsplikt föreslås gälla också för läkare som kommer i konlakl med

Prop. 1981/82:8 61

en missbrukare om missbrukaren inle kan beredas tillfredsställande vård inom sjukvården.

Beredningen anför att beslämmelsen delvis har utformats efler mönster av 71 § socialtjänstlagen men att regeln om läkares anmälningsplikt närmast motsvarar den mindre långtgående regeln i 10 S andra stycket nykterhetsvårdslagen. Myndigheler som endasi tillfälligt kommer i kontakt med missbrukare utan att ha den "inriktningen" på verksamheten omfattas enligt beredningen inte av anmälningsplikten. Del är vidare myndigheten och inte de enskilda befattningshavarna hos denna som primärt är anmälningsskyldig. Den föreslagna uppgiflsskyldigheien lill länsstyrelsen för dess uiredning syftar främst till alt undanröja eventuella hinder i sekretesslagen.

Remissinstanserna har endast i begränsad omfattning uppmärksammat den här regeln. Ett inte obetydligt antal har dock framhållil all anmälan borde ställas till socialnämnden och inle lill länsslyrelsen även om länsstyrelsen skulle svara för ansökan och utredning i vårdärendet. Några inslanser har begärt elt förtydligande av vilka myndigheter som skall anses vara anmälningsskyldiga. En instans har anfört all en anmälningsskyldighel av den här omfattningen när det gäller vuxna är principiellt tveksam och kräver ytterligare överväganden.

Beredningen har inle närmare utvecklat bakgrunden till förslaget att utvidga den nuvarande anmälningsskyldighelen som gäller för polismyndighelen enligt 10 § första slycket NvL lill att gälla alla slalliga och kommunala myndigheler som kommer i kontakt med missbrukare. Beredningen nämner dock som jämförelse beslämmelsen om skyldighet atl anmäla barnmisshandel m. m. i socialtjänstlagen.

Jag har antagit att beredningen med förslagel har velat säkerställa länsstyrelsens möjlighet att på ett realistiskt sätt ulföra de utrednings- och ansökningsuppgifter som lagförslaget också innehåller och som är en nyhet jämfört med nykterhetsvårdslagen. Jag har i det föregående förordal att beredningens förslag i den delen tills vidare frångås och föreslagit att socialnämnden skall ulreda behovet av och ansöka om vård enligt LVM. Vid sådant förhållande bör självfallel en eventuell anmälningsskyldighet även i fortsättningen fullgöras till nämnden. L»el förefaller då varken behövligt eiier önskvärt atl i märkbar mån utvidga anmälningsskyldigheten jämfört med nuläget. Det är emellertid inle heller nödvändigt atl begränsa den på precis samma sätt som lidigare. Sjukvårdens ansvar i det här hänseendet får anses lämpligt avgränsat och tillgodosett genom den föreslagna regeln om läkares skyldighet att anmäla vårdbehov. Några andra kommunala myndigheler som vid sidan av socialtjänsten har en fortlöpande verksamhet som berör missbrukarna finns knappast. Delta kan däremol anses gälla för en del statliga myndigheter, förutom polisen t. ex. skyddskonsulenlerna och de allmänna försäkringskassorna. Jag föreslår därför all regeln ulformas som en skyldighet för de statliga myndigheter, vilka som ett led i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare, atl anmäla behov av vård

Prop. 1981/82:8 62

enligt lagen till socialnämnden. De av beredningen föreslagna reglerna om läkares anmälningsplikt liksom skyldighelen alt lämna uppgifter lill ulredningen bör godtas.

2.9 Överklagande av beslut

Länsrättens beslut i fråga om beredande av vård och andra frågor enligl lagen kan överklagas till kammarrätten och, i förekommande fall, regeringsrätten. Detta framgår av 33 § förvaltningsprocesslagen. Beredningen föreslår alltså ingen regel härom i LVM. Beredningen föreslår däremol en regel i lagen som anger i vilka fall missbrukaren kan överklaga institutionens beslut under vårdtiden.

Ett beslut som har fattats av styrelsen eller någon annan som förestår vården vid en LVM-inslitution skall enligl beredningens förslag kunna överklagas lill länsrätten i följande fall: 1. om del gäller överflyttning till en annan motsvarande institution; 2. om det gäller förlängning av vårdtiden; 3. om det innebär avslag på en begäran om utskrivning. Den sislnämnda besvärsrätten har beredningen dock föreslagit efter tvekan med hänvisning till den korta vårdtiden.

Andra beslut under vårdtiden skall inte kunna överklagas. Del vore enligt beredningen inle lämpligt om varje detaljfråga rörande vården skulle kunna göras till en domstolssak. Rällens medverkan bör, säger beredningen, begränsas till sådana frågor där rättssäkerhelsaspekten gör sig gällande och där det är möjligt all göra en juridisk legalitetsprövning.

Remissinstanserna har endast i begränsad omfattning lämnat synpunkter på besvärsreglerna. Några har ifrågasatt om inte ett beslut om överflyttning till en annan institution bör överprövas av tillsynsmyndigheten och inte av domslol, eftersom det rör sig om en fråga om vårdinnehållet. Det kan i detta sammanhang också nämnas att några remissinstanser har pekat på behovet av en ulanförstående instans, som kan slita en eventuell tvist mellan två institutionsledningar om vem av dem som är lämpligast att bereda vård åt en viss intagpri

Några instanser har också satt ifråga om ett beslut om överflyttning resp. vägrad utskrivning alls bör få överklagas med tanke på den korta vårdtiden, Etl par inslanser understryker atl överprövningen av elt beslut om förlängd vårdtid måste ske särskilt skyndsamt. Någon har begärt klargöranden i frågan om någon annan än den intagne missbrukaren skall kunna föra talan mot de angivna besluten.

Slutligen har kriminalvårdsstyrelsen ansett att beslut om inskränkningar i den enskilde vårdtagarens rörelsefrihet ur allmän rättssäkerhetssynpunkt bör kunna överklagas, såsom förhållandet är inom kriminalvården.

Jag inslämmer i beredningens förslag att beslut om förlängning av vårdtiden skall kunna överklagas av den enskilde till länsrätten. Liksom några remissinslanser finner jag del angeläget atl säkerställa all sådana

Prop. 1981/82:8 63

besvärsmål prövas med särskild skyndsamhel av rätten. Jag föreslår därför en särskild regel om skyldighel för länsrätten att överpröva förlängningsbeslul inom en vecka från det besvärsskriften kom in. Även om socialnämnden intar en uttalad ställning av part i det ursprungliga målet om beredande av vård enligt lagen anser jag det av flera skäl mindre lämpligt att förutsätta samma roll för nämnden i ett mål om förlängningsbesvär. Den utredning som länsrätten behöver kan skaffas bättre på annat sätl än genom ell förfarande som bygger på partsroller. Någon föreskrift om rätt för andra, som anser sig berörda av beslutet, att föra talan bör inte ges.

Vad därefter gäller förslagel om rätt all överklaga en vägrad utskrivning även i andra fall än i förlängningssituationen delar jag beredningens tveksamhet om det alls är lämpligl och behövligt att medge en särskild sådan rätt under den begränsade vårdtid det rör sig om här. Jag har dock liksom beredningen stannat för att föreslå en sådan möjlighel. Jag utgår ifrån att besvärsmöjligheten kommer att användas i begränsad omfallning och all, om så ändå sker, rättens prövning icke sällan kan göras relativt översiktlig.

Beslut att flytta en intagen till en annan institution med befogenhet att ge vård enligt LVM kan vara nödvändiga redan genom lagens konstruktion all kunna utrusta olika institutioner med olika långtgående befogenheter atl hålla den enskilde kvar i den beslutade vården. Ett beslut att flytta den intagne frän en institution med begränsade befogenheter till en anpassad för särskild tillsyn bör av den anledningen kunna överklagas. Några remissinstanser har i annat sammanhang framfört åsiklen att placeringar i hem för särskild tillsyn borde fattas av länsrätten och inte av institutionsledningen. Jag har inte funnit anledning atl närmare uppehålla mig vid denna fråga, eftersom jag anser att länsrättens beslut om vård i sig medför befogenhel att vid behov ge vården på en institution för särskild tillsyn. Jag finner emellertid att det angivna synsättet kan vara vägledande för avgörandet av vilken instans beslut om överflyttning skall överklagas till. Liksom beredningen föreslår jag mot den angivna bakgrunden att överklagande prövas av länsrätten.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag om rätt att klaga på beslut om särskilda frihetsinskränkande åtgärder under institulionstiden hänvisar till motsvarande reglering i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. 1 motsats till den men i likhet med LVU upptar den nu föreslagna lagen inga närmare bestämmelser om vilka former den begränsning av rörelsefriheten som lagen lalar om kan och får ta sig. Jag anser att sådana regler kan ges i form av verkställighetsföreskrifter, t. ex. vad gäller längden av och formerna för en eventuellt nödvändig isolering av den intagne. Jag kan liksom beredningen inte se att det skulle behövas en rätt att överklaga olika behandlingsbeslut i den här typen av vård lill skillnad från vad som ibland kan anlas vara fallel inom kriminalvården.

Slufligen skall jag heh kort kommentera det tidigare nämnda önskemålet från några om en utomstående beslutande instans som kunde ålägga en

Prop. 1981/82:8 64

institution att ta emot en intagen från en annan institution. Med den uppläggning huvudmannaskapet för institutionsvården får efter årsskiftet 1983 ser jag det som särskik angeläget att de blivande huvudmännen tar upp också den frågan och försöker anvisa lämpliga procedurer för att lösa sådana tvister under de fortsatta förhandlingarna och planeringen inför övertagandet.

2.10 Ändringar i annan lagstiftning

2.10.1 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Enligt 11 § första stycket LVU är det socialnämnden som bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden, när elt beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt LVU. Enligt 47 § första stycket socialtjänsflagen får uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar, dvs. delegation, inte avse vad som ankommer på nämnden enligt bl. a. 11 § första stycket LVU.

Borås kommun har i en skrivelse den 22 september 1980 frågat om bestämmelserna innebär att nämnden in pleno måste besluta om t. ex. omplacering av den unge i en plötsligt uppkommen krissituation. Detta skulle, menar kommunen, kunna medföra situationer, där barnet under en kortare period lämnas utan skydd och hjälp i avvaktan på nämndens sammanträde.

Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att yttra sig.

Socialstyrelsen har anfört att de berörda bestämmelserna i SoL och LVU tar sikte på beslut om varaktiga placeringar av barn. Däremot bör tillfälliga placeringar eller omplaceringar i nödsituationer kunna beslutas av tjänstemän. Sådana beslut bör kunna falla in under 11 § tredje stycket LVU. Där anges bl. a, att nämnden eller den som nämnden har uppdragit vården åt får bestämma om den unges personliga förhållanden i den mån det behövs för att genomföra vården.

Kommunförbundet har understrukit behovet av att beslut om tillfälliga omplaceringar kan fattas av någon på nämndens vägnar. Förbundet har samtidigt pekat på att också 6 § LVU, som ger rätt för ordförande eller särskild ledamot, att fatta beslut om omedelbart omhändertagande, jämförd med 11 § första slycket kan ge till resultat atl inte ordföranden ensam utan hela nämnden måste beslula var den unge skall vistas under omhändertagandetiden. Även här finns behov av snabba beslut.

Jag delar uppfattningen att del finns fall där del inte går atl avvakta hela socialnämndens beslut om var den unge skall placeras eller omplaceras. Jag menar dock samtidigt att man bör värna om den tanke som har legat bakom förbudet att delegera beslut om placering enligl LVU i 47 § första stycket socialtjänstlagen. Det måste ankomma på socialnämnden likaväl som på

Prop. 1981/82:8 65

föräldrar att inte utan noggranna överväganden och beslut bestämma om att en ung person inte bör vara kvar i en miljö som han har vistats i. Snabba förändringar av barns förhållanden bör om möjUgt undvikas eftersom förändringen i sig icke sällan anses kunna medföra skador hos barnet.

För att säkerstäUa att besluten tillkommer under medverkan av åtminstone någon nämndledamot föreslår jag atl beslut om placering som inte kan avvakta hela nämndens ställningstagande skall få fattas av ordföranden eller någon särskilt utsedd ledamot av nämnden. Detta bör regleras genom etl tillägg till 11 § LVU,

2.10.2 Överlämnande till särskild vård i brottmål

Enligt 31 kap. 1 § brottsbalken gäller f. n. atl om någon som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt barnavårdslagen så får rätten överlämna åt barnavårdsnämnden eller, om den dömde är elev vid en ungdomsvårdsskola, åt skolans styrelse att föranstalta om erforderlig vård av denne. Härjämte kan dömas till dagsböter.

Enligt 31 kap. 2 § brottsbalken kan en domstol på moisvarande sätt överlämna åt nykterhetsnämnden eller, i förekommande fall styrelsen för en allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, att föranstalta om erforderlig vård som påföljd för brott. Den begränsningen gäller dock atl om det är stadgat strängare straff än fängelse i sex månader för brottet så får överlämnande ske endast om det föreUgger särskilda skäl.

I 38 kap. 2 § brottsbalken ges regler om rätt för domstolen att på framställning av åklagare undanröja förordnandet om vård och döma till annan påföljd för brottet om det senare visar sig, vid prövning i därför stadgad ordning, att fömtsättningarna i nykterhetsvårdslagen för vård inte är uppfyllda. 38 kap. 2 § gäller på motsvarande sätt brister i genomförandet av påföljden vård enUgt barnavårdslagen enligt 31 kap. 1 § brottsbalken.

Genom lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken har bl. a. följande ändringar beslutats med verkan från den 1 januari 1982 som en följd av sodaltjänstreformen (prop, 1979/80:1, SoU 1980/81:15, rskr 130).

31 kap. 1 § brottsbalken, som f, n. avser överiamnanoe till vård enligt barnavårdslagen, skaU i stället gälla överlämnande till vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen har anpassats till socialtjänsflagen och LVU. Tillämpningsområdet fömtsätts få i stort sett samma omfattning som tidigare.

31 kap. 2 §, som alltså avser överlämnande tUl vård enUgt nykterhetsvårdslagen, upphävs. Orsaken är att nykterhetsvårdslagen upphör att gälla (övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen, punkten 1) och först genom det lagförslag jag nu lägger fram kan få en jämförbar motsvarighet på det sociala vårdområdet.

38 kap. 2 § har anpassats till att avse enbart den nya påföljden vård inom socialtjänsten.

Socialberedningen föreslår att domstol skall kunna överlämna en lagöver-

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 66

trädare till vård enligt LVM i stället för att döma till straff i vanlig ordning. Beredningen menar vidare att man bör öka möjligheterna att vid behov kunna överlämna rattfyUerister till vård enligt LVM i stället för att döma till fängelsepåföljd. Detta kan åstadkommas, menar beredningen, genom att straffmaximum för sådana brott som får föranleda ett överlämnande när särskilda skäl inte föreligger höjs från de sex månader som nu gäller enligt 31 kap. 2 § brottsbalken till ett år. Beredningen föreslår också en möjlighet att kombinera den nya påföljden med böter, på samma sätt som gäller vid överlämnande av unga lagöverträdare med stöd av 31 kap. 1 § brottsbalken.

Beredningen menar vidare att man i det här sammanhanget borde överväga om inte den nya regeln kunde konstrueras så att domstolen får bedöma frågan om vård med utgångspunkt från vilket straff man annars skulle komma att ådöma för brottet i det individuella fallet. Det skulle därigenom kunna bli möjligt, menar beredningen, att döma till vård enUgt lagen för vissa brott med högre straffmaximum än ett år. Som exempel nämner beredningen "lindrigare fall" av misshandel där brottet uppenbarligen har samband med gärningsmannens missbruksproblem.

Beredningen har slutUgen angivit att beredningens förslag föranleder ändring i 31 kap, 2 § och 38 kap. 2 § brottsbalken.

Beredningen har vidare i konsekvens med det angivna förslaget om ändring i brottsbalken föreslagit en särskild regel i LVM enligt vilken det skulle vara möjligt för åklagare att u n d e r 1 å t a å t a 1 för brott begångna innan vård enligt LVM påbörjades eller under pågående vård. Bestämmelsen motsvarar både till innehåll och syfte i huvudsak vad som nu gäller enligt 57 § nykterhetsvårdslagen med den skillnaden att även här straffmaximum för brott som skulle kunna medföra åtalsunderlåtelse föreslås höjt från sex månader till ett år. Även här anges syftet främst vara att göra det möjligt att i särskilda fall låta dem som gjort sig skyldiga till rattfylleri få vård enligt LVM i stället för fängelse.

Bland de remissinstanser som accepterar beredningens förslag märks RÅ, som dock tillstyrker under förutsättning att lagstiftaren, vad gäller rattfylleribrott, uttalar att tillämpningen i princip oor oegransas tiU fall av den typ där det enligt rådande praxis kan ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Det förekommer, anför RÅ, i vissa socialt specifika situationer ej sällan att påföljden bestäms tiU skyddstillsyn eller till villkorlig dom i förening med böter, RÅ menar att tillämpningen av de nu föreslagna reglema bör begränsas till faU där de allmänpreventiva hänsynen kan tillåtas träda tillbaka och där ett fängelsestraff skulle ha bestämts till endast en kortare tid.

En mer avvaktande hållning intas av t. ex. några domstolar, vilka bl. a. erinrar mot att straffmaximum höjs för brott där åtalsunderlåtelse och överlämnande till vård får ske trots att åtgärderna enligt LVM är betydligt mindre ingripande än enligt nykterhetsvårdslagen. Någon pekar på att överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen vid rattfylleri har ansetts

Prop. 1981/82:8 67

kunna ske redan med nuvarande regler i speciella fall (NJA 1966 s. 592). Ingen remissinstans har särskilt kommenterat förslagel att kombinera påfötiden vård enUgt LVM med böter.

I sammanhanget vill jag också redogöra för följande förhållanden.

Genom en av riksdagen nyligen beslutad ändring i 26 kap. 1 § brottsbalken sänks den lägsta tiden för fängelse från en månad till fjorton dagar den 1 juli 1981. Under riksdagsbehandlingen diskuterades bl. a. frågan om att tillämpa fängelsestraff på under en månad för rattfylleri. Justitieutskottet (JuU 1980/81:32 s. 8-9) anförde bl. a. att möjligheten att döma lill kortare fängelsestraff än en månad för rattfylleri skulle tillämpas endast i klara undantagsfall. Utskottet gav också en del exempel på sådana fall. I anslutning till behandlingen av den beskrivna lagändringen tog utskottet också upp frågan om överlämnande till särskild vård för rattfylleri, 1 en motion hade framförts önskemål om att utreda möjligheten att sänka straffmaximum för rattfylleri från ett år till sex månader för att möjliggöra en mer allsidig bedömning av påföljdsfrågan i rattfyllerimål. Utskottet (s. 10) redovisade innehåUet i socialberedningens nyss återgivna förslag och föreslog avslag på motionen under hänvisning till de överväganden som f. n, pågår i fråga om LVM-förslaget. Riksdagen följde utskottets hemställan. ' Jag gör följande bedömning.

Den nuvarande påföljden överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen har, enUgt vad som framgår av ett remissyttrande från frivårdskom-mittén (Ju 1979:05), aldrig kommit till någon större användning. Användningen har minskat efter hand och år 1979 dömdes 192 personer till sådan vård.

Ett skäl till den ringa användningen har sannoUkt varil den tidigare beskrivna regeln, som i praktiken begränsar användningen av påföljden till sådana brott för vilka inte är stadgat strängare straff än fängelse i sex månader. Till den angivna kategorin hör brott som snatteri, skadegörelse och ofredande. Begränsningsregeln ansågs enhgt förarbetena tiU brottsbalken påkallad av hänsyn till allmänpreventionen men också till nykterhetsvårdens begränsade resurser.

De skäl som föranledde den nuvarande begränsniugsregdn föreligger enligt min uppfattning alltjämt. På det sätt som strafflatituderna i brottsbalken har byggts upp skulle emellertid en höjning av straffmaximum till ett år i de här aktueUa bestämmelserna komma att enbart obetydligt öka antalet brottsbalksbrott för vilka bestämmelserna skulle kunna användas. Däremot skulle, som beredningen har åsyftat, överlämnande till vård enligt LVM och åtalsunderlåtelse i samband med sådan vård, kunna användas oftare än f. n, för rattfyllerister. Som riksåklagaren har pekat på är praxis numera väsentUgt mer nyanserad än tidigare vad gäUer valet av påföljd för rattfylleribrott. Jag kan för min del inte se någon nackdel med att även överlämnande till vård enligt LVM står lill domstolens förfogande som påföljd i exempelvis rattfyllerifall, om den tilltalade är i trängande behov av sådan vård och tiU

Prop. 1981/82:8 68

följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara eller de restriktiva
förutsättningar som skall gälla för vård enligt LVM annars är uppfyllda.
Påföljdsformen kan inte antas bli särdeles vanlig vid rattfylleri, men
föreligger å andra sidan förutsättningarna för sådan vård i del särskilda fallel,
synes den inte sällan kunna innebära en både ändamålsenlig och tillräcklig
samhällsreaktion. Samma synsätt bör kunna anläggas på möjligheten att i
vissa fall underlåta åtal. ________

Jag är alltså beredd alt följa beredningens förslag om en särskild åtalsregel i LVM samt om en påföljdsregel i brottsbalken som gör det möjligt all överlämna till vård enligt LVM för brott som inte förskyller strängare straff än ett år. Den nya påföljdsbestämmelsen bör kunna byggas upp enligt mönster av den nuvarande regeln i 31 kap. 2 § brottsbalken. För brott med högre straffmaximum bör kravet på särskilda skäl finnas kvar. Alt domstolen vid bedömningen tar hänsyn till vilket fängelsestraff som i praktiken skulle ha kommit i fråga i det enskilda fallet är enligt min mening naturligt utan särskild föreskrift.

Jag är inte beredd att utan ytterligare överväganden föreslå att vård enligt LVM skulle kunna kombineras med böler. Att överlämnande till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 §) har ansetts behöva kompletteras med en sådan möjUghet får ses mot bakgrund av att den vården kan ta sig många former, normalt utan inslag av frihetsberövanden. Allmänpreventionen kan alltså kräva att det finns möjlighet att markera brottets allvar genom en bötespåföljd. Motsvarande behov bör vid den nu föreslagna påföljden vara väl tillgodosett genom vårdens karaktär av tvångsvård.

Liksom socialberedningen föreslår jag en konsekvensändring också i 38 kap. 2 § brottsbalken.

Jag vill slutligen framhålla att de idéer som beredningen har redovisat om hur påföljden överlämnande till vård enligt LVM skulle kunna användas mer flexibelt, enligt min mening är väl värda att ta till vara. Det är därför min förhoppning att frivårdskommittén, som bl. a. har i uppdrag att föreslå nya alternativ till frihetsstraff, kommer att se över även den nu föreslagna påföliden i ett större sammanhang och därvid beakta vad socialberedningen har anfört.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för juslitiedepartemenlet.

2.10.3 Offentligt biträde enligt rättshjälpslagen

EnUgt 41 § rättshjälpslagen (1972:429) beviljas rättshjälp genom offentligt biträde bl. a, i mål och ärenden hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 och 55 §§ lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag.

Enligt 42 § första stycket rättshjälpslagen skall offentiigt biträde utses i mål av den här aktuella typen för den åtgärden avser, om det behövs för

Prop. 1981/82:8 69

tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller belydelsefulla sakförhållanden i övrigl är oklara. Motsvarande regler gäller också t, ex. i olika typer av mål angående omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen.

Sedan den 1 juli 1978 gäller för olika ärenden enligt utlänningslagstiftningen (t. ex. utvisningsärenden) en generösare regel än den som gäller för t. ex. barnavårds- och nykterhetsvårdsmålen. Enligt 42 § andra stycket skall offentligt biträde utses i sådana ärenden, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Efter förslag i propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten beslöt riksdagen i december 1980 (SoU 1980/81:15, rskr 130, SFS 1981:23) bl.a. följande ändringar i de nu angivna reglerna med ikraftträdande den 1 januari 1982.

Den särskilda regeln om offentligt biträde i mål om tvångsinlagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare tas bort helt och ersätts inte av någon motsvarande bestämmelse. Detta hänger samman med att vård ulan samtycke av vuxna missbrukare enligt förslaget i socialtjänstpropositionen skulle ske enligt LSPV, varigenom behovel av offentligt biträde redan är tillgodosett genom andra regler i 41 § rällshjälpslagen. Vidare anpassas reglerna om biträde i barnavårdsmål till de nya reglerna i LVU. Slutligen ändras 42 § på det sättet att den regel som nu gäller i utlänningsärenden enligt 42 § andra stycket görs tillämplig på alla mål och ärenden i vilka offentligt biträde kan förordnas. Detta innebär i korthet alt den enskilde får rätt till offentiigt biträde i mål och ärenden hos utskrivningsnämnderna enligt LSPV och omsorgslagen, samt hos socialnämnden och domstolarna i mål enligt LVU, om det inte måste antas alt behov av biträde saknas.

Vidare företas i sammanhanget också vissa konsekvensändringar i 43 § rättshjälpslagen, som reglerar vilka myndigheler som i olika situationer har att besluta om rättshjälp genom offentligt biträde. De innebär i korthet att länsrätten beslutar om offentligt biträde i mål hos socialnämnden enligt LVU. Enligt huvudregeln i 43 § beviljar annars den myndighet som handlägger målet eller ärendet rättshjälp och förordnar också biträde.

Socialberedningen påpekar alt bestämmelserna om offentligt biträde bör ses över med anledning av beredningens förslag.

Enligt beredningens uppfattning bör den enskilde ha en ovillkorlig rätt till offentiigt biträde i mål om beredande av vård redan från den tidpunkt när länsslyrelsen inleder utredning om beredande av vård. Den enskilde kan, framhåller beredningen, behöva juridisk hjälp även under utredningen och inte bara vid själva processen i länsrätten. Vidare anför beredningen alt om den enskilde har blivit omedelbart omhändertagen så bör han ofördröjligen informeras om sin rätt till biträde. Om länsrätten fastställer ett omhändertagande skall rätlen se till att biträde blir förordnat. Däremot finns det, enligt beredningen,-knappast behov av offentligt biträde innan den enskilde-vill överklaga ett beslut om överflyttning eller förlängning. Biträdeshjälp kan

Prop. 1981/82:8 70

aUtså, säger beredningen, komma i fråga dels för att författa besvärsinlagan, dels för att föra processen i domstolen. I sådana fall, menar beredningen, bör emellertid domstolen avgöra om det finns tillräckliga behov av offentligt biträde.

Endast ett fåtal instanser, främst domstolarna, har behandlat beredningens förslag i denna dd. Domstolsverket anser att rätten till biträde i mål om beredande av vård inte bör vara ovillkorlig utan att domstolen skall förordna biträde när del behövs för att tillvarata den enskildes rätt, dvs. i huvudsak samma skäl som gäller för förordnande av offentlig försvarare i brottmål. Verket erinrar om att rättshjälpsanslagel är föremål för statsmakternas besparingsåtgärder och menar att en utvidgning av rätten till offentiigt biträde i LVM-mål innebär att andra angelägna rättshjälpsbehov får slå tillbaka.

Liksom domstolsverket anser jag att behovel av rättshjälp i mål om frihetsberövanden är angeläget. Detta synsätt låg också bakom förslaget i propositionen om socialtjänsten om en utvidgad rätt till biträde i mål enligt LVU, LSPV och omsorgslagen. Det synsättet har också riksdagen ställt sig bakom i samband med att propositionsförslaget antogs (SoU 1980/81:15 s. 5). Jag har därför svårt att se att man skulle ha anledning att för LVM-målen frångå den nyligen antagna regeln i 42 § rättshjälpslagen, nämligen alt biträde skall förordnas, om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Jag har visserligen förståelse för beredningens förslag att tillförsäkra den enskilde en ännu längre gående rätt till biträde i mål om beredande av vård. Jag menar emeUertid att en tillräckligt omfatlande rätt till biträde i sådana situationer ryms redan inom den nya lydelsen av 42 § rättshjälpslagen. Jag menar också att det bör vara tillräckligl alt biträde förordnas av länsrätten när ansökan har anhängiggjorts där eller ett beslut om omedelbart omhändertagande har underställts rätten av poUsen. Å andra sidan anser jag inte att det finns anledning att meddela en avvikande behovsprövningsregd i 42 § enbart för den situationen att en institutions beslut om förlängning m. m. har överklagats.

Mina ställningstaganden föranleder ändring i 41 § rättshjälpslagen, medan 42 och 43 §§ får sakUgt behålla den lydelse de bar erhållit genom den ändring som jag beskrev inledningsvis (SFS 1981:23).

Även i denna fråga har jag samrått med chefen för justitiedepartementet. Denne har därvid erinrat om att det inom justitiedepartementet pågår en översyn av samhällets rättshjälp i syfte att nedbringa kostnaderna.

2.10.4 Lagen om aUmän försäkring

På framställning av sociala centralnämnden kan en allmän försäkringskassa under vissa betingelser besluta att sjukpenning, föräldrapenning eller pension som tillkommer alkoholmissbrukare skall betalas ut till kommunal myndighet eller till den försäkrades make eller annan person. Pengarna skall användas till den försäkrades och hans familjs ulgifter (3 kap. 18 §, 4 kap.

Prop. 1981/82:8 71

20 § första slycket och 16 kap. 12 § första stycket AFL). 1 fråga om narkotikamissbrukare finns bara en begränsad möjlighet att på motsvarande sätt undvika att beloppen betalas ut direkt till missbrukaren. Bestämmelsen härom gäller endast pensionsmedel och den får tillämpas endast om den försäkrade missbrukaren till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv ha hand om pensionen (16 kap. 12 § andra stycket AFL).

I propositionen om socialtjänsten föreslogs alt de särskilda reglerna om utbetalning av folkpension m. m. till alkoholmissbrukare skulle upphävas. Förslaget ifrågasattes i ell par motioner.

Vid riksdagsbeslutet erinrade socialutskottet om att propositionsförslaget i denna del inte hade föregåtts av någon närmare utredning och inte heller remissbehandlats (SoU 1979/80:44 s, 67), Enligt utskottet var det därför knappast möjligl att överblicka i vad mån förslaget skulle kunna innebära ej förutsedda praktiska svårigheter för socialtjänstens arbele med missbrukarna. Utskottet anförde vidare följande:

Enligt utskottets mening är det önskvärt med en närmare belysning av dessa frågor innan slutlig ställning tas till den framtida ulformningen av reglerna om utbetalning av pensionsförmåner m.m. till missbrukare. Vidare bör beaktas sambandet med reglerna om vård av missbrukare oberoende av samtycke, lill vilka utskottet ej tar ställning i detta sammanhang.

Det bör därför ankomma på den parlamentariska beredningen att överväga även bestämmelserna om utbetalning av socialförsäkringsförmåner m.m. som tillkommer missbrukare och att lägga fram förslag lill ändringar som kan träda i kraft samtidigt med socialtjänsflagen och det av utskottet begärda förslaget till nya regler om vård oberoende av samtycke. 1 avvaklan härpå bör det nu framlagda förslagel till ändring i AFL inte genomföras i här aktuell del. Utskottet avstyrker därför propositionen såvitt nu är i fråga.

Socialberedningen har företagit vissa undersökningar samt inhämtat uppgifter från socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. De redovisas i betänkandet.

Enligt beredningens uppfattning bör det vara möjligt att utmönstra de särskilda tvångsbestämmelserna rörande alkoholmissbrukare ur AFL. Beredningen erinrar om att de tydligtvis mycket sällsynta fall där det är omöjligt att komma till rätta med situationen på frivillig väg ofta kommer att gå in under den allmänna beslämmelsen om utbetalning av pension när den försäkrade själv till följd av sjukdom e. d. är ur slånd alt handha medlen. För att göra det helt klart att även svaghetstillstånd som är orsakade av missbruk bör gå in under denna bestämmelse föreslår beredningen ell särskill tillägg till 16 kap. 12 §. Beredningen framhåller alt regeln i dess nya lydelse bör kunna lillämpas inte bara när någon är i fysisk mening ur stånd att handha pensionen, ulan även när någon medvetet eller av oförmåga systematiskt använder medlen till inköp av alkohol i stället för till det nödvändiga uppehället.

Sjukpenning och föräldrapenning utgår till skillnad från pension under en begränsad tid. De tyngsta missbrukarna torde dessutom ofta ha pension elle

Prop. 1981/82:8 72

sjukbidrag. Enligt beredningens uppfattning finns därför inte anledning att på dessa områden ha någon regel motsvarande den föreslagna 16 kap, 12 §.

Endast fem remissinstanser har kommenterat förslaget. Älla fem avstyrker förslaget atl ta bort möjligheten att hålla inne sjukpenning och föräldrapenning.

Jag delar beredningens uppfattning i fråga om utbetalning av sjukpenning, föräldrapenning och pension till annan än den försäkrade. 3 kap. 18 S AFL bör alltså kunna upphävas och 4 kap. 20 § första stycket samt 16 kap. 12 § första stycket samma lag få ändrad lydelse i enlighet med vad beredningen har anfört.

2.10.5 Andra nödvändiga följdändringar

Införandet av LVM medför behov av större eller mindre ändringar i ell inte obetydligt anlal bestämmelser i andra lagar än dem som jag nu har behandlat. Till dessa hör 7 kap. 4 och 19 §§ sekretesslagen (1980:100), 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, ddegationsre-gdn i 47 S socialtjänstlagen, 8 kap. 5 S lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, brottsskadelagen (1978:413) och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. Jag har emellertid bedömt att dessa ändringar är av formell natur och atl de därför inle behöver bli föremål för lagrådsgranskning. Jag avser att föranstalta om atl de behövliga följdändringarna vidlas genom förslag lill riksdagen i sådan tid att de kan träda i kraft samlidigl med LVM.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Förslagen under 3-6 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet. Förslagen bör fogas lill protokollet som bilaga 4.

Prop. 1981/82:8 73

4 Specialmotivering

Förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

Allmänna riktlinjer för vården

1 S

De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till atl hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt ulformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

Socialtjänstlagen innebär ett uppbrott från en tidigare syn på socialt handikappade människor. Ett grunddrag är tilltron lill människans egen förmåga. Från att tidigare ha spelat en överordnad och kontrollerande roll i förhållande till den enskilde skall socialtjänsten i framtiden bli en servicein-riktad och hjälpande funktion. Beslut skall fattas i samråd med den som berörs. Skälen för ett ställningstagande skall redovisas öppet.

Etl sådant arbetssätt, byggt på ömsesidigt förtroende och samverkan, är inte endast tilltalande från principiell synpunkt. Det är också av största betydelse för varje behandlingsarbete som syftar längre än till kortsiktigt avhjälpande insatser. Den synen på vårdarbetet bör vara vägledande för alla verksamheter där man arbetar med missbrukare och deras problem.

När man tillskapar en särskild lag, som ger möjlighet att i vissa kvalificerade fall bereda missbrukare vård oberoende av deras eget samtycke, kan kravel på att den enskildes vårdbehov i första hand skall tUlgodoses genom insalser i samverkan med honom lätt komma i skymundan. Det finns också en risk att sådana regler kan påverka förhållningssättet i det dagliga arbetet och leda till minskad respekt för den enskildes vilja och integritet.

Det har mot den bakgrunden och mol bakgrund av att den vård som föreslås enligt lagen skall kunna inrymma vistelse både på allmänna och privata institutioner, inom sjukvården och i enskilda hem, ansetts vara av-särskik värde att inleda lagen med en erinran om socialtjänstlagens mål och synsätt och om att dessa skall vara vägledande för all missbruksvård. Man kan aldrig underlåta att ta hänsyn till den enskildes vilja och synpunkter, inte ens om han tillfälligtvis har råkat i en så ohållbar situation att han oundgängligen måste beredas vård oberoende av samtycke. Bestämmelsen överensstämmer med socialberedningens förslag, som många remissinstanser har uttryckt särskild tillfredsställelse med. Viss kritik har dock framförts av JO, som menar att om man vill knyta an socialtjänstens mål till de olika verksamheter som bedrivs i samhällel så bör den rätta vägen vara alt gä via de olika lagar som reglerar dessa verksamheter. Även om JO:s synsätt kan anses ha fog för sig har det inte ansetts utesluta behovet av en allmän

Prop. 1981/82:8 74

målbestämning i den här lagen av de skäl som nyss har nämnls.

Vård enligt LVM skall bara kunna beslutas i fall av missbruk av alkohol eller narkotika (se 2 §). 1 § innehåller emellertid allmänna riktlinjer för all missbruksvård. Den har därför ansetts kunna omfatta missbruk av även andra beroendeframkallande medel än alkohol eller narkotika. 1 S har alltså i detta avseende samma tillämpningsområde som 11 § socialtjänstlagen (jfr även 1 § andra stycket 2. LVU).

Beredande av vård

Om någon till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av värd för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag, kan han beredas vård enligt denna lag, förutsatt att också någon av de siluationer som beskrivs i 3 S föreligger.

Beslut om sådan vård kan meddelas oberoende av den enskildes samtycke.

Denna bestämmelse anger de allmänna förutsättningarna för att besluta om vård med stöd av lagen. Kraven i 2 S måsle således alltid vara uppfyllda för alt man skall kunna beslula att bereda någon vård. Därutöver krävs för beslut att del föreligger någon av de omständigheter som anges i 3 § a) eller b).

De grundläggande krav som uppställs i 2 S är dels all den enskilde skall vara i trängande behov av vård, dels att detta kvalificerade vårdbehov skall vara orsakat av ett fortgående missbruk av alkohol eller narkotika och dels att insatser enligt socialtjänstlagen eller någon annan lag inte kan tillgodose hans vårdbehov.

Med ett trängande behov av vård uttrycks att det skall föreligga en allvarlig missbruksbild, som kräver kraftfulla och snabba insatser för att bryta en ogynnsam utveckling. Behovel kan ofta visa sig i form av ett akut behov av avgiftning men behöver inte göra del. Innebörden av "trängande behov" har belysts också i de allmänna avsnitten (2.3). För all ytterligare klargöra vilket syfte ingripandet skall ha har orden "för all komma ifrån sitt missbruk" förts in i texten, som en pendang till vad som har sagts i 1 §.

Med ett fortgående missbruk av alkohol avses att missbruket skall ha en viss varaktighet. Del får inte röra sig om en tillfällig överkonsumtion även om den i något enskilt fall skulle kunna medföra en sådan hälsorisk som kan falla in under 3 §. Missbruk som återkommer i perioder kan omfattas av lagen om betingelserna i övrigt är uppfyllda.

För att man skall kunna tala om missbruk av alkohol måsle del givetvis också röra sig om en inte alltför obetydlig konsumtion. Man kan visserligen inte dra någon bestämd gräns för när missbruk skall anses föreligga, t.ex. i form av en viss konsumlionsnivå. En konsumtion som leder lill allvarliga

Prop. 1981/82:8 75

följder för den enskilde i form av medicinska eller sociala problem måste dock bedömas som missbruk. Med alkohol menas sprit och alla sådana drycker som inte räknas som alkoholfria drycker enligt lagen (1977:292) om tillverkning av drycker. Del innebär att alla drycker med mer än 1,8 viktprocent alkohol räknas hit. Uianför faller då bl.a. lättöl.

Med missbruk av narkotika avses allt icke-medicinski bruk av narkotika. Narkotika är de medel som finns upptagna i socialstyrelsens narkotikaförteckning. Som socialstyrelsen har föreslagit i silt remissvar bör som ett fortgående missbruk av narkotika anses i princip allt injektionsmissbruk samt dagligt eller så gott som dagligt missbruk oberoende av intagningssätt och medel. Denna definition sammanfaller med den definition av "tungt" narkotikamissbruk som har gjorls av utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO; Ds S 1980:5).

Beslut om vård kan meddelas oberoende av den enskildes samtycke. Om den enskilde samtycker till en vård som motsvarar hans vårdbehov är detta dock givetvis ett starkt skäl emot att besluta om vård med slöd av lagen. Kan det antas att det går atl genomföra en adekvat vård ulan slöd av LVM skall lagen inte användas. Man kan emellertid ibland ha anledning att anta all samtycket till vård inte är allvarligt menat, t.ex. därför att missbrukaren tidigare har avbrutit en liknande vård. Detsamma gäller om missbrukaren visserligen samtycker till den inledande delen av vården men inte är villig alt ställa upp på mera långsikliga behandlingsinsatser. 1 sådana fall kan vård beslutas enligl LVM trots att samtycke föreligger.

För beslut om vård måste man också konstatera att insatser enligt socialtjänstlagen eller någon annan lag inle kan lillgodose missbrukarens vårdbehov. Delta innebär inte att andra vårdinsatser alltid måste ha prövats. Missbrukarens aktuella status kan vara sådanl att andra vårdinsatser inte kan avvaktas utan risk för hans liv och hälsa. De andra lagar som här främsi kan komma i fråga är sjukvårdslagen, LVU och LSPV. Om någon av dessa lagar är tillämplig i det enskilda fallet skall den alltså användas före LVM. Det får åligga sökanden i ett mål om vård enligt LVM att förebringa utredning om andra vårdlagars tillämplighet på fallet.

3§

I fall som avses i 2 § får vård beslutas om den enskilde

a. lill följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan befaras komma all allvarligt skada sig själv
eller någon närstående.

Utöver de förhållanden som beskrivs i 2 § krävs för beslut om vård enUgl LVM att sådana omständigheter som anges i endera 3 § a) eller b) föreUgger. Bestämmelsen har kommenterats också i de allmänna övervägandena, avsnitt 2.3.

Prop. 1981/82:8 76

Båda fallen utmärks främst av att den enskilde till följd av ett okonlrollerbart missbruk har råkat i eller riskerar atl råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfärd. Detta understryks genom kravet på allvarlig fara respektive allvarlig skada i de båda punkterna.

Enligt 3 § b) gäller vidare att också fara för alt missbrukaren kan komma att allvarUgt skada någon närslående kan utgöra skäl för beslut om vård enligl lagen. Med skada avses inte bara fysisk skada. Även sådana psykiska lidanden som kanske främst narkomaners familjer ibland utsätts för genom ett hotfullt, pockande eller hänsynslöst uppträdande kan utgöra grund för ingripande enligt lagen. Däremot avses inte en enbarl ekonomisk skada. Med närstående avses främst nära anhöriga, som slår i ett sådant beroendeförhållande till missbrukaren att de t.ex. kan tveka atl göra en polisanmälan om hot eller misshandel. I regel torde som sådana anhöriga böra räknas make och varaktigt sammanboende, barn, föräldrar och syskon, i samtliga fall även om de inte längre har gemensam bostad med missbrukaren.

4-5 §§ 4§

Länsrätten beslutar om beredande av vård med slöd av denna lag.

Socialnämnden utreder om det finns skäl atl bereda någon vård enligl denna lag. Anses sådana skäl föreligga, skall socialnämnden ansöka om vård.

Ansökan skall innehålla läkarintyg som anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd samt en redogörelse för missbrukarens förhållanden i övrigt och för lidigare vidtagna åigärder. Ansökan skall också ange den vård som socialnämnden anser behövlig, var vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske.

Liksom enligt LVU beslular länsrätten om vård med slöd av LVM. Härav följer bl.a. att reglerna i förvaltningsprocesslagen (1971:292; FPL) och lagen (1971:28y; om allmänna torvaltniiigsdomstolar är tillämpliga, i den mån inte avvikande regler meddelas i denna lag.

Socialnämnden utreder ärendel och gör ansökan till länsrätten. Ansökan skall bl.a. innehålla läkarintyg, i vilket läkaren bör lämna en redogörelse för missbrukarens hälsotillstånd och göra en allmän bedömning av hans vårdbehov och av vilka åtgärder som behövs, Äv läkarintyget bör också framgå huruvida LSPV kan antas vara tillämplig och om vården bör inledas på sjukhus. Socialstyrelsen bör senare få i uppdrag att ulforma ett formulär för läkarintyget.

Skulle en missbrukare inte vilja medverka till den nödvändiga läkarundersökningen under utredningen kan socialnämnden, liksom är fallet enligt

Prop. 1981/82:8 77

LVU, besluta om en sådan undersökning (25 § första slycket).

Undersökningen kan om nödvändigt genomföras med polisens hjälp (25 § andra stycket).

En regel om att ett beslut atl göra ansökan samt alt begära polishandräckning för att genomföra en läkarundersökning mol den enskildes vilja inle bör få delegeras lill tjänsteman skall tas in i 47 § socialtjänstlagen.

Ansökan om vård skall vidare innehålla en redogörelse för den planerade vården och för hur vård enligt lagen kan ingå som etl led i ett individuellt utformat vårdprogram. Självfallet bör socialnämnden i denna del samråda med instilutionshuvudmannen i sådana fall där nämnden inte själv svarar för driften av institutionen. Planeringen måste alltså vara förankrad i den praktiska verkligheten. Nämnden åläggs därför all i ansökan ange i vilken vårdinstitution missbrukaren kan bli intagen. Ansökan bör som regel inte ges in förrän det är klarlagt atl det går att ordna adekvat vård. Underlåtenhet i delta avseende kan dock undantagsvis bli nödvändig på grund av lidsbrist i fall av omedelbart omhändertagande (9-10 §§). Innan målet avgörs av rällen bör dock alltid sådan uppgift föreligga.

Ansökan om vård prövas inför länsrätten i en muntlig Ivåparlsprocess (22 §), där en företrädare för socialnämnden för det allmännas lalan och den enskilde som regel skall närvara personligen (14 § FPL och 22 § tredje stycket LVM). I vart fall skall han vara representerad genom ett offentligt biträde. Dessförinnan skall den enskilde ha fått del av ansökan (10 och 11 S§ FPL). 1 rätten skall ingå nämndemän (17 S lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).

Länsrättens prövning skall vara en legalitetsprövning. Den skall avse humvida förutsättningar för vård enligt LVM föreligger eUer inte och om sådan vård bör beredas den enskilde. Rättens prövning avser däremol inte vilken institution eller annan värdform som är lämplig i det enskilda fallet. Länsrätten behöver ändå ha tillgång till de uppgifter som anges i 5 § andra stycket för att rätt kunna göra sin bedömning om vård skall beredas den enskilde med stöd av LVM.

6§

Socialnämnden föranstaltar om verkställighet av rättens beslut om vård.

Om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag då rättens beslut vann laga kraft, upphör beslutet att gälla,

I första stycket har angivits att del är socialnämnden som har att föranstalta om verkställighet av rättens beslut om vård. Beslämmelsen har sin motsvarighet i 34 § NvL, där del emellertid görs en uppdelning av ansvaret ' för verkställigheten mellan länsrätten och nämnden. Länsrätten svarar för verkställigheten i de fall där ansökan har grundats huvudsakligen på missbrukarens farlighet, nämnden i övriga fall. Någon motsvarande uppdel-

Prop. 1981/82:8 78

ning har inte ansetts påkallad i LVM, där tonvikten Ugger pä vårdaspekten vid varje typ av ingripande. Ätt själva beslutet om intagning på en vårdinstitution fattas av den som förestår vården vid hemmet framgår av 13 § första stycket LVM. Verkställigheten får därför föregås av en ansökan från nämnden till den som har att besluta om intagning. Hur ansökningsförfarandet skall gå till kommer dels alt regleras i verkställighelsföreskrifter tiU lagen, dels all i viss utsträckning överlämnas till de nya kommunala huvudmännen att själva bestämma.

Av 26 § framgår att polismyndigheten skall bistå socialnämnden eller i förekommande fall den som förestår institutionen med alt vid behov genomföra ett vårdbeslut.

Bestämmelsen i andra stycket är utformad efter mönster av 3 § LVU. Tidsfristen är dock här två veckor mot fyra i LVU, i båda fallen räknat från den dag rättens beslut vann laga kraft. Detta är betingat av att ett beslut om vård inte bör få hållas svävande under längre tid och härigenom huvudsakUgen fungera som ett hot. Socialnämnden skall inle aktualisera frågan om vård hos rätlen annat än då del finns ett omedelbart behov av att påbörja vården (jämför inlagningsgrunderna i 2 och 3 §§) saml det även finns praktiska möjligheter till det (se kommentaren till 5 §). Några remissinstanser har befarat att den enskilde alltför lätt kan hålla sig undan den tid som behövs för att beslutet skall hinna förfalla. Den risken får motverkas genom en aktivt uppsökande verksamhel eller, om nödvändigt, ett beslut om omedelbar verkstälUghet enUgl 28 § i förening med en begäran om biträde av polisen enligt 26 §.

7§

Vård med slöd av denna lag skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått och senast två månader efter det att värden påbörjades, om inte beslut dessförinnan har meddelats om förlängning enligt 16 §.

Bestämmelsen innehåller regler om vårdtiden, I allmänhet skall vårdtiden -inte överstigffivå månader. Av-16 § följer dock att vårdtiden i vissa fall kan förlängas med upp till två månader. En hänvisning till 16 § görs därför i bestämmelsen.

Vården påbörjas då den enskilde tas in i en sådan institution som avses i 11 § efter beslut av den som förestår vården (13 § första stycket) och efter framställning av socialnämnden. Om den enskilde dessförinnan har varit omedelbart omhändertagen räknas den tiden inte av från vårdtiden. Vården måste alltså alltid påbörjas genom ett beslut om intagning i en 11 S-institution. Därmed inleds institutionens ansvar för vårdens genomförande. Detta ansvar innefattar innehållet i beharidlingen, bl.ä. vilken vårdform som bör användas, samt beräkningen av vårdtiden.

Det är emellertid inte alldeles nödvändigt alt den enskilde faktiskt alltid inställer sig vid den ansvariga institutionen. Som framgår av 12 § förutsätts

Prop. 1981/82:8 79

själva vården ofta inledas med en sjukhusvistelse. Enligt 12 S första stycket skall vården inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Det ankommer på föreståndaren för institutionen att undersöka om sjukhusvård kan komma till stånd och därefter besluta om den bör göra del. 12 § första stycket tar huvudsakligen sikte på de fall där ett akut behov av avgiftning föreligger. En sådan kan beräknas vara genomförd inom någon vecka. En sjukhusvistelse av sådan längd skall också ingå i vårdtiden.

Längre sjukhusvistelser som institutionsledningen har medverkat till liksom andra längre avbrott i vården på institutionen bör som regel medföra atl den enskilde skrivs ut från vård enligt lagen. Någon särskild regel om att vård utanför institutionen skall räknas av från vårdtiden las dock inte upp i lagen. Tvärtom förutsätter 15 S att den intagne skall kunna beredas möjlighet att vistas i andra vårdformer. Sådan vård skall då ingå i den tid som avses i 7 och 16 §§. Det har heller inte ansetts nödvändigt att i lagen ange vad som skaU gälla i fråga om beräkning av vårdtiden om den enskilde avviker eller blir intagen i häkte eller kriminalvårdsanslali (jfr 47 § NvL). Även här får institutionsledningen bedöma huruvida man vill låta vårdbeslutel bestå tiden ut eller om man bör skriva ut den enskilde. Det senare alternativet bör regelmässigt komma till användning när del är fråga om en frånvaro som sträcker sig längre än en månad. Syftet med vården kan då knappasl uppnås inom den vårdtid som återstår.

Syftet med vården är främsi att bryta etl fortgående missbruk och att motivera lill fortsatt vård i frivilUga former. Om detta syfte uppnås med säkerhet före vårdtidens utgång skall vården enligt LVM bringas atl upphöra genom utskrivning. Huruvida förutsättningar för vård enligt LVM alltjämt föreligger skall prövas fortlöpande under vårdtiden. Om missbrukaren själv vill och det finns möjlighet att behålla honom på institutionen kan han naturligtvis bli kvar där även efter utskrivning från vården enligl LVM. Vården fortsätter då i frivilUga former, dvs, utan några av de befogenheter för institutionen som följer av 17 § första-lredje styckena, 18-20 §§ samt 26 S .LVM.,

Omedelbart omhändertagande 8§

Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han behöver beredas vård med slöd av denna lag och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av alt missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård eller på grund av att missbrukaren, till följd av sitt tillstånd, kan befaras komma atl allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Sedan socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, kan även rätten besluta om omedelbart omhänderlagande av missbrukaren.

Prop. 1981/82:8 80

Bestämmelsen är i huvudsak uppbyggd efter mönster av motsvarande regel i LVU (6 §). Beslutanderätten har emellertid här lagls på poUsmyndigheten, vilket möjliggör etl snabbt ingripande. Motsvarande möjlighet finns f.n. i 21 § NvL, Det torde för övrigt i allmänhet vara nödvändigt atl anlita polismyndigheten för att genomföra åtgärden. Polismyndighetens beslut måste genast underställas länsrätten eller någon annan domstol som jusl då prövar frågan om vård för missbrukarens del (se 9 S).

Om frågan om vård redan är anhängiggjord hos domstolen kan även domstolen besluta om omedelbart omhändertagande eller om upphörande därav i likhei med vad som gäller enligl LVU.

Vad som avses med poUsmyndigheten (polisstyrelsen) framgår av lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet m.m. med därtill anslutande förfatiningar (52 S polisinstruktionen (1972:511) och förordningen (1975:986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter). Äv 1 S lagen (1973:558) om tillfälUgt omhändertagande (LTO) framgår att en enskild polisman får omhänderta en person enligt 8 § i avbidan på polisstyrelsens beslut, om dröjsmål med omhändertagandet skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Enligt 5 § LTO skall poUsmannen så skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman. Denne skall omedelbart pröva om omhändertagandet skall bestå och underrätta polischefen om beslutet innebär ett kvarhållande. Det får därefter ankomma på polisstyrelsen att, om den fattar beslut om omhändertagande, genasl underställa länsrätten beslutet för prövning enligt 9 § LVM.

Vilka befogenheter som under själva omhändertagandet tillkommer polisen framgår av 18 § lagen (1976:371) om behandling av häklade och anhållna m.fi. jämförd med 9 § LTO.

JO har i sitt remissvar uttryckt farhågor för att den här angivna möjligheten för poUsen att ingripa med omhändertagande skulle innebära påtagliga risker för att den vårdbehövande kan komma att hållas i förvar på polisstationen i långt vidare omfattning än som har varit avsett med LTO och lagen (1976:511) om omhänderlagande av berusade personer m.m. (LOB). EnUgt 8 § LTO skall den omhändertagne friges senasi inom sex timmar efter omhändertagandet, enligt 7 § LOB i princip senast inom åtta timmar efter omhändertagandet. Ett omhändertagande med slöd av 8 S LVM kan fortgå i vart fall i fyrtioåtta limmar, dvs. till dess länsrätten gör sin bedömning av beslutet, enbart efter ett beslut av polismyndigheten. Den av JO påtalade effekten kan emellertid uppkomma redan vid tillämpning av gällande bestämmelser om omhändertagande i 21 § NvL men också enligl 7 § LSPV. I vart fall 21 § NvL har använts mycket sparsamt under åren. Det finns knappast anledning att tro alt den nu föreslagna regeln skulle komma till omfattande användning. Föreskriften att ett beslut om omhändertagande enligt LVM genasl skall underställas länsrätten för prövning utgör här en rättssäkerhetsgaranti. I 12 S andra stycket har föreskrivits alt den som är

Prop. 1981/82:8 81

omhändertagen enligt 8 § utan dröjsmål skall beredas vård antingen på en institution för missbrukarvård eller på sjukhus och att socialnämnden skall föranstalta om sådan vård på anmälan av polisen. Genom de nu angivna reglerna tillsammantagna bör den enskildes behov av rättssäkerhet och av omedelbar vård anses vara lillräckligt tillgodosedda.

För att ett omedelbart omhändertagande skall få göras måste det vara sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av lagen, dvs. atl kraven i 2 och 3 §§ är uppfyllda. Bedömningen härav måste med nödvändighet tillåtas vara rätt summarisk vid själva ingripandetillfällel medan en noggrannare prövning bör vara möjlig några timmar senare när polisstyrelsen gör sin bedömning om omhändertagandet skall bestå och än mer när länsrätten gör sin underställningsprövning. De övriga förutsättningarna för omedelbart omhändertagande liknar dem enligl LVU så till vida att det skall finnas ett omedelbart behov av åtgärder till följd av situationens allvar. Del skall föreligga en akut fara för missbrukarens egen hälsa eller för att han kan komma att skada sig själv eller sina närstående. En olikhet jämfört med LVU är att omedelbart omhändertagande här inle kan beslutas på den grunden att missbrukaren försöker hålla sig undan eller försvåra ulredningen.

Innan definiliv ställning tas till frågan om omhändertagande enligt 8 S bör missbrukaren om möjligl undersökas av läkare, bl.a. för att utesluta att hans tillstånd beror på någon sjukdom som inte hänger samman med missbruk av alkohol eller narkotika. Läkaren bör också lämpligen kunna ge råd om missbrukaren är i behov av omedelbar sjukhusvård. Undantag från kravet på läkarundersökning före beslutet måsle dock kunna göras om ingripandet brådskar, något som hela bestämmelsen i och för sig förutsätter. Läkare bör dock alltid kontaktas så snart som möjligt efter omhändertagandet och före länsrättens prövning av omhändertagandebeslutet skall läkarundersökning regelmässigt kunna ha skett. Det har emellertid inte ansetts nödvändigt att meddela någon uttrycklig föreskrift om läkarundersökning i samband med omedelbart omhändertagande i själva lagen. Ätt läkarundersökning ändå måste göras skyndsamt framgår indirekt av 5 § andra stycket och 21 S andra stycket.

9-10 §S 9§

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande samt underrätta socialnämnden om beslutet.

Rätten skall så snart det kan ske och senast inom två dagar från det att beslulel underställdes rätten, pröva om omhändertagandet skall bestå. Om det inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genast upphäva beslutet.

Har polismyndigheten beslutal om omedelbart omhänderlagande efler del

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 82

att socialnämnden har ansökt om vård, skall beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket.

10 §

Om någon är omhändertagen enligt 8 § första stycket skall ansökan enligl 5 § ha kommit in till länsrätten inom en vecka från det länsrätten meddelade beslut att omhändertagandet skall bestå. Görs inte ansökan inom denna tid skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Beslutet om omhändertagande skall också upphävas om ansökan om vård avslås eker den omhändertagne häktas.

Kan socialnämndens beslut att ansöka om vård inle meddelas inom den tid som föreskrivs i första stycket, får ansökan göras av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

När polismyndigheten har beslutal om ett omedelbart omhändertagande skall polisen genast underställa beslutet länsrättens prövning. Med genast avses snabbast möjliga handläggning med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Någon exakl lidsgräns har inte ansetts kunna bestämmas eftersom det kan bli beroende av när på dygnet omhändertagandet sker eller om det sker under en helg. Att föreskriva någon jourtjänstgöring för länsrättens personal av den lyp Svenska kommunförbundet har förespråkat i sitt remissvar har inte ansetts möjligl. Länsrättens prövning skall dock ske mycket skyndsamt och senasi inom två dagar från det att beslutet underställdes. Ätt prövningen i undantagsfall kan få anstå över ett hdguppehåU har behandlats i avsnitt 2.6. Länsrätten bör i dessa underställningsmål vara domför med ensamdomare. En föreskrift härom bör göras senare genom ett tillägg till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

För att inte omhändertagandet skaU behöva bestå längre än absolut nödvändigt måste också ansökan om vård göras skyndsamt. Tiden för att ansöka om vård har bestämts till högst en vecka från det länsrätten fastställde poUsens beslut om omhändertagande. Detta innebär en kraftig begränsning jämfört med LVU, där liden har satts till fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes. Den korta tiden har dock ansetts möjlig här med hänsyn till att del i allmänhet bör vara tillräckligt atl inhämta uppgifter från missbmkaren själv och från eventuella myndigheter som kan ha varit i kontakt med honom. För att göra det praktiskt möjligt för socialnämnden att hinna göra ansökan har föreskrivits dels att polisen genast skall underrätta nämnden om omhändertagandet, dels att ordföranden eller annan särskilt utsedd ledamot får göra ansökan i nämndens ställe. Den senare regeln har utformats efter mönster av 6 § andra stycket LVU, enligt vilken ordföranden eller ledamot av nämnden får besluta om omedelbart omhänderlagande när det är fara i dröjsmål. Äv 21 § andra stycket LVM framgår att länsrätten skall behandla ansökan om vård inom en vecka från den dag då den kom in i de fall

Prop. 1981/82:8 83

där den enskilde är omedelbart omhändertagen.

Om inte de föreskrivna tidsfristerna iakttas skall omhändertagandet genast upphävas.

Vården 11 §

Vård med stöd av denna lag lämnas i hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enUgt den plan som anges i 23 § socialtjänstlagen (1980:620) är särskilt avsedda att kunna lämna vård enligt denna lag. Sådana hem skall stå under ledning av en styrelse.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har överlåtits på en särskild föreståndare.

Lagen förutsätter att vård enligl LVM primärt skall ges i institutioner som har kommunal huvudman och är särskik planerade för att ta hand om missbmkare. Möjligheterna att också anlita privata vårdinstitutioner bör emellertid uppmärksammas. Det har visserUgen inte ansetts möjligt att ge de privata institutionerna befogenhet att lämna vård enligt lagen, dvs. att fatta de särskilda beslut om och genomföra de frihetsinskränkningar som lagen medger. Det är emellertid möjUgt enligt 15 § att låta en intagen pröva vård på en enskild institution. Utfaller försöket väl kan han skrivas ut från del hem där han vårdas enUgt lagen och övergå till vård i frivilliga former på den enskilda institutionen. De enskilda hemmen utgör även i övrigt en viktig vårdresurs som övergång mellan vård enligt lagen och ett självständigt boende. En effektiv samordning mellan de olika resurser som finns för vård av missbrukare bör därför komma till stånd, oavsett vem som är huvudman.

Enligt föreskriften i första stycket blir det en uppgift för landstingskommunen och kommunerna i områdefatt, i samband med att de upprätfar den plan över behovet av hem för vård eller boende som 23 § socialtjänstlagen föreskriver, också gemensamt avgöra vilkel behov av institutionsplatser som finns för LVM- vård, hur behovet skall mötas samt vilka hem som kan anses tillräckligt kvalificerade att ta ansvar för vård enligt den nya lagen. Genom att det anges i planen att ett visst hem är avsett för vård enligt LVM medför detta bl.a, att 17 § och 26 § LVM får tillämpas gentemot alla som tas in för vård med stöd av lagen i sådana hem. Det innebär alltså att berusningsmedel kan omhändertas och förstöras samt att kroppsvisitation får företas för att hitta sådana medel och vissa andra föremål, som kan störa ordningen vid hemmen. Det innebär vidare att föreståndaren kan begära poUshjälp för att föra tillbaka en intagen som avviker. Däremot krävs det för att få använda de ytterligare befogenheter som lagen nämner i 19-20 §§ utöver ett upptagande i

Prop. 1981/82:8 84

planen också ell godkännande av regeringen eller socialstyrelsen enligt 18 §.

Bestämmelsen innebär inte ett oeftergivligt krav på att det måsle finnas vårdplatser för alla vårdbehov enligl LVM inom det egna landstingsområdet. Del måsle, även om närhetsprincipen skall vara vägledande för all vård inom socialtjänsten, finnas möjlighel för ett landsting och dess kommuner alt genom vårdavtal med andra landsting eller kommuner försäkra sig om att vård enligt LVM kan genomföras i ett annat geografiskt område men på en institution som uppfyller kraven enligl US.

Föreskriften i 11 § skall inte heller tolkas så att det vid de i 11 § föreskrivna hemmen bara får vårdas missbrukare som har tagils in med slöd av LVM. Det har ibland ansetts vara en fördel om vård som bedrivs oberoende av samtycke kan integreras med den vård som bygger på den enskildes frivilUga medverkan. Lagen bör inte lägga hinder i vägen för detta. Här erinras om vad som anförs om innehav av berusningsmedel i 17 § fjärde stycket LVM, nämligen att regeringen kan förordna atl reglerna om förbud mol innehav, om beslag och kroppsvisitation får gälla alla intagna vid ett 11 S-hem även om de inte vårdas med stöd av LVM.

När vård enligt lagen är aktuell bör man välja den vårdinstitution som i varje individuellt fall verkar mest lämplig. Socialnämnden och den enskilde måsle här samråda med institutionsledningen, vilken senare har den formella beslutanderätten enligt 13 §. En vägledande princip bör alllid vara alt en missbrukare inte skall utsättas för siörre frihetsinskränkning än vad som är påkallat med hänsyn till hans vårdbehov. Della innebär bl.a. att den som har placerats på en institution med befogenheter för särskild tillsyn (18 §) så snart det är lämpligt från vårdsynpunkt bör flyttas över till en öppnare vårdform.

Ett hem som skall lämna vård enligt LVM måste slå under ledning av en styrelse. Denna bör liksom andra kommunala och landstingskommunala nämnder innehålla politiskt valda lekmän. Styrelsen skall emellertid utöva viktiga myndighetsfunktioner, t.ex. besluta om förlängning av vårdtiden enligt 16 §. Om möjligt bör därför också, i den mån del är möjUgt inom ramen för kommunallagens regler om val av nämnder, ingå sakkunniga ledamöter, t.ex. en jurist med domarkompelens, medicinsk och social expertis. Det är inte nödvändigt att ha en särskild styrelse för varje hem. Flera mindre institutioner bör kunna ha en gemensam styrelse. Det bör också vara möjligl alt lägga styrelsens uppgifter på en redan befintlig nämnd. Ansvarsområdet bör inte få bli större än att det är möjligt för styrelsen att sälta sig in i varje individuellt ärende. Föreskrifter om styrelserna ges i andra stycket, som också innehåller en hänvisning lill de allmänna reglerna om styrelser och andra nämnder i 3 kap. kommunallagen.

I tredje stycket har i klargörande syfte angivils att del är styrelsen som förestår vården vid hemmet men att uppgiften kan överlåtas på en särskilt utsedd föreståndare. När begreppet "den som förestår vården" används i det

Prop. 1981/82:8 85

följande innebär detta alltså att det kan vara antingen styrelsen eller av praktiska skäl en särskild föreståndare. Beslämmelsen har utformats så att den ger möjUghet för den institutionsansvariga kommunen eller landstingskommunen alt själv besluta ifråga om uppgiftsfördelningen mellan styrelsen och en eventuell föreståndare eller att överlåta den uppgiften på institutionsstyrelsen. Se även kommentaren till 13 §.

12 §

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn lill den planerade vården i övrigl och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges genom hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt 8 S skall utan dröjsmål beredas vård i ett sådanl hem som avses i 11 § eller, i fall som avses i första stycket, på sjukhus. Det åligger socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

Första stycket. Den som kan beredas vård med stöd av LVM lär ofta vara i dålig fysisk eller psykisk kondition till följd av ett omfattande missbruk som har pågått länge. Inte sällan är missbrukaren i behov av avgiftning. Under avgiftningsfasen brukar missbrukaren drivas av ell starkt begär efter de medel som missbruket omfattar, abstinenssymptom. Oftast föreligger del betydande både kroppsliga och psykiska symptom som upplevs som plågsamma. För att avgiftningen skall kunna genomföras framgångsrikt krävs det därför att missbrukaren förmås att stanna kvar på en vårdinstitution under avgiftningsperioden och att han får medicinsk hjälp att lindra obehagliga symptom. Risken för komplikationer minskar om man sätter in medicinsk behandling. Avgiftningen kan beroende på typ av missbruk, missbrukets längd och omfattning samt individens biologiska disposition ta olika lång tid, ibland några dagar, vanligen en-två veckor.

Det är mot den här bakgrunden som den inledande bestämmelsen i första stycket får ses. Där föreskrivs att vården skall inledas på sjukhus, om det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda.

Att förutsättningar för sjukhusvård skall vara uppfyllda innebär bl.a. följande. Sjukvårdslagens regler måste vara tillämpUga. Av 3 § sjukvårdslagen (SjvL) framgår att det åligger landstingskommunerna att ombesörja öppen och sluten sjukvård för dem som är bosalta inom sjukvårdsområdet liksom för akut sjuka från andra sjukvårdsområden, om inle någon annan drar försorg om de sjuka. 125 § SjvL sägs bl.a, atl på sjukhus får intas endasi den som är i behov av vård eller observation på sjukhus. 124 S SjvL anges alt del är överläkaren vid sjukhuset som inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen har bestämt beslutar om intagning på sjukhus. Det är inom de nu angivna bestämmelserna, som man får söka sig fram till om sjukvård kan och bör ges den enskilde i inledningsskedet av en vårdperiod enligt LVM. Det torde som

Prop. 1981/82:8 86

regel vara ställt utom tvivel att behov av avgiftning oftast motiverar vård under betryggande medicinsk övervakning och att de bästa resurserna för detta finns på sjukhus. Om emellertid en vårdinstitution, som svarar för LVM-vården, är utrustad med sjukvårdsresurser, som är tillräckliga för att möta vårdbehovet, måste man kunna avstå från att anlita sjukhusets. Det får ankomma på den som förestår vården vid hemmet att i samråd med institutionens läkare och sjukhuset i varje enskilt fall bedöma om vård på sjukhus skall inleda vårdperioden enligt LVM, Om den intagne själv bestämt motsätter sig sjukhusvård bör den som regel inte genomföras.

Den inledande bedömningen kan leda lill atl det i och för sig föreligger förutsättningar för sjukhusvård men att sjukhusvård inte är oundgängligen påkaUad. Det ankommer då enligt bestämmelsen dessuiom på föreståndaren att bedöma om det är lämpligt att den intagne förs över till sjukhus med hänsyn till den planerade vården i övrigt. Om det kan antas föreligga en uppenbar risk att missbrukaren avviker från sjukhuset eller på annat sätt använder sjukhustiden för atl äventyra den vård, som man har beslutat atl han måsle underkasta sig enligt LVM, så får man överväga att avstå från den inledande sjukhusvården. Om däremol en utebliven sjukhusvård skuUe allvarligt äventyra missbrukarens hälsa eller t.o.m. hans liv så säger det sig självt att varken institutionen eller sjukhuset har rätt att avstå från att ge honom sådan vård.

Som framgår av 18-20 §§ samt 26 § så har sjukhusel inte någon rätt att hålla kvar missbrukaren eUer hämta honom tillbaka med stöd av den här lagen. Om man vill åstadkomma sådana befogenheter för sjukhusel får det göras inom ramen för LSPV, under förutsättning naturUgtvis att någon grund för intagning enUgt 1 § LSPV föreUgger. Det lär inte föreligga något formelk hinder att meddela ett beslut om LSPV-vård under en pågående LVM-vård.

I första stycket erinras också om att om en intagen behöver vård på sjukhus senare under en vårdperiod så bör han få del behovet tillgodosett om inte institutionens egna resurser räcker tiU.

Andra stycket. Som framgår av 8 och 9 §§ får polismyndigheten omhän--derta en missbmkare omedelbart under vissa angivna förutsättninfar. Polismyndigheten skaU genast underställa länsrätten beslulel samt underrätta socialnämnden om det. Länsrätten skall pröva omhändertagandet senast inom två dagar från det beslutet underställdes.

Bestämmelsen i 12 § andra stycket avser att säkerställa att den omhändertagne inte längre än absolut nödvändigt behöver uppehålla sig i polisens förvaringslokaler. Det ankommer enligt bestämmelsens ordalydelse på socialnämnden att föranstalta om vården, som då kan ges antingen i en LVM-inslitution eller på sjukhus om det föreligger förutsättningar för det. Att socialnämnden har alt föranstalta om vård innebär inte att nämnden själv måste ha egna vårdplatser. Vad nämnden skall göra är att undersöka vilket vårdbehov den omhändertagne har och göra framställning om plats för

Prop. 1981/82:8 87

honom på en lämplig vårdinrättning. Det måsle anses åligga landstingskommunen och kommunerna i området att i sin institutionsbehovsplanering också se till att behovet av akutplatser blir tillgodosett (23 § sociakjänsllagen).

13 §

Om intagning i och om utskrivning från sådana hem som avses i 11 § beslutar den som förestår vården vid hemmet.

Den som förestår vården vid hemmet får också besluta all en intagen skall flyttas tiU ett annat motsvarande hem, om detta anses lämpligt från vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker till överflyttningen.

Den som förestår vården vid hemmel skall fortiöpande hålla socialnämnden underrättad om utfallet av vården och samråda med socialnämnden i alla frågor av vikt. Före överflyttning till ett annat hem och före utskrivning skall samråd alltid ske.

Första stycket. Ett beslut om beredande av vård följs av etl särskilt beslut om intagning vid en sådan vårdinstitution som avses i 11 §. Institutionen åtar sig därigenom huvudansvaret för vårdens genomförande, inklusive beräkningen av vårdtiden. Institutionen ansvarar därför också för att utskrivning sker så snart det inte längre finns skäl att fortsätta vården med slöd av lagen, t.ex. så snart det finns förutsättningar för att övergå lill en vård i frivilliga former. Detta skall prövas fortlöpande under vårdtiden, jämför kommenlaren tiU 7 §. Beslut om intagning och utskrivning fattas av den som förestår vården vid hemmet. Härmed avses atl uttrycka atl det ankommer på ledningen för institutionen att fatta sådana beslut, dvs. främsi styrelsen, men att det av praktiska skäl måste kunna finnas en föreståndare som fattar besluten på styrelsens vägnar. Däremot bör beslut av den här typen inte kunna delegeras vidare till andra befattningshavare vid institutionen. Regeringen bör i föreskrifter som ansluter till lagen kunna överlämna åt socialstyrelsen att fastställa vilka kompetenskrav som skall ställas på en institutionschef.

Andra stycket. Under vårdtiden kan det visa sig att vården hellre bör fortsätta vid ett annat hem än det där missbrukaren först skrevs in. Detta kan t.ex. bero på att den som är intagen i ett sådant hem för särskilt noggrann tillsyn som avses i 18 § på försök har fått pröva vård vid ett hem utan retentionsrätt och de övriga befogenheter som följer av 19 och 20 S§ och försöket har utfallit väl. Flyttning kan t.ex. också vara motiverad av det motsatta förhållandet, nämligen att den intagne visar sig vara i behov av vård och behandling under särskilt noggrann liksyn, och detta inte kunde förutses från början.

MöjUgheten att besluta att den intagne skaU flyttas till ett motsvarande annat hem för att fortsätta vården där har här angivits särskill. Om överflyttning beslutar den som förestår vården vid det hem där missbrukaren

Prop. 1981/82:8 88

är inskriven för vård, självfallel efter det att man har förvissat sig om atl det andra hemmet går med på att ta emot honom. För att en ordning av det angivna slaget skall fungera tillfredsställande i framtiden krävs att de nya institutionshuvudmännen, landstingen och kommunerna, utarbetar lämpliga samarbetsformer för den instkutiondla vården. Att beslut om överflyttning måste kunna fattas oberoende av den enskildes samtycke innebär emellertid inte atl man kan bortse från vilken inställning han eller hon själv har till en sådan åtgärd. Beslut om överflyttning bör alltså om möjUgt fattas i samråd med den intagne. Motsätter sig denne flyttning bör det finnas starka skäl för att trots detta genomföra åtgärden. Den enskilde kan överklaga ett beslut om överflyttning till länsrätten (se

27 §). Sådana beslut bör därför om möjligt inte verkställas omedelbart om det finns anledning att tro atl den enskilde motsätter sig förflyttningen (se

28 §). Undantag måste givetvis kunna göras om överflyttningen brådskar, l.ex. av behandlings- eller säkerhetsskäl.

Tredje stycket. Här riktas uppmaningen att iaktta den viktiga regeln om oavbrutet samarbete mellan den öppna och den institutionsbundna social-tiänsten till institutionsledningen. Motsvarande uppmaning till socialnämnden finns i 14 § andra stycket.

Mot skyldigheten för socialnämnden att följa en intagens förhållanden under vårdtiden svarar en skyldighet för den som förestår vården vid hemmet att löpande informera socialnämnden om hur det går med vården. Man bör dessutom samråda med socialnämnden i alla viktiga frågor innan beslut fattas. En absolut samrådsskyldighet finns dock bara inför överflyttning och utskrivning. Ett beslut om flyttning till en annan vårdinstitution kan visserUgen ibland vara brådskande. Det bör dock alltid vara möjligt att avvakta med åtgärden till dess man har hunnit samråda åtminstone med kontaktmannen eller med någon annan ansvarig tjänsteman hos socialnämnden. I fall då hemmet drivs för flera kommuners räkning enligt vårdavtal är det självfallet med den socialnämnd som har ansvaret för den intagne som samrådet skall äga rum.

14 §

Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620), om inte annat anges i denna lag.

Socialnämnden skall tillsammans med den som förestår vården vid hemmet och den intagne förbereda stöd och hjälpinsatser för tiden efter utskrivningen från hemmet. Sådana insalser skall främst inriktas på att tillgodose den intagnes behov av bostad, arbete eller ulbildning. Socialnämnden skall utse en befattningshavare hos nämnden atl svara för kontakterna med den intagne.

De uppgifter som åvilar socialnämnden enligt 13 och 14 §§ får överflyttas till socialnämnden i en annan kommun, om det är lämpligt från vårdsynpunkt och denna nämnd samtycker till det.

Prop. 1981/82:8 89

Första stycket innehåller en anvisning om alt vårdens innehåll och utformning skall följa socialtjänstlagen i den mån det inte finns avvikande bestämmelser i LVM.

Detta innebär bl.a. att bedömningen av den enskildes vårdbehov och av hur detta behov bäst kan avhjälpas skall ske med utgångspunkt i en helhetssyn. Missbruksproblemen får inte ses som en isolerad fråga ulan skall sättas in i sitt sammanhang. Man måsle således beakta individens totala situation och vara öppen för att det kan behövas åtgärder på många olika områden för att missbruksproblemen skall kunna angripas på etl konstruktivt sätt.

Planeringen av vården bör vidare bestämmas av en sirävan mot normalisering, dvs. att vården skall ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjUgt. De människor som bUr i behov av vård enligl lagen skall inte onödigtvis behöva känna sig stämplade eller utpekade till följd därav.

En annan konsekvens av hänvisningen till socialtjänsflagen är alt insatserna skall präglas av kontinuitet, flexibilitet och närhet. Vård enligt lagen får alltså inte ses som en isolerad åtgärd utan skall ingå som ett led i en sammanhållen vårdkedja. Den skall vidare kunna utformas med hänsyn till behoven i varje individuellt fall och den skall ge utrymme för en fortsatt UtveckUng av olika behandlingsmöjligheter. Vidare skall vården om möjligt förläggas till den intagnes hemtrakt så alt det blir möjligt atl skapa en mjuk övergång till den fortsatta öppna vården. Undantag härifrån kan göras om behandlingssyftet skulle motverkas genom en placering i alllför omedelbar kontakt med den lidigare miljön.

Andra stycket ger uttryck åt den viktiga principen alt socialnämnden måste följa en intagen missbrukare under hela vårdtiden och tillsammans med honom planera och förbereda de insatser som skall följa på utskrivningen.

Socialnämnden måste samarbeta med institutionens ledning och svara för att en samordning av olika åtgärder kommer till stånd. Det bör som regel vara socialnämnden i missbrukarens hemkommun som skall fullgöra detta. Det är alltså inte meningen att olika socialnämnder skall kopplas in från tid till annan. Det bör vara en och samma nämnd och om möjligt en och samma befattningshavare hos nämnden som står för den personliga kontakten med missbrukaren. Inte minst om missbrukaren möter problem eller kommer i motsättning till hemmets styrelse e.d. är det viktigt för honom atl vela vart han skall kunna vända sig för råd och stöd.

I detta syfte föreskrivs uttryckligen att socialnämnden skall utse en särskild befattningshavare hos nämnden att hålla kontakt med klienten. En sådan kontaktman - som kan vara både en tjänsteman hos och en ledamot av nämnden - bör utses så snart socialnämnden får kännedom om alt det har uppkommit fråga om att bereda någon vård med stöd av lagen (jfr 9 § första slycket). Med hänsyn till all beslutet bör fattas skyndsamt får föruisätias att

Prop. 1981/82:8 90

nämnden delegerar beslutanderätten så att detta blir möjligt. Nämnden bör således inte vänta till dess värden inleds. Det är viktigt att den enskilde får nämndens hjälp med att undersöka om del trots allt finns alternativ i form av frivillig vård som skulle kunna tillgodose vårdbehovet helt eller delvis.

Utseendet av en befattningshavare hos nämnden enligt förevarande lagrum är inte detsamma som att utse kontaktman enligl socialtjänstlagen. Beslut kan således fattas oberoende av klientens inställning till åtgärden. En annan sak är att man givetvis där så är möjUgt skall försöka utse den befattningshavare som klienten föreslår.

Andra stycket erinrar vidare om den avgörande betydelse utbildning, arbete och boslad har för en normal tillvaro. Den som inle har någon meningsfull sysselsättning eller den som saknar fast bostad har små möjligheter att komma ifrån en tidigare missbruksmiljö. En långsiktig rehabilitering förutsätter därför att sådana grundläggande behov blir tillgodosedda.

Att planera stöd- och hjälpätgärder för tiden efter den slutna vårdens upphörande åvilar visserUgen främst den ansvariga socialnämnden. Genom den här regeln ges dock även del hem där missbrukaren får vård med stöd av lagen del i ansvaret för de eftervårdande insatserna. Det här ansetts särskilt vikligt i de här fallen att inte dra en gräns mellan oUka typer av samverkande vårdinsatser. Förberedelserna inför utskrivningen skaU således vara en viktig del av hemmets insalser för de intagna.

Genom att både socialnämndens och institutionens resurser sätts in för alt förbättra den intagnes sociala situation inför utskrivningen bör det i många fall vara möjligt att åstadkomma en lösning som ger honom realistiska utsikter att komma ifrån missbruket även efter utskrivningen. För detta krävs här Uksom i många andra sammanhang, som flera remissinstanser har påpekat, ett väl fungerande samarbete också med t.ex. arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen och skolan i orten.

Tredje stycket. I enstaka fall kan det vara lämpligt att lägga stöd- och samrådsuppgiften på en annan socialnämnd än den i hemkommunen. Det skulle t.ex. kunna göras om vården för en längre tid kommer atl föriäggas till en annan kommun eller om missbrukaren har för avsikt att flytta till en annan kommun efter utskrivningen. MöjUghet härtill finns enligt tredje stycket. Detta bör dock höra lill undantagen. Det får t.ex. inte förekomma att man flyttar över ärendet enbart av ekonomiska skäl. En uppbyggd fungerande kontakt bör endast i undantagsfall överges.

15 §

Den som värdas med stöd av denna lag bör, så snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården, beredas tillfälle att på försök lämna det hem som avses ill § för att vistas i något hem för vård eller boende av annat slag, i ett familjehem, i det egna hemmet eller för atl vårdas i någon annan lämplig form.

Prop. 1981/82:8 91

Äv 7 § följer att utskrivning skall ske så snart ändamålel med vården är uppnått. Detta avser främst den situationen att det bedöms föreligga reaUstiska förutsättningar för att gå över till en fortsatt vård i frivilliga former. För att underlätta en smidig övergång till den fortsatta vård som LVM-vården syftar till har det i 15 § föreskrivits att den intagne i princip så snart som möjligt bör beredas tillfälle att pröva vårdformer vid sidan av de institutioner kring vilka LVM-vården har byggts upp. Här nämns t.ex. andra hem för vård eller boende. Med detta avses främst de institutioner som har en enskild huvudman. Som har nämnts även i tidigare sammanhang måste de enskilda hemmen anses spela en betydelsefull roll som komplement till den av lagen reglerade vården och bör i många fall kunna utnyttjas för försök med vård i frivilUga former, I begreppet kan emellertid ingå också sådana kommunala vårdhem som inte har inkluderats bland dem som avses i 11 § LVM. Vidare nämns familjehem och den enskildes eget hem. Det senare motsvaras av en Uknande möjlighet i 11 § LVU.

Om ett försök till vård utanför institutionen utfaller väl kan den intagne tiUåtas att tillbringa återstoden av vårdtiden utanför institutionen. Han kan därvid formeUt ännu vara inskriven vid institutionen med de möjUgheter detta ger att vid eventueUa försämringar i vårdresultatet, t.ex. ett allvarligt återfall i missbruket, snabbt besluta om återintagning av honom i institutionen igen, eventuellt med hjälp av poUsen. Man kan emellertid också välja att skriva ut honom helt om det bedöms som osannolikt att en sådan återhämtning skall behöva tillgripas.

Även den här bestämmelsen förutsätter ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnden och institutionsledningen. Del är inte meningen atl institutionerna skaU bygga upp ett eget nät med familjehem t.ex. Det måste i första hand ankomma på socialnämnden att se till att institutionernas klienter kan erbjudas för dem särskilt lämpade vårdformer utanför institutionen. Det måste också främst ankomma på den intagne missbrukarens kontaktman i den öppna socialtjänsten att stödja och hjälpa honom när han vistas utanför institutionen på försök med stöd av 15 §. Om det bUr aktuellt att besluta om återintagning i institutionen bör detta dock ankomma på föreståndaren vid hemmetTitt avgöra. Visserligen har socialnämnden formellt rätt att enligt 26 § begära polishandräckning för att efterforska och hämta tillbaka en missbrukare som vårdas enligt LVM. För själva beslutet om återintagning svarar dock den som förestår institutionen.

16 §

Vårdtiden får förlängas med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning.

Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse. Rätten atl besluta får inte delegeras.

Prop. 1981/82:8 92

Första stycket. Vård enligt lagen skall avslutas när syftet med vården är uppnått och i allmänhet inom två månader (7 §). Mot slulel av perioden kan det emellertid framstå som uppenbarl alt syftet med vården inte är uppnått -dvs. det har inte lyckats atl ännu motivera den intagne för fortsatt vård i frivilliga former - samt att den intagne riskerar att omedelbart återfalla i ett missbruk av samma arl och omfattning som föranledde hans intagning eller att han på något annat sätt allvarligt skuUe äventyra del dittills uppnådda vårdresultatet om han lämnade vården enligt LVM. För dessa fall har del öppnats möjUghet att förlänga vården under ytterligare högst två månader. I bestämmelsen har skälen för förlängning uttryckts så att den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller del finns andra synnerliga skäl för förlängning.

En omständighet som kan bidra till att man finner synnerliga skäl föreligga är t. ex. en allvarlig risk för elt snabbt återfall på grund av att den intagne ännu saknar ordnade sociala förhållanden, t. ex. bostad och arbete. En annan omständighet kan vara atl missbrukaren i och för sig har accepterat en erbjuden fortsatt vård i frivilliga former på någon annan vårdinstitution men platsen inte är ledig just i anslutning till den första tvåmånadersperiodens utgång. Om man då har anledning atl tro att den intagne behöver LVM-vårdens stöd även under väntetiden för alt inte onödigtvis förlora sin motivation bör också synnerliga skäl för förlängning kunna anses föreligga.

Det konstaterande som måsle göras i anslutning till den första tvåmånadersperiodens utgång är alltså dels att syftet med vården ännu inte är uppnått, dels att det finns ett fortsatt starkt behov av vård med stöd av LVM för att förhindra ett återfall i allvarligt missbruk. Någon omprövning av intagningsgrunderna behöver däremot inte göras.

Det bör i detta sammanhang understrykas att institutionen har ett ansvar enligt 14 § andra slycket att tillsammans med socialnämnden särskilt försöka tillgodose den enskildes behov av bostad, arbete och utbildning. Denna skyldighet föreligger under hela vårdtiden och får inte skjutas upp under åberopande av att det finns möjlighet alt besluta om förlängd vårdtid på grund av att den intagne inle har sina bostads- och arbetsförhållanden ordnade.

Andra stycket. Beslut om förlängning fattas av styrelsen för institutionen.

■ Bestämmelser om styrelsen finns också i 11 §. Där framgår bl. a. att reglerna

om styrelser och andra nämnder i 3 kap. kommunallagen blir tillämpliga på

styrelsen. Av kommunallagens regler följer därvid bl. a. vilka regler som

gäller för omröstning (2 kap. 22 § kommunallagen),

I andra slyckel anges uttryckligen att ett beslut om förlängning av vården enligt 16 § inte får delegeras utan skall fattas av styrelsen. Regeln har tillkommit av hänsyn lill rättssäkerheten. En så ömtålig fråga som ett fortsatt frihetsberövande av en enskild måste garanterat avgöras av mer än en person och med insyn från utomstående lekmän. Del är naturligtvis vikligt att

Prop. 1981/82:8 93

styrelsen behandlar varje förlängningsärende med stor noggrannhet. Om tveksamhet föreligger bör socialstyrelsens mening kunna inhämtas. Det är naturligtvis också nödvändigt att ha rådgjort med socialnämnden före beslutet.

Prövning och beslut i frågan om förlängning måste göras före den första tvåmånadersperiodens utgång (se 7 §). Äv vad som har sagts tidigare om vilka överväganden som måste göras i etl förlängningsärende följer å andra sidan atl beslutet inte kan fattas lång lid före den första periodens utgång. Enligt 13 S första stycket ankommer del på den som förestår vården vid institutionen att beslula om utskrivning. Delta måste i praktiken komma att innebära atl föreståndaren självsländigl bedömer alla fall som kan och bör skrivas ut ulan förlängning. Anser han alt del behövs en förlängd vårdtid ankommer det på honom att skyndsamt anmäla detta för styrelsen. När styrelsen har fattat ett beslut om att vården får förlängas under högsl två månader måste delta i sin tur innefatta ett bemyndigande för föreståndaren atl på motsvarande sätt göra en kontinuerlig vårdbehovsprövning och ansvara för alt utskrivning sker också under den tiden.

Ett beslut om förlängning av vårdtiden kan överklagas av den enskilde genom förvallningsbesvär till länsrätten (27 §). Beslut om förlängning innebär myndighetsutövning mot enskilda. Förvaltningslagens regler om bl. a. jäv (4 och 5 §§), parts rätt till insyn (14 §), kommunikation (15 S), parts rätt att meddela sig muntligen (16 §), beslutsmotivering (17 §) saml delgivning av beslut (18 §) blir genom de angivna förhållandena tillämpUga på styrelsens handläggning av förlängningsärenden. Någon bestämmelse härom i LVM är därför inte nödvändig.

Särskilda befogenheter 17 §

Den som är omhändertagen eller inlagen för vård med stöd av denna lag i ett sådant hem som avses i 11 §, får inte inneha alkoholhaltiga drycker eiler andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanvler eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller intagen för vård får kroppsvisileras, när han kommer lill hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om del under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke all sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Beslämmelserna i första-lredje styckena skall gälla för alla som vårdas vid etl sådant hem som avses i 11 §, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

Den som får vård enligl lagen måste kunna hindras från alt fortsätta sitt

Prop. 1981/82:8 94

missbruk under vårdtiden. Detsamma gäller den som är omedelbart omhändertagen. De som är intagna i en institution får därför fråntas berusningsmedel av olika slag som tas in dit liksom injektionsspmtor, kanyler osv. Det ges vidare möjlighet att ta hand om annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Härmed avses företrädesvis vapen och tillhyggen som kan skada personalen och de andra intagna.

De intagna får också underkastas kroppsvisitation för kontroll att ingenting otillåtet finns inne på anstalten. Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller väska eller något annat som han för med sig, däremot inte av hans kropp. Visilering får ske när den intagne kommer till institutionen, första gången eller efter en vistelse uianför den under pågående vård, saml om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att han innehar någon sådan egendom. Om missbrukaren däremot vårdas på sjukhus eller utanför institutionen på försök saknas under den tiden de befogenheter som anges i 17 §. Den som är omhändertagen och vistas i polisarrest eller motsvarande kan bli föremål för sådana åtgärder som anges i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna.

Det understryks i bestämmelsen att man vid visiteringen skall iaktta stor hänsynsfullhet och att ett vittne om möjligt skall närvara. Detta motsvarar vad som föreskrivs i 14 § tredje stycket LVU och i 52 c § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. En remissinstans har föreslagit att kravet på vittne skall göras obligatoriskt samt att det också skall vara obUgatoriskt att föra protokoll över en sådan åtgärd. En föreskrift om att sådana åtgärder som omhändertagande av medförd egendom, kroppsvisitation, brevgranskning (20 §) och eventuella andra tvångsåtgärder av typen isolering alltid skall dokumenteras skriftligt bör meddelas i verkställighetsföreskrifter till lagen. Däremot kan det av praktiska skäl knappast föreskrivas att ett vittne måste närvara i alla situationer där kroppsvisitation måste företas. I kravet på hänsynsfullhet bör dock anses ligga att om det är en kvinna som skall kroppsvisileras så bör åtgärden vidtas av kvinnlig personal eller av läkare eller sjuksköterska.

Ätt beslagtagen egendom får förstöras eller försäljas framgår av 32 § LVM.

Bestämmelserna om beslag och kroppsvisitation kan vara de enda egentliga tvångsbestämmelser som behöver användas för att vården skall kunna genomföras. För missbrukare som behöver mera övervakning för att den beslutade vården skall ha en möjlighet till framgång skall det dock finnas hem som är avsedda för detta (18 §).

Som har framgått av motiveringen till 11 § är det möjligt att integrera vård enligt LVM med olika former av frivillig vård i samma institution. För att ha någon möjlighet till framgång med en sådan blandad vård kan man knappast tillåta vissa intagna att inneha berusningsmedel på institutionen. På ett hem som är avsett för kvalificerad vård av missbrukare bör man kunna ställa ett aUmänt krav att berusningsmedel inte får föras in dier förvaras där. Det har

Prop. 1981/82:8 95

därför i fjärde stycket tagits in en regel som gör del möjligt för regeringen alt bemyndiga socialstyrelsen att, efter framställning från institutionshuvudmannen, besluta att reglerna i 17 § första-tredje slyckena får tillämpas generellt för alla intagna vid ett visst sådant hem som avses i 11 §. Del blir därigenom möjligt för institutionen att ge de iniagna en drogfri miljö under vårdtiden, något som de bör ha rätt att kräva vare sig de har tagits in mot sin vilja eller själva har sökt vård för att komma ifrån sitt missbruk.

18 §

För omhändertagna och vårdtagare som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

Bestämmelsen har utformats efter mönster av 12 § LVU.

Som har sagts flera gånger tidigare är det ofta inte nödvändigt att ta lill några långtgående tvångsåtgärder eller strängare övervakning för att förmå en missbrukare att stanna på institutionen eller alt acceptera de regler som måste gälla där. Viktigare är en engagerad vårdpersonal och vad behandlingen i övrigt kan erbjuda den intagne. Det är också en självklarhet att man aldrig bör tillgripa mer tvång än vad som i varje särskilt fall är nödvändigt. Var och en som vårdas enligt lagen bör följaktligen placeras så att han åtnjuter så stor personlig frihet som möjligt utan att vårdens genomförande för den skull riskeras. Med denna utgångspunkt kommer många missbrukare som vårdas enligt lagen att kunna vistas i institutioner, där vårdpersonalen inte behöver andra tvångsbefogenheter än alt kunna ingripa mot all sprit och andra berusningsmedel förs in till eller förvaras på institutionen, samt att få hjälp av polisen att hämta tillbaka en missbrukare som avviker från vården. Över de nu angivna befogenheterna disponerar vårdhuvudmännen själva genom att i institutionsplanen ange att en institution är avsedd för vård av missbrukare enligt LVM (11 §). I andra fall är emellertid en sådan öppnare placering inte möjUg, åtminstone inte under hela vårdtiden, om missbrukaren t. ex. systematiskt försöker avvika eller medvetet stör vården för sig själv eller andra. För dessa fall måste det finnas hem där det är möjligt alt anordna konlinueriig övervakning och att ingripa mot elt våldsamt uppträdande som riktar sig mot de andra intagna eller mot personalen vid hemmel. Liksom enUgt 12 § LVU förutsätts det här att regeringen eller på regeringens uppdrag socialstyrelsen skall bestämma vid vilka institutioner vården får bedrivas med de särskilda befogenheter som anges i 19 och 20 §§. Vilka institutioner som bör räknas till den här kalegorin måste dock först bedömas av huvudmännen, dvs, landsting och kommuner, i anslutning lill den gemensamma inslilu-tionsplaneringen. Det får därefter ankomma på dem all ansöka hos regeringen eller i förekommande fall socialstyrelsen om godkännande av institutionen eller en del av den som 18 §-institution. Institutionen faller

Prop. 1981/82:8 96

naturligtvis samtidigt under de beslämmelser som gäller de hem som avses i 11 §. I avsnittet 2.7 har det förutsatts att som regel en institution i varje län måste vara utrustad med befogenheter enligt 18-20 §§.

19 §

Den som vårdas med slöd av denna lag i ell sådanl hem som avses i 18 § får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller till personalens säkerhet.

Bestämmelsen är utformad efter mönster av moisvarande regel i LVU (13 §). Den ger befogenhet att vid de särskilda hem som nämns i 18 § hindra den intagne att lämna institutionen och att vidta andra begränsningar i en intagens rörelsefrihet när det behövs för att vården skall kunna genomföras eller för att inte riskera andra intagnas eller personalens säkerhet.

119 § preciseras inte vilka konkreta tvångsåtgärder som kan få vidlas mot en intagen. Utgångspunkten måste emellertid här liksom i övriga siluationer vara att egentliga tvångsmedel inte bör komma till användning annal än i rena undanlagssituationer och då i skyddssyfte. Sålunda bör bältesläggning eller Ivångsmedicinering inte vara tillåtna. Inte heller bör t. ex. i princip isolering få förekomma. Ätt isolering kan medföra skadliga verkningar i alla vårdformer är numera allmänt erkänt och metoden används därför med stor försiktighet också inom kriminalvården. Om en intagen uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han kan befaras allvarligt störa ordningen vid institutionen, kan det emellertid vara nödvändigt att i vissa extrema situationer hålla honom avskild från de andra intagna så länge det är nödvändigl för alt betvinga det våldsamma uppträdandet eller till dess berusningen har upphört. Vård i sådan avskildhet bör dock aldrig få pågå någon längre tid, den bör alltid ske under fortlöpande och betryggande uppsikt av vårdpersonal och det bör finnas möjlighet att konsultera läkare i anslutning till en sådan åtgärd. Närmare föreskrifter om formerna för vård i avskildhet bör meddelas i verkställighelsföreskrifter till lagen.

20 §

Försändelser till den som vårdas med stöd av denna lag i elt sådant hem som avses i 18 § får kontrolleras, om det behövs med hänsyn lill ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inle får innehas enligt 17 § får den omhändertas.

Bestämmelsen har delvis utformats efler mönster av motsvarande regel i LVU (15 §) men går inte lika långt. Rätten att kontrollera den intagnes försändelser har här begränsats lill atl avse enbart sådana försändelser som

Prop. 1981/82:8 97

kommer till honom medan han vistas i institutionen, inte sådana som han själv sänder iväg. Kontrollen syftar främst till att hålla berusningsmedel utanför institutionen. Den bör därför inriktas på att upptäcka sådana medel och bör som regel inte innefatta att brev och andra meddelanden läses. Försändelserna bör alltid öppnas i närvaro av den intagne.

Beslut enligt 19 eUer 20 § bör fattas av den som förestår vården vid hemmel. Föreskrift härom kan meddelas i verkstälUghetsföreskrifter till lagen.

Målens handläggning

21 §

Mål enUgt denna lag skall prövas skyndsamt.

I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 81, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga denna tid om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Ett överklagat beslut om förlängning av vårdtiden skall företas till avgörande inom en vecka från den dag då besvären kom in.

Bestämmelsen är uppbyggd på i huvudsak samma sätt som motsvarande regel i LVU (9 §). Tidsfristen för förhandling i andra stycket, dvs. främst i fall av omedelbart omhändertagande, har dock här satts till en vecka mot två veckor enligt LVU i motsvarande fall. Detta har ansetts möjligt med hänsyn till att svårigheter med delgivning m. m. som regel inte skall behöva uppkomma när missbrukaren är omhändertagen av poUsen, En motsvarande regel om prövning inom en vecka har här lagts till för de faU där en intagen överklagar institutionsstyrelsens beslut att förlänga vårdtiden enligt 16 §,

Förvaltningsprocesslagen (1971:201, FPL), som reglerar handläggningen i länsrätten, innehåller inga bestämmelser om handläggningsfrister i mål av den här typen. Liksom i LVU har det därför ansetts angeläget att komplettera LVM med särskilda bestämmelser om skyndsamhet i handläggningen. Om socialnämnden har funnit förutsättningar för ansökan om vård föreligga torde det som regel vara angeläget att få ansökan prövad skyndsamt. De korta vårdtiderna i LVM gör det dessutom nödvändigt att alla mål behandlas med skyndsamhet för att rimliga rättssäkerhetskrav skall vara uppfyllda. En föreskrift om det finns i första stycket.

Om missbrukaren är omhändertagen och berövad friheten har regeln om skyndsamhet i handläggningen i första stycket inte ansetts tillräcklig i ett särskilt fall. Därför har det i andra stycket föreskrivits atl länsrätten skall företa målet till avgörande inom en vecka från det ansökan om vård kom in. Ätt länsrätten regelmässigt skall hålla muntlig förhandling i dessa mål framgår av 22 § första stycket. Motsvarande behov av särskilt skyndsam handläggning har ansetts föreUgga också vid överklagande i de fall där missbrukaren har vårdats den normala tvåmånadersperioden och styrelsen

7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 98

för vårdinstitutionen mot hans vilja har beslutat förlänga vården. Däremot har del inle ansetts behövligt alt ge några särskilda lidsfrister för kammarrätten och regeringsrätten, även om missbrukaren är omhänderlagen. Inte heller har någon särskild tidsfrist angivits i de fall som avses med 9 § tredje stycket, dvs. då omhändertagandet sker efter det att ansökan om vård har givits in. Här fär rätten själv bevaka rättssäkerheten inom ramen för det allmänna skyndsamhetsrekvisilet i första stycket.

Regeln i andra stycket innebär inte ett krav på alt målet måsle avgöras slutligt inom den föreskrivna veckan. Förhandlingen bör som regel påbörjas men får om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen eller något annat hinder för ell omedelbart avgörande fortsätta senare, även efter den angivna veckans utgång om det behövs. Beslämmelsen förutser också atl det redan när ansökan kommer in kan slå klarl all utredningen måsle kompletteras eller atl förhandlingen av andra skäl inte kan hållas inom den föreskrivna liden. Missbrukaren är i. ex. i ett sådant tillstånd alt hans inställning till ansökan inte kan inhämlas eller kan inle inställa sig till förhandling förrän efter avgiftning. I sådana fall är del möjligl att förlänga lidsfrislen för förhandling om det bedöms som nödvändigl. Undantagsregeln måsle dock användas sparsamt.

Någon särskild regel om när dom eller beslut skall vara meddelade finns varken i FPL eller LVU. Någon remissinstans har föreslagit att en sådan tidsfrist borde anges i LVM. Även i detta avseende har det dock ansetts vara tillräckligt med den allmänna regeln om skyndsamhel i första stycket. Det bör dock rimligen tillhöra undantagen alt beslut i etl mål av den här typen inte kan meddelas i nära anslutning till förhandlingen.

22 §

I mål om beredande av vård med slöd av denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. I andra mål prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig förhandbng.

Om någon part begär muntlig förhandling skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen lill en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller lill en senare dag.

Bestämmelsen är uppbyggd efler mönster av motsvarande bestämmelse i LVU (10§). I den här beslämmelsen görs dock skillnad mellan mål om beredande av vård och andra mål enligt lagen.

Första stycket. Enligt 9 § FPL är förfarandel inför länsrätt och kammarrätt som regel skriftligt. Muntlig förhandling skall dock hållas om en enskild som för talan i målet begär det saml förhandlingen inle är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot del. Mål om beredande av vård oberoende av samtycke är av största betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Det har

Prop. 1981/82:8 99

därför ansetts angelägel alt kringgärda domslolsförfarandet med regler som så långl som möjUgt tillgodoser rätlssäkerhetskravel. Som har utvecklats i den allmänna moliveringen har det därvid ansetts särskilt vikligl alt frågan huruvida förutsättningar för vård enligt LVM är uppfyllda avhandlas i en Ivåparlsprocess inför en domstol som innehåller både juristdomare och lekmän/nämndemän. Äv denna anledning har presumlionen för muntlig förhandling här Uksom i 10 § LVU vänts, så att länsrätten och kammarrätten åläggs att hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbarl obehövligt. Bestämmelsen har dock här till skillnad mol vad som gäller enligl 10 § LVU begränsats till alt avse mål om beredande av vård, dvs. den inledande prövningen om vård enligt lagen skall komma lill stånd. I andra mål, l. ex. besvärsmål och underslällningsmål i anledning av ell omedelbart omhändertagande, prövar rätten om del finns skäl atl hålla munllig förhandling, dvs. här föreligger ingen presumtion för munllig förhandling, men fortfarande en skyldighet för rätten att självmant överväga om det finns behov av det.

Om rätten finner alt det inte finns skäl all hålla muntlig förhandling får rätten avgöra målet genom skriftligt förfarande. 1 andra stycket föreskrivs dock att parterna alltid skall upplysas om sin räll alt begära munllig förhandling innan ett mål avgörs. Om någon av dem då begär muntlig förhandling är rätten skyldig att hålla en sådan. Della motsvarar vad som gäller enligt LVU.

Rätten bör som regel kalla den enskilde till personlig inställelse. Målets beskaffenhet eller den enskildes tillstånd kan emellertid någon gång föranleda undanlag från detta krav. Någon särskild regel om personlig närvaro har inte tagils upp här. Därför blir 14 S FPL tillämplig. Av den bestämmelsen framgår alt rätlen får kalla den enskilde alt inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd att hans utevaro inte ulgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Ibland kan omständigheterna vara sådana att det framstår som nödvändigt att höra den enskilde själv innan målet avgörs. Om han då - efter att ha kallats att inställa sig personligen vid vite - ändå uteblir, bör det vara möjligt att hämta honom till rätlen. Bestämmelser om hämlning saknas i FPL och har därför angivits särskilt i 22 § tredje stycket LVM.

Att den enskilde har rätt att få erforderligt biträde i det rättsliga förfarandel framgår av 41 och 42 S§ rättshjälpslagen.

23 §

I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Surrogaiddgivning, kungördsedelgivning osv. bör inte få användas i denna lyp av mål. Motsvarande regel gäller både enligt socialtjänstlagen (58 §) och enligl LVU (24 §).

Prop. 1981/82:8 100

24 §

Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

Bestämmelsen innehåUer endast en erinran om all man kan ha rätt till offentligt biträde eller annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag. Denna rätt är en viktig garanti för rättssäkerheten och bör därför anmärkas särskilt. Här hänvisas till förslaget till ändring i rättshjälpslagen, avsnitt 2.10.3, samt lagförslagen nr 5 och 6, bilaga 4.

Övriga bestämmelser

25 §

Har fråga uppkommit om atl någon skall beredas vård med slöd av denna lag skall socialnämnden besluta om läkarundersökning samt utse läkare för undersökningen. Om socialnämndens ansökan om vård inle innehåller läkarintyg, får rätten ombesörja erforderlig komplettering.

PoUsmyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten lämna biträde för att inställa en missbrukare till en beslutad läkarundersökning.

En Uknande regel finns i 17 § LVU saml i 12 och 13 §§ nykterhetsvårdslagen.

Socialberedningen har föreslagit att beslut om läkarundersökning skall fattas av rätten på framställning av sökanden, dvs. i enlighet med beredningens förslag, länsstyrelsen, om missbrukaren inte vill medverka till undersökningen. Som skäl anför beredningen att en tvångsvis genomförd läkamndersökning av en vuxen person utgör ett så allvarligt intrång i den personliga friheten att man inte bör lägga beslutanderätten på det utredande organet. De remissinstanser som har tagit upp förslaget har uttryckt respekt för beredningens hänsyn till missbrukarens personliga integritet men har menat att ändå övervägande praktiska och processekonomiska skäl talar för att beslut om läkarundersökning bör fattas av den instans som utreder om ansökan bör ske.

Enligt 5 § LVM skall socialnämndens ansökan lill rätten om vård innehålla bl. a. läkarintyg. Denna föreskrift går något längre än vad som f. n. gäller enligt 22 § NvL, enligt vilken vid ansökan bör fogas läkarintyg. Om läkarintyg saknas skall dock länsrätten ombesörja erforderlig komplettering. LVU innehåller ingen regel om obligatorisk läkarundersökning men i motiven har angivits att läkarundersökning oftast får anses nödvändig (prop. 1979/80:1 s. 602).

Läkarundersökningen blir aUtså i ärenden som syftar till LVM-vård en obligatorisk del av utrednings- och ansökningsförfarandet. Icke sällan lär det bli fråga om brådskande utredning. Del har inte framkommit några uppgifter som tyder på att nämnderna tidigare har använt sin rätt atl besluta och

Prop. 1981/82:8 101

genomföra läkarundersökningar på etl olämpligt sätt. Av dessa skäl här.här. valts att låta befogenheten att besluta om läkarundersökning ligga kvar hos nämnden, liksom rätten att begära biträde av polisen för att genomföra en undersökning även om den enskilde motsätter sig den. Det ligger i sakens natur atl nämnden bör utnyttja dessa befogenheter med försiktighet. Öm man riskerar allvarliga motsättningar med den enskilde bör ansökan kunna ges in till länsrätten utan läkarintyg, varefter rätten kan besluta om' läkarundersökningen i stället. Liksom i LVU har ordföranden i socialnänin-den fått befogenhet att påkalla polishandräckning vid sidan av näninden. Detta avser främst all säkerställa genomförandel av en läkarundersökning i fall av omedelbart omhänderlagande, om undersökningen inte kan göras hos polisen eller i den vårdinrättning där den omhändertagne finns.

26S

Polismyndigheten skall, på begäran av socialnämnden eller av den som förestår vården vid ett sådanl hem som avses i 11 §, lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhänderlagande med stod av denna lag eller för att efterforska och hämla tillbaka någon som har avvikit från hemmel eller för all förflytta någon som vårdas där.

Bestämmelsen molsvarar i huvudsak 18 S LVU.

En bestämmelse om polishandräckning måste finnas för att i särskilda fall garantera att beslut om omhändertagande eller vård verkligen kan genomföras. Behöriga att begära polishandräckning är både socialnämnden och den som förestår vården vid den institution som skall genomföra den beslutade vården. De fall i vilka polishandräckning får begäras är:

1. För att genomföra ett beslut om vård eller omhändertagande

Härmed avses främst verkställigheten av det inledande vård- eller omhändertagandebeslulet, dvs. vanligen transport till institutionen. En regel som ger rätt all begära polishandräckning för att genomföra ett beslut om omedelbart omhändertagande kan förefalla överflödig när polisen själv är beslutande och verkställande myndighet. Det kan emellertid också förekomma att rätten fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande (8 § andra stycket). I begreppet att genomföra beslut om vård får vidare anses ingå även befogenheten atl begära polishandräckning för att transportera en missbrukare, som enligt 15 § på försök vistas utanför institutionen tillbaka dit, om hans beteende äventyrar behandlingen och han inle återvänder frivilligt. Under begreppet bör också undantagsvis kunna inrymmas det fallet att en missbrukare, vilken som etl led i den beslutade vården vårdas på sjukhus, avviker därifrån. I ett sådant fall bör det kunna vara möjligt för institutionsledningen eller nämnden alt få honom återförd med polishjälp, dock inle lill sjukhusel ulan till institutionen. Det bör igen understrykas att rätlen alt begära polishjälpen tillkommer nämnden eller institutionsledningen, alltså inte sjukhusets personal.

Prop. 1981/82:8 102

2. För att efterforska och hämta tillbaka den som har avvikit från en institution, som avses i 11 S

Bestämmelsen omfatlar alla sådana institutioner som avses i 11 §. Della innebär bl. a., vilket har framgått av kommentarerna till 11 och 18 §§, att det finns en rätt att hålla missbrukaren kvar på institutionen med yttre medel bara om han återinlas i en sådan institution som avses i 18 §, dvs. en institution för särskild tillsyn. Detta hindrar inte att det finns behov av alt knyta befogenheten att begära polishämlning till samtliga institutioner med ansvar för vård enligl LVM.

3.- För att förflytta någon som vårdas i en institution som avses i 11 S

Bestämmelsen avser främst all säkerställa genomförandet av elt förflyttningsbeslut enligl 13 § andra slycket, om beslutet innebär förflyttning till en institution för särskilt noggrann tillsyn.

Polishandräckning bor i vårdärenden användas främst när uppgiften inte går att lösa på något annat sätt. Om liden och förhållandena i övrigt medger det bör den enskilde beredas möjlighet atl själv inställa sig eller återvända lill institutionen. Det bör ankomma både på institutionens personal och på socialtjänstens öppenvårdspersonal - särskilt den utsedda kontaktmannen -att göra ansträngningar för att förmå den enskilde atl återvända lill vården innan polishjälp påkallas. Om polismyndighelen ändå anlitas bör om möjligt någon företrädare för socialtjänsten också vara närvarande när handräckningen genomförs.

Det har inte ansetts nödvändigt att begränsa socialnämndens möjlighet att delegera beslut enUgt 26 § (jfr 18 § LVU och 47 § SoL). Delegation bör dock göras med försiktighet.

27 S

Beslut av styrelsen vid ett hem som avses i 11 § eller av någon annan som förestår vården vid ett sådant hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten genom besvär, om beslutet avser överflyttning enligl 13 S, förlängning enligt 16 § eller avslag på begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av styrelsen eller av den som annars förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 25 § får inte överklagas.

Första stycket. I bestämmelsen tas enbarl upp regler om vilka beslut av institutionsledningen som får överklagas. Vilka regler som gäller för överklagande av länsrättens beslut om vård och andra beslut enligt lagen framgår av 33 § förvaltningsprocesslagen (FPL) och behandlas inte särskilt här. Besvärsrätten har behandlats också i de allmänna övervägandena, avsnilt 2.9.

I bestämmelsen anges att de beslut som får överklagas är beslut om

Prop. 1981/82:8 103

överflyttning till ett annat hem, förlängning av vårdtiden eller avslag på begäran om utskrivning. Klagoberältigad är den enskilde, dvs. den intagne missbrukaren. Något behov av alt låta socialnämnden eller någon anhörig till den intagne föra talan mot beslut av institutionsledningen har inte ansetts föreligga. Överklagandet skall göras till länsrätten. Härvid avses den länsrätt som fattade beslulel om vård enligt 4 § även om institutionen är belägen inom en annan länsrätts område (se 33 §).

Andra stycket. Det har inle ansetts lämpligt atl varje detaljfråga rörande vården skulle kunna göras till en domslolssak. Rällens medverkan har ansetts böra begränsas till sådana frågor där rättssäkerhelsaspekter gör sig gällande och där det är möjligt atl göra en juridisk legalitetsprövning. Det har därför inte ansetts föreligga något behov av en möjlighet i den nya lagen motsvarande vad som nu gäller enligl 60 § nykterhetsvårdslagen, nämligen att beslut av anstallsstyrdsen eller föreståndaren överklagas hos socialstyrelsen om beslutet avser bl. a. försökspermission eller någon annan vårdfråga. Däremot lägger andra stycket inle hinder i vägen för överklagande av t. ex. etl beslut av institutionsledningen att inte lämna ut handlingar i ett värdärende.

Tredje stycket. Något behov av all kunna överklaga socialnämndens eller länsrättens beslut om läkarundersökning enligt 25 § anses inle föreligga. Motsvarande bedömning har gjorls i 20 § LVU. En uttrycklig regel krävs för all inte förvaltningslagens resp. förvallningsprocesslagens allmänna besvärsregler skall bli tillämpliga.

28 §

Beslut om omhändertagande enligt 8 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligt 13 § andra stycket får förordnas att gälla omedelbart om det behövs från vårdsynpunkt. Ändra beslut av styrelsen eller någon annan som förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § gäller omedelbart.

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

Beslut om omedelbart omhändertagande är till sin natur sådana att de måste kunna verkslällas genast. Della har för att undvika tveksamhet sagts ut klart i första stycket.

Även beslut under vården måste som regel kunna verkslällas omedelbart. Della följer i flerlalel fall av 27 § andra stycket. Även styrelsens beslut om förlängning av vården måsle dock självfallet äga giltighet i avvaktan på laga kraft. Delta har säkerställts genom andra stycket andra punklen. Undanlag har emellertid gjorls för beslut om överflyttning som inle är särskill brådskande. Om den enskilde vill överklaga ett flyttningsbeslut bör man om möjligt avvakta rällens prövning innan verkslällighel sker. Möjlighet till omedelbar verkslällighel måste dock finnas t. ex. i fall när missbrukaren är starkt utagerande eller utgör en fara för sig själv eller de andra på en

Prop. 1981/82:8 104

institution som saknar resurser att ta hand om honom.

Tredje stycket motsvarar vad som sägs i 21 § iredje stycket LVU. Del ankommer alltså på länsrätten och kammarrätten att bestämma om beslut, som inte innebär beslut om omedelbart omhändertagande, skall få verkställas omedelbart. Äv 28 § FPL framgår att den domstol som har att pröva besvär kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända tiU efterrättelse omedelbart, tills vidare inle får verkställas.

29 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätten.

För länsrättens del följer av allmänna regler att nämndemän skall delta i avgörandet. För kammarrättens del krävs en särskild bestämmelse rörande nämndemäns medverkan. Motsvarande regel finns i 23 § LVU och i 62 a S

NvL.

30 §

Statliga myndigheter som i sin verksamhet kommer i regelbunden kontakt med missbrukare är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag.

Skyldighet att göra anmälan tiU socialnämnden gäller också varje läkare, som är i allmän tjänst eller ulövar yrket enskUt och som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare, om inte den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandUng genom läkarens försorg eller i övrigt inom sjukvården.

Myndigheter som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt denna lag.

Beslämmelsen har behandlats i de allmänna övervägandena, avsnilt 2.8.

Första stycket. Anmälningsskyldigheten är begränsad till sådana statliga myndigheter vilka som ett led i sin verksamhet mer eller mindre regelbundet kommer i kontakt med missbrukare. Myndigheter som inte har denna inriktning av verksamheten, t. ex. de allmänna domstolarna, omfattas inle, även om de relativt ofta skulle komma i kontakt med personer som kunde tänkas behöva vård enligt lagen. Vad gäller polismyndigheterna har dessa en underrättelseskyldighet också enligt 3 § polisinstruktionen (1972:511).

Det är bara myndigheten som sådan som har anmälningsplikt och inte de enskilda befattningshavarna där. Detta hindrar givetvis inte att man internt beslutar att sådana frågor skall avgöras av vissa befattningshavare.

Andra stycket. En anmälningsskyldighet för läkare bör inte utformas så att den kan avhålla en missbrukare från att söka psykiatrisk eller annan

Prop. 1981/82:8 105

medicinsk vård. Läkares anmälningspUkt, som alltså i och för sig har bedömts som nödvändig, har därför begränsats till fall när läkaren inte anser sig ha möjlighet att själv ge missbrukaren lillfredsslällande vård och inte heller kan ordna så att missbrukaren får den vård han behöver på annat håll inom sjukvården. Anmälningsplikten omfattar både privat och offentiigt verksamma läkare.

Tredje stycket. De anmälningsskyldiga myndigheternas skyldighet att också lämna aUa tillgängliga uppgifter till socialnämnden har angetts särskill i Iredje stycket för att klarlägga att sekretesslagstiftningen inte bör få lägga hinder i vägen för socialnämndens utredning eller för ett nödvändigt samråd om alternativa vårdformer, eflervårdande insatser m. m. Intresset av atl domstolen får ett riktigt och fullsländigl beslutsunderlag måste i detta fall väga över intresset av att inte lämna ul uppgifter. Det vore inte godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt om beslut av så ingripande natur för den enskilde skulle grundas på lösa antaganden eller på en utredning som på grund av ofullständighet gav en missvisande bild av missbrukarens situation.

Däremot har någon motsvarande skyldighet inte ansetts kunna åläggas läkarna. Deras utlämnande av uppgifter ur behandlingsjournalerna, utöver vad som måste framgå av själva anmälan, får därför avgöras enligt samma intresseawägning, som annars gäller enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen.

31 S

År någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för brott för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år samt har brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden och hör det under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpUgen bör ske. Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt.

Denna paragraf innehåller en särskild ålalsregd efter mönster av 57 S NvL.

Åtalsregeln innebär att åtalsfrågan i vissa fall skall prövas särskilt och att det finns möjlighel alt underlåta åtal i fall när åtal annars hade varit obligatoriskt. Enligt den föreslagna regeln kan åtal underlåtas för vissa lindrigare broll som har begåtts antingen innan någon logs in för vård enligl lagen eller under vårdtiden. Skäl är främst atl det kan vara olämpligt all avbryta ett kanske väl fungerande vårdprogram för att missbrukaren skall undergå ett straff. Det kan också uppfattas som orättvist mot den som just har avslutat en längre tids vård enUgt den här lagen och som anstränger sig för att därefter medverka i frivillig vård alt man inle tar hänsyn till det. Det kan göra denne negativt inställd även lill den fortsatta värden.

En skillnad gentemot NvL är att gränsen för brottets svårighetsgrad föreslås höjd till maximalt ett års fängelse. Del blir därigenom möjligt att i särskilda fall låta även dem som gjort sig skyldiga-till rattfylleri få vård enligl

Prop. 1981/82:8 106

lagen i stället för fängelsestraff. En motsvarande justering av straffmaximum föreslås i 31 kap. 2 S brottsbalken i syfte atl göra det möjligt att använda överlämnande till vård enligt LVM som påföljd för t. ex. raltfylleribroll (avsnitt 2.10.2).

32 §

Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagils enligl 17 eller 20 § eller har sådana påträffats inom ett sådant hem som avses i 11 § utan att del finns någon känd ägare lill dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första slycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler.

Regeln motsvarar 25 § LVU. En utförlig redovisning av grunderna för sådana beslut som avses här har lämnats av lagrådet i dess yttrande över LVU, prop. 1979/80:1, del B s. 387-393. Det bör kunna vara tillräckligt att även i detta sammanhang hänvisa dit. Del förhållandet atl del här kan röra sig om berusningsmedel som har omhändertagits med stöd av 17 S fjärde stycket, dvs. hos frivilligt iniagna, bör inte ändra förutsättningarna för tillämpning av den här regeln.

33 §

Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Ätt överflyttning av ärenden lill en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 S socialtjänstlagen.

Beslut om vård enligt 4 § och i anledning av omhändertagande enligt 8 § fallas av länsrätten i det län inom vilkel den ansvariga kommunen är belägen. Samma länsrätt beslutar i frågor som avses i 27 § första stycket.

LVM ulgör ett komplement lill socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen är det den kommun där den enskilde befinner sig, när hjälpbehovet inträder, som har ansvaret för all den enskilde får den hjälp som han behöver. Som regel lär delta i sådana fall där ingripanden enligl LVM aktualiseras vara den kommun där missbrukaren är bosall eller uppehåller sig stadigvarande. Om emellertid ell ingripande görs i samband med en kortare vistelse i en annan kommun, t. ex. ett omedelbart omhändertagande av polisen, är del visldsekommunen som primärt skall lämna den enskilde stöd och hjälp och som ansvarar för att behövliga åigärder kommer lill stånd. Enligt 72 § sociakjänsllagen finns del dock möjlighet att flytta över ett ärende lill hemkommunen, om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. Socialnämnden i den kommunen måste dock först samtycka till överflytt-

Prop. 1981/82:8 107

ningen. Om de nu angivna reglerna erinras i första stycket.

I 14 § tredje slycket LVM har föreskrivits, all de uppgifter som åvilar socialnämnden enligt 13 och 14 §S får flyttas över till socialnämnden i en annan kommun om det är lämpligt från vårdsynpunkt och denna nämnd samtycker till del. Den regeln tar sikte på alt vården redan är beslutad och vårdtiden inledd. Den har därför som ytterligare krav, uiöver kravet på samtycke till överflyttningen från den mottagande socialnämnden, att överflyttning skall vara lämplig från vårdsynpunkt. Som har framhållits i motiveringen till 14 § bör en redan uppbyggd, fungerande kontakt mellan den enskilde vårdtagaren och en viss socialnämnd endast i undantagsfall överges.

I andra stycket anges den självklara regeln att det är länsrätten i det län inom vUket den enUgt första stycket ansvariga kommunen Ugger, som är behörigt forum i mål om vård och omhänderlagande enligt LVM. Den länsrätt som har fattat dessa beslut har också ansetts mesl lämpad att pröva besvär över en institutions beslut enligt 27 § första stycket, även om institutionen ligger i ett annat län.

Övergångsbestämmelserna

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Atl samlidigl lagen (1954:579) om nykierhetsvård upphör alt gälla framgår av övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen (1980:620).

2. Fram till den 1 januari 1983 får vård enligt lagen beredas förutom i hem som avses i 11 § även i sådana hem som vid lagens ikraftlrädande var allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954:579) om nykterhetsvård.

I fråga om styrelse och föreståndare vid de allmänna vårdanstalterna gäller därvid alkjämt 40 § lagen om nykterhetsvård. Beslut om intagning vid sådana anstalter fattas under år 1982 av socialstyrelsen.

3. Den som vid utgången av år 1981 är intagen i en allmän vårdanstalt med
stöd av 18 eller 55 S lagen (1954:579) om nykterhetsvård får beredas fortsatt
vård under högst två månader. Som förutsättning gäller dock att styrelsen för
vårdanstalten vid prövning senast två veckor efter ikraftträdandet finner
sådana omständigheter föreligga som anges i 16 § denna lag.

Vad nu har sagts får dock inte i någol fall medföra att den enligt lagen om nykierhetsvård längsta medgivna vårdtiden överskrids.

4. Om en ansökan om vård enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579) om
nykterhetsvård inte är slutligt avgjord vid utgången av år 1981 skall
domstolen i stället pröva om förutsättningar för vård föreligger enligt den nya
lagen. Talan får därvid även efter ikraftträdandet föras av den som har
anhängiggjorl ärendet, även om den inte är behörig till del enligt dehna
lag.

Punkten 1. Lagen skall träda i krafl den 1 januari 1982, dvs. samtidigt som socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, och samtidigt med att bl. a. nykterhetsvårdslagen (1954:579) upphör att gälla. En erinran om var man kan återfinna bestämmelsen om nykterhetsvårdslagens upphörande har tagits in här för att

Prop. 1981/82:8 108

underlätta förståelsen av de följande punkterna.

Punklen 2. Enligt den överenskommelse som träffades mellan staten och de båda kommunförbunden på våren 1980 (prop. 1979/80:172) övergår statens ansvar för bl. a. de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare till de nya huvudmännen den 1 januari 1983, dvs. etl år efter att socialtjänstiagstiftningen träder i kraft. I övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen föreskrivs därför (punkten 2) att fram till den 1 januari 1983 skall i stället för bestämmelsen i 23 § första stycket socialtjänstlagen gälla atl behovet av hem för vård eller, boende skall tillgodoses inom ramen för den organisation som finns vid lagens ikraftträdande. 1 23 § första stycket återfinns regeln om atl behovet av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området. I 23 § andra stycket ges den föreskrift om skyldighet för de institutionsansvariga att upprätta en plan över behovet av hem på vilken 11 S LVM faller tillbaka.

Den här föreslagna övergångsregeln möjliggör att de nuvarande allmänna vårdanstalterna, dvs. både de statliga och de erkända, trots 11 S LVM skall kunna användas under år 1982 för vård enligt LVM med oförändrat huvudmannaskap. Detta medför också att vissa organisatoriska regler enligt NvL alltjämt bör gäUa, t. ex. i fråga om styrelsens sammansättning och tillsättande. Detta kan dock vad galler de erkända anstalterna bara gälla dem som inte redan har kommunal huvudman och inte har tagits upp i en sådan plan som avses i 23 § socialtjänsflagen. De senare bör kunna börja tillämpa LVM fullt ut redan från den 1 januari 1982, även vad gäller styrelserna.

De styrelser för de allmänna vårdanstalterna, som även är 1982 utses enligt äldre regler, skall emellertid tillämpa den nya lagen och t. ex. fatta beslut om förlängning enligt 16 §. De uttalanden som har gjorts i motiveringarna till lagen om att styrelserna bör vara sammansatta av politiskt utsedda lekmän bör därför i görligaste mån tillämpas även på dessa styrelser.

Enligt 18 § kungörelsen (1955:528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård skall den som har atl föranstalla om verkställighet av beslut om tvångsintagning göra framställning hos socialstyrelsen om att plats på allmän vårdanstalt skall anvisas den som avses med beslutet.

Enligt 13 § LVM är det den som förestår vården vid hemmet som beslular om intagning. Det bör under året 1982 vara mest ändamålsenligt att behålla socialstyrelsens funktion med avseende på intagning vid de institutioner som inte följer regeln i 11 § LVM.

Punklen 3. Det har ansetts angeläget att förhindra alt skador i enskilda fall orsakas av en abrupt övergång mellan den gamla och den nya lagstiftningen. Det är samtidigt naturiigtvis ett oeflergivUgt rätlssäkerhetskrav att beslut om vård enligt nykterhetsvårdslagen, som har grundats på kriterier som inte kan föranleda vård enligt LVM, inle får pågå någon längre tid. Här föreskrivs därför att vård som har beslutats med stöd av 18 eller 55 § NvL (intagning och återintagning) får fortsätta i högst två månader efter årsskiftet 1981/82. För

Prop. 1981/82:8 109

att ytterligare säkerställa den enskildes rätt har det föreskrivits att styrelsen inom två veckor efter lagens ikraftträdande måste pröva om det föreligger sådana omständigheter att beslut om fortsatt vård kan meddelas enligt 16 §. Gör det inte det skall den intagne genast skrivas ul. Med begreppel intagen avses här även den som har försökspermission enligt 49 § NvL.

Punkten 4. Om en ansökan om tvångsintagning enligt 18 § NvL eller om återintagning enUgt 55 § NvL inte har behandlats slufligt före den nya lagens ikraftträdande skaU länsrätten i stället pröva om det föreligger skäl att bereda vård enligt LVM, Att även ansökan om återintagning har lagils med här, trots att någon motsvarighet inte finns i LVM, beror på alt om en återintagning har aktualiserats det sannolikt beror på att missbrukaren är i ett sådant skick att vård enligt LVM kan antas vara påkallad. Om polisen har ansökt om vård enligt 21 § 2 mom. NvL bör den av processekonomiska skäl vara behörig att fortsätta atl föra talan även enligt den nya lagstiftningen.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:8 110

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanlräde 1981-06-17

Närvarande: f. d. justitierådet Pelrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligl lagrådet tillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 4 juni 1981 har regeringen på hemslällan av statsrådet och chefen för socialdepartementet Söder beslutat inhämla lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lagom ändring i lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gertrud Holmquist.

Förslagen föranleder följande yttrande.

Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall

1§

Lagrådet:

1 paragrafen görs en hänvisning lill all de mål för samhällels socialtjänst, som anges i 1 § socialtjänstlagen, skall vara vägledande även för vård som syftar lill atl hjälpa enskilda människor atl komma ifrån missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Att så är fallel får anses framgå redan av den under riksdagsbehandlingen tillkomna nuvarande 11 S av socialtjänstlagen. Någon motsvarande hänvisning har inte ansetts erforderlig när det gäller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I och för sig synes ingen invändning kunna rikias mot alt den nu föreslagna lagen får innefatta en sådan hänvisning, men eftersom lagen endasi gäller

Prop. 1981/82:8 111

missbruk av alkohol och narkotika är del förvirrande att i dess inledande paragraf talas om missbruk av beroendeframkallande medel överhuvudlaget, exempelvis thinner. Om man önskar inskärpa målen för samhällets socialtjänst når det gäller missbruk, som inle omfattas av den här föreslagna lagen, bör detta göras i annat sammanhang. Som beslämmelsen nu står kan den skapa osäkerhel om den föreslagna lagens tillämpningsområde. Det föreslås därför att orden "andra beroendeframkallande medel" i första meningen utbyts mot "narkotika".

2S Lagrådet:

Såsom paragrafen är utformad kan den ge intryck av att vård enligl lagen i huvudfallen skall beslutas med vårdtagarens samtycke och att den därjämte kan användas även i de fall samtycke inle givits. Visserligen kan det, såsom framhålls av deparlemenlschefen, förekomma fall där vederbörande i och för sig samtycker lill vården men där omständigheterna är sådana att ell beslut om tvångsvård enligt lagen ändock bedöms som nödvändigt. Syftet med lagen skulle emellertid komma till bättre uttryck, om paragrafen omdisponerades något, förslagsvis enligt följande:

"Om någon till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inle kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller annan lag, kan han oberoende av eget samtycke beredas vård enligt denna lag, förutsatt att också någon av de situationer som beskrivs i 3 S föreligger."

3S Lagrådet:

Som specialindikation för omhändertagande enligt lagen anges i punkt b) av förevarande paragraf all den enskilde till följd av missbruket kan befaras komma atl allvarligl skada sig själv eller någon närstående.

I såväl nykterhetsvårdslagen som LSPV anges som specialindikalion, såvitt nu är i fråga, alt vederbörande är farlig för annans personliga säkerhet eller psykiska eller fysiska hälsa eller för eget liv. Farlighelsrekvisitet är alltså inte knutet till familjekretsen utan kan gälla även annan. Diskussionen kring rekvisilels utformning i den nu föreslagna lagen har främst gällt, om skyddet för de anhöriga i framtiden kan förväntas bli tillgodosett genom ändrade regler i fråga om åtal och häktning. En rest av denna diskussion finns i remissen kvar i specialmotiveringen till förevarande paragraf, när det i fråga om avgränsningen av begreppet "närslående" sägs atl därmed främst avses nära anhöriga, som står i etl sådanl beroendeförhållande lill missbrukaren att de kan t. ex. tveka att göra en polisanmälan om hol eller misshandel.

Prop. 1981/82:8 112

Samtidigt konstateras emellertid med all rätt i den allmänna motiveringen all för lillämpning även av utökade åtals- och häktningsmöjligheler krävs att ett åtalbart brott har begåtls och att möjligheterna till ingripanden innan skadan är skedd därför är mycket begränsade enligl brottsbalken i jämförelse med den här föreslagna regleringen. Samma argument är emellertid lillämpliga även när del gäller faran för utomstående personers säkerhet. Det kan tilläggas att som socialberedningen framhåller missbruk är en viktig orsak lill hotfullt eller våldsamt beleende och att som RÅ påpekar i sill remissyttrande straffet endast i begränsad omfallning torde avhålla personer vars omdöme är nedsatt under drogpåverkan från atl begå brott.

Del torde visserligen i praktiken förhålla sig så alt del fysiska och i än högre grad det psykiska hotel i det allt övervägande antalet fall riktar sig just mot de anhöriga. Della är emellertid inle något skäl mol alt i de - om också jämförelsevis få - fall där någon till följd av sitt missbruk bedöms vara farlig för andra än familjemedlemmar använda lagen för att hjälpa honom att komma till rätta med sitt missbruk och därmed undanröja faran. Genom den begränsning av specialindikalionen som nu föreslås löper man - som med all tydlighet framgår av t. ex. läkaresällskapets remissyllrande - risken att diskussionen om indikationens tillämpning i fortsättningen kommer att handla om avgränsningen av begreppet närslående. All sedan man konstaterat atl en missbrukare lill följd av missbruket är farlig för en annan människa avslå en framställning om vård på grund av atl den senare inte anses vara missbmkaren närslående skulle emellertid närmasl te sig stötande. De skäl som i remissen med all rätt anförs till slöd för alt som specialindikation ha faran för närstående gäller alltså även faran för andra människor.

På grund av det anförda föreslås alt punkt b) i förevarande paragraf ges följande lydelse: "till följd av missbruket kan befaras komma all allvarligt skada sig själv eller någon annan."

5§

Lagrådel:

Ändra stycket av förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om alt socialnämndens ansökan om värd skall innehålla läkarintyg som anger missbrukarens akluella hälsotillstånd. Mol den innebörden av bestämmelsen att ett läkarutlåtande skall föreligga i målet är intet alt erinra. Trots bestämmelsens kategoriska ulformning skall emellertid, enligl vad som framgår av 25 S, ansökningen kunna inges till länsrätten utan att läkarintyg är fogat vid densamma, varefter komplettering kan ombesörjas av rätten. Med hänsyn härtill synes lämpligl alt förevarande stadgande erhåller en mindre kategorisk utformning. Det förordas därför atl del föreslagna andra slycket i förevarande paragraf ersattes av följande bestämmelser:

Prop, 1981/82:8 113

"Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens förhållanden och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange den vård som socialnämnden anser behövlig, var vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske.

1 målet skall förebringas läkarintyg som anger missbrukarens akluella hälsotillstånd. Om inte synnerligt hinder möter, skall socialnämnden foga sådanl inlyg vid sin ansökan."

6§ Lagrådet:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf upphör rättens beslut om vård all gälla, om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag då beslutet vann laga krafl. Frågan om när vården skall anses ha påbörjats har förutom för tillämpningen av förevarande paragraf betydelse också för tillämpningen av 7 §, enligl vilken vården skall upphöra senast två månader efter del atl den påbörjades, om inte förlängning sker enligt 16 §. Om missbrukaren tas in på hem som avses i 11 §, torde tvekan inte kunna uppslå om när vården påbörjades. Om vården inleds pä sjukhus är emellertid även 13 § första slycket av intresse för bedömningen av frågan när vården skall anses inledd. EnUgt denna bestämmelse beslutar den som förestår vård vid sådant hem som avses i 11 §om bl. a. intagning i hemmet. För att vård enligt lagen skall kunna anses påbörjad, när den inleds på sjukhus, torde få förutsättas, såväl att beslut meddelats om intagning i sådanl hem som avses i 11 § som att vederbörande faktiskt vårdas på sjukhuset. Genom telefonkontakt mellan sjukhuset och föreståndaren för hemmet lär emellertid så gott som alkid beslutet om intagning kunna meddelas samma dag som sjukhusvården inleds.

I anslulning till det anförda kan emellertid ifrågasättas, om inte tvåveckorstiden enligt 6 § är för kort när den enskilde inte redan är omhänderlagen. Det är självfallet önskvärt att den enskilde inställer sig frivilligt och inte behöverliämtas genom polisen. Särskilt gäller detta, om vården skall inledas på sjukhus. Del kan i så fall vara både onödigl och olyckligt om polisen tvingas inställa den enskilde på hemmet för att han därifrån skall kunna överföras till sjukhusel. För att förmå den enskilde att inställa sig frivilligt kan det emellertid behövas både viss övertalning - som självfallet inte kan påbörjas innan beslutet har vunnit laga kraft - och kanske även ett eller annal misslyckat försök. Att då bara ha två veckor på sig att hinna med såväl ell försök alt förmå den som beslutet avser all inställa sig frivilligt som att i händelse av misslyckande åstadkomma polishämtning kan medföra alltför slor tidspress och kanske just därför framtvinga ell hämtningsbeslut som kunde ha undvikits, om något längre tid stått till buds. Särskilt gäller delta i storstadsförhållanden, när kanske den enskildes

8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 114

bostadsförhållanden är oklara och polisen behöver viss lid på sig för att lokalisera honom.

Det argument som anförts till stöd för att tiden skall begränsas till två veckor, nämligen att ett beslut om vård inle bör få hållas svävande under längre tid och härigenom huvudsakligen fungera som ett hot, är visserligen i och för sig rikligt men kan knappast åberopas mot en viss utsträckning av tiden. Enligt 3 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga är motsvarande tid fyra veckor. En tid av fyra veckor är betydligt bättre avvägd när det gäller att såväl ha rimligt utrymme för atl förmå den enskilde att inställa sig frivilligt som att vid behov ordna polishämlning. Det är också önskvärt att samma tidsfrister får gälla enligt så näraliggande lagar som det här är fråga om. På grund av det anförda förordas att tidsfristen enligl andra stycket i förevarande paragraf bestäms till fyra veckor.

Lagrådet:

I paragrafen stadgas att vård med stöd av lagen skall upphöra så snarl syftet med vården är uppnått och senast två månader efter det atl vården påbörjades, om inte beslut dessförinnan har meddelats om förlängning enligl 16 §.

Av paragrafens lydelse framgår inte helt klarl, om det skall föreUgga ett särskilt beslut om vårdens upphörande och vem som i så fall skall fatta detta beslut. Paragrafen bör ses i sammanhang med bestämmelserna i 13 § om alt den som förestår vården vid sådant hem, som avses i 11 §, beslutar om utskrivning från hemmet, saml bestämmelserna i 15 § om att den som vårdas enligt lagen skall beredas tillfälle att på försök lämna hemmet för att vistas i annat hem, däribland familjehem eller det egna hemmet.

Av vad departementschefen anför framgår att avsiklen är alt den som vårdas utanför hemmet på sätt anges i 15 § alltjämt - dvs. så länge vården enligt LVM består - fortfarande skall vara inskriven vid hemmet. Utskrivning från hemmet skall ske försl när vården enligt lagen skall upphöra. Det är således beslutet om utskrivning från hemmmet som utgör beslutet om vårdens upphörande. Till förtydligande härav synes lämpligen ett tillägg böra göras till nu ifrågavarande paragraf. Till den kan lämpligen fogas en andra mening av följande lydelse: "Vården upphör genom beslut om utskrivning enUgt 13 §.

8§

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som anförts vid 3 § - och med vissa språkliga justeringar - föreslås att första stycket av förevarande paragraf erhåller följande lydelse:

Prop. 1981/82:8 115

"Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av alt han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan."

9§ Lagrådet:

Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall, när polismyndigheten underställt länsrätten etl beslut om omedelbart omhänderlagande, rätten så snart del kan ske och senast inom två dagar från det atl beslutet underställdes rätten pröva, om omhändertagandet skall bestå. Enligt tredje slycket gäller samma tidsfrist, om omhändertagandet underställs en fullföljdsinstans när frågan om vård prövas där.

Med hänsyn till de regler som i övrigt gäller för förfarandet framslår tvådagarsfristen som i vissa fall orimligt kort. Enligt 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall den handling varigenom underställning sker så gott som undantagslöst tillställas den omhändertagne och denne av rätten föreläggas att svara. Tvådagarsfristen kan jämföras med motsvarande tidsfrist vid ansökan om häktning. När framställning om häktning inkommer till en tingsrätt, skall denna enligt huvudregeln i 24 kap. 13 § rättegångsbalken så snart ske kan och om synnerligt hinder inte möter senast på fjärde dagen efter del all ansökningen kom in hålla förhandling i häklningsfrågan. Ett utredningsförslag om avkortning av tidsfristen har avvisats i en nyligen avgiven proposition (1980/81:201). Ätt länsrätten, som förutsätts i motiveringen skulle om ansökningen kommer in en fredag hinna att - sedan offentligt biträde förordnats för den omhändertagne - få in ett efter rimlig betänkelid tillkommet yttrande från denne och därefter samma dag meddela beslut, förefaller uteslutet. Även om lagrådel delar departementschefens uppfattning att söndagsregeln är tillämplig (jämför JO 1953 s. 343, prop. 1961:46 s 23, JO 1966 s 238) och frågan sålunda i slället kan prövas på måndagen, blir tiden för yttrandet mycket kort. Etl yttrande kan kanske avges i tid om den omhändertagne befinner sig på samma ort som länsrätten. Om den omhändertagne finns på någon annan ort - t. ex. i Kiruna när länsrätten finns i Luleå - lär det även mitt i veckan många gånger vara svårt att medhinna såväl kommunikation som beslut inom tvådagarsfrislens lopp. I aUl fall måste postgång och annal fungera med precision för atl så skall kunna ske. För att den omhändertagne inom så kort lidsrymd skall få en rättvis möjlighet att svara borde frågan alltid prövas vid muntlig förhandling. Detta skulle emellertid medföra såväl kostnader som olägenheter av annan art och föreslås inte heller i remissen. Än värre kan det bli att efterkomma

Prop. 1981/82:8 116

tvådagarsfristen om frågan kommer upp, när målel om vård prövas i kammarrätten - i det anförda exemplet i Sundsvall. Det är inle lämpligl all ens försöksvis införa frister som redan från början framstår som orealistiska i många silualioner. Lagrådel förordar därför all den yttersta tidsgränsen i stället bestäms lill fyra dagar, i likhei med vad som gäller i fråga om häktning. Det synes däremot inte vara nödvändigl atl, som skell i fråga om häktning, medge att tidsfristen undanlagsvis får utsträckas uiöver de fyra dagarna.

11 §

Lagrådet:

Genom förevarande bestämmelse avses att ange att all vård enligl lagen sker under ledning av elt sådant hem varom stadgas i paragrafen. Däremot behöver vården ej under hela vårdtiden äga rum i själva hemmet. För att denna innebörd skall framstå tydligare än enligt förslagel förordas att uttrycket "lämnas i hem" utbytes mot orden "lämnas genom hem".

14 §

Lagrådel:

133 § erinras om bestämmelsen i 72 § socialtjänstlagen, i vilken stadgas att ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person kan flyttas över lill en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till det. Enligt denna beslämmelse kan alltså vårduppgifter överflyttas från en socialnämnd till en annan, såframt enighet därom föreligger mellan nämnderna. Den i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna regeln överensstämmer med den förut berörda, dock med den avvikelsen atl enligl regeln i förevarande paragraf för överflyttning kräves atl den är lämplig från vårdsynpunkl. Framhållas må all grunden lill all överflyttning rimligtvis måste vara att den är till fördel från någon synpunkt och icke till olägenhet för den sociala ålgärd som socialnämnden har atl vidtaga. Att beakta är vidare, att vid enighet mellan socialnämnderna del enligt det nu föreliggande förslaget icke synes finnas något organ som kan pröva den tillämnade överflyttningens lämplighel från vårdsynpunkt. Med hänsyn till vad nu anförts kan det i förevarande paragrafs Iredje stycke upptagna stadgandet icke anses fylla någon verklig funktion. Det förordas därför atl stadgandel får ulgå.

19 och 20 §§

Lagrådet:

I förevarande paragrafer talas om den som vårdas med stöd av lagen i elt sådant hem som avses i 18 §. Därmed lorde avses både den som är

Prop. 1981/82:8 117

omhändertagen enligt 8 S och enligt 12 S andra stycket beretts vård på ett sådant hem och den som är intagen på hemmet efter ett beslut enligt 4 S om beredande av vård. Med hänsyn till nyssnämnda bestämmelse i 12 § andra stycket är lagtexten i och för sig korrekt. 1 17 och 18 S§ nämns emellertid omhändertagna och för vård intagna eller vårdtagare vid sidan av varandra. 1 15 § första slycket kan med den som vårdas med stöd av lagen uppenbarligen p-Jas* avses den som beretts vård genom beslut enligt 4 S. För att osäkerhel ej skall uppaiä om räckvidden av bestämmelserna i förevarande paragrafer förordas att här används ullrycket "den som omhändertagits enligt 8 S eller beretts vård genom beslut enligt 4 § och som vårdas i ett sådant hem som avses i 18 §.

21 §

Lagrådet:

Enligl andra stycket första meningen av förevarande paragraf skall i mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 S, länsrätten företa målel lill avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in. Även i del fall då omhändertagandet sker efter det all ansökan om vård har givits in, bör prövning ske så snart som möjligt. Del synes önskvärl atl i lagen anges en tidsfrist för prövningen också i denna situation. Lagrådet förordar därför att andra stycket första meningen får följande lydelse: "I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligl 8 §, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in eller, i fall som avses i 9 § tredje stycket, från den dag då underställningen skedde."

25 S

Lagrådet:

Av specialmotiveringen framgår alt med bestämmelsen i första stycket andra meningen avses att utsäga atl även länsrätten kan beslula om läkarundersökning. I tydlighetens intresse synes andra meningen i paragrafens första stycke böra få följande utformning: "Om nämndens ansökan om vård inte innehåller läkarintyg, får rätten själv föranstalta om läkarundersökning."

28 S

Lagrådel:

Enligt 61 § andra stycket nykterhetsvårdslagen får lalan mol beslut, som av länsrätt särskilt meddelats om någons omhänderlagande, av honom föras

Prop. 1981/82:8 118

utan inskränkning till viss tid. Vidare gäller jämlikt 52 kap. 1 § första stycket andra meningen rättegångsbalken atl klagan över underrätts beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte ej är inskränkt till viss lid. Moisvarande regel torde böra gälla omhändertagande enligt nu ifrågavarande lagstiftning. En bestämmelse av denna innebörd synes lämpUgen kunna fogas som en andra mening till första stycket av förevarande paragraf. Meningen kan förslagsvis ges följande lydelse: "Besvär över länsrätts beslut om omhändertagande är ej inskränkt lill viss lid."

29 §

Lagrådet:

Av departementschefens uttalanden vid 9 och 10 §S framgår, att avsikten är att senare lägga fram förslag till ändring av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar av innebörd all länsrätten vid prövning av underslällningsmål i anledning av omeddbarl omhändertagande skall vara domför med ensamdomare. Frågan om omedelbart omhändertagande skall, om omhändertagandet sker medan vårdansökan prövas i kammarrätten, upptagas av kammarrätten, som därvid är underkastad samma korta tidsfrister -enligt det remitterade förslagel två dagar och enligt vad lagrådet förordar fyra dagar - som länsrätten. Även genom besvär över länsrättens beslut om omedelbart omhändertagande kan frågan härom komma under kammarrättens prövning. Med hänsyn till den skyndsamhet som är påkallad i förevarande mål kan det krav på medverkan av nämndemän i kammarrällen som förevarande paragraf uppställer orsaka svårigheter. Prövningens beskaffenhet kan i dessa fall ej heller sägas vara sådan att medverkan av nämndemän är påkallad. Lagrådet förordar därför att kravet på medverkan av nämndemän ej skall gälla mål om omedelbart omhändertagande. Paragrafen kan förslagsvis givas följande lydelse: "Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhändertagande skall nämndemän ingå i rätlen."

30 § Lagrådet:

När i författning anges all skyldighet föreligger att anmäla visst förhållande måste det anses vara en längre gående förpliktelse än att lämna uppgifter. Härav måsle anses följa att med en föreskriven anmälningsplikt följer skyldighet att lämna uppgifter om del förhållande anmälningsplikten omfattar. Verkan blir därför alt en bestämmelse om anmälningsplikt bryter genom sekretesskyddet på samma sätt som en regel om uppgiftsskyldighet.

En annan fråga är om del anses lämpligt med överensstämmelse mellan

Prop. 1981/82:8 119

området för anmälningsskyldigheten och området för uppgiftsskyldigheten. Om, som inte kan anses osannolikt, det slundom anses önskvärt att uppgiftsskyldighet gäller ett något vidare område än det anmälningsplikten avser, erfordras vid sidan om bestämmelsen om anmälningsplikten en regel om uppgiftsskyldigheten.

En granskning från dessa principiella synpunkter av de föreliggande bestämmelserna synes giva följande vid handen. Myndigheter som avses i första stycket är enligt föreskriften i delta stycke skyldiga alt göra anmälan om de får kännedom om att någon kan antagas vara i behov av vård enligt LVM. I sådant fall föreUgger också på grund av denna regel uppgiftsskyldighel. Den i Iredje stycket upptagna regeln om uppgiftsskyldighet gäller alla uppgifter som kan vara av betydelse för uiredning enligt LVM. En vidare skyldighet får anses följa av denna bestämmelse än av den i första stycket upptagna. Som exempel kan anföras följande fall. En skyddskonsulent, som inte har kännedom om att en hans skyddsUng kan antagas vara i behov av vård enligt LVM och som därför ej är anmälningsskyldig, får en förfrågan från socialnämnden med anledning av en utredning nämnden igångsatt för att klarlägga om nämnden skall göra ansökan hos länsrätten om vård av konsulentens skyddsUng. I elt sådant fall synes uppgiftsskyldighel för skyddskonsulenten ej följa av första stycket men väl av iredje stycket.

Vad gäller läkares anmälningsskyldighet är den begränsad till fall då vederbörande ej kan beredas vård av läkaren eller eljesl inom sjukvården. Kan enligt läkarens uppfattning tillfredsställande vård ordnas inom sjukvårdens ram föreligger därför varken anmälnings- eller uppgiftsskyldighet. Föreligger däremot inle sådan vårdmöjlighet, är läkaren på förfrågan av socialnämnden uppgiftsskyldig beträffande den som kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Självfallet kan delade meningar råda mellan socialnämnden och läkaren om vård kan beredas inom sjukvården. I sådant fall torde läkarens uppfattning få anses utslagsgivande. Anser han vårdmöjligheterna inom sjukvården lillräckliga, kan följaktligen uppgiftsskyldighel icke anses föreUgga. Avgörande för frågan om uppgift får lämnas blir då enligt 7 kap. 1 S sekretesslagen huruvida det står klart att uppgift kan röjas utan atl den det gäller eller någon honom närstående lider men. Med den här hävdade innebörden av bestämmelsen i andra stycket blir sekretesskyddet hos läkaren sådant att det inte bör avhåUa en missbrukare att söka läkarvård.

Med den nu gjorda tolkningen av reglerna i förevarande paragraf kan anledning lill erinran mol dem från principiell synpunkt ej anses föreligga. Avvägningen synes även vara godtagbar från praktisk synpunkt.

Uppmärksamhet synes vidare böra ägnas frågan om för vilka organ den i första stycket stadgade anmälningsplikten bör gälla. Enligt socialberedningens förslag omfattade nämnda anmälningsskyldighet inte bara, såsom i det remitterade förslaget, statlig ulan även kommunal myndighet. I motiven framhålles att sjukvårdens ansvar får anses lämpligen avgränsat och

Prop. 1981/82:8 120

tillgodosett genom den föreslagna regeln om läkares anmälningsskyldighet samt alt andra kommunala myndigheter som vid sidan av socialtjänsten har fortlöpande verksamhel som berör missbrukarna knappasl finns. Emellertid synes fall finnas då det är önskvärt med en upplysningsplikt och i vissa fall anmälningsplikt mellan skilda kommunala myndigheler. Så bör exempelvis socialnämnden i en kommun ha upplysningsskyldighei mot socialnämnden i en annan kommun och instilutionsstyrelsen för ell hem som avses i 11 S vara anmälningsskyldig till socialnämnden beiräffande en på hemmet frivilligt vårdad, som blir i behov av vård enligt LVM. Det förordas därför all anmälningsplikten ulsträckes all gälla även kommunala myndigheter med regelbunden konlakl med missbrukare. Därvid bör dock undantag göras för myndigheter inom hälso- och sjukvården; dessas anmälnings- och uppgifts-skyldighet kommer i stället all regleras genom den för läkarna gällande särskilda föreskriften i paragrafens andra stycke.

Ytterligare må framhållas, att av kravet på regelbunden konlakl torde följa att exempelvis familjerådgivningsbyråerna, skolan och verksamheten vid fritidsgårdarna inte berörs. Vad gäller alkoholpoliklinikerna synes verksamheten där vara atl hänföra lill hälso- och sjukvård och därmed falla under bestämmelserna i andra stycket.

På grund av vad'sålunda anförts och med vidtagande därjämte av viss språklig omformulering förordas att första stycket av förevarande paragraf erhåller följande lydelse:

"StatUga och kommunala myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i konlakl med missbrukare är skyldiga atl anmäla lill socialnämnden, om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Vad som sagts nu skall dock inte gälla myndigheter inom hälso-och sjukvården."

Hilding tillägger för sin del:

Den uppdelning i en anmälnings- och en uppgiftsskyldighet, som följer av paragrafens konstruktion, saknar motsvarighet i socialtjänstlagen. Där stadgas i 71 § andra stycket att myndigheter vars verksamhel berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära alt socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Någon uppgiftsskyldighet motsvarande Iredje stycket av förevarande paragraf finns inte i 71 § socialtjänstlagen.

Vid tillkomsten av bestämmelserna om anmälningsskyldighet i barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen var sekretessen mellan myndigheter -med ett undantag - inte reglerad i lag. En viss frihet ansågs föreligga att efler en intresseawägning lämna ut handlingar lill annan myndighet. EnUgt den nya sekretesslagen (prop. 1979/80:2; KU 37; rskr 179) gäller emdlertid i princip däri angivna sekretessbestämmelser även myndigheter emellan. Uppgifter får dock enligt 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Prop. 1981/82:8 121

Någon analys av begreppet uppgiftsskyldighel, såvitt nu är i fråga, ges inte i förarbelena. En viss ledning kan möjligen hämtas från vad departementschefen i samband med hälso- och sjukvårdssekretessen uttalar på s. 173-174 i propositionen. Dessa uttalanden, sammanställda med de författningsändringar som föreslagils i prop. 1980/81:28 om följdlagsliftning till den nya sekretesslagen i fråga om hälso- och sjukvården samt den allmänna försäkringen, ger närmast vid handen all skyldighel att göra anmälan i vart fall innefattar skyldighet atl lämna för utredningen i anmälningsärendet erforderliga uppgifter. Det synes också naturligt alt så är fallet. En anmälan måste rimligen vara åtföljd av uppgifter som kan ligga lill grund för den mottagande myndighetens ställningstagande och denna bör ocksä ha möjlighet att i det fortsatta utredningsarbetet införskaffa kompletterande upplysningar från anmälaren.

Det kan ä andra sidan framstå som tveksamt, huruvida en i författning ålagd anmälningsskyldighet medför uppgiftsskyldighel för vederbörande även när det gäller personer som i vad på honom ankommer inle är aktuella för någon anmälan. Närmast till hands synes ligga atl anse att någon uppgiftsskyldighet beträffande iredje man inte följer av anmälningsskyldigheten. Med den avfattning tredje stycket av förevarande paragraf givits uppnäs emellertid en sådan effekt. Jag är ense med övriga lagrådsledamöter om all någon anledning till erinran mol bestämmelsen inle kan anses föreligga.

Såsom inledningsvis anförts innehåller socialtjänstlagen inle någon beslämmelse om uppgiftsskyldighet, motsvarande del här föreslagna iredje slycket. Med hänsyn till att uppgiftsskyldigheten inte synes böra vara mindre omfattande när del gäller barn och ungdom än när del gäller vuxna missbrukare förordas att 71 S socialtjänstlagen ändras så all den bringas i överensstämmelse med nu förevarande paragraf.

33 §

Lagrådet:

Den i andra stycket andra meningen upptagna regeln är oklar i det fall att efter beslutet om vård det på socialnämnd vilande ansvaret flyttats från en socialnämnd under en länsrätt lill en socialnämnd under en annan länsrätt. Uttrycket "samma länsrätt" kan då åsyfta såväl den länsrätt som enligt styckels första mening fattal beslutet om vård som länsrätten i det län där den efter överflyttningen ansvariga kommunen är belägen. Av motiven synes framgå att med regeln avses den länsrätt som fattat beslutet om vård. Detta skulle komma till otvetydigt uttryck om ifrågavarande mening gives följande lydelse: "Den länsrätt som meddelat beslut om vård beslular även i frågor som avses i 27 S förslastycket." Om emellertid meningen är alt behörigheten skall tillkomma länsrätten i det län där den ansvariga kommunen är belägen,

Prop. 1981/82:8 122

kan detta angivas genom atl andra stycket erhåller följande lydelse: "Beslut om vård enligt 4 §, beslut i anledning av omhändertagände enligt 8 § och beslut i frågor som avses i 27 § första stycket fattas av länsrätten i del län inom vilket den ansvariga kommunen är belägen."

Övergångsbestämmelserna Lagrådet:

Med den utformning föreskriften i punkt 3 erhållit framgår ej med önskvärd tydlighet huruvida efter den nya lagens ikraftträdande den forlsalla vården meddelas med stöd av den nya lagen eller om lagen om nykterhetsvård har fåll förlängd giltighetstid. Frågan är av betydelse bl.a. för att avgöra vilka beslut angående den fortsatta vården som kan fattas och hur eventuell talan mot dem skall fullföljas. Av vad departementschefen anför får anses framgå att avsikten är att den fortsalla vården skall anses meddelad enligt den nya lagen. Häremot är intet atl i sak erinra.

I övergångsbestämmelserna upptages ingen regel om den som vid den nya lagens ikraftträdande är tillfälligl omhändertagen enligl 21 § lagen om nykterhetsvård. Eftersom sistnämnda lag upphör att gälla måste verkan bU, att omhändertagandet upphör vid årsskiftet 1981/82. För att åsladkomma atl den förut omhändertagne får kvarstanna under vård måsle helt nytl förfarande ifrågasättas med tillämpning av den nya lagens bestämmelser om omedelbart omhänderlagande. Smidigare synes vara att låla del före ikraftträdandet inledda förfarandel enligt 21 § lagen om nykierhetsvård övergå lill etl förfarande om omedelbart omhändertagande enligt den nya lagen. En regel med denna innebörd kan tagas upp som elt särskik stycke i förevarande punkt av övergångsbestämmelserna.

Lagrådet föreslår på grund av det anförda att punkt 3 av övergångsbestämmelserna får följande lydelse:

"3. Den som vid utgången av år 1981 är intagen i en allmän vårdanstalt med stöd av 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård beredes fortsatt vård enligt den nya lagen. Vården skall genasl upphöra, om icke styrelsen för vårdanstalten vid prövning senast tvä veckor efter ikraftträdandet finner sådana omständigheter föreligga som anges i 16 § den nya lagen. Vården får fortsätta högst två månader efter lagens ikraftträdande, dock icke i någol fall så länge att den enligt lagen om nykterhetsvård längsta medgivna vårdtiden överskrids.

Är någon vid utgången av år 1981 tillfälligt omhändertagen enligl 21 § lagen om nykterhelsvård, skall därefter vad enligt den nya lagen gäller beträffande den som är omedelbart omhänderlagen enligl 8 S äga motsvarande tillämpning i fråga om honom."

Prop. 1981/82:8 123

Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

41 §

Lagrådet:

Enligt förslaget kan rättshjälp genom offentligt biträde vid lalan mol beslut av styrelse vid ett hem som avses i 11 § LVM eller någon annan som förestår vården vid etl sådant hem beviljas endast i det fall alt talan avser beslut om förlängning enUgt 16 § nämnda lag. Talerätt föreligger enligt 27 S berörda lag även i två andra fall, nämligen beiräffande beslut som avser överflyttning från ett hem till ett annat och beslut varigenom begäran om utskrivning avslagits. Beslut om vägrad utskrivning är till sin innebörd lämligen likartade med beslut angående förlängning av vården. Ätt behandla de två fallen olika när det gäller möjUghet för den vårdade att erhålla rättshjälp genom offentiigt biträde synes därför ej motiverat. Om därför sådan rättshjälp bör kunna meddelas också i mål som avser talan mot beslut om vägrad utskrivning kan det knappast föreligga tillräckliga skäl allt undantaga de mål som gäller beslut om överflyttning från ett hem till etl annat. Med hänsyn till det anförda förordas atl uttrycket "överklagande av beslut om förlängning enligt 16 § samma lag" utbytes mot orden "överklagande som sker enligt 27 § samma lag."

Övriga lagförslag

Lagrådet: Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1981/82:8 124

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-08-27

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och stalsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Änders-son, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ähriand, Molin

Föredragande: statsrådet Söder

Proposition om lag om vård av missbrukare i vissa fall, m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rällshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande.

2 Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall

2.1 Allmänt

Lagrådet har framfört ett antal jämkningsförslag av lagteknisk nalur, som innebär förtydliganden av bestämmelsernas avsedda innebörd. Detta gäller

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1981-06-04.

Prop. 1981/82:8 125

1,2,5,7, 8,11,14,19-21,25,28,29 och 33 §S i lagförslaget samt punkten 3 i övergångsbestämmelserna.

Jag förordar att lagförslaget ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets yttrande i dessa delar. Samtidigt bör några smärre redaktionella justeringar i de föreslagna bestämmelserna göras.

1 några fall innebär lagrådets yllrande förslag till sakliga ändringar. Jag övergår till dessa förslag.

2.2 Skyddet för tredje man (3 och 8 §§)

Specialindikationen 3 S b) anger i det remitterade förslaget liksom i beredningens förslag som en av grunderna för ingripande att missbrukaren till följd av missbruket kan befaras komma atl allvarligt skada sig själv eller någon närstående. I huvudsak motsvarande uttryckssätt återfinns i 8 § första stycket, vilket anger förutsätlningarna för omedelbart omhändertagande. Innebörden av begreppet närslående anges både i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen.

Lagrådet föreslår att båda bestämmelsernas räckvidd ulvidgas till alt avse inte bara missbrukarens anhöriga utan också andra människor.

Lagrådet anför bl. a. alt det visserligen i praktiken lorde förhålla sig så att det fysiska och i än högre grad det psykiska hotel från missbrukare i det alll övervägande antalet fall riklar sig just mot de anhöriga. Detta är emellertid, menar lagrådet, inle något skäl mol att i de - om också jämförelsvis få - fall där någon till följd av silt missbruk bedöms vara farlig för andra än familjemedlemmar använda lagen för atl hjälpa honom alt komma lill rätta med silt missbruk och därmed undanröja faran. Lagrådet befarar också atl diskussionen om indikationens tillämpning i fortsättningen kommer atl handla om avgränsningen av begreppet närstående. Lagrådet föreslår att ordet "närstående" i 3 och 8 §§ ersätts av "annan".

Jag vill inledningsvis erinra om den redogörelse som jag lämnade i lagrådsremissen över den splittring i uppfattning som föreligger i frågan om vårdlagstiftningen alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet. Jag erinrar också om all socialberedningen har uttryckt stark tvekan i sitt förslag och särskilt understrukit att detta får ses som en övergångslösning i avvaktan på alt en ändring av vissa åtalsregler kommer till stånd. 1 fråga om skyddet för andra än de anhöriga angav beredningen som sin uppfattning att utomstående som hotas av en missbrukare kan få tillräckligl skydd genom brottsbalkens regler.

Jag får nu tillägga följande till förtydligande av min uppfattning i frågan.

De anhöriga till missbrukaren är naturiigen oftast - både praktiskt och känslomässigt - bundna till denne. Ofta rör det sig om personer med en särskilt utsatt ställning, 1. ex. små barn. Våld och hot mot anhöriga är ofta undandraget allmän insyn eftersom det försiggår i hemmen. En anhörig drar sig dessutom inte sällan för att göra en polisanmälan hur besvärliga

Prop. 1981/82:8 126

förhållandena än är. Anhöriga har alltså i praktiken ofta inte ens det skydd som strafflagstiftningen kan erbjuda. Det gäller oberoende av om brottet kan åtalas utan angivelse av målsägande eller inte.

Mot denna bakgrund bör samhället kunna ingripa med frihetsberövande åtgärder för att förhindra skador hos dem som utsätts för beteendet och detta även om handlingen inte skulle kunna bedömas som elt fullbordat brott eller ett åtalbart försök lill brott. Det finns därför i de fall det gäller anhöriga skäl att medge vård ulan samtycke lill skydd för andra än missbrukaren själv.

Som jag redan påpekat har meningarna varit delade redan i frågan om faran för närstående skall vara motiv för ingripande enligt LVM och jag kan trots vad lagrådet anfört inte förorda en utvidgning av denna specialindikation. Jag vill emellertid erinra om socialberedningens uppdrag att följa tillämpningen av den nya lagstiftningen och utgår från att beredningen därvid kommer att undersöka utfallet av den reglering det här är fråga om.

Jag kan i detta sammanhang också nämna att jag i samråd med chefen för justitiedepartementet och statsrådet Andersson har uppdragit åt en arbetsgmpp inom regeringskansliet att påbörja den karlläggning av behövliga insatser avseende hjälp för misshandlade kvinnor, som riksdagen har frågat efter (SoU 1980/81:8, rskr 93) och som jag nämnde om i lagrådsremissen.

2.3 Tidsfristerna i förfarandet m. m. (6 och 9 §§)

Lagrådet föreslår en utökning från två till fyra veckor av den tid som enligt 6 § lagförslaget längst får förfiyta från det länsrättens beslut om vård vinner laga kraft till dess beslutet förfaller.

Lagrådets argumentering i frågan bygger främst på antaganden om de svårigheter som myndigheterna kan få på grund av den föreslagna tvåveckorstiden. Liksom lagrådet anser jag alt polisingripande för att genomföra ett beslut om vård bör undvikas så långl möjligt. Till skillnad från lagrådet är jag emdlertid av den uppfattningen alt delta regelmässigt -liksom för närvarande - kommer att kunna undvikas även med den föreslagna tidsfrislen två veckor. Den missbrukare som kan beredas vård med stöd av LVM lär ha elt så uttalat vårdbehov att vården bör komma till stånd utan förhalningar. Vårdplats skall i princip vara ordnad redan då ansökan om vård ges in till rätten. Farhågorna för att missbrukaren i detta tillstånd och efter att nyligen ha varit part i en domstolsprocess skall kunna hålla sig undan verkställighet är enligt min mening överdrivna. Risken att så sker i någol fall uppvägs väl av del värde som Ugger i att den verkställande personalen inte kan dra ut på verkställigheten. Lagrådet har vidare synpunkten att tiden borde överensstämma med motsvarande tid i LVU. Samtliga tidsfrister enligt LVM är emellertid kortare än motsvarande frister enligt LVU och av samma skäl, nämligen att del i LVM-fallen alltid rör sig om särskik akuta vårdbehovssituationer och en begränsad vårdtid. Jag ser alltså inte önskemålet om överensstämmelse med LVU just på den här punkten som avgörande. Jag vidhåller alltså förslaget i denna del.

Prop. 1981/82:8 127

Lagrådet har också föreslagit en utökning av den tid som enligt 9§ lagförslaget längst får förflyta från det att ett ärende om omedelbart omhändertagande kommer in till rätten till dess rätten prövar om omhändertagandet skall bestå. Enligt förslaget skall rätlens prövning ske inom två dagar från det beslutet underställdes rätten. Lagrådet föreslår alt liden utsträcks till fyra dagar.

Lagrådet har anfört ett flertal exempel på svårigheter som kan uppkomma vid en så kort underställningsfrist som den föreslagna tvådagarsregeln och därigenom givk ytterligare tyngd åt de farhågor som t. ex. domstolarna framförde redan under remissbehandlingen av beredningens förslag. Lagrådet framhåller att det inle är lämpligt att ens försöksvis införa frister som redan från början framstår som orealistiska i många siluationer. Jag finner lagrådets invändningar vägande och förordar därför att lagrådets förslag att utöka fristen för prövning av ett underställningsärende lill fyra dagar följs. Den av lagrådel förordade tiden överensstämmer med fristen för prövning av häktningsframställningar. Jag vill understryka att den omhändertagne bör erhåUa den medicinska vård som han har behov av under hela omhändertagandetiden.

2.4 Anmälningsskyldighet (30 §)

Bestämmelsen avser skyldighet alt göra anmälan till socialnämnden om behov av vård enligt LVM.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade anmälningsskyldigheten begränsats till att avse statliga myndigheter vilka regelbundet och som elt led i sin löpande verksamhet kommer i kontakt med missbrukare. Atl jag därvid gick ifrån socialberedningens förslag, vilket avsåg både statliga och kommunala myndigheter, var en följd av att jag till skillnad från beredningen föreslog att den kommunala socialnämnden själv skall svara för ansökan och föregående uiredning. Socialtjänstens strängt sekrelesskyddade uppgifter behövde därför inte, som i beredningens förslag, säkerställas för länsstyrelsens utredning genom en anmälningsplikt för socialnämnden. Jag kunde se främst två kommunala'myndigheler, som hade regelbunden kontakt med missbrukare, nämligen socialnämnden och myndigheter inom hälso- och sjukvården. Eftersom tillgången till uppgifter från sjukvården var säkerställd enligt paragrafens andra stycke föreslog jag alltså att anmälningsplikten i första stycket skulle begränsas till statliga myndigheter.

Lagrådet, som i och för sig inte har haft något atl erinra mot avvägningen som sådan, har påpekat alt man genom att utesluta kommunala myndigheter ur lagtexten försvårar och eventuellt omöjliggör utbyte av uppgifter mellan två socialnämnder och också mellan en institutionsstyrelse och socialnämnden. För atl förebygga risken för sådana tolkningar förordar jag atl bestämmelsen omredigeras på det sätl lagrådet föreslagil. Jag föreslår alltså att bestämmelsen kompletteras med ordel "kommunala" och att begreppet

Prop. 1981/82:8 128

skall ges den innebörden alt del avser socialnämnder och institutionsstyrelser. Däremol avses i detta sammanhang inte, vilkel lagrådet också har framhållit, familjerådgivningsbyråer, skolan eller verksamhelen vid fritidsgårdarna.

För att också utesluta de kommunala myndigheter som finns inom hälso-och sjukvården, dvs. i princip all offentlig hälso- och sjukvård i landet, bör del tillägg som lagrådet har föreslagit som en sista mening till första slyckel göras. Som jag har anfört i lagrådsremissen får sjukvårdens ansvar i detta hänseende i stället fullgöras genom läkarnas begränsade anmälningsplikt så som den har fått uttryck i andra stycket av paragrafen. Verksamheten vid alkoholpoUklinikerna bör, som lagrådet har menat, i delta sammanhang kunna hänföras till hälso- och sjukvård och därför vara undantagen från anmälningsplikten i 30 S första slycket. Om det finns en läkare vid polikliniken omfattas denne av regeln i andra stycket.

Lagrådets analys av anmälnings- och uppgiftsskyldighel samt rådets tolkning av innebörden i paragrafens tredje stycke mol bakgrund av den gjorda analysen måste godtas. Man kan naturligtvis överväga om det är nödvändigt eller ens lämpligl alt ha en särskilt föreskriven uppgiftsskyldighet, som i vissa fall går längre än anmälningsplikten i första stycket. Med den avgränsning innebörden av första stycket nu har fått kan jag emellertid inte se annat än att uppgiflsskyldigheien motsvarar det syfte som jag har haft med hela paragrafen, nämligen all tillförsäkra den enskilde en fullständig och rättvisande utredning.

3 Förslaget till ändring i rättshjälpslagen

EnUgl förslagel lill ändring i 41 § rällshjälpslagen kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i tre fall, nämligen i mål om omhändertagande, i mål om beredande av vård och vid överklagande av beslut om förlängning.

Lagrådel har uppmärksammat atl förutom beslut om förlängning två andra typer av beslut som fallas av institutionsledningen kan överklagas vid domstol, nämligen beslut som avser överflyttning från ell hem till elt annat och beslut varigenom en begäran om utskrivning avslås. Lagrådet menar att det knappast är motiverat att undanta dessa två fall från möjligheten att få rättshjälp genom offentligt biträde vid överklagande.

De tre typer av mål i vilka jag har funnit det motiverat att föreslå möjlighet till rättshjälp genom offentligt biträde avser alla prövning om ett på det aUmännas vägnar yrkat frihetsberövande över huvud skall komma till stånd eller- i del sista fallet - förlängas. De av lagrådel föreslagna tilläggen har inte samma karaktär. Överflytlningsfallen är närmast atl se som frågor om vårdens ulformning i det enskilda fallet. Utskrivningsärendena har också -sedan väl vårdbehovel har fastslagits och med hänsyn till de korta vårdtider som lagen avser - närmasl denna karaktär. De frågor som kan komma upp i

Prop. 1981/82:8 129

dessa ärendetyper är såvitt kan bedömas knappast av den beskaffenhet att juridiskt biträde är påkallat. Jag är därför inte beredd att föreslå en utvidgning av rätten till biträde men förordar att även den frågan bevakas i samband med socialberedningens uppföljning av tillämpningen av LVM.

4 Övriga lagändringar

4.1 Inledning

I lagrådsremissen (avsnitt 2.10.5) förutskickade jag behovet av ett flertal konsekvensändringar i andra lagar än dem som jag föreslog remitterade till lagrådet. Dessa ändringar skulle enligt mitt bedömande bli av formell karaktär och lagrådets hörande skulle på grund av frågans beskaffenhet sakna betydelse.

Jag föreslår nu ändring i elva lagar utöver dem som togs upp i lagrådsremissen. De flesta av dem föranleds av förslagel till ny lag om vård oberoende av samtycke av vuxna missbmkare. Några ändringsförslag hänger samman med socialtjänstreformen i stort. Samtliga ändringar är av formell karaktär.

Jag nämnde i lagrådsremissen att ändringar behövdes i 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar för att ange dels atl länsrätt prövar mål enligt LVM (14 §), dels att länsrätten är domför med en lagfaren domare ensam i mål om omedelbart omhändertagande enligt 8 § LVM (18 § tredje stycket punkt 3), I samråd med chefen för justitiedepartementet förordar jag att dessa ändringar genomförs i annat sammanhang.

Man kunde överväga att i detta sammanhang göra ändring även i 11 § lagen (1964:168) om förvandling av böter. Där föreskrivs nu bl, a, att ett meddelat beslut om förvandling av böter förfaller när någon tas in på en allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare med stöd av NvL, Emellertid är hela frågan om förvandlingsstraffet föremål för prövning på grundval av betänkandet (SOU 1980:7) Kompensation för förvandlingsstraffet, där det föreslås att förvandlingsstraffet skall avskaffas. Frågan bör därför lämpligen bedömas i samband med att ställning tas till det nämnda betänkandet. Detta övervägs f. n. i justitiedepartementet.

4.2 Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

I 8 kap, 5 § lagen om arbetsskadeförsäkring hänvisas beträffande utbetalning av ersättningar för arbetsskada bl. a. tiU bestämmelserna i 3 kap. 18 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. De bestämmelserna föreslås nu upphävda (se avsnitt 2.10.4 i lagrådsremissen). Hänvisningen till 3 kap. 18 § AFL bör därför utgå.

9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 8

Prop. 1981/82:8 130

4.3 Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Enligl lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd utgår ersättning av staten för personskada som drabbar bl. a. den som är inlagen för vård i allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i arbetsanstaU eller i ungdomsvårdsskola (1 §).

I förarbetena lill lagen (prop. 1976/77:64, SfU 21, rskr 201) uttalades bl. a. alt enhetliga regler så långt som möjligl bör gälla för alla som på grund av tjänsteplikt eller dom eller beslut under en viss lid står till en myndighets förfogande eller befinner sig i förvar hos en myndighet. Föredragande departementschefen ansåg alt det var rimligt att staten under den tid som någon är berövad friheten eller tvångsvis är underkastad vård inom kriminalvården e. d. lar på sig ansvaret för den omhändertagnes eller intagnes skydd vid personskador (s. 107-112).

Mot bakgrund av de nyss redovisade motiven vid lagens tillkomst bör del förhållandet att huvudmannaskapet för de aktuella vårdinstitutionerna den 1 januari 1983 går över från staten till kommunala huvudmän (prop. 1979/80:172, SoU 44, rskr 385) inte medföra någon ändring i statens ersättningsansvar enligt lagen.

Den som vårdas med stöd av den nu föreslagna LVM får i vissa fall hindras att lämna vårdinstitutionen och kan under hela vårdtiden underkastas vissa begränsningar av rörelsefriheten. Lagen om statligt personskadeskydd bör därför i fortsättningen gälla den som har beretts vård med stöd av LVM.

1 lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns beslämmelser om vård utan samtycke av unga under 20 år. Dessa unga kommer i vissa fall att kunna tas in i institutioner motsvarande de nuvarande ungdomsvårdsskolorna. 1 lagen föreskrivs (12 §) alt beslämmelser om begränsning i rörelsefriheten och andra liknande åtgärder gäller när den unge vistas i ett hem för vilkel regeringen har föreskrivit alt bestämmelserna får tillämpas. Lagen om statligt personskadeskydd bör gälla för de iniagna vid dessa hem.

Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet upphävs den 1 januari 1982 (SFS 1981:30). Därmed försvinner också arbetsanstalterna. De bör därför naturiigen utgå även ur lagen om statligt personskadeskydd.

De nu redovisade övervägandena medför förslag till ändring i 1 S första slycket 3 lagen om statligt personskadeskydd. 1 1 § första stycket 1 bör samtidigt göras en formell ändring som föranleds av atl krigssjukvårdslagen (1953:688) fr. o. m. den 1 juli 1981 har ersatts med ny lagstiftning.

I 5 § andra stycket lagen om statligt personskadeskydd sägs atl person-skadeskyddet gäller endast under de första sex månaderna efter del vård ulom anslall eller vård ulom skola har börjat för dem som anges i 1 § första stycket 3, dvs. bl. a. intagna i kriminalvårdsanstalt, vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ungdomsvårdsskola eller i arbelsanstalt. Bestämmelsen i 5 S andra slyckel lagen om statligt personskadeskydd motiverades vid tillkoms-

Prop. 1981/82:8 131

len med att vårdtiden utom anstalt i vissa fall kunde bli mycket lång, t. ex. vid försökspermission inom nykterhetsvården och vid värd utom skolan för dem som var inskrivna i ungdomsvårdsskola. Även om anslallsintagna i princip ansågs böra ha ett personskadeskydd även vid vård utom anstalt- något som följer av beslämmelsen om skyddstiden i 4 S lagen - ansågs det samlidigl rimligl atl begränsa skyddstiden i dessa myckel långvariga fall.

Någon motsvarighet lill de myckel långa försökspermissionerna inom nykterhetsvården eller lill barnavårdslagens "vård ulom skola" kommer i fortsättningen inte atl finnas i samband med institutionsvård enligl LVM och LVU. Vård enligt LVM förutsätts visserligen kunna ges - förutom i själva vårdinstitutionen - i elt familjehem eller i det egna hemmet. Den maximala vårdtiden enligt lagen är dock fyra månader. Sedan påföljden ungdomsfängelse avskaffades den 1 januari 1980 och påföljden internering upphört den 1 juli 1981 finns "vård utom anslall" inle heller kvar inom kriminalvården. Som nämndes nyss försvinner också reglerna om arbetsanstaller den 1 januari 1982. Med hänsyn lill vad jag nu har redogjort för finns det inle längre behov av undantagsregeln i 5 § andra stycket.

4.4 Sodaltjänstlagen (1980:620)

Delegation

147 och 48 §§ socialtjänsflagen finns bestämmelser som innebär alt vissa av socialnämndens uppgifter inte får delegeras till särskild avdelning, ledamot, suppleant eller tjänsteman.

I 49 § socialtjänstlagen erinras om att bestämmelser om räll atl i vissa fall falla beslut i socialnämndens ställe (s. k. ordförandebeslul) finns i bl. a. LVU.

1 47 § första stycket anges de åtgärder enligt LVU som inte får delegeras. Hit hör ansökan om vård (2 § LVU) och beslut om att begära polishjälp för att genomföra en läkarundersökning (17 S tredje stycket LVU). I lagrådsremissen avseende LVM anförde jag, bl, a. i specialmotiveringen till 5 § lagförslaget, att befogenheten atrtesluta att göra ansökan samt att begära polishandräckning för att genomföra en läkarundersökning mot den enskildes vilja enligt LVM inte bör få delegeras. Jag föreslår nu att regeln tas in som ett tillägg i första stycket av 47 § socialtjänstlagen.

I 10 S tredje slycket LVM har öppnats möjlighel för ordföranden eller annan ledamot av nämnden att göra ansökan om vård i de fall där missbrukaren är omedelbart omhändertagen och hela nämndens beslut inte kan avvaktas. I 25 § andra stycket LVM ges möjlighet för nämndens ordförande all göra framställning om polishandräckning för läkarundersökning. Dessa beslut fattas i nämndens slälle. För fullsländighetens skull bör därför 49 § socialtjänstlagen kompletteras med en hänvisning till LVM.

Prop. 1981/82:8 132

Tystnadsplikt

Sekretesslagen (1980:100) gäller i princip inte den som är anställd hos etl privat rättssubjekt. Lagen gäller således inte för personal vid de enskilda och vissa av de erkända vårdanstalterna för alkoholmissbrukare och inte heller vid de privatdrivna behandlingshemmen för narkotikamissbrukare. Vid liUkomsten av sekretesslagen anfördes atl behovet av tystnadsplikt för andra än anställda i det allmännas verksamhet fick tillgodoses genom lagstiftning vid sidan av sekretesslagen eller i rent civilrättslig ordning, eventuellt genom avtal om lystnadspUkt (prop. 1979/80:2 del Ä s. 126-128).

Inom socialtjänsten kommer det att finnas enskilda hem för vård eller boende (69 §) som ett viktigt komplement till de offentliga institutionsresurserna. De förutsätts t. ex. ingå i de kommunala huvudmännens institutionsplanering (SoU 1979/80:44 s. 83). Mitt förslag till ny lag om vård av missbrukare utgår också ifrån alt den som vårdas med stöd av LVM kan tillåtas att tillbringa vårdtiden på en privat vårdinstitution, om den kan erbjuda den bäsla vården. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det starka skydd som uppgifter inom socialtjänsten om enskilds personliga förhållanden givits i sekretesslagen bör tystnadsplikt gälla även för de anställda vid de enskilda institutionerna, I 69 § socialtjänstlagen har nu tillagts en bestämmelse härom. En motsvarande regel om tystnadsplikt för personalen finns f. ö. i 20 § stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem

Övergångsbestämmelserna

I punkten 5 av övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen finns en hänvisning till vissa övergångsbestämmelser till LVU, som erinrar om att en del beslut enligt barnavårdslagen kan bestå under en tid efter den nya lagens ikraftträdande. Här har gjorts ett mindre tillägg som hänvisar till motsvarande övergångsbestämmelser till LVM, dvs, punkterna 3 och 4 i dessa.

4.5 Lagen (1944:133) om Kastrering

Kastrering får enligt lagens huvudregel (4 § första slycket) företas endast med socialstyrelsens tillstånd. Om den som åtgärden skulle avse har fyllt 23 år och vissa andra förutsättningar som anges i lagens 4 § är uppfyllda behövs dock inte något sådant tillstånd. För den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är intagen på sjukhus gäller dock alltid huvudregeln att tillstånd av socialstyrelsen krävs. Vid tillkomsten av bestämmelsen hänvisades till den ställning som de intagna vid sådana anstalter befinner sig i.

Motsvarande regel om tillstånd från socialstyrelsen gäller f. n. även de

Prop. 1981/82:8 133

intagna i bl. a. de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare (beslämmelsen ändrad genom lagen 1981:32). Enligt LVM kommer vårdtagare som vistas i de institutioner som anges i lagen att kunna underkastas begränsningar av rörelsefriheten motsvarande dem som nu finns på de allmänna vårdanstalterna. I 4 § lagen om kastrering har därför angetts att socialstyrelsens tillstånd till ingrepp enligt lagen krävs för vårdtagare på sådana hem.

4.6 Lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Genom lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister, som byggde på förslag i prop. 1979/80:1 om socialtjänsten, ändrades 2 § lagen som följd av atl påföljden överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen (31 kap. 2 § brottsbalken) skulle upphävas. Enligt ett nu framlagt förslag (avsnitt 2.10.2 i lagrådsremissen) införs 31 kap. 2§ brottsbalken på nytt, nu med det innehållet att allmän domstol skall ges möjlighet att överlämna den som har begått en brottslig gärning till vård enligl LVM. Delta föranleder ett tillägg i 2 § första slycket andra punkten lagen om allmänt kriminalregister. Tillägget har givits en utformning motsvarande den som gällde anteckning om överlämnande till vård enligt nykterhetsvårdslagen. Samtidigt har övergångsbestämmelserna till lagen 1981:33 kompletterats.

4.7 Delgivningslagen (1970:428)

Enligt 24 § delgivningslagen kan stämningsmannaddgivning med den som är intagen i kriminalvårdsanslali, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, ungdomsvårdsskola eller rättspsykiatrisk klinik ske genom tjänsteman vid anstalten. Skälet till det är att antalet ddgivningar vid sådana anstalter kan antas vara tämligen belydande.

Inom socialtjänsten kommer det att finnas hem som i allt väsentUgt motsvarar de nuvarande ungdomsvårdsskolorna (12 § LVU). Det har därför ansetts lämpligt att även i fortsättningen stämningsmannaddgivning kan göras av tjänstemän vid sådana hem.

LVM innehåller liksom nykterhetsvårdslagen bestämmelser om institutionsvård för vuxna missbrukare. Institutionerna skiljer sig visserligen från de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare bland annat genom att vistelsen regelmässigt avses bli kortvarig. Det kan dock förutses att behovet av ddgivningar under denna tid kan bli ganska stort. Så skall ju t. ex. frågor som har med vården alt göra kunna prövas av länsrätten med möjlighet till överklagande. Tjänstemän vid sådana hem bör därför även i fortsättningen ha stämningsmannabehörighet.

Prop. 1981/82:8 134

4.8 Lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

Enligt lagen med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter, "brislortla-gen", krävs tillstånd av hyresnämnden för atl hyra ut en bostadslägenhet för väsentligt annal ändamål, t. ex. som kontor, butik eller lager. I 3 § andra stycket anges som undantag från denna huvudregel att lägenheter får las i anspråk för ulbyggnad av barnomsorgen enligl lagen (1976:381) om barnomsorg utan atl tillstånd behöver inhämtas från hyresnämnden

Lagen om barnomsorg upphör att gälla den 1 januari 1982 då socialtjänstlagen (1980:620) träder i kraft. Barnomsorgslagens centrala beslämmelser om förskole- och fritidshemsverksamhel har i stället inarbetats i socialtjänstlagen (13-18 §§). Detta föranleder en följdändring i bristortlagen.

4.9 Datalagen (1973:289)

Tillstånd att inrätta och föra register som innehåller uppgifter om atl någon misslänks eller har dömts för brolt eller har varit föremål för vissa tvångsingripanden får enligt 4 § dalalagen lämnas lill andra än vissa angivna myndigheter bara om synnerliga skäl föreligger. Detta bör gälla även för uppgifter om åtgärder enligl LVM, vilkel föranleder ett tillägg i 4 S dalalagen.

4.10 Kreditupplysningslagen (1973:1173)

1 6 S andra slycket kreditupplysningslagen anges vilka uppgifter som inte får förekomma inom kreditupplysningsverksamheten utan tillstånd av datainspektionen. I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen 1980/81:10 om ändring i krediiupplysningslagen har riksdagen beslutat en ändring i 6 § andra stycket som innebär att bestämmelsen till viss del har anpassats till den nya socialtjänstlagstiftningen (NU 1980/81:30, rskr 429, SFS 1981:737). Genom den ändring som nu föreslås fullföljs denna anpassning.

4.11 Brottsskaddagen (1978:413)

Brottsskadelagen innehåller beslämmelser om ersättning av statsmedel för bl. a. sakskador som har orsakats genom brott av rymlingar från vissa anstalter. Ersättning utgår för egendomsskador på grund av brott som har begåtts bl. a. av personer som är iniagna i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller inskrivna vid eller intagna i ungdomsvårdsskola.

1 fråga om personer på ungdomsvårdsskolor gäller bestämmelserna också dem som har tagils in för frivillig vård enligl den försöksverksamhet som pågår vid vissa skolor. Statens ansvar för skador som vållas av eleverna gäller inom anstalten samt under rymning, permission och vård utom skola. Ansvaret upphör först då eleven skrivs ul från skolan.

Prop. 1981/82:8 135

När det gäller alkoholmissbrukare omfatlar beslämmelserna både den som har tagits in tvångsvis och den som har gått in frivilligt i allmän vårdanstalt med stöd av 58 § NvL och förbundit sig all stanna på anstalten en viss minsta tid. Ersättning kan utgå för skador som har uppkommit under vården i anstalt, under s. k. tillfällig permission saml under försökspermission när den intagne bor i inackorderingshem eller åtnjuter familjevård.

Skador som har vållats av någon som har rymt från anstalt för vilken landstingskommun eller primärkommun är huvudman - t. ex. inrättning för psykiatrisk vård, vård av psykiskl utvecklingsstörda, barn- och ungdomsvård Och nykterhetsvård - ersätts inte av statsmedel. Ett undantag är de erkända anstalterna för alkoholmissbrukare vilka kan ha en kommunal huvudman. De flesta kommunerna har tecknat en särskild försäkring som ger ersättning i övriga fall oberoende av huruvida fel eller försummelse kan konstateras hos vårdpersonalen.

Frågan om rätlen till ersättning för skador som vållas inom den kommunala vårdsektorn behandlades av riksdagen år 1975. Riksdagen uttalade atl del var otillfredsställande att skyddet för de skadelidande var sämre inom den kommunala vårdsektorn än vid motsvarande statliga vårdinrättningar. Riksdagen ansåg emellertid alt man borde hålla fast vid principen att ersättningsfrågan skulle lösas genom ett frivilligt försäkringsskydd som bekostades av de kommunala huvudmännen själva. Riksdagen ville därför inte ta initiativ till lagstiftningsåtgärder som syftade till att låta det Slalliga ersättningssystemet omfatta vårdverksamhet som bedrevs av landstingskommun eller kommun (LU 1975:16 s. 46 f, rskr 133).

I propositionen med förslag till brottsskaddag (prop. 1977/78:126) fann föredragande departementschefen inte anledning att inta en annan ståndpunkt än riksdagen hade gjort år 1975. Del var inte påkallal att staten tog på .sig ett vidsträckt ansvar för egendomsskador som har vållats av intagna vid anstalter eller vårdinrättningar för vilka landstingskommun eller primärkommun är huvudman eller genom lag ålade huvudmännen ett sådant ansvar. Det kunde dock, menade departementschefen, finnas anledning att återkomma till frågan, om huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna och de statliga vårdanstalterna för alkoholmissbrukare i en framtid fördes över från staten till landstingskommunerna eller primärkommunerna i anslulning lill den nya sociallagstiftning som hade föreslagils av socialutredningen. Riksdagen godtog departementschefens ställningstagande (rskr 1977/78:280).

De institutioner som del här är fråga om övergår från statligt huvudmannaskap till landstingskommunalt eller kommunall den 1 januari 1983 (prop. 1979/80:172, SoU 44, rskr 385). Del är alltså nödvändigt att nu ta ställning till om staten skall ge ersättning för sakskada vid rymning m. m, även sedan institutionerna har förts över till elt kommunalt huvudmannaskap.

När anslagel lill rymlingsskador infördes åberopades som skäl för att ge statlig ersättning i första hand hänsynen till de kringboende. Dessa kunde

Prop. 1981/82:8 136

annars lätt komma att inta en negativ hållning till anstalten och dem som vårdades där. Samma skäl anfördes i förarbetena till brottsskadelagen. Jag anser att det vore olämpligt om socialtjänstreformen fick till resultat att möjligheterna att få ersättning för rymlingsskador blev mindre. Delta skulle kunna föra med sig negativa reaktioner mot vårdformerna från allmänhetens sida. Det är därför viktigt att ersättning även i fortsättningen kan ges efter i stort sett samma regler som hittills.

Statlig ersättning bör sålunda i fortsättningen utgå för skada när brotlel har begåtts av någon som är intagen vid ett sådant hem för särskild tillsyn beträffande vilket regeringen med stöd av 12 § LVU har föreskrivit alt vissa begränsningar av rörelsefriheten får tillämpas, dvs. närmast motsvarigheten till ungdomsvårdsskolorna. Ersättning bör också kunna utgå för skador som uppkommer då den unge tillfälligtvis vistas uianför hemmet utan att ha skrivits ut slutligt. Ersättningen bör liksom hittills utgå såväl om den unge vårdas vid hemmet efter beslut enligt LVU som om han får vården frivilligt. Däremot bör ersättning inle ulgå om den unge vårdas i andra hem för vård eller boende än dem som anges i 12 § LVU eller i någon annan vårdform, t. ex. i familjehem. Någon motsvarighet till barnavårdslagens regler om vård utom skola finns inte i LVU, Inte heller bör ersättning utgå för skada som har uppkommit under tid då den unge vistas i hemmet på grund av beslut om omedelbart omhänderlagande enligt LVU och något slutgiltigt beslut om vård alltså ännu inte har fattats. Även detta motsvarar vad som gäller f.n.

Rymlingsskador orsakade av iniagna på de nuvarande vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är sällsynta. Enligt den nu föreslagna lagstiftningen (LVM) kan emellertid i fortsättningen vård utan samtycke ges även åt missbrukare av narkotika. Erfarenheten har visat att man i gruppen narkotikamissbrukare finner en jämförelsevis hög broltsfrekvens, främst i fråga om förmögenhetsbrott. För att inte onödigtvis försvåra etableringen av den nya vårdformen genom negativa reaktioner från dem som bor i närheten av ett blivande vårdhem bör brottsskadelagen i fortsättningen omfatta också dem som är intagna för vård enligl LVM. Ersättning bör utgå för skador som har uppkommit vid något tillfälle under den tid skadevållaren är intagen i en sådan institution som enligt 11 § LVM skall svara för vård enligl lagen. Skadeskyddet skall alltså omfatta högst fyra månader. Liksom f. n. bör skyddet avse även den tid då den intagne vistas utanför institutionen, t. ex. i ett familjehem, men fortfarande är formellt intagen i den ansvariga institutionen (15 § LVM). Även här bör skyddet omfatta alla dem som är iniagna i de aktuella institutionerna, vare sig de vårdas med stöd av LVM eller har gått in frivilligt.

Någon anledning för staten att ersätta brottsskador förorsakade av brottslingar som vårdas på andra landstingskommunala eller kommunala vårdinrättningar har inte anselts föreligga. Här bör det liksom hittills få ankomma på huvudmännen att avgöra behovet av ett eventuellt försäkringsskydd för skador åsamkade av dem som vårdas vid dessa institutioner.

Prop. 1981/82:8 137

4.12 Sekretesslagen (1980:100)

17 kap. 4 § sekretesslagen anges vad som förstås med socialtjänst. Hit räknas främst verksamhet enligt socialtjänstlagen. Vidare ges en beskrivning av vad som i övrigt avses med socialtjänst. Hit hör den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke.

Den stränga sekretess som gäller inom socialtjänsten bör gälla också utredningar m. m. i ärenden enligt LVM. Sekretessen bör omfatta även handlingarna hos länsrätten utom såvitt gäller själva beslutet om omhändertagande eller vård utan samtycke. 7 kap. 4 § har därför kompletterats så att det framgår att även verksamhel enligl lagstiftningen om vård av missbrukare utan samtycke räknas till socialtjänsten.

En motsvarande ändring föreslås i 7 kap. 19 § sekretesslagen som avser sekretess hos polismyndigheten för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i vissa särskilt uppräknade ärendelyper.

5 Resurser

Jag har i lagrådsremissen uttalat all man enligl mitt bedömande knappasl behöver befara någon dramatisk förändring av antalet ansökningar enligt den nya lagen LVM jämfört med förhållandena enligt nykterhetsvårdslagen.

Under år 1979 fattades knappt 1 000 resolutioner enligt 18 § NvL av länsrätterna i landei. Därutöver behandlade domstolarna mål om återintagning (55 § NvL) samt överklagade beslut om t. ex. övervakning. De senare ärendena får ingen motsvarighet i LVM.

Jag bedömer mot denna bakgrund atl mål och ärenden enligl LVM bör kunna klaras av inom ramen för de resurser som länsrätterna redan förfogar över. Samma resonemang gäller även för socialnämndernas ansvarsområde. I fråga om resurskraven på vårdsidan hänvisar jag till vad jag har anfört i olika sammanhang i lagrådsremissen.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen atl anlaga förslagen lill

1. lag om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rällshjälpslagen (1972:429),

Prop. 1981/82:8 138

6. lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

9. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

10. lag om ändring i lagen (1981:368) om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

11. lag om ändring i lagen (1977:265) om slalUgl personskadeskydd,

12. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

13. lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen (1944:133) om kastrering,

14. lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänl kriminairegister,

15. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

16. lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter,

17. lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i dalalagen (1973:289),

18. lagom ändring i lagen (1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

19. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),

20. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

De under 1-8 angivna förslagen har granskats av lagrådet. De under 3-6 samt 13-20 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anlaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:8 139

Bilaga 1

Gällande bestämmelser och beslutade lagändringar 1 Lagen (1954:579) om nykterhetsvård - NvL Nykterhetsnämndens åtgärder

Om någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, så skall den kommunala nykterhetsnämnden vidta åtgärder för atl återföra honom till ett nyktert liv (1 S). Alkoholmissbruk föreligger enligl NvL när någon, ej blott tillfälligl, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan.

Reglerna i NvL avser alltså endast alkoholmissbrukare. På grund av alt biandmissbruk förekommer har dock i praktiken också etl inte obetydligt antal missbrukare av narkotiska preparat kommit att bli föremål för åtgärder enligl NvL, nämligen när de samtidigt är hemfallna ål alkoholmissbruk.

Nykterhetsnämnden skall vidta hjälpålgärder om del vid undersökning visar sig att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker. Nämnden kan t. ex. försöka förmå honom att under viss tid, högsl ell år, fortlöpande upprätlhålla förbindelse med nämnden eller av nämnden utsedd person, hjälpa honom till lämplig anställning eller bereda honom ombyte av verksamhet eller vistelseort (14 §).

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk får av nyklerhelsnämnden ställas under övervakning, om han till följd av missbruket a) är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätter någon som han är skyldig att försörja för nöd eller uppenbar vanvård eller annars grovt brister i sina plikter mot sådan person eller c) ligger det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d) är ur stånd att ta vård om sig själv, eller e) för ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

Detsamma gäller när någon som är hemfallen ål alkoholmissbruk för ett kringflackande liv utan all försöka ärligen försörja sig.

Beslut om övervakning kan verkställas utan hinder av att det inte har vunnit laga krafl. Övervakning får fortgå under högst ett år från beslutet eller, om särskilda förhållanden påkallar en längre övervakningslid, högst två år (15-16 S§).

Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan tvångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare då förutsättningar för övervakning enligl 15 § föreligger samt a) hjälpålgärder har vidiagits eller övervakning varit anordnad utan att vederbörande har kunnat återföras lill ell nyktert liv, eller

b) hjälpålgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara utan gagn, eller

c) försök med hjälpålgärder eller övervakning med hänsyn lill hans farlighet inle kan avvaktas (18 §).

Länsrätten beslutar om tvångsintagning. Ansökan görs av nykterhetsnämnden. Ansökan kan i särskilt angivna fall göras också av polismyndigheten (19 §).

Prop. 1981/82:8 140

Anmälningsskyldighet

PoUsmyndigheten är skyldig att anmäla hos nykterhetsnämnden när någon på grund av alkoholberusning har tagits om hand enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av bemsade personer m.m. Samma skyldighet föreligger om polisen i annal fall får reda på om någon har använt alkohol till uppenbar skada för sig eller annan (10 § första stycket).

Läkare har också skyldighet att göra anmälan om missbruk. Undantag gäller dock bl. a. om missbmkaren får vård av läkaren (10 § andra stycket).

Tillfälligt omhändertagande

Om det föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, skall polismyndigheten ofördröjligen på lämpUgt sätt tillfälligt omhänderta vederbörande om faran är så överhängande att länsrättens beslut om tvångsintagning inte utan våda kan avvaktas. Om det föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och utan att ärligen försörja sig för ett kringflackande liv skall polismyndigheten också ingripa på angivet sätt, under den ytterligare förutsättningen att det skäligen kan antas atl han kommer att avvika från orten innan länsrätten har prövat ansökan om tvångsintagning.

Polismyndigheten får slutligen också tillfälligl omhänderta den som på sannolika skäl kan antas vara hemfallen åt alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att ta vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård (21 § 1 mom.).

Länsrättens beslut

Länsrätten kan i stället för beslut om tvångsintagning meddela förordnande om övervakning eller hjälpåtgärd eller uppdra åt nämnden att föranstalta därom, om den om vars intagning är i fråga kan antas låta sig rätta härigenom (21 §).

Länsrättens beslut om tvångsinlagning går, om inle länsrätten förordnar annorlunda, i verkställighet utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft (33 §).

Verkställighet

Länsrätten skall i vissa fall föranstalta om verkstälUghet av slutligt beslut om tvångsintagning.

I övriga fall ankommer det på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställighet (34 §).

Prop. 1981/82:8 141

Den myndighet som har att föranstalta om verkställighet får bevilja villkorligt anstånd därmed. Om särskilda skäl föreligger, får länsrätten i beslut om tvångsintagning förordna om villkorligt anstånd, även om nykterhetsnämnden skall föranstalta om verkställighet. Den myndighet som har beviljat anstånd får förklara anståndet förverkat. Länsrätten kan bemyndiga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande av anstånd som har medgivits av länsrätten (35 §).

I samband med beslut om viUkorligt anstånd skall beslutande myndighet ställa den som beslutet avser under övervakning. Förutom beslut om övervakning kan beslut meddelas om lydnadsföreskrifter (36 §).

Beslut om tvångsintagning förfaller i regel om den som beslulel avser inte har tagits in på allmän vårdanstalt inom ett år från beslulel (39 §).

Vårdtiden

Den som har tagits in på allmän vårdanstalt får hållas kvar i elt år. Har han förut varit intagen på sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, är dock vårdtiden två år. Utskrivning från anstalten skall emellertid ske redan innan den längsta vårdtiden har gått ut, oni det föreligger grundad anledning till antagande att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert Hv (44 §),

Vårdtiden kan i vissa fall förlängas med högst två år. En första förutsättning är att beslutet om intagning har gmndats på att den som beslutet avser är farUg för annans personliga säkerhel eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget Uv, eller att missbrukaren förut minst tre gånger har varit intagen på allmän vårdanstalt och nu på nytt har tagits in enligt slutligt beslut som har meddelats inom ett år från senaste utskrivningen.

Därutöver förutsätts att den intagne med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antas i händelse av utskrivning inte komma att föra ett nyktert liv. Beslut om sådant kvarhållande meddelas av styrelsen för anstalten för högst sex månader i sänder. Beslutet skall underställas socialstyrelsens prövning (45 §).

Permission

Om det prövas vara till gagn får anstaltens styrelse eller, efter särskilt bemyndigande, förståndaren medge den intagne att under återstoden av vårdtiden eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten (försökspermission). Tillfällig permission (permission under högst sju dagar i följd) får beviljas av föreståndaren (49 §).

Om det inte på grund av särskilda omständigheter är obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning dier uppdra åt nykterhetsnämnden att föranstalta därom. Den permitterade kan även meddelas särskilda lydnadsföreskrifter (51 §).

Prop. 1981/82:8 142

Undandrar sig den permitterade övervakning eller bryter han på annat sätt mot meddelade föreskrifter, får anstaltens styrelse eller, enligl styrelsens uppdrag, föreståndaren beslula att han skall hämtas tillbaka till anstalten (52§).

Utskrivning

Om utskrivning före vårdtidens slut beslutar anstaltens styrelse. Även socialstyrelsen får när det finns skäl till det förordna om utskrivning efler anslaltsstyrdsens hörande (51 S). Vid utskrivning kan liksom vid permission beslut om övervakning och meddelande av lydnadsföreskrifter komma i fråga. Sådant beslut skall avse viss tid, högsl elt är, från dagen för utskrivning (54§).

Återintagning

Länsrätten får besluta att den utskrivne skall återinlas på allmän vårdanstalt (55 §), om han missbrukar alkoholhaltiga drycker och undandrar sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifler och han inte har kunnat återföras till ett nyktert liv genom hjälpålgärder eller sådana åtgärder prövas vara gagnlösa. Återintagning är atl betrakta som en fortsättning av den tidigare vården.

Frivillig anstaltsvård

58 § NvL ger möjlighet för den som är hemfallen åt alkoholmissbruk att frivilligt gå in på en allmän vårdanstalt. Även den frivilligt intagne kan emellertid bli föremål för vissl tvång. Han skall före intagningen ha skriftligen förbundit sig att stanna kvar på vårdanstalten under viss tid som bedöms nödvändig med hänsyn till vårdbehovel, dock högst sex månader, och kan därefter hållas kvar under den tid som anges i förbindelsen. Han får dockskrivas ut tidigare, om omständigheterna föranleder det. De.hänföml redovisade beslämmelserna om permission, övervakning, lydnadsföreskrifter, återintagning och utskrivning gäller också den frivilligt intagne.

Besvär

Talan mol nykterhetsnämndens beslut förs genom besvär hos länsrätten. Sådan lalan får föras bl. a. om beslutet innebär förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift eller förverkande av anstånd med verkställighet (59 §).

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare får överklagas hos socialstyrelsen bl. a, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller

Prop. 1981/82:8 143

meddelande av föreskrift (60 §). Mot sådant beslut av socialstyrelsen som meddelats i särskilt fall förs talan hos kammarrätten genom besvär (62 §). Mot länsrätts beslut får talan föras, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag på ansökan därom, villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd (61 §).

Upphörande

NvL upphör att gälla den 1 januari 1982 enligl punkten 1.2 i övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen (1980:620).

2 Socialtjänstlagen (1980:620) - SoL

Socialtjänstlagen skall ersätta bestämmelserna om kommunernas skyldigheter enligl nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag, socialhjälpslag och barnomsorgslag fr. o. m. den 1 januari 1982. Den sammanfattande beteckningen för kommunernas sociala verksamhet blir då socialtjänst.

Helhetssynen är utmärkande för socialtjänsten. Den innebär atl man skall se till individens hela situation (arbete, boslad, skola, familj, etc.) när man försöker finna lösningar på hennes svårigheter.

Ett annat grunddrag är att all vård och behandling inom socialtjänsten så långt möjUgt skall ske under frivilliga former. När det gäller vård av barn och ungdomar har dock barnavårdslagens möjligheter till vård mot den enskildes vilja fått sin motsvarighet i lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser om vård av unga (LVU).

Socialtjänsflagen har karaklären av ramlag. I lagens inledande paragraf sägs att socialtjänsten på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det heter vidare atl socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga, på respekt för människomas självbestämmanderätt och integritet (1 §).

Kommunerna skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. I varje kommun skall det finnas en socialnämnd (2-4 §§). Kommunerna skall liksom nu kunna inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skall kunna få mer omfattande uppgifter än enligt lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m., som också upphör (41-46 §§).

Inom den ram för socialtjänsten som anges i lagen får kommunen ordna verksamhelen efter egna förutsättningar och behov. Stor vikl skall i fortsättningen läggas vid socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete, uppsökande verksamhet och information (5 §, 7-10 §§).

Prop. 1981/82:8 144

De nuvarande reglerna om socialhjälp ersätts främst av en bestämmelse om den enskildes rätt till bistånd (6 §). Den innebär att den som för sin försörjning och sin livsföring i övrigt behöver hjälp får rätt tUl bistånd, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Socialnämndens insatser skall utformas och genomföras tillsammans med de människor som berörs. Vid behov skall man samverka med andra myndigheter eller med olika organisationer (9 §). Om den enskilde samtycker till det, skall socialnämnden kunna utse en särskild kontaktperson eller familj som skall hjälpa honom med personliga angelägenheter. Övervakning mot någons vilja skall däremot inte kunna förekomma inom socialtjänsten (10 §).

Socialnämnden får ett särskilt ansvar när del gäller åtgärder mot missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel (11 §), Nämnden skall arbeta förebyggande genom bl. a, information om missbrukets skadeverkningar och de hjälpmöjUgheter som finns. Nämnden skall också se till att den enskilde missbrukaren får den hjälp eller vård som behövs för att komma ifrån missbruket.

Socialnämnden skaU också se till att alla barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får del skydd och stöd de behöver. Vid behov skall vård och fostran kunna ges utanför det egna hemmet (12 S).

De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen om förskole- och fritidshemsverksamhet har flyttats över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar (13-18 §§).

Socialnämndens ansvar för omsorgen om äldre människor och om människor med handikapp återfinns i 19-21 §§ SoL.

För unga eller vuxna som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna skall det finnas familjehem och andra hem för vård eller boende. Kommuner och landsting får ett gemensamt ansvar för att detta behov blir tillgodosett. De skall upprätla en institutionsplan för varje landstingsområde (22-24 §§).

Enligt en förhandlingsöverenskommelse mellan staten å ena och kommun-och landstingsförbunden å den andra sidan övertar kommunerna och landstingen huvudmannaskapet för de statliga ungdomsvårdsskolorna och de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbmkare från årsskiftet 1982/83 (prop. 1979/80:172, SoU 1979/80:44, rskr 385). EnUgt en övergångsbestämmelse till SoL skall fram till den 1 januari 1983 gälla alt behovet av hem för vård eller boende skall tillgodoses inom ramen för den organisation som finns vid lagens ikraftträdande.

I socialtjänstlagen finns också särskilda regler till skydd för underåriga (25-32 §§). Åldersgränsen höjs från 16 till 18 år när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot i ett annat hem än det egna. Uttrycket fosterbarn försvinner ur lagstiftningen.

Regler om den enskildes skyldighet att ersätta kommunen för sociala

Prop. 1981/82:8 145

tjänster finns i 33-37 §§, om nämndorganisationen i 38-49 §§ samt om nämndernas handläggning av ärenden i 50-58 §§.

Särskilda regler om socialnämndens register finns i 59-66 §§. Socialnämndens personregister skall inte, med vissa undantag, få innehålla uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Personakter och personregister skall gallras ut efter fem år. Vissa undantag är dock nödvändiga för att lillgodose bl, a. forskningens behov. De närmare reglerna om detta utreds f. n. i särskild ordning.

Socialnämndens rutinmässiga rapporteringsskyldighet i körkortsärenden avskaffas. I fortsättningen skall det bara finnas möjlighet att inhämta yttrande från socialnämnden i vissa fall.

Socialstyrelsen skall ha tillsyn över socialtjänsten. Den skall utfärda allmänna råd (67 §).

Länsstyrelserna skall följa lagens tillämpning, informera och ge råd tiU allmänhelen och socialnämnderna. De skall också bl. a. ha tillsyn över de sociala vårdinstitutionerna (68 §). Organisationen med fristående socialkonsulenter ersätts fr. o. m. den 1 juli 1981 av tjänstemän med särskilda socialtjänstuppgifter vid länsstyrelserna.

Den som inte är nöjd skall hos länsrätten kunna överklaga socialnämndens beslut om bl, a, bistånd (73-74 §§).

10 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr. 8

Prop. 1981/82:8 146

Bilaga 2

Sammanfattning av socialberedningens betänkande LVM-Lag om vård av missbrukare i vissa fall (SOU 1981:7)

Socialberedningens förslag lill lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är avsett atl komplettera socialtjänstlagen i de fall missbrukare av alkohol eller narkotika inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga former. Den skall alltså bl. a. ersätta nykterhetsvårdslagens regler men omfatlar till skillnad från NvL även narkotikamissbrukare.

Beredningens förslag utgår från att all vård av vuxna missbrukare skall ha den inriktning som anges i socialtjänstlagen och bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Om detta erinras i 1 § lagförslaget.

Undantag från principen om självbestämmande kan bara göras, framhåller beredningen, om det finns ett tvingande vårdbehov som inte är möjligt att tillgodose genom insalser enligt socialtjänstlagen eller någon annan lag, t. ex. sjukvårdslagen. LVM avser att i sådana fall öppna möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om den nödvändiga vården oberoende av den enskildes samtycke. För beslut om vård krävs alltså enligt beredningens lagförslag att den enskilde är i trängande behov av vård till följd av ett fortgående missbruk av alkohol eller narkotika och att det inte är möjligl atl tillgodose hans vårdbehov genom insatser i samråd med honom enligl socialtjänstlagen eller någon annan lag (2 § lagförslaget). Därutöver krävs att den enskilde till följd av sitt missbruk a) utsätter sin hälsa för allvarlig fara eller b) kan befaras komma atl skada sig själv eller någon närstående (3 S). Skyddet för missbrukarens närstående förutsätts av beredningen vara en provisorisk lösning i avvaktan på en översyn av vissa regler om åtal m. m. i brottsbalken.

Enligt förslaget skall länsrätten fatta beslutet om vård efter ansökan av länsstyrelsen. Länsstvrdsen skall genom sin sociala enhel föra det allmännas talan i dessa mål. Socialnämndens skyldighet att bistå länsstyrelsen med utredningsuppgifter understryks. Ansökan skall innehålla bl. a. läkarintyg och behandlingsplan.

Verkställigheten av beslutet åvilar länsstyrelsen. Om den beslutade vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag då rätlens beslut vann laga kraft så upphör beslulel alt gälla (6 §).

Ell beslut om vård föreslås innebära i huvudsak följande. Den enskilde skall inledningsvis ha vård på sjukhus. Därefter skall vården fortsätta i en vårdinstitution som är särskilt avsedd för vård av missbrukare enligt den institutionsplan som skall upprättas inom varje landsting enligt 23 S socialtjänstlagen. Endast institutioner som har kommunal eller landstingskommunal huvudman och som står under ledning av en styrelse får ansvara

Prop. 1981/82:8 147

för vård enligt lagen (11 §). Under pågående vård kan dock den intagne efter beslut av föreståndaren vid vårdinstitutionen få vistas t. ex. på sjukhus, i familjehem eller i det egna hemmet (15 §).

Beredningen understryker atl vård enligl LVM så snarl som möjligt skall övergå till vård i frivilliga former. Vården skall enligl huvudregeln vara avslulad inom två månader (7 §). I särskilda fall skall vårdtiden dock kunna förlängas med ytterligare två månader. För detta skall krävas att den enskilde till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller att det finns andra synnerliga skäl för en förlängning (16 §). Vårdinstitutionens styrelse beslutar om förlängning. Styrelsen förutsätts vara politiskt sammansatt. Beslutet om förlängning skall kunna överklagas till länsrätten.

De inslag av tvång som motiverar den särskilda lagen återfinns huvudsakligen under rubriken Särskilda befogenheter i lagförslaget (17-20 S§). Här finns regler om förbud att inneha berusningsmedel m. m., om rätt att företa kroppsvisitation samt om viss möjlighet till brevcensur. Vidare anges att den som är intagen i en institution, som är anpassad för särskilt noggrann tillsyn, får hindras att lämna institutionen och även i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, socialstyrelsen beslutar om vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn. Slutligen föreslås en bestämmelse om polismyndighetens skyldighet att biträda länsstyrelsen eller institutionen med att bl. a. genomföra en läkarundersökning, eller att förflytta, efterforska eller hämla tillbaka den som vårdas på en institution (25 § andra slycket och 26 S).

I vissa fall skall en missbrukare kunna omhändertas omedelbart av polismyndigheten. Beredningen förutsätter atl missbrukaren då har ett så överhängande vårdbehov att rättens beslut inte kan avvaktas. Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall genast underställas länsrätten för prövning. Om beslutet fastställs så måsle länsstyrelsen inom en vecka göra ansökan om vård (8-10 §§). Den omhändertagne skall inte förvaras hos polismyndigheten längre än nödvändigt, understryks det, utan skall utan dröjsmål ha vård, i första hand på sjukhus (11 § fjärde stycket).

Socialnämndens ansvar för att missbrukaren får den vård han behöver poängleras särskilt i lagförslaget (13 §). Nämndens ansvar inskränks alltså inte, även om själva behandUngsansvaret under vårdtiden främst åvilar den institution där missbrukaren är inlagen. Socialnämnden åläggs därför atl så snart del uppkommer fråga om att bereda någon vård enligl lagen utse en befattningshavare att hålla kontakten med kUenten. Nämnden skall därefter uppmärksamt följa vården och ha etl nära samarbete med hemmel, bl. a. i fråga om olika förberedelser inför utskrivningen.

Vården skall följa socialtjänstlagens allmänna principer dvs. präglas av bl. a. kontinuitet, flexibilitet och närhet (14 §). Integration med olika former av frivillig vård bör enligt beredningen eftersträvas. Lagen avses ge utrymme för en fortsatt utveckling av behandlingsmetoder och arbetssätt.

Prop. 1981/82:8 148

Beredningen har ägnat särskild uppmärksamhel åt rättssäkerhetsfrågorna och framhåller att lekmannainflytandet har garanterats genom domstolsprövningen och genom alt viktiga beslutsfunktioner lagts på de politiskt sammansatta institutionsstyrelserna. Muntlig förhandling blir enligt förslaget obligatorisk i alla mål om beredande av vård. Den enskilde får rätt alt påkalla munllig förhandling även i andra mål enligt lagen (22 §). Bestämmelser om rätten alt överklaga vissa av vårdinstitutionernas beslut finns i 23 §. Den enskilde bör vidare enUgt beredningens mening ha rätt till offentligt biträde enligt rättshjälpslagen redan från den tidpunkt då länsstyrelsen inleder utredning om beredande av vård (se nedan).

Alla statliga eller kommunala myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare föreslås få skyldighet att anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om att någon kan anlas vara i behov av vård enligt LVM. En i princip motsvarande skyldighet föreslås för alla läkare (30 §),

SlutUgen tar LVM-förslaget upp regler om dels möjlighet atl underiåla åtal med avseende på brott begångna före eller under en vårdperiod och för vilket inte är stadgat strängare straff än fängelse i ett år (31 §), dels förverkande av beslagtagna berusningsmedel m. m. (32 §).

Beredningen har också utformat ett förslag till ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, enligt vilkel det inle längre skall vara möjligt för socialnämnden att begära att en alkoholmissbrukares sjukpenning eller föräldrapenning betalas ut till någon annan än missbrukaren själv. Vad gäller utbetalning av pension föreslås dock att en sådan möjlighet behålls för de fall då den pensionsberätligade till följd av ett långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel är ur stånd all själv ha hand om pensionen.

Slutligen har beredningen - utan att formulera några lagförslag - framfört följande förslag till ändringar i annan lagstiftning.

Brottsbalken (31 kap. 2 § och 38 kap. 2 §). Beredningen föreslår att domstol skall kunna överlämna någon till vård enligt LVM i stället för att döma lill slraff, dvs. en ersättning för påföljden vård enligt nykterhetsvårdslagen , som upphör. För att öka möjligheterna att vid behov kunna överlämna rattfyllerister till vård i stället för att döma till fängelse föreslås svårighetsgraden för brottet höjd lill siraffmaximum ett år. Det bör enligt beredningen övervägas alt konstruera regeln så alt domstolen kan bedöma frågan om vård med utgångspunkt från vilket straff man skulle komma att ådöma för brottet i del individuella fallet. Det skulle då kunna bli möjligl att döma till vård enligt lagen även för vissa brott med högre straff maximum, t. ex. fall av misshandel där brottet uppenbarligen har samband med gärningsmannens missbruksproblem.

I syfte att öka möjligheterna att överlämna missbrukare till vård i slället för lill fängelse föreslås också atl del blir möjligt att samtidigt med vård döma till dagsböter.

Rättshjälpslagen. EnUgt beredningen bör den enskilde ha en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i mål om beredande av vård från den lidpunkt när

Prop. 1981/82:8 149

länsstyrelsen inleder utredning om beredande av vård. Har den enskilde blivit omhändertagen enligt 8 § i förslagel bör han ofördröjligen informeras om sin rätt till offentUgt biträde.

Sekretesslagen. Den stränga sekretess som gäller inom socialtjänsten föreslås gälla också utredningar m. m. hos länsstyrelsen enligt LVM. Sekretessen föreslås omfatta även handlingarna hos länsrätten utom beslut om omhändertagande eller vård utan samtycke.

Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Länsrätt är domför med ordförande och tre nämndemän om inte annat stadgas. Sådant undantag har gjorts bl. a. för underställning av beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU. I sådana fall är länsrätten domför med en lagfaren domare ensam. EnUgt beredningens uppfattning bör även underställning av beslut om omedelbart omhändertagande enUgt den nya lagen i allmänhet kunna prövas av en lagfaren domare ensam.

Prop. 1981/82:8 150

Socialberedningens lagförslag

Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

1§

De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till alt hjälpa enskilda människor att komma ifrån ett missbruk av alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och inlegrilel och skall så långt del är möjligt ulformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

2§

Är någon i trängande behov av vård till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika och är insatser enligt socialtjänsflagen eller annan lag otillräckliga för att tillgodose hans vårdbehov kan vård beslutas med stöd av denna lag. Sådant beslut kan meddelas oberoende av den enskildes samtycke.

3§

I fall som avses i 2 § får vård beslutas om det visas att den enskilde

a. till följd av missbruk utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig
fara eller

b. till följd av missbruk kan befaras komma att skada sig själv eller någon
närstående.

4§

Länsrätten beslutar om vård med stöd av denna lag.

5§

Länsstyrelsen utreder om del finns skäl atl bereda någon vård enligt denna lag. Anses sådana skäl föreligga skall länsstyrelsen göra ansökan om vård.

Ansökan skall innehålla läkarintyg som utvisar missbrukarens aktuella hälsotillstånd samt en redogörelse för missbrukarens förhållanden i övrigt och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange den vård som länsslyrelsen anser behövlig, var vården bör inledas och i vilket hem intagning kan ske.

Prop. 1981/82:8 151

6§

Om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag rättens beslut vann laga kraft upphör beslutet att gälla.

Vård med stöd av denna lag skall upphöra senast två månader efter det att vården inletts om inle beslut har meddelats om förlängning enligt 16 S.

Omedelbart omhändertagande

8§

Polismyndigheten får besluta att en missbrukare skall omhändertas omedelbart

om det är sannolikl alt han kan beredas vård med stöd av denna lag och

rällens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antagas få silt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård eller till följd av sitt tillstånd kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Sedan länsstyrelsen har ansökt om vård med stöd av lagen kan även rätlen besluta om omedelbart omhändertagande av missbrukaren.

9§

Om polismyndigheten har beslutal om omedelbart omhändertagande skall beslutet genast underställas länsrätten.

Länsrätten skall underrätta länsslyrelsen och socialnämnden om det underställda beslutet. Rätten skall därefter så snart det kan ske och senast inom två dagar från det att beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet bör bestå.

Om det inle finns skäl för omhändertagande skall länsrätten besluta att detta genast skall upphöra.

Har polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att länsslyrelsen har ansökt om vård skall beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Härvid-gäller bestämmelserna i andra och tredje styckena.

10 §

Om någon är omhändertagen enligt 8 § skall ansökan enligt 5 § ha kommit in lill länsrätten inom en vecka från det att omhändertagandet verkställdes. Görs inle ansökan inom denna lid skaU omhändertagandet upphöra.

Prop. 1981/82:8 152

Vården

11 §

Vård med stöd av denna lag får lämnas i hem som drivs av landstingskommun eller kommun och som är upptaget i den plan som anges i 23 § socialtjänstlagen (1980:620) och enligt planen är avsett för vård av missbrukare. Sådant hem skall stå under ledning av en styrelse.

Vården skall inledas på sjukhus om inte annat följer av sjukvårdslagen (1962:242). Länsrätten kan medge undantag från vad som nu har sagts.

Om någon under vårdtiden behöver särskilda sjukvårdande insatser som inte kan tillgodoses genom hemmets försorg kan vården fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas vård enligt vad som sägs i första och andra slyckena.

12 §

Om intagning och om utskrivning från hem som avses i 11 § beslutar den som förestår vården vid hemmet.

Utskrivning skall ske så snart det inte längre finns skäl att fortsätta vården med stöd av denna lag eller senast vid utgången av den lid som anges i 7§,

Den som förestår vården vid hemmet får också besluta att en intagen skall fiyttas till ett annat hem, om detta anses lämpligt från vårdsynpunkt och det andra hemmet samtycker tiU överflyttningen.

13 §

När någon är intagen för vård enligt denna lag åvilar det socialnämnden i hans hemkommun att noga följa hans förhåUanden under vårdtiden och att i samråd med honom förbereda stöd- och hjälpinsatser för tiden efter utskrivningen från hemmet. Nämnden skall utse en befattningshavare hos nämnden att svara för kontakterna med den intagne.

Den som förestår vården vid hemmet skall fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om utfallet av vården och bör samråda med socialnämnden i alla frågor av vikl. Före utskrivning skall samråd alltid ske.

De uppgifter som åvilar socialnämnden i hemkommunen enligt första och andra styckena får överflyttas tiU en annan socialnämnd om det är lämpUgt från vårdsynpunkt och denna nämnd samtycker till det.

14 §

Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620) om inte annat anges i denna lag.

Hemmet skall förbereda utskrivningen genom att tillsammans med socialnämnden verka för alt den enskildes behov av bostad, arbete eller utbildning blir tillgodosett.

Prop. 1981/82:8 153

15 §

Den som vårdas med stöd av denna lag bör så snart det kan anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården beredas tillfälle att på försök vistas i mer öppna vårdformer eller i eget hem.

Om den intagne bör överflyttas till annat hem som avses i 11 § gäller bestämmelserna i 12 § Iredje stycket.

16 §

Vårdtiden får förlängas med högst två månader om den intagne lill följd av silt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning.

Beslut om förlängning får endasi meddelas av hemmets slyrelse.

Särskilda befogenheter

17 §

Den som är intagen för vård med slöd av denna lag får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos någon intagen får den omhändertas.

Den som är intagen för vård får kroppsvisileras när han kommer till hemmet för konlroll atl han inte bär på sig någol som han inle får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjUgt skall ett vittne närvara.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, socialstyrelsen kan förordna att bestämmelserna i första-tredje styckena skall gälla för alla intagna vid ett hem som avses i 11 §.

18 §

För vårdtagare som behöver slå under särskill noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

19 §

Den som vårdas i ett sådanl hem som avses i 18 § får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för atl vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det är påkallat med hänsyn till andra intagnas eller till personalens säkerhet.

Prop. 1981/82:8 154

20 §

Den som vårdas i ett sådant hem som avses i 18 § får underkastas kontroll av sina ankommande försändelser om detta är påkallal med hänsyn lill ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligl 17 § får den omhändertas.

Målens handläggning

21 §

Mål enligt denna lag skall alltid prövas skyndsamt.

I mål om beredande av vård där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 § skall länsrätten hålla förhandUng inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga denna lid om det behövs ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

22 §

I mål om beredande av vård med slöd av denna lag skall länsrätten och kammarrätten alllid hålla muntlig förhandling.

I andra fall prövar rätten om det finns skäl all hålla munllig förhandling. Om någon part begär muntlig förhandling skall sådan alltid hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallals vid vite all inställa sig personligen till förhandling får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

23 §

I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med lillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

24 §

Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

Övriga bestämmelser

25 §

Har fråga uppkommit om att någon skall beredas vård med stöd av denna lag och vill denne inte medverka lill läkarundersökning som är nödvändig för alt bedöma hans vårdbehov, får rätlen på begäran av länsslyrelsen beslula om läkarundersökning.

Polismyndigheten skall på begäran av länsslyrelsen lämna biträde för all inställa en missbrukare till en av länsrätten beslulad läkarundersökning.

Prop. 1981/82:8 155

26 §

Polismyndigheten skall på begäran av länsstyrelsen eller av den som förestår vården vid ett hem som avses i 11 S lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag eller för att efterforska och återhämta någon som har avvikit från hemmet eller för atl ombesörja annan förflyttning av någon som vårdas där.

27 §

Beslut av styrelsen vid ett hem som avses i 11 § eller av annan som förestår vården vid ett sådant hem får överklagas hos länsrätten genom besvär om beslutet avser överflyttning enligt 12 § tredje stycket, förlängning enligl 16 § eller avslag på begäran om utskrivning.

Andra beslut av den som förestår vården vid elt hem som avses i 11 § får inte överklagas.

Rättens beslut om läkarundersökning enligl 25 § får inle överklagas.

28 §

Beslut om omhändertagande enligt 8 § gäller omedelbart.

Beslut om överflyttning enligt 12 § tredje stycket får förordnas att gälla omedelbart om det är påkallat från vårdsynpunkt. Ändra beslut av styrelsen eller annan som förestår vården vid hem som avses i 11 § gäller omedelbart.

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

29 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligl denna lag skall nämndemän ingå i rätten.

30 S

Statliga eller kommunala myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att anmäla till länsstyrelsen om de får kännedom om alt någon kan antagas vara i behov av vård enligt denna lag. Socialnämnd är dock inte skyldig att göra anmälan i annat fall ån när omständigheterna är sådana som anges i 2 §.

Anmälningsplikt gäller även för läkare som i sin verksamhel kommer i kontakt med missbrukare om inle den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigl inom sjukvården.

Myndigheler som anges i första slycket är skyldiga atl lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt denna lag.

31 S

Är någon misstänkt för broll för vilket inte är stadgal strängare straff än

fängelse i ett år och har brottet begåtts innan vård enligt denna lag påbörjats eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Styrelsen för det hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har upphört, länsstyrelsen skall därvid höras om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

32 §

Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagits enligt 17 eller 20 § eUer har sådana påträffats inom ett sådant hem som avses i 11 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt beslämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1981/82:8 157

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm, domstolsverket, länsrätterna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Jämtlands län, rikspolisslyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Jämflands samt Norrbottens län, frivårdskommittén (Ju 1979:05), delegationen (Ju 1979:06) för kontraktsvård, organisationskommittén för socialstyrelsen (S 1979:12), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet, Landsorganisalionen i Sverige (LO), centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Nykterhetsvårdens anstallsförbund (NAF), Nykterhetsrörelsens landsförbund. Svenska nykterhetsvårdsförbun-det, Samorganisalionen KALV, Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA), Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), Riksförbundet av föräldraföreningarna mot narkotika. Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), Föreningen Sveriges Socialchefer (FSS), Sveriges socionomförbund. Svenska läkaresällskapet. Centerns kvinnoförbund. Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund. Moderata ungdomsförbundet, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund samt Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Jämtlands och Norrbottens län har överlämnat yttranden från socialkonsulenterna i länet. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Jämtiands län har överlämnat även vissa andra yttranden, bl. a, från länsläkare, polisstyrelse och vissa kommuner.

Universitets- och högskoleämbetet (UH.Ä) har, utan eget yttrande, överlämnat yttranden från Stockholms universitet (psykologiska och sociologiska institutionerna, institutionen för socionomutbildning-socialhögskolan). Karolinska institutet, Uppsala universitet (juridiska och pedagogiska institutionerna, medicinska fakulteten), universitetet i Linköping (medicinska fakultetsnämnden). Lunds universitet (juridiska, samhällsvetenskapliga och medicinska fakultetsnämnden), Göteborgs universitet (medicinska fakulletsnämnden) samt Umeå universitet (rättsvelenskapUga institutionen och medicinska fakulteten).

Nykterhetsvårdens anstallsförbund har överlämnat yttranden från tretton

Prop. 1981/82:8 158

berörda ledamotsinstanser, huvudsakligen styrelser för allmänna och enskilda vårdanstalter.

Utöver yttrandena från de inslanser, till vilka belänkandet har remitterats, har etl fyrtiotal yttranden kommit in till socialdepartementet från andra håll. Hit hör t. ex. de sociala centralnämnderna i ett tiotal kommuner, personalgrupper inom sjukvården och socialvjänsten, företrädare för olika behandlingskollektiv och intresseorganisationer samt enskilda personer.

Remissyttranden

1 Sammanfattande allmänt omdöme om förslaget - behov, utformning etc.

Fiertalel remissinslanser har uttalat sin tillfredsställelse med alt socialberedningen har lagt fram etl enhälligt förslag i frågan om vård ulan samtycke av vuxna missbrukare. Många har uppmärksammat förslagets kompromiss-karaktär och understrukit behovet av en noggrann uppföljning av tillämpningen. Samtliga remissinstanser har godtagit den föreslagna lösningen med en särskild lag som ett komplement lill socialtjänstlagen (1980:620). Till dem som tillstyrker alt det framlagda förslaget i sina huvuddrag nu används som underlag för lagstiftning hör: JK, RÅ, kammarrätten i Stockholm, domstolsverket, länsrätterna i Stockholm och Jämtland, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, samlliga länsstyrelser, kommun- och landstingsförbunden, de fackliga huvudorganisationerna, NAF, RFMA, RFHL, RSMH, Svenska läkaresällskapet, kvinnoförbunden och ungdomsförbunden.

Kammarrätten i Stockholm

Socialberedningen har haft i uppdrag att utarbeta ett förslag till lösning av Ivångsproblematiken vilket har en bred polilisk förankring och därmed har förutsättningar att bli genomfört. Beredningens förslag är väsentligen enhälligt och synes uppfylla de förutsättningar som har ställts upp i direktiven. Med hänsyn härtill och då kammarrätten i stort sett kan godta den helhetslösning som förslaget innehåller, tillstyrker kammarrätten atl förslaget genomförs i sina huvuddrag. Delta gäller trots att domstolen finner att tvekan i och för sig kan råda om de lösningar som har valls i vissa delfrågor, speciellt då den korta liden för tvångsvården och den nya uppgifl som föreslås ankomma på länsstyrelsen. Kammarrätten beaklar särskill atl förslaget väl tillgodoser rättssäkerhetsintresset. Ytterligare utredande skulle för övrigl knappast föra saken framåt. Det gäller i slället att utan vidare dröjsmål komma till beslut och att sedan koncentrera tillgängliga resurser på att ge den samlade nya sociallagsliftningen en så god start som möjligt.

Socialstyrelsen

I socialberedningens direktiv framhölls slarkl vikten av en bred politisk

Prop. 1981/82:8 159

samling i denna fråga som gäller långtgående ingrepp i enskilda människors frihet och integritet. Det framlagda förslaget bär också prägel av att vara en politisk kompromiss. Det framstår dessutom som en kompromiss mellan olika vårdideologiska synsätt. Socialstyrelsen vill därför i likhet med beredningen peka på betydelsen av en fortgående offenllig debatt i fråga om åigärder som på detta sätt djupt griper in i den enskildes rältssfär. Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall varken kan eller bör beaktas som en definitiv lösning av frågan om vård ulan samtycke av vuxna missbrukare.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Länsstyrelsen anser det vara mycket värdefullt att man inom socialberedningen nått politisk enighet i fråga om tvångsvård av vuxna missbrukare av alkohol och narkotika. Även om utredningsförslaget inle innebär en slutlig lösning av tvångsfrågan är det ett steg i rätt riktning och bör därför kunna ligga till grund för en missbrukarvård, präglad av grundtankarna i socialtjänstreformen.

Kommunförbundet

Som socialberedningen mycket riktigt konstaterar - och här citerar man socialutskottet (SoU 1979/80:44) - så råder det enighet om att samhället "i vissa fall måste kunna använda sig av ivångsåtgärder mol den enskilde när detta erfordras för att avvärja ett omedelbart hot mol någons liv eller hälsa". Förbundsstyrelsen delar denna uppfattning, men vill samtidigt underslryka-vilkel också görs av beredningen - alt detta tvång skall användas som en sista utväg när alla andra åigärder visat sig gagnlösa.

Det är enligt LOs mening nödvändigt att nu och med socialberedningens förslag som utgångspunkt komma till en slutsats i denna kontroversiella men angelägna fråga samt inse att vissa möjligheter till tvångsingripanden mot vuxna missbmkare inte kan undvaras. Utgångspunkten för sådana tvångsbestämmelser måste naturligtvis vara all regelsystemet ligger utanför socialtjänsten men bygger på dess grundprinciper och på en stabil grund av rättssäkerhet.

Då meningarna mellan olika intressegrupper är starkt delade och någon för alla hek acceptabel lösning inte är möjlig att uppnå måste dock godtas att reglerna inte ur alla synpunkter och för alla intressenter är helt invändnings-fria. Det är emellertid angeläget atl understryka det som socialberedningen framhållit, nämligen att reglerna och deras effekter noggranl måste följas upp och utvärderas samt ändras om utfallet motiverar delta.

RSMH

Inledningsvis önskar vi framhålla att RSMHs principiella ståndpunkt är atl varken social eller medicinsk rehabilitering kan ske med hjälp av tvång. För atl en rehabilitering skall bli meningsfull måste den genomföras under aktiv medverkan från den berörda personens sida.

Trots detta anser vi att föreliggande lagförslag är ett stort framsteg i

Prop. 1981/82:8 160

förhållande till nuvarande lagstiftning. Det tidigare förvaringslänkandet och samhällsskyddet har i stor utsträckning ersatts med ett vårdtänkande med omtanke om den enskilde individen. Eftersom förslaget utgör en polilisk kompromiss har man dock inte nått ända fram. Förslaget innehåller rester av tidigare förvaringstänkande. Detta gäller framför alll i fråga om vårdtidens längd och motiven för att den ska kunna förlängas saml skyddet för tredje

man.---- RSMH finner således att föreliggande förslag med vissa ändringar

kan läggas till grund för en lagstiftning på områdel.

Svenska läkaresällskapet

Svenska läkaresällskapet ser det framlagda förslaget som en kompromiss i ett synnerligen kontroversiellt ärende och som en provisorisk lösning, vilket fortlöpande måste granskas och utvärderas. Beredningen har varit mån om att finna en gemensam nämnare för vill skilda synsätt och åsikter i fråga om vård av missbrukare.

Sällskapet ser med stor tillfredsställelse förslagets avvägning mellan socialvård och sjukvård. Denna överensstämmer med lidigare framfört synsätt från medicinskt håll, all avgiftningen är en angelägenhet från sjukvården medan huvudansvaret för missbruksvården i övrigl ligger inom socialvårdens område.

Förslagets styrka ligger i alt det kompletterar socialtjänstlagen med möjlighet att bereda vård för människor som kanske just som en följd av sitt missbruk kommk att sakna den förmåga till insikt som krävs för frivillig vård.

Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund

Behovet av tvång i vården av missbrukare har varil en under mycket lång tid omtvistad fråga. Berörda instanser och vårdpersonal har splittrats och det finns anledning att misstänka att den djupa oenighet som rått inverkat menUgt på handläggningen av vissa missbruksfall. Ett nyligen avgivet utlåtande av JO tyder på detta.

Det är därför tillfredsställande att socialberedningen har lyckats skapa politisk enighet i denna segslitna fråga, och det föreliggande lagförslaget måste anses vara en i stort sett acceptabel kompromiss. Vi understryker dock, vUket också anförs av socialberedningen, behovet av noggrann uppföljning av lagens tinämpning och effekter.

Flertalet remissinstanser har emdlertid samtidigt uttalat kritik mot enskildheter i förslaget.

Till de kritiska remissinstanserna hör länsrätten i Malmöhus län och JO.

Länsrätten i Malmöhus län

Sammanfattningsvis anser länsrätten alt det föreliggande lagförslaget inle bör ligga till grund för ny lagstiftning, därför att det inte är lillräckligt genomarbetat i sådana grundläggande avseenden som kriterierna för tvångsingripande, den formella handläggningen, vårdens utformning och avgränsningen mot annan lagstiftning rörande vården av missbrukare.

Prop. 1981/82:8 161

Socialberedningens förslag vittnar om de svårigheter som beredningen har stått inför. De skiljaktigheter i uppfattningar, som har kommk till uttryck i de senare årens debatt, synes ha rått även inom beredningen, Å ena sidan synes den meningen råda atl socialtjänsten inte kan förenas med några ivångsbe-fogenheter för socialnämnden. Sådana befogenheler kan leda lill ett minskal förtroende för socialtjänsten tiU men för verksamheten i stort. Å andra sidan råder den uppfattningen att del får anses ingå som en del av del yttersta vårdansvar som skall tillkomma socialtjänsten atl medverka till att den som befinner sig i nöd till följd av sitt missbruk ges behövligt bistånd även i situationer där samtycke till biståndet inte kan erhållas.

Socialberedningen har i sitt förslag sökt förena dessa mot varandra stående uppfattningar. Beredningen har därvid ställts inför svårigheter som inle har kunnat övervinnas. Beredningen har tvingats avstå från entydiga uttalanden i de centrala frågorna om vårdansvar, vårdförutsättningar och vårdformer. Det förslag som har lagts fram nu har enligt min mening lill följd härav blivit så otydligt att det inte ulan en omfattande översyn kan läggas till grund för lagstiftning.

2 Kriterierna för ingripande (2 och 3 §§ lagförslaget) 2.1 2 § (generalindikationen)

Flertalet remissinstanser har lämnat utan erinran förslagel att vård enligt LVM skaU kunna ges inte bara åt alkoholmissbrukare utan även åt missbrukare av narkotika. Några, bland dem kommun- och landstingsförbunden samt RFMA, pekar på att förslaget i denna del kan medföra resursproblem. RFHL avstyrker förslaget i denna del.

Ett antal remissinstanser har uttryckt önskemål om att bestämmelsen skall omfatta även missbruk av läkemedel och lösningsmedel, t. ex. thinner. Sådana synpunkter framförs av bl. a. kammarrätten i Stockholm, domstolsverket, länsrätten i Stockholm, Nykterhetsvårdens anstaltsförbund. Svenska nykterhetsvårdsförbundet och Riksförburidet Narkotikafritt Samhälle.

Flera remissintanser pekar på att innebörden av vissa föreslagna begrepp-t. ex. "trängande behov av vård", "fortgående missbruk", och "otillräckliga för att tillgodose hans vårdbehov" behöver preciseras samt att avgränsningen mot andra vårdlagar behöver klargöras. Till dessa hör kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Malmöhus län och Östergötlands län, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Jämtlands län, JO, Nykterhetsrörelsens landsförbund, SACO/SR och RFHL.

JK, RÅ, länsrätten i Jämtlands län, LO och TCO har bl. a, lämnal förslaget till 2 § utan erinran.

11 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr. 8

Prop. 1981/82:8 162

Kammarrätten i Stockholm

Samhällsvård kan f. n. komma i fråga för ungdomar upp lill 23 års ålder.
Lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU),
vilken träder i kraft samtidigt med socialtjänstlagen, innehåller lägre
åldersgränser. Beslutas sådan vård skall den sålunda upphöra när den unge
fyller 20 år. Den kan dock under vissa förutsättningar pågå ytterligare sex
månader. Missbrukare i åldrarna 20-23 år kommer således att i framtiden
omfattas, inle av den reglering som är avsedd för barn, utan av de regler som
är intagna i LVM. Särskill bland ungdomar i denna ålderskategori
förekommer också missbruk av thinner och andra lösningsmedel. Kammar
rätten anser därför alt LVM även bör omfatta missbrukare av sådana medel.
Det saknas f. ö. skäl för atl behandla vuxna missbrukare av övriga
beroendeframkallande medel på annat sätt än dem som missbrukar alkohol
och narkotika. Kammarrätten förordar därför all ett fortgående missbruk av
alkohol eller andra beroendeframkallande medel skall kunna leda till
tvångsvård. -

Enligt 18 § lägen (1954:579) om nykierhetsvård kan den som är "hemfallen
åt alkoholmissbruk" under vissa ytterligare förutsättningar tvångsintas på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (jfr även t. ex. 15 S samma lag).
Beredningen har i stället vall termen "fortgående missbruk", som har
kumulerals med att vederbörande av den orsaken skall vara i trängande
behov av vård. Kammarrätten har ingen invändning mot den term som har
valls men vill framhålla alt enligl dess mening begreppen, såvitt gäller
alkoholmissbruk, har samma innebörd.

HnUgt motiven (s. 35) är del en förutsättning för tvångsvård att den som
avses med vården redan har erbjudits frivilliga vårdinsatser i olika former
men att dessa försök har misslyckats. Innebörden i uttalandet är oklar. Om
meningen är att tvångsvården alltid skall ha föregåtts av frivillig vård i olika
former men att dessa vårdförsök skall ha misslyckats leder uttalandet för
långt. Om beredningen endasi anser att försök att erbjuda olika former av
tvångsvård skall ha gjorts men avböjts, finns mindre anledning till
invändning. Över lag synes dock gälla att det måste förekomma fall då en
missbrukare har försatt sig i en så akut missbrukssituation - samtidigt som
han saknar insikt om vårdbehovet - att frivilliga vårdinsatser inte först kan
prövas utan att omedelbar vård enligt LVM är den enda möjliga lösningen.
Kammarrätten anser därför att tvångsvård måste kunna tillgripas utan
föregående försök med frivillig vård. Detta gör det påkallal alt lagtexten
jämkas,-t. ex. "- och kan-vårdbehovel inte tillgodoses enligl socialtjänst
lagen eller annan lag får vård ".

Länsstyrelsen i Värmlands län

Generalindikationerna för tvångsingripande enligt 2 § LVM är atl "någon (är) i trängande behov av vård". Uttrycket "i trängande behov av vård" används även i nu gällande nykterhetsvårdslag (21 § 1 mom. sista stycket "i trängande behov av omedelbar vård"). Hittillsvarande rättstillämpning av detta begrepp har enligl vad som inhämtats från länsrätten i länet varit ytterst restriktiv och om det är meningen alt inlägga samma restriktiva innebörd i detsamma som för närvarande torde lagen endast sällan kunna tillämpas. Kommentarerna till lagförslaget tyder dock inte på atl avsikten är att drastiskt nedbringa antalet fall, vari tvångsvård skall kunna meddelas.

Prop, 1981/82:8 163

Följaktligen måste denna grundläggande indikation för tvångsvård erhålla en annan utformning än den nuvarande eller ett förtydligande ske för atl lagförslagel skall kunna uppfylla önskat syfte såväl lagstiflningsmässigt som när del sedan skall tillämpas i praktiken.

En lag som öppnar möjlighel all vidla ivångsåtgärder mot enskild måste
utformas så att ulrymme för ivivelsmål rörande lagens tillämpningsområde så
långt möjligt begränsas. De bestämmelser, som beredningen har föreslagit
under 2 och 3 S§, fyller inte de krav som måsle ställas. Det brister i
sambandet mellan 2 och 3 §§ och de under 3 S a) och b) angivna
indikationerna griper delvis in i varandra. Härtill kommer atl personkretsen
under 3 § b) inte är tillräckligt entydigt bestämd.

Enligt 2 S anges som en förutsättning för lagens lillämpning all insalser enligt socialtjänstlagen eller annan lag är otillräckliga för all lillgodose elt föreliggande värdbehov. Redan här möler de svårigheter alt beslämma lagens syfte som utmärker de följande beslämmelserna. Den fråga som nu uppkommer gäller lagens karaktär av en social eller en medicinsk vårdlag. Enligt beredningens uppfallning skall lagen vara supplementär till såväl sjukvårdslagen som socialtjänstlagen.

Jag ansluter mig till beredningens uppfattning att lagen skall utgöra ett komplement till socialtjänstlagen. Har de insatser som kan ges med stöd av den lagen befunnits otillräckliga, skall vård med stöd av LVM kunna komma ifråga. Jag kan emellertid inte dela den uppfattningen att lagen på motsvarande sätt skall vara supplementär till sjukvårdslagen. Om så var fallel skulle etl primärt syfte med lagen bli att öppna möjlighet att tvångsvis genomföra den somatiska eller psykiatriska vård till vilken missbrukaren inte har velat lämna sitt samtycke. Därmed skulle möjlighel öppnas dels att bereda vård mot den enskildes vilja på sjukhus där psykiatrisk vård inte bedrivs, dels alt vid sidan av LSPV anordna psykiatrisk vård mot den enskildes vilja även i fall där psykisk sjukdom inte föreligger. Beredningen synes emellertid inte främmande för ett sådant synsätt. Av 11 och 22 §§ i beredningens förslag följer att vården skall inledas på sjukhus och att polishandräckning kan meddelas för alt genomföra vården där.

Lagens syfte bör klart anges; Det bör klart framgå all vård med stöd av lagen får ges endast i det fall den behövliga vården inte kan beredas i de frivilliga former som socialtjänsflagen anvisar. Det innebär att sjukvårdslagen inte skall gälla som ett alternativ till utan vid sidan av LVM. Behöver den som ges vård med stöd av LVM vård på sjukhus eller annars medicinsk vård och behandling, skall sådan vård erbjudas honom. Den enskilde skall emellertid inte kunna tas in på sjukhus för sådan vård mot sin vilja.

RFHL

Utredningsförslaget slår inle fast att straffrättslig prövning enligt Brottsbalk och Rättegångsbalk alllid måsle komma i första hand när det gäller drogen narkotika. Här banar ulredningens förslag väg för i första hand en avkriminalisering av narkotikan och allt fler narkomaner skall tvingas lill vård via vårdapparaten. RFHL varnar starkt för en sådan utveckling.

Prop. 1981/82:8 164

RFHL vill också understryka att det verkligen inte saknas lagar att tvångsvårda narkotikamissbrukare - det saknas däremot en hel del alternativ och resurser.

2.2 3 § (Specialindikationerna)

2.2.7 Allmänt

Flertalet remissinstanser har godtagit utformningen av de i 3 § a) angivna kriterierna.

Däremot går meningarna isär vad gäller 3 § b). Särskilt kontroversiell har varit ingripandegrunden "befaras komma alt skada någon närslående", dvs. möjligheten atl ingripa till skydd för tredje man. Å ena sidan uttrycker vissa remissinstanser uppfattningen att tredjemansskyddet i förslaget har blivit för begränsat. Ändra remissinstanser understryker å andra sidan socialberedningens uttalanden att tredjemansskyddet skall återfinnas i vårdlagsliflning-en endast som en övergångslösning i avvaktan på vidgade möjligheter atl väcka åtal för misshandel på enskild plats.

Flera remissinstanser efterlyser en definition av vad som inryms i begreppen "närstående" och "skada" i 3 § b).

2.2.2 Tredjemansskyddet

Följande remissinstanser har efterlyst ett längre gående tredjemansskydd än del beredningen har föreslagit: RÅ, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm, länsrätterna i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län, BRÅ, länsstyrelsen i Stockholms län, Nykterhetsrörelsens landsförbund. Riksförbundet av föräldraföreningarna mot narkotika och Svenska läkaresällskapet.

RÅ

Äv betänkandet framgår alt det skydd lagförslaget innefattar inskränker sig till den enskilde missbrukaren själv och dennes familj (3 §), Personer utanför familjekretsen som hotas av missbrukaren anses få lillräckligl skydd genom brottsbalkens regler.

Jag ställer mig tveksam till den sålunda gjorda begränsningen. Straffrättsliga bestämmelser iräder ju in försl då brott förövats och erfarenhetsmässigt torde straffet endast i begränsad omfattning verka brottsprevenerande på personer vars omdöme är nedsatt under drogpåverkan. Här kan förtjäna påpekas att vid en mycket betydande del av de avdömda misshandelsbrotten gärningsmännen varit alkoholpåverkade.

Socialutredningen ansåg del inte motiverat (jfr SOU 1977:40 s. 919) att i ny socialvårdslagstiftning behålla rekvisit som primärt syftade till att skydda annan persons liv och hälsa. Sålunda borde inte samhällets rätt alt med stöd av en socialvårdslagstiftning vidta åtgärder utan den enskilde missbrukarens samtycke, grundas på indikationer som avsåg att hindra all missbrukaren

Prop. 1981/82:8 165

vållade olägenhet för annan. Emellertid uppkommer ofta lägen i vilka en påverkad missbrukare med fog kan befaras föröva sådana allvarliga övergrepp som han i opåverkat tillstånd med säkerhet inte skulle göra sig skyldig till. Missbrukarens intresse av atl skyddas från att begå brott kan i sådana fall presumeras sammanfalla med ett allmänt intresse att ingripa i syfte att skydda honom från följderna av missbruket. Även om LSPV i en del sådana lägen i sin nuvarande lydelse kan vara tillämplig bör man inle bortse från de gränsfall som inte är hänförliga till denna lag men som ändå kan motivera ingripanden i strid med missbrukarens egen vilja, främst beträffande s. k. farliga alkoholister,

Iprop. 1979/80:1 Om socialtjänsten (Del A, s. 24) föreslogs ändrad lydelse av innebörd att den som var beroende av alkohol eller narkotika och liU följd därav var i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna skulle oberoende av eget samtycke få beredas vård med slöd av lagen, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att möjlighet bereds lill vård av missbrukare oberoende av dennes samtycke på indikationer erinrande om dem som anges i 34 § a) utom sista ledet nykterhetsvårdslagen (1954:579) och i 1 § b) LSPV.

I sammanhanget vill jag också framhålla alt beredningen synes fästa alltför stor vikt vid betydelsen av en eventuell ändring av åtalsreglerna för misshandel (s. 40 f). Ofta är bevisläget helt avhängigt de uppgifter som målsäganden är beredd atl lämna. Även om kravet på målsägandeangivdse skulle frånfallas, torde således särskilda skyddsregler för bl. a. närslående behövas till förebyggande av skador.

BRÅ

BRÅ - som i och för sig är positivt till tanken på en ändrad åtalsregel - vill ifrågasätta om brottsförebyggande hänsyn ändå inle motiverar att vård enligt LVM bereds den som till följd av missbruk kan befaras skada annan, vare sig den hotade är familjemedlem eller utomstående.

Nykterhetsrörelsens landsförbund

Del finns ingen anledning att sätta ambitionen att skydda alkohol- och
narkotikamissbrukarens anhöriga eller eljest människor i hans omgivning
lägre än vad som stipulerats i LSPV. Tvärtom är det på grund av de former,
som missbrukarens beteende ofta tar sig, angeläget att bygga ett bättre skydd
för missbrukarens omgivning än när del gäller manifestationer av psykisk
sjukdom. '

Riksförbundet av föräldraföreningarna mot narkotika

FMN är enig med beredningen om atl våld inom hemmets väggar bör falla under allmänl ålal.

Vi motsätter oss dock kraftigt att s. k. tredjemansskydd dras bort ur sociallagstiflningen. FMN kan aldrig blunda för atl kanske en miljon medborgare - närslående lill drogmissbrukare - tvingas leva under konstant press utan att tillförsäkras stöd i sociallagsliftningen. Det måste finnas en

Prop. 1981/82:8 166

indikation till behandlingsskyldighet som tar de närståendes livssituation i beaktande. FMN intar denna ståndpunkt på följande grunder:

De anhöriga är en grupp som alltid blir undanskuffade eller bortglömda i det sociala arbelel. 1 den gamla Nykterhetsvårdslagen nämndes de anhörigas situation på etl flerlal ställen. I den nya socialtjänstlagen nämns de inte alls.

Detta är ett uttryck för en modern tradition inom missbruksvården -nämligen att betrakta missbrukaren som ensamstående. Socialvården behandlar missbrukaren som om han/hon levde i ett socialt vacuum som enbart fylls med socialvårdskontakler. Det är aldrig fråga om frivillighet eller integritet för de människor som år efter år lever nära inpå en drogska-dad.

De anhörigas situation är svår. Många gånger har de själva kontakt med vårdapparaten. Del kan gälla socialbidrag för en familj med raserad ekonomi som följd av missbruksproblem. De psykiatriska klinikerna har kontakt med många anhöriga som inte orkar längre. Förskrivningen av sömnmedel, ångestdämpande eller depressionshävande mediciner är enorm. Psykosomatiska sjukdomar som magsår, högl blodtryck, hjärtbesvär och allergier är vanliga hos både barn och vuxna i dessa familjer. Misshandel eller hot från missbrukaren eller hans kamrater är vanligt. Ännu vanligare är stölder i hemmet, sönderslagna lägenheter och andra ekonomiska (och känslomässiga) skador som inte täcks av hemförsäkringar. Ingen instans ser dock problemen i sin helhet och ingen tar tag i totalsituationen. Detta borde dock vara socialvårdens uppgift. Därför bör också de närstående omfallas av stöd och skydd i sociallagstiftningen. FMN anser att en utmönslring av tredjemansskyddet ur sociallagstiftningen innebär etl gigantiskt svek mot de 1-2 miljoner medborgare som lever nära inpå en missbrukare.

Följande remissinstanser är negativa lill möjligheten atl ingripa till skydd för närstående eller godtar förslaget som en övergångslösning; socialstyrelsen. Kommunförbundet, LO, SACO/SR, TCO, KALV, RSMH, Föreningen Sveriges Socialchefer, Sveriges socionomförbund.

Socialstyrelsen

Beredningen betonar att def skydd för närstående som föreslås i LVM endasi skall vara en övergångslösning i avvaklan på en reformering av brollsbalken. Det gäller såväl åtalsreglerna som reglerna om häktning. Brottsbalkens nuvarande regler ger inte tillräckligl skydd för familjemedlemmar, oavsett om våldet är föranlett av missbruk eller inte. Enligl beredningens uppfallning bör misshandel och annal våld mol både barn och vuxna alltid falla under allmänt åtal. I avvaklan på de ytterligare utredningar som krävs innan en sådan förändrad lagstiftning kan träda i krafl föreslår beredningen emellertid all skyddet för närslående i LVM skall accepteras tills vidare. Socialstyrelsen kan mot den angivna bakgrunden tillstyrka förslaget men vill, i likhet med beredningen, framhålla att det är utomordentligt angelägel, att utredningsarbetet i dessa frågor påskyndas och snarasl läggs till grund för nödvändiga lagändringar.

Prop. 1981/82:8 167

I fråga om vård utan den enskildes samtycke enligt § 3 b för befarad skada mot närstående anser beredningen att en övergångslösning bör kunna accepteras främst i avvaklan på förslagel från sexualbrottskommittén om en skärpning av åtalsreglerna och att häktningsreglerna ses över. LO vill understryka nödvändigheten av etl snabbt utredningsarbete och att hithörande regler i LVM endast är att betrakta som en övergångslösning. Behovel av uppföljning och utvärdering är speciellt angelägel i fråga om dessa LVM-regler och deras tillämpning.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Föreningen avslyrker att tvångsvård skall kunna beredas den som till följd av missbruk kan befaras komma alt skada sig själv eller någon närslående. Föreningen instämmer i beredningens uttalande atl problem som sammanhänger med all skydda människor mot våld inom familjen inle enbart sammanhänger med att någon familjemedlem är missbrukare. Därför kan ett utökat skydd bäst åstadkommas genom en skärpning av åtalsreglerna. Enligl föreningens mening är det angeläget att det utredningsarbete som syftar till all lägga fram förslag om en sådan skärpning påskyndas. Föreningen kan inte acceptera att provisoriska regler till skydd för närstående förs in i LVM i avvaktan på en ändring av brottsbalken.

Samorganisalionen KALV

Vården skall ulformas så att den kan bli ett avstamp för den enskilde i hans eller hennes fortsatta kamp för ett drägligt och meningsfullt liv. Vi avvisar därför bestämt alla möjligheter till tvångsvård som grundar sig på hänsyn till andra inlressen exempelvis samhällsskyddet och skydd för tredje man.

2.2.3 Begreppet närstående

Några remissinstanser har efterlyst en närmare bestämning av begreppet "närstående" i 3 § b) lagförslaget. Hit hör länsrätten i Slockholms län, länsstyrelserna i Slockholms, Malmöhus och Värmlands län, JO, SACO/SR och Svenska läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Skyddet mol misshandel av närstående är otillfredsställande behandlat. Länsstyrelsen finner således att tolkningen av närslående kan bjuda på svårigheter och att förtydligande bör ske liksom en skrivning som gör tolkningen generös.

Länsstyrelsen i Värmlands län

Vem är egentligen närstående i dessa sammanhang? År del exempelvis en sammanboende som misshandlas av missbrukaren eller en mor som

Prop. 1981/82:8 168

missbrukaren visserUgen inte bor tillsammans med men som ändå ofta får besök av sonen och därvid ibland misshandlas när pensionen kommer? De kommentarer som lämnats på denna punkt anser länsstyrelsen inte vara tillfyllest ulan ytterligare klargörande måste ske.

Under begreppet närstående torde falla en vid personkrets. Beredningens avsikt att begränsa skyddet till missbrukarens familjemedlemmar (inbegripel samboende) har således inte kommit till uttryck i lagtexten.

SACO/SR delar beredningens åsikt att det presenterade förslaget i LVM får betraktas som ett provisorium och atl frågan får prövas när pågående utredningsarbete om ändrade regler om åtal m. m. avslutats. SACO/SR anför vidare:

Det är emeUertid angelägel alt också ett provisorium utformas så klart som möjligt. Det framgår nu inte otvetydigt av vare sig lagtext eller specialmolivering vilka som innefattas i kretsen "närstående", även om de allmänna övervägandena förtydligar detta till "missbrukarens familj" och understryker att skyddet inskränker sig lill denna begränsade personkrets. I den praktiska tillämpningen vore det emellertid värdefuUt atl veta om även missbrukarens f. d. make omfattas. Vidare: kan lagen tillämpas på gravida kvinnor (något som är önskvärt) och är det i så fall risken för skada för modern eller fostret som skall vara utslagsgivande.

Läkaresällskapet

I 3 § b) har angivits att lagen skall tillämpas även för skydd av anhöriga. Sällskapet vill dock varna för att formuleringen "någon närstående" kan komma att tolkas alltför restriktivt och vill därför föreslå en formulering som även kan inrymma inte bara missbrukarens hustru och barn utan också föräldrar, f. d. hustru, samboende, grannar och eventuellt även arbetskamrater.

2.2.4 Begreppet "skada"

Några remissinslanser har ocksåfrågat efter ett klargörande uttalande huruvida begreppet "skada" i 3 § b) lagförslaget avser fysisk eller psykisk skada eller bådadera. Hit hör RÅ, länsrätten i Stockholm, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län, JO. SACO/SR och Svenska läkaresällskapet.

RÅ

Beträffande skadan som sådan bör enligt min mening övervägas om inte ett mer preciserat skydd skall ges än vad som framgår av 3 § b) i förslaget. Där anges sålimda inte vilken sorts skada som avses. I avsaknad av förtydligande härvidlag kan osäkerhel uppkomma angående förslagets lolkning även om man genom vad som framgår av s. 40-41 i betänkandet närmast får intrycket atl annan skada än sådan som orsakas av fysiskt våld inte är avsedd.

Prop. 1981/82:8 169

Länsrätten i Stockholms län

3 § innehåller vissa oklarheter. Det framgår inte klart om ordet "skada" i punkten b) avser fysisk eller psykisk skada eller bådadera. Beredningen synes endast inbegripa fysiskt våld. Frågan borde klarläggas åtminstone genom etl motivullalande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Beträffande det särskilda kriteriet i 3 § b) framgår inte av vare sig lagtextens lydelse eller speciälmotiveringen om därmed avses såväl fysisk som psykisk skada beträffande närstående. Länsstyrelsen anser alt även psykisk skada som kan befaras drabba närstående skall innefattas därmed och atl detta bör komma till klart utlryck i lagtexten.

3 § är otydligt formulerad även när det gäller skyddet för närslående. Det framgår således inte om beredningens avsikt har varit att bereda närstående skydd mol såväl fysisk som psykisk skada. Det bör enUgt min mening klart anges att skyddet skall omfatta även befarad psykisk skada.

SACO/SR

Vad som skall förslås med "skada" definieras inte närmare. De allmänna övervägandena talar om "misshandel", "annat våld", "våld dier hot". Del är därför oklart om psykisk misshandel faller under skadebegreppet.

2.2.5 Tvingande reglering

En förutsättning för atl vård skaU få beredas med stöd av 2 och 3 §§ är att det föreligger ett trängande behov av vård som inte kan tillgodoses på annat sätt. I dessa situationer bör det enligt min mening föreligga en skyldighet för samhället att se till att den behövliga vården kommer till slånd. Jag anser således till skiUnad från beredningen att beslämmelserna i 2 och 3 §§ bör göras tvingande.

Moderata ungdomsförbundet

MUF anser självfallet att frivillig vård av missbrukare är att föredra, om det är möjligt. Om missbrukaren inte är beredd atl bli omhänderlagen och delta i vård anser vi dock att det är samhällels skyldighel att besluta om tvångsvård. Ordet "kan" i 2 § bör strykas och ersättas med "skall".

Prop. 1981/82:8 170

3 Vårdens innehåll och syfte (1, 11-15 §§)

3.1 Allmänt

Flertalet remissinstanser har, oberoende av inställning till förslagel i övrigt, godtagit det av beredningen angivna syftet med värden. Inställningen uttrycks på följande säll av JK:

Enligt det angivna syflel skall missbrukare under vårdtiden ges reella möjligheler att själv komma till rätta med sina problem. Härmed avses att han skall dels hinna återhämta sig såväl fysiskt som psykiskt dds genom olika stödinsatser få lillfälle att reda upp sin sociala situation. Vården uppges även syfta till all missbrukaren bl. a. genom dessa insatser skall bli mer motiverad för fortsalt vård i frivilliga former. Mol denna målsättning för vården finns inte något att invända.

Socialstyrelsen har anfört:

Beredningen har inte avsell all man på den vårdtid som angivils skall kunna genomgå elt långsiktigt vårdprogram. I utgångspunkterna för förslaget (s. 29) betonas att en vård utan samtycke skall "vara begränsad till vad som erfordras för att ge den enskilde incitament till en fortsatt vård i frivilliga former. Den får inle innebära atl samhällel lar över den enskildes ansvar för sitt eget liv." Socialstyrelsen delar delta synsätt.

Samtidigt vill styrelsen, liksom beredningen, betona vikten av att också vård utan samtycke ingår som ett led i en sammanhållen vårdkedja där socialnämnden har huvudansvaret för den samlade planeringen av åtgärderna.

Ett inte obetydligt antal inslanser har tagit upp skyldighelen för det allmänna att kunna erbjuda en ändamålsenlig vård ål den som bereds vård mot sin vilja. Flera instanser vill all denna skyldighet skall framgå av LVM.

Socialstyrelsen

Enligt beredningen innebär den nya lagen att det kan ställas större krav på samhället vad gäller kvaliteten på vården. Vidare anförs att "för beslut om vård mot den enskildes vilja kan krävas att vården verkligen är adekvat och ägnad alt leda lill en varaktig förbättring av den enskildes situation" (s. 36).

Socialstyrelsen vill slarkl understryka delta synsätt men anser att samhällels skyldigheter i samband med tvångsomhänderiaganden av enskilda individer bör markeras ännu tydligare. Detta är angeläget inte minst som grund för tillsynsmyndigheterna.

Styrelsen anser att adekvat vård inle bara "kan krävas" utan skaU krävas då del handlar om vård mot den enskildes vilja. Den enskilde skall i denna situation ha räll lill ändamålsenlig vård och behandling saml lill särskilda stödinsatser för sin fortsatta rehabilitering. Det sistnämnda är inle minst viktigt att framhålla då det hillills i slor utsträckning saknats resurser på det lokala planet för dem som skrivits ut från tvångsvårdsinstitulioner.

Länsrätten i Östergötlands län menar all som förutsättning för atl samhället

Prop. 1981/82:8 171

skall få ingripa med tvång mol missbruk av alkohol och narkotika måste gälla att samhället i så fall som motprestation gör en konstruktiv vårdinsats.

Kravet på lagreglering av rätten lill ändamålsenlig vård framförs av bl. a. LO, TCO, SACO/SR, RFHL, RSMH, Riksförbundel av föräldraföreningarna mot narkotika och Föreningen Sveriges Socialchefer.

LO anser det angeläget att i LVM slå fast kravet på ändarriålsenlig vård och behandling. Ett särskill skäl för att i lagen fastlägga denna princip är att om samhället skall kunna tvinga någon till vård måste samhällel kunna garantera all sådan vård kan erbjudas och att denna vård skall vara meningsfull och ha förutsättningar alt förbättra individens situation väsentligt.

TCO

Den som vårdas med stöd av lagen skall enligt TCO:s mening ha rätt lill ändamålsenlig vård och behandling. Om inte vården ges etl bra innehåll kommer den snarast att motverka sitt syfte vilket gäller såväl tvångsvård som frivillig vård. Självfallet bör vården äga rum under slörsla möjliga hänsynstagande till människans självbestämmanderätt och integritet och bör vara inriktad på att utveckla den enskildes egna resurser. TCO anser att det som här framförts bör framgå av lagtexten.

RFHL

Vi instämmer i 13-14 §§, men vill ha en mer preciserad lag. Lagen måsle klart uttrycka klientens rättighet när del gäller:

a) rätt till bra sjukvård

b) räll liU förebyggande slöd

c) rätt lill placering på bra institution/familjevård

d) rätt till bostad/arbete efter vårdtiden (använd Främjandelagen)

Föreningen Sveriges Socialchefer

Varje tvångsomhändertagande innebär att samhället lar på sig elt stort ansvar för den omhändertagnes vård och behandling. Redan av detta skäl finns det alltså anledning att i lagen föreskriva att den som vårdas mot sin vilja har rätt till ändamålsenlig vård och behandling. Därtill kommer atl en god vårdkvalité är nödvändig om det skall vara möjligt att motivera den intagne för fortsatt vård och behandling. Enligt föreningens mening bör därför den tvångsintagnes rätt till god vårdkvalité säkras i lagtexten.

Även från något andra utgångspunkter har flera remissinslanser framförl krav på preciseringar av vårdinnehållet i lagtexten.

RA Stadgandena beträffande vårdens innehåll ålerfinns i 14 S. Dessa är enligl

Prop. 1981/82:8 172

min mening av central betydelse i sammanhanget. De bör, som jag ser del, kompletteras med en sammanfattande redogörelse för vad vården skall omfatta, såsom avgiftning och andra medicinska eller sociala insatser i avsikl att uppnå det centrala syftet med behandlingen, nämligen alt häva del tillstånd som föranlett omhändertagandet och motivera och hjälpa missbrukaren att ändra sin situation så att omhändertagandet successivt kan gå över i behandling med missbrukarens medverkan och samtycke.

Länsrätten i Östergötlands län

1 de inledande paragraferna talas om alt vård beslutas med slöd av lagen. Intet sägs emellertid här om vad det är för lyp av vård som åsyftas. Jämför man t. ex. med 1 § LSPV finner man att där åtminstone står atl det gäller sluten psykiatrisk vård. Längre fram i lagförslaget (11-14 §§) finner man att det är meningen att den vård som beslutas skall vara en vård i vissa hem avsedda för vård av missbrukare men att vården normalt skall inledas på sjukhus och att beträffande vårdens innehåll och utformning skall gälla bestämmelserna i socialtjänstlagen om inte annat anges i LVM. Det framstår som otillfredsställande att det inte redan i lagens inledande bestämmelser klargörs vad för lyp av vård det är fråga om. Egentligen borde 2 § lyda ungefär som följer: "Den som är i trängande behov av vård mot fortgående missbruk av alkohol eller narkotika får oberoende av eget samtycke beredas sluten socialvård enligt denna lag, om insatser enligt socialtjänstlagen eller annanlag är otillräckliga för att tillgodose hans vårdbehov."

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Vårdens innehåll och utformning enligt 14 § lagförslaget är, såsom nämnls, av avgörande betydelse för resultatet av tvångsingripandel. En klar precisering i lagen av de vårdformer som kan erbjudas är därför nödvändig. Vård- och behandlingsinnehållet är också beroende av arten av missbruk.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen finner det värdefullt att lagen ges en ingress som anger det synsätt som bör prägla dem som är satta att handha lagen. Redan i inledningen bör anges de vårdformer lagen anvisar, såsom sjukhusvård, annan institutionsvård, öppen vård-i den enskildes hem eller annans hem.

3.2 Kravet på inledande sjukhusvård

Socialberedningen har uttalat atl en ökad samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten måste komma till stånd, framför allt i inledningsskedet vid avgiftning men även under behandlingens gång. Enligt förslaget skall vården inledas på sjukhus, om inte annat följer av sjukvårdslagen. Länsrätten kan medge undantag från regeln (11 § andra stycket lagförslaget).

Förslaget har mött varierade reaktioner. Oreserverat positiva är TCO och Föreningen Sveriges Socialchefer.

TCO anser det riktigt atl vården bör inledas på sjukhus och då på sjukhus

Prop. 1981/82:8 173

där det finns psykiatriska resurser.

Föreningen Sveriges Socialchefer konstaterar att beredningen föreslår att tvångsvård skall inledas på sjukhus och tillägger:

Som tidigare nämnts delar FSS den uppfattningen. I likhet med samrådsgruppen anser föreningen dessutom att det vid sjukhus som ulnyttias för tvångsvård av missbrukare bör finnas tillgång till psykiatrisk expertis.

Avvisande ställer sig Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund och Moderata ungdomsförbundet. Kvinnoförbundet anför:

Vi kan inle finna alt kravet på inledande sjukhusvård, 11 §, tillgodoser etl verkligt behov. Med socialtjänstens sammanhållna vårdansvar följer en skyldighet för socialnämnd att tillse alt behövlig vård kommer lill stånd såväl före som efter länsrättens beslut. I många fall torde avgiftning och eventuell sjukhusvård ha genomförts under utredningstiden och ytterligare sjukhusvård efter det atl beslut om vård enligl lagen fattats, torde vara överflödig. 1 de fall medicinsk vård fordras bör den meddelas på det sätt som läkare finner lämpligast.

Övriga remissinstanser som har kommenterat förslaget är i och för sig positiva till beredningens syn på hur ansvaret för missbruksvården bör fördelas mellan sjukvård och socialtjänst. Samlliga gör emellertid ändå invändningar mot förslaget av likartal slag.

Frågan om ansvarsfördelningen tas upp av bl. a, Lancbtingsförbundet, Kommunförbundet och SACO/SR.

Landstingsförbundet

Landstingsförbundet framhöll i remissvaret på socialutredningens slutbetänkande att medicinska insatser i många fall är nödvändiga inte minst vid vårdens inledning, I dag sker avgiftning - beroende på de lokala förhållandena - antingen inom sjukvården eller vid sjukavdelning på institution. De missbrukare som kommer att omhändertas enligt den nya lagen kommer säkerligen att till övervägande del vara i sådant tillstånd att avgiftning är klart medicinskt motiverad. I de fall institutionerna har tillfredsställande resurser bärför bör dessa även framdeles kunnautnyttjas. 1 annat fall får avgiftningen ske inom sjukvården.

Förbundsstyrelsen delar således i sak den uppfattning beredningen fört fram i 11 S om behovet av inledande sjukhusvård.

Förbundet fortsätter:

Enligt styrelsens uppfattning har dock denna paragraf fått en oklar och delvis missledande utformning. Det är av slor vikt att så långt möjligt precisera ansvarsförhållandena, särskilt som flera huvudmän är inblandade i vården. Uttrycket att vården skall inledas på sjukhus "om inle annat följer av sjukvårdslagen" innebär att överläkaren beslutar om intagning inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt. Vidare framgår av hänvisningen till sjukvårdslagen att några tvångsmässiga åtgärder inte skall vidtas under sjukhusvistelsen.

Mol den bakgrunden framstår det som olämpligt att i lagen ange att vården skaU inledas vid sjukhus. Detta gäller ju endast om medicinska indikationer

Prop. 1981/82:8 174

föreligger enligl vederbörande överläkares bedömning i det enskilda fallel. Del är också olämpligt att tala om att tvångsvård inleds genom vård för vilken inga tvångsmässiga regler skall gälla.

Landstingsförbundet ifrågasätter om det är nödvändigl att i lagen uttryckligen ange bestämmelser om sjukhusvård och anför:

Sjukvårdens ansvar följer av sjukvårdslagen och som nämnts inleds tvångsvård redan i dag regelmässigt av avgiftning. Genom förarbeten och uttalanden i specialmotiveringarna till det nu föreliggande lagförslagel kommer behovet av sjukvårdens insatser att ytterligare markeras. Om en lagmässig reglering ändå anses nödvändig är del av stor vikt atl denna blir så klar alt den inte leder till missförstånd på de punkter som här berörts.

Förbundel avslutar:

Del bör åter betonas att vad här sagts inte får loikas som atl hälso- och sjukvården vill dra sig undan sill ansvar för den tvångsmässiga vården av missbrukare. Huvuddelen av denna sker ju för övrigt redan i dag inom psykiatrin. Det är däremot av största vikt att lagstiftningen inte ger upphov lill förväntningar på insatser som inte är möjliga att uppfylla.

Kommunförbundet

Styrelsen noterar med tillfredsställelse att socialberedningen önskat slå fast sjukvårdsansvaret i LVM-ärendena. Erfarenheterna av bl. a. lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB) visar att diskussionerna om gränsdragningen mellan sjukvård och socialvård stundtals kan få en lamslående effekt. Det är viktigt att konstatera att det i dessa missbrukar-sammanhang är fråga om både ett sjukvårds- och etl socialvårdsansvar.

Emellertid torde beredningen inte tillräckligt ha analyserat innebörden av paragrafens mening. Frågan om möjligheten alt inleda vård enligt LVM inom sjukvården kan ses i två steg: dels intagningstillfället, dels kvarhållan-det på sjukhus. Enligt sjukvårdslagens 24 och 25 S§ beslutar överläkaren om intagning. Det förhållandel atl länsrätt funnil LVM tillämplig innebär inte skyldighel för överläkaren alt besluta om intagning. Härför torde krävas ändring i sjukvårdslagen.

SACO/SR har, liksom Svenska läkaresällskapet, närmare utvecklat sin syn på de tolkningssvårigheter som den föreslagna beslämmelsen skulle kunna ge upphov till och tillägger:

SACO/SR håller det visserligen för sannolikt att de allra flesta fall kan vårdas enligt sjukvårdslagen. I ytterligare ett antal fall kan LSPV vara lillämplig. När allvarligare abstinenssymptom inte anses föreligga bör patienten också kunna överföras direkt till den anvisade vårdinstitutionen ("hemmel") och intagning på sjukhus blir därför inte aktuell. I detta sammanhang måste påpekas att lagen uttryckligen bör ange att bedömningen av patientens vårdbehov skaU kunna göras poUkliniskt och atl patienten skall kunna överföras direkt lill den anvisade vårdinstitutionen, om något behov av sluten sjukhusvård inte föreligger. En sådan bedömning måsle också kunna göras av läkare som inte är anknuten till sjukhus, t. ex. alkoholpoli-

Prop. 1981/82:8 175

klinikläkare, socialläkare och annan läkare som har erfarenhet av att bedöma alkoholpatienlers vårdbehov.

Men även om man sålunda kan förutse atl vården i de allra flesta fall kommer att ske antingen frivilligt och dessutom begränsas lill öppen vård, eller enligt LSPV, kan lagen inte underlåta att ge otvetydigt besked i frågan om vård utan samtycke i sjukvården av just de patienter för vilka lagen är avsedd.

Liknande synpunkter redovisas i ell utförligt resonemang av länsrätten i Östergötlands län som dessutom anför bl. a.:

En särskild fråga är hur vården på sjukhus skall kunna genomföras om den omhändertagne inte är beredd att samarbeta utan kan antas vara inställd på atl la varje lillfälle i akt att avvika. Är fråga om vård på psykiatrisk klinik kan kvarhållningsrätt ulövas endasi under förulsäilning alt beslut meddelas om vård enligt LSPV. Eljest kan patienten inle hindras från alt lämna kliniken. Är fråga om somatisk vård finns del ingen lag utom epidemilagen som medger kvarhållningsrätt. Enligt länsrättens mening slår man här inför en lucka i lagförslaget. Regler måsle lill som möjliggör kvarhållning på sjukhus i de fall då sluten socialvård enligl lagen inleds där. Man måsle komma ihåg all del är just under del inledande skedet som den omhändertagne är särskilt rymningsbenägen och att vården skulle spolieras helt om han efler egel goltfinnande kan skilja sig från vården då.

Länsrätten, som också ingående resonerar om gränsdragningsfrägorna vad gäller LSPV, LVM och LVU, tillägger bl. a.:

Man skulle eventuellt kunna länka sig den ordningen atl socialnämnden inleder sina åtgärder med att i överensstämmelse med 11 S socialtjänstlagen se till att missbrukaren omhändertas för sluten psykiatrisk vård enligl LSPV och alt socialnämnden samtidigt går i förfaltning om atl få etl beslut om sluten socialvård enligl LVM lill stånd som kan träda i lillämpning när vården enligt LSPV avslutas.

Även socialstyrelsen framför invändningar av samma slag som de nu ■redovisade och sammanfattar:

Det är emellertid ytterst angeläget att så långt möjligl skapa garantier för alt missbrukarnas behov av kvalificerade sjukvårdsinsatser - för såväl somatiska sjukdomar och skador som svåra abstinensbesvär och psykiska vårdbehov - blir tillgodosedda inom den reguljära sjukvården.

Placeringen på en social vårdinstitution skall därför enligt socialstyrelsens mening alltid föregås av en läkarundersökning. Därvid skall en bedömning göras av patientens totala sjukvårdsbehov och hur det kan tillgodoses. Denna bedömning skall således omfatta såväl patientens behov av omedelbar vård på sjukhus som behovet av sjukvärdsinsalser i övrigl. Inom ramen för samarbetet mellan den somatiska länssjukvården och psykiatrin bör garantier skapas för att missbrukarna också får den sjukvård de behöver.

Enligl socialstyrelsens mening bör formuleringen i 11 § andra stycket LVM utgå och ersättas med följande bestämmelse: "Innan vård på hem inleds skall sjukvårdsbehovet bedömas av läkare".

Liknande invändningar och förslag framförs också av domstolsverket, länsrätterna i Stockholms och Malmöhus län samt länsstyrelserna i Stock-

Prop. 1981/82:8 176

holms, Malmöhus, Västmanlands, Värmlands och Jämtlands län. Sålunda föreslår länsstyrelserna att kravet "skall inledas" bör mildras lill "kan", "får" eller "bör inledas på sjukhus". En länsstyrelse föreslår formuleringen att vård enligt lagen "bör föregås av avgiftning på sjukhus om så befinnes lämpligt".

Avslutningsvis återges domstolsverkets yttrande:

Enligt 11 § LVM skall tvångsvården inledas på sjukhus om inte annat följer av sjukvårdslagen. Från den regeln kan länsrätten medge undantag. Av beredningens uttalanden framgår att tvångsvården bör inledas med att missbrukaren avgiftas (s. 40) samt att syftet med sjukhusvården skall vara avgiftning och därmed sammanhängande vård (s. 31). Likaså framhåller beredningen (s, 40) att avgiftningen ofta kommer alt vara avslutad när domstolen avgör frågan om vård. Fråga om undanlag från huvudregeln om sjukhusvård kan således antas uppkomma mycket ofta i länsrätten.

Lagtextens utformning och beredningens uttalanden (s. 51) kan ges den tolkningen att det är länsrätten som skall bestämma inte bara om undantag från sjukhusvården utan också om sjukvårdslagens krav är uppfyllda.

Enligt domstolsverkets mening bör det inte vara en uppgift för domstolen att pröva om en missbrukare - för avgiftning eller av andra skäl - behöver sjukhusvård eller inte. Sådana frågor bör avgöras av läkare eller av något organ som besitter medicinsk sakkunskap.

3.3 Resursbehovet

Flera remissinstanser tar upp frågan om vUka resurskrav den föreslagna lagstiftningen kan förväntas medföra.

Landstingsförbundet

Det går inte av utredningsförslaget att utläsa vilken omfattning den föreslagna vården utan samtycke kommer att få. Det har därför inte heller varit möjligt för beredningen att avväga vårdbehovel mot tillgängliga resurser. Detta är en brist i beslutsunderlaget.

Landstingsförbundet utgår fortsättningsvis i detta svar från att tvångsvården äv alkoholmissbrukare kommer atf få i stort samma omtattmng som i dag. Det måste dock betonas alt det finns stora osäkerheter i denna bedömning. Beroende på hur socialarbetare, psykiatriker och läkare inom kroppssjukvården kommer att tillämpa den nya lagen kan det inte uteslutas att nya grupper av missbrukare blir föremål för vård utan samtycke. Omfattningen av vård enligt lagen kommer också i hög grad att påverkas av hur polisen utnyttjar rätten till omedelbart omhändertagande enligt 8 §.

Osäkerhet gäller alltså inte bara den totala omfattningen av vård av alkoholmissbrukare med tvång utan också vårdens fördelning på olika grupper av missbrukare. Förändringarna kan också variera i olika delar av landet. Detta kommer atl slälla nya kvantitativa och kvalitativa krav på både sjukvården och de särskilda institutionerna. Riksdagen måste vid ett beslut om en ny lag i enlighet med det framlagda förslaget vara medveten om att svårigheter atl resursmässigt tillgodose kraven kan komma att finnas under en lång övergångstid. Särskilt gäller detta storstadslänen. Osäkerheten i

Prop. 1981/82:8 177

bedömningen av resursbehoven måste givetvis också beaktas vid förhandlingarna om de ekonomiska relationerna mellan staten och de kommunala huvudmännen när del gäller institutionsvården.

Vad här sagts om vården av alkoholmissbrukare gäller i än högre grad tvångsvården av narkotikamissbrukare. Det är en helt ny uppgift. Resurser saknas i dag, varför speciella planeringsinsatser är nödvändiga. Det föreligger stora problem alt försöka bedöma vårdbehovets omfattning och inriktning.

Den osäkerhet som finns på viktiga punkter gör atl uppföljningen av lagen blir betydelsefull. Landstingsförbundet delar därför beredningens uppfattning att detta är en av de viktigaste deluppgifterna i utvärderingen av sociakjänstreformen.

Kommunförbundet

Vad det förslag som beredningen nu lägger fram innebär resursmässigt i fråga om behov av inslilutionsplatser är svårt att uttala sig om. Till en början kan konstateras atl lagförslaget ålägger kommuner och landsting att ha platser tillgängliga inom institutionsvården för vård av den LVM-omhänder-tagne. I dag är på sina håll resurserna maximall utnyttjade. I samband med detta bör man uppmärksamma att de institutionella resurserna är ojämnt fördelade över landet, vilket kan innebära svårigheter när en ändamålsenlig vård skaU beredas den enskilde.

Det kan därför vara en rimlig bedömning all en viss utökning av institutionsresurserna blir erforderlig. Ett ytterligare skäl härför är att personkretsen i LVM också gäller narkomaner. För denna grupp av missbrukare finns för närvarande i princip inga institutionsresurser, som fyUer de krav som socialberedningen anger i lagförslaget.

På länsnivå pågår nu institutionsplanering som skall vara avslutad före den 1 oktober i år. Vid den tidpunkten torde riksdagsbeslutet om LVM inte föreligga. Det är klart otillfredsställande att institutionsplaneringen och slatsbidragsförhandlingarna beiräffande institutionerna måste genomföras utan att riksdagens ställningstagande till frågorna kring vård ulan samtycke föreligger. 1 den situation som nu uppkommit är del enligt styrelsens mening nödvändigt att man efter riksdagsbeslutet kan återkomma till reglering av konsekvenserna beträffande institutionerna.

Socialstyrelsen

Styrelsen finner det vidare uppenbart att LVM-förslaget ställer krav på förstärkta resurser såväl kvalitativt som kvantitativt. Det är en allvarlig brist att beredningen inte närmare berört frågan om vårdresurser och vårdinnehåll. Inle minst gäller denna brist för gruppen narkotikamissbrukare där erfarenheter och resurser för tvångsvård av detta slag saknas helt. Styrelsen förutsätter dock att de nödvändiga resursförstärkningarna inte kan tillåtas ske på bekostnad av en nedrustning av den frivilliga missbrukarvården, utan att en ompriorilering från andra sektorer måste göras.

Ur vårdinnehållssynpunkt vore det dessutom klarl olämpligt att omvandla de nuvarande behandlingshemmen för narkotikamissbrukare till sådana hem som avses i 11 § LVM. Med stor sannolikhet skulle de som logs in enligt LVM komma att utgöra en grupp med betydligt kortare vårdlider och lägre motivation än de frivilligt inskrivna. Detta skulle i sin tur kraftigt försvåra

12 Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr. 8

Prop. 1981/82:8 178

eller omintetgöra behandlingshemmens möjligheter att bibehålla och. vidareutveckla de mera långsiktiga behandlingsprogram som i dag kännetecknar deras verksamhet. Detsamma gäller flertalet enskilda nykterhets-vårdsanstalter. Sådana förutsättningar för behandlingsarbetet som terminsintagning och speciella fasprogram torde också vara svåra atl förena med vård enligt LVM.

Det lorde vidare vara avsevärt svårare alt vårda tvångsiniagna alkohol-och narkotikamissbrukare på samma institution än det är atl samvårda dessa grupper inom den frivilliga vården. Risken för svåra motsättningar mellan de olika grupperna är stor Uksom risken för att samtliga måste utsållas för en strängare konlroll, vad gäller innehav av missbruksmedel, än vad som i dag tillämpas vid de allmänna nykterhelsvårdsanslallerna. Det bör tilläggas all dessa har liten, om alls någon, erfarenhet av vård av narkotikamissbrukare. 1 de fall man, trots ovannämnda svårigheter, avser att försöka vårda såväl alkohol- som narkotikamissbrukare enligt LVM på samma institution är en första förutsättning att personalen ges erforderlig utbildning.

Statskontoret

Redan det förhållandet atl del är fråga om vård av personer med så allvarligt fortgående missbruk atl vården måsle genomföras utan missbrukarens eget samtycke ställer speciella krav på vårdens kvalitet. Härtill kommer de svårigheter som sammanhänger med vissa av de problem som för närvarande finns i det svenska samhället, såsom knappheten på vårdresurser sedd mot bakgrunden av det ansträngda samhällsekonomiska och statsfinansiella läget, den stora arbetslösheten samt bostadsbristen. Statskontoret har ett intryck av atl socialberedningen tagit relativt lätt på dessa problem. Med den målsättning beredningen ställt upp kommer det enligl statskontorets mening atl behövas belydande och kostnadskrävande satsningar av de politiska instanserna och av vårdhuvudmännen för att rusta upp vårdorganisationen. Det synes tveksamt om detta kan lösas genom omprioriteringar.

Liknande oro inför de krav som kan komma all slällas på institutionerna redovisas av t. ex. länsstyrelsen i Värmlands län, Nykterhetsvårdens anstaltsförbund och Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund.

SACO/SR och Läkaresällskapet pekar på behovet av särskilda stödåtgärder för värdpersonalen till följd av alt lagen föreslås omfatta också narkomaner:

Vård av alkoholmissbrukare under tvångsformer är en bland patienter/ klienter vedertagen och accepterad ålgärd inom ramen för socialvårdens ansvarsområde. Däremot har liknande tvångsåtgärder saknats för narkomaner. Ulformning av anvisningar måste ske med hänsynstagande lill de nuvarande rådgivningsbyråernas och psykiatriska mottagningarnas arbetsförhållanden samt till att det rör sig om etl resurskrävande klientel som nuvarande vårdinstitutioner saknar erfarenhet av. Atl vårda sådana patienter under tvångsformer kan orsaka allvarliga disciplinära problem.

Några inslanser tar upp frågan huruvida vård enligl lagen enbart bör kunna ges vid institutioner med kommun eller landstingskommun som

Prop. 1981/82:8 179

huvudman som socialberedningen föreslår (11 § första stycket lagförslaget).

Socialstyrelsen

Enligt 11 § får vård med stöd av LVM lämnas i hem som drivs av landstingskommun eller kommun och enligt institulionsplanen för länet är avsett för vård av missbrukare. Socialstyrelsen finner delta väl motiverat med hänsyn till det allmännas oavvisliga ansvar för och behov av insyn i den vård som ges enligt LVM. Siyrelsen vill dock erinra att flera län i dag saknar kommunall drivna institutioner för tvångsvård och i slor utsträckning förlitat sig på de stifldseägda nykterhetsvårdsanslallernas resurser då tvångsvård enligt NvL är aktuellt. Beredningens förslag vilar på alt inslilutionsplanering och förhandlingar skall leda till att ett väsentligt anlal institutioner överförs till kommunal huvudman.

Nykterhetsvårdens anstaltsförbund förordar atl möjligheten all ha s . k . erkända anstalter behålls och får medhåll av länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län. Nykterhetsrörelsens landsförbund och Moderata kvinno- och ungdomsförbunden.

Nykterhetsvårdens anstaltsförbund

Som beredningens utredningsmaterial ger vid handen vårdas merparten av de missbrukare, varom nu är fråga, på de erkända anstalterna. En kommunalisering av dessa anstalter kan knappasl ske innan den föreslagna lagen Iräder i kraft. Vård enligt lagen måste alltjämt äga rum på de erkända anstalterna. Vården måste begynna på sådan anstalt; etl överflyttande -såsom beredningen tänkt sig - enligt 15 § i ell senare skede av vården kan ske men är i merparten av fallen inte realistiskt med hänsyn till den korta vårdtid som föreslås.

Utöver de av landsling och kommun drivna hemmen bör i 11 § upptagas hem som länsstyrelsen godkänt för ändamålet och som tagits upp i plan som anges i 23 § socialtjänstlagen.

Kommunförbundet anser ätt förutom landstingskonimun ler kommun också juridiska personer som "företräder" kommun, samverkande kommuner eller landsling bör kunna bedriva vård enligl LVM.

Slutligen tar några remissinstanser upp beredningens uttalade ambition all den akluella vården skall förmedla bl. a. arbete och boslad ål missbruka-

Socialstyrelsen

Med hänsyn till kommunernas bristande' styrmedel för fördelning av bostäder och de väl kända svårighelerna för de utslagna från arbetsmarknaden att få arbete ter sig beredningens syn på vårdens förutsättningar, all på kort tid förändra missbrukarens materiella villkor, mera som ell önsketän-

Prop. 1981/82:8 180

kände. Att vården skall ha ambitionen atl så långt möjligt förbättra missbrukarnas livsvillkor är dock en självklarhet.

Statskontoret

När det gäller vårdens innehåll och syfle anser statskontoret atl socialberedningen redovisar en något för optimistisk syn på möjligheterna atl åstadkomma en väl fungerande missbruksvård som ger de önskade positiva effekterna för den vårdade. De slora svårigheter som finns och de ökade insatser från samhällels sida som enligt statskontorels bedömande behövs för att man skall kunna leva upp lill socialberedningens höga målsättning är nästan inte alls belysta i betänkandet.

Kommunförbundet

Som beredningen mycket riktigt konstaterar, och som lagförslagets specialmotivering till 14 S anger, så är utbildning, arbele och bostad av avgörande betydelse för den enskilde i arbetet på att upprätla en "normal" tillvaro. Varken institutionsstyrelse eller socialnämnd har emellertid möjUghet alt direkt och konkret förmedla dessa förutsättningar för ell värdigt liv. Det krävs samverkan med andra samhällets organ för atl åstadkomma detta. Man måste emellertid inse alt inte heller dessa andra organ förfogar över lillräckliga resurser och befogenheter.

Krav på en genomtänkt och realistiskt förankrad planering av insatserna efter vistelsen på institutionen förutsätter enligt styrelsens uppfattning att också exempelvis arbetsförmedling och bostadsförmedling i vissa fall aktivt tar del i förberedelserna. I speciälmotiveringen (till första paragrafen) borde kunna belysas hur gällande lagstiftning kan utnyttjas för lösning av bostads-och arbetsmarknadsproblem.

3.4 Tillsyn

Flera instanser tar upp nödvändigheten av en fungerande tillsyn över vården utan samtycke, inle minst av rättssäkerhetsskäl.

RÅ liksom hovrättenför Nedre Norrland menar atl del kunde vara av värde atl i LVM la in ett uttryckligt stadgande, att socialstyrelsen har tillsyn över den vård som meddelas med stöd av LVM samt att styrelsen skall följa och vidareutveckla vården och ha möjlighet alt utfärda allmänna råd lill ledning för lagens tillämpning.

RFHL anför för sin del:

Socialstyrelsens roll som övervakare, inspektör och kontrollör måsle ulökas. Socialstyrelsen måste åter få tillstånd all meddela föreskrifter lill kommuner och landsting vad gäller vårdens innehåll, utformning och resurser. Allt snack om "kommunal självständighet" i dessa frågor är bara grymt hyckleri som slår mot de svagaste.

Länsrätten i Östergötlands län anför:

En tvångsvård får inte urarta till en ren förvaring eller blott ett tillfälligt avlägsnande från samhället av en besvärlig missbrukare. Vården får inte bli

Prop. 1981/82:8 181

ett sken utan måste vara en realitet. Enligt länsrättens mening står man här inför den viktigaste rältssäkerhelsfrågan i tvångsvårdssammanhanget. Den som tvångsintas skall vara tillförsäkrad en räll lill adekvat, innehållsfull vård och han måste ha instanser atl vända sig till som kan bistå honom om han inte får sin rätt uppfylld. Länsrätten anser att det skulle behövas tillsynsorgan för missbruksvården, 1. ex. inspektörer, till vilka de intagna kunde vända sig med klagomål på vården och vilka också på eget initiativ kunde verka för den utveckling av missbruksvården som socialberedningen talar om. Ulan en rejäl satsning på själva vården är LVM dömd att bli en skenlösning, med vilken ingen, vare sig intagna eller personal, kan känna sig annal än bittert besvikna.

Några instanser - KALV, RSMH och Riksförbundel av föräldraföreningarna mot narkotika - vill inrälla en särskild "tillsynsnämnd".

KALV

En tillsynsnämnd skall inrällas i varje län. Denna nämnd skall bestå av en jurist som ordförande, politiskt valda förtroendemän saml ha lillgång till två "experter"; en från psyk. vården och en från socialtjänsten. Nämnden skall få en s. k. omvänt övervakande funklion. Den skall alltså inte övervaka den som tas in på tvång utan övervaka samhällels olika instanser så alt de ställer upp för missbrukaren.

Nämnden skall ha räll all inspektera alla vårdinstitutioner där tvångsvård kan ske. Det skall dessutom vara möjligt för den vårdade alt inom två år kontakta nämnden och få hjälp med att bevaka sina grundläggande rättigheter som lillgång till frivillig behandling, rätt lill god bostad osv.

4 Vårdtidens längd (7 och 16 §§) 4.1 Avgränsningen av tiden

Utredningens förslag om en två månaders vårdtid med möjlighel till förlängning under högsl två månader godtas eller lämnas ulan erinran av ett tjugotal remissinstanser. Hit hör RA, kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna i Slockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, JO, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, SACO/ SR och RFHL.

Följande remissinstanser har uttryckt uppfattningen alt den föreslagna vårdtiden är för kort: JK, hovrätten för Nedre Norrland, länsrätterna, länsstyrelsen i Jämtlands län, frivårdskommittén och delegationen för kontraktsvård. Nykterhetsrörelsens landsförbund, Riksförbundel Narkotika-fritt Samhälle, Svenska läkaresällskapet, Centerns kvinnoförbund samt Moderata kvinno- och ungdomsförbunden.

Följande remissinstanser har uttryckt uppfattningen att den föreslagna vårdtiden är för lång: TCO, KALV, RFMA, RSMH, Föreningen Sveriges Socialchefer och Sveriges socionomförbund.

Prop. 1981/82:8 182

Socialstyrelsen

De remissinslanser socialstyrelsen hört har haft olika synpunkler på frågan om vårdtidens längd. Detta gäller även den förlängning om två månader som beredningen föreslagit.

Socialstyrelsen delar beredningens principiella inställning att vård av vuxna missbrukare skall genomföras enligt socialtjänstlagen och att de mål som angivits för socialtjänsten skall vara vägledande för all missbruksvård. Vidare har beredningen betonat atl i de fall tvång är oundgängligen nödvändigl bör målsättningen hela liden vara att den enskilde själv skall kunna la ansvarel för sin situation. Socialstyrelsen anser det angeläget att beredningen i den kommande utvärderingen av socialtjänstreformen noga studerar effekterna av de föreslagna lagreglerna.

Med hänsyn till det lidigare angivna syftet med vården samt vad beredningen i övrigt anfört angående vårdtiden kan socialstyrelsen acceptera att förslagel om en vårdlid om två månader, med möjlighel till förlängning ytterligare två månader, prövas.

Länsslyrelsen i Stockholms län

Länsslyrelsen ansluter sig lill beredningens förslag alt vård i allmänhet skall avslutas inom två månader.

En förlängning på två månader lill sammanlagt fyra månader bör sålunda inte förekomma annat än i undantagsfall. Delta resonemang innebär givetvis att vård med slöd av LVM följs upp med frivilliga vårdinsatser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

Vårdtidens längd är till stor del en fråga om vårdens kvalitet. Ett bättre resursutnyttjande kan förhoppningsvis bidra till en kvalitetshöjning. Ett resurstillskott får dock anses vara humanitärt sett angeläget och på längre sikl dessutom ekonomiskt lönsamt.

Den faktiska tiden för vård kommer säkert - genom all tvångsvård övergår i frivillig vård -ofta att översliga den tid om två (-1- två) månader under vilken tvång maximalt föreslås gälla. Mycket är dock vunnet, om det är den enskilde själv som önskar och väljer sin vård i frivilliga former. Utredningens förslag tillstyrkes därför.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Vårdtidens längd är givelvis beroende av vårdens innehåll och effektivitet samt den enskildes vårdbehov. Om beredningens intentioner i fråga om vårdinnehållet kan uppfyllas är måhända den föreslagna vårdtiden lillräcklig. Å andra sidan kan den prakliska erfarenheten visa atl bestående vårdresultat kan uppnås först efler betydligt längre vårdtider.

Länsstyrelsen vill kraftigt underslryka behovet av en effektiv eftervård i enUghet med vad beredningen föreslagil.

Enligl länsstyrelsens mening är del vanskligl all göra en realistisk bedömning av vårdtidens längd. Länsstyrelsen accepterar den föreslagna vårdtiden med hänsyn lill alt effekten av den kommer att utvärderas snabbi.

Prop. 1981/82:8 183

Länsslyrelsen i Göleborgs och Bohus län

Länsslyrelsen anser alt en vårdlid om två månader med möjlighet till förlängning två månader i flertalet fall är tillräcklig för alt missbrukarens förhållanden skall stabiliseras. Detta naturligtvis under förutsättning att personella och andra resurser satsas så att vården får avsett innehåll. För de myckel lunga och för vård helt omotiverade missbrukarna är den föreslagna vårdtiden för kort för atl utskrivning skall kunna ske utan risk för återfall. I dessa fall bör finnas möjlighet till förlängning av vårdtiden med ylleriigare två månader. Därjämte krävs en intensiv eftervård inom socialtjänstens ram.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Med hänsyn lill att det här kan vara fråga om människor som är gravt skadade av sitt drogmissbruk kan en längre vårdtid än fyra månader ibland vara behövlig för att någorlunda läka ut såväl de medicinska som sociala skadorna av missbruket. Atl välja blir alllid en avvägning. En kortare tvångsvårdtid kan göra en missbrukare mer benägen all salsa på fortsatt rehabilitering. Om två eller fyra månaders vårdlid är lillräckligl härför är omöjligt atl ha en beslämd uppfattning om. Länsstyrelsen vill inle motsätta sig den föreslagna vårdtiden på högst fyra månader. Men då skall även den korta vårdtiden tillföras resurser som gör det möjligt att meddela ändamålsenlig vård och behandling och som kan ge etl gott underlag för fortsatt behandling i frivilliga former. Det sistnämnda inle minst viktigt då det hittills saknats lillräckliga resurser pä del lokala planet för stöd- och hjälpinsatser ål dem som ulskriviis från tvångsvård. Den enskilde missbrukaren har behov av en tids träning för alt kunna klara de påfrestningar som möler honom i den egna hemmiljön. Den hjälpen kan han bara få hemma, inle på vårdinstitutionen. Därför behöver varje kommun ha tillgång till öppna behandlingscentraler med inackorderingsmöjligheter, dels som en övergångsform lill eget boende men även som en resurs i det frivilliga behandlingsarbetet.

Svenska kommunförbundet

Socialberedningen har i sina överväganden gällande vårdtidens längd stannat för en vårdtid som avser två månader med möjlighet till förlängning ytterligare två månader. Styrelsen har inte något att erinra mol föreslagna lidsperioder men förutsätter att frågan om vårdtidens lämpliga längd noga följs av socialberedningen i dess fortsatta arbele.

Centralorganisationen SA CO/SR

Vårdtidens längd (två månader), inklusive möjligheten till förlängning (två månader), kan accepteras som en kompromiss. Som ulredningen påpekar finns det inte ett lillräckligl vetenskapligt underlag om vårdtidens längd och effekten av tvångsvård. Erfarenhetsmässigt lorde dock fyra månaders vårdlid vara alllför kort för lunga missbrukare.

Prop. 1981/82:8 184

Jag vill starkt ifrågasätta de uppställda tidsramarna inom vilka den angivna vården skall hinna genomföras. EnUgt huvudregeln skall vård med stöd av lagen avslutas inom två månader. Tiden kan i undantagsfall förlängas med ytterligare två månader. 1 denna vårdtid skall inräknas såväl tid för sjukhusvistelse som tid när den intagne på försök vistas i andra vårdformer. Mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter måsle den föreslagna vårdtiden anses vara alltför kort. Enligl min mening borde vårdtiden ålminslone fördubblas för att det angivna behandlingsprogrammet skall kunna genomföras på etl meningsfullt sätt.

Hovrätten för Nedre Norrland

När det gäller utformningen av förslaget till vårdlag tilldrar sig frågan om vårdtidens längd särskild uppmärksamhel. EnUgt hovrättens mening har socialberedningen inte lillräckligt beaktat all den längsta möjliga vårdtiden inte får göras så kort alt den omöjliggör en meningsfull vård även för del mest vårdkrävande klientelet. Den föreslagna längsta vårdtiden är från den synpunkten klart otillräcklig. Detta gäller enligt hovrättens förmenande även om förslaget såsom bör ske kompletteras med ett förenklat beslutsförfarande vid återfall i omfallande missbruk inom kort tid efter utskrivningen.

Länsrätten i Stockholms län

I fråga om vårdens innehåll och syfte saml vårdtidens längd vill länsrätten till en början endast ifrågasätta om socialnämnderna under så kort lid som två månader (fyra månader) på ett meningsfullt sätt kan verka för all den enskildes behov av arbete, bostad m. m. blir tillgodosedda. Länsrätten vill också framhålla att den förkortade vårdtiden torde komma att leda till ett ökat antal mål hos länsrätten i framtiden.

Som 7 § har utformats kommer i vårdtiden att räknas in även tid då någon genom t. ex. rymning undandragit sig vård. Länsrätten vill ifrågasätta om så bör vara fallet. 1 vart fall bör klart framgå hur rymning skall behandlas i förlängningshänseende.

Länsrätten i Östergötlands län

Enligl 7 § lagförslagel skall värd enligl lagen upphöra senasi två månader efler del att den har inlells. Vårdtiden skall dock enligt 16 S lagförslaget få förlängas med högsl två månader i undanlagsfall. Det är svårt all förstå vad som skall kunna hinnas med under en så kort vårdtid som två månader om dessutom en del av denna vårdtid skall vara förlagd lill sjukhus. Det ter sig enligt länsrättens mening fullständigt orealistiskt all personalen på ell vårdhem under så kort tid skall kunna lära känna den intagne och hans problem lillräckligt för att kunna ge honom någon meningsfull vård och kunna hjälpa honom ut i samhället utan att han återfaller i sill missbruk. Bara att ordna bostad och arbete ål honom efter utskrivningen kan ta månader. Det förefaller därför troligt atl vårdtiden i de allra flesta fall skulle komma att förlängas till fyra månader. Inte heller en fyra månaders vårdlid kan emellertid vara tillräcklig i många fak.

Prop. 1981/82:8 185

Del kan antas att ansökan om tvångsintagning inte så sällan kommer att göras innan fyramånadersfristen gått ut så atl nytt intagningsbeslut hinner att fattas dessförinnan och missbrukaren kan kvarhållas ytterligare två -I- två månader. Del kan också anlas alt länsrätten i ell sådant fall måste hålla muntlig förhandling och att hela proceduren måste gås igenom på nytt med allt vad detta innebär i fråga om bevakade resor m. m. för missbrukaren lill länsrätten från vårdhemmet, som kan ligga långl från länsrättens kansliort. Alt så sker är naturligtvis välmotiverat i de fall där tvekan kan råda om huruvida fortsall värd är oundgängligen påkallad men skulle innebära en hell onödig omgång i de fall där vårdbehovel inle kan diskuteras. Enligt länsrättens mening bör därför föreskrifterna om längsta vårdlid utformas på ett annat och mera verklighetsnära sätl än vad som skett i lagförslaget. Risken är annars all länsrätten för en del missbrukares del kommer att få lov att besluta om intagning tre gånger om årel. Den jojovård som socialberedningen lalar om med sådan avsmak skulle bli ännu mera framträdande än den är nu.

Länsrätten i Malmöhus län

Erfarenhelerna av nuvarande vårdtider lalar för att längre vårdtid behövs än den som utredningen har föreslagit. För all häva en akut silualion lorde två månader för en förstagångsvård i "normalfallet" vara en tillräcklig tid. Stora variationer torde emellertid föreligga då det gäller den lid som behövs för social rehabilitering. Länsrätten anser all beredningen inte tagit lillräcklig hänsyn lill de prakliska svårighelerna alt inom de föreslagna vårdtiderna åstadkomma att den enskildes sociala förhållanden är ordnade vid utskrivningen. Inte heller har utredningen närmare analyserat de skillnader i nu berörda hänseende som kan föreligga beiräffande alkohol-och narkotikamissbrukare.

Erfarenhelerna av nuvarande nykterhelsvård visar att beslut om återintagning enligt NvL eller nytl beslut om tvångsintagning efter längre eller kortare lid efter utskrivning inle är ovanliga. Länsrätten anser det vara en brist i förslaget att regler saknas om återintagning. Bestämmelser härom bör därför inte ställas på framtiden ulan inarbetas i förslaget.

Länsrätten i Jämtlands län

Det är i stor utsträckning personer med myckel allvarliga missbruksproblem som närmast berörs av den föreslagna lagen. På grund härav kan det ifrågasättas om inle de föreslagna vårdtiderna är alltför korta. Om lagförslaget genomförs i denna del anser länsrätten att del i lagen bör införas bestämmelser om ett förenklat återintagningsförfarande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsslyrelsen ifrågasätter om bestämmelserna i 16 S om vårdtidens längd är ändamålsenliga för att uppnå syftet med vården. Detta särskilt med hänsyn lagen till narkotikamissbrukarna. Länsslyrelsen befarar alt antalet ansökningar om nya intagningar (ålerintagningar) kommer atl bli betydande. 1 varje fall bör ett enklare handläggningsförfarande utarbetas för dessa fall.

Prop. 1981/82:8 186

Svenska läkaresäUskapet

Sällskapet, som har förståelse för den kompromiss som träffats beträffande värdtidens längd, vill dock understryka all ur medicinsk synpunkl en bestämmelse som reglerar denna är olycklig, då vårdtiden naturligtvis inle bör vara fastställd i lag utan beroende av den intagnes hälsotillstånd.

Sällskapel föreslår atl vårdhemmets slyrelse ges befogenhel all i särskilt ömmande fall ytterligare förlänga vårdtiden uiöver de föreslagna två -I- två månaderna.

Centerns kvinnoförbund

Enligt lagförslaget skall vården i allmänhet vara avslutad inom två månader och vid behov kan liden utsträckas ytterligare högsl två månader. Del kan ur rättssäkerhetssynpunkt vara riktigt att sätta klara tidsgränser när en prövning av vården senast måsle ske. Däremol är det en svår avvägningsfråga var de yttre lidsgränserna skall sällas. Vi är däremot tveksamma till om den korta tid som utredningen föreslår är tillfyllest, eftersom vårdbehovet varierar slarkl från individ lill individ. Därför är det ytterst angeläget all man överväger tiden för vård innan lagförslagel fördäggs riksdagen.

Moderata Samlingspartiets kvinnoförbimd

Vårdtidens längd, två månader med möjlighet till förlängning ytterligare tvä månader, anser vi vara alllför kort. En förutsättning för atl vård enligl lagen skall bli meningsfull är all vårdtidens längd avpassas så att risken för återfall minimeras. Med hänsyn lill all lagen kommer att omfatta såväl alkohol som narkotikamissbrukare, varav många kan förutsättas ha mycket grava problem och tidigare ha varit föremål för vårdinsatser som inte fått varaktig effeki, finns det anledning anta att avsevärt myckel längre vårdtider än två månader blir aktuella. Det är angeläget att motverka en situation, där en och samma missbrukare måsle omhändertas för vård enligt lagen vid upprepade tillfällen. Vården blir meningslös och belastningen ökar på institutionerna, vilkel försvårar deras möjligheler alt åsladkomma en varaktig förbättring av missbrukarens situation.

Vi anser all vård enligt lagen borde kunna meddelas så länge vårdbehovet föreligger, dock med tält ålerkommande kontroller. Av rättssäkerhetsskäl kan del dock vara önskvärt atl vårdtidens längd maximeras. En minsta vårdtid av sex månader borde då fastställas med möjlighet till förlängning ytterligare sex månader.

TCO

TCO som anser att tvångsvården skall vara så kort som möjligt finner del svårt all mera preciserat ange vilken vårdtid som bör gälla men har stannat för atl tillstyrka den maximigräns på två månader som socialberedningen föreslår atl länsrätten skall kunna besluta om. Däremot kan TCO inte tillslyrka den förlängning av vårdtiden som enligt förslaget skulle bli möjlig genom ett förenklat förfarande - beslut av institutionsstyrelse - bl. a. av rättssäkerhetsskäl. TCO vill underslryka all man i utvärderingen av den nya lagstiftningen särskill bör beakta frågan om vårdtidens längd.

Prop. 1981/82:8 187

KALV

Enligl vårt sätt att se måste utgångspunkten för vård och behandling av vuxna vara frivillighet och respekt för den enskildes integritet och självbestämmande. En särlagstiflning om tvångsvård för vuxna missbrukare kan därför bara accepteras i svåra nödsituationer där den enskilde inte kan bemästra sin situation och där det handlar om ett kort nödtvång för avgiftning.

Utifrån denna ulgångspunkt blir det för oss omöjligt att acceptera ett tvångsomhändertagande för vård och behandling i två månader med möjlighet till förlängning av vårdtiden i ytterligare två månader. Erfarenheten säger oss alt behandling med posilivl resultat är praktiskt taget helt omöjligt alt uppnå med tvång.

Vi vill därför bara tillstyrka etl tvångsomhändertagande i högsl 14 dagar för avgiftning och för atl inleda ett motivalionsarbete i syfte atl erbjuda vård och behandling och rehabiliterande insatser under frivilliga former. Från medicinskt håll och från behandlingshåll är man i stort eniga med oss om att det bara behövs 5-10 dagar för avgiftning.

RFMA

Vi vill slå fast som oomtvistligt att en rehabilitering av en drogmissbrukare är något synnerligen tidskrävande, med minst årslånga behandlingstider, som säkerligen i flertalet fall måste ske på institution, och därefter fleråriga stödåtgärder i utslussningsfasen. Vi finner det emellertid inte realistiskt att föreslå så långa vårdtider under tvång: redan bristen på resurser gör något sådant omöjligl. Dessuiom är det minsl sagt osäkert om del med framgång går att genomföra sådan ivångsmässig vård av vuxna personer. RFMA vill därför som utgångspunkt för en lag om tvångsvård fastslå två mål, nämligen avgiftning och motivation för fortsatt vård. Tidsåtgången för detta torde normall kunna ligga under den föreslagna vårdtiden om två månader. En förlängning med ytterligare tvä månader ter sig mindre meningsfull. Äv renl sociala skäl bör ingen kvarhållas mot sin vilja i en behandlingsinstitution. Det kommer därför att bli viktigt att, om lagförslaget om två månaders vårdtid genomförs, i normalfallet tillse atl klienten överflyttas till mer långsiktig behandling långl innan de två månaderna passerat.

RSMH

RSMH får på det kraftigaste avstyrka förslaget om möjlighel att förlänga tiden för tvångsvård.

Även förslaget om en vårdlid på två månader synes ha lillkommil inle på grund av vårdbehovel ulan för alt ge socialtjänsten ökad lid för planering av åigärder. RSMH vill för sin del i anslulning till tidigare lagförslag förorda en vårdtid på fyra veckor vilken endast kan förlängas om medicinska skäl föreligger.

Föreningen Sveriges Socialchefer förordar en längsta vårdtid av en månad för avgiftning och motivering för fortsatt behandling och vård.

Nykierhetsvårdens anstaltsförbund och Svenska nykterhetsvårdsförbundet anför för sin del:

Prop. 1981/82:8 188

Angående vårdtidens längd synes det föreligga någon form av politisk konformism. Det är atl befara att den i vissa fall är otillräcklig för alt uppnå syftet med omhändertagandet, särskill vad avser rehabiliteringen.

Förbundsstyrelsen delar inle beredningens uppfattning om möjlighet lill förlängning av vårdtiden enligt 16 S. Utöver tvivlet på att motivationen ökar om tvånget förlängs ryms det alldeles för slora möjligheler lill godtycke inom ramen för förslagel.

Förbundsstyrelsen är av den uppfattningen all om möjlighet till förlängning av vårdtiden enligl 16 § intages i lagen, skall samma instans som prövat det första omhändertagandet även besluta om förlängningen.

4.2 Kriterierna för förlängning

Flera remissinstanser har påtalat en bristande samstämmighet mellan kriterierna för ingripande i 2 och 3 §§ och kriterierna för beslut om förlängning i 16 S. Till dessa hör socialstyrelsen, länsrätterna i Stockholms och Malmöhus län, JO, Kommunförbundet, SACO/SR och Föreningen Sveriges Socialchefer.

Socialstyrelsen

Vad gäller kriterierna för förlängning av vårdtiden anser socialstyrelsen att dessa bör förtydligas. Formuleringen "till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård" kan tolkas fel.

Denna passus bör på ett tydligare sätl anknyta lill kriteriet i 3 S a). Vidare anser styrelsen det anmärkningsvärl alt avsaknaden av bostad och arbete skulle kunna utgöra lillräcklig grund för tvångsvis omhändertagande under ytterligare två månader. Vid bedömning av vad som skall utgöra synnerliga skål bör i stället en helhetsbedömning göras av klienternas förulsällningar alt genom förlängd vårdtid få väsentligt ökade möjligheter att uppnå lagens yttersta syfte, dvs. varaktig förbättring.

Länsrätten i Stockholm pekar på den olikhet i uppbyggnaden som föreUgger mellan 7 och 16 S§.

Enligt 4 och 7 SS beslutar länsrätten utan tidsbestämning om vård. Vården skall i princip upphöra senasi inom två månader. Enligt lagtexten i 16 § skall förlängning, enligt vad som ligger närmast lill hands, beslutas med angivande av en bestämd lid, längst två månader. Beredningens motivering leder närmast tanken till atl samma teknik varit avsedd som i 7 S. I vari fall synes det olämpligt all i ell förlängningsbeslul ange en exakl lid samtidigt som man i elt motivullalande (s. 44, sista stycket) anger all utskrivning skall ske så snart som möjligl.

Länsrätten i Malmöhus län

Förulsällningarna för förlängning av vårdtiden på annan grund än den intagnes hälsotillstånd bör närmare preciseras i lagtexten. Ulredningens kommentar lill uttrycket "andra synnerliga skäl" i 16 § visar atl förlängning av vårdtid skall kunna ske på andra grunder än dem som enligt förslagel skall

Prop. 1981/82:8 189

gälla för beslut om beredande av vård, nämligen sociala skäl. Som tidigare framhållils anser länsrätten, i motsats till utredningen, atl vissa sociala missförhållanden bör ulgöra grund för tvångsingripande. Länsrätten delar därför i sak utredningens uppfattning atl förlängning av vårdtiden bör kunna ske av rehabiliteringsskäl. Det är emellertid otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt atl, som förslaget innebär, grunderna för förlängning av vårdtid inte motsvarar de grunder som gäller för beslut om vård.

Liknande synpunkter vad gäller frågan om grunderna för förlängning enligt 16 § anförs även av bl. a. JO.

Kommunförbundet

Beträffande skälen till förlängning vill styrelsen peka på en oklarhet. 116 S första stycket sägs alt "vårdtiden får förlängas med högsl två månader om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning". I specialmotivering utvecklas närmare orden andra synnerliga skäl till att ange omständigheter där det är "nödvändigt med ytterligare förberedelser inför utskrivningen". Enbarl sociala indikationer av typ brist på bostad, inget arbete etc. kan inte få motivera förlängning av vårdtiden. Någon av specialindikationerna i 3 S måste rimligen vara tillämpliga.

SACO/SR

Förlängning av vårdtiden bör inle kunna ske på andra grunder än dem som anges i 3 S.

Föreningen Sveriges Socialchefer

1 linje med ställningstagandet när det gäller vårdtidens längd avstyrker föreningen självfallel socialberedningens förslag om förlängning av vårdtiden med två månader. Det finns särskill anledning till att vara kritisk mot att beslutet skall kunna grundas på att den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller andra synnerliga skäl. Som synnerliga skäl anges i speciälmotiveringen atl "det är nödvändigl med ytferligare lorbere-delser inför utskrivningen".

Föreningen kan inte acceptera alt etl fortsatt omhändertagande skall kunna grundas enbart på att exempelvis bostadsfrågan eller arbetsfrågan inte har kunnal lösas. 1 en sådan situation bör del naturligtvis ankomma på den intagne själv all avgöra om fortsatt vård och behandling är alt föredra framför ett liv i oordnade förhållanden.

5 Utredning, ansökan och beslut

Beredningen föreslår atl vård med slöd av lagen beslutas av länsrätten efter ansökan av länsstyrelsen, som också utreder ärendet. Socialnämnden är skyldig atl lämna länsslyrelsen alla uppgifter som kan vara av betydelse för

Prop. 1981/82:8 190

ulredningen. Polismyndigheten kan fatta beslut om omedelbart omhändertagande i vissa akulsiluationer. Institutionerna svarar, i samarbele med socialnämnden, för den beslutande vårdens genomförande. Institutionens styrelse fattar beslut om förlängning av vårdtiden.

5.1 Länsstyrelsens roll

Förslagel alt utredning och ansökan om vård enligt LVM skall göras av länsstyrelsen godtas eller lämnas ulan erinran av följande remissinstanser: kammarrätten i Stockholm, länsrätterna i Stockholms och Jämdands län, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, BRA, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Norrbottens län, frivårdskommittén och delegationen för kontraktsvård. Kommunförbundet, LO. SACO/SR, KALV. RSMH, Föreningen Sveriges Socialchefer, Sveriges socionomförbund samt Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund.

Följande remissinslanser avslyrker förslagel saml föreslår i flertalet fall all i slället huvudansvarel för utredning och ansökan skall ligga hos socialnämnden: JK, RA, hovrällen för Nedre Norrland, domstolsverket, länsrälteriia i Östergötlands och Malmöhus län. socialstyrelsen, statskontoret, övriga länsstyrelser, organisationskommittén för socialstyrelsen, JO, Landstingsförbundet, TCO, Nykterhetsvårdens anstallsförbund. Svenska nykterhetsvårdsförbundet. Nykterhetsrörelsens landsförbund, RFMA, RFHL, Riksförbundet av föräldraföreningarna mot narkoUka, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, Svenska läkaresällskapet. Centerns kvinnoförbund. Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet samt Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund.

Kammarrätten i Stockholm

Det synes klarl att åtskillig administrativ omgång blir följden och avsevärda resurser tas i anspråk om det skall ankomma på länsstyrelse att föra lalan om vård'enligl LVM. På de skäl som anförs av beredningen vill dock kammarrätten inte motsätta sig en-sådan ordning.

Det ter sig däremot opraktiskt och inte heller påkallal av principiella skäl att länsslyrelsen alltid själv skall behöva göra den uiredning som erfordras. Socialnämndens utredning utgör en naluriig grund för länsslyrelsen, som när del behövs naturligtvis själv får göra eller från nämnden infordra kompletterande utredning.

När det gäller mål om tvångsinlagning enligl nykterhetsvårdslagen intar f. n. nyklerhetsnämnden ställning som part och kan således överklaga en dom som har gått nämnden emol. Beredningen har inle behandlat spörsmålet om talerätl när ansökan enligl 5 § LVM avslås. Kammarrätten anser all även sådana beslut bör kunna överklagas. En lösning kan vara alt ge länsslyrelsen besvärsrätt. En annan modell är att anförtro uppgiften åt etl allmänt ombud, jfr moisvarande reglering i körkortsmål (SFS 1980:977).

Prop. 1981/82:8 191

Länsrätten i Stockholms län

Länsrätten kan av flera skäl ställa sig bakom förslaget att länsstyrelsen eller något organ hos länsstyrelsen, t. ex. ett allmänt ombud, tilldelas föreslaget utredningsansvar och föreslagen uppgift att väcka talan hos länsrätten. Partsrollen bör dock markeras ännu tydligare genom att i 5 § tas in en föreskrift att länsstyrelsen eller det allmänna ombudet också för del allmännas lalan.

Länsrätten i Jämtlands län redovisar argument både för och emot socialberedningens förslag utan all välja slutligt:

Om länsstyrelsen tilldelas dessa uppgifter kan det antas atl vårdärendena kommer all kunna handläggas snabbt och smidigt samt atl de blir väl utredda. Länsrätten har därför för egen del intet atl erinra mot alt beredningens förslag genomförs. Del kan ändå ifrågasättas om del är nödvändigl att lägga dessa uppgifter på länsstyrelserna och inle på socialnämnderna.

Enligt nykterhetsvårdslagen kan såväl nykterhelsnämnd (social centralnämnd) som polismyndighet ansöka hos länsrätten om tvångsinlagning av alkoholmissbrukare på vårdanstalt. Nämndernas personal har, enligl länsrättens erfarenhet, i allmänhel goda kunskaper om aktuell lagstiftning och är även i övrigt väl lämpad att handlägga hithörande ärenden. När nämnderna slår som sökande i målen hös länsrätten är därför i regel ansökningshandlingarna kompletta och ärendena väl utredda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Tvångsåtgärder av det slag som socialberedningen föreslår måste omgärdas med så starka rättssäkerhelsgaranlier som möjligl. Från renl principiell synpunkt är det därför en fördel alt en myndighet som inle tidigare sysslat med ärendet gör en bedömning av vårdfrågan innan den underställs länsrättens prövning. Förslaget atl denna myndighet skall vara länsslyrelsen tillstyrks.

Förslagel förutsätter emellertid att länsstyrelsen skall göra den utredning som skall ligga lill grund för ansökan till länsrätten. Det kan emellertid ifrågasättas om inle ulredningsförfarandet kan förenklas.

Om anmälan enligt 30 S i lagförslaget görs av socialnämnden lorde i de flesta fall en omfatlande uiredning föreligga vid anmälningslillfället. Det förefaller därför befogat att i stället lägga även den formella utredningsskyl digheten på nämnden så att länsstyrelsen underställs en färdig utredning. En sådan lösning torde inte innebära något större merarbete för nämnden och dess förhållande till missbrukaren behöver inle påverkas eftersom han eller hon måste vara medveten om nämndens avsikt alt göra anmälan.

Däremot besparas länsslyrelsen utredningsarbetet samtidigt som det bör vara till fördel från rättssäkerhetssynpunkt all länsstyrelsen får bedöma om den gjorda utredningen är tillräcklig.

I de fall där anmälan förutsätts göras av annan statlig eller kommunal myndighel eller av läkare framslår del som tveksamt om någon annan myndighel än länsslyrelsen skall ha utredningsansvaret. Beroende på vem som gör anmälan torde den utredning som bifogas anmälningen vara av skiftande kvalitet och omfattning. Det synes därför naturligt atl länsstyrelsen har ulredningsansvarel. Däremol bör det vara möjligt för länsstyrelsen all

Prop. 1981/82:8 192

anlita socialnämnden för den ytterligare uiredning som behöver göras om inte länsstyrelsen föredrar att göra den själv.

Med den nu skisserade lösningen torde man åsladkomma ett flexibelt ulredningsförfarande samtidigt som man tar tillvara den fördel från rättssäkerhetssynpunkt som det innebär all länsstyrelsen för del allmännas talan inför länsrätten.

Länsstyrelsen i Värmlands län

Länsstyrelsens roll i ulredningens förslag kan synas som en nyhet men i delta sammanhang bör ej glömmas att Ivångsomhändertagande enligl nykterhetsvårdslagen handlades inom länsslyrdseorganisationen fram till länsdomslolsreformen den 1 juli 1979. Ur rättssäkerhetssynpunkt har utredningens konstruktion fördelen att man får en oberoende bedömning av frågan om ansökan och ett klarare partsförhållande i länsrätten. Risken för atl sökande, som t. ex. instanser inom socialvården, påverkas av i saken irrelevanta omständigheter som t. ex. att klienten/patienten stör arbetet eller är påstridig bortfaller. Även rättssäkerheten ifråga om förhandling och beslut i länsrätten förbättras genom den föreslagna ordningen som innebär en mer renodlad kontradiklorisk process. Det blir här fråga om en Ivåparlsprocess, som i övrigl är regel vid allmän domstol saml från och med den 1 juli 1981 kommer att äga rum i förvallningsmål vid länsrätt då elt allmänt ombud skall föra del allmännas lalan i körkorlsmål. Ett dylikt förfarande ökar i synnerhet nämndemännens möjligheter att sätta sig in i ärendet och få grepp om de skäl som talar för och emol elt beslut om vård. Detta är inte minsl vikligt då ett tvångsomhändertagande är ett mycket allvarligl ingrepp i den personliga friheten. Fördelen med atl länsstyrelsen för det allmännas lalan i en ivåparlsprocess är vidare alt det ter sig stötande att den sociala nämnden som skall verka för att missbrukare får behandling eller bistånd enligt socialtjänstlagen byter skepnad och blir missbrukarens motpart (åklagare) i en eventuell process inför länsrätten.

Ylleriigare en fördel med länsslyrelsen som part för det allmänna är den förstärkning som länsstyrelsen får inom det sociala kunskapsområdet genom socialkonsulentorganisationens integrering i länsslyrdseorganisationen. Förslagel kommer sannolikl atl medföra en ökad arbetsinsats för länsslyrelserna och fordrar då en viss resursförstärkning av länsstyrelserna (se minnesanteckningar från landshövdingemötet 1981-01-15 punkl 1). Vid elt sådant förhällande är del angeläget atl inle länsstyrelsernas resurser minskar i alll för snabb takt och i vart fall inte före lagförslagets ikraftlrädande. Den reduktion av länsstyrelsernas medel med 6 milj. kr. som föreslagits i budgetprop. 1980/81:100 bil. 18 s. 27 bör därför anslå och medlen kan förslagsvis användas för arbetsuppgifterna med bl. a. LVM.

För atl undvika elt alltför belungande utredningsarbete för länsslyrelsen och för att minska risken av ett dubbelarbete bör ulredningsfrågan kunna lösas enligt följande: Socialvården gör anmälan lill länsstyrelsen. Anmälan skall åtföljas av en uiredning - som även bör innehålla ett läkarutlåtande -och vara av sådan omfattning all den kan ligga lill grund för länsstyrelsens bedömning, huruvida ansökan om tvångsvård skall göras till länsrätt. Möjlighet för länsstyrelsen atl själv avgöra hur och om eventuell komplettering av handlingarna skall göras bör finnas.

Prop. 1981/82:8 193

Kommunförbundet

Länsstyrelsens utredning skall göras av den sociala enheten. Det kan ifrågasättas om där finns lillräckliga personalresurser. Länsstyrelsen avgör inte själv om och när utredning skall ske. Detta avgörs av de anmälningar som kommer in till länsstyrelsen. En relativt knapp personalresurs skall alltså snabbi ulföra utredningar, vars anlal man inte själv kan styra. Oro för att resurserna blir otillräckliga har framförts både från storstadsregioner - med befarad hög frekvens av uiredningsfall - och från glesbygdsområden där avstånden utgör en komplikation.

Förbundsstyrelsen inser självfallet atl det är en statlig angelägenhet att vid förverkligande av beredningens förslag svara för att utredningsresurserna vid länsstyrelserna blir tillräckliga. Det är dock för styrelsen angelägel alt framhåUa att brister därvidlag drabbar kommunerna med sitt vårdansvar och ytterst klienten.

Det måste enligt styrelsens mening vara från rättssäkerhetssynpunkt vikligt alt utredningarna blir sakkunnigt utförda. Styrelsen vill inte hävda att socialkonsulenterna hos länsstyrelserna skulle sakna kompelens alt utföra utredningarna. Del bör dock observeras att socialkonsulentrollen i alll högre grad orienterats från arbetet med individärenden. Styrelsen har uppfattal avsikten vara atl denna utveckling skulle fortsätta. Det är sannoUkt att erfarenheten av individinriktat arbete är siörre och mera allsidig hos den kommunala socialtjänstens personal, vilkel i sig skulle tala för att det skulle vara lill fördel atl utnyttja denna resurs för utredningsfunktionen i ärenden om vård utan samtycke. Därmed kunde också undvikas de eventuella komplikationer som kan följa av atl utredningsfunklionen läggs på personal med tillsynsuppgifter.

Elt vikligt inslag i ulredningen är att planera vårdinsatser. Oavsett var utredning och ansökan förläggs bör socialtjänsten ha ell starkt inflylande över denna planering. Ätt förlägga den uppgiften lill ell annal organ -länsstyrelsen - kan innebära komplikationer lill del synsätt som redovisades i riksdagsbeslulel om socialtjänstreformen.

Styrelsen känner alkså tveksamhet beträffande del alltigenom riktiga i alt ålägga länsstyrelserna utredningsfunktionen i ärenden om vård utan samtycke. Ovan angivna skäl kan tala för att denna funktion borde fullgöras av den kommunala socialtjänsten. Om man tror att utredningarna där blir sakkunnigt utförda, vilket styrelsen gör, kan inte heller från rättssäkerhetssynpunkt någon erinran behöva riktas mot den ordningen.

Inledningsvis har styrelsen markerat värdet av att secialberedningen strävat efter alt uppnå politisk enighet om en lösning. Beredningen har också kunnat framlägga ett förslag utan reservationer.

Styrelsen finner det självfallet angeläget att den segslitna och kontroversiella frågan om det s. k, vuxenlvånget bringas lill en lösning kring vilken en bred politisk enighet kan uppnås. Styrelsen har Ukväl ansett sig böra peka på de skäl som lalar mot att till länsslyrelsen föriägga uppgiften atl utreda och göra ansökan hos länsrätten. Med hänsyn lill viklen av att en lösning av frågan uppnås vill styrelsen inte motsätta sig beredningens förslag under förutsättning alt garantier skapas för alt ulredningsfunktionen kan hanleras på ett praktiskt ändamålsenligt sätt.

13 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr. 8

Prop. 1981/82:8 194

SACO/SR

Det är tillfredsställande atl frågan om tvångsvård skall prövas juridiskt, all missbrukaren har rätt till juridiskt biträde och all länsstyrelsens utredning och bedömning förulsälls medföra en ytterligare prövning - utöver socialnämndens - av frågan som del finns skäl till vård enligt lagen.

Beredningen har emellertid urholkat betydelsen av länsstyrelsens bedömning genom att (i de allmänna övervägandena) konstatera:

"Har socialnämnden aktualiserat ett ärende hos länsstyrelsen torde det dock sällan finnas anledning att ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl för en framställning till länsrätten."

Det finns all anledning att upprätlhålla tilltron till länsstyrelsens prövning. Om denna inte skall vara självsländig, vore del bättre all socialnämnden gav sitt underlag direkt till länsrätten och också inför klienten tog ansvar för sin bedömning, i stället för alt "gömma sig" bakom en proforma-utredning av länsslyrelsen. Del är dock av största vikt alt utredningen blir allsidigt utförd. Missbrukarens situation måste bedömas ur ell helhetsperspektiv vari ingår kunskap om medicinska, sociala, psykologiska och juridiska förhållanden. Här finns också all anledning att påpeka att en förutsättning för atl länsstyrelsen skall kunna göra de utredningar som åsyftats i LVM är att de tillförs erforderliga personella resurser.

RSMH

Ätt länsslyrelsen verkställer utredning bör garantera en mera enhetlig rättstillämpning i landets kommuner. Detta under förutsättning atl länsslyrelsen får resurser och kompetent personal, som klarar en skyndsam handläggning.

Föreningen Sveriges Socialchefer

Socialberedningen föreslår att länsstyrelsen skall utreda om det finns behov av tvångsvård och all länsrätten skall besluta om sådan vård. FSS anser all motiven för förslagen är slarka - inle minst när del gäller rättssäkerhetsaspekterna. Förslagen tillstyrks därför.

Föreningen vill särskik understryka atl socialtjänsten inte därigenom undandrar sig något ansvar. Sociakjänstetr skaH självfallel ta iniliativ till omhänderlagande när silualionen så kräver. Socialtjänstens roll blir ungefär densamma som nu när del gäller psykiatriska vårdbehov.

Kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, BRA, länsslyrelsen i Norrbottens län, frivårdskommittén, delegationen för kontrakisvård, LO och Sveriges Socionomförbund har inle kommenterat förslaget i denna del särskilt.

Bland dem som har avstyrkt förslaget i denna del märks socialstyrelsen:

Mol beredningens förslag att länsstyrelsen skall svara för utredningen och ansökan om värd enligl LVM kan en rad olika invändningar anges. Socialstyrelsen är negativ till beredningens förslag såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av praktiska och resursmässiga skäl. Sociala enheten vid länsstyrelsen kan inle rimligen fylla alla de funktioner som beredningen föreslagit.

Prop. 1981/82:8 195

Genom beredningens förslag skulle man förlora sin roll som neutral sakkunnig rådgivare och få olika roller vid tillämpningen av LVM jämfört med LVU. Det är dessutom otillfredsställande att ersätta den prövning i en demokratiskt vald nämnd som för närvarande föregår en ansökan till länsrätten med en bedömning på tjänstemannanivå inom länsstyrelsen. En ansökan om vård enligl LVM måste grundas på ingående kunskaper om den enskilde och dennes situation; kunskaper som den lokala socialtjänsten, men inte länsstyrelsen, i regel besitter.

Socialstyrelsen avvisar beredningens förslag och föreslår i stället att uiredning och ansökan om vård skall åvila socialnämnden saml atl anmälan enligt 30 § även skall göras lill socialnämnden. Slyrelsens uppfattning härvidlag delas av de instanser som deltagit i remissarbetet.

I egenskap av tillsynsmyndighet och sakkunnig rådgivare i länsrätten är det vidare angeläget all länsstyrelsen yttrar sig över ansökningar om värd enligt LVM och härvid kontrollerar att socialtjänstlagens möjligheter är uttömda samt bedömer lämpligheten av den föreslagna placeringen.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förespråkar alt uiredning och ansökan görs av socialnämnden. Länsstyrelsen tillägger dock:

Länsstyrelsen delar således beredningens uppfallning all rättssäkerheten kan stärkas genom länsstyrelsens medverkan och all länsstyrelsen kan bidra lill en likartad rättstillämpning inom länet. En jämförelse kan härvidlag göras med del nyligen införda institutet allmänl ombud i körkorlsmål.

För att uppfylla ovannämnda syfle kan länsslyrelsen medverka på följande sätt: Länsstyrelsen kan av socialnämnden begära att utredningen kompletteras. 1 länsrätten kan länsstyrelsen föra det aUmännas talan och det är också viktigt för rättssäkerheten att länsslyrelsen i processen vid länsrätten tillgodoser den enskildes intressen. Genom en mera förstärkt kontradiklorisk process anser länsstyrelsen att rättssäkerheten kan öka betydligt genom all ulredningen i målet blir mera fullsländig inför rättens slutliga bedömning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Enligl länsstyrelsens bedömning strider en sådan konstruktion av handläggningsordningen mot de principer på vilka socialtjänstlagen vilar. Denna ordning kan även innebära risker för en passivitet inom socialtjänstens vårdarbete. Har man inte ansvaret hela vägen ul kan frestelsen lätt uppstå att i besvärliga vårdfall lyfta telefonluren och anmäla ett vårdbehov till länsstyrelsen.

Följande synpunkter anförs av domstolsverket, som därvid i huvudsak uttrycker de åsikter som har framförts också av JK, RÅ, hovrättenför Nedre Norrland saml länsrätterna i ÖstergöUands och Malmöhus län.

Domstolsverket anser lika med beredningen att slarka rätlssäkerhetskrav talar för att frågan om beredande av tvångsvård bör prövas i en tvåparts-process inför domstol. Utredningens förslag om all lägga både uppgiften alt verkslälla uiredning och atl ulföra lalan i domstolen på länsslyrelsen kan domstolsverket dock inle utan vidare ställa sig bakom. Beredningen har inte tillfredsställande belyst om länsstyrelsen har tillräckliga resurser för dessa

Prop. 1981/82:8 196

nya uppgifter. Inte heller har beredningen - uiöver uttalanden om att talan skall ulföras av länsslyrdsens sociala enhel - tagit ställning till hur uppgifterna skall organiseras och ulföras. Enligl domstolsverkets mening är risken stor för all del blir kostnadskrävande och administrativt tungrott atl lägga uppgifterna på länsstyrelsen. Med hänsyn lill del rådande slalsfinansidla läget bör därför beredningens förslag i denna del övervägas ytterligare.

De alternativ som står lill buds är att låta länsstyrelsen utföra talan i domstolen och socialnämnden verkslälla ulredningen eller all lägga såväl lalerätten som utredningsskyldigheten på socialnämnden. Starka praktiska och ekonomiska skäl talar enligt domstolsverkets mening för all båda uppgifterna anförtros socialnämnden. Socialnämnden har dessa uppgifter enligt nykterhetsvårdslagen (1954:579) och har således erfarenhel och en väl utbyggd organisation för verksamheten. Enligl lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser om vård av unga skall socialnämnden föra lalan i länsrätten i dessa mål. Farhågorna om atl missbrukare skall försöka dölja sina problem för socialnämnden inför risken att bli föremål för tvångsvård anser domstolsverket överdrivna och synes numera inte ens omfallas av socialarbelarkåren. Domstolsverket avstyrker av dessa skäl utredningens förslag i denna del och förordar atl uppgifterna åläggs socialnämnden.

Landstingsförbundet konstaterar atl länsstyrelsen enligt förslaget kommer att tilldelas uppgiften som utredande och ansökande lill länsrätten. Förbundsstyrelsen vill ifrågasätta om länsstyrelsen har resurser atl klara den uppgiften. För sjukvårdshuvudmannen kan lång handläggningstid hos länsstyrelserna medföra etl ökat tryck på hälso- och sjukvårdens insatser.

JO har anfört:

Det av beredningen framlagda förslaget om ett utredningsansvar för länsstyrelsen innebär en kostnadskrävande dubblering av utredningsresurserna inom socialtjänsten som på intet sätt står i proportion till de behandlingsmässiga eller andra fördelar som slår all vinna med förslaget. Det förefaller mindre lämpligt att länsstyrelsen, som enligt 30 § lagförslaget skall ta emot anmälningar från olika myndigheter, alt på grundval av dessa anmälningar pröva behovel av åtgärder. Del måsle ju rimligen ändå vara så att länsstyrelsen kan pröva frågan om ansökan skall göras eller inte försl vid en jämförelse med de insatser, som på frivillig väg kan erbjudas den vårdbehövande inom socialtjänsten. Della lordeTömlsåtla såväl en utredning som ett ställningstagande hos socialnämnden. Del kan med fog ifrågasällas vilka fördelar man vid sådant förhållande tror sig uppnå genom att förvägra socialnämnden möjlighelen att som en konsekvens av sitt eget ställningstagande vid behov också själv göra ansökan om vård till länsrätten.

Jag finner således det mest förenligt med den uppfattning som har kommit till uttryck i socialtjänsflagen, alt socialnämnden får pröva om de insatser som kan beredas den vårdbehövande i frivilliga former är tillräckliga eller om frågan om behövlig vård med stöd av lagen bör underställas länsrättens prövning. Det har inte kommit fram något som visar att det kostnadskrävande förslag som beredningen har lagt fram skulle vara till gagn för den enskilde vårdbehövande. Vare sig från rättssäkerhetssynpunkt eller från behandlingssynpunkt står några fördelar atl vinna med förslagel.

Prop. 1981/82:8 197

TCO

TCO kan emellertid efler alt ha vägt för- och nackdelar med socialberedningens förslag inte tillslyrka all länsstyrelserna skulle handlägga utredningarna och göra ansökan om tvångsvård. 1 praktiken skulle det ändå bU socialtjänsten som skulle stå för huvuddelen av utredningsarbetet vilket skulle medföra onödigt dubbelarbete. Till saken hör att länsstyrelserna enligt intentionerna som regel inte skall handlägga enskilda ärenden. Detta gör att socialnämnden framstår som mer lämplig än länsslyrelsen som utredande och ansökande myndighet i de här ärendena. Delta skulle också undanröja tveksamhet om vem som har del faktiska ansvarel för utredningsarbetet och ansökningarna. TCO anser därför alt förslaget i denna del bör ändras.

Sveriges Socialdemokratiska ungdomsförbund

Den tredje ståndpunkten, eller vad man ska kalla den för, som ulredningen förordar syns oss vara en ståndpunkt enbarl för all klara en besvärlig debatt. Utgångspunkten är att tvånget skall finnas kvar, vilket vi i och för sig upplever som posilivl, men det ska inle finnas vare sig hos psykiatrin eller socialvården. Länsstyrelserna ska fungera "fristående" men deras aktiviteter ska ske på initiativ av socialvården. I skrivningar står att det "sällan lorde finnas anledning att ifrågasätta" rätlmätighelen i socialvårdens bedömning. År då inte detta en konstruktion för konstruktionens egen skull? Utredningen konstaterar på detta sätt att det är socialvården som både kan och har resurser atl göra bedömningen om och när tvångsomhändertagande ska göras. Låt också denna institution ha det totala ansvarel.

Bland de instanser som har avstyrkt förslaget om länsstyrelsens roll som utrednings- och ansökningsinstans märks även, som har nämnts inledningsvis, bl. a. statskontoret och organisationskommittén för socialstyrelsen. Båda har argumenterat utförligt i frågan och anfört många av de argument som återfinns även hos övriga kritiska remissinslanser. Statskontorets yttrande återges därför i det närmaste fullständigt. Från några av de övriga instanserna redovisas kompletterande synpunkter.

Statskontoret

Statskontoret har med stöd av regeringens beslut 1980-01-31, dnr S 208/80, bilrätt organisationskommittén för socialstyrelsen med att utarbeta kommitténs förslag till organisation av länsstyrelsens sociala enhet. (PM 1980-11-28). Förslagel, som överlämnades till regeringen nämnda dag, utgår från vad som anförs om den sociala enhetens uppgifter och verksamhetsinriktning i den av riksdagen godtagna proposiiionen 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation m.m. Socialberedningens förslag om länsstyrelsens uppgifter enligt LVM strider på ell iögonenfallande sätt mot intentionerna i propositionen och därmed även mot organisationskommitténs förslag.

1 proposition 1979/80:6 framhålls bl. a. atl del är nödvändigt att den nya sociala enhetens uppgifter koncentreras till funktioner som inte kan och bör utövas på kommunal nivå. Vidare måste eftersträvas att enhetens arbete inte splittras på alltför många uppgifter. Den bärande tanken bakom tillskapan-

Prop. 1981/82:8 198

det av den nya sociala enheten hos länsstyrelsen har enligt propositionen varit atl enheten främst skall ägna sig åt generella och övergripande uppgifter, såsom tillsyn, uppföljning, kunskapsförmedling, planering och regional samordning. Vidare skall enheten handlägga alkoholärenden samt bistå länsrätten med sociala bedömningar. En begränsning till en rimlig nivå av de individinriktade insatserna och av handläggningen av löpande ärenden är därför en nödvändig förutsättning för atl det överhuvudlaget skall komma all finnas ulrymme för generella och övergripande insatser i enlighel med propositionens intentioner.

Socialberedningens förslag atl länsstyrelsens sociala enhet skall göra erforderliga utredningar och ansökan lill länsrätten i ärenden enligt LVM innebär därför elt stort avsteg från den i propositionen angivna och av riksdagen godtagna målsättningen att den sociala enhetens verksamhet bör förskjutas mot övergripande uppgifter. Ett genomförande av förslagel skulle hell rycka undan möjligheterna för den sociala enheten att leva upp till denna målsättning. Några skäl som talar för att denna målsättning bör omprövas har enligt statskontorets mening ännu inte framkommit.

Även andra skäl kan anföras mot att förlägga ifrågavarande uppgifter till länsslyrelsen. En viktig uppgifl för den sociala enheten skall vara att såsom expertorgan bistå länsrätten med sociala bedömningar. Den uppgiften innebär att den sociala enheten avger skriftliga yttranden lill länsrätten i olika , slags ärenden. På begäran av länsrätten medverkar enheten även vid munllig förhandling hos länsrätten. Från principiell synpunkt är del inle lillfredsslällande all den sociala enheten dels skall kunna fungera som sakkunnig åt länsrätten, dels enligt socialberedningens förslag som part föra del allmännas lalan i en ivåparlsprocess inför länsrätten. En sådan ordning är stötande för rättsmedvetandet.

Enligt 68 § socialtjänstlagen skall länsslyrelsen inom länet följa socialnämndernas tillämpning av lagen och tillse alt nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Hem för vård eller boende slår under länsstyrelsens tillsyn. 1 socialberedningens lagförslag (5 §) sägs att länsstyrelsen i ansökan till länsrätten om vård enligt LVM skall ange bl. a. i vilket hem missbrukaren kan bli inskriven. Del synes inte invändningsfrilt att det organ som har atl utöva tillsyn över hem för vård eller boende i vissa fall skall ha till uppgifl att föreslå vid vilket hem vård skall äga rum.

I 68 § socialtjänstlagen föreskrivs vidare atl länsstyrelsen skall informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten (vara "klagomur") samt biträda socialnämnderna i deras verksamhet. Risk finns för en intressekollisioxLmellan länsstyrelsens rådivningsfunktionoch den föreslagna rollen att föra det allmännas talan inför länsrätten i en Ivåparlsprocess, där missbrukaren formellt är länsstyrelsens motpart. Rådgivningsverksamheten förutsätter all den som begär råd har förtroende för rådgivaren. Samma skäl som socialberedningen åberopar mot atl förlägga utredningsarbetet i samband med ansökan om vård oberoende av samtycke till socialtjänsten/ socialnämnden, nämligen att enskilda personer med missbruksproblem skulle kunna förlora förtroendet för och viljan lill samarbete med socialtjänsten, gäller därför i viss grad även beträffande relationerna mellan den enskilde och den sociala enheten.

Enligt statskontorets mening finns det således starka skäl mot atl ge länsslyrelsen den roll och de uppgifter som socialberedningen föreslår. En sådan lösning innebär emellertid enligt statskontorets uppfattning en onödig omgång. Statskontoret anser sig därför inte kunna tillstyrka socialberedning-

Prop. 1981/82:8 199

ens förslag på denna punkt. Delta ställningstagande är oberoende av hur den sociala enhetens organisaloriska inplacering i länsstyrelsen kommer alt bli. Inplaceringsfrågan är ännu inte avgjord.

Statskontoret anser att det är naturligt atl socialtjänsten har del fulla ansvarel för en ansökan till länsrätten om vård ulan samtycke och för utredningen i samband därmed. De uppgifter och den personkännedom som behövs för att behovel av vård skall kunna bedömas finns hos socialnämnden, som därför är väl skickad att tillhandahålla länsrätten etl rikligt och fullständigt underlag. Det finns enligl statskontorets mening knappast anledning att befara alt personer med missbruksproblem skulle få mindre förtroende för socialnämnden, om denna får ansvarel för utredningsarbetet i samband med ansökan om vård utan samtycke. Risken härför torde för övrigt knappast bli mindre vid ett genomförande av beredningens förslag, eftersom socialnämnden då enligt 30 § LVM skulle vara skyldig alt anmäla lill länsstyrelsen, om den får kännedom om atl någon kan antas vara i behov av vård enligl den föreslagna lagen.

Det kan även noteras att enligl lagen med särskilda beslämmelser om vård av unga (LVU) åvilar det socialnämnden atl hos länsrätten ansöka om vård enligl LVU. Statskontoret finner del med hänsyn därtill något förvånande att socialberedningen i specialmotiveringen till 30 § LVM uttalar att socialnämnden inle ens skulle vara skyldig alt hjälpa till med utredningen.

Socialberedningen framhåller att genom att utredningsskyldigheten läggs på den sociala enheten åstadkoms en ytterligare prövning av frågan om det finns skäl för vård enligt lagen. Enligt beredningens uppfattning skulle det vara en fördel att en myndighet som inte tidigare sysslat med ärendel gjorde en bedömning av vårdfrågan, innan denna föreläggs länsrätten. Vidare framhåller beredningen all den sociala enheten vid den föreslagna ordningen skulle kunna bevaka alt ärendena utreds och handläggs på elt enhetligt sätl inom länet. Statskontoret har svårt all inse alt det finns behov av atl koppla in ytterligare en instans före handläggningen i länsrätten. Det synes tillräckligt att den sociala enheten vid behov bistår länsrätten med sociala bedömningar. Kraven på rättssäkerhet och enhetlighet blir enligt statskontorets mening väl tillgodosedda genom prövningen i länsrätten under medverkan av nämnd och genom den tillsyn länsstyrelsen utövar mot socialnämnderna och vårdinstitutionerna. Det förhållandet att den enskilde blir garanterad rätt till offentligt biträde enligt rättshjälpslagen främjar även kraven på rättssäkerhet och likformighet.

Socialberedningen har inte redovisat några beräkningar av vilka resurser som skulle behövas hos länsstyrelserna. Det finns många osäkra faktorer, såsom hur många vuxna narkotikamissbrukare som kan komma att omhändertas, hur de kortare vårdtiderna i jämförelse med nykterhetsvårdslagen kommer all slå samt hur många fall som kan komma all överföras från vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Statskontoret håller det dock för sannoUkt att det för hela riket skulle behövas minst elt 30-tal handläggare på hellid. Vid bedömningen av personalbehovet måsle hållas i minnet atl länsstyrelserna, med hänsyn lill de korta tidsfrister som enligt socialberedningens förslag skulle komma atl gälla i vissa fall, måsle hålla en hög beredskap för atl kunna handlägga ärendena inom föreskriven lid.

Till frågan och behovet av resurstillskott vid länsslyrelserna anför Organisationskommittén för socialstyrelsen:

Prop. 1981/82:8 200

Som en grov uppskattning räknas i det följande med tre arbetsdagar per ärende i genomsnitt och 3 000 ärenden per år. Delta skulle sysselsätta 45 tjänstemän på heltid. Stannar antalet ärenden vid 2 000 skulle 30 tjänstemän behövas. Då har inte hänsyn tagits till säsongvariationer i arbetet samt det faktum att någon förlängning av handläggningstiderna vid hög belastning knappasl bör tillåtas.

Länsstyrelsen i Stockholms län

Inom Stockholms län med cirka 1 1/2 miljon invånare där svåra missbruksproblem förekommer skulle förslagel medföra stora kostnader för staten i samband med den uppbyggnad av socialenhelens organisation som skulle bU nödvändigt om beredningens förslag genomförs. Nuvarande socialenhet och socialkonsulentorganisalion har ej någon kapacitet utöver redan tilldelade uppgifter.

Det skulle sålunda enligt länsstyrelsens preliminära bedömning krävas ett betydande antal nya tjänster på socialenhelen i lägst socialsekreterares slällning för all klara de uppgifter som enligt förslaget lagls på länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Således skall den sociala enheten vid länsstyrelsen koncentrera sin verksamhet till funktioner som inte kan eller inle bör utövas på kommunal nivå. För enheten föreligger redan en mängd sådana arbetsuppgifter som gör att utredningsresurs för utredningar enligl LVM saknas. Det ytterligare personalbehov som härvid uppstår har beräknats till 3,75 handläggar- och 1 kontoristljänst.

De sociala centralnämnderna i följande kommuner har avgivit remissyttranden: Gällivare, Höganäs, Norrköping, Perstorp, Ragunda, Simrishamn, Strömstad, Strömsund, Umeå och Örebro.

Av dessa har nämnderna i Strömsund och Örebro kommuner stött beredningens förslag att länsstyrelsen skall svara för utredning och ansökan. Nämnden i Norrköpings kommun har stött förslaget att ansökan bör göras av länsstyrelsen, som har möjlighet alt sammanställa materialet och göra en objektiv bedömning utifrån det. Däremol ifrågasätts länsstyrelsens utredar-funktion. Ett alternativ kan vara, menar nämnden i Norrköping, atl länsstyrelsen svarar för ulredningen men har rätt att anlita biträde från t. ex. socialtjänsten, sjukvården eller skyddskonsulenten. Övnga centralnämnder har avstyrkt beredningens förslag och menat att utrednings- och ansökningsansvaret tillkommer socialnämnden.

5.2 Socialnämndens roll (13 och 14 §§ samt 30 §)

Som har framgått under 5.1 förespråkar många remissinslanser all socialnämnden skall ha ansvarel för utredning och ansökan enligt LVM. Remissinstansernas syn på socialnämndens uppgifter har i många fall framgått redan där.

Prop. 1981/82:8 201

Några instanser föreslår all socialnämnden också skulle besluta om vård och att beslutet skulle underställas länsrätten för prövning. Sådana synpunkter framförs av bl. a. JK, Svenska läkaresällskapet och Centerns kvinnoförbund.

Flertalet av de instanser som har förespråkat socialnämnder som sökande enligt LVM har i konsekvens med del också hävdat alt socialnämnden borde ersätta länsstyrelsen som mottagare av anmälningar enligt 30 S lagförslaget saml utföra de övriga uppgifter som socialberedningen har lagt på länsstyrelsen vid talan inför länsrätten om tvångsvård.

Några har förespråkat att socialnämnden borde ta emot anmälningar enligt 30 § lagförslaget även om länsstyrelserna tilldelas den roll i övrigt som beredningen förespråkar.

Länsrätten i Malmöhus län

Om förslagel med länsstyrelse som anmälande och utredande myndighet genomförs, bör enligt länsrättens mening anmälningar från myndigheter och läkare om behov av vård göras till socialnämnden i missbrukarens hemkommun och inte lill länsstyrelse som föreslagits. Socialnämnden är den myndighet som direkt skall pröva vårdbehov och vidtaga de åigärder som är erforderliga från vårdsynpunkl. Anmälningar om vårdbehov bör därför ske direki till vederbörande socialnämnd. Först vid behov av tvångsvård bör länsstyrelse medverka.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Om inle förslagel alt lägga utrednings-, ansöknings- och parisuppgifterna på socialnämnden genomförs bör alla anmälningar från statliga och övriga kommunala myndigheter jämte läkare lämnas till socialnämnden i kommunen. Skäl till detta är att socialnämnden är det organ som bäst kan bedöma huruvida erforderliga insatser enligl socialtjänstlagen eller annan lag har prövats och funnits otillräckliga. Om socialnämnden därefter anser att lagens förutsättningar för vård är uppfyllda bör anmälan jämte utredning överlämnas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län

Enligt 30 § skall statliga eller kommunala myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare ha en skyldighet atl göra anmälan till länsstyrelsen under vissa förutsättningar. Denna anmälningsskyldighet är i och för sig ingel all erinra emol. Inkonsekvensen i den bakomliggande målsättningen är i stället att anmälan inte föresläs ske till vederbörande socialnämnd i stället för till länsstyrelsen. En av de grundläggande principerna i socialtjänstlagen är att alla skall omfattas av de hjälp- och stödåtgärder som lagen innehåller. Om anmälan går till socialnämnd i stället för till länsstyrelsen kommer detta alt ge möjlighet lill prövning av bistånd eller annan hjälp enligt socialtjänstlagen. Om anmälan däremot sker direkt till länsstyrelsen måste det anses rimligt atl låta ärendel därifrån gå över till socialnämnden för prövning och bedömning enligt socialtjänstlagen. Ell

Prop. 1981/82:8 202

sådant förfarande medför nödvändigtvis onödigl krångel och byråkrati samt en inte oansenlig tidsutdräkt. En ändring av 30 § i nu föreslaget hänseende bör därför ske varigenom den enskilde får rätten att direkt få sina behov prövade enligt socialtjänstlagens bestämmelser.

Socialnämndens övergripande ansvar tas upp av flera inslanser. Till dessa hör Kommunförbundet, som anför:

Socialnämnden har, enligl socialtjänstlagen, ansvaret för all de människor som vistas i kommunen får det bistånd, också i form av vård och omvårdnad, som de behöver och som de inte kan få på något annal sätt. I konsekvens med delta bör skrivningarna i 14 § tydligare markera att ansvarel för förberedelse av utskrivningen ligger hos socialtjänsten. Därifrån skall förberedelsearbetet ske. Risken med den ulformning av lagparagrafer som socialberedningen ger är att ansvarel glider mellan socialnämnd och institution. Frågan är viktig också därför att institutionerna olyckligtvis ofta utvecklas till isolerade öar i samhället vilket motverkas genom att de ordentligt knyts ihop med arbelel inom den övriga socialvården. Tendensen alt behandlingshemmen bygger upp egna utslussningsstalioner (avgiftning - motivalionshem - behandlingshem - utslussningshem) motverkas också i och med detta. Det kan ju knappast motiveras atl institutionerna bygger upp parallella resurser i form av ulslussningshem/övergångshem, elt arbete som naturligt hör hemma inom den öppna socialvården.

Förslagel om en uttrycklig skyldighel för socialnämnden all ulse en särskild k o n t a k t p e r s o n (13 S) tas upp av Kommunförbundet, kammarrätten i Stockholm och socialstyrelsen.

Kommunförbundet

Över huvud taget ställer sig förbundsstyrelsen tveksam till om det finns anledning att i en lagparagraf reglera frågan så i detalj atl man ålägger nämnden att utse en särskild befattningshavare för kontakter med den omhändertagne. Kommunens ansvar alt följa upp ett LVM-ärende har tidigare fastslagits . . . Hur nämnden sedan väljer att fullfölja sitt uppdrag är en organisatorisk fråga som ej bör regleras i lag. Tänkbart är t. ex. att en kommun vill lägga ansvaret över ett LVM-ärende på elt arbetslag.

Kammarrätten i Stockholm

Enligl motiven (s. 53) bör en kontaktman utses så snart som socialnämnden får kännedom om alt del har uppkommit fråga om alt bereda någon vård med stöd av LVM. Kammarrätten tillslyrker en sådan ordning. Lagtexten är emellertid så utformad att den ger intryck av att kontaktman skall utses försl när någon har tagits in för vård. 1 lagen bör i stället anges atl kontaktman skall utses så snart som fråga om vård enligt LVM har uppkommit.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen vill kraftigt understödja beredningens förslag rörande skyldighet för socialnämnden alt ulse en kontaktperson hos nämnden att

Prop. 1981/82:8 203

svara för kontakterna med den intagne. Frågan om kontaktperson bör aktualiseras redan på utredningssladiet och kontaktpersonen bör utses senast i samband med nämndens beslut att inge ansökan lill länsrätten om vård enligl LVM. Såsom anges av beredningen bör man givelvis där så är möjligt utse den befattningshavare som klienten föreslår. Även i övrigt bör markeras tydUgt att all behandlingsplanering skall ske i nära samråd mellan klienten, kontaktpersonen och institutionen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen har ingen erinran mot vårdbestämmelserna (11-20 §§). Dock bör i 13 § föreskrivas att den intagne skall samtycka till valet av kontaktperson.

5.3 Polisens roll

Omedelbart omhändertagande (8 och 9 §§)

Förslaget att polismyndigheten skall ha rätt till ell omedelbart omhändertagande i akulsiluationer godlas av alla remissinslanser med undanlag av JO, som anför:

Jag delar beredningens uppfallning all det bör finnas beslämmelser, som ger möjlighel att omedelbart la en missbrukare om hand för vård. Det bör emellertid enligl min mening falla inom socialtjänstens kompetensområde alt falla beslut i sådana frågor. Beslutanderätten bör tillkomma socialnämnden, som i socialtjänstlagen har tillagts ansvaret för att den enskilde får den vård som han behöver. Härtill kommer att nämnden, med den kunskap den vanligen har om missbrukarens förhållanden, bättre än någol annat organ kan bedöma behovet av ett omedelbart omhändertagande.

Del finns enligt min mening inte anledning att, vid sidan av de befogenheter som tillkommer polismyndighet med stöd av LTO och LOB, tillägga polismyndigheten beslutanderätten i frågor som gäller behovet av vård enligt LVM. En sådan ordning skulle innebära pålagliga risker för atl den vårdbehövande, till följd av de svårigheter som kan möta polisen att finna en lämplig placering, kan komma atl hållas i förvar på polisstation i långl vidare omfattning än som har varil avsett med LOB. Beslutanderätten bör tillkomma det organ som har ansvar för och förfogar över behövliga resurser inom socialtjänsten. Beslutandeordningen bör därför utformas efler mönster i LVU.

Länsstvrdsen i Göteborgs och Bohus län föreslår en avvikande ordning för vissa fall:

Omedelbart omhänderlagande av polisen bör enligl länsstyrelsens mening endast få ske i de fall missbrukaren kan befaras komma all allvarligl skada sig själv eller någon närstående. 1 övriga fall bör länsrätten besluta om omedelbart omhändertagande efter ansökan av socialnämndens ordförande. Om missbrukaren är i akut behov av sjukhusvård bör detta kunna ordnas informellt ulan att ett vårdärende enligt LVM initieras.

Svenska Kommunförbundet har anförl följande synpunkter:

Prop. 1981/82:8 204

Del är från fiera utgångspunkter olyckligt om ingripanden med stöd av denna lag beslutas av polisen ensam.

Styrelsen vill därför aktualisera möjlighelen atl ulforma lagstiftningen om omedelbart ingripande på ett med nuvarande Barnavårdslag (30 §) likvärdigt sätl. Länsrättens ordförande skall - enligt en sådan tanke - av polisen informeras om skälel lill omhänderlagande och fatta beslut. Ett sådant "ordförandebeslut" skall då gälla fram till dess länsrätten enligl lagförslagels 9 § beslutar om vård.

Frågan om var en omhändertagen missbrukare skall förvaras och vem som har alt beslula i denna fråga las upp av flera remissinslanser.

Kammarrätten i Stockholm

Enligt förevarande beslämmelse (8 S) är en av förutsättningarna för att polismyndigheten skall få beslula atl en missbrukare skall omedelbart omhändertas alt del är sannolikl all denne kan beredas vård enligl LVM. Del är knappasl möjligt för polisen att hinna förvissa sig om atl plals på vårdhem finns tillgänglig. För polisens del bör del vara lillräckligl att de subjektiva förulsällningarna för vård kan antas vara för handen. Del får därefter bli en uppgift för länsslyrelsen eller möjligen socialstyrelsen, som i dag är den myndighel som fördelar platserna på de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare, alt undersöka om lämplig plals kan beredas missbrukaren. Lagtexten bör förtydligas i aktuellt hänseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

Komplettering erfordras med regler om hur polismyndighelen skall förfara om det vid tiden för omhändertagande enligt 8 § inte finns några tillgängliga vårdresurser.

Landstingsförbundet

Enligt 11 § skall den som omedelbart omhändertas ulan dröjsmål beredas vård vid institutioner eller vid sjukhus. Detta kräver en fungerande samverkan mellan polismyndighelen, socialtjänsten/instilutionshuvudman-nen och hälso- och sjukvården.

SACO/SR

En annan tveksam punkt är omhändertagande och läkarundersökning i samband med della. Var skall en omhänderlagen missbrukare vislas i avvaklan på rätlens beslut? 1 polisarrest? På sjukhus? Är del i det senare fallel polismyndighelen som har ansvaret för eventuella tvångsåtgärder? Kan läkarundersökning ske tvångsvis och vilket lagstöd har i så fall denna?

TCO

Det är rikligl all polismyndigheten bör beslula om omhänderlagande i akuta situationer och på de krilerier som anges i beredningens förslag.

Prop. 1981/82:8 205

Polishjälp kan påkallas under hela dygnet och polisen har bred erfarenhel av akuta situationer genom praktiskt fältarbete.

Av specialmotiveringen framgår dock inle hur den enskilde skall tas om hand under tiden fram till dess beslut om vård fattas och del inte är möjligl att frige vederbörande. Förvaring i polisarrest är inte en lämplig lösning. Detta fordrar ofta ständig övervakning vilket är svårt all fullgöra med hänsyn lill nuvarande knappa resurser. Denna fråga bör enligl TCO:s mening lösas innan lagen träder i kraft.

Nykierhetsvårdens anstaltsförbund

För polismyndighets omhändertagande, som ulgör ett frihetsberövande, bör klara lagregler gälla om förfarandet. Motivledes gjorda uttalanden är inte tillräckliga. I 8-9 S§ bör därför föreskrivas skyldighel för polismyndigheten atl genast låta läkare undersöka den omhändertagne samt all också, om missbrukaren ej bereds vård på sjukhus, ta kontakt i samråd med socialnämnden med lämpligt hem, där missbrukaren kan vistas under tiden till dess länsrättens beslut föreligger.

Krav på läkarundersökning hos polisen framförs också av RFHL, som vidare framför en synpunkt besläktad med den av JO nyss återgivna:

RFHL accepterar möjlighelen lill snabba ingripanden som stadgas i 8-10 S§. Dock får inte resullalel bli all LOB nu utökas från 8 till 48 timmar.

Etl ingripande får heller inte innebära att klienten förvaras i arresl ulan denne måste skyndsamt föras till i första hand sjukhus.

Som slöd för sitt ingripande anser RFHL att det i lagen måste stadgas all polisen aUtid skall ha etl läkarintyg.

Kammarrällen i Stockholm, länsrätten i Malmöhus län och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att underrällelse om ett omedelbart omhändertagande bör gå direkt från polisen till länsslyrelsen och socialnämnden, inte via länsrätten som föreslagits av beredningen.

Kammarrätten i Stockholm har tagit upp frågan om det bör ankomma på länsrätten att meddela ett särskilt beslut om att omhändertagande skall upphöra om inte ansökan görs inom föreskriven lid eller om denna effekt uppkommer automatiskt. Kammarrätten förordar den senare lösningen och föreslår att sista punklen i 10 S LVM ulformas efter mönster av 7 § LVU.

Samma fråga aktualiseras av länsrätten i Stockholms län. som dock förespråkar motsatt lösning:

Sista meningen i den föreslagna 10 S leder närmasl tanken lill elt automatiskt upphörande. Meningen bör i slället lyda "Görs inte ansökan -beslular länsrätten genast att omhändertagandet skall upphöra". Polismyndighet efler vårdanstalt bör knappasl åläggas all hålla reda på om ansökan gjorts eller ej.

Länsrätten i Stockholm redovisar slutligen följande synpunkl:

Prop. 1981/82:8 206

Länsrätten anser att lagförslaget inte tillräckligt klarl anger när vården skall anses påbörjad vid fall av omedelbart omhändertagande. Såväl dagen för omhändertagandel som rällens beslut och vårdens inledande på sjukhus eller hem synes kunna komma ifråga.

5.4 Länsrättens roll (4, 9-10, 21-23, 25 §§)

Samtliga remissinslanser - med undantag av några som har redovisals under 5.2 - har tillstyrkt atl beslut om vård fattas av länsrätten. Representativt för dessa är Kommunförbundet:

Vid jämförelse med tidigare förslag om reglering av vård utan samtycke för missbrukare inom ramen för lagstiftningen om psykiatrisk vård är det enligt slyrelsens mening beslutels förläggning lill länsrätten och reglerna för ärendels handläggning där som utgör de väsentligaste förbättringarna av garantierna för rättssäkerhet. Styrelsen vill klart markera sin anslulning lill beredningens förslag i dessa hänseenden.

Likaledes har flertalet tillstyrkt att länsrätten skall underställas polismyndighelens beslut om omedelbart omhändertagande. En avvikande uppfattning anmäls av länsstyrelsen i Värmlands län:

I 9 S föreskrivs all polismyndighet som beslutat om omedelbart omhändertagande genasl skall underställa länsrätten beslutet. Domstolen har därefter alt så snart ske kan och senast inom två dagar pröva om omhändertagandet skall bestå. Domstolsprövningen motiveras i detta fall av allmänna rättssäkerhetssynpunkter och ett önskemål alt låta lekmän, dvs. nämnd, delta i prövningen. Erfarenhetsmässigt har vid överprövningen av polismyndighetens hittillsvarande omhändertaganden enligl nykterhetsvårdslagen visat sig alt prövningen av ett omhänderlagandebeslul måste bli ganska yllig och summarisk speciellt som denna prövning skall ske snabbi och under pågående utredningsförfarande. Erfarenheterna av nykterhetsvårdslagen har också visat all polismyndigheternas omhändertagandebeslul i regel varit väl befogade och endast i sällsynta undantagsfall upphävts före den slutliga prövningen av en tvångsansökan. Det kan därför ifrågasällas om en särskild överprövning av länsrätten verkligen är nödvändig ur rättssäkerhetssynpunkt i andra fall än då vederbörande själv vill besvära sig däröver. Vidare kan diskuteras om överprövningen såsom föreslagils skall ankomma på länsrätten eller länsstyrelsen. Det mesl ändamålsenliga och tidsmässigt mest gynnsamma inle minst ur den vårdbehövandes synpunkt skulle vara att låta denna prövning ankomma på länsslyrelsen. Denna har ju hand om utrednings- och ansökningsförfarandet över huvud tagel och har ju även lill silt förfogande både juridisk och social sakkunskap.

Atl vissa remissinslanser har ansett all länsrätten också bör falla beslut om förlängning av vården enligt 16 S redovisas under 5.5 nedan. Några instanser berör frågan vad länsrättens beslut skall omfatta:

Kammarrätten i Stockholm

Av författningstexten framgår inte klarl om länsrättens prövning skall inskränka sig lill spörsmålet om tvångsvård skall tillgripas eller om den även

Prop. 1981/82:8 207

skall avse val av vårdform o. d. Kammarrätten anser att prövningen, som i första hand avser att garantera att rällssäkerhetsintresset tillgodoses och som därmed kan ses som någol av en legalitetsprövning, skall inskränkas lill frågan om vård enligt LVM skall tillgripas eller inte. I 4 § bör därför efter "beslular om" inskjutas "överlämnande till". Vad som har sagts nu hindrar inte atl länsrätten för sin prövning behöver ha lillgång lill och måsle väga in de uppgifter som anges i 5 § andra slycket i förslaget. När det gäller den närmare utformningen av vården kan beslutanderätten läggas antingen på länsstyrelsen, efter samråd med socialnämnden och om möjUgt även missbrukaren, eller också direkt på socialnämnden, efter samråd med missbrukaren. Kammarrällen föredrar den förra lösningen.

Länsrätten i Jämtlands län

1 5 S lagförslagel finns bestämmelser om ansökningsförfarandet hos länsrätten i mål om beredande av vård. Länsstyrelsen skall bland annal ange var vården bör inledas och i vilkel hem intagning kan ske. Länsrätten har i och för sig inle något alt erinra mol dessa beslämmelser men ifrågasätter vilken roll länsrätten har när det gäller prövningen av ansökan. Del framgår inte av lagtexten om länsrätten enbart skall beslula att bereda missbrukaren vård eller om länsrätten även skall ta ställning till exempelvis vilkel hem som är lämpligt i det enskilda fallet.

Några instanser har berört frågan om domstolarnas geografiska kompetens.

Kammarrätten i Stockholm

Av 3 § sista stycket nykterhetsvårdslagen följer all ansökan om tvångsinlagning skall ges in av nyklerhetsnämnden i den kommun där den som avses med åtgärden är mantalsskriven eller annars vistas. Enligt 18 S sista slyckel samma lag faller del på länsrätten att beslula om tvångsinlagning. Härmed avses uppenbart den länsrätt inom vars område kommunen är belägen. Motsvarighet till dessa kompetensregler saknas i LVM. Frågan har inte heller berörls i motiven. Kammarrätten utgår från att beredningen har anselt all 2 och 3 §§ socialtjänstlagen är tillämpliga. Det ankommer i så fall på socialnämnden i missbrukarens vistelsekommun atl, i förekommande fall, göiaarrmälanlrll länsstyrelsen, när tvångsvård behövs. Kammarrätten finner önskvärt alt en kompetensregel av så grundläggande betydelse las in direki i LVM, lämpligen i form av en hänvisning till tillämpliga regler i socialtjänstlagen. Det synes också ändamålsenligl att hänvisning görs till 72 § socialtjänstlagen i fråga om överflyttning av ärenden.

Länsrätten i Stockholms län

En brist i lagförslaget är enligt länsrättens uppfattning att man genomgående anger t. ex. atl "länsrätten" eller "polismyndigheten" är behörig i det ena eller andra hänseendet. Om del exempelvis anges att talan skall väckas hos länsrätten kan man fråga sig om kompetensen skall vara delad mellan flera länsrätter eller om man avser länsrätten i den ort där någon är mantalsskriven, har sin boslad, uppehåller sig mer eller mindre tillfälligt eller

Prop. 1981/82:8 208

fl händelsevis har blivit omhändertagen. Av lagen bör enligl länsrättens mening klarl framgå vilken myndighet som har behörighel eller skyldighel i

olika frågor.---

I denna genomgång bör också tas upp frågor om överflyttning av kompelens. Del bör vidare klarläggas vilken länsrätt som skall vara behörig all la upp besvär över vårdinrättnings beslut i de fall vårdinrättning ligger i annal län än den länsrätt som beslutat om vården eller där den vårdade har sill hemvist, länsrätten i vårdinrättningens län, den länsrätt som beslutat om vården eller länsrätten i hemvistlänet.

Länsrätten i Östergötlands län

När del i 4 § lagförslaget sägs atl länsrätten beslutar om vård med stöd av denna lag är ännu ingel i lagen sagt om olika myndigheters ansvar och kompetens. Nu finns det ju tjugofyra länsrätter och läsaren kan undra vilken av dessa som åsyftas med ordel länsrätten. Av 30 S lagförslaget framgår att socialnämnd skall anmäla 2 §-fall och av 3 och 4 §§ socialtjänstlagen framgår att det är socialnämnden i den kommun där missbrukaren vislas som har ansvarel för honom. Genom atl läsa dessa paragrafer kommer man fram till alt med länsrätten i 4 § lagförslaget måste menas länsrätten i det län där missbrukaren vistas. Frågan är dock om inte delta borde uttryckligen anges i paragrafen.

Kritik har riklats mol enskildheter i förslaget vad gäller handläggningsreglerna inför länsrätten.

Sålunda har elt belydande antal instanser avstyrkt eller på annat sätt ifrågasatt kravet på obligatorisk muntlig förhandling inför länsrätten och kammarrätten i mål om beredande av vård (22 S första stycket). Hit hör JK, samtliga domstolar, domstolsverket, statskontoret och flera länsstyrelser.

Kammarrätten i Stockholm

I mål om beredande av vård enligt LVM skall kammarräll och länsrätt alllid hålla muntlig förhandling. Enligt 10 S LVU är däremot kravet på muntlig förhandling inte ovillkorligt utan förhandling kan undvaras i vissa fall. När dei gäller mål om tvångsinlagning av alkoholmissbrukare på allmän vårdanstalt förekommer f. n. ofta bara skriftlig handläggning. I kammarrällen är detta t. o. m. del vanligaste. Kammarrätten anser att en sådan ordning är ändamålsenlig. Till stöd härför kan ytterligare anföras.

Rätten för part atl få till stånd en munllig förhandling motiveras främsi med att han vid en sådan kan få tillfälle att åberopa omständigheter som han inte har möjlighet eller förmåga alt framlägga skriftligen. Om varken rätten eller parlen själv anser all förhandling är nödvändig, bör sådan inle heller äga rum. Kravet på rättssäkerhet kan i dessa fall uppfyllas även om handläggningen är skriftlig.

Med hänsyn till tvångsvårdens natur bör däremot part, om han begär munllig förhandling, ha en ovillkorlig räll alt också få en sådan lill stånd i mål om beredande av vård enligt LVM. Uleblir en part, som har begärt förhandling, från denna bör dock målet kunna avgöras utan hinder av

Prop. 1981/82:8 209

utevaron. I annat fall skulle parten kunna på elt otillbörligt sätt fördröja alt målet blir avgjort. Vid sidan härom bör, i enlighel med vad beredningen har föreslagit, möjlighet finnas att hämta enskild part till rätten.

Övriga mål enligt LVM är enligt kammarrättens uppfattning inle alllid av så genomgripande betydelse att de begränsade resurserna inom domstolsväsendet ovillkorligen bör kunna tas i anspråk för en muntlig förhandling i vidare mån än vad som gäller för andra målkalegorier, vilka också kan innefatta avgöranden av stor vikl för den enskilde.

Kammarrätten föreslår därför att bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) om muntlig förhandling skall ha lillämpning på andra mål enligl LVM än dem som gäller beredande av vård.

Kammarrätten vill i detta sammanhang stryka under att även i målen enligt LVM allmänna förvaltningsprocessrättsliga grundsatser kommer all Ua tillämpning. Rätten blir sålunda skyldig all se lill all målen blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Vidare kommer den muntliga förhandlingen endast att vara etl komplement lill övrigl utredningsmaterial.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

En annan fråga av principiell betydelse som länsstyrelsen vill ifrågasätta riktigheten i och fördelen av är den föreslagna konstruktionen av processförfarandet. Beredningen har med sitt förslag skapat en Ivåparlsprocess med en åklagad, en försvarare och en åklagare, vilken saknar förankring i verkligheten. Uppenbarligen har beredningen dragit en parallell mellan polis/socialtjänst, åklagare/länsstyrelse (socialnämnd), domstol. Men då har man fjärmat sig långt från socialtjänstens arbetsprinciper.

De i 9 och 10 §§ uppställda tidsfristerna för underställning och ansökan om vård vid omedelbart omhändertagande las upp av några inslanser. Detsamma gäller lidsfrislen för förhandling inför länsrätten i mål där missbrukaren är omhändertagen (21 § andra slycket). Till dem som har anfört atl fristerna är för korta hör JK, RÅ, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm, domstolsverket, länsrätterna i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, JO, TCO och Nykterhetsrörelsens landsförbund.

Domstols-lerkets synpunkler, som är •äl representativa för övriga instanser, återges här:

Domstolsverket har med tillfredsställelse noterat beredningens uttalande om att man av hänsyn lill den slora arbetsbördan vid länsrätterna strävat efler alt endasi lägga sådana uppgifter som av rättssäkerhetsskäl kräver en domstolsprövning på länsrätten. Trots atl beredningen således velat begränsa länsrättens uppgifter kan det inte uteslutas att LVM kommer alt innebära en avsevärt ökad arbetsbörda för länsrätterna. Domstolsverket vill därför sätta ifråga om inle länsrättens medverkan i förfarandel kan begränsas it. ex. följande fall.

Beredningen har räknat med att underställningsmål enligl 9 S LVM skall kunna prövas av ensamdomare (s. 64). Även i sådana mål skall enligt 22 § LVM förhandling hållas, i vart fall om någon part begär det. Det är

14 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr. 8

Prop. 1981/82:8 210

emellertid inte rimligl all länsrätten inom två dagar skall hinna anordna munllig förhandling. Del finns enligt domstolsverkets mening knappast skäl att i dessa mål tillämpa kortare frister än de som enligl 24 kap. 13 S rättegångsbalken gäller vid förhandling i häktningsfrågor.

Över huvud taget är kraven på skyndsamhet vid handläggningen av målen myckel högt ställda. Om en missbrukare är omhändertagen enligt 8 S LVM skall således enligt förslaget beslutet prövas av länsrätten inom två dagar från det beslutet underställdes rätlen (9 S), länsstyrelsen göra uiredning och väcka talan inom en vecka från det beslutet verkställdes (10 §) samt länsrätten hålla förhandling inom en vecka från del lalan väcktes (21 S). Även om det av rättssäkerhetsskäl är angeläget med snabb handläggning vill domstolsverket sätta i fråga om det med hänsyn till länsrätternas arbetssituation är realistiskt att bestämma så korta frister.

Domstolsverket har i detta sammanhang pekat även på följande:

I 25 S LVM anges all länsrätten skall besluta om läkarundersökning i de fall där missbrukaren inle vill medverka frivilligt. Även om det av hänsyn lill missbrukarens personliga inlegrilel finns skäl för domstolsprövning lalar enligt domstolsverkets mening övervägande praktiska och processekonomiska skäl för att beslutanderätten läggs på del utredande organet dvs. socialnämnden.

Den av domstolsverket senast återgivna synpunkten angående beslut om läkarundersökning framförs även av bl.a. kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Malmöhus län, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, samt av Nykterhetsrörelsens landsförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

I 25 S föreslår beredningen att länsrätten skall besluta om läkarundersökning om den enskilde inte vill medverka. Detta är en onödig omgång. Läkarundersökningen är en del av socialnämndens utredning. Det är därför mer praktiskt att nämnden själv begär polishandräckning för att genomföra undersökningen. Hänsynen till rättssäkerheten kan inte anses hindra en sådan ordning, som har en direkt motsvarighet i 17 § LVU.

Länsstyrelsen i Värmlands län

Med all förståelse för bl. a. rättssäkerhetssynpunkten kan länsstyrelsen emeUertid inte undgå att ställa frågan varför inle länsstyrelsen med tillgång till mångårig och erfaren såväl juridisk som social sakkunskap skulle kunna betros med etl så relativt blygsamt ansvar i detta fall. Beredningens förslag i denna del bör omarbetas i enlighet med det anförda.

Slutligen återges här några påpekanden från länsrätten i Stockholms län angående vissa delfrågor som berör länsrätternas handläggning av mål enligt den föreslagna lagen.

Länsrätten vill anmärka alt lagförslaget inte anger hur ett vårdbeslul skall befordras till verkställighet. Detta bör i vart fall inte ankomma på

Prop. 1981/82:8 211

vederbörande domstol. I lagförslaget anges endast att den som förestår vården vid etl hem beslutar om intagning (12 S). Inte ens av motiven framgår vart länsrätten skall expediera sill beslut och vilket organ som skall svara för att vården kommer till stånd. Vad nu sagts gäller delvis också befordran av en omhändertagen för vård (11 S fjärde stycket).

Länsrätten vill ifrågasätta om inte några handläggningsfrister bör föreskrivas för länsrättens handläggning av förlängningsbesvär.

Länsrätten ifrågasätter om inle den föreslagna 21 S bör kompletteras med ett tredje stycke vari anges all dom i omhänderlagandefallen, om inte synnerliga skäl möter, bör meddelas och expedieras inom en vecka från den muntliga förhandlingen. Del kanske inte ens skulle vara för djärvt att i förvallningsprocessen som huvudregel föra in elt institut med domsavkun-nande i anslulning lill den muntliga förhandlingen och med expedieringsskyldighet inom en vecka.

Länsrätten ställer sig bakom förslagel i 8 § alt polismyndighet tilldelas befogenhet att besluta om omhänderlagande. Enligt 9 § skall sådant beslut genast underslällas länsrätten och skall länsrätten så snart ske kan och senasi inom två dagar pröva om beslutet skall bestå. Länsrätten godtar denna huvudregel men anser att den behöver kompletteras med någon form av helgregel som medger atl åtminstone en hel arbetsdag står till buds för länsrättens behandling av målet. Enligt den föreslagna regeln är länsrätten skyldig att samma dag pröva samt låla skriva ul och expediera beslut i ett mål som kommer in t. o. m. efler expeditionstidens och flextidens slut.

5.5 Institutionens roll

5.5.7 Allmänt

Socialstyrelsen

Beredningens föreställning om hur de nuvarande vårdanstalterna för alkoholmissbrukare fungerar framstår som något diffus. Specialmotiveringen lill 11 § ger intryck av att dessa hem har "omfattande övervakning", tar till "långtgående tvångsåtgärder" och kan betecknas som "slutna institutioner", varifrån missbrukaren snarast möjligt bör flyttas. 1 belänkandel finns inte närmare angivet vad som avses med en "sluten institution". Socialstyrdseti finner det angeläget atl klargöra alt det bland de nuvarande nykterhelsvårdsanslallerna knappast finns någon som kan belecknas som "sluten anstalt". På etl litet fåtal anstalter finns en avdelning som kan användas som sluten. Styrelsen anser alt begreppet "sluten institution" hell måsle utmönstras.

Styrelsen tillägger:

Del är självklart viktigt atl LVM-instilulionerna ulformas så all även frivilligt vårdsökande kan finna dem attraktiva. Den som vårdas enligl LVM bör också ha möjlighel alt kvarstanna frivilligt på samma institution. Personalkontinuiteten bör tillmätas stor betydelse i behandlingen. Institutionen bör framför allt präglas av öppenhet och aktivitet. Delta är av avgörande belyddse för att frivilligt vårdsökande ska finna vården meningsfull vilket i sin tur är av avgörande betydelse för de tvångsiniagna. En positiv syn på

Prop. 1981/82:8 212

vården i klientkollektivet torde dessutom vara den bästa och kanske den enda garantin för att institutionen skall kunna hållas drogfri.

JO har ifrågasatt om del finns behov av all i LVM ta in beslämmelser som reglerar behandUngsansvaret vid hemmen. JO anför:

Enligt 24 § andra stycket socialtjänstlagen förutsätts regeringen meddela ylleriigare föreskrifter. Nuvarande stadgar bör enligt departementschefen ersättas med en förordning. I denna bör ges vissa övergripande rikllinjer för vårdens bedrivande.

5.J.2 Ansvarsfördelning socialnämnd - institution (vårdansvar - behandlingsansvar)

Många remissinstanser har understrukit viklen av ell fungerande samarbele mellan socialtjänsten och institutionen. Flera remissinstanser, till vilka hör Kommunförbundet, menar dock att socialnämndens ansvar bör markeras tydligare i lagen än enligt förslaget.

Kommunförbundet anför bl. a.:

Ett konstruktivt och fungerande samarbete mellan institution och socialnämnd är en nödvändig förutsättning för att vården och tiden därefter skall leda framåt. Della betonas också av socialberedningen. Förbundsstyrelsen är emdlertid någol kritisk mol resultatet av de överväganden som socialberedningen har gjort. Så saknas t. ex. socialtjänstens godkännande vid förflyttning från en institution till en annan (12 S Iredje slyckel). Utskrivning får ej ske, enligt förbundsstyrelsen, utan socialnämndens uttryckliga medgivande.

RSMH och Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund anser att elt siörre vårdansvar bör åvila socialnämnden. Kvinnoförbundet anför:

Intagning på vårdhem bör lämpligen beslutas av socialnämnd utom i de fall då vårdhemmet har annan huvudman än socialnämnden. 1 sådana fall bör intagningen ske i samråd mellan institutionen och socialnämnden.

Ifråga om utskrivning bör beslutsrätten åvila socialnämnden i samråd med institutionen.

Socialstyrelsen liksom flertalet andra remissinslanser godlar i stort sell den av beredningen föreslagna ansvarsfördelningen. Styrelsen tillägger för egen dd:

Den som föreslår vården vid hemmel beslular enligl 12 § om intagning, utskrivning samt om överflyttning till annat hem. Enligt 13 S skall samråd med socialnämnden alltid ske före utskrivning. Socialstyrelsen har ingel alt erinra mot detta. Föreståndaren ges ett avgörande inflytande över möjligheten att tillämpa LVM över huvud taget men är samtidigt den som har behandUngsansvaret och inom givna ramar skall kunna ge adekvat vård. Del är angelägel för såväl huvudman som tillsynsmyndigheten och socialberedningen att noga följa i vilken utsträckning de olika institutionerna tar emol

Prop. 1981/82:8 213

respektive avvisar klienter som är akluella för vård enligl LVM samt skälen till delta. Även överflyttningar och utskrivningar och skälen härtill finns anledning all följa, liksom beläggningen och fördelningen av tvångsintagna och frivilliga vid inslilutionerna.

Myckel kritisk mot beredningens förslag i denna del är däremot JO, som anför:

Vad gäller ansvarel för vården har jag framhållil betydelsen av att socialnämnden bibehålls vid det övergripande ansvar som ulgör en viktig grund för socialtjänslreformen. Nämnden skall således ha ansvarel för atl de som vistas i kommunen får del bistånd, också i form av vård och omvårdnad, som de behöver och som de inte kan få på annal sätt. Socialnämndens värdansvar har också kommit lill klart uttryck i socialtjänstlagen. Som jag har nämnt åligger del socialnämnden enligl 22 § socialtjänstlagen att sörja för alt den som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna tas emot i familjehem eller i etl hem för vård eller boende.

Nämndens ansvar för alt vård vid behov bereds den enskilde i familjehem eller i hem för vård eller boende torde avse även dem som bereds vård med slöd av LVM (se prop. 1979/80:1 s. 336f). Då några häremot slridande beslämmelser inle finns i LVM, har således socialnämnden ansvaret för atl den erforderliga vården kommer till slånd. Något uttryckligt ställningstagande från beredningen i den frågan föreligger emellertid inte.

Beredningen synes i stället på elt olyckligt sätt ha blandat ihop frågorna om vårdansvaret och behandUngsansvaret. Resultatet har blivit all någon fast gräns mellan å ena sidan socialnämndens vårdansvar och å andra sidan hemmets behandlingsansvar inle har kunnat upprätthållas. Detta har gjort att beredningens förslag på flera punkter är svårbegripligt.

JO fortsätter:

Enligt 5 § LVM skall länsstyrelsen i egenskap av sökande myndighel ange i vilket hem intagning kan ske. Länsslyrelsen har emellertid inga befogenheter sedan länsrätten meddelat beslut i ärendet. Skulle det av olika skäl visa sig att den institution där intagning skolat ske, inte kan ta emot den vårdbehövande, har enligt förslaget länsstyrelsen inte längre några befogenheter atl anvisa en annan institution. Sådana befogenheter har i LVM inte heller uttryckligen tillagts annan. Mot bakgrund av vad jag har sagt tidigare får i den situationen anlas att ansvaret för placeringen med stöd av socialtjänstlagen åvilar socialnämnden.

JO sammanfattar sin syn på frågan om ansvarsfördelningen på följande sätt:

Vårdansvaret bör således tillkomma socialnämnden. Från della ansvar bör skiljas ansvarel för insatserna vid den institution, där den vårdbehövande är intagen. Delta ansvar, behandlingsansvaret, bör tillkomma den som föreslår vården vid hemmet. Ansvaret för inskrivning och utskrivning bör således på sätl beredningen har föreslagit tillkomma föreståndaren. Den som föreslår vården bör också bära ansvaret för atl den intagne vid behov får sjukvård eller atl han överförs till annal hemför vård eller boende, som är mer lämpat för att lillgodose det föreliggande vårdbehovel.

Prop. 1981/82:8 214

5.5.3 Beslut under vårdtiden

Enligt 15 § förslaget till LVM bör den som får vård enligt lagen så snarl del kan anses lämpligl med hänsyn till den planerade vården beredas tillfälle att på försök vislas i mer öppna vårdformer eller i eget hem.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är positiv till förslaget och anför:

15 § i lagförslagel öppnar en viktig möjlighet till flexibilitet och smidig övergång från tvångsvården vid del hem där vederbörande är inskriven till andra och öppnare vårdformer. Motiveringsvis bör närmare klargöras om tvångsvård genom avgiftning på sjukhus direkt på försök kan avlösas av vistelse i praktiken under öppnare vårdformer, t. ex. elt polikliniskt öppenvårdsallernativ eller vård på enskilda narkomanvårdsinstitutioner, och hur man i så fall bör lösa del formella ansvarel för vårdens genomförande enligt 12 §, En sådan direklövergång kan i många fall visa sig värdefull.

Viss tveksamhet redovisas av länsstyrelsen i Värmlands län:

Den i 15 S uttalade principen är i och för sig riktig men en viss tveksamhet insläller sig dock vad gäller möjligheten att i praktiken genomföra den med tanke på brislen på vårdresurser och svårighelerna atl i öppna marknaden bl. a. anskaffa bostäder, arbete och utbildning lill de personer det här är fråga om.

Även i denna fråga är JO kritisk mot förslaget och får medhåll av Nykterhetsvårdens anstallsförbund.

JO anför:

Som jag tidigare framhållit är det viktigt att åtskillnad görs mellan vårdansvar och behandlingsansvar. 15 S i lagförslagel vittnar om de svårigheter man ställs inför när några klara ställningstaganden i dessa frågor inte redovisas.

15 § ger således anledning lill flera frågor. Den första frågan som måste besvaras är om lagen avser atl öppna möjUghet till enbarl inslitutionell vård under högsl två månader med eventuell förlängning. Är delta avsikten skall vården avslutas i och med alt den vårdbehövande skrivs ut från hemmel. Har utskrivning väl skett kan någon förlängning av vårdtiden inte komma ifråga.

Lagrummet kan emellertid också uppfattas så att åtgärder med stöd av lagen skall kunna vidtas under en tid av högst två månader med eventuell förlängning. Vid sådanl förhållande innebär länsrättens beslut om vård en rätt atl under i första hand en tid av högst två månader vidla de åigärder, som . behövs för att lillgodose den enskildes vårdbehov. Dessa åigärder kan bestå i intagning i hem för vård eller boende, vistelse på försök i familjehem eller i eget hem, återintagning på institution samt beslut om förlängning av lagens tillämpningslid med ylleriigare två månader.

Vad beredningen avsett i dessa frågor framgår emellertid inte av lagförslagel. Bestämmelserna för tanken till att syftet har varil all öppna möjlighet att under i första hand en tid av två månader vidta de vårdåtgärder som missbruket påkallar.

JO sammanfattar:

Prop. 1981/82:8 215

Enligt min mening bör under det behandlingsansvar som skall tillkomma institutionen hänföras frågor som gäller insatserna vid institutionen (se prop. 1979/80:1 s. 337). Institutionen bör därför också som beredningen föreslagil, besluta om intagning i och utskrivning från densamma. Finner den som förestår vården vid hemmet alt fortsatt vård där inte längre behövs, skall patienten skrivas ut. Det bör sedan ankomma på socialnämnden, som har vårdansvaret, atl ta ställning till behovet av andra åigärder under den återstående liden. Finner nämnden att vården i institutionen bör avlösas av vård i familjehem bör det ankomma på nämnden atl besluta i den frågan.

Flera instanser efterlyser regler om vem som skall falla beslut i olika frågor under pågående vård. Till dessa hör JK, RA, JO och socialstyrelsen.

RÅ

EnUgl förslagel skall värd kunna meddelas i olika former. Uiöver normalfallen kan förekomma vård enligt sjukvårdslagen (11 S 2 st), vistelse i mera öppna vårdformer (15 S 1 st), och vård under särskill noggrann tiUsyn (18 §). Reglerna om vem som i olika silualioner har att besluta om vilken vårdform som skall tillämpas är knapphändiga och oklara. Delta är onöjaktigl från rättssäkerhetssynpunkt.

Lagen anger emellertid inle vem som beslutar om utskrivning på försök, vem som bestämmer den alternativa placeringsformen, vem som beslutar om återintagning eller vem som beslutar om förlängning beträffande den som på försök vistas i t. ex. ett familjehem vid vårdtidens utgång och som behöver fortsatt vård där.

Regler saknas om vad som skall ske om sådant försök som avses med bestämmelsen i 15 § inte faller väl ut.

Socialstyrelsen

Det bör klarl anges i 15 § alt det är föreståndaren som efter samråd med socialnämnden och den intagne, beslutar om vistelse på försök i mera öppna vårdformer eller i eget hem.

Några instanser tar särskilt upp frågan om beslut om överflyttning till annan vårdinstitution (12 § Iredje stycket lagförslaget).

Nykterhetsvårdens anstaltsförbund, Nykterhetsrörelsens landsförbund och TCO framför i huvudsak lika synpunkter.

TCO

TCO vill särskill peka på alt beredningens förslag om överflyttning från ett hem till elt annat (12 §) kan leda till komplikationer. Det behövs en instans

Prop. 1981/82:8 216

som kan besluta i ärenden där överenskommelse inte kan nås och denna bör lämpligen vara länsstyrelsen.

Nykterhetsrörelsens landsförbund

En överordnad instans måste bestämma om överflyttningar. Möjligen bör det kunna uppdragas åt länsstyrelsen alt - eventuellt endast vid oenighet mellan föreståndare i ett överflyttningsärende - med tvingande krafl besluta om överflyttning till visst hem. I de fall vården ges av hem utom del egna länet bör socialstyrelsen ha rätt all beslula om omplacering.

Nykterhetsvårdens anstallsförbund

Enligt 12 § kan den som förestår vården vid en institution beslula om att en intagen skall flyttas tiU en annan institution. Del förutsätter emellertid att en annan institution är villig att ta emot den som skall flyttas. Den institution som initierat överflyttningen bör kunna få ärendet prövat av en behörig instans.

5.5.4 Institutionsstyrelsen

Hem som avses i 11 S skall enligt beredningen stå under ledning av en slyrelse, sammansatt av politiskt valda lekmän. Flera mindre institutioner bör kunna ha en gemensam styrelse. Ansvarsområdet får dock inte bli siörre än att det är möjligt för styrelsen att sätta sig in i varje enskilt ärende. Inför val av institutionsplacering anges att samråd måste ske mellan länsstyrelse, socialnämnd och institutionsstyrelse. Enligt 16 § får beslut om förlängning av vårdtiden endast meddelas av hemmets styrelse. Sådana beslut får inte delegeras. Slutligen följer av 31 § att styrelsen i vissa fall skall höras vid åtalsprövning.

Flertalet remissinstanser har godtagit förslaget utan kommentarer.

Några instanser har uttryckligen ställt sig bakom förslagel alt styrelsen skall meddela beslut om förlängning enligt 16 S.Till dessa hör kammarrätten i Stockholm, hovrätten för Nedre Norrland, länsrätten i Stockholms län, socialstyrelsen och Kommunförbundet.

Kammarrätten har understrukit att kravet på all ett sådant beslut inte bör få delegeras bör framgå av lagtexten.

JO och Föreningen Sveriges Socialchefer har motsatt sig förslaget atl institutionsstyrelsen skall fatta beslut om förlängning.

JO har i stället föreslagit följande ordning:

Uppkommer en fråga om förlängning av vårdtiden vid utgången av de första två månaderna, bör beslut härom dock fallas av länsrätten. Är den vårdbehövande vid den tiden inlagen på ell hem för vård eller boende bör initiativ härtill kunna tas av den som föreslår vården vid hemmet. Vislas den vårdbehövande i familjehem eller i annan vårdform bör del vara nämndens uppgift att pröva frågan om fortsatt vård och la iniliativ härtill.

Prop. 1981/82:8 217

Föreningen Sveriges Socialchefer

Som tidigare nämnls avslyrker föreningen förslaget om möjlighel till förlängning av vårdtiden. Om möjlighet lill förlängning skall finnas så bör dock inte beslut härom fallas av hemmets styrelse. Eftersom del är fråga om ett fortsall frihetsberövande så kräver rättssäkerheten samma noggranna prövning som vid det ursprungliga omhändertagandel. Beslutet bör följaktligen fallas av länsrätt.

Länsrätten i Stockholm har tagit upp frågan om slyrelsens sammansättning:

Äv rättssäkerhetsskäl bör man överväga antingen alt låta en person med domarerfarenhel ingå som ordförande i styrelsen eller hellre, att föreskriva att beslut om förlängning skall meddelas t. ex. en eller två veckor före vårdtidens utgång för alt den vårdade skall få lillfälle all underställa frågan länsrättens prövning innan vårdtiden gått till ända.

Även kammarrätten efterlyser juridisk sakkunskap i styrelsen.

Frågan om styrelsernas sammansättning tas upp också av andra instanser. Kommunförbundet är uttalat posilivl lill förslaget att institutionen skall slå under ledning av en politisk styrelse.

Landstingsförbundet anför å sin sida:

Landstingsförbundels slyrelse vill slutligen peka på att det förutsätts atl särskilda politiskt utsedda styrelser för institutionerna tilldelas belydelsefulla uppgifter, bl. a. när det gäller möjlighelerna att förlänga vårdtiden. Förbundel vill uppmärksamma all detta är en ny uppgift för institutionerna och att det är angeläget att närmare klarlägga institutionsstyrelsernas förutsättningar för detta arbele. Del är viktigt att social och medicinsk sakkunskap medverkar till all ge styrelserna ett gott beslutsunderlag.

Även SACO/SR och socialstyrelsen efterlyser ledamöter med specialkunskaper i styrelsen. Socialstyrelsen anför:

Socialstyrelsen kan i princip ansluta sig till vad beredningen anfört beträffande styrdsens uppgifter och sammansättning. Förslaget inrymmer dock stora praktiska svårigheter och tillgodoser inle i lillräcklig utsträckning kravet på rättssäkerhet. Hemmets styrelse bör kompletteras med en juridiskt kunnig person, en läkare helst med specialistkompetens i psykiatri samt en ledamot med erfarenhet från behandlingsarbete inom kommunal socialvård. Utan en sådan förstärkning torde styrelsen ha dåliga förutsättningar att göra en rättvis och självsländig bedömning av behovel av förlängd vårdtid. Uteslutande politiskt sammansatta styrelser för mera avgränsade områden tenderar också att få en relativt snabb omsättning bland ledamöterna vilket lorde vara lill nackdel för institutionen och dess personal.

RFHL framför följande:

Det är bra atl gå tillbaka till det gamla systemet med styrelser för varje institution. Men styrelsen för respektive institution skall inte enbarl beslå av politiker utan till hälften av representanter för folkrörelser lyp LO, LRF, ABF, RFHL, ÄLRO, Länkarna m. fl.

Prop. 1981/82:8 218

Nykterhetsvårdens anstaltsförbund och Nykterhetsrörelsens landsförbund erinrar om rådande förhållanden vid de erkända anstalterna.

NAF

Styrelserna för de erkända och enskilda anstalterna är valda och sammansatta med utgångspunkt frän huvudmannens ändamål och syften. I styrelserna ingår ledamöter som är välkvalificerade var och en inom sitt område och därtill äger en rik livserfarenhet. De är emellertid inle politiskt valda. Siörre anstalter måsle ha en egen styrelse.

Det är inte lämpligt att ha ett tudelat ansvar med en driflsstyrelse och en vårdstyrdse av del slag beredningen länkl sig. Om vissa anstalter får det mesta av klientelet som "utomlänspatienter", i vissa fall från storstadsregion, finns ej heller skäl atl styrelsen väljs av del landsting där anstalten är belägen.

SlutUgen har de juridiska fakultelsnämnderna vid Lunds och Uppsala universitet anmärkt följande:

Enligt 11 § i förslaget får vård med slöd av lagen lämnas i vårdhem för missbrukare, som drivs av landstingskommun eller kommun. Elt sådanl hem skall stå under ledning av en styrelse, vilken förutsätts vara politiskt sammansatt (s. 51). Lagförslaget har emellertid ingel alt säga om slyrelsens sammansättning. Med hänsyn till stadgandet i RF 8.5 synes del ofrånkomligt att denna fråga regleras i lag. Varken kommunallagen eller lagen om vissa lokala organ i kommunerna erbjuder den behövliga regleringen. LVM måste därför kompletteras med föreskrifter om hur styrelsen skall vara sammansatt. Med hänsyn till de vikliga beslutsfunktioner som enligt 12 S skall tillkomma hemmets föreståndare bör det även anges hur föreståndaren skall utses.

6 Särskilda befogenheter (17-20 §§, 25-26 §§) 6.1 Kvarhållningsrätt m. m.

Vård enligt LVM skall enligl förslagel normall meddelas utan kvarhållningsrätt men med rätt alt begära biträde av polisen för att återhämta någon som har avvikit från en institution (26 §). För vårdtagare som behöver stå under särskill noggrann tillsyn skall emellertid finnas hem som är anpassade för sådan lillsyn (18 S). Sådana hem skall ha befogenhet att hindra vårdtagaren från att lämna hemmel och i övrigt underkasta honom den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras (19 §).

Förslaget har kommenterats endasi av etl mindre antal inslanser.

Viss tvekan om förslagels lämplighel uttrycks asocialstyrelsen, länsrätten i Östergötlands län och Föreningen Sveriges Socialchefer.

Socialstyrelsen menar atl man mot den föreslagna kategoriindelningen kan hysa invändningar av principiell art. Det föreligger risk, menar styrelsen, atl de som vårdas vid hem för särskild lillsyn stämplas som speciellt svåra och

Prop. 1981/82:8 219

vårdkrävande. Självfallet finns del övergångsformer mellan behov av noggrann tillsyn och behov av slor frihet för varje enskild individ vid olika faser av vårdperioderna.

Socialstyrelsen fortsätter:

Socialstyrelsen inser att olika kontroll- och tvångsålgärder kan bli nödvändiga i vissa fall men vill uttala sin tveksamhet inför inrättande av speciella hem för detta ändamål. Styrelsen anser att denna fråga bör övervägas ytterligare, bl. a. mol bakgrund av den pågående instilulionsplaneringen.

Länsrätten i Östergötlands län menar att befogenheterna i 19 och 20 SS förslagel till LVM bör göras generellt lillämpliga på all vård enligt lagen. Länsrätten tillägger:

Ätt detta skall gälla som huvudregel hindrar givelvis inte att tvånget modifieras eller lämnas outnyttjat när förhållandena i det enskilda fallet medger det. Som socialberedningen hell rikligt framhåller bör man naturUgtvis inte tillgripa mera tvång än vad som i varje särskill fall är nödvändigt. Härav följer inte att föreskrifterna i 18 S om vårdhem för särskilt noggrann tillsyn kan ulgå. De har en viktig uppgift all fylla ändå. Man måsle nämligen räkna med all bland missbrukarna finns ålskilliga som är särskill rymningsbenägna och svärbehandlade alldeles som man inom den slutna psykiatriska vården har sådana vårdbehövande som inte kan tas om hand annat än på specialsjukhus med särskill rymningssäkra avdelningar.

Föreningen Sveriges Socialchefer avstyrker förslaget om särskilda hem anpassade för noggrann tillsyn. FSS anför:

Enligt föreningens mening bör de hem som ulnylljas för tvångsvård förses med sådana resurser att alla uppkommande vårdproblem kan lösas. 1 delta sammanhang är del också viktigt alt beakla gränsdragningsfrågorna mot den psykiatriska vården och kriminalvården.

RFHL är kritiskt mot förslaget om särskilda institutioner med kvarhållningsrätt och anför:

RFHL varnar starkt för "bunkrar" inom missbruksvården. Inom tvånget, kvarhållning, skall inga tvångsåtgärder få förekomma, typ isolering i enrum, bälten, remmar, nerdrogning, etc.

Detta måste regleras i lagen och således inte bara i kommentarerna till denna.

Nykterhetsvårdens anstaltsförbund har å andra sidan framhållil alt del är angeläget att hem eller avdelningar finns med särskilda resurser som kan ta emot vårdtagare som kräver speciella vård- och behandlingsinsatser.

TCO har hävdat att det är oklart vilken typ av institution som avses med 18 §. Det bör, menar TCO, vara länsstyrelsen som beslutar om vilka hem som skall anses vara 18 §-hem.

5y4CO/5/? har understrukit all i 18 § bör skrivas in atl beslut om placering i sådanl hem skall fattas av länsrätt och föreslagil att även sådana beslut skall kunna överklagas.

Prop. 1981/82:8 220

Avsaknaden av kvarhållningsrätt på sjukhus har uppmärksammats av några instanser. Så har t. ex. JK anfört att om beredningen menat att någon kvarhållningsrätt inle skall finnas på sjukhuset så måste länsrätten redan på förhand ofta medge undantag från kravet på inledande sjukhusvård.

Kommunförbundet har anfört bl. a.:

Vad gäller själva kvarhållandet på sjukhus är det rättsligt och praktiskt oklart hur beredningen länkl sig all kvarhållandet skall fungera inom sjukvården. Förbundsstyrelsen vill särskilt fästa uppmärksamheten på dessa frågor då klienterna enligt förbundets åsikt skall vara avgiftade då de kommer till den primärkommunala socialvården som inle har något sjukvårdsansvar.

SACO/SR konstaterar alt del enda tvångsmedel som lagtexten uttryckligen nämner som aktuellt för sjukvårdens del är omhändertagande av alkoholhaltiga drycker m. m. (17 §). Lagen lalar här om "den som är intagen för vård med slöd av denna lag", medan kroppsvisilering enligt samma lagrum och övriga tvångsåtgärder enligt 18-20 S§ däremot begränsas till all gälla vård på "hem".

6.2 Kroppsvisitation (17 §) och brevgranskning (20 §)

Bestämmelserna har kommenterats endast av ett fåtal instanser.

Kammarrätten i Stockholm sätter i fråga om inte regler om kroppsbesiktning och skyldighet att lämna urinprov behövs i LVM och tillägger:

Personer, som är omhändertagna för kriminalvård i anstalt kan, förutom kroppsvisitation även underkastas kroppsbesiktning, se 52 a-c §S lagen (1974:203) om kriminalvård i anslall. Enligt 52 d § samma lag får vidare den som är intagen i anstalt under vissa förutsättningar föreläggas att lämna urinprov.

Liknande tankegångar finns hos Moderata Samlingspartiels kvinnoförbund:

1 17 § föreskrivs de åigärder institutionen äger vidlaga för att förhindra innehav av beroendeframkallande medel inom institutionen. Eftersom LVM omfallar även narkotikamissbrukare, är det särskilt angeläget atl på elt tidigt stadium utvärdera huruvida dessa regler varit tillfyllest, så alt en upprepning av situationen vid kriminalvårdsanstalterna undviks.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anmärkl:

Kroppsvisitation enligt 17 S kan behöva vara mycket ingående. Den bör om möjligt utföras av läkare eller sjuksköterska.

Regeln om villne i 17 § bör skärpas. Länsstyrelsen föreslår atl det skall krävas synnerliga skäl för undantag från bestämmelsen. En kamratförening

Prop. 1981/82:8 221

eller liknande kan lämpligen få ulse representanler bland de intagna att tillkallas som vittne. Protokoll bör obligatoriskt föras över ålgärd enligt 17 § och 20 §.

SACO/SR har föreslagit att i 20 § (eller specialmotiveringarna) bör anges alt försändelsers innehåll får kontrolleras men inle läsas.

7 Anmälningsskyldighet (30 §)

Som framgår under avsnitten 5.1 och 5.2 har åtskilliga remissinslanser menat att socialnämnden och inte länsslyrelsen borde vara mottagare av anmälningar enligt 30 §.

Ell antal remissinstanser har efterlyst en närmare definition och precisering av ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen. Så har 1. ex. domstolsverket menat atl uttrycket "myndigheler som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare" kan uppfattas så att det avser inle bara myndigheler som har etl särskill ansvar när del gäller missbrukare utan också sådana som av andra skäl ofta kommer i kontakt med missbrukare, t. ex. de allmänna domstolarna.

Liknande synpunkter framförs av socialstyrelsen och länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län.

Kommunförbundet har också begärt ett klarläggande av innebörden och framfört:

Det framgår inte riktigt vad socialberedningen avser med "kommunala myndigheter". Gäller anmälningsskyldigheten alkoholpoliklinikerna? Familjerådgivningsbyråerna? Gäller det skolans personal, fritidsgårdens personal?

Förbundel undrar också om anmälningsskyldighelen inle gäller för akutsjukvården.

TCO vill ha ytterligare överväganden i fråga om anmälningsskyldigheten. TCO menar att skyldigheten är principiellt myckel tveksam när det gäller vuxna.

Slutligen har bl. a. juridiska fakultetsnämnden i Lund pekat på att föreskrifterna i 30 § kan ge anledning till tvekan, om en läkare i allmän tjänst omfattas av bestämmelserna i första eller andra stycket.

8 Särskild åtalsprövning (31 §) m. m.

Förslaget innebär att den gräns som finns för lillämpningen av såväl 57 § nykierhelsvårdslagen som 31 kap. 2 § brottsbalken (överlämnande till vård enligl NvL) höjs från ett straffmaximum på sex månader till ell år. I båda fallen anges som skäl till ändringen att också de som gjort sig skyldiga lill rattfylleribroll bör kunna komma i åtnjutande av åtalsunderlåtelse respektive kunna dömas till särskild vård.

Prop. 1981/82:8 222

JK säger sig i och för sig kunna acceptera de skäl som beredningen åberopar till stöd för förslagel. En förutsättning bör dock vara, menar JK, atl vårdtiderna blir tillräckligt långa så att vårdtagaren får möjlighet att genomföra en meningsfylld behandling.

Även RA säger sig beredd atl tillstyrka den föreslagna regeln om åtalsunderlåtelse under förutsättning atl lagstiftaren, vad gäller rattfylleri-brott, uttalar atl lillämpningen i princip bör begränsas lill fall av den typ som enligt rådande praxis kan ådömas en icke frihetsberövande påföljd. RÅ anför:

Numera är praxis väsentligt mer nyanserad än tidigare vad gäller valet av påföljd för ratlfylleribrott. I vissa socialt specifika silualioner bestäms sålunda ej sällan påföljden lill skyddstillsyn eller lill villkorlig dom i förening med böter. Den föreslagna ordningen kan därför sägas stå i viss samklang med rådande praxis på nu nämnda område. Däremot bör tillämpningen av en regel såsom den föreslagna inle utsträckas lill all gälla i vidare mån än vad som motsvaras av denna praxis. Ällmänprevenliva skäl talar häremot.

Vad gäller de föreslagna ändringarna i 31 kap. 2 S och 38 kap. 2 § brottsbalken framhåller RÅ:

Det synes mig vara önskvärt att allmän domstol bereds möjlighel att överlämna missbrukare av alkohol eller narkotika till vård enligt LVM som altemativ till andra brottspåföljder. Den närmare regleringen därvidlag torde böra utformas efter samma princip som den som kommer till uttryck i 31 § förslaget. I enlighet med vad jag lidigare anförl bör tillämpningen av en regel av nu angivel slag dock begränsas till fall där de allmänpreventiva hänsynen kan tillåtas träda tillbaka och där ett fängelsestraff skulle ha bestämts till endast en kortare tid.

Siörre tveksamhet inför förslagel redovisas av bl. a. hovrättenför Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm och domstolsverket.

Hovrätten avstyrker förslagel och framhåller att överlämnande lill särskild vård enligt 31 kap. 2§ brottsbalken kan förekomma exempelvis vid rattfylleri, om särskilda skäl föreligger till det (NJA 1966 s. 592). Hovrätten tillägger:

Hovrätten kan för sin del, av bl. a. rättssäkerhetsskäl, inte acceptera all regeln i 31 kap. 2 § brollsbalken ulformas på sådant säll alt domstolen kan bedöma frågan om vård i stället för annan brottspåföljd med utgångspunkt från det straff man annars skulle komma atl ådöma för brottet i del akluella fallet.

Kammarrätten i Stockholm

Elt ställningstagande till della förslag bör föregås av en ingående analys av konsekvenserna. Denna saknas i beredningens förslag. Kammarrällen finner sig därför inte kunna på förevarande material tillstyrka att bestämmelsen går utöver motsvarande reglering i nykterhetsvårdslagen.

Prop. 1981/82:8 223

Domstolsverket

Trots att åtgärderna enligt LVM är betydligt mindre ingripande än dem enligl nykterhetsvårdslagen (1954:579) höjs straffmaximum för broll där åtalsunderlåtelse får ske från sex månaders till elt års fängelse. Även om tvångsvård enligt LVM bara lär komma i fråga i fall där enbart kortvariga fängelsestraff skulle ha utdömts kan dock lämplighelen av den föreslagna utvidgningen sättas i fråga, främst av rättviseskäl. Moisvarande tveksamhet gäller förslaget till ändringar i brottsbalken.

En reserverad hållning med avseende på förslagen iakltas också av RFHL, RSMH och Moderata ungdomsförbundet.

Slutligen återges här utförligt de överväganden som har redovisats av frivårdskommittén:

Den nuvarande påföljden överlämnade för vård enligt lagen om nykterhelsvård har aldrig kommit till någon siörre användning. Användningen har dessutom efter hand minskat alltmer. År 1979 användes den för 192 personer. Som mesl har den under elt år använls i 393 fall, del var år 1970. Som alternativ till fängelse torde den i del närmaste sakna betydelse. Det torde därför vara en förutsättning för att den av socialberedningen föreslagna påföljden skall komma till någon nämnvärd användning, att den utformas efter mönster av påföljden överlämnande till sluten psykiatrisk vård. Del innebär alt domstolens beslut om överlämnande till sådan vård bör fungera som ett intagningsbeslul.

Kommittén fortsätter:

Det uppkommer då en rad frågor rörande underlaget för domstolens beslut, t. ex. om socialnämndens, länsstyrelsens och länsrättens roller i samband med domstolens prövning. Tveksamt är bl. a. om domstolen skall kunna besluta om vård enligl lagen med slöd enbart av ett läkarintyg eller en personundersökning. Det måsle också framgå av lagen att vård kan beslutas både efter ansökan och på grund av domstols förordnande.

Kommittén påpekar att om det bedöms som angeläget atl öppna en möjlighel för överlämnande av rattfyllerister, så kan det åstadkommas också genom en sänkning av straffmaximum. Kommittén tillägger:

Den bäsla lösningen är den som beredningen förordar, nämligen att frågan avgörs med utgångspunkt från vilket straff man annars skulle komma att ådöma för brottet i det individuella fallet. Om detta skall ske i form av en dubbel påföljdsbestämning eller på annat säll framgår emellertid inte av beredningens förslag och därför är det inte heller möjligt atl närmare uttala sig om fördelarna eller nackdelarna med en sådan lösning.

Förslagel atl den nya påföljden skulle kunna kombineras med dagsböter är inle heller något som kommittén är främmande för. Kommittén avslutar:

1 ett senare skede av utredningsarbetet skall frivårdskommittén ta upp frågan om nya alternativ till frihetsstraff. Etl av de alternativ som särskilt nämns i kommitténs direktiv är s. k. kontrakisvård. Även om socialberedningen inte tar upp frågan om en möjlighet att frivilligt underkasta sig vård

Prop. 1981/82:8 224

enligt lagen, är det möjligt atl den nu föreslagna påföljden så småningom kan inarbetas i en ny påföljd av typ kontrakisvård, avsedd för alkohol- eller narkotikamissbrukande lagöverträdare.

9 Överklagande

Några frågor om rätten att överklaga beslut enligl lagen berörs av vissa inslanser.

9.1 Beslut om överflyttning

Kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Malmöhus län och länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om ell beslut om överflyttning till annan vårdform eller institution bör överprövas av länsrätten. Beslutet gäller, menar dessa, en fråga om vårdens innehåll. Besvär över sådanl beslut bör anföras hos tillsynsmyndigheten/socialstyrelsen.

9.2 Beslut om utskrivning

Hovrätten för Nedre Norrland och länsrätten i Stockholms län ifrågasätter om beslut om utskrivning bör få överklagas med tanke på den korta vårdtiden.

9.3 Besvär över länsstyrelsens beslut

Länsrätten i Malmöhus län anmärker att frågan om socialnämnden eller enskild skall ha rätt att anföra besvär över länsstyrelsens beslut inle berörs av utredningen. Länsrätten fortsätter:

Socialnämnden har ansvaret för vården. En underlålenhet från länsstyrelsens sida alt göra framställning om vård kan försätta nämnden i en svårlöst situation. Om utredningens förslag anses böra genomföras, bör därför denna fråga lösas.

9.4 Beslut om frihetsinskränkningar

Kriminalvårdsstyrelsen har anfört:

Enligt lagförslaget får den som vårdas i sådant hem där han skall stå under särskilt noggrann tillsyn hindras att lämna hemmet och i övrigl underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för atl vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det är påkallat med hänsyn till andra intagnas eller till personalens säkerhet. Eftersom det här är fråga om den enskildes integriletsskydd, anser kriminalvårdsstyrelsen atl beslut om sådana inskränkningar i vårdlagarens rörelsefrihet bör ur allmän rättssäkerhetssynpunkt kunna - såsom förhållandet är inom kriminalvården - överklagas genom anförande av besvär.

Prop. 1981/82:8 225

9.5 Beslut om förlängd vårdtid

Socialstyrelsen understryker atl överprövningen av ett beslut angående förlängd vårdlid måste ske ytterst skyndsamt. Liknande synpunkter har framförts av länsrätten i Stockholm (se avsnitt 5.4).

10 Övriga förslag till lagändringar

10.1 Lagen om allmän försäkring (AFL)

Förslagen lill ändringar i 16 kap. 12 §, 3 kap. 18 S och 4 kap. 20 § AFL kommenteras av JK, kammarrätten i Stockholm, SACO/SR, Svenska läkaresällskapet och Moderata Samlingspartiets kvinnoförbund.

Samtiiga anmäler avvikande uppfattning i fråga om förslaget. Samtliga vill behålla den nuvarande möjligheten alt hålla inne också sjukpenning och föräldrapenning.

Beredningen utgår från all utbetalning lill socialnämnden i de allra flesta fall kan ske efler frivillig fullmakt från den försäkrade. Jag delar inte beredningens uppfattning i denna fråga. Hilhörande problem slår ej heller i sådanl samband med den nu föreslagna lagen om vård av missbrukare i vissa fall att frågorna måste lösas i detta sammanhang. Enligt min mening föreligger behov av regler moisvarande dem i 3 kap. 18 § och 4 kap. 20 § AFL. Det framslår som klarl otillfredsställande att etl missbruk skulle kunna underhållas och förslärkas med stöd av medel från den allmänna försäkringen. Den verkställda ulredningen visar endast atl de sociala organen avstått från atl begagna beslämmelserna, inte att dessa är överflödiga. Förslaget att upphäva möjligheten all utbetala sjukpenning och föräldrapenning lill annan än den som är berättigad till förmånen avslyrkes därför.

Moderata kvinnoförbundet vill gå ännu längre. Förbundet anför:

Vad gäller lagen om allmän försäkring anser vi atl socialnämnden borde ha möjlighet att utan samtycke förvalta missbrukaren tillkommande medel, inte bara av pension utan även i form av sjukpenning, föräldraförsäkring, arbelsskadeförsäkring och studiestöd.

En första förutsättning för all underhålla och förvärra elt missbruk är att missbrukaren disponerar tillräckliga medel för inköp av berusningsmedel. Genom att socialnämnden, såsom i dag är fallet med pension och sjukpenning, ges tillfälle att förvalta missbrukarens medel ges socialnämnden en möjlighet att närmare följa missbrukaren och begränsa missbruket. Särskilt viktigt är del att socialnämnden har sådana möjligheter då det gäller unga människor som saknar insikt.

En åtgärd som ofta erbjuds unga missbrukare är ulbildning. Genom atl studiestöd utbetalas endast två gånger per termin och dessa unga missbrukare således får ell avsevärt belopp all disponera, lockas de genast efter första utbetalningen all fortsätta sill missbruk. De sludier som skulle utgöra

15 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr. 8

Prop. 1981/82:8 226

elt led i rehabiliteringen kommer aldrig till slånd. Samhällets insatser motverkar varandra.

Den synnerligen begränsade utredningen som utförts av socialberedningen ger inte underlag för de slutsatser till vilka beredningen kommit.

9.2 Rättshjälpslagen

Beredningen har uttalat atl den enskilde bör ha en ovillkorlig rätt lill offentligt biträde i mål om beredande av vård enligt LVM och det från den tidpunkt då länsstyrelsen inleder utredning.

Några instanser ifrågasätter behovel av en regel om ovillkorlig rätt. Till dessa hör kammarrätten i Stockholm, hovrätten för Nedre Norrland, länsrätten i Östergötlands län och domstolsverket.

Domstolsverket

Beredningen anser att den enskilde bör ha en ovillkorlig rätt lill offentligt biträde i mål om tvångsvård (s. 63). Någon så långl gående räll för den enskilde alt få juridiskt biträde finns inte i gällande rätt, inte ens i brottmålsprocesser. Enligt domstolsverkets mening bör rätten att få offentligt biträde motsvara vad som gäller för att få offenllig försvarare i brottmål. Domstolsverket vill även erinra om att rättshjälpsanslagel är föremål för statsmakternas besparingsåtgärder. En utvidgning av rätten lill offentligt biträde vid prövningen av frågor om vård enligt LVM innebär således atl andra angelägna rätlshjälpsbehov får slå tillbaka. Domstolsverket anser av dessa skäl att rätten till biträde inte bör vara ovillkorlig utan att domstolen skall förordna biträde när det behövs för atl la tillvara den enskildes rätt.

Kammarrällen menar att endast om den enskilde önskar offentUgt biträde bör han ha ovillkorlig räll till det. Hovrätten och länsrätten menar att offentligt biträde bör förordnas vid behov.

RSMH har för sin del framhållit följande:

Både i mål rörande LVM och LSPV bör gälla samma beslämmelser som när det gäller mål enligt utlänningslagen, nämligen atl offentligt biträde skall förordnas "om det ej måste antagas atl behov av biträde saknas". Domstolsverkets överprövning av beviljad rättshjälp bör här inle avse fall när den beviljals utan om offentligt biträde felaktigt vägrats.

Länsrätten i Stockholms län har beiräffande lidpunkten för förordnande anfört atl biträde bör förordnas så snart någon blir omhändertagen enligl 8 §. Länsrätten vill också all reglerna om offentligt biträde las in direki i LVM.

Prop. 1981/82:8 227

Bilaga 4

De remitterade

lagförslagen

1 Förslag till

Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna riktlinjer för vården

1 §

De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor alt komma ifrån missbruk av alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och inlegrilel och skall så långl det är möjligt ulformas och genomföras i samverkan med den enskilde.

Beredande av vård

2§

Om någon lill följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård för att komma ifrån sill missbruk och värdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänsflagen (1980:620) eller annan lag, kan han beredas vård enligt denna lag, förutsatt all också någon av de situationer som beskrivs i 3 § föreligger.

Beslut om sådan vård kan meddelas oberoende av den enskildes samtycke.

3§

1 fall som avses i 2 § får vård beslutas om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående.

4§

Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av denna lag.

Socialnämnden utreder om del finns skäl alt bereda någon vård enligt denna lag. Anses sådana skäl föreligga, skall socialnämnden ansöka om vård.

Prop. 1981/82:8 228

Ansökan skaU innehålla läkarintyg som anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd samt en redogörelse för missbrukarens förhållanden i övrigt och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange den vård som socialnämnden anser behövUg, var vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske.

Socialnämnden föranstaltar om verkställighet av rällens beslut om vård.

Om vården inte har påbörjats inom två veckor från den dag då rätlens beslut vann laga kraft, upphör beslutet att gälla.

7§

Vård med stöd av denna lag skall upphöra så snarl syftet med vården är uppnått och senast två månader efter det alt vården påbörjades, om inte beslut dessförinnan har meddelats om förlängning enligt 16 §.

Omedelbart omhändertagande

8§

Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han behöver beredas vård med stöd av denna lag
och

2, rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av alt missbrukaren
kan anlas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar
vård eller på grund av att missbrukaren, till följd av sill tillstånd, kan befaras
komma att allvarligt skada sig själv eker någon närstående.

Sedan socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, kan även rätten besluta om omedelbart omhändertagande av missbrukaren.

9§

PoUsmyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande samt underrätta socialnämnden om beslutet.

Rätten skall så snart det kan ske och senast inom två dagar från det att beslutet underställdes rätten, pröva om omhändertagandet skall bestå. Om det inte finns skäl för omhänderlagande skall rätten genast upphäva beslutet.

Har polismyndigheten beslutal om omedelbart omhändertagande efter det alt socialnämnden har ansökt om vård, skall beslutet underslällas den rätt som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i andra stycket.

10 § Om någon är omhändertagen enligt 8 § första stycket skall ansökan enligl

Prop. 1981/82:8 229

5 § ha kommit in till länsrätten inom en vecka från det länsrätten meddelade beslut att omhändertagandet skall bestå. Görs inte ansökan inom denna tid skall länsrätten upphäva beslutet om omhändertagande.

Beslut om omhändertagande skall också upphävas om ansökan om vård avslås eller den omhändertagne häktas.

Kan socialnämndens beslut atl ansöka om vård inte meddelas inom den tid som föreskrivs i första stycket, får ansökan göras av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Vården

11 §

Vård med stöd av denna lag lämnas i hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner och som enligt den plan som anges i 23 § socialtjänsflagen (1980:620) är särskUt avsedda att kunna lämna vård enligt denna lag. Sådana hem skall stå under ledning av en slyrelse.

Landstingskommunen eUer kommunen kan antingen utse en särskild slyrelse eller uppdra åt någon annan nämnd att vara styrelse. Två eller flera hem kan ha en gemensam styrelse. I fråga om särskild slyrelse tillämpas 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt.

Styrelsen förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har överlåtits på en särskild föreståndare,

12 §

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpUgt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som inte kan ges genom hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt 8 § skaU utan dröjsmål beredas vård i ett sådant hem som avses i 11 § eUer, i fall som avses i första stycket, på sjukhus. Det åligger socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

13 §

Om intagning i och om utskrivning från sådana hem som avses i 11 § beslutar den som förestår vården vid hemmel.

Den som förestår vården vid hemmet får också besluta att en intagen skall fiyttas till ett annat motsvarande hem, om detta anses lämpUgt från vårdsynpunkt och den som förestår vården vid det andra hemmet samtycker till överflyttningen.

Den som förestår vården vid hemmet skall fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om utfallet av vården och samråda med socialnämnden i alla

Prop. 1981/82:8 230

frågor av vikt. Före överflyttning till ett annat hem och före utskrivning skall samråd alltid ske.

14 §

Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620), om inte annat anges i denna lag.

Socialnämnden skall tillsammans med den som förestår vården vid hemmet och den intagne förbereda stöd- och hjälpinsatser för liden efter utskrivningen från hemmet. Sådana insalser skall främst inriktas på all tillgodose den intagnes behov av bostad, arbete eller utbildning. Socialnämnden skall utse en befattningshavare hos nämnden att svara för kontakterna med den intagne.

De uppgifter som åvilar socialnämnden enligt 13 och 14 §§ får överflyttas till socialnämnden i en annan kommun, om det är lämpligt från vårdsynpunkt och denna nämnd samtycker till det.

15 §

Den som vårdas med stöd av denna lag bör, så snart det kan ske med hänsyn tUl den planerade vården, beredas tillfälle att på försök lämna det hem som avses i 11 § för att vistas i någol hem för vård eller boende av annat slag, i ett familjehem, i det egna hemmet eller för att vårdas i någon annan lämplig form.

16 §

Vårdtiden får förlängas med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för förlängning.

Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse. Rätten att besluta får inte delegeras.

Särskilda befogenheter

17 §

Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag i ett sådant hem som avses i 11 §, får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eUer något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom får den omhändertas.

Den som är omhändertagen eller inlagen för vård får kroppsvisileras, när han kommer tUl hemmet, för kontroll av att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmel uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Prop. 1981/82:8 231

Bestämmelserna i första-tredje styckena skall gälla för alla som vårdas vid ett sådant hem som avses i 11 §, om det är nödvändigt för alt genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller,- efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen medger det.

18 §

19 §

Den som vårdas med stöd av denna lag i ett sådant hem som avses i 18 § får hindras atl lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas eller tiU personalens säkerhet.

20 §

Försändelser till den som vårdas med stöd av denna lag i ett sådant hem som avses i 18 § får kontrolleras, om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 17 § får den omhändertas.

Målens handläggning

21 §

Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt,

I mål om beredande av vård, där missbrukaren är omhändertagen enligt 8 §, skall länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga denna tid om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Ett överklagat beslut om förlängning av vårdtiden skall företas till avgörande inom en vecka från den dag då besvären kom in.

22 §

I mål om beredande av vård med stöd av denna lag skall länsrätten och kammarrätten hålla muntUg förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. 1 andra mål prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig förhandling.

Om någon part begär muntiig förhandling skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandUng.

Om en enskild part som har kallals vid vite atl inställa sig personligen till en

Prop. 1981/82:8 232

förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

23 §

I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med den enskilde inte ske med tiUämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428),

24 §

Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

Övriga bestämmelser

25 §

Har fråga uppkommit om att någon skall beredas vård med stöd av denna lag skall socialnämnden besluta om läkarundersökning samt utse läkare för undersökningen. Om socialnämndens ansökan om vård inte innehåller läkarintyg, får rätlen ombesörja erforderlig komplettering.

PoUsmyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten lämna biträde för alt inställa en missbrukare till en beslutad läkamndersökning.

26 §

PoUsmyndigheten skall, på begäran av socialnämnden eller av den som förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 §, lämna biträde för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag eller för att efterforska och hämta tillbaka någon som har avvikit från hemmet eller för att förflytta någon som vårdas där.

27 §

Beslut av styrelsen vid ett hem som avses i 11 § eller av någon annan som förestår vården vid ett sådant hem får överklagas av den enskilde hos länsrätten genom besvär, om beslutet avser överflyttning enligt 13 §, förlängning enligt 16 § eller avslag på.begäran om utskrivning.

Andra beslut enligt denna lag av styrelsen eller av den som annars förestår vården vid ett sådant hem som avses i 11 § får inte överklagas.

Beslut om läkarundersökning enligt 25 § får inte överklagas.

28 §

Beslut om omhändertagande enligt 8 § gäller omedelbart.

Prop. 1981/82:8 233

Rätten får förordna att beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

29 §

Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätten.

30 §

StatUga myndigheter som i sin verksamhet kommer i regelbunden kontakt med missbrukare är skyldiga atl anmäla till socialnämnden om de får kännedom om atl någon kan antas vara i behov av vård enligl denna lag.

Skyldighet att göra anmälan till socialnämnden gäller också varje läkare, som är i allmän tjänst eller utövar yrket enskUt och som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare, om inte den vårdbehövande kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigt inom sjukvården.

Myndigheler som anges i första stycket är skyldiga alt lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning enligt denna lag.

31 §

Är någon som har beretts vård med stöd av denna lag misstänkt för brolt för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år saml har brottet begåtls innan vården påbörjades eller under vårdtiden och hör det under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Styrelsen för del hem där den misstänkte vårdas eller, om vården har upphört, socialnämnden skall därvid höras om det inte är obehövligt,

32 §

Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagits enligt 17 eller 20 § eller har sådana påträffats inom ett sådanl hem som avses i 11 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Delsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler.

33 §

Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Ätt överflyttning av ärenden tifl en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.

Beslut om vård enligt 4 § och i anledning av omhändertagande enUgt 8 § 16 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr. 8

Prop. 1981/82:8 234

fattas av länsrätten i det län inom vilket den ansvariga kommunen är belägen. Samma länsrätt beslutar i frågor som avses i 27 S första stycket.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982. Ätt samtidigt lagen (1954:579) om nykterhelsvård upphör att gälla framgår av övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen (1980:620).

2. Fram till den 1 januari 1983 får vård enligt lagen beredas förulom i hem som avses i 11 § även i sådana hem som vid lagens ikraftträdande var allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954:579) om nykierhetsvård.

I fråga om styrelse och föreståndare vid de allmänna vårdanstalterna gäller därvid alltjämt 40 S lagen om nykterhelsvård. Beslut om intagning vid sådana anstalter fattas under år 1982 av socialstyrelsen.

3. Den som vid utgången av år 1981 är intagen i en allmän vårdanstalt med
stöd av 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård får beredas fortsatt
vård under högst två månader. Som förutsättning gäller dock att styrelsen för
vårdanstalten vid prövning senast två veckor efter ikraftträdandet finner
sådana omständigheter föreligga som anges i 16 § denna lag.

Vad nu har sagts får dock inle i något fall medföra alt den enligl lagen om nykterhetsvård längsta medgivna vårdtiden överskrids.

Prop. 1981/82:8 235

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om

vård av unga

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 § När elt beslut har fattatsom omhändertagande eller om vård enligt denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge atl den unge vistas i sitt egel hem, om della kan anlas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med slöd av denna lag skall dock alllid inledas utanför den unges eget hem.

Beslut enligt första och andra slyckena får fattas av ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat, om nämndens beslut inte kan avvaktas utan allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Beslutet skaU anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för alt genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

Prop. 1981/82:8 236

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt i 31 kap. brottsbalken skall införas en ny paragraf, 2 §', av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap. 2§

Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen (1981:000) om vård av missbrukare i v is sa fall, får rätten överlämna åt socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i etl hem där sådan vård meddelas, åt styrelsen för hemmet att föranstalta om behövlig vård. Innan rätlen beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller styrelsen höras.

År för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2. Vad i denna lag stadgas skall äga lillämpning även på gärning som har begåtts före ikraftträdandet.

Paragrafen upphävd genom 1981:29.

38 kap. 2§

Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

Har domstol med stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts gäller på motsvarande sätt när domstolen har överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 § och den vård som socialnämnden i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas.

Prop. 1981/82:8 238

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om

ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429) i den lydelse paragrafen har fått genom lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rällshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 S

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligl 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligl lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 § samma lag,

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhänderlagande enligt 6 S samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 S samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första slyckel 1 samma lag,

4. hos förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen (1981:000) om vård av missbrukare i vissa fall, angående omedelbart omhändertagande enligl 8 § eller vid överklagande av beslut om förlängning enligl 16 § samma lag.

4. angående utvisning enligt 38, 5. angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen 43, 47 eller 48 S utlänningslagen (1980:376) samt vid uiredning hos (1980:376) saml vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp- polismyndighel när fråga har uppkommit om utvisning enligl angivna kommit om utvisning enligt angivna lagrum, lagrum,

5. angående avvisning enligt ul- 6. angående avvisning enligt utlänningslagen , dock ej hos poUsmyn- länningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning förelig- dighet, såvida icke anledning föreligger all överlämna ärendel lill statens ger att överlämna ärendel lill statens invandrarverk eller utlänningen en- invandrarverk eller utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållils i ligt 50 eller 52 S samma lag hållils i förvar längre än en vecka, förvar längre än en vecka.

Nuvarande lydelse

6. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger att överiämna ärendet till statens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

7. angående föreskrifter som meddelals enligl 13 S, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

8. angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket utlänningslagen,

9. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

Föreslagen lydelse

7. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med slöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligl 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 S andra stycket utlänningslagen,

9. angående hemsändande av utlänning med slöd av 104 S första stycket utlänningslagen,

10. angående förverkande av vill
korligt medgiven frihet enligl 26
kap. brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12. angående ullämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkslällighel av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligl lagen (1944:133) om kaslrering, om giltigt samtycke lill ålgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975:1360) om Ivångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Prop. 1981/82:8 240

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen

(1972:429)

Härigenom föreskrivs att 43 § rättshjälpslagen (1972:429) i den lydelse paragrafen har fått genom lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 S 1 även av annan som får föra lalan i målet eller ärendel.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos socialnämnd eller social dislriklsnämnd enligt 41 S 3 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 S 4-8 eller i ärende som avses i 41 § 5-9 eller

14 på rättshjälpsnämnden, 14 på rältshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighel enligt 41 § 12 på länsrätten saml

i annat ärende hos regeringen än i annal ärende hos regeringen än

som avses i 41 § 4-8 eller 14 på som avses i 41 § 5-9 eller 14 på
deparlemenistjänsteman som rege- departementstjänsteman som rege
ringen bestämmer. ringen bestämmer.

Har myndighelen skilt målel eller ärendel från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom Ansökan om rättshjälp genom

offentligt biträde ges in till den offentligt biträde ges in till den
myndighel som handlägger målet myndighet som handlägger målel
eUer ärendet. Gäller ansökan ärende eller ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 4-5 eller 14, ges som avses i 41 § 5-9 eller 14, ges
dock ansökan in till rättshjälps- dock ansökan in till rättshjälps
nämnden, nämnden.

Myndighet som inle själv får bevilja rättshjälpen skall lill behörig myndighet med egel yllrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

16 kap 12 §

På framställning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdansiaU för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omständighet övrigt som i 15 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall ulbelalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Ar pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv ha hand om sin pension, får allmän försäkringskassa besluta atl pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person för att användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberälligad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd alt själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa beslula att pensionen skall utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Lagen omtryckt 1977:630.

Prop. 1981/82:8 242

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 20 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, i den lydelse paragrafen har fåll genom lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 20 S

Bestämmelserna i 2 kap. 10 § saml Beslämmelserna i 2 kap. 10 S samt

3 kap. 12 J och 16-18 §S äga motsva- 3 kap. 12, 16 och 17 S§ äga motsva
rande tillämpning i fråga om föräld- rande tillämpning i fråga om föräld
rapenning. I fall som avses i 3 kap. rapenning. 1 fall som avses i 3 kap.
12 § skall föräldrapenning enligt 4 12 § skall föräldrapenning enligt 4
kap. 2 och 11 §§ alllid utgå med kap. 2 och 11 §§ alltid ulgå med
minsl elt belopp som motsvarar minsl ett belopp som molsvarar
garanlinivån enligt 4 kap. 4 S garanlinivån enligl 4 kap. 4 S
minskad med den sjukpenning som minskad med den sjukpenning som
skulle belöpa på vårdersällningen. skulle belöpa på vårdersältningen.
Beslämmelserna i 3 kap. 7 S första Beslämmelserna i 3 kap. 7 § första
och andra styckena äga motsvarande och andra slyckena äga motsvarande
tillämpning i fråga om föräldrapen- tillämpning i fråga om föräldrapen
ning enligt 4 kap. 2 och 8 S§. ning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 S första stycket.

Allmän försäkringskassa får när del finns skäl till det påfordra att förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 § fjärde slycket styrkes genom inlyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med räll lill föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en dag.

Beiräffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd besluta atl föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till nämnden all användas lill förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse inlagen i kriminalvårdsanslali eller hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för anstalten eller hemmet besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till föreståndaren för all användas lill kvinnans och barnels nytta.

Prop. 1981/82:8 243

Innehåll

Proposiiionen................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. ...... 1

Lagförslag....................................................................... ...... 3

1 Förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall..... 3

2 Förslag lill lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga 11

3 Förslag lill lag om ändring i brottsbalken................... 12

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken 13

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:231) om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)................................................................ 14

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:23) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 16

7 Förslag lill lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 17

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:623) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 18

9 Förslag lill lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring 19

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:368) om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd 20

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd 22

12 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 23

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:32) om ändring i lagen (1944:133) om kastrering 25

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:229) om ändring i lagen (1981:33) om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister ............................................ 26

15 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) 27

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter 28

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:36) om ändring i dalalagen (1973:289) 29

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:737) om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173) 30

19 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413) 31

20 Förslag lill lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 32

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1981.... 34

1 Inledning................................................................... 34

2 Föredragandens överväganden................................ 35

,2.1 Bakgrund....................................................... 35

Prop. 1981/82:8 244

2.2 Allmänt om förslaget och remissutfallet ........... ..... 37

2.3 Förutsättningarna för ingripande...................... ..... 39

2.4 Vården - syfte, innehåll och omfattning............ ..... 45

2.5 Utredning och beslut......................................... ..... 49

2.6 Omedelbart omhändertagande ........................ 55

2.7 Särskilda befogenheter m.m............................. 57

2.8 Anmälningsskyldighet....................................... 60

2.9 Överklagande av beslut.................................... ..... 62

2.10 Ändringar i annan lagstiftning........................... ..... 64

2.10.1 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 64

2.10.2 Överlämnande till särskild vård i brottmål 65

2.10.3 Offentligt biträde enligl rällshjälpslagen. ..... 68

2.10.4 Lagen om allmän försäkring .................. ..... 70

2.10.5 Ändra nödvändiga följdändringar........... ..... 72

3 Upprättade lagförslag ...;.......................................... ..... 72

4 Specialmotivering ..................................................... ..... 73

5 Hemslällan................................................................. ... 109

6 Beslut........................................................................ ... 109

Utdrag av lagrådets prolokoll.......................................... ... 110

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 27 augusti 1981 124

1 Anmälan av lagrådsyllrande...................................... ... 124

2 Förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall . 124

2.1 Allmänt............................................................. ... 124

2.2 Skyddet för tredje man..................................... 125

2.3 Tidsfristerna i förfarandet m.m.......................... 126

2.4 Anmälningsskyldighet....................................... ... 127

3 Förslagel lill ändring i rättshjälpslagen...................... 128

4 Övriga lagändringar ................................................. 129

4.1 Inledning.......................................................... 129

4.2 Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.. 129

4.3 Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd 130

4.4 Sodaltjänstlagen (1980:620)........................... 131

4.5 Lagen (1944:133) om kastrering...................... .. 132

4.6 Lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister. .. 133

4.7 Delgivningslagen (1970:428)........................... 133

4.8 Lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter 134

4.9 Datalagen (1973:289)...................................... 134

4.10 Kreditupplysningslagen (1973:1173)............... .. 134

4.11 Brottsskadelagen (1978:413) ......................... .. 134

4.12 Sekretesslagen (1980:100).............................. .. 137

5 Resurser ................................................................... .. 137