Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1981/82:34

Regeringens proposition 1981/82:34

om åtal mot offentliga funktionärer m. m.;

beslutad den 15 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll denna dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna i rättegångsbalken om rät­ten för en enskild person all väcka enskilt åtal eller skadeståndstalan mot vissa offenUiga funkUonärer för brott som har begåtts i utövning av tjänst eller uppdrag. Ändringarna innebär att den nu gällande begränsningen i rätlen all föra sådan talan i princip avskaffas. En begränsning föreslås dock alltjämt gälla beträffande talan mot statsråd, justitieråd, regeringsråd, justitiekanslern samt riksdagens ombudsmän och vissa andra funktionärer hos riksdagen. Reglerna härom utgör i huvudsak en konsekvens av be­stämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen.

I propositionen föreslås också ändringar i de regler i rättegångsbalken som ger riksåklagaren ensam behörighet aft föra ansvarslalan i hovrätt och tingsrätt mol offentliga funktionärer med vissa högre tjänster. Ändringarna innebär alt lägre åklagare får vidgad behörighet i delta hänseende.

Slutligen föreslås i propositionen en ny lag om offentliga funktionärers rätt till gollgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m. m. Enligt den lagen får offentliga arbetstagare, mol vilka enskilt åtal eller anspråk har väckts på grund av brott i tjänsteutövningen, rätt all av sina arbetsgivare utfå sådan ersättning för rättegångskostnad som en domstol har förpliktat mot­parten att ge ul. Arbetsgivaren får återkravsräll mol denne.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

1    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 34

Kartong: S. I, rad 2 Står: 1981/81 Rättat till: 1981/82


Prop. 1981/82:34                                                                 2

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 7 kap. 4§, 20 kap. 10§ och 22 kap. 8§ rätte­gångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 kap. 4 §' Allmän åklagare vid underrätt och hovrätt är statsåklagare eller dist­riktsåklagare

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första stycket.

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har be­gåtts av

1.    den som innehar eller uppe­håller sådan ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller där­med jämställd eller högre tjänst vid stadig myndighet eller annan tjänst, som omfattas av 15 kap. 4§ lagen (1976:600) om offentlig an­ställning;

2.    ledamot av domstol eller cen­tral statlig förvaltningsmyndighet, som ej är anställd hos staten; eller

3.    krigsman, som bestrider rege­mentschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen är riksåklagaren.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagarlalan där, efter riksåklagarens förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan åklagar­na meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

20 kap. 10 f


Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3 kap. 3§ och 7 kap. 4§ andra stycket.


Bestämmelserna i 8 och 9§§ om rätt för målsäganden all väcka åtal eller övertaga väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har be­gåtts av


' Senaste lydelse 1976:602 Senaste lydelse 1974:573


 


Prop. 1981/82:34

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

1.   statsråd,

2.   justitieråd, eller regeringsråd,

3.   justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans ställe,

4.   någon av riksdagens ombuds­män eller den som har tjänstgjort i hans ställe, eller

5.   någon annan befattningsha­vare, mot vilken enligt riksdagsord­ningen eller annan författning en­dast något av riksdagens utskott el­ler annat riksdagsorgan är behörigt att besluta om åtal för sådant brott.


22 kap.


Talan om enskilt anspråk på gmnd av brott, som avses i 3 kap. 3§ och 7 kap. 4§ andra stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger mm el­ler talan biträdes av någon som är behörig all besluta sådant åtal.


Talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under all­mänt åtal som avses i 20 kap. 10§ får ej väckas av målsäganden, om inte åtal för brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behö­rig att besluta sådant åtal.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet tillämpas dock fortfarande 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § i deras äldre lydelse.

2   Förslag till

Lag om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångs­kostnad i vissa mål m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 §    Med offentliga funktionärer avses i denna lag

1.    arbetstagare hos staten,

2.    arbetstagare hos kommuner, landsUngskommuner, kommunalför­bund, församlingar, kyrkliga samfälligheter eller allmänna försäkringskas­sor,

3.    arbetstagare hos andra allmänna inrättningar, om anställningen är statligt reglerad,

4.    ledamöter av sådana styrelser, verk, nämnder, kommittéer eller and­ra myndigheter som hör till staten eller till någon kommun eller landsUngs­kommun eller andra organ som avses i 2 eller 3.

5.    de som utövar uppdrag åt staten eller åt en kommun eller annat organ som avses i 2, om de har valts lill uppdraget eller inte äger undandra sig delta liksom eljest om uppdraget är reglerat i författning,

Senaste lydelse 1974:573


 


Prop. 1981/82:34                                                                    4

6.    krigsmän och andra som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

7.    de som utövar myndighet utan alt ha sådan anställning eller sådant uppdrag som anges i 1-5 och utan alt fullgöra sådan tjänsteplikt som nämns i 6.

 

2   § Med statligt reglerade anställningar avses anställningar där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

3   § Vad som i lagen sägs om tjänst tillämpas också på uppdrag och tjänsteplikt. Bestämmelserna i lagen om arbetsgivare gäller i dessa fall uppdragsgivaren eller den hos vilken Ijänslpliklen fullgörs.

4   § Om enskilt åtal förs mot den som är offentlig funktionär under påslående att han har begått brott i utövningen av nuvarande eller tidigare tjänst som sådan funktionär och funktionären med anledning av åtalet har att inställa sig personligen vid en domstolsförhandling, avge skriftligt sva­romål eller vidta någon annan åtgärd för rättegångens förberedande eller talans utförande, får åtgärden vidtas i tjänsten.

Första stycket tillämpas även när någon annan än arbetsgivaren, utan samband med allmänt åtal, för talan mot den som är offentlig funktionär om enskilt anspråk på grund av åtgärd i utövningen av tjänst som sådan funktionär.

5 § Har domstolen i ett mål om enskilt åtal mot den som är eller har varit
offentlig funktionär för brott i utövningen av tjänsten genom lagakraftvun­
net avgörande förpliktat målsäganden att ersätta den tilltalade dennes
rättegångskostnad, skall den som var den tilltalades arbetsgivare vid liden
för den åtalade gärningen på ansökan av den tilltalade utge det utdömda
beloppet lill denne, i den mån målsäganden inte har betalt del. Arbetsgiva­
ren inträder då intill del utgivna beloppet i den tilltalades rätt gentemot
målsäganden.

Första stycket tillämpas även när någon annan än arbetsgivaren, utan samband med allmänt åtal, har fört talan mol den som är eller har varit offentlig funktionär om enskilt anspråk på grund av åtgärd i utövningen av tjänsten.

6 § I fråga om den offentlige funktionärens rätt att av arbetsgivaren få
ersättning för rättegångskostnad skall staten anses som arbetsgivare i
förhållande till arbetstagare med statligt reglerade anställningar hos kom­
muner, landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga
samfälligheter. allmänna försäkringskassor eller andra allmänna inrättning­
ar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Den gäller inte i fråga om i mål som har anhängiggjorls före ikraftträdandet.


 


Prop. 1981/82:34                                                      5

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson, Gustafsson, Til­länder, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om åtal mot offentliga funktionärer m.m.

1   Inledning

Enligt regeringens bemyndigande i december 1979 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet en kommitté med uppdrag att företa en i princip förutsättningslös granskning av del straff- och disciplinansvar som gäller för funktionärer i offentlig verksamhet. Kommittén, som har antagit namnet tjänsleansvarskommittén, har i delbelänkandel (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer behandlat den i direktiven särskilt upp­tagna frågan om rätten för en målsägande att väcka åtal och skadeståndsta­lan på grund av brott som har begåtts i utövningen av offentlig tjänst. Belänkandet innehåller förslag lill ändringar i rättegångsbalken och lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden saml lill en ny lag om rättegångskostnader i vissa mål rörande offentligt anställda arbetstaga­re m.fl. Till protokollet i detta ärende bör fogas som bilaga 1 kommitténs sammanfattning av betänkandet och som bilaga 2 de av kommittén fram­lagda lagförslagen.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regerings­protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2   Allmän motivering

2.1 Gällande ordning i korthet

I 20 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om rätt lill åtal och om målsägande. Enligt 2 § äger allmän åklagare väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal, om inte annat är stadgat. Under allmänt åtal hör enligt

3 § alla brott som inte uttryckligen är undantagna därifrån. För allmänt åtal


 


Prop. 1981/82:34                                                      6

kan enligt samma lagrum föreskrivas särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsäganden. Åklagaren skall enligt 6 § väc­ka åtal för brott som hör under allmänt åtal men får på särskilda i 7 § upptagna grunder i vissa fall underiåla åtal.

För målsäganden gäller enligt 8 § en s. k. subsidiär åtalsräll, dvs. måls­äganden får själv väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om han har angett brottet och åklagaren har beslutat all åtal inte skall äga mm.

Beträffande vissa typer av brott saknar målsäganden emellertid enligt 10 § subsidiär åtalsräll, nämligen brott som i utövningen av tjänst eller uppdrag har begåtts av vissa högre offentliga funktionärer. Den angivna kategorien funktionärer utgörs av

a)       statsråd

b)       justitieråd regeringsråd

den som innehar eller uppehåller annan ordinarie domarljänst

hovrällsdomare (även icke ordinarie)

revisionssekreterare

ledamot av domstol, som inte är anställd hos staten

c)  riksdagens ombudsmän (JO)
jusUtiekanslern (JK)
riksåklagaren (RÅ)

den som utövar sådant ämbete

d)  den som innehar eller uppehåller tjänst som byråchef eller därmed
jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet

ledamot av central statlig förvaltningsmyndighet, som inte är anställd hos staten

e)  krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller
högre tjänst

f)  den som innehar eller uppehåller annan tjänst som regeringen bestäm­
mer.

Inte endast målsäganden utan även åklagare i allmänhet är uteslutna från rätt alt åtala de nämnda funktionärerna för brott begångna i utövningen av tjänsten. I fråga om statsråd skall sålunda åtal beslutas av konstitutionsut­skottet (12 kap. 3 § regeringsformen) medan justitieråd och regeringsråd skall åtalas av JO eller JK (12 kap. 8 § regeringsformen). Åtal mot JO beslutas av konslitulionsulskottet (9 kap. 8 § riksdagsordningen). Beträf­fande JK torde åtal kunna beslutas endast av regeringen (jfr prop. 1973:90 s. 437, prop. 1975: 78 s. 100 och 3 § åklagarinslruktionen, 1974:910). Åtal mol RÅ kan väckas av JO och JK.

Beträffande de övriga funktionärerna är vid sidan av JO och JK endast RÅ behörig åklagare. Regler härom finns i 7 kap. 4 § RB.

För målsäganden gäller dessutom en begränsning av rätten alt föra talan om enskilt anspråk mol berörda funktionärer för brott av ifrågavarande art. Enligt 22 kap. 8 § RB får målsäganden inte väcka sådan talan, om inte


 


Prop. 1981/82:34                                                      7

åtal för brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

I regeringsformen och riksdagsordningen finns ytterligare regler som begränsar målsägandens åtalsräll.

Enligt 4 kap. 8 § regeringsformen gäller bl.a. att ingen får väcka talan mol den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget utan all riksdagen har medgetl del med en majoritet av fem sjättedelar av de röstande. Enligt bestämmelser i riksdagsordningen gäller vidare vissa sär­skilda regler för en del funktionärer i riksdagen (9 kap. 8 § med tilläggsbe­stämmelser).

För vissa funktionärer gäller beträffande talan om ansvar eller enskilt anspråk på gmnd av brott i tjänsten eller uppdraget regler om vad man bmkar kalla "forum privilegiatum", dvs. talan skall väckas i högre rätt. Beträffande statsråd, justitieråd och regeringsråd, JO, JK, RÅ och dem som tillfälligt utövar de tre sistnämnda ämbetena samt hovrällsdomare och revisionssekreterare skall talan väckas i högsta domstolen, se 12 kap. 3 § och 8 § regeringsformen samt 3 kap. 3 § RB. Talan mot domare i allmän underrätt - liksom talan mot domare i krigsrätt, konkursdomare, inskriv­ningsdomare och annan som vid inskrivningsmyndighet har förordnals all handlägga inskrivningsärende - skall väckas i hovrätt (2 kap. 2 § RB).

För en närmare redovisning av gällande ordning och dennas historiska bakgmnd liksom av utländsk rätt på området hänvisas lill belänkandet (s. 24-48).

2.2 Kritik mot gällande ordning m. m.

De nyss beskrivna inskränkningarna i målsägandens rätt alt föra talan har brukat motiveras med alt de ifrågavarande tjänstemännen behöver ett skydd mol obefogade åtal och krav med hänsyn lill intresset av att allmän verksamhel får fortgå ulan obehöriga störningar. Begränsningarna tog tidigare sikte endast på ämbetsbrott enligt 20 kap. I -4 §§ brottsbalken i dessa lagmms lydelse före den s.k. ämbetsansvarsreformen år 1975. Ge­nom lagändringar år 1974 i samband med grundlagsreformen (prop. 1974:35, KU 1974:21, rskr 1974:160) ändrades beskrivningen av de gär­ningar som omfattas av begränsningarna lill all avse brott i utövning av tjänst eller uppdrag. Begränsningarna har härigenom kommit att omfatta andra straffbelagda gärningar än dem som tidigare utgjorde ämbetsbrott. Det skall dock enligt molivutlalanden vara fråga om gärningar som ingår som ett led i själva utövningen av tjänsten eller uppdraget.

I motioner lill riksdagen och i den allmänna debatten har riktats kritik mot reglerna om inskränkning i målsägandens talerätt. Det har ansetts principiellt felaktigt och stridande mol rättssäkerheten alt vissa offentliga funktionärer fredas från enskilt åtal och enskilda anspråk. Vidare har man


 


Prop. 1981/82:34                                                                     8

pekat på alt oklarhet om bestämmelsernas tillämpningsområde har upp­stått genom 1974 års lagändringar.

Det har också gjorts gällande alt begränsningarna i rätlen all föra an­svars- och skadeståndstalan mot högre tjänstemän strider mol Sveriges åtaganden enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna saml FN-konven-lionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Riksdagsmotionerna har behandlats i justilieutskollels belänkanden 1978/79: 5 och 1979/80:5, som båda har godkänts av riksdagen. I betänkan-del 1979/80:5 uttalade utskottet med hänvisning till den framförda kritiken och till den oklarhet om bestämmelsernas tillämpningsområde som upp­stått genom 1974 års lagändringar att det enligt utskottets mening kunde finnas anledning att överväga andra vägar än att genom inskränkning i målsägandens talerält tillgodose det skydd mol obefogade åtal eller krav som åsyftats med bestämmelserna. Utskottet hänvisade lill att en planerad utredning rörande ansvaret för offentliga funktionärer avsågs få i uppdrag alt överväga ändringar i den riktningen. Enligt utskottels mening borde samtidigt prövas skälen för att ett sådant skydd avser enbart vissa högre tjänstemän.

I direktiven till tjänsleansvarskommittén uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet alt övervägande skäl enligt hans mening talade för alt de aktuella begränsningarna i målsägandens talerält bör avskaffas. Kommittén skulle enligt departementschefen överväga om förekommande behov av skydd mol obefogade åtal eller krav kunde tillgodoses på annat lämpligt sätt, t. ex. genom regler som gör det möjligt för domstolen att på handlingarna avgöra mål, där talan är uppenbart ogrundad. Regler av delta slag borde i så fall enligt departementschefen gälla för alla offenlliganställ-da.

2.3 .4llniänt om tjänsteansvarskommitténs förslag

Kommittén lämnar som förut har sagts en historisk redogörelse för bakgrunden lill de aktuella talerätlsreglerna saml för den lagstiftning röran­de ansvaret för offentliga funktionärer och näraliggande områden som är av betydelse i sammanhanget. Enligt vad kommittén bl.a. uttalar är det tydligt att 1974 års lagändringar, varigenom begränsningsreglerna kom alt avse "brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget" har begåtts av vissa angivna funktionärer, i viss mån har inneburit en utvidgning av tillämpningsområdet för nu berörda regler.

När det gäller begränsnirtgen i ålalsrälten påpekar kommittén i sina allmänna överväganden alt man som skäl för begränsningen har brukat åberopa önskemålet att skydda högre tjänstemän inom det statliga området mol obefogade åtal. Kommittén framhåller all man härmed inte torde ha avsett ett sorts personligt skydd av privilegiekaraklär. Intresset av nämnda


 


Prop. 1981/82:34                                                      9

skydd kan enligt kommittén i stället ses mol bakgmnd av del allmänna intresset av all staUig verksamhel får fortgå ulan obehöriga stömingar.

Enligt kommitténs mening synes skälen för en begränsning av ålalsräl­ten i dagens läge inte kunna anses väga tyngre än de synpunkter som kan åberopas till förmån för en sådan åtalsräll. Härvid gör sig med styrka gällande del stöd åtalsräll för målsägande får anses ha i den allmänna rättsuppfattningen. Man kan enligt kommitténs mening inte heller alldeles bortse från den kontrollfunktion som är förenad med sådan åtalsräll. Risken att åtalsholet för de offentliga funktionärerna skulle vara hämman­de när det gäller tjänsteutövning som berör målsäganden molvägs enligt kommittén av åtskilliga andra inslag i vår rättsordning. Även från rättvise­synpunkt kan skäl anföras för att alla tjänstemän bör behandlas lika i nu aktuellt hänseende. Önskemålet att den offentliga verksamheten får fortgå utan störningar i form av obefogade åtal synes enligt kommitténs mening böra tillgodoses genom andra åtgärder än de nuvarande särteglerna för målsägande när del gäller rätten att väcka åtal mot tjänstemän.

Kommittén föreslår att den nuvarande begränsningen i målsägandens subsidiära åtalsräll i princip upphävs. De nuvarande särteglerna bör dock enligt kommittén alltjämt gälla för statsråd, justitieråd och regeringsråd samt för riksdagsledamöter, JO och vissa av riksdagens funktionärer.

Kommittén föreslår också all begränsningsregeln rörande rätten alt föra skadeståndstalan på gmnd av brott i tjänsten eller uppdraget avskaffas utom beträffande statsråd, justitieråd, regeringsråd, riksdagsledamöter och JO.

Kommittén lägger inte fram något förslag lill ändringar i de lagregler som för närvarande reglerar RÅ:s roll när det gäller handläggningen av frågor om åtal mol högre tjänstemän. Kommittén pekar på att dessa frågor ofta kan förväntas vara av grannlaga karaktär och ställa höga krav på såväl kvalificerat utredningsarbete som auktoritet hos del allmännas företräda­re. Enligt kommitténs mening utgör RÅ ell väl kvalificerat organ för prövning av sådana frågor. Det bör, anför kommittén, i sammanhanget beaktas att även JK och JO äger rält att väcka åtal i de fall som det nu är fråga om.

När det gäller den i direktiven aktualiserade frågan om förekommande behov av skydd mol obefogade åtal och krav kan tillgodoses på annat sätt än genom regler om begränsning av lalerällen har kommittén sökt lösning­en i en förenklad rättegångsordning som skulle kunna tillämpas i de fall del nu är fråga om.

Kommittén går igenom de regler i rättegångsbalken som ger möjligheter för domstolarna att oberoende av parternas önskemål avgöra mål utan huvudförhandling. Kommittén anser att dessa regler är otillräckliga, om man med möjligheten lill en snabbare processordning vill nå ett skydd för den offenUiga verksamheten och dess utövare mot obefogade åtal och ersättningskrav. ti    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr34


 


Prop. 1981/82:34                                                     10

Kommittén redogör också för skilda lagregler om straffansvar, kost­nadsansvar och avvisning som är ägnade alt verka avhållande på en part när del gäller att starta en rättegång där hans talan redan från början kan bedömas vara obefogad. Kommittén konstaterar att reglerna är avsedda för de rena undantagsfall där talan är klart ogrundad eller där den annars är förenad med allvarliga bristfälligheler samt att de i rättstillämpningen utnyttjas med stor reslriklivitet.

Enligt kommitténs mening kan en möjlighet lill förenklad process le sig befogad för fall där dessa straffbestämmelser och koslnadsregler inte har avhållit en part från all väcka en obefogad talan och där avvisning inte kan ske.

Kommittén föreslår att man för dispositiva tvistemål och för mål om enskilt åtal i allmänhet inför en regel som gör det möjligt för domstolen att avstå från att utfärda stämning då målsägandens framställning av omstän­digheterna i målet inte innefattar laga skäl för käromålet liksom när käran­dens resp. målsägandens talan stöder sig på omständighet som strider mol vad som är allmänt veterligt eller del eljest uppenbart framgår alt käro-målel eller åtalet är ogmndat. Vidare föreslår kommittén all talan av den berörda arten skall kunna ogillas under förberedelsen.

Kommittén har också övervägt frågan om rättegångskostnader i de mål där en enskild för ansvars- eller skadeståndstalan av aktuellt slag mot en offentlig funktionär. I betänkandet lägger kommittén fram ett förslag lill en lag om rättegångskostnader i vissa mål rörande offentligt anställda arbets­tagare m.fl. Enligt den lagen skall staten svara för den offentlige funktio­närens egna kostnader när en enskild för ansvars- eller skadeståndstalan mol honom på gmnd av brott som han har begått i sin tjänsteutövning. Undanlag görs för del fall att talan om enskilt anspråk bifalls.

2.4 Allmänt om remissutfallet

Remissinstanserna har så gott som enhälligt Ullstyrkt all de särskilda reglerna om begränsning av lalerällen mol vissa offentliga funktionärer i princip avskaffas.

Kommitténs förslag om all avskaffandet av de särskilda reglerna om lalebegränsning skall kompenseras bl. a. genom införande av en möjlighet för domstolen alt underlåta stämning och att ogilla uppenbart ogmndad talan under förberedelsen har fått ell blandat mottagande under remiss­behandlingen. En från många remissinstanser framförd synpunkt går ut på att en reform enligt kommitténs förslag skulle innebära ett långtgående ingrepp i rättegångsordningen, vars konsekvenser inte kan anses ha till­räckligt belysts i delta sammanhang. Från många håll förordas all den långsikliga lösning avvaktas som kan komma all bli följden av rättegångs-utredningens (Ju 1977:06) arbete.

Kommitténs förslag rörande de offentliga funktionärernas rättegångs-


 


Prop. 1981/82:34                                                     11

kostnader har i sina huvuddrag accepterats av de flesta remissinstanserna. Även i del hänseendet har dock från ett par håll uttalats att resultatet av rätlegångsutredningens överväganden bör avvaktas. I övrigt har remissin-stansema uppehållit sig vid vissa detaljfrågor, såsom om regleringen bör avse såväl statliga som kommunala arbetstagare, om kostnadsansvaret bör åläggas arbetsgivaren i stället för staten och om ersättning till funktionären från statens eller arbetsgivarens sida bör lämnas även för del fall alt åtalet bifalls.

2.5 Åtalsrätt i allmänhet för målsägande

Som jag har nämnt fömt har en målsägande enligt 20 kap. 8 § RB en s. k. subsidiär åtalsräll i mål under allmänt åtal.

I betänkandet (SOU 1976:42) Färte brottmål föreslog ålalsrältskommil-tén alt målsägandens subsidiära åtalsräll skulle avskaffas. Som motiv härför anfördes bl. a. att de eventuella önskemål som kunde föreligga från målsägandens sida om att den brottslige straffas numera inte kan anses förtjänta av samhällets stöd. Ålalsrällskommillén fann också, beträffande den subsidiära åtalsrältens s. k. kontrollfunktion, alt del var tveksamt om målsäganden verkligen är något lämpligt kontrollorgan från allmän syn­punkt.

Ålalsrältskommilténs förslag i denna del har inte lett till lagstiftning. Tjänsleansvarskommittén har ansett sig kunna utgå från alt målsäganden även i fortsättningen kommer att ha en subsidiär åtalsräll inom del område där allmän åklagare äger föra talan.

Kommitténs utgångspunkt har inte föranlett någon kommentar under remissbehandlingen fömtom all JK erinrar om all hans företrädare har gett ullryck för den ståndpunkten all några tungt vägande skäl för målsägan­dens subsidiära åtalsräll inte längre föreligger.

Frågan om målsägandens talerält i allmänhet berördes i en motion till riksdagen vid 1978/79 års riksmöte (mol. 1978/79:1174), vari det begärdes all riksdagen skulle uttala sig för att rätten till målsägandetalan är en omisUig del av rättssamhället. Riksdagen, som behandlade motionen vid 1979/80 års riksmöte i samband med andra motioner rörande ansvar för offentliga funktionärer, avslog motionen. I justilieutskottels av riksdagen godkända belänkande uttalades att riksdagen enligt utskottets mening inte borde göra något uttalande i ärendet beträffande målsägandetalan i allmän­het (JuU 1979/80:5).

Min företrädare häri årets budgetproposition (prop. 1980/81:100, bilaga 5 s. 21) förklarat alt starka skäl talar mot att genomföra ålalsrätlskommit-téns förslag all avskaffa målsägandens subsidiära åtalsräll. Enligt vad som uttalades i budgetpropositionen bör inte målsägandens intresse ytterligare vika för lagöverträdarens; man kan inte heller bortse från all målsägandens åtalsräll uppfattas som en yttersta rättssäkerhelsgaranli.


 


Prop. 1981/82:34                                                     12

Jag har inte någon annan uppfattning än den som min företrädare sålun­da har gett uttryck för. De förslag som läggs fram i det följande har därför som utgångspunkt all målsägandens subsidiära åtalsräll i allmänhet skall bestå.

Jag vill i sammanhanget anmärka all det är min avsikt alt senare denna dag anmäla de övriga frågor som har aktualiserats genom ålalsrältskom-mitléns betänkande.

2.6 Åtalsrätt för målsägande vad avser högre tjänstemän

Begränsningar i ålalsrälten för den enskilde beträffande brott som i utövningen av tjänst eller uppdrag begås av vissa högre tjänstemän har som framgår av kommitténs belänkande funnits sedan länge och fick sin nuvarande utformning i samband med följdlagsliftningen lill grundlags­reformen år 1974. Reglerna har avsetls utgöra skydd för högre tjänstemän mol obefogad och "för statsverksamheten störande" talan.

Vid riksdagens behandling år 1979 av motioner i frågan uttalade justi-tieutskotlel all reglerna på många håll uppenbarligen hade kommit att uppfattas som stridande mol intresset av allmän insyn i de offentliga funkUonerna; reglerna hade också ansetts utgöra ett allvarligt hinder för den enskilde att få Ull stånd en domstolsprövning av de offentliga funktio­närernas ämbetsutövning gentemot honom. Utskottet pekade också på all en bidragande orsak lill den angivna inställningen hade varit all oklarhet om bestämmelsernas tillämpningsområde hade uppställ genom 1974 års lagstiftning. Med hänsyn till detta kunde det enligt utskollets mening finnas anledning all överväga andra vägar än alt genom inskränkning i målsägandens talerält tillgodose del skydd mot obefogade åtal eller krav som åsyftats med bestämmelserna.

I direktiven lill kommittén har min företrädare också förklarat alt över­vägande skäl talar för alt begränsningarna avskaffas. Som förut har nämnts har kommittén uttalat all de skäl som har anförts för en begränsning av lalerällen i dagens läge inte synes kunna väga tyngre än de synpunkter som kan åberopas lill stöd för sådan åtalsräll.

Kommitténs förslag att begränsningen i målsägandens åtalsräll i princip avskaffas har som nämnts accepterats av i stort sett alla remissinstanser. Förslaget har dock föranlett särskilda kommentarer från flera håll, varvid en del remissinstanser närmare har gått in på de skäl som från kommitténs sida har anförts för den föreslagna lagändringen.

Sålunda uttalar JK all del enligt hans uppfattning är ganska uppenbart alt den subsidiära ålalsrälten inte har någon kontrollfunktion, och han är inte heller övertygad om alt slödel i den allmänna rättsuppfattningen för denna rätt gör sig gällande med styrka. Enligt JK har däremot rättvise-aspekten visst fog för sig; del är svårt alt förebringa fullt övertygande skäl för åtskillnaden i gällande rätt mellan högre och lägre tjänstemän när det


 


Prop. 1981/82:34                                                     13

gäller enskilds ålalsrält. RÅ delar de kritiska synpunkter som har kommit lill uttryck i debatten kring ålalsreglerna men framhåller att betydelsen av begränsningen från saklig synpunkt har getts orimliga proportioner i debat­ten. De föreslagna ändringarna synes enligt rikspolisstyrelsen vara gmn-dade mera på principiella uppfattningar än ett faktiskt behov.

Kammartällen i Stockholm pekar på att ålalsförbudet kan synas gynna aktuella kategorier i del allmännas tjänst i förhållande lill andra samhälls­medlemmar saml alt tjänstemännen ifråga också är typiskt sett utmslade med befogenheter som ger särskilda möjligheter till missbmk mol andra. SACO/SR anför all de nuvarande reglerna uppenbarligen, med rätt eller orätt, har föranlett en känsla av rättsosäkerhet som har varit mycket olycklig. Enligt TCO kan de nuvarande bestämmelserna knappast anses vara förenliga med den grundläggande demokratiska principen om "allas likhet inför lagen".

Förslaget att i princip avskaffa de särskilda ålalsreglerna för vissa högre tjänstemän har alltså vunnit ett brett stöd i remissopinionen. De aktuella reglerna leder sitt ursprung åtminstone Ull 1800-lalels början och får i dag anses ha myckel begränsad praktisk betydelse. Enligt min mening är del från allmän synpunkt angelägel att rättsordningen inte innehåller regler som kan uppfattas så att en gmpp medborgare tillerkänns en särskilt gynnad ställning i rättsligt hänseende. Också för egen del ansluter jag mig därför till kommitléförslagel.

All man beträffande vissa särskilda offentliga funktionärer torde få behålla begränsningar i den enskilda ålalsrälten återkommer jag strax Ull. Jag ämnar i del följande också ta upp frågan i vad mån del bör tillskapas andra regler som tillgodoser del syfte del nuvarande laleförbudel har haft, nämligen all motverka den risk för störningar i det allmännas verksamhet som obefogade åtal eller krav med anledning av myndighetsålgärder kan innebära.

2.7 Omfattningen av kvarstående åtälsbegränsninjsregler

Kommitténs förslag innebär all de nuvarande åtalsbegränsningama allt­jämt skall gälla i fråga om statsråd, jusUUeråd och regeringsråd, beträffan­de vilka ändring inte kan ske ulan ingrepp i regeringsformen. Förslaget innebär inte heller någon ändring när del gäller de särskilda åtalsreglerna beträffande riksdagens ledamöter och vissa av dess tjänstemän saml JO. Förslaget berör däremot bl. a. justitiekanslern och riksåklagaren, hovrälls-och undertältsdomare saml revisionssekreterare.

De flesta remissinstanserna har accepterat kommitténs förslag när det gäller omfattningen av de kvarstående begränsningsreglerna. Avvikande uppfattningar har dock framförts på en del punkter.

Statens ansvarsnämd finner det sålunda tveksamt humvida tillräckliga skäl föreligger att låta förbudet för målsägande all väcka åtal mol jusli-


 


Prop. 1981/82:34                                                     14

lierad och regeringsråd kvarstå. Från några remissinstanser har å andra sidan ifrågasatts humvida inte de kvarstående begränsningarna bör omfat­ta också andra än dem som avses med kommitténs förslag.Bl. a. föresprå­kas alt de bör omfatta också JK. Enligt JK:s mening bör sålunda JO och JK inte behandlas på olika sätt. Även JO påpekar att de skäl som åberopats för alt JO skall vara undantagen lill stor del också gäller JK. Domstolsver­ket förordar all förbudet behålls beträffande alla ordinarie domare. Verket framhåller alt det är ett allmänt intresse av hög dignitet all verksamheten vid domstolarna får fortgå ulan onödiga störningar och pekar på risken all jävssitualioner uppslår. RÅ uttalar sig i samma riktning.

En del remissinstanser sätter regleringen i samband med reglema om fomm privilegiatum. JK ifrågasätter sålunda om det inte i händelse försla­get rörande lalerällen genomförs också finns anledning alt avskaffa regler­na om sådant fomm för andra än ett fåtal alldeles speciella fall. Enligt RÅ bör, om målsägande skall tillerkännas talerält beträffande tjänstemän med forum privilegiatum, reglerna om sådant forum avskaffas beträffande des­sa tjänstemän.

Själv ansluter jag mig liksom flertalet remissinstanser lill kommitténs ståndpunkt all de nuvarande ålalsbegränsningsreglerna alltjämt bör gälla beträffande statsråden, juslitieråden och regeringsråden. När det gäller statsråd bör del sålunda som kommittén framhåller inte komma i fråga all gripa in i del särskilda regelsystem för deras politiska och straffrättsliga ansvar som har byggts upp i regeringsformen. Även beträffande juslitie­råden och regeringsråden torde del kräva grundlagsändring all införa en subsidiär åtalsräll för målsäganden. Till grund för den nuvarande ordning­en i denna del ligger det synsättet all de högsta domarna, med hänsyn lill de funktioner som åvilar dem, inte bör kunna åtalas för sina Ijänslcåtgärder av andra än JK eller JO i deras egenskap av särskilda åklagare, således inte ens av RÅ. Det skulle då knappast vara följdriktigt all tillerkänna enskild målsägande subsidiär ålalsrält mot dem.

Alt som domstolsverket föreslår undanta alla ordinarie domare från den subsidiära ålalsrälten synes å andra sidan inte böra komma i fråga; ett sådant undanlag skulle avsevärt förringa det principiella värdet av den utökade ålalsrälten. Denna bör således enligt min mening avse såväl hov­rätts- och undertältsdomare som revisionssekreterare liksom motsvarande tjänstemän i förvallningsdomslolsorganisaUonen. Gentemot vad verket har anfört om risk för jävssitualioner kan del förtjäna erinras om all jäv inte uppstår, om en part söker sak med en domare i syfte att göra honom jävig (se 4 kap. 13 § 6 RB och 41 § förvaltningsprocesslagen).

Såväl JK som JO utgör organ, som kan sägas stå utanför den egentliga statsförvaltningen men har ulmslats med speciella befogenheter, när del gäller tillsyn över denna förvaltning. Som kommittén har funnit bör del inte komma i fråga att aktualisera någon ändring beträffande de i riksdags­ordningen angivna reglerna för åtal mot JO, vilka innebär att åtal får


 


Prop. 1981/82:34                                                     15

beslutas endast av konstitulionsulskollet. Denna ordning motiveras av den särställning JO intar som riksdagens kontrollorgan. Någon subsidiär åtals­räll för en enskild part gentemot JO synes då inte böra komma ifråga. Som både JO och JK har pekat på under remissbehandlingen finns emellertid inte skäl alt i delta hänseende göra skillnad mellan JK och JO. Jag förordar därför att också beträffande JK de särskilda ålalsbegränsningsreglerna bibehålls. De speciella skäl som motiverar den angivna lösningen beträf­fande JO och JK kan inte anses göra sig gällande med samma styrka beträffande RÅ. I enlighet med kommitténs förslag bör därför inte RÅ undantas från den subsidiära ålalsrälten.

Anledning saknas alt i detta sammanhang föreslå någon ändring i vad som gäller för riksdagens ledamöter och vissa funktionärer i riksdagen.

De särskilda forumreglerna för bl. a. domare i hovrätt och undertätt är moUverande främst av gällande gmnder för instansordningen. Reglerna innebär inte i sig någon förmån av privilegiekaraktär. Anledning saknas alt i del nu aktuella sammhangel överväga ändringar i dessa regler, vilka inte kan anses utgöra något hinder mot aft införa en subsidiär åtalsräll för målsäganden även för fall då talan skall väckas i överrått. Detta innebär visserligen, som kommittén och RÅ pekar på, alt talan av enskild part kan komma alt väckas i högsta domstolen ulan hinder av sådana spärtegler som kravet på prövningstillstånd vid revisionslalan mol hovrätts dom innebär. Enligt min mening får dock denna ordning accepteras.

2.8 RÅ:s åtalsrätt

Allmänna åklagare är enligt 7 kap. 1 § RB riksåklagaren, statsåklagare -dvs. läns- och överåklagarna — samt distriktsåklagare. Statsåklagarna och dislriktsåklagarna är enligt 7 kap. 4 § RB allmänna åklagare vid underrätt och hovrätt medan riksåklagaren enligt samma lagrum är allmän åklagare vid högsta domstolen. I mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av vissa högre statliga funktionärer är dock riksåklagaren ensam behörig åklagare - vid undertätt och hovrätt.

Den aktuella kategorien funktionärer är

1.      den som innehar eller uppehåller sådan ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet eller annan tjänst som omfattas av 15 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA),

2.      ledamot av domstol eller central förvaltningsmyndighet, som ej är anställd hos staten, och

3.      krigsman, som fullgör regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Närmare bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan åklagar­na meddelas i åklagarinslmktionen (1974:910), där del bl.a. föreskrivs alt


 


Prop. 1981/82:34                                                     16

länsåklagarna (resp., i de tre största åklagardistriklen,chefsåklagarna) skall fullgöra åklagamppgiften i mål där denna uppgift är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras av åklagare med sådan ställning (20 och 30 §§).

Reglerna om RÅ:s exklusiva åtalssräll har liksom begränsningarna i målsägandens subsidiära ålalsrält avsetls utgöra skydd för högre stats­tjänstemän mol obefogad och för statsverksamheten störande talan. Kom­mittén uttalar all, om subsidiär åtalsräll för målsägande införs, del nämnda skyddsinlressel inte längre ler sig avgörande. Enligt kommittén kan emel­lertid goda skäl åberopas för att av allmänna åklagare RÅ ensam skall vara behörig att åtala de högre funktionärerna för brott i tjänsteutövningen. I varje fall synes enligt kommittén denna ordning inte böra frångås enbart därför all målsäganden tillerkänns ålalsrält i nu avsett hänseende.

Kommitténs ställningstagande har föranlett kommentarer från flera re­missinstanser. Hovrätten för Övre Nortland och Malmö tingsrätt ansluter sig uttryckligen lill kommitténs bedömning. Enligt RÅ bör gällande ord­ning bibehållas i vart fall såvitt avser de tjänstemän som har fomm i hovrätt eller högsta domstolen. Begränsningarna i de lägre åklagamas behörighet stämmer däremot enligt JK dåligt med den föreslagna utvidg­ningen av målsägandens ålalsrält. Rältegångsutredningen framför liknande synpunkter. TCO kan inte se alt den exklusiva ålalsrälten för RÅ på något sätt är befogad ulan förordar all särtegeln härom las bort. Enligt förening­en Sveriges åklagare saknas inte erforderlig skicklighet och erfarenhet bland åklagarna på fältet för de uppgifter som det här är fråga om. För­eningen föreslår all del i detta lagstiftningsärende las upp frågor huruvida lägre åklagares ålalsbehörighel bör vidgas lill alt omfatta mål mol högre tjänstemän.

Genom de ändringar som jag har förordat i det föregående får en måls­ägande möjlighet att subsidiärt väcka enskilt åtal för brott i tjänsteutöv­ningen mol de flesta av de tjänstemän som tillhör den här aktuella katego­rin. Det synes då mindre följdriktigt att generelh behålla en ordning som innebär att det är förbehållet RÅ ensam att väcka allmänt åtal för sådana brott. Del får också anses ligga ell värde i sig att på del område som här är aktuellt utmönstra sådana särregler som inte är motiverade av speciellt starka skäl. Jag är med hänsyn härtill beredd all i linje med vad som har förordats av en del remissinstanser föreslå alt del ål distrikts- och stats­åklagare ges en vidgad behörighet enligt rättegångsbalken alt vara allmän åklagare i undertält och hovrätt i mål av nu förevarande slag. All åklagar-uppgiften i praktiken ofta bör fullgöras av stats- eller chefsåklagare ligger i sakens natur (jfr RÅ cirk. C 80 1974). Jag vill också erinra om all RÅ alllid har befogenhet all överta en uppgift som tillkommer lägre åklagare (7 kap. 5§RB).

Eftersom talan om ansvar för brott i tjänsteutövningen mot hovrätts­domare och revisonssekrelerare skall väckas omedelbart i högsta domsto-


 


Prop. 1981/82:34                                                     17

len där RÅ är allmän åklagare, bör dock ingen ändring beträffande dem göras vad gäller RÅ:s exklusiva ålalsbehörighel. Beträffande RÅ, som också har forum i högsta domstolen, är f.n. endast JK och JO behöriga åklagare, och någon annan ordning synes inte lämpligen böra föreskrivas. RÅ har vid remissbehandlingen hävdat att RÅ även i fortsättningen bör ha exklusiv åtalsräll även när del gäller dem som enligt 2 kap. 2 § RB har fomm i hovrätt, dvs. huvudsakligen domare i allmän undertätt. Enligt min mening kan intresset av alt undvika jävsliknande situationer och de skäl i övrigt som bär upp regeln om forum privilegiatum för dessa funktionärer också moUvera särskilda regler om åklagares behörighet. Jag förordar därför i likhet med RÅ all RÅ:s exklusiva ålalsrält behålls beträffande dem.

2.9      Skadeståndstalan

När det gäller rätten att föra talan om skadestånd mol högre tjänstemän på grund av brott som har begåtts i deras tjänsteutövning har kommitténs förslag om alt i princip avskaffa talebegränsningarna i stort sett godtagits av remissinstanserna. JK pekar på att en utveckling sedan länge har ägt mm mol ett stort ansvar för del allmänna för skada som offentliga tjänste­män har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten och framhåller särskilt betydelsen av skadeståndslagen (1972:207). I del perspektivet framstår enligt JK en utvidgning av den enskilda skadeslåndstalerätten inte som angelägen eller ens befogad av hänsyn lill den skadelidande. Med hänsyn lill sambandet med reglerna om ålalsförbud kan man dock enligt JK svåriigen tänka sig en utvidgning av ålalsrälten ulan all begränsningar­na av skadeslåndstalerätten samtidigt slopas.

Även jag har den uppfattningen att den nuvarande begränsningen i princip bör avskaffas. Med hänsyn till det samband en talan av denna art har med åtalsfrågan bör en begränsning i lalerällen föreskrivas för de fall där motsvarande begränsning i ålalsrälten föreslås bibehållen. Jag ansluter mig således i princip till kommitténs förslag i det nu förevarande hänseen­det med den ändring som följer av mina tidigare förslag att lalerällen bör begränsas också när det gäller JK. Jag återkommer i specialmotiveringen till regleringens utformning beträffande vissa funktionärer hos riksdagen och dess organ.

2.10   Rättegångsbestämmelser

Enligt direktiven lill tjänsleansvarskommittén har kommittén haft alt överväga om förekommande behov av skydd mot obefogade åtal och krav kan tillgodoses på annat sätt än genom de nuvarande reglerna om begräns­ning av talerälten. I direktiven förs därvid fram tanken på regler som gör del möjligt för domstol alt på handlingarna avgöra mål där talan är uppen­bart ogmndad. n   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 34


 


Prop. 1981/82:34                                                     18

Kommittén har funnit att de regler som f.n. finns i rättegångsbalken och som ger möjlighet för domstolarna att oberoende av parternas önskemål avgöra mål ulan huvudförhandling är otillräckliga för alt kunna tjäna som det i direktiven omnämnda skyddet. Enligt kommitténs uppfattning gör sig behovet av möjlighet Ull förenklad process i fall av obefogad talan gällande över huvud inom domstolarnas versamhetsområde. Det kan enligt vad kommittén ullalar helt allmänt sägas föreligga ell intresse av all man genom en snabbare processordning åstadkommer dels att svaranden und­går det obehag som en talan utan fog utvecklad i en sedvanlig rättegång kan innebära, dels att båda parter slipper all drabbas av de kostnader som en sådan rättegång kan medföra.

Kommittén går igenom de regler i rättegångsbalken som kan verka avhållande på en part när det gäller all starta en rättegång, där hans talan redan från början kan bedömas vara obefogad. De beskrivna reglerna om straffansvar, kostnadsansvar och avvisning är enligt vad kommittén uttalar avsedda för de rena undanlagsfall där talan är klart ogmndad eller där den annars är förenad med allvarliga bristfälligheler; i rällsUllämpningen ut­nyttjas reglerna också med stor reslriklivitet.

Om en stämningsansökan uppfyller de krav som rättegångsbalken ställer på dess innehåll får den inte avvisas, ulan stämning skall utfärdas. Enligt kommittén kan med hänsyn härtill för fall där kostnadsregler och straffbe­stämmelser inte avhåller en part från att väcka en obefogad talan en kompletterande regel om möjlighet lill förenklad process le sig befogad.

Kommitténs förslag innebär alt man inför ökade möjligheter all ulan huvudförhandling avgöra mål där en väckt'talan är uppenbart ogmndad. Enligt den föreslagna regleringen skall i disposiiiva tvistemål och mål om enskilt åtal stämning inte behöva utfärdas, om kärandens eller måls­ägandens framställning av omständigheterna i målet inte innefattar laga skäl för käromålei resp. åtalet eller talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt veterligt. Stämning skall inte heller behöva utfärdas när del annars uppenbart framgår att talan är ogmndad. Mål av ifrågavarande art föreslås kunna på samma grunder avgöras under förbere­delsen.

Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande under remissbe­handlingen. De flesta remissinslansema delar kommitténs uppfattning att vidgad talerält för målsäganden bör förenas med något slags skydd för offentliga funktionärer mol obefogade processer. Många remissinstanser pekar dock på alt frågan om all införa en sådan förenklad processordning som föresläs av kommittén är av stor principiell betydelse och all därför resultatet av rätlegångsutredningens arbete bör avvaktas. Sistnämnda ut­redning har i sitt remissyttrande upplyst alt den överväger att föreslå en generell reform av aktuellt slag. Enligt utredningen finns det dock f.n. inte underlag för en sådan lösning annat än just för ansvars- och skadestånds­mål mol offentliga funktionärer. Såvitl gäller övriga mål bör enligt utred-


 


Prop. 1981/82:34                                                     19

ningen frågan om en reform anstå tills utredningen har lagt fram ell mera generellt förslag.

När del gäller den närmare utformningen av tjänsteansvarskommitténs förslag har del under remissbehandlingen bl.a. ifrågasatts om det är lämp­ligt med en ordning som skulle innebära alt man ger rättskraft ål avgöran­den som har tillkommit ulan alt motparten har blivit hörd. Vidare har pekats på komplikationer när det gäller frågor om preskription och ränle-beräkning saml om beräkning av fullföljdstiden.

För egen del har jag så till vida samma utgångspunkt som kommittén som alt en förenklad processordning enligt min mening inte bör genomfö­ras enbart med sikte på att ge offentliga funktionärer skydd mot obefogade straff- eller skadeståndsanspråk. En sådan lösning skulle nämligen på samma sätt som de nuvarande lalebegränsningsreglerna kunna ge underlag för uppfattningen all rättsordningen gynnar en särskild gmpp i samhället till nackdel för andra.

Av remissbehandlingen får enligt min mening samtidigt dras den slutsat­sen alt en mera generell ordning med möjlighet alt avgöra mål ulan stäm­ning och delgivning inte bör införas ulan yllerligare överväganden. Sådana överväganden görs f.n. av rältegångsutredningen, och resultatet av dessa bör inte föregripas genom en lagstiftning i detta sammanhang. Jag förordar således all någon lagstiftning i den delen inte genomförs nu. Även när det gäller frågan om alt annars införa regler om utökade möjligheter att avgöra mål under förberedelsen bör man enligt min mening avvakta resultatet av rätlegångsutredningens arbete som i de delar som är aktuella nu beräknas vara avslutat i böljan av år 1982.

All frågan om möjligheten alt avgöra mål efter förenklad handläggning sålunda ställs något på framtiden behöver som jag ser del inte innebära någon avgörande olägenhet när det gäller behandlingen av sådana mål som här är aktuella. Till en början torde reglerna om rättegångskostnadernas fördelning, lill vilka jag strax återkommer, ha en viss återhållande effekt. Jag vill också peka på de regler om straffansvar för falskt åtal och föranle­dande av rättegång mot bättre vetande som finns i brottsbalken och rätte­gångsbalken. I den mån ändå helt gmndlösa straff- eller skadeståndsan­språk skulle framställas mot olika offentliga funktionärer som ett uttryck för ren kvemlans eller liknande torde ofta fömtsättningar finnas för all avvisa talan enligt gällande regler (se t.ex. rättsfallet. Rättsfall från hovrät­terna, 54:80). I fråga om de fall där talan skall väckas omedelbart i övertätt torde vidare redan nuvarande bestämmelser medge alt målet avgörs ulan huvudförhandling i de flesta fall som här är av intresse (jfr 53 kap. 2 § 4 och 57 kap. 1 § RB).

2.11 Rättegångskostnader m.m.

I brottmål där en målsägande för ansvarslalan gäller enligt 31 kap. 11 § RB jämförd med 18 kap. 1 § RB att om åtalet ogillas målsäganden skall


 


Prop. 1981/82:34                                                     20

ersätta den tilltalade dennes rättegångskostnader medan den tilltalade om åtalet bifalls skall gottgöra målsäganden dennes kostnader.

Det bör här också anmärkas att allmän rättshjälp enligt rätlshjälpslagen (1972:429) kan beviljas fysisk person i en rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett i lagen angivet gränsbelopp. Rättshjälp får dock inte beviljas den som inte har befogal intresse av att få sin sak behandlad. Som JK har uttalat vid remissbehandlingen torde omständigheterna endast i sällsynta undanlags­fall vara sådana att målsäganden eller käranden kan beviljas allmän rätts­hjälp för all få en ansvarsfråga av här aktuell karaktär prövad av domstol, om allmän åklagare efter prövning inte har velat väcka eller biträda talan.

Den som väcker talan mol en offentlig funktionär under påslående alt denne har begått brott i tjänsteutövningen riskerar alltså all få betala både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Kommittén diskuterar om man bör införa en reglering som skulle innebära all målsäganden resp. käranden generellt befrias från skyldighet all ansvara för motpartens rätte­gångskostnader i ansvars- eller skadeståndsmål mol offentliga funktionärer på gmnd av deras tjänsteutövning. Kommittén avvisar emellertid tanken på en sådan lagändring ulan alt ställning tas lill de mera gmndläggande frågorna rörande parts ansvar för motparts rättegångskostnader som f.n. utreds av rältegångsutredningen. Kommittén föreslår dock så Ull vida ett undanlag från de allmänna reglerna att om funktionären vinner målet rättegångskostnaderna kan kvittas i fall där motparten hade befogad anled­ning all få saken prövad.

När det gäller funkUonärens möjlighet lill gollgörelse för sina egna rättegångskostnader är enligt kommittén en reform mera oberoende av de principer som ligger till gmnd för 18 kap. RB. Ett avgörande argument för all funktionären, om talan ogillas, skall få ersättning för sina kostnader av del allmänna är enligt kommittén all del inte är som privatperson ulan som representant för del allmänna som funktionären enligt åliggande i sådant fall har fullgjort de uppgifter som vid en rättslig prövning befunnits vara rikligt utförda och därför inte kunnat föranleda alt den mot honom förda ansvars- eller skadeståndstalan bifalls. Kommittén föreslår all staten skall svara för den offentlige funktionärens egna kostnader när en enskild för ansvars- eller skadeståndstalan mol en funkUonär på gmnd av dennes tjänsteutövning. Sådan ersättning skall utgå även om funktionären fälls lill ansvar men inte när en mot funkUonären förd skadeståndstalan bifalls. Vidare föreslår kommittén all, om funktionären med anledning av rätte­gången har att inställa sig personligen inför rätlen, inställelsen skall anses som en åtgärd i tjänsten.

Den nya regleringen föreslås upplagen i en "lag om rättegångskostnader i vissa mål rörande offentligt anställda arbetstagare m.fl." Lagen avser såväl statligt som kommunall (landstingskommunalt) anställda arbetstaga­re samt vissa statliga och kommunala uppdragstagare.


 


Prop. 1981/82:34                                                     21

Kommitténs förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts av de flesta remissin­stanserna. Från en del håll har dock satts i fråga lämpligheten av all lagstiftningen skall beröra kommunala tjänstemän. Flera instanser föreslår all del kostnadsansvar som enligt kommitléförslagel läggs på staten i stället skall åvila tjänstemannens arbetsgivare. Många instanser förordar all statens eller arbetsgivarens betalningsansvar när del gäller brottmål skall inskränkas Ull de fall där åtalet ogillas. Den föreslagna regeln om möjlighet all, i fall då arbetstagaren vunnit målet, förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad om motparten hade skälig anled­ning alt få saken prövad avstyrks av flera remissinstanser. Anmärkningar framförs också från skilda håll rörande andra enskildheter i förslaget. Rältegångsutredningen anser all den föreslagna lagregleringen är över­dimensionerad och all man kan ifrågasätta om del inte är möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat mera inom ramen för gällande system, l.ex. genom komplettering av rällshjälpslagstiflningen och reglerna om förord­nande av offentlig försvarare. .

Jag har för egen del svårt alt se all del för de mål som del här gäller är motiverat med något avsteg från den allmänna principen om alt den part som förlorar ett mål som regel skall ersätta motpartens rättegångs­kostnader. Denna princip har ju bl.a. lill funktion alt motverka obefogade rättegångar. Det synes inte finnas någon anledning all underiåla all la Ullvara denna funktion beträffande de mål som del här är fråga om. Detta gäller i synnerhet som remissbehandlingen återspelar farhågor för alt obe­fogade straff- eller skadeståndsanspråk i viss omfattning kan komma att framställas när de här aktuella lalebegränsningsreglerna las bort. All beak­ta är också att frågan om ökad möjlighet för domstolarna alt avgöra sådana mål utan huvudförhandling enligt mitt förslag ställs på framliden.

När del gäller de kostnader som kan uppkomma för en offenUig funktio­när som blir föremål för enskilt straff- eller skadeståndsanspråk på gmnd av påstått brott i tjänsten anser jag mig lill en början kunna godta kommit­léförslagel lill den del det innebär all inställelse inför domstol skall få anses som en åtgärd i tjänsten. Denna princip bör emellertid enligt min mening gälla inte enbart i fråga om inställelse ulan också beträffande andra åtgär­der som kan behöva vidtas för rättegångens förberedande eller talans utförande, såsom exempelvis avgivande av svaromål. Rätten för funktio­nären all ulföra sådana åtgärder i tjänsten bör läggas fast genom lagstift­ning. Den bör göras oberoende av utgången av målet.

Med denna utgångspunkt torde i praktiken endast sällan kostnader upp­komma för den offenUige funktionären i mål av här aktuell karaktär. I den mån så ändå blir förhållandel torde fråga regelmässigt vara om fall då funkUonären har anlitat ombud eller försvarare eller förebringat bevisning. Inte heller i dessa fall behöver emellertid kostnader uppkomma för funktio­nären. Har nämligen funktionären haft offenUig försvarare, följer av all­männa regler alt skyldighet att betala Ullbaka försvarskoslnaderna lill


 


Prop. 1981/82:34                                                     22

staten i princip åläggs den part som förlorar målet. Och om funktionären har åtnjutit annan rättshjälp i målet, t. ex. för beviskoslnader, är också principen den att motparten åläggs betalningsskyldighet gentemot staten om han förlorar målet.

Vinner tjänstemannen målet, slipper han alltså utgifter för de nu berörda kostnaderna. Några särskilda kostnadsregler till förmån för en offentlig funktionär som på talan av enskild part döms till ansvar eller ersättnings­skyldighet på gmnd av brott i tjänsten bör å andra sidan enligt min mening inte införas. Skulle så bli förhållandel, kan det ju i efterhand sägas all talan i stället hade bort föras eller biträdas av allmän åklagare.

Man måste emellertid räkna med möjligheten av att det i vissa fall uppkommer rättegångskostnader för en offentlig funktionär som blir in­stämd i ett mål om enskilt åtal eller skadeståndsanspråk, även när den mol honom förda talan ogillas. Det gäller bl.a. brottmål där funktionären saknar offentlig försvarare och på gmnd av sina inkomstförhållanden inte kan få rättshjälp. Motparten åläggs då visserligen regelmässigt ersättnings­skyldighet, men det kan som kommittén har funnit förefalla naturligt att funkUonären inte skall behöva vara hänvisad lill all själv försöka driva in denna sannolikt ofta osäkra fordran. Med hänsyn Ull del samband som föreligger mellan rättegången och funktionärens tjänst synes det rimligt all del allmänna här träder emellan. En reglering bör därför införas om det allmännas skyldighet alt ersätta de offentliga funktionärerna deras rätte­gångskostnad i vissa mål om ansvar eller enskilt anspråk på gmnd av åtgärder i tjänsten.

Regleringen bör gälla offentliga tjänstemän oberoende av tjänsteställ­ning. I enlighet med vad jag fömt har sagt anser jag i likhet med flera remissinstanser att den såvitl avser både brottmål och tvistemål i princip bör begränsas till de fall dä talan har lämnats ulan bifall.

Under remissbehandlingen har särskilt diskuterats huruvida en lagreg­lering i ämnet bör omfatta kommunala arbetstagare och likställda och om staten i så fall bör ansvara även för de senares rättegångskostnader. Kommittén har vall den lösningen all regleringen omfattar såväl statliga som kommunala arbets- och uppdragstagare samt all staten i förekomman­de fall skall vara ansvarig för rättegångskostnaderna oavsett vem som har varit den offenUige funktionärens arbets- eller uppdragsgivare. Vägle­dande för kommitténs ställningstagande i ansvarighetsfrägan har varit det sätt på vilket frågan har lösts när det gäller rättshjälp enligt rätlshjälpsla­gen; staten utger ersättning lill en offentlig funktionär med rättshjälp vare sig denne är stals- eller kommunalanställd. Kommittén pekar också på del förhållandel att staten såsom lagstiftare ytterst har alt besluta om vilka funktioner som skall vila på de offentliga organen och via lagstiftningen kan förfoga över de sanktioner som skall riktas mol felaktigt utförande av dessa funkUoner. Enligt kommittén gör sig med hänsyn härUll del synsättet gällande att staten också tar ell ansvar för de kostnader som kan uppstå för


 


Prop. 1981/82:34                                                     23

offentliga funktionärer när deras handlande i tjänsten angrips av utomstå­ende.

Jag anser för egen del liksom kommittén all en ny reglering i ämnet bör omfatta såväl staUiga som kommunala och likställda arbets- och uppdrags­tagare. Däremot har jag svårt alt se annat än att principen bör vara den att det kostnadsansvar som här kan bli aktuellt åläggs arbets- eller uppdragsgi­varen oavsett om denne är staten eller en kommun eller landstingskom­mun. Kommitténs hänvisning till rällshjälpslagsliflningen är enligt min mening mindre träffande med hänsyn till alt den lagsUftningen är av gene­rell karaktär och inte motiveras av de särskilda skäl som ligger bakom den nu Ulllänkla regleringen. All ålägga staten ell särskilt kostnadsansvar i dess egenskap av lagstiftare förefaller inte riktigt. Del kan emellertid av praktiska skäl vara befogat att staten i förevarande sammanhang åtar sig arbetsgivaransvaret för kommunala funktionärer med statligt reglerade tjänster. Jag förordar en lösning av denna innebörd. Utbetalningar från staten - som kan beräknas uppgå endast lill några tusental kronor om året — synes kunna ske huvudsakligen i samma ordning som den som tillämpas beträffande statsmyndigheternas skadereglering.

Som kommittén har föreslagit bör bestämmelser i ämnet las upp i en särskild lag. Jag delar emellertid den under remissbehandlingen framförda uppfattningen all lagregleringen bör göras något enklare än kommitléför­slagel. Jag återkommer lill frågan i specialmotiveringen.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag Ull

1.    lag om ändring i rättegångsbalken

2.   lag om offentliga funktionärers rätt lill gollgörelse för rättegångskost­
nad i vissa mål m. m.

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga 4.'

4   Specialmotivering

4.1 Rättegångsbalken

7 kap. 4§

I denna paragraf regleras f. n. behörigheten för olika allmänna åklagare. Såsom Udigare har redovisats är RÅ ende behörige allmänne åklagare i

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.


 


Prop. 1981/82:34                                                     24

undertält och hovrätt beträffande vissa i lagrummet särskilt angivna högre statliga funktionärer när fråga är om ansvar eller enskilt anspråk på gmnd av brott i utövningen av tjänsten eller uppdraget. I enlighet med vad jag har anfört i det föregående föreslås alt lagmmmet ändras så att behörighet att vara åklagare i undertätt och hovrätt i dessa fall skall tillkomma åklagare i allmänhet. Såvitt gäller behörigheten att vara åklagare i hovrätt föreslås dock ett undantag, nämligen när del gäller domare som enligt 2 kap. 2 § har fomm i denna instans. Beträffande övriga domare har några särtegler av aktuellt slag inte ansetts böra gälla.

RÅ:s exklusiva behörighet all åtala hovrällsdomare och revisionssekre­terare för brott av här aktuellt slag följer av regeln i lagmmmels tredje stycke att riksåklagaren är åklagare vid högsta domstolen, där de angivna tjänstemännen enligt 3 kap. 3 § har fomm.

Del kan anmärkas all ändringen av paragrafen även begränsar räckvid­den av bestämmelsen i 23 kap. 22 § första stycket andra meningen om all förundersökning i vissa fall inte behöver äga rum.

Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen föreskrivs i åklagarin­slmktionen (20 och 30 §§) att länsåklagare resp. chefsåklagare i storstads-distrikten skall fullgöra åklagamppgifler som är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras av åklagare i sådan ställning. Dessa föreskrifter kan naturligtvis i prakUken ofta bli tillämpliga när fråga är om åtal för brott i tjänsten mol funktionär tillhörande den krets beträffande vilken RÅ hittills haft ensambehörighel. Jag vill också påpeka alt RÅ alllid har möjlighet att överta en uppgift som ankommer på lägre åklagare.

20 kap. 10 §

Ändringen av paragrafen innebär all subsidiär åtalsräll för brott i tjänste­utövningen i fortsättningen tillkommer målsäganden beträffande flertalet av de funktionärer som fömt har varit undantagna från denna rätt.

I paragrafen anges den begränsade grupp funktionärer beträffande vilka någon subsidiär ålalsrält för brott av aktuellt slag inte heller i fortsättning­en avses tillkomma en målsägande. Del är här fråga om regler som i huvudsak utgör en direkt konsekvens av bestämmelser i regeringsformen saml riksdagsordningen och vissa särskilda författningar om riksdagens myndigheter.

I överensstämmelse med kommiftéförslagel innebär departementsförsla-get Ull en bötjan all ålalsrälten inte gäller beträffande statsråd, justitieråd eller regeringsråd och inte heller i fråga om JO eller den som har tjänstgjort i hans ställe. Som jag har uttalat i den allmänna motiveringen har bland de aktuella funktionärerna även upplagils JK och den som har tjänstgjort i hans ställe. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen från JO och rältegångsutredningen har paragrafen avfattats på del sättet all den dessutom omfattar de funktionärer beträffande vilka det i riksdagsordning-


 


Prop. 1981/82:34                                                     25

en eller annan författning på samma sätt som i fråga om JO föreskrivs alt åtal skall beslutas av utskott hos riksdagen. Del gäller här enligt 9 kap. 8 § riksdagsordningen till en början fullmäktige i riksbanken (med visst undan­lag), riksdagens revisorer, ledamöter av riksdagens förvallningsslyrelse, valprövningsnämnd och besvärsnämnd samt kammarsekreteraren. Vidare avses fullmäkUge i riksgäldskonloret samt vissa funkUonärer hos defta och hos riksbanken, se lagen (1974:568) om riksgäldskonloret, lagen (RES 1975:8) med reglemente för riksgäldskonloret, och lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken. I de fall som avses i sistnämnda två författningar är förutom vederbörande riksdagsutskott - finansutskottet -även annat riksdagsorgan behörigt all besluta om åtal (riksgäldsfullmäktige resp. riksbanksfullmäktige). Däremot har jag inte ansett att det finns skäl alt i paragrafen erinra om de mera speciella och annorlunda konslmerade regler som enligt 4 kap. 8 och 9 §§ och 5 kap. 7 § regeringsformen gäller beträffande riksdagens ledamöter och ersättare för dem, liksom beträffan­de talmannen samt statschefen och riksföreståndare.

Paragrafen utgör i sin nuvarande lydelse hinder för målsäganden inte endast att väcka åtal ulan också att övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal för brott av aktuellt slag. I den nya lydelsen har orden "i högre rätt fullfölja åtal" fält utgå. För de funktionärer som avses i punkterna 1-4 fyller de ingen funktion eftersom dessa funktionärer har fomm i högsta domstolen i mål om ansvar för brott av detta slag. Beträffande de funkUo­närer som avses i punkt 5 har det ansetts sakligt omotiverat all låta laleförbudel få en vidare omfattning än vad som påkallas av reglerna i riksdagsordningen och andra här aktuella författningar. Del innebär all en målsägande kan ensam fullfölja ett efter vederbörande riksdagsorgans beslut väckt åtal av förevarande slag om detta har ogillats.i lägre rätt.

Paragrafens lydelse lar sikte endast på brott som faller under allmänt åtal (jfr 8 och 9 §§). De regler i regeringsformen och riksdagsordningen m.fl. författningar som föreskriver all åtal skall beslutas av ell riksdagsorgan torde emellertid vara tillämpliga även på sådana brott som endast får åtalas av målsäganden, i den mån brotten har begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag.

Ullrycket "brott i utövningen av tjänsten eller uppdraget" överensstäm­mer med del som f. n. förekommer i 7 kap. 4 § andra stycket. Beträffande tolkningen av detta begrepp har kommittén i sitt belänkande (s. 112-122) anfört värdefulla synpunkter, mot vilka jag för min del inte har något att erinra.

Det kan anmärkas alt ändringen av paragrafen också innebär en utvidg­ning av målsägandens rätt enligt 20 kap. 8 § tredje stycket all väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.


 


Prop. 1981/82:34                                                     26

22 kap. 8§

I paragrafen upptas liksom f. n. som ett komplement till ålalsförbudet enligt 20 kap. 10 § en regel om begränsning av rätlen att föra talan om enskilt anspråk i anledning av sådana brott som avses i 20 kap. 10 §. Del kan anmärkas alt del i motiven till regeringsformen uttryckligen har fömt­sätts att en lalebegränsning av här aktuellt slag skall gälla beträffande statsråd (prop. 1973:90 s. 424).

Paragrafen har utformats så alt inskränkningarna i rätlen att föra skade­ståndstalan - lill skillnad från vad som åsyftats i kommiftéförslagel - lar sikte även på de funktionärer som avses i 9 kap. 8 § riksdagsordningen och vissa därtill hörande författningar. Beträffande dessa funktionärer får nu­varande rättsläge åtminstone till en del anses vara något oklart i föreva­rande hänseende.

I förtydligande syfte har särskilt markerats att paragrafen liksom 20 kap. 10 § lar sikte endast på brott som faller under allmänt åtal. Den utgör således inte hinder för väckande av enskilt anspråk på grund av sådana brott av aktuellt slag som är undantagna från allmänt åtal. Det bör dock i sammanhanget anmärkas all de särskilda lalebegränsningsreglerna i 4 kap. 8 och 9 §§ regeringsformen i fråga om riksdagens ledamöter och ersättare för dem samt talmannen omfattar också talan av sådant slag.

Ikrafllrädandebeslämmelsen

Lagen föreslås träda i kraft den I januari 1982. Lagändringarna bör såvitt gäller den utvidgade befogenheten för stals- och distriktsåklagare få tillämpning på gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Att så blir fallet följer direkt av 7 § första meningen lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Beträffande utvidgningarna av den enskildes talerält bör lagändringarna däremot inte få tillämpas retroaktivt. Alt ge dessa lagänd­ringar lillbakaverkande kraft får nämligen — i allt fall när det gäller an­svarstalan - anses slå i strid mot gmnderna för bestämmelsen i andra meningen nyssnämnda lagmm. Denna är emellertid inte direkt tillämplig i förevarande fall. Med hänsyn härtill har en uttrycklig övergångsbestäm­melse i ämnet meddelats. Bestämmelsen har gjorts tillämplig på såväl ansvars- som skadeståndstalan.

4.2 Lag om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskost­nad i vissa mål m. m.

I §

I paragrafen anges vad som avses med offentliga funktionärer enligt lagen.

Punkterna 1—3 motsvarar 1 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig an­ställning (LOA).


 


Prop. 1981/82:34                                                    27

Punkterna 4-7, som i huvudsak motsvarar kommitléförslagel, lar sikte på andra offenUiga funktionärer än arbetstagare. Enligt punkt 4 skall sålunda ledamöter av kollegiala organ hos staten och hos kommuner m. fl. organ anses som offentliga funktionärer enligt lagen. Lagen skall också (punkterna 5—7) omfatta vissa uppdragstagare åt offentliga organ samt krigsmän och andra som fullgör lagstadgad tjänsteplikt liksom de personer som utövar myndighet ulan anknytning till anställning eller uppdrag av nu avsett slag. Till den sistnämnda kategorin hör t. ex. personal vid Aktiebola­get Svensk Bilprovning. Uppräkningen i 1 § motsvarar punkterna I -4 i 20 kap. 2 § BrB rörande mulbrolt med den ändringen alt punkten 5 Ull skillnad mot motsvarande punkt i straffbestämmelsen inte avser uppdrags­tagare hos privata rättssubjekt (jfr straffbestämmelsens äldre lydelse, SFS 1975:667).

2§ Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § LOA.

Paragrafens innebörd är all de följande bestämmelserna om tjänst skall avse även uppdrag och tjänsteplikt. Vad som sägs om arbetsgivare kom­mer då alt gälla uppdragsgivaren resp. den hos vilken tjänsteplikten full­görs.

I paragrafen föreskrivs att en offentlig funktionär mol vilken förs enskilt åtal för brott i utövningen av tjänst som sådan funktionär skall ha rätt alt vidla åtgärder i rättegången i tjänsten. Den angivna rätlen gäller oberoende av utgången av processen. Funktionären avses exempelvis vara berättigad all inställa sig vid domstol under tjänstetid ulan löneavdrag och i förekom­mande fall få ersättning för resekostnader jch traktamente liksom att avfatta svaromål under tjänstetid. Paragrafen blir tillämplig även om funk­tionären vid tiden för rättegången har anställning hos annan arbetsgivare än vid liden för den påståddagärningen, såvida han alltjämt är all betrakta som offentlig funktionär i lagens mening.

Paragrafen blir tillämplig oavsett om det påstådda brottet i och för sig faller under allmänt åtal eller del är av den karaktären alt del endast får åtalas av målsägande. Någon analogisk tillämpning med avseende på andra fall än som avses i paragrafen - l.ex. då allmän åklagare för talan om ansvar för brott i tjänsten - är däremot självfallet inte avsedd.

Enligt paragrafens andra stycke har en offenUig funktionär samma rätt som enligt första stycket alt vidta rältegängsålgärder i tjänsten, då talan förs mot honom om enskilt anspråk pä grund av åtgärd i utövningen av tjänsten. Undantag har gjorts för fall då talan förs i samband med allmänt åtal.


 


Prop. 1981/82:34                                                                   28

I överensstämmelse med vad som har angetts i den allmänna motivering­en innehåller paragrafen en regel om arbetsgivarens (uppdragsgivarens) ansvar för den offentlige funktionärens rättegångskostnader i mål om en­skilt åtal för brott i utövningen av tjänsten (uppdraget). Detta ansvar avser sådana rättegångskostnader som domstolen har förpliktat målsäganden alt ersätta funktionären. Ersätlningsrälten blir sålunda i allmänhet begränsad till de fall då åtalet har ogillats. Funktionären tilläggs en rätt att, oberoende av krav eller indrivningsförsök hos målsäganden, vända sig lill den som vid tidpunkten för den påstådda gärningen var hans arbetsgivare. Denne in­träder vid betalning i funktionärens rätt gentemot målsäganden intill det utgivna beloppet. Arbetsgivaren kan därvid enligt vanliga principer använ­da domen jämte bevis om den erlagda betalningen som exekutionstitel.

Om funktionären har beviljats allmän rättshjälp och domstolen har ålagt målsäganden att utge ersättning till staten är arbetsgivaren givelvis inte skyldig att utge någon häremot svarande ersättning. Den som beviljas rättshjälp som tilltalad i brottmål erlägger inte någon rältshjälpsavgift.

Den domstol som dömer i brottmålet skall tillämpa allmänna regler om ersättningsskyldighet för rättegångskostnader. Arbetsgivaren får inte ställ­ning av part i brottmålsprocessen. Skulle tvist om betalningsskyldighet uppstå mellan denne och funktionären blir tvisten, om funktionären är arbetstagare, att handlägga enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisler.

Enligt paragrafens andra stycke skall arbetsgivares ansvar för rätte­gångskostnader också gälla när talan har förts mot en funktionär om enskilt anspråk på gmnd av åtgärd som denne vidtagit i sin tjänsteutövning. Undantag har gjorts för fall då talan har förts i samband med allmänt åtal, eftersom betalningsskyldighet för arbetsgivaren i ell sådant fall inte har ansetts motiverad. Undanlaget avses inte träffa den situationen alt måls­äganden sedan mål om allmänt åtal har avgjorts ensam fullföljer talan i skadeslåndsdelen med yrkande som ej har bifallits i undertält. Bestämmel­serna kan bli Ullämpliga också när anspråket har riktals mot den som har varit offentlig funktionär.

För del fall alt funktionären har haft allmän rättshjälp i målet och erlagt rätlshjälpsavgifl följer av 32 och 33 §§ rältshjälpslagen (1972:429) alt mot­parten i vissa fall skall åläggas att utge ett motsvarande belopp till funktio­nären. Även delta belopp avses arbetsgivaren vara skyldig all goftgöra funktionären.

I denna paragraf regleras vilka som är att anse som arbetsgivare vid tillämpningen av de föreslagna reglerna om kostnadsansvar för rättegångs­kostnader m. m. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motive­ringen har föreskrivits alt staten skall anses som arbetsgivare till kommu-


 


Prop. 1981/82:34                                                     29

nalanslällda m. fl. med statligt reglerade tjänster. För fall då staten är eller skall anses som arbetsgivare (uppdragsgivare) torde i enlighet med vad jag har berört i den allmänna motiveringen i huvudsak samma ordning kunna tillämpas för prövning av utbetalningsfrågor som vid skadereglering enligt kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Bestämmelser härom kan meddelas som verkslällighelsföreskrifter.

Ikrafllrädandebeslämmelsen

Lagen föreslås träda i kraft den I januari 1982. Den avses dock inte gälla i fråga om mål som då är under handläggning.

5   Hemställan

Jag hemställer all lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1.  lag om ändring i rättegångsbalken,

2.  lag om offenUiga funktionärers rält lill gottgörelse för rättegångskost­nad i vissa mål m. m.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1981/82:34                                                     30

Bilaga 1

Sammanfattning av tjänsteansvarskommitténs betänkan­de (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer

För närvarande gäller som huvudregel, all en enskild som utsätts för en brottslig gärning kan åtala brottet även om del faller under allmänt åtal. Åtalsrätten inträder sedan allmän åklagare beslutat att allmänt åtal inte skall äga mm.

På ell område gäller dock särskilda begränsningar. Den enskilde har sålunda inte rätt all åtala vissa högre tjänstemän m.fl. på del statliga området. Ålalsförbudet avser emellertid endast brott i tjänsteutövningen. För brott som ligger utanför delta område gäller huvudregeln om ålalsrält. Främst har förbudet betydelse när del gäller brott som beslår i oriklig myndighetsutövning riktal mol den enskilde. Förbudet omfattar emellertid också andra brott som kan begås i tjänsteutövningen. Av de allmänna åklagarna är det bara RÅ som har rätt alt åtala brott i tjänsteutövningen av dessa högre funktionärer. Utöver ålalsförbudet gäller också begränsningar i rätten för den enskilde att föra talan mol funktionären om ersättning för den skada som han kan ha lidit genom brottet. Sådan skadeståndstalan får den enskilde väcka bara om åtal äger rum eller om hans skadeståndstalan biträdes av RÅ. Däremot har den enskilde normall möjlighet alt av staten kräva ersättning för den skada som funktionären vållat.

Ålalsförbudet och begränsningen i rätten all föra skadeståndstalan har motiverats med del allmänna intresset av all offentlig verksamhet får fortgå utan störningar i form av obefogad talan.

Enligt kommitténs mening bör emellertid intresset av skydd mol obefo­gad talan tillgodoses på annat sätt. Kommittén föreslår också, all både ålalsförbudet och inskränkningen av rätlen all föra skadeståndstalan av­skaffas. Har den enskilde utsatts för ett brott i tjänsteutövningen skall han alltså ha rätt all väcka både ansvars- och skadeståndstalan mol funktionä­ren, oavsett om denne är en högre eller lägre tjänsteman. För brottmålens del föreslås alt den fömt nämnda huvudregeln skall gälla, nämligen att den enskildes åtalsrätt inträder sedan allmän åklagare funnit att allmänt åtal inte skall äga mm.

Undanlag från den nya ordningen har i förslaget gjorts bara för två speciella fall. Del ena gäller statsråden samt ledamöterna av högsta dom­stolen och regeringsrätten. Beträffande dem finns ell ålalsförbud för den enskilde upptaget i regeringsformen. Del har där motiverats av särskilda skäl, beträffande statsråden i första hand av politisk art. Kommittén har inte funnit anledning att föreslå någon ändring på denna punkt, något som bl. a. skulle kräva grundlagsändring. Det andra undantaget gäller JO och en mindre grupp funktionärer inom riksdagsförvallningen. För dem gäller särskilda ålalsregler i riksdagsordningen och följdförfallningar till denna. Del är här i första hand fråga om personer som riksdagen genom val utsett alt delta i den särskilda förvaltning som riksdagen utövar. Kommittén har funnit del ur allmänt politisk synvinkel naturiigt att riksdagen, såsom nu är fallet, genom sina utskott får la ställning till frågan om ansvar för försum­melser i denna förvaltning. Det kan Ulläggas, att det som nu sagts endast gäller frågan om straffansvar. Redan nu kan talan om skadestånd på grund av brott i tjänsteutövningen ulan hinder väckas mol dessa riksdagsfunklio-närer utom såvitt gäller JO. Kommittén föreslår inte någon ändring härvid­lag.


 


Prop. 1981/82:34                                                     31

Kommittén har inte heller velat göra något ingrepp i det s.k. immuni-lelsskydd som av politiska skäl blivit gmndlagsfäsl för riksdagsmännens egen del. Här råder inte taleförbud i vanlig mening för den enskilde. För att fä föra ansvars- eller skadeståndstalan mol en riksdagsman krävs emeller­Ud medgivande av riksdagen vare sig det är enskild eller åklagare som vill väcka talan.

Som redan nämnts har de nuvarande inskränkningarna i talerälten moti­verats av behovet av skydd för den offenUiga verksamheten mol obefo­gade åtal och krav. Enligt sina direktiv har kommittén haft att överväga andra möjligheter att tillgodose detta skyddsbehov. I direktiven förs tan­ken fram på regler som gör del möjligt för domstol att på handlingarna och alltså ulan huvudförhandling avgöra mål där talan är uppenbart ogmndad.

Enligt kommitténs mening bör del inte införas några rättegångsregler som lar sikte enbart på mål vari talan förs mot offentliga funktionärer och som sätter sådana mål i en särställning. För dessa mål bör i stället gälla samma regler som för mål i allmänhet. Däremot finns enligt kommittén anledning att överväga en reform som har som utgångspunkt det behov av förenklad process i fall av obefogad talan som gör sig gällande överhuvud­taget i domstolarna. En sådan allmän regel kan då i förekommande fall vinna tillämpning också i de mål det nu är fråga om. Kommittén föreslår också en ny regel enligt vilken talan kan ogillas på handlingarna när talan finnes uppenbart ogmndad. Regeln skall kunna tillämpas i alla tvistemål (utom s.k. indisposiliva mål; se närmare under avsnitt 8) liksom i alla brottmål vari enskild för ansvarstalan. Fömlsällningen alt del skall vara fråga om uppenbart ogrundad talan innebär, all det inte får finnas mm för minsta tvekan om all talan är ogrundad. Häri ligger naturligtvis en ytterst kraftig begränsning av möjligheten all tillämpa regeln. Enligt kommittén kräver dock rättssäkerheten detta. I den mån regeln kan vinna Ullämpning på mål rörande offentliga funktionärer får den dock antas i huvudsak Ullgodose del behov av skydd mol obefogad talan som direkUven talar om.

Kommittén har också övervägt frågan om rättegångskostnader i de mål där en enskild för ansvars- eller skadeståndstalan mot en offentlig funktio­när. Enligt kommitténs mening kan goda skäl anföras för en utvidgad rättshjälp från samhällets sida i sådana mål. Behov därav kan sägas förelig­ga för den målsägande/kärande som väcker sådan talan och för den funk­Uonär mol vilken talan riktas. Den rättshjälp som för närvarande kan utgå enligt rättshjälpslagen är beroende av vederbörandes ekonomi. Ersättning kan dessutom bara utgå för dennes egna kostnader, ej för de molparlskosl-nader han i händelse han förlorar målet kan förpliktas att ersätta. När del gäller målsägaden/käranden är det i första hand hans eventuella ansvar för den offentlige funktionärens rättegångskostnader som tilldrar sig intresse. En utvidgning av rättshjälpen lill alt avse ansvar för motpartskostnader kräver emellertid att ställning las lill de mera grundläggande principerna bakom rättegångsbalkens kostnadsregler. Det är här fråga om problem som i första hand den sillande rältegångsutredningen har alt la ställning lill. Kommittén har därför funnit nödvändigt att avvakta den utredningens arbete innan den tar slutlig ställning till frågan om målsägandens/kärandens ansvar för den offentlige funktionärens rättegångskostnader i mål som rör dennes tjänsteutövning.

När det gäller den offentlige funktionärens ansvar för egna kostnader är en reform mera oberoende av de grundläggande principerna som rätte­gångsbalken bygger på. Kommittén lägger i betänkandet också fram ett förslag om all staten skall svara för sådana kostnader när en enskild för


 


Prop. 1981/82:34                                                     32

ansvars- eller skadeståndstalan mot en funktionär på grund av dennes tjänsteutövning. En avgörande synpunkt har härvidlag varit, att det inte är som privatperson utan som representant för del allmänna som funktionä­ren vidtagit den åtgärd som i rättegången klandras av den enskilde. Denna synpunkt får särskild tyngd i de fall talan mol funktionären ogillas. På skäl som närmare utvecklas i betänkandet skall dock funktionären inte ha någon rält lill kostnadsersättning när en mol honom förd skadeståndstalan bifalles.

Slutligen tar kommittén i betänkandet ställning också lill en del frågor som i och för sig inte föranleder några författningsförslag. Kommittén behandlar sålunda bl. a. frågan om del "ålalsmonopol" som riksåklagaren har i förhållande till övriga allmänna åklagare när det gäller brott i tjänste­utövningen av högre offentliga funkUonärer; vidare behandlas en del frågor som rör den närmare innebörden av begreppet "brott i utövningen av tjänsten eller uppdraget"; vissa uttalanden görs också beträffande förhål­landet mellan de förut nämnda begränsningarna i talerälten och de inlerna­Uonella konventioner rörande mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till.


 


Prop. 1981/82:34


33 Bdaga2


Av tjänsteansvarskommittén framlagda lagförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives alt 20 kap. 10 §, 22 kap. 8 §, 31 kap. 11 §,42 kap. 5 och 18 §§, 47 kap. 5 och 21 §§ saml 49 kap. 4 § räftegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


20 kap 10 §

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden aft väcka åtal eller överlaga eller i högre rält fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott som / utövningen av tjänsten begåtts av statsråd, justitieråd eller regeringsråd eller av riksdagens ombudsman eller ersättare för den­ne.

Vad i 8 och 9 §§ stadgals om rätt för målsäganden all väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

22 kap.


Talan om enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 3 kap, 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum el­ler talan biträdes av någon som är behörig att besluta sådant åtal.


Talan om enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 20 kap. 10 §. må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger mm eller talan biträdes av någon som är behörig alt besluta sådant åtal.


31 kap.

11 § Om rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle Ullämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.


I fråga om den tilltalades skyldig-hel alt ersätta statsverket kostnad för offentlig försvarare och för an­nan rättshjälp åt honom själv äge dock 1 § första stycket tredje punk­ten och andra stycket detta kapitel motsvarande Ullämpning.


I fråga om den Ulltalades skyldig-hel alt ersätta statsverket kostnad för offentlig försvarare och för an­nan räftshjälp åt honom själv äge dock I § första stycket tredje punk­ten och andra stycket detta kapitel motsvarande tillämpning. / brott­mål som avses i lagen (198:000) om rättegångskostnader i vissa mål rö­rande offentligt anställda arbetsta­gare m.fl. skall sådan skyldighet ej åläggas den tilltalade.


 


Prop. 1981/82:34                                                                   34

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsä­ganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt Ull ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

42 kap.

5 § Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålei.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas svaranden.

Stämning behöver inte utfärdas i mål vari förlikning om saken är till­låten, om kärandens framställning av omständigheterna i målet ej in­nefattar laga skäl för käromålet el­ler kärandens talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt veterhgt. ej heller när det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat.

18 § Under förberedelsen må meddelas iredskodom så ock, om saken är sådan, alt förlikning däremot är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk, som medgivils eller eflergivils. Förlikning må ock stadfästas av rätlen.

Under förberedelsen må även, om förlikning om saken är tillåten, dom meddelas varigenom käromå­let ogillas när kärandens framställ­ning av omständigheterna i målet ej innefattar laga skäl för käromå­let eller hans talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt veterligt, så även när det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat.

47 kap. 5 § Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade alt svara å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.

Stämning behöver inte utfärdas, om målsägandens framställning av omständigheterna i målet ej inne­fattar laga  skäl för åtalet  eller


 


Prop. 1981/82:34                                                                   35

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

målsägandens talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt veterligt, ej heller när det eljest uppenbart framgår, att åtalet är ogrundat. Utfärdas inte stämning skall den tilltalade i stället delges åtalet sådant det upp­tagits i stämningsansökan med be­sked att målet kan komma att avgö­ras utan huvudförhandling.

21 § Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls avvisande.

Under förberedelsen må även dom meddelas varigenom åtalet ogillas när målsägandens fram­ställning av omständigheterna i målet ej innefattar laga skäl för åtalet eller målsägandens talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt ve­terligt, så även när det eljest up­penbart framgår, att åtalet är ogrundat.

49 kap. 4 § Talan mol undertätls beslut under rättegången skall föras särskilt, om rätten

1.   avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2.   ogillat tredje mans yrkande all få som iniervenienl dellaga i rätte­gången;

3.   förelagt part eller annan alt förete skriftligt bevis eller att tillhandahål­la föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihets­förordningen eller 9 § första stycket 5 radioansvarighelslagen (1966:756) funnit det vara av synnerlig vikt alt där avsedd uppgift lämnas vid vittnes­förhör eller förhör med part under sanningsförsäkran;

4.   utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part eller intervenienl, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5.   utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel lill målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenienl;

6.   utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.;

7.   avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnal annan än part föreslagit;

8.   utlåUt sig i annat fall än som 8. utlåUt sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fråga som gäller avses i 5 eller 7 i fråga som gäller allmän rättshjälp; eller         allmän rättshjälp;


 


Prop. 1981/82:34

Nuvarande lydelse

9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om er­sättning eller förskott lill part, som åtnjuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i I, 2, 3, 7, 8 eller 9, åligge den som vill föra talan all, om be­slutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas del, äge han ej vidare rätt till talan. Rätlen pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

Denna lag träder i kraft den


36

Föreslagen lydelse

9.    avslagit begäran om rättshjälp
ål misstänkt i brottmål eller om er­
sättning eller förskoll till part, som
åtnjuter sådan förmån; eller

10.    utlåtit sig ifråga som avses i
lagen (198:000) om rättegångskost­
nader i vissa mål rörande offentligt
anställda arbetstagare m.fl.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i 1, 2, 3, 7, 8, 9 eller 10, åligge den som vill föra talan att, om be­slutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas del, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

198 .


 


2   Förslag till Lag om ändring mindre värden


lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om


Härigenom föreskrivs all 4§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6—22§§ rät­tegångsbalken och om huvudför­handling i 43 kap., 50 kap. 15-18§§ och 21-22 §§ saml 55 kap. 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mol denna lag. Därvid jämslälles sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling.

Föreslagen lydelse

I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6-17§§. 18§ första stycket och 19—22§§ rätte­gångsbalken, om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15-18§§ och 21-22 §§ saml 55 kap. 12 och 15 §§ sam­ma balk, gäller denna lags bestäm­melser om sammanträde och skrift­lig handläggning. I övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mol denna lag. Därvid jämslälles sammanträde enligt denna lag med huvudför­handling och måls beredande med förberedelse.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974:371) om rättegång­en i arbetstvisler skall fullföljas lill arbetsdomstolen i stället för lill hovrätt


 


Prop. 1981/82:34                                                     37

tillämpas första stycket endast om del icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans.

Denna lag träder i kraft den    198

3   Förslag till

Lag om rättegångskostnader i vissa mål rörande offentligt anställda

arbetstagare m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

1 §   Denna lag gäller

1.    arbetstagare hos staten,

2.    arbetstagare hos kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighel, skogsvårdsslyrelse eller allmän försäk­ringskassa och

3.    arbetstagare hos någon annan allmän inrättning, om anställningen är statligt reglerad.

2 §   Vad som sägs i lagen om arbetstagare tillämpas också på

1.    ledamöter av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller någon annan myndighet vilken hör lill allmän inrättning som sägs i 1 §,

2.    dem som utövar ett uppdrag som är reglerat i författning,

3.    krigsmän och andra som fullgör lagstadgad tjänsteplikt och

4.    dem som utövar myndighet utan all ha sådant uppdrag som sägs i 1 -3 eller sådan anställning som avses i 1 §.

 

3   § Med staligl reglerade anställningar avses i 1 § 3 anställningar, där enligt en lag eller ell särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller en myndighet som regering­en bestämmer.

4   § I mål vari en målsägande väckt talan mot den som är eller varit arbetstagare om ansvar på grund av brott som arbetstagaren begått i utövningen av tjänsten skall staten betala arbetstagarens kostnader i anled­ning av rättegången.

Har arbetstagaren alt i anledning av rättegången inställa sig personligen inför rätlen och har han vid tidpunkten för inställelsen sådan anställning som sägs i 1 §, skall inställelsen anses som en åtgärd i tjänsten. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning på arbetstagare som vid tidpunkten för inställelsen har sådan ställning som avses i 2 §.

5       § Vad i 4 § sägs tillämpas också i mål vari annan än arbetsgivaren för
talan mol den som är eller varit arbetstagare om ersättning för skada som
arbetstagaren vållat i tjänsteutövningen, i den mån talan lämnas ulan bifall.

6 § Sedan talan väckts skall rätlen, om arbetstagaren begär del, meddela
beslut i frågan om målet är sådant som avses i denna lag. Sådant beslut
skall meddelas så snart det kan ske.


 


Prop. 1981/82:34                                                     38

7   § Arbetstagare som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad enligt vad som sägs i 4 eller 5§, skall framställa sina anspråk vid rätlen innan handläggningen där avslutats. Gör han ej del är hans rält lill ersättning i den instansen förfallen.

8   § Då rätlen avgör målet skall rätten, med iakttagande av bestämmel­serna i 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken, meddela beslut om den ersättning som staten skall utge.

Rätten kan förordna om förskott på ersättning.

9 § Bestämmelse i lag om ansvar för rättegångskostnader skall tillämpas
också i mål som avses i denna lag. Har arbetslagaren vunnit målet får dock
förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om motpar­
ten hade skälig anledning att få saken prövad.

Meddelas beslut enligt 8§ första stycket skall motpart eller annan, som enligt lag är skyldig all ersätta arbetslagaren för rättegångskostnader, åläggas att i stället utge ersättningen jämte ränta enligt 18 kap. 8§ tredje stycket rättegångsbalken till staten.

10   § Fullföljes mål från lägre rätt skall skyldighet för staten all ersätta arbetstagarens kostnader i den lägre rätten liksom skyldighet för motpart eller annan all utge sådan ersättning lill staten bestämmas av den högre rätten med hänsyn lill rättegången därstädes, även om yrkande därom inte framställts.

11   § I fråga om talan mot rättens beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mol beslut av rätten.

Talan får ej föras mot beslut varigenom rätlen förklarat att mål är sådant som avses i denna lag eller bifallit begäran om förskott.

Talan mot beslut som avses i 8 § första stycket och 9 § andra stycket får föras, fömtom av enskild part, av domstolsverket eller annan myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den    198


 


Prop. 1981/82:34                                                               39

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över tjänstean­svarskommitténs delbetänkande (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer

1    Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över delbelänkandel avgetls av jusUtiekans­lern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrät­ten för Övre Nortland, kammarrätten i Stockholm, Malmö Ungsrätl, Gävle tingsrätt, överbefälhavaren, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), riksrevisionsverkel, statens arbetsgivarverk, statens ansvarsnämnd, sta­tens arbetsmarknadsnämnd, skolöverstyrelsen, juridiska fakultelsnämn-den vid universitetet i Uppsala, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrel­sen i Nortbottens län, räftegångsulredningen (Ju 1977:06), mililäransvars-kommiltén (Ju 1977:09), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska Kommun­förbundet, landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund. Tjänstemän­nens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/ SR), Sveriges domareförbund. Försäkringskassornas Förhandlingsorgani­sation och Föreningen Sveriges åklagare. Dessutom har en skrivelse kom­mit in från Medborgartällsrörelsen, MRR.

2   Remissyttrandena

2.1 Allmänt

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget all de särskilda förbuden för målsägande all föra ansvars- och skadeståndstalan skall begränsas. Enligt SJ bör dock genomförandet av förslaget anslå lill dess del kunnat övervägas i ljuset av vad kommittén senare kan komma att föreslå rörande utvidgning och precisering av det straffrättsliga ansvaret.

Från kommittén avvikande uppfattningar har i denna del från några håll framförts bl. a. när del gäller del s. k. fomm privilegiatum för vissa tjänste­män, omfattningen av de kvarvarande begränsningsreglerna saml den ex­klusiva rält all väcka åtal mol offentliga funktionärer som enligt kommitté-förslaget alltjämt skall tillkomma RÅ.

Flera instanser har uttryckligen uttalat att ändringen måste kompletteras med andra bestämmelser lill skydd mol obefogade åtal och ogmndade anspråk om skadestånd.

De föreslagna bestämmelserna om förenklad rättegångsordning och om rättegångskostnader har fåll ett mera blandat mottagande. Från flera håll har satts i fråga om ett så pass omfattande ingrepp i rättegångsbalken bör göras innan rättegångsutredningen har lämnat sina förslag.

2.2 Åtalsrätt i allmänhet

Kommittén har tagit som utgångspunkt för sina förslag all målsäganden även i fortsättningen kommer alt ha subsidiär åtalsräll inom hela del område där allmän åklagare äger föra talan.


 


Prop. 1981/82:34                                                     40

JK hänvisar lill all dåvarande JK tidigare gett uttryck för ståndpunkten all vägande skäl för målsägandens subsidiära ålalsrält inte längre förelig­ger. F. ö. har inte någon remissinstans kommenterat kommitténs uttalan­den i denna del.

2.3 Åtalsrätt mot högre tjänstemän i allmänhet

De av kommittén åberopade skälen lill stöd för förslaget all slopa be­stämmelserna, nämligen kontrollfunktionen, allmänna rättsuppfattningen och rättvisesynpunkter berörs särskilt av JK. När det gäller kontrollfunk­tionen är det enligt JK ganska uppenbart all den subsidiära ålalsrälten inte har någon verklig sådan funktion. JK är inte alls övertygad om att slödel för målsägandens ålalsrält i den allmänna rättsuppfattningen gör sig gällan­de med styrka. Rätlviseaspeklen har enligt JK visst fog för sig.

Enligt RÅ kan motiveringen för inskränkningarna i målsägandens tale­rält alltjämt ha visst fog för sig; emellertid kan hävdas alt skyddsbehovet gör sig gällande även beträffande andra kategorier och i själva verket kan samma synsätt anläggas på alla fall av obefogad talan inom domstolarnas verksamhetsområde. RÅ delar de kritiska synpunkter som har kommit till uttryck i riksdagen och den allmänna debatten. Han framhåller dock att betydelsen av den nuvarande begränsningen i talerälten från saklig syn­punkt har getts orimliga proportioner i den förda debatten.

Enligt domstolsverket finns inte anledning alt slopa förbudet då dess bibehållande kan väl motiveras av omsorgen om statsverksamhetens behö­riga gång.

Enligt rikspolisstyrelsen är de föreslagna ändringarna mer gmndade på principiella uppfattningar än spmngna ur ell faktiskt behov. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland som dock anför all den kontrollmöjlighet som målsägandens subsidiära ålalsrält otvivelaktigt innebär bör finnas även vid brott i tjänsten av offentliga funktionärer.

Kammarrätten i Stockholm erinrar om att de aktuella tjänstemännen ofta har all fatta eller utåt slå för beslut som är repressiva eller av annan orsak särskilt kännbara för medborgarna. De är därför, uppger kammarrät­ten, speciellt utsatta för risk för åtal från enskilda. Det förhållandel att denna risk har sin gmnd i den allmänna verksamhetens natur moUverar enligt kammartällen all del allmänna också håller de berörda tjänstemän­nen ett särskilt skydd lill hands. Kammarrätten anser emellertid samtidigt alt starka principiella skäl talar emot förbudet.

Enligt TCO kan nuvarande bestämmelser knappast anses vara förenliga med den gmndläggande demokratiska principen om "allas likhet inför lagen". Den nuvarande ordningen har enligt SACOISR föranlett en känsla av rättsosäkerhet som har varit myckel olycklig.

2.4 Kvarstående begränsningsregler, forum

Kommitténs förslag all åtalsförbud alltjämt skall gälla en del offentliga funktionärer Ullstyrks uttryckligen beträffande statsråden av JK, RÅ, hov­rätten för Övre Norrland och Malmö tingsrätt. Förslaget beträffande jusli-Ueråden och regeringsråden tillstyrks av JK, RÅ, hovrätten för Övre Norrland, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och länssty­relsen i Stockholms län.


 


Prop. 1981/82:34                                                     41

Malmö tingsrätt anser alt man rent formellt skulle kunna ifrågasätta undantaget beträffande justitieråd och regeringsråd. Enligt tingsrätten är del i och för sig ej avgörande alt undantaget är stadgat i regeringsformen. Av flera skäl kan man dock enligt tingsrätten svårligen ändra på den nu gällande ordningen, och enligt tingsrättens mening finns del inte heller sakliga skäl att rubba den.

Statens ansvarsnämnd finner del tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger alt låta förbudet för målsäganden att väcka åtal resp. föra skade­ståndstalan mot justitieråd och regeringsråd kvarstå. Om så sker kommer enligt ansvarsnämnden möjligheten för den enskilde all föra talan mot en domare att bli beroende på i vilken instans denne tjänstgör; en sådan ordning kommer nog att framstå som svårbegriplig för allmänheten. Mot­svarande betänkligheter kan enligt ansvarsnämndens mening inte anses möta vad gäller bibehållandet av förbudet all väcka åtal resp. föra skade­ståndstalan mot de funktionärer, i huvudsak med politiska uppgifter, i fråga om vilka kommittén inte föreslagit någon ändring i gällande bestäm­melser.

Kommitténs förslag att utsträcka den enskildes subsidiära åtalsräll lill att avse också hovrätts- och undertältsdomare samt revisionssekreterare tillstyrks uttryckligen av JK och kammarrätten i Stockholm. RA ifrågasät­ter om inte förslaget i denna del fåll en utformning som är alltför långtgåen­de. Beträffande de domare som har forum i högsta domstolen kan enligt RÅ i stort anläggas samma synpunkter som de som motiverat undantag för justilierådens och regeringsrådens del.

Också domstolsverket anser att förbudet bör bibehållas beträffande do­mare mol vilka talan om ansvar förs direkt hos högsta domstolen. Även andra domare bör dock enligt domstolsverket omfattas av bestämmelser­na. Enligt domstolsverkels mening är del ell allmänt intresse av hög dignitet att verksamheten vid domstolarna får fortgå ulan obehöriga stör­ningar. Verket pekar också på intresset av att förhindra all en tilltalad väcker åtal mol domare i syfte alt genom utbyte av denne försvåra eller förhala rättegången.

Förslaget alt slopa ålalsförbudet beträffande JK avstyrks av JK. Enligt JK utgör JK:s funkUon av tillsynsmyndighet över domar- och åklagarper-sonalen skäl för bibehållande för JK:s del av de särskilda reglerna om forum och om behörig åklagare. Enligt JO:s uppfattning kan när det gäller kretsen av de särskilt undantagna funktionärerna sägas all de skäl som åberopas för alt JO skall vara undantagen också gäller JK.

JK pekar på sambandet mellan bestämmelserna om målsägandens tale­rält och reglerna om åklagares behörighet saml om fomm. JK är inte övertygad om att del i händelse förslaget rörande talerält genomförs finns skäl som är tillräckligt starka för all man skall behålla reglema om forum privilegiatum annat än i alldeles speciella fall. Del måste enligt RA beteck­nas som olämpligt att målsäganden Ullerkänns rätt att väcka talan omedel­bart i högsta domstolen utan iakttagande av de krav på prövningsUllslånd som normalt gäller i fråga om talan mol hovrätts dom eller beslut. Om målsäganden skall ha talerält beträffande här berörda tjänstemän anser RÅ att bestämmelserna om fomm privilegiatum i högsta domstolen bör avskaf­fas.


 


Prop. 1981/82:34                                                               42

2.5      RÅ:s åtalsrätt

Beträffande kommitténs ståndpunkt alt RÅ alltjämt skall vara ensam behörig all åtala vissa högre offentliga funktionärer uttalar JK att enligt hans mening begränsningen i fråga om lägre åklagares behörighet stämmer dåligt med den förestående utvidgningen av målsägandens åtalsräll. JK håller för troligt att vidare utredning skulle ge underlag för slopande av ålalsbegränsningen för lägre åklagare i åtskilliga fall. Spörsmålet bör enligt JK inte lämnas därhän.

Enligt rättegångsutredningens mening står den föreslagna vidsträckta ålalsrälten mol tjänstemän i dålig samklang med gällande begränsningar i fråga om lägre åklagares behörighet. Rältegångsutredningen har den upp­fattningen att frågan om allmän åklagares åtalsräll inte kan lämnas utanför bilden vid en reform av del slag som nu förestår. I denna fråga bör emellertid enligt rältegångsutredningen RÅ:s och åklagarorganisationernas synpunkter tillmätas största betydelse.

Även Föreningen Sveriges åklagare anser att den vidsträckta åtalsrätten mot tjänstemän som målsägande skall få enligt förslaget i belänkandet slår i dålig samklang med gällande begränsningar i lägre åklagares behörighet. Enligt föreningens mening saknas inte erforderiig skicklighet och erfaren­het bland åklagarna på fältet för de uppgifter varom här är fråga. De skäl som kommittén anfört för all ej framlägga förslag lill ändring i de bestäm­melser som reglerar RÅ:s roll synes enligt föreningen inte helt överty­gande. Föreningen föreslär att i delta sammanhang frågan upptas om lägre åklagares åtalsbehörighet bör vidgas till all omfatta även mål mol högre tjänstemän.

Enligt RÅ innebär såväl överprövningsinsUtutel som den generella rät­ten för RÅ alt överta uppgifter som tillkorhmer lägre åklagare alt RÅ i praktiken mycket ofta slutligen prövar åtalsfrågor av grannlaga karaktär. Detta talar enligt RÅ för att den nuvarande ordningen bibehålls enligt vilken behörighet att åtala de högre funktionärerna för brott i tjänsteutöv­ningen är begränsad lill RÅ vid sidan av JK och JO; i vart fall bör denna ordning bibehållas såvitt avser de tjänstemän som har forum i hovrätt eller högsta domstolen.

Malmö tingsrätt finner det värdefullt att kommittén ej föreslår någon ändring i nu gällande regler om alt RÅ ensam är behörig alt åtala högre offentliga funkUonärer för brott i tjänsteutövningen. Kommitténs motive­ring för sitt ställningstagande är enligt tingsrätten tungt vägande. Även hovrätten för Övre Norrland ansluter sig uttryckligen lill kommitléförsla­gel.

2.6      Skadeståndstalan

JK pekar på alt utvecklingen sedan länge gått mol ell stort ansvar för det allmänna för skada som offentliga tjänstemän vållat genom fel eller försum­melse i tjänsten och all genom skadeståndslagen stegel har tagils fullt ut. I del perspektivet framstår enligt JK en utvidgning av den enskildes skade­ståndstalan inte som angelägen eller ens befogad av hänsyn till den skadeli­dande. Mellan reglerna om ålalsförbud och begränsningsreglerna vad gäl­ler skadeslåndstalerält finns emellertid enligt JK ell sådant samband alt man svårligen kan tänka sig en utvidgning av ålalsrälten ulan all begräns-ningama av skadeslåndslalerällen samtidigt slopas. Man kan enligt JK förmoda alt möjligheten för den enskilde all vända sig mol staten med sitt


 


Prop. 1981/82:34                                                                   43

skadeståndskrav i det stora flertalet fall, särskilt där prövning kan ske i ulomprocessuell ordning genom ansökan hos JK enligt skadereglerings­kungörelsen, kommer att te sig gynnsammare än all väcka talan mot tjänstemannen.

2.7 Rättegångsbestämmelser

Kommitténs förslag om rältegångsbeslämmelser tillstyrks uttryckligen av rikspolisstyrelsen, postverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Stock­holms län och Föreniiigen Sveriges åklagare. Malmö tingsrätt, statens arbetsgivarverk, statens arbetsmarknadsnämnd och statens ansvars­nämnd ullalar sig i tillstyrkande riktning. JK delar kommitténs uppfattning all en vidgad talerält bör förenas med något slags skydd. De föreslagna processuella reglerna utgör dock enligt JK inte tillräckligt skydd men kan i förening med rällegångskoslnadsregler vara tillfyllest.

Förslagen avstyrks uttryckligen av Gävle tingsrätt. Juridiska fakultets­nämnden vid Uppsala universitet avstyrker förslaget såvitt gäller möjlighe­ten att avgöra målet utan stämning men tillstyrker förslaget lill möjlighet att avgöra målet under förberedelsen. Likartade synpunkter förs fram av JO och TCO.

Många remissinstanser förordar all rätlegångsutredningens övervägan­den avvaktas. Hit hör RA, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Stockholm, överbefälhavaren, televerket, SACO/SR och domareförbun­det. Domstolsverket ifrågasätter om de föreslagna reglerna är att föredra framför de regler som nu begränsar talerälten. Domstolsverket tillstyrker dock förslaget. Enligt domstolsverkets mening har dock frågan om lämp­ligheten av rällskraftiga avgöranden ulan motparts hörande inte blivit tillräckligt belyst. Den praktiska effekten av kommitténs förslag torde enligt domstolsverket bli myckel begränsad.

Rättegångsutredningen, som överväger en reform av motsvarande art, anför i sitt remissyttrande att enligt utredningens uppfattning del nuvaran­de underlaget för en reform är alltför bräckligt för att man skall låta den omfatta andra mål än de som direkt berörs av det remitterade betänkandet. Såvitl gäller övriga mål bör enligt rältegångsutredningen en reform kunna anstå lill dess utredningen lagt fram ett mera generellt förslag.

Förslagen föranleder f. ö. en del kommentarer från remissinstansernas sida beträffande olika enskildheter.

2.8. Rättegångskostnader

Förslaget tillstyrks av rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Stockholm, överbefälhavaren, statens arbetsgivarverk, skolöverstyrelsen och länssty­relsen i Stockholms län. Det avstyrks av hovrätten för Övre Norrland.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ullalar sig i avstyr­kande riktning.

Enligt JK torde del om förslaget angående talerälten genomförs vara behövligt med det korrektiv mol okynnesprocesser som ett visst ansvar för rättegångskostnader utgör. Man bör enligt JK inte underskatta de ekono­miska konsekvenserna för samhället av den kostnadsregel som kommittén förespråkar. Enligt JK torde rältshjälpslagen sällan medge att rättshjälp beviljas målsägande/kärande i mål av hithörande slag.

RA anser all del finns goda skäl för en ordning enligt vilken statsverket svarar för rättegångskostnaderna för de offentliga funktionärer som utsätts


 


Prop. 1981/82:34                                                     44

för enskilds åtal avseende brott i tjänsteutövningen oavsett utgången i brottmålet saml i de skadeståndsmål där den mol funktionären anställda talan lämnas utan bifall. Han anser dock att, även om en reform i och för sig kan ske frislående från rältegångskoslnadsregleringen i övrigt, frågan bör bedömas i ett störte sammanhang där även frågan om en eventuell utvidgad rättshjälp åt målsäganden/käranden i mål av denna art kan vinna beaktande. RÅ anser därför all resultatet av rätlegångsutredningens över­väganden rörande de fundamentala principerna bakom reglerna om rälle-gångskostnaderna i rättegångsbalken och rältshjälpslagstiftningen bör av­vaktas innan slutlig ställning tas till nu föreliggande förslag. Rättegångs­utredningen menar all den föreslagna lagregleringen förefaller överdimen­sionerad och all man kan ifrågasätta om del inte är möjligt all uppnå ell tillfredsställande resultat mera inom ramen för gällande syslem, l.ex. genom komplettering av rällshjälpslagstiflningen och reglerna om förord­nande av offentlig försvarare.

Domstolsverket anser att statens kostnadsansvar skall inskränkas lill fall där åtalet ogillas. Liknande synpunkter framförs av riksrevisionsverket.


 


Prop. 1981/82:34                                                     45

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-01

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justilierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssam­manträde den 24 september 1981 har regeringen på hemställan av statsrå­det och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om offenUiga funktionärers rätt lill gottgörelse för rättegångskost­nad i vissa mål m. m.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredra­gils av hovrättsassessorn Nils-Olof Berggren.

Föredragningen inför lagrådet har pågått vid en lidpunkt, då lagförslagen ännu inte erhållit slutlig utformning, och vissa inom lagrådet därvid fram­förda jämkningsförslag av väsentligen lagteknisk eller redaktionell natur har beaktats i de förslag som genom remissen överlämnats lill lagrådet.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.


 


Prop. 1981/82:34                                                     46

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-10-15

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om åtal mot offentliga funktionärer m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om offenUiga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskost­nad i vissa mål m. m.

Föredraganden upplyser all lagrådet har lämnat lagförslagen ulan erin­ran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 september 1981


 


Prop. 1981/82:34                                                              47

Innehåll

Propositionen .....................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................     1

Lagförslag ......................................................... ... 2

1. Förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken   .......      2

2................................................................... Förslag till lag om offentliga funktionärers rätt lill gottgörelse för
rättegångskostnad i vissa mål m. m......................
     3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 september

1981   ..............................................................     5

1   Inledning .........................................................     5

2   Allmän motivering   ........................................... .... 5

 

2.1       Gällande ordning i korthet   ........................... .... 5

2.2       Kritik mol gällande ordning m. m......................      7

2.3       Allmänt om tjänsteansvarskommitténs förslag ... .... 8

2.4       Allmänt om remissutfallet   ............................    10

2.5       Ålalsrält i allmänhet för målsägande   ..............    11

2.6       Ålalsrätt för målsägande vad avser högre tjänstemän                  12

2.7       Omfattningen av kvarstående ålalsbegränsningsregler                  13

2.8       RÅ:s ålalsrätt   ........................................... .. 15

2.9       Skadeståndstalan  ......................................    17

2.10    Rätlegångsbestämmelser   ............................ .. 17

2.11    Rättegångskostnader m. m............................ .. 19

 

3   Upprättade lagförslag  .......................................    23

4   SpecialmoUvering   ...........................................    23

 

4.1   Rättegångsbalken .........................................    23

4.2   Lag om offentliga funktionärers rält till gollgörelse för rätte­gångskostnad i vissa mål m. m                26

 

5   Hemställan  ..................................................... .. 29

6   Beslut   .......................................................... .. 29

Bilagor

1   Sammanfattning av tjänsteansvarskommitténs belänkande (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer                                                                         30

2   Av tjänsteansvarskommittén framlagda lagförslag   .    33

3   Sammanställning av remissyttrandena över tjänsteansvarskommit­téns delbetänkande (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offenUiga funktionä­rer..................................    39

Utdrag av lagrådels protokoll den 1 oktober 1981  .....    45

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1981       46

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981