Prop. 1981/82:197

Regeringens proposition

1981/82:197

om reformerad inkomstbeskattning

beslutad den I april 1982,

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs förslag fram om en reformerad inkomstbeskattning. Reformen, som i huvudsak bara berör den statliga inkomstskatten för fysiska personer, har två väsentliga inslag.

För det första sänks marginalskatterna kraftigt och skattesatsen i den statliga inkomstskatten föreslås uppgå till högst 20% för huvuddelen av de heltidsarbetande inkomsttagarna. För det andra begränsas det skattemässiga värdet av underskottsavdragen och då också till 20% vid den statliga beskattningen. Med antagande om 30% kommunal skattesats innebär detta alt både marginalskatten och det skattemässiga värdet av underskottsavdrag begränsas tUl 50%.

För skattskyldiga med inkomster över den s. k. brytpunkten vid 16 basenheter, vilket motsvarar 110400 kr. innevarande år, skall den särskilda avdragsbegränsningen verka. För att uppnå detta föreslås att den statliga inkomstskatten klyvs i två delar vilka kallas grundbelopp och tilläggsbelopp.

I fråga om grundbeloppet föreslås att det liksom dagens inkomstskatt tas ut på den beskattningsbara inkomsten, dvs. på inkomsten efter underskottsavdrag. Den högsta skattesatsen för gmndbeloppet blir 20%. Denna skattesats skall gälla även för inkomstdelar över brytpunkten och utan någon begränsning uppåt.

Tilläggsbeloppet skall däremot beräknas i princip på inkomsten före underskoltsavdrag. Detta underlag benämns underlag för tilläggsbelopp. TUläggsbelopp skall bara tas ut om underlaget överstiger brytpunkten. 1    Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 197

Prop. 1981/82:197 2

Skatteskalan för tilläggsbeloppet har därför ett nollskikt upp till brytpunkten. När undertaget för tilläggsbeloppet växer därutöver stiger skattesatserna från 5% fill som högst 30%. Progressiviteten i den statliga inkomstskatten kommer därmed över brytpunkten att ligga helt i skatteskalan för tilläggsbeloppet. Reglerna om filläggsbelopp beräknas komma att beröra endast ca 10% av samtliga inkomsttagare.

Reformen medför ändringar även i fräga om ett antal särskilda regler för skatteberäkningen. Bl.a. begränsas sambeskattningen av makars B-in-komster och vidare förenklas tiUämpningen av den s. k. marginalskatle-spärren.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982 och fiUämpas första gången vid 1984 års taxering. Genomförandet av reformen föreslås ske under en treårsperiod. Såväl marginalskattesänkningen som avdragsbegränsningen föreslås alltså ske successivt.

Ändring föreslås även i fråga om sjömansskatten för att anpassa denna fill skattereformen.

Samtidigt läggs förslag fram om vissa förenklingar i syfte att underlätta taxeringsförfarandet. Ett schablonavdrag om 1000 kr. föreslås för löntagare. Vidare föreslås att avdragsrätten för s. k. frivilliga periodiska understöd samt för premier på kapitalförsäkringar slopas. Dessa ändringar, som berör även den kommunala beskattningen, föresläs gäUa fr. o. m. 1984 års taxering.

Slutligen föreslås att skattereformens första steg skall finansieras genom införande av en allmän löneavgift om två procentenheter från den 1 januari 1983. Avgiften föresläs helt följa de regler som gäller för socialavgifter.

Prop. 1981/82:197 3

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:576) om statlig inkomstskaft'

dels att i 20 § 2 mom. angivna 10 § 3 mom. och 11 § 1 mom. skall bytas ut mot 10b§ respektive 11 § 3 mom.,

dels att 9§ 1 och 3-5 mom., 10§ 1-3 mom., 10 a§, II § 1 mom. samt 12 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skaU införas nya bestämmelser, 9 a§, 10§ 4—6 mom., 10 b § och 11 § 3 mom., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

1    mom.    Skatlskyldigs    be- 1 mom. Skattskyldigs beskalt-

skattningsbara inkomst      ningsbara inkomst skaU, med

skall, med iakttagande av vad ne- beaktande av bestämmelserna i
dan i 11 § stadgas, fastställas enligl 11 §, fastställas enligt de i 2 och 4
de i 2—4 mom. angivna grunder. mom. angivna grunderna.

3 mom. Ha makar, som under 3   mom.   Inkomst  utgör A-in-

beskaltningsåret levt tillsammans komst eller B-inkomsi enligt föl-och under någon del därav varit bo- jande. satta hår i riket, båda haft taxerad inkomst, skall beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-in-komsl för dem båda beräknas enligt följande.

Med A-inkomst förstås inkomst av tjänst, dock icke periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt som avses i 31 § kommunalskattelagen, samt inkomst av jordbmksfastighet och rörelse om den skattskyldige varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning. Med B-inkomst förstås övriga inkomster.

Beskattningsbar A-inkomst utgörs av del sammanlagda beloppet av den skattskyldiges A-inkomst minskal med allmänna avdrag, förlustavdrag och sådant avdrag som avses i 2 mom. första stycket. Beskattningsbar A-inkomst avrundas nedåt till helt hundratal kronor, så all överskjutande belopp, som icke uppgår lill helt hundratal kronor, bortfaller.

Beskattningsbar B-inkomst utgörs   av   skillnaden   mellan   den

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770, Senaste lydelse 1970:163.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

skattskyldiges beskattningsbara inkomst, beräknad enligt 2 eller 4 mom., och den beskattningsbara A-inkomsten.

4    mom." För annan skattskyldig
än som i 2 mom. avses utgör den
taxerade inkomsten tillika beskatt
ningsbar inkomst. Denna skall för
fysisk person, oskift dödsbo och fa
miljestiftelse, varom förmäles i 10§
I mom., angivas i helt hundratal
kronor, så att överskjutande be
lopp, som icke uppgår IiU helt
hundratal kronor, bortfaller. I frå
ga om makar, som levt tUlsammans
men icke varit här i riket bosatta
under någon del av beskattnings
året och som båda haft taxerad in
komst, skall beskattningsbar A-in
komst och beskattningsbar B-in-
komsl beräknas för dem båda, var
vid 3 mom. gäller i tillämpliga de
lar.

5    mom. Skatteplikt fiU stafiig
inkomstskall inträder, då beräknad
beskattningsbar inkomst för skatt-
skyldig uppgår till minst 100 kro
nor.

Föreslagen lydelse

4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den laxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

5 m o m. Skatteplikt tUl statlig inkomstskatt inträder / fråga om skattskyldiga som avses i 10 a §, då beräknad beskattningsbar inkomst uppgår till minst 100 kronor.

9a§

Stadig inkomstskatt utgår i form av grundbelopp och tilläggsbelopp. Tilläggsbelopp beräknas bara för skattskyldiga som avses i 10 § I mom.

Den beskattningsbara inkomsten är underlag för grundbeloppet. Underlaget för tiUäggsbelopp fastställs enligt bestämmelserna i 10 § 3 mom.

Nuvarande lydelse 10§

1 mom. (första-tredje styckena) Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procetU av nedan angivna gmndbelopp.

' Senaste lydelse 1979:1156. " Senaste lydelse 1970: 163. ' Senaste lydelse 1970:163. * Senaste lydelse 1981: 1000,

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

Gmndbeloppet utgör:

när beskattningsbar inkomst icke överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10§ 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt:

2 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger I basenhet;

när beskattningsbar inkomst överstiger

4 men icke   7 basenheter
7"      •	8"
8"     '	,             g,.
g"      -	•       10"
10"     '	•     12 "
12 "      '	'     13"
13"     '	•     14 "■
14"      '	'     15"
15"     •	•     16"
16"      '	•     17"
17"      '	'     20"
20"     •	■     30"
30 basen	heter

grundbeloppet för 4 basenheter och  4% av återstoden

7"	•      9%
8"	•    14%
9"	■    23%
10"	'    26%
12"	■    29%
13"	•    33%
14"	•    38%
15 "	•    44%
16"	'    45 %>
17"	•    48%
20"	'    53%
30"	'    58%

Ändå all statlig inkomstskatt skaU uttagas med mer än 100 procent av grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 58 procent av denna inkomstdel.

Föreslagen lydelse 10§

Imom. För fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser beräknas gmndbelopp och tilläggsbelopp enligt följande skalor.

Gmndbeloppet utgör:

när beskattningsbar inkomst inte överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:107 Dom basenhet;

3 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger I basenhet;

när beskattningsbar inkomst överstiger

4 men inte   9 basenheter 9"      "     10" 10 basenheter

grundbeloppet för  4 basenheter och  4%i av återstoden
"     9" "    15%"   "

"   10" "    20%"   "

Tilläggsbeloppet utgör:

när underlaget för tilläggsbelopp enligt 3 mom. inte överstiger 19 basenheter: 5 procent av den del av underlaget som överstiger 16 basenheter; när underlaget överstiger

Prop. 1981/82:197

19 men inte 21 basenheter 21 "      "    23 " 23"      "    26" 26"      "    45" 45 basenheter

Föreslagen lydelse

tilläggsbeloppet för 19 basenheter och 10% av återstoden
"   21 " "    15%"   "

"   23" "    20%,"   "

"   26" "    25%"   "

"   45" "    30%>"   "

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10?

Imom. (Qärde stycket) Med familjestiftelse avses i denna lag stiftelse, som enligl de för densamma gällande stadgar har IiU huvudsakligt ändamål att tiUgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Med familjestiftelse avses i denna lag stiftelse, som enligt de för densamma gällande stadgar har UU huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

3    mom. Underlaget för tilläggs
belopp utgörs av den skattskyldiges
beskattningsbara inkomst

1. ökad med belopp varmed avdrag har medgetts enligt 4§ 1 mom. för eget underskott i förvärvskälla, om inle annat följer av 4 mom., eller enligt II § I mom. för makes underskott i förvärvskälla

2. ökad med förlust för vilken avdrag har medgetts enligt 4 a §

3. minskad med underskott som skall avräknas enligl 5 mom.

4. ökad med räntelillägg enligt 6 mom.

Har summan av skattskyldigs underskoltsavdrag och övriga allmänna avdrag översligU del sammanlagda beloppet av inkomsterna från olika förvärvskällor, skall den skaltskyldige anses ha fått avdrag för underskott först sedan övriga allmänna avdrag har utnyttjats. Motsvarande gäller för det fall att, sedan den skattskyldiges egna allmänna avdrag har utnyttjats, avräkning har skett av andra makens icke utnyttjade avdrag.

Underlaget för tilläggsbelopp av-rimdas nedåt UU heU hundratal kronor.

4    mom. Vid tillämpning av 3
mom. första stycket I skall den

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

skatlskyldiges underskott av fastighet som avses i 24§ 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) minskas med den vid taxeringen fastställda inkomsten av kapital, dock högst 30000 kronor. Vidare skall -om den skattskyldige yrkar det -den skatlskyldiges underskott av kapUal minskas med den vid taxeringen fastställda inkomsten

av Ijäns t: i den mån underskottet hänför sig till ränta på skuld avseende förvärv av den skattskyldige vid beskattningsårets utgång tiUhöriga aktier eller andelar i fåmansföretag som år aktiebolag eller ekonomisk förening, dock att underskottet inte får minskas med större belopp än vad den skattskyldige under beskattningsåret har uppburit i kontant lön från företagel,

av jordbruksfastighet, annan fast ighet som avses i 24 § Imom. kommunal skattelagen eller rörelse: i den mån underskottet hänför sig till

a) ränta på skuld för arvsskatt eller gåvoskatt avseende fastigheten eller rörelsen eller

b) ränta på den skattskyldiges skuld avseende förvärv av andelar i handelsbolag som innehar eller bedriver fastigheten eller rörelsen.

5 mom. Underskott av jordbruksfastighet, annan fastighet som avses i24§ 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) eUer rörelse får — om den skattskyldige yrkar del — avräknas vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp vid en senare taxering, dock högsl med belopp motsvarande den vid taxeringen faststäUda inkomsten av samma förvärvskälla. Avräkning får ske senast vid den taxering som sker sjätte året efter det då taxering för underskottsåret har ägt rum. Avräkningen får fördelas på två eller fiera år. Avräkning får ske bara för underskott som har uppkommU

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

under beskattningsår för vilket den skattskyldige enligt 22 § I mom. första stycket I, 2 eller3 eller tredje stycket taxeringslagen (1956:623) har varit skyldig aft avlämna självdeklaration och även har fullgjort deklarationsskyldigheten under taxeringsåret. Den skaltskyldige skall visa i vad mån rätt till avräkning föreligger.

6 mom. Skall den skaltskyldige ta upp värde av bostadsförmån som intäkt av jordbruksfastighet skall vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp tillägg göras med ett belopp motsvarande den del av räntekostnaderna på låneskulderna i förvärvskällan som belöper på den egna bostaden. På bostadsbyggnaden och därtill hörande tomtmark skall anses belöpa så stor del av dessa räntekostnader som byggnadens och tomtmarkens taxeringsvärde utgör av värdet av samtUga tillgångar i förvärvskällan.

Vid tUlämpning av första stycket skaU räntetillägget minskas med

dels underskott som har uppkommit i den ifrågavarande förvärvskällan,

dels den vid taxeringen fastställda inkomsten av kapital, dock högsl 30000 kronor, till den del denna inkomst inte har avräknats enligt 4 mom.

Har den skattskyldige vid beräkning av inkomst av fastighet eller rörelse yrkat avdrag för kostnader för en i räkenskaperna upptagen bU, båt eller liknande tillgång skall tiUägg göras med ett belopp motsvarande en beräknad ränta på tillgångens värde i den mån denna har använts för privat bruk.

Har den skattskyldige erhållit lån från arbetsgivare eller uppdragsgivare och understiger den faktiskt erlagda räntan på lånet sedvanlig ränta skall tillägg göras med ett belopp motsvarande skiUnaden. Sådant tillägg skall göras även om

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

10 § 2 mom.

Den statliga inkomstskatten utgör:

a)    för svenska aktiebolag, spar
banker, sparbankernas säkerhets
kassa, ekonomiska föreningar som
ingå i jordbrukskasserörelsen,
svenska aktiefonder, svenska för
säkringsanstaller som icke äro ak
tiebolag saml sådana utländska ju
ridiska personer som ej beskattas
enligt 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skallen icke skall beräknas enligt c) här nedan;

b)    för andra svenska ekonomis
kaföreningar än sådana, som ingå
i jordbrukskasserörelsen, och sam
bruksföreningar ävensom för Sveri
ges allmänna hypoteksbank. Ko
nungariket Sveriges stadshypoteks
kassa, hypoteksföreningar samt så
dana juridiska personer som enligt
författning eller på därmed jämför
ligt sålt bildats för all förvalla sam
fällighet och som skola erlägga
skatt för inkomst:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c)    för livförsäkringsanstalter så
vitt angår försäkringsrörelsen:

tio procent av den beskattningsbara inkomsten; saml

d)    för andra skattskyldiga än
dem som avses i 1 mom. eller under
a), b) eller c) här ovan:

Föreslagen lydelse

lånet har lämnats IiU sådan den
skattskyldige närslående person
som avses i 35§ 1 a mom. nionde
stycket kommunalskattelagen

(1928:370). Med lån från arbetsgivare eller uppdragsgivare likställs annat lån om det finns anledning anta alt denne har förmedlat lånet. Bestämmelserna i detta stycke till-lämpas inle ifall som avses i fiärde stycket av nyssnämnda moment.

10 a §

För nedan angivna skattskyldiga utgör grundbeloppet:

a)    för svenska aktiebolag, spar
banker, sparbankernas säkerhets
kassa, ekonomiska föreningar som
ingår i jordbrukskasserörelsen,
svenska aktiefonder, svenska för
säkringsanstalter som inte är aktie
bolag samt sådana utländska juri
diska personer som ej beskattas en
Ugt 10 § I mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten inle skaU beräknas enligt c) här nedan;

b)    för andra svenska ekonomis
kaföreningar än sådana, som ingår
i jordbrukskasserörelsen, och sam
bruksföreningar ävensom för Sveri
ges allmänna hypoteksbank. Ko
nungariket Sveriges stadshypoteks
kassa, hypoteksföreningar samt så
dana juridiska personer som enligt
författning eller på därmed jämför
ligt sätt bildats för alt förvalta sam
fälUghet och som skaU erlägga
skatt för inkomst:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c)    för livförsäkringsanstalter så
vUt angår försäkringsrörelsen:

tio procent av den beskattningsbara inkomsten; samt

d)    för andra skattskyldiga än
dem som avses i 10 § 1 mom. eller
imder a), b) eller c) här ovan:

' Senaste lydelse 1975:261.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

10 § 3 mom.*

Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

10

Föreslagen lydelse

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

10 b §

Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, varvid skattebeloppet vid öretal över femtio skall avrundas uppåt och vid annat öre-tal nedåt till närmaste hela krontal.

11 §

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tUlsammans, taxeras envar för sin inkomst, varvid anvisningarna fill 52 § kommunalskattelagen (1928: 370) tUlämpas.

Har ena maken helt eller delvis inle kunnat utnyttja sådant avdrag som avses i 4 § 1 mom., avräknas brislen från andra makens inkomst.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst, varvid anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen (1928: 370) äga motsvarande tiUämpning.

Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § I mom. förmäles, heU eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst.

Avdrag, som i 9 § 2 mom. första stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig, varvid bestämmelserna i 52 § 1 mom. Qärde och femte styckena kommunalskattelagen (1928:370) fillämpas.

I faU då endast ena maken har beskattningsbar inkomst, beräknas skatten på hans beskattningsbara inkomst ulan uppdelning i beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-inkomst.

Har båda makarna beskattningsbar inkomst, beräknas skatten enligt sjätte—åttonde styckena.

Skatt på beskattningsbar A-inkomst beräknas för vardera maken för sig.

Beskattningsbar B-inkomst hos make, som har den lägsta beskattningsbara A-inkomslen, sammanläggs med andra makens beskattningsbara inkomst. Därefter beräknas skatt med tillämpning av 10 § 1 mom. på summan av nämnda B-inkomst och andra makens beskati-

3 mom. Vid beräkning av till-läggsbelopp för makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, gäller följande.

Har makarna B-inkomster som sammanlagt överstiger 5000 kronor skall A-underlag och B-under-lag beräknas för var och en av dem enligt följande.

B-underlag utgörs av den skattskyldiges B-inkomsl. Av B-inkoms-len behandlas dock som A-inkomst ett belopp om 2500 kronor saml - i förekommande fall - det belopp varmed andra Jnakens B-inkomsl understiger 2500 kronor. B-under-lagel, som avrundas nedåt tiU helt hundratal kronor, får inte överstiga imderlagel för tilläggsbelopp.

A-underlag utgörs av skillnaden

* Senaste lydelse 1953:275. ' Senaste lydelse 1979:1156.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

ningsbara inkomst. Skallen på makarnas B~inkomsler utgör skillnaden mellan den sålunda beräknade skatten och den skatt som belöper på den i nämnda summa ingående beskattningsbara A-inkomslen. Skatten på B-inkomst fördelas på makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara B-inkoms-ler. Bestämmelserna i 10 § 3 mom. skall därvid iakttas.

Vid tillämpning av detta moment skall, om det sammanlagda beloppet av makars B-inkomster inte överstiger 2000 kronor, dessa inkomster anses som A-inkomst. Vidare skall minst 4500 kronor av vardera markens beskattningsbara inkomst anses som beskattningsbar A-inkomst.

Sammanlagda beloppet av skall på makes beskattningsbara A-inkomst och B-inkomsl utgör makes statliga inkomstskatt.

10 a §'«

Vid beräkning av statlig inkomstskatt gäller följande i fråga om fysisk person, som varit bosatt här i riket under hela eller någon del av beskattningsåret, och för oskiflal dödsbo efter den som vid sin död var bosatt här.

Stadig inkomstskatt las inte ut i den mån den tUlsammans med kommunal inkomstskatt överstiger 80 procent av någon del av den beskattningsbara inkomsten upp lill

30 basenheter och 85 procent av någon del av den beskattningsbara nkomslen därutöver.

Har skatlskyldig inkomst som enligl kommunalskatlelagen (1928: 370) beskallas i annan kommun än hemortskommunen anses inkomst i hemortskommunen utgöra den högsta delen av den sammanlagda inkomsten. Har skatlskyldig inkomst i två eller flera kommuner utom hemortskommunen skall den största av dessa inkomster anses '»Senaste lydelse 1979:1156.

11

Föreslagen lydelse

mellan underlaget för tiUäggsbelopp och B-underlaget.'

Tilläggsbelopp på A-underlag beräknas för vardera maken för sig.

B-underlag hos make, som har det lägsta A-underlaget, sammanläggs med andra makens underlag för tilläggsbelopp, varefter tilläggsbelopp beräknas på summan. Skillnaden meUan det sålunda beräknade lUläggsbeloppet och tilläggsbeloppet på det i nämnda summa ingående A-underlaget fördelas på makarna efter förhållandel mellan deras B-underlag. Vad som belöper på vardera maken utgör, avrundat enligt bestämmelserna i 10 b §, till-läggsbelopp på makens B-underlag.

Sammanlagda beloppet av sålunda beräknade tilläggsbelopp på makes A-underlag och B-underlag utgör makens tiUäggsbelopp.

12 §

Vid beräkning av tiUäggsbelopp gäller följande i fråga om fysisk person, som har varit bosatt här i riket under hela eller någon del av beskattningsåret, samt för dödsbo efter den som vid sin död var bosatt här.

Tilläggsbelopp tas inte ut i den mån det på någon del av underlaget överstiger vad som motsvarar 60 procent minskat med den kommunala skattesatsen.

Med den kommunala skattesatsen avses skattesatsen i den kommun, där den skattskyldiges IiU kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst är störst. År därvid inkomsterna Uka stora i två eller fiera kommuner, avses den högsta av skallesatserna i dessa kommuner. Om inkomsten i den kommun, vars skallesats enligt vad nu sagts skaU Ugga IiU grund för beräkningen, skaU beskattas i flera församUngar, gäller motsvarande i

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

utgöra den högsta delen av den sammanlagda inkomsten i nämnda kommuner. Uppgår inkomst i två eller fiera kommuner lill samma belopp skall inkomst i den kommun som har den högsta skattesatsen, anses utgöra den högsta delen av den sammanlagda inkomsten. Motsvarande skall gälla vid sådan fördelning som avses i 60 § kommunalskattelagen.

Skall makars inkomster läggas samman enligt 11 § 1 mom. beräknas statlig inkomstskatt med utgångspunkt i de regler som enligl tredje stycket ovan gäller för make som har den högsta beskattningsbara A-inkomslen. Bestämmelserna tUlämpas därvid som om denne make var skatlskyldig även för andra makens beskattningsbara B-inkomst. Har makarna skilda hemortskommuner anses hemortskommunen för maken med den högsta beskattningsbara A-inkomslen vara makarnas gemensamma. År makarnas beskattningsbara A-inkomster lika stora skall den kommun där skattesatsen är högst anses som hemortskommun.

12 §

Varje år bestämmes med vilka procenttal av de i 10 § 1 mom. omförmälda grundbelopp statlig inkomstskatt skall ingå i preliminär skatt dels för nästkommande budgetårsförra hälft dels ock för delta budgetårs senare hälft; därvid iakttages att procenttalet för nästkommande budgetårs förra hälft skall vara Uka med procenttalet för del löpande budgetårets senare hälft. Slutlig skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter del procenttal av grundbeloppen, som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före laxeringsåret.

12

Föreslagen lydelse

fråga om skattesatserna i de olika församlingarna.

Vid beräkning av tilläggsbelopp på underlag, som sammanläggs enUgt 11 § 3 mom., tUlämpas den kommunala skattesats som enUgt tredje stycket gäller för den make som har det högsta A-underlaget eller - om makarnas A-underlag är lika stora — den högsta kommunala skattesats som enligt tredje stycket gäller för någon av makarna.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i lagen (1982:000) om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt.

Prop. 1981/82:197

13

2   Förslag till

Lag om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i (1947:576) om statlig inkomstskatt

lagen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt träder i kraft den I juli 1982 och tillämpas första gången vid 1984 års taxering om inte annat följer av 2-13 §§ nedan. Denna lag träder i kraft den IjuU 1982.

2 § Vid 1984 års taxering utgör gmndbeloppet i stället för vad som anges i I0§ I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt:

när beskattningsbar inkomst inte överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

3 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger I basenhet;

när beskattningsbar inkomst överstiger

4 men inte  7 basenheter:	gmndbeloppet för 4 basenheter och  4 % av återstoden
7"     "      8"	"	'     7"	'      7%"  '
8"     "      9"              :		,     g„	'    11%"  '
9"      "     10"		'9"	'    20%"   '
10"      "     12"		'10"	•    24%"   '
12"     "     13"               :		'12"	'    26%"   '
13"     "     14"		'13"	'    29%"   '
14"     "     15"		'14"	'    32%"   '
15"     "     17"               :		'15"	'    36%"   '
17"      "     19"		'17"	'    38%"   '
19"     "     20"		'   19"	'    39%"   '
20"     "     26"               :		'20"	'    40%"   '
26"      "     30"               :		'26"	'    41%"   '
30 basenheter		'30"	'     44%"   '

3 § Vid 1984 års taxering utgör tilläggsbeloppet i stället för vad som anges i 10§ 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt:

när underlaget inte överstiger 19 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

2 procent av den del av underlaget som överstiger 16 basenheter;

när underlaget överstiger

19 men inte 20 basenheter	tilläggsbeloppet för 19 basenheter och	3 % av återstoden
20"      "     23"	"   20"	5%"  "
23"      "     26"	"   23"	7%"  "
26"      "    45"	"   26"	8%"  "
45 basenheter	"   45"	10%"  "

4 §   Vid 1985 års taxering utgör gmndbeloppet i stället för vad sona anges i 10§ 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt:

när beskattningsbar inkomst inte överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

Prop. 1981/82:197

14

3 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger

1 basenhet; när beskattningsbar inkomst överstiger gmndbeloppet

4 men inle  7 basenheter
7"      " .	8"
8"      "	9"
c,,,      „	10"
10"     "	12"
12"      "	13"
13"      "	14"
14"      "	15"
15"      "	16"
16"      "	20"
20"      "	30"
30 basenheter

•  4 basenheter och

7"

8"

9" 10" 12" 13" 14" 15" 16" 20" 30"

4% av återstoden

6%"

7%' 17%" 22%" 23%" 25%' 26% " 28%' 29%' 30%' 32%'

5 § Vid 1985 års taxering utgör tilläggsbeloppet i stället för vad som anges i 10§ I mom. lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt:

när underlaget inte överstiger 19 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

3 procent av den del av underlaget som överstiger 16 basenheter;

när underlaget överstiger

19 men inte 20 basenheter	tilläggsbeloppet för 19 basenheter och   7 % av återstoden
20"      "     21"	"   20"	'      8%"   "
21"      "     23"	"   21 "	'     10%"   "
23"     "     26"	"   23"	,     J39, „   „
26"      "    45"	"   26"	'     17%"   "
45 basenheter	"   45"	'    20%"   "

6 § Vid 1984 och 1985 års laxeringar skall de nya bestämmelserna i 11 § 3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt inte tUlämpas. I stället fillämpas vid dessa taxeringar äldre bestämmelser i 9§ 3 och 4 mom. samt 11 § 1 mom. Qärde-nionde styckena samma lag. Därvid skall dock, i stället för de äldre bestämmelserna i 11 § 1 mom. åttonde stycket första meningen nyssnämnda lag, tillämpas de nya bestämmelserna i 11 § 3 mom. tredje stycket andra meningen samma lag.

7 § Vid 1984 års taxering skall, i stäUet för de nya reglerna i 12§ andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, gälla att gmndbelopp inte skall tas ut i den mån det överstiger ett belopp motsvarande

72 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som inte överstiger 30 basenheter,

76 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 30 men inle 45 basenheter,

74 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 45 basenheter.

8 § Vid 1985 års taxering skall, i stället för de nya reglerna i 12 § andra
stycket lagen (1947:576) om slallig inkomstskatt, gälla alt grundbelopp inte
skaU las ut i den mån del överstiger ett belopp motsvarande

63 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som inte överstiger 30 basenheter.

Prop. 1981/82:197 15

65 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 30 men inte 45 basenheter,

62 procent minskat med den kommunala skattesatsen pä inkomstdelar som överstiger 45 basenheter.

9 § Vid 1984 och 1985 års taxeringar skall vad som i 12 § första och Qärde
styckena lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt sägs om filläggsbelopp.
A-underlag och B-underlag i stället avse gmndbelopp, beskattningsbar A-
inkomsl och beskattningsbar B-inkomst.

10 § Vid 1984 års taxering skall i fråga om förvärvskälla för vilken beskattningsåret har börjat före den 17 april 1982 iakttas följande. Underlaget för tilläggsbelopp skall inte ökas med sådant avdrag för underskott i förvärvskällan som avses i 10§ 3 mom. första stycket 1 lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt i den mån underskottet belöper på tid före nyssnämnda dag. Härvid skaU - om den skattskyldige inte visar annat - så stor del av underskottet anses hänförligt till tid före den 17 april 1982 som svarar mot förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller före nämnda dag och hela beskattningsåret. Motsvarande skall gälla i fråga om räntetillägg enligt 10 § 6 mom. första-tredje styckena.

11 § Vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp skall den beskattningsbara inkomsten inte ökas med

förlustavdrag som hänför sig till beskattningsår för vilket taxering skall ske år 1983 eller tidigare,

avdrag för underskott som hänför sig till beskattningsår som nyss nämnts men enligt 4§ 1 mom. första stycket 3 lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt inte fått dras av,

underskott som har uppkommit tiU följd av att reparationskostnader hänförliga till sådant beskattningsår som nyss nämnts fördelats med stöd av reglema i punkt 8 av anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen (1928:370).

12 § Vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp fär avräkning enligt de nya bestämmelsema i 10§ 5 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt inte ske av underskoll som har uppkommit under beskattningsår för vilket taxering skall ske år 1983 eller tidigare.

13 § Beslut enligt äldre bestämmelser i 12 § lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt fillämpas sista gången i fråga om förra hälften av budgetåret 1982/83.

Prop. 1981/82:197

16

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att rubriken fill lagen (1977: 1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt samt l-3§§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Lag om basenhet

Nuvarande lydelse

1

Basenhet enligl 10 § I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt faslslälles av regeringen varje är före utgången av september månad.

§

Föreslagen lydelse

Basenhet enligt 10 § 1 morn. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt fastställes av regeringen/ran och med år 1985 varje år före utgången av september månad.

2 §'

Basenhet utgör för varje laxeringsår ett belopp som motsvarar 6400 kronor mulfiplicerat med årets jämförelsetal. Basenheten av-mndas nedåt lill helt hundratal kronor.

Basenhet utgör för varje taxeringsår ett belopp som motsvarar 8100 kronor multiplicerat med årets jämförelsetal. Basenheten av-mndas nedåt till helt hundratal kronor.

3 §

Jämförelsetalet för taxeringsåret är det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i augusti månad två år före taxeringsåret och augusti månad år 1980. Därvid skall förändringarna i det allmänna prisläget beräknas med bortseende från indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt tillägg göras för subventioner.

Jämförelsetalet för taxeringsåret är det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i augusti månad två år före taxeringsåret och augusti månad år 1984. Därvid skall förändringarna i det allmänna prisläget beräknas med bortseende från indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt tillägg göras för subventioner.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982 och tillämpas första gången vid 1984 års taxering. Basenheten skall vara 7300 kronor för taxeringsåret 1984, 7700 kronor för taxeringsåret 1985 och 8 100 kronor för taxeringsåret 1986.

' Senaste lydelse 1980:1060.  Senaste lydelse 1980: 1060.

Prop. 1981/82:197

17

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3-6 §§ lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall' skall ha nedan angivna lydelse.

3 f

Nuvarande lydelse

Vid prövning av skatlebegräns-ningen faslslälles ett spärrbelopp med hänsyn tUl den beskattningsbara inkomst som beräknats för den skallskyldige enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt för det år vartiU skallen hänför sig.

Den beskattningsbara inkomsten, minskad med 4500 kronor, skall

ökas med särskilt investeringsavdrag,

ökas med påförda egenavgifter enligl lagen (1981:691) om socialavgifter och avdrag för avsättning för egenavgifter,

minskas medresliluerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter samt till beskattning återfört avdrag för avsättning för egenavgifter,

aUl under förutsättning att den skattskyldige vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten erhålUt avdrag eller beskattats för intäkt av här angivet slag.

Om den skaltskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten ökas med den till sjömansskatt beskattningbara inkomsten och enligt I § 2 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt skattepliktig dagpenning.

Föreslagen lydelse

Vid prövning av skattebegränsningen fastställs ett spärrbelopp med hänsyn tUl den beskattningsbara inkomst och del underlag för lillläggsbelopp som beräknats för den skattskyldige enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, i förekommande faU efler sådan justering som skall ske enUgt andra och tredje styckena.

Den beskattningsbara inkomsten och underlaget för tilläggsbelopp skall ökas med vid laxeringen medgivet särskilt investeringsavdrag.

Om den skaltskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten och underlaget för tilläggsbelopp ökas med den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten och dagpenning som är skattepliktig enligt 1 § 2 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:772.  Senaste lydelse 1981: 1151.

2   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

Spärrbeloppet utgör 80 procent av den del av den skattskyldiges enligtförsta stycket beskattningsbara inkomst, ökad eller minskad enligt andra och tredje styckena, som ej överstiger 30 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § I mom. lagen (1947:576) om slalUg inkomstskatt och 85 procent av överskjutande belopp.

18

Föreslagen lydelse

Spärrbeloppet utgörs av summan av

1.    50 procent av den justerade
beskattningsbara inkomsten,

2. 25 procent av det justerade underlaget för tilläggsbelopp till den del detta underlag inte överstiger 45 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet,

3. 30 procent av det Justerade underlaget för tilläggsbelopp till den del detta underlag överstiger 45 basenheter enligt nämnda lag.

4 §'

Spärtbelopp enligt 3 § jämförs med sammanlagda beloppet av slallig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och kommunal inkomstskatt som beräknats för den skattskyldige pä gmnd av taxeringen (skattebeloppet). I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skattskyldige erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Spärtbelopp enligt 3 § jämförs med sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt, kommunal inkomstskatt och egenavgifter enligt lagen (1981-691) om socialavgifter som beräknats för den skaltskyldige på gmnd av taxeringen (skattebeloppet). I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skattskyldige erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Är den skattskyldige berättigad till nedsättning av statlig inkomstskaft eller förmögenhetsskatt genom skattereduktion som avses i 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272), 2 § lagen (1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer eller 5 § lagen (1980:1047) om skattereduktion för aktieutdelning eller genom avräkning av utländsk skatt enligt särskilda föreskrifter, skall skattebelopp enligt första stycket beräknas som om skattere-dukfion eller avräkning av skatt inte hade skett.

5 §"

Om skattebeloppet enligt 4 § är högre än spärtbeloppet nedsätts den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten med överskjutande belopp. Förmögenhetsskallen får dock med tillämpning av denna lag inte bli lägre än skatten pä 50 procent av den skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet.

Om skattebeloppet enligt 4 § är högre än spärtbeloppet nedsätts den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten med överskjutande belopp. Nedsättning av statlig inkomstskatt får avse både grundbelopp och tilläggsbelopp. Tilläggsbelopp får dock inte nedsättas med större belopp än som motsvarar tilläggsbelopp beräknat på den beskattningsbara inkomsten enligt lagen (1947:576) om statlig

'Senaste lydelse 1981:1151. " Senaste lydelse 1981:1151.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19

Nedsättning sker av den statliga förmögenhetsskatten om infe en annan ordning kan antas vara förmånligare för den skattskyldige. Skat-lenedsättning som avses i 4 § andra stycket verkställs sedan nedsättning har sketl enligl första stycket i denna paragraf.

inkomstskatt. Förmögenhetsskatten får inte nedsättas så att skatten blir lägre än skatten på 50 procent av den skatlskyldiges beskattningsbara förmögenhet.

Nedsättning sker av den statliga förmögenhetsskatten om infe en annan ordning kan antas vara förmånligare för den skattskyldige. Ifråga om inkomstskatt skall nedsättning i första hand ske av grundbelopp. Skattenedsältning som avses i 4 § andra stycket verksläUs sedan nedsättning har skett enligt första stycket i denna pragraf.

6 §

För makar som levt tillsammans under beskattningsåret skall, såvitt angår senare beskattningsår än del under vUkel äktenskapet ingåtts, skaltebegränsningen ske med hänsyn till makamas sammanlagda beskattningsbara inkomst och deras sammanlagda skattebelopp enligt 4§.

För makar som levt fillsammans under beskattningsåret skall, såvitt angår senare beskattningsår än det under vilket äktenskapet ingåtts, skattebegränsningen ske med hänsyn till makarnas sammanlagda j'm5-lerade beskattningsbara inkomst, sammanlagda justerade underlag för tilläggsbelopp och sammanlagda skattebelopp enligt 4 §. Det belopp, varmed nedsättning av till-läggsbelopp högst .får medges enligt 5 § första stycket, beräknas dock med utgångspunkt i den beskattningsbara inkomsten för var och en av makarna. Har vid beräkning av tilläggsbelopp B-underlag hos ena maken sammanlagts med andra makens underlag för till-läggsbelopp skaU vid denna beräkning motsvarande belopp av förstnämnda makes beskattningsbara inkomst, dock högst hela denna inkomst, sammanläggas med den andra makens beskattningsbara inkomst. År makarnas A-underlag lika stora skaU sammanläggningen ske hos den make, vars beskattningsbara inkomst med lägst belopp understiger underlaget för till-läggsbelopp. Spärrbelopp och det belopp, varmed nedsättning av till-läggsbelopp högsl får medgivas, fördelas på makarna efler förhål-

Prop. 1981/82:197 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

landet mellan deras justerade beskattningsbara inkomster.

Om beskattningsbar förmögenhet fastställes gemensamt för makar eller för föräldrar och barn enligt 12 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, skall beräkning enligt 5 § första stycket av den statliga förmögenhetsskatten ske pä 50 procent av den gemensamt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

I fall som avses i andra stycket fördelas det belopp, varmed nedsättning av skatt högst får medgivas, på makar och barn efter förhållandet mellan deras skattepliktiga förmögenheter.

Bestämmelserna i första, andra och tredje styckena om makar äger motsvarande tillämpning på skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket kommunalskatlelagen (1928:370).

Denna lag träder i kraft den I juli 1982 och tillämpas första gängen i fråga om skatt som påförs på grund av 1984 års taxering. I fråga om 1984 års taxering skaU dock de i 3 § tredje stycket angivna procenttalen vara 67, 8 och 10 samt i fråga om 1985 års taxering 58, 17 och 20.

Prop. 1981/82:197

21

5   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§, 9 § 2 mom., 12 § 1 mom. samt de tabeller som avses i 7 § 1 mom. och 8 § lagen (1958:295) om sjömansskatt' skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

1 mom? Här i riket bosatt sjöman samt sjöman bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge skall erlägga sjömansskatt pä beskattningsbar månadsinkomst.

a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i Qärrfart, enligt vid denna lag fogad tabell F, samt

b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid denna lag fogad tabeU.

a) vid anställning ombord pä fartyg, som huvudsakligast användes i Qärrfart, enligt vid denna lag fogade tabellerna F och FT, samt

b) vid anställning ombord på annat fartyg enligl vid denna lag fogade tabellerna N och NT.

Därvid erlägger

1.     ogift sjöman utan barn skatt enligt kolumn 1,

2. gift sjöman skatt enhgt kolumn 2-3, samt

3. ogift sjöman med barn skatt enligt kolumn 4.

Skattebelopp enligt tabellerna utgår i heU krontal, varvid öretal över femtio avmndas uppåt och annat örelal bortfaller.

Bestämmelserna i 65 § kommunalskatlelagen äga motsvarande tillämpning i fråga om sjömansskatt.

2 mom. I särskilda fall må sjömansskattenämnden föreskriva, att sjömansskatt skall erläggas enligt tabell F jämväl vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i närfart.

Nämnden mä i särskilda fall medgiva, att denna lag tillämpas vid anställning ombord på lastfartyg, som huvudsakligast användes i inre fart, om fartyget har certifikal för stor kustfart och tidvis även nylQas i sådan fart samt är försett med giltig sjömansmUa. Därvid skall sjömansskatt erläggas enligt tabeU N. (Se vidare anvisningarna.)

2 mom. I särskilda fall må sjömansskattenämnden föreskriva, att sjömansskatt skall erläggas enligt tabellerna F och Fr jämväl vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i närfart.

Nämnden må i särskilda fall medgiva, att denna lag fillämpas vid anställning ombord på lastfartyg, som huvudsakligast användes i inre fart, om fartyget har certifikal för stor kustfart och tidvis även nyttjas i sädan fart samt är försett med giltig sjömansrulla. Därvid skall sjömansskatt erläggas enligt tabellerna N och NT.

(Se vidare anvisningarna.)

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 777.  Senaste lydelse 1974: 777. ' Senaste lydelse 1974:777.

Prop. 1981/82:197

72

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §"

För sjöman, som icke skall erlägga sjömansskatt enligt 7 § 1 rnom. (utländsk sjöman), skall sjömansskatt utgå pä beskattningsbar månadsinkomst

a) vid anställning ombord pä fartyg, som huvudsakligast användes i Qärrfart, enligt vid denna lag fogad tabell F kolumn U, samt

b) vid anställning ombord pä annat fartyg enligt vid denna lag fogad tabeU N kolumn U.

Skatt enligt första stycket utgår icke, om sjömannen på godtagbart sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten ombord.

Bestämmelsema i 7 § 1 mom. tredje stycket och 7 § 2 mom. äga motsvarande tillämpning i fråga om skatt enligt denna paragraf

(Se vidare anvisningarna.)

Bestämmelserna i 7 § 1 mom. tredje stycket och 7 § 2 mom. till-lämpas också i fråga om skatt enligt denna paragraf. Därvid skaU dock i fall som avses i 7 § 2 mom. första stycket skatt erläggas enligt tabell F kolumn U och i fall som avses i andra stycket av samma lagrum enligt tabell N kolumn U.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §

2 mom.' Skatten på engångsbelopp beräknas för sig och utgår med den procentandel, som skatten på den beskattningsbara månadsinkomsten under den månad, när engångsbeloppet avräknas, utgör av månadsinkomsten jämte värdet av fri kost. Har sjömannen icke varit anställd i redarens Qänst under nämnda månad, bestämmes procenttalet med hänsyn fill hans närmast dessförinnan uppburna månadsinkomst och värdet av fri kost. Ojämnt procenttal jämnas uppåt till närmast hela tal. Skatten på engångsbelopp erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

2 mom. Skatten pä engångsbelopp beräknas för sig och utgår med den procentandel, som skatten på den beskattningsbara månadsinkomsten under den månad, när engångsbeloppet avräknas, utgör av månadsinkomsten jämte värdet av fri kost. Beräkningen skaU iförekommande fall ske särskUt för skatt enligl tabell F och skatt enligt tabeU FT eller skatt enligt labeU N och skatt enligt tabell NT. Har sjömannen icke varit anställd i redarens tjänst under nämnda månad, bestämmes procenttalet med hänsyn till hans närmast dessförinnan uppburna månadsinkomst och värdet av fri kost. Ojämnt procenttal jämnas uppåt fill närmast hela tal. Skatten på engångsbelopp erlägges i helt antal kronor, varvid överskjutande öretal bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

* Senaste lydelse 1974:777. 'Senaste lydelse 1971:814.

Prop. 1981/82:197 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 § / mom. Gör sjöman, som har att erlägga sjömansskatt enligt 7 §, sannolikt att han året efter beskattningsåret vid taxering enligt lagen om statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna avdrag för

a) underskott å egen eller makes förvärvskälla,

b) utbetalning av periodiskt understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6) kommunalskatlelagen (1928:370),

d)    sådant underhåll av icke hemmavarande barn, som avses i 46 § 2
mom. första stycket 4) kommunalskattelagen, eUer

e)      nedsatt skatteförmåga

må genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest beskattningsbara inkomsten skaU minskas med belopp motsvarande vad av sådant avdrag kan antagas icke bliva utnyttjat vid nu nämnd taxering.

Jämkning i fall som avses vid a)- Jämkning i fall som avses vid a)-

d) må dock endast medgivas, om d) må dock endast medgivas, om
den tiU sjömansskatt beskattnings- den till sjömansskatt beskattnings
bara inomsten därigenom nedsättes bara inkomsten därigenom ned-
med minst 600 kronor. sättes med minst 600 kronor. IfaU

som avses vid a) skaU minskning av inkomsten inte ske vid bestämmande av skatt enligt labeU FT eller NT.

■ Senaste lydelse 1978:916.

Prop. 1981/82:197

24 Bilaga

Nuvarande lydelse

Tabeller för beräkning av sjömansskatt

Fjärrfart

TabeU F kolumn 1

(Ogift sjöman utan bam)

Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
1770-	1800	12,40	+32,0 %
1800-	2400	22	-1-32,5 %
2400-	3000	217	-1-34,0 %
3000-	3 600	421	-1-38,0 %
3600-	4 200	649	-1-42,0 %
4 200-	4800	901	+48,5 %
4800-	5400	1192	+51,5%
5 400-	6000	1501	+56,5 %
6000-	6600	1840	+61,5%
6600-	7200	2209	+68,0 %
7200-	7800	2617	+72,5 %
7800-	8400	3052	+74,5 %
8400-	9000	3499	+76,0 %
9000-	9600	3 955	+77,0 %
9600-	10000	4417	+81,0%
10000-	14400	4 741	+80,0 %
14400-		8261	+85,0 %
Tabeil F kolumn 2-3
(Gift sjöman)
Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
2 250-	2400	11,25	+32,5 %
2400-	3000	60	+ 34.5 %
3000-	3600	267	+37,5 %
3600-	4200	492	+42,0 %
4200-	4800	744	+48,0 %
4800-	5400	1032	+52,0 %
5400-	6000	1344	+ 56,0 %
6000-	6600	1680	+61,5%
6600-	7200	2049	+67,5 %
7200-	7800	2454	+72,5 %
7800-	8400	2889	+75,0 %
8400-	9000	3 339	+76,0 %
9000-	9600	3795	+ 76,5 %
9600-	10000	4254	+ 81,0%
10000-	14400	4578	+80,0 %
14400-		8098	+85,0 %

" Senaste lydelse 1979: 1160

Prop. 1981/82:197

25

Nuvarande lydelse

Tabell F kolumn 4

(Ogift sjöman med bam)

Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
2420-	3000	11,70	+33,5%
3000-	3 600	206	+ 37,0 %
3600-	4200	428	+40,5 %
4200-	4800	671	+46,5 %
4800-	5400	950	+ 50,5 %
5400-	6000	1253	+55,0 %
6000-	6600	1583	+60,5 %
6600-	7200	1946	+65,5 %
7200-	7800	2339	+71,5%
7800-	8400	2768	+74,0 %
8400-	9000	3212	+76,0 %
9000-	9600	3 668	+76,0 %
9600-	lOOOO	4124	+80,0 %
10000-	14600	4444	+80,0 %
14600-		8124	+85,0 be-
Tabell F kolumn U
(Utländsk sjöman)
Beskattningsbar		Skatt på inkomst	skatt på inkomst
månadsinkomst,		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
1850-	2400	10,00	+ 8,0 %
2400-	3000	54	+31,0%
3000-	3600	240	+34,0 %
3600-	4200	444	+ 37,5 %
4200-	4800	669	+43,5%
4800-	5400	930	+46,5 %
5400-	6000	1209	+50,5 %
6000-	6600	1512	+55,0 %
6600-	7200	1842	+61,0%
7 200-	7800	2208	+65,5 %
7800-	8400	2601	+67,0 %
8400-	9000	3003	+68,5 %
9000-	9600	3414	+69,0 %
9600-	10000	3828	+73,0 %
10000-	14400	4 120	+72,0 %
14400-		7288	+76,5 %

Prop. 1981/82:197

26

Nuvarande lydelse

Närfart

TabeU N kolumn 1

(Ogift sjöman utan bam)

Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt pä inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
850-	1200	11,00	+ 30,0 %
1200-	1800	116	+31,0%
1800-	2400	302	+32,5 %
2400-	3000	497	+35,0 %
3000-	3600	707	+ 39,0 %
3 600-	4200	941	+44,0 %
4200-	4800	1205	+49,0 %
4800-	5400	1499	+53,0%
5400-	6000	1817	+58,0 %
6000-	6600	2165	+63,5 %
6600-	7200	2546	+69,5 %
7200-	7800	2963	+72,5 %
7800-	8400	3 398	+75,5 %
8400-	9000	3 851	+76,0 %
9000-	9600	4307	+78,5 %
9600-	10000	4778	+80,5 %
10000-	14200	5100	+80,0 %
14200-		8460	+85,0 %
Tabell N kolumn 2-3
(Gift sjöman)
Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
1370-	1800	11,70	+ 31,0%
1800-	2400	145	+32,5 %
2400-	3 000	340	+35,0 %
3000-	3 600	550	+39,0 %
3600-	4200	784	+44,0 %
4 200-	4800	1048	+49,0 %
4800-	5400	1342	+52,5 %
5400-	6000	1657	+58,0 %
6000-	6600	2005	+63,0 %
6600-	7200	2383	+69,5 %
7200-	7800	2800	+72,5 %
7800-	8400	3 235	+75,5 %
8400-	9000	3688	+76,0 %
9000-	9600	4144	+78,5 %
9600-	10000	4615	+80,5 %
10000-	14200	4937	+ 80,0 %
14200-		8297	+85,0 %

Prop. 1981/82:197

27

Nuvarande lydelse

Tabell N kolumn 4

(Ogift sjöman med bara)

Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
1530-	1800	11,00	+ 30,0 %
1800-	2400	92	+ 32,0 %
2400-	3000	284	+ 34,5 %
3000-	3600	491	+38,0 %
3600-	4200	719	+41,5%
4 200-	4 800	968	+48.5 %
4800-	5400	1259	+51,5%
5400-	6000	1568	+56,5 %
6000-	6600	1907	+61,0%
6600-	7200	2273	+68.0 %
7200-	7800	2681	+72,0 %
7800-	8400	3 113	+75,0 %
8400-	9000	3 563	+76,0 %
9000-	9600	4019	+ 76,5 %
9600-	10000	4478	+81,0%
10000-	14400	4802	+80,0 %
14400-		8322	+85,0 %
Tabell N kolumn V
(UUändsk sjöman)
Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
870-	1200	10,95	+ 18,5%
1200-	1800	72	+ 19,0%
1800-	2400	186	+20,0 %
2400-	3 000	306	+ 31,5%
3000-	3600	495	+35,0%
3600-	4200	705	+ 39,5 %
4200-	4 800	942	+44,0 %
4800-	5400	1206	+47,5 %
5400-	6000	1491	+52,0 %
6000-	6600	1803	+57,0 %
6600-	7200	2145	+62,5 %
7200-	7800	2520	+65,5 %
7800-	8400	2913	+68,0 %
8400-	9000	3 321	+68,0 %
9000-	9600	3 729	+70,5 %
9600-	10000	4152	+73,0 %
10000-	14200	4444	+72,0 %
14200-		7468	+76,5 %

Prop. 1981/82:197

Föreslagen lydelse Tabeller för beräkning av sjömansskatt

Fjärrfart

Tabell F kolumn 1

(Ogift sjöman utan bara)

28 Bilaga

Beskattningsbar	Skau på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
2310- 3600	10,30	+33,0 %
3600- 4200	436	+34,0 %
4200- 4800	640	+37,0 %
4800- 5400	862	+42,0 %
5400- 6000	1114	+50,0 %
6000- 7 200	1414	+53,0 %
7 200- 7 800	2 050	+56,0 %
7 800- 8400	2 386	+58,5 %
8400- 9000	2737	+61,5%
9000-10200	3 106	+65,0 %
10200-11400	3 886	+67,0 %
11400-12000	4690	+68,5 %
12000-15600	5101	+69,0 %
15600-18000	7585	+70,0 %
18000-	9265	+73,0 %
Tabell F kolumn 2-3
(Gift sjöman)
Beskattningsbar	Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
2770- 3600	12,10	+33,0 %
3600- 4200	286	+34,0 %
4200- 4800	490	+37,0 %
4800- 5400	712	+42,0 %
5400- 6000	964	+50,0 %
6000- 7200	1264	+53,0 %
7200- 7800	1900	+ 56,0 %
7800- 8400	2236	+58,5 %
8400- 9000	2587	+61,5%
9000-10200	2956	+65,0 %
10200-11400	3736	+67,0 %
11400-12000	4 540	+68,5 %
12000-15600	4951	+69,0 %
15600-18000	7435	+70,0 %
18000-	9115	+ 73,0 %

Prop. 1981/82:197

29

Föreslagen lydelse

TabeU F kolumn 4

(Ogift sjöman med bam)

Beskattningsbar	Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
2930- 4200	9,90	+33.0 %
4200- 4800	429	+36.0 %
4800- 5400	645	+40,0 %
5400- 6000	885	+48,5 %
6000- 7200	1176	+53,0 %
7200- 7800	1812	+54,5 %
7800- 8400	2139	+58,0 %
8400- 9000	2487	+60,5 %
9000- 9600	2850	+64,5%
9600-10200	3237	+65.0 %
10200-11600	3627	+67.0 %
11600-12200	4565	+68,0 %
12200-15800	4973	+69,0 %
15800-18200	7457	+70,0 %
18200-	9137	+73,0 %
Tabell F kolumn U
(Utländsk sjöman)
Beskattningsbar	Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst,	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
2370- 2400	9,85	+ 10,5%
2400- 3000	13	+ 11,0%
3000- 3600	79	+29,5 %
3600- 4200	256	+30,5 %
4200- 4800	439	+ 33,5 %
4 800- 5400	640	+38,0 %
5400- 6000	868	+45,0 %
6000- 6600	1138	+47,5 %
6600- 7200	1423	+48,0 %
7 200- 7800	1711	+50,0 %
7800- 8400	2011	+ 52,5 %
8400- 9000	2326	+55,5 %
9000- 9600	2659	+59,0 %
9600-10200	3013	+60,5 %
10200-11400	3 376	+62,0 %
11400-12000	4120	+64,5 %
12000-13 800	4507	+66,5%
13 800-15600	5704	+68,5 %
15600-18000	6937	+70,0 %
18000-27200	8617	+73,0 %
27200-	15 333	+74,5 %

Prop. 1981/82:197

30

Föreslagen lydelse

Tabell FT kolumn 1-3

(Ogift sjöman utan bam samt gift sjöman)

Beskattningsbar månadsinkomst, kr.	Skatt på inkomst vid skiktets nedre gräns, kr.	Skatt på inkomst utöver skiktets nedre gräns
9000- 9600 9600-11400 11400-12000 12000-13800 13800-15600 15600-27200 27200-	0 3 39 57 147 273 1201	+ 0,5 % + 2,0 % + 3,0% + 5,0% + 7,0% + 8,0% + 10,0%
Tabeli FT' kolumn 4 (Ogift sjöman med bam)
Beskattningsbar månadsinkomst, kr.	Skatt på inkomst vid skiktets nedre gräns, kr.	Skatt på inkomst utöver skiktets nedre gräns
9600-11600 11600-12200 12200-14000 14000-15 800 15800-27400 27400-	0 40 58 148 274 1202	+ 2,0% + 3,0% + 5,0% + 7,0% + 8,0% + 10,0%

Prop. 1981/82:197

31

Föreslagen lydelse

Närfart

Tabell N kolumn 1

(Ogift sjöman utan bam)

Beskattningsbar	Skatt på inkomst	Skatt på Inkomst
månadsinkomst.	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
1050-  1800	11,00	+32,0 %
1800- 3600	251	+33,0 %
3 600- 4200	845	+ 35,0 %
4200- 4800	1055	+38,5 %
4800- 5400	1286	+46,0 %
5400- 6000	1562	+51,5%
6000- 6600	1871	+53,0 %
6600- 7200	2189	+54,0 %
7200- 7800	2513	+57,0 %
7800- 8400	2855	+59,5 %
8400- 9000	3212	+63,5 %
9000- 9600	3 593	+65,0 %
9600-11000	3983	+66,5 %
11000-11800	4914	+68,0 %
11800-15400	5458	+69,0 %
15400-17800	7942	+70,0 %
17800-	9622	+73,0 %
TabeU N kolumn 2-3
(Gift sjöman)
Beskattningsbar	Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
1520-  1800	11,40	+32,0 %
1800- 3 600	101	+ 33,0%
3 600- 4 200	695	+35,0 %
4200- 4800	905	+ 38,5 %
4800- 5400	1 136	+46,0 %
5400- 6000	1412	+51,5%
6000- 6600	1721	+53,0 %
6600- 7200	2039	+54,0 %
7 200- 7 800	2363	+57,0 %
7 800- 8400	2 705	+59,5 %
8400- 9000	3 062	+63,5 %
9000- 9600	3443	+65,0 %
9600-11000	3 833	+66,5 %
11000-11800	4764	+68.0 %
11800-15400	5 308	+69,0 %
15400-17800	7792	+70,0 %
17800-	9472	+ 73,0 %

Prop. 1981/82:197

32

Föreslagen lydelse

Tabell N kolumn 4
(Ogift sjöman med bam)
Beskattningsbar		Skatt på inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst.		vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.		gräns, kr.	nedre gräns
1680-	1800	9,60	+ 32,0 %
1800-	2400	48	+32,5 %
2400-	3600	243	+ 33,0%
3600-	4200	639	+ 34,0 %
4200-	4800	843	+37,5 %
4800-	5400	1068	+43,5 %
5400-	6000	1329	+50,5 %
6000-	■ 6600	1632	+53,0 %
6600-	7200	1950	+53,5 %
7200-	■ 7800	2271	+ 56,0%
7800-	8400	2607	+59,0 %
8400-	9000	2961	+62,0 %
9000-	10000	3 333	+65,0 %
10000-	11200	3 983	+67,0 %
11200-	11 800	4787	+68,0 %
11 800-	15600	5195	+69,0 %
15600-	18000	7817	+70,0 %
18000-		9497	+73,0 %

Tabell N kolumn U

(Utländsk sjöman)

Beskattningsbar	Skatt pä inkomst	Skatt på inkomst
månadsinkomst,	vid skiktets nedre	utöver skiktets
kr.	gräns, kr.	nedre gräns
1070-  1200	11,75	+22,5 %
1200-  1800	41	+22,0 %
1800- 2400	173	+23,0 %
2400- 3000	311	+ 22,5 %
3000- 3600	446	+ 30,0 %
3 600- 4200	626	+31,5%
4200- 4800	815	+ 34,5 %
4 800- 5400	1022	+41,5%
5400- 6000	1271	+46,0 %
6000- 6600	1547	+48,0 %
6600- 7200	1835	+49,0 %
7200- 7800	2129	+ 51,0%
7800- 8400	24.35	+53,5 %
8400- 9000	27.56	+ 57,0 %
9000- 9600	3098	+59,5 %
9600-11000	3455	+62,0 %
11000-11800	4323	+63,5 %
11800-13600	4831	+67,0 %
13 600-15400	6037	+68,0 %
15400-17800	7261	+70,5 %
17800-27000	8953	+73,0 %
27000-	15669	+ 74,5 %

Prop. 1981/82:197

33

Föreslagen lydelse

TabeU NT kolumn 1-3

(Ogift sjöman utan bam samt gift sjöman)

Beskattningsbar månadsinkomst, kr.	Skatt på inkomst vid skiktets nedre gräns, kr.	Skatt på inkomst utöver skiktets nedre gräns
9000- 9600 9600-11000 11 000-11 800 11800-13 600 13600-15400 15400-27000 27000-	0 6 34 62 152 278 1206	+  1,0% + 2,0% + 3,5 % + 5,0% + 7,0 % + 8,0% + 10,0%
Tabell NT kolumn 4 (Ogift sjöman med bam)
Beskattningsbar månadsinkomst, kr.	Skatt på inkomst vid skiktets nedre gräns, kr.	Skatt på inkomst utöver skiktets nedre gräns
9000- 9600 9600-11200 11 200-11 800 11800-13 600 13600-15 600 15 600-27000 27000-	0 3 35 53 143 283 1 195	+ 0,5 % + 2,0% + 3,0% + 5,0% + 7,0% + 8,0 % + 10,0%

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre lydelse gäller beträffande sjömansskatt som har erlagts eller skulle ha erlagts före ikraftträdandet.

3   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197

34

6    Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs atf 33 § 2 mom., 46 § 2 mom., 65 §, punkt 9 av anvisningarna till 29 §, punkt 6 av anvisningarna till 41 § samt punkt 5 av anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

33 §

2 mom.' Skatlskyldig, som haft intäkt av tjänst, skall anses hava haft utgifter, som i I tnotn. sägs, fill ett belopp av minst 100 kronor. Överstiger summan av de utgifter, för vilka avdrag må ske, 100 kronor, skall avdraget, därest nämnda summa icke utgör helt hundratal kronor, avrundas uppåt lill det hela hundratal kronor, som är närmast högre ån summan av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om summan av utgifterna uppgår lill eller överstiger summan av intäkterna, ej heller i den mån avdraget genom tillämpning av nämnda stycke skulle komma att överstiga summan av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

2 mom. Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst i form av kontant lön eller sådan annan ersättning, som enligl II kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall anses som inkomst av anställning, skall utöver kostnader som avses i punkterna 3 och 4 av anvisningarna anses ha haft utgifter till ett belopp av minst 1000 kronor. Avdraget får dock inte överstiga fem procent av intäkten avrundat lill närmast högre hundratal kronor.

Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst, i annat fall än som avses i första stycket, skaU anses ha haft utgifter som avses i I mom. till ett belopp av minst 100 kronor.

Vad i första och andra styckena sägs skall inle gälla, om summan av utgifterna uppgår till eller överstiger summan av intäkterna, och inte heller i den mån avdraget genom tillämpning av nämnda stycken skulle komma att överstiga summan av intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §

2 mom. I hemortskommunen får skattskyldig, som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, dessutom göra avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskäUa, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;

' Senaste lydelse 1955; 122.  Senaste lydelse 1981:1202.

Prop. 1981/82:197 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2) för påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter som inte får dras av från inkomsten av särskild förvärvskälla;

3) för premier och andra avgifter, som skatlskyldig erlagt för .försäkringar av följande slag. vilka ägs av honom själv eller, i före kommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämUgen kapital-försäkring, till den del avdrag för premien ej medges enligl punkt 2 av anvisningarna till 22 § eller punkt 9 av anvisningarna lill 29 §, arbetslöshetsförsäkring, om avdrag ej medges enligt nyssnämnda lagrum eUer punkt 6 av anvisningarna till 33 §, saml sådan .sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2-4 kap. lagen (1962:381) om allmänförsäkring;

4) för belopp som den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat intyg eller annat skriftligt bevis under beskattningsåret har betalat för eller tillgodoräknats som underhåll av icke hemmavarande barn intill dess barnet fyllt 18 år eller intill dess det fyllt 21 år om det genomgår grundskola, gymnasieskola eller därmed jämförlig grundutbildning, dock högst med 3000 kronor för varje barn;

6) för avgift som den skaltskyldige har betalat under beskattningsåret för annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsåkring, som ägs av arbetsgivare, om försäkringen ägs av den skattskyldige.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig att betala sjömansskatt, medges avdrag för periodiskt understöd, avgift för pensionsförsäkring och underhållsbidrag, som anges i första stycket 4) och 6), endast i den mån hänsyn inte tagils till understödet, avgiften eller underhållsbidraget vid beräkningen av sjömansskatt.

Om skattskyldig varit bosatt här i riket endast under en del av beskattningsåret, medges avdrag som nu sagts bara i den mån det belöper på nämnda tid.

Avdrag för premier och andra avgifter som avses i första stycket 3) medges inte med högre belopp än 250 kronor. Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, medges dock sådant avdrag för dem båda gemensamt med högsl 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, med högsl 500 kronor medges vidare om .skattskyldig under beskatt-

Prop. 1981/82:197 36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ningsåret vant ogift — varmed jämställs änka, änkling eller frånskild — och haft hemmavarande barn under 18 år.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får inte överstiga den skattskyldiges A-inkomst för antingen beskattningsåret eller året närmast dessförinnan och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. I fråga om sädan A-inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse eller som hänför sig till anställning, om den skattskyldige helt saknar pensionsrätt i anställning och inte är anställd i aktiebolag eller ekonomisk förening vari han har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §, får avdraget uppgå tiU sammanlagt högst 35 procent av inkomsten fill den del den inte överstiger tjugo gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämts för året närmast före taxeringsåret samt högst 25 procent av den del av inkomsten som överstiger tjugo men inte trettio gånger nämnda basbelopp. I fräga om övrig A-inkomst får avdraget uppgå till högst 10 procent av inkomsten tiU den del den fillsammans med A-inkomst enligt föregående mening inte överstiger tjugo gånger nämnda basbelopp. I stället för vad som angivits i andra och tredje meningarna av detta stycke fär avdraget beräknas till högst etf belopp motsvarande angivet basbelopp jämte 30 procent av inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse intill en sammanlagd A-inkomst motsvarande tre gånger samma basbelopp. Avdraget beräknas i sin helhet antingen på inkomst som skall tas upp till beskattning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan. Med A-inkomst avses inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är att anse som A-inkomst. Till A-inkomst räknas även inkomst ombord enligt lagen (1958: 295) om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning.

Om särskilda skäl föreligger får riksskatteverket efter ansökan besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring fär medges med högre belopp än som följer av bestämmelserna i föregäende stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvudsak saknar pensionsrätt i anställning, fär avdrag medges högst med belopp, beräknat som för inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse på det sätt som föreskrivits i föregående stycke. Har sådan skattskyldig erhållit särskild ersättning i samband med att anstäUning upphört och har han ej skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, får dock avdrag medges med högre belopp. Avdrag som avses i de två närmast föregående meningarna får dock inte beräknas för inkomst som härrör från aktiebolag eller ekonomisk förening vari den skaltskyldige har sådant bestämmande inflytande som avses i punkt 2 e femte stycket av anvisningarna till 29 §. Har skattskyldig, som - själv eller genom förmedling av juridisk person - drivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, får avdrag beräknas även pä sädan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt är att anse som B-inkomst. Avdraget fär i detta fall beräknas med beaktande av det antal år den skattskyldige drivit jordbruket, skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn

Prop. 1981/82:197 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall vid bedömningen av avdragets storlek tas till den skatlskyldiges övriga pensionsskydd och andra möjligheter tiU avdrag för avgift som avses i första stycket 6). Avdraget får dock inle överstiga ett belopp som för vaije år som driften pågått motsvarar tio gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring bestämls för det år driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvskällan och sådan inkomst av tillfäUig förvärvsverksamhet som är att hänföra till vinst med anledning av överlåtelse av förvärvskällan. Har riksskatteverket enligt punkt I tredje stycket av anvisningarna till 31 § medgivit att dödsbo tar pensionsförsäkring, anger riksskatteverket det högsta belopp varmed avdrag för avgift för försäkringen fär medges. Härvid iakttas i tillämpliga delar bestämmelserna i detta stycke om avdrag för skattskyldig som upphört med driften i en förvärvskälla. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som avses i detta stycke fär talan inte föras.

Har skattskyldig erlagt avgift Har skattskyldig erlagt avgift
som avses i första stycket 6) men som avses i första stycket 6) men
har avdrag för avgiften helt eller har avdrag för avgiften helt eller
delvis inte kunnat utnyttjas enligt delvis inte kunnat utnyttjas enligt
bestämmelserna i femte stycket, bestämmelserna i jjärde stycket,
medges avdrag för ej utnyttjat be- medges avdrag för ej utnyttjat be
lopp vid taxering för det påföljande lopp vid taxering för det påföljande
beskattningsåret. Sådant avdrag beskattningsåret. Sådant avdrag
medges dock inte med belopp som medges dock inte med belopp som
tillsammans med erlagd avgift sist- tUlsammans med erlagd avgift sist
nämnda är översfiger vad som nämnda år överstiger vad som
anges i femte stycket. anges i fjärde stycket.

Oavsett föreskrifterna i de föregående styckena medges avdrag för avgift som avses i första stycket 6) i hemortskommunen inte med högre belopp än skillnaden mellan sammanlagda beloppet av inkomster från förvärvskällor, som är skattepliktiga i kommunen, och övriga avdrag enligt denna paragraf. Kan avdrag för avgift som avses i första stycket 6) inte utnyttjas i hemortskommunen, medges avdrag för återstoden i annan kommun med belopp intUI den där redovisade inkomsten, i förekommande fall efter andra avdrag enligt denna paragraf som medges vid taxeringen i kommunen. Avdrag, som på grund av vad nu sagts inte kunnat utnyttjas vid taxeringen för det beskattningsår då avgiften betalades, fär utnyttjas senast vid taxering för sjätte beskattningsåret efter betalningsäret. Inte heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som återstår sedan övriga avdrag enligt denna paragraf gjorts,

65 §'
Fråga, huruvida skatlskyldig haft Fråga, huruvida skattskyldig haft
barn eller icke eller om barn är att barn eller icke eller om barn är att
räkna såsom hemmavarande eller räkna säsom hemmavarande eller
icke, liksom ock fräga om barns ål- icke, liksom ock fråga om barns ål
der skall bedömas efter förhällan- der skall bedömas efter förhållan
dena den I november året näst före dena den I november året näst före

' Senaste lydelse 1971:894,

38

Prop. 1981/82:197

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

taxeringsåret. Med barn avses jämväl styvbarn och fosterbarn. Barn, som bor hos sina föräldrar, skall, såvitt avser föräldrarnas rätt till avdrag enligt 46 § 3 mom., anses som hemmavarande endast hos den ena av dem.

taxeringsåret. Med barn avses jämväl styvbarn och fosterbarn. Barn, som bor hos sina föräldrar, skall, såvitt avser föräldrarnas rätt till avdrag enligt 46 § 2 mom. första stycket vid 3) och 46 § 3 mom., anses som hemmavarande endast hos den ena av dem.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret, skola de bestämmelser som avse gift skatlskyldig, om ej annat följer av vad som stadgas i sista stycket, äga tillämpning först vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Bestämmelser som avse gift skattskyldig skola i fråga om makar, som levt tillsammans, fillämpas jämväl under det beskattningsår, varunder make avlidit. Skattskyldig vars make avlidit före den I juli året näst före taxeringsåret är dock berättigad fill avdrag enligt 46 § 3 mom. fjärde stycket.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skatlskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, vara bestämmande för taxeringen.

Bestämmelser i denna lag om gift skattskyldig skola äga tillämpning jämväl i fråga om dem som, utan att vara gifta, leva fiUsammans, om de fidigare varit förenade i äktenskap eller gemensamt hava eller hava haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

fill 29 § 9.* Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter fiU det allmänna mä nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tuU- och hamnumgälder m. m. dyl. Däremot får svenska aUmänna skatter inte dras av (se 20 §).

Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans egenskap av utövare av viss rörelse, utgör avdragsgill omkostnad i rörelsen. Om den ersättning, som kan komma att utfalla på grund av försäkringen, utgår efter förmånligare grunder än vad som gäller enligt grupplivförsäkring för befattningshavare i statens tjänst, skall dock endast den del av premien som kan anses motsvara förmåner enligt      grupplivförsäkring      för

Premie för gruppUvförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans egenskap av utövare av viss rörelse, utgör avdragsgUl omkostnad i rörelsen. Om den ersättning, som kan komma att utfalla på grund av försäkringen, utgår efter förmånligare grunder än vad som gäller enligt grupplivförsäkring för befattningshavare i statens tjänst, skall dock endast den del av premien som kan anses motsvara förmåner enligt      grupplivförsäkring      för

"Senaste lydelse 1981: 1150.

Prop. 1981/82:197 39

Föreslagen lydelse

nämnda befattningshavare räknas som omkostnad i rörelsen.

Nuvarande lydelse

nämnda befattningshavare räknas som omkostnad i rörelsen. För den del av premien som i enlighet härmed inte utgör omkostnad i rörelsen erhålls allmänt avdrag under de förutsättningar som anges 146 § 2 mom.

Avdrag medges för kostnader för egen hälsovård i den mån förmän av fri sådan vård för anställd är skattefri enligt 32 § 3 mom. tredje stycket.

Bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna lill 33 § om avdrag för avgift till erkänd arbetslöshetskassa gäller också beträffande inkomst av rörelse.

Bestämmelsema i punkt 4 av anvisningarna till 33 § om avdrag för kostnader för resor tUl och från arbetsplatsen gäller också beträffande inkomst av rörelse.

tUl 6.' Fysisk person, som skall ef-lerbeskattas enligl 9 § lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst, får vid efterbeskaltningen göra avdrag för avgift för pensionsförsäkring enligt bestämmelserna i 46 § 2 mom. utan hinder av att avgiften betalas efter utgången av det beskattningsår som efterbeskattning-en avser. Detta gäller dock endast vid efterbeskattning av sådan realisationsvinst som har uppkommit vid avyttring av jordbruksfastighet eller fastighet som använts i den skallskyldiges rörelse. Avdraget får inte överstiga det belopp som skall eflerbeskattas. En förutsättning för avdrag är att avgiften inte betalas senare än inom tre månader frän den dag då framställningen om efterbeskattning delgavs den skattskyldige. Har han före utgången av nämnda tid skriftligen ansökt om medgivande enligt 46 § 2 mom. sjätte stycket får dock betalning av avgiften göras inom tre månader från dagen för riksskatteverkets beslut med anledning av ansökningen.

41 §

6. Fysisk person, som skall eflerbeskattas enligt 9 § lagen (1978:970) om uppskov med beskattning av realisationsvinst, får vid efterbeskaltningen göra avdrag för avgift för pensionsförsäkring enligt bestämmelserna i 46 § 2 mom. utan hinder av att avgiften betalas efter utgången av det beskattningsår som efterbeskaltningen avser. Detta gäUer dock endast vid efterbeskattning av sådan realisationsvinst som har uppkommit vid avyttring av jordbruksfastighet eller fastighet som använts i den skatlskyldiges rörelse. Avdraget får inte överstiga det belopp som skall eflerbeskattas. En förutsättning för avdrag är att avgiften inte betalas senare än inom tre månader från den dag då framställningen om efterbeskattning delgavs den skattskyldige. Har han före utgången av nämnda tid skriftligen ansökt om medgivande enligt 46 § 2 mom. femte stycket får dock betalning av avgiften göras inom tre månader från dagen för riksskatteverkets beslut med anledning av ansökningen.

Har en skattskyldig med stöd av första stycket erhållit avdrag för avgift för pensionsförsäkring för det beskattningsår som efterbeskaltningen avser får avdrag för avgiften inte göras vid laxeringen för annat beskattningsår.

Senaste lydelse 1980:71.

Prop. 1981/82:197 40

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

till 46 §

5.* Förutsättning för allmänt avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämföriig periodisk utbetalning enligt denna punkt är alt understödet inte utgått till mottagare i givarens hushåll eller, om understödet inte utgjort skadestånd, till mottagare under 18 år eller till mottagare vars utbildning inte är avslutad.

Avdrag medges med utgivet belopp för periodiska utbetalningar

till make eller förutvarande make sedan underhållsskyldigheten dem emellan reglerats;

till tidigare anställd;

som utgör skadestånd, dock vid personskada endast med belopp som för mottagaren utgör ersättning för förlorad inkomst av skattepliktig natur eller för förlorat underhåll;

som ulgör livränta eller därmed jämförligt vederlag vid förvärv av egendom genom köp, byte eller därmed jämförligt fäng;

på grund av föreskrift i testamente;

från juridisk person.

För annat periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning medges avdrag med högst 5 000 kronor. Utger skattskyldig sådana understöd till mer ån en person med belopp som sammanlagt överstiger 5000 kronor, skaU avdraget fördelas mellan dessa understöd på sätt den skaltskyldige önskar.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982 och tUlämpas första gången i fråga om 1984 års taxering.

Beträffande periodiska utbetalningar som utgår pä grund av bindande förpliktelser, som uppkommit före den 9 november 1973, skall de bestämmelser som gäUde före den 1 januari 1974 alltjämt tillämpas.

' Senaste lydelse 1980: 1062.

Prop. 1981/82:197

41

7   Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 4 § 3 mom., 25 § samt 27 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

3 mom. Skattetabellerna skaU ange den preliminära skatten under förutsättning alt kommunal inkomstskaft beräknas för skattekrona och skatfeöre lill vissa i hela krontal bestämda belopp, som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje inkomstår.

Nuvarande lydelse

4§

3 mom. SkattetabeUerna skall ange den preliminära skatten under förutsättning a 11 statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som har bestämts för inkomståret samt att kommunal inkomstskatt beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje inkomstår.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fär dock beträffande Stockholm, Göteborg eller Malmö, efter framställning av vederbörande kommun, upprätta särskild tabell för inom kommunen skattskyldiga, avseende en skattesats för kommunalt ändamål i femtiotal ören, samt meddela de närmare föreskrifter, som kan behövas för tillämpning av tabellen. Den merkostnad, som kan uppkomma för upprättandet av sådan tabell, skall betalas av vederbörande kommun.

25 §3 Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttas:

att egenavgifter uträknas med ledning av bestämmelserna i lagen (1981:691) om socialavgifter saml

att egenavgifter uträknas med ledning av bestämmelserna i lagen (1981:691) om socialavgifter;

att för skallskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som beslämls för inkomståret; samt

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats, som för inkomståret gäUer i beskattningsorten; dock får regeringen eller den

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.  Senaste lydelse 1979: 1159. 3 Senaste lydelse 1981:1156.

Prop. 1981/82:197 42

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

myndighet regeringen bestämmer, om det föreligger särskilda omständigheter, förordna att utdebitering i hemortskommunen fär läggas till grund vid debitering av preliminär B-skatt för fysisk person eller dödsbo även om beskattningsorten är en annan.

27§ / mom.' Vid debitering av slutlig skaft skall iakttas:

alt för skattskyldiga, som avses i I0§ 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av del procenttal av grundbeloppet, som har fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna i I § lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift;

att hyreshusavgift uträknas enligt bestämmelserna i lagen (1982:000) om hyreshusavgift;

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att egenavgifter debiteras med ledning av bestämmelserna i lagen (1981:691) om socialavgifter och på grundval av uppgifter om försäkringsförhållanden som lämnas av den allmänna försäkringskassan, varvid öretal bortfaller; samt

att i 1 § nämnd annuitet eller, om skatlskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påförs i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tUlämpas första gången i fråga om debitering av preliminär skatt för år 1983 och slutlig skatt på grund av 1984 års taxering.

•• Lydelse enligt prop. 1981/82: 124.

Prop. 1981/82:197 43

8   Förslag till

Lag om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Arbetsgivare skaU för vaije år betala allmän löneavgift. Löneavgiften beräknas på det underlag som gäller för arbetsgivaravgift till folkpensioneringen enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

2 § Försäkrad som avses i 1 kap. 2 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall för vaije år betala allmän löneavgift. Löneavgiften beräknas på det underlag som enligt nämnda lag gäller för egenavgtfl till folkpensioneringen.

3 § Allmän löneavgift utgår med två procent av avgiftsunderlaget och tiUfaller staten.

I fråga om sjömän skall allmän löneavgift beräknas efter den lägre procentsats som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer årligen fastställer. Procentsatsen skall sättas ned enligt de grunder som anges i 2 kap. 2 § andra stycket lagen (1981:691) om socialavgifter.

4 § I fråga om allmän löneavgift gäller bestämmelserna i 5 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter samt vad som i nedan angivna författningar är
föreskrivet i fråga om avgifter enligt nämnda lag:

1. kommunalskattelagen (1928:370)

2. taxeringslagen (1956:623)

3. skattebroltslagen (1971:69)

4. lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.

5. lagen (1978:401) om exportkreditstöd

6. lagen (1979:610) om aUmän investeringsreserv

7. lagen (1979:611) om upphovsmannakonto

8. lagen (1980:953) om särskilt investeringsavdrag för inventarieanskaffning

9. lagen (1980:954) om särskilt invesferingsavdrag för byggnadsarbeten m.m.

10.  lagen (1982:2) om uppfinnarkonto.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas på ersättningar enligt 1 § som har utgetts efter utgången av år 1982 saml på inkomst av annat förvärvsarbete som avses i II kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och som skall tas upp till beskattning vid 1984 och senare års taxeringar. Inkomst som hänför sig till tiden före den I januari 1983 skall dock inte beaktas. Omfattar beskattningsår fid såväl före som efler utgången av år 1982, skall så stor del av beskattningsårets inkomst anses hanförlig tiU tiden före den 1 januari 1983 som svarar mot förhällandet meUan den del av beskattningsåret som infaller före utgången av år 1982 och hela beskattningsåret.

Prop. 1981/82:197 44

9   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs aft I kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 1§' I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål.

Att denna lag tillämpas även i fråga om allmän löneavgift framgår av gen (1982:000) om allmän löneavgift.

Om nedsättning av socialavgifter som regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982.

' Lydelse enligt prop. 1981/82: 113.

Prop. 1981/82:197 45

Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-08

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Ahrland, MoUn

Föredragande: statsrådet Wirtén

Lagrådsremiss om reformerad inkomstbeskattning

1    Inledning

I april 1981 träffade centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna en överenskommelse om grunderna för en inkomstskattereform. En expertgrupp' med företrädare för de tre partierna fick i uppdrag att utforma konkreta förslag angående sänkta marginalskatter, begränsning av underskoltsavdragens skattemässiga värde och utformningen av inflafionsskyd-det för skatteskalan. På grundval av expertgruppens överväganden utarbetades inom budgetdepartementel departementspromemorian (Ds B 1981:16) Reformerad inkomstbeskattning. Sammanfattningen och författningsförslagen i promemorian bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 1 och bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas tUl protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Remissbehandling har under samma tid skett av bruttoskattekommit-téns (B 1979:04) huvudbetänkande (Ds B 1981:15) Allmän produktionsfaktorskatt, innehållande en teknisk modell för en allmän produktionsfaktorskatt. Remissinstanserna har därvid tagit upp frågan angående finansieringen av inkomstskatlereformen och vissa allmänna administrativa synpunkter. Remissyttrandena i dessa delar redovisas i den nyss nämnda remissammanställningen.

' Stats.sekreterarna Bengt Westerberg och Göran Johansson, sakkunnig Percy Bargholtz samt utredningssekreterarna Erik Åsbrink och Harald Fälth.  Generaldirektören Sten Walberg, ordförande, direktören K. Olov Andersson, sakkunnig Percy Bargholtz och docenten Carl Johan Åberg.

Prop. 1981/82:197 46

På grundval av vad som framkommit vid remissbehandlingen har överläggningar ägt rum mellan regeringen och socialdemokraterna. Jag avser nu att ta upp frågan om en reformerad inkomstbeskattning.

2   Allmän motivering

2.1 Skattereformens inriktning

Skattepolitiken bör utformas så att den uppmuntrar arbete, produkfiva insatser och sparande och bekämpar inflafion, spekulation och skattefusk. Det har därför blivit alltmer uppenbart att ett centralt inslag i en offensiv ekonomisk politik måsle vara en reform av inkomstskatten. Inkomstskatten mäste avlastas genom en kraftig sänkning av marginalskatterna. Samtidigt bör också en avdragsreform genomföras för att motverka de snedvridande effekter som följt av den hitfillsvarande obegränsade avdragsrätten.

Mot denna bakgrund slöt centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna den nyss nämnda överenskommelsen om att genomföra en skattereform med början inkomståret 1983. Målet skulle vara att sänka marginalskatten till högst 50% för huvuddelen av de heltidsarbetande inkomsttagarna och att samfidigt begränsa det skattemässiga värdet av underskoltsavdrag till högst 50% av avdragsbeloppet. Vidare skulle formen för inflationsskyddet i skatteskalan ändras. Ett förslag med detta innehåll skuUe föreläggas riksdagen under våren 1982.

Expertgruppen har utarbetat ett konkret förslag till reform att genomföras i tre steg åren 1983, 1984 och 1985. Förslaget omfattar skatteskalor med successivt sänkta marginalskatter och särskilda regler för att åstadkomma avdragsbegränsningen. I fråga om inflationsskyddet föreslås att uppräkningen av den s. k. basenheten bestäms på förhand för de tre åren under reformperioden.

Reformen fär enligt förslaget stor omfattning och innebär att mer än en fjärdedel av den statliga inkomstskatten lyfts av. En marginalskattesats om högst 50% beräknas år 1985 - vid antagande om 30% kommunal skattesats - komma alt gälla för ca 80% av alla heltidsarbetande och för ca 90% av samtliga skattskyldiga. Samtidigt begränsas det skattemässiga värdet av underskottsavdrag också till 50% även för de inkomsttagare som fortfarande kommer att ha en högre marginalskatt på en inkomstökning.

I överenskommelsen mellan de tre partierna fastslås att inkomstskattelättnaderna bör finansieras i sin helhet. Den avlastning av inkomstskatten som sker skall med andra ord statsfinansiellt kompenseras genom ett ökat uttag av andra skatteformer. I överenskommelsen anges att det som här kan komma i fråga är en höjd arbetsgivaravgift av nuvarande slag eller en ny, vidare produkfionsfaktorskatt. Parallellt med att expertgruppen utarbetat sitt förslag har också bruttoskattekommiltén slutfört sin tekniska utredning om utformningen av en sådan ny skatt. Varken kommittén eller

Prop. 1981/82:197 47

expertgruppen har emellertid haft i uppdrag att ta stäUning till frågan om produktionsfaktorskatlen bör införas eller ej.

Förslaget fill skattereform har vid remissbehandUngen givit upphov till en livlig debatt.

Det ligger i sakens natur att omdömena om en så omfattande skattereform som den nu föreslagna blir skiftande. Vid den höga nivå på skatteuttaget som föreligger kan även detaljändringar i skattereglerna få stor betydelse. HushåU och förelag har på olika sätt inrättat sig efter rådande marginalskatter och avdragsregler och deras villkor kan nu i vissa fall komma att rubbas avsevärt. Det är dä närmast oundvikligt att ett stort "skattepaket" mäste komma att ha inslag som uppfattas som nackdelar av olika grupper. Särskilt uppenbart blir detta när det rör sig om en omläggning som, räknat för hushåUen som grupp, skall ske inom ramen för ett kortsiktigt oförändrat skatteuttag.

Jag viU inle heUer bestrida all det finns brister i det framlagda reformförslaget. Jag menar emellertid att åtskilliga remissinstanser skjutit betydligt över målet i sin krifik mot enskildheter i förslaget. I vissa faU, t. ex. i fråga om de synpunkter som framförts på den föreslagna utformningen av makebeskatlningen, är de framförda kraven motstridande. I andra fall synes kritiken vara formulerad mot bakgrund av en alltför glättad bild av dagens skattesystem, vars ofuUkomligheter glöms bort. SlutUgen synes man på sina håll inte fullt ut ha beaktat att mer långtgående marginalskattesänkningar i vissa hänseenden - t.ex. i fråga om låntagares kapitalkostnader - får samma verkningar som den avdragsbegränsning som de anges skola ersätta.

Vad gäller marginalskattelättnademas omfattning och utformningen av skatteskalans inflalionsskydd är detta i första hand frågor som fått bedömas från politiska utgångspunkter. I fräga om avdragsbegränsningen gör sig också mer renodlat tekniska synpunkter gällande och vid remissbehandlingen har också åtskUliga sådana framförts. Något egentligt alternativ lill den av expertgruppen valda metoden har emellertid inte framkommit. Den har vissa nackdelar, men bör ändå väljas. I ett viktigt avseende, som jag snart skall återkomma fill, bör den emellertid modifieras så att vissa negativa verkningar för den seriösa näringsverksamheten kan undvikas. I övrigt är avsikten, som också expertgruppen föreslagit, att såväl kommittén (B 1980:05) om underskoltsavdrag som 1980 års företagsskattekom-milté (B 1979: 13) inom kort skall få tilläggsdirektiv att arbeta vidare med vissa frågor som direkt rör avdragsbegränsningens utformning och verkningar. Därvid bör givetvis de synpunkter som nu framförts vid remissbehandlingen tas med i bilden.

Av vad jag nu sagt följer att inkomstskattereformen bör genomföras väsentligen enligt expertgruppens förslag. Det finns emellertid skäl att ta fasta på den krifik som från främst administrativa utgångspunkter riktats mot reformen. Arbetssituationen för myndigheterna är pressad vid den

Prop. 1981/82:197 48

årliga taxeringen och även om de nya avdragsreglerna endast behöver tilllämpas i fråga om en minoritet av de skattskyldiga blir det fråga om ett visst merarbete. Särskilt gäller detta givetvis inledningsvis, när såväl de skattskyldiga som myndigheterna är obekanta med reglerna. Det är därför angeläget att söka underlätta taxeringsarbetet i andra avseenden så mycket som möjligt. I detta syfte kommer jag att föreslå vissa förenklingar i fräga om några av de avdrag som rör ett stort antal skattskyldiga och där erfarenhetsmässigt många fel förekommer eller tvister ofta uppstår. Jag vill. ocksä framhålla att reformförslaget innefattar en mycket avsevärd inskränkning i fråga om antalet makar för vilka reglerna om sambeskattning av s. k. B-inkomster blir aktuella. Även detta bör medföra lättnader i taxeringsarbelet.

Den förenkUng av avdragsreglerna som jag nyss nämnt innebär sammantaget ell visst bortfall av skatteinkomster. Bl.a. för att kompensera detta bör en höjning av skattesatsen från 2% till 3% göras i det första skikt i skatteskalan där skatt utgår. Med denna enda förändring förordar jag skatteskalor för de olika åren i enlighet med expertgruppens förslag. För skattskyldiga utan underskottsavdrag kan då följande jämförande uppställning redovisas.

Beskattningsbar inkomst		Skattesat	ser stall	ligt (%)
Basenheter	Inkomstskikt år 1982 (kr.)	1982	1983	1984	1985
-  1	-    6900	0	0	0	0
1- 4	6900- 27600	2	3	3	3
4- 7	27600- 48300	4	4	4	4
7- 8	48300- 55 200	9    ,	7	6	4
8- 9	55 200- 62100	14	II	7	4
9-10	62100- 69000	23	20	17	15
10-12	69000- 82800	26	24	22	20
12-13	82800- 89700	29	26	23	20
13-14	89700- 96600	33	29	25	20
14-15	96600-103 500	38	32	26	20
15-16	103 500-110400	44	36	28	20
16-17	110400-117300	45	38	32	25
17-19	117300-131 100	48	40	32	25
19-20	131 100-138 000	48	42	36	30
20-21	138000-144900	53	45	38	30
21-23	144900-158 700	53	45	40	35
23-26	158700-179400	53	47	43	40
26-30	179400-207000	53	49	47	45
30-45	207000-310500	58	52	49	45
45-	310500-	58	54	52	50

Vad gäller inflationsskyddet för skatteskalan bör ocksä expertgruppens förslag följas. Basenheten, som för 1982 års inkomster är 6900 kr., bör således för de tre reformåren fastställas till 7300, 7700 resp. 8100 kr. Vidare bör den s. k. marginalskatlespärrens nivå successivt justeras så att den för är 1985 blir 80% genereUt. I dag är den 85% för inkomstdelar överstigande 30 basenheter.

Prop. 1981/82:197

49

Avdragsbegränsningen bör, som jag redan har angivit, utformas i princip efter den modell som beskrivs i promemorian. Det betyder att den statliga inkomstskatten delas i två delar med olika regler för behandlingen av underskottsavdragen. För inkomster som inle överstiger den s.k. brytpunkten vid 16 basenheter (motsvarande 110400 kr. år 1982) blir bara ena delen - kallad grundbelopp - aktueU och där gäUer nuvarande regler om underskoltsavdrag m. m. oförändrade, liksom vid den kommunala taxeringen. För inkomster som överstiger brytpunkten tas också den andra, delen - som kallas tiUäggsbelopp - ut och avdragsbegränsningen åstadkoms därvid genom att underskottsavdrag i princip inte medges vid bestämningen av beskattningsunderlaget. Jag återkommer strax lill närmare detaljer i det tekniska förfarandet och vill nu endast kort redovisa hur den motsvarande uppdelningen av slatsskatteskalan ser ut när reformen är helt genomförd, dvs. år 1985.

Beskattningsbar inkomst (basenheter)

Skattesats för grundbelopp (%)

I- 4 4- 9 9-10 10-

0

3

4

15

20

Underlag för tilläggsbelopp (basenheter)

Skattesats för tilläggsbelopp (%)

-16 16-19 19-21 21-23 23-26 26-45 45-

0 5 10 15 20 25 30

Uppdelningen i grundbelopp och tUläggsbelopp börjar omedelbart år 1983, men sker på så sätt att avdragsbegränsningen liksom marginalskattesänkningen genomförs i tre ungefär lika stora steg.

Även i övrigt, dvs. vad avser de undantag som i vissa faU bör göras från avdragsbegränsningen liksom de tillägg till beskattningsunderlaget som skaU göras i andra fall, makebeskattningens utformning m.m. bör förslagen i promemorian i princip följas. Några ändringar, bl. a. den av mig redan berörda, bör dock göras och detta kommer jag strax att närmare redovisa.

I överenskommelsen meUan de tre partierna anges, som jag redan har nämnt, att skattereformen i sin helhet bör finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften eller genom införande av en vidare produktionsfaktorskatt. Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt fält uttryckligt stöd från några remissinstanser men också framkallat åtskUliga gensagor. 4   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 50

Frän vissa håll har t. ex. hävdats att någon finansiering av inkomstskatte-lättnadema inte är behövlig i nuvarande samhällsekonomiska läge.

Mot denna bakgrund bör det slås fast att den aktuella reformen har karaktär av en skatteomläggning, som i sig inte är avsedd alt medföra någon ändring av del samlade skatteuttaget. Utgångspunkten i detta ärende är alltså att inkomstskattelättnaderna i sin helhet skall finansieras. Huruvida det av finanspolitiska eller andra skäl är lämpligt med ett ändrat skatteuttag får bedömas fristående från skattereformen och i det avseendet innebär den nyss nämnda överenskommelsen givetvis ingen bindning för reformperioden.

I de överläggningar som förevarit efter det att remissbehandlingen av reformförslaget avslutats har de tre partierna beslutat göra ett gemensamt uttalande av följande innehåll.

Socialdemokraterna, centern och folkpartiet kom i april 1981 övere.ns om följande:

"Skattereformen bör i sin helhet finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften eller genom införande av en vidare produkfionsfaktorskatt. Bruttoskattekommittén som utreder förutsättningarna för en sådan produkfionsfaktorskatt beräknas avsluta sitt arbete efter sommaren."

Bruttoskattekommittén har därefter lagt fram sitt slutbetänkande och detta har remissbehandlats.

De tre partierna har nu enats om att finansieringen av skattereformens första steg, som tas 1983, sker genom en höjd arbetsgivaravgift med 2 procentenheter fr.o.m. den 1 januari 1983. Beslut härom bör fattas av riksdagen under våren 1982.

Finansieringen av de två återstående stegen, 1984 och 1985, förutsätts ske på det sätt som anges i principöverenskommelsen.

Regeringspartiernas huvudlinje är att skattereformen bör finansieras genom höjd arbetsgivaravgift.

Socialdemokraternas huvudlinje är att skattereformen bör finansieras genom införande av en produkfionsfaktorskatt.

Socialdemokraterna har av administrativa skäl accepterat att det första steget finansieras med en höjd arbetsgivaravgift. Det merarbete för skattemyndigheterna som skattereformen inledningsvis kommer att medföra, bör inte kompliceras av att en ny skatt samtidigt införs. Remissyttrandena över bruttoskattekommitténs förslag visar dessutom att vissa frågor behöver utredas ytterligare. Det kan gälla sådana frågor som avgränsningen av skatteunderlaget, olika möjligheter att ytterligare förenkla den administrafiva hanteringen av en sådan skatt samt frågan hur en prodiikfionsfaktor-skatt skall utformas mot bakgrund av behovet aft stimulera främst industrins investeringar under de kommande åren.

Förutsättningar föreligger inte att nu fatta beslut om formen för finansieringen för åren 1984 och 1985.

De tre partierna är överens om att en fortsatt teknisk översyn av produktionsfaktorskatten skaU ske, samt om att undersöka förutsättningarna för införande av ett avgiftsfritt belopp i botten av egenföretagarinkomsten därest finansieringen av reformen åren 1984 och 1985 sker genom höjda arbetsgivaravgifter. Socialdemokraterna skall delta i översynsarbetet.

Prop. 1981/82:197 51

I enlighet med det återgivna bör finansieringen av skaltereformens första steg ske genom en höjd arbetsgivaravgift om 2 procentenheter fr. o. m. den 1 januari 1983. Eftersom syftet inte har nägon anknytning till det sociala försäkringssystemet eller motsvarande förefaller det naturligast att formellt införa en ny avgift, av principieUt samma karaktär av indirekt skatt som den tidigare allmänna arbetsgivaravgiften. Denna benämning passar emeUertid numera mindre väl, med hänsyn fill den terminologi som införts i den särskilda lagen (1981:691) om socialavgifter. Enligt denna förstås med arbetsgivaravgift endast den del av avgiften som tas ut från arbetsgivare, medan avgiften som tas ut från rörelseidkare och jordbrukare benämns egenavgift. Mol denna bakgrund föreslår jag att den nya avgiften kallas allmän löneavgift. Tekniskt sett bör den helt inordnas i det sysfem som numera är etablerat för samtUga liknande avgifter. I denna fräga har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

2.2 Den närmare utformningen av skattereformen

2.2.1 AUmän uppläggning

Skattereformen berör i princip endast den stafiiga inkomstskatten för fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser för vilka beskattningen f n, sker efler en progressiv skala. Den kommunala beskattningens regler ändras infe annat än i samband med de avdragsförenkUngar som jag förut nämnt, och för aktiebolag m.fl. som beskattas proportionellt ändras inte heller den stadiga skatten.

Reformen har två väsentliga inslag. För det första sänks marginalskatterna kraftigt. Skattesatsen i den stafiiga inkomstskatten kommer att uppgå till högst 20% för huvuddelen av de heltidsarbetande inkomsttagarna. För det andra begränsas det skattemässiga värdet av underskottsavdragen och då också till 20% vid den statliga beskattningen. Med antagande om 30% kommunal skattesats motsvarar detta den 50-procentsnivå som anges i överenskommelsen mellan partierna.

Marginalskattesänkningen innebär tekniskt sett inga särskilda komplikationer. Den avsedda begränsningen av underskoltsavdragens skattemässiga värde uppnås också automatiskt för alla inkomsttagare med inkomst — före underskottsavdrag - som inte når utöver nivån för 20% statlig inkomstskatt. Endast i fråga om skattskyldiga med högre inkomst än detta behövs särskilda ingrepp för att uppnå avdragsbegränsningen. Jag vill betona att detta innebär att reformen — åter med bortseende från de särskilda förenklingsätgärderna - kommer att lämna de materiella skattereglerna helt oförändrade för den helt dominerande delen av inkomstlagarna.

Skiktet med 20% statlig inkomstskatt sträcker sig enligt förslaget fill 16 basenheter (motsvarande 110400 kr. innevarande är). Över denna nivä, som i promemorian kallas brytpunkten, skall den särskilda avdragsbe-

Prop. 1981/82:197 52

gränsningen verka. För att uppnå detta har, som jag redan antytt, i promemorian föreslagils att den statliga inkomstskaften klyvs i två delar. De två delbeloppen kaUas grundbelopp och tUläggsbelopp.

I fräga om grundbeloppet föreslås att det liksom dagens inkomstskatt tas ut på den beskattningsbara inkomsten, dvs. pä inkomsten efter underskoltsavdrag. Den högsta skaftesatsen för grundbeloppet blir 20%. Denna skattesats skall gälla även för inkomstdelar över brytpunkten och utan någon begränsning uppåt.

Tilläggsbeloppet skall däremot beräknas i princip på den beskattningsbara inkomsten med tillägg för underskollsavdragen. Detta underlag benämns underlag för tilläggsbelopp. Tilläggsbelopp skall bara tas ut om underlaget överstiger brytpunkten. Skatteskalan för tilläggsbeloppet har därför ett nollskikt upp till brytpunkten. När underlaget för tilläggsbeloppet växer därutöver stiger skattesatserna frän 5% till som högst 30%. Progressiviteten i den statliga inkomstskatten kommer därmed över brytpunkten att ligga helt i skatteskalan för tilläggsbeloppet.

Vad jag nu nämnt om skatteskalor m. m. avser läget när reformen är fullt genomförd. I promemorian föreslås emellertid att genomförandet skall ske under tre är, med ungefärligen lika stora steg varje är. Såväl marginalskattesänkningen som avdragsbegränsningen uppnås alltså successivt. Tekniskt innebär det att en successivt växande del av den statliga inkomstskatten förs över från grundbeloppet till tilläggsbeloppet. Brytpunktens nivä bestäms dock redan första året till 16 basenheter.

För ombordanställda utgår inkomstskatt enligt reglerna i lagen (1958:295) om sjömansskatt, SjL. Sjömansskatten bygger bl. a. på reglerna för den statliga inkomstskatten. Detta samband bör gälla även framdeles, vilket innebär att de ombordanställda får del av marginalskattesänkningarna men samtidigt får vidkännas avdragsbegränsningarna.

Skattereformen bör, som jag redan angivit, genomföras med väsentligen det innehåll som föreslås i promemorian. På några punkter är emellertid ändringar i förhållande till promemorian motiverade och dessa tar jag upp i sitt sammanhang i den följande redovisningen av reformens närmare utformning. Sist i redovisningen tar jag ocksä upp de särskilda förenklingsåtgärder som bör genomföras samtidigt med skattereformen.

2.2.2 Beräkning av underlag för tUläggsbelopp 2.2.2.1 Inledning

Som framgått av den fidigare redogörelsen föresläs att den statliga inkomstskatten klyvs i två delar. Den ena delen, grundbeloppet, skall beräknas efter de regler som gäller i dag. För den andra delen av den statliga inkomstskatten, tilläggsbeloppet, skall däremot i princip avdrag för underskott inte medges. De nya reglerna innebär följande.

I en första omgång fastställs den beskattningsbara inkomsten och detta sker efler de regler som nu gäller. Den beskattningsbara inkomsten ligger

Prop. 1981/82:197 53

till grund för beräkningen av grundbeloppet. Den beskattningsbara inkomsten framkommer sedan man lagt ihop den skattskyldiges inkomster från ohka förvärvskällor och därefter gjort avdrag för underskott och andra allmänna avdrag samt förlustavdrag.

Den beskattningsbara inkomsten bildar även utgångspunkt när underlaget för filläggsbelopp skall beräknas. Detta underlag skall utgöras av den beskattningsbara inkomsten ökad med i första hand medgivna underskottsavdrag. Avdragsbegränsningen åstadkommes alltså genom att tilläggsbeloppet bestäms med bortseende frän underskoltsavdrag. På samma sätt som årets underskott inte skall reducera beskattningsunderlaget skall detsamma i princip gälla för underskott som härrör från fidigare är. Även medgivna förlustavdrag bör därför läggas fill. Den beskattningsbara inkomsten skall också ökas med vissa tilläggsposter som jag återkommer till i det följande.

Den nu beskrivna metoden alt bestämma underlaget för tilläggsbelopp bygger på gällande regler om indelningen i olika förvärvskällor. Det kan alltså få stor betydelse om en utgift skaU hänföras till den ena eller andra förvärvskällan. Detta är också något som kritiserades under remissbehandlingen närmast med utgångspunkt i att de nuvarande förvärvskällereglerna har skapats av andra skäl än att ligga till grund för en avdragsbegränsning av nu aktueUt slag. Man påtalade även de svårigheter som kan uppkomma när det gäller att kontrollera att en inkomst eller en utgift verkligen hänförts till rätt förvärvskälla.

Som framgår redan av promemorian har man varit medveten om dessa problem. För att undvika en del svårigheter har också särskilda undantag gjorts från förbudet att dra av underskott från inkomster av andra förvärvskällor (kvittningsförbudet). Jag återkommer strax lill detta och tar dä även upp frågan om ytterligare undantag. Kvar står emellertid att förvärvskällebegreppet i sin nuvarande utformning erbjuder vissa problem. Några mer genomgripande ändringar i detta kan emellertid inte göras nu. Frågan är så pass invecklad att det krävs fortsatt utredningsarbete. Som jag redan har nämnt, avser jag ocksä att inom kort föreslå regeringen atf kommittén om underskottsavdrag får tilläggsdirektiv med uppgift bl. a. att med förtur utreda förvärvskällebegreppet. En sådan översyn bör enligt min mening mycket väl kunna leda till att behovet av undantag frän kvittningsförbudet blir mindre eUer att undantagen kan ges en annan form.

Jag avser nu att först behandla frågan om undantag från kvittningsförbudet och därefter de olika tilläggsposter som skall ingå i underlaget för tiUäggsbelopp. Därefter behandlas frågan om olika specialregler för skatteberäkning och hit hör bl. a. makebeskattningen, marginalskattespärren och begränsningsregeln för sammanlagd skatt.

2.2,2,2 Undanlag från kvittningsförbudet Undantagen från kvittningsförbudet har alla det gemensamt att de är en

Prop. 1981/82:197 54

följd av förvärvskäUornas nuvarande utformning. Undantagen återspeglar genomgående sådana situationer där det i och för sig skuUe kunna diskuteras om inte den situation som undanlaget i fråga avser att reglera är sådan att åtgärder i stället skulle kunnat ha vidtagits i fråga om själva förvärvskällan. Som jag nyss antydde innebär emellertid sådana ändringar ofta så djupa ingrepp i förvärvskällesystematiken alt de inte låter sig genomföras utan mer ingående utredningsarbete av eventuella följdeffekter.

Under remissbehandlingen har de föreslagna undantagen i regel godtagits. Samfidigt har man uttryckt önskemål om ytterligare undantag. Jag delar emellertid väsentligen den bedömning som gjorts i promemorian angående omfattningen av de undantag som nu bör göras. Bara på en punkt anser jag att en komplettering bör göras och denna avser rätten att spara tidigare underskott i vissa fall.

Det första undanlaget från kvittningsförbudet har tillkommit med tanke på att ett förbud att kvitta underskott av schablontaxerad fasfighet mot överskott av kapital kan ge upphov till ojämnheter i beskattningen och skapa icke önskvärda styrningseffekter i fråga om sparandet. Det blir skattemässigt lönsamt för personer med inkomst över brytpunkten att realisera lös egendom och använda de frigorda medlen för att lösa befintliga fastighetslån. Effekter i form av t. ex. minskat bank- och aktiesparande hos viUaägare är i sig inte önskvärda. TUl bilden hör även en form av skuldebrev som pä senare år har blivit vanliga, nämligen de s. k. säljarre-versema. En säljarrevers utfilrdas i samband med en fastighetsaffär när säljaren skall ligga kvar med en del av köpesumman för fasfigheten såsom lån till köparen. Vidare utfärdar vissa kapitalmarknadsinstitut s. k. kapitalmarknadsreverser och där så har skett övertar dessa reverser helt eller delvis säljarreversernas roll. Gemensamt i de båda fallen är att säljaren är i besittning av en revers som löper med ränta och som normalt inte kan sägas upp under löptiden (vanligen 5-10 är), Räntan beskattas som intäkt av kapital och om säljaren därefter köper en ny fastighet skall skuldräntorna dras av under inkomst av annan fastighet. Ett kvittningsförbud leder dä - förutsatt att inkomsten ligger över brytpunkten - till en större skattebelastning än om bäde intäkts- och utgiftsräntorna hänförts till samma förvärvskälla.

Ett undantag från det allmänna kvittningsförbudet är således motiverat på den här aktuella punkten. Ett underskott av en schablontaxerad fastighet bör alltså få kvittas mot inkomst av kapital vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp. Det bör dock sättas en övre gräns för de belopp som får kvittas.

I enlighet med promemorieförslaget bör gränsen sättas vid 30000 kr.

Vad gäller de schablontaxerade fastigheterna bör man alltså tillåta att ett överskott av kapital fär i nyss angiven omfattning neutralisera ett underskott. Det finns ocksä fall där det finns anledning att tiUåta kvUtning av underskott av kapital mot överskott av en annan förvärvskälla.

Prop. 1981/82:197 55

Ett sådant fall är när en person har köpt aktier i ett fåmansägt aktiebolag och finansierat förvärvet med lån. Ränteutgiften får dras av under inkomst av kapital och ett uppkommande underskott skulle i och för sig elimineras om akfieågaren fick utdelning frän bolaget med ett lika stort belopp. Fåmansägda aktiebolag lämnar emellerfid i allmänhet inte någon utdelning. Ränteunderskottet bör i stället få kvittas mot tjänsteinkomst som den skaltskyldige har från bolaget.

En motsvarande situation uppkommer om det i stället är andelar i ett handelsbolag som den skattskyldige har förvärvat. Även här bör kvittning få ske mot inkomst från handelsbolaget i den eller de förvärvskällor som blir aktuella.

Den beskrivna situationen kan uppkomma inte bara genom köp utan ocksä när en person fått ärva en näringsverksamhet. Personen i fråga kan då begära anstånd med att betala arvsskatten. Beviljas anstånd får han betala ränta på skattebeloppet. Alternativt kan han ta upp ett lån och betala arvsskatten omedelbart. I båda fallen bör det underskott som ränteutgiften kan föranleda få kvittas mot inkomster från näringsverksamheten. Samma regel bör gälla i fråga om ränta på skuld som avser gåvoskatt.

Jag ansluter mig fill promemorieförslagen i denna del.

Jag avser nu att ta upp frågan om ett ytterligare undantag från kvittningsförbudet.

Som framgått av den tidigare redovisningen innebär de nya reglerna att underskott inte - utom i särskilt angivna fall — får avräknas mot den skattskyldiges inkomster från andra förvärvskällor vid beräkningen av underlag för tUläggsbelopp. Motsvarande begränsningar föreslås även i fråga om förluster som är hänförliga till tidigare beskattningsår. Detta innebär att ett underskott i en förvärvskälla inte heller får avräknas mot överskott som under senare år kan uppkomma i samma förvärvskälla.

Under remissbehandlingen framfördes emellertid från flera håll den synpunkten att om man inte beaktade tidigare underskott i en förvärvskälla så skulle de nya reglerna allvarligt försvåra startandet och vidareutvecklandet av näringsverksamhet. De första svåra åren, då underskott ofta uppkommer, borde rimligen på nägot sätt beaktas när verksamheten med tiden börjar ge vinst. Också i andra situationer kan resultatet i en näringsverksamhet fluktuera starkt mellan åren. Ett ovillkorligt förbud mot kvittning mellan de äldre underskotten och senare vinster skulle leda till betydande ojämnheter vid beskattningen. Med dagens regler kan i dessa fall - i den mån underskottet inte kunnat dras av från det tidigare årets inkomster -en utjämning ske mellan åren enligt reglerna om förlustavdrag.

Problemet uppmärksammades i och för sig redan i promemorian, men man ansåg sig där inte kunna framlägga en konkret lösning, utan hänvisade till del föreslagna fortsatta utredningsarbetet. Enligt min mening bör man emellertid söka tillgodose de nämnda önskemålen redan på detta stadium. Det är önskvärt att de framfida reglerna får en sådan utformning att inte

Prop. 1981/82:197 56

onödiga hinder läggs i vägen för nyetablering och vidareutveckling av näringsverksamhet. Å andra sidan får beaktas att varje ny särregel i sig ger upphov till ökad sväröverskådlighet av regelsystemet. Det är därför viktigt att en undantagsbestämmelse av det slag som nu är aktueU görs så enkel som möjligt.

För det första bör nya regler begränsas till att avse näringsverksamhet, dvs. främst inkomster av jordbruksfastighet och rörelse. Till följd av skattereglernas utformning kan i vissa fall närliggande verksamheter anses utgöra inkomst av annan fastighet, ett exempel utgör grustäkt. Sådan inkomst bör därför tas med, dock ej fastigheter som skall beskattas enligt s. k. schablonmetod. Den i promemorian föreslagna förlängningen av tiden för avdrag för störte reparationer på konventioneUt beskattade fastigheter kan då i stället undvaras.

För det andra bör reglerna ta sikte på att möjliggöra ett senare tillgodoräknande av tidigare underskott i samma förvärvskälla. De nya reglerna får alltså inte ge en avräkningsmöjlighet under det senare året mot inkomster i andra förvärvskällor. Den principiella avdragsbegränsningen gentemot andra inkomster skaU upprätthållas.

Detta innebär att man inte kan använda de regler som finns för förlustavdrag. Om en skattskyldig, som startar en rörelse, även har tjänsteinkomster, kan mycket väl rörelsen gå med underskott utan att för den skull ett förlustavdrag uppkommer. När sedan rörelsen visar överskott bör det tidigare underskottet kunna få utnyttjas vid beräkning av tilläggsbelopp. Rätten att spara tidigare underskott mäste ges en fristående utformning. En annan sak är att problemen kring förlustavdrag och sparade underskottsavdrag har åtskilligt gemensamt varför en viss samordning likväl bör kunna göras.

De nya reglerna bör alltså möjliggöra för en näringsidkare att utnyttja ett tidigare underskott mot ett senare överskott som han får i samma förvärvskälla. Normalt bör det inte vara förenat med några större svårigheter att avgöra vad som skall anses vara samma förvärvskälla. Givetvis kan verk-samhetei.s inriktning ha ändrats under åren. Huruvida samma förvärvskälla alltjämt är för handen fär då avgöras enligt de regler som finns rörande vad som skall kunna ingå i en och samma förvärvskälla. Man får göra en bedömning om den tidigare och den nuvarande inriktningen är sådan att man vid en prövning under ett och samma år skuUe ansett en förvärvskäUa föreligga.

Rätten till avräkning bör vidare vara individualiserad, dvs. rätten skall tillkomma den skaltskyldige personligen. Säljer en rörelseidkare sin verksamhet till nägon annan bör alltså de tidigare underskotten inte längre kunna utnyttjas. Däremot saknas i detta sammanhang anledning att ställa krav på s.k. ägaridentitel. Om t.ex. den nyss nämnde rörelseidkaren i stället överlåtit hälften av sin rörelse så bör han likväl fortfarande ha rätt att kvitta tidigare underskott mot den del av senare överskott som kan

Prop. 1981/82:197 57

tiUkomma honom. Avlider en näringsidkare så bör tidigare underskott fä utnyttjas av dödsboet under det beskattningsår när dödsfallet inträffade men inte vid senare års taxeringar. Vidare bör den nu föreslagna avräk-ningsrätten — liksom övriga undantag från kvittningsförbudet - inte kunna överföras mellan makar.

Rätten att utnyttja tidigare underskott bör vara fidsbegränsad liksom fallet är med förlustavdragen, dvs. fill sex är från underskotisåret. Under denna tid bör den skattskyldige ha rätt att efter gottfinnande fördela ett tidigare underskott. En övre gräns ligger givelvis i att avräkning aldrig kan ske med större belopp än som svarar mot inkomsten från förvärvskällan i fråga.

Avräkning för ett tidigare underskott bör ske bara om den skattskyldige yrkar det. Denne skall också förebringa utredning om underskottets storlek. Ofta kan situafionen emellertid vara den att underskottet utnyttjats vid beräkningen av beskattningsbar inkomst och i sädana fall bör utrednings-frågan vara enkel. Huvudprincipen bör dock f.n. - liksom i fråga om förlustavdragen - vara att avdragets storlek bestäms först vid den taxering där det skall avräknas.

De nya reglerna om avdragsbegränsning skall inte avse förluster som hänför sig till tidigare taxering än år 1984. Den nu redovisade kvittningsräl-ten bör därför bara avse underskott som uppkommit senare.

2.2.2.3 Tilläggsposter i vissa fall

Ränta på lån för privata konsumfionsändamäl skaU normalt redovisas i inkomstslaget kapital eller, om det rör sig om ett vUlalän, i inkomstslaget annan fastighet. Uppstår ett underskott träder avdragsbegränsningen in om den skattskyldige har inkomst över brytpunkten. Har den skattskyldige inkomst av rörelse, jordbruksfastighet eller konventionellt taxerad annan faslighet görs däremot i vissa fall ränteavdraget i förvärvskällan och minskar således direkt nettointäkten. Nägot underskottsavdrag att återföra vid beräkning av underlag för tUläggsbelopp uppstår alltså inte. Särskilda regler behövs därför i syfte att verkningarna av avdragsreformen skall bli likformiga för olika kategorier av inkomsttagare.

Även här har under remissbehandling framförts olika önskemål. Den kritik som framförts tar sikte pä både de materiella effekterna och de administrativa svårigheter som reglerna kan vålla. Enligt min mening är det emellertid knappast möjligt att undvara de i promemorian föreslagna åtgärderna. På några punkter bör dock ändringar ske.

Del är mycket vanligt alt en personbil redovisas som fiUgång i en enskild näringsverksamhet. Kostnaderna för bilen belastar då verksamhetens resultat. I den mån bilen används privat sker vid beskattningen en fördelning av kostnaderna mellan den privata användningen och den yrkesmässiga. När det är fråga om verksamhet i enskild firma, enkelt bolag eller handelsbolag gäller således inte de regler om särskilt förmånsvärde vid inkomst-

Prop. 1981/82:197 58

taxeringen som tiUämpas i fråga om anställda med bilförmån i tjänsten. Vid beräkningen av inkomsten av näringsverksamheten beaktas det privata utnyttjandet i stäUet pä så sätt att avdrag inte medges för den del av bilkostnaderna som motsvarar det privata nyttjandet. Vid fördelningen beaktas normall kostnader för underhäll, försäkring, skatt, drivmedel och värdeminskning däremot inte eventuella ränteutgifter i samband med upplagandet av lån för bilköpet. Skälet till att räntan inte fördelas är att den under alla omständigheter f n. är avdragsgill. Efter införandet av nya regler för underskott skulle emellertid näringsidkare kunna komma i bättre läge än andra skattskyldiga om hänsyn inte togs tUl ränteutgifterna. Detta bör lämpligen, som föreslagits i promemorian, kunna ske genom att - i likhet med vad som gäller för löntagare - påföra den som beskattas för näringsverksamheten ett särskilt schablonmässigt bestämt förmånsvärde. Detta förmånsvärde, som bara skall påföras vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp, bör motsvara värdet av att inte privat behöva redovisa en räntekostnad för bilförvärvet. Förmänsvärdet bör bestämmas schablonmässigt och anknyta till det s. k. finansieringstillägg som ingår i värdet av bilförmån för löntagare. I den mån annan rörelsetillgång än bU - exempelvis båt eller flygplan - har utnyttjats privat bör den skaftskyldige påföras ett motsvarande förmånsvärde även för denna tillgäng. Det bör ankomma på RSV att utfärda närmare anvisningar om förmånsvärdet.

En principiellt Ukartad situafion uppstår i fråga om jordbrukets bostäder. Jordbrukarens bostadsbyggnad betraktas i inkomslskattehänseende som en drtftbyggnad. Avdragsbegränsningen berör således inte jordbrukarens låneräntor för bostadsändamål under förutsättning att jordbruket visar överskott. För villaägare leder räntorna däremot regelmässigt till ett underskott och därmed blir avdragsbegränsningen en realitet.

Även här bör ett särskilt tillägg göras för de räntor som kan anses belöpa pä bostadsdelen. I detta fall bör dock de faktiska ränteutgifterna ligga tUl grund för tillägget. När det gäller att beräkna hur stor del av räntorna som skall anses belöpa på bostadsdelen vill jag med anledning av påpekanden under remissbehandlingen föreslå en viss ändring i promemorieförslagel. Efter förebild av vad som gäller i fråga om kapitalskattelätlnaderna för familjeföretag bör i sammanhanget endast beaktas de räntekostnader som hänför sig till låneskulderna i förvärvskällan.

Uppkommer i jordbruket ett underskott bör naturligtvis hänsyn tas till detta eftersom ränteavdraget då helt eller delvis inle kunnat utnyttjas. Det särskilda tillägget bör liksom i villafaUet kunna kvittas mot ett överskott i inkomstslaget kapital inom samma ram som ett villaunderskott.

Däremot är jag inte beredd att biträda förslaget om ett motsvarande tillägg i fråga om bostad i konventionellt beskattat flerfamiljshus eller i fråga om rörelse. Den frågan kräver ytterligare överväganden bl.a. med tanke pä de skiftande situationer som kan föreligga. Som ett exempel kan jag nämna fallet att fräga är om ett s. k. andelshus. I sammanhanget vill jag

Prop. 1981/82:197 59

nämna att förslaget i promemorian inte avsäg att göra någon ändring för de fall där någon driver rörelse i den egna vUlan. I sådana faU skall rörelsedelen brytas ul och boendedelen beskattas för sig enligt schablonmetoden.

I promemorian diskuterades även en annan situation där en lösning skuUe kunna tänkas efter den nu nämnda modellen, nämligen räntefria lån från arbetsgivare tUl anställda. Någon lösning av detta problem föreslogs inte utan saken ansågs böra övervägas ytterligare. Flera remissinstanser har emellertid ansett att frågan bör lösas i detta sammanhang. Jag delar den uppfattningen.

Ett ränlefrilt lån från en arbetsgivare tiU en annan anställd än en delägare i ett fåmansföretag anses i paxis (RÅ 1977 Aa 206) i dag inte innebära nägon skattepUktig förmån för den anställde. Förmånen ingår inte heller i underlaget för arbetsgivaravgifter.

Skattefriheten kan sägas innebära en tyst kvUtning mellan olika inkomstslag. Man menar då att räntefriheten ersätter höjd lön. Om marknadsmässig ränta hade utgått för lånet skulle arbetstagaren fått kompenseras genom höjd lön. Den högre lönen hade medfört större skatt för arbetstagaren. Rätten fill avdrag för räntan skulle emellertid eliminera skatteökningen. Även för arbetsgivaren blir beskattningsresultalet oförändrat.

I och med alt avdragsbegränsningen införs faller uppenbariigen grunden för det återgivna resonemanget. Ett underskott i kapital kan inte längre fritt kvittas mot en höjd lön. Räntefriheten kan för skattskyldiga med inkomst över brytpunkten ge upphov till en klar skatteförmän. TiU detta kommer att arbetsgivaren inte behöver betala socialavgifter. Räntefria län kan i detta läge komma att bU eftertraktade substitut för höjda löner. Någon form av reglering av skattesituationen vid räntefria lån ter sig därför nödvändig.

Det är enligt min mening angeläget att man väljer en enkel och lätthanterlig lösning. Tidigare förslag i ämnet har kritiserats just för att de skulle vålla praktiska svårigheter. Jag tänker här på det förslag som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) lade fram i BRÅ PM 1980:02. Det förslaget innebar att förmånen av ett räntefritt lån skuUe jämställas med lön till den anställde och även ingå i avgiftsunderlaget. Bl. a. svårigheterna i fråga om avgiftsdelen åberopades som ett skäl mot det förslaget. Jag begränsar mig mot denna bakgrund tiU att nu föreslå regler som står i direkt samband med avdragsbegränsningen.

De nya reglerna bör enligt min mening inriktas på att hindra ett kringgående av avdragsbegränsningarna. Mot denna bakgrund faller det sig naturligt att beakta de räntefria länen när underlaget för filläggsbelopp skall bestämmas. Härigenom undviker man också svårigheterna på avgiftssidan. Detta innebär att förmånen av ett räntefritt län eller ett län mot lägre ränta än normalt bör tas upp som en särskUd lilläggspost. Närmare bestämt innebär mitt förslag följande.

Prop. 1981/82:197 60

De lån som bör träffas av de nya reglerna är räntefria eller lägförräntade län frän arbetsgivare till anstäUda. Även uppdragsförhållanden bör tas med eftersom även här räntefriheten kan vara ett alternativ till kontant ersättning.

Ett problem är att avgöra vUka låntagare som skaU omfattas av regleringen. Om endast den anställde omfattas kan reglerna kringgås genom att den anställdes make eller annan närstående beviljas länet. Även dessa fall bör därför omfattas av regleringen. Mot bakgrund av att lånet grundar sig på förhållandet mellan den anståUde och arbetsgivaren är det lämpligt att den anställde bUr skattesubjekt även när en närstående formellt är gäldenär. Som närstående bör här betraktas den närståendekrets som anges i få-mansföretagslagstiftningen, 35§ la mom. nionde stycket KL.

För att skatteplikten inle skall kunna kringgås genom att det räntefria lånet ges av annan än arbetsgivaren, t.ex. arbetsgivaren närstående företag, mäste denna situation ocksä regleras. Med lån från arbetsgivaren bör jämställas lån från annan, om det finns anledning att anta att lånet förmedlats av arbetsgivaren. Med annan avses såväl annan fysisk person som annat företag, stiftelse eller förening.

I princip bör alla penninglän till anställda omfattas av de nya reglerna. Det är knappast möjligt att undanta kortfristiga lån eller mindre belopp. Riskerna för missbruk genom kringgående liksom svårigheterna att göra godtagbara avgränsningar måste beaktas. Ett kortfrisfigt lån kan t.ex. återbetalas och beviljas pä nytt i kortare intervaller. Små lånebelopp kan ackumuleras. Å andra sidan skall beskattning bara ske i sådana fall där det verkligen är fråga om län i vedertagen mening. Så kan knappast t.ex. förskott på lön anses vara ett lån om inte särskUda omständigheter föreligger. Detsamma fär sägas gälla i fråga om kreditköp hos arbetsgivaren.

Om ett räntefritt lån eller ett sådant mol låg ränta lämnas skall beskattning ske för värdet av denna förmån. Här bör förmånen värderas med utgångspunkt i en normalränta pä samma sätt som tillämpas i fräga om fåmansförelagen. Det får ankomma pä RSV att utfärda närmare anvisningar härom.

Ett särskih problem är hur de nya reglerna skall förhålla sig till de bestämmelser som finns i fråga om räntefria lån från fåmansföretag till företagsledare i sådana företag (35§ la mom. Qärde stycket KL). De särskUda reglerna för fåmansföretag har en annan inriktning än de som jag nu tagit upp. Fåmansföretagsreglerna tar sikte på all begränsa möjligheten Ull kringgående av reglerna att utdelning och lön skall beskattas. Nuvarande bestämmelser för dessa fall bör därför behållas. Den nu föreslagna bestämmelsen bör därför inte tillämpas om 35 § la mom. fjärde stycket KL är fillämpligt.

Även dessa regler bör tillämpas första gången vid 1984 års taxering. Detta bör gälla oavsett vid vilken tidpunkt länet lämnats.

Prop. 1981/82:197 61

2.2.3 Makebeskatlningen

Jag avser nu att ta upp frågan om de ändringar som avdragsreformen påkallar i fråga om beskattningen av makar.

En första fråga blir hur sambeskattningen bör vara utformad för framtiden. Med sambeskatlning avser man i aUmänhet det förhållandet att en del av den ena makens inkomst vid den statUga taxeringen sammanläggs med den andra makens inkomst och därigenom beskattas hårdare än vad som annars blivit fallet. Det finns emellertid andra sambeskattningsregler. Vid fillämpning av den s. k. begränsningsregeln behandlas makar som en skatt-skyldig och följden kan bli en hårdare beskattning än om makarna beskattats individuellt. Andra inslag av sambeskattning verkar i motsatt riktning. Det s. k. sparavdraget under inkomst av kapital får fördelas mellan makarna. En liknande regel gäller i fråga om skaltereduktion för aktieutdelning. Vidare får underskottsavdrag, andra aUmänna avdrag och förlustavdrag, som inte kunnat utnyttjas av den make som är berättigad till avdraget, föras över till den andra maken.

Sambeskatlningen tar sikte på s.k. B-inkomster och hit hör främst inkomst av annan fastighet och kapital. I fråga om s. k. A-inkomster, vartill räknas inkomst av tjänst och annat förvärvsarbete, sker däremot en indivi-dueU beskattning. Sambeskatlningen innebär att B-inkomster vid beräkningen av den statliga inkomstskatten skall.läggas pä toppen hos den make som har den högsta A-inkomsten. Sambeskattning blir alltså bara aktuell i de fall maken med den lägsta A-inkomsten också har B-inkomst.

Uppgår makarnas sammanlagda B-inkomster tUl högst 2000 kr. räknas de som A-inkomst. Vidare gäller att minst 4500 kr. av vardera makens beskattningsbara inkomst alltid behandlas som beskattningsbar A-inkomst.

De nuvarande sambeskattningsreglerna är myckel svårtiUgängliga och försvårar även tillämpningen av andra skatteregler. Erfarenheten visar att många skattskyldiga inte klarar av att räkna ut sin skatt i dessa fall. Även för skattemyndigheterna medför sambeskattningsreglerna högst betydande administrativa bekymmer. Under remissbehandlingen har också åtskilliga önskemål framförts om en avveckling av sambeskattningen. Jag delar den uppfattningen att stora förenklingsvinster är att hämta på detta område. Man måste emeUertid samtidigt beakta att ett slopande av sambeskattningen i en del fall öppnar möjligheter tiU skaltevinster i en omfattning som är besvärande från fördelningspoUtiska utgångspunkter. Enligt min mening är en avveckling av sambeskatlningen i och för sig önskvärd men detta fordrar ytterligare överväganden. När det sedan gäller att avgöra hur den skaU ändras med anledning av skattereformen är det ä andra sidan nödvändigt att fa till vara aUa möjligheter tUl förenklingar.

I promemorian har man också stannat för att begränsa sambeskatlningen tiil att avse beräkning av tilläggsbelopp. Det är främst där en sammanläggning av inkomsterna får påtaglig betydelse för skattens storlek. Någon

Prop. 1981/82:197 62

sambeskattning föreslås alltså infe förrän brytpunkten passeras och häri ligger givelvis en stor förenklingsvinst genom att antalet sambeskattnings-fall starkt begränsas. I samma riktning verkar förslaget att ändra det nuvarande gränsbeloppet, 2000 kr., fill ett grundavdrag om 5000 kr. Antalet samtaxcringsfall kan efter dessa ändringar antas minska från ca 800000 tUl ca 120000. Förslaget innebär alltså att sambeskattningen begränsas till beräkningen av tiUäggsbelopp. Den nuvarande indelningen i A-inkomst och B-inkomst behålls för detta ändamål. Jag vill erinra om att dessa begrepp används inte bara i samband med beskattningen av makar. Så är t. ex. rätten tUl förvärvsavdrag och avdrag för pensionsförsäkringsavgifter i princip knuten till storleken av den skatlskyldiges A-inkomsl.

Jag föreslär att promemorieförslaget genomförs med den ändringen att höjningen av sambeskallningsgränsen bör genomföras redan inkomståret 1983 i stället för först år 1985. I sambeskattningen i övrigt föreslår jag inte ändringar. Så bör makar även i fortsättningen behandlas som en skatlskyldig vid tillämpning av begränsningsregeln för sammanlagd skatt. Likaså bör möjligheten finnas kvar att föra över inte utnyttjade allmänna avdrag och förlustavdrag till den andra maken. Detta får dä betydelse vid beräkningen av grundbelopp och vid kommunaltaxeringen. Å andra sidan måste makes underskott i förvärvskällor - lika väl som egna underskott -återföras vid beräkningen av underiag för tilläggsbelopp.

Jag vill slutligen ta upp en speciell sambeskattningsfråga. Jag har tidigare föreslagit att den skallskyldige vid beräkning av underiag för tilläggsbelopp skall få räkna av ett överskott av kapital mot ett underskott av en schablontaxerad fastighet intill en gräns om 30000 kr. Denna kvittningsrätt bör dock endast gälla egna underskott och inte om underskottet finns hos den ena maken och överskottet hos den andra maken. En sädan kvittning mellan makarna skulle nämligen kräva detaljerade regler för att täcka alla fall. Den skulle ocksä innebära att ett underskott skulle komma att kvittas på olika sätt vid beräkningen av beskattningsbar inkomst resp. underiag för filläggsbelopp. Vad jag nyss nämnt om behovet av förenklingar talar därför mot att medge kvittning mellan makar. Jag vill, i anledning av invändningar mot denna lösning som framkommit vid remissbehandlingen, erinra om att även dagens regler utesluter överföring av underskott så länge bägge makarna har inkomst.

2.2.4 Marginalskattespärren

Marginalskattespänen innebär att statlig inkomstskatt inte tas ut i den mån den tillsammans med kommunal inkomstskatt överstiger 80% av någon inkomsfdel upp till 30 basenheter och 85 % av inkomst däröver. Har den skattskyldige inkomst som skall heskallas i flera kommuner, kan beräkningen komma att ske med utgångspunkt i olika skattesatser i fråga om skilda inkomstdelar. Vid gemensam skatteberäkning för makar fiUämpas spärren som om maken med den största beskattningsbara A-inkomsten var skattskyldig även för andra makens beskattningsbara B-inkomst.

Prop. 1981/82:197 63

I promemorian föreslås att spärren för framtiden skaU tillämpas vid beräkningen av tilläggsbelopp och inte vid beräkningen av grundbelopp. Delta är nödvändigt med tanke på makefallen eftersom sambeskattningen av dessa som nyss nämnts har anknufits till tilläggsbeloppet. Spärren har utformats så att tilläggsbelopp inte skall tas ut i den män det pä någon inkomstdel skulle utgä med högre belopp än som motsvarar 60% minskat med den kommunala skattesatsen. Detta innebär tillsammans med ett grundbelopp efter 20% en spärt vid en marginalskatt om 80%. I fräga om den kommunala skattesatsen tillämpas i dag den ordningen att man för varje del av den statligt beskattningsbara inkomsten tar hänsyn fiU den kommunala skattesatsen för motsvarande del av den kommunall beskattningsbara inkomsten, varvid antas bl.a. att inkomsten i hemortskommunen anses utgöra den högsta delen av denna inkomst. Särskilda regler gäller om inkomsten finns i flera andra kommuner än hemortskommunen.

Marginalskattespärren är i dag administrativt mycket betungande, särskilt då gemensam skatteberäkning skall ske för makar med inkomster i flera kommuner. Även om de tidigare redovisade förslagen till nya skatteskalor kommer att kraftigt begränsa antalet fall där spärren behöver tUlämpas bör ytterligare förenkUngsmöjligheter fillvaratas.

I promemorian har man också föreslagit att beräkningarna skall grundas på en enda kommunal skattesats för hela inkomsten. Det föreslås att skattesatsen i den kommun där inkomsten är störst skall fillämpas.

De förslag som redovisats rörande marginalskattespärren innefattar betydande förenkUngar och bör enligt min mening genomföras.

2.2.5 Begränsningsregeln

I lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall finns regler som syftar till att hindra att det sammanlagda skatteuttaget blir för högt. Reglerna innebär i korthet följande.

Först bestäms ett spärrbelopp. Underlaget för detta utgörs av den statligt beskattningsbara inkomsten minskad med 4500 kr. och ökad med bl. a. investeringsavdrag och avdrag för egenavgifter. Spärrbeloppet är 80% av underlaget upp till 30 basenheter och 85% av den överskjutande delen. Därefter beräknas ett skattebelopp som utgör summan av statlig och kommunal inkomstskatt, förmögenhetsskatt, egenavgifter saml sjömansskatt.

Begränsningsregeln fillämpas när skattebeloppet överstiger spärrbeloppet. Överskjutande skattebelopp kan dä falla bort helt eller delvis. Det är dock bara förmögenhetsskatten och den statUga inkomstskatten som kan sättas ned.

Begränsningsregeln gäller för fysiska personer och dödsbon. För makar tillämpas regeln pä grundval av deras sammanlagda inkomster, förmögenheter och skattebelopp. Begränsningsregeln syftar i princip tiU att begränsa skatteuttaget pä förmögenhet som ger en låg avkastning. Det har inte ansetts rimligt att den samlade inkomst- och förmögenhetsskatten skall ta

Prop. 1981/82:197 64

hela inkomsten i anspråk eller ännu mer. De skäl som.åberopats för bestämmelser av den typ som begränsningsregeln representerar har samma giltighet även sedan skattereformen har genomförts. Regeln måste dock utformas pä ett annat sätt än hittills med tanke pä de nya avdragsbegränsningarna.

I promemorian föreslås att regeln för framtiden konstrueras på följande sätt. I spärrbeloppet inräknas dels 50% av den statligt beskattningsbara inkomsten, dels en viss andel av underlaget för tilläggsbelopp. Denna andel föreslås normalt vara 25 %. Är underlaget för tilläggsbelopp större än 45 basenheter föresläs att tiUägget skall avse 30% av det överskjutande beloppet. I skattebeloppet skall inräknas all statlig inkomstskatt, således även den del av skatten som kan sägas belöpa på underskottsavdrag. Denna del av skatten skall inte få sällas ned.

Beträffande regelns uppbyggnad i övrigt har man i promemorian sökt göra de förenklingar som kan göras eftersom beaktandet av underskottsavdragen fört in ett nytt, komplicerande moment på ett redan komplicerat område.

I promemorian föreslås också att egenavgifterna inte längre skall få påverka skattenedsättningen. Man pekar pä att hänsynstagandet fill egenavgifterna ger egenföretagaren en omotiverad skatteförmån jämfört med den som bedriver sin näringsverksamhet genom exempelvis ett helägt aktiebolag. Någon möjlighet för aktieägaren/företagsledaren att vid tillämpning av begränsningsregeln beakta de av bolaget erlagda avgifterna föreligger ju inte. Inte bara önskemålet om neutralitet mellan olika företagsformer utan även det faktum att egenavgifterna i sammanhanget ger upphov till åtskilliga praktiska problem anförs som skäl för att undanta egenavgifterna.

Begränsningsregeln föreslås således i fortsättningen bara gälla statlig och kommunal inkomstskatt, förmögenhetsskatt och sjömansskatt. I förenklingssyfte föreskrivs vidare att 4500-kronorsregeln slopas. Jag ansluter mig till de framlagda förslagen. Den närmare utformningen av de nya reglerna behandlas i specialmotiveringen.

2.2.6   Särskilda frågor 2.2.6.1 Extra avdrag

F. n. kan extra avdrag medges vid inkomsttaxeringen för i huvudsak tre grupper skattskyldiga. En grupp utgörs av folkpensionärer och en annan av dem som till följd av stor försörjningsbörda eller annan särskilt angiven orsak kan åberopa existensminimireglerna. En tredje grupp består av skattskyldiga med särskilda sjukdomskostnader. I promemorian föresläs att extra avdrag för framtiden skall medges enligt samma regler både vid beräkning av beskattningsbar inkomst och underlag för tilläggsbelopp. Jag biträder detta förslag.

Prop. 1981/82:197 65

2.2.6.2 Sjömansbeskattningen

De som är anställda ombord på svenska handelsfartyg skall erlägga sjömansskatt enligt bestämmelserna i lagen om sjömansskatt, SjL. I korthet gäller följande sävitt nu är av intresse.

Sjömansskatten är en definitiv källskatt som tas ut av ombordanställda. Detta innebär att sjömannen inte skall deklarera sin sjöinkomst. Någon särskild taxering sker inte heller av sjöinkomst. Om en sjöman däremot har inkomster även i land beskattas dessa efter i stort sett samma regler som gäller för andra skattskyldiga. Nägon sammanläggning görs inte av sjöinkomst och landinkomst utan de båda inkomstdelarna beskattas i princip var för sig.

Under vissa omständigheter kan sjömansskatten jämkas. Så är enligt 12 § I mom. fallet om en sjöman kan göra sannolikt alt han vid taxering till stadig inkomstskatt skulle kunna påräkna avdrag för l.ex. underskott i egen eller makes förvärvskälla. I sådant fall skall den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten jämkas med belopp motsvarande vad som kan antas inte bli utnyttjat vid taxeringen i land.

Sjömansskatten är bestämd med anknytning fill den stafiiga inkomstskatten samt en viss genomsnittlig kommunal utdebitering. Även andra komponenter bestämmer sjömansskatten. Hänsyn tas till värdet av fri kost och vidare medges bl. a. ett schablonmässigt beräknat omkoslnadsavdrag. På grundval av nu redovisade förhållanden fastställs särskilda tabeller för sjömansskatten och dessa är fogade tiU SjL. Olika tabeller gäller för näroch fjärrfart (tabell N och F) och vidare anges i särskilda kolumner grunden för skatt med hänsyn till sjömannens civilstånd. Med anledning av dessa tabeller fastställer sedan riksskatteverket de egentliga sjömansskat-tetabellema som behövs för beräkning av sjömansskaften i de enskilda fallen.

I promemorian föreslås att de marginalskattelättnader och avdragsbegränsningar som skall gälla för inkomsttagare i land även skall gälla ombordansläUda. I fråga om marginalskattelättnaderna föreslås att den nuvarande modellen för tabellernas utformning skall användas. Med tanke på avdragsbegränsningarna blir det däremot nödvändigt att arbeta med dels en tabell som bygger på vad som skulle kunna kallas sjömansskattens grundbelopp och dels en som på motsvarande sätt bygger på tilläggsbeloppsdelen. Jämkning för underskott föreslås inte få avse den sistnämnda delen av sjömansskatten.

För utomnordiska sjömän föreslås däremot att det alltjämt skall räcka med en tabell för Qärrfart och en för närfart. För dessa gäller nämligen en mer schablonmässig beskattning.

Jag föreslår att de nu redovisade förslagen genomförs. Jag avser att inom kort återkomma med förslag till nya tabeller.

5   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 66

2.2.7 Vissa förenklingsåtgärder

Vid åtskilliga tUlfällen har framförts önskemål om förenklingar inom skattesystemet. Inte sällan har kritiken tagit sikte på de svårigheter som förekomsten av olika avdrag ger upphov till. Inte minst i inkomstslaget tjänst förekommer ett stort antal avdragsyrkanden och då i de flesta fall pä mindre belopp. Av dessa föranleder en stor andel förfrågningar till de skattskyldiga från taxeringsmyndigheternas sida. Förhållandevis lång tid måste läggas ned på utredning av dessa avdragsyrkanden. Del är ett för skattemyndigheterna tidskrävande arbete som ofta möts av de skattskyldiga med irritation. Jag anser att det nu i samband med den föreslagna skattereformen är ett lämpligt tillfäUe att påbörja arbetet med att söka förenkla taxeringsförfarandet. Jag avser atf först ta upp frågan om ytterligare schablonavdrag i inkomstslaget tjänst vid sidan om det nuvarande på 100 kr. Därefter tar jag upp två allmänna avdrag som bör kunna avskaffas.

Schablonavdrag från intäkt av tjänst

I 33 § KL anges de kostnader för vilka avdrag får åtnjutas i inkomstslaget tjänst. Hit hör kostnader för resor till och från arbetet. Andra sädana poster är avdrag för resekostnader och ökade levnadskostnader vid arbete utanför verksamhetsorten. Härutöver förekommer avdragsposter av varierande slag, säsom för facklitteratur, arbetsrum, arbetskläder m. m. Dessa avdrag uppgår som regel till förhållandevis små belopp. Endast undantagsvis rör det sig om belopp av någon större omfattning.

Enligt gällande regler får skatlskyldig som haft intäkt av tjänst göra avdrag med minst 100 kr. - s. k. schablonavdrag - även om hans avdrags-giUa kostnader i förvärvskäUan understiger detta belopp. Avdraget fär göras av alla som haft inkomst av tjänst i KL:s mening, aUtså även av dem som haft enbart pension, livränta o.d. Schablonavdraget får inte i något fall överstiga bruttointäkten. Detta schablonavdrag bör behällas. För att förenkla taxeringsarbetet bör emellertid ett ytterligare schablonavdrag införas. Delta bör utformas enligt följande.

I och för sig skulle det enklaste vara att låta ett sådant schablonavdrag avse alla kostnader som är avdragsgilla under tjänst. Del är emellertid än så länge knappast möjligt, utan tUls vidare måste minst två avdragsposter ligga utanför schablonen. Så bör avdrag för kostnader för resor till och från arbetet medges vid sidan av ett sädant schablonavdrag. Reglerna för sådana reseavdrag har nyligen ändrats med verkan fr. o. m. 1983 års taxering (prop. 1980/81:118 bil. 2, SkU 1980/81:44, rskr 1980/81:285, SFS 1981:341). Här bör aUtjämt avdrag medges med den del av kostnaderna som överstiger 1000 kr. Även avdrag för resekostnader och ökade levnadskostnader vid tjänsteresa eUer dubbel bosättning bör medges enligt nuvarande regler och alltså utgä vid sidan om det nya schablonavdraget. Ett skäl för detta är att skattereglerna på defta område är olika för olika personalkategorier. Anställda i offentlig tjänst beskattas inte för kostnads-

Prop. 1981/82:197 67

ersättningar men har å andra sidan i princip inte heller rätt tUl avdrag för sina kostnader. Övriga löntagare beskattas för uppburen ersättning men har rätt till avdrag för sina kostnader. Om dessa kostnader omfattades av schablonen skulle anställda i offentlig tjänst fä dels indirekt fullt avdrag och dels avdrag enligt schablonen. Övriga skulle däremot bara få schablonavdraget. Av bl.a. denna anledning bör det nya schablonbeloppet inte heller omfatta avdrag för kostnader pä grund av tjänsteresa eller dubbel bosättning. Övriga avdragsposter i inkomstslaget tjänst bör däremot omfattas av det nya schablonavdraget.

Omkostnader för intäkternas förvärvande föreligger i princip endast då inkomsten härrör från utfört arbete. Det nya schablonbeloppet bör därför begränsas fill att avse inkomst av sådant arbete. Från rätten till schablonavdraget bör därför undantas skattskyldiga vilkas inkomst av tjänst härrör helt frän t.ex. folkpension eUer periodiskt understöd. Det betyder att de inkomster som berättigar tUl avdrag är kontanta bruttolöner och sådana intäkter som enligt 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring är att jämställa med inkomst av anställning. Hit räknas bl. a. sjukpenning, föräldrapenning och kontant arbetsmarknadsstöd. I tydlighetens intresse vill jag framhålla att även pensionärer givelvis är berätfigade fill det nya schablonavdraget, om de vid sidan av pensionen har lön eller annan inkomst som här avses.

Det nya schablonavdraget bör bestämmas till ett belopp som är så avpassat att det omfattar ett så stort antal skattskyldiga som möjligt för att därigenom uppnå största möjliga förenklingsvinst. Det får å andra sidan inte sättas så högt att opåkallal höga skattelättnader uppkommer. Med beaktande av dessa synpunkter finner jag det lämpligt att föreslå att det nya schablonavdraget bestäms till 1000 kr. Avdraget bör dock inte få överstiga 5% av intäkten. I det sistnämnda fallet skall det framräknade beloppet avrundas till närmast högre hundratal kr.

Den som haft kostnader som överstiger schablonen får på sedvanligt sätt yrka avdrag för dessa. Den nuvarande regeln om att kostnadsavdraget skall avrundas fill närmast högre jämna hundratal kronor bör enligt min mening slopas. Det har nämligen visat sig att avrundningen i praktiken föranleder åtskiUiga felräkningar. Som jag nyss nämnt bör det nuvarande 100-kronorsavdraget vara kvar. Detta kommer då att kunna utnyttjas främst av skattskyldiga som t.ex. bara har pensionsinkomster. De båda schablonavdragen skall givetvis inte kunna utnyttjas samtidigt. Man kan uttrycka saken så att alla har i och för sig rätt till ett avdrag pä minst 100 kr. För vissa slag av inkomster kan emellertid det högre schablonavdraget bU aktuellt. I sådant fall är det lägre schablonavdraget sä att säga konsumerat.

De nya reglerna bör tillämpas fr. o. m. 1984 års taxering.

Frivilliga periodiska understöd Ett annat område där förenklingar kan göras är beträffande avdraget för

Prop. 1981/82:197 68

friviUiga periodiska understöd. Önskemål härom har framförts vid ätskilliga tillfällen. Periodiska understöd brukar indelas i legala och frivilliga. Med legala understöd avses dä sädana som nämns i punkt 5 andra stycket av anvisningarna till 46 § KL. Hit hör främst underhällsbidrag till förutvarande make. Övriga periodiska understöd kallas frivilliga.

Tidigare medgavs avdrag för periodiska understöd i obegränsad omfattning. Genom lagstiftning 1973 begränsades emellertid rätten till avdrag för frivilliga periodiska understöd till 5000 kr. per år och mottagare. Därefter har avdragsrätten ytterligare begränsats. Fr. o. m. 1982 års taxering gäller nämligen att avdrag bara medges med 5000 kr. oavsett antalet mottagare. Avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd vållar kontrollsvårigheter och vidare får det anses att behovet av sådana understöd har minskat. Jag föreslår att avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd slopas. De nya reglerna bör tillämpas fr. o. m. 1984 års taxering.

En särskild övergångsregel behövs emellertid. Med frivilliga understöd avses nämligen i skattesammanhang inte bara sådana som utgår utan att del finns någon skyldighet för givaren att betala, utan även vissa understöd som fått en juridiskt bindande form. När avdragsrätten begränsades genom 1973 års lagstiftning tog man genom övergångsbestämmelserna hänsyn till understöd som utgick på grund av bindande förpliktelser som tillkommU före tidpunkten dä propositionen blev offentlig. För sädana utbetalningar skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. Vid införandet av den senaste begränsningsregeln infördes inga nya övergångsbestämmelser men de år 1973 införda fick alltjämt gälla. Detsamma bör gälla i fråga om det förslag jag nu lägger fram.

Det kan nämnas att vad jag har anfört inte berör avdraget för underhåll av icke hemmavarande barn. Detta avdrag regleras i särskild ordning.

Kapitalförsäkringsavdraget

Avdrag får enligt 46 § 2 mom. KL göras för premier och andra avgifter för kapitalförsäkring samt sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Rätt till avdrag enligt dessa regler föreligger dock inte i vissa fall då premien i stället är avdragsgill enligt särskilda bestämmelser och inte heller för avgift till sjukförsäkring enligt 2-4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring. Avdraget är maximerat till 250 kr. för ensamstående och till 500 kr. för sammanlevande makar gemensamt och för ensamstående med hemmavarande barn.

Riksdagen har vid flera tUlfäUen haft all la stäUning till motionsyrkanden om höjning av avdraget ifråga. Sädana yrkanden har emellertid avvisats varvid det erinrades om de försäkringsförmåner som anställda i allmänhet åtnjuter och om att jordbrukare och rörelseidkare fr.o.m. taxeringsåret 1977 har rätt lill avdrag i förvärvskällan för premier för grupplivförsäkring, om förmånerna inte är större än för befattningshavare i statlig tjänst.

Från skattemyndigheternas sida har vid ett flertal tillfällen framförts

Prop. 1981/82:197 69

önskemål om ett slopande av avdraget eftersom det visat sig medföra ett inte obetydligt merarbete vid taxeringen. Med hänsyn till förenklings vinstema föreslår jag därför att avdraget slopas. De nya reglerna bör tillämpas första gången vid 1984 års taxering.

2.2.8 Övergångsregler

Skattereformen aktualiserar vissa övergångsfrågor. Den följande genomgången anknyter fill de tidigare redovisade förslagen. Lämpligen bör övergångsreglerna tas in i en särskild lag.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1982 och tillämpas första gången vid 1984 års taxering. Jag föreslår emellertid att reglerna i viss utsträckning skall få verkan redan före nämnda dag. Detta har betydelse med tanke på sådana skattskyldiga som har räkenskapsår som börjar före ikraftträdandet. Den 1 maj 1982 är i och för sig den fidpunkt dä det tidigaste av de i bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen godkända räkenskapsåren börjar som kan ligga fill grund för 1984 års taxering. I det följande redovisar jag de viktigaste punkterna i fråga om ikraftträdandebestämmelserna. Beträffande den närmare utformningen av dessa regler hänvisas till specialmotiveringen.

Avdragsbegränsningen sätter in redan vid 1984 års taxering i anslutning fill att den statliga inkomstskatten klyvs i ett grundbelopp och ett filläggsbelopp. Syftet är alltså att underskott vid detta och senare års taxeringar skall beröras.

Förlustavdrag skall behandlas pä samma sätt som underskottsavdrag i det nya systemet. I fråga om dessa behövs emellertid en undanlagsregel. Avdrag för förlust som hänför sig tUl 1983 års taxering eller tidigare bör inte läggas fill den beskattningsbara inkomsten när underlaget för tilläggsbelopp bestäms. Motsvarande bör gälla även i vissa andra fall när avdrag fär förskjutas. Kviftningsreglerna bör — liksom bestämmelserna om till-läggsposterna — tillämpas redan fr.o.m. 1984 års taxering. Reglerna om rätten att avräkna tidigare underskott bör bara tillämpas i fråga om sådana som uppkommer fr. o. m. taxeringsåret 1984.

Skatteskalorna för de tre åren är utformade så att sänkningen av marginalskatterna liksom avdragsbegränsningen görs i tre steg. Tekniskt bör detta ske så att skallesatserna i skikten över 7 basenheter successivt sänks samfidigt som en aUt större del av den stafiiga inkomstskatten i skikten över 16 basenheter förs över till tilläggsbeloppet.

Den nuvarande sambeskatfningen av B-inkomster skall i det nya systemet inskränkas fill fiUäggsbeloppsdelen. I fräga om grundbeloppet skall någon sambeskattning av B-inkomster inte förekomma. Under övergångsåren - alltså vid 1984 och 1985 års taxeringar bör emellertid sambeskatlningen avse grundbeloppet.

Vidare bör marginalskattespärren och begränsningsregeln pä grund av sitt nära samband med skatteskalorna på samma sätt som dessa successivt ges ett nytt innehåll.

Prop. 1981/82:197 70

I detta sammanhang vill jag avslutningsvis nämna att ändringarna i den stafiiga inkomstbeskattningen påkaUar en viss översyn av reglerna för taxeringsförfarandet. Det blir här bl. a. fråga om ändringar av administrativ eUer redakfionell art. De ändringar som kan bli aktuella i förevarande sammanhang kommer företrädesvis att avse hur underlaget för tiUäggsbe-loppet skall redovisas i deklarationsblanketter, längder och slutskattesed-lar. Även vissa begreppsbestämningar kan behöva ses över.

På nägra punkter behövs å andra sidan en del materiella ändringar. Jag avser här bl. a. reglerna i lagen (1951:763) om beräkning av stafiig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

Jag avser att återkomma till dessa frågor.

3    Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom budgetdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

2. lag om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskaft,

3. lag om ändring i lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § I mom. lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt,

4. lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall,

5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lagom ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

7. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

8. lag om allmän löneavgift,

9. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Förslaget under 9 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4'.

Det är angeläget aft förslagen kan föreläggas riksdagen i sädan tid att de hinner behandlas under innevarande riksmöte. Med hänsyn härtiU bör lagrådets yttrande inhämtas endast över förslaget till lag om ändring i lagen om stafiig inkonistskatt, som innehåller huvudpunkterna i inkomstskattereformen, samt den därtill anknytande särskilda ikraftträdandelagen.

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen frånsett redaktionella ändringar samt att tabeller för sjömansskatt tillkommit i förslaget under 5.

Prop. 1981/82:197 71

4   Specialmotivering

4.1 Lagen om statlig inkomstskatt

Inkomstskattereformen föranleder flera nya bestämmelser i lagen (1947:576) om statlig inkomstskaft, SIL, varjämte några bestämmelser har i väsentUgen oförändrat skick flyttats till andra lagrum än tidigare.

9 § I mom.

I lagrummet finns bestämmelser om beräkning av beskattningsbar inkomst. Som nämnts i den allmänna motiveringen skall sambeskattningen av makar i framfiden ske endast vid beräkning av tilläggsbelopp. Reglerna om A- och B-inkomst fär då inte längre betydelse vid beräkning av beskattningsbar inkomst och hänvisningen i detta lagrum till bestämmelserna därom i 9 § 3 mom. utgår.

9 § 3 mom.

Lagrummet innehåller f.n. vissa grundläggande regler för makebeskattningen, bl.a. en definition av A- och B-inkomst som har betydelse även i andra sammanhang. Vidare finns regler i vilka fall och hur beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-inkomst skall beräknas för makar. Nägon ändring i definitionerna av A- och B-inkomst är inte avsedd och bestämmelserna står således kvar. Eftersom sambeskattningen av B-inkomster i fortsättningen skaU ske endast vid beräkning av tilläggsbelopp utgår reglerna angående beskattningsbar A- och B-inkomst. Motsvarande bestämmelser i fräga om underlag för tilläggsbelopp har tagits in i 11 § 3

9 § 4 mom.

Medan bestämmelserna i 9§ 3 mom. endast avser makar som bor i Sverige, finns det i detta moment bl.a. bestämmelser om sambeskattning av makar som är bosatta utomlands. Bestämmelserna, som hänvisar till 9 § 3 mom., utgår ur lagrummet. Dessutom har en i lagrummet intagen regel om avrundning av beskattningsbar inkomst blivit överflödig genom att numera taxerad inkomst för fysiska personer m.fl. skall avrundas till helt hundratal kronor. Även denna bestämmelse utgår ur lagrummet.

9 § 5 mom.

I lagrummet föresknvs att skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder först då den beskattningsbara inkomsten uppgår tUl minst 100 kr. Bestämmelsen har f. n. betydelse endast för aktiebolag och andra proportionellt beskattade skattskyldiga, vars beskattningsbara inkomst avrundas till helt tiotal kronor. Någon ändring häri är inte avsedd men inkomstskafferefor-men medför att detta mäste uttryckligen framgå av lagtexten. Fysiska

Prop. 1981/82:197 72

personer och andra progressivt beskattade kan nämligen i framtiden komma att påföras statlig inkomstskatt - i form av tilläggsbelopp - utan att ha någon beskattningsbar inkomst.

9a§

I lagrummets första stycke anges att den statliga inkomstskatten för framfiden skall ha tvä beståndsdelar, nämligen grundbelopp och tilläggsbelopp. Begreppet grundbelopp får med förslaget en annan innebörd än den nuvarande. Framdeles kommer grundbeloppet att utgöra en del av den statliga inkomstskatten, för proportionellt beskattade subjekt hela denna skatt. I dag är grundbeloppet ett tekniskt begrepp i ett system som ger en möjlighet att ändra skatteuttaget utan att ändra skatteskalan. Denna möjlighet har emellertid inte utnyttjats pä de senaste 25 åren. Samma effekt -nämligen en proportionell ändring av skatten för alla inkomsttagare - kan åstadkommas även på annat sätt. Nägot behov av att behålla det hittillsvarande systemet föreligger därför knappast.

Det nu sagda innebär att regler som anknyter till det gällande grundbeloppsbegreppet måste ändras. Regler med sådan anknytning finns i 10§ I mom. och 12§ SIL saml i 4§ 3 mom., 25§ och 27§ I mom. uppbördslagen (1953:272).

Underlagen för inkomstskattens båda delar anges i andra stycket. 1 fråga om underlaget för tilläggsbelopp sker det i form av en hänvisning till 10 § 3 mom.

10 § 1 mom.

Lagrummet innehåller skalorna för beräkning av grundbelopp och till-läggsbelopp för fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser. Begreppen grundbelopp och tilläggsbelopp har redovisats i kommentaren till 9a§.

10 § 2 mom.

Till detta moment har från förutvarande 10 § 1 mom. fjärde stycket överflyttats definitionen av familjestiftelse. Skattesatserna för aktiebolag, föreningar m.fl., som tidigare fanns i lagrummet, har flyttats till 10a §.

10 § 3 mom.

Av lagrummet framgår att undertaget för tilläggsbelopp utgörs av den beskattningsbara inkomsten med vissa tilläggs- eller avdragsposter. I 4-6 mom. finns närmare bestämmelser om hur dessa poster skall fastställas.

Vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp gäller enligtförsta stycket 1 som huvudregel att den beskattningsbara inkomsten skall ökas med eget eller från make överfört underskottsavdrag. Det vid beräkning av beskattningsbar inkomst och följaktligen grundbelopp medgivna avdraget återförs således vid fastställandet av undertaget för tilläggsbelopp. Detta innebär i praktiken att underskottet inte är avdragsgillt vid beräkningen av tilläggs-

Prop. 1981/82:197 73

belopp. Med underskott avses i detta sammanhang även sådan del av underskott av rederi-, luftfarts- eller varvsrörelse som enligt 4§ Imom. första styckets inte har fält dras av under det år då kontrakts- eller överavskrivningen ägde rum utan först under en efterföljande sexårsperi-od. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag understryka all ett underskott är all anse som medgivet endast om det har kunnat effekfivt avräknas vid bestämmande av beskattningsbar inkomst. Närmare bestämmelser om i vilken ordning avdrag skall anses utnyttjade ges i andra stycket.

Som framhållits i den allmänna motiveringen kan regeln om att underskottsavdrag skall återföras vid beräkningen av underlaget för tilläggsbelopp ibland få obiUiga konsekvenser. Dessa undantagsfall är behandlade i 10 § 4 mom.

Enligt/öwfa stycket 2 skall förlustavdrag, som den skattskyldige medgetts vid beräkning av beskattningsbar inkomst, återföras vid beräkningen av underlaget för tilläggsbelopp. Även avdrag som har sin grund i förlust hos den skattskyldiges make skall återföras.

Ett specialfall, där underskottsavdrag får utnyttjas vid beräkning av tilläggsbelopp tas upp i första stycket 3. Enligt detta skall nämligen i vissa fall underskott avräknas från den beskattningsbara inkomsten. Dessa fall som behandlas i 10§ 5 mom. avser att möjliggöra att underskott i en viss förvärvskälla under ett år kan dras av frän senare överskott i samma förvärvskälla.

I första stycket 4 anges att den beskattningsbara inkomsten i vissa fall skall ökas med räntetiUägg enUgt 10 § 6 mom. Bestämmelserna avser förmån av bostad på jordbruksfastighet, privat nyttjande av en i näringsverksamhet redovisad bil e.d. samt räntefria lån till anställda.

Andra stycket innehåller bestämmelser om den ordning i vilken avdrag skall anses utnyttjade. Reglerna bygger på att underskottsavdrag skall anses utnyttjade endast om de verkligen har lett till lägre beskattningsbar inkomst än den skaltskyldige annars skulle ha haft. Underskottsavdrag skall anses medgivna efter övriga allmänna avdrag och makes allmänna avdrag efler egna avdrag.

10 § 4 mom.

I lagrummet behandlas vissa undantag från bestämmelsen alt medgivna underskott skall läggas till den beskattningsbara inkomsten vid beräkning av underlag för filläggsbelopp.

Det första undantaget gäller den inte ovanliga situationen att den som har underskott av en schablontaxerad fastighet har viss kapitalinkomst. Den skaltskyldige redovisar exempelvis ett underskott pä den egna villan med 25000 kr. samtidigt som inkomsten av kapital uppgår till 10000 kr. I detta fall skaU - vid beräkningen av underlaget för lUläggsbeloppet - den beskattningsbara inkomsten ökas endast med 15000 kr. Hade inkomsten

Prop. 1981/82:197 74

av kapital uppgått till minst 25000 kr. skulle någon återföring av underskottsavdraget över huvud taget inte ha ägt rum. Den högsta kapitalinkomst som får avräknas mot villaunderskottet är dock 30000 kr. Uppgår exempelvis underskottet av vHlafasfigheten till 35 000 kr. mäste alltså den beskattningsbara inkomsten under alla förhåUanden ökas med minst 5000 kr. Beloppsgränsen 30000 kr. gäUer oavsett om den skattskyldige har en eller flera schablontaxerade fastigheter.

Regeln om kvittning mellan villaunderskott och inkomst av kapital skall tillämpas ex officio av taxeringsmyndigheterna. Kvittningsrätten förutsätter således inte något yrkande från den skattskyldiges sida.

Del andra undanlaget från huvudregeln om återföring av underskottsavdrag avser kombinationen underskott av kapital och inkomst av näringsverksamhet söm bedrivs av den skattskyldige eller av ett av honom ägt företag. Ålerföringen får underlåtas om och i den mån kapitalunderskottet beror på räntekostnader som har en direkt anknytning tUl näringsverksamheten. Så kan vara fallet om den skattskyldige ådragit sig en skuld i samband med förvärv av aktier i ett sådant aktiebolag (eller undantagsvis andelar i en ekonomisk förening) som enligt 35 § 1 a mom. KL räknas som fåmansföretag. Skulden kan avse obetald köpeskilling eller obetald arvs-eller gåvoskatt för akfierna (andelarna). I tydlighetens intresse kan påpekas att reglerna gäller även vid förvärv av aktier vid nyemission. Räntan på skulden är avdragsgill i inkomstslaget kapital medan överskottet av företagets verksamhet normalt tas ut i form av lön. Som framgår av lagtexten har den skattskyldige i dessa situafioner rätt att avräkna kapitalunderskottet mot löneinkomst frän företaget. Avräkningen får dock inte avse större belopp än vare sig den vid taxeringen faststäUda inkomsten av tjänst eUer vad den skattskyldige uppburit i kontant lön från företaget under det aktuella beskattningsåret.

En grundläggande förutsättning för kvittningsrätten är att räntan hänför sig fill en skuld som uppkommit i samband med förvärvet av aktierna eUer andelarna i fåmansföretaget. Ränta på en skuld som den skattskyldige ådragit sig vid ett senare tillfälle kan - även om aktierna eller andelarna lämnats som säkerhet för skulden - inle kvittas mot lön från företaget. Kvittningsrätt bör inte heller föreligga om den skaltskyldige inte längre innehar nägra aktier eller andelar i företaget. Som nägra remissinstanser har påpekat bör detta villkor — lill skillnad mol vad som föreslogs i promemorian - framgå av lagtexten.

Regeln om att kapitalunderskott skall återföras kan få obiUiga verkningar även när näringsverksamheten bedrivs av den skaltskyldige själv eller genom ett handelsbolag i vUket den skattskyldige är delägare. I dessa fall är det inle fråga om kvittning mellan kapitalunderskott och inkomst av tjänst — den skaltskyldige kan ju inte vara anställd hos sig själv och räknas vid beskattningen inte heller som anställd i ett eget handelsbolag - utan mellan kapitalunderskolt och inkomst av jordbruksfastighet, konventioneUt taxerad annan fastighet eUer rörelse.

Prop. 1981/82:197 75

Vid direktinnehav kan kvittningsrätten bli aktuell endast när fastigheten eller rörelsen förvärvats genom arv eller gåva. En person soni förvärvar t.ex. en jordbruksfastighet genom köp får ju dra av ränta pä obetald köpeskilling som omkostnad i förvärvskällan. Nägon särskild kvittningsre-gel behövs då inte. Som villkor för kvittning gäller sålunda att underskottet av kapital hänför sig till ränta på skuld för arvs- eller gåvoskatt avseende den mottagna förvärvskällan samt att denna har gett ett överskott vid inkomstbeskattningen. Kvittningsrätten förutsätter inte att arvingen fått ett formellt beslut om anstånd med betalning av arvs- eller gåvoskatten. Om denne i stället har tagit upp ett lån och betalt skatten, gäller kvittningsrätten för räntorna på lånet. Rätten till kvittning bortfaller om den skattskyldige överlåter förvärvskällan tUl ny ägare. Han har ju då inle längre någon inkomst från förvärvskällan.

För delägare i handelsbolag kan kvittningsrätten bli aktuell säväl när andelarna i bolaget köpts som när andelarna tillfaUit den skattskyldige genom arv eller gåva. Det avgörande är - i likhet med vad som gäller i fråga om akfier - att kapUalunderskottet beror på räntor som har direkt anknytning till förvärvet av andelarna i handelsbolaget. På samma sätt som ifråga om direktinnehav är det givetvis en förutsättning att den skattskyldige har kvar förvärvskällan och alltså har inkomster frän denna.

Det bör understrykas att de i lagrummet angivna undantagen frän huvudregeln i 10§ 3 mom första stycket 1 om återföring av underskottsavdrag endast gäller den skattskyldiges egna underskott och inkomster. Hänsyn tas alltså inle till eventuella underskott och inkomster som den skattskyldiges make har haft. Den omständigheten att den skattskyldiges make redovisar 10000 kr. som inkomst av kapital saknar exempelvis betydelse vid bedömningen av hur stor del av den skatlskyldiges villaunderskott som skall återföras.

10 § 5 mom.

1 detta lagrum behandlas möjligheten att i vissa fall kvitta underskott i en förvärvskälla mot överskott i samma förvärvskälla senare år.

Den särskilda avräkningsrätten gäller bara i fråga om inkomst av jordbruksfastighet, annan — konventionellt taxerad - fasfighet och rörelse. Reglerna innebär alt avdrag vid beräkning av tilläggsbelopp får göras för underskott som har uppkommit i en sådan förvärvskälla ett tidigare år infill ett belopp motsvarande den vid taxeringen fastställda inkomsten av samma förvärvskälla. Avdragsrälten innebär att underlaget för filläggsbelopp kan bli lägre än den beskattningsbara inkomsten, när ett äldre underskott utnyttjas på detta sätt.

Förlustavdrag som har medgetts vid taxeringen skall enligt 10 § 3 mom. första stycket 2 läggas tiU den beskattningsbara inkomsten vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp. I ett sädant förlustavdrag kan ingå sådana underskott som får avräknas enligt bestämmelserna i förevarande moment.

Prop. 1981/82:197 76

Tilläggs- och avdragsposten kommer då att till denna del ta ut varandra. Några särskilda regler härom behovs inte.

I detta sammanhang vill jag också nämna att rätten att utnyttja underskott från tidigare är kan aktualiseras samfidigt med en annan kvittningsre-gel. Jag tänker här på bestämmelserna i 10§ 4 mom. om undantag från kvittningsförbudet för vissa räntor. Kvittningen får dock infe överstiga den vid taxeringen fastställda inkomsten av fastigheten eller rörelsen. I tydlighetens intresse bör påpekas att denna inkomst naturligtvis inte kan utnyttjas för kvittning mer än en gång. Om t.ex. inkomsten av en rörelse uppgår till 100000 kr. och det avräkningsbara underskottet avseende vissa räntekostnader till 40000 kr. så kan återstående 60000 kr. användas för att avräkna ett underskott frän tidigare är.

Den särskUda avräkningsregeln för äldre underskott kan inte helt samordnas med vad som gäller för förlustavdrag. Detta sammanhänger med att det här är fråga om system som tar sikte på var sitt moment i den nya statliga inkomstskatten. Förlustavdragen är utformade med tanke på det system som grundbeloppet bygger pä, medan underskottsfallen är intressanta för fiUäggsbeloppsdelen. Det kan alltså inte undvikas att ett förlustavdrag kan komma att delas upp om det innehåller ett avräkningsbart underskottsavdrag när det gäller att återföra det vid beräkningen av underlag för tiUäggsbelopp.

En förutsättning för avdragsrätt är - i likhet med vad som gäller i fräga om förlustutjämning - att den skattskyldige det är dä underskottet uppkom har varit deklarationsskyldig pä nägon annan grund än att han skulle ta upp garantibelopp för fasfighet eller hade förmögenhet över skattepliktsgränsen och att han också har fullgjort deklarationsskyldigheten. En likhet är också att det ankommer på den skattskyldige att framställa yrkande om avräkning och att styrka rätten till avdrag samt att avdraget får fritt fördelas inom en sexärsperiod.

10 § 6 mom.

I defta lagrum ges bestämmelser om räntetillägg i tre skilda fall. Det första gäUer bostadsförmån på jordbruksfastighet, det andra privat nyttjande av bil e.d. som utgör inventarium i näringsverksamhet och det tredje räntefria lån till anställda.

Utgängspunkt för beräkning av räntetillägg för bostadsförmån av jordbruksfastighet enligt första stycket är de totala räntekostnaderna på låneskulderna i förvärvskällan. Något räntetillägg blir således inte aktuellt om den skattskyldige inte har några sådana räntekostnader. Förekommer sådana räntekostnader skall dessa fördelas schablonmässigt mellan bostadsdelen och övriga tillgångar i förvärvskällan med ledning av värdet pä bostadsbyggnaden inkl. tomtmark och värdet av samtliga tillgångar i förvärvskällan. Vid denna fördelning bör fastigheten tas upp till taxeringsvär-

Prop. 1981/82:197 77

det, inventarier tUl skattemässiga restvärden och omsättningsfillgångar till bokförda värden före nedskrivning (före avsättning till lagerreserv).

Ett exempel kan belysa det anförda.

En jordbrukares mangårdsbyggnad med tillhörande tomtmark är taxerad fill 200000 kr. Värdet av samtliga tillgångar i förvärvskällan är 1 milj. kr. och räntekostnaderna på låneskulderna uppgår till 75 000 kr. I detta faU bUr räntetillägget 75000 x (200000 : 1 000000) =15000 kr.

Av andra stycket framgår att regeln om att den på bostaden belöpande delen av förvärvskäUans räntekostnader skaU öka filläggsbeloppets underlag inle är undanlagslös. Regeln måste modifieras i tvä avseenden. Det första undantaget gäller när jordbruksfastigheten har gått med underskott. Sädant underskott ökar underlaget för filläggsbelopp enligt 10 § 3 mom. första stycket 1. Om den skattskyldige samtidigt skulle påföras räntetillägg kommer räntan atf helt eller delvis återföras tvä gånger. Eventuellt underskott i förvärvskällan måste därför räknas av från ränletillägget.

Det andra undantaget tar sikte på skattskyldiga som har överskott av kapital. Som framgått av det föregående kan högst 30000 kr. av ett villaunderskott kvittas mot den skattskyldiges inkomst av kapital. De skäl som föranlett denna kvittningsrätt motiverar också en rätt till kvittning mellan räntelillägg enligt första stycket och kapitalinkomst. Sådan kvittning kan dock självfallet inte medges i fräga om kapitalinkomst som redan utnyttjats mot villaunderskott enligt 10§ 4 mom.

Beräkningen av räntetillägg enligt tredje stycket görs mycket schablonmässigt. Hänsyn las således inte alls till de faktiska räntekostnaderna i den aktuella förvärvskällan eller fill den skattskyldiges inkomstförhållanden i övrigt. Samma schablonmässiga beräkning sker vid värdering av anställdas bilförmåner. Avgörande för ränfelilläggets storlek är endast värdet pä bilen (eller båten e.d.), tiUämplig räntesats och omfattningen av privat utnyttjande. Det får förutsättas att RSV kommer att utarbeta anvisningar vad gäller räntesatsens storlek och beräkningen av värdet på bilen e. d.

RäntetiUägg på grund av privat utnyttjande av bil, båt eller liknande tillgång kan belysas med följande exempel. En rörelseidkare har dragit av samtliga kostnader för en personbil i sin rörelse. Bilens värde uppskattas fill 40000 kr. och den tillämpliga räntesatsen antas vara 12%. Den sammanlagda körsträckan under året är 3 000 mU varav 1000 mil privat. Räntetillägget kan då beräknas till 12% av 40000 x (1000 : 3000) = 1600 kr.

I sammanhanget kan nämnas att sänkningen av marginalskatterna och begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde också bör påverka värderingen av anställdas bilförmåner.

Framhållas kan att räntetillägg enligt tredje stycket förutsätter att bilen e.d. redovisats som anläggnings- eller omsättningstillgång i den skatlskyldiges näringsverksamhet eller som tillgäng i ett handelsbolag i vilket den skattskyldige är delägare. Regeln är alltså inte tillämplig om fillgängen används så obetydligt i näringsverksamheten att det är förenligt med god

Prop. 1981/82:197 78

redovisningssed att behandla den som en privat tillgång. Detta gäller även om verksamhetens resultat belastas med eft avdrag som svarar mot den del av de totala bilkostnaderna som skäligen belöper på utnyttjandet i näringsverksamheten.

I fiärde stycket behandlas det tredje fallet av räntetillägg, nämligen vid räntefria eller lägförräntade lån till anställda. Räntefillägget skall motsvara skillnaden mellan sedvanlig ränta och eriagd ränta. Beräkningen bör kunna ske på samma sätt som f. n. sker i fråga om räntefria lån till företagsledare i fåmansföretag. En förutsättning är att lånet har lämnats av arbetsgivaren eller att det finns anledning att anta alt det har förmedlats av denne, något som naturligtvis normall är faUet om det lämnats av någon i intressegemenskap med denne. Även i faU där det inte föreligger någon direkt intressegemenskap kan likväl sädana förhållanden föreligga alt arbetsgivaren kan sägas ha förmedlat lånet, t.ex. genom att på något sätt lämna låntagaren kompensafion för den uteblivna ränteinkomsten. Räntetillägg skall påföras den anställde även om länet har lämnats till vissa släkfingar, nämligen till närståendekretsen enligl 35§ 1 a mom. nionde stycket KL. Bestämmelserna skall inte fillämpas när skillnaden mellan sedvanlig och erlagd ränta skaU tas upp som intäkt av tUlfällig förvärvsverksamhet enligt fjärde stycket i nyssnämnda moment.

10 a §

Skattesalserna för aktiebolag, föreningar m.fl. har flyttats från 10§ 2 mom. till denna paragraf utan annan ändring, frånsett språkliga justeringar, än att begreppet grundbelopp har förts in i lagtexten i stället för stafiig inkomstskatt. Bestämmelserna om marginalskattespärren som tidigare fanns i 10a§ har tagils in i 12 §.

10       b §

TUI den nya 10 b § har från 10 § 3 mom. med endast en språkUg ändring överflyttals bestämmelserna om avrundning av statlig inkomstskatt lill helt krontal. Skälet fill överflyttningen är att bestämmelsen bör följa efter de bestämmelser som har flyttats från 10 § 2 mom. tUl 10a §.

11      § 1 mom.

I detta moment finns regler om sambeskattning av makars B-inkomster. Dessa bestämmelser har flyttats till nya 11 § 3 mom.

I lagrummet finns också - i första-tredje styckena - regler om taxering av sammanlevande makar, om rätt att utnyttja andra makens underskottsavdrag och övriga allmänna avdrag samt om beräkning av avdrag för väsentligen nedsatt skatleförmåga för makar. Dessa regler är bortsett från språkliga justeringar oförändrade.

Prop. 1981/82:197 79

11      § 3 mom.

I första stycket anges att momentet skaU fiUämpas vid beräkning av tilläggsbelopp för sammanlevande makar.

Av andra stycket framgär i vilka fall sambeskatlning skall ske, nämligen om makarnas sammanlagda B-inkomster överstiger 5 000 kr.

I tredje och fiärde styckena finns bestämmelser om beräkning av A- och B-underlag som motsvarar nuvarande bestämmelser i 9§ 3 mom. om beräkning av beskattningsbar A- och B-inkomst. Lagtekniskt har de nya reglerna byggts upp med utgångspunkt i B-underlaget. Detta utgörs av B-inkomsten, dock högst hela underlaget för fiUäggsbelopp, vilket innebär att avdrag liksom tidigare i första hand avräknas frän A-inkomsl. Vidare skall från makarnas B-inkomster avräknas 5 000 kr., i första hand med hälften från värderas. En avräkning från i första hand den lägsta B-inkomsten, vilket föreslogs i promemorian, kan visserligen vara nägot enklare men kan medföra otillfredsställande tröskeleffekter. Bestämmelserna leder tiU att räntefillägg enligt 10 § 6 mom. allfid kommer att ingå i A-underlaget.

Skatteberäkningen, som regleras i femte-.sjunde styckena, sker på motsvarande sätt som i dag, med endast den ändringen att den avser beräkning av tUläggsbelopp och grundar sig på A-underlag resp. B-underlag.

12        §

I denna paragraf har tagils in bestämmelser om marginalskattespärren. De nuvarande reglerna finns i 10a §.

Första stycket innehåller förutom en bestämmelse om alt spärren gäller vid beräkning av tilläggsbelopp i sak oförändrade regler rörande kretsen av skattskyldiga för vUka den tillämpas.

Innebörden av marginalskattespärren anges i andra stycket. Där föreskrivs att tilläggsbelopp inte tas ut i den mån det på nägon del av underlaget överstiger vad som motsvarar 60% minskat med den kommunala skattesatsen. Tillsammans med grundbelopp efter 20% uppnäs då spärrgränsen, 80%.

Bestämmelserna om vUken kommunal skattesats som skall ligga till grund för tillämpningen anges i tredje stycket. Till skillnad mot tidigare regler skall en enda skattesats fillämpas för hela inkomsten. Vidare skall del förhållandet inte längre beaktas all den skallskyldige inte tillhör svenska kyrkan och alltså betalar en lägre kommunalskatt. Det skall vara skattesatsen i den kommun, där den skattskyldige har den största kommunalt beskattningsbara inkomsten. Om inte inkomsten är störst i en viss kommun utan lika stor i två eller flera, tillämpas den högsta skattesatsen i dessa kommuner. Om inkomsten i den kommun, där den största inkomsten finns, skall beskattas i flera församlingar med olika skattesats, sker i andra hand valet mellan dessa skattesatser efter motsvarande regler. Om en skattskyldig har lika stora inkomster i flera kommuner och inkomsten i någon av dessa skall beskattas i flera församlingar med olika skattesats.

Prop. 1981/82:197 80

bör som kommunal skattesats i denna kommun anses skattesatsen i den församling, vars skattesats i andra hand blir bestämmande (dvs. den församling där inkomsten är störst eller vid lika stora inkomster där skattesatsen är högst).

I fiärde stycket regleras hur marginalskattespärren tillämpas vid gemensam beräkning av filläggsbelopp för makar. Beräkningen sker - i likhet med nuvarande ordning - som om maken med det högsta A-underlaget var skattskyldig även för andra makens B-underlag. Vilken kommunal skattesats som skall ligga till grund för beräkningen skall dock bestämmas med hänsyn endast till förstnämnda makes kommunalt beskattningsbara inkomst. Eftersom olika kommunala skattesatser kan bli tillämpUga för makarna, behövs en särskild regel för det sällsynta fall där makarnas A-underlag är lika stora. I så fall bör vid tillämpningen av marginalskattespärren B-underlagen anses bli sammanlagda med A-underlaget hos den make för vilken den högsta skattesatsen skall tillämpas.

4.2 Lagen med ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Inkomstskattereformen skall träda i tillämpning stegvis vid 1984-1986 års taxeringar. De övergångsbestämmelser som behövs har samlats i en särskild promulgationslag.

1 §

Ändringarna i SIL föreslås bli tillämpade första gången vid 1984 års taxering. För det stora flertalet skattskyldiga - som ju har beskattningsår som sammanfaller med kalenderår - innebär detta att först 1983 års inkomster kommer att beröras av de nya reglerna. Även för skattskyldiga vilka har brutna räkenskapsår som omfattar fid före 1983 års ingång men där taxering skall ske år 1984 bör de nya reglerna då tillämpas i största möjliga utsträckning. Det är nämligen inte praktiskt genomförbart att vid en taxering ha tvä skilda system för olika perioder av beskattningsåret eller för olika förvärvskällor. De nya reglerna torde inte kunna träda i kraft fidigare än den 1 juli 1982.

Det nu sagda innebär att de nya reglerna kommer att tillämpas i fråga om tid som ligger före ikraftträdandet. Bestämmelserna i grundlagen med förbud mot retroaktiv skattelagstiftning hindrar emellertid inte att de nya reglerna tillämpas vid 1984 års taxering även sävitt avser tid före ikraftträdandet men efler det att en proposition med förslag i ämnet har lämnats till riksdagen. Jag beräknar att avlämnandet kan ske den 16 april 1982 och de nya reglerna kan således fullt ut tillämpas fr.o.m. den 17 april 1982. Härigenom torde det endast undantagsvis kunna uppkomma fall med beskattningsår som skall ligga till grund för 1984 års taxering och som omfattar fid före sistnämnda dag. Sålunda börjar den 1 maj 1982 det fidigaste av de enligt bokföringslagen (1976: 125) och jordbruksbokföringslagen (1979:141) godkända brutna räkenskapsåren av sådant slag.

Prop. 1981/82:197 81

Det kan emeUertid inte uteslutas fall där räkenskapsåret omfattar tid före proposifionens avlämnande. För dessa fall föreslås en särskild övergångsregel.

2-5 §§

Paragraferna innehåller de skatteskalor för grundbelopp och tilläggsbelopp som skaU tillämpas under övergängsären.

6§

I paragrafen regleras makebeskattningens utformning under övergångsåren. Sambeskatlningen av B-inkomster skall fram fill slulåret ske endast vid beräkning av grundbelopp. Detta innebär alltså att vid 1984 och 1985 års taxeringar skall de nya bestämmelserna som behandlar sambeskattningen vid beräkning av filläggsbelopp (11 § 3 mom. SIL) inte fillämpas. I stället skall de tidigare bestämmelserna (9 § 3 och 4 mom. samt 11 § 1 mom. fjärde-nionde styckena SIL) tillämpas vid beräkning av grundbelopp. Höjningen av sambeskattningsgränsen frän 2000 kr. till 5000 kr. och omvandlingen från gränsbelopp till grundavdrag skall dock gälla redan frän 1984 års taxering. Vid taxeringarna åren 1984 och 1985 kvarstår alltjämt även den nuvarande regeln att minst 4 500 kr. av vardera makens inkomst alltid utgör A-inkomst.

7-9 §§

I dessa paragrafer regleras tillämpningen av marginalskattespärren under övergångsåren. Den skaU dä gälla vid beräkning av grundbelopp. Detta hänger främst samman med att sambeskattningen av makars B-inkomster då fortfarande sker vid beräkning av grundbelopp.

De procentsatser för högsta tUlätna marginalskatt som skall gälla under övergångsåren är 80% resp. 84% för taxeringsåret 1984 och 80% resp. 82% för taxeringsåret 1985, i båda fallen med gränsen mellan procentsatserna liksom f.n. vid 30 basenheter. De procenttal som anges i lagtexten motsvarar dessa procenttal minskade med det tilläggsbelopp som utgår i inkomstskiktet. Sålunda utgår t.ex. vid 1985 års taxering fillläggsbelopp på inkomstdelar mellan 30 och 45 basenheter med 17%. Eftersom spärren skall ligga vid 82%, får grundbelopp utgå med 65% minskat med den kommunala skattesatsen. Eftersom grundbeloppet enligt skatteskalan för detta är skall utgå med 32 % i inkomstskiktet, träder spärten i funktion på denna inkomstdel först om den kommunala skattesatsen överstiger 33 %.

De nya reglerna i 12 § tredje stycket SIL om tiUämplig kommunal skattesats tillämpas redan vid 1984 års taxering och i den delen behövs alltså inga särskilda övergångsbestämmelser. Annorlunda förhåller det sig med de särskilda reglema för makar i paragrafens Qärde stycke eftersom dessa bygger på att spärren skall tillämpas vid beräkning av tilläggsbelopp. Vad där sägs om tilläggsbelopp. A- och B-underlag får alltså under övergångs-6   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 82

åren tillämpas på grundbelopp, beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-inkomst.

10      §

I paragrafen finns den särskilda övergångsregeln vid 1984 års taxering för underskott och räntelillägg som hänför sig fill tid före propositionens avlämnande till riksdagen. I specialmotiveringen till I § har redogjorts för de allmänna skälen för regeln i fråga.

För att undvika svårigheter när det gäller all avgöra hur stor del av ell underskott eller räntetillägg som skall anses hänförligt tiU fiden före nämnda avlämnande ges i lagrummet en presumtionsregel. Av t.ex. ett underskott skall sä stor del anses belöpa på tiden före den 17 april 1982 som svarar mot förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller före nämnda lidpunkt och hela beskattningsåret. För den sålunda beräknade delen av underskottet eller räntetUlägget skaU de nya reglerna inte tillämpas. Den skall alltså inte öka underlaget för tilläggsbelopp.

11      §

För alt inte de nya reglerna skall bli tiUämpliga på underskott som har uppkommit före ikraftträdandet, föreskrivs i denna paragraf att tillägg vid beräkning av tiUäggsbelopp inte skall göras för förlust som hänför sig till ett beskattningsår för vilket taxering har skett år 1983 eller tidigare. Som förlustavdrag skall därvid också behandlas sådana underskott i partrederi m.m. som har uppkommit under ett sådant beskattningsår. Motsvarande skall gälla i fråga om underskott som har uppkommit genom att avdrag för reparationer som hänför sig till ett sådant beskattningsår har fördelats enligt punkt 8 av anvisningama fiU 25 § KL.

12      §

I paragrafen anges att de särskilda reglerna om avräkning av underskott som har uppkommit ett tidigare år mot senare inkomster av samma förvärvskälla inle skall tillämpas i fråga om underskott som hänför sig tUl tidigare taxering än är 1984.1 dessa fall har ju underskottet normalt kunnat dras av fullt ut från andra inkomster. Om så inte har varit fallet ingår underskottet i allmänhet i stäUet i en sådan förlust som enligt 10 § promulgationslagen infe skall återföras vid beräkning av underlag för till-läggsbelopp.

13      §

Enligt nuvarande system fastställs för varje budgetår det procenttal av grundbeloppet - de senaste 25 aren 100% - efler vilket den stafiiga inkomstskatten skall utgå vid uppbörden av preliminärskaft. Systemet föreslås nu upphöra och sådant fastställande skall ske sista gången i fråga om första hälften av budgetåret 1982/83.

Prop. 1981/82:197 83

4.3 Lagen om begränsning av skatt i vissa fall

3§

Lagrummet innehåller bestämmelser om det s.k. spärrbeloppet, F.n, knyts detta till den skattskyldiges beskattningsbara inkomst vid taxeringen fill stafiig inkomstskatt. Som framgär av första stycket skaU spärrbeloppet i fortsättningen knytas även till underlaget för tilläggsbelopp.

Spärtbeloppet beräknas enligl gällande regler inte direkt pä den beskattningsbara inkomsten. Av justeringspostema i andra stycket återfinns endast tillägget för särskilt invesleringsavdrag i den nya begränsningsregeln. Med anledning av påpekanden vid remissbehandlingen bör i tydlighetens intresse anges att det bara är fråga om sädant investeringsavdrag som har medgetts vid inkomsttaxeringen, inte sådant avdrag som ges inom mervär-deskaltesystemel. Liksom tidigare skaU hänsyn tas till sjöinkomst som den skattskyldige kan ha haft. Detta framgär av tredje stycket.

Efter eventuell justering för särskilt investeringsavdrag och sjöinkomst beräknas spärrbeloppet på gmndval av den justerade beskattningsbara inkomsten och det justerade underlaget för tilläggsbelopp. De procentsatser som används vid beräkningen framgär av fiärde stycket. Det är inget som hindrar att spärrbeloppet blir högre än den beskattningsbara inkomsten. Om exempelvis den beskattningsbara inkomsten före underskoltsavdrag (= underlaget för tilläggsbelopp) är 320000 kr. och underskottsavdragen 180000 kr. - och den beskattningsbara inkomsten således 140000 kr. - blir spärtbeloppet (50% av 140000 + 25% av 310500 + 30% av 9500 =) 150475 kr.

4§

Ändringen är en följd av all egenavgifterna inte längre skall beaktas vid faslstäUande av skattebelopp och spärtbelopp.

5§

Ändringar har gjorts i första stycket. Dessa innebär i princip att den del av den statliga inkomstskatten som kan sägas belöpa på underskottsavdragen inte får sättas ned. Denna del av skatten kan uttryckas som skillnaden mellan å ena sidan fiUäggsbeloppet beräknat på underlaget för filläggsbelopp och å andra sidan tilläggsbeloppet beräknat på belopp motsvarande den beskattningsbara inkomsten. I de fall nedsättning av filläggsbelopp över huvud taget är aktuell måste alltså detta belopp vid skatteberäkningen klyvas i två delar.

I andra stycket införs en regel att nedsättning av inkomstskatten i första hand skall avse gmndbeloppet.

6§

Som framgått av den aUmänna motiveringen skall även fortsättningsvis

Prop. 1981/82:197 84

en gemensam beräkning ske för makar vid tillämpning av begränsningsregeln. Inte bara de beskattningsbara inkomsterna och skattebeloppen skall således läggas samman utan också underlagen för tilläggsbelopp. Första stycket har därför kompletterats på denna punkt. Om mannens underlag för filläggsbelopp är 220000 kr. och hustruns 110000 kr. skall man således vid beräkning av spärrbeloppet utgå frän ett underlag om 330000 kr.

Nedsättning av tilläggsbelopp fär enligt 5 § första stycket bara avse den del av tilläggsbeloppet som belöper på den beskattningsbara inkomsten. I detta hänseende måste bedömningen göras för varje make för sig och en regel om detta har också tagits in i första stycket. Om således mannen i exemplet ovan har ett underskottsavdrag om 110000 kr. medan hustmn saknar underskottsavdrag bestäms nedsättningen av tilläggsbelopp inte med utgångspunkt i makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst (220000 kr.) utan på grundval av vardera makens beskattningsbara inkomst (110000 kr. resp. 110000 kr.). I den mån makarna har B-inkomster och en gemensam beräkning har skett vid beräkning av tilläggsbelopp måste en motsvarande överföring av beskattningsbar inkomst göras vid denna beräkning. Är makarnas A-underlag lika stora skall sammanläggning ske hos den make som har minsta skillnaden mellan underiag för tilläggsbelopp och beskattningsbar inkomst. Vidare ges en regel om hur spärrbelopp och den nedsättningsbara delen av tilläggsbeloppet skall fördelas mellan makarna.

4.4 Lagen om sjömansskatt

7 § I och 2 mom.

I lagmmmet finns de grundläggande reglerna om beskattning av sjömän bosatta i Sverige eller annat nordiskt land. För att inkomstskattereformen skall kunna tillämpas vid denna beskattning krävs att även sjömansskaften delas upp i två komponenter och utgår efter två tabeller. Den ena tabellen, som behåller den nuvarande beteckningen F resp. N, skall motsvara den kommunala inkomstskatten samt grundbeloppet. En ny tabell, betecknad FT resp. NT, motsvarar tilläggsbeloppet och skall alltså utgå bara på inkomster som för år räknat överstiger 16 basenheter.

8§

Paragrafen innehåller bestämmelser om beskattningen av sjömän som inte skall betala skatt enligt 7 § (utländska sjömän). Inkomstskattereformen skall naturligtvis tillämpas även i fräga om dem. Därvid behövs dock inte nägon uppdelning av skatten, eftersom nägon motsvarighet till underskottsavdrag inte förekommer. Ändringama i inkomstbeskattningen kan därför beaktas redan i nuvarande system. Däremot behövs ett förtydligande i fråga om tillämplig tabell i tredje stycket som hänvisar till bestämmelserna för nordiska sjömän.

Prop. 1981/82:197 85

9§

I lagmmmet ges särskilda bestämmelser om skaften pä engångsbelopp. På sådana ersättningar utgår skatten särskilt och beräknas efter genomsnittsskatten på månadsinkomsten samma månad (i vissa fall på den senaste månadsinkomsten). I det nya systemet måste även skatten på engångsbelopp delas upp i tvä delar om skatt pä månadsinkomsten har utgått även efter tabell FT eller NT. Skatt på engångsbeloppet utgår då med dels den andel som skatten enligt tabell F eller N har utgjort av den inkomst som har legat lill gmnd för skatteberäkningen enligt denna fabeU, dels den andel som skatten enligt tabeU FT eller NT har utgjort av den inkomst som har legat tUl gmnd för skatteberäkningen enligt denna tabell, i båda fallen med tillägg för värdet av fri kost.

12 § I mom.

Nordisk sjöman kan enligt lagmmmet erhäUa jämkning av skatten på sä sätt att ett belopp avräknas frän inkomsten före skatteberäkningen. Skäl för jämkning är bl.a. att sjömannen vid taxering enligt SIL skulle vara berättigad fiU underskottsavdrag. De nya bestämmelserna innebär att jämkning på denna gmnd inte kan ske vid beräkning av skatt enligt tabell FT eller NT.

4.5 Lagen om allmän löneavgift

1 §

Paragrafen innehåUer regler om arbetsgivares skyldighet att betala den nya löneavgiften. Som framgår av andra meningen beräknas avgiften på samma underlag som folkpensionsavgiften.

2§

Paragrafen innehåller regler om egenföretagares skyldighet att betala löneavgift för inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiften beräknas på samma underlag som folkpensionsavgiften.

3§

I första stycket anges att den allmänna löneavgiften är 2% av avgiftsunderlaget och att avgiften tillfaller staten.

Enligt 2 kap. 2 § lagen (1981:691) om socialavgtfler betalar arbetsgivare sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift enligt en lägre procentsats för sjömän än för andra anstäUda. Med sjöman avses i detta sammanhang den som skaU betala sjömansskatt enligt 1 § I mom. första stycket lagen om sjömansskatt. Hur stor nedsättningen blir beror på förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg. Av andra stycket framgår att - såvitt gäller sjömän - procentsatsen för

Prop. 1981/82:197 86

den allmäna löneavgiften skall begränsas i samma relation som sjukförsäkringsavgiften och folkpensionsavgiften.

4§

I paragrafen anges för det första att bestämmelserna i 5 kap. lagen om socialavgifter om exempelvis dödsbobefrielse, debitering och uppbörd skaU tiUämpas även beträffande den aUmänna löneavgiften. Vidare anges att de bestämmelser av l.ex. skattemässig och straffrättslig natur som enligt fristående författningar gäller för socialavgifter också skaU tillämpas beträffande den allmänna löneavgiften. En erinran om denna koppling meUän den aUmänna löneavgiften och socialavgifterna har i klarhetens intresse tagits in även i 1 kap. 1 § lagen om socialavgifter.

4.6 Övriga lagar

133 § 2 mom. KL, som f.n. innehåller bestämmelser om ett schablonavdrag på 100 kr. från intäkt av tjänst, förs in bestämmelser om ett schablonavdrag på 1000 kr. för löntagare. Avdraget medges dem som har haft kontant lön eller annan pensionsgmndande inkomst, dvs. i prakfiken sådan inkomst som redovisas vid punkterna 1 och 2 under inkomst av tjänst i deklarationsblanketten. Avdraget får dock inte överstiga 5% av inkomsten, avmndat uppät till helt hundratal kronor. Avdrag för resekostnader och ökade levnadskostnader i samband med tjänsteresa, tillfälUgt arbete på annan ort än bostadsorten elhr dubbel bosättning samt för resor till och från arbetet medges oberoende av det nya schablonavdraget. Del tidigare schablonavdraget kvarstår för övriga fall, medan den tidigare regeln om avmndning uppåt av verkliga kostnader slopas.

Slopandet av kapitalförsäkringsavdraget föranleder ändringar i 46§ 2 mom., 65 §, punkt 9 av anvisningarna till 29 och punkt 6 av anvisningarna lill 41 § KL och slopandet av avdraget för s.k. frivilligt periodiskt understöd ändringar i punkt 5 av anvisningarna lill 46 § KL. Dessa ändringar kräver ingen närmare kommentar och detsamma gäUer ändringarna i lagen om basenhet och uppbördslagen.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttranden inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1947:576) om stafiig inkomstskatt,

2.   lag om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:197 87

BUaga I

Sammanfattningen i Ds B 1981:16

I april 1981 träffades en överenskommalse mellan centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna om en inkomstskattereform. En expertgrupp med företrädare för de tre partierna har därefter utarbetat ett konkret förslag.

Genom den föreslagna skattereformen sänks marginalskatterna kraftigt. Vidare begränsas det skattemässiga värdet av s.k. underskottsavdrag. Reformen genomförs under tre är med början inkomståret 1983. När reformen är fullt genomförd skall huvuddelen av de heltidsarbetande ha en marginalskatt om högst ca 50 %.   Samtidigt skall underskottsavdragens skattemässiga värde också för inkomsttagare med högre marginalskatt ha begränsats till ca 50 % av avdragsbeloppet.

Reformen genomförs helt genom ändringar inom ramen för den statliga inkomstskatten. Den kommunala inkomstskatten påverkas således inte. Vidare berör de nya reglerna bara fysiska personer och andra som statligt beskattas efter en progressiv skala.

För en skattskyldig utan underskottsavdrag ser de föreslagna skatteskalorna för inkomståren 1983-1985 ut sä här (jämförelsen görs med den skatteskala för är 1982 som regeringen nyligen har föreslagit).

Prop. 1981/82:197

Beskattningsbar inkcmst		Skattesatser statligt			(%)
Basenheter	Inkcmstskikt år 1981 (kr.)	1982	■ 1983	1984	1985
- 1	-  6 400	0	0	0	0
1 - 4	6 400 - 25 600	2	2	2	2
4-7	25 600 - 44 800	4	4	4	4
7-8	44 800 - 51 200	9	7	6	4
8-9	51 200 - 57 600	14	11	7	4
9-10	57 600 - 64 000	23	20	17	15
10 - 12	64 000 - 76 800	26	24	22	20
12 - 13	76 800 - 83 200	29	26	23	20
13 - 14	83 200 - 89 600	33	29	25	20
14 - 15	89 600 - 96 000	38	32	26	20
15 - 16	96 000 - 102 400	44 ■	36	28	20
16-17	102 400 - 108 800	45	38	32	25
17 - 19	108 800 - 121 600	48	40	32	25
19 - 20	121 600 - 128 000	48	42	36	30
20 - 21	128 000 - 134 400	53	45	38	30
21 - 23	134 400 - 147 200	53	45	40	35
23 - 26	147 200 - 166 400	53	47	43	40
26 - 30	166 400 - 192 000	53	49	47	45
30 - 45	192 000 - 288 000	58	52	49	45
45 -	288 000 -	58	54	52	50

Prop. 1981/82:197 89

Den nuvarande skatteskalan har ett automatiskt inflationsskydd. Skiktgränserna räknas således upp ärligen på grundval av prisutvecklingen. Tekniskt sker detta genom att skikten uttrycks i s.k. basenheter. För inkomståret 1981 är basenheten 6 400 kr. och för inkomståret 1982 har den nyligen fastställts till

6 900 kr. Enligt förslaget skall basenheten för åren 1983-1985 bestämmas på förhand till resp. 7 300 kr.,

7 700 kr. och 8 100 kr. Detta motsvarar en ärlig uppräkning med i genomsnitt 5,5 %.

Avdragsbegränsningen åstadkoms genom att den nya skalan för statsskatten delas upp i tvä delar. Statlig inkomstskatt utgår enligt förslaget i form av grundbelopp och tilläggsbelopp. Grundbeloppet beräknas liksom dagens statsskatt på den beskattningsbara inkomsten. Där får underskottsavdrag göras precis som nu. För skattskyldiga med inkomst före underskottsavdrag som inte överstiger den s.k. brytpunkten vid 16 basenheter (102 400 kr. år 1981) tas hela den statliga inkomstskatten ut som grundbelopp. Om inkomsten före underskottsavdrag överstiger brytpunkten utgår bäde grundbelopp och tilläggsbelopp. Vid beräkningen av detta tilläggsbelopp medges i princip inga underskottsavdrag. Dessa avdrag kan således bara reducera grundbeloppet och den kommunala inkomstskatten. När reformen är helt genomförd ger därför underskottsavdragen en skattelindring om högst ca 50 %.

Uppdelningen i grundbelopp och tilläggsbelopp görs redan i fräga om 1983 års inkomster. Den andel som faller på tilläggsbeloppet växer successivt. När reformen är fullt genomförd, dvs. fr.o.m. inkomståret 1985, ser de två delarna av skatteskalan ut så här.

Prop. 1981/82:197

90

Beskattningsbar inkomst
(basenheter)______

Skattesats för grundbelopp (%)

-  1

1-4

4-9

9-10

10 -

O

2

4

15

20

Underlag för tilläggs-belopp (basenheter)

Skattesats för tilläggsbelopp (%)

	-	16
16	-	19
19	-	21
21	-	23
23	-	26
26	-	45
45	-

O 5 10 15 20 25 30

Enligt förslaget begränsas sambeskattningen av makars B-inkomster. I fortsättningen skall 5 000 kr. av den sammanlagda B-inkomsten räknas som A-inkomst (f.n. gäller ett gränsbelopp om 2 000 kr.). Fr.o.m. inkomståret 1985 skall sambeskattningen gälla bara vid beräkning aav tilläggsbelopp. Antalet par som berörs av sambeskattningen minskar därigenom kraftigt.

Enligt nuvarande regler förhindrar en marginalskattespärr att den kommunala och statliga inkomstskatten på en viss inkomstdel tillsammans tas ut med mer än 85 % i det högsta inkomstskiktet och mer än 80 % i lägre skikt. Förslaget innebär att marginalskattespärren successivt sänks till 80 % i det högsta skiktet.

Sven den s.k. begränsningsregeln för sammanlagd skatt (tidigare kallad 80/85-procentregeln) föresläs bli

Prop. 1981/82:197 91

ändrad. F.n. knyts det s.k. spärrbeloppet till den beskattningsbara inkomsten men i fortsättningen skall den ocksä knytas till underlaget för tilläggsbelopp. Med den nya utformningen av regeln minskar möjligheten att få statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt nedsatt för en skattskyldig som har stora underskottsavdrag.

Som tidigare nämnts skall tilläggsbeloppet beräknas pä den beskattningsbara inkomsten ökad med underskottsavdrag. Vissa undantag föreslås dock vid denna beräkning.

Med hänsyn till bl.a. förekomsten av s.k. säljarreverser föreslås att underskott av en schablontaxerad fastighet skall fä räknas av mot överskott av kapital intill en gräns om 30 000 kr.

Ränta pä skuld som uppkommit i samband med förvärv av en näringsverksamhet dras enligt dagens regler av under inkomst av kapital medan avkastningen pä verksamheten beskattas i en annan förvärvskälla. Enligt förslaget skall underskott och överskott få kvittas enligt vissa regler.

Vissa tilläggsposter föresläs ocksä.

Jordbrukare kan i jordbruket dra av ränta pä bostadsbyggnaden. För att skapa neutralitet med villaägarna föresläs att jordbrukare - och ägare av konventionellt beskattade fastigheter - i vissa fall skall påföras ett särskilt räntetillägg.

-  Näringsidkare som använder bil eller liknande tillgång i verksamheten kan dra av hela räntekostnaden även om bilen e.d. också används privat. Även här föreslås att ett räntetillägg skall påföras.

Prop. 1981/82:197 92

Förlustavdrag (dvs. avdrag för underskott som inte har kunnat utnyttjas det är de uppkom) skall behandlas pä samma sätt som underskottsavdrag. Detta gäller dock inte om underskottet har uppkommit innan reformen började genomföras.

Det helt övervägande antalet inkomsttagare får med de nya reglerna en sänkt inkomstskatt. För omkring 40 000 skattskyldiga med förhållandevis hög inkomst och stora underskottsavdrag uppkommer dock vissa skatteskärpningar.

Skattebortfallet har beräknats på 1981 ärs förhållanden, som om hela reformen hade genomförts detta är. Sänkningen av marginalskatterna beräknas i sig medföra ett skattebortfall om drygt 10 miljarder kr. och avdragsbegränsningen en ökning av skatteintäkterna med ca 1,4 miljarder kr. Totalkostnaden kan alltså beräknas till knappt 9 miljarder kr. Finansieringsfrågorna tas inte upp i promemorian.

I promemorian berörs vidare de samhällsekonomiska effekterna av skattereformen. Eftersom sä mycket som tvä tredjedelar av alla underskott i förvärvskällor belöper pä egnahem - 11 miljarder kr. av totalt 15,7 miljarder kr. inkomståret 1979 - kommer villamarknaden att påverkas. Med en ökad räntekostnad efter skatt ökar också kostnaden för villaboende. A andra sidan fär hushållen en skattesänkning. En sänkning av prisnivån är trolig för mycket dyra hus. Det framhålls emellertid att räntenivån och många andra faktorer päverkar prisbildningen och att det därför är vanskligt att bedöma marknadens reaktion på skattereformen.

Prop. 1981/82:197 93

Bilap-a 2

Författningsförslagen i Ds B 1981:16

1  Förslag till

£g_om_ändrinq i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

dels att 10 § 3 mom. skall upphöra att gälla,

dels att 9 § 3 och 4 mom., 10 § 1 och 2 mom., 10 a §, 11 § 1 mom. samt 12 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 10 b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

2 2 mom.  Ha makar, som under       _3 mom. Inkomst utgör A-in-

beskattningsåret levt tillsam-    komst eller B-inkomst enligt mans och under någon del därav    följande. varit bosatta här i riket, båda haft taxerad inkomst, skall beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-inkomst för dem båda beräknas enligt följande.

Med A-inkomst förstås inkomst av tjänst, dock icke periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt som avses i 31 § koirmunalskattelagen, samt inkomst av jordbruksfastighet och rörelse om den skattskyldige varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning.  Med B-inkomst förstås övriga inkomster.

Beskattningsbar A-inkomst utgörs av det sammanlagda beloppet av den skattskyldiges A-inkomst minskat med allmänna avdrag, förlustavdrag och så-dant avdrag som avses i 2 mom.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770.  Senaste lydelse 1979:1156.

Prop. 1981/82:197

94

Nuvarande lydelse

första stycket.  Beskattningsbar A-inkomst avrundas nedåt till helt hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.

Beskattningsbar B-inkomst utgörs av skillnaden mellan den skattskyldiges beskattningsbara inkomst, beräknad enligt 2 eller 4 mom., och den beskattningsbara A-inkomsten. 3

£ mom.  För annan skattskyl-

dig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade inkomsten till lika beskattningsbar inkomst. Denna skall för fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse, varom förmäles i 10 § 1 mom., angivas i helt hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller.  I fråga om makar som levt tillsammans men icke varit här i riket bosatta under någon del av beskattningsåret och som båda haft taxe-rad inkomst, skall beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-inkomst beräknas för dem båda, varvid 3 mom. gäller 1 tillämpliga delar.

Föreslagen lydelse

4_  mom. För annan skattskyldig än som avses i 2 raom. utgör den taxerade inkomsten också beskattningsbar inkomst.

Senaste lydelse 1970:163.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande  lydelse

95

Föreslagen lydelse

9 a §

Statlig inkomstskatt består av grundbelopp och till-läggsbelopp.  Tilläggsbelopp beräknas bara för skattskyldiga som avses i 10 §.

Nuvarande lydelse

10 §

4 1. mom.  (första—tredje styckena)  Statlig inkomstskatt utgår

för fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser med viss i

särskild ordning bestämd procent av nedan angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när beskattningsbar inkomst icke överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom, laqen (1947:576) om statlig inkomstskatt:

2 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger 1 basenhet;

när beskattningsbar inkomst överstiger

4 men icke 7 basenheter: cjrundbelopoet för 4 basenheter och 4 % av återstoden;
7	1  t	8	,  7	9 % ■
8	■	9	8	' 14 %
9	■	'  10	•  9	' 23 %
10	■	, 2	• 10   "      '	' 26 % '
12	■	•      13	' 12	' 29 %
13	■	'  14	' 13	' 33 %
14		15	14	' 38 % ■
15		•  16	' 15   "	' 44 % '
16	1     I	'  17	' 16	' 45 %
17	1     1	20	' 17   "	' 48 % •
20	•  ■	•  30	• 20   "	' 53 %
30 basenheter         :     '			■ 30   "	58 % ■	,

Lydelse enligt prop. 1981/82:30.

Prop. 1981/82:197 96

Ändå att ståtlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 58 procent av denna inkomstdel.

Föreslagen lydelse 10 §

1       mom. För fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser be
räknas grundbelopp och tilläggsbelopp enligt följande skalor.

Grundbeloppet utgör:

när beskattningsbar inkomst inte överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

2       procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som
överstiger 1 basenhet:

när beskattningsbar inkomst överstiger 4 men inte 9 basenheter: grundbeloppet för 4 basenheter och 4 % av återstoden;

10

15 % "

10 basenheter

10

20

Tilläggsbeloppet utgör;

när underlaget inte överstiger 19 basenheter:

5 procent av den del av underlaget som överstiger 16 båsenhe-

ter:

när underlaget  överstiger 19 men inte 21 basenheter: tilläggsbeloppet		för 19 basenheter och 10 % av			återstoden;
21    "      "      23	II          ,              Ii	"    21	II	"    15 % "	I*          .
23    "      "      26	II          ,              II	"    23	II	"    20 % "	"          .
26    "      "      45	II          ,              II	"    26	II	"    25 % "	■1          .
45 baserJieter	II	"    45	II	"    30 % "	II

Underlag för tilläggsbelopp utgörs av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst ökad med

1. belopp varmed avdrag enligt 4 § 1 mom, eller 11 § 1 mom, medgetts för eget eller makes underskott i förvärvskälla

2. förlust enligt 4 a § för vilken avdrag medgetts vid taxeringen

3. räntetillägg enligt sjätte - åttonde styckena.

Prop. 1981/82:197 97

Vid tillämpning av fjärde stycket 1 skall den skattskyldiges underskott av fastighet som avses i 24 S 2 mom, kommunalskatte-laqen (1928:370) minskas med den vid taxeringen fastställda in-, komsten av kapital, dock högst 30 000 kronor. Vidare skall - om den skattskvldige yrkar det - den skattskyldiges underskott av kapital reduceras med den vid taxeringen fastställda inkomsten

av tjänst: i den mån underskottet hänför sig till ränta på

~ ~ — 1-7 _Jg. - . J. i'_

skuld avseencje aktier eller andelar i ett fåmansföretag, dock att underskottet inte får minskas med högre belopp än vad den skattskyldiqe under beskattningsåret uppburit i kontant lön från företaget

£v_f£stighat_ell§r_rörel£e: i den mån underskottet hänför sig till

a) ränta på skuld för arvsskatt eller gåvoskatt avseende fastigheten eller rörelsen, allt i den mån verksamheten fortfarande innehas eller bedrivs av den skattskyldige, eller

b) ränta på den skattskyldiges skuld avseende andelar i ett handelsbolag som innehar eller bedriver fastigheten eller rörelsen.

Har den skattskyldiqe tagit upp värde av bostadsförmån som intäkt ay fastighet eller rörelse skall tillägg qöras med ett belopp motsvarande den del ay förvärvskällans räntekostnader som belöper på den egna bostaden. På bostadsbyggnad i jordbruk och därtill hörande tomtmark skall anses belöpa så stor del av förvärvskällans räntekostnader som byggnadens och tomtmarkens taxeringsvärde utgör ay värdet av samtliga tillgångar i förvärvs-källan. I fråga om annan bostadsbyggnad skall förvärvskällans räntekostnader fördelas med utgångspunkt i. förhållandet mellan bostadsförmånens värde och samtliga intäkter i förvärvskällan.

Vid tillämpning av sjätte stvcket skall räntetillägget minskas med

dels underskott som uppkommit i den ifrågavarande förvärvskällan,

dels den vid taxeringen fastställda inkomsten av kapital, dock högst 30 000 kronor, till den del denna inkomst inte avräknats från underskott som avses i fjärde stycket 1.

Har den skattskyldiqe vid beräkning av inkomst av fastighet eller rörelse yrkat avdrag för kostnader för en i räkenskaperna upptagen bil, båt eller liknande tillgång skall tillägg göras

7   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197

98

med ett belopp motsvarande en beräknad ränta på tillgångens värde till den del denna använts för privat bruk.

. Underlaget för tilläggsbelopp skall avrundas nedåt till helt hundratal kronor.

Nuvarande lydelse

10 §

2 mom.  (fjärde stycket) Med familjestiftelse avses i denna lag stiftelse, som enligt de för densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

Föreslagen lydelse

2 mom. Med familjestiftelse avses i denna lag stiftelse, som enligt de för densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa fa-miljers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

10 § 2 mom.

Den statliga inkomstskatten utgör:

a)        för svenska aktiebolag,
sparbanker, sparbankernas sä
kerhetskassa, ekonomiska för
eningar som ingå.i jordbruks-
kasserörelsen, svenska■aktie
fonder, svenska försäkrings
anstalter som icke äro aktie-
bolag samt sådana utländska
juridiska personer som ej be
skattas enligt 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke skall beräknas enligt c) här nedan;

b)        för andra svenska eko
nomiska föreningar än sådana.

10 a §

För nedan angivna skattskyldiga utgör grundbeloppet:

a)        för svenska aktiebolag,
sparbanker, sparbankernas sä
kerhetskassa, ekonomiska förm
eningar som ingå i jordbruks-
kasserörelsen, svenska aktie
fonder, svenska försäkrings
anstalter som icke äro aktie-
bolag samt sådana utländska
juridiska personer som ej be
skattas enligt 10 § 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke skall beräknas enligt c) här nedan;

b)        för andra svenska eko
nomiska föreningar än sådana.

'Lydelse enligt prop. 1981/82:30. 'Lydelse enligt 1975:261.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande  lydelse

Föreslagen lydelse

99

som ingå i jordbrukskasserörelsen, och sambruksföreningar ävensom för Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar samt sådana juridiska personer som enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildats för att förvalta samfällighet och som skola erlägga skatt för inkomst;

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c)        för livförsäkringsan
stalter såvitt angår försäk
ringsrörelsen:

tio procent av den beskattningsbara inkomsten; samt

d)        för andra skattskyldiga
än dem som avses i 1 mom,
eller under a), b) eller c)
här ovan;

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

som ingå i jordbrukskasserörelsen, och sambruksföreningar ävensom för Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar samt sådana juridiska personer som enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildats för att förvalta samfällighet och som skola erlägga skatt för inkomst;

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c)        för livförsäkringsan
stalter såvitt angår försäk- -
rinqsrörelsen;

tio procent av den beskattningsbara inkomsten; samt

d)        för andra skattskyldiga
än dem som avses i 10 § 1 mom.
eller under a), b) eller c)
här ovan:

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

10 § 3 mom.'

Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal  kronor, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio av-rundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

10 b §

Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, varvid skattebeloppet vid öretal över femtio skall avrundas upp-åt och vid annat öretal nedåt till närmaste hela krontal.

Senaste Ivdelse 1953:275.

Prop. 1981/82:197

100

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §

komst.

Avdrag, som i 9 § 2 mom. första stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig, varvid bestämmelserna i 52 § 1 mom. fjärde och femte styckena kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas.

8

_1_ mom.  Xkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst, varvid anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen (1928:370) äga motsvarande tillämpning.

Har	vid dylik	taxering	av-
drag, varom i 4 §		1 mom.	för-
mäles.	helt eller	delvis	ej
kunnat	utnyttjas	å den ena ma-
kens inkomst, må		bristen	av-
räknas	å den andr	a makens	in-

I fall då endast ena maken har beskattningsbar inkomst, beräknas skatten på hans be-skattningsbara inkomst utan uppdelning i beskattningsbar A-inkomst och beskattningsbar B-inkomst.

Har båda makarna beskattningsbar inkomst, beräknas skatten enligt sjätte-åttonde styckena.

2_  mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras envar för sin inkomst, varvid anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas. Vid beräkning av beskattningsbar inkomst tillämpas bestäm melserna i andra och tredje styckena.

Har ena maken helt eller delvis inte kunnat utnyttja sådant avdrag som avses i 4 § 1 mom, avräknas återstående del från andra makens inkomst.

Har makarna B-inkomster som sammanlagt överstiger 5 000 kronor skall A-underlag och B-underlag beräknas för dem båda enligt följande. Härvid anses som A-inkomst den del av makarnas B-inkomster som inte överstiger 5 000 kronor. Beloppet avräknas i första hand hos den

make som har den lägsta B-in-

-

komsten.

Senaste lydelse 1979:1156.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

101

Skatt på beskattningsbar A-inkomst beräknas för vardera maken för sig.

Beskattningsbar B-inkomst hos make, som har den lägsta beskattningsbara A-inkomsten, sammanläggs med andra makens beskattningsbara inkomst. Därefter beräknas skatt med tilllämpning av 10 § 1 mom, på sum-man av nämnda B-inkomst och andra makens beskattningsbara inkomst. Skatten på makarnas B-inkomster utgör skillnaden mellan den sålunda beräknade skatten och den skatt som belöper på den i nämnda summa ingående beskattningsbara A-inkomsten. Skatten på B-in-komst fördelas på makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara B-inkomster. Bestämmelserna i 10 § 3 mom, skall därvid iakttas.

Vid tillämpning av detta moment skall, om det sammanlagda beloppet av makars B-inkomster inte Överstiger 2 000 kronor, dessa inkomster anses som A-inkomst. Vidare skall minst 4 500 kronor av vardera makens beskattningsbara inkomst anses som beskatt-ningsbar A-inkomst.

B-underlag utgörs av det sammanlagda beloppet av den skattskyldiges B-inkomst, dock högst hela underlaget för tilläggsbelopp. Som B-inkomst anses .även sådant räntetillägg som avses i 10 § sjätte - åttonde styckena, om inkomst av förvärvskällan utgör B-inkomst. B— underlaget avrundas nedåt till helt hundratal kronor.

A-underlag utgörs av skillnaden mellan underlaget för tilläggsbelopp och B-underlaget.

Tilläggsbelopp på A-underlag beräknas för vardera maken för sig.

B-ionderlag hos make, som har det lägsta A-underlaget, sammanläggs med andra makens underlag. Därefter beräknas tilläggsbelopp med tillämpning av 10 § 1 mom, tredje stycket på summan av nämnda B-underlag och andra makens underlag. Tilläggsbeloppet på makarnas B-underlag utgör skillnaden mellan det sålunda beräknade tilläggsbeloppet och det tilläggsbelopp som belöper på det i nämnda summa ingående A-underlaget.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande   lydelse

102

Föreslagen lydelse

Sanmianlagda beloppet av skatt på makes beskattningsbara A-inkomst och B-inkomst utgör makes statliga inkomstskatt.

Tilläggsbeloppet på B-underlag fördelas på makarna efter förhållandet mellan deras B-underlag. Bestämmelserna i 10 b § skall därvid iakttas.

Sammanlagda beloppet av tilläggsbelopp på makes A-underlag och B-underlag utgör makes tilläggsbelopp.

10 a §'

Vid beräkning av statlig in-komstskatt gäller följaride i fråga om fysisk person, som varit bosatt här i riket under hela eller någon del av beskattningsåret, och för oskiftat dödsbo efter den som vid sin död var bosatt här.

Statlig inkomstskatt tas inte ut i den mån den tillsammans med kommunal inkomstskatt överstiger 80 procent av någon del av den beskattningbara inkomsten upp till 30 basenheter och 85 procent av någon del av den beskattningsbara inkomsten därutöver.

Har skattskyldig inkomst som enligt kommunalskattelagen (1928:370) beskattas i annan kommun än hemortskommunen anses inkomst i hemortskommunen utgöra den högsta delen av

12 §

Vid beräkninc? av tilläggsbelopp gäller följande i fråga om fysisk person, som har varit bosatt här i riket under hela eller någon del av beskattningsåret, samt för dödsbo efter den som vid sin död var bosatt här.

Tilläggsbelopp tas inte ut i den mån det på någon inkomstdel överstiger vad som motsvarar 60 procent minskat med den kommunala skattesatsen.

Med  den  kommunala   skattesatsen avses skattesatsen i den kommun, där den skattskyldiges till kom-munal inkomstskatt beskattningsbara inkomst  är störst.   Är därvid inkomsterna  lika  stora  i  två eller  flera kommuner,   avses den  högsta av skattesatserna i  dessa  kommuner.   Om  inkoms-

Senaste lydelse 1979:1156.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande  lydelse

103

Föreslagen lydelse

den sammanlagda inkomsten. Har skattskyldig inkomst i två eller flera kommuner utom hemortskommunen skall den största av dessa inkomster anses utgöra den högsta delen av den sammanlagda inkomsten i nämnda kommuner. Uppgår inkomst i två eller flera kommuner till samma belopp skall inkomst i den kommun som har den högsta skattesatsen, anses utgöra den högsta delen av den sammanlagda inkomsten. Motsvarande skall gälla vid sådan för-delning som avses i 60 § kommunalskattelagen .

Skall makars inkomster läggas samman enligt 11 § 1 mom- beräknas statlig inkomstskatt med utgångspunkt i de regler som enligt tredje stycket ovan gäller för make som har den högsta beskattningsbara A-inkomsten. Bestämmelserna till-lämpas därvid som om denne make var skattskyldig även för andra makens beskattningsbara B-inkomst. Har makarna skilda hemortskommuner anses hemortskommunen för maken med den högsta beskattningsbara A-inkomsten vara makarnas gemen-samma. Är makarnas beskatt-ningsbara A-inkomster lika stora skall den kommun där skattesatsen är högst anses som hemortskommun.

ten i den kommun, vars skattesats enligt vad nu sagts skall ligga till grund för beräkningen, skall beskattas i flera församlingar, gäller motsvarande i fråga om skat-tesatserna i de olika för-samlingarna.

Tilläggsbelopp på underlag som har sammanlagts enligt 11 § 1 mom., beräknas med utgångspunkt i de regler som enligt tredje stycket ovan gäller för den make som har det högsta A-underlaget. Bestämmelserna tillämpas därvid som om denna make var skatt-skvldig även för andra makens B-underlag. Är makarnas A-underlag lika stora skall vid tillämpning av denna paragraf makarnas B-underlag anses ha sammanlagts med A-underlaget hos den make för vilken den högsta kommunala Skattesatsen gäller enligt tredje stycket.

Prop. 1981/82:197 104

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Varje år bestämmes med vilka procenttal av de i 10 §

1 mom, omförmälda grundbelopp statlig inkomstskatt skall ingå i preliminär skatt dels för nästkornmande budgetårs förra hälft dels ock för detta budgetårs senare hälft; därvid iakttages att procenttalet för nästkommande budgetårs förra hälft skall vara lika med procenttalet för det löpande budgetårets senare hälft. Slutlig skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter det procenttal av grundbeloppen, som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret.

Prop. 1981/82:197

105

Lag om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt träder i kraft den 1 maj 1982 och tillämpas första gången vid 1984 års taxering om inte annat följer av 2-10 §§ nedan.

2 § Vid 1984 års taxering utgör grundbeloppet enligt 10 §:

när beskattningsbar inkomst inte överstiger 4 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

2 procent av den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger 1 basenhet;

när beskattningsbar inkomst överstiger

4 men inte 7 basenheter

grundbeloppet för 4 basenheter och 4 % av återstoden

7 "	8   "
8 "	1     g       II
9 "	'  10
10 "	1  T2
12 "	"  13
13 "	'  14
14 "	1  5
15 "	'17
17 "	19
19 "	1  20
20 "	"  26
26 "	"  30
30 basen	heter

7	"	7 %
8	II	11 %
9	II	20 %
10	II	24 %
12	II	26 %
13	II	29 %
14	II	32 %
15	II	36 %
17	II	38 %
19	II	39 %
20	II	40 %
26	"	41 %
30	"	44 %

Prop. 1981/82:197

106

3 § Vid 1984 års taxering utgör tilläggsbeloppet enligt 10 §:

när underlaget inte överstiger 19 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

2 procent av den del av underlaget som överstiger 16 basenheter;

när underlaget överstiger

19 men inte 20 basenheter

20   " ."  23   "
23 "  "  26

26    "      "      45 45 basenheter

tilläggsbeloppet för 19 bcisenheter och   3 % av återstoden:

II    20 " "      5 % " "

"    23 " "      7 % " "

II    26 " "      8 % " "

I.    45 .1 I.    10 % "

4  §    Vid  1985  års  taxering utgör grundbeloppet  enligt   10  §:

när beskattningsbar inkomst  inte  överstiger  4  basenheter enligt

lagen   (1977:1071)   om basenhet;

2   procent   av  den  del   av  den  beskattningsbara   inkomsten   som

Överstiger   1   basenhet;

när beskattningsbar  inkomst  överstiger

=h    4 % < ■      6 %	iv aters 1            1	jtoden;
"      7 %	1            1
"    17 %
"    22 %	1            1
"    23 %	i'
"    25 %	I
"    26 %	1
"    28 %	•
"    29 %	1
"    30 %	1
"    32 %	1

4 men inte    7 basenheter: grun(3beLoppet för   4 basenheter och   4 % av återstcxäen;

7	II       II	8
8	II       It	9
9	II       II	10
10	II      II	12
12	II      II	13
13	II       II	14
14	II       II	15
15	II      II	16
16	II       II	20
20	II       II	30
30	basenheter

7

8

9 10 12 13 14 15 16 20 30

Prop. 1981/82:197

107

5 § Vid 1985 års taxering utgör tilläggsbeloppet enligt 10 §:

När underlaget inte överstiger 19 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet:

3 procent av den del av underlaget som överstiger 16 basenheter;

när underlaget överstiger

19        men inte 20 basenheter

20 "  "  21    "

21 "  "  23 23 "  .1  26

26 "  "  45    " , 45 basenheter

20 21 23 26 45

tilläggsbeloppet för 19 basenheter och 7 % av återstoden

8 % 10 % 13 % 17 % 20 %

6  § Vid 1984 och 1985 årö taxering skall i stället för bestäm
melserna i 11 § 1 mom. fjärde-nionde styckena vid beräkning av
grundbelopp för makar som under beskattningsåret har levt till
sammans tillämpas äldre bestämmelser i 9 § 3 och 4 mom. samt

11 § 1 mom. fjärde-nionde styckena.

7  § Vid 1984 års taxering skall i stället för de nya reglerna
i 12 § andra stycket gälla att grundbelopp inte skall tas ut i
den mån det överstiger ett belopp motsvarande

72 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som inte överstiger 30 basenheter,

76 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 30 men inte 45 basenheter,

74 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 45 basenheter.

8 § Vid 1985 års taxering skall i stället för de nya reglerna i 12 § andra stycket gälla att grundbelopp inte skall tas ut i den mån det överstiger ett belopp motsvarande

63 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som inte överstiger 30 basenheter.

Prop. 1981/82:197 108

65 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 30 men inte 45 basenheter,

62 procent minskat med den kommunala skattesatsen på inkomstdelar som överstiger 45 basenheter.

9  § Vid 1984 och 1985 års taxeringar skall vad som i 12 § fjärde
stycket sägs om tilläggsbelopp. A-underlag och B-underlag i
stället avse grundbelopp, beskattningsbar A-inkomst och beskatt
ningsbar B-inkomst.

10  § Vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp skall den be
skattningsbara inkomsten inte ökas med förlustavdrag som hänför
sig till beskattningsår för vilket taxering skall ske år 1983 el
ler tidigare.  Detsamma gäller i fråga om underskott som uppkommit
till följd av att reparationskostnader hänförliga till sådant be
skattningsår som nyss nämnts fördelats med stöd av reglerna i punkt
8 av anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen (1928:370).

Prop. 1981/82:197

3     Förslag till

109

Lag om ändring i laqen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt att rubriken till lagen samt 1 - 3 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Laq om basenhet

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Basenhet enligt 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt fastställes av regeringen varje år före utgången av september månad.

Basenhet enligt 10 § 1 mom.. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt fastställes av regeringen från och med år J.985 varje år före utgången av september månad.

2 §'

Basenhet utgör för varje taxeringsår ett belopp som motsvarar 6 400 kronor multiplicerat med årets jämförelsetal. Basenheten avrundas nedåt till helt hundratal kronor.

Basenhet utgör för vapje taxeringsår ett belopp sojp motsvarar 8 100 kronor multiplicerat med årets jämförelsetal. Basenheten avrundas nedåt till helt hundratal kronor.

3 §

Jämförelsetalet för taxeringsåret är det tal som anger förhållandet mellan det all-

Jämförelsetalet för taxeringsåret är det tal som snger förhållandet mellan det all-

Senaste lydelse 1980:1060, Senaste lydelse 1980:1060.

Prop. 1981/82:197

Nuvarande lydelse

manna prisläget i augusti månad två år före taxeringsåret och augusti månad år 1980. Därvid skall förändringarna i det allmänna prisläget beräknas med bortseende från indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt tillägg göras för subventioner.

110

Föreslagen lydelse

manna prisläget i augusti månad två år före taxeringsåret och augusti månad år 1984. Därvid skall förändringarna i det allmänna prisläget beräknas med bortseende från indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt tillägg göras för subventioner.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1982 och tillämpas första gången vid 1984 års taxering. Basenheten skall vara 7 300 kronor för taxeringsåret 1984, 7 700 kronor för taxeringsåret 1985 och 8 100 kronor för taxeringsåret 1986.

Prop. 1981/82:197

111

4  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:172) ojm begränsning av skatt i

vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3-6 §§ lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall  skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Vid prövning av skattebegränsningen fastställes ett spärrbelopp med hänsyn till den beskattningsbara inkomst som beräknats för den skattskyldige enligt lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt för det år vartill skatten hänför sig.

Den beskattningsbara inkomsten j;_jTunskad_med_4__5£0 kronor, skall

ökas med särskilt investeringsavdrag,

ökas med påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) om 'socialavgifter och avdrag för avsättning för egenavgifter,

minskas med restituerade', avkortade eller avskrivna egenavgifter samt till beskattning återfört avdrag för avsättning för egenavgifter.

Vid prövning av skattebegränsningen fastställs ett spärrbelopp med hänsyn till den beskattningsbara inkomst och det underlag för tilläggsbelopp som beräknats för den skattskyldige enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, i förekommande fall efter sådan justering som skall ske enligt andra och tredje styckena.

Den beskattningsbara inkomsten skall ökas med medgivet särskilt investeringsavdrag .

1

Senaste lydelse av lagens.rubrik 1974:772. Lydelse enligt prop. 1981/82:10.

Prop. 1981/82:197

112

Föreslagen lydelse

allt under förutsättning att den skattskyldige vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten erhållit av-draq eller beskattats för intäkt av här angivet slag.

Om den skattskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten ökas med den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten och enligt 1 § 2 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt skattepliktig dagpenning.

Spärrbeloppet utgör 80 procent av den del av den skattskyldiges enligt första styck-et beskattningsbara inkomst, ökad eller minskad enligt andra och tredje styckena, som ej överstiger 30 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet enligt 10 § 1 mom, lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 85 procent av överskjutande belopp.

Nuvarande lydelse

Om den skattskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten och underlaget för tilläggsbelopp ökas med den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten och dagpenning som är skattepliktig enligt 1 § 2 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt.

. Spärrbeloppet utgörs av summan av

1. 50 procent av den justerade beskattningsbara inkomst-en,

2. 25 procent av det justerade underlaget för tilläggsbelopp till den del detta under-lag inte överstiger 45 basenheter enligt lagen (1977:1071) om basenhet ,

3. 30 procent av det justerade underlaget för tilläggsbelopp till den del detta under-lag överstiger 45 basenheter enligt nämnda lag.

Prop. 1981/82:197

113

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §-

Spärrbelopp enligt 3 § jämförs med sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och kommunal inkomstskatt som beräknats för den skattskyldige på grund av taxeringen (skattebeloppet). I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skattskyldige erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Spärrbelopp enligt 3 § jämförs med sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt_£_ kommunal inkomstskatt och egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter som beräknats för den skattskyldige på grund av taxeringen (skattebeloppet). I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skattskyldige erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Är den skattskyldige berättigad till nedsättning av statlig inkomstskatt eller förmögenhetsskatt genom skattereduktion som avses i 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953:272), 2 § lagen (1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer eller 5 § lagen (1980:1047) om skattereduktion för aktieutdelning eller genom avräkning av utländsk skatt enligt särskilda föreskrifter, skall skattebelopp enligt första stycket beräknas som om skattereduktion eller av räkning av skatt inte hade skett.

5 §"

Om skattebeloppet enligt 4 § Sr högre än spärrbeloppet nedsätts den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten med överskjutande belopp. För-

Om skattebeloppet enligt 4 § är högre än spärrbeloppet nedsätts den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten med överskjutande belopp. Ned-

Lydelse enligt prop. 1981/82:30. Lydelse enligt prop. 1981/02:10.

8   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197

Föreslagen lydelse

mögenhetsskatten får dock med tillämpning av denna lag inte bli lägre än skatten på 50 procent av den skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet.

114

Nuvarande lydelse

sättning av statlig inkomstskatt får avse både grundbelopp och tilläggsbelopp. Tilläggsbelopp får dock inte nedsättas med större belopp än som motsvarar tilläggsbelopp beräknat på den beskattningsbara inkomsten enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Förmögenhetsskatten får inte nedsättas så att skatten blir lägre än skatten på 50 procent av den skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet . Nedsättning sker av den statliga förmögenhetsskatten om inte en annan ordning kan antas vara förmånligare för den skattskyldige. Skattenedsättning som avses i 4 § tredje stycket verkställs sedan nedsättning har skett enligt första stycket i denna paragraf .

-6 §

För makar som levt tillsammans londer beskattningsåret skall, såvitt angår senare be-s.kattningsår än det under vilket äktenskapet ingåtts, skattebegränsningen ske med hänsyn till makarnas sammanlagda beskattningsbara inkomst och deras sammanlagda skattebelopp enligt 4 §,

För makar som levt tillsammans under beskattningsåret skall, såvitt angår senare beskattningsår än det under vilket äktenskapet ingåtts, skattebegränsningen ske med hänsyn till makarnas sammanlagda justerade beskattningsbara inkomst, sammanlagda justerade  underlag för tilläggsbelopp och sammanlagda skattebelopp enligt 4 §.

Prop. 1981/82:197 115

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det belopp, varmed nedsättning av tilläggsbelopp högst får medges enligt 5 § första stycket, beräknas dock med utgångspunkt i den beskattningsbara inkomsten för var och en av makarna. Om beskattningsbar förmögenhet fastställes gemensamt för makar eller för föräldrar och barn enligt 12 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, skall beräkning enligt 5 § första stycket av den statliga förmögenhetsskatten ske på 50 procent av den gemensamt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

I fall som avses i andra stycket fördelas det belopp, varmed nedsättning av skatt högst får medgivas, på makar och barn efter förhållandet mellan deras skattepliktiga förmögenheter.

Bestämmelserna i första, andra och tredje styckena cm makar äger motsvarande tillämpning på skattskyldiga som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen (1928:370).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas första gången i fråga om skatt som påförs på grund av 1984 års taxering, I fråga om 1984 års taxering skall dock de i 3 § tredje stycket angivna procenttalen vara 67, 8 och 10 samt i fråga om 1985 års taxering 58, 17 och 20.

Prop. 1981/82:197 116

5  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 7 § samt 12 -S. 1 mom. lagen (195f 295) om sjömansskatt  skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

2

1       mom. Här i riket bosatt sjöman samt sjöman bosatt i Dan
mark, Finland, Island eller Norge skall erlägga sjömansskatt på
beskattningsbar månadsinkomst,

a) vid anställning ombord        a) vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast på fartyg, som huvudsakligast användes i fjärrfart, enligt användes i fjärrfart, enligt vid denna lag fogad tabell F, vid denna lag fogade tabeller-samt n£ F och FT, samt

b) vid anställning ombord        b) vid anställning ombord på annat fartyg enligt vid pä annat fartyg enligt vid denna lag fogad tabell N. denna lag fogade tabellerna

N och NT. Därvid erlägger

1. ogift sjöman utan barn skatt enligt kolumn 1,

2. gift  sjöman skatt enligt kolumn 2-3, samt

3. ogift sjöman med barn skatt enligt kolumn 4. Skattebelopp enligt tabellerna utgår i helt krontal, varvid

öretal över femtio avrundas uppåt och annat öretal bortfaller.

Bestämmelserna i 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning i fräga om sjömansskatt.

2       mom.   I särskilda fall        2 mom. I särskilda fall må
må sjömansskattenämnden före-    sjömansskattenämnden föreskri-
skriva, att sjömansskatt va, att sjömansskatt skall er-
skall erläggas enligt tabell     läggas enligt tabell F respek-

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777, Senaste lydelse 1974:777. senaste lydelse 1974:777.

Prop. 1981/82:197

117

Nuvarande lydelse

F jämväl vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i närfart.

Nämnden må i särskilda fall medgiva, att denna lag tillämpas vid anställning ombord på lastfartyg, som huvudsakligast användes i inre fart, om fartyget har certifikat för stor kustfart och tidvis även nyttjas i sådan fart samt är försett med giltig sjömansrulla. Därvid skall sjömansskatt erläggas enligt tabell N.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreskriven lydelse

tive FT jämväl vid anställning ombord på fartyg, som huvudsakligast användes i närfart.

Nämnden må i särskilda fall medgiva, att denna lag till-lämpas vid anställning ombord på lastfartyg, som huvudsakligast användes i inre fart, om fattyget har certifikat för stor kustfart och tidvis även nyttjas i sådan fart samt är försett med giltig sjömansrulla. Därvid skall sjömansskatt erläggas enligt tabell N respektive NT.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §

4

1 mom

Gör sjöman, som har att erlägga sjömansskatt enligt 7 §, sannolikt att han året efter beskattningsåret vid taxering enligt lagen om statlig inkomstskatt skulle kunna påräkna avdrag för

a) underskott å egen eller makes förvärvskälla,

b) utbetalning av periodiskt understöd,

c) avgift för sädan pensionsförsäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 6) kommunalskattelagen (1928:370),

d)        sädant underhåll av icke hemmavarande barn, som avses i
46 § 2 mom. första stycket 4) kommunalskattelagen, eller

e)  nedsatt skatteförmåga

mä genom beslut om jämkning föreskrivas, att den eljest beskattningsbara inkomsten skall minskas med belopp motsvarande vad av sådant avdrag kan antagas icke bliva utnyttjat vid nu nämnd taxering.

Senaste lydelse 1978:916.

Prop. 1981/82:197

118

Nuvarande lydelse

Jämkning i fall som avses vid a)-d) må dock endast medgivas, om den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten därigenom nedsättes med minst 600 kronor.

Föreslagen lydelse

Jämkning i fall som avses vid a)-d) må dock endast medgivas, om den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten därigenom nedsättes med minst 600 kronor. I fall som avses vid a) skall minskning av inkom.sten inte ske vid bestämmande av skatt enligt tabell FT eller NT.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre bestämmelser gäller beträffande sjömansskatt som har erlagts eller hade skolat erläggas före ikraftträdandet.

Prop. 1981/82:197 119

6 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelaaen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att punkt 8 av anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Anvisningar till 25 §

8. Har skattskyldig under ett visst beskattningsår haft kostnader ej understigande 6 000 kronor för reparation och underhåll av fastighet, varav intäkterna beräknas enligt 24 § 1 mom., får han utan hinder av 41 § och anvisningarna till samma paragraf efter eget val göra avdrag för kostnaderna vid taxering för beskattningsåret i fråga eller för nägot av de två närmast följande beskattningsåren. Avdraget får även fördelas mellan dessa tre år på sätt den skattskyldige önskar.

I fräga om kostnad för reparation och underhåll som avses i 25 § 2 mom. första stycket b) gäller följande. Beviljas vid ärendets slutliga avgörande hos lånemyndigheten inte sådant lån eller bidrag som där avses el-

Senaste lydelse 1981:295.

8. Har skattskyldig under ett visst beskattningsår haft kostnader ej understigande 6 000 kronor för reparation och underhåll av fastighet, varav intäkterna beräknas enligt 24 § 1 mom., fär han utan hinder av 41 § och anvisningarna till samma paragraf efter eget val göra avdrag för kostnaderna vid taxering för beskattningsåret i fråga eller för något av de fem närmast följande beskattningsåren. Avdraget får även fördelas mellan dessa sex år på sätt den skattskyldige önskar.

I fråga om kostnad för reparation och underhåll som avses i 25 § 2 mom. första stycket b) gäller följande. Beviljas vid ärendets slutliga avgörande hos länemyndigheten inte sådant lån eller bidrag som där avses el-

Prop. 1981/82:197

120

föreslagen lydelse

ler begränsas långivningen till att avse bara visst slag av ombyggnadsarbeten och skall på grund härav avdrag medges för kostnad för reparation och underhåll, får sådant avdrag ske efter den skattskyldiges eget val för det beskattningsår då slutligt beslut meddelas i låneärendet eller för något av de fem närmast följanäe beskattningsåren. Avdraget får även fördelas mellan dessa år på sätt den skattskyldige önskar. Har värdeminskningsavdrag enligt bestämmelserna i punkt 2 a av anvisningarna tidigare medgivits skall motsvarande belopp avräknas från de kostnader, för vilka avdrag får ske enligt vad nyss sagts. Underlaget för beräkning av värdeminskningsav:!!--... drag skall därvid minskas med belopp motsvarande det på vilket avdraget beräknats.

tuvarande lydelse

ler begränsas långivningen till att avse bara visst slag av ombyggnadsarbeten och skall på grund härav avdrag medges för kostnad för reparation och underhåll, får sådant avdrag ske efter den skattskyldiges eget val för det beskattningsår då slutligt beslut meddelas i låneärendet eller för något av de två närmast följande beskattningsåren. Avdraget får även fördelas mellan dessa år på sätt den skattskyldige önskar. Har värdeminskningsavdrag enligt bestämmelserna i punkt 2 a av anvisningarna tidigare medgivits skall motsvarande belopp avräknas från de kostnader, för vilka avdrag fär ske enligt vad nyss sagts. Underlaget för beräkning av värdeminskningsavdrag skall därvid minskas med belopp motsvarande det på vilket avdraget beräknats.

Innebär det nya beslutet att lån eller bidrag beviljas med högre belopp än som följer av det tidigare beslutet, eller ändras det tidigare beslutet på sådant sätt att avdrag för reparation eller underhåll för tidigare beskattningsår av annat skäl medgivits med för högt belopp, skall därav föranledda tillägg till den för tidigare år fastställda inkomsten och övriga ändringar i stället

Prop. 1981/82:197 121

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vidtagas för det beskattningsår under vilket det nya beslutet om lån eller bidrag meddelats.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1982 och tillämpas första gången vid 1984 års taxering. Äldre bestämmelser gäller i fråga om kostnader som den skattskyldige haft under beskattningsår för vilket taxering i första instans skett år 1981 eller tidigare samt i fråga om slutligt beslut söm meddelats under tid som nu sagts.

Prop. 1981/82:197 122

BUaga3

Remissammanställning

1    Remissinstanserna m. m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet (Ds B 1981:16) Reformerad
inkomstbeskattning avgetts av kammarrätten i Jönköping, länsrätterna i
Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, statistiska central
byrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket
(RSV), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Jämtlands samt Norrbottens län, skattechefen i
Kronobergs län, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Finansbo
lagens förening, Föreningen Sveriges fögderitjänstemän. Föreningen Sve
riges skattechefer, Försäkringstjänstemannaförbundet, Hyresgästernas
riksförbund. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringsli
vets byggnadsdelegation (NBD), Stockholms bostadsföreningars central
förening (SBC), Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska bankföreningen. Svenska byggnadsentreprenörföreningen
(SBEF), Svenska företagares riksförbund (SFR), Svenska försäkringsbo
lags riksförbund, Svenska försäkringsmäklares och försäkringskonsulters
riksförbund (SFFF), Svenska handelskammareförbundet, Svenska kom
munförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges aktiesparares riks
förbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges arbets
ledareförbund (SALF), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveri
ges fastighetsägareförbund, Sveriges finansanalytikers förening (SFF),
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation —
Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening, Sveriges redovis
ningskonsulters förbund (SRF), Sveriges villaägareförbund. Taxerings
nämndsordförandenas riksförbund (TOR) och Tjänstemännens centralor
ganisation (TCO). '

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande från lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi och Skånes handelskammare samt LO yttranden från Handelsanställdas förbund och Svenska metallindustriarbetareförbundet. LRF har åberopat ett inom Lantbrukarnas skattedelegation upprättat yttrande. SAF, Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund har åberopat ett inom Näringslivets skattedelegation (NSD) upprättat yttrande. Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund har även inkommit med egna ytt-

Prop. 1981/82:197 123

randen. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har avgett gemensamt yttrande. Försäkringstjänstemannaförbundet har hänvisat till yttrandet från SFFF.

Efter remiss har yttranden över betänkandet (Ds B 1981:15) Allmän produktionsfaktorskatt avgetts av kammarrätten i Sundsvall, bokföringsnämnden, riksförsäkringsverket, SCB, bankinspektionen, statskontoret, RRV, RSV, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, skattechefen i Kronobergs län, statens industriverk, statens vattenfallsverk, SACO/ SR, Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR), HSB:s riksförbund ek. för. (HSB), KF, LO, Landstingsförbundet, LRF, Svensk industriförening, SAF, Svenska bankföreningen, SBEF, SFR, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksföreningen, Svenska revisorsamfundet. Svenska riksbyggen förening u.p.a. (Svenska riksbyggen). Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges aktiesparares riksförbund, SABO, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges industriförbund, Sveriges jordägareförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening, SRF, Sveriges villaägareförbund, TOR och TCO. Även Finansbolagens förening. Trädgårdsodlarnas riksförbund och Krön & Arve AG har inkommit med yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från lokala skattemyndigheterna i Stockholms och Södertälje fögderier, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från lokala skattemyndigheterna i Helsingborgs och Ystads fögderier och från Skånes handelskammare, länsstyrelsen i Hallands län yttrande från lokala skattemyndigheten i Halmstads fögderi samt länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrande från lokala skattemyndigheten i Falu fögderi. Vidare har SACO/SR bifogat yttrande från Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) och LO från Sveriges metallindustriarbetareförbund. LRF har åberopat ett inom Lantbrukarnas skattedelegation upprättat utlåtande och Sveriges jordägareförbund har anslutit sig till detta. SAF, Svenska bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet. Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Sveriges industriförbund åberopar ett inom NSD upprättat yttrande. Svenska kraftverksföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges redareförening ansluter sig till detta yttrande. Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kraftverksföreningen och Sveriges redareförening har även inkommit med egna yttranden. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har avgett gemensamt yttrande.

Ur remissyttrandena över betänkandet Allmän produktionsfaktorskatt har här främst medtagits synpunkter avseende valet av finansieringsform

Prop. 1981/82:197 124

för inkomstskattereformen och uttalanden om skattemyndigheternas nuvarande arbetssituation.

2   Remissinstansernas huvudsaliliga inställning

Remissinstansema är genomgående positiva till förslaget om marginal-skattesänkningar, även om flera av dem anser att sänkningarna borde ha varit större. Beträffande begränsningarna av underskottsavdragens skattemässiga värde är meningarna starkt delade och åtskilliga remissinstanser, som i och för sig är positiva till grundtankarna bakom förslaget, ställer sig kritiska till den närmare utformningen eller enskildheter i denna.

Kammarrätten i Jönköping anser att det är nödvändigt att marginalskatterna sänks och mofiverat att det skattemässiga värdet av underskottsavdrag minskas.

Länsrätten i Stockholms län anser att förslagen i promemorian är ägnade att leda till de för reformen uppställda målen samt från skattetekniska utgångspunkter i och för sig fullt möjliga att genomföra. Länsrätten framhåller att förslagen emellertid kommer att leda till ett ännu mer komplicerat och svårtillgängligt skattesystem samt till ett betydande merarbete för skatteförvaltt\ingen och skattedomstolarna, något som från de utgångspunkter som länsrätten har att företräda borde leda till ytterligare ansträngningar att finna andra vägar som leder till de uppställda målen utan att medföra motsvarande olägenheter.

RSV uttalar att det utbredda marginalskattetänkandet givetvis i första hand bör angripas genom en sänkning av marginalskatterna, vilket ju också är ett av reformens mål, att RSV har förståelse för reformens längre gående inriktning att i viss utsträckning också avse avdragen som sådana, något som dock inte kan ske genom den föreslagna metoden utan att bryta de principer som bär upp skattesystemet, samt att - med hänsyn till skatteförvaltningens arbetssituation - ändringar i förenklande syfte måste vidtas, om förslaget genomförs.

Länsstyrelsen i Stockholms län (majoriteten) tillstyrker förslaget om en reformerad inkomstbeskattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker förslaget om avdragsbegränsning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (majoriteten):

Skatteförslaget kan komma att få icke önskade konsekvenser för nystartade företag och verksamheter som av formella skäl skall redovisas som olika förvärvskällor. Med anledning härav föreslår länsstyrelsen vissa ändringar i skatteförslaget.

Länsstyrelsen bedömer de förväntade positiva effekterna av en marginalskattesänkning så stora att länsstyrelsen förordar att det av expertgruppen utarbetade skatteförslaget genomföres. Vid den slutliga utformningen

Prop. 1981/82:197 125

bör de av länsstyrelsen föreslagna ändringarna beaktas. Det fortsatta utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Angelägenheten härav accentueras av den osäkerhet som råder i fråga om förslagets verkningar på sikt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ser det som tillfredsställande att man nu gripit sig an lösningen med de besvärande marginalskatteeffek-tema och anser att den marginalskattesänkning som föreslås kan väntas medföra en del posifiva effekter, t.ex. att mer verksamhet förläggs till Sverige, eftersom skattenivån bättre anpassas till vad som gäller i utlandet. Länsstyrelsen anser vidare att det finns skäl att i vissa avseenden begränsa värdet av underskottsavdrag, främst då underskottet härrör från avdrag för privata levnadskostnader, men anser att avdragsbegränsningen för underskott i näringsverksamhet bör skjutas på framtiden och utredningen om underskottsavdrag och därmed förvärvskällebegreppet bör påskyndas samt att ett alternativ kan vara att medge förlustavdrag i näringsverksamhet vid beräkning av tilläggsbelopp.

Länsstyrelsen i Jämtlands län (majoriteten) uttalar att den främsta åtgärden för att uppnå i skatteöverenskommelsen angivna syften är att sänka marginalskatterna samt att det är angeläget att stoppa en alltmer utbredd spekulationsekonomi. Länsstyrelsen förordar därför - trots brister i utredningen och befarade tillämpningssvårigheter - att regler om begränsning av underskottsavdragens värde införs. Länsstyrelsen förutsätter dock dels att frågan om underskottsavdragen vid produktionsinvesteringar utreds så att förslag härom kan läggas fram i propositionen, eftersom strävandena att begränsa de till privat konsumtion hänförliga investeringarna inte får gå ut över de så angelägna verkliga produktionsinvesteringarna, dels att den redan ansträngda skatteförvaltningen får den resursförstärkning som erfordras för att klara det merarbete som reformen uppenbarligen medför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslagets huvudpunkter om sänkning av marginalskatterna och begränsning av värdet av underskottsavdrag. Länsstyrelsen uttalar att avdragsbegränsningen som sådan strider mot de grundprinciper på vilka inkomstskattelagstiftningen bygger, att en marginalskattesänkning inte torde kunna genomföras utan att frågan om begränsning av underskottsavdragen samtidigt behandlas, att kontrollen av den föreslagna lagstiftningen med nuvarande resurser inom skatteadministrationen inte kan läggas på en acceptabel nivå samt att såväl förslaget om underskottsavdragen som skattereglerna på andra områden därför måste förenklas, om ökade resurser inte ställs till förfogande.

Skattechefen i Kronobergs län noterar med tillfredsställelse att marginalskatten sänks för de flesta inkomsttagare, något som måhända kan leda till en bättre skattemoral, men uttalar att det från rent skatteadministrativ synpunkt finns anledning att ställa sig negafiv till inkomstskattereformen, som medför ytterligare komplikationer både för de skattskyldiga och för myndigheterna.

Prop. 1981/82:197 126

Lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi tillstyrker reformen som sådan men avstyrker den administrativa och tekniska utformningen.

SACO/SR ser med stor tillfredsställelse att en bred politisk uppslutning nu finns för en marginalskattesänkning, samtidigt som organisationen avvisar den begränsning som föreslås för indexregleringen. Vidare anser organisationen att en annan modell borde ha valts för en eventuell avdragsbegränsning.

Finansbolagens förening är posifiv till förslaget om sänkta marginalskatter, eftersom de höga marginalskatterna påverkar arbetsvilja, investeringar, sparande och skattemoral mycket negafivt, men avstyrker förslaget om en begränsning av underskottsavdragen och anser att underskott uppkomna ur rörelse borde undantas från förslaget om avdragsbegränsningar.

Föreningen Sveriges fögderitjänstemän, som anför kritiska synpunkter på förslaget,vill ändå rent principiellt betona det positiva i att något radikalt görs dels åt marginalskatterna, dels åt den ständigt ökande skattefinansieringen av utgifter för privat konsumfion och spekulafion. Från denna utgångspunkt anser föreningen det föreliggande förslaget, trots sina brister, ha sådana kvaliteter att det kan genomföras. Föreningen har dock mycket stora farhågor beträffande de resursmässiga konsekvenserna för de lokala skattemyndigheterna.

Föreningen Sveriges skattechefer understryker att avdrag för underskott numera förekommer i en utsträckning som är besvärande för skatteadministrationen samt att marginalskattetänkandet har medfört en stor okänslighet för de kostnader som ger anledning till underskotten, främst ränteutgifter. Vidare anför föreningen att såväl en förändrad inriktning som en väsenfiig förstärkning av skattekontrollen krävs samt att problemen med förvärvskällemetoden klart har underskattats.

Handelsanställdas förbund:

Behovet av marginalskattesänkningar för normala inkomstskikt har under senare år ökat. I ännu högre grad har behovet av en begränsning av underskottsavdragen gjort sig gällande. Den starka ökningen av avdragen har gjort att tilltron till skattesystemet minskat. Förbundet vill därför instämma i huvudsyftena med reformen, nämligen att minska marginalskatterna i normala inkomstskikt samt att begränsa underskottsavdragens värde och göra dem mer lika värda för olika individer.

Hyresgästernas riksförbund:

Sammanfattningsvis anser förbundet att en sänkning av marginalskatterna och en begränsning av värdet av ränteavdragen vid höga inkomster är ett steg i rätt riktning för att komma till rätta med den snabba ökningen av subventioner till boendet som icke är bostadssociah motiverade. Den besparing på 1,4 miljarder kr. som åstadkommes genom begränsningen av värdet av ränteavdragen bör tillföras bostadssektorn och användas till bostadssocialt angelägna stödåtgärder.

Prop. 1981/82:197 127

KF ansluter sig till den föreslagna marginalskattesänkningen samt till uppfattningen att avdragsrätten för kostnader bör begränsas men anser att den föreslagna förvärvskällemetoden medför sådana komplikationer och svåröverskådliga effekter att den inte bör genomföras utan en annan metod för avdragsbegränsning utredas. Bland tänkbara alternativ nämner KF en begränsning grundad på uppdelningen i A- och B-inkomst eller att undanta ränteintäkter helt eller delvis från beskattning och ta bort eller reducera avdragsrätten för räntor.

LO uttalar att en reform av avdragssystemet är nödvändig och välkomnar det första steg som består i att underskottsavdragens värde begränsas till i princip 50 % av avdragets belopp. Vidare uttalar LO att en avdragsreform i sig skapar utrymme för marginalskattesänkningar utan att den genomsnittliga fördelningen av inkomsterna efter skatt förändras till det

Landstingsförbundet (majoriteten):

De viktigaste delarna i den föreslagna skattereformen är att marginalskatterna skall sänkas och att underskottsavdragens värde skall begränsas. Dessa förslag ställer sig styrelsen positiv till. Om de genomförs bör de kunna få en gynnsam effekt på samhällsekonomin. Lägre marginalskatter bör exempelvis underlätta avtalsrörelserna. En minskning av underskottsavdragens värde bör motverka tendenserna till spekulation. Reformen torde också leda till att produktiva insatser och sparande blir mer lönande för den enskilde.

Sammanfattningsvis anser styrelsen att reformen bör genomföras. Den ger bl. a. goda möjligheter till lägre inflafionstakt vilket är till gagn även för landstingen. Finansieringsformens effekt på den kommunala ekonomin måste dock beaktas.

LRF ställer sig bakom förslaget att en marginalskattesänkning genomförs och att åtgärder vidtas mot avarter av underskottsavdrag men finner att det framlagda förslaget kännetecknas av stora brister i analyserna, vilket inte gör det möjligt att överblicka effekterna av detsamma för olika inkomstgrupper. LRF vill särskilt understryka att problemen kring förvärvskällebegreppet inte har beaktats och att kvittningsrätt måste föreligga inom inkomstslaget jordbruksfastighet samt mot förvärskällor i inkomstslagen annan fastighet, rörelse och kapital. LRF anser att dessa problem måste få en godtagbar lösning, innan förslaget kan göras till föremål för lagstiftning.

NBD:

Skattereformens förslag om sänkta marginalskatter tillstyrks av Byggnadsdelegationen.

Effekterna av avdragsreformen däremot medför så betydande störningar på bostadsmarknaden, risker för nedgång i bostadsproduktionen och därmed försämrad sysselsättning på byggarbetsmarknaden, byggmaterialindustrin och i trähusfabrikationen, att Byggnadsdelegationen bestämt måste avstyrka denna del av förslaget.

Prop. 1981/82:197 128

iV5D anser marginalskattesänkningarna, framför allt i de skikt där marginalskatten i dag överstiger 50 %, vara ett betydelsefullt första steg för att åstadkomma positiva effekter inom samhällsekonomin, att ytterligare marginalskattesänkningar bör ske, varigenom de effekter som man ansett speciellt besvärande i dagens inflafionsekonomi automafiskt undanröjs och en begränsning av underskottsavdragen blir onödig, samt att den ordning som föreslagits i promemorian har allvarliga principiella och prakfiska verkningar, inte minst på risktagandet. NSD anser att godtyckliga och slumpmässiga resultat skulle uppkomma vid beskattningen beroende på hur kapital har placerats i olika förvärvskällor och att dessa verkningar är så allvarliga att de inte kan undanröjas ens med väsentligt utvidgade kvittningsmöjligheter. Mot denna bakgrund avstyrker NSD varje begränsning av den föreslagna arten.

Skånes handelskammare och Sveriges aktiesparares riksförbund anser den föreslagna marginalskattesänkningen utgöra ett riktigt steg på vägen mot lösningen av ett centralt ekonomiskt problem och mot att återvinna balans i den svenska ekonomin, att sänkningen jnte är tillräcklig, att den föreslagna avdragsbegränsningen får ses mot bakgrund av den utpräglade låneekonomi som uppkommit samt att begränsningarna är omotiverade och hämmande såvitt avser inkomstslagen rörelse och jordbruksfasfighet. Riksförbundet rekommenderar att förslaget inte läggs till grund för lagstiftning.

SBC fillstyrker förslaget om marginalskattesänkningar men anser att det borde ha utsträckts fill högre inkomstskikt samt avstyrker förslaget om begränsning av underskottsavdragen och anser att räntor på lån som avser bostaden bör undantas och i annat fall den särskilda beskattningen av bostadsrättshavare avvecklas.

Svensk induslriförening menar att en marginalskattereform är utomordentligt nödvändig och bör genomföras snarast möjligt samt att förslaget om avdragsbegränsning har så många svåröverskådliga konsekvenser och är så dåligt analyserat att det inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Svenska bankföreningen tillstyrker en sänkning av marginalskatterna men avstyrker en avdragsbegränsning tills effekterna är närmare analyserade och man har fått erfarenheter av marginalskattesänkningarnas följder.

SBEF tillstyrker de föreslagna marginalskattesänkningarna men är starkt krifiskt till de föreslagna reglerna om begränsning av underskottsavdrag och anser att förslaget i denna del inte bör läggas fill grund för lagstiftning. I vart fall saknas enligt SBEF helt skäl för tt låta reglerna omfatta också näringsverksamhet, varför denna bör lämnas iitanför tilllämpningsområdet. Om detta inte är möjligt anser SBEF att ytterligare möjligheter bör öppnas för en gemensam inkomstberäkning för verksamheter med naturlig anknytning till varandra.

SFR är positivt till marginalskattesänkningarna men anser dem ofillräck-liga. Riksförbundet avstyrker den föreslagna avdragsbegränsningen och

Prop. 1981/82:197 129

anser det som ett absolut minimikrav att underskott i förvärvskälla fullt ut får kvittas mot överskott i samma förvärvskälla senare år.

Svenska kommunförbundet (majoriteten):

Styrelsen ställer sig posifiv fill den föreslagna sänkningen av marginalskatterna samt till att det skattemässiga värdet av de s. k. underskottsavdragen begränsas. Reformen bör enligt styrelsens mening få en gynnsam effekt på samhällsekonomin. Så bör t.ex. marginalskattesänkningen premiera produktiva insatser och sparande samt motverka spekulation och inflafion.

Svenska melaUindustriarbelareförbundet anser att en skattereform som begränsar värdet av avdragen samtidigt som marginalskatterna sänks är angelägen och framhåller att genom skattesänkningarna kan löneökningarna hållas på en relativt låg nivå, varigenom det finns förutsättningar att dämpa inflationstakten. Förbundet ställer sig positivt till de grundläggande tankarna bakom reformen.

Svenska sparbanksföreningen:

Svenska sparbanksföreningen har i åtskilliga sammanhang framfört krav på snara förändringar i det nuvarande skattesystemet. Sådana förändringar måste syfta till att minska de f. n. mycket negafiva effekterna av höga marginalskatter i kombination med ett dåligt fungerande avdragssystem. Sparbanksföreningen är väl medveten om svårigheterna att på kort sikt förändra ett sedan länge etablerat skattesystem utan att övergångsproblem uppstår. Nu föreliggande förslag kan på vissa punkter principiellt ifrågasättas men torde dock som helhet representera en så långt möjligt väl avvägd lösning.

Svenska sparbanksföreningen fillstyrker att den föreslagna skatteomläggningen genomförs i sina huvuddrag.

SALF ställer sig mycket positivt till den föreslagna sänkningen av marginalskatterna och accepterar förslaget till begränsning av underskottsavdragens skattemässiga värde.

Sveriges fastighetsägareförbund fillstyrker förslaget om sänkta marginalskatter, uttalar att förslaget bör ses som ett första steg och ytterligare sänkningar ske, delar inte uppfattningen att det är önskvärt eller nödvändigt att kombinera marginalskattesänkningarna med en begränsning av underskottsavdragen och anser att det vore olyckligt om förslaget skulle förverkligas utan de förändringar som förbundet har påkallat.

SFF anser en naturligare lösning på föreliggande problem vara att undanta en viss andel av räntekostnaderna/intäkterna från avdragsrätt resp. beskattning. I fråga om schablontaxerad annan fastighet för föreningen fram tanken på att höja inkomstschablonen så att den återtar fidigare relation fill räntenivån. Om förslaget genomförs i sina huvuddrag föreslår föreningen den förändringen att realisationsvinster/förluster på fondpapper hänförs till inkomstslaget kapital eller i andra hand att underskott i kapital får kvittas mot överskott av fillfällig förvärvsverksamhet. 9   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 130

Sveriges grossislförbund uttalar att förbundet anser sig kunna tillstyrka förslaget i dess huvuddrag, då en sänkning av marginalskatterna länge framstått som en oundgängligen nödvändig reform och då en koppling till en begränsning av underskottsavdragen sannolikt varit nödvändig, att större marginalskattesänkningar hade varit önskvärt, att förbundet förutsätter att reglerna om avdragsbegränsning blir tillfälliga samt att kvittning i fråga om jordbruksfastighet, konventionellt taxerad annan fastighet och rörelse bör få ske inom inkomstslaget.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund: Sammanfattningsvis tillstyrker organisationerna att marginalskatterna sänks men avstyrker reformens andra moment, dvs. begränsningsreglerna, som medför att skattesystemet ytterligare försämras i olika avseenden och motverkar produktiva satsningar, nyinvesteringar och nyföretagande.

Sveriges redareförening ansluter sig till NSD:s yttrande och anför vidare att reformen inte bör beröra sjömansbeskattningen eller medföra ytterligare inskränkningar i rätten fill avdrag för underskott i partrederi.

SRF tillstyrker ytterligare marginalskattesänkningar i de högre inkomstskikten men motsätter sig förbud mot kvittning av underskott mot överskott i olika förvärvskällor inom samma inkomstslag.

Sveriges villaägareförbund godtar marginalskattereformen med hänsyn till dess stora positiva verkningar, trots att också den medför betydande relativa försämringar för villaägarna och övriga skattebetalare med underskottsavdrag jämfört med hyresgäster och övriga skattebetalare utan underskottsavdrag, men kan inte godta avdragsbegränsningen och yrkar i första hand att denna inte genomförs, i andra hand att avdrag för räntor för ägda bostäder undantas och i tredje hand en lång övergångstid eller andra särskilda övergångsåtgärder.

TOR anser sig från de synpunkter förbundet har att företräda inte kunna tillstyrka förslaget.

TCO tillstyrker de föreslagna marginalskattesänkningarna och anser att reformen bör kompletteras med en begränsning av avdragsrätten för såväl räntekostnader som underskott men förespråkar en annan metod än den som föreslås i promemorian. Enligt TCO bör räntekostnaderna föras ur förvärvskällorna och behandlas på det sätt som föreslås för underskott, medan underskott exkl. räntekostnader endast bör få dras av mot framfida kostnader i samma förvärvskälla.

3   Sänlningen av marginalsltatterna m. m.

3.1 Behovet av marginalskattesänkningar

Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid de negafiva verkningarna av höga marginalskatter och uttalat att marginalskattesänkningar är synnerligen angelägna.

Prop. 1981/82:197 131

RRV:

Det statliga skattesystemet utgör ett väsentligt stabiliserings- och fördelningspolitiskt medel och påverkar därigenom det ekonomiska trygghetssystemet. Det statliga inkomstskattesystemets betydelse för att föra över resurser till den statliga sektom har successivt minskat. RRV anser att skattesystemet alltmer kan ses som en del av det ekonomiska trygghetssystemet.

Andra väsenfiiga medel i fördelningspolitiken är generella och inkomst-prövade bidrag fill olika grupper. Ytterligare medel i fördelningspolitiken som här har relevans är de avgiftssystem för olika tjänster som skilda grupper är i behov av. Kommunerna är ofta huvudmän för dessa verksamheter och bestämmer således över utformningen av nämnda avgiftssystem.

Ändringar av de olika medlen i fördelningspolifiken bör bygga på analyser av hela det ekonomiska trygghetssystemet. Det förslag som expertgruppen har lagt fram om sänkta marginalskatter bygger emellertid inte på någon analys av detta.slag. Detta kan få till följd att man genom förslaget kanske inte löser de problem som man avser att lösa.

Syftet med förslaget till marginalskattesänkning är enligt expertgruppen att bl.a. uppmuntra till arbete, produktiva insatser och sparande. Detta torde möjliggöras genom att vissa grupper får behålla en större del av en inkomstökning än vad som i dag är möjligt. Vilka grupper som genom skattelättnader skall uppmuntras fill arbete etc. är en politisk fråga. I promemorian har emellertid inte det förhållandet beaktats, att hur mycket den enskilde får behålla av en inkomstökning inte endast avgörs genom skattesystemet utan även av utformningen av olika system för inkomstprö-vade bidrag och inkomstrelaterade avgifter. Av en inkomstökning är det således inte ovanligt att en del faller bort i såväl ökad skatt som minskade bostadsbidrag och ökade avgifter för barnomsorg. De samlade effekterna av dessa system vid en inkomstökning - nedan kallade marginaleffekter — kan ofta vara betydande.

RRV anför vidare att höga marginaleffekter förekommer i inte särskilt ovanliga familjesituationer, även efter skattereformens genomförande, och att den åsyftade effekten alltså torde bli relativt liten i fråga om dessa grupper. RRV anser mot denna bakgrund att frågan om samlade marginaleffekter måste beaktas i de fortsatta övervägandena om åtgärder i samma syfte.

SACO/SR:

En marginalskattesänkning har enligt SACO/SR:s mening sedan länge varit nödvändig. De alltför höga marginalskatterna utgör ett allvarligt hot mot en effektiv samhällsordning. Höga direkta marginalskattesatser i kombination med den allt större betydelse som inkomstberoende taxor och bidrag fått för de enskilda hushållens ekonomi har börjat få mycket påtagligt negativa konsekvenser. Inställningen att mer engagerade arbetsinsatser och studier är något som ekonomiskt inte lönar sig har blivit allt vanligare. Rekryteringen till mer ansvarskrävande befattningar försvåras och rörlighet och dynamik i arbetslivet försvagas.

LRF anför att det är absolut nödvändigt med en marginalskattesänkning.

Prop. 1981/82:197 132

NSD:

En marginalskattesänkning har länge varit eftersträvad och sedan de ekonomiska förhållandena i Sverige ändrats väsentligt sedan mitten av 1970-talet har den framstått såsom allt nödvändigare för allt större medborgargrupper.

De stora nackdelarna med så höga marginalskatter som de vi under senare år haft i Sverige för både heltidsarbetande industriarbetare och högre tjänstemän och företagschefer har ofta påtalats. Från näringslivets sida har framhållits att marginalskattenivåer av den höjd som tillämpas i Sverige har en kostnadsfördyrande effekt för företagen, ökar svårigheterna att föra förhandlingar om löneavtal mellan arbetsmarknadens parter, verkar förödande på initiativkraften, i praktiken gör det omöjligt att få personal att utföra övertidsarbete och extra insatser. De har vidare ökat företagens kostnader för anlitande av utländska experter - nägot som uppmärksammats i teknikhandelskommitténs betänkande (Ds H 1981:3) - samt lett till att välutbildad personal alltmer söker arbete utomlands. I en öppen ekonomi som den svenska kan man därför inte ha ett skattesystem och ett skattetryck som i väsentliga avseenden skiljer sig från våra konkurrentländer.

Sedan inflationen förvärrats under senare delen av 1970-talet har ytterligare nackdelar med det höga marginalskattetrycket uppenbarats. Vi har i Sverige fått vad som brukar kallas en låneekonomi och en tilltagande ränteokänslighet för skattskyldiga även i vanliga inkomstlägen. En ny generation har allt snabbare lärt sig att anpassa sig till denna situation.

En god planering av skatteekonomin har blivit allt viktigare för levnadsstandarden samtidigt som ett ökat intresse visats att i stället för förbättrade löneförmåner erhålla skattefria inkomster och förmåner.

De negativa effekterna har förstärkts av att kombinationen av hårt beskattade inkomster och med högre inkomster avtagande bidrag av olika art medfört, att även personer i förhållandevis låga inkomstlägen fått känning av kraftiga sammanlagda marginaleffekter.

Näringslivets skattedelegation har därför länge yrkat att de extremt höga marginalskatterna i Sverige sänks väsentligt. Vi har också kritiserat de omläggningar i inkomstbeskattningen som har skett under senare år och där tyngdpunkten i de kostnadskrävande skattesänkningarna ofta föriagts till inkomstlägen, där marginalskatteuttaget inte varit mycket mer än 40 ä 45 %>. En avsevärd del av de inkomsttagare som befinner sig i sådana inkomstlägen har utgjorts av deltidsarbetande, och förhållandevis få heltidsarbetande, som i första hand bort komma i åtnjutande av marginalskattesänkningar, har befunnit sig där.

Skånes handelskammare och Sveriges aktiesparares riksförbund anför att en sänkning av marginalskatterna är nödvändig bl. a. för att minska kostnadsinflafionen, stimulera till ökade arbetsinsatser och minska incitamentet till skatteflykt och skattefusk samt att det reella utfallet emellertid kommer att bli beroende av om de förutsättningar man har ställt upp beträffande återhållsamhet i löneutvecklingen och möjligheterna att begränsa inflationen kommer att uppfyllas.

Svensk industriförening:

De höga inkomstskatterna har även i lägre inkomstlägen fått effekter som starkt motverkar arbetsviljan hos stora delar av löntagarna. Behovet

Prop. 1981/82:197 133

av en marginalskattesänkning är uppenbar. Sverige är i detta hänse
ende tämligen unikt, vilket bl.a. medfört att företagsledare och högre
tjänstemän inte ges tillräcklig motivation för att ta på sig det ansvar och
den press som chefsbefattningar alltid medför. Inom industrin kan dessiU-
om noteras svårigheter att rekrytera utländsk teknisk personal på hög nivå
på gmnd av marginalskattekonsekvenserna.

Svenska bankföreningen:

För kreditmarknaden är en sänkning av marginalskatterna av särskild betydelse, eftersom man härigenom lättare skulle kunna uppnå viktiga kreditpolitiska mål såsom lägre räntenivå och ökat sparande. Detta behandlas närmare i det följande.

Sänkta marginalskatter skulle öka räntekänsligheten hos hushållen och därmed minska dessas efterfrågan på krediter. Detta gäller i synnerhet efterfrågan på högräntekrediter utanför banksystemet, varför effekten sannolikt blir en kreditminskning för hushållen, framför allt inom den oreglerade kreditmarknaden. Samhällsekonomiskt sett är detta en posifiv utveckling. Även hushållens kreditefterfrågan i bankerna skulle minska.

En minskning av kreditefterfrågan till följd av lägre marginalskatter skulle leda till bättre balans på kreditmarknaden. En sådan utveckling är redan klart märkbar till följd av skattedebatten.

De nuvarande höga marginalskatterna har lett till att många hushåll varit tämligen okänsliga för höga låneräntor. Riksbanken har därför befarat att hushållen i konkurrens om knappa kreditmöjligheter skulle vara beredda att acceptera höjda låneräntor, vilket i sin tur skulle driva upp även låneräntorna för näringslivet med negafiva effekter för investeringarna. Detta har utgjort riksbankens mofiv för regleringen av bankernas uUå-ningsräntor.

Vid sänkta marginalskatter och därmed minskad kreditefterfrågan från hushållen föreligger inte längre samma risk för räntestegringar. Marginalskattesänkningen verkar dämpande på utlåningsräntorna, vilket är positivt inte minst för näringslivets investeringsverksamhet. Vid sänkta marginalskatter och större räntekänslighet hos hushållen är det således ännu mindre motiverat att bibehålla ränteregleringen för bankerna. En återgång till en lägre räntenivå skulle vidare i sig verka dämpande på inflationen.

Sänkta marginalskatter ökar den nominella avkastningen på finansiellt sparande efter skatt. Detta gör det givetvis attraktivare att spara. För banksparama ökar möjligheten att få en positiv realavkastning efter skatt. Ökat sparande är också angeläget för den samhällsekonomiska balansen.

En från kreditpolitisk synpunkt negativ effekt av de höga marginalskatterna är att hushållen är tämligen ointresserade av ränteskillnader mellan olika sparformer, eftersom så stor del av en något högre ränta måste betalas i skatt. Detta gör det mycket svårt att få hushållen att medverka i finansieringen av samhällsekonomiskt viktiga områden såsom statens, bostadssektorns och näringslivets långsiktiga upplåning. Sänkta marginalskatter skulle givetvis medföra att hushållen skulle bli villigare att placera sparmedel i mer långfristiga sparformer med högre ränta än i kortfristiga sparalternativ.

SFR:

Den kännbara marginalbeskattningen vid även relativt måttliga inkomster har länge varit en hämsko på intresset för bl. a. extraarbete och inte sä sällan utgör marginalskattesituafionen ett skäl för vissa personer att över

Prop. 1981/82:197 134

huvud taget inte anta ett arbete som står dem till buds. Marginalbeskattningen innebär därmed ofta svårigheter för företag att förmå anställda att vid arbetstoppar åtaga sig uppgifter utöver den normala arbetstiden.

I ett vidare perspektiv måste dessa förhållanden vara menliga för samhällsekonomin. Produktiviteten i näringslivet blir inte vad den kunde ha varit. Investeringar i dyra utbildningar utnyttjas inte i full utsträckning. Många andra negativa effekter av våra höga marginalskatter skulle kunna anföras.

Mot den här bakgrunden är varje insats för att lätta på marginalbeskattningen välkommen.

SALF anför att de höga marginalskatterna leder till en rad negativa konsekvenser, bl. a. genom att försvåra möjligheterna att skydda löntagarnas disponibla inkomster inom en samhällsekonomiskt rimlig total löneökning och därigenom bidra till att öka inflationen.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Det höga skattetrycket och de höga marginalskatterna hämmar f. n. arbetsvilja, produktiva insatser och sparande samt snedvrider investeringarna. Genom en kraftfull sänkning av marginalskatterna skulle det huvudsakliga syftet med reformen uppnås, nämligen att uppmuntra till arbete, produktiva insatser och sparande samt att motverka spekulation och inflation.

Vid sänkta marginalskatter ökar nettokostnaderna för avdragen. Skattskyldiga med höga marginalskatter, som i dag är relafivt okänsliga för räntenivån och storleken av andra avdragsgilla kostnader, kommer vid sänkta marginalskatter att väga dessa kostnader mot alternativa utgifter eller sparande. Sänkta marginalskatter för med andra ord med sig ett sundare ekonomiskt handlande. Man kan förmoda att känsligheten för räntekostnader ökar påtagligt. Organisationerna förordar således att marginalskatterna sänks.

3.2 Skatteskalorna och marginalskattespärren

Flera remissinstanser framför önskemål om ytterligare eller fortsatta sänkningar av marginalskatterna på högre inkomster. Från något håll framförs kritik mot sänkningen av marginalskatten i lägre inkomstskikt och från ett annat önskas snabbare höjning av procentsatserna ovanför 50-pro-centsskiktet.

RRV:

Ett alternativt sätt att hantera marginalskattesänkningar är metoden med avtrappande skattereduktion. Denna typ av skattereduktion skulle minska den genomsnittliga skattesänkningen för personer med högre inkomster utan att för den skull öka marginalskatten. Om skattereduktionen skulle vara helt avtrappad vid exempelvis inkomster över 16 basenheter, skulle kostnaden för reformen minska med drygt 500 milj. kr.

Prop. 1981/82:197 135

Länsstyrelsen i Jämtlands län godtar förslaget till skatteskala men konstaterar att en höjning av brytpunkten till 19 basenheter skulle minska antalet som berörs av tilläggsbelopp med hälften, eller ca 300000, och således väsentligt reducera det merarbete som reformen förorsakar skatteadministrationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Uppdelningen av statsskatten i två delar, gmndbelopp och tilläggsbelopp, torde inte komma att medföra några större problem vid skattedebiteringen. Nivån för den s. k. brytpunkten är enligt länsstyrelsens mening väl avpassad för att tilläggsbelopp inte skall drabba normala inkomsttagare.

SACO/SR:

Enligt vår mening kommer det också i fortsättningen att framstå som angeläget att gå vidare med fortsatta marginalskattesänkningar under resten av 80-talet. Redan under den nu aktuella perioden är det enligt SACO/ SR angeläget att vissa ytterligare sänkningar görs i skikten över 23 basenheter. Marginalskattetaket bör fram till fill 1985 sänkas från föreslagna 80% till 75%.

En sådan ytterligare neddragning av progressiviteten i systemet är motiverad också därför att skillnaderna i de s.k. utbyteskvoterna på så sätt bättre kommer att utjämnas, vilket bör underlätta kommande avtalsrörelser.

I den av arbetsgruppen föreslagna skalan ifrågasätter vidare SACO/SR de ytterligare sänkningar till marginalskattetal lägre än 50 % som föreslagits mellan 7 och 10 basenheter. Det gäller här marginalskatteskikt i vilka mycket få heltidsarbetande befinner sig. För det stora flertalet löntagare ger denna del av skattepaketet endast en krontalseffekt. Den största nackdelen med en sådan sänkning är att den drar ned utbytestalen vid kommande löneökningar för alla inkomsttagare med inkomster över de aktuella skiktgränserna. Detta kommer att försvåra framtida avtalsuppgörelser. Även om således kortsiktiga fördelningsskäl kan tala för sänkningar i denna del av skalan bör långsiktiga överväganden kring behovet av att ha ett över tiden något så när stabilt skattesystem motivera återhållsamhet med denna typ av progressivitetshöjande åtgärder. Den stora kostnad som just denna del av reformen för med sig förvärrar naturligtvis finansieringsproblemen kraftigt samtidigt som sänkningen har mycket begränsad betydelse när det gäller att komma tiil rätta med marginalskatteproblemet.

Finansbolagens förening anser att marginalskatten borde begränsas till 50 % även i högre inkomstskikt.

Föreningen Sveriges fögderitjänstemän:

Föreningen tar i princip inte ställning till skatteskalornas utformning. Från rent administrativ synpunkt anser föreningen dock, att den s. k. brytpunkten borde sättas högre än i förslaget. På så sätt nedbringas antalet skattskyldiga som.över huvud taget berörs av tilläggsbelopp. Detta bedömer föreningen som väsenfiigt, då svårigheterna med reformen i huvudsak uppstår när underlag för tilläggsbelopp ska beräknas.

Prop. 1981/82:197 136

LO uttalar att de sammanlagda fördelningseffekterna blir sådana att de kan godtas bara under vissa förutsättningar, av vilka den första är uppfylld genom vissa skattesänkningar för lägre inkomster. Den andra sammanhänger med avtalsrörelsen.

LRF anser att brytpunkten 16 basenheter har valts utan tillräckligt beslutsunderlag.

NBD och SBC anser att ytterligare sänkningar borde ha gjorts i högre inkomstskikt, SBC även att nivån för marginalskattespärren borde ha sänkts ytterligare.

NSD föreslår att omläggningen fullföljs med ytterligare höjning av 50-procentsgränsen, i ett första skede till åtminstone 20 basenheter, i ett andra till åtminstone 25 basenheter och slutligen till 30 basenheter samt att marginalskattetaket förhållandevis snabbt nedbringas till 70 % och så småningom till 60 %. Även Svenska bankföreningen uttalar sig för ytterligare sänkningar och för att marginalskattetaket bör nedbringas till 60 %.

Skånes handelskammare och Sveriges aktiesparares riksförbund anser att den föreslagna marginalskattesänkningen inte på något sätt är tillräcklig och framhåller att Sverige även efter sänkningen ligger i topp internationellt sett, något som bl.a. negativt påverkar möjligheterna att behålla framstående företagare och forskare inom Sveriges gränser och knyta kvalificerad utländsk personal till företag i Sverige.

Svensk induslriförening anser att ytterligare sänkningar borde ha gjorts i de högre inkomstskikten samt att marginalskattegränsen helst genast och i vart fall inom några år bör trappas ned till 70 %.

SFR anser att de föreslagna sänkningarna vid första påseendet verkar vara ordentligt tilltagna och tillräckliga, men att man vid närmare eftertanke finner att de inte är tillnärmelsevis fiUräckliga för att föra Sverige ner till andra länders nivå. Förslaget får enligt förbundet ses som ett första steg mot en marginalbeskattning på högst 50 % för samtliga inkomsttagare.

Svenska metallindustriarbetareförbundet anför att det skulle underlätta avtalsrörelserna om marginalskatten för tilläggsbelopp ändrades från 5 % resp. 10 % till 15 % i skiktet 16-19 basenheter.

Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrker förslaget men vill framhålla att marginalskatterna alltjämt ligger på en hög nivå internationellt sett.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund anser att den föreslagna sänkningen är alltför blygsam och föreslår att högre marginalskatt än 50 % skall inträda först vid 20 basenheter samt att högsta marginalskatt skall vara 70 % och inträda vid 50 basenheter.

SRF:

Vidare anser vi att marginalskattesänkningarna ej blivit erforderligt stora för att uppnå de eftersträvade målen. En tillräckligt stor marginalskattesänkning skulle exempelvis ha gjort de komplicerade avdragsbegränsning-ama överflödiga, eftersom lönsamheten av ett avdrag då blir mindre.

Prop. 1981/82:197 137

TCO finner skatteskalan väl avvägd.

I fråga om marginalskattespärrens tekniska utformning har endast ett fatal remissinstanser uttalat sig, vilka med ett par undantag godtar förslaget.

Kammarrätten i Jönköping:

I promemorian föreslås att skattesatsen i den kommun där inkomsten är störst skall ligga fill grund för beräkningen. Denna metod leder emellertid till att skattebegränsningen för en skattskyldig som har ungefär lika stora inkomster i två kommuner, varav den ena är en lågskattekommun och den andra en högskattekommun, kan komma att variera påtagligt mellan olika år beroende på i vilken kommun inkomsten är störst ju.st det året. För att uppnå en bättre likformighet bör en metod med den skattskyldiges genomsnittliga kommunala skattesats tillämpas.

Skattechefen i Kronobergs län:

En fömtsättning för denna spärr måste vara, att skattedatorerna kan programmeras för de härför erforderliga beräkningarna. En särbeskattning av makar skulle i hög grad minska problemen med hanteringen av marginalskattespärren.

Lokala skattemyndigheten i MalmÖ fögderi uttalar att de föreslagna reglerna innebär dels en betydande nedgång i antalet fall, dels avsevärt lättare hantering.

LRF anför att två nivåer bör finnas för spärren liksom f.n., att en lämplig nivå kan vara 70 % vid 25 basenheter, att man därigenom förhindrar att en inkomstutveckling som avviker från bedömningen i promemorian på några få år antingen förtar effekterna av omläggningen eller tvingar fram årliga justeringar av skatteskalorna samt att LRF inte har någon invändning mot den tekniska lösningen.

NSD:

I och för sig kommer åtskilliga av de problem som är förenade med det nuvarande marginalskattetaket att försvinna även om å andra sidan vissa ojämnheter finns kvar.

Vi vill också erinra om att en marginalskattespärr i princip behövs även med de skattesatser vi föreslagit. Vi kan emellerfid acceptera att tekniken kan följa den i promemorian angivna ordningen.

SRF anser att man har gjort redan befintliga svårigheter mera komplicerade, uttalar att stora förhoppningar hade knufits fill att dessa komplicerade bestämmelser skulle försvinna när inkomstskattereformen skulle genomföras och motsätter sig regelsystemet.

Prop. 1981/82:197 138

3.3 Inflationsskyddet för skatteskalorna

Vissa remissinstanser är starkt kritiska mot förslaget till ändring av nuvarande regler om inflationsskydd under genomförandeperioden, medan andra främst tar upp frågor angående inflationsskyddets utformning på längre sikt.

RRV anför att om inflationen överstiger 5,5 % kommer skattetrycket att öka under fömtsättning att lönerna helt följer inflationen, varvid den reala brytpunkten förskjuts nedåt,och antalet personer med filläggsskatt ökar. RRV understryker vikten av att det under reformperioden görs noggranna uppföljningar av hur utvecklingen av löneavtal, inflation och finansiering påverkar inkomstfördelningen efter skatt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att oklarheten om inflationsskyddets utformning efter 1985 är en negativ faktor som kan minska effekten av förslagets positiva sidor.

SACO/SR:

Med den fortsatt starkt progressiva skatteskala som nu föreslås är en fortsatt indexreglering nödvändig. Skalan har till sin utformning betydligt större likheter med 1982 års skala än vad som gällde 1970. Visserligen innebär den nya skalan att inflationens skatteomfördelande effekter kraftigt begränsas i inkomstskikten kring 100000 kr. i årsinkomst och en god bit däröver, men problemet att hålla en rimlig neutralitet för alla inkomsttagare består lika fullt. SACO/SR har ett ansvar att verka för en acceptabel reallöneutveckling för gmpper från mycket låga inkomster till mycket höga. Detta blir i prakfiken omöjligt utan en fortsatt indexreglering av skatteskalan.

SACO/SR anser det således principiellt felaktigt att som nu föreslås indexuppräkningen begränsas till 5,5% per år under genomförandeperioden.

Huruvida indexomräkningen skall ske på gmndval av registrerad prisutveckling eller med utgångspunkt från ett löneindex är i första hand en praktisk fråga. Goda skäl kan anföras för båda ansatserna. Prisutvecklingen är lättare att i relativt okontroversiella former registrera, medan huvudsyftet med indexregleringen kan sägas vara att hålla skattesystemets omfördelande effekter stabila. I sak finns det anledning att tro att ett löneindex kommer att stiga snabbare än ett prisindex - åtminstone efter det att skattereformens finansieringskrav är avklarade.

LRF anser att förslaget får oacceptabla effekter, om inflationen skulle bh avsevärt högre än man utgår från i promemorian, och att en förutsättning för att skattereformen skall få avsedd effekt alltså är att en sådan ekonomisk politik kan föras att inflationen kan begränsas fill ungefär hälften av vad den har varit i genomsnitt under senare år.

NSD anser att låsningen av indexjusteringen i realiteten innebär ett inkomstpolitiskt ingrepp som väcker starka betänkligheter och inte är ägnat att underiätta fleråriga löneavtal, eftersom en förutsättning för sådana är att skattebelastningen av ohka relativa inkomstskikt kan förutses.

Prop. 1981/82:197 139

något som är möjligt med nuvarande indexreglering men inte med den föreslagna. NSD anser därför inte den gjorda begränsningen acceptabel och vill starkt understryka att statsmakterna redan nu i samband med den aktuella lagstiftningen klart bör uttala sina avsikter att inte minska inflationsskyddet i statsskatteskalorna efter 1985.

Skånes handelskammare anser att förslaget kan accepteras endast under fömtsättning att statsmakterna tar ett direkt ansvar för löne- och inflationsutvecklingen under perioden, eftersom i annat fall marginalskattesänkningen kommer att urholkas och det totala skattetrycket att öka. Vidare finner handelskammaren det anmärkningsvärt att ställning inte har tagits till hur inflationsskyddet bör utformas efter 1985.

SBC beklagar att värdet av marginalskattesänkningarna och skattetaket kommer att successivt urholkas genom det sämre inflationsskyddet.

SFR:

Dels innebär förslaget att man för övergångsperioden 1983-1985 låst indexeringen av skatteskalan på en alltför låg nivå. Redan en normal inflation innebär därför en marginalskatteskärpning. Ingen tror väl att inflafionen för de nämnda åren kan hållas nere på nivå 5,5% per år.

Svenska melaUindustriarbelareförbundet anser att det skulle underlätta löneförhandlingarna om basenheten räknades upp med 300 kr. om året i stället för 400 kr. och anför:

Lagtekniskt sett har basenheten 1983—85 fastställts genom att man gör ett avsteg från gällande regler. Utan ytterligare ändringar kommer basenheten efter 1985 att räknas upp med föregående års inflation på samma sätt som tidigare. Detta är av många skäl en mycket olämplig teknik att väga in efi"ekterna av inflationen i skatteskalorna. I och med att marginalskatterna sänks för det stora flertalet får ändringarna av basenheten mindre betydelse än fidigare men Metall anser ändå att en annan teknik för basenhetens uppräkning måste väljas. Den tekniken måste mer ta sikte på den inflationsnivå som man kan acceptera under det kommande året än på den historiska inflationen.

SALF:

Under de tre år då marginalskatterna sänks kraftigt föreslås ett undantag från nuvarande indexreglering av skatteskalorna. För vart och ett av dessa tre år föreslås i stället en fest uppräkning av basenheten med 400 kr. Härigenom kan man i förväg exakt beräkna vad reformen kommer att innebära inom olika inkomstskikt.

Huvudfrågan för oss har varit att uppnå största möjliga sänkning av marginalskatterna. Den föreslagna reformen tillgodoser väl denna målsättning. Med så kraftiga marginalskattesänkningar som föreslås är indexregleringen under genomförandeperioden av mindre betydelse. SALF accepterar därför att basenheten under genomförandeperioden höjs med endast 400 kr. per år.

Av regeringens och socialdemokraternas överenskommelse framgår att indexregleringen i sin nuvarande utformning efter 1985 bör ersättas av en

Prop. 1981/82:197 140

annan form av skydd mot inflationen. SALF reagerar starkt mot att man inte i anslutning till beslutet om skattereformen också tar ställning till hur skatteskalorna skall indexregleras efter genomförandeperioden.

SALF anser att en framtida indexreglering av skatteskalorna bör bygga på en kombination av nettoprisindex och löneindex. Nuvarande indexreglering, som i huvudsak bygger på nettoprisindex, leder till en icke avsedd överkompensation under år med reallönesänkningar. Om löneökningarna ligger under det prisindexet kommer nämligen nuvarande syslem för indexreglering att i särskilt hög grad överkompensera höginkomsttagarna. Denna effekt elimineras om indexuppräkningen gmndas på ett löneindex under de år då detta index understiger nettoprisindex. Med ett sådant kombinerat indexsystem skulle man uppnå de mål som vi ursprungligen syftade till när vi krävde en indexreglering av skatteskalorna.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund vill med bestämdhet framföra att skatteskalorna även i framtiden bör vara infla-tionsjusterade fullt ut, eftersom inflationen inte bör medföra automafiska skatteskärpningar och risk dessutom finns för att allt fler kommer ovanför brytpunkten, trots att det är motsatsen som man bör sträva efter.

T-CO.

Indexeringen av skatteskalorna föreslås bli modifierad under omlägg-niogsperioden, dvs. 1983-1985 så att den motsvarar en årlig uppräkning på 5,5%. TCO betraktar detta som ett uttryck för statsmaktens strävan att hålla inflationen nere på denna nivå. Om inte dessa ambitioner förverkligas skärps marginalskatterna och reformen urholkas.

TCO menar att när skatteskalan fått en utformning som gör att årliga skatteomläggningar inte är nödvändiga är det vikfigt att skatteskalan infla-tionsskyddas. Erforderiiga förändringar av den reella skattebelastningen bör redovisas öppet såsom skärpningar eller lättnader. Man får därigenom möjlighet att diskutera den faktiska målinriktningen av skattepolitiken.

3.4 Särskilda frågor

Några remissinstanser tar upp reformens betydelse för löneförhandlingarna.

SACOISR:

Det är omöjligt att redan nu - och i detta sammanhang - göra några bestämda uttalanden om vilka konsekvenser förslaget kommer att få på kommande avtalsrörelser. Det är ändå SACO/SR:s förhoppning att det skall visa sig möjligt att efter ett mer definitivt skattebeslut åstadkomma löneöverenskommelser som inte är inflationsdrivande. En förutsättning för detta är emellertid att återhållsamhet visas över hela arbetsmarknaden. De kalkyler som gjorts över den kombinerade effekten av marginalskattesänkning och avdragsbegränsning visar att det inte behövs någon större utjämning av bmttoinkomsterna för att en rimlig neutralitet mellan genomsnittspersoner inom olika inkomstgrupper skall uppnås. Framförallt är det uppenbart att skatteomläggningen inte kan motivera några hårda reglerande ingrepp från statsmakternas sida av typ frysning av alla inkoms-

Prop. 1981/82:197 141

ter över någon viss gräns etc. Inte ens vid löneökningar som är förenliga med de 5,5 procents årlig inflationstakt som utredningsgruppen arbetat med är något sådant möjligt.

Handelsanställdas förbund:

En reform som syftar till att göra beskattningen av lönehöjningar mera rimlig, får med nödvändighet stora omfördelningseffekter mellan olika inkomsttagargrupper. Denna omfördelning är inte ett syfte med reformen utan måste ses som en bieffekt. Det är därför, enligt vår mening, viktigt att vidtaga åtgärder som motverkar omfördelningen.

De partier som står bakom förslaget har också uppmärksammat denna problematik och gjort ett särskilt uttalande om lönepolitiken. Man förutsätter i uttalandet att arbetsmarknadens parter inriktar lönepohtiken på att ge de gmpper, som får litet utbyte av reformen, de största lönepåslagen. I annat fall tvingas man ompröva reformen.

Handelsanställdas förbund vill mycket starkt understryka behovet av att löneuppgörelserna fr.o.m. 1983 görs betydligt mera låglöneinriktade än hittills. I annat fall får skattereformen helt oacceptabla effekter för stora låglönegmpper. Ett genomförande av skattereformen utan att beakta denna i kommande löneuppgörelser skulle mycket snabbt omintetgöra många års strävanden att minska löneskillnaderna på svensk arbetsmarknad. Vi ser det därför som mycket viktigt att skattereformen omprövas om lönepolitiken inte skulle få den avsedda inriktningen.

LO anser det nödvändigt att hänsyn tas till skattereformen i avtalsrörelserna och att höglönegmpperna måste visa stor återhållsamhet till förmån för låg- och mellaninkomstgmpperna. LO vill starkt understryka det gemensamma uttalande som socialdemokraterna, centerparfiet och folkpartiet gjorde i anslutning fill skatteuppgörelsen.

Svenska metallindustriarbetareförbundet anför att det är synnerligen angeläget att statsmakterna följer löneutvecklingen för olika grupper under tiden för skattereformens genomförande och år från år verkhgen genomför de justeringar av skatteskalorna som visar sig motiverade.

SALF anser det uppenbart att löntagarorganisationerna i kommande lönerörelser inte kan bortse från så betydande skattelättnader och att man därvid måste beakta det faktum att högavlönade enligt förslaget kommer att få en kraftigare skattesänkning än lägre avlönade. Med tanke på de betydande effekterna av den föreslagna sänkningen av marginalskatterna och för att göra det möjligt att ta hänsyn till dessa effekter i samband med lönerörelsen anser SALF det nödvändigt att reformen genomförs stegvis under en treårsperiod.

RRV:

Genom att reformen föreslås genomföras i flera steg kommer olika anpassningsprocesser att komma fill stånd så snart beslut om reformen fattas. Eftersom avräkning och återhållsamhet i löneförhandlingarna ingår som väsentliga moment för att nå åsyftade resultat med reformen anser RRV att statsmakterna bör redovisa kraven på den avräkning och på den övergripande löneprofil som är nödvändiga för att nå reformens syften.

Prop. 1981/82:197 142

Kammarrätten i Jönköping:

Basenheten föreslås uppräknad med ca 5,5% årligen. Indexuppräkningen bör enligt promemorian hållas på en låg nivå eftersom bmttoinkomsterna kommer att öka långsammare än vad de skulle göra reformen fömtan. En svag löneutveckling anses bli en nödvändig följd av de bidrag fill hushållens disponibla inkomster som marginalskattesänkningen kommer att ge.

Det anförda må ha sin giltighet om marginalskattereformen ses isolerad. Genom kopplingen till de nya reglerna om begränsning av underskottsavdragens skattemässiga värde blir riktigheten av antagandet om en svag löneutveckling mer tveksam. Den samlade effekten av de nya reglerna kommer nämligen att påverka skattskyldiga med inkomster över brytpunkten mycket oUka beroende på underskottsavdragens storlek i det enskilda fallet. För många skattskyldiga kommer därför den samlade effekten av skattereformen att medföra inget eller endast ett obetydligt bidrag till den disponibla inkomsten.

Inflationen torde i huvudsak bestämmas av internafionella förhållanden. .Anledning saknas fill antagande att inflationen under kommande år kommer att väsentligt avvika från vad som varit fallet under de senaste åren, alltså ca 10% årligen.

Mot den nu redovisade bakgmnden kan det bli svårt för arbetstagarnas fackliga organisationer att acceptera den fömtsätta återhållsamheten i kommande lönerörelser. Löneutvecklingen kommer i så fall att avvika från den förutsatta inriktningen.

Skulle de angivna farhågorna besannas kan - enligt det på s. 41 återgivna uttalandet — stegen i marginalskattesänkningen omprövas. Det har emellertid inte angivits hur underskottsavdragens värde skall påverkas i en sådan situation. Risken flnns att vad som från början i huvudsak var avsett som en marginalskattereform förvandlas till ett regelsystem som enbart begränsar underskottsavdragens värde.

Några remissinstanser tar upp frågan om kommunalskatternas betydelse för den totala beskattningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Länsstyrelsen vill emellertid i detta sammanhang påtala de orättvisa skillnaderna i skattetryck mellan lågskatte- och högskattekommuner som i hög grad drabbar skattskyldiga i Jämfiands län. Det är därför också viktigt att finna vägar att utjämna kommunalskatten mellan olika kommuner.

Skånes handelskammare:

I anslutning till vad sist sagts vill Handelskammaren också betona betydelsen av kommunalskatternas utveckling. Expertgruppen har här utgått från en genomsnittsnivå på 30 kr., en gräns som redan passerats i åtskilliga kommuner. Skulle kommunalskatterna fortsätta att stiga är enligt Handelskammarens mening ett ingripande från statsmakternas sida nödvändigt. Det bör här även framhållas att en finansiering av marginalskattereformen i form av höjda indirekta skatter eller avgifter automatiskt medför en ökad kostnadsbelastning för kommunerna.

Prop. 1981/82:197 143

NSD:

Ett viktigt inslag i en omläggning av denna art är att hejda den kommunala utdebiteringsstegringen. Risk finns annars för att i samband med marginalskattesänkningen viss överflyttning sker från statlig till kommunal inkomstskatt. Erfarenheterna från de första åren av 1970-talet är i detta hänseende avskräckande. Det är därför nödvändigt att statsmakterna ser till att kommunala utdebiteringshöjningar inte beskär marginalskattesänkningens positiva verkningar.

Frågor angående marginalskattereformens betydelse för den kommunala ekonomin tas upp av Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Landstingsförbundet (majoriteten) påpekar att reformen inte direkt berör den kommunala beskattningen, medan kommunsektorn däremot berörs av finansieringen. I den mån finansieringen sker genom arbetsgivaravgifter eller en produktionsfaktorskatt, som avses skola avräknas mot utrymmet för löneökningar, kommer landsting och kommuner enligt förbundet att drabbas genom en lägre skatteunderlagsfillväxt två år efter det att skatten införs. Förbundet anser att landstingen och kommunerna bör kompenseras för denna effekt. Förbundet framhåller också att landsfingen kommer att drabbas av den förutsatta låglöneprofilen på avtalen, eftersom landstingen i jämförelse med arbetsmarknaden som helhet har en högre andel låginkomsttagare bland sina anställda. Enligt förbundet medför detta risk för betydande utdebiteringshöjningar och är det angeläget att landstingens sparade medel inte, som regeringen föreslagit, överförs fill staten samt att landstingen kompenseras för den effekt som skattereformens finansiering kan få på dess ekonomi.

Svenska kommunförbundet (majoriteten):

Förslaget innebär att skatteskalan skall korrigeras för prishöjningar med cirka 5,5% per år under åren 1983 till 1985. I ett gemensamt uttalande i anslutning till expertgmppens rapport har regeringspartierna och socialdemokraterna framhållit att marginalskattesänkningen måste påverka löneutvecklingen under genomförandetiden. Bägge förhållandena bör kunna medföra att inflationsförväntningarna dämpas. En sänkning av prisökningstakten är synnerligen eftersträvansvärd såväl för kommunerna som för samhället i övrigt. Styrelsen delar uppfattningen att hänsyn måste tas till skattereformens effekter vid disposition av det utrymme som blir fillgängligt för löneökningar. Styrelsen noterar dock att om utrymmet för löneökningar i huvudsak skall tillfalla de inkomsttagare som i begränsad utsträckning får fördelar av marginalskattesänkningen kan detta leda till en snabbare lönekostnadsutveckling än i andra sektorer i samhället. Anledningen härtill är lönestmkturen inom den kommunala sektorn.

Expertgmppens förslag till ändringar berör inte direkt underlaget för den kommunala inkomstskatten. EnUgt styrelsen kan man emellertid inte bortse ifrån att de begränsningar som nu föreslås vad gäller underskottsavdragens skattemässiga effekter kan leda fill försök fill anpassningsåtgärder som kan få effekter också på det kommunala skatteunderlaget. Styrelsen fömtsätter därför att regeringen noggrant följer utvecklingen och korrigerar för sådana icke avsedda effekter.

Prop. 1981/82:197 144

4   Begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde — utom fastighetssektorn

Det övervägande antalet remissinstanser riktar kritik mot den föreslagna avdragsbegränsningen. Kritiken går i huvudsak ut på att förslaget strider mot vedertagna principer inom beskattningen, skulle ha allvarliga negativa verkningar för näringslivet och ge upphov till tillämpningsproblem.

Länsrätten i Stockholms län:

Avdragsbegränsningens utformning medför att avsteg görs i olika hänseenden från den grundläggande huvudprincipen om symmetri i skattesystemet. Detta kan fä oförutsedda och inte önskvärda samt svårkontrollerade effekter i fråga om t.ex. räntebehandlingen skattemässigt hos låntagare contra långivare samt även ensidigt hos låntagare. Avdragsbegränsningen syftar till att i möjligaste mån uppnå likformiga och rättvisa taxeringar. Det synes emellertid som om personer med goda ekonomiska resurser bättre än andra kommer att kunna utnyttja möjligheter till omdisposilioner eller kringgåendeåtgärder och därigenom motverka eller undgå effekterna av avdragsbegränsningsförslaget.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län:

Förvärvskällemetoden bygger på att rätten att utnyttja underskott begränsas till förvärvskällan. Begreppet förvärvskälla infördes för vinnande av ordning och reda vid deklarations- och taxeringsförfarandet och för att tillgodose kommunens rätt att beskatta inkomsten från varje förvärvskälla, som är hanförlig fill kommunen (kommunalskattekommitténs betänkande 1924 s. 403). Rättspraxis har i obetydlig omfattning dragit upp gränser mellan olika förvärvskällor. Expertgmppens förslag innebär att förvärvskällebegreppet får stor aktualitet i skatteprocesserna. Svårigheter kan fömtses i fråga om möjligheterna att kontrollera i vilken förvärvskälla ett lån egentligen är nedlagt. Det är inte ovanligt att lånade medel används till flera ändamål och fördelas på konsumtion och investeringar. Man kan fömtse ett ökat "skattetänkande" genom att investeringar styrs till förvärvskällor i vilka full avdragsrätt är sannolik, något som i och för sig är en naturlig följd. Med nuvarande lagstiftning saknar överföringar mellan förvärvskällor större betydelse, men vid genomförande av förslaget kan väntas ett ökat intresse för omplaceringar mellan förvärvskällor. De frågor som hänger samman med fill vilken förvärvskälla en inkomst eller utgift skall hänföras kan väntas medföra vissa tillämpningsproblem och en del processer i skattedomstola.ma.

En annan fråga som länsrätten anser kan ge upphov till åtskilliga spekulationer och därmed också kontroll- och tillämpningssvårigheter är det förhållandet att en ränteintäkt alltid är beskattningsbar under det att en räntekostnad genom begränsningsreglerna i många fall endast delvis blir avdragsgill. Fömtom att det är ett avsteg från den i andra skatterättsliga sammanhang gällande reciprocitetsregeln är det uppenbart att ett sådant förhållande kan fresta många människor till lånetransaktioner som undanhålls skattemyndigheterna till båtnad för båda parter.

Prop. 1981/82:197 145

Statskontoret:

Utredningen har inte närmare berört möjlighetema att kontrollera de inkomstskattskyldigas tillämpning av de nya regler som föreslås. De största problemen torde uppstå genom att underskottsavdrag skall ingå som underlag för tilläggsbelopp. Tidigare har underskott i en förvärvskälla i princip fritt kunnat kvittas mot överskott i en annan. Från skatteadministrationens sida har det varit mindre betydelsefullt att kontrollera om en vinst eller förlust uppstått i en bestämd förvärvskälla eftersom det var nettot som beskattades. Med de föreslagna reglerna får frågan en helt annan betydelse. Berörda skattskyldiga kommer naturligtvis att i ett tidigt skede försöka styra utvecklingen i olika förvärvskällor dithän att överskottet eller underskottet blir så litet som möjligt. Det räcker inte längre för skatteadministrationen att konstatera att en viss transaktion ägt mm utan man skall också avgöra om den redovisats i rätt förvärvskälla. Det senare avgörandet kan vara betydligt svårare och mer diskutabelt än det förra. Antalet besvär och processer kan därför förväntas öka.

RRV anför att tilläggsskatten bryter den symmetri som hittills har gällt i skattesystemet, att det inte framgår om utredningen med stafisfiskt material granskat möjligheten att kvitta exempelvis underskott mot B-inkomster, att investeringar i fast egendom ofta är belånade, att personer med stora underskott och kapitalinkomster kommer att försöka kvitta ut skulder mot tillgångar för att minimera effekterna av tilläggsskatten, att detta medför en större tröghet på marknaden samt att RRV anser att ytterligare utredning krävs av kvittningsförfarandet och av förlustavdragen, innan förslaget om filläggsskatt genomförs.

RSV:

Den grundläggande principen för vårt inkomstskattesystem är skatt efter förmåga. I enlighet härmed har systemet utformats så att det är inkomsten efter avdrag för alla omkostnader för dess förvärvande som är beskattningsunderlaget. I praktiken har visserligen åtskilliga avsteg under årens lopp gjorts från en strikt tillämpning av skatteförmågeprincipen men dessa har gällt begränsade områden och i stort sett inneburit en likabehandling av alla berörda skattskyldiga. Mot det nu framlagda förslaget kan invändas att konstmktionen innebär exempelvis att ränta för vissa skattskyldiga blir helt avdragsgill men för andra endast delvis avdragsgill. Detta blir så mycket allvarligare som den som mottar räntan alltid blir skattskyldig härför. I denna del innebär förslaget ett avsteg från reciprocitetsprincipen.

Förslaget medför en väsentlig principiell förändring för gransknings- och kontrollarbetet. Genom att underlaget för tilläggsbelopp innefattar underskott i förvärvskälla bUr det av stor betydelse att avdragsgilla kostnader belastar rätt förvärvskälla. Detta gäller inte enbart räntekostnader - och därmed frågeställningen var kapital är nedlagt - utan också de flesta, övriga kostnader, exempelvis material- och arbetskostnader. Det säger sig självt att reformen kommer att innebära att de skattskyldiga i möjligaste mån strävar efter att fördela dessa kostnader så att en tyst kvittning sker

10   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 146

förvärvskällor emellan vad gäller underskott och vinst. Om en sådan tyst kvittning skall kunna stävjas krävs både en förändrad inriktning och en väsentlig förstärkning av skattekontrollen. Att denna fråga dessutom kan leda till besvärliga och längdragna skatteprocesser är uppenbart. Den kvittning som den skattskyldige anser önskvärd kan också genomföras på olika sätt som är accepterade, exempelvis genom förvandling av tillgångar i vissa inkomstslag fill tillgångar i inkomstslaget kapital. Såsom framhålls i promemorian är visserligen fördelningen av intäkter och kostnader på förvärvskälla i dag av betydelse för den kommunala beskattningen. Av detta förhållande kan emellertid inte dras den slutsatsen att systemet fungerar tillfredsställande - framför allt inte i ett läge där fördelningen får så stor betydelse som enligt förslaget. Enligt RSV har problemen med den s. k. förvärvskällemetoden klart underskattats. Det är från denna synpunkt synnerligen betydelsefullt att det utredningsarbete som skisseras på s. 147 f. blir klart till ikraftträdandet.

Vid ett val av den s. k. förvärvskällemetoden bör således beaktas att det nuvarande beskattningssystemet inte i någon större utsträckning ställt krav på en riktig redovisning av i vilken förvärvskälla visst kapital varit nedlagt. Av argumenteringstekniska skäl torde det exempel som redovisas på s. 89 andra stycket i prakfiken i dag redovisas på motsatt sätt fill det som i promemorian sägs vara det riktiga. Det torde nämligen vara lättast att trovärdigt ange att kapitalet nedlagts i den tillgång som utgör säkerhet för kapitalanskaffningen. Det kan därför antas att en omfördelning av skulder och därmed skuldräntor mellan olika förvärvskällor kommer att påyrkas, trots att några ytterligare transakfioner inte har vidtagits.

Länsstyrelsen i Ösiergötiands län:

Då nuvarande regelsystem inte utan vidare passar in vid en avdragsbegränsning utformad på sätt expertgruppen föreslagit kommer nya skatteproblem att dyka upp. Det kan främst förväntas bli tvister om till vilket inkomstslag och vilken förvärvskälla som ränteinkomster resp. ränteavdrag skall hänföras. Med nuvarande regler har frågan om rätt förvärvskälla oftast inte haft någon betydelse, varför kontrollen härav i stort varit obefintlig. Expertgruppen, som har uppmärksammat problemen, har föreslagit att frågan om förvärvskällomas utformning och reglerna om fördelning av räntekostnader bör bli föremål för utredning. Enligt länsstyrelsens mening är det angeläget att dessa frågor får en snabb lösning, eftersom de kommer att aktualiseras omedelbart efter ett genomförande av skattereformen.

Beträffande underskott i inkomstslaget kapital uppkommer dessa ofta på grund av ränteavdrag för lån, som upptagits för privata investeringar eller privat konsumtion. Eftersom sådana räntor närmast kan ses som privata utgifter finns skäl fill begränsning av underskottens värde.

En avdragsbegränsning i övriga inkomstslag kan av principiella skäl anses mindre mofiverad. För rörelser av hobbybetonad karaktär kan en avdragsbegränsning dock anses skälig. I inkomstslagen jordbmksfastighet och rörelse finns med nuvarande skatteregler stora möjligheter att reglera resultatet mellan beskattningsåren. En begränsning av underskottsavdragens värde för rörelseidkare och jordbmkare torde därför sällan få någon prakfisk betydelse. För att tilläggsbelopp skall utgå måste dessutom sum-

Prop. 1981/82:197 147

man av inkomsterna före underskottsavdrag överstiga 16 basenheter. Av skatteadministrativa skäl bör enligt länsstyrelsens mening alla typer av underskott behandlas på samma sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den föreslagna metoden för avdragsbegränsning har flera svagheter och anför, efter att ha instämt i uttalandet i promemorian att den alternativa modellen, gmndad på indelningen i A- och B-inkomst, skulle vara svår att tillämpa:

Detsamma kan emellertid anföras även beträffande förvärvskällemetoden. Indelningen i förvärvskällor har inte utformats för att varaiunderlag för en avdragsbegränsning. Med vissa undantag har ett avdrags inplacering i rätt förvärvskälla inte haft någon betydelse för skattedebiteringen. I det prakfiska taxeringsarbetet har denna bedömning haft mest betydelse vid avgörande om en kostnad skall vara avdragsgill vid den kommunala taxeringen. Det vanligaste fallet torde vara att avgöra huruvida en räntekostnad skall anses vara hanförlig till förvärvskällan inkomst av kapital eller inkomst av annan fastighet i de fall fasfigheten är belägen i annan kommun än hemortskommunen. Enligt anvisningarna till 44 § kommunalskattelagen gäller: "Vid prövning av frågan, humvida ett upplånat kapital i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan är det i regel av underordnad betydelse, att fillgångar tillhörande den ena eller andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts i eller disponerats för viss förvärvskälla." Det är uppenbart att kontrollmöjligheterna vid avgörande av om en räntekostnad avdrages i rätt förvärvskälla är begränsade. Med tillämpning av förvärvskällemetoden kommer antalet fall där dessa svåra bedömningar blir aktuella att öka. Det kommer att föreligga ett intresse av att hänföra en räntekostnad till en förvärvskälla som ger överskott i stället för att redovisa underskott. Kontrollsvårigheterna kommer att innebära en ökad arbetsbelastning på taxeringsmyndigheterna.

Förvärvskällemetoden innebär även att de som driver näringsverksamhet med jordbruk, rörelse eller annan fastighet kan disponera sitt kapital på sådant sätt att avdragsgillhet för räntekostnader föreligger i näringsverksamheterna. Det är normalt att de förvärvskällor i vilka näringsverksamheten bedrives visar överskott och verkan av avdragsbegränsningen kan på så sätt undvikas.

Skattskyldiga som driver flera förvärvskällor (t.ex. rörelse/jordbmk) kan ha intresse av att hänföra kostnader avseende den förvärvskälla som ger underskott fill den som ger överskott. Möjligheterna för taxeringsmyndigheterna att ingripa i sådant fall då det rör sig om en kostnad som i och för sig är avdragsgill synes mycket små.

Gränsdragningen mellan förvärvskällorna i inkomstslaget rörelse kan ofta.vara diffus. Eftersom överskott och underskott med nuvarande regler oftast kan kvittas fuUt ut har det vanligtvis inte funnits anledning att ingripa mot en felaktig redovisning. I det fall en förvärvskälla ger överskott och en annan underskott finns det med de föreslagna reglerna för avdragsbe-gränsiiing intresse av att redovisa de skilda förvärvskällorna som en. Möjligheterna att i efterhand ingripa och göra en korrekt fördelning är begränsade åtminstone om detta skall ske med rimlig arbetsinsats.

Prop. 1981/82:197 148

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen är tveksam till förslaget vad gäller avdrag för underskott i näringsverksamhet, dvs. inkomst av rörelse, jordbruksfastighet och hyres-fasfighet.

Länsstyrelsen är medveten om att vissa typer av rörelser och jordbmk ligger på gränsen mellan förvärvsverksamhet och hobbyverksamhet eller lyxjordbruk. En väg att lösa problemen med dessa skulle kunna vara att skattemässigt föreskriva en förskjutning av tveksamma underskott till år då verksamheten visar överskott. Detta är emellertid frågor som bör utredas av kommittén för underskottsavdrag.

Länsstyrelsen vill inte fillstyrka förslaget om begränsning av underskottsavdragen för seriös näringsverksamhet. Syftet med sådan verksamhet är att uppnå intäkter och företagsekonomisk lönsamhet. Intäkterna kommer att beskattas. Den icke seriösa näringsverksamheten syftar snarare till att överföra privata levnadskostnader för att uppnå avdragsrätt och att undvika beskattning av de förmåner verksamheten ger ägaren. Samhällsekonomiskt kan avdragsbegränsningen hämma innovationer och nytänkande inom företagsamheten i landet. Den hämmande effekten förstärks av att även rätten till förlustavdrag begränsas.

De nu gällande reglerna för avgränsning av förvärvskällor är inte anpassade för den lagsfiftning för vilken de nu kommer att utgöra grunden. En grundläggande utredning om förvärvskällebegreppet bör därför ske innan en så genomgripande ändring av underskottsavdragen genomförs.

SACO/SR:

SACO/SR har i de regeringsöverläggningar som föregått skatteförslaget avrått från att kombinera marginalskattesänkningen med en avdragsbegränsning av det nu föreslagna slaget. Ett skäl har därvid varit att omläggningen slår så olika på olika individer med samma lön att hänsynstagande till omläggningen i avtalsrörelserna kan komma att försvåras. Vi har också påpekat att marginalskattesänkningen i sig själv och framför allt en avräkning i lönebildningen kommer att drabba just de personer som har stora avdrag, varför ytterligare åtgärder vid samma tidpunkt bedömts som olämpliga.

Den modell som föreslagits tycks i huvudsak ha motiverats av att man önskat uppnå en viss kortsiktig fördelningseffekt. Genom att den inte bibehåller symmetrin i beskattningen av ränteintäkter och räntekostnader är det mycket som talar för att den föreslagna lösningen knappast kan bli en permanent lösning på avdragsproblemen. SACO/SR vill därför ifrågasätta om inte åtgärder - om sådana nu bedöms som nödvändiga - borde inriktats på att nå en mer generell lösning exempelvis i form av att såväl räntekostnader som ränteintäkter endast får dras av resp. beskattas till 90%. En sådan åtgärd skulle också ligga i linje med de diskussioner som pågår inom realbeskattningskommittén.

Finansbolagens förening:

Den föreslagna begränsningen av underskottsavdragen innebär att symmetrin i skattesystemet bryts. Eftersom inkomster och utgifter behandlas på olika sätt kommer obalanser att uppstå, vilka i dag endast delvis kan

Prop. 1981/82:197 149

fömtses. De skäl som anförts för en begränsning kan inte anses motivera att flera av skattesystemets fundamentala principer bryts.

Finansbolagens tjänster attraherar främst innovafiva och expansiva småföretag. I många av dessa svarar ägaren/ägarna personligen för en betydande del av det riskkapital som investeras för att få till stånd en expansion. Vidare sätter ofta ägaren/ägarna sin privata egendom i pant för krediter till investeringar. Förslaget om begränsningar i avdragsrätten innebär att enskilt ekonomiskt risktagande hämmas. Ett initialt underskott i samband med en investering eller nyetablering får inte helt dras av mot senare års överskott. Kapital kommer därför i ökad utsträckning att söka sig från investeringar och nyetableringar, med osäkra utvecklingsmöjligheter, till placeringar med "säker" avkastning och s. k. improduktiva investeringar. En sådan utveckling är inte ägnad att stärka samhällsekonomin och sysselsättningen. Föreningen anser därför att underskott uppkomna ur rörelse borde undantas från förslaget om avdragsbegränsningar.

Föreningen Sveriges skattechefer:

Det framlagda förslaget medför en väsenfiig principiell förändring för gransknings- och kontrollarbetet. Då underlaget för tilläggsbelopp innefattar underskott i förvärvskälla, blir det av stor betydelse att avdragsgilla kostnader belastar rätt förvärvskälla. De skattskyldiga kommer säkerligen i möjligaste mån att sträva efter att fördela sina kostnader så att en kvittning kan ske förvärvskällor emellan vad gäller underskott och överskott. Om man skall kunna förhindra en sådan kvittning krävs såväl en förändrad inriktning som en väsentlig förstärkning av skattekontrollen. Enligt föreningens uppfattning har problemen med den s. k. förvärvskällemetoden klart underskattats. Det är därför angeläget att det utredningsarbete som anges på s. 147 och därav föranledda ändringar blir klara till ikraftträdandet.

KF anför att inkomstbeskattningen traditionellt bygger på skatteförmågeprincipen, att inkomsten — om den skall vara ett mått på skatteförmågan — bör utgöras av den totala nettoinkomsten efter avdrag för underskott, att skatteförmågeprincipen överges om sådant avdrag inte medges, att en annan bärande princip är att avdrag får göras för omkostnader för inkomsternas förvärvande och bibehållande men inte för personliga levnadskostnader samt att ett betydande undantag görs från sistnämnda princip genom att skuldräntor är avdragsgilla oavsett om de hänför sig till kapital som investerats i en förvärvskälla eller fill lån för bestridande av privata levnadskostnader. Vidare anför KF:

De nuvarande skattereglerna ger en skattskyldig med höga inkomster möjlighet att till relativt låga kostnader lånefinansiera investeringar, vilket medför en benägenhet till ökat risktagande. Om kostnaden efter skatt ökar får det hållas för troligt att den enskilde inte är fullt så benägen att göra riskfyllda investeringar. Möjligheten till underskottsavdrag medför även att en person med stora inkomster och stort eget kapital vågar taga andra risker än i en situation där underskottsavdrag inte kan ske eller endast kan ske i begränsad utsträckning.

Prop. 1981/82:197 150

I den allmänna debatten har gjorts gällande att man i förevarande sammanhang bör skilja mellan önskvärda och icke önskvärda investeringar i inkomstslaget rörelse.

Att skilja ut icke önskvärda investeringar från önskvärda sådana i skat-terättsligt hänseende torde stöta på svåröverskådliga problem. Humvida en investering är fill gagn för samhället visar sig ofta långt efter det att investeringen gjorts. Om enskilda investeringar och enskilda risktaganden över huvud taget är önskvärda, torde det vara överflödigt att påpeka behovet av riskvilligt enskilt kapital vare sig detta är sparat eller upplånat. Det är naturligtvis en truism att påstå att en strikt tillämpning av skatteförmågeprincipen såsom den tillämpas i det gällande skattesystemet gynnar risktagandet och därmed investeringarna. En konsekvens av de höga marginalskatterna är att med bibehållen avdragsrätt för underskott i förvärvskälla riskvilligt kapital ställs till förfogande i större utsträckning än om avdragsrätten halveras.

Metoden att begränsa avdragsrätten för underskott i förvärvskälla oberoende av inkomstslag drabbar såväl önskvärda som icke önskvärda investeringar och kommer att medföra en skatteplanering, som i större omfattning än i dag, eftersträvar att omvandla inkomster till kapitalvinster, vilka i regel beskattas förmånligare.

KF ifrågasätter om inte en avdragsbegränsning gmndad på indelningen i A- och B-inkomst vore ett bättre alternativ, eftersom man då skulle få möjlighet till kvittning i vissa situationer där sådan är befogad och önskvärd (varvid dock vissa spärregler kunde bli nödvändiga) och inte behövde gripa in i och förstöra systematiken i lagstiftningen. KF uttalar också att det vore möjligt att i inkomstslaget kapital begränsa eller ta bort avdragsrätten för ränta på lån för privat konsumtion (med motsvarande ändringar rörande beskattningen av ränteintäkter) samt att det - om kostnad för privatbostad i skatterättsligt hänseende skall hänföras till privata levnadskostnader - bör ske en samordnad utredning rörande finansiering och beskattning av olika boendeformer. Vidare anför KF:

Skattesystemet är i dag i så måtto symmetriskt att skatteplikt och avdragsrätt korrelerar. En stor förändring av denna symmetri medför konsekvenser, som är svåra att fömtse och som med all säkerhet medför nödvändiga förnyade ingrepp av lagstiftaren för att förhindra icke önskvärda transaktioner. Traditionellt föregås mer ingripande lagförslag av ett kvalificerat utredningsarbete, som syftar till att uttömmande bereda, förklara och motivera förslaget. Denna tradifion skapar trygghet och säkerhet vid den framtida tillämpningen av lagen. Det är en tradition som enligt KF:s uppfattning är väl värd att bevara och som kan skapa garantier för stringens, konsekvens och fömtsebarhet i lagsfiftningen.

Ändringar i skattelagstiftningen medför erfarenhetsmässigt att den som anser sig negativt berörd härav, vidtager åtgärder för att inte komma i ett sämre ekonomiskt läge efter ändringama. Genom mer eller mindre dubiösa transakfioner försöker den skattskyldige försätta sig i samma ekonomiska situation som före ändringarna.

Den föreslagna avdragsbegränsningen kommer att leda till att tillgångar och skulder transporteras mellan förvärvskällor i syfte att inom förvärvs-

Prop. 1981/82:197 151

källan uppnå samma effekt som om underskottsavdrag hade medgivits. De s. k. nolltaxerarna blir sannolikt inte färre efter förslagets genomförande. Förvärvskällebegreppet får för den enskilde en helt annan betydelse än det hittills har haft. Likartade kostnader kommer att behandlas olika beroende på vilken förvärvskälla de hänförs till. Allt detta medför krav på ökad kontroll och därmed än större belastning på den redan nu hårt ansträngda skatteförvaltningen.

LO:

LO har sedan länge krävt en avdragsreform. Avdragen leder i sin nuvarande utformning till stora och systematiska orättvisor. I den mån som avdragen i praktiken avser privata levnadsomkostnader, så som är fallet framför allt med privata räntekostnader, framstår det som helt orimligt att den som har en högre inkomst ska få en större skattesubvention för samma utgift. Därtill kommer dessutom att en högre inkomst skapar ekonomiskt utrymme för större ränteutgifter. Den obegränsade avdragsrätten har medfört en stark okänslighet för räntekostnader hos privatpersoner och inflationen har gjort det extremt lönsamt att via ränteavdrag (och i vissa fall andra avdrag, såsom reparationsavdrag) förvandla högt beskattade arbetsinkomster till lågt beskattade eller obeskattade realisationsvinster.

Underskottsavdragen, i huvudsak bestående av ränteavdrag, har också växt i mycket hastig takt under senare år. Avdragssystemet har därmed dels urholkat skattesystemets formella progressivitet, dels medverkat till att de spekulativa inslagen i ekonomin har förstärkts på de produkfivas bekostnad.

LO anser därför en reform av avdragssystemet nödvändig och välkomnar det första steg som består i att underskottsavdragens värde begränsas. Vidare uttalar LO att modellen framstår som godtagbar, att fortsatt utredningsarbete behövs och att LO förutsätter att kommittén om underskottsavdrag (KUSK) får i uppgift att gmndligt analysera indelningen i förvärvskällor. Enligt LO kan det vidare ifrågasättas om man inte i inkomstslaget kapital bör skapa särskilda förvärvskällor för kapitalinkomster resp. övriga ränteutgifter. LO understryker behovet av att snarast komma vidare med frågan angående gränsdragningen mellan privat ekonomi och näringsverksamhet. LO fortsätter:

I detta sammanhang bör även frågan om kommunal hemortsrätt vid beskattningen kunna prövas. De nuvarande reglerna innebär att inkomsterna (och underskottsavdrag) av rörelse och fastighet ska beskattas kommunalt där rörelsen och fastigheten är belägen. Resultaten av dessa regler kan delvis framstå som godtyckliga. På detta område kan möjligen regeländringar gå i den riktningen att det blir mindre viktigt än det är i dag (ofta visserligen formellt) att hänföra kostnaderna till rätt källa.

LO fömtsätter emellertid också att framtida avdragsbegränsningar går utöver den nu föreslagna begränsningen av underskottsavdragens värde.

Fortfarande återstår att underskott av rörelse, jordbruk eller konventionellt taxerad fastighet bör begränsas till att enbart få dras från framtida överskott i samma förvärvskälla. Därmed löses problemen med hobbylik-nande verksamheter som travhäströrelser o.d. I andra fall bör ingrepp

Prop. 1981/82:197 152

göras i själva reglerna för skatteplikt och avdragsrätt. Så bör t. ex. bostaden på en jordbruksfastighet schablonbeskattas för att jämställdhet ska nås mellan olika boendeformer. Också de allmänna avdragen bör ses över för att i princip förvandlas till skattereduktioner i stället för avdrag.

LRF anför att förvärvskällebegreppet i fortsättningen får en helt annan betydelse än hittills, att svårigheterna att skilja förvärvskällorna åt är så stora att en begränsning enligt förslaget får helt slumpartade effekter saml att den är så enkel att kringgå att det kan ifrågasättas om ett så komplicerat system är rimligt. LRF anför vidare att reglerna vid 1981 års allmänna fastighetstaxering har medfört att i många fall vad som tidigare har varit en förvärvskälla numera utgör flera sådana, att enligt svensk lantbrukstradi-fion många jordbruk har drivits med flera integrerade delar samt att åtskilliga gårdar behöver sidoinkomster för att vara bärkraftiga och fortsätter:

Så exempelvis har myndigheterna i turistlänen under flera decennier propagerat för att det skall byggas uthyrningsstugor på fastigheterna. Likaså har gamla arbetarbostäder och liknande anpassats för uthyrningsverksamhet. Dessa stugor ger ett i många fall behövligt tillskott till jordbruksdriften. Tidigare när det saknade betydelse i vilken förvärvskälla intäkterna redovisades kunde dessa inkomster alltid användas för att kvitta eventuellt underskott i jordbmket. Nu i och med den nya fastighetstaxeringen skall intäkterna redovisas i förvärvskällan annan fastighet och det går följaktligen inte att fritt kvitta mot underskott i jordbruket.

Detsamma gäller gmstäkter som under vissa perioder kan ge stora inkomster upp till eller överstigande brytpunkten. Tidigare har dessa inkomster kunnat användas fullt ut i jordbmket men så ej längre. Det märkliga med dessa uppdelningar är att det gäller samma registerfastighet. Det behöver följaktligen inte vara fråga om tillköp eller liknande utan det är samma bmkningsenhet som så att säga under årens lopp sönderfaUit i flera förvärvskällor på grund av olika tekniska bestämmelser.

Det är mot denna bakgrund anmärkningsvärt att expertgmppen kan -utan några analyser — slå fast att det inte torde vara något större problem med uppdelningen av förvärvskällorna. I kombination med ändrade inkomstförhållanden och ökad inflationstakt kommer en allt större gmpp lantbmkare att hamna över brytpunkten och denna mångfald av förvärvskällor kommer då att medföra stora negativa effekter.

Säreget är att flertalet av de negativa inslagen går att eliminera tämligen omgående. De lantbmkare som bildar ett aktiebolag som arrenderar lantbmket och som står för all övrig verksamhet får in samtliga förvärvskällor utom inkomst av tjänst i aktiebolaget och de berörs då inte av avdragsbegränsningarna. Före 1976 då det inte gick att dela upp inkomst mellan makar bildades en del akfiebolag som stod för jordbruksdriften. Dessa i jordbmket främmande företagsformer har i stort sett försvunnit och de är naturligtvis inte välkomna åter. Om avsikten verkligen är att stoppa kvitt-ningsmöjlighet mellan ohka rörelser och rörelse/jordbruk eller jordbruk/ jordbmk och jordbmk/annan fasfighet bör detta kunna ske på annat sätt än ett som så enkelt kan kringgås.

Är avsikten i stället att endast begränsa möjligheten att utnyttja underskottsavdrag för villaägare och liknande bör även detta kunna lösas på ett enklare sätt.

Prop. 1981/82:197 153

Skattedelegationen anser att kvittningsrätt måste föreligga mellan förvärvskällor jordbmk/rörelse.jordbmk/jordbmk och jordbmk/annan fastighet samt jordbmk/kapital. En genomgripande förändring som det föreslagna får inte genomföras utan att en ordentlig analys görs av samtliga effekter. Det faktum att det förekommer missbmk med underskottsavdragen får inte medföra att naturliga och nödvändiga kvittningsmöjligheter mellan olika verksamhetsgrenar på samma jordbmks- eller rörelseträd förhindras.

I betänkandet framhålls som posifivt att reformen skulle gynna produktiva satsningar på bekostnad av spekulativa placeringar. Så långt delar delegationen uppfattningen. Vad som emellertid inte berörs är att även produktiva investeringar innehåller ett större eller mindre mått av spekulation och att så gott som all näringsverksamhet under ett uppbyggnadsskede är en tämligen osäker satsning. Om rätten till avdrag för underskott på en seriös verksamhet begränsas i enlighet med förslaget är en sannolik utveckling att nystartandet av näringsverksamhet och nyinvesteringar i rörelse och lantbmk kommer att sjunka.

De av delegationen i detta avsnitt påvisade problemen och effekterna har endast ytligt berörts i betänkandet. Innan en reform med den nu föreslagna omfattningen genomförts måste en gmndlig analys av både finansierings- och marknadseffekter utföras.

NSD uttalar att inkomstskattesystemet bygger på principen om skatt efter förmåga, vilket innebär att vad som skall beskattas är nettot mellan den skattskyldiges samlade inkomster och hans samlade utgifter för inkomsternas förvärvande, samt att rätten till avdrag för räntor på lån för privat konsumtion är ett undantag från regeln att levnadskostnader inte är avdragsgilla, ett undantag avsett att jämställa icke kapitalägaren med kapitalägare. Enligt NSD:s uppfattning är det inte rimligt att bryta sönder de principer på vilka skattesystemet sedan länge har vilat och är de invändningar som kan riktas mot förslagen av så allvarlig art att dessa inte kan genomföras utan väsentliga omarbetningar. NSD anför vidare:

I promemorian har över huvud taget inte tagits upp frågan om förvärvskällemetoden är lämplig för att anordna en avdragsbegränsning. Allra minst synes så vara fallet om hänsyn tas till skatteadministrationen. Förvärvskällemetoden är i själva verket full av kompUkationer, eftersom reglerna om vad som tillhör en förvärvskälla över huvud taget inte utformats för så stor användning som kommer att uppstå om den föreslagna underskottsavdragsbegränsningen införs.

I promemorian förs visserligen en diskussion om man möjligen skulle tänka sig att använda den nuvarande indelningen i A-inkomst och B-inkomst men detta altemativ avvisas. Några andra alternativ för att tillgodose de syften som kan anses ligga bakom avdragsbegränsningen har inte tagits upp till diskussion i promemorian.

Under en lång följd av år har det varit ovanligt att tvister uppstått i frågan om en inkomst tillhört den ena eller andra förvärvskällan. 1 princip har detta för fysiska personer endast varit ett problem om verksamhet bedrivs i flera kommuner eller den skattskyldige är bosatt i en kommun och har verksamhet i en annan. I de lägre taxeringsinstanserna är det endast i undantagsfall som reglerna om rätt förvärvskälla ställs på sin

Prop. 1981/82:197 154

spets. Det kan därför närmast sägas att en taxeringsnämnd som huvudsakligen har att behandla fysiska personers deklarationer knappast haft någon anledning att tränga in i förvärvskällereglerna.

Än mindre har det stora antalet skattskyldiga haft anledning att ägna dessa frågor någon uppmärksamhet. Det har t. ex. aldrig spelat någon roll, om en räntekostnad tagits upp under inkomst av kapital eller under inkomst av tjänst. I fortsättningen blir detta av avgörande betydelse. Man får räkna med en medveten strävan att i de aktuella fallen flytta räntekostnader, som hitfills dragits av under inkomst av kapital, till någon förvärvskälla som ger överskott. Reglerna i 44 § KL är i praktiken utan värde för bedömande av frågan vart ett ränteavdrag hör. I detta hänseende må det vara tillräckligt att hänvisa till de statliga utredningar som har behandlat dessa frågor under de senaste decennierna.

Man kan därför ha anledning att räkna med att endast sådana skattskyldiga, som inte ägnar skattefrågorna någon som helst planeringsverksamhet, kommer att tillämpa samma ordning som hitfills. De skattskyldiga som kan beröras av avdragsbegränsningen kommer helt naturligt att, där så är möjligt, söka minimera underskotten genom omplaceringar av ränteavdrag och andra kostnader såväl mellan olika förvärvskällor hos en och samma skattskyldig som mellan makar inbördes. En teknik kan då också bli att söka begränsa avskrivningar och nedskrivningar i verksamheten.

NSD uttalar vidare att en nackdel med systemet är att det motverkar risktagande till förmån för direkt avkastningsgivande placeringar, vilket kan medföra att kapital som skulle ha placerats i risktagande projekt flyttas till konsumtion eller konventioneUa placeringsalternafiv. Som en annan nackdel framhåller NSD att verksamheter som i sig har gemensam anknytning kan utgöra skilda förvärvskällor och anför att vid en fömtsättningslös bedömning situationer av denna karaktär självfallet inte skulle hänföras till sådana underskott för vilka avdrag skulle vara begränsade utan frågan om underskottsavdrag uppkommit eller ej bedömas med utgångspunkt i resultatet i den integrerade verksamheten. NSD anför vidare:

Att omläggningen premierar en bolagsbildning i sådana fall då en verksamhet innehåller flera förvärvskällor är uppenbart. I sådana fall blir åtminstone underskotten avdragbara efter högre tal än 50%. Humvida detta är någon av samhället önskad effekt anges inte i promemorian; den avveckling av små aktiebolag som man velat påskynda under de senaste åren motverkas emellertid.

Eftersom inkomsterna från en förvärvskälla beskattas bör underskott under alla omständigheter få räknas av fullt ut. Görs det ej det år då underskott uppkommit, måste det få utnyttjas mot senare uppkomna inkomster i samma förvärvskälla.

I promemorian hävdas att produktiva satsningar gynnas medan mer spekulativa placeringar som väsenfiigen styrs av skatteöverväganden blir mindre attraktiva. Detta kan i sig vara riktigt så länge det rör sig om personer som befinner sig i ett inkomstläge under brytpunkten. Då det gäller personer i högre inkomstlägen är det diskutabeh hur de produktiva satsningarna påverkas. Den asymmetri som finns i systemet genom att underskottsavdrag endast är värda 50%, medan inkomster beskattas fullt

Prop. 1981/82:197 155

ut ända upp till 80% i marginalskatt, kommer att få betydande negafiva konsekvenser för nyföretagandet och andra produktiva satsningar. Detta har i annat sammanhang utvecklats av professor Lodin. Vidare kommer under alla omständigheter de produktiva satsningarna att kräva större förberedelsearbete och större eget eller främmande kapital för att kunna genomföras. Sannolikt kommer det att ske i form av bildandet av ett ökat antal aktiebolag.

Skånes handelskammare:

Rådande höga marginalskattetryck i förening med inflationen har lett till en utpräglad låneekonomi, som i sig verkat inflationsdrivande. En radikal sänkning av marginalskatterna skulle automatiskt motverka denna utveckling. Den relativt begränsade sänkning av marginalskatterna som föreslås torde däremot inte vara fillräcklig för att ensam åstadkomma en vändning i detta hänseende. Den föreslagna avdragsbegränsningen, mot vilken kritik av principiell karaktär onekhgen kan riktas och som otvivelaktigt kommer att medföra negativa konsekvenser för vissa typer av verksamheter och då kanske framför allt för småhusbyggandet, får ses mot bakgmnd härav. I förening med den föreslagna marginalskattereformen bör sålunda den föreslagna avdragsbegränsningen stimulera tiil ett ökat finansiellt sparande.

Den föreslagna avdragsbegränsningen ger emellertid samtidigt kompli-kafioner, som enligt Handelskammarens mening inte till fullo eliminerats med de föreslagna reglerna. Handelskammaren åsyftar härvid i första hand möjligheten att kvitta underskott mot överskott dels mellan olika förvärvskällor, dels mellan olika verksamhetsår i inkomstslagen rörelse och jordbmksfastighet. Det är uppenbart att begränsningarna i avdragsrätten i dessa delar inte bara är omotiverade även mot bakgrund av avdragsbegränsningens syfte utan också verkar direkt hämmande för den expansion och förnyelse av näringslivet som eftersträvas. En person som i dag driver en vinstgivande rörelse kan sålunda med de föreslagna reglerna förutsättas bli mindre benägen att parallellt satsa på en ny verksamhet. Ur samhälls-och företagsekonomisk synvinkel framstår det också som anmärkningsvärt att en person med två igångvarande rörelser inte skulle få kvitta fullt ut underskottet i den ena mot överskottet i den andra. Förslaget i denna del kan inte heller sägas vara anpassat till den verklighet som näringslivet lever i. Uppenbart är ju att en rörelse under en tidsperiod kan uppvisa starka växlingar i resultatet mellan olika år innefattande såväl överskott som underskott. Det sistnämnda gäller också jord- och skogsbmk. Här skall också särskilt betonas den i och för sig omotiverade skillnaden i skattesituationen för en etablerad/kapitalstark företagare/jordbmkare, å ena sidan, och den som har startat nytt eller gjort omfattande nyinvesteringar med i huvudsak lånat kapital, å andra sidan. Enligt Handelskammarens mening är det nödvändigt att regelsystemet justeras på här berörda punkter och detta oberoende av om statistiskt sett antalet berörda skattskyldiga kan framstå som relativt litet. Handelskammaren vill härvid också understryka att statsministerns uttalande att kvittning av underskott mellan olika förvärvskällor bör tillåtas under de första åren som vederbörande driver en ny rörelse inte innebär att här påtalade brister avhjälps till fullo. Handelskammarens yrkande i denna del får inte heller avvisas av det skälet att verksamhet av hobbybetonad karaktär i dag många gånger rubriceras som rörelse. Denna fråga bör i stället lösas genom justeringar i rörelsebegreppet.

Prop. 1981/82:197 156

I stort sett likalydande synpunkter framförs av Sveriges aktiesparares riksförbund, som vidare anför:

De föreslagna reglerna kommer otvivelaktigt att leda till inverkan på investeringskalkyler. Dessa kommer att för många investerare förryckas väsenfiigt och bli slumpartade. Från samhällsekonomisk synpunkt rationella överväganden kommer att elimineras av skattetänkande. Den ytterligt komplicerade bedömningssituafion som investeraren många gånger kommer att hamna i torde tendera att ytterligare minska lusten att investera.

SBC uttalar att anledningen till underskottsavdragens ökning är att småhusbyggandet har ökat samt att räntenivån har stigit, att såväl småhusbyggandets omfattning som räntenivån bestäms av statsmakterna, att räntenivån är dels en funktion av budgetunderskottet, dels en följd av riksbankens valutapolitik, att den senare i sin tur är beroende av den amerikanska centralbankens penningpolitik samt att ett av huvudargumenten för avdragsbegränsningen - underskottsavdragens ökning - därför inte är hållbar. Vidare anför SBC:

Den gmpp, de s.k. "nolltaxerarna" som åvdragsbegränsningen avses komma att drabba, finns inte bland vanliga bostadsrättshavare och villaägare, som kommer att få bära den tyngsta bördan av den redan i princip beslutade reformen. "Nolltaxerarna" kommer även fortsättningsvis med hjälp av skatteplanering kunna anpassa sina inkomster och utgifter så att begränsning av kvittningsmöjligheterna mellan olika inkomstkällor och i tiden inte kommer att drabba dem i någon större utsträckning.

SBC anser att även det förhållandet att förslaget strider mot en av grundprinciperna - den s.k. symmetriregeln - i det svenska skattesystemet utgör ett skäl att avstyrka förslaget.

Svensk induslriförening:  ■

Förslaget om avdragsbegränsning kan vid första påseendet kanske verka tämligen harmlöst enär marginalskattesänkningen ju medför att den totala skatteeffekten blir tämligen oförändrad för de flesta inkomsttagare. Vid ett närmare betraktande visar det sig emellertid att förslagets genomförande skulle få åtskilliga konsekvenser, som är både obilliga och ekonomiskt stötande.

Enär ränteintäkter skall tas upp till beskattning är det logiskt att ränteutgifter fullt ut skall medges avdragsrätt. En ändring i detta avseende är inkonsekvent och strider mot de skatterättsliga principer som är grundläggande för vårt skattesystem. Föreningen anser att det framlagda förslaget i vad avser avdragsbegränsningen är dåligt genomtänkt och skulle medföra så allvarliga konsekvenser för både vissa kategorier av privatpersoner och för näringslivet att det inte bör genomföras i föreliggande skick. En så allvarlig och genomgripande reform på skatterättens område måste i vanlig ordning bh föremål för en noggrann utredning, speciellt avseende konsekvenserna.

Prop. 1981/82:197 157

Många mindre företag startas av personer som är specialister inom ett visst yrkesområde och redan har en bra anställning inom ett större företag. Möjligheten att dra av uppkomna underskott i det nystartade företaget mot inkomst från tjänst, har inneburit en stimulans att våga ta steget till ett försök att starta eget. Har detta misslyckats har man alltså inte gjort total förlust genom att samhället har medgett underskottsavdraget och således på sätt och vis stöttat företagsförsöket. Skulle detta upphöra kommer givetvis nyetableringar av företag att påverkas i negativ riktning, vilket vore olyckligt. Föreningen anser det därför vara viktigt att avdragsrätten i nu aktuella fall bibehålles.

Svenska bankföreningen:

Den föreslagna begränsningen av effekterna av ränteavdragen medför den asymmetrin att ränteinkomster skall upptas till 100 % medan ränteutgifter bara får dras av till 50 % (i den mån de inte kan kvittas mot intäkter i samma förvärvskälla). Denna asymmetri medför risk för en ökad kreditgivning direkt mellan hushållen i syfte att minska låntagarens och långivarens sammanlagda skattebelastning. Avdragsbegränsningen skulle således skapa fömtsättningar för "svarta" lånetransakfioner och leda till skadliga effekter på kreditströmmarna i samhällsekonomin. En sådan utveckling bör givetvis förhindras. Detta är enligt bankföreningens uppfattning ett starkt skäl mot den föreslagna avdragsreformen.

SBEF anser att förslaget kan få allvarliga konsekvenser för hela det svenska näringsUvet, att de föreslagna reglerna innebär ett allvarligt avsteg från strävandena att skapa neutralitet vid beskattningen mellan olika företagsformer, att avdragsbegränsningen kan komma att verka avhållande på viljan och möjligheten till risktagande i verksamheten och därigenom utgöra en hämsko för samhällsekonomiskt önskvärda strävanden till expansion av en verksamhet samt att också viljan att nystarta en rörelse kan komma att minska på gmnd av de aktuella reglerna. Det är enligt SBEF oacceptabelt att underskott som uppkommer på gmnd av stora investeringar o. d. i ett inledningsskede inte får kvittas fullt ut mot överskott av annan näringsverksamhet eller mot överskott under senare år i samma verksamhet. SBEF, som är kritisk mot avdragsbegränsningen, anser att i vart fall all näringsverksamhet bör lämnas utanför tillämpningsområdet eller åtminstone undantag medges i större utsträckning än enligt promemorian.

SFR anför att förslaget till avdragsbegränsning har fått en oacceptabel utformning och strider mot väsentliga principer för hela vårt skattesystem, att det föreslagna systemet fömtsätter en mer stringent gränsdragning mellan olika förvärvskällor än den som krävs f. n., att många gånger rent slumpmässiga förhållanden avgör i vilken förvärvskälla en räntekostnad skall dras av, att det ligger nära till hands att misstänka att de skattskyldiga kommer att sträva efter att förlägga sina avdrag till den förvärvskälla där utbytet av dem blir störst, att ökad misstänksamhet och kontroll därför blir nödvändig från fiskalt håll och en redan hårt ansträngd skatteadministration alltså belastas med nya och mycket besvärliga kontrollproblem, att

Prop. 1981/82:197 158

behovet av skatteplanering kommer att öka samt att en investering som i och för sig är dåligt lönsam kan bli lönsammare än andra - objektivt sett bättre — därför att den kan placeras in i en förvärvskälla där underskott finns. Vidare anför förbundet:

De s. k. nolltaxerarna har i den allmänna debatten framställts som tillintetgjorda om förslaget genomfördes. Verkligheten är emellertid att det inte är den gmppen som drabbas särskilt hårt. Det ligger nämligen i nolltaxe-randets natur att ha en stor och lättrörlig förmögenhetsmassa. Om det föreslagna systemet förverkligas kommer dessa personer självfallet att omdisponera sin förmögenhet på sådant sätt, att underskott inte uppkommer i någon förvärvskälla.

Intresset för att starta en rörelse måste minska om de föreslagna reglerna införs, för så vitt inte den tillämnade verksamheten kan beräknas visa vinst redan från början. Om verksamheten visar förlust får ju företagaren själv bära minst 50 % av denna. Om den däremot visar vinst får han i minimifal-let blott behålla 20 %>. Nyföretagandets villkor från skattesynpunkt kan sägas i dag vara 1:1 men blir med det nya systemet 2:5. Detta måste vara ett viktigt förhållande att betänka för framtidens entreprenörer och kan komma att innebära att en säkrare placering, än den nyföretagandet kan erbjuda, väljes.

Under senare år har en mängd rörelser på grund av akfiebolagsreformen överförts från akfiebolag till enskild firma samtidigt som nyföretagandet inom aktiebolagsramen avtagit. Genom de nu föreslagna skattereglerna skuUe viUkoren för drift av rörelse i enskild firma förändras därhän att en ström åt motsatt håll, nämligen från enskild firma fill aktiebolag, kan fömtses. Detta kan inte vara av aUmänt intresse och står i vart fall i strid mot tanken bakom de åtgärder på skatte- och bolagsstiftningens områden, som på senare år satts in mot fåmansbolag.

Det vi anfört beträffande avdragsbegränsningens betydelse för rörelseverksamhet gäller i lika hög grad för innehavare av jordbruk och hyresfastigheter. Det gäller med andra ord alla slag av verksamheter med ojämnt inkomstflöde.

Svenska melaUindustriarbelareförbundet, som anser att en skattereform som begränsar värdet av avdragen samtidigt som marginalskatterna sänks är angelägen, anför:

Begränsningen av underskottsavdragens värde är ett djupt ingrepp i de nuvarande skattereglerna. Likväl har expertgmppen föreslagit att denna ändring ska inarbetas i befintUgt regelsystem vilket ofrånkomligen leder till vissa prakfiska problem. Till alla delar kommer man inte att lyckas täppa fill kryphålen för människor med mycket god ekonomi och höga avdrag. Men av tidsskäl finns knappast någon annan väg att gå än den som expertgmppen föreslagit. Men det är enligt Metalls mening angeläget att ett brett upplagt utredningsarbete snarast kommer i gång för att anpassa skattereglerna till begränsningen av underskottsavdragens värde. Förbundet anser också att det är nödvändigt med en hög beredskap som gör att man redan under genomförandeperioden åren 1983-85 snabbt kan justera regler som visar sig få aUtför stötande effekter.

Prop. 1981/82:197 159

SFF anför att problemen med ränteavdragen i allt väsentligt är en följd av inflationen, att det vid konstant penningvärde och en räntenivå på 3-4 % inte finns anledning att ifrågasätta det berättigade i motsvarande avdrag för räntekostnader resp. beskattning av ränteintäkter, att det kan vara mofiverat att räkna med lägre inflationstakt under 1980-talet utan motsvarande sänkning av räntenivåerna, att förslaget kan visa sig vara en fördröjd reaktion på ett inte längre akut problem samt att det kunde vara en naturlig lösning att anknyta lösningsförslagen till inflationstakten. Föreningen ansluter sig därvid till det i debatten framförda förslaget att en viss andel av räntekostnaderna/intäkterna skulle undantas från avdragsrätt resp. beskattning och uttalar att detta förslag bättre torde kunna anknytas fill realbeskattningsutredningens kommande förslag. Vidare anför föreningen att ett sådant system skulle kunna inkomstdifferenfieras, om detta anses påkallat, och att åtgärden i vart fall skulle vara temporär och inte långsiktigt skada skattesystemets utformning.

Sveriges grossistförbund anför att förbundet i stort tillstyrker förslaget men anser det helt nödvändigt att vissa korrigeringar för i vart fall inkomstslaget rörelse görs, eftersom materiellt stötande resultat uppkommer som inte kan accepteras ens under en övergångsperiod i inkomstslagen rörelse, jordbmksfasfighet och annan fastighet med undantag för schablontaxerad villa samt fortsätter:

Som framgått av ovan, innebär förvärvskällemetoden, att även rörelseunderskott skall omfattas av avdragsbegränsningen. En ekonomisk verksamhet kan ha mycket skiftande årsresultat, och inte minst under en rörelses uppbyggnadsskede kan stora underskott uppstå. Dessa kan i många fall vara en del av den affärsmässiga risken ("investeringen"). Som förslaget nu utformats, får ett sådant underskott, vid beräkning av tiUäggsbelopp, vare sig kvittas mot överskott från andra förvärvskällor inom samma inkomstslag, eller mot senare års överskott inom samma förvärvskälla. I sammanhanget skall erinras om att reformen i princip berör rörelseidkare som är fysiska personer och icke alls rörelseidkare som är juridiska personer. Till de snedvridande effekterna hör dessutom att lagstiftaren i annan ordning genom tvingande åtgärder åstadkommit en decimering av antalet akfiebolag i Sverige.

Förslagets effekter till denna del innebär, fömtom den bristande symmetrin, ett klart avsteg från ett fundament i vår skattelagstiftning, nämligen skatteförmågeprincipen. Förslaget är dessutom inkonsekvent i inkomstslaget annan fastighet.

En fysisk person som äger ett flertal fastigheter, vilka i normalfallet torde utgöra en förvärvskälla, kan ju kvitta de olika fastigheternas över-resp. underskott fullt ut. Detta är dock inte möjligt om samma person äger ett flertal rörelser. I detta fall kan även påpekas, eftersom ej heller några fördelningspolifiska analyser eller effekter av förslaget redovisas, att "fler-fastighetsägare" normalt får ett materiellt bättre resultat av sin fastighetsförvaltningjämfört med "enfastighetsägare" som ju inte har samma kvittningsrätt.

Enligt vår mening kan ovanstående anomalier i förslaget och dess effekter relativt enkelt elimineras, varvid två möjligheter torde stå fill buds.

Prop. 1981/82:197 160

Antingen kan kvittning medges för olika förvärvskällor inom samma inkomstslag eller också kan kvittning enligt förlustutjämningsprincipen medges inom resp. förvärvskälla under en flerårsperiod. 1 detta faU bör dock tiden för förlustutjämning, i likhet med vad som gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar, utsträckas till 10 år. Båda alternativen torde vara administrativt hanterbara och kontrollaspekterna kunna tillgodoses; principen med förlustutjämning inom samma förvärvskälla har ju filläm-pats för s. k. partrederier, och hittills vunna erfarenheter synes icke visa på några allvarligare nackdelar med en sådan lagstiftningsteknik.

Med tanke på att förvärvskällebegreppet hittills inte blivit föremål för någon enhetlig tolkning och praxis förordar vi emellertid att kvittningsrätt medges inom ett och samma inkomstslag.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund anför att den föreslagna metoden för minskning av värdet av ett underskottsavdrag är ett nytt och främmande inslag i vårt inkomstskattesystem, att skatteförmågeprincipen och likabehandlingsprincipen upphör att gälla, när avdrag inte medges för verkliga kostnader och när kostnader behandlas på olika sätt beroende på i vUken förvärvskälla kostnaden hör hemma, samt att organisationerna ställer sig klart avvisande till att åtminstone med nuvarande beslutsunderlag införa begränsningsregler som innebär att skattesystemet inte är symmetriskt. Vidare anför organisationerna:

Genom att knyta minskningen av värdet av ett underskottsavdrag till förbud mot kvittning mellan förvärvskällorna kommer indelningen av en skattskyldigs ekonomiska verksamhet i förvärvskäUor att tillmätas en ej avsedd betydelse. Den nuvarande lagstiftningen om förvärvskälleindelningen är inte avsedd för och inte heller lämpad för det ändamål förslaget avser. Nuvarande regler tar i första hand sikte på att avgöra vad som är skattepliktiga intäkter resp. avdragsgilla kostnader och för att åstadkomma en riktig fördelning av beskattningsunderlaget för kommunal beskattning. Den i förslaget förordade "förvärvskällemetoden" kräver särskild lagsfiftning som tar sikte på vad som är en ekonomisk enhet med utgångspunkt från de förhållanden som kan anses vara lämpliga för aktuellt ändamål.

För den skattskyldige får det i fortsättningen avgörande betydelse till vUkcn förvärvskälla intäkter och kostnader hänförs. Verksamheter kommer att av skattetekniska skäl sammanföras till en förvärvskälla även om andra skäl talar emot detta. Olika former av omdisposition mellan förvärvskällorna kommer att vidtas. Investeringar kommer inte längre endast att styras av förväntad avkastning utan även av i vilken förvärvskälla den skall ske t. ex. genom att den görs i förvärvskälla där överskott finns och inte där den är mest "ekonomiskt"motiverad.

Rent skattemässigt betingade åtgärder kommer med säkerhet att vidtas redan innan reformen är genomförd. Kvittningsförbud mellan förvärvskällorna kommer således att påverka allokeringen av resurser och riskera att bli hämmande för utvecklingen av näringsverksamheten inom främst de små företagen.

Såsom också framhålles i promemorian kan ett underskott i en av en skattskyldigs förvärvskällor utgöra .en del av resultatet för en naturlig större ekonomisk enhet. Vidare framhåUes i promemorian att en begräns-

Prop. 1981/82:197 161

ning i kvittningsrätten kan leda fill ökat risktagande vid nysatsningar och att kapitalanvändningen riskerar att snedvridas av ovidkommande faktorer. I promemorian fömtsätts att fortsatt utredningsarbete företas för att lägga gmnden för en mer ändamålsenlig lösning på längre sikt. Enligt organisationemas uppfattning måste emellertid frågorna kring kvittningsförbudet klarläggas genom utredning innan beslut fattas om att införa begränsningsregler. Organisationema kan inte godta den föreslagna förvärvskällemetoden .

Även underskott i rörelse och jordbmksfastighet omfattas av avdragsbegränsningen. Underskott i förvärvskälla i rörelse och jordbmksfastighet får enligt förslaget inte kvittas mot inkomst av annan förvärvskälla. Undantag från kvittningsförbudet medges inte ens för kvittning mellan två förvärvskällor inom resp. inkomstslag. Rörelseunderskott får inte heller avräknas från senare års vinster i samma förvärvskälla, eftersom förlustavdrag skall behandlas på samma sätt som underskottsavdrag vid beräkning av tilläggsbelopp. Den inverkan som förslaget i denna del kan få på nyföretagande, nyinvesteringar m. m. bedöms av organisationerna som klart negativa.

Organisationema framhåller vidare att förslaget inte är neutralt i förhållande till verksamhetens organisationsform och att detta är oacceptabelt särskilt med hänsyn till den aktiebolagsreform som nyligen har genomförts, varigenom ett betydande antal aktiebolag med aktiekapital under 50000 kr. har förmåtts övergå fill handelsbolag eller enskild firma. Organisationerna anser också att en rad tillämpningsproblem kommer att uppkomma och nämner som exempel att det är mycket svårt och i en del fall närmast omöjligt att med säkerhet bestämma i vilken förvärvskälla en räntekostnad egentligen hör hemma för en person med komplicerade ekonomiska förhåUanden.

SRF:

Effektema av generellt förbud mot kvittningsrätt i olika förvärvskällor inom samma inkomstslag vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp blir, att den skattskyldiges bedömning om tiU vilken förvärvskälla intäkter resp. kostnader hör får så stor betydelse, att risk för "tyst kvittning" i många fall blir följden. Vi anser det ej heller vara riktigt att stifta en lag som på så sätt utsätter en enskild person för felbedömningar, som kan leda till åtal.

Då ingen rörelseidkare startar en rörelse för att få mindre skatt, anser vi att kvittning av underskott mot överskott i olika förvärvskällor inom samma inkomstslag skall vara tillåten.

TOR:

Att nämnda förslag innebär komplikationer framstår såsom uppenbart. Humvida dessa är oundvikliga för att uppnå en lämplig avdragsbegränsning synes inte vara tillräckligt utrett. Förbundet vill här betona de svårigheter som förvärvskällemetoden medför. Denna ställer krav på en riktig fördelning av kostnader och intäkter olika förvärvskällor emellan. Att en sådan fördelning redan i dag är av betydelse för den kommunala beskattningen kan inte tas som intäkt för att en sådan uppdelning är problemfri.

11    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 162

De hittillsvarande erfarenheterna, främst vad avser schablontaxerad villa-eller fritidsfastighet, visar snarare på att det är synnerligt svårt att förhindra kringgående. Det nu föreliggande förslaget medför härvidlag än större problem..

Förslaget kommer också att ställa stora krav på själva avgränsningen av resp. förvärvskälla. De nuvarande avgränsningarna olika förvärvskällor emellan är enligt förbundets mening inte tillräckligt precisa för att uppfylla kravet på enkelhet. Att basera en reform på dessa begrepp medför naturligt att reformen försvårar medlemmarnas arbetssituation. Någon möjlighet att effektivt stävja tyst kvittning av vinst mot underskott olika förvärvskällor emeUan synes mot bakgmnd härav och andra möjligheter tUl kringgående inte möjligt. Annat än ren formell granskning kan då knappast komma i fråga.

Beskattningssystemet vilar på ett flertal principer. Dessa principer har visserligen redan tidigare i viss mån fått vika för ändringar i beskattningsreglerna. Det nu framlagda förslaget omkullkastar såväl skatteförmågeprincipen som reciprocitetsprincipen. Enligt förbundets mening kan starkt ifrågasättas om nödvändigheten att ingripa mot underskottsavdrag motiverar att dessa principer bryts. De effekter förslaget får för de enskilda är endast kortfattat berört. Att de enskilda får det synnerligt svårt att framdeles räkna ut sin skatt är uppenbart. Men vilka effekter nu nämnda principbrott kan medföra är svårare att överblicka.

Ur de synpunkter TOR företräder anser sig förbundet inte kunna tillstyrka förslaget.

TCO:

Den nuvarande generella avdragsrätten för underskott i en förvärvskälla innebär att man som skattskyldig har rätt att räkna av en förlust i en verksamhet mot inkomster i andra förvärvskällor. Denna obegränsade avdragsrätt har motverkat skattesystemets förmåga att fördela skattebördan efter olika individers bärkraft.

TCO menar att avdragsrätten för underskott skall skiljas från avdragsrätten för räntekostnader. Enligt TCO:s mening bör det ske genom att underskottsavdragen exkl. eventueUa räntekostnader behandlas på ett sätt medan räntekostnader oberoende av förvärvskälla och om underskott uppkommit eller ej behandlas på ett annat, för alla inkomsttagare likformigt sätt. Avdragsrätten för förluster bör begränsas till en rätt att räkna av dessa mot framtida vinster i samma förvärvskälla och inte som nu mot inkomster i andra förvärvskäUor.

Den nuvarande obegränsade avdragsrätten för räntekostnader måste direkt kopplas tiU de höga inkomstskatterna. Den faktiska kostnaden för de räntor som låntagarna själv svarar för har vid stigande inkomstskattebelastning liksom vid stigande inflationsnivå blivit aUt mindre. Vi har nått ett läge där mycket stora grupper nästan är okänsliga för höga räntenivåer. Detta har också påtagligt återspeglats i företagens handlingsmönster där kreditgivning till ansenliga räntenivåer blivit ett allt mer naturligt inslag i verksamheten för de företag som har den direkta kontakten med den växande, nära nog ränteokänsliga gmppen konsumenter.

För räntekostnader bör avdragsrättens värde enligt TCO vara oberoende av om räntorna tillsammans med andra kostnader och intäkter leder till

Prop. 1981/82:197 163

underskott eller ej. En begränsning i avdragsrätten för räntekostnader bör därför skiljas från behandlingen av underskottsavdrag.

Ett ytterligare mofiv för att behandla avdragsrätten för räntekostnader likformigt, oberoende av i vilket inkomstslag de uppträder, är att det är nästan omöjligt att skilja mellan privata räntor och verksamhetsräntor. Det går inte att öronmärka lån och räntekostnader.

När man söker komma till rätta med de problem som en obegränsad avdragsrätt ger upphov till, är det viktigt att inte välja ett tillvägagångssätt som missgynnar den som har inkomst av tjänst. Det är också självklart att en omläggning av rätten till avdrag för räntekostnader inte får leda till att vanliga inkomsttagares möjligheter att förvärva ett eget hem försvåras. Den enda lösning som då står tUl buds är att behandla samtliga räntor på samma sätt, oberoende av i vilket inkomstslag eller vilken förvärvskälla de förekommer. Om räntorna fiUsammans med övriga kostnader och intäkter ger ett positivt eller negafivt resultat bör från beskattningssynpunkt vara utan betydelse. Det nuvarande förvärvskäUebegreppet är inte så definierat att det på ett rättvist sätt kan lösa de problem som följer av den föreslagna begränsningsregeln. Frågor som tidigare varit betydelselösa blir om förslaget genomförs av avgörande betydelse. Exempelvis blir en räntekostnad som redovisas i en förvärvskälla som ger överskott mer värd än om den i stället redovisats där underskott uppkommit.

TCO anför vidare att det i fråga om egenföretagare är omöjligt att i praktiken skilja ut räntor som hänför sig till verksamheten från privata räntor, att följden därför blir att företagare får bibehålla en obegränsad avdragsrätt orri inte särskilda bestämmelser införs samt att det är oacceptabelt att endast begränsa löntagarnas avdragsrätt. Även om det kan synas självklart att avdrag skall medges för näringsräntor liksom för alla andra kostnader i verksamheten anser TCO att egenföretagarna måste acceptera en begränsning så länge man inte kan finna en metod att skilja näringsräntor från privata räntor eller driva verksamheten i sådan form att man klart kan skilja den privata ekonomin från verksamheten, något som f. n. kan ske bara beträffande aktiebolag. TCO vill påpeka att den s. k. staketmodell som nämns i promemorian innebär en långtgående reform och därmed är förknippad med betydande svårigheter vid ett genomförande. TCO anför vidare:

För att upprätthålla konsekvens i beskattningen krävs att man inte bara betraktar ränteutgifterna utan också ser tUl nettot av ränteinkomster och ränteutgifter, vilket också föreslagits.

Den skattskyldige bör separat redovisa sina ränteförhåUanden. Vid exempelvis ränteintäkter på 5000 kr. och ränteutgifter på 15000 kr. bör det bli saldot, dvs. 10000 kr., som blir föremål för avdragsbegränsning. Detta gäUer oberoende av i vilken förvärvskälla dessa poster finns redovisade. Att beskatta inkomsträntorna fullt ut och begränsa avdragsrätten för utgiftsräntorna vore inkonsekvent. Speciellt svårt blev det att förstå en sådan inkonsekvens för de relativt stora gmpper av villaägare som har inkomsträntor från reverser på tidigare ägda fastigheter och där dessa inkomsträntor används för att täcka de egna utgiftsräntorna. För att få en fördelningspolitiskt försvarlig "nettomodell" kan det vara skäl att begrän-

Prop. 1981/82:197 164

sa omfattningen av intäktsräntor som räknas av från utgiftsräntor fill den nivå som angivits dvs. 30000 kr.

För att så långt som möjligt ge ränteavdraget samma värde för individer med olika inkomster, bör man utforma avdraget så att skattelättnaden i möjligaste mån inte påverkas av den enskildes marginalskattenivå. Den princip som föreslagits och som innebär att ett underskottsavdrag får en högsta skattelättnad av 50 % bör även kunna fillämpas vid en begränsning som enbart gäller ränteavdragsrätten. Därigenom har man så långt möjligt utformat avdragsrätten så att värdet blir oberoende av inkomsternas storlek.

5 Begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde — fastighetssektorn

Flera remissinstanser riktar kritik mot förslagets effekter för bostadsrättshavare, villaägare och andra fastighetsägare samt för byggnadsindustrin. Några remissinstanser anser emellertid att den föreslagna begränsningen eller andra åtgärder är särskilt befogade på detta område eller att effekterna är otillräckliga.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (majoriteten) tar upp det fallet att två personer med samma inkomst äger likartade villor, varav den ena är belägen i ett storstadsområde med höga villapriser och den andra i ett glesbygdsområde med betydigt lägre priser, ifrågasätter om det är förenligt med skatteförmågeprincipen att begränsa ränteavdragen för den som har betydligt högre kostnader och påpekar att sådana variafioner kan förekom-. ma även för vUlor eller radhus som är belägna i samma område, beroende på när och på vilka villkor fastigheten har anskaffats.

RRV uttalar att de regionala prisskillnaderna medför skillnader i upplåning och därmed underskottsavdrag, att de nuvarande skillnaderna i boendekostnader kommer att öka om förslaget genomförs samt föreslår att stafistik över de totala underskotten på kommun- och länsnivå bearbetas och analyseras för att belysa de regionala olikheterna av tillläggsskatten. Vidare anför RRV:

RRV skall här endast beröra de ändringar som kommer att uppkomma
efter reformens genomförande för villor med resp. utan statliga räntebi
drag. RRV har beräknat skattesänkningen för personer med samma in
komster och samma bmttounderskott av villor. Personer med statliga lån
och räntebidrag redovisar lägre nettounderskott av villor, eftersom under
skottet redovisas efter det att räntebidraget dragits av från räntorna. Kon
sekvenserna av reformen blir att personer med räntebidrag i nästan samfii
ga fall får en betydligt större sänkning av skatten.          Effekten av detta

torde bli att efterfrågan ökar på villor med räntebidrag och minskar på villor utan räntebidrag. Ett sätt att minska dessa snedvridande effekter, även om neutralitet ej uppnås, är att vid beräkningen av tilläggsskatten låta

räntebidraget ingå i skatteunderlaget.       Med detta skatteunderlag

finns fall där villaägare med räntebidrag kommer i ett sämre läge jämfört

Prop. 1981/82:197 165

med villaägare utan räntebidrag. Dessa skillnader är dock ganska små. Förslaget bör utredas vidare för att konsekvenserna skall bli bättre klarlagda.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Beträffande underskott av schablontaxerad fastighet bör först klargöras bakgmnden till nuvarande regler. Är 1974 antog riksdagen ett omfattande bostadspolifiskt program som i stora delar gäller även i dag. Där slogs fast att likartade bostäder skall ha samma boendekostnad oavsett besittningsform. Subventioner infördes för flerfamiljshus och enfamiljshus genom räntebidrag utifrån en garanterad räntenivå. Den garanterade räntenivån för flerfamiljshus var 3,9% (i dag 3,0%) och för enfamiljshus med statliga lån 6,0% (i dag 5,5 %). SkiUnaden i subventioner mellan flerfamiljshus och enfamiljshus motiverades med att villabeskattningen fungerar som ett stöd till boende i egnahem. Detta var ett nytt synsätt på villabeskattningen och en konsekvens härav borde enligt länsstyrelsens mening ha varit att medge varje villaägare lika stor "skatterabatt" oavsett marginalskatt. Genom den successiva ökningen av marginalskatterna och höjda räntekostnader har denna "skatterabatt" blivit större för varje år. Enligt länsstyrelsens mening får det därför anses principiellt riktigt att vidta åtgärder beträffande underskottsavdragen för villaägare och att införa regler som gör att underskottsavdragen i regel får samma värde oavsett marginalskatt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

En reducering av villaunderskotten kommer att leda till ökade ojämnheter i boendekostnaden mellan olika delar avlandet. I områden med hög produktionskostnad, högt marknadspris och därmed stor räntekostnad far avdragsreduceringen en mer kännbar effekt än i andra områden. Denna förstärks av de högre schablonintäkterna som följer av högre taxeringsvärden. Genomsnitfiigt taxeringsvärde för villafastigheter utgör i Stockholms län 347000 kr., Göteborgs och Bohus län 302000 kr. och för hela riket 231000 kr. Det är således skattskyldiga inom storstadsregionerna som sannolikt drabbas hårdast av avdragsbegränsningen. Denna snedvridande effekt på boendekostnaden och därmed disponibel inkomst kan länsstyrelsen inte acceptera.

Hyresgästernas riksförbund:

Samhällets stöd tUl boendet har ända sedan mitten på 1970-talet utvecklats på ett från bostadssocial synpunkt mycket negativt sätt. Enligt bostadsdepartementet har stödet ökat från 8 miljarder kr. år 1975 till drygt 20 miljarder kr. år 1980. Inriktningen av stödet har under denna tid ändrats radikalt. År 1975 svarade det stöd som i någon form är behovsprövat och som bestäms genom bostadspolitiska beslut, dvs. bostadsbidragen och räntebidragen till statligt belånade hus, för tre fjärdedelar av det totala stödet till boendet. År 1980 hade dessa stödformers andel sjunkit till hälften. Detta år var skattesubventionen genom-villaägarnas ränteavdrag nästan 10 miljarder kr. eller hälften av stödet till boendet. Subventionerna över skatten gynnar framför allt höginkomsttagarna och har i hög grad styrt bostadsbyggandet på ett sätt som medverkat till ett alltmer segregerat boende. Storleken och priserna på vUlorna har drivits upp på gmnd av de förmånliga skattereglerna. Det är nu alldeles nödvändigt att denna ur bostadssocial synpunkt mycket negativa utveckling bryts. De resurser som

Prop. 1981/82:197 166

satsas på boendet måste fördelas efter de behov som finns. Sänkningen av marginalskatterna och begränsningen av värdet av underskottsavdragen innebär att de skattemässiga fördelarna för villaägare reduceras framför allt för de som hcU" höga inkomster. De mest stötande subvenfionerna kan därvid begränsas. Som en följd av detta kommer förmodligen priserna på dyrare villor att falla något.

Förslaget tUl reformerad inkomstbeskattning medför emellertid inte att subventionerna genom villaägarnas underskottsavdrag kommer att minska i omfattning. Ökningstakten kommer att begränsas något, men underskotten kommer troligen enligt förbundets mening även i fortsättningen att öka med ett par miljarder kronor årligen.

Förbundet framhåller vidare att villaägarnas möjligheter att göra inflationsvinster kommer att bestå, att problemen beror på att skattesystemet inte är anpassat fill inflationen samt att dessa problerii inte löses genom den föreslagna reformen utan kräver andra åtgärder.

SBC anför att flertalet politiska partier inför valet 1979 avgav löften om oinskränkta avdrag för landets villaägare, att — även om de boende med bostadsrätt inte utryckligen innefattades i löftet - de familjer som sedan 1979 har skaffat sig bostad i ett föreningshus har baserat sina boendekal-kyler på att löftet om oinskränkt avdragsrätt skulle hållas, att det är etiskt oförsvarligt att vidta oförberedda åtgärder som medför ekonomiskt avbräck och rättsförluster för de boende samt att tidpunkten för beslut om ytterligare boendekostnadshöjningar är synnerligen illa vald med hänsyn till dels redan inträffade höjningar, dels att niånga lån kommer att konverteras under samma period som avdragsbegränsningen skall träda i kraft med starkt ökade räntekostnader som följd. Vidare anför SBC att det vid stark inflation är möjligt att bo i nyare hus endast om de initiala räntorna antingen subventioneras bort, varvid huvuddelen av kapitalkostnaderna betalas via statskassan, eller omfördelas över tiden genom antingen reallån eller paritetslån eller också via en skattekredit som skall återbetalas, att underskottsavdragen medför en sådan omfördelning över fiden genom att avdragen ger en skattekredit på räntekostnadema, vilken återbetalas på grund av att schablonintäkten beräknas på ett taxeringsvärde som skall återspegla marknadsvärdet och därmed inflationen, samt att avdragen därför över tiden blir en mindre belastning på statskassan och skattebeta-lama än vad subventionerna blir. SBC uttalar också att bostadsrätterna, speciellt bostadsrätterna utan statliga lån, har högre nettokostnader för kapital än andra boendeformer redan före avdragsbegränsningen, att bostadsrätterna är dubbelbeskattade och missgynnade på kreditmarknaden samt att inflationsvinsterna vid förvärv av äldre bostadsrätter är små jämfört med sekundärköp av småhus. SBC fortsätter:

SBC viU erinra om att denna individueUa intäktsschablon främst mofiverades med systemets tidigare brist på symmetri. Bostadsrättshavarna fick sålunda göra fullt avdrag mot egen marginalskattesats för räntor på lån tiU kontantinsatsen (som för äldre bostadsrätter ofta motsvarar nästan hela

Prop. 1981/82:197 167

totalpriset). För intäkt av fastighet skattade endast föreningen, vars skattesats är ca 50%. "Schablonintäkten i bostadsföreningen träffas således av en marginalskattesats om ca 50% medan bostadsrättshavarens ränteavdrag normalt torde göras vid en avsevärt högre skattesats". (Prop. 1978/ 79:209). Genom att underskottsavdragen från 1985 får göras mot högst 50%, bortfaUer detta argument för dubbelbeskattningen. Eftersom föreningens skattesats är ca 50% kommer symmetri att råda mellan avdragssida och intäktssida - 50% på båda - utan någon individuell schablon. Skatteomläggningen 1983-85 tillgodoser alltså i huvudsak det syfte som den nya intäktsschablonen från 1980 nu tjänar. Om nu två skilda medel sätts in för att tUlgodose detta mål, blir följden en skärpning av den redan höga beskattningen på bostadsrätter, jämfört med andra boendeformer. SBC anser därför att skatteomläggningen i sig är ett argument för att den individuella bostadsrättsbeskattningen slopas, i den takt underskottsavdragen reduceras till 50%.

NBD.-

Marginalskattesänkningen medför en begränsning av skattelättnaderna vid ränteavdrag för lånekostnader till egnahem. Sänkta maginalskatte-satser kan sägas öka hushållens räntekänslighet. Ä andra sidan uppstår ett ökat betalningsutrymme för bl. a. boendekostnader.

Dessa effekter är tillräckligt starka för att avsevärt påverka kostnadsbilden för småhusboende, så att det ställer sig dyrare än förut jämfört med hyresboende, dvs. kostnadsneutraliteten meUan boendeformerna påverkas.

Läggs till detta avdragsreformen förstoras denna fördyring av villaboende högst avsevärt — jämför angående det sagda följande schematiska resonemang hämtat ur det framlagda förslaget "Om marginalskatten t. ex. sänks från 80% tiU 65% innebär det schematiskt att räntekostnaden efter skatt ökar med så mycket som 75 %. Om avdragets skattemässiga värde sedan ytterligare sätts ner genom en begränsning av underskottsavdrag leder detta till att kostnaden stiger med ytterligare 43 %". Denna kostnadsökning antyder att fömtsättningarna för småhusägande kommer att förändras drastiskt.

Den sannolika följden blir en kraftig minskning av småhusägande bland hushållen i framfiden, och detta i sin tur för med sig en försvagning av bostadsbyggande och byggsysselsättning, som närmare kommer att diskuteras i det följande.

Till detta kommer en ofrånkomlig försämring för redan etablerat småhusboende som kan bli särskilt kännbar bland hushåll som förvärvat hus framför allt under den senaste femårsperioden. Omläggning av lån i samband med konverteringar kan förstora denna gmpp av berörda hushåll.

Egna hemmen har fått och kommer att få vidkännas kraftiga kostnadsökningar alldeles oberoende av skattereformen. Kostnadsökningen beror bl.a. på höjning av taxeringsvärden och intäktsprocenten, höjd ränta, höjda energipriser och kommunala taxor. Dessutom stiger produktionskostnaderna klart snabbare än inflationen.

NBD anför vidare att marknaden för frifinansierade småhus torde upphöra, att detsamma i stor utsträckning också gäller fritidshus, som uppförs på likartade eller för hushållen ännu kännbarare finansieringsvillkor, att statens ansträngningar att minska bostadssubventionerna kan komma att

Prop. 1981/82:197 168

medföra att den garanterade räntan och/eller upptrappningstakten vid statlig belåning höjs, att detta i kombination med minskning av avdragens värde gör att även den statligt belånade produktionen kan komma att ytteriigare minska samt att till detta resultat också torde bidra småhusens efter reformen betydligt ökade boendekostnader jämfört med hyresbostäder. NBD fortsätter:

Nyproduktionen av småhus för egnahemsboende har redan mötts av avsättningssvårigheter. Dessa kommer att bestå och helt säkert öka efter hand som reformen blir fullt genomförd. Prisfallet i det befintliga beståndet, liksom den bristande neutraliteten mot hyresboende, kommer att förstärka denna effekt.

Sysselsättningen inom byggnadssektorn står redan inför allvarliga problem. Dessa kommer nu att förvärras, och avdragsreformen får betraktas som en ny riskfaktor i orsakssammanhanget. Småhusboendet begränsas för framtiden som framgått också med den uttalade ekonomiska styrning mot hyresboende, som avdragsbegränsningen innebär.

Produktionen av hyresbostäder är låg, trots nuvarande subventionsnivå. Småhusproduktion har alltmer fungerat som en bas för bostadsbyggandet. Den kommer nu delvis falla bort. I vad mån defta bortfall kan ersättas till någon del med produktion av hus med bostadsrätt är ovisst. Också här finns risk för störningar, t.ex. som följd av de rådighetsinskränkningar som Bostadsrättskommittén nyligen föreslagit när det gäller rätten för bo-stadsräftshavare att fritt sälja sina lägenheter.

Skattereformen medför därför en ytteriigare allvarlig nedgång i bostadsproduktionen och sysselsättningen på byggnadsmarknaden. Detta är ett starkt vägande skäl för justering av skatteförslaget.

NBD uttalar att prisförändringarna på småhusmarknaden kan komma att bli mycket omfattande, även om det exakta utfallet kan vara svårt att uppskatta, att villakollektivet som helhet kommer att utsättas för ett mycket betydande värdefall räknat i realvärde, att värdefaUet i åtskilliga fall kan betyda att fastigheterna inte längre utgör fullgod säkerhet för ingångna förbindelser, att underhåll och reparationer på småhussektorn försvåras genom att nettokostnaden för finansieringen ökar, att småhusbeståndets skötsel därmed kommer att försämras samt att till detta kommer vissa näringspolitiska effekter i det att småhus i mindre utsträckning än före reformen kan utnyttjas som säkerhet för finansiering av näringsverksamhet - av intresse särskilt för hantverk, handel och småindustri. NBD anser att i vart fall räntor på bostadslån bör undantas från avdragsbegränsningen.

NSD:

Det hävdas att särskilt större och dyrare villor redan blivit utsatta för en prispress. Detta är givetvis en verkan av skatteomläggningen som betyder att innehavarna av sådana villor redan innan omläggningen genomförts fått en ren kapitalförlust vars storlek vida överstiger de skattesänkningar som de får genom marginalskattesänkningarna. Detta inträffar oavsett om villaägaren har avdrag för räntor på villan eller inte.

Givetvis hade redan en marginalskattesänkning utan avdragsbegräns-

Prop. 1981/82:197 169

ning lett till prissänkningar. Emellertid hade dessa då varit mer naturliga och inte så påfallande stora som nu blir fallet. Detta är ytterligare ett skäl till att nöja sig med att genomföra marginalskattesänkning utan att i samband därmed genomföra avdragsbegränsningen.

Svenska bankföreningen:

I remissyttrandet från NBD beskrivs varför skatteförslaget medför kraftigt sänkta värden för småhus och fritidshus. En sådan utveckling har redan skett och skulle ytterligare pådrivas om effekten av ränteavdragen begränsas. Många av dessa fastigheter är högt belånade och såväl husägare som kreditgivare måste nu räkna med en allvarlig sänkning av värdet på kreditsäkerheten - i vissa fall tiU och med under den faktiska belåningen. Detta gäller givetvis även när fastigheterna har använts som säkerhet för lån till finansiering av näringsverksamhet såsom hantverk, småindustri och handel.

Boendekostnaderna för ett stort antal småhus- och fritidshusägare och bostadsrättsinnehavare ökar kraftigt till följd av en kombinerad marginalskatte- och avdragsreform. Bankföreningen anser att många hushåll inte kommer att klara av den nya situationen. Risken för ett starkt ökat antal exekutiva auktioner är iippenbar.

Bankföreningen anser att även de i detta avsnitt diskuterade omständigheterna stai-kt talar mot den föreslagna avdragsbegränsningen. - De eftersträvade effekterna bör i stäUét uppnås genom den av bankföreningen ovan föreslagna sänkningen av högsta marginalskattesats till 60%. Om statsmakterna ändå skulle anse att en särskild avdragsreform är nödvändig, bör man enligt bankföreningens uppfattning närmare utreda om en sådan reform kan utformas på sådant sätt att de nu föreslagna och kritiserade asymmetriska effektema undviks.

Svensk induslriförening:

De inkomsttagare som drabbas är i första hand personer som under senare år köpt egnahem i storstadsområden där marknadspriserna ligger högt, även för tämligen anspråkslösa villor. Dessa personer, som oftast är yngre, har naturligt nog gjort husköpet för att skaffa sig och sin familj en hygglig bostad. Någon spekulation i framfida stora kapitalvinster har säkert inte varit ledmotivet. Ett genomförande av förslaget skulle medföra stora ekonomiska problem för dessa personer och kanske därigenom även beröva dem mofivafionen för en bra arbetsinsats i förvärvslivet. För husbyggnadsindustrin och alla dess underleverantörer skuUe förslagets genomförande komma att få synnerligen negativa konsekvenser under lång tid framöver. Utöver de nu angivna konsekvenserna för villaägare och byggnadsindustrin skulle givetvis avdragsbegränsningen få allvarliga konsekvenser för praktiskt taget alla tiUverkare av kapitalvaror.

SBEF ansluter sig tiU uttalandet i promemorian att det finns skäl för en gemensam inkomstberäkning, då fastigheter som utgör omsättningstillgångar i byggnadsrörelse hyrs ut, anser att regler redan nu bör utformas som medger detta och anför:

Ett flertal i prakfiken vanliga situationer kan tänkas då förhållandena är sådana att fullständig resultatutjämning mellan förvärvskällorna rörelse

Prop. 1981/82:197 170

och annan fastighet ter sig naturlig. Vanligt är sålunda att i en som enskild firma bedriven byggnadsrörelse ingår fastigheter som utgör omsättningstillgångar i rörelsen. Fasfigheterna behandlas därvid dels såsom ingående i rörelse - vUket tar sig uttryck bl. a. i aft en eventueU fastighetsförsäljning redovisas i rörelsen och i att fastighetema vid värderingen behandlas enligt reglema för lager av fastigheter med åtföljande rätt till nedskrivning på fasfigheterna - och dels som ingående i en fastighetsförvaltning. Det senare tar sig uttryck i att de löpande fastighetsinkomsterna redovisas i inkomstslaget annan fastighet.

Överskott eller underskott från fastighetsförvaltningen bör i dylika fall enligt SBEF:s uppfattning alltid få avräknas mot underskoft resp. överskott i rörelsen. I bägge verksamheterna - fastighetsförvaltningen och byggnadsrörelsen - kan med hänsyn fill verksamhetemas speciella art kraftiga variationer i resultatet förekomma år från år. Sålunda kan resultatet av fastighetsförvaltningen bl. a. påverkas av utförda reparations- och underhåUsarbeten o.d. Den föreslagna föriängningen av tiden för fördelning av reparationsavdrag är inte tillräcklig för att åstadkomma motiverade resultatutjämningar mellan åren. Resultatet i byggnadsrörelsen å andra sidan varierar vanligen meUan åren bl.a. på gmnd av det ekonomiska utfallet av i rörelsen utförda större entreprenadåtaganden. Resuhatel av ett sådant arbete påverkar i stor utsträckning företagets hela årsresultat. Att notera i sammanhanget är dessutom att ett byggföretag ofta förvärvar egna fastigheter för att i konjunktursvackor genom arbeten på de egna fastighetema bibehåUa en jämn sysselsättning. Det anförda talar enligt SBEF:s mening ytterligare för den uppfattning som framförts i promemorian om att gemensam inkomstberäkning (eller fuUständig kvittning av överskott resp. underskott) bör få ske mellan förvärvskällorna annan fastighet och byggnadsrörelse i det faUet samma fastigheter ingår dels som omsättnings-tUlgångar i byggnadsrörelsen och dels som förvaltningsobjekt i förvärvskällan annan fastighet. Som redan anförts bör detta tillåtas även om en eventuell avdragsbegränsning i andra avseenden genomförs.

En motsvarande situation föreligger f.ö. då en person på gmnd av ägande och verksamhet i ett byggföretag också personligen anses bedriva byggnadsrörelse. Innehavda fastigheter eller aktier/andelar i fastighetsförvaltande företag utgör då oftast omsättningstillgångar i denna rörelse. Personen i fråga som alltså är vad man bmkar kalla byggmästarsmittad kan då tänkas redovisa inkomst av tjänst (från byggföretaget) inkomst av annan fastighet (förvaltningsresultatet av omsättningsfastigheter) underskott i rörelse (nedskrivning av omsättningsfastigheter/aktier eller andelar). I alla dessa fall bör enligt SBEF en gemensam inkomstberäkning tillåtas för de skilda förvärvskällorna personen redovisar eftersom personens samtliga ovan angivna inkomster i gmnden emanerar från en och samma rörelse, nämligen byggnadsrörelsen. Värt att notera i det sammanhanget är att reglerna om värdering av omsättningsfastigheter/lageraktier, lagerandelar nyligen varit föremål för lagstiftning (SFS 1981:295). Aft tämligen omgående förta effekterna av denna lagstiftning ter sig enligt SBEF högst anmärkningsvärt.

SBEF uttalar vidare att skiftande årsresultat ofta förekommer inom byggbranschen, där mindre och medelstora företag inte har så många stora projekt på gång samtidigt, att eft år kanske vinstavräkning sker för ett förlustarbete varvid negativt rörelseresultat uppkommer, att nästa år vinst-

Prop. 1981/82:197 171

avräkning kan ske av ett projekt som ger vinst, varvid positivt rörelseresultat uppkommer, att det är i högsta grad ofillfredsstäUande att fullständig resultatutjämning då inte får ske mellan åren samt att effekterna av de nya reglerna om behandlingen av pågående arbeten på löpande räkning, vilka leder till mer eller mindre slumpmässiga årsresultat, leder till att effekterna blir än mer otillfredsställande. SBEF anför vidare:

Framhållas skall också att avdragsbegränsningen helt allmänt torde få negativa effekter för den som äger och förvaltar hyresfastigheter. Under senare år har omfattande begränsningar i fråga om rätten till avdrag för reparationskostnader gjorts. Om man till dessa begränsningar lägger de nu föreslagna reglerna torde det stå klart att möjligheterna och viljan hos fastighetsägare att utföra större reparations- och underhållsarbeten på sina fastigheter kommer att minska. Marknaden för reparations- och ombyggnadsarbeten torde därmed sannolikt komma att påverkas i negativ riktning. En sådan utveckling kan ur samhällsekonomisk synvinkel inte på något sätt vara önskvärd, vare sig med tanke på fastighetsbeståndet eller med tanke på sysselsättningen inom byggsektorn.

SFR uttalar att kostnadsnivån för hushållen inte kommer att medge något nämnvärt boende i frifinansierade småhus i framtiden, att kanske också friliggande statligt belånade hus kommer i farozonen, om nuvarande räntebidrag minskar, vilket är sannolikt, att allt detta inte kan undgå att få konsekvenser för småhusproduktionen, att det leder till prisfaU på småhusmarknaden samt att däri också ligger en ganska kraftig styrning mot hyres-och bostadsrättsboende. SFR anför vidare:

För hyresfastigheter har visserligen det antal år, på vilka ett större reparationsarbete får fördelas som avdrag vid beskattningen, utökats. Detta torde dock inte vara tillräckligt för att motverka de negativa effekterna av avdragsbegränsningen. Reparationsarbeten är numera så kostsamma att de i många fall skulle undvikas helt eller i vart fall skjutas på framfiden, om rätten till omedelbart avdrag beskäres eller begränsas i värde.

SABO (majoriteten):

Förslaget får endast marginella effekter på bostadssektorn. Den föreslagna avdragsbegränsningen medför att underskottsavdragen på småhussidan minskar med ca 1 miljard utifrån 1981 års förhållanden, dvs. knappt 10%, eller omkring två tredjedelar av ett års volymökning. Således kvarstår de av SABO vid tidigare remisstillfällen påtalade ekonomiska orättvisorna inom bostadssektorn.

Sveriges fastighetsägareförbund, som anser att man, om förslaget om begränsning av underskottsavdragens skattemässiga värde genomförs, bör undanta bostadssektorn eller i vart fall genomföra denna del av reformen med lång övergångstid, anför att förslaget kan förmodas leda till ett mer eller mindre utbrett skatteplanerande i avsikt att neutralisera överskott i en förvärvskälla mot underskott i en annan, att det är synnerligen olyckligt att en skattskyldig som råkar äga två fastigheter utgörande skilda förvärvskäl-

Prop. 1981/82:197 172

lor skall "straffbeskattas" fill skiUnad från den som har sina hyresfastigheter i en förvärvskälla samt att den som endast har en fastighet som ger underskott år efter år på samma sätt som villaägaren kan drabbas hårt av förslaget. Förbundet föreslår att kvittningsmöjligheter tillskapas inom inkomstslaget, eftersom man i annat fall riskerar en rad konstlade skattetransaktioner och eftersom förvärvskällebegreppet är föråldrat och ej konstruerat för detta syfte. Förbundet noterar den förbättring som utsträckningen av reparationsavdraget fill sex år innebär och anser att detta kan i någon mån initiera en ökning av reparationsverksamheten i de enskilda hyreshusen. I sammanhanget kritiserar förbundet de ogynnsamma effekter som uppkommit genom inskränkningarna i avdragsrätten för reparationer vid statlig belåning och uttalar att detta har försvårat en önskvärd saneringsverksamhet i kommunernas äldre stadsdelar. Vidare anför förbundet:

Ett gammalt krav från förbundets sida är införandet av någon form av reparations- och/eller investeringsfonder. Denna fråga bör nu tas upp fill förnyad behandling. Ifrågavarande angelägna reform bör kunna underlättas av bl. a. genomförda ändringar i bokföringslagen, varigenom praktiskt taget alla ägare av hyresfastigheter blivit bokföringsskyldiga. I sammanhanget kan man erinra om att fr.o.m. taxeringsåret 1980 har enskilda rörelseidkare fått möjlighet att sätta av 50% av rörelseresultatet fill en investeringsreserv i förvärvskällan rörelse. Det är därför en naturiig utveckling, att även ägare av hyresfastigheter bör likställas med andra företagare och således beredas möjlighet att reservera medel för framtida behov genom avdrag för avsättning till investerings- och/eller reparationsfond. För hyreshusens del skulle en fond kunna leda tUl ytterligare förbättring av husens underhåll. Som läget är i dag föreligger stora svårigheter att låna till reparationer och underhåll. Man skulle, om någon form av konton infördes för hyreshusens del, kunna överföra överskott från vissa år till kontot för att sedan under ett annat år av stora reparationer kunna uttaga medel från kontot. Ett sådant system skulle även vara till gagn för hyresgästerna i form av förbättrat underhåll.

Förbundet uttalar också att intresset för lånefinansierade energibesparingsåtgärder troligen kommer att minska samt att vissa ytterligare skattefrågor, rörande rätt tUl avdrag för pensionsförsäkringspremier på gmndval av inkomst av annan fastighet samt löner i fastighetsförvaltande bolag eller föreningar, bör övervägas i detta sammanhang.

SFF:

Enligt utredningen hänför sig omkring två tredjedelar av underskottsavdragen till underskott av schablontaxerad fastighet. Utredningen diskuterar inte den lösning av "avdragsproblemet" som därvid genast anmäler sig. Enligt föreningens uppfattning är det barockt att rasera nuvarande nettobeskattningssystem och skapa mängder av svåröverblickbara följdverkningar i stället för att helt enkelt höja inkomstschablonerna så att de något återtar fidigare relafion till räntenivån. Naturligtvis måste en sådan

Prop. 1981/82:197 173

förändring ske stegvis under en viss fid men att över huvud taget inte ta upp denna åtgärd tUl seriös diskussion är ett uttryck för undfallenhet mot viUaägarnas "kravmaskin". Och ändå är det väl känt att 70-talets ekonomiska vinnare är just villaägarna.

Sveriges villaägareförbund uttalar att förlusterna på gmnd av omläggningen i flertalet faU blir av förhållandevis begränsad storlek, högst ca 2000 kr. per år, att försämringarna för en mindre men ändå betydande gmpp -uppskattningsvis ca 100000 småhusägare - blir av större omfattning samt att de säkert i många fall kommer att medföra att fastigheterna måste säljas, varvid risk föreligger för direkta förluster. Förbundet anför vidare:

Vid bedömningen av skatteomläggningens konsekvenser måste som redan framhållits beaktas, att höjningen av räntan, oljepriset, taxeringsvärdena, de kommunala avgifterna, tomträttsavgälderna, m. m. redan lett fiU en kraftig höjning av boendekostnaderna. Köpare av småhus måste därför normalt ta i anspråk alla tillgängliga reserver för att finansiera fastighetsköpet och för att kunna betala de höga kostnaderna för att bo i husen. Varje ytterligare kostnadsökning kan därför vara direkt avgörande för om fastighetsköpet kan komma fill stånd eller inte och vilket pris som de presum-fiva köparna kan betala.

De möjligheter som ofta finns att lösa bostadsfrågan på annat sätt än genom köp av småhus leder vidare ofta till betydligt lägre kapitalkostnader. Detta gäller särskUt nya hyreshus och kooperativa bostadsrättshus. I dessa är den garanterade räntan låg, tre procent, samfidigt som de fördelaktiga lånereglerna är tiUämpliga för praktiskt taget hela produk-fionskostnaden genom produkfionskostnadsbelåningen. I många fall kommer därför hyra eller köp av sådana bostadsrätter att framstå som väsentligt bättre alternativ än köp av småhus.

Det är därför troligt att fastighetspriserna kommer att sjunka speciellt i vissa prisklasser. Hur stort prisfallet blir är det i praktiken nästan omöjligt att beräkna, och meningarna härom är uppenbarligen mycket delade.

Hur utvecklingen blir i verkligheten är det dock som nämnts svårt att fömtse. Genomförandet av skattereformen under tre år kommer möjligen att medverka till att, i löpande priser uttryckt, prisfallen inte blir så stora utan följden i stället huvudsakligen blir att den prisökning, som annars skulle ha uppkommit, uteblir. Uttryckt i fast penningvärde blir det dock med säkerhet en fortsatt värdesänkning. Under de båda senaste åren har det förekommit en sådan realvärdesänkning på ca 25 % i genomsnitt. Även vid en sådan utveckhng uppkommer ofta förluster för ägama, eftersom den höga räntan innefattar en ersättning för penningvärdeförsämringen och fömtsätter en häremot svarande nominell fastighetsvärdeökning. För de dyraste husen kan dock fömtses ett prisfall även i nomineUa belopp. Detta gäller särskUt storstadsområdena, där kostnadsökningen redan varit särskilt stor bl. a. på grund av de höjda taxeringsvärdena och ändrade villa-skattereglema samt de höjda räntorna. De billigare husen har förmodligen något större möjligheter att hävda sig i konkurrensen om läget i förhållande till kommunikationer och annan service är någorlunda gott.

Det prisfall på småhus som kan befaras - och som f. ö. i viss utsträckning redan ägt mm - kommer att leda till direkta förluster för de småhus-

Prop. 1981/82:197 174

ägare som av någon orsak måste sälja och som därvid inte kan finna köpare som är beredda att betala samma pris som säljarna själva betalat.

Helt naturligt kommer de kraftigt förändrade förhållandena i fråga om boendekostnader och fastighetspriser att påverka också möjligheten att bygga och sälja nya småhus. För de befintliga småhusen kan, som framgått av det föregående, följden ofta bli att den naturliga och av penningvärdeförsämringen befingade pris- och värdeökningen uteblir. För nyproduktionen leder däremot kostnadsutvecklingen fill att priserna måste kunna stiga för att produktionskostnaderna skall täckas. Eftersom det på marknaden förekommer både äldre och nya hus, medför en oförändrad prisnivå på de förra att det successivt uppkommer en alh större prisskillnad mellan de äldre och de nyproducerade husen, som medför att de nya husen inte kan säljas. Eftersom kostnadsökningen kan väntas bh ca 10% per år kan detta leda till att produkfionen av nya småhus med äganderätt upphör efter ett fåtal år.

Denna utveckling är redan i full gång särskilt för frifinansierade hus och gruppbyggda småhus med äganderätt. Produktionen av de förra har redan praktiskt taget upphört, och igångsättningen av de senare minskar nu enligt uppgifter från bostadsstyrelsen med 35 % per år.

Denna utveckling får mycket allvarliga konsekvenser inte bara för byggföretagen utan också för sysselsättningen inom de berörda industrigre-nama och orterna.

Övergångsvis behöver verkningarna för bostadsförsörjningen inte bU allvarliga genom att varje års produktion utgör en mycket liten del av beståndet. Genom att de ifrågavarande företagen till stor del slås ut och arbetskraften övergår fill annan sysselsättning finns dock risk för bostadsbrist längre fram, eftersom bostadsbeståndet då inte kan öka i den takt som krävs, på gmnd av att byggnadsindustrins kapacitet då har reducerats starkt. Verkningama av skatteomläggningen blir därför mycket allvarliga också för den framtida bostadsförsörjningen.

Förbundet uttalar vidare att skatteförslaget innebär ett avsteg från de utfästelser som partiledarna gjorde 1979 och som villaköparna och villaägarna har haft anledning räkna med skulle gälla, aft vissa delar av skatteförslaget klart strider mot gmnderna för gmndlagens retroaktivitetsförbud, att den kostnadsparitet mellan olika bostads- och dispositionsformer som samtliga polifiska partier har varit ense om sedan 1975 sätts ur spel, att skattebetalare med eget kapital till stor del undgår att drabbas av skatteomläggningens negativa konsekvenser samt att avdragsbegränsningen får allvarliga sociala skadeverkningar för känsliga medborgargmpper, ofta barnfamiljer med hårt ansträngd ekonomi. Förbundet fortsätter:

Av det föregående har framgått att villaägareförbundet inte kan godta den avdragsbegränsning, som utgör en del av skatteförslaget.

Med marginalskattereformen förhåller det sig annorlunda. Också den medför visserligen betydande relativa försämringar för villaägarna och övriga skattebetalare med underskottsavdrag jämfört med hyresgäster och övriga skattebetalare utan underskottsavdrag. Dessa relativa försämringar torde uppgå tUl miljardbelopp. Med hänsyn till marginalskattereformens stora positiva verkningar för samhället bör dock dessa försämringar kunna godtas.

Prop. 1981/82:197 175

Förbundets förstahandsyrkande blir därför att avdragsbegränsningen dras bort från förslaget.

Om detta yrkande inte kan bifallas blir förbundets yrkande i andra hand följande.

Ett syfte med avdragsbegränsningen har sagts vara, att komma till rätta med "nolltaxeringen". Detta är givetvis angeläget. Det bör dock kunna ske med enklare medel, exempelvis med utnyttjande av generalklausulen, och utan att tusentals vanliga villaägare, som rättat sig efter hitfillsvarande regler och vad politikerna lovat, ska få sin ekonomi spolierad. Det missbmk av avdragsreglerna som kan förekomma och som kan leda till noll-taxering torde normalt inte bero på höga villaavdrag. Om inte avdragsbegränsningen i sin helhet kan tas bort från förslaget bör den därför inskränkas till andra avdrag än för räntor för ägda bostäder.

Om inte heller detta yrkande kan bifallas bör införas en lång övergångstid för avdragsbegränsningen. Såsom framgått av professor Hagstedts utredning strider plötsliga förändringar av skattereglema mot gmndema för gmndlagens retroaktivitetsförbud. För att kunna anpassa sig till en ny situation krävs en lång övergångstid med särskilda regler. Dessa kan utformas på olika sätt, förslagsvis så, att procentsatsen för avdragets värde successivt sänks från den föreslagna högsta marginalskattesatsen (80%) tiU 50%. En så utformad regel skulle exempelvis kunna innebära att procentsatsen sätts fiU 75% för 1983 och därefter sänks med fem procentenheter vaije år fram tiU 1988, då den skulle komma att utgöra 50%.

En annan möjlighet skulle kunna vara, att de nya avdragsreglema endast införs för nya lån, medan hittUlsvarande avdragsregler bibehålls för lån av den omfattning som förekom exempelvis då de nya reglerna införs.

Som en tredje möjlighet skulle kunna tänkas att införa ekonomiska skyddsregler för dem som drabbas värst av skatteomläggningen. Sådana regler med behovsprövning i varje särskilt fall skulle dock antagligen leda till byråkrati och svårigheter vid tillämpningen. Antalet berörda fastighetsägare torde bli mycket stort. Mera generellt verkande regler är därför att föredra.

Både de borgerliga partiernas oreserverade avståndstagande under valrörelsen 1979 till varje form av begränsning av avdragsrätten och det socialdemokratiska partiets uttalande, att ingen ska drabbas oskäligt av de regler som kan komma i framtiden, utgör starka argument för att någon form av övergångsregler införs.

Av det föregående har framgått att de värsta verkningama uppkommer för dem som under senare år köpt småhus och därvid tvingats betala höga priser och ta stora lån, ofta med dåliga villkor.

I de fall prisema har varit höga har också fastighetstaxeringsvärdena blivit höga och villabeskattningen särskih kännbar. Detta har främst inträffat i de fall då den undre gränsen för den progressiva villabeskattningen (450000 kr.) överskridits. De nya skattereglerna torde komma att leda tiU prissänkning särskilt för dessa vUlor. För att kompensera för detta bör procentsatserna 4-8% i intäktsschablonen sänkas och progressiviteten helst helt tas bort.

Förbundet vill avslutningsvis peka på de möjligheter som finns att genom en ny låneform komma till rätta med eller i varje fall starkt begränsa de problem som varit anledning till att förslaget om avdragsbegränsningen lagts fram. Att underskottsavdragen vuxit - och också i fortsättningen kommer att växa — till mycket stora belopp är främst en följd av den höga

Prop. 1981/82:197 176

inflationen och den höga räntan. Utgiftsräntorna och därmed ränte och underskottsavdragen och skattebortfallet genom avdragen skulle kunna starkt begränsas om en möjlighet infördes till partiellt reala lån av det slag

som villaägareförbundet föreslagit.  Förbundet får härmed upprepa

sitt tidigare yrkande att en utredning snarast sker av denna finansierings-och låneform.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför angående förlängningen av tiden för reparationsavdrag:

Fördelningen av reparationsavdrag på sex år kommer att kunna medföra skatteadministrafiva problem. Hur stort reparationsavdrag som totalt sett skall medges prövas i många fall inte förrän det sista år då avdraget yrkas. Detta kan redan i dag i extremfall innebära att reparationsavdraget inte prövas förrän nio år efter det år då reparationen skett, nämligen i det fall då reparationsavdraget har medfört underskott som utnyttjats genom framfida förlustavdrag. I sådana faU finns inte de ursprungliga deklarationerna bevarade, eftersom dessa bara sparas i sex år. Vid kontrollen av reparationsavdrag måste alla meUanliggande års deklarationer tas fram. En utredning om reparationsavdragets storlek upp fill tio år efter det år reparafio-nen skett är naturligt nog svår att utföra och ger ofta ett bristfälligt resultat, då nödvändiga uppgifter inte kan erhållas.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför lämpligheten av att låta reparationsavdrag uppdelas på sex år och förordar i stället att nuvarande uppdelning på tre år bibehålls. Det torde enligt länsstyrelsens mening dessutom inte bli lika vanligt med stora reparationsavdrag i framtiden med hänsyn till de skärpta regler som gäller från och med 1981 års taxering för reparationskostnader när statliga lån erhålls.

Om reparationsavdrag trots aUt skall få uppdelas på sex år anser länsstyrelsen att det är nödvändigt att det totala reparationsavdraget fastställs redan det första taxeringsåret efter reparationen. Detta skulle vara till fördel både för den skattskyldige och för skattemyndigheterna.

6   Närmare om avdragsbegränsningen

6.1 Kvittning mellan beskattningsåren

Flera remissinstanser är kritiska mot att förlustavdrag inte får göras ens mot senare års inkomster av samma förvärvskälla och några anser att detta utgör ett incitament till felakfig redovisning.

Kammarrätten i Jönköping:

En nystartad verksamhet går regelmässigt med förlust i initialskedet. Efter en fid kan förlusten komma att vändas tiil vinst. I de fall verksamheten utgör endast en av flera i samma förvärvskälla - t.ex. i ett större företag — kan förlusten ofta avräknas helt. Denna möjlighet bortfaller emellertid när förvärvskällan enbart består av den ifrågavarande verksamheten. Den föreslagna ordningen skulle alltså främst drabba mindre företag vid nyetablering eller med så skiftande årsresultat att dessa ibland ger vinst och ibland förlust.

Prop. 1981/82:197 177

Kammarrätten anser rätten till förlustutjämning i förevarande fall så väsentlig, att ytterligare försök bör göras att finna en tillfredsställande metod för skatteberäkningen, eventuellt genom en sådan dispensregel som redovisas i promemorian (s. 86 f.) och som där med rätta avvisas som en allmän lösning för undantag från kvittningsförbudet.

RRV:

Problemet med nystartade rörelser som ofta redovisar underskott de första åren och inte skall få nyttja underskottsavdraget som förlustavdrag kommande år bör lösas. Det är troligt att viljan att investera i mer risk-fyUda projekt annars minskar eUer upphör.

Lånsstyrelsen i Malmöhus län (majoriteten):

I promemorian redovisas två altemativ till den föreslagna metoden med tillägg av förlustavdraget vid beräkning av underlaget för tilläggsbelopp. Det första alternativet är att ändra förlustutjämningsreglerna så att avdrag för underskott i förvärvskälla får utnyttjas endast såsom en form av förlustavdrag från senare ärs inkomster i samma förvärvskälla. Det andra alternativet är att ha särskilda regler för förlustutjämning inom förvärvskällan vid beräkning av underlaget för tilläggsbelopp.

Det första alternativet avvisas av expertgmppen eftersom det skulle innebära en mer långtgående avdragsbegränsning än som är avsett. Det andra alternativet skulle innebära mycket stora komplikationer. Det skulle t.ex. kunna innebära att förvärvskäUornas resultat blev ohka vid beräkning av beskattningsbar inkomst resp. underlag för tiUäggsbelopp. Även detta alternativ avvisas därför.

Länsstyrelsen delar expertgmppens uppfattning att det andra altemati-vet får anses olämpligt med hänsyn till de komplikationer metoden skulle innebära. Beräkningen av underlaget för tUläggsbelopp skulle med denna metod komma att belastas med ytterligare arbetsmoment.

Det första altemafivet att ett underskott i en förvärvskäUa endast skall, kunna utnyttjas mot senare års överskott i samma förvärvskälla kommer som expertgruppen påpekat, att innebära en större avdragsbegränsning än som var avsedd. Länsstyrelsen anser emellertid att de ovan påtalade effekterna av avdragsbegränsningen i viss mån kunde elimineras genom att medge valfrihet meUan den i dag gällande metoden för förlustutjämning och den av expertgruppen som första alternativ beskrivna metoden.

Den skattskyldige skulle alltså ha möjlighet att spara ett underskott i en förvärvskälla för att ett kommande år utnyttja detta mot ett överskott i samma förvärvskälla. Vid val av denna metod skulle det sparade underskottet minska även underlaget för tilläggsbelopp. Nackdelen för den skattskyldige skulle med denna metod inskränkas till den förskjutning i tiden som blir följden då underskottet utnyttjas vid ett senare tillfälle. Metoden skulle föredragas av de som förväntar att verksamheten i framtiden kommer att ge överskott som fillsammans med övriga inkomster innebär att brytpunkten passeras.

Skulle den skattskyldige välja att utnyttja ett förlustavdrag enligt dagens regler skulle således avdragsbegränsningen inträda. En sådan valfrihet mellan de beskrivna metoderna synes stå i överensstämmelse med principema för avdragsbegränsningen.

12   Riksdagen 1981/82. 1 .saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 178

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

En annan viktig fråga är kvittningsrätten mellan olika beskattningsår inom samma förvärvskälla. I promemorian har denna fråga skjufits på framtiden. Oklarheten om detta gör att förslagets konsekvenser är omöjliga att överblicka. Detta försvårar naturligtvis framför allt företagarnas skatteplanering. Däremot har expertgmppen underlättat för fastighetsägare att få full avdragsrätt för underskott genom att föreslå en förlängning av tiden för fördelning av reparationskostnader. Mot denna bakgrund synes det anmärkningsvärt att inga förslag fiU lindringar för övrig näringsverksamhet lämnats.

Skattechefen i Kronobergs län är kritisk mot att kvittningsrätt inte föreligger mellan åren och uttalar att effekten sannolikt kan leda till att många goda idéer aldrig kommer att förverkligas.

LRF:

Då även ett förlustavdrag skall läggas till vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp kommer dessa avdrag att behandlas på samma sätt som underskott mellan olika förvärvskäUor. Nystartade rörelser och jordbmk redovisar ofta underskott under de första åren. Genom de föreslagna reglerna kan dessa underskott endast utnyttjas tUl 50% i samband med förlustavdragen. Detta innebär helt naturligt en mycket kraftig skärpning av marginalbeskattningen av enskilda rörelseidkare och jordbmkare. För aktiebolag föreligger inte samma förhållande och konkurrensneutraliteten mellan företagsformema är därigenom upphävd. Det måste därför vara ett oavvisligt krav att förlustavdrag kan utnyttjas fullt ut inom förvärvskällan.

En annan märklighet i förslaget är att övergångsreglerna föreskriver att de förluster som uppkommer vid 1982 och 1983 års taxering får utnyttjas fullt ut i det nya systemet. De företagare som har dåliga eller medelmåttiga resultat f. n. kan följaktligen genom att tillskapa förluster dessa år vinna en fördel jämfört med de företagare som får förluster under kommande år. Detta är en osund princip som också belyser bristerna i förslaget.

NSD uttalar att det - genom att beskattningsperioden är så kort som ett år - inte går att undvika att vissa rörelseidkare då och då drabbas av förluster, att riskema naturligtvis är särskilt stora i fråga om nystartade företag, samt att det är ett minimikrav aft förluster mellan åren är kvitt-ningsbara fuUt ut. NSD anför vidare:

Enligt nya regler för beskattning av försäkringsersättning (fr. o. m. 1984 års taxering) får nu företagare vid totalskada på byggnad göra utrangeringsavdrag det år skadan inträffat. Försäkringsersättning som enligt de nya reglerna blir skattepliktig intäkt balanseras normalt mot detta avdrag.

Skulle emellertid försäkringsersättningen inte betalas ut under samma år som utrangeringsavdrag görs, kan förslaget få icke önskvärda konsekvenser.

Den skattskyldige kan genom avdraget få ett betydande underskott i rörelse. Detta underskott kan genom förslaget inte fullt ut balanseras mot

Prop. 1981/82:197 179

senare uppburen försäkringsersättning. Förlustavdraget skall enligt förslaget behandlas som underskottsavdrag och blir då underlag för filläggsskatt. Vi har i oUka sammanhang fört fram tanken på att förluster skall få avräknas inte endast mot framtida inkomster — något som blev nödvändigt för ett 20-tal år sedan - utan även att en företagare skall få avräkna förluster mot fidigare havda inkomster. Detta skulle leda fiU en betydande minskning av problemen med så korta beskattningsår som ett år. Inte minst under slutet av 1970-talet har dessa olägenheter i denna del av det svenska systemet framträtt med full styrka. Vi förnyar vårt tidigare framförda yrkande.

SBEF riktar kritik mot att kvittning mellan åren inte tillåts ens inom samma förvärvskälla och anser att metoden inte kan försvaras med rent administrativa svårigheter. SBEF anser att det inte torde vara förenat med oöverstigliga hinder att efter erforderlig utredning finna en hanteriig väg att lösa problemet.

SFR:

Som ett absolut minimikrav om gällande regler ej kan behåUas finner förbundet ett system, där man berättigas att fritt få kvitta underskott i förvärvskälla mot överskott i samma förvärvskälla ett senare år. Därigenom skulle nyföretagandet inte drabbas så hårt som annars sker. Vidare skulle den typen av verksamheter som har underskott permanent, såsom hobbyrörelser och lyxjordbruk, inte gynnas. Vid sidan av den föreslagna möjligheten skulle som för alla andra finnas kvar möjligheten att fill högst 50% värde göra underskottsavdraget mot överskott i andra förvärvskällor redan samma år.

Sveriges fastighetsägareförbund anser att det i promemorian inte har presenterats några som helst bärande skäl för att inte medge kvittningsrätt mellan åren inom en förvärvskälla, att detta framför allt gäller konventionellt beskattad fastighet samt att förlängningen av avdragsrätten för repa-rafioner från tre till sex år inte löser detta problem.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Enligt promemorian bör inte någon undantagsregel införas som medger kvittning meUan beskattningsåren vid beräkning av tilläggsbelopp med hänsyn till de komplikationer av administrativ art söm en sådan undantagsregel skulle medföra. Som professor Lodin visat i en artikel i Skattenytt 1981 s. 545 skulle de administrativa problemen vara överkomliga, särskilt i jämförelse med de problem reformen i övrigt åstadkommer. Organisationen anser, att kvittning mellan beskattningsåren bör medges, i vart fall, vid beräkning av tilläggsbelopp.

SRF motsätter sig att förlustavdrag skall ingå i underlaget för tilläggsbelopp. Länsstyrelsen i Malmöhus län:

En skattskyldig kan i den ovan beskrivna situationen ha intresse av att föra över kostnader från det första verksamhetsåret tUl det andra. Detta

Prop. 1981/82:197 180

skuUe kunna ske genom felaktiga periodiseringar. Taxeringsmyndigheten skulle i ett sådant fall behöva kontroUera vad som i dag normalt sett inte behöver utföras, nämligen kontroUen av att de kostnader som hänför sig fill ett visst år verkligen har kostnadsförts detta år.

LRF:

Behandlingen av underskott i det föreslagna systemet kommer i många faU att aktualisera de ramar som bokföringslagens (BL) och jordbmksbok-föringslagens (JBL) värderingsregler och begreppet god redovisningssed ger. I en underskottssituation i viss förvärvskälla där man samtidigt har överskott i annan förvärvskälla med utrymme att styra överskottets storlek kommer behandlingen av underskottet i det nya systemet att leda till att underskottet helt naturligt minimeras med hjälp av uppvärderingar av omsättningstillgångar och aktiveringar av kostnader. Man kan befara att gränsöverskridanden i förhåUande tUl BL och JBL kommer att bli vanliga. Samtidigt kan konstateras aft värderingsreglerna och begreppet god redovisningssed inte är entydiga. Risken för skattetvister är alltså stor. Det är enligt delegationens mening olyckligt att den föreslagna lagstiftningen föder konfliktsituationer av detta slag. Hittills har sådana frågor normalt gällt den motsatta situationen, nämligen att aUtför försiktiga värderingar gjorts. I den situationen finns inte något civUrättsligt problem. Det uppkommer däremot i det nya läget. Skattemässigt blir det då fördelaktigt att överskrida de civilrättsliga reglerna eUer att i vart fall röra sig inom de inte säUan tänjbara gränsområdena. Delegationen menar att skattelagstiftning inte skall ges sådan utformning.

I detta sammanhang vUl delegationen också peka på att inkomstslagen jordbmksfastighet och rörelse behandlas på annat sätt än inkomstslaget annan fasfighet (konvenfionellt beskattad). Flertalet hyresfastigheter faller under BL. Det vanligaste skälet tiU underskott på sådana fastigheter är stora reparationskostnader. Dessa kostnader får enligt förslaget skattemässigt fördelas på sex år. Detta bör normalt medföra att underskott kan undvikas. I konventioneUt beskattad fastighet kan alltså i bokföringen redovisas ett resultat som står i överensstämmelse med god redovisningssed utan att de negativa skattemässiga effekterna av ett underskott behöver tas. I jordbmksfastighet och rörelse föreligger inte denna möjlighet. Skall i dessa inkomstslag uppnås motsvarande fördelar måste antingen kostnadema som föranleder underskott läggas ned under en följd av år -vilket oftast är företagsekonomiskt felaktigt - eller också måste de perio-diseras på ett sätt som kan vara tvivelaktigt med utgångspunkt i god redovisningssed. Lagförslaget är i detta avseende inkonsekvent och orättvist.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Regler om begr4nsad effekt av ett underskottsavdrag kan också leda till att näringsidkare genom olika bokföringsåtgärder försöker undvika att redovisa underskott i förvärvskälla. De bokföringsåtgärder som kan bli aktuella är att aktivera sådana utgifter som borde vara kostnad, värdera lagret till för högt belopp, redovisa osäkra fordringar till för högt belopp, redovisa för låg kostnad för framtida garanfikostnader m. m. Genom dessa och andra bokföringsåtgärder kan man undvika aft redovisa underskott. Det är helt felaktigt ur redovisningssynpunkt att verksamheten inte utvisar

Prop. 1981/82:197 181

ett rättvisande resultat. Detta förhållande är vilseledande för banker, leverantörer och andra intressenter.

6.2 RäntetiUägg vid bostadsförmån eller privat nyttjande av bil

Förslaget angående räntetillägg vid bostadsförmån har väckt stark kritik. Åtskilliga remissinstanser anser att förslaget leder tiU ofillfredsstäUande resultat eller är sakligt omotiverat.

Kammarrätten i Jönköping anser att beskattningsresultatet av förslaget blir mindre tillfredsställande och anser att man i första hand bör utreda hur stor del av räntekostnadema som belöper på bostaden, i andra hand försöka utforma en schablonregel med ledning av 44 § kommunalskattelagen och först i tredje hand använda den som föreslås i promemorian.

Länsrätten i Stockholms län:

Enligt förslaget skall, om värde av bostadsförmån tagits upp som intäkt av hyresfastighet, jordbmksfastighet eller rörelse, tillägg göras med den del av förvärvskällans räntekostnader som belöper på den egna bostaden. Här måste förslagsställarna ha gjort sig skyldiga till ett tankefel. Hyreshusägaren har nämligen redan tagit upp som intäkt det fulla marknadsmässiga hyresvärdet av sin bostad. Enligt förslaget skulle det bli dyrare att bo i lägenhet i det egna hyreshuset än att hyra en motsvarande lägenhet i grannhuset. Motsvarande gäller i huvudsak beträffande bostad på jordbmksfastighet och rörelsefastighet.

Länsrätten i Malmöhus län:

I 10 § 1 mom. sjätte stycket behandlas s. k. räntetillägg för bostadsförmån. Enligt förslaget skall härvid skilda beräkningssätt tillämpas såvitt avser å ena sidan jordbmksfastighet och å andra sidan hyresfastighet resp. rörelsefastighet. När det gäller jordbmksfastighet föreslås en proportionering (schablonmässig) mellan bostadsdelen (taxeringsvärdet på bostadsbyggnad inkl. tomtmark) och övriga tillgångar i förvärvskällan. Länsrätten vill framhålla att fömtom de i promemorian omnämnda fiUgångsslagen även bl. a. kontanter, bankmedel, andelar i ekonomiska föreningar, medel tillhörande olika slags insättningskonton kan komma i fråga. Enligt länsrättens mening kan problem uppkomma när det gäller värdering av de olika slagen av tillgångar samt gränsdragning mellan rörelsetillgångar och andra tillgångar, det sista inte minst i fråga om rörelsekapital i form av bankmedel. Det vore därför värdefullt om det t.ex. i anvisningar kunde närmare anges hur värdering och gränsdragningen skall ske; jämför punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 §§ lagen om statlig förmögenhetsskatt.

När det gäller bostadsförmån i den skattskyldiges egen hyresfastighet eller egen rörelsefastighet (hotell eller Uknande) skall räntekostnaderna - i motsats till vad som föreslagits i fråga om jordbmksfastighet - fördelas mellan bostadsförmånens värde och summan av samtliga intäkter i förvärvskällan. Denna beräkningsgmnd finner länsrätten vara, åtminstone i de allra flesta faUen, helt riktig. Man får då fram en korrekt andel av räntekostnadema på ägarens lägenhet. Länsrätten ifrågasätter om det ej vore enklare, även om ej teoretiskt riktigt, att använda samma beräkningsgmnd sorn föreslås för hyres- och rörelsefastighet också för jordbruksfastighet.

Prop. 1981/82:197 182

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län:

Schablonregeln för bostadsbyggnad i jordbruk leder till att en jordbrukare får räntetillägg även om samtliga lån lagts ned på investeringar i maskiner och driftbyggnader. Vid det omvända förhållandet, dvs. då lånen finansierat bostadsbyggnaden medan investeringarna i maskiner och driftbyggnader är obetydliga, bUr jordbmkaren inte beskattad fuUt ut för sin privata konsumfion. Dessa effekter är inle acceptabla och bör inte tillämpas ens övergångsvis i avvaktan på ett bättre system. Frågan bör lösas innan reformen genomförs.

RRV uttalar att det naturiigtvis inte finns någon logisk förklaring tUl den skatteökning som kan uppkomma t.ex. på gmnd av tUlbyggnad tiU en ladugård i ett jordbruk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker förslaget och anför:

Expertgmppen torde ha gjort sig skyldig till en felsyn beträffande till-läggsbelopp för räntekostnad avseende egen bostad på jordbmksfastighet resp. i hyreshus. För egen bostad bestäms enligt 42 § KL ett förmånsvärde efter ortens pris. Detta pris inkluderar räntekostnader. Det finns således inget motiv för att göra ett räntetillägg i dessa faU. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges fögderitjänstemän.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att motiv inte föreligger för räntetillägg i fråga om konvenfionellt beskattad annan fastighet med hänsyn till att förmånsvärdet normalt torde kunna sättas så att fastigheten visar överskott. Vidare anför länsstyrelsen att bostadsförmån vanligen inte förekommer inom inkomstslaget rörelse, att fördelningsregeln leder till olämpliga resultat i fråga om jordbruksfastighet samt att räntetillägg i många fall kommer att helt falla bort genom kvittning mot kapitalinkomster. Mot bakgmnd härav och av administrativa skäl avstyrks förslaget. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges skattechefer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

I de fall bostadsförmån skall redovisas har expertgmppen föreslagit att visst räntetillägg skall ske vid beräkning av fiUäggsbeloppet. Gmndprincipen, såsom den är uttryckt i 42 § kommunalskatlelagen, är att bostadsförmån skall redovisas med ortens pris. I detta marknadsvärde torde då även kapitalkostnaden ingå. I den mån förmånsvärdena anses för lågt redovisade är det i delta avseende som uppjusteringar bör ske. Den föreslagna tilläggsposten för ränta synes därför obefogad. Även ur praktisk taxeringssynpunkt är förslagets utformning olämplig. En höjning av det deklarerade förmånsvärdet för hyresfastigheter kommer alllid all följas av en ändring av tilläggsposten ränta. Regeln om proportionering av utgiftsräntorna är dessutom krånglig och kan i vissa fall leda tiU icke önskvärda effekter. Så blir t.ex. fallet i förvärvskällor med stora lån och räntekostnader för driftsinventarier. Om tilläggsposter för räntor skall beräknas förordas därför ett schablonmässigt tillägg av samma typ som föreslagits beträffande bilkostnader.

Prop. 1981/82:197 183

Även länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget och anser bestämmelserna svårtillgängliga och i vissa fall orättvisa saml att det kan ifrågasättas om gmnd för bestämmelsen föreligger med hänsyn till förmånsvärdet som skaU tas upp. Liknande synpunkter anförs av skattechefen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker räntetill-lägg vid bostadsförmån av administrativa skäl.

LRF:

Expertgmppen konstaterar att boendet är privat även på jordbmksfas-tigheter och att en proportionering skall göras av räntorna mellan bostadsbyggnaden och därtill hörande tomtmark och samtliga tillgångar i förvärvskällan. Vid inkomsttaxeringen blir lantbmkaren beskattad för bostadsförmånsvärdet beräknat efter byggnadens taxeringsvärde och därvid tas inte hänsyn till tomtmarken. Det borde vara rimligt att samma begränsning tillämpas även beträffande räntefördelningen eftersom tomtmarken normalt är helt schablonmässigt tillskapad. Beträffande proportioneringen gäller att det är värdet av samtliga tillgångar i förvärvskällan som skall användas. Någon precisering av vad som förstås med "värdet" ges inte. Det är väl därför troligt att det är det värde som används på K4-blanketten som skall ligga till grund för proportioneringen. Även här finns ett inbyggt systemfel i resonemanget. Om t.ex. hustmn är lagfaren ägare tiU jordbmket och mannen står för driften bör proportioneringen ske enbart utifrån fastighetens taxeringsvärde. Förhållandet blir detsamma om verksamheten drivs i handelsbolagsform eUer om ett akfiebolag arrenderar fastigheten.

Skillnaderna mellan små och stora jordbmk är i många fall allt för stora för att en schablonregel av detta slag skall vara fillfredsställande. På flera stora jordbruk har bostadsbyggnaden åsatts låga värden på gmnd av att de K-stämplats eller att de ansetts dyra i underhåll. På mindre jordbmk representerar byggnadsvärdet en stor del av totala värdet. Resultatet härav är att räntebelastningen på den privata delen blir förhåUandevis mycket större på det mindre jordbmket. Detta i kombination med att värdet av samfiiga tillgångar kan hanteras olika mer eller mindre beroende på slumpen gör att regeln inte är fillfredsstäUande.

Det måste vara ett förbiseende av expertgmppen att inte beakta intäkter av bostadsförmånsvärdet innan räntefördelningen görs.

Även NSD är kritisk till förslaget om räntetillägg vid bostadsförmån och invänder att det blir dyrare att själv bo i bostaden än att hyra ut den samt att man glömt bort att i schablonbeskattningen ligger inbakat ett avdrag för reparations- och andra kostnader, vare sig de uppkommit under ett visst år eller ej, och att underskottet på viUor inte beslår av hela räntekostnaden. Liknande synpunkter framförs av Sveriges fastighetsägareförbund, som framhåller att i hyresvärdet ingår påslag för att täcka finansiella kostnader, SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund. SRF anser beräkningssättet för jordbmksfasfigheter vara helt felaktigt.

RäntetUlägget för privat användning av bil e.d. som utgör inventarium kritiseras från flera remissinstanser för att orsaka alltför mycket merarbete i förehållande fill de belopp det kan bli fråga om. Förslaget anses på andra håll som aUtför schabloniserat och andra lösningar förespråkas.

Prop. 1981/82:197 184

Länsrätten i Göteborgs och Bohus läw:

Förslaget aft schablonmässigt beräkna ett förmånsvärde för personbU e.d., som redovisas som tillgång i en enskild näringsverksamhet, torde innebära merarbete för skattemyndigheterna. Av principiella skäl kan sättas i fråga om inte den privata delen av räntekostnaderna bör hänföras fill inkomstslaget kapital. Den lösning som expertgruppen föreslår medför en alltför schablonmässig behandling av de skattskyldiga och kan uppfattas som felaktig och orättvis. Länsrätten förordar därför all förslaget inle genomförs i denna del. Gruppen har föreslagit att 1980 års företagsskattekommitté utreder frågan om att sätta ett "staket" kring rörelseförmögenheten. Frågan om ränteutgifternas fördelning för personbil e.d. i näringsverksamhet bör i samband därmed förhoppningsvis kunna lösas på ett bättre sätt.

RSV anser det tveksamt om räntetilläggen är befogade och anför:

Räntetillägget avses motsvara den del av finansieringskostnaden som är hanförlig till det privata nyttjandet av bilen. RSV vill ifrågasätta om en sådan korrigering är nödvändig. Enligt de nuvarande skatterättsliga principerna är nämligen förutsättningen för att bilen skall få behandlas som ett inventarium i rörelsen att bilen är nödvändig för verksamheten. Detta gäller även om bilen kan nyttjas för privat körning.

Följaktligen måste kapitalanskaffningskostnaden för bilen i sin helhet anses vara en rörelsekostnad. I detta sammanhang vill RSV påpeka att någon jämförelse med de s.k. bilförmånsvärdena inte kan göras. BUför-månsvärdena bygger nämligen på principen att den som disponerar bilen skall beskattas för vad det skulle ha kostat om han själv anskaffat bilen. Någon hänsyn till att bUeh även används för tjänstekörning tas inte. Om någon bil däremot inte är erforderlig för rörelsen eller i tjänsten medges inte i något fall avdrag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker förslaget och anför:

Expertgmppen föreslår räntetillägg vid beräkning av inkomst av fastighet eller rörelse för bil, båt eller liknande fillgång till den del sådan tillgång använts för privat bmk. En tillämpning av denna regel skulle innebära stora kontrolltekniska och administrativa problem. Räntefilläggen blir dessutom i de enskilda fallen ofta beloppsmässigt små. Dessutom kan ifrågasättas om inte redan nuvarande regler innebär att som privat andel av bilkostnaderna skall upptas den del av räntekostnaderna som belöper på det privata nyttjandet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (majoriteten):

Länsstyrelsen anser såvitt gäller bilkostnaderna att de schablonmässiga räntetilläggen bör fömtsätta schablonmässigt beräknade förmånsvärden. Den metod som f.n. tUlämpas är att de totala bilkostnaderna fördelas mellan den privata användningen och den yrkesmässiga. 1 de totala bilkostnaderna borde även inräknas ränta avseende bUen. Av praktiska skäl göres emellertid inte detta då räntan under alla omständigheter är avdragsgill. Vid denna praktiska tillämpning beaktas emeUertid inte att nettointäkt av rörelse och jordbruk även skall användas som utgångspunkt för beräk-

Prop. 1981/82:197 185

ning av underlaget för egenavgifter och socialförsäkringsförmåner. Länsstyrelsen anser att den nu föreslagna skattereformen kommer att innebära en omföring av privat andel av räntekostnader från näringsverksamheten till inkomst av kapital blir ett nödvändigt led i taxeringsarbetet. Den alternativa metoden är således att föredra enligl länsstyrelsens uppfattning. Likformigheten med andra skattskyldiga kan uppnås på ett bättre sätt eftersom avdragsbegränsningen endast inträder om inkomst av kapital verkligen visar underskott. Metoden innebär en tillämpning av de nuvarande reglema, varför speciell lagstiftning således ej behöver komma ifråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Teoretiskt sett torde inte samma invändning kunna riktas mot förslaget om räntetillägg för privat andel av bilkostnader i rörelse eller jordbmk. Länsstyrelsen bedömer dock förslaget som ett utslag av alltför långt driven exakthet vid beräkning av tilläggsbelopp. Förenklingsintresset bör här få ta över önskemålet om absolut exakthet. Oklarheten beträffande behandlingen av räntefria lån från arbetsgivare lill anställd talar också för att man åtminstone bör avvakta med införandet av tilläggsbelopp för räntedelen av de privata bUkosthaderna.

Även länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län avstyrker förslaget av administrativa skäl. Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar därvid att beloppen i allmänhet skulle bli försumbara. Skattechefen i Kronobergs län anser förslaget mindre motiverat.

Föreningen Sveriges fögderitjänstemän:

Föreningen ifrågasätter också förslaget till räntetillägg för skuld på bil m.m. Förfarandet innebär otvivelaktigt en ytterligare komplikation vid deklarationsgranskningen. Det rör sig dock om relativt små belopp, vilket innebär alt de inte torde komma all ägnas någon större uppmärksamhet vid granskningen. Bestämmelsens efterföljd kan därför väntas bli dålig, och skatteintäkterna obetydliga.

Föreningen Sveriges skattechefer:

Vad beträffar räntetillägget för bil m. m. i förvärvskälla finns skäl att vara än mer tveksam. Detta tillägg måste - i motsats till tillägget för bostad - baseras på flera mer eller mindre osäkra uppskattningar, nämligen av bilens värde, räntekostnaden och privatkörningen. Detta kommer säkerligen att ge upphov lill tvister och processer med de skattskyldiga. Då det här rör sig i regel om relativt måttliga belopp, ibland rena struntsummor, avstyrker föreningen därför förslaget i denna del.

LRF anser förslaget medföra stora praktiska och administrativa svårigheter. NSD:

Det riktiga förfarandet vore naturligtvis att man gjorde en uppdelning även av räntekostnaderna på en privat del och en del för användning i verksamheten. Den förra delen skulle då behandlas som en räntekostnad

Prop. 1981/82:197 186

under inkomst av kapital. Något skäl att jämföra med vad som ingår i värdet av en anställds bilförmån finns inte, så mycket mindre som dessa förmåner värderas efter samma gmnder oavsett vederbörande förmånsta-gares marginalskatteförhållanden.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening:

I betänkandet tas vissa frågor upp som berör bilområdet. Bl. a. föreslås alt en enskild näringsidkare som använder bil i verksamheten skaU påföras ett räntetillägg för den del som bilen används privat. Förslaget motiveras med att näringsidkare inte skaU komma i bättre läge än andra skattskyldiga som beskattas för räntekostnader via bilförmånsvärdet.

Vi har naluriiglvis inget att invända mot att man försöker uppnå en rättvis beskattning, men denna form av miUimeterrättvisa torde kosta mer än den smakar. Ökat krångel och ökade kostnader både för beskattningsmyndigheter och skattskyldiga skulle bli följden om förslaget genomfördes. Ytterligare bördor skulle läggas på småföretagen. Den näringsidkare som köpt bilen kontant skulle påföras en räntekostnad som inte existerar i verkUgheten. Vi avstyrker förslaget om räntetillägg för näringsidkare.

SRF:

Schablontaxering av bilförmån enligt RSV:s anvisningar bör gälla alla inkomstslag. I denna schablon finns ränlefaktor med, varför del får anses onödigt att tillföra denna bestämmelse.

Några remissinstanser tar upp särskilda frågor, främst avseende beräkningen och de ändringar som reformen kan föranleda i fråga om värderingen av anstäUds bilförmån.

Länsrätten i Malmöhus län:

När det gäller beräkningen av räntetillägg för bil bör det klart framgå av lagtext eller anvisningar vilket värde som skall läggas lill gmnd för ränteberäkningen. EnUgt lagtexlförslagel synes del vara värdet enligt räkenskaperna ("tillgångens värde") medan författningskommentarerna i promemorian talar om "värdet på bUen" resp. "värdet på bilar av olika märken och årsmodeller", i exemplet dessutom om "uppskattat värde".

Länsrätten vill också - med hänsyn tUl den mångfald mål som rör bilar, privatkörning osv. - framhålla önskvärdheten av aft det införs ett lägsta belopp, då ändring ej bör företagas vid taxering, t. ex. om antalet mil vid privatkömingen ändras. Förslagsvis kan alla ändringsbelopp under 500 kr. falla bort.

RSV:

Om ell räntetillägg efter andra överväganden ändå anses böra införas bör dock en annan metod användas än den som nu gäller för alt beräkna finansieringskostnaden vid bilförmån. Denna beräkning gmndar sig nämUgen på den s. k. återanskaffningsmetoden och återspeglar vad det skulle ha kostat den skattskyldige själv att årligen skaffa en ny bil. Om denna metod används blir räntetUlägget större än vad som motsvarar den faktiska finansieringskostnaden. I stället bör finansieringskostnaden schablonmässigt

Prop. 1981/82:197 187

beräknas efter en viss procentsats på bilens verkliga anskaffningsvärde och redovisas i den specifikation över bilkostnader på blankett R 1 resp. R 5, som utgör en sammanställning av de i räkenskaperna bokförda bU-kostnaderna. Detta värde bör dessutom vara oberoende av bilens ålder. Altemativt kan näringsidkaren åsättas ett schablonmässigt beräknat belopp oberoende av anskaffningskostnad, bilens ålder och privat kör-sträcka.

Hur än schablontillägget beräknas skall beloppet inte återföras på blanketterna R 1 eller R 5 utan endast på blanketten "Uppgift om beräkning av underlag för tiUäggsbelopp".

Vidare föreslås det i promemorian att den reducering av finansieringskostnaden som nu görs när bilförmånsvärdena räknas fram skall upphöra. Det skulle medföra alt hela finansieringskostnaden skulle belöpa på den anställde i form av bilförmånsvärde. Detta kan inte anses rimligt med hänsyn tiU aft en fömtsättning för att värdering enligt RSV:s anvisningar skall få ske är att bilen även används i tjänsten. I annat fall skall den skaltskyldige påföras företagets totala kostnad som inkomst. Följaktligen skulle beskattningseffeklerna bli oUka mellan anställda och dem som har bil i rörelsen. Reduceringen sker i dag så all den anställde står för 33 % av finansieringskostnaden. Detta motsvarar ungefär den vanligaste fördelningen för rörelseidkare vid redovisning av bilkostnader, nämligen att 40% av kostnaderna återförs. Vid bilförmånsvärderingen justeras dessutom anskaffningskostnaden årligen och motsvaras av nybUspriset den 15 juli inkomståret, vilket ju inte sker vid beräkning av den skattemässiga förmånen att privat använda rörelsebil.

Någon ändring av reduceringen av finansieringskostnaden kan med hänsyn tiU det anförda inte anses nödvändig. Sker en sådan justering så måste emeUertid även den statliga bilersättningen och avdraget för bilresor till arbetet justeras. I beräkningsunderlaget för dessa belopp ingår nämligen en beräknad finansieringskostnad som en kompensation för anskaffningen av bilen.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening fömtsätter att principen om reduktion av finansieringskostnadsdelen i bilförmånsvärdet bibehålls, då rätten till avdrag ju kommer att finnas kvar även efter skattereformens genomförande, om än i reducerad form.

6.3 Undantag från kvittningsförbudet

De remissinstanser som har yttrat sig i fråga om undantagen från kvittningsförbudet är i allmänhet positiva fill förslaget, men flera av dem anser att ytterligare undantag behövs.

Länsrätten i Malmöhus län ifrågasätter om inte kvittningsrätten mellan å ena sidan inkomst av fastighet eller rörelse och å andra sidan underskoft som hänför sig fill ränta på skuld i samband med förvärv av förvärvskällan också bör gälla dödsbo efter den skattskyldige, så länge dödsboet taxeras för sig, eftersom någon skatteskärpning inte synes vara avsedd att inträda om den skattskyldige avlider.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län har inte någol att invända mot förslagen i fråga om kvittningsrätt i vissa situationer, delar uppfattningen

Prop. 1981/82:197 188

att kvittningsmöjligheterna bör framgå av lagtexten och inte avgränsas genom dispenser samt uttalar att det bör klarläggas i vilka ytterUgare fall kvittning bör få ske, innan reformen genomförs.

RRV anför all en generell rätt all kvitta underskott mot inkomster av kapital upp till 30000 kr. skulle medföra ett ytteriigare skattebortfall om endast 124 milj. kr. jämfört med den föreslagna kvittningsrätten villa-kapital, att en begränsad kvittningsrätt dels medför ökad administrafion, dels försvårar skallemyndigheternas kontrollmöjligheter saml all RRV anser det bättre aft fillåta en generell kvittning eller helt ta bort kvittningsrätten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Det i promemorian föreslagna undantaget från kvittningsförbudet mellan underskott av schablontaxerad fastighet och inkomst av kapital tillstyrks av länsstyrelsen. De övriga undantagen från kvittningsförbudet kan länsstyrelsen däremot inte tiUstyrka. Som skäl härtill kan anges dels att reglerna bör göras så enkla och enhetliga som möjligt och dels att dessa fall inle kan anses som så särskilt angelägna att kvittning bör få ske. Det kan dessutom anföras många andra situationer där undantag från kvittningsförbudet framstår som minst Uka angelägna. Därför bör undantagen från kvittningsförbudet vara så få som möjligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (majoriteten):

Förslaget fill avdragsbegränsning innebär en generell begränsning. Expertgruppen har emellertid ansett det motiverat med kvittning vid beräkning av tiUäggsbeloppet i vissa angivna fall. I promemorian diskuteras möjligheten att införa en dispensregel för kvittningsfaUen. Tanken på detta avvisas med hänsyn till bl.a. den ökning av arbetsbelastningen som detta skulle innebära för riksskatteverket. Länsstyrelsen delar expertgruppens uppfattning att undanlag från kvittningsförbudet bör vara särskilt angiven i lagen om statlig inkomstskatt och inte utformas som en dispensregel. Länsstyrelsen anser emellertid alt utöver de i lagen intagna undantagen från kvittningsförbudet det i vissa angivna fall kunde vara motiverat med kvittning. En dispensregel skulle således kunna utformas på så sätt att riksskatteverket kan medge undantag från kvittningsförbudet i dessa fall. Detta borde gälla de fömt påpekade fallen där avdragsbegränsningen kan länkas ha en hämmande effekt på nyföretagandet och där de formeUa reglerna medför att verksamheter som framstår som en ekonomisk enhet måste redovisas varför sig. En sådan dispensregel skulle enligt länsstyrelsens mening komma att tillämpas i begränsad omfattning och arbetsbelastningen för riksskatteverket bör därför kunna hållas på rimlig nivå.

Expertgmppen föreslår att underskoft av schablontaxerad fastighet skall kvittas mot inkomst av kapital. Kvittningsregeln är enligt länsstyrelsens uppfattning välmotiverad.

Det har tidigare påpekats de kontrollsvårigheter som föreligger vid avgörande om en räntekostnad skall anses vara hanförlig till inkomst av kapital eller annan fastighet. Underskott av schablontaxerad fastighet skall enligt förslaget få kvittas mot inkomst av kapital med upp till 30000 kr. Kvittningsregeln innebärsåledes att dessa kontrollproblem fill stor del elimineras. Ur administrafiv synpunkt bör en sådan kvittning ej föranleda något merarbete då den kan företagas som en direkt följd av taxeringen.

Prop. 1981/82:197 189

Undantag från kvittningsförbudet skaU enligt expertgmppens förslag medges i ytterligare tre fall. Dessa motiveras med att det är fråga om ränteutgifter som skall dras av under inkomst av kapital trots att de sakligt sett hör samman med intäkter som redovisas i andra förvärvskällor. De tre fallen gäUer ränta på skuld avseende aktier och andelar i fåmansföretag, ränta på skuld för arvsskatt eller gåvoskatt avseende fasfighet eller rörelse samt ränta på skuld avseende andelar i handelsbolag som äger fastighet eller bedriver rörelse. Länsstyrelsen anser det motiverat att kvittning vid underskott av kapital medgives i dessa faU. Förfarandet med kvittning medför att ifrågavarande räntekostnader måste särbehandlas vid taxeringen. Metoden kommer därför att medföra merarbete då räntekostnaden dels skall medges som ett avdrag under inkomst av kapital och dels minska underlaget för tilläggsbelopp om inkomst av kapital visar underskott.

Den i promemorian angivna alternativa metoden att medge avdrag för ifrågavarande räntor i resp. förvärvskälla skulle därför enligt länsstyrelsens mening vara att föredra. Med denna metod blir beräkningen av underlaget för tilläggsbelopp inte skilt från taxeringen. Metoden innebär emellertid också konsekvenser i andra avseenden som expertgmppen anser bör prövas i den allmänna översynen av förvärvskällereglerna som motiveras av reformen. Det är länsstyrelsens uppfattning att förfarandet med beräkning av underlaget för tilläggsbelopp som en särskild omgång utöver alt fastställa den taxerade inkomsten bör ske på sådant sätt att taxeringsarbetet inte kompUceras. Den av expertgmppen föreslagna metoden bör därför endast övergångsvis accepteras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Kvittning mellan förvärvskällor inom oUka inkomstslag skall enligt promemorian kunna ske i vissa fall. Dessa kvittningsmöjligheter tiUrättalägger vissa av de mest besvärande olägenheterna med den föreslagna avdragsbegränsningen. Det finns även andra faU då kvittningsmöjligheten kan vara befogad. Som exempel kan nämnas kvittning av underskott ijordbruk eller rörelse mot realisationsvinster uppkomna vid försäljning av däri ingående fastigheter. Dessa frågor bör utredas vidare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslagen om undantag från kvittningsförbudet.

Skattechefen i Kronobergs län:

Utredningen föreslår bl.a. aft räntor som är hänförliga till inköp av aktier i ett fåmansägt aktiebolag bör få kvittas mot tjänsteinkomsler som den skattskyldige lyft från bolaget. Enligt min uppfattning bör då även ränteunderskott som uppkommer på gmnd av inköp av aktier i börsnoterade bolag få kvittas mot vinster på försålda aktier av samma slag. Börsbolagen har av tradition låga utdelningar. Det måste i och för sig vara önskvärt ur samhäUsekonomisk synpunkt att denna utdelningspolitik bibehåUs.

Utredningens förslag innebär att det blir förmånligare för en aktieägare med inkomster över brytpunkten att bolaget höjer utdelningen än alt värdet på bolagets aktier ökar. En stor andel av de personer söm berörs av avdragsbegränsningen är viUaägare och har således normalt underskotts-

Prop. 1981/82:197 190

avdrag. I praktiken har det därför inte någon större betydelse om aktierna är lånefinansierade eller inköpta med egna medel. Del blir i båda fallen förmånligare för aktieägaren att bolaget höjer utdelningen än att aktievärdet ökar.

Om förslaget om kvittningsförbud förverkligas kommer aktieägarna sannolikt att ställa krav på höjda aktieutdelningar. Uppfylls inte dessa krav kommer dessa personer (om de handlar rafionellt, vilket man kan fömtsätta) att lämna aktiemarknaden.

Enligt utredningen kommer ca 10% av de heltidsarbetande all drabbas av avdragsbegränsningen. Utan alt ha någon tillgänglig statistik kan man med fog anta att dessa personer äger en betydligt större andel än 10% av de börsnoterade aktiema. Som bekant kan mycket små störningar på en marknad (t. ex. ökat utbud) skapa svårbemästrade situafioner.

Jag har velat belysa problemen men ställer mig i princip skeptisk tUl kvittning i fråga om aktier i såväl fåmansbolag som börsnoterade bolag. Om man anser sig vilja gå med på kvittning för aktier i fåmansbolag, bör detta ske genom ett dispensförfarande.

Motsvarande bör gälla såvitt avser ränta på lån för att betala arvs- och gåvoskatt.

Föreningen Sveriges fögderiljänsiemän:

Kvittning mellan underskott av schablontaxerad fastighet och inkomst av kapital verkar i sig inte komplicerad, och torde inte kräva några kontrollinsatser utöver den rent tekniska granskningen. Däremot utgör kvittningen naturligtvis ett tillkommande moment i granskningsarbetet.

Vad beträffar kvittning för ränta på skuld avseende aktier m. m. uppstår problem. Det är i det närmaste omöjligt för skattemyndigheterna att kontrollera hur lånade medel används. Detta gäller i synnerhet när en sådan prövning ska göras i efterhand, kanske flera år efter det att skulden uppkommit..Det finns därför risk för missbmk av denna kvittningsrätt, allra helst som skattemyndigheternas kontrollresurser är begränsade och deras användning därför måste prioriteras hårt. Föreningen vill varna för vaije skatteteknisk åtgärd som innebär att lånat kapitals användning måste utredas.

LRF anför att exakt samma effekt som beskrivs i promemorian i fråga om två personer med eget kapital som köper fasfighet resp. aktier för detta och aktier resp. faslighet för lånade medel kan uppkomma i jordbmk, där verksamheten sönderfaller i olika förvärvskällor. LRF fortsätter:

Enligt förslaget skaU följaktligen inkomst av kapital upp till 30000 kr. få kvittas mot underskott i villafastighel. Detta är i och för sig en rimlig tanke men den kommer helt naturligt att föda avarter. Den som kan påverka sin inkomslsilualion på annat sätt kan nå stora fördelar med defta förslag. Dessa personer kan med tämligen enkla transaktioner byta ut en del av inkomsten av tjänst mot inkomst av kapital upp fill 30000 kr. och härigenom vinna en kvittningsmöjlighet som andra gmpper saknar.

Det föreslås att en person som köpt aktier i ett fåmansägt aktiebolag och finansierat förvärvet med lån skall få dra av ränteutgiften under inkomst av kapital och få kvitta denna mot tjänsteinkomst från bolaget. Motsvarande

Prop. 1981/82:197 191

skall gälla för person som ärver näringsverksamhet och som får anstånd med att betala arvsskatten. De underskott som ränta på gmnd av anståndet kan åstadkomma skall få kvittas mot inkomster från näringsverksamheten. Detsamma skall gäUa ränta som avser skuld på gåvoskatt. Dessa förslag är naturligtvis välmofiverade men de innehåller samtidigt stora brister, då det inle tas tillräcklig hänsyn fiU de olika kombinationer som kan uppkomma mellan förvärvskällorna. Ej heller beaktas effekterna av utbyte av gäldenärer.

NSD anför att man i promemorian har dragit den i och för sig rikfiga slutsatsen av exemplet angående olika beteenden vid förvärv av fastighet och aktier att man måste införa en kvittningsrätt beträffande schablontaxerade egnahem, att en sådan kvittningsrätt är lika naturlig i fråga om andra fastigheter, rörelse och jordbmk, saml att beloppsspärren utgör ett onödigt komplicerande inslag i lagstiftningen och leder tiU ofillfredsstäUande resultat. Beträffande kvittningsrätt i fråga om underskott på gmnd av ränta på skuld för inköp av aktier i fåmansbolag e. d. anför NSD:

En sådan kvittningsrätt framstår som självklar. Vi vill emellertid peka på följande regel, som torde komma att vålla åtskilliga komplikationer i praktiken.

Det åligger enligt förslaget den skaltskyldige att visa att räntan avser ett sådant lån som av honom använts för förvärv av aktierna eller andelarna i fråga. Den gmndläggande fömtsättningen för kvittningsrätten är att räntan hänför sig till en skuld som uppkommit i samband med förvärvet av aktierna i fåmansföretaget. Det åligger den skattskyldige att visa att så är fallet. Någon kvittning föreligger således inte i de fall då han ådragit sig skulden vid ett senare fillfälle eller om han lämnat aktierna som säkerhet för skulden.

Eftersom det hitfills varit likgilfigt tUl vilken förvärvskälla ett ränteavdrag hänfört sig (bortsett från den kommunala beskattningen i vissa fall) har taxeringsmyndigheterna oftast ingen som helst kännedom om vari den skattskyldiges skuldsättning består. Det blir för den som har förvärvat aktier t. ex. genom köp för några år sedan en ren tillfällighet om han gjort avbetalning på det lånet eller något annat lån som han innehar. Dessvärre kan man räkna med att den, som varit skötsam och amorterat för att frigöra sina tillgångar i aktier från lån t.ex. för att kunna disponera friare över aktierna, drabbas värre än den som över huvud taget inte gjort några amorteringar eller gjort amorteringarna på lån som avser annat än inköpet av aktiema. Något motiv varför en sådan olika behandling skall införas i samband med omläggningen har inte angivits i betänkandet. Praktiskt blir det därför av stor betydelse att taxeringsmyndigheterna kan klarlägga vart olika lån hänför sig och hur mycket som har amorterats på de olika lånen. Det kommer uppenbarligen i praktiken att leda till besvärliga gränsdragningsproblem. För att undgå dessa bör kvittning tillåtas mot ränta på de lån, som föreligger vid tidpunkten för reglernas ikraftträdande.

NSD anför vidare att regeln endast kan användas då den skattskyldige kan ta ut tillräckliga lönemedel ut företagel, något som kan vara svårt i fråga om nystartade förelag, att det även i andra fall kan uppkomma situationer där företaget inte kan betungas med tUlräckliga löneuttag, t. ex.

Prop. 1981/82:197 192

om företagaren är sjuk och uppbär sjukpenning från försäkringskassan i stället för lön från företaget eller tillfälligt måste lägga ner verksamheten och söka sig annat arbete, samt att dessa effekter inte är godtagbara. NSD fortsätter:

Liknande undantag från kvittningsförbudet har även uppstäUts i det fall dä underskottet hänför sig till inkomst av fastighet eller inkomst av rörelse och beror på all den skallskyldige ådragit sig ränta på skuld för arvsskatt eller gåvoskatt som avser fastigheten resp. rörelsen, vUken verksamhet fortfarande innehas eller bedrivs av den skattskyldige. Motsvarande förslag gäller beträffande kapitalunderskott som uppkommer på gmnd av att den skattskyldige utger ränta på skuld som avser andelar i ett handelsbolag som innehar eller bedriver fastigheten eUer rörelsen.

De invändningar vi framfört då det gäller kvittning av kapitalunderskott. beträffande aktier är även giltiga i de förevarande fallen.

Vi vill emellertid särskilt understryka att i gåvoskattefallet en avgjord risk finns för en inlåsningseffekt. Om den skattskyldige överlåter rörelsen men behåller skulden kommer nämligen förbudet mot kvittning att inträda. Denna inläsningseffekt bör undvikas genom lämplig uppmjukning av undanlagsregeln.

Specialregler är vidare erforderliga för den händelse den skattskyldige som har skulden själv avlidit och hans arvingar övertagit företaget och i samband därmed också övertagit den avlidnes arvsskatteskuld.

Svensk industriförening:

Enligt förslaget skall det i två speciella fall vara tiUåtet att göra avdrag för underskoll vid beräkning av tilläggsbelopp. Eft av dessa undanlag har fillkommit för att inte försvåra förvärv av små och medelstora företag. I dessa fall skall ränta som uppkommit i samband med förvärvet få dras av mot överskott från näringsverksamhet. Föreningen har naluriigt nog ingen invändning mot denna undantagsregel, men anser att den även bör utsträckas till de fall då ränta uppkommer i samband med ökning av aktiekapitalet genom nyemission i fåmansbolag.

Svenska sparbanksföreningen anser att det föreslagna undantaget från kvittningsförbudet - upp till 30000 kronors inkomst av kapital - kan visa sig ofillräckligl för sina syften.

SABO (majoriteten):

SABO har vidare noterat förslaget att underskott av schablontaxerad fastighet ska kunna kvittas mot överskott av kapital upp fill ett belopp av 30000 kr. Innebörden av detta blir, i motsats fill skattereformens intentioner, att avdragseffekten under ovan relaterade betingelser är lika med marginalskatteeffekten. Detta förhållande kan endast komma småhusägare med god ekonomi tUl godo och detta bör undvikas.

Sveriges fastighetsägareförbund:

Som ett av de bärande skälen tUl kvittning av underskott av schablontaxerad fastighet mot överskott av kapital har angetts att ett förbud skulle kunna "ge upphov liU ojämnheter i beskattningen och skapa icke önskvärda styreffekter i fråga om sparande". Vidare sägs det i förslaget: "Vad

Prop. 1981/82:197 193

gäller icke schablontaxerade fastigheter finns givetvis ibland samma argument men där tillkommer del förhållandet alt underskott mänga gånger hänger samman med stora avdrag för reparationskostnader. I sådana fall är kvittning mot kapitalinkomster knappast naturlig ..." Ett sådant synsätt är helt felaktigt. Underskottsavdrag som är hänförligt fill exempelvis reparationskostnader motsvaras av faktiska kostnader. Genom att på detta sätt försvåra för fastighetsägaren att företa genomgripande reparationer, kommer förslaget att leda till ett minskat underhåll av fastighetsbeståndet. Som förbundet tidigare påpekat härrör villaunderskotten frän den ofullständiga beskattningen genom schablonintäkten. Detta medför alt den skattskyldige i dessa fall tjänar pä underskottsavdragen. Att denna gmpp av skattskyldiga dessutom skaU gynnas genom kvittningsmöjligheten mot kapitalöverskptt framstår som oöverlagt. Det finns givetvis inga ekonomiskt bärkraftiga mofiv bakom förslaget i denna del. Förbundet föreslår därför alt de regler som gäller för schablonlaxerade fastigheter - såvitt avser kvittning mot kapitalöverskott - skall gälla även för konventioneUt beskattade fastigheter.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Enligt förslaget föreligger vissa undantag frän kvittningsförbudet. Vad avser de fall där underskott av kapital får kvittas mot inkomst av tjänst resp. fastighet eller rörelse kan följande anföras.

Reglerna bör utformas så att alla räntekostnader avseende förvärv av förvärvskälla eUer akfier eller andelar i företag undantas från kvittningsförbudet. Som undantagsreglerna är utformade i den föreslagna lagtexten är det tveksamt om räntekostnaden för alla i praktiken förekommande förvärv verkligen är undantagna, såsom exempelvis räntor på skuld för aft lösa ut syskon vid arvskifte.

6.4 Speciella frågor

Ett flertal speciella frågor angående avdragsbegränsningens närmare utformning tas upp av remissinstanserna.

SFF:

Av de problem som skapas av utredningens förslag om avdragsbegränsning viU föreningen speciellt framhålla de som sammanhänger med förvärvskälleavgränsning. För en placering i aktier eUer obligationer är utdelning/ränta resp. värdeförändring tvä sidor av samma sak. Det nya förslaget innebär att det blir viktigt att skilja på dessa båda sidor eftersom den ena hänföres tUl förvärvskällan kapital och den andra fill tillfäUig förvärvsverksamhet.

Eftersom emellertid faktum kvarstår att utdelning/ränta och värdestegring är två sidor av samma sak kommer den föreslagna begränsningen inte alt vara effektiv för dem för vilka en utjämning är tUlräckligt betydelsefull. Marknaden tillhandahåller redan nu mängder av möjligheter att utjämna inkomsterna inom de båda förvärvskällorna. Det är att vänta att nya former och tillämpningar av förlustkälleutjämning kommer fram såväl i institutionell som i privat form.

För dem som har underskott av kapital genom att de belånat en värdepappersportfölj aktualiserar förslaget frågan om hur gäldräntan skall anses

13    Riksdagen 1981/82.1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 194

fördelad mellan de båda förvärvskälloma kapital och tillfällig förvärvsverksamhet. Anvisningarna i kommunalskattelagen är inte entydiga på denna punkt. De tycks fömtsätta att den belånade tillgängen hänför sig fill en och endast en förvärvskälla. Så är fallet under ett är då endast utdelning/räntor erhållits frän portföljen. Men om den skaltskyldige ocksä gjort realisafionsvinster aktualiseras fördelningsproblemet. Skall därvid gäldräntan i första hand avräknas mot utdelning eller realisationsvinst? Eller skall den proportioneras? Frågorna illustrerar det godtyckliga i avgränsningen mellan de båda förvärvskällorna.

Föreningen föreslär att därest utredningens .skatteförslag i sina huvuddrag genomföres den förändringen dock sker att realisationsvinster/förluster av fondpapper hänföres till förvärvskällan kapital. I andra hand föreslär föreningen alt underskott i förvärvskällan kapital får kvittas mot överskott i förvärvskäUan tillfällig förvärvsverksamhet.

NSD:

Man kan räkna med att de som f.n. har underskoll i förvärvskällan kapital kommer att söka göra sådana omplaceringar att kapitalet ger så hög avkastning som möjligt för att därigenom underskottet skall nedbringas.

Detta kommer i sig att betyda att det blir mindre intressant att placera pengar i aktier, som i sig inte ger särskilt stor direkt avkastning i form av utdelning men möjligen en avkastning i form av värdestegring som kompenserar den låga utdelningen. Det finns därför risk för att aktieplacerarna — vilka i myckel hög grad torde befinna sig bland inkomsttagare på inkomstnivån ovan brytpunkten - kommer alt fly viss del av aktiemarknaden.

Sveriges aktiesparares riksförbund:

Ett särskilt problem uppstår sävitt avser det undantag frän det aUmänna kvittningsförbudet som föresläs innebärande att underskott av schablontaxerad fastighet skall kunna kvittas mot inkomst av kapital. För att kunna utnyttja denna rätt tUl kvittning av maximalt 30000 kr. kommer en strävan efter finansiella kapitalplaceringar med hög direktavkastning att uppstä. Detta kan leda till att aktier framstår som ett sämre altemativ än andra motsvarande placeringar beroende på att i avkastningen på aktier ocksä ligger en förväntad värdestegring och direktavkastningen därför är relativt låg. För alt komma till rätta med denna situafion som inte stämmer överens med statsmakternas intentioner att verka för ett expansivt näringsliv bör övervägas om inte kvittning också borde få ske mot realisafionsvinst på aktier. Ett alternativ härtill är att parallellt med reformen genomföra lättnader i realisationsvinstbeskattningen för aktier. En kvittning mot realisationsvinst pä aktier är motiverad även av det faktum att totalavkastningen pä ett aktieinnehav ulgöres av tvä element nämligen utdelning och eventuell värdestegring. Dessa ligger ibland mycket nära varandra och är delvis utbytbara. Man behöver bara tänka på alternativet till att uppbära utdelning nämligen att sälja en aktie med kupong strax före bolagsstämman.

Liknande synpunkter framförs av Skånes handelskammare.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Kapitalförsäkringar tecknas i stor utsträckning i syfte att trygga ett förelags fortbestånd vid generationsväxling eller vid en kompanjons döds-

Prop. 1981/82:197 195

fall. Utfallande försäkringsbelopp är avsett att användas till att erlägga arvsskatt eller att lösa ut arvinge eller kompanjon från del i ett familjeföretag. Sådana försäkringar tecknas utan belåning, men möjligheten fill framtida livförsäkringslån - mot rimliga kostnader - kan vara avgörande för om försäkring skall tecknas. Med livförsäkringslån avses sådana lån som försäkringsbolagen enligt av Försäkringsinspektionen fastställda regler lämnar mot säkerhet i försäkringen.

Önskar en familjeföretagare belåna en redan tecknad kapitatförsäkring kommer ränteutgiften att hänföras till förvärvskällan kapital. Om denna ränteutgift är så stor att den överstiger övriga intäkter inom förvärvskällan kommer förvärvskäUan kapital aft utvisa underskott. Detta underskott kan då komma att bilda underlag för tilläggsbelopp. För den enskilde försäkringstagaren kommer i vissa fall kostnaderna att framstå som orimligt höga. Om en försäkring redan är belånad finns också möjlighet att avveckla lånet genom att annullera eller nedsätta försäkringen. Annullation eller nedsättning av en försäkring innebär dock alltid en ekonomisk förlust för försäkringstagaren. Om dödsfaUsskyddet i den nedsatta försäkringen skall behållas på samma nivå som dödsfallsskyddet netto före nedsättningen (försäkringsbeloppet minus lånet) krävs i regel dämtöver en avsevärd höjning av den tidigare årspremien. I många fall torde ett familjeföretag inte kunna klara en sådan höjning. Följden blir då att dödsfallsskyddet helt eller delvis raseras, vilket kan få allvarliga konsekvenser för ett familjeföretags fortbestånd.

Enligt den föreslagna lydelsen till 10 § lagen om statlig inkomstskatt skall ränta på skuld avseende förvärv av rörelse eller fastighet få kvittas fulll ut mot inkomster från näringsverksamheten. Detta skaU gälla oavsett om verksamheten drivs i direktägd form eller via aktiebolag eller handelsbolag.

Pä motsvarande sätt skall ränta pä skuld för arvs- eller gåvoskatt avseende rörelse eller fastighet få kvittas fullt ut mot inkomster från verksamheten.

Riksförbundet instämmer helt i tankegångarna bakom nämnda förslag men anser att samma möjlighet tiU full kvittningsrält mot inkomster från näringsverksamheten bör föreligga för livförsäkringslån avsedda att finansiera livförsäkringar som tecknas för att säkerställa kapital som behövs för att betala arvsskatter och/eller förvärva rörelse eller fastighet i samband med generationsskifte.

Kapilalförsäkringarnas betydelse vid generationsskiften inom familjeföretagen har framhållits bl. a. av departementschefen i propositionen 1979/80:77 s. 20.

Att generellt medge full kvittningsrält för livförsäkringslåneränta för personer som har sådan inkomst av näringsverksamhet som avses i förslaget fill 10 § lagen om statlig inkomstskatt och som skuUe varit berättigade till full kvittning för låneränta avseende förvärv eller arvs- och gåvoskatt synes principiellt väl överensstämma med innebörden av den föreslagna 10 § i övrigt. Presumfionen för att sådana Uvförsäkringar, tecknade på näringsverksamhetens ägare eller makes liv, avser att underlätta generationsskifte och betalning av arvsskatter, torde vara så stark alt ytterligare kriterier för full kvittningsrätt inte behöver uppställas. Möjlighet fill full kvittning mot inkomst av näringsverksamheten bör ocksä medges blivande arvinge som tecknat livförsäkring på den som driver näringsverksamheten. Detta fömtsätter att den blivande arvingen redan har inkomst från den näringsverksamhet han avses överta vid arvfall.

Prop. 1981/82:197 196

SkuUe ytterligare begränsning ändå anses erforderlig bör denna ske genom att full kvittningsrätt medges intill viss nivå. Denna nivå borde i sä fall med eft strikt betraktelsesätt vara relaterad till företagets resp. fastighetens värde. Eftersom detta i praktiken kan leda till komplikationer föreslår riksförbundet i stället att eventuell begränsning görs till viss bestämd nivå angiven i visst antal basenheter eller på annat sätt indexerad.

Möjligheterna att trygga ett familjeföretags fortbestånd vid generationsväxling försämras avsevärt om det remitterade förslaget genomförs så att även räntor för belånade kapitalförsäkringar som tecknas för sådant ändamål kan komma att bilda underlag för tilläggsbelopp.

Om den av riksförbundet föreslagna kvittningsrätten inte skulle kunna godtas generellt, yrkar riksförbundet dock att för den kategori lån som ovan berörts medges kvittning under en övergångstid om tio år. Detta får anses vara ett minimum för att ge ifrågavarande näringsidkare möjlighet att omstrukturera sina dispositioner för kommande generationsskiften.

SFFF och Försäkringsijänstemannaförbundet framhåller behovet av kontanta medel i samband med frånfälle och anför att livförsäkringar, där premierna finansieras med lån, ofta är den bästa eller enda möjliga lösningen, att det nu framlagda förslaget innebär en kostnadsökning som kan leda tiU att försäkringsskyddet måste reduceras samt att det i tidigare lagsfift-ningssammanhang har ansetts angeläget att inte öka nettokostnaderna. Organisafionerna pekar ocksä på vikten av kontinuitet i försäkringsbeskattningen, bl. a. med hänsyn fill försäkringsavtalens långsiktiga karaktär, vilket enligt deras uppfattning,bör leda till att nuvarande regler om underskottsavdrag och förlustavdrag bör bibehållas inte bara i fråga om räntor på familjeföretagares livförsäkringslån, med vilka premierna betalats, utan också för varje annan livförsäkringstagare som har betalat premierna med lån på försäkringen.

RRV:

Utredningen har heller inte motiverat varför enbart underskottsavdragen skall ingå i underlaget för tilläggsskatten. De allmänna avdrag som skulle kunna ingå i underlaget är periodiska understöd och pensionsförsäkringar. Förvärvsavdraget kan egentligen ses som en del av skatteskalan. Även avdraget för icke hemmavarande barn skulle kunna bakas in i skatteskalan som en skatteredukfion. Utredningen motiverar heller inte, varför inte avdragen under tjänst skaU ingå i underlaget för tilläggsskatt. De problem som finns vid beräkningen av tilläggsskatten är sä stora att det krävs omfatiande utredningsarbete för att lösa dem. Frågan som lill sist kvarstår är att finna ett underlag för beskattning som svarar mot personens ekonomiska bärkraft.

Skattechefen i Kronobergs län anser sig inte böra inta någon annan ståndpunkt än förslaget då det gäller det allmänna avdraget för pensionsförsäkringspremier.

Prop. 1981/82:197 197

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Kostnaderna för pensionering av anställda utgör inte nägot aUmänt avdrag utan föres inom förvärvskällan rörelse. Kostnaderna kan uppgå till betydande belopp och föranleda underskott i rörelse för vilket avdrag kan göras enligt reglema om förlustutjämning.

Det föreslagna systemet innebär därför att kostnaderna för pensionering av anställda kan komma att ligga till gmnd för beräkning av filläggsbelopp. Enligt riksförbundets uppfattning bör undantag göras för avdragsgilla kostnader för pensionering av anställda.

I fråga om sjömans- och sjöfartsbeskattningen uttalar Sveriges redareförening att den i enlighet med sin kritik mot avdragsbegränsningen också avvisar motsvarande ändringar i sjömansbeskattningen samt anför:

Den föreslagna konstmktionen är i och för sig en konsekvent och rimlig överföring till denna typ av beskattning av den föreslagna begränsningen i avdrag för underskott för fysiska personer och föranleder därför icke som sådan särskilda invändningar, men givetvis kommer det ökade antalet tabeller aft medföra merarbete och öka risken för misstag. Föreningen noterar också att man icke i belänkandet närmare behandlar de förslag som erfordras i fråga om regler för beskattning av utomnordiska ombordanställda.

Svensk rederinäring har gått starkt tillbaka under senare år trots den av riksdagen fastställda målsättningen att vidmakthålla en konkurrenskraftig och betydande handelsflotta under svensk flagg. Den har gjorts till föremål för flera utredningar sedan år 1973 och i dessa har många förslag framförts angående bl.a. viss liberaUsering av nu tillämpade beskattningsbestämmelser. Syftet med dessa förslag har angivits vara att sfimulera till investeringar i en näring av stor betydelse för det svenska samhällets ekonomi och i synnerhet för dess bytesbalans. Riksdagen har anslutit sig tiU önskemålet att stimulera till investeringar i branschen och i det av Närsjöfartsutred-ningen 1981-12-11 avgivna betänkandet "Sjöfartens roU i trafikpolitiken" återfinnes också vissa förslag i fråga om finansiering och beskattning. I detta sammanhang behandlar enmansutredaren också underskottsavdragen vid partrederi. (S. 16:28-16:30.) Därvid behandlar utredningsmannen också uttryckligen den nu remitterade promemorian angående reformerad inkomstbeskattning. Närsjöfartsutredningen avslutas i denna del med följande uttalande: "Jag viU i sammanhanget blott understryka vikten av att nybildning av företag pä sjöfartsområdet ej försvåras, vilket som redan sagts kräver tillgång till riskvilligt kapital även utanför de seglande delägarnas krets. Särskilt under de känsliga uppbyggnadsåren, då nya idéer skaU visa sin livskraft i konkurrens med etablerade in- och utländska konkurrenter, är det naturligt att underskott uppstår i rörelsen. Samma tendens skapas av den f. n. snabba kostnadsstegringen och höga räntenivån. SamhäUet bör, i stället för att försvåra utbudet av riskvilligt kapital i detta skede, uppmuntra tUl sädant."

Sveriges Redareförening ansluter sig fullt ut till Närsjöfartsutredningens kommentarer. Det bör tilläggas att kommunikationsministern också f. n. överväger på vilket sätt sjöfartsnäringens situation kan underlättas och att konkreta förslag i sädan riktning nu diskuteras mellan arbetsmarknadens parter.

Prop. 1981/82:197 198

Det skulle mot denna bakgrund vara orimligt att nu föreslå ytterligare begränsningar i den redan drastiskt beskurna möjligheten till underskottsavdrag i partrederirörelse. Sveriges Redareförening hemställer därför att särskilda undantagsregler införes i syfte att upprätthåUa minst den redan låga nivå för underskottsavdrag som för närvarande gäller inom denna sektor.

7   Beskattningen av äkta makar

Många remissinstanser har — inte minst av administrativa skäl — uttalat sin tillfredsställelse med att förslaget i promemorian innebär en minskning av sambeskattningen. ÅtskiUiga har önskat längre gående eller fullständig särbeskattning av B-inkomster. Krifik har riktats mot att den särskilda kvittningsrätten villa-kapital inte föreslås gälla mellan makar och även i övrigt mot att makars rätt att utnyttja varandras avdrag minskar. I något yttrande framhålls dock att samma synsätt bör läggas på inkomst- och avdragssidan. Endast i ett yttrande förespråkas uttryckligen en ökad sambeskattning men även andra påpekar att en ökad särbeskattning leder tiU att det får större betydelse för familjens skattebelastning hur inkomster och avdrag fördelar sig inom familjen.

Kammarrätten i Jönköping delar inte uppfattningen i promemorian att det inte finns anledning att nu ta upp en principiell diskussion om sambeskattningen som sådan, pekar på de administrafiva problem som sambeskattningen av B-inkomster medför och tidigare överväganden samt anför:

Det förhållandet att nu skaU genomföras en skattereform som innebär att mer än en fjärdedel av hela statsskattens belopp skall lyftas av och ersättas av andra skatteformer motiverar enligt kammarrättens mening att det allvarligt prövas om icke också den redan tidigare utredda makebeskattningen kan reformeras i defta sammanhang. De kraftigt sänkta marginalskatterna torde bidra till att benägenheten hos makar aft genomföra transaktioner av skatteflyktskaraktär minskar. Och samhället bör inte skattemässigt diskriminera äktenskapet som samlevnadsform genom att bibehålla den skillnad i beskattning som nu gäUer mellan ä ena sidan äkta makar och å andra sidan sambor utan barn. SkiUnaden kommer till uttryck bl. a. i den mycket vanliga situationen att sambor gemensamt köper ett radhus eUer en viUa. Motsvarande diskriminering inträder om sambor får barn.

Kammarrätten föreslår den ändringen av makebeskattningen att uppdelningen i A-inkomster och B-inkomster slopas vid ikraftträdandet av den nu aktuella reformen av inkomstbeskattningen. I tydlighetens intresse må anmärkas att kammarrättens förslag om en omedelbar makebeskattnings-reform alltså inte berör övriga sambeskattningsregler, t. ex. rätt att fördela avdrag.

Länsrätten i Stockholms län:

När det gäller beskattning av makar går utredningen balansgäng mellan sär- och sambeskattning på ett sätt som inte verkar helt genomtänkt. Många exempel kan anföras som visar på betydande skillnader i skatte-

Prop. 1981/82:197 199

mässigt utfall beroende på hur makar på olika sätt disponerar en totalt lika förmögenhetsmassa. För makar kommer det därför att bli mycket angeläget att försöka sammanföra kapitalinkomster, ränteutgifter och villaunderskott på ett sådant sätt att underskotten kan utnyttjas maximalt. Resultatet blir en rad skattedikterade transakfioner mellan makar resp. felredovisningar av inkomster och kostnader med åtföljande stora kontrollproblem för skattemyndigheterna och en tung extrabelastning i det praktiska taxeringsarbetet. Förslaget beträffande makars sambeskattning står vidare i ett motsatsförhållande till det familjelagstiftningsarbete som går ut pä att förstärka makars möjligheter till individuellt ägande och ekonomiskt oberoende av varandra.

Länsrätten i Malmöhus län, som starkt understryker vikten av enkla, tydliga och lättillämpade regler och därför med gillande noterar införandet av ett gmndavdrag som dessutom höjs till 5000 kr. för A-inkomster, delar i stort den uppfattning som framförs i promemorian men anser att kvittningsrätten viUa-kapital bör gälla ocksä mellan makar.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län:

Makebeskattningen skall enligt förslaget ändras så att sambeskattningen av inkomster kvarstår endast vid beräkning av underlag för filläggsbelopp. Sambeskattning skall ske först om B-inkomsten överstiger ett gmndavdrag på 5000 kr. Länsrätten tillstyrker förslaget i denna del. Det kommer utan tvekan att minska antalet fall då de komplicerade sambeskattningsreglerna skall tillämpas. En ännu större förenkling skulle givetvis uppnås om sambeskattningen av sådana inkomster helt upphörde. Länsrätten anser att vinsterna med en sådan åtgärd är sä stora att det allvarligt bör övervägas om det är möjligt att genomföra den, i all synnerhet som de nu lagda förslagen medför nya moment vid skatteberäkningen. För att inte komplicera förfarandet har gmppen medvetet föreslagit ett förenklat förfarande som inte alltid ger filtfredsstäUande resultat.

Expertgmppen föreslår också att rätten till kvittning av underskott mellan makar begränsas vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp. F. n. saknar det i stort sett betydelse vid taxeringen hur makar redovisar förmögenhet sig emeUan. Med den kvittningsbegränsning som gruppen föreslär får de förmögenhetsrättsliga frågorna en väsentligt större betydelse vid taxeringen. Sannolikt får kvittningsbegränsningen fill följd en mängd transaktioner mellan makar för att uppnå skattefördelar. Detta kan väntas medföra att kontrollproblemen ökar och att belastningen på skattedomsto-lama blir högre. Länsrätten anser att expertgruppens förslag i denna del kommer att försvåra taxeringsarbetet och vill därför förorda att kvittningsrätten mellan makar behålls.

Expertgmppen föreslår att sambeskattningen av makars B-inkomster vid 1984 och 1985 års taxeringar skall avse gmndbeloppet medan den vid 1986 års taxering skall avse tilläggsbeloppet. Länsrätten ifrågasätter om det finns anledning att under en så kort tidsperiod tillämpa tre olika regelsystem för sambeskattningen av makars inkomster och förordar i stället att sambeskattningen skall avse fiUäggsbeloppet redan fr. o. m. 1984 års taxering.

Prop. 1981/82:197 200

RRV uttalar att eftersom kvittningsrätten villa-kapital inte skaU gälla mellan makar kommer förmodligen omföringar att ske mellan makarna, visar ett exempel på betydelsen av vem som har inkomst resp. underskott och anför:

Av detta exempel framgår att skatteplanering blir aUt viktigare. Sådan planering kommer sannolikt att automatiskt göras av personer med kunskaper i skattefrågor. För att ovannämnda snedvridande effekt av förslaget inte skall drabba personer som inte har så ingående kunskaper om skattefrågor behövs en aktiv information i dessa frågor. Höga krav kommer alltså att ställas på skattemyndigheter och andra samhällsföreträdare för att informera vanliga inkomsttagare om frågor kring skatteplanering.

RSV (majoriteten) uttalar att ett slopande av B-inkomstbegreppet skulle vara önskvärt från administrativ synpunkt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att de nuvarande sambeskattningsreglerna generellt sett innebär avsevärt merarbete ur skatteadministrativ synpunkt, bl.a. stora svårigheter att rätt beräkna skatten i många faU, och finner det därför angeläget att gränsen för sambeskattning höjs kraftigt, gärna till mer än 5000 kr. Länsstyrelsen tillstyrker i och för sig konstmktionen med grundavdrag men anser att den föreslagna avräkningsmetoden är olämplig och i stället borde utformas sä att 5000 kr. avräknades hos vardera maken. Vidare anser länsstyrelsen att höjningen bör gälla fr. o. m. 1984 års taxering och att sambeskattningen - som föreslagits — bör gälla gmndbelopp och inte tilläggsbelopp vid 1984 och 1985 års taxeringar.

Länsstyrelsen i Blekinge län:

Problemen som uppkommer vid beskattning av makar med B-inkomster blir stora. Enklast vore att nu passa pä och införa fullständig särbeskattning. Ett mindre antal familjer skulle drabbas hårt och ett mindre antal göra stora vinster. Så sker även på annat sätt i och med de nu föreslagna ändringarna. Övergångsbestämmelser kan eventuellt göra övergången mjukare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Analysen av effekterna av de lagda förslagen om sambeskattningen syns något förvirrande. Helt klart är att man med de föreslagna reglerna mer och mer närmar sig en heh individuell beskattning. Ur förenklingssynpunkt är detta bra. Länsstyrelsen anser att starka skäl talar för att redan nu ta steget fullt ut och undanröja de kvarvarande inslagen av sambeskattningen åtminstone vad gäller inkomstbeskattningen. Utöver förenklingshänsynen talar de sänkta marginalskatterna emot att ha kvar sambeskattningen. En ytterligare viktig förenkling som då blir följden är att uppdelningen pä A- och B-inkomst föriorar i betydelse. De administrativa svårigheterna med sammanläggning av B-inkomster och inte minst aUmänhetens svårigheter att räkna ut sin skatt skulle då också försvinna.

Prop. 1981/82:197 201

Länsstyrelsen i Jämtlands län (majoriteten):

Länsstyrelsen ser med tillfredsställelse att antalet fall med sambeskattning av makars B-inkomster begränsas. Gränsen 2000 kr. för sambeskattning av B-inkomster infördes 1970. Med hänsyn till inflationen är det hög tid att höja beloppet fill 5 000 kr. och samtidigt göra det till ett gmndavdrag. Utredningens motivering för att vid 1984 och 1985 års taxeringar bibehålla nuvarande bestämmelser kan därför inte anses hållbar. Länsstyrelsen föreslår i stället att de nya reglema för sambeskattning av B-inkomster på tilläggsbelopp införs redan vid 1984 ärs taxering och att gmndavdraget höjs vid 1986 års taxering.

Skattechefen i Kronobergs län:

Ur administrativ synpunkt skulle mycket vinnas om man helt kunde avskaffa begreppet B-inkomst. Detta vållar f. n. avsevärt merarbete och därmed merkostnader för statsverket. Av betydelse är vidare att bestämmelserna ofta är svårförståeliga för de skattskyldiga och begränsar dessas möjligheter att själva räkna ut sina skatter. Merintäktema kanske är lägre än de administrativa merkostnadema för det aUmänna.

Vidare anser skattechefen att det vore värdefullt med ett uttryckligt uttalande att nägon ändring inte avses i möjligheten för ena maken att dra av hela räntekostnaden i fråga om gemensamt ägd villa.

Lokala skaltemyndigheten i Malmö fögderi noterar att de föreslagna bestämmelserna innebär en betydande nedgång i antalet fall.

Föreningen Sveriges fögderiljänsiemän:

Föreningen anser att gränsbeloppet för B-inkomst, som föreslås satt tiU 5 000 kr., bör höjas ytterligare. Det är viktigt att minska antalet skattskyldiga med B-inkomst, då deras skatteuträkning är mycket komplicerad. Den sammanfaller dessutom ofta med andra kompUkationer, exempelvis någon av eUer båda begränsningsreglerna. Det kan nämnas att huvuddelen av förfrågningarna till LSM i samband med att de slutliga skattsedlarna nyligen utsändes avsåg bestämmelsema om B-inkomst. Det höjda gränsbeloppet bör f. ö. tillämpas redan fr. o. m. 1984 års taxering. Härigenom begränsas det antal skattskyldiga som behöver komma i kontakt med de minst sagt inkonsekventa övergångsbestämmelsema.

På sikt bör man sträva efter att helt komma ifrån sambeskattningen.

Föreningen Sveriges skattechefer:

På en punkt anser föreningen att man i förhållande till det framlagda förslaget bör kunna gå längre i förenkhngshänseende än vad som föreslagits. Det gäller uppdelningen på A- och B-inkomst. Det är ett system som f. n. förorsakar såväl de skattskyldiga som myndigheterna mycket besvär. Nu föreslås att B-inkomst under 5000 kr. skall undantas från sammanläggning. Det är i och för sig ett steg i rätt riktning och undantar flertalet skattskyldiga som i dag befinner sig i denna situation.

Föreningen ifrågasätter emellertid om man inte borde slopa denna bestämmelse helt. De administrativa vinsterna synes här väga över de fördel-

Prop. 1981/82:197 202

ningspolitiska betänkligheter man kan ha. Föreningen föreslår därför att reglerna om uppdelning pä A- och B-inkomst utgår.

LO:

En avdragsfråga som expertgmppen berör bör emellertid kunna avgöras redan nu. Expertgmppen föreslår att makars sambeskattning av B-inkomster upphör utom vid beräkning av filläggsskatt och om B-inkomsten överstiger 5 000 kr. Denna regel medför vissa lättnader men utgör en väsenfiig förenkUng. LO finner därför förslaget godtagbart, särskilt som särbeskattning så långt möjligt bör eftersträvas. En fömtsättning bör emellertid vara att samma synsätt tillämpas också ifråga om rätt att föra över inte utnyttjade allmänna avdrag till den andra maken. Expertgruppen har funnit att starka administrativa och förenklingsskäl talar för att slopa rätten att medge kvittning mellan makar men har inte lagt fram något förslag.

LO finner att en fullständig individuaUsering av avdragsreglerna är en minst lika naturlig utvidgning av särbeskattningens principer som lättnaderna i sambeskattning av B-inkomster och finner det logiskt att båda reformerna vidtas samtidigt.

LRF kritiserar effekterna av förslaget och anser att makar bör ha rätt att kvitta underskott sinsemellan.

NSD:

Dä det gäller de ännii kvarstående inslagen av samtaxering av äkta makars B-inkomster föresläs vissa uppmjukningar i den remitterade promemorian. Dessa har onekligen vissa fördelar så till vida att de inte på samma sätt som den hittillsvarande samtaxeringen av kapitalinkomster o.d. kommer att verka direkt hindrande på gifta kvinnors arbetsutbud. Nägon principiell lösning har emellertid inte eftersträvats i promemorian. Tvärtom leder den föreslagna begränsningen av underskottsavdrag och förlustavdrag till nya egendomligheter för makar som skall samtaxeras.

En brist är att möjlighet inte finns att kvitta ett underskott på annan fastighet som innehas av den ena maken mot överskott av kapital hos den andra maken. Något bärande motiv varför sä inte skulle kunna ske har över huvud taget inte angivits i betänkandet. Man riskerar därför att få ogynnsamma beskattningseffekter beroende endast på en irrationell uppdelning av kostnader och inkomster mellan de båda makarna. Särskilt för sådana makar som av ett eller annat skäl inte kan vidta interna transaktioner eller omfördela tUlgångar blir effekten stötande.

Den kritik som riktats mot samtaxeringen från vår sida i flera tidigare sammanhang är därför alltjämt berättigad. Enligt vär uppfattning bör i princip någon samtaxering av B-inkomster för att höja progressionen pä sådan B-inkomst över huvud taget inte ske. BibehåUs den, bör den åtminstone omfatta endast makamas sammanlagda B-inkomster efter avdrag för underskott av B-inkomstnatur om detta netto överstiger eft minimibelopp, förslagsvis 25 000 kr.

Skånes handelskammare:

Ett annat problem med anknytning till den föreslagna undantagsregeln om kvittning av underskott av schablontaxerad fastighet mot överskott av

Prop. 1981/82:197 203

kapital utgör makars sambeskattning. Det är enligt Handelskammarens mening angeläget att undantaget utvidgas till att avse även överskott av kapital hos den andre maken. Handelskammaren kan inte finna att detta skulle belasta taxeringsarbetet i så hög grad som expertgmppen påstår eller i högre grad än vad sambeskattningen i sig själv medför. Samtidigt ter det sig stötande att familjer som på gmnd av familjeförhållanden inte anser sig kunna eUminera konsekvenserna av begränsningen i kvittningsrätten genom intema transaktioner skall drabbas av en hårdare beskattning än typfamiljen. Härtill kommer att fråga är om en kostnad för familjen. Till yttermera visso kan i detta fall sambeskattningen med den föreslagna regeln sägas innebära en dubbel progressivitet.

Likalydande uttalande görs av Sveriges aktiesparares riksförbund.

Svenska företagares riksförbund:

Vi reagerar vidare kraftigt mot att förslaget inte ger fulla möjligheter till utjämning mellan makar. Det måste vara en självklarhet, att det mellan makar skall kunna ske en utjämning mellan överskott och underskott av samma slag utan att omdisponeringar och kmmbukter skall till.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Vad avser sambeskattning av makar kan bl. a. anmärkas att förslaget gör det än mer besvärligt för makar att göra en skatteberäkning. Det är vidare anmärkningsvärt att kvittning inte får ske vid beräkning av skatt på B-inkomst mellan ena makens underskott och den andra makens överskott i förvärvskälla.

SRF uttalar att det motsätter sig makebeskattningens utökade särtaxe-ring när det borde vara tvärtom och anför:

Vi motsätter oss helt förbudet mot överföring av allmänna avdrag och underskottsavdrag mellan makar. Samma gäller förbud mot kvittning av inkomst av kapital mot underskott av villaschablon mellan makar.

Vi anser det vidare vara inkonsekvent, att vid förmögenhetsbeskattningen skall gälla samtaxering men vad gäller avkastningen av förmögenheten skaU särtaxering ske. Detta måste anses stötande, då det faktiskt finns många familjer, där fortfarande den ena av makarna är hemmaarbetande.

Skattelagar får inte pä defta sätt tillåtas ta överhand över civilrättsliga lagar, vad gäller familjens status. Risken blir i så fall, att skattedelen får för stor betydelse i familjens ekonomi.

Ett angivet skäl att förenklingsvinster ligger i att antalet fall av personer med B-inkomst starkt begränsas synes vidare vara ett synnerligen svagt argument.

Sveriges villaägareförbund:

För att undvika orättvisor och skattedikterade transaktioner borde sambeskattningen helst helt upphöra. Alternativt bör möjlighet tiU kvittning finnas också mellan underskottsavdrag för egna hem och den andra makens inkomst av kapital.

Prop. 1981/82:197 204

Sveriges fastighetsägareförbund anser det som en orättvisa att inkomst av annan fastighet alltid anses som B-inkomst och sambeskattas och framhåller också att det komplicerade regelsystemet gör det omöjligt för en lekman att beräkna makarnas skatt. Förbundet anser det vore naturligt att inkomst av fastighetsförvaltning - liksom inkomst av jordbruksfasfighet och rörelse - utgjorde A-inkomst om den skattskyldige har varit verksam i förvärvskäUan, att det är i och för sig posifivt att en utökad särbeskattning föreslås samt att man borde kunna helt genomföra särbeskattning även av inkomster från hyreshus. Vidare anser förbundet aft kvittningsmöjligheter bör finnas mellan makars fastighetsinkomster.

NSD uttalar att kvittningsrätten lön frän fåmansföretag - ränta på lån för aktieköp bör gälla även lön till andra maken samt sådan ersättning fill make och underåriga barn som taxeras hos aktieägaren. Vidare anser NSD att om makarna gemensamt tagit upp lånet, avräkning bör få ske mot deras sammanlagda inkomst.

8   Övriga skattefrågor

Behandlingen av skattefria lån till anställda tas upp av några remissinstanser. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län:

Länsrätten vill redan i detta sammanhang peka pä en annan fråga som hänskjuts fill ytteriigare utredning. Det gäller frågan om beskattning av räntefria lån tiU anställda. Det är alldeles uppenbart att förmåner av denna art i hög grad blir eftersträvansvärda. Länsrätten anser därför att det från såväl aUmänhetens som tillämpande myndigheters synpunkt måste anses vara ett starkt önskemål att frågan om beskattning av en sådan förmån besvaras innan en sädan omfattande reform som den nu föreslagna genomförs.

Länsstyrelsen i Jämtlands län (majoriteten):

Med de nya bestämmelserna kan förmån av räntefritt lån från arbetsgivare ge upphov tiU en klar skatteförmån för skattskyldiga med inkomst över brytpunkten. Länsstyrelsen vill därför understryka nödvändigheten av att frågan om beskattning av förmån av räntefritt lån får en snar lösning.

Skattechefen i Kronobergs län:

Utredningens förslag om tilläggsbelopp för räntefria lån från arbetsgivaren är mer befogat. Risken för missbmk är här betydUgt större. Personer med höga inkomster har oftast en ledande (bestämmande inflytande) ställning i företaget och kan därför låta framtida löneökningar utgå i form av räntefria län.

Enklast torde man kunna komma tillrätta med problemet på det sätt som Brottsförebyggande rådet i annat sammanhang föreslagit dvs. att förmånen upptas till beskattning i sin helhet såsom inkomst av tjänst. Härigenom kan man undvika det betungande förfarandet med tilläggsbelopp.

Prop. 1981/82:197 205

LRF:

Det är självklart att expertgmppen har tagit upp frågan om räntefria lån och det är lika naturligt att expertgruppen anser att de räntefria länen bör bli föremål för beskattning. EmeUertid har expertgmppen inte kunnat göra det lika enkelt för sig beträffande räntefria lån som beträffande många andra frågor. Skälet härtill är aft Brottsförebyggande Rådet redan 1980 tog upp denna fråga och föreslog att de räntefria lånen skuUe beskattas. Vid remissbehandling framkom så många skäl emot en sådan beskattning att förslaget inte blivit föremål för lagstiftning. Detta har resulterat i att expertgmppen nöjer sig med att konstatera att "saken bör därför bli föremål för ytterligare överväganden innan lagreglering sker. Det är dock angeläget att frågan snarast får en lösning". Delegationen nödgas ånyo konstatera att promemorian framtagits under allt för stor brådska och att åtskilliga frågor måste analyseras bättre innan de kan bli föremål för lagstiftning. Samfiiga problem hänger på ett eller annat sätt ihop varför helheten kräver att samtliga frågor är färdigutredda innan förslaget läggs till gmnd för lagstiftning.

Endast ett fätal remissinstanser tar upp förslaget tiU ändring i begränsningsregeln (80/85-procentregeln).

LRF delar bedömningen aft de nuvarande reglerna måste ändras och att av de båda metoder som diskuteras i promemorian (A och B) metod A i vissa fall kan ge inte avsedda effekter, varför den inte bör genomföras, samt anför:

I betänkandet motiveras förslaget att inte låta egenavgifterna påverka begränsningsregeln med att neutralitet mellan skilda företagsformer därigenom inte föreligger. Sedan avgiftema aUtmer börjat likna en skatt som tas ut oberoende av företagarens förmåner på gmnd av avgifterna finns ingen anledning att lämna egenavgifterna utanför bestämmelserna om nedsättning av skatt. Enligt delegationens uppfattning bör avgifterna således ingå bäde i spärrbeloppet och skattebeloppet.

Den föreslagna begränsningsregeln innebär ett totalt skatteuttag som ligger på samma nivå som f. n. Enligt trepartiöverenskommelsen skulle marginalskatterna sänkas. Som en följd härav borde rimligen även den inkomsttagare vars skatt bestäms med tillämpning av begränsningsregeln erhålla ett minskat totalt skatteuttag. Spärrbeloppet bör därför bestämmas på annat sätt.

Den nuvarande regeln om att den beskattningsbara inkomsten skall ökas med investeringsavdrag vid bestämning av spärrbeloppet föreslås kvarstå. Sedan nya regler om investeringsavdrag vid inventarieanskaffning införts (SFS 1981:1099) måste 3 § andra stycket ändras till ... "vid inkomsttaxeringen medgivet särskilt investeringsavdrag". I annat faU får den stimulanseffekt som investeringsavdraget åsyftar inte avsedd verkan i kombinafion med begränsningsregeln.

I de fall begränsningsregeln skall tiUämpas och den skattskyldige redovisar såväl statligt beskattningsbar inkomst som underskottsavdrag föreslås att både gmndbelopp och tilläggsbelopp skall få nedsättas dock skall tilläggsbeloppet inte få nedsättas med större belopp än som motsvarar tilläggsbeloppet beräknat pä den beskattningsbara inkomsten. Eftersom skatten på tilläggsbeloppet därför måste delas upp i två delar mäste även

Prop. 1981/82:197 206

anges vilken del - den beskattningsbara inkomsten eller fillkommande post - som skall anses utgöra den högsta resp. lägsta delen av tilläggsbeloppet. I förslaget till lagtext saknas detta.

NSD:

Vad vi vUl särskilt vända oss emot beträffande detta förslag är - bortsett från vår uppfattning om avdragsbegränsningen - att egenavgtfter tagits bort frän de skatter, vilka enligt nuvarande regler kan påverka skattenedsättningen. Med hänsyn tiU att fr.o.m. den 1 januari 1982 egenavgifterna kommer att få ett ökat inslag av skatt genom att de tas ut även på inkomstdelar, vilka inte päverkar försäkringsförmånerna, finner vi det omotiverat aft göra den föreslagna ändringen.

SRF motsätter sig regelsystemet på den grund att det gör redan befintliga svårigheter mera komplicerade och anför att stora förhoppningar hade knutits till att dessa komplicerade regler skulle försvinna, när inkomstskattereformen skulle genomföras.

RSV:

Enligt de förslagna reglema i fråga om begränsning av skatt skall viss del av det justerade underlaget för tilläggsbelopp beaktas vid fastställande av spärrbelopp. Det är inte alltid lätt att avgöra om begränsningsregeln blir tillämplig förrän skatten har beräknats.

Det är viktigt att man tar fill vara förenklingsmöjligheterna i det nya systemet och det är därför önskvärt att begränsningsregeln utformas pä annat sätt sä att fastställandet av underlag för tilläggsbelopp behöver ske bara i de fall underlaget överstiger brytpunkten.

Lagtexten bör också göras tydligare på så sätt att det anges något om uppdelningen av spärrbeloppet mellan makar.

Lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi:

Av de i promemorian diskuterade metoderna för den praktiska hanteringen av begränsningsregeln delar myndigheten den uppfattningen att metoden B är lättast att tillämpa. Trots föreslagna förenklingar av begränsningsregeln innebär emeUertid även tiUämpningen enligt metod B att beräkningsarbetet kompliceras.

De remissinstanser som har tagit upp frågan om beräkning av inkomstskatt för ackumulerad inkomst anser i allmänhet att de redan befintliga administrativa svårigheterna förvärras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Expertgmppens analys av svårigheterna med fillämpning av reglerna om beräkning av statlig inkomstskatt har inskränkt sig fill valet av skattetabell. Vid en så drastisk förändring av skatteskalorna som nu föreslagits är det förvånande att expertgmppen inte tiUvaratagit möjligheten tiU radikala förenklingar i det mycket krångliga sättet att beräkna den statliga inkomstskatten. En ingående översyn av dessa regler förordas av länsstyrelsen. Man kan t. o. m. ifrågasätta nödvändigheten av att ha kvar reglerna.

Prop. 1981/82:197 207

Skattechefen i Kronobergs län:

Hanteringen av ärenden angående ackumulerad inkomst enligt dagens system är ofta mycket komplicerad. I fall som rör makar med A- och B-inkomster där makarna omväxlande har högst A-inkomst och där fördelningen skall ske på tio år har vederbörande deklarafionsgranskare att - i blankett för beräkning av ackumulerad inkomst och hjälpblankett till denna - göra över 500 noteringar. Beräkningen kompliceras ibland av att begränsningsregeln (80/85-procentregeln) blir tillämplig.

Eftersom varken begränsningsregeln eller bestämmelserna om A- och B-inkomsternas beskattning förenklats genom förslaget, lär ej heller beräkningen av ackumulerad inkomst i det nya systemet bli enkel. Då realisationsvinst vid försäljning av fast egendom fortsättningsvis kommer att omfattas av reglema för ackumulerad inkomst, torde antalet ärenden avseende ackumulerad inkomst med stor sannolikhet komma att öka.

Särskilda svårigheter orsakar förslaget att tillämpa den skatteskala och de skatteregler som gällde för ettvart av de år som skatteberäkningen avser. Svårigheterna accentueras om man härtill lägger, att deklarafions-granskaren, som har att handlägga ärenden om ackumulerad inkomst, årligen får högst ett eller ett par ärenden av detta slag och således för detta/ dessa speciella tillfällen har att sätta sig in i en kavalkad av närmast rättshistoriska bUder. För att i någon mån minska dessa olägenheter kunde man dels genomföra en renodlad särbeskattning och dels bibehålla bestämmelserna om att skatteberäkningen skall ske med ledning av det sista årets skatteskala, dock att man övergångsvis tillämpar sista "konvenfionella" årets skatteskalor för år som ligger före 1983 och i övrigt använder sista årets skatteskalor och övriga skatteregler.

Lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi anför att beräkningen av skatt för ackumulerad inkomst, som sker manuellt, ytterligare försväras, vilket givetvis kräver ökade arbetsinsatser från personalen.

Lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi:

Statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst kan inte beräknas maskinellt i ADB-systemet utan måste allfid räknas manuellt. Föreslagen ändring kommer att i viss mån försvåra det redan nu ofta besvärliga utrednings- och beräkningsarbetet.

Föreningen Sveriges fögderiljänsiemän:

På s. 134 föreslås att man vid beräkning av ackumulerad inkomst ska tillämpa den skatteskala och övriga skatteregler som gäller vid taxeringen för de aktuella år under vilka fördelning ska ske. En sådan ordning förutsätts numera inte vara förenad med samma praktiska svårigheter som tidigare.

Såvitt föreningen kan bedöma, torde de praktiska svårigheterna vara minst lika stora som tidigare. Det bör uppmärksammas att den statliga inkomstskatten i dessa fall inte kan beräknas med hjälp av ADB-systemet. Därtill kommer de komplikationer som uppstår när tillägg av ackumulerad inkomst för visst taxeringsår innebär att den skattskyldiges inkomster kommer över brytpunkten så att underlag för tilläggsbelopp mäste beräk-

Prop. 1981/82:197 208

nas. Hur detta ska lösas har inte berörts i promemorian. Det kan således bli nödvändigt att beräkna tilläggsposter och kvittningsräntor för ett inkomstår som ligger tio år bakåt i tiden, såvida inte begränsningar görs i lagstiftningen. Av intresse är inte minst vilken instans som ska göra sådana beräkningar.

Föreningen Sveriges skattechefer:

Statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst kan inte beräknas maskinellt i ADB-systemet utan måste allfid räknas manuellt. Utrednings- och beräkningsarbetet är redan i dag besvärligt. Det nya beräkningssättet kommer att än mer försvåra detta arbete. Det är enligt föreningens mening beklagligt aft man ej kunnat finna någon enklare form, om man nu skall ha kvar dessa bestämmelser.

Förslagets inverkan i fråga om jämkning av preliminär skatt tas upp i ett par remissyttranden. Lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi:

A-skattejämkning

F. n. krävs i flertalet av fallen uppgifter från de skattskyldiga om inkomst från arbetsgivare, övriga inkomster med angivande av storleken av B-inkomster, inkomst för make eller sammanboende med angivande av B-inkomster, specifikation av underskott av s.k. schablonfastighet samt övriga inkomster och avdrag.

Efter reformens genomförande kommer ytterUgare specifikation att behövas av inkomst av kapital för att eventueU rätt till avräkning av underskott av schablonfastighet skall kunna bedömas.

LSMS utfärdade under budgetåret 1980/81 totalt 61 277 jämkningsbeslut beträffande A-skatt.

Särskild beräkningsgrund

Det ojämförligt största antalet av denna typ av stående skattejämkning består av nedsättningsbeslut, dvs. att inkomsten nedsätts med ett visst belopp innan skatteavdrag verkställs enhgt preliminärskattetabellen. I dessa faU kontrolleras eller bedöms i första hand avdragssidan då ansökan inkommer första gängen. Följande år sker som regel ändring endast efter anmälan från skattskyldig.

Redan hösten 1982, dä särskild beräkningsgmnd för inkomståret 1983 skall bestämmas, kommer de lokala skattemyndigheterna (LSM) att behöva begära in fullständiga jämkningsansökningar. Detta beror på att hänsyn nu måste tas tUl den förändrade frigränsen för B-inkomster, rätten till avdrag för underskoft av schablontaxerad fastighet mot överskott i kapital innan tilläggsbelopp beräknas samt att det måste fastställas om inkomsterna överstiger brytpunkten.

LSMS bedömer att fastställandet av särskild beräkningsgmnd kräver avsevärt ökade resursinsatser främst hösten 1982 men även 1983 och 1984 om hänsyn ska kunna tas till den här föreslagna reformen.

LSMS utfärdade under 1981 29783 beslut om särskild beräkningsgrund.

Prop. 1981/82:197 209

Lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi:

Jämkning av preliminär skatt sker i mycket stor utsträckning genom s. k. årlig jämkning, dvs. gmnden för skatteberäkning har angetts på prelimi-närskattesedeln redan då den utsänds. Dessa jämkningar föranleds i regel av underskott på fastighet, kostnader för resor till och från arbetet eller utgivna periodiska understöd. Jämkningsbesluten utformas oftast på det sättet att skatt skall beräknas på inkomsten minskad med visst belopp. Som underlag för besluten behövs uppgift om underskottets eller kostnadens art och storlek samt om eventuella inkomster utöver inkomst från huvudarbetsgivaren, Förfarandet ger god överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt.

I de fall jämkning skaU ske på gmnd av underskott i förvärvskälla kan nu tillämpad metod inte oförändrad användas vid inkomster över brytpunkten utan att slutlig skatt i alltför hög grad kommer att avvika frän preliminärt uttagen skatt. Skillnaden meUan slutlig skatt och preliminär skatt ökar med stigande inkomster och underskottsavdrag. Metoden att man i sådana fall efter vissa schabloner minskar nedsättningsbeloppet med hänsyn tiU underskottsavdragets och inkomstens storlek synes alltför svårhanterligt. Det kan därför starkt ifrågasättas om metoden med nedsättningsbelopp kan användas vid underskott i förvärvskälla, dä den beräknade inkomsten är över brytpunkten.

För ifrågavarande jämkningar behövs utöver ovan nämnda uppgifter även uppgift om årsinkomst. Detta medför att ansökningarna i ökad omfattning behöver kompletteras genom förfrågningar från lokal skattemyndighet. De föreslagna reglema för beräkning av statlig inkomstskatt kan därför pä goda gmnder antas medföra betydligt ökat arbete vid jämkning av preliminär skatt. Ökningen av lokal skattemyndighets arbetsbörda kommer särskUt göra sig gällande under arbetet med de s.k. årliga jämkningarna under oktober—november månader, dvs. under den tid då lokala skattemyndigheterna även i övrigt har hård arbetsbelastning.

Föreningen Sveriges fögderiljänsiemän:

En allt större del av jämkningarna sker genom beslut redan före inkomstårets ingång. Besluten anges på den preliminära skattsedeln med hjälp av ADB-systemet. Den troligen vanligaste anledningen tiU sådant beslut är underskott på viUafastighet. Beslutet ges i aUmänhet formen av att skatt ska beräknas pä inkomsten, minskad med visst belopp. Detta belopp motsvaras i princip av underskottet på fastigheten, uppdelat på antal lönetillfällen.

Denna beslutsprincip torde i framtiden inte kunna användas för personer med inkomster över brytpunkten. Föreningen har svårt att se hur man på ett någorlunda enkelt sätt ska kunna utforma besluten så att de ger acceptabel överensstämmelse mellan preliminär och slufiig skatt. Oavsett hur man löser problemet torde jämkningsförfarandet för personer med underskottsavdrag och inkomster över brytpunkten bU avsevärt mera betungande för LSM än i nuläget.

Ytterligare särskilda frågor tas upp i några yttranden. Länsrätten i Malmöhus län:

Vidare vill länsrätten framhålla att det vore önskvärt om det kunde förtydligas hur de nya reglerna i förslaget kommer att påverka tillämpning-14   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 210

en av vissa dubbelbeskattningsavtal (enligt länsrättens mening då närmast sådana avtal som tillämpar olika former av exemptmetoden).

Skallechefen i Kronobergs län:

Reglerna om skattetillägg torde inte behöva ändras. Däremot bör uttalande tas in i propositionen om en relativt liberal tillämpning av bestämmelserna i förekommande faU under åtminstone de första åren.

De föreslagna reglerna kan försvåra för många skattskyldiga att själva räkna ut sin skaft och därmed också storleken av sina eventuella kvarstående skatter. För den skull bör reglerna om bestämmande av kvarskat-leavgifi ses över och riksskatteverket få i uppdrag att utfärda vägledande anvisningar.

Lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi:

Preliminär B-skatt

Merparten av den preliminära B-skatten debiteras pä grundval av slufiig skatt för senaste taxeringsår. I de fall den skattskyldige inte påförts slutlig skatt eller taxerad inkomst beräknas öka med minst en femtedel eUer då han tidigare haft att erlägga preliminär A-skatt skall han utan anmaning avge preliminär självdeklaration. Även i andra faU har han rätt att inkomma med sådan, t.ex. då inkomstförhållandena förändras under inkomståret. Lokal skattemyndighet kan även anmana skattskyldig att inkomma med prehminär självdeklaration.

Eftersom gmnderna för debitering av den statliga skatten förändras väsentligt vid genomförande av reformen kommer myndigheten enligt vad nu kan bedömas att främst inför inkomståren 1983 och 1984 (då debitering av B-skatt blir för hög om den sker med stöd av den slutliga skatten) att tvingas handlägga ett mycket stort antal preliminära självdeklarationer. De skattskyldiga kommer givetvis att inkomma med deklaration eftersom B-skatten eljest i mänga fall blir för hög.

Preliminär självdeklarafion skall enligt 18 § uppbördslagen avlämnas senast den 1 december året före inkomståret och skattsedel översändas fill den skattskyldige senast den 25 febmari inkomståret (36 § uppbördslagen). Eftersom tiden för debitering av B-skatt är begränsad kommer arbetsuppgiften aft vara mycket betungande under de ovan angivna åren. Särskilda utredningar kommer troligen också att behöva genomföras i många fall t.ex. med hänsyn fill att s.k. räntefillägg för näringsidkare, jordbmkare m.fl. kan komma i fråga vid bestämmande av underlag för tilläggsbelopp.

LSMS hade under år 1980 72750 B-skatteskyldiga varav ca 24000 avsäg fysiska skattskyldiga. Samma år behandlades endast 4179 preliminära självdeklarationer, varav ca 3 200 avsäg fysiska skattskyldiga, under tiden november-februari.

Förhandsuträkning av skatt och förtidsåterbetalning

Dessa arbetsuppgifter är rent manuella. För arbetsuppgiften förtidsåterbetalning har de lokala skattemyndigheterna vid 1981 ärs taxering haft visst stöd av ADB-systemet via terminal. Bägge arbetsuppgifterna kommer emellertid att bli mer komplicerade och följaktligen mer resurskrävande. Ökar antalet förhandsuträkningar och förtidsåterbetalningar ytterligare föreligger risk att myndigheten inte kommer att hinna med att utföra arbetsuppgiften inom för de skattskyldiga acceptabel tid.

Prop. 1981/82:197 211

Vad beträffar förtidsåterbetalningar kommer troligen antalet fall där remiss till taxeringsnämnden mäste ske att öka väsentligt t. ex. i de faU där räntetiUägg till underlaget för tiUäggsbelopp kan komma i fråga om uppgiften inte kan återfinnas i självdeklarationen.

Omräkning av skatt

ADB-systemet tillåter i dag endast omräkning för det närmast föregäende taxeringsåret. På gmnd av de f. n. stora balanserna hos länsrätten är det endast i undantagsfall som ett länsrättsbeslut kan omräknas maskinellt. Systemet används därför företrädesvis för omräkningar på gmnd av LSM:s beslut enligt 72 a § TL och krediteringsändringar. I de flesta andra fall måste omräkning ske manuellt. RSV planerar dock att fr. o. m. 1982 års taxering successivt genomföra ett system som tiUåter maskinella omräkningar för tre år. Det är således bl. a. arbetssituationen hos länsrätten och taxeringsavdelningens besvärsenhet som avgör hur stort merarbetet kommer att bli hos LSM när det gäller omräkningar. I vilket fall som helst kommer dock omräkning av skatt att kompliceras genom reformen.

Vidare påpekar lokala skattemyndigheten att skatteuträkningen i de fall där dubbelbeskattningsavtal skall fillämpas och den därför inte kan ske i ADB-systemet kommer att ytterligare försvåras.

Lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi:

Vid beräkning av skattetillägg behövs f. n. endast uppgift om det belopp som gmndar tiUägget. Med de föreslagna reglerna för beräkning av statlig inkomstskatt mäste man beträffande inkomster över brytpunkten även ange fill vilka belopp höjd taxering beror på att underskott i förvärvskälla ändrats resp. pä t. ex. utelämnad inkomst. Frågan har ej berörts i promemorian.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om en höjning av sparavdraget. Svenska bankföreningen:

Vidare bör det s.k. sparavdraget i deklarationen nu höjas kraftigt i sparstimulerande syfte efter att ha varit oförändrat sedan 1975. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen sedan dess borde nu sparavdraget åtminstone fördubblas. Stärka skäl talar för en ytterligare, kraftig höjning av beloppet.

Svenska sparbanksföreningen:

Sparavdraget är en generell åtgärd som långsiktigt och varaktigt stimulerar sparandet. En höjning av sparavdraget till de av föreningen föreslagna beloppen - 2200 resp. 4400 kr. - skulle i hög grad förstärka den föreslagna skatteomläggningens positiva effekter pä inflationstakt och sparande.

SCB anser det viktigt att en utveckUng kommer till stånd av modeller för aktualisering och framskrivning av fördelningsstatisfiken liksom för att belysa och simulera effekter på levnadsförhållandena av olika samhällspo-litiska åtgärder. SCB anför vidare att de följdverkningar som omläggningen

Prop. 1981/82:197 212

fär för statistiken är svåra att fömtse samt att verket förutsätter att det får fillfälle att yttra sig över utformningen av deklarationsblanketter och liknande frågor. RRV:

Syftet med de i rapporten framlagda förslagen uppges vara att uppmuntra fill arbete, produktiva insatser och sparande samt att motverka spekulation och inflation. Det finns dock inget förslag om uppföljning av skatteförslagets effekter. Den normala bevakningen av utvecklingen av arbetskraftsutbud, sparande och inflation genom insamling och bearbetning av statistik kan inte väntas ge direkta svar på, om förändringar i olika avseenden är hänförliga just till effekter av skatteförslaget. Skattesystemets styrande effekter på hushållens beteende är i dag inte kända genom empiriska undersökningar. Det är således särskilt angeläget med en uppföljning av en skattereform vars huvudsyfte bl.a. är att påverka hushållens beteende. Även med hänsyn till att förslagen kan påverka mycket stora delar av befolkningen i flera andra avseenden bör en planerad uppföljning av reformens effekter komma till stånd.

Om beslut fattas om genomförande av skatteförslagen, fömtsätter RRV därför att beslut samtidigt fattas om uppföljning av förslagens effekter. Exempelvis skulle det vara möjligt - genom tilläggsfrågor i statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar — att studera hur enskilda individer påverkas av skafteförslaget och vilka totala effekter på arbetskraftsutbudet som detta medför.

NSD:

I detta sammanhang vill vi ta upp en fråga som har betydelse för sådana företagsägare, som avvecklat innehavda aktiebolag med hjälp av 1974 års lagstiftning (SFS 1974:990). I denna lagstiftning finns en särskild bestämmelse (11 §) om att dessa företagare inte får bilda aktiebolag omedelbart utan att då riskera att drabbas av skattekonsekvenser. Avvecklingen har skett utan kännedom om den helt nya situation och den helt nya asymmetriska beskattningen av fysiska personer, som skulle inträda om en begränsning av underskottsavdrag införs. Däremot drabbas inte aktiebolag. De som lockats avveckla sina aktiebolag har därmed betagits den praktiska möjligheten att använda den företagsform som de anser vara den riktiga i ett sådant läge. Vi hemställer därför i detta sammanhang att den berörda skatteflyktsklausulen i 1974 års lagstiftning upphävs med omedelbar verkan.

Liknande synpunkter framförs av SHIO — Familjeföretagen och Sven-ges köpmannaförbund.

NSD och SBC anser att övergångstiden för avdragsbegränsningen bör förlängas.

Prop. 1981/82:197 213

9   Lagtexten

Länsrätterna i Malmöhi4s samt Göteborgs och Bohus län anser att avmndningsregeln i 9 § 4 mom. lagen om statlig inkomstskatt bör stå kvar. Länsstyrelsen i Östergötlands län:

I 10 § 1 mom. lagen om statlig inkomstskatt föreslås att i underlag för tilläggsbelopp skall inräknas belopp varmed avdrag medgetts för eget eller makes underskott i förvärvskälla.

Länsstyrelsen utgår från att med begreppet avdrag som medgetts för underskott i förvärvskälla avses endast den del av underskottet som kunnat utnyttjas av den skattskyldige och inte hela underskottsavdraget. I praktiken redovisas nämligen hela underskottsavdraget på deklarationsblanketten, även i de fall dä underskott i förvärvskällan överstiger sam-. manräknad inkomst. Ett förtydligande i denna del bör därför lämpligen ske.

Kammarrätten i Jönköping:

I den föreslagna lydelsen av 10 § femte stycket lagen om stafiig inkomstskatt ges bl.a. regler om underskott som hänför sig till ränta på skuld avseende aktier och andelar i ett fåmansföretag.

I modem lagstiftning undviks nakna substantiv i det vällovliga syftet att åstadkomma en tämligen normal sakprosa. Detta sker ofta genom att ett substantiv får föregås av den obestämda artikeln en eller ett. Denna metod torde sällan leda tiU det missförståndet att artikeln skulle vara ett räkneord.

Vad gäller lagsfiftning av förevarande karaktär finns emellertid anledning till försiktighet. Denna försiktighet är särskUt påkallad med hänsyn till att obestämd artikel saknas i äldre delar av lagen och även till att den utelämnats på ett flertal ställen i det nu framlagda lagförslaget.

Länsrätten i Malmöhus län:

I [10 § 1 mom. femte stycket andra meningen] regleras kvittning av underskott av kapital mot inkomsten av tjänst i den män underskottet hänför sig till ränta på skuld avseende aktier eller andelar i fåmansföretag. Definition av sistnämnda begrepp återfinns i 35 § 1 a mom. sjunde stycket kommunalskattelagen. Som fåmansföretag anses aktiebolag, ekonomisk förening och handelsbolag. Eftersom kvittningssituation, när det gäller handelsbolag, särskilt regleras i föreslagna 10 § 1 mom. femte stycket punkten b) - beroende på den olika utformningen av skattskyldighet m. m. mellan aktiebolag och ekonomisk förening å ena och handelsbolag å andra sidan - bör uttrycket "fåmansföretag" utbytas mot "aktiebolag eller ekonomisk förening".

I stycket "av tjänst" stadgas också att underskottet inte fär minskas med högre belopp än vad den skattskyldige under beskattningsåret uppburit i kontant lön från företaget.

Reduceringen skaU alltså ske med den vid taxeringen fastställda inkomsten av tjänst, dock högst den kontanta lönen från företaget.

Promemorian rör sig härvid med två olika begrepp, dels inkomsten av tjänst, som påverkas av andra intäkter, kostnadsersättningar m. m. och

Prop. 1981/82:197 214

avdrag för intäkternas förvärvande, dels den kontanta lönen från företaget. Sistnämnda begrepp bör väl, såvitt länsrätten förstår, ej kunna omfatta mer än vad som kontant uppburits i lön. Andra ersättningar ävensom naturaförmåner o.d. skall således då ej heller ingå i det kvittningsbara beloppet "kontant lön". Länsrätten — som inte har nägot direkt förslag till ändring av lagtexten - vill ändå peka på den oklarhet som kan komma att råda i det praktiska taxeringsarbetet. Bestämmelsen, sådan den nu utformats, kommer säkerligen att förorsaka förfrågningar, missförstånd och tvister. Det borde således, enligt länsrättens mening, ändå övervägas om inte stadgandet kunde förtydligas med ett uttalande av departementschefen om vad som avses med kontant lön.

Enligt promemorian behövs inte en uttrycklig bestämmelse om att kvittningsrätt ej bör föreligga om den skattskyldige ej längre innehar några aktier eller andelar i företaget. Länsrätten delar ej denna bedömning. Lagtexten bör enligt länsrättens uppfattning i förtydligande syfte kompletteras med en bestämmelse om att kvittning är tillåten endast så länge aktierna eUer andelarna innehas av den skattskyldige eller så länge verksamheten bedrivs av den skattskyldige. En jämförelse med punkterna a) och b) kan annars lätt leda tiU den misstolkningen att bestämmelserna under avsnittet "av tjänst" har en annan innebörd i nu avsett hänseende än vad reglerna i a) och b) har.

1 stycket "av tjänst" talas det ej om att räntan skall avse skuld som hänför sig till förvärv av aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening. Länsrätten ifrågasätter om inte större klarhet vinns om lagtexten förses med orden "förvärv av" mellan "på skuld avseende" och "aktier eller andelar" samt ordet "den skattskyldiges" införes mellan "på" och "skuld" i samma mening.

När det gäller kvittningsrätten av underskott av kapital mot inkomst av fastighet eller rörelse bör det ocksä, enligt länsrättens bedömning, i lagtexten under punkten b) anges "förvärv av" mellan "skuld avseende" och "andelar i ett handelsbolag". Genom dessa förtydliganden kommer det fram att arten av förvärv inte spelar någon roll. Även t. ex. benefika fång (arv, testamente, gåva, bodelning) skall omfattas, blott alla andra fömtsättningar är uppfyllda. Vidare bör det uttryckligen stadgas att kvittnings-utrymmet — som avses i kommentaren i promemorian - skall minskas, när delägaren tillförs medel från bolaget i samband med att hans insats i bolaget sätts ned.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

Undantaget såvitt avser ränta på skuld för aktier eller andelar i fåmansföretag fömtsätter att räntan hänför sig till skuld som uppkommit i samband med förvärvet och att den skattskyldige innehar aktierna eller andelama. I motsats till utredningen anser länsstyrelsen att en uttrycklig bestämmelse härom skall tas in i lagtexten för att undvika missförstånd.

RSV:

10 § 1 mom. sjätte stycket lagen om statlig inkomstskatt

Den föreslagna lydelsen "Har den skattskyldige tagit upp värde av

bostadsförmån ..." bör lämpligen ändras till "Skall den skattskyldige

taxeras för värde av bostadsförmån...".

Prop. 1981/82:197 215

10    § 1 mom. åttonde stycket

I författningskommentaren (s. 161) fömtsätts det att RSV kommer att utarbeta anvisningar vad gäller räntesatsens storlek och värdet på bilar av olika märken och årsmodeller.

Enligt 60 a § taxeringskungörelsen skall RSV meddela verkstäUighetsföreskrifter till de skatteförfattningar som anges i I § taxeringslagen. I sistnämnda lagrum nämns kommunalskattelagen och lagarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt.

Vad RSV i enlighet med promemorian skall utarbeta kan inte anses utgöra rena verkställighetsföreskrifter, utan innebär en sådan utfyllnad av en lagregel att ett särskUt bemyndigande därom krävs. Som exempel pä andra fall av bemyndiganden i nu aktueUt hänseende kan nämnas förordningen (1978:23) med bemyndigande för riksskatteverket att meddela föreskrifter för värdering av bilförmån och förordningen (1981:345) med bemyndigande för riksskatteverket att meddela föreskrifter för beräkning av avdrag för bilresor.

Samma synpunkter i fråga om 10 § I mom. sjätte stycket framförs av länsrätten i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen Sveriges skattechefer. Länsrätten anför vidare:

] 1 § I mom. fjärde stycket lagen om statlig inkomstskatt Förslaget innebär att av makars B-inkomster 5000 kr. skall avräknas i första hand hos den make som har den lägsta B-inkomsten. Det förekommer att makar har lika stora B-inkomster. Hur avräkning skaU ske i dessa fall bör göras klart.

RSV:

11    § 1 mom. femte stycket

Här stadgas i andra meningen att även räntetillägg skall utgöra B-inkomst, om inkomst av förvärvskällan utgör B-inkomst. I författningskommentaren (s. 164) sägs att i vissa fall kan ett sädant tillägg avse en förvärvskälla som lämnar underskott. I så fall måste alltså bedömas om ett överskott skulle ha utgjort A- eUer B-inkomst.

En sådan bedömning är ett helt nytt inslag i den redan nu invecklade A-B-inkomstproblematiken. Den måste göras av taxeringsnämnderna "vid sidan om" den egentliga taxeringen.

De räntetillägg det är fråga om är

- räntetillägg för bostadsförmån och

- räntetillägg på gmnd av privat utnyttjande av bil, båt eller liknande tillgäng.

Dessa räntetillägg torde i regel härröra från förvärvskällor där överskott utgör A-inkomst. Vidare torde det oftast inte vara fråga om några större fillägg, bl. a. med hänsyn tUl den reducering som skall ske enligt 10 § 1 mom. sjunde stycket.

Med hänsyn fill att uppdelningen på A- och B-inkomst i övrigt är scha-blonartad, men trots detta föranleder mycket administrativt merarbete, anser RSV det angeläget att undvika det "finsnickeri", som bestämmelsen i 11 § 1 mom. femte stycket andra meningen innebär.

Om bestämmelsen far stå kvar måste för det fåtal B-inkomstfall det är fråga om bl.a. samtliga deklarationsblanketters framsida förses med en

Prop. 1981/82:197 216

särskild mta för att förse datorn med uppgift om B-räntefilläggets storlek. Skatteuträkningen bUr än mer invecklad.

Om bestämmelsen ändå skaU vara kvar bör den vara placerad i Qärde stycket, så att det framgär att den skall beaktas när 5 000-kronorsgränsen tillämpas. Eftersom fall kan uppkomma där kapitalinkomster, högst 30000 kr. enligt 10 § 1 mom. sjunde stycket skall avräknas från såväl A- som B-inkomst, krävs bestämmelser om turordningen för avräkningen. Vidare är "1 mom." utelämnat efter "10 §".

Slutligen anser RSV att det - om bestämmelsen skall vara kvar - kan ifrågasättas om inte samma sak av rättviseskäl bör gälla även för de i 10 § 1 mom. fjärde stycket 1. och 2. angivna beloppen för underlag för filläggsbelopp. Detta skulle emellertid skapa mycket stora praktiska och administrativa problem.

Sjömansbeskattningen

Enligt 9 § 2 mom. sjömansskattelagen (1958:295) beräknas skatten på engångsbelopp (t.ex. semesterersättning, retroaktiv lön m.m.) efter den procentandel, som skatten på den beskattningsbara månadsinkomsten under den månad, när engångsbeloppet avräknas, utgör av månadsinkomsten jämte värdet av fri kost.

I de fall underlaget för beräkning av grundbelopp skiljer sig från det underlag som skall ligga fill gmnd för beräkning av tilläggsbelopp ger nu nämnda regel inte tillräcklig ledning för att beräkna skatten på engångsbelopp. Eftersom det i promemorian (s. 136) fömtsätts att de marginalskattelättnader och avdragsbegränsningar som skall gälla för inkomsttagare i land även skall gälla för ombordanställda, bör detta även avse engångsbeloppen. Det krävs därför att någon särskUd formel för beräkning av skatt på engångsbelopp utarbetas.

Lagen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst På s. 134 i promemorian föreslås att den skatteskala, liksom de övriga skatteregler, som gällde vid taxeringen för de aktuella år under vilka fördelning skaU ske, skall tillämpas. Denna nya princip bör lämpligen föras in i 1 § tredje stycket i lagen. Ändring bör även ske av punkt 2 av anvisningarna till 1 §.

10    Administrativa frågor

10.1 Beslutsunderlaget

Åtskilliga remissinstanser anser att den föreslagna reformen och dess verkningar borde ha blivit föremål för en djupare analys och att det är omöjligt att bedöma dessa utan kännedom om finansieringen.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län (majoriteten) kritiserar att beskrivningen av effektema har skett utan hänsyn till finansieringen. Vidare anför länsrätten att effekterna av de föreslagna ändringarna inte i många andra hänseenden kan anses vara tillräckligt belysta samt att stora väsentliga ändringar, vars effekter inte är ordentligt utredda, är ägnade att medföra stor osäkerhet för berörd allmänhet och stora tillämpningsproblem för såväl skatteförvaltning som förvaltningsdomstolar.

Prop. 1981/82:197 217

RRV anser att innehåUet i promemorian i väsentliga delar avviker från de krav på analys och fullständighet som bmkar ställas i det offentliga utredningsväsendet.

RSV framhåller att konsekvensema för skatteförvaltningen endast beskrivits i mer övergripande ordalag samt anser att effekterna för enskilda är ofuUständigt redovisade.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser det otillfredsställande att i promemorian framläggs förslag som innehåller brister som klart anges och fömtsätter att ansträngningar görs under ärendets fortsatta beredning för att undanröja dessa brister.

SACO/SR anser att den föreslagna begränsningen och dess konsekven
ser är otUlräckligt utredda. '

Finansbolagens förening:

Ett genomförande av förslagen skulle få omfattande och djupgående effekter i det svenska samhället.- Mot den bakgmnden finner föreningen det anmärkningsvärt att rapporten inte innehåller någon analys av effekterna av de omvälvande förslägen. Inte heller redovisas motiven för vissa av förslagen.

Föreningen Sveriges fögderiljänsiemän kritiserar att man i förslaget inte redovisat hur reformen skall finansieras, till följd varav det är omöjligt för den enskilde att nu se vilka följder reformen kommer att få för hans ekonomi, samt anför att de reeUa effekterna naturligtvis också påverkas av en rad okända faktorer säsom inflation, löneutveckling, räntepolitik och kommunalskattens utveckling.

KF:

Den föreslagna skattereformen beräknas medföra en minskning av uttaget av statlig inkomstskatt med omkring 25 % eller ca 9 miljarder kr. Den expertgrupp inom budgetdepartementet som lagt fram förslaget har inte prövat frågan om skattereformens finansiering, men väl uttalat sig om förslagets marknadseffekter i olika hänseenden. I den överenskommelse mellan regeringen och socialdemokraterna som Ugger till gmnd för expertgmppens arbete framhålls att skattereformen i sin helhet bör finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgiften eller genom införande av en vidare produktionsfaktorskatt. Enligt KF:s uppfattning hade det varit önskvärt, att expertgruppen i vart fall hade diskuterat och analyserat effekterna av alternativa finansieringsformer. De framlagda förslagen berör i allt väsentligt eller sä gott som uteslutande inkomstskattens roll som fördelningspolitiskt instmment. Expertgmppen framhåller att det helt övervägande antalet inkomsttagare får med de nya reglerna en sänkt inkomstskatt. Med hänsyn till att reformen har fömtsätts bli totalfinansierad skuUe det ha varit mycket värdefuUt för såväl den enskilde skattebetalaren som samhäUet att få klarlagt vilka kategorier skattskyldiga som skall finansiera reformen. Resonemanget om marknadseffekter m. m. är svårt för att inte säga omöjligt att bedöma utan att ha kunskap om på vilket sätt och av vilka reformen skall betalas.

Prop. 1981/82:197 218

NSD kan inte acceptera att sä stor principiell omläggning som förslaget innebär görs pä så bristfälligt utredningsmaterial och anser att man bör avvakta ett principbetänkande från kommittén om underskottsavdrag.

SBEF anför ätt ett så genomgripande förslag som det här är fråga om inte bör genomföras utan att en ordentlig utredning görs om effektema av förslaget samt att en sådan av naturliga skäl inte har medhunnits. Redan detta förhållande talar enligt SBEF:s mening för att förslagen i nu berörd del inte läggs tUl gmnd för lagstiftning.

Svenska företagares riksförbund kritiserar att det inte finns någon utredning om vilka effekter pä det ekonomiska livet som ett genomförande av förslaget skulle få.

Sveriges aktiesparares riksförbund:

Det är allvarligt om den politiska låsning som uppkommit genom skatteförslaget skulle leda fill att de noggranna analyser som borde ägnas dylika avgörande ekonomiska frågor icke kommer tUl stånd. Förbundet finner att de samhällsekonomiska effektema av de framlagda förslagen icke är utredda så omsorgsfullt som rimligen bör krävas i dessa utomordentligt viktiga frågor. I stället kännetecknas hela förslaget av en genomgående vårdslöshet mot den enskilda skattebetalaren. Vår rekommendation är att detta lagförslag inte läggs till grund för en lagstiftning. Tillräcklig utredning bör först äga mm.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Den nu remitterade promemorian innehåller förslag om en genomgripande omläggning av den statliga inkomstbeskattningen. Förslagen har utarbetats av en 1981 särskUt tillsatt arbetsgmpp efter att en politisk uppgörelse i skattefrågan träffats mellan centerpartiet, folkpartiet och SAP. Huvudpunkterna i den föreslagna reformen är att marginalskatten skall sänkas, reformens första moment, och att den skatteminskning som följer av rätten att göra underskottsavdrag skall begränsas till högst 50 % av avdragsbeloppet, reformens andra moment.

Det regelsystem som föreslås i promemorian får anses innebära den mest dramatiska förändringen i svensk beskattning sedan tUlkomsten av 1928 års kommunalskattelag.

Organisationema finner det anmärkningsvärt att förslagspartierna bundit sig för en så genomgripande reform utan att besluten föregåtts av en ordentlig analys av förslagen och inte heller någon egentlig belysning av de effekter som reformen kan förmodas medföra för nyetablering, i form av snedvridningseffekter för företag och marknader och allmän påverkan av svensk ekonomi. Det förtjänar även att påpekas att förfarandet att den politiska beslutsprocessen föregår förslag och remissbehandling inte är förenligt med hittiUsvarande förvaltningspraxis i vårt land.

SRF anför att det - kanske med rätta - hävdas att förslaget innebär den mest genomgripande omläggningen av inkomstbeskattningen efter införandet av kommunalskattelagen 1928, att då rimligen en däremot svarande inträngande utredning borde ligga tiU gmnd, att så uppenbarligen nu inte är fallet samt att SRF beklagar detta. Vidare anför SRF att en reform inte bör

Prop. 1981/82:197 219

politiskt bindas så hårt att synpunkter från remissinstanserna blir i det närmaste omöjliga att beakta.

Sveriges villaägareförbund beklagar att informationen har varit så bristfällig och endast belyst inkomstskatten och inte finansieringen, varigenom intrycket bUvit alltför positivt och debatten gmndad pä felaktiga fömtsättningar.

10.2 Administrativa frågor

Remissinstanserna påpekar aft skattemyndigheterna redan har en svår arbetssituation, att den föreslagna reformen inte minst i förening med en eventuell produktionsfaktorskatt skulle allvarligt förvärra förhållandena, att skattereglerna är alltför komplicerade samt att betydande förenklingar är påkallade.

Kammarrätten i Jönköping:

Skattesystemet är redan så komplicerat, att behovet av förenklingar framstår som mycket stort. Kammarrätten noterar därför med tillfredsställelse att kravet pä enkelhet varit en viktig utgångspunkt vid utformningen av förslagen. Kammarrätten fömtsätter att denna utgångspunkt blir vägledande också vid den slutliga utformningen av propositionstexten.

Länsrätten i Stockholms län anser att förslagen i promemorian kommer aft leda till ett ännu mer komplicerat och svårtillgängligt skattesystem och påpekar att huvudprinciperna kompletteras med åtskilliga särbestämmelser samt att ytterligare sädana kan beräknas tillkomma i framtiden. Länsrätten anför ocksä att de skattskyldigas befattning med sina deklarationer kompliceras och att uppgiftslämnandet i deklarationerna torde fä byggas ut avsevärt samt fortsätter:

Förslagen kommer att leda till ett betydande merarbete för skatteförvaltningen och skaftedomstolarna i ett läge där dessa redan är hårt arbetstyngda och arbetar med betydande eftersläpningar. Den samlade översynen av skattereglerna och skatteprocessen blir än mer angelägen. Taxeringsmyndigheterna mäste med den föreslagna nya ordningen i ett stort antal fall fastställa ytterligare ett skatteunderlag. Många skattskyldiga måste underrättas om gmnderna för avvikelse från deklarationerna i detta nya hänseende för att de ska fä möjlighet att överväga om de ska föra talan mot taxeringsnämndens beslut om underlag för beräkning av tilläggsbelopp. Antalet uppgifter i skattelängder och skattsedlar på slutlig skatt stiger. Skattedomstolarna kommer att få än flera skattemål att handlägga.

Länsrätten i Malmöhus län:

Från principiell synpunkt kan framhållas att den föreslagna reformen innebär att något heh nytt införs i den svenska skatterätten. Det system som föreslås kan bli svårt att administrera. I promemorian uttalas dock att en utgångspunkt för förslagen är att kravet pä enkelhet måste ges hög prioritet, bl. a. för att undvika att öka belastningen på skatteförvaltningen.

Prop. 1981/82:197 220

Vidare sägs att det nya regelverket inte får bli alltför svåröverskådligt och ohanterligt. Länsrätten vill framhåUa vikten av att dessa synpunkter verkligen blir beaktade. Skatteadministrationen är f. n. hårt belastad. Länsrätten befarar därför att de nya skattereglerna kommer att medföra en ökning av antalet skattemål. Länsrätten vill även i detta sammanhang understryka att rättssäkerhet för de enskilda skattskyldiga också bör vara vägledande vid systemets utformning. Detta kan bl.a. iakttagas genom enkla och lättiUämpliga regler samt genom lättillgänglig och god information.

Förslaget har, enligt promemorian, utformats sä att det inte skall försvåra mera långsiktiga lösningar. Det pågår f. n. ett flertal utredningar som kan komma att bli av betydelse för lösningen av de problem som nu finns i fråga om underskottsavdragen. Reformen är tänkt alt bli genomförd under tre år, med början kalenderåret 1983. Länsrätten vill i detta sammanhang betona att eftersom det är ett helt nytt system som skall införas nya problem kommer att uppstå. Länsrätten anser det därför vara angeläget att tillämpningssvårigheter och andra övergångsproblem noggrant följs upp. Det är, enligt länsrättens uppfattning, vikfigt att de pågående utredningarna erhåUer sådana direktiv att förbättringar av reformen möjliggörs under en övergångstid. Med hänsyn tUl de praktiska problem som enligt länsrättens mening tveklöst kommer att uppstå för de rättstillämpande myndigheterna är det nödvändigt att denna uppföljningstid ej blir för lång. Enligt länsrättens bedömning bör denna tid kunna knytas till den i promemorian föreslagna övergångstiden 1983-1985. När denna tid har gått fill ända (1986 års taxering), bör ocksä övergångsproblemen kunna vara lösta.

Länsrätten i Göteborgs och Bohus län:

Den tekniska utformningen av avdragsbegränsningen innebär att särskilt debiteringen av statlig inkomstskatt komphceras. Gmndbeloppet skall beräknas på den beskattningsbara inkomsten, vilket inte torde vålla några svårigheter. Tilläggsbeloppet skall beräknas på den beskattningsbara inkomsten ökad med underskottsavdrag, förlustavdrag och räntetillägg och minskad med inkomst av kapital, dock med högst 30000 kr., och med viss inkomst av tjänst, fastighet eller rörelse. Bestämmandet av underlaget för tilläggsbelopp har sådan vikt att det bör jämställas med fastställandet av taxerad inkomst. Underlaget för tiUäggbelopp bör därför antecknas särskilt i skattelängden och vederbörliga ändringar göras i bl. a. 68 § taxeringslagen. Vid ändring i taxering, där tilläggsbelopp beräknas, bör det åligga länsrätt och överinstanser att bestämma underlaget för tilläggsbelopp. För länsrätternas del kan bestämmelse härom lämpligen införas i 50 § taxeringskungörelsen. Förslagets genomförande innebär följaktligen att länsrätternas domsblanketter m. m. måste göras om.

Expertgmppen har strävat efter att göra tilläggen till det nuvarande regelsystemet så enkla som möjligt. Länsrätten nödgas dock konstatera att de nya reglerna i många avseenden medför en komplicering av systemet, som kommer att ställa myndigheterna inför stora problem av praktisk och principiell art. En del av de enkla och schablonartade bestämmelser, som föreslås om t. ex. räntetiUägg, medför klart otillfredsställande resultat och måste kompletteras och därmed också kompliceras för att bli acceptabla bl.a. från rättvisesynpunkt.

Enligt länsrättens bedömning leder förslaget till ett än mer markerat skattetänkande hos allmänheten. Det kommer att ställa större krav på de

Prop. 1981/82:197 221

skattskyldiga bl.a. när det gäller redovisning av förmögenhetsrättsliga förhållanden. Reglernas komplexitet kommer sannolikt att leda till ett ökat antal skatteprocesser. Belastningen på skattedomstolarna kommer att öka både i fråga om antal mål och i fråga om målens svårhetsgrad.

Statskontorets allmänna bedömning är att ett förverkligande fullt ut av skatteuppgörelsen, trots ansträngningar att hålla tillbaka de administrativa effekterna, kommer att medföra ett inte obetydligt administrativt merarbete för de skattskyldiga och myndigheterna. Statskontoret anför vidare:

Enligt betänkandet skall förslaget börja tillämpas fr. o. m. inkomståret 1983. Det innebär att de nya reglerna skall vara klara och kunna tillämpas prakfiskt under hösten 1982. De lokala skattemyndigheterna måste då exempelvis kunna meddela beslut om särskild beräkningsgrund med ledning av de regler som skall gälla för 1983. För uppbörd av skatt krävs att blanketter, tabeller, ADB-system etc. är utvecklade i god tid före ingången av 1983. Alla skattskyldiga behöver också ha informafion om de nya reglema och skatteförvaltningens personal bör vara utbildad i god tid för att kunna svara på allmänhetens frågor.

Med hänsyn tiU det betydande förberedelsearbete som således krävs, den mycket korta tid som stär tiU buds även vid ett snabbt riksdagsbeslut och den besvärliga arbetssituationen som redan nu råder inom skatteförvaltningen ifrågasätter statskontoret om genomförandetidpunkten är realistisk. Avser man att parallellt införa produktionsfaktorskatt är fidpunkten enligt statskontoret bestämda uppfattning definitivt orealistisk.

Statskontoret uttalar också att den omläggning av skattesystemet som föreslås innebär en betydligt ökad beskattning i företagssektorn och en motsvarande minskning hos löntagarna, att detta kräver en anpassning av skatteadministrationen, att det - om de nu aktuella förslagen genomförs -blir nödvändigt att omfördela resurser från de lokala skattemyndigheterna till länsstyrelserna, att man därutöver på nytt bör överväga de lokala skattemyndigheternas organisatoriska ställning, att ett mål bör vara att förlägga huvuddelen av beskattningsverksamheten tUl de lokala skattemyndigheterna och inordna dessa i länsstyrelserna, att arbetsgivarkontrol-len är eftersatt i förhållande till annan skattekontroll, att denna obalans ytterligare förstärks om produktionsfaktorskatt införs eller avgiftsuttaget ökar samt att det därför numera är mer angeläget än tidigare att avgiftsadministrationen förs över tUl skatteförvaltningen.

RRV:

Den genom RS-reformen fömtsätta utbyggnaden av granskningsorganisationen har ännu inte helt genomförts. Åtskilliga inom reformens ram planerade rationaliseringsåtgärder har inte heller kommit till stånd. RS-reformen har hittills inneburit stora påfrestningar på skatteförvaltningen genom ökad arbetsvolym, störningar i ADB-driften, vakanser m.m. Den eftersträvade kontrollnivån vid inkomstbeskattningen har härigenom inte uppnåtts.

Prop. 1981/82:197 222

RSV uttalar att det av resursskäl måste allvarligt prövas om inte ett flertal former av småavdrag, vUkas existens i dag motiveras av skatteförmågeprincipen, bör kompletteras med ett schablonavdrag samt att en reform med denna inriktning är nödvändig redan för att i dagens situafion kunna upprätthålla en godtagbar granskningsnivå. RSV anför vidare:

I promemorian har betonats vikten av enkelhet. Detta främst med tanke på taxeringsorganisationens arbetssituation. Som framgår i det följande av detta yttrande medför förslaget ändå en betydande ökning av skattemyndigheternas arbete. Det är mot denna bakgmnd som de uttalanden som görs i promemorian angående förfiningar av reformen bör ses. RSV har i och för sig förståelse för att förslaget kan behöva kompletteras.

Detta framgår bl. a. av det tidigare anförda. Av den redogörelse som i det följande lämnas över skatteförvaltningens nuvarande arbetssituation och förslagets konsekvenser framgår klart att kompletterande reformer inte är möjUga såvida dessa i sig inte innebär förenklingar eller förenklingar i annat hänseende samtidigt genomförs.

För den nya organisation av taxering i första instans som gäller fr. o. m. 1978 gäller bemanningsresurser som beräknats utifrån de under år 1975 gällande förhåUandena. Det sålunda framräknade behovet av tjänster skulle successivt tillföras organisationen, vUket också har skett t. o. m. år 1980. Av den beslutade bemanningen saknas 160 tjänster, som var avsedda för granskningsorganisationen vid de lokala skattemyndigheterna. Den deklarationsvolym som skulle handläggas av dessa granskare uppgår till ca 650000 deklarationer. Det är enligt RSV:s mening synnerligen angeläget att de urspmngliga bemanningsbesluten verkställs för att i nägon mån Undra nuvarande prekära arbetsläge inom taxeringsorganisafionen. Här bör särskilt framhållas att antalet deklarationer nu är ca 800000 fler (ca 12%) än 1975. I vissa län uppgår volymökningen till 35%. Den största delen av ökningen hänför sig till det mera svårgranskade materialet.

Ändringarna i de materiella och formella reglerna har varit omfattande sedan de urspmngliga bemanningsberäkningama gjordes. Trots att skatteförvaltningen har en omfattande och intensiv utbUdningsverksamhet gör RSV den bedömningen att det inte är möjligt att belasta granskningstjänstemännen med ytterUgare regler utan risk för en kraftig försämring av kvaliteten på granskningen. Det nu sagda skaU ses mot bakgmnd av att det redan i nuläget inom organisationen hävdas att tolkningen av reglerna många gånger måste göras otillåtet extensiv. Det nu föreliggande förslaget är fill sin natur sådant att det tvingar granskarna tUl en siffergranskning i stället för att rikta in sig på det mera komplicerade skatteundandragandet.

RSV uttalar också att det är väsentligt att frågor om uppgiftsskyldighet och utformning av blanketter ägnas stort intresse redan på utredningsstadiet, innan arbetet på en ny lagstiftning har fortskridit för långt, att tiden uppenbarligen inte har medgett utarbetandet av en deklarationsblankett samt att RSV har funnit att förslaget medför stora svårigheter att utforma ändamålsenUga blanketter. RSV beräknar aft ca 650000 skattskyldiga behöver lämna särskilda uppgifter för fastställande av underlag för tilläggsbelopp, att granskningen av dessa uppgifter tar i anspråk ca 43 årsarbetskraf-

Prop. 1981/82:197 223

ter, vilket motsvarar ca 86 handläggare under granskningsperioden, samt att huvuddelen av merarbetet torde falla på tjänstemannagranskade deklarationer. RSV anför vidare att tjänstegranskama redan i dag har en mängd arbetsmoment att beakta eller utföra, att tillkommande arbetsmoment kan splittra uppmärksamheten och koncentrationen och därför nedsätta granskningshastigheten mer än de tillkommande arbetsmomenten motiverar, att även arbetet med att informera och besvara frågor från allmänheten kommer att öka samt att även detta merarbete i huvudsak torde falla på tjänstegranskarna. RSV:s resursberäkning gäller under förutsättning att förslaget om allmän produktionsfaktorskatt inte genomförs och omfattar inte den ytterligare personal som behövs för beräkning av preliminär skatt m. m. RSV beräknar att registreringskostnadema ökar med omkring 90000 kr., att den erforderliga utbildningen kostar ca 7 milj. kr., varav 2,3 milj. kr. utgör direkta merkostnader, samt att ökad information måste ges de skattskyldiga tiU en kostnad av ca 2,5 milj. kr. 1 fråga om jämkning av preliminär skatt påpekar RSV att den hittUlsvarande normala beräkningsgrunden inte kan användas i det nya systemet, att beräkningarna blir svårare samt att arbetsbördan kommer att öka betydligt för de lokala skattemyndigheterna. RSV fortsätter:

Det är inte bara själva beräkningarna som försvåras och tar längre tid. Förfrågningarna från allmänheten kommer givetvis att öka och ta mycken tid i anspråk. Reglema för skatteuträkningama är ju redan nu så invecklade att mänga skattskyldiga inte förstår den informafion som lämnas i bl.a. broschyrer trots alla ansträngningar att göra dem lättillgängliga. Genom reformen införs nya facktermer och begrepp, som inte låter sig översättas till ett vardagligare språk. Problemen blir inte mindre av att reformen genomförs i etapper, där t. ex. skatteuträkningen för inkomståret 1984 kommer att skilja sig avsevärt från 1985. Det blir alltså inte fråga om någon tillfäUig arbetstopp utan en förstärkning av personalen är ofrånkomlig-

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Taxeringsorganisationen har fortfarande inkömingsproblem. RS-reformen har inte fullföljts. Antalet deklarafioner har ökat sedan bemanningsberäkningama gjordes. Ändringar och fillägg i skattelagstiftningen under de senaste åren har förorsakat ett avsevärt merarbete. Budgetdepartementet har nyligen beslutat att deklarationsgranskningen med hjälp av fritidsfunktionärer skall skäras ned. I årets budgetproposition föreslås att skat-teadministrafionen åter skall omfattas av de generella nedskärningarna av anslagen. Både inkomstskattereformen och promsen är avsedda att genomföras fr. o. m. 1983. Ett mycket stort antal viktiga detaljfrågor är ännu olösta. Länsstyrelsen vill även erinra om att genomgripande ändringar på företagsbeskattningens område beslutats tidigare att tillämpas fr. o. m. 1984 års taxering. Förberedelsearbetet under den korta tid som återstår tiU genomförandet medför stora påfrestningar för skatteförvaltningen. Länsstyrelsen menar sammanfattningsvis att skatteförvaltningen mäste tillföras relativt betydande resurser, om man skall klara av alla nya uppgifter med bibehållen ambitionsnivå i arbetet.

Prop. 1981/82:197 224

I skUda sammanhang har länsstyrelsen understmkit behovet av förenklingar i nuvarande skattesystem och även lämnat ett antal förslag till åtgärder. Länsstyrelsen anser det angeläget att ett reformarbete med detta syfte tidsmässigt samordnas med inkomstskattereformen. Än viktigare ter sig detta om en allmän produktionsfaktorskatt väljs som finansieringskälla.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Länsstyrelsen vill först peka på den besvärande arbetssituation som f. n. råder beträffande deklarafionsgranskningen vid taxering i första instans. Kontrollen av deklarationerna är sålunda i stor utsträckning alltför ytlig och på många punkter förekommer ingen kontroll alls. Detta är bland annat en följd av ett alltmer komplicerat skattesystem, som dessutom ständigt är föremål för ändringar. Det är därför mycket angeläget att alla möjligheter att förenkla skattesystemet tas fill vara. Detta gäller i särskilt hög grad när större skattereformer skall genomföras. I promemorian sägs mycket riktigt att kravet på enkelhet måste ges hög prioritet och förenklingar av skattereglerna göras. Om förslagen i promemorian genomförs torde de dock totalt sett helt klart innebära en hel del merarbete för skatteadministrationen trots att förenklingar på vissa punkter har föreslagits. Expertgmppen kan enligt länsstyrelsens mening inte anses ha levt upp till målsättningen att åstadkomma förenklingar av redan existerande skatteregler. Länsstyrelsen vill därför kraftigt understryka att förenklingar nu måste ske på andra områden inom skattesystemet. Många förslag till sädana förenkUngar har redan framförts i de av länsstyrelserna till kommundepartementet avlämnade långtidsbedömningarna för budgetåren 1982/83—1985/86. Några exempel härpå är att schablonavdraget under inkomst av tjänst höjs fill minst 1000 kr., att avdrag för frivilligt periodiskt understöd slopas, att avdrag för kapitalförsäkringspremier slopas, att förvärvsavdraget slopas, att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga på gmnd av sjukdom slopas.

Länsstyrelsen i Blekinge län:

Från länsstyrelsens sida har Uksom från ett flertal representanter för skatteförvaltningen i riket i ett otal sammanhang framhållits, att nuvarande skattesystem blivit så invecklat, att det inte längre kan hanteras på ett tillfredsställande sätt. Behovet av förenklingar har påtalats och förslag väckts. Trots att en del förenklingar i andra sammanhang åstadkommits eller aviserats, är det med bestörtning länsstyrelsen tar del av innehållet i de tvä betänkandena. Även om förslagsställarna gjort mycket för att välja det enklaste av olika altemativ kommer reformerna att kräva stora ytterligare resurserom inte effektiviteten hos skatteförvaltningen helt skall eftersättas. Vad värre är är dock, att efter hand nya regler tillskapas i sädan omfattning, att det inte längre är möjligt för den enskilde skattetjänstemannen att kunna allt. RS-reformen syftade bl. a. till att endast en granskning av deklarationen skulle ske och endast en tjänsteman skulle ha kontakter med den skattskyldige. Detta skulle vid ett fullt genomförande innebära att samma tjänsteman skulle klara inkomstbeskattning, pensionsgmndande inkomst och skattetillägg. Redan detta ställer stora krav pä den enskUde tjänstemannen. Den reformerade inkomstbeskattningen ställer nya krav och härtiU kommer en helt ny skatt — promsen - som vederbörande måste lära sig.

Prop. 1981/82:197 225

Skatteförvaltningens resurser är som bekant hårt ansträngda. RS-ut-byggnaden är inte färdig. Besparingar gör att nyrekrytering inte kan ske förrän vakans uppkommit. Eftersom en tjänsteman inte kan granska rörelsedeklarationer förrän efter två års internutbildning saknas redan i dagsläget möjlighet att besätta alla existerande tjänster. Ett genomförande av de föreliggande förslagen skulle innebära att ytterligare avsevärd personalförstärkning behövs. För att personalen skall hinna utbildas måste den, om ändringarna gäller från 1984 ärs taxering anställas våren-sommaren 1982.

Inte bara för granskning och beredning av deklarationer behövs resursförstärkning. Även besvärsenheterna torde komma att drabbas av ökade arbetsuppgifter. Behovet av uppdelning av ränteutgifter mellan förvärvskällor skapar nya konfliktanledningar. Om inte reformen i detta hänseendet skall stanna på papperet i avsaknad av kontroll, lär ett mycket stort antal processer, om i och för sig inte särskih stora belopp, kunna förväntas i skattedomstolama.

Inte bara för skatteförvaltningen kommer föreslagna reformer att innebära ökad börda. Bokföringsmedhjälparna får avsevärt mer att göra och kommer att fä ökade personalbehov. Dessa behov täcks delvis genom att personal från skatteförvaltningen erbjuds anställning med åtföljande ytterligare rekryterings- och utbildningsbehov inom förvaltningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att skatteförslaget innebär en ökad arbetsbelastning för beskattningsmyndigheterna och kontrollproblem i fråga om hänförande av ett avdrag till rätt förvärvskälla och avgränsning av förvärvskällorna samt att beräkningarna av underlaget för tilläggsbelopp kommer att innebära en ökad arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

En stor olägenhet i vårt inkomstskattesystem är de omfattande och krångliga reglerna som tillkommit genom att man inte planmässigt sökt långsiktiga lösningar utan snarare vidtagit ätgärder för att tillrättalägga vissa detaljer. Kritik frän allmänheten möter dagligen de tjänstemän som arbetar på faltet med inkomstbeskattningen. Även personalen hos skattemyndigheterna uttrycker ofta sitt missnöje med det komplexa och krångliga regelsystem som omgärdar inkomstbeskattningen. Det föreligger ofta svårigheter att få de skattskyldiga att förstå de regler som ligger till gmnd för beslut i beskattningsfrågor. Länsstyrelsen vill därför även i detta yttrande framhålla att det är mycket angeläget att man i en lösning pä längre sikt mycket starkare än hittiUs beaktar kravet på förenkUngar.

Expertgmppen har på s. 53 i promemorian pä ett bra sätt redogjort för sin syn på kravet pä enkelhet. Tyvärr måste länsstyrelsen konstatera att kravet på enkelhet i förslagen i alltför hög grad fått ge vika för andra krav. Detta leder till att de nu lagda förslagen ytterligare kommer att komplicera regelsystemet. Inte heller har förenklingar av någon betydelse i gällande regler föreslagits. Länsstyrelsen befarar att de nya reglerna kan leda fill svårigheter bäde för allmänhet och myndigheter. För allmänheten rör det sig om svårigheter att själv planera, deklarera och kontrollera sin skatt. För myndighetema är risken stor att det praktiska handhavandet blir så arbetskrävande att andra angelägna arbetsuppgifter som skattekontroll måste eftersättas.

15   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 226

Länsstyrelsens bedömning är att förslaget tUl skattereform leder till ytterligare krångligheter i ett redan alltför invecklat system. Kraven på såväl allmänhet som skattemyndigheter kommer att öka och den administrativa apparaten att växa.

Inom skatteförvaltningen pågår f. n. utvecklingsarbete med metoder för skattekontroll. En genomgående tankegång i detta arbete är att åstadkomma en planenlig kontroU av de skattskyldiga. Risken blir nu att kontrollen alltför mycket kommer att domineras av prövning av underskottsavdrag och förvärvskälleavgränsningar. Detta kan inte ses som en ändamålsenlig utveckling av skattekontrollen. Denna bör i stället riktas mot det väsentliga skatteundandragandet. Länsstyrelsen anser det viktigt att behovet av kontroll beaktas vid bedömningen av förslaget.

Granskningsmyndigheternas resurser är redan nu hårt ansträngda. Den bemanningsberäkning som gjordes i samband med RS-reformen är inte längre aktuell. Bl. a. har den förlängda taxeringsperioden inte fullt genomförts och det komplicerade deklarationsmaterialet ökat i antal. Samtidigt kommer tUldelningen av medel för fritidsgranskning som utgör en buffert för skattemyndigheterna att reduceras. Därtill kommer en aUmän nedskärning av myndigheternas anslag i besparingssyfte. Av årets statsverksproposition framgår dessutom att den slutgilfiga utbyggnaden av RS-organisa-tionen fär anstå. Det är därför ytterst angeläget att de granskningsresurser som finns används på ett ändamålsenligt sätt och sätts in mot det väsentliga skatteundandragandet.

Om den nuvarande kontroll- och servicenivån skall kunna bibehållas efter införandet av de ändringar som föreslagits krävs antingen en resursförstärkning eller genomförande av betydande förenklingar i nu gällande ordning. Det senare alternativet är det mest tilltalande. Tänkbara förenklingar som skulle kunna ge betydande resurstillskott för angelägen kontroU är

—definitiv källskatt för löntagare

—ökat schablonavdrag från inkomst av tjänst

—borttagande av sambeskattningen

—förlängd taxeringsperiod m.fl.

Länsstyrelsen i Värmlands län:

Skatteförvaltningen måste fortfarande anses befinna sig i inledningsskedet av en mycket genomgripande omorganisation föranledd av den s.k. RS-utredningen. Mycket stark kritik har framförts i fråga om förvaltningens möjlighet att leva upp fill utredningens förslag och målsättning. Kritiken måste - åtminstone till viss del - anses berättigad.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Det är t. ex. orimligt att f. n. innan RS-reformen är helt genomförd lägga ytterligare arbetsuppgifter på lokala skattemyndigheterna, taxeringsenheterna och taxeringsnämnderna utan betydande tUlskott av personal. I detta sammanhang bör uppmärksammas att under överskådlig fid ett stort antal deklarationer kommer att granskas av s. k. fritidsgranskare, vilket medför en stor extra arbetsbelastning på lokala skattemyndigheterna eftersom fritidsgranskarna inte beräknar pensionsgmndande inkomst eller påför skattetillägg och förseningsavgift. Detta extraarbete utförs i dag av lokala

Prop. 1981/82:197 227

skattemyndigheterna utan att dessa tilldelats några personella resurser härför.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att undantagsbestämmelser, som kan vara påkallade från rättvisesynpunkt, innebär ett frängående av föresatsen att de nya bestämmelserna skall utformas enkelt, att förslaget inte beaktar de svårigheter som kan väntas uppkomma, t.ex. i fräga om att hänföra en kostnad till rätt förvärvskälla, samt att det är påtaglig brist att förslaget inte har föregåtts av en analys hur fiUäggsbeloppet skaU redovisas i deklarationsblanketter, längder och slutskattsedlar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Det förslag som framlagts är enligt länsstyrelsens mening alltför detaljerat. Ny lagstiftning kräver erfarenhetsmässigt ökad information fill de skattskyldiga samt ökad kontroll från skattemyndigheternas sida. Ju mera detaljerad den nya lagstiftningen är desto större blir informations- och kontrollbehovet. I detta sammanhang bör också framhållas att vid 1984 års taxeringar tillämpas för första gängen många nyligen beslutade ändringar på företagsbeskattningens område. Ett införande av bestämmelser om underskottsavdragen i enlighet med förslaget innebär enligt länsstyrelsens bedömning att kontrollen av den nya lagstiftningen med nuvarande resurser inom skatteadministrationen inte kan läggas på en acceptabel nivå. Om ökade resurser för kontrollen inte ställs tiU förfogande måste därför förslaget om underskottsavdragen förenklas. Vidare måste även skattereglerna på andra områden förenklas.

Skattechefen i Kronobergs län:

Det merarbete som en ändring av bestämmelsema skulle medföra för granskarna hänger främst samman med att fastställa underiag för beräkning av tilläggsbeloppet. Granskarna skall därvid ta hänsyn till vissa till-läggsposter enligt avsnitt 6.3 i förslaget och måste därför bl. a. kontrollera att eventuella överskott under kapital kvittas mot underskott av villafas-fighet, beräkna hur stor del av räntekostnaderna för rörelse samt jordbmks- eller hyresfastighet som belöper på privatbostaden och därefter kvitta dessa mot eventuella underskott i förvärvskällan eller överskott under inkomst av kapital. Dessutom skaU vid beräkning av underlaget för tilläggsbelopp de räntor som belöper på eventuell privat användning av bil i rörelsen samt privat bostad i ovannämnda fastigheter beaktas, liksom lån som använts för anskaffande av näringsverksamhet.

Vid granskning av skattskyldig med inkomst över brytpunkten innebär nämnda arbetsmoment ett betydande merarbete för granskarna. Något egentligt kontrollarbete är det inte fråga om, utan endast att man med hjälp av i deklarationen förhoppningsvis befinfiiga uppgifter skall kunna få fram ett riktigt debiteringsunderlag. Detta innebär en ytterligare förskjutning av granskningsarbetet från kontroll fill beredning av deklarationer.

Ur granskningssynpunkt nödgas man sammanfattningsvis konstatera att lagen ålägger oss att granska alla avlämnade självdeklarationer liksom att detta skall ske med millimeterrättvisa. I takt med att skattelagstiftningen

Prop. 1981/82:197 228

byggts på med nya bestämmelser har mer tid fått anslås till den s. k. beslutsredovisningen på deklarationsblanketten. Datahjälpen har blivit ett måste och den kräver att varje belopp finns på sin rätta rad liksom kryssen i sina rätta mtor. Det nu aktuella förslaget kommer med all sannolikhet att medföra än mer avancerad beslutsredovisning, som i sin tur medför att än mer tid av deklarationsgranskningen fär tas från kontrollen av innehållet i deklarationerna för att göra dessa klara för registrering av lämnade uppgifter.

I första hand går nuvarande komplicerade skattelagstiftning ut över de skattskyldiga. Klagomålen och det dåliga humöret går däremot oftast ut över skatteförvaltningarnas personal. De föreslagna ändringarna skärper läget.

Situationen är allvarlig redan i nuläget. Framför allt måste vi värna om rättssäkerheten för de enskilda skattebetalarna/människorna. Kraven på skatteförvaltningen att förverkliga detta mål och att se till att samhället fär in erforderliga medel har successivt ökat. Disproportionen mellan krav och möjligheter att förverkliga desamma är redan för stor. Om utrymme skall finnas för att i praktiken också tillämpa den föreslagna inkomstskatterefoi-men krävs snara åtgärder. I första hand måste omgående ske radikala förenklingar av gällande rätt och tillämpningen av denna. I andra hand erfordras personella förstärkningar och icke som i dag i realiteten personalminskningar. Det är uteslutet att förslagen till reformerad inkomstbeskattning och produktionsfaktorskatt skall kunna administreras med tillgängliga resurser på ett tillfredsställande sätt. Här erfordras utredning om vilka effekter förslagen har på arbetsbelastningen inom skatteadministrationen.

Lokala skaltemyndigheten i Stockholms fögderi befarar att reformen kommer att medföra en ytterligare belastning av de redan hårt ansträngda resursema, eftersom myndigheten redan i dagsläget måste avsätta stora resurser för att klara av upplysning till de skattskyldiga om hur stats- och förmögenhetsskatten har beräknats och uttalar att störa krav kommer att ställas på utbildnings- och informationssektionen hos RSV. Sammanfattningsvis bedömer myndigheten att genomförande av reformen kommer att kräva ökade resurser inte minst under de första åren och anser att reformen kommer att tillföra skattesystemet nya komplicerade och tidskrävande administrativa arbetsuppgifter, något som helt strider mot gjorda uttalanden och önskemål att förenkla skattereglerna.

Lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi:

Tillämpningen av de regler som föreslås i promemorian medför för lokala skattemyndigheterna delvis betydande komplikationer i förhållande till vad som gäller f. n. De flesta reglerna skall visserligen tillämpas vid ADB-mässig beräkning av statlig inkomstskatt t.ex. reglerna om makebeskattning, marginalskattespärr och begränsningsregeln. De skall emellertid även tillämpas i stort antal manuella arbetsmoment bl.a. vid manuella omräkningar av skatt i anledning av ändrad taxering, vid jämkning av preliminär skatt, vid uträkning av förhandsbesked om skatt och vid handläggning av förtursrestitutioner.

Prop. 1981/82:197 229

De föreslagna reglerna, som i stor omfattning skall tUlämpas vid manuell beräkning hos lokal skattemyndighet, kommer - trots vissa förenklingar -att medföra ökade svårigheter i myndighetens arbete.

Genomföres förslagen behöver myndigheten tillföras ökade resurser. Utan resursförstärkning inom serviceområdet - framför allt jämkning och omdebitering - kommer myndigheten inte kunna bemästra det nya regelsystemet. Lokala skattemyndigheten fömtsätter att myndigheternas arbete underlättas genom att riksskatteverket tar fram dels lämpliga arbetsblan-ketter dels program så att terminalsystemet i största möjliga utsträckning kan utnyttjas för beräkningsarbete.

Föreningen Sveriges fögderiljänsiemän:

En medveten utgångspunkt för expertgmppens arbete sägs ha varit kravet pä enkelhet i skattereglerna. Förvisso kunde reformen ha utformats så att lagstiftningen blivit mera komplicerad än vad som nu är fallet. Föreningen anser ändå att man borde ha gått ännu längre i sin strävan efter förenklingar. Förenklingar i skattelagstiftningen är nödvändiga för att LSM framdeles ska fä utrymme för den offensiva roll i kontrollverksamheten gentemot skattskyldiga och arbetsgivare som fömtsätts av statsmakterna i annat sammanhang.

Föreningen anför vidare att LSM bortsett från de rent taxeringsmässiga konsekvenserna kommer att få känna av en kraftig ökning av den redan nu livliga upplysningsverksamheten gentemot allmänheten, att stora svårigheter - inte minst tidsmässigt - kommer att uppstå vid jämkning av prelimi-. när A-skatt och debitering av B-skatt, främst under månaderna novem-ber-febmari, samt att de fillkommande arbetsuppgifterna kommer att gå ut över den egentliga kontrollverksamheten.

Föreningen Sveriges skattechefer:

På s. 53 har framhållits att kravet på enkelhet måste ges hög prioritet. Vidare betonas att en rad nya arbetskrävande moment tillkommit i taxeringsarbetet under senare år och att detta lett till problem i olika avseenden. Strävan bör därför vara att förenkla skattereglerna och att undvika att tillföra systemet nya komplicerade och tidskrävande inslag.

Det är angeläget att förenklingar i det nuvarande regelsystemet görs. Flertalet länsstyrelser har i annat sammanhang till regeringen lämnat förslag till förenklingar som bör kunna genomföras ganska omgående. I första hand bör ett väl fiUtaget schablonavdrag under inkomst av tjänst - liksom i flertalet andra västeuropeiska länder — införas. Vidare bör man rensa i avdragsfloran under allmänna avdrag. Avdraget för premier för kapitalförsäkringar o. d. bör tas bort, liksom avdraget för frivilliga periodiska understöd. Även förvärvsavdraget bör försvinna och ersättas av förhöjt bambi-drag. Med dessa ändringar skulle granskarna få mera tid för väsenfiigt kontrollarbete. Dessa ändringar skulle enligt föreningens mening kunna genomföras utan större utredningar. Det finns givetvis även andra önskemål och förslag, vUka framgår av länsstyrelsernas ovan nämnda förslag. För den enskilde blir de av länsstyrelserna föreslagna ändringarna i regel

Prop. 1981/82:197 230

ganska neutrala. En stor fördel med desamma är naturligtvis, att det blir enklare aft deklarera. Ändringar i denna riktning är också nödvändiga om man på sikt vill ha eft system med definitiv källskatt för flertalet löntagare.

En viktig förutsättning för att reformen skall kunna fungera i praktiken är att deklarafionsblanketterna jämte bilagor utformas på sådant sätt att underlag för grundbelopp och tiUäggsbelopp kan tas fram maskinellt. Detsamma gäller kvittning mellan inkomst av kapital och underskott av schablontaxerad fastighet och vissa andra tilläggsposter. Det kan inte godtas att reformen genomförs förrän dataprogram framtagits som fungerar fillfredsställande. Det är ett krav att möjliga datorstöd noggrant undersöks. Alltför många skatteprojekt har forcerats fram utan att tillräcklig tid anslagits fill programmering och annat förberedande datorarbete.

I den överenskommelse som träffats mellan regeringen och socialdemokraterna — s. 172 i promemorian - framhålles, att kampen mot skattefusk och skatteflykt bör fortsätta och intensifieras. Det är emellertid ostridigt att de föreslagna reglerna för inkomstbeskattningen kommer att ställa stora krav på dem som skall handha kontrollen och ta ansenliga resurser i anspråk. Samtidigt föresläs i den nu framlagda budgetpropositionen, att de totala kostnaderna för länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna fr.o.m. budgetåret 1982/83 skall skäras ned med två procent. Även om vissa punktinsatser samtidigt föreslås för revisions- och mervärdeskatteenheterna vid länsstyrelserna kommer föreslagna nedskärningar att drabba deklarationskontrollen och även arbetet med besvären till länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt. Vidare vill regeringen t. v. inte medge inrättandet av resterande 160 RS-tjänster samtidigt som budgetdepartementet begärt en minskning av fritidsgranskningen fr. o. m. 1983 ärs taxering.

Varken expertgmpperna för reformerad inkomstbeskattning eller promsutredarna har sökt beräkna vilka resurser som erfordras för nya arbetsuppgifter, . utan endast gjort allmänna uttalanden. Då nägra förenklingsförslag ej heller framlagts, är det omöjligt att i detta läge beräkna resursbehovet för att genomföra det framlagda förslaget. Föreningen utgår ifrån att en sådan beräkning görs innan propositionen föreläggs riksdagen och att en sådan beräkning blir föremål för överläggningar mellan berörda parter.

KF:

Expertgmppen framhåller att en utgångspunkt för förslagen är att kravet på enkelhet måste ges hög prioritet. Därvid synes gruppen i första hand ha haft skattemyndigheternas arbete i åtanke. KF delar expertgmppens uppfattning i denna del. I skilda sammanhang har framhåUits att reglerna för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen redan nu är så omfattande och komplicerade att skattemyndigheterna har uppenbara svårigheter att klara av sina uppgifter att åstadkomma en rättvis och likformig taxering. För den enskilde skattskyldige är det omöjligt att överblicka regelsystemet. KF vill hålla för sannolikt att det är få skattskyldiga som med hjälp av skattereglerna kan konstatera eller kontrollera att de betalar rätt inkomstskatt. Detta är ett förhållande som kan få förödande konsekvenser för respekten för skattereglerna. KF ifrågasätter om skattesystemet över huvud taget tål regler av sådan art att de ytterligare försvårar möjligheterna för den enskilde att fuUgöra sina skyldigheter och att kontrollera riktigheten i myndighe-

Prop. 1981/82:197 231

temas beslut. Förenklingsbehovet är så påtagligt att vissa rättvisesynpunkter i det enskilda fallet måste ges en mer begränsad betydelse.

Eftersom avdragsbegränsningen oundvikligen måste innebära en komplikation är det nödvändigt att samtidigt ta till vara de möjligheter till förenklingar som kan finnas pä andra punkter, framhåller gruppen. Några förslag till förenklingar av gällande regler lämnas emellertid inte, vilket kan vara förklarligt med hänsyn till den korta tid gmppen arbetar. Enligt KF:s uppfattning är det angeläget att en fortsatt översyn av skattereglerna medför konkreta förenklingar för såväl skattemyndigheterna som för den enskilde skattskyldige.

SHIO - Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Genom reformens andra moment kommer skatteadministrationen att tiltföras nya och omfattande arbetsuppgifter som kräver utbildning av personal och ytterligare personal av stor omfattning. De skattskyldigas svårigheter att på ett korrekt sätt lämna de ytterligare uppgifter som krävs kommer med största sannolikhet att öka frekvensen av tekniska fel. Skattemyndigheternas kontrollverksamhet kommer att bli omfattande och möta en mångfald frågor som kommer att leda till taxeringsprocesser. Vid gransknings- och kontrollverksamheten kommer med stor sannolikhet en mångfald frågor upp som torde kräva ändrad lagstiftning. Till följd härav kommer ytterligare regler med fiUhörande övergångsbestämmelser att behöva skapas efter hand. En sådan utveckling leder fill än större administrafiva problem och misstro till vårt redan invecklade skattesystem. Genom införande av begränsningsreglerna kommer man att skapa fler problem än man löser.

Det är oacceptabelt att belasta vårt redan i dag komplicerade skattesystem med förslaget regelkomplex, som mbbar symmetrin i systemet och gör skattesystemet ännu svårare att förstå för de skattskyldiga. Att komplicera systemet ytterligare kan inte befrämja skattemoralen.

SRF:

Vad som framför allt behövs inom svenskt beskattningsområde är förenklingar av gällande bestämmelser. Detta inte minst för att en normalsvensk skall ha en rimlig möjlighet att undvika oavsiktliga fel, som kan leda till icke obetydliga ekonomiska och civilrättsliga konsekvenser. Det nu föreliggande förslaget går tyvärr den motsatta vägen, trots att man i detsamma i flera sammanhang säger sig syfta fill förenklingar.

Förslagen innebär också i mycket stor omfattning problem beträffande kontrollmöjligheterna. Detta i sin tur kommer att leda tiU avsevärda risker för stötande orättvisor.

Under senare år har ställts krav frän såväl myndigheter som andra grupper att skattebrott och annan ekonomisk brottslighet måste stoppas. Det är också helt klart, att komplicerade skatteregler och ett högt skattetryck utgör en god grogmnd för ekonomisk brottslighet. Tyvärr tvingas vi konstatera, att det nu framlagda förslaget genom sitt invecklade regelsystem ej kommer att underlätta rättsfillämpningen eller medverka fill en bättre skattemoral.

Slutligen anser vi, att reformen ytterligare krånglat till skattelagarna och därmed gjort det ännu svårare för gemene man att på rätt sätt upprätta sin

Prop. 1981/82:197 232

deklaration. Att försöka sig på någon form av skatteplanering blir för honom i del närmaste ogörligt.

Vi vill inte underlåta påpeka de stora svårigheter, som kommer att uppslå vid utformning av deklarationsblanketter. Del kan synas trivialt att nämna i detta sammanhang, men sådana överföringar av belopp som i dagens blankett 1, där t.ex. underskott av villaschablon skall skrivas åtta gånger, får bara inte öka. Det vill således tiU att ordentliga resurser och god tid anslås för att få till stånd användbara blanketter.

TOR:

i promemorian utsägs att en utgångspunkt för förslagen är kravet på enkelhet. Som motivering härför anförs att en rad nyaoch arbetskrävande moment har tillkommit i taxeringsarbetet under senare år samt att det är allmänt omvittnat att den ökade belastningen på skatteförvaltningen har lett till problem i olika avseenden.

Förbundet anser - med beaktande av medlemmarnas arbetssituation — denna motivering välgrundad. RS-reformen har ännu inte följts upp med en fillräcklig utbyggnad av taxeringsorganisationen. Ändå torde de planer som denna utbyggnad vilar på inte ta hänsyn till de ytterligare arbetsmoment som tillkommit genom ny och ändrad lagsfiftning under senare tid. Taxeringsarbetet har därigenom alltmer blivit inriktat på ren formell granskning. Redan utan ytterligare arbetsbelastning kan därför ifrågasättas om taxeringen uppfyller den målsättning som uppställs härför. ' I promemorian uttalas också att föreslagen avdragsbegränsning oundvikligen måste innebära en komplikation och att del därför är nödvändigt att samtidigt ta till vara de möjligheter till förenklingar som kan finnas på andra punkter.

Sammantaget med de effekter det nu också remitterade förslaget om proms medför för taxeringsarbetet vill förbundet allvarligt ifrågasätta om taxeringsarbetet i fortsättningen verkligen kommer att uppfylla den målsättning som uppställts härför.

TCO:

TCO vill också avslutningsvis framhålla att förslaget om reformerad inkomstbeskattning medför betydande merarbete för skatteadministrationen. De områden som i första hand berörs är deklarationsgranskning, skatteuträkning (preliminärskatt, jämkningar m.m.) och information till allmänheten. Utan resursförstärkningar kommer detta merarbete att resultera i att andra arbetsuppgifter blir eftersatta eller måste utföras under stor tidspress. Erfarenhetsmässigt blir resultatet en försämrad arbetssituation, en lägre nivå på skattekontrollen och en sämre service till allmänheten.

TCO menar aft det är viktigt all man förebygger alt en sådan situation iippkommer genom att tilldela skatteadministrafionen erforderliga resurser.

Prop. 1981/82:197 233

11    Allmän produktionsfaktorskatt och alternativa finansieringsformer

Näringslivsorganisalionema avstyrker genomgående att skattereformen finansieras med en aUmän produktionsfaktorskatt. Det framhålls bl. a. att denna skatteform hämmar investeringarna och tillväxten och försvagar de svenska företagens ställning gentemot utländska konkurrenter. I en del yttranden ifrågasätts också behovet av lotalfinansering. Löntagarorganisa-tionema företräder olika synpunkter. En fråga som återkommer i yttrandena är om den aUmänna produktionsfaktorskatlen verkligen övervältras bakåt i enlighet med vad kommittén har utgått frän.

SCB:

Verket har inte heller i nu föreliggande sammanhang funnit anledning att ta ställning till de samhällsekonomiska effekterna av om en produktionsfaktorskatt införs. En samhällsekonomisk kalkyl över sådana effekter i olika hänseenden står och faller med de antaganden, t.ex. beträffande övervältringsgraden, som den bygger på. Emellertid finns det ej någon möjlighet att i praktiken vare sig belägga eller vederlägga dessa antaganden - ens i efterhand.

RRV:

En övervältring bakåt av promsen är liksom av arbetsgivaravgiften beroende av det utrymme som finns för löneökningar och av utfallet av avtalsförhandlingarna. I fråga om skatten pä kapitalersättning är det än mindre möjligt att garantera en övervältring bakåt. Det beror främst på förekomsten av priskonkurrens med andra former för kapitalplacering, bl. a. på den internationeUa kapitalmarknaden.

RRV anser mot bakgmnd av angivna förhållanden att införandet av promsen främst kan få psykologisk betydelse genom det särskilt uttalade syftet att utgöra finansiering av inkomstskattereformen och genom betoningen av utvidgningen av underlaget för beskattning av kapitalersättning. Denna betydelse skall emellertid ses i belysning av att promsen utgör en riskabel beskattningsform, därför att den kan allvarligt äventyra ansträng-ningama att förbättra bytesbalansen, om en verklig övervältring av skatten bakåt inte kommer till stånd även i ett längre tidsperspektiv. Enligt RRV:s mening bör därför den erforderliga ökningen av skatteinkomsterna sökas i skatteformer som vid sidan av arbetsgivaravgiften med större säkerhet ger den avsedda övervältringen bakåt. Om promsen införs, är det under alla förhållanden viktigt, att övervältringseffekterna av de för skattereformens finansiering erforderliga förändringarna i skattesystemet noga följs genom övervakning av priser och löner samt den ekonomiska utvecklingen i övrigt.

Statens industriverk:

Antag att de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden blir överens om en nivå på de nominella löneökningarna som är förenlig med en bibehållen eller något förbättrad konkurrenskraft för industrin. Den föreslagna

Prop. 1981/82:197 234

inkomstskattesänkningen genomförs då mot att löntagarna minskar sina nominella lönekrav tills samma reala utfall uppnås, samtidigt som företagen belastas med endera mervärdeskatt eller produktionsfaktorskatt. Företagens konkurrrenssituation blir då oförändrad liksom löntagarnas real-inkomster, men med det viktiga undantaget att inkomstskatteskalan har genomgått en betydande förändring. Skulle mervärdeskatten i stäUet användas för att dra in köpkraften blir skUlnaden att den inhemska prisnivån höjs med samma belopp som förändringen i mervärdeskattesatsen. Detta medför förändringar av förmögenhetsfördelningen och ufiöser vissa automatiska kompensationer liksom kompensationskrav i övrigt som verkar ytterligare inflationsdrivande om inte särskilda kompenserande åtgärder vidtas. Det innebär således en uppenbar nackdel i jämförelse med en finansiering med något av faktorskatterna. Det bör eriiellertid understrykas att promsens fördelar i detta avseende inte kan uppnås med mindre än att övervältringen sker fullt ut och i en riktning. Erfarenheter från de s.k. Hagamndorna i början av 1970-talet tyder på att detta villkor i praktiken är svårt att uppfylla. Å andra sidan är förmodligen förväntningarna hos företagen mer realistiska i dag. Den erfarenhet vi har idag av en industriell kris och dess följdverkningar saknades helt 1974 vilket kan förklara företagens dåvarande överoptimism. Denna ledde fill att de nominella löneökningarna blev lika höga som i våra konkurrentländer trots att någon motsvarighet till våra kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna inte förelåg. Det senaste löneavtalet pekar också på en betydande realism på löntagarsidan. Det är dock som nämnts ovan inte tillräckligt med att övervältringen enbart sker bakåt. Industriföretagen har visserligen fått en kraftigt förbättrad situation sedan 1977 men deras vinstnivåer är inte ännu tillfredsställande. Det medför att de inte kan bära en betydande del av produktionsfaktorskatten utan att det fär sysselsättningskonsekvenser. Uppbindningen av de avtalsslutande parterna för att säkerställa en övervältring bakåt bör därför göras kraftigare än som var fallet vid Hagauppgörelsen, annars riskeras 10000-tals arbetstillfällen i den konkurrensutsatta sektorn.

I valet mellan arbetsgivaravgifter och produktionsfaktorskatt väger neutraliteten tyngre än den initiala investeringshämmande effekten. Det är den relativt arbetsintensiva verkstadsindustrin, inte de mer kapitalintensiva basindustrierna som bör expandera under 1980-talet. Det är dessutom inte motiverat att i dagens läge punklbeskatta arbetskraften. Det slutliga valet stär följaktligen mellan produktionsfaktorskatten och mervärdeskatten. För produktionsfaktorskatten talar möjligheten att sänka konsumentprisindex och därmed inflationsförväntningarna. För mervärdeskatten talar att regeringen inte behöver välja mellan risken av en konkurrenskraftsförsvagning och risken av en konflikt med arbetsmarknadens parter som följd av en aktiv roll i löneförhandUngama. Industriverket förordar därför att mervärdeskatten utnyttjas för köpkraftsindragning i samband med 1983 års avtalsrörelse och inkomstskattesänkning, om inte garantier kan skapas för att en produktionsfaktorskatt övervältras fullständigt och omedelbart på löntagarna; Detta ställningstagande innebär inte att industriverket genereUt förordar produktionsfaktorskatten. När en köpkraftsindragning är aktueU av andra skäl än i den här ovan behandlade sammanhanget med sänkningen av marginalskattesatserna bör mervärdeskatten utnyttjas i stället, om man inte anser att en övervinstsituation är för handen. Men i ett sådant läge utgör en re valvering ett gott alternativ.

Prop. 1981/82:197 235

SACO/SR:

SACO/SR finner det inte meningsfullt att i detta sammanhang göra några uttalanden om i vilken grad reformen kommer att behöva finansieras. Självfallet kommer det under de närmaste åren att krävas en ansvarsfull ekonomisk polifik, vilket bl.a. innebär en successiv begränsning av budgetunderskotten. Det är dock knappast sannolikt att de skattehöjningar detta fömtsätter är just de som i debatten sägs motsvara en totalfinansiering av den nu föreslagna sänkningen av den direkta statsskatten. Kommande års ekonomiska politik kan inte bindas på ett sådant sätt. Sannolikt kommer kommunalskattesatserna att höjas samtidigt som det finns en risk att inflationen urholkar storleken på skattereformen.

Det finns samfidigt inte anledning att tro att förräntningskravet från den som gör investeringar inom näringslivet kommer att förändras. Kapitalets förräntningskrav är starkt beroende av internationella avkastningsmöjligheter. En ökad beskattning av kapitalinkomsterna kommer i ett sådant fall att leda till att kapitalavkastningen efter skatt återställs till den tidigare nivån genom olika anpassningsprocesser. För nyinvesteringar kommer en sådan lönsamhet att krävas att såväl den normala kapitalavkastningen som skatten täcks. Det innebär att anpassningen kommer att ske genom att investeringsvolymen sjunker, vilket medför en lägre kapitalstock per anställd och en lägre produktivUet och fillväxttakt än eljest. Vid en given produktionsteknik så kommer den totala kapitalandelen i produktionen att öka på bekostnad av löneandelen. Vid en internationeU jämförelse kommer då lönerna att anpassas nedåt. Åtgärder av det slag som innebär att kapitalstockstiUväxten hälls tillbaka är enligt SACO/SR:s uppfattning inte något samhällsintresse i dag, utan medför i första hand en sämre reallöneutveckling och under en övergångstid eventuellt också ökade svårigheter att hålla en fuU sysselsättning.

De skäl som kan tala för en likformig beskattning av de olika produktionsfaktorerna synes därför enligt SACO/SR vila på en svag ekonomisk grund.

Det är enligt SACO/SR:s uppfattning viktigt att de nya skatter som kan komma att införas inte försämrar den internationella konkurrenskraften. Men skatterna bör heller inte verka inflationsdrivande. Dessa båda målsättningar torde vara enklare att uppnå med höjda arbetsgivaravgifter än med höjd moms eller införande av allmän produktionsfaktorskatt. Erfarenhelema från de s.k. Haga-uppgörelserna är att höjda arbetsgivaravgifter vid denna fid inte kom att avräknas fuUt ut från löneutrymmet. I stället minskade vinsterna. Dessa erfarenheter innebär-mellertid inte att detsamma behöver ske under 1980-talet. Vid tiden för Haga-uppgörelserna och de därpå följande lönerörelserna fanns sannolikt en mindre medvetenhet än i dag om riskerna med för stora lönekostnadsökningar. Det fömtsättes att företagen hela fiden skulle kunna vidta åtgärder som kompenserade för dessa kostnadsökningar. I dag bör arbetsgivaravgifter kunna hanteras på ett mer medvetet sätt.

Med hänsyn tiU de betydande finansieringsproblem som f. n. finns i den offentliga sektorn är SACO/SR medveten om att höjningar av såväl arbetsgivaravgifter som moms kan bli aktuella. En allmän produktionsfaktorskatt medförande lägre investeringar framstår i dagens läge som ett sämre alternativ.

Prop. 1981/82:197 236

Finansbolagens förening avråder starkt från införandet av en allmän produktionsfaktorskatt. Föreningen anser att en sådan skatt skulle verka inflationsdrivande och leda till ökade kapitalkostnader för särskilt de små och medelstora företagen.

LO:

En sänkning av de direkta skatterna av den omfattning som här föreslås måste i princip finansieras.

LO uttalade redan i samband med remissen över föregående betänkande om den s.k. promsen, "Bmttoskatter" (Ds B 1979:3) att proportionella skatter hellre borde tas ut indirekt än i form av direkta skatter. Arbetsgivaravgifter var att föredra framför moms, men hade den nackdelen att enbart arbetsinkomster belastas.

En allvarlig invändning mot den tekniska lösning som föreslogs 1979 var att såväl företagens räntekostnader som utdelningar undantogs från proms-underlaget. En mycket stor andel av den del av produktionsresultatet som går tiU ersättning till kapitalet undandrogs därmed den avsedda beskattningen.

LO förordade därför bestämt att ytterligare ansträngningar skulle göras för att inkludera räntor och utdelningar.

Det är därför med tillfredsställelse LO nu kan konstatera att så har skett. Promsen kan därmed bli en naturlig finansieringskälla för reformen av den direkta skatten. I statsskatteskalan görs ingen skillnad mellan arbetsersättning och kapitalersättning. De som får sina inkomster från kapitalersättning får alltså del av marginalskattesänkningen på precis samma sätt som löntagare och andra med arbetsinkomster. Proms är därför en långt mera rättvis finansieringsform än arbetsgivaravgifter för den skatteomläggning från direkt till indirekt skatt som nu förestår.

Såsom påpekas i Metallindustriarbetareförbundets yttrande medför med nödvändighet en skatt som ska träffa hela förädlingsvärdet en hårdare relativ beskattning av kapitalintensiv verksamhet än en skatt som bara träffar arbetsersättningen. Det är just avsikten att skapa större neutralitet mellan valet av människor eller maskiner.

Det är därför också fullt logiskt att investeringarna träffas av proms. Investeringar utgör ingen omedelbar kostnad utan en placering. Kostnaderna uppstår i takt med förbrukningen och avskrivningarna är också avdragsgiUa från promsunderlaget.

Redan i de generösa avskrivningsregler som tUlämpas i den svenska lagstiftningen ligger en investeringsstimulans, som också kommer att gälla i förhållande till promsen. Snabbare avskrivningar än förslitning ger ett "förskott" pä avdraget, men i princip inget extra avdrag utöver vad som ändå utgår så småningom. Omedelbart avdrag för hela investeringen i stället för avdrag för avskrivningar skulle alltså i ännu högre grad än avskrivningsreglerna förskottera avdraget och därmed utgöra en stimulans till ökade investeringar.

LO är i nuvarande läge inte främmande för denna konstruktion av promsen.

Det är, såsom MetaUindustriarbetareförbundet också påpekar, naturligt att promsens införande noga följs upp. Därvid bör särskilt uppmärksam-

Prop. 1981/82:197 237

mas eventuella tendenser till "dubbla" kreditmarknader som skulle kunna tänkas uppstå till följd av att bara företag betalar proms pä sina räntebetalningar. Finansföretagen skulle i sämsta fall kunna tänkas få ett intresse av aft rikta sin kreditgivning åt andra håll. Detta bör dock vara beroende av övervältringseffekten av promsen.

Sammanfattningsvis finner LO dock att den föreslagna konstmktionen mycket väl bör kunna utgöra underlag för att införa en proms, som i likhet med alla andra skatter, sä småningom får justeras och vidareutvecklas.

Landstingsförbundet:

Styrelsen påvisade produktionsfaktorskattens effekt på den kommunala ekonomin i sUt yttrande över bruttoskattekommitténs delbetänkande (Ds B 1979:3) Bmttoskatter, och framförde att om landsting och kommuner tvingas kompensera sig för inkomstbortfallet genom skattehöjningar skulle det angivna syftet med produkfionsfaktorskatten förfelas. Om produktionsfaktorskatt införs som ett led i en skatteomläggning bör därför landsting och kommuner kompenseras för effekterna på deras ekonomi. Styrelsen står fast vid denna uppfattning.

LRF:

Delegationen har vid sin tekniska granskning av bmttoskattekommitténs betänkande Allmän produktionsfaktorskatt (Ds B 1981:15) funnit förslaget behäftat med sådana brister att dess genomförande har avstyrkts. Redan detta utgör skäl att avvisa denna finansieringsform. Ur lantbmkets synpunkt skall dessutom framhållas att den övervältring bakåt som avses ske med promsen inte är genomförbar utan att lantbmkarnas situation försämras på ett helt oacceptabeU sätt. En sådan förändring skulle dessutom stå i strid mot riksdagens principbeslut om att lantbmkamas ekonomiska situation skall vara jämförlig med andra gmppers. Eftersom en övervältring bakåt inte kan ske måste en proms på lantbruksprodukter pä ett eller annat sätt drabba konsumenterna. Därtill kommer att promsen i lantbruket i första hand drabbar de nyetablerade lantbrukarna och de som gör större nyinvesteringar. Promskompensationen lär emeUertid svårligen kunna vara öronmärkt varför de hårdast drabbade inte kan få full kompensation.

Om den föreslagna reformen genomförs och beslut fattas att den skall finansieras genom höjd arbetsgivaravgift påverkas exportindustrins konkurrensförmåga i förhållande tiU utländska konkurrenter i negativ riktning. Även på hemmamarknaden skulle en höjning av arbetsgivaravgifterna ge till resultat att konkurrensläget för svenskfiUverkade produkter försämrades i förhällande tiU importerade. Nyss angivna effekter på både exportmarknaden och hemmamarknaden av höjd arbetsgivaravgift skulle sålunda förta de positiva effekterna av den under 1981 genomförda devalveringen.

Om skattereformen likväl kommer att finansieras via höjda arbetsgivaravgifter måste utrymme tas ur fillgängligt löneutrymme, för att inte kostnaderna skall försämra näringsUvets konkurrenssituafion.

En arbetsgivaravgiftshöjning drabbar också egenavgifter för rörelseidkare och lantbmkare. En sådan kostnadsbelastning kan inte tolereras med hänsyn fill lantbmkets försämrade lönsamhet och växande svårigheter att få kompensation för ökade kostnader via höjda Uvsmedelspriser. Ett krav är därför, att ett fribelopp för egenföretagare införs i likhet med fidigare tillämpad princip.

Prop. 1981/82:197 238

NSD diskuterar först effekten av en skatt på arbetsersättning. Omedelbart leder en höjd löneskatt enligt NSD fill ökade kostnader för företagen. Om inte den höjda löneskatten relafivt snabbt kompenseras med en dämpad löneutveckling kan man räkna med en rad negativa effekter på ekonomin - störningar i resursallokeringen, svårigheter i den internationella konkurrensen, minskade investeringar. Syftet med Hagaöverenskommelserna i mitten av 1970-talet var, fortsätter NSD, att genom paketlösningar skapa fömtsättningar för en omedelbar och snabb övervältring av arbetsgivaravgifterna på lönerna. Enligt NSD:s uppfattning visar verkligheten att föreställningen att arbetsgivaravgifterna skulle avräknas frän löneutrymmet var en iUusion. På längre sikt leder en avgiftshöjning enligt NSD tUl minskade reallöner och lägre produktion. NSD diskuterar också frågan om skatter och inflafion. Enligt NSD tyder undersökningsresultat på att inkomstskattehöjningar kan verka inflationsdrivande men att även progressi-vitetssänkningar kombinerade med avtalsreglerade satsningar på låglönegrupper kan få denna effekt. NSD tillägger att en skattefinansiering av inkomstskattereformen i sig kan verka inflationsdrivande. NSD behandlar därefter skatten på kapitalersättning. NSD framhåller att de avkastningskrav som möter företagen är internationeUt bestämda och att det saknas erfarenheter om hur man via institutionella arrangemang skulle kunna bereda vägen för en bakåtriktad övervältring av en företagsbaserad skatt på kapital. En bakåtriktad övervältring av kapitaldelen ter sig enligt NSD än mer orealisfisk än vad gäller lönedelen. NSD fortsätter:

Promsens kapitaldel innebär alltså att kapitalkostnaderna för nyinvesteringar ökar samtidigt som räntabiliteten efter skatt på fidigare genomförda investeringar sjunker. Företagssparandet och möjUgheterna till internfinansiering av nyinvesteringar reduceras därmed. När vinsterna går ned faller aktiekurserna och möjligheterna fill nyemissioner begränsas. Detta betyder att soliditeten går ned.

Det ligger i promsens natur att skatt utgår när förädlingsvärdet är positivt oavsett om vinst uppkommer i verksamheten eller ej. En förlust får visserligen avräknas från skatten på räntekostnaderna men skatten pä kapitalersättning blir ändå positiv om räntekostnaderna är mer betydande. Detta kan vara ett besvärande förhällande, särskilt för nyetablerade företag.

I ett läge där i jämförelse med utlandet det relativa kostnadsläget är onormalt högt innebär promsen risker att produktionsverksamhet som i en mer balanserad kostnadssituafion skulle vara lönsam kan komma i ett kritiskt läge och t. o. m. riskera att slås ut.

Detta är försvarbart endast om det inom näringslivet finns tillräckligt många företag med gynnsamma utvecklingsmöjligheter och om det därtill föreligger tUlräcklig röriighet i produktionsfaktorerna. Man kan hysa tvivel om humvida detta är fallet i dag. De potentiellt expansiva företagen är för det första tillbakahåUna av det höga relativa kostnadsläget. För det andra har det ofta påpekats hur de senaste årens ekonomiska politik har motverkat rörligheten på kapital- och arbetsmarknaderna. Därför innebär ett införande av en proms betydande risker för att den redan nu otillräckligt

Prop. 1981/82:197 239

stora industrisektorn krymper ytterligare liksom att arbetslösheten ytterligare ökar.

En faktor av stor betydelse för bedömning av promsens långsiktiga effekter är dess verkningar på företagens kapitalkostnader och därmed på investeringarna. Kapitalkostnaden för ett projekt kan definieras som den lägsta internränta som investeringen med hänsyn till olika skatter måste generera för att företaget skall uppfylla det avkastningskrav som riktas mot det av dess finansiärer.

Finansiärernas avkastningskrav är beroende av de alternativa placeringsmöjligheter som står fill buds på inhemska och ufiändska marknader. På grund av kapitalets intemationdla rörlighet kan det hävdas att det reala avkastningskravet efter företagsanknutna skatter är internafionellt bestämt. I så fall skulle en övervältring bakåt av promsens kapitaldel som tidigare nämnts vara utesluten. Därmed måste man räkna med att skatten driver upp kapitalkostnaden för nyinvesteringar. Följden blir då negafiva effekter på den produkfiva investeringsverksamheten inom landet. 1 stäUet uppmuntras placeringar i icke-produktiva förmögenhetsobjekt. Promsen gör det ocksä mer lönsamt att flytta kapital och produktion utomlands. Troligen reduceras även ufiandsinvesteringarna i Sverige, vUka vi bl. a. av teknologiska skäl har stor anledning att värna om.

Det svenska näringslivet befinner sig nu i en svår lönsamhetskris. Svårigheterna att undvika en alltför stark minskning av sysselsättningen i näringslivet har varit och är fortfarande stora. Omfattande offentliga stödåtgärder har framtvingats av omständigheterna. Att i ett sådant läge införa en proms måste betraktas som helt uteslutet. Återverkningarna på exportens konkurrenskraft, sysselsättningen och välståndsutvecklingen skulle bli förödande.

En fömtsättning för att industrin skall kunna möta de krav som riktas mot den från olika håll är att investeringarna ökar kraftigt. Detta borde innebära att alla tänkbara åtgärder sattes in för att stimulera industrins investeringar. Vatje åtgärd som innebär ett steg i motsatt riktning måste avvisas.

De betydande konkurrenssnedvridande effekter som skulle följa av en produktionsfaktorskatt måste anses som mycket allvarliga.

Den slutsats vi drar av det anförda är att promsens samhällsekonomiska verkningar ter sig mycket ogynnsamma. Denna slutsats understryks ytterUgare av det faktum att en proms inte används av någon annan nafion trots att dess princip är känd även utomlands.

Promsens effekter på vår internationella konkurrenskraft, investeringarna och inflationstakten skulle vara så allvarliga att vi bestämt yrkar att promsen ej införes.

I överenskommelsen från april 1981 mellan mittenpartierna och socialdemokraterna anges det att inkomstskattereformen skall finansieras med en skattehöjning. Från näringslivets sida har det vid flera tUlfällen hävdats att en marginalskattereform till stor del finansierar sig själv - efter viss tid - genom att tillväxten drar upp skatteunderlagen. Det har t. ex. visats att endast relativt måttliga ökningar i den årliga arbetstiden är nödvändiga för att en marginalskattereform skall vara självfinansierande. Skattedelegationen avstyrker även av detta skäl promsen.

Prop. 1981/82:197 240

Om det ändå skulle anses nödvändigt att finansiellt kompensera en marginalskattereform för det kortsiktiga intäktsbortfallet vore det enligt skattedelegationens mening klokast att minska de offenfiiga utgifterna. Varje skattehöjning motverkar nämligen de posifiva effekterna av reformen.

Om nu en kompenserande skattehöjning blir oundviklig av politiska skäl menar delegationen att momsen borde kunna användas. Momsen är en skatt med i väsenfiiga avseenden bättre egenskaper än proms och arbetsgivaravgifter. Detta gäller t. ex. med avseende på konkurrensneutralitet och investeringsverkningar.

Problemet med momsen anses vara dess framåtriktade övervältring och därmed dess höjande effekt på konsumentprisindex. Detta skulle kunna utlösa kompensationskrav av olika slag. Det finns därför skäl att erinra om att pensioner och andra basbeloppsanknutna transfereringar numera inte automatiskt ökar till följd av en momshöjning.

Med hänsyn till aft inkomstskattereformen innebär en köpkraftsförstärkning borde kompensationskrav från löntagarnas sida inte behöva utlösas.

Sammanfattningsvis anser således skattedelegationen att, om finansiering är ofrånkomlig, den bör åstadkommas i första hand genom utgiftsminskningar och i andra hand genom användning av moms.

Skånes handelskammare ifrågasätter starkt om inte en delfinansiering av reformen är tillräcklig. Skulle produkfionsfaktorskatten inte övervältras bakåt kan, framhåller handelskammaren, resultatet bli bl. a. ökade kostnader för kommunerna som måste täckas genom en höjd kommunalskatt. En sädan höjning skulle drabba näringslivet ytteriigare. Handelskammaren anför vidare bl. a. att det finns en risk för att en produktionsfaktorskatt kan ge företag anledning att förlägga produktion utomlands samtidigt som utländska företags investeringar i Sverige kan komma att minska.

Enligt Svensk industriförening skulle en allmän produktionsfaktorskatt medföra ökade kostnader för företagen och verka inflationsdrivande. Vidare skulle det svenska näringslivets konkurrenskraft försämras och investeringsviljan hämmas. Föreningen anför:

En totalfinansiering genom höjda arbetsgivaravgifter skulle enligt gjorda beräkningar kräva en höjning av arbetsgivaravgiften om ca 8,5% under perioden 1982-1985 eller ca 3% per är. Enär företagen som bekant är utomordentligt kostnadskänsliga, skulle en sådan belastning allvariigt försämra lönsamheten och därmed även konkurrensförmågan. Möjligheten att övervältra en sådan kostnad på löntagarna genom avräkning pä eventuella lönekrav vid kommande löneförhandlingar är enligt föreningens mening prakfiskt taget obefintlig. Erfarenheten visar att sådana avräkningar är utomordentligt svära att genomföra i praktiken. Slutsatsen av detta resonemang leder till att föreningen bestämt avvisar vatje form av ytteriigare pålagor pä näringslivet.

Därest skattereformen skall genomföras måste således finansieringen ske på annat sätt. Enligt föreningen är enda möjligheten att göra kraftiga nedskärningar i statens utgifter, varvid även sådana områden som sjukförsäkring, pensioner och sociala förmåner måste bli föremål för försämringar. Vidare torde en ökning av mervärdeskatten bli nödvändig.

Prop. 1981/82:197 241

Svenska bankföreningen, som åberopar NSD:s yttrande, understryker att det för den samhällsekonomiska balansen i allmänhet och kreditmarknaden i synnerhet är av utomordentlig vikt att budgetunderskottet utan uppskov kraftigt nedbringas, i första hand genom återhållsamhet med de offentliga utgifterna.

SFR ställer sig helt avvisande tUl en allmän produktionsfaktorskatt. Förbundet anser att det är önsketänkande att räkna med att skatten skall neutraliseras i löneutvecklingen, att skatten skuUe försvåra konkurrenssituationen i ett läge där vårt näringsliv har svårigheter att hävda sig på ufiandsmarknaden och gentemot lågprisimporten, att skatten också för med sig en ökning av andra kostnader som relaterar sig till varans baspris samt att införandet av skatten skulle hämma investeringsutvecklingen, nyföretagandet och forsknings- och utvecklingsverksamheten.

Svenska försäkringsbolags riksförbund åberopar NSD:s yttrande och konstaterar att en allmän produktionsfaktorskatt skuUe leda till ökade kostnader för bolagens skadehantering och påverka premienivån pä sakförsäkringar om övervältringen sker pä annat sätt än kommittén antagit.

Svenska kommunförbundet (majoriteten) framhåller att förslaget medför inkomstbortfall för kommunerna. Förbundet anför vidare:

Kommittén fömtsätter i sitt förslag att produkfionsfaktorskatten övervältras bakåt på ersättningarna för arbete och kapital. Styrelsen utgår i sin bedömning från att en sådan övervältring kan åstadkommas men vill erinra om vikten av att så sker. Effekten blir eljest prishöjningar som leder till inflation.

Kommittén tar i nu föreliggande betänkande ställning fill den tidigare öppna frågan om nettoinvesteringarna och förordar att dessa skall ingå i basen för en allmän produktionsfaktorskatt. Styrelsen känner tveksamhet inför detta i ett ekonomiskt läge där investeringarna särskilt i den konkurrensutsatta sektorn bör stimuleras.

Som styrelsen framhållit i sitt i dag avgivna yttrande över "Reformerad inkomstbeskattning" (Ds B 1981:16) bör den skattereform som den här aktuella produktionsfaktorskatten eller arbetsgivaravgiften är avsedd att finansiera leda till positiva effekter för samhällsekonomin. Bl.a. bör den kunna skapa fömtsättningar för en lugnare prisutveckling, vilket får en gynnsam inverkan på den kommunala ekonomin.

Styrelsen kan emellertid inte bortse från att övervältringen av produktionsfaktorskatten på ersättningen för arbete och kapital leder till en långsammare ökning av skatteunderlaget än om skattesänkningen i stället togs ut i form av löneökning. Detta intäktsbortfall torde enligt styrelsens bedömning vara större än den positiva effekt reformen kan få på kostnadsutvecklingen. Även om kommunernas resurser under den överblickbara framtiden kommer att vara mindre än under 1970-talet är det därför nödvändigt att noga beakta effekterna för kommunerna av skattereformens genomförande och finansiering, vilket kan behöva påverka produktionsfaktorskattens storlek.

16   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 197

Prop. 1981/82:197 242

Svenska kraftverksföreningen framhåller betydelsen av frågan om pro-dukfionsfaktorskattens övervältring. Enligt föreningen torde frånvaron av gränskorrigering negafivt påverka Sveriges konkurrensmöjligheter inom det nordiska elkraftutbytet.

Svenska melallindusiriarbetareförbundel:

För att promsen dels inte ska driva pä inflationen, dels inte försämra konkurrenskraften så måste den räknas av vid avtalsförhandlingarna, dvs. övervältras bakåt. Detta gäller dock bara lönedelen av promsen. Kapitalbeskattningarna ska löntagarna självfallet inle betala vid löneförhandlingarna.

Ur näringspolitisk synvinkel är det också vikfigt hur promsen påverkar kapitalanvändningen i handel och fastighetsförvaltning samt finansföretag. Det är viktigt att dessa företag fär en effektiv beskattning av sitt kapital på motsvarande sätt som nu skulle belasta kapitalintensiv industri. Det är inte möjligt att nu bedöma om den fastslagna promsen i varje detalj kommer att vara tillräckligt effekfiv.

Svenska sparbanksföreningen:

Skatteomläggningen förutsattes i överenskommelsen totalfinansieras genom höjda arbetsgivaravgifter eUer genom införandet av en allmän produktionsfaktorskatt. Föreningen vill starkt understryka sin uppfattning att skatteomläggningens positiva effekter inte urholkas genom att inflafions-drivande större budgetunderskott tiUåts. Det skattebortfaU som omläggningen innebär måste kompenseras av nya intäkter och/eller sänkta statliga utgifter genoni fortsatt återhållsam budgetpoUtik. Sparbanksföreningen tar inte ställning till alternativa finansieringsformer men förutsätter att, i det fall en allmän produktionsfaktorskatt införes, införandet sker i sädana former att näringslivets konkurrenskraft gentemot utlandet inte försämras.

Sveriges advokatsamfund:

Erfarenheterna från arbetsgivaravgifterna visar att övervältringen inte fungerar effekfivt utan att betydande kostnadsökningar uppstår för näringslivet. Om garantier för övervältringen skall kunna skapas torde krävas kompletterande lagstiftning för arbetsmarknaden och för kapitalmarknaden. Sådan lagstiftning är inte förenlig med svensk rättstradition och skulle dessutom allvarligt påverka marknadskrafterna.

I utredningen finns ingen analys av hur skatten påverkar statens och medborgarnas ekonomi vid olika utfall. Hit hör också den viktiga frågan hur skatten kan komma att påverka företagens nyinvesteringar. Det förefaller därför inte väl motiverat att införa en helt ny skatt med okända konsekvenser. Om skattetrycket skall omfördelas måste det enligt samfundets mening vara bättre att använda befintliga skatter och avgifter.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför att undersökningar tyder på att endast 30-40% av höjningarna av arbetsgivaravgifterna under 1970-talet övervältrades bakåt på löntagarna. Enligt förbundet bör en ytterligare

Prop. 1981/82:197 243

avgiftshöjning i allt fall inte aktualiseras förrän avtalsförhandlingarna har slutförts. Förbundet framhåUer att en skatt på vinster och ränteutgifter skulle höja företagens kapitalkostnader och fördyra investeringarna. Enligt förbundet skulle aktiesparandet påverkas negafivt och detta skulle få kompenseras med nya sparsfimulanser, något som kan försvåra återgången till en effektivt fungerande kapitalmarknad. I finansieringsfrågan anför förbundet:

Att som i förslaget utgä ifrån en 100-procentig finansiering av marginalskattesänkningen genom andra skatter eUer avgifter skulle vid en inflation som överstiger 5,5% innebära en betydande överTinansiering av reformen. Ett höjt totalt skattetryck innebär en utveckling som går sfick i stäv mot statsmakternas fidigare intenfioner att sfimulera det svenska näringslivet. Det måste för den enskilda människan vara lönsamt att arbeta och att investera. Det kan därför enligt vår mening starkt ifrågasättas om inte en delfinansiering borde vara tUlräckUg. Sävitt avser finansieringsformen är en höjd moms att föredra framför proms och höjd arbetsgivaravgift då momsen inte negativt påverkar industrins internationella konkurrenskraft och inte heller bör påverka lönebildningen då löntagarna redan kompenserats genom lägre direkta skatter. Momsen påverkar till skiUnad från promsen och arbetsgivaravgifterna inte heller sysselsättningen negativt. Därtill kommer promsens negativa inverkan på investeringsviljan.

SALF:

SALF delar uppfattningen att skattereformen skall betalas genom en motsvarande höjning av andra statsinkomster. Det kan i praktiken bara ske genom en höjning av mervärdeskatten eller arbetsgivaravgiften eller genom att införa en produktionsfaktorskatt.

En ensidig höjning av mervärdeskatten utan kompensafionsåtgärder drabbar särskilt hårt utsatta gmpper i samhäUet. Högre mervärdeskatt kan också leda till en dämpning av efterfrågan vilket i den svenska ekonomins nuvarande läge vore aUvarligt. Den ekonomiska politiken bör i stället inriktas på att höja efterfrågan, i första hand på inhemska produkter. Det är dock svårt att fömtse i hur hög grad efterfrågan kommer att minska vid en eventuell höjning av mervärdeskatten eftersom hushållen genom marginalskattesänkningen samfidigt fär en ökad köpkraft. Till mervärdeskattens fördel hör att den är neutral i konkurrensen på den svenska marknaden mellan inhemska och utländska varor. SALF anser aft skattereformen till en del bör finansieras genom en höjning av mervärdeskatten. Därvid bör bamfamiljer och pensionärer med enbart folkpension kompenseras genom höjda barnbidrag och högre pensionstillskott.

En differentiering av mervärdeskatten har diskuterats som en väg att minska de fördelningspolitiskt negativa effekterna av en höjd mervärdeskatt. Eftersom differentierade mervärdeskatter inte har prövats i Sverige är det för närvarande inte praktiskt möjligt att använda detta alternativ för att finansiera skattereformen. På sikt bör man dock överväga möjligheten aft införa en differentierad mervärdeskatt på t. ex. baslivsmedel.

Såväl höjda arbetsgivaravgifter som införandet av en produktionsfaktorskatt kommer att belasta produktionen. Arbetsgivaravgiften beräknas på lönesumman medan produktionsfaktorskatten läggs på både arbets-

Prop. 1981/82:197 244

kraftskostnaderna och kapitalkostnaderna. Produktionsfaktorskatten är därmed neutral i förhållande till produktionsfaktorerna. Arbetsgivaravgiften belastar däremot arbetskraftsintensiva verksamheter särskilt hårt. Delta förhåUande talar till produkfionsfaktorskattens fördel.

En höjning av arbetsgivaravgiften eller införandet av en produktionsfaktorskatt kan leda tUl ökade kostnader för företagen. Till skillnad från mervärdeskatten kan dessa skatter på gmnd av gällande internationeUa bestämmelser inte lyftas av produktionen vid export. Därmed riskerar exportindustrins konkurrenskraft att försämras. Också när det gäller hemmamarknaden kan den svenska industrins konkurrenskraft försämras tUl följd av höjda arbetsgivaravgifter eller en ny produktionsfaktorskatt, eftersom dessa skatter inte belastar importen.

Eft högre kostnadsläge för den svenska industrin till följd av högre arbetsgivaravgifter eller införandet av en produktionsfaktorskatt vore i och för sig olyckligt med hänsyn till industrins pressade läge. Genom den föreslagna skattereformen kommer huvuddelen av löntagarna att få en väsentligt höjd disponibel inkomst. Det blir därför möjligt att under genomförandeperioden acceptera lägre löneökningar än vad som annars varit nödvändigt. Härigenom blir ökningen av arbetskraftskostnaderna och därmed också de totala produktionskostnaderna inte högre utan snarare lägre än om skatterna i stället tagits ut i form av inkomstskatt. SALF anser att det bör vara möjligt att införa en produktionsfaktorskatt i anslutning till den föreslagna skattereformen utan att industrins totala produktionskostnader behöver öka. SALF är för sin del berett att verka för en sådan utveckling.

SALF anser att skattereformen bör finansieras genom en kombination av höjd mervärdeskatt och införandet av en produktionsfaktorskatt.

SHIO — Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund anser att företagen skulle få räkna med en ökad och kvarstående kostnad för arbetsersättning om förslaget genomfördes. Skatten på kapitalersättning kan enligt organisationerna leda till att företagen undviker lånefinansiering och i stället använder egna medel i syfte att inte öka underlaget för skatt och därmed i vissa faU försämrar sin likviditet på ett olyckligt sätt. Att beskatta företagens nettoinvesteringar, bromsa nyanställningar och inte särbehandla exportinriktad verksamhet måste, anför organisationerna, bedömas som tre förödande konsekvenser för Sveriges ekonomi. Organisationerna anför vidare:

Organisafionernas uppfattning är att en marginalskattesänkning till stor del är självfinansierande genom tillväxt i skatteunderlaget på gmnd av ökad aktivitet i ekonomin och genom minskade incitament för skatteundandragande. I den mån reformen måste finansieras bör inte företagen och företagsamheten belastas med denna kostnad. Förslagsställarnas uppfattning att finansieringskostnaden kan övervältras bakåt finner organisationerna vara orealistisk bl. a. med hänsyn till det ekonomiska utrymmet för löneökningar och med hänsyn till förelagens nuvarande internationella konkurrenskraft. Vidare kommer en totalfinansiering av reformen att vara inflationsdrivande. Organisationerna motsätter sig därför en finansiering genom produktionsfaktorskatt eller arbetsgivaravgifter.

Prop. 1981/82:197 245

I anslutning tiU diskussionerna om finansiering av förslaget till reformerad inkomstbeskattning har också diskuterats en eventuell finansiering genom mervärdeskatt. Mervärdeskatten har dock redan nått en betydande höjd, vilket i sig inger betänkligheter. Den privata konsumfionens nedgång 1981 kommer enligt årets finansplan att accentueras under 1982. Själva nedgången kommer troligen ej att vara kortsiktig. Att då ytterligare "belasta" konsumtionsutgifterna framstår som riskfyUt.

En höjning av mervärdeskattesatsen från dess redan nu höga nivå accentuerar påtagligt riskerna för en starkt ökande irreguljär näringsUvssektor. Resultatet härav kan mycket väl bli ett stort inkomstbortfall för staten.

Sveriges jordägareförbund ställer sig negativ till en allmän produktionsfaktorskatt.

Sveriges redareförening ansluter sig till NSD:s yttrande och framhåller att sjöfartsnäringen är mycket kapitalintensiv och i synnerligen stor omfattning utsatt för internationeU konkurrens.

SRF anser att det inte är en realisfisk förhoppning att produktionsfaktorskatten skall kunna räknas av mot sänkta lönekrav, att de små och medelstora företagen har dålig lönsamhet och litet eget kapital och därför inte skulle klara av att betala sin del av den nya skatten, att det är motsägelsefullt att i nuvarande läge beskatta investeringarna samt att skatten skulle försämra svenska produkters konkurrensförmåga gentemot utländska produkter. Liknande synpunkter framförs av Trädgårdsnäringens riksförbund. Med hänsyn till kravet på konkurrensneutralitet mellan svenska och ufiändska produkter anser riksförbundet att den statliga inkomstförstärkningen bör ske genom någon form av mervärdeskatt.

Sveriges villaägareförbund anser att reformen bör finansieras genom successiva höjningar av mervärdeskatten. Förbundet förordar finansiering genom arbetsgivaravgifter framför aUmän produktionsfaktorskatt och avvisar bestämt finansiering genom höjda energiskatter.

TCO:

TCO fömtsätter att sänkningen av inkomstskatten finansieras på ett sätt som uppfyller kraven pä likformighet och rättvisa.

En skatt som skaU kompensera för inkomstbortfallet vid sänkning av inkomstskatten måste vara sådan att även inkomster som inte är arbetsinkomster beskattas. En s. k. generell produktionsfaktorskatt uppfyller dessa krav: produktionsfaktorerna arbete och kapital beskattas lika. Därmed uppnår man också den fördelen att man inte snedvrider konkurrensen mellan olika verksamheter beroende på om de kräver särskilt stora insatser av arbetskraft eller kapital.

Utöver önskemålet aft en skatt bör träffa olika verksamheter på ett Ukartat sätt, oberoende av hur kapital- resp. arbetskraftsintensiva de är, är det av betydelse att man eftersträvar skatter som inte är inflationsdrivande. Mervärdeskatt och generell produkfionsfaktorskatt har samma effekt på prisnivån om löntagarna kräver oförändrade bmttolöner och ägarna en bibehåUen avkastning. I båda fallen tvingas företagen höja sina priser för att tillgodose de krav som ägare resp. anställda ställer. Skatternas olika karaktärer ger emellertid fömtsättningar för skiUnader i prisbUdningen.

Prop. 1981/82:197 246

Om man väljer aft höja mervärdeskatten resulterar det i en motsvarande prishöjning, dvs. man får en övervältring framåt på konsumenterna. Om inte priserna justeras uppåt kan inte företagen tiltförsäkras oförändrad avkastning,' Uksom löntagarna inte heller kan garanteras bibehållna löner. En allmän produktionsfaktorskatt kan däremot betraktas som liktydig med en definitiv källskatt; den utgår utan avdrag på bmttolönen, och den beskattar kapitalinkomster på samma sätt som arbetsinkomster. Den kan alltså ses som ett alternativ till inkomstskatten. En introduktion av en aUmän produktionsfaktorskatt eller en höjning av en redan införd allmän produktionsfaktorskatt kan alltså växlas av mot en sänkning av inkomstskatten. Med sänkta inkomstskatter kan löntagarna tillförsäkras väl så god reaUöneutveckling som om produktionsfaktorskatt inte hade införts.

Eftersom en produktionsfaktorskatt påverkar företagens kostnader som en bland många utgifter, kommer också utrymmet för löneökningar att begränsas i samma utsträckning som produktionsfaktorskatten höjs. Samtidigt får löntagarna genom lägre inkomstskatter större nettobehållning av sina löner. När företagen får en extra utgift för produkfionsfaktorskatten, minskas deras förmåga att betala löneökningar med exakt den summan som gär till produktionsfaktorskatt. Dessa kostnader kommer att övervältras bakåt pä löntagarna liksom fallet är med de rena lönesummeskatterna. Därigenom kommer löntagarna att fä lägre löner än om produktionsfaktorskatt inte hade införts. Tack vare sänkning av inkomstskatten kan produktionsfaktorskatten införas utan att löntagarnas reallöneutveckling försämras. Företagens kostnadsläge kommer heller inte att påverkas av produktionsfaktorskatten. Kostnaderna kommer bara att få en annan mbricering, produkfionsfaktorskatt i stället för lönekostnader, utan att den totala kostnadsnivån förändras. Företagen har därför heller inget skäl att höja sina priser. Som instmment för att dämpa inflationen är produktionsfaktorskatt därför överlägsen mervärdeskatt.

En särskild fördel med mervärdeskatten anses vara att den inte hämmar exporten. Någon möjlighet att avlyfta produktionsfaktorskatt vid export föreligger inte. Produktionsfaktorskatten påstås därför belasta exportpriserna. Om emellertid produktionsfaktorskatt införs samtidigt med att inkomstskatten sänks, blir effekten att löntagarna inte behöver göra så stora löneyrkanden för att kunna betala sin progressiva inkomstskatt som de skuUe bli tvungna till om ingen skatteomläggning gjordes. Härigenom blir arbetskraftskostnadens stegring, och därmed pi-isstegringen på exportvaror, inte högre än om skatten i stäUet skulle ha tagits ut som inkomstskatt. Den generella produktionsfaktorskatten bUr därför som påtalats jämförbar med alla andra slag av kostnader utan att den totala kostnadsnivån påverkas. En generell produktionsfaktorskatt driver alltså inte upp företagens kostnader vid export, trots att den inte, som mervärdeskatten, är avlyftbar. Den innebär bara att kostnaderna inom en given ram fördelas pä annat sätt.

Ett speciellt problem gäller dock om investeringar kan undantas från beskattningsunderlaget. TCO anser att om de administrativa problemen med att undanta investeringar blir för stora bör de inkluderas i beskattningsunderlaget. TCO förutsätter att eventuella negativa effekter på investeringarna då i stället beaktas vid utformningen av skattesystemet i dess övriga delar.

Kostnadsberäkningarna tas upp av RRV som anför:

Prop. 1981/82:197 247

Förslaget innebär att den stafiiga inkomstskatten delas upp dels i ett grundbelopp, dels i ett filläggsbelopp (tilläggsskatt). RRV har beräknat förslagets effekter utifrån den urvalsundersökning som verket genomfört avseende 1979 års inkomster. Inkomst och avdrag har skrivits fram till år 1981 med de antaganden om löner och priser som RRV hade i inkomstberäkningen för budgetpropositionen'. I övrigt har utredningens antaganden använts. RRV avser att förnya beräkningarna så snart undersökningen

avseende 1980 års inkomster är klar.         Utredningen har beräknat

kostnaden för marginalskattereformen till 8900 milj. kr. och RRV till 9650 milj. kr. De olika posterna har beräknats till följande belopp i milj. kr.

Utred-     RRV       Diffe-
ningen rens

Sänkta skattesatser för att uppnå

mälet om högst 20 % statlig skatt

upp tiU 16 basenheter -4485     -4491     -    6

Sänkta skattesatser i skikten

över 16 basenheter -2190     -2766     -576

Justering av marginalskattespärrens

nivå (frän 27% fiU 30% kommunal

skattesats) -f   150     -I-   150

Avdragsbegränsning i skikten över

16 basenheter -hl375     -1-1123     -252

Sänkta skattesatser i lägre skikt

för att åstadkomma en balanserad

reformeffekt -3750    -3682     -I- 68

Totalt -8900     -9666     -766

Av sammanstäUningen framgär att RRV beräknat totalkostnaden för reformen tiU ca 765 milj. kr. mer än utredningen. Sänkningen av skatten över 16 basenheter har utredningen beräknat till 2190 milj. kr. och RRV tUl 2766 milj. kr., dvs. en merkostnad för staten på 576 milj. kr. En del kan förklaras av att RRV har en annan framskrivning fiU år 1981. Tilläggsskatten har utredningen överskattat med 252 milj. kr.

Lönesummeutvecklingen mellan åren 1979-1981 är i beräkningarna 19,1 %.

Prop. 1981/82:197 248

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-30

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Reuterswärd, justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den 29 mars 1982 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för budgetdepartementet Wirtén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

2. lag om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsrådet Bodil Hulgaard.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Den skatteomläggning, som innefattas i de remitterade förslagen, syftar främst till en väsentlig sänkning av den s. k. marginalskatten kombinerad med en begränsning av det skattemässiga värdet av underskottsavdrag för skattskyldiga i högre inkomstskikt. Tekniskt åstadkommes detta genom att den statliga inkomstskatten föresläs utgå i form av två delbelopp, gmndbelopp och tilläggsbelopp, med skilda skatteskalor och med olika underlag för beräkningen. För grundbeloppet skall underlaget utgöras av den beskattningsbara inkomsten, bestämd i princip på samma sätt som f. n., och uttaget skall utgöra högst 20% när reformen är fullt genomförd. Tilläggsbeloppet, som skall utgå endast i inkomstskikt över den s.k. brytpunkten, skall grundas på ett underlag, som omfattar den beskattningsbara inkomsten ökad med främst sådant underskott i egen eller samtaxerad makes förvärvskälla, som avdragits vid bestämmande av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst. Härigenom kommer sådana underskott att återföras till beskattning vid bestämmande av filläggsbelopp.

Reformförslaget är ett resultat av en partipolitisk överenskommelse. Den promemoria, benämnd Reformerad inkomstbeskattning, som utarbetats inom budgetdepartementet på grundval av överväganden inom en politiskt sammansatt expertgmpp, har remissbehandlats. Ett stort antal myndigheter och organisationer har framfört stark kritik mot reformförslagen bl. a. i tekniskt hänseende.

Remisskritiken, såvitt den avser förhållanden som lagrådet enligt 8 kap. 18 § regeringsformen har att beakta vid sin granskning, inriktar sig i stor utsträckning på befarade svårigheter att avgränsa olika förvärvskällor frän

Prop. 1981/82:197 249

varandra. Det betonas att gränserna är diffusa och att dessa frågor haft förhållandevis ringa betydelse i det nuvarande skattesystemet. Effekterna av att avdragsrätten enligt förslaget i princip knyts till förvärvskällan anses därför svåra att överblicka och konsekvenserna befaras ofta bli rent slumpartade. Det anförs vidare att de skattskyldiga kan antas i fortsättningen försöka styra utvecklingen i olika förvärvskällor så att överskott eller underskott blir så litet som möjligt och vidtaga olika omdisposilioner eller transaktioner för att undgå effekten av avdragsförbudet. Slutligen betonas kraffigt från olika myndigheters sida att reformen väntas medföra en väsentligt ökad belastning på skatteadministrationen.

De synpunkter av remissinstanserna som nu redovisats är enligt lagrådets mening i huvudsak befogade. De remitterade förslagen gmndas emellertid uppenbarligen pä bedömningen att de olägenheter, som kan vara förknippade med förslagen, inte är av sådan beskaffenhet att de bör hindra att reformen genomförs enligt den valda uppläggningen. Sävitt gäller förvärvskällebegreppet har departementschefen aviserat filläggsdirektiv tiU kommittén om underskottsavdrag att med förtur behandla frågan om ändringar i utformningen. Av lagrådsremissen framgår också att det är avsikten att nu föreslå vissa ändringar i övrigt i skattelagstiftningen med syfte att uppnå förenklingar i taxeringsförfarandet.

De berörda tillämpningsproblemen har genom remissbehandlingen av departementspromemorian blivit ingående belysta. Lagrådet kan därför för sin del i detta hänseende inskränka sig till att betona angelägenheten av att förvärvskälleproblematiken snabbt fär en lösning som är anpassad till det nya skattesystemet.

Föredragningen inför lagrådet har till stor del ägt mm innan lagförslagen ännu fått sin slutliga utformning. Vid den därvid företagna lagtekniska granskningen har lagrådet i ett flertal hänseenden framfört erinringar och ändringsförlag, som i allt väsentligt beaktats i de genom remissen överlämnade lagförslagen.

Med hänsyn till det anförda föranleder de remitterade förslagen ytterligare uttalande från lagrådets sida endast i följande hänseende.

I 10§ 6 mom. förslaget till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt regleras bl. a. det fallet att en skattskyldig erhållit lån på förmånliga villkor från arbets- eller uppdragsgivare. Vid beräkningen av underlag för tilläggsbelopp skall ett belopp motsvarande förmånens värde läggas till den beskattningsbara inkomsten. Enligt den allmänna motiveringen skall förmånen värderas med utgångspunkt i en normalränta på samma sätt som tillämpas i fräga om fåmansförelagen. Härom anges i riksskatteverkets anvisningar (RSV Dt 1980:13) att sedvanlig ränta i regel inte anses "understiga det belopp som framkommer om beräkning sker efter en räntesals som motsvarar det lägsta av riksbankens diskonto plus två procent, antingen vid årets ingång eUer utgång".

Prop. 1981/82:197 250

Den föreslagna beskattningen av ränteförmån ingick inte i det urspmngliga förslaget till åtgärdspaket. Det synes i stället närmast ha föranletts av synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen. Lagrådet vill därför något kommentera förslaget.

Förslaget innebär en betydande utvidgning av skattskyldigheten för beräknad ränteförmån. Den har hittills gällt blott fåmansföretagare och Uknande, för vilka särskilda regler om uppgiftsskyldighet m. m. gäller, och där bestämmelsen om räntebeskattning ingår som ett led i åtgärder för att motverka skattefritt överförande av rörelsevinst till företagsledare och aktieägare. De nya reglema vänder sig mot en helt annan kategori personer. De kommer att i princip röra anställda i alla företag. De ränteförmåner det här gäller kan antas ofta avse lån för förvärv av bostäder. Såsom bestämmelsen utformats i förslaget blir den i princip tillämplig även på offentliganställda. Lagrådet fömtsätter emellertid att tillägg inte är avsedda att göras i fräga om räntesubventioner som stats- och kommunalanställda kan åtnjuta inom ramen för statliga och kommunala åtgärder av allmän natur till stöd för bostadsförsörjningen.

För tiUämpning av den föreslagna regeln torde krävas en utvidgning av arbetsgivarnas generella uppgiftsskyldighet enligt 37 § taxeringslagen. Även om lönen som sådan inte ger anledning till misstanke om att tilläggsbelopp kan bli aktuellt, kan förhållandet bli annoriunda när den skattskyldiges — och hans makes — totala inkomstförhållanden klarlagts. Det måste tyvärr befaras, att arbetet med utrönande av om räntesubvention förelegat och om storleken av sådan subvention kommer att motverka strävandena att förenkla löntagarbeskattningen.

I och för sig är emellertid den med 10 § 6 mom. tänkta beskattningen av räntesubventioner en logisk konsekvens av den föreslagna lagstiftningens inställning i övrigt tiU räntor som avser villalån o. d. Lagrådet vill framhålla att det då också får anses logiskt att vid beräkning av förmånens värde beakta att normal ränta på bostadslån influeras inte bara av riksbankens diskonto utan också av samhäUets subventioner fill denna sektor. Endast om arbetsgivarens subventioner av bostadslån överstiger samhäUets synes nägon egentlig förmån föreligga. Vid beräkning av normalränta för arbetsgivares bostadslån tUl anställd torde vidare, för att en rättvisande jämförelse med normala länefall skall kunna ske, även böra beaktas att bostadslån i stor utsträckning löper med bunden ränta och under sådan bindningstid inte följer diskontoförändringarna. Också i detta hänseende synes en avvikelse från vad som tillämpas i fråga om fåmansföretag vara motiverad.

Prop. 1981/82:197 251

Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-04-01

Närvarande: statsrådet Ullsten, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om reformerad inkomstbeskattning

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

2.   lag om  ikraftträdande  av  lagen  (1982:000)  om  ändring i  lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

1    De remitterade förslagen

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. I fråga om 10 § 6 mom. förslaget till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har lagrådet dock framfört synpunkter angående tolkningen av begreppet sedvanlig ränta. Jag vill i anledning härav anföra följande.

Jag kan i stora delar ansluta mig till lagrådets uttalanden. I de av lagrådet återgivna anvisningarna frän riksskatteverket uttalas också att bedömningen / regel bör ske med utgångspunkt i diskontot. Naturligtvis finns det faU där en sådan jämförelse kan bli missvisande, varför även andra faktorer bör beaktas. Härvidlag bör man å andra sidan inte gå alltför långt. 1 det diskuterade fallet med bostadslån bör man enligt min mening inte beakta mer än de räntevUlkor som är gängse inom denna sektor. Häri ligger också att om räntan på ett lån binds för en tid efter förebild av vad som vanligen sker i bostadslånesammanhang så uppkommer inte någon ränteförmån som skall föranleda räntetUlägg, även om den urspmngligen avtalade räntan kan framstå som låg efter några år. Räntan måste naturligtvis från

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 mars 1982.

Prop. 1981/82:197 252

böljan ha legat på en nivå som kan betecknas som normal. Inte heller kan det anses som en sådan ränteförmån att stats- och kommunalanställlda pä samma viUkor som andra får del av de förmåner som ges inom ramen för det allmänna bostadspolitiska stödet. Däremot skulle det föra för långt att t. ex. vid lån från en enskild arbetsgivare göra en bedömning med utgångspunkt från den nettoräntenivå som uppkommer för småhusägare med stafiigt räntebidrag. De bostadspolitiska stödåtgärderna har sin givna inriktning och de är i regel också sådana att särskilda villkor skall vara uppfyllda för att de skall utgå.

2    Övriga lagförslag

I lagrådsremissen upptas — fömtom de till lagrådet remitterade förslagen - förslag till

3. lag om ändring i lagen (1977: 1071) om basenhet enligl I0§ 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

4. lag om ändring i lagen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa fall,

5. lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

7. lag om äiidring i uppbördslagen (1953:272),

8. lag om allmän löneavgift,

9. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Jag förklarade då att jag hade för avsikt aft inom kort återkomma med förslag till nya tabeller för sjömansskatten och jag avser nu att ta -upp denna fråga.

Som jag framhöll i lagrådsremissen påkallar inkomstskattereformen vissa ändringar i fråga om den skatt som enligt reglerna i lagen om sjömansskatt, SjL, tas ut av dem som är anställda ombord på svenska handelsfartyg. Även dessa skattskyldiga bör få del av marginalskattesänkningarna men samtidigt vidkännas avdragsbegränsningarna. Jag redogjorde i lagrådsremissen närmare för hur detta bör uppnås och lade också fram erforderliga förslag till ändringar i SjL utom såvitt avser de vid SjL fogade tabeller som innehåller skattesatserna för sjömansskatten. När jag nu tar upp denna fråga vUl jag i sammanhanget även föreslå några ytteriigare ändringar i fråga om sjömansskatten. Dessa berör de olika komponenter som vid sidan av skattesatserna för den statliga inkomstskatten är avgörande för sjömansskattens storlek. Även för dessa lämnades en redogörelse i lagrådsremissen. Storleken av dessa komponenter - värdet av naturaförmåner, vissa avdrag m. m. - bestämdes senast år 1978, varför en justering nu lämpligen bör ske.

Sjömansskatten bör bestämmas med utgångspunkt i en kommunal skattesats på 29% i stället för som nu 28%. Denna höjning sammanhänger med att genomsnittsskattesatsen stigit för de relativt typiska sjömanslänen från

Prop. 1981/82:197 253

28,26% för år 1978 tiU 29,04% för år 1982. Vidare bör värdet av fri kost räknas upp från nuvarande 535 kr. per månad till 805 kr. per månad. Detta överensstämmer med den värdering som enligt riksskatteverkets anvisningar sker vid landtaxeringen.

Till gmnd för de nuvarande tabellerna för sjömansskatt ligger vidare bl. a. ett schablonmässigt s. k. omkostnadsavdrag med årsbelopp om 4000 kr. i Qärrfart och 2000 kr. i närfart. Med hänsyn till prisutvecklingen och tUl det förhållandet att ett särskilt schablonavdrag på 1000 kr. nu föresläs för löntagare bör beloppen höjas fiU 7000 kr. resp. 4000 kr. Förslaget om slopande av avdragsrätten för premier på kapitalförsäkringar bör vidare medföra att ett sädant avdrag inte längre inräknas i tabellerna.

Tabellerna gmndas också på ett särskilt avdrag från skatten, bl. a. med hänsyn till att ombordanställda har mindre möjligheter än andra att utnyttja de förmåner som samhället erbjuder. Avdraget bör höjas från 400 kr. per månad i fjärrfart och 175 kr. per månad i närfart till 600 kr. resp. 275 kr.

Slutligen föreslår jag att inkomstgränsen vid beräkning av sjömansskatt för utomnordisk sjöman höjs från 2400 kr. tiU 3000 kr.

Riksskatteverket har befogenhet enligt 9a§ SjL att fastställa de sjömansskattetabeller som används för beräkningen av sjömansskatten i de enskilda fallen med beaktande av de ändringar som sker i fråga om uttaget av statlig inkomstskatt och storleken av det kommunala gmndavdraget (prop. 1978/79:56, SkU 1978/79:20, rskr 1978/79:108, SFS 1978:916 och prop. 1981/82:30 bU. 4, SkU 1981/82:8, rskr 1981/82:14, SFS 1981:1004). De ändringar som jag nu föreslår är emellertid sådana att riksdagen måste fatta beslut om dem. Det är dock tiUräckligt att nya tabeUer för sjömansskatten fastställs för år 1983.

Nya tabeller för sjömansskatten har upprättats i enlighet med vad jag nu har anfört.

Jag har i lagrådsremissen redogjort för skälen till att lagrådets yttrande inhämtats endast över förslaget till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt och den därtill hörande särskilda ikraftträdandelagen. Tabellerna för sjömansskatt är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande inte är påkallat.

3   Hemställan

Med hänvisning tiU vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga dels de av lagrådet granskade förslagen, dels övriga lagförslag.

Prop. 1981/82:197 254

4    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:197 255

Innehåll

Propositionen...................................................... ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåU   .................... ... 1

Lagförslag ......................................................... ... 3

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt         3

2 Förslag till lag om ikraftträdande av lagen (1982:000) om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt   ..................................................................... .. 13

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:1071) om basenhet enligt

10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt   16

4 Förslag tiU lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa faU            17

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt 21

6 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)   .... 34

7 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)     41

8 Förslag till lag om allmän löneavgift   .................... 43

9 Förslag till lag om ändri ng i lagen (1981:691) om socialavgifter 44
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1982  .... 45

1 Inledning ......................................................... . 45

2 Allmän motivering   ............................................ . 46

2.1 Skattereformens inriktning ............................. . 46

2.2 Den närmare utformningen av skattereformen  ... 51

2.2.1 Allmän uppläggning................................. 51

2.2.2 Beräkning av underlag för tilläggsbelopp   ... .. 52

2.2.2.1 Inledning ..................................... .. 52

2.2.2.2 Undantag från kvittningsförbudet   ... .. 53

2.2.2.3 Tilläggsposter i vissa fall   ............... .. 57

2.2.3 Makebeskattningen ................................ . 61

2.2.4 Marginalskattespärren   .......................... 62

2.2.5 Begränsningsregeln ................................ . 63

2.2.6 Särskilda frågor  .................................... . 64

2.2.6.1 Extra avdrag   .............................. 64

2.2.6.2 Sjömansbeskattningen   ................. . 65

2.2.7 Vissa förenklingsätgärder   ...................... . 66

2.2.8 Övergångsregler   .................................. . 69

3 Upprättade lagförslag  ....................................... 70

4 Specialmotivering.............................................. 71

4.1 Lagen om statlig inkomstskatt ........................ .. 71

4.2 Lagen med ikraftträdande- och övergångsbestämmelser      80

4.3 Lagen om begränsning av skatt i vissa fall   ...... 83

4.4 Lagen om sjömansskatt   ............................... .. 84

4.5 Lagen om allmän löneavgift ............................ 85

4.6 Övriga lagar   .............................................. .. 86

5 Hemställan  ..................................................... 86

6 Beslut   .......................................................... 86

Bilaga 1

Sammanfaftningen i Ds B 1981:16  ......................... .. 87

Bilaga 2

Författningsförslagen i Ds B 1981:16   .................... .. 93

Bilaga 3

Remissammanställning........................................... 122

1 Remissinstanserna m.m    .................................. 122

Prop. 1981/82:197 256

2 Remissinstansernas huvudsakliga inställning ........... 124

3 Sänkningen av marginalskatterna m. m.................. 130

3.1 Behovet av marginalskattesänkningar   ............ 130

3.2 Skatteskalorna och marginalskattespärren   ...... 134

3.3 Inflationsskyddet för skatteskalorna................. 138

3.4 Särskilda frågor   ..........................    ........... 140

4 Begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde -utom fastighetssektorn     144

5 Begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde -fastighetssektorn   164

6 Närmare om avdragsbegränsningen ...................... 176

6.1 Kvittning mellan beskattningsåren  .................. 176

6.2 Räntetillägg vid bostadsförmån eller privat nyttjande av bil   .. 181

6.3 Undantag frän kvittningsförbudet .................... 187

6.4 Speciella frågor   .......................................... 193

7 Beskattningen av äkta makar   ............................ 198

8 Övriga skattefrågor  .......................................... 204

9 Lagtexten   ..................................................... 213

10                                                                     Administrativa frågor     216

10.1 Beslutsunderlaget    ................................... 216

10.2 Administrativa frågor   ................................ 219

11................................................................. Allmän   produktionsfaktorskatt   och   alternativa   finansierings
former............................................................ 233

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 mars 1982   ..... 248

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 1 april 1982   .... 251

1 De remitterade förslagen..................................... 251

2 Övriga lagförslag   ............................................ 252

3 Hemställan  .................................................... .253

4 Beslut   .......................................................... 254

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982