Prop. 1981/82:28

Regeringens proposition

1981/82:28

om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429), m.m.;

beslutad den 22 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar BIRGIT FRIGGEBO

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättshjälpslagen. Nivån för rätlshjälpsavgifler och rådgivningsavgifter föreslås höjd och inskränkningar föreslås i möjlighelema att nedsätta dessa avgifter. En skärpning föreslås i reglerna för prövning av arvoden till biträden enligt rältshjälpslagen och Ull offentliga försvarare. Detta föranleder även en ändring i rättegångsbalkens regler.

I propositionen förordas vidare alt allmän rättshjälp inte längre skall få beviljas i mål om boskillnad efter gemensam ansökan eller för att upprätta äktenskapsförord eller testamente. Dessutom föreslås för mål av likartad beskaffenhet, där vägledande avgöranden saknas, att möjligheterna till räftshjälp i princip skall vara begränsade till dess eft eller flera "pilotfall" har avgjorts.

Slutligen föreslås i propositionen dels att ansökningsavgifler i mål och ärenden åter skall räknas in i rättshjälpsförmånema, dels att vissa redaktionella ändringar görs med anledning av den nya utsökningslagsUftningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1982.

1 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 28

Prop. 1981/82:28

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rätthjälpslagen (1972:429)' dels aft 8, 9, 9a, 12, 16, 22 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 49 b §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 § Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom ri
ket, om ej den rätlssökande är bosalt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständighelema i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överiåtits Ull den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdekla- 5. för upprättande av självdekla
ration, ration, äktenskapsförord eller tes
tamente,

6. i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

6. den som ej har befogal intres- 8. den som ej har befogat intres
se av alt fä sin sak behandlad. se av alt få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna aft medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Lagen omtryckt 1979:240.

Prop. 1981/82:28 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rällssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaralagande av den rällssökandes
rält,

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomslolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rällssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4. resa och uppehälle för den rätlssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § samma balk,

5. tilläggsavgift som utgår enligt 5. avgift som utgår för ansökan exekutionsavgiftskungörelsen enligt expeditionskungörelsens (1971:1027), (1964:618) avgiftslista, avdelning

II, samt särskild avgift som skall betalas enligt förordningen (1981:000) om utsökningsavgifter.

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätlen självmant föranstaltat om,

7. skiftesman som av domstol förordnals alt verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,

8. medling enligt 42 kap, 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rällssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap, föräldrabalken,

9a                                              §
Den som beviljats allmän rätts- Den som beviljats allmän rätts
hjälp är i målet eller ärendet befriad   hjälp är i målet eller ärendet befriad
från avgift för ansökan och för ex- från avgift för expediUon enligt ex
pedition enligt expeditionskungö- peditionskungörelsens (1964:618)
relsens (1964:618) avgiflslista, av-     avgiftslisla, avdelningama I och II
delningarna I och II samt avdelning    samt avdelning III under rubriken
III under rubriken Ulsökning m, m, Ulsökning m.m. Avgiftsfrihelen
Avgiflsfrihelen för expedition gäl-   för expedition gäller endast i den
ler endast i den mån expeditionen      mån expeditionen är erforderiig för
är erforderiig för den rätlssökande.     den rättssökande. Avgiftsfriheten
Avgiftsfrihelen gäller ej i fråga om gäller ej i fråga om sådan expedi-
sådan expedition som utfärdas en-     tion som utfärdas endast på sär-

11 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 28

Överstiger ej den rättssökandes, beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar två gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiften en och en halv procent av basbeloppet,jöm/iac/ till närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiften

en Ijugofemledel av den del av den rällssökandes inkomst som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en ijugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet.

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar två gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiften två procent av basbeloppet, varvid avrundning skall ske till närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får sättas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock inte understiga en procent av det basbelopp som nyss har nämnts, med avrundning till närmast lägre tiotal kronor, såvida det inte är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första stycket ökad med

en tjugofemtedel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en Ijugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet.

Prop. 1981/82:28

Nuvarande lydelse

en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att inkomsten väm/iöi- till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta maximibeloppet utgör en och en halv procent av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

Föreslagen lydelse

en femlondel av den del av inkomsten som överstiger fyra men ej fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid Ullämpning av andra stycket iakttages alt inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor och att maximibeloppet avrundas till närmast lägre tiotal kronor.

Har biträde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet all bevilja allmän rättshjälp eller besluta om subsUtution eller del eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning lill biträde faslslälles i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning Ull biträde i annat fall och till skiftesman faslslälles av rällshjälpsnämnden. Ersättning till medlare faslslälles av domstolen.

34 §

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. rältshjälpsavgifl ej erlägges enligt 27 §,

2. den rätlssökande lämnat orikUg uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riklig uppgift lämnats,

3. den rättssökande uppsätligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriklig uppgift, som varit ägnat att leda till befrielse från eller lill för låg rältshjälpsavgifl,

4. den rätlssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rätlssökande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Prop. 1981/82:28 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslutas alt allmän rättshjälp     Om det beslutas att allmän rätts
skall upphöra, skall den som haft hjälp skall upphöra enligt första
rättshjälp själv bära kostnadema stycket, skall den som haft rätts-
för denna. Föreligger särskilda      hjälp själv bära kostnadema för
skäl, får beslutas alt kostnadema denna. Det får dock beslutas att
eller del därav skall betalas av    kostnadema helt eller delvis skall
statsverket,                           betalas av statsverket, om det före
ligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av statsverket. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av rällshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §,

49b §

Domstolsverket och annan myndighet som regeringen bestämmer får påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982,

Den äldre lydelsen av 9 § och 9a § första stycket skall fortfarande till-lämpas om allmän rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande. Därvid skall dock vad som sägs om avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) i förekommande fall avse avgifter enligt förordningen (1981:000) om utsökningsavgifter.

De nya bestämmelserna i 34 § skall tillämpas även om allmän rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 33 § rättshjälpslagen (1972:429)', i den lydelse paragrafen har erhållit genom lagen (1981: 830) om ändring i nämnda lag, skall ha nedan angivna lydelse.

' Lagen omtryckt 1979:240.

Prop. 1981/82:28 10

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429), m. m.

1 Föredragandens överväganden

1.1 Inledning

Rättshjälp lämnas enligt rältshjälpslagen (1972:429, RHL) i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i vatje rättslig angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan form. Därvid är det utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller av någon annan myndighet eller om del är fråga om en angelägenhet som inte handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln har dock flera begränsningar. Bland dem märks främst alt allmän rättshjälp inte får lämnas om den rällssökandes beräknade årsinkomst överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs. Gränsbeloppet var 58 400 kr, den 1 juli 1973, när rättshjälpsreformen trädde i kraft. För år 1981 är beloppet 123 200 kr, och beräknas bli 138 400 kr, för år 1982, Beloppet ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet mol annan. Vidare tas hänsyn Ull förmögenhet, skulder och andra särskilda omständigheter. Den allmänna rättshjälpen innebär i princip att staten betalar kostnaden i ärendet. Den rätlssökande skall dock efter förmåga själv bidra till kostnadema genom att betala en rältshjälpsavgifl. Den viktigaste ersällningsgilla kostnaden är kostnaden för biträde.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål, som också betalas av allmänna medel, utgår dels som rätt Ull offentlig försvarare, dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål (bl.a. rätt till ersättning för kostnad för bevisning). I

Prop. 1981/82; 28 11

fråga om rätt lill offentlig försvarare gäller bestämmelserna i rättegångsbalken. Den misstänktes eller tilltalades ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt lill försvarare. Däremot kan annan rättshjälp ål misstänkt i brottmål förekomma bara för tilltalade som hör Ull de ekonomiskt sämre ställda inkomstgrupperna. Vid rättshjälp ål misstänkt i brottmål utgår inte någon rältshjälpsavgifl. Däremot kan den tilltalade, om han fälls lill ansvar, förpliktas alt betala tillbaka kostnaden för offentlig försvarare och annan rättshjälp, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för den rältshjälpsavgifl som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade kunnat meddelas i målet (jfr 31 kap. I § rättegångsbalken).

Rättshjälp genom offentligt biträde kan vid behov lämnas i vissa, i lagen särskilt angivna administrativa ärenden, som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden som regleras i den sociala vårdlagsUftningen och inom utlänningslagstiftningens område. Den enskildes ekonomi saknar betydelse för frågan om rält Ull biträde. Ersättningen till offentliga biträden betalas av allmänna medel. Någon ålerbelalningsskyldighet förekommer inte.

Rättshjälp kan slutligen lämnas i form av rådgivning. Denna rättshjälps-form omfattar rådgivning och därmed jämföriig åtgärd i rättsliga angelägenheter under högst en Umme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och meddelas av advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer. Den sker mot en i lagen bestämd rådgivningsavgift. Denna är avsedd att täcka kostnaderna för rådgivningen men kan sällas ned eller efterges. Staten betalar kostnaderna för rådgivningen till den del de inte täcks av avgifterna.

Del allmännas kostnader för rättshjälpen har ökat kraftigt under senare år. Kostnaderna budgetårsvis i milj. kr. framgår av följande uppställning.

	73/74	74/75	75/76	76/77	77/78	78/79	79/80	80/81
Rådgivning	0,5	0,9	1,0	1,2	1,5	1,7	1,9	2,4
Allmän rättshjälp	19.7	58,6	79,2	90,5	102.9	113,8	135,8	138,7
Rättshjälp åt misstänkt
i brottmål	30,1	34,5	38,9	42,5	49,8	53,6	58,8	72,0
Rättshjälp genom offentligt
biträde	0,2	0,4	1,0	2,1	3,7	7,3	7,9	9,4
Äldre rättshjälpsformer	11,8	4,5	3,2	1,2	1,0	1,1	2,8	1,7
Summa	62,3	98,9	123,3	137,5	158,9	177,5	207,2	224,2

Från de angivna sifforaa skall dras del belopp som genom fullgörande av ålagd återbetalningsskyldighet inflyter från länsstyrelserna. Budgetåret 1980/81 uppgick delta belopp till ca 5 milj. kr.

Avgiftema för allmän rättshjälp och rådgivning höjdes senast den 1 april 1981 efter förslag i prop. 1980/81:20 bil. 1.

Mol bakgrund av de besparingskrav som gäller för statsverksamheten är det nödvändigt alt nu begränsa del allmännas åtaganden inom räitshjälps-t2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 28

Prop. 1981/82:28 12

systemet. Jag kommer i det följande all föreslå vissa lagändringar som främst har till syfte att åstadkomma besparingar. Förslagen innebär bl.a. alt rätlshjälpsavgiftema höjs och möjlighelema till rättshjälp begränsas resp. helt avskaffas i vissa mål och ärenden. Vidare föreslås regler avsedda all medföra en skärpt kostnadskontroll i fråga om arvoden lill biträden enligt rältshjälpslagen och offentliga försvarare.

1.2 Rättshjälpsavgifter m.m.

Som jag redan har antytt är den som beviljats allmän rättshjälp skyldig att efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek motsvarar den rällssökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. När allmän rättshjälp beviljas skall det samtidigt fastställas ett maximibelopp i den rättsliga angelägenheten.

Den lägsta rältshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår Ull 1 1/2 procent av basbeloppet för oktober månad året innan rättshjälp begärs, jämnat lill närmast lägre tiotal kr., eller f.n. 230 kr. Gmndavgiflen skall betalas av den som har en årsinkomst motsvarande högst två basbelopp. För rätlssökande med årsinkomst över två men under åtta basbelopp har systemet för avgifter utformats så alt maximibeloppet utgör en viss kvotdel av skillnaden mellan den rällssökandes beräknade årsinkomst och två basbelopp. Avgiften är dock enligt 12 § tredje stycket alltid lägst 1 1/2 procent av basbeloppet. Systemet har gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomslskikt. Så utgör maximibeloppet en Ijugofemledel av den del av den rällssökandes inkomst som översUger två men inte tre gånger basbeloppet, en Ijugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men inte fyra gånger basbeloppet, en femlondel av den del av inkomsten som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som översUger fem men inte sex gånger basbeloppet, en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Om den rätlssökande i väsentlig omfattning bidrar lill någon annans underhåll höjs beloppsgränsema med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för varje underhållsberätUgad. Förekomsten av störte förmögenhetsinnehav eller tyngande skuldsättning skall beaktas när årsinkomsten beräknas.

Jag förordar att grundavgiften nu höjs till två procent av basbeloppet. Delta medför alt gmndavgiflen kommer att bli 340 kr. för år 1982. För inkomster över två basbelopp bör maximibeloppet bestämmas lill grundavgiften ökad med de kvotdelar av inkomsten som Udigare har berörts. Med en sådan ordning kan bestämmelsen om lägsta maximibelopp i 12 § tredje stycket utgå.

Chefen för socialdepartementet kommer senare denna dag att föreslå re-

Prop. 1981/82:28 13

geringen att till lagrådet remittera ett förslag om ändrad konstruktion av basbeloppet. Genomförs förslaget, påverkas i viss mån nivån på rätlshjälpsavgiftema. För år 1982 kommer emellertid på grund av en särskild övergångsbestämmelse de nuvarande reglerna att gälla.

F.n. får maximibeloppet sättas ned om det finns särskilda skäl för det. De närmare föreskrifterna för nedsättning meddelas av domstolsverket. Enligt de gällande föreskrifterna får avgiften sältas ned Ull noll om den rättssökandes årsinkomst understiger 18000 kr.

En tidigare utförd undersökning vid rällshjälpsnämnden i Jönköping avseende rältshjälpsärenden från år 1979 visade all rältshjälpsavgiften då saltes ned i närmare 40 procent av ärendena. I ungefär 5/6 av dessa fall bestämdes avgiften lill noll. När rätlshjälpsavgifl utgick bestämdes denna i del övervägande antalet ärenden lill grundavgiften eller till ett något högre belopp.

Den höjning av rälishjälpsavgiflei"na som trädde i kraft den 1 april 1981 och de nya föreskrifterna för nedsättning av grundavgift och rådgivnings-avgift som domstolsverket har utfärdat torde ha förändrat denna bild. Tillgängliga uppgifter tyder på alt del nu är mindre vanligt med nedsättning av grundavgiften lill noll. Vidare torde det inte sällan förekomma all avgifter fastställs som väsentligt överstiger grundavgiften.

Enligt min mening är det inte orimligt all begära att varje person som söker allmän rättshjälp åtminstone i någon mån själv bidrar lill kostnaderna. Även om grundavgiften enligt vad jag nyss har förotdal höjs lill två procent av basbeloppet, torde de allra flesta kunna betala denna avgift. Del kan dock uppslå problem för en del personer i myckel små ekonomiska omständigheter. Del bör därför liksom nu finnas en möjlighet att sätta ned grundavgiften, om särskilda skäl föreligger. Avgiften bör dock inte längre annat än rent undantagsvis kunna efterges helt och hållet. Jag anser det vara en lämplig avvägning att i princip bara tillåta nedsättning av grundavgiften till ett belopp som motsvarar en procent av del basbelopp som vid tillfället utgör beräkningsgrund för rätlshjälpsavgiftema, med avrundning till närmast lägre tiotal kr. För år 1982 skulle del innebära all ett belopp på 170 kr. lägst måste betalas som rätlshjälpsavgifl. Endast om del är uppenbart att den rättssökande helt saknar möjlighet att betala ens detta belopp bör ytterligare nedsättning kunna ske. Härvid bör man, utöver den rällssökandes inkomstförhållanden, beakta förekomsten av bankmedel och möjligheten alt få avgiften betald av make eller annan underhållsskyldig.

Avgiften för rådgivning uppgår enligt 47 § RHL till en halv procent av basbeloppet för varje påbörjad lidsperiod om 15 minuter. Någon anledning att ändra denna avgift finns inte. Avgiften för en limmes rådgivning kommer för år 1982 alt motsvara grundavgiften vid allmän rättshjälp. Däremot bör möjligheten till nedsättning av avgiften inskränkas på samma sätt som vid allmän rättshjälp. För det ändamålet behövs dock inte någon lagändring.

Prop. 1981/82:28 14

1.3 Arvoden till biträden och offentliga försvarare

I 22 § RHL ges regler om ersättning lill bl.a. rältshjälpsbilräden. Enligt 22 § första stycket har ett biträde rätt till skälig ersättning för arbete, Udsspillan och ullägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas när ersättningen bestäms. Motsvarande bestämmelser finns för offentliga försvarare i 21 kap. 10 § första stycket RB. Genom en hänvisning gäller 22 § RHL även offentligt biträde. Regeringen har bemyndigat domstolsverket all fastställa taxor. Sådana taxor har fastställts för vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt saml för gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad.

I samband med tillkomsten av rältshjälpslagen förutsåg föredragande departementschefen (prop. 1972:4 s. 274) att reformen skulle medföra en väsentlig ökning av antalet rättshjälpsärenden och av del allmännas utgifter för rättshjälpen. Del ansågs därför nödvändigt från såväl statens som den enskildes synpunkt att det nya rätlshjälpssystemet innefattade en så effektiv kontroll över kostnadema som möjligt. Såvitt gällde arvoden Ull biträden och offentliga försvarare skulle de tidigare materiella reglerna för arvodesbestämningar alltjämt Ullämpas. Dessa innebar alt hänsyn skulle las till uppdragets omfattning och svårighetsgrad, den omsorg och skicklig-hel varmed det hade ulförts saml övriga omständigheter. Kritik riktades emellertid mot den metod som vanligen användes vid arvodesprövningen. På grundval av en i allmänhet koitfaltad koslnadsräkning och sin kunskap om biträdels arbetsinsats skulle myndigheten avgöra om det begärda beloppet var skäligt. Eftersom en del av biträdets arbete försiggått utanför myndigheten hade denna vissa svårigheter i sin bedömning, något som gjorde myndigheten benägen all godta del begärda beloppet. Nedsättning av ett biträdes arvodesanspråk skedde ofta först om rätlen ansåg sig kunna visa att del begärda arvodel var oskäligt.

Departementschefen förordade i propositionen en annan metod för arvodesprövningen, en metod som i praktiken verkligen skulle ålägga den som begärde ersättning att visa all det av honom begärda arvodet var skäligt. En sådan metod ansågs förutsätta ell taxesystem som komplement till de gällande ersällningsreglema. Taxorna borde ses som utgångs- eller riktpunkter vid arvodesprövningen. I den mån den arvodesberättigade visade all del var befogal, borde avvikelser kunna ske. Genom möjligheten lill höjning och även sänkning borde det enskilda biträdels arbetsinsats kunna beaktas i skälig omfattning. Genom taxesystem förväntade man sig också alt kunna nå större enhetlighet i arvodesprövningen.

I samband med resonemang angående olika typer av taxor uttalade sig departementschefen emot renodlade limtaxor. Skälet lill delta var all den individuella arbetsprestationen skulle skjutas i bakgrunden om sådana till-lämpades och del biträde som arbetade snabbare och som var kunnigare skulle missgynnas jämfört med den långsammare och mindre kunniga.

Prop. 1981/82:28 15

Risk ansågs också föreligga för alt biträdet lade ned onödigt arbete på sina ärenden. Departementschefen framhöll dock att tidsåtgången givetvis var en faktor som måste tillmätas stor betydelse vid alla former av prestationsmätning.

I stället för limtaxor borde man enligt departementschefens mening så långt möjligt tillämpa saklaxor. Beträffande metoden för all fastställa sak-taxor uttalade departementschefen alt utgångspunkten borde vara den arbetstid (uppdelad på förberedande arbete och eventuell förhandling) som en genomsnitlsadvokal lägger ned på ett genomsniltsärende av den kategori som avses laxesältas.

Taxa fastställdes först för vissa brottmål i tingsrätt. Så småningom infördes en gemensam taxa för brottmål i tingsrätt och hovrätt vid en förhandlingslid på högst 3 timmar 45 minuter. Taxan består av ett grundarvode och påslag per huvudförhandlingstimme. Särskild saklaxa för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan har också införts. Taxebeloppen har successivt höjts.

Taxorna grundas på en timkoslnadsnorm som är ett uttryck för kostnaden per jurisllimme vid de allmänna advokatbyråerna vid en debiterbar Ud om 75 procent. Timkoslnadsnormen utgjorde hömslenen i taxan för vissa brottmål men kom efter ett beslut i domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälp redan i december 1973 att få genomslagskrafl långt utanför det taxesatta området. Besvärsnämnden uttalade nämligen aft vid prövning av arvoden inom rätlshjälpsområdet borde skälig lidsåtgång regelmässigt vara utgångspunkt. Timkostnadsnormen skulle vara det belopp med vilket ersättning utgick per timme för arbete inom området.

Högsta domstolen har i olika avgöranden slagit fast all timkoslnadsnormen skall tas till utgångspunkt när ersättning av allmänna medel skall bestämmas för arbete i tvistemål och brottmål utanför del taxesalta området.

Timkoslnadsnormen har sedermera räknats upp med hänsyn till kostnadsutvecklingen. I samband med alt taxa för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad infördes differentierades normen så att broltmålsnormen kom all ligga något lägre. Skillnaden mellan brottmåls- och civilmålsnorm har behållits vid senare höjningar.

Avvikelse från taxebeloppen får ske om målet krävt avsevärt mer arbete än normall. När taxan för skillnadsmål urspmngligen beslutades antogs del att den inte skulle överskridas i mer än 10 procent av målen. Under de senaste åren har taxan överskridils i omkring 20 procent av målen.

Bmltobelaslningen på rättshjälpsanslagel har mellan budgetåren 1976/77 och 1980/81 ökat från i runda tal 137 lill 224 milj. kr. För allmän rättshjälp ökade kostnaderna under budgetåren 1976/77 och 1979/80 från 90 till 135 milj. kr. Denna kostnadsutveckling kan också uttryckas med indexlal. Om index för budgetåret 1976/77 safts till 100, blir index för budgetåret 1979/80 150 vad avser allmän rättshjälp. Om endast uppräkningen av timkostnadsnormen och förändringarna i ärendevolymen hade påverkal kostnaderna

Prop. 1981/82:28 16

för allmän rättshjälp borde index för budgetåret 1979/80 ha varit 132. Kostnadsökningen har alltså varit 50 procent i stället för 32 procent. Denna ökning, som brukar kallas laxeglidning, motsvarar för hela den angivna perioden omkring 16 milj. kr. Taxeglidningen mellan budgetåren 1978/79 och 1979/80 uppgick lill 9 milj. kr. Såvitt mätningar har kunnat visa har taxeglidningen i stort sett upphört under budgetåret 1980/81. Kostnadsökningen för den allmänna rättshjälpen under delta budgetår motsvarar i stort sett de uppräknade Umkoslnaderna och ändringen i antal ärenden.

Del har vid flera tillfällen riktals kritik mol metoden att bestämma ersättning inom rätlshjälpsområdet. Det har hävdats att hänsynen lill ett uppdrags svårighetsgrad och till den skicklighet varmed det ulförts har eftersatts när tidsfaklom blivit avgörande för ell arvodes storlek. Trots uttalanden i rältshjälpspropositionen mot renodlade tidstaxor har i praktiken sådana kommit alt gälla. Detta har enligt kritikerna lett till alt medelmåtlig-helen premieras på effekUvilelens och skicklighetens bekostnad.

För egen del vill jag understryka att tidsåtgången alltid måste vara en vikUg faktor vid arvodesbestämningen. Det är emellettid angelägel all myndigheterna i fortsättningen ägnar avsevärt störte uppmärksamhet än hiftills ål de övriga faktorer som skall avgöra arvodels storlek. Större hänsyn bör då tas till uppdragets omfattning och svårighetsgrad, liksom Ull den omsorg och den skicklighet som det har utförts med. Även övriga omständigheter av betydelse måste givelvis beaktas, exempelvis alt biträdel på grund av sin särskilda förtrogenhet med del rättsområde som ärendet avser och sin allmänna skicklighet kan ha lagt ned mindre lid än vad ge-nomsnitlsbiträdel skulle ha behövt göra.

Det saknas ofta anledning all ifrågasätta att biträdet verkligen har ulfört arbete av den omfattning som angetts i kostnadsräkningen. Myndigheten måste likväl i varje enskilt fall ställa sig frågan om del varit rimligt att ägna saken den lid och del arbete som angetts. Ett biträde som arbetar långsamt bör inte premieras. Om arbetsuppgiften borde ha kunnat lösas på kortare tid än som skett bör arvodel sällas ned. Den norm som i allmänhet bör användas är den lid som ett i förhållande Ull uppdragels natur erfaret biträde skulle ha behövt för all lösa uppgiften. Avsteg från denna princip kan givelvis bli nödvändiga i vissa undantagsfall. Den beskrivna ordningen får bl.a. Ull konsekvens att oerfama biträden som behöver längre tid i princip inte skall ersättas för den överskjutande Uden.

Det är angelägel all slå fast alt det ankommer på den som begär ersättning att visa all del fordrade arvodet är skäligt. Detta innebär alt det är biträdet som har alt visa att de vidtagna ålgärdema varit påkallade för att tillvarata huvudmannens rält eller i övrigt nödvändiga för alt fullgöra uppdraget. Det bör inte förekomma att myndigheten som skäligt godtar ett ersättningsyrkande som inte framstår som direkt oskäligt.

Erfarenheten visar all myndigheter som bedömer arvodesyrkanden är särskilt obenägna alt sätta ned arvoden när den uppgivna tidsåtgången är

Prop. 1981/82:28 17

endast någon eller några timmar högre än vad myndigheten i och för sig anser vara skäligt. Av tillgänglig statistik över storleken hos bilrädesersätl-ningar i ärenden om allmän rättshjälp framgår att den ersatta tiden under år 1979 genomsnitUigt understeg tio timmars arbete. Förhållandena torde vara desamma i brottmål. Från besparingssynpunkt är del av största betydelse att kostnadskontrollen inte eftersatts i dessa ärendekategorier där vis-seriigen varje ärende inte rör så stort arvode men där ärendena tillsammans svarar för huvuddelen av belastningen på rättshjälpsanslagel.

Vid bedömningen av om ell arvode är skäligt bör man också särskilt beakta den intresseprövning som regleras i 8 § första stycket 6 RHL. Enligt denna bestämmelse får allmän rättshjälp inte lämnas den som inte har befogat intresse av all få sin sak behandlad. I förarbetena lill RHL nämns som exempel på fall då allmän rättshjälp bör kunna vägras att bevislägel i ell mål är sådant alt del framstår som utsiktslöst eller myckel osannolikt alt anspråket kan drivas med framgång. Ett annat fall kan vara när tvisten eller anspråket avser obetydliga ekonomiska värden jämfört med kostnaderna.

I praktiken ligger inlresseprövningen lill stor del på biträdet. När ett befogat intresse saknas måste det åligga biträdet att försöka avhålla klienten från all med allmänna medel driva sitt anspråk. I vart fall bör biträdet avstå från att ulföra ytteriigare arbete åt klienten. Biträdet måste också försöka hålla kostnaderna i eft rimligt förhållande Ull Ivisteföremålel. Att denna prövning sker effektivt är naturligtvis av stor betydelse inte minst när kostnadema närmar sig eller t.o.m. överskrider Ivisteföremålels värde, om delta kan uppskattas i pengar. Rättshjälpen kan visseriigen upphöra efter beslut i vissa fall, bl.a. om den rätlssökande inte längre har ett befogal intresse av att få sin sak prövad. Även om del inte beslutas om upphörande av rättshjälpen bör sådana synpunkter som nu har angetts beaktas när bi-trädesersällningen bestäms. Den myndighet som beslutar om ersättningen skall alltså, bl.a. mol bakgrund av utgången i målet och målets art och omfattning i övrigt, bedöma om det fordrade arvodet är skäligt.

Vad jag nu har anfört om medverkan av biträdet för att hålla rättshjälps-kostnaderna inom godtagbara ramar bör självfallet gälla i motsvarande mån också för mål och ärenden där rättshjälpsformema offentlig försvarare och offentligt biträde kan komma i fråga.

Vad särskilt gäller de icke taxebundna brottmålen bör klargöras vilka arbetsuppgifter som innefattas i uppdraget som offentlig försvarare. Även om försvararens huvuduppgift är att biträda den misstänkte i processen förekommer det inte sällan att försvararen dessutom tillvaralar huvudmannens rättsliga, ekonomiska eller personliga intressen i andra avseenden. I viss begränsad utsträckning faller sådana frågor inom försvaramppdragel. Jag vill emellertid förorda att domstolarna iakttar en betydande reslriktivi-lel när det gäller alt tillerkänna försvararen ersäftning för sådant arbete.

Den striktare prövning av ersättningsanspråk som nu har förordats bör

Prop. 1981/82:28 18

komma till ullryck genom en ändring i 22 § RHL och 21 kap. 10 § RB. Där bör som huvudregel föreskrivas alt biträden har rält lill den ersättning som visas ha varit skälig för all ulföra uppdraget. Vidare bör det anges några av de omständigheter som har särskild betydelse vid arvodesprövningen.

I detta sammanhang vill jag även framhålla det angelägna i att kostnads-räkningarna har en lämplig utformning. Från de granskande myndigheterna påpekas inte sällan all koslnadsräkningama uppvisar allvarliga brister.

Ell krav är att räkningen bör innehålla den arbetsredogörelse som behövs för rättens prövning. Kravet på arbetsredogörelse skiftar beroende på ärendets karaktär. I enkla och föga tidskrävande ärenden kan del vara tillräckligt med en redogörelse för olika arbetsmoment såsom sammanträden och telefonsamtal med huvudmannen, motparten och andra. Är ärendet mera omfattande och det begärda arvodet högre bör generellt sett avsevärt störte krav ställas på arbelsredogörelsen. Delta gäller i synnerhet om den begärda ersättningen avviker från normal debitering för uppdrag av den aktuella arten. SlöiTe krav kan också ställas på arbelsredogörelsen såvitl gäller de delar av biträdets arbete som den prövande myndigheten inte själv vid förhandling eller på annat sätt kan bilda sig en uppfattning om. I sådana fall är en uppräkning av antalet åtgärder av underordnad betydelse för en bedömning av biträdets insats. I stället bör biträdet — i den mån del inte framgår på annat sätt — lämna en redogörelse för den rättsliga angelägenheten, del värde tvisten rör, särskilda tvistefrågor och de resultat som åstadkommils. I redogörelsen bör anges de omständigheter som visar all arbetet varit påkallat för att Ullvarala huvudmannens rält eller i övrigt nödvändigt för att fullgöra uppdraget. Exempelvis kan del utvecklas — utan åsidosättande av eventuell tystnadsplikt — vad som förekommit vid överläggningar och telefonsamtal. Om ärendet har inneburit särskilda svårigheter i juridiskt hänseende eller på något annat sätt bör orsakerna Ull detta anges. Med den metod för arvodesprövningen som nu har förordals kommer brister och ofullständigheler i redovisningen av utfört arbete att gå ul över den som begär arvodet.

Jag kommer senare att föreslå regeringen vissa ändringar i rättshjälps-förordningen (1979:938) där närmare regler ges för utformningen av kostnadsräkningar.

1.4 Allmän rättshjälp i fråga om boskillnad, äktenskapsförord och testamente

Allmän rättshjälp beviljas ofta i angelägenheter som gäller boskillnad, äktenskapsförord eller testamente. Om saken är anhängig vid domstol meddelas beslutet om allmän rättshjälp av domstolen. I annat fall kan rällshjälpsnämnden eller en advokat eller en biträdande jurist på advokatbyrå meddela beslut om allmän rättshjälp.

Prop. 1981/82:28 19

Bestämmelser om boskillnad finns i 9 kap. giftermålsbalken (GB). Makar har rätt till boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB, dvs. efter gemensam ansökan, om de är ense om det. All egendom som en make förvärvar efter det att boskillnad har sökts är makens enskilda egendom, om boskillnad beviljas. Sedan boskillnad har beviljats skall bodelning äga mm. Vad som därvid tillfaller en make skall vara hans eller hennes enskilda egendom. Boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB används i praktiken ofta som ell alternativ lill äktenskapsförord.

Bestämmelser om äktenskapsförord finns i 8 kap. GB. Reglerna innebär i huvudsak alt genom äktenskapsförord får makar bestämma alt egendom, som tillhör eller tillfaller en av dem och som annars skulle vara makens gif-lorätlsgods, skall tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord får också avtalas att egendom, som annars skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans eller hennes giflorällsgods. Gåvor mellan makar skall i allmänhet ske i form av äktenskapsförord.

Äktenskapsförord som innefattar gåva samt ansökan och beslut om boskillnad skall kungöras. Om allmän räftshjälp har beviljats är den rätlssökande enligt 9 a § RHL befriad från bl.a. kungörelsekostnader. Dessa uppgår vanligen lill betydande belopp.

Någon fullständig statistik över förekomsten av äktenskapsförord och boskillnadsmål finns inte. Av Ullgängliga Uppgifter framgår dock all antalet äktenskapsförord som inregistrerades vid tingsrätt år 1977 uppgick lill 10439 och år 1980 Ull 11 284. Av äktenskapsförorden år 1977 innefattade omkring 17 procent gåva. Antalet boskillnadsdomar år 1980 var 977. Flertalet av dessa torde avse boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB. I fråga om testamenten finns del av naturliga skäl inte motsvarande sifferuppgifter.

Under år 1979 beviljades i 4 788 fall allmän rättshjälp i angelägenheter om upprättande av testamente och äktenskapsförord. Den statliga subventionen av dessa ärenden uppgick Ull närmare 3 milj, kr, eller omkring 670 kr, per ärende (se StalisUska Centralbyråns slatisUska meddelanden R 1980:11),

För år 1980 finns ingen samlad rällshjälpsslatisUk för hela landet i fråga om boskillnadsdomar, testamenten och äktenskapsförord. Inom justitiedepartementet har del företagits en mindre undersökning vid Stockholms tingsrätt av inregistrerade äktenskapsförord åren 1979 och 1980, Av undersökningen framgår bl,a, all där årligen inregistreras omkring 1 400 äktenskapsförord och all allmän rättshjälp förekommer i omkring 15 procent av ärendena,

Rätlshjälpssystemet innebär bl,a, alt den rätlssökande skall bidra lill kostnadema för rättshjälpen genom att betala en rältshjälpsavgift som bestäms av vederbörandes ekonomiska villkor. Avgiften bidrar lill att förhindra alt allmän rättshjälp efterfrågas i onödan. Denna preventiva effekt fungerar emellertid inte väl i huvuddelen av de nu aktuella målen och ärendena. Vid ärenden om upprättande av äktenskapsförord och inbördes testa-

Prop. 1981/82:28 20

mente är del regelmässigt bara den ena parten — vanligen den som har den sämsta ekonomin — som söker och beviljas allmän rättshjälp. Trots alt båda parter har nytta av rättshjälpen las alltså inte deras gemensamma betalningsförmåga i anspråk för att läcka kostnaderna.

Jag avser att i ett annat sammanhang återkomma lill den vidare frågan i vad mån inte bara den rällssökandes utan även närslåendes betalningsförmåga bör beaktas vid prövningen av en ansökan om rättshjälp. Såvitl gäller ärenden om upprättande av äktenskapsförord och testamente och i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB talar övervägande skäl för alt man väljer en mera radikal lösning och helt utesluter dessa mål och ärenden från till-lämpningsområdet för allmän rättshjälp. För en sådan lösning talar bl.a. det förhållandet att del här rör sig om förmögenhetsrältsliga dispositioner som visserligen i och för sig kan vara välmotiverade men som ändå knappast har en sådan angelägenhetsgrad att de bör belasta rättshjälpsresurserna. Jag vill också erinra om alt det f.n. finns möjlighet till rådgivning inom rällshjälpssystemets ram i dessa ärenden. Den möjligheten bör behållas.

Jag förordar alltså all boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB samt upprättande av äktenskapsförord och testamente utesluts från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Detta innebär sammanfattningsvis dels att samhällets rätts-hjälpsålaganden i dessa fall begränsas lill högst en timmes rådgivning, dels att staten inte längre kommer att betala de kungörelsekostnader som uppkommer i ärendena. Vidare medför den nya ordningen att sökandena själva får bekosta de avgifter som expediUonskungörelsen (1964:618) föreskriver.

När det gäller att foga in den föreslagna regleringen i RHL;s system bör följande anmärkas. I 8 § RHL räknas upp vissa fall när allmän rättshjälp inte får beviljas eller endast får beviljas i speciella fall. Vidare föreskrivs alt i fråga om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet regeringen får förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Regeringen har i rällshjälpsförordningen (1979:938) meddelat föreskrifter om undanlagande av sådana s.k. massärenden från allmän rättshjälp. Exempel på massärenden är upprättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, ärenden om fastighetsdeklaration och inskrivningsärenden enligt jordabalken.

Visserligen är ärenden om upprättande av äktenskapsförord eller testamente och mål om boskillnad tämligen talrika. Det torde dock inte kunna hävdas att de typiskt sett är jämställda med de ärendekategorier som regeringen bemyndigats att undanta från rättshjälpen. Av denna orsak bör inte regeringen i förordningsform meddela de föreskrifter som jag nyss har förordat. Dessa bör i stället tas in i lag. Jag föreslår därför alt del i RHL föreskrivs alt allmän rättshjälp inte får beviljas i de ifrågavarande målen och ärendena. 8 § RHL bör kompletteras med en sådan bestämmelse. Sanili-digl måste 16 § RHL ändras så att advokaters och biträdande juristers rätt att bevilja allmän rättshjälp i de angivna fallen upphör.

Prop. 1981/82:28 21

1.5 Avgifter för ansökningar m.m.

Enligt 9 a § RHL är den som har beviljats allmän rättshjälp befriad från avg fl i målet eller ärendet för ansökan och för expediUon enligt expeditionskungörelsens avgiftslisla, avdelningarna I och II saml i viss mån avdelning III. Han är vidare i princip befriad från all betala utsökningsavgift och försäljningsavgift enligt exekuUonsavgiftskungörelsen (1971:1027), Slutligen föreskrivs i 9 a § alt kostnader för kungörelser i mål och ärenden vid bl.a, allmän domstol skall utgå av allmänna medel, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp.

Den beskrivna regleringen infördes den I januari 1980 (prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr 268, SFS 1979:240). Enligt de bestämmelser som gällde Udigare var de nämnda kostnadema rällshjälpskostnader för den som beviljats allmän rättshjälp. Detta innebar all domstolen eller myndigheten skulle bestämma och debitera avgiften som om avgiftsskyldighel förelåg trots all avgifterna i realiteten endast i undantagsfall - genom reglerna om rältshjälpsavgifl - slutligen kunde tas ul av den rättssökande. Som skäl för alt införa den nu gällande regleringen anförde den dåvarande departementschefen bl.a. all om systemet med debitering av expediUonsavgifler behölls skulle del i vissa fall göra det omöjligt och i andra fall komplicerat för myn-dighetema all slulreglera ett ärende och fördela kostnader i samband med all målet eller ärendet avslutades i huvudsaken. Myndigheterna skulle nämligen inte känna till alla kostnader vid den tidpunkten. Liknande förenklingsskäl anfördes som motivering för all lyfta bort även exekutions-och kungörelsekostnaderna som förmåner i rältshjälpslagens mening.

Den ordning som gäller fr.o.m. 1980 är otvivelaktigt enkel all hanlera. Det har emellertid visat sig att den har medfört ett störte inkomstbortfall för staten än som kan godtas i det rådande statsfinansiella läget. Delta bortfall hänför sig inte bara till de avgifter som, om de togs ul, skulle falla inom rättshjälpsavgiften och alltså betalas av den rättssökande. Bortfallet avser också den del av avgiftema som en lappande motpart skulle förpliktas att betala tillbaka till staten, om avgifterna utgjorde en rätlshjälpsför-mån för den vinnande parten.

Det kan emellertid inte komma i fråga all ändra 9 a § så alt man helt går tillbaka till den gamla regleringen. Endast sådana kostnader som i princip alltid är kända när ett mål eller ärende skall slutregleras bör ingå i rälts-hjälpskostnaderna. Den lösning som enligt min uppfattning bör väljas är att slopa endast befrielsen från ansökningsavgifler enligt expedilionskungö-relsen och ta upp dessa avgifter bland de förmåner som enligt 9 § RHL ingår i rättshjälpen. Eftersom ansökningsavgiften allUd är känd för den myndighet som skall slulreglera målet eller ärendet kommer en sådan ändring inte att medföra några svårigheter i tillämpningen.

För de övriga avgiftema enligt expeditionskungörelsen och för exeku-lionsavgifterna bör nuvarande ordning beslå. De skäl som föranledde be-

Prop. 1981/82:28 22

frielse från dessa avgifter har fortfarande samma giltighet. Det skulle alltså knappast vara möjligt att med bibehållande av gällande slulregleringsförfa-rande återföra dem som förmåner enligt RHL, Härtill kommer att dessa avgifter inte torde avse några mer betydande belopp. Milt förslag all undanta äktenskapsförord och de flesta boskillnadsmål från rättshjälpen kommer sålunda alt leda till att knappast några kungörelsekoslnader i fortsättningen kommer att belasta rättshjälpsanslagel. Del är i vilket fall som helst sannolikt alt de summor som kan återgå lill staten genom alt ansökningsavgifterna görs lill en förmån för rättshjälpen är avsevärt större.

Den I januari 1982 träder en ny utsökningsbalk i kraft, Verkslällighelsfö-reskrifter till balkens 17 kap,, som rör kostnader i ulsökningsmål, kommer all las upp i en ny förordning om utsökningsavgifter, som skall ersätta den nuvarande exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027), I samband därmed ändras den nuvarande beteckningen utsökningsavgift lill grundavgift och nuvarande tilläggsavgift lill särskild avgift. Samlingsbeteckningen för avgifterna blir utsökningsavgifter.

De ändrade beteckningarna för med sig behov av följdändringar i andra författningar. Av lagama är det endast rältshjälpslagen som innehåller beteckningen utsökningsavgift. Jag föreslår, efter samråd med chefen för kommundepartemenlet, att rältshjälpslagen ändras så att den överensstämmer med terminologin i den nya förordningen om utsökningsavgifter,

1.6 Allmän rättshjälp innan pilotfall har avgjorts

I vissa typer av tvister där rättsläget är oklart och omfattande utredning krävs förekommer att talan i ett stort antal likartade mål samtidigt väcks vid skilda domstolar. Utmärkande för dessa tvister är all vissa grundläggande bevis- eller rättsfrågor är gemensamma. Som exempel kan nämnas mål om ersäftning för läkemedelsskador.

F.n. finns del inte något hinder mot all bevilja rättshjälp i sådana mål som nu har beskrivits. Det har alltså inte någon betydelse från rättshjälps-synpunkt att utgången i ett eller flera mål kan vara vägledande för övriga fall. Del finns numera åtskilliga exempel på sådana rättegångar som är an-hängiga inte bara vid olika tingsrätter utan även i olika instanser. Kostnadema i målen blir vanligen stora, främst vad gäller utredningar och arvoden till ombud. Härtill kommer all målen utgör en onormalt stor belastning på domslolsorganisationen.

Enligt min mening är del inte rimligt all, i sådana fall som jag nyss har beskrivit, låta det allmänna betala kostnaderna i alla rättegångarna. Möjligheten att bevilja rättshjälp i dessa fall bör därför inskränkas.

I första hand bör en sådan inskränkning kunna göras när utgången i samtliga mål beror på vilken ställning som las i en eller flera rätts- eller bevisfrågor som är desamma i alla målen. Kan i så fall ett eller ell par pilotfall väljas ul, bör det i princip inte vara möjligt att få rättshjälp i de andra målen.

Prop. 1981/82:28 23

I många fall, exempelvis i en del av läkemedelsmålen, är rätts- eller be-visfrågoma inte identiskt lika. Även i dessa fall bör emellertid rättshjälpen kunna inskränkas om avgörandet av ett begränsat antal fall kan antas komma att ge vägledning vid bedömningen av övriga fall.

Vad jag nu har sagt innebär inte att rättshjälp helt och hållet skulle vara utesluten för alla utom för partema i pilolmålel fram lill dess att delta blivit avgjort. Del kan i vissa fall vara befogal alt rättshjälp beviljas för mer begränsade åtgärder, exempelvis för all klarlägga målet eller ärendet i ell inledande skede, för all inhämta viss utredning som löper risk att gå föriorad eller för all vidla preskripUonsavbrytande åtgärder. För all rättshjälpen på detta sätt skall kunna begränsas krävs dock att sökanden uttryckligen har preciserat sin ansökan Ull alt avse någon eller några rättsliga åtgärder. Rältshjälpsbeslulel kan då inte gå längre än som följer av ansökningen. Om den rätlssökande inte avgränsar sin ansökan utan denna alliså avser den rättsliga angelägenheten som helhet torde det inte vara möjligt all bevilja rättshjälp enbart i vissa delar. Den praktiska konsekvensen torde då oftast komma all bli alt rältshjälpsansökningen avslås.

Den reglering som jag nu har förordat bör få formen av ett Ullägg lill 8 § RHL. I en ny punkt bör del föreskrivas alt allmän rättshjälp inte får beviljas om frågan om rättshjälp kan anslå till dess en annan rättslig angelägenhet vari anspråket stöder sig på en väsentligen likartad grund har avgjorts slutligt.

Om räftshjälp har beviljats t.ex. därför alt domstolen inte kände lill förekomsten av ett tidigare anhängiggjort pilotmål, eller om det först senare visar sig att del föreligger skäl all begränsa antalet mål med allmän rättshjälp lill ell eller flera pilolmål, bör det finnas möjlighet alt besluta all rättshjälpen skall upphöra. En sådan befogenhet bör dock inte utnyttjas, om det skulle vara uppenbart obilligt mol parten all rättshjälpen upphör. Föreskrifter härom bör lämpligen tas in i 34 § RHL. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det ofta torde föreligga särskilda skäl för all låta staten bära rätlshjälpskostnadema i de fall rättshjälpen upphör enligt den förordade regeln.

Enligt 49 a § RHL får, förutom enskilda parter, även domstolsverket föra talan mol beslut i fråga om rättshjälp. I paragrafen stadgas vidare att även annan myndighet som regeringen bestämmer får föra sådan talan. Regeringen har tillagt justiUekanslern (JK) denna behörighet.

Genomförs förslaget om alt rättshjälp skall kunna upphöra i avvaktan på ett pilotfall, bör domstolsverket få behörighet att påkalla att beslut fattas om detta. En sådan behörighet bör då omfatta även talan om att rättshjälpen skall upphöra på någon av de andra grunder som anges i 34 § RHL. Behörigheten bör gälla även JK. Jag föreslår alltså att i en ny paragraf, 49 b § RHL, införs en föreskrift om all domstolsverket eller annan myndighet som regeringen bestämmer får påkalla beslut om all allmän rättshjälp skall upphöra enligt 34 § RHL.

Prop. 1981/82:28 24

En effektiv Ullämpning av den föreslagna bestämmelsen i 8 § RHL kräver att domstolar och rältshjälpsnämnder känner lill förekomsten av sådana mål som avses nu. I de flesta fall torde detta inte vålla några problem. Del kan emellertid vara lämpligt att den information som behövs i dessa frågor samlas hos domstolsverket, där del redan nu finns kunskap och överblick över området. Domslolama bör lämna verket underrättelse om anhängiggörande av sådana mål som kan antas vara berörda av den föreslagna regeln i 8 §. Detta kan ske mycket enkelt, l.ex. genom att en avskrift av stämningsansökan i målet sänds Ull domstolsverket. De myndigheter som skall besluta om rättshjälp kan då vid behov vända sig lill verket för alt få upplysningar. Del ankommer på regeringen all ta ställning till utfärdande av närmare föreskrifter för ell sådant förfarande. Motsvarande regler om underrättelse bör gälla för ansökningar om rättshjälp som görs hos rättshjälpsnämndema.

1.7 Besparingseffekter

Del höjda uttaget av rätlshjälpsavgifler saml begränsningen av möjligheten till nedsättning av grundavgiften kan beräknas innebära en besparing på mellan 9 och 10 milj. kr. Den skärpta arvodesprövningen kan antas medföra besparingar i storleksordningen 10 milj. kr.

Genom all återföra ansökningsavgifler lill rällshjälpssyslemel kan uppskattningsvis I milj. kr. sparas.

Förslaget alt allmän rättshjälp inte längre skall få beviljas i mål om gemensam ansökan om boskillnad och för att upprätta äktenskapsförord och testamente kommer all medföra besparingar på omkring 3 milj. kr. Jag har då räknat med de minskade utgifter för staten som följer av all kostnadema för kungörelser i dessa angelägenheter inte längre kommer att betalas av allmänna medel.

Del är mycket svårt att beräkna besparingseffekten av all undanta vissa mål från allmän rättshjälp i avvaktan på pilotfall. Del kan dock vara rimligt att uppskatta besparingen på rättshjälpsanslaget till ca 2 milj. kr.

1.8 Ikraftträdande

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1982 och i princip genast börja Ullämpas. I fråga om 9 § och 9 a § första stycket bör dock den äldre lydelsen fortfarande gälla om rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande. Rättshjälp som före den 1 januari 1982 har beviljats i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB eller för att upprätta äktenskapsförord eller testamente skall givetvis bestå även sedan lagen trätt i kraft. När det gäller frågan om pilotfall bör den nya regleringen få lillbakaverkande kraft på så sätt att rättshjälp som har beviljats före ikraftträdandet kan beslutas upphöra enligt den nya bestämmelsen i 34 §.

Prop. 1981/82:28 25

2 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.'

3 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen,

4 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med propositionens lagförslag utom såvitt gäller 34 § rättshjälpslagen. Det remitterade förslaget innehåller inte något förslag till ny lydelse av det stycke som motsvarar fjärde och femte styckena i propositionsförslaget. Dessutom har i propositionen gjorts några smärre redaktionellajämkningar.

Prop. 1981/82:28 26

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-13

Närvarande: f d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet Ullhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnel Wennberg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet:

De remitterade lagförslagen framläggs utan något föregående remissförfarande, i motsats till vad som bmkar ske i liknande fall (jfr även 7 kap. 2 § regeringsformen). Varken någon myndighet eller Sveriges advokatsamfund har sålunda fått tillfälle all yttra sig över förslagen, trots all de i vissa delar får ingripande betydelse både för enskildas rättsskydd och för advokatkårens arbete. Materialet i ärendet är därför mycket knapphändigt, och i brist på belysande yttranden är del svårt all bedöma den effekt lagändringarna kommer att få. Visserligen kan det av stalsfmansiella skäl synas angeläget att lagändringarna snarast genomförs, och dessa framstår till störte delen som försvarliga. Men del sagda påkallar försiktighet vid genomförande av sådana ändringar som är av störte principiell betydelse.

Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

8 § Lagrådet:

Den i förevarande paragraf i första stycket 7 upptagna grunden för avslag på ansökan om rättshjälp - nämligen all frågan om rättshjälp kan anslå lill dess en annan rättslig angelägenhet vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund har avgjorts slutligt — utgör en från principiell

Prop. 1981/82:28 27

synpunkt betydelsefull nyhet. Den innebär nämligen att möjligheten för en rätlssökande all erhålla rättshjälp göres beroende av handlandet av andra personer, med vilka han i och för sig inte har någon beröring. Den föreslagna gmnden kan på visst sätt sägas innebära att avsteg görs från principen om allas likhet inför lagen; den rätlssökande får ej det stöd från det allmänna som han i och för sig är berättigad lill därför alt en annan person

- med eller ulan allmän rättshjälp - för en talan i en likartad sak.
EmellerUd är alt beakta alt avslaget på begäran om stöd i princip endast är
temporärt; sedan slutligt avgörande fallit i den sak som dessförinnan ut
gjort hinder mol beviljande av rättshjälp, föranleder den inte längre att den
rätlssökande ej erhåller rättshjälp. En annan sak är att del sakliga avgöran
det av den prejudiciella saken kan medföra att på annan grund - främst
kanske att del saknas befogal intresse att rättssökandens sak prövas -
rältshjälpsansökningen bör avslås. Med hänsyn lill den begränsade verkan
som trots allt ett avslag enligt den föreslagna nya gmnden har synes del -
om ock med viss tvekan - få anses godtagbart all införa densamma. Starkt
bör dock understrykas att - såsom också departementschefen framhåller

- den rätlssökande icke bör vara utesluten från rättshjälp för begränsade
frågor, såsom att klarlägga och bevisningsmässigl säkerställa just för den
rätlssökande speciella förhållanden eller att vidtaga preklusions- eller
preskriptionsavbrytande åtgärder.

Bengtsson är av skiljaktig mening och anför:

Den föreslagna punkt 7 i första stycket innebär, i förening med del nya andra stycket i 34 §, en reglering av vittgående betydelse för enskilda rättssökande. Förmånen av allmän rättshjälp kan förvägras eller renlav fråntas dem, inte därför att de skulle sakna intresse av alt få saken behandlad eller därför att talan skulle sakna fog, utan på den grund att del redan pågår en liknande process, vilken - som del sägs i motiveringen - "kan antas komma att ge vägledning" vid sakens bedömning. För den rätlssökande måste det framstå som föga rimligt att han av sådana skäl åtminstone Ulls vidare skulle gå miste om rättshjälp. Det stämmer illa med rälts-hjälpslagstiftningens syfte all på delta sätt ge den som väckt talan i ett Udigare skede en förmån framför andra rättssökande i samma situation. Aft märka är också att enligt 34 § fjärde stycket rältshjälpslagen den som haft rättshjälp som huvudregel skulle få själv bära uppkomna kostnader, när rättshjälpen upphör. Även om enligt motiven del ofta torde finnas särskilda skäl för avsteg från huvudregeln, ter denna sig anmärkningsvärt hård i en situation där man inte lär kunna rikta något klander mot den rätlssökande personligen.

Vidare bör framhållas, att en process om liknande frågor som är under bedömning i tidigare rättegång inte behöver bero på att ombudet missbm-kar rättshjälpen. Också han kan, när han ålar sig sitt uppdrag, vara okunnig om att ett annat ombud driver en motsvarande process. Ell beslut om avslag på ansökan eller upphörande av rättshjälpen torde helt kunna rubba

Prop. 1981/82:28 28

fömtsättningarna för talans uppläggning. Även för ell ombud, som känner Ull alt en liknande rättegång pågår, kan del vara svårt att med ledning av den allmänt hållna formuleringen i punkt 7 på förhand bedöma, om hans huvudman kan få rättshjälp och om det i så fall finns anledning alt begränsa ansökningen härom Ull vissa åtgärder på sätt som antyds i remissprolokol-lel.

Avsikten är tydligen att bestämmelsen skall få ell omfattande tillämpningsområde. Situationen, all avgörandet i en pågående rättegång kan antas ge vägledning för bedömningen i ett annat mål, lär i själva verket vara ganska vanlig. Som antyds i motiveringen är här flera typfall länkbara, vilka klart skiljer sig från varandra. Den föreslagna bestämmelsen kan synas förhållandevis rimlig, när rätts- eller bevisfrågor är identiskt lika i flera mål, t. ex. när tvisten gäller frågan om strikt skadeståndsansvar föreligger vid en viss typ av tillverkning, om en tillverkare gjort sig skyldig lill oaktsamhet vid produktion eller marknadsföring av en vara, som oslri-digt orsakat skada, eller om en Ullverkad vara över huvud laget har en viss skadebringande egenskap. I andra fall råder emellertid tvist också i frågor som särskilt gäller käranden, såsom om dennes skada orsakats av ell påstått förhållande och hur stor skadan i så fall är. Här kan en skadelidande ha betydligt starkare skäl all inom rimlig lid säkra bevisning och eventuellt också få fastslaget om ett orsakssamband föreligger för hans vidkommande. Det bör understrykas att ett pilolmål rörande sådana komplicerade frågor som här är aktuella kan antas dra långt ut på tiden. I dessa fall kan den föreslagna regeln innebära en betydande nackdel för den rätlssökande, som f. ö. i personskadefall av denna typ ofta torde vara i en socialt bekymmersam situation.

Det är naturligt att ställa frågan, om inte andra processuella regler kan användas för all uppnå avsedda besparingar och råda bot på de missförhållanden som berörs i motiveringen. Denna möjlighet har inte alls diskuterats i remissprolokollel.

Till en bötjan är här alt märka regeln i 32 kap. 5 § rättegångsbalken om vilandeförklaring, då för prövning av mål är av synnerlig vikt, aft fråga som är föremål för annan rättegång först avgörs. Regeln synes visserligen inte ha tillkommit med direkt sikte på situationen, att utgången i ett pilolmål av här avsett slag skall avvaktas; processer av den nu aktuella typen torde inte ha varit i blickpunklen när bestämmelsen tillkom. Avsikten har dock varit all regeln skall tillämpas bl. a. då utgången i den andra rättegången endast får en mer eller mindre stark bevisverkan i det aktuella målet (se NJA II1943 s. 417 f)- Man kan sälla i fråga om inte i åtskilliga av de situationer som åsyftas i remissprolokollel del är möjligt all använda sig av vilandeförklaring enligt 32 kap. 5 §. - Det framstår i vart fall som långt mera tillfredsställande bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt aft angripa de påtalade missförhållandena genom all något utvidga möjligheterna till vilandeförklaring i stället för att inskränka de rättssökandes tillgång till

Prop. 1981/82:28 29

rättshjälp - låt vara all en sådan lagändring kunde i någon mån föregripa rätlegångsutredningens arbete. En sådan utvidgning hade kunnat ske exempelvis genom att i 32 kap. 5 § ordet "avgöres" utbyttes mot "bedömes i sådfc.it sammanhang"; därigenom skulle tydligare ha markerats, all paragrafen kan tillämpas även när bedömningen av en viss bevisfråga i ell pilolmål blir vägledande för prövningen av en liknande fråga i den andra processen.

Vidare kan man självfallet i situationer som de avsedda låta ett omdö-meslösl processande inverka på arvodet. Detta kan onekligen underlättas genom den föreslagna omformuleringen av 22 § rältshjälpslagen och 21 kap. 10 § rättegångsbalken, men möjlighet härtill lär föreligga redan med nuvarande regler. Ett ombud, som med stora kostnader driver l.ex. en skadeståndstalan utan hänsyn Ull att en motsvarande fråga kan väntas tidigare bli avgjord i en annan process, torde i många fall visa en sådan brist på omdöme och förmåga att begränsa målet alt del får en väsenUig inverkan på arvodesprövningen. Möjligheterna borde därför vara goda all på delta vis komma till rätta med de berörda missförhållandena ulan en sådan reglering som remissen innebär.

Det kan naturligtvis sägas, all de föreslagna bestämmelserna inte nödvändigtvis behöver leda lill mera stötande konsekvenser, om de tolkas på ett förnuftigt sätt. Otvivelaktigt är det också sakligt befogat att för framliden hindra rällegångsbilräden att utnyttja rättshjälpen Ull onödigt vidlyftiga processer på statens bekostnad. Emellertid är lagändringarna så ingripande för enskilda rättssökande all - särskilt med hänsyn lill vad lagrådet Udigare anfört om förslagels beredning - de lämpligen inte bör genomföras i detta lagstiftningsärende. Härtill kommer all de knappast förefaller nödvändiga för all man skall nå del väsentliga syftet med förslaget i denna del, och all besparingseffekterna i alla händelser blir begränsade. Av sådana skäl anser jag alt förslaget inte kan godtas såvitt gäller den nya punkt 7 i första stycket.

22 §

Bengtsson anför för sin del:

Enligt lagförslaget skall i förevarande paragraf, liksom i 21 kap. 10 § rättegångsbalken, närmare anges i lagtexten, vilka omständigheter som skall beaktas vid prövningen om arvode skall vara skäligt. De faktorer som uppräknas lär redan idag inverka på bedömningen, när domstolen fastställer arvode. I vart fall genom den mindre vikt som lidsålgången tillmäts torde regeln skilja sig från vad som nu tillämpas. Framför allt är emellertid att märka den nya formuleringen, alt rätt föreligger lill ersättning som "visas ha varit skälig"; ullryckssällel anknyter lill ell moiivullalande vid rältshjälpslagens tillkomst men synes i övrigt ovanligt när del gäller en skälighetsbedömning. Avsikten är tydligen att skärpa bl. a. biträdens och offentliga försvarares åligganden all lägga fram material som visar det

Prop. 1981/82:28 30

utförda arbetets art och omfattning. Inte minsl det i motiveringen antydda kravet, att biträdet skall styrka att en åtgärd är nödvändig för uppdragets fullgörande, synes gå betydligt längre än vad som gäller nu. Del har inte belysts, vilka konsekvenser denna skärpning kan få för advokaters och andra biträdens arbete och för tillämpade mtiner på advokatbyråerna, inte heller vad den kan betyda för deras inställning till biträdes- och försvarar-uppdrag som ersätts av allmänna medel.

Den föreslagna lagändringen kan i och för sig synas välmotiverad. Med den inställning som förut angetts i fråga om lagförslagels beredning anser jag emellertid, att man inte bör göra en ändring av detta slag i en praktiskt så betydelsefull regel ulan all ändringens innebörd eller konsekvenser närmare klartgjorts. Enligt min mening bör förevarande bestämmelse inte ändras i detta lagstiftningsärende eller i vart fall orden "visas ha" utgå ur lagtexten.

34 § Lagrådet:

Enligt fjärde stycket i den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna, om det beslutas all allmän rättshjälp skall upphöra. Såvida särskilda skäl föreligger kan dock beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. Enligt förevarande paragrafs hitUllsvarande lydelse gmndas ett beslut om upphörande av rättshjälp på sådana förhållanden som att den rätlssökande lämnat oriktiga uppgifter, all han ej betalat rätlshjälpsavgifl eller att hans ekonomiska situation avsevärt förbättrats. Den nu föreslagna nya gmnden för beslut om rättshjälpens upphörande är att den i målet aktuella frågan också är föremål för prövning i ett "pilolmål". Att rättshjälpen i detta fall skall upphöra, torde i allmänhet icke vara alt hänföra till någon omständighet för vilken den rätlssökande kan anses ha ansvaret. Återkallandet sker i stället i statsverkets intresse alt begränsa rättshjälps-utgifterna. I detta läge synes del ligga närmare till hands alt låta statsverket och icke den rätlssökande svara för kostnaderna fram Ull återkallandet. Departementschefen framhåller också att del ofta föreligger särskilda skäl alt låta statsverket bära kostnaderna i dessa fall. Enligt lagrådels mening är dock situationen sådan att del bör komma till direkt uttryck i lagtexten att statsverket och ej den rätlssökande i dessa fall i regel skall stå för kostnaderna. Del förordas därför att i Qärde stycket den andra meningen enligt förslaget utbytes mol två meningar av följande lydelse: "I fall som avses i andra stycket skall dock, om icke särskilda skäl föranleder annat, kostnaderna för rättshjälpen betalas av statsverket. Även om sådant fall ej är för handen får, om särskilda skäl föreligger, beslutas all kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket." Bengtsson är av skiljaktig mening på sätt framgår av delta yttrande: Under hänvisning lill vad jag anfört om 8 § avstyrker jag förslaget lill

Prop. 1981/82:28 31

ändrad lydelse av förevarande paragraf. För den händelse ändring sker, ansluter jag mig lill majoritetens ståndpunkt beträffande fjärde stycket.

Övergångsbestämmelserna Lagrådet:

Enligt tredje stycket av övergångsbestämmelserna skall det nya andra stycket i 34 § tillämpas även om allmän rättshjälp beviljats före nya lagens ikraftträdande. Delta innebär all efter ett beslut all rättshjälp skall upphöra den som haft rättshjälpen själv skall bära kostnaderna för denna. Vid retroaktiv Ullämpning av den nya upphörandegmnden leder detta lill att den som inlett rättsliga åtgärder vid en tidpunkt, då han efter alt ha beviljats allmän rättshjälp haft tryggheten alt statsverket och ej han själv skulle stå för kostnaderna för åtgärderna, efter ett upphörandebeslut skulle få betala kostnaderna. Detta kan ej anses förenligt med allmänt tillämpade rättsgrundsatser. Vid 34 § har lagrådet emellertid förordat alt Qärde stycket skall så jämkas att vid upphörandebeslut enligt andra stycket statsverket skall, om icke särskilda skäl föranleder annat, betala kostnaderna. Gives 34 § fjärde stycket del innehåll som sålunda förordats, uppkommer vid retroaktiv tillämpning av 34 § icke sådan icke godtagbar verkan som nyss påtalats. Under angivna förutsättning möter därför ej hinder mol retroaktiv tillämpning av 34 §. Vinner förslaget beträffande 34 § Qärde stycket icke bifall, måste däremot hinder anses möta mot retroaktiv tillämpning. Och för sådant fall förordas aft tredje stycket av övergångsbestämmelserna får följande lydelse: "Har allmän rättshjälp beviljats före lagens ikraftträdande, skall beträffande fråga om all rättshjälpen skall upphöra den äldre lydelsen av 34 § tillämpas."

Bengtsson är av skiljaktig mening och anför:

Även om förslaget till lagändringar rörande s. k. pilotfall skulle genomföras synes det av rättssäkerhetsskäl inte godtagbart, att den nya bestämmelsen i 34 § om allmän rättshjälps upphörande Ullämpas i fråga om rättshjälp som beviljats före lagens ikraftträdande. Genom all tillämpningen får betydelse i de pågående processer som berörs i motiveringen kan den på ett olyckligt sätt förefalla riktad mol vissa särskilda grupper av rätlssökande. Även frånsett detta framstår det som stötande, att när ett ombud lagt upp processen under förutsättning alt den skulle bekostas av allmänna medel, man skulle beröva huvudmannen en redan beviljad rättshjälp därför att lagstiftningen anses alltför generös. Detta gäller enligt min mening även om huvudmannen, på sätt lagrådet föreslagit, normalt skulle undgå alt betala redan uppkomna rällshjälpskostnader. I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört beträffande 8 §. Förslaget avstyrks, såvitl gäller övergångsbestämmelsernas tredje stycke.

Prop. 1981/82:28 33

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-10-22

Närvarande: statsrådet Friggebo, ordförande, och statsråden Dahlgren, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen
(1972:429),

3. lag om ändring i rättegångsbalken.
Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

I del rådande samhällsekonomiska lägel är del nödvändigt all minska statens åtaganden inom rätlshjälpssystemet och använda de begränsade resurserna på effektivast möjliga sätt. Inom justitiedepartementet pågår sedan en tid ett arbete i detta syfte. Åtskilliga förslag kommer alt redovisas senare i en departementspromemoria. Dessutom avser jag att begära regeringens bemyndigande att Ullkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för yllerligare överväganden angående rällshjälpssyslemel.

De förslag som nu läggs fram och som kommer alt medföra besparingar på ca 25 milj. kr. är enligt min mening så angelägna all det inte kan anses försvarligt all vänta med att genomföra dem. Det remissförfarande som lagrådet berört i sitt yttrande har av lidsskäl inte kunnat företas. Ell fortlöpande samråd har emellertid ägt rum med domstolsverket. Jag vill också framhålla all de slatsfmansiella kraven inte ger utrymme för lösningar som innebär mindre eller senarelagda besparingar.

Vad härefter gäller de enskilda förslagen till ändring i rältshjälpslagen får jag anföra följande.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 september 1981.

Prop. 1981/82:28 34

8 §

Lagrådets majoritet har godtagit förslaget om begränsning av rättshjälpen i avvaktan på att ett eller ett par pilotfall avgörs. En av ledamöterna har emellertid avstyrkt förslaget, bl.a. därför all del skulle vara alltför ingripande för den enskilde för att lämpligen böra genomföras i detta lagstiftningsärende. Enligt samme ledamot torde det väsentliga syftet med förslaget kunna uppnås på andra sätt än genom begränsningar av rättshjälpen.

För egen del vill jag understryka alt förslaget syftar Ull att - tillsammans med andra regler som redan nu finns i rältshjälpslagen - förhindra att de knappa rätlshjälpsresurserna används till alt bekosta processer o.d. som inte är nödvändiga för att den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Den föreslagna regeln har därför utformats som en befogenhet för den myndighet - domstol eller rätlshjälpsnämnd - som prövar rättshjälpsfrågan alt i de avsedda fallen avslå en rättshjälpsansökan, om frågan om rättshjälp kan anslå. Om detta inte är fallet därför alt den rätlssökande skulle riskera rättsförluster, skall rättshjälp givelvis beviljas. Som jag har utvecklat i remissprotokollet finns också den möjligheten aft medge rättshjälp för vissa begränsade frågor. Detta kan vid behov ske efter överläggningar mellan den beslutande myndigheten och den rätlssökande.

Som lagrådels majoritet har påpekat innebär förslaget i princip endast en Udsbegränsad inskränkning av den rällssökandes möjligheter alt få rättshjälp. Normalt torde avgörandet av den rättsliga angelägenheten knappast försenas genom all man först avvaktar utgången i ell eller ell par pilotfall. Även om rättshjälp hade utgått, hade man i de flesta fall ändå fått la hänsyn till utvecklingen i de vägledande målen. Och när pilotfallen har avgjorts torde de återstående målen normall kunna avslutas myckel snabbi, eventuellt genom uppgörelser utom rätta. Jag vill också inskjuta all en rätlssökande givelvis kan få rättshjälp redan innan ett pilotfall har avgjorts, om del inträffar förhållanden som gör rättshjälp befogad.

De övriga vägar som diskuterats av en av lagrådets ledamöter är enligt min mening knappast framkomliga, om man vill nå det resultat som lagförslaget syftar till. Förslaget rör inte bara del fallet all talan väcks vid domstol. Del avser också den situationen att den rättsliga angelägenheten skall prövas i annan ordning. Möjligheten lill vilandeförklaring är från den synpunkten inte Ullräcklig. Del förefaller också onödigt alt över huvud taget väcka talan om målet senare skall vilandeförklaras, såvida inte talan behöver väckas för alt avbryta preskripUon e. d. Inte heller torde reglerna om arvodesprövningen erbjuda tillräckliga möjligheter att komma lill rätta med de berörda missförhållandena.

22 §

Vad en av lagrådels ledamöter har anfört under denna paragraf föranleder mig inte lill någon ändring av det remitterade förslaget.

Prop. 1981/82:28 35

34 §

Jag godtar förslaget om att staten i normalfallet skall betala kostnaderna för rättshjälpen om denna upphör enligt förslaget lill nytt andra stycke. På samma sätt som gäller när rättshjälp upphör enligt första stycket bör del dock vara möjligt att göra en uppdelning av kostnadema när betalningsskyldigheten bestäms. Jag förordar också i övrigt en något annan lydelse av lagtexten än vad lagrådet föreslagit.

Övergångsbestämmelserna

Eftersom jag i princip har godtagit lagrådets förslag till ändring av 34 § behövs inte någon ändring i sak av övergångsbestämmelserna i del remitterade förslaget. En mindre redaktionell jämkning bör dock göras.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen

alt anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:28 36

Innehåll

Sid,

Proposition ....................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... .... 1

Lagförslag ......................................................... .... 2

1, Lag om ändring i rältshjälpslagen (1972:429) ....... .... 2

2,.................................................................. Lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen
(1972:429)...................................................... 7

3, Lag om ändring i rättegångsbalken ..................... 8

Utdrag av regeringsprolokollel den 24 september 1981 10

1 Föredragandens överväganden ........................... 10

1.1 Inledning ............................ ................... 10

1.2 Rätlshjälpsavgifler m. m.................................. .. 12

1.3 Arvoden lill biträden och offentliga försvarare .... 14

1.4 Allmän räftshjälp i fråga om boskillnad, äktenskapsförord och testamente 18

1.5 Avgifter för ansökningar m. m.......................... .. 21

1.6 Allmän rättshjälp innan pilotfall har avgjorts ..... 22

1.7 Besparingseffekter ........................................ .. 24

1.8 Ikraftträdande.............................................. .. 24

2 Upprättade lagförslag ....................................... .. 25

3 Hemställan .................................................... .. 25

4 Beslut ................................. ..................... .. 25

Utdrag av lagrådels protokoll den 13 oktober 1981 .... .. 26

Utdrag av regeringsprotokollet den 22 oktober 1981 ..... 33

Hemställan ...................................................... 35

Beslut ............................................................. 35

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981