Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1981/82:24

med förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarme-ringscentraler;

beslutad den 1 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CLAES ELMSTEDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposiUonen läggs fram förslag till en ny lag som reglerar verksamhe­ten hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte alt möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i nödsituationer. Förslaget innebär att det krävs tillstånd av regeringen för att en alarmeringscentral skall få spela in, avlyssna och avbryta telefonsamtal. Tillstånd skall förenas med villkor om hur verksamheten får bedrivas. I lagförslaget har vidare intagits en tystnadspliktsbestämmelse som avser uppgifter som lämnas vid telefon­samtal.

I    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 24

Prop. 1981/82:24

 

Prop. 1981/82:24                                                                2

Förslag till

Lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Denna lag gäller verksamheten hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte att möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i nödsi­tuationer och som har upprättats efter avtal med televerket.

2   § Den som svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte utan tillstånd av regeringen spela in telefonsamtal, varigenom någon avser att tillkalla eller annars komma i förbindelse med polis, brandkär, ambulans eller något annat hjälporgan och som befordras genom televerket till eller från en sådan central.

Tillstånd får även i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser innefatta rätt att

1.  avlyssna och spela in sådana telefonsamtal som avses i första stycket
och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,

2.   avbryta pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas
vidare från en alarmeringscentral till ett hjälporgan.

3   § Tillstånd skall förenas med villkor om hur inspelning, avlyssning och avbrytande av telefonsamtal får utföras. Vidare skall Ullstånd förenas med villkor i fråga om förvaring, användning och förstöring av sådant material varigenom uppgift om telefonsamtal kan erhållas.

4   § Den som är eller har varit verksam hos en alarmeringscentral som anges i I § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verksamheten har erfarit om sådant som har yttrats vid telefonsamtal som avses i 2 § och som angår enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller som angår förhållanden av betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen eller förebyggandet och beivrandet av brott.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre­tesslagen (1980:100).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Regeringen får före nämnda dag pröva fråga om Ullstånd enligt 2 §.

 

Prop. 1981/82:24                                                      3

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-05-27

Närvarande: Statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, An­dersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Elmstedt

Lagrådsremiss med förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

SOS-tjänsten innebär att man i nödsituationer kan slå telefonnummer 90000 och få hjälp med att tillkalla eller komma i kontakt med ett hjälpor­gan, t. ex. polis, brandkår, ambulans eller jourhavande läkare.

SOS-tjänsten infördes efter beslut av riksdagen år 1956 (prop. 1956; 1 bil. 27, SU 1956; 9, rskr 1956: 155). Behovet av en sådan särskild tjänst var främst en följd av telenätets automatisering. Så länge telefonsamtalen kopplades vidare av en telefonist på en manuell telefonstation kunde man i en nödsituation bara lyfta på telefonluren och begära att samtalet koppla­des till det önskade hjälporganet. Allteftersom telenätet automatiserades försvann den möjligheten och man måste själv slå telefonnumret till hjälp­organet. Detta kunde vålla problem i nödsituationer, om man inte kände till numret och därför först måste ta reda på detta. Genom riksdagsbeslutet år 1956 infördes ett för de olika hjälporganen gemensamt telefonnummer (90000) som skulle gälla över hela landet. Televerket, som skulle svara för SOS-tjänsten, upprättade särskilda alarmeringscentraler. Verksamheten vid dessa var dock endast förmedlande. Personalen vid centralerna arbe­tade således i princip som kvalificerade växeltelefonister, vilket innebar att de endast kopplade samtal vidare till olika hjälporgan.

År 1965 tillkallades en sakkunnig (räddningstjänstutredningen) för att utreda bl.a. frågan hur räddningsverksamheten kunde samordnas och kompletteras. En uppgift för utredningen var att pröva hur räddningstjän­sten borde organiseras. Samtidigt som utredningsarbetet pågick fördes diskussioner i denna fråga mellan televerket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Utgångspunkten var därvid att televerket fram­deles inte skulle svara för driften av alarmeringscentralerna.

I maj 1971 överlämnade räddningstjänstutredningen betänkandet (SOU 11    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 24

 

Prop. 1981/82:24                                                                     4

1971:50) Räddningstjänst i vilket det bl.a. föreslogs att SOS-tjänsten skul­le föras över till länsalarmeringscentraler. Förslaget tillstyrktes eller god­togs vid remissbehandlingen av det helt övervägande antalet remissinstan­ser.

Överläggningarna mellan televerket, kommunförbundet och landstings­förbundet ledde till en överenskommelse som fick formen av ett konsor­tialavtal. Avtalet förutsatte att det skulle bildas ett särskilt alarmeringsbo-lag som skulle ägas gemensamt av parterna. Målsättningen för bolaget var att genom "samordning av samhällets alarmeringsfunktioner i regionala alarmeringscentraler möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser". Cen­tralerna skulle ha till uppgift

att mottaga och utlösa larm avseende brandkår, ambulans och jourha­vande sjukvårdspersonal,

att övervaka statliga och kommunala kontrollutrustningar och vid behov tillkalla jourpersonal,

att vidarekoppla SOS-samtal till sådan hjälpinstans, för vilken fullstän­dig larmbehandling inte lämpligen bör ske inom alarmeringscentralen,

att fungera som sambandscentral för hjälpstyrkor då så ertordras,

samt att i mån av kapacitet ta emot och behandla larmbesked från privata kontrollanläggningar och åta sig andra uppdrag som faller inom verksamhetsområdet.

Enligt avtalet får omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten inte ändras av bolaget utan regeringens medgivande.

Bolagets namn skulle vara SOS Alarmering Aktiebolag (SOSAB). Av aktierna i detta skulle televerket teckna 50% samt kommunförbundet och landstingsförbundet vardera 25%. Antalet länsalarmeringscentraler förut­sågs bli 16-20 st.

I fråga om den tekniska utrustningen skulle parterna sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt använda den materiel som fanns på de dåvarande SOS-centralerna och kommunala larnicentralerna.

Televerket hemställde i en skrivelse den 28 augusti 1972 att Kungl. Maj:t skulle godkänna konsortialavtalet om bolagsbildningen. 1 prop. 1972: 129 angående godkännande av avtal mellan televerket. Svenska kom­munförbundet och Landstingsförbundet om bildande av ett alarmeringsbo-lag, m. m. föreslogs att riksdagen skulle bemyndiga Kungl. Maj: t att god­känna avtalet med de avvikelser som angavs i propositionen och fastställa omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten. Förslagen bifölls av riks­dagen (TU 1972:20. rskr 1972:329). I ett beslut den 15 december 1972 godkände Kungl. Maj: t — med nämnda avvikelser — avtalet och medde­lade samtidigt vissa föreskrifter. Bl.a. fastställdes de namnanrop som SOS-tjänsten skulle omfatta.

SOSAB började sin verksamhet år 1973 och nätet av länsalarmerings­centraler har successivt byggts ut. F. n. finns det 18 centraler i drift. Hela nätet - omfattande 20 centraler - beräknas vara i drift i slutet av år 1982.

 

Prop. 1981/82:24                                                                    5

Verksamheten vid alarmeringscentralerna bedrivs på följande sätt.

Samtalen på telefonnummer 90000 från ett alarmeringsområde, som oftast omfattar ett län, kommer till alarmeringscentralen. När ett samtal (s.k. larmsamial) har kommit, skall larmoperatören ta reda på vad larmet avser och larma eller koppla till rätt organ.

Larm till brandkår eller ambulans utlöses direkt från alarmeringscentra­len. Om larmet avser något annat hjälporgan - som får utnyttja telefon­numret 90000 - kopplas samtalet vidare dit. Om det är tveksamt vilka åtgärder som skall vidtas, kan det vara nödvändigt att, innan ett larm utlöses, rådfråga en expert, såsom läkare eller brandbefäl. Härvid uppnås oftast det bästa och snabbaste resultatet om såväl den hjälpsökande som larmoperalören och experten är med i samtalet. Härvid kommer operatö­ren att lyssna på ett samtal mellan två andra personer (s. k. medlyssning). Upplysning härom lämnas som regel av operatören redan då samtalet kopplas vidare till experten.

Om en brådskande vidarekoppling av ett telefonsamtal, t. ex. till giftin­formationscentralen, är nödvändig och numret dit är upptaget, kan larm­operatören efter begäran om del avbryta det pågående samtalet sä att vidarekoppling av det angelägnare samtalet kan ske (riksbrytning),

Telefonlrafiken vid alarmeringscentralerna spelas in på band. Varje larmoperatör har dels en bandspelare på vilken inspelningarna automatiskt raderas ut efter 30 minuter, dels en s, k. arkivbandspelare vars inspelningar arkiveras i en månad inom Stockholms alarmeringsområde och tre måna­der inom övriga alarmeringsområden. Den förstnämnda bandspelaren an­vänds för att operatören snabbt skall kunna kontrollera lämnade uppgifter, t.ex. en otydligt angiven adress. Inspelningarna som gjorts på den s.k. arkivbandspelaren används främst när del gäller utredningar om vad som förevarit i samband med ett larmsamtal.

Enligt 2 kap. 6§ regeringsformen skall varje medborgare vara skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal. Detta hör till de grundläggande fri- och rättigheterna. Bestämmelser som skyddar lelehem-ligheten finns i olika författningar.

I 3 § telefonreglementet (1963: 18, 3§ ändrad 1980:812) föreskrivs att televerket inte får - i annat fall än då med stöd av lag förordnats om avlyssning - vidta eller tillåta sådana anordningar beträffande telefonnä­tet, som är avsedda att bereda person utom verket möjlighet att avlyssna samtal på nätet, utan att minst en av de samtalande vet om det.

Vidare är det enligt 4 kap. 8 § brottsbalken straffbart att olovligen bereda sig tillgång till telefonsamtal eller annat telemeddelande som befordras av televerket (brytande av telehemlighet). Endast gärningar som begås med uppsåt att bereda gärningsmannen tillgång till meddelande straffas. Såle­des kan den som oavsiktligt får tillgäng till ett meddelande inte straffas. En förutsättning för straffbarhet är också att gärningen sker olovligen. Lovlig kan gärningen bli genom samtycke från den som äger förfoga över medde-

 

Prop. 1981/82:24                                                      6

landet. Sådana åtgärder som i enlighet med gällande föreskrifter vidtas i tjänsten av televerkets personal är naturligtvis inte heller straffbara. Straf­fet för brytande av telehemlighet är böter eller fängelse i högst två år.

Slutligen finns det i sekretesslagen (1980: 100, omtryckt 1980; 880, ändrad 1980: 1124) bestämmelser som skyddar telehemligheten. Enligt 9 kap. 8 § andra stycket gäller sekretess inom televerket för uppgift som angår sär­skilt telefonsamtal eller annat telemeddelande, dvs. förbud mot att röja sådan uppgift. Den som har tagit del i ett telefonsamtal eller som har avsänt eller mottagit ett telemeddelande eller som innehar en apparat som har använts för telemeddelandet har dock rätt att få uppgift om meddelandet. Bestämmelser om straff för brott mot sekretessen finns i 20 kap. 3 § brottsbalken (brott mot tystnadsplikt). Vid uppsåtligl brott är straffet böter eller fängelse i högst ett år och vid brott som begås av oaktsamhet böter. Ringa fall av oaktsamhet är straffria.

I enlighet med vad som angavs i samband med beslutet om bildandet av SOSAB har till länsalarmeringscentralerna från bl.a. televerket överläm­nats sådana anordningar som gör det möjligt för personer utanför verket att avlyssna samtal på telefonnätet ulan att åtminstone en av de samtalande vet om det. Detta stämmer inte överens med vad som föreskrivs i 3§ telefonreglementet, nämligen att sådana anordningar inte får vidtas eller tillåtas i annat fall än då det med stöd av lag förordnats om avlyssning. För personalen hos SOSAB, som är ett aktiebolag, föreligger vidare inte något författningsenligt förbud att röja uppgift som rör telefonsamtal. De tidigare nämnda bestämmelserna i 9 kap. 8§ andra stycket sekretesslagen är bara tillämpliga inom televerket. Inte heller i övrigt finns det några författnings­bestämmelser som reglerar den verksamhet SOSAB bedriver. Nämnda frågor har behandlats i ett beslut den 24 mars 1981 av riksdagens ombuds­man (JO). En kopia av beslutet har översänts till kommunikationsdeparte­mentet. I beslutet föreslår JO att regeringen reglerar medlyssning/riks-brytning, SOSAB-personalens tystnadsplikt samt bandinspelning av tele­fonsamtal till alarmeringscentral. Det bör också bestämmas hur bandin­spelningarna skall hanteras.

Enligt gällande bestämmelser får ingrepp i telefonhemligheten företas i mycket begränsad utsträckning. Bestämmelser finns i 27 kap. 16 § rätte­gångsbalken och i lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersök­ning angående grovt narkotikabrott m. m. När del gäller frågan om att införa bestämmelser som innebär ytterligare möjligheter till ingrepp i tele­fonhemligheten bör man enligt min mening vara ytterligt restriktiv. Vad angår den verksamhet som SOSAB bedriver måste i detta hänseende en avvägning göras mellan olika intressen, nämligen att dels skydda den personliga integriteten, dels tillförsäkra den enskilde möjlighet att kunna få snabb och effektiv hjälp i nödsituationer. För att kravet på snabb och effektiv hjälp i nödsituationer skall kunna tillgodoses är det enligt min bedömning ofrånkomligt att man har rätt att i begränsad utsträckning vidta

 

Prop. 1981/82:24                                                      7

åtgärder som innebär ingrepp i telefonhemligheten. I annat fall skulle verksamheten inte kunna bedrivas pä ett tillfredsställande sätt. F. n. finns inga författningsbestämmelser som reglerar verksamhet av det slag som SOSAB bedriver. Jag förordar att sådana införs i en särskild lag. I lagen bör intas bl. a. sådana bestämmelser som JO har föreslagit.

Den nya lagen bör utformas så alt den omfattar verksamhel hos sådana regionala alarmeringscentraler som har upprättats i enlighet med det tidi­gare nämnda konsortialavtalet.

I lagen bör införas bestämmelser som innebär alt ett enskilt företag som svarar för nämnda slag av alarmeringscentraler skall kunna få tillstånd alt spela in sådana telefonsamtal — som befordras av televerket till eller från centralerna - varigenom någon avser att komma i förbindelse med ett hjälporgan, såsom polis, brandkår eller ambulans. Tillstånd bör också få innefatta rätt att lyssna på och spela in telefonsamtal som kopplats vidare Ull ett hjälporgan liksom rätt att avbryta pågående samtal i den utsträck­ning som är nödvändig för snabba och effektiva hjälpinsatser.

Vidare bör i lagen tas in bestämmelser om alt tillstånd skall förenas med villkor när del gäller inspelning, avlyssning och avbrytande av telefonsam­tal liksom i fråga om förvaring, användning och förstöring av sådant material varigenom uppgift som angår samtalen kan erhållas.

Med hänsyn till omfattningen av och karaktären på den verksamhet det här är fråga om anser jag att tillståndsprövningen bör ankomma på rege­ringen. Självfallet är del vid en tillståndsprövning angeläget all det tillstånd som meddelas inte ger några möjligheter till ingrepp i den personliga integriteten utöver vad som är nödvändigt för alt verksamheten skall kunna bedrivas på det sätt som är avsett - nämligen all ge snabb och effektiv hjälp i nödsituationer - och att tillståndet kringgärdas med så restriktiva villkor som är möjligt. Jag har tidigare beskrivit hur verksamhe­ten vid alarmeringscentralerna bedrivs. Enligt min mening bör en sådan ordning i allt väsentligt kunna bibehållas även efter del att den nya lagen har trätt i kraft.

Självfallet bör ett meddelat tillstånd återkallas om de villkor som anges i detta inte uppfylls.

Vid den lelefonlrafik som förekommer hos alarmeringscentraler av nämnda slag lämnas stundtals uppgifter av mycket personlig och känslig karaktär. Med hänsyn härtill bör del i lagen också införas en tystnads-pliklsbestämmelse som innebär alt den som är eller har varit verksam hos en alarmeringscentral inte obehörigen får röja eller utnyttja vad han i verksamheten har fått kännedom om vid telefonsamtalen. Nämnas bör alt en sådan bestämmelse inte innebär någon inskränkning i den meddelarfri-hel som råder enligt tryckfrihetsförordningen och radiolagstiftningen och som innebär att del i viss utsträckning är möjligt att slraffritt lämna sekre-tessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift eller i radio eller TV. Inte heller tar tystnadspliktsbestämmelsen över de bestämmelser som

 

Prop. 1981/82:24                                                      8

återfinns t rättegångsbalken och som avser domstolarnas möjligheter att få tillgång till bevis i rättegång. Sålunda viker en sådan lystnadspliktsbestäm-melse som den föreslagna för reglerna om vittnesplikl (jfr prop. 1979/80: 2 s.397ff.).

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdeparte­mentet upprättats förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1981/82:24                                                                9

Bilaga

Förslag till

Lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Denna lag gäller verksamheten hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte alt möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i nödsi­tuationer och som har upprättats efter avtal med televerket.

2   § Regeringen får meddela ett enskilt företag som svarar för alarme­ringscentraler som anges i 1 § tillstånd all spela in telefonsamtal, varige­nom någon avser att tillkalla eller annars komma i förbindelse med polis, brandkår, ambulans eller något annat hjälporgan och som befordras genom televerket till eller från en sådan central.

Tillstånd får även i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser innefatta rätt att

1.  avlyssna och spela in sädana telefonsamtal som avses i första stycket
och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,

2.   avbryta pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas
vidare från en alarmeringscentral lill ett hjälporgan.

3   § Tillstånd skall förenas med villkor om hur inspelning, avlyssning och avbrytande av telefonsamtal får utföras. Vidare skall tillstånd förenas med villkor i fråga om förvaring, användning och förstöring av sådant material varigenom uppgift angående telefonsamtal kan erhållas.

4   § Den som är eller har varit verksam hos en alarmeringscentral som anges i 1 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verksamheten har erfarit om sådant som har yttrats vid telefonsamtal som avses i 2 §.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre­tesslagen (1980: 100).

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Regeringen får före nämnda dag pröva fråga om tillstånd enligt 2 §.

 

Prop. 1981/82:24                                                                   10

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-06-17

Närvarande: justilierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 15 juni 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet Elmstedt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik Hell­ström.

Förslaget föranleder följande yttrande:

2§ Lagrådet:

Det remitterade förslaget innefattar regler med avseende på tre typer av telefonsamtal: a) samtal som inkommer till eller utgår från alarmeringscen­tralen, dvs. samtal i vilka centralen tar del, b) samtal vilka börjar som samtal enligt a) men där genom centralens uppkoppling av förbindelse någon annan (hjälporgan eller hjälpsökande) inträder i centralens ställe som samlalspart och c) samtal på förbindelser som utan centralens med­verkan uppkopplats mellan hjälporgan och annan abonnent och som cen­tralen vill gå in i för alt överta kontakten med hjälporganet. Förslaget omfattar också en sådan hybrid av samtalslyperna a) och b) som uppkom­mer därigenom att centralen stannar kvar i samtalet efter vidarekopp-lingen: härvid tar alltså tre parter del i samtalet.

I fråga om sädana samtal, i vilka centralen lar del — samtal enligt a) och hybridvarianten av b) - utgår förslagets lagtext från att del råder förbud för centralen att spela in samtalen; från delta förbud skall regeringen genom lagen bemyndigas all meddela undantag i form av tillstånd. Emel­lertid är denna utgångspunkt inte riklig. Något hinder av rättslig karaktär som kan undanröjas endast genom lag eller med stöd av lag finns inte för en abonnent, del må vara en alarmeringscentral eller någon annan abonnent med privaträllslig status, som vill göra en inspelning av ett telefonsamtal, vari han själv deltar. Att genom en lagregel positivt tillåta något redan tillåtet, vare sig del sker direkt eller via ett särskilt meddelat tillstånd, är en överloppsgärning som närmast blir vilseledande i fråga om rättsläget när del uttryckliga tillståndet inte föreligger. 1 detta fall kan ett tillståndssys-lem enligt förslaget otvivelaktigt leda lill den felaktiga slutsatsen att den som inte fått regeringens tillstånd är i lag förbjuden alt spela in sina egna telefonsamtal. Lagrådet avstyrker därför det föreslagna tillståndssystemel

 

Prop. 1981/82:24                                                                11

med avseende på inspelning av telefonsamtal, i vilka alarmeringscentralen deltar.

När det gäller den föreslagna ordningen enligt 2§ andra stycket 2. i förslaget med särskilt tillstånd för centralen att avbryta pågående telefon­samtal av typen c) är även här lagförslagets utgångspunkt att lagligt hinder föreligger mot ett sådant ingrepp. Hur härmed förhåller sig synes oklart men del torde vara odiskutabelt att det här är eller kan bli fråga om intrång i enskildas sfär av inte bara bagatellarlal slag. Därtill kommer att inbryt­ningen i ett pågående samtal på hjälporganels telefon lätt kan förenas med alt centralen, om de samtalande motsätter sig att samtalet bryts, följer detta för att kunna bedöma om det är försvariigt att bryta del mot de samtalandes vilja. På denna punkt finner lagrådet del därför kunna godtas att i lag skrivs in ett uttryckligt medgivande för alarmeringscentral att bryta pågående telefonsamtal. Härigenom undanröjs varje oklarhet om rällsen-ligheten av centralens åtgärd utan att del för den skull behöver leda till slutsatsen att det råder något generellt lagförbud mot alt bryta andras telefonsamtal.

Vad slutligen rör behovet av tillstånd till avlyssning och inspelning av samtal av typen b) är det klart att 4 kap. 8§ brottsbalken utgör hinder för centralen alt gå in pä en av centralen uppkopplad förbindelse mellan hjälpsökande och hjälporgan och avlyssna samtal mellan dem, sedan cen­tralen själv utträtt ur samtalet. För alt göra centralens avlyssning av samtalet rättsenlig krävs följaktligen alt avlyssningen medges i lag eller med stöd av lag. Det synes naturligt att medgivandet får omfatta också inspelning av det avlyssnade samtalet. Att det är sakligt motiverat att centralen har möjlighet aft genom avlyssning kontrollera att begäran om hjälp blir adekvat behandlad är enligt lagrådels mening ställt utom tvivel.

I det remitterade förslaget byggs regleringen av centralens befogenheter upp som innehållet i ett tillstånd som regeringen bemyndigas meddela enskilt företag som svarar för alarmeringscentralen. Förstahandsinnehållel i lagen är sålunda en fullmakt för regeringen. Enligt lagrådets mening ligger del närmare till hands att låta lagen primärt ge de materiella rättsreglerna men göra dessas inträde beroende av regeringens prövning genom till-slåndsgivning.

Eftersom det kan tänkas framtida ändringar i huvudmannaskapet för alarmeringsväsendet eller andra organisationsformer än de nu etablerade synes det mindre lämpligt att i lagtexten binda lagens tillämplighet till det f. ö. något oklara begreppet enskilt företag. Lagen bör lämna organisa­tionsformen öppen.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 2 § får följande lydelse:

"Den som svarar för en alarmeringscentral får, efter tillstånd av rege­ringen, i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser

1. avlyssna och spela in telefonsamtal, som någon har med polis, brand­kår, ambulans eller annat hjälporgan och som kopplats av en alarmerings­central till hjälporganet.

 

Prop. 1981/82:24                                                     12

2. avbryta pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas till ett hjälporgan."

3§ Lagrådet:

I denna paragraf föreslås regler om villkor, med vilka tillstånd skall förenas. Sådana villkor skall föreskrivas bl. a. med avseende på förvaring, användning och förstöring av sådant material, varigenom uppgift angående telefonsamtal kan erhållas. Om enligt lagrådets förslag tillstånd inte skall komma i fråga för inspelning av telefonsamtal, i vilka centralen tar del, begränsas också räckvidden av förevarande paragraf så att förvarings-, användnings- och förstöringsföreskrifler inte kan meddelas i fråga om inspelningar av sådana samtal. Lagrådet finner emellertid denna konse­kvens vara i sin ordning. Fråga är nämligen om ett enskilt rättssubjekts förfogande över dokumentation, som belyser del egna handlandet. Om, såsom föreslås, lystnadsplikt stadgas torde denna utgöra tillräckligt skydd mot att uppgifter från inspelade telefonsamtal med alarmeringscentralen som part obehörigen röjs. Att vid sidan därav frän det allmännas sida reglera centralens interna hantering av dess egna inspelade telefonsamtal synes inte påkallat.

Det remitterade lagförslaget innehåller inga påföljder för åsidosättande av kravet på tillstånd eller av villkor, varmed tillstånd har förenats. I remissprotokollet uttalas emellertid att tillstånd "självfallet" bör återkal­las om föreskrivet villkor inte uppfylls. Härtill må anmärkas - förutom att ingen som helst påföljd kan inträda vid åsidosättande av kravet på tillstånd - att återkallande av tillstånd är en otjänlig påföljd med hänsyn till nöd­vändigheten av att verksamheten kontinuerligt upprätthälls och bedrivs på effektivaste möjliga sätt. Lagrådet finner emellertid att sanktioner kan undvaras med hänsyn till alt något faktiskt behov därav inte föreligger och heller inte kan förutses uppkomma. Oavsett organisationsform torde del nämligen vara uteslutet att regionala alarmeringscentraler får huvudmän av annat än offenlligrältslig karaktär.

Persson är skiljaktig beträffande 2 och 3 §§ och anför: Den föreslagna lagen är "skräddarsydd" för de alarmeringscentraler som är i funktion eller under uppbyggnad enligt det s. k. konsortialavtalet från 1971 mellan televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet. Bedömningen av förslaget skall alltså ske med utgångspunkt i kända för­hållanden rörande alarmeringscenlralernas konstruktion och verksamhel. Alla telefonsamtal som en alarmeringscentral för med hjälpsökande eller med hjälporgan las upp på band. Delta gäller också i de fall då alarmerings­centralen går in som deltagande i samtal som den kopplat mellan hjälpsö­kande och hjälporgan. I och för sig är del inte förbjudet enligt svensk lag för den som är part i ett telefonsamtal alt ta upp samtalet på band utan alt

 

Prop. 1981/82:24                                                     13

den andre vet om del. Delta får dock inte uppfattas som ett generellt, villkorslöst accepterande av upptagningar av egna telefonsamtal. Förhål­landena på vissa områden kan vara sådana att det framstår som önskvärt och lämpligt att upptagningsverksamheten regleras. När det gäller myndig­heter har det ansetts vara olämpligt och kränkande för den personliga integriteten att myndigheten spelar in samtal från allmänheten utan att tala om aft man gör del (se JO: s ämbelsberäftelse 1975/76 s. 333 och 1979/80 s. 359 samt JO: s i förevarande lagstiftningsärende åberopade beslut den 24 mars 1981). Alarmeringscentralerna är visserligen inga myndigheter. De har emellertid på grund av sin ställning såsom för staten, kommunerna och landslingen gemensamma organ samt arten av sin verksamhet en tydligt "halvofficiell" prägel. De kommer också dagligen i kontakt med problem som kan vara av högst personlig eller på annat sätt ömtålig art. Det säger sig självt att under de pressande arbetsförhållanden som råder på alarme­ringscentralerna man lätt förbiser alt underrätta sin samtalspartner om att bandupptagning pågår. Och det är säkerligen inte allmänt känt att samtalen spelas in.

Mot bakgrund av det nu anförda framstår det enligt min mening som
lämpligt alt man pä detta speciella område närmare reglerar när och hur
bandupptagningar får ske och hur man vidare skall hanlera del upptagna
materialet. En sådan reglering kan inte innebära någon nackdel för arbetet
vid alarmeringscentralerna. Tvärtom bör det vara ett stöd för personalen
alt ha av regeringen fastlagda regler att hålla sig till och kunna hänvisa till
gentemot allmänheten, massmedia m. m. Jag har därför inte någon invänd­
ning i princip mol den reglering som föresläs i 2 § första stycket och i 3 §,
såvitt avser villkor för inspelning av alarmeringscenlralernas egna samtal
och hantering av materialet. Eftersom den föreslagna lagtexten kan uppfat­
tas så att regeringen bemyndigas att dispensera från ett generellt inspel­
ningsförbud — vilket som sagt inte existerar — är det enligt min mening
bättre att formulera början av 2§ på förslagsvis följande sätt: "Den som
svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte utan tillstånd av
regeringen spela in- ".

Andra stycket i 2 § torde delvis vara motiverat redan av önskemålet att legalisera televerkets medverkan i alarmeringscenlralernas uppbyggnad och verksamhel (se 3§ lelefonreglemenlet). Såsom lagrådets majoritet utvecklat kräver vidare åtgärder av det slag som avses i delta stycke -vilka åtgärder får anses sakligt motiverade för att alarmeringscentralerna skall kunna i alla lägen fullgöra sina uppgifter effektivt - ett positivt lagstöd. Jag anser all den föreslagna formuleringen av stycket kan godtas.

Mol 3 §, i de delar jag inte redan berört den, finns ingen erinran från min sida.

Lika med majoriteten anser jag att det, såvitt nu kan bedömas, inte finns något behov av att knyta påföljdsregler Ull 2 och 3 §§.

 

Prop. 1981/82:24                                                     14

4§ Lagrådet:

Den i förslagets 4§ upptagna tystnadspliktsbestämmelsen är mycket vidsträckt. Tystnadsplikten skall gälla allt vad den som är eller varit verksam hos en alarmeringscentral i verksamheten erfarit om sådant som har yttrats vid telefonsamtal som avses i förslagels 2 §.

Det är tydligt att vid sådana samtal kan lämnas inte bara uppgifter av personlig och känslig karaktär - vilket förhållande närmast synes ha motiverat bestämmelsen - utan även uppgifter av annan art som det kan finnas skäl att lägga under sekretess, t. ex. sådana som rör rikets försvar, polisens verksamhet vid beivrande av brott och enskilds yrkeshemlighet eller ekonomiska förhållanden. Men härutöver måste givetvis vid samtal som personalen vid alarmeringscentralerna tar emot och expedierar före­komma uppgifter av vitt skiftande slag, beträffande vilka så starka skäl för en begränsning av yttrandefriheten som regeringsformen 2 kap. 13 § upp­ställer knappast kan föreligga.

En bestämmelse likartad med den nu föreslagna upptas i 12 kap. 7§ sekretesslagen, som föreskriver att för personal i myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från annan person hos myndigheten. Denna sekretess gäller oberoende av uppgiftens innehåll. Stadgandet har motive­rats med all det knappast kan överiämnas till växeltelefonisten att avgöra om en sekretessregel är tillämplig i det enskilda fallet.

Enligt lagrådels mening kan en sådan grund inte åberopas för en be­gränsning av yttrandefriheten för personal vid alarmeringscentral. Några oöverkomliga svårigheter för personalen att - om i lystnadspliktsbestäm-melsen anges vilket slag av uppgifter sekretessen gäller - avgöra om en uppgift är av den art att den omfattas av tystnadsplikten torde inte förelig­ga.

Räckvidden av den i remissen föreslagna bestämmelsen begränsas av att denna endast avser röjande som sker obehörigen. Härav framgår att upp­gifter som eljest skulle vara under sekretess i vissa situationer får röjas. I viss mån kan därvid arten av uppgiften vara av betydelse. Men genom att uppställa ett krav all röjandet skall ske obehörigen kan man knappast vinna, att från tystnadsplikten undantas alla uppgifter beträffande vilka särskilt viktiga skäl för begränsning i yttrandefriheten inte föreligger.

Bestämmelsen om tystnadsplikt torde därför böra utformas så att däri anges arten av de uppgifter som inte får obehörigen röjas.

Förslagsvis kan paragrafen ges den lydelsen alt förbudet får avse vad man i verksamheten har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller affärsförhållanden eller om förhållanden av betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen eller förebyggandet och beivrandet av brott.

 

Prop. 1981/82:24                                                     15

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-10-01

Närvarande: Statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, An­dersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt. Ahrland

Föredragande: statsrådet Elmstedt

Proposition med förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alar­meringscentraler

1   Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets' yttrande över förslag till lag om verk­samheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

2          och 3 §§

Det i 2§ föreslagna tillståndssystemel avstyrks av lagrådet (majoriteten) såvitt gäller inspelning av telefonsamtal som en alarmeringscentral själv deltar i (dvs. samtal som inkommer till eller utgår från centralen och samtal som uppkommer därigenom alt centralen stannar kvar i samtalet efter vidarekopplingen till ett hjälporgan), eftersom det inte föreligger något hinder av rättslig karaktär, som kan undanröjas endast genom lag eller med stöd av lag, att spela in sådana samtal.

Vad därefter rör behovet av tillstånd lill avlyssning och inspelning av telefonsamtal, som börjar som samtal till eller från en alarmeringscentral men där genom centralens uppkoppling någon annan inträtt i centralens ställe som samtalspart, är det enligt lagrådet klart alt 4 kap. 8S brottsbal­ken utgör hinder för centralen att gå in på den av centralen uppkopplade förbindelsen mellan den hjälpsökande och hjälporganet och avlyssna sam­talet mellan dem, sedan centralen själv utträtt ur samtalet. För att göra centralens avlyssning av samtalet rättsenlig krävs följaktligen att avlyss-

Förslag om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 27 maj 1981.

 

Prop. 1981/82:24                                                     16

ningen medges i lag eller med stöd av lag. Det synes lagrådet naturligt att medgivandet får omfatta också inspelning av del avlyssnade samtalet.

Vidare finner lagrådet det kunna godtas att det i lagen skrivs in ett uttryckligt medgivande för en alarmeringscentral att bryta ett pågående telefonsamtal för att ett annat samtal skall kunna kopplas vidare av centra­len till ett hjälporgan. Härigenom undanröjs nämligen varje oklarhet om rättsenlighelen av centralens åtgärd utan att del för den skull behöver leda till slutsatsen att det råder något generellt lagförbud att bryta andras telefonsamtal.

När det gäller tillslåndssystemets uppbyggnad ligger del enligt lagrådet närmare till hands alt låta lagen primärt ge de materiella rättsreglerna men göra dessas inträde beroende av regeringens prövning genom tillstånds-givning än att - som föreslagils - bygga upp regleringen av alarmerings-cenlralens befogenheter som innehållet i ett tillstånd som regeringen be­myndigas meddela ett enskilt förelag som svarar för centralen. Eftersom det kan tänkas framtida ändringar i huvudmannaskapet för alarmeringsvä­sendet eller andra organisationsformer än de nu etablerade synes det vidare lagrådet mindre lämpligt alt i lagtexten binda lagens tillämplighet till begreppet enskilt förelag. Organisationsformen bör därtor lämnas öppen.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet alt 2 § får följande lydelse:

"Den som svarar för en alarmeringscentral får, efter tillstånd av rege­ringen, i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser

1.  avlyssna och spela in telefonsamtal, som någon har med polis, brand­kår, ambulans eller annat hjälporgan och som kopplats av en alarmerings­central till hjälporganet,

2.  avbryta pågående telefonsamtal för alt samtal skall kunna kopplas till ett hjälporgan."

Konsekvensen av att - såsom lagrådet har föreslagit - tillstånd inte skall komma i fråga för inspelning av telefonsamtal i vilka en alarmerings­central tar del begränsar räckvidden av 3 § så alt där nämnda förvarings-, användnings- och förstöringsföreskrifler inte kan meddelas i fråga om sådana samtal. Lagrådet finner emellertid denna konsekvens vara i sin ordning.

Lagrådet uttalar också att regler om påföljder för åsidosättande av kravet på tillstånd eller av villkor varmed ett tillstånd har förenats kan undvaras med hänsyn till att något faktiskt behov därav inte föreligger och heller inte kan förutses uppkomma.

En ledamot av lagrådet är skiljaktig och har inte någon invändning i
princip mol den reglering som föreslagits i 2 § första stycket och i 3 §, såvitl
avser villkor för inspelning av alarmeringscenlralernas egna samtal och
hanteringen av materialet. Eftersom den föreslagna lagtexten kan uppfat­
tas så att regeringen bemyndigas dispensera från ett generellt inspelnings­
förbud - vilket som sagt inte existerar - är del dock enligt ledamotens
mening bättre att formulera början av 2 § på förslagvis följande sätt: "Den
som svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte ulan tillstånd
av regeringen spela in ".

 

Prop. 1981/82:24                                                     17

Enligt ledamotens mening framstår det som lämpligt att man på detta speciella område närmare reglerar när och hur bandupptagningar får ske och hur man vidare skall hantera det upptagna materialet mot bakgrund av att den föreslagna lagen är avsedd att omfatta särskilda alarmeringscen­traler, nämligen sådana som är i funktion eller under uppbyggnad enligt det s.k. konsortialavtalet från 1971 mellan televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet och att bedömningen av förslaget alltså skall ske med utgångspunkt i kända förhållanden rörande alarmeringscentralernas kon­struktion och verksamhet. Härvid framhålls det all alla telefonsamtal som en alarmeringscentral för med en hjälpsökande eller ett hjälporgan tas upp på band. Detta gäller också i de fall då centralen går in som deltagande i ett samtal som den kopplat mellan en hjälpsökande och ett hjälporgan. I och för sig är det inte förbjudet enligt svensk lag för den som är part i ett telefonsamtal alt ta upp samtalet pä band utan alt den andre vet om del. Detta får dock inte - anför ledamoten - uppfattas som ett generellt, villkorslöst accepterande av upptagning av egna telefonsamtal. Förhållan­dena på vissa områden kan nämligen vara sådana att det framstår som önskvärt och lämpligt att upptagningsverksamheten regleras. Ledamoten pekar härvid på att det ansetts olämpligt och kränkande för den personliga integriteten alt en myndighet spelar in samtal frän allmänheten ulan all tala om att man gör del. Visserligen är alarmeringscentralerna inga myndighe­ter. Emellertid har de på grund av sin ställning såsom för staten, kommu­nerna och landstingen gemensamma organ samt arten av sin verksamhet en tydligt "halvofficiell" prägel. De kommer också dagligen i kontakt med problem som kan vara av högst personlig eller på annat sätt ömtålig art. Del säger sig självt - anförs del - att under de pressande arbetsförhållan­den som råder man lätt förbiser alt underrätta sin samtalspartner om att bandupptagning pågår. Därtill kommer - framhåller ledamoten - att det säkerligen inte är allmänt känt att samtalen spelas in.

Såsom den ledamot av lagrådet som är skiljaktig anför finns flera skäl för all tillståndssystemet bör omfatta även inspelning av sådana telefonsamtal som en alarmeringscentral själv deltar i och hanteringen av delta material. Enligt min mening är dessa skäl så välgrundade alt jag inte är beredd att i detta avseende föreslå någon ändring av 2§. Däremot tillstyrker jag att början av denna paragraf ändras så att den får följande lydelse: "Den som svarar för alarmeringscentraler som anges i I § får inte ulan tillstånd av

regeringen spela in-- ". 1 likhet med lagrådet anser jag att det inte

behövs några påföljdsregler som anknyter lill 2 och 3 §§.

4§

Lagrådet framför erinringar mot att den föreslagna tystnadspliklsbe-stämmelsen i 4§ är mycket vidsträckt. Enligt lagrådet torde bestämmelsen böra utformas så alt i denna anges arten av de uppgifter som inte får obehörigen röjas. Förslagsvis bör bestämmelsen ges den lydelsen att för-

 

Prop. 1981/82:24                                                     18

budet avser vad man i verksamheten har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller affärsförhållanden eller om förhållanden av betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen eller förebyggandel och beivrandet av brott. Jag tillstyrker att 4§ ändras i huvudsak i enlighet med vad lagrådet har föreslagit.

2   Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen alt antaga det av lagrådet granskade förslaget till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler med vidtagna änd­ringar.

3   Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposiUon föreslå riksdagen alt antaga det förslag som föredra­ganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockfiolm 1981