Regeringens proposition

1981/82:57

om försvararjäv m. m.;

beslutad den 29 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att rättegångsbalkens regler om försvarare i brottmål kompletteras med en bestämmelse om obehörighet i vissa fall att uppträda som försvarare. Bestämmelsen riktar sig mol försvarare som på grund av sitt samröre med den misstänkte inte kan väntas utföra ett försva-raruppdrag på ell korrekt sätt.

Propositionen bygger på en prorifiemoria som har utarbetats av brottsförebyggande rådet inom ramen för översynen av lagstiftningen mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten.

1 propositionen behandlas också frågorna om etiska regler för advokater och om insyn i advokatsamfundets disciplinära verksamhet.

Lagändringen föreslås träda i kraft den I januari 1982.

1 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57

■Försvarare 'utses äv den 'misstänkte. Är "déh misstänkte 'undei" •adéitoh år eller sinnessjuk'éller'sin-•nesslö, litsesförsvarareav-déhsöm 'har vårdnäclenom hOnOrn. Hafdien misstäiikte fÖr sig ställt rättegångs-'ömbud,'änses''ömbiidet'söm'försva-rare.

Föfsväi"aré 'ulses av den rniss-'lähkte. Är déh 'missitänkte 'under aderton'år eller sinnessjuk eller sin-nésslö, utses försvarare av den som 'här vårdnaden om honom. Har'deh misstänkte för sig ställt rättegångsombud, ähses ombudet'so"m försvarare. Otii.försvarare äge vad i 12 kap. 2—5 §§ samt'6 § andra stycket är stadgat motsvarande 'tillämpning.

■En persortjår inte våraförsvara-. 're,' om hän ■här 'eller 'här I haft 'upp-drag'åt den rnisstärikté eller ekonö-'miska förbindelser 'med -denne och ■ornständighétérha är ägha'de 'ätt minska förtroendet 'för'hans förmåga att iaktta 'vad som 'åligger eh försvarare étiligt-7■§:första stycket. Om försvarare gäller'i övrigt '12 kap.~2 —5 §§ samt6'§'ahdra stycket.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av hOnöm utsedd försvarare och finnes på grlihd av sakens beskafifenhetellereljest hans rätt icke'kunria'uiah'bilräde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnäs förhönörh. Är den misstänkte aiihålleneller häktad, skäll även eljest, om han begär det, öffentJig-försvärare förordnas.

Déhha läg träder i kraft déh'rjahijari 1982.

Prop. 1981/82:57

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 19,81-10-01

Närvarande: stalsniinistern Fälldin, ordförande, och statsråden UJlsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, .Petri, Eliasson, Gustafsson, Elrnstedt, Ahrland

Föredragande: statsrådet Petri

Lagråd$reniiss;oni försvararjäv m. m.

1 Inledning

Brottsförebyggande.rådet (BRÅ),fick idecember 1977 i uppdrag av den idåyarande regeringen all göra en översyn ay,lagsfiftningen mol organiserad,och. ekonomisk brottslighet. Översynen bedrivs i en styrgrupp och,pli-.ka arb.etsgrupper.

,Enav arbetsgrupperna' har utarbetat .promemorian (BRÅ PM 1979:8) Adyokatverksarnhel. Promemorian har överlämnats till styrgruppen inom BRÅ och Sveriges advokatsarnfund. Promemorian har därefter lämnats till justitiedepartementet i december 1979. Den har rerriissbehandlats.

Till protokollet i detla ärende bör fogas dels promemorian sqm.bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

Vissa frågor rörande advokatverksamhet, bl.a. frågan om discipHnära påföljder och insyn i advokatsamfundets disciplinära verksamhel, har behandlals av riksdagen i olika samrnanhang under senare år,(se l.ex. JuU 1978/79:6).

Jag avser nu alt la upp frågan om lagstiftning på griind av del förslag om försvararjäv sornförsfram i BRÅ-promemorian. Jag ämnar också behandla en del frågor som inte kräver lagstiftning.

' Generaldirektören Sten Walberg, ordförande, advokaten Bengt Bergendal, auktoriserade revisorn Bengt Bångstad, direktören Jan Bökmark, rättschefen Kurt Malmgren och expeditionschefen Sven Norberg.

Prop. 1981/82:57 4

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Den lidigare nämnda arbetsgruppen har inriktat sig bl.a. på vissa yrkesgruppers verksamhet. Arbetsgruppen har i en första promemoria (BRÅ PM 1978:2) Revisors verksamhel, som överlämnats till justifiedepartementet, lagt fram vissa förslag och rekommendationer på revisorsområdel. Förslagen har behandlats i prop. 1979/80:143 med förslag lill ny lagstiftning om handelsbolag m.m. (LU 1980/81:4, rskr 1980/81:39, SFS 1980:1104), I den nu föreliggande promemorian har arbetsgruppen på motsvarande sätl som när det gäller revisorerna diskuterat frågor som rör advokatväsendet.

Arbetsgruppen pekar på att det i den allmänna debatten har gjorts gällande att vissa advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Gruppen har gått igenom del material som legal lill grund för sådana uppgifter. Enligt arbetsgruppen ger materialet inte slöd för de generella påståenden som förts fram om advokaters medverkan i sådan brottslighet. Under inga förhållanden finns del enligt gruppens uppfattning något fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar. Gruppen anser likväl att den förda diskussionen moliverar en undersökning för all klargöra om nuvarande ordning erbjuder tillräckligt skydd mol sådana företeelser.

Arbetsgruppen föreslår alt del i rättegångsbalken (RB) förs in särskilda bestämmelser om en försvarares relationer till den misstänkte. Dessutom görs rekommendationer om komplettering av advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed och om offentliggörande av disciplinära avgöranden. Vidare föreslår arbetsgruppen vissa organisatoriska förändringar i syfte att öka insynen från det allmännas sida i advokatsamfundets verksamhet. Slutligen gör gruppen vissa uttalanden i fråga om myndigheters hänvändelser till advokatsamfundet i disciplinära frågor.

Promemorian har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Del torde inte råda någon tvekan om all den organiserade och ekonomiska brottsligheten i viss utsträckning bedrivs med hjälp av rådgivning och vägledning av olika experter, däribland jurister. Även om, som framhålls i promemorian, det föreliggande materialet inte ger stöd för något generellt påstående alt advokater skulle vara inblandade i organiserad eller ekonomisk brottslighet, är det ändå naturligt att se över de regler som gäller för advokater, på samma sätt som redan har skett beträffande revisorerna. Advokatkåren har en central ställning i samhället och del är av stor vikt att både allmänheten och myndigheterna har tilltro till advokaternas yrkesutövning. Som jag senare skall återkomma fill finns del visserligen all anledning all hysa förtroende för det sätl på vilket advokatsamfundet utövar fillsyn över sina medlemmar. Trots detta finns det, bl.a. mot bakgrund av

Prop. 1981/82:57 5

den allmänna diskussion som har förts, skäl att överväga behovei av åtgärder för att ytterligare motverka att advokater, som i sin yrkesutövning på olika sätt kan komma i kontakt med organiserad och ekonomisk brottslighet, medvetet eller omedvetet underlättar sådan brottslighet.

Jag vill i detta sammanhang emellertid också understryka viklen av alt man bevarar advokaternas ställning som fria och självständiga yrkesutövare. Del bör alltså inte komma i fråga att vidla några åtgärder som kan rubba denna ordning.

Jag har hittills bara uppehållit mig vid sådana praktiserande jurister som är advokater. Del förslag om försvararjäv som jag ämnar föreslå i närmast följande avsnitt lar emellertid sikte på alla kategorier av försvarare. Frågan hur man i övrigt skall kunna motverka att juridiska rådgivare utanför advokatkåren främjar ekonomisk brottslighet utreds f.n. inom BRÅ.

2.2 Försvararjäv

Bestämmelser om försvarare finns i bl.a. 21 kap. RB om den misstänkle och hans försvar. Bestämmelserna skiljer mellan privata och offentliga försvarare. En privat försvarare ulses av den misstänkle. Om den misstänkte har ell rättegångsombud, anses ombudet som försvarare. De allmänna reglerna i RB om ett rättegångsombuds kvalifikationer och prövningen av dennes lämplighet har gjorts tillämpliga även på försvarare. Som försvarare får sålunda inte brukas annan än den som rätten med hänsyn lill redbarhet, insikter och tidigare verksamhel finner lämplig att vara försvarare i målet. Visar en försvarare oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller befinns han eljesi olämplig, skall rätten avvisa honom som försvarare i målet. Rätten får ocksä, om det finns skäl till det, förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare alt brukas som försvarare vid den räiten.

1 vissa fall skall rätlen förordna en offentlig försvarare för den misslänk-te. 1 princip gäller att till offentlig försvarare skall förordnas en advokat som befinns lämplig lill del. Har den misstänkte lill offentlig försvarare föreslagit någon behörig person skall han förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade ko.stnader eller eljest särskilda skäl föranleder annat. Ell förordnande av offentlig försvarare kan återkallas av rätten om det föreligger giltigt skäl fill delta.

Allmänt gäller enligt RB all det åligger försvararen att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning (21 kap. 7 § första siycket). Därav torde följa att försvararen bör upprätthålla en självständig och oberoende ställning gentemot den misstänkte. Försvararen bör inte hamna i ell jävsliknande förhållande lill den misstänkte och dennes sak.

Frågan om och i vilken ulslräckning ekonomiska förbindelser mellan en advokat och hans klient är tillåtna har reglerats i advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed (22 §). Bestämmelserna innebär i huvud-

Prop. 1981/82:57 6

sak ätt det inte bör föfekorrirna andra ekonorhiskä tfänsaklionef än vad sörh följer'av uppdragsföfhållaridét.

Enligt arbetsgruppen bör varje någorlunda väsentlig risk för att försvararen inte står helt fri niot den misstänkte undanröjas.- Av betydelse ärdärvid såväl tidigare förbindelser nied de'ri rnisstärikté som' rriellanhavanden under brottmålets handläggning. Arbetsgruppen framhåller att gällande regler i RB irité direkt tär sikte pä de fall då vederbörande åt den misstänkte utför iippdfäg av annat slag än som faller iriöni ramen för försväraruppdraget eller tidigare biträtt den misstänkte i annan egenskap än som' försvarare. Gruppen anser alt sådana uppdrag kari grunda jävsliknande situationer som inte är förenliga med försvararens ställning.

1 den rhåri eri försvarare har haft direkt anknytning till den brottsliga gär-nirigeri - ävéri om häri själv inte kari åtalas för någori form' av medverkan - rriåsté hän enligt gmJDperis uppfatlriirig anses klart oläriiplig som försvarare. Gruppen föreslår eri regel av innebörd att den soin genom råd eller på annat sätt har varit den misstänkte behjälplig vid gärhirigén eller i angelä-gérihél sörii Kär väsentligt särnband därriied inte får vara försvarare. 1 särskilda fäll skäll fälten kiirinä rnedge iiridäntag från denriä regel.

När del gäller den situationen att déri söm har utsetts lill försvarare utför äriri'ät iipp)di-äg åt den misstäiikte än det som faller iriorii räifien för försvaret föreslår äfbétsgftippen eri förbildsreg'él, sorini syftar lill att motverka risken för ätt föfsväfai-eri irité käft upprätthålla eri självständig hållning gent-érnöt den riiisstänklé och dé'nnes säk. Väd gfiippéri här särskilt avser är ätt föfébyg'gä ätt försvararen blir inblandad i öfgärtiseräd och ekoriörtiisk bföttsligiiéi; Samtidigt iiridérstryker grup'pen ätt en reglering på denriä punkt Böi" hä sådana bégrärisnirigär att den inte leder för lårigt.- Eri rinilig ävvägriifig iippnås enligt äfbétsgfuppéri rriéd eri regel äv irinéhåll alt deri sörfi är föi-sväfäfé irité får värä déri misstänkte behjälplig i äfidfa ékdnorriis-kä ärigéiägériHétéf äfi sådäriä söni fålJér inom rärhéri för föfsväfét éJler up-périBäflig'én säknäi" särribänd méd gärningen;

Dé ijädä régléiha föreslås bli ihföidä i 21 kap: RB sarifit ävsé både offentliga och pri'vätä föfsväfäré:

Åfbétsgiiippéns folkslag i dériria dél här fåll ell övérvägäridé positivt riiöt-tägåridé. Fléfä férnissirisläriser Kär dock haft irivändriirigär riiot försjägéi. Dél här Bi.ä: ffährihåilits aU redan gälläridé regler ger möjlighet ätt pröva föfsväiäféns läriiplighét i nu aktuella hähséériden. Dé föreslagna reglerna skiillé ifite på något rrieiä påtagligt sätt kunna förebygga ätt t.éx: advokater blir iribläriäädé i öi"ganiséfää dch eköhöriiisk bföltsligfiét: Reglerna käri också rriedföi'ä praktiska tillämphifigspföbiérit. Svårigheter käri såltirida uppstå riäi det gäller ätt i det enskilda fallet fäststälJä föfsvaräleris föfhål-läriden till den rnisstärikté och hans säk: Äveri förfäräridet inför fälten när en fråga oifi föfsväiäiyäv iipiSköriiniéf kari niédföfä piöblérii:

Sorri jäg fidigare Kar béföii äf det väséntJigt ätt på äJlt sätt söka förebygga ätt advokater génorri särriröré niéd pérsöiiéf söm ägnar sig åt éköriöriiisk

Prop. 1981/82:57 7

och organiserad brottslighet kan komma att underlätta sådan brottslighet. Detsamma gäller naturligtvis andra praktiserande jurister. Det är också, angeläget att lagföringen av den ekonomiska och organiserade brottsligheten inte försväras. Härvid, kommer försvararens ställning i blickpunklen. Redan med nu gällande bestämmelser har rätten visserligen möjlighet att avvisa olämpliga försvarare. De.ssa regler är em.ellertid allmänt hållna och tar inte särskih sikte på nu aktuella företeelser. Det är också oklart hur långt de sträcker sig.. Skål talar därför för att det införs en särskild beslämT melse som direkt riktar sig mot en försvarare som på grund av sitt samröre med den misstänkte inte kan förväntas komm.a att ulföra försvaramppdragel på ett korrekt sätt..

Under remissbehandlingen har, som tidigare nämnts, möjligheterna att åstadkomma en effektiv reglering ifrågasatts. Man har bka. pekat på svårigheterna att utreda försvararens samröre med den misstänkte. Jag är medveten om att sådana svårigheter ibland kan föreligga. Detta bör emellertid inte hindra at.t man genorn en uttrycklig regel om försvararjäv markerar att den sorn på e.tt eller annat sätt har underlättat den misstänktes brottslighet eller som annars inte står tillräckligt fri, i förhållande till den misstänkte är oläniplig att vara försvarare. En sådan regel kan framför allt tjäna ett preventivt syfte. Den kan också utgöra ett stöd, för försvararen när han viH hävda sitt oberoende, gentemot den rnisstänkte. Det är vidare angelägel att domstolen får ökade möjligheter till avvisning, även om man inte kan komma till rätta nied alla fall där en försvarare kan anses olärnplig. Mot bakgrund av vad jag nii har sagt förordar jag att i 21 kap. RB förs in en regel om försvararjäv som avser de. situationer som nyss har berörts. Regeln bör gälla såväl offentliga som privata försvarare och oavsett om försvararen är advokat eher inte.

När det gäller utformningen av lagregeln måste beaktas att försvararen skall som främsta plikt främja den misstänktes intressen. Den misstänkte skall vidare i princip vara berättigad att själv få avgöra vem han vill ha som försvarare. En regel om försvararjäv måste stå i sarnklang med dessa intressen-Arbetsgruppens förslag innebär att i princip varje samröre rned den misstänkte i form av rådgivning eljer annaii hjälp grundar försvararjäv, orn den hjälp som har lämnats har ett väsentligt särnband nied den åtalade gär= ningen. Enligt niin mening sktiHe en sådan regel föra för långt. Det finns knappast någon anledning att ingripa mot en försvarare som, trots samröre med den misstänkte vid sidan av försvarariippdraget, kan förväntas kpmr ma att utföra detta uppdrag på. ett korrekt sätt, (Jfta har dep sorn tidigare har biträtt den misstänkte och därför är väl insatt i saken bättre förutsätta ningar än någon annan att tillvarata den mjsstäiiktes intressen. Satnlidigt synes arbetsgruppens förslag vara alUför begränsat, En för försväraruppdraget olämplig bindning mellan den misstänkte och den tilltänkte försva= råren kan föreligga även när det tidigare har förekommit ett sarriröre sorn inte hänför sig till den åtalade gärningen,

Prop. 1981/82:57 8

Som framgår av det anförda bör en jävsregel inte utformas på så sätt alt den generellt diskvalificerar en försvarare på grund av dennes förbindelser med den misstänkte. Regeln bör i stället ta sikte på de fall där samröret är av den karaktären att det kan antas komma att inverka på försvararens förmåga att utföra försväraruppdraget på ett korrekt sätt.

Mot denna bakgrund bör jävsregeln ges den innebörden alt en person inte får vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade alt minska förtroendet för vederbörandes förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Genom denna utformning täcks båda de bestämmelser om försvararjäv som arbetsgruppen har föreslagit.

Den nu förordade regeln bör lämpligen fogas in i 21 kap. 3 § RB som anger vilka kvalifikationer en försvarare - offentlig eller privat - bör ha. Med den utformning av bestämmelsen som jag nyss har förordat finns det inte något behov av att i särskilda fall kunna medge undantag från regelns tillämpning. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare omfattningen av regelns tillämpningsområde.

En särskild fråga är i vilkeri ordning frågor om jäv skall behandlas. I första hand bör del ankomma på den tilltänkte försvararen att själv pröva om jäv föreligger. Anser han sig obehörig, bör han avböja ett erbjudet uppdrag. I den mån han först efter del han mottagit sitt uppdrag upptäcker att han är obehörig att vara försvarare, bör han frånträda uppdraget. Den som är offentlig försvarare har alltså att anmäla saken för rätten och hemställa om sitt entledigande medan en privat försvarare har att avsäga sig uppdraget. Skulle en jävsfråga tas upp hos rätten får försvararen redovisa de omständigheter som är av betydelse för sakensbedömning.

Om försvararen inte själv bedömer sig vara obehörig bör del liksom f.n. ankomma på rätlen att i förekommande fall avgöra frågan. Jag återkommer i specialmotiveringen till de förfaranderegler som gäller i detta hänseende.

Det kan ifrågasättas om inte den förordade jävsregeln bör tillämpas även i fråga om rättegångsombud i allmänhet. Tillräckliga skäl till en sådan skärpning av kvalifikationskraven för ombud föreligger dock inte enligt min mening.

Den nya bestämmelsen bör träda i kraft den I januari 1982.

2.3 Advokatetiken

När RB infördes blev advokatväsendet reglerat i lag (8 kap. RB). Huvudsyftet med regleringen var att i möjligaste mån säkerställa den rättssökande allmänhetens intresse av att kunna få biträde av personer som besatt de nödvändiga kvalifikationerna. Detta syfte kunde vinnas genom att advokatsamfundet fick en i viss mån offentligrättslig ställning och underkastades nödig kontroll. I 8 kap. RB sägs bl.a. att advokat är den som är med-

Prop. 1981/82:57 9

lem av Sveriges advokatsamfund och att samfundets stadgar fastställs av regeringen.

Enligt 8 kap. 4 § RB skall en advokat vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt ulföra de uppdrag som anförtrotts honom och i allt iaktta god advokatsed. En motsvarande bestämmelse finns inlagen i samfundets stadgar. I 8 kap. 7 § RB föreskrivs all en advokat som i sin verksamhel uppsåtligen gör orätt eller som eljesi förfar oredligt skall uteslutas ur samfundet. En advokat kan också meddelas varning eller erinran.

Vad som ligger i begreppet god advokatsed har inte närmare preciserats i RB eller i stadgarna. Inom advokatkåren har del emellertid genom årens lopp utbildats vissa yrkesetiska principer. År 1971 antog samfundets styrelse vägledande regler om god advokatsed, vilka i allt väsentligt utgjorde en kodifiering av de normer som dittills tillämpats och upprätthållits i samfundets disciplinära verksamhel.

Mot bakgrund av bl.a. påståenden i den allmänna debatten om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet har ifrågasatts om de etiska regler som styr advokatverksamheten har tillräcklig räckvidd och är tydliga nog för all fånga in företeelser med anknytning till sådan brottslighet. Bl.a. har man pekat på behovet av en mer allmän etisk regel, som skulle ta sikte på just dessa förfaranden. Frågan har diskuterats också inom advokatkåren och behandlas f.n. av en kommitté som har tillsalts av samfundet med uppgift att se över de vägledande reglerna om god advokat-sed. Kommittén prövar bl.a. tanken att införa en etisk generalklausul av innehåll att en advokat i sin verksamhel inte får främja orätt. Kommittéarbetet väntas bli slutfört inom kort. Avsikten är, enligt vad jag har inhämtat, att kommitténs förslag skall behandlas av samfundels fullmäktige under våren 1982,

BRÅ:s arbetsgrupp har framhållit att de nuvarande etiska reglerna huvudsakligen tar sikte på förhållandet till klienter och motparter, på domstolsförfarandet och på utomprocessuella förhandlingar. Förhållandel lill det allmänna har däremot inte fått någon framträdande plats. Enligt arbetsgmppen visar emellertid advokatsamfundels disciplinära praxis alt samfundet trots detta inte har tvekat att gä fram med stränghet också mot missförhållanden som riklat sig mot det allmänna. Gruppen anser del väsentligt alt kodifiera denna praxis och rekommenderar därför samfundet att komplettera de vägledande reglerna om god advokatsed med en etisk generalklausul. Enligt arbetsgruppen bör den klausul som hittills har diskuterats kompletteras så alt det uttryckligen anges att en advokat skall avhålla sig från att genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverka i handling som, enligt vad han inser eller bör inse, är lagslridig eller uppenbarligen innebär kringgående av lag, vare sig förfarandet riktar sig mot någon enskild eller mol del allmänna. Han skall inte heller aktivt medverka i förberedelser som, enligt vad han inser eller bör inse, syftar till sådana handlingar. Enligt arbetsgruppen bör del uttryckligen anges att regeln inte innebär någ-

Prop. 1981/82:57 10

ra inskränkningar i en advokats rätt och skyldighet att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt. Den medför inte heller någon skyldighet för advokaten alt särskilt tillvarata myndigheternas Intressen.

Vid remissbehandlingen har arbetsgruppens förslag om komplettering av de vägledande reglema över lag fått ett positivt mottagande. Advokatsamfundet har när det gäller reglernas närmare utformning hänvisat fill det pågående kommittéarbetet.

Även jag anser det värdefullt att de nuvarande etiska reglerna på advo-katomrädet byggs ut. Även om en sådan generalklausul som har diskuterats inte kommer att innehålla något principiellt nytt i förhållande till vad som i dag gäller om god advokatsed, kan den ändå vara till nytta för både advokater och allmänheten, bl.a. genom att advokatemas skyldighet mot del allmänna klart slås fasl.

Liksom hittills bör ansvaret for utformningen av de vägledande reglema om god advokatsed vila på advokatsamfundet. Jag anser mig kunna utgå från all det pågående arbetet på en komplettering av reglerna snart kommer att slutföras och att resultatet kommer att bli tillfredsställande även från allmänna synpunkter. Jag avser emellertid att noga följa utvecklingen på detta område.

2.4 Ökad insyn i och information om advokatsamfundets disciplinära verksamhet

Advokaternas rätt att delta i advokatsamfundets verksamhet utövas genom fullmäktige. Fullmäktige väljer samfundets styrelse. Denna beslår av en ordförande, en vice ordförande samt nio andra ledamöter jämte nio suppleanter. Samtliga är advokater. Tillsynen över advokatväsendel utövas av styrelsen. En väsentlig del av tillsynen hänför sig till den disciplinära verksamheten. Görs hos advokatsamfundet en anmälan mot en advokat eller uppkommer annars en fråga om åtgärd mot en advokat är det i första hand styrelsen som tar upp ärendet. Även JK har befogenhet all hos styrelsen påkalla ålgärd mot en advokat som åsidosätter sina plikter.

Finner styrelsen att en disciplinär åtgärd - dvs. uteslutning, varning eller erinran - inte är påkallad, lår styrelsen avgöra ärendet. 1 annat fall skall ärendet hänskjutas lill samfundets disciplinnämnd. Har styrelsen funnit alt en väckt fråga om disciplinärt ingripande mot en advokat inte föranleder alt ärendet skall hänskjutas till disciplinnämnden, kan JK inom fyra veckor efter det att han fåll del av beslutet påkalla ålgärd mol advokaten. Denna befogenhet föreligger oavsett om JK lidigare har tagit initiativ till ärendet hos styrelsen eller ej. Disciplinnämnden, som väljs av fullmäktige, består av en ordförande, en vice ordförande och sju andra ledamöter. Även dessa är samtliga advokater. Talan mot nämndens beslut kan föras Kos Kögsta domstolen av JK och, när någon har uteslutits ur samfundet, av denne.

Pröp. 1981/82:57 1H

JK får del av advokatsamfundets beslul i alla disciplinärenden. Endast i få fall har styrelsens beslut i ett disciplinärende lett till att JK begärt att ärendet skall hänskjutas till disciplinnämnden. Detsamma gäller om besvär över nämndens beslut fill högsta domstolen. Del är sällsynt all JK hos styrelsen påkallar åtgärd mot en advokat.

Advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnden anses - med hänsyn till den Offentligrättsliga regleringen av advokatväsendet - fullgöra myndighetsutövning vid utövandet av sina disciplinära befogenheter. 1 denna verksamhet omfattas ledamöterna i dessa organ av lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Förhållandet torde även innebära att ledamöterna är underkastade reglema i 20 kap. 1 § brottsbalken om myndighetsmissbruk.

I fråga om advokatsamfundets rättigheter och skyldigheter alt offentliggöra uppgifter i samfundets disciplinära verksamhel gäller följande. Enligt en föreskrift i samfundets stadgar gäller en generell tystnadsplikt för ledamöter och suppleanter i styrelsen och för ledamöter av disciplinnämnden i fråga om vad de på grund av en advokats skyldigheter att lämna uppgifter och tillhandahålla handlingar erfarit om denne och hans verksamhet. Denna tystnadsplikt är inte försedd med någon uttrycklig sanktionsregel.

Styrelsens beslut i fråga om en disciplinär åtgärd mol en advokat skall fillställas advokaten, JK och disciplinnämnden. Har ärendet tagits upp på grund av en anmälan skall också anmälaren få del av beslutet, såvida han inte återkallat sin anmälan. Disciplinnämndens beslut skall tillställas samma krets som styrelsens beslul samt styrelsen själv. Meddelande om att en advokat tilldelats varning eller erinran får inte lämnas till någon annan än sorrt nu har nämnts. Ett beslut varigenom en advokat uteslutits ur samfundet skall, så shart beslutet går i verkställighet, delges samfundets ledamöter Och de allmänna domstolarna.

Då samfundets handlingar i ett disciplinärende kommer in till JK eller högsta domstolen blir de allmänna handlingar. Hos dessa myndigheter gäller enligt den nya sekretesslagen (SFS 1980:100. omtryckt 1980:880), som trädde i kraft den Ijanuari I98I, viss sekretess i bl.a. ärenden om disciplinärt ingripande mot en advokat eller om en advokats uteslutning ur samfundet (9 kap. 12 § jfrd 12 kap. 1 §). Sekretessen gäller för uppgift om en advokats ekonomiska ställning eller om någon annans personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs. Uppgifter om en advokats personliga förhållanden i övrigt är inte underkastade sekretess.

Informationen till allmänheten om den disciplinära verksamheten sköts i första hand från samfundets kansli i Stockholm. Informationen är på gmnd av sekretessreglerna begränsad. Samfundet tar inte självt initiativ till meddelanden i pressen angående disciplinära avgöranden. I den av samfundet utgivna Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund (TSA) redovisas halvårsvis referat av styrelsens och disciplinnämndens beslut i disciplinärenden.

Prop. 1981/82:57 12

Besluten är anonymiserade genom att bl.a. alla personnamn utelämnas.

Samfundets disciplinförfarande och de disciplinära ålgärdema har utretts av en särskild kommitté inom samfundet. Kommittén har nyligen avslutat sill arbete och har i sitt betänkande Advokatsamfundets disciplinära verksamhet bl.a. föreslagit att disciplinpåföljderna skall byggas ut lill att omfatta åläggande av straffavgift, att två av disciplinnämndens ledamöter skall utses av regeringen samt att ökad information skall ges om den disciplinära verksamheten. Kommitién har därvid också understrukit vikten av all frågan om tystnadsplikt för de av regeringen utsedda ledamöterna får en tillfredsställande lösning. Avsikten är att delta kommitléförslag, liksom förslaget angående de eliska reglerna, skall behandlas av samfundets fullmäktige våren 1982.

BRÅ:s arbetsgrupp har diskuterat frågan om ökad insyn i och informa
tion om advokatsamfundels disciplinära verksamhet. Enligt gruppen har
denna fråga fått ökad aktualitet mot bakgrund av påståendena i den all
männa debatten om att advokater genom rådgivningsverksamhet med
verkat i organiserad och ekonomisk brottslighet. Gmppen har visserligen
kommit fram lill alt advokatsamfundet bedriver en effektiv och grundlig
disciplinär verksamhet och att del därför från kontrollsynpunkl saknas
skäl alt gripa in i denna ordning. Gruppen understryker dock vikten av att
den rättssökande allmänheten och samhället i övrigi kan förvissa sig om att
det finns utvecklade etiska regler som styr advokaternas verksamhet och
all advokatsamfundet är berett att ingripa mot den som gör avsteg från
dessa regler. Därför rekommenderas ätt advokatsamfundet, sedan dess
disciplinära organ avgjort ett disciplinärende som bedöms vara av allmänt
intresse, omedelbart bringar sitt ställningstagande till allraän kännedom.
Ett sådant offentliggörande, som inte behöver innehålla uppgift om den
disciplinära påföljd som kan ha meddelats, skall enligt gruppen ske med
beaktande av den lystnadsplikt som samfundets funktionärer har att iaktta
och utan angivande av namn eller andra uppgifter som är ägnade att röja en
viss person. Vidare förordar gruppen alt regeringen får möjlighet att vid si
dan av de nio advokater som ingår i disciplinnämnden utse två utomståen
de personer som ledamöter av nämnden. ■

I reservationer till arbetsgruppens förslag har två av ledamöterna i den lidigare omnämnda styrgruppen för BRÅ:s översynsarbete föreslagit att disciplinärenden skall handläggas av en särskild nämnd, som är fristående från advokatsamfundet.

Arbetsgruppens förslag om ökad insyn i och information om den disciplinära verksamheten har fått ett genomgående positivt mottagande. Beträffande förslaget om ökad publicitet av disciplinärenden framhålls från en remissinstans all del är av särskilt värde att advokater, domstolar, åklagare och andra som har intresse av advokatverksamhet snabbare än vad sker i dag får del av disciplinnämndens avgöranden. Advokatsamfundet delar arbetsgruppens uppfattning att det nu kan vara anledning att under-

Prop. 1981/82:57 13

söka möjligheterna alt ge ökad information om hur samfundels fillsyn över advokatverksamheten bedrivs. Några formella hinder för en sådan reform torde enligt samfundet inte föreligga. En ökad och snabbare information förutsätter endast ändring av samfundets praxis.

Belräffande förslaget om lekmannamedverkan i disciplinnämnden framhålls av en remissinstans alt del nuvarande systemet kan kritiseras för att ge utrymme för kollegiala hänsyn, även om fog för sådan kritik inte kan påvisas. Från fiera håll förs tanken fram all disciplinärenden skall handläggas av en särskild nämnd, som är fristående från advokatsamfundet. Ledamöterna i en sådan nämnd skulle utses av regeringen.

För egen del instämmer jag i arbetsgruppens uppfattning att det finns anledning att öka informationen om samfundels disciplinära avgöranden och göra den snabbare fillgänglig. Med hänsyn till vad samfundet har uttalat i sitt remissvar utgår jag från att delta också kommer all ske genom samfundets försorg. Jag saknar därför anledning att här närmare gå in på formerna för och omfattningen av informationsverksamheten.

Belräffande frågan om lekmannamedverkan i disciplinnämnden vill jag lill en början slå fast all det inte har framkommit omständigheter som ger anledning till krifik mol det sätt på vilket samfundet utövar den disciplinära verksamheten. Jag vill också erinra om JK:s kontrollmöjligheter över denna verksamhet. Från kontrollsynpunkl finns därför knappast någon anledning att ändra den nuvarande ordningen.

Jag vill emellertid också erinra om den centrala ställning som advokaterna har inom rättssystemet. Deras betydelse har på senare år stärkts i olika avseenden, bl.a. på rätlshjälpsområdet och när det gäller konkursförvall-ning.

Del är bl.a. mol den bakgrunden viktigt all advokatkåren har allmänhetens förtroende. Blotta misstanken om att ledamöterna i disciplinnämnden kanske inte ingriper med tillräcklig kraft mot kollegor, som har åsidosatt sina skyldigheter som advokat, innebär att detta förtroende minskar. Detla talar för alt allmänheten bör ha insyn i den disciplinära verksamheten.

Till detla kommer all nämndens avgöranden inte sällan innefattar etiska bedömningar där del kan ha ett särskilt värde all lekmannasynpunkter förs fram.

Som jag tidigare har nämnt anser jag inte all någon kritik kan riktas mol det sätt på vilket samfundet hittills har utfört den disciplinära verksamheten. Jag har fullt förtroende för samfundets förmåga att även i fortsättningen ha hand om denna verksamhel. Ett särskilt värde ligger i att disciplinnämnden är ett fristående organ inom samfundet.

Med hänsyn lill vad jag nu har sagt anser jag inte all del finns anledning att inrätta något nytt disciplinärt organ utanför samfundet. Det allmännas insyn i den disciplinära verksamheten bör i stället lillgodoses genom alt lekmän bereds plats i disciplinnämnden. Detla bör lämpligen ske på det sättet alt regeringen får utse två ledamöter av nämnden. En sådan ordning

Prop. 1981/82:57 14

överensstämmer också med det förslag som har lagts fram av den nyss berörda :kommitlén inom samfundet.

Bestämmelser om lekmannamedverkan'Skulle - såsom har skett i:andra liknande sammanhang - i .och för sig kunna föras tn i lag. Disciplinnämndens sammansättning,har.emellertid hittills reglerats i samfundets stadgar och jag ser inte någon anledning :att nu göra avsteg från ,den ordningen. Därmed markeras .också att förslaget .om samhällsrepresentanter \ discip-linriämnden :inle har sin grund fi någon :ny:syn på advokatväsendels ställning .isamhället.

Jag anser sålunda att den nya.ordningen'b,ör kunna genomföras genom alt advokatsamfundet själ,v,t!beslutar omändring i sina stadgar, somsenare ■får fastställas av regeringen. .1 enlighet med vad jagitidigare har sagt :finns det.anledning-alt utgå från att ändringen kommer atfgenomföras under .våren 1982.

Tillförs disciplinnämnden samhällsrepresentanter, kommer.dessa;altibli .unäerkastadeidenlystnadsplikt som eriligt samfundets stadgar.redan.gäller för nämndens övriga ledamöter. Som jag tidigare har nämnt är denna tystnadsplikt inte försedd medmågon,uttrycklig sankfionsregel. Det bör,emellertid övervägas.attiinföra ett sanktionssystem .för samhällsrepresentanter-•na inämnden förbrott mot;tystnadsplikten..Det finns äyen skäl som talar för all man samtidigt ser över,regleringen av.tystnadsplikten såvitt gäller advokatrepresentanterna i nämnden. Slutlig ställning till dessa spörsmål bör dock inte.tas.förrände förutskickade ändringarna i stadgarna vadavser disciplinnämndens sammansättning har genomförts.

/2.5 Myndigheters, hänvändelser'till advokatsamfundet i disciplinära frågor

Av de disciplinärenden som advokalsamfundet.handlägger anhängiggörs merparten genom .en anmälan. Del förekommer.i sällsynta fall att.ett disciplinärende inilieras;genomcatl endomstöfeller annan myndighet Täster samfundels uppmärksamhet på'en,advokats'handlande:i en .viss fråga.

Enligt RB,gäller,all.om ett, rättegångsombud eller.en försvarare somär advokat avvisas av domstol skall.anmälan om avvisandet göras hos samfundets styrelse (12 kap. 6 § andra stycket och,21 kap. 3:§ andra stycket).'! övrigt är möjligheten eller skyldigheten för myndigheter - bortsett från JK:s särskilda befogenheter - att göra anmälan.eller eljest vända sig till samfundet medijpplysningarangåendeien advokats handlande inte reglerad i;lag eller annan författning.

.Regeringenhar i beslut den 28 juni 1979 uppdragit åt'BRÅ attänom ra-menTöröversynen av. lagstiftningen mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten se.över bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan, myndigheterna samt'föreslå erforderliga lagstift-riingsåtgärderm.m. (jfr prop. 1980/81:78).

Arbetsgriippen.anser altdellfinns behov av informationsutbyte mellan

Prop. 1981/82:57 15

myndigheter och samfundet. Det måste enligt gmppen ligga i både samhällets och samfundets Intresse att del är väl sörjt för att missförhållanden inom advokatkåren kan upptäckas och beivras.,Arbetsgruppen föreslår inte några författningsbestämmelser ulan redovisar 'sina .överväganden som en .rekommendafion lom att myndigheter, :som i sin verksamhet iakttar en anmärkningsvärd omständighet i fråga om'en advokats handlande, fäster advokatsamfundets uppmärksamhet på saken. Möjligheten,att göra en formell anmälan .mot en advokat ibör.emellertid enligt arbetsgruppen också i fortsättningen ifinnas.

Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till arbetsgruppens rekommendafion. Från flera :hållifrarriförs synpunkten att slutlig ställningfiirfrå-;gan knappast kan tas förrän resultatet av deninom BRÅ pågående översy-inen

Även jag .anser att :frågan om imyndighéters Hänvändelser till advokatsamfundet i discipliriära 'frågor har ett nära samband med BRÄ:s nyss-nämndaiutredningsuppdrag. Jag är därför inte beredd:att.nuta ställning till 'frågan. Denfår.i ställetttas:upp;på nytt sedan'det.angivna:utredningsafbetet har sliilförts.

3 Upprättat lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justifiedepartementet upprättats förslag till 'lagom-ändringi:rättegångsbälken. Förslaget bör fogas till,protokollet idetta ärende som:bilaga.3 :

4 Specialmötivering

21 kap. 3 § 1 ett:nytlilredje stycke till;paragrafen haritagits:in'bestämmelsen alten.person intefår varaTörsvarare, om han haréllerhar haft uppdrag.ål>den-misstänktecellerékonomiska'förbindelser;med denne.och om-ständigheterna:är.ägnade:att minska förtroendetifor-.vederbörandes.förmå-,ga alt iaktta vad som åliggehen försvarare eriligt'7'§,försla stycket.

En;grund för ett.antagande-om ölämplighethos-.enitilltärikt.eller.utsedd ■försvarare:är alltså'tilfenbörjancall vederbörande vid'sidan av del aktuella ■försväraruppdraget .'harbistått eller bistår.den misstänkte genom rådgiv-hingeller.på annatsätt. En.annangrund;änatt den.niisslänkte och förs vara-.ren har ellerhar haft ekonomiska-förbindelser med varandra. Ingendera

''Bilagan har uteslutits'här. Förslaget än likalydande med.aetsom är fogat till propositionen.

Prop. 1981/82:57 16

jävsgrunden behöver ha ett samband med den gärning som försvaret avser.

För att jäv skall uppkomma krävs därutöver att omständigheterna är ägnade all minska förtroendet för vederbörandes förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 21 kap. 7 § första stycket RB. Beskrivningen lar sikte på de fall där samröret får fill följd att försvararen hamnar i ett sådant förhållande till den misstänkle som kan medföra all han inte intar den fria och obundna ställning gentemot den misstänkte som krävs. Som exempel kan nämnas att försvararen på grund av samröret har fått ett eget - personligt eller ekonomiskt - inlresse av sakens utgång. Den som har biträtt den misstänkte har givetvis inlresse av att inte själv bli lagförd för straffbar medverkan. Även handlande inom det s.k. grå fältet mellan lagenliga och lagslridiga handlingar kan grunda jäv. Det är här fråga om beteenden som den i avsnitt 2.3 berörda eliska generalklausulen syftar till att förhindra. Här åsyftas bl.a. åtgärder som utan alt kunna leda till ansvar för medverkan har jämnat vägen för annans brottslighet. Ett exempel på detla är alt en person medverkar vid upprättande av en handling som senare kommer fill användning som ett led i ett skattebrott.

Del är inte ovanligt att en advokat har fasta klienter, som får löpande biträde i l.ex. ekonomiska frågor. Så länge advokaten lämnar biträde inom ramen för vad som kan överensstämma med god advokatsed finns det ingen anledning att låta delta biträde utgöra grund för obehörighet som försvarare. Något hinder för den som har varit den misstänkle behjälplig med juridiska råd i dennes allmänna affärsangelägenheter att vara försvarare föreligger alltså inte generellt.

En för försväraruppdraget olämplig bindning kan föreligga även när samröret består i enbart ekonomiska förbindelser. Det kan röra sig om fall av kompanjonskap i en affärsverksamhet, ett anställningsförhållande eller ekonomiska relationer som långivare resp, låntagare. Även andra liknande fall kan tänkas. 1 fråga om försvarare som är advokat framgår redan av 22 § i advokatsamfundels vägledande regler om god advokatsed alt andra ekonomiska transaktioner med en klient än vad som följer av uppdragsförhål-landel i princip inte får förekomma.

Om en advokat berörs av jävsregeln torde av de vägledande reglerna för god advokalsed (14 §) följa all även övriga på advokatbyrån måste avböja eller frånträda ett uppdrag som försvarare.

Del ankommer på rätten att pröva huruvida jäv föreligger och alt i förekommande fall avvisa försvararen eller besluta om entledigande av honom som offentlig försvarare. Härvid gäller samma regler som för avvisande eller entledigande på annan grund.

Har försvarare utsetts och anser åklagaren redan under förundersökningen att jäv föreligger, bör han anmäla detta till rätten, som har att meddela beslut i frågan. Frågan kan också tas upp självmant av rätten. Även försvararen kan givelvis påkalla rättens prövning av en jävsfråga.

Prop. 1981/82:57

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-22

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justifierådel Bengtsson.

Enligt lagrådet den 15 oktober tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf G. Berg.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet :

Lagförslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1981/82:57 19

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1981-10-29

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Elmstedt, Tilländer, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om försvararjäv m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden upplyser all lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran och hemställer att regeringen

dels föreslär riksdagen att anta förslaget,

dels bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad föredraganden enligt regeringsprotokollet den I oktober 1981 har anfört i fråga om advokatetiken, ökad insyn i advokatsamfundets disciplinära verksamhel samt myndigheters hänvändelser till advokatsamfundet i disciplinära frågor.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den ålgärd och del ändamål som föredraganden har hemställt om.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 1 oktober 1981.

Prop. 1981/82:57 23

_F_ö_rord

Brottsförebyggande rådet (BRA) har av regeringen i december 1977 fått i uppdrag att göra en översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Rådet har i enlighet med uppdraget bildat en styrgrupp och olika arbetsgrupper.

Styrgruppen består av rikspolischefen Holger Romander, ordförande, rättschefen Bo Broomé, Barbro Engman-Nordin, riksdagsledamoten Stig Josefson, riksdagsledamoten Joakim Ollen, riksdagsledamoten Hans Pettersson i Helsingborg, avdelningschefen Kurt Sjöström och kanslichefen Karin Westerberg. Gruppens sekreterare är biträdande skattedirektören Johan Hirschfeldt.

Den tredje arbetsgruppen består av generaldirektören Sten Walberg, ordförande, advokaten Bengt Bergendal, auktoriserade revisorn Bengt Bångstad, hovrättsassessorn Jan Bökmark, rättschefen Kurt Malmgren och departementsrådet Sven Norberg. Gruppens sekreterare är hovrätts-fiskalen Göran Rosenberg.

Ar .betsgruppen har 1 oktober 1979 överlämnat denna promemoria rörande advokatverksamhet till styrgruppen. Enligt riktlinjerna för översynsarbetet har styrgruppen att bedöma arbetsgruppens förslag och rekomiiiendationer.

Styrgruppen vill med anledning av promemorian uttala följande.

Arbetsgruppen har gått igenom material som legat till grund för påståenden om att advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Enligt arbetsgruppen har detta material varit diffust

Prop. 1981/82:57 24

till sitt innehåll och ger inte stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i sådan brottslighet. Materialet ger enligt arbetsgruppen under inga förhållanden något fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar .

Kven styrgruppen har tagit del av materialet som arbetsgruppen åsyftar, nämligen det skriftliga material som synes ha legat till grund för den s k AMOB-gruppens rapport. Styrgruppen vill understryka att arbetsgruppens uttalanden, som alltså grundas enbart på en bedömning av just detta material, int har vidare syftning. Det är självfallet inte heller möjligt att av ett begränsat material dra några generella slutsatser i fråga om de aktuella företeelsernas förekomst inom advokatkåren. Redan det förhållandet att, såsom också framgår av promemorian, sådana företeelser kunnat påvisas i advokatsamfundets disciplinära verksamhet och att det förekommit att personer som varit ledamöter av samfundet lagförts för förmögenhetsbrottslighet m m visar emellertid att advokatverksamhet är ett område som förtjänar att uppmärksammas i det aktuella översynsarbetet.

Arbetsgruppens promemoria omfattar förslag eller rekommendationer som rör frågor om försvararens relationer till den misstänkte, komplettering av de vägledande reglerna om god advokatsed, ökad insyn i och information om advokatsamfundets tillsyn över advokatväsendet samt myndigheters kommunikationer med samfundet. Styrgruppens majoritet ställer sig i allt väsentligt bakom dessa förslag och rekommendationer. I några enskilda avseenden har dock bland styrgruppens ledamöter framförts uppfattningar som skiljer sig från arbetsgruppens. Flera av ledamöterna ansluter sig sålunda inte till arbetsgruppens uttalande, beträffande rekommendationen om att regeringen skall få möjlighet att utse två ledamöter i advokatsamfundets disciplinnämnd, att det av praktiska skäl är lämpligt att samfundet genom ett formlöst förfarande får säga

Prop. 1981/82: 57 25

sin mening om ifrågasatta kandidater (se s 89). Inom styrgruppen har vidare på vissa punkter yppats kritik mot att arbetsgruppen inte övervägt mera genomgripande åtgärder på området. Ledamöterna Engman-Nordin och Sjöström har i detta hänseende avgett reservationer. Styrgruppen är dock enig om att nu lägga fram arbetsgruppens förslag och rekommendationer. Engman-Nordin har varit förhindrad att delta i styrgruppens slutliga handläggning av ärendet.

Promemorian har avgränsats till att gälla advokatverk-sarnhet. Frågor som rör yrkesmässigt verksamma juridiska rådgivare utanför advokatkåren har alltså i princip inte diskuterats. Under styrgruppens behandling av promemorian har emellertid även dessa rådgivares verksamhet uppmärksammats. Styrgruppen anser det sålunda vara väsentligt att kunna motverka att sådana rådgivare, som inte är åtkomliga för samhällelig kontroll på samma sätt som exempelvis advokater och kvalificerade revisorer, kan bedriva verksamhet med allvarliga brister i t ex etiskt hänseende. Detta problem avser styrgruppen att närmare behandla i annat sammanhang. Även framdeles kommer styrgruppen att noga följa utvecklingen på området och ta nödvändiga initiativ för att motverka att organiserad och ekonomisk brottslighet underlättas av olika slags rådgivares verksamhet.

Stockholm i november 1979

Prop. 1981/82:57 27

Innehåll

SAMMANFATTNING FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 INLEDNING

2 HUVUDDRAGEN AV ADVOKATVASENDET

2.1 Advokatverksamhet

2.2 Sveriges advokatsamfund

3 REGELSYSTEMET I KORTHET

3.1 Bestämmelser i lag

3.1.1 Förarbetena till RB

3.1.2 Bestänunelserna i 8 kap. RB m m

3.2 Annan reglering

3.2.1 Advokatsamfundets stadgar

3.2.2 Etiska regler

4 DET DISCIPLINÄRA FÖRFARANDET

4.1 Allmänt

4.2 Handläggningen inom advokatsamfundet

4.2.1 Styrelsens handläggning av disciplinära frågor

4.2.2 Disciplinnämndens handläggning

4.3 JK:s handläggning

4.4 Högsta domstolens handläggning

4.5 Sekretess och information

5 TIDIGARE FÖRSLAG OCH INITIATIV

Prop. 1981/82:57 28

6 ÖVERVÄGANDEN

6.1 Allmänt

6.2 Försvararens relationer till den misstänkte

6.2.1 Inledning

6.2.2 Nuvarande förhållanden

6.2.3 Arbetsgruppens förslag om ändringar i RB

6.3 Komplettering av de vägledande reglerna
om god advokatsed

6.3.1 Inledning

6.3.2 Nuvarande etiska regler

6.3.3 Föreslagen etisk generalklausul

6.3.4 Arbetsgruppens överväganden på revisorsområdet

6.3.5 Arbetsgruppens rekommendationer-

6.4 Ökad insyn i och information om advokat
samfundets tillsyn över advokatväsendet

6.4.1 Inledning

6.4.2 Ökad information om advokatsamfundets disciplinära verksamhet

6.4.3 Deltagande av utomstående vid handläggningen av disciplinärenden

6.5 Myndigheters hänvändelse till advokat
samfundet i disciplinära frågor

6.5.1 Nuvarande förhållanden

6.5.2 Informationsutbyte mellan myndigheter

6.5.3 Myndigheters kommunikationer med advokatsamfundet

RESERVATIONER

BILAGOR

1 Stadgar för Sveriges advokatsamfund

2 Vägledande regler om god advokatsed

3 Två disciplinärenden

Prop. 1981/82:57 29

Sammanfattning

Arbetsgruppen har tidigare som ett led i översynen av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet i promemorian (BRA PM 1978:2) Revisors verksamhet lämnat vissa förslag och rekommendationer på revisorsområdet. Med samma utgångspunkter har gruppen nu diskuterat sådana frågor som rör advokatväsendet. Enligt gruppen är detta område i likhet med revisorsområdet av intresse ur skilda aspekter vid den lagstiftningsöversyn som är i fråga.

Arbetsgruppen pekar på att det i den allmänna debatten gjorts gällande att vissa advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Gruppen har på denna punkt - liksom på revisorsområdet - gått igenom det material som legat till grund för sådana påståenden. Genomgången ger gruppen anledning understryka att detta material enligt gruppens bedömning varit diffust till sitt innehåll och inte ger stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. Under inga förhållanden ger materialet enligt gruppens uppfattning något fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar. Gruppen anser likväl, med hänsyn till vikten av att den rättssökande allmänhetens och myndigheternas tilltro till advokaternas yrkesutövning upprätthålls, att den diskussion som förts motiverar att man undersöker om den nuvarande ordningen erbjuder tillräckligt skydd mot sådana företeelser. Det finns alltså enligt gruppen skäl att överväga behovet av åtgärder för att motverka att advokater, som i sin yrkesutövning på olika sätt kommer i kontakt med organiserad och ekonomisk brottslighet, själva medvetet eller omedvetet underlättar sådan brottslighet. Gruppen anser

Prop. 1981/82:57 30

emellertid att det i förlängningen av vad som nu har sagts också ligger att en advokat - om han uppfyller sina plikter i denna egenskap - i sin rådgivande verksamhet motverkar dessa företeelser.

Arbetsgruppen har mot den bakgrund som nu angetts diskuterat frågor både om advokaternas yrkesutövning och advokatväsendets organisation.

• Ett problem som arbetsgruppen funnit angeläget att behandla rör vad som bör gälla i fråga om en försvarares relationer till den misstänkte. Enligt gruppen bör varje någorlunda väsentlig risk för att försvararen inte står helt fri mot den misstänkte undanröjas. Detta avser såväl tidigare förbindelser med den misstänkte som mellanhavanden under brottmålets handläggning. Arbetsgruppen anser att det bör förhindras att försvararen genom samröre med den misstänkte utanför försväraruppdraget kan komma att hamna i ett jävsliknande förhållande till den misstänkte och dennes sak. Vad gruppen här särskilt avser är att förebygga att försvararen blir inblandad i organiserad och ekonomisk brottslighet. Samtidigt understryker gruppen att en reglering på denna punkt bör ha sådana begränsningar att den inte leder för långt.

Arbetsgruppen föreslår sålunda att det i 21 kap. RB införs bestämmelser av följande innebörd:

Den som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen eller i angelägenhet som har väsentligt samband därmed får inte vara försvarare; rätten kan i särskilt fall medge undantag från denna regel.

Den som är försvarare får inte vara den misstänkte behjälplig i andra ekonomiska angelägenheter än ■ sådana som faller inom ramen för försvaret eller uppenbarligen saknar samband med gärningen.

Prop. 1981/82:57 31

• Arbetsgruppen har vidare funnit det angeläget att undersöka om man med hjälp av etiska regler kan motverka att advokater genom t ex rådgivningsverksamhet kan komma att medverka till företeelser med anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet. Enligt gruppens uppfattning tar de nuvarande etiska regler som styr advokaternas verksamhet, vare sig reglerna kodifierats eller ej, huvudsakligen sikte på förhållandet till klienter och motparter, på domstolsförfarandet och på utomprocessuella förhandlingar. Förhållandet till det allmänna har däremot inte fått någon framträdande plats. Enligt arbetsgruppen visar emellertid advokatsamfundets disciplinära praxis att samfundet trots avsaknaden av detaljerade regler ej tvekat att gå fram med stränghet också mot missförhållanden som riktat sig mot det allmänna. Gruppen anser det väsentligt att kodifiera denna praxis. Enligt gruppen bör de vägledande reglerna om god advokatsed kompletteras med en allmänt hållen etisk regel som tar sikte på bl a just de situationer, då en advokat kan komma i kontakt med sädana otillbörliga förfaranden som gruppen avser att motverka.

Arbetsgruppen rekommenderar sålunda advokatsamfundet att komplettera de vägledande reglerna om god advokatsed med uttalanden av följande innebörd:

Advokat får i sin verksamhet inte främja orätt. Han skall avhålla sig från att genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverka i handling som, enligt vad han inser eller bör inse, är lagstridig eller uppenbarligen innebär kringgående av lag, vare sig förfarandet riktar sig mot någon enskild eller mot det allmänna. Han skall icke heller aktivt medverka i förber"edelser som, enligt vad han inser eller bör inse, syftar till sådana handlingar. Vad nu sagts innebär inga inskränkningar i advokats rätt och skyldighet att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt. Det medför ej heller skyldighet för denne att särskilt tillvarata myndigheternas intressen.

Prop. 1981/82:57 32

• Arbetsgruppen har även diskuterat frågan om ökad
irisyn i och information om advokatsamfundets disciplinära
verksamhet. Enligt gruppen har denna fråga fått ökad
aktualitet mot bakgrund av påståendena i den allmänna
debatten om att advokater genom rådgivningsverksamhet
medverkat i organiserad och ekonomisk brottslighet.
Gruppen understryker vikten av att den rättssökande
allmänheten och samhället i övrigt kan förvissa sig om
att det finns utvecklade etiska regler som styr advoka
ternas verksamhet och att advokatsamfundet är berett

att ingripa mot den som gör avsteg från dessa regler.

Arbetsgruppen rekommenderar

att advokatsamfundet, sedan dess disciplinära organ avgjort disciplinärende som bedöms vara av allmänt intresse, omedelbart bringar sitt ställningstagande till allmän kännedom. Ett sådant offentliggörande, som inte behöver innehålla uppgift om den disciplinära påföljd som kan ha meddelats, skall enligt gruppen ske med beaktande av den tystnadsplikt som samfundets funktionärer har att iaktta och även i övrigt utan angivande av namn eller andra uppgifter som är ägnade att röja viss person.

att regeringen får möjlighet att utse två ledamöter i advokatsamfundets disciplirinämnd.

• Slutligen tar arbetsgruppen upp frågan om myndigheters
kommunikationer med advokatsamfundet. Vad gruppen här tar
sikte på gäller myndigheters hänvändelse till samfundet

i disciplinära frågor. Enligt gruppen måste det ligga i både samhällets och samfundets intresse att det är väl sörjt för att missförhållanden inom advokatkåren kan upptäckas och beivras. För detta ändamål krävs att samfundet får vetskap om de fall i vilka en advokat kan ha åsidosatt de plikter som åvilar honom i denna egenskap. Att anmälningar till samfundet huvudsakligen härrör från klienter medför enligt arbetsgruppen att sådana fall där

Prop. 1981/82:57 33

allmänna intressen gör sig gällande sällan kommer till samfundets kännedom. Gruppen avser här särskilt företeelser som har anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet.

Arbetsgruppen rekommenderar att myndighet, som i sin verksamhet iakttar anmärkningsvärd omständighet i fråga om advokats handlande, fäster advokatsamfundets uppmärksamhet på saken. Detta kan enklast ske genom att myndigheten till samfundet översänder en promemoria, ett protokoll, en dom eller annan handling för kännedom. Arbetsgruppen anser det sålunda väsentligt att en myndighet har möjlighet att, om myndigheten finner en advokats handlande tveksamt, utan eget engagemang och ställningstagande lämna samfundet erforderliga upplysningar. Myndigheten blir härigenom inte part i disciplinärende mot advokaten och skall då givetvis inte heller plädera mot denne. Alternativet att göra formell anmälan mot advokat bör emellertid enligt arbetsgruppen också i fortsättningen stå öppen för myndigheterna.

3 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare. Om försvarare äge vad i 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket är stadgat motsvarande tillämpning.

Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Om försvarare äge vad i 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket är stadgat motsvarande tillämpning. Den får inte vara försvarare som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen eller i angelägenhet som har väsentligt samband därmed; rätten kan i särskilt fall medge undantag från denna bestäm-

melse. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud och är han ej obehörig på grund av vad nu sagts, anses ombudet som försvarare.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas.

21 kap. 7 §

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret.

Den som är försvarare får inte vara den misstänkte behjälplig i andra ekonomiska angelägenheter än sådana som faller inom ramen för försvaret eller uppenbarligen saknar samband med gärningen.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1981/82:57 36

1 Inledning

Arbetsgruppen har i enlighet med sina direktiv riktat sin uppmärksamhet på vissa yrkesgrupper, som kan sägas inta en nyckelställning vid bekämpandet av organiserad och - framför allt - ekonomisk brottslighet. I en tidigare promemoria- (BRA PM 1978:2) Revisors verksamhet - har gruppen sålunda lämnat vissa förslag och rekommendationer i fråga om revisorernas yrkesutövning. Därefter har gruppen behandlat frågor som rör advokatverksamheten och advokatväsendet. Genomgången av förhållandena på detta område har lett fram till vissa förslag och rekommendationer, som redovisas i denna promemoria. Under arbetets gång har gruppen inhämtat synpunkter från bl a företrädare för Sveriges advokatsamfund.

Prop. 1981/82:57 37

2 Huvuddragen av advokatväsendet

2.1 Advokatverksamhet

Dagens komplicerade samhälle har för den enskilde medborgaren medfört ett ökat behov av råd och annat bistånd i rättsliga frågor från yrkesmässigt och etiskt väl kvalificerade advokater. Det är sålunda ett samhällsintresse att dessa yrkesutövare står under särskild tillsyn och är underkastade disciplinärt ansvar. I fråga om rätten att uppträda inför domstol eller annan myndighet utgår emellertid vår rättsordning, till skillnad från många andra länders, från att det inte skall finnas advokattvång eller advokatmonopol. I princip gäller alltså att part i rättegång inte är skyldig att låta sig företrädas av advokat utan själv äger föra sin talan och att part kan företrädas av annan än advokat.

Även om det utgör en central del av advokatens verksamhet att företräda vid domstol, t ex som försvarare, innefattar dennes verksamhet också åtskilliga andra uppgifter. Advokatverksamheten är emellertid inte klart definierad i lag eller annan författning. Av rättegångsbalken (RB), som innehåller den grundläggande rättsliga regleringen av advokatväsendet, framgår endast att i advokatverksamheten ingår utförande av talan inför domstol. Man torde emellertid av förarbetena till RB kunna dra slutsatsen att till advokatverksamheten är att hänföra all yrkesmässig verksamhet, som går ut på att bistå annan i rättsliga angelägenheter. Förutom uppgiften att uppträda inför domstol ingår olika förvaltningsuppdrag, t ex uppdrag som boutredningsman och konkursförvaltare, i denna verksamhet. En betydande del av verksamheten består vidare av rådgivning i frågor med rättsliga aspekter, t ex upplysningar om innehållet i gällande rätt. Därvid bör dock påpekas

Prop. 1981/82:57 38

att även rådgivning som mer rör en fråga av affärsmässig natur än ett juridiskt spörsmål normalt anses falla inom ramen för advokatverksamhet. I den rådgivande verksamheten kan advokaten, liksom i sin övriga verksamhet, hamna i situationer av intressekonflikt. Det är sålunda bl a i denna verksamhet som han kan komma i kontakt med sådana företeelser, som har beröring med organiserad och ekonomisk brottslighet.

Av det sagda framgår att advokatyrket saknar klara gränser. Verksamhet som faller inom ramen för advokatverksamhet kan sålunda bedrivas av andra än advokater. Juridiska byråer kan innehas av personer som inte är advokater eller ens har juridisk utbildning; från t ex firmarättslig synpunkt möter detta ej något hinder. Rådgivning och annat bistånd i rättsliga angelägenheter förekommer också vid sidan av vad som betecknas som juridiska byråer. Åtskilliga revisorer ägnar sig sålunda åt uppgifter av juridisk natur, exempelvis i fråga om beskattning. Revisorer och advokater verkar alltså delvis inom samma områden. Också juristerna vid bankernas notariatavdelningar utövar en icke oväsentlig juridisk rådgivningsverksamhet; på grund av sin ställning anses de emellertid förhindrade att utföra talan inför domstol som ombud för utomstående enskild part. Vidare kan de uppgifter som ombudsmän inom organisationerna på arbets-och hyresmarknaden sysslar med, liksom försäkringsbolagens verksamhet i viss mån, sarmnanfalla med de uppgifter som advokater åtar sig.

I fråga om formerna för att bedriva advokatverksamhet kan man peka på att det vid sidan av de privata advokatbyråerna numera också finns allmänna advokatbyråer, dvs av staten inrättade och drivna advokatbyråer. Det stora flertalet advokater är privatpraktiserande medan andra sålunda är statligt anställda. De former i vilka dessa två kategorier bedriver advokatverksamhet är i viss mån olika reglerade. Alla advokater är underkastade disciplinärt ansvar i sin egenskap av ledamöter av advokatsam-

Prop. 1981/82:57 39

fundet. Därutöver är de advokater som är anställda vid de allmänna advokatbyråerna underkastade den reglering som följer av anställning i offentlig tjänst. För dessa advokater föreligger sålunda ett dubbelt disciplinärt ansvar. I sammanhanget bör slutligen påpekas att advokater i princip inte är underkastade disciplinärt ansvar gentemot advokatsamfundet för handlande som faller utanför advokatverksamheten, t ex i privatlivet.

2.2 Sveriges advokatsamfund

Advokat är den som är ledamot av Sveriges advokatsamfund. Samfundet bildades år 1887 och utgjorde fram till år 1948, då RB trädde i kraft, enbart en privaträttslig sammanslutning. Genom införandet av RB blev advokatväsendet reglerat i lag. Advokatsamfundet, vars stadgar skall fastställas av regeringen, fick härigenom också en offentligrättslig ställning. Samtidigt upprätthölls principen om att advokatverksamheten är en fri yrkesutövning.

Advokatsamfundet, som f n (juni 1979) har ca 1 650 ledamöter, har enligt sina stadgar (1 §) till ändamål att

• till främjande av god rättsvård upprätthålla en rättrådig och yrkesskicklig advokatkår

• följa rättsutvecklingen och verka för att samfundets erfarenhet kommer denna till godo

• tillvarata advokaternas allmänna yrkesintressen

• verka för sammanhållning och samförstånd mellan
advokaterna.

Advokatsamfundet kan sägas ha en dubbel funktion på advokatväsendets område. Dels utövar samfundet verksamhet av offentligrättslig karaktär. At samfundet har sålunda anförtrotts t ex prövningen av disciplinära frågor och frågor

Prop. 1981/82:57 40

om inträde i och utträde ur samfundet. Dels har samfundet att tillvarata advokaternas allmänna yrkesintressen. I detta hänseende fungerar samfundet som ett serviceorgan för ledamöterna i t ex ekonomiska frågor och frågor om utbildning och information. När det gäller samfundets verksamhet bör vidare påpekas att samfundet ofta nyttjas som remissorgan.

I korthet är samfundet organisatoriskt uppbyggt på följande sätt.

Det är samfundets styrelse som utövar tillsyn över advokatväsendet och har att tillse att ledamot såväl vid utförande av talan inför domstol som i sin övriga advokatverksamhet fyller de plikter, som åvilar honom. Styrelsen företräder samfundet, bevakar dess intressen och handhar dess angelägenheter samt beslutar å samfundets vägnar i alla ärenden, angående vilka det inte bestämts annorlunda i samfundets stadgar. Det tillkommer styrelsen sålunda bl a att på förfrågan eller eljest till ledamot avge vägledande uttalande angående advokatverksamhetens utövning, att avge remissyttrande och att på eget initiativ å samfundets vägnar göra uttalande i lagstiftningsfråga eller annat ärende av betydelse för rättsutvecklingen eller advokatverksamheten. Styrelsen har vidare att i visst hänseende handlägga disciplinära frågor (se avsnitt 4.2.1).

Advokaternas rätt att delta i samfundets verksamhet utövas genom fullmäktige. Fullmäktige väljer samfundets styrelse och disciplinnämnd (angående denna nämnd, se avsnitt 4.2.2). Vidare beslutar fullmäktige om bl a advokaternas avgifter till samfundet.

Samfundet är indelat i sex lokala avdelningar, var och en med sin styrelse. Advokaternas rätt att delta i avdelningarnas särskilda angelägenheter utövas på avdelningsmöten. Det ankommer på avdelningarna att bl a utse samfundets fullmäktige.

Prop. 1981/82:57 42

3 Regelsystemet i korthet

3.1 Bestämmelser i lag

3.1.1 Förarbetena till RB

Advokatväsendet är, som nyss har nämnts (avsnitt 2.2), reglerat i RB (8 kap.). Under förarbetena till RB diskuterades olika frågor om advokatväsendets organisation. Processkommissionen uttalade i sitt betänkande (SOU 1926:31) Rättegångsväsendets ombildning, i frågan om till vilket organ man borde förlägga prövningen av ansökan om inträde i den föreslagna advokatföreningen, bl a följande (s 219):

Då de flesta kompetensvillkoren äro av rent formell natur, kan det synas tämligen likgiltigt, vem som utövar prövningsrätten. Till domstol bör den emellertid av principiella skäl ej förläggas. Därigenom skulle ett avsteg ske från grundsatsen om advokaternas oberoende ställning i förhållande till domstolarna. Den enklaste och bästa lösningen synes vara, att advokatföreningens styrelse får handhava prövningen. Om avgörandet överlämnas åt offentlig myndighet, måste denna i allt fall inhämta yttrande från advokatföreningens styrelse. Föreningens styrelse har med ledning av inhämtade upplysningar från avdelningsstyrelserna de bästa förutsättningarna för bedömandet av sökandens redbarhet. Då den, som antages till advokat, därmed också blir medlem av advokatföreningen, är det billigt, att beslutanderätten tillkommer föreningens styrelse. Någon fara för att prövningsrätten ej kommer att utövas opartiskt torde ej föreligga. Kompetensvillkorens övervägande formella natur lämnar ej större spelrum för godtycke, och ytterligare garanti vinnes om, på sätt processkommissionen ämnar förorda, möjlighet att hos domstol överklaga styrelsens beslut beredes den, vilkens ansökan avslagits.

Processkommissionen, som alltså föreslog att prövningen av ansökan om inträde i advokatföreningen skulle anförtros åt föreningen själv, föreslog också att den disciplinära kontrollen skulle läggas i advokaternas egna händer.

Prop. 1981/82:57 43

På denna punkt uttalade kommissionen bl a följande (s 215 f) :

Om man uppdrager den disciplinära myndigheten åt advokaterna själva, kan det förväntas, att kontrollen blir både verksammare och smidigare än med något annat system. Advokaterna hava mera än någon utomstående myndighet ett levande och omedelbart intresse av att ståndets anseende upprätthålles och hava säkerligen också bättre kännedom om missförhållandena inom yrket, än som kan påräknas hos myndigheterna. Advokaternas uppgift i detta hänseende underlättas väsentligen genom det muntliga och offentliga rättegångsförfarandet, vilket i sig självt är ägnat att verka uppfostrande på dem, som föra talan inför rätta. Den disciplinära bestraffningsrätten, överlämnad åt den av framstående medlemmar av ståndet sammansatta styrelsen för advokaternas egen organisation, kommer att utövas av personer, som i erfarenhet om advokatyrkets olika förhållanden stå framom varje annat organ och därför äga särskilda förutsättningar att rätt utöva sin myndighet.

Processlagberedningen föreslog i fråga om tillsynen över advokatväsendet en ordning, som i sina huvuddrag överensstämmer med vad som nu gäller. I sitt betänkande (SOU 1938:44) Förslag till rättegångsbalk anförde beredningen sålunda (s 20):

Tillsyn över advokatväsendet bör i första hand utövas av samfundets styrelse. Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed. Åsidosätter advokat sina plikter, bör det åligga styrelsen att ingripa mot den felande genom att tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall genom att utesluta honom ur samfundet. De allmänna intressen, som äro förknippade med advokaternas verksamhet, äro av den vikt, att de böra äga en målsman utanför advokaternas egen krets. Denna uppgift synes lämpligen böra förenas med de åligganden, som redan nu tillkomma justitiekanslern i fråga om tillsyn över domstolsväsendet. Beredningen föreslår därför, att justitiekanslern skall äga hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt, samt att styrelsens beslut må av justitiekanslern överklagas hos högsta domstolen. Den, vars begäran om inträde avslagits eller som uteslutits ur samfundet, bör ock kunna i högsta domstolen föra talan mot beslutet.

Prop. 1981/82:57 44

Beredningen uttalade vidare, i anslutning till frågan om klagorätten mot vissa beslut av advokatsamfundets styrelse, följande (s 133):

Med hänsyn till såväl allmänna intressen som den enskildes rättssäkerhet torde rätt böra finnas att draga vissa beslut av advokatsamfundets styrelse under domstols prövning. Ur allmän synpunkt är av betydelse, att envar, som fyller de i lagen angivna kompetenskraven, kan vinna inträde i samfundet; eljest skulle den faran föreligga, att de redan intagna ledamöterna till förfång för den rättssökande allmänheten i eget intresse, koitmie att obehörigt begränsa ledamotsantalet. Av lika stor vikt är, att ledamot, som visat sig olämplig som advokat, ej längre tillåtes att kvarstå i samfundet. Även ur den enskildes synpunkt är angeläget, att säkerhet vinnes, att ej obehöriga hänsyn göra sig gällande vid avgörande av fråga om hans antagande till ledamot eller uteslutning.

Vid riksdagsbehandlingen av prop 1942:5 med förslag till rättegångsbalk godtogs den föreslagna regleringen beträffande advokatväsendet. Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande (1942:2) bl a följande:

De bestämmelser, som upptagits i 8 kap., avse icke att tillgodose något speciellt advokatintresse. Visserligen få ledamöterna i det föreslagna advokatsamfundet ensamrätt till advokatnamnet, något som dock väsentligen torde utgöra endast ett lagfästande av vad som redan nu på många håll särskilt i domstolarna tillämpas, men genom den kontroll som advokaterna underkastas torde förslaget snarare kunna sägas innebära en inskränkning i deras fria yrkesutövning. Huvudsyftet med regleringen av advokatväsendet är att i möjligaste mån säkerställa den rättssökande allmänhetens intresse. Det är, såsom processlagberedningen framhållit, av stor vikt att de rättssökande i sina rättsliga angelägenheter kunna söka råd och hjälp hos personer, om vilka de kunna äga visshet att de besitta härför nödiga kvalifikationer. Detta syfte torde kunna vinnas därigenom att advokatkåren erhåller en offentligrättslig organisation och underkastas nödig kontroll.

Prop. 1981/82:57 45

3.1.2 Bestämmelserna i 8 kap. RB m m

Den reglering av advokatväsendet, som infördes då RB trädde i kraft, består i allt väsentligt oförändrad i dag. Bestämmelserna om advokater i 8 kap. RB är i huvudsak följande.

Enligt 1 § första stycket skall det för riket finnas ett allmänt advokatsamfund med stadgar som fastställs av regeringen. (Sveriges advokatsamfund utgör enligt 1 § i samfundets stadgar detta allmänna advokatsamfund.) Av paragrafens andra stycke framgår att benämningen advokat får. användas endast av den som är ledamot av samfundet; advokattiteln åtnjuter också straffskydd, se nedan.

De närmare kraven för inträde i advokatsamfundet framgår av 2 §. Till ledamot av samfundet får enligt första stycket antas endast den som är svensk medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugofem år samt avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov (juris kandidatexamen) och förvärvat sådan praktisk utbildning, som föreskrivs i samfundets stadgar. (Av 3 § första stycket punkt 4 i stadgarna framgår att kraven på denna praktiska utbildning är att sökanden efter att ha avlagt föreskriven examen under minst fem år på tillfredsställande sätt utövat praktisk juridisk verksamhet, varvid han under minst tre år skall ha ägnat sig åt att yrkesmässigt tillhandagå allmänheten antingen som biträde hos advokat eller på rättshjälpsanstalt eller för egen räkning; enligt andra stycket får, om särskilda omständigheter föreligger, till ledamot antas sökande, som inte utövat praktisk juridisk verksamhet av sådant slag eller under sådan tid.) Enligt första stycket krävs vidare att sökanden gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt befinns lämplig att utöva advokatverksamhet. Den som är omyndig eller försatt i konkurs får enligt andra stycket inte antas till ledamot. Detsamma gäller enligt tredje stycket för vissa närmare

Prop. 1981/82:57 46

angivna befattningshavare, t ex lagfaren domare i allmän domstol.

Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas enligt 3 § av samfundets styrelse.

Bestämmelser om advokatyrkets utövning finns i 4 §. Enligt första stycket skall advokat vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och i allt iaktta god advokatsed. I andra stybket stadgas att verksamhet som advokat inte får bedrivas i bolag med annan än advokat eller i aktiebolag, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag Det åligger enligt tredje stycket advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhör hans huvudmän, skilda från vad som tillhör honom.

Enligt 6 § första stycket utövar advokatsamfundets styrelse tillsyn över advokatväsendet. Styrelsen har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i sin övriga verksamhet fyller de ' plikter som åvilar honom. Av paragrafens första stycke följer vidare att advokat är skyldig att lämna styrelsen de uppgifter som erfordras för denna tillsyn. (Enligt 46 § i stadgarna har styrelsen möjlighet att bl a förordna om räkenskapsgranskning.) Justitiekanslern (JK) äger enligt andra stycket hos styrelsen eller, i den mån så bestämts i samfundets stadgar (se avsnitt 4.2.2) , annat organ inom samfundet påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

I 7 § behandlades bl a de disciplinära åtgärder som kan vidtas mot en advokat. Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt, skall enligt första stycket uteslutas ur advokatsamfundet; är omständigheterna mildrande kan i stället varning tilldelas honom. Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvilar honom som advokat, kan han

Prop. 1981/82:57 47

enligt andra stycket tilldelas varning eller erinran; är omständigheterna synnerligen försvårande kan han uteslutas ur samfundet. Fråga om disciplinär påföljd för advokat prövas enligt tredje stycket av samfundets styrelse eller, i den så bestämts i stadgarna (se avsnitt 4.1 och 4.2.2), av annat organ inom samfundet. I fjärde stycket regleras den situationen att en advokat inte längre uppfyller de formella behörighetsvillkor som uppställs i 2 §. Om en advokat t ex upphör att vara svensk medborgare eller försätts i konkurs, är han sålunda skyldig att genast utträda ur samfundet. Om han inte gör det, skall samfundets styrelse besluta om hans uteslutning. I femte stycket stadgas vidare att i beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet, kan förordnas att beslutet genast skall gå i verkställighet.

I 8 § ges närmare bestämmelser om klagorätt. Den som vägrats inträde i eller uteslutits ur advokatsamfundet kan enligt första stycket föra talan mot beslutet. Av första stycket framgår vidare att, då det organ inom sam.fundet som äger vidta åtgärd enligt 7 § meddelat beslut i fråga som avses i sagda paragraf, talan mot beslutet kan föras av JK. Enligt andra stycket skall talan i samtliga fall föras genom besvär till högsta domstolen.

Också på andra ställen i RB än i 8 kap. finns bestämmelser om advokater. Enligt 21 kap. 5 § gäller sålunda att till offentlig försvarare skall i princip förordnas advokat, som befinns lämplig. Vidare regleras advokats vittnesplikt i 36 kap. 5 §.

Bestämmelser om advokater ges även utanför RB. Som exempel på detta kan anges rättshjälpslagen (1972:429; omtryckt 1979:240) och stadgandet i 17 kap. 15 § tredje stycket brottsbalken (BrB), enligt vilket den som obehörigen ger sig ut för advokat döms för föregivande av ställning såsom advokat till böter.

Prop. 1981/82:57 48

Nyligen har regeringen lagt fram förslag till sekretesslag m m (prop 1979/80:2). Förslaget rör också vissa sekretessfrågor på advokatväsendets område. Avsikten bakom de föreslagna förändringarna på detta område är bl a att göra det möjligt att ingripa mot en advokat som bryter mot sin tystnadsplikt genom att meddela uppgifter för publicering eller själv offentliggöra uppgifter i tryckt skrift.

3.2 Annan reglering

3.2.1 Advokatsamfundets stadgar

Som har framgått av det tidigare sagda skall advokatsamfundets stadgar fastställas av regeringen. De nu gällande stadgarna fastställdes genom Kungl. Maj:ts brev till samfundet den 1 november 196 3; transumt av detta brev (SFS 1963:580) finns intaget i lagbokseditionen under 8 kap. RB. Ändringar i stadgarna har av regeringen fastställts senast år 1977 (SFS 1977:953). Stadgarna har i sin helhet intagits i bilaga 1 (stadgarna finns för övrigt i sin helhet intagna i advokatsamfundets ledamotsförteckning).

Stadgarna reglerar advokatsamfundets verksamhet och anknyter på olika sätt till bestämmelserna i 8 kap. RB. Sålunda innehåller stadgarna på vissa punkter motsvarande regler som i RB (se t ex 8 kap. 4 § första stycket RB och 34 § första stycket i stadgarna). Vidare behandlar stadgarna de frågor i vilka det på vissa ställen i 8 kap. RB hänvisas till vad som föreskrivs i stadgarna (se t ex 8 kap. 2 § första stycket RB och 3 § första stycket punkt 4 i stadgarna).

Allmänt kan sägas att stadgarna behandlar dels frågor, som rör den offentligrättsliga regleringen av advokatväsendet enligt 8 kap. RB och som därför är av särskilt allmänt intresse, dels frågor som rör advokatkårens mer interna angelägenheter. Stadgarna innehåller t ex sådana

Prop. 1981/82:57 49

bestämmelser som reglerar det disciplinära förfarandet och sådana som anger vilka avgifter advokater har att erlägga till advokatsamfundet.

3.2.2 Etiska regler

I 8 kap. 4 § första stycket RB stadgas att advokat vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt skall utföra de uppdrag som anförtrotts honom och i allt iaktta god advokatsed. Motsvarande bestämmelse finns intagen i 34 § första stycket i advokatsamfundets stadgar. Vad som ligger i begreppet god advokatsed har inte närmare preciserats i RB eller samfundets stadgar. Inom advokatkåren har det emellertid genom årens lopp utbildats vissa yrkesetiska principer. Vad som är förenligt med god advokatsed kommer sålunda till uttryck främst i den disciplinära verksamheten inom advokatsamfundet.

Ar 1971 antog advokatsamfundets styrelse vägledande regler om god advokatsed (se bilaga 2). Vid reglernas tillkomst framhöll styrelsen att reglerna, som hade till syfte att vara vägledande för samfundets ledamöter, i allt väsentligt endast utgjorde en kodifiering av de normer som dittills tillämpats och upprätthållits i samfundets disciplinära verksamhet. Styrelsen underströk vidare att reglerna inte på långt när var uttömmande och inte fick uppfattas så att allt som inte uttryckligen var förbjudet skulle vara tillåtet. A andra sidan innebar reglerna enligt styrelsen inte heller att varje avsteg från dessa nödvändigtvis måste föranleda disciplinär påföljd. Detta var en fråga som enligt styrelsen fick bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

I detta sammanhang förtjänar också att nämnas att en tidigare generalsekreterare i advokatsamfundet, advokaten Holger Wiklund, genom den år 197 3 utgivna boken "God advokatsed" (i fortsättningen förkortad Wiklund) gjort en systematisk framställning över vad som ligger i begreppet god advokatsed. 4 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 50

4 Det disciplinära förfarandet

4.1 Allmänt

Enligt 8 kap. 6 § första stycket RB och 8 § första stycket i advokatsamfundets stadgar utövar samfundets styrelse tillsyn över advokatväsendet. En viss tillsyn utövas också av JK, som enligt 8 kap. 6 § andra stycket RB äger att hos styrelsen eller, i den mån så bestämts i stadgarna, hos annat organ inom samfundet påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

En väsentlig del av tillsynen över advokatväsendet hänför sig till den disciplinära verksamheten. Enligt 8 kap. 7 § tredje stycket RB prövas fråga om uteslutning på disciplinär grund, varning eller erinran av samfundets styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna, av annat organ inom samfundet. Styrelsen har enligt 8 § andra stycket i stadgarna att i den omfattning som närmare anges i 40 §i stadgarna pröva fråga om disciplinärt ingripande mot advokat. Av 14 § i stadgarna framgår att en särskild nämnd har att ta befattning med frågor om disciplinärt ingripande mot advokat i enlighet med vad som närmare sägs i 40 och 42 §§ i stadgarna och att det ankommer på näranden att besluta om uteslutning, varning och erinran enligt 8 kap. 7 § första eller andra stycket RB. Denna nämnd - disciplinnämnden - har funnits sedan år 1964 och inrättades för att ge styrelsen nödvändig arbetslättnad i fråga om den disciplinära verksamheten.

Av 8 kap. 8 § första stycket RB följer att talan mot disciplinnämndens beslut om uteslutning kan föras av den som uteslutits och att JK kan föra talan mot alla beslut av disciplinnämnden. Enligt 8 kap. 8 § andra

Prop. 1981/82:57 51

stycket RB skall talan i samtliga fall föras genom besvär till högsta domstolen.

4.2 Handläggningen inom advokatsamfundet

4.2.1 Styrelsens handläggning av disciplinära frågor

Enligt advokatsamfundets stadgar (2, 5, 11 och 17 §§) gäller bl a följande regler angående styrelsens sammansättning och arbetsformer. Styrelsen, som väljs av samfundets fullmäktige, består av ordförande, vice ordförande samt nio andra ledamöter jämte nio suppleanter. Mandattiden är två år. Väljs ledamot eller suppleant i styrelsen till ledamot av disciplinnämnden och mottar han detta uppdrag, skall han frånträda sitt uppdrag i styrelsen. Generalsekreteraren är inte valbar till ledamot eller suppleant i styrelsen. Styrelsen är beslutför då minst sju ledamöter eller suppleanter för dem är närvarande. Omröstning inom styrelsen sker öppet och beslut fattas med enkel röstövervikt. Vid lika röstetal gäller den mening, som ordföranden biträder. Vid val sker dock avgörandet genom lottning.

Görs hos advokatsamfundet anmälan mot en advokat eller uppkommer eljest fråga om disciplinärt ingripande mot en advokat upptas ärendet jämlikt 40 § första stycket i stadgarna av styrelsen. Som tidigare nämnts har vidare JK enligt 8 kap. 6 § andra stycket RB befogenhet att hos styrelsen påkalla åtgärd mot en advokat, som åsidosätter sin plikt.

Finner styrelsen att åtgärd enligt 8 kap. 7 § första eller andra stycket RB - dvs uteslutning, varning eller erinran - inte är påkallad, äger styrelsen avgöra ärendet; i annat fall skall ärendet hänskjutas till disciplinnämnden (40 § första stycket i stadgarna). Innan styrelsen fattar beslut i ett disciplinärende skall styrelsen, där inte särskild omständighet

Prop. 1981/82:57 52

föranleder annat, bereda den advokat ärendet rör tillfälle att yttra sig (41 § första stycket i stadgarna). Advokaten är pliktig att efter anmaning avge yttrande och att förete de handlingar, som styrelsen ålägger honom att tillhandahålla (41 § andra stycket i stadgarna); av 52 § i de vägledande reglerna om god advokatsed framgår att advokaten är skyldig att, utan hinder av den tystnadsplikt som åvilar honom, fullständigt och sanningsenligt besvara framställda frågor och lämna begärda uppgifter.

Disciplinärt förfarande mot en advokat inleds i de flesta fall på grund av att en anmälan mot advokaten inkommer till samfundet. Vanligt är emellertid att styrelsen på anmälan av generalsekreteraren upptar ett disciplinärende mot bakgrund av t ex en tidningsnotis eller vad som framkommit vid en räkenskapsgranskning. Det kan också vara på det sättet, att styrelsen finner att disciplinär åtgärd mot en advokat kan ifrågasättas i något annat hänseende än vad som påtalats av den som gjort anmälan.

Disciplinärendena handläggs som regel på följande sätt.

Ärendena bereds på samfundets kansli av generalsekreteraren och dennes medhjälpare. När en anmälan mot en advokat inkommer delges denne anmälan med anmodan att inkomma med skriftligt yttrande över denna inom viss tid. Tillfälle bereds anmälaren att avge påminnelser, då yttrandet inkommit. Fortsatt skriftväxling och kommunikation sker regelmässigt till dess parterna inte har något ytterligare som de vill anföra. Det som nu sagts gäller i tillämpliga delar också i de ärenden som initieras av generalsekreteraren utan att anmälan föreligger.

Det är generalsekreteraren som avgör när ett ärende är berett så att det kan tas upp till behandling i styrelsen. Om denne vid sin granskning av handlingarna i ett disciplinärende kommer till uppfattningen att anmälan inte bör föranleda någon åtgärd av styrelsen, överlämnas

Prop. 1981/82:57 53

akten i ärendet, tillsammans med generalsekreterarens förslag till beslut, till två av styrelsens ledamöter eller suppleanter för kontrolläsning. Övriga ledamöter av styrelsen får endast del av generalsekreterarens förslag till beslut i ärendet. Om de två ledamöter eller suppleanter som kontrolläst handlingarna i ärendet delar generalsekreterarens bedömning att ärendet inte bör föranleda någon disciplinär åtgärd, föredras ärendet vid sammanträde med styrelsen. Därvid säger de som kontroll-läst handlingarna sin mening först.

Om generalsekreteraren vid sin handlingsgranskning gör den bedömningen att disciplinär åtgärd eller särskilt uttalande kan ifrågasättas, brukar denne från början skicka ut alla handlingar som är av betydelse i ärendet till styrelsens ledamöter och suppleanter. Det förekommer också att generalsekreteraren i stället skickar ut en kort promemoria jämte ett urval av handlingarna i ärendet.

Självfallet inträffar det att generalsekreterarens bedömning att ett ärende inte bör föranleda någon åtgärd inte delas av de två av styrelsens ledamöter eller suppleanter, som fått handlingarna i ärendet för kontrollläsning. På samma sätt förekommer det att, sedan generalsekreteraren och de som kontrolläst handlingarna kommit till uppfattningen att ingen åtgärd bör vidtas, någon av övriga ledamöter eller suppleanter vid styrelsens sammanträde har annan uppfattning. I dessa situationer skickas handlingar ut på det sätt som nyss har sagts angående de fall då generalsekreteraren från början ansett att disciplinär åtgärd eller särskilt uttalande kan ifrågasättas; har ärendet behandlats vid styrelsens sammanträde måste det alltså bordläggas till ett senare sammanträde.

Om styrelsen finner att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas, skall den som tidigare har nämnts hänskjuta ärendet till disciplinnämnden. En arbetsregel är därvid att, om någon i styrelsen anser att ärendet bör överlämnas till

Prop. 1981/82:57 54

nämnden, det också skall överlämnas dit. För att ett ärende inte skall överlämnas till nämnden måste det sålunda stå klart för en enig styrelse att det inte kan medföra disciplinär åtgärd. Om styrelsen anser att fallet är principiellt viktigt men att det inte bör föranleda disciplinär åtgärd, kan styrelsen göra ett särskilt uttalande i saken.

Omfattningen av styrelsens befattning med disciplinära frågor under senare år torde i någon mån kunna utläsas av följande statistik:

verksamhetsår 1974 1975 1976 1977 1978

Antal slutbe-
handlade dis-
ciplinärenden	185	186	210	209	205
varav
- Ej åtgärd	125	121	162	168	142 .
- Särskilt
uttalande	16	12	17	16	15

- Hänskjutet till disciplinnämnden 44 53 31 25 48

4.2.2 Disciplinnämndens handläggning

Enligt advokatsamfundets stadgar (2, 12, 16 och 17 §§) gäller bl a följande regler angående disciplinnämndens sammansättning och arbetsformer. Disciplinnämnden, som väljs av samfundets fullmäktige, består av ordförande, vice ordförande samt sju andra ledamöter. Mandattiden är fyra år. Väljs ledamot av disciplinnämnden till ledamot eller suppleant i styrelsen och mottar han detta uppdrag, skall han frånträda sitt uppdrag i nämnden. Generalsekreteraren är inte valbar till ledamot av nämnden. Denna är beslutför då minst fem ledamöter är närvarande och omröstning inom nämnden sker öppet. Då beslut skall fattas äger RB:s regler om omröstning i brottmål i överrätt motsvarande tillämpning.

Prop. 1981/82:57 55

Uppkommer fråga om uteslutning ur samfundet, röstas särskilt om detta. För beslut om uteslutning fordras att minst fem ledamöter är ense om denna påföljd.

Om styrelsen i disciplinärende funnit att åtgärd enligt 8 kap. 7 § första eller andra stycket RB kan ifrågakomma, skall ärendet som tidigare har nämnts hänskjutas till disciplinnämnden (40 § första stycket i stadgarna). Har styrelsen funnit att väckt fråga om disciplinärt ingripande mot en advokat inte föranleder att ärendet skall hänskjutas till disciplinnämnden, kan JK inom fyra veckor efter det att han fått del av beslutet hos nämnden påkalla åtgärd mot advokaten (42 § i stadgarna). Befogenheten för JK att hos nämnden påkalla åtgärd mot en advokat föreligger oavsett om JK tidigare initierat ärendet hos styrelsen eller ej.

I ärende som hänskjutits till disciplinnämnden äger styrelsen förordna någon av sina ledamöter eller suppleanter att inför nämnden företräda styrelsen (40 § andra stycket i stadgarna). Enligt 43 § i stadgarna gäller vidare bl a följande. Innan disciplinnämnden fattar beslut skall den advokat, mot vilken anmärkning framställts, få tillfälle att yttra sig över anmärkningen, om inte styrelsen redan gett honom tillfälle till detta. I övrigt äger nämnden förordna om den skriftväxling, som kan finnas erforderlig. Advokat mot vilken anmärkning framställts är pliktig att efter anmaning avge skriftligt svaromål, att på kallelse personligen infinna sig inför disciplinnämnden och att förete de handlingar, som nämnden ålägger honom att tillhandahålla.

Beträffande disciplinärendenas behand.ling i nämnden gäller allmänt sett följande.

Alla ledamöter i nämnden erhåller del av samtliga handlingar i de ärenden som behandlas. I enklare ärenden presenterar generalsekreteraren redan från början förslag till besl\Jt. I mera komplicerade fall diskuterar nämnden

Prop. 1981/82:57 56

ärendet inledningsvis på grundval av föreliggande handlingar, eventuellt tillsammans med en promemoria som innehåller sammanställning av sakuppgifter, hänvisning till tillämpliga lagrum, tidigare avgöranden etc. Inte sällan visar det sig under ett ärendes behandling i nämnden att kompletterande yttrande eller uppgifter behöver infordras från den advokat som ärendet angår. Dennes svar delges som regel anmälaren, vilket kan resultera i ny skriftväxling. Det är vanligt att mera komplicerade ärenden diskuteras på flera sammanträden innan nämnden fattar beslut.

Som nyss nämnts har nämnden möjlighet att hålla förhör med den advokat mot vilken disciplinärt förfarande inletts. Så sker t ex i allvarligare fall. Vid sådant förhör biträds den det gäller ofta av annan advokat. Vidare brukar anmälaren ges tillfälle att närvara och uttala sig i saken; i undantagsfall hörs också uppgifts-lämnare. Någon möjlighet att i övrigt vidta åtgärder för utredningen av ett disciplinärende - t ex genom vittnesförhör - har nämnden inte.

Disciplinnämndens verksamhet under senare år belyses av följande siffror:

Verksamhetsår 1974 1975 1976 1977 1978

Antal slutbehandlade

disciplinärenden 48 52 32 24 47

varav

- Ej åtgärd 5 6 1-4

- Särskilt uttalande 6 3 12 2

- Erinran 29 27 22 12 28

- Varning 8 14 7 7 13

- Uteslutning - 2 1 3 -

varav besvär till

högsta domstolen - 2(utan 1 (utan 2 (utan

bifall) bifall) bifall
resp
ännu ej

Efter besvär av JK har högsta domstolen avgjort)

i ett fall ändrat påföljd från varning till uteslutning.

Prop. 1981/82:57 57

4.3 JK:s handläggning

JK:s granskning av disciplinärendena sker i grova drag på följande sätt f n. (Angående tidigare förhållanden, se TSA 1962 s 145 ff och 1971 s 477 ff; dessa redogörelser torde i stor utsträckning äga giltighet också för den nuvarande ordningen.)

JK får del av advokatsamfundets protokoll i alla disciplinärenden. Protokollen förs som en förteckning över handlagda disciplinärenden med hänvisning till de bilagda besluten. Själva besluten kan till innehåll och uppläggning jämföras med de allmänna domstolarnas beslut och domar. Som regel är de alltså utförliga och ger en god bild av vad som förekommit. Disciplinärendena kan härigenom sägas bli föremål för en granskning i sak i egentlig mening från JK:s sida.

Om JK anser sig ha anledning att ta del av övriga handlingar i ett disciplinärende, rekvireras advokatsamfundets akt i ärendet; oftast skickas akten tillbaka till samfundet efter några dagar. Anledningen till att JK vill granska alla handlingar i ett ärende kan vara att t ex den åtgärd som beslutats av styrelsen eller disciplinnämnden framstår som tveksam. Särskilt gäller detta om det förelegat olika meningar inom det beslutande organet. Vid sidan av den aktgranskning som JK själv tar initiativ till inträffar det emellanåt att JK från någon enskild person får en framställning om att klaga över eller närmare granska advokatsamfundets beslut i ett disciplinärende. JK brukar på eget initiativ eller på begäran av någon enskild infordra samfundets akt i uppskattningsvis ca tio procent av ärendena.

Endast i få fall har styrelsens beslut i ett disciplinärende lett till att JK begärt att ärendet skall hänskjutas till disciplinnämnden. Detsamma gäller om besvär över nämndens beslut till högsta domstolen. Det har vidare sällan förekommit att JK hos styrelsen påkallat

Prop. 1981/82:57 58

åtgärd mot en advokat; det har i varje fall inte inträffat under nuvarande JK:s tid. I det sarmnanhanget kan nämnas att det inträffar att enskilda personer gör anmälningar från början hos JK. I sådana fall hänvisas anmälaren att vända sig till advokatsamfundet eller också vidarebefordras dennes anmälan dit, eftersom det är samfundet som utövar tillsynen över advokaterna.

Det totala antalet advokatärenden - således även andra ärenden än disciplinärenden i den mån sådana förekommit -som JK handlagt under senare år framgår av nedanstående siffror.

Verksamhetsår 1974 1975 1976 1977 1978

Inkomna	199	184	216	198	225
Avgjorda	197	195	204	216	225
Balanserade	23	12	24	6	6

I sammanhanget bör påpekas att advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd anses - med hänsyn till den offentligrättsliga regleringen av advokatväsendet - fullgöra myndighetsutövning vid utövningen av sina disciplinära befogenheter. I denna verksamhet står därför enligt lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn ledamöterna i dessa organ också under JK:s tillsyn.

4.4 Högsta domstolens handläggning

Enligt 56 kap. 14 § RB äger reglerna om besvär mot hovrätts beslut motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot disciplinnämndens beslut. Vid högsta domstolens handläggning av de nu aktuella besvärsmålen gäller emellertid följande avvikelser. Den som vill anföra besvär mot disciplinnämndens beslut skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, inkomma med besvärsinlaga till högsta domstolen. Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall klaganden och, då talan förs av JK, även motparten höras muntligen i högsta domstolen. Vidare skall disciplinnämnden få

Prop. 1981/82:57 59

tillfälle att inkomma med skriftlig förklaring och att yttra sig, då part hörs muntligen.

4.5 Sekretess och information

I fråga om advokatsamfundets rättigheter och skyldigheter att offentliggöra uppgifter i samfundets disciplinära verksamhet innehåller stadgarna följande bestämmelser (41, 43, 44 och 47 §§).

En generell tystnadsplikt gäller för ledamot och suppleant i styrelsen, ledamot i disciplinnämnden samt generalsekreteraren i fråga om vad de på grund av advokats skyldighet att lämna uppgifter och tillhandahålla handlingar erfarit om denne och hans verksamhet.

Styrelsens beslut i fråga om disciplinär åtgärd mot en advokat skall tillställas advokaten, JK och disciplinnämnden; har ärendet upptagits på grund av anmälan skall också anmälaren erhålla del av beslutet, såvida han inte återkallat anmälan.

Disciplinnämndens beslut skall tillställas den advokat mot vilken anmärkning framställts, JK och styrelsen. Har ärendet upptagits på grund av anmälan skall också anmälaren erhålla del av beslutet, såvida han inte återkallat anmälan. Meddelande om att en advokat tilldelats varning eller erinran får inte lämnas annan än nu har sagts.

Beslut varigenom advokat uteslutits ur samfundet skall, så snart beslutet går i verkställighet, delges samfundets ledamöter och de allmänna domstolarna. Har beslut om uteslutning upphävts, skall även meddelande om detta lämnas samfundets ledamöter och de allmänna domstolarna, om beslutet tidigare delgetts dem. (Delgivningen sker i praktiken genom en cirkulärskrivelse från samfundet, som dock inte innehåller skälen för beslutet.)

Prop. 1981/82:57 60

För sekretessfrågorna är också av betydelse vilka uppgifter advokatsamfundets beslut innehåller. Stadgarna säger på denna punkt att disciplinnämndens beslut om uteslutning, varning eller erinran skall ange de skäl på vilka beslutet grundas. Beträffande styrelsens beslut i fråga om disciplinärt ingripande mot advokat sägs i detta hänseende ingenting.

Vid sidan av vad som sålunda gäller enligt advokatsamfundets stadgar beträffande offentliggörande av uppgifter från samfundets sida är naturligtvis även JK:s och högsta domstolens handläggning av disciplinärenden av intresse i sammanhanget. Då samfundets handlingar i ett disciplinärende inkommer till JK eller högsta domstolen blir de allmänna handlingar. De handlingar det här är fråga om är styrelsens eller disciplinnämndens protokoll med bilagda beslut och, i vissa fall, akten i disciplinärendet. Genom att handlingarna är allmänna och därmed i princip offentliga har alltså var och en rätt att ta del av dem. Emellertid finns i 26 § tredje stycket lagen (1937:249; omtryckt 1977:1029) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) en sekretessbestämmelse, som tar sikte på bl a dessa handlingar, av följande lydelse:

Handlingar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat må, i vad de angå hans ekonomiska ställning eller innefatta upplysningar, vilkas offentliggörande kan lända annan till men, icke utan samtycke av den handlingen sålunda angår utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Av bestämmelsen torde framgå att t ex en klients intresse av sekretess är skyddat i väsentligt större utsträckning än advokatens; sekretesskyddet för den senare är begränsat till vad som angår dennes ekonomiska ställning. Hos högsta domstolen är sekretessen beroende också av reglerna om domstolssekretessen. Det innebär bl a att beslut i de aktuella ärendena praktiskt taget alltid

Prop. 1981/82:57 61

blir offentliga. I sanunanhanget kan nämnas att prop 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m m innehåller en ny bestämmelse som rör JK:s och högsta domstolens handläggning av bl a ärenden om disciplinärt ingripande mot advokat. Bestämmelsen (9 kap. 12 § första stycket i den föreslagna sekretesslagen), som reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt, innebär att det krävs att röjande av uppgift om en advokats ekonomiska ställning skulle medföra skada för honom för att sådana uppgifter skall vara sekretessbelagda; uppgifter om en advokats personliga förhållanden är i enlighet med gällande rätt inte underkastade sekretess.

För att så återgå till advokatsamfundets egna förhållanden kan följande sägas i fråga om den information som lämnas allmänheten om den disciplinära verksamheten.

Samfundets informationsverksamhet sköts i första hand av generalsekreteraren och dennes medhjälpare på samfundets kansli. Det kan gälla t ex att besvara förfrågningar från massmedia. De stränga sekretessregler under vilka samfundets funktionärer arbetar medför emellertid att informationen om den disciplinära verksamheten blir av begränsat slag. Samfundet har sålunda aldrig självt tagit initiativ till meddelanden till pressen angående disciplinära avgöranden.

Genom den av samfundet utgivna tidskriften "Tidskrift för Sveriges advokatsamfund" (TSA) kommer rent allmänt information om samfundets verksamhet till stånd. Det sker i form av notiser och redogörelser under vissa fasta rubriker, t ex "Från avdelningarna", "Från styrelsen", "Remissyttranden" och "Notiser". Halvårsvis intas referat av disciplinärenden under rubriken "Till tolkningen av begreppet god advokatsed". Även om visst urval sker redovisas - bortsett från vissa ständigt återkommande typer av fall - praktiskt sett alla disciplinära avgöranden. Referaten innehåller som regel styrelsens

Prop. 1981/82:57 63

5 Tidigare förslag och initiativ

Förändringar på advokatväsendets område har diskuterats i olika sammanhang under senare år. I det följande lämnas en kort redovisning av denna diskussion.

Är 1963 genomfördes vissa ändringar i RB beträffande regleringen av advokatväsendet (prop 1963:156, ILU 27, rskr 258, SFS 1963:149). Samtidigt fastställdes nya stadgar för advokatsamfundet (se avsnitt 3.2.1). Till grund för ändringarna låg ett förslag från advokatsamfundet år 1962. Detta förslag grundades i sin tur på ett förslag år 1961 (Betänkande med förslag till stadgar för Sveriges advokatsamfund m m) av en inom samfundet tillsatt kommitté (1959 års stadgekommitté). Det av samfundet framlagda förslaget utgjorde en tämligen omfattande revision av det för advokatväsendet gällande regelsystemet. I fråga om det disciplinära förfarandet föreslogs bl a inrättande av en disciplinnämnd och införande av disciplinbot. Vidare föreslogs t ex långtgående sekretessregler för samfundets verksamhet. Den av samfundet föreslagna reformen ledde emellertid endast till vissa ändringar. Inrättandet av disciplinnämnden utgjorde en av de förändringar som sålunda kom till stånd. Förslag om t ex införande av "disciplinbot kom emellertid inte att genom.föras.

Ar 1968 väcktes en motion om att det skulle inrättas en fast organisation av statsanställda offentliga försvarare. Första lagutskottet framhöll emellertid i sitt av riksdagen godkända utlåtande (ILU 1968:24) bl a att det från psykologisk synpunkt måste vara värdefullt att den misstänkte ~ i synnerhet om han var häktad eller eljest berövad friheten - i enlighet med gällande ordning kunde

Prop. 1981/82:57 64

anförtro sig åt en offentlig försvarare med oberoende ställning i förhållande till myndigheterna.

Då rättshjälpsreformen genomfördes år 1972 uttalade sig justitieutskottet med anledning av de farhågor för advokatkårens självständighet som yppats i en motion. I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1972:12) framhöll utskottet att en självständig advokatkår utgjorde en institution av mycket stor betydelse för vår rättsordning och att rättshjälpsreformen självfallet inte fick innebära att principen att advokaterna skall stå fria och oberoende i förhållande till det allmänna rubbades.

I samband med behandlingen vid 1975/76 års riksmöte av en motion med förslag till ett system med fast anställda offentliga försvarare vidhöll justitieutskottet riksdagens ställningstaganden år 1968 och 1972 och avstyrkte bifall till motionen (JuU 1975/76:24). Riksdagen följde utskottet.

Vid 1975/76 års riksmöte begärde vidare en riksdagsledamot svar av dåvarande justitieministern om det enligt dennes mening fanns anledning att pröva frågan att överföra auktorisation av advokater från advokatsamfundet till domstolsverket eller annan lämplig myndighet. Justitieministern, som redovisade gällande regler om inträde i samfundet och om disciplinära åtgärder, uttalade att det genom den beskrivna ordningen var väl sörjt för att den för den enskilde viktiga frågan om medlemskap i samfundet prövades omsorgsfullt och opartiskt. Enligt justitieministern fanns det inte anledning att ändra på nuvarande ordning. (Se riksdagens protokoll 1975/76:8 s 21-24.)

Justitieutskottet behandlade vid 1976/77 års riksmöte en motion med önskemål om utredning och förslag rörande överförande av auktorisationen av advokater till lämplig statlig myndighet. Motionen remissbehandlades, varvid samtliga remissinstanser avstyrkte bifall till motionen.

Prop. 1981/82:57 65

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1976/77:8) uttalade utskottet att det vid ställningstagande till motionsspörsmålet enligt utskottets mening till en början borde beaktas att RB:s regler om antagande av ledamot i samfundet och om vidtagande av disciplinär åtgärd mot ledamot innefattade betydande inslag av sådan offentlig kontroll och insyn som motionären efterlyste. Enligt utskottet erbjöd dessa regler goda garantier inte bara för intresset av rättssäkerhet för den enskilde utan även för de viktiga allmänna intressen som var förknippade med advokatyrkets utövande. Den nuvarande regleringen var enligt utskottet också ett resultat av en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan önskemålet att tillgodose dessa allmänna och enskilda intressen och å andra sidan önskemålet att upprätthålla principen att advokatverksamheten utgjorde en fri yrkesutövning. En reglering i enlighet med motionsförslaget syntes utskottet svårligen kunna ske utan att denna princip rubbades. Med hänsyn till angelägenheten av att så inte skedde, vilket också understrukits på senare tid, bl a vid riksdagsbehandlingen av rättshjälpsreformen år 1972, fordrades enligt utskottets mening skäl av särskild styrka för att en ändring av nuvarande ordning skulle övervägas. Utskottet framhöll vidare att den av motionären antydda parallellen med ordningen för auktorisation av revisorer inte var rättvisande och inte utgjorde något bärkraftigt stöd för motionsyrkandet. Enligt utskottet förelåg inte heller i övrigt skäl som gav anledning att överväga någon ändring av nuvarande ordning. Utskottet avstyrkte således bifall till motionen.

Senast under hösten 1978 har justitieutskottet tagit ställning till två motioner om advokatverksamhet.

I den ena motionen framhölls att reglerna om god advokatsed tillkommit i en tid med ett helt annat och fastare värdesystem än dagens. I anslutning till uttalanden i den allmänna debatten rörande den organiserade och ekonomiska brottsligheten gjordes i motionen gällande 5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 66

att det, också inom advokatkåren, förelåg delade meningar om vad som kan krävas av en advokat i dagens samhälle. Enligt motionären ledde meningsskiljaktigheterna till svårigheter för advokatsamfundets styrelse att driva en enhetlig linje. Mot bl a denna bakgrund fanns det enligt motionären all anledning att se över reglerna om god advokatsed. översynen borde utgå från att advokaterna skulle kunna agera självständigt och kraftfullt men inte förutsätta att de därför absolut måste vara fria yrkesutövare. En fråga som enligt motionären särskilt borde övervägas var om det var lämpligt med företrädare för det allmänna i advokatsamfundets disciplinnämnd och i andra samfundsorgan.

I den andra motionen påtalades att det rådde en stor spännvidd mellan de olika åtgärder som kunde komma i fråga vid disciplinärt ingripande mot advokat. Mot denna bakgrund efterlystes i motionen möjlighet att meddela även annan påföljd som var mer ingripande än erinran och varning men inte så ingripande som uteslutning, t ex suspension eller disciplinbot. I motionen ifrågasattes också om den nuvarande ordningen för handläggning av disciplinärenden inom advokatsamfundet var acceptabel. På längre sikt borde enligt motionen handläggningen frigöras från samfundet och föras över till statlig myndighet.

Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från högsta domstolen, JK, riksåklagaren, advokatsamfundet och Sveriges domareförbund. Remissinstanserna intog en övervägande negativ ställning till motionsyrkandena. Utskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1978/79:6), i enlighet med vad utskottet anfört vid 1976/77 års riksmöte, bl a att det måste fordras skäl av särskild styrka för att en ändring av den nuvarande ordningen skulle övervägas. Detta hindrade enligt utskottet inte att det kunde finnas anledning att se över enskildheter i systemet. Enligt utskottet pågick också översynsarbete i sådana hänseenden som

Prop. 1981/82:57 67

berörts i motionerna. Utskottet hänvisade därvid till att reglerna om god advokatsed sågs över från olika utgångspunkter dels inom advokatsamfundet, dels inom brottsförebyggande rådet som ett led i den pågående översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. På liknande sätt var enligt utskottet det påtalade behovet av en kompletterande disciplinär påföljd - ett behov som redan tidigare understrukits av advokatsamfundet - under utredning inom samfundet. Utskottet uttalade vidare att spörsmålet om utformningen av de disciplinära påföljderna stod i nära samband med den i motionerna berörda frågan om formerna för handläggning av disciplinärenden och ett ökat inflytande för det allm.änna härvidlag. Frågan torde enligt utskottet komma att aktualiseras i regeringens kansli i samband med att samfundets förslag rörande disciplinpåföljderna lades fram för regeringen. Med hänsyn till det översynsarbete som sålunda redan initierats saknades det enligt utskottets mening anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd till följd av motionerna.

Av det nyss sagda framgår att visst översynsarbete pågår inom advokatsamfundet. Samfundets styrelse beslöt sålunda i maj 1976 att tillsätta en kommitté med uppgift att utreda samfundets disciplinförfarande och de disciplinära påföljderna. Kommittén har ännu inte redovisat sitt arbete. Styrelsen beslöt vidare i augusti 1978 att tillsätta en kommitté med uppdrag att företa en översyn av de vägledande reglerna om god advokatsed (se avsnitt 6.3.1 och 6.3.3).

I sammanhanget bör nämnas att JK, med anledning av advokatsamfundets handläggning av ett disciplinärende, i ett beslut i april 1976 (beslut 1976-04-14; dnr 490-76-7, 1043-76-7) uttalat att samfundet borde ta upp frågan om behandlingen av disciplinfrågor - i de fall då brottmålsförfarande inletts mot vederbörande advokat -till övervägande; JK pekade därvid också på problemet med det dubbla disciplinära ansvaret för advokater vid de allmänna advokatbyråerna.

Prop. 1981/82:57 69

6 Överväganden

6.1 Allmänt

Arbetsgruppen har tidigare som ett led i översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet lämnat vissa förslag och rekommendationer på revisorsområdet. Med samma utgångspunkter har gruppen nu diskuterat sådana frågor som rör advokatväsendet. Detta område är i likhet med revisorsområdet av intresse ur skilda aspekter vid den lagstiftningsöversyn som är. i fråga.

I den allmänna debatten har gjorts gällande att vissa advokater på olika sätt varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen har på denna punkt -liksom på revisorsområdet - gått igenom det material som legat till grund för sådana påståenden. Genomgången ger gruppen anledning understryka att detta material enligt gruppens bedömning varit diffust till sitt innehåll och inte ger stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. Under inga förhållanden ger materialet enligt gruppens uppfattning något fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar. Gruppen anser likväl, med hänsyn till vikten av att den rättssökande allmänhetens och myndigheternas tilltro till advokaternas yrkesutövning upprätthålls, att den diskussion som förts motiverar att man undersöker ora den nuvarande ordningen erbjuder tillräckligt skydd mot sådana företeelser. Det finns alltså skäl att överväga behovet av åtgärder för att motverka att advokater, som i sin yrkesutövning på olika sätt kommer i kontakt med organiserad och ekonomisk brottslighet, själva medvetet eller omedvetet underlättar sådan brottslighet. Arbetsgruppen anser emellertid att det i förlängningen

Prop. 1981/82:57 70

av vad som nu har sagts också ligger att en advokat - om han uppfyller sina plikter i denna egenskap - i sin rådgivande verksamhet motverkar dessa företeelser.

Arbetsgruppen har diskuterat olika frågor på advokatväsendets område mot den bakgrund som nu har angetts. Ett problem som gruppen funnit angeläget att behandla i detta sammanhang rör vad som bör gälla i fråga om en försvarares relationer till den misstänkte. Gruppens överväganden på denna punkt redovisas i avsnitt 6.2. Vidare har gruppen diskuterat behovet av en komplettering av de vägledande reglerna om god advokatsed. Denna diskussion följer i avsnitt 6.3.

Vad som är av intresse för arbetsgruppen rör emellertid inte enbart de förhållanden som direkt avser en advokats yrkesutövning som sådan. Också själva advokatväsendets organisation - t ex hur tillsynen utövas - är av betydelse i sammanhanget. Av det tidigare sagda (avsnitt 5) framgår att frågor av denna karaktär diskuterats på olika håll och inte minst i riksdagen under senare år. Bl a har framförts önskemål om ökad kontroll av och insyn i advokatsamfundets verksamhet. Senast vid 1978/79 års riksmöte behandlades sådana spörsmål på grund av motioner. Riksdagen fann emellertid vid detta tillfälle inte anledning vidta någon åtgärd till följd av de aktuella motionerna. Därvid hänvisade riksdagen till det översynsarbete som pågår inom advokatsamfundet och den nu ifrågavarande lagstiftningsöversynen.

Arbetsgruppen har för sin del diskuterat vissa frågor som rör det disciplinära förfarandet och tillsynen över advokatväsendet över huvud taget. Resultatet av övervägandena redovisas i avsnitt 6.4 och 6.5.

Prop. 1981/82:57 71

6.2 Försvararens relationer till den misstänkte

• Arbetsgruppen föreslår att det i 21 kap. RB införs bestämmelser av följande innebörd.

- Den som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen eller i angelägenhet som har väsentligt samband därmed får inte vara försvarare; rätten kan i särskilt fall medge undantag från denna regel.

- Den som är försvarare får inte vara den misstänkte behjälplig i andra ekonomiska angelägenheter än sådana som faller inom ramen för försvaret eller uppenbarligen saknar samband med gärningen.

6.2.1 Inledning

Frågan om vilka allmänna krav som bör ställas på en försvarare är ofta föremål för diskussion. Viss ledning ges i RB:s bestämmelser, främst 21 kap., som behandlar den misstänkte och hans försvar. Därutöver har i praxis, särskilt genom advokatsamfundets disciplinära verksamhet, närmare regler utbildats. Allmän enighet torde råda om att en försvarare har en lojalitetsplikt gentemot den misstänkte. Åsikterna om hur långt denna plikt sträcker sig är emellertid delade. Att en försvarare dessutom måste äga integritet och självständighet, som inte bara riktar sig mot domstol och åklagare utan också mot den misstänkte, står vidare klart. Försvararen får inte vara angivare eller inta rollen som domare. Om en försvarare sålunda inte får verka som samhällets förlängda arm bör han å andra sidan ha en viss distans till den misstänkte och dennes sak.

Arbetsgruppen vill understryka vikten av att försvararen upprätthåller en självständig och oberoende ställning i förhållande till den misstänkte. Han får inte under några förhållanden tjänstgöra som "springpojke" åt denne. Att

Prop. 1981/82:57 72

det i försvararens uppdrag ingår att ombesörja vissa uppgifter av social karaktär strider inte mot detta. Det måste emellertid i allmänhet anses olämpligt att en försvarare vid sidan av sin huvuduppgift biträder den misstänkte också i sådant som ligger utanför den kurativa funktionen, t ex i fråga om rena affärsangelägenheter. Det är enligt arbetsgruppen för försvararens trovärdighet väsentligt att denne inte anlitas av den misstänkte för annat än vad som kan anses ligga i en försvarares uppgifter. Att ett uppdrag som försvarare kan sägas bygga på ett förtroende från den misstänkte får inte leda till att försvararen får egna intressen i saken eller eljest blir personligen involverad i den misstänktes angelägenheter. Försvararen får inte identifiera sig med den misstänkte och dennes sak. Arbetsgruppen anser det vara av vital betydelse att förebygga att försvararen kan komma att - medvetet eller omedvetet - bli indragen i t ex organiserad och ekonomisk brottslighet.

Enligt arbetsgruppen bör sålunda varje någorlunda väsentlig risk för att försvararen inte står helt fri mot den misstänkte undanröjas. Detta avser såväl tidigare förbindelser med den misstänkte som mellanhavanden under brottmålets handläggning och på t ex advokatbyråer med flera jurister samtliga dessa (jfr 14 § första stycket i de vägledande reglerna om god advokatsed). Arbetsgruppen anser att det bör förhindras att försvararen genom samröre med den misstänkte utanför försväraruppdraget kan komma att hamna i ett jävsliknande förhållande till den misstänkte och dennes sak. Frågan är i vilken utsträckning problemet är reglerat med den ordning som f n gäller.

6.2.2 Nuvarande förhållanden

När det först gäller frågan om det lämpliga i att som försvarare bruka någon, som tidigare biträtt den misstänkte i en angelägenhet som har samband med den sak som utgör grund för misstanke om brott, hänger denna delvis

Prop. 1981/82:57 73

samman med vilka kvalifikationer som krävs av en försvarare. På denna punkt gäller enligt 21 kap. RB i huvudsak följande.

Man skiljer mellan privat och offentlig försvarare. Privat försvarare utses av den misstänkte. Om den misstänkte har ett rättegångsombud, anses ombudet som försvarare. De regler som gäller angående ett rättegångsombuds kvalifikationer och prövningen av dennes lämplighet äger sålunda motsvarande tillämplighet i fråga om försvarare. Som försvarare får alltså inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara försvarare i målet. Försvarare skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket; också annan får emellertid brukas som försvarare, om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner att det lämpligen kan ske. Den som är omyndig eller försatt i konkurs får inte vara försvarare. Domare och vissa andra befattningshavare får i princip inte vara försvarare. Den som står i visst närstående förhållande till domare i målet får inte uppträda som försvarare. Detsamma gäller den som tagit befattning med saken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten. Visar försvarare oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller befinns han eljest olämplig, skall rätten avvisa honom som försvarare i målet. Rätten äger också, om det finns skäl till det, förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som försvarare vid den rätten. Om rätten avvisar en advokat som försvarare, skall anmälan om avvisandet göras hos advokatsamfundets styrelse.

I vissa fall skall rätten förordna offentlig försvarare för den misstänkte. I princip gäller att till offentlig • försvarare skall förordnas advokat, som befinns lämplig till det. Om särskilda skäl föreligger kan till offentlig försvarare också utses annan lämplig person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov (juris kandidatexamen). Företrädesvis bör anlitas någon

Prop. 1981/82:57 74

som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon behörig person skall han förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleder annat. Förordnande av offentlig försvarare kan återkallas av rätten om det föreligger giltigt skäl till detta.

De krav beträffande kvalifikationer och lämplighet som sålunda gäller för försvarare ger emellertid enligt arbetsgruppen ingen ledning i frågan huruvida någon, som tidigare varit den misstänkte behjälplig i en angelägenhet som har samband med dennes sak, bör brukas som försvarare.

Också beträffande frågan om det lämpliga i att försvararen utför annat åt den misstänkte än det som faller inom ramen för uppdraget som försvarare saknas regler f n. De bestämmelser som finns i 21 kap. RB säger sålunda ingenting om denna situation. Allmänt gäller att försvararen med nit och omsorg skall tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Vidare ges närmare bestämmelser om vilka rättigheter och skyldigheter en försvarare har. Ingenting stadgas dock om förhållandet mellan försvararen och den misstänkte vid sidan av försväraruppdraget. Beträffande frågan om vad som kan anses ingå i en försvarares uppgifter kan man emellertid få ledning ur den praxis som utvecklats kring reglerna ora ersättning till offentlig försvarare; på denna punkt kan hänvisas till bl a de principiella synpunkter på en offentlig försvarares uppgifter som advokatsamfundets styrelse anfört i ett yttrande till högsta domstolen i ett brottmål (se TSA 1977 s 504, jfr NJA 1977 s 577). I sammanhanget kan också erinras om regeln att offentlig försvarare inte får av den misstänkte förbehålla sig annan ersättning än sora utgår av allmänna medel.

Vid sidan av RB ges ytterligare ledning i begreppet god advokatsed. Av de vägledande reglerna om god advokatsed

Prop. 1981/82:57 75

(29 §) följer sålunda, i enlighet med den nyss nämnda regeln i RB, att advokat inte får för arbete, som omfattas av uppdrag såsom offentlig försvarare, av klienten - den mis.stänkte - eller annan förbehålla sig arvode eller ersättning för utlägg utöver den ersättning som utgår av allmänna medel. Enligt Wiklund (s 385) synes en advokat, i de fall tvekan kan råda huruvida visst av försvararen utfört arbete kan sägas falla inom eller utom ramen för försväraruppdraget, böra yrka ersättning av allmänna medel; finner rätten arbetet falla utanför försvararens uppdrag, måste advokaten anses oförhindrad att rikta sitt arvodesanspråk i denna del mot klienten.

Den egentliga frågan om en advokat bör vara försvarare för en klient som han har eller tidigare haft förbindelser med är emellertid inte besvarad genom begreppet god advokatsed. Frågan om och i vilken utsträckning ekonomiska förbindelser mellan klienten och advokaten själv är tillåtna har visserligen reglerats ingående i de vägledande reglerna om god advokatsed (se 22 §). I den mån det inte är fråga om sådana situationer torde närmast vara av intresse vad som gäller beträffande avböjande på grund av intressekonflikt - kollision med egna intressen eller motstridiga klientintressen - och avböjande på grund av tidigare befattning med uppdrag från annan klient eller med ärende i annan egenskap än som biträde åt klient. Ingen av dessa situationer synes dock här vara direkt tillämplig. Wiklund (s 185) ger emellertid exempel på ett fall, där advokaten på grund av eget personligt intresse i saken måste avböja ett uppdrag. I detta fall - återgivet i TSA 1969 s 24, fall 6 - uttalade advokatsamfundets styrelse, sedan en för försök till försäkringsbedrägeri misstänkt person vid polisförhör påstått att han företagit den brottsliga gärningen på inrådan av sin advokat, att advokaten borde avböja uppdrag att såsom försvarare biträda den misstänkte i brottmålet. Eftersom den misstänkte hade intresse av att skjuta skulden på advokaten, medan denne hade intresse av att tillbakavisa beskyllningen, var enligt Wiklund intressemotsättningen uppenbar. Sora ett exempel på mot-

Prop. 1981/82:57 76

stridiga klientintressen - i detta fall avseende ett konkursbo .och konkursgäldenären - nämner Wiklund (s 195) ett avgörande, refererat i TSA 1958 s 151, fall 4:IV, där advokatsamfundets styrelse uttalat att'.en advokat förfarit uppenbart olämpligt, då han vidtagit åtgärder för att bli utsedd till förvaltare i en konkurs, trots att han förordnats till offentlig försvarare för konkursgäldenären .

6.2.3 Arbetsgruppens förslag om ändringar i RB

Av redogörelsen för nuvarande synsätt kan.man enligt arbetsgruppen dra den slutsatsen att de situationer i vilka en advokat eller annan är skyldig att avböja eller frånträda uppdrag som försvarare inte direkt tar sikte på sådana fall, där vederbörande åt den misstänkte utför uppdrag av annat slag än det som faller inom ramen för försväraruppdraget eller tidigare biträtt denne i annan egenskap än sora försvarare. Som gruppen tidigare har anfört (avsnitt 6.2.1) anser den emellertid att det här kan vara fråga om jävsliknande situationer som inte är förenliga med försvararens ställning. I den mån exempelvis en advokat haft direkt anknytning till den brottsliga gärningen - även om han själv inte kan åtalas för någon form av medverkansansvar - måste han enligt gruppens uppfattning anses klart olämplig som försvarare. Man kan sålunda tänka sig att en advokat biträder en klient i tvivelaktiga transaktioner och att han senare åtar sig uppdrag som offentlig försvarare för klienten i mål som har samband med dessa; jfr ovan det av Wiklund åberopade fallet TSA 1969 s 24, fall 6. Ett motiv för advokatens intresse av att göra detta kan man finna i bestämmelserna om advokats vittnesplikt enligt 36 kap. 5 § RB. Av paragrafens fjärde stycke framgår nämligen att försvarare är ovillkorligen befriad från skyldighet att avge vittnesutsaga. Som ett annat exempel på en olämplig relation mellan försvararen och den misstänkte kan anges det fallet att en advokat, som förordnats till offentlig försvarare, under brottmålets handläggning biträder den misstänkte

Prop. 1981/82:57 77

i affärsangelägenheter som har samband med det brott för vilket klienten är misstänkt.

Också andra kontakter av olämpligt slag kan naturligtvis tänkas förekomma mellan en person som är misstänkt för brott och en advokat eller annan som fär erbjudande om uppdrag som försvarare. A andra sidan måste med skärpa understrykas, att kontakterna mellan den misstänkte och hans försvarare - vid sidan av försväraruppdraget -naturligtvis också kan vara av ett helt legitimt slag. En person kan sålunda vara misstänkt för en gärning och som offentlig försvarare önska en advokat, vilken tidigare konsulterats av den misstänkte i en sak som saknar varje samband med den aktuella gärningen.

Att advokatsamfundet i sin disciplinära verksamhet sällan eller aldrig haft anledning att ta ställning till det problem som arbetsgruppen nu försökt belysa kan sammanhänga med det av gruppen i annan del av denna promemoria (avsnitt 6.5) behandlade förhållandet att disciplinärenden sällan initieras av myndighet. Av debatten inom samfundet framgår emellertid att problemet upplevs som väsentligt av advokaterna själva. Enligt arbetsgruppens mening är det inte minst med tanke på problemen med organiserad och ekonomisk brottslighet av största vikt att försvarare, särskilt i mål med anknytning till sådan brottslighet, garanteras en gentemot den misstänkte självständig ställning.

Arbetsgruppen anser alltså att man bör överväga att införa regler som tar sikte på att garantera försvararens integritet och oavhängighet i det avseende som här diskuterats. En reglering på denna punkt bör självfallet ha sådana begränsningar att den inte leder för långt. Vad det gäller är att förhindra att en försvarare hamnar i ett jävsliknande förhållande till den misstänkte av det slag som arbetsgruppen försökt att beskriva. Det bör vara fråga om endast sådana relationer till den misstänkte och dennes sak, som medför en väsentlig risk för en situation av detta slag.

Prop. 1981/82:57 78

En jämförelse kan här göras med förhållandena i Danmark. Enligt nyligen genomförda ändringar i dansk rätt kan en advokat utestängas som försvarare i ett enskilt fall bl a om "der er påviselig risiko for, at advokaten vil hindre eller modvirke sägens opklaring" (se § 733, stk. 2, samt § 730, stk. 3, § 736, stk. 2, och § 737 retsplejeloven). I motiven till dessa regler, som är av extraordinär karaktär, sägs bl a att "en påviselig risiko for, at en advokat vil hindre eller modvirke sägens opklaring vil f. eks. kunne vaere begrundet i, at advokaten i tidligare säger har tilsidesat sine pligter som forsvarer, eller at han i säger om 'bag-mandskriminalitet' har haft förbindelse med de implice-rede på en made, der skaber begrundet tvivl om hans egnethed som forsvarer (se betaenkning över forslag til lov om aendring af retsplejeloven m.v., blad nr 789 s 14, avgivet av folketingets retsudvalg den 19 maj 1978).

Även om den som skall utses till försvarare förut haft samröre med den misstänkte eller dennes sak, kan inte varje tidigare relation göra vederbörande obehörig att brukas som försvarare. Att en advokat tidigare varit försvarare åt den misstänkte i ett annat mål är i och för sig inte anmärkningsvärt. Också andra uppdrag som en advokat tidigare utfört åt den misstänkte måste komma att falla utanför en regel om obehörighet att vara försvarare. Vad som först och främst bör falla in under en sådan regel är att någon genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen, dvs beträffande just de förhållanden och omständigheter som utgör grund för misstanken om brott. Därutöver bör regeln också träffa den som varit den misstänkte behjälplig i andra angelägenheter, vilka har ett väsentligt samband med gärningen; exempel på ett sådant samband kan vara att en person medverkar vid upprättande av en handling, som senare kommer till användning som ett led i ett skattebrott. Arbetsgruppen anser att en regel om obehörighet att brukas som försvarare på grund av tidigare

Prop. 1981/82:57 79

samröre med den misstänkte och dennes sak härigenom får en rimlig begränsning.

När det sedan gäller den situationen att den som utsetts till försvarare utför annat åt den misstänkte än det som faller inom ramen för uppdraget, anser arbetsgruppen att utgångspunkten också här måste vara att man skall motverka att försvararen hamnar i ett jävsliknande förhållande till den misstänkte och dennes sak. Detta innebär emellertid samtidigt att det i många fall skulle te sig orimligt att förhindra att en försvarare biträder den misstänkte i frågor vid sidan av uppdraget. I enlighet med vad arbetsgruppen tidigare har anfört bör ett förbud föreligga på denna punkt endast när försvararens samröre med den misstänkte utanför försväraruppdraget medför en väsentlig risk för en jävsliknande situation. Det är ju inte ovanligt att en advokat har fasta klienter, som advokaten löpande biträder i t ex ekonomiska frågor. Om en sådan klient blir misstänkt för t ex ett trafikbrott är det enligt arbetsgruppen alltför långtgående att kräva att klienten inte får ha denne advokat som försvarare. Likaså måste det anses fullt legitimt att en advokat som biträder en person i ett skattemål samtidigt är dennes försvarare i motsvarande skattebrottmål, förutsatt naturligtvis att vederbörande inte är obehörig som försvarare enligt den nyss diskuterade bestämmelsen. A andra sidan anser arbetsgruppen att det som regel är olämpligt att den som är försvarare i ett sådant mål också är den misstänkte behjälplig i dennes allmänna affärsangelägenheter. En väsentlig risk kan här föreligga att försvararen inte kan upprätthålla den självständiga hållning gentemot den misstänkte och dennes sak som, enligt vad gruppen har anfört ovan, bör krävas av en försvarare.

Det sagda leder till slutsatsen att det inte är möjligt att på förhand generellt avgränsa de situationer i vilka en försvarare inte får biträda den misstänkte i frågor vid sidan av uppdraget. Saken måste prövas frän fall

Prop. 1981/82:57 80

till fall. En rimlig avvägning synes kunna erhållas genom ett stadgande av innehåll att den som är försvarare inte får vara den misstänkte behjälplig i andra ekonomiska angelägenheter än sådana som faller inom ramen för försvaret eller uppenbarligen saknar samband med gärningen. I och med att regeln tar sikte på ekonomiska angelägenheter omfattar den inte biträde i skattemål i det förut angivna exemplet. Däremot förbjuds biträde i allmänna affärsangelägenheter, om de inte uppenbarligen saknar samband med gärningen såsom i exemplet med trafikbrott. Arbetsgruppen vill slå fast att avsikten inte är att motverka den kurativa funktion sora ligger i försvarar-rollen, t ex att betala förfallen hyra eller att söka kontakt med socialvården för familjens räkning. A andra sidan bör betonas att uppgiften att tillhandagå häktade och intagna raed service i detta hänseende i första hand ankommer på personal inom kriminalvården. Arbetsgruppen vill vidare erinra om att viss ledning om vad som ligger i en försvarares uppgifter ges, enligt vad som tidigare har sagts, i principerna för ersättningen till offentlig försvarare.

De regler som arbetsgruppen här föreslår bör naturligtvis gälla också för a.nnan än advokat som kan ifrågakomma som försvarare. Därför bör reglerna införas i RB och inte i advokatsamfundets interna normsystem. Arbetsgruppen har vidare övervägt om de föreslagna reglerna bör begränsas till att avse yrkesmässiga förhållanden. Det ter sig emellertid enligt gruppen svårt att göra en sådan avgränsning. Sålunda finns det en uppenbar risk för att olika slags ekonomiska rådgivare, som inte kan anses vara yrkesmässigt verksamma som försvarare, skulle börja uppträda som försvarare på det område gruppens förslag särskilt tar sikte på, nämligen företeelser med anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet. Att begränsa reglerna till att gälla endast offentlig försvarare - och inte privat försvarare - bör enligt gruppen ej heller komma i fråga. Vidare är det ogörligt att inskränka reglerna till vissa typer av grövre brott, som skulle kunna hänföras till den aktuella brottsligheten.

Prop. 1981/82:57 81

Från regeln om obehörighet att vara försvarare på nu aktuell grund bör rätten i särskilt fall kunna medge undantag. Skäl till undantag torde enligt arbetsgruppen föreligga t ex när det gäller mindre allvarliga brott. Om rätten skall medge undantag, bör det emellertid stå klart att risk inte föreligger att den misstänkte biträds av en försvarare, vars självständighet och integritet kan sättas i fråga.

Ett problem i sammanhanget utgör risken för de ökade kostnader, som arbetsgruppens förslag i vissa fall skulle kunna medföra. Av kostnadsskäl kan det nämligen i och för sig vara en fördel att den som t ex tidigare biträtt en klient i affärsan.gelägenheter får vara dennes försvarare i ett brottmål som har samband med dessa; en annan försvarare mäste ju sannolikt lägga ned mer arbete för att sätta sig in i målet. På mindre orter, där tillgången på advokater är begränsad, skulle de nu diskuterade reglerna kunna medföra att advokat från annan ort måste anlitas i ökad utsträckning. Arbetsgruppen anser att olägenheter av detta slag inte bör hindra förslagets genomförande. Synpunkterna i fråga skulle emellertid, åtminstone i viss utsträckning, kunna tillgodoses inom ramen för den föreslagna regeln om undantag från bestämmelsen om obehörighet att vara försvarare.

Enligt arbetsgruppen bör' det åvila den som erbjuds uppdrag som försvarare att själv pröva huruvida hans relationer till den misstänkte är sådana att han är obehörig att vara försvarare och att, om så är fallet, avböja uppdraget. Anser han saken vara tveksam är han skyldig att till rätten självmant anmäla detta. I den mån han först efter det han mottagit sitt uppdrag upptäcker att han är obehörig att vara försvarare, är han skyldig att vidta åtgärder för att bli befriad från .uppdraget. Den som är offentlig försvarare har alltså att anmäla saken för rätten och hemställa om sitt entledigande medan en privat försvarare har att avsäga sig uppdraget.

6 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 82

Enligt allmänna processuella grundsatser måste det också ankomma på motparten, dvs i praktiken åklagaren, att bevaka att ingen anmärkning kan göras mot försvararen i fråga om de aktuella reglerna och att eljest anmäla saken för rätten. Och det är naturligtvis rätten som ytterst - i enlighet med vad som allmänt gäller om dess skyldighet att övervaka att försvararen iakttar de krav som ställs pä honom - har att ta ställning till dessa frågor. Om rätten sålunda upptäcker att någon som förordnats till offentlig försvarare är obehörig enligt den föreslagna regeln, skall förordnandet jämlikt 21 kap. 6 § första stycket RB återkallas. Är fråga om en privat försvarare skall denne jämlikt 21 kap. 3 § andra stycket RB jämfört med 12 kap. 5 § RB avvisas som försvarare i målet. I fråga om förbudet för försvarare att vara den misstänkte behjälplig i ekonomiska angelägenheter må framhållas att detta förbud i första hand är en för-hållningsregel för försvararen. Skulle en allvarligare överträdelse ske av förbudet får rätten enligt vanliga regler pröva om den det gäller ej längre bör kvarstå som försvarare i målet. Någon inverkan på målets handläggning i övrigt kan ett åsidosättande av de nu föreslagna reglerna inte ha. För det fall försvararen är advokat kan naturligtvis disciplinära åtgärder komma i fråga.

Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen att det i 21 kap. RB införs bestämmelser av innebörd att den som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen eller i angelägenhet som har väsentligt samband därmed inte får vara försvarare, att rätten i särskilt fall kan medge undantag från denna regel samt att den som är försvarare inte får vara den misstänkte behjälplig i apdra ekonomiska angelägenheter än sådana som faller inom ramen för försvaret eller uppenbarligen sakhar samband raed gärningen.

Regeln om att den som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen eller i

Prop. 1981/82:57 83

angelägenhet som har väsentligt samband därmed inte får vara försvarare innebär att en försvarare i förekommande fall är obehörig. Regeln bör därför lämpligen fogas in bland bestäraraelserna i 21 kap. 3 § andra stycket RB som anger vilka kvalifikationer som krävs av en privat försvarare. Till bestämmelsen bör också knytas den föreslagna undantagsregeln. Enligt 21 kap. 3 § andra stycket RB gäller vidare att, om den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, ombudet anses sora försvarare. För att den nu föreslagna regeln om obehörighet att vara försvarare skall bli tillämplig också på rättegångsombud krävs vissa ändringar i 21 kap. 3 § andra stycket RB i huvudsak av redaktionell art.

Genom att den föreslagna regeln om obehörighet att vara försvarare fogas in bland de bestämmelser som anger vilka kvalifikationer som krävs av en privat försvarare blir den också tillämplig när fråga är om att förordna offentlig försvarare. Den som inte kan godtas som privat försvarare enligt 21 kap. 3 § andra stycket RB kan naturligtvis inte heller förordnas som offentlig försvarare enligt 21 kap. 5 § RB.

När det sedan gäller den föreslagna regeln om att den som är försvarare inte får vara den misstänkte behjälplig i ekonomiska angelägenheter, har denna enligt arbetsgruppen en naturlig anknytning till de allmänna bestämmelser om försvararens skyldigheter som anges i 21 kap. 7 § RB. Den bör därför utgöra ett nytt tredje stycke i denna paragraf.

Arbetsgruppen har övervägt om de föreslagna reglerna borde utsträckas att gälla även ombud i tvistemål samt skattemäl och annan förvaltningsprocess. I viss mån talar samma skäl som beträffande försvarare för att liknande regler införs i dessa situationer. Vissa väsentliga olikheter finns dock mellan de olika mältyperna. I brottmål gäller som huvudregel att handläggningen är muntlig. En försvarare måste alltså för att kunna biträda

Prop. 1981/82:57 84

den misstänkte fraraträda öppet vid en rauntlig förhandling inför domstolen. I t ex skattemål, där handläqgningen vanligen är skriftlig, kan en part emellertid ha en rådgivare eller ett biträde som t ex upprättar inlagor men inte själv framträder i målet. Om bestämmelser liknande de av arbetsgruppen föreslagna reglerna för försvarare kom att gälla i dessa sammanhang skulle detta kunna leda till att ombud och biträden i ökad utsträckning verkade i det fördolda. Gruppens förslag bör därför begränsas till för-svararrollen. I den mån fråga är om advokater torde olämpliga förhållanden i de nu angivna situationerna i stället kunna motverkas med etiska regler.

Arbetsgruppen har slutligen berört frågan om de jävsliknande regler som föreslås för försvarare borde omfatta också vissa andra uppdrag, som det är vanligt att advokater åtar sig. När det gäller uppdrag som konkursförvaltare anser gruppen - med hänsyn till vad som har uttalats i motiven till de ändringar 1 konkurslagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1980, beträffande frågan om en tidigare rådgivare till gäldenären bör utses till förvaltare (se prop 1978/79:105 s 158 f) - att den för egen del saknar anledning att diskutera detta problem. Ej heller har gruppen tagit ställning till om det finns behov av en raotsvarande reglering för t ex likvidator i aktiebolag. Gruppen vill emellertid peka på att denna fråga kan komma att tas upp i samband med den översyn av likvidationsförfarandet som f n görs av en annan arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet inora ramen för översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet.

Prop. 1981/82:57 85

6.3 Komplettering av de vägledande reglerna om god advokat sed

• Arbetsgruppen rekommenderar advokatsamfundet att

komplettera de vägledande reglerna om god advokatsed med uttalanden av följande innebörd:

Advokat får i sin verksamhet inte främja orätt. Han skall avhålla sig från att genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverka i handling som, enligt vad han inser eller bör inse, är lagstridig eller uppenbarligen innebär kringgående av lag, vare sig förfarandet riktar sig mot någon enskild eller mot det allmänna. Han skall icke heller aktivt medverka i förberedelser som, enligt vad han inser eller bör inse, syftar till sådana handlingar. Vad nu sagts innebär inga inskränkningar i advokats rätt och skyldighet att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt. Det medför ej heller skyldighet för denne att särskilt tillvarata myndigheternas intressen.

6.3.1 Inledning

Arbetsgruppen har i en tidigare promemoria - (BRA PM 1978:2) Revisors verksamhet - rekommenderat revisorsorganisationerna att komplettera sina etiska regler med vissa uttalanden. Gruppen anförde därvid om etiska regler rent allmänt (s 56):

Arbetsgruppen vill framhålla att yrkesetiska regler i likhet med andra etiska normer aldrig kan bli uttömmande. .Det ligger i sakens natur att en etisk kod mäste bli ofullständig. De förhållanden och situationer som de etiska reglerna tar sikte på utvecklas och förändras med tiden. Etiska regler som tar sikte på särskilda situationer bör därför undvikas. Dessa invändningar träffar däremot inte yrkesetiska regler, vilka tjänar som allmänna riktlinjer för en viss yrkeskårs verksamhet. Som sådana anger de för utomstående - t ex klienter - vilka krav och förväntningar som kan ställas på en medlem av kåren. Dessutom utgör reglerna ett stöd för den enskilde medlemmen gentemot en klients alltför långtgående krav i fråga om t ex biträde och rådgivning.

Prop. 1981/82:57 86

Arbetsgruppen anser att det sagda äger giltighet också i fråga om advokatverksamhet. När det gäller de yrkesetiska reglerna på detta område bör man emellertid ha i minnet att advokatyrket har en lång tradition och att det finns en enda yrkesorganisation. Denna organisation -Sveriges advokatsamfund - har en stark ställning i samhället beroende på det offentligrättsliga stöd advokatväsendet har genom regleringen i RB och de av regeringen fastställda stadgarna för samfundet. Det har vidare sedan länge funnits ett väl utvecklat regelsystem kring begreppet god advokatsed. Ar 1971 antog samfundet vägledande regler om god advokatsed. Då dessa regler antogs u.t-gjorde de i allt väsentligt endast en kodifiering av de normer som dittills tillämpats och upprätthållits i samfundets disciplinära praxis. Sedan de vägledande reglerna antogs har det i den disciplinära verksamheten på advokatväsendets område skett en fortsatt utveckling av begreppet god advokatsed.

Mot bakgrund av bl a påståenden i den allmänna debatten om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet har emellertid ifrågasatts om de etiska regler som styr advokatverksamheten har tillräcklig räckvidd och är tillräckligt tydliga för att fånga in företeelser med anknytning till sådan brottslighet. Bl a har man pekat på behovet av en mer allmän etisk regel, som skulle ta sikte på just dessa förfaranden. Frågan har kommit att diskuteras också inom advokatkåren. Vid advokatsamfundets ordinarie fullmäktigemöte år 1978 behandlades saken sålunda under överläggningsämnet "Etisk generalklausul?" (se TSA 1978 s 342-358). Samfundets styrelse har vidare, som tidigare har nämnts (avsnitt 5), tillsatt en kommitté med uppdrag att företa en översyn av de vägledande reglerna om god advokatsed. I kommitténs uppdrag ingår också att överväga frågan om reglerna bör kompletteras med en etisk generalklausul och i förekommande fall lägga fram förslag till en sådan klausul.

Prop. 1981/82:57 87

Även arbetsgruppen har funnit det angeläget att undersöka hur man med hjälp av etiska regler kan motverka att advokater genom t ex rådgivningsverksamhet kan komma att medverka till företeelser med anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet. Vid en bedömning av hur långt de nuvarande etiska reglerna sträcker sig i detta hänseende faller det sig därvid för gruppen naturligt att göra en jämförelse med de principer som gruppen utarbetat på revisorsorarådet. Att direkt överföra dessa tankegångar på advokatverksamheten låter sig naturligtvis inte göra. Men även om revisorer och advokater i allmänhet fyller skilda funktioner, bedriver de i vissa fall likartad rådgivningsverksamhet och kan härigenom komma att hamna i samma konfliktsituationer. Detta motiverar enligt arbetsgruppen att så långt möjligt samma synsätt kommer till uttryck i dessa yrkesgruppers etiska regler för sådana situationer.

6.3.2 Nuvarande etiska regler

Enligt 1 § i de vägledande reglerna om god advokatsed är advokatens främsta plikt att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Advokaten har alltså i sin verksarahet ingen fullständig handlingsfrihet till förmån för klienten. En allmän genomgång av de vägledande reglerna om god advokatsed ger ocksä till resultat att advokaten i sitt handlande är underkastad åtskilliga begränsningar med hänsyn till andra intressen än klientens. Arbetsgruppen vill därför understryka att sådana företeelser i advokatens yrkesutövning, som skulle kunna ha anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet, i dé allra flesta fall måste antas stå i strid mot något av de intressen som de vägledande reglerna avser att skydda och därför torde kunna fångas in av dessa regler. Som ett exempel kan nämnas att enligt 15 §. i de vägledande reglerna om god advokatsed gäller bl a att advokat är skyldig att frånträda mottaget uppdrag om klienten begär att advokaten skall handla brottsligt eller i strid mot god advokatsed och trots påpekande vidhåller sin begäran.

Prop. 1981/82:57 88

Arbetsgruppen vill emellertid peka på en regel vid sidan av de vägledande reglerna om god advokatsed som har central betydelse i detta sammanhang. Soni en okodifierad etisk regel gäller nämligen att advokat till iakttagande av god advokatsed är skyldig att avböja uppdrag, vars fullgörande skulle innebära uppsåtlig medverkan till främjande av orätt (Wiklund s 164 f). I fräga om regelns närmare innebörd bör erinras om att begreppet orätt förekommer också i 8 kap. 7 § första stycket RB. Av detta stadgande följer sålunda att advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet; är omständigheterna mildrande kan i stället varning tilldelas honom.

Den inom samfundet är 1959 tillsatta stadgekommittén diskuterade bl a innebörden av bestämmelserna i 8 kap. 7 § RB (se Betänkande med förslag till stadgar för Sveriges advokatsamfund m ra s 124 ff). Enligt kommittén avser raan med lokutionen "uppsåtligen gör orätt" handlingar som är ett uttryck för ohederlighet. Det är fråga om handlingar sora kan vara straffbara m.en också om sådana som faller utanför det straffbara området.

Wiklund uttalar (s 172) angående regeln om att en advokat är skyldig att avböja uppdrag vars fullgörande skulle innebära uppsåtlig medverkan till främjande av orätt bl a följande med avseende på den utomprocessuella verksamheten:

Att han inte får medverka till brott är självklart, men han får enligt god advokatsed inte heller främja annan orätt. Han är skyldig att avböja varje uppdrag, som exempelvis går ut på att någon skall luras eller otillbörligen tvingas att företaga en rättshandling eller att någon skall utsättas för ocker eller för annat förfarande, som strider mot tro och heder. Han skall inte medverka till en rättshandling, som -enligt vad han inser - är ogiltig enligt avtalslagens regler. Han måste också avböja varje uppdrag att medverka till ett handlande, varigenom annans rätt olagligen trades för när, t ex otillbörliga förfaranden mot borgenärer, liksom han inte får medverka till att skriftliga handlingar upprättas för skens skull eller ges annat innehåll. Om advokaten redan när ett uppdrag erbjudes honom inser att klientens

Prop. 1981/82:57 89

önskan är att han skall medverka till handlande av nu angiven eller därmed jämförlig art, är det hans ovillkorliga plikt att säga nej till uppdraget och avråda klienten från det planerade handlandet.

Wiklund uttalar vidare under regeln om advokatens plikt till trohet och lojalitet mot klienten (jfr 1 och 18 §§ i de vägledande reglerna om god advokatsed) bl a följande (s 273 f):

En advokat fär under inga omständigheter tillråda klienten att handla på ett sätt som advokaten inser vara brottsligt eller eljest olagligt. Även om denna regel väl främst är förestavad av hänsyn till de andra berättigade intressen som begränsar advokatens frihet att handla, synes det inte oberättigat att betrakta det som illojalt även mot klienten, om advokaten medvetet utsätter denne för de påföljder som ett olagligt handlande kan föranleda.

I avdelningen om avböjande av uppdrag har framhållits bl.a. att en advokat är skyldig att avböja varje uppdrag, vars fullgörande - enligt vad advokaten inser -skulle innebära ett uppsåtligt främjande av orätt. Om en advokat åtager sig ett sådant uppdrag, gör han sig inte bara skyldig till en uppsåtlig kränkning av ett annat berättigat intresse, utan han handlar också orätt mot klienten, ty det är hans plikt mot denne att avråda från dylikt handlande.

Att närmare bestämma räckvidden av begreppet "orätt" låter sig knappast göra. Arbetsgruppen anser att det med den nu ifrågavarande okodifierade etiska regeln i och för sig torde vara möjligt att fånga in åtskilliga av sädana förfaranden från en advokats sida som gruppen avser att motverka. Regeln tar emellertid -i likhet med vad som också i allmänhet gäller beträffande de etiska reglerna för advokatverksamhet, vare sig de kodifierats i de vägledande reglerna eller ej - sikte på uppsåtliga förfaranden. Enligt arbetsgruppens uppfattning visar emellertid advokatsamfundets disciplinära praxis att man ingripit även mot oaktsamma handlingar. I all synnerhet gäller detta när omständigheterna tyder på att advokaten medvetet underlåtit att sätta sig in i konsekvenserna av de åtgärder han företagit. Såvitt arbetsgruppen kunnat

Prop. 1981/82:57 90

finna iakttas här en sträng inställning från samfundets sida. Även relativt ringa oaktsamhet kan föranleda ingripande. Samfundet behöver därvid inte tillgripa de strängaste disciplinära påföljderna. Ett handlande som skett av ringa oaktsamhet kan sålunda föranleda samfundets styrelse att i vart fall göra ett uttalande om vad som är förenligt med god advokatsed. Vid grov oaktsamhet kan det bli fråga om varning eller uteslutning med stöd av 8 kap. 7 § andra stycket RB.

Enligt arbetsgruppens uppfattning tar emellertid de nuvarande etiska reglerna, vare sig de kodifierats eller ej, huvudsakligen sikte på förhållandet till klienter och motparter, på domstolsförfarandet och på utomprocessuella förhandlingar. Förhållandet till det allmänna har däremot inte fått någon framträdande plats. Styrelsens och disciplinnämndens praxis visar emellertid att samfundet trots avsaknaden av detaljerade regler ej tvekat att gå fram med stränghet också mot missförhållanden som riktat sig mot det allmänna. Hittills har dock avgöranden av detta slag varit fåtaliga. Samfundet har sålunda sällan haft anledning att ta ställning i fråga om en advokats medverkan till företeelser som kan hänföras till organiserad och ekonomisk brottslighet. I bilaga 3 redovisas emellertid två nyligen publicerade fall, som enligt arbetsgruppen tydligt ger uttryck för samfundets syn i dessa frågor.

6.3.3 Föreslagen etisk generalklausul

Den tidigare (avsnitt 5 och 6.3.1) nämnda kommittén inom advokatsamfundet, som har i uppdrag att göra en översyn av de vägledande reglerna om god advokatsed, har helt nyligen till samfundets styrelse lämnat ett förslag till en etisk generalklausul med därvid fogad kommentar. Förslaget, som ännu inte har behandlats av styrelsen, har följande lydelse:

Prop. 1981/82:57 91

Regel

Advokat får i sin verksamhet inte främja orätt.

Kommentar

Kravet på iakttagande av god advokatsed leder till begränsningar i handlingsfriheten vid tillvaratagandet av klientens intressen. Sålunda medför hänsynen till rättsordningen samt till motparten och tredje man att en advokat inte får i sin yrkesutövning begagna alla till buds stående medel.

Att en advokat inte får medverka till brott är Självklart, men han får enligt god advokatsed inte heller jämna vägen för annans brottsliga verksamhet) eller främja klientens Trntressen på ett otillbörliat sätt. Han skall exempelvis inte medverka till en rättshandling, som enligt vad han bör inse är ogiltig enligt avtalslagens regler och han skall avböja varje uppdrag, som går ut på att någon skall vilseledas eller eljest otillbörligen förmås att företa en rättshandling. Han skall också avstå från uppdrag som måste leda till att annans rätt kränkes'. inte heller fär han medverka till att skriftliga handlingar upprättas för skens skull eller ges osant innehåll'. Han skall inte låna sig till att upprätta avtal eller andra skriftliga handlingar av sådant innehåll att det kan befaras att de kommer att brukas i otillbörligt syfte.

För att uppfylla kravet på god advokatsed är det sålunda inte tillräckligt att advokaten förvissar sig om att det förfaringssätt som han rekommenderar inte är lagstridigt. Av en advokat måste fordras att han handlar på ett sätt som främjar hederlighet och redbarhet inom rätts livet, inte på ett sätt som verkar i motsatt riktning.

Prop. 1981/82:57 92

6.3.4 Arbetsgruppens överväganden på revisorsområdet

Som tidigare nämnts (avsnitt 6.3.1) har arbetsgruppen i promemorian (BRA PM 1978:2) Revisors verksamhet rekommenderat revisorsorganisationerna att komplettera sina etiska regler med vissa uttalanden. Rekommendationerna tar sikte på dels den granskande verksamhet som revisorer utför i företagen, dvs de egentliga revisionsuppdragen, dels sådant konsultarbete - t ex rådgivning i skattefrågor - som dessa yrkesutövare utför vid sidan av revisionsuppdrag. I det sistnämnda hänseendet rekommenderade arbetsgruppen följande etiska regel:

Revisor skall avhålla sig från att genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverka i lagstridig handling eller i handling som uppenbarligen innebär kringgående av lag, vare sig förfarandet riktar sig mot en enskild eller mot det allmänna, och inte heller aktivt medverka i förberedelser som enligt vad revisorn vet eller har grundad anledning anta syftar till sådana handlingar. Vad nu sagts skall icke utgöra hinder för revisor att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt. Det medför ej heller skyldighet för denne att särskilt tillvarata myndigheternas intressen.

Arbetsgruppen, som alltså ansåg att det finns behov av att genom en särskild etisk regel mera uttryckligt ange vad som bör gälla för revisors verksamhet vid sidan av revisionsuppdrag, uttalade i sin motivering till regeln bl a följande (s 58 f):

Denna regel bör utformas sä, att revisor skall avhålla sig från att genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverka i lagstridig handling eller i handling som uppenbarligen innebär kringgående av lag. Revisor får inte heller aktivt medverka i förberedelser som enligt vad han vet eller har grundad anledning anta syftar till sådana handlingar. Det kringgående av lag som åsyftas -vare sig det redan skett eller förbereds - skall vara uppenbart. Är saken tveksam, kan något särskilt krav inte ställas på revisorn.

Prop. 1981/82:57 93

Att det inte spelar någon roll om de' nu nämnda förfarandena riktar sig mot en enskild eller det allmänna finner arbetsgruppen självklart. Gruppen vill särskilt föra fram klientens intresse av att inte onödigtvis komma i konflikt raed myndigheterna och att i sådana sammanhang få schavottera inför allmänheten. Det är enligt gruppen rimligt att klienten kan lita på att revisor har sådan kompetens att dylika situationer kan undvikas i möjlig mån.

När det gäller förfaranden som riktar sig mot det allmänna är frågan om skatteflykt väsentlig i sammanhanget. Arbetsgruppen vill framhålla att i fråga om sådana förfaranden bygger gruppens resonemang på att en lagstiftning om skatteflyktsklausul kommer till stånd. Genom en sådan klausul pä skatteområdet måste nämligen utrymmet där oklarhet råder om den skattemässiga bedömningen av ett visst förfarande krympa. Ett visst utrymme för sådan oklarhet kommer dock med nödvändighet att bestå. Hur stort det blir beror på skatteflyktsklausulens utformning. Arbetsgruppen utgår emellertid från att det i motiven till en sådan klausul kommer att anges olika fall där klausulen är tillämplig. Dessa fall kan tjäna till ledning för en revisor som har att bedöma om ett förfarande faller under klausulens räckvidd. I den mån oklarhet föreligger i visst fall om klausulens tillämplighet bör revisorn råda klienten att söka förhandsbesked hos riksskatteverkets rättsnämnd.

Att arbetsgruppen inte avser att motverka legitim skatteplanering framgår av att etikregeln knyter an just till skatteflyktsklausulens tillämpning. Om klausulen ej genomförs fär givetvis den ifrågavarande etikregeln mindre betydelse på skatteområdet än eljest. Arbetsgruppen vill understryka att regeln endast tar sikte på uppenbara fall, dvs fall som vid ett förnuftigt betraktelsesätt framstår som ett kringgående av lag. Motsvarande synsätt bör enligt gruppen gälla ocksä beträffande handlingar som rör lagstiftningen på andra områden än skatteområdet, t ex den associationsrättsliga lagstiftningen och, givetvis, brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrotten .

Arbetsgruppen anser sig slutligen till undvikande av missförstånd böra betona att den nu aktuella etiska regeln inte i något fall skall utgöra hinder för revisor att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt. Likaså bör understrykas att någon skyldighet att särskilt beakta myndigheternas intressen inte skall åvila revisor. Inga anspråk bör ställas på honom att verka som en "förlängd arm" för exempelvis skattemyndigheterna.

Prop. 1981/82:57 94

6.3.5 Arbetsgruppens rekommendationer

Advokaten har som främsta plikt att tillvarata klientens intressen. Advokatens frihet att handla i detta syfte är emellertid, sora tidigare har påpekats (avsnitt 6.3.2), underkastad åtskilliga begränsningar. Vad som i detta sammanhang är av betydelse är hur långt advokatens skyldigheter att beakta andra intressen än klientens sträcker sig, när han i sin yrkesutövning kommer i kontakt med företeelser som har anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen vill därvid understryka att en etisk regel som rör dessa skyldigheter måste i likhet med andra etiska regler vara avbalanserad raed hänsyn till olika intressen. Dels måste den beakta intresset av att yrkesutövningen inte onödigtvis beskärs, dels måste den vara tillräckligt effektiv.

Frågan om hur en advokat skall förhålla sig till de aktuella företeelserna, sora han kan komma i beröring med framför allt i sin rådgivningsverksamhet, hänger delvis saraman med frågan om vilket ansvar advokaten bör ha för att de uppgifter och förhållanden, på vilka han bygger sitt handlande, är riktiga. Arbetsgruppen anser därvid att som allmän förhållningsregel i yrkesutövningen måste gälla att advokaten har rätt att utgå från de sakuppgifter han fått av sin klient, om inte annat talar mot det. I rollen som försvarare eller rättegångsombud bör advokaten som regel kunna bygga på klientens uppgifter. Motsvarande bör gälla i den utomprocessuella verksamheten, t ex när det gäller affärsförhandlingar. Här är det emellertid av stor betydelse om motparten har eget ombud eller ej. Har motparten inget ombud bör denne rekommenderas att anlita sådant. Om motparten inte har ombud, mäste advokaten vara försiktig och inte med utnyttjande av sin ställning "sätta sig" på denne. Oavsett om motparten biträds av eget ombud eller ej får advokaten inte vilseleda motparten om faktiska förhållanden. Någon skyldighet att för motparten klarlägga innehållet i gällande rätt kan inte föreligga. Det får dock inte

Prop. 1981/82:57 95

förekomma något vilseledande på denna punkt. Motsvarande bör gälla också i den rådgivande verksamheten. I denna verksarahet bör raan dessutom kunna kräva en viss undersökningsplikt i fråga ora konsekvenserna av de åtgärder sora advokaten råder klienten till. I all synnerhet gäller detta om åtgärderna i juridiskt-tekniskt hänseende utvecklats av advokaten själv. När advokaten får klart för sig att hans medverkan krävs för något otillbörligt, skall hans deltagande vara avslutat i och raed att han lämnat upplysning om innehållet i gällande rätt. Om advokaten misstänker att det är fråga om något otillbörligt, får han således inte handla aktivt.

Dessa principer bör naturligtvis ta sikte på inte bara hänsynen till procederet, t ex intresset av att materiellt riktiga domar meddelas, eller till motparter. Också tredje mans intressen - vare sig fråga är om det allmänna eller någon enskild - mäste beaktas i detta sammanhang.

De allmänna principer, som arbetsgruppen förespråkar, överensstämmer raed vad som redan i dag anses bör gälla i advokatens yrkesutövning. Gruppen anser sålunda att, i den män dessa principer inte kan direkt utläsas ur de vägledande reglerna om god advokatsed, de dock komrait till uttryck i advokatsarafundets disciplinära praxis. Av vad som tidigare har redovisats angående nuvarande etiska regler (avsnitt 6.3.2) framgår bl a att samfundets disciplinnämnd nyligen med bestämdhet ingripit i två fall, där advokaterna kan sägas ha varit inblandade i förfaranden som rört sådan brottslighet som nu är i fråga. Arbetsgruppen anser det från många synpunkter väsentligt att kodifiera denna praxis. Det har nämligen inora advokatkåren gjorts uttalanden som tyder på att de principer, som samfundets disciplinära organ omfattar, inte är obestridda. Men det är inte bara för advokaterna själva angeläget att föra ut vilka etiska principer som dessa yrkesutövare har att arbeta efter när det gäller de aktuella företeelserna. Också för klienter, myndigheter och den breda allmänheten - inte minst mot bakgrund

Prop. 1981/82:57 96

av påståendena i den allmänna debatten om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet -är detta väsentligt.

Arbetsgruppen anser sålunda att de vägledande reglerna om god advokatsed bör kompletteras med en mer allmän etisk regel som tar sikte på bl a just de situationer, då en advokat kan komma i kontakt med sådana otillbörliga förfaranden som gruppen avser att motverka. Att i en etisk regel fånga in dessa situationer är naturligtvis inte lätt. Risken är att regeln, som med nödvändighet mäste vara allmänt hållen, får en alltför vag avfattning för att kunna vara effektiv.

Arbetsgruppen menar emellertid att grundsatsen om att inte främja orätt, som enligt det tidigare sagda redan är inlemmad bland de etiska reglerna, relativt väl täcker de situationer eller företeelser, som en regel av detta slag bör omfatta. När det gäller den närmare innebörden av denna grundsats hänvisar gruppen till vad som har uttalats ovan (avsnitt 6.3.2).

Arbetsgruppen anser alltså att den nu aktuella etiska regeln bör byggas upp kring principen om att inte främja orätt. Gruppens tankegångar synes därvid ligga i linje med det förslag till etisk generalklausul, som utarbetats inom advokatsamfundet (se avsnitt 6.3.3). Denna klausul innebär att advokaten i sin verksamhet inte får främja orätt. Arbetsgruppen menar att en regel av denna lydelse bör kunna bilda utgångspunkt i den etiska regel som även gruppen syftar till. Gruppen kan därför i allt väsentligt ställa sig bakom motiveringen till den inom samifundet utarbetade etiska regeln. För gruppen faller det sig emellertid naturligt att i nägot högre grad fästa vikt vid det allmännas intressen..Vidare anser gruppen att det bör göras en precisering av advokatens skyldigheter och ansvar i sådana situationer - t ex när det gäller rådgivningsverksamhet - där det finns en särskild risk att denne kan komma i beröring med de företeelser gruppen

Prop. 1981/82:57 97

avser att motverka. Som gruppen tidigare har uttalat (avsnitt 6.3.1) är det här ofta fråga ora konfliktsituationer sora ocksä revisorer kan komma att hamna i. De t.ankegångar, som gruppen gett till uttryck på revisorsområdet och som gruppen nu vill hänvisa till (avsnitt 6.3.4), bör alltså i princip kunna föras över på advokaternas yrkesutövning. Vissa jämkningar måste dock ske.

Det sagda innebär att det i den aktuella etiska regeln uttryckligen bör anges att advokaten skall avhålla sig från att genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverka i handling som, enligt vad han inser eller bör inse, är lagstridig eller uppenbarligen innebär kringgående av lag, vare sig förfarandet riktar sig mot någon enskild eller mot det allmänna. Vidare bör sägas att advokaten inte heller aktivt skall medverka till förberedelser som, enligt vad han inser eller bör inse, syftar till sådana handlingar.

Begreppet kringgående av lag bygger, som framgår av vad arbetsgruppen har anfört pä revisorsområdet, på att en skatteflyktsklausul kommer till stånd. Gruppen vill på denna punkt erinra om att regeringen till lagrådet nyligen remitterat ett förslag till lag mot skatteflykt ra m, som innebär att en sådan klausul införs. I klausulen har intagits en definition av när ett förfarande skall anses innebära att en skattebestämraelse kringgås. Två rekvisit skall vara uppfyllda. För det första skall ett annat förfarande på vilket bestämmelsen i fråga är tillämplig framstå sora närmast till hands liggande med hänsyn till det ekonomiska resultat som - bortsett från beskattningen - har uppnåtts raed det valda förfarandet. För det andra skall en taxering på grundval av förfarandet strida mot grunderna för bestäramelsen i fräga eller för de bestära-melser som skulle koraraa i fråga om förfarandet lades till grund för taxeringen.

I advokatens funktion ligger att han skall kunna lämna den rättssökande allmänheten upplysning om innehållet 7 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 98

i gällande rätt. Härmed avses då upplysning om relevanta bestämmelsers innehåll och i förekommande fall deras syfte sådant det framgår av förarbetena, om praxis m ra; däremot givetvis inte information, varigenom advokaten i själva verket utför det aktiva arbete med kringgåendetransaktioner m m, som arbetsgruppen genom den förut beskrivna regeln velat hindra. Gruppen anser väsentligt att slå fast att nämnda regel inte innebär några inskränkningar i advokatens rätt och skyldighet att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt i enlighet med här preciserade riktlinjer. Likaså bör understrykas att regeln inte innebär någon skyldighet för denne att särskilt tillvarata myndigheternas intressen.

Arbetsgruppen vill betona att de regler som här rekommenderats endast bör ses som ett exempel pä hur de principer gruppen eftersträvar skulle kunna komma till uttryck. Det ankommer naturligtvis på advokatsamfundet självt att ta ställning till hur reglerna bör avfattas och fogas in bland de vägledande reglerna om god advokatsed.

6.4 Ökad insyn i och information om advokatsamfundets tillsyn över advokatväsendet

6.4.1 Inledning

Den konstruktion beträffande advokatväsendets reglering som infördes år 1948 består i dag i allt väsentligt orubbad. Under senare år har emellertid önskemål om ökad kontroll av och insyn i advokatsarafundets verksamhet från samhällets sida framförts allt oftare i den allmänna debatten. Saken har, som arbetsgruppen tidigare har anfört (avsnitt 5 och 6.1), diskuterats också i riksdagen vid flera tillfällen.

Gällande ordning, som innebär att tillsynen över advokatväsendet anförtrotts åt advokaterna själva, har således nu funnits i drygt trettio är. De skäl som under förarbetena till RB anfördes för denna ordning har enligt

Prop. 1981/82:57 99

arbetsgruppen fortfarande bärkraft. Gruppen har ingående studerat advokatsarafundets arbetsformer och praxis i disciplinfrågor. Studierna har gett en entydig bild av att samfundets tillsyn motsvarar högt ställda krav i fråga om fasthet, effektivitet och grundlighet. Arbetsgruppen har kommit till den bestämda uppfattningen att prövningen av disciplinära frågor sker på ett fullt betryggande sätt inom samfundet. I sammanhanget vill gruppen peka på att också JK - bl a i remissyttranden över riksdagsmotioner -uttalat sig i denna riktning; i det ovan på s 48 nämnda beslutet uttalade sålunda JK att han under sin löpande övervakning av samfundets disciplinära verksarahet "fått det intrycket att samfundets organ lägger ned mycket arbete i denna del och raed stor kraft värnar ora de intressen - klienternas, advokaternas, det allmännas - som verksamheten avser att skydda."

Stora samhällsförändringar, som påverkar advokaternas yrkesverksamhet, har emellertid skett sedan nuvarande ordning infördes. Nya krav har härigenom kommit att ställas på advokatväsendet. En viktig fråga i detta sammanhang gäller insynen i och informationen om advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Inte minst mot bakgrund av påståendena i den allmänna debatten om att advokater genom rådgivningsverksamhet medverkat i organiserad och ekonomisk brottslighet har denna fråga blivit allt angelägnare.

Arbetsgruppen vill för sin del understryka vikten av att den rättssökande allmänheten och samhället i övrigt kan förvissa sig om att det finns utvecklade etiska regler som styr advokaternas verksamhet och att advokatsamfundet är berett att ingripa mot den som gör avsteg från dessa regler. Möjligheterna att ge ökad information om och insyn i hur advokatsamfundets tillsyn över advokatväsendet bedrivs bör därför undersökas.

Prop. 1981/82:57 100

6.4.2 Ökad information om advokatsarafundets disciplinära verksamhet

• Arbetsgruppen rekommenderar att advokatsamfundet, sedan dess disciplinära organ avgjort disciplinärende som bedöms vara av allmänt intresse, omedelbart bringar sitt ställningstagande till allmän kännedom. Ett sådant offentliggörande, som inte behöver innehålla uppgift om den disciplinära påföljd som kan ha meddelats, skall enligt gruppen ske med beaktande av den tystnadsplikt som samfundets funktionärer har att iaktta och även i övrigt utan angivande av namn eller andra uppgifter som är ägnade att röja viss person.

Av störst intresse för utorastående, när det gäller information om advokatsarafundets tillsyn över advokatväsendet, är den disciplinära verksamheten. Bl a ar det enligt arbetsgruppen väsentligt att allmänheten får kännedom ora vilka etiska regler en advokat har att iaktta. Det är alltså viktigt att informera om de villkor varunder advokaten utövar sin verksamhet och effekterna av samfundets disciplinära verksamhet.

Arbetsgruppen har därför diskuterat olika sätt att öka informationen om advokatsarafundets disciplinära verksamhet. Gruppen har övervägt t ex ora det också i fortsättningen bör råda sekretess beträffande beslut i disciplinärende varigenom en advokat tilldelats varning eller erinran. På andra områden i samhället finns nämligen en strävan till offentlighet när det gäller disciplinär verksamhet. Arbetsgruppen har förståelse för denna allmänna utveckling. Den disciplinära verksarahet som utövas gentemot advokaterna är emellertid av speciell karaktär. Vad man enligt gruppen främst bör se till är att de principer efter vilka den disciplinära verksamheten bedrivs inom samfundet når ut till och tränger igenom hos allmänheten. Det gäller att informera om inom vilken etisk ram advokater har att verka.

Prop. 1981/82:57 101

Advokatsamfundet informerar, sora fraragår av redogörelsen för det disciplinära förfarandet (avsnitt 4.5), redan i dag pä olika sätt om den disciplinära verksamheten, främst genom publiceringen i TSA. Att denna publicering sker med viss fördröjning medför dock att t ex massmedia i viss mån förlorar sitt intresse för informationen. Arbetsgruppen anser väsentligt att informationen sker så snabbt som möjligt och att den - åtminstone i viktigare delar - når ut till allmänheten. Det är sålunda önskvärt att den sträcker sig också till andra än dem som tillhör den begränsade krets som läser TSA eller NJA I eller som besöker JK:s kansli och där kan ta del av advokatsarafundets beslut i disciplinärenden.

I dag gäller att beslut, varigenom advokat uteslutits ur samfundet, skall delges samfundets ledamöter och de allmänna domstolarna så snart det går i verkställighet. Delgivningen sker i praktiken genom en cirkulärskrivelse från samfundet. Beträffande övriga disciplinära beslut sker ingen delgivning till utomstående. Ett sätt att öka informationen om den disciplinära verksamheten vore dock enligt arbetsgruppen att samfundet i kommunikéer till allmänheten redovisade beslut om uteslutning och i övrigt regelbundet - t ex i kvartalsvis återkommande pressmeddelanden - talade om hur många som fått varning eller erinran.

Arbetsgruppen anser emellertid det centrala vara att själva ställningstagandet i fråga ora vad som är förenligt med god advokatsed når ut till allmänheten. Vilken disciplinär påföljd som meddelats i det enskilda fallet är naturligtvis inte ointressant i och för sig. När det gäller att öka informationen om vilka etiska regler som gäller för advokaternas verksamhet är dock själva principfrågorna det väsentliga. Enligt arbetsgruppen är det därför inte erforderligt att informera om själva påföljden vid ett offentliggörande - riktat till den breda allmänheten -av samfundets ståndpunkt i ett visst disciplinärende. Ytterligare kan påpekas att de publicerade avgörandena

Prop. 1981/82:57 102

av flera skäl, bl a hänsynen till klienterna och deras motparter, inte kan uppta alla speciella omständigheter i det enskilda fallet. Uppgift om den meddelade påföljden skulle därför inte ge en rättvisande bild av hur allvarligt disciplinnämnden sett på advokatens förfarande i fallet.

Uppgifter om namn och andra förhållanden som kan avslöja advokaters, klienters eller andra personers identitet bör självfallet inte heller lämnas ut i detta sammanhang. Vidare bör en begränsning göras till offentliggörande av fall som har principiell betydelse eller eljest är av allmänt intresse, t ex pä grund av att det redan pågår offentlig debatt i saken. Det skall alltså vara fråga om fall som för advokatsamfundet ger anledning till uttalande om vad som är förenligt raed god advokatsed.

Samfundet bör sålunda enligt arbetsgruppen i disciplinärende, som bedöms ha ett allmänt intresse, omedelbart efter beslutet sända ut en redogörelse för fallet till pressen. Vid offentliggörandet har sarafundet naturligtvis att beakta den tystnadsplikt som råder för den disciplinära verksamheten. Enligt arbetsgruppen bör det vara fråga ora , en redogörelse utan angivande av naran eller andra uppgifter sora är ägnade att röja viss person och utan uppgift ora den disciplinära påföljd som meddelats. Vidare bör sarafundet, om så anses lämpligt, kunna förse fallet med en förtydligande kommentar. Arbetsgruppen rekommenderar därför att det sker en ändring i samfundets publiceringspraxis beträffande den disciplinära verksamheten i enlighet raed det nu sagda.

6.4.3 Deltagande av utomstående vid handläggningen av disciplinärenden

• Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen fär möjlighet att utse två ledamöter i advokatsarafundets disciplinnämnd.

Prop. 1981/82:57 103

Samhällsutvecklingen under senare år har pä en rad områden lett till krav på och åtgärder för en ökad insyn frän det allmännas sida. Som ett närliggande exempel kan nämnas . lagstiftningen om offentliga styrelseledamöter i vissa banker och företag. Också andra utvecklingslinjer i samhället är av intresse i detta sammanhang. Lekmannainslag har sålunda blivit allt vanligare i olika samhällsorgan. I den offentliga förvaltningen finns lekmannaintresset numera i ökad utsträckning företrätt i myndigheter på olika nivåer. Detta gäller även inom rättsväsendet. Den nyligen genomförda reforraen inom domstolsväsendet innebär sålunda att nämndemän skall delta vid prövningen av vissa mål i hovrätt och kammarrätt. En annan tendens är att konsumentintressena gör sig gällande på allt fler områden i samhället; bankorarådet och försäkringsområdet är exempel på detta. Vidare har olika förändringar skett eller föreslås ske när det gäller tillsynen över vissa yrkesgrupper, vars verksamhet i vissa hänseenden kan jämföras med advokaternas. De kategorier arbetsgruppen här tänker på är läkare och kvalificerade revisorer.

Advokatkåren har en central ställning i samhället och advokaternas verksamhet spänner över praktiskt taget alla delar av samhällslivet. Att advokatväsendet på många sätt berörs av den utveckling som sker på andra områden är därför helt naturligt. I linje härmed ligger att raan har diskuterat huruvida allraänhetens och det allraännas behov av insyn i och kontroll över advokatväsendet är tillräckligt väl tillgodosett i dagens samhälle. Även konsumentintressen har alltmer börjat framträda på detta område.

Arbetsgruppen vill slå fast att den organisatoriska uppbyggnaden av advokatväsendet visat sig fungera väl under årens lopp. Advokatsamfundet bedriver sålunda enligt gruppen en effektiv och grundlig disciplinär verksamhet. Från kontrollsynpunkt saknas det därför skäl att gripa in i denna ordning. Däremot kan det enligt gruppen ifrågasättas om det nuvarande systemet tillräckligt väl tillgodoser kraven på insyn för samhället. Vad det särskilt

Prop. 1981/82:57 104

gäller är frågan ora hur utomstående skall kunna förvissa sig om att det inte förekoramer osund skråanda och obehöriga hänsynstaganden i verksamheten.

Arbetsgruppen anser således att det finns skäl att undersöka om den konstruktion som valts i fråga om tillsynen över advokatväsendet kan förstärkas genom ökad insyn för samhället. Den form för insyn som enligt gruppen förefaller lämpligast att pröva i detta sammanhang är lekmannainsyn.

Arbetsgruppen vill erinra om att det inte är någon ny tanke att också lekmän bör delta i advokatsarafundets verksarahet. Vid remissbehandlingen av 1959 års stadgekomraittés förslag om inrättande av disciplinnämnden (se prop 1963:156 s 35) föreslogs sålunda från några håll att nämnden inte skulle bestå enbart av advokater. Bl a uttalades att det ur skilda synpunkter skulle vara av stort värde ora det i nämnden ingick representanter för allmänheten. Advokatsamfundet tillbakavisade dessa tankegångar med hänvisning till bl a att de skulle innebära avsteg från principen om en disciplinär kontroll utövad av advokaterna själva.

Då riksdagen senast tog ställning till motionsspörsmål på advokatväsendets område (se JuU 1978/79:6) behandlades bl a frågan om det lämpliga med företrädare för det allmänna i disciplinnämnden och andra samfundsorgan. Flera av de remissinstanser som yttrade sig till justitieutskottet uttalade sig på denna punkt. Högsta dorastolen menade att det kunde diskuteras om samhällets insyn i och kontroll av frågor om inträde i advokatsamfundet och om disciplinåtgärder skulle kunna förstärkas. Exempelvis kunde övervägas att låta JK föra talan även mot beslut varigenom samfundet beviljat någon inträde eller att låta lekmannaledamöter ingå i disciplinnämnden och andra samfundsorgan. Enligt JK kunde det i fråga om sammansättningen av disciplinnämnden finnas skäl att överväga regler som innebär att det allmänna tillförsäkras viss insyn. JK: s uppfattning hade inte sin grund i bristande förtroende för advokaternas förmåga att själva utöva sina disciplinära

Prop. 1981/82:57 105

befogenheter. Grunden var i stället de misstankar ora obehöriga hänsynstaganden som avsaknaden av insyn i verksamheten (på annat sätt än genom JK) lätt gav anledning till. Även om misstankarna var helt ogrundade borde de enligt JK ora möjligt undanröjas. JK ansåg alltså att en ändrad sammansättning av disciplinnämnden kunde övervägas. Domareförbundet menade att den tillsyn över advokatväsendet som utövas av samfundet självt genom dess styrelse och disciplinnämnd och av JK var tillräcklig. Enligt förbundet hade inget bärande skäl framförts som talade för att annan form av tillsyn skulle vara mera ägnad att hindra överträdelse av god advokatsed. Snarare visade erfarenheten att advokatsamfundet hade mycket goda förutsättningar att göra erforderliga bedömningar av disciplinfrågor och ingripa mot etiskt oförsvarligt uppträdande. Det sagda uteslöt enligt förbundet inte att det från andra utgångspunkter ändå skulle kunna vara lämpligt att disciplinnämnden tillfördes visst lekmannainslag. Detta var emellertid enligt förbundet närmast en politisk fråga att värderas raed hänsyn till den betydelse som kunde ligga i att allmänhetens förtroende för advokatverksamheten kanske skulle öka genom ett dylikt inslag. Advokatsamfundet, som ansåg att behovet av kontroll från det allmännas sida var väl tillgodosett genom möjligheten att i vissa fall underställa sarafundets beslut högsta domstolens prövning och genom den tillsyn som JK utövade, fann däremot inte att det förelåg skäl att tillföra samfundets organ företrädare för det allmänna.

Som tidigare framhållits har emellertid lekmannaraedverkan blivit allt vanligare i olika sarahällsorgan. Flera skäl brukar anföras för sådan medverkan. Först och främst brukar sägas att allmänhetens förtroende för en verksarahet förstärks genom lekmannamedverkan. Lekmäns deltagande anses värdefullt både för demokratin och för frågornas allsidiga belysning. Lekmannamedverkan är också ägnad att förebygga eventuellt uppkommande misstankar hos allmänheten ora bristande objektivitet och ovidkomraande hänsyn. Även om medborgarna har andra möjligheter att skydda sig

Prop. 1981/82:57 106

mot missförhållanden i en verksamhet - när det gäller myndigheter föreligger sådana garantier genom t ex raöjlig-heten till överprövning, kontroll av JO och JK, förhandlingars offentlighet, tillgång till domar och protokoll osv - anses behov av lekmannainsyn föreligga. Lekmännen anses också kunna tillföra en verksamhet allmänna livserfarenheter och kännedom om skilda områden av samhällslivet. Inte minst viktigt är att de allmänt rådande värderingarna bland medborgarna kommer till uttryck genom lekmännen.

Mot lekmannamedverkan brukar å andra sidan anföras praktiska skäl och kostnadshänsyn. Lekmannamedverkan brukar inte heller motiveras av behovet av en effektivare eller grundligare verksarahet. Vidare anses syftet med insyn i och kontroll av en verksamhet bli tillgodosett även om lekmannamedverkan kommer till stånd endast i vissa ärenden eller en viss del av verksamheten.

De synpunkter som sålunda brukar anföras för och emot lekmannamedverkan i ett samhällsorgan gör sig gällande också i fråga ora advokatsarafundets verksamhet. Representation för det allmänna i samfundets organ kan enligt arbetsgruppen inte motiveras av att det behövs en strängare tillsyn över advokatväsendet. Det avgörande är i stället enligt gruppen att samhällets intresse av insyn i verksamheten skulle tillgodoses och att allmänhetens förtroende för verksamheten skulle fördjupas om det i denna ägde rum någon form av medverkan av utorastående. Gruppen håller vidare för sannolikt att kloka synpunkter och allmän livserfarenhet kunde tillföras tillsynsverksamheten genom utomståendes medverkan. Gruppen vill samtidigt betona att en ordning, som innebär att utorastående deltar i sarafundets verksamhet, inte innebär och inte heller fär innebära någon förändrad syn på advokatväsendets ställning i samhället.

Arbetsgruppen anser alltså att en medverkan av utomstående bör koirana till stånd i advokatsarafundets verksarahet. Ett

Prop. 1981/82:57 107

förslag eller en rekommendation i denna riktning från gruppens sida bör därvid ses sora en naturlig förlängning av de ställningstaganden frän brottsförebyggande synpunkt som gruppen i övrigt gjort på advokatväsendets område. De intressen som motiverar en sådan medverkan, t ex insynsaspekten, bör emellertid kunna tillgodoses även ora denna raedverkan begränsas till viss del av samfundets verksamhet. En naturlig begränsning ligger i den verksamhet som sker med stöd av RB och som innebär myndighetsutövning. Skäl talar också för att allt som anses utgöra myndighetsutövning, dvs i huvudsak inträdesärenden och disciplinärenden, omfattas av utomståendes medverkan. Arbetsgruppen anser det emellertid lämpligt att göra en ytterligare begränsning. Det väsentliga är nämligen att sarahället får insyn och kan förvissa sig om att advokatsamfundets verksamhet styrs av sunda etiska principer. Det är därför i detta sararaanhang, liksora beträffande in-forraationsfrågan, främst den disciplinära verksamheten som är av intresse för allraänheten. I t ex inträdesärenden är det däremot i första hand sökandenas - dvs enskilda personers - intressen sora gör sig gällande. De etiska krav advokatsamfundet ställer i den disciplinära verksamheten avspeglas dessutom i de krav som gäller i inträdesärenden. Arbetsgruppen anser därför att medverkan av utomstående bör begränsas till samfundets disciplinära verksamhet.

Arbetsgruppen har i sararaanhanget diskuterat om förslaget eller rekommendationen om utomståendes medverkan bör föra med sig andra organisatoriska ändringar i advokatsamfundet. Emellertid har gruppen inte ansett det ligga inom ramen för sitt uppdrag att lägga fram förslag eller göra rekom-raendationer härom.

Arbetsgruppen anser alltså att raan vid övervägande av hur en medverkan av utorastående bör koraraa till stånd i den disciplinära verksamheten bör bygga på det bestående systemet med två disciplinära organ inom advokatsamfundet. I enlighet med det tidigare sagda ora vad som är erforderligt

Prop. 1981/82:57 108

för att tillgodose de intressen som ligger bakom lekmannamedverkan anser gruppen att det inte är nödvändigt att utomstående deltar både i styrelsens och disciplinnämndens handläggning av disciplinärenden. Visserligen är det av väsentlig betydelse att allmänheten kan känna sig säker på att alla ärenden som bör komma under disciplinnämndens prövning även hänskjuts till denna nämnd. Enligt arbetsgruppen talar emellertid starka skäl för att en medverkan av utomstående bör begränsas till disciplinnämnden. Nämnden informeras sålunda ora styrelsens ståndpunkt i alla disciplinära frågor. Vidare bör erinras om den granskning som JK utövar över styrelsens disciplinära verksamhet. Också praktiska skäl med hänsyn till styrelsens övriga verksamhet talar enligt arbetsgruppen för att en medverkan av utomstående bör äga rum endast i disciplinnämnden.

Enligt arbetsgruppen bör således utomstående delta vid disciplinnämndens handläggning av disciplinärenden. Detta bör enligt gruppen ske genom att personer utanför advokatkåren utses till ledamöter av nämnden. Den ordning som gruppen sålunda rekoramenderar kräver inga ändringar i RB men däremot vissa ändringar i advokatsarafundets stadgar, som ju fastställs av regeringen. Disciplinnämnden består nu av ordförande, vice ordförande särat sju andra ledamöter. Arbetsgruppen anser det vara en lämplig avvägning av närandens sararaansättning att två utomstående personer utses vid sidan av de nio advokater, som är ledamöter av nämnden. Suppleanter för dessa två ledamöter bör, liksom vad som £ n gäller i fråga om disciplinnämndens ledamöter, inte finnas.

Eftersora advokatsarafundet är ett centralt organ för hela riket bör det ankorama på regeringen att utse och förordna de aktuella ledamöterna. Av praktiska skäl är det lämpligt att samfundet genom ett formlöst förfarande får säga sin mening om ifrågasatta kandidater. Mandattiden för ledamöter av disciplinnämnden är fyra år.

Prop. 1981/82:57 109

Arbetsgruppen anser vidare att eventuella arvoden till de av regeringen förordnade ledamöterna bör bestäramas av regeringen och bestridas av allmänna medel. Uppdraget blir närmast jämförligt raed ett koraraittéuppdrag och bör kunna arvoderas i samma ordning. I sararaanhanget bör emellertid erinras ora att allt arbete som advokatsamfundets ledaraöter utför för sarafundets räkning sker utan ersättning.

6.5 Myndigheters hänvändelse till advokat-sarafundet i disciplinära frågor

• Arbetsgruppen rekoraraenderar att rayndighet, sora i sin verksamhet iakttar anmärkningsvärd omständighet i fråga ora advokats handlande, fäster advokatsarafundets uppmärksarahet pä saken.

6.5.1 Nuvarande förhållanden

Advokatsarafundet handlägger årligen ca 200 disciplinärenden. Av dessa anhängiggörs ca 80 procent genora anraälan. Anmälan görs oftast av klienter och motparter. Vidare kan t ex uppgifter i pressen ge anledning för samfundet att ingripa mot en advokat. Det förekomraer också att disciplinärenden initieras av rayndigheter. Detta kan ske genom att t ex en domstol till advokatsamfundet översänder kopia av en dom för samfundets kännedom. Det händer även att andra myndigheter genom att översända skrivelser till samfundet för kännedom fäster dettas upp-märksamhet på en advokats handlande i en viss fråga. Sådana förfaranden är emellertid tämligen sällsynta. Ännu mera sällan förekoramer det att en myndighet gör formell anmälan mot en advokat. Detsamraa kan sägas ora JK - i vart fall såvitt avser senare år - i fråga om dennes befogenhet att jämlikt bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket RB hos samfundet påkalla åtgärd mot en advokat.

Advokatsarafundet har, i de fall då en rayndighet genom att t ex översända en skrivelse för kännedora och på sä

Prop. 1981/82:57 110

sätt fästa sarafundets uppmärksamhet på en viss fråga, ej ansett myndigheten som anmälare. Detta har inneburit att samfundet ej behandlat myndigheten som part i det följande disciplinärendet och att sarafundet ej kommunicerat handlingar i ärendet med myndigheten. Myndigheten har dock fått del av samfundets beslut i ärendet. I de fall myndighet gjort formell anmälan mot en advokat har myndigheten eraellertid behandlats sora part i ärendet. Därvid har sed-' vanlig kommunikation ägt rum.

Möjligheten eller skyldigheten för myndigheter - bortsett från JK:s särskilda befogenheter - att göra anmälan eller att eljest vända sig till sarafundet med upplysningar angående en advokats handlande är ej reglerad i lag eller annan författning. Endast för en viss situation, nämligen det fall dä rättegångsombud avvisats av domstol, finns sådan reglering. I 12 kap. 6 § andra stycket RB stadgas sålunda att, om rättegångsombud som är advokat avvisas, anmälan om avvisandet skall göras hos samfundets styrelse; grund för avvisande föreligger enligt 12 kap. 5 § RB ora ombudet visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller eljest befinns olämplig. Enligt 21 kap. 3 § andra stycket RB äger dessa regler motsvarande tillämpning i fråga om försvarare. I övrigt är frågan oreglerad.

6.5.2 Informationsutbyte mellan myndigheter

Advokatsamfundet utgör, även om den verksamhet sora sarafundet utövar med stöd av 8 kap. RB - t ex den disciplinära verksamheten - anses innebära myndighetsutövning, ingen myndighet. De principer sora gäller i fråga ora förhällandet raellan myndigheter - t ex när det gäller informationsutbyte - kan alltså inte direkt tillärapas på sarafundet. Frågan ora rayndigheternas relationer till sarafundet i det avseende sora nu diskuteras hänger emellertid samman med det större problemet om rätten eller skyldigheten för en myndighet att på eget initiativ vidarebefordra uppgifter, sora frarakommit i rayndighetens verksamhet, till annan myndighet eller annat organ som bedöms kunna ha intresse

Prop. 1981/82:57 III

av uppgifterna. Det kan röra sig ora uppgifter som tyder på att brott förövats, raen det kan också vara fräga ora uppgifter av annat slag.

Problemet rör i hög grad frågan ora saraarbetet raellan rayndigheter. Myndigheternas samarbete genom utbyte av information styrs endast i begränsad utsträckning genom fÖrfattningsbestämraelser. Rent allraänt kan därför sägas att det råder betydande oklarhet ora vad sora gäller på denna punkt. Detsarama kan sägas angående t ex frågan om rätten eller skyldigheten för en myndighet att göra åtalsanmälan beträffande misstanke ora andra brott än sådana sora omedelbart rör myndighetens eget verksamhetsområde.

Vid samarbete mellan rayndigheter genora utbyte av infor-raation måste hänsyn också tas till gällande sekretessregler. F n gäller emellertid rent generellt att också frågan om sekretessen raellan rayndigheter är oreglerad. I prop 1979/80:2 med förslag till sekretesslag ra m, som innehåller bl a en allmän regel om informationsutbytet rayndigheter eraellan, föreslås att sekretessen raellan rayndigheter bör regleras i princip på samma sätt som sekretessen i förhållande till enskilda. I avvaktan på närmare utredning om hur denna reglering skall utforraas i detalj föreslås emellertid bestämmelser som raedger undantag från sekretessen i vissa särskilt angivna fall. För att inte oförutsedda hinder skall uppkomma i myndigheternas verksarahet föreslås ocksä en generalklausul (14 kap. 3 § i den föreslagna sekretesslagen), som raedger att uppgifter kan lämnas också i sådana fall då det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Härigenom koraraer enligt propositionen den föreslagna regleringen i praktiken att ansluta raycket nära till vad som gäller f n.

Arbetsgruppen vill i detta sammanhang erinra om att brottsförebyggande rådet av regeringen nyligen fått

Prop. 1981/82:57 112

i uppdrag att inora raraen för översynen av lagstiftning raot organiserad och ekonomisk brottslighet dels se över bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet raellan myndigheterna samt föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder, dels utarbeta förslag till bestämmelser som kompletterar den föreslagna nya sekretesslagen avseende sekretessen raellan rayndigheterna på det aktuella orarådet. Initiativet till detta uppdrag kommer från en arbetsgrupp - i vilken riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket, generaltullstyrelsen och riksbanken varit företrädda - som i en promeraoria i maj 1979 lagt fram förslag till samordning av berörda myndigheters verksamhet mot de av gruppen närmare angivna formerna av organiserad och ekonomisk brottslighet.

I det läge i vilket frågan om saraarbetet mellan rayndigheter och den därmed sammanhängande frågan om sekretessen mellan rayndigheter sålunda befinner sig f n, finns enligt arbetsgruppen utrymme för att hävda olika uppfattningar angående problemet om hur långt en rayndighet bör strä-:;ka sig när det gäller att gå en annan myndighet till hända med information av det slag som nu har diskuterats. Att myndigheter ofta förhåller sig passiva, när fråga är om att vidarebefordra sådan information till andra myndigheter, kan enligt gruppen i stor utsträckning förklaras av det oklara rättsläget och av att den enskilde tjänstemannen löper risk att få klander om hans aktivitet befinns vara opåkallad.

Det går också att finna stöd för passivitet. Arbetsgruppen vill som ett exempel pä detta peka pä det i JO:s ämbetsberättelse 1961 s 58 redovisade fallet. Detta fall rörde frågan om en häradshövding (A) varit jävig att handlägga mål om åtal för osanna vittnesutsagor, sedan han själv tagit visst initiativ för att saken skulle beivras. Utsagorna hade avgetts i ett mål om rattfylleri, sora handlagts av A och i vilket fällande dom meddelades både i häradsrätten och hovrätten. A, som av hovrättens domskäl funnit att ett av vittnena i hovrätten uttalat sig i strid

Prop. 1981/82:57 113

mot det tidigare vittnesmålet, hade ansett sig skyldig att "på rättens vägnar" översända underrättsakten i ratt-fylleriraålet till vederbörande landsfogde för de åtgärder denne kunde vilja företa i fråga om undersökning angående osanna vittnesutsagor. Menedsåtal kora sedan till stånd raot två av vittnena (X och Y) och häradsrätten med A som ordförande dömde dem till ansvar. Domen överklagades och en av de tilltalade (Y) gjorde gällande att A varit jävig i menedsmålet eftersom översändandet av handlingarna till åklagaren utgjorde en omständighet, sora var ägnad att rubba förtroendet till A:s opartiskhet i målet. Hovrätten, som fann att A varit jävig att handlägga raenedsmålet, undanröjde domen raot Y och visade målet i denna del åter till häradsrätten; åtalen mot X och Y lämnades sedermera utan bifall av domstolarna. JO åtalade därefter A för tjänstefel raed påstående att denne enligt 4 kap. 13 § punkt 9 RB varit jävig att handlägga menedsmålet. JO framhöll därvid att någon skyldighet för domare att vidta en sådan åtgärd som A:s hänvändelse till landsfogden inte fanns föreskriven och inte heller torde kunna härledas ur domartjänstens beskaffenhet. JO fortsatte:

Jag är väl medveten ora att det tidigare stundora förekom att domare underrättade vederbörande åklagare när anledning förekom att brott begåtts (jfr stadgandet i 4 kap. 1 § sista punkten i gamla rättegångsbalken). En dylik åtgärd framstår som främmande för och föga förenlig med den moderna uppfattningen om domarens ställning, sådan den tagit sig uttryck i reglerna pra det ackusatoriska rättegångsförfarandet, och synes åtminstone mig olämplig. Det är ock att märka att vittnesmålen i det här aktuella fallet ägde rum i närvaro av vederbörande landsfiskal såsom allmän åklagare och att denne enligt föreskrift i 10 § 2 mom. landsfiskalsinstruktionen hade att, ora anledning därtill förekora, skyndsamt underrätta landsfogden ora upp-koraraen misstanke om menedsbrott. - Av det sagda torde framgå att det icke finnes någon ämbetsplikt för domare att till vederbörande åklagare anmäla misstanke ora menedsbrott i mål som handläggas av domaren. Detta är icke heller praxis. A:s hänvändelse till landsfogden torde fastmera vara en för en domare ovanlig åtgärd och kan följaktligen icke uppfattas såsora en rutinhandling, som icke innefattade något ställningstagande och som därför icke behövde vara ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet vid handläggningen av menedsmålet. För allmänheten måste helt visst en dylik av

8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 114

domare 'på rättens vägnar' gjord hänvändelse till åklagare framstå såsom åtgärd, vilken i likhet med alla andra viktiga tjänsteåtgärder vidtagits först efter noggrant övervägande och som därför kan uppfattas sora ett visst ställningstagande till och bedömande av frågan om vissa vittnesuttalanden i betraktande av kända fakta innefatta menedsbrott.' Nu berörda förhållanden kunna lätt hos allraänheten frarakalla tvivel ora doraarens raöjlighet att förutsättningslöst pröva ett därpå följande menedsätal. För X och Y såsora direkt berörda måste A:s hänvändelse till åklagaren i än högre grad framstå såsom ett uttryck för att han redan tagit viss ställning till misstanken ora raenedsbrott och för att han alltså hade en förutfattad raening i saken. Det är naturligt att vad från A:s sida förekorarait måste hos de tilltalade frarakalla farhågor för att A kunde ha svårt att frigöra sig från berörda förhandsinställning, i all synnerhet sora ett frikännande raåste åtrainstone för de tilltalade frarastå såsora ett erkännande att den å tjänstens vägnar gjorda hänvändelsen till åklagaren icke var befogad. Det förefaller uppenbart att en tilltalad under sådana förhållanden icke kan ha nägot orubbat förtroende för opartiskheten hos en doraare sora engagerat sig på detta sätt.

Också hovrätten fann att översändandet av akten utgjort sådan jävsgrundande omständighet som avses i 4 kap. 13 § punkt 9 RB. Att A inte bedömt jävsfrägan i överensstämmelse med hovrättens mening utan handlagt menedsmålet ansåg hovrätten likväl raed hänsyn till stadgandets allmänna avfattning och utrymmet för skilda tolkningar inte böra läggas A till last som försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Hovrätten lämnade alltså åtalet utan bifall.

Den ståndpunkt i frågan om lämpligheten av doraarens hänvändelse till åklagaren som JO sålunda gett uttryck för är enligt arbetsgruppen - sora är väl medveten ora de krav på t ex objektivitet sora raåste ställas på doraarrollen -inte höjd över diskussion. Framför allt anser gruppen det vara olyckligt om JO:s ståndpunkt av andra rayndigheter än domstolar anses ha en mera generell räckvidd i frågan om vilka befogenheter en myndighet har när det gäller att ta initiativ för att beivra brott eller i övrigt påtala oarter eller oegentligheter som rör andra myndigheters eller organs verksamhetsområden.

Prop. 1981/82:57 115

Arbetsgruppen vill i detta sammanhang också peka på det i JO:s ämbetsberättelse 1978/79 s 200 refererade fallet. I detta fall, som rörde förhållandena före ämbetsansvarsreformen år 1976, väckte JO åtal mot en ledamot, tillika ordförande i styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor för brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel. JO lade denne, som också var förste länsassessor och ordförande i länsskatterätt, till last att han genom överlämnande av vissa handlingar till länsstyrelsens revisionsavdelning yppat omfattningen av den inväxling av mynt som en innehavare av spelautomater företagit vid kontoret. Domstolarna fann att den åtalade genora sitt handlande brutit raot sin tystnadsplikt och att handlandet skett åtminstone av oaktsamhet. Genom hovrättens dom, som vann laga kraft, ådörades denne sålunda dagsböter för tjänstefel. I domstolarnas bedömning av ansvarsfrågan framhölls som ett avgörande gärningsmoment att den åtalade ej varit behörig att för avdelningskontorets eller dess styrelses räkning ensam pröva frågan om de ifrågavarande uppgifterna kunnat utlämnas. Arbetsgruppen vill understryka att fallet inte primärt rört frågan om i vilken utsträckning uppgiftsutbyte raellan rayndigheter får eller bör äga rura. Fallet belyser endast den i och för sig självklara principen att prövningen av utlämnande av hemliga handlingar skall göras av behörigt organ och i föreskriven ordning.

Arbetsgruppen kan naturligtvis inte ta ställning till alla de invecklade problem sora uppkommer i samband raed frågan om informationsutbyte raellan myndigheter. Frågan kommer för övrigt, sora framgår av vad sora tidigare har nämnts, att tas upp i annat sammanhang av brottsförebyggande rådet inom ramen för översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Emellertid vill arbetsgruppen här föra fram uppfattningen att det måste kunna - utan hinder av sekretess eller annan intressekonflikt - komma till stånd informationsutbyte mellan myndigheter, när starka skäl från allmän synpunkt talar för det. Vad gruppen särskilt har i tankarna är att en

Prop. 1981/82:57 116

myndighet bör ha befogenhet att, när fråga är om allvarlig brottslighet, på eget initiativ, kunna hänvända sig till andra myndigheter eller organ för att ge dem tillfälle att göra de ingripanden som de kan finna påkallade.

6.5.3 Myndigheters koraraunikationer med advokatsarafundet

För att så övergå till frågan om myndigheternas relationer till advokatsarafundet anser arbetsgruppen, att det finns behov av informationsutbyte också raellan myndigheter och samfundet. Det måste nämligen enligt gruppen ligga både i samhällets och samfundets intresse att det är väl sörjt för möjligheterna att upptäcka och beivra missförhållanden inom advokatkåren. För att samfundet skall kunna utöva en effektiv tillsyn Över advokatväsendet krävs att samfundet får vetskap om de fall där en advokat kan ha åsidosatt de plikter som åvilar honom i denna egenskap. Att anmälningar till samfundet huvudsakligen härrör från klienter medför enligt arbetsgruppen att sädana fall där allmänna intressen gör sig gällande sällan kommer till sarafundets kännedom. Gruppen avser här särskilt företeelser som har anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet.

Bland myndigheterna förefaller det råda delade meningar om rätten eller skyldigheten för dem att vända sig till advokatsarafundet med klagomål raot en advokat. Enligt vad som är känt för arbetsgruppen förekomraer det sålunda att myndigheter anser - med hänvisning till avsaknaden av författningsstöd - att de är förhindrade att vända sig till samfundet i en sådan fråga. Detta gäller i synnerhet fall då fräga är om sekretessbelagda uppgifter eller då myndigheten och advokaten har motstående intressen. Inom samfundet anser man eraellertid - enligt vad som för arbetsgruppen blivit upplyst - det ej vara felaktigt eller olämpligt att en myndighet, som finner en advokats handlande tveksamt eller kanske direkt klandervärt i ett visst fall, inger anmälan eller på annat sätt fäster samfundets

Prop. 1981/82:57 117

uppmärksamhet på detta. Man anser det i stället vara väsentligt att sarafundet får reda på sådana fall där missförhållanden kan föreligga.

Arbetsgruppen vill erinra ora att det inte är något nytt betraktelsesätt att rayndigheter, t ex domstolar (jfr NJA 1973 s 444) , på detta sätt kan kommunicera med advokatkårens tillsynsorgan. Processkommissionen, sora i fråga ora advokatväsendets uppbyggnad bl a föreslog inrättande av en advokatförening, uttalade sålunda följande (SOU 1926:31 s 219 f):

Den, som anser sig hava anledning till anmärkning mot advokat i anledning av hans yrkesutövning, äger tydligen göra anmälan härom antingen hos föreningens styrelse eller hos vederbörande avdelningsstyrelse. Saimna befogenhet bör självfallet också tillkomma dorastol, som vid handläggning av mål konstaterar otillbörligt förfarande från advokats sida. Den tanke, som ligger till grund för bildandet av en advokatförening och dennas utrustande med disciplinär befogenhet, kräver eraellertid också, att föreningen genom sina organ, centralstyrelsen och avdelningarnas styrelser, själv utövar tillsyn över raedlemmarnas verksarahet och självmant ingriper, då missförhållanden yppa sig.

Som en jämförelse vill arbetsgruppen också peka på förhållandena i Danmark. Advokatväsendet är här i många avseenden annorlunda organiserat än i Sverige. Uppgiften att utfärda "advokatbeskikkelse" m ra åvilar sålunda justitsrainisteriet. Advokatrådet, sora är det danska advokatsarafundets motsvarighet till styrelsen för det svenska samfundet, har emellertid disciplinära befogenheter. Mellan myndigheterna och advokatsarafundet förekomraer enligt praxis visst informationsutbyte angående förhållanden som rör advokater. Bl a översänder åklagarmyndighet sädana ärenden till advokatrådet, där åtal mot en advokat lämnats utan bifall eller där åtal ej väckts men där det under förundersökningen framkommit uppgifter, som visar att det kan finnas anledning att överväga disciplinär åtgärd mot advokaten. (Se betaenkning nr 871 vedr?

Prop. 1981/82:57 118

afsnit ora advokater, Köpenharan 1979, avsnitt 5.4.3 s 40 f.)

Arbetsgruppen har, sora framgår av det tidigare sagda, inte kunnat finna någon författningsbestäramelse som hindrar en myndighet att till advokatsarafundet göra anraälan med klagomål mot en advokat. Gruppen bortser härvid t v från att tveksarahet kan råda i fall då myndig heten skulle grunda anmälan på uppgifter sora är underkastade kvalificerad tystnadsplikt. Tvärtora bör det enligt gruppens uppfattning ligga i sakens natur och följa av tjänstens allmänna karaktär att myndigheterna genom, anmälan till sarafundet i någorlunda allvarliga fall stöder det i lag inskrivna intresset av en god yrkesmässig och etisk standard hos advokatkåren. Som grund för detta vill arbetsgruppen också, med hänsyn till att samfundets tillsyn över advokatväsendet har offentligrättsligt stöd och innebär myndighetsutövning, hänvisa till vad gruppen tidigare uttalat ora vad som bör gälla i fråga ora informationsutbyte mellan myndigheter .

I en anmälan mäste emellertid anses ligga ett påstående om att försummelse eller överträdelse ägt rum eller åtminstone kan ifrågasättas beträffande en advokats verksamhet och också en begäran om att saken skall utredas närmare. Vad en myndighet kan ha iakttagit i detta hänseende - t ex av vad som framgår av handlingarna i ett mål - har ofta inte en sådan konkretion eller styrka att myndigheten anser sig ha fog för att, genom att göra anmälan till advokatsamfundet, ta ställning i saken på detta sätt. Myndigheterna kan därför i många fall antas vara obenägna att inkomma med forraell anraälan, som ju i sin tur är en myndighetsätgärd som måste vila på saklig grund. Också andra omständigheter - t ex den lojalitet sora särskilt på mindre orter uppstår mellan olika befattningshavare och yrkesutövare genom att dessa ofta måste samarbeta - bidrar till att myndigheter endast i mera uppenbara fall anser sig böra ta ett så allvarligt steg sora att göra en formlig anraälan till advokatsamfundet.

Prop. 1981/82:57 119

Enligt arbetsgruppen bör rayndigheter i allmänhet undvika att själva engagera sig i disciplinfrågor. En myndighet bör sålunda, ora en advokat företräder en klient som har myndigheten som motpart i en process, avhålla sig från att "fullfölja" processen genom att i anmälan till advokatsamfundet angripa motpartens advokat och plädera mot denne. Också i andra situationer än då myndigheten och advokaten har direkt motstridiga intressen måste det anses olämpligt att myndigheten tar ställning mot en advokat.

De skäl sora sålunda kan tala emot att en myndighet uppträder som anmälare hos advokatsarafundet gör sig inte gällande med sarama styrka, om myndigheten i stället - utan eget ställningstagande - översänder en dom eller ett beslut eller annan skriftlig handling eller en redogörelse för omständigheter, som kommit till myndighetens kännedom, och därmed ger samfundet möjlighet att, om det finns skäl för det, verkställa närmare utredning i saken. Arbetsgruppen syftar här på omständigheter som kan fram-koraraa i mål och ärenden av olika slag och som kan ge anledning ifrågasätta en advokats handlingssätt. I vart fall kan det framstå sora önskvärt att advokatsarafundets styrelse eller, i förekommande fall, disciplinnämnd gör ett vägledande uttalande i saken. Detta gäller även vad som kan framkomma utanför rättssalarna, men det är naturligtvis i första hand myndigheter inom rättsväsendet som på detta sätt kommer i kontakt raed advokaters verksamhet. Andra rayndigheter - t ex tillsyns- och inspektionsorgan på olika områden - bör emellertid också räknas hit. Ofta är det här inte fråga om fall där myndigheten själv kan ta ställning till om någon oegentlighet eller försummelse begåtts. Det rör sig i stället många gånger ora. outredda och ofullständigt belysta förhållanden sora dock pekar på att en advokats handlande från allmän synpunkt åtminstone kan anses tveksam. Att lägga sådana omständigheter till grund för anraälan överväger myndigheterna i de flesta fall inte och det raed full rätt. Däremot kan och bör enligt arbetsgruppens mening rayndigheterna i större utsträckning än nu begagna den förra för korarauni-kation som består i att de utan eget ställningstagande

Prop. 1981/82:57 120

för kännedora översänder handlingar, eventuellt jämte en redogörelse för vad sora förevarit. Gruppen anser det sålunda vara en ändamålsenlig ordning att en myndighet kan - utan att göra formell anmälan och utan att behöva göra gällande att fel begåtts - fästa advokatsarafundets uppmärksamhet pä en advokats handlande i en viss fråga. Gruppen anser att denna form för att underlätta och förstärka samfundets disciplinära verksamhet bör utnyttjas av myndigheterna i ökad utsträckning. Ett skäl till detta är att också andra än uppenbara fall - dvs omständigheter beträffande advokaters handlande sora myndigheter kanske inte anser utgör tillräcklig grund för anmälan - bör komraa till sarafundets kännedom. Samtidigt gäller självfallet att myndigheterna med omdörae och urskillning bör sovra de fall som förtjänar att. föras vidare till samfundet.

Arbetsgruppen vill med anledning av det tidigare återgivna JO-ärendet (JO:s ämbetsberättelse 1961 s 58) uttala att den omständigheten att en doraare utan eget ställningstagande för kännedom till advokatsarafundet översänder en handling sora rör en advokats handlande inte i och för sig bör föranleda jäv för doraaren i förhållande till advokaten och den sak det gäller. En annan sak är att övriga omständigheter kan vara sädana att jäv måste anses föreligga.

Arbetsgruppen har också diskuterat de problem som uppstår då en myndighets hänvändelse till advokatsarafundet kan komma att omfatta eller beröra sekretessbelagda uppgifter. Enligt vad som upplysts inom gruppen har samfundet i disciplinärenden i vissa fall haft tillgäng till t ex hemliga förundersökningsprotokoll. Myndigheterna har i dessa fall inte gjort förbehåll eller uppställt särskilda villkor angående sarafundets utnyttjande av raaterialet. Sarafundet har ej haft något problem i dessa fall; saken har oftast löst sig av sig själv. Samfundets olika organ och funktionärer övertar för övrigt eller "fångas" av den tystnadsplikt som en advokat har att iaktta gentemot en klient. Det bör ä andra sidan understrykas att

Prop. 1981/82:57 121

samfundet inte är underkastat de offentligrättsliga sekretessreglerna, men detta behövs inte, som framgår av det nyss sagda, för att bevara sekretessen. Arbetsgruppen anser eraellertid - i likhet med vad som föreslås i prop 1979/80:2 med förslag till sekretesslag ra ra beträffande sekretessen raellan rayndigheter - att, ora en hänvändelse till sarafundet innefattar uppgift som är underkastad sekretess, denna kan lämnas endast i sådana fall då det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas till sarafundet har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Arbetsgruppen förespråkar således att försiktighet iakttas i dessa fall. Myndighet kan vidare enligt olika stadganden i 1937 års sekretesslag vid utlämnande av uppgift göra förbehåll om tystnadsplikt; bestämmelser om sådant förbehåll har sin motsvarighet i 14 kap. 9 § första stycket i den föreslagna 'nya sekretesslagen.

Arbetsgruppen har övervägt huruvida det finns anledning att i författning reglera den ordning sora gruppen här rekoraraenderar och som egentligen endast innebär ett förtydligande av vad sora redan i dag kan tillärapas. Sora järaförelse med förhållandena på ett annat oraråde kan pekas på den bestämraelse som gäller för de auktoriserade eller godkända revisorerna, nämligen 22 § andra stycket revisorsförordningen (1973:221; omtryckt 1976:825), som innebär att, om länsstyrelse eller skattechef i samband med sin ärabetsutövning uppmärksammar anmärkningsvärd omständighet i fråga om revisors eller revisionsbolags verksamhet, kommerskollegium skall underrättas. Visserligen finns det skäl som talar för att en liknande regel införs även när det gäller advokaterna. Bl a är det ett rimligt antagande att myndigheterna skulle känna ett stöd i att en ordning av det aktuella slaget kodifierats. Arbetsgruppen har också övervägt huruvida JK i detta Sammanhang borde få rollen av ett samordnande organ mellan myndigheterna och advokatsamfundet. Gruppen har emellertid funnit att den nu diskuterade möjligheten för rayndigheter att lärana upplysningar till samfundet omfattar

Prop. 1981/82:57 122

så många olika slags myndigheter och så olikartade förhållanden att den inte lämpligen kan sammanfattas i generella författningsbestämraelser. Gruppens överväganden bör i stället mynna ut i och få formen av en rekommendation som bör underställas statsraakterna.

Samraanfattningsvis leder det nu sagda arbetsgruppen fram till följande ställningstagande. Gruppen rekommenderar att myndighet, som i sin verksarahet iakttar anmärkningsvärd oraständighet i fråga om advokats handlande, fäster advokatsarafundets uppmärksarahet på saken. Detta kan enklast ske genom att myndigheten till samfundet översänder en promemoria, ett protokoll, en dom eller annan handling för kännedom. Arbetsgruppen anser det sålunda väsentligt att en myndighet har möjlighet att, om myndigheten finner en advokats handlande tveksamt, utan eget engagemang och ställningstagande lämna samfundet erforderliga upplysningar. Myndigheten blir härigenom inte part i disciplinärende raot advokaten och skall då givetvis inte heller plädera mot denne. Alternativet att göra formell anraälan mot advokat bör emellertid också 1 fortsättningen stå öppen för myndigheterna.

Prop. 1981/82:57 123

Reservationer

Engman-Nordin:

Den företeelse sora i allraänt språkbruk kallas ekonoraisk brottslighet har många ansikten.

Det handlar om en rad olika aktiviteter, alltifrån handlingar som är klara, överlagda brott - enkla att definiera som brott mot lagar när de avslöjats, exempelvis knarkhandel - till invecklade bolagstransaktioner, sora är svåra att upptäcka, bevisa och lagfora, exempelvis vinst- och förlustbolagstransaktioner eller konkursfiffel. Däremellan finns en brottslighet kopplad till prostitution, illegal klubbverksamhet, ocker, häleri, illegalt spel ra ra. Det är också helt uppenbart att det dessutom i mänga företag sker en verksamhet med redovisningsförfaranden i olika avseenden som sker i strid raed andan i lagstiftningen. Vidare har raed stor säkerhet en mycket allvarlig företeelse, väl känd från andra länder, etablerats i Sverige: pengar sora intjänats genom grov, ekonoraisk brottslighet används för att köpa seriösa företag som därefter blir fasad och skydd för fortsatt ekonomisk brottslighet.

Alla sora intresserat sig för bekärapningen av den ekonomiska brottsligheten vet att en mycket stor del av alla dessa typer av brottslighet och asocialt beteende helt enkelt skulle vara ogenomförbar utan en kader av experter på olika områden, främst advokater, revisorer, mäklare, skatteexperter och bokföringsexperter, sora biträder brottslingarna. I mänga fall är det också tydligt att den ekonomiska brottsligheten har förankringar inne i bankerna och i andra utlåningsinstitut. Genom otaliga exempel kan man se att experterna har mycket stor betydelse för kriminaliteten.

Prop. 1981/82:57 124

I styrgruppens diskussioner har bedömningen av frekvensen av oacceptabel verksamhet inom exempelvis advokat- och revisorskåren varit betydelsefull. Majoriteten tycks anse att det är ett fåtal advokater som bedriver en oacceptabel verksamhet och att några effektiva, nya regler därför inte erfordras. Arbetsgruppen hänvisar till sina rekommendationer och förslag pä revisorsorarådet och uttalar att gruppen diskuterat advokatväsendet med samma utgångspunkter. Gruppen pekar på att det i den allmänna debatten gjorts gällande att vissa advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Gruppen påstår sig ha gått igenom det material som legat till grund för sådana påståenden. Därefter säger raan sig ha funnit att detta material varit diffust till sitt innehåll och inte ger stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonoraisk brottslighet .

Arbetsgruppens påståenden och slutsatser raåste tillbakavisas. För det första har gruppen såvitt jag kunnat förstå bara gått igenom ett material, nämligen det material sora åberopades i AMOB:s rapport om den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Självfallet utgör inte AMOB:s utredning hela det material som ligger till grund för den allmänna debatten om advokaters inblandning i organiserad och ekonomisk brottslighet. Dessutom anser jag inte att AMOB:s utredning är särskilt diffus. Tvärtom styrker utredningen att advokater spelar en roll i den ekonomiska och organiserade brottsligheten. I varje fall är det absurt att använda AMOB:s utredning som ett bevis för att sådan verksamhet inte förekommer. Inte heller är det BRA:s uppgift att godkänna eller underkänna AMOB.

När det gäller frågan huruvida en stor eller en liten del av advokatkåren medverkar i den ekonomiska och/eller organiserade brottsligheten måste vi för närvarande konstatera att vi inte känner till omfattningen. Arbetsgruppen har inte heller medverkat till att öka kunskapen på detta område. Vi vet bara att advokater raedverkar och

Prop. 1981/82: 57 125

att så mänga advokater medverkar som erfordras för att den ekonomiska och/eller organiserade brottsligheten ska ha en så stor omfattning sora den har i dag.

Arbetsgruppen och raajoriteten i styrgruppen anser när det gäller advokatkåren, liksora beträffande revisorerna, att det gäller att stödja den skötsararaa, seriösa delen av kåren. Detta är en underlig tanke när den inte kompletteras med åtgärder mot dem som inte sköter sig. De seriösa advokaterna kan nog behöva stöd och hjälp. Men det räcker inte. Det krävs regler som gör det lättare att stoppa och eliminera dem som befrämjar olaglighet och asocialitet.

Arbetsgruppen har i sitt arbete skilt pä advokatens roll som rådgivare och som försvarare, vilket är bra och nödvändigt. Beklagligtvis har eraellertid gruppen huvudsakligen ägnat sig åt att föreslå förändringar när det gäller advokatens roll sora försvarare. Gruppens uppgift var att föreslå förändringar av betydelse för kampen mot den organiserade och/eller ekonomiska brottsligheten. Enligt min uppfattning har förändringar av advokatens roll som försvarare till raycket liten del någon betydelse för de uppgifter som gruppen haft att lösa och det är tveksamt om de förändringar sora föreslås beträffande försvarsadvokat får någon effekt raot den ekonomiska och organiserade brottsligheten.

När det gäller advokatens roll som försvarsadvokat är det viktigt att tillse att advokaten utan risk för repressalier från samhälle, organisationer eller enskilda kan ge en brottsmisstänkt allt det juridiska biträde sora fordras för en så rättvis prövning av skuldfrågan som möjligt och en maximal hjälp beträffande straffmätning. Arbetsgruppens huvudregel att det gäller att tillse att advokaten står helt fri gentemot den misstänkte kan kanske vara viktig, raen jag kan inte finna att gruppen gett tillräckliga motiveringar för flera av de förändringar som föreslås när det gäller advokatens roll som försvarare.

Prop. 1981/82:57 126

I stället för att rikta huvudintresset mot advokatens roll sora försvarare gäller det att utforma regler som förhindrar advokaten att i rollen som rådgivare biträda den ekonomiska och/eller organiserade brottsligheten. När det gäller advokatens roll sora rådgivare åt ekonomisk och organiserad brottslighet är den av sådan karaktär att upptäcktsrisken är raycket liten. Framför allt beror det på att brottslingen och advokaten i ett sådant fall har gemensamma intressen. Någon risk för anmälan från klienten finns ej. Myndigheternas möjligheter att avslöja sådan rådgivning är synnerligen begränsade även på grund av de särskilda sekretessregler som skyddar advokat och den speciella rättsliga ställning som advokaten har. Det är inte ägnat att öka förtroendet för samhällets möjligheter att ta itu med olagligheter inom advokatkåren att advokater döms av kollegor i ett internt, insynsskyddat system.

I själva verket är tillståndet fullständigt omöjligt att acceptera, vilket inte minst framgår av arbetsgruppens rekomraendation om en komplettering av de vägledande reglerna ora god advokatsed, jfr avsnitt 6.3. Liksom för revisorer föreslår arbetsgruppen att den nödvändiga etiska regel som kommer till uttryck i de tre första meningarna kompletteras med två avslutande meningar som i verkligheten kommer att användas som ursäkt för att bryta raot den etiska regeln.

I raotiveringen sägs att gruppen härigenom velat förhindra advokat att lämna sådan "information varigenom advokaten i själva verket utför det aktiva arbete med kringgående-transaktioner m m, som arbetsgruppen genom den förut beskrivna regeln velat hindra". Däremot tycks det inte finnas något hinder för advokat att lärana information varigenom han passivt främjar sådana transaktioner.

Enligt min mening fordras knappast något tillägg till de tre första meningarna i regeln. Ora en koraplettering ändå anses nödvändig, kan den lämpligen formuleras så här:

Prop. 1981/82: 57 127

Advokat har rätt och skyldighet att lämna upplysning ora gällande rätt men ska därvid vinnlägga sig om att inte komma i strid med vad nu sagts. Advokatens uppgift är att klargöra lagstiftningens syfte - inte luckor sora kan finnas i lagstiftningen.

Arbetsgruppen understryker vikten av att den rättssökande allmänheten och samhället i övrigt kan förvissa sig om att det finns utvecklade etiska regler sora styr advokaternas verksamhet och att advokatsarafundet är berett att ingripa raot den sora gör avsteg från dessa regler. För att nå detta syfte läranar gruppen i avsnitt 6.4.2 en parodisk rekoramendation beträffande advokatsarafundets publiceringspraxis i disciplinärenden, som innebär att samfundet självt ska bestämma när man vill lämna information - när ett disciplinärende bedöms vara av allmänt intresse. Ett sådant meddelande ska inte behöva innehålla uppgift ora den disciplinära påföljden, det ska ske raed beaktande av den tystnadsplikt sora samfundets funktionärer har att iaktta och även i övrigt utan angivande av namn eller andra uppgifter som är ägnade att röja viss person. Därmed återstår praktiskt taget ingenting att informera om. Någon möjlighet att "den rättssökande allmänheten och samhället i övrigt" genora den föreslagna rekommendationen skulle känna någon förvissning ora "att det finns utvecklade etiska regler som styr advokaternas verksamhet och att advokatsarafundet är berett att ingripa mot den som gör avsteg från dessa regler" existerar inte.

Arbetsgruppen har också rekoraraenderat att regeringen ska få möjlighet att utse två ledamöter i advokatsarafundets disciplinnämnd. I motiveringen till denna rekomraendation föreslår gruppen att samfundet "genora ett formlöst förfarande får säga sin raening om ifrågasatta kandidater". I verkligheten avses uppenbarligen därmed att sarafundet i förväg skulle få godkänna eller underkänna ifrågasatta kandidater. Detta måste givetvis vara fullständigt uteslutet. Förslaget innebär också att samhällets representanter sätts in i disciplinnämnden, ett organ sora bara

behandlar ärenden som sarafundets styrelse beslutat hänskjuta till nämnden. Samhället får därmed inte insyn i ärenden som samfundets styrelse beslutat att inte skicka vidare till disciplinnämnden. Detta är helt otillfredsställande, låt vara att JK kan kräva att disciplinnäranden ska ta upp ett ärende.

Det är för övrigt belysande för kraften i arbetsgruppens åtgärdspaket att det består av "rekommendationer" till advokatsamfundet. Den av regeringen utsedda utredningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet föreslår åtgärder som kan antas eller förkastas av samfundet.

Enligt min mening måste kontrollen av att advokaterna i deras roll som rådgivare sköter sig på ett acceptabelt sätt ske utanför advokatsamfundet. Jag anser det nödvändigt att i detta avseende skilja mellan advokatens roll som försvarare och hans roll som rådgivare.

För att inte riskera att advokatens möjligheter att på ett acceptabelt sätt fullgöra sitt arbete som försvarare försärai"as, bör prövningen av att advokaterna följer de etiska reglerna även fortsättningsvis ske av advokaternas eget organ, advokatsamfundet. I detta avseende.finns särskilda skäl att se till att sarahället inte får ökade möjligheter att "komraa ät" misshagliga advokater och t o ra att söka förhindra att advokaters rädsla för repressalier försärarar en misstänkt persons möjligheter att få juridisk hjälp.

När det gäller advokatens roll som rådgivare talar däremot alla skäl för att prövningen av advokaternas uppträdande sker utanför advokatsamfundet. Enligt min raening bör en ansvarsnämnd eller disciplinnämnd inrättas med mönster från medicinalväsendets ansvar snämr\d. De närmare reglerna för en sådan nämnd måste utredas mera ingående. Det kan vara lämpligt att nämnden lyder under JK och består av fem ledamöter med en domare som ordförande, två ledamöter utsedda av regeringen och två ledamöter från advokatsamfundet samt att nämnden har ett eget kansli.

Prop. 1981/82:57 129

Sjöström:

Styrgruppen för översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet har genom en arbetsgrupp utarbetat förslag med syfte att motverka advokaters inblandning i näranda brottslighet. Förslagen innefattar bl a komplettering av bestämmelserna i 21 kap RB, tillägg till vägledande regler ora god advokatsed särat att regeringen ges raöjlighet att utse tvä ledaraöter i advokatsarafundets disciplinnärand. Enligt rain uppfattning är förslagen otillräckliga för att nä det angivna syftet.

Det är uppenbart att förutsättningarna för ekonoraisk och organiserad brottslighet ofta är att den eller de sora utför brotten har tillgäng till juridiska rådgivare. Denna rådgivning lämnas av revisorer, jurister utanför advokatsamfundet, advokater samt av andra personer med juridiska kunskaper. Det är nödvändigt att utföra en total kartläggning av dessa olika kategoriers medverkan för att kunna bedöraa vilka åtgärder sora kan vara nödvändiga och lärapliga. En sädan kartläggning kan av naturliga skäl aldrig ge en helt tillfredsställande bild av exerapelvis advokaters eller andra juristers medverkan. Den kan dock ge betydligt bättre information än den sora för närvarande är tillgänglig. Det raaterial som styrgruppen haft till förfogande ger exempel på att advokater medverkat i ekonomisk och organiserad brottslighet genom rådgivning eller på annat sätt. Att så har skett är ju utgångspunkten för styrgruppens förslag. Det finns därför enligt rain raening ingen anledning att, som arbetsgruppen gör och sora styrgruppens majoritet accepterar, förneka att "dessa företeelser har spridning bland advokatkårens medleraraar". Spridningen är uppenbarligen tillräckligt orafattande för att raotivera kraftfullare insatser än de styrgruppens raajoritet förespråkar.

Enligt rain uppfattning kan raälsättningen att förhindra advokaters deltagande i ekonomisk och organiserad brottslighet bättre uppnås genom följande: 9 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 131

_{Bilaga 1}

(ur Sveriges advokatsamfund: Förteckning över advokater och advokatbyråer år 1979 jämte stadgar för Sveriges advokatsarafund)

STADGAR FÖR SVERIGES ADVOKATSAMFUND

Andamål och organisation

1 S.

Sveriges advdkalsanifuiiH iitiör fict allmänna aclvdkalsanituiid. vaKini i()nii;ilcs i 8 kap. I § rällcfråiigsbalkcti.

Samfiindei har lill ändamål

all till friimjaiide av god rätlsv.ård upprätthålla cn rätiiädig och vrkes-skicklig advokatkår.

alt följa riittsutveiklingeii orh verka for all samtuiidets erlafeiihet kommer denna till godo.

all tillvarataga advokatemas allmänna yrkesintressen saml

alt verka tVir sammanhållning o

.dvokal är

2 S.

I.edamöiernas rält alt dellaga i handhavandet av sanifimdeis gemensamma aiigel.ägenheter utövas genom (ullmiikiige, valda av ledamöterna o.\rligen hålles ett ordinarie/i///-miiktigeyniitf.

Fullmiikiige viilja stM'els<,' lor samfundet, kallad Svfrigi' atlinikahamfwiils •:lyrel.\e. ävensom en nämnd, k.illad Svertgn advokatsamjuiHl', diuiptmniimvd.

.Sanilundel iii indelat {avdrimngnr. vaid(h en med sin ihrrlw. I.edamötei-nas lätt att deltaga i handhav.indel av avdelnings siiiskilda .mgel;igenheU'i ut(»\as å nvdehiDigsviölt'.

Oni nlhnänt ndviitiatmiiti' in siadgal i 2.') *j.

Om antagande av ledamot

3 1

3 ill ledamot av samfundet må antagas allenast den som ikesm.issigi till-handagår allmiinhelen i liillsliga angelägenheter och

1. är svensk medhorgaic med hemvist inom riket.

2. fvllt 2.5 år.

.'V .avlagt /or hehöiighet lill domai';imhete toiesktivna knnsk.ipspii)\.

4. (lineltei undet minsl fem åt på lilltredsställande sati tilov.ii piaktisk juridisk verksamhel. varvid h.in under minst tre år skall hava ägnat sig åt att vikesinässigt tillhandagå allmiiiiheien antingen såsom hitiiirle hos advokat

Prop. 1981/82:57 132

eller å rällshjiilpsanstalt eller fcir egen i äkning, samt

.'). gjort sig känd fiir redbarhet oeh även i övrigt finnes lämplig ati utöva advokat verksamhet.

Otn siiiskilda omsiiindigheter därtill föranleda, må till ledamol antagas sökande, som icke uKivat praktisk juridisk verksamhet av sådant slag eller under sådan tid som i första stycket 4 punkten siigs.

I',j må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

L.aglarcn domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot. EJ heller må till ledamot antagas den som eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst ellei hos annan enskild än advokat, med mindre styrelsen medgiver undantag. Vad som sagts nu gäller dock ej belaltningshavare vid allmän advokatbyrå.

4 S.

.Xnsökan om iniriuk- i samfundet prövas av samfundets slyielse. Vid ansökningen skola fogas de haiullingai. vilka sökanden med hänsyn till be-siiimnielserna i ii S (inskar åberopa.

.Siviclsen inhaintai utlåtande över ansökningen fiån styrelsen fiir den avdelning, inom vars område sökanden utövar verksamhet, sann de ytterligare iipplvsningar den aktar nödigt.

.\vslås ansökan om inträde, skall beslutet angiva de skäl. vara beslutet grumlas.

Om styrelse

:■) if

.Samlniiflets styrelse bestal" av ordförande, vice ordförande samt nio andra ledannilei jiimle nio suppleanter.

Ordförande, viie ordförande, övriga ledaniöier och suppleanter väljas i nu uilmnd ordning vid ordinaiie lullmiiktigemote lör två år. riiknat från (K h med niinnasl IViljaiide 1 juli. Vartannat år ulses oidlVirande. vice ordförande o( h fyra andra ledamolei jämte fyra suppleanter, varlannal år fem ledamöter j;iinte fem suppleanter. Vid val av andra ledamötei iin ordförande o( h \ite ordförande ävensom vid val av suppleanter skall hänsyn lagas till önskvärdheten av alt landets olika delar bliva företrädda.

Den som vid utgången av den valperiod, lor vilken han senast utsetts, kominer alt hava varit ledamot eller suppleant i styrelsen under sex år i löljd ulan all diirunder hava varit orcllörande eller vice ordförande, må ej

Prop. 1981/82:57 133

lör tidigare period än den, soin börjar två år därefter, utses till annan befattning inom styrelsen än som ordförande eller vice ordförande.

Väljes ledamol eller suppleant i styrelsen lill ledamot av disciplinnämnden och mottager han detta uppdrag, skall han frånträda sitt uppdrag i styrelsen.

b §.

Avgår ledamot eller suppleant i styrelsen innan den valperiod för vilken han valts gått lill ända, skall erforderligt val av ersättare för återstoden av perioden förelagas. .Sådant ersättningsval må förrättas å extra fullmäktigemöte men må anstå till närmast efter avgången inträffande ordinarie fullmäktigemöte. Den valde inträder omedelbart i tjänst.

7 §.

Styrelsens säte är Stockholm.

« S-

Styrelsen utövar tillsyn över advokatväsendet och har att tillse, att ledamol såväl vid utförande av talan inlör domstol som i sin övriga verksamhel fyller de plikter, som åvila honom.

1 den omiatining som närinare angives i 40 § har stvrelsen att pröva fråga om disciplinärt ingripande mot ledamot.

Om styrelsens befattning med ärende, som avses i 8 kap. 7 § fjärde siycket rättegångsbalken, är sladgat i 45 S.

9 S.

Styrelsen företräder samlundet, bevakar dess intressen och handhar dess angelägenheter samt beslutar å samfundets vägnar i alla ärenden, angående vilka ej aiHU)rlunda bestämmes i dessa stadgar.

l'å grund härav tillkomnier det styrelsen bl.a.: I an verkställa av fullmäktige fattade beslut, '2. all förvalta samfundets och dess särskilda fonders tillgångar, ■. all till ordinarie fullmäktigemöte avgiva förvaltningsberättelse för senast tilländalupna kalenderår. 4 all i Iråga om ledamots anspråk på arvode och kostnader för utfört u|)p-drag på ledamotens, domstols eller skiljenämnds begäran själv eller genom utsedda sakkunniga avgiva utlåtande. 5. all på lörirågan eller eljest till ledamot avgiva vägledande uttalande angående advokatverksamhelens utövning.

Prop. 1981/82:57 134

6. alt avgiva yttrande i av myndighet remitterat ärende och på eget initiativ å samfundets vägnar göra uttalande i lagstiftningsfråga eller annat ärende av belvdelse för rättsutvecklingen eller advokatverksamheten,

7. att utse samfundets generalsekreterare och övriga tjänstemän, samt

8. att företräda samfundet i dess egenskap av aktieägare i Sveriges .Advokaters Serviceaktiebolag.

K) S.

Stytelsen sammanträder, när ordföranden så finner erforderligt eller minst fyra styrelseledamöter det begära, å ort, som styrelsen eller ordföranden bestämmer.

Kallelse med föredragningslista skall i god tid före sammanträde tillställas styrelsens ledamöter och suppleanter.

Vid förfall for styielseledaniot inträder i första hand suppleant från samma avdelning och i andra hand den suppleant, som längst tillhört styrelsen, eller, oin två eller Oera suppleanter lika lång tid tillhört styrelsen, den av dem som längst tillhört samfundet.

Suppleant, som ej tjänstgör för ledamot, äger deltaga i förhandlingarna men ej i besluten.

Styrelsens ledamöter och suppleanter äro icke berättigade till annan ersättning än för sina reseutgifler enligt av fullmäktige fastställda grunder.

11 §.

Styrelsen är beslutför. då minsl sju ledamöter eller suppleanter för dem äro närvaiande. Omröstning inom styrelsen sker öppet.

Beslut inom styrelsen lättas med enkel röstövervikt. Vid lika röstetal gäller den mening, som ordföranden biträder; dock sker vid val avgörandet genom lottning.

Styrelsens protokoll justeras av ordföranden och en ledamot.

Om disciplinnämnd

VI §.

Samfundets disciplinnämnd består av ordförande, vice ordförande saml sju andra ledamöter.

Ordförande, vite ordföiande och övriga ledamöter väljas i nu nämnd ordning vid ordinarie fullmäktigemöte för fyia år. räknat från och med uiirmast följande 1 Juli. Val förrättas vartannat år och avser, varannan gång ordförande och fyra andra ledamöter, varannan gång vice ordförande och ne andra ledamöter.

Prop. 1981/82:57 135

Den som vid utgången av den valpeiioiinnamnden undei åtta år i f()ljd utan att därunder hava varii ordf<)iande eller mh- oidt<)i,tn

\'äljes ledamot a\ disciplinnäiimden till ledaitiot eller su[)pleani i stvrelsen och mottager han detta uppdtag. skall liaii iiåiitriida sitt uppdtag i nämnden.

13 S.

.Avgår ledamol av disciplinnäninclen innan den \al|)eriod fcir vilken hat; valts gått till ända. skall om val av ersättare fot äterstoden .iv perioden gälla vad i 6 § är liir där avsett fall siadg.ii.

14 §.

Disciplinnämnden har att laga belaitning med fiagoi om dis(i)>linaii ingripande mot ledamot i enlighet med stadgandena i 40 och 4'2 SS. Nämnden tillkommer att besluta om uicsluining ur sanilundel. vaining och erinran enligt 8 kap. 7 § första eller andra stvckei rätiegångsbalken

15 §.

Disciplinnämnden sammanträder på kallelse av oidloi.uiden å oii. sotn denne bestämmer.

Kallelse med fciredragningslista skall i god lid tcire sammaniräde tillställas disciplinnämndens ledamciier.

Disciplinnämndens ledamöter aro icke berättigade lill annan ersättning än för sina reseulgiftei enligt av lullmäklige laststallda grunder.

Ib S.

Disciplinnämnden är bcslutlcir. då minst fem ledamcvtct äro närvarande.

Omröstning inc>in disciplinnämnden sker öppet. \'ici lättande av beslul skola rättegångsbalkens regler om omriisining i bioitmäl i overräii äga motsvarande tillämpning. Uppkommer Iråga cim uteslutning ur samlundet, röstas härom särskilt. Fcir beslul om uteslutning fordras att minsl lem ledamciter äro om denna påloljcl ense.

Disciplinnämndens protokoll jnsicras av ordlöranclen ckIi en ledamol.

Prop. 1981/82:57 136

Om kansli

17 §.

Samlundet skall hava kansli i Stockholm under ledning av en i sainlun-dets tjänst anställd generalsekreterare.

1 ill generalsekreleraie må utses allenast den, som är advokat.

Ceneralsekreteraren är icke valbar till ledamot eller suppleant i stvrelsen eller fullmäktige och ej heller till ledamol av disciplinnämnden.

Om räkenskaper och revision

18 S.

Samfundets räkenskaper skola varje år avslutas per den 3 1 december.

Räkenskaperna och styrelsens förvaltning skola granskas av två årligen på ordinarie fullmäktigemöte utsedda revisorer. För envar av revisorerna Ulses en suppleant.

Om fullmäktige

ly s.

Fullmäktige väljas av samfundets avdelningar på sätt i 29 S närmaie stadgas.

Styrelsens ordlVirande och vice ordförande äro självskrivna ledamöter av fullmäktige.

20 §.

Ordinarie fullmäktigemöte skall hållas under tiden den 15.maj - den 15 juni å dag, som styrelsen bestämmer.

For behandling av visst ärende skall extra fullmäkligemöie hållas, när siy-lelseii finner erforderligt eller då det skriftligen med angivande av anledningen begäres av minsl tio fullmäktigeledamöter. 1 ärende, som skall behandlas å sådant möte. har styrelsen att avgiva utlåtande.

21 §.

Skriftlig kallelse till fullmäktigemcite skall avsändas, lill ordinarie fnllmäk-ligemciie senast Ire veckor och till extra fullmäktigemöte senast två veckor fcire inötel. Vid kallelsen skall fogas föredragningslista, upptagande de ärenden som vid incitet skola förekomma lill behandling.

Prop. 1981/82:57 137

Ledamot av tullmäktigc, som har iVirlall. är skvldig att omedelbart anmäla detta. Vid lörlall fiir ledamot, sotn utsetts av avdelning, skall kallas den .suppleant från avdelningen, som längst tillhört samlundet, därest avdelningen icke bestämt annan ordning för suppleanternas inkallande.

När kallelse till fullniäkligemölc utgått, skall till samfundets ledmölei ofördröjligen utsändas underrättelse därom med uppgift å de äienden, som vid mötet skola förekomma lill behandling.

22 §.

Ordinarie fullmäktigemöte tillkommer;

1. all behandla styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas beiättel-se samt besluta om ansvarsfrihet för styrelsen och, därest ansvarslrihet vägrats, besluta om åtgärd med anledning därav.

2. att behandla styrelsens för Sveriges advokatsamfunds underslödslond förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse samt besluta om ansvarsfrihet för understödslöndens styrelse och, därest ansvarsfrihet vägrats, besluta om åtgärd med anledning därav.

3. all välja samlnndets styrelse ocli samfundets clisci|)linnäinncl.

4. alt välja revisorer och revisorssuppleanter,

5. all beslula om avgifter lill samfundet och till undersiödsfonclen,

6. att, efter förslag av Sveriges Advokaters Serviceakirebolag. beslma om
serviceersättning till bolaget, samt

7. all behandla ärende, som styrelsen hänskjutit till mötet eller som leda
mot av samfundet före den 15 april skriftligen hos styrelsen fVireslagii
lill behandling.

23 S.

.\ fullmäktigemöte må till avgcirande förelagas allenast ärende, som varil upptaget på föredragningslistan eller som står i omedelbart samband med sådant ärende, mötet dock obetaget att förrätta ersättningsval enligt vad i f) och 1.3 S§ därom är stadgat.

24 §.

Fullmäktigemöte hålles å ort. som styrelsen bestämmer.

Vid behandling å fullmäkligeinöte av andra ärenden än val äger envar ledamot av samfundet närvara och dellaga i förhandlingarna men ej i besluten.

Förhandlingarna vid fullmäktigemöte öppnas av styrelsens ordförande eller vid förfall för honom av vice ordföranden, varefter fullmäktige välja ordliirande vid mötet. Styrelsens ordförande och vice ordförande äio icke valbara till ordförande.

Prop. 1981/82:57 138

Fcnr beslutförhet tordras att minst fyrtio ledamöter av fullmäktige eller suppleanter for dem äro närvarande vid niöiel.

Omröstning å Iullmäktigemöte sker öppet utom vid val. där sluten om-rcisining skall äga rum. om flera namn föreslås än valet avser. Vid sådan sluten omröstning äger varje röstande å rcistsedel uppföra del antal namn omröstningen avser. Rost får avgivas allenast på namn. som föreslagils före omröstningen. Rostsedel, som upptager flera namn än valet avser, är ogil-iig I p|>tager rostsedel namn. som icke föreslagits före omröstningen, skall sådant namn anses såsom obefintligt. .Avser omröstningen val av ordförande eller vice ordförande i stvrelsen eller disciplinnämnden, är den vald. som erhåller mer än hälften av avgivna röster. Erhåller ej någon sådan majoritet, sker ny omrcisining. Får ej heller därvid någon mer än hälften av avgivna röster, anstalles en iredje omröstning mellan de två. som vid andra omiösiningcn erhållit de flesla rösterna. Den som därvid erhåller de flesta rosterna är vald. I händelse av lika röstetal vid andra eller tredje omröstningen skiljer lolten. Vid andra val än val av cjrdtörande eller vice ordförande i siv lelsei) eller ilisc i|)linnanindeii iiro ('.e som vid omrcisinin.gen erhålla högst.I ldu■l;l!ell vald.i. Frhålla två eller flera lika lostetal. sker nv omicist-uing imllan deiii. 1 händelse ;iv lika röstetal vid denn;i omvcisuiing skiljei loiicn.

Beslut fattas, där dessa stadgar ej annorlunda bestämma, med enkel röst-livervikt. Vid lika röstetal gäller i andra ärenden än vid val den mening, som ordföranden vid mötet biträder.

Fullmäkiig äger icke deltaga i beslul om ansvarsfrihet för förvaltning, för vilken han är ansvarig, och ej heller i val av revisor för granskning av sådan förvaltning.

Fulfmäktiges protokoll justeras av ordföranden vid mötet och två fullmäktige.

Fullmäktiges ledamöter äro icke berättigade till annan ersättning än för sina reseutgifler enligt av fullmäktige fastställda grunder.

Av fullmäktige faiiacfe beslut skola delgivas samfundets ledamöter.

Om allmänt advokatmöte

25 S.

.Allmänt advokaimöie skall hållas minst van tredje år å lid och ort, som styrelsen bestämmer. Vid .sådant möte bör förekomma föredrag eller dis-kussicm angående spörsmål av betydelse för advokaternas organisation eller yrkesuKivning eller av allmänt juridiskt intresse.

Prop. 1981/82:57 139

Kallelse till allmänt advokatmöle skall utsändas senast sex veckor före mötet.

Förhandlingarna å allmänt advokatinöte ledas av styrelsens ordförande eller vid förfall för honom av vice ordföranden.

Om avdelningar

26 §.

Samfundets avdelningar äro;

Norra avdelningen, omfattande Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands. Jämtlands samt Gävleborgs län.

Mellersta avdelningen, omfattande Kopparbergs, Värmlands. Örebro, Västmanlands samt Uppsala län.

Slock/iolinsavdelningen. omfattande Stockholms stad samt Stockholms län.

Östra avdelningen, omfattande Södermanlands. Östergötlands, Jönköpings. Kronobergs, Kalmar samt Gotlands län.

Västra avdelningen, omfattande Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Älvsborgs saml Hallands län.

Södra avdelningen, omfattande Malmöhus, Kristianstads samt Blekinge län.

27 §.

Ledamot tillhör den avdelning, inom vars område han har sin huvudsakliga verksamhet.

Tvist om vilken avdelning ledamot skall tillhöra avgöres av samfundets

styrelse.

28 §.

Avdelning skall antaga stadgar, vilka för att bliva gällande skola godkännas av samfundets styrelse.

I avdelnings stadgar skall intagas bestämmelse,

all avdelningsmöte årligen skall hållas före mars månads utgång för val av ledamöter och suppleanter i fullmäktige,

att avdelningsmöte därjämte skall hållas, när samfundets styrelse eller fullmäktige för behandling av uppgivet ärende sä påfordra, samt

att vid avdelningsmöte och sammanträde med avdelningsstyrelsen skall föras protokoll, varav avskrift skall inom fjorton dagar översändas till samfundets kansli.

Avdelning äger att av sina ledamöter upptaga en för alla lika årsavgift.

Prop. 1981/82:57 140

29 §.

Varje avdelning utser efter antalet av sina ledamöter vid närmast föregående årsskifte en ledamol av samfundets fullmäktige för varje påbörjad fetntiondedel av hela antalet samfundsledamöter vid samma tid. dock att varje avdelning ulser minst sex ledamöter.

Avdelning väljer lika många suppleanter som ledamöter.

Ledamöter och suppleanter i fullmäktige väljas för ell år i sänder, räknat från och med närmast följande 1 maj. Den som vid utgången av den valperiod, lör vilken han senast utsetts, kommer att hava varit ledamot av fullmäktige under sex år i fcMjd, må ej för lidigare period än den. som börjar två år därefter, utses till ledamot eller suppleant i fullmäktige.

Ledamot eller suppleant i samfundets styrelse är icke valbar till ledamot eller suppleant i fullmäktige. Väljes ledamot eller suppleant i fullmäktige, vilken utsetts av avdelning, lill ledamot eller suppleant i styrelsen och mottager han detla uppdrag, skall han frånträda sill uppdrag i fullmäktige.

30 §.

Samfundets styrelse äger att med omedelbar verkan upphäva beslut av avdelmng eller avdelningsstyrelse, som strider mot samfundets eller avdelningens stadgar eller ej anses förenligt med samfundets inlresse.

Om avgifter

31 S.

Ledamot skall till samfundet erlägga årlig avgift saml till Sveriges Advokaters Serviceaktiebolag serviceersälining. Såväl årsavgift som serviceersättning skall ingå antingen med lika belopp för varje ledamol eller med en för alla ledamöter lika grundavgift jämte högst tre tilläggsavgifter. För detta ändamål indelas ledamöterna med ledning av närmast föregående års taxering till statlig inkomstskall i följande grupper:

grupp I: taxerad inkomst t. o. m. 15 000 kronor,

grupp II: taxerad inkomst över 15 000 kronor men icke över 30 000 kronor,

grupp 111: laxerad inkomst över 30 000 kronor men icke över 60 000 kronor,

grupp IV: taxerad inkomst över 60000 kronor.

T läggsavgift må ej bestämmas till högre belopp än grundavgiften. För

Prop. 1981/82:57 141

grupp 1 utgår ej någon tilläggsavgift. För grupp II utgår en tilläggsavgift, fcir grupp 111 två tilläggsavgilier och lör grupp IV tre tilläggsavgilter.

Den som antagits till ledamot iinclcr andra halvåret erlägger lör det året till saniinndei halv årsavgift och till servicebolaget halv serviceersälining.

Styrelsen äger, om skäl därrill äro. helt eller delvis medgiva ledamot belri-else från erläggande av årsavgift till samfundet samt i samband därined efter servicebolagets hörande medgiva ledamot befrielse från erläggande av serviceersälining lill servicebolaget.

Ledamot är skyldig att på anmodan lämna kansliet uppgift om det be-lop|). lör vilket han under närmast föregåencie år blivit taxerad lill statlig inkomstskatt.

;i2 §.

Där fullmäktige så besluta, skall ledamot lill Sveriges advokatsamfunds unclerstcjdslond erlägga årsavgift, som skall utgå antingen med lika belopp lör varje ledamol eller med en för alla ledamöter lika grundavgift Jämte licigsl Ire tilläggsavgilier efter samma grunder som i 31 § stadgas.

I övrigi skall vad 131 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande avgifter lill underslödslonden.

Om skiljemannaförfarande i tvist om arvode och kostnad

;« §.

Ledamol är skyldig att underkasta sig skiljedom i tvist med huvudman cjm arvode och kostnad för utfört uppdrag, därest huvudmannen eller -om denne anlitat för honom gällande rätlsskyddsförsäkring - vederbörande lörsäkringsbolag inom ett år från sluiräknings avgivande hos styrelsen skriftligen påkallar sådan skiljedom. Utträder eller uteslutes ledamot ur samfundet, sedan skiljedom mot honom påkallats, är skiljedomen ulan hinder därav bindande för honom.

Skiljedom meddelas, enligt beslul av styrelsen, antingen av styrelsen eller av en särskild skiljenämnd, bestående av tre eller fem av styrelsen för varje särskilt fall, inom eller utom styrelsen, utsedda samfundsledamöter.

.4 skiljemannafcirfarandet skall vad i lagen om skiljemän stadgas äga lill-lämpning. dock att. där styrelsen prcivar tvisten, bestämmelserna i II S fVirsla och andia styckena av dessa stadgar skola gälla. Styrelsens och den särskilda skiljenämndens ledamöter må icke av part mottaga eller betinga sig ersättning.

Prop. 1981/82:57 142

De II siiiskilda skiljenämndens ledamciier iiro berättigade till eisällning av s.iniiuiidel fVit sina lescutgifter enligi samma grunder, som gälla fcir leda-iniitcr :iy styrelsen.

Fcii eligger ;ivt;il om .11 vode eller ersiiitniiig i civrigi fcir uppdrags utlciran-cle. iiro styrelsen och den siiiskilda skiljeniimnden vid sin prciviiing icke bundna hiii;iv. chiresi :ivt;ilei visas v;ira olcii enligt med huvudmannens eller Iciisiikringsbolagets beiiiitigade intresse. Har verkstiilld debitering av ;irvo-de ellci kostnad godkiinls må sivrelsen och den s;irskilcla skiljenämnden, där debiieringen är uppenbart obillig samt omständigheierna i övrigt därtill löranleda. lämna godkännandet utan avseende.

Om yrke.splikter

34 S.

Vid ulcivande av sin verksamhet skall ledamot redbarl och nitiskt utfcira honom ;uilcii trodda uppdrag och i allt iakttaga god advokalsed.

Ledamot iir skyldig :iti. diir god ;idvokalsed så fordrar, förtiga vad han er-l:ii i sill vrkesutcivniiig.

3,5 S.

Det åligget ledamot att hålhi penningmedel och andra tillgångar, som lill-hciia hans huvuclmiin. skilchi från vad honom lillhcir.

F.fier fullniiiktiges hcirande äger styrelsen utnirda närmare fiireskrifler angående ledamciteinas fcirvaltning av medel och andra tillgångar, som avses i första stvcket, saml angående ledamöternas Ixikfciring.

Innan fullmäktige hciras i ärende, som i andra siycket avses, skall styrelsen beieda avdelningarna tillfälle alt å avdelningsmöie behandla föreliggande fcirslag c>c:h avgiva yttrande därciver.

36 S.

(Upphcirt att giilla.)

37 S.

Ledamot må icke, där detta strider mot god advokatsed, frånträda mottaget uppdrag.

38 §.

Verksamhet som advokat får icke bedrivas i bolag med annan än advokat eller i aktiebolag, om ej styrelsen medgiver undantag. Ledamot, som bedri-

Prop. 1981/82:57 143

4.3 S.

Innan clisci|ilinnäiniiden laiiar hesliit. skall lillfiille beredas den ledamot, mot vilken anmäl kniiig liainstiillts. alt vitr.i sig därciver. såvitt lilllälle cl.ii-till icke redan av sivrelsen beretts honom. I civrigi äger nänindeii törordna om den skriltvaxling. som må linnas eiiorderlig.

Lcdanioi. mol vilken anininkiiing IrainsKillis. i»r pliktig att eller iinin:i-iiiiig .ivgiva skriftligt svaromål, all på kallelse peisonligen inriniia sig inlcir clisc i|)liniiiiiniiden samt att fcirete de handlingar, som iiiimiiden äliigger ho-nciiii alt tilliiaiiclahålla.

Beslul om iiicslutning. varning eller erinian skall angiva de skiil. v.irå be-slutet giundas.

Discipliiiiiämndens besliii sk:ill lillstiilkis den lechimoi. mot vilken ;in-markning Iraiiisiällts. iiisiitiekanslern och styrelsen. Hai iirenclei iippi;igiis på giiincl ,iy anmälan, skall ock anmiilaren erhålla del .iv bcsliilet. såvida han icke åtei kallat anmiilan. Meddelande om att lechiiiiot tilldelats vaining eller erinran må ej läiiin;is ;niii;in än \Mi sagts.

44 S.

Beslut. v:iiigenom lechinioi uieslulils ur samlundet. skall, så siuiil bcsliilet gåi i vcMkstiillighel. delgiy:is sanifundets ledamotet och rikets ;illiiiiinii;i doinstohir. H;ii beslut om uiesliiiuing upphiivts. sk.ill mccldclande diironi liiinn.is sanifundets ledamiitei oc h niimnda clonistolar, om besluiei iiclig;ii e delgiviis dem.

Om uteslutning av ledamot, som ej längre är behörig att vara advokat

4.5 ii.

Uppkonimci i styrelsen fråga om uteslutning av ledamot enligt 8 k;ip. 7 S IJiirde stycket riiliegångsbalken. skall styrelsen, innan beslul lältas i ärendet, bereda ledamoten lillfiille all yttr;i sig.

Beslut om uteslutning skall angiva de skiil, vara besluiei grundas.

Siyielsc:iis beslut skall tillställas den ledamol iirendet nir och justiliek:ins-leiii. Vad i 44 S iir sladgat skall iiga inotsvarande tilliimpning.

Om ledamots skyldighet att lämna uppgifter och tillhandahålla räkenskaper m. m.

4(i S.

Ledamol iir skyldig att lännia styielsen de uppgifter, som erfordras lor

Prop. 1981/82:57 144

ver advokaiverksanihet i iiktiebolag. svarar solidariskt med bolaget fcii sådana fcirpliklelscr mot klienter som bolaget ådrager sig medan han ;ir deliiga-te.

Utan styrelsens medgivande iigei ledamol ic ke uiciv;i verksamhel vid fili-alkoiilor.

39 S.

Ledamol äger icke vid sidan av sin advokalrciielse utöva annan verksamhel av den art eller omfattning, all den kan menligt inverka på hans självständighet eller eljest är oförenlig med hans ställning som advokat

Om disciplinärt ingripande

40 §.

Gtives hos sanifundel anmälan mot ledamot eller uppkommer eljesi fråga om disciplinärt ingripande mol ledamot, uppniges ärendet av styrelsen. Finner styrelsen, att ålgärd enligt 8 kap. 7 S först;i eller andra siyckel lälte-gångsbalken icke är påkallad, iigei styrelsen iivgtira ärendet. 1 aiin;it lall skall ärendet hänskjutas till disciplinnämnden.

I ärende, som hänskjutits lill disiiplinniimnden. iiger sivielsen torordn;i någon av sina ledamciier eller suppleanter all inlcir nämnden liiietriida styrelsen.

41 S.

Innan styrelsen fattar beslut i ärende, som i 40 § avses, skall styrelsen, där cj särskild omständighet föranleder annat, bereda den ledamot ärendet rör tillfälle att yttra sig.

Ledamoten är pliktig all efier anmaning avgiva yltrande oi b au föveie de handlingar, som styrelsen ålägger honom alt lillhandahålki.

Styrelsens beslut skall lillsiällas ledamoten, justiliekanslein och disc iplin-niinniden. Har ärendet upptagits på grund av anmiilan. skall ock anmiiki-ren erhålla del av beslutet, såvida han icke åieikallat anmiilan.

42 §.

Har siyrelsen funnit väckt fråga om disciplinärt ingripande mot ledamot ej föranleda ärendets hänskjulande lill disciplinniimnden. må juslitiekans-lern, inom fyra veckor efier det ;itl han fått del av beslutet, hos uiimnden påkalla åtgärd mol ledamoten.

Prop. 1981/82:57 145

dess lillsvn liver .idvokalviiscndel. Fltei fullniiiktiges hörande :iger styrelsen mecldel.i närmare Iciresknltei angående nppgiltsskvldighetcn. Innan liillniiikiige horas, skall sivrelsen bereda avclelningania lilll.ille all ä av del-niiigsincite l)eli;iiidl;i föreliggande Iciislag oc Ii :ivgiva vinande cl.iicivei.

Sicic4s('n .igc-t iciroicin.i, ;iil .gi.tnskning .iv Icd.iniots bokhiiing och iiic-clelsloi valining sk.ill vei ksi;illas ;iv aiikloi iei ;id revisor, som st v ic-lseii uNei. Le'dal not iii i såd.iiit l.ill skv lilig .ill lillh;tiicl,iliäll.i sin;i diarier oc h i iikc'iisk:i-pci med tillh

.\',ii sivrelsen liniici s;ii>kilcl:i skäl diiriill. .(ger siyrc4sen loioiclna. alt ledamots cli:niei oc h i iikcnskapei" med tillhcManclc h;iiidliiigai" skol.i gi.iiiskas .IV geiieialsekiciei";iien eller IVircIcs loi stv relsen.

Vid giaiiskniiig. v.iioiii loi niales i .nicli;i cjc h tredje st v c kcn.i. .ii Icclamoi. ellei anniockiii a\ den som yei ksnillc-r gi :inskiiiiigen. ])liklig ;itl lian h.iiik. klient c4lei annan inloisk;ilTa oc h liir den giansk.incle löiele de konioku-i.iiitci. besked ellei .indra iippgiliei. som el loi cl ms fcii koniroll ;iv lechmio-leiis loi v:iliiiiiig och i iikensk.ipei. I illh.incLihåller lecl.iniolen icke dessa nppgiliei inom rimlig lid elier det h.in lilivil d.ndiii anmockid. ii.gei den som vei ksi.iller gr;iiiskiiiiigcii sjiilv iiiliirsk:ill;i uppgillei na.

Om tystnadsplikt for styrelseledamot m. fl.

47 S.

I.echimot och suppleanl i slvic4seii. lechiniol ;iy clisc iplinniiiniiden s.iiiit gcneialsekretei.iren må ic ke liir ;uiiian v ppa vad de på grund av saniluiids-leckimois skvMighel :ill läiiina nppgiliei oc h lillh:inel;ihåll:i haiiclliiig:ii eilä-rii om denne och h;iiis verks;niihet.

Om .skadeupprättande åtgärder

48 S.

Fullmiikiige ;iga beslula om kollektiv lorsäkiing eller loiicl leii iippi/illande ,iv skada till Iciljcl ;iy broitsligt fcirfiiiaiide från lecl:iinols eller hos ledamol :nisiiillds sichi. Innan såchmt beslul lånas, skall lillfiille beiedas avdel-niiig.iin;i ,itt å ;ivelc4niiigsiiiote behandla léireli.ggancle leiislag och avgiv;i \ll rande diirovei.

H,iv;i lullmiiktige lältiit beslul. varom i fcirsia stycket iir st;iclgai. iir ledamol skyldig att erliigg;i hiirav feiraiiledd avgift, vilken skall fcir år riiknat ut-

10 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 146

gå med lika belopp Icii v;irje ledamol. Belräffande avgift som nu .sagts skall vad i 3 1 § iredje och liärde styckena om års;ivgifi till samfundet är sladgat iiga motsv.ilande tilliinipning.

Om ledamots utträde

49 S.

Om skvldighel i vissa fall fcir led;ime)l att genast utträda ur samfundet är stadgat i iiiltegåiigsb;ilken.

Vill lechimoi eljesi uiiiiida ur samfundet, skall han hos styrelsen göra sknhlig anscikiin clätoni. Anscikningeii skall föredragas vid närmast följande s:iintnaiitiäde med siyrelsen. Föreligger mot ledamoten anmärkning av allvarlig besk;ilfenhel. ii.ger styrelsen fcirordna. att med an.sökningens behandling skall anstå i ;ivbidan på preivning av den mot ledamoten framställda anmärkningen. F.ljest skall ansökningen bifallas.

50 §.

Fcirsummar ledamol att betala siadgeenlig avgift till samfundet, serviceersättning lill Sveriges Advokaters Serviceakliebolag eller siadgeenlig avgift lill den avdelning han tillhör och fullgör han icke efter anmaning sina skyldigheter härutinnan iiioin lid, som styrelsen bestämmer, skall styrelsen förklara, all han utträtt ur samfundet.

Om offentliggörande av vissa beslut

51 S.

Meddelande om att någon anlagils till ledamot av samfundet eller avgått därur skall genom styrelsens försorg bringas lill allmän kännedom.

Om ändring av stadgarna

52 S.

Fcireslås ändring av des.sa stadgar, tillkommer det fullmäktige att besluta därom.

Innan sådant beslul fattas, skall tillfälle beredas avdelningarna att å avdel-ningsmcile behandla fcireliggande fc>rslag och avgiva yttrande däröver.

Beslul om sladgeiindring är ej giltigt, med mindre antingen lieslutet fat-tals å eti oidinai ie fullinäktigemöte och därvid biträtts av minst tre fjärdedelar av hela antalet fullmäktige eller ock beslutet fattats å tvä på varandra

Prop. 1981/82:57 147

fciljandeoicliiuirie fullmäktigemöten och å det mc5te, som sist hålles, biträtts av minst två liedjedelar av de närvarande fullmäktige.

Beslutad stadgeändring skall för all bliva gällande fastställas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

Dessa stadgar träda i krafi den 1 januari 1964. Samma dag upphöra samfundets den 3 juni 1944 antagna, den 31 oktober 1947 av Konungen fastställda stadgar att gälla; med iakttagande dock av vad nedan bestämmes.

1. Den som vid de.ssa stadgars ikraftträdande innehar befattning som sty-
relseledaineit, styrcisesuppleant, revisor eller revisorssuppleant kvarstår i
sin befattning under lid, som vid valet blivit bestämd.

2. Val av ordförande, vice ordförande och civriga ledamöter av disciplinnämnden skall första gången förrättas vid ordinarie fullmäktigemöte 1964. Därvid skall iakttagas att ordförande och fyra andra ledamöter väljas för fyra år, vice ordförande och tre andra ledamöter ftir två år.

3. Då val av ledamöter och suppleanter i fullmäktige första gången förrättas, skall, i den mån ej annal blivit bestämt i nya avdelningsstadgar, som gfxlkänls av samfundets styrelse, vad i de äldre avdelningsstadgarna om val av ledamöter och suppleanter i samfundets nämnd är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

4. Disciplinnämnden träder i verksamhet den I juli 1964. Intill den dagen skall vad i de äldre stadgarna är föreskrivet om styrelsens befattning med disciplinärenden alltjämt gälla, styrelsen dock obetaget att redan före den Ijuli 1964 fatta beslut om ärendes hänskjutande till disciplinnämnden.

Prop. 1981/82:57 148

Bilaga 2

Vägledande regler om god advokatsed

antagna av Sveriges advokatsamfunds styrelse den 18 juni 1971

Inledning

Enligt 8 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken är advokat skyldig att vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed. Vad god advokatsed kräver är inte närmare angivet vare sig i rättegångsbalken eller i stadgarna för Sveriges advokatsamfund. Normer därom har utbildats inom advokatkåren och kommit till uttryck i avgöranden av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd.

Advokatsamfundets fullmäktige har vid sitt ordinarie möte 1967 hemställt till styrelsen att utarbeta skrivna regler om god advokatsed. I anledning härav har styrelsen, sedan förslag till sådana regler behandlats vid allmänt advokatmöte och underställts samfundets avdelningat och disciplinnämnd för yttrande, beslutat utfärda nedan under 1-52 §§ intagna regler.

Dessa regler utgör i allt väsentligt endast en kodifiering av de normer som hittills tillämpats och upprätthållits i styrelsens och disciplinnämndens praxis. Såsom framgår av rubriken har reglerna till syfte att vara vägledande för samfundets ledamöter. Det är omöjligt att i skrift reglera alla de skiftande förhållanden och frågor som kan uppkomma i en advokats verksamhet. Reglerna är inte på långt när uttömmande och får inte uppfattas så att allt som inte uttryckligen är förbjudet skulle vara tillåtet. A andra sidan innebär reglerna inte heller att varje avsteg från desamma nödvändigtvis måste föranleda disciplinär påföljd. Detta är en fråga som får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Prop. 1981/82:57 149

Allmänna bestämmelser

Advokats främsta plikt är att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarataga klientens intressen. Han är skyldig att främja dessa utan att låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till samhällsställning, nationalitet, hudfärg, politisk eller religiös uppfattning eller andra ovidkommande omständigheter.

2§.

1 .sin verksamhet skall advokat uppträda sakligt och korrekt samt på .sådant sätt att aktningen och förtroendet för advokatkåren upprätthålles.

Advokatrörelsens organisation

Kontorsorganisation, bokföring och förvaltning av klienters egendom

3§-

Advokat är skyldig-att tillse att hans kontorsorganisation är i god ordning samt att hans bokföring och förvaltning av klienters penningmedel och värdehandlingar sker med iakttagande av vad som därom är föreskrivet i lag och advokatsamfundets bokföringsreglemente.

Skyldighet att besvara skrivelser

4§.

Advokat är skyldig att utan dröjsmål besvara i hans verksamhet ankommande skrivelser.

Kan en skrivelse inte utan dröjsmål besvaras i sak, bör skrivelsens mottagande erkännas och advokaten återkomma med svar så snart ske kan.

Reklam och ackvisition

5§.

Advokats reklam skall vara saklig samt till innehåll och form korrekt. Den får inte innehålla något som kan vara ägnat att framkalla den uppfattningen att advokaten är skickligare, snabbare eller billigare än kollegerna.

Prop. 1981/82:57 150

I enlighet härmed strider det mot god advokatsed, bland annat:

1. att i annonser eller på brevpapper o. dyl. tillkännagiva att man är specialist inom viss gren av juridiken eller att man utövat viss praktisk verksamhet, varigenom man förvärvat särskild sakkunskap inom visst rättsområde;

2. att framställa sig själv eller sin kontorsorganisation såsom särskilt effektiv;

3. att giva brevpapper o. dyl., anslag på allmän plats, annonser eller skyltar uppseendeväckande utstyrsel eller utformning;

4. att till allmänheten utsända reklambroschyrer, samt

5. att utnyttja medverkan i press, radio eller television till reklam för den egna verksamheten eller att till representant för press, radio eller television göra uttalande i syfte att söka skapa sådan reklam.

Vad som stadgats i andra stycket under punkt 1 utgör inte hinder för advokat att i annonser eller på brevpapper o. dyl. angiva en eller flera grenar av sin advokatverksamhet.

6§.

Advokat får inte söka förskaffa sig uppdrag genom att i cirkulär eller på annat sätt hänvända sig till annan och erbjuda denne sina tjänster som advokat.

Från denna regel gäller dock följande undantag:

1. Om en rättslig angelägenhet berör flera sakägare med överensstäm
mande eller likartade intressen samt det kan anses vara ett klientens eller
rättskipningens intresse att flera sakägare förenar sig om gemensamt om
bud, får advokat, som erhållit uppdrag att företräda en sakägare, hän
vända sig till andra sakägare för att söka erhålla även deras uppdrag.
Han får dock därvid i regel inte erbjuda sig att utföra uppdraget kost
nadsfritt eller mot särskilt lågt arvode eller mot den ersättning som mot
part kan förpliktas att utgiva.

2. I konkurser är det tillåtet för advokat, som utsetts till inlerims-
förvaltare eller som företräder borgenär i konkursen, att hos borgenärer
na hemställa om fullmakt att utöva vederbörandes rösträtt vid val av
konkursförvaltare. Det är därvid tillåtet att erbjuda sig att kostnadsfritt
ombesörja bevakning av fordran i konkursen.

Advokat får inte medverka till att annan för honom bedriver reklam eller ackvisitionsverksamhet, som han inte själv får utöva.

Prop. 1981/82:57 151

Ersättning för anskaffande av uppdrag

8§.

Advokat får inte till annan avstå viss del av arvodet eller lämna honom gottgörelse i annan form för att han tillfört eller tillför advokaten uppdrag eller utfäster sig att vara verksam i sådant syfte. Sådan gottgörelse får inte heller mottagas.

Vad som sagts i första stycket utgör inte hinder för fördelning av arvode mellan advokaten och hans kompanjon eller biträdande jurist.

Anlitande av sakkunnig

9§.

Anlitar advokat å klientens vägnar sakkunnig för verkställande av utredning eller avgivande av utlåtande och vill han inte personligen ansvara för den sakkunniges arvode och kostnader, bör han vid uppdragets överlämnande fästa dennes uppmärksamhet härå.

Kompanjoner och biträden

10 §.

Det är inte tillåtet för advokat:

1. att anställa biträdande jurist eller annan på villkor att denne lämnar försträckning, ingår borgen eller åtager sig därmed jämförlig prestation;

2. att vid ingående av bolagsavtal med annan advokat eller vid anställande av biträdande jurist eller annan personal avtala om konkurrensklausul, som kan anses otillbörligt betungande för medkontrahenten;

3. att lämna biträdande jurist medgivande att utöva advokatverksamhet även för egen räkning, eller

4. att för inställelse vid domstol anlita icke rättsbildad personal, där inte särskilda omständigheter undantagsvis nödvändiggör detta.

Advokat är skyldig att, i den utsträckning som rimligen kan begäras, övervaka att hos honom anställd biträdande jurist och kontorspersonal fullgör sina skyldigheter.

Tillhandahållande av brevpapper m. m. åt annan

11 §•

Advokat får inte tillåta annan att begagna brevpapper, blanketter, kuvert el. dyl., som är försedda med advokatens namn eller firma.

Prop. 1981/82:57 L'>2

Avböjande och frånträdande av uppdrag

12 §.

I andra fall än då lag eller avtal så föreskriver är advokat inte skyldig att mottaga uppdrag.

Advokat, som inte vill åtaga sig erbjudet uppdrag, är skyldig att ofördröjligen meddela uppdragsgivaren detta. Han är inte skyldig att angiva skäl för avböjandet.

13 §.

Föreligger särskild omständighet, som kan föranleda tvivel på advokatens förmåga att obundet tillvarataga uppdragsgivarens intressen, är advokaten, om han överväger att trots denna omständighet åtaga sig erbjudet uppdrag, skyldig att utan dröjsmål upplysa uppdragsgivaren om förhållandet.

Advokat, som driver verksamhet som fastighetsmäklare, försäkringsagent eller auktionsförrättare, är skyldig att vid rådgivning eller annat biträde rörande angelägenhet, i vilken advokaten till följd av sådan verksamhet har ett ekonomiskt intresse, upplysa uppdragsgivaren därom.

14 §.

Advokat är skyldig att avböja erbjudet uppdrag, om han själv, hos honom anställd biträdande jurist eller advokat, som är hans arbetsgivare eller kompanjon eller med vilken han har gemensam kontorsorganisation:

1. i saken eller i annan sak, som kan vara av betydelse vid det erbjudna uppdragets utförande, företräder eller själv har ett personligt eller ekonomiskt intresse, som strider mot uppdragsgivarens, eller

2. tidigare konsulterats av eller eljest biträtt motparten i samma sak eller i annan angelägenhet av sådan art, att de uppgifter vederbörande till följd därav erhållit kan tänkas få betydelse vid det erbjudna uppdragets utförande.

Likaså är advokat skyldig att avböja erbjudet uppdrag, om eljest någon omständighet föreligger, som uppenbarligen utgör hinder för advokaten att obundet hävda uppdragsgivarens intressen.

Utan hinder av vad ovan sagts äger advokat biträda i frågor rörande avtal mellan två eller flera personer, som i samförstånd med varandra begär hans biträde. I sådant fall är advokaten skyldig att beakta samt-

Prop. 1981/82:57 153

liga uppdragsgivares intressen. Uppstår mellan klienterna tvist i saken, äger advokaten inte i tvisten biträda någon av dem.

15 §.

Om advokat efter mottagande av uppdrag finner sådan omständighet föreligga, att han med kännedom därom skulle ha varit skyldig att avböja uppdraget, är han skyldig att frånträda detta.

Advokat är jämväl skyldig att frånträda mottaget uppdrag:

1. om advokaten på grund av laga förfall eller därmed jämförliga omständigheter blir förhindrad aft fullfölja uppdraget;

2. om klienten begär att advokaten skall handla brottsligt eller i strid mot god advokatsed och trots påpekande vidhåller sin begäran, eller

3. om klienten undertrycker eller förvanskar bevis eller liandlar svik-ligt.

Har omständighet som avses i 13 § första stycket inträffat eller blivit känd först efter uppdragets mottagande, skall vad som i nämnda stycke stadgats om upplysningsplikt äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Advokat är inte berättigad att mot klientens önskan frånträda av denne lämnat uppdrag, med mindre advokaten jämlikt 15 § är skyldig att frånträda uppdraget eller eljest giltigt skäl därtill kan åberopas. Sådant skäl kan föreligga, bland annat:

1. om klienten i orimlig grad betungar eller besvärar advokaten och inte kan förmås till rättelse;

2. om klienten lämnar advokaten instruktioner att vid uppdragets utförande förfara på ett sätt, som uppenbarligen är gagnlöst eller stridande mot klientens intressen, och trots påpekande vidhåller dessa instruktioner;

3. om klienten i väsentliga avseenden handlar i strid mot advokatens råd eller eljest klart giver till känna att han förlorat förtroendet för advokaten, eller

4. om klienten trots påminnelse underlåter att inbetala förskott eller ersättning, som advokaten i anledning av uppdraget har rätt att fordra.

Om entledigande från förordnande, som meddelats av domstol eller annan myndighet, gäller vad för varje fall är stadgat i lag.

17 §.

Vill advokat frånträda mottaget uppdrag, är han skyldig att för klienten

Prop. 1981/82:57 154

uppgiva skälen till frånträdandet samt att på klientens begäran lämna skrifdigt besked därom. Han skall vidare såvitt möjligt bereda klienten skälig tid att anlita annan advokat. Om uppdrag som rättegångsombud gäller vad som är stadgat i 12 kap. 18 § andra stycket rättegångsbalken.

Förhållandet till klienten

Trohet och lojalitet

18 §.

Advokat är skyldig att gentemot klienten iakttaga trohet och lojalitet.

19 §.

.Advokat skall iakttaga diskretion om sina klienters angelägenheter och får inte, med mindre laglig skyldighet att lämna upplysning föreligger, utan vederbörligt samtycke yppa något, som i hans verksamhet förtrotts honom eller som han i samband med sådant förtroende erfarit. Advokat är skyldig att ålägga sin personal samma diskretions- och tystnadsplikt.

20 §.

Advokat får inte utan klientens samtycke av annan än klienten betinga sig, låta åt sig utlova eller mottaga gottgörelse utöver det arvode som klienten eller annan å dennes vägnar har att erlägga. Vad nu sagts utgör dock inte hinder för advokat, som driver verksamhet som avses i 13 § andra stycket, att med klientens vetskap mottaga provision, som tillkommer honom i denna verksamhet.

21 §.

Advokat får inte utan klientens samtycke träffa förlikning med motparten. Kräver ställningstagandet till förlikningsförslag sådan skyndsamhet, att klientens samtycke inte kan inhämtas, får advokaten dock, om han är behörig därtill, godtaga förlikning, som han finner bäst förenlig med klientens intressen.

22 §.

Mellan advokat och klient bör, bortsett från normala transaktioner inom ramen för en av klienten bedriven rörelse, inte förekomma andra ekonomiska transaktioner än vad som följer av uppdragsförhållandet. Advokaten bör sålunda regelmässigt inte inlåta sig i affärsförbindelser med klienten och inte personligen ekonomiskt engagera sig i dennes affärer, inte lämna klienten lån och inte ikläda sig borgen för klientens skulder.

Prop. 1981/82:57 155

Inte heller bör han själv mottaga lån av klienten eller utverka dennes borgen för gäld.

Finner sig advokaten i visst fall böra lämna klienten lån, får han inte betinga sig eller mottaga annat vederlag än skälig ränta. För borgen får vederlag inte begäras eller rqottagas.

Uppdrags utförande

23 §.

Juridiska råd skall vara grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt.

Uppdrag skall utföras med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet samt med beaktande av att klienten inte åsamkas onödiga kostnader.

24 §.

Klienten skall på lämpligt sätt hållas underrättad om vad som förekommer vid utförandet av hans uppdrag. Förfrågningar härom från klientens sida skall besvaras skyndsamt.

Arvodesdebitering m. m.

25 §.

Debiterat arvode skall vara skäligt.

Gör klienten invändning mot skäligheten, bör advokaten upplysa honom om förefintlig möjlighet att få arvodet prövat genom skiljedom enligt vad som därom är föreskrivet i advokatsamfundets stadgar.

26 §.

Innan advokaten kan överblicka arbetets omfattning, bör avtal om arvodets storlek inte träffas annat än på klientens uttryckliga begäran.

27 §.

Rättegångsarvode, som påföres klienten, får inte, med mindre särskilda skäl därtill föreligger, överstiga vad advokaten i rättegången yrkat att motpart skall förpliktas att utgiva till klienten.

28 §.

Advokat är skyldig att upplysa klienten om föreliggande möjligheter att erhålla offentlig försvarare, fri rättegång eller utomprocessuell rättshjälp ävensom att beakta förefintlig rättsskyddsförsäkring.

Prop. 1981/82:57 156

29 §.

Advokat får inte för arbete, som omfattas av uppdrag såsom offentlig försvarare eller rättegångsbiträde i fri rättegång, av klienten eller annan förbehålla sig arvode eller ersättning för utlägg utöver den ersättning som utgår av allmänna medel.

30 §.

Advokat äger av klienten begära erforderliga förskott till bestridande av utlägg för klientens räkning.

Har advokaten vid uppdragets mottagande gjort förbehåll därom, eller är det eljest med hänsyn till omständigheterna rimligt, äger advokaten av klienten begära även skäligt förskott å sitt arvode.

31 §.

Då uppdrag slutförts eller eljest upphört, skall sluträkning utan dröjsmål tillställas klienten.

Debiterat arvode behöver, såvitt det avser ett ooh samma uppdrag, inte specificeras, men advokaten är skyldig att på begäran lämna klienten skriftlig redogörelse för det med uppdraget förenade arbetet.

Redovisning

32 §.

Då uppdrag, i vilket advokat uppburit medel, slutförts eller eljest upphört, skall slutredovisning utan dröjsmål avgivas till klienten.

Om skyldighet i vissa fall att avgiva årsredovisning är stadgat i bokföringsreglementet.

Redovisning sker genom att redovisningsräkning tillställes klienten.

33 §.

Redovisningsräkning skall vara klart och redigt uppställd. Den skall upptaga allt vad advokaten i anledning av uppdraget uppburit samt angiva de utlägg som advokaten haft och det arvode han påfört klienten. Dag för mottagande och utgivande av varje särskilt belopp bör angivas, där inte med hänsyn till uppdragets omfattning eller andra omständigheter ett sammanförande av flera poster till en måste anses lämpligare. Redovisningsräkningen skall vara daterad.

Vad som är stadgat i 31 § andra stycket skall äga motsvarande till-lämpning å arvode, som upptagits i redovisningsräkning.

Prop. 1981/82:57 157

34 §.

Utvisar slutredovisning ett saldo klienten till godo, skall saldobeloppet utan dröjsmål utbetalas till klienten.

Advokat får inte som villkor för utbetalning av saldobeloppet eller del därav uppställa krav på att redovisningen skall godkännas av klienten.

35 §.

Advokat får inte genom avtal eller förbehåll fritaga sig från redovisningsskyldighet.

Utlämnande och innehållande av handlingar

36 §.

Sedan uppdrag slutförts eller eljest upphört, skall klienten tillhöriga handlingar utan dröjsmål utlämnas till honom, såvida inte laga rätt att innehålla handlingarna föreligger.

Advokat får inte som villkor för utlämnande av handlingarna uppställa krav på att av advokaten debiterat arvode eller av honom avgiven redovisning skall godkännas av klienten.

Förhållandet till motparten

37 §.

Advokat får inte genom otillbörlig påtryckning på motparten söka främja klientens sak.

Förbjudna åtgärder är i enlighet härmed bland annat:

1. otillbörlig anmälan till polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet, så ock hot om sådan otillbörlig anmälan;

2. hot om skandalisering av motparten i press, radio eller television, samt

3. opåkallad hänvändelse till utomstående, såsom motpartens anhöriga eller eljest närstående, arbetsgivare, överordnade och arbetskamrater eller organisation, som motparten tillhör, så ock hot om sådan opåkallad åtgärd.

3b §.

Advokat bör inte vidtaga rättsliga åtgärder mot motparten utan att först ha tillskrivit denne och berett honom skälig tid att taga ställning till klientens anspråk och träffa uppgörelse i godo.

Är omständigheterna sådana, att ett dröjsmål med vidtagande av

Prop. 1981/82:57 158

rättsliga åtgärder kan vålla klienten rättsförlust eller annan skada, eller föreligger eljest särskilda skäl för skyndsamt vidtagande av rättsliga åtgärder, står det dock advokaten fritt att utan föregående meddelande till motparten vidtaga de åtgärder som klientens intresse i varje särskilt fall kräver.

39 §.

Advokat får inte som villkor för att bevilja av motparten begärt anstånd med betalning eller annan prestation uppställa krav på att motparten skall ersätta kostnader, som han inte lagligen är skyldig att gälda och som inte heller rimligen bör åläggas honom.

40 §.

Advokat får inte inför domstol eller annan myndighet förebringa bevisning om förhållande, som är nedsättande för motparten, eller göra för motparten kränkande eller förklenande uttalanden, där bevisningen eller uttalandena inte är påkallade för talans utförande eller eljest för ett behörigt tillvaratagande av klientens intressen.

Även i övrigt skall advokat avhålla sig från åtgärder eller uttalanden, som är ägnade att i onödan kränka eller såra motparten.

41 §.

Advokat får inte vilseleda motparten genom att om faktiska förhållanden eller innehållet i rättsregler lämna uppgifter, som han vet vara oriktiga.

42 §.

Företräder eller biträder advokat klient vid förhandlingar med motpart som inte anlitar ombud eller biträde, bör han, efter vad förhållandena i varje särskilt fall kräver, fästa motpartens uppmärksamhet på att det i hans uppdrag inte ingår att tillvarataga dennes intressen samt tillråda honom att anlita eller rådfråga annan advokat.

43 §.

Advokat får inte utan motpartens samtycke i rättegång åberopa av denne framfört förlikningserbjudande.

Förhållandet till domstol

44 §.

Såsom ombud eller biträde i rättegång är advokat skyldig att i allo iakttaga vad rättegångsbalken föreskriver. Han är skyldig att ordentligt sätta sig in i saken och att bedriva denna med den omsorg och skynd-

Prop. 1981/82:57 159

samhet som god rättskipning kräver.

Av rätten meddelade förelägganden skall efterkommas och förfrågningar från rättens sida utan dröjsmål besvaras.

Uppstår hinder för inställelse el. dyl., skall rätten skyndsamt underrättas därom.

Upphör advokatens uppdrag som rättegångsombud eller rättegångsbiträde, är han skyldig tillse att meddelande därom utan dröjsmål lämnas till rätten.

45 §.

Advokat är inte, med mindre särskild anledning därtill föreligger, skyldig att kontrollera riktigheten av de uppgifter som hans klient läinnar honom men får inte vid talans utförande lämna uppgift, som han vet vara osann, eller bestrida uppgift, som han vet vara sann.

Advokat får inte medverka till att bevis undertryckes eller förvanskas men är inte skyldig - och mot klientens önskan inte heller berättigad - att i rättegången förete eller åberopa bevis eller lämna uppgift, som talar till klientens nackdel, med mindre skyldighet därtill ålägges honom jämlikt stadgandena om vittnes- och editionsplikt.

46 §.

Advokat får inte utöva otillbörlig påverkan på vittne.

Advokat är, utan hinder av att vittne åberopats av motparten, oförhindrad att sätta sig i förbindelse med vittnet för att göra sig underrättad om vad vittnet kan uppgiva.

Advokat får inte lämna för vittne nedsättande uppgifter eller om vittnet göra kränkande eller förklenande uttalanden, där uppgifterna eller uttalandena inte är påkallade för talans utförande eller eljest för ett behörigt tillvaratagande av klientens intressen. Vad nu sagts gäller även uppgifter eller uttalanden om annan.

Förhållandet till andra myndigheter

47 §.

Vad som här ovan är sagt om förhållandet till domstol skall i tilllämpliga delar iakttagas jämväl i förhållande till annan myndighet.

Förhållandet till kollegerna

48 §.

Advokat skall gentemot kolleger visa den hänsyn och det tillmötesgående

som god kollegialitet kräver. Kollegiala hänsyn får dock inte föranleda till handling eller underlåtenhet, sorri kan skada den egna klientens intressen.

49 §.

Har motparten anlitat advokat, skall förhandlingar i saken föras med advokaten och meddelanden i ärendet riktas till honom. Det är inte tillåtet att, med förbigående av motpartens advokat, söka kontakt med motparten personligen, där inte fråga är om åtgärd, som lagligen måste företagas gentemot motparten själv, eller ock motpartens advokat genom bortovaro, underlåtenhet att besvara brev el. dyl. gör en hänvändelse direkt till motparten nödvändig. I sådant fall bör motpartens advokat underrättas.

Betalning till motparten skall erläggas till dennes advokat, förutsatt att denne styrker sin behörighet att mottaga betalningen.

50 §.

Anlitar advokat å klientens vägnar kollega, t. ex. såsom platsombud, är han, där han inte gjort förbehåll om annat, .skyldig att ansvara för kollegans arvode och kostnader, oavsett om klienten tillhandahåller erforderligt belopp.

51 §.

Kritik mot kollega skall vara saklig och måttfull.

Advokat får inte genom otillbörligt hot om anmälan eller rättslig åtgärd mot motpartens advokat söka förmå denne att vidtaga eller underlåta åtgärd.

Förhållandet till advokatsamfundet

52 §.

Advokat är skyldig att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller svaromål, som begäres av samfundets styrelse eller disciplinnämnd eller av generalsekreteraren eller dennes medhjälpare. Han är därvid, utan hinder av den tystnadsplikt som åvilar honom, skyldig att fullständigt och sanningsenligt besvara framställda frågor och lämna begärda uppgifter.

Prop. 1981/82:57 161

Bilagas Två disciplinärenden

1. TSA 1978 s 375, fall 12; Advokat jämnat vägen för annans brottsliga gärning

Pensionären X utflyttade år 1964 till Spanien. Han ägde då samtliga aktier i ett rörelsedrivande aktiebolag, vilka aktier han - med undantag för åren 1970-1972, då de var överlåtna till hans barn - fortfarande innehade då bolaget den 4 augusti 1975 försattes i konkurs vid en tingsrätt. Som enda tillgång i konkursen upptogs en fordran mot X på nominellt m.inst 211 7 62 kr 83 öre jämte ränta, vilken fordran emellertid värderades till O kr. Bland skulderna återfanns en skatteskuld utgörande kvar-skatt enligt 1974 års taxering jämte restavgifter om tillhopa 204 572 kr.

Sedan den 1 september 1972 utgjordes bolagets styrelse av Y med Z som suppleant. Den senare skötte också bolagets bokföring sedan slutet av 1960-talet.

I november 1971 uppdrog X åt advokaten A att sälja bolagets fastighet Asa 2:17 till kommunen, på vilken fastighet bolaget bedrev sin rörelse. Köpeavtal med kommunen om försäljning av fastigheten och rörelsen träffades den 11 januari 1973, då A uppbar köpeskillingen om 350 000 kr, varav 270 000 kr för rörelsen. Sedan X begärt redovisning av A, anförde denne i brev den 8 maj 1973 till Z följande.

Angående bland annat Asa 2:17. Enär aktiebolaget står som säljare av fastigheten m.m. måste jag ha Edert medgivande enligt bifogad handling.

Enär direktören X synes angelägen lyfta likvider m.m. är jag tacksam för omgående behandling.

11 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 162

Den handling som var fogad vid brevet och som undertecknades av Y och Z var daterad den 10 januari och den 8 maj 1973. Den hade följande lydelse.

Nuvarande firmatecknare medgiver att direktören X av advokaten A mottager redovisning och likvid avseende bl.a. Asa 2:17.

A avgav redovisning den 9 maj 1973. Enligt den av X godkända redovisningen erhöll han 344 167 kr 61 öre, varav 26 000 kr kontant och 318 167 kr 61 öre i en postväxel. Av de medel X sålunda mottagit förde han ut 12 5 00 0 kr ur landet. Resterande belopp förbrukade han för egen räkning.

Sedan åtal väckts mot X för oredlighet mot borgenärer, alt. vårdslöshet mot borgenärer, för att han - på grund av förfogande över bolagets tillgångar - i gäldenärs ställe utan vederlag avhänt bolaget egendom av betydenhet och försatt detta på obestånd, dömde tingsrätten honom den 25 januari 1978 för oredlighet mot borgenärer till villkorlig dom och 100 dagsböter.

I anmälan till advokatsamfundets styrelse påtalade kronofogdemyndigheten i distriktet A:s medverkan i den av X begångna brottsliga gärningen och anförde därvid bl.a. följande.

A har uppenbarligen varit medveten om att aktiebolagets pengar inte borde utbetalas till X, som kunde antas undanskaffa medlen och föra ut dem till Spanien. Att A insett att aktiebolaget på grund av försäljningen skulle komma att påföras en avsevärd inkomstskatt framgår av hans berättelse vid vittnesförhör i rätten.

I avgivet yttrande bestred A att han skulle ha haft någon del i vad X låtit komma sig till last. Han uppgav bl.a. följande.

Prop. 1981/82:57 163

På grund av skattekonsekvenserna rådde han vid något tillfälle X att försöka sälja aktierna i bolaget i stället för fastigheten och rörelsen till kommunen. Denne ville emellertid inte lyssna till rådet utan sade sig ha användning för bolaget för att genom detta bereda sig ytterligare inkomster i form av bl.a. arrenden. X nämnde också att han anlitade egna skatteexperter. I samband med redovisningen underströk A ånyo skattekonsekvenserna för X. - X hade hand om de medel som tillhörde bolaget, varken Y eller Z förvaltade några pengar. A ordnade ett formellt skriftligt medgivande från bolagets ställföreträdare att få redovisa direkt till X, som var den som ensam styrde och ställde i bolaget. A utgick från att X i sin tur skulle redovisa till bolaget. - Han hade inte haft någonting att göra med X innan han mottog ifrågavarande uppdrag. Han visste emellertid att X inte var bosatt här i riket. Av förbiseende iakttog han inte valutaförordningens bestämmelse att inhämta riksbankens tillstånd att få redovisa köpeskillingen till X.

Styrelsen hänsköt ärendet till disciplinhämnden, som muntligen hörde A.

Disciplinnämnden yttrade i beslut den 29 juni 1978.

Enligt 5 § första stycket 2) valutaförordningen fordras riksbankens tillstånd om den som är bosatt här i riket skall överlåta, bl.a. betalningsmedel på den som är bosatt i utlandet.

A har i vetskap om att X var bosatt i Spanien underlåtit att inhämta riksbankens tillstånd innan han den 9 maj 1973 till denne överlämnade beloppet om 344 167 kr 61 öre i form av kontanter och en postväxel. Härigenom har A åsidosatt sina plikter som advokat.

Därutöver gör nämnden följande bedömning rörande A:s redovisning till X för det uppdrag han mottagit att

Prop. 1981/82:57 164

försälja bolagets fastighet och rörelse.

Även om - som A uppgett - X som aktieägare samt den som ensam bestämde i bolaget och förvaltade dess medel uppdragit åt A att genomföra försäljningen, var det ändå bolaget och inte X personligen som A företrädde. Att A också insåg detta visar hans brev till Z samt dennes och Y:s påtecknade medgivande om rätt för X att motta redovisning. Brevets avfattning - "måste jag ha Edert medgivande" och "X synes angelägen lyfta likvider" - ger emellertid vid handen att A - som han också själv uppgett - betraktade uppdragsförhållandet till bolaget som endast formellt och att den verkliga uppdragsgivaren var X själv. Härför talar även den omständigheten att A:s kostnadsräkning den 9 maj 197 3 utställts inte på bolaget utan på X.

Av A:s egna uppgifter framgår att han var medveten om vilka ofördelaktiga skattekonsekvenser en försäljning av det slag som kom till stånd skulle medföra i jämförelse med en avyttring av aktierna i bolaget, att han underrättat X härom men att denne ändå vidhöll att försäljningen skulle genomföras på sätt som skedde. X:s inställning måste anses i hög grad anmärkningsvärd och borde ha gett A anledning misstänka att allt inte skulle komma att gå rätt till. Misstanken härom borde ha förstärkts när X begärde att A skulle redovisa till denne personligen. Att X hade ett dominerande inflytande i bolaget har inte fritagit A från skyldigheten att göra vad på honom rimligen ankom för att förvissa sig om att han inte genom att vill-fara X:s begäran om redovisning underlättade för denne att begå några oegentligheter. Redan det förhållandet att X var bosatt i utlandet borde ha manat A till särskild försiktighet. A:s åtgärder att upplysa X om skattekonsekvenserna har i detta hänseende inte varit tillräckliga. Vad A enligt nämndens mening med hänsyn till omständigheterna bort göra var att redovisa från kommunen mottagna medel direkt till bolaget

Prop. 1981/82:57 165

och inte - som han uppgett - förlita sig på att X i sin tur skulle göra detta.

Med hänsyn till det anförda måste A genom att redovisa medlen till X anses ha jämnat vägen för den gärning X dömts för. Vad A sålunda låtit komma sig till last finner nämnden inte vara att bedöma strängare än som ett åsidosättande av de plikter som åvilat honom som advokat.

På grund härav tilldelade nämnden A varning.

2. TSA 1979 s 77, fall 5: Medverkan till att söka skapa en laglig ram kring en olaglig verksamhet

En tingsrätt dömde genom dom den 7 januari 1976 X och Y för bl a koppleri till fängelse två år. I målet biträddes de tilltalade av advokaten A som offentlig försvarare. De åtalade gärningarna hade samband med de tilltalades innehav av en porrklubb. Av domen framgick bl a att A biträtt vid förvärvet av klubben samt att han därefter i viss utsträckning bistått klubbinnehavarna med råd rörande klubbens verksamhet.

Sedan förhållandet bringats till advokatsamfundets kännedom, beslöt styrelsen att till prövning uppta fråga om vidtagande av disciplinär åtgärd mot A på grund av hans engagemang för klubbinnehavarna.

I infordrat yttrande uppgav A bl a följande. "20.3.1974 fick jag besök av X, som jag ytligt kände från en klubb samt två andra personer. De båda sistnämnda ville sälja porrklubben till X. På uppdrag av parterna skrev jag ett köpekontrakt, med innehåll bl a att tillträde skulle ske. 15.4.1974. Polistillstånd förelåg redan vid tillträdet och förlängdes senare att gälla med X som föreståndare.

Prop. 1981/82:57 166

Jag besökte porrklubben i mitten av april och förevisades då lokalerna. Jag fick också ta del av "Anställningsavtal" från en annan klubb, vilket avtal påstods vara upprättat av advokat. På uppdrag av X, som skaffat sig en kompanjon vid namn Y, gjorde jag vissa ändringar i "anställningsavtalet" dels 24.7.1974 dels ock någon gång 1975 (Bil A, B och C).

Då jag visades runt i lokalerna vid mitt första besök på klubben observerade jag att vid sidan av scenen fanns en dörr till ett rum, vilket tydligen tidigare använts för samlag o dyl. Jag förklarade att något sådant inte fick förekomma. Dörren låstes omedelbart och jag fick sedan veta att X eller Y aldrig tillät att rummet användes. Däremot tog vissa flickor raot kunder utanför lokalerna, t.ex. på hotellrum eller i av flickorna direkt förhyrda lägenheter. I samma fastighet som porrklubben fanns inga "besöksrum".

Nu torde det vara uppenbart för alla - inte minst polismyndigheten - att besöksklientelet på en sexklubb består av dels allmänt nyfikna personer utan intresse att skapa sexuella kontakter där, dels ock sådana - i regel män -som vill ha direkt kontakt med flickorna. Dessa torde i sin tur - med några få undantag - kunna betraktas som prostituerade. Några ordningsregler eller andra omständigheter, som kan förhindra sådana kontakter torde inte kunna framletas.

Min bedömning var att myndigheters olika tillstånd i alla fall borde följas upp med ordning och reda på klubben: iakttagande av tider för öppethållande, förbud mot narkotika och alkohol (det sistnämnda i vart fall för personalen) osv. - Om dessa regler iakttogs, och man visste ju att polisens spaningspersonal nästan dagligen besökte klubben, menade jag att verksamheten kunde bedrivas så länge tillstånd förelåg. Ett främjande borde kräva att innehavarna upplät rum för sexuella aktiviteter, medan vinning av prostitution icke kunde föreligga genom den

Prop, 1981/82:57 167

omständigheten att fler besökare kom för att försöka få kontakt med flickorna. Denna min uppfattning synes delas av polis och åklagare på en del orter än i dag. Här däremot gjorde polis och åklagare en annan bedömning och tingsrätten utmätte stränga straff, bl a för X och Y. Dessa ansökte också om prövningstillstånd, vilket dock inte beviljades, eftersom de kom i en "skarv" då innehavaren av annan sexklubb fått sitt mål prövat innan detta porrklubbsmål avgjorts i hovrätt.

Även i detta fall kan man kritisera min bedömning (jag är väl inte den ende juristen som trodde att verksamheten fick bedrivas), men jag kan inte förstå att jag skulle ha medverkat till ekonomisk eller organiserad brottslighet genom vad jag gjort eller underlåtit i sammanhanget.

Något ekonomiskt samarbete har jag inte haft med X eller Y. De ådömdes kraftiga skadestånd, varför jag måst avskriva vissa arvodesfordringar på dem båda."

A uppgav vidare bl a att det stod klart för honom att det förelåg ett samband mellan flickornas låga ersättning -10 kr per timme - och deras möjlighet att knyta sexuella förbindelser på klubben samt att han upprättat de ovan angivna bilagorna B och C.

Bil. B utgjordes av följande.

ORDNINGSREGLER

för personer som har anställning hos eller på annat sätt har anknytning till sexklubben ■■ = "=.

§ 1

■■=■■= har till föremål för sin verksamhet att genom visningar av filmer, strip-tease och liknande tillgodose önskemål hos vissa personer. Dessa önskemål kan vara av varierande slag, men de torde ytterst bestå i sexuell nyfikenhet eller sexuella behov.

§ 2

De som i ett eller annat hänseende medverkar vid "="=:s visningar eller andra aktiviteter får icke genom erbjudande - med eller utan betalning - inom

Prop. 1981/82:57 168

lokalerna söka kontakt med gäster eller på annat sätt än som rimligtvis kan framgå av det sceniska uppträdandet verka för kroppsliga kontakter med ■■ = ■■= :s gäster.

Avtal om samlag eller annan sexuell handling får ej slutas inom "="=:s lokaler.

§ 3

Medverkande får ej till ■■ = "= medföra eller i lokalerna förtära alkohol eller nyttja narkotiska preparat. Ej heller får vederbörande vistas i lokalerna efter att ha förtärt alkohol i märkbar utsträckning eller efter att ha nyttjat narkotika.

§ 4

Medverkande skall iakttaga god personlig hygien och får ej vistas i ■■="=: s lokaler om vederbörande är medveten om att han eller hon har smittosam sjukdom, varmed förestås även annan smittsam sjukdom än könssjukdom.

§ 5

Bryter någon mot reglerna enligt ovan äger "=■■= rätt att omedelbart och utan ersättning i någon form genast avvisa vederbörande från lokalerna.

§ 6

Envar, som medverkar i ■■="=:s verksamhet, skall taga del av dessa ordningsregler och är efter underskrift av desamma bunden därav.

Bil C utgjordes av följande avtal.

Mellan " = "= , X och ... nedan kallad dansösen, född år 19... träffas denna dag följande avtal.

1. Dansösen åtager sig att under tiden ... 1975 å

" = ■■= utföra s k strip-tease dans vid ... tillfällen per kväll dvs vid tider mellan klockan 18.00-03.00 som senare överenskommas.

2. Dansösen skall infinna sig i lokalerna senast tio minuter före framträdandet men är icke skyldig att uppehålla sig därstädes efter framträdandet.

3. Dansösen erhåller i ersättning ... kronor per framt radande.

4. Om dansösen icke visar att skatt erlägges på grund av annan anställning innehåller och redovisar ■■ = ■■= erforderlig skatt.

Prop. 1981/82:57 169

5. Om dansösen förefaller påverkad av alkohol, narkotika eller dyl eller på otillbörligt sätt tar kontakt med gäster för sexuella förbindelser, äger "="= rätt att genast uppsäga detta avtal och är dansösen icke berättigad till skadestånd därför.

Styrelsen hänsköt ärendet till disciplinnämnden, som muntligen hörde A.

Disciplinnämnden yttrade i beslut den 2 9 november 197 8:

Nämnden finner uppenbart att varken "anställningsavtalen" eller ordningsreglerna tjänat annat syfte än att ge sken av att ingen prostitution bedrevs inom eller i anslutning till klubben eller att, om så var fallet, detta skedde trots klubbinnehavarnas förbud och i varje fall utan deras medverkan. Detta måste också A ha insett.

Genom att ändå på sätt som angetts lämna klubbinnehavarna biträde rörande klubbens angelägenheter har A medverkat till att söka skapa en laglig ram för en olaglig verksamhet. Härigenom har A allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat.

På grund härav tilldelade nämnden A varning.

Prop. 1981/82:57 170

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Efter remiss har yttranden över promeinorian avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RA), Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen, domstolsverket, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges Statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Tjänstemännens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR och Landsorganisationen i Sverige.

RA har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från länsåklagarna i Uppsala län. Malmöhus län och Örebro län.

1 Allmänna synpunkter

Justitiekanslern: Arbetsgruppen har gått igenom det material som legat till grund för påståenden i den allmänna debatten om att vissa advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Enligt arbetsgruppen ger materialet inte stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. Under inga förhållanden ger materialet enligt gruppens uppfattning nägot fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar. Gruppen har likväl ansett att den diskussion som förekommit i denna fråga motiverar en undersökning om nuvarande ordning erbjuder tillräckligt skydd mot sådana företeelser.

Jag har ej haft tillgång till det material som arbetsgruppen gått igenom, men finner ingen anledning att ifrågasätta riktigheten av de uttalanden som gruppen gör beträffande förhållandena inom advokatkåren. Vad som förekommit inom advokatsamfundets disciplinära verksamhet - två exempel har som bilaga fogats vid arbetsgruppens promemoria - visar dock att ständig vaksamhet är påkallad mot företeelser av det slag som arbetsgruppens undersökning avsett.

Riksåklagaren: Arbetsgruppen har gått igenom det material som legat till grund för påståenden i den allmänna debatten om att vissa advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Enligt arbetsgruppen ger materialet, som varit diffust till sitt innehåll, inte stöd för de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i sådan brottslighet. Under inga förhållanden ger materialet enligt gruppens uppfattning något fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar. Gruppen har likväl ansett att den förda diskussionen motiverar en undersökning för att klargöra om nuvarande ordning erbjuder tillräckligt skydd mot sådana företeelser.

Jag saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av de uttalanden som gruppen gjort beträffande sina iakttagelser om förhållandena inom advokatkåren. Lika med arbetsgruppen anser jag dock att det är angeläget att man på alla sätt söker motverka att advokater, som i sin yrkesutövning på olika sätt kommer i kontakt med personer som ägnar sig åt organiserad och ekonomisk brottslighet, själva genom rådgivning eller på annat sätt underlättar sådan brottslighet. Samtidigt vill jag betona vikten av att advokaterna står fria och oberoende i förhällande till det allmänna.

Prop. 1981/82:57 171

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: I de sammanhang som det här är fråga om kan advokaten inte sägas ha att i första hand företräda det allmänna. Denna uppgift åvilar åklagaren. De omfattande rättigheter som en advokat innehar, då särskilt som offentlig försvarare, när det gäller kontakt med den misstänkte och insyn i förundersökningsmaterialet ger emellertid anledning att även ställa stora krav såvitt avser ansvaret mot det allmänna.

Arbetsgruppen har utgått från de uppgifter i den allmänna debatten som antytt att medlemmar av advokatsamfundet varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Gruppen har inte funnit stöd för de generella påståenden som framförts. Men liksom det i promemorian redovisas för riket i övrigt har det under årens lopp vid åklagarmyndigheten i Göteborg vid handläggning av ekonomiska brott iakttagits att försvarare varit sä inblandade i de aktuella affärstransaktionerna att deras objektivitet kunnat ifrågasättas. Vid påpekanden härom har det hänt att advokat lämnat sitt försvararuppdrag. Det bör anmärkas att ej i något fall har brott kunnat styrkas.

Även om jag har föga tilltro till möjligheten att kunna lagstifta bort den art av brottslighet det närmast gäller här - grov ekonomisk och/eller organiserad kriminalitet - ger dock de iakttagelser som gjorts beträffande den rådgivande rollen anledning till uppmärksamhet i det översynsarbete som pågår. De påpekanden som görs i promemorian syns sålunda kunna vara verksamma i uppstramande syfte.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Liksom BRÅ tidigare upptagit frågor angående revisors ställning i förhållande till den organiserade och ekonomiska brottsligheten har i föreliggande promemoria behandlats advokatkårens ställning i samma hänseende. Arbetsgruppen anför redan inledningsvis att det i den allmänna debatten gjorts gällande att advokater är inblandade i den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Gruppen bedömer det material som därvidlag stått till dess förfogande som diffust till sitt innehåll och anser att detta ej ger stöd ät de generella påståenden om advokatmedverkan vid brott som gjorts. Med instämmande i Barbro Engman-Nordins reservation vill även jag konstatera att omfattningen av advokaters verksamhet vid organiserad och ekonomisk brottslighet får betraktas som okänd men att vid denna brottslighet uppenbarligen sker rådgivning och expertvägledning av olika jurister i en omfattning som gör dagens brottslighet möjlig. Med denna utgångspunkt ter sig arbetsgruppens förslag till lagändringar ytterst blygsamma. De föreslagna ändringarna kan väl tillstyrkas men det mäste samtidigt konstateras att det är osannolikt att de påverkar de advokater som så önskar att fortfara att främja till exempel ekonomisk brottslighet.

Länsåklagaren i Uppsala län: Påståenden om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet är ägnade att hos allmänheten och myndigheterna minska tilltron till advokaternas yrkesutövning. Även om påståendena är oriktiga eller överdrivna föreligger anledning att se allvarligt på dem och vidta åtgärder, som säkrar ett framtida gott förtroende för advokatkåren. Den omständigheten att delade meningar synes föreligga bland advokater om vad som kan krävas av dem i vissa avseenden medför att en närmare reglering av verksamheten erfordras.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten har på sitt till målen begränsade verksamhetsfält inte funnit stöd för de generella påståenden som då och då under senare tid framförts om advokaters medverkan i organiserad, ekonomisk brottslighet. Emellertid torde denna brottslighet idag ha en sådan

Prop. 1981/82:57 172

karaktär att den inte rimligen kan bedrivas utan kvalificerad juridisk hjälp och det kan inte uteslutas att sådan hjälp begärs hos ledamöter i advokatsamfundet. Mot denna bakgrund kan det var värdefullt med regler som -på ett tydligare sätt än vad som kan anses vara fallet idag - närmare anger de etiska ramarna för en advokats verksamhet.

Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt de förslag som framlagts i promemorian.

Domstolsverket: I samband med den under våren 1976 intensifierade debatten kring den organiserade och ekonomiska brottsligheten tillsatte rikspolisstyrelsen i september samma år en arbetsgrupp (AMOB) som fick till uppgift att utreda hur det polisiära arbetet med den organiserade och ekonomiska brottsligheten lämpligen borde bedrivas. 1 sin rapport redovisar AMOB under skilda avsnitt och i flera sammanhang uppgiften att ett dussintal advokater i landet kontinuerligt tycks ägna sig åt bl a rådgivningsverksamhet inom det organiserade och ekonomiska brottsområdet (sid 21, 24, 189 if, 190) och .AMOB konstaterar att "liknande riksomfattande personella samband har belagts när det gäller den tidigare omnämnda illegala kreditgivningsverksamheten" (s. 190 i.f.).

Den genomgäng av materialet som nu gjorts av arbetsgruppen inom BRA och som redovisas i promemorian (s. 50) har uppenbarligen givit gruppen anledning understryka att materialet i AMOB-rapporten såvitt nu är fråga varit diffust till sitt innehåll och inte ger stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. "Under inga förhållanden ger materialet enligt gruppens uppfattning något fog för påståenden om att dessa företeelser skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar", (s. 50 m). DV konstaterar att en betydande diskrepans föreligger mellan innehållet i AMOB-rapporten och promemorian såvitt gäller påståenden och slutsatser om advokaters medverkan i den ekonomiska och organiserade brottsligheten. DV saknar emellertid möjlighet att närmare bedöma innehållet i .AMOB-rapporten och tar därför ställning endast till de bedömningar och förslag vartill promemorian i sig kan föranleda.

Sveriges domareförbund: Promemorian, som utarbetats av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet, ingår som ett led i den pågående översynen av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet och har föranletts av påståenden i den allmänna debatten om att advokater varit inblandade i sådan brottslighet. Emellertid ger det material, som legat till grund för dylika påståenden, tydligen inte belägg för att sädan verksamhet skulle ha spridning bland advokatkårens medlemmar. Likväl förestår arbetsgruppen vissa nya regler.

Föreningen Sveriges Statsåklagare: Arbetsgruppen framför icke någon genomarbetad syn på advokatens ställning i skiftande situationer. Promemorians underlag för bedömningar och förslag är tunt. Det borde ha framstått som nödvändigt för den uppgift, som arbetsgruppen-styrgruppen synes ha förelagt sig, att åtminstone i någon mån söka penetrera och klarlägga de relationer som finns mellan ekonomisk och organiserad brottslighet och advokater eller jurister i övrigt i deras roller som rådgivare eller försvarare. Arbetsgruppen-styrgruppen resonerar endast i allmänna ordalag om dessa frågor. Det är svårt att finna sambandet mellan gruppens "kartläggning" av nämnda relationer och de förslag gruppen framlägger. Förslagen får närmast karaktären av hugskott. Någon analys av de verkningar ett genomförande av förslagen skulle få lämnas knappast.

Prop. 1981/82:57 173

Klarare direktiv och en mångsidigare sammansättning av arbetsgruppen (och styrgruppen) hade kunnat ge bättre resultat. Statsåklagarföreningen finner anmärkningsvärt att vare sig i styrgruppen eller i arbetsgruppen ingått åklagare med erfarenhet av organiserad och ekonomisk brottslighet. Naturligtvis gäller detsamma advokatrepresentation.

Föreningen anser sig sakna anledning och möjlighet att nu bidraga med en vidare belysning av problemområdet och vill närmast föreslå att frågorna noggrannare och i vidare sammanhang genomarbetas genom regeringens försorg.

Statsåklagarföreningen vill emellertid kortfattat dels lämna några allmänna principiella synpunkter på advokatverksamheten dels ta ställning till några av styrgruppens konkreta förslag.

Advokaterna haren vital roll i bevarandet av rättssamhället. Utformandet av reglerna för denna roll kräver en förståelse för advokatens relationer till och funktioner i vårt rättssystem. I sin yrkesutövning inträder en advokat nödvändigtvis i skiftande roller med svåra uppgifter. Varje situation kan inte förutses. Grundläggande etiska principer behövs som vägledning. Varje särskild situation ställer honom inför frågor som han får själv söka svar på inom ramen för de etiska regler som gäller. För att advokatkåren skall kunna fylla sin samhälleliga roll är nödvändigt att den i största utsträckning är fri och oberoende. Endast därigenom kan advokaten vara ett starkt stöd för den enskilde medborgaren även i de situationer där denne är i konflikt med den överväldigande samhällsapparaten eller utsatt för tryck från den allmänna opinionen. Förslag, innebärande vidgad sam-hällskontroll över advokatkåren eller inskränkningar i dess fria och oberoende ställning, bör vara mycket väl underbyggda och välmotiverade för att vinna framgång.

Lagstiftningen, advokatsamfundets stadgar om krav på medlemmar och med disciplinregler samt de år 1971 antagna reglerna om god advokatsed ger tillsammans en god vägledning för de ansvarskännande advokaterna och ger regler för bestraffning eller annan åtgärd mot den som överskrider reglerna. För att reglerna, som endast kan ange en minimistandard, skall utgöra en garanti för en högtstående advokatkår krävs dock att de upprätthålles med skärpa. Överträdelser skall föranleda en i förhållande till dess betydelse lämplig reaktion. Sviktar ansvariga organ vid tillämpning av reglerna förlorar dessa helt eller delvis sin effekt.

Vilket regelsystem som än gäller för advokalverksamheten kan ej förhindras att advokater emellenåt kommer att beslås med brottsliga eller eljest oetiska handlingssätt. Det hade varit av värde om arbetsgruppen försökt att belysa vilka oacceptabla handlingsmönster som förekommer och ge konkreta rekommendationer om hur dessa företeelser skall hejdas. Tydligen avvisar arbetsgruppen de angrepp som från samhällets sida genom den inom rikspolisstyrelsens administrerade AMOB-rapporten riktats mot advokatkåren och betecknar dem som diffusa och utan stöd för gjorda generella påståenden. .Arbetsgruppen bidrar dock ej själv nämnvärt med någon belysning av fältet.

Vad som anförs i promemorian torde inte vara ägnat att i nämnvärd omfattning begränsa ekonomisk brottslighet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av arbetsgruppens uttalande att dess undersökning icke givit stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. Med hänsyn till vikten av att den rättssökande allmänhetens och myndigheternas tilltro till advokat-

Prop. 1981/82:57 174

kårens yrkesutövning upprätthålls bör, såsom arbetsgruppen föreslagit, åtgärder likväl vidtagas så att erforderligt skydd erbjuds mot den typ av företeelser, som nämnda påståenden gällt.

Arbetsgruppen har framlagt en rad förslag, vilka föreningen i allt väsentligt kan godtaga och som, åtminstone för närvarande, kan anses tillräckligt ingripande.

Tjänstemännens centralorganisation: Det material rörande advokaters inblandning i organiserad och ekonomisk brottslighet som arbetsgruppen har gått igenom är ett skriftligt material från 1977 som legat till grund för Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp mot organiserad brottslighet. Eftersom detta material dels är gammalt och dels av begränsad omfattning kan det, enligt TCOs uppfattning, inte vara möjligt att dra några generella slutsatser om förekomsten av organiserad och ekonomisk brottslighet inom advokatkåren. Det material som funnits till förfogande ger enligt reservanten Sjöström tvärtom exempel på att advokater medverkat i ekonomisk och organiserad brottslighet genom rådgivning eller på annat sätt. Detta innebär att det inte är möjligt att, som arbetsgruppen gjort, hävda att materialet är ett bevis för att en sådan verksamhet inte förekommer.

Landsorganisationen i Sverige: Arbetsgruppen har gått igenom material som legat till grund för påståenden om att advokater varit inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Enligt gruppen ger detta material inte stöd åt de generella påståenden som framförts om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. Man har ändå ansett att det finns skäl att överväga åtgärder för att motverka att advokater som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med organiserad och ekonomisk brottslighet själva medvetet eller omedvetet underlättar denna.

2 Försvararens relationer till den misstänkte

Justitiekanslern: I likhet med arbetsgruppen finner jag det vara klart att en försvarare mäste äga integritet och självständighet inte bara gentemot domstol och åklagare utan även mot den misstänkte. När det gäller metoder för att inskärpa detta kan det naturligtvis ifrågasättas om de föreslagna ändringarna i 21 kap. rättegångsbalken kommer att bli ett särskilt verksamt medel. Stora svårigheter att fastställa sädana relationer mellan försvararen och den misstänkte som förslaget tar sikte på kan väntas uppstå. De principer som de föreslagna lagändringarna ger uttryck för synes mig dock riktiga och jag har ingenting att invända mot att ändringarna genomförs i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Riksåklagaren: När det gäller försvararens relationer till den misstänkte vill jag lika med arbetsgruppen understryka angelägenheten av att försvararen upprätthåller en självständig och oberoende ställning inte bara gentemot domstol och åklagare utan även mot den misstänkte. Detta är väsentligt inte minst med hänsyn till att den misstänktes intressen i annat fall kan befaras bli eftersatta. Arbetsgruppens förslag är sålunda ägnat att förhindra att försvararen får egna intressen i saken eller blir indragen i den misstänktes ekonomiska angelägenheter i stort. Som överåklagaren i Stockholm framhållit i sitt yttrande kan vissa svårigheter förväntas när det gäller att i del enskilda fallet fastställa försvararens förhållanden till den misstänkte och hans sak. Genom att regeln ges obligatorisk karaktär undanröjs dock varje tvivel om att fräga är om en renodlad diskvalifikations-grund. Det måste därför framstå som uppenbart för vederbörande försvarare att han har en oavvislig plikt att redovisa alla för sakens bedömning

Prop. 1981/82:57 175

relevanta uppgifter. Jag förutsätter att underlåtenhet i detta hänseende kommer att bedömas som en mycket allvarlig pliktförsummelse. Med beaktande av det nu sagda vill jag inte motsätta mig ett genomförande av förslaget enligt de riktlinjer arbetsgruppen förordat. Den valda utformningen av lagtexten synes mindre lämplig med hänsyn till att lokutionerna delvis ligger mycket nära rekvisiten för medhjälp till brott. Som framhållits av överåklagaren i Göteborg och länsåklagaren i Malmöhus län bör förbudet i förekommande fall ta sikte på samtliga på en advokatbyrå arbetande jurister.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Den grundläggande principen för utseende av försvarare för misstänkta i brottmål är att den misstänkte har rätt att själv få avgöra vem han skall ha. Endast för vissa i rättegångsbalken närmare angivna fall kan inskränkningar ske i denna rätt.

1 likhet med arbetsgruppen anser jag att det är av betydelse att en försvarares integritet och självständighet gentemot den misstänkte upprätthålles. Lika angeläget är det att söka förhindra att försvararen -medvetet eller omedvetet — blir indragen i ekonomisk brottslighet. Emellertid är jag tveksam huruvida den omständigheten att en försvarare varit den misstänkte behjälplig i angelägenhet som rör brottmålet skulle göra honom så olämplig som försvarare att det motiverar en regel som den föreslagna.

Den föreslagna oberhörighetsregeln tar sikte på det fallet att misstanke om brott inte föreligger mot försvararen. Oaktat han sålunda inte kan straffas för vad han - kanske under utövning av advokatyrket - företagit sig kommer han likväl att drabbas av en sanktion i den meningen att han i det aktuella fallet betages möjligheten att biträda en klient och således i viss utsträckning utöva sitt yrke. Utifrån principiella synpunkter är den föreslagna ändringen därför ägnad att inge betänkligheter. Vidare torde man vid tillämpningen av bestämmelsen möta avsevärda svårigheter. Sålunda uppkommer till en början fråga om vem som skall svara för utredningen om eventuell obehörighet. Såvitt gäller advokat ankommer det i första hand på denne själv att pröva om han är obehörig. Denna skyldighet är sanktionerad genom samfundets möjligheter till disciplinärt ingripande. Så är emellertid inte fallet beträffande försvarare som inte är advokat. För att den önskade effekten skall kunna uppnås bör försvarare kunna avvisas redan under förundersökningen. Om sådant avvisande i princip kan ske enligt nu gällande rätt har det dock - såvitt känt - aldrig förekommit. Fråga uppkommer vidare om åklagare själv kan avvisa eller om endast rätten har sådan befogenhet. Oavsett när och av vem beslut om avvisning kan meddelas torde möjligheterna till uttömmande utredning vara starkt begränsade p.g.a. bestämmelsen i 36 kap 5§ rättegångsbalken om advokats tystnadsplikt. Risk föreligger att den föreslagna regeln ger upphov till "sidorättegångar" angående den eventuella obehörigheten. Enligt min mening bör övervägas en mera begränsad regel för att komma till rätta med de mest flagranta fallen som går ut på att domstolen har rätt att avvisa försvarare som på de angivna grunderna befinnes olämplig. Med en sådan bestämmelse som alltså ger möjlighet till avvisning först efter prövning i det enskilda fallet i stället för en ovillkorligt utformad obehörighetsregel ges större utrymme för mindre stelbenta lösningar av frågor rörande försvararens integritet och självständighet. Med en på detta sätt utformad regel bortfaller även behovet av dispens i särskilda fall.

Om avvisning av försvarare som är advokat sker på nu diskuterade grunder anser jag att skäl inte föreligger för anmälan till advokatsamfundet

Prop. 1981/82:57 176

jämlikt 12 kap 6§ 2 st rättegångsbalken, varför undantag bör göras från denna bestämmelse.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Jag har i princip inte något att erinra mot de bestämmelser som tänkts införda i 21 kap RB. Utformningen av 21:3 borde dock vara tydligare för att undvika tolkningsproblem. Dessutom bör förbudet avse även annan advokat verksam på samma byrå.

Länsåklagaren i Uppsala län: I likhet med arbetsgruppen anser jag det viktigt att försvararen upprätthåller en självständig och oberoende ställning i förhållande till den misstänkte. Föreslagna tillägg till 21 kap 3 § och 7§ rättegångsbalken kan bidra till denna princips upprätthållande. Den föreslagna undantagsregeln i 3 § 2 st bör dock preciseras så att synnerliga skäl krävs för att medge undantag från huvudregeln.

För att förbättra domstols möjligheter att förhindra att de föreslagna reglerna åsidosätts, bör även införas en regel i 21 kap rättegångsbalken som stadgar skyldighet för försvarare att till rätten självmant lämna upplysningar om mellanhavanden med den misstänkte, vilka inte helt saknar samband med gärningen. Åsidosättande av en sådan skyldighet kan för advokats del väntas leda till disciplinär åtgärd.

Lånsåklagaren i Malmöhus län: Arbetsgruppens förslag om att införa bestämmelse i 21 kap RB om viss inskränkning i rätten att vara försvarare synes väl motiverat. Fråga är emellertid om inte det föreslagna förbudet bör gälla även för den som t ex arbetar inom samma advokatbyrå. Om en av två kompanjoner i en avokatfirma omhänderhaft en klients affärsangelägenhet bör även kompanjonen med hänsyn till dennes personliga inlresse att värna om byråns anseende vara jävig att omhänderha försvararskapet för klienten.

Enligt arbetsgruppen bör det åvila den som erbjuds uppdrag som försvarare att själv pröva huruvida hans relationer till den misstänkte är sålunda att han är obehörig att vara försvarare och att, om så är fallet, avböja detta. Anser han saken tveksam är han skyldig att till rätten självmant anmäla detta. Upptäcker han sedan han mottagit uppdraget av rätten att han är obehörig att vara försvarare skall det enligt arbetsgruppens mening åligga honom själv att ta initiativet till att anmälan göres till rätten. Den skyldighet som enligt arbetsgruppen i detta sammanhang bör åläggas försvararen bör också lämpligen angivas i det föreslagna lagrummet eller i reglerna om god advokatsed.

Länsåklagaren i Örebro län: Den föreslagna ändringen i 21 kap. 3 § rättegångsbalken tillstyrks såsom angelägen och nödvändig. Det synes emellertid angeläget att understryka att försvarare i tveksamma fall självmant och snarast möjligt anmäler förhållanden som kan påverka hans uppdrag som försvarare.

Tillägget till 21 kap. 7 § får anses påkallat inte minst till skydd för försvararen. Ändringen tillstyrkes därför.

Göta hovrätt: En försvarares uppgift är att inom ramen för gällande lagstiftning och god advokatsed tillvarata den misstänktes intressen. Detta kan innebära att viss advokat inte bör komma i fråga som försvarare med hänsyn till det biträde han tidigare lämnat den misstänkte. Försvararen bör självfallet inte heller gå den misstänktes ärenden i angelägenheter som har samband med den påstådda brottsligheten. Att närmare reglera dessa frågor i lag är en närmast omöjlig uppgift, vilket inte minst arbetsgruppens förslag vittnar om. Något egentligt behov av en sådan reglering har arbetsgruppen inte heller påvisat. Hovrättens erfarenhet är att advokaterna agerar korrekt som försvarare inom den nyss angivna ramen. En närmare

Prop. 1981/82:57 177

reglering av detta område kan lätt bli ofullständig och onyanserad och leda till en överdriven försiktighet från advokaternas sida. En sådan utveckling skulle kunna medföra att försvaret bedrivs mindre effektivt och skulle alltså i sista hand drabba den misstänkte. Hovrätten avstyrker därför förslaget.

Stockholms tingsrätt (majoriteten}: En försvarares förhållande till den brottsliga gärningen eller till angelägenhet som har samband därmed får inte vara av den art att han hamnar i ett jävsliknande förhållande till den misstänkte och dennes sak. Den föreslagna ändringen t 3 § ger en tillfrågad försvarare ett incitament till självprövning och ett skäl att avböja ett uppdrag. .Även för domstolar kan förslaget utgöra ett stöd att avvisa en föreslagen försvarare om denne på angiven grund befinns olämplig. Mot denna bakgrund tillstyrker tingsrätten den i 21 kap. 3 § rättegångsbalken föreslagna ändringen.

En misstänkt bör enligt tingsrätten kunna få biträde av sin försvarare även i ekonomiska angelägenheter som ligger utanför försväraruppdraget så länge advokaten kan lämna sådant biträde inom ramen för sund etisk advokat verksamhet. Främst mot denna bakgrund kan tingsrätten inte tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 kap. 7 § rättegångsbalken.

Stockholms tingsrätt (minoriteten): Vad angår de av arbetsgruppen föreslagna ändringarna i 21 kap. RB känner vi oss inte övertygade om att de har omedelbart samband med gruppens arbetsuppgifter. Den allmänna lämplighetsprövning som enligt nu gällande regler måste föregå varie förordnande av offentlig försvarare eller godtagande av enskild försvarare torde rymma tillräckliga möjligheter att undvika de företeelser som de nu föreslagna lagändringarna avser att motverka.

Domstolsverket: Förslaget till ny lydelse av 21 kap. 3 § RB är utformat så att det för diskvalifikation av försvarare krävs att denne är övertygad om otillbörligt samröre med den misstänkte. Mot förslaget i och för sig finns intet att erinra. Med en bestämmelse med sådana rekvisit torde dock inte mycket vinnas. Flertalet försvarare i de mål det här rör sig om är offentliga försvarare - dvs. advokater. Skulle en advokat ha övertygats om verksamhet av här avsett slag, torde man ha all anledning anta att han redan blivit utesluten ur advokatsamfundet och pä den grunden i praktiken är otänkbar som offentlig försvarare. Det ter sig mot bakgrund härav och omständigheterna i övrigt önskvärt att inte heller den får vara försvarare som på sannolika skäl kan antas ha hjälpt den misstänkte vid gärningen etc. DV föreslår att 21 kap. 3 § RB ändras i enlighet härmed.

Förslaget till ändring av 21 kaj). 7 S RB är ägnat att inge betänkligheter. Det föreslagna tredje stycket av paragrafen är alltför lösligt formulerat för att tjäna till vägledning rörande vad som är tillåtligt för en försvarare. Av motiveringen framgår egentligen endast att en försvarare inte får ägna sig åt olämplig hjälp åt den misstänkte. Det exempel som ges på olämplig hjälp (s. 60 y) ter sig dessutom enligt DVs mening inte i allo så uppenbart olämpligt; snarare är det mången gång helt i sin ordning att försvararen hjälper den misstänkte utöver försvararuppdragel.

De oarter förslaget avser att komma till rätta med torde kunna bemästras inom ramen för reglerna om god advokatsed och - beträffande eventuella privata försvarare - bestämmelserna i 21 kap. 3 § 2 st. jfrt med 12 kap. 5 § RB. DV avstyrker förslaget i denna del.

Sveriges domareförbund: Enligt arbetsgruppen är det särskilt i mål med anknytning till organiserad och ekonomisk brottslighet av vikt att försvararen garanteras en gentemot den misstänkte självständig ställning. Gruppen

12 Riksdagen 1981182. 1 .uiml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 178

föreslår i sådant syfte att det i 21 kap. RB införs bestämmelser av innebörd att den som genom råd eller på annat sätt varit den misstänkte behjälplig vid gärningen eller i angelägenhet som har väsentligt samband därmed inte får vara försvarare, att rätten i särskilt fall kan medge undantag från denna regel samt att den som är försvarare inte fär vara den misstänkte behjälplig i andra ekonomiska angelägenheter än sådana som faller inom ramen för försvaret eller uppenbarligen saknar samband med gärningen.

Domareförbundet anser i likhet med arbetsgruppen att försvararen måste, för att kunna rätl fylla sin uppgift, upprätthålla en självständig och oberoende ställning i förhällande till den misstänkte och dennes sak. Det är därför väsentligt att försvararen ej genom samröre med den misstänkte utanför försvararuppgiften kommer i jävsliknande situationer som är oförenliga med försvararens ställning. 1 fråga om sådana fall, där försvararen under rättsförfarandet ställs inför oacceptabla anspråk på biträde utanför försvararuppgiften, skulle en förhållningsregel av det föreslagna innehållet i vissa fall möjligen kunna bli ett stöd för försvararen att hävda sin integritet. Emellertid anser domareförbundet att de föreslagna reglerna inte torde komma att, utöver vad som kan uppnås inom ramen för gällande regler, på något mera påtagligt sätt förebygga att advokater blir inblandade i organiserad och ekonomisk brottslighet. Ej heller eljest anser förbundet förslaget ägnat att på något verkningsfullt sätt motverka sådan brottslighet.

Såsom ligger i det nyss sagda anser förbundet att gällande regler i RB ger tillräcklig grund för hanteringen av frågor om försvararens lämplighet med hänsyn till hans tidigare förbindelser med den misstänkte eller hans mellanhavanden med denne under rättsförfarandet. Vid sidan av RB ges ytterligare ledning i begreppet god advokatsed. Förbundet vill härutinnan peka på den i vägledande regler om god advokatsed stadgade skyldigheten för advokat att avböja eller frånträda uppdrag om han ej obundet kan hävda uppdragsgivarens intressen (14 och 15 §§). Enligt förbundets uppfattning ger de gällande reglerna på ett annat sätt än vad förslaget synes förutsätta rätten möjlighet att från fall till fall pröva försvararens lämplighet i aktuella hänseenden, främst då med avseende på frågan om försvararen med hänsyn till sitt förhållande till saken kan antagas ha.intresse av att hindra eller motverka dess rätta belysning. De problem som sammanhänger med den organiserade och ekonomiska brottsligheten ger givetvis domstolarna anledning till skärpt uppmärksamhet härvidlag.

Vidare vill förbundet peka pä att förslaget ej medför hinder för den som är försvarare att vara aktiebolag eller annan juridisk person behjälplig i ekonomiska angelägenheter som har samband med vad den misstänkte företagit sig. Ej heller har arbetsgruppen klargjort vad som i förslaget avses med den misstänktes ekonomiska angelägenheter. Förslaget skulle kunna medföra tillämpningsproblem i fråga om t. ex. fackliga organisationer, där jurister och andra anställda kan biträda medlemmar i brottmål och därmed sammanhängande ekonomiska angelägenheter. Bl.a. i dylika fall skulle förslaget kunna medföra att den misstänkte ej fick biträde av den som vore bäst skickad att försvara honom.

På grund av det anförda avstyrker förbundet att förslaget genomförs.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar arbetsgruppens uppfattning att det är olämpligt att någon anlitas som försvarare i fall han haft eller har samröre med den misstänkte utanför försväraruppdraget att detta av den art att det kan inkräkta på hans självständighet gentemot den misstänkte. Av de frågor arbetsgruppen diskuterar i promemorian är i själva verket denna den enda som har praktisk anknytning till problemen med den s. k. organiserade och ekonomiska brottsligheten.

Prop. 1981/82:57 179

Såvitt gäller advokater som försvarare är frågan - i vidare män än arbetsgruppen antagit (se sid. 56 m) - reglerad genom de vägledande reglerna om god advokatsed. Sålunda anges där i 14 § andra stycket att varje förekommande omständighet "som uppenbarligen utgör hinder för advokaten att obundet hävda uppdragsgivarens intressen" medför skyldighet för honom att avböja uppdraget. Denna regel är i själva verket mera långtgående än den bestämmelse som arbetsgruppen föreslår införd i 21 kap. RB.

Den angivna regeln i de vägledande reglerna förutsätter att i första hand advokaten själv skall pröva om jäv föreligger. I allmänhet är det bara den närmast berörde som fullt ut kan överblicka de intrikata och grannlaga frågeställningar som en jävssituation medför. De av arbetsgruppen föreslagna nya bestämmelserna i 21 kap. 3 och 7 §§ rättegångsbalken skall emellertid tillämpas även på försvarare som inte är advokater och de avser både offentliga och privata försvarare.

Enligt samfundets bedömande kommer åtskilliga problem att bli förknippade med tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna.

Som ett skäl för sitt förslag anför arbetsgruppen önskvärdheten av att undvika att en advokat som varit den misstänkte behjälplig i tvivelaktiga transaktioner senare åtar sig uppdrag som dennes försvarare för att därigenom förskaffa sig det skydd mot att själv bli förhörd i saken som bestämmelserna i 36 kap 5 § RB erbjuder. Det där föreskrivna undantaget från den allmänna vittnesplikten måste emellertid rimligtvis omfatta även tidigare anlitad försvarare. Om detta antagande är riktigt nödvändiggör detta att frågan om försvararjäv enligt de föreslagna reglerna prövas innan försvarare utses. Får nämligen den misstänkte tillfälle att utse försvarare för sig torde förbudet mot att höra vederbörande alltjämt kvarstå oavsett om denne senare förklarats "jävig".

Enligt arbetsgruppen ankommer det i praktiken på åklagaren att bevaka att ingen anmärkning kan göras mot försvararen i fråga om de aktuella reglerna och att eljest anmäla saken för rätten. Bland annat av nyss angivna skäl kan åklagaren ha anledning att redan på ett tidigt stadium framföra synpunkter på den misstänktes val av försvarare. Domstolen kan därigenom tvingas att ta ställning till reglernas tillämplighet redan vid en tidpunkt då "gärningen" ännu inte preciserats. Arbetsgruppen har inte anvisat huruvida domstolen, som i detta läge saknar underlag för självständig bedömning av frågan, skall godta åklagarens uppgifter eller bereda den föreslagne försvararen tillfälle aft yttra sig därom. Väljes den senare vägen kan detta resultera i att den misstänkte under ett känsligt skede av utredningen får stå utan försvarare medan åklagaren och den tilltänkte försvararen växlar argument inför domstolen. Detta skulle i sin tur i mänga fall tvinga den senare att godta påståendet om "jäv". Mycket talar sålunda för att det i praktiken blir åklagaren som i tveksamma situationer blir bestämmande för försvararvalet, något som i vart fall från principiell synpunkt inte kan accepteras.

Praktiska tillämpningssvårigheter såsom de nu exemplifierade föranleder samfundet alt som sin mening uttala att den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av försvararens relationer till den misstänkte inte utan vidare utredning bör leda till lagstiftning.

Föreningen Sveriges Statsåklagare: Den föreslagna obehörighetsregeln i 21 kap 3 § rättegångsbalken, avseende vissa fall, då en föreslagen försvarare varit sin klient behjälplig med tvivelaktiga ekonomiska Iransaktioner, förefaller från såväl principiell som praktisk synpunkt diskutabel. Om ej

Prop. 1981/82:57 180

vederbörande advokat själv i enlighet med advokatetiken bedömer sig vara obehörig bör det ankomma på rättens ordförande att antingen ex officio eller efter anmälan av åklagare — vilket bör kunna ske redan på förundersökningsstadiet - i det enskilda fallet besluta att avvisa honom. Hur skall utredningen om obehörighet bedrivas och i vilken form skall den redovisas för rätten? Vissa risker är alltid förenade med att rätten utanför huvudförhandling tillförs sidoinformation om målet. 1 vilken utsträckning skall den presumtive försvararen höras, vid förhandling eller vid skriftlig handläggning? 1 vad mån kan då nödvändig skyndsamhet vid pågående förundersökning eller för huvudförhandling i mål med häktad kunna iakttagas? Dessa och andra praktiska frågor bör noga övervägas, eftersom i detta fall den misstänktes rätt att själv utse sin försvarare beröres.

De föreslagna ändringarna till såväl 21 kap 3 § som 21 kap 7 § RB har givits en så vid utformning att de ej tydligt avgränsar sådana jävsliknande situationer som bör förhindras. Detta kan komma att föranleda en ojämn rättstillämpning. Reglerna kan väl intas bland de vägledande etiska reglerna men synes icke ha sådan fasthet att de bör vara bestämmande för domstols rätt och skyldighet att avvisa försvarare.

Företungen Sveriges åklagare: Förslaget till nya bestämmelser i 21 kap RB bör förtydligas så att därav klart framgår att den i 3 § föreslagna diskvalifikationsgrunden blir tillämplig icke endast på den som varit den misstänkte behjälplig på sätl som anges i förslaget utan även på övriga advokater vid samma byrå. Detsamma bör gälla det i 7 § föreslagna förbudet. Även förslaget i den delen bör sålunda förtydligas.

Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR instämmer i de allmänna synpunkier som där framförs fr. o. m. sid. 2, "Försvararens relationer till den misstänkle".

Landsorganisationen i Sverige: Arbetsgruppen har särskilt ägnat sig ål försvarares relationer lill den misstänkte.

LO tillstyrker arbetsgruppens förslag i denna del.

3 Komplettering av de vägledande reglerna om god advokatsed

Justitiekanslern: Den rekommendation som arbetsgruppen föreslagit ger uttryck för eu synsätt som i praktiken i allt väsentligt redan torde gälla.

Den föreslagna regeln om att advokat i sin verksamhet inte får främja orätt är mycket vidsträckt. De handlingsmönster som arbetsgruppen därutöver behandlat i den föreslagna regeln är sådana som utan vidare faller under begreppet främjande av orätt. Jag ifrågasätter därför om det är nödvändigt att i den föreslagna regeln särskilt ta upp dessa fall.

På grund av det anförda anser jag att en sådan regel av generalklausulskaraktär som den av advokatsamfundets styrelse tillsatta kommittén föreslagit är tillfyllest, om vid denna fogas en kommentar som mera tydligt än förslaget från den nämnda kommittén understryker skyldigheten att inte främja klandervärda förfaranden mot det allmänna.

Riksåklagaren: Beträffande de vägledande reglerna om god advokatsed har arbetsgruppen föreslagit en regel om att advokat i sin verksamhet inte får främja orätt. Enligt min mening faller de i övriga regler angivna fallen klart under begreppet främjande av orätt och synes därför kunna utgå. Jag anser att den inom advokatsamfundet tillsatta kommitténs förslag till generalklausul kan godtagas under förutsättning att man i kommentaren mera påtagligt understryker skyldigheten att hänsyn skall tas även tilldel all-

Prop. 1981/82:57 181

manna. Jag vill dock framhålla att det i realiteten torde betyda mindre hur de etiska reglerna är konstruerade; del väsentliga är hur praxis utbildas på området.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Arbetsgruppens förslag till komplettering av de etiska reglerna innebär i sak inte något nytt och behov av sådan komplettering har inte påvisats.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Gruppen har rekommenderat advokatsamfundet att komplettera de vägledande reglerna om god advokatsed. Detta förslag biträds. Det bör dock noteras att, som gruppen refererat i 6.3.3., frågan är under behandling hos samfundet.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Vad gruppen anför belräffande de vägledande reglerna om god advokatsed föranleder likaledes i och för sig ej invändning men åter måste påpekas att värdet av de föreslagna förtydligandena synes begränsat. Pä samma sätt ter sig en etisk generalklausul vara utan större värde vid bekämpandet av den organiserade och ekonomiska brottsligheten.

Länsåklagaren i Uppsala län: Grundsatsen om att advokater i sin verksamhet inte får främja orätt är viktig för tilltron till advokatkåren. Jag delar arbetsgruppens uppfattning all en regel om detta bör införas i de vägledande reglerna om god advokatsed. Den formulering som rekommenderas synes lämplig.

Lånsåklagaren i Malmöhus län: De etiska regler, som styr advokatverksamheten, har enligt min mening, vare sig tillräcklig räckvidd eller är tillräckligt tydliga för att t. ex. motverka icke önskvärda advokatinsatser till förmån för organiserad och ekonomisk brottslighet.

Arbetsgruppen har framhållit alt praxis hos advokatsamfundets styrelse och diciplinnämnd visat att samfundet trols avsaknad av praxis ej tvekat att gä fram "med stränghet också mot missförhållanden som riktat sig mot det allmänna". Jag har inte förmärkt någon sådan aktivitet från advokatsamfundets sida. I åtminstone ett fall har samfundet visat en enligt min mening anmärkningsvärd passivitet. Det har gällt en person, som under många år fåll fortsätta med advokatverksamhet, trots att åtal väckts mot honom dels vid ett tillfälle för medhjälp till grovt skattebedrägeri på mångmiljonbelopp, dels vid annat tillfälle för eget grovt skattebedrägeri. Tingsrätt har i samband med reseförbudsförhandling i båda ärendena förklarat advokaten skäligen misstänkt för båda brotten. Skatledomstolarna har slutligt avgjort skatteärendena. Eftertaxeringar har skett och skattetillägg har utdömts. Härtill kommer att advokaten för viss medhjälp till brott mot aktiebolagslagen dömts till böter av Högsta Domstolen. Gärningen har begåtts tillsammans med person, som sysslat med ekonomisk och organiserad brottslighet. Endast sistnämnda händelse har föranlett viss mindre disciplinpåföljd från samfundets sida mot advokaten, som alltjämt är samfundsledamot.

Stora svårigheter föreligger när det gäller att beskriva vad som bör vara ur etisk synpunkt godtagbart och vad som skall anses otillåtet. Bland advokater råder delade meningar om var gränsen skall dragas.

Några exempel jag mött kan kanske illustrera vissa problemställningar.

En person misstänkt för grovt skattebedrägeri frågar en advokat om vilken ökad påföljd han kan riskera om han skaffar sig några falska fakturor för att dölja sitt brott om detta mot hans förmodan skulle upptäckas. Vissa advokater har hävdat att en sådan diskussion ger de sig inte på, enär svaret lätt skulle uppfattas som en rådgivning. Andra har förmenat att en sådan förfrågan inneburit en begäran om upplysning angående gällande

Prop. 1981/82:57 182

praxis och att advokaten varil oförhindrad att t. ex. lämna svaret, att en sådan "tilläggsbrottslighet" inte nämnvärt skulle öka påföljdstiden.

Ibland har förekommit fall, där den misstänkte erhållit hjälp av advokat med upprättande av avtal, som använts vid bedrägeri eller skattebedrägeri, varvid advokaten hävdat att han varit helt ovetande om bakomliggande förhållande lill avtalet, och att han endast haft ett begränsat uppdrag att sätta upp ett formellt oantastligt avtal, han har fungerat mera som "skriv-hjälp" än som juridisk rådgivare. Situationen har varit något annorlunda än i exemplet i bilaga 3 till promemorian. Advokaten har i milt exempel, under åberopande av begränsningen i uppdraget, mer eller mindre avsiktligt underlåtit att sätta sig in i hela ärendet. Advokaten måste i en sådan situation enligt min mening insett att handlingen av den misstänkte lätt kunnat presenteras som bevis för att advokaten prövat ärendet ur juridisk synpunkt.

En variant av invändning i samband med upprättande av olämpliga avtal har varit att advokaten sagt sig ha materiellt satt sig in i ärendet, kommit fram till att konstruktionen varit tveksam och kanske kunnat vara ur skatterättslig och kriminell synpunkt angripbar. Han har därefter överlåtit åt klienten att fatta beslut om denne likväl velat gå med på att hävda konstruktionen och, sedan klienten samtyckt, hjälpt honom med avtalsskrivningen.

Vissa samfundsledamöter har hävdat att en advokat skall kunna åtaga sig ett lill själva avtalsskrivningen begränsat uppdrag medan andra ansett att advokaten måste anses ha en viss plikt att undersöka vad saken materiellt sett gällt. Helt förkastligt måste vara att till en rådsökande klient hänskjuta avgörandet om en dubiös avtalskonstruktion skall användas och sedan hjälpa klienten med denna.

En annan icke önskvärd form av advokatmedverkan är att advokaten hjälper klienten att dölja ett redan begånget ekonomiskt brott t. ex. genom att upprätta skriftliga äganderättsöverlåtelser eller andra handlingar för att göra klientens handlingssätt svåröverskådligt, dock ulan att man kan påstå att det sker för skens skull eller att handlingssättet i övrigt frän advokatens sida är straffbart. Sådan och annan form av "efterföljande delaktighet" framstår för mig som klart stridande mot god advokatsed.

Ibland förekommer att advokat har hjälpt gäldbunden klient att rädda undan egendom genom gåvor eller försäljning till närstående, lösöreköps-kontrakl eller liknande åtgärder. Sådana fall synes ofta - inte minst ur samhällsintresset att få in förfallna skatter - kräva betydligt vidare undersökning av klientens obeståndssituation än många advokater anser sig skyldiga till.

En fråga, som inte sällan varit uppe, är frågan om det varit förenligt med god advokatsed och rättegångsbalkens bestämmelse om försvararens plikt att i klientens intresse verka för sakens riktiga belysning, att försvararen understött klientens vilja att vägra yttra sig i processen. Även om en försvarare inte skall vara positivt verksam för utrönande av sanningen "om detla skulle komma att stå i strid med hans ställning som försvarare" kan man tycka att skall påståendet om att advokat i viss mån har alt taga hänsyn även till den allmänna rättsordningens funktion ha någon innebörd, bör försvararen i en sådan situation enligt min mening försöka medverka till att uppgifter lämnas.

Så långt bör också advokaten ha plikt att medverka till sanningens utletande, att han aktivt verkar för att inte klientens uppgifter leder till att annan person oriktigt blir fälld för brott, om advokaten har bevisning om att klienten begått broUet.

Prop, 1981/82:57 183

När fråga uppkommit om försvarares verksamhet i brottmålsärenden, som snart riskerat att preskriberas har del visat sig alt gränsen mellan å ena sidan råd från advokatens sida till klienten att hälla sig undan och å andra sidan "upplysning om vad som är gällande rätl" varit hell flytande. Del har med viss rätt hävdats att upplysning till klienten om att saken snart preskriberas och att delgivning av stämning erfordras för att avbryta preskription rent faktiskt innebär samma sak som råd till klienten att l.ex. resa utomlands till dess saken hunnit preskriberas.

Formulering av en "etisk generalklausul" måste, som jag ovan framhållit, innebära stora svårigheter. Fråga är om del överhuvudtaget är möjligt att tillfredsställande reglera sådana förhållanden med någon generell regel, inte minst därför att vad som är etiskt riktigt inte är något enhetligt eller definierbart begrepp. Risken med en sådan regel är att den för att få tillräcklig anslutning blir alltför allmän och "urvattnad" eller - om man försöker skapa regel med klarare gränser - blir alltför kontroversiell för att kunna accepteras.

Såväl kommittén inom advokatsamfundet som BRÅ:s arbetsgrupp har föreslagit en bestämmelse om att advokat i sin verksamhet inte får "främja orätt". En sådan regel säger ju ingenting utöver vad som redan reglerats i RB 8:7 om att "advokat som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller eljest förfar oredligt skall uteslutas ur samfundet". Vad är för övrigt "orätt" på det etiska planet? Vad en menar vara orätt i delta sammanhang uppfattas inte som orätt av annan. Inte heller blir gränsen mellan "rätt" och "orätt" mycket klarare rned vad som sägs ytterligare i arbetsgruppens förslag. Advokat skall icke medverka till "kringgående av lag". Vad man menat härmed har man inte angivit. Med hänsyn till vad som sagts strax innan i lagförslaget om att advokat inte skall medverka till lagstridig handling måste det rimligen innebära något som inte är lagstridigt. Kanske tydligare då hade varit att begagna sig av uttrycket "lucka i lagstiftningen". Menar man alt advokat inte få begagna sig av sådan förefaller ett förbud alltför ingripande även om man talar om åtgärd som "uppenbarligen innebär kringgående av lag". Härtill kommer att, som ovan påpekats det förefaller alltför vagt vad som åsyftats. Mycket av en advokats, revisors eller ekonomisk rådgivares verksamhet går ju just ut på alt inom lagens råmärken värna om den enskildes rätt även om detta skulle ske på bekostnad av en inte tillfredsställande lagstiftning. Påståendet i Engman-Nordins reservation å sid 109 i promemorian om att "Advokatens uppgift är att klargöra lagstiftarens syfte - inte luckor som kan finnas i lagstiftningen" - går enligt min uppfattning tveklöst för långt när det gäller att beskriva "samhällstillvändheten" i advokatrollen. Däremot delar jag hennes uppskattning otn att de tvä sista meningarna i arbetsgruppens förslag om att advokat har rätt att "lämna upplysning i innehållet i gällande rätt" och alt advokat inte är skyldig "att särskilt tillvarata myndigheternas intressen" är onödiga. De synes förta verkan i vad som sagts tidigare i den föreslagna regeln och ytterligare öka ovissheten om vad man egentligen menar.

Eftersom förslaget beträffande advokatelik intimt sammanhänger med vad som tidigare föreslagits beträffande revisors etik och i viss mån även med den s.k. generalklausulen på skattelagstiftningens område vill jag i viss del åberopa vad jag i yttrandet 1979-01-25 anfört om BRÅ;s promemoria över "Revisors verksamhet" såsom tillämpligt även på nu aktuell promemoria:

"Både när det gäller revisors arbete som rådgivande sakkunnig och hans

Prop. 1981/82:57 184

reviderande verksamhet är gränsdragningen mellan tillåtet - otillåtet och tillbörligt - otillbörligt svår. Samma problematik har länge diskuterats beträffande advokaters verksamhet. Mycket talar för att man i vart fall från åklagarsynpunkt skulle vara beredd att ansluta sig till den av arbetsgruppen föreslagna regeln att revisor skall avhålla sig från att medverka i handling som är lagstridig eller innebär uppenbart kringgående av lag. Den föreslagna lydelsen låter bestickande vid en första genomläsning. Vid ett närmare begrundande blir man emellertid betänksam. Det behövs självfallet inte någon särskild etisk regel just för revisorer om att dessa skall avhålla sig från att medverka i lagslridiga handlingar. Och vad innebär uppenbart kringgående av lag? Arbetsgruppens egna förklaringar i sammanhanget, såsom "att regeln endast tar sikte på uppenbara fall, dvs. fall som vid ett förnuftigt betraktelsesätt framgår som ett kringgående av lag' eller att "är saken tveksam, kan något särskilt krav inte ställas på revisorn' är inte ägnade att bringa klarhet i terminologin. Jag delar dessutom helt riksdagsledamoten Håkan Winbergs uppfattning att begreppet 'kringgående av lag" saknar erforderiig precision. Kringgående av lag behöver språkligt sett inte innehålla någon motsats till att begå lagstridig handling. Man kan kringgå lag med lagstridig handling och man kan kringgå lag utan att begå sådan handling. Kringgåendebegreppel har behandlats bl. a. av 1953 års skatteflyktskommitté, som i sitt slutbetänkande (SOU 1963:52) avvisade tanken på att införa en generalklausul inom skattelagstiftningen. Senast har i SOU 1975:77 frågan om kijnggående och generalklausul inom skattelagstiftningen behandlals av en expertgrupp inom företagsskatteberedningen. En generalklausul av den typ som där föreslagils innebär ett stort mått av rättsosäkerhet för de skattskyldiga. Det blir svårare att förutse vad som skall beskattas. För egen del har jag i skilda sammanhang ställt mig avvisande till en generell skatteflyktsklausul av sådant innehåll. Enligt klara motivuttalanden till gällande rätl skall varje avtal och annan rättshandling tolkas efter den egentliga innebörden och inte efter den form i vilken avtalet eller rättshandlingen klätts. Det är enligt min mening ägnat att förvåna att man icke någon gång under behandlingen av alla dessa lagförslag och tydligen icke ens nu tagit upp förslag om att införa den formen av generalklausul att nämnda grundsats fastlägges genom lag. Även om alla är överens om att grundsatsen - ehuru oskriven - gäller, skulle rättsläget ändå vinna på att den kodifierades.

Skall en generalklausul av föreslaget innehåll om förbud för medverkan som innebär "kringgående av lag' likväl införas bör av de skäl som anförts i reservation av riksdagsledamoten Barbro Engman-Nordin i vart fall meningarna utgå om att förbudet icke utgör "hinder för revisor att lämna upplysning om innehållet i gällande rätt' och "ej heller skyldighet för denne att särskilt tillvarata myndigheternas intressen'."

Det förslag till generalklausul, som kommittén inom advokatsamfundet angivit till samfundets styrelse, intaget å sid 72 i arbetsgruppens promemoria, synes också alltför oklart och intetsägande för att vara till någon verklig vägledning. Vad menas med att advokat inte får i sin yrkesutövning "begagna alla till buds stående medel"? Inte heller erbjuder uttrycket att advokaten inte får främja klientens intresse på ett "otillbörligt" sätt eller upprätta avtal i "otillbörligt syfte" någon klarläggande gränsdragning, så länge man inte på nägot sätt definierat vad man menar med otillbörligt i sammanhanget. Ännu mindre blir man klar över var gränsen mellan tillåtet och förbjudet skall gå av de honnörsord, som förekommer i slutet av regelförslaget om att advokat skall handla på ett sätl som främjar ""heder-

Prop. 1981/82:57 185

lighet" och "redbarhet" inom rättslivet och inte på ett sätt som verkar i motsatt riktning. På en enda punkt får man genom detta generalklausulsförslag ett klart besked, nämligen, att det inte är tillräckligt att advokaten förvissar sig om att det förfaringssätt han rekommenderar inte är lagstridigt. Denna reglering innebär emellertid inget nytt eftersom den följer direkt av bestämmelsen i RB 8:7.

BRÅ:s arbetsgrupp har i den mån deras förslag innehåller någon konkretisering gått längre genom att vilja förbjuda advokat att använda sig av "lucka i lagstiftningen" vilket som ovan framhållits förefaller vara en alltför extrem begränsning.

Det förefaller föga meningsfullt att å ena sidan hävda att advokaten skall tjäna klientens intressen - "inte vara samhällets förlängda arm" - å andra sidan göra gällande att advokaten också i viss mån skall taga hänsyn till ett mera allmänt samhällsintresse - "inte gå hur långt som helst" - utan att tala om vad man egentligen menar.

Jag tror att man måste på ett mera konkret sätt försöka beskriva handlingssätt, som man anser förkastliga. Kanske går det - sedan man konstaterat, all advokat i första hand har lojalitetsplikt mot sin klient - att beskriva i vilka undanlagssilualioner denna bör vika till förmån för t. ex. sanningsplikt, undersökningsbehov eller samhällsintresse.

Jag avstyrker sålunda vad kommittén i advokatsamfundet och arbetsgruppen föreslagit och anser att frågan måste bli föremål för ytterligare bearbetning.

Göta hovrätt: Enligt 8 kap. rättegångsbalken skall advokat, som uppsåtligen gör orätt, uteslutas. I de vägledande reglerna om god advokatsed borde finnas en regel som svarar mot denna bestämmelse. Det är viktigt att en sådan regel inte ges en alltför stelbent utformning. Den inom samfundet föreslagna etiska grundregeln skulle väl fylla detta krav. Klausulen kan och bör därvid, såsom också föreslagils inom samfundet, kompletteras med en mera ingående kommentar.

Beträffande arbetsgruppens förslag ansluter sig hovrätten till den kritik som framförts av den kommitté inom advokatsamfundet som haft till uppgift att se över de "Vägledande regler om god advokalsed" som antagits 1961. (TSA 1979 häfte 6 s 170 ff.)

Stockholms tingsrätt: (majoriteten): Tingsrätten delar de synpunkter som anförts i promemorian till stöd för en etisk generalklausul och tillstyrker en klausul med föreslagen lydelse.

Stockholms tingsrätt: (minoriteten): Det centrala spörsmål utredningen haft att taga ställning till är behovet av ändringar i nuvarande etiska regler för advokatverksamhet. Advokatsamfundet har en offentligrättsfunktion som disciplinärt kontrollorgan och dess stadgar fastställs av regeringen. 1 8 kap. 4 § RB åläggs advokat att vid utövande av sin verksamhet redbart och nitiskt ulföra det uppdrag som anförtrotts honom och i allt iaktta god advokatsed. Det synes uppenbart att advokat, som uppsåtligen i sin verksamhet företager dispositioner till kringgående av lag, bryter mot de sålunda redan gällande grundläggande reglerna för hans verksamhet. Vi kan inte finna att den föreslagna etiska regeln innebär annat och mera än ett förtydligande i visst avseende av vad som redan gäller; och regelns innehåll utgör i och för sig en truism.

Utredningen har efter sin granskning av advokatverksamhet ullalat att stöd ej förefinns för framförda generella påståenden om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet. Vad utredningen anfört som skäl för den föreslagna rekommendationen till komplettering av de

13 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 57

Prop. 1981/82:57 186

vägledande reglerna om god advokatsed kan enligt vår mening ej tillräckligt motivera rekommendationen. Om man ändå skulle vilja göra förtydligande uttalanden om innebörden av gällande etiska regler förefaller det naturligt att i allt fall avvakta Advokatsamfundets slutliga ställningstagande till vad som föreslås frän den kommitté som samfundet tillsatt med uppgift att utreda samfundets disciplinförfarande och de disciplinära påföljderna.

Rikspolisstyrelsen: 1 fråga om enskildheterna i förslaget vill styrelsen endast på en punkt ifrågasätta en ändring. Det gäller de vägledande reglerna om god advokatsed. Styrelsen föreslår här att ordet "uppenbarligen" utbyts mot "sannolikt" för att undvika en alltför liberal tolkning av regelns rätta innebörd. Det bör inte få förekomma att en advokat som mot bakgrund av sina rättskunskaper och erfarenheter bort inse att en handling sannolikt innebär kringgående av lag. genom rådgivning eller annat aktivt arbete medverkar i en sådan handling.

Sveriges domareförbund: Liksom arbetsgruppen anser förbundet att de vägledande reglerna om god advokatsed bör kompletteras med en allmän etisk regel som tar sikte på bl.a. förhållandet till det allmänna och sådana situationer, då advokat kan komma i kontakt med organiserad och ekonomisk brottslighet. Förbundet anser vidare det riktigt, att en sådan etisk regel bör utgä från den nu okodifierade principen att advokat inte får främja orätt. Förbundet kan även i övrigt instämma i de principer som innefattas i den etiska regel som gruppen rekommenderar. Enligt förbundets uppfattning innehåller regeln, ehuru med nödvändighet allmänt hållen, uttalanden som synes utgöra en rimlig avvägning mellan, å ena sidan, advokats skyldigheter och ansvar samt, å andra sidan, intresset av att yrkesutövningen inte inskränks av särskilda hänsyn till det allmänna. Förbundet anser därför att gruppens uttalanden kan läggas till grund för advokatsamfundets fortsatta överväganden om hur en allmän etisk regel bör avfattas och fogas in bland de vägledande reglerna om god advokatsed.

Sveriges advokatsamfund: Som framgår av betänkandet har advokatsamfundet i augusti 1978 tillsatt en kommitté med uppdrag att företa översyn av de vägledande reglerna om god advokatsed. 1 kommitténs uppdrag ingick även att särskilt överväga frågan om reglerna behöver kompetteras med en s. k. etisk generalklausul. Kommittén har i skrivelsen den 6 juni 1979 till samfundets styrelse framfört sina synpunkter i sistnämnda fråga och därvid lämnat förslag till en etisk regel med tillhörande kommentar. Skrivelsen, som medföljer som bilaga härtill, härav styrelsen utsänts till samfundets avdelningar för behandling på avdelningsmöte. Sedan avdelningarnas yttranden inkommit kan frågan upptas till behandling vid möte med samfundets fullmäktige. Först därefter kan styrelsen fatta beslut i frågan om behovet av en komplettering av de vägledande reglerna för god advokatsed.

BRÅ:s promemoria om advokatverksamhet ingår i underlaget för frågans behandling inom samfundet. I remissärendet till avdelningarna har hänvisning skett till denna promemoria, som i samband därmed även tillställts varje enskild ledamot av samfundet.

Föreningen Sveriges Statsåklagare: De rekommenderade nya etiska reglerna innebär knappast nägot nytt. Bl. a. bestämmelsen i 8 kap 4 § första stycket RB ger detsamma.

Föreningen Sveriges åklagare: Förslaget till uttalande rörande innebörden av begreppet god advokatsed kan föreningen för sin del godtaga under förutsättning att man mera påtagligt understryker skyldigheten att hänsyn

Prop. 1981/82:57 187

tas även till det allmänna. Enär de generella påståenden om brottslighet, vilka närmast givit anledning till arbetsgruppens utredning, oftast gått ul pä alt brott begåtts mot det allmänna är det enligt föreningens mening av särskild vikt att just hänsynen till det allmänna starkt framhålls i detta sammanhang.

Tjänstemännens centralorganisation: När det gäller arbetsgruppens konkreta förslag till åtgärder vill TCO starkt ifrågasätta om den av arbetsgruppen rekommenderade etiska förhällningsregeln får någon praktisk effekt. I stället för att, som utredningen föreslär, advokat i sin verksamhet inte får främja orätt bör enligt TCOs mening en regel införas som klart utsäger att en advokat samtidigt som han har rätt och skyldighet att lämna upplysning om gällande lagstiftning ocksä skall vinnlägga sig om att inte komma i strid med gällande rätt. TCO avstyrker därför arbetsgruppens förslag på denna punkt.

Landsorganisationen i Sverige: Beträffande den del av advokaters verksamhet som berör rådgivningsverksamhet konstaterar arbetsgruppen att förhållandet till det allmänna inte har fått någon framträdande plats i de nuvarande etiska reglerna. Arbetsgruppen föreslår därför alt de vägledande reglerna om god advokatsed kompletteras med en allmänt hållen etisk regel av innebörden att advokat i sin verksamhet inte får främja orätt.

LO är tveksam till om denna regel får någon praktisk effekt. Enligt LOs mening bör i stället införas en regel som klart utsäger all en advokat är skyldig att vinnlägga sig om att han i sin verksamhet inte bidrar till förfaranden som står i strid med gällande rätt eller strider mot dess syfte. Detta innebär naturligtvis ingen inskränkning i advokatens rätt och skyldighet att lämna upplysning om gällande rätt.

4 Ökad information om advokatsamfundets disciplinära verksamhet

Justitiekanslern: Jag ställer mig odelat positiv till arbetsgruppens förslag om ökad publicitet av disciplinärenden. Det är emellertid av vikt att inte endast information till allmänheten ökas. Lika viktigt anser jag det vara att avgöranden i sådana frågor snabbt, systematiskt och överskådligt bringas lill kännedom för samfundets ledamöter.

Riksåklagaren: Jag har i princip inte någon erinran mot vad arbetsgruppen uttalat beträffande ökad information om advokatsamfundets tillsyn över advokatväsendet. Självfallet är det angeläget att avgöranden i disciplinärenden snabbi och effektivt kommer till allmänhetens och advokaternas kännedom.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: En publicering av disciplinnämndens beslut kan, för de som anlitar advokat, vara en hjälp vid bedömningen huruvida denne på ett riktigit sätt fullgjort uppdraget och således öka effekten av tillsynen över advokaterna.

Prop. 1981/82:57 188

egentligen endast den eventuella psykologiska effekt på allmänhetens förtroende för advokatverksamheten en dylik medverkan kan få. Rent faktiskt syns hittillsvarande ordning ha fungerat väl och garantier för att det allmänna har erforderlig insyn finns genom samfundets egna tillsynsorgan och genom JK:s granskande verksamhet. Jag avstyrker därför även denna del av punkt 3.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Frågan om offentliggörande av beslut av advokatsamfundets disciplinära organ synes däremot vara viktig och verkligen kunna leda till ett medel att förmå advokater att ej medverka vid tvivelaktiga, ohederliga eller rent brottsliga förfaranden. Med hänsyn till den uppmärksamhet från massmedia och allmänhet som oavbrutet och omedelbart vid ifrågasatta oegentligheter drabbar andra offentligt verkande jurister såsom domare, åklagare och polischefer, är det närmast förbluffande att konstatera att gruppen inte på ett kraftfullt sätt söka vinna ändring i det system som härvidlag för närvarande tillämpas för advokater. Gruppens förslag till utökad information är så försiktigt att det - som Barbro Engman-Nordin framhåller - närmast saknar substans. I stället borde övervägas ett starkt regelsystem innebärande kraftigt ökad insyn i de disciplinära besluten och deras innebörd, dock självfallet med samma begränsningar som gäller för andra i samhället offentligt verkande jurister, sä att den enskildes integritet i största möjliga mån skyddas och att namngivanden och ulpekanden undvikes. Den öppenhet som samhället i övrigt fordrar synes göra sig gällande lika starkt beträffande advokatkårens medlemmar som beträffande andra jurister vilka i större eller mindre grad är arbetande i offentligheten. Den nuvarande ordningen, där samfundet självt beslutar om såväl publicering som utformning av denna samt att publiceringen dessutom sker med tämligen avsevärd fördröjning ter sig därför föråldrad och föga svarande mot allmänhetens berättigade krav på insyn och information. En betydande förändring till omedelbar och så långt som möjligt fullständig information om disciplinära beslut förordas därför.

Länsåktagaren i Uppsala län: Beträffande frågorna om ökad insyn i och information om advokatsamfundets disciplinära verksamhet, anser jag att disciplinärenden som bedöms vara av allmänt intresse snabbt bör komma till allmänhetens kännedom.

Länsåklagaren i Malmöhus lån: Jag instämmer i behovet om ökad information från advokatsamfundets sida till allmänheten om disciplinära åtgärder. Arbetsgruppen har pekat på att inom andra områden i samhället förmärkts en strävan till offentlighet när det gällt disciplinär verksamhet. Samtidigt har man emellertid i arbetsgruppen utgått ifrån alt i disciplinbeslut advokatens namn och den beslutade disciplinåtgärden skall hemlighållas. Några bärande skäl för en sådan inställning finns enligt min mening inte. I princip är alla beslut av myndighet offentliga.

Redan anmälningar mot tjänstemän till JO och JK är offentliga liksom givetvis besluten. När det gäller disciplinbeslut mot advokat kan inte den disciplinära verksamhetens "speciella karaktär" utgöra någon motivering för hemlighållande av advokatens namn eller disciplinpåföljd. Tvärtom måste allmänheten ha väl så stort intresse av offentlighet i sådana sammanhang som när det gäller tjänsteman. Den enskilde har ju, när det gäller tjänsteman, i regel ingen valrätt medan det i princip står honom rätt att välja vilken advokat han vill. För detta urval kan det inte framstå som betydelselöst om en advokat t. ex. flera gånger fått disciplinpåföljd för allt för höga arvodesdebiteringar eller andra åtgärder, som direkt kan angå en klient. Som arbetsgruppen föreslagit bör - i övrigt - offentliggörandet ske

Prop, 1981/82:57 189

med beaklande av den tystnadsplikt som samfundets funktionärer har. Sålunda bör inte klientens namn angivas eller annat, som kan inverka kränkande av sekretesskyddet. Om advokatens namn skall publiceras i pressen eller ej måste liksom i andra sammanhang bli en pressetisk fråga.

Lånsåklagaren i Örebro län: De rekommendationer som arbetsgruppen avgivit till advokatsamfundet tillstyrks i princip. Vad gäller den rekommendation som avser ökad information om samfundets disciplinära verksamhet synes den emellertid bli alltför uttunnad med beaktande av alla de inskränkningar som. arbetsgruppen föreslår. Jag vill dock framhålla det angelägna i att disciplinnämndens beslut framledes kommer till allmänhetens kännedom i större utsträckning än vad som hittills skett.

Göta hovrätt: Den ökade informationen i nu angivna hänseende skulle enligt hovrättens mening bäst tillgodoses genom att samfundets beslut i disciplinärenden blir offentliga.

Stockholms tingsrätt: Genom rekommendationen till samfundet att bringa avgörande från disciplinnämnden av allmänt intresse till allmän kännedom anser tingsrätten att arbetsgruppen överskattat en bredare allmänhets intresse av advokatverksamhet. Av värde vore här i stället att advokater, domstolar, åklagare och andra som har intresse av advokatverksamhet snabbare än vad som sker idag fär del av disciplinnämndens avgöranden.

Domstolsverket: DV har ingen erinran mot den föreslagna rekommendationen. Det förtjänar dock påpekas att rekommendationen innebär att advokater härigenom får en särställning. Disciplinära avgöranden som rör t. ex. statstjänstemän blir icke föremål för motsvarande publiceringsåtgärder.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar arbetsgruppens uppfattning att det nu kan vara anledning att undersöka möjligheterna att ge ökad information om hur advokatsamfundets tillsyn över advokatverksamheten bedrivs. Några formella hinder för en sådan reform torde inte föreligga. För den händelse samfundet skulle vilja följa arbetsgruppens rekommendation om att bringa vissa disciplinavgöranden till allmän kännedom skulle delta sålunda varken fordra lagstiftning eller ändring av samfundets stadgar. En ökad och snabbare information förutsätter endast ändring av samfundets rådande praxis. Å andra sidan är detta något som samfundet med nuvarande reglering ensam råder över.

Arbetsgruppen förespråkar att avgöranden i disciplinärenden "som bedöms vara av allmänt intresse" bringas till allmän kännedom. Det är knappast realistiskt alt påräkna intresse från allmänheten för ett större antal sådana avgöranden. Därför är det väsentligt att koncentrera informationen till ett lämpligt urval av avgöranden. Av allmänt intresse är inte bara stora och uppmärksammade händelser utan även alldagliga fall som belyser advokats yrkesplikter, såsom skyldigheten att iaktta tystnadsplikt, att utan dröjsmål avge redovisning för slutfört uppdrag och att tillse att klientens rätt till rättshjälp och rättsskydd tillvaratages.

Arbetsgruppen föreslår att samfundet i kvartalsvis återkommande pressmeddelanden skall klargöra hur många som tilldelats varning eller erinran. Det kan emellertid ifrågasättas om sådana siffersammanställningar har något egentligt informationsvärde för en allmänhet som inte kan sätta in uppgifterna i sitt större sammanhang. Som arbetsgruppen själv framhållit bör man främst se till att de principer efter vilka den disciplinära verksamheten bedrivs inom samfundet når ut till och tränger igenom hos allmänheten.

Prop. 1981/82:57 190

Som exempel pä fall där samfundet kan behöva göra ett uttalande om vad som är förenligt med god advokatsed anger arbetsgruppen situationer där del redan pågår en offentlig debatt i saken. Givetvis kan det vara av stort intresse att samfundet markerar sin uppfattning i en uppmärksammad fråga, där allmänheten känner till fallet och kanske den inblandade advokatens namn. Å andra sidan är det just i dessa fall svårt att göra uttalanden utan att samtidigt bryta mot diskretion och tystnadsplikt. Sålunda måste avgörandet om publicering i denna typ av ärenden träffas med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet.

Det är tillfredsställande att arbetsgruppen anser att det också i fortsättningen bör råda sekretess beträffande beslut i disciplinärenden. Av hänsyn till klienterna och deras motparter bör uppgifter inte lämnas om förhållanden som skulle kunna skada deras intressen. En klient, som i förtroende lämnar uppgifter till sin advokat, skall inte behöva räkna med att dessa uppgifter kan komma lill allmän kännedom i samband med en disciplinär utredning inom samfundet. Försvagas sekretessen kan detta ytterligare tänkas leda till att klienter blir mindre benägna att anmäla advokat för försumlighet, vilket i sin lur skulle kunna minska effektiviteten i samfundets tillsyn. Samfundet vill även hänvisa lill att advokat i förhållande till samfundet är skyldig att fullständigt och' sanningsenligt besvara framställda frågor och lämna begärda uppgifter. Dessa kan vara av den art att det skulle vara till stort men för advokaten att de blev allmänt kända.

Även för en måttlig förseelse kan en advokat tilldelas erinran. Om ett sådant fall skulle refereras med nämnande av advokatens namn vore det risk att denne drabbades av onödigt personligt obehag och oproportionerligt stort avbräck i sin rörelse.

Arbetsgruppen omnämner den information som lämnas genom publicering i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund (TSA). Publiceringen i TSA kan naturligt nog inte fylla önskemålet om snabbhet i informationen. Det ligger därför nära tillhands att anförtro åt styrelsen och disciplinnämnden att besluta och ombesörja offentliggörande av kortare referat i disciplinärenden, vilka bedöms vara av allmänt intresse. Beslul huruvida sådan publicering skall ske och hur den skall utformas torde lämpligen böra fattas av dessa organ i anslutning till avgörandet av varje enskilt ärende.

Med hänsyn till ovan angivna praktiska och principiella svårigheter torde det inte vara möjligt att fatta ett generellt beslut om formerna för en ökad information om advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Först sedan erfarenheter vunnits av en utbyggd praxis kan det bli möjligt för samfundets beslutande organ att ta generell ställning till lämpligheten av arbetsgruppens rekommendation därom.

Föreningen Sveriges Statsåklagare: Föreningen tillstyrker förslaget om publicering av disciplinnämndens beslut.

5 Deltagande av utomstående vid handläggningen av disciplinärenden

Justitiekanslern: Beträffande arbetsgruppens förslag angående deltagande av utomstående vid handläggningen av disciplinärenden hänvisar jag till vad justitiekanslern anfört härom i yttrande lill riksdagens justitieutskott den 27 februari 1978 (se sid. 85-86 i remitterade promemorian). Förslagel att deltagande av utomstående endast skall avse disciplinnämnden synes från praktiska utgångspunkter vara lämpligt.

Riksåklagaren: Jag ansluter mig också lill arbetsgruppens förslag av innebörd att regeringen får möjlighet att utse två ledamöter i advokatsam-

Prop. 1981/82:57 191

fundets disciplinnämnd. Med hänsyn till intresset av att bibehålla en fri och oberoende advokatkår bör en sådan ordning inte genomföras på annat sätt än genom ändringar i advokatsamfundets stadgar.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Gruppen har vidare behandlat frågan om allmänhetens tilltro till advokaterna och i anslutning härtill frågan om ökad samhällsinsyn i samfundets disciplinavgöranden. Gruppen har stannat för att rekommendera att disciplinnämndens avgöranden som bedöms vara av allmänt intresse bringas till allmän kännedom och att regeringen får möjlighet att utse två ledamöter i disciplinnämnden. Den första rekommendationen förefaller överflödig med hänsyn till den publicering som redan sker. Frågan om kontroll frän det allmännas sida har varit föremål för behandling i riksdagen (JuU 1978/79:6). För en medverkan av lekmannarepresentanter vid disciplinärendens behandling talar egentligen endast den eventuella psykologiska effekt på allmänhetens förtroende för advokatverksamheten en dylik medverkan kan få. Rent faktiskt syns hittillsvarande ordning ha fungerat väl och garantier för att det allmänna har erforderlig insyn finns genom samfundets egna tillsynsorgan och genom JK;s granskande verksamhet. Jag avstyrker därför även denna del av punkt 3.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Därjämte har jag inte något att erinra mot förslaget om lekmannainflytande i disciplinnämnden. Anledning synes dock saknas alt låta advokatsamfundet självt yttra sig över dessa ledamöters personliga lämplighet.

Länsåklagaren i Uppsala län: Däremot anser jag inte något ha framkommit som motiverar att regeringen skall ges möjlighet att utse två ledamöter i advokatsamfundets disciplinnämnd.

Arbetsgruppen konstaterar att nuvarande system fungerar väl. De skäl som anförs för att tillföra disciplinnämnden utomstående är enligt min mening inte tillräckligt bärande.

Länsåklagaren i Malmöhus län: Jag tillstyrker vad arbetsgruppen i denna punkt föreslagit på skäl, som anförts i promemorian.

Länsåklagaren i Örebro län: Arbetsgruppens rekommendation att regeringen ges möjlighet att utse två ledamöter i disciplinnämnden synes mig väl motiverad särskilt med tanke pä den utveckling mot lekmannainflytande som skett i flera samhällsorgan. Det är angeläget att allmänheten ges tillfälle till insyn i nämndens verksamhet för att förebygga misstankar om opartiskhet.

Göta hovrätt: När det gäller det allmännas kontroll över och insyn i advokatsamfundets verksamhel kan det finnas anledning - oberoende av debatten om advokaters medverkan i organiserad och ekonomisk brottslighet att överväga en ändring av nuvarande ordning. 1 delta sammanhang kan det finnas skäl att peka på den särställning advokater tillerkänts på olika områden. Sålunda får advokat bevilja allmän rättshjälp i familjemål. Advokat som beviljat allmän rättshjälp blir automatiskt biträde och är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt arbete. 1 sådana fall då biträde förordnas av myndighet enligt rätlshjälpslagen är advokat behörig utan någon lämplighetsprövning i det enskilda fallet. Rådgivning enligt rättshjälpslagen får bara meddelas av advokat. I den mån advokaten efterger eller nedsätter rådgivningsavgiften för klienter utgår ersättning till advokaten av allmänna medel. Advokaterna har alltså i rältshjälpslagen anförtrotts en ren myndighetsutövning.

Enligt nuvarande ordning ankommer tillsynen över advokatkåren på advokaterna själva. Uppkommer fråga om disciplinär åtgärd mot advokat

Prop. 1981/82:57 192

är det i första hand advokatsamfundets styrelse som tar upp ärendet. Om styrelsen finner att åtgärd är påkallad hänskjuts ärendet till disciplinnämnden. Styrelsen och disciplinnämnden består uteslutande av advokater. Det allmännas insyn sker genom JK som kan begära att ärende hänskjuts till disciplinnämnden. JK kan ocksä anföra besvär över nämndens beslut till högsta domstolen. Enligt promemorian är ingripande frän JK:s sida sällan förekommande.

Enligt hovrättens mening kan skäl anföras för en ökad kontroll över och insyn i advokatväsendet. Det nuvarande systemet kan kritiseras för att ge utrymme för kollegiala hänsyn, även om fog för sådan kritik inte kan påvisas. En brist är också att inte alla anmärkningar kommer under disciplinnämndens prövning. Arbetsgruppen har föreslagit alt nämnden utökas med två av regeringen utsedda ledamöter. Delta förslag ligger i linje med utvecklingen under senare år, som medfört att lekmannamedverkan blivit allt vanligare i olika samhällsorgan. En sådan ordning skulle medföra en ökad kontroll och insyn. Hovrätten tillstyrker därför förslaget. Bestämmelsen om lekmannamedverkan bör dock lagfästas. Eftersom utseendet av de två lekmännen torde ske politiskt saknas det utrymme för advokatsamfundet att yttra sig.

Sedan erfarenhet vunnits om hur en sådan nämnd fungerar kan eventuellt undersökas om behov föreligger för en disciphnnämnd, som är fristående från advokatsamfundet. I det sammanhanget kunde också tas upp frågan om införande av ytterligare disciplinära påföljder, t. ex. suspension. När det gäller det ansvar som kan åvila advokat som myndighetsutövare torde denna fråga tas upp av tjänsteansvarskommittén (JU 1979; 13).

Stockholms tingsrätt: Av promemorian framgår att arbetsgruppen ej funnit anledning till anmärkning mot advokatsamfundets disciplinnämnds sätt att med oväld handlägga dit hänskjutna disciplinfrågor. Rekommendationen till advokatsamfundet att ge regeringen möjlighet att utse två ledamöter i samfundets disciplinnämnd grundas istället främst pä det i tiden liggande intresset av lekmannainsyn i olika verksamheter. Tingsrätten finner att det resonemang som förs i promemorian till stöd för utomståendes medverkan i disciplinnämnden till stora delar är likartat med det som anfördes till stöd för nämndemäns deltagande i vissa hovrättsavgöranden. Visserligen är advokatväsendet reglerat i lag men principen att advokatkåren är fri och självständig från staten upprätthålls ändå. På grund härav kan skäl emot förslaget anföras. Advokatsamfundet har emellertid bl.a. redan genom lagreglering och det förhållandet att dess stadgar fastställs av regeringen fått en offenlligrältslig ställning. Mot denna bakgrund och på de grunder som i övrigt anförts i promemorian finns från de synpunkter tingsrätten har att beakta ingen erinran mot förslaget.

Sveriges domareförbund: Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen får möjlighet att utse två ledamöter i advokatsamfundets disciplinnämnd. Förbundet delar gruppens uppfattning att samfundet bedriver en effektiv och grundlig disciplinär verksamhet och att det därför, i förening med JK:s tillsyn, från kontrollsynpunkt saknas skäl att ändra den nuvarande ordningen. Det avgörande är i stället enligt gruppen att lekmannamedverkan i disciplinnämnden skulle tillgodose samhällets intresse av insyn i verksamheten och förstärka allmänhetens förtroende för denna. Gruppens rekommendation får ses mol bakgrund av den misstro mot advokatkåren som finns på vissa håll.

Om rekommendationen skall följas är närmast en politisk fråga som förbundet ej har anledning att yttra sig över på annat sätl än att, om det

Prop. 1981/82:57 193

skulle anses att allmänhetens förtroende för advokatverksamheten skulle öka genom en dylik medverkan, förbundet inte har någon erinran mot en sådan ordning.

Sveriges advokatsamfund: Den inom samfundet självständigt bedrivna disciplinära verksamheten utövas sedan tillkomsten av nya rättegångsbalken under offentligrättslig kontroll. Att denna verksamhet utövats på ett tillfredsställande sätt har vitsordats av bl.a. justitiekanslern. Samfundet hänvisar härvid till JK:s i JuU 1978/79:6 s. 11 återgivna yttrande, vari denne uttalade att samfundets organ handhar den disciplinära verksamheten på ett konsekvent och omdömesgillt sätt. Även den bedömning som arbetsgruppen företagit bekräftar detta förhållande. Gruppen fastslår; "Advokatsamfundet bedriver sålunda enligt gruppen en effektiv och grundlig disciplinär verksamhet. Från kontrollsynpunkt saknas det därför skäl att gripa in i denna ordning".

Starka skäl bör anföras om man vill ändra en väl fungerande ordning. De skäl arbetsgruppen anför för en ändring av systemet för samfundets disciplinära verksamhet sammanhänger med önskemålet om ökad insyn i hur tillsynen över advokatväsendet bedrivs. Arbetsgruppen har emellertid inte innan man rekommenderar medverkan av utomstående ledamöter i disciplinnämnden diskuterat de svårigheter och olägenheter som skulle vara förknippade med en sädan organisatorisk omläggning.

Samfundet vill i detta sammanhang endast peka på att ledamöterna av såväl styrelsen som disciplinnämnden jämlikt 47 § i samfundets stadgar är ålagda tystnadsplikt rörande bl.a. uppgifter i disciplinärenden. Hur motsvarande tystnadsplikt skall kunna åläggas utomstående ledamot av disciplinnämnden är inte närmare utrett.

För införande av den av arbetsgruppen föreslagna sammansättningen av disciplinnämnden krävs ändring av samfundets stadgar. Beslut om stadgeändring skall fattas av samfundets högsta beslutande organ, fullmäktige, efter det att samfundets avdelningar beretts tillfälle att avge yttrande över ändringsförslaget.

För samfundets fortsatta överväganden rörande arbetsgruppens nu ifrågavarande rekommendation kommer givetvis de synpunkter i frågan från utomstående remissorgan, som framkommer i samband med remissförfarandet angående BRÅ:s promemoria om advokatverksamhet att vara av betydande intresse.

Föreningen Sveriges Statsåklagare: Med hänvisning till ovan angivna principiella inställning till advokaternas oberoende ställer sig föreningen negativ till förslaget att regeringen skall få utse två ledamöter i advokatsamfundets disciplinnämnd. Föreningen har hittills haft respekt för advokatsamfundets sätt att sköta sin självsanerande uppgift. Emellertid kan föreningen inte underlåta att i detta sammanhang uttrycka sin förvåning över att på senare tid till nya medlemmar i samfundet antagits ett par personer, vilka dömts för grova förmögenhetsbrott. Detta rimmar ej väl med 3 § 5 p i samfundets stadgar, där det heter att till ledamot av samfundet må antagas allenast den "som gjort sig känd för redbarhet". Därmed uppställer sig frågan hur förbundet tolkar redbarhetsbegreppet i andra sammanhang exempelvis 8 kap. 4 § RB, 34 § stadgarna samt de vägledande etiska reglerna. Väl kan sägas att även jurister, vilka begår brott, bör kunna få en ny chans efter utslåndet straff, men då fråga är om en så ansvarsfull och känslig uppgift som en advokats och då nämnda i och för sig självklara stadgande finns, är anledning att numera ifrågasätta advokatsamfundets förmåga till självkontroll. På grund av det inträffade vill för-

Prop. 1981/82:57 194

eningen därför tillstyrka att något utomstående inflytande bör kunna göra sig gällande i disciplinnämnden. En lämplig form, som kan övervägas, kunde vara att regeringen bemyndigades utse en högt kvalificerad domare till medlem i nämnden.

Tjänstemännens centralorganisation: Tillsynen över advokatväsendet har av lagstiftaren anförtrotts åt advokaterna själva. Denna ordning har funnits i drygt 30 år. Tillsynen sker i advokatsamfundets disciplinnämnd som beslår av ordförande, vice ordförande samt sju andra ledamöter, samtliga advokater. Arbetsgruppen har funnit att de skäl som för 30 år sedan anfördes för den nu gällande ordningen fortfarande har bärkraft. Den enda ändring som arbetsgruppen föreslår är att två utomstående personer utses vid sidan av de nio advokater som f.n. är ledamöter av nämnden. Arbetsgruppen föreslår att advokatsamfundet genom ett formlöst förfarande får säga sin mening om ifrågasatta kandidater till nämnden. Detta innebär i praktiken att samfundet i förväg skulle få godkänna eller underkänna ifrågasatta kandidater. Enligt TCOs mening kan del inte accepteras att kontrollen av advokaterna görs av advokaternas eget organ, advokatsamfundet och TCO avstyrker arbetsgruppens förslag. För att uppnå en effektiv tillsyn föreslår TCO att disciplinärenden handläggs av en särskild nämnd vars ledamöter utses av regeringen. Denna nämnd bör få möjligheter att med kraft ingripa mot advokater som missbrukar sin ställning.

Landsorganisationen i Sverige: Enligt LO:s uppfattning är det av mycket stor vikt att kontrollen av advokater blir effektiv och framför allt att allmänheten (vars förtroende för advokatkåren genom de senaste årens debatt kan ha rubbats) känner förtroende för advokatkåren.

Med hänsyn härtill bör tillsynen över advokatkåren enligt LOs uppfattning anförtros en särskild nämnd, vars ledamöter utses av regeringen. Denna nämnd bör ges samma ställning som den nuvarande disciplinnämnden. För att tillgodose behovet av erfarenheter av praktisk advokatverksamhet i nämnden bör halva antalet ledamöter utses på förslag av advokatsamfundet.

6 Myndigheters hänvändelse till advokatsamfundet i disciplinära frågor

Justitiekanslern: Mol arbetsgruppens rekommendationer i denna del har jag ingen erinran.

Riksåklagaren: Jag biträder i princip arbetsgruppens rekommendationer beträffande myndigheters hänvändelse till advokatsamfundet i disciplinära frågor. Som överåklagaren i Göteborg framhållit kan dock slutlig ställning till denna fråga knappast tas förrän resultatet av den inom brottsförebyggande rådet pågående översynen av bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna föreligger.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt: Jag instämmer i rekommendationen alt myndigheter skall fästa samfundets uppmärksamhet på advokats handlande när detta kan ifrågasättas.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Gruppens avslutande förslag är en rekommendation om att myndigheter som i sin verksamhet iakttar anmärkningsvärd omständighet i fråga om advokats handlande, skall uppmärksamma samfundet på detta. Gruppen har observerat de invändningar som kan riktas mot ett alltför ohämmat informationsutbyte mellan myndigheter, bl.a. av sekretesskäl. Stor tveksamhet råder inom många myndigheter om räiten att lämna information. I de fall som rör

Prop. 1981/82:57 195

advokat är dessutom oftast även någon annan person berörd. Frågan fordrar stor försiktighet och bör kopplas med räiten att över huvud få lämna information från myndighet till olika mottagare. Ett ställningstagande till rekommendationen bör därför anstå tills ny sekretesslag antagits (prop. 1979/80:2) och brottsförebyggande rådets översyn av dessa frågor slutförts.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Vad gruppen anfört om myndigheters agerande för att bringa olika förhållanden till samfundets kännedom föranleder konstaterandet att det i praktiken är synnerligen svårt att förmå myndighet att avge sådana meddelanden utan att myndigheten av samfundet eller den enskilde advokaten betraktas som anmälare och part. Det råder därför tveklöst ett synneriigen starkt motstånd från myndigheter att, oavsett den yttre formen, tillskriva advokatsamfundet för påpekande av eventuella Ivivelaktigheter i advokats handlande. Att överbrygga rådande motvilja från myndigheter att ingripa borde därför i större utsträckning bli föremål för BRÅ:s ansträngningar.

Lånsåklagaren i Uppsala län: Myndighet som i sin verksamhet iakttar anmärkningsvärd omständighet ifråga om advokats handlande bör självfallet fästa advokatsamfundets uppmärksamhet på saken. För detta kan dock krävas en allmänt förbättrad insikt hos myndigheterna om förutsättningarna för advokatverksamhet och de etiska reglerna och deras tillämpning. Föreliggande promemoria frän brottsförebyggande rådet är här till god hjälp. Det vore dock av värde om centralmyndigheter på ett förenklat sätt kunde ge rekommendationer och fortlöpande information till underlydande organ i relevanta frågor - t. ex. avgörande i disciplinärenden.

Länsåklagaren i Malmöhus län: Även i denna del tillstyrker jag vad som föreslagils på de av i promemorian angivna skälen.

Göta hovrätt: Någon lämplig allmän regel torde inte kunna ges. Domstolar och andra myndigheter bör liksom hittills få agera från fall till fall utan "pekpinnar". Hovrätten avstyrker därför förslaget. Det bör också beaktas att brottsförebyggande rådet har fått i uppdrag att bl. a. se över bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter. Eventuella förslag beträffande advokatsamfundets myndighetsutövning bör därför under alla omständigheter anstå till dess denna utredning är klar.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker slutligen rekommendationen att myndighet - utan att bli part eller i övrigt indragen i ett disciplinärt ärende mol en advokat - får möjlighet att formlöst fästa advokatsamfundets uppmärksamhet på anmärkningsvärda omständigheter i fråga om advokats handlande.

Domstolsverket: Domstolsverket avstyrker rekommendationen.

För att advokatsamfundet skall kunna utöva en effektiv tillsyn över advokatväsendet är det nödvändigt att samfundet får vetskap om de fall där en advokat kan ha åsidosatt sina plikter. Om advokat uppträder eller handlar anmärkningsvärt ligger normalt i ett påpekande härom ett påstående om att försummelse eller överträdelse ägt rum. Obefogade anmälningar till advokatsamfundet är ej ägnade att effektivisera tillsynen över advokater. Befogade anmärkningar vilar pä saklig grund. En rekommendation som lämnar fältet öppet för annat än sakligt grundade anmärkningar kan ej förordas.

Sveriges domareförbund: Förbundet anser i likhet med arbetsgruppen att myndighet, som i sin verksamhet iakttar anmärkningsvärd omständighet i fråga om advokats handlande, bör fästa advokatsamfundets uppmärksamhet på saken. Förbundet vill emellertid framhålla att det åtminstone i

Prop. 1981/82:57 196

ännu ej avgjorda mål och ärenden kan vara olämpligt samt föga förenligt med allmänna processprinciper och gällande jävsregler att domare påtalar advokats handlingssätt hos samfundet.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet tillstyrker oreserverat BRÅ:s rekommendation att myndighet, som i sin verksamhet iakttar anmärkningsvärd omständighet i fräga om advokats handlande fäster advokatsamfundets uppmärksamhet på saken. Rekommendationen är ägnad att förbättra samfundets möjligheter att utöva en god tillsyn över advokatväsendet.

Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen biträder i princip arbetsgruppens rekommendationer beträffande myndigheters hänvändelse till advokatsamfundet i disciplinära frågor. Dock kan slutlig ställning till denna fråga knappast tas förrän resultatet av den inom brottsförebyggande rådet pågående översynen av bestämmelserna om informationsutbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheter föreligger.

Prop. 1981/82:57 197

Innehåll

Proposition......................................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... .... 1

Propositionens lagförslag.................................................. .... 2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .................. .... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1981 .. 3

1 Inledning......................................................................... 3

2 Allmän motivering............................................................ .... 4

2.1 Allmänna synpunkter ................................................ .... 4

2.2 Försvararjäv.............................................................. .... 5

2.3 Advokatetiken ........................................................... .... 8

2.4 Ökad insyn i och information om advokatsamfundets disciplinära verksamhet 10

2.5 Myndigheters hänvändelser till advokatsamfundet i disciplinära frågor 14

3 Upprättat lagförslag ....................................................... .. 15

4 Specialmotivering............................................................ .. 15

5 Hemställan...................................................................... .. 17

6 Beslut ............................................................................ .. 17

Utdrag av lagrådets protokoll den 22 oktober 1981.......... 18

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1981 . 19

Bilagor

Bilaga 1 BRÅ PM 1979: 8 Advokatverksamhet

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1981

Noter:
1) TSA	1978	s
2) TSA	1968	s
3) TSA	1979	s