Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1981/82:51

Regeringens proposition 1981/82:51

om vissa läromedelsfrågor.

beslutad den 5 november 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULLA TILLÄNDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas bl.a. kommunernas skyldighet att tillhanda­hålla läromedel i grundskolan och gymnasieskolan. Därvid tas upp elever­nas rätt att få tillgång till vad som i propositionen kallas basläromedel och frågan om större frihet för kommunerna att avgöra vilka läromedel som eleverna i grundskolan skall få behålla som gåva. Riksdagen har tidigare med anledning av propositionen om läroplan för grundskolan m. m. för genomförande fr.o.m. läsåret 1982/83 fattat beslut (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422) i hithörande frågor för grundskolans del. Någon större ändring föresläs inte i förhållande till detta beslut. Skolöverstyrelsen (SÖ) föreslås få till uppgift att fastställa vilka läromedel som kan betecknas som basläromedel.

1 propositionen behandlas även frågor om granskning av och information om läromedel. I dessa hänseenden föreslås följande. Granskning av inne­håll i läromedel skall finnas kvar, men ges en annan roll än f. n. Gransk­ningen skall ej leda fram till beslut av en nämnd e.d. I stället skall kortfattade yttranden från olika granskare spridas till skolorna där de skall ingå i underlaget för läromedelsvalet. SÖ skall utse granskare och ansvara för verksamheten. Den nya ordningen avses gälla fr. o. m. den I juli 1983. Vid denna tidpunkt skall den nuvarande läromedelsnämnden i SÖ avskaf­fas.

I fråga om informationsverksamhet betonas att det är angeläget att alla skolor får information om vilka läromedel som finns på marknaden. Detta motiverar ett samhälleligt engagemang i verksamheten. Samtidigt är det enligt propositionen angeläget att nu befintliga parallella informaiionsregis-I    Riksdagen 1981/82. 1 .saml. Nr 51

 

Prop. 1981/82:51                                                      2

ter samordnas. I propositionen föreslås att staten genom avtal tillförsäkrar sig inflytande på den producentägda registerverksamheten. Därvid skall garantier skapas för bl. a. att information lämnas även om läromedel inom s. k. smala områden. SÖ föreslås bli den statliga myndighet som utövar fillsyn av verksamheten.

SÖ föresläs även från statens institut för läromedelsinformation (SIL) överta ansvaret för fördelning av produktionsstöd samt uppgiften att vara tillsynsmyndighet för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för han­dikappade (RPH). Genom förslagen kan SIL avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1983.

 

Prop. 1981/82:51

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-11-05

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin.

Föredragande: statsrådet Tilländer

Proposition om vissa läroinedelsfrågor

1    Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 13 maj 1976 tillkallade dåvarande statsrådet Hjelm-Wallén en särskild utredare (U 1976:04) med uppdrag att kartlägga förhållanden inom läromedelsmarknaden.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 mars 1979 tillkallade dåvarande statsrådet Rodhe ytterligare ledamöter, varigenom utredningen fick formen av en kommitté för fortsatt utredning om läromedelsmarkna­den. Genom tilläggsdirektiv, utfärdade samma dag, vidgades utredningens uppdrag från att uteslutande gälla en karfiäggning till att avse förslag till åtgärder i vissa avseenden.

Utredningen har både med särskild utredare och sedan som kommitté kallat sig Utredningen om läromedelsmarknaden (ULÄ).

ULÄ har avgett följande delrapporter:

-     Läromedelsmarknaden,    produktions-    och    konkurrensförhållanden (DsU 1978:12 samt bilagedel. Ds U 1978:13)

-     Samhällets kostnader för inköp av läromedel samt lek- och arbetsmate­rial (Ds U 1978:14)

-     Läromedlen i konsumentperspektiv (Ds U 1979:2)

-     Lekmaterial i förskolan, kulturresurs eller stapelvara? (Ds U 1979:3)

-     Förskolepedagogik i praktiken (Liber Läromedel)

-     Läromedlens funktion i undervisningen (Ds U 1980:4 samt bilagedel, DsU 1980:5).

ULÄ överiämnade i juni 1980 sitt slutbetänkande (SOU 1980:15) Läro­medlen i skolan. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bilaga 1.

 

Prop. 1981/82:51                                                      4

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitets- och högskoleämbe­tet (UHÄ) - efter hörande av högskolan för lärarutbildning i Stockholm, högskolan i Gävle/Sandviken och universitetet i Lund, - skolöverstyrel­sen (SÖ) - efter hörande av samtliga länsskolnämnder - statens institut för läromedelsinformation (SIL) - efter hörande av samtliga rikscentraler för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH) - statens pris- och kartellnämnd (SPK), statens handikappråd, radionämnden, barnmiljörå­det, yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), videogramutredningen (U 1977:05), integrationsutredningen (U 1978:07), Svenska kommunför­bundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Cen­tralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Sveriges Hantverks- och Industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges Folkhögskoleelevers förbund (SFEF), Riksförbundet Hem och skola (RHS), Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Sveriges Ut­bildningsradio AB (UR), Föreningen Svenska läromedelsproducenter (FSL), Läromedelsförfattarnas förening (LFF), Bibliotekstjänst AB (Btj), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Centerns ungdomsförbund (CUF), Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) samt Borås, Dande-ryds, Falkenbergs, Gislaveds, Gävle, Göteborgs, Lunds, Lycksele, Malmö, Mölndals, Skellefteå, Stockholms, Strömsunds, Tierps, Tyresö, Uppsala, Ödeshögs och Östra Göinge kommuner.

Yttranden har dessutom inkommit från konsumentverket, statens in­vandrarverk (SIV), läromedelsnämnden i SÖ, Synskadades riksförbund (SRF), De Handikappades Riksförbund (DHR), Svenska föreningen för specialpedagogik. Kooperativa institutet, Norrköpings kommun samt en enskild person.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 2.

I det följande kommer jag att redovisa förslag om vissa läromedelsfrågor i sådan ordning att jag inledningsvis anger utgångspunkterna för mina överväganden. Därefter kommer jag att behandla frågor om definition av läromedel och skolhuvudmännens skyldigheter. Jag tar upp skyldigheten att tillhandahålla viss typ av läromedel och skyldigheten att ge vissa läromedel som gåva till eleverna samt lämpliga former för val av lärome­del. Vidare kommer jag att lämna förslag i fråga om granskning och information om läromedel och om vilken myndighet som bör handha dessa och andra anknytande läromedelsuppgifter.

Mina överväganden och förslag i det följande utgår från grundskolan och gäller därutöver de ytterligare skolformer som jag anger i varje särskilt fall. Jag har beträffande kommunal och statlig vuxenutbildning samrått med chefen för utbildningsdepartementet och beträffande särskolan med stats­rådet Ahrland.

 

Prop. 1981/82:51                                                                5

2    Föredragandens överväganden

2.1 Utgångspunkter

Läromedelsfrågor i vid bemärkelse är naturligtvis utomordentligt bety­delsefulla för skolans verksamhet. Hur läromedlen antas och används, etc. har stor betydelse för undervisningen. Hanteringen av läromedelsfrågorna har således starkt samband med strävan att nå de mål för ungdomsskolan som statsmakterna uppställt. Läromedelsfrågorna kan därför aldrig ses isolerade, utan måste behandlas mot bakgrund av de mål och riktlinjer som gäller för skolans verksamhet i stort. Staten har således ett klart intresse av vilka läromedel som används i skolarbetet. Detta är för mig en grundläg­gande utgångspunkt när jag nu redovisar mina förslag angående vissa läromedelsfrågor.

Läromedelsfrågor av principiell karaktär behandlades i ett sammanhang av riksdagen senast år 1973 (prop. 1973:76, UbU 1973:28, rskr 1973:242). Förslagen i proposifionen grundades huvudsakligen på läromedelsutred­ningens betänkande (SOU 1971:91) Samhällsinsatser på läromedelsområ­det. Från nämnda riksdagsbeslut samt från beslut (UbU 1974: 15, rskr 1974: 155) med anledning av propositionen (1974: 13) angående vissa läro­medelsfrågor härrör nuvarande bestämmelser om centrala läromedel, ob­jektivitetsgranskning och samhälleliga informationsinsatser på läromedels­området.

Läromedelsfrågor har därefter i viss mån kommit att ingå i två av 1970-talets viktigaste skolpolitiska reformer, nämligen besluten i anledning av den s.k. SIA-propositionen (prop. 1975/76:39, om skolans inre arbete mm., UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 367) och den s.k. läroplansproposi-fionen (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422). Även om dessa beslut i första hand avser grundskolan har de i fråga om synen på läromedel även giltighet för gymnasieskolan. I nämnda propositioner har resp. föredragande, statsråden Hjelm-Wallén och Rodhe, redovisat en i förhållande till 1973 års beslut delvis ny syn på läromedel. Denna nya syn, vars innebörd jag senare närmare kommer att redovisa, har sin grund i de strävanden i riktning mot ökat lokalt ansvarstagande som kännetecknar såväl SIA- som läroplansbeslutet. Denna inriktning mot decentralisering har varit en viktig utgångspunkt även för mina ställningstaganden. Decen­traliseringen fär dock inte ges sådan form att den äventyrar förverkligandet av de grundläggande mål och strävanden, som gäller för skolväsendet. Jag vill därför understryka att jag med decentralisering inte avser frånvaro av centrala bestämmelser. Staten har ett övergripande ansvar för ungdoms­skolan. Detta inbegriper även ansvarstagande på läromedelsområdet, vil­ket enligt min uppfattning förutsätter vissa regleringar av ramkaraktär.

Som en annan utgångspunkt för mina förslag tjänar riksdagens nyligen fattade beslut med anledning av propositionen om den statliga skoladmi-

 

Prop. 1981/82:51                                                      6

nistrationen m.m. (prop. 1980/81:107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/81:395). Min företrädare, statsrådet Mogård, har i propositionen angett att det rådande organisatoriska mönstret, med olika organ med varierande kopp­lingar till varandra och den centrala myndigheten (SÖ), skapar svårigheter för ledning och samordning av verksamheten inom den statliga skoladmini­strationen. För egen del vill jag framhålla att strävan att renodla det organisatoriska systemet givetvis bör innefatta de statliga insatserna på läromedelsområdet. Jag vill även betona att de statliga insatserna på läro­medelsområdet, liksom all statlig verksamhet, bör präglas av en rationell organisation.

Bland remissinstanserna har påtalats den starka ställning producenterna har gentemot konsumenterna på läromedelsområdet. För att balansera detta förhållande krävs enligt min mening någon form av samhällsinsatser. Dessa bör som främsta syfte ha att underlätta för alla dem som skall delta i läromedelsvalet.

2.2 Läromedelsbegrepp m. m.

2.2,1 Läromedelsdefinition

Olika läromedelsdefinitioner har använts eller föreslagits i skilda sam­manhang. Därvid har konstaterats att det är svårt att på ett entydigt och övergripande sätt definiera begreppet läromedel. Den nuvarande definitio­nen i skolförordningen (1971:235) utgår från att med läromedel avses de informationsförmedlande komponenterna i undervisningen, dock ej lärare och elever. I skolförordningens 1 kap. 5 § anges följande definition av läromedel:

materiel som förmedlar innehållet i läroplan och som utgöres av framställ­ning i skrift, ljud eller bild.

Det nya arbetssätt och de arbetsformer som var en av huvudpunkterna i SIA-beslutet ledde fram till en delvis ny syn på läromedel. Läromedel fick med detta synsätt en annan innebörd än tidigare och blev det "som lärare och elever kommer överens om att använda för att nå uppställda mål i undervisningen". I läroplanspropositionen anslöt sig föredraganden till denna nya syn på läromedel. Hon uttalade dock samtidigt att mer traditio­nella läromedel även fortsättningsvis måste spela en viktig roll, bl. a. för att ge fasthet och sammanhang i studierna. Sådana speciella läromedel, pro­ducerade för undervisningen, har i den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80), som skall börja fillämpas läsåret 1982/83, beskrivits som "tryckt material som läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmo­ment".

ULÄ har föreslagit att SI A-beslutets läromedelsdefinition, dvs. sådant som lärare och elever kommer överens om all använda för att nå uppställ­da mål för undervisningen, skall föras in i skolförordningen.

 

Prop. 1981/82:51                                                      7

Av de relafivt få instanser som behandlar frågan tillstyrker de flesta ULÄ:s förslag. Några instanser påpekar dock att denna vida definifion inte kan ligga lill grund för bestämmelser om registrering, granskning och anlagande av läromedel. För de ändamålen krävs, enligt bl.a. SÖ och kommunförbundet, preciseringar.

För egen del vill jag erinra om föreskrifterna i Lgr 80 att den lokala planeringen primärt skall utgå från centrala mål och från kursplanernas huvudmoment. Först därefter skall valet av lämpliga läromedel - studie­besök, läroböcker, fack- och skönlitteratur, tidningar, tidskrifter, experi­ment - komma in. Del vidsträckta läromedelsbegreppet är ett ullryck för synen på läromedel som ett hjälpmedel all nå målen för undervisningen. Den vida läromedelsdefinilioneh bör därför vara en utgångspunkt vid den lokala undervisningsplaneringen. I skolförordningen och motsvarande för­ordningar för andra skolformer än grundskolan och gymnasieskolan saml i föreskrifter om statliga insatser i form av granskningsverksamhet m.m. bör man enligt min mening använda den term - inte nödvändigtvis termen läromedel - och den definition av termen som regleringens sakliga inne­håll föranleder i varje särskilt fall. Övervägandena om det sakliga innehål­let bör inte styras av en viss term eller definition. Det bör i princip ankomma på regeringen alt bestämma termer och definitioner i föreskrifter som regeringen meddelar, även om det sakliga innehållet grundas på beslut av riksdagen.

2.2.2 Centrala läromedel

I den proposition om läromedel från år 1973, som jag inledningsvis nämnde, infördes ett mer avgränsat läromedelsbegrepp, nämligen begrep­pet "centralt läromedel". Begreppet preciserades senare i läromedelspro-posilionen från år 1974 och har i förordningen (1974:438) om registrering och granskning av vissa läromedel givils följande definition:

sådant läromedel som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, som anges i gällande läroplan, och förser eleverna med instrument som hjälper dem all planera och organisera sina studier, öva färdigheter, inhämta fakta och sälla in dessa i ell meningsfullt samman­hang.

Exempel på centrala läromedel är egentliga läroböcker för kursavsnitt, årskurs, stadium eller linje saml ordlistor, grammatiker, bibel och psalm­bok.

Enligt den nämnda förordningen prövar SIL fråga om registrering av läromedel på ansökan av den som framställt eller tillhandahåller läromed­let. Ett läromedel skall registreras som centralt läromedel om det uppfyller kraven för ett sådant enligt den nyss återgivna definitionen. Om ett lärome­del i ett samhällsorienterande ämne enligt SIL:s bedömning är centralt, fordras för regisirering dessutom att SÖ genom sin läromedelsnämnd efter

 

Prop. 1981/82:51                                                      8

en objektiviletsgranskning har godkänt läromedlet. SIL lämnar genom läromedelskalaloger m. m. information om centrala läromedel och andra registrerade läromedel.

Till dessa regler om centrala läromedel anknyter i enlighet med riksda­gens beslut vissa bestämmelser i skolförfattningarna. Sålunda föreskriver skolförordningen dels att såsom centrala läromedel i grundskolan och gymnasieskolan får antas endast läromedel vilka har registrerats som cen­trala läromedel, dels att eleverna i grundskolan skall såsom gåva få behålla centrala läromedel i den utsträckning som behövs för en allmän överblick av det huvudsakliga innehållet i lärokursen.

Begreppet centralt läromedel har sålunda genom sin koppling till andra bestämmelser, särskilt den om gåvoläromedel, kommit all ha stor betydel­se för skolverksamheten. Den reella innebörden av bestämmelserna kan sägas vara all det i princip i varje ämne måste antas ett centralt läromedel.

ULÄ menar att det, som en följd av de strävanden efter decentralisering som kännetecknar utvecklingen av del svenska skolväsendet, blivit onö­digt att på central nivå indela läromedlen i centrala läromedel och övriga läromedel. Det är på lokal nivå som del skall avgöras vilka läromedel som förmedlar del väsentligaste stoffet. Begreppet centralt läromedel bör där­för, enligt ULÄ, försvinna ur gällande författningar.

ULÄ:s förslag har väckt relativt bred uppslutning bland remissinstanser­na. Instanserna menar att förslagel ligger i linje med såväl SIA- som läroplansbeslulets innebörd. Flera instanser erinrar dock om föreskrifterna i Lgr 80 i denna fråga. I den nya läroplanen sägs:

För skolarbetet finns också speciella läromedel, producerade för undervis­ningen. Tryckt material, som läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, måste spela en vikfig roll, bl.a. för att ge fasthet och sammanhang i studierna. Eleverna skall genom kommunens försorg vara garanterade tillgång lill sådana läromedel. Vissa sådana läromedel, eller väsentliga hjälpmedel som lexikon och kartböcker, skall eleverna få som gåva.

Länsskoinämnden i Örebro län menar att ett slopande av begreppet centralt läromedel inte får innebära att bestämmelserna i Lgr 80 frångås. Även länsskoinämnden i Västernorrlands län framhåller att slopandet inte får ha den effekten all alla läromedel förutsätts vara lika acceptabla för skolarbetet och att därför i l.ex. en besparingssilualion främst billiga och slitstarka läromedel anvisas som godkända och därför lämpliga.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. länsskoinämnden i Västerbot­tens lån. Tyresö kommun, SACO/SR, CUF. SECO och Elevförbundet. SECO och Elevförbundet kallar de mer heltäckande läromedel som anges i Lgr 80 för basläromedel. Länsskoinämnden i Kalmar län anser att ULÄ i sill förslag inte lyckats skapa garantier för elevens rätl lill de läromedel

 

Prop. 1981/82:51                                                      9

som anges i Lgr 80. För att ge eftertryck åt dessa riktlinjer i den nya läroplanen föreslår länsskoinämnden att nu gällande bestämmelser i 2 kap. 27 § första stycket skolförordningen får en formulering som ansluter till läroplanens. Nämnden föreslår följande formulering: "Varje elev skall genom kommunens försorg vara garanterad ständig tillgång till tryckt material, som läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmo­ment." Även SÖ framhåller att elevernas rätt till "basläromedel" bör preciseras i skolförordningen.

Jag delar ULÄ:s uppfattning alt beslul som rör skolans vardag bör fattas av dem som besluten verkligen angår. Som jag framhöll i utgångspunkterna för mina överväganden (avsnitt 2.1) förutsätter emellertid det statliga an­svaret vissa regleringar av ramkaraktär. Jag vill i sammanhanget erinra om kravet på en likvärdig utbildningsstandard i hela landet.

I det följande kommer jag att redovisa mina överväganden rörande tillgång lill och val av läromedel samt behovei av statliga insatser i form av granskning m.m. Detta sker bl.a. mot bakgrund av Lgr 80 och den vikt som där läggs vid att eleven har tillgång till en viss typ av läromedel, nämligen tryckt material som läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment och som är ägnat att ge fasthet och sammanhang i studierna. Jag menar att läroplanens intentioner i detla avseende föranle­der särskilda regler om sådana läromedel i bl.a. skolförordningen. Mina överväganden innebär förslag om all det nuvarande systemet med centrala läromedel ersätts med ett system med vad jag vill kalla basläromedel vilket jag redovisar i del följande.

2.2.3 Basläromedel

Som baslåromedel betecknar jag i mina fortsatta överväganden tryckt material som läcker väsenUiga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmo­ment i läroplan och som är ägnat att ge fasthet och sammanhang i stu­dierna. Detta betyder i princip att basläromedel är detsamma som elever­nas grundmaterial i resp. ämne, ämnesgrupp eller kursmoment.

Min definition av basläromedel bygger på den beskrivning som ges i Lgr 80 av sådana läromedel som eleverna genom kommunens försorg skall garanteras fillgång till. Jag är medveten om att för l.ex. handikappade elever kan material i bild- och ljudform vara av mycket stort värde. I dessa och andra särskilda fall bör som basläromedel kunna fastställas även annat än tryckt material.

Definitionen av basläromedel bör gälla inte bara för grundskolan. Jag anser nämligen att en del av det som bör gälla för basläromedel i grundsko­lan också bör gälla för motsvarande läromedel i vissa andra skolformer.

Huruvida basläromedel skall användas som term i de föreskrifter som blir aktuella bör få avgöras av den - regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer - som meddelar föreskrifterna.

I det nuvarande systemet med centrala läromedel gäller att SIL fast-

 

Prop. 1981/82:51                                                     10

ställer och registrerar centrala läromedel som är avsedda för grundskolan, sameskolan, specialskolan, gymnasieskolan, kommunal och statlig vuxen­utbildning, riksinternatskolor och privatskolor som omfattas av privatskol­förordningen (1967:270).

Enligt min mening finns det med hänsyn till det statliga ansvar som jag tidigare har framhållit ett behov av att en statlig myndighet prövar vilka läromedel som täcker tillräckligt mycket av ämne, ämnesgrupp eller kurs­moment för att kunna utgöra basläromedel i dessa skolformer. Det bör vara SÖ som efter sådan prövning fastställer vilka läromedel som är basläromedel. Som jag nyss har angett bör SÖ i särskilda fall kunna fastställa annat än tryckt materiel som basläromedel. Prövning bör ske på ansökan av den som framställt eller tillhandahåller läromedlet. Om del i undanlagsfall inte kommer någon ansökan från del hållet bör styrelsen för den skola, som vill använda läromedlet, kunna begära en sådan prövning. Som basläromedel bör styrelsen för skolan få anta endast sådana lärome­del som av SÖ fastställts som basläromedel. Frågan om finansiering av verksamheten med fastställande av basläromedel bör övervägas ytterliga­re. Om ell avgiftssystem skall tillämpas avser jag att återkomma med förslag som kan föreläggas riksdagen.

Jag vill beträffande skolformer nämna alt del för Bergsskolan i Filipstad och utlandsskolor som avses i förordningen (1978:591) om statsbidrag lill svensk undervisning i ufiandet finns regler som knyter an till det syslem med centrala läromedel som gäller för bl. a. grundskolan och gymnasiesko­lan. Motsvarande kopplingar bör enligt min mening kunna komma i fråga även beträffande basläromedel.

2.3 Skolhuvudmännens skyldigheter

2.3.1 Inledning

Mot bakgrund av riksdagens beslut om den nya läroplanen för grundsko­lan och ULÄ:s därefter framlagda betänkande kommer jag i det följande alt la upp frågor om tillgång till och val av läromedel i grundskolan och andra skolformer (avsnitt 2.3.2). Jag behandlar även frågan om gåvoläro­medel (avsnitt 2.3.3).

Innan jag går närmare in på dessa frågor vill jag erinra om vissa bestäm­melser i skollagen (1962:319). Enligt skollagen får avgift inte las ul för undervisningen i grundskolan. Av samma lag framgår att avgift inte heller får tas ul för undervisningen i specialskolan eller för undervisningen i gymnasieskolan. Vidare finns i skollagen bestämmelserom alt kommuner­na skall svara för de kostnader för grundskolan och för gymnasieskolan som inte täcks av andra medel.

I sitt betänkande (DsU 1981:4) Skollagen har skolförfattningsutredning­en (U 1979:12) analyserat vilken innebörd de nämnda bestämmelserna har när det gäller elevernas tillgång till läroböcker och andra hjälpmedel för

 

Prop. 1981/82:51                                                                   11

undervisningen. Skolförfattningsutredningens slutsats är att i rätten till kostnadsfri utbildning ligger en rätt att kostnadsfritt få tillgäng till de hjälpmedel som är nödvändiga för utbildningen. I utredningens förslag till ry skollag ingår vissa bestämmelser i denna fråga, vilka emellertid inte syftar till någon ändring i rådande praxis.

Skolförfattningsutredningens belänkande remissbehandlas f. n. Ell släll­ningstagande lill utredningens förslag bör anstå till dess att remissbehand­lingen är avslutad.

2.3.2 Tillgång tdl och val av läromedel Grundskolan

F.n. innehåller skolförordningen bl.a. följande föreskrifter om lärome­del i grundskolan. I 2 kap. 27 § första slyckel finns en allmän föreskrift om att eleverna i grundskolan i skälig omfattning skall tillhandahållas lärome­del och annan materiel som behövs för en tidsenlig undervisning. I 2 kap. 27 § andra siycket finns föreskrifter om gåvoläromedel. Till frågan om gåvoläromedel återkommer jag i del följande (avsnitt 2.3.3). Enligt 5 kap. 13 § antas läromedel av skolstyrelsen efter förslag av rektor. Därvid får som centralt läromedel antas endast läromedel som har registrerats som centralt läromedel.

Riksdagens beslut om den nya läroplanen och vad jag har förordat om basläromedel föranleder vissa ändringar i de föreskrifter som jag nu har redovisat.

På grundval av riksdagens beslut har i Lgr 80 tagits in föreskrifter som i huvudsak innebär följande. Skolstyrelsen beslutar efter förslag av rektor om inköp av vad jag kallar basläromedel. Rektor beslutar om övriga läromedel inom den samlade ekonomiska ram som skolstyrelsen anvisat. 1 båda fallen skall rektor först samråda med lärare och elevföreträdare. Rektor kan i sin tur genom skolans interna budget fördela uppgiften att utnyttja fillgängliga medel.

I enlighet med vad som uttalas i Lgr 80 har basläromedlen en viktig roll bl.a. för att ge fasthet och sammanhang i studierna. Lgr 80 föreskriver också att eleverna genom kommunens försorg skall vara garanterade till­gång lill sådana läromedel.

Som jag lidigare har anfört bör som basläromedel få antas endast läro­medel som av SÖ har fastställts som basläromedel.

Jag vill i sammanhanget framhålla att en strävan bör vara att beslut fattas så nära dem det angår som möjligt. Skolstyrelsen kan i det syftet delegera en del av sin beslutanderätt till rektor. ULÄ har pekat på möjligheten att använda sig av ett rambudgetsystem, där varje rektorsområde, skola, stadium eller klass disponerar en läromedelsresurs. ULÄ har även föresla­git ett ökal utnyttjande av skolbibliotekels resurser. Förslaget om ramre­surser och önskemålet om utnyttjande av s. k. kollektiva läromedelsre­surser stämmer väl överens med intentionerna i Lgr 80. Jag vill dock

 

Prop. 1981/82:51                                                     12

understryka att skolstyrelsen alltjämt skall ha ansvar för kvaliteten på läromedelstillgången. Detta innebär bl.a. ell ansvar för att föreskrifterna om basläromedel uppfylls.

Kravet på tillgång lill basläromedel bör självfallet inte avse ämnen i vilka del inte är naturligt all använda tryckta läromedel i nämnvärd utsträck­ning. SÖ bör ha rält att avgöra i vilka ämnen kravet på tillgång till basläro­medel av nämnda skäl inte skall gälla.

Jag vill vidare i sammanhanget klargöra att kravet på tillgång till basläro­medel inte bör innebära krav på att undervisningen alltid skall grundas på dem. Det är, som jag tidigare har framhållit, den vida läromedelsdefini-lionen som skall vara utgångspunkt för den lokala undervisningsplanering­en. I en del fall kan man då vilja lila hell till skol- och folkbibliotekens resurser eller arbeta ulan tryckta läromedel och bygga upp undervisningen kring experiment och iakttagelser i samhälle och natur eller låla den beslå i all eleverna själva bygger eller konstruerar något. Inslag av ell sådant arbetssätt kan öka elevernas engagemang. Det bör vara ett lämpligt områ­de för det lokala utvecklingsarbetet, som behandlades av riksdagen i anslutning lill propositionen om skolforskning och personalutveckling (prop. 1980/81:97, UbU 1980/81:37, rskr 1980/81:385). Del bör ankomma på arbetsenhets- eller klasskonferensen att avgöra om undervisningen skall läggas upp på del sätt jag nu har beskrivit. Om ett sådant arbetssätt fillämpas måste dock de elever som så önskar ges möjlighet att på egen hand komplettera undervisningen. Därför måste basläromedel hållas till­gängliga för eleverna även i sådana fall.

Specialskolan och sameskolan

För specialskolan och sameskolan, som ju är statliga skolformer på grundskolenivå, bör i huvudsak samma regler gälla som för grundskolan.

Gymnasieskolan

Vad jag har förordat om avskaffande av del nuvarande systemet med centrala läromedel och om fastställande av basläromedel avser även gym­nasieskolan. Enligt min mening bör även i övrigt en samordning med reglerna för grundskolan eftersträvas. Vad jag har anfört om tillgång lill basläromedel och val av läromedel samt om vem som beslutar bör således i huvudsak få gälla även för gymnasieskolan. Delsamma gäller önskvärdhe­ten alt utveckla undersökande och experimentella arbetssätt.

Kommunal och statlig vuxenutbildning

För kommunal och statlig vuxenutbildning finns f.n. föreskrifter om antagande av centrala läromedel. Mina förslag om avskaffande av syste­met med centrala läromedel och om fastställande av basläromedel kräver att dessa föreskrifter anpassas till den nya ordningen. Behovei av eventu­ella övriga förändringar får prövas i samband med ställningstagande till det betänkande från komvux-utredningen (U 1978:04) som väntas inom kort.

 

Prop. 1981/82:51                                                                   13

Vissa privata skolor

Riksinternatskolor och privatskolor som omfattas av privalskolförord­ningen följer f. n. i princip samma system som grundskolan och gymnasie­skolan, frånsett all del inte finns något krav på all huvudmannen skall skaffa eller bekosta läromedlen. Den skillnaden måste givelvis få kvarstå. I övrigi bör ändringar för grundskolan och gymnasieskolan följas av i stort sett motsvarande ändringar för riksinlernalskolorna och privatskolorna. Del bör få ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen be­stämmer att avgöra vilka undantag och särskilda övergångsanordningar som kan behöva göras.

2.3.3 Gåvoläromedel

Som redan har framgått finns det en föreskrift om gåvoläromedel i skolförordningen. Enligt 2 kap. 27 § andra siycket skolförordningen skall eleverna i grundskolan som gåva fä behålla centrala läromedel i den ut­sträckning som behövs för en allmän överblick av det huvudsakliga inne­hållet i lärokursen. Motsvarande gäller för eleverna i sameskolan.

ULÄ har studerat och sökt analysera i vad mån eleverna utnyttjar gävoläromedlen i hemmet och funnit att del sker i ringa omfattning. Mot denna bakgrund föreslår ULÄ att kommunerna - utan statlig reglering -bör få avgöra hur eleverna skall få bruka sina läromedel och huruvida eleverna efter genomgången kurs skall få sina läromedel som gåva eller inte.

Så gott som samtliga instanser som behandlar frågan tillstyrker utred­ningens förslag i denna del. Vissa instanser erinrar dock om att gåvoföre-skriflen i Lgr 80 fått en i förhållande till nuvarande bestämmelser starkt modifierad utformning. 1 Lgr 80 krävs endast all eleverna som gåva skall få vissa av vad jag kallar basläromedel, eller väsentliga hjälpmedel som lexikon och kartböcker.

Enligt min mening innebär redan Lgr 80:s föreskrifter i fråga om gåvolä­romedel en betydande kommunal frihet. Kommunerna avgör själva inom ramen för Lgr80:s föreskrifter i vilken omfattning läromedel skall ges som gåva. Jag förordar därför ingen ändring av Lgr 80 i detla avseende. I sammanhanget vill jag peka på att gåvoföreskriften bl.a. haft den funktio­nen att eleverna kunnat arbeta aktivt med materialet, dvs. kunnat göra understrykningar, kantanleckningar m. m. Jag utgår från att kommunerna beaktar denna pedagogiska aspekt vid slällningstagande till frågan om gåvoläromedel.

Jag avser all återkomma lill regeringen med förslag om all gåvoföreskrif-len i skolförordningen och dess motsvarighet för sameskolan anpassas lill vad som angetts i Lgr 80.

Regeringen bör bereda riksdagen tillfälle alt la del av vad jag har anfört om gåvoläromedel.

 

Prop. 1981/82:51                                                               14

2.4 Granskning

Alltsedan är 1974 gäller krav om obligatorisk granskning av objektivite­ten i centrala läromedel i samhällsorienterande ämnen i bl. a. grundskolan och gymnasieskolan. Även andra centrala läromedel kan granskas på läromedelsnämndens initiativ eller efter anmälan. I fråga om övriga läro­medel, dvs. de som inte är centrala, sker ingen objektivitetsgranskning.

Enligt förordningen om regisirering och granskning av vissa läromedel skall vid granskningen prövas "om läromedlet behandlar innehållet på ett sakligt och allsidigt sätt samt om läromedlet även i övrigi står i överens­stämmelse med avsnittet mål och riktlinjer i läroplanen". Läromedels­nämnden i SÖ beslutar i frågor som rör objektiviteten i läromedel. Nämn­den består av SÖ:s generaldirektör, tillika ordförande, och åtta andra ledamöter som regeringen utser. Vid sammansättningen har en bred repre­sentation för allmänintressena eftersträvats.

Läromedelsnämndens beslut får verkan genom föreskriften om alt som centrala läromedel i samhällsorienterande ämnen endast får antas sådana läromedel som registrerats som centrala läromedel efter att först ha god­känts av läromedelsnämnden. Del finns dock inget förbud mot all använda icke godkända läromedel i undervisningen, under förutsättning att de inte används som centrala läromedel. Delta innebär bl. a. att de inte blir gåvoläromedel enligt skolförordningens föreskrifter.

ULÄ menar att den nuvarande förhandsgranskningen medför en risk för att sådana läromedel som skall granskas av nämnden präglas av en överdri­ven försiktighet (ulslätning) i kontroversiella frågor. Vidare förlängs pro­duktionstiden för de läromedel som skall granskas. Förslaget om slopande av begreppet centralt läromedel gör det, enligt ULÄ, svårt att avgränsa området för granskning. Bl. a. av dessa skäl föreslår ULÄ att den nuvaran­de förhandsgranskningen ersätts med granskningar i efterhand. Gransk­ningen skall enligt ULÄ:s förslag utföras på nämndens initiafiv och efter anmälan, och kunna gälla alla slags informationsbärande läromedel (text-, ljud- och bildmaterial). En nyinrättad, fristående nämnd bör, enligt ULÄ:s förslag, svara för granskningsverksamheten.

Jag har lidigare omnämnt läromedlens stora betydelse för förverkligan-del av mål och riktlinjer för skolan. Vad jag med utgångspunkt i Lgr 80 har anfört om elevers rätt lill tillgång till vad jag kallar basläromedel bygger på medvetenheten om att läromedlen utgör viktiga instrument i skolarbetet. Samtidigt bör man dock vara klar över att ett läromedel i sig inte ger garantier för kvaliteten på undervisningen. Likaså gäller alt ett enskilt läromedel som har bedömts vara objektivt, inte med nödvändighet medför att även undervisningen blir saklig och allsidig. I likhet med ULÄ anser jag alt lärarens presentation av stoffet i regel är av större betydelse än läro­medlet. Det är också läraren som har del primära ansvaret för all undervis­ningen är saklig och allsidig. Ansvaret för att övervaka alt undervisningen

 

Prop. 1981/82:51                                                     15

bedrivs i enlighet med läroplanens föreskrifter åvilar skolmyndigheterna: på lokal nivå skolledningen, skolchefen och skolstyrelsen, på regional nivå länsskoinämnden och på central nivå SÖ.

Denna vidare syn på saklighet och allsidighet i undervisningen hindrar dock inte att det är nödvändigt att de viktigaste läromedel som används i skolan innehåller korrekta sakuppgifter, är balanserade och allsidiga, inte tar ställning för viss part m.m. Jag anser därför all läromedelsgranskningen har ett särskilt värde och bör bibehållas.

ULÄ:s förslag om olika slags eflerhandsgranskningar stöds av en majo­ritet av de instanser som behandlar frågan. Som ett argument för efter­handsgranskning pekar bl.a. TCO på den tendens till s.k. ulslätning av läromedel som förhandsgranskningen kan leda till. Enligt TCO är det risk för att läromedlet anpassar sig mera efter granskarens synpunkter än efter de verkliga avnämarnas, lärarnas och elevernas.

Ett antal instanser anför dock invändningar mot ULÄ:s förslag i denna fråga. Läromedelsnämnden ifrågasätter giltigheten i utredningens påslåen­de om risk för ulslätning. Nämnden uppger all man arbetar aktivt för att kontroversiella frågor skall redovisas i läromedlen. Vidare pekar LO på att en efterhandsgranskning inte informerar konsumenten förrän läromedlet redan är inköpt. Från ekonomisk synpunkt ler det sig svårt att - i en hast - byta ul läromedlet mot ett annat.

Jag delar LO:s uppfattning i denna fråga. All försälta kommuner i en situation där de har inköpt en stor upplaga av ell läromedel, varefter ett statligt organ lämnar anmärkningar, eller underkänner ett läromedel, är från både pedagogisk och ekonomisk synpunkt oförsvarbart.

Jag vill därför föreslå en ny form av granskning. Denna granskning bör ske samtidigt med att boken kommer ul på marknaden. För att undanröja de negafiva konsekvenser som bl.a. TCO har påtalat, vill jag föreslå all granskningen ges en annan roll än den har f. n. Den bör ej leda fram till ett beslul i någon nämnd. I stället bör yttranden från olika granskare i form av kortfattade men motiverade bedömningar utgöra underlag för det lärome­delsval som skall träffas på skolorna och beslutas av skolstyrelserna. Granskningsytlrandena blir sålunda av informaliv karaktär och kommer att tjäna som konsumentupplysning. Jag ser betydande vinster i en sådan modell. Lärare och elever får liksom skolstyrelsens ledamöter tillgång till ett beslutsunderlag som kan stimulera lill debatt och som påfordrar ett eget ställningstagande till bedömningar som gjorts av granskare som kanske kommit till olika resultat.

Läromedelsnämnden i SO bör alltså upphöra. I stället bör särskilda granskare utses. Det bör vara två granskare för varje läromedel. Grans­karna bör utses av SÖ. Förlagen bör alllid ha rätt alt i eget yttrande bemöta granskarnas synpunkter. Innehållet i granskningen bör i huvudsak ha samma inriktning som f. n. Det innebär alt yttrandena bör innehålla svar på frågor som bl.a. gäller om framställningen överensstämmer med gallan-

 

Prop. 1981/82:51                                                     16

de mål och riktlinjer och om den är saklig och allsidig. Det är enligt min mening angelägel att yttrandena anpassas efter de olika förutsättningar som eleverna på olika stadier har. De bör också vara korta och koncentre­rade.

På grund av studier i rapporten Läromedlens funktion i undervisningen anser sig ULÄ kunna konstatera alt objektivitetsfrågor nästan aldrig disku­teras i undervisningen i andra ämnen än i de samhällsorienterande. För all sfimulera lill diskussion om hur läroplanens mål och riktlinjer realiseras även i andra ämnen bör enligt min mening den här föreslagna granskningen kunna omfatta även andra ämnen som SÖ bestämmer.

Granskningen bör begränsas till del jag i det föregående har kallat basläromedel. Som jag lidigare har nämnt bör ett läromedel inte få antas som basläromedel förrän granskning har skett. Vid skolornas val av och skolstyrelsernas beslut om läromedel bör granskarnas och förlagens ytt­randen finnas tillgängliga. Läromedel som tidigare hos SIL registrerats som centrala läromedel behöver inte omgranskas. I likhet med ULÄ menar jag att Utbildningsradions tryckta läromedel skall granskas på samma sätt som övriga läromedelsproducenters.

Vid sidan av denna konsumenlupplysande granskning bör SÖ även på eget initiativ kunna göra mera omfattande eflerhandsgranskningar i form av s.k. tema- och ämnesområdesgranskning. Så kan en temagranskning gälla hur läromedlen behandlar t. ex. jämställdheten mellan könen, demo­kratibegreppet, invandrar- och miljöfrågor. Likaså kan en ämnesområdes­granskning ske genom ett studium av l.ex. läromedel för högstadiets religionsundervisning. Det är enligt min mening naturligt att sådan gransk­ning ingår som ett led i SÖ:s utvärderingsverksamhet.

Vad jag här har förordat om granskningsverksamhet bör avse basläro­medel för grundskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan, kom­munal och statlig vuxenutbildning, riksinlernatskolor och privatskolor som omfattas av privatskolförordningen.

Som framgått bör SÖ vara ansvarig myndighet för verksamheten med granskning av läromedel. Det bör därvid ankomma på SÖ att inom ramen för de föreskrifter som regeringen meddelar närmare bestämma utform­ningen av verksamheten. SÖ bör i detta sammanhang samarbeta med förlagen, som har kunskap och erforderliga resurser både för teknisk produktion och för distribution. Målsättningen bör vara att finna så prak­liska, rationella och ekonomiskt acceptabla lösningar som möjligt.

Jag utgår också från att SÖ kontinuerligt kommer alt utvärdera verksam­heten och efter hand, inom ramen för sina befogenheter, förändra den med hänsyn lill de erfarenheter som görs.

Liksom hittills bör vid granskningen uttas en viss avgift per granskal läromedel. Avgiftens storlek bör bestämmas av regeringen inom ramen för kostnaderna för verksamheten. Det bör vara möjligt att tillämpa differenti­erade avgifter och även att, i särskilda fall, ej ta ut någon avgift. Regering­en bör inhämta riksdagens bemyndigande att ta ut avgifter.

 

Prop. 1981/82:51                                                                17

2.5 Information

För att kunna göra ell rationellt läromedelsval är det vikfigt att få en god överblick av marknadens utbud. Samhällets särskilda ansvar i detla hänse­ende har kommit till uttryck genom den verksamhet som bedrivs av SIL. SIL, som startade sin verksamhel år 1974, har bl. a. lill uppgift all informe­ra om läromedel för ungdomsskolan och vuxenutbildningen. Informatio­nen omfattar sådana läromedel som producenterna anmäler hos SIL. SIL avgör vilka läromedel som skall betraktas som centrala och registrerar dem. Den koppling som finns mellan centrala läromedel och lidigare re­dovisade föreskrifter om antagande av läromedel och gåvoläromedel gör alt producenterna så gott som alltid begär att få de mer heltäckande läromedlen registrerade. För övriga läromedel finns inte denna, indirekta registreringsskyldighet. Enligt ULÄ är antalet sådana övriga läromedel, dvs. inte centrala, i SIL:s register förhållandevis litet. Information om de läromedel som anmälts och registrerats hos SIL sprids genom kataloger, som innehåller utförliga beskrivningar av läromedlen. Registerverksamhe­ten finansieras genom avgifter som producenterna erlägger när läromedlen anmäls till registret. SIL:s verksamhel leds av en styrelse med företrädare för bl. a. konsumenter och producenter.

Även producenterna har ett läromedelsregisler. Föreningen Svenska läromedelsproducenter (FSL) lämnar information om de allra flesta cen­trala läromedel och ett, enligt ULÄ, stort antal övriga läromedel. Informa­tionen är kortfattad. Till detla s.k. FSL-system finns beslällningslislor, relurlistor m.m. Verksamheten finansieras med avgifter från producen­terna.

ULÄ har på olika sätt sökt utvärdera effekterna av de olika slags läromedelsinformation som ges. ULÄ:s slutsats är alt SIL:s detaljinforma­tion inte utnyttjas i så hög grad att den väsentligen påverkar själva valet av läromedel i undervisningen. För alt nå ett mer rationellt syslem föreslår ULÄ att det skapas ett enhetligt register från vilket konsumenter, distribu­törer och producenter skall kunna köpa de tjänster som är angelägna. Enligt ULÄ är del mest ekonomiska alternativet alt bygga på FSL:s nuvarande register. För arbetet med detla register bör finnas en referens­grupp bestående av representanter för staten, kommuner och producenter. SIL:s registerverksamhet bör, enligt ULÄ, avvecklas.

Bland remissinstanserna framhåller statskontoret och SÖ att konsekven­serna av ULÄ:s förslag är otillräckligt utredda. SÖ finner det sannolikt alt en utbyggnad av FSL-registret lill den täckningsgrad ULÄ föreslagit krä­ver samhällsinsatser. En överväldigande del av instanserna pläderar också för ell samhälleligt ansvar för informationsverksamheten, varvid SIL före­språkas som ansvarig myndighet.

För egen del vill jag erinra om de utgångspunkter för mina förslag som jag inledningsvis har redovisat. Läromedelsvalel är en viktig pedagogisk 2   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 51

 

Prop. 1981/82:51                                                     18

process som kräver aktivt deltagande från både lärare och elever. Tillgång Ull granskningsutlåtanden, som jag har behandlat i det föregående är ett instrument för att underlätta läromedelsvalel. Ett annat är den typ av information som f. n. ges genom SIL:s och FSL:s kataloger. Bland remiss­instanserna synes enighet råda om behovet av en god överblick av utbudet av läromedel.

Frågan om samhället eller en producentorganisation skall svara för informationsverksamheten är den delfråga i utredningsförslaget som fått den största uppmärksamheten i remissvaren. En klar majoritet av instan­serna förespråkar ett fortsatt samhälleligt ansvar och att del därvid är naturligt att SIL fullgör informalionsuppgiften.

För egen del vill jag understryka det angelägna i att alla skolor har tillgång lill information om vilka läromedel som finns på marknaden. Samhället har ell särskilt intresse härav, inte minst med tanke på lärome­delsvalets pedagogiska betydelse. Ett uttryck härför är vad som anges i Lgr80 om detta val. Del vidgade läromedelsbegreppet gör all även materi­al från andra än traditionella läromedelsproducenter är intressant för skol­arbetet. I del register som SIL f.n. administrerar ingår material från myndigheter, organisationer m.fl. Vidare sprider SIL information om s. k. smala områden, såsom läromedel för invandramndervisning, specialun­dervisning, viss yrkesinriktad undervisning m. m. Enligt min mening är det nödvändigt att läromedelsinformalionen även fortsättningsvis omfattar dessa mindre områden, som från kommersiell synpunkt är mindre intres­santa för förlagen. För att garantera att information även lämnas om sådana produkter behövs, enligt min bedömning, ett fortsatt samhälleligt engagemang i informationsverksamheten. Därmed avser jag alltså insatser utöver den information som lämnas genom de granskningsyttranden jag lidigare har behandlat.

I fråga om formen för det samhälleliga engagemanget är olika modeller tänkbara. ULÄ har föreslagit att det skapas ett enhetligt läromedelsregis­ter och alt FSL:s nuvarande register bildar grund för delta enhefiiga register. Remissmajoriteten har avvisat detta förslag och i stället föreslagit att verksamheten baseras på SIL:s register. SIL har i sitt remissvar lämnat förslag på hur verksamheten kan utvecklas. Institutet har bl. a. föreslagit att producenterna skall kunna utnyttja det statliga registret för vissa av sina egna behov, t. ex. för framställning av beställningslistor m. m.

Det samhälleliga engagemanget bör, som jag lidigare har anfört, la sikte på all förse lärare, elever och andra med varierande underlag som kan underlätta ett allsidigt val av läromedel. Utifrån denna utgångspunkt ser jag inget hinder att utnyttja FSL:s register- och informationsverksamhet. Delta måste dock ske i sådana former att staten har möjligheter att påverka innehåll, inriktning och omfattning av informationen. Sålunda måste det i registret även ingå läromedel för s.k. smala områden samt läromedel producerade av myndigheter, organisationer m.fl. Registret bör också

 

Prop. 1981/82:51                                                     19

innehålla uppgifter om vilka läromedel som är handikappanpassade, bl. a. vad gäller överföring på punktskrift. Den närmare regleringen av detla bör ske i avtal mellan staten och producentorganisationen. Särskilda statliga insatser torde erfordras för informationen om läromedel för invandramn­dervisning. Jag återkommer till denna fråga i det följande (avsnitt 2.6).

När det gäller frågan om vilken myndighet som skall svara för kontakten med FSL och uppgiften att fillse all samhällets intressen blir fillgodosedda vill jag framhålla det angelägna i att försöka samla läromedelsfrågor och läromedelskunnande under en och samma myndighet. Det finns redan i dag ett naturligt samband mellan läroplansarbete, utvecklings- och utvär­deringsarbete, granskning samt informafion om läromedel. SÖ svarar för tre av dessa fyra uppgifter. Del är, som jag ser del, rafionellt att SÖ får i uppgift alt svara även för den samhälleliga kontrollen av informationsverk­samheten. SÖ bör därvid löpande följa hur såväl den information som lämnas genom FSL-registret som de upplysningar som ges genom gransk­ningsytlrandena tas lill vara ute på skolorna.

Informationsverksamheten bör omfatta i huvudsak tryckta läromedel med tillhörande komponenter saml annat material av liknande karaktär. Verksamheten bör omfatta läromedel för de skolor som berörs av SÖ:s verksamhel för granskning av vad jag kallar basläromedel. Dessutom bör information lämnas om läromedel för särskolan.

2.6 Andra statliga insatser

Utöver de redan nämnda gransknings- och informafionsinsatserna utförs även andra insatser på läromedelsområdet av statliga och slalsfinansierade myndigheter och organ. Dessa insatser kan sägas ha sin tyngdpunkt inom två områden, nämligen forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) samt in­satser för att få en förbättrad läromedelsförsörjning inom bristomräden, dvs. sådana delar av undervisningssektorn som har dålig tillgång på läro­medel.

FoU-arbelel har hittills skett i SÖ:s regi, medan ansvaret för all fördela stöd för produktion av läromedel inom bristomräden har varit en uppgift för SIL. SIL är även tillsynsmyndighet för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH).

ULÄ, som framlade sina förslag innan riksdagen våren 1981 fattade beslut om förändringar av den slafiiga skoladministrationen, anser all läromedelsfrågorna i stor utsträckning bör handläggas av de berörda arbet­senheterna inom SÖ. SÖ:s arbete bör enligt ULÄ främst inriktas på att förbättra läromedelstillgången inom olika bristomräden. ULÄ menar alt man vid arbetet med SÖ:s omorganisation bör ta hänsyn till alt det i fråga om läromedel finns vikliga uppgifter som samtidigt berör flera områden. Dessa uppgifter bör, enligt ULÄ, fullgöras av någon enhet med samord­nande uppgifter.

 

Prop. 1981/82:51                                                     20

ULÄ menar att förslaget om avveckling av SIL:s läromedelsregister aktualiserar frågan om vilken myndighet som bör ha ansvaret för produk-lionsstöd och RPH. För handläggning av dessa verksamhetsområden finns, enligt ULÄ endast två tjänster vid SIL. ULÄ finner det inte me­ningsfullt att bibehålla SIL som självständig myndighet om informations­verksamheten avvecklas. ULÄ föreslår alt SÖ övertar ansvaret även för produktionsstödel och RPH.

ULÄ:s förslag att SÖ skall överta ansvaret för fördelning av produk-lionsstöd och uppgiften som fillsynsmyndighet för RPH fillstyrks endast av en minoritet av instanserna. En klar majoritet anser att SIL även fortsätt­ningsvis skall bära ansvaret för frågorna. Instansernas ställningstagande i frågan följer mest som en konsekvens av deras uppfattning i informations­frågan.

För egen del vill jag erinra om att riksdagen, sedan ULÄ lämnat sina förslag, fattat beslul om den statliga skoladministrationen. Beslutet inne­bär bl. a. all de tre sakenheterna i SÖ:s nya organisation, avdelningarna för obligatorisk utbildning, gymnasieskolutbildning och vuxenutbildning, var och en inom sin utbildningssektor skall svara för vissa läromedelsupp­gifter.

1 likhet med ULÄ anser jag att del inte är rationellt att behålla en fristående myndighet enbart för uppgiften att ansvara för produkfionsstöd, RPH och information om invandrailäromedel. Mot bakgrund av vad jag i det föregående har anfört om det angelägna i att samla läromedelskun­nande under en myndighet samt att jag därvid har föreslagit SÖ som ansvarig myndighet för gransknings- och informationsverksamhet, anser jag all även informationen om läromedel för invandramndervisning, an­svaret för fördelning av produklionsslöd och tillsynsansvaret för RPH bör överföras till SÖ. Överstyrelsen har redan nu inseende över special- och särskolor samt specialundervisning, vilken i ökad utsträckning innefattar de elever som RPH betjänar. I SÖ:s FoU-arbele ingåräven läromedelsut­veckling på handikappområdet. SÖ är sålunda utomordentligt väl förtro­gen med verksamhetsområdet, vilket bör underlätta överförande av till­synsansvaret för RPH. I fråga om överförandet av ansvaret för fördelning av produktionsstödel bör även detla kunna ske friktionsfritt. SÖ utför redan i dag analyser av läromedelbehovet på skilda områden. Mina förslag leder ull att SIL bör avvecklas.

Jag vill i detta sammanhang särskilt beröra frågan om statliga insatser i fråga om läromedel för invandramndervisning. I en särskild rapport ("Minoritetsspråks- och invandramndervisningens läromedelsförsörj­ning") har en arbetsgrupp, bestående av representanter från olika myndig­heter och organisationer föreslagit att det inrättas en rikscentral för peda­gogiska hjälpmedel för invandrar- och minoriletsspråksundervisningen (RPH-MINV). Enligt rapporten skulle den nya rikscenlralen kunna för­bättra läromedelsförsörjningen genom att kontinuerligt analysera lärome-

 

Prop. 1981/82:51                                                     21

delsbehovel, producera läromedel, saml informera om invandrar- och minoritetsspråksläromedel och om inköp, import och distribution av så­dana läromedel. Vid behov skulle centralen kunna få ansvar för viss samordning av läromedelsbeställningar för vissa språkgrupper från ufian­det. Rapporten har överlämnats till språk- och kulturarvsutredningen (U 1981:04), som bl. a. har fill uppgift alt utreda vissa frågor om tillgång på och behov av läromedel i invandramndervisning, för alt beaktas i utred­ningens arbete. Jag ser det som naturiigt all språk- och kullurarvskommit-tén inom ramen för sill uppdrag skall behandla frågor om effekter av den form av granskning jag här har föreslagit i vad gäller läromedel för invand-rarundervisning. I avvaktan på kommitténs resultat räknar jag med att SÖ handhar informationsverksamheten om läromedel för invandramndervis­ning samt utför behovsanalyser som underlag för fördelning av produk­fionsstöd.

2.7 Genomförande

Under förutsättning av riksdagens bifall till förslagen om informations­verksamheten kommer jag all genom statens förhandlings nämnd låta uppta förhandlingar med FSL om de närmare villkoren för det statliga inflytandet på läromedelsregislret. Förhandlingarna bör, om möjligt, leda till alt FSL övertar informationsverksamheten redan från hösten 1982. Om inte för­handlingarna leder lill åsyftat resultat får regeringen återkomma lill riksda­gen i frågan. Jag räknar inte med all avtalet skall medföra kostnader för staten. I samband med förhandlingarna bör möjligheten att erbjuda delar av SIL:s personal anställning hos FSL undersökas.

De förslag av organisatorisk karaktär som jag här har redovisat bör träda i kraft den 1 juli 1983. Vid denna lidpunkt bör således SIL avvecklas. Som jag nyss har angett är dock målsättningen att FSL:s informationsverksam­het skall utnyttjas redan från budgetåret 1982/83. Under budgetåret 1982/83 bör SIL således inte låta framställa sina reguljära läromedelskataloger. Verksamheten bör i stället inriktas på SlL:s övriga uppgifter, dvs. fördel­ning av produklionsslöd, tillsynsansvaret för RPH samt information om läromedel för invandrarundervisning. Dessa uppgifter samt uppgiften att fastställa vilka läromedel som är basläromedel bör fr. o. m. den 1 juli 1983 handhas av SÖ. SIL bör övergångsvis under budgetåret 1982/83 ha lill uppgift att fastställa vilka läromedel som är basläromedel. Vilka principer som därvid skall tillämpas inom ramen för regeringens föreskrifter bör SIL fastställa först efter samråd med SÖ.

För alt fr.o.m. den 1 juli 1983 handha de läromedelsuppgifter jag har redovisat räknar jag med att SÖ behöver tillföras ytterligare resurser motsvarande sju tjänster. Den totaldimensionering av SÖ som riksdagen fattat beslul om vid sin behandling av propositionen om den statliga skol-administrafionen m. m. bör sålunda utökas med nämnda antal Ijänsler.

 

Prop. 1981/82:51                                                     22

Fr.o.m. den 1 juli 1983 bör SÖ bli anställningsmyndighet för SIL:s samfiiga anställda. Den personalstyrka som övert'örs per den 1 juli 1983 kommer sannolikt att vara större än de personalresurser jag föreslår alt SÖ tillförs i sin fasta organisation. SÖ kommer därför att få ansvara för att ytteriigare någon personalminskning sker per den 1 juli 1985 utöver vad som följer av besluten med anledning av propositionen om den statliga skoladministrationen m. m.

Vid utgången av juni 1983 bör även läromedelsnämnden upphöra och dess verksamhet ersättas med den nya form av förhandsgranskning, som jag tidigare har skisserat. Under budgetåret 1982/83 bör läromedelsnämn­den bibehållas med uppgift att granska basläromedel i samhällsorienteran­de ämnen på samma sätl som f. n. sker med centrala läromedel.

Sådana bestämmelser om läromedel som anknyter Ull riksdagens beslut om ny läroplan för grundskolan bör träda i kraft den 1 juli 1982. Sålunda bör från denna lidpunkt gälla de krav om tillgång till basläromedel saml ökad frihet för skolhuvudmannen att avgöra frågor om gåvoläromedel som jag i det föregående har redovisat. Tryckta läromedel som före denna tidpunkt av SIL registrerats som centrala läromedel bör normalt få använ­das som basläromedel. Det bör ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att avgöra vilka övergångsbestämmelser som kan behövas.

3   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1.      föreslår riksdagen att godkänna mitt förslag om avskaffande av
del nuvarande systemet med centrala läromedel,

2.   föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat om faststäl­lande av basläromedel,

3.   föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat om tillgång fill och val av läromedel,

4.   bereder riksdagen tillfälle att la del av vad jag har anfört om gåvoläromedel,

5.   föreslår riksdagen alt godkänna de av mig förordade riktlinjerna för granskning av läromedel,

6.   föreslår riksdagen att bemyndiga regeringen att meddela före­skrifter om avgifter för granskning av läromedel,

7.   föreslår riksdagen att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för information om läromedel,

8.   föreslår riksdagen att godkänna milt förslag att skolöverstyrelsen från statens insfitul för läromedelsinformation skall överta upp­giften alt fördela stöd för produktion av läromedel saml uppgif­ten alt vara tillsynsmyndighet för rikscentralerna för pedago­giska hjälpmedel för handikappade.

 

Prop. 1981/82:51                                                     23

9. föreslår riksdagen alt godkänna mitt förslag att statens institut för läromedelsinformation skall avvecklas,

10. föreslår riksdagen all godkänna vad jag har förordat om skol­överstyrelsens personalresurser.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

 

Prop. 1981/82:51                                                               24

Bilaga 1

Sammanfattning av Läromedlen i skolan (SOU 1980:15) slutbetänkande från utredningen om läromedelsmarkna­den

1    utredningens uppgifter och arbete

Utredningen om läromedelsmarknaden (ULÄ) började sitt arbete i maj 1976. Enligt dåvarande statsrådet Lena Hjelm-Walléns direktiv fick ULÄ i uppdrag att kartlägga läromedelsmarknaden och därvid studera bl.a. marknadens omfattning och struktur, kommunernas kostnader för inköp av läromedel och förskolematerial, effekterna av de statliga insatserna och användningen av läromedel och förskolematerial.

Under utredningens första fid leddes arbetet av en utredningsman, som samarbetade med en gmpp sakkunniga och ett stort antal experter. Resul­taten av de karlläggningar som gjordes återfinns i fyra rapporter:

Läromedelsmarknaden, produktions- och konkurrensförhållanden (DsU 1978:12, bilagedel: DsU 1978:13),

Samhällets kostnader för inköp av läromedel samt lek- och arbetsmate-rieUDsU 1978:14),

Läromedlen i konsumentperspektiv (DsU 1979:2),

Lekmaieriel i förskolan, kulturresurs eller stapelvara? (DsU 1979:3).

Dessutom inleddes under år 1977 en undersökning om läromedlens funktion i undervisningen. Lekmiljörådet fick vidare i uppdrag att studera lek- och arbetsmaterialets utnyttjande i förskolan.

Under våren 1979 fick ULÄ filläggsdirektiv. I dessa angav dåvarande statsrådet Birgit Rodhe på vilka områden ULÄ skulle avge förslag. Det gällde bl. a. den verksamhet med information och regisirering som statens institut för läromedelsinformalion (SIL) bedriver, skolöverstyrelsens (SÖ:s) läromedelsgranskning och utvecklingsarbete och hur samordningen mellan de statliga organen skulle kunna förbättras. En kommitté beslående av politiker och fackmän tillsattes med uppgift att fullfölja utredningsarbe­tet och avge ett slutbetänkande före den 1 juni 1980.

Under den tid kommitién arbetat har följande rapporter lagts fram:

Förskolepedagogik i praktiken (Liber Läromedel 1980),

Läromedlens funktion i undervisningen (DsU 1980:4, bilagedel DsU 1980:5).

En expert har, åt ULÄ, haft till uppgift att utvärdera de statliga insatser­na på läromedelsområdet. Arbetet har främst inriktats på att studera verk­samheten vid SÖ, SIL, rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH) och utbildningsradion (UR). Av tidsskäl haren slutlig version av materialet inte kunnat färdigställas inom ramen för ULÄ-kom-

 

Prop. 1981/82:51                                                     25

mittens arbete. Sedan ULÄ:s arbete avslutats har Högskolan för lärarut­bildning i Stockholm publicerat expertens rapport ("Statliga insatser på läromedelsområdet").

2   Läromedelsbegreppet

Det finns många definitioner av begreppet läromedel. 1 skolförordningen (1 kap. 5 §) definieras läromedel f. n. som:

Materiel som förmedlar innehållet i läroplan och som utgöres av fram­ställning i skrift, ljud eller bild.

Enligt ULÄ:s uppfattning bör en läromedelsdefinition utformas så att den inte på onödigt sätt binder den lokala planering som elever och lärare tillsammans skall göra. Detta kräver en vid definition av begreppet lärome­del. ULÄ anser att den definition som återfinns i Mål och riktlinjer för grundskolan (Lgr 80) väl svarar mot detta krav. Där sägs (s. 52):

Läromedel är sådant som lärare och elever kommer överens om att använda för att nå uppställda mål.

ULÄ utgår i sitt arbete från denna definition. Vid förslag angående granskning och information gör ULÄ av praktiska skäl vissa begränsningar av det vidgade läromedelsbegreppet.

I skolförfattningarna används f.n. begreppet centrala läromedel. Där­med menas:

Läromedel som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kurs­moment som anges i gällande läroplan och förser eleverna med instrument som hjälper dem att planera och organisera sina studier, öva färdigheter, inhämta fakta och sätta in dessa i ett meningsfullt sammanhang.

Som en konsekvens av SIA-propositionens riktlinjer bör det enligt ULÄ:s uppfattning avgöras på lokal nivå vilka läromedel som skall anses vara förmedlare av det väsentligaste stoffet. Därmed bortfaller enligt ULÄ:s uppfattning behovet att pä central nivå indela läromedlen i centrala läromedel och övriga läromedel. ULÄ föreslår att begreppet centrala läro­medel i gällande förordningar slopas.

Enligt skolförordningen (2 kap. 27 §) skall elev vid grundskolan "i skälig omfattning tillhandahållas läromedel och annan materiel som fordras för en tidsenlig undervisning". Denna bestämmelse om fria läromedel gäller en­dast grundskolan men i många kommuner får eleverna även i gymnasiesko­lan och inom den kommunala vuxenutbildningen fria läromedel. Tillgången till fria läromedel är viktig för att en lokal undervisningsplanering skall kunna göras på ett för elever och lärare fillfredsställande sätt, ULÄ vill för sin del behålla bestämmelsen som, enligt utredningen, kan sägas vara en garanfi för läromedelstillgången för eleverna i gmndskolan. Det andra stycket av den nyss citerade paragrafen föreskriver att elev vid grundsko­lan som gåva skall få centrala läromedel "i den utsträckning som krävs för en allmän överblick av det huvudsakliga innehållet i lärokursen".

 

Prop. 1981/82:51                                                     26

ULÄ anser sig ha konstaterat att denna bestämmelse om gåvoläromedel inte har haft någon nämnvärd påverkan av undervisningen. ULÄ anser därför att kommunerna - utan reglering av statliga bestämmelser - bör få avgöra hur eleverna skall få bmka sina läromedel och huruvida eleverna efter genomgången kurs skall få sina läromedel som gåva eller inte. ULÄ anser därför att det andra stycket av skolförordningen 2 kap. 27 § skall utgå.

ULÄ har sökt bedöma konsekvenserna av att läromedelsbegreppet allt­mer vidgas. En konsekvens är enligt ULÄ:s uppfattning att risken för att läromedlen styr undervisningen på ett negafivt sätt blir mindre om man fillämpar ett vidsträckt läromedelsbegrepp och samfidigt utnyttjar olika slags material. Skolorna bör ha stor frihet att välja olika läromedel inom givna anslagsramar. Utgångspunkten för fördelningen av läromedelsansla­gen bör vara ett rambudgettänkande. Inom den anslagsram som skolstyrel­sen har för läromedelsinköp görs vid skolförvaltningen en fördelning per rektorsområde. Inom rektorsområdet görs sedan en fördelning per skolen-hel och inom skolenheten per stadium, klass eller ämne. Läromedlen bör ses som en samlad resurs och anslagen bör inte delas upp på gåvolärome­del och övriga läromedel. För all kunna få fram ett mer flexibelt utnyttjan­de av läromedelsresursema blir del ofta nödvändigt att bättre utnyttja skolbiblioteken och andra kollekliva läromedelssamlingar.

Inom förskolan, som omfattar både daghem och dellidsförskola används termen lek- och arbetsmaterial och inte termen läromedel, även om de båda begreppen delvis sammanfaller och en stor del av förskolans verk­samhet är pedagogisk. ULÄ definierar begreppet lek- och arbetsmaterial på följande sätt:

Med lek- och arbetsmaterial avses allt slags material som används inom förskoleverksamheten.

Även inom förskolan bör en lokal planering vara gmnden för valet av lek- och arbetsmaterial. Verksamhetens mål och inrikfing skall styra ut­nyttjandet av resurserna, inte tvärtom. Inom de ekonomiska ramar som fastställs årligen bör varje förskola ha stor frihet att anskaffa lek- och arbetsmaterial som svarar mot planeringen av verksamheten.

3   Granskning

3.1 Nuvarande förhållanden

Sedan år 1974 finns det en särskild nämnd, läromedelsnämnden, som granskar objektiviteten i centrala läromedel. Läromedelsnämnden, som är knuten till SÖ, består av SÖ:s generaldirektör, tillika ordförande, och åtta andra ledamöter, som regeringen utser särskilt. För var och en av ledamö­terna finns en personlig suppleant.

 

Prop. 1981/82:51                                                     27

Läromedelsnämndens granskning görs på förhand och är obligatorisk för alla centrala läromedel i samhällsorienterande ämnen. Vilka läromedel som är att beteckna som centrala avgörs av SIL. Centrala läromedel i a idra ämnen kan granskas på nämndens initiativ eller efter anmälan. Fömtom tryckt material granskar nämnden ljudband, diabilder, filmer och videogram när sådana ingår som komponenter i en studiesats ("lärome­delspaket"). I fråga om radio- och TV-program för undervisningen gäller att UR själv avgör om och när program skall granskas av läromedelsnämn­den. Hittills har UR inte insänt några läromedel fill läromedelsnämnden för granskning.

Centrala läromedel i samhällsorienterande ämnen anmäls av förlagen till SIL på samma sätt som läromedel i övriga ämnen. När SIL preliminärt bedömt att ett insänt läromedel är centralt läromedel i ett samhällsoriente­rande ämne, går ärendet fill SÖ för granskning genom läromedelsnämnden. Förlagen erlägger en avgift för granskningen. Granskningsavgiften är f.n. (år 1980) 800kr. per ansökan. Granskningsärendena bereds av ett kansli. Därvid avgörs om ärendet skall vara sammanträdesärende eller kansliären­de. Endast ett fåtal ärenden har hitfills varit kansliärenden. Läromedel som skall behandlas vid sammanträde granskas i regel av två, ibland en granskare. Granskarna är akfiva lärare, ämnesexperter eller personer med anknytning till folkrörelser. När granskarnas utlåtande inkommit till läro­medelsnämnden får berörda producenter tillfälle att yttra sig över gransk­ningarna innan ärendena behandlas av nämnden. Besvär kan inte anföras över nämndens beslut.

Till stöd för nämnden och granskarna i deras arbete finns en särskild granskningspromemoria, som utarbetats av nämnden i samarbete med SIL, kommunförbundet, läromedelsproducenter, lärarorganisationer. Hem och skola, elevorganisationer och granskare. Promemorian finns nu i sin tionde version, daterad den 1 december 1977. Den innehåller bl. a. sex frågor med kommentarer och exempel.

Fråga 1 "Är det utrymme som ägnats olika händelser, förhållanden, ståndpunkter etc. rimligt?"

Fråga 2 "Innehåller framställningen i det aktuella läromedlet några orik­tiga sakuppgifter?"

Fråga 3 "Är det aktuella läromedlet missvisande eller tendentiöst?"

Fråga 4 "Har författaren i förekommande fall redovisat kontroversiella punkter i framställningen?"

Fråga 5 "Är läromedlets presentafionssätt sådant att det gynnar eller missgynnar en part (ståndpunkt, värdering,...) på en annans be­kostnad genom t. ex. osakligt, värdeladdat eller svårt språk, ensi­diga bilder eller ljudband?"

Fråga 6 "Är framställningen förenlig med de mål och riktlinjer som anges i nu gällande läroplaner?"

 

Prop. 1981/82:51                                                     28

Under de fem första verksamhetsåren har läromedelsnämnden handlagt mellan 100 och 200 ärenden per år. Ett ärende omfattar ofta flera kompo­nenter och totalt har 1 924 läromedelskomponenter bedömts under dessa

3.2 ULÄ:$ överväganden och förslag

Skolans undervisning skall vara objektiv, dvs. saklig och allsidig. Lärar­na har ett primärt ansvar för att undervisningen är objektiv. Enligt ULÄ:s bedömning är lärarens presentafion av stoffet i regel av större betydelse än läromedlen. Till kriterierna på att ett läromedel är objekfivt hör bl.a. korrekta sakuppgifter, balans och allsidighet, och inga ställningstaganden till förmån för viss part i kontroversiella frågor. Vilka effekter läromedels­nämndens nuvarande granskning har haft på undervisningen är relativt svårt att klarlägga. Att produktionen av läromedel påverkats torde dock vara helt klart. ULÄ menar att den nuvarande förhandsgranskningen med­för en risk för att sådana läromedel som skall granskas av nämnden präglas av en överdriven försiktighet (utslätning) i kontroversiella frågor. Vidare förlängs produktionstiden för dessa läromedel. ULÄ har föreslagit att begreppet centrala läromedel skall utgå ur förordningen (1974:438) om registrering och granskning av vissa läromedel. Ett bibehållande av för­handsgranskningen skulle kräva att läromedelsnämndens verksamhetsom­råde definierades på något nytt sätt. En obligatorisk förhandsgranskning av alla slags läromedel i samhällsorienterande ämnen är knappast praktiskt genomförbar. Dels skulle antalet granskningsärenden bli mycket stort, dels finns inom gmppen övriga läromedel många produkter som är att betrakta som partsinlagor och en förhandsgranskning av dessa skulle inte vara relevant. ULÄ finner att en naturlig konsekvens av borttfigandet av be­greppet centrala läromedel är att förhandsgranskningen slopas. Vid en ef­terhandsgranskning bortfaller behovet av att avgränsa granskningen fill ett visst slags läromedel. Alla producenters läromedel (även UR:s) kan be­handlas på samma sätt. ULÄ menar att en aktivt bedriven efterhands­granskning bör kunna få effekter på läromedelsproduktionen och även förbättra möjligheterna till goda val av läromedel. ULÄ föreslår därför att läromedelsnämndens nuvarande förhandsgranskning ersätts av olika slags granskningar i efterhand.

En nyinrättad nämnd bör svara för dessa efterhandsgranskningar. Den­na nämnd skall dels ta egna initiafiv fill granskningar, dels behandla klago­mål från organisationer, myndigheter, kommuner eller enskilda personer i fråga om objektiviteten i läromedel. ULÄ anser att den föreslagna nämn­den skall vara en självständig myndighet, framför allt med tanke på be­handlingen av anmälningsärenden. Nämnden bör dock kunna köpa tjänster bl.a. administrativa från annan myndighet. Nämnden bör vara allsidigt sammansatt och väl spegla allmänintressena. Den bör ha en sådan sam-

 

Prop. 1981/82:51                                                     29

mansättning att den har en god kompetens att svara både för granskningar på eget initiativ och en konkrekt behandling av anmälningar som görs. För den förstnämnda delen av verksamheten krävs kompetens på utbildnings­området. Därför bör representanter för utbildningsmyndigheter såsom ut­bildningsdepartementet och SÖ ingå i nämnden liksom experter på objekti­vitetsfrågor. För att kunna fungera som ett slags hedersdomstol för allmän­heten bör i nämnden ingå ett antal parlamentariker. Vidare bör i nämnden finnas någon jurist och någon representant för producenterna och någon för konsumenterna. Nämnden bör kunna anlita granskare med olika kom­petensområden. För handläggning av de olika ärendena bör nämnden ha ett eget kansli, i vilken nämndens sekreterare bör ingå. För att vissa ärenden skall kunna avgöras inom kansliet bör nämndens ordförande ha viss deltidstjänstgöring inom kansliet.

En viktig uppgift för den föreslagna nämnden är att ta egna initiativ till mer eller mindre omfattande granskningar. En sådan granskning kan gälla hur läromedlen behandlar olika teman, temagranskning, t. ex. jämställdhe­ten mellan könen, demokratibegreppet, invandringen fill vårt land och miljöfrågor. En annan uppgift är granskning av läromedel inom ett speciellt ämnesområde, ämnesområdesgranskning, t. ex. högstadiets religionskun­skap, mellanstadiets undervisning om våra grannländer eller ekonomikun­skap på gymnasieskolans konsumtionslinje. På basis av granskamtlåtan-den görs en rapport som visar hur olika läromedel inom området är upp­lagda, hur dessa läromedel har behandlat objektivitetsproblemen och vilka krav man bör ställa på läromedel inom området. Producenter som fram­ställt material bör få tillfälle att yttra sig över bedömningarna. Rapporten behandlas av nämnden före publicering.

En annan viktig uppgift för nämnden är att granska läromedel i efterhand efter anmälan från t. ex. organisationer, myndigheter, kommuner eller enskilda personer. Anmälan — och även granskning — skall kunna göras beträffande objektiviteten i läromedel i skolans alla ämnen. Följande mti­ner är tänkbara för anmälningsärenden. Efter inregistrering vid nänndens kansli bedömer sekreteraren om ärendet skall vara nämndärende eller ett kansliärende. I de fall läromedlet som anmälts behöver granskas av nämn­dens granskare bör det vara ett nämndärende. Vissa ärenden kan dock vara kansliärenden. Anmälan kan t. ex. avse att material gör klara ställ­ningstaganden för en viss part på ett sådant sätt att det inte kan anses objektivt.

När det gäller nämndärenden krävs andra och mer omfattande rutiner för handläggningen. Normalt bör det vara två granskare som samtidigt men oberoende av varandra granskar läromedlet. Förlaget ges tillfälle att yttra sig över granskarnas utlåtande. Den tryckta information, som nämnden skall svara för bör omfatta: läromedlets författare, titel, förslag, ISB-nummer (International Standard Book) en kort sammanfattning av anmä­larens kritiska synpunkter, en kort sammanfattning av granskarnas yttran-

 

Prop. 1981/82:51                                                     30

den, en kort sammanfattning av förlagets svar samt nämndens beslut i ärendet (utdrag ur nämndens protokoll).

Eftersom skolorna ibland kommer att använda läromedel, som nämnden inte anser objektiva är det viktigt att skolorna snabbt får information om granskningen, så att lärarna kan bedriva en opartisk undervisning. Upp­läggningen av informationsverksamheten bör utredas särskilt.

3.3 Genomförande

ULÄ har gjort följande bedömningar av medelsbehovet för nämndens första verksamhetsår (beloppen i 1980 års prisläge).

Kansliet fömtsätts ha samma personalstyrka som nu. Löner till 1 hand­läggare och 1 1/2 biträdestjänst beräknas uppgå till 300000 kr. För hyror, kontorskostnader och övriga kostnader för kansliet har ULÄ beräknat 80000 kr. Medelsbehovet för arvoden till granskarna har uppskattats till 330000kr. och för arvoden till ledamöter och suppleanter till 100000kr. Eftersom nämndens verksamhet medför speciella informationsbehov har ULÄ föreslagit att nämnden erhåller ett engångsanslag för uppläggning av verksamheten det första året med lOOOtXlkr. Det totala anslagsbehovet blir därmed 910000kr. för det första verksamhetsåret.

ULÄ föreslår att den nya nämnden börjar sin verksamhet den 1 juli 1982.

4   Information

4.1 Behovet av information

I praktiskt taget allt arbete med läromedel är tillgången till information om olika läromedel viktig. Olika faser i läromedelsarbetet kräver olika slags information. Processer från det att ett nytt läromedel första gången aviserats till dess att det använts i undervisningen kan enligt ULÄ indelas i följande fyra faser: informafionsfasen, urvals- och beslutsfasen, beställ­ningsfasen samt användningsfasen.

Under informationsfasen söker konsumenten, i regel läraren, ibland tillsammans med eleverna, att skaffa sig en överblick över vilka läromedel som finns på marknaden för ett visst ämne och stadium. I denna fas vill konsumenten bl. a. veta prisläget för läromedlet och om läromedlet behö­ver kompletteras med andra komponenter. Nästa fas, urvals- och besluts­fasen, leder fram till ett definitivt beslut om vilka läromedel som skall inköpas och användas i undervisningen. Som underlag för beslutet måste ingå en bedömning av vilka läromedel som bäst passar undervisningens behov och kan rymmas inom de ekonomiska ramar som är fastställda. När inköpsbeslutet fattats vidtar beställningsfasen. I denna fas krävs informa­tion om beställningsnummer, beställningsadress, priser och uppgifter om

 

Prop. 1981/82:51                                                     31

adresser för leverans och fakturering. Under användningsfasen behövs bl. a. information om hur läromedlet utnyttjas på bästa sätt. Sådan infor­mafion inhämtas i lärarhandledningar, metodisk litteratur m.m. Informa­fion om läromedel ges f.n. av SIL, läromedelsproducenter och distribu­törer av läromedel.

4.2 Läromedelsregister

SIL startade sin verksamhet den 1 juli 1974. Informationen om lärome­del omfattar sådant material som producenterna begärt att få registrera hos SIL. För att läromedel skall kunna betecknas som centralt krävs det att SIL registrerat läromedlet som sådant centralt läromedel. SIL informerar om ohka slags läromedel för hela ungdomsskolan och motsvarande delar av vuxenutbildningen. Under de första verksamhetsåren omfattade infor­mafionen endast centrala läromedel. Informafionen omfattar nu även övri­ga läromedel med undantag för film och videogram, ett område som dock planeras ingå i verksamheten fr.o.m. år 1981. Informafionen till konsumen­terna sker på flera sätt. Den viktigaste och mest omfattande är läromedels­katalogen, som utges i åtta delar. Katalogen utkommer årligen i december och kompletteras med supplement under våren. Läromedelskatalogen ger dels översiktsinformation, dels detaljinformation. SIL:s kataloger innehöll budgetåret 1979/80 11 200 centrala läromedel och 3 700 övriga läromedel.

Är 1977 utvidgades SIL:s information till att även omfatta läromedel för invandramndervisning. Informationen består av dels olika förteckningar över lämpliga läromedel för undervisningen i hemspråk och i svenska som främmande språk, dels en läromedelsutställning. SIL:s arbete med för­teckningar över läromedel för invandramndervisning finansieras helt med stafiiga medel. Den permanenta läromedelsutställningen för invandramn­dervisning anordnas gemensamt av SIL, SÖ och Stockholms skoldirek-fion.

SIL tar sedan år 1978 fram läromedelsförteckningar för speciella områ­den. Ett exempel på en sådan förteckning är en samnordisk förteckning över samiska läromedel. Ett annat exempel är en förteckning över lärome­del för elever med språk-, tal- och röstsvårigheter.

Som ett nytt inslag i SIL:s verksamhet gavs år 1978 för första gången ut den s. k. Läromedelshandboken. Boken innehåller dels ett antal specialar­tiklar, dels register över läromedelsproducenter, läromedelscentraler samt stafiiga och kommunala myndigheter och organisationer med anknytning till undervisningssektorn.

SIL:s verksamhet leds av en styrelse bestående av en ordförande, fyra andra ledamöter och fem suppleanter. Till SIL finns knuten en referens-gmpp med representanter för lärar- och elevorganisationerna. Vid SIL finns ett kansli med f.n. 15 personer anställda, motsvarande 13,7 heltids­tjänster. Registreringen av och informafionen om läromedel som produ-

 

Prop. 1981/82:51                                                     32

centerna begärt att få registrerade hos SIL finansieras med avgifter från producenterna. Avgifterna skall f.n. täcka kostnaderna för att framställa och distribuera informationen plus 77 % av övriga kostnader för SIL. Informafionen om läromedel för invandramndervisningen finansieras dock helt med statliga medel. Statens andel av kostnaderna har de flesta verk­samhetsåren hittills blivit större än beräknat genom att antalet anmälda läromedel blivit mindre än beräknat.

Föreningen Svenska läromedelsproducenter (FSL) har ett register, FSL-registret, som ger information om de allra flesta centrala läromedel och ett stort antal övriga läromedel. Informationen är kortfattad och om­fattar en rad per läromedel. Till systemet finns beställningslistor, returlis­tor m.m. FSL-registret distribueras varje år i december månad. Till den datalagrade registerbasen rapporterar f.n. cirka 80 förtag kontinuerligt in nyheter, förändringar av tidigare information, returorder m.m. Huvudre­gistret innehåller ca 20000 läromedelsartiklar. De sju stadieregistren inne­håller de i huvudregistret ingående läromedlen, sorterade efter stadium och ämne. För att få artiklar registrerade i FSL-registret betalar producen­terna vissa avgifter. Den totala driftskostnaden för 1980 års FSL-register är drygt ! milj. kr.

4.3 Producenternas informationsverksamhet

När en läromedelsproducent söker introducera ett nytt läromedel, är annonsering framför allt i lärarpressen, i regel den första åtgärden. Så snart läromedlet är färdigt sänds provexemplar (friexemplar) ut till huvudläraren i ämnet vid de olika skolorna. För viktigare läromedel framställer produ­centerna särskilda broschyrer, som utsänds till skolorna. En annan metod är att skicka ut huvudlärarbrev med informationer framför allt om nya läromedel. Efter det att den skriftliga informationen om nya läromedel gått ut till skolorna vidtar den informationsverksamhet som läromedelsförla­gens konsulenter bedriver. Det finns f. n. ett 70-tal sådana heltidsanställda läromedelskonsulenter. Redaktörer och författare används också i rätt stor utsträckning för denna information. Förlagens konsulenter ger sin informa­fion i samband med utställningar, vid studiedagar och sommarkursen, vid besök i skolorna, vid kommunens läromedelscenlral och vid lärarhögsko­lornas metodikinstitutioner. De större läromedelsförlagen har egna fasta utställningar. Även vid förlagens ordercentraler finns personal som svarar för informationsuppgifter. De flesta förlag har egna kataloger som innehål­ler beskrivningar av produkterna och prislistor.

Kostnaderna för läromedelsförelagens information och övriga mark­nadsföringsåtgärder har studerats av statens pris- och kartellnämnd (SPK) iden s.k. producentstudien (DsU 1978:12-13). Enligt SPK:s rapport hade 27 företag en omsättning överstigande I milj. kr. per företag. Dessa företag omsatte år 1976 tillsammans drygt 349 milj. kr. Marknadsföringskostna-

 

Prop. 1981/82:51                                                                   33

derna för dessa företag uppgick enligt rapporten till 10,5 % av omsättning­en eller 36,6milj. kr.

ULÄ har på olika sätt sökt utvärdera effekterna av den information som ges av register och den information som ges på annat sätt t. ex. genom provexemplar av nyproducerade tryckta läromedel och genom besök av förlagens egna representanter. ULÄ:s undersökningar visar att de båda sistnämnda informationsmedlen är betydligt mer utnyttjade än informatio­nen i kataloger av olika slag.

4.4 lJLÄ:s överväganden och förslag

Det finns f. n. flera läromedelsregister som omfattar ett stort antal artik­lar. Åtskilliga grundläggande fakta finns i de allra flesta större läromedels­register t. ex. ISB-nummer, författare, titel, komponent, förlag/leverantör, stadium/skolform, ämne/årskurs, bindning/förpackning, omfång, granskat av läromedelsnämnden och pris.

ULÄ finner det inte rationellt med flera läromedelsregister som i bety­dande utsträckning innehåller uppgifter om samma läromedel men som arbetar oberoende av varandra. ULÄ föreslår därför att det skapas ett enhetligt läromedelsregister som skall kunna utnyttjas av konsumenter, distributörer och producenter under flera av faserna i läromedelsarbetet. På registret bör följande krav kunna ställas. För informationsfasen gäller att registret bör innehålla en betydande del av marknadens informationbä­rande läromedel (text, ljud- och bildmaterial) för skolan och förskolan, att informafionen skall vara överskådlig och att prisuppgifterna skall vara aktuella och korrekta. För urvals- och beslutsfasen gäller, att andra under­lag, utöver uppgifter från ett läromedelsregister, krävs för en bedömning av läromedlens pedagogiska egenskaper. För beställningsfasen gäller, att en beställningsfunktion skall finnas kopplad till registret. För användnings­fasen gäller slutligen, att registrets sökbegrepp skall nära ansluta sig till gällande läroplaner och innefatta bl.a. arbetsområden och olika teman samt att registrets databas skall kunna användas för att upprätta bestånds­register över läromedlen t. ex. vid en viss skolenhet.

ULÄ utskiljer två huvudtyper av organisationsalternativ, dels med ett delat ägande, dels lösningen där en part står som huvudansvarig och ägare. Följande alternativ är tänkbara:

1.    Läromedelsregistret ägs gemensamt av staten, konsumenterna och producenterna och drivs i form av aktiebolag eller stiftelse.

2.    Läromedelsregistret ägs av staten och SIL:s register utgör gmnden.

3.    Läromedelsregistret ägs av producenterna och FSL:s register utgör grunden.

4.    Bibliotekstjänst utökar sin verksamhet till att gälla läromedelsutgiv­ningen.

3   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 51

 

Prop. 1981/82:51                                                     34

Vid valet av organisationsalternativ bör man enligt ULÄ:s uppfattning utgå från att samordningen av befintliga register skall ge rationaliserings­vinster och sänka kostnader för stat, kommun och producenter. Alternati­ven 1 och 4 innebär relativt stora kostnader för utredningar, systemupp­läggningar m. m. Det alternativ som enligt ULÄ medför de totalt sett lägsta kostnaderna är alternativ 3. Därmed får producenterna fortsatt fillgång till de administrativa tjänster som är knutna till FSL-systemet vid beställning, returhantering, information om nya och utgångna produkter m.m. För producenterna är dessa tjänster oumbärliga och detta innebär att, om något annat alternativ än alternativ 3 väljs, det även i fortsättningen skulle finnas flera läromedelsregister.

ULÄ förordar att FSL-systemet blir grunden för ett enhetligt lärome­delsregister. För arbetet med detta register bör finnas en referensgrupp bestående av representanter för staten, kommunerna och producenterna så att registrets utveckling blir till nytta för alla parter. ULÄ:s förslag innebär att SlL:s registerverksamhet kan avvecklas.

5   Statliga insatser

5.1      Skolöverstyrelsen

Läromedelsfrågorna inom SÖ handläggs av de olika fackbyråerna med läromedelssektionen (L 3:2) som samordnande organ. Läromedelssek­tionen sorterar under Avdelningen för fortbildning och pedagogiskt ut­vecklingsarbete (Avdelning L). Läromedelsekfionen arbetar med forsk­nings- och utvecklingsprojekt. Sektionen har en samordnande funktion, vari bl. a. innefattas initiativ till samverkan mellan byråerna i läromedels­projekt, sammanställning av utmstningslistor, medverkan i läroplansarbe­te och beredning av de delar av FoU-anslaget som berör läromedelspro­jekt. Sektionen har vidare ett ansvar för att samla och förmedla informa­tion till läromedelsproducenterna. Läromedelsnämndens kansli (kap. 3) är knuten till sektionen.

5.2      Statens institut för läromedelsinformation

Utöver registrering av läromedel (kap. 4) har SIL fill uppgift att vara central myndighet för RPH, bevilja produkfionsstöd för olika bristområden och svara för information om läromedel för invandrarundervisning.

SIL beviljar produktionsstöd för utbildningarna inom SÖ:s område. På högskoleområdet är det universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som fördelar produktionsstöd. Behovet av läromedel måste vara angeläget för att bidrag skall utgå. Läromedel för små målgrupper är oftast berätfigade till stöd. Sådana små målgrupper är exempelvis: elever med särskilda behov av stimulans och stöd, invandrarelever och elever tillhörande mino-

 

Prop. 1981/82:51                                                     35

ritetsgmpper, elever inom vissa grenar och varianter inom gymnasiesko­lans tvååriga utbildningar och inom gymnasieskolans specialkurser samt studerande i vissa ämnen inom statlig eller kommunal vuxenutbildning. Även läromedel som bara kan framställas i små upplagor kan vara berätti­gade till stöd, t. ex. undervisningsfilm, diaserier och annat bildmaterial, samt material för vissa lärarkategorier. Anvisade medel för produktions­stöd uppgick budgetåret 1980/81 till 3085000 kr.

SIL är sedan år 1977 central myndighet för RPH. I SIL:s funktion som central myndighet ingår bl.a.: anslagsframställning och långtidsbudget, personalfrågor och lokalanskaffning. Varje rikscentral fungerar självstän­digt inom givna rikfiinjer och har ett eget ekonomiskt ansvar för använd­ningen av de medel som årligen ställs till förfogande. Anvisade medel för RPH uppgick budgetåret 1980/81 fill 6242000 kr.

RPH-SYN i Solna betjänar gravt synskadade och synsvaga elever inom ungdomsskolan, folkhögskolan och vuxenutbildningen med studielittera­tur i form av punktskrifts-, talbands-, mikrofilm- och storstilsutgåvor. Målgmppen för verksamheten omfattar ca 1 800 elever. Personalen uppgår fill 15,7 helfidstjänster varav 4,2 finansieras med medel från arbetsmark­nadsstyrelsen (AMS).

RPH-RH i Göteborg har speciellt inriktat sig på att initiera och utveckla hjälpmedel som förbättrar de rörelsehindrades studiesituation. Läromed­len måste ofta utformas med hänsyn till att en del elever också kan ha talsvårigheter eller nedsatt perceptionsförmåga. Inom förskolan, ung­domsskolan och vuxenutbildningen finns ca 9000 rörelsehindrade elever. Vid centralen finns 4 heltidstjänster.

RPH-HÖR i Örebro utvecklar och framställer speciella läromedel för hörselskadade men gör även bearbetningar av befintliga. Produkfionen av läromedel med hög bildtäthet och hög konkretionsgrad är värdefull även för elever med andra språkliga handikapp. Det finns ca 2600 döva och hörselskadade elever inom förskolan, ungdomsskolan och vuxenutbild­ningen. Personalen omfattar 8 heltidstjänster, varav 3 finansieras med medel från AMS.

RPH-SÄR i Umeå utvecklar och framställer material för undervisningen av utvecklingsstörda, inkl. ett omfattande lärarmaterial, bedömer att be­fintliga läromedel kan användas och bearbetar vid behov sådana lärome­del. Antalet psykiskt utvecklingsstörda inom förskolan, ungdomsskolan och vuxenutbildningen är ca 30000. Antalet heltidstjänster vid centralen är 8, varav 1 finansieras med medel från AMS.

5.3 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör socialvården, hälso- och sjukvården samt läkemedelsförsörjningen. 1 so­cialvården ingår barnomsorgen (förskola, frifidshem m. m.). Socialstyrel-

 

Prop. 1981/82:51                                                     36

sen har även tillsyn över vården av psykiskt utvecklingsstörda. I fråga om fortbildning av förskolepersonal ansvarar socialstyrelsen för innehåll och inriktning, studiematerial, metodutveckling och utvärdering. Vidare utfär­dar socialstyrelsen arbetsplan för förskolan, som innehåller råd och anvis­ningar för arbetet i förskolan.

5.4      Lekmiljörådet/Barnmiljörådet

Lekmiljörådet inrättades år 1971 och knöts organisatoriskt till socialsty­relsen. Fr.o.m. den I juli 1980 har lekmiljörådet blivit ett helt självständigt organ med namnet barnmiljörådet och med uppgift att svara för barnmiljö­frågor och barnsäkerhetsfrågor. Rådet arbetar bl. a. med upplysnings- och informationsverksamhet, testning och utprovning av lekmaterial och med­verkar i forsknings- och utvecklingsarbete inom lekmaterialområdet.

5.5      ULÄ:s överväganden och förslag

Under budgetåret 1979/80 uppgick de totala statliga anslagen för lärome­delsområdet till i mnt tal 13milj. kr. De statliga insatserna - frånsett läromedelsinformation - kan sägas ha sin tyngdpunkt inom två huvudom­råden, FoU samt insatser för en förbättrad läromedelsförsörjning inom bristområden, dvs. sådana delar av undervisningssektorn som har dålig tillgång till läromedel. De statliga insatserna på dessa huvudområden är nödvändiga även i framfiden. ULÄ har med utgångspunkt i sina direktiv främst sett som sin uppgift att se över organisationen för de staUiga insatserna på läromedelsområdet och ge förslag till förbättrad samordning och effektivitet.

SÖ har ett generellt ansvar för läromedelsförsörjningen inom all utbild­ning som står under verkets tillsyn. Därmed har SÖ också ett huvudansvar för de statliga insatserna för att förbättra läromedelsförsörjningen inom olika bristområden. ULÄ ser det som en synnerligen viktig uppgift för SÖ att vidareutveckla denna verksamhet. Organisatoriskt bör ansvaret för arbetet med olika bristområden ligga inom resp. fackenhet inom SÖ. Samordningsfrågor bör fullgöras av någon enhet med samordnande upp­gifter. Detta bör beaktas vid det fortsatta arbetet med att omorganisera SÖ.

ULÄ:s förslag att ett enhetligt läromedelsregister byggs upp med FSL-registret som gmnd gör att SIL:s registerverksamhet kan avvecklas. Ett genomförande av detta förslag aktualiserar, enligt ULÄ, frågan om vilken myndighet som bör ha ansvaret för produktionsstödet och RPH. För handläggningen av dessa båda verksamhetsområden finns vid SIL f. n. en avdelningsdirektör, en byråsekreterare (50%) och en kansliskrivare (60 %). ULÄ finner det inte meningsfullt att bibehålla SIL som självständig myndighet om registerverksamheten avvecklas. Ansvaret för verksamhe-

 

Prop. 1981/82:51                                                    37

ten vid RPH kan ligga på central nivå eller decentraliseras till regional eller lokal nivå. ULÄ har vägt de skäl som talar för centralisering och för decentralisering. ULÄ anser att övervägande skäl talar för att ansvaret även i fortsättningen bör ligga på central nivå. Därigenom kan nuvarande mtiner (bl. a. för administration och budgetärenden), som visat sig fungera väl, i huvudsak bibehållas. ULÄ föreslår därför att SÖ övertar ansvaret för RPH fr.o.m. den 1 juli 1982, samtidigt som SIL:s registerverksamhet föreslås upphöra. Handläggningen av produktionsstödsfrågorna bör lik­som nu skötas av samma myndighet som har ansvaret för RPH. ULÄ föreslår därför att SÖ fr.o.m. den I juli 1982 får ansvaret för produktions­stödet. Vid bedömning och prioritering av ansökningar om produktions­stöd bör synpunkter inhämtas från pedagogisk expertis inom och utom SÖ. Till verksamheten bör knytas en referensgmpp med representanter för konsumenterna och producenterna. Riktlinjer för tilldelning av produk­tionsstöd bör utfärdas av SÖ:s styrelse.

6    Produktionsfrågor

Läromedelsmarknaden har för ULÄ:s räkning studerats av SPK. 1 sin rapport betonar SPK att bland de faktorer som påverkar efterfrågan på läromedel har hittills de stora skolreformerna varit de viktigaste. Av den totala försäljningen svarar de tryckta läromedlen för den i särklass största andelen. Under det år som SPK studerat (år 1976) svarade de tio största läromedelsföretagen för 86% av den totala försäljningen. Den största koncernen är Esselte, den näst största Liber, som ingår i statsföretags­gruppen. Enligt SPK har kostnadsutvecklingen varit till fördel för de större företagen (s.k. stordriftsfördelar). Lönsamheten under åren 1974-1976 var särskilt stor under det sistnämnda året, vilket enligt SPK berodde på att företagen just detta år kunde sälja en hel del tidigare utvecklade lärome­del i nya upplagor utan att utvecklingskostnaderna var särskilt höga, SPK studerade även de olika konkurrensmedlen och framhöll att det viktigaste konkurrensmedlet är de pedagogiska egenskaperna hos läromedlen. En viktig uppgift för marknadsföringen är att informera om dessa egenskaper. De större företagen har egna konsulenter för informationen. Enligt SPK är tillgängen till sådana konsulenter en viktig orsak till att de större företagen tillsammans har en så hög andel av marknaden.

ULÄ har sökt bedöma utvecklingstendenserna på läromedelsmarknaden och därvid ansett att efterfrågan på läromedel inte kommer att förändras i någon högre grad under de närmaste åren. ULÄ anser att några större statliga insatser inte är nödvändiga inom produktionen för att den skall kunna fungera i fri konkurrens mellan stora och små privatägda och stats­ägda företag. En sådan väl fungerande läromedelsmarknad är en förutsätt­ning för tillgången till goda läromedel till rimliga priser, vilket är en värde­full resurs för en effektiv undervisning. 4    Riksdagen 1981/82. I .saml. Nr 51

 

Prop. 1981/82:51                                                               38

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över ULÄ:s betän­kande (SOU 1980:15) Läromedlen i skolan

1    Utredningens uppgifter och arbete

Ett mindre antal remissinstanser framför allmän kritik över hur utred­ningsuppdraget har fullgjorts. Sålunda menar SÖ att utredningsförslagen i hög grad saknar helhetsperspektiv. Därtill kommer att förslagen, enligt SÖ:s uppfattning inte är fillräckligt underbyggda för att ligga till grund för definitiva ställningstaganden. Kommunförbundet, UR och Norrköpings kommun framhåller att betänkandet är behäftat med avsevärda brister, främst i vad avser ofullständig redovisning och förslag om inriktning och omfattning av statliga insatser pä läromedelsområdet. Några instanser bl.a. SIL, samtliga RPH, SECO, Elevförbundet och länsskoinämnden i Malmöhus län finner det anmärkningsvärt att ULÄ ej publicerat den särskilda expertrapport om samhällsinsatserna på läromedelsområdet som utarbetats. SIL anser att det urval av fakta som gjorts och den återgivning av undersökningsresultat som presenteras i betänkandet i flera fall är tendentiösa och vilseledande.

2   Läromedelsbegreppet

Enligt ULÄ:s uppfattning bör en läromedelsdefinition utformas så att den inte på onödigt sätt binder den lokala planering som elever och lärare tillsammans ska göra. Detta kräver en vid definition av begreppet lärome­del. ULÄ anser att den definition som används i Lgr 80 ("Läromedel är sådant som lärare och elever kommer överens om att använda för att nå uppställda mål") väl svarar mot kraven och föreslår att denna definition ersätter den nuvarande definitionen i skolförordningens 1 kap. 5§.

Med hänvisning till studie av verksamheten vid ett antal förskolor vill ULÄ definiera begreppet lek- och arbetsmaterial, som i förskolan motsva­rar termen läromedel inom skolan, på följande sätt: "Med lek- och arbets­material avses allt slags material som används inom förskoleverksamhe­ten."

ULÄ anser vidare att det som en konsekvens av SIA-propositionens riktlinjer bör avgöras på lokal nivå vilka läromedel som skall anses vara förmedlare av det väsentligaste stoffet. Därför föreslår ULÄ att begreppet centralt läromedel i gällande förordningar utgår.

Mot bakgrund av resultat av studier om i vilken omfattning gåvolärome­del används i hemmet föreslår ULÄ att kommunerna — utan reglering av

 

Prop. 1981/82:51                                                     39

statliga bestämmelser - skall få avgöra hur eleverna skall få bruka sina läromedel och humvida eleverna efter genomgången kurs skall få sina läromedel som gåva eller inte.

Av de instanser som behandlar frågan om definition av begrep­pet läromedel tillstyrker de flesta ULÄ:s förslag. Sålunda menar bl. a. länsskolnämnderna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Blekinge. Skara­borgs och Västerbottens län, RHS, LRF, SFEF att den definition av läromedelsbegreppet som används i Lgr80 även bör komma till uttryck i skolförordningen. Några instanser, t.ex. SÖ och Kommunförbundet un­derstryker dock att läroplanens vida definition inte kan ligga till gmnd för bestämmelser om registrering, granskning och antagande av läromedel. För dessa ändamål krävs preciseringar. Negativt inställda till förslaget är länsskoinämnden i Hallands län samt LFF.

Länsskoinämnden i Hallands län anser att om en definifion av begreppet läromedel alltjämt skall finnas i skolförordningen så skall denna vara entydig och klargörande.

Även FSL finner det opraktiskt att ändra definitionen av ett begrepp som är så etablerat.

Endast ett fåtal instanser tar upp frågan om lek- och arbetsmate­rial i förskolan. Barnmiljörådet vill värna om ett vidgat läromedelsbe­grepp inom förskolan. Den av Lekmiljörådet/Barnmiljörådet utförda styr­ningsundersökningen (Förskolepedagogik i praktiken, Liber Läromedel 1980) som gjordes på uppdrag av ULÄ visar också hur viktigt det är att materialutbudet i förskolan är väl förankrat i personalgmppen. När de vuxna i förskolan har klara mål, fungerande metodik och använder materi­alet som ett av flera medel att uppnå målen kan man undvika eller minska att materialet i sig styr verksamheten. Barnmiljörådet vill därför, liksom ULÄ, understryka vikten av att varje förskola inom givna anslagsramar bör ha stor frihet i valet av olika slags material.

Socialstyrelsen understryker att det centrala i förskoleverksamheten är de mäl och den inriktning som lokalt satts upp för verksamheten. Till grund för verksamheten bör finnas en planering som innefattar aktuella aktivi­teter och en tidsplan per säsong, vecka, dag och del av dag. I planeringen bör hänsyn tas fill vilket lek- och arbetsmaterial som redan finns, vad som kan köpas inom tillgängliga ekonomiska ramar och vad personal och barn fillsammans kan tillverka. Verksamhetens mål och inriktning får däremot inte tillåtas att styras av de tekniska hjälpmedel och annan utrustning som kan finnas tillgänglig.

Det är, enligt socialstyrelsens mening, väsentligt att varje kommun fastställer en grundutrustning för förskolorna. Innehållet i denna gmndut-mstning kan givetvis variera från kommun till kommun. Inom de ekono­miska ramar som fastställs årligen bör därutöver varje förskola ha stor frihet att anskaffa lek- och arbetsmaterial som svarar mot den lokalt planerade verksamhetens behov. Här bör uppmärksammas att inköpen av

 

Prop. 1981/82:51                                                                   40

förbrukningsmaterial (papper, färg, lera, virke m. m.) utgör en stor andel och att förslitningen av material och utrustning är betydande.

Kommunförbundet menar att ULÄ vid sin precisering av vad som skall anses höra till gmndutmstning för förskolorna gått för långt i fråga om detaljstyrning av en kommunal verksamhet. Utredningen har dessutom konstaterat att utbudet av aktiviteter inte står i proportion till materialstan­darden. En omfattande grundutrustning behöver således inte vara någon garanti för en aktiv verksamhet. Enligt Kommunförbundets mening bör förskolans utrustning med lek- och arbetsmaterial göras utifrån den enskil­da kommunens egen planering och organisation av verksamheten.

ULÄ:s förslag om att slopa begreppet centralt läromedel möter stor uppslutning bland remissinstanserna. Förslaget fillstyrks av UHÄ, SÖ. länsskolnämnderna i Hallands. Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Maltnöhus, Västmanlands, Skaraborgs, Värmlands, Uppsala, Söderman­lands, Blekinge, Jönköpings och Kronobergs län, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, LRF. SHIO, FPU, LFF. RHS. FSL samt Borås, Danderyds, Norrköpings, Uppsala, Tierps och Gävle kommuner. Instanserna menar att förslaget ligger i linje med såväl SIA- som läroplans­beslutens riktlinjer. Flera instanser erinrar dock om att det i Lgr80 angetts att del "för skolarbetet finns också speciella läromedel, producerade för undervisningen. Tryckt material, som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, måste spela en viktig roll, bl.a. för att ge fasthet och sammanhang i studierna. Eleverna skall genom kommunens försorg vara garanterade tillgång till sådana läromedel. Vissa sådana läro­medel, eller väsentliga hjälpmedel som lexikon och kartböcker, skall ele­verna få som gåva". Länsskoinämnden i Örebro län menar att ett slopande av begreppet centralt läromedel inte får innebära att bestämmelserna i Lgr80 frångås.. Även länsskoinämnden i Västernorrlands län framhåller att ett borttagande av begreppet inte får ha den effekten att alla läromedel fömtsättes vara lika acceptabla för skolarbete och att därför i t.ex. en besparingssituation främst billiga och slitstarka läromedel anvisas som godkända och därf'ör lämpliga.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. länsskoinämnden i Västerbot­tens län, Tyresö kommun, SACOISR, CUF, SECO och Elevförbundet. SECO och Elevförbundet kallade de mer heltäckande läromedel som anges i Lgr80 för basläromedel. Länsskoinämnden i Kalmar län anser att ULÄ i sitt förslag icke lyckats skapa garanfier för elevens rätt till de läromedel som anges i Lgr80. För att ge eftertryck åt dessa den nya läroplanens riktlinjer föreslär länsskoinämnden att nu gällande bestämmel­se i skolförordningen 2 kap. 27 § första stycket får en formulering som ansluter till läroplanens. Nämnden föreslår följande formulering: "Varje elev skall genom kommunens försorg vara garanterad ständig tillgång till tryckt material, som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment". Även SÖ framhåller att elevernas rätt till "basläromedel" bör preciseras i skolförordningen.

 

Prop. 1981/82:51                                                     41

Statskontoret avstyrker ULÄ:s förslag med hänvisning till bestämmel­serna i Mäl och riktlinjer. Även SRF avvisar förslaget. Enligt SRF torde det vidgade läromedelsbegreppet snarare öka än minska behovet av cen­trala läromedel. Däremot bör nya krav ställas på de läromedel som regi­streras som centrala. En förutsättning för registrering bör vara att läromed­let finns överfört på ett medium som är tillgängligt för synskadade och att också typografin uppfyller vissa normer. Dessa krav är enligt SRF i realite­ten en förutsättning för att synskadade skall kunna erhålla en undervisning som är likvärdig med övriga elevers. I annat fall får en synskadad elev varken samma mångfald av läromedel i varje enskilt ämne eller likvärdiga möjligheter till ämnesval.

Flera instanser, bl.a. UHÅ, länsskoinämnden i Malmöhus län, SACO/ SR. Btj och FPU betonar skolbibliotekens ökade betydelse. Utredningens förslag om fillämpning av ett rambudgetsystem tillstyrks av de flesta in­stanser som behandlat frågan. Vissa instanser, bl.a. SIL. länsskoinämnden i Uppsala län och Lycksele kommun påpekar att ett slopande av begreppet centralt läromedel även får konsekvenser för nuvarande bestämmelser om granskning, registrering och antagande av läromedel.

Så gott som samtliga instanser tillstyrker utredningens förslag att kom­munerna - utan reglering av statliga bestämmelser - skall få avgöra hur eleverna skall få bruka sina läromedel och huruvida eleverna efter genom­gången kurs skall få sina läromedel som gåva eller inte. Samtliga kommuner som behandlat frågorna, tillstyrker förslaget oreserverat. Kom­munförbundet menar att gåvoläromedlen inte fått det värde för eleverna som riksdagsbeslutet om gåvoläromedel avsåg. Undersökningar visar, att många elever aldrig fittar i sina gåvoläromedel efter avslutad kurs i skolan. Inte sällan rapporteras om elever som helt enkelt kastar bort gåvoböckerna efter terminens slut. Den inriktning som systemet med gåvoläromedel fått genom nuvarande författningsbestämmelse är, enligt kommunförbundets mening, följaktligen inte rationell. Det föreligger en skyldighet att som gåva tillhandahålla läromedel som ger "en allmän överblick av det huvud­sakliga innehållet i lärokursen". Praktiskt viktigare bör vara sådana frågor som hur läromedlet bör användas —om det bör "förbrukas" vid använd­ningen - samt om det kan vara intressant som "uppslagsbok". Den hit­tillsvarande författningsregleringen kan också ha bidragit till att styra utvecklingen mot onödigt påkostade "paket" med olika komponenter. Kommunförbundet uppger att det från många kommuner har framförts stor oro över att gåvoläromedlen tagit en starkt ökande del av de ärliga läromedelsanslagen och sålunda motverkat upprustningen av kollektiva läromedel. Avgörandena om i vilken omfattning läromedel skall tillhanda­hållas som gåva bör alltså enligt förbundets mening träffas lokalt, där de praktiska omständigheterna kan beaktas.

Ett antal instanser nämner de bestämmelser om läromedelsgåvor som införts i Lgr 80. SÖ utgår från att detta inte avser att föregripa ställningsta-

 

Prop. 1981/82:51                                                     42

gandet till ULÄ:s förslag. Statskontoret och länsskoinämnden i Kristian­stads län avvisar emellertid ULÄ:s förslag i detta avseende just med hänvisning till föreskrifterna i Lgr 80. Exempel på andra instanser som nämner kopplingen mellan ULÄ:s förslag och bestämmelser i Lgr 80 är länsskolnämnderna i Västerbottens, Örebro, Kalmar och Gotlands län samt SACO/SR. Länsskoinämnden i Kalmar län anser att bestämmelserna i Lgr 80 skall vara vägledande, när skolstyrelsen beslutar om gåvolärome­del. Länsskoinämnden i Skaraborgs län menar att det i den lokala under­visningsplaneringen måste övervägas i vilken utsträckning läromedlen får användas av eleverna för egna understrykningar och anteckningar. Möjlig­heten för eleverna att på detta sätt arbeta med text och innehåll är en väsentlig del av inlärningsmetodiken och får icke förbises.

Även LFF m.fl. betonar vikten av att eleverna även i fortsättningen som egen materiel får förfoga över för undervisningen särskilt väsentliga läro­medel. Härför talar såväl pedagogiska skäl (behovet av att tillämpa modern studieteknik med understrykningar och andra markeringar) som sociala rättviseskäl.

Några instanser uttrycker oro över hur de kommunala läromedelsansla­gen kommer att utvecklas vid ett slopande av begreppet centralt läromedel och gåvoläromedelsföreskrifterna. Länsskoinämnden i Hallands lån be­dömer det som troligt att det i ett kärvt ekonomiskt läge för många kommuner blir frestande att här göra besparingar som lätt kan leda till en olikvärdig utbildningsstandard. Nämnden anser dock att förslaget ligger väl i linje med tanken på decentraliserad beslutanderätt och vidgat kommu­nalt ansvar för skolans drift, varför förslaget tillstyrks.

LFF anser det angeläget att frågan om kommunernas självbestämmande när det gäller gåvoläromedel noga följs av centrala och regionala skolmyn­digheter. Skulle det visa sig att den nya ordningen äventyrar progressiva pedagogiska metoder och återinför sociala orättvisar måste frågan omprö­vas.

Gävle kommun menar i motsats fill ULÄ att det är tveksamt om resurser kan frigöras för ett ökat kollektivt läromedelsbestånd genom borttagande av gåvoläromedelsparagrafen.

3   Granskning

ULÄ föreslår att läromedelsnämndens nuvarande förhandsgranskning ersätts av olika slags granskningar i efterhand. Efterhandsgranskningen skall kunna gälla alla slags informationsbärande läromedel (text-, ljud- och bildmaterial) i all utbildning enligt grundskolans och gymnasieskolans läro­planer. Verksamheten bör inriktas på att dels granska läromedel efter anmälan, dels att själv ta initiativ fill s. k. temagranskning eller liknande.

För verksamheten föreslår ULÄ att en självständig myndighet (nämnd)

 

Prop. 1981/82:51                                                     43

inrättas. Det totala anslagsbehovet har beräknats till 910000kr. för det första verksamhetsåret. Nämndens verksamhet bör, enligt ULÄ, utvärde­ras efter tre år.

Förslaget att nuvarande förhandsgranskning skall ersättas av olika slags efterhandsgranskningar tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna. TCO delar utredningens uppfattning att förhandsgranskningen kan ha vissa negativa effekter vid tillkomsten av ett läromedel. Läromedlet anpassar sig mera efter granskarens synpunkter än efter de verkliga avnämarnas: lärar­nas och elevemas. Om läromedlet genom en försenad produktion blir mindre aktuellt och genom ett fillrättalagt innehåll mera utslätat gynnas inte undervisningen. Yttrandefrihetsutredningen framhåller att förslaget innebär en från yttrandefrihetssynpunkt mera tilltalande lösning. Läns­skoinämnden i Södermanlands län ser den föreslagna förändringen som ett naturligt led i strävan mot ett vidgat lokalt ansvar. Såväl skolstyrelserna som skolans personal och elever fär härigenom ett självständigt ansvar att vid valet av läromedel särskilt beakta kraven på objektivitet. Även SÖ förordar en efterhandsgranskning men dock av andra skäl än utredningen.

Negativt inställda till förslaget om slopad förhandsgranskning är bl.a. statskontoret, radionämnden, länsskolnämnderna i Kristianstads, Väst­manlands och Gävleborgs län, läromedelsnämnden i SÖ, LO, CUF, SSU, SECO och Elevförbundet. Även SIL menar att möjligheterna att bibehålla någon form av förhandsgranskning bör övervägas. Statskontoret saknar hos ULÄ en analys av konsekvenserna för skolans måluppfyllelse av en övergång till efterhandsgranskning när det gäller läromedel i samhällsori­enterande ämnen. Formerna för objektivitetsgranskning av läromedel bör enligt statskontorets mening utgöra ett led i samhällets strävan att upprätt­hålla vissa garantier för ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbild­ningsstandard i hela landet. Radionämnden anser att det ligger ett stort värde i att de centrala läromedel som förekommer i undervisningen för­handsgranskas. Detta ger, enligt radionämndens mening en grundläggande förutsättning för att undervisningen blir objektiv och allsidig. Länsskoi­nämnden i Kristianstads lån menar att en slopad förhandsgranskning med­för stora risker för att icke-objekfiva läromedel inköps av konsumenterna. En efterhandsgranskning informerar inte konsumenten förrän skadan re­dan har inträffat. Av ekonomiska skäl kan det vara mycket svårt att byta ut läromedel mot ett annat. Även andra instanser nämner detta problem, bl.a. LO. Läromedelsnämnden i SÖ anser att det inte är realistiskt att överlämna åt lärare och elever att granska sakligheten och allsidigheten i allt material, som tas in i undervisningen. Ett centralt granskat basmaterial blir ett stöd för elever och lärare i arbetet med att bedöma sakligheten och allsidigheten i andra framställningar. För föräldrarna är det, enligt lärome­delsnämndens uppfattning en tillgång att ha en central objektivitets­granskning, som är oberoende av lokala uppfattningar vid tillfällen, då läromedel vållar debatt.

 

Prop. 1981/82:51                                                     44

SAF hyser tveksamhet inför förslaget om efterhandsgranskning. Enligt SAF kommer dåliga läromedel - dvs. läromedel som inte uppfyller sko­lans, lärares och elevers krav på innehåll m. m. - att "slå ut sig själv" pä en fri läromedelsmarknad, vilket skulle göra en "opinionsnämnd" överflö­dig. En opinionsnämnds uppgifter skulle också på samma sätt som den nuvarande läromedelsnämnden hämma en friare debatt om läromedel.

Ett antal instanser understryker att när det gäller undervisningens objek­tivitet är lärarens presentation av stoffet i regel av större betydelse än läromedlen. Sålunda anser bl. a. länsskoinämnden i Stockholms län att det vore olyckligt om granskningsområdet begränsades till en viss typ av läromedel. FSL pekar på att läromedlen bör ses i sitt sammanhang, vilket leder fram till att det är hela undervisningssituationen som måste studeras och inte en enskild produkt. Även länsskoinämnden i Kalmar län framför hknande synpunkter. Ett relativt stort antal instanser, bl.a. SIL, länsskol­nämnderna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Uppsala län, Kommunförbundet, Landstingsförbtmdet samt Göteborgs. Gävle och Norrköpings kommuner framhåller att tonvikten i granskningen bör läggas på tema- eller ämnesområdesgranskning.

SÖ, som genomfört en undersökning av granskningens effekter, fäster särskilt avseende vid att granskningen saknar betydelse för hur man i skolorna bedömer och använder godkända läromedel och anser att en sakgranskning som mera inriktas på att beskriva och jämföra bör ha bättre fömtsättningar att komma fill användning. En sådan kan också med fördel utföras centralt där man har tillgång till expertis.

SÖ anser att granskningen bör knytas till SÖ:s utvärdering av skolans verksamhet. I denna ingår redan nu såväl läromedels- som objektivitetsfrå­gor. Därvid kan effekterna av att skolan vid sidan av de tillrättalagda läromedlen också använder samhällets informationsutbud vägas in.

Granskningsuppdragen bör fördelas mellan länsskolnämnderna, som får det direkta ansvaret för utvärdering. De kommer att anlita den sakkunskap som finns vid olika högskoleinstitutioner. Olika organisationer såväl som producenter och konsumenter bör knytas till verksamheten. Arbetet kom­mer till en del att utföras i skolorna. Också på dessa nivåer kan referens­grupper knytas till verksamheten. Centralt bör de politiska partierna och de stora organisationerna få möjlighet att kontinuerligt följa granskningen, i samband med att SÖ samordnar planeringen och informationsspridning­en.

Länsskoinämnden i Kalmar län, SFEF och FSL framför liknande syn­punkter. Länsskoinämnden i Kalmar län menar att en självständigt arbe­tande nämnd som sysslar med utvärderingsfrågor lätt skulle kunna bli en stat i staten och göra det svårare och krångligare att hantera två av Lgr 80: s viktigaste instrument för att skapa en effekfiv och bättre skola: arbets­planer och utvärdering. Statskontoret betonar att överväganden om för­ändringar i fråga om granskning bör utgå från en helhetssyn på den statliga skoladministrafionens uppgifter.

 

Prop. 1981/82:51                                                     45

Ett stort antal av de instanser som tillstyrker inrättandet av en nämnd för efterhandsgranskning, menar att denna bör knytas till SIL. Den uppfatt­ningen framförs av bl. a. UHÅ, SIL, länsskolnämnderna i Södermanlands och Värmlands län. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, TCO, SECO. Elevförbundet. LFF, FPU samt Gävle. Tierps och Strömsunds kommuner.

4   Information

ULÄ framhåller att det vidgade läromedelsbegreppet medför ökade krav på läromedelsinformation. Läromedelsinformationen bör inte vara begrän­sad till vad som f. n. betecknas som centrala läromedel. ULÄ utgår från att information i första hand omfattar alla slags informationsbärande lärome­del (text-, ljud- och bildmaterial m.m.). Enligt ULÄ:s uppfattning är det nuvarande förhållandet med flera från varandra helt skilda läromedelsre­gister inte rationellt. En samordning bör ske. ULÄ förordar att FSL-systemet blir grunden för ett enhetligt läromedelsregister. Förslaget gör det möjligt att avveckla SIL:s verksamhet med registrering av läromedel. Till registret, som sålunda ägs av producenterna, bör knytas en referens­grupp med representanter från SÖ, kommunförbunden och andra intres­senter. Utbildningsdepartementet bör, enligt ULÄ:s uppfattning ta initia­tiv till att en utvärdering görs av verksamheten vart tredje år.

Flera instanser, bl.a. statskontoret, RRV. TCO. UR och LFF, fram­håller det angelägna i att nuvarande register samordnas. Statskontoret menar dock att de beskrivningar och analyser av befintliga ADB-system och deras olika registerinnehåll som redovisas i betänkandet inte möjliggör någon saklig analys som grund för en jämförelse mellan ULÄ:s olika alternativ och/eller andra tänkbara lösningar.

Någon form av samgående mellan berörda parter bedömer statskontoret som nödvändig för att åstadkomma ett enhetligt läromedelsregister som tillgodoser såväl statens och kommunernas som producenternas och distri­butörernas önskemål. 1 denna del behöver emellertid beslutsunderlaget kompletteras med en i detalj genomförd studie av befintliga system och förekommande krav på information hos olika intressenter, bl.a. som en grund för fortsatta överläggningar med FSL och Kommunförbundet om förutsättningar och former för en rationell samverkan på läromedelsområ­det.

Även SÖ anser att konsekvenserna av ULÄ:s förslag är ofillräckligt utredda. Det gäller registrets uppgifter och funktion, dess finansiering såväl som huvudmannaskapet. Förslaget bör därför inte ligga till grund för en lösning av registerfrågan. SÖ finner det sannolikt att en utbyggnad av FSL-registret till den täckningsgrad ULÄ föreslagit kräver samhällsin­satser. Dessa behöver närmare preciseras och man måste undersöka om

 

Prop. 1981/82:51                                                                   46

och hur målen skall kunna uppnås genom ett branschägt register. Man bör därefter ta ställning fill om det är angeläget att samhället engagerar sig i ett register, som i första hand är ett beställningsinstmment.

Frågan om vilket organ som skall handha informafionen om läromedel är den delfråga som väcker det största intresset bland remissinstanserna. Så gott som samfiiga instanser har synpunkter på huruvida SIL eller FSL skall vara ansvarig för läromedelsinformationen. Den helt överväldigande delen av instanserna ansluter sig till de synpunkter i informationsfrågan som utvecklats i reservationer till betänkandet, dvs. att SIL även fortsätt­ningsvis skall svara för läromedelsinformationen. Följande instanser före­språkar - uttryckligen - SIL som huvudman: UHÅ, SIL, samtliga RPH, SIV, konsumentverket, barnmilförådet, statens handikappråd, integra­tionsutredningen, länsskolnämnderna i Stockholms, Gotlands, Värm­lands, Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens, Uppsala, Ålvsborgs och Sö-dernianlands län. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Lö, TCO, CUF, FPU, SSU, SECO, Elevförbundet, SFEF, RHS, UR, LFF, HCK, SRF samt Östra Göinges, Norrköpings, Malmö, Stockholms, Uppsala, Gävle, Strömsunds och Falkenbergs kommuner. SACOISR anser att det finns skäl som talar för att SIL får fortsätta sin verksamhet, men anser att ytterligare information om utvärderingsresultat beträffande SIL behövs innan beslut kan fattas. Även andra instanser understryker det angelägna i att samhället tar ansvaret för informationen. Detta framförs av bl. a. läns­skolnämnderna i Östergötlands, Västerbottens och Västmanlands län samt Göteborgs och Tierps kommuner.

Som de främsta skälen till ett bibehållet samhälleligt ansvar för informa­tionen pekar instanserna på det vidgade läromedelsbegreppet, vilket med­för ökat behov av överblick av marknadens utbud. I all synnerhet gäller detta material från andra än de konvenfionella läromedelsproducenterna. Instanserna ifrågasätter om FSL även kommer att informera om dessa produkter. Flera instanser framhåller det principiellt tveksamma i att den praktiskt taget enda köparen (kommunerna) av läromedelsprodukter för val, beslut och upphandling ensidigt skall vara hänvisade till underlag som fillhandahålls av dem som producerar varan. Från flera instanser - fram­för allt med anknytning till handikapprörelsen - uttrycks oro över hur informationen om läromedel för små målgrupper kommer att utvecklas i FSL-systemet. CUF menar att om FSL-registret blir basen för informatio­nen, riskerar små producenter att slås ut.

Utredningsmajoritetens förslag att FSL-systemet skall utgöra basen för ett samordnat register stöds endast av ett mindre antal instanser: länsskol­nämnderna i Västernorrlands, Kronobergs, Malmöhus och Kristianstads län, FSL, SHIO, SAF samt Tyresö, Ödeshögs och Lunds kommuner.

FSL menar att FSL-registret uppfyller alla de krav som utredningen ställt på ett register. I fråga om insyn i verksamheten framhåller FSL att man ej har anledning att avvisa sådan. FSL har svårt att förstå om något

 

Prop. 1981/82:51                                                    47

enda av de basfakta som utredningen föreslagit ingå i registret skulle kunna se annorlunda ut om en statlig myndighet skulle sortera och trycka infor­mationerna från producenterna. Det skulle bara betyda ett dubbelarbete ft r producenterna och ett onödigt extraarbete för samhället - ett arbete som kostar pengar.

För att få ett så brett register som möjligt är FSL beredda att medverka till att tillföra detta böcker/broschyrer från myndigheter och organisatio­ner. Vidare anger FSL i sitt remissvar att informafionen om läromedel för särskilda gmpper (specialundervisning, invandrare, vuxenutbildning, skilda handikappgmpper osv.) eller kategorier av läromedel (AV-material, film, videogram osv.) kan komma till uttryck i en kompletterande databas. Ett konkret exempel på en sålunda selekterad information utgör i dag FSL:s särskilda register för specialundervisning (inkl. särskola och ADL). FSL menar att frågan hur informationer av hithörande slag skall admini­streras mäste bli föremål för ytterligare överväganden.

Några instanser som är positivt inställda till utredningens förslag fram­håller vikten av att samhället fillförsäkras inflytande vid organiserandet och uppbyggandet av det gemensamma läromedelsregistret. I det samman­hanget betonar länsskolnämnderna i Göteborgs och Bohus. Örebro, Ble­kinge samt Hallands län och Danderyds och Gislaveds kommuner betydel­sen av den föreslagna referensgruppen. Denna referensgmpp bedömer dock statskontoret som en helt otillräcklig garanti för samhällets intressen­ter, om ambitionen skall vara att tillgodose informationsbehoven hos lära­re och elever inför läromedelsvalet i gmndskolan och gymnasieskolan.

Länsskoinämnden i Kalmar län tillstyrker att ett enhetligt och vidgat läromedelsregister upprättas, men för att detta register icke skall bli ett producentregister bör ett enhetligt läromedelsregister kunna tillskapas som ett fristående företag för läromedelsinformation men med FSL-systemet som grund.

Både FSL och SIL lämnar detaljerade förslag hur resp. register bör vara utformat samt hur det kan utvecklas. Även kommunförbundet har syn­punkter på registrets utformning. Förbundet behandlar även frågan om finansiering av det statliga läromedelsregistret. Enligt kommunförbundet är de nuvarande registreringsavgifterna små sedda mot den summa som förlagen lägger ner på marknadsföring. Avgifterna borde kopplas till den förväntade försäljningen. Även SIL nämner detta system som ett alterna­tiv, Länsskoinämnden i Uppsala län anser att alternativa former för finan­siering av SIL:s verksamhet, eventuellt i riktning mot att läromedelspro­duktionen blir helt kostnadsbärande bör prövas. Nämnden menar vidare att samhället genom i första hand avtal och i andra hand genom olika bestämmelser bör garantera att producenterna för in sina läromedel i registret.

FSL accepterar grundsynen beträffande ägande m.m. av den centrala delen av registret (innehållande basfakta). Vad sedan gäller de databaser.

 

Prop. 1981/82:51                                                     48

som kan komma att komplettera denna, får man enligt FSL i närmare diskussioner ge underlag för ställningstagande till vem som skall stå för utvecklingskostnaderna och vem som skall var ägare. Motsvarande dis­kussioner måste komma att föras beträffande kostnaderna för uttag av informafion från de olika registerbaserna. Principiellt anser FSL att den som gör ett sådant uttag ur registret därmed också köper en tjänst, som han skall betala för. Även om alla dessa frågor är ganska komplexa, så förelig­ger det enligt FSL inga som helst tekniska problem att redan i dag lösa dem.

FSL föreslår att man i det fortsatta arbetet med denna fråga försöker finna en lösning t. ex. genom avtal om formaliserad samverkan mellan berörda parter. Ett sådant avtal skulle på ett realistiskt sätt kunna lösa frågor som gäller vem som skall betala insatser i, resp. uttag från, databa­sen (= den centrala basen med kompletteringsbaser).

5   Statliga insatser

ULÄ anser att läromedelsfrågorna inom SÖ i stor utsträckning bör handläggas av de berörda arbetsenheterna. SÖ:s arbete bör främst inriktas på att förbättra läromedelstillgången inom olika bristområden. ULÄ beto­nar alt det i fråga om läromedel finns viktiga uppgifter som samtidigt berör flera utbildningsområden. Dessa uppgifter bör fullgöras av någon enhet med samordnande uppgifter.

ULÄ föreslår, att då SIL:s huvudsakliga uppgift försvinner, SIL av­vecklas och att uppgifterna att fördela produktionsstöd samt att vara huvudman för RPH utförs av SÖ.

Ett mindre antal instanser, som l.ex. SÖ, statskontoret samt länsskol­nämnderna i Stockholms, Jönköpings och Västerbottens län påpekar att ULÄ ej varit fullständig vid sin redovisning av de statliga insatserna på läromedelsområdet. ULÄ bortser från länsskolnämndernas och fortbild­ningsavdelningarnas verksamhet och från de delar av SÖ:s arbete, som ligger utanför FoU-anslaget och inte handläggs av verkets läromedelssek­tion.

Frågan om var läromedelsfrågorna skall hanteras i SÖ behandlas endast av ell fåtal instanser. Länsskolnätnnderna i Jönköpings, Kalmar, Hallands och Västernorrlands län tillstyrker ULÄ:s förslag att läromedelsfrågorna i första hand bör skötas av berörda arbetsenheter inom SÖ:s nya organisa­tion. Länsskoinämnden i Jönköpings län betonar dock att det är viktigt att samordningen av utvecklingsarbetet inom läromedels- och läroplansområ­det utökas, inte minst inom bristområden som invandrarundervisning och undervisning av handikappade elever i vanlig klass.

ULÄ:s förslag att SÖ skall överta ansvaret för fördelning av produk­fionsstöd och vara huvudman för RPH fillstyrks av bl. a. länsskolnämnder-

 

Prop. 1981/82:51                                                                   49

na i Jönköpings. Kronobergs. Kalmar, Hallands. Skaraborgs. Blekinge. Kristianstads, Örebro och Kopparbergs län samt Tyresö kommun. I likhet med ULÄ följer instansernas uppfattning i denna fråga, mest som en konsekvens av ståndpunkt i registerfrågan. Det är dock endast en minori­tet av instanserna som förordar SÖ som huvudman. En klar majoritet anser att SIL även fortsättningsvis skall bära ansvaret för frågorna. Denna uppfattning har länsskolnämnderna i Uppsala och Norrbottens län. SIL, samtliga RPH, SHR, statens handikappråd, barnmiljörådet, konsument­verket. Kommunförbundet, LO, SACOISR, TCO. SECO, Elevförbundet, RHS, UR, FICK samt Malmö, Strömsunds, Norrköpings, Östra Göinge och Gävle kommuner. Integrationsutredningen menar att det är lämpligt alt RPH-information och övrig information knyts an fill varandra. Även för den myndighet som har att bevilja medel för produktionsstöd är närheten till ett så fullständigt centralt läromedelsregister som möjligt av värde. Integrafionsutredningen menar alltså att det är väsenfiigt att man samlar läromedelskunnande på ett och samma ställe. Utredningen anser att det bör vara ett samhällsorgan som svarar för detta kunnande. SÖ framhåller att det bör föreligga starka skäl för att ändra en fungerande organisation (SIL som huvudman för RPH). SÖ delar utredningens uppfattning att produktionsstödsfrågorna bör handläggas av den myndighet som har an­svaret för RPH.

RPH och produktionsstödet är således, menar SÖ, områden där samar­bete mellan myndigheterna (SÖ och SIL) är nödvändigt. Till dessa hör även kopplingen mellan den läromedelsgranskning som enligt SÖ bör integreras med utvärderingen av skolan och registerinformationen. Beho­vet av samarbete, arbetsfördelning och avgränsning mellan de båda cen­trala myndigheterna måste givetvis alltid beaktas.

SÖ pekar på hur den statliga skoladministrationen förändras och fram­håller att konsekvenserna bör prövas i ett sammanhang. En utbyggd cen­tral läromedelsinformation skall således enligt SÖ inte bedömas fristående från behovet att ersätta åtgärder för vilka i dag bl.a. fortbildningsavdel­ningar och fortbildningskonsulenter svarar. Framför allt kan de centrala myndigheternas verksamhet inte bedömas utan hänsyn till de regionala och lokala instansernas ansvar och arbetsuppgifter i framtiden. SÖ föror­dar därför att de statliga insatserna inom läromedelsområdet prövas och fördelas i den pågående skoladministrativa reformen.

6    Produktionsfrågor

ULÄ gör bedömningen att efterfrågan på läromedel inte kommer att förändras i någon högre grad under de närmaste åren. Några större statliga insatser är inte nödvändiga inom produktionen för att den skall kunna fungera i fri konkurrens mellan stora och små, privatägda eller statsägda företag.

 

Prop. 1981/82:51                                                     50

Enligt ULÄ:s uppfattning är läromedelsmarknaden en på många sätt väl fungerande marknad. Den främsta svagheten är att förslagen av lönsam­hetsskäl inte i tillräcklig utsträckning producerar läromedel för små mål­grupper. Systemet med produktionsstöd är härvid den mest framkomliga vägen för att förbättra den nuvarande bristsituationen.

ULÄ föreslår att SPK kontinuerligt skall bevaka prisutvecklingen på läromedelsområdet.

LRF instämmer i bedömningen att den totala efterfrågan på läromedel inte kommer alt förändras i någon högre grad under de närmaste åren. Länsskoinämnden i Uppsala län och Tyresö kommun ifrågasätter ULÄ:s bedömning i denna fråga. Enligt Tyresö kommun kommer bl.a. den nya tillvalskonstruktionen i grundskolans nya läroplan innebära förändrade krav på läromedlens utformning och användbarhet.

FSL menar att ULÄ:s bedömning om läromedelsmarknaden som en "väl fungerande marknad" är rikfig men beklagar att branschen inte har ekonomiska möjligheter att svara upp mol alla målgruppers krav på läro­medel. FSL finner det därför angeläget all det statliga anslaget för produk­tionsstöd i fortsättningen prioriteras för att tillmötesgå läromedelsbehovet i det ökade antalet små grupper inom utbildningssektorn. Även andra instanser framhåller betydelsen av stafiigl stöd för att främja produkfion av läromedel inom bristområden.

Resterande del av det fåtal instanser som behandlar frågan fillbakavisar dock ULÄ:s påstående om läromedelsmarknaden som "en väl fungerande marknad". Denna uppfattning framförs av RRV, SIL, LFF, SECO, Elev­förbundet och UR, som bl.a. pekar på att de fyra största förlagen kontrol­lerar ca 80% av den totala försäljningen. RRV pekar också på att vad som framkommit av SPK:s undersökning är den mycket starka ställning som producenterna har gentemot konsumenterna. Enligt RRV borde deras ställning stärkas på marknaden, medan utredningens förslag närmare sy­nes leda till motsatsen. Enligt SSU måste läromedelsproduktionen förstat­ligas, vilket bör ske under direkt medverkan av folkrörelserna.

Länsskolnämnderna i Uppsala, Jämtlands och Gävleborgs län, Lands­tingsförbundet, FPU m.fl. understryker det betydelsefulla i en effektiv prisövervakning av läromedel. SPK menar att för denna typ av prisöver­vakning krävs att särskilda resurser ställs till nämndens förfogande i form av kostnaden för en handläggare.

Norstedts Tryckeri, Stockholin 1981