Regeringens proposition

1981/82:41

om förundersökningsbegränsningar m. m.;

beslutad den 22 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar BIRGIT FRIGGEBO

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglema i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål. Ändringarna innebär att möjligheterna att lägga ned en förundersökning utvidgas när det är fråga om mindre all-variig brottslighet. Polis och åklagare får på det sättet bättre möjligheter att i stället använda sina resurser till att utreda svårare brott.

Enligt förslaget skall en förundersökning angående bötesbrott få läggas ned när utredningen skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Vidare skall förundersökningen få läggas ned när det kan antas att åtal kommer att underlåtas enligt de särskilda regler som finns härom i rättegångsbalken eller när man kan anta att en tillämpning av bestämmelser om särskild åtalsprövning, t. ex. i den sociala lagstiftningen, skulle leda till att åtal inte väcks.

Om det redan innan en förundersökning inleds står klart att det finns förutsättningar för nedläggelse enligt de nya bestämmelserna, får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.

I propositionen föreslås också en regel om att åtalsunderlåtelse kan meddelas trots att åtal har väckts.

Slutligen föreslås ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Bl. a. får åklagaren större möjligheter att besluta om åtalsunderlåtelse utan att inhämta socialnämndens yttrande. Härigenom torde handläggningstiden kunna förkortas avsevärt i åtskilliga fall. Det föreslås också en del ändringar i lagen som befingas av socialtjänstreformen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1982. I Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41

Nuvarande lydelse

20 7 Åklagare må besluta att icke tala å brott:

1. om det kan antagas, att i händelse av lagföi-ing annan påföljd än böter icke skulle komma att ådö-mas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. ombrottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller fill fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn tid påföljden utan nämnvärd betydelse; eller

3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller

4. om brottet uppenbariigen begåtts under iinflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård i värdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan laföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Bes[utjämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslutet ej längre finnas föreligga.

Föreslagen lydelse

kap.

§'

Åklagare får besluta att underlåta åtal förbrott (åtalsunderlåtelse):

[. om det kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än böter icke skulle komma att ådö-mas och den misstänktes lagföring ej rav5 ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för något annat brott som han förövat eller fill fullo undergått straff eller annan påföljd för ett sådant brott, och det är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydc[se för påföljden; eller .

3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn fill omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller värd i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring samt åtal inte krävs av särskilda skäl.

Beslut enligt första stycket 3 får meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om det inte längre finns tillräckliga skäl för beslutet.

Prop. 1981/82:41 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av regeringen.

7a §

Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit.

23 kap.
1 §
Förundersökning skall inledas, Förundersökning skall inledas så

så snart på grund av angivelse eller snart det på grund av angivelse eller
eljest anledning förekommer, att av annat skäl finns anledning att
brott, som hör under allmänt åtal, anta att ett brott som hör under
förövats. allmänt åtal har förövats. Detta

gäller, om inte något annat följer
av 4 a eller 22 §.
Hör brottet allenast efter angi- Om det krävs angivelse för att

velse under al[mänt åtal, må, ehuru brottet skall höra under allmänt
angivelse ej skett, förundersökning åtal, får förundersökning trots det
inledas, om angivelse icke kan utan inledas utan angivelse, om det in
fora avvaktas; målsäganden skall nebär farc att avvakta en angi-
dock, så snart ske kan, underrät- velse. I så fall skall målsäganden
tas. Angiver han ej då brottet till underrättas snarast. Om denne då
åtal, skall förundersökningen ned- mfe anger brottet fill åtal, skall för-
läggas. undersökningen läggas ned.

4a §

Förundersökning får vidare läggas ned

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter,

2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsuti-derlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å brottet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dytik åtgärd blir föremål för annan hjälp-och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas alt härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans till-

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, får, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att underlåta åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),

om den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige eller

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

Är brottet ringa, må åklagaren Åklagaren får utan att social-

utan att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats besluta att ej tala å brottet.

nämndens yttrande inhämtats besluta om åtalsunderlåtelse,

1. om brottet är ringa,

2, om det är uppenbart att förut
sättningar för åtalsunderlåtelse fö
religger.

Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som denne begär ifråga om den underårige.

Prop. 1981/82:41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

åtal, pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte är obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 18 § Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller inte

1. beslut huruvida åtal skall 1. beslut huruvida åtal skall
väckas eller beslut om att lägga väckas, beslut om att förundersök-
ned förundersökning, ning inte skall inledas samt beslut

om att förundersökning skall läggas ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 § andra stycket samma lag.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

Lagen omtryckt 1980:880.

Prop, 1981/82:41 7

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om forundersökningsbegränsningar m. m.

1 Inledning

Ijanuari 1971 tillkallades sakkunniga för att se över bestämmelsema om rätt för åklagare att besluta att underlåta att åtala för brott (åtalsunderlåtelse) m.m. Direktiven gick ut på en avsevärd utvidgning av möjlighelema till åtalsunderlåtelse. En annan huvuduppgift för de sakkunniga var att se över bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Syftet härmed var att utreda om det var möjligt att - i syfte att bättre ta fill vara polisens resurser - i större utsträckning underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning.

De sakkunniga', som antog namnet åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), avlämnade i juni 1976 betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål. En sammanfattning av betänkandet och kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor I och 2. Beträffande gällande ordning och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren, socialstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens invandrarverk, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs fingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Norrbottens län, sam-

' Justitierådet Nils Mannerfelt, ordförande, riksdagsledamoten Birgitta Dahl, f. polismästaren Göte Friberg, dåvarande riksdagsledamoten Daniel Wiklund och dåvarande byråchefen Claes Zeime. Experter: dåvarande skyddskonsulenten Georg Fi-tinghoff, departementssekreteraren Jan Nasenius, byråchefen Ame Wikström, direktören i Svenska kommunförbundet Gunnar Krantz och hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson.

Prop. 1981/82:41 8

arbetsorganet (Ju 1%8:59) för rättsväsendets informationssystem (SARI), socialutredningen (S 1969:29), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Landsorganisafionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Uppsala, Värmlands och Kopparbergs län, länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från Göteborgs och Uddevalla polisdistrikt. Överåklagaren i Stockholm har till sitt yttrande bifogat ett yttrande från chefsåklagaren Lennart Hiort vid åklagarmyndigheten i Stockholm.

En sammanställning av remissyttrandena till den del de avser sådana förslag av kommittén som tas upp i detta lagstiftningsärende bör fogas till protokollet som bilaga 3.

2 Allmän motivering

2.1 Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte annat är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Detta innebär att åklagaren som det brukar sägas har en absolut åtalsplikt. Det finns dock betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten genom att åklagaren i åtskilliga fall skall göra en lämplighetsprövning av åtalsfrågan.

En sådan lämplighetsprövning är föreskriven bl.a. i de bestämmelser som rör åklagarens rätt att besluta om åtalsunderlåtelse.

Enligt 20 kap. 7 § RB får en åklagare besluta om åtalsunderiåtelse i fyra fall (första stycket 1-4).

Punkt I avser bötesbrott. Åklagaren har rätt att underlåta åtal om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt.

Punkt 2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och åter-fallssituationer. Åklagaren får sålunda underlåta åtal för brott som har förövats innan den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo har undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden.

Prop. 1981/82:41 9

Enligt punkt 3 finns möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där del av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte behövs för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna inte heller i övrigt är påkallat att åtal väcks. Beslut enligt denna punkt får meddelas endast av RÅ.

Enligt punkt 4 kan åklagaren underlåta åtal för brott som uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående art att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Vidare fordras för åtalsunderlåtelse i detta fall dels att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring, dels att åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

20 kap. 7 § RB gäller oavsett gärningsmannens ålder. Beträffande ungdomar som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år finns det dessutom särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964 års lag). Enligt denna lag får åklagaren - utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - underlåta att väcka åtal, om brottet uppenbarligen har begåtts av okynne eller förhastande eller om den underårige utan lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligast för hans tillrättaförande. Åtal skall dock alltid väckas när det är påkallat från allmän synpunkt. När skälig anledning fill åtalsunderlåtelse föreligger och brottet inte är ringa skall åklagaren inhämta yttrande från barnavårdsnämnden.

I princip förutsätter ett beslut om åtalsunderlåtelse, vare sig det grundas på RB eller på 1964 års lag, att utredningen är fullständig och att det är klarlagt att den misstänkte har begått brottet. I praktiken krävs normalt att den misstänkte har erkänt brottet.

Vid sidan av bestämmelsema om åtalsunderlåtelse finns det olika bestämmelser om särskild åtalsprövning i vissa fall. Till dessa hör sådana bestämmelser i brottsbalken som föreskriver en lämplighetsprövning av åtalsfrågan vid vissa typer av brott. Vidare kan nämnas 13 § skattebrottslagen (1971:69), där en särskild åtalsprövning föreskrivs beträffande vissa skattebrott.

En lämplighetsprövning av åtalsfrågan är också föreskriven i 57 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård och i 21 § lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet beträffande den som är intagen i anstalt. Båda dessa lagar upphävs i samband med att socialtjänstreformen träder i kraft den 1 januari 1982. En åtalsbestämmelse motsvarande 57 § nykterhets-vårdslagen har tagits upp i 31 § i förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (prop. 1981/82:8).

Beträffande den som har inskrivits vid ungdomsvårdsskola föreskrivs en lämplighetsprövning av åtalsfrågan i 69 § bamavårdslagen (1960:97). Även

Prop. 1981/82:41 10

bamavårdslagen upphävs den 1 januari 1982. En mot 69.§ svarande bestämmelse togs in i 1964 års lag enligt förslag i prop. 1979/80:1. Förslaget antogs dock, som närmare berörs i det följande, inte av riksdagen.

Bestämmelser omförundersökning i brottmål återfinns i 23 kap. RB. Enligt huvudregeln i 1 § skall fömndersökning inledas så snart anledning förekommer att brott som faller under allmänt åtal har förövats. Det föreligger med andra ord en absolut förundersökningsplikt. En närmare redogörelse för bestämmelserna om förundersökning lämnas i det följande.

2.2 Åtalsrättskommitténs förslag

Kommittén föreslår i sitt betänkande genomgripande ändringar i reglerna om åtal och förundersökning. Förslaget innehåller följande huvudpunkter:

1. Den absoluta åtalsplikten står kvar frånsett ett par mindre undantag men möjligheterna till åtalsunderiåtelse enligt RB utvidgas avsevärt.

2. Åtalsprövningen beträffande unga lagöverträdare förenklas.

3. Förundersökningsbegränsningar införs.

4. Målsägandens rätt att väcka åtal när åklagaren inte gör det, den s.k. subsidiära åtalsrätten, avskaffas.

Enligt kommitténs förslag skall som en gmndläggande förutsättning för åtalsunderiåtelse gälla att hinder inte möter med hänsyn till något viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Under fem särskilda punkter upptas de olika fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig. Den första punkten avser bötesbrott och motsvarar nuvarande första punkten i 20 kap. 7 § RB första stycket. Här föreslås att åtalsunderlåtelse skall få meddelas om ej hinder möter med hänsyn fill grundrekvisitet och det kan antas att annan påföljd än böter inte skulle komma att övervägas. Enligt kommittén innebär förslaget ett väsentligt utökat utrymme för åtalsunderlåtelse i bötesfal-len. Enligt den andra punkten i förslaget kan åtalsunderlåtelse meddelas i vissa konkurrens- och återfallssituationer. Bestämmelsen motsvarar nuvarande andra punkten i 20 kap. 7 § första stycket RB och ger ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i dessa fall. Förslaget innebär att de begränsningar som ligger i att det skall vara "uppenbart" att det brott för vilket åtalsunderlåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse slopas. Den tredje punkten motsvaras delvis av nuvarande Qärde punkten och avser s.k. re-socialiseringsfall, dvs. sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för vårdande, stödjande eller hjälpande åtgärder som bedöms vara ägnade att främja hans anpassning.

Fjärde och femte punktema i kommitténs förslag saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt den Qärde punkten skall åtalsunderiåtelse kunna meddelas som ersättning för en förutsedd villkorlig dom. Den femte punkten avser sådana fsill där den misstänkte har blivit föremål för vissa ingripande åtgärder från samhällets sida. Här avses bl.a. sådana fall där brott har be-

Prop. 1981/82:41 11

gåtts i anställning och lett fill disciplinpåföljd eller avskedande och sådana fall där en utlänning utvisas efter brott.

Kommittén föreslår att möjligheterna till åtalsunderlåtelse i de s.k. RÅ-fahen (nuvarande tredje punkten i 20 kap. 7 § första stycket RB) utvidgas bl.a. genom att nuvarande krav på god prognos slopas.

Kommittén föreslår också att möjlighet att lägga ned åtal införs för det fall att det efter åtalets väckande framkommer sådana förhållanden som ger anledning till åtalsunderlåtelse.

Vidare föreslår kommittén vissa förundersökningsbegränsningar. Enligt förslaget skall det bli möjligt att lägga ned en fömndersökning i sådana fall där åtalsunderlåtelse kan fömtses. Förundersökningen skall också kunna läggas ned i fråga om brott som kan antas föranleda ett lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter. Även i sådana fall där det föreligger en disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse skall förundersökningen kunna läggas ned enligt kommitténs förslag. Om det redan från böljan står klart att det finns fömtsättningar för nedläggelse enligt de nya bestämmelserna, får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.

2.3 Remissutfallet i stort

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till kommitténs förslag att behålla den nuvarande absoluta åtalsplikten. Mot förslaget att utvidga möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt RB är remissinstanserna däremot över lag negativa. Kritiken har varit särskilt stark mot punkterna 3-5 i kommitténs förslag. Man har pekat på att förslaget innebär en ändrad rollfördelning mellan domstol och åklagare och funnit detta äventyrligt från rättssäkerhetssynpunkt. Det har bl.a. satts i fråga om principen om allas likhet inför lagen kan upprätthållas med förslaget.

En annan kritisk synpunkt som framförts av flera instanser är att kommittén underskattar domstolsförfarandet som kriminalpolifiskt medel. Värdet från kriminalpolitisk synpunkt av det föreslagna systemet med åtalsunderiåtelse är enligt dessa instanser ringa. Enligt åtskilliga remissinstanser försämras vidare målsägandens ställning på ett oacceptabelt sätt genom förslaget. En majoritet bland remissinstanserna tror inte att förslaget för med sig några nämnvärda processekonomiska vinster. Bl.a. antas förslaget totalt sett leda till en ökad arbetsbelastning för åklagarväsendet.

Kommitténs förslag om forundersökningsbegränsningar har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flera remissinstanser hävdar att respekten för lagbuden inte kan upprätthållas när det är allmänt bekant att brott lämnas utan åtgärd. Några pekar på att återfallssituationer inte kan beaktas. Andra menar att förundersökningsbegränsningar motverkar möjligheten att i ett tidigt skede vidta kriminalvårdande åtgärder.

Prop. 1981/82:41 12

2.4 Föredragandens allmänna synpunkter

På senare år har en rad reformer genomförts i syfte att åstadkomma en rationellare användning av rättsväsendets resurser. Det har bl.a. gjorts begränsningar av det straffbara området. I en del fall har det rört sig om en avkriminalisering (t.ex. i fråga om fylleri). I andra fall har en s.k. depenali-sering genomförts, dvs. straffet har ersatts av andra sanktionsformer (t.ex. vid parkeringsförseelser). Reformerna har i betydande utsträckning också avsett straffprocessuella åtgärder. Den lagföring som sedan länge ankommer på åklagarna (strafförelägganden, åtalsunderlåtelse) har sålunda fått ett vidgat tillämpningsområde. Vidare har ökade uppgifter anförtrotts den enskilde polismannen (ordningsbot, rapporteftergift). Dessa reformer har betytt mycket för rättsväsendets effektivitet.

Under senare år har olika typer av grov brottslighet, t.ex. den grova narkotikabrottsligheten, ökat i oroväckande grad. Även den ekonomiska brottsligheten har på senare år fått en allt större utbredning.

Kampen mot den allvarliga brottsligheten måste föras på flera fronter. Under de senaste åren har statsmakterna vidtagit en rad åtgärder på detta område. Det har bl.a. rört sig om avsevärda resursförstärkningar. Sålunda har polisen hittills med början under budgetåret 1977/78 filiförts mer än 100 tjänster för bekämpande av den ekonomiska och den organiserade brottsligheten. Även åklagarväsendet har fått ökade resurser i detta syfte. Det kan också nämnas att riksdagen i år beslutat (prop. 1980/81:100 bil. 5, JuU 33, rskr 316) om en viss omfördelning av resursema inom polisväsendet så att ytteriigare polismän sätts in för att bekämpa bl.a. den ekonomiska brottsligheten.

Med hänsyn till att utrymmet för ytterligare resursförstärkningar i det rådande statsfinansiella läget är mycket begränsat är det viktigt att arbetet att göra rättsväsendet effektivare fortsätter. Härvid måste emellertid alltid en avvägning göras mellan de processekonomiska intressena och andra intressen t.ex. av kriminalpolitisk natur.

Åtalsrättskommitténs förslag om åtalsunderlåtelse kan sägas utgöra ytterligare ett steg på den väg som man tidigare slagit in på genom de nyss nämnda straffprocessuella reformema. Förslaget innebär att lagföringen i ytterligare ett antal fall flyttas över från domstolarna till åklagarna. Enligt min mening finns det emellertid anledning att starkt ifrågasätta om kommittéförslaget bör genomföras. Att alltför mycket överföra lagföringen fill andra organ än domstolarna inger till en början betänkligheter från krimi-nalpolifiska utgångspunkter. Jag tänker härvid främst på hänsynen till den allmänna laglydnaden. Vilka effekter kommittéförslaget skulle kunna få för den allmänna laglydnaden i samhället är visserligen svårt att ange med bestämdhet. I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag emellertid att vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse innebär klara risker från all-mänpreventiv synpunkt. Vidare medför kommittéförslaget att man i stor

Prop. 1981/82:41 13

utsträckning går miste om de positiva verkningar från individualpreventiv synpunkt som en lagföring inför domstol kan ha.

Man bör inte heller underskatta värdet av de rättssäkerhetsgarantier som är förenade med domstolsförfarandet. Av stor betydelse härvidlag är att förfarandet är offentligt och att lekmän i stor omfattning medverkar i det. Även målsägandeintressen talar emot en utvidgning av möjlighelema till åtalsunderlåtelse. Genomförs kommittéförslaget, skulle målsägandena i ett stort antal fall förlora sina möjligheter att få sin ersättningstalan utförd i ett brottmål och i stället bli hänvisade att själva väcka talan i tvistemål.

Till det sagda kommer, som ett flertal remissinstanser framhåller, att kommittéförslaget troligtvis skulle ge ganska små rafionaliseringsvinsler. I varje fall skulle dessa vinster inte uppväga de nackdelar som jag nyss har pekat på.

Sammanfattningsvis anser jag att kommitténs förslag till nya grunder för åtalsunderlåtelse inte bör genomföras. De nuvarande reglerna om åtalsunderlåtelse bör alltså kvarstå oförändrade. Jag vill emellertid gärna understryka vikten av att dessa bestämmelser utnyttjas av åklagarna fullt ut. Detta gäller särskilt åtalsunderiåtelse för en del av brottsligheten vid seriebrottslighet (20 kap. 7 § första stycket 2 RB).

Som fidigare nämnts har kommittén också föreslagit ökade möjligheter att underlåta eller lägga ned en förundersökning. Förslaget ligger i den delen väl i linje med önskemålet om en rafionellare användning av resurserna. I själva verket torde man genom att i ökad utsträckning begränsa förundersökningarna kunna nå större rationaliseringsvinster än genom vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse. En sådan reform torde också kunna genomföras utan att kriminalpolitiska intressen och andra motstående hänsyn träds för när. Jag kommer sålunda i det följande att lägga fram förslag i den riktningen (avsnitt 2.6).

Kommitténs förslag att det skall bli möjligt att lägga ned åtal när det framkommer förhållanden efter det att åtal väckts som ger anledning lill åtalsunderlåtelse har mottagits positivt vid remissbehandlingen och tillgodoser ett praktiskt behov. Jag förordar därför att det genomförs. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 2.5).

Kommitténs förslag om förenklad handläggning vid åtalsprövningen enligt 1964 års lag har godtagits av flertalet remissinstanser. Även jag anser att vissa ändringar bör göras i lagen i syfte att åstadkomma en snabbare handläggning av åtalsärendena. Vidare kräver socialtjänstreformen vissa mindre följdändringar. Jag återkommer fill ändringarna i 1964 års lag i avsnitt 2.7.

Av kommitténs övriga förslag vill jag särskilt nämna förslaget att målsägandens subsidiära åtalsrätt avskaffas. Detta förslag har gett upphov till delade meningar vid remissbehandlingen. För min del har jag tidigare denna dag i samband med att jag anmälde frågan om en lagrådsremiss angående åtal mot offentliga funktionärer uttalat mig till förmån för ett bibehållan-

Prop. 1981/82:41 14

de av den subsidiära ålalsrätten. Jag vill här endast tillägga att även om enskilt åtal inte förekommer så ofta i prakUken, möjligheten för enskilda att i andra hand väcka åtal har en kontrollfunkfion som enligt min mening inte kan frånkännas betydelse. Kommittéförslaget bör alltså inte genomföras i den nu berörda delen.

2.5 Åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts

Frågan huruvida åtalsunderlåtelse kan ske sedan åtal har väckts är inte reglerad i lag. I 20 kap. 9 § RB finns bestämmelser om nedläggande av åtal. Sedan dom har fallit får allmänt åtal inte läggas ned (första stycket). Läggs åtalet ned på den grunden att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet inte längre föreligger, har målsäganden rätt all överta åtalet. Sker det inte, skall frikännande dom meddelas på begäran av den tilltalade (andra stycket).

På fältet synes det råda osäkerhet huruvida det finns möjlighet till åtalsunderlåtelse när åtalet väl har väckts. Rättspraxis och uttalanden i litteraturen tyder dock närmast på alt en sådan möjlighet föreligger.

Kommittén föreslår att rättsläget klarläggs genom en uttrycklig bestämmelse om att åklagaren får lägga ned väckt åtal och samtidigt besluta om åtalsunderlåtelse, om det sedan åtal väckts framkommer sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet, kan antas ha lett till åtalsunderlåtelse.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag allmänt godtagits. Flera remissinstanser framhåller att förslaget överensstämmer med den ordning som på många håll tillämpas i praktiken.

Även jag anser att lagtexten klart bör ange att åtalsunderlåtelse får ske i den angivna situationen. Emellertid förordar jag en annan lagteknisk lösning än den kommittén har förordat. Bestämmelsen i ämnet bör sålunda inriktas enbart på frågan om åtalsunderiåtelse och tas in i anslutning till bestämmelserna härom. Att åtalet när åtalsunderlåtelse sker skall läggas ned anser jag ligga i sakens natur. Någon särskild bestämmelse på den punkten behövs alltså inte.

Bestämmelser i ämnet bör tas in såväl i 20 kap. RB som i 1964 års lag.

2.6 Förundersökningsbegränsningar m.m.

2.6.1 Gällande ordning

Bestämmelser om fömndersökning finns i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen (1947:948).

Enligt 23 kap. 1 § RB skall förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller eljest förekommer anledning att brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Ett av syftena med förundersökningen är att ge underiag för åklagarens

Prop. 1981/82:41 15

åtalsbeslut. Under fömndersökningen skall sålunda utredas om brott har begåtts, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte föreligger. Genom fömndersökningen förbereds vidare rättegången vid domstol, så att erforderlig bevisning kan tas upp i ett sammanhang (2 §).

Fömndersökningen inleds av polismyndighet eller åklagare. Innan förundersökningen har inletts får enskild polisman hålla polisförhör och vidta annan åtgärd i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen övertas av åklagare så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan åklagaren överta ledningen av förundersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl t.ex. för att undersökningen skall kunna ske på ett ändamålsenligt sätt. Då förundersökningen leds av åklagare, har denne rätt att anlita biträde av polismyndighet. Han får också uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd som hör till undersökningen, om åtgärdens beskaffenhet tillåter det (3 §).

Om saken är av enkel beskaffenhet, stannar ledningen kvar hos polismyndigheten. I anvisningar som har fastställts gemensamt av RÅ och rikspolisstyrelsen anges olika slag av brottmål där saken i regel skall anses vara av enkel beskaffenhet (se RÅ:s cirkulär RÅC 1:95).

Enligt 13 § varusmugglingslagen (1960:418) får tullmyndighet inleda förundersökning om brott som avses i den lagen. I nämnda lagrum anges också bl.a. vem som skall leda fömndersökningen.

Det förekommer brottsutredningar som inte faller under begreppet förundersökning. Enligt 23 kap. 22 § RB behövs t.ex. inte förundersökning beträffande brott för vilket svårare straffan böter inte är stadgat, om tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger. Enligt 25 § fömndersökningskungörelsen är det i sådana fall i regel tillräckligt att det av en polisrapport eller annan handling framgår humvida den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen.

En fömndersökning kan komma att upphöra genom att den läggs ned. Detta skall enligt 23 kap. 4 § RB ske om anledning inte längre finns till dess fullföljande. Läggs undersökningen inte ned, avslutas den i princip med ett beslut i åtalsfrågan. Beslutet i åtalsfrågan kan innebära att åtal väcks eller att åtalsunderlåtelse meddelas. Beslutet kan också innebära att åtal inte väcks (negativt åtalsbeslut).

Av förarbetena till RB framgår att en förundersökning i princip skall avslutas med ett beslut i åtalsfrågan, om undersökningen har riktats mot någon viss person som misstänkt för brottet. I praxis råder olika meningar om i vilka fall ett beslut om nedläggande resp. ett negativt åtalsbeslut skall meddelas. En grundregel som synes tillämpas i prakfiken är att negativt åtalsbeslut meddelas när någon under förundersökningen har underrättats om misstanke om brott. Även i de fallen kan dock ett beslut om nedläggan-

Prop. 1981/82;; 41 16

de meddelas, t.ex. om den misstänkte har avlidit eller avvikit eller om det har utretts att inget brott föreligger.

Befogenhet att besluta om nedläggning av förundersökning fillkommer föl undersökningsledaren. Polismyndigheten torde dock endast i vissa fall ha befogenhet att lägga ned fömndersökningen när någon blivit skäligen misstänkt för brottet.

Som huvudprincip gäller nu som redan har nämnts en absolut fömnder-sökningsplikt. Vissa undantag från förundersökningsplikten gäller dock. En polisman som fär kännedom om brott som hör under allmänt åtal skall enligt 12 § första stycket polisinstmktionen (1972:511, omtryckt 1981:735) rapportera saken till vederbörande förman så snart det kan ske. I 12 § andra och tredje styckena föreskrivs undantag från rapporteringsskyldigheten. Enligt andra stycket får polismannen lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagare beträffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare straffan böter, om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Polismannen kan då i stället låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som omfattas av förordnande enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift. Är ett brott som avses i 8 kap, 2 § brottsbalken (snatteri) med hänsyn fill det fillgripnas värde och övriga omständigheter obetydligt, får enligt tredje stycket en polisman som är förundersökningsledare underlåta att lämna rapport vidare till åklagare och i stället låta saken bero vid en erinran.

Som tidigare har nämnts får i allmänhet åtalsunderlåtelse inte meddelas utan att det är klarlagt att den misstänkte har begått brottet. Emellertid anses det tillåtet att i de fall som avses med 20 kap. 7 § första stycket 2 RB (konkurrensfall) besluta om åtalsunderlåtelse fastän utredningen inte är så fullständig som den måste vara om den misstänkte skulle åtalas. Vid t.ex. seriebrottslighet torde sålunda åtalsunderlåtelse kunna meddelas beträffande vissa brott ehum dessa inte är fullt utredda. I linje härmed har det ansetts möjligt att vid seriebrottslighet utan formligt beslut om åtalsunderlåtelse begränsa utredningen till en del av brottsligheten.

I de fall en särskild åtalsprövning är föreskriven för vissa brott anses skyldighet att göra utredning föreligga endast om det finns anledning att anta att åtal för brottet är påkallat. Förundersökningen kan alltså begränsas utan att något beslut i åtalsfrågan behöver fattas. När det gäller reglerna om särskild åtalsprövning i den sociala vårdlagstiftningen fordras i princip för ett beslut om att åtal inte skall ske att det är klarlagt att den misstänkte har begått brottet.

2.6.2 Kommitténs förslag

Vid sidan av nuvarande fall av nedläggning skall enligt komftiitténs förslag en fömndersökning kunna läggas ned i tre olika fall (förundersökningsbegränsningar).

Prop. 1981/82:41 17

Det första fallet avser den bagatellartade bötesbrottsligheten. Beträffande brott som i händelse av lagföring kan antas komma att straffas med mindre än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter bör enligt kommittén en relativ förundersökningsplikt införas. Förundersökningen bör då kunna läggas ned, om lagföring inte är påkallad med hänsyn till något viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. RÅ föreslås få befogenhet att förordna att regleringen inte skall gälla vissa slag av brott, t.ex. förseelser som omfattas av ordningsbotssystemet.

Det andra fallet är att det föreligger disproportion mellan utredningskostnaderna och sakens betydelse. En bestämmelse härom skulle endast avse sådana fall där bötesstraff skulle följa i händelse av lagföring. Som exempel på situationer där utredningskostnadema ofta inte står i proportion till brottets svårhetsgrad nämner kommittén bl.a. markintrång, olovligt fiske och olovlig jakt, i vilka fall jorddelningsrättsliga tvister ligger i bakgrunden. Utredningen kan i sådana fall bli synnerligen fidskrävande och komplicerad, samtidigt som det står klart att eventuellt brott kan föranleda endast ett ringa eller måttligt bötesstraff. Som ett ytterligare exempel på brott som oftast föranleder låga bötesstraff men som fordrar svåra och tidskrävande utredningar anges patentintrång.

Det tredje fallet där förundersökningsbegränsning enligt förslaget kan komma i fråga avser sådana situationer där man kan förutse att fömndersökningen skulle resultera i en åtalsunderlåtelse om den fullföljdes eller att lagföring inte skulle komma till stånd på gmnd av reglerna om särskild åtalsprövning.

Kommittén föreslår också att det skall vara möjligt att inte inleda en förundersökning om det redan från början står klart att det föreligger omständigheter som kan föranleda att utredningen läggs ned.

Innan beslut om nedläggning fattas i nu angivna fall skall det enligt kommitténs förslag om möjligt inhämtas och antecknas sådana upplysningar som kan underlätta för målsäganden att förbereda talan om enskilt anspråk. Någon registrering i kriminalregistret eller i polisregister av den misstänkte skall inte komma i fråga vid nedläggning av förundersökningen.

Kommittén föreslår en ny reglering även när det gäller sättet för hur en förundersökning skall avslutas. Regleringen innebär att en förundersökning skall avslutas antingen genom ett beslut om lagföring, dvs. om väckande av åtal, åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande, eller genom ett beslut om nedläggande. Skillnaden i förhållande till gällande rätt är den att några negativa åtalsbeslut inte längre skall förekomma. Beslut om lagföring fattas av åklagare medan beslut om nedläggning i regel skall fattas av undersökningsledaren. I vissa nedläggningsfall, nämligen när någon är skäligen misstänkt för brottet och det kan följa strängare straff än böter samt när fråga är om en fömtsedd åtalsunderlåtelse, är beslutanderätten dock förbehållen åklagaren.

Kommittén tar också upp frågan om när nedläggningsbeslut skall mofi-2 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 18

veras och när detta inte behöver ske. Förslaget går i denna del i huvudsak ut på att motivering skall lämnas i de fall någon misstänkts för ett svårare brott och i de fall den misstänkte eller målsäganden har särskilt intresse av att motivering ges.

2.6.3 Föredragandens överväganden

Som jag redan antytt måste man i rådande budgetläge ta till vara alla möjligheter att göra polisens och åklagarens utredningsarbete effekfivare. Här kan först erinras om att en arbetsgrupp inom jusfitiedepartementet år 1979 i promemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsföifarandet i brottmål lagt fram förslag som syftar till att effektivisera förfarandet. Arbetsgruppen har uppmärksammat olika problem i samband med förundersökningar, bl.a. när det gäller ledningen av undersökningarna. Gruppen föreslår en rad praktiska lösningar inom den gällande lagstiftningens ram. Även vissa förslag till författningsändringar har lagts fram och ett par av dessa har tagits upp i prop. 1980/81:201. I övrigt har förslagen enligt arbetsgruppens rekommendation överlämnats till RÅ och rikspolisstyrelsen för åtgärder.

Mot bakgrund av vad jag har framhållit i avsnitt 2.4 är det också angeläget att polisens resurser fördelas så att de i större utsträckning sätts in för att bekämpa den allvarliga brottsligheten. Kommitténs förslag till förundersökningsbegränsningar erbjuder möjligheter i detta hänseende.

Enligt RB skall som tidigare nämnts en förundersökning läggas ned då anledning till dess fullföljande inte längre föreligger. Detta ger möjlighet till nedläggning i flera olika situationer, t.ex. när misstanken inte längre kvarstår eller när det har utretts att gärningen inte utgör brott. Däremot ger den gällande regleringen i RB med vissa mindre undantag ingen möjlighet att lägga ned en förundersökning av det skälet att undersökningens fullföljande för med sig kostnader och arbetsinsatser som ter sig oproportionerliga eller meningslösa när man sätter dem i relation till den samhällsreaktion som kan komma i fråga. Sålunda får t.ex. en förundersökning i princip inte läggas ned med hänvisning till att åtalsunderlåtelse kan förväntas. Kommitténs förslag innebär att det skall bli möjligt att lägga ned förundersökningen även i dessa fall.

Enligt min mening kan utökade möjligheter att lägga ned en förundersökning medföra klara resursbesparingar. När det gäller att bedöma i vilken grad rationaliseringsvinster är möjliga bör man visserligen hålla i minnet att många utredningar bedrivs i förenklad form med stöd av 23 kap. 22 § RB och att även i andra fall utredningen kan göras enkel därför att den misstänkte exempelvis har erkänt gärningen. Även med beaktande härav är emellertid möjligheterna fill resursbesparingar genom förundersökningsbegränsningar avsevärda framför allt när det gäller polisens verksamhet.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har flera instanser uppehållit sig vid institutet rapporteftergift. De har menat att ett bättre altema-

Prop. 1981/82:41 19

tiv än att införa förundersökningsbegränsningar är att vidga tillämpningsområdet för detta institut. Några remissinstanser har härvid anslufit sig till en reservation i kommittébetänkandet där det föreslås att rapporteftergift även skall få meddelas för brott för vilket är föreskrivet fängelse i högst sex månader, om det är uppenbart att åtalsunderlåtelse skulle meddelas.

För egen del anser jag inte att det finns skäl att nu föreslå någon utvidgning av institutet rapporteftergift. I detta sammanhang kan nämnas att jag inte heller finner anledning att ta upp ett förslag av kommittén att förankra institutet rapporteftergift i lag genom en föreskrift i 23 kap. RB som erinrar om bestämmelserna i polisinstmktionen.

Mot kommitténs förslag om förundersökningsbegränsningar kan det visseriigen riktas vissa invändningar av kriminalpolitisk natur. Det kan sålunda hävdas att en förundersökning och ett därpå följande beslut om åtalsunderiåtelse innebär en kraftigare varning för lagöverträdaren än ett beslut om att förundersökningen skall läggas ned. I likhet med åtskilliga remissinstanser är jag emellertid av den meningen att de processekonomiska skälen väger över åtminstone när det gäller några av de föreslagna möjligheterna att lägga ned förundersökningen.

Kommittéförslaget innebär som tidigare nämnts för det första en möjlighet att lägga ned förundersökningen när det kan antas att brottet skulle leda till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter resp. 200 kronor i penningböter, förutsatt att hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse inte talar för fortsatt utredning.

Mot det förslaget är remissinstanserna i huvudsak negativa. Bl.a. anförs att förslaget i realiteten innebär en avkriminalisering av bötesförseelser och att detta inte kan vara en uppgift som bör anförtros de rättstillämpande organen. Flera instanser uppmärksammar att det skall vara möjligt för RÅ att göra undantag för vissa slag av brott, t.ex. sådana som omfattas av ordningsbotssystemet. Det måste enligt dessa instanser vara svårt att få förståelse hos allmänheten för en reform som inte omfattar förseelser som bestraffas med ordningsbot men däremot t.ex. mindre förmögenhetsbrott. En instans menar att själva bedömningen av om brottet skulle kunna föranleda tjugo dagsböter eller 200 kronor i penningböter kan förutsätta en hel del utredning. Vinsten från rationaliseringssynpunkt med att lägga ned förundersökningen skulle därför inte bli så stor.

För egen del vill jag framhålla att det från kriminalpolifiska synpunkter är av stor vikt att även mindre lagöverträdelser kan beivras. Att för mindre bötesbrott skapa generella och långtgående möjligheter att lägga ned förundersökningar skulle kunna inverka menligt på den allmänna laglydnaden. Jag instämmer alltså i remisskritiken mot förslaget på denna punkt och förordar att det inte genomförs. Det behov av förundersökningsbegränsning som kan finnas i en del av de fall som avses nu kan i stället fillgodoses genom förslaget om förundersökningsbegränsning i en annan situation, nämligen när åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB kan väntas. Jag återkommer strax till den frågan.

Prop. 1981/82:41 20

Kommittén har också, som tidigare nämnts, föreslagit att förundersökningen skall kunna läggas ned när det råder disproportion mellan utredningskostnaderna och sakens betydelse. Nedläggningsmöjligheten skulle dock vara begränsad till fall då bötesstraff skulle följa. Detta förslag har tillstyrkts av nästan alla remissinstanser. Också jag har en positiv inställning till förslaget. Det förekommer f.n. åtskilliga fall där polisen tvingas fill långvariga och dyrbara utredningar, ofta med anlitande av särskild experfis, för att utreda brott som inte kan föranleda annat än böter. Som kommittén framhållit rör det sig ofta om brott av typen markintrång, olovligt fiske och olovlig jakt. Vad som utmärker dessa brott är deras anknytning till komplicerade jorddelningsrättsliga eller grannelagsrättsliga förhållanden. Att utreda sådana förhållanden kan otvivelaktigt innebära ett slöseri med de knappa resurserna. Jag förordar sålunda att kommittéförslaget på denna punkt genomförs.

En del remissinstanser vill gå längre än kommittén och förordar att nedläggning av förundersökningen i disproportionsfallen skall kunna ske inte bara vid misstanke om brott som kan föranleda endast bötesstraff utan också när grövre brott kan misstänkas. Dessa remissinstanser syftar här främst på sådana fall där påföljden kan antas bli villkorlig dom. Enligt min mening bör man emellertid inte lämna allvarligare brott obeivrade enbart av det skälet att utredningsinsatserna blir betydande.

Som tidigare nämnts föreslår kommittén i övrigt att förundersökningen skall kunna läggas ned när åtalsunderlåtelse kan fömtses enligt 20 kap. 7 § första stycket RB. Vidare skall förundersökningen kunna läggas ned vid en förutsedd åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag och när särskild åtalsprövning kan förväntas leda till att åtal inte väcks. Dessa förslag har godtagits av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser, däribland RÅ, motsätter sig dock förundersökningsbegränsning när det kan bli tal om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare.

För egen del får jag anföra följande. Min utgångspunkt är härvid att gällande regler i 20 kap. 7 § första stycket RB skall behållas oförändrade.

Såvitt gäller fall som svarar mot 20 kap. 7 § första stycket I RB gör sig de processekonomiska synpunkterna starkt gällande. Av rättsstatistiken för år 1979 framgår att åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 1 RB meddelades i drygt 4 000 fall, vilket motsvarar ca 20 procent av samtliga fall av åtalsunderlåtelse. Snatteri svarade för 30 procent av fallen av åtalsunderlåtelse enligt denna punkt. Statistiken ger enligt min mening klart belägg för att avsevärda praktiska vinster kan erhållas genom att begränsa förundersökningen i dessa fall. De är visserligen kanske inte var för sig så krävande men totalt sett fordrar de betydande insatser av polisen. Det bör också anmärkas att vid den brottstyp där åtalsunderlåtelse är mest frekvent, snatteri, någon förenklad polisutredning enligt 23 kap. 22 § RB inte är möjlig.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt och då enligt min mening de kriminal-

Prop. 1981/82:41 21

politiska invändningarna gör sig mindre gällande på denna punkt förordar jag alltså att en möjlighet till förundersökningsbegränsning införs i de fall då man kan förvänta en åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. Möjligheten bör emellertid inte vara obegränsad. Det bör finnas vissa kriterier till ledning för avgörandet av när förundersökningen skall läggas ned och när den bör fullföljas. Till den frågan återkommer jag strax.

I fråga om återfalls- och konkurrenssituafioner (20 kap. 7 § första stycket 2 RB) anses det f.n. i praxis vara möjligt att lägga ned förundersökningar utan att en fullständig utredning genomförs och utan att ett beslut om åtalsunderlåtelse behöver fattas. Denna praxis bottnar i processekonomiska hänsynstaganden och har ansetts förenlig med grunderna för åtalsunderlåtelse enligt denna punkt. Den bör nu enligt min mening lagfästas.

Vad sedan gäller åtalsunderiåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 3 RB (s.k. RÅ-fall) är beslutet i dessa fåtaliga fall vanligen motiverat av att en lagföring kan åsamka gärningsmannen svårt lidande eller att den annars ter sig stötande för den allmänna rättskänslan. Liknande skäl talar för att en fullständig utredning inte skall behöva genomföras. Det bör sålunda vara möjligt att lägga ned en förundersökning även när en åtalsunderlåtelse enligt nämnda punkt kan väntas. Beslutet bör få fattas endast av RÅ.

De återstående fallen av åtalsunderiåtelse enligt RB, de s.k. abnormfallen, (20 kap. 7 § första stycket 4) är inte så få (enligt rättsstatistiken för år 1979 drygt 500 stycken). Man skulle uppnå en inte obetydlig rafionalise-ringsvinst om förundersökningen kunde läggas ned även i dessa fall. Något avgörande skäl mot en begränsning av fömndersökningen i dessa situationer torde knappast kunna anföras. Jag förordar därför att möjligheten till förundersökningsbegränsning får omfatta även dessa fall.

Vad gäller unga lagöverträdare anser jag i likhet med RÅ att förundersökningsbegränsning inte bör vara möjlig i de situationer där åtalsunderiåtelse kan förväntas enligt 1964 års lag. Skälet härtill är att den vamingsef-fekt som är förknippad med förundersökningen i förening med beslutet om åtalsunderlåtelse är av särskild betydelse i dessa fall. Jag kan i sammanhanget erinra om att beslutet om åtalsunderiåtelse enligt 4 § i 1%4 års lag skall tillkännages på lämpligt sätt för den underårige (jfr 2 § kungörelsen 1964:740 om föreskrifter för åklagare i vissa brottmål).

Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB är fillämpliga även beträffande unga lagöverträdare. Det finns emellertid ingen anledning att göra skillnad mellan unga och vuxna lagöverträdare vid bedömningen av om en förundersökning skall få läggas ned vid en fömtsedd åtalsunderlåtelse enligt det angivna lagrummet.

Särskild åtalsprövning föreskrivs i brottsbalken i fråga om vissa brott (se 3 kap. 11 §,4 kap. 11 §, 5 kap. 5 §, 6kap. 11 §,7 kap. 6 §, 8 kap. 13 §,9 kap. 12 §, 10 kap. 10 §, 11 kap. 8 §, 12 kap. 6 §, 17 kap. 17 § och 20 kap. 5 §). Vidare föreskrivs en särskild åtalsprövning i bl.a. 13 § skattebrottslagen (1971:69). Dessutom förekommer bestämmelser om särskild åtalsprövning

Prop. 1981/82:41 22

i 69 § bamavårdslagen, i 57 § nykterhetsvårdslagen och i 21 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Dessa tre lagar upphävs som nämnts när socialtjänstreformen träder i kraft den 1 januari 1982.

I det följande kommer att föreslås att en bestämmelse motsvarande 69 § bamavårdslagen tas upp i 6 § i 1964 års lag (se avsnitt 2.7). Bestämmelsen rör unga som är intagna på sådana hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 57 § nykterhetsvårdslagen har viss motsvarighet i en åtalsprövningsregel i 31 § i den i prop. 1981/82:8 föreslagna lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Även denna lag avses träda i kraft den I januari 1982. Den nya regeln tar sikte på den situationen att någon som har beretts vård med stöd av LVM misstänks för brott för vilket inte föreskrivs strängare straffan fängelse i ett år och brottet begåtts innan vården påbörjats eller under denna. Om brottet hör under allmänt åtal, skall åklagaren pröva frågan om åtal lämpligen bör ske.

I de fall särskild åtalsprövning är föreskriven i brottsbalken anses som tidigare nämnts skyldighet föreligga att göra utredning beträffande brott endast om det finns anledning att anta att det är påkallat att beivra gämingen. Det innebär med andra ord att en förundersökning kan läggas ned (eller över huvud taget inte inledas) utan att något formellt beslut i åtalsfrågan fattas. Förundersökningsbegränsningar äger alltså i praktiken rum redan nu i dessa fall. Jag anser dock i likhet med flertalet remissinstanser att det är lämpligt med en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Det återstår att ta ställning till frågan om förundersökningsbegränsningar i de övriga två fall av särskild åtalsprövning som jag nyss nämnde. Här talar processekonomiska skäl onekligen för förundersökningsbegränsningar. Vad särskilt gäller åtalsprövning som avses i 6 § 1964 års lag kan erinras om att den unge förutsätts ha blivit föremål för en ingripande sanktion (genom intagningen i hemmet). Undersökningen och beslutet i åtalsfrågan får med hänsyn härtill anses ha ringa betydelse som varning. Detsamma gäller fall som avses i 31 § i den föreslagna lagen om vård av missbmkare i vissa fall. Jag anser alltså att möjlighet att lägga ned förundersökningen bör finnas i nu avsedda fall.

Jag har tidigare när det gäller förundersökningsbegränsningar vid förutsedd åtalsunderlåtelse framhållit att möjligheten att lägga ned förundersökningen inte bör vara oinskränkt. Presumtionen bör visserligen vara att förundersökningen skall läggas ned. I undantagsfall bör emellertid förundersökningen fullföljas trots att åtalsunderiåtelse kan fömtses. En motsvarande inskränkning följer i disproportionsfallen redan av att det skall göras en avvägning mellan kostnadema för utredningen och sakens betydelse.

Vid tillämpningen bör sålunda hänsyn tas till bl.a. brottets art och omständigheterna vid brottets begående. Även hänsynen till allmän laglydnad kan motivera att förundersökningen fullföljs. Vidare måste självklart principen om allas likhet inför lagen beaktas. Om en särskild rättsverkan e.d. är knuten till ett beslut om åtalsunderiåtelse, se t.ex. 17 § lagen (1966:293)

Prop. 1981/82:41 23

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (jfr 20 § passlagen, 1978:302) och 18 § körkortslagen (1977:477), kan detta också vara ett skäl att fullfölja förundersökningen.

De skäl som kan tala för att en förundersökning fullföljs och beslut om åtalsunderlåtelse meddelas bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten så att där anges att en förundersökning får läggas ned om den inte krävs ur allmän synpunkt.

Uttrycket "ur allmän synpunkt" bör inte hindra att hänsyn tas även till individualpreventiva skäl. Sådana kan motivera att den misstänkte får underkasta sig förundersökning och bli föremål för den låt vara begränsade lagföring som åtalsunderlåtelse innebär. I återfallssituationer kan både allmänpreventiva och individualpreventiva skäl tala för att undersökningen fullföljs.

Kommitténs förslag fill förundersökningsbegränsning vid förutsedd åtalsunderlåtelse uppställer som första förutsättning för nedläggning av förundersökningen att det finns någon som är misstänkt för brottet. Enligt min mening är en sådan begränsning dock knappast behövlig. Bedömningen av om åtalsunderlåtelse kan meddelas förutsätter ändå i de flesta fall att misstankarna har riktats mot en bestämd person. Undantagsvis kan ett krav på att det skall finnas en misstänkt göra tillämpningen onödigt restriktiv i fall som motsvarar 20 kap. 7 § första stycket 1 RB.

För det fall att det finns någon som är misstänkt för brottet kan det, i motsats fill vad som är fallet vid åtalsunderiåtelse, inte krävas att dennes skuld är klarlagd för att förundersökningen skall få läggas ned. Det är emellertid tänkbart att den som misstänks för ett brott men som nekar till brottet begär att förundersökningen skall fullföljas. En sådan begäran bör normalt bifallas, även om den inte i och för sig hindrar att förundersökningen läggs ned.

Enligt kommittéförslaget skall beslut om nedläggande av förundersökning inte registreras. Detta har godtagits av nästan alla remissinstanser. Även jag anser att någon registrering inte skall ske av en misstänkt person när förundersökningen läggs ned. Skuldfrågan behöver ju då inte vara klarlagd. Det bör anmärkas att inte heller åtalsunderlåtelser enligt 20 kap. 7 § RB i allmänhet registreras. Vad jag nu har sagt tar sikte på kriminalregistret och det av rikspolisstyrelsen förda centrala polisregistret (PBR, se härom 2 § polisregisterkungörelsen, 1969:38). Däremot bör det inte vara något som hindrar att en misstanke som kommit fram vid en nedlagd förundersökning noteras i polisens intema register, t.ex. det allmänna spaningsregistret (ASP).

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att möjligheter att lägga ned en förundersökning införs i följande fall, nämligen

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande fill sakens betydelse och om det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till svårare påföljd än bötesstraff.

Prop. 1981/82:41 24

2. om det kan antas att åtal för brottet kommer att underlåtas enligt bestämmelsema i 20 kap. RB om åtalsunderlåtelse eller med stöd av bestämmelser om särskild åtalsprövning och förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

Om fömtsättningar för nedläggande är för handen redan innan en förundersökning inleds bör det, som kommittén förordat, vara möjligt att fatta beslut om att förundersökningen inte skall inledas. En sådan möjlighet torde i första hand få aktualitet i konkurrenssituationer (20 kap. 7 § första stycket 2 RB).

I vissa fall, bl.a. när det gäller bötesbrott, behöver någon förundersökning inte inledas (23 kap. 22 § RB). I stället företas en enklare utredning, vanligen i form av en kortfattad polisrapport. Kommittén föreslår att de nya reglema om fömndersökningsbegränsning skall vara tillämpliga även på ett sådant enklare utredningsförfarande. Med hänsyn till att utredningen i dessa fall är så obetydlig torde dock något praktiskt behov av att begränsa denna ej föreligga. Jag vill därför inte fillstyrka kommittéförslaget på denna punkt.

Innan beslutet om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning meddelas skall enligt kommitténs förslag om möjligt inhämtas och antecknas uppgifter som kan vara av betydelse för eventuella skadeståndsfrågor så att visst underlag säkras för en eventuell civilprocess förd av målsäganden. Förslaget har diskuterats närmare endast av ett par remissinstanser, som har ställt sig avvisande. För min del anser jag att det med en sådan bestämmelse som kommittén föreslår finns en risk för att de tänkta rationaliseringsvinsterna delvis går förlorade. Det ligger vidare i sakens natur att de uppgifter som skulle kunna inhämtas för det mesta skulle vara av liten praktisk betydelse för målsäganden. Jag anser att målsägandens intresse kan beaktas tillräckligt inom ramen för bedömningen av om förundersökning är påkallad ur allmän synpunkt eller inte. Jag avstyrker alltså kommitténs förslag på denna punkt.

Kommittén föreslår som fidigare nämnts nya regler om hur en förundersökning skall avslutas. I förslaget görs skillnad mellan två fall, att förundersökningen läggs ned och att åklagaren beslutar om lagföring. 1 förhållande till gällande rätt innebär förslaget den nyheten att negafiva åtalsbeslut, dvs. beslut om att inte väcka åtal för brott t.ex. på grund av brist på bevisning, inte längre skall förekomma. I stället skall förundersökningen läggas ned. Nedläggning av en förundersökning skall beslutas av förundersökningsledaren men vissa nedläggningsfall är förbehållna åklagaren. Särskilda regler om motivering av nedläggningsbeslut föreslås också.

I allmänhet har remissinstanserna varit positiva till kommitténs förslag i dessa delar. När det gäller förslaget om att nedläggningsbeslut skall motiveras har många instanser, framför allt från åklagarhåll, uttalat att samtliga nedläggningsbeslut bör mofiveras men att detta sker redan nu.

För egen del vill jag först konstatera att de negativa åtalsbesluten, som

Prop. 1981/82:41 25

kommittén också framhåller, är motiverade bl.a. av målsägandens subsidiära åtalsrätt. Som jag har anfört i det föregående anser jag i motsats till kommittén att målsägandens subsidiära åtalsrätt bör behållas. Redan av detta skäl bör de negativa åtalsbesluten finnas kvar. Jag tror också att kommitténs förslag till ny terminologi skulle verka förvirrande, i synnerhet som en fast praxis vad gäller beteckningen på olika beslut etablerats med stöd av anvisningar av RÅ (se RÄ:s cirkulär C 62). Jag anser alltså att det inte finns någon anledning att ändra på den nuvarande uppdelningen mellan nedläggande av fömndersökning och avslutande av sådan undersökning.

Liknande synpunkter kan anläggas i frågan om fördelningen av beslutskompetensen mellan polis och åklagare när det gäller nedläggning av förundersökningar när det inte längre finns anledning att fullfölja undersökningen (23 kap. 4 § andra stycket RB). Inte heller där anser jag att det finns skäl till ingripande från lagstiftarens sida. Endast när det gäller beslut enligt de nu förordade nya reglema om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning behövs en reglering av beslutsbefogenheten. Dessa beslut är enligt min mening av sådan beskaffenhet att de allfid bör meddelas av åklagare.

En särskild fråga är vilken åklagare som skall vara behörig att besluta om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning. I disproportionsfallen synes besluten vara av sådan betydelse att de bör ankomma på statsåklagare. I Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt bor dock behörigheten ges även chefsåklagare. I övriga fall av förundersökningsbegränsning bör beslutanderätten tillkomma åklagare som skulle ha varit behörig att besluta om åtalsunderlåtelsen.

När det gäller frågan om motivering av nedläggningsbeslut vill jag erinra om att sådana beslut f.n. regelmässigt motiveras. Anvisningar härom finns utfärdade i cirkulär av RÅ (se RÅ:s cirkulär C 62). Någon lagreglering på området synes inte vara behövlig.

Kommittén föreslår att det skall vara möjligt att i händelse av att en förundersökning läggs ned enligt de nya reglema beträffande en misstänkt person låta beslutet gälla förundersökningen i dess helhet. Förslaget har behandlats av endast ett par remissinstanser. Dessa har avstyrkt förslaget. Bl.a. anförs att förslaget är opraktiskt och komplicerat. Jag delar dessa synpunkter och avstyrker därför kommitténs förslag i den delen.

Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) är utredning enligt bestämmelsema om förundersökning i brottmål föremål för sekretess. I 18 § samma kapitel anges dock att detta inte gäller besked i åtalsfråga eller beslut att lägga ned en förundersökning. Sekretessen bör inte heller gälla beslut om att förundersökning inte skall inledas. Ett tillägg med denna innebörd bör följaktligen göras i sekretesslagen.

Prop. 1981/82:41 26

2.7 Åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare

2.7.1 Inledning

De allmänna bestämmelsema om åtalsunderiåtelse i 20 kap. 7 § RB är tillämpliga även på ungdomar under 18 år. Utöver vad som följer av dessa bestämmelser har åklagare enligt 1 § 1964 års lag möjlighet att underiåta åtal beträffande ungdomar som vid tiden för brottet fyllt 15 men inte 18 år. En fömtsättning för beslut om åtalsunderlåtelse är antingen att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande eller att den underårige utan lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligast för hans tillrättaförande. I lagen nämns övervakning enligt 26 § barnavårdslagen, omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § samma lag och annan därmed jämförlig åtgärd. Åtalsunderiåtelse kan ske även utan att sådana åtgärder vidtas under förutsättning att den underårige blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd.

Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om de brott vid vilka åtalsunderiåtelse får ske. Det föreskrivs emellertid att åtal skall väckas, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Föreligger skälig anledning att ge åtalsunderlåtelse, skall åklagaren enligt 3 § inhämta yttrande från barnavårdsnämnden innan beslut fattas i åtalsfrågan. Åklagaren får emellertid, om brottet är ringa, besluta om åtalsunderiåtelse utan att höra nämnden (3 § sista stycket). 1 regleringen ligger att åklagaren kan besluta om åtal utan nämndens yttrande, om han anser att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Är inte skuldfrågan avgjord eller motsätter sig den misstänkte åtalsunderlåtelse, kan åklagaren också besluta om åtal utan nämndens hörande.

Enligt 2 § och 3 § tredje stycket skall åklagare och barnavårdsnämnd företa prövningen skyndsamt. Någon tidsfrist inom vilken nämnden skall ha avgett yttrande till åklagaren har dock inte föreskrivits i lagen.

Som tidigare har angetts innebär kommitténs förslag förenklingar i förfarandet vid åtalsprövningen. Som en allmän förutsättning för att underiåta åtal skall enligt kommittéförslaget gälla att hinder inte möter med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse.

De särskilda förutsättningarna för underlåtande av åtal mot underåriga tas i kommittéförslaget upp i tre punkter.

Enligt den första punkten får åtalsunderiåtelse meddelas om brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Den bestämmelsen överensstämmer med gällande rätt.

Enligt den andra punkten får åtalsunderlåtelse meddelas vid första-gångsbrottslighet av underåriga. Tidigare brottslighet av bagatellnatur skall därvid inte inverka. Kommittén föreslår att åklagare skall få besluta om åtalsunderiåtelse, om det "av tillgänglig utredning framgår, att den underårige ej tidigare begått brott, för vilket fängelse i mer än sex månader är stadgat". Om således en underårig inte förut dömts eller fått åtalsunderlå-

telse för brott av angiven svårhetsgrad, skall han betraktas som första-gångsbrottsling.

Den tredje punkten avser övriga fall. Kommittén föreslår att åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas om barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige vistas har förklarat att den underårige är eller kommer att bli föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i samhället.

Enligt kommitténs förslag skall åklagaren inte behöva inhämta yttrande från barnavårdsnämnden om han bedömer att ett brott har begåtts av okynne eller förhastande eller om det rör sig om ett förstagångsfall. Om den underårige tidigare har begått brott eller har varit föremål för barnavårdsnämndens ingripande, bör åklagaren dock, innan beslut fattas om åtalsunderlåtelse, ta en kontakt med en företrädare för nämnden för att ta reda på vilken uppfattning man där har om brottsligheten och om den unge.

Om det framgår att den underårige tidigare har begått brott av sådan svårhetsgrad att han inte kan anses som förstagångsbrottsling, skall åklagaren enligt förslaget inhämta yttrande från barnavårdsnämnden innan åtalsfrågan avgörs, om det inte är obehövligt.

Kommitténs förslag till ändringar i 1964 års lag har fått ett i huvudsak posifivt mottagande vid remissbehandlingen. Några instanser, däribland RÅ, anser dock att man kan förenkla prövningen ytterligare. RÅ föreslår i sitt remissvar en bestämmelse som för åtalsunderlåtelse enbart förutsätter att den underårige kan bli föremål för vård enligt bamavårdslagen. Denna bestämmelse skulle ersätta punkterna 2 och 3 i kommitténs förslag. RÅ anser också att åklagarens skyldighet att inhämta yttranden från bamavårdsnämnden kan inskränkas till ett fåtal verkligt tveksamma fall.

Åtalsprövningen enligt 1964 års lag har också behandlats i en BRÅ-rap-port (1977:6). Där redovisar arbetsgruppen för bam- och ungdomsfrågor inom BRÅ resultatet av en studie av handläggningstider och samarbete mellan myndigheterna vid prövning enligt 1964 års lag. Vidare lägger gruppen fram vissa riktlinjer för en reform av förfarandet. Riktlinjerna ligger nära vad kommittén föreslår. En skillnad i förhållande fill kommitténs förslag är att arbetsgruppen som förstagångsfall räknar dem som för första gången är föremål för prövning enligt 1964 års lag. En annan skillnad är att åklagaren i viss mån skall behålla sin befogenhet enligt gällande rätt att pröva om de av bamavårdsnämnden planerade eller vidtagna åtgärderna är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Rapporten har inte remissbehandlats.

Frågan om handläggningstidema vid åtalsprövning enligt 1964 års lag har flera gånger behandlats av riksdagen. Senast har justitieutskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande uttalat att det är angeläget att ställning skyndsamt tas till frågan om förenklingar av åtalsprövningen (JuU 1978/79:29, rskr 252).

Prop. 1981/82:41 28

2.7.2 Ändringar föranledda av socialtjänstreformen

Socialtjänstreformen för med sig att 1964 års lag måste ändras på några punkter. Denna reform träder i kraft den I januari 1982 och innefattar bl.a. tillkomsten av två nya lagar, socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Genom dessa lagar upphävs bl.a. den nuvarande bamavårdslagen. Vidare har regeringen som framgått i avsnitt 2.6.3 nyligen (prop. 1981/82:8) föreslagit en lag om vård av missbmkare i vissa fall (LVM). Denna lag föreslås träda i kraft samtidigt med socialtjänstreformen i övrigt, dvs. den I januari 1982.

De regler om förebyggande åtgärder som finns i nuvarande barnavårdslag (26 §) och som återspeglas i nuvarande lydelse av 2 § i 1964 års lag har ingen direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen. De åtgärder som kan komma i fråga på det förebyggande planet sker inom ramen för de allmänna skyldigheter som åvilar socialnämnden enligt socialtjänstlagen (se bl.a. 6 och 11 §§). I LVU regleras vård av unga utan samtycke. En förutsättning för sådan vård är antingen att det brister i omsorgen om den unge eller att denne utsätter sig för allvarlig fara genom t.ex. missbmk av beroendefram-kallande medel eller brottslig verksamhet (I §).

Bestämmelserna om vård utan samtycke kan sägas utgöra en motsvarighet fill bestämmelserna om omhändertagande för samhällsvård i nuvarande bamavårdslag (29 §). Vården av den unge kan när den motiveras av den unges eget beteende i vissa fall ske i särskilda hem (12 § LVU) som motsvarar nuvarande ungdomsvårdsskolor. Organisatoriskt gäller att uppgifterna inom socialtjänsten skall utövas i varje kommun av en socialnämnd. Denna nämnd-ersätter bl.a. den nuvarande bamavårdsnämnden.

Förslag till följdändringar i 1964 års lag har som nämnts redan lagts fram i prop. 1979/80:1. Förslaget avslogs emellertid av riksdagen under motivering att ändringarna borde tas upp i samband med behandlingen av det förslag rörande lagen som var under förberedande inom justitiedepartementet (SoU 1980/81:15 och rskr 130).

I huvudsak föreslår jag nu samma ändringar i l%4 års lag som lades fram i prop. 1979/80:1. Ändringama går bl.a. ut på att vård enligt LVU ersätter övervakning och omhändertagande för samhällsvård enligt bamavårdslagen som en grund för åtalsunderlåtelse. Med ingripanden enligt LVU likställs andra därmed jämförliga åtgärder, liksom hjälp- och stödåtgärder av annat slag. Av särskild betydelse härvidlag är de insatser som kan göras i samråd med den unge enligt socialtjänstlagen.

I enlighet med vad departementschefen framhöll i nyssnämnda proposition vill jag understryka att den omständigheten att den nya lagstiftningen inte innehåller någon direkt motsvarighet till bamavårdslagens bestämmelser om förebyggande åtgärder inte bör leda till en mer restriktiv fillämpning av 1%4 års lag. Som framgår av vad jag redan tidigare har framhållit bör de insatser som kan ges inom socialtjänsten ha företräde framför påföljd för brott av unga i åldern 15-17 år. Kan den underårige genom social-

Prop. 1981/82:41 29

nämndens och föräldrarnas försorg ges de omsorger som kan behövas, bör åtal som regel kunna underlåtas.

Enligt förslaget i prop. 1979/80:1 skulle en motsvarighet till nuvarande åtalsprövningsregel i 69 § barnavårdslagen tas upp i 1%4 års lag. Jag finner detta ändamålsenligt men vill tillägga att det till skillnad från vad som gäller enligt 2 § i 1964 års lag inte rör sig om ett fall av åtalsunderlåtelse utan om en särskild åtalsprövning.

2.7.3 Övriga ändringar

Det finns skäl som talar för att 1964 års lag nu bör bli föremål för en mer genomgripande översyn. Ett skäl är att det lagstiftningsarbete som pågått på det sociala fältet nu är i allt väsentligt avslutat och att man alltså kan överblicka vilka förhållanden som kommer att gälla på den sociala sidan. Som nämnts har riksdagen också uttryckt önskemål om en förenkling av åtalsprövningen enligt 1964 års lag.

Som framgått i avsnitt 2.7.2 anser jag att det inte finns någon anledning att rubba den nuvarande principen att åtal normalt inte skall ske mot lagöverträdare i åldem 15- 17 år. Vad som kan diskuteras är emellertid formerna för åtalsprövningen.

Det är självfallet mycket angeläget att åtalsprövningen enligt 1964 års lag kan ske snabbt. Inte minst när det gäller unga lagöverträdare är det från allmänna kriminalpolitiska synpunkter viktigt att beslut kan meddelas i åtalsfrågan i så nära anslutning till brottet som möjligt. Dessutom är osäkerheten om vad som skall hända besvärande för den enskilde. Kommitténs uppgifter, liksom den studie som redovisas i BRÅ-rapporten, visar att handläggningstidema ofta är alltför långa i ärenden där remiss har skett fill bamavårdsnämnden. Remiss till nämnden medförde sålunda enligt rapporten en förlängning av åtalsprövningen med i genomsnitt åtta veckor. Detta talar för att åklagarens remisskyldighet bör inskränkas. Förslag i den riktningen har lagts fram både av kommittén och av BRÅ:s arbetsgrupp. Även andra lösningar kan emellertid övervägas. RÅ har således föreslagit en mer långtgående förenkling av regleringen än vad de båda nyssnämnda förslagen innefattar.

Jag anser att vissa skäl talar för en lösning av det slag som RÅ förordar. Detta förslag innefattar en enklare och mer lättillämpad handläggningsordning än de förslag som lagts fram av kommittén och av arbetsgruppen. RÅ:s förslag innebär emellertid också, liksom de båda utredningsförslagen, en ändrad gränsdragning mellan åklagarens resp. de sociala organens ansvarsområden. Denna fråga är komplicerad och behöver enligt min mening övervägas ytterligare bl.a. mot bakgrunden av socialtjänstreformen. Jag kan också nämna att en arbetsgrupp inom BRÅ för frågor rörande unga lagöverträdare överväger vissa ändringar i 1964 års lag.

Jag är alltså inte beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om hur åtalsprövningen enligt 1964 års lag skall gå till utan förordar att frågan prövas

Prop. 1981/82:41 30

ytteriigare. Samtidigt finns det emellertid anledning att redan nu ta itu med frågan om handläggningstidema vid åtalsprövningen. Den statistik som arbetsgruppen redovisat på denna punkt återspeglar visserligen inte de aktuella förhållandena men det finns bl.a. med hänsyn till uppgifter i BRÅ-rapporten (1979:2) Samhället och de unga lagöverträdama anledning att tro att handläggningstidema alltjämt är oacceptabelt långa i många av de ärenden där åklagaren inhämtar yttrande av bamavårdsnämnden.

Gällande lydelse av 1%4 års lag ger åklagaren möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse utan att inhämta yttrande av nämnden endast när brottet är ringa (3 § Qärde stycket). Även i åtskilliga andra fall torde det redan från början stå klart att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga. I dessa fall har nämndens yttrande ingen egentlig betydelse för åklagarens ställningstagande.

Mot bakgrunden härav finner jag det vara en lämplig lösning att ge åklagaren rätt att underlåta remiss till socialnämnden även i sådana fall där det — utan att brottet är ringa - är uppenbart att åtalsunderlåtelse kan meddelas. Jag förordar att en regel av denna innebörd förs in i 1964 års lag. Genom en sådan lösning tillgodoses åtminstone till en del syftet med både kommitténs och arbetsgruppens förslag.

Att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger torde i många fall stå klart redan från början, åtminstone om den underårige inte tidigare erhållit åtalsunderlåtelse. Även i återfallssituationer kan det emellertid tänkas att åtalsunderlåtelse emellanåt framstår som självklar. Bedömningen måste påverkas av bl.a. brottets art, omständighetema vid dess begående och vilka insatser som företagits eller planeras för den underårige.

Åklagaren torde i en hel del fall kunna ta ställning fill frågan om det är uppenbart eller ej att åtalsunderlåtelse kan meddelas på grundval av vad som har kommit fram vid den avslutade förundersökningen. I huvudparten av fallen torde åklagaren emellertid behöva viss information om den underårige från socialnämnden. Den informationen bör kunna inhämtas på ett snabbt och formlöst sätt. Enligt 6 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål är socialnämnden skyldig att på begäran av bl.a. åklagaren meddela upplysningar beträffande misstänkt som nämnden har att ta befattning med. Det får dock anses tveksamt om denna upplysningsskyldighet gäller i detta sammanhang. Det synes under alla förhållanden lämpligt att i 1964 års lag föreskriva en särskild skyldighet för nämnden att lämna upplysningar till åklagaren vid sidan av skyldigheten att lämna uppgifter i yttrande. Härigenom blir det också klart att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas vid informella kontakter mellan nämnden och åklagaren.

Det är viktigt att socialnämnden inleder sin utredning och vid behov tar initiativ till åtgärder med anledning av brottet så snart som möjligt. Enligt 16 § förundersökningskungörelsen (1947:948) skall polisen underrätta nämnden om att förhör skall hållas med lagöverträdare som ej fyllt tjugo år, om det finns skäl att anta att vad som förekommit bör föranleda nämn-

Prop. 1981/82:41 31

dens ingripande. Den undersökning som redovisats av arbetsgruppen visade att nämndutredningen i allmänhet kom i gång först när åklagarens begäran om yttrande inkom till nämnden. Detta är givetvis otillfredsställande. Jag vill här erinra om bestämmelsen i 50 § socialtjänstlagen (1980:620) om att socialnämnden utan dröjsmål skall inleda utredning av vad som kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden.

2.7.4 Sammanfattning

Sammanfattningsvis förordar jag följande beträffande 1964 års lag.

1. Frågan om en mer övergripande revision av 1964 års lag prövas ytter
hgare.

2. Åklagaren ges redan nu rätt att underlåta att inhämta yttrande från socialnämnden när det ändå är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.

3. Ändringar som betingas av socialtjänstreformen och som i huvudsak är av formell natur genomförs nu.

De ytterligare överväganden som sålunda bör komma fill stånd kan lämpligen göras inom justifiedepartementet. Jag räknar med att arbetet kan bedrivas skyndsamt. Naturiiga utgångspunkter är kommitténs och arbetsgruppens förslag och de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av kommittéförslaget.

2.8 Ikraftträdande

Jag föreslår att lagändringama får träda i kraft den 1 januari 1982.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom justitedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.'

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen frånsett att 20 kap. 7 a § andra meningen i det under 1 angivna förslaget hade följande lydelse: Beslut om åtalsunderlåtelse fär dock inte meddelas sedan dom har fallit.

Prop. 1981/82;: 41 32

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 § I paragrafen, som anger gmnderna för åtalsunderlåtelse, har - frånsett att nuvarande sista stycket utgått - endast gjorts jämkningar av redaktionell natur. Bl.a. har ordet åtalsunderlåtelse införts i lagtexten.

I det nuvarande sista stycket anges att närmare föreskrifter om åtalsunderlåtelse meddelas av regeringen. Bestämmelsen är numera onödig (se 8 kap. 13 § regeringsformen) och har därför fått utgå.

20 kap. 7 a § Enligt paragrafen, som är ny, får beslut om åtalsunderlåtelse meddelas även sedan åtal har väckts.

Bestämmelsen är tillämplig endast om nya omständigheter eller uppgifter framkommer under brottmålets behandling. Åtalsunderlåtelse får sålunda inte ske på grundval av en omprövning av förhållanden som har varit kända redan vid tiden för åtalets väckande. Från detta fall bör skiljas en sådan omprövning som sker när en högre åklagare överprövar ett åtalsärende.

Bestämmelsen kan tillämpas på alla fall av åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §. En hänvisning till förevarande paragraf föreslås bli upptagen som ett nytt tredje stycke i 1 § i 1%4 års lag.

Förekomsten av en uttrycklig möjlighet fill åtalsunderiåtelse efter det att åtal har väckts får självfallet inte minska noggrannheten i bedömningen av frågan i samband med fömndersökningens avslutande. Det är då som prövningen normalt skall göras och möjligheten till åtalsunderiåtelse först efter åtalets väckande är avsedd för undantagssituationer.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har särskilt uppmärksammats möjligheten till åtalsunderlåtelse efter åtalets väckande på den grund att brottet uppenbariigen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet (20 kap. 7 § första stycket 4 RB). Situationen kan vara den att förfarandet i domstol har inletts och resulterat i ett beslut om rättspsykia-trisk undersökning. I och för sig ger bestämmelsen i förevarande paragraf möjlighet till åtalsunderiåtelse även i denna situafion. När förfarandet har fortskridit så långt måste emellertid åtalsunderiåtelse förutsätta mycket starka skäl.

En inte ovanlig situation är den att en person, som åtalas för brott av inte alltför allvarlig natur, fortsätter att begå allvarligare brott innan det första åtalet blir föremål för domstolsprövning. Förevarande paragraf jämförd med 20 kap. 7 § första stycket 2 ger vissa möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse för den tidigare brottsligheten.

När åtalsunderlåtelse meddelas sedan åtalet har väckts är det självklart att åtalet dessutom måste läggas ned. Följden av nedläggandet blir i detta fall alltid att domstolen avskriver målet. Bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra stycket RB rör endast det fallet att nedläggningen betingas av att tillräckliga skäl till åtal inte längre föreligger och är således inte tillämplig här.

Prop. 1981/82:41 33

Enligt andra meningen i paragrafen får åtalsunderlåtelse inte ske sedan dom har fallit. Detta står i överensstämmelse med regeln i 20 kap. 9 § första stycket RB om att åtal inte får läggas ned sedan dom har fallit.

Behörigheten att fatta beslut om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts följer vanliga regler om åklagares behörighet att meddela åtalsunderlåtelse (se 20 kap. 7 § andra stycket RB samt 21, 31, 37 och 40 a §§ åklagarinslruktionen, 1974:910).

Vid remissbehandlingen uppmärksammades frågan huruvida det är möjligt alt med stöd av 20 kap. 9 § RB lägga ned ett åtal när en förnyad prövning av bevisningen ger vid handen att bevisningen inte längre kan beräknas räcka fill en fällande dom. Som kommittén ullalar föreligger inte hinder för åklagaren att lägga ned åtalet i detta fall. Att lång tid har förflutit torde dock inte i och för sig vara tillräckligt för alt nedläggande skall få ske ulan en omprövning av åtalsfrågan förutsätter normall en kompletterande förundersökning där exempelvis vittnen hörs på nytt.

23 kap. 1 § Paragrafen, som innehåller gmndprincipema för inledande av fömndersökning, har omarbetats språkligt. Endast i första stycket har en saklig ändring gjorts. Den innebär att huvudregeln att förundersökning skall inledas så snart det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats har försetts med en reservation för bestämmelserna i 23 kap. 4 a och 22 §§. 4 a § innehåller de nya reglema om förundersökningsbegränsning och 22 § ger för vissa fall möjlighet fill ett enklare ulred-ningsförfarande.

23 kap. 4 a § Paragrafen innehåller de nya bestämmelsema om förundersökningsbegränsning.

Enligt 23 kap. 4 § andra stycket andra meningen skall en förundersökning läggas ned när anledning inte längre finns att fullfölja den. Bestämmelsen syftar på de allmänna grunderna för nedläggning av förundersökning. De vanligaste allmänna gmndema är alt misstanke ej har uppstått mot någon gärningsman, att spår efter brottslingen ej har kunnat anträffas, att den misstänkte har avlidit eller avvikit, att den misstänkte befunnits oskyldig saml alt det visar sig att inget brott föreligger. Från nedläggning av fömndersökning är att skilja alt förundersökningen avslutas genom beslut i åtalsfrågan enligt 23 kap. 20 § RB.

Förevarande paragraf ger möjlighet alt lägga ned förundersökningen i vissa ytterligare fall. I första stycket anges två särskilda nedläggningsgmn-der.

Den första grunden avser s.k. disproportionsfall. Här förutsätts för att nedläggning skall få ske alt en fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i något rimligt förhållande till sakens betydelse. Dessutom fömtsätts att del kan antas att brottet i fråga inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter. 3 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 34

Som har angetts i den allmänna motiveringen är den nya nedläggnings-gmnden i första hand avsedd för brottsutredningar som har samband med invecklade jorddelnings- eller grannelagsrättsliga förhållanden. Typexempel är brotlsanmälningar angående markintrång, vissa fall av egenmäktigt förfarande, olovligt fiske och olovlig jakt. I sådana fall kan utredningen inte sällan tänkas bli synnerligen omfattande och tidskrävande. Ibland måste lantmäterileknisk expertis kopplas in för att utreda mark- och gränsförhållanden. Den nya nedläggningsmöjlighelen kan bli fillämplig även i andra fall där det behövs tidskrävande brottsutredningar.

Det är viktigt att möjligheten till förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen inte utnyttjas slentrianmässigt. I varje särskilt fall måste del noggrant prövas om skäl att lägga ned förundersökningen föreligger. Skäl som talar mol en nedläggning kan vara angelägenheten ur allmän synpunkt att genom ett domstolsavgörande undanröja ett osäkert rättsläge. Även hänsynen till målsägandens ställning kan i vissa fall tala för att undersökningen bedrivs vidare. Här har det betydelse i vad mån det eventuellt brottsliga förfarandet kan länkas fortsätta och hur besvärande ett fortsall förfarande är för målsäganden. Viss hänsyn bör också kunna tas till målsägandens möjligheter all själv bekosta en utredning i saken.

I uttryckssättet "att brottet inte skulle leda lill svårare påföljd än böter" ligger all även sådana fall där domstolen skulle kunna tänkas meddela påföljd seftergift omfattas.

Del kan undantagsvis hända att frågan om tillämpning av första punkten uppkommer först när någon har blivit underrättad om misstanke om brott. Något hinder mot nedläggning i ett sådant fall föreligger inte. Avgörande härvidlag är hur avvägningen av sakens betydelse och kostnadema för en fortsatt utredning utfaller. Härvid torde den misstänktes och målsägandens eventuella intresse av att förundersökningen fullföljs böra tillmätas större betydelse än om frågan uppkommit i ett tidigare skede.

Den andra särskilda nedläggningsgrunden i 4 a § första stycket avser sådana fall där man kan förutse alt åtalsunderlåtelse skulle meddelas, om utredningen fördes till sitt slut. Endast åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § RB avses. .Ml åtalsunderiåtelse enligt l%4 års lag kan förutses är alltså inte skäl till nedläggning av förundersökningen. Vidare avser denna ned-läggningsgmnd sådana fall där man kan förutse ett beslut, fatlat med stöd av bestämmelser om särskild åtalsprövning, om att åtal inte skall väckas för brottet. Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns i brottsbalken beträffande vissa brottstyper samt dessutom bl.a. i 13 § skaltebrotlslagen (1971:69), i 31 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) enligt förslag i prop. 1981/82:8 och i den nu föreslagna 6 § i 1%4 års lag.

Även om man kan förutse att åtal inte kommer att väckas, får fömndersökningen inte läggas ned om förundersökning krävs ur allmän synpunkt. Vad som ur allmän synpunkt kan tala för fortsatt förundersökning har utvecklats i den allmänna motiveringen. Vad gäller målsäganden kan del län-

Prop. 1981/82:41 35

kas att dennes intresse att få material till en skadeståndstalan eller hans av den subsidiära ålalsrätten betingade intresse alt få fram ett beslut i åtalsfrågan kan utgöra skäl alt fullfölja förundersökningen.

Föreligger redan innan en förundersökning inleds förutsättningar för nedläggelse enligt första stycket behöver fömndersökning inte inledas. Detta anges i andra stycket. Möjligheten alt inte inleda förundersökning torde i första hand kunna utnyttjas när man kan fömtse åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens (20 kap. 7 § första stycket 2 RB).

Av tredje stycket första meningen framgår att endast åklagare är behörig att besluta om att lägga ned eller alt inte inleda förundersökning i de i paragrafen avsedda fallen. Är polismyndighet eller tullmyndighet undersökningsledare, måste den alltså hänskjula frågan om nedläggning i dessa fal! till åklagarens avgörande. Del får förutsättas att kontakterna i frågan sker snabbt och formlöst. Övriga fall av nedläggning av fömndersökning (23 kap. 4 § RB) omfattas inte av denna bestämmelse utan beträffande dem gäller oförändrat hittillsvarande principer om fördelning mellan åklagare och polismyndighet (se 2.5.1).

Som framgår av tredje stycket andra meningen får endast riksåklagaren besluta om att lägga ned eller att inte inleda en förundersökning när del är fråga om förutsedd åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 (s.k. RÅ-fall). Frågan om vilka åklagare som i övrigt skall besluta enligt förevarande paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen. Närmare föreskrifter får tas in i åklagarinslruktionen (1974:910).

Ikraftträdandebestämmelsen. Lagändringama föreslås träda i kraft den 1 januari 1982. Delta innebär bl.a. all även en fömndersökning som har inletts före angivna dag kan läggas ned med stöd av de nya bestämmelsema i 23 kap. 4 a §.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

1 § Enligt den nuvarande lydelsen kan åtalsunderlåtelse för underåriga komma i fråga bl.a. vid övervakning eller omhändertagande för samhällsvård enligt BvL. I den nya lydelsen ersätts dessa åtgärder med vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt den lagen kan under vissa förutsättningar i första hand den som är undei 18 år beredas vård ulan samtycke. I vissa fall får socialnämnden förordna om omedelbart omhändertagande av den unge. Socialnämnden bestämmer hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. När det behövs särskilt noggrann fillsyn av den unge kan den unge tas in på ett särskilt hem som är särskilt anpassat för tillsyn.

Utöver vård enligt LVU nämner paragrafen i enlighet med nuvarande lydelse som grunder för åtalsunderlåtelse all den underårige blir föremål för annan jämförlig åtgärd eller ulan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp-

Prop. 1981/82:41 36

och stödåtgärd. Av betydelse är här i första hand de olika insatser som kan sättas in inom ramen för socialtjänsten. Någon närmare bestämmelse härom finns inte i socialtjänsfiagen (1980:620) ulan åtgärderna ingår i socialnämndens allmänna förpliktelser att sörja för och bistå den enskilde och att se till att bam och ungdom som löper risk att utvecklas ogynnsamt ges det skydd och stöd de behöver (12 §). I motsats till gällande ordning kan övervakning mol den enskildes vilja inte förekomma inom socialtjänsten.

I 1 § första stycket i dess nuvarande lydelse används ordet "fillrättafö-rande". Ordet återfmns i 25 § BvL men inte i LVU. Det för tanken fill all de insatser sorn ges inom socialtjänsten också primärt tillgodoser samhällsskyddet. Ålgärdema inom socialtjänsten fyller dock endast indirekt en funktion i fråga om samhällsskyddet. Det direkta syftet är att fillgodose den unges behov av vård eller andra omsorger. Ordet "tillrätlaförande" har därför fått utgå. Ålalsprövningen har sålunda anknutits enbart lill frågan om vilka åtgärder som kan antas vara lämpligast för den unge. Åklagaren skall göra en bedömning i delta hänseende. Utgångspunkten bör vara att del i princip ankommer på de sociala organen all ingripa i händelse av all underåriga begår brott. Detta utesluter inte att åklagaren i vissa fall, särskilt vid återfall, har skäl alt kräva att socialnämnden vidtar mer ingripande åtgärder mot den unge för all åtalsunderlåtelse skall komma lill stånd. Liksom f.n. skall åtal väckas om del är påkallat ur allmän synpunkt (andra stycket).

I ett nytt tredje stycke har beträffande åtalsunderlåtelse efter det alt åtal har väckts intagits en hänvisning lill 20 kap. 7 a § RB. Möjligheten till åtalsunderlåtelse i detta fall är liksom i de fall som omfattas av 20 kap. 7 § RB avsedd för rena undanlagssilualioner.

I övrigt har vissa språkliga justeringar gjorts i förevarande paragraf.

3 § Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse är det från barnavårdsnämnden i vistelsekommunen som åklagarens yttrande skall inhämtas. Enligt den nya lydelsen skall åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen har ansvaret för den underårige. Detta innebär i sak ingen större skillnad. Enligt 3 § socialtjänstlagen är det nämligen vistelsekommunen som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Emellertid kan socialnämnden i vistelsekommunen enligt 72 § socialtjänstlagen flytta över ett ärende om vård eller annan åtgärd lill socialnämnden i en annan kommun, l.ex. hemkommunen. En prakfisk situation är även att den unge har tagits emot i fosterhem. Ansvaret för den unge stannar därvid kvar hos den kommun som har beslutat om placeringen (jfr 25 och 30 §§ socialtjänstlagen). Av förevarande första stycke följer att åklagaren skall inhämta yttrande i här berörda fall från nämnden i "ansvarskommunen". En lämplig ordning torde dock vara alt åklagaren inte forskar efter om vislelsekommunen har ansvaret för den

Prop. 1981/82:41 37

unge utan rutinmässigt riktar sin begäran om yttrande till nämnden i vistelsekommunen. Om en annan nämnd visar sig ha ansvaret för den unge, bör nämnden i vislelsekommunen kunna vidarebefordra åklagarens begäran om yttrande till den andra nämnden.

Av socialtjänstlagen (se 41-46 §§) framgår alt del kan inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder i en kommun. Av 43 § socialtjänstlagen följer alt del är vederbörande distriktsnämnd som skall avge yttrande, om kommunfullmäktige inte har beslutat annorlunda. För lids vinnande bör åklagaren rikta remissen direkt lill den ansvariga dislriktsnämnden.

Första stycket har dessutom undergått en redaktionell omarbetning.

I Qärde stycket anges i vilken utsträckning åklagaren är berättigad alt ulan all höra socialnämnden underiåla åtal. F.n. föreligger en sådan rätt endast vid ringa brott. Enligt den nya lydelsen får dessutom åtalsunderlåtelse ske utan att yttrande begärs av nämnden om det ändå är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger. Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7.3). Del bör anmärkas alt del i vissa fall kan finnas skäl alt höra nämnden i frågan humvida brottet kan sägas ha skett uppenbarligen av okynne eller förhastande.

Fjärde stycket behandlar endast frågan i vad mån nämndens yttrande kan avvaras före beslut om åtalsunderlåtelse. Som framgår av första stycket får åklagaren besluta om åtal utan att nämndens yttrande inhämtats. Åklagaren kan l.ex. göra den bedömningen att åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Enligt 4 § andra stycket i 1964 års lag skall beslut om åtalsunderlåtelse tillställas socialnämnden, om åtgärd av denna fordras. Bestämmelsen är naturligtvis tillämplig även i de fall beslutet fattats utan remiss lill nämnden.

Femte stycket är nytt. Där föreskrivs en skyldighet för socialnämnden att även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar denne begär i fråga om den underårige.

6 § Denna paragraf har ingen motsvarighet i gällande lydelse av 1964 års lag. Dess motsvarighet finns i stället i 69 § BvL. Det rör sig här om en regel om särskild åtalsprövning beträffande dem som är intagna i sådana hem som avses i 12 § LVU. Dessa hem motsvarar de nuvarande ungdomsvårdsskolorna. Yttrande i åtalsfrågan skall inhämtas från den som förestår vården vid hemmet. Det torde kunna förutsättas att denne före yttrandet samråder med vederbörande socialnämnd.

Nuvarande lydelse av 6 § innehåller en hänvisning fill 57 § nykterhetsvårdslagen. Denna motsvaras fr.o.m den 1 januari 1982 närmast av 31 § lagen om vård av missbmkare i vissa fall (LVM), fömlsatl alt förslaget i prop. 1981/82:8 godkänns av riksdagen. Eftersom denna lag endast har teoretisk betydelse för unga (jfr 2 § LVM) har i den nya lydelsen någon hänvisning inte gjorts lill denna lag.

Prop. 1981/82:41 38

Ikraftträdandebestämmelsen. Ändringama i 1964 års lag träder i kraft den 1 januari 1982. Enligt övergångsbestämmelsema ull lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får förebyggande åtgärder som har beslutats med stöd av bamavårdslagen bestå efter LVU:s ikraftträdande den 1 januari 1982. Om åtalsprövning enligt 1964 års lag blir aktuell under första halvåret 1982 och förebyggande åtgärder, l.ex. övervakning, enligt barnavårdslagen består, torde det utan någon uttrycklig bestämmelse vara klart att åtalsunderlåtelse med stöd av 1 § i dess nya lydelse får meddelas.

4.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

9 kap. 18 § anger vissa undantag från sekretessregeln i 17 §, vilken paragraf bl.a. anger alt sekretess gäller förundersökningar i brottmål. Den första punkten i 9 kap. 18 § har fått en ny lydelse. Av denna framgår att sekretess inte gäller beslut om att förundersökning inte skall inledas.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lagen om ändring i rättegångsbalken,

2. lagen om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagövertriidare,

3. lagen om ändring i sekretesslagen (1980:100).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:41 39

Bilaga I

Sammanfattning av åtalsrättskommitténs betänkande

Kommitténs allmänna överväganden om åtalspliktens utformning (kap. 5 och 6)

Kommittén for inledningsvis i sina överväganden en diskussion kring direktivens riktlinjer och synpunkter (5.1). Kommittén ansluter sig därvid till den grundsyn som redovisas i direktiven i fråga om de företrädesvis kri-minalpolitiskt präglade utredningsfrågorna. Vad särskilt angår fall, där vård-, behandlings- eller stödåtgärder kommer till stånd oberoende av lagföring, bör man enligt kommitténs mening kunna gå väsentligt längre än gällande rätt medger i fråga om åtalsbegränsningar. Även ingripanden av annat slag än sådana som företas i resocialiserande syfte - såsom avskedanden i anledning av brott i anställning eller ålägganden för utlänning att lämna landet - kan utgöra skäl mot åtal. En annan kategori, där vidgade möjligheter till åtalsbegränsningar bör övervägas, är sådana mål som i händelse av lagföring leder till villkorlig dom. Kommittén instämmer vidare i den i direktiven redovisade inställningen, att betydligt större möjligheter till å-talsbegränsningar med fördel kan införas både i fråga om bötesbrottslighet och beträffande seriebrottslighet.

När det därefter gäller den i direktiven betonade önskvärdheten att kunna begränsa förundersökningsinsatserna, framhåller kommittén att flera möjligheter därvidlag står till buds. De rationaliseringsvinster som kan uppnås på detta område är väsentligt större än de som kan uppnås genom nya möjligheter i fråga om åtalsunderlåtelser. beslutade efter slutförd utredning.

Kommittén tar upp till preliminär diskussion frågan, huruvida ett realiserande av direktivens mål kräver att den absoluta åtalsplikten överges och helt eller delvis ersätts av relativ åtalsplikt. Därvid betonas, att det praktiska resultatet av absolut och relativ åtalsplikt kan bli väsentligen likartat, nämligen om den absoluta åtalsplikten förenas med vittgående undantag resp. den relativa åtalsplikten görs normbunden genom närmare angivna rekvisit för eller mot åtal. En grundläggande skillnad mellan en reglering av den ena och den andra utformningen kvarstår dock; vid absolut åtalsplikt får anses gälla en presumtion för åtal, medan vid den relativa åtalsplikten det inte kan sägas råda någon presumtion vare sig för eller mot åtal, och åklagaren har därför större frihet vid sin prövning enligt det sistnämnda systemet. (Beträffande den begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och

Prop. 1981/82:41 40

relativ åtalsplikt, se s. 92 not 1.)

I diskussionen ifrågasätts, om de ganska vida undantag som nu gäller från den i princip rådande absoluta åtalsplikten kan vidgas ytteriigare på ett principiellt och lagtekniskt godtagbart sätt. En sak för sig är att man därmed kan komma fram till ett åtalssystem som har så vida undantag att det kan råda tvekan om det, sakligt sett, är förtjänt av att karakteriseras som ett system med absolut åtalsplikt. Kommittén anser dock, att det är betydelsefullt, om man ger den formellt grundläggande regeln om åtalsplikten en utformning som klargör om det skall gälla en presumtion/o'råtal eller ej.

Den preliminära diskussionen utmynnar i att ett tillgodoseende av önskemålen i direktiven i och för sig inte gör det nödvändigt att överge principen om absolut åtalsplikt som formell gmndregel inom åtalsrätten, eftersom man bör kunna bygga vidare på samma grundmönsler som det nu gällande och föreskriva ytteriigare grunder för åtalsunderlåtelse.

Kommittén granskar vidare de argument som i tidigare diskussioner anförts för absolut ochJör relativ åtalsplikt (5.2). Med hänsyn till att dessa diskussioner ligger några decennier eller mer tillbaka i tiden anser kommittén att en del av argumenten har föriorat något av sin bärkraft. Detta är t. ex. fallet med äldre synpunkter som gick ut på att åklagarkåren inte skulle ha tillräckliga kvalifikationer för att handha ett system med relativ åtalsplikt eller att den inte skulle inta en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till regeringsmakten. Den ojämföriigt viktigaste fördelen med relativ åtalsplikt är att det med det systemet följer möjligheter till begränsningar i utredningen, beroende på att systemet inte kräver att det skall vara klarlagt att den misstänkte har begått det brott som är i fråga. Denna fördel behöver dock inte vara uteslutande förbehållen det systemet. Även i ett syslem som grundas på absolut åtalsplikt kan man - såom senare skall framgå - nå väsentligen samma haiidläggningsmässiga fördelar genom att för förundersökningsstadiet ha regler som möjliggör begränsningar av utredningsinsatserna.

Kommittén behandlar härefter utredningsmål och spörsmål i övrigt av huvudsakligen kivninalpolitisk art (5.3).

Den konstaterar därvid till en början att det, om direktivens mål skall kunna uppnås, i viss mån krävs ett nytänkande. För det första måste man, mer än som har skett hittills, göra avkall på principen ati brott måste följas av brottspåföljd. Man måste acceptera, att sanktionssystemet lår ännu vidare ram, så att bl. a. resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär mer än nu kan komma till användning som samhällsreaktion i stället för brottspåföljd och då i främsta mmmet resocialiseringsåtgärder på det socialrättsliga området.

Det framhålls dock, att en friare åtalsprövning inte bör ses som eller användas som instrument för att förskjuta den kriminalpolitiskt viktiga gränsen mellan frihetsberövande påföljder och åtgärder av frivårdskaraktär. Den större handlingsfrihet som direktiven åsyftar att åklagarna skall la vid bedömningen av åtalsfrågor bör - när det gäller broit i nivåerna över bötesbrottsligheten - utövas så, att väsentligen samma resultat uppnås som om lagföring hade ägt rum. - Även beträffande bötesbrottsligheten krävs ett visst nytänkande. Skall man nå resursbesparingar här, måste man tänka sig att radikalt skära bort en stor del av bagalellbrottsligheten från lagförings-

Prop. 1981/82:41 41

området. Metoderna här\'idlag behandlas i det följande.

Kommittén betonar i ett följande avsnitt (5.3.2) vikten av att resocialise-ringsdtgärderna sätts in snabbt och med effektivitet. I anslutning härtill anför kommittén tre särskilda synpunkter. Den första gäller resursfrågorna på del socialrättsliga vårdområdet. För att uppnå önskvärd snabbhet och effektivitet i resocialiseringsåtgärder, som skall kunna ersätta straffrättsliga ingripanden, behövs uppenbarligen utökade resurser på detta område. Kommittén går dock inte närmare in på detta spörsmål, eftersom organisatoriska frågor på det socialrättsliga området övervägs av socialutredningen. Den andra synpunkten gäller handläggningsmässigt betonade frågor, varvid kommittén understryker att en reform i den riktning, som direktiven anger, för att få avsedda verkningar ovillkoriigen förutsätter att del sker ett förtroendefullt samarbete mellan brotlsbeivrande och socialvårdande organ. Den tredje synpunkten avser, huruvida absolut eller relativ åtalsplikt är bäst ägnad all tillgodose intresset att resocialiseringsåtgärder kommer till stånd med snabbhet och effektivitet. .'Mlmäni sett synes den relativa åtalsplikten härvid ha vissi försteg. Eftersom den relativa åtalsplikten i princip anses medge, all man kan undvara närmare utredning om brotlel och därigenom kan falla beslut om åtalsunderlåtelse snabbt, förefaller del som om bättre fömisäll-ningar föreligger i ett sådant syslem för alt den niisstänkle blir positivt inställd lill tidigt insalta resocialiseringsåtgärder. Men försteget för relativ åtalsplikt är inte så stort som del vid första påseende kan verka. Förekomsten av brott och brottets art är nämligen ganska ofta viktig för bedömningen av om resocialiseringsåtgärder är motiverade och även för valet av åtgärder.

I nästa avsnitt behandlas vissa problem beroende på olikheter mellan brottspåföljder och icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder (5.3.3). Kommittén erinrar här till en början om all gällande rätt i fråga om domslois påföljdsval ger en allmän regel av betydelse också i detta sammanhang. Den allmänna grundsats som finns intagen i 1 kap. 7 >; BrB anser kommitién böra vara vägledande även när del gäller möjligheterna att låta resocialiseringsåtgärder utanför straffrättens ram träda i stället för lagföring. För ati en ätalsbe-gränsning skall kunna komma lill siånd på den grunden all resocialise-ringsåigärd vidtas, bör del avgörande vara alt del i del särskilda fallet ej av individual- eller allmänpreveniiva skäl är nödvändigt att del inträder något sådant ingripande moment som utmärker siraffräiislig påföljd men som ej följer av den ifrågakomna, icke straffrättsliga resocialiseringsåigärden.

Beträffande fördelningen av beslutsfunktionerna mellan siraffrätlsskip-ningens organ och de socialrällsliga vårdorganen finns enligt kommiliéns mening i siorl inte någon anledning au frångå vad som nu gäller. Kommillén understryker dock, att det i ett framtida system inte bör tillkomma åklagare all resa anspråk på all organ inom vårdområden skall vidla viss åtgärd.

De brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet kännetecknas i princip av ivå villkorliga moment. Del ena avser att i händelse av nytt brott den ursprungliga påföljden kan komma all ersälias av annan, strängare påföljd och det andra all, om de vård- eller andra åtgärder som avses med påföljden inte kommer lill stånd, annan påföljd kan inträda. Kommittén finner, all man i ell syslem, där icke slralTräitsliga resocialiseringsåtgärder fär träda i stället för siraffrältsliga ingripanden, kan uppnå lämligen god motsvarighet lill del moment av villkorlighet som utmärker gällande former lor icke

Prop. 1981/82:41 42

frihetsberövande påföljder. Delta kan ske genom omarbetning av ålerkal-lelsernöjlighelerna och införande av formell befogenhet för åklagaren att vilandeförklara åtalsfrågan (varvid en tremånadersperiod bedöms lämplig), så att utfallet av resocialiseringsålgärd kan avvaktas.

Flertalet av de brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet har vissa inslag som helt eller delvis saknar motsvarighet på de icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärdernas område. Kommittén kommer dock fram lill att man ändå bör godta, au de icke straffrättsliga resocialiseringsålgärderna träder i stället förde icke frihetsberövande påföljdsformerna i den utsträckning de bedöms tillräckligt effektiva för att nå social rehabilitering.

I ett senare avsnitt (5.3.4) behandlas betydelsen av brottets svårhetsgrad vid övervägande av ätalsbcgränsningar samt ytterligare allmänpreventiva synpunkter. Kommitténs överväganden i denna del leder till följande.

En ny ordning för åklagares prövningsrätt, huruvida åtal skall väckas, måste inrymma begränsningar såtillvida alt

dels sådan brottslighet, som enligt domstolarnas rällsiillänipning på grund av brottets grovhet brukar leda till frihetsberövande påföljd, ej kan lämnas utan åtal.

dels åtal ej heller kan avvaras vid sådan brottslighet, som visserligen är mindre grov men på grund av sin art och frekvens anses av allmänpreventiva skäl regelmässigt skola leda till frihetsberövande påföljd, och detta oavsett om gärningsmannens personliga förhållanden talar för annan reaktion.

dels åtal ej bör utebli, när en lagföring förutses leda till frihetsberövande påföljd, därför all sådana personliga förhållanden ej föreligger att kriminalvård i frihet eller villkorlig dom framstår som en trolig påföljd.

Kommittén lar vidare upp frågan om vissa drag hos rättegångsförfarandci utgör skäl att avsevärt vidga området för ätalsbegränsningar eller om dylika drag tvärtom utgör skäl till viss försiktighet i reformerna (5.3.5). Kommittén finner för sin del, all den i direktiven betonade kriminalpolitiska effekten av ett domstolsförfarande måste betecknas som sekundär, när det gäller spörsmålet i vad mån domstolsförfarandet är unibäriigt. Behovet av domstolsförfarande bör nämligen i första hand bedömas utifrån de rättssäkerhetssynpunkter som har betingat brotimålsprocessens utformning. Enligt kommitténs bestämda mening bor det inte komma i fråga all från den ordinära brotimålsprocessens område föra bort fall, om räiissäkerheten i siraffprocessuelll hänseende därmed skulle minskas i beaktansvärd mån.

Som viktigare exempel på skäl mot ätalsbegränsningar anför kommittén, att skuldfrågan är av betydelse för vilka resocialiseringsåtgärder som kan och bör komma i fråga, aii stark ovisshet råder om vilken påföljd som i händelse av lagföring skulle åläggas, var\'id företrädesvis är au uppmärksamma fall där ovissheten hänför sig till frågan om frihetsberövande eller icke frihetsberövande påföljd skulle komma i fråga samt att viktigt måls-ägandeintresse eller betydelsefull fråga om särskild rättsverkan kan utgöra starkt skäl för rättegång.

All även andra förhållanden än resocialiseringsåtgärder kan göra rättegång onödig framhålls också (5.3.6). En kategori fall, där åtal bör kunna avvaras, avser åtskilliga typer obetydliga eller eljest någorlunda ursäktliga bötesbrott; närmare synpunkter i den delen utvecklas senare. En annan kategori av

Prop. 1981/82:41 43

fall, där åtal bör kunna undvikas, utmärks av au en lagföring kan antas leda lill villkorlig dom. Vissa andra följder av brott som i särskilda fall drabbar eri lagöverträdare kan också som nämnts tänkas medföra all det är onödigt att åtala (t. ex. avskedande av en arbetstagare som har begått brott i anställningen och avlägsnande av en utlänning från riket efter brott). Kommittén betonar också möjligheterna att ytterligare begränsa lagföring vid seriebrottslighel.

Slutligen tar kommitién i avsnittet 5.3 upp frågan i vad mån besha i åiolshegränsningsärende kan få betydelse som kriminalpolitiskt medel (5.3.9). Kommillén anser, att del vid bötesbrottslighet är kriminalpolitiskt betydelsefullt, om man vinner spridning för uppfattningen att åtalsunderlålelsens innebörd är något av en sakerförklaring tor brott, alt den bör ses som en varning och alt den får vissa konsekvenser regisireringsmässigl, ehuru oftast för kort tid (mera härom i det följande).

I det härefter följande avsnittet tar kommittén upp uiredningsmåloch spörsmål i övrigt av huvudsakligen processekonomisk art (5.4). Här behandlas först vilka fördelar relativ åtalsplikt processekonomiskl kan ha, när det gälller svårare brottslighet än den typiska bötesbrottsligheten (5.4.2). Kommittén llnner därvid, att den relativa åtalsplikten genom all sådan ordning i princip inte kräver all del skall föreligga klarhet i skuldfrågan kan bereda åklagaren större handliiigsfrihel i vissa situationer men alt man kan nå ganska långt i ålalsbegriinsningshänseende även inom ramen för absolut åtalsplikt.

Särskilt ingående behandlas möjligheten att åstadkomma begränsningar av lagföringen på böiesområdei, något som bedöms som särskilt viktigt från processekonomisk synpunkt. Kommittén redovisar här vissa grundläggande frågor beträffande ätalsbegränsningar och avkriminaliseringsslrä-vanden i övrigt på bötesområdet (5.4.3) och ger uttryck för den grundsynen, att det principiellt bör ankomma på lagstiftaren all ange vad som är straffbart och vad som är slraffritt (5.4.4). Därefter diskuterar kommittén (5.4.7) i avseende på önskvärd avkriminalisering ett uppslag av straffrättslig natur, som dock inte utvecklas så långt att något förslag läggs fram. Delta avser införandet av en principiell nedre gräns för bötesstraffets användningsområde vid 20 dagsböter och, för penningböternas område, vid 200 kr. De fall som vid domstolsprövning skulle befinnas falla under gränsen skulle således leda till påföljdseftergift av ny typ, men än viktigare vore givetvis att prin-cipförbudel mot låga böter skulle utgöra grund för alt avstå från utredning och åtal.

Under nästa avsnitt (5.4.8) anknyter kommittén till resonemanget under 5.4.7 och granskar frågan om behandling av sådan lindrigare brottslighet som avsågs i det avsnittet från processrälisliga synpunkter. 1 fråga om sådana brott som vid en förhandsbedömning befinnes förskylla lägre straff an 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter bör del enligt kommittén över\'ägas att ge utrymme för utredning och lagföring endast när så är påkallat med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommittén återkommer mer detaljerat till den frågan i kapitlet 18. där även vissa andra vägar alt begränsa förundersökningsinsalserna behandlas.

I de i vå sista avsnitten i 5 kap. diskuterar kommittén först hur en reglering grundad på relativ åtalsplikt kan tänkas utformad (5.5) och tar därefter slutlig ställning lill frågan om absolut eller relativ åtalsplikt (5.6). Kommitténs slut-

Prop. 1981/82:41 44

sats beträffande åtalspliktens utformning innebär, att kommittén finner alt de fördelar som kan vinnas med relativ åtalsplikt inte är så framträdande all de utgör tillräckliga skäl all frångå nu rådande ordning med absolut åtalsplikt som grundregel. Härvid har inverkat inte bara grundsatsen, att en inarbetad princip inte bör frångås annat än om övertygande skäl kan anföras för detta. Även positiva skäl anses tala för att behålla gällande grundregel enligt vad som närmare redovisas i avsnitt 5.6. Kommitténs ställningstagande innebär, att det slås fast att allmän åklagare, om ej annat är föreskrivet, har rätt och skyldighet att åtala för brott som hör under allmänt åtal. En bestämmelse av nu angiven innebörd föreslås intagen i 20 kap. 3 i; RB. De viktigaste undantagen avses bli upptagna i samma kapitels 7 §, vars närmare detaljer senare utvecklas i kap. 7-13.

Dessförinnan tas dock vissa rättstekniska frågor upp. Därvid behandlar kommittén bl. a. några gemensamma rekvisit för grundbestämmelserna om åtalsunderlåtelse (6.2). Här redogörs närmare för innebörden av vissa rekvisit - viktigt allmänt och viktigt enskilt intresse - vilka avses skola utgöra hinder för åtalsunderiåtelse. Som viktigt allmänt Intresse anses (6.2.1) bl.a. att frihetsberövande påföljd påräknas i händelse av lagföring, arr hänsyn till allmän laglydnad gör påföljd erforderlig, att lagföring erfordras för att behövlig vård-eller stödåtgärd skall komma till stånd, att den misstänktes tillräitaförande främjas genom påföljd, att skuldfrågan eller tveksam rättsfråga bör prövas av rätten, att särskild rättsverkan av ej ringa betydelse kommer i fråga eller att den misstänkte begär åtal. Med uttrycket viktigt enskilt intresse åsyftas i första hand målsägandens ekonomiska intresse alt få dom på honom tillkommande skadestånd. Vid bedömningen av om åtalsunderiåtelse kan meddelas bör målsägandeintressen som inte iir alt betrakta som viktiga få stå tillbaka. Talan om enskilt anspråk utan samband med brotimålsprocess kommer enligt kommitténs förslag att underiättas bl. a. genom ändringar i rätlshjälpslagen till målsägandens förmån; vissa andra ändringar i samma syfte berörs i det följande. Viktigt målsägandeiniresse, som bör anses föranleda brottmålsprocess, är för handen när del är lill avsevärd fördel för målsäganden att hans ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess. Därtill bör krävas, alt det vid en realistisk bedömning framstår som sannolikt att en dom på skadestånd leder lill verksiälliehei.

Vidare diskuteras beviskravet beträffande väntat påföljdsval i händelse av lagföring (6.2.3) och beviskravet i skuldfrågan (6.2.4). I sistnämnda hänseende har kommitténs överväganden inte leu lill någon principiell ändring i gällande rätts krav på klarhet i skuldfrågan som förutsättning lor åtalsunderlåtelse.

Frågan huruvida särskildaförelägganden eller dylikt bör finnas som komplettering lill eller ersättning i vissa fall för åtalsunderlåtelse behandlas därefter (6.3). Vad som därvid diskuteras är om åklagaren bör ges befogenhet au ensidigt besluta om böter, särskilda föreskrifter m. m., om det går au fä fram någon godtagbar form av tillsynsföreläggande eller prövotidsföreläggande (vilka skulle motsvara skyddstillsyn resp. villkoriig dom) eller om del kan tänkas en typ av strafföreläggande som skulle gälla enbart s. k. lilläggsböler. Kommillén har emellertid inie funnit någon invändningsfri utväg att i ett system med åtalsunderlåtelse fa motsvarigheter lill aktuella straffrättsliga påföljders inslag av särskilda föreskrifter, av lilläggsböler eller, såvitt angår skydds-

Prop. 1981/82:41 45

tillsyn, av övervakning (utöver sådana former av övervakning eller kon-taktmannasystem som nu förekommer på socialvårdsområdel). Kommillén har också berört frågan, huruvida någon ny typ av ekonomisk sanktion är länkbar som ersättning för lilläggsböler, när åtalsunderlåtelse meddelas. Frågan besvaras nekande.

Närmare detaljer beträffande RB:s allmänna grunder för åtalsunderlåtelse (kap. 7-13)

Kommittén har funnit, au grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse liksom f n. bör las in i 20 kap. 7 § RB. Bestämmelsen inleds med den allmänna grundförutsättningen att åtalsunderlåtelse lår meddelas, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Därefter behandlas under fem särskilda punkter de olika kategorier av fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig. Den första punkten avser bötesbrottslighet. Enligt den andra punkten kan åtalsunderiåtelse meddelas i vissa konkurrens-och återfallssituationer. Den tredje punkten avser s. k. resocialiseringsfall, dvs. sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för åtgärd av vård-, stöd-eller hjälpkaraktär och åtgärden bedöms vara ägnad all främja hans anpassning i samhället. Enligt den fjärde punkten skall åtalsunderiåtelse kunna meddelas som ersättning för förutsedd villkoriig dom. Den femte punkten avser .sådana fall, där vissa samhällsingripanden (av annat slag än resocialiseringsåtgärder) eller vissa åtgärder av annat slag kan medföra att åtal kan avvaras.

Liksom f n. bör det enligt kommitténs uppfattning också finnas en möjlighet för RÅ all i fall av undanlagskaraktär besluta alt åtal inte skall väckas. Regleringen i denna del har utformats på ett annoriunda sätt än övriga åtalsunderiåtelsefall, och bestämmelse i ämnet har därför tagits in i en särskild paragraf i 20 kap. RB.

Kommittén föreslår vidare en särskild bestämmelse som ger åklagaren rätt att besluta om åtalsunderiåtelse i samband med nedläggande av åtal.

När det gäller bötesbrottslighet (kap. 7) bör enligt kommitténs mening väsentligt utökat utrymme skapas för åtalsunderlåtelse genom kommitténs förut angivna grundrekvisit, avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommitténs förslag i denna del innebär, au åtalsunderiåtelse skall fä meddelas om hinder ej möter med hänsyn lill sådant intresse och om det kan antagas alt i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma alt övervägas. Kommittén föreslår också, att ärendena om åtalsunderiåtelse enligt denna punkt (liksom följande punkter) genomgående skall få avgöras i de lokala åklagardistriklen. Härigenom torde lidsvinster uppnås.

I fråga om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfallssituationer (kap. 8) anför kommittén, alt den förhållandevis återhållsamma tillämpningen av nuvarande möjlighet till åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighel och annan broitsflerhet har flera förklaringar. Den viktigaste är säkerligen bestämmelsens avfattning, med kravet alt del skall vara "uppenbart" att det eller de brott för vilka åtalsunderiåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse med hänsyii lill påföljden. Kommillén anser, au det är viktigt från resurs-besparingssynpunkt att ätalsbegränsningar sker i större utsträckning vid se-

Prop. 1981/82:41 46

riebrottslighet. 1 syfte all uppnå en vidgad tillämpning föreslår kommittén, alt åklagaren om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, skall fa besluta om åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighel och i andra konkurrensfall, om annat av den misstänkte förövai brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd, alt någon påföljd därutöver i anledning av del föreliggande brotlel ej bellnnes påkallad. Kommittén anger närmare riktlinjer för hur åtal vid seriebrottslighel bör kunna begränsas lill ell antal typfall, medan andra broll i brotisserien skall kunna åberopas endast som försvårande omständigheter. 1 del sammahanget uppmärksammas vissa rällskraftsfrågor.

När det gäller de s. k. resocialiseringsfallen (kap. 9), föreslår kommillén att åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, skall få besluta om åtalsunderiåtelse, om vård som avses i 31 kap. 2-4 §§ BrB eller annan vård-, stöd- eller hjälpålgärd kommer till stånd utan lagföring saml åtgärden kan anses ägnad all främja den misstänktes anpassning i samhället.

Till resocialiseringsfallen hänför kommittén till en början psykiskt avvikande lagöverträdare, alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare. Av intresse i detta sammanhang är vidare de som, när åtalsfråga uppkommer, redan är föremål för kriminalvård i frihet. (1 sistnämnda fall torde dock företrädesvis bestämmelsen i den nya punkten 2 om åtalsunderiåtelse i vissa konkurrens- och återfallssituationer bli tillämplig.) Som en ytterligare, något heterogen kategori av resocialiseringsfall betraktas vidare sådana personer som - ulan alt orsaken till brottsligheten, åtminstone såviit känt, är all söka i psykisk sjukdom eller andra liknande besvär, missbruksformer eller dylikt - blir föremål för sociala stödåtgärder såsom hjälp med bostad, arbete, arbelsträning, omskolning och annan utbildning m. m. En kategori som också kan vara att hänföra till resocialiseringsfallen är underåriga lagöverträdare som blir föremål för stödåtgärder m. m. För dessa föreslås emellertid särskilda och i princip generösare bestämmelser, varför de behandlas i en senare avdelning av betänkandet. Den allmänna regleringen om åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall får dock viss betydelse även för de unga lagöverträdarna, eftersom kommittén anser att RB:s reglering skall vara generellt gällande och att den särskilda regleringen för de underåriga skall utgöra en komplettering.

När del gäller frågan vilka slag av åtgärder som skall kunna ligga till grund för beslut om åtalsunderlåtelse, kan detta i princip vara vård-, siöd-eller hjälpålgärd av alla de slag. Det kan vara fråga om mycket ingripande åtgärder som vidtas oberoende av den misstänktes egen vilja - typ sluten psykiatrisk vård - och del kan vara fråga om åtgärder som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan. Det väsentliga är all åtgärden skall vara ägnad all främja den misstänktes anpassning och därmed kunna göra slraff-rättslig reaktion onödig. Kommillén ger en närmare exemplifiering av åtgärder som normalt synes kunna göra åtal onödigt vid broiislighei av ej alltför grov natur.

Om åtgärden är sådan att den helt bygger på den misstänktes frivilliga medverkan, kan det måhända synas som om åtgärden inte är någon stark grund för åtalsunderiåtelse. Åklagaren avses därför i sådana fall fl formell befogenhet au avvakta och se hur ålgärden verkar, innan han lar definiliv ställning i åtalsfrågan. För dessa och liknande fall föreslår kommittén en

Prop. 1981/82:41 47

möjlighet för åklagaren att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av ålgärden. Givelvis kan det också i dessa fall, liksom i övriga fall av åtalsunderlåtelse, bli fråga om återkallelse av beslutet om åialsunderlålelse. Soni en nyhel i fråga om ålerkallelseinstiluiei föreslår kommillén, all åler-kallelse inie får ske sedan ivå år förflutit från beslutet om åtalsunderiåtelse.

Möjligheten all meddela åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom behandlas härefter (kap. 10). 1 sådana fall, där del finns fog för all anse att brottet - när det ligger ovanför bölesnivån - är en engångsföreteelse och där prognosen är god, blir resultatet av en lagföring regelmässigt au den tilltalade får villkorlig dom, som i realiteten inte är myckel mer än en varning. Kommillén anser, alt i stort sell samma resultat bör kunna åstadkommas ulan all den misstänkte behöver lagföras. Åklagaren bör därför, om hinder ej möier med hänsyn lill viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, få besluta om åtalsunderlåtelse, om det kan aniagas au i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma all ådömas villkorlig doni. -Den ovan nämnda begränsningen av återkallelsemöjligheien till två år torde få sin främsta betydelse i de fall, då åialsunderlålelse meddelas .som ersäilning för villkorlig dom. Därigenom torde uppnås en lämligen god överensstämmelse med den villkorlighel som präglar denna påföljd.

För tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse krävs, alt åklagaren har tillgång lill sådana uppgifter om den misstänktes person alt han kan göra en någorlunda säker bedömning av dennes prognos. Kommittén föreslår en ny form av personundersökning, som kallas begränsad personundersökning. Förordnande om sådan personundersökning skall åklagaren kunna ge, och rätten behöver alltså inie kopplas in.

Den nya punkten 5 i grundbeslämmelsen om åtalsunderlåtelse avser sådana fall, där den misstänkte har blivit föremål för samhällsingripanden eller andra ingripanden av vissa slag (kap. 11). Kommillén föreslår alt åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, skall få besluta om åtalsunderlåtelse, om den misstänkte i annat fall iin som har nämnts förut i grundbeslämmelsen blir föremål för åtgärd från samhällets sida eller på annat säii och ålgärden är av så ingripande art all lagföring ej finnes påkallad. De fall som avses här är som nämnts i första hand sådana där brott har begåtts i anställning och har lett till disciplinpåföljd av privaträllslig art eller till avskedande eller uppsägning och sådana fall där utlänning efter brott blir föremål för avvisning, förvisning eller utvisning. Även vissa andra typer av samhällsingripande åsyftas dock. exempelvis anhållande eller häktning i fall där brottet sedermera befinnes ha varit lindrigare än vad som först antagits.

Åialsunderlålelse i s. k. RA-fall behandlas härefter (kap. 12). Kommittén föreslår, alt RÅ tår möjlighet alt pröva ålalsunderlåielsefrågor utan att därvid vara formellt bunden av del med åialsunderlåtelseinsiiiuiei förenade -oskrivna - kravet alt skuldfrågan skall vara klarlagd. Inte heller den likaledes oskrivna grundsatsen, att åialsunderlålelse i regel ej bör beslutas om den misstänkte motsätter sig det, torde behöva utgöra hinder mot åialsunderlålelse på RÅ-pianet. Vidare anser kommittén, alt det nuvarande kravet i fråga om den misstänktes prognos i avseende på laglydnad för framtiden bör lämnas utanför lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär att RÅ, utan hinder av de förutsättningar som i övrigt gäller för åtalsunderlåtelse, skall fä besluta alt ej väcka åtal, om del på grund av särskilda omständigheter

Prop. 1981/82:41 48

befinnes au påföljd för brottet inte är erforderlig eller au eljest synneriiga skäl talar mot åtals väckande. Bestämmelsen torde enligt kommitténs mening även tillgodose de önskemål som uttalats om all individuella fall av abolitionskaraktär skall kunna prövas på lägre nivå än regeringens.

Slutligen behandlas åtalsundeilåielse genom nedläggande av åtal (13 kap.). F. 11. saknas ullrycklig bestämmelse som ger åklagaren rält all nedlägga eu väcki älal i sådana fall, där del efter ålalels väckande framkommer nya omständigheter av sådan beskaffenhet au beslut om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnat meddelas, om dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid liden för ålalsprövningen. Kommittén har anseil det önskvärt att rättsläget klariäggs i detta hänseende, inte minst med hänsyn till den utvidgning av möjligheterna lill åialsunderlålelse som kommillén i övrigt föreslår.

Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare (kap. 14 och 15)

I fråga om underåriga lagöverträdare (dvs. lagöverträdare som vid brottels begående inte fyllt 18 år) har man enligt kommitténs uppfattning redan med nuvarande lagstiftning och dess tillämpning nåll så långt man kan komma i åtalshegränsningshänseende. Del konstateras nämligen att redan nu det är lagstiftarens mening, att åtal normalt inte skall anställas mot sådana lagöverträdare. Kommittén har därför funnit sig böra främst inrikta utredningsarbetet på att komma till rätta med den ofta besvärande tidsutdräkt som kännetecknar handläggningen av mål mol unga lagöverträdare.

Enighet råder om all del är viktigt att åtgärder sätts in i så nära anslutning lill brottets begående som möjligt. Den nuvarande handläggningsordningen med remiss från åklagarmyndigheten lill barnavårdsnämnden, utom i fall när brottet är ringa, och beslul av statsåklagare motverkar uppenbariigen detta. Kommitténs förslag i fråga om underåriga lagöverträdare syftar till au råda bot på de nu påtalade olägenheterna.

Kommitién har funnit, att nuvarande form med särskild lag beträffande unga lagöverträdare bör behållas. Reglerna om åtalsunderlåtelse för dessa fall förulsälls alliså liksom f. n. vara iniagna i 1964 års lag i ämnel. Lagen föreslås inledd med en portalbeslämmelse som bör genomsyra lagens hela tillämpning, nämligen all handläggning som avses i lagen skall ske skyndsamt. Bestämmelserna om åialsunderiåielse ifråga om underåriga lagöverträdare föreslå;; iniagna i 2 >;. Liksom i de fall som avses i förslagel i 20 kap. 7 S RB skall gälla som allmän förulsäuning för åtalsunderlåtelse, att hinder ej möter med hänsyn till vikiigi allmänt eller viktigt enskilt intresse. På samma sätt som nuvarande 1 >j i 1964 års lag ger bestämmelsen åklagaren befogenheter utöver vad som följer av 20 kap. 7 RB.

De särskilda fömlsällningarna för åtalsunderlåtelse las sedan upp under tre olika punkier i 2 >; i 1964 års lag.

I punkt 1 behandlas de fall, där broitet uppenbariigen har skett av okynne eller förhastande, och bestämmelsen anknyter väsentligen lill gällande rätl. Enligt punkt 2 far åialsunderiåielse meddelas vid förstagångsbrottslighei av underårig; tidigare brottslighet av bagatellnatur skall dock ej inverka. Bestämmelsen i denna del har utformats så, att åklagaren får besluta om ålals-

Prop. 1981/82:41 49

underlåielse, om den underårige enligt lillgänglig uiredning inie lidigare har begåli brott, för vilkei fängelse i mer än sex månader är föreskrivet. 1 förutsällningen all den underårige är att betrakta som försiagångsbrotisling ligger all han inte lorut dömis för broll av angiven svårhetsgrad eller fåll åtalsunderiåtelse för sådant brott. All åklagaren skall göra bedömningen huruvida det är fråga om försiagångsbrollslighei eller inie på grundval av lillgänglig utredning innebär, all åklagaren inie har någon absolul skyldighel alt koniakla barnavårdsnämnden eller annat organ för kontroll av de uppgifter som polisen inhämiat från det centrala polisregislrel i förundersökningens inledningsskede.

Om det däremot framgår att den underårige har begått brott tidigare - här bortses alltså från bagalellbrollslighei - blir en tillämpning av tredje punkten i den föreslagna bestämmelsen aktuell. I sådana fall bör åklagaren som regel höra barnavårdsnämnden före beslut i åtalsfrågan. Förklarar nänin-den i yttrande eller annat besked, exempelvis genom protokollsuldrag, all den underårige är eller kommer au bli föremål för ålgärd som nämnden finner vara ägnad att främja hans anpassning i samhället, avses åklagaren kunna beslula om åialsunderiåielse.

Frågan om åialsunderlålelse för lagöverträdare som fyllt 18 men ej 21 år behandlas i det följande avsnitt (15 kap.). Några särskilda bestämmelser om åtalsunderiåtelse för dessa fall har inte bedömts nödvändiga, eftersom de kommer alt omfattas av de föreslagna tredje och fjärde punkterna i grundbeslämmelsen i 20 kap. 7 S RB.

Förundersökningsfrågor (kap 16-18)

Kommittén har vid genomgång av bestämmelserna i 23 kap. RB och förundersökningskungörelsen funnit, alt gällande reglering i fråga om förundersökningens gång och förundersökningsledning i allt väsentligt fungerar tillfredsställande i praktiken (16 kap.). Detla beslyrks av erfarenhelerna vid besök hos olika åklagar- och polismyndigheter. För kommitién har därför del centrala problemet blivit frågorna om regler, varigenom förundersökningsinsalserna kan begränsas.

Kommittén lar lill särskild behandling upp formerna för förundersöknings avbrytande {11 kap.). Kommillén konstaterar, all frågan om beslutsformen, när en förundersökning upphör ulan all beslul meddelats om ålal eller åialsunderlålelse, vållat åtskilligt huvudbry. Enighet torde dock råda om all, när någon är skäligen misstänkt för broll, som huvudregel gäller all beslul i ålalsfråga skall meddelas, medan i övrigi beslul om nedläggande av förundersökning får ges. Den väseniligasle skillnaden mellan beslulsformerna är all beslul i åtalsfrågan molivcras, vilkei ej brukar göras vid nedlägg-ningsbeslui. Kommillén kan för sin del inte finna alt behovet av motivering är så framträdande, all man har anledning all kräva beslul i åtalsfråga i samtliga fall, där det finns någon som är skäligen misslänki. Vissa fall kan vis.serligen urskiljas, där vissi intresse av moiivering föreligger, men lör de.ssa fall kan enligt kommiliéns mening ges särskilda föreskrifter, som ger anvisning om när moiivering bör liimnas. Kommillén föreslär alltså, att man slopar den rådande skillnaden mellan de nu behandlade besluts-4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 50

formerna. Detta kan ske genom en bestämmelse av innebörd, alt förundersökning skall avslutas antingen genom beslut i fråga om lagföring (varmed avses beslut om ålal, beslut om föreläggande enligi 48 kap. RB och beslul om åialsunderlålelse) eller genom beslut om nedläggande av förundersökningen.

Frågan om JÖrundersökningsbegränsningar behandlas därefter (18 kap.). Här konstateras, all de tidigare redovisade förslagen om vidgade möjligheter lill åtalsunderlåtelse innebär arbeislälinader för domslolama och även för åklagarna, eftersom dessa besparas själva domslolsförfarandel. För polisen innebär förslagen dock inte några mera betydande lättnader, eftersom åialsunderlålelse förutsätter klarhet i skuldfrågan. Kommittén anser alt del, för au verklig resursbesparing för polisens vidkommande skall uppnås, behövs väsentligt ökade möjlighcicr att avstå från förundersökningsinsaiser.

Först upptas frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för del i po-lisinstruklionen reglerade insiilutet rapporteftergift {Ii.5.2). Kommitténs majoritet har inte funnit anledning att föreslå någon sådan utvidgning, medan ledamoten Friberg anmäler avvikande mening i denna fråga (31.1.1). Kommillén föreslår vidare, alt del volymmässigt vikliga institut som rapporteftergift utgör bör förankras i lag och därför bör omnämnas i 23 kap. RB.

När del gäller bölesbrolislighei på den lägsta bölesnivån har kommitién kommit fram lill alt relativföriindersökningsplikt bör införas såvitt angår brott som är sådana all del kan aniagas all i händelse av lagföring lägre bölesstraff än 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter skulle utdömas eller åläggas (18.5.3). En ytteriigare förulsäuning för nedläggande av förundersökning skall dock vara all lagföring ej är påkallad av vikiigi allmänt eller vikligi enskilt intresse. Härav anses bl. a. följa all förundersökning i regel ej bör underlåias när, enligt vad som är käni, en återfallssilualion är för handen.

En begränsning av ulrymmel för au tillämpa denna reglering om förundersökningsbegränsning följer därav att RÅ föreslås fä befogenhet all förordna all regleringen inie skall gälla belräffande vissa förseelser på penningböternas område, varvid främst åsyftas sådana som omfattas av ord-ningsbotssysiemei. RÅ föreslås även i övrigi få befogenhet alt meddela föreskrifter beträffande tillämpningen av nu ifrågavarande bestämmelse. Alt förseelser på ordningsbolsområdei avses bli undantagna från den nu behandlade regleringen hindrar givetvis inte all, liksom f n., rapporieftergifi kan förekomma vid dylika förseelser.

Förslaget i nu berörd del fömtsätts kunna leda till avsevärd begränsning av resursinsal.serna på bagatellförseelsernas område. Den föreslagna ordningen bör väsentligt öka möjligheterna för polisen all inrikta sill arbete på den grövre brottslighetens bekämpande.

Kommillén har vidare funnit del vara av värde med en möjlighei lill förundersökningsbegränsning i sådana fall, diir del föreligger disproportion mellan ulredningskostnader och sakens betydelse (18.5.4). Behovei av att kunna undvika brottsutredning i dylika fall har betonats från flera håll vid de studiebesök som har förelagils. Som exempel har bl. a. nämnts vissa fall av markinlrån,g, olovligl fiske och olovlig jakt vid vilka oklarhet om ägogränser varit för handen. Utredningen kan i sådana fall bli mycket tids-kriivande och komplicerad, .samtidigt som det slår klart all eventuelli broll kan föranleda på sin höjd ell ringa eller måliligl bötesstraff Kommitién

Prop. 1981/82:41 51

föreslår en bestämmelse av den innebörden all förundersökning skall kunna nedläggas om en fortsatt förundersökning och lagföring bedöms komma att kräva kostnader som inte slår i rimligt förhållande lill sakens betydelse. Denna möjlighet all nedlägga förundersökning bör dock gälla bara i sådana fåll där brottet i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff

En iredje möjlighet till förundersökningsbegränsning behandlas också (18.5.5). De fall som här kommer i blickpunklen är sådana, där det kan löruises all åialsunderlålelse kommer att meddelas, om förundersökningen Juli-följs. Kommillén föreslår för dessa fall en bestämmelse som innebär följande: Finns någon som kan misslänkas för brottet men kan antagas att, om tillräckliga skäl för åtal mot denne framkommer, lagföring likväl kommer all underlåias enligt särskilda bestämmelser om åialsunderlålelse eller om särskild åuilsprövning, får beslutas all förundersökningen skall nedläggas.

De nu behandlade regleringarna föreslås intagna i en ny paragraf i 23 kap. RB, 4 a S, vars andra slycke redovisar de olika grunderna för nyss angivna förundersökningsbegränsning i punkterna 1, 2 resp. 3.

I nämnda paragraf föreslår kommittén vidare, att det intas en bestämmelse som innebär att, om det redan före förundersöknings inledande kan konstateras att nedläggningsgrund av nu behandlad art föreligger, beslut skall kunna meddelas alt inte inleda förundersökning.

När beslul om lorundersökningsbegränsning enligt någon av de redovisade bestämmelserna kommer i fråga, skall om möjligt inhämtas och antecknas uppgifter som kan vara relevanta för skadeslåndsfrågor, så all vissi underlag säkras för en eventuell civilprocess, förd av målsäganden. En besiämmelse av denna innebörd föreslås inlagen i en ny 4 b S i 23 kap. RB.

Behörighets- och registreringsfrågor (kap. 19 och 20)

Beträffande åialsunderiåielse i andra fall än RÅ-fall finner kommillén del närmast förvånande, hur högl man förlagt beslutsbehörigheien. Kommillén konstaterar, au utvecklingen på senare tid inneburit all lyngdpunkten i åklagarverksamheten i allt högre grad kommit all ligga på de lokala åklagarmyndigheterna. Denna utveckling framstår enligt kommiliéns mening som naturiig med hänsyn lill de lokala myndigheternas ökade förulsäiiningar för mera kvalificerade uppgifter. Mol denna bakgrund finner kommillén, all liden nu är mogen att la stegel fulli ul och låla den åklagare, som enligi instruktion och arbetsordning har att handlägga målet, få behörighei aitlDesluia även om åtalsunderiåtelse. I fråga om assistenlåklagare med mindre än ire års tjänstgöring såsom assistenlåklagare föreslås dock vissa begränsningar i behörigheten au beslula om åtalsunderlåtelse.

När del gäller behörighei att meddela beslul om förundersökningsbegränsning enligi de av kommitién föreslagna nya punkierna 1-3 i 23 kap. 4 a?; andra stycket RB, anser kommittén alt nedläggningsbeslut i fall som avses i punkierna 1 och 2 skall få meddelas av polismyndighet, när det gäller brott med endast böier i straffskalan. Ingår svårare straffan böler i slraffskalan, får del ankomma på åklagare all vara beslulslåitare. 1 sådana fall som avses i punkten 3 kan enligt kommiliéns mening aiinan beslutsfattare än åklagare inte övervägas. Beträffande behörigheten i sådana fall, där åklagaren är be-

Prop. 1981/82:41 52

slutsfaltare, bör gälla samma grundsatser som i fråga om åtalsunderlåtelse.

Registreringsfrågorna behandlas i del följande avsnillel (kap. 20). Kommillén konslaierar här bl.a., all registreringsfrägan delvis kommer i ett annai perspektiv, om kommitténs förslag genomförs. Framför allt genom förslagen om möjlighet till åtalsunderiåtelse, när skyddstillsyn, särskild vård eller villkorlig dom påräknas följa i händelse av lagföring, blir det fråga om broll sorn med nuvarande ordning går till domstol och därför skall antecknas i dei allmänna kriminalregislrel. Trols detla finner kommittén inte tillräcklig anledning alt väcka fråga om all bryta med den nuvarande principen all endast avgöranden av domstol skall antecknas i kriminalregislrel. Ett skäl lill delia slällningstagande frän kommiliéns sida är, all kommitién finner all föreliggande prakliska behov av regisirering av åialsunderlålelse kan lillgodoses genom ändringar i polisregisierbeslämmelserna.

När del gäller frågan i vilken omfattning registrering i del centrala polisregislrel skall ske, finner kommittén - med eu undantag som kommitién strax återkommer till - ingen anledning alt föreslå ändring i gällande ordning, såviit angår typer av åialsunderlålelse som redan nu förekommer. Kommillén anser vidare, all regisirering av beslul om åialsunderiåielse enligt de nya punkterna 3-5 i den föreslagna grundbestämmelsen i 20 kap. 7!; RB inte kan undvaras.

Beträffande åtalsunderlåtelse i fall av bötesbrottslighet, dvs. punkten I i grundbeslämmelsen i 20 kap. 7 § RB har kommitién - trots en med enhällighet uttryckt restriktiv inställning i fråga om brotisregislrering - kommit fram lill all en kortvarig regisirering bör ske av kriminalpolitiska skäl. Kommittén finner nämligen, att det är eu samhällsintresse all del kan ske bevakning under någon lid, huruvida den som har fåll en förslå åialsunderiåielse därefter återfaller, något som kan utgöra skäl au inte på nytt bereda honom samma förmån. Tillräcklig varningseffeki torde uppnås, om regisireringen varar ett år.

Någon regisirering av beslul om förundersökningsbegränsning skall av naiuriiga skäl inte äga rum.

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen (kap. 21 och 22)

Kommittén anser, alt av de reakiionsmöjligheter som målsäganden har hans möjlighet att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brotlel är den klart viktigaste både prakiiskl och principielli sett. När del gäller fall, där åtalsunderiåtelse kommer under övervägande eller där fråga uppkommer om alt nedlägga förundersökning, utgör målsägandeinlressei emellertid endast en fakior, vilken måste vägas mol de förhållanden som talar för lag-föringsbegränsande ålgärd. Kommillén har funnii, att endast "vikiigi enskilt intresse" skall utgöra hinder för åialsunderlålelse eller nedläggning av förundersökning. Viktigt enskilt intresse anses vara för handen, när del är lill avsevärd fördel för målsäganden au hans ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess. Därjämte bör fordras, all det vid en realistisk bedömning framstår som sannolikt att en dom på skadestånd leder till verkställighet. Möjligheterna all kompensera målsägandena för det bortfall av processuella förmåner som de nya reglerna om lagföringsbegräns-

Prop. 1981/82:41 53

ningar kan medföra i vissa fall är enligt kommitténs mening tämligen goda. Den viktigaste är som lidigare nämnts att ge målsägande en väseniligi förmånligare ställning enligt rätlshjälpslagen. Alt vissa uppgifter, av vilka målsägande kan ha nylla i en skadesiåndsprocess, skall antecknas under förundersökning har redan anmärkts.

Vad härefter angår målsägandens siraffrältsliga reakiionsmöjligheter, dvs. hans rätt att föra talan som kan inverka på ansvarsfrågan, har kommittén inte funnit någon anledning att förorda någon ändring såvitt angår målsägandens primära ålalsrätt, som nu föreligger vid vissa brottstyper. Vad gäller målsägandens subsidiära åtalsrätt är det tydligt, att ett utnyttjande av den rätten i princip skulle kunna omintetgöra lagföringsbegränsningar av den art som kommitténs förslag avser att ge utrymme åt. Kommittén erinrar om att det är två särskilda synpunkter som har brukat framhållas som de främsta gmnderna för målsägandens subsidiära åtalsräll. Det är dels den s. k. upprättelsefunklionen och dels den s. k. kontrollfunktionen hos den subsidiära åtalsrätten. När det gäller upprältelsefunktionen kan enligt kommitténs mening de eventuella önskemål, som kan föreligga från målsägandens sida om alt den brottslige straffas, numera inte anses förtjänta av samhällets stöd, när andra skäl talar emot åtal. Kontrollfunktionen hos den subsidiära åtalsrätten bör kunna tillgodoses på annat sätt, varvid främst är att nämna målsägandens möjlighet att begära överprövning av åklagares beslut. Kommittén har av dessa och andra skäl funnit, att målsägandens subsidiära åtalsräll bör avskaffas.

Däremot kan det enligt kommitténs mening inte anses föreligga tillräckliga skäl att avskaffa målsägandens rätt att biträda ett av åklagaren väckt åtal eller hans rätt att självständigt överklaga en friande dom.

Övriga frågor (kap. 23-26)

I denna avdelning föreslår kommittén bl. a. alt bestämmelserna om påföljdseftergift vidgas i anledning av två förslag som kommittén lägger fram. Som en parallell till möjligheten au beslula om förundersökningsbegränsning vid bagaiellbroltslighet bör domstol således 1 meddela påföljdseftergift, om brott befinnes förskylla lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor såsom penningböter. Vidare bör den vidgade möjligheten för RÅ all meddela åtalsunderiåtelse enligt kommitténs mening fä som konsekvens att domstolarnas möjlighet att meddela påföljdseftergift ges samma räckvidd.

Kommittén utvecklar i detla avsniu också synpunkter belräffande de förberedelse- och lillsynsålgärder som den nya lagstiftningen bör föranleda, främst för att enhetlighet i tillämpningen skall uppnås.

Frågan om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet berörs också, dock utan all kommitténs majoritet finner skäl till förslag i ämnel. En minoritet (Birgitta Dahl och Wiklund) anser dock, all denna fråga bör bli föremål för närmare utredning; två av experterna (Krantz och Nasenius) anför liknande synpunkter.

Fråga om ansvar för broll md ej av rätten upptagas, med mindre åtal för broiiet väckis. Rätten äge dock ulan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

2 § I st.

Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt ålal. om ej annat är stadgat.

8 S 4 st. Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under allmänt åtal.

Fråga om ansvar för brott får ej upptagas av rätten, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten får dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

Allmänt åtal är sådant som utföres av åklagare på det allmännas vägnar.

Enskilt åtal utföres av målsägande. Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivii förnärmad eller lidit skada.

3s Allmän åklagare har, om ej annat är stadgal, rätt och skyldighet att åtala /or broll, som hör under allmänt åtal.

Nuvarande lydelse

2 § 2 och 3 st. Om befogenhet för särskild åklagare all tala å brott, som hör under allmänt åtal. gälle vad särskdt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal, md sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som fl/Zenos? efter angivelse hör under allmänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt åtal äga rum mot dem alla.

5S Brott md av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet d annan ort än den, där åtal för brottet md väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

Åklagare md besluta att icke tala å brott:

Föreslagen lydelse

Skyldighet att åtala föreligger dock ej, om långvarigt hinder för huvudförhandling är för handen eller om lagföring utom riket påräknas komma till stånd.

Vad som är föreskrivet beträffande brott som hör under allmänt åtal äger tillämpning även när särskild åklagare enligt vad därom är föreskrivet får åtala för sådant brott.

Åklagare/äVi högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

Under allmänt åtal hör alla brott, som ej uttryckligen är undantagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, gäller det.

Innefattar en handling flera broll och hör något av dem under allmänt åtal, /öV sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som endast efter angivelse hör under allmänt åtal,och ö/'flera misstänkta för att ha tagit del i brotlel, /aV allmänt åtal äga rum mol dem alla.

6S Målsägande får angiva broll till ålal hos åklagare eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet pfl annan ort än den, där ålal för brottet ./öV väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

7S Om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, får åklagare beslula alt ej väcka

Nuvarande lydelse

1. om det kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böler icke skulle komma alt ådömas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur altmän synpunkt; eller

2. om brotlel förövats, innan den misstänkte dömtsför annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och del är uppenbart, att brotlel i jämförelse med det andra brottet år med hänsyn till påföljden ulan nämnvärd betydelse; eller

3. ont del i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej er-fördras för all avhålla den missiänkie från vidare brottslighet och alt det med hänsyn till omständigheterna ej heller elfes/ är påkallat, att åtal väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2§ brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Föreslagen lydelse

åtal för brott (åtalsunderlåtelse):

1. om det kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att öveiyä-gas.

2. om annat av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antagas medföra sådan påföljd, all någon påföljd därutöver i anledning av del föreliggande brottet ej finnes påkallad,

3. om vård som avses i 31 kap. 2-4 .'i',' brottsbalken eller annan vård-, stöd- eller hjälpålgärd kommer till stånd utan lagföring saml åtgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället.

4. om del kan aniagas. att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas villkorlig dom. eller

5. om i annat fall än förut nämnts den misstänkte har blivit föremål för ålgärd från samhällets sida eller på annat sätt och åtgärden är av så ingripande art att lagföring ej finnes påkallad.

9S Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, all tillräckliga skäl, att den misstänkle är skyldig lill brotlel, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter

13 S

Sedan dom fallit, får ej allmänt åtal nedläggas.

Framkommer sedan allmänt åtal väckis sådant förhållande som, om det förelegat eller varit känt vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett beslut om åtalsunderlåtelse. får ålalei nedläggas och åtalsunderlåtelse beslutas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den tilltalade är skyldig till brottet, ej /«-religger, får målsäganden övertaga åtalei; han skall dock hos rätlen göra anmälan därom inom den tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalei, får han icke därefter

Nuvarande lydelse

väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

8;; 1-3 si. Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att ålal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om ansvar for falskt eller obefogat ålal. falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

lOS Vad i 8 och 9 ifi stadgats om rätl for målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott. Som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 andra stycket.

11 S

Aro i fråga om samma brott flera målsägande,,i?ä//e angivelse eller åtal av en målsägande även förde övriga.

12 5

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för broitet ej därefter äga rum.

Föreslagen lydelse

väcka ålal för brottet; om den tilltalade yrkar del, skall frikännande dom meddelas.

14 § Om ej annat följer av särskilda bestämmelser, är målsägandens rält att väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal begränsad till de fäll då brotlel utgör falskt eller obefogat åtal. falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Har åklagare väckt talan.fär målsäganden biträda åtalet; han/ar också i högre rätt fullfölja talan. Rätt att fullfölja talan föreligger dock icke ifall som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

15 § Ar i fråga om samma brott flera målsägande, gäller angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

16S Har målsäganden genom föriik-ning eller på annat sätt ulfäsl sig att ej angiva brottet eller väcka åtal for del eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,./a/' han ej därefter angiva broitet eller väcka åtal för det. Hör brottet endast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts,,/m- allmänt åtal för brotlel ej därefter äga rum.

13 s I lar någon genom brott blivii dödad, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, äge närslående, som nu sagts, samma rätt all angiva brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet. 14S

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2-5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15!! Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16S Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva broitet eller lala därå samt åtal, som väckes av

17 S

Har någon blivit dödad genom brun, har hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samma rält som målsägande att angiva brottet, an biträda eller övertaga åtal eller att fullfölja talan.

Avlider eljest målsägande, har närstående som nu sagts, samma rätt au angiva brotlel eller utföra åtal för del. som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, att denne ej velat angiva eller åtala broitet.

18 §

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, /oV hans ställföreträdare angiva brottet. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom angiva brottet. Med nu stadgad rätt att angiva brottet följer även den rätt att utföra åtal som kan tillkomma målsäganden. Vad i 11 kap. 2-5 vJS är stadgal om part och ställföreträdare i tvistemål äger motsvarande tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsägande gäller vad som är stadgat i 12 kap.

19 s

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, har han rätt till ersättning och förskott enligt vad som är stadgat om viitne.

20 5

Är i lag eller författning stadgat, all åtal för brott/a/- väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt alt angiva brottet eller väcka åtal för det samt åtal, som

Prop. 1981/82:41 60

Nuvarande lydelse Foreslagen lydelse

honom, anses som målsägande. väckes av honom, anses som måls-

ägande!

22 kap.

8 5 Talan om enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 5 andra stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

Den i första stycket stadgade inskränkningen i målsägandens talerätt gäller ej ifall som avses i 20 kap. 14 § första stycket.

23 kap.

1§

Fömndersökning skall inledas, så Fömndersökning skall, om ej an-snart på grund av angivelse eller el- nat följer av vad nedan sägs, inledas jest anledning förekommer, att brott, så snart på grund av angivelse eller som hör under allmänt åtal, förövats, eljest anledning förekommer, aU

brott, som hör under allmänt åtal,

förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse ej skett, förundersökning inledas, om angivelse icke kan utan fara avvaktas; målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

Om rält för polisman att underiåla att avgiva rapport eller att vidarebefordra rapport till åklagare meddelas bestämmelser av regeringen.

4 5

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmän, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt utsattes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas Förundersökningen skall bedrivas

så skyndsamt omständigheterna så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning medgiva. ull dessfiillföljande, skall den nedläggas.

Prop. 1981/82:41 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a5 Förundersökning skall nedläggas, om tillräckliga skäl saknas att vidtaga vidare utredningsåtgärd och beslut i fråga om lagföring ej befinnes erforderligt.

Såsom skäl för nedläggande av förundersökning skall anses, utöver vad som följer av allmänna grunder, följande förhållanden:

1. Det kan antagas, att brottet i händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor omedelbart i penningar, och därjämte befinnes, all forisatt utredning ej år påkallad av viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Riksåklagaren äger föreskriva an. även om broll antages förskylla lägre bötesstraff omedelbart i penningar än nyss sagts, nu angiven nedläggnings-grund ej får tillämpas vid vissa slag av broll. och han får beträffande nedläggningsgrundens tillämpning i övrigt meddela föreskrifter.

2. Det kan antagas, att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff, och därjämte befinnes. att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som ej står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

3. Det finns någon, som är miss
tänkt för brottet, men det kan aniagas
alt. om tillräckliga skäl för ålal mot
denne framkommer, lagföring lik\'ål
kommer att underlåtas enligt särskilda
bestämmelser om åtalsunderlåtelse el
ler om särskild åialsprövning.

Föreligger redan före förundersöknings inledande föruisåitningar för beslut eldigt andra stycket, får beslutas, all förundersökning ej skall inledas.

När beslut enligi andra eller iredje siycket meddelas såvitt angår viss misstänkt, anses beslutet gälla förundersökningen i dess helhet, om ej särskilt förordnas att annan tänkbar gärningsman skall efterforskas.

20 5 Dd förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal skall väckas.

20 5

Förundersökning avslutas genom beslut Ifråga om lagföring eller genom beslut om nedläggande av förundersökningen.

Beslut ifråga om lagföiing meddelas av åklagare, i den mån ej annat följer av 48 kap.

Beslut om nedläggande avförundersökning meddelas av undersökningsledaren. Sådant beslut skall dock, när polismyndighet är undersökningsledare, meddelas av åklagare.

1. om någon vid liden for beslutet
är skäligen misstänkt för brottet och
för delta är stadgat svårare straff än
böter eller

2. om 4 a andra stycket 3 skall
tillämpas.

Tredje stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om beslut att ej inleda förundersökning. Vad som därvid föreskrivits beträffande iindersök-ningsledare gäller i sådant fall den som skolat vara undersökningsledarc. om förundersökning inletts.

20 a 5 Beslul au förundersökning skall nedläggas eller att förundersökning ej skall inledas, skall innehålla de skäl som föranlett bedömningen,

1. om någon vid liden för hcsluici
är skäligen misstänkt för brottet och
för delta är stadgat svårare siraft' än
fängelse ses månader.

2. om i annat fäll misstänkt eller

Prop. 1981/82:41 63

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

målsägande kan antagas ha särskih intresse av alt skäl redovisas i beslutet.

Ha skäl utelämnats i beslul som avses i första stycket, skall den beslutande på begäran av den som varit skäligen misstänkt eller av målsågande om möjligt upplysa om skälen i efterhand.

A v beslut som avses i 4 a ff andra eller tredje stycket skall framgå vilket eller vilka lagrum som åberopas såsom stöd för beslutet.

22 5

Förundersökning enligt delta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderiig beträffande brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 5 första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning erforderiig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3 5 och 7 kap. 4 5 andra stycket, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än böler.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan alt förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

Å ven om enligt denna paragraf förundersökning ej sker, äger 4 a. 20 och 20 a ,fs*' motsvarande tillämpning med avseende på utredningsförfarandets avslutande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Nuvarande lydelse

2 5 Fråga om bes/ut jämlikt I | skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant beslut, skall ålal väckas utan dröjsmål.

15 Har broll begåtts av någon som vid tiden för brottet ej filt aderton år, må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 5 rättegångsbalken, åklagare besluta alt ej tala å brottet.

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 Sj sagda lag eller blir föremål för annan därmed jäm förlig ålgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan aniagas att härigenom vidtages vad som är läwrAlgasi för hans tillrätlaförande. eller

om brottet uppenbariigen skett av okynne eller förhastande.

Föreslagen lydelse

15 Handläggning av fråga, som rör ansvar för brott av den som ej fyllt tjugoen år. skall ske skyndsamt, oavsett vilken myndighet som får befattning med sådan fråga. Särskild skyndsamhet skall iakttagas, när fråga är om misstänkt som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år (underårig).

2 5

Om hinder ej möter med hånsyn lill viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, får åklagare, utöver vad som följer av 20 kap. 7 5 rättegångsbalken, besluta om åtalsunderlåtelse för brott av underårig,

1. om brottet uppenbariigen skett av okynne eller förhastande.

2. om det : annat fåll än sådant, som avses i punkt 1. av lillgänglig utredning framgår, alt den underårige el tidigare begått bron. för vilket fängelse i mer än sex månader är stadgat, eller

3. om barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas,

3 5

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser all vidtaga ålgärd beträffande den underårige saml huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligasi för hans tillräitaförande.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling saml hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

,4r brottet ringa, må åklagaren utan all barnavårdsnämndens yttrande inhämtats beslula all ej lala å brotlel.

4 5 Har den underårige tidigare begått brott för vilket fängelse i mer än sex månader är stadgat, skall åklagaren, om det ej är obehövligt, inhämta skriftligt yttrande från barnavårdsnämnden, innan åtalsfrågan avgörs.

Närmare föreskrifter om yttrandets innehåll meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.

4 5

Beslul all ej lala å broll skall på lämpligt sätt tillkännagivas för den underårige.

Underräiielse om beslutet skall ock. såframt åtgärd av barnavårdsnämnd fönilsäiies. tillställas denna.

5 5 Beslut all ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur all-5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 41

5 5

Beslut om åtalsunderlåtelse enligt 2 .s» 2 eller 3 skall genast lillsiällas barnavårdsnämnden.

Har åklagaren beslutat om åtal mot underårig för brott, för vilket svårare straff än böler är stadgat, skall barnavårdsnämnden genast underrättas om beslutet.

6 5

I fråga om tillkännagivande av beslut om åtalsunderlåtelse för underårig

Har någon begått brott innan han fylli aderton år, må efter omständighelema ådömas lindrigare slraff än för broitet är stadgat. Lindrigare straff må ock. om särskilda skäl äro dårilll. bestämmas för broll som någon begått under infiyiande av .själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hånsyn lill allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än som stadgats för bruiiei.

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omständigheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat eller ock påföljd heh eftergivas (påföljdseftergift). Detsamma gäller i fråga om brott som någon begått under inflytande av själslig abnormitet.

Om i annat fall på grund av särskilda omständigheter befinnes, att brott förskyller lindrigare straffan som stadgas for brotlel, får sådant lindrigare slraff ådömas. Befinnes de särskilda omständigheterna vara sådana alt påföljd för brottet ej är erforderlig, får påföljdseftergift meddelas.

Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, all påföljd för brolie t ej är erforderiig. må påföljd heh eftergivas.

Påföljdsefiergifi meddelas vidare, om broll befinnes förskylla lägre bötesstraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor omedelbart i penningar. Detla gäller dock icke, om ådömande av straff är påkallat av vikiigi allmänt intresse.

34 kap.

3 5

Prop. 1981/82:41 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dömes med tillämpning av 1 5 2 till straff för brott som begåtts innan den lidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets bestämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke översliga vad som jämlikt 26 kap. 2 5 kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 5 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet till fullo verkställts.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977.

4. Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrives att 11 5 rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115

Den rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Bidragsskyldighet enligt första stycket föreligger dock icke för målsägande, när denne gör gällande enskih anspråk på grund av brott och åtal ej kommit lill stånd med anledning av beslul enligt 20 kap. 7 eller 9 ,| eller 23 kap. 4 a § andra stycket 3 rättegångsbalken eller 2 ji lagen (1964:167) med särskdda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977.

Prop. 1981/82:41 69

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning

i brottmål

Härigenom föreskrives att 2, 3, 4, 5, 8 och 10 55 lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ej må någon dömas lill fängelse i sex månader eller däröver, villkoriig dom, skyddslillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas lill särskild vård utan all personundersökning ägt rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig för räiten.

Åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 4 rättegångsbalken må ej beslutas ulan att uiredning rörande den misstänktes personliga förhållanden föreligger. Sådan utredning benämnes begränsad personundersökning.

3 5

Rätlen skall så snart det lämpligen kan ske förordna om personundersökning och uppdraga ål skyddskonsulent att föranstalta om sådan undersökning. Förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljesi sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat fängelse i ivå år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro däremot, ulan dröjsmål göra anmälan därom hos rätlen för beslul angående personundersökning.

Föreligger anledning att tillämpa 20 kap. 7 4 rättegångsbalken äger åklagaren uppdraga åt skyddskonsulenten an föranstalta om begränsad person-undersökning.

4 5

Personundersökningen verkstäl- Personundersökning och begrän-
les av tjänsteman inom skyddskon- sad personundersökning verkställas av
suleniorganisaiionen eller av person- ijänsieman inom skyddskonsulent-
undersökare som skyddskonsulen- organisationen eller av personunder-
len ulser. Till personundersökare får sökare som skyddskonsulenten ut-
utses endast den som undergalt för ser. Till personundersökare får utses
ändamålet avsedd utbildning eller endast den som har för ändamålet

Prop. 1981/82:41 71

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänna synpunkter m. m.

/./ JK

Betänkandet innehåller enligt min mening en mycket gmndlig analys av de frågor kommittén haft att behandla. Läsaren har i regel bara att välja mellan de synpunkter som kommittén redovisar. På en punkt saknar jag emellertid en principiell diskussion, nämligen i fråga om rollfördelningen mellan domstolar och åklagare. Möjligen har kommittén ansett denna fråga - mot bakgmnd av direktivens innebörd - sakna intresse för utredningsarbetet. Enligt min mening är den antydda frågan emellertid av sådan central betydelse att den inte kan förbigås vid den fortsatta beredningen av kommitténs förslag. Jag vill därför inleda mitt remissyttrande med några allmänna synpunkter i denna del.

Antalet straffbestämmelser i svensk rätl är mycket stort, enligt min mening alltför stort. Bakom varje sådan bestämmelse måste i princip förutsättas ligga en avsikt från samhället att på något sätt reagera mot överträdelser av bestämmelsen och att därvid - i enlighet med principen om allas likhet inför lagen — behandla alla överträdare på samma sätt. För att fullfölja dessa avsikter har tillskapats i huvudsak tre organ eller typer av organ: polismyndigheter, åklagarmyndigheter och domstolar. Domstolarna har alltid varit fristående från de övriga organen. Sedan 1965 är även polis- och åklagarmyndigheterna fristående från varandra. De skilda organen har tilldelats olika uppgifter och organiserats med hänsyn härtill.

Under trycket av den tilltagande brottsligheten har vissa förskjutningar skett av gränserna mellan de tre nämnda organen. Polisen har sålunda i viss utsträckning fått övertaga åklagamppgifler under fömndersökningen och åklagama, jaäven polisen, harfått vissa dömande uppgifter genom in-sfituten ordningsbot och strafföreläggande.

De nyss angivna åtgärderna har emellertid inte bedömts tillräckliga. Också andra åtgärder har därför vidtagits i syfte att bemästra resursfrågorna, framför allt inom polisväsendet. Jag tänker då särskilt på avkriminali-seringen (senast l.ex. fylleri) och den s.k. depenaliseringen (l.ex. parkeringsförseelserna).

Utvecklingen under senare år har - i varje fall synes det mig gälla tiden efter nya rättegångsbalkens införande - uteslutande gått i den riktning jag nyss har antytt. Direktiven för åtalsrättskommittén är ett exempel på samma tendens. Innan man fortsätter på den inslagna vägen kan det därför, som jag redan framhållit, finnas anledning att överväga om man bör gå längre, vända om eller välja en annan väg för att nå målet.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar om målet. Enligt min mening

Prop. 1981/82:41 72

bör målet, som jag redan nämnt, i och för sig vara att alla brott - jag använder detta ord som sammanfattande begrepp för alla överträdelser av straffsanktioner - skall beivras. Ett avgörande styrinstmment när det gäller strävandena att uppnå ett på detta sätt definierat mål är resurstilldelningen till och användningen av personalen inom polisväsendet. Eftersom resursema alltid torde komma att vara begränsade är emellertid - som det heter i direktiven — den tid förbi då varje känd lagöverträdelse beivras. Om polisens resursfrågor är det dock inte tal i detta sammanhang. Däremot är användningen av åklagar- och domstolsväsendets resurser en central fråga när man överväger kommitténs förslag. Kommittén har (s. 149) betecknat det som ett framträdande intresse att - i den mån rättssäkerhetssynpunkter ej lägger hinder i vägen - så många som möjligt av domstolsmålen skall kunna överföras till det enklare och snabbare förfarande som åtalsunderlåtelseinstitutet innebär.

En sådan överföring som nyss nämnts innebär att uppgifter som f. n. ankommer på domstolarna överflyttas till åklagarna, dvs. åklagarna "upphöjs" lill domare och den förskjutning av arbetsuppgifterna som jag förut nämnt accentueras ytterligare. Den föreslagna ordningen innebär att åklagarna i stor utsträckning ges befogenhet att besluta humvida och på vad sätt samhället skall reagera mot den misstänkte. Kommittén föreslår visserligen vissa spärrar - hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse - och den grövre brottsligheten blir helt undantagen men förslaget innebär ändå, detta är naturligtvis avsikten, en betydande omfördelning av de dömande uppgifterna i brottmål.

Kommittén har i ett visst sammanhang (s. 143) utvecklat sin syn på åklagaren som domare. En sådan lösning betecknas därvid som helt otänkbar. Jag delar helt detta synsätt och jag vill ifrågasätta om inte detsamma i allt väsentligt gäller även flera av de förslag som kommittén lägger fram. Enligt min mening är nämligen innebörden av dessa förslag att "utpräglat dömande funkfioner" Ofr kommitténs uttalande på s. 143) läggs på åklagarna. Förslagen innebär i praktiken att åklagaren i vissa avseenden skall företaga en bedömning av vilken påföljd en lagföring skall ha resulterat i och med utgångspunkt från resultatet av denna bedömning besluta om åtalsunderlåtelse eller åtal. Denna ordning - som alltså innebär att åklagaren först sätter sig i domstolens ställe i påföljdsfrågan och därefter fattar ett beslut i åtalsfrågan - innebär risker för betydande variationer i praxis, risker som knappast kan förebyggas inom ramen för överåklagamas och RÅ:s tillsyn. Dessutom är att märka att lekmannainflytande! i domstolarna ansetts särskilt värdefullt just vid påföljds valet. Den föreslagna ordningen innebär att åklagaren ensam avgör t. ex. humvida viss vård eller åtgärd kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället (20:7 p. 3 RB) eller huruvida den misstänkte kan fillrättaföras utan övervakning eller någon mer ingripande åtgärd (20: 7 p. 4 RB). Att låta åklagaren på grundval av en sådan bedömning också bestämma påföljden har kommittén funnit otänk-

Prop. 1981/82:41 73

bart. Samma betänkligheter som uppställer sig mot åklagaren som dömande organ kan emellertid enligt min mening riktas också mot ett förhållande som det här redovisade, inte minst lekmannainflytandet omintetgörs helt just i de fall där det ansetts mest önskvärt. Även om någon form av lekmannainflytande införs också på åklagarplanet är det helt uppenbart att en lekmannamedverkan inte är tänkbar vid avgörande av varje enskilt fall.

Kommittén föreslår visseriigen att presumtion även i fortsättningen skall råda för åtal. Förslaget innebär emellertid en betydande urholkning av denna presumtion. Jag har inte funnit några övertygande skäl för att tiden nu skulle vara mogen för att i sådan grad som här föreslås frångå huvudregeln att det är domstolarna som skall pröva om i det särskilda fallet fordras påföljd och i så fall vilken. Det förhållandet att lagstiftaren markerar ett visst förfarande såsom brottsligt/straffbart bör också betyda att samhället i princip reagerar mot detla förfarande med lagföring och dom. En annan ordning överensstämmer knappast med den allmänna rättsuppfattningen.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att kommittén enligt min mening underskattat domstolsförfarandet som sådant som ett kriminalpolitiskt medel. Domstolsförfarandet är naturiigtvis - såsom kommittén framhållit (s. 110) - främst påkallat av hänsyn till rättssäkerheten. Det utgör emellerfid dessutom ett beaktansvärt inslag i samhällsreaktionen mot den misstänkte. På gmndval av samtal med aktiva domare vågar jag påstå att det ingalunda är ovanligt alt benägenheten att döma till icke frihetsberövande påföljd är större i fall där det kan antas att själva domstolsförfarandet inneburit en rejäl tankeställare för den misstänkte. Det torde därför många gånger komma att bli missvisande om åklagaren gör det antagandet att lagföring i visst fall skulle ha lett till villkorlig dom och han på gmndval härav meddelar beslut om åtalsunderlåtelse under motivering att härigenom uppnås ungefärligen samma resultat som en lagföring skulle ha lett till. Värdet såsom kriminalpolitiskt medel av den föreslagna ordningen för tillkännagivande av beslut om åtalsunderiåtelse (s. 117) torde vara intill obefinflighet ringa. Det kan därför inte ersätta lagföringen inför domstol.

Ytterligare betänkligheter kan anföras mot en utvidgning av åtalsunder-lålelseinstitutel. Några ex. kan anföras. Huvudprincipen att endast klarlagda brott - i huvudsak endast erkända sådana - skall leda till åtalsunderlåtelse innebär risk för att den misstänkte erkänner brottet för att slippa obehaget av en rättegång. Vidare riskerar man att få till stånd ett ökat "processande" på förundersökningsstadiet med därav följande ökad arbetsbörda för åklagarna och kostnader för statsverket. Sålunda torde de utökade möjligheterna att undgå åtal leda till ökad efterfrågan på offentliga försvarare redan på fömndersökningsstadiet med uppgift att verka för att åtal inte väcks.

Vad jag nu har anfört innebär att jag vill ställa frågan om man inte redan nu gått tillräckligt långt när det gäller att överföra dömande uppgifter till åklagama. Jag är angelägen framhålla att min inställning inte har sin grund

Prop. 1981/82:41 74

i någon misstro mot åklagarkåren. Jag vill endast hålla fast vid en mer principiellt betonad rollfördelning. 1 princip vill jag anlägga samma synsätt här som när del gäller fördelningen av uppgifter mellan bevakningsföretag och polisen.

Det hittills förda resonemanget har varit av övervägande principiell karaktär. Kommitténs förslag gmndas emellertid till väsentlig del på mer praktiska - framför allt processekonomiska - överväganden. Det finns skäl att antaga alt ett genomförande av förslaget - jag tänker nu närmast på åtalsunderlåtelseinstitutet - skulle innebära vissa rationaliseringar och besparingar.

Kommittén har inte redovisat några beräkningar i denna del men del förefaller mig uppenbart att man i vissa delar måste räkna med en ökad belastning pä åklagarväsendet. Även om dessa belastningar kompenseras av lättnader för domstolsväsendet är jag inte övertygad om att nettovinsten blir särskilt stor. Härtill kommer att denna vinst skall vägas mot de nackdelar som reformen skulle innebära och som jag tidigare har berört.

Enligt min mening finns det anledning att i det läge vi nu befinner oss överväga även andra alternativ än de som kommittén tagit upp. Jag syftar då på alternativ som utgår från den traditionella rollfördelningen inom rättsväsendet men som ger några av de rationaliseringsvinster som kommittén velat uppnå. Vad som föresvävar mig är närmast en översyn av förfarandet - i vidaste mening — i brottsmålsprocessen. En sådan översyn kan troligen ge sådana vinster all vi även i fortsättningen kan låta domstolarna döma och åklagarna åtala.

Med det sist anförda har jag inte uteslutit möjligheten att genomföra mindre delar av kommitténs förslag. Delta kommer att framgå i det följande.

1.2 RÅ

Innebörden av och förutsättningarna för åklagarens skyldighet att åtala brott tillhör de väsentliga frågorna i ett rättssamhälle. Man har härvid sedan mitten av 1800-talet skilt mellan legalitetsprincipen och opportunitets-principen, i senare nordisk doktrin också benämnda den absoluta och den relativa åtalsplikten.

Enligt legalitetsprincipen åligger det åklagaren att ovillkorligen väcka åtal om han på objektiva skäl kan fömtse fällande dom. Utmärkande för opportuniletsprincipen är alt åklagaren, även om angiven förutsättning föreligger, äger pröva om åtal med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligt från allmän synpunkt och, där så inte är förhållandet, underiåta att väcka åtal.

Innehåller lagstiftningen en huvudregel om åtalsplikt men är huvudregeln förenad med undantag som lämnar rum för ett friare skön från åklagarens sida, anses opportuniletsprincipen och inte legalitetsprincipen råda.

Prop. 1981/82:41 75

Med hänsyn till de regler om åtalsunderlåtelse som redan nu finns i svensk rätt - särskilt bestämmelsen i 20 kap 7§ första stycket 3 rättegångsbalken - kan det därför ifrågasättas om kommittén har rätl i sitt påstående alt absolul åtalsplikt anses gälla för svensk rätts vidkommande.

Man bör dock inte binda sig för mycket vid ordalagen eller terminologin. Betydelsefullare är de principiella skäl som ligger bakom de olika sätten att reglera åtalsplikten.

Till förmån för legalitetsprincipen kan anföras det för eti rättssamhälle grundläggande kravet på allas likhet inför lagen. Från kriminalpolitisk synpunkt är det också av vikt att flertalet brott beivras. Ett strikt fasthållande vid legalitetsprincipen är emellertid alltför resurskrävande för att vara realistiskt. Därtill kommer att det från kriminalpolitisk synpunkt inte är nödvändigt att varje brott beivras och i vissa fall rentav kan vara slötande att ålal väcks.

För opportuniletsprincipen talar alt man med tillämpning av denna på ett smidigt sätt kan ingripa där det är påkallat och avslå när så inte är fallet. Därmed följer emellertid också risken att lika fall behandlas olika. När opportuniletsprincipen råder ligger del vidare närmare till hands för de brotlsbeivrande organen all under trycket av bristande resurser underiåla att ingripa mol brottslighet även när ett ingripande är påkallat.

Vid en reformering av de svenska åtalsreglerna bör, så långt det är möjligt, fördelarna hos både legalitets- och opportunitetsprinciperna tas tillvara. Man bör därför enligt min mening behålla gällande rätts presumtion för alt varje brott skall beivras och endast tillåta undantag som är motiverade av starka kriminalpolitiska eller processekonomiska skäl. För att garantera en likformig tillämpning bör undantagen vara normerade. Huruvida en reglering av detla slag kan betecknas som ett utflöde av den ena eller andra principen anser jag mindre betydelsefullt.

Kommitténs förslag präglas i alltför stor omfattning av teoretiska processuella överväganden medan de kriminalpolitiska punkterna harfått för litet utrymme. Man saknar i betänkandet framför allt en diskussion om lag-föringens betydelse från allmänpreventiv synpunkt. Det är, som jag förut understrukit, nödvändigt att hålla fast vid gmndregeln att brott skall beivras. 1 annat fall framstår strafflagstiftningen som meningslös. Drar man ut konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna — i synnerhet 20 kap 7 § 4 saml 23 kap 4a§ andra stycket I och 3 rättegångsbalken - blir resultatet att instituten villkorlig dom och åtalsunderlåtelse nästan helt försvinner ur rättslillämpningen. En sådan utveckling skulle innebära att man i större utsträckning än vad som är försvariigt efterger kravet på att brott skall utredas. Vidare skulle man därigenom gå miste om två kriminalpolitiskt betydelsefulla sanktionsformer.

Det anförda får inte undanskymma att det ännu finns utrymme för angelägna reformer på det område som behandlats av kommittén. Det moderna samhällets alltmer komplicerade stmktur och den därmed sammanhängan-

Prop. 1981/82:41 76

de brottsutvecklingen nödvändiggör ytteriigare förenklingar och prioriteringar i fråga om de rättsvårdande organens insatser. 1 synnerhet gäller detta fömndersökningsstadiet, vilket inte pä samma sätt som åklagarens och domstolarnas verksamhet varit föremål för partiella reformer sedan rättegångsbalken trädde i kraft för snart 30 år sedan. Även om kommitién enligt min mening har gått alltför långt i vissa hänseenden, finns det åtskilligt i dess betänkande som är värt alt ta fasta på.

Sedan kommittén påbörjade sitt arbete har en översyn av rätlegångsförfarandet vid allmän domstol aktualiserats (se Ds Ju 1976: 8) och regeringen har numera beslutat att en sådan översyn skall komma till stånd. Flertalet av de problem som behandlats av åtalsrättskommittén lämpar sig emellerfid för partiella reformer, eftersom de är väl avgränsade och inte griper in i andra frågekomplex. 1 den mån kommitténs förslag - efter överarbetning i förekommande fall - är ägnade att läggas till grund för ny lagslifning bör man därför inte dröja med en sådan i avvaktan på resultatet av den sålunda beslutade översynen av rättegångsbalken. Vissa av kommittén behandlade frågor är dock av den art att de med fördel bör prövas i det större sammanhanget.

I kap. 6 avhandlas bl. a. de av kommittén lanserade nya rekvisiten för gmndbestämmelserna om åtalsunderiåtelse: "viktigt allmänt intresse" och "vikfigt enskilt intresse". Förstnämnda term utgör en samlingsbeteckning för flera av kommittén närmare angivna förhållanden liknande dem som har brukat inlolkas i det nu använda uttrycket "påkallat ur allmän synpunkt". Kommittén vill dock med den nya termen ge ullryck för att endast en något högre nivå av allmänintresse skall utlösa lagföring.

I stort sett har jag inga sakliga invändningar mot kommitténs förslag i denna del. På vissa punkter anser jag visserligen att kommittén går väl långt, såsom när den på s. 105 säger alt åtal får anses påkallat om det bedöms oundgängligen (kursiverat av mig) nödvändigt att övervakning, särskild föreskrift och/eller tilläggsböter kommer till stånd. Betydelsefullare är emellertid att det kan ifrågasättas om inte uttrycket "vikfigt allmänt intresse" är alltför starkt och därmed kan föranleda en mer restriktiv åtalspraxis än vad som är godtagbart. Termen "allmänt instresse" svarar enligt min mening bättre mot vad som bör vara förslagets intentioner.

1 huvudsak kan jag ansluta mig till kommitténs uppfattning att målsägan-deintressena bör beaktas i mindre utsträckning än f. n. vid bedömningen om åtalsunderlåtelse bör meddelas. Också här ställer jag mig emellertid tveksam — om än i lägre grad - till den föreslagna terminologin ("viktigt enskilt intresse").

Även om jag således - med angivna förbehåll - inte har några sakliga invändningar mot förslaget i fråga om angivandet av gmndrekvisiten för åtalsunderlåtelse vill jag av principiella skäl ifrågasätta förslagets lämplighet med hänsyn till alt uttrycket "påkallat ur allmän synpunkt" avses stå

Prop. 1981/82:41 77

kvar i brottsbalkens bestämmelser om särskild åtalsprövning. Delta kan föranleda svårigheter i rättstillämpningen. Jag vill därtor förorda att frågorna om de olika termernas förhållande till varandra och om en eventuell samordning av uttrycken övervägs ytteriigare. Därvid bör också bestämmelsen i 48 kap. 5§ rättegångsbalken om grundförutsättningarna för utfärdande av strafföreläggande anpassas till den nya terminologin på sätt överåklagaren i Stockholm föreslagit.

Kap. 6 innehåller vidare en diskussion om särskilda beslut eller förelägganden som komplettering lill eller ersättning för beslut om åtalsunderlåtelse. Jag delar kommitténs uppfattning all del inte finns någon invändningsfri utväg att i ett system med åtalsunderlåtelse få motsvarigheter till akluella straffrättsliga påföljders inslag av särskilda föreskrifter, tilläggsböter eller, såvitt angår skyddstillsyn, övervakning. I sådana fall där flera brott samtidigt föreligger till bedömande bör man emellertid överväga att öppna möjlighet för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse beträffande vissa brott och utfärda strafföreläggande för andra. Delta fömisätter en ändring av 48 kap. 5§ första stycket rättegångsbalken, vilken bestämmelse hitfills utgjort hinder mot s. k. delade beslul. En utvidgning av institutet åtalsunderlåtelse kan göra en sådan reform motiverad på samma sätt som huvudregeln i 1 kap. 6§ brottsbalken om gemensam påföljd för flera brott försetts med alltflera undantag.

/ .3 Överåklagaren i Stockholm

Vid tillämpning av 20 kap. 7§ rättegångsbalken kommer åklagaren ej sällan i den situationen att han ej kan undvika att väcka åtal i fall där åtal med hänsyn till omständigheterna ter sig stötande. De föreslagna reglerna angående åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegränsning kommer att möjliggöra att talan ej behöver föras i dessa fall, vilket är tillfredsställande. Lagtexten är så utformad, att stort utrymme lämnas för åklagarens bedömning, vilket naturligtvis kommer att medföra tolkningssvårigheter. Del får emellertid fömtsättas, att enhefiig praxis kommer att kunna skapas genom instmkfioner, inspekfioner och överprövningar. Härvid är det angeläget att utvecklingen sker på sådant sätt att allmänheten ej bibringas den felaktiga uppfattningen att ett flertal straffstadganden satts ur kraft. Även om komplikationer av ovan antytt slag kan förväntas uppstå och trots att förslagets verkningar är svåra att överblicka delar jag i allt väsentligt kommitténs uppfattning.

1.4 Chefsåklagaren Lennart Hiort, åklagarmyndigheten i Stockholm

Kommittén har i olika avseenden lagt fram förslag som syftar till stark begränsning av brottmålen i domstolen. Förslagen hänför sig såväl till ul-redningsbegränsande åtgärder som fill begränsningar av åtalen, sedan väl utredningen slutförts. 1 båda dessa sammanhang har framlagts förslag till åtgärder, som många säkerligen äro väl ägnade att minska antalet brottmål

Prop. 1981/82:41 78

i domstolen. En del synes dock innebära att nödvändiga arbetsinsatser i stället läggs på åklagaren i sådan utsträckning alt det kan ifrågasättas om resursanvändningen totalt kommer alt minska i någon betydande omfattning.

/ .5 Överåklagaren i Göteborg

Under det reformarbete som på senare tid bedrivits på rättsväsendets område med inr'iktning på all rationalisera verksamheten i syfte alt frigöra resurser för den allvarligare brottsligheten har hänsynen fill allmänpreventiva effekter tillmätts mindre betydelse. Inte heller åtalsrättskommittén kan gä fri från kritik i detla avseende. Kommittén har visserligen behandlat frågan humvida vittgående åtalsbegräsningar kan ha negativa effekter på den allmänna laglydnanden, men de slutsatser kommitién drar leder inte till någon större försiktighet i reformförslagen. Två synpunkter är särskilt värda beaktande i detla sammanhang. För det första är det uppenbart att påföljden skyddstillsyn har en allmänpreventiv effekt som saknas hos de föreslagna inte siraffrältsliga resocialiseringsålgärderna. För det andra måste det antagas att den del av den samlade brottsreaktionen, som åtalet och domstolsförhandlingen utgör, har broltsavhållande effekter. Till skillnad från vad kommittén anfört i dessa frågor vill jag betona, att farhågor för negativa effekter på den allmänna laglydnaden, bör medföra stor försiktighet vid reformering av åtalsreglerna.

Även rättssäkerhetssynpunkter talar för att sådan försiktighet bör iakttas. Man måste instämma i kommitténs konstaterande alt rätlegångsförfarandet innebär den bästa garanun för ett materiellt riktigt avgörande. Särskilt bör värdet från rättssäkerhetssynpunkt av den muntliga handläggningen framhållas. Inte minst av hänsyn till allmänhetens förtroende för rättsvården bör även fortsättningsvis gälla som huvudprincip att brott leder lill lagföring och påföljd. Med de väsentligt utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse som kommillén föreslår måste riskerna öka för olikhet i tillämpningen. Överprövningsinstitutet och inspektionsverksamheten inom åklagarväsendet medför inte lika goda förutsättningar för enhetlig rällstillämpning som instansordningen inom domstolsväsendet. En fråga av rättssäkerhetskaraktär som kommittén inte behandlat sammanhänger med det numera ej ovanliga förhållandet att misstänkta som under förundersökningen erkänt brott senare, under förevändning att de utsatts för allehanda påtryckningar, lar tillbaka sina erkännanden. Utsikten alt erhålla åtalsunderlåtelse kan medföra att benägenheten att avge sådana "felaktiga" erkännanden ökar. Svårigheter kan i sådana fall tänkas uppstå för målsägande sorn i efterhand gör sina krav gällande. Vidare kan begäran om åtal följa då den misstänkte i efterhand blir varse de sociala konsekvenser hans åtalsunderlåtelse medför.

I detta sammanhang är det emellertid angeläget att betona att sådan tveksamhet om åklagarna är tillräckligt kvalificerade för uppgiften att i

Prop. 1981/82:41 79

större utsträckning underlåta åtal, som tidigare framförts i lagstiftningssammanhang, inte längre har någon aktualitet. Inte minst bör erfarenheterna av åklagarnas handhavande av strafföreläggandeinstitutet och de möjligheter fill åtalsunderlåtelse som redan står fill buds visa att sådana farhågor är obefogade.

Kommittén har ingående övervägt om principen om absolut åtalsplikt bör överges till förmån för relativ åtalsplikt. Ehuru bland annat processekonomiska skäl kan tala för relativ åtalsplikt, har man stannat för alt föreslå att nuvarande ordning med absolut åtalsplikt som gmndregel behålls. Jag ansluter mig till den bedömningen och vill som ytterligare skäl för den absoluta åtalsplikten framhålla värdet för åklagarna av lagregler som motverkar skönsmässiga bedömningar av åtalsfrågor. Med bibehållen absolul åtalsplikt torde man bland annat minska risken för att åklagarna utsätts för obehöriga påtryckningar i åtalsfrågor. Dessutom undvikes den ökning av antalet överprövningar som en godtycklig prövning måste medföra, särskilt innan någon fast praxis utbildats beträffande de olika brottsarlerna.

Kommittén föreslår som gemensam förutsättning för åtalsunderlåtelse enligt de i 20 kap. 7 § RB upptagna fallen liksom enligt 1964 års lag att "hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse". Uttrycket är avsett att ersätta formuleringen att åtal skall väckas om det "finnes påkallat ur allmän synpunkt". Det sistnämnda uttrycket återfinns fömtom i ovannämnda lagar i brottsbalkens regler om särskild åtalsprövning och beträffande dessa föreslår kommitién ingen ändring. Förslaget väcker principiella betänkligheter. Vad som skall förstås med den föreslagna formuleringen låter sig inte avgöras utan studier av motiven. Det är alltså ett exempel på den lagstiftningsteknik som innebär att mofivstudier krävs för att lagstiftarens mening skall bli begriplig. Sådan lagstiftning bör i princip undvikas. Med åren uttunnas de ursprungliga kraven bakom orden i lagtexten. Särskilt olyckligt blir förhållandet i fall som det förevarande då de citerade uttrycken är tänkta ati bestå "sida vid sida" med endast delvis olika innebörd. Jag avstyrker därför att denna nya formulering införs innan en total översyn av jämförbara uttryck skett.

1.6 Överåklagaren i Malmö

Kommitténs arbete och förslag är orsakat av behovet av ökad effektivitet och nyansering i åklagarnas och polisens verksamhet och en prioritering av arbetsuppgiftema framtvingad av brottslighetens utveckling. Som kommittén konstaterar har principen om påföljd för alla kända lagöverträdelser kommit att luckras upp. Ett påföljdssyslem där sociala reaktioner träder i stället för straffrättsliga påföljder torde i någon mån kunna sägas ligga i den allmänna samhällsutvecklingen men starka invändningar kan i flera avseenden göras mot denna tendens. Emellertid har den nämnda principen kanske främst kommit att dikteras av de brottsbekämpande myndigheternas alltför små resurser i förhållande till den ökande brottslig-

Prop. 1981/82:41 80

heten. Denna utveckling är starkt oroande och en ordning där allt fler brott lämnas utan utredning, ingripande eller reaktion överhuvud kommer otvivelaktigt att leda till svårartade samhällsproblem i framfiden.

Det är obestridligt att möjlighelema lill ökad nyansering av reaktionen mot lagöverträdare också måste innebära vidgade möjligheter till åtalsunderiåtelse. Det fär därvid hälsas med tillfredsställelse när kommittén avger förslag till lagstiftning där typiska engångsbrolt kan lämnas utan åtal och en rättegång ledande till villkoriig dom kan undvikas. På samma sätt måste det vara en förbättring att åklagaren föreslås få utökade möjligheter att utan åtal acceptera att lagöverträdare omhändertas eller behandlas i enlighet med lagstiftning om psykiskt avvikande och alkoholmissbrukare.

De ytterligare föreslagna utvidgningarna av området för åtalsunderiåtelse aU gälla flertalet fall där s. k. resocialiserande åtgärder förekommer synes emellertid ägnat att inge avsevärda farhågor. Detta gäller inte minst narkolikamissbmkare, vilka svarar för en stor andel av egendomsbrotten och en påfallande stor del även av annan farlig brottslighet. För den, som på nära håll kunnat iaktta systemet med ålalsunderiåtelser för unga lagöverträdare och den bristande effekt sådana ålalsunderiåtelser ofta har, måste också alltför omfattande förslag till ökade åtalsunderlåtelser för denna grupp ses med stor skepsis. Det bör vidare starkt framhållas att kommitténs förslag i väsentliga delar tillägger åklagaren en dömande funktion. Det är därvid viktigt att åklagaren i möjligaste mån beredes ett lika gott beslutsunderlag som domstolen. Del framstår som synneriigen väsentligt att åklagaren - som ju i motsats till domstolen uppfattas som en enskild namngiven person - i sina beslut har sådant underlag att han aldrig skall kunna misstänkas för oväld eller kunna utsättas för försök till påverkan.

Beträffande bötesbrotten torde en vinst ligga i kommitténs förslag till begränsning av fömndersökningar av processekonomiska skäl i vissa fall. Förslaget till generella förändringar i bedömningen av bötesbrotten synes däremot såväl orealistiskt fill sin konstmktion som destmktivt till sin verkan och måste betraktas som ogenomförbart.

Del bör här också nämnas något om åtalspliktens utformning. Frågan om absolut eller relativ åtalsplikt är otvivelaktigt av stort teoretiskt intresse. Som kommittén framhåller är del dock mera en fråga om ord än om reell skillnad enär det faktiska resultatet av det ena eller andra systemet framstår som i det närmaste likartat. Det synes dock vara en viss trygghet för åklagaren au kunna falla tillbaka på en "formell" gmndregel om absolut åtalsplikt. Den relativa åtalsplikten torde - liksom en med alltför stora undantag förenad absolut åtalsplikt - kunna medföra alt åklagarens beslut blir föremål för ett avsevärt mer eller mindre berättigat överklagande.

Som gmndförutsäuning för åtalsunderiåtelse jämlikt de föreslagna bestämmelserna i 20 kapitlet rättegångsbalken och 1964 års lag gäller all hinder mot åtalsunderiåtelse ej skall föreligga med hänsyn till vikiigi allmänt

Prop. 1981/82:41 81

eller enskilt intresse. Till stor del kommer de föreslagna bestämmelserna att få sitt sakinnehåll genom tolkningen av dessa gmndfömtsättningar. Kommittén har utvecklat sin syn härpå och förväntar synbarligen att åklagarna skall dela denna. Innan här behandlas vad kommittén anfört skall påminnas om att ändring ej föreslagits av bestämmelsen i 1 kap. 7§ brottsbalken: "Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället". Med hänsyn till åklagarens alltmera dömande funktion vid åtalsunderlåtelser torde anledning finnas att betrakta denna bestämmelse som analogt tilllämplig vid åtalsbeslut. Vad kommittén anför om allmänprevenlionens innebörd är riktigt medan de slutsatser som därav dras synes oriktiga. Det skall först påpekas att redan gällande bestämmelser i BrB 1:7 enligt förarbetena avser att ge avsevärd tyngd åt allmänprevenlionen (Kommentaren till BrB I sid. 68 ff). Kommittén vill i bestämmelsen om viktigt allmänt intresse intol-ka ell minskat utrymme för allmänpreventiva synpunkter. Det torde vara ett allvarligt misstag att tro att man utan stora skadeverkningar i samhället kan frångå tanken på ett samband mellan brottet och samhällets reaktion därpå. Att som huvudregel eller ens i frekventa fall avskaffa en sådan princip är ägnat att leda till att såväl målsäganden som allmänheten känner sig åsidosatt och lämnad utan stöd medan den brottsliges intressen på varjehanda sätt tyckes tillvaratagna och detta utan att samhällets åtgärder för den brottslige ter sig ingripande eller avskräckande. Beträffande den minst allvarliga brottsligheten och stundom vid brott av unga lagöverträdare måste förvisso hänsynen till den brottslige tillmätas avsevärd vikt men att låta principen vinna ytterligare större insteg i påföljdssystemel synes otillfredsställande och på sikt förenat med skador för samhället. Även om antalet fall där kommitténs synpunkter kan komma att göras gällande torde bli måttliga till antalet kan principultalandet ej godtagas. Det måste alltjämt framstå som ett starkt krav att brottsligheten följes av ett samhällsingripande, som för den brottslige uppfattas som en verklig och ej skenbar och därmed likgiltig reaktion.

Kommittén torde vara alltför optimistisk i sina förmodanden om den allmänpreventiva verkan s.k. resocialiseringsåtgärder kan ha. Liksom nu villkorlig dom och i än högre grad skyddstillsyn felaktigt av många lagöverträdare betraktas som frikännande eller frånvaro av påföljd måste man räkna med att samma inställning i högre grad kommer att drabba utom-straffrättsliga åtgärder från sociala myndigheters sida.

Vid bedömningen av vad som skall vara viktigt allmänt intresse finns utöver vad som nu anförts ej allvarliga invändningar att göra. Det finns dock anledning alt understryka att de framlagda synpunkterna verkligen lägges fill gmnd för bedömningen i åtalsfrågorna och ej förvanskas eller frångås av olika skäl. Kommitténs synpunkter på målsäganden och dennes intressen vid bedömningen av åtalsfrågan kan i stort delas. Det är i och för sig 6 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 82

beklagansvärt att brottsutvecklingen alltmera ställt målsäganden utan reellt stöd från samhällets sida. Det måste dock, som kommittén gjort, ses på verkligheten som utgångspunkt för lagändringar härvidlag. De minskade möjlighelema för målsäganden att föra talan, som behandlats av kommittén, torde vara en tämligen god avspegling av målsägandens utomordentligt små möjligheter att gottgöras i brottmålsprocessen. En lång tids praxis visar även att det enskilda åtalsinsfitutet inte har större värde än att det kan tillvaratagas på annat sätt genom allmän åklagare eller civilprocess, inte sällan i förenklad form.

Det är att märka att kommittén redovisat ett tämligen omfattande förslag om begränsning av förundersökning och möjligheter till påföljdseftergift vad avser bötesbrott men ej velat föreslå motsvarande uttryckliga ändring av reglerna om åtalsunderlåtelse. Frågoma om fömndersökning, åtalsunderiåtelse och påföljdseftergift beträffande de rena bötesbrotten är så nära sammanknutna med varandra att hela problemkomplexet och kommitténs förslag därom skall behandlas särskilt nedan - - —. Den föreslagna lydelsen av RB 20:7 p 1 ger visst ytteriigare utrymme för åklagaren all besluta om åtalsunderlåtelse och intet finns all erinra mol denna del av förslaget.

Bötesbrott skiljer sig i huvudsak från andra brott därigenom att de är mera frekventa och att de oftast inte är uttryck för en asocial inställning från gärningsmannens sida. Upptäcktsrisk och riskerad påföljd påverkar därför vid dessa brott mycket starkt efterlevnaden av lagstiftningen. Det torde också vara så att småbrottslighet om den lämnas utan åtgärd leder till vana vid bristande laglydnad överhuvud.

Kommitténs förslag är såtillvida anmärkningsvärt att det innefattar dels lagstiftning om påföljdseftergift för bötesbrott av viss lägre dignitet, dels möjligheter till underlåtande av fömndersökning beträffande sådana brott. Någon bestämimelse om åtalsunderlåtelse för enahanda typ av brott har däremot ej föreslagits. Anmärkas bör därvid att det endast i ett mycket, ringa antal fall förekommer förundersökning i mål av nämnd beskaffenhet. Kommittén har infört sina förslag i lagtextema men påpekat att fråga är om "ett uppslag av straffrättslig natur". Uppslaget bör förbli ett sådant och ej leda till lagstiftning.

Enligt det av kommittén utvecklade förslaget skulle någon avkriminalisering av bötesbrott ej ske. Ordningsförseelser av olika slag skulle bibehållas och ordningsbotskatalogen utvidgas mer eller mindre kraftigt. Kommittén har tidigare understrukit att en avkriminalisering bör ske genom att en straffbestämmelse upphävs och ej genom att åtals- eller fömndersök-ningsregler ändras till samma praktiska resultat. Denna uppfattning måste betraktas som väl underbyggd och motiverad. Så mycket mer förvånande är det när kommittén likväl beträffande bötesbrotten avger förslag till be-

Prop. 1981/82:41 83

gränsningar av påföljd och fömndersökning, som i realiteten otvivelaktigt innebär en avkriminalisering av vissa bötesbrott.

Allmänt måste först sägas att hittillsvarande erfarenheter beträffande s. k. avkriminalisering knappast manar till efterföljd. All praktisk erfarenhet visar att den varningseffekt, vilken kommittén talar om, oftast saknar verklighetsanknytning. Eventuell varningseffeki är sedan länge borta inte bara på gmnd av den låga upptäcktsrisken utan även på gmnd av bristen på ingripanden, vilket är av allmänheten väl kända förhållanden. Det kan tvärtom på mycket goda grunder befaras att en generell åtalsunderlåtelse eller på annat sätt bristande samhällsreaktion för hela kategorier av bötesbrott omedelbart kommer att medföra en i det närmaste total frånvaro av respekt för lagstiftningen.- Att låta strafflagsfiftningen kvarstå men avstå från beivrande av brotten är att inbjuda fill småbrottslighet, som i hägn av samhällets bristande intresse eller förmåga kan utvecklas till en väl invand och svåmtrotad kriminalitet, inte minst i åldersgrupper, som inte upplevt fidigare lagsfiftning och normbildning. Det kan nämnas att tidigare s. k. reformer av detta slag tydligt visat en sådan effekt. Endast kort tid efter offentliggörandet av reglerna för rapporteftergift vid snatterier för värden under 20 kronor har således ertappade butikstjuvar hos åklagarmyndigheten i Malmö protesterat mot strafförelägganden och stämningar med hänvisning till att man numera vore berättigad till rapporteftergift och det således vore slraffritt att stjäla för mindre än 20 kronor. En likartad pä okunnighet grundad men av de faktiska omständigheterna stödd uppfattning kan säkerligen förväntas vid föreslagna generella regler om ickeingripande mot bötesbrott av viss typ.

Att försöka sälta någon värdegräns för vilka brott, som skall beivras och vilka som skall lämnas åt sidan, synes inte vara någon god lösning. I bö-tesbrottens karaktär ligger visserligen att de inte ger sträng påföljd men lagstiftningen i denna del skyddar likväl elementära fömtsättningar för ett funktionsdugligt samhälle. Enligt det tänkta systemet skulle ordningsbrot-ten även framdeles bestraffas medan något allvarligare brott, vilka dock ej förskyllde mera än 200 kr i böter eller 20 dagsböter, skulle lämnas utan förundersökning eller medföra påföljdseftergift. Redan nu kan förhållandena mellan penning- och dagsböter ibland ge en situation där del lindrigare brottet straffas med högre böter i kronor räknat än det allvariigare. En sådan olycklig utveckling skulle ytterligare ske om kommitténs förslag accepterades. Den, som bmtit mot en ordningsföreskrift, skulle få betala ordningsbot men den mera avancerade lagöverträdare, som gjort sig skyldig till ett allvarligare regelbrott, skulle gå fri från påföljd. Det måste stå klart att ett sådant system skulle vara i det närmaste omöjligt att tillämpa på ett rättvist sätt och alt tillämpning, även om den kunde göras på ett föredömligt sätt, skulle leda till att människor likväl i avsevärd utsträckning skulle bli olika behandlade inför lagen. De föreslagna ändringar, som nu berörts, synes vara av sådan art att vinsterna i mindre arbetsbörda motsva-

Prop. 1981/82:41 84

ras av orimliga förluster både beträffande hela rättssystemet och i förlorad respekt för gällande lag. De synpunkter på tänkbara avskrivningsgmnder, som kommittén redovisar, visar med stor tydlighet att kommittén saknar kännedom om den flora av invändningar, ursäkter, undanflykter, bortför-klaringar och osanningar som läggs framför åklagaren i bötesärendena.

Beträffande bötesbrotten föreligger med hänsyn till allmän laglydnad en försiktig praxis vad gäller åtalsunderlåtelser. Kännedomen om "godkända" invändningar, som åklagaren accepterar som grund för åtalsunderlåtelse, sprider sig mycket snabbt och det dröjer sällan lång tid innan invändningar av liknande art börjar tillta i antal. Det synes dock som om det fanns ett visst utrymme att unyltja för åtalsunderlåtelse innan den allmänna efterievnaden av lagstiftningen börjar svika. En fömtsättning bör dock vara att verkligen bara de speciella undantagssituationerna leder till åtalsunderlåtelse.

Den ytterligare situation där kommittén föreslår en utvidgning av åtals-underlåtelseornrådet är de fall där det fidigt står klart att utredningen blir kostsam och omfattande samt påföljden endast ett mycket måttligt eller ringa bötesstraff. Som kommittén konstaterar finns beträffande viss spe-ciallagsfiftning ärenden, som i många fall knappast kan processekonomiskt försvaras. När inte viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver motsatsen synes det vara en stor förbättring om sådana förundersökningar kunde nedläggas. De specialfall det här kommer att röra sig om skulle säkerligen ej påverka efterlevnaden av lagstiftningen eller eljest medföra några allvarliga biverkningar. Det är därvid lämpligt att bedömningen i förundersöknings- respektive åtalsfrågan åvilar handläggande åklagare även i de fall där svårare straff än böter i och för sig kan följa på brottet men ej förväntas. Redan en ändring härvidlag torde komma alt medföra en ökning av antalet avskrivna ärenden av detta slag.

Sammanfattningsvis avvisas förslaget såvitt avser minskat antal åtal och förundersökningar beträffande bötesbrott på gmndval av en generell värdegräns, även om ordningsbotsbrotten undantages. Vad angår särskilt ursäktliga bagatellbrott och de stora kostnadskrävande bötesutredningarna finns däremot anledning att instämma i förslagen till viss utvidgning av området för åtalsunderlåtelse och nedläggande av fömndersökning. Särskilt beträffande de omfattande och dyra utredningarna i vissa speciella typer av bötesmål skulle en sådan möjlighet till processekonomiska hänsynstaganden medföra en välkommen avlastning och prioritering för såväl polis som åklagare.

1.7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Enligt rättegångsbalkens regler har åklagaren en principiell åtalsplikt (RB 20 kap 6§). Genom olika lagbestämmelser har emellertid väsentliga undantag gjorts från denna absoluta åtalsplikt. Detta har i särskilt hög grad skett under senare år. Sålunda har summariska förfaranden utanför åtalsinstitutets ram tillskapats (strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot

Prop. 1981/82:41 85

och parkeringsbot). Särskilda föreskrifter som på olika sätt innefattar undantag från åtalsplikten har vidare införts.

Såväl kriminalpolitiska som processekonomiska synpunkter har legat bakom de begränsningar som gjorts i den absoluta åtalsplikten. Det har sålunda satts i fråga om det är nödvändigt och lämpligt att använda straffrättsliga ingripanden i den omfattning som tidigare skett vid t. ex. vissa mindre allvarliga brott samt vid brott begångna av yngre personer och av speciella kategorier lagöverträdare, t. ex. narkotikamissbrukare. - Processekonomiska synpunkter har också starkt medverkat till att det särskilt under senare år införts begränsningar i den absoluta åtalsplikten. Ett växande antal brott och en utveckling mot en mera allvarlig och farlig brottslighet har varit ett faktum. Polisens resurser har därvid inte räckt till och detta har lett till att antalet uppklarade brott minskat och att arbetsbalanser uppkommit. Mot bakgmnden härav har kravet på att rättsväsendets resurser skall inriktas på den grövre och allvarligare brottsligheten samt på andra från samhällssynpunkt särskilt viktiga uppgifter framförts allt starkare.

Redan nu finns regler som i avsevärd grad begränsar skyldigheten att åtala i brottmål. Kommittén har ingående redogjort härför. Erfarenheterna av dessa möjligheter att underlåta åtal har varit positiva. Någon kritik med innehåll att åklagarna skulle ha underiåtit åtal i alltför stor omfattning har inte förekommit. Snarare har den meningen framförts att åklagarna varit alltför restriktiva i sin tillämpning av de bestämmelser, som meddelats i syfte att begränsa åtal. Åtalsrättskommitténs förslag ger åklagama ökade möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse samt såväl polis som åklagare vidgad rätt att begränsa förundersökningarna. Jag ansluter mig till denna allmänna inriktning som kommitténs förslag har.

Kommittén har ingående diskuterat om en ytterligare begränsning av åtalsskyldigheten är förenlig med den absoluta åtalsplikten. Kommittén har menat att vidgade möjligheter att underlåta åtal kan genomföras utan att principen om en absolut åtalsplikt behöver överges. En presumtion för åtal skall således i princip föreligga. Jag har för min del inte någon invändning mot kommitténs slutsats i detta avseende.

Kommittén har fömlsatl att i ett system med absolut åtalsplikt en förutsättning för åtalsunderlåtelse - i likhet med vad nu gäller - skall vara att klarhet föreligger i skuldfrågan. Åklagaren måste sålunda i sitt beslut kunna konstatera att den misstänkte gjort sig skyldig till brott. Det anses således inte tillräckligt att skäl för åtal föreligger. 1 praktiken är det mot bakgrunden härav kanske inte så förvånande all åklagarna som regel kräver att den misstänkte erkänner brottet (jfr kommittén s. 203). Utvecklingen i praxis har dock gått i riktning mot en viss lättnad i utredningskravet. Vid mera bagatellartade brott torde det vara vanligt att åtalsunderiåtelse meddelas även om brottet är bestritt men det styrks av vittnen som hörts under förundersökningen (se l.ex. RÅ:s cirk. C 70; jfr Komm. till BrB III, 2:a uppl., s. 605 f). Någon ennran mot denna tendens har inte framförts och en

Prop. 1981/82:41 86

fortsatt försiktig utveckling i samma riktning bör eftersträvas. En sådan fillämpning medför att det blir samma rättsliga följd oavsett om den misstänkte bestrider eller erkänner ett brott. Idag är läget i åtskilliga fall sådant att den som bestrider ett brott blir åtalad och döms fill straff i fall där den som erkänner erhåller åtalsunderlåtelse. Hithörande problem har bl. a. belysts i trafikmålskommitténs betänkande "Fömndersökning" (SOU 1967: 59). Åtalsrättskommitténs förslag förändrar således inte läget härvidlag.

Enligt utredningens förslag skall åtalsunderlåtelse kunna förekomma i en rad olika fall under förutsättning bl. a. att hinder inte möter med hänsyn till viktigt allmänt intresse eller vikfigt enskilt intresse. Åtalsrättskommittén har i betänkandet ingående diskuterat innebörden av de angivna uttrycken. I sak finns det inte anledning att göra invändningar mot de överväganden kommittén gjort eller de slutsatser som dragits. De föreslagna uttrycken "viktigt allmänt intresse och viktigt enskilt intresse" är sedda isolerade inte mera upplysande eller vägledande än vad nu använda uttryck som t. ex. "ur allmän synpunkt påkallad" är. Det hade kanske därför varit naturiigt att anknyta till redan använda och kända termer. Kommitténs avsikt är emellertid att uppnå en mindre restriktivitet hos åklagarna i bedömningen av åtalsunderiåtelsefrågor och uttrycken "viktigt allmänt intresse och vikfigt enskilt intresse" utgör vidare en förutsättning, som skall föreligga beträffande samtliga fem punkter i RB 20: 7. Det kan därför vara motiverat att understryka inriktningen i förslaget genom att använda nya termer. Jag har inte något att erinra mot förslaget i denna del.

/ .8 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län

Den kriminalpolitiska gmndsyn som präglar betänkandet och kommit till uttryck i författningsförslaget delar jag helt. Av bilaga 3 Ull betänkandet framgår att skyddskonsulentema är synnerligen positiva till förslaget i visst hänseende och en av konsulenterna uttalar att det är något av det bästa som hänt efter lagen om villkorlig dom av år 1939. Skyddskonsulenternas uppfattning gmndas givetvis på en mycket ingående kännedom om här berörda resocialiseringsfrågor. Det är under intryck av många års åklagar-erfarenhel som jag också tidigare uttalat den meningen att lagföring borde kunna undvikas i betydligt större utsträckning än som för närvarande sker (jämför betänkandet sid. 141-142). Detta gäller särskilt i de fall där lagföring leder till samma resultat som kan uppnås utan rättegång.

I en tidningsartikel i augusti innevarande år skrev advokaten Ragnar Gottfarb följande: "Varje åklagare har väl ändå den erfarenheten att han och försvararen ideligen tågar in till en lång - och dyrbar - domstolsförhandling med en gemensam suck: Vad skall det här tjäna till, det måste ändå bli skyddstillsyn. Varför skulle inte då vår högt kvalificerade åklagar-kår, numera välutbildad och med en fast målmedveten ledning, kunna anförtros uppgiften att på sitt tjänstemm skriva ut påföljden i alla de enkla

Prop. 1981/82:41 87

mål, där utgången är given." Jag vill understryka att vad Gottfarb här anfört förvisso är en allmän åklagarerfarenhet. Man finner förfarandet omständligt i dessa enkla mål och domstolsförhandlingen onödig och man får inte intryck av att själva domslolsförfarandel skulle kunna ha någon nämnvärd broltsavhållande effekt. Det är naturligtvis också såsom uttalas i direktiven till utredningen inte minst för allmänhetens förtroende för rättsorganen av vikt att rättsväsendel inte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig meningsfulla. Det är också angeläget att arbetet inom rättsväsendet fortgående rationaliseras och att resursema används för de mest angelägna uppgifterna.

Åtalsrättskommitténs förslag bör leda till stora vinster ur processekonomisk synpunkt, till lidsvinster för polis, åklagare, advokater och domare. Det vore av intresse att i förevarande sammanhang närmare utveckla hur en prioritering av angelägna uppgifter skulle kunna ske på bästa sätt eftersom angelägenheten av nu föreslagna reformer då kunde bli än tydligare. Jag tänker här exempelvis på den större kapacitet sorn skulle kunna uppnås såvitt gäller utredning av kvalificerade brott.

I betänkandet upptas till diskussion påståendet att domstolsförfarandet ibland kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige (jämför även sid. 141 nederst). En person som begår brott är i de allra flesta fall ensam då han utför gärningen och han blir heller inte upptäckt. Om han - vanligen långt senare - underkastas förhör och förmås att erkänna brottet råkar han i de flesta fall i en kris vid tanke på alla de konsekvenser som erkännandet kan medföra. Varje erfaren förhörsledare vet att den misstänkte i ett ögonblick han just erkänt brott, är ytterst lyhörd för vad förhörsledaren säger och samarbetsvillig. Det är min uppfattning att denna situation bör utnyttjas så att frågan om påföljd genast aktualiseras. Givetvis måste här rätlssäkerhetssynpunktema i hög grad beaktas och jag delar kommitténs uppfattning att man inte bör från den ordinära brottmålsprocessens område föra bort sådana fall där "rättssäkerheten i siraffprocessuelll hänseende skulle komma alt minskas i beaktansvärd mån".

Det bör måhända i detta sammanhang sägas att åklagarens kompetens att handlägga brottmål numera är lika god som domarens och att i här aktuella fall knappast kan vara någon skillnad om åklagare eller ensamdomare avgör ärendet. Möjligheten att anlita försvarare under fömndersökningen kvarstår och kan med fördel vidgas (jämför nedan vid punkt 25).

Kommitién berör bland särskilda förhållanden som kan vara möjliga anledningar till rättegång det alt den misstänkte begär åtal. Det är också min uppfattning att den misstänktes inställning här bör beaktas men undantag

Prop. 1981/82:41 88

bör ske inte bara i de fall att den misstänkte av kvemlans vill sätta rättsmaskineriet igång utan också andra fall där den misstänktes motiv för rättegång är att få andra förhållanden (exempelvis allmänna miljöproblem) belysta än de som kan vara omedelbart aktuella i brottmålet.

I likhet med kommittén anser jag att något rättsligt vamingsinstitut inte bör införas. Det är emellertid skäl att understryka vikten av att beslut om åtalsunderlåtelse meddelas i sådan form att det uppfattas som en allvarlig varning. I händelse av återfall bör åklagaren vara synnerligen restriktiv i fråga om ny åtalsunderlåtelse.

Kommitténs gmndsyn på avkriminaliseringsfrågorna delar jag och anser sålunda att del i princip är på straffrättslig väg som avkriminalisering skall ske. Jag ställer mig därför myckel tveksam till det som anföres under punkten 5.4.7 och punkten 7 om införandet av en nedre straffvärdegräns och den förundersökningsbegränsning som föreslagits i fråga om brott som i händelse av lagföring kunde antas leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningar.

Jag ansluter mig helt till kommitténs slutsatser beträffande åtalspliktens utformning och finner att principen om allas likhet inför lagen bäst tillgodoses om presumtionen för åtal bibehålls. Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelsema rörande åtalsunderlåtelse har visat att det ibland är svårt att nå likformighet. Jag är emellertid övertygad om att sådan likformighet skulle bli än svårare att uppnå med utgångspunkt från en regel om relativ åtalsplikt.

1.9 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län

Frågan om domstolsförfarandet har ur olika synpunkter behandlats i direktiven och av kommittén. 1 direktiven erinras om att domstolsförfarandet enligt en ofta framförd åsikt ibland kan äventyra ett från kriminalpoli-fisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i vart fall inte medför några fördelar ur sådan synpunkt. Kommittén har för sin del funnit att den i direktiven betonade kriminalpolitiska effekten av ett domstolsförfarande måste betecknas som sekundär när det gäller spörsmålet i vad mån ett domstolsförfarande är umbärligt. Enligt kommittén är domstolsförfarandet i första hand befingat av rättssäkerhetssynpunkter.

Såsom kommittén anfört kan det ifrågasättas huruvida domstolsförfarandet i allmänhet har någon individualpreventiv effekt. Det kan emellertid icke bortses från att förfarandet har en positiv sådan effekt i vissa fall. I fråga om dess förmenta skadliga effekt torde i stort sett alltjämt gälla vad

Prop. 1981/82:41 89

dåvarande departementschefen anförde i propositionen till 1944 års lag och eftergift av åtal mot vissa minderåriga m. m. (nr 8/1943): "Själva lagföringen som sådan torde däremot i vårt land försiggå i samtidigt så värdiga och fria former att den är ägnad att jämte trygghetskänsla ingiva respekt utan att verka alltför stel och högtidlig. Vid övervägande i vilka fall åtal må eftergivas mot underårig synes man därför icke böra tillmäta påslåendet att själva lagföringen skulle vara skadlig för stor betydelse."

Kommittén synes i olika sammanhang behandla lagföringen väsentligen som en metod för att på tillförlifiigast möjliga sätt få ansvarsfrågan klarlagd. Domstolsförfarandet kan emellertid också ses ur en del andra synpunkter, sammanhängande med krav på demokrati och offentlighet i rättsskipningen - krav som i "massmediaåldern" framträder med allt större skärpa. Ytterligare synpunkter bör understrykas, hänförliga till de skillnader som föreligger mellan domstols dom och åklagarbeslut. Att uppnå en rätt avvägning mellan dessa synpunkter är en vansklig uppgift. Man kan därför vara tveksam om hur långt man kan gå när det gäller att underlåta åtal, även om det otvivelaktigt bör vara möjligt att i större utsträckning än för närvarande medge undantag från den absoluta åtalsplikten.

Som kommittén anfört är det något oklart var man terminologiskt skall dra skiljelinjen mellan absolut och relativ åtalsplikt. Enligt dess uppfattning skulle vid absolut åtalsplikt gälla en presumtion för åtal, medan det vid relativ åtalsplikt inte skulle gälla någon presumtion vare sig för eller mot åtal. Åklagaren skulle alltså enligt sistnämnda system ha större frihet. Detta ger anledning att erinra om att det - såsom också kommittén torde ha funnit - väl går att hävda att det i praxis vid tillämpningen av 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare beträffande 15-18-åringar gäller en presumfion mot åtal. Antalet åtalsunderlåtelser torde överväga. Den procentuella andelen åtalsunderlåtelser uppgick för andra halvåret 1975 till 59%. Det är inte uteslutet att det av kommittén föreslagna systemet kommer att leda till fler åtalsunderlåtelser än åtal eller att proportionerna i allt fall blir sådana att det blir ganska meningslöst att tala om några presumfioner vare sig i den ena eller andra riktningen.

Kommittén anför (sid 96) att den ojämförligt vikfigaste fördelen med relativ åtalsplikt är att med denna följer möjligheter till begränsningar i utredningen. Sålunda skall enligt kommittén i ett sådan system i princip ej gälla några krav på att det skall vara klariagt att den misstänkte begått det brott som är i fråga. Om detta är riktigt, vill jag efterlysa stringensen i kopplingen mellan åtalspliktens omfattning och rätten att begränsa brottsutredningarna, framför allt om man fömtsätter att ansvarsfrågan inte behöver vara klarlagd. Det bör enligt min mening göras en skarp skillnad mellan å ena sidan beslut om åtalsunderlåtelse, då ansvarsfrågan i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller är klar och å andra sidan beslut om förundersökningsbegränsning i fall då ansvarsfrågan inte är utredd. Skulle ansvarsfrågan vara klar finns det ingen anledning att inte talaom åtalsunder-

Prop. 1981/82:41 90

låtelse, även om en formellt riktigt verkställd och fullständig fömndersökning inte föreligger. Skulle ansvarsfrågan inte vara utredd, är det enligt min mening felaktigt att tala om undantag från ÅTALSPLIKTEN och om åtalsunderlåtelse, eftersom någon åtalsplikt då icke föreligger.

Mot bakgmnden av det ovan anförda är det kanske inte alltför meningsfyllt att pressa in reglema om åtalspliktens utforming i termerna relafiv eller absolut åtalsplikt. Detta är troligen inte heller nödvändigt.

I anslutning till reglerna om åtalspliktens omfattning uppkommer frågan om domstolsförfarandets effekter. I direkfiven återges, som fömt nämnts, den ofta framförda åsikten att lagföringen kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller i vart fall att denna inte medför några fördelar ur sådan synpunkt. Bortsett från att domstolsförfarandet liksom fömndersökningen syftar till att förverkliga den materiella straffrätten och inte är inrättat för att ha någon kriminalpolitisk effekt, får man dock räkna med att lagföringen i vissa fall har en sådan effekt. Kommittén anser tydligen för egen del att åtal i vissa fall bör följa på återfall varvid det förutsattes att genom lagföringen allvaret i samhällets syn på den brottslige understryks. Jämför f. ö. dåvarande riksåklagaren Maths Heumans uttalande i cirkulär 92:10: "Måhända kan också själva lagföringen få en gynnsam effekt, om den unge icke är alltför förhärdad. Genom alt han vid återfall i brott ställes inför domstol markeras bättre än genom en ny åtalseftergift att han tagit ännu ett steg på en väg som, om han fortsätter ytterligare, kommer att leda till frihetsberövande i ungdomsvårdsskola eller fångvårdsanstalt." Domstolsförfarandet kan och bör enligt min uppfattning inte ses ur snäv kriminalpolitisk synpunkt. Åtskilliga andra synpunkter bör vägas in, vilka också återfinns i betänkandet, ehum kanske med hänsyn till direktiven inte med den pregnans som de förtjänar.

Såsom framhållits av Offentlighetskommittén i dess betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:61 s. 40) har offentligheten präglat brott-målspsrocessen "sedan urminnes fider". Åtalsrättskommittén har anfört att handläggningen av åtalsfrågor enligt förslaget kommer att äga rum i åklagarens enskilda tjänsterum, enligt sakens natur utan att offentlighet kan anordnas under procederet. Åklagaren får den dubbla rollen att vara företrädare såväl för statens anklagande som för en - i viss mån - dömande funktion.

Domstolsförfarandet tillgodoser genom nämnden det allt ökade kravet från samhällets sida på lekmannainflytande, som anses vara ett omistligt inslag i ett demokratiskt samhälle och som ytterligare förstärks genom införande i vissa mål av nämnd i hovrätt och kammarrätt. Jämför prop. 1975/76:153. Till detta kommer domstolamas enligt gmndlagen självständiga ställning gentemot regeringsmakten. I detta sammanhang må erinras om att de s. k. gmndbestämmelsema om åtalsunderlåtelse av typen viktigt allmänt och enskilt intresse rör bedömningar av starkt skönmässig karaktär som enligt förslaget skall avgöras på tjänstemannaplanet. Det här an-

Prop. 1981/82:41 91

givna synpunktema i förening med de rättssäkerhetsgaranfier som ligger i det processuella förfarandet get åt domen en auktoritet som inte finns hos åklagarbesluten. Domen innehåller också i motsats till beslut om åtalsunderlåtelse oftast en utförligare motivering.

Till det ovan anförda kommer ytterligare en del förhållanden av väsentligen psykologisk natur som påverkar den misstänkte och hans omgivning. Svårast känns troligen åtalet och rättegången av den som aldrig konfronterats med rättsväsendet. Särskilt må här erinras om offentligheten och publiciteten. Människor kan i dag - om det vill sig illa - på grund av social ställning eller andra förhållanden få löpa gatlopp i massmedia till följd av lagöverträdelser som är som obetydliga alt de kan fömtses föranleda endast ett fåtal dagsböter - kanske under tjugo. Ibland krävs skådeproces-ser. Säkert upplever många publiciteten kring ett åtal svårare än själva lagföringen. Frågan om åtal eller icke åtal influeras med andra ord av många starkt verkande faktorer som ligger utanför den aktuella lagöverträdelsen och lagföringen. I princip bör sådana faktorer inte påverka beslutsprocessen. Det kan dock ifrågasättas, om inte exempelvis publiciteten kring vissa brott stundom skapar situationer då det blir ett allmänt intresse att väcka åtal.

I anslutning till de utanför den rättsliga prövningen liggande och ofta slumpmässiga faktorerna kommer en chimär, som existerar som en vikfig psykologisk realitet, nämligen föreställningen om likheten inför lagen. Kravet på upprätthållandet av denna grundsats framträder med särskild styrka vid bedömningen av åtalsfrågor. Vid tillämpningen av 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och dess föregångare, 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa minderåriga m. m., har det ofta uppkommit känsliga situationer, då flera lagöverträdare funnits i samma mål. Skall del l.ex. göras skillnad mellan en mindre utvecklad aderton-åring och en väl utvecklad sextonåring? Skall A och B slippa åtal för att sedan höras som vittnen mot C, som bestrider brott, eller skall det anses vara ur allmän synpunkt påkallat att åtal väcks mot alla tre? Hur beslutet än blir kommer i åtskilliga fall slumpen att bestämma frågan om åtal eller inte åtal. Den olika behandlingen faller i ögonen på ett markant sätt vid samfidig handläggning. Ett antal dagsböter känns för den minst belastade som en orättvisa när han jämför straffet med sina kamrater, som kanske fått åtalsunderlåtelse eller skyddslillsyn. För rättsvården mindre smickrande jämförelser görs. Många åklagare har känt sig illa till mods i sådana situafioner.

Komplikafionerna vid samtidig handläggning med flera misstänkta av åtalsfrågor i samma mål har icke berörts i utredningen. De är dock enligt min mening i hög grad beaktansvärda, särskilt som dessa situationer kan fömtses inträffa i ett betydande antal fall, därest kommitténs förslag antas. Av en inom åklagarväsendet företagen arbetsmätning framgår att per 100 mål av typ B, C och D av dem som omfattades av undersökningen uppgick

Prop. 1981/82:41 92

antalet misstänkta lill i genomsnitt 119 då målet diariefördes och 129 då målet avfördes. Dessa siffror är troligen ganska representativa. Om möjligheterna till åtalsunderlåtelse väsentligt ökas, ställs åklagama inför mycket grannlaga bedömningar. Det gäller inte endast att i enlighet med kommitténs rekommendationer bortse från det vedertagna betraktelsesättet att på brott skall följa påföljd av något slag och att se liberalt på socialvårdens åtgärder utan också att frigöra sig från det krav på någorlunda likformig behandling som uttrycks i grundsatsen om likheten in för lagen. För att ta ett konkret exempel kan i samma mål A ha en god prognos och vara förutbestämd att få villkorlig dom, B ha skyddstillsyn, C ha en vilande åtalsunderlåtelse och D bestrida brott. En oändlig mängd liknande kombinationer kan tänkas. Det är därför önskvärt att bedömningen av åtals-och påföljdsfrågorna inte för dem som berörs alltför myckel får karaktären av ett spel på lotteri. Inte minst med hänsyn till respekten för rättsväsendet är det av vikt att åtalsfrågorna i sådana fall handläggs på ett konsekvent och för de drabbade begripligt sätt.

Det ovan anförda visar att frågan om vidgade möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse icke kan ses ur renodlat kriminalpolitiska synpunkter utan att en mängd andra och troligen ganska tungt vägande faktorer måste vägas in. Kommittén har under mbriken "Vissa rättstekniska frågor" behandlat gemensamma rekvisit för gmndbestämmelserna om åtalsunderlåtelse, som synes höra samman med åtalspliktens omfattning. Dessa har sammanfattats i formeln "viktigt allmänt och enskilt intresse". Vad som skall förstås härmed har illustrerats tabellariskt på sid 136. Med den här ovan anförda vill jag understryka svårigheten att i den ganska allmänna formeln "viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse" fånga in allt som bör beaktas. Tabellen behöver uppenbarligen kompletteras. Frågan är om den någonsin kan bli fullständig.

Sammanfattning j •;■ -

Det föreliggande förslaget är enligt min mening alltför långtgående i sin strävan att undandra domstolarna prövningen av brottmål. Detta framgår också av det särskilda yttrande, som ledamöterna Birgitta Dahl och Wiklund funnit skäl att avge beträffande medborgarverksamheten inom åklagarväsendet. I detta yttrande framhålls bland annat betydelsen av lekmannamedverkan i 'handplockade fall av särskild vikt" varmed i första hand åsyftas vikfigare resocialiseringsfall och ungdomsfall där vård och stödåtgärder kommer i fråga. Jag hävdar att man då rimligen rör sig med fall beträffande vilka en kontradiktorisk och så långt som möjligt offentlig förhandling bör äga mm då lagöverträdaren bör finnas närvarande och ha hjälp av biträde. I resocialiseringsfallen kan det om förslaget genomförs, åtminstone teoretiskt i vissa fall bli fråga om tre olika former av process, nämligen inför länsrätt, inför allmän domstol och inför åklagare, vilket förefaller absurt.

Prop. 1981/82:41 93

I.IO Domstolsverket

Det är angeläget att rättsväsendets resurser utnyttjas så effektivt och rationellt som möjligt. Principen att samhället genom utredning, lagföring och straff skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse har passerats av tiden och kan inte längre upprätthållas. En lämplig avvägning av de insatser som kan göras inom ramen för givna resurser kräver emellertid ingående Överväganden. En prioritering av insatserna blir nödvändig. Nuvarande regler för fömndersökning och åtal har därvid ansetts utgöra hinder mot att frigöra resurser från hanteringen av enklare brott och förseelser för att i stället kunna sätta in dem på bekämpandet av grövre brottslighet.

Kommitténs förslag syftar till att antalet brottmål skall minska genom att möjligheterna till åtalsunderlåtelse vidgas. I viss utsträckning skall inte ens förundersökning behöva inledas. Fömtsättningarna härför diskuteras ingående i betänkandet.

Domstolsverket ifrågasätter om inte de rättspolitiska konsekvenserna av förslagen hade bort belysas mera ingående av kommittén. Någon diskussion om effekterna av att brott och förseelser lämnas obeivrade förekommer egentligen inte i betänkandet. Svårigheterna att belägga sådana förhållanden är visserligen betydande. Samhällets insatser mol brott kan dock inte reduceras till enbart en prioriteringsfråga. Innan åtgärder som i praktiken kan jämställas med en omfattande avkriminalisering vidtas bör konsekvenserna för medborgarna i form av eventuellt ökad otrivsel och osäkerhet belysas. Med bättre kännedom om dessa kan en ökning av rättsväsendets resurser framstå som ofrånkomlig.

För bedömning av kommitténs förslag är det vidare nödvändigt att göra en uppskattning i kvantitativa termer av effekterna av vidgade möjligheter till förundersöknings- och åtalsunderlåtelse.Domstolsverket har fått uppfattningen att dessa effekter skulle bli avsevärda. För tingsrätterna skulle en nedgång i målantalet kunna emotses. En betydande minskning av antalet enklare mål skulle i arbetshänseende kunna uppvägas av en viss ökning av målen rörande mera svårutredd brottslighet. Överväganden av denna art får emellertid i huvudsak karaktären av spekulationer. Det är enligt domstolsverkets mening en brist i betänkandet att inga försök gjorts att belysa förslagens konsekvenser med uppgifter om vilka förskjutningar i belastningen på olika organ inom rättsväsendet som skulle kunna emotses.

Domstolsprocessen har utformats så att den fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet. Lekmän deltar i dömandet, offenfiighet råder vid domstolens förhandlingar etc. Möjligheterna till insyn i polisens verksamhet är däremot små; åklagarens verksamhet är helt skyddad från insyn.

Såväl polis- som åklagarkåren åtnjuter ett högt anseende för redbarhet. Det finns enligt domstolsverkets mening inte ringaste anledning att ifrågasätta polisens eller åklagarens förmåga att enligt lagstiftarens intentioner handha de ökade befogenheter kommitténs förslag skulle medföra. Redan med nuvarande ordning torde det emellertid förekomma situationer, då en

Prop. 1981/82:41 94

åklagare utsätts för hårda påtryckningar att inte åtala för brott. Vidgade möjligheter till en friare prövning av om fömndersökning skall inledas eller om åtal skall väckas ökar risken för sådana påtryckningar. Brislen på insyn i verksamheten gör också att smutskastning och förtal lättare får näring. Domstolsverket anser det angelägel att myndigheternas arbetsbetingelser noga uppmärksammas när en ny lagstiftning som den föreslagna övervägs.

Domstolsverket dela utredningens uppfattning att den absoluta åtalsplikten skall behållas. Presumfionen skall alltså varaför att åtal väcks.

Utredningen har föreslagit vidsträckta undantag från den absoluta åtalsplikten. Beträffande brott som i händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor omedelbart i penningar har föreslagits en relativ åtalsplikt och förundersökningsplikt.

Utredningens förslag belräffande det lägsta bötesskiktet innebär, som utredningen också konstaterat, en avkriminalisering. Domstolsverket får som sin mening anföra att det bör ankomma på lagstiftaren att ange vilka typer av handlingar som skall anses vara brottsliga. Detta bör inte ske genom processuella regler. Enligt utredningen skulle handlingens karaktär av brott inte förändras men det allmänna skall underlåta all utkräva någon påföljd; det skulle räcka med den varning som brottsupptäckten innebär (s. 154). Mot detta synsätt vill domstolsverket anföra följande.

Det är viktigt att hålla fast vid principen att gärning, som aldrig kan föranleda straff inte skall benämnas brott. Beteenden för vilka samhället inte utkräver straff kan vara klandervärda från skilda synpunkter men bör i klarhetens intresse skiljas från gärningar som anses straffvärda. Som domstolsverket inledningsvis anfört är det en vital fråga i sammanhanget vilka konsekvenser kommitténs förslag skulle få för den allmänna laglydnaden. — Gentemot kommitténs synsätt kan anföras att det förefaller sannolikt att överträdelser inte längre upplevs som brott - även om de kallas så - när det föreslagna systemet verkat några år och allmänheten märker att inget händer om ett lagbud överträds.

Likartade synpunkter kan anföras beträffande de övriga fall där åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas. Det finns en risk för att allmänheten upplever det som om samhället inte reagerar mot brott av mindre allvarligt slag. Det typer av brott som drabbar den enskilda medborgaren är ofta av "mindre allvarligt slag" sett från samhällets synpunkt, men kan upplevas av de drabbade som nog så allvarliga. Om brott av denna art i alltför stor utsträckning inte skulle leda till åtal med efterföljande rättegång och utdömd påföljd riskerar man att det allmänna rättsmedvetandet avtmbbas.

1.11 Rikspolisstyrelsen

Att straffprocessens regelsystem samt förundersökningsförfarandet forriöpande måste anpassas till de kriminalpolitiska mål som statsmakterna ställer upp med hänsyn till förändringama i samhället är nödvändigt.

Prop. 1981/82:41 95

Emellertid får denna anpassning icke drivas så långt att domstolarnas ledning av rättsfillämpningen inom straffrätten skjuts i bakgmnden för att spara på resursema. Så synes ha skett i utredningens förslag. Den omständigheten att brottsligheten ökat kraftigt under senare år får ej tas till intäkt för att avkriminalisera brott eller underlåta åtala brott i en omfattning som strider mot det allmänna rättsmedvetandet och underminerar rättssystemet.

I förslagel anges bl.a. beträffande de kriminalpolitiska övervägandena att dessa fömtsätter ett nytänkande, varvid det måste bortses från det hitfills använda systemet med påföljder. Den sedan lång tid fillbaka grundläggande regeln inom straffrätten att brott skall följas av brottspåföljd bör vidare uppges och i stället enligt utredningen ersättas av resocialiserande åtgärder utan straffrättsliga inslag. I siraffprocessuelll avseende innebär utredningsförslaget betydande förändringar främst beträffande åklagarmyndigheternas befogenheter att underiåta åtal. Utredningsförslaget i dessa avseenden inger starka betänkligheter. Speciellt tveksamt är förslaget att medge åklagare rätt att efterge åtal i sådana fall, då det kan antas att den för brott misstänkte, därest lagföring skett, skulle ha dömts till villkorlig dom. Utredningsförslaget att underlåta åtal i dessa fall förefaller enligt rikspolisstyrelsens uppfattning innebära ett anmärkningsvärt avsteg från den i vårt land grundläggande huvudregeln inom slraffprocessrätten att för brott misstänkt person skall få sin sak prövad av domstol. Att av resociali-seringshänsyn eller av processekonomiska skäl beträda en väg som i verkligheten innebär avkriminalisering av vissa brottstyper förefaller icke överensstämma med det övergripande målet för utredningsarbetet som angetts vara att både förbättra rättsskyddet för allmänheten och att tillgodose rättssäkerheten för gärningsmannen. Ändamålet att åstadkomma avkriminalisering av vissa brottstyper, som med hänsyn till förändrade normuppfattningar i samhället icke längre är förtjänta av samhällets skydd bör tillgodoses på det traditionella sättet, nämligen genom översyn av gällande lagstiftning i den mån denna lagstiftning visar sig otidsenlig. Denna metod som utredningen avvisar med motiveringen att den ofta ger upphov till tveksamheter om vilka gärningar som skall betraktas som straffvärda och som framförallt är tidsödande leder dock i de flesta fall till resultat som består under lång tid. Då rikspolisstyrelsens uppfattning i frågan är att avkriminalisering av olika brottstyper bör lösas på för svensk straffrättslagstiftning traditionellt sätt, anser sig rikspolisstyrelsen icke kunna tillstyrka utredningsförslaget. Vid en översyn av det straffrättsliga regelsystemet bör en omsorgsfull avgränsning av det för olika gärningstyper straffbara området genomföras. Härigenom kan utrymmet för åtalsunderlåtelse i motsvarande mån begränsas. Åtalsunderlåtelseinstitutet synes efter en översyn endast böra komma till användning i vissa fall av brottskonkurrens samt vid återfallssituationer.

Den av utredningen förordade utvidgningen av åtalsunderlåtelseinstitutet kan vidare förmodas medföra att domstolarna framledes om utred-

Prop. 1981/82;: 41 96

ningsförslaget leder till lagändringar får handlägga ett betydligt färre antal brottmål. Antalet brott i samhället nedbringas emellerfid inte genom denna reform. För polisväsendets del innebär förslaget i vissa avseenden en ökad arbetsbelastning. Speciellt torde detta bli fallet vid åtalsunderlåtelser enligt RB 20 kapitlet 7 §, punkt 4 (villkoriig dom), då åklagarens underlag för beslut enligt detta lagmm med nödvändighet kräver ett omfattande fömnder-sökningsmaterial. Vid ett stort antal brott, som kan förväntas leda till åtalsunderlåtelse, kommer den enda samhällsreakfionen i framfiden att bli fömndersökningsförfarandet. Systemet såsom utredningen föreslagit detsamma kan icke heller anses godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt.

I detta sammanhang vill rikspolisstyrelsen även framhålla den allvarliga konsekvensen för polispersonalens mofivation för sitt arbete som kan bli följden av en reform med ökat antal åtalsunderlåtelser och fömndersök-ningsbegränsningar. Man måste nämhgen då fråga sig vad det är för mening med alt ha en dyrbar polisorganisafion som gör omfattande utredningar av begångna brott, när utredningarna sedan kommer att framstå som mer eller mindre meningslösa. Konsekvensen av utredningens förslag leder närmast fill att man då också bör avskaffa eller väsentligt begränsa polisens utredningar av begångna brott. En negafiv utveckling på sätt nu antytts måste självfallet i avsevärd mån påverka samhällets fömtsättningar att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör sålunda av straffrättslagstiftningen klart framgå vilka handlingar som är brottsliga och sedan bör ett rättsligt förfarande följa som uppfyller de krav på rättssäkerhet som man har rätt att ställa i ett rättssamhälle.

1.12 Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen delar åtalsrättskommitténs uppfattning att övervägande skäl talar för att bibehålla nuvarande system med absolut åtalsplikt.

1 likhet med åtalsrättskommittén är kriminalvårdsstyrelsen av den uppfattningen att ny gällande regler för åtalsunderlåtelse och möjligheter till fömndersökningsbegränsningar är onödigt restriktiva. Styrelsen är därför posifivt inställd fill reformer inom detta område.

Styrelsen ansluter sig i stort till de synpunkter på och förslag till en utvidgad möjlighet för åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse som framlagts av åtalsrättskommittén.

1.13 BRÅ

Syftet med åtalsrättskommitténs förslag är, vilket redan framgår av titeln på betänkandet, att begränsa de rättsvårdande myndigheternas befattning med brottmål. En sådan begränsning motiveras dels av kriminalpolitiska skäl, dels av processekonomiska skäl. Kommitténs uppdrag har emellertid såtillvida varit kringskuret att man enbart kunnat gå fram med förslag om straffprocessuella reformåtgärder.

Prop. 1981/82:41 97

Det står emellertid klart att de straffrättsliga och straffprocessuella re-forminsatsema på detta område måste knytas samman. Genom strafflagsfiftningen regleras kriminaliseringens omfattning. Därmed tilldelas de särskilda brotten det slraffvärde de enligt lagstiftarens bedömning anses förtjäna. Ju mer preciserat det straffbara området och brottens straffvärde blir, desto mindre utrymme bör finnas för åtalsbegränsningar. Eller omvänt: en strafflag som ger vaga och obestämda gränser för kriminaliseringens omfattning bäddar med nödvändighet för ett syslem med långtgående åtalsrestriktioner.

Under de senaste åren har intresset inom kriminalpolitiken varit stort för sådana frågor som hänger samman med kriminaliseringens utbredning och avgränsning samt de rättsvårdande myndigheternas faktiska möjligheter att svara för regelkontrollen. I takt med samhällets socio-ekonomiska och tekniska utveckling har strafflagstiftningen byggts ut och är nu myckel omfattande.

Det står klart att en sådan expansiv utveckling ställt allt större krav på de rättsvårdande myndigheterna. Resurserna för att klara kontrollen över regelsystemet är otillräckliga. Många straffbud, särskilt på specialslraffrät-tens område, har svag förankring i folks rättsmedvetande. De överträds i slor utsträckning utan att samhället förmår reagera. Det ligger en allvarlig fara i att straffrätten därigenom uppfattas som ett svagt svärd och att vissa straffbud bara fungerar som "skrivbordsprodukter".

Mot denna bakgmnd är det självklart att man frågar sig vilka konsekvenserna skall bli om utvecklingen fortsätter i samma spår. Det finns ett intresse att från straffrätten utmönstra sådana bestämmelser som avser gärningar av ringa straffvärde. Man vill här i stället anvisa andra sanktionsformer än straff, t. ex. administrativa avgifter. Genom sådan s. k. depenalise-ring kan rättsvårdens arbetsbörda avlastas och resurserna koncentreras till allvarligare brottslighet.

Den allmänna iakttagelsen blir emellerfid att man hittills inom lagstiftningen gått försiktigt fram såväl med reell avkriminalisering som depenali-sering. De mest påtagliga resultaten av denna reformpolitik utgör avkrimi-naliseringen av fylleriet samt depenaliseringen av ringa skattebrott, olovligt byggande och olaga parkering.

Utvecklingen har i stället gått i riktning mol att åstadkomma den nödvändiga avgränsningen av straffrätten med straffprocessuella medel, främst genom en utvidgning av utrymmet för åtalsrestriktioner. Dels har nya åtalsregler införts som skall begränsa tillämpningen av vissa straffbestämmelser (l.ex. avseende gäldenärsbrott, snyltningsbrott). Dels har utrymmet för åtalsunderiåtelse generellt vidgats. I detta sammanhang bör också nämnas att tillämpningsområdet för rapporieftergifi tänjts ut, varigenom polisen i större utsträckning än tidigare kan underlåta att, rapportera och utreda mindre brott.

Del förslag som nu lagts fram av åtalsrätlskommittén innebär en klar 7 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr4l

Prop. 1981/82:41 98

markering av att reformpolitiken skall fortsätta på den utstakade vägen och siktar mot en betydande utvidgning av området för "straffprocessuell avkriminalisering".

Kommittén har härvidlag bundits upp av sina direktiv. Någon anledning för kommittén att ingående diskutera om denna framgångsväg är rikfig, betraktad i ett större kriminalpolitiskt sammanhang, har inte funnits. Kommittén är dock klart medveten om betydelsen av reforminsatser på straff-rättslig väg. Principiellt anses sådana lösningar vara att föredra. Eftersom kommitténs uppdrag som nämnts är klart processrättsligt inriktat, anser man sig dock inte närmare kunna gå in på frågan om behovet av en avgränsning av straffrätten.

Detta är från många synpunkter olyckligt att kommittén på detta sätt nödgats arbeta från en relativt snäv infallsvinkel. Därmed har den viktiga frågan om sambandet mellan avkriminalisering/depenalisering och åtalsbegränsningar lämnats öppen. Kommittén har inte heller ansett sig ha anledning att pröva behovei av särskilda åtalsregler eller att pröva innehållet och omfattningen av sådana nu existerande regler. Detsamma gäller den viktiga frågan hur ett system med åtalsunderlåtelse skall anpassas fill vårt sanktionssystem eller kanske inordnas däri.

Utvecklingen under de senaste decenniet har vidare medfört en delvis förändrad syn på kriminalpolitikens förhållande till socialpolitiken. De hittills förhärskande idéema om att sociala och medicinska vård- och behandlingsåtgärder i stor utsträckning skall tjäna som reaktionsmedel på gmnd av brott, håller på att överges. Trenden inom socialpolifiken går i stället mot att de sociala myndigheterna skall avlägsna sig så långt som möjligt från tvångsingripanden. Det är givet att en sådan utveckling måste få konsekvenser för tillämpningen av vårt sankfionssystem och i samma mån påverka möjligheterna alt avstå från åtal i "resocialiseringsfall".

Med den nu lämnade bakgmndsbeskrivningen vill BRÅ visa att åtals-rättskommitléns förslag inte bör prövas isolerat utan i ett större kriminalpolitiskt och socialpolitiskt sammanhang. Det är önskvärt att reformpolitiken vilar på så bred bas som möjligt. En rad utredningar, som nyligen lagt fram sina förslag eller inom den närmaste tiden ämnar lägga fram sina förslag, arbeter med problem som vävs in i varandra. Bland dem kan fömtom åtalsrättskommittén nämnas 1968 års brottmålsutredning, förvandlings-straffutredningen, socialutredningen, ungdomsfängelseutredningen, utredningen om behandling av psykiskt avvikande, utredningen om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. Härtill kommer att BRÅs kriminalpolitiska arbetsgmpp har till uppgift att se över hela sankfionssystemet och lägga fram en rapport mot slutet av detta år.

Ett ståndpunktstagande lill åtalsrättskommitténs förslag borde sålunda föregås av en allmän diskussion om inriktningen av den framtida kriminalpolitiken och en mål-medelanalys. Därvid borde olika intressen vägas mot

Prop. 1981/82:41 99

varandra med sikte på att nå fram till en enhetlig och samlad linje för reformarbetet. Läget är nu sådant att det arbete som bedrivs på olika håll präglas av osäkerhet om vilka framgångsvägar som bör väljas och en påtaglig risk för intressekollisioner.

En aktuell fråga blir om kriminalisering skall tillgripas i den utsträckning som nu sker utan att man först bestämmer en rimlig nivå för vad som skall vara straffvärt. Följden av nuvarande politik blir alt ansvaret för vad som skall utgöra brott och vara straffbart i realiteten förs över från samhällets lagstiftande myndigheter till åklagare och rättsvård. En sådan ordning skapar osäkerhet om strafflagens gränser och kan också komma i konflikt med vissa gmndläggande principer som bör gälla för strafflagstiftningen, såsom legalitet, fömtsebarhet, rättvisa och jämlikhet.

En annan framgångsväg skulle alltså vara att straffrätten avgränsas till sådana brott som uppnår viss nivå för straffvärdet och att de rällsvårdande myndighetema kan reagera enligt principen att brott skall följas av straff. Utrymmet för åtalsrestriktioner blir i så fall klart avgränsat.

Enligt BRÅs uppfattning bör siktet vara inställt på den sistnämnda vägen. Detta fömtsätter dock att man kan anvisa lösningar som möjliggör avkriminalisering och depenalisering inom stora områden av nuvarande strafflagstiftning, att de straffbestämmelser som krävs för kontrollen preciseras till innehåll och omfattning (eventuellt bör man här överväga behovet av en nedre straffbarhetsgräns) och att sanktionssystemet utformas på sådant sätt att det svarar mot behovet av olika reaktionsformer.

En sådan inställning kan synas frondera mot gmnderna för åtalsrättskommitténs förslag. Utgångspunkten för kommittén har nämligen varit ett "nytänkande" som innebär att man i ökad grad avlägsnar sig från principen att brott skall följas av brottspåföljd. Skillnaden ligger emellertid däri aU kommittén inte ansett sig kunna beakta behovet av en avgränsning av straffrätten. De fömtsättningar som kommittén haft att arbeta från - nämligen att "överkriminaliseringen" skall fortsätta - bildar bakgmnd för ett nytänkande i den riktning kommittén anvisat.

Det måste också betonas att en straffrättsreform, som enligt BRÅ är kriminalpolitiskt mofiverad och avsevärt skulle begränsa behovet av åtalsrestriktioner, likväl måste ses i ett långsiktigt perspekfiv. Såsom systemet nu är utformat har man tvingats att tillgripa åtalsrestriktioner som medel för att begränsa lagföringen. Den gmndläggande t-anken, till vilken även BRÅ vill ansluta sig, är att det inte går att förena en långtgående kriminalisering med principen att straff allfid skall följa på brott. Det finns för närvarande inga andra möjligheter att åstadkomma den nödvändiga avgränsningen av kriminaliseringen än genom åtalsrestriktioner.

Samtidigt vill BRÅ understryka att tillgripandet av åtalsrestriktioner inte får medföra att strävandena att avgränsa straffrätten genom avkriminalisering eller depenalisering skjuts tillbaka. BRÅ kan alltså inte acceptera att en reform i den riktning kommittén föreslår får tas till intäkt för att man nu

Prop. 1981/82:41 100

valt linje för kriminalpolitiken. Del bör i stället vara på straffrättslig väg som utrymmet för kriminalisering skall bestämmas. Det är särskilt angeläget att gå fram med sådana straffrättsliga reformåtgärder på områden där åtalsrestriktioner vinner terräng, eftersom detta indicerar behovet av straffbarhetsinskränkning. Målsättningen bör sålunda vara att på sikt avgränsa området för ålalsreslrikfioner.

Sammanfattningsvis är BRÅs allmänna uppfattning att reformer som siktar mot att avgränsa det straffbara området i första hand bör ske på straffrättslig väg. 1 den mån en utbyggnad av institutet åtalsunderlåtelse motiveras av förmenta behov av straffbarhetsinskränkning. bör denna ske inom avsevärt snävare gränser än vad åtalsrättskommittén föreslagit.

Åtalsrättskommittén har lagt ner betydande arbete på att bestämma hur långt man bör gå med en utbyggnad av institutet åtalsunderlåtelse, vilka generella hinder som kan finnas och inom vilka områden man bör räkna med att institutet vinner tillämpning. Förslaget innebär totalt sett en betydande utvidgning jämfört med nuvarande förhållande. Hur långtgående tillämpningen i praktiken kommer att bli är bl.a. beroende på tolkningen av klausulen "hinder med hänsyn fill viktigt allmänt intresse".

Kommittén har funnit att den nuvarande klausulen att åtal kan påkallas "ur allmän synpunkt" inte ger fillräcklig handlingsfrihet för tillämpningen. Klausulen har i praxis tolkats restrikfivt vilket bl.a. belyses av att antalet årligen meddelade åtalsunderlåtelser jml 20:7 p. 1 RB (bötesfallen) ligger pä förhållandevis låg nivå. Kommittén har därför valt att konstmera en regel som avses ge klarare vägledning och vidgade möjligheter för åklagarna att bestämma vad som skall falla utanför lagföringsområdet.

Genom alt införa begreppet "viktigt allmänt intresse" som indikation för åtal har kommittén markerat att de allmänpreveniiva synpunktema bör tillmätas avsevärt mindre betydelse än nu. En sådan deklaration anses tydligen nödvändig för att reformen skall kunna få den avsedda genomslagskraften.

BRÅ ställer sig dock tveksam fill det lämpliga i att så markant skjuta de allmänprevenfiva intressena i bakgmnden utan att man närmare diskuterar de kriminalpolitiska konsekvensema därav. Uppfattningen att straff skall följa på brott får dock antas ha relafivt stark förankring i folks rättsmedvetande. Man kan också utgå ifrån att straffhotet av de flesta människor upplevs som en realitet, i varje fall när det gäller brott som uppnått viss svårhetsgrad.

Det vore från dessa synpunkter av stort intresse alt veta hur människor kommer att reagera, om det blir uppenbart för dem att lagföring och straffsanktioner i stor utsträckning uteblir efter uppklarade brott. Kommer det alt medföra en allmän försvagning av straffrätten? Kommer det att få konsekvenser för den allmänna regelefterlevnaden?

Prop. 1981/82:41 101

Åtalsrättskommittén hamnar här på osäker mark vilket är förklarligt med hänsyn till att våra kunskaper om allmänprevenlionen är mycket begränsade. Kommitién hävdar visserligen att själva brottsupptäckten och den varning som ligger däri i många fall bör vara tillräcklig för att tillgodose detla intresse, men något stöd för denna uppfattning har inte redovisats. Det är här mer en fråga om tro än velande. Klart är emellertid att man inom forskningen under senare år alltmera börjat intressera sig för strafflagstiftningens allmänpreventiva funktioner, varvid bl. a. frågor om konsekvens, rättvisa och förutsebarhet i slraffmätningen samt effektiviteten i straffsystemet och dess betydelse för den allmänna laglydnaden (rättsmedvetandet) kommit i blickpunkten.

Det vore naturligtvis för mycket att begära att åtalsrättskommittén skulle bedriva egen forskning angående allmänprevenlionen. Men det hade varit av värde för en analys av innehållet i klausulen, "viktigt allmänt intresse", om kommittén kunnat beskriva forskningens nuvarande ställning och referera till de spridda resultat och tankar som kan ha betydelse i detta sammanhang. (Jfr BRÅs rapport 1975:2 General Deterrence.)

BRÅ har bl. a. ställt sig frågan vilken betydelse själva lagföringen kan ha från allmänpreventiv synpunkt. Det är tänkbart att rättegången som sådan - om den organiseras rationellt just fördetta syfte - kan verka i preventiv anda. Genom rättegången och domstolens agerande kan samhällets ogillande av brottet markeras, rättegången kan få viss publicitet och den uppmärksamhet som lagbrytaren härigenom utsätts för kan för många verka avskräckande.

Ett system som innebär att lagföringen i allt större utsträckning flyttas från domstolamas sessionssal till åklagarnas arbetsmm (strafföreläggande, åtalsunderlåtelse) eller anförtros den enskilde polismannen (ordningsbots-föreläggande, rapporteftergift) kan däremot mycket väl uppfattas som en försvagning av rättsvården och mindre avskräckande samt alltså få negativa effekter från allmänpreventiv synpunkt.

Det sagda innebär naturligtvis inte att vi bör återgå till den ordning som gällde när ansvaret för rättsskipningen enbart låg på domstolarna. Det möjligheter fill avstående från åtal liksom de möjligheter fill förenklad och summarisk handläggning av mindre brottmål som nu erbjuds och som kommer a« utökas (jfr prop. 1975/76: 148) innebär betydande vinster både från processekonomisk och kriminalpolitisk synpunkt. Men det kan finnas anledning att uppmärksamma lagföringens allmänprevenfiva betydelse om utvecklingen går vidare mot en allmän försvagning av domstolarnas roll. Det ter sig från denna synpunkt särskilt betänkligt att även brott av relafivt allvariig beskaffenhet undandras domstols prövning.

BRÅ kan alltså i detta läge inte acceptera att de allmänpreventiva inslagen skjuts fillbaka innan man närmare klargör de kriminalpolitiska konsekvensema av detta. Den föreslagna formuleringen "viktigt cdlmänt intresse" bör därför enligt BRÅs mening ge större utrymme åt synpunkten att

Prop. 1981/82:41 102

lagföringen kan vara påkallad av allmänpreventiva skäl samt att brottets svårighetsgrad kan utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse,

1.14 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen instämmer i kommitténs synpunkter vad gäller behovet att bringa ned antalet rättegångar. Delta kan i och för sig också ske genom en begränsning av området för brottsliga gärningar. Så kan man t. ex. tänka sig all i större utsträckning undanta ringa fall av vissa gärningar från det straffbelagda området. Kommitténs uppdrag har emellerfid inte varit att undersöka möjligheten härav utan att föreslå nya regler för Underlätelse av åtal och för undvikande av förundersökning i ytterligare fall än vad som nu gäller. 1 stort kan socialstyrelsen tillstyrka de av kommittén framlagda förslagen men har också vissa invändningar däremot.

Kommittén har stannat för alt ha kvar principen om absolut åtalsplikt med särskilt angivna undantag, i stället för att införa s. k. relativ åtalsplikt inom svensk straffprocessrätl. Socialstyrelsen kan instämma i de synpunkter som framförts för att i princip bibehålla den absoluta åtalsplikten. Med de föreslagna utvidningarna av möjligheterna fill åtalsunderlåtelse torde inte heller en relativ åtalsplikt innebära några egentliga fördelar. En regel om relativ åtalsplikt för brott begångna av ungdomar i åldem 15-17 år kunde emellertid vara ett stöd för uppfattningen att åtal i princip inte bör ske i dessa fall. Socialstyrelsen återkommer nedan till frågan.

Socialstyrelsen kan vidare instämma i alt åtalsunderlåtelse inte bör få ges, om viktigt allmänt eller enskilt intresse talar för åtal.

1.15 Riksskatteverket

Utredningsförslaget är väl ägnat att läggas till gmnd för lagstiftning. Möjligheterna lill åtals- och påföljdseftergift får för straffprocessen i stort anses medföra betydande fördelar ur processekonomisk och kriminalpolitisk synpunkt. Sanktionssystemet får genom förslaget en vidare ram varvid bl.a. resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär mera än nu kan komma till användning i stället för brottspåföljd.

1.16 Hovrätten för Västra Sverige

Kommittén har ägnat stort utrymme i betänkandet åt den principiella frågan om absolut åtalsplikt eller relativ åtalsplikt skall utgöra grundvalen för åklagarväsendets verksamhet. Därvid har kommittén kommit fram till att de i direkfiven angivna målen kan uppnås oavsett vilken utformning man ger åtalsplikten. Kommittén har slutligen stannat för att behålla den nuvarande regleringen med en absolut åtalsplikt, dvs. det skall föreligga en presumtion för åtal, vilken endast kan brytas under vissa i lag angivna betingelser. Som huvudskäl för denna ståndpunkt har kommittén angivit att principen om allas likhet inför lagen bäst tillgodoses om presumtionen för åtal behålls. Hovrätten instämmer häri men vill dessutom anföra följan-

Prop. 1981/82:41 103

de synpunkter. Det gäller sedan gammalt i Sverige att det ankommer på domstol att bedöma om någon gjort sig skyldig fill brott och - i så fall -vilken påföljd som skall bestämmas för brottet. Grunden härför är huvudsakligen att det ansetts bäst gagna rättssäkerheten om frågor om brott och påföljder för brott behandlas av domstolar. Vissa undantag från denna huvudregel har efterhand måst göras av bl a. samhällsekonomiska skäl, när belastningen på domstolarna blivit alltför stor. Huvudprincipen torde dock alltjämt ha sin giltighet. Om en regel om relativ åtalsplikt fick ersätta vad som nu gäller, skulle det innebära ett principiellt frångående av nämnda huvudregel. Det nu anförda anser hovrätten vara det väsentligaste principiella skälet för att den absoluta åtalsplikten skall behållas.

1 direktiven för kommitténs arbete har departementschefen tagit upp frågan om vilken verkan själva domstolsförfarandet har från kriminalpolitisk synpunkt. Han har därvid redogjort för den uppfattningen att rättegången ibland kan äventyra ett från angivna synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i vart fall inte medför några fördelar ur sådan synvinkel. Departementschefen har också uttalat att det vid brott begångna av psykiskt sjuka och därmed jämställda ofta torde vara föga meningsfullt och ibland tom. skadligt för den sjuke med ett rättegångsförfarande. Kommittén har i denna del anfört alt det är ett känt förhållande att det för många tilltalade är en myckel påfrestande upplevelse att genomgå en brottsmålsrättegång. Enligt kommittén finns det dock inget egentligt belägg för att denna upplevelse skulle, även när rättegången är över, ha inverkan på de tilltalades inställning till resocialiseringsåtgärder och samarbetsvilja i övrigt. Vidare har kommittén anfört att man i ett system, vari ges ökat utrymme för åtalsbegränsningar på den grunden att rehabilite-ringsålgårder kommer till stånd utan rättegång, givetvis har att räkna med att det senare i många fall förekommer återfall i brott och i viss utsträckning också upprepade återfall. I sådana fall anser kommittén att det uppkommer ett behov av en viss upptrappning av reaktionen, för att det för gärningsmannen skall markeras det alltmera allvarliga i situationen. Att i dylika fall tillgripa domstolsförfarande torde enligt kommittén ofta innebära en för den tilltalade tankeväckande upptrappning i angivna syfte. Kommittén har emellertid framhållit, att den kriminalpolifiska infallsvinkeln beträffande domstolsförfarandet måste betecknas som sekundär, eftersom behovet av domslolsförfarande i första hand måste bedömas utifrån de rättssäkerhetssynpunkter som befingat brottmålsprocessens utformning.

Hovrätten vill med anledning av departementschefens och kommitténs ställningstagande i angivna hänseende anföra följande. Del torde vara ställt utom allt tvivel att ett ålal med åtföljande huvudförhandling vid domstol för många tilltalade innebär en psykisk påfrestning. Någon undersökning, som visar vad anledningen härtill skulle vara, föreligger veterligt inte. Vissa säkra antaganden synes dock kunna göras. I främsta rummet kommer därvid naturligtvis oron för vilken påföljd, som domstolen i hän-

Prop. 1981/82:41 104

delse av fällande dom kommer att utdöma. Ett annat förhållande som måste ha betydelse i detta sammanhang är den utbredda okunskapen om vad en brotlmålsrättegång innebär och vilka krav som ställs på den tilltalade i olika avseenden under förhandlingen. Att utnyttja dessa förhållanden i kriminalpolitiskt syfte är emellertid föga tilltalande. Strävan från statsmakterna bör i stället vara att genom ökad undervisning och upplysning i dessa frågor motarbeta det förhållandet att domstolsförfarandet upplevs som något oroande i sig. Det bör även anmärkas att det med kommitténs förslag kan bli tämligen slumpartat vilka som kommer att bli ställda inför rätta och vilka som slipper undan med åtalsunderlåtelse, eftersom besluten i ålals-frågoma blir beroende av om det föreligger t ex. målsägandeanspråk som bör föranleda åtal.

Av det föregående torde framgå att hovrättens principiella ståndpunkt är all frågor om ansvar för brott skall avgöras av domstol och alt det måste krävas starka skäl för att det slutliga avgörandet skall kunna förläggas till åklagarplanet. Hovrätten ifrågasätter inte riktigheten av kommitténs konstaterande att åklagarkårens kompetens har höjts på senare tid. Det måste emellertid framhållas att åklagarens verksamhet redan nu är av så grannlaga och ansvarsfylld natur att den huvudsakligen genom förbättrad utbildning vidgade kompetensen väl erfordras för uppgifterna med avseende på förundersökningsledning, beslut i åtalsfrågor och utfärdade av strafföreläggande. Alt ålägga åklagaren att på egen hand utreda ifrågasatt brottslighet samt slutligt avgöra ansvars- och påföljdsfrågor bör enligt hovrättens mening inte ske i större utsträckning än som nu är fallet och bör i princip inte alls få förekomma vid brottslighet där frihetsberövande påföljd är aktuell, även om domstolen i det särskilda fallet kan väntas döma till skyddstillsyn, villkorlig dom eller överlämnande till särskild vård. (Hovrätten bortser härvidlag från brott av underåriga, där särskilda skäl anses föreligga att underlåta lagföring vid domstol.) Rältsskyddsintresset har nämligen vid fängelsebrottslighet sådan styrka att domstolsförfarandet knappast kan undvaras. Hovrätten avser här närmast den kontrollfunktion domslolsförfarandel har. Det inträffar ju inte sällan att även då brott erkänts, domstolen finner detta böra rubriceras på annat sätt än åklagaren gjort, eller att åklagaren förbisett någon omständighet som är ägnad att påverka bedömningen i för den tilltalade förmånlig riktning. I kommitténs förslag har synbarligen någon annan kontroll än genom inspektioner av ansvarig åklagares bedömning inte befunnits nödvändig, eftersom man förutom den utvidgade möjligheten till åtalsunderlåtelse föreslår att den kontroll från överordnad åklagares sida som nu föreligger skall avskaffas. Rättsskyddsintresset har på detta sätt skjutits ytterligare i bakgrunden.

I betänkandet har kommittén tagit upp möjligheten att ge åklagarna befogenhet att meddela beslut vid sidan av eller i själva beslutet om åtalsunderlåtelse, såsom förordnande om övervakning, åläggande av böter, överlämnande till viss vård eller meddelande av särskilda föreskrifter. Kom-

Prop. 1981/82:41 105

mitten har emellertid avvisat denna tanke och därvid uttalat att det för kommittén framstått som så otänkbart att åklagare på sådant sätt skulle ges i realiteten utpräglat dömande funktioner att kommittén inte sett sig föranlåten att gå in i någon närmare diskussion av de olika delspörsmål som skulle aktualiseras med en sådan ordning. Genom vissa av de framlagda förslagen skulle dock åklagaren enligt hovrättens mening i praktiken få en dömande funktion. Eftersom det krävs klarhet i skuldfrågan innebär åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse en "dom" såtillvida, att det helt motsvarar den del av domstolens dom som innefattar ställningstagandet i ansvarsfrågan. Åklagarens beslut saknar däremot påföljdselemenlet. Den praktiska skillnaden framstår dock som obetydlig, särskilt i de av kommittén föreslagna fallen av åtalsunderlåtelse som grundas på att resocialiseringsåtgärder kommer till stånd med anledning av det begångna brottet.

1.17 Stockholms tingsrätt

Erfarenhetsmässigt kan sägas, att det vid tingsrätterna - i varje fall vid Stockholms tingsrätt - alltjämt förekommer ett ganska stort antal brottmål, beträffande vilka rättegångsförfarandet måste anses vara med hänsyn till målens beskaffenhet alltför omständligt och kostnadskrävande. Beträffande många av dessa mål kan vidare ifrågasättas om det är meningsfullt att föra fram dem fill huvudförhandling. Som exempel kan nämnas flertalet av sådana under förundersökningen erkända bötesmål, vilka kan företas till huvudförhandling utan hinder av att den tilltalade uteblivit, eller sådana mål, vari den tilltalade erkänt brottet och någon tvekan ej råder om att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom respektive överlämnande fill vård enligt bamavårdslagen. Ytterligare exempel utgör de mål, som rör återfall i enstaka brott av till skyddstillsyn redan dömd tilltalad och där det nya brottet är erkänt samt pågående rehabilitering inom ramen för skyddstillsynen inte bör avbrytas. I bl a. de nämnda fallen anser tingsrätten det vara angeläget, att åtalsunderlåtelse sker i större utsträckning än för närvarande. Det är också syftet med kommittéförslaget. Detta innehåller även bl a. möjligheter till åtalsbegränsningar i fall av seriebrottslighet, vilket tillgodoser den framställning i frågan tingsrätten gjort tidigare.

Den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheterna att underlåta åtal skulle alltså, om den genomfördes, medföra vinster främst från processekonomisk synpunkt. Tingsrätten ställer sig därför i huvudsak positiv till kommitténs förslag. I några avseenden, varom mera i det följande, vill tingsrätten dock framföra vissa reservationer.

Kommittén behandlar utförligt frågan, huruvida nuvarande princip för åklagares skyldighel att åtala brott som hör under allmänt åtal, den s k. absoluta åtalsplikten, skall behållas, eller om en relativ åtalsplikt i stället skall införas. Kommittén förordar ett bibehållande av den absoluta åtals-

Prop. 1981/82:41 106

plikten främst av rättssäkerhetsskäl. Tingsrätten delar kommitténs uppfattning härvidlag.

Den absoluta åtalsplikten innebär en presumtion för åtal som endast bryts av i lag angivna undantag. Från rättssäkerhetssynpunkt är del angeläget, att undantagen preciseras så långt det är möjligt i lagtext. Kommittén anger som grundförutsättning för åtalsunderlåtelse, att sådan får meddelas om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Tingsrätten anser för sin del, att det härutöver borde fastställas en mer preciserad yttre ram med avseende på brottens art och svårighet, utanför vilken åtalsunderlåtelse ej kan ske. Som kommittén anför, torde det inte vara möjligt att få fram någon invändningsfri övre gräns för åtalsbegränsningarnas område med hjälp av straffskalorna enbart. Om däremot anges, att åtalsunderlåtelse är utesluten beträffande brott med ett straffminimum av förslagsvis fängelse ett år samt beträffande sådana uppräknade brott, som har ett lägre straffminimum men som av allmänpreventiva skäl ej kan lämnas utan åtal, torde av kommitién anförda huvudskäl mot alt i lagtext angiva straffminimum bortfalla. Visserligen kan en uppräkning av olika brottstyper på sätt tingsrätten tänker sig möta vissa svårigheter. Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer dock dessa svårigheter i stället att uppstå vid tillämpningen. Såvitt tingsrätten kan förstå, torde riksåklagaren, om en enhetlig praxis skall kunna uppnås, tvingas att i anvisningar till åklagarmyndigheterna förteckna de brott, som ej kan bli föremål för åtalsunderlåtelse. Tingsrätten har ingen annan uppfattning än kommittén om när åtal ej kan avvaras. Emellerfid torde en större precisering i detta avseende underlätta tillämpningen och gagna rättssäkerheten.

Avslutningsvis vill tingsrätten endast peka på, att de mål utredningsdirektiven uppställer torde kunna uppnås också på andra vägar än de kommittén anvisar. Mot kommittéförslaget kan resas invändningen alt det pålägger åklagarna vissa nya funktioner, som hittills utövats av domstolarna. Det borde vara möjligt alt i stället för att utvidga området för åtalsunderlåtelser låta de fall kommittéförslaget avser prövas av domstol utan huvudförhandling och med möjlighet för en ensamdomare att genast på handlingarna meddela påföljdseftergift, förordna att tidigare ådömd påföljd skall avse nya brott, förordna om överlämnande lill särskild vård, meddela villkorlig dom, utdöma böter samt i tveksamma fall hänskjula målet till huvudförhandling. Detta förfaringssätt skulle i så fall tillämpas endast beträffande en strikt avgränsad kategori mål bestämd ungefär på sätt tingsrätten anfört ovan angående åtalspliktens utformning.

/. 18 Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten vill till en början framhålla, att förslagets kriminalpolitiska och processekonomiska verkningar är svåra alt överblicka. Enligt tingsrät-

Prop. 1981/82:41 107

tens uppfattning har kommitién underskattat de kriminalpolitiska nackdelarna med förslaget, medan de processekonomiska vinsterna är oklara. Belänkandet innehåller ingen mer ingående diskussion av den effekt på blottsutvecklingen som förslaget kan tänkas ha. Det är vidare en allvarlig brist att utredningsmaterialet ej ger tillräcklig vägledning ens för en över-slagsmässig beräkning av de resurser som - om förslaget genomförs -skulle frigöras för andra uppgifter.

Av vissa formuleringar i betänkandet kan man få intrycket att det är kriminalpolitiska skäl som ligger till grund för förslaget att i vissa fall låta åtalsunderlåtelse träda i stället för villkorlig dom, skyddsfillsyn eller överlämnande till särskild vård. Uppenbarligen är det dock processekonomiska synpunkter som spelat den helt avgörande rollen. Kriminalpolitiskt har förslaget inte högre ambitioner än att ersätta brottsbalkens påföljder med andra åtgärder, som anses erbjuda en tämligen god motsvarighet.

Vid en diskussion av de kriminalpolitiska effekterna av förslaget bör även följande beaktas. Statsmakternas strävan måste ständigt vara att förbättra påföljdssystemet i brottsförebyggande syfte. Allt lyder på alt utvecklingen därvid leder mot alltmer differentierade påföljder, som också kan kombineras med varandra för att anpassas till den tilltalades sociala situation. Om denna utveckling fortsätter, kommer det att bli svårare för en åklagare att på ett tidigt stadium av utredningen förutsäga, vilken påföljd som domstolen kommer att välja efter en mera fullständig utredning. Redan nu måste en sådan bedömning vara vansklig. Den kommer att ytterligare försvåras i takt med att möjligheterna ökas att variera och nyansera olika påföljder. Under sådana omständigheter är det föga framsynt alt införa en ordning, som bygger just på åklagarens möjligheter att korrekt förutsäga resultatet av en domstolsprövning.

Då det gäller de kriminalpolitiska aspektema bör vidare några ord sägas om själva domstolsförfarandets betydelse. Huvudförhandlingen ger ett bra beslutsunderlag för påföljdens bestämmande. Tingsrätten tänker då inte bara på den skriftliga utredning som inhämtats om den tilltalades person och förhållanden utan också på de möjligheter som förhandlingen erbjuder att komplettera den utredningen och för rätten att genom samtal med den tilltalade få en mera nyanserad uppfattning om honom. Domstolsförfarandet garanterar alltså en rättssäkerhet vid ååföljdsvalet, som till stora delar går föriorad i de fall som berörs av kommitténs förslag. Förhandlingen torde också för flertalet tilltalade understryka allvaret i vad som hänt. Man bör därför inte bortse ifrån att den kan ha en brottsförebyggande effekt inte bara genom att den ger ett säkert underlag för påföljdsvalet utan också i sig. Det skall emellertid inte fömekas att huvudförhandlingen - eller snarare väntan på denna - undantagsvis kan utgöra hinder för en resocialise-ring. Härtill återkommer tingsrätten i sista avsnittet av sitt yttrande.

Tingsrätten saknar underlag och förutsättningar att bedöma i vilken mån förslaget medför besparingar och underlättar en omfördelning av resurser-

Prop. 1981/82:41 108

na inom olika delar av rättsväsendet. Hur förslaget skulle inverka på tingsrättens egen verksamhet är osäkert. Arbetssituationen är dock inte sådan att handläggningen av den typ av mål, som berörs av förslaget, lägger hinder i vägen för domstolens möjligheter att snabbt avgöra mål av allvarligare art. Ej heller medför arbetet med förtursmålen att andra mål måste vänta på avgörande under någon längre tid. En förhållandevis liten del av arbetstiden på en brottmålsavdelning åtgår för alt förbereda och handlägga den typ av mål som berörs av förslaget. Arbetsbesparingama för tingsrättens del kan under alla omständigheter inte bli stora.

Mot förslaget kan ytterligare principiella invändningar göras. Brottsmålsprocessen år strängt uppbyggd med ett tvåpartsförhållande och detta samt offentligheten och avgörandet med flera domare anses utgöra väsentliga inslag till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Åklagarorganisatio-nen är tillkommen och uppbyggd för att vara en av parterna i processen. Det strider mot dessa principer att göra åklagaren till domare i en stor del av brottmålen, vilket blir fallet om man tillägger åtalsunderlåtelsen innebörd av varning och avser att åklagaren genom åtalsunderlåtelsen skall kunna initiera olika stöd- och vårdåtgärder. Särskilt betänkligt är detta som åklagaren avgör ett ärende ensam, utan offentlig insyn.

Det synes dock vara fel väg att gå om man bygger upp åklagarväsendet som en domstolsorganisation genom att tillföra åklagarmyndigheterna lek-mannarepresentanter. I stället bör rättegång inför domstol vara det normala förfarandet, men om man anser rättegången alltför resurskrävande eller på annat sätt bristfällig bör åtgärder vidtas för att förbättra denna. Det är bättre att ändra på rättegångsbalken och införa enklare former för rättegång än att inte ha någon rättegång alls. Tingsrätten avstyrker således och av skäl som nedan närmare utvecklas att förslagel - utom i vissa detaljfrågor - läggs till grund för lagstiftning.

I det följande kommenterar tingsrätten vissa kapitel i betänkandet samt lagtexten.

Tingsrätten delar kommitténs uppfattning att den sk. absoluta åtalsplikten bör bibehållas som grundregel. En huvudinvändning mot kommitténs förslag är dock att det genom utformningen av den grundläggande bestämmelsen (20 kap 7 § rättegångsbalken) skapas ett synnerligt vidsträckt område där åtalsunderlåtelse i princip kan äga rum. Det är fråga både om mindre allvarliga brott, nämligen dem som kan antagas föranleda böter, och om allvarligare brott i den situationen att den misstänkte är välartad (villkorlig dom-fallet) och det fall då den misstänkte ej är välartad utan redan har blivit föremål för brottspåföljd eller avses bli föremål för särskild vård eller andra sociala stödåtgärder. Innebörden i förslaget är strängt taget att endast de fall som kan föranleda frihetsberövande undantagslöst bör gå till domstol. Man kan ifrågasätta om det inte vore klarare att skriva

Prop. 1981/82:41 109

ut detta i lagtexten. Vidare skapar kommittén genom den inledande meningen i denna paragraf ett utomordentligt vidsträckt undantag från området för åtalsunderlåtelse, nämligen då hinder mol åtalsunderiåtelse möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Detta uttryck är vagt och det är därför svårt att bedöma vilken effekt förslaget får. Principiellt är det möjligt för åklagama att i slor utsträckning begränsa åtalen i förhållanden till vad som nu gäller. Å andra sidan är det möjligt att åklagarna med en vidsträckt tolkning av begreppet allmänt eller enskilt viktigt intresse i praktiken vidhåller i stort sett samma åtalspraxis som för närvarande. För rättssäkerheten är det olyckligt med bestämmelser som är så kautschukartade.

1.19 Lånsstyrelsen i Stockholms län

Åtalsrättskommittén har i enlighet med sina år 1970 erhållna direktiv utarbetat förslag till en avsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Kommittén har visserligen inte velat gå så långt som att, enligt vad i direktiven ifrågasattes, föreslå upphävande av den nuvarande s. k. absoluta åtalsplikten - dvs. skyldigheten för åklagare att åtala vid brott, i den mån inte inskränkande bestämmelser meddelats. Den betydande ökningen av sådana inskränkande bestämmelser enligt förslaget synes dock avsevärt reducera den praktiska innebörden av absolut åtalsplikt.

De utvidgningar av möjligheterna till åtalsunderlåtelse som kommittén föreslår ansluter sig delvis till redan befintliga fall av eftergift eller innebär nyheter av förhållandevis begränsad räckvidd. Exempel härpå är möjligheten att vid seriebrottslighel underlåta åtal för vissa brott som ej bedöms ha betydelse för påföljdens bestämmande eller att i viss utsträckning utvidga eftergiftsmöjligheterna vid bötesbrottslighet. Av väsentligt större principiell och praktisk betydelse är förslagen att redan på åklagarstadiet låta en tänkt insats av sociala eller medicinska vård-, stöd- eller hjälpåtgärder påverka lagföringen och ge möjlighet till åtalseftergift. Liknande betydelse har förslaget att låta åklagaren ge åtalsunderlåtelse om villkorlig dom kan antas, d vs. i realiteten att från domstol till åklagare överflytta en betydelsefull bedömning. Betänkandet innehåller också förslag i syfte att påskynda förfarandet enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt förenkla förundersökningsförfarandet. Förslagen anges vara utarbetade med hänsynstagande till såväl kriminalpolitiska som processekonomiska synpunkter.

Länsstyrelsen finner till en början angeläget understryka den betydelsefulla skillnaden mellan kriminalpolitiska reformer inom påföljdssystemet och inom lagföringssystemet.

Vad gä[[erpåföljderna vid brott ansluter sig länsstyrelsen tveklöst till de nyare riktlinjer som inneburit att man eftersträvat en minskad tillämpning av frihetsberövande och satt i domstolarnas hand ett brett påföljdsurval, inbegripande överlämnande till vård i olika medicinska och sociala vård-

Prop. 1981/82:41 110

former. Senast i yttrande över betänkandet "Frivård i Storstad" har länsstyrelsen förord.at en betydligt starkare satsning på frivården och ett närmare samarbete mellan kriminalvård och socialvård.

En annan sak är hur långt man kan gå i fråga om att avstå från lagföring vid domstol som ett led i samhällets brottsbekämpande verksamhet. Vissa invändningar ur rättssäkerhets- och brottspreventiv synpunkt gör sig här gällande.

I rätlssäkerhetshänseende bör visserligen beaktas att det enligt kommittén inte skall ske någon principiell ändring i gällande rätts krav på klarhet i skuldfrågan som förutsättning för åtalseftergift. Länsstyrelsen anser sig emellertid ha välgrundad anledning ifrågasätta om säkerheten i skuld-fastställelsen blir helt tillfredsställande vid en utvidgning av åtalsunderlåtelse till fall där den misstänkte i realiteten kan komma att ställas inför två alternativ: att vidgå brott, acceptera exempelvis sociala stöd- och hjälpåtgärder och därvid kunna påräkna åtalsunderlåtelse eller alt fömeka brott med åtal som följd och därvid - om frikännande ej sker - inte säkert kunna påräkna att påföljden blir överlämnande lill socialvård. Enligt vad länsstyrelsen inhämtat förekommer mycket ofta i körkortsmål vid länsrätten att personer som godtagit strafföreläggande - som dock innebär direkta konsekvenser i form av bötesstraff - gör gällande att de skrivit på strafföreläggande för att snabbt "komma från saken" och har en helt annan inställning i skuldfrågan när körkortsinnehavet kommer i fråga. Även om det i dessa fall regelmässigt gällt förseelse - lex. trafikovarsamhet - där det för den enskilde själv är svårt att bedöma graden av skuld finns anledning anta att också erkännanden i samband med åtalseftergift kan komma att ske förhastat.

Även principen om likhet inför lagen kan komma i fara eller i vart fall komma att ifrågasättas om i två identiska fall av brottslighet av grövre art den ene gärningsmannen åtalas, under det att den andre får åtalseftergift på grund av tilltänkta sociala stöd- och hjälpåtgärder. Länsstyrelsen menar självfallet att vid domstolens påföljdsval två fall av här antytl slag, där sakerförklaring skett av domstol, kan och bör behandlas olika med hänsyn till resocialiseringseffektens dominerande betydelse enligt brottsbalkens bestämmelser. Därmed följer emellertid inte att skillnad bör göras i fråga om åtal eller icke, en fråga som på ett helt annat sätt än påföljdsbestämningen berör principen om likhet inför lagen.

Det finns anledning fråga sig om lagföringen inför domstol i sig har någon brottspreventiv effekt utöver polisens förundersökning och åklagarens åtalsprövning. Några belägg för att så är fallet anförs inte i utredningen. I den kriminalpolitiska debatten har också ifrågasatts om inte effekten av en lång och utdragen samhällsreaktion snarare kan få motsatt verkan och skapa en för resocialiseringen negativ motreaktion hos den tilltalade. En domstolsförhandling, ofta efter lång väntan från del samhällets reaktion först inträtt genom brottsanmälan och förundersökning, kan förstärka en asocial

Prop. 1981/82:41 111

attityd och försvåra en återanpassning. Länsstyrelsen anser därför att den brottspreventiva betydelsen av domstolshandläggning inte får överskattas.

Ett ökat användande av åtalsunderlåtelse fordrar en motsvarande utbyggnad av socialvårdens resurser. Det är överhuvud angeläget att fullfölja den kriminalpolifiska reformeringen i riktning från långt utdragna sam-hällsreaktioner genom åtal, domstolsprövning och påföljd och till mer av sociala och gemenskapsbefrämjande insatser. Dessa bör i ökad utsträckning ske i samarbete med organisations- och föreningslivet t ex. inom ungdoms- och idrottsrörelsen. Möjligheterna för den enskilde att återanpassa sig i samhället är större om påverkan sker genom insatser som upplevs som positiva än genom utdragna och upprepade påminnelser om samhällets reaktion.

Det kan slutligen anmärkas att kommitténs långtgående förslag till åtalsunderlåtelse föranlett kommittén att föreslå vissa återhållande åtgärder, som i sig kan vara tveksamma. Hit hör framför allt förslaget att åklagaren i resocialiseringsfall som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan skall kunna förklara åtalsfrågan vilande. En sådan förlängd tid av ovisshet för den enskilde väcker betänkligheter.

Länsstyrelsen kommer från dessa allmänna utgångspunkter fram lill att kommitténs förslag om utvidgad möjlighet till åtalsunderlåtelse på vissa punkter är lämpliga eller i vart fall godtagbara, under del att i andra fall förslagen väcker stark tvekan.

Någon erinran synes inte böra framställas mot förslaget att vid serie-brottslighet möjliggöra åtalsunderlåtelse beträffande vissa av brotten, vilka beräknas inte påverka påföljden. Utredningsresurser kan härigenom sparas. Detsamma gäller den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet samt i fall där vissa andra samhällsingripanden kommer till stånd, t. ex. enligt utlänningslagen.

Länsstyrelsen ställer sig däremot tveksam lill förslaget om åtalsunderlåtelse — utöver vad som redan är möjligt — i resocialiseringsfallen. För den händelse en reform i denna riktning skulle övervägas bör under alla förhållanden först vara säkerställt att kommunernas socialförvaltningar byggs ut så att de motsvarar de anspråk som de nya uppgifter medför.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla att det är angeläget att undersöka, huruvida inte - såsom skett beträffande fylleri- och parkeringsförseelser - en avkriminalisering kan ske. Del kan ifrågasättas om det inte finns utrymme att särskilt inom specialstraffrätten avkriminalisera ringa fall av vissa mindre allvariiga brott på samma sätt som inom trafiklagstiftningen skett beträffande trafikovarsamhet som är ringa. En sådan metod skulle lätta trycket på hela rättsväsendet, eftersom inte ens förundersökning skulle bli erforderlig.

Prop. 1981/82:41 112

1.19.1 Reservation av ledamöterna Blom, Johansson och Wallmark

Enligt vår mening borde länsstyrelsens yttrande över åtalsrättskommit
téns betänkande "Färre brottmål" på sidan 3 siycket 3 ("Del finns anled
ning --- inte får överskattas.") haft följande lydelse.

Utöver de nu angivna rättssäkerhets- och rättvisesynpunkterna kan det finnas anledning fråga sig om lagföringen inför domstol har någon brottspreventiv effekt i och för sig. Kommittén har behandlat denna kriminalpolitiska aspekt och därvid pekat på den i debatten framförda åsikten att man vid bedömningen av de broltsavhållande effekterna av straffrättskipningen inte bör fästa avseende bara vid domen (den slutliga påföljden) och dess verkställande. I stället anses böra uppmärksammas hela den samlade reaktionen som följer på ett brott nämligen upptäcktsrisker, brottsanmälan, polisens förundersökning, ålal, domstolsförhandling, särskilda rättsverkningar etc. Kommittén synes emellertid inte för egen del fästa större avseende vid detta betraktelsesätt. Det sägs visserligen "inte utan vidare kunna lämnas åsido" men kommittén betraktar denna kriminalpolitiska infallsvinkel som sekundär i förhållande till domstolsförfarandets betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen anser att kommillén underskattat den brottspreventiva betydelsen av domslolshandläggning. Det är möjligt att enbart upptäckten, polisutredningen och åklagarens inkopplande kan i det enskilda fallet innebära en sådan tankeställare att ålal, domstolshandläggning och sakerförklaring inte kan filiföra något ytteriigare i jämförelse med beslut om åtalsunderlåtelse. Vad som med fog kan ifrågasättas är emellertid om inte en stark utvidgning av åtalsunderlåtelserna till de allvarligare fallen ovanför bötesbrottsligheten kommer att leda lill att allvaret i samhällets brottsbekämpande verksamhet kan komma att betvivlas och alt ogynnsamma effekter ur allmänprevenfiv synpunkt därmed kan uppslå.

/ .20 Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt

Polisstyrelsen delar i princip den i utredningsdirektiven uttalade uppfattningen om lämpligheten av att nu reformera åtalsreglerna och ompröva frågorna om underiålande av åtal. Från modern kriminalpolitisk synpunkt syns många skäl tala därför. Ur polisiär synpunkt och kanske också ur allmän synpunkt är det emellertid samtidigt beklagligt att behöva konstatera att för rättsväsendet tillgängliga resurser ej längre anses förslå fullt ut för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet och för förebyggande och beivrande av brott. Prakfiska möjligheter anses ej längre finnas för att hävda principen om alt samhället till medborgarnas skydd har att genom utredning, lagföring och straff eller andra tvångsåtgärder ingripa mot kända lagöverträdelser. I direktiven har förty klart utsagts att vid övervägande av den lämpliga utformningen av reglema om åtalsunderiåtelse skall hänsyn tas till reglemas betydelse ur processekonomisk synpunkt. Vid hög, stigande brottslighet och hög frekvens av ordningsstörningar men

Prop. 1981/82:41 113

med stagnerande resursfilldelning måste självfallet en prioritering ske. En koncentration måste ske på den grövre brottsligheten och andra, de angelägnaste polisiära uppgifterna såsom övervakning av den allmänna ordningen, säkerheten och trafiken.

Polisstyrelsen anser därför att de av åtalsrättskommittén framlagda förslagen i och för sig på viktiga punkier är väl ägnade all främja syftet att med huvudsakligt bibehållande av rättssäkerheten och utan att i större utsträckning träda det allmänna rättsmedvetandet för nära minska pressen på de rällsvårdande myndigheterna. Genomförs de av utredningen framlagda förslagen till fullo torde trycket på åklagarmyndigheter, domstolar och de barnavårdande och socialvårdande myndigheterna kunna antas lätta. Polisstyrelsen anser sig emellertid ha skäl all tro att förslagen för polisväsendets del i dagens situation endast skulle vara av mindre betydelse. Det nästan helt genomgående kravet vid åtalsunderlåtelse på att skuldfrågan skall vara klarlagd samt fördelningen av beslutsbefogenheterna vid åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är omständigheter, som enligt polisstyrelsens uppfattning ej i högre grad talar för att en sådan lättnad i polisens arbetsbörda kan bli följden inom vissa områden så att resurser kan frigöras och insättas inom andra. Så icke heller möjligheterna lill åtalsunderlåtelse vid seriebron eller då ufiänning, som skall avvisas, begått brott på grund av det rationella sätt sådana ärenden numera handläggs liksom kravet på uppgiftslämnande för eventuell skadeståndstalan av målsägande i civilprocess.

Utredningen har emellertid vid utarbetande av sina förslag enligt polisstyrelsens mening ej heller i erforderlig utsträckning beaktat de konsekvenser ett genomförande av desamma skulle få för polisverksamheten på fältet. Det är måhända ett trivialt konstaterande men det syns ändock nödvändigt att mol bakgrunden av erfarenheter frän likartade, men icke fullt så långtgående åtgärder med samma syfte betona att beaktansvärd risk föreligger för att de föreslagna reformerna kan få betänkliga följder när det gäller polispersonalens arbetsmoral och motivation för arbetet. Därmed påverkas självfallet förutsättningarna för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet på ell menligt sätt. Polismannen på fältet, som rapporterar ett brott till åtal, finner i allmänhet vare sig han bedriver ordningspolisiär eller trafikpolisiär verksamhet av förståeliga skäl det vara djupt otillfredsställande om brottet icke föranleder åtal trots att det kan vara förhållandevis grovt eller farligt och bindande bevisning föreligger. Även om den aktuella problemafiken bör ses i ett vidare perspektiv än ur rent polisiär synvinkel torde det dock vara förståeligt om polismän i yttre tjänst - som kanske under stora risker för sig själva och andra ingripit mol brottslig gärning - eller i det dagliga slitsamma utredningsarbetet, icke uppfattar sin verksamhet som meningsfull om brottet i väsentligt större omfattning än nu och mera regelmässigt icke leder lill annan påföljd än t.ex. åtalsunderlåtelse grundad på anlagande att en dom l.ex. skulle bli 8 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 114

villkorlig efter domstolsprövning och att en väsentlig anledning till att åtal ej följt är processekonomiska skäl.

Den omständigheten att den misstänkte ställs inför domstol och att domstolen avkunnar dom - även om domen blir villkorlig - torde ha ett stort egenvärde i detta sammanhang. Det torde vara ställt utan allt tvivel att icke blott förundersökningen som sådan utan även domstolsförhandlingen har väsentlig allmän- och individualpreventiv verkan.

De berörda nackdelarna i förslaget har icke heller närmare diskuterats av utredningen. Ledamoten Friberg har visserligen i sin reservation argumenterat för vidgade möjligheter till rapporteftergift i sådan utsträckning att del skulle medföra fördelar i förhållande till utredningens förslag och för den polisiära verksamheten men har frågan inte utvecklats om varför prövningen av huruvida ett brott skall leda till åtal eller ej icke i större utsträckning bör kunna läggas på polisen.

Enligt polisstyrelsens uppfattning skulle ur de synpunkter som nu är ifråga sannolikt mycket vara att vinna om polismännen i olika grader gavs vidgade möjligheter att arbeta självständigt under eget ansvar. Institutet rapporteftergift bör sålunda i första hand ges ett ökat användningsområde. I andra hand syns möjligheter böra öppnas för att i vidgad omfattning och vid fler brottstyper använda ordningsbot och strafföreläggande. Det är förvisso icke blott för åklagarna som utbildningsstandarden höjts utan även polismännen har beretts en betydligt bättre utbildning under senare år, vilket tillåter en ökad användning av både rapporteftergift och ordningsbot utan men för rättssäkerheten.

En omständighet, som i någon mån bör kunna begränsa den ifrågavarande problematiken, är den inledda avkriminaliseringen av fylleri- och parkeringsförseelserna. Det är emellertid mycket tveksamt om det för närvarande finns möjligheter att i nämnvärd utsträckning ytterligare nedbringa åtalsfrekvensen genom avkriminalisering av andra brottstyper. I och för sig kan brott som ofredande och förargelseväckande beteende, vilka begås i mycket stort antal, framstå som bagatellartade och innebära förhållandevis ringa avvikelse från ett normalt beteende. De konkreta situationerna vid dessa gärningars begående - omständigheterna, platsen, tidpunkten -tvingar dock oftast polisen all ingripa för alt kunna upprätthålla godtagbara förhållanden för omgivningen. Det ökade antalet brott mot ordningen på allmän plats och de begränsade övervakningsresurserna har i praktiken . medfört alt polisen på fältet som regel endast kan söka beivra de brott där ett ingripande framstår som absolut nödvändigt, och där brottet enligt polismännens bedömande bör leda till åtal. Utvecklingen har alltså redan framtvingat en naturiig och vidgad tillämpning av institutet rapporteftergift beträffande de vanligaste ordningsförseelserna. Mot bakgrunden av de ovan redovisade synpunkterna bör sålunda ytterligare avkriminalisering ej ifrågakomma beträffande de brott som polismännen på fältet tvingas prioritera i allt fall ej förrän lång eifarenhet vunnits av fylleristraffets avskaffande.

Prop. 1981/82:41 115

I likhet med åtalsrätlskommittén anser polisstyrelsen att de nu gällande reglerna och möjligheterna till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsningar i många fall är alltför stränga och dessutom ofta blir föremål för olika tolkningar. Det är därför anmärkningsvärt att betänkandet icke innehåller förslag till klarare och enklare bestämmelser i dessa hänseenden. I stället har man gått vidare på den inslagna vägen och skapat än större svårigheter för dem som har att verkställa och leda förundersökningen.

Som exempel härpå kan anföras när åtalsrättskommittén som "en viktig handläggningsdetalj" påpekar att om polismyndigheten är förundersökningsledare men behörigheten att besluta om nedläggning är förbehållen åklagaren så bör polismyndigheten, när den finner skäl för nedläggningsbeslut föreligga, genast anmäla fallet till åklagare varvid förutsätts att polisen i avvaktan på åklagarens beslut skall inställa vidare "fömndei-sökningsåtgärder".

Konsekvensen av ett sådant tänkesätt är att ledare av förundersökning i brottmål inom polismyndigheten i Stockholms och alla andra polisdistrikt med hög kvalificerad, välutbildad och erfaren personal som tjänstgör såsom l.ex. chef för kriminalenhet eller kriminalrotel och innehar hög polisiär befälsslällning exempelvis kriminalkommissarietjänst, åläggs alt göra samma ingående prövning som åvilar en åklagare men ändå tvingas överlämna ärendet för slutligt beslut till exempelvis en assistenlåklagare som enligt till betänkandet fogad bilaga ej med nödvändighet måste ha längre yrkeserfarenhet. Icke blott ur rationell synpunkt är en sådan handläggningsordning olämplig och finner polisstyrelsen i sådant sammanhang anledning ifrågasätta det berättigade i att under nuvarande förhållande och den utveckling, som kan förväntas, polismyndighet vid beslut om nedläggning av förundersökning om brott med endast böter i straffskalan skall självständigt få avgöra fall endast om det kan antagas att lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter skulle utdömas och icke ens vara betrodd att vid icke närmare graderad ovisshet besluta utan samråd med åklagare och vid högre grad av obestämd ovisshet t.o.m. tvingas att till åklagare hänskjula ett beslut av den kvaliteten. I sammanhanget framstår för övrigt enligt polisstyrelsens åsikt åtalsrättskommitténs påpekande att polischeferna bör anvisas att noga följa tillämpningen i

fråga om förundersökningsbegränsande beslut som något märkligt

då dylika memento så vitt polisstyrelsen kunnat finna vare sig är bmkliga eller i betänkandet ej särskilt gjorts till efterrättelse för andra myndigheters företrädare. Vad tidigare sagts om polisens nuvarande utbildning och kompelens gäller som torde eller borde vara allmänt bekant självfallet alla grader inom såväl den egentliga polismanskarriären som polischefskarriären och vars sistnämnde företrädare - polismästare, polisöverinten-denter och polisintendenter — inom sina distrikt äger inträda som undersökningsledare.

Prop. 1981/82:41 ] 16

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anser sålunda icke att åtalsrättskommittén - oaktat ur polisiär synpunkt rimliga möjligheter därtill syns ha förelegat - i sitt betänkande föreslagit något som skulle kunna leda till en väsentlig resursbesparing för polisens vidkommande.

1.20.1 Särskilt uUalande

Den socialdemokratiska gmppen vill i princip tillstyrka åtalsrättskommitténs förslag.

Gruppen anser betänkandet överensstämma med den nya kriminalpolifiska syn som utvecklats de senaste åren, nämligen alt samhället får möjlighet att rned andra medel än straff beivra brottslighet.

Gruppen vill understryka att de socialvårdande myndigheterna måste få ökade resurser för att effektivt fullgöra de nya arbetsuppgifter som förslaget medför. Vi finner det angeläget och ser positivt på att kontakten och samarbetet mellan polisen och de socialvårdande myndigheterna intensifieras.

När det gäller frågan om rapporteftergift, anser gruppen alt man inte bör gå längre än kommitténs förslag. Det finns uppenbar risk för all polisen ur allmänhetens synpunkt kan komma i en dubbelposifion. Allmänheten skulle kunna uppfatta polisen som både utredande och dömande instans, vilket allvarligt kan försämra relationerna mellan polisen och allmänheten. En sådan utveckling vill inte vi medverka fill.

Man bör dock uppmärksamma att skall de ökade möjlighelema lill rapporteftergifl ge en förbättring ur kriminalpolitisk synpunkt, där besvärligt och ibland för den brottslige direkt skadligt förfarande undanröjs, bör frågan om snatteribrott utredas. Den verksamheten som bedrivs av butiker i dessa hänseenden, måste regleras om motsvarande kriminaipolitiska vinster skall uppnås även beträffande nu nämnda förfarande.

1.20.2 Reservation av herrar Green och Radhe

Med skrivelse 1977-01-11 har i enlighet med beslut av polisstyrelsen

1977-01-11 överlämnats yttrande, Nämnda yttrande åberopas i vad

gäller den fackmässiga bedömningen av de verkningar utredningens förslag medför för den polisiära verksamheten. Beträffande förslagens verkningar från mera allmänna synpunkter vill polisstyrelsen anföra följande.

Styrelsen vill till en början understryka att ett ökat användande av åtalsunderiåtelse måste kompletteras med en väsentlig utökning av socialvårdens resurser för hjälp och stöd åt dem som på gmnd av åtalsunderlåtelser inte får förmånen av stödåtgärder från kriminalvårdens sida.

Vid bedömningen av förslagen måste också i hög grad beaktas konsekvensema för individen av den minskning av hjälpinsatser från kriminalvårdens sida som förslaget medför och följderna för både individen och samhället av att till och med allvariiga brott skulle kunna begås utan att följas av en ordentlig reaktion från samhällets sida.

Prop. 1981/82:41 117

Vidare måste beaktas att utredningen såväl som den allmänna kriminalpolitiska debatten hittills i alltför stor utsträckning försummat problemen kring initialbrottsligheten, som lätt kan utveckla sig till seriebrottslighet och grövre brottslighet. Ofta kan konstateras, hurusom en person efter ett stort antal s.k. ringa brott, som ej följts av tillräckliga påföljder, blir betraktad som grov brottsling. De stränga påföljder, som då ådömes, kommer oftast för sent för att en rehabilitering skall komma till stånd. Om ej något göres åt initialbrottsligheten är risken därför uppenbar alt underlåtenheten leder till en växande kader av s. k. grövre brottslingar. Det är därför nödvändigt att noga uppmärksamma initialbrottsligheten och i ett tidigt skede sätta in åtgärder för stöd och resocialisering.

Styrelsen anser sammanfattningsvis att ändringsförslagen i deras nuvarande utformning ej bör läggas till gmnd för lagstiftning.

1.21 Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen delar direktivens- principiella värderingar. Det

måste dock allvarligt ifrågasättas om eftersträvat bättre resursutnyttjande bör åstadkommas på sätt som kommittén föreslagit. Räcker resurserna inte till för att utreda och beivra allehanda bötesbrott, bör man i stället för att införa åtalsbegränsningar iaktta större restrikfivitet än hittills med att reglera allehanda företeelser i samhället (med åtföljande straffsanktionering). Kommitténs förslag innebär att åklagaren ges rätt att underiåta åtal vid alla brott som kan antas leda till böter. Endast om hinder möter med hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse är han skyldig åtala. Det kan inte vara en lämplig ordning att inom ett så stort fält överiämna åt åklagaren att efter eget gottfinnande bedöma om han skall väcka åtal eller ej. Det måste vara lagstiftarens sak att vid de olika brottstypema i princip ange gränsen mellan vad som skall anses straffbart och ej straffbart. Möjligheten till åtalsunderlåtelse bör begränsas till undantagssituationer. Länsstyrelsen avstyrker kommitténs förslag i denna del.

/ .22 Göteborgs polisdistrikt

Betänkandet, som är omfattande, är synnerligen intresseväckande ur flera aspekter. Ur polisiär synvinkel är det i första hand de processekonomiska synpunkterna som är intressanta. Vid en granskning av betänkandet förefaller det därför naturligt att undersöka i vad mån kommittén lyckats att fullfölja departementschefens direktiv i sistnämnda hänseenden.

Möjlighelema till ålalsunderiåtelser har kraftigt utvidgats, vilket framgår av den föreslagna lagtexten till 20 kap. 7 § RB. Således skall åklagaren i betydligt större utsträckning än för närvarande kunna underlåta ålal då annan påföljd än böter icke skulle komma att övervägas. Utvidgning har även skett beträffande åklagarens möjlighet att underlåta åtal jämlikt 20 kap. 7§

Prop. 1981/82:41 118

2 p. Rb. Vidai:'e tillkommer rätten att underlåta åtal i de s. k. resocialiseringsfallen, som redovisas i samma paragraf under p. 3-5. Lagförslaget i denna del innebär en besparing i första hand av domslolamas resurser och i andra hand av åklagarnas medan det däremot icke innebär någon egentlig lättnad för polisens utredningspersonal. Dock kommer den föreslagna utvidgningen av 20 kap. 7§ 2 p. att medföra en viss begränsning av polisens utredningsarbete.

----- Kommittén säger---- , att man funnit, att gällande reglering av

behörigheten att leda förundersökningar i allt väsentligt fungerar tillfredsställande i praktiken. Det kan visserligen vara sant, men i ett polisdistrikt av Göteborgs storlek där det inom kriminalavdelningen finns ett relativt stort antal beprövade, kunniga och framför allt erfarna polisintendenter och kommissarier är det sedan länge ett önskemål om att ytterligare ett antal brottstyper rimligen bör på fömndersökningsstadiet ledas av polismyndigheten. Jag syftar på de mål där åklagare formellt är angiven som förundersökningsledare men i praktiken ej tar någon som helst aktiv del av fömndersökningen. Vid den starka arbetsbelastning som råder på kriminalavdelningama måste en prioritering ske av utredningarna. Del är utan tvekan så alt polismyndigheten som tar emot brottsanmälningarna och utför spaningsarbetet har en bättre överblick över den sammanlagda brottsligheten än åklagarna. Polismyndigheten ansvarar också för personalresursernas användning och leder den personal som spanar och utreder all förekommande brottslighet. För underlättande av den prioritering som med hänsyn till de begränsade personalresurserna ovillkorligen måste ske bör enligt min mening så stor del av förundersökningsledningen som möjligt läggas under polismyndigheten. Åklagama bör koncentrera sig helt på ledningen av förundersökningen beträffande den mera invecklade ekonomiska brottsligheten som exempelvis skatte- och valutabrott samt gäldenärsbrott och de allvarligaste våldsbrotten. Jag får därför hemställa att frågan om kompetensfördelningen mellan åklagare och polismyndighet blir föremål för ytterligare utredning. Som skäl härför åberopas ej enbart ekonomiska skäl utan även betydelsen av att den prioritering under förundersökningsstadiet som i dagens läge måste göras blir så effektiv som möjligt.

1.23 Uddevalla polisdistrikt

Betänkandet innehåller lill största delen nyheter som berör åklagar- och polisväsendet. Polismyndigheten har främst fäst avseende vid i vad mån densamma berörs av förslaget, varför yttrandet mestadels kommer att behandla förslagets konsekvenser för polismyndighetens verksamhet. Därjämte kommer vissa allmänna anmärkningar att lämnas.

Inledningsvis kan konstaleras att förslaget är ett ytterligare stort steg vad beträffar den moderna grundsynen att vårdformer av olika slag i allt större utsträckning skall ersätta straffrättsliga ingripanden. Detta återspeg-

Prop. 1981/82:41 119

las främst i det att förslaget innebär en ytterligare uppmjukning av principen om absolut åtalsplikt. Vidare kan konstateras att förslaget innehåller åtskilliga nya juridiska begrepp, t. ex. beslut om åtalsunderiåtelse, vilande åtal och begränsad personundersökning. Kommitténs överväganden, förslag och motiveringar vad beträffar betänkandets mål - ökade möjligheter lill åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegränsning - synes väl genomtänkta och i huvudsak lätta att acceptera. Det framstår som angeläget, att kommitténs förslag till ny lagstiftning snarast förverkligas.

I både departementschefens direktiv och kommitténs betänkande ägnas mycket utrymme åt det doktrinära spörsmålet humvida principen om absolut åtalsplikt kan ersättas med principen om en relativ åtalsplikt. Av ordalydelsen i direktiven framgår, all departementschefen närmast synes vara inne på en övergång till den relativa åtalsplikten. Kommittén har em.el-lertid efter ett myckel ingående resonemang med åtskilliga överväganden, stannat för att behålla ordningen med absolut åtalsplikt som grundregel. Låt vara att denna princip blott medför en presumption för åtal och att den innehåller vida undantag. Kanske kan det synas väl dogmatiskt att i vår tid vidhålla denna synnerligen urholkade princip. Emellertid menar polismyndigheten, att det är rikfigl att vänta med ett övergivande av principen om den absoluta åtalsplikten. Polismyndigheten menar, att den gamla kopplingen mellan brott och straff ej ännu är helt mogen att lösas upp. Ur polisiär synpunkt måste det anses angeläget att medborgama fortfarande har en känsla av att på ett brott följer i regel något ingripande från samhället av straffrättslig art. Del skulle kunna bli en omöjlighet för polisen att fullgöra sina åligganden om uttrycket "Gesetzlich verbolen aber polizeilich gestal-lel", finge allt för stor plats i medborgamas medvetande.

/ .24 Lånsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen är väl medveten om att man på rättsvårdens område lika väl som inom samhället i övrigt genom rationaliseringar och förenklingar i förfarandet bör sträva efter att nedbringa det allmännas kostnader för den verksamhet varom fråga är.

Inom ett rättssamhälle med de höga krav på ordning och säkerhet, som gäller för svenska förhållanden, bör man emellertid enligt länsstyrelsens förmenande fara varsamt fram med förenklingar, som såvitt framgår av det nu föreliggande förslagel till reformer synes i huvudsak gmndas på processekonomiska skäl. Vinsten härav kan bli diskutabel, om man på den enskilde medborgaren övervältrar att själv bevaka sin rätt i sådana fall där det allmänna traditionellt haft ansvaret för att rättvisa skipats.

En långt driven förenkling av förfarandet inom rättsvårdens område kan även få negativa verkningar i fråga om respekten för lag och rätt.

Det allmänna rättsmedvetandet är ingen företeelse som man kan förutsätta växlar i någon högre grad lid efter annan, ulan hos gemene man torde man fortfarande finna en fast rotad föreställning om att lagöverträdelser skall beivras.

Prop. 1981/82:41 120

Länsstyrelsen vågar därför påstå, att principen om att samhället genom utredning, lagföring och straff eller annan påföljd skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse ingalunda passerats av tiden utan fortfarande äger giltighet i det allmänna rättsmedvetandet.

En viss reformering av åtalsinstitutet samt utredningsförfarandet bör däremot kunna genomföras utan större våda för den allmänna laglydnaden.

Länsstyrelsen biträder kommitténs förslag till åtalsbegränsningar genom beslut om åtalsunderlåtelse beträffande 1) bötesbrottslighet 2) vissa konkurrens- och återfallssituationer 3) resocialiseringsfall 4) fömtsedd villkorlig dom och 5) om den misstänkte blivit föremål för vissa samhällsingripanden. Principen om absolut åtalsplikt bör ändå gälla som formell gmndregel liksom kravet att skuldfrågan är helt klariagd. Lika viktigt är att den föreslagna reformeringen av åtalsinsfitutet inte leder till avkall på rättssäkerhetskravet.

Länsstyrelsen anser det mycket väsenfiigt, att beslutsfunktionen vid åtalsunderiåtelse i anförda fall exklusivt tillkommer åklagare. Otänkbart är att låta det utredande organet - polisen - eller socialrättsligt vårdorgan få något avgörande inflytande över åtalsfrågans prövning i hithörande fall. Det är en mycket grannlaga och svår juridisk uppgift att meddela dessa beslul, vilka kräver en fortlöpande kännedom om åtalspraxis.

Länsstyrelsen delar sålunda i princip kommitténs överväganden och förslag angående åtalsbegränsning genom åtalsunderlåtelse i här avsedda fall. De rafionaliseringsvinsler som härigenom uppnås tillkommer emellerfid i huvudsak åklagar- och domstolsorganisafionen. Länsstyrelsen avser därför inte att ytteriigare kommentera detta avsnitt.

Som inledningsvis anförts måste även inom rättsvårdens område varje möjlighet till rationaliseringar tillvaratagas. Därvidlag får emellertid det allmännas intresse av besparingar inte tillåtas gå ut över enskilda människors rätt, vilket förefaller oomtvistligt. Lika vikfigt är att man begränsar införandet av nya straffbestämmelser i olika sammanhang. I princip innebär ju varje sådan bestämmelse en ny arbetsuppgift för rättsvårdens organ. Genom moderation i nyssnämnda hänseende kan man på sikt uppnå samma processekonomiska besparingar som uppenbarligen ligger till grund för åtalsrättskommitténs nu framlagda betänkande.

Ehuru länsstyrelsen till vissa delar biträtt åtalsrättskommitténs överväganden och förslag, vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att betänkandet inte lägges till gmnd för ny eller ändrad lagstiftning inom rättsvårdens område.

Prop. 1981/82:41 121

1.25 Socialutredningen (S 1969:29)

Socialutredningen avser att inom kort lägga fram förslag till ny lagstiftning på socialvårdsområdet som skall ersätta gällande lagsfiftning om socialhjälp, bamavård och nykterhets vård. Om förslaget i huvudsak godta-ges, får detta återverkningar på förhållandet mellan socialvårdens eller, enligt SU:s benämning, socialtjänstens insatser och samhällets reaktioner på brott. Åtalsrättskommitténs förslag om ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och om begränsning av fömndersökningama berör i många hänseenden ingripanden gentemot dem som är i behov av socialtjänstens insatser. Det är från dessa utgångspunkter, som SU yttrar sig över åtalsrättskommitténs förslag. SU finner sålunda icke anledning att bedöma i vad mån kommitténs förslag och motiveringar på det principiella planet står i överensstämmelse med vedertagen uppfattning. Detta gäller l.ex. frågor rörande fördelningen mellan domstolarna och åklagarväsendet av mål och ärenden inom straffrättskipningen och ståndpunkten, att det bör stå åklagarväsendet fritt att anlägga en annan syn på lagöverträdelses straffvärde än riksdagen har godkänt. SU vill hämtinnan inskränka sig fill att framhålla, att ju mer man låter åtalsprövningen efteriikna rättskipningen vid domstolarna, desto större anledning finns det att låta de för rättskipningen vid de allmänna domstolarna och förvaltningsmyndighetema gällande föreskrifterna omfatta även de uppgifter, som enligt förslaget läggs på åklagarna. Utredningen kan i denna del även erinra om de reservationer och särskilda yttranden rörande kommitténs lekmannamedverkan som ingår i betänkandet.

1.26 Svenska kommunförbundet

Styrelsen anser att de förslag fill vidgad åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegränsningar som framläggs av kommittén är väl motiverade och realiserbara, utan att åstadkomma minskad respekt för rättsväsendet. Samtidigt kan man förmoda att de kan bidra fill ökade möjligheter till resocialisering av den enskilde.

Kommittén menar att därest det vidgade åtalsunderiåtelseinstitutet skall komma till användning, krävs ett annat synsätt, än att brott skall följas av straffrättslig påföljd. Man måste acceptera att även icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder kan vara tillfyllest.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning, men vill framhålla att detta synsätt inte får leda till att åtgärder enligt sociallagstiftningen får karaktären av straffpåföljd. Åtgärder som vidtages av social myndighet måste gmndas på uppfattningen att aktuell åtgärd är adekvat i förhållande till den enskildes förutsättningar och förhållanden i övrigt. Denna inställning stämmer överens med de synpunkter som framförts av Socialutredningen. Socialutredningen understryker också betydelsen av frivillighet, när det gäller åtgärder som skall vidtagas av socialvården. Det är därför en fömtsättning att åtgärder från socialvården, i flertalet fall i samarbete med klienten, ej

Prop. 1981/82: 41 122

skall påverkas av humvida åtgärden leder fill åtalsunderlåtelse eller ej. Åtalsrättskommittén synes dela denna uppfattning, vilket framgår av bl. a. kommitténs betonande av att åklagare ej skall kunna påverka valet av åtgärder inom socialvården. Styrelsen vill understryka kommitténs uppfattning i denna fråga. Samtidigt vill styrelsen framhålla angelägenheten av att samma princip får gälla vid påföljden "överlämnande till vård enligt Barnavårdslagen".

I betänkandet diskuteras också kontakterna mellan åklagare och social myndighet vid handläggningen av olika typer av eventuell åtalsunderlåtelse. Styrelsen finner att de beskrivna formerna för kommunikation kan komma att underlätta och påskynda handläggningen, genom att bl.a. formell skriftväxling undvikes i möjligaste mån.

1.26.1 Reservafion av Lennart Blom och Jonas Wallin

Styrelsens yttrande kan möjligen godtagas till den del rent sociala synpunkter anlägges. Vid en samlad bedömning gör sig emellertid allvarliga invändningar gällande. Lagföringen vid domstol skall nämligen enligt förslaget kunna underlåtas i en utsträckning som icke kan godtagas av rättssäkerhetsskäl och inte heller med hänsyn till behovet av allmänprevention. Förslaget bör därior inte utan en genomgripande överarbetning läggas till grund för lagstiftning.

/ .27 Landstingsförbundet

Utifrån de intressen landstingsförbundet har all företräda har förbundet ingen erinran mot förslagen i betänkandet.

1.28 Sveriges advokatsamfund

Kommittén har efter ingående överväganden stannat för att föreslå ett bibehållande av den hittills i svensk rätt gällande principen om åklagarens absoluta åtalsplikt. I denna fråga är samfundet ense med kommittén.

Med undantag av de fall av åtalsunderlåtelse där villkorlig dom kan förväntas finner samfundet övertygande skäl i stort sett ha förebragls för kommitténs förslag. I vissa avseenden borde dock enligt samfundets mening såväl den misstänktes som målsägandens rättssäkerhetsintresse bättre ha kunnat tillgodoses.

Vad angår den misstänkte torde det sålunda tämligen allmänt anses som självklart att denne, om han så önskar, skall vara berättigad att påfordra handläggning inför domstol. Sålunda uttalar exempelvis 1968 års brotts-målsutredning att det bör vara en vikfig princip att den som misstänks för ett brott alltid skall kunna kräva ordinär domstolshandläggning i stället för summarisk lagföring utan domstols medverkan. Även kommittén ansluter sig i princip till detta betraktelsesätt (sid. 116). Kommittén vill dock göra undantag för det fall då, som det heter, "den misstänkte av kvemlans vill sätta rättsmaskineriet igång". Som exempel härpå nämns att den miss-

Prop. 1981/82:41 123

tänkte vill försöka att med domstols hjälp skaffa sig villkorlig dom, ehuru resocialiseringsåtgärder insatts och av åklagaren ansetts utgöra skäl till åtalsunderlåtelse. Enligt samfundets mening är det dock inte berättigat att tala om kvemlans i sådana fall då den misstänkte - av vad skäl det vara må - håller på sin rätt att få sin sak prövad av domstol. Samfundet anser att den misstänktes önskan om sådant förfarande alltid skall respekteras.

1.29 TCO

Åtalsrätlskommittén har behandlat främst tre huvudfrågor. För det första har den undersökt om sociala vård- och behandlingsformer som reaktion på brott, i större utsträckning än vad nu är möjligt, kan ersätta straffpåföljd utmätt av domstol. De kategorier av lagöverträdare som härvid kommer att beröras är, främst de psykiskt sjuka, de som har alkohol-eller narkotikaproblem samt de unga lagöverträdarna.

För det andra har kommitién undersökt om bötesbrott samt brott som kan väntas ge villkorlig dom kan lämnas utan åtal i större utsträckning än som nu sker.

För det tredje och slutligen har kommittén undersökt möjligheterna för polis och åklagare alt redan på utredningsstadiet begränsa fömndersök-ningsarbetet bl. a. i sådana fall där åtalsunderlåtelse kan bli följden. Enligt TCOs uppfattning bör även den möjligheten övervägas att också låta lekmän, nämndemän eller personer med erfarenhet från sociala frågor, deltaga i denna prövning.

TCO kan i allt väsentligt tillstyrka kommitténs förslag men vill framföra följande allmänna synpunkter.

Brottsutvecklingen visar att konventionella straffrättsliga ingripanden inte är effektiva medel i kampen mot brottsligheten utan i många fall snarare utgör en gmnd för fortsatt brottslighet. Brottsutvecklingen visar även att tillgängliga resurser inom rättsväsendet bl.a. beroende på nuvarande regler om åtal och fömndersökning ej utnyttjas på ett effekfivt sätt.

TCO finner således såväl kriminalpolitiska som processekonomiska skäl föreligga för att en genomgripande reform inom det straffrättsliga området nu vidtas. Reformsträvandena bör enligt TCOs mening inriktas på att skapa ett sanktionssystem, där enklare brott inte nödvändigtvis måste följas av straffpåföljd utan där brott följs av resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär samt där individualprevenfiva hänsyn vid kollision med allmänpreventiva hänsyn ges absolut företräde. En straffrättslig reglering med denna innebörd gör det även möjligt för polis, åklagare samt domstolar att koncentrera sina insatser på i första hand den svårartade brottsligheten av ekonomisk och annan natur.

Enligt bestämmelser i brottsbalken skall domstolen, med iakttagande av vad som krävs för att upprätta allmän laglydnad färsta särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Kommittén framhåller alt denna gmndsats bör anses vägledande

Prop. 1981/82:41 124

även när det gäller möjligheterna att låta sociala vårdformer ersätta straffrättsliga ingripanden. Kommittén har också i lagtextförslaget infört ett nytt begrepp "viktigt allmänt intresse", för att begränsa möjligheterna till åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegränsning. De utvidgade möjligheterna att underlåta åtal och begränsa fömndersökning som kommittén vill skapa får således ej slå i strid med de allmänprevenfiva hänsynen vid brottsbekämpningen.

Med tanke bl. a. på den belastning på domstolarna av brottmål av enklare beskaffenhet förefaller de allmänprevenfiva synpunkterna få en väl stor genomslagskraft. Det kan därför befaras alt en reform i enlighet med kommitténs förslag lill slor del kommer att stanna på papperet om inte de individualpreventiva synpunktema, vid beslut humvida fömndersökning och åtal skall komma till stånd, tillmäts större vikt. Detta är inte minst viktigt beträffande unga lagöverträdare. Utan en snävare tillämpning av regeln om hänsyn till allmän laglydnad än vad som idag sker kommer de av kommittén önskade kriminalpolitiska och processekonomiska effekterna sannolikt att bli mycket begränsade. TCO föreslår därför att lagstiftaren i motiven ger begreppet "vikfigt allmänt intresse" en exakt och snäv innebörd.

För det fall de individualprevenfiva synpunktema således ges prioritet kommer ett icke obetydligt antal av de fall, där domstol nu dömer till straffrättslig påföljd att istället bli föremål för vård- och stödåtgärder från de sociala myndigheterna. Detla förhållande får, enligt TCOs mening, inte utgöra anledning fill att man frångår den nuvarande principen att endast avgörande av domstol skall antecknas i kriminalregistret.

1.30 SACOISR

Kommittén föreslår mycket långtgående möjligheter alt begränsa åtal och fömndersökning. 1 prakfiken innebär förslaget att funktioner som hittills legat på lagstiftare och domstolar förs över till åklagare och polis. Denna sammanblandning av olika samhällsorgans roller är betänklig från både principiella och praktiska utgångspunkter.

Det är visserligen riktigt att det råder ett överflöd av straffrättslig reglering och att delar av rättsväsendet - främst polisen - inte har möjligheter att ingripa mot alla lagbrott man får kännedom om. Likaså förekommer del att föga straffvärda beteenden faller inom det kriminaliserade området. Detta beror åtminstone delvis på slentrianmässig kriminalisering genom vagt avgränsande bestämmelser.

Den linje kommittén valt för att möta dessa problem innebär dock - helt i enlighet med utredningsdirektiven - enligt SACO/SR en nödlösning som sannolikt permanentar och möjligen förvärrar den ofillfredsställande situationen. Centralorganisafionen kan således inte ställa sig bakom det principiella uttalande som under benämningen "nytänkande" framförs på sid 97: "För det första måste man mer än som skett hittills avlägsna sig från prin-

Prop. 1981/82:41 125

cipen att brott skall följas av brottspåföljd." Betänkandet innehåller också andra kriminalpolitiska uttalanden som är tveksamma, men som SACO/SR likväl inte anser sig behöva gå närmare in på (se t.ex. sid. 101 överst om förhållandet mellan allmän- och individualprevention, samma sida mitten om vårdåtgärders allmänpreventiva effekt, sid 103 mitten om villkorlighetens broltsavhållande effekt etc). Den brist på kriminalpolitisk helhetssyn som präglar utredningens förslag är i själva verket allvarlig och gör det svårt att fömtse följdema av förslagens genomförande.

Enligt SACO/SR:s mening kan den allmänna linje utredningen representerar på sikt visa sig farlig. SACO/SR kan inte frigöra sig från oron för att straffrättens funktion och budskap urholkas om utredningsförslagen skulle genomföras. Och utredningen tycks inte ha gjort några mer allvarliga försök att belysa denna fara. Om förslagen genomförs blir följden säkert färre brottmål. Men det är högst tveksamt om det blir färre brott. Med tanke på sitt omfång och sin svårtillgänglighet och trots den tid arbetet tagit är utredningen förvånande grund i sin syn på de kriminalpolitiska principfrågorna.

Det är enligt SACO/SR:s mening således från kriminalpolitisk synpunkt betänkligt att gå så långt i processuell avkriminalisering som utredningen föreslagit. Om man väljer att straffbelägga ett visst handlingssätt måste principen vara att detta handlingssätt också skall leda till straffrättslig reakfion. Del bör ankomma på riksdag och regering och inte på rättsväsendet att ange gränsema för och prioriteringarna inom det kriminaliserade området. SACO/SR har visserligen den uppfattningen att man bort sträva efter att på olika sätt göra detta område mer begränsat. Men det är knappast i den utsträckning kommittén föreslagit en uppgift för åklagare och polis. Ätt å ena sidan hålla sig med ett straf.bud men å andra sidan med bestämmelser om att överträdelser mer eller mindre generellt inte skall leda till reakfion är inte bra. För det första kan man inte överblicka vilka konsekvenser detta på sikt kan få för laglydnaden i allmänhet. Otvivelaktigt har redan i dag t. ex. vanföreställningen att det inte skulle vara straffbart att stjäla egendom till lågt värde en viss spridning. Det vore olyckligt om en utveckling i den riktningen fortsatte. För det andra är risken för sämre likhet inför lagen uppenbar. Ju mer vidsträckta och ju vagare reglerna om åtalsunderlåtelse är och ju flera befattningshavare som skall besluta därom, desto större blir dessa risker. Det blir svårt att upprätthålla principer för när lagföring skall ske och ännu svårare att förmedla dessa principer till medborgama.

Det är likaså tveksamt om några större processekonomiska vinster skulle följa om utredningens förslag genomfördes. Man får snarast intrycket att arbetsuppgiftema bara skulle omfördelas inom rättsväsendet. För åklagar-kårens del balanseras t. ex. de eventuella vinsterna sannolikt av nya eller vidgade uppgifter med bl. a. inspektion, fillsyn och överprövning. Åklagare och domstolar har dessutom i stort sett möjlighet att inom rimlig tid

Prop. 1981/82:41 126

handlägga de ärenden som når dem. Den mest besvärande arbetsbelastningen finns hos polisen. Och inom den sektorn förefaller förslaget inte innebära några större lättnader.

Trots de synpunkter som hittills framförts inser dock SACO/SR att vissa möjligheter till åtalsunderlåtelse och till begränsning av förundersökning måste finnas. Arbetet med att genom t. ex. avkriminalisering och depenalisering bättre avgränsa det kriminaliserade området är svårt och tidsödande. Och i en del fall kan lagföring te sig stötande eller av andra skäl direkt olämplig. Trots alt möjligheterna till åtalsunderlåtelse redan i dag är jämförelsevis vidsträckta kan man enligt SACO/SR:s mening pröva en försiktig utvidgning av dem. Även om utredningsförslaget i huvudsak bör avvisas går Centralorganisationen därför i det följande närmare in på en bedömning av huvuddragen i det.

Sammanfattningsvis avstyrker SACO/SR att åtalsrättskommitténs förslag läggs till gmnd för lagstiftning annat än i vissa detaljer. Frågan om åtalspliktens utformning måste ses i ett betydligt vidare kriminalpolitiskt perspektiv än utredningen gjort. Begagnar man ett sådant är SACO/SR för sin del övertygat om alt man kommer till helt andra resultat än utredningen.

1.31 LO

LO har i tidigare remissyttranden över lagförslag som berör detta ämnesområde såsom exempelvis brotlmålsutredningens betänkande "Snatteri" (SOU 1971:10) anfört att det är angeläget att man söker skapa ett mer flexibelt regelsystem beträffande handläggning och förfarande i brottmål.

Handläggningen av dessa mål måste utan åsidosättande av rättssäkerhetens krav i större utsträckning anpassas efter brottets svårighetsgrad och vad som med hänsyn till allmän laglydnad, den misstänktes tillrätlaförande och målsägandens berättigade intresse, framstår som ändamålsenligt. På detta sätt kan dels de rättsvårdande myndighetemas resurser användas på ett ändamålsenligt sätt och dels kan samhället snabbare och effektivare ingripa med vård och stödåtgärder för den misstänkte.

Med hänsyn till denna allmänna ugångspunkl finner LO utredningens förslag välmotiverat och väl ägnat att ligga till grund för lagsfiftning.

1.32 SAF

Svensk rätt bygger på principen att åklagaren har absolut åtalsplikt. Denna princip innebär att åklagaren har skyldighet att åtala brott som hör under allmänt åtal, så snart bevismaterialet är sådant att åklagaren på objektiva grunder kan motse en fällande dom. Nämnda princip är emellertid förenad med tämligen vittgående undantag. Sålunda kan strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot träda i stället för åtal i vissa fall då fråga är om lindrigare brottslighet samt åtal underlåtas enligt 20 kap. 7 § rätte-

Prop. 1981/82:41 127

gångsbalken och I § lagen 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Skyldighet att företa särskild åtalsprövning kan föreligga enligt social vårdlagstiftning eller vid vissa typer av brott. Vidare kan som ett undantag från åtalsplikten betraktas polismans rätt att i vissa fall underlåta att avge rapport om brott. Kommittén har haft i uppdrag att från kriminalpolitiska och processekonomiska synpunkter undersöka huruvida möjligheterna till åtalsunderiåtelse och förundersökningsbegränsning kan utvidgas. Därvid har kommittén tagit under övervägande humvida den absoluta åtalsplikten bör ersättas med denna princips motsats, dvs. den relativa åtalsplikten. I ett system med relativ åtalsplikt har åklagaren att pröva om åtal med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet är påkallat. Kommittén har stannat för att föreslå, att ordningen med absolut åtalsplikt som grundregel bibehålls. Föreningen finner denna principiella ståndpunkt välbetänkt. Det låter sig knappast göra att införa relativ åtalsplikt utan att ett sådant system förenas med långtgående normgivande regler, varav åklagaren blir bunden vid sin bedömning. En oinskränkt genomförd relativ åtalsplikt skulle äventyra grundläggande rättsprinciper, såsom allas likhet inför lagen, hänsyn till allmänprevention och enhetlig tillämpning. Kommitténs förslag innebär dock så långtgående undantag från den absoluta åtalsplikten att man närmat sig ett syslem där relativ åtalsplikt kan anses råda. Härmed följer otvivelaktigt risker av det slag som ovan angivits vara förbundna med den relativa åtalsplikten. Det är enligt föreningens mening angeläget att sådana negativa följdverkningar av de föreslagna reformerna ej undervärderas i den intresseavvägning som är ofrånkomlig i delta sammanhang.

1.33 Sveriges domareförbund

De förslag som läggs fram i det remitterade betänkandet är av synnerlig betydelse från rättspolitisk synpunkt. De förtjänar därför den största uppmärksamhet och noggrant övervägande.

Betänkandet innehåller en utförlig redovisning och analys av de problem som upptagits i åtalsrättskommittténs direktiv. Detta innebär emellertid inte att kommittén behandlat alla de frågor som enligt domareförbundets mening måste beaktas vid ett ställningstagande till kommitténs förslag. Förbundet anser sig också kunna konstatera att kommittén - för att till efterföljd av direktiven kunna framlägga förslag som ger processekonomiska fördelar - gått alltför snabbt förbi rältspolitiska problem, som förbundet finner böra tillmätas den största vikt.

Kommitténs strävan har uppenbarligen varit - vilket också framgår av betänkandets benämning - att rättsmaskineriet skall belastas med färre brottmål. Det mest betydelsefulla är dock om förslaget kommer att leda till flera eller färre brott. Den frågan har knappast berörts i betänkandet. Kommitténs mening synes visserligen vara att rättsväsendets resurser genom förslaget i högre grad än nu skall kunna koncentreras på den

Prop. 1981/82:41 128

allvarligare brottsligheten, och del har naturiigtvis därför antagits att denna skall minska eller i varje fall inte öka på samma sätt som utan denna koncentration. Om emellertid ingreppen mot den lindrigare brottsligheten försvagas, kan man å andra sidan befara att denna ökar. En tilltagande brottslighet av lindrigare slag är i och för sig ett samhällsont och kan dessutom, särskilt om den inte beivras, väntas ha en smittsam effekt. Förbundet kan givelvis inte, lika litet som någon annan, ge ett bestämt svar på den berörda frågan, men förmenar att denna måste beaktas vid ställningstagande till kommittéförslaget. Enligt förbundets mening är brotts-lighelsulvecklirigen i riket under senare år sådan att man måste allvarligt överväga, om det är tillrådligt att såsom kommillén föreslår göra en omprioritering av rättsväsendets resurser och om det inte är ofrånkomligt att i stället förstärka dessa totalt sett.

I belänkandet behandlas endast i förbigående under avsnitt 5.6 (kommitténs slutsats beträffande åtalspliktens utformning) den väsentliga principen om allas likhet inför lagen. Fastän principen i andra sammanhang antyds, är det påfållande hur litet denna fått prägla olika slutsatser som dras av kommitién. Enligt förbundets mening måste den största hänsyn lagas lill de rältviseförslällningar som råder bland medborgarna, även där detta stundom kan utgöra ett hinder för lagstiftaren all genomföra vissa former som från andra synpunkter kan befinnas ändamålsenliga. Antagligen förhåller det sig så att om fördelningen av påföljd mellan brottslingar i samma liga, vilka inbördes anser sig i stort sett lika skyldiga, ter sig alltför ojämn i deras ögon - den kan sedan vara hur berättigad som helst från sådana synpunkter som kommittén företräder — detta utgör ett hinder för deras utveckling till laglydiga samhällsmedborgare. Enligt kommitténs förslag kan l.ex. hänsynen till målsägandeanspråk medföra att den minst belastade men ekonomiskt bäst ställde av flera tilltalade blir åtalad men ej de övriga. Ett alltför stort avstånd mellan det allmänna rättsmedvetandet i folkets breda lager och de idéer på vilka lagsfiftningen bygger måste undvikas. Om lagstiftaren finner angeläget att fostra allmänheten till tänkande i nya banor, kan detta endast ske med försiktighet. Förbundet anser för sin del att kommittén inte tillräckligt beaktat detta förhållande.

En närliggande och inte mindre viktig princip är samhällsordningens upprätthållande utan utrymme för myndighetema att handla godtyckligt och utan risk för alt medborgama tror att godtycke förekommer. Det som utmärker en rättsstat är bl. a. att samhället reagerar mot den som överträder lagarna och att denna reaktion sker enligt en i lag noga bestämd ordning. Det krävs sådan lagenlighet inte endast då en reakfion följer ulan även då den av någon anledning uteblir. Otvivelaktigt ges den bästa rättssäkerhetsgarantin om denna prövning av lagenligheten sker av domstol i offentlighetens strålkastarljus. Tar man bort prövningen från domstolarna och lägger den hos åklagama, innebär detta en standardsänkning ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtidigt som statsmakterna sett det angeläget att

Prop. 1981/82:41 129

förstärka lekmannainflytandet i domstolarna och därmed ökat allmänhetens insyn i den dömande verksamheten genom att införa detta inslag i hovrätt även för ganska enkla brottmål, föreslås i betänkandet, med mofivering bl. a. alt domstolarna är alltför belastade av sådana mål, att förfarandet till stor del skall överlämnas till åklagare så att denne ensam och utan egentlig insyn handlägger dessa frågor. Att märka är att åklagaren därvid avses uppträda i flerfaldig funktion av förundersökningsledare, anklagare, domare, socialvårdare, försvarare och övervakningsnämnd. Ingen myndighet - vare sig åklagare, domare eller annan - bör åläggas uppgifter som är så mångskiftande och delvis motstridiga. Behandlingen i betänkandet med därtill anknuten reservation av frågan om medborgar-medverkan inom åklagarväsendet, visar hur föga lämpad för sådan medverkan och för insyn av lekmän åklagarnas verksamhet är.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis inte endast den offentliga insynen som har betydelse. I sammanhanget bör beaktas att åklagarna inte har samma oberoende ställning i förhållande till regeringsmakten som domarna. Vidare bör framhållas att enligt betänkandet åklagama vid övervägande av åtalsunderlåtelse förutsätts hålla sig strikt till gällande rätt med den praxis domstolarna tillämpar. Till deras möjlighet att uppehålla kännedom om denna och att förutse hur domstol skulle döma i olika hypotetiska fall hyser kommittén stor tilltro. Förbundet är ej lika optimistiskt i detta ■avseende. Rättsutvecklingen kommer säkerligen att medföra alltmera varierande påföljder. I lagstiftningen har under senare år införts straff för en mängd förseelser, beträffande vilka praxis nästan helt saknas. Genomförs förslagel kommer domstolarnas ledning av rättstillämpningen att delvis upphöra beträffande åtskillig brottslighet. Åklagaren får heller inte samma möjlighet som domare med nämnd att mot bakgrund av ett fylligare beslutsunderlag diskutera sig fram till en god lösning i de enskilda fallen. Ej sällan förekommer att domstol vid erkända brott med dom på t. ex. skyddstillsyn hänför brottet till lindrigare lagrum än åklagaren angivit i åtalet; det är inte säkert att den misstänkte alltid är mera betjänt av att få åtalsunderiåtelse till priset av att bli antecknad i centrala polisregistret under ett strängare lagrum än av att bli åtalad och antecknad i kriminalregistret under ett lindrigare lagrum efter dom. Även friande domar förekommer vid erkända brott. Frestelsen att sk'apa förutsättning för åtalsunderlåtelse kan förleda en misstänkt att erkänna ett brott för vilket han ej bort fällas till ansvar eller underkasta sig resocialiserande åtgärder som inte skulle ha pålagts honom vid rättegång. Möjlighelema till omprövning vid beslut om åtalsunderlåtelse, som innehåller något för den misstänkte nedsättande, är sämre än efter domstols dom.

En fråga som inte belyses närmare i betänkandet är den verkan från allmänpreventiv synpunkt som lagföring vid allmän domstol kan ha i förhållandet till en åtalsunderlåtelse som meddelas av åklagare. Det processuella förfarandet kan ät domen ge en auktoritet och en pedagogisk betydelse 9 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 130

som inte finns hos åklagarbesluten. En motiverad förklaring av domstol att en person gjort sig skyldig till ett brott, vilket på grund av särskilda omständigheter inte skall föranleda någon mera ingripande påföljd, torde ha avsevärt större betydelse för den allmänna laglydnaden och förtroendet för rättsmaskineriets oväld än motsvarande förklaring av åklagare. Ehuru det är omdiskuterat hur långt allmänprevenlionens betydelse sträcker sig, är det dock nödvändigt att uppmärksamma denna mer än vad kommittén gjort, då man i tider av stigande brottslighet vill vidga området för åialsunderlålelse och förundersökningsbegränsning.

Förbundet bortser inte från möjligheten att lagföringen någon gång kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige. Å andra sidan kan man anta att rättegången ofta har ett pedagogiskt värde också för den tilltalade genom att understryka allvaret i vad som hänt. Det kan befaras att många lagöverträdare felakfigt kommer att uppfatta åtalsunderlåtelse som ett slags frikännande eller i varje fall som ett bagatelliserande av brottet.

Såsom inledningsvis berörts är det främst processekonomiska skäl som kan åberopas till stöd för de förslag som nu lagts fram i betänkandet. Delta är dock alltför knapphändigt när det gäller att bedöma vilka besparingar förslaget kan ge för domstolar, åklagare och poHs.

För domstolamas del kan sägas att, även om arbetsläget på sina håll är ansträngt på brottmålssidan, belastningen i allmänhet inte synes vara så stor att det är motiverat med så radikala åtgärder som kommittén föreslår. Därtill kommer att de mål som vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle avlastas från domslolama vanligen är föga arbetskrävande. Förbundet vill framhålla att stora resursbesparingar skulle stå att vinna genom en förenkling av rättegångsförfarandet i sådana mål där åtalsunderlåtelse kan komma i fråga enligt förslagel.

Ej heller förefaller resursbesparingama inom åklagarväsendet bli så stora som kommittén antar. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte arbetsbördan ökar, åtminstone beträffande vissa fall av åtalsunderlåtelse. Resocialiseringsfallen kan ibland bli mycket ansvarsfulla och tidskrävande med särskilda undersökningar och uppföljning av ärendets utveckling, som skulle bli obehövliga vid överlämnande av fallen lill domstol. Vederbörlig hänsyn till målsägandeanspråk och till särskild rättsverkan kan kräva ingående överväganden. Överhuvudtaget förutsätts en mängd avgöranden på åklagarplanet av så grannlaga natur att samråd mellan åklagare många gånger bör anses erforderligt. Chefsåklagarens ansvar för åklagarmyndighetens funktion måste antas öka väsenfiigt och därmed hans arbetsbörda. Antalet överprövningsärenden kan väntas stiga betydligt.

I den mån en begränsning av förundersökningsförfarandet är möjlig står givetvis vissa processekonomiska fördelar att vinna, främst på polisnivån.

Mot bakgrund av det ovan sagda granskar förbundet förslagen i betänkandet under en avvägning, där förbundet tillmäter principen om likhet in-

Prop. 1981/82:41 131

för lagen, betydelsen av offentlighet och de större rättssäkerhetsgaranti-ema vid domstolsförfarande mera tyngd och de processekonomiska skälen mindre bärkraft än kommittén gjort.

I Sverige anses f.n. råda absolut åtalsplikt ehuru med ganska vida undantag. Kommittén uppehåller sig mycket kring fördelar och nackdelar med absolut resp. relativ åtalsplikt. Det kan, såsom kommittén själv gör, med skäl ifrågasättas om ett system med så långtgående undantag som föreslås verkligen kan anses ligga inom ramen för absolut åtalsplikt. De båda systemen möjliggör väsentligen samma praktiska resultat. Realiteterna blir desamma och frågeställningen blir närmast av akademiskt intresse.

Om kommitténs förslag skulle genomföras i hela sin vidd eller i väsentliga delar, vore del enligt förbundets mening bäst att frikoppla diskussionen från begreppen absolut och relafiv åtalsplikt. Bestämmelsen i 20 kap. 3 § RB om åklagares skyldighet att åtala "om ej annat är stadgat" är tillräcklig som en presumtion och grundläggande handläggningsnorm för åklagarna.

Som en sammanfattning av sin bedömning av förslagen i betänkandet vill förbundet slutligen anföra följande. De är av genomgripande betydelse för rättegången i brottmål och mbbar i flera avseenden vedertagna grundläggande rättsprinciper. Även från kriminalpolitisk synpunkt är vad som föreslås av den största vikt, men utredningen har knappast tillhandahållit material för en värdering härvidlag. Väsenfligen är förslagen grundade på processekonomiska skäl. Dessa är likväl - såvitt kan bedömas av den framlagda utredningen - ej av den styrka som kommittén synes göra gällande. Förbundet avstyrker därför att kommitténs förslag läggs till grund för ny lagstiftning. Några punkter är dock - såsom framgår av det föregående - ägnade att tagas upp under fortsatt lagstiftningsarbete.

1.34 Föreningen Sveriges statsåklagare

I direktiven har framhållits att det är påtagligt att de senaste årens utveckling mot allt allvarligare och farligare brottslighet ställt växande krav på rättsväsendets personella och tekniska resurser. Brottsligheten har icke blott förgrovats och försvårats utan har också ökat och ökar starkt antals-mässigt. Av bl. a. brottsförebyggande rådets lägesrapport 1976 över brottsutvecklingen (BRÅ rapport 1976: 3) framgår följande.

Sverige har haft en långsiktig ökning av brottsligheten sedan 1950-talet. Stegringen fortsätter. Antalet polisanmälda brottsbalksbrott var 1965 393660 och 1976 663 000. Våldsbrotten har börjat öka kraftigt egentligen först under senare hälften av 1960-talet. Under perioden 1963-1975 har detta inneburit mer än en fördubbling av dessa brott. Rånbrotten utvecklas snabbare och accelerationen är oroande. Bank- och postrånen har inte kunnat hejdas trots att det tekniska skyddet förbättrats. Frekvensen av rån fördubblas på ungefär 7 år, vilket i hög grad inger medborgarna en känsla

Prop. 1981/82:41 132

av otrygghet, tnhrottsstölderna ökar. Antalet fördubblas på ungefår 10 är. Även dessa brott oroar medborgarna starkt, särskilt då de riktar sig mol bostäder och fritidshus. Biltillgreppen har legat på hög nivå sedan 1965 och ökat starkt 1975 och 1976. Även antalet andra stölder ökar. Ökningstakten för skadegörelsebrott är mycket snabb och antalet brott fördubblas på cirka 8 år.

Den grövre ekonomiska brottsligheten (skatte- och valutabrott, brottslighet i samband med fastighetsaffärer, bolagstransaktioner, konkurser och ockerbetonad penningutlåning m.m.) blir ett allt större problem för samhället och rättsväsendet, vilket också gäller brottsligheten i anslutning till narkotikahantering.

Rättsväsendets effektivitet är låg om man sätter den i relation till den totala brottsligheten. F. n. lämnas en stor del av den anmälda brottsligheten utan någon spanings- eller utredningsåtgärd alls; 1975 gällde detta 342 500 ärenden, vilket innebar en stark ökning sedan 1974. Denna tendens är särskilt stark i storstäderna. Uppklamingsprocenten (alltså andelen av brott av den anmälda brottsligheten, som polisen klarar upp) minskar väsentligt. Detta är betänkligt. En hög uppklarningsprocent anses ha en stark preventiv verkan i sig, vilket brukar anföras då sanktionssystemel diskuteras. Samhällets målsättning har varit att höja uppklamingsprocenten, vilket således misslyckats. Balansema hos polisen stiger. Utöver de vådor detta innebär för rättstryggheten medför läget ett psykiskt tyck på polispersonalen. En känsla av att man håller på att förlora kontrollen över brottsutvecklingen ligger nära, liksom en fara för att inställningen till arbetet präglas av resignation. En oro finns över att långt, mödosamt utredningsarbete inte leder till åtgärder mot den brottslige, som uppfattas som verksamma. Ökningar av rymningar från kriminalvårdsanstalter och missbruk av permissioner, den brottslighet som är vanlig i anslutning tiU dessa företeelser, liksom den tilltagande oordningen inne på anstalterna utsår tvivel om det meningsfulla i verksamheten.

Åtskilligt har gjorts för att lätta på trycket på rättsväsendet, totalt eller i dess olika led. Nämnas kan upp- och utbygganden av strafföreläggande-, ordningsbols- och parkeringsbotsinstituten, företagen avkriminalisering och depenalisering, organisationsförändringar. Stora utbildningsinsatser har gjorts. Polisen har ansträngt sig att finna och har funnit effektivare arbetsmetoder och snabbare handläggningsrutiner. Arbetsbördan har dock ej kunnat bemästras tillfredsställande trots den höjda effektiviteten. Någon tendens till stagnerande eller minskande brotlsHghet skymtar ej, vare sig då det gäller brottens antal eller svårhel.

Det är otillfredsställande att stora delar av brottsligheten får förbli outredd och obeivrad. Även om personella förstärkningar i viss utsträckning kan tillföras rättsväsendet och ökad effektivitet uppnås därigenom, finns av bl. a. kostnadsskäl gränser för vad som kan åstadkommas på den vägen.

Det är mot bakgrund av denna utveckling som den tänkta förändringen av reglerna om utredning av brott och lagföring måste ses.

Prop. 1981/82:41 133

Det synes nödvändigt att verksamheten inom rättsväsendet så långt möjligt anpassas till den rådande situationen. Givetvis uppkommer då lätt en spänning mellan det ofrånkomliga kravet på att rättsväsendet skall vara i förhållande till sina uppgifter effektivt och det lika ofrånkomliga kravet på att rättsäkerheten enligt gällande rättspolitiska grunder ej får eftersättas. Syftet med en översyn måste vara främst att hålla brottsligheten tillbaka och om möjligt minska den. Enligt statsåklagarföreningens uppfattning år de största processekonomiska vinsterna att göra inom förundersökningsområdet.

Del är som framhålles i direktiven och av kommittén viktigt att rättsväsendets resurser koncentreras på den grövre brottsligheten och på vissa andra uppgifter. I viss mån söker polis- och åklagarväsendet redan nu att uppnå en sådan koncentration genom att prioritera viktigare brott. Uppfattningen om vad som bör prioriteras växlar från fid till annan. Prioriteringens inriktning formuleras dels av centrala myndigheter men även lokala prioriteringsanvisningar utarbetas. Prioriteringar innebär inte blott att krafterna koncentreras mot bestämda mål - exempelvis bekämpning av narkotikahantering, våldsbrott, grövre ekonomisk brottslighet eller trafikbrott - utan även att bekämpningen av annan brottslighet ställes i andra hand och avtar. Polisens och åklagarnas effektivitet på sistnämnda områden sjunker. Det kan gälla såväl brottsförebyggande verksamhet och spaningsverksamhet som underlåtenhet att utreda känd (anmäld) brottslighet. Detta kan sägas stå i strid med de rättsvårdande organens allmänna plikt att uppspåra, utreda och lagfora brott. En långt driven prioritering kan medföra att delar av lagens sanktionssystem sätts ur funktion, men måste ändock accepteras, om den framtvingas av att samhället inte ställer till förfogande personella och andra resurser som svarar mot den växande brottsligheten. Om prioriteringen övergår från att vara fillfällig, anpassad till förändringar och återhållsam till att anta konstant prägel och stor omfattning betyder det att de administrativa organen tränger in på lagstiftamas område.

Samhället har då att välja mellan att förstärka de rättsvårdande organen, att minska deras arbetsbörda genom exempelvis avkriminalisering eller också att genom lagstiftning styra de rättsvårdande organens verksamhet i önskad riktning. .Avstår man från dessa möjligheter ligger tvånget kvar på polis- och åklagarmyndigheterna att genom prioritering välja inriktning av verksamheten.

Enligt föreningens mening bör förändringar i det straffprocessuella systemet icke få det resultatet att de straffrättsliga reglerna för reaktioner mot broll sätts ur kraft.

Kommittén har icke undersökt - vilket väl ej varit i enlighet med direktiven - i vad mån inom ramen för gällande lagstiftning förbättringar kan ske av rättsväsendets effektivitet genom organisatoriska förändringar, ändrade samarbetsformer polis-åklagare, ytterligare förenkling av handläggningsrutiner etc. En del torde kunna uppnås på dessa vägar.

Prop. 1981/82:41 134

Statsåklagarföreningen har tidigare uttalat sig för vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelser och är med hänsyn särskilt till de sviktande utrednings-kraftema positivt inställd till förenkling och begränsning av förundersökningsförfarandet. Lagregleringen måste anpassas till verkligheten och bör innebära en snabbare och mindre arbetskrävande handläggning. En lagändring bör medföra vidgade möjligheter att på ett fidigt processullt stadium - förundersökningen och åtalsprövningen - avgränsa och avsluta brottsutredningama. Beträffande åtalsunderlåtelser har kommittén dock gått längre än föreningen tänkt sig.

Muntlig förhandling inför domstol är förenad med starka rättssäkerhetsgarantier Och i del avseendet överlägsen varje annan handläggningsform inom rättsväsendel. Det förefaller föreningen självklart att ingen mot sitt bestridande slutgiltigt skall kunna förklaras skyldig till brott av annat organ än domstol. Domstol bör vidare vara ensam behörig att även i fall av medgivande ålägga någon person annan påföjd än böter.

Rättssäkerhetskravet är inte lika framträdande när det gäller avgöranden av innebörd att åtal inte skall väckas. Stor del av brottsligheten är dold. Av känd brottslighet förblir mycket, ouppklarat. Tillfällighetsbrottslighet av mindre allvarligt slag uppdagas ganska slumpmässigt. Användande av förundersökningsbegränsning och åtalsunderiåtelse i rimlig och vettig utsträckning [är icke minska efterlevnaden av straffsanktionerade normer.

Enligt föreningens mening har kommittén inte tillräckligt beaktat följande förhållanden.

Domstolsförhandlingen är föremål för offentlig insyn på ett helt annat sätt än förundersökningen och åtalsprövningen. Rättstillämpningen är starkt beroende av praxis. Sådan utbildas av hävd av domstolarna och främjar enhetlighet. Det är svårare att inom åklagarväsendet utbilda en över hela landet likartad praxis, även om en intensiv lednings- och fillsyns-verksamhet utövas. Mycket få fall av medgiven åtalsunderlåtelse blir föremål för överprövning. Kommittén avser att de föreslagna vida bestämmelserna om åtalsunderlåtelser och till dessa kopplade förundersökningsbegränsningar skall tillämpas av flertalet av landels åklagare och ett än större antal undersökningsledare. Faran för oenhetlighet i tillämpningen är betydande.

Åtalsrättskommitténs bedöming att vidgade möjligheter till åtalsunderlå
telse och begränsning av förundersökning är väsentliga delas av statsåkla
garföreningen. Emellertid innehåller kommitténs förslag flera diskutabla
och kontroversiella ställningstaganden, som gör att förslaget synes böra
överarbetas genomgripande. Om så skall ske har kommitténs analys av för
undersökningen under alla förhållanden ett grundläggande värde.

Föreningen delar kommitténs uppfattning att absolut åtalsplikt bör bibehållas som grundregel. En sådan regel understryker att rättsskipningen icke får vila på skönsmässiga bedömningar. Delta anknyter till medborgar-

Prop. 1981/82:41 135

nas krav på likhet inför lagen och föreställningen att på brott skall följa i lag stadgade påföljder. Såsom framgår av kommitténs förslag i övrigt hindrar en sådan grundsyn icke att nödvändiga och väsenfiiga inskränkningar kan göras i åtalsplikten. Föreningen är väl medveten om att även andra synpunkter kan inge betänkligheter mot att införa relativ åtalsplikt.

1.35 Föreningen Sveriges åklagare

För envar, som är verksam för beivrande av broll, måste det länge ha stått klart, alt samhällets resurser inte på långt när räcker till för upprätthållande av den princip, på vilken gällande lagstiftning bygger, nämligen att samhället genom utredning, lagföring eller straff skall inskrida mot varje känd lagöverträdelse. Det är också fullkomligt klart att sådana resurser inte heller kommer att stå oss till buds i framliden.

Tillsättandet av åtalsrätlskommittén med uppgift att framlägga förslag till en reformering av förundersöknings- och ålalsreglerna i syfte att skapa utrymme för en effektivare bekämpning av den grövre, samhällsfariigare kriminaliteten hälsades därför på flera håll inom rättsvårdsområdel och då inte minst inom åklagarkåren med tillfredsställelse.

Kommitténs betänkande utgör en fyllig redovisning och analys av de problem, som berörts i kommitténs direktiv. Föreningen har vid styrelsesammanträden och genom intemt remissförfarande ingående övervägt om några mera vägande invändningar av principiellt eller prakfisk art kan riktas mot förslagel. Därvid har bl. a. diskuterats humvida en koncentration av resurserna på den allvarligare brottsligheten skulle kunna medföra risk för en ökning av den lindrigare brottsligheten. Vidare har diskuterats frågan huruvida en markant ökning av antalet åtalsunderlåtelser skulle få till följd att erforderiig domslolspraxis skulle komma att saknas beträffande åtskillig brottslighet liksom frågan huruvida ett genomförande av förslaget skulle innebära risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Som exempel på sådana risker har anförts att misstänkta skulle kunna frestas att felaktigt erkänna brott för att därigenom skapa förutsättningar för åtalsunderlåtelse och att i åtalsunderlåtelsebeslut brott skulle kunna komma att hänföras under strängare lagrum än vederbör, något som skulle innebära ett men för den misstänkte, eftersom sådana beslut registreras i centrala polisregistret. Slutligen har också övervägts frågan huruvida lagföringen som sådan vid allmän domstol hcU" en allmänpreventiv effekt och, i så fall, om den effekten kan undvaras.

Enligt föreningens mening föreligger ingen påtaglig risk för att förslagets genomförande skulle komma att medföra en ökning av de lindriga brotten. Enligt förslaget skall ju en avsevärd del även av den brottsligheten bli föremål för utredning och påföljd. Genom att resurserna insätts där de bäst behövs, kan den del av brottsligheten där ökningstendenser uppstår bli föremål för särskild uppmärksamhet. Skulle emellerfid, mol förmodan, de lindriga brotten komma att öka något efter ett genomförande är det enligt för-

Prop. 1981/82:41 136

eningens mening ett pris som är värt att betala med tanke på den effektivare insats mol de grövre brotten som förslaget möjliggör.

Efter ett genomförande av kommitténs förslag skulle åklagarna ha lika stort behov som idag av vägledning genom domstolspraxis. Man torde sålunda kunna förvänta sig att alla fall som ur praxissynpunkt är tveksamma liksom nu kommer att föras till domstol. Likaså anser föreningen att tanken att förslaget skulle innebära risker ur rättssäkerhetssynpunkt inte är realistisk. Det anförda exemplet, att misstänkt frestas att erkänna brott, vilket han ej begått, för att därigenom erhålla erhålla åtalsunderlåtelse torde bli mycket sällsynt. I praktiken måste erkännandet styrkas av andra omständigheter för att godtagas. Erfarenhetema av det under lång tid tillbaka tillämpade åtalsunderlåtelseinstitutet beträffande unga lagöverträdare ger ej heller stöd för en teori att sådan simulation i skuldfrågan skulle bli ett rätlssäkerhetsproblem vid åtalsunderlåtelse. Inom föreningens styrelse, vilken representerar en mycket lång samlad erfarenhet av prakfisk åklagarverksamhet, är något fall av denna art icke känd.

Ej heller torde risken för felaktiga brottsrubriceringar eller eljest felaktig gradering av brott till den misstänktes nackdel vara värd beaktande i samband med en utvidgning av institutet åtalsunderlåtelse. Fastmera kan man förvänta, att åklagarna ägnar allt större uppmärksamhet åt dylika detaljer ju mera dömande deras verksamhet blir. Man kan väl också förutsätta att om i ett åtalsunderiåtelsefall en åklagare tveka, mellan två brottsgradering-ar, en strängare och en lindrigare, han regelmässigt väljer den senare alternativet.

Vad slutligen angår frågan om domstolsfört'arandets preventiva effekt vill föreningen inte bestrida att sådan effekt föreligger. Enligt föreningens mening är emellertid effekten större på den tidningsläsande allmänheten än på den tilltalade. Dock kan man svårligen tänka sig alt rättegångsreferat av fall av den art, som omfattas av kommitténs förslag, exempelvis villkorligdoms- och s. k. resocialiseringsfall, har nämnvärd allmänpreventiv betydelse. Föreningen, som delar kommitténs uppfattning att behovet av domstolsförfarande i första hand bör bedömas utifrån rättssäkerhetssynpunkter som betingat brottmålsprocessens utformning, anser sålunda att hinder mot ett genomförande av kommitténs förslag ur den synpunkt som nu behandlats ej föreligger.

Mot bakgrund av det sagda anser föreningen att kommitténs förslag till ny lagstiftning till övervägande del bör genomföras. På en del punkter har föreningen avvikande uppfattningar. Dessa samt föreningens synpunkter i övrigt kommer i det följande att redovisas i detalj i anslutning till respektive lagförslag. Innan så sker önskar föreningen anföra följande.

Kommitténs förslag kommer, om det genomförs att frigöra resurser på utredningssidan inom polisväsendet och på domstolssidan, resurser som kan sättas in mot den grövre brottsligheten. För åklagamas del är det mindre troligt att arbetsbördan kommer att minska. Det är snarare sanno-

Prop. 1981/82:41 137

likt att den kommer att öka något. Den rättegångstid, som inbesparas genom att färre mål går till förhandling, kommer nämligen att åtgå fill kontakter med sociala institutioner av olika slag och till en intensifierad förundersökningsledning - en sådan blir nödvändig om förslagets möjligheter fill utredningsbegrånsningar etTektivt skall kunna tillvaratagas. Dessutom kommer ett genomförande av förslagen att medföra ett ökat ansvar för åklagarna. Föreningens medlemmar, som redan nu intar en central roll när det gäller brottsbekämpningen, är villiga att påtaga sig det ansvaret. I delta sammanhang önskar också föreningen betona att den tveksamhet huruvida åklagarna är tillräckligt kvalificerade för uppgiften att i större utsträckning pröva frågor om Underlätelse av åtal, som tidigare framförts i lagstiftningssammanhang, inte längre har någon aktualitet. Erfarenheterna av åklagarnas handhavande av strafföreläggandeinstitutet och de möjligheter till åtalsunderlåtelse som redan står till buds visar att sådana farhågor är obefogade. Kommittén har också funnit alt åklagarkåren kan betros med handhavandet av de nya uppgifterna, som förslaget ger den.

1.36 Föreningen Sveriges länspolischefer

Föreningen får till en början understryka att det är uppenbart angeläget att rättsväsendet har tillräckliga resurser att bekämpa den grövre brottsligheten och aU fullgöra andra från samhällssynpunkt vikfiga uppgifter, såsom upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. När fråga är om alt överväga införande av en sådan processrättslig reform med ganska viltgående processekomomiska och kriminalpolitiska inslag, som den kommittén lagt fram, i syfte att bland annat söka åstadkomma besparing av resurser som rättsorganen istället skall kunna koncentrera på den grövre brottsligheten och på den allmänna ordningen och säkerheten i samhället, måste kritiskt prövas, utöver vilka resursbesparingar som är att vänta, vilka konsekvenser avsedda förändringar kan tänkas medföra i stort på brottsutvecklingen saml på utvecklingen av ordningen och säkerheten i samhället. Föreningen anser att i dessa delar vissa omständigheter, som anges i det följande, bör beaktas.

1.37 Föreningen Sveriges polismästare

Helt naturiigt är det påkallat med en ständigt fortgående anpassning av förundersökningsverksamheten till de kriminalpolitiska mål statsmakterna uppställer. Mol en sådan anpassning finns intet att erinra. Däremot finns anledning lill viss tveksamhet mot förändrade bedömningsnormer i förundersökningsverksamheten då dessa är påkallade av långtgående rationaliseringsskäl. Förändringen kan få till resultat att påföljdssystemet, såsom det kommit till uttryck i brottsbalken och annan central straffrättslig lagsfiftning, helt eller delvis sätts ur spel. Likaledes finns anledning fill tveksamhet inför sådana kriminalpolitiskt påkallade förändringar av beslutsnormerna i förundersökningsledel att påföljder för visst beteende i väsent-

Prop. 1981/82:41 138

lig omfattning helt uteblir. Enligt föreningens bedömning bör det föreligga största möjliga kongmens mellan å ena sidan lagstiftarens påföljdsönskemål såsom del kommit till uttryck i lagen och å andra sidan fömndersök-ningsverksamheten. - Kort sagt, önskar icke statsmakterna att påföljd skall förekomma i den utsträckning strafflagsfiftningen anger bör denna ändras i enlighet härmed. Föreningen anser sig icke böra medverka till en utveckling mot ett läge där fömndersökningen i allt större omfattning resulterar i ärendets avskrivande. Fömndersökning bör ej inledas eller drivas fullt ut i de fall det redan på förhand kan antagas att påföljd ej kan komma i fråga.

Vad beträffar det aktuella betänkandet torde ett genomförande av förslagen i detta vara väl ägnat alt ge färre brottmål att handlägga för domstolarna. Frågan är dock om följden även blir färre brott i samhället. Föreningen ställer sig mycket tveksam till detta. Med utgångspunkt från att fömndersökningen i sig torde ha föga allmänprevenfiv effekt, kommer med all sannolikhet ett genomförande av förslaget att resultera i ett icke ringa bortfall av den individualprevention och allmänprevenfion lagsfiftaren kan ha åsyftat med straffsanktioneringen. Detla är i det längre perspektivet ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Vidare kan konstateras alt arbetsbördan för polisen ingalunda kan aniagas minska genom de föreslagna åtgärderna. 1 stället kan befaras att ökade krav kommer att ställas på fömndersökningens omfattning enär åtminstone vissa situafioner torde tarva ett bredare underlag för åklagarens beslut om nedläggande än för beslut om åtal. 1 vart fall är det ur polisens synpunkt föga tilltalande att en fömndersökning skall fullföljas enbart för att bereda åklagaren/fömndersök-ningsledaren tillräckligt bedömningsunderlag för ett avskrivningsbeslut.

Härutöver kan föreningen ej bortse från de effekter som på lång sikt torde göra sig gällande beträffande den utredande personalen och för övrigt all polispersonal. Dessa kan komma att uppfatta sitt arbete med tillsyn över lagens efterlevnad som mer eller mindre ändamålslöst med tanke på frånvaron av uppföljande åtgärder.

Återkommande till de i inledningen angivna synpunkterna avstyrker föreningen att kommitténs förslag f. n. genomföres. De konsekvenser ett genomförande av den föreslagna reformen skulle få inte bara för de tillämpande myndigheterna utan kanske främst för den enskilde samhällsmedborgaren vars rättsmedvetande med all sannolikhet icke är fullt ut anpassat till den faktiska situation som skulle komma att uppstå är svåra att fömtse. Hela frågan om den fortsatta faktiska avkriminaliseringen av brott synes böra föras ut lill en allmän och bredare debatt.

1.38 Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän

Inledningsvis vill föreningen ansluta sig till att systemet med absolut åtalsplikt bibehålies. På av kommittén anförda gmnder synes absolut

Prop. 1981/82:41 139

åtalsplikt med klart i lagen angivna undantag vara att föredra framför relafiv åtalsplikt.

Föreningen instämmer i kommitténs synpunkt att gränsen mellan frihetsberövande och i vid mening frivårdande åtgärder inte bör förskjutas genom ändringar i åtalsprövningen. En sådan förskjutning är i och för sig önskvärd men bör åstadkommas på annat sätt.

- Del är vidare en för rättssäkerheten viktig princip att åtal skall ske då hänsyn till allmänprevenfiva eller individualpreventiva aspekter i del särskilda fallet gör det angeläget.

- Likaså är kommitténs ståndpunkt att klarhet i skuldfrågan förutsätts för åtalsunderlåtelse riktig ur rättssäkerhetssynpunkt.

- Föreningen ställer sig tveksam fill kommitténs uppfattning att man generellt kan bortse från domstolsförfarandets ev. allmänpreventiva effekt. Låt vara att de redan "etablerade" brottslingamas återfallsbenä-genhet knappast påverkas av risken för själva domstolsförhandlingen utan har en helt annan och svårnåbar genes. Men vad vet man om effekten på "vanligt folk" eller om gräns- och riskgrupper.

Föreningen anser slutligen med hänsyn bl. a. fill ovan redovisade kritiska synpunkter att kommitténs förslag bör överprövas synnerligen noga. Aldrig så önskvärda resursbesparingar måste anslå om det finns risk all rättssäkerheten urholkas eller att man skjuter över ansvaret för önskvärda åtgärder på områden där attityder och resurser inte motsvarar förväntning-ama.

2 Åtalsunderlåtelse genom nedläggning av åtal

2.1 JK

Med min principiella inställning blir utrymmet för beslut att nedlägga åtal begränsat. Jag anser emellerfid lämpligt att rättsläget nu klarläggs genom en direkt regel.

2.2 RÅ

Kommittén framhåller i kap. 13 behovet av en uttrycklig bestämmelse som ger åklagaren rätt att nedlägga ett väckt åtal i sådana fall där det efter åtalets väckande framkommer nya omständigheter av sådan beskaffenhet att beslut om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnat meddelas om dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid tiden för åtalsprövning-

Prop. 1981/82:41 140

en. Jag delar kommitténs uppfattning och tillstyrker den föreslagna bestämmelsen i 20 kap. 13 § rättegångsbalken, vilken bestämmelse i viss mån torde innebära en från principiell synpunkt önskvärd kodifiering av gällande praxis. En regel om rätt att nedlägga åtal på grund av nya omständigheter eller uppgifter bör emellertid enligt min mening uttryckligen omfatta även sådana förhållanden som avses i den föreslagna bestämmelsen i 20 kap. 3 § första stycket andra punkten rättegångsbalken. Det synes mig nämligen inte vara tillfredsställande att behöva förutsätta en analogisk till-lämpning (se betänkandet s. 349 och 353) när bestämmelserna ändå är föremål för omarbetning. En sådan regel om nedläggande av åtal bör även avse de av Stockholms tingsrätt i skrivelse den 18 augusti 1972 (återgiven i betänkandet på s. 232 ff) berörda fallen där bevisläget förändrats efter lång tidsutdräkt. Jag kan vitsorda att praktiska problem uppkommer i sådana fall liksom att det förekommer att problemen i praxis löses genom nedläggningsbeslut. Från principiell synpunkt är det emellertid önskvärt att det finns klara riktlinjer i lagstiftningen.

2.3 Överåklagaren i Göteborg

Förslaget, som endast innebär en kodifiering av praxis, tillstyrks.

2.4 Överåklagaren i Malmö

Jag delar kommitténs uppfattning alt en kodifiering av gällande rätt bör ske. Det kan i de speciella fall, som anföres, vara av värde att ha möjlighet till nedläggande av åtalet, någon gång med hänsyn till den tilltalades person, i flertalet fall med hänsyn till den väntade påföljden eller till rent processekonomiska förhållanden. Det ligger i sakens natur att antalet fall kommer att vara begränsat.

2.5 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Som kommittén framhåller har i praxis åtalsunderlåtelse ansetts kunna ske även efter del att åtal väckts. Förslaget innebär att uttryckligt lagstöd kommer att finnas för denna praxis. Förslaget fillstyrks.

2.6 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län

I likhet med kommittén anser jag att numera åtalsunderlåtelse kan ske även efter det alt åtal har väckts. Jag finner emellertid att åtalsunderiåtelse inte bör ske i det fall alt förfarandet i domstolen inletts och exempelvis resulterat i beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Även om det rättspsykiatriska utlåtandet är av innehåll att den tilltalade utan tvivel begått brott under inflytande av sinnessjukdom och sluten psykiatrisk vård kommer till stånd oberoende av lagföring, anser jag att målet bör fullföljas. I det nämnda exemplet kan ju situationen dessutom vara den att huvudförhandling förekommit och att därvid beslutats om den rättspsykiatriska undersökningen. Det framgår inte klart av den föreslagna bestämmelsen i 20 kap.

Prop. 1981/82:41 141

13 § rättegångsbalken huruvida bestämmelsen om nedläggande av åtal skall kunna ske även i angivet exempel. Sannolikt får det anses vara ett "viktigt allmänt intresse" av att den prövning av målet som påbörjats i domstolen också fullföljes.

1 specialmotiveringen till del förut nämnda stadgandet upptas det fallet att bevisläget från åklagarens synpunkt försämrats genom att tidsutdräkt förekommit i målet och att det därför på grund av exempelvis vittnens glömska blivit mindre sannolikt att tallande dom kommer att meddelas. Kommittén anser att hinder då inte föreligger för åklagaren att lägga ned åtalet. Det bör väl för tydlighets skull tilläggas aU enbart det förhållandet att tidsutdräkt förekommit inte kan utgöra skäl för ett beslut om nedläggande utan att en omprövning av åtalsfrågan måste innefatta en komplettering av fömndersökningen med exempelvis omhörande av vittnen.

2.7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län

Den föreslagna bestämmelsen om rätt för åklagaren att nedlägga väckt åtal och samtidigt besluta om åtalsunderlåtelse då det efter ett åtal kommer fram förhållanden som om de förelegat vid åtalets väckande skulle ha föranlett beslut om åtalsunderlåtelse tillstyrks. Bestämmelsen torde innebära ett lagfästande av en praxis som redan nu är gällande på troligen de flesta håll.

2.8 Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker att åklagaren ges större möjlighet än f. n. att nedlägga åtal i fall där långvarigt dröjsmål med ett måls avgörande medfört ändrade förutsättningar för ett samhälleligt ingripande genom rättegång och ådömande av påföljd. Tingsrätten kan i huvudsak ansluta sig till vad som sägs i Stockholms tingsrätts på s. 232 f citerade framställning. En särskild bestämmelse av nyss angiven innebörd bör infogas i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

20 kap. 13 §

Tingsrätten anser att det föreslagna andra stycket är lämpligt oavsett om förslagets huvudgrunder upphöjs fill lag. Mot formuleringen kan dock anmärkas au stycket endast omfattar åtalsunderiåtelse. I motiven (s. 349) säger kommittén att bestämmelsen skall tillämpas analogt i händelse det visar sig att långvarigt hinder för huvudförhandling uppkommit. Rimligen skall bestämmelsen dessutom gälla de s. k. RÅ-fallen. Det synes ej lyckligt att en sådan bestämmelse skall tillämpas analogt utan den bör formuleras så att den omfattar de avsedda situationerna. - Tingsrätten föreslår, med hänsyn till vad som sagts under 10, att bestämmelsen i tredje styckets första mening utgår.

Prop. 1981/82:41 142

2.9 Föreningen Sveriges statsåklagare

20 kap. 13 §

Den föreslagna förändringen i andra siycket, vilken utgör en kodifiering av nuvarande praxis, tillstyrkes.

2.10 Föreningen Sveriges åklagare

Kommittén föreslår ökade möjligheter för åklagare att under vissa fömtsättningar nedlägga väckt åtal. Det är uppenbart att detta är en angelägen reform. Domstolarna i landet balanserar en mängd mål där straffvärdheten bl.a. beroende på lång tidsutdräkt är mycket liten. Förslagel är praktiskt och lämpligt.

3 Förundersökningsbegränsningar m. m.

3.1 JK

Jag är inte lika övertygad som kommitién om att man bör avstå från en formell överarbetning av 23 kap. RB i syfte att införa ett ärendebegrepp. Enligt min mening skulle man vinna ökad klarhet i vissa delar och jag tror att eventuella nackdelar lätt kan undvikas. Frågan är emellertid inte av större betydelse.

Kommitténs förslag förefaller mig inte helt logiskt. För min del saknar jag "beslut om icke-åtal". Frågan om motivering kan inte tillmätas den avgörande betydelse som kommittén funnit. Att gömma beslut att inte väcka åtal i nedläggningsbeslut är ingen tillfredsställande lösning.

Självfallet finns de i särklass mest betydande rationaliseringsvinsterna att hämta på här avsett område. Man har emellertid anledning att fråga sig till vilket pris denna rafionalisering skulle ske. Vad jag menar är att det är en omöjlighet att upprätthålla respekten för ett visst lagbud när det är allmänt känl att förseelser däremot lämnas utan åtgärd. Någon registrering av beslut att lägga ned eller inte inleda förundersökning kan av naturliga skäl inte ske. På gmnd härav omöjliggörs också, utom i fall där vederbörande gjort sig känd hos polisen, uppföljning och beaktande av återfallssituationer.

Det nyss anförda har särskild betydelse i fråga om den regel som kommittén har upptagit i 23 kap. 4 a § 1. Man kan uttrycka saken också på det sället att lagstiftaren inte bör införa - eller behålla - straffbestämmelser som kan förväntas leda till en påföljd under 20 dagsböter (eller 200 kr. i böler). Eftersom rnan ger en regel om att överträdelser i dessa fall inte ens -

Prop. 1981/82:41 143

bortsett från speciella fall — leder till en fömndersökning är straffbestämmelsen i praktiken osanktionerad. Slutsatsen bör enligt min mening bli att straffbudet inte bör införas resp. att en avkriminalisering (depenalisering) bör ske. En sådan utveckling är enligt min mening ofta mycket önskvärd.

Med hänsyn till min principiella uppfattning vill jag framhålla alt det ofta kommer att krävas en hel del utredning innan "det kan antagas" att brottet inte skulle leda till mer än 20 dagsböter eller 200 kr. i penningböter. Vinsten från rationaliseringssynpunkt med att avskriva saken blir därför inte stor särskilt som det i de flesta fall varom här är fråga torde bli aktuellt med strafföreläggande.

Det kan många gånger framstå som direkt stötande att samhällets resurser tas i anspråk för tidskrävande och komplicerade utredningar när det från början är känt att resultatet av ansträngningarna inte kan bli annat än ett bötesstraff. Jag ställer mig dock tveksam till en ordning som innebär att del skall ankomma på vederbörande fömndersökningsledare att avgöra i vad mån sakens betydelse i det enskilda fallet är så ringa att utrednings-kostnadernas storlek skall beaktas.

23 kap. I § RB

Ordet rapport bör kompletteras pä lämpligt sätt. Vad som avses är rapport om brott e.d. Detta bör framgå av lagtexten.

23 kap. 4 a § RB

Uttrycket "allmänna grunder" bör förtydligas genom något lämpligt exempel, varefter tilläggs "eller andra liknande grunder".

Jag ifrågasätter om en så vid delegation till RÅ som den i p. I föreslagna bör ske. När det gäller den mindre ingripande frågan om rapporteftergift har legeringen förbehållit sig kompetensen.

Med hänsyn till vad kommitién uttalat på s. 357 (y) bör i p. 3 göras ett undantag för fall som anges i 2§ 2 i 1964 års lag.

23 kap. 20 § RB

Jag har ingen erinran mot den föreslagna lagtexten. "Beslul i fråga om lagföring" innefattar enligt min mening även beslut att icke åtala. Som förut framhållits anser jag att denna kategori av beslut bör behållas. Termen "nedlägga" kan inte språkligt inkludera även en avslutad förundersökning. I sådana fall passar enbart beslut om icke-åtal.

23 kap. 20 a § RB

Reservationen "om möjligt" i andra stycket förefaller onödig, möjligen bortsett från fall där beslutsfattaren avlidit.

Prop. 1981/82:41 144

33 kap. 4 § BrB Tredje stycket bör inledas med "påföljdseftergift får vidare meddelas".

3.2 RÅ

Vad kommitién anför i 16 och 17 kap. om förundersökningsledning och om formema för fömndersöknings avbrytande föranleder ingen annan erinran från min sida än att jag anser att beslut i åtalsfrågor med hänsyn lill dessa frågors stora betydelse från såväl allmän som enskild synpunkt alltid bör motiveras. Risk finns för att en på särskild begäran senare lämnad upplysning om skälen kan utgöra en efterhandskonstruktion. Motiveringen har för övrigt inte endast till ändamål att upplysa partema om gmnden för beslutet ulan tjänar också den funkfionen att tvinga beslutsfattaren till eftertanke innan avgörandet träffas. Motiveringen kan dock i okomplicerade fall vara kortfattad och schablonmässig.

I kap. 18 diskuteras förundersökningsbegränsningar. Jag ansluter mig lill kommitténs åsikt alt tillämpningsområdet för institutet rapporteftergift inte bör utvidgas men att institutet bör förankras i lag.

Beträffande de föreslagna gmnderna för nedläggande av fömndersökning (23 kap 4 a § andra stycket rättegångsbalken) kan jag helt tillstyrka den andra som avser fall där det råder disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse. För att täcka även sådana fall där domstolen skulle kunna tänkas meddela påföljdseftergift bör dock förtitsätl-ningen för bestämmelsens tillämpning formuleras så att broitet i händelse av lagföring inte skulle leda till annan påföljd än böter.

Förslaget om en relativ fömndersökningsplikt beträffande bagatellbrotl (första punkten i kommitténs förslag) avstyrks. Skälen härtill framgår av vad jag fidigare anfört.

Att generellt ullåta nedläggande av fömndersökning, när det kan förutses att åtalsunderlåtelse meddelas om fömndersökningen fullföljs (tredje punkten i kommitténs förslag) anser jag föra för långt. Det skulle, som jag inledningsvis framhållit, kunna leda till att institutet åtalsunderlåtelse mer eller mindre försvinner ur den praktiska rättslillämpningen. Detta vore olyckligt eftersom insfitutet fyller en viktig kriminalpolitisk funktion. 1 synnerhet beträffande unga lagöverträdare bör åtalsunderlålelsens karaktär av varning tas tillvara. Jag kan därför tillstyrka den föreslagna regeln endast såvitt den avser fall där lagföring kan antas komma all underlåtas antingen enligt bestämmelsen om åtalsunderlåtelse för bötesbrott eller enligt bestämmelse om särskild åtalsprövning.

3.3 Överåklagaren i Stockholm

Från ralionaliseringssynpunkl är det angeläget att kravet på förundersökningens fullständighel kan minskas i fall när lagföring kan komma att underlåtas enligt de särskilda regler som finns härom. Del nu gällande utredningskravet medför att betydande arbete nedlägges på utredningar i fall

Prop. 1981/82:41 145

där det kan starkt ifrågasättas om inte arbetet utgör slöseri med rättsväsendets begränsade resurser. Del är därför önskvärt att rätt införes för åklagaren eller fömndersökningsledaren att nedlägga förundersökningen eller besluta att förundersökning inte skall inledas i åtalsunderiåtelsefall. Kommittén har föreslagit begränsningar av förundersökningsplikten i rättegångsbalken 23 kap. 4 a §. Jag har emellertid bestämda erinringar mot förslaget så som det utformas i nämnda paragrafs andra stycket I. Där sägs att som skäl för att nedlägga förundersökningen skall anses att det kan antagas att brottet vid lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i pengar. Del skall dock ankomma på riksåklagaren att föreskriva att denna nedläggningsgmnd inte skulle tillämpas vid ' vissa brott.

Ett stort antal förseelser inom specialstraffrätten medför med nuvarande straffmälningspraxis lägre bötesstraff än vad i det nämnda stadgandet anges. Även om det för upprätthållande av laglydnaden inom vissa områden ingalunda är nödvändigt att ingripa mot varje känd lagöverträdelse synes det dock nödvändigt, för att icke reglerna skall helt föriora i kraft, att sank-fionshot finns som i vissa fall kan bli aktualiserat. Del kan knappast vara ett önskemål att skärpa praxis och öka bötespåföljden över de angivna gränsema. Riksåklagarens direktiv om att förundersökning ej skall underlåtas måste väl också förstås som en rekommendation alt åtal regelmässigt bör ske. Detta medför en alltför hård styrning av bagalellmålen och rimmar illa med de tankar om den nyanserade prövning av fömndersöknings- och åtalsfrågor, som förslaget i övrigi synes vara inriktat på. Jag anser därför att den särskilda regeln i rättegångsbalken 23 kap. 4 a § andra stycket 1. skall utgå. Punkterna 1 och 2 kan sammanskrivas till förslagsvis denna lydelse: "Det kan antagas att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes att fortsatt utredning ej är påkallad av vikfigt allmänt eller enskilt intresse, eller att utredningen skulle kräva kostnader som ej står i rimligt förhållande till sakens betydelse". De i förslaget angivna värdena 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i pengar skulle kunna vara vägledande vid den praktiska tillämpningen av regeln.

Även med en sådan formulering kan riksåklagaren givetvis med den direktivrätt som ankommer på honom ge anvisningar till åklagarna i dessa frågor.

3.4 Chefsåklagaren Lennart Hiort. åklagarmyndigheten i Stockholm

Del ligger utom ramen för detta yttrande att i någon större utsträckning penetrera de förslag, som ha en mer allmän inriktning. Något må dock sägas.

Jag vill allvarligt ifrågasätta lämpligheten av förslagen i 23 kap. 4 § p. 1 rättegångsbalken alt förundersökning skall nedläggas, då högre straffan 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i penningar ej kan förväntas och den därtill anslutande regeln om påföljdseftergift. En sådan bestämmelse synes 10 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 146

äventyrlig och kunna medföra lika stora betänkligheter som den nu gällande regeln om behandling av snatlerifall o. dyl. under 20 kronors värde. Det kan aldrig vara lämpligt att ett förfarande, som i ett lagmm straffbeläggs, i ett annat förklaras icke skall leda lill påföljd. Icke minsl när det gäller att skapa normer för ungdom synes detta vara högst beiänkligi. Otvivelaktigt har nu den vanföreställningen insmugit sig hos en stor del av allmänheten att del är slraffritt att stjäla ett värde under 20 kronor. Del vore olyckligt om en sådan utveckling skulle intränga även på andra områden. Det förefaller fullt tillräckligt med en allmän bestämmelse i 4 a §, som korresponderar med motsvarande i 20 kap. 7 § första stycket p. 1 rättegångsbalken.

I 23 kap. 4 a § p. 3 föreslås vidare möjlighet alt lägga ned fömndersökning om man kan räkna med att åtalsunderlåtelse enligt gällande regler kommer att beslutas. 1 anslutning härtill har påpekats alt någon registrering av sådant beslul icke skall ske.

Ett genomförande av detta förslag skulle när det gäller underårig lagöverträdare av förstagångskaraktär leda till alt förundersökning belräffande av denne förövade brott skulle kunna nedläggas utan annan registrering än den som eventuellt skulle ske hos de sociala myndigheterna. Detta kan icke vara lämpligt ur någon synpunkt och stämmer icke överens med kommitténs på annat ställe framlagda förslag till ändring beträffande brott av denna grupp i 1964 års lag.

3.5 Överåklagaren i Göteborg

Frågan om gränsdragningen mellan förundersökningens upphörande genom nedläggande och dess avslutande med beslut i åtalsfrågan tas upp till ny behandling av kommitién i detta kapitel. Något överraskande anför kommittén alt nedläggningsbeslut ej bmkar motiveras, vilket skulle utgöra den väsentliga skillnaden mellan beslutsformerna. Kommitténs påstående är i vart fall inte riktigt vad gäller nedläggningsbeslut meddelade av åklagare. Bland annat på gmnd av RÅ:s föreskrifter i cirkulär A 35 och hans rekommendationer i cirkulär C 62 motiveras regelmässigt även nedläggningsbeslut. Förmodligen motiveras även åtskilliga nedläggningsbeslut av polisen i fall då polismyndighet är undersökningsledare bland annat av det skälet att anmälningsblankettens utformning inbjuder till motivering. Mot förslaget att slopa den rådande distinktionen mellan beslutsformerna göres emellertid ingen erinring!

Av de ändringsförslag kommitién framför i detta kapitel finner jag mig endast kunna tillstyrka förslagel att förundersökning skall kunna nedläggas då brottet skulle leda till bötesstraff och brottsutredning skulle föranleda kostnader som framstår som oproportionerliga i förhållande till vad saken gäller (23 kap. 4 a § 2 st. 2 RB).

Förslagel om relativ förundersökningsplikt beträffande bagalellbrott kan förvisso förefalla välkommet men i brist på preciseringar vilka brottstyper

Prop. 1981/82:41 147

som avses innebär det att lagstiftaren på ett sätl som inte kan godtagas överför på de rättsfillämpande myndigheterna (i detta fall främst RÅ) att svara för den genomgång och sanering av straffbestämmelserna som alla tydligen anser nödvändig. Att kommittén själv förutser lillämpningssvårig-heler med den föreslagna regeln framgår av uttalandet i specialmofivering-en alt erfarenheterna från den praktiska tillämpningen får leda RÅ i hans värv att förordna om undantag och utfärda föreskrifter. Enligt kommitténs mening skulle det viktigaste syftet med regeln vara alt åstadkomma resursbesparingar främst hos polisen. Kvantitativa beräkningar till stöd för denna förhoppning saknas emellertid helt i belänkandet. Själv delar jag inte denna kommiliéns optimism utan är benägen att tro att utrymmet för resursbesparingar genom den föreslagna regeln är synnerligen måttlig. Med hänsyn till att bötesstraff företrädesvis motiveras av hänsyn till allmän laglydnad utgör del hinder mot regelns tillämpning som "viktigt allmänt intresse" innebär, ingen verklig inskränkning.

Som villkor för att förslaget om nedläggning av fömndersökning i fall där åtalsunderlåtelse kan förutses skall kunna godtagas måste uppställas all sådana nedläggningsbeslut registreras. 1 annat fall är risken för olik behandling i registreringsavseende av jämförbara fall uppenbar eftersom åklagaren fritt kan välja beslutsform. En annan oacceptabel konsekvens av förslaget blir att fömndersökningar kan komma alt nedläggas beträffande upprepade brott av samma gämingsman. I de fall där villkorlig dom utan böter kan länkas komma ifråga och därför medföra åtalsunderlåtelse bör utredningen normalt vara av så ringa omfattning att någon mätbar vinst inte skulle göras genom möjlighet att avbryta förundersökningen före åtalsbeslut.

3.6 Chefen för lånsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Åtalsrättskommittén föreslår avsevärt vidgade möjligheter att begränsa fömndersökningama. När det gäller bötesbrottslighet på låg nivå föreslår kommittén en relativ förundersökningsplikt i fall, där vid lagföring lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor som penningböter skulle utdömas. En fömtsättning skall dock vara att lagföring ej är påkallad av viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Riksåklagaren skall kunna undanta vissa slag av brott samt i övrigt meddela föreskrifter. Enligt kommitién skall förundersökning i dessa fall kunna nedläggas, altemafivt ej inledas.

Del är svårt att förutse vilken omfattning kommitténs förslag skulle få i praktiken om det genomfördes. Det är emellertid klart att den föreslagna bestämmelsen omfattar ett stort antal mål. Bötesstraff som är lägre än 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i pengar är vanligt förekommande. Bestämmelsen ger med den utformning den fåll underiag för att underlåta eller nedlägga fömndersökningen i mycket stor omfattning när del gäller mera bagatellartad bötesbrottslighet. Jag delar kommitténs uppfattning att rättsväsendels resurser ej i alltför stor utsträckning bör tas i anspråk för

Prop. 1981/82:41 148

beivrande av mindre lagöverträdelser. Verksamheten måste rationaliseras och inriktas mol den allvarligare brottsligheten. Emellertid är det säkert av stor vikt att mindre lagöverträdelser inte lämnas obeivrade. Någon närmare redovisning över vilka konsekvenser åtalsrättskommitténs förslag i denna del skulle få har inte getts. Men hänsyn fill den osäkerhet som råder bl. a. i fråga om förslagets praktiska verkningar avstyrker jag detta. Motsvarande ändringsförslag i brottsbalken avstyrks också.

Kommittén föreslår vidare alt förundersökningar skall kunna begränsas i sådana fall, där det föreligger en disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse. Möjligheten att nedlägga, alternativt ej inleda, fömndersökning skall enligt förslaget tillämpas på fall där broitet i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff. 1 likhet med kommittén anser jag det vara viktigt att rättsväsendets resurser används rationellt och att krafter inte förspills på onödiga polisutredningar. För närvarande har åklagaren svårt att värja sig mot krav om ytterligare uiredning som framförs från olika parter och får tillmötesgå sådana krav i en omfattning som inte är rimlig mot bakgmnden av bl. a. polisens bristande utredningsresurser. En lagregel med det innehåll kommitién föreslagit skulle därför sannolikt komma all få avsevärd betydelse. Förslaget tillstyrks i denna del.

Kommittén föreslår även en tredje möjlighet att begränsa fömndersökningar. Kommitténs förslag tar här sikte på de fall, där det kan fömtses att åtalsunderlåtelse kommer att meddelas, om förundersökningen fullföljs. I dessa fall skall förundersökningen kunna nedläggas, altemativt ej inledas. En viss tvekan uppkommer med den föreslagna regleringen beträffande frågan om hur långt en förundersökning skall drivas och vilken beslutform som skall användas. Om en förundersökning slutförs kan åtalsunderlåtelse komma i fråga med de konsekvenser i bl.a. regisireringshänseende som följer härmed. Om fömndersökningen avslutas i ett fidigare skede genom nedläggning sker ingen sådan registrering. Nedläggningsbeslut enligt denna punkt kan fattas även i fall där brott bestrids. Beslut om att ej inleda förundersökning kan vidare formellt tillämpas inom ett vidsträckt område. Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det finns starka skäl att inte så sällan begränsa utredningarna i fall som avses i punkt 3. Jag ifrågasätter emellertid om det inte av lagtexten klarare bör framgå hur gränsema skall dras mellan beslul att ej inleda fömndersökning, beslut att nedlägga fömndersökning och beslut att meddela åtalsunderlåtelse.

3.7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län

Jag ansluter mig till kommitténs förslag belräffande förundersökningsbegränsningar dock med den reservation som ovan (beträffande punkt 5.4.4 och punkt 7) anförts om relativ fömndersökningsplikt beträffande brott som i händelse av lagföring antagligen skulle medföra lägre bötesstraff än 20 dagsböter och 200 kronor i penningböter.

Prop. 1981/82:41 149

Med denna principiella inställning finner jag emellertid att området för rapporteftergift bör något utökas. Vid redogörelsen för vissa bestämmelser i dansk rätt (sid. 225) omnämnes att sialsadvokaterna i Danmark efter hand tillägges behörighei att besluta om åtalsunderlåtelse om del hos riksadvokaten kommit att utbilda sig en fast praxis i fråga om att ge åtalsunderlåtelse för viss typ av brott. En likartad politik skulle här kunna länkas såvitt gäller utvidgning efter hand av tillämpningsområdet för institutet rap-porteflergift. Det kunde måhända tilläggas riksåklagaren all här fatta beslut och meddela anvisningar, detla efter inventering och bedömning av praxis (beträffande sådan inventering jämför sid. 285-286). Jag har den uppfattningen att en sådan metod skulle väsentligt underlätta för den polisman som har att falla beslut om rapporteftergift (jämför nedan under punkt 27 angående RB 23:4 a §). Om en fast praxis verkligen utvecklats är det naturligtvis till fördel om rättstillämpningen kan ske så enkelt som möjligt.

Kommillén har föreslagit att förundersökning skall nedläggas om det kan antas att brotlel i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Detta förslag måste hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Jag kan emellertid av betänkandet inte direkt utläsa orsaken lill att möjligheten att nedlägga fömndersökningen begränsats till sådana fall där brottet i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff. Jag anser att möjligheten bör utökas till alt avse också sådana fall som i händelse av lagföring skulle komma att resultera i villkoriig dom (dvs. i realiteten egentligen en påföljdseftergift). Såvitt gäller exempelvis utredning av gäldenärsbrott, förskingring och bedrägeri torde kunna anföras åtskilliga fall där utredningen blivit orimligt kostsam och resultatet slutligen en villkorlig dom. I ett här aktuellt fall kan jag exempelvis finna det möjligt alt en ingående revision av omfattande räkenskaper skulle kunna leda till bevis om förskingring av ett par tusen kronor. Sakkunnig revision skulle sannolikt komma att kosta 25000 kronor. Det är i målet osannolikt att annan påföljd än villkoriig dom skulle komma ifråga.

I 23 kap. 4 a§ rättegångsbalken föreskrives som fömt omnämnts en regel som i praktiken måste sägas leda till en allmän avkriminalisering, även om förseelser som faller under ordningsbotsystemet undantas. Ur handläggarens synpunkt måste regeln te sig något tillkrånglad.

Handläggaren har att

a) försöka gissa sig fill om lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i pengar,

b) att undersöka om förseelsen faller under ordningsbotsystemet då den i så fall är undantagen,

c) att undersöka om förseelsen undantagits från tillämpningen genom föreskrift av riksåklagaren.

Prop. 1981/82:41 150

d) aU bedöma om undanlag bör ske på gmnd av au viktigt allmänt eller
enskilt intresse påkallar det,

e) att pröva egen behörighet i ärendet eftersom behörighelen inte gäller
då för förseelsen är stadgat svårare straffan böter och det finns en skäligen
misstänkt

0 och alt vidare pröva om 4 a§ 2 st. 3 skall tillämpas. Av del sagda
framgår att det finns behov av enklare regler och jag hänvisar här fill det
ovan anförda (se under punkt 18).

1 kommentaren till 4 a § punkt 3 beröres också frågor om dokumentation
om brolien. Jag instämmer i det där sagda men vill fillägga alt dokumenta
tionen bör ske enkelt och kortfattat och all nya former för detta bör prövas
eftersom skyndsam uiredning och snabba beslut bör eftersträvas.

3.8 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län

I fråga om formerna för förundersöknings avbrytande föreligger ingen enhetlig praxis. Termerna nedläggande och avslutande används icke med någon utpräglad konsekvens. Som regel anges enligt min erfarenhet en kortfattad moiivering, som återfinns i,diariet. Härigenom kan ett snabbi besked om grunden för beslutet letas fram av kanslipersonalen vid de telefonförfrågningar, som då och då förekommer. Motiveringar har angetts så länge som det funnits ell självständigt åklagarväsen. Jfr för övrigi Riksåklagarens cirkulär C 62. Det rör sig inte om något särskilt betungande arbetsmoment. Åklagaren måste i alla fall falla beslul som är underbyggda.

Kommittén har behandlat moliveringsskyldigheten främst med hänvisning lill den misstänktes intresse. Beträffande målsäganden anförs all en moiivering kan vara av värde i vissa fall om målsäganden överväger att väcka civil skadeståndstalan. Det ger mig anledning att erinra om all justitieombudsmannen i ett fall klandrat en åklagare för att han i sin motivering gått utöver vad som varit erforderligt och onödigtvis låtit beslutet omfatta jämväl rättsläget i skadeslåndshänseende. Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse 263/53. Såvitt jag kan förstå, intar justitieombudsmannen i detta ärende den ståndpunkten all åklagaren uteslutande skall ha ansvarsfrågan i åtanke. Åklagaren skall inte snegla på eventuella skadeståndsanspråk då han fattar beslut att inte åtala. Jfr Riksåklagarens förenämnda cirkulär.

Kommittén synes mig ha behandlat motiveringsskyldigheten alltför snävt. Frågan om behovet av moiivering och utformningen av åklagarbeslut behandlades på sin tid av undertecknad och kammaråklagaren Monica Fåhréus på uppdrag av Riksåklagaren. I samband härmed upprättades en promemoria, som bifogas detta yttrande. Sedan denna promemoria upprättades har ingenting inträffat som minskal behovet av åtminstone summariska motiveringar av åklagarbeslut. Dessa kan icke i delta hänseende jämställas med förvaltningsbeslut.

Sammanfattningsvis kan väl hävdas att behov föreligger av moiivering

Prop. 1981/82:41 151

för beslutsfattaren själv, för parterna, för tillsynsmyndigheten och sist men inte minst för allmänhetens representanter i form av massmedia. De sistnämnda kräver helt enkelt i många fall en motivering. Härom hänvisas till den norske riksadvokaten Haakon Sunds i Riksåklagarens cirkulär C 62 återgivna uttalande. Massmedia kommer icke att nöja sig med någon hänvisning till att åklagaren enligt den föreslagna 23 kap. 20 a § inte har någon motiveringsskyldighel. Det är vidare svårt att ange något bärande skäl för all moliveringsskyldigheten anknyts till ett särskilt straffmaximum. En saks betydelse är uppenbarligen icke någon matemafisk funktion av det så kallade straffvärdet. Med hänsyn till sak och person principiella avgöranden kan ha synnerligt stort intresse, även om saken rör en lagöverträdelse som inte kan föranleda strängare straffan fängelse i sex månader. Jag får vidare erinra om alt personbladsmlinen förutsätter kortare motiveringar medelst kryssmarkering. Jfr personblad 4.

Åklagarna moliverar ofta besluten även då det anges att fömndersökningen nedlagts. För egen del har jag icke ansett det erforderiigl all anmärka på detta förfarande enär det svarar mot det modema och demokratiska kravet att allmänheten i största möjliga utsträckning skall förslå myndigheternas åtgärder. Eftersom termerna nedläggande och avslutande av förundersökning inte är entydiga ens i åklagarkrelsar, är de givetvis hell obegripliga för gemene man, som följaktligen inte heller kan förstå varför man i det ena fallet motiverar och i det andra fallet inte motiverar. Jag har intet att erinra mol att termen nedläggande används generellt för att beteckna att en fömndersökning avbryts. Jag hävdar emellertid att alla beslut skall motiveras. Det är också min övertygelse alt kravet på moiivering kan komma alt framträda speciellt om någon form av förundersökningsbegränsning genomförs. Myndigheterna torde alltid få vara beredda att i åtalsärenden åtminstone summariskt redovisa varför ingenting händer.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag avstyrka den föreslagna begränsningen av motiveringsskyldigheten.

Belräffande bagatellbroltsligheten får jag åberopa mina lidigare anförda kritiska synpunkter på begränsningen av lagföringen till brott som kan antas leda till högre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter. Jfr sid. 6. Det rör sig här i allmänhet om brott beträffande vilka förundersökning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken icke är erforderlig. I fråga om dessa broll har handläggningen rationaliserats med hjälp bl. a. av datateknik. De hade varit önskvärt om denna brottslighets andel av den totala arbetsbelastningen inom berörda delar av rättsväsendet kunnat klariäggas. För åklagarväsendets del föreligger numera vissa uppgifter härom från utvärderingen av en nyligen företagen arbelsmälning. Vidare bör erinras om alt en del av polisens utredningsverksamhet rörande trafikolyckor och förseelser i samband härmed också ulgör underiag för slatistik. Om förslaget genomförs kanske del visar sig att den "restbrottslighel" som blir kvar, sedan Riksåklagaren förordnat om de brott som skall undantas, inte har

Prop. 1981/82:41 152

någon större betydelse ur arbetssynpunkt. Hänsyn bör härvid också tas till den brottslighet som kan falla bort med stöd av 2. i del föreslagna lagrummet.

Förslagel innebär realiter all det bötesminimum som finns i brottsbalken blir subsidiärt i förhållande till ett bötesminimum i rättegångsbalken. Under 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter är den enligt förslaget endast ett vikfigt allmänt intresse eller ett viktigt enskilt intresse som motiverar åtal. Man måste fråga sig på vilka subtila grunder de värderingar som motiverar viss lagstiftning skall nollställas.

Under åberopande av ovanstående får jag avstyrka den åtalsunderlåtel-segrund, som utformats i förslagets 1. En liberalare tolkning avnuvarande 20 kap. 7 § I. rättegångsbalken bör kunna inrymmas i lagmmmels ordalydelse. Vägledande uttalanden i cirkulär från Riksåklagaren härom kan säkert medföra betydligt flera åtalsunderlåtelser än för närvarande och leda till rimligare bedömningar än det föreslagna stadgandet.

Beträffande de fall, som innefattas i den föreslagna 23 kap. 4 a § 2. rättegångsbalken då det föreligger disproportion mellan utredningskostnaderna och sakens betydelse får jag tillstyrka den föreslagna lättnaden i utredningsskyldigheten. Denna bör användas med stor försiktighet. Jag vill anmärka alt utredningssvårigheler som beror på svårigheter att klarlägga äganderätten till mark samt jakt- och fiskerätt ofta medför att ärendena ganska snart kan avskrivas på subjektiva grunder.

Till vad anförts i denna del vill jag för egen del tillägga några nyanserande synpunkter utifrån min relativt långa erfarenhet från såväl polis- som åklagarverksamhet i Kopparbergs län med dess svåra och unika faslighets-förhållanden.

Man bör sålunda enligt min mening göra klart för sig alt vad utredningen kallar sakens betydelse enligt vad som fömt utvecklats i delta yttrande knappast är ett begrepp som alltid kan relateras uteslutande lill straffskalan för den lagöverträdelse som är i fråga. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det inte heller alla gånger särskilt rationellt all bara se lill utredningskostnadema. Ett osäkert rättsläge kan erfarenhetsmässigt orsaka kostnadskrävande ordningspolisiära insatser eller "följdbrotl" av typen egenmäktigt förfarande, misshandel, självtäkl m.m. Massöverträdelser kan bli följden av passivitet. Den svåraste olägenheten är att resultatet fak-fiskt kan bli rättsväsendets kapitulation till skada för en part som befinner sig i underläge. Polis- och åklagarmyndighetens befattning med ärendet kan misstolkas som ett konfirmerande av ett tillstånd, som strider mot lag. Här kommer svåra avvägningsfrågor in som sammanhänger med vad som kan anses som ett viktigt allmänt eller enskilt intresse.

I fråga om förslagets 23 kap. 4 a § 3. rättegångsbalken kan en del frågor och erinringar göras. Den viktigaste invändningen mot förslaget är att åklagare icke bör syssla med hypoteser angående hur det skall gå vid ett ålal mot en person, som möjligen är oskyldig. Av specialmotiveringen framgår

Prop. 1981/82:41 153

att i presumtiva resocialiseringsfall någon kontakt icke skall tas med socialvårdsmyndigheten. Självfallet kan inte heller någon begränsad personundersökning göras. Detta synes välbetänkt inför risken att den misstänkte är oskyldig. Man måste då fråga sig om det blir kvar något annat än beslutsunderlaget än en luftig tankelek - ett slags juridiskt dialektiskt kamouflage för en i verklig mening relativ åtalsplikt.

Kommittén har i sin allmänna motivering (s. 294) anfört att det i verkligheten ofta inte blir något egenthgt "hypotetiskt" prov eftersom erkännande föreligger i oerhört många fall. Om man antar att dessa erkännanden på vanligt sätt dokumenteras måste man fråga sig om det innebär något merarbete att slutföra förundersökningen och besluta om åtalsunderlåtelse. Förundersökningen kan starkt förenklas, då ett erkännande, som inte behöver ifrågasättas, föreligger.

I anslutning lill ovanstående vill jag anmärka att 3. sista stycket ger anledning till tvekan. Att uttömmande redovisa alla länkbara fall synes mig ej möjligt utan jag nöjer mig med ett. Antag att förundersökningen nedläggs beträffande A med stöd av punkt 3, enär han vid det hypotetiska provet bedöms få villkorlig dom. Senare framkommer misstankar om att B medverkat eller varit delaktig i A: s brott. B: s tidigare belastning och personliga omständigheter medför att det kan fömtses att grund för åtalsunderiåtelse saknas. Beslutet om förundersökningsbegränsning skall då enligt 3. gälla förundersökningen i dess helhet. Särskilt förordnande måste meddelas för att B skall efterforskas. Man måste fråga sig när sådant förordnande bör meddelas och vad som händer om B bestrider. Konsekvenserna ter sig egendomliga.

4 a § 3. kan enligt min mening väl tillämpas och är hell rimlig beträffande fallen enligt 2. men leder till egendomliga konsekvenser beträffande 3.

Under åberopande av vad ovan anförts fillstyrker jag att förundersökningsbegränsning får ske vid fall av s. k. särskild åialsprövning men jag ifrågasätter om icke denna form av förundersökningsbegränsning bör regleras i berörda författningar. 1 övrigt avstyrker jag fömndersökningsbegränsning på grund av anteciperad åtalsunderiåtelse enligt den föreslagna 3.

Jag tillstyrker förslaget till fömndersökningsbegränsningar i fall då det kan antas att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som ej står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Jag tillstyrker vidare förundersökningsbegränsningar som grundas på så kallad särskild åialsprövning. 1 övrigt avstyrker jag det förslag till förundersökningsbegränsning, som grundar sig på antecipativa beslul om åtalsunderlåtelse. Jag anser att förslagel i denna del är ologiskt och ur moralisk synpunkt dubiöst. Det synes räflinji-gare all utsträcka möjligheterna att begränsa förundersökningen i de fall, då påföljden inte står i rimlig proportion till utredningskostnaderna till brott

Prop. 1981/82:41 154

vara svåraste straffan böler kan antas. Disproportionen mellan påföljd och utredningskosinad finns troligen oftare i den broltskategori som ur på-följdssynpunkl ligger närmast över den gmpp av brott som i händelse av ålal kan antas föranleda bötesstraff. Måhända kan som villkor för dessa fall - som troligen kommer att ge anledning lill framställningar om överprövning - uppställas kvalificerad prövning av högre åklagare, enär det ofta är fråga om bedömningar som kräver erfarenhet.

3.9 Rikspolisstyrelsen

Utredningsförslaget i denna del innebär i realiteten att avkriminalisering sker beträffande en större del av den brottslighet som av olika orsaker anses ha lågt slraffvärde. Samhällets reaktion kommer således hell att utebli vid vissa brott. Rikspolisstyrelsen får här endast hänvisa till vad som inledningsvis anförts om hur styrelsen anser att avkriminaliseringsarbele bör bedrivas.

Enligt utredningsförslaget skall vissa ordningsbotsbrolt alltjämt bestraffas. Urvalet av straffbara gärningar skall ske av riksåklagaren. Andra gärningar än de där påföljden kan antas leda till lägre bölesslraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor i omedelbara penningböter skall som regel sålunda icke föranleda påföljd. Allmänheten torde om utredningsförslaget leder lill lagstiftning komma att ställa sig helt oförslående lill rättvisan i ett sådant system.

Avslutningsvis får rikspolisstyrelsen belräffande den i avsnitt 16.3 i betänkandet behandlade kompetensfördelningen ifråga om förundersökningsledningen mellan åklagar- och polismyndighet framhålla följande. I avsnittet konstaterar utredningen all nuvarande ordning i allt väsentligt fungerat tillfredsställande och alt utredningen därför icke funnit anledning framföra några ändringsförslag belräffande förundersökningsledningen mellan myndigheterna. Utredningen förutsätter emellertid att fördelningen av undersökningsledarskapei blir föremål för en fortlöpande översyn. Rikspolisstyrelsen vill här bestämt hävda att en utvidgning av antalet typer av broll vid vilka polismyndighet kan fungera som fömndersökningsledare verksamt skulle kunna bidraga lill en ökad effeklivitet vid brottsbekämpningen. En sådan utvidgning är starkt motiverad, då utbildningen inom alla kategorier polismän förbällrals avsevärt sedan 1966, då den gällande överenskommelsen mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen träffades.

3.10 Kriminalvårdsstyrelsen

Åtalsrättskommitténs förslag i fråga om förundersökningsbegränsningar innebär att, oaklal skuldfrågan inte är hell klarlagd, beslul kan fattas att ej inleda eller all nedlägga förundersökning mol en person som är misstänkt för broll. DeUa medför all ell antal personer kan komma i den situationen att de av polis eller åklagare bedömts skyldiga till brott utan att själva veta om delta. De finns sedan kvar i polis- och åklagarmyndigheters handlingar

Prop. 1981/82:41 155

som misstänkta brottslingar. Eftersom del naturligtvis ej får ske registrering av misstänkta vid beslut all inte inleda eller att lägga ner fömndersökning föreligger å andra sidan risk för att upprepade återfall i brott under lång tid undgår upptäckt. Detta medför i sin tur att kriminalvård inte kommer lill stånd förrän på ett sent stadium vilket kan medföra negativa effekter från behandlingssynpunkt. Det förtjänar också påpekas all förundersökningsledare, när del gäller beslut att inte inleda eller all nedlägga förundersökning, enligt kommitléförslagel i vissa situationer måste göra alltför många hypotetiska antaganden, vilka kanske inte alltid är särskilt väl underbyggda. Med hänsyn till vad som sålunda anförts anser kriminalvårdsstyrelsen att kommitléförslagel i denna del inte är förenligt med de rätlssä-kerhetskrav man måste kunna ställa på de rättsvårdande samhällsorganen. Det kan därför starkt ifrågasättas om det i föreliggande skick kan läggas lill grund för lagstiftning.

3.11 BRÅ

Åtalsrättskommitténs förslag om förundersökningsbegränsningar är motiverat från processekonomisk synpunkt. Del är ett mycket radikalt och genomgripande förslag, betraktat i belysning av att en betydande del av de brott, som nu förtjänar lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i böler, i forlsältningen skall lämnas obeivrade, antingen genom all förundersökningen läggs ned eller all åtalsunderlåtelse meddelas.

Det kan dock vara svårt alt hos allmänheten vinna förståelse för en reform som innebär att förseelser, som beslraffas med ordningsbot, inte skall omfattas av reformen medan däremot nedläggningsbeslut skall kunna meddelas i fråga om l.ex. mindre förmögenhetsbroll. Det finns vidare en påtaglig risk för att den föreslagna bestämmelsen i 23 kap. 4 a § RB kommer att leda lill ojämn praxis inom skilda åklagar- och polisdistrikt, mycket beroende på hur begreppet "viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse" skall tolkas.

BRÅ förordar där en sträng tolkning. Böter är i och för sig en lämplig påföljd från allmänpreventiv och kriminalpolitisk synpunkt. Man bör också hålla i minnet att påföljden i de aktuella fallen i mycket stor utsträckning utdöms i summarisk ordning genom strafföreläggande.

Det är vidare från kriminalpolitisk synpunkt svårt all acceptera nedläggning av förundersökning vilket de facto innebär all ingenting händer den som begår brott. Det äventyrliga med en sådan ordning ligger bl. a. däri att gärningsmannen helt avskärs från ansvaret för gärningen. Från dessa synpunkter är rapporteftergift att föredra. Ett sådant beslut innefattar ju i varje fall en varning och klar markering av all gärningen inte kan tolereras. Rapporteftergiften är också motiverad av processekonomiska skäl.

BRÅ anser sig sålunda inte kunna tillstyrka den utvidgning av nedläggningsinstitutet som föreslås. En reform, som avser att nedbringa polisens arbetsbelastning, bör i stället i första hand inriktas på att rationalisera och

Prop. 1981/82:41 156

förenkla fömndersökningen i mindre brottmål samt vidga fömtsättningarna för rapporteftergift. I övrigt bör valet stå mellan åtalsunderlåtelse och bölesföreläggande.

BRÅ föreslår att utrymmet för nedläggning av förundersökning, när brott konstaterats, blir snävt. Sådan nedläggning synes egentligen bara kunna accepteras när brottet har så obetydligt straffvärde att utredning och lagföring närmast förefaller parodisk och kan föra löje över rättsskipningen (s.k. "smörklicksmål").

3.12 Generaltullstyrelsen

För tullverkets del är den föreslagna regeln om relafiv fömndersökningsplikt belräffande viss bötesbrottslighet (förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 23 kap. 4 a § 2 st. 1) av särskilt intresse. Ett stort antal fall av tullbron (ca 15000 per år) - främst ringa varusmuggling men även brott mot tullsiadgan (1973:671) - faller inom den aktuella straffskalan.

Som förutsättning för nedläggning av fömndersökning skall enligt den nämnda regeln gälla bl. a. att fortsatt utredning ej är påkallad av viktigt allmänt inlresse. Sistnämnda term utgör enligt kommittén (sid. 136) en samlingsbeteckning för vissa skilda förhållanden, bl. a. det att hänsyn till allmän laglydnad gör påföljd erforderlig. Detta förhållande går i sin tur fillbaka på vissa av kommittén anförda synpunkter, bl. a. alt samhället omöjligen kan underlåta att bekämpa vissa frekventa lagöverträdelser. Detta sä-ges särskilt vara fallet beträffande avvikelser från vissa elementära handlingsmönster, vilka är betydelsefulla för allmän verksamhet och/eller ordning och säkerhet (sid. 126). Generaltullstyrelsen anser det uppenbart att varken ringa varusmuggling eller tullstadgebrotl bör omfattas av den föreslagna regeln som fömndersökningsbegränsning. De nämnda förseelserna bör således tas upp i den lista över undantagsfall som riksåklagaren förutses upprätta (sid. 356).

En tillämpning av den föreslagna regeln i kap. 4 a § 2 st. 1 RB med avseende på vamsmuggling och tullstadgebrotl skulle enligt generaltullstyrelsens uppfattning f. ö. inte i nämnvärd grad tillgodose några processekonomiska intressen eller medföra frigörande av några resurser inom tullverket. Enligt kommitténs förslag skall nämligen beslut om nedläggning av förundersökning fattas av åklagare eller, i vissa fall, av undersökningsledare. 1 samband med att ringa varusmuggling eller tullstadgebrotl avslöjas måste således även framgent vissa åtgärder vidtagas - vad gäller vamsmuggling bör särskilt nämnas beslag av den smugglade varan - samt vissa rapporter upprättas. Nämnda åtgärder omfattar oftast hela den utredning som i normalfallet är erforderlig för åtalsbeslut.

Vad styrelsen anfört angående tillämpningen av den föreslagna regeln om fömndersökningsbegränsning i fråga om ringa vamsmuggling och tull-stadgebrott gäller givetvis i tillämpliga delar även i fråga om reglerna om åtalsunderlåtelse avseende sådan brottslighet.

Prop. 1981/82:41 157

Utredningen har föreslagit ett tillägg till 23 kap. 1 § RB avseende bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser om rapporteftergift. Om det anses viktigt att rapporteftergiftsinstitulet förankras i lag, bör vad som där föreslås beträffande polisman även gälla tulltjänsleman. Föreskrifter om rapporteftergift beträffande tullbrott finns f.n. i generaltullstyrelsens cirkulär 24 nov. 1970 (TFS nr 134) om handläggning av tullmål m. m. vilket i sak är en motsvarighet till 12 § polisinstmktionen (1972: 511). I cirkuläret anges att om för brott ej är stadgat svårare straffan böter och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt, tulltjänsteman äger underiåta att upprätta rapport om brottet och i stället får låla bero vid påpekande eller erinran till den felande. Under samma förutsättningar kan undersökningsledare underiåta att vidarebefordra rapport till åklagaren.

Generallullslyrelsen har i övrigt inte något att erinra mot de förslag till ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning som framlagts av åtalsrätlskommittén.

3.13 Riksrevisionsverket

Kommitién framför vissa förslag beträffande behörighet att meddela beslut om formerna för dessa vid begränsning av förundersökning. Förslagen innebär att åklagarna engageras på ett tidigt stadium av fömndersökningen. Kommitténs inställning på denna punkt ligger väl i linje med vad RRV har framfört vid sin förvaltningsrevision av åklagarväsendet (rapport 1976-12-09, dnr 1975:1182, Analys av åklagarväsendet). I nämnda rapport konstaterar RRV all ett tidigt och aktivt åklagarinträde kan innebära att vissa ärenden avskrivs direkt på anmälan. 1 andra ärenden kan korrigeringar i brottsrubriceringen avgränsa utredningen eller ändra dess inrikt ning på ett processekonomiskt fördelaktigt sätt.

RRV finner det väsentligt att del, såsom kommittén föreslår, skapas for mella möjligheter för undersökningsledare att lägga ned förundersökning i sådana fall där kostnaderna inte slår i rimlig proportion till saken betydelse och där brottet i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff. Delta möjliggör att polisens resurser i ökad utsträckning kan inriktas på bekämpandet av den allvarligare brottsligheten.

RRV delar i allt väsentligt kommitténs uppfattning att man bör tillåta begränsningar av fömndersökningar i de fall då åtalsunderiåtelse skulle komma att meddelas om förundersökning fullföljs. De uppgifter som av hänsyn fill målsäganden föreslås ingå i fömndersökningsprotokollet kommer emellertid i någon mån att reducera vinstema i utredningshänseende för de mest betydelsefulla fallen som berörs av förslaget, dvs. bötesbrott och seriebrottslighet.

Prop. 1981/82:41 158

3.14 Hovrätten för Västra Sverige

Kommittén har i detla avsnitt behandlat möjligheterna att begränsa förundersökningsinsalserna beträffande vissa typer av brott. Del föreslås således för det första all det skall gälla en principiell minimigräns för bötesstraffets användningsområde så att relativ fömndersökningsplikt införs beträffande förseelser som bedöms förskylla lägre straffan 20 dagsböter eller 200 kr. i penningböter. En yllerligare fömlsäilning skall vara att lagföring ej är påkallad av viktigt intresse. För det andra föreslås alt fömndersökning ej skall behöva inledas eller att förundersökning skall kunna nedläggas om det kan aniagas, att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bölesstraff, och att därjämte befinns att fortsall uiredning skulle kräva kostnader som ej slår i rimligt förhållande till sakens betydelse. Del tredje fallet där förundersökning ej skall behöva inledas eller kunna nedläggas avser sådana situationer, där någon är misstänkt för brottet, men det kan antagas all, om lillräckliga skäl för ålal mot denne framkommer, lagföring likväl kommer alt underiåtas enligt bestämmelserna om åtalsunderiåtelse eller om särskild åialsprövning. Kommitténs överväganden visar enligt hovrättens mening klart hur svår del är att på ett tillfredsställande sätt genomföra en reglering, både på straffrättsliga och på processrättsliga grunder, vilken minskar belastningen på rättsväsendets organ i beaktansvärd grad.

Vad först angår den relativa fölundersökningsplikten beträffande baga-tellbrotlsligheien vill hovrätten ifrågasätta om inte de föreslagna reglerna bör föregås av en straffrättslig reglering efter de riktlinjer som kommittén skisserat under 5.4.7 i betänkandet. Vidare kan ifrågasättas om den av kommitién föreslagna lösningen verkligen medför annat än marginella resursbesparingar. Beklagligtvis synes utredningen inte ha funnit skäl att försöka göra en praktisk studie hos polis- eller åklagarmyndighet i syfte alt utröna vilken effekt förslaget skulle komma alt få.

Beträffande de fall där det föreligger disproportion mellan utredningskostnaderna och sakens betydelse har hovrätten inte någon grundläggande invändning mot kommitténs förslag. Det hade även här varit av värde om kommittén kunnat redovisa en undersökning beträffande den väntade effekten av förslaget. Hovrätten vill för sin del ifrågasätta om inte stadgandet i praktiken kan komma att innebära en avkriminalisering av vissa förfaranden som är notoriskt svåmtredda, t. ex. patentintrång. I vart fall måste ell stadgande av denna karaktär av hänsyn lill rätlsskyddsintressen och till likhetsprincipen tillämpas med försiktighet.

Vad slutligen beträffar de fall där det kan förutses att beslut om åtalsunderiåtelse kommer att meddelas om förundersökningen fullföljs tillstyrker hovrätten förslaget såvitt avser bötesfali och fall av seriebrottslighet. När det gäller enstaka fängelsebroil. vilket del huvudsakligen kommer att bli fråga om i de fall som avses i den föreslagna lydelsen av 20 kap. 7 § 1 st. 4 och 5 p. RB, är del enligt hovrättens mening tvivelaktigt om utredningen bör kunna avbrytas. Det rör sig här om förhållandevis allvariig brottslighet

Prop. 1981/82:41 159

och det skulle säkert strida mot det allmänna rättsmedvetandet om man lämnade sådan brottslighet åt sidan utan att fullständigt utreda vem som är gärningsmannen. Det torde också vara av värde ur individualpreventiv synvinkel att gärningsmannen i samband med tillkännagivandel av beslutet om åtalsunderlåtelse blir uppmärksammad på riskerna av fortsatt brottslighet från hans sida.

3.15 Stockholms tingsrätt

Kommittén föreslår, att en relativ förundersökningsplikt införs beträffande bagalellbrolten. Tingsrälien har ingen erinran häremot.

Vidare föreslår kommittén, att fömndersökning skall kunna nedläggas beträffande bötesbrott, när utredningskostnaderna framstår som opropor-tioneriiga i förhållande lill vad saken gäller. Som exempel härvidlag nämns sådana brott såsom tagande av olovlig väg, olovligt fiske, olovlig jakt och patentinlrång. Vid brott av denna karaktär föreligger ofta ett målsägandeiniresse av att sätta stopp för ett från målsägandens synpunkt besvärande brottsligl förfarande, vilket, om del inte beivras, kommer att fortgå. Med hänsyn till att kommittén samtidigt föreslår slopande av målsägandens subsidiära åtalsrätt, blir denne hänvisad att på annan väg söka en lösning. Den målsägande, som har råd därmed, torde kunna få till stånd ett åtal genom att själv bekosta och i samband med polisanmälan förebringa en utredning. Den som inte har råd får låla att intrång av förevarande slag lämnas opålalat. Problemet är måhända inte så stort till omfånget men förtjänar ändock att uppmärksammas. Del visar, att en förundersökningsbegränsning av det slag kommittén föreslår måste tillämpas med urskiljning.

Kommitién föreslår slutligen i denna del, alt förundersökning skall kunna nedläggas i fall där åtalsunderlåtelse förutses komma till stånd. Såvitt tingsrätten kan förstå, skulle en sådan regel leda mycket långt. Förundersökningsledare kan i praktiken frestas att på tämligen ofullständiga grunder anlecipera åtalsunderlåtelse samt nedlägga förundersökningen. Utrymmet för ojämnheter i tillämpningen torde bli stort. Kommittén har ju tänkt sig att ålalsunderiåtelser skall registreras och kunna återkallas etc. De kriminalpolitiska verkningar, som tänkts förbundna med åialsunderlålelse, kan sålunda komma alt utebli genom all förundersökningen nedläggs på ett tidigt stadium.

Med hänsyn till det sagda anser tingsrälien, alt den av kommillén föreslagna regleringen i förevarande hänseende gjorts alltför vidsträckt. Nedläggande av förundersökning är enligt tingsrättens mening endast tänkbar i bötesfali och möjligen beträffande de brott i en brottsserie, som kan lämnas utanför åtal.

Prop. 1981/82:41 160

3.16 Göteborgs tingsrätt
23 kap. 4 a §

I första stycket förekommer uUrycket "beslut i fråga om lagföring". DeUa leder närmast tanken lill beslut att åtala. Kommittén har på sid 359 förklarat att med beslut ifråga om lagföring åsyftas beslut om åtal, strafföreläggande, ordningsbolsföreläggande och åtalsunderiåtelse. Tingsrätten anser att ullrycket ej är väl valt ulan närmast vilseledande. - Första punkten i andra stycket är ett utflöde av kommitténs förslag att brott som föranleder lägre bötesstraff än 20 dagsböter normalt inte skall åtalas och inte heller medföra påföljd. Tingsrätten anser som ovan anförts under 3 att anledning saknas alt införa en regel om att det förutsedda antalet dagsböter skall vara avgörande för om förundersökningen skall nedläggas. - Andra punkten i detta stycke vill tingsrätten ansluta sig till.

Sista stycket i paragrafen är i stort obegripligt. Man kan tro alt en begränsning av förundersökningen inte skulle vara möjlig beträffande ett brott utan att man samtidigt lägger ner fömndersökningen belräffande andra brott eller andra misstänkta, men detla kan väl ej vara meningen.

23 kap. 20 §

Ifråga om kritiken mot begreppet "beslut i fråga om lagföring" hänvisas fill vad som sagts under 4 a§.

3.17 Länsstyrelsen i Stockholms län

Kommittén har även framfört vissa förslag till fömndersökningsbegränsningar. Dessa åtgärder som kommer att påverka även polisens starkt ansträngda arbetsbörda och begränsar sig till de enklaste bötesfallen (förväntat lägre straffan 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter) vill länsstyrelsen tillstyrka.

3.18 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån

I fråga om förundersökningsbegränsningar och rapporteftergift kan länsstyrelsen inte dela den uppfattning som majoriteten av kommittén kommit fram till.

I direktiven anförs bl.a. följande: "För närvarande gäller att polisen skall utreda alla anmälda brott. I praktiken handläggs dock vissa särskilt allvariiga brott eller viss typ av brottslighet med förtur. Delta medför i sin tur att arbetsbalanser kan uppslå när det gäller utredningar av övriga brott. Med nuvarande ordning utreds inte sällan fall där det starkt kan sättas i fråga om inte arbetet utgör ett slöseri med rättsväsendets resurser. Inte minst för allmänhetens förtroende för rättsorganen är del av vikt att rättsväsendet inte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig meningsfulla."

Vidare uttalar departementschefen: "De skäl som talar för en reform av åtalsreglerna gäller också i betydande grad bestämmelserna om förunder-

Prop. 1981/82:41 161

sökning. Även dessa bestämmelser bör därför ses över i delta sammanhang. Utgångspunkten bör vara att polisens och åklagarens utredningsarbete skall slå i rimlig proportion lill brottsligheten och att polisens resurser i högre grad än som nu är möjligt skall kunna inriktas på den allvarligare brottsligheten. De sakkunniga bör därför pröva i vad mån man bör kunna underiåta fömndersökning eller lägga ned en påbörjad fömndersökning."

Hithörande frågor har lidigare behandlals av trafikmålskommittén i dess betänkande (SOU 1967: 59) om fömndersökning, men något förslag framlades ej i propositionen. Tillämpningsområdet för rapporteflergiften har härefter likväl utvidgats genom reformer 1969 och 1972 och gäller numera även för snatteri som bedöms som obetydligt där polisman i befälsställning kan besluta.

Kommitténs majoritet har emellertid inte funnii anledning att föreslå någon utvidgning av tillämpningsområdet för utsträckt rapporteftergifl och länsstyrelsen vill därför ansluta sig till den reservation som avgivits av ledamoten Friberg och som innebär att rapporieftergifi bör kunna användas i betydligt större ulslräckning än nu för brott där straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader men där det är uppenbart att brottet kommer att föranleda åtalsunderlåtelse om förundersökning fullföljs.

Skiljaktig mening av ledamoten Åke Noriing:

Enligt min mening hade femte stycket "Kommitténs majoritet

förundersökning fullföljts" bort utgå.

3.19 Göteborgs polisdistrikt

Beträffande institutet rapporteftergift har kommittén ej funnit anledning till ändring av rapporteftergiftens nuvarande tillämpningsområde. Det har hitintills ej riktats några anmärkningar mot polisens sätt att handlägga rapporteftergifter. Möjlighet finns att låta rapporteftergifter när det gäller fall där fängelse i högst 6 månader förekommer i straffskalan handläggas av kommissarie eller polisintendent. Att låta sistnämnda befattningshavare handlägga dessa frågor i stället för i många fall unga och oerfarna åklagare torde ur rättssäkerhetssynpunkt knappast kunna kritiseras. Jag vill därför tillstyrka f. polismästaren Göte Fribergs reservation och för en utvidgning av institutet rapporteftergift åberopa samma skäl som Friberg anfört.

De olika fall av förundersökningsbegränsning som föreslagits av kommittén och införts under 4 a § i 23 kap. RB på sidan 40 i betänkandet hälsas med tillfredsställelse. Ett flertal utredningar som tidigare haft mer eller mindre civilrättslig anknytning och som gjorts huvudsakligen för att av målsäganden användas som underiag vid en civil process kan nu underlåtas. Beträffande behörigheten att besluta om sådan fömndersökningsbegränsning hänvisar jag till vad ovan anförts under institutet rapporteftergift.

11 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 162

3.20 Uddevalla polisdistrikt

Betänkandets praktiskt fundamentala nyheter återfinnes i förslagen om nya regler för åklagarens möjligheter alt besluta att ej väcka åtal för brott (åtalsunderlåtelse), RB 20:7 och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare saml i de nya reglerna om polisens/åklagarens ökade möjligheter all nedlägga fömndersökning, RB 23:4 a. Eftersom det just nu ligger i tiden att samhällets resurser alltmer bör inriktas på den allvarligare brottsligheten är det iögonfallande att kommitténs majoritet inte funnii anledning föreslå någon ulvidgning av tillämpningsområdet för institutet rap-porleflergift. I och för sig framgår del ej direkt av direktiven att kommittén skall se över reglerna om rapporteftergift. Emellertid framstår det för polismyndigheten som förvånansvärt all kommittén ej tillvaratagit de ökade möjligheter lill broltmålsbegränsning som finns i rapporteftergiftsinsti-tutet. Det synes ej naturligt all i kedjan polisens rapporleflergift, polisens/åklagarens förundersökningsbegränsning och åklagarens åtalsunderlåtelse endast tillvaratages möjligheterna i de två senare leden. Dessa tre institut är i delta sammanhang så pass intimt förknippade med varandra att de bör behandlas samtidigt och man bör i varje institut taga tillvara de ökade möjligheter som finns att begränsa brottmålen. Som skäl att ej utvidga tillämpningsområdet för rapporteftergiflsinstitutet har anförts de ökade möjligheterna till begränsning av fömndersökning. Emellertid kan man ej komma ifrån att åklagaren och polisen skulle besparas en hel del arbete därest ett stadgande i enlighet med reservanten Fribergs förslag kunde antagas. Redan nu kan polisman som är förundersökningsledare meddela rapporteftergili beträffande brott enligt BrB 8: 2 för vilket brott ju ingår fängelse i straffskalan. Därest del föreligger tveksamhet att tilldela behörighet att ge rapporteftergift i nu föreslagna fall till alla polismän, som är förundersökningsledare, kunde behörigheten begränsas till att gälla endast befattningshavare i polischefskarriären, vilken personalkategori ju har samma gmndutbildning som åklagare, mångårig erfarenhet av beslul i förundersökningar eller i många fall lång praktisk erfarenhet av åklagarsyss-lan. Anvisningar från Rikspolisstyrelsen och Riksåklagarämbetet skulle kunna leda lill en fasl praxis i dessa ärenden.

Kommitténs förslag lill ökade möjligheter till åtalsunderiåtelse och förundersökningsbegränsning medför arbelsbesparingar för domstolar och åklagare. Nyss föreslagna möjligheter angående ökade möjligheter all lämna rapporteftergifl skulle medföra arbetsbesparing även för polisens del. Genom att polisen i allt fler fall slipper inleda förundersökning kan dess resurser mer inriktas på sådan brottslighet som har hög prioritet.

Berörande polisens arbetsuppgifter kan ej här underlåtas framhålla att man inom polismyndigheten länge önskat en översyn av Rikspolisstyrelsens och Riksåklagarämbelels anvisningar angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål (Rikspolisstyrelsens Allmänna meddelanden 1966:10-126, normalarbelsordningen för polisväsendet och

Prop. 1981/82:41 163

Riksåklagarämbetets Cirkulär A 23). Polismyndigheten ser del som angeläget all de brottstyper, som kan anses vara av enkel beskaffenhet, utökas. Framförallt bör de anvisningar som gäller för Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt även gälla landets övriga polisdistrikt. Det finns ingen anledning att i detla sammanhang skilja på storsladsdistrikt och andra. Fömndersökningsledainas kompetens och eifarenhet i stora och små polisdistrikt är alls inte olika och den skillnad som nu finns beträffande förundersökningsledarskap är omotiverad. .Som exempel på egendomlighet, som bör rättas till, kan nämnas att polismyndighet (utom i storsladsdistrikt) är förundersökningsledare vid fall av tillgrepp av fortskaffningsme-del (BrB 8: 7) men ej därest den misstänkte blott begagnar fortskaffnings-medlet för en stunds vila (egenmäktigt förfarande BrB 8:8).

På eU flertal ställen i betänkandet (ss. 307, 341, 342, 359 och 375) anges alt vissa myndigheter, l.ex. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagarämbetet och Socialstyrelsen bör utfärda föreskrifter och anvisningar i olika sammanhang. Polismyndigheten, som har erfarenhet av att tillämpningsföreskrifter och dylikt ofta utfärdas på ett sent stadium, vill här framhålla önskemålet att sådana utarbetas i god tid före lagens ikraftträdande. Detta bör gälla även Riksåklagarämbetets möjligheter till föreskrift enl. RB 23:4a I st. I punkten.

På sidorna 356 och 357 gives vissa exempel på när fömndersökningsbe-gränsningsinsfitutet ej bör ifrågakomma. Polismyndigheten emotser ytterligare anvisningar härvidlag.

1 samband med författningsändringarnas ikraftträdande kan det vara av vikt all utfärda övergångsbestämmelser, vilka bl.a. reglerar vilka möjligheter som står myndigheterna till buds beträffande brott som begåtts före resp. författnings ikraftträdande.

Avslutningsvis vill polismyndigheten framhålla att förslaget - med ovannämnda justeringar - tillstyrkes. Då den föreslagna lagsfiftningen innebär en markant uppluckring av principen om absolut åtalsplikt tillkommer det de rättstillämpande myndigheterna att tillse att de nya bestämmelserna ej upphäver principen orn allas likhet inför lagen. Myndigheterna måste verka för att de nya bestämmelserna ej får en ojämn tillämpning. Föreslagen lagändring bör noggrant följas upp så att dess effekt kan mätas samt bör de rättstillämpande myndigheterna informeras om utbildad praxis.

3.21 Lånsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen är länets högsta polismyndighet. För dess verksamhet har frågorna om förundersökning och fömndersökningsledning därför en mer direkt betydelse än åtalsfrågorna. Av särskild vikt för länsstyrelsen som regionalt ledningsorgan alt bedöma är sålunda den inverkan som delegationen av fömndersökningsledning har på den iradifionella polisverksamheten för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Prop. 1981/82:41 164

Enligt förordningen om handläggning av vissa polischefsuppgifter (1975:986) får den som innehar eller uppehåller ijänst som polis eller kriminalkommissarie åläggas att fullgöra vad som ankommer på polischef i fråga om förundersökningsledning utom såvitt avser beslut om frihetsberövande ingripande. Samma gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som polis- eller kriminalinspektör i vissa närmare angivna befattningar då fråga är om brottmål av enklare beskaffenhet, dock med ytterligare inskränkningar i fråga om användandet av tvångsmedel, saml slutligen även annan polisman belräffande brott, för vilket ej är föreskrivet svårare straffan böter, dock ej normerade böler.

Den här medgivna delegafionen har lett lill, att polismyndigheterna i mindre utsträckning än tidigare befattar sig med egentlig förundersökningsledning vilken vid fullt utbyggda kriminalavdelningar regelmässigt handhas av avdelningschefen eller dennes ställföreträdare där sådan finnes.

Länsstyrelsen har vid inspekfioner av polisdistrikten funnit, alt nuvarande kompetensfördelning och rådande fömndersökningsmliner i stort sett fungerar tillfredsställande.

Del har emellertid visat sig dels att fortbildningen av befattningshavare i den egentliga polismanskarriären som förundersökningsledare är eftersatt dels ock att delegation inte bör ske till lägre tjänstenivå än polis- och kriminalkommissarie. Rättssäkerhelskravel och enhetligheten vid rättstillämpningen måste enligt länsstyrelsens mening ständigt betonas. Åklagarens möjligheter all aktivt medverka vid förundersökningsledning får av nu angivna skäl inte äventyras även om man inom vidare gränser skulle uppnå avsevärda processekonomiska vinster.

Åklagarna bör tvärt emot vad som för närvarande är fallet i betydligt större omfattning leda och delta vid fömndersökningar. Ingen kan bestrida att aktiv fömndersökningsledning har betydande fördelar inte minst då det gäller att nedbringa antalet ouppklarade brott. Länsstyrelsen kan inte frigöra sig från misstanken, att den låga uppklamingsprocenten till en viss del sammanhänger med en svag förundersökningsledning.

Ett annat spörsmål i sammanhanget, som också kan ha en menlig inverkan på antalet uppklarade brott är att det i regel är de mest eifarna och kunniga polismännen som får ägna sig åt fömndersökningsledning och som därigenom undandras den egentliga utredande verksamheten. Förunder-sökningsledarskapel innebär även intrång på nämnda polismäns utomordentligt vikliga funktion som arbetsledare och handledare vid kriminalavdelningama.

Länsstyrelsen är därt"ör mot bakgmnd av vad som ovan sagts benägen framhålla, all en återgång till det fömndersökningsledarskap, som var rådande före polisväsendets förstatligande, vore att föredra även om detta skulle föra med sig krav på förstärkning av åklagarkåren eller av antalet tjänster inom polischefskarriären.

Prop. 1981/82:41 165

Eu alternativ vore alt avlasta polismän med förundersökningsdelegation delta ansvar genom ati i polisdistrikten inrätta speciella ijänsler på lägst polissekrelerarnivå, vilkas innehavare tillades uppgiften att uteslutande ägna sig åt sådan förundersökningsledning, som enligt RB ankommer på polismyndighet alt handlägga. Skälet härtill är att polischeferna i distrikten även framgent sannolikt inte får tid att ägna sig åt uppgiften som fömndersökningsledare i samma utsträckning som före polisväsendets förstatligande.

Även om en renodling av förundersökningsledningen i här föreslagen riktning kommer att medföra ökade kostnader för det allmänna, synes man kunna räkna med återvinster på andra områden inom polisverksamheten genom alt polispersonalen kan utnyttjas mera rafionelll för sina egentliga arbetsuppgifter.

Distinktionen mellan den utredande, förundersökningsledande och dömande funkfionen på rättsvårdens område bör sålunda fortsättningsvis med hänsyn till kravet på rätlssäkerhet vid förundersökningsförfarandet inte bara upprätthållas ulan även förslärkas.

Länsstyrelsen anser sig kunna biträda kommitténs förslag om begränsning av besluten varigenom fömndersökning avslutas fill tre, nämligen: I) beslut om åtal 2) beslut om åtalsunderiåtelse och 3) beslut om nedläggning. Framhållas må i sammanhanget kravet på att besluten formuleras entydigt och i juridiskt riktigt med användande av rätta termer så all ingen tvekan behöver uppkomma om den beslutades bedömning av målet ur processuell synpunkt.

Länsstyrelsen vill vidare framhålla, all den nuvarande absoluta förun-dersökningsplikten i princip fortfarande bör gälla oförändrad.

Rapporteftergiflsinstitutet bör kvarstå i stort sett oförändrat såsom kommittén föreslagit. Dock torde man kunna diskutera, humvida rapporteftergifl vid vissa snatteribrott såsom bufikssnatterier bör bibehållas. Skälet härtill är att sådana brott ökat i betydande omfattning och dessutom med fog kan misstänkas vara början till forisatt brottslighet i grövre former.

Kommitténs förslag om införande av relativ fömndersökningsplikt beträffande bagalellbrolt - som kan förväntas medföra lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter - avslyrkes helt. Skälet härtill är all det många gånger kommer att uppstå gränsdragningsproblem, huruvida lagföring är påkallad av viktigt allmänt eller enskilt intresse eller kan avvaras.

Kommittén har vidare framlagt tre typfall, betecknade A, B och C, belräffande vilka beslut om nedläggande av fömndersökning bör kunna ifrågakomma som en begränsningsålgärd.

Vad först angår frågan om nedläggande av förundersökning i begränsningssyfte vill länsstyrelsen anföra, att åtgärden sannolikt skulle få endast marginella besparingseffekter. Det kan därför förefalla omotiverat och ora-

Prop. 1981/82:41 166

tionellt alt tillskapa dessa undanlag. Dessutom bör man kunna förutsätta, att ingen fömndersökning äger mm nu för tiden utan hänsynstagande till bland annat processekonomiska fakta.

Vad därefter angår beslutshörigheten i anförda fall har kommittén funnit, all denna behörighet i fråga om brott inom området för typ C exklusivt bör tillkomma åklagare. I de båda övriga fallen, typ A och B, bör behörighelen däremot enligt kommitténs överväganden kunna delegeras även till sådana polismän, som nu är förundersökningsledare.

Med beaklande av de synpunkter länsstyrelsen tidigare framlagt beträffande delegation av förundersökningsledning lill egentliga polismän, vill länsstyrelsen inte biträda kommitténs förslag om att beslutsbefogenheten i typfallen A och B skall kunna överföras på polismän även om de, såsom kommittén förutsatt, är välutbildade och erfarna.

Med den spridning delegationsrätten fört med sig i fråga om förundersökningsledning kan man inte genom aldrig så noggranna anvisningar eller inspektioner skapa tillfredsställande garantier för en riktig och enhetlig rättstillämpning.

3.22 Sveriges advokatsamfund

Vad angår de föreslagna ändringarna i 23 kap. RB delar samfundet kommitténs uppfattning alt större kostnadsbesparingar och bättre användning av polismyndigheternas kapacitet står all vinna genom förundersökningsbegränsning än genom utvidgning av möjligheten till åtalsunderlåtelse. Samfundet tillstyrkerdärtor de föreslagna bestämmelserna i 4a § I. och 3., varvid dock förutsätts att vad samfundet ovan anfört i fråga om underlättande av målsägandens möjlighet alt föra talan vidare beaktas.

Såvitt gäller punkten 2 ställer sig samfundet mera tveksamt. Au behov av en regel av ifrågavarande slag kan föreligga är säkert riktigt. En slentrianmässig tillämpning av bestämmelsen bör enligt samfundets mening i rättssäkerhetens och rätlsjämlikhelens intresse på något sätt förebyggas.

3.23 SACOISR

Om man begagnar utredningens utgångspunkter finns inte mycket att erinra i denna del. Förslagen är i huvudsak utformade i konsekvens med förslagen om åtalsunderiåtelse, vilket är rimligt. Med den syn SACO/SR har är dock naturligtvis begränsningarna i förundersökningarna i förundersökningsplikten alltför långtgående. De är för övrigt än mer betänkliga än utvidgningar av möjligheterna lill åtalsunderiåtelse, eftersom nedläggning av förundersökning innebär att över huvud taget ingenting händer.

3.24 Sveriges domareförbund

Trafikmålskommittén föreslog i sitt betänkande Fömndersökning (SOU 1967: 59) en rätl för åklagare att ej inleda eller att nedlägga förundersökning i fall som avses i 20 kap. 7 § 1 st. I och 2 RB. Föreningen Sveriges hä-

Prop. 1981/82:41 167

radshövdingar och stadsdomare förklarade i remissyttrande 30.4 1968: "Föreningen anser övervägande skäl tala för att möjligheter öppnas både för att underiåta ålal enligt 20 kap. 7 § RB, fastän erkännande eller annan fullständig utredning om det ifrågasatta brottet ej föreligger, och för att underlåta eller nedlägga förundersökning på de i nämnda lagrum angivna skälen. Givetvis måste då tillses, att besluten ej i framtiden får någon menlig verkan för den misstänkte".

Förbundet instämmer i det principiella ställningstagande som föreningen gjorde saml tillstyrker de fömndersökningsbegränsningar som upptagits i förslagets 23 kap. 4a § 2 p. RB och även vissa fall av dem som avses i 3 p.

3.25 Föreningen Sveriges statsåklagare

23 kap. 4 a § första och andra stycket rättegångsbalken

Punkt 1

Förslagel avstyrkes. Avkriminalisering skall beslutas av lagstiftaren, ej av de rättstillämpande organen. Åklagarna skulle ledas starkt av riksåklagarens generella föreskrifter, om förslaget upphöjdes till lag. Den föreslagna bestämmelsen är för övrigt onödig i kommitténs förslag och förefaller närmast vara en tillämpningsföreskrift för nedläggning av fömndersökning jämlikt 4a § punkt 3 jämfört med 20 kap. 7 § 1. Den processekonomiska vinsten är oviss.

Punkt 2

Förslagel fillstyrkes. Möjliggör ej oväsentlig resursbesparing. Emellertid bör beslut om nedläggande av fömndersökning, av den anledning att utredningen skulle kräva kostnader som ej står i rimligt förhållande till sakens betydelse, meddelas efter noggrann prövning och med varsamhet. Föreningen hävdar bestämt att beslutet skall meddelas av åklagare, enär för prövningen oftast fordras juridisk kunnighet och processuell erfarenhet. Av den anledningen bör 23 kap. 20 § tredje stycket ges annat innehåll än kommittén föreslagit.

Punkt 3

Bestämmelsens räckvidd är svårdefinierad. Kommittén har kopplat bestämmelsen till hela sitt föreslagna batteri av ålalsunderiåtelser. För att förutsäga om åtalsunderlåtelse kommer aU ske om fömndersökningen full-göres fordras just utredning, icke blott om broitet och dess subjektiva täckning utan även om övriga fömtsättningar för underlåielse. Den föreslagna bestämmelsen kan ej accepteras i den utformning kommittén givit den. Av särskilt värde vore emellertid en bestämmelse att fömndersökning kan nedläggas i fall av seriebrottslighet (20 kap. 7 § punkt 2) och i de fall av särskild åtalsprövning nås de antalsmässigt mest betydelsefulla fallen.

Prop. 1981/82:41 168

23 kap. 4 a § sista stycket rättegångsbalken

Regeln förefaller oprakfisk och tillämpningen tveksam. Avstyrkes.

23 kap. 20 § rättegångsbalken

Såsom anförts ovan under 23 kap. 4 a § punkt 2 bör åklagare meddela beslut om nedläggande av förundersökning på de grunder som anges i nämnda lagrum. I övrigt ulan erinran.

23 kap. 20 a § rättegångsbalken

Beslut att ej inleda eller att nedlägga förundersökning bör i enlighet med nuvarande åklagarpraxis allfid innehålla de skäl varpå beslutet grundas. Motiveringen kan vara kortfattad.

3.26 Föreningen Sveriges åklagare 23 kap. 4 a §

Förslaget under punkt I innebär alt en relativ förundersökningsplikt införs beträffande mindre bötesbrott med huvudsakligt syfte att åstadkomma resursbesparingar hos polisen. Föreningen är tveksam till lämpligheten av aU lagstiftaren på detta sätt överför till de rättstillämpande myndigheterna - i detta fall främst RÅ - att på föreslaget sätt avkriminalisera viss bötesbrottslighet. Ett stort antal förseelser inom specialstraftVätten faller inom det område som kommittén vill avkriminalisera. Enligt föreningens mening kan inte straffhotet bakom ett stort antal bötesbrott utan olägenhet tagas bort. Kommittén anför ju också att förseelser som faller under ordningsbotssystemet måste undantagas från förslaget. Det avgörande för straffvärdheten i en förseelse kan ju inte vara om den har råkat passa in i ordningsbotssystemet, varför säkerligen ett stort antal andra förseelser också rimligen måste undantagas. Det praktiska utfallet av förslaget synes mycket tveksamt. Enligt föreningens mening borde man kunna uppnå en rimlig nivå på åialsunderlålelse vid mindre bötesbrott genom en tillämpning av de allmänna grunderna i förslaget.

Därest förslaget i denna del skulle läggas till grund för ändring av bestämmelsema, hävdar föreningen att det i vart fall är olämpligt att i lagtext ange ett fixerat bötesbelopp eller dagsbotsanlal som en avgränsning av förutsättningarna för nedläggande av förundersökning. Enbart penningvärdets fortgående förändring utgör ett skäl för att inte ange ett bötesbelopp i lagtext. Föreningen föreslår alt närnnda uttryck i så fall ersätts med uttrycket lågt bötesstraff och att RÅ bemyndigas att ge anvisningar om innebörden och tolkningen av detta begrepp.

Punkt 2 i förslaget tillstyrks. Hos åklagarna har länge funnits ett behov av en sådan grund för begränsning av förundersökningar. Del är dock en

Prop. 1981/82:41 169

nedläggningsgrund som måste användas med största varsamhet och där det enligt föreningens mening är ett absolut krav eitt beslutet bör tillkomma åklagare.

Förslaget under punkt 3 bör begränsas till ati avse sådana fall som nu behandlas i 20 kap. 7 § I st. I och 2 p, dvs. bötesfali och fall av seriebrottslighel, samt fall som avser särskild åtalsprövning. Med denna reglering når man de antalsmässiga grupperna och uppnår i allt väsentligt avsedd resursbegränsning hos polisen. Bestämmelserna i paragrafens sista stycke avstyrks. Stadgandet synes komma att innebära stor tveksamhet vid tillämpningen. Enligt föreningens mening föreligger inga bärande skäl för införande av föreslagen bestämmelse.

23 kap. 20 §

Som ovan anförts bör beslut meddelas av åklagare också om 4 a § 2 st. 2 p. skall tillämpas.

23 kap. 20 a § Beslut torde alltid böra innehålla en i vart fall kortfattad motivering.

3.27 Föreningen Sveriges länspolischefer

Beträffande föreslagna regler för fömndersökningsbegränsning får framhållas. Föreningen avstyrker kommitténs förslag till införande av en relativ fömndersökningsplikt beträffande bagatellbrott, alltså brott som i händelse av lagföring kan antagas leda lill lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter. Kommitténs huvudskäl lill införande av en sådan regel är en strävan att kunna spara in resurser vid utredning av bagalellbrott. Detla är i och för sig ett starkt önskemål. Kommittén har emellertid inte förmått att närmare ange den brottskrets som kommer ifråga för förundersökningsbegränsningar om regeln införs. Till följd därav är det ej heller möjligt alt närmare uppskatta i vilken omfattning utredningsresurser kornmer att sparas. 1 många fall blir del säkerligen så att viss utredning måste göras innan beslut om nedläggande kan ske och dessutom bör ju för en eventuell målsägandes räkning säkras uppgifter för alt underlätta en skadeståndstalan från hans sida. Med hänsyn till det anförda kan det inte med säkerhet fömtsättas att resursbesparingarna blir stora.

Emellertid är del farhågor för att en ogynnsam brottsutveckling kan bli följden av en sådan ordning och att den allmänna säkerheten och trevnaden i samhället kan bli lidande som talar emot införande av en regel som den föreslagna. Som förut nämnts innebär den i praktiken avkriminalisering av ett brottsområde som inte ens är känt till sin omfattning. Eftersom sådana gärningar som här avses knappast kommer ätt uppfattas som brottsliga är det en påtaglig risk för alt allmänheten inte kommer att finna det lönt alt anmäla sådana brott. En sådan utveckling, som med fog kan befaras, innehåller för det allmänna rättsmedvetandet upplösande moment

Prop. 1981/82:41 170

som inte bör godtagas. För polismännens motivation för arbetet måste den föreslagna regeln ge en ogynnsam inverkan. Man måste ha föreståelse för om utredningspersonal inte kan känna det meningsfullt att utreda brott i syfte att förundersökningen skall nedläggas och detla gäller i ännu högre grad för polismän som blir skyldiga att rapportera sådana brott med vetskap om att de inte kommer att föranleda annan ålgärd än beslul att inte inleda eller nedlägga förundersökning.

Föreningen anser att ifråga om bagatellbrotten istället bör övervägas någon form av förenklad förundersökning samt en ytteriigare utvidgning av området för strafföreläggande och ordningsbot. Det bör också vara möjligt att vidga området för rapporteftergifl.

Föreningen har ingen erinran mot kommitténs förslag till förundersökningsbegränsningar vid fall där del föreligger disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse eller vid fall där det förutses alt åtalsunderiåtelse meddelas om förundersökning fullföljs.

3.28 Föreningen Sveriges polismästare 23kap. 4a§RB

Utredningens förslag innebär i sak att man genom nedläggning av förundersökning de facto avkriminaliserar en stor del av brottslighet av lägre dignitet. Enligt det tänkta systemet skulle emellertid ordningsbotsbrotten fortfarande beslraffas. Annan brottslighet som kan anses allvarligare men som kan antagas följas av lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kr. i böter lämnas utan reaktion. Allmänheten torde ställa sig helt oförslående till rättvisan i ett sådant syslem och förslagel bör redan av detta skäl avvisas. En icke oväsentlig synpunkt som kan läggas på frågan är vilken psykologisk effekt ett sådant system kan få för de polismän som på fältet har att övervaka lagarnas efterlevnad. Medvetandet om att någon påföljd ej är att påräkna kan utgöra god grund för öppen nonchalans och provokationer mot den polisman som konfronteras med lagöverträdaren. Ett sådant förhållande kan av förståeliga skäl icke accepteras av föreningen.

23 kap. I § RB

Vad beträffar förslaget om att i rättegångsbalken inta regler om polismans I ätt alt meddela rapporteftergift ansluter sig föreningen till den reservation som ledamoten Friberg gjort beträffande detta institut.

4 Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare

4.1 JK

Som kommittén uttalar torde en person kunna begå brott av okynne eller

Prop. 1981/82:41 171

förhastande även om han tidigare begått brott. Om något ingripande från barnavårdsnämnd inte kommit till stånd fastän vederbörande begått brott vid flera olika tillfällen har åklagaren emellertid enligt min mening alt särskilt beakta betydelsen av att det sker en skärpning av attityden till den misstänkte. Åtal och lagföring kan därför vara påkallat även om brottet begåtts av okynne eller förhastande.

Det är naturligtvis av stort intresse alt förfarandet i de här aktuella målen förenklas. Ett så enkelt förfarande att det endast behövdes en informell kontakt mellan åklagaren och en företrädare för barnavårdsnämnden är dock knappast lämpligt. En ung person skulle då kunna begå brott flera gånger utan att ens bli föremål för utredning hos barnavårdsnämnden. Man skulle alltså i dessa fall såväl som i förstagångsfallen s'akna kännedom om hans person. Detta innebär att man måste ifrågasätta tillförlitligheten av det material på vilket åklagaren skulle grunda sin uppfattning att broitet begåtts av okynne eller förhastande.

Åklagaren — säger kommitién - skall inte ha befogenhet att inverka på själva valet av barnavårdsnämndens åtgärd eller att kräva skärpningar i vidtagna åtgärder. Åklagaren måste dock alltid pröva i vad mån åtgärden i det särskilda fallet framstår såsom någotsånär tillräcklig i förhållande till brottet. Bedöms så inte vara fallet skall åtal väckas.

Också i här avsedda fall måste beaktas att det kan förekomma behov av att "trappa upp" samhällets reaktion mot den misstänkte.

Vanskligheten i de bedömningar det ofta blir fråga om att åklagaren skall göra belyses starkt av kommitténs uttalanden i denna del. Situationen kan bli den att åklagaren får ett besked av nämnden om att nämnden planerar att vidtaga viss åtgärd och bedömer denna åtgärd ägnad att främja den underårige brottsliges anpassning i samhället. Åklagaren kan ej påverka valet av åtgärd och är bunden av nämndens bedömning i fråga om åtgärdens effekt. Han får ej ens säkert veta vilken åtgärd nämnden kommer att vidtaga och inte heller ta del av underlaget, som kanske inte ens föreligger vid den tidpunkt då nämnden uttalar sin mening.

4.2 RÅ

Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare behandlas i kap. 14 och 15. Såvitt gäller underåriga konstaterar kommittén att man redan med nuvarande lagstiftning och rättstillämpning nått så långt man kan komma i åtalsbegränsningshänseende. Kommittén, vars principiella uppfattning i denna fråga jag delar, har därför inriktat sig på att försöka komma till rätta med den ofta besvärande tidsutdräkt som kännetecknar handläggningen av mål mot unga lagöverträdare. Jag har i och för sig inte något att erinra mot kommitténs förslag men vill ifrågasätta om man inte kan komma ännu längre i fråga om förenklingar. Såsom överåklagaren i Malmö påvisar i sitt ytt-

Prop. 1981/82:41 172

rande framstår del som opraktiskt au åklagaren i det fallet att underårig återfaller i brott och åklagaren inte delar barnavårdsnämndens uppfattning om lämplig åtgärd skall tvingas åtala den underårige och därefter ändå låta domstolen överlämna honom till vård enligt bamavårdslagen utan möjlighet att påverka vårdens faktiska innehåll. Det förefaller från både principiella och praktiska synpunkter lämpligare att åklagaren endast behöver ta ställning fill frågan huruvida barnavårdslagstiftningen över huvud taget är tillämplig och att han, om så är fallet och hinder inte möter med hänsyn till allmänt intresse - varmed bl. a. förstås att påföljd enligt brottsbalken bör ådömas (se 26 kap. 4 § första stycket, 28 kap. I § andra siycket och 29 kap. 1 § andra stycket) - eller beaktansvärt enskilt intresse, har att underlåta åtal. Som underlag för sin bedömning skulle åklagaren i regel kunna nöja sig med en muntlig eller skriftlig uppgift från barnavårdsnämnden humvida den underårige redan är aktuell hos nämnden och vilka åtgärder som i så fall redan vidtagits. Har brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande skulle inte ens sådan uppgift vara erforderlig. Yttrande från nämnden skulle alltså inte behövas annat än i ett fåtal verkligt tveksamma fa)]. Jag förordar därför att punkterna 2 och 3 i kommitténs förslag till ändring av 2 § 1964 års lag ersätts av en bestämmelse som för åtalsunderlåtelse endast förutsätter att den underårige kan bli föremål för vård enligt barnavårdslagen. Jag delar kommitténs uppfattning alt en bestämmelse om Underlätelse i fråga om underåriga lagöverträdare - hur den än utformas -alltjämt bör ha sin plats i 1964 års lag.

Beträffande lagöverträdare i åldern 18-20 kan det enligt min mening sättas i fråga om inte tiden nu är mogen att avskaffa de särbestämmelser som hittills har gällt för denna kategori och som inte torde ha någon större praktisk betydelse. Man skulle därigenom vinna den förenklingen att lagstiftningen endast reglerar tre olika åldersgrupper, de minderåriga, de underåriga och övriga.

4.3 Chefsåklagaren Lennart Hiort. åklagarmyndigheten i Stockholm

Vad sedan gäller 1964 års lag med vissa bestämmelser om unga lagöverträdare har kommittén funnit all några större förändringar i det system, som skapats beträffande de underåriga lagöverträdama, icke voro erforderliga eller genomförbara. Den har därför nöjt sig med alt redigera om bestämmelserna med hänsyn till de framlagda huvudförslagen till regler om åtalsunderiåtelse. 1 sammanhanget har dock kommittén påpekat att den föreslagna lagtexten innebar vissa begränsningar av nu föreliggande möjligheter Ull åtal. Mot vad kommittén kommit fram till i dessa allmänna överväganden har jag intet väsentligt att erinra.

Kommittén har lagt ned mycken möda på ati komma fillrätta med ett av de största problemen, när det gäller behandlingen av de unga lagöverträdarna, nämligen tidsutdräkten hos bamavårdsnämnderna och svårigheten att få dessa att avge yttranden till åklagaren inom rimlig tid.

Prop. 1981/82:41 173

Det är känt och oomtvistat att i ett mycket stort antal ärenden under alla år alltifrån början på 40-talet, då denna säriagstiftning först kom till, dessa yttranden dröjt för länge, ofta upprörande länge. Del har trols upprepade påpekanden från berörda tillsynsmyndigheter icke gått att råda bot på detta missförhållande.

Kommittén, som bibringats den uppfaltningen att just avgivande av yttrande fill åklagaren innebär en sådan belastning på de sociala myndigheterna att de betas möjlighet att använda sina resurser på ett riktigt sålt, har föreslagit att inhämtande av dylika yttranden skall begränsas beträffande de ungdomar, som icke tidigare beträtts med allvarligare brottslighet. Häremot är i och för sig intet att säga men det torde vara lämpligt med eU tillrättaläggande. Jag har nämligen i motsats till kommittén den bestämda uppfattningen att avgivande av dessa yttranden icke kan utgöra någon beaktansvärd arbetsbelastning för barnavårdsnämnderna. Då en ungdom begår brott borde nämnden vara skyldig - oavsett förfrågan från åklagaren -att göra en undersökning och konstatera om behov föreligger av något in gripande från nämndens sida. Denna utredning av nämndens tjänstemän måste redovisas till nämnden, som har att besluta. Yttrandet Ull åklagaren utgör allenast ett utdrag ut protokollet från nämndens sammanträde, vars översändande jämte fotokopia av för nämnden föredragen utredningspromemoria icke kan vara särskilt betungande.

Kommitténs förslag ifråga om förstagångsfallen kommer att innebära en förenkling av arbetet hos åklagaren men torde icke ha någon avgörande motsvarande betydelse för bamavårdsnämndema. Man skall därför inte hysa några förhoppningar att allenast detta skall innebära större möjligheter för nämnderna att agera med snabbhet och säkerhet. Härför krävs helt andra åtgärder, därvid man kan peka på bland annat behov av mer personal och bättre utbildning.

Kommitténs förslag angående behandlingen av dessa förstagångsfall synes, som ovan angivits, innebära en förenkling av arbetet hos åklagaren och synes även ur saklig synpunkt lämpligt. Det står i överensstämmelse med vår uppfattning inom ungdomskammaren att en mycket stor del av förstagångsfallen ha agerat av okynne eller förhastande eller på annat sätl under intryck av tillfälliga impulser och icke äro aktuella för återfall. Varje förenkling av förfarandet med dem, som dock icke syftar till att undanskymma allvaret i att brott av icke bagalellartal slag begåtts, hälsas med tillfredsställelse. Ett genomförande av förslaget får dock naturligtvis icke leda till alt det inträffade brottet icke föranleder någon aktivitet från barnavårdsnämndens sida. I detta sammanhang sättes ett frågetecken för vad kommittén anfört på sid 260 n. Det bör icke vara så att barnavårdsnämnden skall, vänta på åklagarens beslul innan den börjar agera. Den har en hell självständig skyldighet att agera och detta oberoende av åklagaren och hans beslut.

1 den förslagna ändrade lydelsen av 5 § i 1964 års lag sägs att beslut om

Prop. 1981/82:41 174

åtalsunderlåtelse enligt 2§ 2 eller 3 genast skall tillställas barnavårdsnämnd. Även beslut enligt 2§ 1 (okynne och förhastande) bör tillställas nämnden. Så synes också ha varit kommitténs mening enligt dess uttalanden sid 264 ö. Vad slutligen gäller kommitténs förslag i fråga om behörighet alt fatta beslut har jag när det gäller frågan om sådana beslut som gäller ungdomarna ingen erinran. Man bör dock ha i minnet att det är önskvärt att åstadkomma största möjliga enhetlighet i bedömandena. Detla får väl åstadkommas genom överläggningar och inspektioner. Erfarenhetema från tillämpningen av den nuvarande 1964 års lag äro dock icke särskilt uppmuntrande. Studium av översikterna av de under varje år avgjorda ärendena visar att enhetligheten med den nu begränsade kretsen beslutsfattare icke är särskilt överväldigande.

4.4 Överåklagaren i Göteborg

Mot förslagen till förändringar i 1964 års lag göres ingen annan principiell erinring än den inledningsvis framförda synpunkten att det nya grundrekvisitet avseende "viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse" inte bör införas.

Förutsättningen för att den föreslagna grunden för åtalsunderlåtelse beträffande förstagångsbrottslingar är tydligen att hänsyn tas endast till brott begångna av straffmyndig. Detla kan från rättvisesynpunkt synas tveksamt men bör ändå godtas eftersom man kan förvänta att nämndens åtgärder anpassas med hänsyn till den underåriges personalia.

Om. som lidigare förordats, förslaget till åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfallen inte leder till lagstiftning kan det finnas behov av en sådan utvidgning av 69 § barnavårdslagen som föreslagits av överåklagaren i Stockholm (s. 266).

4.5 Överåklagaren I Malmö

De största nackdelarna med nuvarande tillämpning av 1964 års lag är dels de långa remisstiderna och den tunga börda, som genom dessa lägges på de sociala centralnämnderna, dels den långa tid som på grund härav förflyter mellan brottet och beslut om åtal eller åtalsunderiåtelse. Därtill kan läggas att åklagarens beslut i åtalsfrågan inte sällan är beroende av de ål-gärder nämnden vidtagit eller förklarat sig skola vidtaga. En viss press måste därigenom vila på nämnderna därigenom alt åklagaren beslutar om åtal om han inte anser vidtagna åtgärder tillräckliga.

Vad först gäller det område inom vilket åtalsunderlåtelse är tänkt att ske måste först fastslås att åtalsunderlåtelserna mot underåriga är flera än åtalsbesluten. En presumtion för åtalsunderlåtelse föreligger i vart fall i praktiken. Genom den tänkta utvidgningen av RB 20:7 p. 3 skulle där omtalade fall avse även unga lagöverträdare. Av skäl som ovan utvecklats kan bestämmelserna i det föreslagna lagrummet i RB ej godtagas enär området är alltför stort och obestämt. Därigenom skulle detta ej gagna rättssä-

Prop, 1981/82:41 175

kerheten eller likheten inför lagen och ej heller motsvara samhällets behov av efterlevnad av strafflagstiftningen. Allmänna sociala synpunkter, som kommittén redovisar beträffande RB 20:7 p. 3, gör sig dock med mera kraft gällande beträffande unga lagöverträdare. Det är uppenbart att för sådana även relativt måttligt ingripande åtgärder ibland kan förväntas vara ägnade alt avhålla vederbörande från vidare brott.

Den bedömning åklagaren bör göra när han fattar ståndpunkt i åtalsfrågan där gärningsmannen är underårig torde vara i de flesta avseenden lika med den bedömning domstolen har att göra efter ett ålal. I förgrunden står bestämmelserna om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen enligt BrB 31:1 med hänvisning fill detaljbestämmelsema i barnavårdslagen. Det ligger i sakens natur att ett överväldigande flertal av de fall åklagaren bedömer är sådana där bamavårdslagens bestämmelser skall tillämpas. Det må erinras om alt domstolens möjligheter att utdöma annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen är begränsade genom BrB 26:4, 29:1 och 29:1. Dessa bestämmelser innehåller sammanfattningsvis att fängelse, skyddstillsyn och ungdomsfängelse ej får ådömas den underårige om inte respektive påföljd finnes lämpligare eller uppenbarligen lämpligare än vård enligt barnavårdslagen. För fängelse skall synnerliga skäl föreligga. Det synes vara samma bedömningsgrund, som åklagaren skall ha i åtalsfrågan. Ingenting motsäger möjligheten att kodifiera detta varigenom åklagaren enligt uttrycklig lag vid bedömning av åtalsfrågan skall överväga om ålgärd enligt barnavårdslagen bör vidtagas eller om påföljd enligt brottsbalken är lämpligare, uppenbarligen lämpligare respektive av synneriiga skäl påkallat för den underåriges tillrättaförande. Denna bedömning behöver knappast ske beträffande brott, som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Endast i något undantagsfall torde åklagaren i dessa fall behöva belasta nämnden med begäran om yttrande eftersom omständigheterna kring brottet vanligen är helt avgörande för frågan om åtalsunderlåtelse.

Föreligger ej denna gmnd för åtalsunderlåtelse skall åklagaren göra den första bedömningen av vilka åtgärder, som bäst lämpar sig för att tillrätta-föra den underårige. Det är därvid som kommittén understrukit viktigt att erhålla en så kort tidsutdräkt som möjligt mellan brottet och samhällets åtgärder. Det är också i enlighet med kommitténs väl underbyggda motiveringar uppenbart att största vikt skall läggas vid erhållandet av adekvata insatser. Endast ett måtUigl antal fall torde enligt gällande praxis leda till åtal med annan påföljd enligt brottsbalken som domslut. Om åklagaren således finner att viktigt allmänt eller enskilt intresse ej kräver åtal och att påföljd enligt brottsbalken ej är uppenbart lämpligare än vård enligt bamavårdslagen skall han meddela beslut om åtalsunderlåtelse. Endast i tveksamma fall torde åklagaren egentligen behöva besvära nämnden med begäran om yttrande. För övriga fall skulle remissförfarande således ej behöva äga rum och onödiga tidsutdräkter ej behöva uppstå. Barnavårdsnämnden skall självfallet omgående underrättas om beslutet liksom den underårige.

Prop. 1981/82:41 176

Barnavårdsnämnden har därefter att efter egen bedömning beslula om åtgärder i enlighet med barnavårdslagens bestämmelser. Det måste därvid rimligen ses som en fördel att åklagaren inte kommer att utöva tryck i form av krav på viss åtgärd från nämndens sida. Genom en sådan tillämpning skulle även fallen med förstagångsbrott enligt den föreslagna p 2 i 2§ 1964 års lag regelmässigt leda till åtalsunderlåtelse utan att särskilda utredningsförfaranden behöver komma till stånd. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen med dess ringa krav på utredning, gör att meningsfullheten i bestämmelsen kan ifrågasättas. Någon generell regel om åtalsunderlåtelse vid förstagångsbrott torde knappast behövas ens med nu gällande praxis beträffande unga lagöverträdare. Därtill kan starkt ifrågasättas lämpligheten av lagstiftningen, som i princip ger de unga ett "gratis" brott.

Om den underårige gör sig skyldig till nytt brott skall åklagaren göra samma bedömning, som ovan relaterats. Han skall då med lätthet och utan fidsutdräkt från barnavårdsnämnden kunna erhålla det skriftliga material som hittills samlats hos nämnden. Yttrande om framtida behandlingen etc. torde ej behöva lämnas om nämnden inte själv så önskar. För åklagaren föreligger då material, som innehåller vad nämnden till följd av fidigare brottet vidtagit. Åklagaren torde härefter kunna bedöma om fortsatt vård enligt barnavårdslagen är adekvat eller om annan typ av påföljd erfordras. Det är härvid att märka att de krav allmänprevenlionen kan ställa alltjämt tillgodoses genom hänsynen till viktigt allmänt intresse. I flertalet fall kan säkeriigen förväntas att nämnden redan vidtagit och till följd av nytt brott även avser att vidtaga åtgärder eller intensifiera redan pågående behandling. I de fall där åtgärder vidtagits och behandling pågår torde åklagarens prövning av lämplig påföljd i flertalet fall utfalla så att åtalsunderlåtelse ånyo meddelas samt att nämndens behandlings- och åtgärdsplan därigenom ej rubbas annat än av det nya brottet. Det torde dock vara ofrånkomligt att åklagarens och nämndens åsikter om vissa åtgärder kan skilja sig åt. Enligt tidigare praxis har då åklagaren tvingats åtala för att härigenom försöka driva fram den ålgärd han anser påkallad. Detta är uppenbarligen ett syslem som inte är positivt. Inte alltför sällan föreligger i dessa fall behov av fortsatta åtgärder inom bamavårdslagens ram, låt vara av mera ingripande art än de, som redan vidtagits. Det måste framstå som ett opraktiskt förfarande att åklagaren tvingas åtala den underårige och därefter ändå låta domstolen överlämna den underårige till vård enligt barnavårdslagen ulan möjlighet att påverka vårdens faktiska innehåll. Om det även för åklagaren är klart att endast skärpta åtgärder enligt barnavårdslagen kan komma ifråga måste det från alla synpunkter vara oriktigt att genom ett åtalsförfarande söka få gehör för synpunkter om vårdens innehåll, särskilt som nämnden ju har att på eget ansvar i övrigt sköta dessa frågor. Det måste dock vara realistiskt att antaga att det även med föreslaget innehåll i 1964 års lag måste komma att uppstå fall där åklagaren ser sig tvingad att på något sätl försöka åstadkomma en skärpning beträffande reaktionen mot den under-

Prop. 1981/82:41 177

årige inom bamavårdslagens område. I sådana fall synes det lämpligt alt åklagaren när han finner sig inte kunna dela nämndens uppfattning anmäler förhållandet till socialvårdskonsulenten vid länsstyrelsen eller länsstyrelsen. Denna har, i motsats till tingsrätten, att gå in på detaljfrågorna rörande den underåriges behandling. Därvid är också att märka att åklagaren kommer alt lämna ärendet i denna del sedan anmälan gjorts.

Valet av påföljdstyp åvilar efter åtal domstolen och det måste på samma sätt åvila åklagaren vid beslut om åtalsunderlåtelse. Den närmare utformningen av vård enligt barnavårdslagen åvilar självfallet nämnden eller efter prövning länsstyrelsen. Genom nu föreslaget innehåll i 1964 års lag blir detaljregleringar i 2 och 3 p. av 2 § onödiga. Åklagaren har att göra grundbedömningen med hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse. Del är därvid en vinst alt åklagaren slipper att laborera med den ena eller andra åtgärdens tillräcklighet och ingripandegrad eftersom det i vart fall för honom måste vara klart att barnavårdslagen endast i undantagsfall kan åsidosättas till förmån för andra påföljdstyper enligt ett i lag fastslaget bedömningsmönster. Likväl kan naturligtvis uppkomma fall där åklagaren anser att viktigt allmänt eller enskilt inlresse kräver åtal. Detta bör den handläggande åklagaren kunna bedöma och det blir följaktligen han, som beslutar om ålal mot den underårige när dessa grundläggande krav bedömes göra åtal nödvändigt.

Det ligger emellertid i sakens natur att avvägningen om lämpligheten av vård enligt bamavårdslagen gentemot annan påföljd enligt brottsbalken utgör ett betydligt svårare ställningstagande. Det bör ju även märkas att när allmänt eller enskilt intresse ej framtvingar åtal endast tämligen speciella förhållanden bör göra att åtal skall ske för att åstadkomma broltsbalkspå-följd. En viss del av avvägandena måste därvid påverkas av den underåriges ålder. Ju yngre denne är desto starkare skäl måste uppenbarligen tala för annan påföljd innan ålal skall väckas. Av det sagda följer att dessa åtalsbeslut - då således åtal för framdrivande av brottsbalkspåföljd över-väges - kommer att kräva avsevärt omdöme och erfarenhet. Det synes därför lämpligast att ärenden där handläggande åklagaren finner sig böra ifrågasätta om inte annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen är lämpligast överlämnas till prövning av statsåklagare. Detta förfarande torde även innebära en garanfi för att åklagare ej slentrianmässigt eller av bristande erfarenhet av barnavårdsnämndemas möjligheter väcker åtal mot underåriga där så ej behövt ske utan att åtalsfallen begränsas till de fall där statsåklagaren finner att annan påföljd är uppenbarligen lämpligare. Denna bedömningen torde komma att ske enligt samma restriktiva bedömning som domslolama för närvarande tillämpar. Med hänsyn till frågans känslighet torde i följd av vad nu sagts om stalsåklagarens prövning gälla även de fall där handläggande åklagare anser sig ej kunna dela nämndens uppfattning om vidtagen åtgärds lämplighet utan önskar låta denna fråga ytterligare prövas. 12 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 178

4.6 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Jag delar kommitténs uppfattning att den alltför stora tidsutdräkten vid remissförfarandet i åtalsunderlåtelseärendena måste ses som en allvarlig brist. I likhet rned kommittén har jag uppfattningen att det inte alltid är nödvändigt med den utförliga utredning, som nu presteras från centralnämndernas sida. En begränsning kan här ske efter i huvudsak de riktlinjer som kommittén dragit upp. Med hänsyn till de varierande förhållanden som kan förekomma i praktiken bör dock skyldigheten för åklagaren att inhämta yttrande regleras genom en mera allmänt hållen bestämmelse än den kommittén förordat. Bestämmelsen kan förslagsvis ha det innehållet, att barnavårdsnämmdens yttrande endast skall inhämtas när detta är erforderligt och fillräckligt bedömningsunderlag ej på annat sätt kan erhållas från nämnden. - I detta sammanhang bör understrykas vikten av att barnavårdsnämnderna i ett tidigt skede tar kontakt med den underårige och påbörjar utredningen. Erfarenheterna visar alt nämnderna som regel inte börjar någon utredning förrän resultatet från förundersökningen är klart (jfr bl. a. artikel i fidsskriften Brå Apropå nr 4-76). Den tidsutdräkt som här förekommer synes minst lika angelägen afi komma tillrätta med som den tidsutdräkt som uppkommer när nämnden skall avge sitt yttrande till åklagaren.

4.7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län

Kommitién har varit inne på tanken att överföra de särskilda bestämmelsema om underåriga lagöverträdare till rättegångsbalken men avvisat denna tanke därför alt man anser att rättegångsbalkens regler om åtalsunderlåtelse bör ha allmän räckvidd. Det är svårt att inse att det skulle föra med sig någon nackdel om det grundläggande stadgandet om åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare fördes in i 20 kap. rättegångsbalken. Kommittén har funnit att det vikfigaste skälet emot detta skulle vara att det behövs särskilda bestämmelser om kommunikationer mellan åklagarmyndighet och socialvårdsorgan. Det kan sägas att sådana bestämmelser inte passar särskilt väl in i rättegångsbalken men dessa regler, som rör kommunikation och handläggningsfrågor, kan givetvis införas i en särskild förordning. Jag anser som förut nämnts att det grundläggande stadgandet om åtalsunderiåtelse beträffande ungdomar under 18 år bör införas i 20 kap rättegångsbalken där det logiskt hör hemma och av det skälet aU man då kommer ifrån den s. k. överlappning som nu och enligt förfaltningsförsla-get föreligger. Det kan ifrågasäUas om inte redan den föreslagna lydelsen av 20 kap. 7 § rättegångsbalken är väl tillämplig i alla de fall som avses i 2 § förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Huvudregeln bör vara att åtal sker mot ungdomar under 18 år endast i de fall ett viktigt allmänt intresse så påkallar.

Prop. 1981/82:41 179

4.8 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län

När det gäller unga lagöverträdare utvisar statistiken en hög procentuell andel åtalsunderlåtelser. Frågan om denna andel kan öka beror enligt min mening väsentligen på utvecklingen av socialvårdens resurser och av brottsligheten. Ehuru kommittén icke haft att utreda resursfrågorna vill jag dock i detta sammanhang framhålla betydelsen av väl utmslade barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Dessa kliniker har fåll särskild betydelse på gmnd av del på senare år utbredda narkotikamissbruket bland ungdom.

Trols alt behandlingen av ungdom under 18 år anförtrotts den sociala barna- och ungdomsvården har insatserna inte avsett några spår i statistiken. Fömtom att ungdomsbrottslighelen ökal, har den också fått en på många håll elakartad karaktär. Brotten har ofta varit av en sådan karaktär att domstolsprövning ansetts påkallad. Lagföringen av den allvarligare ungdomsbrottsligheten ger enligt min erfarenhet särskilt lekmännen-nämndemännen en insyn, som aldrig kan förmedlas av den officiella statistiken.

Kommittén anser att ökat utrymme för åtalsunderlåtelse bör finnas då brott förövats av okynne eller förhastande med hänsyn till innebörden av det föreslagna rekvisitet att hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. I betänkandet har icke redovisats någon utredning rörande tillämpningen av åtalsunderiåtelse i fall då okynne eller förhastande utgjort motiveringen. Jag är benägen för att tro alt åklagarna i praxis pressar uttrycket okynne eller förhastande på ett sätt som avlägsnat sig från vanligt språkbmk lill att i huvudsak avse fall, då socialvårdsorganet förklarat sig sakna stöd i bamavårdslagen för ingripande.

Beträffande förstagångsbrottslingar tänker sig kommittén ett förenklat förfarande. Såvitt jag kan förstå, gmndar sig resonemanget i denna del på i viss mån felakfiga fömtsättningar. I betänkandet anförs (s 260): "Den nuvarande handläggningsordningen med remiss från åklagarmyndigheten till barnavårdsnämnden och beslut av länsåklagare motverkar uppenbarligen möjligheterna till ett snabbt ingripande mot en underårig lagöverträdare. Förfarandet beträffande förstagångsbrottslingar bör utformas mot bakgmnden av erfarenheterna från nuvarande ordning."

Om vad ovan anförts är helt riktigt, vilket jag svårligen kan tro, handlar antingen berörda nämnder eller också polisen felaktigt och förhållandet bör kunna rättas till. Del citerade gäller i stort sett inte Kopparbergs län.

Den riktiga handläggningsgången bör enligt min mening vara följande. Enligt 93 § barnavårdslagen anmäler polisen till vederbörande sociala centralnämnd då fömndersökning inleds mot någon som inte fyllt aderton år. Erkännanden föreligger då i övervägande antalet fall. Det åligger alltid nämnden att, oberoende av några åklagarremisser, under hand verkställa utredning och i förekommande fall vidta de interimistiska eller slutliga åtgärder enligt barnavårdslagen som är mofiverade. Detta sker enligt min erfarenhet. Det händer ganska ofta att vederbörande tjänsteman har underhandskontakt med polisen eller åklagaren för att bli orienterad om vad som

Prop. 1981/82:41 180

framkommer under fömndersökningen om denna drar ut på tiden. Allt of
tare innehåller den slufiiga utredningen från den sociala centralnämnden
uppgifter om alt övervakning, läkarundersökning eller annan ålgärd beslu
tats och verkställts innan remissen översänts. Den formella handläggning
en hos polis och åklagare har icke hindrat sociala centralnämnden från att
handla. Denna måste förutsättas arbeta med den unge lagöverträdaren från
den tidpunkt då anmälan enligt 91 § barnavårdslagen inkommit. Sådan an
mälan inkommer oberoende av om det är ett förstagångsfall. I ett sådant
fall kan det inte vara någon svårighet för nämnden att avge ett yttrande.
Detla behöver ej innehålla någon redogörelse för den underåriges personli
ga omständigheter. ,

Med hänsyn till det ovan anförda anser jag inte all del finns något behov av den föreslagna nya ålalsunderlåtelsegrunden enligt punkt 2 om gällande bestämmelser tillämpas på rätt sätt.

Den av kommittén enligt min mening något missvisande utgångspunkten för resonemanget ger anledning till frågan om ändamålet med barnavårdsmyndigheternas yttranden och i vart fall utredningar. Konsekvensen av alt man måste ta socialvården sådan som den är bör än mer gälla de unga lagöverträdama belräffande vilka det gäller en särskild lagstiftning, nämligen barnavårdslagen. Socialvårdens omsorger om barn och ungdom torde prioriteras. Det är den sociala bama- och ungdomsvården som har ansvaret för behandlingen av de unga. Enligt kommitténs förslag till ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 3. är det i "resocialiseringsfallen" enligt denna lag nämndens mening om de planerade åtgärderna som är avgörande och inte åklagarens. Då nämnden enligt barnavårdslagen är skyldig att handla och i allt fall icke lär handla mot bättre velande, framstår ändringen i någon mån som en truism. Att söka påverka nämnderna att skärpa beslutade åtgärder mot unga lagöverträdare med hot om åtal är redan nu en tvivelaktig metod som ofta leder fill en negativ reaktion och möjligen icke är korrekt.

Del ovan anförda leder till slutsatsen alt åklagaren i de fall som avses i punkt 3 icke har någon annan uppgift än att dels pröva om hinder mot åtalsunderlåtelse ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse samt dels kontrollera att nämnden blivit underrättad enligt 93 § barnavårdslagen och fatlat något beslut beträffande den unge. Vill åklagaren ta del av nämndens beslutsunderlag i något särskilt fall kan han säkert få låna detta. Härigenom skulle åtskillig lättnad vinnas i de sociala nämndemas arbete och i någon mindre mån också i åklagarmyndigheternas.

Beträffande behörighetsfrågoma finns det givetvis en påtaglig risk för en oenhefiig tillämpning om ungdomsärendena sprids ut på alla åklagare i riket. Jag vill anmärka att det förhållandet att länsåklagaren icke i någon större utsträckning avviker från distriktsåklagarens förslag med säkerhet inte visar annat än att länsåklagaren utvecklat en praxis som följs av

Prop. 1981/82:41 181

distriktsåklagaren. Enligt min mening är en koncentrerad handläggning värdefull. Handläggningen behöver i och för sig inte ligga hos länsåklagarmyndigheten utan kan ligga hos en distriktsåklagarmyndighet med nära kontakt med socialvårdskonsulenten och barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.

Skall ungdomsärendena överföras till distriktsåklagarmyndigheterna bör en utbildningsverksamhet igångsättas för att göra åklagama förtrogna med den sociala barna- och ungdomsvårdens arbetsmetoder. Behov torde också föreligga av utbildning i ungdomspsykiatri och rörande vårdformerna inom ungdomsvården m.m. En del av denna utbildning kan lämpligen ske regionalt. En sådan utbildning framstår såsom angelägen med hänsyn till risken för misstag.

Behörighetsfrågoma ger också anledning till att närmare överväga länsåklagarnas funktion i detta sammanhang. Betänkandet utgår från att särskild inspektionsverksamhet kan bidra lill enhetligheten. Detta kan givetvis vara riktigt men endast i begränsad utsträckning. Länsåklagaren har ingen rätt att ge bindande anvisningar i pågående mål. Han kan endast överta målet, vilket kan ha en något demoraliserande effekt. Vid inspejctio-nerna ställs han inför fullbordade fakta. Någon uppfattning av inkommande protokoll i dessa ärenden kan länsåklagaren inte få. Möjligen bör övervägas att ge länsåklagaren den anvisningsrätt, som statsåklagarna hade före 1965.

Jag avstyrker de föreslagna åtalsunderlätelsegrundema i punkt 2 i förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, enär jag icke anser att den behövs om gällande bestämmelser fillämpas på ett riktigt sätt.

Beträffande ungdomsärendena är jag icke beredd alt förorda en utspridning av dessas handläggning på det sätt, som kommittén föreslagit.

4.9 BRÅ

En grundlinje i vårt straffrättssystem är att unga lagöverträdare, och då avses främst ungdomar i åldern under 18 år, bör behandlas annorlunda än vuxenklientelet. Det anses av olika skäl att straffsanktioner av mera ingripande art i största möjliga utsträckning bör undvikas. I stället anvisas åtgärder enligt barnavårdslagen.

Den uppfaltningen har också stark förankring att repressiva medel mot dessa underåriga bör användas med försiktighet. Undersökningar av den faktiska brottsligheten bland bam har visat att brott utgör ganska naturliga företeelser under mognadsprocessen men att den unge mera sällan fastnar i kriminellt beteende. Ett drastiskt repressivt ingripande kan emellertid tänkas motverka självläkningen.

Mot denna bakgrund har åtalsunderlåtelsen enligt 1964 års lag blivit ett användbart instmment. Åtalsrättskommittén har också inriktat sig på alt vidga tillämpningsområdet.

Prop. 1981/82:41 182

Liksom i fråga om åtalsunderiåtelse enligt 20 kap 7 § RB förutsätts enligt den ändrade lydelsen av 1964 års lag att hänsyn till vikfigt allmänt eller viktigt enskih intresse kan tala emot användningen av institutet. BRÅ har tidigare framhållit att man med denna skrivning bör ta större hänsyn till det allmänpreventiva intresset av lagföring än vad kommittén fömtsätter.

När det gäller unga lagöverträdare finns det dock som fömt nämnts anledning att i högre grad avstå från straffrättsliga ingripanden. Därmed är inte sagt att man bör hålla sig passiv till brott som förövas av de unga och hemfalla åt en slags "låt-gå-politik". Klientelundersökningen har tydligt påvisat behovet av att man på något sätt markerar samhällets ogillande av brottet. Det finns visserligen inget vetenskapligt underlag för att slraffpro-cessen i sig skulle vara olämplig för beivrande av ungdomsbrott. Men del finns skäl att tro att proceduren och den uppmärksamhet som den unge utsätts för i brottmål kan ha vissa negativa effekter från socialiseringssynpunkt. Man bör också acceptera att det allmänna intresset av lagföring inte väger lika tungt i dessa fall. Vad man uppnår efter domstols prövning (överiämnande för vård enligt BvL) kan lika väl och snabbare vinnas genom åtalsunderlåtelse.

BRÅ menar sålunda, när det gäller åtgärd mot dessa unga lagöverträdare, att presumtionen bör vara för åtalsunderlåtelse. Men del är ändå av allmänt intresse alt de mycket allvarliga brotten prövas av domstol. Likaledes bör mindre bötesbrott och förseelser av trafik- och ordningskaraklär o. dyl. lagföras i vanlig ordning (vanligen i summariska och förenklade handläggningsformer). Det finns dock här betydande utrymme för rapporteftergift.

BRÅ anser vidare att domstolsprövning kan vara svår att undvara i fråga om sådana brott som nu främst av allmänpreventiva skäl anses förtjäna särskild uppmärksamhet (t. ex. vissa brott mot den personliga integriteten, trafiknykterhetsbrott, icke ringa narkotikabrott). Återfall i brott talar också mot åtalsunderlåtelse. Slutligen börden underåriges vägran att acceptera åtalsunderlåtelse självfallet godtas och som regel medföra att åtal måste väckas i målet.

Kommitténs förslag (2 § p. 2 1964 års lag) att åtalsunderiåtelse i stor utsträckning skall kunna meddelas unga förstagångsbrottslingar, ligger i linje med principen att man i detta läge bör undvika straffrättsingripande och nöja sig med en allvarlig varning (och den registrering i det centrala polisregistret som kan följa). Vad som skall avse med "förstagångare" är emellertid inte utan vidare givet. För den som uppvisar omfattande kriminalisering före 15-årsåldem kan en åtalsunderlåtelse (varning) förefalla ganska meningslös. Man kunde alltså här räkna med att mera ingripande åtgärder vidtas med hänsyn till att de nya brotten i realiteten utgör återfall. Frånvaron av registrering medför dock att man i många fall måste tänja ut begreppet förstagångsbrottsling.

BRÅ, som utgår ifrån att samhällets ogillande av brottet likväl kommer

Prop. 1981/82:41 183

tiU uttryck genom åtalsunderlåtelse, har ingen erinran motförslaget i denna del.

BRÅ tillstyrker också att möjhghet erbjuds för åtalsunderlåtelse, när barnavårdsnämnd förklarat sig skola vidtaga åtgärder som är ägnade att främja den underåriges anpassning i samhället. Kommittén föreslår här följdriktigt att det inte skall ankomma på åklagaren att pröva åtgärdernas ändamålsenlighet. Motsvarande borde enligt vad BRÅ fidigare yttrat gälla åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § p. 3 RB i författningsförslaget.

Vad kommillén anfört om vikten av att handläggningstiden för åtalsun-deriåtelseärenden nedbringas är av stor betydelse. Enligt BRÅs mening bör fömtsättningar finnas för förenklingar av rutinerna. En arbetsgmpp inom BRÅ, som sysslar med barn- och ungdomsfrågor, har ägnat speciell uppmärksamhet åt handläggningsfrågorna (jfr BRÅs PM 1976:5, Handläggning av ungdomsmål). Gruppen avser att under våren lämna en rapport med förslag till vissa reformer som delvis knyter an till åtalsrättskommitténs plan. Det kan därför finnas anledning att avvakta BRÅ-rapporten innan slutlig ståndpunkt tas till kommitténs förslag i denna del.

Med denna instållidng tillstyrker BRÅ de föreslagna ändringarna i 1964 års lag (2 § p. I -3).

Enligt p. 2 i förslagel förutsätts att det "av tillgänglig utredning framgår, att den underårige ej tidigare begått brott...". En sådan utredning torde vara omöjlig att frambringa. Lydelsen bör i stället vara att "av tillgänglig uiredning inte framgår att den underårige tidigare begått brott...".

4.10 Socialstyrelsen

När det gäller övriga förslag till utvidgning av möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse, har socialstyrelsen särskilt beaktat förslaget till ändringar i 1%4 års lag om unga lagöverträdare (LUL). Socialstyrelsen anser liksom kommittén all åialsunderlålelse rimligen bör kunna komma i fråga i de situationer som finns beskrivna i den föreslagna 2 §. Enligt styrelsens uppfattning kunde det dock ha funnits anledning att direkt i lagtext ge uttryck för den uppfaltningen, att åtal mol ungdomar i åldern 15-17 år som huvudregel endast bör ske om mycket starka och alldeles speciella skäl talar härför - en slags relativ åtalsplikt om man så vill. I varje fall kan det inte finnas skäl alt låta åklagarna direkt eller indirekt påverka innehållet i behandlingen av den unga genom att utvidga möjligheterna att återkalla en åialsunderlålelse i de fall behandlingen inte ger önskvärt resultat. Att gärning av viss svårighetsgrad också bör följas av en sträng påföljd är naturligtvis en kvarleva av gamla absoluta straffrättsteorier, som i och för sig ur rättvisesynpunkt även kan ha en funktion att fylla inom svensk straffrätt av i dag. När det gäller barn under 18 år borde huvudregeln emellertid vara den att de sociala myndigheterna skall ha huvudansvaret och att polis - åklagare - domstol endast bör kopplas in om speciella skäl föreligger. Huruvida en åtgärd mot den unge i del enskilda fallet är ändamålsenlig borde an-

Prop. 1981/82:41 184

komma på de ansvariga sociala myndigheterna att avgöra. I sådant fall skulle åklagaren inte kunna väcka åtal enbart av den anledningen, att han anser påföljdens art ofillräcklig ur individual- eller allmänprevenfiv synvinkel. Om inte de sociala myndigheterna ännu kan anförtros uppgiften att självständigt avgöra om ungdomar i åldern 15-17 år, som gjort sig skyldiga till brott, skall åtalas, bör åklagama i varje fall inte tillåtas att beträffande dessa kategorier ompröva åtalsunderlåtelsebeslut i sådana fall som avses i den föreslagna RB 20:8 jämfört med LUL 6 §. Argumentet mot nämnda förslag är ännu starjcare för ungdomar än för vuxna lagöverträdare som blir föremål för resocialiserande åtgärder i samband med åtalsunderlåtelse. Att i lagtext klart fastställa socialvårdens huvudansvar för vården och behandlingen av ungdomar under 18 år, även i de fall då kriminell gärning är enda orsak till ingripande, torde också kunna medföra mindre formella handläggningsrutiner hos åklagarna. Skriftlig remiss l.ex. skulle behövas endast i sådant fall då åklagaren med hänsyn till brottets karaktär finner åtal oundvikligt ur allmän synvinkel.

4.11 Riksrevisionsverket

RRV finner de av kommittén föreslagna förändringarna angelägna och vill särskilt betona vikten av att informella kontakter kommer till stånd mellan utredningsman vid polisen, beslutande åklagare och företrädare för barnavårdsnämnden. Förulsältningama för att så sker torde vara störst om behörigheten att meddela beslut om åtalsunderlåtelse, som kommittén föreslagit, läggs på del lokala planet.

4.12 Hovrätten för Västra Sverige

Hovrätten vill i allt väsentligt instämma i vad kommittén anfört om de principiella grunderna för hur regleringen bör vara utformad när det gäller åtalsunderlåtelse beträffande ungdomsklientelet. Kommitténs förslag torde i praktiken inte medföra några större förändringar gentemot nu rådande förhållanden utan synes närmast innebära en kraftigare författningsmässig markering av all ansvaret för ungdomars sociala utveckling huvudsakligen ligger på de sociala organen. Uppenbarligen står även mycket att vinna med en förenkling av handläggningsmtinema.

4.13 Stockholms tingsrätt

Tingsrätten har i denna del inga erinringar mot kommitténs förslag, som innebär vissa förenklingar och förtydliganden i förhållande till vad som nu gäller, men som i sak inte torde medföra annat än en mindre ulvidgning av möjligheterna att underiåta åtal.

4.14 Göteborgs tingsrätt Tingsrätten har den uppfattningen att möjligheten att underlåta åtal ifrå-

Prop. 1981/82:41 185

ga om unga lagöverträdare redan nu är så stor att det ej finns behov att, med nedan nämnt undantag, ytterligare utvidga den.

I de fall då underåriga åtalas vid tingsrätten och yttrande inhämtas från barnavårdsnämnd tar det i allmänhet omkring två månader innan yttrandet inkommer. Yttrandena ger i regel mindre upplysningar än en personundersökning. Tingsrätten - som ansluter sig till förslaget att åklagaren i mindre utsträckning än nu skall behöva inhämta yttrande från barnavårdsnämnd - föreslår att domstolarnas skyldighet att inhämta yttrande upphävs i de fall då den tilltalade är föremål för åtgärder enligt bamavårdslagen. Huruvida så är förhållandet skall framgå av personundersökningen. Det erbjuder i allmänhet inga svårigheter att i brådskande fall få dessa utförda inom 14 dagar. Målen skulle då kunna avgöras inom en månad från det de inkom, ofta snabbare. Detta skulle innebära en avsevärd förkortning av nuvarande handläggningslid och därför vara att föredra ur kriminalpolitisk synpunkt. Det skall självfallet åligga personundersökaren att ta kontakt med barnavårdsnämndens tjänstemän och efterhöra, om den åtalade är föremål för nämndens åtgärd eller om nämnden med hänsyn till sin praxis kan antagas vidtaga sådan åtgärd. Är den tilltalade intagen som elev vid ungdomsvårdsskola, bör skyldigheten att inhämta yttrande från skolan alltid kvarstå.

Eftersom tingsrätten avstyrkt kommitténs förslag om åtalsunderiåtelse som ersättning för villkorlig dom, vill tingsrätten i detta sammanhang kommentera de fall som omnämns under 14.7.6, s. 262. Enligt tingsrättens mening är de där påpekade olägenheterna snarare en följd av en alltför stelbent lagtillämpning än av brister i själva lagen. En i övrigt skötsam yngling, som lever under ordnade förhållanden och som begått ett enstaka förmögenhetsbrott, torde i regel kunna antagas ha gjort detta av okynne eller förhastande. Om detta inte är fallet bör åtminstone samtal, innefattande råd och stöd, tillgripas. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte barnavårdsnämnderna alllid borde ingripa enligt 26 § barnavårdslagen när de får kännedom om att en underårig begått ett icke ringa förmögenhetsbrott. Jfr härom vad socialstyrelsen anför i sina Råd och Anvisningar 1965:179 s. 69.

Enligt tingsrättens mening bör bestämmelsen i 69 § bamavårdslagen utvidgas till att avse även de fall då ungdomar omhändertagits för samhällsvård och placerats på särskilda hem.

4.15 Socialutredningen (S 1969:29)

Inledningsvis vill SU erinra om de skillnader i fråga om åldersgränser som avses gälla enligt dess förslag och åldersgränserna i nuvarande BvL. Enligt SU:s förslag får bemyndigande till tvångsingripande endast lämnas i fråga om underårig, och ingripandet skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

LUL, som enligt kommittén avses få fortsatt giltighet om än med ökade möjligheter till åtalsunderlåtalse, bygger på rester av fillräknelighetsläran

Prop. 1981/82:41 186

och knyter åldersgränsen lill fidpunkten för brottet. Det kan därför nu ifrågasättas, om LUL på ett tillfredsställande sätt knyter samman beslut om åtalsunderlåtelse med socialrättsliga insatser. Det torde finnas anledning att närmare överväga konstruktionen av ett regelsystem anpassat för unga lagöverträdare, när man vet, i vilken omfattning SU:s förslag vinner gehör. Redan nu kan del emellertid övervägas, om inte åtalsunderlåtelse enligt LUL borde kunna beslutas i långt större omfattning än vad i dag är fallet och det utan att socialtjänstens yttrande inhämtades. Kanske skulle del vara nog, om sådant yttrande inhämtades i fall, där åklagaren eljesi skulle vara benägen alt väcka åtal. Beslut i fråga om åtalsunderlåtelse avseende underårig torde dock i alla fall böra föranleda underrättelse till socialnämnden, där detla icke bedömes vara uppenbart obehövligt.

4.16 SACOISR

Kommitténs förslag på denna punkt innebär inga större förändringar av när åtal skall ske. Som utredningen framhåller "har man med nuvarande lagstiftning och dess tillämpning nått så långt man kan komma i åtalsbegränsningshänseende" (sid. 26). Den fråga man kanske har anledning att ställa sig är om man möjligen t.o.m. gått för långt. Utan att ta ställning därtill vill SACO/SR framhålla att ungdomskriminaliteten är ett kärnproblem inom kriminalpolitiken och kanske också det mest svårhanterade.

Vad gäller handläggningsmtinema föreställer sig SACO/SR att man kan gå längre i förenkling än utredningen föreslagit. Man bör t. ex. kunna överväga att begränsa åklagarens skyldighet all inhämta skriftligt yttrande till fall där ålal sedermera väcks. Det skulle betyda att yttrande inte skulle behövas i andra fall än när ålal allvarligt övervägs. För övriga situationer skulle enklare rufiner för underhandskontakter kunna utvecklas, något som kommittén för övrigt är inne på.

Den föreslagna lydelsen av 2 § 2 p. LUL är mindre jyckad. Negationen bör placeras framför "av tillgänglig utredning".

4.17 SAF

Åtalsunderlåtelse beträffande underåriga avses kunna ske då brottet skett av okynne eller förhastande, då fråga är om förstagångsbrottslingar saml då den underårige blir föremål för åtgärd enligt barnavårdsnämnds bedömande.

Det är alldeles uppenbart att de invändningar som föreningen funnit anledning göra beträffande kommitténs förslag avseende bötesbrottslighet ej äger samma styrka i de situafioner som nu avses. Då dessutom kommittén anfört bärande skäl, framför allt kriminalpolitiska, för ökade möjligheter lill åtalsunderlåtelse i angivna fall tillstyrker föreningen förslaget i denna del.

Prop. 1981/82:41 187

4.18 Sveriges domareförbund

Beträffande ungdomar i åldern under 18 år innebår kommitléförslagel viss utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse utöver vad som föreslagils i betänkandet i övrigt och utöver vad som nu gäller. Motindikatio-nerna mot åtalsunderlåtelse försvagas sålunda genom att anges såsom hinder med hänsyn till viktigt allmänt eller vikfigt enskilt intresse - i st. f. alt åtal skall väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt. Som förstagångsbrottsling betraktas var och en som inte fömt dömts eller fått åtalsunderlåtelse för brott, för vilket fängelse i mer än sex månader är föreskrivet -f.n. brukar normalt åtalsunderlåtelse inte meddelas vid återfall i brott. Del skall vara fillräckligt att barnavårdsnämnd förklarat, att den underårige kommer att bli föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i samhället - nu prövar åklagaren om del med skäl kan aniagas att genom åtgärden vidtages vad som är lämpligasi för hans tillräitaförande.

Förbundet finner erfarenheterna av den hittills gällande ordningen, som varit i kraft sedan 1971, gynnsamma och har i och för sig intet att invända mot att man försiktigt fortsätter på den inslagna vägen. Förslaget synes alltför långtgående, med tanke på bl.a. att barnavårdsnämnderna har rält olika praxis vid bedömning av behandlingsfrågor och kommunerna högst varierande resurser. Alt som förstagångsfall behandla dem som kanske upprepade gånger av lagtrots förbmfit sig mot lindrigare lagrum än sådant, som föreskriver fängelse i mer än sex månader, förefaller inte riktigt.

Enligt kommitténs förslag skall åtal mot förstagångsbrottslingar under 18 år i allmänhet underlåtas, även om det inte finns anledning antaga att brottet skett av okynne eller förhastande. Förbundet delar uppfattningen all erforderliga åtgärder i nu avsedda fall i regel bör vidtagas av barnavårdsnämnden. Däremot anser förbundet att den av kommittén föreslagna handläggningen av dessa fall är lättvindig. Att här besluta om åtalsunderlåtelse utan att ens försöka utreda om brottet begåtts av okynne eller förhastande och utan att inhämta yttrande från barnavårdsnämnden är ägnat att inge både den misstänkte och bamavårdsnämnden den föreställningen, att del inte finns anledning att fästa något större avseende vid brottsligheten. Detta förefaller betänkligt, eftersom bland dessa brottslingar återfinns en stor grupp som kan befaras återfalla i allt allvarligare brottslighet om inte effektiva åtgärder vidtas på ett tidigt stadium. Tydligen är det just från denna gmpp som flertalet återfallsbrottslingar rekryteras. Det kan inte vara tillräckligt skäl för att skapa en dylik återfallsrisk att såsom kommittén gör (s. 260) mofivera det föreslagna förfarandet med att åklagare och barnavårdsnämnder därigenom får mindre arbete.

Beträffande ungdomar i åldem 18-20 år föreslås i betänkandet ingen utvidgning av möjligheterna till åtalsunderiåtelse utöver dem som följer av förslaget i övrigt. Även förbundet anser följdrikfigt att de i lagtexten inte undantas från vad som skulle gälla för vuxna. Förbundet utgår därvid ifrån

Prop. 1981/82:41 188

att ungdomar i denna ålder - med det utrymme för åtalsunderlåtelse som slutligen kommer att ges i lag - behandlas med den särskilda hänsyn som åldern påkallar.

I detta avsniu må även framhållas angelägenheten av alt bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 1964 års lag överförs till rättegångsbalken. Utredningens invändningar häremot förefaller inte bärande.

4.19 Föreningen Sveriges statsåklagare

Lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Kommittén konstaterar att problem med fillämpningen av 1964 års lag förelegat därigenom att tidsutdräkt förekommit, särskilt när det gällt remissförfarande i förhållande till bamavårdsnämnd. Konstaterandet är i och för sig riktigt. Förhållandet är beklagligt. Allvarligare är dock att barnavårdsnämnderna icke blott dröjer med sina remissvar utan också senl kommer igång med sina åtgärder mot den underårige. Detta trots att nämnden erhåller anmälan från polisen redan då förundersökningen inledes (93 § bamavårdslagen). Anledningen till fördröjningarna hos bamavårdsnämndema anges ofta vara personalbrist. Kommitténs förslag innebär ej något botemedel mot dessa fördröjningar, vilket beror på att kommittén missuppfattat siituationen. Det är icke yttrandet till åklagama som utgör den reella arbetsbelastningen för nämnderna, utan den utredning som nämnden ändå måste göra för att få underlag för sitt eget beslut i ärendet. Tyvärr medför således förslaget icke någon förbättring av missförhållandet att de underåriga får vänta alldeles för länge på nämndens beslut i ärendet.

2 § punkt 2

Bestämmelsen syftar till en förenkling hos åklagarna av handläggningen av förstagångsfallen. Åtalsunderlåtelse får enligt förslaget meddelas om av "fillgänglig utredning" framgår att den underårige ej begått brott. Enligt föreningens mening bör till "fillgänglig utredning" räknas även socialregister. En kontroll i detta register bör ske i varje ärende och kan göras per telefon utan formaliteter.

I övrigt har föreningen ingen erinran mot förslaget i denna del.

4.20 Föreningen Sveriges åklagare Förslaget tillstyrkes.

4.21 Föreningen Sveriges lånspolischefer

Föreningen biträder-- förslaget om åtalsunderlåtelse för brott som

begåtts av unga lagöverträdare.

Prop. 1981/82:41 189

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-16

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lagen om ändring i rättegångsbalken,

2. lagen om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3. lagen om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Magnus Åkerdahl. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7a§

En fömtsättning för beslut om åtalsunderlåtelse under rättegången är, liksom när sådant beslut meddelas under fömndersökningen, att det är klarlagt att den misstänkte begått brottet i fråga. Beslutet innebär därför i realiteten att en myndighet konstaterar att han gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Som påpekats i remissprotokollet kan åtalsunderlåtelsen på flera sätt medföra en menlig rättsverkan för honom, t. ex. enligt 17 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall och 18 § körkortslagen. En tilltalad person kan därför ha ett starkt intresse av att motsätta sig ett sådant beslul. Det är tänkbart att han förnekar brott; att märka är att åtalsunderlåtelse är möjlig också utan att gärningen erkänts (jfr NJA II 1964 s. 145), om under rättegången framkommit sådana förhållanden som åklagaren uppfattar som bindande bevisning. Den tilltalade kan också anse gärningen böra bedömas lindrigare än åklagaren påstått. En åtalsunderlåtelse i detla sena skede kan medföra särskilda olägenheter för den tilltalade, eftersom åtalet kan ha blivit känt och han kan ha nedlagt tid och arbete för att förbereda sig fill huvudförhandlingen. Från processekonomisk synpunkt kan också en åtalsunderlåtelse som sker först under rättegången ha mindre värde.

Vad som nu sagts motiverar att den tilltalade ges rätt att trots åklagarens inställning få till stånd en prövning av det väckta åtalet. Situationen synes emellertid inte böra jämställas med sådana fall där åklagaren lagt ned åtalet

Prop. 1981/82:41 191

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-10-22

Närvarande: statsrådet Friggebo, ordförande, och statsråden Dahlgren, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om förundersökningsbegränsningar m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken

2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran utom på en punkt. Enligt lagrådet bör sålunda, i fall då åklagaren vill besluta om åtalsunderiåtelse sedan åtal har väckts, den tilltalade ha rält fill prövning av åtalet. Lagrådet föreslår alt del görs ett tillägg av den innebörden i 20 kap. 7 a § RB. Enligt min mening bör detta förslag godtas.

2 Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagen ändring.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig fill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 september 1981.

Prop. 1981/82:41 192

Innehåll

Proposition ....................................................... ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... I

Lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...... 2

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .................................................................... 4

3. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 6

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1981

1 Inledning ........................................................ 7

2 Allmän motivering ........................................... ... 8

2.1 Gällande ordning ...................................... ... 8

2.2 Åtalsrättskommitténs förslag ........................ .. 10

2.3 Remissutfallet i stort ................................ 11

2.4 Föredragandens allmänna synpunkter ........... .. 12

2.5 Åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts ......... .. 14

2.6 Fömndersökningsbegränsningar m. m.............. .. 14

2.6.1 Gällande ordning ................................. .. 14

2.6.2 Kommitténs förslag ............................ .. 16

2.6.3 Föredragandens överväganden ............... .. 18

2.7 Åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare 26

2.7.1 Inledning ............................................ 26

2.7.2 Ändringar föranledda av socialtjänstreformen 28

2.7.3 Övriga ändringar ................................ .. 29

2.7.4 Sammanfattning .................................. .. 31

2.8 Ikraftträdande 31

3 Upprättade lagförslag ....................................... .. 31

4 SpecialmoUvering ............................................ 32

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 32

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 35

4.3 Förslaget till lagom ändring i sekretesslagen (1980:100) ... 38

5 Hemställan .................................................... .. 38

6 Beslut .......................................................... .. 38

Bilagor

Bilaga 1 Sammanfattning av åtalsrättskommitténs förslag 39

Bilaga 2 Åtalsrättskommitténs lagförslag ................ .. 54

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden ........... .. 71

Utdrag av lagrådets protokoll den 16 oktober 1981 .... 189

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 oktober 1981

1 Anmälan av lagrådsyttrande ..................... .... 191

2 Hemställan .................................................... 191

3 Beslut .......................................................... 191

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981