Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1981/82:43

om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

beslutad den 15 oktober 1981

Regeringen föreslår riksdagen alt anta det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring i brottsbalken beträffande åtal vid misshandel. Enligt förslaget upphävs den nu gällande bestämmelsen om att misshandel som inte är grov och som inte begåtts pä allmän plats får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet fill åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt. Lagändringen är av särskild betydelse för möjligheten att lagfora kvinnomisshandel. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

I    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 43

Kartong: S. I, under mbriken Tillkommer: beslutad den 15 oktober 1981

Prop. 1981/82:43

Prop. 1981/82:43

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 11 § brottsbalken skall ha nedan angi­ven lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 kap. 11 §' Misshandel, som ej är grov och som icke förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet fill åtal eller har åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhet som arbetstagare och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Senaste lydelse 1980: 107.

 

Prop. 1981/82:43

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-10-15

Närvarande: statsministern Fålldin, ordförande, statsråden UUsten, Wik­ström, Friggebo, Åshng, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

1    Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i februari 1977 en kommitté för att se över lagstift­ningen om sedlighetsbrott, Kommittén antog namnet 1977 års sexual-broltskommitlé (Ju 1977:03),

I december 1979 fick sexualbrottskommitlén genom tilläggsdirektiv även till uppdrag att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel och vissa med misshandel närbesläktade brott.

Kommittén avlämnade i maj 1981 delbetänkandet (Ds Ju 1981:8), Åtals­regler vid misshandel, som innehåller förslag fill en ändring i 3 kap. brottsbalken.'

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissytt­randena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

2   Gällande ordning och dess bakgrund m. m.

Bestämmelser om misshandel finns i 3 kap. brottsbalken (BrB) som handlar om brott mot liv och hälsa. I 5 § sägs att den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt

' Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagman­nen och ordföranden i arbetsdomstolen Johan Lind, ordförande, riksdagsledamoten Gunilla André, fil. lic. Britta Bergström, riksdagsledamoten Eva Hjelmström, pol. mag. Bengt Mårtensson och avdelningschefen Turid Ström.

ti    Riksdagen 1981182. I saml. Nr43

 

Prop. 1981/82:43                                                      4

eller annat sådant fillstånd skall dömas för misshandel. Straffet för normal­brott är fängelse i högst två år. Om brottet är ringa kan det endast föranle­da böler.

I 6 § finns en särskild straffbestämmelse om grov misshandel. Enligt denna skall man vid bedömande av om brottet är grovt särskilt beakta om gämingen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kropps­skada, allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Slraffskalan för grov misshandel är fängelse i lägst ett och högst tio år.

111 § första stycket finns en särskild åtalsregel som säger att misshandel som inte är grov och som inte förövats på allmän plats får åtalas endast om målsäganden anger broitet till åtal eller ålal är påkallat ur allmän synpunkt. Denna regel ulgör ett undanlag från den s. k. absoluta åtalsplikt som — med vissa undantag — gäller för åklagare för alla brott där inte annat anges. Regeln innebär alt misshandel som sker på enskild plats, t. ex. i hemmen, får åtalas endast om målsäganden önskar det och uttryckligen anger brotlel lill åtal. Undantag gäller dels för misshandel som är så allvarlig att den bedöms som grov och dels för andra fall där åklagaren anser att del finns skäl att åtala broitet ur allmän synpunkt.

En motsvarighet lill denna regel fanns i den före 1965 gällande straffla­gen. Straffrätlskommiltén förordade i sitt betänkande (SOU 1953:14) med förslag lill brottsbalk (s. 150) all åtal inte i något fall skulle vara beroende av angivelse men att ålal för misshandel av lägsta svårhetsgraden skulle få ske bara när det var påkallat från allmän synpunkt.

Efter remissbehandlingen av straffrättskommilténs betänkande gav emellertid flera remissinstanser, bland dem riksåklagaren (RÅ) och Sveri­ges advokatsamfund, ullryck för uppfaltningen att det borde finnas en regel om åtalsbegränsning för fall då misshandel inte hade förövats på allmän plats. Som skäl anfördes bl. a. att ell ingripande vid misshandel mol maka inte sällan kunde leda till alt äktenskapet spolierades eller att husl-mns situation försvårades. Vidare pekade man på situationer då makarna efter misshandeln åter hade försonats samt på vissa fall av överskridande av den s. k. äganderätten.

Remissinstansernas synpunkter föranledde den dåvarande chefen för justitiedepartementet all föreslå den särskilda åtalsregel beträffande miss­handel som nu återfinns i 3 kap. 11 § BrB.

Vad angår den i lagstiftningsärendet åberopade rätten till aga förtjänar här alt erinras om all det genom lagstiftning år 1979 (SFS 1979:122) numera i föräldrabalken (6 kap. 3 §) har införts en bestämmelse av innehåll att bam inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Några särskilda sanktioner är inte knutna lill förbudet, men brottsbalkens regler om misshandel kan bli tillämpliga (jfr prop. 1978/ 79:67, LU 1978/79:11, rskr 1978/79:90).

Åtalsbegränsningar av samma typ som vid misshandel finns även beträf-

 

Prop. 1981/82:43                                                      5

fande bl.a. sexualbrotten våldtäkt, våldförande och frihelskränkande otukl, vissa brott mot frihet eller frid samt vissa förmögenhelsbrott mot närslående.

Av intresse är också de allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse. Enligt 20 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken (RB) kan åklagaren underlåta ålal i vissa fall. Bl. a. gäller enligt punkt 1 i första stycket alt åtal kan underlåtas, om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt.

Både enligt 3 kap. 11 § BrB och enligt den nyssnämnda bestämmelsen i rättegångsbalken skall alltså i vissa fall en bedömning göras av om åtal är påkallat från "allmän synpunkt". Vad angår innebörden-av detta uttryck bör anmärkas alt enligt förarbetena till brottsbalken (prop. 1962:10 del C s. 153) såväl brottels art och straffets syfte som omständigheterna vid brot­tets begående skall beaktas. Det har också angetts att sociala hänsyn bör tas, exempelvis till målsäganden.

Vid sidan av de allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse finns särskilda regler härom i 1964 års lag (1964:167) med särskilda bestämmel­ser om unga lagöverträdare. Dessutom finns bestämmelser om s; k. sär­skild åtalsprövning i bl. a. lagen (1954:579) om nyklerhetsvård och bama­vårdslagen (1960:97), vilka båda upphör alt gälla vid årsskiftet. I prop. 1981/82:8 har förordats att en sådan bestämmelse las in även i den lag om vård av missbrukare i vissa fall som föreslås i propositionen, och i en remiss till lagrådet den 24 september i år har regeringen på min föredrag­ning föreslagit att en bestämmelse om särskild åialsprövning förs in i 1964 års lag med sikte på dem som är intagna i sådana hem som motsvarar de fidigare ungdomsvårdsskolorna. I samma lagrådsremiss har föreslagits vissa regler om fömndersökningsbegränsning som bl. a. innebär att fömn­dersökningar skall få läggas ned, när det kan antas att åtal kommer att underlåtas enligt de allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i rätte­gångsbalken eller enligt bestämmelserna om särskild åtalsprövning i spe­ciallagstiftningen.

3   Sexualbrottskommitténs förslag

3.1 Regeln om åtalsbegränsning vid misshandel

Kommittén konstaterar inledningsvis bl. a. att den form av misshandel som den närmast har att ta ställning fill är kvinnomisshandel men att mycket av vad som gäller för kvinnomisshandel har giltighet också för andra former av misshandel som sker på enskild plats.

Beträffande kvinnomisshandel för kommitién i korthet följande resone­mang. En grundläggande fömtsättning för uppkomsten av kvinnomisshan-

 

Prop. 1981/82:43                                                      6

del är de sociala och ekonomiska orättvisor mellan könen som alltjämt finns och de stmktuella spänningar som detta ger upphov till i ett samhälle som det svenska. För att man skall kunna nedbringa antalet fall av sådan misshandel är det därför nödvändigt att vidta åtgärder av olika slag för att stärka kvinnans ställning, t. ex. alt skapa bättre möjligheter fill förvärvsar­bete saml tillgång till bostad och barnomsorg. Även påverkan av männi­skors attityder mot våld och då speciellt i känslomässiga relationer är av vikt i ett vidare perspektiv.

Kommittén säger sig vara medveten om att del inte kommer att få någon djupgående inverkan på utvecklingen att slopa ålalsbegränsningen men tror att det åtminstone kan bidra fill att attityden till kvinnomisshandel ändras och att myndighetemas möjligheter att hjälpa utsatta kvinnor för­bättras. En vikfig faktor är nämligen del sätt varpå samhället i straffrätts­ligt avseende ser på kvinnomisshandel. Om misshandel, trols alt det är ett brott och trots att det blir känt för rättsvårdande myndigheter inte beivras, kan delta vara ägnat att inge föreställningen att vissa misshandelssitua-fioner inte anses brottsliga. Med den särbehandling i rättsligt avseende som avgivelsregeln innebär finns det risk för alt sådana handlingar, inte bara av gärningsmännen utan även av grannar eller andra som får känne­dom om förhållandet, betraktas som visserligen inte moraliskt godtagbara men ändå straffrättsligt lillålliga. En markering från samhällets sida av alt misshandel i hemmen i lika hög grad som misshandel som sker på allmän plats ulgör ett brott kan tjäna som en avhållande faktor.

Enligt kommitién kan självfallet del förhållandet att en kvinna efter ell s.k. lägenhetsbråk inte anger misshandeln till åtal bottna i en önskan att ändå vidmakthålla sin relation till den man som har gjort sig skyldig lill gämingen. I andra fall ligger det emellertid nära till hands all anta att en man som en eller flera gånger har utövat våld mol en kvinna inte är främmande för att utöva ytterligare våld i akt och mening att förhindra att en angivelse görs eller vidmakthålls. I ett rättssamhälle skall myndigheter­na inte ta hänsyn fill sådana framlvungna villjeyllringar.

Kommittén framhåller vidare att de kvinnor som lever i ett förhållande där våld utövas regelbundet kan ha stora svårigheter alt avsluta förhållan­del dels på grund av sociala och ekonomiska svårigheter och dels på gmnd av hot om,repressalier. Angivelseregeln accentuerar dessa svårigheter. En plikt för polis och åklagare all, oberoende av vem som gör anmälan om kvinnomisshandel, undersöka om anmälan är befogad eller inte skulle däremot kunna innebära en inledning lill en förändring av kvinnans Uvssi-tuation. De omhändertaganden som kan ske på gmnd av den sociala lagstiftningen är ofta otillräckliga för att ge kvinnan erforderligt skydd. De motiv som urspmngligen bar upp undantaget från en allmän åtalsplikt för misshandel på enskild plats har inte längre tillräcklig bärkraft. Visserligen kan åtal och rättegång för hustmmisshandel ytligt sett leda till att äktenska­pet spolieras. Den gmndläggande orsaken torde dock som regel ligga på ett

 

Prop. 1981/82:43                                                      7

annat plan. Vanligtvis kan en skilsmässa inte betraktas som en nackdel från kvinnans synpunkt i nu aktuella fall, menar kommittén.

En förändring av den nuvarande åtalsregeln för misshandel på enskild plats i riktning mot ökade möjligheter för åklagare att väcka åtal vore ägnad alt förstärka både den normbildande effekten av förbudet mol miss­handel och enskilda brottsoffers möjligheter att för framliden skydda sig mot ytterligare övergrepp. Kommitténs slutsats blir därför att åklagarens åtalsrätt vid misshandel bör förslärkas.

Kommittén understryker att den inte har utgått från att en ändring av åtalsreglerna skulle få den verkan all antalet fällande domar för hustmmisshandel avsevärt ökas. Delta beror för det första på att man måste räkna med att ell betydande antal fall aldrig kommer till polisens kännedom. För det andra är åklagarens möjlighet all få lill stånd en fallande dom inte sällan beroende av den bevisning som den misshandlade kvinnans berättelse erbjuder vilket medför att åtalet måste ogillas om kvinnan vägrar alt avge någon berättelse.

Kommitién sammanfattar de skäl som bör föranleda en ändring av åtalsregeln för misshandel enligt följande:

1)   Det gäller att inskärpa alt misshandel av kvinnor i hemmet är ett allvarligt brott som är lika straffvärt som misshandel i andra sammanhang.

2)   Kommitién räknar med att förslagel åtminstone i vissa fall kommer att underlätta för misshandlade kvinnor all förändra sin svåra situation genom att de praktiska möjligheterna till hjälp från myndigheternas sida förbättras.

3)   Tillsammans med andra åtgärder kan förslagel åtminstone på sikt medverka lill alt den nu ofta förekommande kvinnomisshandeln minskas.

Kommitién övergår härefter till all diskutera olika reformmöjligheter. En sådan skulle vara att upphäva angivelseregeln endast för sådana fall av misshandel där frihetsstraff kan komma i fråga. Detta skulK; innebära att angivelsekravel begränsas lill all avse ringa misshandel. Denna möjlighet avvisas på den gmnden all den skulle kunna medföra att kvinnan utsätts för påtryckningar från gärningsmannens sida alt förringa gärningen och därefter vägra alt ange den till åtal.

Kommitién anser dock alt mindre allvarliga fall av misshandel inte undantagslöst bör leda till åtal och rättegång. Det kunde därför övervägas att införa en särskild regel om åtalsunderlåtelse vid misshandel för att få fill stånd en begränsning av åtalsplikten. Kommillén avvisar emellertid denna tanke med hänvisning bl. a. till alt den nuvarande lagstiftningen ger fill­räckligt utrymme för åtalsunderlåtelse. Man understryker emellertid kraf­tigt viklen av all ramarna för tillämpningen av 20 kap. 7 § första stycket 1 RB inte vidgas i förhållande till nu gällande praxis.

Kommittén tar därefter upp problemet med barnmisshandel och konsta­terar att nästan all sådan misshandel i praktiken sker på enskild plats och därför faller under angivelseregeln. Med hänsyn fill barnavårdsnämnder-t2   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 43

 

Prop. 1981/82:43                                                      8

nas verksamhet har emellertid denna regel inte någon självständig betydel­se för åtal rörande barnmisshandel, och det finns därför, menar kommit­tén, knappast skäl att bibehålla en angivelseregel för denna typ av miss­handel.

I fråga om andra former av misshandel framhåller kommitién att del är angelägel all med lill buds slående medel inskärpa vikten av att misshandel inte bara är förkasfiigt ulan också innebär ett brott. Inte heller för andra fall av misshandel än sådana som riktar sig mot kvinnor och barn finns del därför skäl all behålla någon form av angivelseregel.

3.2 Motsvarande åtalsbegränsningsregler vid andra brott

Kommittén diskuterar också humvida de särskilda ätalsregler av liknan­de slag som finns för andra brott än misshandel bör upphävas eller ändras

Inledningsvis sägs i detta sammanhang att vissa principiella skäl kan anföras för att generellt slopa kravet på angivelse för att allmänt åtal skall få väckas men att ett sådant ställningslagande ligger utanför kommitténs uppdrag. Med hänsyn till att de angivelsekrav som gäller vid vissa sexual­brott kommer att behandlas i ett kommande belänkande begränsas resone­manget till brott som i någon mån är närbesläktade med misshandel i så måtto alt de i vissa fall utförs i syfte att trakassera en kvinna.

Ett typiskt sådant broll är hemfridsbrott (4 kap. 1 § 1 st. BrB), som liksom misshandel i de fall där det är att anse som grovt faller under allmänt åtal. Kommitién påpekar att hemfridsbrott kan begås under många olika förhållanden och att de fall då en man begår hemfridsbrott mot en kvinna i trakasseringssyfle måste antas utgöra en mindre del av det totala antalet hemfridsbrott. En ändring skulle då få begränsas till att avse enbart fall där brott förövas mot en kvinna av hennes make eller samboende eller av en man som lidigare stått i ett sådant förhållande till henne. I sådana fall, menar kommittén, är det emellertid inte ovanligt att brottet sker i förening med ytterligare brottslighet, främst misshandel och olaga hot men även skadegörelse. Olaga hot och skadegörelse får åtalas utan krav på angivelse. Om kommitténs förslag rörande misshandel leder till lagstiftning kommer detsamma att gälla även misshandel på enskild plats. Vid fall av flerfaldig brottslighet där hemfridsbrotl ingår kan därför åtal i många fall väckas utan angivelse därför all åtal då måste anses påkallat från allmän synpunkt. Enligt kommitténs mening saknas det skäl för att ändra den nuvarande angivelseregeln för hemfridsbrotl.

Ett annat brott som har likheter med misshandel och som förutsätter angivelse om det sker på enskild plats är ofredande (4 kap. 7 § BrB). Kommillén menar alt sådana broll i allvarligare fall så gott som undantags­löst är förenade med annan brottslighet som får åtalas ulan angivelse. I andra fall av trakasserier mot kvinnan som bedöms som ofredande kan brottet knappast tänkas komma till polisens kännedom annat än då kvin-

 

Prop. 1981/82:43                                                      9

nan själv gör anmälan. Om ofredande är det enda brott en kvinna varit utsatt för, finns det inte anledning att fömtsätta att hon inte skall kunna fatta beslul utan otillbörlig påverkan. Kommittén anser därför att del inte heller finns anledning att överväga en förändring av åtalsbeståmmelsen för detta brott.

Enligt kommitténs mening finns det inte heller anledning att göra någon ändring av de inskränkningar som gäller för åklagarens åtalsräll vid intrång iförvar (4 kap. 9 § BrB), ett brott som i typfallet innebär alt gärningsman­nen öppnar annans brev utan dennes uttryckliga eller lysta samtycke. I sådana fall bör man enligt kommittén överlåta åt målsäganden att avgöra om gärningen bör beslraffas eller inte.

Vid olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) gäller angivelseregeln endast om det är fråga om hot att ange eller åtala annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande. I sådana fall torde enligt kommittén målsäganden själv vilja avgöra om de påståenden från gärningsmannens sida som hans hotelse gmndar sig på skall få den offentlighet som förundersökning och rättegång kan innebära, och någon förändring därvidlag är enligt kommit­téns mening inte förenlig med målsägandens bästa.

Vad slutligen rör de förmögenhetsbrott för vilka åtalsbegränsningar föreskrives, framhålls all krav på angivelse gäller enbart för brott be­gångna inom ramen för bestående familjerätlsliga relationer (8 kap. 13 §, 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § I st. BrB). Förmögenhetsbrott riktat mot fidigare make omfattas sålunda inte av någon särskild åtalsbegränsning. Redan av denna anledning finner kommittén det tveksamt om reglerna bör ändras. Enligt vad kommitién vidare påpekar utförs dessa brott ofta av bam eller syskon till målsäganden, i många fall tonåringar i straffmyndig ålder. En absolul åtalsplikt skulle då ofta stå heh i strid mot målsägandens önskemål, framför allt vid brott riktat mot föräldrar. Att föra in dessa handlingar under en absolut åtalsplikt anser kommittén vara uteslutet. Inte heller anser kommillén att de skäl som tidigare har åberopats i fråga om angivel­seregler vid misshandel har bärkraft beträffande förmögenhetsbrott. För det fall att förmögenhetsbrott utgör ett led i ett systematiskt förtryck av en kvinna, som också tar sig uttryck i misshandel, måste emellertid åtal för förmögenhetsbrott anses vara påkallat ur allmän synpunkt. Kommittén anser därför att någon ändring inte heller beträffande de åtalsbegränsning­ar som gäller för förmögenhetsbrott behöver göras.

3.3 Kommitténs lagförslag

Kommitténs betänkande mynnar alltså ut i ett förslag till lagändring av den innebörden att 3 kap. 11 § första stycket BrB upphävs. Enligt kommit­téns mening behövs inte några övergångsregler, utan kommittén ser det som en fördel att åklagarna får möjlighet att väcka åtal enligt allmänna regler också för misshandelsbrott som har ägt mm före ikraftträdandet.

 

Prop. 1981/82:43                                                     10

4   Remissutfallet i stort

Praktiskt tagel alla remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag, även om det från ett par håll har förekommit erinringar mot vissa uttalanden från kommitténs sida. Åtskilliga remissinstanser har som sin uppfattning fram­hållit att den prakliska effekten av förslagel är begränsad och alt det behövs också andra åtgärder än straffrättsliga för att man skall komma tillrätta med del problem som misshandel i hemmen ulgör. Endast några av de remissinstanser som företräder åklagarväsendet har avstyrkt förslaget. Till vissa särskilda uttalanden som har gjorts vid remissbehandlingen åter­kommer jag strax.

5   Föredragandens överväganden

5.1 Åtalsbegränsningsregeln vid misshandel bör upphävas

Misshandel inom familjen är en företeelse som det finns anledning att se mycket allvarligt på och som också ofta har gett upphov till en livlig debatt, i regel i samband med avslöjanden av enskilda fall. Tidigare har kanske framför allt misshandel av bam och ungdom stått i blickpunklen. Alt samhället inte accepterar våld eller andra övergrepp mot barn och är berett att vid behov ingripa däremot har också kommit till uttryck på olika sätt i lagstiftningen, l.ex. genom det år 1979 införda förbudet mol aga och de särskilda bestämmelser om anmälan av bl. a. barnmisshandel som finns i 71 § socialtjänsfiagen (1980:620) och 14 kap. 2 § tredje stycket sekretess­lagen (1980:100). Det förhållandet att misshandel mot barn i hemmet inte är underkastad absolut åtalsplikt har mot denna bakgmnd väckt krifik.

Under den senaste tiden har i olika sammanhang lämnats uppgifter som tyder på all våld mol kvinnor i hemmet är ett socialt problem av betydligt större omfattning än vad många kanske lidigare har antagit. En rad krimi­nologiska och andra undersökningar (se bl.a. Ds Ju 1981:8 s.65-80) har bekräftat förhållandet. I diskussionen kring kvinnomisshandeln har den särskilda åtalsbegränsningsregel som gäller vid misshandel blivit starkt kritiserad (jfr JuU 1980/81:29).

När det gäller alt överväga åtgärder mol misshandel inom familjen är del självfallet i första hand angelägel alt söka förebygga situationer som kan ge upphov till övergrepp. Upplysning om samhällets inställning till våld främst genom skolan men även bland invandrargmpper och inom för­eningslivet tillhör de åtgärder som här kommer i blickpunkten. Ett grund­läggande ansvar vilar naturligtvis också på socialtjänsten. Bl.a. kan erin­ras om att vikten av en ändamålsenlig organisation för familjerådgivning hksom för familjeterapi och hknande insatser har betonats vid tillkomsten av socialtjänstlagsliflningen. Att på längre sikt en av de viktigaste förebyg-

 

Prop. 1981/82:43                                                     11

gande åtgärden såvitt gäller kvinnomisshandel måste vara att fortsätta strävandena mol jämställdhet mellan kvinnor och män framstår för mig som uppenbart.

Lika viktigt är naturligtvis att man sörjer för att hjälp och stöd erbjuds åt dem som drabbas av våldet. Vad särskilt gäller kvinnomisshandel har det i linje med önskemål från riksdagens sida (SoU 1980/81:8, rskr 1980/81:93) nyligen uppdragits åt en av socialdepartementet tillkallad interdepartemen-tal arbetsgmpp att kartlägga behovet av främst akuta insatser av delta slag och att undersöka hur dessa lämpligen bör utformas. Sexualbrottskommit­lén har enligt sina direktiv att utreda hur man vid sexualbrott och annat våld mol kvinnor kan åstadkomma en ordning som säkerställer att man i anslutning fill ett rättsligt förfarande uppmärksammar behov av vård, personligt stöd och annan hjälp.

De strävanden som sålunda pågår all förbättra de förebyggande och stödjande insatsema får emellertid inte hindra att man även vidtar de åtgärder på det straffrättsliga området som ter sig befogade. Strafflagstift­ningens främsta uppgift i sammanhanget är att verka normbildande, dvs. ge uttryck för att samhället ogillar våld. Rent fakfiskl kan också straffrätts­liga ingripanden i allvarligare fall, då frihetsberövande kommer i fråga, fylla den funktionen att offret under en fid får skydd mot fortsatta över­grepp och samhället rådmm för all genomföra hjälpåtgärder.

Liksom remissinstanserna anser jag all de skäl sexualbrottskommittén har anfört lill stöd för sitt förslag att upphäva den särskilda åtalsbegräns­ningsregeln vid misshandel är av betydande styrka. Man bör inte under­skatta den förstärkning av skyddet för kvinnorna som det kan innebära att det bestämt slås fast att misshandel inom familjen är ett brott som är minst fika straffvärt som andra former av misshandel. Åtskilliga remissinstanser — t. ex. skolöverstyrelsen, invandrarverket och Riksförbundet internatio­nella föreningen för invandrarkvinnor - har också sett förslagets främsta värde i att samhällets inställning till våld i detta hänseende klart markeras.

Med hänsyn lill det ansvar som åvilar de sociala nämnderna när dessa får kännedom om barnmisshandelsfall låter det sig kanske med kommitién sägas alt angivelseregeln inte har skapat några större praktiska problem när det gäller misshandel av barn. Enligt rekommendationer från socialsty­relsen polisanmäler nämligen regelmässigt nämnderna uppdagade eller misstänkta misshandelsfall så snart inte starka skål talar mot det, och i dessa fall torde normalt den bedömningen göras att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Del är å andra sidan samtidigt svårt all se att den särskilda åtalsregeln skulle fylla någon mera beaktansvärd funktion för sådana fall. Principiellt sett får regeln här egenartade konsekvenser. För underåriga är det ju enligt 20 kap. 14 § RB vårdnadshavaren som skall ange brott. Ofta är det emellertid just vårdnadshavaren som har förövai miss­handeln. För att giltig angivelse skall komma till stånd fordras då alt för ändamålet en god man förordnas för bamet, något som givetvis knappast

 

Prop. 1981/82:43                                                     12

är tänkbart i praktiken. Liksom utredningen om barnens rätt och socialbe­redningen anser jag att de nackdelar från principiell synpunkt som i enlig­het härmed är förenade med den gällande ordningen i sig utgör ett starkt argument för all slopa den aktuella ålalsregeln (jfr även JuU 1979/80:41).

Överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Göteborg och Norrköping samt Föreningen Sveriges åklagare har gett uttryck för uppfattningen att en lagändring är onödig och att huvudsyftet med förslaget såvitl gäller kvinnomisshandel kan åstadkommas genom en skärpt åtalspraxis inom ramen för gällande bestämmelser. Säkerligen skulle en ändrad tillämpning vad gäller bedömningen av om åtal är påkallat från allmän synpunkt ha kunnat leda fill vissa förbättringar, men att åstadkomma en sådan om­svängning av praxis utan lagändring torde knappast i praktiken vara ge­nomförbart. Redan av detta skäl anser jag mig inte kunna dela dessa remissinstansers uppfattning.

En avvägning av de skäl som kan anföras för och emot den nuvarande åtalsbegränsningsregeln leder sålunda enligt min mening utan tvekan till slutsatsen att regeln bör upphävas. I detla ligger att jag inte heller för andra fall av misshandel på enskild plats än kvinnomisshandel och barnmisshan­del anser alt åtalsbegränsningsregeln i dag är motiverad. Jag ansluter mig alltså till kommitléförslagel och förordar att den ifrågavarande regeln i 3 kap. 11 § första stycket BrB upphävs.

5.2 De praktiska konsekvenserna

Åtskilliga remissinstanser har gett uttryck för uppfattningen att slopan­det av åtalsbegränsningsregeln visserligen utgör en önskvärd markering men i övrigt saknar egentlig prakfisk betydelse, i vart fall i ett mera kortsiktigt perspektiv. Själv vill jag emellertid peka på att regelns avskaf­fande otvivelaktigt får praktiska konsekvenser för exempelvis vissa fall av upprepad misshandel, där förhållandena är kända för omgivningen. Vidare förekommer del erfarenhetsmässigt många gånger att kvinnor tillkallar polis för att få akut hjälp i en misshandeissituation men sedan avstår från att ange mannen lill åtal eller återtar en gjord angivelse. Naturligtvis kommer man inte genom ålalsbegränsningsregelns upphävande lill rätta med samtliga sådana fall av detta slag då kvinnan även vägrar att lämna uppgifter vid förhör. Men ofta torde en inträffad misshandel kunna doku­menteras på annat sätl, och i sådana situationer kommer lagföring alt kunna äga mm.

Klart är samtidigt att inte varje form av fysiskt tvång på enskild plats som rättsligt kan hänföras lill misshandel under alla förhållanden bör föranleda att rättsmaskineriet sätts igång. I linje med vad som framhölls i prop. 1978/79:67 om förbud mot aga (s. 6) skulle det t. ex. säkeriigen vara olyckligt om det allmänna ingrep eller kunde ingripa mot varje överträdelse av förbudet mol aga som i och för sig faller inom gränsen för det straffbara området.

 

Prop. 1981/82:43                                                     13

I den mån sådana eller liknande fall kommer lill de brotlsbeivrande myndigheternas kännedom, kan åtal underlåtas med stöd av den fömt nämnda bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, som ger möjlighet fill åtalsunderlåtelse när någon annan påföljd än böter inte kan dömas ut och åtal inte heller är påkallat från allmän synpunkt. Bestämmelsen ger också visst utrymme för att man skall kunna la sociala hänsyn, bl. a. fill målsäganden, i de fall då detta framstår som motiverat, och även i den delen måste den naturligtvis tillämpas med omdöme. I linje med vad kommillén har anfört vill jag emellertid understryka all regeln självfallet inte bör få en vidare tillämpning när det gäller ringa fall av misshandel än i fråga om andra brott. Som jag har nämnt fömt har till lagrådet nyligen remitterats ett förslag till ändringar i rättegångsbalken som bl. a. innebär alt en fömndersökning skall kunna läggas ned, när det kan antas att ålal kommer att underlåtas med stöd av den akluella bestämmelsen. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att som advokatsamfundet ifråga­satt, införa någon särskild regel om åtalsunderlåtelse med sikte på miss­handel vid sidan av denna bestämmelse.

5.3      Inga ändringar bör f. n. göras i fråga om andra brott än misshandel

Sexualbrottskommittén har inte funnit skäl att föreslå några ändringar i de åtalsbegränsningar som gäller för andra brott än misshandel. Detla har godtagits av alla remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del med undantag av Fredrika Bremer-förbundet, som menar att man ytterli­gare bör överväga att upphäva motsvarande bestämmelser för de med misshandel besläktade brott som förbundet sammanfattar under beteck­ningen psykisk misshandel och förmögenhelsbrott inom familjen. Som tidigare har berörts kommer de regler av aktuellt slag som avser sexual­brott att behandlas av kommittén i dess fortsatta arbete. Beträffande övriga här aktuella brott anser jag på de av kommittén anförda skälen att några ändringar inte behöver göras.

5.4      Ikraftträdande m. m.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den I januari 1982.

Av bestämmelsen i 7 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att en lagändring av här aktuellt slag inte blir tillämplig på brott som har begåtts före ikraftträdandet annat än om en särskild bestämmelse meddelas härom. Till skillnad från vad som förefaller ha åsyftats i kommit­téförslaget anser jag inte att del här finns skäl att avvika från vanliga principer. Någon retroaktiv tillämpning bör sålunda inte kunna äga rum.

 

Prop. 1981/82:43                                                               14

6   Hemställan

Med hänsyn till att förslagel från lagteknisk synpunkt är helt okompli­cerat, får del anses uppenbart alt lagrådets hörande i ärendet skulle sakna betydelse.

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag lill lag om ändring i brottsbalken.

7   Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop, 1981/82:43                                                     15

Bilaga

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet Ds Ju 1981:8 Åtalsregler vid misshandel

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Övre Norrland, riksåklagaren (RÅ), socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), brottsförebyggande rådet (BRÅ), statskontoret, riksrevisionsverkel, statens invandrarverk (SIV), utredningen (Ju 1977:08) om bamens rätl, socialberedningen (S 1980:07), jämställdhetskommiftén (Ju 1976:08), proslitutionsutredningen (S 1977:01), landsfingsförbundet. Svenska kom­munförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges socionomers riksför­bund, riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Sveriges advokatsam­fund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare, För­eningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges poHschefer, Föreningen Sveriges länspolischefer. Svenska pohsförbundet. Centerns kvinnoför­bunds riksorganisation, Folkpartiels kvinnoförbund, Moderata samlings­partiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund. Riksförbundet internationella förening­en för invandrarkvinnor (RIFI), Fredrika Bremerförbundet, Husmoders­förbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors riksförbund och Riksförbun­det Hem och Skola.

RÅ har avlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndighe-tema i Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt samt länsåklagama i Jönköpings och Norrbottens län.

Remissyttrandena

Så gott som samfiiga instanser har tillstyrkt kommitténs förslag att upphäva den särskilda åtalsbegränsningen i 3 kap. 11 § brottsbalken. I åtskilliga remissvar framhålls emellertid att den praktiska effekten av regelns borttagande är begränsad och att det krävs ytterligare åtgärder för att man skall komma till rätta med de problem som misshandelsbrotten, särskilt vad gäller kvinnomisshandel, innebär. I dessa hänseenden anför remissinsalsema bl. a. följande.

Hovrätten för Övre Norrland: Det kan ifrågasättas om ett upphävande av den särskilda åtalsregeln i 3 kap. 11 § I st. brottsbalken kan komma att få annat än en marginell belytdelse för att tillgodose de syften som den föreslagna ändringen är avsedd att tjäna. För alt nå dessa syften är åtgär­der av hell annat slag en uppenbar fömtsättning. Den allmänt moralbil­dande effekten, liksom del psykologiska stöd för en misshandlad kvinna som ändringen kan komma att innebära, bör dock inte underskattas. Med hänsyn till detta och då det ur rättsliga synpunkter inte finns några hinder mot att den särskilda åtalsregeln upphävs, har hovrätten ingen erinran mot

att förslaget genomförs.      Det förtjänar enligt hovrättens mening att i

sammanhanget understrykas följande. Redan enligt nu gällande åtalsregel är all misshandel inom normalgraden, således även på enskild plats, möjlig alt åtala med hänvisning till alt åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Det är förvånande att denna möjlighet i prakfiken tycks ha använts i så liten utsträckning. Hovrätten vill också betona att de rättsfall som redovisats i kommitténs delbetänkande knappast är särskilt belysande i sammanhang-

 

Prop. 1981/82:43                                                     16

el. Snarare är det så att gränsen för vad som kan utgöra ringa fall av misshandel är ytterligt snäv. Till ringa fall av misshandel hör örfilar, lättare slag och sparkar mot mindre vitala delar av kroppen utan att medföra påtagliga skador hos den misshandlade personen. Mer omfattande miss­handel än som nu nämnts hänförs således lill normalgraden av misshandel.

Riksåklagaren: Bakom nu gällande ålalsregler för aktuellt brott ligger till väsentlig del överväganden som just tar sikte på kvinno- och barnmisshan­del. Vad som därvid främst dikterade lagstiftarens ställningstagande var farhågor för ett onödigt ingripande från samhällets sida i äktenskaps- och familjerelationer för det fall åtalsinskränkningar ej var för handen. Dessa motiv förtjänar visserligen alltjämt beaktande men har inte längre samma bärkraft i dagens samhälle. Därtill kommer att inskränkningar i åtalsplikten när det gäller brott som skett i hemmet eller motsvarande hos allmänheten kan ge intryck av alt lagstiftaren anser alt dessa brott sker under förmild­rande omständigheter. Misshandel i äktenskap eller äklenskapsliknande förhållanden är oftast att se som symptom på att fömlsällningen för sam­levnad brusfit. På samma sätt är ofta barnmisshandel ett tecken på alt gärningsmannen inte klarar de krav på hänsynslagande som familjelivet ställer. Utredningens förslag får därför ej anses som ett negligerande av de synpunkter som ligger bakom nu gällande åtalsregler ulan som ett utslag av en ny intresseavvägning där samhällsutvecklingen och förändrade synsätt under senare år gör sig gällande. Det är naturligtvis föga realistiskt att tro att förändring av en åtalsregel skall lösa de problem som är förbundna med här aktuell brottslighet. Som utredningen framhåller finns det emellertid anledning tro att ändringen skall medverka till alt inskärpa uppfattningen att misshandel av kvinnor i hemmen ävensom barnmisshandel år allvariig brottslighet som är lika straffvärd som annan misshandel. Genom förslaget blir i realiteten kvinno- och barnmisshandel jämställd med annan misshan­del. Det finns anledning hoppas att därigenom förslagel är ägnat att på sikt förändra synsättet på detta slag av misshandel och, tillsammans med andra åtgärder, minska denna brottslighet. I sammanhanget bör uppmärksam­mas, att för förslaget talar även att, om kravet pä angivelse borttas, målsäganden befrias från det ofta svåra ställningstagandet till frågan om angivelse skall ske. Det finns anledning tro att detta inte bara kan medföra positiva verkningar för målsägandens person utan även främja brottsutred­ningen.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: De kvinnor som utsätts för misshandel och underlåter alt göra anmälan mot mannen kommer även i fortsättningen att bli ulan hjälp. Förslaget kommer knappast att innebära någon förändring för denna gmpp. Kvinnans syfte med polisanmälan är väl som regel i första hand all erhålla ett omedelbart skydd för sin person och hjälp alt få sina problem lösta i en svår situation men utgör ej i grunden en önskan om ett ingripande mot mannen med åtal och dom. Mera angeläget än upphävande av åtalsregeln synes således vara att åstadkomma effektiva åtgärder lill kvinnans skydd och hjälp på annat sätl än genom enbart ett förlitande på ingripande från pohs och åklagare. Vid en jämförelse med olaga hot där problematiken många gånger är densamma beträffande såväl de bakomliggande orsakerna lill brottet som kvinnans inställning humvida saken skall fullföljas eller inte har någon liknande åtalsregel ej uppställts. I betraktande av att detta ej inneburit erfarenhetsmässigt någon påtaglig nackdel synes skål dock tala för att åtalsregeln för aktuella misshandels­brott kan upphävas. Kommitténs förslag bör därför kunna bifallas. — Anledning föreligger ej att särbehandla kvinnomisshandel på sådant sätt att åtalsregeln bibehålles beträffande andra kategorier av våldsoffer.

 

Prop. 1981/82:43                                                     17

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt: Endast i ett fall kan den abso­
luta åtalsplikten enligt åklagarmyndighetens mening vara en direkt nack­
del. Om en kvinna blir utsatt för en misshandel som är att bedöma som
normalfallet av misshandel, och händelsen utgör en engångsföreteelse i ett
kanske långvarigt förhållande, finns ingen avskrivningsmöjlighet. Lagfö­
ring blir nödvändig och kan i ett sådant fall innebära för alla oönskade
effekter för förhållandet i fråga. Dessa fall torde emellertid vara mycket få
av alla de fall av kvinnomisshandel som kommer till polisens kännedom,
eftersom ett av problemen i sammanhanget är att det i de flesta fall inte är
fråga om just engångsföreteelser. - Det är nog riktigt att — som kommittén
påpekar - antalet fällande domar för hustmmisshandel inte kommer att
drastiskt ökas om förslaget genomförs. Härvidlag är de bevissvårigheter
som onekligen uppstår av största betydelse för åklagarna. Det är därför
angelägel all polisen i anmälningsskedet tar färgfotografier av kvinnan och
att man håller detaljerat förhör med henne redan i delta skede eller så snart
hennes kondition medger det. Med sådana åtgärder kan det bli svårare för
kvinnan alt senare "förmildra händelseförloppet". Av utredningsskäl (för­
utom av skälet recidivfara) måste man vidare räkna med att frihetsberö­
vande åtgärder vidtages i åtskilliga fall. Detla för att eliminera faran att
mannen påverkar kvinnan att ändra sina uppgifter.          Åklagarmyn­
digheten delar kommitténs uppfattning att inte bara kvinnomisshandel utan
alla former av misshandel på enskilt område skall ligga under allmänt åtal.

Föreningen Sveriges statsåklagare: I rättsfillämpningen förhåller det sig
redan nu så att kvinnomisshandel och barnmisshandel betraktas som för­
svårande omständighet. Detta framgår bl.a. av Brottsbalkskommentaren
4:e upplagan s. 160 där det uttalas att misshandel mot nära anhörig i regel
måste anses som försvårande. Denna brottsbalkens syn på kvinnomisshan­
del och barnmisshandel finner föreningen naturlig och befogad. Offren för
denna typ av våldsbrottslighet är ju som regel på nåd och onåd utlämnade
åt gärningsmannens aggressivitet. Och när dessa gärningar begås är det ju
också så gott som alltid för långt till polisstationen. På grund härav är det
alldeles särskilt behövligt att straffhotet hålls levande vid denna typ av
brottslighet. - Fängelse måste emellertid, liksom alltid, vara en yttersta
åtgärd som bör tillgripas endast när andra åtgärder (t. ex. sociala) visat sig
gagnlösa. På sina håll har det uttalats farhågor för att slopandet av den
aktuella ålalsregeln skall föranleda åtal och fällande domar även i fall där
gärningen är en fillfällig beklaglig händelse i ett varaktigt och eljest gott
förhållande mellan närstående. Rättsväsendet skulle i sådana fall kort sagt
agera som en elefant i en porslinsbutik. Så som föreningen ser på saken är
sådana farhågor överdrivna. Åtalsregeln i 20 kap. 7 § första stycket i
rättegångsbalken utgör tillräckligt remedium mot sådant agerande från
rättsväsendets sida. I fall där brottet är så allvarligt att annan påföljd än
böter är påkallad bör domstol ta ställning till fallet. I det prakfiska rättslivet
har åtalsregeln i 3 kap. 11 § brottsbalken inte haft någon egentlig betydel­
se. Svårigheten när det gäller beivrandet av misshandel mot närstående på
enskilt område ligger närmast på bevisplanet. Denna svårighet kommer
knappast att undanröjas genom att den ifrågavarande åtalsregeln utmönst­
ras. Viss betydelse kommer utmönstrandet emellertid sannolikt att få.
Denna betydelse ligger på det psykologiska planet och kan beräknas leda
till större beredvillighet hos offren och vittnen att berätta om sina iakttagel­
ser. Gärningar av det här slaget bevittnas emellertid rält sällan av utomstå­
ende. --- Föreningen tillstyrker reservationslöst alt ändringsförslaget

genomförs.

 

Prop. 1981/82:43                                                     18

Socialstyrelsen framhåller att även psykisk ohälsa kan ha sin gmnd i övergrepp av psykisk natur och att frågan om man med misshandel också skall förstå sådant våld måste klargöras.

Skolöverstyrelsen hälsar förslaget om åtalsregler för misshandel med stor fillfredsställelse. Styrelsen framhåller att del vanligaste sättet på vilket barnmisshandel kommer fill myndigheternas kännedom är genom anmälan och att det därför inte är troligt att den föreslagna lagändringen ytterligare ökar åklagarens möjlighet att åtala barnmisshandel. Vad gäller kvinno­misshandel anser styrelsen att denna företeelse speglar en kvinnosyn och ett jämstålldhetstänkande som borde vara del moderna svenska samhället avlägset och att det därför finns anledning att genom lagstiftning och i rättslig tillämpning markera denna inställning.

BRA: Även om kriminalstatistiken och liknande officiella källor inte medger en exakt uppskattning av kvinnomisshandelns omfattning står det enligt BRÅ:s mening klart att det rör sig om ett allvarligt straffrättsligt och socialt problem som kräver särskild uppmärksamhet från samhällets sida. Ell upphävande av angivelsekravet vid misshandel på enskild plats kanske inte får så stor effekt på kort sikt då det gäller antalet fall som går fill åtal, bl.a. beroende på bevissvårigheter i de fall där målsäganden är ovillig att medverka, men ändringen kan ses som en markering av lagstiftarens skärpta syn på kvinnomisshandel.

Riksrevisionsverket: Redan straffrätlskommitlén föreslog i sitt förslag till brottsbalk alt målsägarangivelse i princip skulle avskaffas och alt alla brott mot enskild skulle läggas under allmänt åtal. RRV vill inte bestrida de bieffekter som kommitién förväntar sig att den föreslagna lagändringen skall åstadkomma. En väsentlig effekt av förändringen är att den kommer att undanröja en ordning som i dag ter sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet, varför RRV tillstyrker kommitténs förslag.

Socialberedningen uttalar sin tillfredställelse över alt sexualbrottskom­
mittén lagt fram ett förslag i linje med vad beredningen förordat i sill
belänkande med förslag lill lag om vård av missbmkare i vissa fall (SOU
1981:7 s. 40). Beredningen förklarar sig instämma i kommitténs syn­
punkter och mofiveringar såviit avser kvinnomisshandel men anser alt
frågan om barnmisshandel har fått en ganska summarisk behandling. Be­
redningen anför i detla hänseende: Bl.a. hävdar kommittén ulan motive­
ring att den ålgärd som sannolikt gagnar barn bäst är någon form av

ingripande från sociala myndigheternas sida. Slutsatsen är uppenbarligen att vid denna form av misshandel är av mindre vikt alt åstadkomma en straffrättslig reaktion. Vidare antar kommitién att barnmisshandel oftast kommer till polisens kännedom genom anmälan från barnavårdsnämnd, varför regeln om åtalsangivelse inte skulle ha någon störte självständig betydelse för ålal rörande barnmisshandel. Kommitténs slutsats att regeln i 3 kap. 11 § 1 st. brottsbalken bör upphävas är visserligen riktig. Social­beredningen vill emellertid ändå ifrågasätta det knapphändiga sätt på vilket kommittén behandlat de frågor som gäller barnmisshandel. Det är l.ex. knappast riktigt att ett socialt ingripande alltid är det bästa för att undanrö­ja konsekvenserna av ett sådant brott. Det kan således vara mycket tra­giskt ur barnets synpunkt om del måste omhändertas för samhällsvård och placeras i fosterhem till följd av att det måste skyddas mot en annan familjemedlem. Det adekvata kan lika väl vara ett ingripande mot gämings-mannen, varigenom man får tid och möjlighet att förändra barnets situation så att del kan få stanna i sitt hem eUer kanske flytta fill annan bostad fillsammans med den övriga familjen. Kommitténs synsätt leder - vilket

 

Prop. 1981/82:43                                                     19

det tyvärr också finns exempel på i socialvårdspraxis - till att det kan bli barnet och inte gärningsmannen som får bära följden av ett övergrepp. Man kan vidare inte utgå från all bammisshandel i allmänhet kommer till polisens kännedom genom barnavårdsnämndens försorg. Ofta torde poli­sen få kännedom om sådana brott före nämnden l.ex. därför att polisen tillkallas i samband med lägenhetsbråk eller dylikt eller därför att anmälan görs direkt till polisen från läkare eller sjukhus (jfr 14 kap. 2 § 3 st. sekretesslagen). Det bör i sådana fall inte råda någon tvekan om att polisen omedelbart skall inleda uiredning av brottet och inte avvakta en eventuell anmälan från social centralnämnd eller dislriklsnämnd. En sådan anmälan från nämndens sida drar inte sällan ul på tiden till följd av att nämnden först själv vill utreda och diskutera ärendet innan man tar ställning till frågan om polisanmälan. Beredningen vill också från rent principiella utgångspunkter ifrågasätta den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt alt en underårig som utsatts för misshandel av någon vuxen familjemedlem eller kanske av vårdnadshavaren inte har någon ovillkorlig rätt till skydd genom de rällsvårdande myndigheterna annat än om brottet formellt angi­vits till åtal. Ett litet barn kan självfallet inte göra någon åtalsangivelse. Inte heller störte bam kan dock ange brott mot sin person fill åtal. Man måste ha uppnått myndig ålder för att kunna göra detta. Det är egendomligt och inkonsekvent att kräva åtalsangivelse för brott mot den underåriges person samtidigt som en underårig — även l.ex. en 17-åring - saknar rättslig möjlighet att göra angivelse. Enligt beredningens uppfattning finns således ännu starkare skäl att ändra reglema om åtal för misshandel mot underåriga än för annan misshandel på enskilt område. Beredningen vill samtidigt framhålla att liknande synpunkter gör sig gällande också vid de sedlighetsbrott som kräver angivelse till åtal även när brottet begåtts mot någon underårig. Det bör slutligen nämnas att det kan finnas skäl att se över även häklningsreglerna i syfte alt ge bättre skydd åt främst kvinnor och barn som utsätts för misshandel i hemmet. För att man skall kunna hjälpa en sådan familj kan det många gånger vara en fömtsättning att gärningsmannen snabbt skiljs från hemmet och hindras att fortsätta miss­handeln och framtvinga ohka eftergifter.

Synpunkten att det är otillfredsställande att rättslig möjlighet saknas för barn att göra giltig angivelse tas upp även i yttrandet från utredningen om barnens rätt.

Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksför­bund anser att sexualbroltskommitténs förslag borde följas av en översyn av LVM så att man fick möjlighet att reglera all misshandel av anhöriga som sker i hemmet och alt den föreslagna förändringen inte enbart får uppfattas som gällande kvinnomisshandel utan även annan farlighet för omgivningen i tillämpliga delar.

RFSU: RFSU vill ytterligare understryka vad kommitién framhållit att det förhållandel, att det blir möjligt att straffrättsligt ingripa mot män som misshandlar kvinnor på inget sätl fritar samhället från sitt självklara ansvar att genom sociala och ekonomiska reformer komma till rätta med de sociala missförhållanden som enligt RFSU:s mening utgör huvudorsaken fill kvinnomisshandel. Även om det är så att kvinnomisshandel naturligtvis också är beroende av den allmänna inställningen till förhållandet mellan könen och individualpsykologiska betingelser hos gärningsmän och offer, är det svårt att frigöra sig från intrycket att kvinnomisshandel främst sker av och mol människor som befinner sig i en utsatt social situafion. Lagstift­ningen torde främst ha en atlilydpåverkande effekt. Därvid delar RFSU

 

Prop. 1981/82:43                                                     20

kommitténs uppfattning att en skärpt lagstiftning inte kan väntas leda till någon större ökning av antalet ålal för kvinno- eller barnmisshandel, men att det är nödvändigt att samhället inskärper att misshandel i hemmet faktiskt innebär ett direkt lagbrott. Möjligen har kommitién överdrivit okunnigheten hos de män som misshandlar kvinnor om alt deras handlan­de är straffsanktionerat. Men det torde däremot inte vara helt ovanligt att gärningsmännen på gmnd av den nuvarande åtalsregeln uppfattar det rättsliga efterspelet fill misshandel som en process uppkommen mera på gmnd av kvinnans illvilja och småskurenhet än samhällets önskan att

genom straffpåföljd fördöma och förhindra våldsbrott.      Kommillén

har uttalat att åtal och rättegång för hustmmisshandel kan vara den ufiö-sande faktorn för en separation, men att skilsmässan ofta har djupare orsaker och därför vanligtvis inte är till någon nackdel för kvinnan. RFSU menar att man inte kan göra sådana generella uttalanden om det goda eller dåliga för kvinnan i all hennes äktenskap eller förhållande spolieras. Man kan bara konstarera att om skilsmässan drabbar kvinnan negativt utgör detta ett pris för samhällets vidgade möjligheter att med rättsliga medel bekämpa kvinnomisshandel. Detta medför emellertid att det krävs ökad vaksamhet mot risken för att kvinnans benägenhet all lala med vänner, grannar, personal inom socialvården och andra blir mindre på grund av den rädsla kvinnan kan känna för att varje antydan om att hon misshandlas leder fill ett myndighetsingripande. Samma förhållande kan i än högre grad gälla barn som misshandlas av föräldrar. Det är därför nödvändigt för att i någon mån minska dessa risker, att göra allmänt känt vad kommittén anfört om tystnadsplikt för bl. a. familjerådgivare.

Sveriges domareförbund ställer sig tveksam till om del funnits tillräck­liga skäl att ta upp åtalsreglema vid misshandel till särskild behandling men tillstyrker lagförslaget.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis­chefer: En ändring av ålalsreglerna kommer att medföra betydande föränd­ringar för målsägarna, särskilt vad beträffar hustrumisshandel. Det måste vara positivt all kvinnan får sin rält stärkt gentemot familj och släkt, men det fordras också att samhället är berett att bidra med snabba hjälpinsatser eftersom kvinnan i akutskedet har en utsatt ställning som kan kräva ome­delbara insatser. I denna del får framföras tvivel om några mera påtagliga förändringar kommer att åstadkommas. Det måste också vara en klar fördel för kvinnan att inte mera behöva ställas i valsituation för att av olika, ofta känslomässiga men också ekonomiska skäl återkalla en angi­velse. Samtidigt försvinner det från motparten hittills alltid överhängande kravet på kvinnan att återta anmälan. Det anförda får dock inte undan­skymma del faktum alt — även om angivelse ej skulle erfordras — polisens och åklagarens insatser slår och faller med målsägandens inställning lill om rättsliga åtgärder skall vidtas. Misshandel i hemmet av huslm och sam­manboende sker ju mestadels utan närvaro av vittnen, varför ett åtal kan leda lill fällande dom endast om den misshandlade är benägen att vid fömndersökning och inför rätta lämna en med eventuell teknisk undersök­ning underbyggd redogörelse för händelseförloppet. Föreslagen lagändring innebär dock en klar markering från samhällets sida all misshandel på enskilt område inte kan accepteras. Andra organ i samhället än de rättsvår­dande har ostridigt också sitt ansvar att ingripa för att komma till rätta med svårigheterna. Alt söka lösa relationsproblem mellan människor med alko­hol- och/eller narkotikaproblem med insatser i form av polisförhör och eventuellt åtal med tveksam framgång torde på sikt inte vara den bästa lösningen.

 

Prop. 1981/82:43                                                     21

Några åklagarmyndigheter ställer sig negativa till kommitténs förslag till lagändring. I denna del anförs bl. a.

Överåklagaren i Stockholm: Såsom kommitién konstaterar är målsägan­dens medverkan i de flesta fall en förutsättning för åtal och fällande dom. Många av de fall som nu avskrivs på den gmnd att angivelse inte föreligger skulle därför om kravet på angivelse inte fanns istället nedläggas på grund av att brott inte kan styrkas. För ett avskaffande av kravet på angivelse talar från denna utgångspunkt att målsäganden härigenom skulle slippa ta det i många fall avgörande beslutet ifråga om humvida åtal skulle ske eller inte. Offret befrias från de samvetsbetänkligheter som en angivelse av make eller fästman kan innebära och möjligen också öka hennes benägen­het att medverka i utredningen. Förhoppningsvis kan det också medföra att gärningsmannen i mindre utsträckning än nu genom hot eller på annat sätt söker påverka målsäganden när åtalsfrågan helt ligger hos åklagaren. - För att i större utsträckning än nu väcka åtal för misshandel på enskih område krävs inte ändrade åtalsregler. Detta kan åstadkommas genom en skärpt åtalspraxis. Kravet på att åtal skall vara påkallat från allmän syn­punkt ger utrymme för den från tid till annan varierande praxis med beaktande av kriminalpolitiska och andra skäl. Hinder föreligger således inte mol att med ändring av vad som nu tillämpas l.ex. utgå från att misshandel som inte är ringa brott normalt skulle leda till åtal. Detta skulle bl.a. fä fill följd att fall av misstanke om sådan misshandel på enskilt område blev noggrannare utredda än vad som i många fall nu sker även om angivelse inte föreligger eller återkallas. Något ställningstagande från målsägandens sida till angivelse skulle då inte behöva krävas. — Avslut­ningsvis vill jag anföra följande. Kommittén har som skäl för en lagändring bl. a. angett att en absolut åtalsplikt skulle kunna medföra en möjlighet för misshandlade kvinnor alt förändra sin situafion. Jag ifrågasätter om det är förhållandet. Snarare är det väl så att kvinnor, som fallit offer för misshan­del eller andra typer av våld, anser sig över huvud taget inte ha något stöd eller hjälp att hämta hos rällsvårdande myndigheter. Den mycket stora dolda brottsligheten inom detta område är väl delvis ett tecken på detta. I kommitténs uppdrag ingår också att undersöka vilka hjälpåtgärder som kan åstadkommas för misshandlade kvinnor. Lämpliga insatser för att akut och under en övergångsperiod hjälpa offren med bl.a. bostad, arbete, ekonomi o. dyl. är säkert mer verkningsfullt i kampen mot våld inom familjen.

Lånsåklagaren i Jönköpings lån: Kommittén har funnit det angeläget att åtalsbegränsningarna i brottsbalken 3 kap. 11 § I st. upphäves så snart som möjligt. Det hävdas att nuvarande åtalsinskränkningar kunna uppfattas som ett uttryck för att samhället ser mindre allvarligt på misshandel på enskilt område än på allmän plats. Naturiigtvis är så inte fallet. Det har i allmänna debatter riktats kritik mot polis och åklagarmyndigheter för en alltför passiv hantering av anmälningar om misshandel på enskilt område, när angivelse saknas. Det är möjligt alt det finns fog för sådan krifik. Frågan om åtal för misshandel på enskilt område är påkallat ur allmän synpunkt kan ha bedömts alltför restriktivt. Under senare tid torde dock ha skett en omsvängning. I dessa misshandelsfall är emellertid bevissvå­righeterna det stora problemet. - Kommitténs brottsvärdering torde delas av de flesta, som har anledning syssla med dessa ärenden. Förmodligen kan man redan med tillämpning av gällande lag uppnå samma effekt, som kommittén eftersträvar, om rättsliga ingripanden sker med ökat utnyttjan­de av möjligheten att bedöma åtal som påkallats ur allmän synpunkt. Enligt

 

Prop. 1981/82:43                                                    22

direktiven bör kommiuén närmare analysera de skäl, som kan anföras för och emot ätalsbegränsningar belräffande misshandel. Skälen för åtalsbe­gränsningar avfärdas ganska lättvindigt. Kommittén hävdar att de motiv, som urspmngligen bar upp undanlaget från den allmänna åtalsplikten för misshandel på enskild plats inte länge har tillräcklig bärkraft. Kommittén avfärdar vidare tanken på någon särskild regel för åtalsunderlåtelse för misshandel. De principiella skäl, som kommittén anför för att avskaffa åtalsbegränsningama, finner jag inte överygande. Jag anser att det bör finnas möjlighet för åklagare att kunna underlåta ålal för misshandel även i andra fall än som RB 20 kap. 7§ 1 st. medger. Det finns känsliga fall, där trots allt hänsyn till målsäganden bjuder, att åklagaren inte mot målsägan­dens önskan väcker åtal. Jag anser att det inte är särskih angeläget att särbehandla åtalsbegränsningarna i BrB 3:11. Den föreslagna ändringen får ingen egentlig prakfisk betydelse. Genomföres förslaget bör dock stad­gas möjlighet till vidgad åtalsunderiåtelse för misshandel.

Länsåklagaren i Norrbottens län: Då det gäller misshandel av kvinnor i hemmet återkallas angivelsen mycket ofta. I den mån detta sker efter det åtal väckts, har målet normall haft sin gång om icke talan måste nedläggas på gmnd av bristande bevis. Anledningen till återkallelsen kan vara mång­skiftande men oftast beroende på de relationer som finns mellan gärnings­man och offer där offret ofta lever på en förhoppning att förhållandet parterna emellan skall bliva bättre. I de fall återkallelse kan konstaleras vara betingad av rädsla från offrets sida för gärningsmannen torde i allmän­het åtal vara påkallat ur allmän synpunkt därest bevisläget är sådant att en fällande dom kan påräknas. Misshandel i hemmet är ofta förenat med olaga hot i olika former. Olaga hot ligger redan under allmänt åtal. När en misshandel på enskild plats angivils och samtidigt olaga hot förekommit och angivelsen sedermera återkallas har på gmnd av målsägandens nya inställning icke ens det under allmänt åtal liggande olaga hotet kunnat åtalas i brist på bevis. Jag ifrågasätter därför om den föreslagna ändringen är ägnad att ge del resultat kommitién med sill ändringsförslag velat åstadkomma. Massmedias inlresse för misshandel i hemmet, inrättande av kvinnohus och jourmottagningar är redan i sig ägnad alt skapa opinion mot den rätt utbredda misshandeln i hemmet och påvisa det allvarliga i denna. Mot de intressen som kommitién lagt fill gmnd för ändringsförslaget måste vägas vad en ändring kommer all betyda för utredningsresurserna. Det kan på goda gmnder aniagas att mörkertalet beträffande misshandel i hemmet är betydande. Redan i dag förekommer ofta polisingripanden i anledning av lägenhetsbråk där ärendet icke föranleder annat än en minnesanteck­ning, ehuru fråga varit om en misshandel, som t.o.m. kan ha varit grov t. ex. genom allvariiga stmpgrepp. Dessa sista ärenden torde redan enligt gällande regler utan angivelse ha blivit föremål för utredning. Många ärenden handläggs som ärenden rörande farlig alkoholister ulan all de gämingar som föranleder detla ifrågasät-..Je utreds. Många av de miss­handelsfall som stannar vid ett ingripandemeddelande om lägenhelsbråken äro bagatellartade och skulle aldrig angivas av målsäganden. Vid en änd­ring av åtalsreglerna skulle dessa fall behöva utredas utan att förmodligen broUet skulle kunna styrkas. Många bagatellartade fall skulle emellertid i och för sig kunna styrkas och anledning överväga åtalsunderlåtelsebeslut jämhkt 20 kap. 7§ 1 st. rättegångsbalken föreligga. Fömtsättningarna för sådant beslut är beroende av om gämingen är erkänd. Erfarenhelerna säger emellertid alt brist på vittnen föranleder gärningsmannen att förneka gämingen. Om då anledning finnes antaga att tilltro kan komma aU sättas

 

Prop. 1981/82:43                                                     23

till målsägandens uppgifter bör talan väckas vid domstol med kanske en dom på påföljdseftergift. Det påtagliga merarbete som ändringsförslaget medför för pohs- och åklagarmyndigheterna vill jag ifrågasatte om kommit­téns gmnder för ändringsförslaget äro tillräckligt bärande.

Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges åklagare.

Flera instanser har uttalat sig om konsekvenserna av kommitténs förslag för bedömningen av frågan om åtalsunderlåtelse samt fömndersökningens bedrivande och polisens resurser.

Hovrätten för Övre Nortland framhåller alt det skulle medföra en avse­värt ökad belastning på rättsväsendet om varje form av misshandel på enskild plats som kom till polisens kännedom nödvändigtvis skulle medfö­ra fullständig fömndersökning. Enligt hovrättens mening bör fortfarande vid mindre allvarligare former av misshandel hänsyn tas fill målsägandens inställning och till förhållandel mellan målsäganden och den misstänkte vid prövningen av frågan om åtal skall ske eller inte. Enligt hovrätten bör detta kunna ske inom ramen för tillämpningen av 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken. RÅ påpekar att till skillnad från en åtalsprövningsregel beslul om åtalsunderlåtelse fömtsätter såväl en fullständig fömndersök­ning som i regel ett erkännande från gärningsmannen, vilket medför att den föreslagna lagändringen kommer att innebära inte bara att möjligheterna till åtal förstärks utan också att ell större antal fömndersökningar i miss­handelsmål med sannolikhet blir följden. RÅ erinrar emellertid i detla hänseende om åtalsrättskommitténs förslag om fömndersökningsbe­gränsning.

Överåklagaren i Stockholm anför att kommittén inte tillräckligt synes ha beaktat den skillnad i besluisförfarandet som föreligger mellan sådan sär­skild åtalsprövning som nu gäller för misshandel pä enskilt område och åtalsunderlåtelse. För att resurser inte i onödan skall tas i anspråk måste därför enligt överåklagarens mening avskaffandet av kravet på angivelse och särskild åtalsprövning för misshandel på enskilt område kombineras med bestämmelser om fömndersökningsbegränsning.

Överåklagaren i Malmö distrikt framhåller att förslaget, för alt få någon effekt, kräver ökade arbetsinsatser från polis-, åklagare och domstolar och påtalar att detta är ett problem i tider där bekämpandet av s. k. ekonomisk brottslighet och av grov narkotikabrottslighet skall prioriteras och där en ökning av myndighetemas resurser är svår att få till stånd på gmnd av samhällsekonomin.

Riksrevisionsverket anför att ett genomförande av kommitténs förslag kan komma att medföra ett större antal ärenden och därmed en ökad belastning på rättsväsendet. Enligt verkets mening är syftet emellertid med den föreslagna reformen så angeläget alt en eventuell kostnadsökning bör accepteras.

Socialberedningen instämmer i kommitténs slutsats att det inte bör vidtas några ändringar i reglerna om åtalsunderlåtelse och anför om detta:

Ökade möjligheter alt underiåla ålal för misshandel skulle endast leda till alt man med stöd av en formell konstmktion ändå skulle överse med våld i många av de fall som här är aktuella. Beredningen vill i det sammanhanget särskih framhålla den obenägenhet som lydlighetsvis finns hos åklagare och polis att inskrida mot de brott det här är frågan om. Frågan om hur sådana brott bör bedömas och om annan påföljd än böter bör komma i fråga bör därför avgöras av domstol i alla fall där minsta tvekan kan råda. Som kommittén framhåller är det också viktigt att utvecklingen inte blir sådan att man börjar tillämpa nuvarande regler om åtalsunderlåtelse mera

 

Prop. 1981/82:43                                                     24

fritt för att på detla sätt kunna underiåla åtal för misshandel i hemmet. Detta bör kraftigt understrykas i en kommande proposition.

Jämställdhetskommittén anför liknande synpunkter och framhåller vik­ten av att riksåklagaren noga följer utvecklingen så alt beslut om åtalsun­derlåtelse inte blir ofta förekommande när del gäller fall av misshandel.

Sveriges advokatsamfund har förordat all man om den nuvarande åtals­begränsningsregeln tas bort inför en särskild bestämmelse om åtalsunder­låtelse. Till stöd för denna ståndpunkt har samfundet anfört:

Det finns även skäl att peka på de olägenheter som förslaget kan medfö­
ra. Enligt samfundets mening kan den föreslagna lagändringen medföra att
färre kvinnor vågar söka hjälp när de utsätts för våld och att därför färte
övergrepp kommer till samhällets kännedom. I så måtto kan lagändringen
snarare försvåra än underlätta för myndigheterna att ingripa med hjälp åt
de utsatta. En långt driven tillämpning av möjUgheten till åtal vid den
ifrågavarande typen av misshandel kan även leda till all kvinnans relatio­
ner lill gärningsmannen skadas på ett sätt som hon minst av allt är betjänt
av. Del sistnämnda bör beaktas fillsammans med risken för angiveri från
utomstående som i gott eller ont uppsåt önskar få rättssystemet att ingripa i
andras interna familjeangelägenheter. Samtidigt är det samfundets uppfatt­
ning alt brottsbalkens utformning och därpå gmndade straffrättsliga ingri­
panden inverkar på människors uppfatttning om vilka handlingar som är
fillåtliga. Samhällets strävan att uppnå en atfitydförändring i fråga om
misshandel av kvinnor eller bam i hemmen måste bli ett arbete på lång sikt
och med anlitande av många ohka resurser. Den nu föreslagna ändringen i
brottsbalken bör enligt samfundets mening kunna bidraga därtill. Samfun­
det utgår emellertid från att samhället även skall lämna effektivt stöd och
hjälp i annan form åt de angripna samt att myndigheterna genom rådgiv­
ning och upplysning skall sträva efter att åstadkomma den önskade attityd­
förändringen. Misshandel av en kvinna eller ett bam kan vara en engångs­
företeelse och även vara av mycket lindrig natur. Med hänsyn såväl till den
enskilda individen som lill omgivningen kan del stundom vara bäst att ett
åtal med följande domstolsförfarande inte kommer till stånd. På sätt kom­
mittén -- i belänkandet upptagit lill övervägande bör man därför enligt

samfundets mening införa en särskild regel om åtalsunderlåtelse vid miss­handel för att få fill stånd en begränsning av åtalsplikten.

Sveriges domareförbund anser att del beträffande ringa misshandel finns anledning att vid åtalsprövning enligt 20 kap. 7§ I st. I i rättegångsbalken ta Slor hänsyn fill målsägandens inställning och situation och åtal underlå­tas i störte utsträckning än kommittén velat förorda. Enligt förbundet talar även processekonomiska skäl för att möjligheter att underlåta åtal tas till vara när det kan ske ulan att lagstiftningens syfte äventyras.

Föreningen Sveriges åklagare anser att kravet på angivelse och åtals­prövning bör bibehållas i vart fall när det gäller ringa brott. Om misshandel skall läggas under allmänt åtal utan någon inskränkning bör enligt förening­en en bestämmelse om rätt till fömndersökningsbegränsning införas samti­digt.

Svenska polisförbundet anser att mindre allvarliga fall av misshandel inte undantagslöst skall behöva leda till åtal och rättegång men att erfor­derlig begränsning kan åstadkommas inom ramen för nu gällande regler om åtalsunderlåtelse.

RFSU: Det är något oklart vad kommittén avser med sitt resonemang om innebörden av nuvarande reglerna för åtalsunderlåtelse. Å ena sidan framhålls alt dessa medger att sociala hånsyn tas och att sådana skall tas i

 

Prop. 1981/82:43                                                     25

de sammanhang kommittén behandlar. Ä andra sidan understryks att ramama för tillämpningen av praxis inte skall vidgas i förhällande till nu gällande praxis. Någon sådan praxis finns ju inte i ärenden av detta slag. Kommitténs uttalande ger inte heller någon egentlig ledning för när åtal skall kunna underlåtas. I propositionen bör det därför klargöras hur dessa regler skall tillämpas när det gäller misshandel som skett på enskilt områ­de.

Så gott som samtliga remissinstanser har i sina yttranden framhållit vikten av att den nu aktuella lagändringen kompletteras med stöd- och hjälpåtgärder för brottsoffren och deras familjer. I det följande redovisas de remissyttranden där man närmare utvecklat sina synpunkter i detta hånseende.

Hovrätten för Övre Norrland anser att det bör övervägas att i mål som gäller misshandlade kvinnor införa en särskild bestämmelse om att kurator eller tjänsteman vid socialmyndighet skall kopplas in redan på fömnder­sökningsstadiet och vara närvarande vid förhör av målsäganden. Enligt hovrätten är det också betänkligt att förutsättningarna för tvångsvård genom införandet av LVM kan förväntas väsenfiigt inskränkas i förhållan­de till den ännu gällande nykterhetsvårdslagen.

Skolöverstyrelsen anför att den föreslagna lagändringen får ses som enbart en liten del i samhällets totala strävan efter att förändra attityder till misshandel och påverka inställning till jämställdhet mellan könen. En annan del är enligt styrelsen skolans fortlöpande undervisning i samlev­nadsfrågor. Styrelsen framhåller att invandringen i Sverige har medfört att för oss främmande religiösa och kulturella regler som är förknippade med relationer mellan kvinnor och män och synen pä kroppslig bestraffning av barn kan komma i konflikt med våra egna värderingar och att skolan kan ställas inför svåra avväganden. Den föreslagna lagändringen kan enligt SÖ vara ett stöd för skolan i dess uppgift att å ena sidan respektera kulturella skillnader och å andra sidan hävda våra egna demokratiska värden. SÖ framhåller att det rättsliga jämställandet av misshandel i hemmet med övrig misshandel får ses som en gränsmarkering för det svenska samhällets rättssyn. Styrelsen anför i övrigt i denna fråga:

SÖ ställer sig något frågande till kommitténs goda förhoppning att den föreslagna lagändringen kan underlätta för de misshandlade kvinnorna att få hjälp från myndigheternas sida. SÖ hävdar att denna angelägna sida måste penetreras och övervägas mycket mera noga än vad kommittén haft möjlighet till. Samhällets uppsökande verksamhet är av väsenfiig betydel­se. SÖ ser fram emot kommitténs fortsatta arbete med våldtäkt, våldföran­de och frihelskränkande otukt, något som man mycket nära förknippar med misshandel av kvinnor och egentligen bör ses i ett etiologiskt sam­manhang. - Även de misshandlade männens situation bör belysas. Under­sökningar av bl. a. brottsförebyggande rådet har visat att männen i mycket stor utsträckning är alkoholmissbrukare och att män med utländsk här­komst är klart övertepresenterade. Bland de yngre männen är en påfallan­de stor andel arbetslösa. Man kan spåra fmstrationer och besvikelser över deras misslyckanden i livet och i samhället. Detta innebär att mannen som misshandlar kvinnorna också är i stort behov av samhällets stöd och hjälp. Det pekar också på problemets mångfacetterade natur. SÖ vill åter betona att den föreslagna lagändringen bör vara en liten del av samhällets totala åtgärder rörande övergrepp mot kvinnor. SÖ hävdar nödvändigheten av en helhetssyn på problemen i försöken att förebygga.

 

Prop. 1981/82:43                                                     26

SÖ vill gärna framhålla ett exempel på försök att förebygga, nämligen genom föräldrautbildning. Bammisshandel kan förebyggas genom föräld­rautbildning, som naturiigen sker genom barnhälsovårdens, barnomsor­gens och skolans kontakter eftersom det då finns möjligheter att nå alla föräldrar. Det är ofta svårt att nå riskgrupper. Det kan vara naturligt att de färäldragmpper som startar på mödravårdscentralerna vill fortsätta efter spädbarnsåret. Inom barnhälsovården finns redan erfarenheter av föräld­rautbildning i gmpper som startats tidigt och sedan fortsatt upp i försko­leåldern. Speciellt föråldrar frän olika kulturer behöver få information och diskussion om gällande lagar i Sverige och vad de i praktiken har för konsekvenser, bl.a. syn på barnen, aga och barnmisshandel. Detta gäller även synen på kvinnan.

Även statens invandrarverk behandlar de särskilda problem som är förenade med misshandel som förövats av invandrare. SIV anför bl. a.:

SIV anser, hksom sexualbrottskommitlén, all del är viktigt all inskärpa alt misshandel av kvinnor och barn i hemmet är ett allvarligt brott som är lika straffbart som misshandel i andra sammanhang. Kommittén räknar med alt förslagel om lagändring skall kunna underlätta för misshandlade kvinnor alt förändra sin svåra situation genom att de praktiska möjligheter­na till hjälp från myndigheternas sida förbättras. Detla fömtsätter emeller­tid för invandrarkvinnornas del att olika hjälpinstanser har personal med invandrarkunskap, tillgång fill tolkar, tvåspråkig personal eller andra re­surspersoner. Särskilt angelägna blir dessa resurser eftersom kommittén räknar med att en lagändring skulle innebära att rättsvårdande myndighe­ter kommer all mer ingående undersöka vad som ligger bakom en misshan­delsanmälan. Kvinnans totala situation kan på det sättet bli känd för de myndigheter som har möjlighet att hjälpa. Kvinnor med ufiändsl urspmng som saknar eller har dåliga kunskaper i svenska och som är dåligt etablera­de i del svenska samhället är i stort behov av stöd i utredningssituationen. Det är önskvärt att fasta mfiner skapas för detta. Del är otillfredsställande om kvinnan i den situationen blir beroende av den enskilde tjänstemannens

välvilja eller intresse.- Vård- och behandlingsålgärder för misshan-

delsdömda män inom olika anstalter och institutioner behöver anpassas lill män med annat språk och annan kullurbakgmnd. Vi vet exempelvis att olika typer av samtalsterapier blir omöjliga om tolk måste användas. Ett gemensamt språk utgör villkoret för att bygga upp den nödvändiga känslo­mässiga kontakten. Det råder stor brist på språk- och kullurkompetenta terapeuter. I avvaktan på att sådan skall hinna utbildas och för de "udda" språken är de fömt nämnda "resurspersonerna" en framkomlig väg. I detta sammanhang bör erfarenheterna från försöksprojektet med "samar-betssamlal" på familjeråttsbyrån vid socialförvaltningen i Malmö vara värdefulla och las fillvara. SIV fömtsätter all en lagändring föregås av en intensiv informationsinsats. Det är ell rättssäkerhetskrav att informatio­nen blir utformad så att den blir fillgänglig för innevånare i landet som har dåliga kunskaper i svenska språket. Utöver översatt skriftlig information är bl. a. radions och TV:s sändningar på invandrarspråk en viktig kanal för dy hk informafion.

Invandrarproblemaliken belyses också i remissyttrandet från internatio­nella föreningen för invandrarkvinnor (RIFI). RIFI framhåller bl. a. viklen av all invandrarkvinnor får ett särskih stöd. Så l.ex. är det enligt RIFI viktigt att fullgoda tolkar, i möjligaste mån kvinnor, anlitas vid polisför­hören.

 

Prop. 1981/82:43                                                     27

Jämställdhetskommittén framhåller att det är viktigt att åtgärder av olika slag vidtas för att hjälpa kvinnorna efter misshandeln och att situafionen ofta torde vara den att båda parter behöver hjälp för att kunna hantera sina privata relationer. Jämställdhetskommittén anser också att ett rättegångs­biträde eller ett annat slag av hjälp under själva förundersökningen skulle ha stor psykologisk betydelse och även i övrigt vara till värdefull hjälp för de misshandlade. Enligt kommittén är det emellertid framförallt viktigt att försöka förebygga kvinnomisshandel. I detta syfte är det enligt kommitténs mening ytterst angeläget att kvinnor och män får en rejäl möjlighet att förändra sin sociala och ekonomiska situation. En faktor av betydelse är tillgången på barnomsorgsplatser för att möjliggöra att kvinnor får för­värvsarbete. Vidare är det nödvändigt att det sker en förändring av kvin­nors och mäns traditionella roller när det gäller arbetsfördelningen och att arbeta för en förändring av mansrollen. Genom en sådan förändring skapas enligt kommitténs uppfattning förutsättningar för en radikal minskning av antalet övergrepp mol kvinnor.

Svenska läkarsällskapet påpekar möjligheterna till familjerådgivning och familjeterapi samt individuell terapi vid olika typer av våldsbrott. Sanno­likt skulle fler kvinnor anmäla mannen för misshandel om de visste att även mannen kunde få hjälp med sina problem. Det är väl känt att bamens situation och barnens uppfattning av vuxenvärlden präglats av förhållandet mellan man och kvinna i en familj. Vid övervåld från den ena parten mot den andra är det enligt sällskapet oundvikligt att barnen tar intryck och att det påverkar i negativ riktning. Både från juridisk synpunkt och med hänsyn fill det allmänna rättsmedvetandet är det även från denna synpunkt motiverat med en ändring av lagen. Sällskapet föreslår att frågan om psykisk misshandel av barn utreds ytterligare.

Folkpartiets kvinnoförbund framhåller del nödvändiga i att förhörsmelo-diken ses över och att invandrarkvinnor alltid får kvinnlig tolk. Förbundet vill också att samhället skall anvisa medel till utvidgad jourverksamhet och stöd till de kvinnohus, som aktivt arbetar för att hjälpa kvinnor i deras svåra situation. Förbundet anser att också männen måste få hjälp med att bearbeta sina problem, inte minst för att förebygga misshandel i andra framtida relationer.

Kommitténs förslag att inte ändra de bestämmelser om åtalsbegränsning som återfinns i andra delar av brottsbalken har föranlett erinran endast från Fredrika Bremer-förbundet, som anför:

I kommitténs uppdrag ingår också att ta ställning till om det är påkallat att ändra åtalsreglerna för med misshandel närbesläktade brottstyper, så­som hemfridsbrott, ofredande m. m. I dessa fall rör det sig inte om fysisk misshandel utan om olika former av trakasserier som vi vill sammanfatta under termen psykisk misshandel. 1 dessa fall gäller att det under samma omständigheter som vid kvinnomisshandel endast är den utsatta kvinnan som kan väcka åtal. Här för plötsligt sexualbrottskommittén resonemang som obegripligt nog leder till att man ej föreslår några ändringar i åtalsreg­lerna. Som exempel framförs under diskussionen om olaga hot att om kvinnans rädsla visar sig vara befogad, dvs. om mannen sätter sitt hot i verket så faller förmodligen det brottet under s.k. allmänt ålal. Man förstärker alltså inte möjligheten att åtala vid olaga hot för all om hotet sätts i verket kan åtal ske! Enligt vår mening kan för samtliga dessa brottsformer föras resonemang som är identiska med dem som leder till att angivelsekravet för kvinnomisshandel nu föreslås slopat. En kvinna som utsätts för olika former av psykiskt våld behöver säkert lika väl som en

 

Prop. 1981/82:43                                                     28

misshandlad kvinna hjälp och skydd. Regeln att hon är den enda som kan ange brottet Ull åtal måste öka kvinnans känsla av att vara hjälplös, ett offer utan samhällets stöd. Beträffande förmögenhetsbrott påpekar kom­mittén att krav på angivelse gäller enbart för brott begångna inom ramen för bestående familjerättsliga relationer, om dessa har formen av äkten­skap, trolovning eller släktskap. Detta leder kommittén fill att "finna det tveksamt" om reglema bör ändras. Här behövs faktaunderlag. Såsom varande en organisation till vilken kvinnor i olika former av trångmål vänder sig, har vi starka skäl att misstänka att förmögenhetsbroll inom familjens hägn alls ej är ovanliga.

Vad slutligen angår frågan om behovet av övergångsbestämmelser har hovrätten för Övre Norrland förklarat att man ställer sig tveksam till kommitténs uppfattning att det utan övergångsregler bör vara möjligt för en åklagare att väcka åtal också för misshandelsbrott som har ägt mm före tidpunkten för lagförslagets ikraftträdande. Hovrätten påpekar att en så­dan ordning inte torde stå i överensstämmelse med 7 § lagen om införande av brottsbalken. Även RÅ har anfört att kommitténs förslag i denna del skulle strida mot den nämnda paragrafen och förklarat att förslaget i denna del inte kan godtas.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981