Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1981/82:180

Regeringens proposition 1981/82:180

om försäkringsrörelselag, m.m.

beslutad den 25 mars 1982,

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag,

Pä regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs en ny försäkringsrörelselag som skall ersätta den nu gällande lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Lagförslaget är i huvudsak en lagteknisk anpassning av försåkringsrörelselagen till aktiebo­lagslagen (1975: 1385) och bokföringslagen (1976: 125), Förslaget innehåller dock viktiga sakliga ändringar av redovisningsreglerna. Vidare föreslås bl, a, ett nytt utvidgat koncernbegrepp som skall omfatta inte som nu enbart svenska försäkringsbolag utan också allmänna aktiebolag, ekono­miska föreningar, utländska försäkringsbolag och andra svenska eller ut­ländska företag.

Slutligen lämnas förslag angående den organisatoriska uppbyggnaden av konsumentskyddet på bank- och försäkringsområdena och beträffande gränsdragningen på dessa områden mellan de allmänna konsumentpoli­tiska organen och bank- respektive försäkringsinspektionen.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1983.

I    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180

1    Förslag till Försäkringsrörelselag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Försäkringsrörelse får drivas endast äv försäkringsaktiebolag och
ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till delta enligt
denna lag, om inte annat följer av 2 § eller av 10 § Qärde stycket.

Försäkringsbolagen skall slå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

2 § Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra
författningar eller som utövas av försäkringsanstaller som inrättats av
staten.

Särskilda bestämmelser finns om utländska försäkringsförelags rätt att driva försäkringsrörelse här i landet.

3 § Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrö­
relse, om del inle finns särskilda skäl för det.

Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse som avser annat än personförsäkring.

4   § Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkrings­rörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring). Andra bolag är skadeförsäkringsbolag,

5   § Bestämmelserna om livförsäkring gäller också i fråga om personför­säkringar av annat slag. De behöver dock inle tillämpas för sädana person­försäkringar som har meddelats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem är i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäk­ringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livför­säkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 2 kap, 3 och 4§§, 7 kap, 9 och ll§§, 8 kap, I8§, 14 kap, 25-28§§ samt 19 kap, 3 och 4§§,

6 § 1 ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bola­
gets förpliktelser.

Försäkringsaktiebolagels aktiekapital skall bestämmas med hänsyn lill omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Är aktiekapi­talet fördelat pä flera aktier, skall dessa lyda pä lika belopp.

 

Prop. 1981/82:180                                                                  3

7 § Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringstagarna,
Återförsäkringstagare skall dock inte på grund av återförsäkringen anses
som delägare. I fräga om personförsäkring och återförsäkring svarar en­
dast bolagels tillgångar för dess förpliktelser. För försäkringar av annat
slag svarar delägarna personligen för bolagets förpliktelser utan begräns­
ning eller med begränsning lill ett visst belopp.

Delägarnas ansvarighet fär göras gällande endast pä det sätt som före­skrivs i denna lag.

Med delägare avses i de följande kapitlen endast delägare i ett ömsesi­digt försäkringsbolag.

8    § Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl för det. Garantikapitalet skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörel­sen. Garanlikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall åter­betalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivan­de. Om villkor för sädan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap, 4 §,

9    § Äger ett försäkringsbolag så många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är försäkringsbolaget moderbolag och den juridiska personen dotterföretag. Äger ett dotterförelag aktier eller andelar i en juridisk person i den omfattning som har angivits nu, är även den sistnämnda juridiska personen dotterförelag till moderbolaget. Detsamma gäller om aktierna eller andelarna ägs av moderbolaget och ett eller flera dotterförelag tillsammans eller av fiera dotterföretag tillsammans.

Har ett försäkringsbolag i annat fall på grund av aktie- eller andelsinne­hav eller garantiavtal eller något annat avtal ensamt ett bestämmande infiytande över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är försäkringsbolaget moderbolag och den juridiska per­sonen dotterförelag.

Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

Försäkringsinspeklionen kan förordna att denna lags bestämmelser om koncerner skall tillämpas helt eller delvis pä en grupp av försäkringsbolag, som inte utgör en koncern enligt bestämmelserna i första eller andra stycket, men som har gemensam eller i huvudsak gemensam administra­tion och förelagsledning. Bolagen bestämmer själva vilket bolag som skall vara moderbolag. Underlåter bolagen att utse ett moderbolag, kan försäk­ringsinspektionen utfärda föreskrifter om detta.

10 § I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och med­
delas för en lid av längst fem år eller mol en premie som är beräknad och
bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges frän bestämmel­
serna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mol fondemission
i 4 kap. I § och vinstutdelning i 12 kap. 2 § fär dock undanlag inte medges.

Avvikelser frän denna lag får medges i fråga om Qänstepensionsförsäk-ringar, i den mån avvikelserna är ändamålsenliga från allmän synpunkt, och i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån del prövas skäligt.

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sädana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning.

Om ett ömsesidigt försäkringsbolag har ett verksamhetsområde som är begränsat till viss del av riket och rörelsen är av ringa storlek, fär sädana

 

Prop. 1981/82:180                                                                  4

undantag från denna lag medges som föranleds av verksamhetens omfatt­ning och bolagets förhållanden i övrigt.

Medgivanden enligt första-Qärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av försäkringsinspektionen,

2 kap. Bildande av försäkringsbolag

1 § Ell försäkringsbolag skall bildas av en eller flera stiftare. Stiftarna
skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige eller svenska juridis­
ka personer. Handelsbolag får dock vara stiftare endast om varje obegrän­
sat ansvarig bolagsman är svensk medborgare och bosalt i Sverige,

Den som är omyndig eller i konkurs kan inle vara stiftare,

2 §   Stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen.

Betalningen för en aktie i försäkringsaktiebolag får inte understiga det belopp på vilket aktien skall lyda (det nominella beloppet). Aktierna skall betalas med pengar.

Stiftarna av ett ömsesidigt försäkringsbolag skall bestämma att ett visst antal försäkringar till minst ett visst sammanlagt belopp skall vara teck­nade, innan bolaget får anses bildat. Hänsyn skall därvid tagas till arten av den planerade rörelsen och till garantikapitalets storiek,

3 § Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas rege­
ringen för stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser
rörelsen annat slag av försäkring för längre tid än tio år. skall dessutom
särskilda regler (grunder) för verksamheten upprättas enligt vad som sägs i
6 §. Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Om regeringen finner den planerade rörelsen behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna saml beviljar koncession tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder delta, för bestämd tid. högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd tid gäller samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt bolag,

4 § Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen
stadfästas. Regeringen kan uppdra åt försäkringsinspeklionen att i rege­
ringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inle är av principiell
betydelse eller som i övrigt inte är av synneriig vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagels rörelse lill en ny försäkrings­gren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vid prövningen av stadfästelsen samma regler gälla som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt bolag,

5 8    Bolagsordningen skall ange
för samtliga försäkringsbolag

1,    bolagets firma,

2,    den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte.

 

Prop. 1981/82:180                                                                  5

3.    föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse säväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

4.    området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige,

5.    i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet,

6.    antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revi­sorer och eventuella styrelsesuppleanler, som får ulses av bolagsstämman, saml tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,

7.    sättet att sammankalla bolagsstämman,

8.    vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,

9.    de regler enligt vilka bolagsstämman fär förfoga över bolagets vinst,

10.   i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna äterförsäkring,
om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag

11.   aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maxi­mikapitalet, varvid minimikapitalet inle fär vara mindre än en Qärdedel av maximikapitalet,

12.   aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13.   garanlikapitalet,

14.   regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,

15.   intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inle uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagels förpliktelser,

16.   antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,

17.   vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhällande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen äterförsäkring,

18.   i vilken ordning garanterna skall betala in de tecknade garantibelop)-pen samt

19.   om och i vilken ordning ränta skall betalas pä garantikapitalet och vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garanlikapitalet skall återbetalas.

6 §   För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för

1.    beräkning av försäkringspremier,

2.    beräkning av premiereserv,

3.    försäkringslagarnas rätt till återköp och fribrev,

4.    belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

5.    verkan av underlåtenhet att betala premie,

6.    försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkrings­fallet,

7.    återbäring till försäkringstagarna.

 

Prop. 1981/82:180                                                                  6

8,    skyldighet att teckna återförsäkring och

9,    förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Om försäkringar, som inte är personförsäkringar, skall meddelas för längre tid än tio år, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv för sådana försäkringar liksom för bestämmande av försäkringslagarnas rätt när sädan försäkring upphör i förlid eller bolaget i övrigt inle har ansvar för försäkringsfallet.

För sådan livränta eller sjukränla, som enligt I kap, 5 § tillhör annan försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräkning av pre­miereserv och rätt till återköp.

Om grunder för livförsäkring finns ytterligare bestämmelser i 7 kap, 2-8 §§ och 12 kap, 8 § andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller för premiereservgrunder enligt tredje stycket,

7 § Sedan koncession har beviljats, skall stiftarna upprätta och skriva
under en dagtecknad teckningslista som skall innehålla uppgifter om

1,    sättet och tiden för kallelse till den konstituerande stämman.
Teckningslistan för ett försäkringsaktiebolag skall även innehålla upp­
gifter om

2,    det belopp som skall betalas för varje aktie och

3,    tiden för aktiernas betalning,

8 § Teckning av aktier eller för ömsesidiga försäkringsbolag teckning av
försäkringar i bolaget skall ske på teckningslistan i original eller avskrift.
Till leckningslistan skall fogas avskrifter av koncessionsbeslutet, bolags­
ordningen och de grunder som anges i 6 §.

Har aktier eller försäkringar tecknats pä annat sätt kan teckningen inte göras gällande av bolaget, om tecknaren anmäler felel hos försäkringsin­spektionen före bolagets registrering.

Har aktier eller försäkringar tecknats med villkor, är teckningen ogiltig. Har ogiltigheten inte anmälts hos försäkringsinspektionen före bolagets registrering, är dock tecknaren bunden faslän han inle kan åberopa vill­koret,

9 § Stiftarna eller andra fär inte uppbära ersättning av försäkringsbolaget
för andra kostnader för bolagets bildande än allmänna avgifter och sedvan­
liga arvoden för upprättande av sliftelsehandlingar och liknande arbeten.
De får inte heller förbehålla sig eller någon annan särskilda förmåner eller
rättigheter,

10 § I försäkringsaktiebolag avgör stiftarna om aktieteckningen skall
godtas och hur många aktier som skall tilldelas tecknarna. Har en stiftare
enligt uppgift i teckningslistan tecknat ett visst antal aktier, skall minst
detta antal tilldelas honom.

Om aktier inle har tilldelats en aktietecknare enligt aktieteckningen, skall stiftarna utan dröjsmål meddela honom detta,

11 § Beslutet om bolagets bildande skall fattas pä en konstituerande
stämma.

Stiftarna skall kalla, i försäkringsaktiebolag de godtagna aklietecknarna och i ömsesidiga försäkringsbolag dem som tecknat försäkringar och ga­ranter, som har rösträtt till den konstituerande stämman enligt föreskrifter­na i bolagsordningen om kallelse till bolagsstämma. Teckningslistorna och

 

Prop. 1981/82:180                                                                  7

de till dessa fogade handlingarna skall genom stiftarnas försorg hållas tillgängliga för tecknarna under minst en vecka före stämman på den plats som har angivits i kallelsen.

Om alla aktier i ett försäkringsaktiebolag eller alla försäkringar i ett ömsesidigt försäkringsbolag tecknas vid stämman och alla godtagna aktie­ägare respektive alla de som tecknat försäkringar och röstberättigade garanter är ense, kan beslutet om bolagets bildande fattas även om någon kallelse till stämman inte har skett.

Pä den konstituerande stämman skall stiftarna lägga fram teckningslistan och de därtill fogade handlingarna i original. Stiftarna skall vidare lämna följande uppgifter

för.försäkringsaktiebolag

1, antalet aktier enligt de godtagna teckningarna,

2,    aktiernas fördelning mellan tecknarna och

3,    de belopp som inbetalals på aktierna

för ömsesidiga försäkringsbolag

1, antalet och det sammanlagda beloppet av de tecknade försäkringarna
och

2, det belopp som inbetalats på garantikapitalet.
Samtliga uppgifter skall föras in i protokollet,

12 § Om det vid den konstituerande stämman i ett försäkringsaktiebolag
inte visas att teckning och tilldelning av aktier har skett motsvarande
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen, har frågan om
bolagets bildande fallit.

Delsamma gäller om det vid den konstituerande stämman i ett ömsesi­digt försäkringsbolag inte visas att försäkringar har tecknats lill minst del antal och det sammanlagda belopp som föreskrivs i bolagsordningen samt att garantikapitalet har inbetalats till den del som föreskrivs i bolagsord­ningen.

Om i ett försäkringsaktiebolag tecknare med flertalet avgivna röster och tvä tredjedelar av de vid stämman företrädda aktierna och i ett ömsesidigt försäkringsbolag flertalet närvarande röstberättigade röstar för beslutet att bilda bolaget, är bolaget bildat, 1 annat fall har frågan om bolagets bildande fallit.

När försäkringsbolaget är bildat, skall en styrelse och revisorer väljas,

I fräga om den konstituerande stämman gäller i övrigt i tillämpliga delar föreskrifterna om bolagsstämma i denna lag och bolagsordningen,

13 § Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex måna­
der efter det att koncession har beviljats.

För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs

1, alt det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade
och inle har övertagils av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen och

2, att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda.
Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till det belopp som

anges i andra stycket 1, De aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.

 

Prop. 1981/82:180                                                                  8

För registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag, där garantikapital skall finnas, krävs

1.    att minst hälften av garantikapitalet har betalats och

2.    att garanterna har lämnat till bolaget ställda skriftliga förbindelser på de garanfibelopp som inte har betalats.

Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den lid som anges i första stycket eller om försäkringsinspeklionen genom lagakraft­ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansva­rar solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på de tecknade aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavtalet eller de tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen avkast­ning varjämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av åtgärder enligt 18 § första stycket tredje meningen,

14 § Skulder som grundas på aktieteckning eller på teckning av garanti­
belopp får inte kvittas mot fordringar hos försäkringsbolaget.

Försäkringsbolaget kan inte överlåta eller pantsätta fordringar på aktie­belopp eller garantibelopp.

Den som genom överlåtelse har förvärvat aktier som inte är helt betalda är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan han anmält sill namn för införande i aktieboken,

15 § Om en aktie inte betalas i rätt lid, kan styrelsen en månad efter
betalningsanmaning förklara aktien förverkad för den betalningsskyldige,
Anmaningen skall innehålla meddelande att aktien kan förklaras förver­
kad, Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev,
om den betalningsskyldiges adress är angiven vid aktieteckningen eller
införd i aktieboken eller annars anmäld till bolaget, 1 annat fall skall
anmaningen kungöras i den eller de ortstidningar som styrelsen bestäm­
mer. En underrättelse om anmaningen skall genast sändas lill den som är
införd som panthavare eller uppdragstagare för aktien i förteckningen
enligt 3 kap, 12 §,

Innan en förverkad aktie har blivit ogiltig kan styrelsen låta någon annan överta aktien och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.

Om en aktie har förklarats förverkad och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vilken aktien har förverkats, gent­emot bolaget svara för en femtedel av full betalning för aktien,

16 § Innan styrelsen för ett försäkringsbolag som är under bildande har
valts, kan aktierna, garanlibeloppen eller försäkringarna betalas endast
genom insättning pä sädan räkning som stiftarna öppnat för detta ändamål
hos ett svenskt bankinsfilut.

Del pä räkningen insatta beloppet får lyftas för bolaget när styrelsen valts. Har frågan om bolagets bildande fallit eller är teckningen av aktier, garantibelopp eller försäkringar av annan orsak inte bindande, skall de inbetalda beloppen betalas tillbaka med gottgjord ränta till tecknarna.

17   § Garantikapitalet i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vara betalt senast inom två år från dagen för beslutet om bolagets bildande.

18   § Innan försäkringsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller

 

Prop. 1981/82:180                                                                  9

svara inför domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla de tecknade aktiebeloppen eller de tecknade garantibeloppen.

För en åtgärd som vidtas pä bolagets vägnar före registreringen svarar de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om denna solidariskt. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av bolagsordningen, teckningslistan eller grunderna eller har tillkom­mit efter del att bolaget har bildats.

Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontra­hent som visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om något annat inte följer av avtalet, frånlräda detta endast

1.   om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som före­skrivs i 13 § eller

2.   om försäkringsinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.

Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han från­träda avtalet innan bolaget har registrerats.

3 kap. Aktier, aktiebrev och aktiebok m. m. i försäkringsaktiebolag

1 S Alla aktier har lika rätt i bolaget, om inte något annat följer av denna
paragraf

I bolagsordningen kan bestämmas alt aktier av olika slag skall finnas eller kunna utges. En sådan bestämmelse skall ange

1.    olikheterna mellan aktieslagen,

2.    antalet aktier av varje slag,

3.    den företrädesrätt som tillkommer skilda grupper av aktieägare vid en ökning av aktiekapitalet enligt 4 kap. En föreskrift om olika företrädesrätt får meddelas endast om aktierna inte skall medföra lika rätt lill andel i bolagets tillgångar eller vinst.

Avser olikheten mellan aktieslagen aktiernas röstvärde, gäller att ingen aktie fär ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för någon annan aktie.

I bolagsordningen kan bestämmas alt aktier av ell visst slag skall i närmare angiven ordning kunna omvandlas till aktier av annat slag. Om­vandlingen skall utan dröjsmål anmälas för registrering och är verkställd när registreringen sker.

2  §    Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om nägot annat inte följer av

3  § eller 18 kap. 1 § eller i övrigt av lag.

3 § I bolagsordningen kan las in förbehåll att en aktieägare eller någon annan skall ha rätt alt lösa sädana aktier som övergår lill ny ägare. Förbe­hållet skall ange

1,    vilka som har lösningsrätt och, om lösningsrätten inte skall kunna utövas vid vissa fäng, vilka slags fång som har undantagits,

2,    den ordning i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättigade inbördes,

3,    den tid, ej överstigande tvä månader från anmälan hos styrelsen om en akties övergång, inom vilken lösningsanspråkel skall framställas hos bolaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 10

4, den tid inom vilken lösen skall betalas: denna tid får inle överstiga en månad räknat från den tidpunkt då lösenbeloppet bestämdes.

Förvärvas flera aktier genom samma fång, kan, om nägot annat inte följer av förbehållet, lösningsrätten inte utövas för mindre antal aktier än fånget omfattar. Om tillämpningen av föreskrifterna i bolagsordningen om lösens belopp skulle bereda någon en otillbörlig fördel, kan jämkning ske.

När en anmälan gjorts om aktiens övergång, skall styrelse genast skriftli­gen meddela detta till varje lösningsberättigad vars postadress är införd i aktieboken eller pä annat sätt är känd för bolaget.

Om nägot annat inte föreskrivs i bolagsordningen, skall tvister om lös­ningsrätten och om lösenbeloppets storiek prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.

Innan del visar sig att lösningsrätten inte begagnas kan den lill vilken aktien har övergått inte utöva någon annan rätt på grund av aktien gent­emot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av nya aktier vid nyemission. Rättigheter och skyldigheter på grund av sådan teckning övergår lill den som begagnar sig av lösningsrätten,

4 § Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast lill
sådan aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de
aktier brevet lyder pä har betalats. Vidare fordras

1, att försäkringsaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats
vid bolagels bildande, eller

2. att nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien
tillkommit på grund av emissionen.

Aktiebrevet skall undertecknas av styrelsen eller enligt styrelsens full­makt av en bank. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller på nägot annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnum­mer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolags­ordningen innehåller förbehåll enligt 1 § Qärde stycket, 3 §, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall detta tydligt anges i brevet på sädan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsformerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om delta göras på aktiebrevet.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev mot ett eller fiera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.

Emissionsbevis skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket,

5 § Innan aktiebrev utfärdas kan bolaget utge ett till viss man ställt bevis
om rätt till en eller flera aktier (interimsbevis). Beviset skall innehålla
förbehåll om att aktiebrevel lämnas ut endast om bolaget samtidigt får
tillbaka beviset. På begäran skall beviset förses med anteckning om de
betalningar som har gjorts för aktien. På interimsbeviset skall även anteck­
nas sådan återbetalning som sker enligt 2 kap, 16 § andra stycket, 1 övrigt

 

Prop. 1981/82:180                                                                 11

gäller bestämmelserna i denna lag om aktiebrev i tillämpliga delar också interimsbevis.

6 § Om ett aktiebrev eller ell lill viss man ställt emissionsbevis överlåts
eller pantsätts, skall bestämmelserna om skuldebrev till viss man eller
orderi 13, 14 och 22 §§ lagen (1936: 81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är
den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är
införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 § andra
stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.

Överlåts eller pantsätts ett emissionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13. 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.

Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen om skuldebrev,

7 § Över försäkringsaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall
styrelsen föra en förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart
efter bolagets bildande. Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift
om aktietecknarna. Aktieägarnas postadress och yrke eller titel skall
anges. Finns det aktier av olika slag, skall det av aktieboken framgå till
vilket slag varje aktie hör.

Aktieboken kan beslå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan också föras med maskin för automatisk databehandling eller på annat liknande sätt.

När nägon visar upp ett utfärdat aktiebrev och enligt 6 § eller pä nägot annat sätt styrker sitt förvärv eller när en aktieägare eller annan behörig person anmäler någon annan förändring i de förhållanden som har tagits upp i aktieboken, skall en anteckning om aktieägaren eller om förändring­en genast föras in. Dagen för införandel skall anges, om dagen inle framgår av något annat tillgängligt material. Om lösningsrätt enligt 3 § tillkommer en aktieägare eller någon annan, får införandet dock inle göras, förrän del visat sig att lösningsrätten inte begagnas.

Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp skall förses med påskrift om införandet och dagen för detta,

8 § I bolagsordningen kan förbehåll tas in om att den som på en fastställd
avstämningsdag är införd i aktieboken eller i en förteckning enligt 12 §
skall anses behörig att ta emot utdelning, emissionsbevis och. vid fond­
emission, brev på ny aktie som tillkommer en aktieägare. Om förbehållet
förs in genom en ändring av bolagsordningen, skall styrelsen när ändringen
har stadfästs fastställa från vilken dag förbehållet skall tillämpas och för
registrering anmäla detta samtidigt som den anmäler bolagsstämmans be­
slut för registrering.

Ett försäkringsaktiebolag som har ett sädant förbehåll (avstämningsför­behäll) i sin bolagsordning kallas i denna lag avstämningsbolag.

För avstämningsbolag skall Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (värdepapperscentralen) fullgöra uppgifterna alt

1.    föra aktieboken, aktiebrevsregistret och förteckningen enligt 12 §,

2.    pröva frågor om införande av aktieägarna i aktieboken,

3.    svara för utskriften av aktieboken och sammanställningen av uppgif­terna enligt 19 § lagen (1970: 596) om förenklad akliehanlering.

4.    stämma av aktieboken och förteckningen enligt 12 §,

 

Prop. 1981/82:180                                                                 12

5.    sända ut aktiebreven, utdelningen och emissionsbevisen.

6.    svara för utbyten av aktiebreven och de därmed sammanhängande åtgärderna och

7.    vidta åtgärder enligt 4 kap, 19 § i fråga om aktier som inte är uttagna,

9 § I avstämningsbolag får aktiebrev på uppdrag av bolaget på dess
vägnar undertecknas av värdepapperscentraien, varvid firmatecknarens
namnteckning fär återges genom tryckning eller pä annat liknande sätt.
Brevet skall i stället för akties ordningsnummer ange brevets ordnings­
nummer och det antal aktier brevet avser. På begäran av aktieägare eller
förvaltare som avses i 10 § skall aktiebreven delas upp, läggas samman
eller på annat sätt bytas ut. När aktiebrevet visas upp för införande av ny
ägare i aktieboken, får värdepapperscentralen byta ut brevet mot ett eller
fiera nya brev. Har det äldre brevet överlåtits in blanco, behöver inle
förvärvarens namn sättas ut i överlåtelsen. I aktiebrev som utfärdas vid
utbyte behöver inte tas in nägon uppgift om utbytet eller om den dag när
det äldre brevet utfärdades. Inte heller behöver aktiebrev, som utfärdas i
samband med alt aktieägarens namn förs in i aktieboken, förses med
uppgifter om införandet.

Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas även på emissionsbevis, 1 dessa behöver något ordningsnummer dock inle anges,

10 § I avstämningsbolag förs aktieägarna in i aktieboken med uppgift om
personnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress. För var­
je ägare anges det antal aktier av olika slag som denne äger, I stället för
aktienumret anges aktiebrevets ordningsnummer. Aktieboken förs med
maskin lör automatisk databehandling eller på något annat liknande sätt.

Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank eller en fondkommissionär, som är aktoriserad som förvaltare av aktier, kan i stället för aktieägaren banken eller fonÖKommissionären föras in i aktiebrevet och i aktieboken. Är aktierna i ett avstämningsbolag föremål för handel vid en utländsk fondbörs, kan, efter särskilt tillstånd, i bolagets aktiebrev och aktiebok, i stället för en aktieägare som är bosatt utomlands, föras in den som fått uppdrag alt i utlandet förvalla hans aktier,

I aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas att aktien innehas för någon annans räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som utfärdas på grund av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss man. Beträf­fande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt förs­ta stycket skall föras in om aktieägaren.

För rätt till registrering som förvaltare krävs utöver vad som sägs i andra stycket att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande av ägaren i aktieboken. Om auktorisation och tillstånd enligt denna paragraf, om förvaltares åligganden saml om skyldighet för bolaget och värdepap­perscentralen att för var och en hålla tillgänglig en sammanställning av uppgifter frän förvaltare om de aktieägare, som har mer än femhundra aktier i bolaget registrerade i förvaltares namn, finns bestämmelser i lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering,

11 § Har ett avstämningsförbehäll förts in genom en ändring av bolags­
ordningen och har ett aktiebrev som dessförinnan utfärdals inle lämnats in
för utbyte mot ett nytt brev, får uppgifter om aktien i den tidigare aktiebo­
ken föras över till en sädan aktiebok som avses i  10 § första stycket.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 13

Därvid skall anges att aktiebrevet inte avlämnats. Sker ingen överföring, gäller den äldre aktieboken fortfarande i fråga om denna aktie.

Utöver aktiebok skall i avstämningsbolag föras ett aktiebrevsregister. Registret lar i löpande nummerföljd upp de aktiebrev som utfärdas med uppgift om dagen för utfärdandet, antalet aktier och aktieslag samt ägarens eller, i de fall som avses i 10 § andra stycket, förvaltarens identifierings-nummer i aktieboken. Når ett nytt akliebrev utfärdats i stället för ett äldre, görs i registret en hänvisning lill det äldre brevels ordningsnummer. För det sistnämnda brevet antecknas att det har makulerats.

I avstämningsbolag skall de uppgifter som avförts ur aktiebok, aktie­brevsregistret eller förteckningen enligt 12 § bevaras i minst tio år. En aktiebok, som ett sädant bolag tidigare har fört, skall bevaras i minst tio år efter det att uppgifterna beträffande bolagets samtliga aktier har förts in i den aktiebok som avses i 10 § första stycket,

12        § I avstämningsbolag skall i en särskild förteckning på begäran tas
upp den som med skriftlig handling visar att han till följd av uppdrag eller
panlsällning eller pä grund av villkor i testamente eller gåvobrev har rätt
alt i stället för den aktieägare som är införd i aktieboken lyfta utdelning och
ta emot emissionsbevis och, vid fondemission, brev på en ny aktie. Det­
samma gäller förmyndare eller god man för en aktieägare eller vid konkurs
konkursförvaltaren eller vid utmätning, kvarstad eller betalningssäkring
avseende aktier kronofogdemyndigheten,

I förteckningen skall för den som skall tas upp i denna enligt första stycket antecknas samma uppgifter som enligt 10 § första stycket skall föras in i aktieboken om aktieägare. Av förteckningen skall även framgå den rätt som tillkommer honom. En sådan anteckning skall avföras, när det visas att rätten har upphört.

Uppgifter ur förteckningen får inte lämnas lill någon annan ulan sam­tycke av den som berörs av de förhållanden som har antecknats i förteck­ningen.

13        § Aktiebok skall på den ort där styrelsen har sitt säte hållas tillgänglig
för alla. Förs aktiebok med maskin för automatisk databehandling eller på
något annat liknande sätt, skall i stället en utskrift av. aktieboken pä
begäran tillhandahållas hos bolaget på denna ort och. i fräga om avstäm­
ningsbolag, även hos värdepapperscentralen. Utskriften får inte vara äldre
än sex månader. Alla har rätt att mol ersättning för kostnaderna få en
sådan utskrift av aktieboken eller del av den. När det gäller avstämnings­
bolag får dock en utskrift enligt detta stycke inte innehålla någon uppgift
om de aktieägare som har högst femhundra aktier i bolaget.

Aktiebok skall hållas tillgänglig för aktieägarna vid bolagsstämman. Förs aktieboken med maskin för automatisk databehandling eller på något annat liknande sätt. skall i stället en utskrift av hela aktieboken avseende förhål­landena tio dagar före bolagsstämman hållas tillgänglig vid stämman,

I utskriften las i alfabetisk ordning upp aktieägarna och de förvaltare som avses i 10 § andra stycket. Aktiebrevens nummer behöver inte anges,

14        § Den till vilken en aktie har övergått får inte, innan han förts in i
aktieboken, utöva en aktieägares rätt i bolaget. Detta gäller dock inle
sädan rätt som uppkommit ur en aktie och som utövas mot uppvisande
eller avlämnande av ett aktiebrev, en kupong eller något annat särskilt
bevis som ges ut av bolaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 14

Ägaren till en aktie för vilken aktiebrev har utfärdats innan bolaget blivit ett avstämningsbolag, kan inte när det gäller därefter beslutad utdelning eller emission erhålla utdelning, emissionsbevis eller, vid fondemission, brev på en ny aktie förrän han har avlämnat aktiebrevel för utbyte mot ett nytt sädant och införande i aktieboken har gjorts enligt 10 §. Innan detta har skett är 12 § inte tillämplig.

Om en aktie ägs av flera, kan de endast genom en gemensam företrädare utöva den rätt i bolaget som en aktieägare har.

15 § Vad som sägs i denna lag om aktieägares rätt att i bolaget företräda
aktier skall gälla även för den som genom testamente erhållit nylQande-
rätten till eller rätten till avkomst av aktier, om testamentet innehåller en
bestämmelse att denne skall få företräda aktierna och, för avkomsträttsha­
varen, att aktierna till tryggande av dennes rätt skall sältas under särskild
vård.

Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan bli införd i aktieboken. Vid införandet skall göras en anteckning om ägan­derättsförvärvet och om den rätt att i bolaget företräda aktierna som är förenad med nylQande- eller avkomsträtten. I fräga om införandet av nytQande- eller avkomsträttshavaren gäller i övrigt vad som sägs i denna lag om införandet av aktieägare. Dock skall någon påskrift om införandet inte ske på aktiebrevet. När det styrks alt nytQande- eller avkomsträtten har upphört, skall en anteckning om detta göras i aktieboken.

När en god man på grund av ett förordnande enligt 18 kap, 4§ 5 föräldrabalken förvallar aktier för en blivande aktieägares räkning, skall den blivande ägaren på anmälan av den gode mannen föras in som ägare i aktieboken med anteckning om förvärvet och om förordnandet.

16   § Ingår aktier i en aktiefond enligt akiiefondslagen (1974:931). skall i stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fon­dens beteckning föras in i aktiebreven och i aktieboken,

17   § Om ett aktiebrev enligt denna lag skall förses med påskrift eller om det på grund av bolagsstämmans beslut om uppdelning av aktierna skall bytas ut mot två eller flera nya aktiebrev, kan bolaget hålla inne den utdelning och de emissionsbevis som faller på aktie lill dess aktiebrevet tillhandahälls för nämnda ändamål. Detta gäller också om aktiebrev skall bytas ut på grund av alt aktier av visst slag enligt en bestämmelse i bolagsordningen skall omvandlas till aktier av något annat slag,

4 kap. Ökning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag genom nyemission eller fondemission

Inledande bestämmelser

1 § Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (ny­emission) eller genom alt aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission). En fondemission kan endast ske i skade­försäkringsbolag.

Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 16 eller 17 §. Sådana beslut får inte fattas förrän bolaget har blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen stadfästs om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 15

Vid nyemission får betalning för aktier inte understiga det nominella beloppet.

Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som under­stiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den samman­lagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

2 § Vid nyemission skall aktierna betalas med pengar (kontantemission). Om försäkringsbolaget genom ökningen av aktiekapitalet avser all för­värva mer än hälften av aktierna i ell annat försäkringsbolag eller, om det finns aktier med olika röstvärde, sä många aktier alt röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, kan försäkringsin­spektionen medge att de nya aktierna får betalas med aktier i det sist­nämnda bolaget (apport) samt all teckningen av de nya aktierna sker med villkor om detta.

3 §    Bestämmelser om apport och kvittningsrätt skall tas upp i beslutet om nyemission.

Styrelsen skall lämna en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt för bedömandet av värdet på apporlegendomen och av be­stämmelserna om kvittningsrätt. Särskilt skall anges

1,    namn och hemvist beträffande den som avses med bestämmelser om apport eller kvittningsrätt,

2,    det värde till vilket apportegendomen beräknas komma att las upp i balansräkningen och antalet aktier som skall lämnas för egendomen.

Om skriftligt avtal upprättats rörande bestämmelser om apport eller kvittningsrätt, skall styrelsens redogörelse innehålla avtalet eller avskrift av detta eller hänvisning till avtalet med uppgift om den plats där det hålls tillgängligt för aklietecknarna. Muntligt avlal skall i sin helhet tas upp i redogörelsen. Vad som sagts nu om skriftligt avtal skall gälla även beträf­fande de senaste tvä räkenskapsårens balans- och resultaträkningar för det försäkringsbolag vars aktier utgör apportegendom, 1 redogörelsen skall upplysning ges om bolagets resultat efler det senaste räkenskapsåret. Om sådana räkningar ej upprättats för bolaget, skall i redogörelsen lämnas upplysning om bolagets resultat under nämnda räkenskapsår.

Om första—tredje styckena ej iakttagils beträffande bestämmelser om apport eller kvittningsrätt är bestämmelserna utan verkan mot det emitte­rande bolaget.

4 § Över styrelsens redogörelse enligt 3 § skall revisorerna avge yttrande av vilket skall framgå att egendom, som skall tillföras det emitterande bolaget, inte i redogörelsen åsatts högre värde än det verkliga värdet för bolaget och att apportegendom är eller kan antas bli till nytta för bolagels verksamhet. Emissionsbeslutet skall innehålla uppgift om att redogörel­sen, yttrandet och, i fråga om apport, försäkringsinspeklionens medgivan­de har lämnats.

5 § Vid en kontantemission och vid en fondemission har aktieägarna företrädesrätt lill de nya aktierna i förhällande till det antal aktier de förut äger, om nägot annat inte har bestämts antingen i bolagsordningen enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3 eller, vid en kontantemission, i emissionsbeslutet.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 16

6 § De aktieägare som har företrädesrätt att delta i en emission har rätt
att för varje aktie få ett särskilt emissionsbevis (vid nyemission tecknings­
rättsbevis och vid fondemission delbevis). Om bolaget inte är ett avstäm­
ningsbolag, fär de kuponger som hör till aktiebrevet användas som emis­
sionsbevis. Används inte sådana kuponger som emissionsbevis, skall del i
beviset anges hur många sädana bevis som skall lämnas för varje ny aktie.

Om en aktieägare använder sin företrädesrätt att delta i en emission i ett bolag som inte är ett avstämningsbolag, skall anteckning härom göras på del aktiebrev på vilket företrädesrätten grundas, om inle kuponger an­vänds som emissionsbevis.

1 avstämningsbolag skall emissionsbevisen och, vid fondemission, bre­ven pä nya aktier som tillkommer aktieägare genast sändas i rekommende­rat brev eller pä annat betryggande sätt till dem som på avstämningsdagen är införda i aktieboken eller i förteckningen enligt 3 kap, 12 §, Om dessa inte var berättigade att ta emot handlingarna skulle bolaget ändå anses ha fullgjort sin skyldighet. Detta gäller dock inte om bolaget eller värdepap­perscentralen kände till att handlingarna skulle komma i orätta händer eller om någon av dem har åsidosatt den aktsamhet som de efter omständighe­terna skäligen bort iaktta. Bolaget eller värdepapperscentralen anses inte heller ha fullgjort sin skyldighet om mottagaren var omyndig.

Allmänna bestämmelser om nyemission

7 § Ett förslag lill beslut om nyemission skall hällas tillgängligt för aktie­
ägarna under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken beslutet
skall fattas. Det skall genast sändas till de aktieägare som begär det och
uppger sin postadress. Förslaget skall läggas fram på stämman. Vad som
nu har sagts om förslag till beslut skall även gälla sädana redogörelser av
styrelsen, yttranden av revisorerna och sådant medgivande av försäkrings-
inspektionen som avses i 2-4 §§. Innebär förslaget en avvikelse från
aktieägarnas företrädesrätt, skall skälen till avvikelsen anges i förslaget
eller i en handling som skall fogas lill förslaget. Om årsredovisningen inte
skall behandlas på stämman, skall även följande handlingar enligt vad som
nyss har sagts hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:

1,   en avskrift av den senaste årsredovisningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt en avskrift av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,

2,   en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser som är av väsentlig betydelse för bolagets ställning och som har inträffat efter det att årsredovisningen avgetts och

3,   ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.

Kallelsen till bolagsstämman skall innehålla uppgifter om den företrä­desrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har enligt förslaget saml uppgifter om vem som i övrigt fär teckna aktier,

8 §   Beslutet om nyemission skall ange

1, det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna
ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,

2,    det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av olika slag finns eller kan utges,

3,    den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier,

4,    den tid inom vilken aktier kan tecknas, i de fall då ett visst belopp eller ell lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning,

 

Prop. 1981/82:180

17

5.    den tid inom vilken en aktieägare kan använda sin företrädesrätt,

6.    den tid inom vilken tecknade akfier skall betalas,

7.    den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om del inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt

8.    akfiernas nominella belopp och det belopp som skaU betalas för varje tecknad aktie.

Tid enligt första stycket får inte vara kortare än två veckor. Den räknas från någon av följande tidpunkter:

a)   från det kungörelse enligt 9§ skedde,

b)   frän emissionsbeslutet om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller

c)   från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag.

Om ett förbehåll enUgt 3 kap. 1 § Qärde stycket eller 3 §, 6 kap. 8 § eller 18 kap. 1 § skall gälla för de nya aktiema, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta.

Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor frän det kungörelse enligt 9§ skedde.

Om de kuponger som hör till akliebreven skall användas som emissions­bevis, skall detta anges i beslutet.

9 § Beslutet om nyemission eller en redogörelse för det väsentliga inne­
hållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den
eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i
dess helhet, skall det i kungörelsen lämnas uppgifter om var beslutet hålls
fillgängligt. I de bolag som inte är avstämningsbolag krävs dock inte nägon
kungörelse, om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma
som har beslutat om emissionen.

Är bolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om nyemission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, i de fall då aktieägarna i fråga skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inte, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

10 § Teckning av nya akfier skall ske på en teckningslista som innehåller
beslutet om nyemission. Avskrifter av bolagsordningen och av de hand­
lingar, som skall läggas fram enligt 3, 4 och 7 §§, skall fogas till tecknings­
listan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i
listan.

Om de som har rätt till det tecknar alla akfierna vid den stämma där beslutet om nyemission fattas, kan teckningen ske i stämmans protokoll. Detta gäller dock inte avstämningsbolag.

Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om en aktie har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren är aktiebeteckningen ogiltig, under förutsättning att ogil­tigheten har anmälts hos försäkringsinspekfionen innan anmälan enligt 15 § har registrerats.

11 § När teckningen har avslutats skall styrelsen eller den styrelsen inom
sig förordnar besluta om tilldelning av nya aktier till aktietecknarna. Anses
därvid att aktieteckning är ogiltig, skall aktietecknaren genast underrättas
om detta. Aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktiebo­
ken.

2    Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                                 18

12   § Om det har beslämls ett visst belopp eller ett lägsta belopp för aktiekapitalets ökning, har beslutet om nyemission förfallit i de fall då beloppet inte har tecknats inom teckningstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har betalats för de tecknade aktierna skall i sådana fall genast betalas tillbaka.

13   § Bestämmelserna i 2 kap. 14 och 15 §§ skall, såvUl de avser försäkringsakfiebolag, tillämpas vid inbetalning på grund av beslut om nyemission. KvUtning av en skuld på grund av aktieteckning mot en fordran hos bolaget får dock ske, om beslutet om nyemission innehåller bestämmelser om kvittning, eller om styrelsen medger kvittning. Ett så­dant medgivande får inle lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.

14   § Beslutet om nyemission skall anmälas för registrering inom sex månader från beslutet, om det inle har förfallit enligt 12 §,

För registrering krävs att

1.    full betalning enligt registret eriagts för alla de aktier som ingår i det fömt registrerade aktiekapitalet,

2.    det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och filldelade nya aktier efter avdrag för de aktier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (ökningen av akfiekapitalet) uppgår till det belopp som avses i 12 §,

3.    hälften av det belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna har betalats in,

4.    all apportegendom enligt beslutet om nyemission är tillförd bolaget och

5.    behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.

Genom registreringen fastställs ökningen av aktiekapitalet till det belopp som anges i första stycket 2,

Om anmälan för registrering av beslutet inte har gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller om försäkringsinspektionen genom lagakraft­ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller har vägrat registrering, gäller vad som sägs i 12 §.

Akfiekapitalet är ökat när registreringen har skett. De aktier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan blir därmed ogiltiga. De nya akfierna medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte innebära att en sädan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket aktierna skall ha slutligt betalats.

15 § De aktier som har tecknats vid en kontantemission skall vara helt
betalda inom sex månader från registreringen av nyemissionen. Senast en
månad efter utgången av denna tid skall bolaget för registrering anmäla hur
mänga av de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna som har
blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad eller en
godkänd revisor.

Om det inte enligt första stycket har anmälts att aktierna har helt beta­lats, skall försäkringsinspektionen efter bolagets hörande registrera att aktiekapitalet har satts ned med del sammanlagda nominella beloppet av ej betalda aktier, dels, om det fordras, att bolagsordningens bestämmelser om akfiekapitalet har ändrats. De akfier som inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 19

Styrelsens beslut om nyemission

16 § Styrelsen kan besluta om nyemission och om avvikelser från aktie­
ägarnas företrädesrätt enligt 5 § under förutsättning av bolagsstämmans
godkännande. Bestämmelserna i 2-4 och 8-15 §§ skall därvid gälla i
tillämpliga delar. Dessutom skall dock iakttas vad som föreskrivs nedan i
tredje stycket.

I fräga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 7 § första stycket tillämpas. Vad som där sågs om förslag till emissionsbe­slut skall i stället gälla styrelsens beslut.

Innan stämman har godkänt emissionsbeslutet, fär de nya aktierna inle föras in i aktieboken och beslutet inte anmälas för registrering enligt 14 §. Har en sädan anmälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, har emissionsbeslutet förfallit. Vad som har betalats för teck­nade aktier skall i sådant fall genast betalas tillbaka.

17 § Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om ny­
emission i den mån emissionen kan ske utan ändring i bolagsordningen och
att därvid avvika från akfieägarnas företrädesrätt enligt 5 §.

Skall styrelsen kunna besluta om nyemission med de bestämmelser som avses i 2-4 §§ eller med avvikelser från aktieägarnas företrädesrätt, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den fid, längst intill den nästkommande ordinarie bolagsstämman, inom vilken styrelsens beslut om nyemissionen skall fattas. Bestämmelserna i 7 § första stycket om förslag till emissions­beslut skall tillämpas på förslag fill bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för re­gistrering. Innan registrering har sketl, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelserna i 2-4 och 8-15 §§ skall gälla i tillämpliga delar när styrelsen beslutar om emission med stöd av ett bemyndigande.

Fondemission

18 §    En fondemission kan ske genom alt till aktiekapitalet förs över

1.    belopp som kan delas ut enligt 12 kap 2 §,

2.    medel från uppskrivningsfonden,

3.    medel från reservfonden, eller

4.    belopp varmed värdet av en anläggningstillgång skrivs upp enligt 11 kap. 5 §.

Bestämmelserna i 7 § första stycket gäller i fillämpliga delar även i fråga om förslag till beslut om fondemission.

Ett beslut om fondemission skall ange på vilket sätt och med vilket belopp aktiekapitalet skall ökas samt de nya aktiernas aktieslag eller del belopp varliU akfiernas nominella belopp höjs. I ett avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i beslutet varvid iakttas att avstämning inte får ske innan beslutet har registrerats. Bestämmelserna i 8 § Qärde stycket och 9 § första stycket skall tillämpas på avstämningsbolag.

Beslut om fondemission skall genast anmälas för registrering och får inte verkställas före registreringen.

Aktiekapitalet är ökat när registreringen har skett. De nya aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken. De medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i emissionsbeslutet. Beslu­tet fär dock inte innebära att en sådan rätt inträder senare än för låken-skapsåret efter det under vUket registrering har skett.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 20

19 § Har vid en fondemission ett behörigt anspråk på en ny aktie inle
framställts inom fem år från registreringen av beslutet om fondemissionen,
kan den berättigade anmanas att ta ut aktien. Han skall därvid upplysas om
att han annars riskerar alt förlora aktien. Anmaningen skall sändas till den
berättigade, om hans namn och adress är kända för bolaget, I annat fall
skall anmaningen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de
ortstidningar som styrelsen bestämmer. Inkommer inle anmälan inom ett
år frän anmaningen, kan den nya aktien säljas genom en fondkommissionär
för den berättigades räkning. Denne har därefter endast rätt att mot uppvi­
sande av aktiebrev eller avlämnande av delbevis få ut det vid försäljningen
influtna beloppet med avdrag för kostnaderna för anmaningen och försälj­
ningen. Det belopp som inte har lyfts inom fyra år från försäljningen
tiUfaller bolaget.

Emissionsprospekt

20    § När ett försäkringsaktiebolag eller aktieägare i ett försäkringsbolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva akfier eller teckningsrätter i bolaget, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för bolagets förhållanden (emissionsprospekt) enligt 21—27 §§, Emissionsprospektel skall dock endast upprättas om summan av de belopp som lill följd av inbjudan kan komma alt betalas uppgår till minst en miljon kronor.

21    § Aktieägare som ämnar sälja aktier eller teckningsrätter under sä­dana former att emissionsprospekt skall upprättas, skall underrätta styrel­sen om detta senast sex veckor före den dag dä inköp tidigast avses kunna ske.

22    §    Emissionsprospektet skall innehålla

 

1.    balansräkningar avseende utgången av de tte senaste räkenskaps­åren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits,

2.    resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår samt

3.    ett sammandrag av de uppgifter som det har ålegat bolaget att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.

Bestämmelserna i 11 kap. 2 § första stycket andra meningen skall tilläm­pas pä emissionsprospekt.

Om försäkringsaktiebolaget är moderbolag, skall bolaget i emissionspro­spektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräkningarna förde tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och and­ra uppgifter för en koncern tas in i prospektet fär de uppgifter för bolaget som svarar mot uppgifterna i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av bolagets aktier. Dock får bolagets resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskaps­året enligt första stycket inte utelämnas.

23    § Om sådana förhållanden och händelser som hänför sig till liden efter den period som omfattas av de i 22 § angivna handlingarna skall upplysning lämnas i emissionsprospektel, om förhållandena är viktiga för bedömning­en av bolagets verksamhetsresultat och ställning eller händelserna i övrigt är av väsentlig betydelse för bolaget.

24    §    I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

1. en kortfattad historik över försäkringsbolaget och dess verksamhet.

 

Prop. 1981/82:180                                                   21

2.    en redogörelse för bolagets eller, om del finns dotterföretag, koncer­nens verksamhet, försäljningsställen samt för dess ställning inom bran­schen,

3.    uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer och ledande be­fattningshavare och

4.    en redogörelse för ägar- och rösträtlsförhåUanden i fråga om bolagets akfier.

Uppgifterna enligt första stycket I behöver inte lämnas av försäkrings­aktiebolag, vars aktier noteras på Stockholms fondbörs.

25    § Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 22 -24 §§ skall granskas av försäkringsbolagets revisorer. Deras berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.

26    § Emissionsprospektet skall tillhandahållas pä de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar, andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårs­afton räknas in.

27    § Utarbetas emissionsprospektet med anledning av erbjudande från en akfieägare har försäkringsaktiebolaget rätt att frän aktieägaren få ersätt­ning för sina kostnader för emissionsprospektet samt för revisionskostna­den. Uppträder flera aktieägare som säljare, skall kostnaderna fördelas mellan dem i förhållande tUl det antal aktier eller teckningsrätter, som var och en har bjudit ut till försäljning.

5 kap. Upptagande av vissa penninglån

1 § Ett försäkringsbolag får inle ge ut konvertibla skuldebrev eller skul­debrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett penninglän på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag får inle ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen lill aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis). I fråga om skadeförsäkringsaktiebolag skall upptagandet av ett sådant lån beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen.

2 § Bestämmelserna i 4 kap. 20-27 §§ om emissionsprospekt skall till-lämpas när ett skadeförsäkringsaktiebolag, som enligt 10 kap. 4 § andra eller Qärde stycket är skyldigt att ha en auktoriserad revisor, eller inneha­vare av vinstandelsbevis som ett sådant bolag har utfårdat offentliggör eller pä annat sått till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva vinstandelsbevis. Emissionsprospekt behöver dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudningen kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.

 

Prop. 1981/82:180                                                            22

6 kap. Nedsättning av aktiekapitalet och förvärv av egna aktier i försäkrings­aktiebolag

Nedsättning av aktiekapUalet

1 §   Nedsättning av aktiekapitalet får ske för följande ändamål, nämligen

1. avsättning till reservfonden eUer omedelbar täckning av förlust enligt
den fastställda balansräkningen, om förlusten inte kan täckas pä något
annat sätt,

2.    återbetalning till aktieägarna, eller

3.    avsättning till en fond som kan användas enligt beslut av bolagsstäm­man.

Nedsättning för de ändamål som anges i första stycket 2 och 3 får inte avse störte belopp än att det efter nedsättningen finns full täckning för det bundna egna kapitalel. Beräkningen av detta skall ske enligt balansräk­ningen för nästföregående räkenskapsår, om denna fastställs vid stämman och i annat fall på gmndval av de handlingar som anges i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.

Nedsättning av aktiekapitalet kan genomföras genom

1.    inlösen eller sammanläggning av aktier,

2.    indragning av aktier utan återbetalning, eller

3.    minskning av aktiernas nominella belopp med eller utan återbetal­ning.

Om nedsättning av aktiekapitalet på grund av bristande betalning finns bestämmelser i 4 kap. 15 § andra stycket.

2 § Beslut om nedsättning av aktiekapitalet fattas av bolagsstämman, om
inte nägot annat följer av 8 §. Nedsättningsbeslutet får inte fattas förrän
bolaget blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras, skall beslut om
detta fattas först. Ett beslut om nedsättning får fattas innan ändringen
stadfästs om detta sker under förutsättning alt stadfästelse meddelas.

Nedsättning för de ändamål som anges i 1 § första stycket 2 eller 3 får beslutas endast efter förslag eller godkännande av styrelsen.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 § om förslag till bolagsstämmans beslut och andra handlingar gäller i tillämpliga delar.

3   § Nedsättningsbeslutet skall ange det belopp varmed aktiekapitalet skall sättas ned (nedsättningsbeloppet), nedsättningsändamålet samt hur nedsättningen skall genomföras. Om det i samband med nedsättningen skall utskiftas medel med högre belopp än nedsättningsbeloppet, skall även det högre beloppet anges.

4   § Nedsättningsbeslutet skall anmälas för registrering. Om delta inte har skett inom fyra månader från beslutet eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en anmälan eller vägrat regi­strering, har nedsättningsbeslutet förfalht. Detsamma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet sätts ned.

5 § Skall nedsättningsbeloppet användas enligt 1 § första stycket I, är
aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats. Inom tre är från regi­
streringen får vinstutdelning beslutas endast om rätten ger tillstånd till
detta eller om aktiekapitalet har ökats med minst nedsättningsbeloppet. I
fråga om rättens tillstånd gäller 6 § andra—femte styckena i tillämpliga
delar.

 

Prop. 1981/82:180                                                   23

6 § Om nedsättningsbeloppet helt eller delvis skall användas enligt I §
första stycket 2 eller 3, får nedsättningsbeslutet inte verkställas utan rät­
tens tillstånd, såvida inte samtidigt bolaget genom nyemission tillförs ett
belopp som minst svarar mot nedsättningsbeloppet.

Rättens tillstånd skall sökas senast två månader efter det att nedsätt­ningsbeslutet har registrerats. Till ansökningshandlingen skall fogas bevis att nedsättningsbeslutet har registrerats.

Rätten skall utan dröjsmål inhämta försäkringsinspeklionens yttrande om eller i vad mån nedsättningen kan komma alt inverka på försäkringsla­garnas rätt. Finner rätten med hänsyn till yttrandets innehåll att nedsätt­ningen inte bör verkställas, skall ansökningen genast avslås. I annat fall skall rätlen kalla bolagels borgenärer och förelägga dem som vill bestrida ansökningen alt senast en viss dag skriftligen hos rätten anmäla detta. 1 föreläggandet skall anges att den som inle gjort sådan anmälan anses ha medgivit ansökningen. I kallelsen skall ett kortfattat sammandrag av in­spektionens yttrande tas in. Kallelsen skall genast kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar.

Om ansökningen inte bestrids eller om de borgenärer som bestrider den får full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar eller, be­träffande bestridande av försäkringstagare, om inspektionens yttrande ger grund för det, skall tillstånd meddelas. Om den rätt som innehavare av pensionsfordringar har finns bestämmelser i 23 § andra stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Om en borgenär även är gäldenär i samma rättsförhållande, har han inte rått till betalning eller säkerhet enligt Qärde stycket.

7 § Rätten skall underrätta försäkringsinspektionen om ansökningar en­
ligt 6 § och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av
sådana ansökningar.

Har rätten genom lagakraftvunnet beslut bifallit en ansökan enligt 6 §, är aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats.

Om inte ansökan om rättens tillstånd har gjorts inom föreskriven tid eller om rätten genom lagakraftvunnet beslut har avslagit ansökan, skall för­säkringsinspektionen förklara att nedsättningsbeslutet har förfallit. Del­samma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som förut­sätter att aktiekapitalet sätts ned.

8 § I ett försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital utan ändring av bolags­
ordningen kan bestämmas till ett lägre belopp eller ett högre belopp, kan i
bolagsordningen tas in ett förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom
inlösen av aktier, dock inte under minimikapitalet. Förbehållet skall ange
ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess
beräkning.

Om förbehållet förs in genom att bolagsordningen ändras, fär det endast avse aktier som kan tecknas eller ges ut efter del att ändringen har regi­strerats. Haren fondemission ägt rum efter registreringen, fär fondaktierna lösas in först när tre år har förflutit från registreringen av emissionen.

Nedsättningen fär inte ske sä att full täckning inte finns för del bundna egna kapitalel. Beräkningen av delta skall ske på grundval av den fast­ställda balansräkningen för det nästföregående räkenskapsåret.

När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa aktier skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att aktiekapitalet sätts ned med dessa aktiers sammanlagda nominella belopp. När registreringen har skett är aktiekapitalet nedsatt.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 24

Förvärv av egna aktier

9 § Försäkringsaktiebolag får inte förvärva eller som pant motta egna aktier. Ett dotterbolag får inte heller förvärva eUer som pant motta aktier i moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.

Första stycket utgör inte hinder för ett försäkringsaktiebolag eller ett dotterföretag alt vid övertagande av en rörelse förvärva däri ingående aktier, eller att på aukfion inropa för företagets fordran utmätt aktie. En på sådant sätt förvärvad aktie skall, om den inte dragits in genom nedsättning av aktiekapitalet, avyttras så snart del kan ske ulan föriust. Aktier, som förvärvats vid övertagande av en rörelse, skall dock avyttras senast två år efter förvärvet, såvida inte regeringen, eller efter regeringens bemyndi­gande försäkringsinspeklionen, ger bolaget tillstånd att behålla aktierna under en längre tid.

Har försäkringsaktiebolaget blivit moderbolag och innehar dotterföreta­get akfier i moderbolaget, skall dessa aktier avyttras enligt vad som anges i andra stycket i fråga om aktier som förvärvats vid övertagande av en rörelse.

7 kap. Rörelsen

Försäkringstekniska skulder och grunder för försäkringsverksamheten

1 § I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under be­
nämningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av
bolagets ansvarighet för

1.    löpande försäkringar (premiereserv),

2.    försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersätlningsre­serv),

3.    utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand­lingsreserv),

4.    sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfalht till betalning och

5.    sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäk­ringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

Sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som har förfallit till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras till ersättningsreserven.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast beak­tas den del av försäkringen som enligt avlal mellan bolagen belöper pä bolaget.

2 § De gmnder som nämnts i 2 kap, 6 § skall avse att trygga bolagets
förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och
att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till
försäkringens art.

Om grunderna inte längre fyUer det avsedda ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören genast vidta ätgärder för att få grunderna ändrade.

3 § Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna)
och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkringsrörelsen skall
innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt
driftskostnader. Grunderna får också innehålla föreskrifter om särskilda
säkerhetstillägg.

 

Prop. 1981/82:180                                                   25

Antagandena om dödlighet och andra riskmått, räntefot saml driftskost­nader skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som del är fråga om. Avvikelser från kravet att varje antagande för sig skall vara betryggande får dock ske om det i grunderna finns föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg som föranleder detta.

Premiereservgrunderna skall bestämmas så att premiereserven alltid utgör summan av

1.    skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framlida utgifter för löpande försäkringar och det förväntade kapUalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för dessa försäkringar och

2.    det belopp som anses behövligt för att möta förluster genom att försäkringar upphör i förtid.

Om premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhetstill-lägg, skall premiereservgrunderna ange på vilket sätt hänsyn skall tas till dessa säkerhetstillägg när kapitalvärdet av framtida utgifter beräknas.

Premiereservgrunderna skall innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven som skall anses belöpa på varje försäkring. Vid bedöman­de av frågan huruvida ändring av premiereservgrunderna för redan teck­nade försäkringar bör ske, skall för varje antagande hänsyn tas till den säkerhet som finns i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar samt till storleken av de särskilda säkerhetstilläggen.

4 §   Om det på gmnd av ändrade förhållanden krävs en väsentlig ökning .
av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, får särskilda pre­
miereservgrunder (övergångsgrunder) stadfästas för en bestämd tid.

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd föriusl lill följd av att tillgångarna sjunkit i värde eller dödligheten överstigit vad som har antagits i gmnderna eller genom andra liknande omständigheter, fär övergångsgrunder dessut­om stadfästas, om det inte finns anledning att anta att bolaget skall råka på obestånd och om grunderna kan anses främja försäkringstagarnas intresse.

I övergängsgrunderna får, utan hinder av bestämmelserna i 3 § om pre­miereservgrunder, föreskrivas att vid beräkning av premiereserven del förväntade kapitalvärdet av bolagets framfida utgifter skall minskas med kapitalvärdet av den vinst som väntas uppkomma i rörelsen under den tid övergängsgrunderna gäller.

Utan synnerliga skäl får övergängsgrunder inle gälla under längre sam­manhängande tid än tio år.

För stadfästelse av övergångsgrunderna gäller 2 kap. 4 §. Som villkor för stadfästelsen får föreskrivas att bolaget skall på det sätt som anges i 11 § detta kapitel sätta även andra värdehandlingar än dem som avses där i särskilt förvar.

5   § Grunderna för försäkringstagarnas rätt tiU återköp och fribrev skall ange villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden.

6   § Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla bestämmelser om läne­värde, räntefot och verkan av underlåtenhet att betala ränta.

7   § Gmnderna för verkan av underiålenhet att betala premierna skall ange i vilken ordning bolagets ansvarighet kan komma att upphöra eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att försäkringen äter skall träda i kraft (återupplivning).

 

Prop. 1981/82:180                                                   26

8 §   Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagama skall inne­
hålla regler för

1.    användning av äterbäringsfonden,

2.    tilldelning av återbäring samt

3.    förräntning av äterbäringsmedel.

Reglerna för tilldelning av återbäring skall ange hur tilldelningen skall ske. Den tilldelade återbäringen skall utbetalas omedelbart eller vid en bestämd senare tidpunkt eller också tillgodoräknas försäkringstagaren som nedsättning av premien eller utvidgning av försäkringsförmånerna.

Utfästelse om återbäring får inle göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring.

9 §    Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livförsäk­
ringar skall alllid redovisas i följande slag av värdehandlingar

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garante­
rats av staten,

2.   obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkas-san. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundäriänekassa. Nordiska invesleringsbanken eller av ett kredilakliebolag, eller andra av nu angivna kreditinstitut utfärdade skuldförbindelser, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter ulfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

3.   obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bankaktiebo­lag, en svensk sparbank eller en centralkassa för jordbrukskredit, eller av ett sädant bankinsfilut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undantag av förlagsbevis,

4.   obligafioner eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garantera­de av en svensk kommun,

5.   av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som offentligen utbjudits av ett svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank akfie­bolag eller Nordiska investeringsbanken,

6.   skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet inom 70 procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärde har fast­ställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom 75 procent av pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för bo­stads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskattade värdet av byggnaden eller någon annan egendom som hör fill tomträtten eller, om pantvärde har fastsläUts för egendomen enligt nämnda bestäm­melser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den ytterligare begräns­ning som försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsav­talets innehåll eller någon annan omständighet eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i en tomträtt fill vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av del uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den ytterligare begräns­ning försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till lomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förutsättning för att panträtt i fastigheten eller tomträtten skall godkännas - utom i fräga om sådant lån tiU en svensk kommun för vilket försäkringsinspektionen har medgett undantag - är att tillhörande

 

Prop. 1981/82:180                                                   27

byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt alt driva försäkringsrörelse häri landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som fill sin art och lill den
säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under 1 -6
nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i
främmande valuta, får användas för redovisning endast i den mån de
motsvarar försäkringslekniska skulder för egen räkning för försäkringar i
samma valuta

eller också i följande tillgångar av annan art

8.    lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9.    värdet av äterförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av de livför­säkringar som har övertagits i form av återförsäkring, varvid dock värdet av utländskt försäkringsföretags ansvarighet inte fär användas lill redovis­ning av försäkringstekniska skulder i större omfattning än vad försäkrings­inspekfionen medger med hänsyn fill försäkringstagarnas säkerhet.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning redovisas i andra värdehandlingar än som avses i första stycket 1-7, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger värdet av äterförsäkringsgivarnas ansvarig­het.

10   § Om ett försäkringsbolag för längre tid än tio är meddelar försäkring­ar av annat slag än personförsäkringar, skall i fråga om redovisning av premiereserv för sådana försäkringar bestämmelserna i 9 § första stycket 1 -7 och 9 samt tredje stycket tillämpas.

11   § De värdehandlingar som avses i 9 och 10 §§ skall förvaras avskilda från bolagets övriga fillgångar och under minst tvä lås med olika nycklar. Till ett av låsen skall endast ett ombud som försäkringsinspektionen för­ordnar inneha nyckel. I dessa värdehandlingar har försäkringstagarna panträtt som i handpant till säkerhet för att bolaget skall fullgöra sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen.

Styrelsen och verkställande direktören skall se till att värdehandlingar till erforderligt belopp alltid förvaras avskilda pä det sätt som föreskrivs i första stycket. Vid fastställande av beloppet skall värderingsreglerna i 11 kap. 7 § iakttas. Har värdehandlingar satts i förvar till högre värde än som erfordras har styrelsen eller verkställande direktören rätt alt få ut handling­ar motsvarande överskottet. Styrelsen eller verkställande direktören har dessutom, för att kunna betala förfallna försäkrings- eller återbäringsbe­lopp, för vilka avsättning har skett, rätt att få ut handlingar till motsvaran­de värde. En värdehandling fär på styrelsens eller verkställande direktö­rens begäran bytas ut mot en annan handling av motsvarande värde.

Behöver bolaget tillgång till en värdehandling, som har satts i särskilt förvar, för att kunna bevaka sin rätt pä grund av handlingen eller för nägot annat liknande ändamål, skall ombudet mot kvitto lämna ut handlingen till behörig företrädare för bolaget. Styrelsen och verkställande direktören är skyldiga att inom skälig tid återställa handUngen eller avlämna annan handling av motsvarande värde.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 28

12 § Har en återförsäkringsgivare i särskilt förvar satt värdehandlingar
som motsvarar värdet av försäkringstekniska skulder för livförsäkringar
som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkringsta­
garna i det bolag som tagit älerförsäkringen.

Bestämmelsen i första stycket skall även tillämpas beträffande värde­handlingar, i vilka premiereserven enligt 10 § redovisas.

13 § Ombudet skall genast göra anmälan hos försäkringsinspekfionen om
styrelsen eller verkställande direktören inle fullgör sina åligganden enligt
11 §.

Ombudet har rätt att få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Återfprsäkring

14 § Ett försäkringsbolag fär inte utan försäkringsinspektionens medgi­
vande sluta avtal varigenom bolaget förbinder sig att i återförsäkring avge
ännu inte tecknade livförsäkringar, om bolaget inte kan säga upp avtalet att
upphöra utan ersättning senast ett år efter uppsägningen. Ett försäkrings­
bolag får inle heller utan inspektionens medgivande sluta avlal om avgi­
vande i äterförsäkring av en redan tecknad livförsäkring, om försäkringen
vid avtalets ingående varit i kraft längre än ett halvt år.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte försäkringsbolag som endast meddelar återförsäkring.

Förbud mot viss premienedsättning

15  § Ett försäkringsbolag eller dess ombud får inte medge en enskild
försäkringstagare eller en grupp av försäkringstagare direkt eller indirekt
nedsättning av livförsäkringspremier som bolaget bestämt enligt fastställda
grunder. Nedsättning av premier fär dock ske genom återbäring i överens­
stämmelse med fastställda grunder.

Försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet

16 § Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaff­
ning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som över­
ensstämmer med god försäkringssed.

Allmänna bestämmelser

17 § Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgi­
vande äga störte andel av akfierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag
än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för
samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen
gälla koncernen.

Ett försäkringsbolag får inte ulan försäkringsinspektionens medgivande äga andelar i en aktiefond eUer i annan juridisk person än aktiebolag.

Första stycket skall inte tillämpas pä aktier eller andelar i försäkringsbo­lag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att fillskjuta garantikapital i ömsesi­diga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fasligheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

18   § Försäkringsbolag fär inte utan försäkringsinspeklionens medgivan­de meddela försäkringar med solidarisk ansvarighet.

19   § Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.

 

Prop. 1981/82:180                                                   29

20   § Om en personuppgift som anger att en försäkringstagare har vidtagU dispositioner beträffande i framfiden utfallande försäkringsbelopp fill för­mån för nägon annan har införts i sådant personregister som avses i datalagen (1973:289), fär uppgiften inte lämnas ut lill denne.

21   § Om det föreligger intressegemenskap mellan å ena sidan ett försäk­ringsbolag och ä andra sidan ett aktiebolag som denna lag inte är tillämplig på eller en ekonomisk förening, får försäkringsinspektionen förelägga ak­tiebolaget eller föreningen att avge en särskild redovisning över intressege­menskapen. Sädant föreläggande får dock endast meddelas om det behövs med hänsyn till tillsynen över försäkringsverksamheten och om regeringen lämnat sitt samtycke fill del. Redovisningen skall avges enligt anvisningar av försäkringsinspektionen.

8 Kap. Försäkringsbolagets ledning m. m.

1 §    Ett försäkringsbolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter.

I försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver äterförsäkring, skall minst en av styrelseledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas. Sådan styrelseledamot får inle vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget.

Styrelsen väljs av bolagsstämman. Styrelseledamot som avses i andra stycket skall dock enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsord­ningen, utses av försäkringslagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem eller förordnas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Även annan styrelseledamot får enligt bestämmel­se i bolagsordningen tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstäm­man.

Särskilda bestämmelser om alt styrelseledamot skall utses av annan än bolagsstämman finns i lagen (1976:355) om slyrelserepresentalion för de anställda i bankinstilut och försäkringsbolag.

Styrelseledamöternas uppdrag gäller för den tid som anges i bolagsord­ningen. Uppdragsliden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och skall bestämmas så alt uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolags­stämma pä vilken styrelseval förrättas.

Vad som sägs i denna lag om styrelseledamöter skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter.

2 § Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förlid, om ledamoten eller
den som utsett honom begär det. En anmälan om detta skall göras hos
styrelsen och, i de fall då en ledamot som inte är vald pä bolagsstämman
vill avgå, hos den som tillsatt honom.

Om en styrelseledamots uppdrag upphör i förtid eller det uppkommer hinder för denne enligt 4 § att vara styrelseledamot och om det inte finns någon suppleant, skall övriga styrelseledamöter vidta åtgärder för alt en ny ledamot för den återstående mandattiden tillsätts om inte den förutvarande ledamoten har varit en sädan ledamot som avses i 1 § andra stycket eller en sådan arbetstagarledamot som avses i lagen (1976: 355) om styrelsere-presentafion för de anställda i bankinstilut och försäkringsbolag. Skall ledamoten väljas på bolagsstämman, kan ulan hinder av vad som före­skrivs i 1 § första stycket valet anslå till den nästa ordinarie stämma på

 

Prop. 1981/82:180                                                                 30

vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter.

Om en styrelseledamot, som enligt bolagsordningen skall tillsätlas på något annat sätt än genom val av bolagsstämman, inte har utsetts, skall rätten förordna ersättare på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, del­ägare, delegerad, garant, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

3 §   Styrelsen skaU utse verkställande direktör. Denne får utses inom eller utom styrelsen.

Styrelsen får förordna en eller flera vice verkställande direktörer att Qänstgöra i verkställande direktörens ställe. För vice verkställande direk­tör gäller i tillämpliga delar vad som i denna lag sägs om verkställande direktören.

4   § Styrelseledamöterna och verkställande direktören skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige, om inte regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i särskilda fall tillåter något annat. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara styrelseledamot eller verkställande direktör,

5   § I fräga om ömsesidiga försäkringsbolag får regeringen eller efter regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen, om särskUda skäl fö­religger, medge undantag frän bestämmelserna om

 

1.    att verkställande direktör skall utses,

2.    att det åligger styrelsen att utse en verkställande direktör,

3.    att verkställande direktören inte får vara ordförande i bolagets styrel­se.

Om verkställande direktör inle utses, skall styrelsen uppdra ät en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldigheter som äligger verkställande direktören i fråga om bokföring och medelsförvaltning. Styrelsen svarar för vad som i övrigt åligger verkställande direktören enligt denna lag,

6 § Styrelseledamöterna och verkställande direktören i försäkringsaktie­
bolag skall senast när de tillträder sin befattning, för införande i aktieboken
anmäla sitt innehav av aktier i bolaget och i bolag inom samma koncern.
Detsamma gäller motsvarande befattningshavare i ömsesidiga försäkrings­
bolag i fråga om innehav av aktier i bolag inom koncern där det ömsesidiga
bolaget ingår. Förändringar i aktieinnehaven skall anmälas inom en må­
nad.

Första stycket gäller inte i den män anmälningsskyldighet föreUgger enligt lagen (1971:827) om registrering av aktieinnehav.

7 § Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av
bolagets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande
förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar.
Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vid­
ta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagels verk­
samhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan
avvaktas ulan väsentlig olägenhet för bolagels verksamhet. I sådant fall
skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.

Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och

 

Prop. 1981/82:180                                                   31

medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verk­ställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i över­ensstämmelse med denna lag och andra författningar och att medelsför­valtningen sköts pä ett betryggande sätt.

8   § Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen. Ändringen skall sedan den stadfästs genast anmälas för registrering av styrelsen eller verkställande direktören. Ändringsbeslutet fär inte verkställas förrän del har registrerats.

9   § Om ett försäkringsbolag har blivit moderbolag, skall styrelsen med­dela detta lill dotterföretagets ledning. Dotterföretagets ledning skall läm­na styrelsen för moderbolaget de upplysningar som fordras för att beräkna koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet.

10 § Inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordförande. Om inte
något annat föreskrivs i bolagsordningen eller beslutals av bolagsstämman,
väljer styrelsen ordförande. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottning.
Verkställande direktören får inle vara ordförande.

Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när del behövs. Om en styrelseledamot eller verkställande direktören fordrar att styrelsen sam­mankallas, skall delta ske. Verkställande direktören har, även om han inte är styrelseledamot, rätt att närvara och yttra sig vid styrelsens sammanträ­den, om inle styrelsen för ett visst fall bestämmer något annat.

Vid styrelsens sammanträden skall det föras protokoll, som underteck­nas eller justeras av ordföranden och den ledamot som styrelsen utser. Styrelseledamöterna och verkställande direktören har rätt alt få avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.

11 § Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelsele­
damöter eller det högre antal som föreskrivs i bolagsordningen är närva­
rande. Beslut i ett ärende får dock inte fattas, om inte såvitt möjligt
samfiiga styrelseledamöter dels fält tillfälle att delta i ärendets behandling,
dels fått tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet. Om en styrelse­
ledamot har förfall och om det finns en suppleant, som skall träda in i hans
ställe, skall denne beredas tillfälle till delta.

Som styrelsens beslut gäller, om bolagsordningen inte föreskriver sär­skild röstmajoritet, den mening för vilken vid sammanträdet mer än hälften av de närvarande röstar eller vid lika röstetal den mening som ordföranden ansluter sig till. Är styrelsen inte fulltalig, skall de som röstar för beslutet dock utgöra mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter, om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen.

Handlingar som enligt denna lag skall undertecknas av styrelsen skall skrivas under av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter.

12 § En styrelseledamot eller verkställande direktören får inle handlägga
fråga om avtal mellan honom och försäkringsbolaget. Inte heller fär han
handlägga fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, om han i frågan
har ett väsentligt intresse, som kan strida mot bolagets. Med ett avtal
jämställs en rättegång eller någon annan talan.

 

Prop. 1981/82:180                                                   32

13      §    Styrelsen företräder försäkringsbolaget och tecknar dess firma.
Styrelsen kan bemyndiga en styrelseledamot, verkställande direktören

eller någon annan att företräda bolaget och teckna dess firma, om förbud mot detta inte har tagits in i bolagsordningen. För den som inte är styrelse­ledamot eller verkställande direktör gäller vad som sägs i 4 och 12 §§ om verkställande direktören.

Styrelsen kan föreskriva att rätten att företräda bolaget och teckna dess firma får utövas endast av två eller flera personer i förening. Andra inskränkningar får inte registreras.

Styrelsen kan när som helst återkalla sädana bemyndiganden som avses i andra stycket.

14   § Verkställande direktören får alltid företräda bolaget och teckna dess firma i fråga om åtgärder som enligt 7 § ankommer pä honom.

15   § Styrelsen eller nägon annan ställföreträdare för bolaget får inle företa rättshandlingar eller andra åtgärder som är ägnade att bereda otill­börliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget eller andra aktieägare eller garanter.

En ställföreträdare får inle följa en föreskrift av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om föreskriften inte är gällande därför att den står i strid mot denna lag eller bolagsordningen.

16   § Om en ställföreträdare, som har företagit en rättshandling för bola­get, har överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen inte gällande mol bolaget, om den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller bort inse att befogenheten överskreds. Detsamma gäller om verkställande direktö­ren överskrider den behörighet att vidta åtgärder på bolagels vägnar som han har enligt 7 §.

17   § För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts lill styrelsele­damot, verkställande direktör och suppleant samt till firmatecknare. Sam­tidigt skall dessa personers postadress och personnummer anmälas. För registrering skall även anmälas vilka som tecknar bolagets firma och hur denna tecknas.

Anmälan görs första gången när bolaget enligt 2 kap. 13 § anmäls för registrering och därefter genast efter del att en ändring inträffat i de förhållanden som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätt att göra anmälan har även den som anmälningen gäller.

Ändras bolagets postadress, skall bolaget genast anmäla det för registre­ring.

18 § I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall de försäkrings­
tekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av
en aktuarie.

Regeringen eller efter dess bemyndigande försäkringsinspektionen med­delar föreskrifter om villkoren för behörighet att Qänstgöra som aktuarie. Inspektionen kan i särskUt fall medge undantag från dessa vUlkor.

Styrelsen eller verkställande direktören skall, när en aktuarie antagits eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering. Sådan anmälan kan ocksä göras av aktuarien.

 

Prop. 1981/82:180                                                             33

9 kap. Bolagsstämma

1 § Aktieägares, delägares, delegerades och garanters rätt att besluta i
försäkringsbolagets angelägenheter utövas vid bolagsstämman.

I avstämningsbolag tillkommer rätlen all delta i bolagsstämma den som har tagits upp som aktieägare i en sådan utskrift av aktieboken som avses i 3 kap. 13 § andra stycket.

I bolagsordning kan bestämmas alt aktieägare respektive delägare för att få delta i bolagstämman skall anmäla sig hos bolaget senast den dag som anges i kallelsen till stämman. Denna dag fär inte vara söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton och får inte infalla tidigare än femte dagen före stämman.

I försäkringsaktiebolag kan aktier som tillhör bolaget eller dess dotter­företag inte företrädas vid bolagsstämman. Sädana aktier skall inte med­räknas när det fordras samtycke av ägare fill en viss del av akfierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall fä utövas.

2 § Aktieägarnas, delägarnas och garanternas rätt vid bolagsstämman får
utövas genom ombud med skriftlig, dagtecknad fullmakt. Sådan fullmakt
gäller högst ett år från utfärdandet. Om bolagsordningen innehåller be­
stämmelser att delägarnas rätt att besluta om försäkringsbolagels angelä­
genheter skall tillkomma särskilt utsedda delegerade, får delägarna inte
utöva någon beslutanderätt vid bolagsstämman. Delegerade får inte rösta
genom ombud.

Varje aktieägare, delägare, delegerad eller garant kan vid bolagsstäm­man medföra högst ett biträde.

3 § I ett försäkringsaktiebolag kan ingen rösta för egna och andras aktier
för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på stämman,
om inte något annat följer av bolagsordningen.

Aktieägaren eller den röstberättigade i ett ömsesidigt försäkringsbolag fär inle själv eller genom ombud rösta i fråga om

1.    talan mot honom,

2.    hans befrielse från skadeståndsansvar eller andra förpliktelser gent­emot bolaget, eller

3.    sådan talan eller befrielse som avses i 1 och 2 beträffande någon annan, om aktieägaren eller den röstberättigade i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare och andra röstberättigade gäller även deras ombud.

4   § Bolagsstämman skall hållas på den ort där styrelsen har sitt säte. I bolagsordningen kan dock föreskrivas att den skall eller kan hållas på annan angiven ort. Om utomordentliga omständigheter föranleder det, fär stämman hållas på annan plats.

5   § Ordinarie bolagsstämma skall hållas inom sex månader efler utgång­en av varje räkenskapsår. Vid den ordinarie bolagsstämman skall årsredo­visningen och revisionsberättelsen samt, i moderbolag, koncernredovis­ningen och koncernrevisionsberältelsen läggas fram.

Vid stämman skall beslut fattas

1, om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen saml, i moderbolag, koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen,

3   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                   34

2.    om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen,

3.    om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktö­ren,

4.    i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag eller bolagsordningen.

Beslut i frågor som avses i andra stycket 1-3 skall dock anstå tUl en fortsatt stämma, om i försäkringsaktiebolag majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till en fiondel av samtliga aktier begär det. Delsamma gäller i ömsesidiga försäkringsbolag om en tiondel av de närvarande röst­berättigade begär det. En sådan stämma skall hållas minst en och högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inle tillåtet.

6   § Extra bolagsstämma skall hållas när styrelsen finner skäl lill detta. En sädan stämma skall även hållas när det för ett visst angivet ändamål skriftligen begärs av en revisor eller i försäkringsakfiebolag av ägare till en tiondel av samtliga aktier och i ömsesidiga försäkringsbolag av en tiondel av samtliga röstberättigade. Kallelse skall utfärdas inom Qorton dagar frän den dag dä en sädan begäran kommit in till bolaget.

7   § En aktieägare eller en röstberättigad i ett ömsesidigt försäkringsbolag har rätt att få ett ärende behandlat vid bolagsstämma, om han skriftligen framställer ett yrkande om delta hos styrelsen i sä god tid att ärendet kan tas upp i kallelsen till stämman.

8   § Styrelsen kallar till bolagsstämma. Om en stämma som skall hällas enligt denna lag, bolagsordningen eller ett stämmobeslut, inte sammankal­las i föreskriven ordning, skall försäkringsinspeklionen på anmälan av en styrelseledamot, verkställande direktören, en revisor, en aktieägare eller en röstberättigad i ett ömsesidigt bolag genast på bolagets bekostnad sammankalla stämman på det sätt som sägs i 9 §. Detsamma gäller om inspektionen på något annat sätt fått kännedom om förhållandet.

9   § Kallelse fill bolagsstämma skall utfärdas tidigast fyra veckor före stämman. Om inte bolagsordningen föreskriver längre tid, skall kallelsen utfärdas senast tvä veckor före stämman. Uppskjuts stämman till en dag som infaller senare än fyra veckor efter det stämman har inletts, skall kallelse ske till den fortsatta stämman. Fordras enligt bolagsordningen för giltighet av ett bolagsstämmobeslut att det fattas pä tvä stämmor, kan kallelse till den andra stämman inte ske innan den första stämman har håUits. I sådan kallelse skall det anges vilket beslut den första stämman har fattat.

Kallelse skall ske enligt bolagsordningen. En skriftlig kallelse skall dock alltid sändas till varje aktieägare eller röstberättigad i ett ömsesidigt försäk­ringsbolag vars postadress är känd för bolaget, om

1.    den ordinarie bolagsstämman skall hållas pä någon annan lid än den som föreskrivs i bolagsordningen, eller

2.    bolagsstämman skall behandla frågor om

 

a)   sådana ändringar av bolagsordningen som avses i 16 och 18 §§,

b)   bolagets försättande i likvidation eller

c)   upphörande av bolagets likvidation.

I kallelsen skall tydligt anges de ärenden som skall behandlas på stäm­man. Om ett ärende avser en ändring av bolagsordningen, skall det huvud-

 

Prop. 1981/82:180                                                                 35

sakliga innehållet av förslaget till ändringen anges i kallelsen. Att i vissa fall särskilda uppgifter skall anges i kallelsen följer av 4 kap. 7 § andra stycket och 1 § tredje stycket detta kapitel.

Under minst en vecka närmast före den stämma, som avses i 5§, skall redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen eller avskrifter av des­sa hällas tillgängliga hos bolaget för aktieägarna och de röstberättigade samt genast sändas fill de aktieägare eller de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress,

10   § Om nägon kallelse till bolagsstämma inte har skett eller handlingar inte har tillhandahållits eller sänts ut enligt denna lag eller bolagsordning­en, får bolagsstämman inte besluta i ärendet utan samtycke av de aktieäga­re eller de röstberättigade i det ömsesidiga försäkringsbolaget som berörs av felet. Har ett ärende inte tagits upp i kallelsen, får bolagsstämman även utan ett sådant samtycke avgöra ärendet, om det enligt bolagsordningen skall förekomma på stämman, eller besluta att extra bolagsstämma skall sammankallas för att behandla ärendet,

11   § Ordförande vid bolagsstämma utses av stämman, om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen.

Ordföranden skall upprätta en förteckning över de närvarande aktieägar­na i försäkringsaktiebolaget respektive de närvarande röstberättigade i det ömsesidiga försäkringsbolaget, ombuden och biträdena samt i denna ange hur många röster och, i fråga om försäkringsaktiebolaget, hur många akfier var och en företräder vid stämman (röstlängd). Rösfiängden skall, sedan den godkänts av stämman, tillämpas intiU dess stämman beslutat att ändra den. Uppskjuts stämman till en senare dag än nästföljande vardag skall ny röstlängd upprättas.

Genom ordförandens försorg skall protokoll föras vid stämman. Röst­längden skall tas in i protokollet eller fogas till detta som bilaga. I protokol­let skall införas stämmans beslut och om röstning skett, hur den utfallit. Protokollet skall undertecknas av ordföranden och av minst en justerings­man som har utsetts på stämman. Senast två veckor efter stämman skall protokollet hällas tillgängligt hos bolaget för aktieägarna respektive del­ägarna och de röstberättigade som inte är delägare. Protokollen skall förvaras på betryggande sätt.

12 § Styrelsen och verkställande direktören skall, om en aktieägare eller
en röstberättigad i det ömsesidiga försäkringsbolaget begär det och styrel­
sen finner att det kan ske utan väsentligt förfång för bolaget, på bolags­
stämman lämna upplysningar om förhållanden, som kan inverka på bedö­
mandet av bolagels årsredovisning och dess ställning i övrigt eller av
ärenden på stämman. I koncernbolag avser upplysningsplikten även bola­
gets förhållande lill ett annat koncernföretag och, om försäkringsbolaget är
moderbolag, koncernredovisningen saml sådana förhållanden beträffande
dotterföretagen som avses i första meningen.

Om en begärd upplysning endast kan lämnas med stöd av sådana upp­gifter, som inte är tillgängliga på stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen hållas tillgänglig hos bolaget för akfieägarna eller de röstberättigade samt sändas över fill de aktieägare eller de röstbe­rättigade, som har begärt upplysningen.

Finner styrelsen att en begärd upplysning inte kan lämnas till aktieägar­na eller de röstberättigade utan väsentligt förfång för bolaget, skall upplys-

 

Prop. 1981/82:180                                                                 36

ningen i stället på aktieägarnas eller de röstberättigades begäran lämnas till bolagels revisorer inom tvä veckor efler stämman. Revisorerna skall inom en månad efter stämman till styrelsen skriftligen yttra sig över om den begärda upplysningen lämnats till dem samt om upplysningen enligt deras mening bort föranleda någon ändring i revisionsberättelsen eller, beträffan­de moderbolag, koncernrevisionsberättelsen eller om upplysningen i övrigt ger någon anledning till erinran. Om så är fallet, skall ändringen eller erinringen anges i yttrandet. Styrelsen skall hålla revisorernas yttrande tillgängligt hos bolaget för aktieägarna eller de röstberättigade samt sända över det i avskrift till de aktieägare eller de röstberättigade, som har begärt upplysningen,

13 § - Bolagsstämmans beslut utgörs av den mening som fått mer än
hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som
ordföranden biträder. Vid val anses den vald som fått de flesta rösterna.
Vid lika röstetal avgörs valet genom lottdragning, om inle något annat har
beslutats av stämman innan valet förrättas.

Första stycket gäller inle om något annat följer av denna lag eller föreskrivs i bolagsordningen. Beträffande de beslut som avses i 14 eller 16 § kan del dock i bolagsordningen endast föreskrivas längre gående villkor än som anges i dessa paragrafer.

14   § Beslut att ändra bolagsordningen fattas av bolagsstämman utom i de fall som avses i 4 kap. 15 § andra stycket, I fråga om försäkringsaktiebolag är beslutet giltigt om det har biträtts av aktieägare med tvä tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna, om inte nägot annat följer av 16 §, I fråga om ömsesidiga försäkringsbolag är beslutet giltigt om det har biträtts av två tredjedelar av samtliga röstande,

15   § Beslut att ansöka om förlängning av koncession enligt 2 kap, 3 § tredje stycket fattas av den ordinarie bolagsstämman,

16   § Beslut om sådan ändring av ett försäkringsaktiebolags bolagsord­ning att i fråga om redan utgivna aktier

 

1.    aktieägarnas rätt till bolagets vinst eller övriga tillgångar minskas genom bestämmelse enligt 12 kap, I § andra stycket,

2.    rätten att förvärva aktier i bolaget inskränks genom förbehåll enligt 3 kap, 3 §, eller

3.    rättsförhållandet mellan aktier rubbas,

är giltigt, om det biträtts av samtliga vid stämman närvarande aktieägare företrädande nio tiondelar av aktierna.

Beslut om en sådan ändring av ett försäkringsaktiebolags bolagsordning som innebär att

1.   det antal aktier, för vilka aktieägare kan rösta på bolagsstämman begränsas,

2.   en ökad andel av nettovinsten för räkenskapsåret, efter avdrag för vad som går åt för att täcka balanserad förlust, skall hållas inne, eller

3.   användningen av bolagets vinst eller bolagels behållna tillgångar vid dess upplösning regleras på något annat sätt än som avses i första stycket I eller detta stycke 2,

är giltigt, om det biträtts av aktieägare med två tredjedelar av de avgivna rösterna och nio tiondelar av de på stämman företrädda aktierna. Beslut om sådan ändring av bolagsordningen som avses i första eller

 

Prop. 1981/82:180                                                                 37

andra stycket är, utan hinder av vad i dessa stycken sägs, giltigt, om det biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de på stämman företrädda aktierna, om

1.   ändringen endast försämrar viss eller vissa aktiers rätt och samtliga de vid stämman närvarande ägarna av dessa aktier företrädande nio tion­delar av alla de aktier som på detta sätt berörs samtycker till ändringen, eller

2.   ändringen endast försämrar ett helt aktieslags rätt och ägarna till hälften av alla aktier av detta slag och nio tiondelar av de på stämman företrädda aktierna av detta slag samtycker till ändringen.

 

17   § Beslut att ändra bolagsordningen skall genast anmälas för registre­ring sedan ändringen har stadfästs och får utom i de fall som avses i 20 kap. 6 § inte verkställas förrän registrering har sketl.

18   § Om ett beslut att ändra bolagsordningen för ett ömsesidigt försäk­ringsbolag avser delägarnas ansvarighet för bolagets förbindelser, får be­slutet börja tillämpas först ett är efter registreringen av ändringsbeslutet, om inte samtliga delägare biträtt det.

När registreringen har sketl, skall styrelsen och verkställande direktören genast låta kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom skall en underrättelse om beslutet sändas lill varje delägare vars postadress är känd.

Den som är delägare i bolaget när ändringsbeslutet fallas men inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsavtalet utan alt rätta sig efter den uppsägningstid som i annat fall skulle ha iakttagits. Om avtalet hävs har delägaren rätt att få ut den pä försäkringen belöpande andelen i premiereserven, beräknad för den fidpunkt, då avtalet upphör att gälla.

19   § Bolagsstämman får inte fatta beslut, som är ägnade alt ge otillbör­liga fördelar ät aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget, andra aktieägare eller garanter.

20   § Om ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag eller bolagsordningen eller grunderna, kan talan mot försäkringsbolaget om att beslutet skall upphävas eller ändras föras av aktieägare, av delägare eller röstberättigade som inte är delägare eller av styrelsen, en styrelseledamot eller verkställande direktö­ren. Mot ett försäkringsaktiebolag kan en sådan talan föras även av den som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktiebo­ken.

Talan skall väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Om talan inte väcks inom denna tid är rätten till lalan förlorad. Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när

1. beslutet är sådant att del inte lagligen kan fattas ens med samtycke av
alla aktieägare respektive av alla delägare eller röstberättigade som inle är
delägare,

2.    samtycke lill beslutet krävs av alla eller vissa aktieägare respektive av alla eller vissa delägare eller röstberättigade som inte är delägare och sådant samtycke inte har givits, eller

3.    kallelse fill stämman inte har skett eller de för bolaget gällande bestämmelserna om kallelse har väsentligen eftersatts.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 38

Dom, varigenom bolagsstämmans beslut upphävs eller ändras, gäller även för aktieägare, delägare och röstberättigade som inte har instämt talan. Rätlen kan ändra bolagsstämmans beslut endast om det kan faststäl­las vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft. Är bolagsstämmans beslut sådant att det skall anmälas för registrering enligt denna lag och har det upphävts eller ändrats genom en dom som vunnit laga kraft eUer har det genom beslut under rättegängen förordnats att bolagsstämmans beslut inle får verkställas, skall rätten underrätta försäkringsinspektionen för registrering.

21 § Om styrelsen vill väcka talan mot bolaget, skall bolagsstämma kallas samman för alt välja en ställföreträdare som skall föra bolagets lalan i tvisten. Stämningen delges med den valde ställföreträdaren.

Förbehåll i bolagsordningen, att tvister mellan bolaget och styrelsen, en styrelseledamot, verkställande direktören, en likvidator, en aktieägare, en delägare eller en röstberättigad som inte är delägare skall hänskjutas till skiljemän, har samma verkan som skiljeavtal. Begär styrelsen skiljemanna-förfarande mot bolaget, fillämpas första stycket. Är det fråga om klander­talan av styrelsen mot bolagsstämmans beslut är rätlen till talan inte förlorad enligt 20 § andra stycket, om styrelsen inom den där angivna klandertiden har kallat till bolagsstämma enligt första stycket.

10 kap. Revision

1 § Bolagsstämman skall välja minst två revisorer. I bolagsordningen
kan dock bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock inte alla, skall
utses i annan ordning. Försäkringsinspektionen skall dessutom, enligt vad
som föreskrivs i 2 §, utse en eller flera revisorer.

För de revisorer som är v.lda av bolagsstämman gäller uppdraget för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken revisorsval förrättas.

Bolagsstämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmel­serna i denna lag om revisorer gäller i tillämpliga delar om suppleanter,

2 § Försäkringsinspeklionen skall förordna en eller flera revisorer i varje
försäkringsbolag, om inte inspektionen med hänsyn till rörelsens ringa
omfattning eller av andra skäl anser det obehövligt.

För revisorer som inspektionen förordnar skall den utfärda instmktion. Revisorn har rätt alt få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen,

3 § Revisorerna skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige,
om inte regeringen eller efter regeringens bemyndigande försäkringsin­
spektionen i särskilda fall tillåter något annat. Den som är omyndig eller i
konkurs får inte vara revisor.

Revisorerna skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande.

Till revisorer kan även utses auktoriserade eller godkända revisionsbo­lag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapUel likställs auktorise­rade revisionsbolag med auktoriserade revisorer och godkända revisions­bolag med godkända revisorer. Ett bolag som utses till revisor skall fill

 

Prop. 1981/82:180                                                                 39

styrelsen för det bolag som revisionen avser anmäla vem som är huvudan­svarig för revisionen, I ett auktoriserat revisionsbolag skall den huvudan­svarige vara auktoriserad revisor och i ett godkänt revisionsbolag auktori­serad eller godkänd revisor. Bestämmelserna i 5 och 13 §§ tillämpas på den huvudansvarige.

Till revisor i dotterföretag bör, om det kan ske, ulses minst en av moderbolagets revisorer.

4 § Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auk­
toriserad revisor eller godkänd revisor, om

1.    försäkringsbolagets verksamhetsområde omfattar hela riket, eller

2.    tillgångarnas bruttovärde (balansomslutningen) enligt fastställda ba­lansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av respektive räkenskaps­år.

Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auktori­serad revisor, om balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsva­rar 1 000 gånger det angivna basbeloppet.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande kommerskollegium kan i fråga om bolag som avses i andra stycket förordna att en viss godkänd revisor får utses i stället för en auktoriserad revisor. Sådana beslut är giltiga i högst fem är.

Första-tredje styckena gäller även för ett moderbolag i en koncern, om koncernens verksamhetsområde omfattar hela riket eller om balansomslut­ningen enligt fastställda koncernbalansräkningar för de tvä senaste räken­skapsåren överstiger det gränsbelopp som anges i första eller andra stycket.

Vad som i 8 kap, 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för de auktoriserade och godkända revisorer som avses i denna paragraf,

5 §    Den kan inte vara revisor som

1, är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning
i ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller biträ­
der vid bolagets bokföring eller medelsförvallning eller bolagets kontroll
däröver,

2, är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad
eller beroende ställning lill detta eller till någon som avses under 1 eller är
verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid
grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll där­
över,

3.    är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med eller är syskon eller släkfing i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller

4.    på annat sätt än genom belåning av livförsäkringsbrev enligt grunder­na står i läneskuld till bolaget eller något annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sådant företag har ställt säkerhet,

I dotterföretag kan den inte vara revisor som enligt första stycket inte är behörig att vara revisor i moderbolaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                   40

Revisorerna får vid revisionen inte anlita någon som enligt första eller andra stycket inte är behörig att vara revisor. Har bolagen i sin tjänst anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen får revisorerna dock anlita sådana anställda i den utsträckning det är förenligt med god revisionssed.

6 § Ett av bolagsstämma lämnat uppdrag att tills vidare vara revisor
upphör när ny revisor har utsetts.

Ett uppdrag som revisor upphör i förtid, om revisorn eller den som utsett honom begär det. En anmälan om detta skall göras hos styrelsen och, i de fall då en revisor som inte är vald på bolagsstämma vill avgå, hos den som har tillsatt honom.

Om en revisors uppdrag upphör i förtid eller det uppkommer hinder för honom enligt 3-5 §§ eller enligt bolagsordningen att vara revisor och om det inte finns någon suppleant, skall styrelsen vidta åtgärder för att en ny revisor tillsätts för den återstående mandattiden eller anmäla förhållandet för försäkringsinspektionen, som på förslag av styrelsen skall utse ny revisor under liden fram till nästa ordinarie bolagsstämma.

7 § Styrelsen skall, om inte rättelse ulan dröjsmål sker genom den som
utser revisor, göra anmälan hos försäkringsinspeklionen

1. om auktoriserad revisor eller godkänd revisor inle är utsedd enligt 4 §
första-Qärde styckena,

2. om en revisor är obehörig enligt 3 § första stycket eller 5 § första eller

andra stycket, eller

3. om en bestämmelse i bolagsordningen om antalet revisorer eller om
revisorers behörighet har åsidosatts.

Anmälan enligt första stycket kan göras av envar,

8 § Revisorerna skall i den omfattning som följer av god revisionssed
granska försäkringsbolagets årsredovisning jämte räkenskaperna samt sty­
relsens och verkställande direktörens förvaltning.

Om försäkringsbolaget är ett moderbolag, skall revisorerna även grans­ka koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden i övrigt.

Revisorer som är utsedda av någon annan än försäkringsinspektionen skall följa de särskilda föreskrifter som meddelas av bolagsstämman, såvi­da de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god revisionssed.

9 § Styrelsen och verkställande direktören skall ge revisor tillfälle att
verkställa granskningen i den omfattning som revisorn finner behövlig
samt lämna de upplysningar och det biträde som han begär. Samma skyl­
dighet åligger styrelsen, verkställande direktören och revisor i ell dotter­
företag gentemot revisor i moderbolaget.

10 § Sedan revisor slutfört granskningen, skall han skriva en hänvisning
till revisionsberättelsen på årsredovisningen och i fråga om moderbolag på
koncernredovisningen. Finner revisor att balansräkningen eller resultat­
räkningen inte bör fastställas, skall han anteckna även delta. I moderbolag
gäller detsamma i fråga om koncernbalansräkningen och koncernresultat­
räkningen.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 41

11 § Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge revisionsberättelse
till bolagsstämman. Berättelsen skall överlämnas till bolagets styrelse se­
nast två veckor före den ordinarie bolagsstämman.

Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande, huruvida årsredovis­ningen gjorts upp enligt denna lag. Innehåller inte årsredovisningen sådana upplysningar som skall lämnas enligt 11 kap., skall revisorerna ange detta och, om det kan ske, lämna behövliga upplysningar i sin berättelse.

Har revisorerna vid sin granskning funnit att någon åtgärd eller försum­melse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger en styrelseledamot eller verkställande direktören till last eller att en styrelseledamot eller verkställande direktören på annat sätt handlat i strid mot denna lag eller bolagsordningen, skall del anmärkas i berättelsen. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett uttalande i fräga om ansvarsfrihet för styrelseleda­möterna och verkställande direktören. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen anteckna de upplysningar som de önskar meddela aktieägarna respektive delägarna, de delegerade och garanterna.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilda uttalanden om faststäl­lande av balansräkningen och resultaträkningen samt om del i förvaltnings­berättelsen framställda förslaget lill dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust.

I moderbolaget skall revisorerna avge en särskild revisionsberättelse beträffande koncernen. Härvid skall första-Qärde styckena fillämpas.

12   § De erinringar som revisor framställt till styrelsen eller verkställande direktören skall antecknas i ett protokoll eller någon annan handling som skall överlämnas till styrelsen och bevaras av denna på betryggande sätt.

13   § Revisor har rätt att närvara vid bolagsstämma. Han är skyldig att närvara vid stämma, om det med hänsyn till ärendena kan anses påkallat,

14   § Revisor får inte till enskild aktieägare, delägare, delegerad, garant eller utomstående lämna upplysningar om sädana försäkringsbolagets an­gelägenheter som han fält kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag, om det kan vara till förfång för bolaget.

Revisor är skyldig att lill bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, om det inte skulle vara till väsentligt förfång för bolaget. Revisor är vidare skyldig att lämna medrevisor, ny revisor och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltare erforderliga upplys­ningar om bolagets angelägenheter.

11 kap. Redovisning

Årsredovisning m.m.

1 § Kalenderår utgör räkenskapsår, om inte annat följer av 12 § andra stycket bokföringslagen (1976:125). För varje räkenskapsår skall årsredo­visning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvalt­ningsberättelse. I resultaträkning skall ingå resultatanalys.

I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

 

Prop. 1981/82:180                                                   42

Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultatet för varje verk­samhetsgren.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande försäkringsinspek­tionen, får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bokföringslagen. Före­skrifterna skaU utformas så alt de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets resultat och ställning.

2 § I årsredovisningen skall återges resultaträkningen och balansräk­ningen för det närmast föregående räkenskapsåret. Har det under året skett någon ändring i spectficeringen av poster i resuUaträkningen och balansräkningen skall, om det inte möter särskilda hinder, uppgifterna frän den tidigare årsredovisningen sammanställas sä att dessa kan jämföras med posterna i den senare årsredovisningen.

Årsredovisningen skall skrivas under av samtliga styrelseledamöter samt av verkställande direktören. Har avvikande mening beträffande års­redovisningen antecknats till styrelsens protokoll, skall den avvikande meningen fogas till redovisningen.

3 § Minst en månad före den ordinarie bolagsstämman skall årsredovis­ningshandlingarna för det förfiutna räkenskapsåret avlämnas till revisorer­na.

4 §    Med anläggningsfillgångar förstås i denna lag

1. maskiner, inventarier och dylikt,

2.    kontorsfasfigheter som huvudsakligen avses för rörelsen,

3.    aktier och andelar i dotterföretag,

4.    andra aktier och andelar som innehas som ett led i organisationen av bolagets försäkringsrörelse och

5.    efter medgivande av försäkringsinspektionen andra tillgångar som är avsedda att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen.

5 § En anläggningstillgång, som har ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp som den är uppförd till i närmast föregående balans­räkning, får las upp till högst detta värde. Fastighet får dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet. Akfier och andelar fär inte skrivas upp till högre värde än vad som medges av försäkringsinspektionen. Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till

1. erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar, om
det finns särskilda skäl för en sådan utjämning,

2.    fondemission, om bolaget är ett skadeförsäkringsaktiebolag,

3.    avsättning till uppskrivningsfond, om bolaget är ett skadeförsäkrings­bolag,

4.    ökning av de försäkringstekniska skulderna eller ökning av återbä­ringsfonden, om bolaget är ett livförsäkringsbolag.

Uppskrivningsfonden fär tas i anspråk endast för de i andra stycket 1 och 2 angivna ändamålen.

 

Prop. 1981/82:180                                                   43

För tillämpning av andra stycket 4 krävs medgivande av försäkringsin­spektionen. Medgivande skall lämnas om särskilda skäl föreligger för en sådan tillämpning,

6 § Bestämmelserna i 17 § bokföringslagen (1976:125) gäller inte för
försäkringsbolag, om inte annat följer av 13 § första stycket detta kapitel.

Vid värdering av ett moderbolags aktier eller andelar i ett dotteriörelag skall aktier, som dotterföretaget äger i moderbolaget, inte anses ha något värde.

Vid uppställning av resultaträkningen och balansräkningen skall andelar i andra företag än aktiebolag likställas med de aktier som försäkringsbola­get äger.

7 § Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstill­
gångar.

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 § första stycket 1-7 eller mot premiereserven enligt 7 kap. 10 § i den utsträckning denna paragraf hänvisar till 7 kap. 9 § första stycket 1-7, får tas upp till högre värde än vad som följer av bestämmelserna i bokfö­ringslagen. De fär dock högst tas upp till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, om värdehandlingen anskaffats under rä­kenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehandling­arna kan avyttras lill ett värde, som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter som fär anses tillfredsställande med hänsyn till de försäkrings­utfästelser som värdehandlingarna säkerställer.

Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaffnings­värdet.

8   § Omfattar rörelsen fiera verksamhetsgrenar skall intäkter och kostna­der redovisas särskilt beträffande varje verksamhetsgren.

9   § Utgifter för bolagsbildningen, för ökning av aktiekapitalet och för bolagels förvaUning får inle tas upp som tillgångar.

Innehar ett försäkringsaktiebolag egna aktier, skall de med angivande av det nominella beloppet tas upp som tillgångar utan värde,

10 § I balansräkningen skall som särskilda poster tas upp försäkringstek­
niska skulder och äterförsäkrares andelar i dessa. Omfattar bolagets rörel­
se olika verksamhetsgrenar, skall sådana poster beträffande varje verk­
samhetsgren redovisas särskilt.

Livförsäkringsbolag som redovisar en återbäringsfond skall ta upp den­na som särskild post bland skulderna, särskilt redovisad för varje verksam­hetsgren.

I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital.

Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balan­serad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 44

11 § Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god re­
dovisningssed.

I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas om

1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller
i balansräkningen men som är viktiga för att bedöma bolagels verksam­
hetsresultat och ställning, samt

2. händelser av väsentlig betydelse för bolaget, som har inträffat under
räkenskapsåret eller efter dettas slut.

I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet av i Sverige anställda personer under räkenskapsåret med uppdelning på konlorsQänstemän, fällQänstemän och övriga anställda. Vidare skall det anges det samman­lagda beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar i Sverige dels till styrelsen och verkställande direktören, dels till konlorsQänstemän, dels lill fälUjänstemän, dels till övriga anställda.

Dessutom skall det för frilidsombud och specialombud i Sverige var för sig anges dels medelantalet under räkenskapsåret, dels ersättningsbeloppet till dessa.

Har bolaget anställda utomlands, skall medelantalet av dessa under räkenskapsåret anges samt uppgift lämnas om sammanlagda summan av löner och ersättningar.

Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag lill dispositioner beträf­fande bolagets vinst eller förlust.

I förvaltningsberättelsen skall anges rörelseresultatet för vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren. Upplysningar skall lämnas om bolagets konsolidering vid utgången av vart och ett av dessa är.

Koncernredovisning

12 § I moderbolag skall, utöver årsredovisning för moderbolaget, för
varje räkenskapsår avges koncernredovisning bestående av koncernresul­
taträkning och koncernbalansräkning. Redovisningen skall hänföra sig till
balansdagen för moderbolaget.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § skall tillämpas pä koncernre­dovisningen.

13 § Koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen skall var
för sig utgöra ett sammandrag av moderbolagets och dotterföretagens
resultaträkningar och balansräkningar, upprättat enligt god redovis­
ningssed och med iakttagande i tillämpliga delar av 2 § första stycket och
4-10 §§. Bestämmelsen i 17 § första stycket bokföringslagen (1976:125)
om goodwill får dock tillämpas vid upprättande av koncernredovisningen.

Vid upprättande av koncernresultaträkningen skall en uppdelning i före­kommande fall göras mellan ä ena sidan i koncernen ingående svenska livförsäkringsbolag jämte andra dotterföretag lill dessa än försäkringsbolag (livbolagsgruppen) och å andra sidan i koncernen ingående övriga företag (skadebolagsgmppen),

Koncernresultalräkningen skall utvisa koncernens årsresultat efter av­drag för redovisad vinstutdelning inom koncernen och avdrag eller tillägg för ökning eller minskning av internvinster under räkenskapsåret. Kon­cernbalansräkningen skall utvisa beloppet av fritt eget kapital eller ansam­lad förlust i koncernen efler avdrag för internvinsler. Med internvinst avses moderbolagets andel av vinst som uppkommit genom all en tillgång överlåtits inom koncernen, i den mån inte tillgängen därefter överlåtits lill

 

Prop. 1981/82:180                                                                45

köpare utanför koncernen eller tillgången förbrukats eller dess värde satts ned hos det företag inom koncernen som förvärvat tillgången.

Om det med hånsyn till koncernens sammansättning eller av annat skäl är förenat med synnerliga svårigheter att vid koncernredovisningen i ett visst hänseende tillämpa första eller tredje stycket, får de undanlag göras som förhållandena kräver. För sådana avvikelser skall en motiverad redo­görelse lämnas i moderbolagets förvaltningsberättelse,

I förvaltningsberättelsen för ett moderbolag skall vidare i tillämpliga delar lämnas sådana upplysningar om koncernen som avses i 11 §, Redo­görelse skall lämnas för vilka metoder och värderingsprinciper som an­vänts vid upprättandet av koncernredovisningen. Vidare skall uppges det belopp som skall föras över till det bundna egna kapitalet frän det fria egna kapitalet i skadebolagsgmppen enligt årsredovisningarna för förelag inom denna.

Försäkringsbolag som är dotterföretag skall i förvaltningsberättelsen ange namnet pä moderbolaget och i förekommande fall deltas moderbolag.

12 kap. Vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egen­dom

Vinstutdelning och återbetalning av garantikapital

1 § Försäkringsbolagets medel får betalas ut till aktieägare eller till ga­
ranter endast enligt bestämmelserna i denna lag om vinstutdelning, återbe­
talning av garantikapital, utbetalning vid nedsiittning av aktiekapitalet eller
reservfonden och utskiftning vid bolagets likvidation.

Om verksamheten i ett skadeförsäkringsaktiebolag helt eller delvis skall ha ett annat syfte än alt bereda vinst ål aktieägarna, skall bolagsordningen innehålla bestämmelser om hur vinsten och de behållna tillgångarna vid bolagets likvidation skall användas.

2 § Vinstutdelning fill aktieägare eller garanter fär inte ske i livförsäk­
ringsbolag.

I skadeförsäkringsbolag får vinstutdelningen inte överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag, i den fast­ställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagels respektive koncernens skadebolagsgrupps nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för

1.    den redovisade förlusten,

2.    del belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas lill bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalel i skadebolagsgmppen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall föras över till del bundna egna kapUalel och

3.    det belopp som enligt bolagsordningen eljest skall användas för andra ändamål än vinstutdelning.

Vinstutdelningen fär inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i vissa fall föreskrivs i 6 kap, 5 §,

Bestämmelserna om vinstutdelning i andra stycket skall tillämpas vid betalning av ränta enligt garantiavtal i ömsesidiga försäkringsbolag,

3 § Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning fill aktieägarna saml
om räntebetalning och vinstutdelning till garanter. Stämman får endast i

 

Prop. 1981/82:180                                                                 46

den män den har skyldighet lill detta enligt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eUer godkänt.

I avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i bolagsstämmans beslut om utdelning fill aktieägare. Utdelningen förfaller till betalning på avstämningsdagen och skall betalas utan dröjsmål. Den som på avstäm­ningsdagen är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 § skall anses behörig att ta emot utdelningen. Om han inte var berättigad att ta emot utdelning skall 4 kap. 6 § tredje stycket andra-Qärde meningarna fillämpas.

4 § Beslut om återbetalning av garantikapitalet fattas av bolagsstämman
och får inte verkställas utan försäkringsinspektionens tiUstånd. VerksläUd
återbetalning skall av styrelsen eller verkställande direktören genast anmä­
las för registrering.

Återbäringsfonden och förlusttäckning i livförsäkringsbolag

5   § Livförsäkringsbolag skall sälla av årsvinsten på livförsäkringsrörel­sen till en återbäringsfond i den män inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eUer annat följer av denna lag. Livförsäkrings­bolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkrings­rörelse till en återbäringsfond för sådan annan rörelse.

6   § Återbäringsfond i livförsäkringsbolag får användas endast för återbä­ring och för förlustläckning enligt 7 §. Försäkringsinspektionen kan medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.

7   § Om det uppkommer en föriust på livförsäkringsrörelsen inom ett livförsäkringsbolag, skall föriusten täckas genom att äterbäringsfonden för denna rörelse minskas.

Om livförsäkringsbolaget meddelar även annan försäkring än Uvförsäk­ring och förlusten på Uvförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skaU den täckas genom att medel som avsatts fill framtida förfogande för sådan annan försäkring används. Har återbäringsfond för den andra för­säkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist.

Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel som avsatts lill framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen minskas.

8 § Om en förlust på livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäk­
ringsbolag inte kan täckas på det sätt som anges i 7 §, skall förlusten, i den
mån den översfiger garantikapitalet, uQämnas genom att bolagets ansvarig­
het för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.

Nedsättningen skall verkstäUas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall gmn­der (nedsättningsgrunder) upprättas. Om stadfästelse av nedsältningsgmn-derna gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 §.

Reservfonden och annan användning av försäkringsbolagets egendom

9 § Skadeförsäkringsbolag skall inrätta en reservfond för avsättning av
belopp som

 

Prop. 1981/82:180                                                                 47

1. på gmnd av akfieteckning erhållits för akfierna utöver det nominella
beloppet,

2.    betalats tiU bolaget av någon som fått en aktie förverkad,

3.    enligt 4 kap. 19 § skall tillfalla bolaget,

4.    enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden eller

5.    enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalel till reservfonden.

Reservfonden får enligt beslut av bolagsstämman endast sättas ned

1.    för att täcka sådana förluster enligt den fastställda balansräkningen, som inte kan täckas av fritt eget kapital,

2.    i försäkringsaktiebolag för fondemission, eller

3.    i försäkringsaktiebolag för andra ändamål, om rätten med motsvaran­de fillämpning av 6 kap. 6 § ger tUlstånd till nedsättningen.

10 § Sker utbetalning till aktieägare eller garanter i strid mot denna lag,
skall mottagaren betala tillbaka vad han erhållit med ränta, beräknad enligt
5 § räntelagen (1975:635), från det utbetalningen erhållits infil! dess räntan
skall betalas enligt 6 § räntelagen lill följd av 3 eller 4 § samma lag. Detta
gäller dock inte om mottagaren hade skälig anledning att anta att utbetal­
ningen utgjorde laglig vinstutdelning eller räntebetalning.

För den brist som kan uppkomma vid återbetalningen ansvarar, enligt 16 kap. 1-4 §§, de som medverkat till att besluta om eller verkställa utbetal­ningen eller till alt upprätta eller fastställa en oriktig balansräkning som legat till gmnd för beslutet.

11    § Bolagsstämman får besluta om gåvor till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålens beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Styrel­sen får till sädana ändamål endast använda fillgångar som med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse.

12    § Ett försäkringsbolag får inte lämna penninglån lill styrelseledamö­terna, verkställande direktören eller aktuarien i bolaget eller i något annat företag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga om penninglån till

 

1.   den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led fill en styrelseledamot, verkställande direktören eller ak­tuarien,

2.   den som är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedsti­gande led eller sä att den ene är gift med den andres syskon, eller

3.   juridisk person över vars verksamhet person som nämnts ovan har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelserna i första stycket gäller ej om

1.   gäldenären är företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår, eller

2.   gäldenären driver rörelse och länet betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse.

Bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot penninglån skall även tillämpas i fråga om ställande av säkerhet.

Vid tillämpning av denna paragraf likställs äktenskapsliknande samlev­nad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eUer har haft barn gemensamt.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 48

13 § Bestämmelserna i 12 § första stycket utgör inle något hinder för försäkringsbolag alt i enlighet med reglerna i grunderna lämna lån mot säkerhet i försäkringsbrev.

Försäkringsinspektionen kan medge undantag frän 12 §. om det finns synnerliga skäl till detta.

13 kap. Uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolag

1 § Om det i ett ömsesidigt försäkringsbolag uppkommer föriust på sä­
dan försäkringsrörelse som inte avser personförsäkring eller äterförsäk­
ring, skall den del av föriusten, som inte kan täckas genom användning av
obeskattade reserver, fritt eget kapital och reservfonden, med tillägg av
högsl en tiondel uttaxeras på dem som varit delägare i bolaget under nägon
del av del räkenskapsår under vilket förlusten har uppkommit. Innehåller
bolagsordningen bestämmelser om att delägarnas personliga ansvarighet är
begränsad till ett visst belopp eller om alt uttaxeringen i första hand skall
ske inom en bestämd grupp av delägare eller i övrigt på annat sätt än som
föreskrivs i denna paragraf, skall uttaxeringen ske enligt dessa bestämmel­
ser.

Täcks inte förlusten genom uttaxering pä del sätt som föreskrivs i första stycket, skall den kvarstående föriusten utjämnas genom nedsättning av delägarnas andel i den del av premiereserven som inte avser sjuk- eller livränta enligt 1 kap, 5 § tredje stycket. Därvid skall nedsättning också ske av försäkringsbeloppen liksom av ersättningsbelopp som belöper pä del­ägarna och svarar mot de försäkringsfall som inträffat under det räken­skapsår då förlusten har uppkommit.

Om det finns garantikapital skall täckande av förlust genom uttaxering endast gälla det belopp varmed förlusten överstiger garanlikapitalet,

2 § Styrelsen skall verkställa uttaxering genast efter det all bolagsstäm­
man fastställt balansräkningen för räkenskapsåret. Inbetalning av de be­
lopp som uttaxerats kan fördelas på högst sex terminer. Sista inbetalningen
skall vara gjord inom tre är från styrelsens beslut om verkställighet.

Delägarna skall minst en månad före varje inbetalningsdag få ett skrift­ligt meddelande om beslutet enligt första stycket, om inte något annat är bestämt i bolagsordningen,

3 § Uttaxering skall ske i förhållande lill varje delägares premier som
avser annan direkt försäkring än personförsäkring och belöper på det
räkenskapsår under vilket förlusten har uppkommit.

Vid nedsättning av delägarnas andel i premiereserven och av ersätt­ningsbelopp som belöper på delägarna skall alla andelar och ersättningsbe­lopp sättas ned i förhållande till varje delägares premier enligt första stycket.

Har någon redan erhållit större ersättning än som tillkommer honom sedan ersättningsbeloppen satts ned, är han skyldig att betala tillbaka det överskjutande beloppet till bolaget.

I bolagsordningen kan meddelas bestämmelser som avviker från första-tredje styckena.

4 § Betalar en delägare inte i rätt tid del belopp som uttaxerats pä honom
skall beloppet genast utsökas. Har delägaren vid utmätningsförråttningen

 

Prop. 1981/82:180                                                   49

befunnits sakna utmätningsbara tillgångar till full betalning av utmätnings-fordran eller om hans egendom är avträdd till konkurs skall vad som ej betalats täckas genom uttag hos övriga delägare så längt deras ansvarighet räcker. Härvid skall de bestämmelser som gäller för den första uttaxering­en iakttas.

5   § Om ett ömsesidigt försäkringsbolag försätts i konkurs, får delägarnas personliga ansvarighet för bolagets förpliktelser göras gällande endast i den mån bolagets tillgångar inte förslår lill alt betala bolagets skulder och endast i den ordning som föreskrivs i 6 och 7 §§ detta kapitel.

6   § Om det enligt förslag fill slulutdelning i konkurs uppstår brist för borgenärerna, skall konkursförvaltaren upprätta ett förslag till uttaxering av bristen på delägarna så långt deras ansvarighet räcker. För en sådan uttaxering skall bestämmelserna i 1 och 3 §§ iakttas. Uttaxeringen skall dock avse dem, som var delägare i bolaget dä konkursansökningen ingavs, eller som varit delägare i bolaget under någon del av det är som föregått ingivandel av konkursansökningen.

Underrättelse om att förslaget har upprättats skall las upp i den kungö­relse som utfärdas om utdelningsförslaget. En skriftlig underrättelse skall skickas till varje delägare vars postadress är känd för bolaget.

Vad konkurslagen (1921:225) innehåller om tillhandahållande av utdel­ningsförslag samt om ordningen för klander av sädana förslag skall även tillämpas i fråga om förslag till uttaxering. Sådana förslag kan klandras av delägare.

7 § Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller prövats av un­
derrätt i konkursärendet, skall konkursförvaltaren genast kräva in de ut­
taxerade beloppen. Sker inte betalning i rätt tid skall konkursförvaltaren
genast begära utsökning av beloppet. Förslaget till uttaxering gäller därvid
såsom lagakraftägande dom. Har delägaren vid utmätningsförrättningen
befunnUs sakna utmätningsbara tillgångar till full betalning av utmätnings­
fordran eUer är hans egendom avträdd till konkurs, gäller vad som före­
skrivs i 4 § detta kapitel.

Om förslaget till uttaxering inte har godkänts av aUa borgenärer och delägare, får utdelning inte ske före klandertidens utgång. Har förslaget klandrats, får inte belopp som klandret avser delas ut annat än mot borgen, förrän klandret avgjorts genom laga kraftägande dom.

14 kap. Likvidation och upplösning

Frivillig likvidation

1 § Bolagsstämman kan besluta att försäkringsbolaget skall träda i likvi­
dafion.

I bolagsordningen kan föreskrivas kvalificerad majoritet för beslut om Ukvidalion i andra fall än när det föreligger gmnd för ivångslikvidation enligt 2 eller 3 §. När en sådan grund föreligger, har beslutet omedelbar verkan. I övriga fall kan bolagsstämman besluta alt likvidafionen skall inträda en viss senare dag.

Tvångslikvidation

2 § Det åligger styrelsen i ett försäkringsaktiebolag alt ofördröjligen upp­
rätta en särskild balansräkning sä snart det finns skäl att anta att bolagets

4   Riksdagen 1981182. I saml Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                   50

eget kapital understiger en tredjedel av del registrerade aktiekapitalet. Visar balansräkningen att så är fallet, skall styrelsen snarast möjligt till bolagsstämman hänskjuta frågan om bolaget skall träda i likvidation. God­känns inte pä den ordinarie bolagsstämman under det nästföljande räken­skapsåret en balansräkning avseende ställningen vid fiden för stämman som utvisar att del egna kapitalet uppgår lill hälften av del registrerade aktiekapitalet, skall styrelsen, om inte bolagsstämman beslutar alt bolaget skall träda i likvidation, hos rätlen ansöka att bolaget försätts i likvidation. En sädan ansökan kan även göras av en styrelseledamot, verkställande direktören, en revisor eller av en akfieägare. Anmälan till rätten om samma förhållanden kan göras av försäkringsinspektionen.

Om en ansökan eller en anmälan enligt första stycket görs, förordnar rätten att bolaget skaU träda i likvidation, om det inte under ärendets handläggning i tingsrätten styrks att en balansräkning, som utvisar att bolagets eget kapital uppgår fill hälften av det registrerade aktiekapitalet, har blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämman.

Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek skall inom linjen en post tilläggas som utvisar den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för de förväntade försäljningskostnaderna. Sädana värdehandlingar som avses i 11 kap. 7 § andra stycket skall dock värderas enligt de särskilda bestäm­melserna i nämnda paragraf Beträffande sådana anläggningstillgångar, som undergår en fortlöpande värdeminskning, gäller att de tas upp tiU anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och nedskriv­ningar, om ett högre värde erhålls genom detta.

Om inte styrelseledamöterna fuUgör vad som åligger dem enhgt första stycket, svarar de och andra som med vetskap om detta handlar på bola­gets vägnar solidariskt för bolagets uppkommande förpliktelser. Ett sådant ansvar inträder även för de aktieägare som, när likvidalionsplikt föreligger enligt första stycket tredje meningen, med vetskap om detta deltar i beslut att fortsätta bolagets verksamhet. Denna ansvarighet gäller dock inte för förpliktelser som uppkommer sedan likvidationsfrågan hänskjutits liU rät­tens prövning eller sedan en balansräkning, som ulvisar att bolagels eget kapital uppgår tiU hälften av det registrerade aktiekapitalet, har blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämman.

3 § Rätlen skall förordna att försäkringsbolaget skall träda i likvidation om

1. likvidafionsskyldighet föreligger enligt bolagsordningen,

2.    bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits,

3.    en koncession som har beviljats för en bestämd tid har gått lill ända utan alt nägon ny koncession har beviljats,

4.    regeringen har förklarat koncessionen förverkad,

5.    bolaget är försatt i konkurs som avslutats med överskott och bolags­stämman inle inom föreskriven lid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § eller

6.    bolaget saknar till försäkringsregistret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör, om en sådan skall finnas enligt denna lag.

Beträffande försäkringsaktiebolag skall rätten även förordna om likvida­tion om förhåUandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier strider mot förbehåll enligt 18 kap. 1 § och bolaget inte har följt försäkringsinspek­fionens föreläggande enligt 18 kap. 5 eller 6 §.

Beslut om likvidation meddelas dock ej, om det styrks all likvidations-

 

Prop. 1981/82:180                                                   51

grunden upphört under ärendets handläggning i tingsrätten. Frågor om likvidation enligt första stycket eller andra stycket prövas på anmälan av försäkringsinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare respekfive delägare eller röstbe­rättigad som inte är delägare. I de faU som avses i första stycket 5 eller 6 prövas frågan på ansökan även av en borgenär eller någon annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

Förfarandet hos rätten

4   § Görs ansökan eller anmälan som avses i 2 eller 3 § skall rätten genast kalla bolaget, försäkringsinspektionen, de aktieägare eller de delägare samt de borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frågan om skyldighet för bolaget alt träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges bolaget, om det kan ske på något annat sätt än enligt 15-17 §§ delgivningslagen (1970:428). KaUelsen skall kun­göras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

5   § Har sökanden haft kostnader för delgivning eller kungörelse samt för expeditioner i ärendet enligt 2 eller 3 §, skaU dessa betalas av försäkrings­bolagets medel, om bolaget förpliktas träda i likvidation eller om rätlen i annat fall finner det skäligt. När anmälan gjorts av försäkringsinspek­tionen, skall dessa kostnader betalas avi bolaget eller, om bolaget saknar tillgångar, av statsverket.

Genomförandet av likvidationen

6 § Bolagsstämman eller den domstol, som fattar beslut att bolaget skall
träda i likvidation, skall samtidigt utse en eller flera Ukvidatorer. I bolags­
ordningen kan föreskrivas att dessutom en eller flera Ukvidatorer skall
tillsättas på något annat sätt. Likvidatorerna träder i styrelsens och verk­
ställande direktörens ställe och har i uppgift att genomföra likvidationen
med den inskränkning som följer av bestämmelserna om särskild admini­
stration enligt 25-28 §§ detta kapitel.

Saknar ett försäkringsbolag, som trätt i likvidation, fill registret anmälda behöriga Ukvidatorer, skall rätten förordna en eller flera Ukvidatorer efter anmälan av försäkringsinspektionen eller på ansökan av aktieägare, del­ägare eller röstberättigad som inle är delägare eller borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns nägon som kan företräda bolaget.

Likvidatorerna skaU genast anmäla likvidationsbeslutel för registrering.

7 § Försäkringsinspektionen skall om det behövs förordna en likvidator
att tillsammans med de övriga likvidatorerna genomföra Ukvidationen.
Förordnas en likvidator av inspektionen, skall bolagets firma tecknas av
denne i förening med annan som äger teckna firman.

Bestämmelserna i denna lag om Ukvidator skall tillämpas på den likvida­tor som har utsetts av försäkringsinspektionen. Sädan likvidator får endast entledigas av inspektionen. Ersättare får inte förordnas av rätten.

En likvidator som har förordnats av försäkringsinspektionen har rätt till arvode av bolaget. Arvodets storlek bestäms av inspekfionen.

8 § Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseledamöter skall
fillämpas på Ukvidatorer, i den mån något annat inte följer av detta kapitel.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 52

Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att bolaget träder i Ukvidalion. Bestämmelserna i 10 kap. skall tillämpas under Ukvidationen. Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande huruvida enligt reviso­rernas mening likvidationen onödigt fördröjs,

9 § I fråga om bolagsstämma under likvidation skall bestämmelserna i
denna lag om bolagsstämma tillämpas, i den mån något annat inle följer av
detta kapitel,

10 § När försäkringsbolaget trätt i likvidation skall styrelsen och verk­
ställande direktören genast avge en redovisning för sin förvaltning av
bolagets angelägenheter under den tid, för vilken redovisningshandlingar
inte förut lagts fram på bolagsstämma. Redovisningen skall läggas fram på
bolagsstämma så snart det kan ske. Bestämmelserna om årsredovisning
och revisionsberättelse skall tillämpas.

Om tiden även omfattar del föregående räkenskapsåret, skall en särskild redovisning, i moderbolag omfattande även koncernredovisning, avges för detta år.

11   § Likvidatorerna skall genast söka kallelse på bolagets okända borge­närer.

12   § Likvidatorerna skall sä snart det kan ske genom försäljning på offentlig auktion eller på något annat lämpligt sätt förvandla bolagels egendom fill pengar, i den män det behövs för likvidationen, samt betala bolagets skulder. Bolagets rörelse får fortsättas, om det behövs för en ändamålsenUg avveckling eller för att de anställda skall få ett skäligt rådmm för att skaffa sig nya anställningar.

Har försäkringsinspektionen förordnat en likvidator och vägrar denne utan skäl samtycke fill avyttring under hand av bolagets egendom får inspektionen på ansökan av övriga Ukvidatorer tillåta försäljningen. Om likvidatorerna önskar överlåta värdepapper som är noterade på fondbörs till gällande börspris behövs inle nägot samtycke.

13 § Likvidatorerna skall för varje räkenskapsår avge en årsredovisning,
som skall läggas fram på den ordinarie bolagsstämman för godkännande. I
fråga om stämman och redovisningen skall 9 kap. 5 § andra stycket 1 och 2
samt II kap. 11 § tredje-sjunde styckena, 12 och 13 §§ inte tillämpas.

I balansräkningen tas det egna kapUalet upp i en post. I försäkringsaktie­bolag tas aktiekapitalet upp inom linjen, i förekommande fall fördelat på olika aktieslag.

De tillgångar som skall las om hand av försäkringsinspektionen enligt 25-28 §§ detta kapitel skall redovisas med det värde som försäkringsin­spektionen bestämmer. Övriga tillgångar fär inte tas upp till ett högre värde än de beräknas inbringa efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en fillgång kan beräknas inbringa ett väsentligt högre belopp än det i balans­räkningen upptagna värdet eller om för en skuld och en likvidationskost­nad kan beräknas åtgå ett belopp som väsentligt avviker från den redovi­sade skulden, skall vid tillgångs- eller skuldposten det beräknade beloppet anges inom linjen.

14 § När den i kaUelsen på okända borgenärer bestämda inställelsedagen
är förbi och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta

 

Prop. 1981/82:180                                                   53

bolagets behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallit till betalning eller av någon annan orsak inte kan betalas, skall så mycket av bolagets medel behållas som kan behövas för denna betalning.

I ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vid skifte av bolagets behållna tillgångar de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidafionsbeslutet få del i tUlgångama i förhållande till det sammanlagda beloppet av varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordning­en innehåller bestämmelser om andra fördelningsgmnder skall dessa gälla.

De aktieägare och delägare som vill klandra skiftet skall väcka talan mot bolaget senast tre månader efter det slutredovisning lades fram på bolags­stämman.

Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att lyfta vad han erhåUit vid skiftet inom fem år efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman, har han förlorat sin rätt till detta. Är medlen i förhåUande till de skiftade tUlgångama att anse som ringa, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skaU tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skaU 17 § tiUämpas.

15 § Sedan Ukvidatorema fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan
ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberät­
telse avseende Ukvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla
en redogörelse för skiftet. TiU berättelsen skall fogas redovisningshand­
lingar för hela likvidationstiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna
skall avlämnas fill revisorema. Dessa skall inom en månad därefter avge en
revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvi­
dafionen.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats fill likvidatorerna skall dessa genast kalla aktieägarna respektive röstberättigade till en bolagsstämma för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade re­dovisningshandlingar och revisionsberättelsen skall hållas tUlgängliga för aktieägarna eller de röstberättigade och sändas till aktieägare eller röstbe­rättigad som begär det och uppger sin postadress samt läggas fram pä stämman. Föreskrifterna i 9 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket om beslut på bolagsstämma om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören skall tUlämpas på likvidatorerna.

16 § När likvidatorerna lagt fram slutredovisningen, är försäkringsbola­
get upplöst. Detta förhåUande skall genast anmälas för registrering.

Utan hinder av vad som anges i första stycket kan ägare till en fiondel av samtliga aktier respektive en tiondel av de röstberättigade hos likvidatorer­na begära att en bolagsstämma inkallas för att behandla en fråga om talan enligt 16 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen skall tiUäm­pas.

Om likvidatorerna finner att bolaget är på obestånd och inte kan betala sina likvidationskostnader, skall de ansöka om att bolaget försätts i kon­kurs.

17 § Om det efter bolagets upplösning enligt 16 § visar sig att bolaget har
tillgångar eller om talan väcks mot bolaget eller om det av någon annan
orsak uppkommer behov av en likvidafionsåtgärd, skall Ukvidationen fort­
sättas. Detta skall genast anmälas av likvidatorerna för registrering. Kallel­
se till första bolagsstämman efter åtempptagandet skall utfärdas enligt
bolagsordningen. Dämtöver skall skriftliga kallelser sändas fill varje aktie-

 

Prop. 1981/82:180                                                   54

ägare respektive tUl varje röstberättigad vars postadress är känd för bola­get.

18 § Om ett försäkringsbolag har trätt i likvidation på gmnd av bolags­
stämmans beslut eller, i fall som avses 12 §, på grund av rättens beslut, kan
stämman sedan revisorerna avgivit yttrande besluta att likvidationen skall
upphöra och bolagets verksamhet åtempptas. Ett sådant beslut får dock
inte fattas, om det finns anledning fill likvidation på gmnd av denna lag
eller bolagsordningen eller om utskiftning har ägt rum. Beträffande för­
säkringsaktiebolag gäller dessutom att beslut om att åtemppta verksamhe­
ten inte får fattas om bolagets eget kapital beräknat enligt 2 § tredje stycket
inte uppgår till hälften av det registrerade aktiekapUalet. I ömsesidiga
försäkringsbolag får beslut om att återuppta verksamheten inte fattas om
det inte finns full täckning för bolagets förpliktelser.

När ett beslut enligt första stycket fattas, skall en styrelse samtidigt väljas.

Bolagsstämmans beslut om likvidationens upphörande och val av en styrelse skall av likvidatorerna genast anmälas för registrering. Beslutet fär inte verkställas förtän registrering har skett.

Om ett likvidationsbeslut som avses i 1-3 §§ blivit upphävt genom lagakraftägande dom eller beslut av domstol, skall likvidatorerna genast anmäla detta för registrering samt kalla till bolagsstämma för val av styrel­se.

När likvidationen har upphört enligt denna paragraf, skall 15 § fillämpas.

Konkurs

19 § Om ett försäkringsbolag är försatt i konkurs och denna avslutas
utan något överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bolagsstämman inom en månad från det konkursen avslutades besluta att bolaget skall träda i likvidation. Om inte ett sådant beslut fattas, gäller 3 §.

Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs, skall likvidationen fortsättas enligt 17 §, om konkursen avslutas med överskott.

20 § Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall konkursdomaren
sända en underrättelse om beslutet fill försäkringsinspektionen för regist­
rering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrel­se och verkställande direktör eller de Ukvidatorer som finns vid konkur­sens början. Under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytiUsättning.

När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för registre­ring underrätta försäkringsinspektionen samt ange om något överskott finns eller inte. Konkursdomaren skall även för registrering underrätta försäkringspektionen när en överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs.

21 § När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspektionen
förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som konkursför­
valtare delta i konkursboets förvaltning tiUsammans med den eller de
förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921:225).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 § konkurslagen.

 

Prop. 1981/82:180                                                   55

Även om beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvaUningen i dess helhet.

Om arvode till det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i konkursla­gen om arvode till konkursförvaltare.

För likvidation och konkurs gemensamma bestämmelser

22   § Om ett ömsesidigt försäkringsbolag har trätt i likvidation eller blivit försatt i konkurs, fär en garant inte erhålla betalning av bolagets tillgångar för fordran på grund av ett inbetalt garantibelopp förrän bolagets övriga skulder har blivit fullt betalda eller erforderiiga medel avsatts till detta.

23   § Om ett försäkringsbolag har trätt i likvidation eller blivit försatt i konkurs, fär nya försäkringar inte meddelas.

Utan hinder av första stycket får under bolagets likvidation sådana livförsäkringar meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.

24 § Om ett försäkringsbolag, som meddelar annan försäkring än person­
försäkring och meddelar sådan försäkring för längre tid än tio år, har trätt i
likvidation eller försatts i konkurs, skall försäkringsinspeklionen utse ett
ombud som på försäkringstagarnas vägnar skaU iaktta och bevaka den
panträtt, som försäkringstagarna har enligt 7 kap. 11 §. Ombudet skall se
till att varje försäkringstagare har panträtt i de pantsatta värdehandlingarna
i förhållande till den andel i premiereserven som belöper på hans försäk­
ring.

Ombudet har rätt tUl arvode av bolaget. Arvodets storlek bestäms av försäkringsinspektionen.

Särskild administration

25 § Har ett försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvida­
tion eller försatts i konkurs, skall en särskUd administration inträda för att
ta till vara livförsäkringslagarnas rätt, i den män dessa har panträtt enligt
7 kap. 11 § eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av 7 kap. 4§
femte stycket. Förvaltningen av administrationsboel åligger försäkringsin­
spektionen.

Försäkringsinspektionen skall genast för livförsäkringslagarnas räkning la hand om samtliga värdehandlingar, i vilka livförsäkringstagarna har panträtt. Härmed övergår alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen på administrationsboel. Har livförsäkring­arna återförsäkrats, gäller samma sak bolagets rättigheter och skyldigheter på gmnd av återförsäkringarna.

Så snart administrationen inträtt skall försäkringsinspektionen låta vär­dera de omhändertagna värdehandlingarna. Inspektionen skall vidare låta beräkna det belopp vartill de försäkringstekniska skulderna för livförsäk­ring uppgår. För det belopp med vilket värdet av värdehandlingarna under­stiger de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring, ökade med en Qugondel, har administrationsboet fordringsrätt hos bolaget.

26 § Sedan de i 25 § föreskrivna åtgärderna vidtagUs skall försäkringsin­
speklionen inleda underhandUngar med svenska försäkringsbolag som kan
vara viUiga att överta de försäkringar som hör till administrafionsboet.

Finner försäkringsinspektionen att något av de anbud, som har inkom­mit till följd av underhandlingarna, bör antas, skaU inspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt pä ett ändamålsenligt sätt kungöra anbudets

 

Prop. 1981/82:180                                                                 56

innehåll och en jämförande redogörelse för anbuden med föreläggande för försäkringstagarna att inom en bestämd fid, minst en månad efter kungö­relsens utfärdande, hos inspektionen anmäla om de har något att erinra mot anbudet.

Sedan anmälningstiden gått till ända, skall försäkringsinspektionen med ett eget utlåtande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Om registrering av beslut, varigenom regeringen godkänt ett av anbu­den, förordnar regeringen. När registrering har skett, skall administra­tionsboet anses löst från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäk­ringarna. För dessa förpliktelser svarar i stället det övertagande bolaget.

Sedan regeringen godkänt ett av anbuden, åligger del styrelsen och verkställande direktören i det övertagande bolaget att underrätta alla för­säkringstagare, vilkas försäkringar omfattas av överlåtelsen, på del sätt försäkringsinspektionen finner ändamålsenligt. Förutsätter överlåtelsen nedsättning av försäkrings- eller återbäringsbelopp eller skall efter överlå­telsen andra villkor gälla för försäkringarna, skall även dessa förhållanden meddelas försäkringstagarna.

27 § Om inte hela försäkringsbeståndet har överlåtits inom två år från
det administrationen inträdde, skall försäkringsinspektionen anmäla för­
hållandet för regeringen.

Om försäkringsinspektionen gjort en sådan anmälan, förordnar regering­en att administrationen skall fortsätta eller alt administrationsboel skall avvecklas genom fördelning av tillgångarna. I det senare fallet meddelar regeringen även de föreskrifter som behövs för avvecklingen och fördel­ningen.

28 § Av de livförsäkrings- och äterbäringsbelopp. som förfallit till betal­
ning innan bolaget trätt i likvidation eller vid konkurs innan beslut om
konkurs meddelats, skall sä mycket betalas ut som skulle ha betalats om
likvidationen eller konkursen inte inträffat.

Av livförsäkrings- eller äterbäringsbelopp, som förfaller till betalning under administrationstiden får innan administrationen avslutats endast betalas ut så myckel som försäkringsinspektionen anser kunna utbetalas utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Vad som nu har sagts skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkringar eller belåning av försäkringsbrev hos bolaget. Skulle det efteråt visa sig att ell för stort belopp har utbetalats, skall återbetalning inte ske.

15 kap. Frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd och inlösen av aktier i dotterbolag

FriviUig överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Avtal om överlåtelse av hela försäkringsbeståndet eller del därav i ett försäkringsbolag (överlåtande bolag) till ett annat försäkringsbolag (överta­gande bolag), skall för alt bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget. Överlåtelse av försäkringsbeståndet kan ske ulan hinder av att del överlåtande bolaget trätt i likvidation.

Följande handlingar skall hällas tillgängliga för aktieägarna respektive de röstberättigade under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av överiåtelseavtalet skall behandlas, samt läggas fram pä stämman.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 57

1.    ett förslag till bolagsstämmans beslut,

2.    avtalet om överlåtelse,

3.    en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagels lämplighet för bolaget och försäkrings­tagarna,

4.    ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3 samt

5.    om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar som avses i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

2   § När avtalet om överlåtelsen av försäkringsbeståndet godkänts av bolagsstämman, skall bolagsstämmans beslut anmälas av försäkringsbola­get för registrering. Om detta inle har sketl inom fyra månader från beslutet eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av beslutet, har frågan om överlåtelse av försäkringsbestånd fallit. Har en mot bolagsstäm­mans beslut förd klandertalan ogillats skall tiden dock räknas från del domen vann laga kraft.

3   § Senast fyra månader efter det alt beslutet om godkännande av avtalet om överlåtelse registrerats skall försäkringsbolagen ansöka om försäk­ringsinspektionens tillstånd att verkställa avtalet. Sådant tillstånd får inte ges om försäkringstagarnas rätt därigenom försämras.

Försäkringsinspektionen kan förelägga bolagen att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig för alt inspektionen skall kunna faststäUa att försäkringslagarnas rätt inte försämras.

4 § Om ansökan om försäkringsinspektionens tillstånd inte har gjorts
inom föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall försäkringsin­
spektionen förklara att frågan om överlåtelsen har fallit.

Skall ansökningen inte genast avslås skall försäkringsinspeklionen i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som försäkrings­inspekfionen finner lämpliga kungöra ansökningens innehåll med uppgift om att ett avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd har träffats och var avtalet och annan utredning hålls tillgänglig. Kungörelsen skall vidare innehålla föreläggande för de försäkringstagare, vilkas försäkringar är av­sedda att överlåtas, att på bestämd tid - minst en månad efter kungörel­sens utfärdande - hos försäkringsinspektionen anmäla om de har något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet livränta, som utgår till personer som inte är försäkringstagare i det överlåtande bolaget, skall även dessa personer ges möjlighet att anmäla om de har något att erinra mot ansök­ningen.

5   § Sedan tillstånd alt verkställa avtalet lämnats, skall försäkringsin­speklionen genast registrera beslutet. När registrering skett, övergår an­svaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på det övertagande bolaget.

6   § Sedan överlåtelsen verkställts, skall styrelsen och verkställande di­rektören i det övertagande bolaget om överlåtelsen underrätta varje för­säkringstagare eller livräntetagare som berörs av den. Försäkringsinspek­tionen bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall ske.

 

Prop. 1981/82:180                                                   58

7 § Försätts det överlåtande bolaget i konkurs sedan tillstånd till överlå­
telsen har givits, skall, vid tillämpning av vad som föreskrivs i konkursla­
gen (1921:225) om rätt till talan om återgång av avtal, sådana avtal som
avses i 1 § detta kapitel anses ingångna den dag tillstånd att verkställa
avtalen gavs.

Inlösen av aktier i dotterbolag

8 § Äger ett moderbolag självt eller tillsammans med ett dotterförelag
mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar av röstetalet för
samtliga aktier i ett dotterbolag, har moderbolaget rätt att av de övriga
aktieägarna i det sistnämnda bolaget lösa in de återstående akfierna. Den
som har aktier som kan lösas in har också rätt alt fä dessa inlösta av
moderbolaget.

En tvist om humvida rätt eller skyldighet lill inlösen föreligger eller om lösenbeloppel skall prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän, om något annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel. Bestämmelserna i 18§ andra stycket nämnda lag om den tid inom vilken skiljedomen skall meddelas är inle tillämpliga vid sådana tvister.

Har moderbolaget förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget pä grund av att en vidare krets inbjudits att lill moderbolaget överlåta sådana aktier mot en viss ersättning, skall lösenbeloppet motsvara ersättningen, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skall bäras av moderbolaget, om inle skiljemännen på särskilda skäl ålägger någon annan akfieägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader.

9 § Vill moderbolag lösa in akfier i dotterbolag enligt 8§ och kan en
överenskommelse om detta inte träffas, skall moderbolaget hos dotterbola­
gets styrelse skriftligen begära all tvisten skall hänskjutas till skiljemän.
Samfidigt skall styrelsen uppge sin skiljeman.

Dotterbolagets styrelse skall vid begäran enligt första stycket genast genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid­ningar som styrelsen bestämmer anmoda de aktieägare, mol vilka lösnings-anspråket riktas, att skriftligen uppge sin skiljeman till dotterbolaget senast två veckor från kungörelsen. Anmodan skall även genom brev sändas till varje sådan aktieägare, om hans postadress är känd för bolaget.

Har inte samtliga aktieägare vilkas namn är införda i aktieboken och mot vilka lösningsanspråkel riktas inom den föreskrivna tiden uppgivit en gemensam skiljeman, skall dotterbolagets styrelse hos rätten i den ort där styrelsen har sitt säte begära att god man förordnas. Denne skall hos samma rätt ansöka om förordnande av en sådan skiljeman och i tvisten bevaka de frånvarande aktieägarnas rätt.

10 § Prövas en tvist om inlösen enligt 8 § av skiljemän och är det ostridigt
mellan parterna alt det finns lösningsrätt eller förklaras det i en skiljedom
att sådan rätt finns utan att lösenbeloppet samtidigt fastställs, är aktieägar­
na skyldiga att till moderbolaget överlämna sina aktiebrev med påskrifter
om överlåtelsen. Detta gäller endast om moderbolaget ställer säkerhet,
som godkänts av skiljemännen, för det kommande lösenbeloppet med
ränta.

Aktieägarna har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för fiden från det säkerhet ställts till dess lösenbeloppet förfaller till betalning.

 

Prop. 1981/82:180                                                   59

11 §   Om ett fastställt lösenbelopp har erbjudits aktieägare utan att dessa
' har överlämnat sina akfiebrev, skall moderbolaget genast sätta ned lösen­
beloppet enligt lagen (1927: 56) om nedsättning av pengar hos myndighet.
Därvid får förbehåll om rätt att återta det nedsatta beloppet inte göras.

12 § Om säkerhet har ställts enligt 10 § eller om nedsättning har skett
enligt ll§, är moderbolaget ägare lill aktierna. Innan aktiebreven har
överlämnats till moderbolaget medför breven i sådana fall endast rätt för
innehavaren att mot överlämnande av breven till moderbolaget eller läns­
styrelsen få ut lösenbeloppet med ränta.

Har aktiebrevet inte överlämnats inom en månad från det moderbolaget blivit ägare till aktien, kan det utfärdas ett nytt aktiebrev ställt till moder­bolaget. Det nya aktiebrevel skall innehålla en uppgift om att det ersätter det äldre brevet. Överlämnas därefter det äldre aktiebrevel till moderbola­get, skall det överlämnas till dotterbolaget för alt makuleras.

16. kap. Skadestånd m. m.

1   § Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet ska­dar försäkringsbolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare, delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna.

2   § En revisor är ersältningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han ansvarar även för den skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans medhjälpare.

Om ett revisionsbolag är revisor, åligger ersättningsskyldigheten delta bolag och den för revisionen huvudansvarige.

3 § Aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, är
skyldig att ersätta den skada som han genom alt medverka till överträdelse
av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieägare eller annan.

Aktieägare i försäkringsaktiebolag är även skyldig all lösa in skadeli­dande aktieägares akfier, om del med hänsyn lill faran för fortsatt miss­bmk och förhållandena i övrigt är påkallat. Lösenbeloppet bestäms fill ett belopp som är skäligt med hänsyn liU bolagels ställning och övriga omstän­digheter.

4 § Om någon är ersättningsskyldig enligt 1 -3 §§, kan skadeståndet jäm­
kas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet,
skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Skall flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån skadeståndsskyldigheten inle jämkats för nägon av dem enligt första stycket. Vad någon betalat i skadestånd får sökas åter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn tUl omständigheterna.

5 § Talan om skadestånd till försäkringsbolaget enligt l-3§§ kan
väckas, om vid bolagsstämman majoriteten eller en minoritet, bestående i
försäkringsaktiebolag av ägare tiU minst en tiondel av samtliga akfier och i
ömsesidiga försäkringsbolag av minst en tiondel av samfiiga röstberätti-

 

Prop. 1981/82:180                                                   60

gade, har biträtt ett förslag om att väcka skadeståndstalan eller har röstat mot ett förslag om att bevilja någon styrelseledamot eller verkställande direktören ansvarsfrihet. En uppgörelse om skadeständsskyldigheten kan träffas endast av bolagsstämman och endast under fömtsättning att i fråga om försäkringsaktiebolag ägare till en tiondel av samtliga akfier och i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag en tiondel av samtliga röstberättigade inte röstar mol förslaget. Förs skadeståndstalan av en aktieägare eller en röst­berättigad för bolagets räkning, kan nägon uppgörelse inte träffas utan hans samtycke.

Talan om skadestånd till bolaget får föras i fråga om försäkringsaktiebo­lag av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier och i fråga om ömsesi­diga försäkringsbolag av röstberättigade som utgör minst en tiondel av samtliga röstberättigade. Om någon aktieägare eller röstberättigad sedan talan väckts avstår frän talan, kan likväl de övriga fullfölja denna: Den som har väckt talan svarar för rättegångskostnaderna men har rätt till ersättning av bolaget för den kostnad som täcks av vad som kommit bolaget fill godo genom rättegången.

Talan för bolagets räkning mot en styrelseledamot och verkställande direktören om skadestånd på grund av ett beslut eller en åtgärd under ett räkenskapsår skall väckas senast ett år från det årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram pä bolagsstämman.

Har ett beslut fattats att bevilja ansvarsfrihet eller att inte föra skade­ståndstalan utan att aktieägare eller röstberättigade som avses i första stycket röstat emot beslutet eller har tiden för talan försuttits enligt tredje stycket, kan trots detta talan enligt första eller andra stycket väckas, om det i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på nägot annat sätt till bolagsstämman inte har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter angående del beslut eller den åtgärd som talan grun­das pä.

Utan hinder av vad som sagts ovan i denna paragraf kan skadeståndsta­lan som gmndas på brott föras av styrelsen.

6 § Talan för försäkringsbolagets räkning enligt 1 -3 §§, som inte grundas pä brott, kan inte väckas mot

1.    stiftare sedan tre år förflutit frän det beslutet om bolagets bildande fattades på den konstituerande stämman,

2.    styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien sedan tre år förflutit frän utgången av det räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som talan grundas på, fattades eller vidtogs,

3.    revisor sedan tre är förflutit från det revisionsberättelsen framlades på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs samt

4.    aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inle är delägare, sedan tvä är förflutit från beslutet eller åtgärden som talan grundas på.

Försätts bolaget i konkurs på en ansökan som gjorts innan den i första stycket angivna fiden har gäll ut, kan konkursboet föra talan enligt 1-3 §§ utan hinder av alt frihet frän skadeståndsansvar har inträtt enligt 5 §, Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inle väckas senare än sex månader från första borgenärssammanträdel,

17 kap. Försäkringsbolagets firma

1 § Ett försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsak­tiebolag. Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden öm-

 

Prop. 1981/82:180                                                   61

sesidig samt försäkring, I fräga om ett ömsesidigt försäkringsbolag, vars verksamhet avser att meddela försäkring av egendom inom endast ett län, skall firman ange området för bolagets verksamhet men ordet ömsesidig kan utelämnas.

Firma skall registreras i försäkringsregistret. Den skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor, som är införda i försäkringsregistrel, samt från benämningar på utländska försäkringsförelag som är allmänt kända i Sverige. För registrering av ett försäkringsbolags firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

SkaU försäkringsbolagets firma registreras på tvä eller fiera språk, skall vaije lydelse anges i bolagsordningen.

2   § Bolagets styrelse kan anta bifirma. Vad som sägs i I § andra stycket om firma gäller även bifirma. Ordet försäkringsakfiebolag får dock inte tas in i bifirman.

3   § Skriftliga handlingar, som utfärdas för ett försäkringsbolag, bör un­dertecknas med bolagets firma. Har styrelsen eller någon annan ställföre­trädare för bolaget utfärdat en handling utan firmateckning och framgår det inte av dess innehåll att den har utfärdats på bolagets vägnar, är de som har undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelsen enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte, om

 

1.    det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för bolaget och

2.    den till vilken handlingen ställts av bolaget ulan oskäligt dröjsmål fär ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen efler del att an­tingen en begäran om godkännande framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

4 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregi­
strering finns det bestämmelser i firmalagen (1974:156).

18 kap. Bundna och fria aktier i försäkringsaktiebolag

1 § I försäkringsaktiebolags bolagsordning kan intas förbehåll att aktier i
bolaget inte får genom vare sig teckning eller överlåtelse förvärvas av
akfiebolag eller andra sammanslutningar eller stiftelser. Förbehållet kan
också avse vissa slag av aktiebolag eller andra sammanslutningar eller
stiftelser eller andra än svenska medborgare. Sådana aktier kallas bundna
aktier. Om inte alla aktier skall vara bundna, kallas övriga aktier fria
aktier.

På den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen i fråga om förbehåll enligt första stycket inte ske utan samtycke av de aktieleck-nare som berörs av ändringen.

Har en aktieägare, som enligt förbehåll inte genom teckning eller överlå­telse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt förvärvat en sädan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier som är förenad med aktier enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.

2 § Om inte förbehållet avser samtliga aktier, skall en aklielecknare med
rätt att förvärva endast fria akfier ange att hans teckning avser fria aktier.
Andra aktietecknare skall om del belopp som skall inbetalas för aktierna

 

Prop. 1981/82:180                                                   62

bestäms högre för fria aktier än för bundna vid sin teckning ange det högsta antalet fria aktier som de är beredda att förvärva.

Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet är förenad med fria aktier skall avse nya fria aktier.

Vid ökning eller nedsättning av akfiekapitalet får förhållandet meUan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid mol förbehållet. Om pä grund av detta vid nyemission hela antalet fria aktier, som har tecknats med företrädesrätt, inle kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om flera nya fria aktier ges ut än som tecknats med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske utan mbbning av förhållandel mellan antalet bundna och antalet fria aktier.

3 § I varje aktiebrev eller interimsbevis som avser en bunden akfie skall
anges att aktien är bunden.

I emissionsbevis skall anges om rätten till nya aktier avser bundna eller fria aktier. I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.

4   § Om antalet fria aktier har kommU att översliga det enligt förbehållet medgivna antalet sedan aktier av ett visst slag omvandlats fill aktier av ett annat slag eller genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller i samband med nedsättning av aktiekapitalet har blivit inlösta eller indragna, skall bolaget inom tre månader därefter för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om detta inte görs skall försäkringsinspektionen förelägga bolaget att inom en månad inkomma med anmälan samt bevis. Om inte bolaget rättar sig efter föreläggandet, skall försäkringsinspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidafion och underrätta bolaget om detta.

5   § Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåll enligt I § tas in i bolagsordningen, fattas enligt 9 kap. 14 §. Sedan beslutet har stadfästs och registrerats, skaU styrelsen genast verkställa detta.

Om förbehållet inte avser samtliga aktier, skall styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall vara bundna och vilka som skall vara fria. Tillhör en aktie när registreringen av bolagsstämmobeslutet kungörs någon som på grund av förbehållet inte får förvärva bundna aktier, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap om beslutet. Har ägarna av övriga aktier inte kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämls skall upprättas och bestyrkas av notarius publicus.

Styrelsen skall genast, genom anmaning till aktieägarna pä det sätt som föreskrivs i 9 kap. 9§ andra stycket när det gäller kallelse till bolags­stämma, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se lill att del på dessa akliebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skaU styrelsen se tiU alt det i aktieboken för varje aktie anmärks om akfien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inle kan förvärva bundna aktier, får anteckningen på brevet inte göras ulan alt det i akfieboken införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier utan hinder av förbehållet.

 

Prop. 1981/82:180                                                   63

6 § Inom ett år efter del att ett beslut har fattals om all ta in förbehåll
enligt I § i bolagsordningen och beslutet stadsfästs eller talan om klander
av beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skall det för registre­
ring anmälas att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte har
gjorts inom den föreskrivna tiden eller om försäkringsinspektionen genom
lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registre­
ring, skall försäkringsinspektionen förklara att frågan om ändring av bo­
lagsordningen har fallit.

Innan registrering har skett på grund av anmälan enligt första stycket, kan bolagsstämman i den ordning som anges i 9 kap, 13 § första stycket första meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsordning­en skall falla. Beslutet skall genast anmälas för registrering.

7 § På en bunden akfie får utdelning inte äga rum innan det i aktiebrevet
eller interimsbeviset har angivils att aktien är bunden.

19 kap. Tillsyn

1 § Försäkringsinspektionen skall verka för en sund utveckling av för­
säkringsväsendet.

Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när bolaget har börjat sin verksamhet, genast underrätta försäkringsinspek­tionen om det.

2 § Om koncession beviljats för ett försäkringsbolag och bolaget därefter
inte anmälts för registrering inom föreskriven tid, skall regeringen efter
anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad.
Detsamma gäller om bolaget inle har börjat sin verksamhet inom tre
månader från det bolaget registrerades eller om anmälningen för bolagets
registrering genom lagakraftägande beslut blivit avskriven eller avslagen.

Om registrering av beslut, varigenom koncessionen har förverkals, för­ordnar regeringen,

3 § Styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i
ansvarig ställning i försäkringsbolag är skyldiga alt lämna försäkringsin­
spektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen anser
behövliga.

Styrelsen och verkställande direktören skall ombesörja att del inom sju månader från föregående räkenskapsårs utgång lill försäkringsinspek­tionen sänds in

1.    avskrifter av årsredovisningen och revisionsberättelsen,

2.    en särskild redogörelse för bolagets verksamhet under räkenskaps­året och ställning balansdagen, och

3.    i fråga om Uvförsäkring, en redogörelse för beräkningen av premiere­serven.

Redogörelserna skall vara undertecknade, redogörelsen för bolagets verksamhet och ställning av styrelsen och verkställande direktören samt redogörelsen för beräkningen av premiereserven av aktuarien.

På avskriften av årsredovisningen skall finnas av styrelseledamot eller verkställande direktören undertecknat bevis, om balansräkningen har fast­ställts eller ej. Har fastställelse skett skall beviset även innehålla uppgift om bolagsstämmans beslut beträffande bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 64

4 § Styrelsen och verkställande direktören i de bolag som meddelar
livförsäkring skall i fråga om livförsäkring till försäkringsinspektionen
sända in

1.    inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång en redogörelse för i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från grunderna,

2.    för period och på lid som inspektionen bestämmer en statistisk-ekonomisk utredning om verksamhetens förlopp och bolagels stäUning.

Redogörelsen och utredningen skall vara undertecknade av aktuarien.

5 § Styrelsen och verkställande direktören i de bolag som meddelar
försäkring av annat slag än som avses i 4§. skall med hjälp av fortlöpande
statistik eller på annat sätt övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd
med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga
driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik
får efter försäkringsinspektionens medgivande upprättas för två eller flera
bolag gemensamt. Styrelsen och verkställande direktören skall dessutom
till försäkringsinspektionen, för den tid som inspektionen bestämmer, sän­
da in en redogörelse för den metod som har använts för övervakning av
premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Första stycket gäller inte verksamhet som bedrivs i utlandet. I fråga om transport- och sjökaskoförsäkring, som bedrivs i Sverige, gäller första stycket endast reseförsäkring och båtförsäkring tecknad av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål,

6 § Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall för
den verksamhet som bedrivs i Sverige övervaka att även andra försäk­
ringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen
är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Styrelsen och verkstäl­
lande direktören skall lämna försäkringsinspeklionen alla upplysningar
som inspektionen behöver för alt granska att tillämpade villkor är skäliga.
Vid granskningen bör inspektionen ägna särskild uppmärksamhet åt vill­
koren för sådana försäkringar som konsumenter tecknar huvudsakligen för
enskilt ändamål.

I fråga om transport- och sjökaskoförsäkring gäller första stycket endast reseförsäkring och bätförsäkring tecknad av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

7   § Senast en månad efter sådan bolagsstämma som avses i 14 kap. 10, 13, 15 och 18§§ skall likvidatorerna till försäkringsinspektionen sända in avskrifter av de vid stämman framlagda handlingar som nämns i dessa lagrum.

8   § Försäkringsinspektionen fär, när det anses nödvändigt, sammankalla försäkringsbolagets styrelse. Har styrelsen inte rättat sig efler en begäran från inspektionen om att kalla till en extra bolagsstämma, får inspektionen utfärda sådan kallelse.

9   § Styrelsen och verkställande direktören skall på tid som försäkrings­inspektionen bestämmer hålla försäkringsbolagels kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspekfionen har förordnat.

Företrädare för inspektionen fär närvara vid styrelsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid bolagsstämma samt delta i överläggningar­na.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 65

10   § Styrelsen och verkställande direktören i de aktiebolag vilkas verk­samhet uteslutande har lill föremål att biträda försäkringsbolag är skyldiga enligt 3 § och 9 § första stycket att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning. Detsamma gäller ordföranden och verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare i tariff-föreningar, skaderegleringsnämnder, villkorsnämnder och andra organ som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande samt styrelsen och verkställande direktören i annat aktiebolag än nu sagts, om det med bola­gets samtycke föreskrivits i villkor för medgivande enligt 7 kap, 17 § att inneha aktier i bolaget,

11   § Försäkringsinspeklionen får meddela de erinringar i fråga om för­säkringsbolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga,

Försäkringsinspeklionen skall förelägga bolaget eller styrelsen alt inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1,    avvikelse skett frän denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om molorlävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grun­derna, om sädana finns,

2,    bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3,    de tillgångar, i vilka försäkringstekniska skulder redovisas, inte är tillräckliga,

4,    försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskuQämning eller

5,    det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestäm­da tiden och det anmärkta förhållandet inte heller pä något annat sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om detta lill rege­ringen. Om regeringen finner sä svåra missförhållanden föreligga, att för­säkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

12   § Om försäkringsinspektionens befattning med frågor om försäkrings­bolags marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat,

13   § Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär. Inspektionens beslut får verkställas utan hinder av anförda besvär, om inte regeringen förordnar något annat.

Om besvär över beslut i vissa fall finns bestämmelser i 20 kap, 7 § och 21 kap, 2 § sista stycket,

14   § Försäkringsinspektionen har under ett försäkringsbolags likvidation i fråga om likvidatorerna samma befogenhet som enligt denna lag tillkom­mer inspektionen beträffande styrelsen,

15   § Varje försäkringsbolag skall årligen betala ett bidrag för all läcka kostnaderna för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet en­ligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen. Detta bidrag skall bestämmas till högst en femtedels procent av bolagels hela inkomst av avgifter för det nästföregående räkenskapsåret för försäkringar som tillhör bolagets rörelse i Sverige, Bidraget får dock inte undersliga fyra procent av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda

5    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                                 66

basbeloppet som gällde vid utgången av nästföregående räkenskapsår, avrundat till närmast högre femtiotal kronor,

16   § En ledamot i styrelsen för försäkringsinspeklionen eller en befatt­ningshavare hos försäkringsinspektionen får inte vara ledamot i styrelsen för ett svenskt försäkringsbolag eller ett utländskt försäkringsföretag som erhållit tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige, En sådan ledamot eller befattningshavare får inte heller vara aktieägare, delegerad eller ga­rant i eller anställd hos ett sådant förelag,

17   § Närmare föreskrifter om försäkringsinspektionens organisation och verksamhet meddelas av regeringen,

20 kap. Registrering m. m.

1   § Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregister för re­gistrering enligt denna lag eller andra författningar,

2   § Försäkringsinspektionen skall genast i Post- och Inrikes Tidningar kungöra vad som införs i försäkringsregistrel med undanlag av registrering av underrättelser enligt 14 kap, 20§,

3   § Det som enligt denna lag eller särskilda bestämmelser har införts i försäkringsregistrel och kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken ägde eller bort äga vetskap om det,

4   § Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Detsamma gäller, om försäkringsinspektionen finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet regeringens stadfästelse inte krävs, eller en handling som bifogas anmäl­ningen inte har tillkommit i behörig ordning eller lill sitt innehåll strider mot denna lag eller andra författningar eller mot bolagsordningen eller grunderna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilsele­dande avfattning. Underlåter sökanden alt rätta sig efter föreläggandel, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet avgivits något hinder för registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökan­den ett nytt föreläggande.

Bestämmelserna i första stycket utgör inle något hinder för registrering av ett bolagsstämmobeslut, om rätten till lalan mot beslutet gått förlorad enligt 9 kap. 20 § andra stycket.

Försäkringsinspektionen skall genast skriftligen underrätta bolaget när försäkringsinspektionen fattar beslut enligt 4 kap, 15 § andra stycket, 6 kap. 7§ tredje stycket, 15 kap. 4§, 18 kap. 6§ första stycket eller 21 kap. 2§.

5   § Bestämmelser om att avföra en firma ur registret sedan en dom om alt häva firmaregistreringen vunnit laga kraft finns i firmalagen (1974: 156).

6   § Beslut att i försäkringsaktiebolag ändra bolagsordningens bestäm­melser om aktiekapitalet, maximikapitalet eller minimikapitalet eller om

 

Prop. 1981/82:180                                                                67

aktiernas nominella belopp skall registreras samtidigt som beslut om att öka eller sätta ned aktiekapitalet, om ändringen av bolagsordningen eller ökningen eller nedsättningen av aktiekapitalet är nödvändig för alt aktieka­pitalets storlek skall bli förenlig med bolagsordningen.

7 § Försäkringsinspektionens beslut varigenom en anmälan avskrivits eller en registrering vägrats enligt 4§ första stycket överklagas hos kam­marrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag. Detsamma gäller sådana beslut av försäkringsinspektionen som avses i 4S tredje stycket med undantag av beslut enligt 21 kap, 2 §,

21 kap. Straff och vite

1 §   Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan att vara berätti­
gad till detta,

2.    uppsåtligen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sädana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

3.    uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap, 12 § eller hälla aktie­bok tillgänglig,

4.    uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap, 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

5.    uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mol 12 kap. 12 §,

6.    uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra stycket. 5 § tredje stycket eller 7 §,

7.    uppsåtligem eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såvitt delta lagrum rör förbehåll enligt 18 kap. 1 §.

I fall som avses i 10 kap. 14 § första stycket skall inle följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § delta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Ulan hinder av 35 kap, I § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 5 mot 12 kap, 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem är från brottet,

2 § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga verkställande direk­
tören och styrelseledamöterna att fullgöra sina skyldigheter enligt denna
lag eller andra författningar att

1. till försäkringsinspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar
eller revisionsberättelser eller

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.
Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underiålenhet

att göra anmälan medför alt bolagsstämmans eller styrelsens beslut för­faller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken föreläggandet riktas genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma ut vitet.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 68

Försäkringsinspeklionens beslut varigenom vite förelagts eller utdömts får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Om ikraftträdandet av denna lag finns bestämmelser i en särskild lag,

2    Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:14I8)

Härigenom föreskrivs alt i marknadsföringslagen (1975: 1418) skall infö­ras en ny paragraf, 23 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

23 § Vad som i denna lag sågs om konsumentomhudsinunnen skall i .fråga om marknad.sföring i verk­samhet som står under bankinspek­tionens tillsyn gälla bankinspektio­nen saml i fråga om marknadsfö­ring i verksamhet som står under försäkringsinspeklionens tillsyn försäkringsinspektionen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983,

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill­kor

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 §'
Denna lag gäller ej i fråga om     Denna lag gäller ej i fräga om

verksamhet som stär under tillsyn     verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäk-     av bankinspektionen eller försäk­ringsinspektionen,    Lagen    gäller     ringsinspektionen. dock i fråga om verksamhet som drivs av finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983,

Senaste lydelse 1980:526,

 

Prop. 1981/82:180                                                             69

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs att II § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m, m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

ll§'

För konkurrensbegränsningsfrå- För konkurrensbegränsningsfrå-

gor finns en näringsfrihetsombuds- gor finns en näringsfrihetsombuds­man och för frågor om marknadsfö- man och för frågor om marknadsfö­ring och frågor om oskäliga avtals- ring och frågor om oskäliga avtals­villkor en konsumentombudsman,       villkor en konsumenlombudsman.

Ombudsman  utses av regeringen
för viss tid och skall vara lagkun­
nig.
Ombudsman utses av regeringen Konsumentombudsmannens

för viss tid och skall vara lagkun- uppgifter i marknadsföringsfrågor
nig.                                             fullgörs av bankinspektionen i frå-

ga om verksamhet som står under hankinspektionens tillsyn och av försäkringsinspektionen i fräga om verksamhet som .slår under försäk­ringsinspektionens tillsyn. Vad som sägs om ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör i 14 och f8 §§ skall beträffande nu angiven verksamhet i stället gälla bankin­spektionen och försäkringsinspek­tionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

5   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs att 147§ lagen (1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

147 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att bankaktiebolagen i sin verk­samhet ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende ä banker, ävensom de för bolagen gällande bolagsordningarna samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse,

' Senaste lydelse 1976:37,

 

Prop. 1981/82:180                                                                 70

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Det äligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden som kunna inverka på bolags säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.

Tillsynsmyndigheten är icke pä grund av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av sädana bestämmelser, som avse enskild aktie­ägares rättigheter eller skyldigheter i förhällande till bankbolaget eller till annan aktieägare eller som angå bolagets inre angelägenheter.

Om tillsynsmyndighetens befall­ning med frågor om hankbolagens marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs att 80§ lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

80§'

Tillsynsmyndigheten skall övervaka sparbankerna i sin verksamhet stäl­la sig till efterrättelse denna lag och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende å sparbanker, ävensom de för sparbankerna gällande reglementena samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag, författning eller reglemente meddelats av huvudmännen eller styrelsen.

Det åligger tillsynsmyndigheten alt jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på sparbanks säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten.

Om tillsynsmyndighetens befatt­ning med frågor om sparbankernas marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

Tillsynen utövas med ledning av handlingar, vilka jämlikt denna lag insändas till tillsynsmyndigheten, ävensom upplysningar, som inhämtas vid sparbanksundersökning eller annorledes. Sparbanksundersökning skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av regeringen anbefalles.

Där tillsynsmyndigheten så finner erforderiigt, må myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring och inventering av värdehandlingar saml om brottsförebyggande åtgärder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Senaste lydelse 1975:228,

 

Prop. 1981/82:180                                                             71

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 68§ lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel­sen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

68 §

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och riksorganisationen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserö­relsen, ävensom de för riksorganisationen och kassorna gällande stadgarna samt de föreskrifter, som med slöd av bestämmelse i lag eller stadgar meddelats av stämma eller styrelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten all jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa jordbrukskasserörelsen i den män sä erfordras för kännedom om de förhållanden som kunna inverka pä kreditkassas säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på gmnd av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskas­serörelsens inre angelägenheter.

Om tillsynsmyndighetens befatt­ning med marknadsföringsfrågor inom jordbrukskasserörelsen gäller vad särskUt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

8    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag

Härigenom föreskrivs att II § lagen (1980:2) om finansbolag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

ll§

Bankinspektionen skall övervaka att finansbolag följer denna lag och annan författning, som reglerar finansbolags verksamhet, föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag saml bolagsordningen och de beslut som med stöd av lag eller bolagsordningen har meddelats av bolagsstäm­man eller styrelsen.

Det åligger bankinspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa finansbolags finansieringsverksamhet i den mån det behövs för kännedom om de förhållanden som kan inverka pä bolagels säkerhet eller annars är av betydelse för en sund utveckling av finansieringsverksamheten.

Bankinspektionen är ej skyldig att vaka över att sådana bestämmelser

 

Prop. 1981/82:180                                                                 72

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

iakttages som gäller rättigheter och skyldigheter för aktieägare i finansbo­lag i förhållande till bolaget eller till annan aktieägare eller sådana bestäm­melser som angår bolagets inre angelägenheter.

Om hankinspektionens befatt­ning med frågor om finansbolags marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6 §

Bankinspektionen skall övervaka att bolaget i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse de lagar och andra författningar, som hava avseende å kreditaktiebolag, ävensom den för bolaget gällande bolagsordningen samt de föreskrifter, som med slöd av stadgande i lag eller bolagsordning med­delats av bolagsstämma eller styrelse.

Det åligger inspektionen att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa bolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållan­den, som kunna inverka på bolagets säkerhet.

Inspektionen är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig alt övervaka iakttagandet av bestämmelser, som avse enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande lill bolaget eller till annan aktieägare eller som angå bolagets inre angelägenheter.

Om bankinspektionens befatt­ning med frågor om bolagets mark­nadsföring gäller vad särskilt är stadgal.

Inspektionen äger, där så finnes erforderiigt, förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagels räkenskaper. Inspektionen äger när som helst återkalla förordnande som här avses och i stället utse ny revisor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

 

Prop. 1981/82:180                                                             73

10   Förslag till

Lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931)

Härigenom föreskrivs att 46 § aktiefondslagen (1974:931) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

46 §

Vid utövande av tillsyn över fondbolag skall bankinspektionen med uppmärksamhet följa bolagets verksamhet, i den mån det behövs för kännedom om de förhållanden som kan inverka på säkerheten för bolaget och aktiefond, som bolaget förvaltar, eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av aktiefondsverksamheten. Bankinspektionen får kalla till sammanträde med bolagets styrelse och, om styrelsen ej efterkommit begäran av inspektionen om utfärdande av kallelse till extra bolags­stämma, till sådan stämma. Företrädare för inspektionen fär närvara vid bolagsstämma eller styrelsesammanträde som inspektionen utlyst och del­taga i överläggningarna.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan bankinspektionen förelägga vite.

Bankinspektionen skall för fondbolag förordna en revisor att med övriga revisorer dellaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktö­rens förvaltning saml bolagets räkenskaper. Inspektionen äger när som helst återkalla sädant förordnande och i stället utse ny revisor.

Om bankinspektionens befatt­ning med frågor om fondbolags marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

Närmare föreskrifter för tillsynen meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

11    Förslag till

Lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748)

Härigenom föreskrivs att 27 § fondkommissionslagen (1979:748) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

27 §

Bankinspektionen skall övervaka att fondkommissionsbolag följer den­na lag och annan författning, sorn reglerar fondkommissionsbolags verk­samhet, samt bolagsordningen och de beslut som med slöd av lag eller bolagsordningen har meddelats av bolagsstämman eller styrelsen.

Det åligger inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa fondkommissionsbolags verksamhet i den mån det behövs för kännedom

 

Prop. 1981/82:180                                                                 74

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

om de förhållanden som kan inverka på bolagels säkerhet eller annars är av betydelse för en sund utveckling av fondkommissionsverksamheten.

Inspektionen är ej skyldig all vaka över att sådana bestämmelser iakt­tages som gäller rättigheter och skyldigheter för aktieägare i fondkommis­sionsbolag i förhållande till bolaget eller till annan aktieägare eller sådana bestämmelser som angår bolagets inre angelägenheter.

Om batikinspektionens befatt­ning med frågor om fondkommis­sionsbolags marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

12    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoleksföreningar

Härigenom föreskrivs att 62 § lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoleksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

62 §'

Banken och föreningarna står under tillsyn av bankinspektionen.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan bankinspektionen förelägga vite.

Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos regering­en genom besvär.

Beslut i fräga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse, om ej regeringen förordnar annat.

Orii bankinspektionens befatt­ning med frågor om bankens och föreningarnas marknadsföring gäl­ler vad särskilt är stadgat.

I övrigt meddelar regeringen närmare bestämmelser om tillsynsverksam­heten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Senaste lydelse 1975:230,

 

Prop. 1981/82:180                                                             75

13    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom föreskrivs att 40 § lagen (1968: 576) om Konungariket Sveri­ges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

40 §'

Kassan och föreningarna slår under tillsyn av bankinspektionen.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan bankinspektionen förelägga vite.

Talan mot bankinspektionens be-    Talan mot bankinspektionens be-

slut enligt denna förordning föres slut enligt denna lag föres hos rege-
hos regeringen genom besvär,   ringen genom besvär.

Beslut i fräga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse, om ej regeringen förordnar annat.

Om bankinspektionens befatt­ning med frågor om kassans och föreningarnas marknadsföring gäl­ler vad särskilt år stadgat.

I övrigt meddelar regeringen närmare bestämmelser om tillsynsverksam­heten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

14    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkrings­anstalt att driva försäkringsrörelse här i riket

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket skall ha-nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

25 §

Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om utländsk försäkringsanslalts verksamhet här i riket, som inspektionen finner påkal­lade. Vid meddelande av föreskrift enligt denna lag mä inspektionen före­lägga vite.

Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade be­stämmelser eller från grunderna, där sådana finnas.

' Senaste lydelse 1975:653,  Senaste lydelse 1977:690,

 

Prop. 1981/82:180                                                                 76

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

att grunderna icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet,

att i riksbanken enligt 6 eller 15 a § nedsatt belopp minskats genom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anledning,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg redovisas, icke äro tillfyllest, eller

att eljest allvarlig anmärkning mol verksamheten föreligger, skall in­spektionen förelägga anstalten att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade härav.

Har föreläggande icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall försäk­ringsinspektionen göra anmälan därom hos regeringen, som efler anstal­tens hörande mä förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncession förklarats förverkad, skall av försäk­ringsinspeklionen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar,

Om försäkringsinspeklionens be­fattning med frågor om anstaltens marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983,

15   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs alt i lagen (1972:262) om understödsföreningar skall införas en ny paragraf, 74 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

74 a § Om .försäkringsinspektionens be­fattning med frågor om underslöds-förenings   marknadsföring   gäller vad särskiU är stadgat.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983,

16   Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs att 19 kap. I § aktiebolagslagen (1975: 1385) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

19 kap.

/§'

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som

1, uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter all enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap, 12 S eller hålla aktie­bok tillgänglig.

 

Prop. 1981/82:180                                                                 77

2,  uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap, 12 § tredje stycket, 8 kap. 8 § andra stycket andra meningen eller 9 § första stycket andra eller tredje meningen,

3,  uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap, 7 eller 9 §,

4,  uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 17 kap, 4 § första eller andra stycket, 7 § tredje stycket eller 9 §,

5,  uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap, 5 S andra stycket eller 5 kap, 4 § andra stycket såvitt dessa lagrum rör förbehåll enligt 17 kap. 1 §.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken fär påföljd för brott enligt första stycket 3 mot 12 kap. 7 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

/ fall som avses i 10 kap. 13 § första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

17    Förslag till

Lag om införande av försäkringsrörelselagen (1982:000)

Härigenom föreskrivs följande.

1    § Försäkringsrörelselagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Bestämmelserna i 14 § andrastycket och 20 § denna lag träder dock i kraft tvä veckor efler den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2    §   Genom försäkringsrörelselagen (1982:000) upphävs

1, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

2. lagen (1948:434) angående införande av den nya lagen om försäk­
ringsrörelse.

3    § Om det i lagar eller andra författningar förekommer hänvisningar till föreskrifter som ersatts genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen (1982:000) eller denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas,

4    § För försäkringsbolag som registrerats före den 1 januari 1983 gäller försäkringsrörelselagen (1982:000) med de undantag som anges i denna lag.

Koncession som är gällande vid försäkringsrörelselagens (1982:000) ikraftträdande skall därefter anses gälla som om den meddelats med slöd av den lagen.

De avvikelser och undantag från bestämmelser i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse som har medgetts skall efter ikraftträdandet av försäk­ringsrörelselagen (1982:000) avse motsvarande bestämmelser i den lagen,

5 § För Stockholms stads brandförsäkringskontor gäller bestämmelserna
i försäkringsrörelselagen (1982:000) om ömsesidiga försäkringsbolag i till­
lämpliga delar. Kontorets delägare skall dock inte på grund härav få större
ansvar för kontorets förpliktelser än de hade före den I januari 1904,

' Senaste lydelse 1977: 1092,

 

Prop. 1981/82:180                                                   78

6   § Om bolagsordningen innehåller en sådan bestämmelse om rätt till teckning eller erhållande av nya aktier som avses i 10 § Imom. tredje stycket andra meningen lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, skall be­stämmelsen anses gälla även för aktier som ges ut utöver tidigare föreskri­vet maximikapital.

7   § Om del vid ikraftträdandet av försäkringsrörelselagen (1982:000) föreskrivs i ett försäkringsaktiebolags bolagsordning alt röstvärdet för varje aktie är på visst sätt lägre ju fiera aktier den röstande företräder, får bolagsstämman - i anslutning till att den fattar beslut som medför eller kan medföra ändring av antalet aktier i bolaget - i enlighet med 9 kap. 13 § första stycket samma lag besluta att ändra bolagsordningen så att det antal aktier varje röstande företräder ger samma relativa röslandel som tidigare. Kallelse till en sädan bolagsstämma sker enligt bolagsordningen.

8   § Den som innehar ett akliebrev på vilket bolaget har antecknat att han är införd i aktieboken som ägare är, även om införandet skett före utgång­en av år 1982, likställd med den som enligt 13 § andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande, om ett förvärv från honom sker efter denna tidpunkt.

9   § Registrering och verkställande av bolagsstämmobeslul, som fattats före utgången av år 1982, saml talan mot sådana beslut sker enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse om något annat inle följer av 20 §.

 

10   § Har styrelsen före utgången av är 1982 beslutat om nyemission, skall nyemissionen ske enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

11   § Bestämmelserna i 4 kap, 19 § försäkringsrörelselagen (1982:000) skall även tillämpas på fondaklier som givils ut före den I januari 1983, Anmaningar får dock ske tidigast efter utgången av år 1984,

12   § Om det före utgången av år 1982 har vidtagits åtgärder för att verkställa en nedsättning av aktiekapitalet enligt 60 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, får nedsättningen verkställas och registreras enligt nämnda lag.

13   § Den styrelseledamot eller verkställande direktör som tillträtt före utgången av år 1982, skall anmäla sitt aktieinnehav enligt 8 kap. 6§ försäk­ringsrörelselagen (1982:000) snarast efler denna tidpunkt.

14   § Bestämmelserna i 10 kap, 4§ första och Qärde styckena samt 5§ försäkringsrörelselagen (1982:000) skall tillämpas från och med den första ordnarie bolagsstämma som hälls efler lagens ikraftträdande. Intill dess skall i stället motsvarande äldre bestämmelser tillämpas.

Beslut enligt 10 kap, 4§ tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:000) får meddelas före den 1 januari 1983:

Innehåller bolagsordningen en bestämmelse om föranmälan för delta­gande i bolagsstämma, får bestämmelsen tillämpas intill dess beslut om bestämmelsens upphörande eller ändring till överensstämmelse med 9 kap, 1 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:000) har registrerats. Vad som sagts nu gäller dock endast om bolagsstämman hälls före utgången av år 1983.

 

Prop. 1981/82:180                                                   79

15 § Årsredovisningen och koncernredovisningen skall från och med
räkenskapsåret 1983 upprättas enligt försäkringsrörelselagen (1982:000). I
koncernredovisningen för räkenskapsåret 1983 behöver ej medtagas kon-
cernresultalräkning och koncernbalansräkning för räkenskapsåret 1982.

Beslut om vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom som avser räkenskapsåret 1982 skall fattas enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

16 § I livförsäkringsbolag skall uQämningsfonden enligt 266 § och säker­
hetsfonden enligt 271 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse överföras
till äterbäringsfond enligt 12 kap. 5§ försäkringsrörelselagen (1982:000).

Om det i ett livförsäkringsbolag finns en reservfond skall denna över­föras till äterbäringsfonden eller, efler tillstånd av försäkringsinspek­lionen, till någon annan fond.

17   § Redovisar ett skadeförsäkringsbolag säkerhetsfond enligt 271 § la­gen (1948:433) om försäkringsrörelse skall denna överföras till reserv som regeringen eller efter regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen föreskriver.

18   § Om del i ett livförsäkringsbolag finns en dispositionsfond avsatt inom livförsäkringsrörelsen skall denna överföras till återbäringsfonden eller nedsättas. Disposilionsfonden skall vara avvecklad senast vid utgång­en av år 1987.

Om det uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen innan disposi­lionsfonden har avvecklats skall förlusten i första hand läckas genom att disposilionsfonden minskas.

19   § Likvidation skall genomföras enligt lagen (1948:433) om försäk­ringsrörelse om likvidatorerna utsetts före utgången av år 1982.

20   § Före utgången av år 1982 kan beslut om ändringar i bolagsordningen så att denna överensstämmer med försäkringsrörelselagen (1982:000) fat­tas enligt 9 kap, 14 eller 16 § nämnda lag, 1 beslutet skall anges att det gäller från och med den 1 januari 1983,

21   § Om bolagsordningen efter utgången av är 1982 strider mol försäk­ringsrörelselagen (1982:000) skall styrelsen utan dröjsmål lägga fram för­slag lill bolagsstämman om ändringar av bolagsordningen så att den över­ensstämmer med lagen.

Om grunderna efter utgången av år 1982 strider mot försäkringsrörelse­lagen (1982:000), skall styrelsen genast besluta om ändring av dessa,

22   § Har bolagsstämman enligt 1 § lagen (1970:596) om förenklad aktie­hantering före utgången av år 1982 beslutat att nämnda lag skall tillämpas på bolaget, skall bolaget anses vara avstämningsbolag enligt bestämmel­serna i försäkringsrörelselagen (1982:000), Styrelsen skall dock utan dröjs­mål lägga fram förslag lill bolagsstämman om att i bolagsordningen ta in förbehåll som avses i 3 kap. 8 § försäkringsrörelselagen (1982:000).

23  § Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma som registrerats före ikraft­trädandet av lagen (1948:433) om försäkringsrörelse behöver inte innehålla orden ömsesidigt eller försäkring.

 

Prop. 1981/82:180                                                   80

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-01-21

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson. Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Ahriand

Föredragande: statsrådet Wirtén

Lagrådsremiss med förslag till försäkringsrörelselag, m. m.;

I    Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades år 1977 hovrältslag-mannen Johan Lind som särskild utredare med uppdrag att se över lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, FRL, och lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanslalt att driva försäkringsrörelse här i riket (E 1977:05). Lagen om försäkringsrörelse, som i stor utsträckning bygger på 1944 års aktiebolagslag, skulle utredaren anpassa lill nya aktiebolagslagen (1975: 1385) (ABL). Han skulle också se över och anpassa försäkringsrö­relselagens redovisningsregler till bokföringslagen (1976:125). I sitt arbete med bokföringsreglerna skulle utredaren beakta del är 1975 på föranstal­tande av försäkringsbranschen upprättade belänkandet Ny försäkringsre­dovisning. Utredningen antog arbetsnamnet försäkringsrörelseutredning­en. I delbetänkandel (Ds E 1980:6) Ny lag om försäkringsrörelse har utredaren lagt fram förslag till en ny lag om försäkringsrörelse. Till proto­kollet i detta ärende bör fogas lag (1948:433) om försäkringsrörelse som bilaga I, utredarens förslag till ny lag om försäkringsrörelse som bilaga 2:1, vikliga nyheter i utredarens förslag som bilaga 2:2 och utredarens schema för resultaträkning och balansräkning för skadeförsäkringsbolag och livförsäkringsbolag som bilaga 2:3.

Yttranden över betänkandet har efler remiss avgetts av försäkringsin­spektionen, riksskatteverket (RSV), kommerskollegium (såvitt avser 10 kap,), Svea hovrätt, bokföringsnämnden, riksåklagaren (RÅ), fullmäktige i Sveriges riksbank, försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01), försäk-ringsrätlskommittén (Ju 1974:09), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Utländska försäkringsbolags förening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industri­förbund. Styrelsen för Stockholms fondbörs. Föreningen auktoriserade

 

Prop. 1981/82:180                                                                 81

revisorer FAR, Svenska revisorssamftindet. Försäkringsjuridiska för­eningen, Sveriges finansanalytikers förening och Arbetsmarknadens För­säkringsaktiebolag.

Till försäkringsinspekfionens yttrande var fogad en skiljaktig mening av byråchefen EskU Persson.

Riksåklagaren har bifogat yttrande från överåklagaren i Göteborgs åkla­gardistrikt,

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till detta protokoll som bilaga 3.

Jag avser att i detta sammanhang även ta upp frågan om handläggningen av konsumentskyddsärenden på bank- och försäkringsområdet.

Med stöd av regeringens bemyndigande tiUkallades år 1976 en kommitté med uppdrag att se över banklagstiftningen (E 1976:09). Kommittén antog namnet banklagsutredningen. Enligt direkfiven skulle det bl.a. ankomma på kommittén att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om bankin­spektionens verksamhet för att i skilda hänseenden ge konsumentskydd ät bankkunderna. Utredningen skulle ägna särskild uppmärksamhet åt gräns­dragningen mellan inspektionens och de konsumentpolifiska organens verksamhet. I delbetänkandet (Ds E 1980:3) Konsumentskyddet inom bankomrädet och bankinspektionens styrelse har utredningen' lagt fram förslag i dessa hänseenden. Till protokollet i detta ärende bör fogas betän­kandet som bilaga 4.

Ledamoten Sfig Danielsson, sakkunnige, direktören Lars-Olof Thörn och experten, avdelningschefen Thomas Utterström har avgett ett särskilt yttrande över konsumentskyddet inom bankomrädet. I ett tillägg tiU ytt­randet har Utlerström vidare utvecklat sin mening i denna fråga.

Även inom försäkringsområdet har konsumentskyddsfrågorna varit föremål för utredning. Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades år 1979 en kommitté med uppdrag att se över lagstiftningen om försäk­ringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet (E 1979:01). Kommittén antog arbetsnamnet försäkringsverksamhetskommittén. Kom­mittén ålades i direktiven att med förtur behandla försäkringsinpektionens roll på det konsumentpolitiska området. I delbetänkandet (Ds E 1981:4) Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet har kommittén lagt fram förslag angående den organisatoriska uppbyggnaden av konsumentskyddet på försäkringsområdet och gränsdragningen mellan konsumentverket och försäkringsinspektionen. TiU protokollet i delta ärende bör fogas betänkandet som bilaga 5.

' Rättschefen Kurt Malmgren, ordförande, bankdirektören Bertil Danielsson, bank­inspektören Stig Danielsson, vice riksbankschefen Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist, direktören Sven G, Svensson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm, '' Landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, byråchefen Dan Femlund, expedi­tionschefen/rättschefen Edmund Gabrielsson, riksdagsledamoten Rune Gustavs­son, dåvarande riksdagsledamoten Gördis Hörnlund, försäkringsdirektören Lars Linduall och verkställande direktören Richard Schönmeyr,

6   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                   82

Ledamoten Gördis Hörnlund har reserverat sig mot kommitténs förslag såvitt avser tiUsynen över försäkringsföretagens marknadsföring och infor­mation. Ett särskilt yttrande har avgivits av experten, avdelningschefen Thomas Utterström.

Yttranden över banklagsutredningens delbetänkande har avgivits av bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, statskontoret, riksrevisions­verket, konsumentverket (KOV), marknadsdomstolen, allmänna reklama­tionsnämnden, näringsfrihelsombudsmannen (NO), kommerskollegium, fullmäktige i Sveriges riksbank, försäkrings verksamhetskommittén. Ko­nungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bankföreningen. Svens­ka sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Sparbanker­nas Bank, Finansbolagens förening, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, Svenska handelskammarförbundet, LO, Tjänste­männens centralorganisafion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Svenska bänkmannaförbundet. Över försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkande har yttranden avgivits av samma myndigheter och organisa­tioner utom kommittén, stadshypotekskassan, bankorganisationerna. Sparbankernas Bank och Finansbolagens förening. Över det senare delbe­tänkandet har vidare yttrat sig försäkringsrätlskommittén (Ju 1974:09), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Ufiändska försäkrings­bolags förening. Svenska livförsäkringsföreningars riksförbund. Pensions­kassan SPP, försäkringsanställdas pensionskassa, näringslivets delegation för marknadsrätt och Stockholms handelskammare.

Sammanställningar av remissyttranden över banklagsutredningens och försäkringsverksamhetskommitténs delbetänkanden bör fogas tUl detta protokoll som bilagorna 6 och 7.

2   Försäkringsväsendet i Sverige

Privat försäkring får i Sverige meddelas av försäkringsbolag. Dessa är anfingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag, som är bolag i vilka försäk­ringstagarna själva är delägare. Viss personförsäkring meddelas också av understödsföreningar.

På personförsäkringsomrädet ges ett grundskydd genom offentlig för­säkring, främst allmän sjukförsäkring, allmän folkpensionering (AFP) och försäkring för aUmän tUläggspension. Ett förstärkt försäkringsskydd ges dessutom vid arbetsskador. Stora gmpper har ytterligare personskydd genom olika kollektiva arrangemang som gmndats på avlal mellan arbets­marknadens parter. I mycket stor utsträckning är detta ytterligare skydd garanterat genom försäkring i enskilda försäkringsbolag. Kollekliv Qänste-pensionsförsäkring meddelas t. ex. för Qänstemän och arbetsledare i hu­vudsak enligt den s. k. ITP-planen (industrins och handelns tilläggspen­sion) som även ger kompletterande skydd vid sjukdom och för arbetare

 

Prop. 1981/82:180                                                   83

enligt den s.k. STP-planen (särskUd tUläggspension för arbetare). Den kollektiva Qänstepensionsförsäkringen för Qänstemän och arbetsledare är främst koncentrerad till Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), medan Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsäktiebolag handhar för­säkringen för arbetare. Kompletterande skydd vid sjukdom för arbetare kollektivt ger den s.k. avtalsgmppsjukförsäkringen (AGS), som i första hand tillhandahålls av Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkringsaktie­bolag (AMF-sjuk). Vidare bör här nämnas tjänstegrupplivförsäkring (TGL) och trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). Liv-, sjuk- och olycks­fallsförsäkring tecknas för övrigt i såväl kollektiva som individuella former.

Försäkringsbolagens utbud av individueUa personförsäkringar är nume­ra i huvudsak ett komplement till den trygghet som den offentliga försäk­ringen och de kollektivavtalsreglerade skyddsanordningarna skapar. An­nan försäkring än personförsäkring meddelas uteslutande av de enskilda försäkringsbolagen.

Den enskilda försäkringsverksamheten omfattar ett stort antal verksam­hetsgrenar vilka kan indelas på ohka sätt.

I försäkringsrörelselagen skiljs på personförsäkring och annan försäk­ring. Någon legal definition på personförsäkring finns inte. Enligt vederta­gen uppfattning avses därmed sädan försäkring som har försäkringspresta­tionen knuten tiU den försäkrades liv eller hälsa. Till personförsäkring hänförs således Uvförsäkring, sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, av­gångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring (jfr I kap. 4§). Annan försäkring än personförsäkring brukar i det praktiska branscharbetet be­nämnas sakförsäkring.

Man skiljer även på livförsäkring och annan försäkring som då bmkar kallas skadeförsäkring. Livförsäkring ger ersättning vid tidig död eller lång levnad under det att skadeförsäkring ersätter ekonomisk förlust på gmnd av inträffad skada på person eller egendom. Till livförsäkring räknas enligt försäkringsrörelselagen också viss annan därmed jämställd sjuk- och olycksfaUsförsäkring.

Skadeförsäkring för den stora allmänheten tillhandahålls numera i över­vägande utsträckning i form av s.k. paketförsäkringar. De mest utbredda av dessa är den vanliga hemförsäkringen, i vilken ingår bl.a. brand-, vattenlednings-, inbrotts-, ansvarighets- och rättsskyddsförsäkring, samt villahemförsäkringen. En annan betydelsefull paketförsäkring är motorfor­donsförsäkringen, i vilken - utöver trafikförsäkring - kan ingå oUka s. k. kaskomoment, bl. a. brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring. Trafikförsäk­ringen är en obligatorisk försäkring till förmän för skadelidande i trafiken. Vagnskadeförsäkringen är Uksom övriga moment frivillig och ger ersätt­ning för skador på det egna fordonet.

Under 1979 fanns sammanlagt 581 svenska och 16 utländska försäkrings­bolag i Sverige. Försåkringsrörelselagen var tillämplig på 269 av de svens­ka bolagen som, efter verksamhetens geografiska omfattning delas upp i

 

Prop. 1981/82:180                                                   84

riks-, läns-, härads- och sockenbolag. Riksbolag är bolag, vars verksamhet omfattar mer än ett län. Det är de 55 riksbolagen som dominerar den enskilda försäkringsverksamheten.

Många riksbolag framträder i sammanslutningar eller gmpper, varvid det snarast är gmppen som framträder som ett självständigt företag. 1 början av 1981 fanns följande sammanslutningar av riksbolag. Allmänna Brandkoncernen (Allmänna Brand och Neptunus), Ansvars gmpp (Ansvar och Ansvar International), Brandförsäkringsverket-Stockholm (Brandför­säkringsverket och Stockholm), Folksam (Folksam liv, Folksam sak och Folksam Internafional), Länsförsäkringsbolagen (Riksbolagen LFAB och Brandförsäkringsverket samt vissa läns-, härads- och sockenbolag för allmän egendomsförsäkring), Sirius-Afias gruppen (Sirius och Atlas), Skandia (Skandia Sak, Skandia Liv och Skandia Re), Skånska Brand (Skånska Brand-Hermes och Securitas), Trygg-Hansa (Trygg, Hansa Sak, Hansa Sjö, Hansa International och Hansa Trafik), Vegete (Göta, Svenska Veritas, Europeiska vam och Liv-Göta).

De 20 koncerner (bolagsgmpper) eller fristående företag som 1979 re­dovisade de största premieinkomsterna respektive de största förvaltade tillgångarna svarade för 98,7% av alla svenska bolags premieinkomst i direkt försäkring i Sverige och 99,0% av samtliga svenska försäkringsbo­lags tillgångar. Enbart de 5 största enheterna svarade för 72,7% av pre­mieinkomsterna och för 79,9% av de förvaltade tillgångarna. Dessa förhål­landen illustreras av nedanstående tabell.

 

Prop. 1981/82:180

85

Under år 1979 ledande koncerners och bolags relativa betydelse (Mkr)

Premieinkomst i direkt försäkring i Sverige samt förvaltade tillgångar är 1979. Svenska bolag.

 

 

 

Koncem eller bolag

Premieinkomst

Till-

Koncern eller bolag

Tillgång

;ar

Premie-

 

 

 

gångar

 

 

 

inkomst

 

Totalt

I direkt-

Totalt

I direkt-

 

 

 

teckn. liv-

 

 

 

teckn. liv-

 

 

 

0 sjukförs.-

 

 

 

0 sjukförs.-

 

 

 

bolag

 

 

 

bolag

 

Skandia

3975

1340

20221

SPP

27008

27008

3285

SPP

3 285

3 285

27008

Skandia

20221

13 735

3975

Trygg-Hansa

3 152

943

14034

Trygg-Hansa

14034

9943

3152

Folksam

2 364

419

6276

AMF-pension

6466

6466

1757

AMF-pension

1757

1757

6466

Folksam

6276

1987

2364

Länsförsäkrings-

 

 

 

 

 

 

 

bolagen

1368

-

2976

AMF-sjuk

5180

5 180

1268

AMF-sjuk

1268

1268

5180

Länsförsäkrings-

 

 

 

 

 

 

 

bolagen

2976

-

1368

Vegete

582

108

1989

Valand

2926

2916

285

AFA

343

343

610

Vegete

1989

1070

582

Allmänna Brand-

 

 

 

 

 

 

 

koncernen

303

—

544

Förenade liv

796

796

80

Valand

285

285

2926

AFA

610

610

343

Ansvars grupp

217

-

375

Sirius-Atlas gruppen

595

-

44

Skånska Brand

169

—

366

Allmänna Brand-

 

 

 

 

 

 

 

koncemen

544

-

303

Assuransföreningen

139

-

321

Ansvars grupp

375

-

217

KFA

130

130

69

Skånska Brand

366

—

169

Jordbrukets Förs.bol

.      95

-

107

Assuransföreningen

321

-

139

Volvia

83

-

158

RKA

277

277

56

Förenade liv

80

80

796

Pensionsgaranti

274

-

51

Holmia

76

-

86

Sverige

212

212

0

RKA

56

56

277

Brandkontoret

195

-

26

Summa för 20 en-

 

 

 

Summa för 20 en-

 

 

 

heter

19727

10014

90785

heter

91641

70210

19464

Övriga riksbolag

234

12

1673

Övriga riksbolag

817

166

497

Övriga läns-, härads-

 

 

 

Övriga läns-, härads-

 

 

 

och sockenbolag'

35

-

144

och sockenbolag'

144

-

35

Totalsumma

19996

10026

92602

Totalsumma

92602

70376

19996

Lokalbolag som inte ingår under benämningen Länsförsäkringsbolagen.

Som framgår har den svenska försäkringsmarknaden en mycket koncen­trerad stmktur. Sedan början av 1970-talet finns tre dominerande gmpp-bildningar: Skandia, Trygg-Hansa och Folksam. Den förstnämnda består av aktiebolag, medan de andra i huvudsak består av ömsesidiga bolag. Om enbart skadeförsäkring beaktas ingår även Länsförsäkringsbolagsgmppen bland de stora pä marknaden. Av skadeförsäkringsbolagens totala pre­mieinkomst i direkt försäkring i Sverige svarade de fyra grupperna 1979 för 81,8%. Bland liv- och sjukförsäkringsbolagen har premieinkomsterna i de bolag som meddelar de nya kollektivavtalsfästa försäkringarna ökat snabbt. Skandia, Trygg-Hansa och Folksam svarade 1978 för 26,9% av den totala premieinkomsten i liv- och sjukförsäkringsbolagen, medan SPP, AMF-pensionsförsäkring och AMF-sjukförsäkring svarade för 62,9%.

 

Prop. 1981/82:180                                                   86

Fyra bolagsgmpper - Folksam, Skandia, Trygg-Hansa och Vegete -erbjuder i stort sett alla typer av försäkringar som förekommer på den allmänna marknaden. Övriga företag erbjuder antingen livförsäkring eller skadeförsäkring med ett mer eller mindre fullständigt sortiment. Fullstän­digt livförsäkringssortiment tiUhandahåller Valand. På grund av avtal med detta bolag förmedlar även länsförsäkringsbolagen livförsäkring. Skade­försäkring av praktiskt taget alla gängse former av intresse för aUmänheten erbjuder AUmänna Brand, Ansvar, Holmia och Skånska Brand-Hermes. Genom samverkan med olika skadeförsäkringsbolag kan även Valand för­medla fullständigt skadeförsäkringssortiment, när det gäller aUa vanliga försäkringar. Detsamma gäller beträffande läns- och häradsbolagen och vissa sockenbolag på gmnd av samverkan med Länsförsäkringsbolagens AB och för andra sockenbolag på gmnd av samverkan med främst Trygg-Hansa.

3   Allmän motivering

3.1 Förslaget till ny försäkringsrörelselag

Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse trädde i kraft den 1 januari 1949 (prop. 1948:50, Lu 34, rskr 221). Genom 1948 års lag upphävdes den fidigare gällande lagen om försäkringsrörelse från är 1917. 1948 års lag har ändrats vid ett flertal tillfäUen. Den innehåller dels aUmänna bestämmelser om bl. a. rätten att driva försäkringsrörelse, dels associationsrättsliga be­stämmelser i skilda avsnitt för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga för­säkringsbolag, dels gemensamma bestämmelser om bl.a. fonder, grunder för försäkrings verksamheten och offentlig lUlsyn.

Genom 1948 års lag infördes kravet på särskilt tillstånd (koncession) av regeringen för att bedriva försäkringsrörelse. En malerieU fömtsättning för koncession är att den tUltänkta rörelsen skall vara behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. För utövande av försäkrings verksamhet gäUer också de s.k. soliditets- och skälighetsprinciperna, dvs. att försäkringsbolagen måste ha resurser att långsiktigt fullgöra sina förpUktelser mot försäkringstagarna respektive att försäkringspremierna skall vara skäliga och pä ett skäligt sätt fördelas meUan försäkringstagarna. En annan viktig princip i lagen är specialitets­principen, som innebär att samma företag inte fär driva bäde livförsäk­ringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse. Ytterligare en grundläg­gande regel är att försäkringsbolag inte utan särskilda skäl fär bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

De mest väsentliga ändringarna i lagen skedde år 1950 och är 1961. De innebar bl. a. att möjlighet öppnades på Uvförsäkringsområdet för försäk­ringsbolag att driva grupplivförsäkring i enklare former, att representafion för försäkringstagarna infördes i styrelsen för försäkringsaktiebolag, att

 

Prop. 1981/82:180                                                   87

skälighetsprincipen infördes för annan försäkring än livförsäkring och att förbudei för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkring mju­kades upp.

Den offentliga fillsynen över samtUga försäkringsbolag i landet är anför­trodd åt försäkringsinspeklionen. Tillsynen syftar främst lill att säkerställa rörelsens soliditet men bl. a. också att garantera att principen om skälighet iakttas.

De associationsrättsliga reglerna i försäkringsrörelselagen är anpassade efter 1944 års aktiebolagslag. Samma sak gäller beträffande redovisnings­reglerna.

Den 1 januari 1977 trädde en ny aktiebolagslag (1975:1385) i kraft. Denna lag (ABL) omfattar inte försäkringsaktiebolagen. Samtidigt med akfiebolagslagen trädde en ny bokföringslag (1976:125) i kraft. Den nya bokföringslagen gäller bara i den mån avvikande regler inte har meddelats i eller med stöd av annan lag. En av de bärande tankarna bakom den nya bokföringslagen är att den associafionsrättsliga lagstiftningen skall kunna hänvisa till bokföringslagens regler om årsbokslut och i övrigt innehålla bara sådana bestämmelser som behövs med hänsyn till särskilda företag. 1975 års akfiebolagslag är utformad i enlighet med denna tankegång. För­säkringsrörelselagen och de med stöd av denna utfärdade förordningarna angående redovisning innehåUer däremot en mer eller mindre uttömmande reglering av hur redovisningen skaU ske i försäkringsbolagen.

Utredningsförslaget innebär främst en lagteknisk anpassning av försåk­ringsrörelselagen till akfiebolagslagen och bokföringslagen. I huvudsak har utredningen använt aktiebolagslagens kapitelindelning. Tre kapitel saknar emellertid motsvarighet i aktiebolagslagen, nämligen 7 kap., som tar upp de försäkringstekniska bestämmelserna (rörelsen), 13 kap., som innehåUer bestämmelser om uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolag och 19 kap., som innehåller tillsynsbestämmelser.

Utredaren har till skillnad från gällande lag inle behandlat bestämmelser­na om försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag i två skilda avsnitt, utan i förslaget låtit bestämmelser som är lika eller nästan lika för de båda bolagsformerna behandlas inom samma kapitel och ofta i samma paragraf. Lagens omfång har därigenom minskat väsentligt och den har blivit mer överskådlig.

Remissinstansema i allmänhet har inget alt erinra mot att utredningsför­slaget läggs till gmnd för en ny försäkringsrörelselag eller att lagstiftningen genomförs utan uppskov. Försäkringsinspektionen och Föreningen aukto­riserade revisorer bedömer förslaget i huvudsak väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Enligt inspektionens mening har kommittén lyckats väl med den från lagteknisk synpunkt besvärliga uppgiften att smälta samman reglerna om försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbo­lag.

Svea hovrätt har ifrågasatt om inte försäkringsverksamhetskommilténs

 

Prop. 1981/82:180                                                   88

förslag bör avvaktas, innan en ny försäkringsrörelselag införs. KommU-téns blivande förslag kan bl. a. komma att behandla begreppet försäkrings­rörelse, fömtsättningama för koncession m.m. Andra instanser, bl.a. nämnda kommitté och Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att den nu föreslagna moderniseringen av lagstiftningen är så betydelsefull och så skUd från kommitténs arbete att den bör föranleda lagstiftning nu.

För egen del vUl jag framhålla att de associationsrättsliga reglerna i den nu gällande försäkringsrörelselagen framstår som föråldrade i jämförelse med de för vanliga aktiebolag gällande reglerna, som förenklats väsenfiigt genom den nya aktiebolagslagstiftningen. Även redovisningsreglerna i för­säkringsrörelselagen framstår som föråldrade vid en jämförelse med redo­visningsreglerna i bokföringslagen och akfiebolagslagen. Den nu gällande lagen om försäkringsrörelse är vidare svårtillgänglig eftersom reglerna beträffande ömsesidiga bolag och försäkringsaktiebolag, som i stor ut­sträckning är likformiga, delats upp i olika avsnUt och genom att lagen ur språklig synpunkt är omodern.

På flera vikfiga punkter kommer det pågående arbetet inom försäkrings-verksamhetskommittén att kunna påverka lagstiftningen. Huvuddelen av lagbestämmelserna kommer dock inte att beröras. Enligt min mening inne­bär det inte några aUtför stora olägenheter om en ny försäkringsrörelselag införs utan att man avvaktar resultatet av försäkringsverksamhetskommit-téns arbete. Det är vidare angeläget för försäkringsbranschen att en an­passning till aktiebolagslagen snarast kommer till stånd och inte minst att redovisningsreglerna nu moderniseras. Redan i slutet av år 1975 lade en av försäkringsbranschen själv tillsatt kommitté, i vilken företrädare för för­säkringsinspektionen deltog, fram ett förslag med titeln Ny försäkringsre­dovisning. En ytterligare synpunkt är att det även sedan en ny lag antagits återstår ett omfattande och tidskrävande arbete för att slutligt utforma föreskrifter och anvisningar för tillämpningen av lagen. Också detta talar för att antagandet av en ny försäkringsrörelselag inte fördröjs mer än nödvändigt. Jag förordar därför att en ny lag bör antas nu på gmndval av utredningsförslaget.

Jag övergår tiU att här behandla några väsentliga nyheter i den särskilde utredarens förslag. Huvuddelen av kommUtéförslaget kommer jag att en­dast ta upp i specialmotiveringen.

De grundläggande redovisningsbestämmelserna i gällande lag finns främst i avsnitten om styrelsens och verkstäUande direktörens årsredovis­ning, som även hänvisar till bokföringslagens regler. Bestämmelserna finns i 91-97§§, 205 och 286 a §§ FRL för försäkringsaktiebolag respekfive ömsesidiga försäkringsbolag och kompletteras av Kungl. Maj:ts kungörel­se (1962:118; ändrad 1967:544) angående försäkringsbolags balansräkning samt vinst- och förlusträkning och Kungl. Maj:ts kungörelse (1950:97; ändrad 1962:119) angående koncernredovisning i försäkringsbolag. I för­säkringsrörelselagen anges bl. a. principerna för årsredovisningens ulform-

 

Prop. 1981/82:180                                                   89

ning. Årsredovisningen omfattar balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Den är alltså mer omfattande än bokföringsla­gens årsboksbegrepp, som bara omfattar resultaträkning och balansräk­ning. Därjämte anges värderingsregler för olika typer av tillgångar liksom principer för balansräkningens samt vinst- och förlusträkningamas upp­ställning och för förvaltningsberättelsens utformning. Vidare finns stad­ganden om olika uppgtfter som särskUt skall anges i årsredovisningen. Därjämte finns ett stadgande om koncernbalansräkning och koncernredo­görelse. Närmare föreskrifter angående vinst- och förlusträkning, balans­räkning och koncernbalansräkning respektive koncernredogörelse får, även med avvikande från bokföringslagens regler, meddelas av regeringen. Detta har skett genom de nämnda kungörelserna, som bl. a. bygger på att balans- och vinst- och förlusträkningarna, fill skillnad mot vad som gäller enligt bokföringslagen skall ställas upp i kontoform och inte enligt staffel-form (jfr uppställningen i 18 § bokföringslagen). I försäkringsrörelselagen föreskrivs också (286 a §) att regeringen eller, efter regeringens bemyndi­gande, försäkringsinspektionen får, om särskUda skäl föreligger, meddela från bokföringslagen avvikande föreskrifter om försäkringsbolags räken­skaper och årsredovisning. Med stöd av ett sådant bemyndigande har inspektionen meddelat vissa bestämmelser om löpande bokföring av avise­rade obetalda premier, m. m.

Utredaren har i sitt förslag helt arbetat om redovisningsreglerna. De grundläggande redovisningsprinciperna skall inte längre anges i försäk­ringsrörelselagen, utan vara de som anges i bokföringslagen (se 11 kap. 1 § andra stycket i förslaget). Genom uttryckliga stadganden har vissa av bokföringslagens bestämmelser undantagits eller ersatts med andra regler i förslaget. På gmnd av de särskilda förhållandena inom försäkringsbran­schen skall sålunda inte alla anläggningstillgångar enligt definitionen i bokföringslagen värderas som sådana. Övriga tillgångar i försäkringsbolag skall enligt förslaget i princip värderas som omsättningstillgångar enligt bokföringslagen. Avskrivningsreglema i bokföringslagen skall också iakt­tas med vissa jämkningar. Detsamma gäller reglerna om värdeminsknings­konton, vUket innebär att förbudet mot sådana i gällande lag försvinner. Vidare finns vissa särskilda regler om balansräkningens och förvaltnings­berättelsens innehåll. Bestämmelserna om koncernredovisning har gjorts mer omfattande. Förslaget innebär således en anpassning till bokföringsla­gens och akfiebolagslagens redovisningsregler. Det går i dessa avseenden längre än försäkringsbranschens fömt nämnda förslag Ny försäkringsredo­visning. Utredaren har dessutom som en motsvarighet fill aktiebolagsla­gens regler om delårsrapport, vilket bedömts vara en för försäkringsbolag mindre lämplig form för informationsförmedling, föreslagit en bestämmel­se om helårsprognos.

Utredarens förslag innebär att redovisningsreglerna liksom enligt gällan­de rätt delas upp mellan bokföringslagen, försäkringsrörelselagen och före-

 

Prop. 1981/82:180                                                   90

skrifter (anvisningar) som kan meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Utredaren föreslår att i anvisningarna skall meddelas närmare föreskrif­ter om försäkringsbolagens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovis­ning. Exempel på frågor, som avses bli reglerade på detta sätt är hur resultat- och balansräkning skall ställas upp och utformningen av noter fill balansräkningen utöver vad som följer av bokföringslagen. Ytterligare exempel är de föreskrifter som nu finns i 94 § 3 och 4 mom. FRL. I dessa uppställs krav på att det skall framgå av balansräkningen i vad mån tillgångar pantsatts för försäkringstagares räkning och anges vilka upp­gifter som i balansräkningen skall tas upp inom linjen och vilka upplysning­ar som skall lämnas om koncernförhållanden. Även de grundläggande koncernredovisningsbestämmelserna i kapitlet föreslås bli kompletterade i anvisningar.

Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot den uppdelning av redovisningsreglerna meUan bokföringslagen, försäkringsrörelselagen och anvisningar tiU denna som utredaren föreslagit. Ingen invändning har heUer framförts mot att försäkringsinspeklionen anförtros uppgiften att utfärda anvisningar i den omfattning utredaren föreslagit. Bokförings­nämnden menar dock att antalet från bokföringslagen avvikande regler kunde ha minskats, om avvikelser gjorts endast när det föreligger klara motiv för detta. Vidare anser bokföringsnämnden alt i riktlinjerna för anvisningarna borde anges att de skall syfta till en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets ställning. Med en sådan inriktning antas flertalet krav på specifikationer och detaljer om händelser och förhållan­den av teknisk och branschspecifik natur kunna hanteras utanför årsredo­visningens ram. Föreningen auktoriserade revisorer finner förslaget om införande av helårsprognoser ägnat att inge betänkligheter.

För egen del får jag anföra följande. Utredarens förslag förutsätter att redovisningsreglerna i stor omfattning kommer att ges i anvisningar som försäkringsinspektionen meddelar efter bemyndigande av regeringen. För en sådan ordning finns det enligt min mening goda skäl. Redovisningsreg­lerna måste anpassas efter de mångskiftande och speciella branschförhål­landen som råder på försäkringsområdet. Reglerna bör också kunna ulan störte omgång ändras med hänsyn till den förväntade utvecklingen inom försäkringsbranschen. För den skull bör det ankomma på försäkringsin­spektionen att meddela föreskrifter och anvisningar rörande redovisning­en. Jag förordar att regeringen i enlighet med utredarens förslag bemyndi­gas meddela föreskrifter för redovisningen och samtidigt får medgivande att överlåta åt försäkringsinspekfionen att meddela bestämmelser i ämnet. I bemyndiganderegeln bör också anges att de regler som meddelas med stöd därav skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagets ställning.

Avsteg från bokföringslagens bestämmelser bör enligt bokföringsnämn-

 

Prop. 1981/82:180                                                   91

den ske endast när klara motiv härtill föreligger. Jag kan för egen del i och för sig instämma i dessa synpunkter. Försäkringsbranschens särart för emellertid med sig att bokföringslagens bestämmelser i många avseenden måste ändras eUer kompletteras för att redovisningsreglerna skaU kunna fylla sin avsedda funktion. Som kommer att framgå av specialmotiveringen fill 11 kap. förordar jag i flera fall att avvikelser skall ske från bokföringsla­gens regler. Avvikelserna är motiverade av försäkringsbranschens just angivna särart.

Vad förslaget rörande helårsprognosen angår anser jag det naturligtvis vara värdefullt att försäkringsbolagen lämnar så mycket information som möjligt fiU de anstäUda och aUmänheten om sin rörelse. Skälet till att utredaren ansett att information inte skall lämnas genom delärsrapporter är att dessa på grund av förhållandena inom försäkringsbranschen skulle bli alltför osäkra och ge föga ledning. Jag delar denna uppfattning. Nu angivna skäl kan emellerfid också anföras mot den föreslagna skyldigheten att avge helårsprognoser. En prognos är till sin natur alltid mer eller mindre osäker. Det är dessutom tveksamt om samfiiga bolag, som enligt förslaget skall avge prognoser, har resurser härtill.

Frågan om skyldighet för aktiebolag att avge prognoser diskuterades vid den nuvarande aktiebolagslagens tillkomst (prop. 1975:103 s. 272). Som Föreningen auktoriserade revisorer har påpekat i sitt remissyttrande log man därvid avstånd från tanken att avkräva företagen prognoser. Skälen härtill var bl. a. att ett krav på framfidsinriktad informafion måste begrän­sas tiU sådana fall där offentlighet inte kan skada planläggningen. Beträf­fande utveckUngsprognoser kunde enligt föredraganden inte heller bortses från att sådana kan skapa oriktiga förväntningar på bolaget men även exempelvis ha en opåkallad negativ effekt på börsen. En förfångsklausul som gav befrielse från skyldigheten att lämna en prognos skulle därför förmodligen vara nödvändig i dessa fall. Den skulle emellertid antagligen komma att åberopas i sådan utsträckning, att kravet på upplysning blev urholkat. Föredraganden påpekade även att viss framtidsinriktad informa­tion måste ges i årsredovisningen för att möjliggöra en rättvisande bedöm­ning av bolaget. Hur den framtidsinriktade informationen skall presenteras för offenfiigheten torde dock få överlämnas åt utvecklingen i praxis av god redovisningssed.

De skäl som i förarbetena till aktiebolagslagen anförts mol alt genom lagstiftning tvinga företagen att avge prognoser är i och för sig inte till fullo tillämpliga beträffande försäkringsbolagen. Som jag emellertid redan påpe­kat finns det för försäkringsbolagens del även andra skäl som talar emot att de i lagen åläggs avge prognoser. Jag anser därför att någon skyldighet att avge helårsprognoser inte bör föreskrivas i lagen. Detta innebär naturUgt­vis inte att de bolag som redan nu, i likhet med många akfiebolag, frivilligt lämnar en prognos i årsredovisning eller på annat sätt skall upphöra med det. Prognoserna utgör ett i och för sig viktigt led i bolagens informations­verksamhet. De bör emellertid vara frivUliga.

 

Prop. 1981/82:180                                                   92

En annan nyhet i utredarens förslag avser koncernbegreppet. Enligt gällande lag (333 § 1 mom. FRL) kan ett koncernförhållande bara föreligga meUan svenska försäkringsbolag. För att ett koncernförhållande skall före­ligga krävs att ett försäkringsbolag (moderbolag) äger mer än hälften av aktierna eller aktier motsvarande mer än hälften av röstvärdet i ett försäk­ringsaktiebolag (dotterbolag). Ett eller fiera dotterbolag kan, eventuellt tUlsammans med moderbolaget, i motsvarande omfattning äga aktier i ytterligare försäkringsbolag (dotlerdotterföretag). Koncernförhällande skall också anses råda mellan försäkringsbolag, där något har bestämman­de inflytande på gmnd av aktieinnehav, avtal eller annan orsak och har ett väsentligt intresse i det eUer de övrigas ställning och verksamhet. Denna regel är i första hand avsedd för de förelagsgrupperingar där ömsesidiga försäkringsbolag ingår som dotterbolag.

Utredaren har föreslagU att koncernbegreppet i FRL vidgas så att också allmänna aktiebolag, ekonomiska föreningar, utländska försäkringsbolag och andra svenska eller utländska företag kan vara dotterföretag tUl ett försäkringsbolag. Beträffande de försäkringsbolag som i företagsgmpper bedriver ett långtgående samarbete - som bl. a. tar sig uttryck i gemensam organisation och företagsledning samt nästan identiska styrelser, utan att något av bolagen kan sägas ha ett bestämmande inflytande över de andra eller någon del i deras resultat - har utredningen föreslagit att försäkrings­inspekfionen skall få förordna all försäkringsrörelselagens bestämmelser om koncerner helt eller delvis skall gälla. I övrigt innebär utredarens förslag en anpassning till aktiebolagslagen.

För egen del får jag anföra följande. Genom det utvidgade koncernbe­greppet uppnår man, att koncernredovisningen obligatoriskt kommer att täcka t. ex. i dotterföretag driven fastighetsförvaltning, reparationsrörelse och försäkringsrörelse i utlandet. Härigenom uppnås enhetlighet i redovis­ningen oavsett i vUken form en verksamhet bedrivs och oavsett om den äger mm i Sverige eller utomlands. Den särskilda regeln om möjlighet för försäkringsinspektionen att förordna om tiUämpning av koncernregler på vissa företagsgrupper avser att möjliggöra sådant förordnande beträffande vissa grupper av ömsesidiga försäkringsbolag, som samarbetar i koncern-liknande former. I likhet med de remissinstanser som berör frågan har jag inget att invända mot ett utvidgat koncernbegrepp och ansluter mig till utredarens förslag.

Tvä nya finansieringsformer infördes för de allmänna aktiebolagens del genom lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m. Aktiebolagen fick således möjlighet att ge ut konvertibla skuldebrev (skuldebrev som kan bytas ut mot aktier) och skuldebrev förenade med optionsrätt tiU nyteckning vid emission av aktier. Dessa former för finansiering regleras numera i 5 kap. aktiebolagslagen. Genom dessa former av skuldebrev får bolagen möjUghet att förstärka det egna kapitalet. Vinstandelsbevis - dvs. skuldebrev vars avkastning är helt eller delvis beroende av utdelningen lUI

 

Prop. 1981/82:180                                                   93

aktieägare i bolaget eUer av bolagets vinst, s. k. lånedebentures - har ansetts tillåtna för allmänna aktiebolag, trots att något uttryckligt stad­gande inte funnits innan en regel år 1975 togs in i 7 kap. 2 § aktiebolagsla­gen. Då infördes ocksä ett förbud mot vinstandelslän i form av s.k. delägardebentures, med rätt till betalning ur bolagets tillgångar med belopp som motsvarar viss kvotdel av dessa eller som beräknas med utgångspunkt i marknadskursen på bolagets aktier.

För försäkringsbolagen saknas lagregler om de nu berörda finansierings­formerna. I fråga om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt torde gälla att sådana, i avsaknad av lagregler, inte kan utfärdas av försäkringsbolag. Bolagens möjlighet att la upp vinstandelslån är mera omstridd. Klart är att bolagen i och för sig är oförhindrade att ta upp lån. En annan sak är att de inte får ägna sig ål låneverksamhel i sådan omfatt­ning att de måste anses driva rörelse i strid mot del principiella förbudei i 2 § FRL mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Utredaren har föreslagit att skadeförsäkringsbolag skall få ge ut konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt samt vinstandelsbevis i form av s. k. lånede­bentures. Samtidigt föreslås förbud mot vinstandelsbevis i form av del­ägardebentures. Utredaren menar att de föreslagna låneformerna är attrak-fiva och underiättar upptagande av lån pä gynnsamma villkor. Med tanke på att dessa låneformer är tillgängliga för allmänna aktiebolag skulle för­säkringsbolagens konkurrenssituation på lånemarknaden förbättras om också de kunde utnytQa dem. För internationellt verksamma företag be­döms tillgång tiU dessa låneformer vara av värde vid upptagande av lån utomlands. Utredaren anför vidare att även om försäkringsbolagen förser kapitalmarknaden med kapital de för att själva skaffa eget kapital är hänvisade liU kapitalmarknaden. Detta sker i dag genom nyemission, men utredaren menar att det även bör kunna ske med hjälp av konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Utredaren har vidare under hand erfarit att banklagsutredningen avser alt införa motsvarande regler beträffande vinstandelslån, konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Utredaren har föreslagit att endast skadeförsäkringsaktiebolag skall få använda de nu aktuella låneformerna. Han har ansett dem olämpU­ga för livförsäkringsaktiebolag av följande skäl. De direkttecknande svens­ka livförsäkringsaktiebolagens aktiekaphal är av marginell betydelse i för­hållande fill omslutningen. Någon vinstutdelning till aktieägarna enligt bolagsordningarna förekommer inte i dag. Ett förbud mot vinstutdelning i Uvförsäkringsaktiebolag har tagits in i 12 kap. i utredarens förslag. Följden härav blir att ett livförsäkringsaktiebolag - vars vinst alltså endast tillfaller försäkringstagarkollektivet - inte kan räkna med att öka sitt aktiekapital genom de nu ifrågavarande låneformerna.

Försäkringsinspektionen och fullmäktige i Sveriges riksbank har motsatt sig utredarens förslag på dessa punkter och menar att del inte alls eller i varje fall inte f. n. bör leda till lagstiftning. Försäkringsinspektionen har

 

Prop. 1981/82:180                                                   94

ifrågasatt utredarens påstående att nu gällande lag inte hindrar utgivande av vinstandelsbevis och anser att emission av sådana bevis och av skulde­brev förenade med opfionsrätt kan leda tiU en kapitalförvaltning som inte är ett direkt utflöde av försäkringsrörelsen och därmed strider mot förbu­det i 2§ FRL. Beträffande konvertibla skuldebrev anser inspektionen däremot att de kan utgöra ett fördelaktigt alternafiv till en traditionell nyemission. Att försäkringsbolag med stor utländsk affärsrörelse enligt utredaren skulle få störte möjUghet att skaffa utländskt kapital kan emel­lertid enligt försäkringsinspektionens uppfattning medföra ökat ufiändskt inflytande över försäkringsbolagen i takt med att konverteringar sker. Varken i försäkringsrörelselagen eller i annan lag finns något förbud mot att utlänningar förvärvar aktier i försäkringsaktiebolag. Eftersom försäk-ringsverksamhetskommittén skaU utreda frågan om utländska medbor­gares rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag, skulle införande nu av konvertibla skuldebrev på ett olämpligt sätt föregripa kommitténs ställningstagande i denna fråga. Ett slutligt ställningstagande till förslaget om konvertibla skuldebrev bör därför ske först då avstämning kan ske med kommitténs förslag i fråga om utlänningars rätt lill direkt aktieförvärv i svenska försäkringsbolag. Riksbanksfullmäktige menar att det inte finns anledning att vidga upplåningsmöjligheterna för institutioner, som fill sin karaktär bör vara inriktade på att förvalta medel som uppkommer i försäk­ringsrörelsen. FuUmäktige har emeUertid även bedömt de nu aktuella finansieringsformernas fömtsättningar att bidra tUl ökning av skadeförsäk­ringsbolagens eget kapital. Ur denna synpunkt avstyrker fullmäktige för­slaget såvitt avser vinstandelslån, eftersom dessa inte bidrar till ökning av det egna kapitalet. Konvertibla skuldebrev och skuldebrev med opfions­rätt innebär däremot att det egna kapitalet kan komma att ökas, varför fullmäktige anser att skadeförsäkringsbolagen bör få fillgång till dessa låneformer. Av samma orsak som försäkringsinspekfionen angivit anser dock även fullmäktige att lagändringen bör anstå tills försäkringsverksam-hetskommittén har tagit ställning till frågan om utlännings rätt att förvärva aktier i ett svenskt försäkringsbolag.

För egen del anser jag beträffande låneformerna konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt att det finns skäl som talar för att försäk­ringsrörelselagen ger skadeförsäkringsaktiebolagen möjlighet att utnytQa dessa låneformer som är ägnade att öka deras eget kapital. Emellertid finner jag - med hänsyn till att försäkringsverksamhetskommittén har att ta StäUning fill frågan om ufiännings rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag - att det vore olämpligt alt nu införa regler, som kan väsentligt vidga den personkrets bl. a. utanför landets gränser, för vUken sådana aktier blir tillgängliga. Jag anser att man bör ta slutlig ställning fill dessa upplåningsformer först sedan resultatet av försäkringsverksamhets-kommitténs arbete angående utlännings rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag föreligger.

 

Prop. 1981/82:180                                                   95

Vad gäller vinstandelslånen fär sådana inte utfärdas av försäkringsbola­gen i den mån detta strider mot förbudet i 2 § FRL att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, se 1 kap. 2 § i utredarens förslag och 1 kap. 3 § i departementsförslaget. Sådana lån torde dock kunna tas upp av ett försäk­ringsbolag utan att detta behöver innebära utövande av annan rörelse än försäkringsrörelse. Något totalförbud mot låneformen bör därför inle infö­ras, utan denna låneform bör stå öppen för skadeförsäkringsakliebolag. När det gäller livförsäkringsakfiebolag delar jag utredarens uppfattning att vinstandelslån inte skaU vara fillgängliga för dessa. Den reglering utre­daren föreslagU är ändå så till vida en inskränkning i förhällande till gällande rätt som den innehåller förbud mot delägardebentures och endast tillåter skadeförsäkringsbolag att ge ut lånedebentures. Mot en sådan reg­lering har jag för min del inget att invända. Även om skadeförsäkringsbola­gen bör vara mera inriktade på att förvalta medel som inflyter inom försäkringsrörelsen, bör de inte vara förhindrade att vid behov ta upp lån, t. ex. i nu förevarande form. Det ankommer pä försäkringsinspeklionen att bevaka att denna finansieringsmöjlighet inte används på ett sätt som strider mot förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäk­ringsrörelse.

3.2 Konsumentskyddet på bank- och försäkringsområdena

3.2.1 Inledning

För att ge konsumenterna ett ökat rättsskydd har en omfatiande lagstift­ning genomförts under det senaste decenniet pä det konsumentpolifiska området. Vissa av dessa lagar är näringsrättsliga och är avsedda alt skydda konsumenterna som koUekfiv. Hit hör främst lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsviUkor (avtalsvillkorslagen), AVL, och marknadsfö­ringslagen (1975:1418), MFL. Andra lagar är civilrättsUga och är inriktade på att stärka den enskilde konsumentens ställning i förhåUande fill närings­idkaren. TiU denna grupp av lagar hör lagen (1971:238) om hemförsäljning och konsumentköplagen (1973:877). Av både näringsrätlslig och civilrätts­lig karaktär är konsumentkreditlagen (1977:981), KkrL, och konsument­försäkringslagen (1980: 38), KFL.

Statsmakterna har också inrättat olika myndigheter för att ta till vara konsumenternas intressen. Hit hör konsumentverket (KOV) där verksche­fen tillika är konsumentombudsman (KO) samt marknadsdomstolen. De nämnda myndigheterna har i huvudsak anförtrotts fillämpningen av den näringsrältsliga konsumentskyddslagstiftningen. Konsumentverket över­vakar marknaden och söker vid behov få företagen att frivilligt anpassa sin marknadsföring och sina avtalsvillkor tiU konsumenternas intressen. Lyc­kas i visst fall inte detta, kan KO föra ärendet inför marknadsdomstolen, som kan besluta om tvingande åtgärder.

KO har delvis en självständig ställning i förhållande till konsumentver-

 

Prop. 1981/82:180                                                   96

ket. Enligt riksdagens beslut bör frågan om en självständig KO-funktion utredas (mol. 1980/81: 1870, NU 50, rskr 408). Jag har erfarit att chefen för handelsdepartementet, mot bakgmnd av riksdagens uttalande, avser att föreslå regeringen att låta en särskild utredare klarlägga frågan.

Handläggningen av ärenden hos domstolen regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Förfarandet inför domstolen är oftast muntligt och följer i stort sett samma regler som vid aUmän domstol. I domstolens avgörande deltar förutom jurister även företrädare för konsumenter, lönta­gare och företagare. Marknadsdomstolens beslut kan inte överklagas.

AvtalsviUkorslagens huvudsyfte är alt ta till vara konsumenternas intres­sen när det gäUer utformningen av kontraktsformulär inom olika bran­scher. I detta syfte innehåller lagen en generalklausul (I §), enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare att i fortsättningen använ­da avtalsvillkor som med hänsyn fill vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. KO skall i första hand försöka på friviUig väg uppnå ändringar av oskäliga avtalsvillkor, men om förhand-Ungarna blir resultatlösa kan KO föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Beslutar KO för visst fall att inte ansöka om förbud, får enligt 3§ ansökan i stäUet göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Fall som inle är av större vikt får prövas av KO och kan avgöras genom förbudsföreläggande. Sådant föreläggande innebär att den som anses ha använt ett oskäligt avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed. Godkänns föreläg­gandet, gäller det som förbud som meddelats av marknadsdomstolen. Näringsidkare är skyldig att på KO:s anmaning komma in med yttrande eUer upplysning i förbudsärende. KO kan förelägga vite, om en anmaning inte åtlyds. Om ett av marknadsdomstolen meddelat förbud eller ett god­känt förbudsföreläggande överträds, prövar allmän domstol på talan av åklagare frågan om utdömande av det förelagda vitet. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av KO eller av annan som hos marknadsdom­stolen har ansökt om förbudet (7 §).

Från avtalsviUkorslagens tillämpningsområde har undantagits verksam­het som står under tUlsyn av bank- eller försäkringsinspekfionen. Lagen gäller dock i ffåga om verksamhet som drivs av finansbolag, trots att dessa står under tiUsyn av bankinspektionen (2 §).

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband nied näringsidkares marknadsföring av varor, Qänsler och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är ofillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare (1 §). Uttrycket "nyttighet" har i lagen en vidsträckt innebörd och omfattar bl. a. krediter (prop. 1975/76:34 s. 125 f). Lagens centrala bestämmelser utgörs av tre generalklausuler som gör det möjligt att förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder och att ålägga marknadsföraren att lämna viss information samt att förbjuda försäljning av vissa varor. Generalklausulerna behandlar således otillbörlig marknads­föring (2§), informationsskyldighet (3 §) och produktsäkerhet m. m. (4§).

 

Prop. 1981/82:180                                                   97

För handläggningen av förbuds- och informationsfrågor enligt mark­nadsföringslagen gäller i huvudsak samma ordning som enligt avlalsviU­korslagen. Fömtom förbudsföreläggande finns informationsföreläggande som ger KO möjlighet att själv pröva frågor rörande Underlätelse att lämna information i fall som inte är av större vikt. Om någon har meddelats förbud eller åläggande utövar KO tillsyn över att förbudet eller åläggandet åtlyds. För detta ändamål kan KO från den som avses med förbudet eller åläggandet, i sista hand med användande av vite, infordra upplysning, handling och liknande som behövs för tiUsynen. Vidare innehåller mark­nadsföringslagen straffbestämmelser som riktar sig mot speciella mark­nadsföringsåtgärder.

Marknadsföringslagen är tillämplig på all näringsverksamhet och omfat­tar alltså även verksamhet som står under bankinspekfionens och försäkringsinspekfionens fillsyn.

Konsumentkreditlagen har till syfte att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller för alla former av kredit. Med kredit avses lån och betalningsanstånd. Näringsidkare åläggs enligt 5 och 6 §§ att vid marknadsföring av kredit lämna information om den effekfiva räntan för krediten. Gäller det kredit för förvärv av en särskild vara, Qänst eller annan nyttighet skall näringsidkaren även ange kreditkostnaden och kon-tantpriset. Informationen skall lämnas dels vid annonsering, skyUning och Uknande marknadsföring, dels skriffiigt till den enskUde konsumenten innan ett kreditavtal ingås. Skyldigheten att informera åvilar i princip aUa näringsidkare som ger eller förmedlar kredit, således även t.ex. banker och försäkringsbolag. KonsumentkredUlagen innehåller vidare särskilda bestämmelser om kreditköp. Dessa innebär bl.a. krav på viss kontantin­sats och begränsningar av möjligheten att använda förbehåll om återtagan­derätt.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om marknadsföring av kredU och kontantinsats anknyter tUl bestämmelserna i marknadsföringslagens regel­system. Underlätelse att vid marknadsföring av kredit lämna erforderlig informafion skall sålunda bedömas med fillämpning av generalklausulen om information i 3 § MFL, och åsidosättande av bestämmelserna om kontantinsats skall betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt general­klausulen i 2 § MFL. På motsvarande sätt anknyter bestämmelserna om begränsningar av möjligheten att använda förbehåll om återtaganderätt vid kredkköp till avlalsviUkorslagen. Detta innebär att marknadsföringslagens resp. avtalsviUkorslagens kontroll- och sanktionssystem bhr tUlämpligt i •ifråga om de berörda bestämmelserna.

TUlsynen över efterlevnaden av konsumentkredifiagen utövas av konsu­mentverket (25 §), dock med vissa undantag. TUlsynen över att kredifinsfi­tuten och försäkringsbolagen efterlever konsumentkreditlagen ankommer på bankinspektionen resp. försäkringsinspektionen.

Konsumentförsäkringslagen har till syfte att stärka konsumenternas ställning på försäkringsområdet. Av intresse i detta sammanhang är att 7   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

Prop. 1981/82:180                                                   98

försäkringsbolagen enligt lagen åläggs att informera konsumenterna om premier och andra försäkringsvillkor före köp, om viktigare begränsningar i villkoren sedan köp skett och, bl. a. vid skadefall, om möjligheterna att få ersättningsfrågan prövad.

Konsumentförsäkringslagen gäller enbart försäkringar som tecknas av enskilda konsumenter. Lagen omfattar sådana vanliga försäkringsformer som hemförsäkring, villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäk­ringar, motorfordons- och båtförsäkringar. Däremot är lagen inte tillämpUg på Uvförsäkringar och andra personförsäkringar.

Konsumentförsäkringslagens informationsbestämmelser anknyter till bestämmelserna i marknadsföringslagens regelsystem. Underlätelse alt lämna information skall sålunda bedömas med tillämpning av generalklau­sulen om information i 3 § MFL. Detta innebär att marknadsföringslagens kontroll- och sanktionssystem blir tillämpligt om informationsskyldigheten enligt konsumentförsäkringslagen åsidosätts.

Den konsumenlrättsliga lagsfiftning som tillkommit under senare år har som framgått av den lämnade redogörelsen ett vidsträckt tillämpningsom­råde och omfattar - utom vad gäller avtalsvillkorslagen - bank- och försäkringsområdena. På dessa områden har dock sedan läng lid tillbaka funnits ett grundläggande konsumentskydd. Bank- och försäkringsväsen­det är ingående reglerat. Det viktigaste syftet bakom denna reglering är ett konsumentskyddsintresse, dvs. att skydda insättare, försäkringstagare och andra kunder. Såväl bankerna som försäkringsbolagen är underkastade en offenfiigrättslig kontroll.

3.2.2 Bankområdet

På bankområdet utövas den offenfiigrättsliga kontrollen av bankinspek­tionen. Närmare bestämmelser om inspektionens organisafion och verk­samhet ges i instmkfion för bankinspekfionen (SFS 1979:740, ändrad senast 1981:180). Förutom bankerna omfattar inspekfionens fillsyn även bl.a. kreditaktiebolagen, hypoteksinstituten, finansbolagen, fondkommis­sionsbolagen och fondbolagen.

Det åligger bankinspektionen att övervaka att bankerna följer de lagar och författningar som reglerar deras verksamhet saml de för bankerna gällande bolagsordningarna. Tillsynen är främst inriktad på att övervaka de förhållanden som kan inverka på bankernas säkerhet. All så år fallet hänger samman med att banklagstiftningen, särskilt rörelsereglerna, har kommit tiU främst för att trygga bankinstitutens solvens och likviditet och därmed skydda insättarna mot förlust av insatta medel. Emellertid åligger det inspektionen enligt de s. k. sundhetsparagraferna i banklagstiftningen att även i övrigt med uppmärksamhet följa bankernas verksamhet i den mån det behövs för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. Denna allmänna tillsynsbesläm-melse har gjort det möjligt för inspektionen att i sin fillsynsverksamhet beakta även låntagares och andra bankkunders intressen.

 

Prop. 1981/82:180                                                   99

Även den reglering som gäller för kreditaktiebolagen, hypoteksinsfitu­ten, finansbolagen, fondkommissionsbolagen och fondbolagen innehåller allmänna tillsynsbestämmelser enligt vilka bankinspektionen kan ingripa för att ta fill vara konsumenternas intressen.

Till tillsynsreglerna är knutna speciella bestämmelser om bankinspektio­nens befogenheter och sanklionsmöjligheler. Enligt allmänna verksstad­gan (1965:600) kan bankinspektionens beslut överklagas tiU regeringen.

Med stöd av sin allmänna tillsynsbefogenhet kan bankinspektionen -även efter tillkomsten av marknadsföringslagen - ingripa mol de olika kreditinstitutens och fondbolagens marknadsföring. Inspektionen kan med stöd av denna befogenhet också ingripa mot de avtalsvillkor som finansbo­lagen tiUämpar oaktat det ankommer pä konsumentverket att granska dessa vUlkor enligt avtalsvillkorslagen. Beträffande konsumentkreditlagen är, som fidigare nämnts, bankinspekfionen fiUsynsmyndighel i fråga om verksamhet som står under dess tiUsyn. Emellertid innebär kopplingen i konsumentkreditlagen fill marknadsföringslagens regelsystem att konsu­mentverket - med stöd av den lagens kontroll- och sanktionsbestäm­melser - kan övervaka att de olika kredifinstituten följer konsumentkre­ditlagens bestämmelserom information. Den nuvarande ordningen innebär alltså alt en och samma företeelse kan komma att prövas av säväl bankin­spektionen med stöd av den aUmänna tiUsynsbefogenheten enligt lagarna för kredUinstituten som av de konsumenlpoUtiska organen med stöd av konsumentlagstiftningen.

3.2.3 Banklagsutredningen

Banklagsutredningen har behandlat frågan hur fillsynen enligt den kon­sumenlrättsliga lagstiftningen bör anordnas pä bankomrädet. Utredningen har arbetat med i huvudsak två modeller. Den ena innebär i princip att den slutUga prövningen av samtliga konsumentärenden pä bankområdet skall åvila marknadsdomstolen och att den granskning, som leder fill en pröv­ning inför marknadsdomstolen, sker hos konsumentverket/KO. Den andra modellen innebär att all fillsyn såvitt gäller konsumentskyddet på bankom­rådet koncentreras till bankinspektionen.

Utredningen har vid valet mellan dessa modeller funnit att övervägande skäl talar för att tiUsynsuppgifterna samlas hos bankinspektionen. Utred­ningens uppfattning grundas främst på alt inspekfionens speciella kompe­tens och erfarenheter bör utnyttjas för att konsumentskyddet på bankom­rådet skaU kunna utformas på bästa sätt. Utredningen har vid valet av modell också tagit hänsyn lill att inspektionen har betydande erfarenhet av bankernas verksamhet och ett väl fungerande kontakt- och informations­nät i förhållande fill bankerna.

Utredningens förslag innebär att bankinspektionen ensam skall ha an­svaret för granskningen av bankernas avtalsvillkor och i fortsättningen även för tillsynen över bankernas marknadsföring och informafion om krediter. Vidare innebär förslaget att beslut i konsumenträttsliga frågor

 

Prop. 1981/82:180                                                  100

skall behandlas som bankinspektionens övriga tiUsynsbeslut, dvs. beslut rörande bankemas avtalsviUkor, marknadsföring, information m. m. skall av berörda banker kunna överklagas hos regeringen. Besluten skall - i Ukhet med inspekfionens övriga beslut - gå i omedelbar verkställighet, om inte annat förordnas.

Motsvarande organisatoriska lösning bör enligt utredningen genomföras beträffande fondkommissionsbolagen, kreditakfiebolagen, finansbolagen och hypoteksinstituten.

Utredningen föreslår att bestämmelser motsvarande avtalsvillkorslagens och marknadsföringslagens generalklausuler förs in i bl.a, banklagarna och att det i marknadsföringslagen förs in en bestämmelse av innebörd att marknadsföringslagen inte gäller den verksamhet som bankinsliluien driver. Vidare föresläs att kopplingen i konsumentkreditlagen till avlals­viUkorslagen och marknadsföringslagen upphävs och alt i stället hänvis­ningen i konsumentkreditlagen sker tiU de regler som skall införas i bankla­garna.

Utredningen framhåller också att det är angeläget att konsumentverkets erfarenheter och särskilda kunskaper tillvaratas. Utredningen föreslär där­för att det inrättas ett kontaktfomm för konsumentfrågor inom bankområ­det. Enligt utredningen bör samrådsorganet vara organisatoriskt fristående från myndigheterna. Inspekfionen bör vara sammankallande och också tillhandahålla sekreterare. Vidare föreslår utredningen alt det i bankin­spektionens instmktion skrivs in att inspektionen har skyldighet att sam­råda med konsumentverket i konsumentfrågor.

Utredningen har även berört frågan om hur konsumenttvister på bank­området bör prövas. Utredningen har övervägt om Allmänna reklama­tionsnämndens verksamhetsområde skall utvidgas till att omfatta även banktjänster men har stannat för att inte föreslå en sådan ändring.

Ledamoten Stig Danielsson, sakkunnige Thörn och experten Utlerström har i ett särskilt yttrande förordat att gränsdragningen mellan konsument­verket och bankinspektionen görs sä att frågor enligt marknadsföringsla­gen skall handläggas av konsumentverket medan avtalsvillkorsgranskning­en och fillsynen enligt konsumentkredifiagen skaU handläggas av bankin­spektionen. I yttrandet framhåUs bl. a. att om ansvaret för övervakningen av bankemas marknadsföring ligger hos konsumentverket är det möjUgt att UtnytQa de erfarenheter och den sakkunskap som erhålls vid granskningen av marknadsföringen på andra områden. Bedömningsgmnder av genereU räckvidd vilka utvecklas vid tillämpningen av marknadsföringslagen kan tillämpas också vid granskningen av bankernas verksamhet. Vidare fram­håUs att tillämpningen av marknadsföringslagen hos KO kan samordnas med informationsinsatser av olika slag. Detta ökar möjligheterna att uppnå ett effektivt konsumentskydd på bankområdet och också att förenkla han­teringen av enskilda ärenden och därmed nedbringa kostnaderna för arbe­tet med dem. Experten Utterström har dessutom framhållit att en närmare analys av den bankverksamhet som riktar sig fill konsumenterna och av

 

Prop. 1981/82:180                                                  101

finansbolagens verksamhetsområde borde ha gjorts innan slutlig ställning togs till frågan om konsumentskyddets utformning på bankområdet.

3.2.4 Remissutfallet

De remissinstanser som yttrat sig över banklagsutredningens förslag kan delas upp i två huvudgmpper. Utredningens förslag stöds av den ena gmppen, där bl. a. riksbanksfullmäktige och företrädare för bankorganisa­tionerna ingår. Samma hållning intas av bl. a. statskontoret, riksrevisions­verket och kommerskollegium. Negativa tUl utredningens förslag, huvud­sakligen i marknadsföringsdelen, är bl.a. konsumentverkel/KO, mark­nadsdomstolen, NO och företrädarna för de centrala löntagarorganisatio­nerna.

Bankinspektionen har i sitt remissyttrande ställt sig bakom förslaget i det särskilda yttrandet. Sedan remissyttrandet avlämnats har dock bankin­spektionen ändrat instäUning och biträder numera utredningens förslag (se bankinspekfionens yttrande över försäkringsverksamhetskommitténs be­tänkande).

De remissinstanser som är positiva till utredningens förslag framhåller att det är angeläget att en enda myndighet handhar de konsumentpolitiska frågorna på bankområdet. Risken är annars stor att både konsumenterna och bankinstituten möter svårigheter vid kontakter med myndigheter vil­ket kan leda tiU en försvagning av konsumentpolitiken. En ingående kun­skap om den svenska kreditmarknadens funktionssätt är en gmndläggande fömtsättning för en framgångsrik konsumentpolitik på bankområdet. Bankinspektionen, som besitter en sådan specieU kompetens, bör därför bli ansvarig för konsumentpolitiken inom sitt tillsynsområde.

Bankföreningen understryker i sitt yttrande att bankinspekfionens tiU­syn enligt banklagstiftningen har det allmänna syftet att vaka över sund bankverksamhet och att därför enligt sakens natur ett visst, såsom konsu­mentskydd betecknat område, inte kan undantas från bankinspektionens tUlsyn.

De remissinstanser som är negativa tiU utredningsförslaget ansluter sig i princip till den uppfattning som kommit till uttryck i det särskilda yttran­det. Dämtöver har bl. a. framhållits att rättssäkerheten i marknadsförings­ärendena skulle eftersättas, om prövningen i marknadsdomstolen ersattes av ett administrativt förfarande. Det har också gjorts gällande att det finns en uppenbar risk för att rättstillämpningen inte blir enhetlig om marknads­föringsärenden på bankområdet handläggs i annan ordning än på övriga områden. Kritik har även riktats mot alt utredningens förslag inte medger en sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare att föra ett ärende vidare tiU högre instans när tUlsynsmyndigheten inte gör detta.

Konsumentverket anser det vara otiUfredsstäUande att utredningen har lagt fram förslag till lagändringar och organisatoriska förändringar utan att gmnda dessa förslag på en kartläggning och analys av konsumenternas problem. EnUgt verket lämpar sig därför inle betänkandet att ligga till

 

Prop. 1981/82:180                                                  102

gmnd för lagstiftning. Konsumentverket föreslår att en ny utredning fili­sätts som tillgodoser kravet på allsidighel och som gmndar sitt arbete pä en analys av konsumentproblemen.

Flera remissinstanser har - oavsett vilken inställning de har lill hur fillsynen organisatoriskt skall anordnas - framhållit att säväl bankinspek­tionens som konsumentverkets erfarenheter och sakkunskap bör tUlvara­tas vid handläggningen av konsumentfrågor på bankområdet. Meningarna är dock delade i frågan om ett kontaktforum bör etableras.

Allmänna reklamationsnämnden anser att frågan om ett reklamafions-förfarande på bankområdet bör bli föremål för ytterligare utredning.

3.2.5 Försäkringsområdet

På försäkringsområdet utövas den offentligrättsliga kontrollen av för­säkringsinspektionen. Närmare bestämmelser om inspektionens organisa­fion och verksamhet ges i instmkfionen för försäkringsinspektionen (SFS 1979:743). Inriktningen av försäkringsinspekfionens verksamhet bestäms huvudsakligen av innehållet i lagen om försäkringsrörelse, främst dess principer om soliditet och skälighet. I linje med denna lagstiftning ligger att inspekfionen har att i första hand tillvarata försäkringstagarnas intressen (se prop. 1961:171 s. 281).

Soliditetsprincipen innebär att försäkringsbolagens kapitalstyrka skall vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagar­na. I försäkringsrörelselagen kommer principen fill uttryck bl. a. genom regler om fondbUdning och om placering och värdering av tillgångarna. Soliditetsprincipen är även inskriven i lagen (1950:272) om rätt för ut­ländsk försäkringsanslalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Det är en viktig uppgift för försäkringsinspeklionen att tillse att försäkringsbolagen bedriver sin verksamhet under fullt betryggande former.

Skälighetsprincipen uttrycks i fråga om livförsäkring på så sätt att de försäkringstekniska grunderna skall avse att bereda försäkring till en med hänsyn fill försäkringens art skälig kostnad (263 § FRL). I fräga om skade­försäkring anges att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hän­syn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt (282 § 2 mom. FRL). Skälighetsprincipen är inte inskriven i lagen om rätt för utländsk försäk­ringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Med slöd av skälighets­principen kan försäkringsinspektionen ingripa mot försäkringsbolagen i fråga om utformningen av försäkringsvillkor och behandlingen av försäk­ringsfall. Skälighetsprincipen anses vidare kunna läggas tUl grund för den uppsikt inspektionen håller över att bolagens organisation är lämpUg från, försäkringstagarnas synpunkt.

Fömtom att kontrollera efterievnaden av de nämnda principerna skall inspektionen även i övrigt verka för en sund utveckling av försäkringsvä­sendet. I denna ingår kontroll av bolagens hela verksamhet, bl. a. således marknadsföring och information. Skulle inspektionen upptäcka missför-

 

Prop. 1981/82:180                                                  103

hållanden hos något försäkringsbolag, kan detta enligt 288 § FRL leda till erinran eller i allvarligare fall till föreläggande för bolaget eller dess styrel­se att inom viss tid företa erforderUga åtgärder. Om bolaget eller dess styrelse inte följer föreläggandet skaU inspektionen anmäla detta hos rege­ringen som kan förklara koncessionen förverkad.

Försäkringsinspektionens beslut kan enligt försäkringslagstiftningen överklagas hos regeringen.

Liksom kreditinstituten är försäkringsbolagen i viss utsträckning under­kastade en dubbel tiUsyn på det konsumenträltsliga området. Således kan både försäkringsinspekfionen med stöd av sin allmänna tillsynsbefogenhet enligt försäkringslagstiftningen och konsumentverket med stöd av mark­nadsföringslagen ingripa mot försäkringsbolagens marknadsföring. Det­samma gäUer i fråga om tillsynen över att försäkringsbolagen följer be­stämmelserna i konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen.

3.2.6 FörsäkringsverksamhetskommUtén

FörsäkringsverksamhetskommUtén anser att tUlsynsbefogenheterna bör koncentreras hos en myndighet. Vid en jämförelse mellan försäkringsin­spektionen och konsumentverket har kommittén funnit att övervägande skäl talar för att inspekfionen bör ha huvudansvaret för konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Kommittén grundar sin uppfattning främst på att konsumentskyddet inom försäkringsområdet måste utformas med hän­syn fiU såväl den enskilda konsumenten som hela försäkringskollekfivets intressen. Enligt kommittén har inspektionen de bästa förutsättningarna att göra en samlad bedömning av hur konsumentskyddet bör utformas för att kunna förenas med nu nämnda intressen.

Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande. Försäkringsinspek­tionen skall liksom f. n. ha huvudansvaret för granskningen av de enskilda försäkringsföretagens (svenska försäkringsbolag, utländska försäkringsan­stalter och understödsföreningar) försäkringsvillkor. Försäkringsföreta­gens marknadsföring skall övervakas av inspektionen ensam. Inspektionen skall ha ansvaret för tillsynen över aU information på försäkringsområdet och överta konsumentverkets ansvar för utgivande av basinformation. Vidare skall inspektionen även i framtiden ha det odelade ansvaret för granskning av skaderegleringen pä försäkringsområdet.

Beslut i konsumentfrågor skall enligt kommitténs förslag behandlas som inspekfionens övriga fiUsynsbeslut. Detta innebär att inspektionens beslut rörande ett svenskt försäkringsbolags eller en utländsk försäkringsanslalts avtalsvillkor, marknadsföring, information m. m. av berörda försäkrings­företag kan överklagas hos regeringen. Kommittén föreslår att regeringen skaU inhämta yttrande från marknadsdomstolen när ett ärende inrymmer marknadsföringsfrågor. För att underlätta snabba ingripanden från inspek­tionens sida föresläs att inspektionens beslut skall gå i omedelbar verkstäl­lighet, om inte annat förordnas.

Kommitténs förslag till lagteknisk lösning innebär alt försäkringsverk-

 

Prop. 1981/82:180                                                  104

samhet undantas från marknadsföringslagens tUlämpningsområde och att bestämmelser motsvarande marknadsföringslagens generalklausuler om otillbörlig marknadsföring och information inarbetas i försäkringsrörelsela­gen och lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkrings­rörelse här i riket. Vidare innebär förslaget att hänvisningen i konsument­kredUlagen och konsumentförsäkringslagen till marknadsföringslagen upp­hävs. I stället skaU informationsbestämmelserna i konsumentkreditlagen och i konsumentförsäkringslagen anknytas till de föreslagna marknadsfö­ringsbestämmelserna i försäkringsrörelselagen och lagen om rätt för ut­ländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. I lagen (1972:77) om understödsföreningar skall införas en bestämmelse om infor­mation vid antagande av ny medlem.

Enligt kommittén bör inspektionen fä förstärkta resurser. Det föreslås ske genom överflyttning av en Qänst frän konsumentverket. Vidare före­slås att det s. k. kontaktfomm för försäkringsfrågor knyts närmare inspek­tionen genom att inspektionen utser ordförande, är sammankallande och tillhandahåUer sekretariat. Slutligen föreslår utredningen att inspektionens skyldighet att samråda med konsumentverket skrivs in i inspekfionens instmktion.

Ledamoten Gördis Hörnlund har reserverat sig mot majoritetens för­slag. I reservafionen framhåUs bl. a. att intresset av att bevara den enhet­liga rättstillämpningen, som är en följd av att konsumentverket bevakar marknadsföringen över hela fältet, väger tyngre än intresset att en myndig­het får det totala ansvaret för hela konsumentskyddet inom försäkringsom­rådet. Vidare framhålls att de konsumenträttsliga ärendena inte är av sådan beskaffenhet alt de lämpar sig för prövning av regeringen. Det kommer inte att utformas några prejudikat på försäkringsområdet genom domstolsutslag. Sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller nä­ringsidkare som nu har talerätt till marknadsdomstolen kommer inte att ha motsvarande besvärsrätt hos regeringen. I reservafionen förordas att nu­varande ordning för övervakning av marknadsföring och information på försäkringsområdet bibehåUs.

I ett särskilt yttrande har experten Utterström framhållit att man inte bör genomföra de förändringar som majoriteten har föreslagit innan man utrett frågan om konsumentskyddets inriktning på försäkringsområdet på ett mera ingående och mångsidigt sätt än kommittén hittills har gjort.

3.2.7 Remissutfallet

Remissinstanserna har i princip intagit samma hållning som i fråga om banklagsutredningens förslag. Bank- och försäkringsinspektionerna och företrädare för näringsUvet tiUstyrker i huvudsak majoritetens förslag. Näringslivets delegation för marknadsrätt och fiera andra företrädare för näringslivet har dock förordat att talan mot inspektionens beslut i mark­nadsföringsärenden skall föras hos marknadsdomstolen i stäUet för hos regeringen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  105

SAF har framhålUt att den försäkrades ställning vid kollektivavtals-bundna försäkringar är annorlunda än vid enskUd försäkring. Villkoren för dessa försäkringar är ofta bestämda av arbetsmarknadens parter och såle­des undantagna försäkringsbolagens påverkan. EnUgt SAF finns det inte anledning att införa ett särskUt utformat konsumentskydd för de kollektiv­avtalsbundna försäkringarna. SAF anser därför att de föreslagna reglema inte bör tiUämpas på dessa försäkringar.

Konsumentverket/KO, marknadsdomstolen, NO, allmänna reklama­tionsnämnden och företrädare för de centrala löntagarorganisationerna är negativa till majoritetens förslag och har i princip anslutit sig tUl reservan­tens uppfattning. Konsumentverket anser att i första hand en närmare kartläggning bör ske av konsumentskyddets inriktning på försäkringsområ­det innan man tar slutlig ställning till föreliggande frågor. Försäkringsrätts­kommittén (JU 1974:09) anser att kommittémajoritetens förslag inte bör genomföras innan man vunnit störte erfarenhet av tillämpningen av konsu­mentförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1981.

Företrädare för understödsföreningarna är negativa till förslaget att infö­ra bestämmelser i lagen om understödsföreningar om information vid antagande av ny medlem.

Flera remissinstanser har framhållit att det är angeläget att inspektionen och kolisumentverket samarbetar. Några remissinstanser anser dock att samarbetet även i framtiden bör ske på berörda myndigheters eget initiativ och inte formaliseras till ett av regeringen särskilt sanktionerat samrådsor­gan.

3.2.8 Överväganden och förslag 3.2.8.1 Inledning

För egen del vUl jag anföra följande.

Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. I detta syfte har som framgått av vad jag inledningsvis sagt ett flertal åtgärder vidtagits. Dessa åtgärder skall ses mot bakgmnd av de förändringar som under de senaste decennierna skett beträffande utbudet av varor och Qänsler och i fråga om formerna för marknadsbearbetning. Konsumenterna ställs inför ett mycket stort utbud av varor och Qänster och företagen utnyttjar i större utsträckning än tidigare reklam och andra marknadsföringsåtgärder för att styra konsu­menternas val. Detta har krävt särskilda insatser inom pris-, konkurrens-och konsumentpolitiken.

På bank- och försäkringsområdena finns i hög grad behov av ett starkt skydd för kundema. Genom sin stäUning har kredifinsfituten och försäk­ringsbolagen ett fakfiskt övertag gentemot den enskUde konsumenten. Bank- och försäkringsverksamheten avviker i hög grad från annan närings­verksamhet. Den ställer konsumenten inför frågor som kan vara svåra att överblicka och rätt bedöma. Frågorna rör ofta stora ekonomiska värden.

 

Prop. 1981/82:180                                                  106

Med hänsyn till den stora sociala och ekonomiska betydelse som bank- och försäkringsverksamheterna har är del ett samhälleligt intresse att dessa verksamheter drivs inte bara på ett från soliditetssynpunkt tillfredsstäUan­de sätt så att gjorda åtaganden kan infrias utan också på ett från konsu­mentpolitisk synpunkt godtagbart sätt. Stora krav måste därför ställas på det sätt på vilket kredifinsfituten och försäkringsbolagen marknadsför sina tjänster, lämnar information lUl allmänheten och utformar villkoren i för­hållande tUl sina kunder.

Konsumentskyddsfrågor inom bank- och försäkringsområdena faller inom ett flertal olika organs verksamhetsfält. Jag vill i korthet redovisa de myndigheter, nämnder m. fl. som f. n. befattar sig med sådana frågor.

Som antytts i det föregående har statsmakterna tidigt uppmärksammat att kundema befinner sig i en svag ställning gentemot bankerna och försäk­ringsbolagen. Delvis redan i slutet av 1800-lalet ställdes bank- och försäk­ringsverksamheten under offenfiig tiUsyn. Tillsynen utövas av bankinspek­fionen resp. försäkringsinspektionen.

Banklagstiftningen kom fill med huvudsakligt syfte att trygga insättamas intressen. Bankinspektionens tiUsynsverksamhet är utformad efter detta syfte men inrymmer också att verksamheten i förhållande tiU allmänheten — såväl insättare som låntagare och andra kunder — drivs efter normer som tillgodoser kundernas krav på ett gott konsumentskydd. Inom bankin­spektionen har allmänna avdelningen ansvaret för konsumentskyddet inom fillsynsområdet och svarar bl. a. för förhandlingar om de avtalsvillkor som tillämpas. Avdelningen har åtta Qänstemän som är jurister eUer eko­nomer. Klagomål från allmänheten fördelas inom inspektionen med hän­syn till anvarsområdet på inspektionens avdelningar, dvs. förutom all­männa avdelningen kreditavdelningen och redovisningsävdelningen. Kla­gomål som inte ankommer på annan avdelning handläggs av administrativa byrån.

Bankinspektionens bevakning av konsumentfrågor har intensifierats un­der senare år. Som ett led i sin tUlsynsverksamhet har inspektionen ut­vecklat mtiner för hanteringen och utredningen av konsumenternas klago­mål mot bl. a. bankerna. I sådana ärenden redovisar därefter inspektionen i skrivelser till klaganden och banken sin bedömning av bankens handlande och i förekommande fall hur rättelse bör åstadkommas. Klagandena har på detta sätt kunnat få hjälp att utreda sina mellanhavanden med bankerna och få en bättre behandling från bankernas sida. Så har t. ex. skett där fel av något slag begåtts vid behandlingen av en kunds bankärende. Avser klagomålen rent civilrättsliga frågor hänvisas klagandena tUl aUmän dom­stol. Detta har dock i praxis inte hindrat inspektionen att i uppenbara fall från banketiska synpunkter ta upp en fråga av civilrältslig innebörd tiU diskussion med en bank. Genom klagomålsärendena får inspektionen möj­lighet till insyn när det gäller bankernas och andra kreditinstituts uppträ­dande i skilda hänseenden. Klagomålen blir på så sätt en källa tiU informa-

 

Prop. 1981/82:180                                                  107

tion och bidrar fill att förbättra kundernas service. Viktigare klagomåls­ärenden som berör banketiska frågor publicerar inspektionen i en serie etiska meddelanden. Under år 1980 avgjordes ca 450 klagomålsärenden.

Ett huvudsyfte med försäkringsinspekfionens tillsynsverksamhet är att bevaka att de regler som gmndas på soliditetsprincipen och skälighetsprin­cipen iakttas. Som ett utflöde av skälighetsprincipen och som en konse­kvens av kravet på en sund utveckling av försäkringsverksamheten ingår att granska t. ex. viUkor och skaderegleringsverksamheten. Ingripande kan även ske mot åtgärder av annat slag som är av betydelse för konsumen­terna.

TiUsynsverksamheten utövas bl. a. genom granskning av bolagsordning­ar och gmnder. Ett betydelsefuUt led i den fortlöpande tillsynen över försäkringsverksamheten är också granskningen av en mängd uppgifter som bolagen vid bestämda fidpunkter skall sända in fill inspektionen. När det gäller bolagens uppträdande mot försäkringstagarna och andra får inspektionen kännedom härom bl.a. genom klagomål eller påpekanden från allmänhetens sida. Andra viktiga informationskällor är aUmänna re­klamationsnämnden, trafikskadenämnden och konsumenternas försäk­ringsbyrå.

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att på begäran av konsu­ment pröva tvist meUan konsument och näringsidkare rörande vara eller Qänst samt lämna anvisning om hur tvisten bör lösas. Nämndens yttrande är endast en rekommendation fill parterna att lösa tvisten på ett visst angivet sätt. Yttrandena kan aUtså inte genomdrivas tvångsvis. Sedan år 1975 tar nämnden i stort sett upp alla försäkringstvister som avser konsu­ment utom sädana som gäller allmän försäkring, på kollekfivavtal gmn­dade arbetsmarknadsförsäkringar eller läkemedels- och pafientskador. Nämnden arbetar på olika avdelningar. Försäkringsavdelningen har utöver ordföranden sex ledamöter. En av dessa utses av Folksam, tvä av Svenska försäkringsbolags riksförbund, en av LO, en av TCO och en av konsu­mentverket. Dessutom är en representant för försäkringsinspektionen när­varande som sakkunnig.

Trafikskadenämnden tillkom på 1930-talet efter initiativ från försäk­ringsinspekfionen. Nämnden har till uppgift att verka för en enhefiig och skälig personskadereglering inom trafikförsäkringen. Den avger bl. a. råd­givande yttranden till försäkringsbolagen i ärenden om beräkning av ersätt­ning för personskada från trafikförsäkringen. I nämnden skall finnas 29 ordinarie ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkun­niga. Av övriga ledamöter är tolv lekmannarepresentanter, som förordnas av försäkringsinspektionen på förslag av de centrala löntagarorganisatio­nerna samt av Lantbmkarnas Riksförbund och SHIO-Familjeföretagen. Nämnden avgjorde under år 1979 drygt 2300 ärenden.

Konsumenternas försäkringsbyrå, som startade sin verksamhet den 1 augusti 1979, hjälper konsumenterna vid val av försäkringar. Verksamhe-

 

Prop. 1981/82:180                                                  108

ten drivs i form av en stiftelse. Huvudmän för stiftelsen är konsumentver­ket, försäkringsinspekfionen och Försäkringsbranschens Serviceaktiebo­lag. Byrån informerar ocksä om frågor i samband med skadereglering och om vart den enskilda konsumenten kan vända sig när ett försäkringsbolag har avslagit ett ersättningsanspråk. Försäkringsbyrän mottog under tiden augusti 1979-juni 1980 över 5000 förfrågningar.

Konsumentverkets verksamhet är inte begränsad till den direkta tUlämp­ningen av den konsumenträttsliga lagsfiftningen. Av verkels instruktion (SFS 1979:826) framgår alt det primära målet för verksamheten är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Det arbete som tar mest resurser i anspråk är verkels arbete med problem som rör konsumenternas köp och användning av varor, Qänster och andra nyttigheter. Arbetet sker bl.a. genom konsumenfinformation och produ­centpåverkan och delvis med stöd av marknadsföringslagen, avtalsvill­korslagen, konsumentkredifiagen och konsumentförsäkringslagen. Ett vik­tigt inslag i verkets arbete med dessa frågor är att utfärda riktlinjer för företagens marknadsföring och för utformningen av vissa varor och tjäns­ter. Ett annat huvudområde utgör verkets aUmänna informafionsverksam­het, som utövas genom kampanjer och produktion av verkets tidskrifter. Verket får underiag för agerande genom granskning av försäkringsbola­gens marknadsföring, genom anmälningar och påpekanden från enskilda konsumenter, konsumentvägledare, hemkonsulenter saml från näringsid­kare. Vidare ges konsumentverket underiag för agerande genom informa­fion från Konsumenternas försäkringsbyrå, allmänna reklamationsnämn­den samt i kontaktforum för försäkringsfrågor.

Konsumentverket svarar vidare för den regionala konsumentverksam­heten och för utbildningen av de kommunala vägledarna samt förser dem med material för deras verksamhet. Konsumenterna kan bl. a. i bank- och försäkringsfrågor få rådgivning genom kommunala konsumentvägledare och hemkonsulenter. Under år 1977 besvarades centralt, regionalt och kommunalt sammanlagt ca 4500 frågor på försäkringsområdet.

Ett komplement till de löpande myndighetskontakterna mellan försäk­ringsinspekfionen och konsumentverket utgör det s.k. kontaktfomm för försäkringsfrågor. I detta samarbetsorgan - som inrättades av konsument­verket år 1975 efter ett uttalande i 1974 års statsverksproposUion - bedrivs en informell diskussion mellan representanter för konsumentverket, in­spektionen och försäkringsbranschen.

I första hand ankommer det på de enskUda kreditinstituten och försäk­ringsbolagen att svara för att konsumenterna på ifrågavarande områden behandlas på ett korrekt sätt. Det tUlhör god bank- och försäkringssed att kredUinstituten resp. försäkringsbolagen skall behandla sina kunder pä ett objekfivt och kortekt sätt. Bankerna verkar t. ex. genom sina organisatio­ner för att inte bara bankernas intressen utan också allmänna konsument­intressen beaktas i verksamheten. Försäkringsbolagen har aktivt deUagit i

 

Prop. 1981/82:180                                                  109

bevakningen av konsumentintresset genom olika för försäkringsbranschen gemensamma nämnder. Dessa nämnder har till uppgift att avge yttrande rörande bl. a. tolkningen av försäkringsvUlkor och beräkning av ersättning vid personskador. Nämnderna är endast rådgivande i förhållande tiU bola­gen, men försäkringsbolagen är i stor utsträckning skyldiga att vända sig fiU nämnderna när bolaget och försäkringstagaren har olika uppfattning i ett försäkringsärende. Försäkringstagare eller annan skadelidande kan dock inte själv vända sig direkt till de tfrågavarande nämnderna.

Livförsäkringens villkorsnämnd yttrar sig om tolkningen av livförsäk­ringsvillkor. Endast några få fall behandlas per år. Nämnden har sex ledamöter. Två - ordföranden och vice ordföranden - är utomstående jurister, medan fyra stycken är försäkringsanstäUda experter.

Skadeförsäkringens villkorsnämnd yttrar sig i tolkningsfrågor beträffan­de alla former av sakförsäkring. Uppemot ett hundratal ärenden under­stäUs årligen denna nämnd, mest gällande hemförsäkring. Antalet leda­möter i nämnden är 13. Tre av dessa är utomstående jurister. De övriga är försäkringsbolagsrepresentanter.

Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd avger på begäran av bo­lag yttrande angående beräkning av i och för sig skälig personskadeersätt­ning vid invaliditet, lyte m. m. Nämnden har haft ca 400 fall årligen. Nämnden har tio ledamöter varav två är domstolsjurister och de övriga experter frän de till nämnden knutna försäkringsbolagen.

Olycksfalls- och sjukförsäkringsnämnden har fill uppgtfl att verka för enhetlig och med god försäkringspraxis överensstämmande skadereglering inom den av medlemsbolagen bedrivna olycksfalls- och sjukförsäkringen. Ett hundratal ärenden inkommer varje år. Nämnden består vid sina sam­manträden av två bolagsanstäUda försäkringsexperter och tre utomstående experter, nämligen en domare, en expert på yrkesskador och en expert på allmän försäkring.

Naturskadenämnden har till uppgift att uttala sig om ersättningsfrågor inom sakförsäkring när privatpersoner drabbats av skador som orsakats av naturhändelse. Nämnden har fem ledamöter som utses bland medlemsbo­lagen.

Vid sidan av de gemensamma nämnderna finns ett antal interna bolags­nämnder. Bland dessa finns både rådgivande och direkt beslutande organ. Till bolagens nämnder kan konsumenterna i regel själva anmäla tvistiga ersättningsfrågor.

Som framgår av denna genomgång har betydande insatser gjorts för att tillförsäkra konsumenterna på bank- och försäkringsområdena ett gott rättsskydd. Banklagsutredningens och försäkringsverksamhelskommit-téns förslag till regler om handläggning av konsumentfrågor syftar lill att rationalisera hanteringen av dessa frågor och är samtidigt ett led i reform­arbetet att göra konsumentskyddet mera effekfivt. Frågan om gränsdrag­ningen mellan de båda inspektionernas och konsumentverkets fiUsynsupp-

 

Prop. 1981/82:180                                                  110

gifter har vållat problem i olika lagstiftningssammanhang under senare år, varför de båda utredningarna haft i uppdrag att med förtur behandla frågan. Den slutUga prövningen av frågan huruvida finansbolagen skall omfattas av avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen har fält anstå i avvaktan på banklagsutredningens betänkande (prop. 1978/79:170 s, 37, NU 1979/80:66, rskr 415). Frågan om hur myndighetsövervakningen i olika hänseenden av försäkringsbolagens informationsskyldighet slutligt skaU ordnas har uppskjufits i avvaktan på försäkringsverksamhelskommit-téns nu föreliggande förslag (prop. 1979/80:9). Det är därför angelägel att StäUning nu tas till de organisatoriska frågorna. Visserligen skall kommit­tén senare i sitt arbete överväga villkorsgranskningens roll, inriktning och omfattning. Varken det resultat kommitténs överväganden i dessa hänse­enden kan leda tiU eUer det fortsatta utredningsarbetet i övrigt av förhållan­dena på bank- och försäkringsområdena kan dock enligt min mening på något avgörande sätt förändra den allmänna bilden av behovet av konsumentskydd på dessa områden. Jag kan alUså inte hålla med om att det utredningsmaterial som nu finns tillgängligt inte utgör ett fullt tiUräck­ligt underlag för att bedöma dessa frågor.

En gmndläggande fömtsättning för ett gott konsumentskydd är att tiU­synen är organiserad på ett rafionellt sätt. Den nuvarande ordningen, enligt vilken såväl bank- och försäkringsinspektionerna som de konsumenlpoU­tiska myndigheterna har möjlighet att ingripa mot en och samma företeelse på det konsumenträltsliga området innebär oklarheter i fråga om de olika myndigheternas ansvarsområden. För att tUlsynen skall kunna fullgöras pä ett rationeUt sätt måste sådana oklarheter undanröjas. Det är uppenbart att den nuvarande ordningen kan medföra olägenheter för såväl konsumen­terna som de företag som tillsynen avser, eftersom dessa inte kan hälla sig fiU en enda myndighet i konsumentfrågor på ifrågavarande områden. Den nuvarande dubbleringen av tillsynen kan medföra onödigt höga kostnader. För att uppnå en effektivare och rationellare bevakning av kreditinstituten och försäkringsbolagen bör man därför enligt min mening sträva efter att samla tillsynsfunktionerna inom resp. område hos en och samma myndig­het.

Den myndighet som skall ha huvudansvaret för tiUsynsuppgifterna på det konsumenträttsliga området måste vara väl insatt i den näringsrättsliga lagsfiftningen och ha en allmänt god kännedom om konsumenternas pro­blem men måste samtidigt ha en sakkunskap i fråga om förhållandena på bank- och försäkringsområdena. Konsumentverket har som central för­valtningsmyndighet för konsumentfrågor en ingående näringsrätlslig sak­kunskap såvitt gäller näringslivet i aUmänhet. Genom att konsumentverket har det övergripande ansvaret för konsumentpolitiken har verket också kännedom om de konsumentproblem som finns pä bank- och försäkrings­områdena. Bank- och försäkringsinspektionerna har inte samma aUmänna ÖverbUck av konsumentproblemen men har specialistkunskaper om bank-

 

Prop. 1981/82:180                                                  111

resp. försäkringsväsendet och långvarig erfarenhet av konsumentfrågor inom sina tiUsynsområden. Som banklagsutredningen och försäkringsverk-samhetskommitlén hävdat kan det vara ändamålsenligt att i fall, där vissa kategorier av företag mäste stå under en särskild myndighets allmänna tillsyn, hos denna myndighet samla aUa förekommande tiUsynsuppgifter i fräga om dessa företag. Detta ligger också i linje med vad lagutskottet anförde vid behandlingen av konsumentkreditlagen i riksdagen (LU 1977/ 78:5 s. 21).

3.2.8.2 TiUsynen på bankområdet m. m.

Vid utformningen av konsumentskyddet på bankområdet måste, som banklagsutredningen framhållit, fömtom konsumentskyddsintresset även andra vitala intressen beaktas. Således måste hänsyn tas till banklagstift­ningens särskilda krav på bankernas likviditet och soliditet. Vidare får konsumentskyddet inte utformas så att det motverkar genomförandet av åtgärder som har samband med den förda ekonomiska pohtiken.

När det gäller de avtalsviUkor som bankerna använder gentemot konsu­menterna bör beaktas att konsumentens förhandlingssituation ofta, särskilt i samband med långivning, är svag och alt konsumentens möjUgheter att påverka väsentliga lånevUlkor är små. Från konsumentskyddssynpunkt finns därför ett stort behov av en effektiv vUlkorsgranskning av bankernas lånevillkor. Också i fråga om de villkor som bankerna använder i sin inlånings- och notariatverksamhet är det angelägel alt en granskning sker. Intresset av att skydda de enskilda bankkundernaykonsumenlerna måste dock aUtid vägas mot insättarkollektivets krav på skydd för de medel som anförtrotts banken. Vidare måste penning- och kreditpolitiska aspekter beaktas. Det ankommer enligt nuvarande ordning på bankinspektionen att göra denna avvägning. Som nämnts gäUer inte avtalsvillkorslagen för ban­kerna utan inspektionen utför sin avtalsvillkorsgranskning med stöd av bestämmelser i banklagstiftningen om en sund utveckling av bankverksam­heten.

I samband med tiUkomsten av avlalsviUkorslagen logs frågan upp om bankomrädet borde undantas från lagens tUlämpning. Chefen för justitie­departementet konstaterade att de speciellt inrättade tillsynsmyndighe­terna på bank- och försäkringsområdena redan var behöriga att granska och meddela föreskrifter om innehåUet i avtalsformulär. Han ansåg det därför naturligt att de särskilda inspekfionsmyndigheterna ocksä i fortsätt­ningen anförtroddes denna uppgift. Beträffande bankverksamheten ansågs att man särskilt måste beakta det intresse som de penningvärdande myn­digheterna kan ha av att kunna anlägga speciella penningpolifiska aspekter på villkoren för bankernas kreditgivningsverksamhet (prop. 1971:15 s. 69). Då avtalsvillkorslagens tUlämpningsområde år 1977 utvidgades ansågs att undantaget för verksamheter som står under tiUsyn av bank- eller försäk­ringsinspektionen borde bestå (prop. 1976/77: 110 s. 36).

 

Prop. 1981/82:180                                                  112

Enligt min mening är det - med hänsyn till att avtalsvillkorsgranskning­en hänger infimt samman med inspektionens övriga tillsynsarbete - natur­ligt och rationeUt att bankinspektionen handhar denna uppgift. Inspektio­nen har de särskilda kunskaper och resurser som behövs för att kunna göra en samlad bedömning av hur konsumentskyddet på detta område bör utformas för att kunna förenas med banklagstiftningens och den kredit-politiska lagstiftningens krav. Jag anser därför i likhet med banklagsutred­ningen och de remissinstanser som yttrat sig i denna fråga att granskningen av bankernas avtalsvillkor också i framtiden bör ankomma på bankinspek­tionen.

Vid sin granskning har bankinspekfionen tillämpat principerna i avlals­viUkorslagen och har mot denna bakgmnd förhandlat med bankerna om utformningen av skuldebrevsformulär och även andra formulär som har avseende på bankernas verksamhet gentemot konsumenterna. Kontakter har därvid tagits med konsumentverket. Jag förutsätter att sådana kon­takter kommer att tas även i fortsättningen. Konsumentverket bedriver vUlkorsgranskning inom vitt skilda områden. Verket har därigenom byggt upp gransknings- och förhandUngsmtiner, erfarenheter av standardavtal m.m. Det är angeläget att de båda myndigheterna fortlöpande utbyter erfarenheter och diskuterar uppkommande frågor och således etablerar ett nära samarbete. Genom ett sådant samarbete möjliggörs också en enhetlig bedömning av olika avtalskonstmktioner. Frågan om formerna för samar­betet återkommer jag fill.

De synpunkter jag framfört i fråga om bankemas avtalsvillkor kan i stort sett anläggas också på de villkor som kreditaktiebolagen, hypoteksinsfitu­ten, fondbolagen och fondkommissionsbolagen använder mot konsumen­terna. Även här måste det göras en avvägning mellan konsumentskydds­intresset och de krav som de för dessa företag gällande lagarna samt den kreditpolitiska lagstiftningen stäUer. Enligt min mening bör därför bankin­spektionen också på dessa områden handha avtalsvillkorsgranskningen. Jag biträder alltså banklagsutredningens förslag även i denna del.

Vad gäller finansbolagen omfattas de som tidigare nämnts av avtalsvUl-korslagens tillämpningsområde. Delta innebär att det ankommer på konsu­mentverket att granska de avtalsvillkor som finansbolagen använder gent­emot konsumenterna. Emellerfid kan också bankinspektionen med stöd av tillsynsbestämmelserna i lagen (1980; 2) om finansbolag ingripa mot finans­bolagens avtalsvillkor. Vid tillkomsten av lagen framhöll föredraganden att det inte var lämpligt att avtalsvillkorslagen skulle upphöra att gälla för finansbolagen utan dessa bolag borde t. v. alUjämt omfattas av denna lag. Slutlig ställning i frågan borde nämligen tas först sedan banklagsutredning­ens förslag till gränsdragning mellan bankinspektionen och konsumentver­kets tillsynsområden förelåg (prop. 1978/79:170 s, 37).

Vid granskningen av de avtalsvillkor som finansbolagen fillämpar måste den enskilde konsumentens intressen alltid vägas mot det övergripande

 

Prop. 1981/82:180                                                                113

intresset samhället har av att finansbolagen kan fullgöra sina åtaganden. Även kredilpoliliska aspekter måste beaktas. Lagen (1974:922) om kredit-politiska medel är tillämplig pä finansbolagen. Härigenom kan fi­nansbolagens kreditgivning påverkas av riksbankens kredilpoliliska ätgär­der.

Lika litet som i fråga om bankernas och de andra kreditinsfilutens verksamhet är det en rationell ordning att finansbolagens verksamhet granskas i samma avseende av olika myndigheter. Visserligen synes några direkta olägenheter med den dubbla tillsynen hittills inte ha uppstått, men det finns givetvis risk för att de två myndigheterna fattar sinsemellan oförenliga beslut. Det slutliga resultatet av en konsuments anmälan kan komma att skifta beroende på liU vilken myndighet han vänder sig.

Del synsätt som anlagts i fråga om de andra insfilul som står under bankinspektionens fillsyn gäller också för finansbolagen. Jag delar bank­lagsutredningens uppfattning att bankinspektionen har de bästa fömtsätt­ningarna att göra en samlad bedömning av hur konsumentskyddet bör utformas på ifrågavarande område för att kunna förenas med övriga berör­da intressen. Genom att lägga granskning av finansbolagens avtalsvillkor på bankinspektionen uppnås den uppenbara fördelen att inspektionen fär det totala ansvaret för avtalsvillkorsgranskningen inom hela sitt fillsyns-område. Jag förordar alltså att allt ansvar för tillsynen över finansbolagens avtalsvillkor läggs på bankinspektionen. Detta bör enligt min mening ske genom att all verksamhet som stär under tillsyn av bankinspektionen undantas från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde.

Milt förslag innebär att de finansieringsföretag som inte omfattas av lagen om finansbolag, dvs. inte är finansbolag, även i fortsättningen kom­mer att vara föremål för konsumentverkets avlalsvillkorsgranskning enligt avtalsvillkorslagen. Med hänsyn till den intresseavvägning som enligt det fömt sagda måste göras når det gäller finansbolagen kan bankinspektio­nens avtalsvillkorsgranskning leda till resultat som inte år direkt tillämpliga på de finansieringsföretag som inte omfattas av lagen om finansbolag. Som banklagsutredningen framhållit är det angeläget att myndigheterna sam­råder sä att finansieringsföretagen dock så långt möjligt behandlas på likartat sätt, oberoende av om företagen slår under inspektionens eller konsumentverkels fillsyn.

Banklagsutredningens förslag till lagteknisk lösning i avtalsvillkorsdelen innebär att bestämmelser motsvarande generalklausulen i avtalsvillkorsla­gen förs in i banklagarna. Bestämmelserna skall ses som en närmare precisering av bankinspektionens allmänna tillsynsskyldighet enligt de s.k. sundhetsparagraferna.

Jag anser att den föreslagna lösningen år mindre lämplig, eftersom den kan ge det orikfiga intrycket att det är samma typ av prövning hos bankin­spektionen som hos konsumentverket och marknadsdomstolen. Som jag tidigare framhåUit finns det en vikfig principiell skillnad, däri att bankin-8   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  114

spektionens prövning är mera komplex och omfattar en sammanvägning av flera ohka intressen.

Granskningen av bankernas och övriga berörda kredilinsfituts och fond­bolags avtalsvillkor skall ske enligt samma principer och med samma inriktning som f.n. gäller. Enligt min mening saknas därför anledning att nu ändra gällande bestämmelser i lagarna eller i förordningarna för de olika instituten utan avtalsviUkorsgranskningen bör ske med slöd av de s.k. sundhetsparagraferna i dessa lagar eUer förordningar. Vad gäller kreditak­tiebolagen saknas visseriigen f.n. en sädan sundhetsparagraf. Detta har emellertid inte så stor betydelse. De ägs av bankerna eller av staten, som därigenom har ett betydande inflytande i sådana bolag. Vidare har bank­lagsutredningen i uppdrag aU göra en översyn av lagen (1963:76) om kreditakfiebolag (Dir. 1980:58). När resultatet av utredningens arbete före­ligger fär en anpassning göras sä att lagen i ifrågavarande hänseende stämmer överens med de övriga lagarna för de förelag som står under bankinspektionens tillsyn.

Bankernas marknadsföring omfattas som redan nämnts av marknadsfö­ringslagen. Vid marknadsföringslagens tillkomst berörde man inte uttryck­ligen frågan humvida verksamheten under bank- och försäkringsinspek-tionernas tillsyn borde omfattas av lagen. Anmälningar enligt marknadsfö­ringslagen inkommer till tillsynsmyndigheten, konsumentverket, främst från enskilda konsumenter men även frän den regionala och kommunala konsumentvägledningen och från banker som för fram synpunkter på sina konkurtenters marknadsföring. Konsumentverket bevakar också banker­nas marknadsföring genom sin allmänna granskning av pressreklamen. Främst rör ärendena påståenden om särskilt förmånliga in- eller utlånings­villkor, marknadsföring av notarialQänster saml vissa typer av kombina­tionserbjudanden.

Bankernas marknadsföring skiljer sig, som utredningen framhållit, inle på något avgörande sätt från den som andra företag i näringslivet bedriver. Liksom dessa marknadsför bankerna sin verksamhet genom annoriser och säljfrämjande åtgärder i form av kombinationserbjudanden m. m. De kon­sumentproblem som kan vara förknippade med bankernas marknadsföring är också i stort sett av samma slag som på andra områden. Jag har därför uppfattningen att marknadsföringsåtgärder på bankområdet i stort sett kan bedömas enligt samma gmnder och på samma sätt som inom näringslivet i övrigt. I regel kan dock bedömningen underlättas och bli säkrare om myndigheten har en ingående kännedom om bankverksamhet.

Det finns emellertid ett samband mellan marknadsförings- och avlalsvUl-korsfrägor. Vilseledande eller oklar presentation av avtalsviUkor omfattas av marknadsföringslagen. Presentationen av ett avtalsvillkor kan emeller­tid ha betydelse för prövningen enligt avtalsvillkorslagen. Avtalsvillkor kan framstå som oskäliga, om de presenteras på ett vilseledande sätt så att konsumenterna fär en felaktig bild av deras innebörd. Presentationen och

 

Prop. 1981/82:180                                                  115

det sätt på vilket vUlkoret är ägnat att uppfattas fär alltså betydelse vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt. Delta innebär att bankin­spektionen i samband med avtalsvillkorsgranskningen också måste ägna uppmärksamhet åt bankernas marknadsföring. Granskningen av banker­nas marknadsföringsåtgärder har därför ett naturligt samband med bankin­spektionens tillsynsfunktion i övrigt. Genom sin allmänna tillsyn över bankerna har inspekfionen automatiskt goda möjligheter att nära och fort­löpande följa bankernas marknadsföring. Inspektionen har hela tiden be­fattning med bankärenden. Bankområdet är däremot en i förhällande till andra områden liten sektor för konsumentverket, som därför inte torde ha möjligheter att lika systematiskt inrikta sina resurser på bankernas mark­nadsföring. Dessa omständigheter talar för att liUsynen över bankernas marknadsföring bör flyttas över till bankinspektionen.

Mot utredningsförslaget att flytta över tillsynsfunktionen till bankin­spektionen har invänts att det skulle bryta den enhetlighet i rättsfillämp­ningen som är följden av att konsumentverket bevakar marknadsföringen i aUmänhet. Del har också invänts alt olika regelsystem skulle gälla för bankerna och bankernas dotterföretag, nämligen såvitt avser bankernas egna finansbolag och andra dotterföretag som stär under bankinspektio­nens tillsyn. Vidare har framhållits alt förslaget leder till att olika regelsy­stem kommer att gälla när banks Qänster marknadsförs både av banken direkt gentemot konsumenten och av tredje man, vanligen ett säljföretag, som förmedlar bankQänsten. Kritik har även riktals mot alt marknadsfö­ringslagens straffbestämmelser inte blir tillämpliga på bankerna.

Nu nämnda situation uppstår om utredningens förslag genomförs och bankerna således undantas.från marknadsföringslagens fillämpningsområ­de, samfidigt som bestämmelser motsvarande generalklausulerna i mark­nadsföringslagen införs i banklagarna. Som jag anfört i fråga om avtalsvill­koren bör en sådan lagstiftningsmetod inte användas. Bedömningen av marknadsföringsåtgärder inom bankområdet kan såsom jag nyss sagt i stort sett ske pä samma grunder som inom näringslivet i övrigt. Enligt min mening bör man därför inte bryta sönder regelsystemet i marknadsförings­lagen utan låta bankerna omfattas av marknadsföringslagens tilllämpnings-område även i fortsättningen. Som jag avser alt utveckla närmare i det följande bör marknadsdomstolen pröva tvister om marknadsföring även på bankområdet.

Med den lösning jag nu angett torde befarade risker för en oenhetlig rättsfillämpning minskas. Visserligen sker en viss rättsbildning hos konsu­mentverket främst genom uppgörelser i enskilda ärenden och genom utfär­dandet av riktlinjer. Genom ett samarbete mellan myndigheterna kan dock omotiverade skillnader i rättstillämpningen undvikas. Vidare innebär min lösning att samma marknadsföringsregler kommer att gälla oavsett vem som marknadsför bankQänsten, Även marknadsföringslagens straffbe­stämmelser blir tilllämpliga på bankerna. Visserligen visar hittillsvarande

 

Prop. 1981/82:180                                                  116

erfarenheter all bankerna lojalt följt de anvisningar som lämnats dem av inspektionen, men av principiella skäl anser jag att bankerna inle bör vara undantagna från straffbestämmelserna i marknadsföringslagen.

Mot bakgmnd av det anförda biträder jag utredningens förslag att bank­inspektionen skall ha huvudansvaret för tUlsynen över bankernas mark­nadsföring. Jag förordar att inspektionen skall övervaka marknadsföringen med stöd av marknadsföringslagen. Jag avser att i del följande återkomma till bankinspektionens ställning som tillsynsmyndighet enligt marknadsfö­ringslagen.

Vad gäller den marknadsföring som bedrivs av kreditaktiebolagen, hy­poteksinstituten, fondbolagen, fondkommissionsbolagen och finansbola­gen kan i huvudsak samma synpunkter som jag anfört i fråga om bankerna anläggas. Jag förordar alltså alt bankinspektionen skall ha ansvaret för tillsynen över dessa företags marknadsföringsåtgärder och att marknadsfö­ringslagen även i fortsättningen skall äga tillämpning inom dessa områden.

Beträffande konsumentkredUlagen har som tidigare nämnts såväl konsu­mentverket som bankinspektionen möjlighet att ingripa mot de kreditinsti­tut som inte efterlever lagens bestämmelser om marknadsföring av kredit.

Även om några kompetenskonflikter meUan dessa myndigheter hUlills inle torde ha förekommit, innebär denna ordning, som riksdagens lagut­skott påpekade vid behandlingen i riksdagen av proposifionen fill konsu-mentkredifiag (LU 1977/78:5 s. 20), risker för sådana konflikter.

Den informationsskyldighet som förelagen åläggs enligt konsumentkre­difiagen utgör en närmare precisering av generalklausulerna om marknads­föring i marknadsföringslagen. Enligt vad jag tidigare sagt bör tillämpning­en av marknadsföringslagen sävitt avser kreditinstituten ankomma på bankinspektionen. I konsekvens härmed bör bankinspekfionen ensam an­förtros uppgiften alt övervaka att kreditinstituten fullgör informationsskyl­digheten i konsumentkreditlagen. Även tillsynen över alt kreditinsfituten följer konsumentkreditlagens övriga bestämmelser bör enligt min mening i fortsättningen ankomma på inspektionen. Jag biträder alltså utredningens förslag att bankinspektionen inom sitt tillsynsomräde skall ha det fullstän­diga ansvaret för tiUämpningen av konsumentkreditlagen. Till följd härav kommer inspekfionen ensam att ha befogenheter att ingripa mot kreditin­stitut eller fondbolag som inte efterlever bestämmelserna i konsumentkre­ditlagen. Nägon ändring i konsumentkreditlagen är alltså inte erforderiig för att genomföra mitt förslag i denna del.

3.2.8.3 Tillsynen på försäkringsområdet

På försäkringsområdet kan i likhet med vad som är fallet på bankområ­det inte enbart den enskilde konsumentens intressen beaktas vid utform­ningen av konsumentskyddet. Hänsyn måste tas fiU hela försäkringstagar-kollektivets, dvs. premiebetalarnas intressen, och till samhällets intresse av ett effektivt fungerande försäkringsväsende.

 

Prop. 1981/82:180                                                  117

Vad gäller försäkringsbolagens avtalsvUlkor ansågs det fidigare tvek­samt om försäkringsinspeklionen hade befogenhet att ingripa mot försäk­ringsbolagen beträffande utformningen av försäkringsvillkoren. I en lag­rådsremiss är 1961 (se prop. 1961: 171 s. 230) föreslogs ett fillägg till 282 § FRL varigenom styrelse och verkställande direktör i försäkringsbolag ålades ansvar för alt tiUämpade försäkringsvillkor var skäliga. Tillägget ströks dock i propositionen, sedan lagrådet hade framhållit att försäkrings­inspektionen redan enligt gällande rätt hade tillräckliga fillsynsbefogen-heter och således kunde ingripa när det gällde utformningen av villkor (prop. 1961:171 s. 306 och 309). Lagrådet hänvisade därvid till skälighets­principen och framhöll att en verklig kontroll humvida kostnaden för en försäkring är skälig inte torde kunna ske, om inte uppmärksamhet ägnas åt bl. a. försäkringsviUkorens utformning.

Att avtalsvillkorsgranskningen ingår i försäkringsinspeklionens tillsyns­befogenheter framgår numera direkt av 282 § 3 mom. FRL. I konsekvens härmed har försäkringsbolagens avtalsviUkor undantagits från avtalsvill­korslagens tilllämpningsområde (se prop. 1971: 15 s. 69). Vid en jämförelse mellan 282 § 3 mom. FRL och 1 § AVL framgår att avtalsvillkorslagen utgår ifrån vad som är oskäligt utifrån konsumentens synvinkel, medan del i försäkringsrörelselagen uppställs ett skälighetskrav som beaktar hela försäkringsbolagslagens regelkomplex. Detta innebär att granskningen inte kan inskränkas fill en prövning av om vUlkoren för en viss försäkring eller typ av försäkring framstår som i och för sig skäliga eUer oskäliga utan hänsyn måste las till denna övergripande skälighetsprincips mer långtgåen­de krav. Villkor som är förmånliga för konsumenterna kan exempelvis inle godtas om de leder till alt andra försäkringar, t. ex. företagsförsäkringar, belastas med kostnader som borde ligga på konsumentförsäkringar. VUl-korsgranskningen har också nära samband med soliditetsprincipen. Olämpliga avtalsvillkor kan inverka på försäkringsbolagens soliditet. Vid bedömningen av de avtalsvillkor som försäkringsbolagen tiUämpar kan alltså inle konsument- och näringsidkarintressen ensamma släUas mot varandra. Tillsynsmyndigheten kan ha att fatta beslut som går emot önske­mål gemensamma för försäkringstagare och försäkringsgivare, nämUgen om dessa önskemål skuUe ha konsekvenser som inte är förenliga med de krav på soliditet och skälighet som måste stäUas på försäkringsverksamhe­ten.

Med hänsyn till att avtalsvillkorsgranskningen således har ett så nära samband med försäkringsinspektionens centrala tillsynsfunktioner, dvs. kontrollen av att soliditets- och skälighetsprinciperna efterlevs, anser jag det nödvändigt att inspektionen också i fortsättningen handhar granskning­en av försäkringsbolagens avtalsviUkor. Som jag tidigare nämnt skall för-säkringsverksamhetskommittén i sitt fortsatta arbete överväga avialsvill-korsgranskningens inriktning. De avsteg från den nuvarande inriktningen som kan bU aktueUa kan dock inte bli av sådan art att nägon annan än

 

Prop. 1981/82:180                                                  118

inspektionen bör handha granskningen. Jag biträder alltså vad kommittén har föreslagit i denna del.

I prop. 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag förordade chefen för jusfitiedepartementet en intensifierad villkorsgranskning, särskilt i fräga om sådana försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Sedan propositionen framlagts för riksdagen i juni 1979 inleddes bland försäkringsbolagen ett omfattande översynsarbete beträffande försäkringsvUlkoren. I detta arbete har för­säkringsinspeklionen lagU del genom representanter i skilda arbetsgmp­per. Enligt vad jag inhämtat från inspektionen kommer framfida produkter att systematiskt fingranskas på ett mer inträngande sätt än vad som tidi­gare varit möjligt.

Konsumentverket har i kontaktfomm för försäkringsfrågor varit engage­rat i överläggningar angående vUlkorsutformningen. Jag utgår från att inspektionens granskning av försäkringsvillkoren också i framtiden sker i nära samarbete med konsumentverket och med utnyttjande av de erfaren­heter som verket har i fräga om viUkorskontroll pä konsumentomrädet i övrigt.

Försäkringsbolagens marknadsföring omfattas som framgått av det före­gående av bestämmelserna i marknadsföringslagen. Konsumentverket övervakar följaktligen försäkringsbolagens marknadsföring på samma sätt som inom övriga områden. Enligt konsumentverket är det sällan rena marknadsföringsfrågor som kommer in till verket. Oftast är del i samband med andra frågor som ett marknadsföringsärende aktualiseras, exempelvis med anledning av förfrågningar om inträffade skador. De flesta ärenden har lösts hos verket. Endast i ett faU har talan väckts vid marknadsdomsto­len.

Ocksä försäkringsinspekfionen har som tidigare nämnts befogenhet att ingripa mot försäkringsbolagens marknadsföring. Befogenheten grundar sig på inspektionens allmänna tillsynsplikt och bestämmelsen i 302 § FRL. Försäkringsbolagens styrelse och verkställande direktör åläggs enligt den­na paragraf alt övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Däri anges också att regeringen kan meddela närmare bestämmelser angående anskaffningsverksamheten och får också förordna att en särskild nämnd handlägger sådana frågor. Några sådana närmare bestämmelser har inte utfärdats. Inte heller finns det nägon sådan nämnd. I stället har försäk­ringsbolagen träffat s.k. anskaffningsöverenskommelser till uppfyllande av intentionerna bakom föreskrifterna i försäkringsrörelselagen. Anskaff­ningsöverenskommelserna ställer vissa kvalifikationskrav på ombuden. Exempelvis skall ett ombud kunna pä ett värdigt och lämpligt sätt utöva verksamheten. Anskaffningsöverenskommelserna innehåller också sär­skilda förpliktelser för bolagen, exempelvis att bolag inte får lämna försäk­ringstagare rabatt eller annan förmän som bolaget inte lämnar andra för-

 

Prop. 1981/82:180                                                  119

säkringstagare i motsvarande faU. Försäkringsbolagen har tillskapat en egen övervakningsorganisation i fråga om anskaffnings verksamheten. Svenska Försäkringsbolags förvaltningsnämnd övervakar verksamheten. Svenska Försäkringsbolags skiljenämnd prövar tvistefrågor beträffande överenskommelsens tillämpning eller tolkning. Försäkringsinspekfionen har ingripit mot såväl försäkringsbolagens marknadsföring som övriga anskaffningsfrågor.

Försäkringsinspektionen har ständigt befattning med försäkringsären­den och har alltså goda möjligheter att nära och fortlöpande följa försäk­ringsbolagens marknadsföring. Särskild vikt måste läggas vid alt anskaff­ningsverksamheten, som regleras i 302 § FRL, hänger intimt samman med marknadsföring i allmänhet. För konsumentverket är försäkringsområdet en relativt liten sektor och verket torde därför liksom på bankområdet inle ha lika lätt alt systematiskt inrikta sina resurser just på detta område. Försäkringsinspeklionen måste i sin granskning av försäkringsvillkoren beakta försäkringsbolagens marknadsföring. Som jag närmare utvecklat i fråga om bankerna finns nämligen ett nära samband mellan bolagens mark­nadsföring och avtalsvillkor. Ett marknadsföringsärende aktualiseras som jag nyss sagt vanligtvis i samband med förfrågningar angående inträffade skadefall m. m. När en försäkringskund anser sig ha blivit felaktigt behand­lad visar det sig ofta att problemet bottnar i bristande kunskap om försäk­ringens innebörd eller omfattning. Ibland kan det bero på alt kunden vilseletts av marknadsföringen. Den myndighet som skall granska försäk­ringsbolagens marknadsföring mäste därför vara väl insatt i försäkringsfrå­gor. Vad jag nu sagt talar för att inspekfionen bör anförtros ansvaret för tUlsynen.

Under remissbehandlingen har i princip samma invändningar gjorts som i fråga om banklagsutredningens motsvarande förslag att flytta tillsyns­funktionen från konsumentverket lill bankinspektionen. Således har mot vad kommittén föreslagit i denna del invänts att rättstillämpningen inle skulle kunna bli enhetlig. Ett annat regelsystem skulle komma att gälla för försäkringsbolagen än för försäkringsbolagens dotterföretag i de fall dessa inte är försäkringsbolag. Vidare skulle marknadsföringen bedömas enligt olika regelsystem, om försäkringsbolaget låter nägon annan ha hand om förmedUngen, eftersom ingripanden enligt marknadsföringslagen kan rik­tas mot en förmedlare. Kritik har även riktats mot att förslaget medför alt straffbestämmelserna och bestämmelsen om produktsäkerhet i marknads-. föringslagen inte blir tillämpliga på försäkringsbolagen.

För egen del anser jag i enlighet med den uppfattning jag redovisat i fräga om banklagsulredningens motsvarande förslag att en annan lagteknisk lösning än vad kommittén föreslagit är att föredra. Försäkringsbolagens marknadsföringsmetoder skiljer sig inte pä något avgörande sätt från de metoder som andra företag i näringslivet använder. Enligt min mening bör därför försäkringsbolagens marknadsföring omfattas av marknadsförings-

 

Prop. 1981/82:180                                                  120

lagen. Då vinner man att marknadsdomstolen kan pröva marknadsförings­frågor på försäkringsområdet. Härigenom tryggas en enhetlig rättslill-lämpning i principfrågor. Den nu angivna lösningen medför dessutom alt samma marknadsföringsregler kommer alt gälla oavsett vem som mark­nadsför försäkringen. Även bestämmelserna om straff och produktsäker­het i marknadsföringslagen blir tillämpliga på försäkringsbolagen. Vad gäller straffbestämmelserna visar visserligen hittillsvarande erfarenheter alt försäkringsbolagen följt de anvisningar som lämnats dem av inspektio­nen. Liksom i fråga om bankerna anser jag dock av principiella skäl att försäkringsbolagen inle bör vara undantagna frän straffbestämmelserna i marknadsföringslagen.

Beträffande bestämmelsen om produktsäkerhet har kommittén - med utgångspunkt i den lagtekniska lösning kommittén valt och med hänvisning till att försäkringsinspektionen kan ingripa med stöd av sin allmänna till­synsplikt — ansett att bestämmelsen inte behöver vara tillämplig på försäk­ringsbolagen. Med den lösning som jag nu kommit fram till kommer försäk­ringsbolagen emellertid i fortsättningen att omfattas av bestämmelsen om produktsäkerhet i marknadsföringslagen.

Jag biträder alltså kommitténs förslag att försäkringsinspeklionen ensam skall ha ansvaret för tillsynen över försäkringsbolagens marknadsföring. Jag förordar samma lagtekniska lösning som jag föreslagit för bankområ­det, innebärande alt försäkringsbolagen även i fortsättningen skall omfat­tas av marknadsföringslagens regelsystem. Jag återkommer till frågan om försäkringsinspekfionens ställning som tillsynsmyndighet enligt marknads­föringslagen.

Konsumentkreditlagen har en relativt liten betydelse inom försäkrings­området. Den tillämpas vid livförsäkring och vid lån tiU självrisk i samband med skada. Försäkringsinspektionens tUlsyn över att försäkringsbolagen följer lagens bestämmelser gäller närmast om bolagen iakttar de riktlinjer för information som har fastställts av inspektionen. Kopplingen i konsu­mentkreditlagen till marknadsföringslagen innebär att också konsument­verket kan ingripa mot bolag som inte fullgör informationsplikten. Som framgått av det föregående uppmärksammades vid lagens fillkomst att denna dubbla tillsyn kunde medföra olägenheter. Den nuvarande ordning­en kan därför betraktas som ett provisorium. Informationsbestämmelsen i konsumentkreditlagen utgör som redan nämnts en närmare precisering av innehållet i generalklausulen om informationsplikt i marknadsföringslagen. Jag har föreslagit att försäkringsinspektionen skall handha tillämpningen av marknadsföringslagen vad gäller försäkringsbolagen. Det är därför na­turligt att inspektionen också har huvudansvaret för tillämpningen av informationsbeslämmelsen i konsumentkreditlagen. Jag biträder alltså vad kommittén har föreslagit i denna del. Någon ändring i konsumentkreditla­gen krävs inle för att genomföra vad jag har föreslagit i denna del,

I konsumentförsäkringslagen regleras försäkringsbolagens skyldighet

 

Prop. 1981/82:180                                                  121

att informera om konsumenlförsäkringar både före tecknandet av försäk­ring, under försäkringsfiden och vid skada. Försäkringsinspektionen kan genom sin allmänna tillsyn ingripa mot försäkringsbolag som inle följer lagens bestämmelser. Inte bara den information som hör samman med marknadsföringen utan också den information som lämnas sedan försäk­ringen tagits, dvs. information som inte är marknadsföringsinriktad, berörs av marknadsföringslagens påföljds- och kontrollsystem. Konsumentverket kan alltså med stöd av marknadsföringslagen ingripa mot de försäkringsbo­lag som inle fullgör informationsskyldigheten enligt konsumentförsäk­ringslagen. Chefen för justitiedepartemenlet framhöll i prop. 1979/80:9 s. 38 om konsumentförsäkringslag m, m, att frågan om hur ansvaret för övervakningen slutligt skulle lösas fick anstå fill dess resultatet av försäk-ringsverksamhetskommitténs arbete förelåg. I avvaktan på detta borde dét enligt föredraganden ankomma på konsumentverket att i nära samarbete med försäkringsinspektionen förhandla med försäkringsbolagen om den närmare utformningen av informationsskyldigheten och att utforma behöv­liga riktlinjer. Sådana rikfiinjer har konsumentverket utfärdat (KOVFS 1981:3).

Även på detta område är den mest rationella lösningen enligt min mening att samla tillsynsbefogenheterna hos en enda myndighet. Informations­skyldigheten i konsumentförsäkringslagen handlar, såväl före som efter köp, om premier och andra försäkringsvillkor. Som kommittén framhållit hör därför tillsynen över att försäkringsbolagen fullgör sin informations­plikt enligt lagen på ett naturligt sätt samman med inspektionens övriga bevakning av försäkringsföretagen. Det är dessutom fråga om att tillämpa bestämmelser som utgör närmare preciseringar av innehållet i generalklau­sulerna enligt marknadsföringslagen. Del är därför följdriktigt alt inspek­tionen får svara för att informationsbestämmelserna i konsumentförsäk­ringslagen följs.

Mot bakgmnd av det sagda biträder jag kommitténs förslag att försäk­ringsinspekfionen bör ha ansvaret för tillsynen enligt konsumentförsäk­ringslagen. Med hänsyn fill att försäkringsinspeklionen enligt vad jag har föreslagU skall vara tillsynsmyndighet enligt marknadsföringslagen krävs inte nägon ändring i konsumentförsäkringslagen för att inspektionen en­sam skall ha befogenhet att övervaka att informationsplikten i lagen full­görs.

En viktig del av informationen fill konsumenterna består i s. k. basinfor­mation. Sädan information lämnas fill den övervägande delen av försäk­ringsbolagen själva. Det kan vara fräga om allmänt upplysande material om försäkringar eller andra närliggande områden, skattetabeller m, m.

I prop. 1961: 171 med förslag fill lag angående ändring i lagen om försäk­ringsrörelse framhöll föredraganden (s. 284 f) alt konsumentinformationen på försäkringsområdet i första hand, borde vara en uppgift för försäkrings­företagen. Föredraganden påpekade dock att det för samhället var viktigt

 

Prop. 1981/82:180                                                  122

att del informationsmaterial för vilket bolagen svarade kompletterades pä ett ändamålsenhgt sätt. Enligt föredraganden var det med de speciella problem som mötte och den särskilda sakkunskap som erfordrades naturli­gast att ansvaret för konsumentinformationen på försäkringsområdet an­förtroddes åt försäkringsinspektionen.

I statens konsumentråds försäkringsutrednings betänkande (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar framhölls återigen alt den produktinriktade informationen till större delen skulle produceras och distribueras av försäkringsbolagen. Utredningen föreslog dock alt konsu­mentverket skulle ha huvudansvaret för basinformationen. Chefen för handelsdepartementet delade utredningens uppfattning (1974 års stats­verksproposition, bil. 12, s. 49). Vid behandlingen av propositionen i riksdagen föranledde departementschefens synpunkter på konsumentin­formationen inle någon erinran (NU 1974:6 S; 15, rskr 62).

Försäkringsinspektionen skall enligt sin instruktion följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom försäkringsväsendet. Enligt lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rö­rande pris- och konkurrensförhållanden är försäkringsbolagen skyldiga att lämna inspektionen de uppgifter som behövs för alt främja de nämnda förhållandena. Inspektionen får alltså härigenom och även genom sin övri­ga tUlsynsverksamhet automatiskt kännedom om förhållandena inom för­säkringsväsendet. Med hänsyn lill inspektionens överblick över hela för­säkringsbranschens verksamhet och tiU den försäkringskunskap som in­spektionen besitter anser jag i likhet med kommittén alt försäkringsinspek­tionen bör överta konsumentverkets ansvar för kompletterande basinfor-mafion på försäkringsområdet. Jag förutsätter dock att informationsarbetet bedrivs i nära samverkan med konsumentverket.

Tillsynen över försäkringsbolagens skadereglering utövas av för­säkringsinspektionen. Denna tillsyn grundas i likhet med villkorsgransk­ningen på skälighetsprincipen. Som lagrådet uttalade i samband med granskningen av förslaget lill lag angående ändring i försäkringsrörelsela­gen (se prop. 1961:11 s. 306) måste nämligen vid bedömning av om kostna­den för en försäkring är skälig hänsyn tas tiU bl.a. hur behandlingen av försäkringsfallen är ordnad.

I 1974 års statsverksproposifion (bU. 12) förutsattes att inspektionen i samråd med konsumentverket skulle se över skaderegleringsgranskning­en. En sådan översyn har skett med hjälp av en arbetsgmpp med represen­tanter för de båda myndigheterna. Inspektionen lämnade är 1980 ett förslag fill regeringen enligt vilket det fömtsätts att inspektionen i stort sett skaU behålla tiUsynsfunktionen på området. I förslaget betonas särskilt att en systematisk granskning av försäkringsbolagens skaderegleringsmaterial ut­gör ett viktigt moment av försäkringsinspektionens tillsynsarbete. Arbets­gruppen rekommenderar att inspektionen skall beakta förslag från konsu­mentverket då granskningsområden bestämmes.

 

Prop. 1981/82:180                                                  123

Liksom försäkringsverksamhelskommiltén anser jag att försäkringsin­spektionen även i framfiden skall ha det odelade ansvaret för granskningen av försäkringsbolagens skadereglering. I sitt fortsatta arbete skall kommit­tén till vilken inspektionens förslag överlämnats göra en närmare översyn av försäkringsföretagens skaderegleringsverksamhet. Kommittén anser att lill dess översynen fullgjorts arbetsgruppens rekommendationer, som god­tagits av inspektionen, bör följas. Jag delar den uppfattningen.

För försäkringskonsumenterna är regleringen av de svära personska­dorna viktigast. Liksom kommittén vill jag betona viklen av att inspektio­nen nära följer trafikskadenämndens arbete för att kunna uppmärksamma dröjsmål och andra brister i bolagens skadereglering.

De synpunkter jag framfört i fräga om de svenska försäkringsbolagen kan i allt väsentligt anläggas på de utländska försäkringsföretagen. För­säkringsinspektionen kan med stöd av 25 § lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanslalt att driva försäkringsrörelse här i riket (LUF) kontrollera de utländska försäkringsföretagens avtalsvillkor, marknadsfö­ring, information och skadereglering. Som tidigare nämnts gäller dock inte skälighetsprincipen för de utländska försäkringsföretagen. Kommittén skall senare under sitt arbete överväga om skälighetsprincipen bör göras tillämplig pä dessa företag. Liksom kommittén anser jag att inspektionen även i fortsättningen bör ha huvudansvaret för tillsynen över de utländska försäkringsföretagens avtalsvillkor och skadereglering. För de utländska och svenska försäkringsbolagens marknadsföring och information gäller samma förutsättningar. Tillsynsfrågan på dessa områden bör därför lösas på ett Ukartat sätt. Jag biträder därför också kommittémajoritelens förslag alt inspektionen skall handha tillsynen över de ufiändska försäkringsföre­tagens marknadsföring och information. Lagtekniskt bör enligt min mening samma lösning som jag har föreslagit i fråga om de svenska försäkringsbo­lagen väljas.

Understödsföreningarna består av sammanslutningar av enskilda för inbördes bistånd. Alltefter verksamhetens art brukar understödsförening­arna indelas i pensionskassor, begravningskassor samt sjuk- och begrav­ningskassor. Understödsföreningarnas verksamhet regleras i lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). Understödsförening skall vara registrerad hos försäkringsinspektionen och stå under lUlsyn av den­na. Syftet bakom lagen om understödsföreningar är att skydda understöds­föreningarnas medlemmars intressen. I detta syfte har efter mönster från försäkringsrörelselagen införts krav på att medlemsavgifterna skall vara skäliga i förhållande till de förmåner av olika slag som föreningen tUlhanda­håller sina medlemmar och övriga förmånsberättigade (11 §).

I samband med registrering av en förening skall inspektionen granska att stadgarna där villkoren ingår uppfyller kravet på skälighet. Enligt min mening bör därför försäkringsinspekfionen handha fillsynen över under­stödsföreningarnas avtalsvUlkor. Jag biträder alltså kommitténs förslag i denna del.

 

Prop. 1981/82:180                                                  124

Understödsföreningarna får enligt 1 § UFL inte driva verksamhet affärs­mässigt. Inspektionen har för vissa föreningar som meddelar kapitalförsäk­ring utfärdat föreskrifter angående värvandet av nya medlemmar och möj­ligheten alt inom vissa gränser utge anskaffnings- och uppbördsprovision. Liksom kommittén anser jag huvudsakligen på de skäl jag anfört i fråga om försäkringsbolagen att försäkringsinspektionen även i fortsättningen skall handha övervakningen av understödsföreningarnas marknadsföring. Där­emot delar jag inte kommitténs uppfattning att man bör undanta under­stödsföreningarna frän marknadsföringslagens tillämpningsområde. Vis­seriigen har bestämmelserna i marknadsföringslagen - med hänsyn till att understödsföreningarna inte får driva verksamheten affärsmässigt - en­dast en begränsad betydelse på detta område, men av principiella skäl anser jag att understödsföreningarnas verksamhet liksom övrig försäk-ringsverksamhel bör omfattas av marknadsföringslagen. Jag avstyrker allt­så kommitténs förslag alt undanta understödsföreningarna från marknads­föringslagen och förordar att försäkringsinspeklionen med stöd av mark­nadsföringslagen skall övervaka understödsföreningarnas marknadsföring.

Regleringen av konsumentskyddet bör t. v. omfatta alla försäkringar som meddelas av försäkringsföretagen. SAF har anfört vissa skäl som kan tala för att arbetsmarknadsförsäkringarna undantas. I försäkringsverksam-hetskommitténs uppdrag ingår att överväga i vad mån sådana försäkringar skall undantas från försäkringsrörelselagens fillämpningsområde, I avvak­tan härpå bör enligt min mening undanlagsregler inte införas i konsument­skyddsdelen. Det finns alltså enligt min mening inte skäl att undanta de kollektivavtalsbundna försäkringarna.

Min genomgång av konsumentskyddsfrågorna på försäkringsområdet har medfört alt jag förordar att försäkringsinspektionen får svara för dessa frågor. Detta ligger i linje med den uppfattning man enades om vid en nyligen hållen konferens mellan tillsynsmyndigheterna för det enskilda försäkringsväsendet i Västeuropa. Därvid underslröks nämligen den le­dande roll som dessa myndigheter- i kraft av sin ingående kunskap om förhållandena i branschen bör ha på konsumentområdet (tionde konferen­sen september-oktober 1981).

3.2.8.4 Handläggningsregler

Vad jag har sagt hUlills innebär sammanfattningsvis att tillsynen över att kreditinstituten, fondbolagen och försäkringsföretagen följer den konsu­menträttsliga lagstiftningen bör ankomma på bank- resp. försäkringsin­spektionen. Kvar står frågan hur besluten i främst avtalsvillkors- och marknadsföringsärenden skall fattas. Härvidlag är det framför allt två modeller som har diskuterats. Den ena modellen — inspekfionsmodellen -innebär att beslut i konsumentärenden behandlas som övriga tillsynsbe­slut, dvs. talan mol inspektionens beslut kan av berörda företag föras hos

 

Prop. 1981/82:180                                                  125

regeringen. Den andra modellen - marknadsdomstolsmodellen - innebär att inspektionen fyller konsumentverkels/KO:s funktion med bl. a. rätt att föra talan i konsumentärenden.

När det gäller de avtalsvillkor som näringsidkarna använder mot konsu­menterna skulle det vara principiellt fiUtalande om villkoren bedömdes av marknadsdomstolen, oavsett inom vilket område villkoren förekommer. Situationen är emellertid mer komplicerad i bank- och försäkringsfrågor än på de flesta andra områden så till vida som konsument- och näringsidkar­intressen inte kan ensamma ställas mol varandra. Bedömningen av avtals­villkoren på bank- och försäkringsområdena kan i de flesta fall inte in­skränkas fiU en prövning av om viUkoren är oskäliga enligt avlalsviUkorsla­gen. Bank- och försäkringslagstiftningens speciella krav måste också beak­tas. Enligt min mening kan dessa krav bättre tillgodoses i ett administrafivt förfarande än i en judicieU ordning där beslut fattas på gmndval av vad de mot varandra stående parterna har anfört. TiU det sagda kommer att det många gånger torde vara svårt att avgränsa en avtalsvillkorsfråga från övriga frågor i ett tillsynsärende. Mot bakgrund härav biträder jag vad banklagsutredningen och försäkringsverksamhelskommittén har föreslagit i denna del, dvs. att bank- och försäkringsinspektionernas avgöranden i avlalsvillkorsfrågor skall kunna av berörda företag överklagas hos rege­ringen genom besvär. Sådana besvärsärenden torde inte annat än i enstaka fall komma upp till prövning hos regeringen.

När det gäller marknadsföringsfrågor pä bank- och försäkringsområdena är förhållandena andra än i avtalsvillkorsfrågor. Marknadsföringsfrågorna bör utan aUtför stora svårigheter kunna definieras och avgränsas från andra tillsynsfrågor. Nägra avgörande praktiska hinder föreligger därför inte att ha en annan ordning för överklagande av beslut i marknadsförings­frågor än i andra tillsynsfrågor.

Marknadsföringsfrågorna skall enligt vad jag förordat bedömas med utgångspunkt i marknadsföringslagen. Eftersom denna lag är uppbyggd kring generalklausuler, är möjligheterna att på förhand bedöma dess sak­liga innebörd och att förutse dess verkningar mer begränsade än när det gäller en lag som innehåller detaljerade bestämmelser och klart avgränsade rekvisit. Systemet med generalklausuler förutsätter alt tyngdpunkten i rättsbildningen ligger hos ell organ av domstolskaraklär. När marknadsfö­ringslagen infördes förutsattes således att de allmänt hållna generalklausu­lerna i lagen skulle konkrefiseras genom marknadsdomstolens praxis. Den rättsbildning genom praxis som marknadsdomstolen svarar för pä området är alltså ett viktigt komplement till lagen. I och med att kredifinstituten, fondbolagen och försäkringsföretagen skall omfattas av marknadsförings­lagen är det naturligt att prövningen av ärenden enligt denna lag sker i marknadsdomstolen och inte i administrativ ordning. Marknadsföringsfrå­gor är inte heller av den beskaffenheten att de alltid lämpar sig för prövning av regeringen. Det är som marknadsdomstolen påpekat inle lämpligt att

 

Prop. 1981/82:180                                                  126

gränsdragningen mellan kommersiell reklam och s.k. åsiktsannonsering ankommer på regeringen som besvärsinstans. Vid tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen uppkommer rättsliga problem av en art som lämpligen bör avgöras i domstolsmässiga former.

Jag vill i delta sammanhang erinra om Sveriges åtaganden enligt Paris­konventionen för industriellt rättsskydd (Sveriges överenskommelse med främmande makter 1970:60). Enligt artikel 10 bis i denna, som behandlar otillbörlig konkurrens inkl. otillbörlig marknadsföring är unionsland plik­tigt att tillförsäkra näringsidkare verksamt skydd mot illojal konkurrens. I artikel 10 ter har unionsländerna förbundit sig att tillhandahålla lämpliga rättsmedel för verksamt undertryckande av bl. a. sådana handhngar som avses i artikel 10 bis. Artikel 10 ter innehåller dessutom bestämmelser om talerätt för kooperationer och föreningar, som företräder berörda närings­idkare. Enligt min mening kan det ifrågasättas om inspektionsmodellen är förenlig med Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Mot bakgmnd av det anförda avstyrker jag vad banklagsutredningen och majoriteten i försäkringsverksamhetskommiltén har föreslagit i denna del och förordar att marknadsdomstolen även i fortsättningen skall vara sista instans i marknadsföringsfrågor inom bank- och försäkringsområdena. Detsamma bör enligt min mening gälla den marknadsföringsinriktade infor­mationen på dessa områden och den informafion som lämnas efter köp enligt konsumentförsäkringslagen.

Vad gäller talerätten ankommer det i dag på KO att föra lalan i mark­nadsdomstolen och att därvid hävda konsumentintressena. När det gäller marknadsföringsfrågor på bank- och försäkringsområdena skall enligt vad jag har förordat bank- och försäkringsinspeklionerna ha ansvaret för tiU­synen inom resp, områden. Enligt min mening talar detta för att dessa myndigheter också bör kunna uppträda i marknadsdomstolen. En sådan ordning är betydligt enklare och smidigare ån att KO skulle kopplas in i de marknadsföringsärenden som skall föras till domstolen. Från en del håll har ifrågasatts om inspektionens roll som tillsynsmyndighet kan förenas med den åklagarliknande funktion del innebär att föra talan i marknads­domstolen. För egen del tror jag inte att några nämnvärda olägenheter behöver uppstå om inspektionerna anförtros uppgiften att föra talan i förekommande fall. För det första skall givetvis inspektionsmyndigheter­nas uppgift att bevaka konsumentintressen enligt marknadsföringslagen utföras på ett objektivt sätt. För det andra är marknadsföringsområdel ganska väl avgränsat. Jag finner ingen anledning att anta att den objektivi­tet som inspektionerna har att iaktta på sina tillsynsomräden i övrigt skulle råka i fara eller sättas i fråga därför alt inspektionerna på marknadsförings-området hävdade konsumentintressena i marknadsdomstolen. Några stör­re svårigheter att hålla isär handläggningsformerna bör inte heller uppstå. Jag skall strax återkomma till handläggningen av marknadsförings­ärendena.

 

Prop. 1981/82:180                                                  127

Mot denna lösning skulle kunna invändas att den är ägnad att bryta sönder den processuella ordning som gäller på konsumenträttens område. Lika gärna borde, kan del hävdas, livsmedelsverket och andra myndighe­ter vars tillsyn berör en grupp näringsidkare ges ett övergripande ansvar för konsumentskyddet inom sitt område och i KO:s ställe få uppträda i marknadsdomstolen. Jag vill då framhålla alt bank- och försäkringsinspek­tionerna har en särställning i detta sammanhang. Inspekfionernas tUlsyn riktar sig mot vissa, klart avgränsade gmpper av bolag och andra företag samt omfattar nästan alla delar av den verksamhet dessa bedriver. Bl.a. har inspektionerna sedan många decennier haft att fiUvarata konsument­intressen pä sina resp. områden. Inga andra verk eller myndigheter torde ha fillsynsuppgifler av motsvarande art. Enligt min mening finns del därför ingen anledning att låta den föreslagna lösningen vinna efterföljd pä andra områden eller således alt befara att rådande system på konsumenträttens område kan komma att brytas sönder, om de båda inspektionerna ges behörighet att uppträda i marknadsdomstolen.

Mot bakgrund av del anförda förordar jag att det skall ankomma pä bank- och försäkringsinspeklionerna att i marknadsföringsfrågor som rör kredUinstituten, fondbolagen och försäkringsföretagen föra talan i mark­nadsdomstolen.

Vid handläggningen av marknadsföringsärenden på bank- och försäk-ringsinspekfionernas fiUsynsområden bör enligt min mening endast de regler som gäller för KO enligt marknadsföringslagen gälla för bank- och försäkringsinspektionerna i stället för de vanliga lillsynsreglerna. Detta innebär bl.a. att förbud och ålägganden enligt de tre generalklausulerna meddelas av marknadsdomstolen på talan av bank- eller försäkringsin­spektionen. Vidare innebär det alt i fall som inte är av större vikt fräga om förbud eller åläggande av bank- eller försäkringsinspektionen prövas ge­nom förbuds- och informationsförelägganden. Godkänns föreläggandet gäller det som förbud eller åläggande som har meddelats av marknadsdom­stolen. Bank- och försäkringsinspektionerna kommer alltså enligt mitt förslag att ha egen beslutsrätt på ifrågavarande område endast i fall som inte är av större vikt. Detta innebär också att beslut av inspektionen i marknadsföringsärenden får överklagas endast i den utsträckning som anges i marknadsföringslagen. Med hänsyn till att marknadsföringsfrå­gorna ganska väl bör kunna avgränsas frän andra tillsynsfrågor torde några egentliga problem inte behöva uppstå vid handläggningen hos inspekfio-nerna.

Mitt förslag innebär således att bank- och försäkringsinspeklionerna skall svara för handläggningen av marknadsföringsärenden inom sina re­spektive områden. Besluten fattas av styrelsen — vari inte ingår några företrädare för olika intressen - eller generaldirektören i enlighet med myndigheternas instmktioner. För KO gäller kravet att han skall vara lagkunnig (11 § lagen om marknadsdomstol m. m.). För inspektionernas del

 

Prop. 1981/82:180                                                  128

finns inte någon uttrycklig föreskrift av motsvarande innehåll. Vid utövan­det av sin tillsyn har inspektionerna alltid haft att fullgöra uppgifter som kräver ingående juridisk sakkunskap, I inspektionernas organisationer in­går och måste ingå juridiska enheter med lagkunniga befattningshavare, I den män en marknadsföringsfråga kräver att en lagkunnig befattningshava­re anlitas, t, ex. för alt ulföra talan i marknadsdomstolen, är del självklart att en sådan kommer att anförtros uppgiften. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs inle.

Vad jag nu har föreslagit bör lagtekniskt lösas så att det i marknadsfö­ringslagen förs in en föreskrift om att KO:s åligganden enligt marknadsfö­ringslagen fullgörs av bank- eller försäkringsinspeklionen när det gäller marknadsföringsfrägor som rör sädana företag vars verksamhet slår under tillsyn av bank- resp. försäkringsinspektionen. Dessutom bör i lagarna för kreditinstituten, fondbolagen, försäkringsrörelselagen, lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt all driva försäkringsrörelse här i riket och lagen om understödsföreningar införas bestämmelser i tillsynskapillen en­ligt vilka det framgår att marknadsföringsfrägor handläggs enligt reglerna i marknadsföringslagen. En följdändring i lagen om marknadsdomstol är också erforderlig.

3.2,8,5 Övriga frågor

Jag vill betona att vad jag har föreslagit i tillsynsfrågan endast innebär att huvudansvaret för allt konsumentskydd inom tillsynsomrädena samlas hos bank- resp. försäkringsinspeklionen. Härigenom förändras inte konsu­mentverkets uppgift alt i enlighet med sin instruktion stödja konsumen­terna och förbättra deras ställning på marknaden. De allmänna principer och synpunkter konsumentverket hävdar på konsumentskyddets område bör även i fortsättningen i väsentlig omfattning slå igenom bl.a. när det gäller lämpliga former för information till allmänheten. Jag utgår ifrån att samarbetet mellan inspektionerna och konsumentverket vid tiUämpningen av den konsumenträttsliga lagstiftningen fortsätter. Särskilt inom avtals-, villkors- och marknadsföringsområdena är det viktigt att inspektionerna samråder med konsumentverket innan avgöranden fattas av mer principiell innebörd. Det är också betydelsefullt som jag tidigare sagt att inspektioner­na tillgodogör sig konsumentverkets allmänna erfarenheter och kunskaper i konsumentfrågor. Enligt min mening bör det ankomma pä de berörda myndigheterna alt själva bestämma formerna för samarbetet. Jag delar dock försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att det s. k, kontakt­forum för försäkringsfrågor bör bibehållas. Med hänsyn till alt försäkrings­inspekfionen föreslås få huvudansvaret för konsumentskyddet på försäk­ringsområdet anser jag i likhet med kommittén att inspektionen i stället för konsumentverket i fortsättningen bör utse ordförande och svara för att behövUga sammankomster kommer till stånd.

Med tanke på de goda erfarenheter som finns från kontaktforum för

 

Prop. 1981/82:180                                                               129

försäkringsfrågor anser jag i likhet med banklagsutredningen att ett sådant samarbetsorgan bör bildas för bankinspektionens tillsynsområde. Del får ankomma på bankinspektionen att ta initiativ till bildandet av organet, alt utse ordförande och att svara för sammanträdesverksamheten, I samar­betsorganet bör - förutom personer frän inspektionen och konsumentver­ket - ingå representanter för bankerna och företrädare för andra instituts­grupper som står under bankinspektionens tillsyn.

Banklagsutredningen har som jag tidigare nämnt tagit upp frågan om hur konsumenttvisler på bankområdet bör prövas. Allmänna reklamations­nämnden prövar f. n. inle sådana tvister. 1 prop, 1979/80: 114 om verksam­heten vid allmänna reklamationsnämnden framhöll föredraganden (s, 16) att denna avgränsning borde gälla även för framtiden. Vid behandlingen av propositionen i riksdagen föranledde denna inställning inte någon erinran (NU 1979/80:55), Mot bakgrund härav anser jag i likhet med banklags­utredningen att den nuvarande ordningen för prövningen av konsument­tvister på bankområdel bör bestå och att det inte. såsom allmänna rekla­mationsnämnden föreslagit, finns anledning att ytterligare utreda denna fräga.

Finansbolagens förening har i sitt remissyttrande över banklagsutred­ningens betänkande hemställt alt finansbolagen undantas frän kreditupp­lysningslagens (1973: 1173) tillämpningsområde.

I direktiven (Dir 1980:24) för utredningen om kontokort framhöll före­draganden att frågan om kreditupplysningar lill och från finansbolagen skall omfattas av kreditupplysningslagen övervägs inom jusliliedeparle-mentel. Utredningen borde dock på grundval av sitt utredningsarbete närmare pröva vad som bör gälla i fråga om konlokortsföretagens möjlig­heter att få och utbyta information om kreditmissbruk m, m, I prop, 1980/ 81: 10 om ändring i kreditupplysningslagen, m.m. förordade chefen för justitiedepartemenlel att finansbolagen inle heller i fortsättningen borde omfattas av undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar mellan banker och andra kreditinrättningar. Behovet av en effektiv kreditupplys­ning hos finansbolagen borde enligt föredraganden kunna tillgodoses ge­nom möjligheten till dispens, åtminstone i avvaktan på kontokortsutred­ningens arbete. Riksdagen antog förslaget (NU 1980/81:30 rskr 429), Mot bakgrund härav anser jag att frågan om finansbolagens ställning enligt kreditupplysningslagen bör tas upp till ny prövning först efter det att kontokortsutredningen har lagt fram sitt förslag,

3,2.8.6 Lagändringar

Vad jag har föreslagit i det föregående föranleder ändringar i marknads­föringslagen. avlalsviUkorslagen. lagen om marknadsdomstol m.m, och lagarna för kreditinstituten, dvs, även fondkommissionsbolagen, samt fondbolagen, lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt all driva försäk­ringsrörelse här i riket och lagen om understödsföreningar samt en särskild 9    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                                130

bestämmelse i 19 kap, FRL, Hänvisningarna från konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen till marknadsföringslagen gör all man inle behöver ändra i konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen. eftersom inspeklionsmyndigheterna får befogenheter direkt i marknadsfö­ringslagen.

4   Ikraftträdande och följdlagsliftning

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den I januari 1983, Förslag angående lagens ikraftträdande och förslag till övergångsbestämmelser och följdändringar i annan lagstiftning kommer - på grundval av försäkrings­rörelseutredningens betänkande (Ds E 1981: 11) Följdlagsliftning lill en ny lag om försäkringsrörelse - all läggas fram senare,

5   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom ekonomideparlementel upprättats förslag lill

1.    försäkringsrörelselag.

2.    lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

3.    lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill­kor,

4.    lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m,m,,

5.    lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

6.    lagom ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

7.    lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.

8.    lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

9.    lag om ändring i lagen (1963:76) om kredUakfiebolag,

 

10.   lag om ändring i akiiefondslagen (1974:931),

11.   lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

12.   lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoleksföreningar,

13.   lag om ändring i lagen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.

14.   lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsan­slalt att driva försäkringsrörelse här i riket,

15.   lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar.

Vid upprättande av lagförslagen har samråd ägt rum med chefen för handelsdepartementet såvitt gäller 2 och 4 och med chefen för justitiede­partementet såvitt gäller 3,

Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 8'.

' Bilagan med lagförslagen har uteslutits här. Förslagen är - med undantag av 2 kap, 6 §, 4 kap, 11 §, 8 kap, 6 § och 21 kap, 1 § försäkringsrörelselagen, 11 § lagen om marknadsdomstol m, m, och reglerna om ikraftträdande av lagändringarna -likalydande med förslagen i propositionen.

 

Prop. 1981/82:180                                                               131

6    Specialmotivering

1 kap. Inledande bestämmelser

Kapitlet innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde och vissa för försäkringsbolagen grundläggande regler, inklusive en koncern-definition,

1 § Försäkringsrörelse fär drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fält tillstånd (koncession) till delta enligt denna lag, om inle annat följer av 2 § eller av 10 § Qärde stycket.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket och 3 § FRL samt I kap, I § första stycket och 4 § utredningsförslaget. Bestämmelsen i 3 § FRL om försäkringsregister har flyttats lill 20 kap, 1 §,

Enligt första stycket får endast försäkringsbolag driva försäkringsrö­relse. Enskilda personer får således inle meddela försäkringar yrkesmäs­sigt. Av 2 § framgår att försäkringsverksamhet dock också kan förekomma vid sidan av försäkringsrörelselagen.

Försäkringsbolagen är associationsrättsligl av två slag, försäkringsaktie­bolag och ömsesidiga försäkringsbolag, 1 försäkringsaktiebolag är aktie­ägarnas möjligheter all ta ut vinst ur verksamheten begränsade som en följd av försäkringsrörelselagen. De livförsäkringsaktiebolag som bedriver direkt livförsäkringsrörelse delar inte ut nägon vinst till aktieägarna och har tagit in bestämmelser om detta i bolagsordningarna, 1 dessa bolag gär således allt överskott tillbaka lill försäkringstagarna i form av återbäring. Denna praxis är en följd av livförsäkringsverksamhetens konsekventa inriktning på försäkringstagarnas intressen (jämför prop, 1961:171 s, 60),

De ömsesidiga försäkringsbolagen ägs av sina försäkringstagare. När det gäller direkta sakförsäkringar är försäkringstagarna ömsesidigt ansvariga för vederbörande bolags förpliktelser. Försäkringstagarnas ansvarighet är emellertid ofta begränsad, t, ex, till nägra årspremier.

För att driva försäkringsrörelse fordras det tillstånd, koncession, Sädan meddelas av regeringen efler en granskning som huvudsakligen sker i försäkringsinspektionen. När tillståndet meddelas fastställs samtidigt bo­lagsordningen och — om bolaget avser alt meddela livförsäkringar eller därmed försäkringstekniskl jämställda andra personförsäkringar eller sak­försäkringar för längre tid än tio år - dessutom grunder för sådana försäk­ringar. Koncessionsprövningen är dels formell, dvs, del kontrolleras att bolagsordningen och grunderna är i överensstämmelse med försäkringsrö­relselagen, dels materiell på så sätt att det prövas om den planerade rörelsen är "behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet", se 2 kap, 3 §, Koncession meddelas inle för

 

Prop. 1981/82:180                                                                132

försäkringsrörelse i allmänhet utan är regelmässigt begränsad till en viss eller vissa särskilda försäkringsgrenar. Redan existerande bolag kan få koncessionen utökad till andra försäkringsgrenar, se 2 kap. 4 S andra stycket.

Försäkringsrörelselagen reglerar drivandet av försäkringsrörelse. Be­greppet försäkringsrörelse är emellertid inte definierat i gällande lag. Det har överlämnats ål rättstillämpningen alt med ledning av allmänt språk­bruk och allmän uppfattning avgöra vad som förstås med uttrycket driva försäkringsrörelse. I en del fall kan del vara oklart om en viss verksamhet skall anses falla under försäkringsrörelselagen eller inte. Enligt gällande lag kan regeringen pröva denna fråga endast när ett företag söker konces­sion alt driva försäkringsrörelse, 1 övrigt är det allmän domstol som avgör om en viss verksamhet faller under försäkringsrörelselagen eller inte. Frågan kommer under domstols prövning i form av mål om ansvar för olaga bedrivande av försäkringsrörelse efler åtal av allmänna åklagaren. Ett uppmärksammat exempel på en sådan oklarhet är frågan om Aktiebola­get Volvo kunde anses driva försäkringsrörelse genom att i samband med försäljningen av olika personbilstyper la på sig ansvaret för i huvudsak samma risker som täcks av vagnskadeförsäkring. Genom dom av högsta domstolen (NJA 1958 s, 536) är det klarlagt alt en garantigivning av denna typ inle berörs av försäkringsrörelselagen, I betänkandet SOU 1960:11 undersökte 1958 års försäkringssakkunniga möjligheten alt i lagtext eller lagmoliv ge en närmare definition av begreppet drivande av försäkringsrö­relse men fann det inte möjligt alt göra någon klar och entydig definition av begreppet "driva försäkringsrörelse".

Regeringen har uppdragit åt försäkringsverksamhetskommittén att över­väga om inte en definition av försäkringsrörelse bör införas i försäkrings-rörelselagen.

Utredaren har med hänsyn till här angivna förhållanden avstått från att försöka definiera begreppet "driva försäkringsrörelse",

Svea hovrätt har anfört all den finner det påkallat att frågan om en definition prövas innan utredarens förslag genomförs och att - i den mån det är möjligt alt åstadkomma en sådan definition - denna inarbetas i den nya lagen. Skulle detta visa sig vara omöjligt synes enligt hovrättens mening ett förprövningssystem böra övervägas. Försäkringsinspektionen skulle från fall till fall, även utan samband med koncessionsprövning, få avgöra om viss verksamhet är att hänföra till försäkringsrörelse i lagens mening. Straff för olaga försäkringsrörelse skulle följa endast i sädana fall där inspektionen förklarat verksamheten utgöra försäkringsrörelse men vederbörande likväl fortsätter verksamheten utan att ha fält koncession. Ett.alternativ skulle vara att kriminaliseringen slopas och ersätts med vitesförelägganden.

För egen del vill jag framhålla att det givelvis vore en fördel, om en användbar definition av begreppet försäkringsrörelse nu kunnat ges i före-

 

Prop. 1981/82:180                                                  133

varande paragraf eller dess motiv. Det har emellertid som framgått visat sig vara svårt att åstadkomma en sådan definition. Ulan ytterligare utred­ning torde en godtagbar definition inle kunna uppställas. Uppdrag att överväga en definition har lämnats lill försäkringsverksamhelskommittén. Den oklarhet som råder i praxis om vad som skall anses vara försäkrings­rörelse kan inte avhjälpas snabbare, om man skulle vänta med all genom­föra den anpassning av försäkringsrörelselagstiftningen varom här främst är fråga. Jag anser det inle påkallat att för den förhållandevis korta tiden fram till dess lagstiftning kan ske på grundval av kommitténs arbete föreslå att ett särskilt förprövningssystem införs eller att ansvaret för drivande av olaga försäkringsrörelse slopas.

Försäkringsinspektionen är den centrala myndighet som för hela landet har hand om tillsynen över försäkringsbolagen. En bestämmelse härom finns i andra stycket. Inspektionen skall verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (19 kap, 1 §), Vidare skall det för registrering enligt försäkringsrörelselagen eller andra författningar föras ett försäkringsregis­ter hos försäkringsinspeklionen. Den löpande tillsynen över försäkringsbo­lagens verksamhet sker med beaktande av reglerna i 19 kap. samt varje bolags bolagsordning och grunder om sådana finns. Bolagen är skyldiga all fortlöpande ge in vissa uppgifter till försäkringsinspektionen (19 kap. 3-6 §§).

2 § Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.

Särskilda bestämmelser finns om utländska försäkringsföretags rätt att driva försäkringsrörelse här i landet.

Paragrafen motsvarar 349 § och I S andra stycket FRL samt I kap, 9 S och I § andra stycket utredningsförslaget. Försäkringsverksamhet som drivs enligt andra författningar än försäkringsrörelselagen är den verksam­het som drivs av understödsföreningar enligt lagen (1972:262) om under­stödsföreningar, av allmänna försäkringskassor enligt lagen (1962; 381) om allmän försäkring och lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och av erkända arbetslöshetskassor enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsför­säkring. När det gäller utländska försäkringsföretags verksamhet i Sverige regleras denna i lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanslalt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Försäkringsrörelselagen är inte heller tillämplig på försäkringsanstalter som staten har inrättat. Denna undantagsbestämmelse anses dock inte omfatta det fallet att staten äger aktierna i ett försäkringsaktiebolag,

I gällande lag har ocksä undanlagils sådana s,k, sockenbolag som inte driver brand- eller sjöförsäkring. De undantagna sockenbolagen skall dock göra anmälan och lämna uppgifter angående sin verksamhet i enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar. Med sockenbolag avses ömsesidiga

 

Prop. 1981/82:180                                                  134

bolag för försäkring av egendom pä landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, om del omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar. Med härad likställs tingslag i de orter där benämningen härad inte förekommer (349 § första stycket d) och andra stycket FRL). De från lagen undantagna sockenbolagen är i huvudsak bolag för husdjursför­säkring. Enligt utredarens förslag skulle de f.n. endast anmälnings- och uppgiftsskyldiga sockenbolagen undantas från den nya lagen i övergångs­bestämmelserna till denna. Deras anmälnings- och uppgiftsskyldighel skul­le dock finnas kvar. Skulle nya sockenbolag inrättas kommer de som utredaren påpekar dock att - i likhet med nuvarande sockenbolag som driver brand- eller sjöförsäkring - falla under I kap, 10 § Qärde stycket. Enligt min mening bör emellertid de nuvarande sockenbolagen för hus­djursförsäkring vilka fortfarande bör vara anmälnings- och uppgiftspliktiga inte regleras i övergångsbestämmelserna. Liksom övriga sockenbolag kan de istället med stöd av 1 kap. 10 § Qärde stycket regleras på i sak samma sätt som f, n.

De särskilda föreskrifter som finns i 346 S FRL för Stockholms stads brandförsäkringskontor har ingen motsvarighet i lagförslaget. Motsvaran­de föreskrifter avses i stället ingå i övergångsbestämmelserna till den nya lagen,

I 347 § FRL finns vissa särbestämmelser för ränte- och kapitalförsäk-ringsanstalterna som annars har att följa samma regler som vanliga ömsesi­diga livförsäkringsbolag. Några särbestämmelser anses inte längre behöv­liga för dessa anstalter,

3 § Ett försäkringsbolag får inle driva annan rörelse än försäkringsrö­relse, om det inte finns särskilda skäl för det.

Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkringsrörelse som avser annat än personförsäkring.

Paragrafen motsvarar 2 § I mom, och 2 mom, första stycket FRL samt I kap, 2 § första och tredje styckena utredningsförslaget. Någon motsvarig­het till 1 kap, 2 § andra stycket utredningsförslaget har inte medtagits.

I första stycket ges uttryck ål en av försäkringsrörelselagstiftningens grundläggande principer, nämligen all försäkringsbolagen inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

I bolagsordningen får emellertid föreskrivas alt ett försäkringsbolag skall driva också annan rörelse, om det finns särskilda skäl för det. Försäkrings­bolagen har i praxis medgetts driva en annan rörelse endast i sådana fall där det kan anses föreligga garantier för att rörelsen i fräga drivs i försäk­ringstagarnas intresse. Försäkringsbolagen har i allmänhet fått ta in be­stämmelser i bolagsordningarna om rätt alt uppföra bostads-, kontors- och affärsfastigheter, som är avsedda att utgöra en varaktig kapitalplacering, att utföra databehandling eller hyra ut maskintid i datoranläggningar för att

 

Prop. 1981/82:180                                                               135

pä ett ändamålsenligt sätt kunna utnytQa sin personal och sina maskiner. Förbudet är inte direkt tillämpligt på de fall där försäkringsbolag önskar driva annan verksamhet i dotterbolag. Här krävs dock tillstånd lör försäk­ringsbolagets aktieinnehav i dotterbolaget enligt 336 S FRL, se 7 kap, 17 S i förslaget. I praxis har därvid krävts att verksamheten i dotterbolaget har viss anknytning till försäkringsverksamheten. Försäkringsinspektionen har t. ex. medgivit skadeförsäkringsbolag tillstånd alt inneha aktier i bolag som utövar bilreparationsverksamhet.

Vad Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört om att medgiven annan verksamhet bör kunna vara vinstgivande kan jag ansluta mig lill. Det förhållandet att en verksamhet kan förväntas ge vinst bör således enligt min mening inte utesluta, att garantier anses föreligga för att verk­samheten Qänar försäkringstagarnas intresse.

Av andra stycket framgår den pä försäkringsrörelseområdet rådande specialitets- eller separationsprincipen. Gällande lag innebär att både di­rekt och indirekt livförsäkring kan förenas med annan försäkring än per­sonförsäkring endast om det finns särskilda skäl för det. Särskilda skäl har ansetts föreligga om ett skadeförsäkringsbolag har velat meddela indirekt livförsäkring, dvs. äterförsäkring av livförsäkringar som eit livförsäkrings­bolag meddelar. När det gäller direkt livförsäkring har del i praktisk koncessionspolitik inte förekommit att sådan försäkring har fått förenas med annan försäkring än personförsäkring. Det har nämligen inle funnits något behov av alt kunna förena direkt livförsäkring med annan försäkring än personförsäkring i samma bolag. Förslaget innebär ett ovillkorligt för­bud mot att med direkt livförsäkring förena nägon annan försäkring än personförsäkring. När del gäller livåterförsäkring innebär förslaget att denna försäkring får förenas med annan försäkring än personförsäkring utan att det behöver finnas särskilda skäl. Koncessionsprövningen bör alltså ske utan den särskilda inskränkning som gällande lag innehåller.

Enligt 2 § 2 mom, andra stycket första meningen gällande lag (Vad nedan i denna lag särskilt stadgas ,,,) omfattar specialitetsprincipen inte personförsäkringar av annat slag än livförsäkring. Detta undantag har inte tagits med i förslaget. Beträffande den närmare innebörden av ändringen fär jag hänvisa lill vad som anförs under 5 §.

§ 4 Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäkrings­rörelse uteslutande eller sä gott som uteslutande avser personförsäkring (livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring). Andra bolag är skadeförsäkringsbolag.

Paragrafen motsvaras av 1 kap, 2 § Qärde stycket i utredningsförslaget och har inte någon direkt motsvarighet i gällande lag.

Definitionen av Uvförsäkringsbolag överensstämmer med 30 § 4 mom, kommunalskattelagen (1928: 370), Med personförsäkring avses här liksom enligt nämnda lagrum livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, av-

 

Prop. 1981/82:180                                                                136

gångsbidragsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Detta innebär bl, a, att, utöver försäkringsbolag som driver direkt livförsäkringsrörelse, för­säkringsbolag, som uteslutande eller sä gott som uteslutande ger annan personförsäkring än livförsäkring, och försäkringsbolag som praktiskt ta­get helt ägnar sig åt livåterförsäkringsrö.rclse, blir att bedöma som livför­säkringsbolag. För närvarande är det endast ett litet fätal bolag som uteslu­tande meddelar annan personförsäkring än livförsäkring.

Nu angivna bestämning av livförsäkringsbolag och personförsäkring överensstämmer i huvudsak med hittillsvarande tillämpning av försåk­ringsrörelselagen. Det bör dock påpekas att uttrycket personförsäkring i försäkringsavtalslagen (1927:77) endast avser livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. All annan försäkring kallas där skadeförsäkring. Försäkringsavtalslagen är föremål för översyn av försäkringsrättskommit­tén. Kommittén som bl.a, har att överväga terminologifrågan har ifråga­satt om inte förutsättningarna för en samordning av språkbruket i de berörda lagarna bör undersökas och förutsatt att ytterligare överväganden och samråd i frågan kommer att ske, innan försäkringsrörelselagen får sin slutgiltiga utformning. Jag delar kommitténs uppfattning så till vida att jag anser att frågan om samordning av språkbruket bör övervägas, när kom­mittén slutfört sitt arbete.

De livförsäkringar som livförsäkringsbolagen meddelar kan delas upp i grundbundna och grundfria livförsäkringar. Med grundhunden livförsäk­ring avses försäkringar för vilka det finns av regeringen eller försäkrings­inspektionen stadfästa grunder för beräkning av premier enligt 2 kap, 6 S punkt I, Övriga livförsäkringar är grundfria, 1 gällande lag finns inte någon uttrycklig föreskrift om indelning i gmndbundna och grundfria livförsäk­ringar. Jag har inte funnit anledning att föreslå en sådan i den nya lagen.

En förutsättning för att en livförsäkring skall kunna meddelas som grundfri försäkring är alt livförsäkringen meddelas för dödsfall för en lid av längst fem är eller mol en premie som är beräknad och bestämd för högst fem år i sänder. Om dessa förutsättningar föreligger kan dispens ges frän lagens bestämmelser om livförsäkring (I kap, 10 § första stycket). En sådan försäkring benämns då i enlighet med vad som nyss angivits grundfri livförsäkring, I den mån utformningen av dispensen inle föranleder något annat, skall lagens bestämmelser för annan försäkring än livförsäkring tillämpas för sädan grundfri livförsäkring. Med stöd av en sådan dispens driver numera de flesta bolag grupplivförsäkring ulan stadfästa premie­grunder.

Det förhällandet att livförsäkringsreglerna inte skall tillämpas på den grundfria livförsäkringen får dock inte tolkas så att ett försäkringsbolag med koncession för annan försäkring än personförsäkring skulle kunna fä koncession för grundfri direkt livförsäkring. Någon ändring av gällande rätt innebär inte förslaget i detta avseende utan sådan livförsäkring skall fortfarande fä meddelas endast av livförsäkringsbolag.

 

Prop. 1981/82:180                                                               137

De försäkringsbolag som inte kan hänföras till livförsäkringsbolagen är skadeförsäkringsbolagen. Indelningen i livförsäkringsbolag och skadeför­säkringsbolag har framför allt betydelse för redovisningsbestämmelserna.

5 § Bestämmelserna om livförsäkring gäller också i fråga om personför­säkringar av annat slag. De behöver dock inte tillämpas för sådana person­försäkringar som har meddelats antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäk­ringsbolag, skall den dock i delta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livför­säkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 2 kap, 3 och 4§§, 7 kap. 9 och 11§§. 8 kap. 18§, 14 kap. 25-28§§ saml 19 kap, 3 och 4§§.

Paragrafen vars första stycke motsvarar 2 § 2 mom, andra stycket FRL och i övrigt saknar motsvarighet i gällande lag har sin motsvarighet i 1 kap. 3 § utredningsförslaget.

Den nu gällande föreskriften alt livförsäkring inte utan särskilda skäl får förenas med annan försäkring än personförsäkring har inte gällt för s, k, lång personförsäkring av annat slag än livförsäkring, för vilken lagens regler om livförsäkring i övrigt skall tillämpas. Skadeförsäkringsbolag har på gmnd av detta undantag kunnat erbjuda personförsäkring, t, ex, barn­olycksfallsförsäkring med premieåterbetalning och reseolycksfallsförsäk­ring för vilka premierna varit bestämda för längre tid än fem år och för vilka de särskilda bestämmelserna om livförsäkring har gällt. Endast barn­olycksfallsförsäkringen finns nu kvar i dessa bolag. Denna har en fast premie för 25 år. Nyteckningen av försäkringsformen upphörde emellertid år 1955, vilket innebär att några nya försäkringsfall inte kan inträffa efter år 1980. Undantaget medförde också alt skadeföfsäkringsbolag fick driva skadelivränterörelse, som enligt gällande lag räknas som livförsäkringsrö­relse. Förslaget innebår den ändringen i gällande lag alt de bolag som driver annan s. k. lång personförsäkringsrörelse inte skall få förena denna med annan försäkringsrörelse än personförsäkring. Någon övergångsbe­stämmelse torde inte behövas eftersom försäkringsformen enligt vad som nu sagts inte längre förekommer i skadeförsäkringsbolag,

I fräga om personförsäkringar som anges i första stycket andra meningen får försäkringsbolagen välja mellan att tillämpa livförsäkringsreglerna eller reglerna för skadeförsäkring. Undantaget, som tillkom år 1961 (se prop. 1961:171 s. 208), avser i huvudsak sjuk- och olycksfallsförsäkring. Gräns­dragningen överenstämmer med den som samtidigt infördes mellan livför­säkring som kan drivas utan grunder och annan livförsäkring, se 10 § i detta kapitel. Avsikten var bl. a. att underlätta tillkomsten av kombinerade enhetsförsäkringar, vilket bedömdes värdefullt, särskilt inom gruppför­säkringsområdet.

 

Prop. 1981/82:180                                                                138

Vid 4 § har angetts att försäkringsbolag som uteslutande eller så gott som uteslutande meddelar andra personförsäkringar än livförsäkring skall räknas som livförsäkringsbolag. Detta gäller också om möjligheten till undantag enligt första stycket andra meningen förevarande paragraf ut­nyttjas.

Livräntor och sjukränlor, som utges som ersättning från skadeförsäk­ring, skadelivränta, anses vid tillämpningen av gällande lag tillhöra livför­säkringsrörelsen. Enligt andra stycket skall de skadelivränlor som hittills hört lill livförsäkring tillhöra sin "moder"-försäkring. Detta medför att livräntor kan föras till säväl livförsäkring som till skadeförsäkring.

Oavsett om en livränta tillhör livförsäkring eller annan försäkring än livförsäkring har säkerhetssystemet i gällande lag behållits. Delta framgår av tredje stycket. Liksom tidigare skall därför premiereservgrunder finnas - se 2 kap. 3 och 4 §§ - och det syslem för panlsällning av värdehandling­ar som enligt 7 kap, 9 och 11 §§ gäller för livförsäkring tillämpas. Försäk­ringstekniska utredningar och beräkningar skaU, som anges i 8 kap. 18§, utföras under överinseende av en aktuarie. Reglerna i 14 kap. 25-28 §8 om särskild administration vid konkurstillstånd eller likvidation är tillämpliga, liksom bestämmelserna i 19 kap. 3 och 4§§ om skyldighet att lämna upplysningar saml sända in vissa handlingar och uppgifter lill försäkrings­inspeklionen. Skadelivränlerörelsen skall inte redovisas som en egen verk­samhetsgren. En livränta skall hänföras till den gren i vilken det mot livräntan svarande försäkringsfallet har uppkommit. Skadelivräntan är en av flera ersättningsformer inom denna gren. Varje grens kostnader kom­mer på detta sätt tydligt till uttryck. Det förekommer i praktiken att en livränta sedan skadefallet inträffat inköps av ett skadeförsäkringsbolag i ett livförsäkringsbolag i samband med skaderegleringen, I detta fall blir livrän­tan att bedöma som livförsäkring,

6 §    I ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bola­gels förpliktelser.

Försäkringsaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Är aktiekapi­talet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda pä lika belopp.

Paragrafen motsvarar 8 § tredje stycket tredje meningen och 8 § första stycket första meningen FRL samt 1 kap, 5 § utredningsförslaget. Motsva­rande bestämmelser i aktiebolagslagen finns i 1 kap, 1 § första och andra styckena ABL. Paragrafen gäller endast försäkringsaktiebolag.

I första stycket slås det fast att delägarna i ett försäkringsaktiebolag inle svarar personligen för bolagets förpliktelser. Bestämmelsen i gällande lag att de aktieägare, som heh har betalt sina aktier, inte är skyldiga att göra några ytterligare fillskott har mönstrats ut utan att någon ändring i sak åsyftats. I likhet med gällande lag innebär bestämmelsen ett förbud mot att i bolagsordningen ta in bestämmelser om tillskottspliki. Däremot utgör

 

Prop. 1981/82:180                                                  139

bestämmelsen inte något hinder för att en aktieägare personligen förbinder sig att tillskjuta medel pä annat sätt än genom aktieteckning, t.ex, för att fylla en brist i aktiekapitalet och därigenom förekomma likvidation.

Enligt andra stycket skall ett försäkringsaktiebolags aktiekapital bestäm­mas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Någon minimigräns är inte - såsom däremot är fallet när del gäller allmänna aktiebolag - föreskriven. Aktiekapitalet skall anges i bo­lagsordningen (2 kap, 5 § p. II), Frågan om dess lämpliga storiek blir därmed föremål för prövning i samband med koncessionsprövningen. För­slaget innebär i likhet med nya aktiebolagslagen att aktiekapitalet kan utgöras av en enda aktie. Förslaget innebär också vissa andra skillnader i förhållande lill gällande lag. Dessa skillnader är betingade av nya regler i aktiebolagslagen. Regeln om att stiftarna skall vara skyldiga att teckna aktier har slopats liksom föreskriften om en undre gräns för en akties nominella belopp. Vissa bestämmelser i gällande lag har dessutom ut­mönstrats utan att någon ändring i sak har åsyftats. Del gäller reglerna om att aktiekapitalet skall bestämmas i svenskt mynt, att en aktie är odelbar mot bolaget och att bolaget är skyldigt att utfärda akliebrev. Förslaget innehåller inle heller i likhet med aktiebolagslagen några särskilda bestäm­melser om delning av aktier. En uppdelning av aktier kan emellertid genomföras genom en ändring av bolagsordningen,

7 § Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringslagarna, Återförsäkringstagare skall dock inle på grund av älerförsäkringen anses som delägare, I fråga om personförsäkring och återförsäkring svarar en­dast bolagets tillgångar för dess förpliktelser. För försäkringar av annat slag svarar delägarna personligen för bolagets förpliktelser ulan begräns­ning eller med begränsning till ett visst belopp.

Delägarnas ansvarighet får göras gällande endast på det sätt som före­skrivs i denna lag.

Med delägare avses i de följande kapitlen endast delägare i ett ömsesi­digt försäkringsbolag.

Paragrafen motsvarar väsentligen 168 § FRL och 1 kap. 6 § utrednings­förslaget. Den gäller endast ömsesidiga försäkringsbolag.

De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare. Försäkringstagar­na kan å ena sidan vara fordringsägare hos bolaget och är å andra sidan ömsesidigt ansvariga för bolagels förpliktelser. De nu nämnda grundsatser­na om delägarskap och ansvarighet i ett ömsesidigt försäkringsbolag kom­mer lill uttryck i denna paragraf Försäkringstagarnas ansvarighet är emel­lertid ofta begränsad, t, ex, lill nägra årspremier. Den personliga ansvarig-hel. som delägarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag kan ha, är subsidiär oavsett om den är obegränsad eller begränsad till ett visst belopp. Delägar­na kan därför inte sökas omedelbart för bolagets förpliktelser. Ansvarighe­ten kan göras gällande endast då bolaget visar sig sakna tillgångar som kan användas till läckande av en uppkommen förlust. Om skyldigheten att i

 

Prop. 1981/82:180                                                                140

bolagsordningen ange begränsad ansvarighet och den ordning i vilken personlig ansvarighet kan göras gällande finns det föreskrifter i 2 kap, 5 § p, 15,

Med delägarskap följer enligt huvudregeln en skyldighet att vidkännas uttaxering för att täcka förluster som kan uppkomma i rörelsen, Å andra sidan medför delägarskapet en rätt för delägaren att fordra att bolaget genom uttaxering skaffar sig medel för att kunna infria sina förpliktelser mol delägaren, om bolagets tillgångar inle förslår för att fullgöra avtalet med honom. En delägares skyldighet alt underkasta sig uttaxering korre­sponderar således med en rätt att kräva uttaxering. Från denna bestämmel­se föreskrivs det i denna paragraf undantag för återförsäkring och person­försäkring. Ett försäkringsbolag som återförsäkrar sig skall nämligen inle på grund av återförsäkringen anses som delägare. Delägarna är inte heller personligen ansvariga för bolagets förpliktelser i fräga om direkt meddelad personförsäkring; för dessa svarar endast bolagets tillgångar.

För skadelivränlerörelsen innebär bestämmelsen i 5 § andra och tredje styckena en ändring när det gäller delägarnas personliga ansvarighet i ömsesidiga försäkringsbolag. Enligt förslaget skall skadelivräntan tillhöra sin "moder"-försäkring. Delägarnas personliga ansvarighet för skadeliv­räntorna blir därför beroende av om skadelivräntans "moder"-försäkring tillhör personförsäkring eller annan försäkring. Är "moder"-försäkringen inte en personförsäkring kan uttaxering ske vid förlust. Det bör i samman­hanget påpekas att den som är berättigad lill en livränta pä grund av ett inträffat skadefall från ett ömsesidigt försäkringsbolag inle pä grund av detta anses som delägare i bolaget.

Tredje stycket har införts av framställningstekniska skäl, I de följande kapitlen används genomgående termen "aktieägare" för att beteckna del­ägarna i ett försäkringsaktiebolag och termen "delägare" för att beteckna delägarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag,

8 § Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital,
om det inte finns särskilda skal för det, Garanlikapitalet skall bestämmas
med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörel­
sen. Garantikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall åter­
betalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivan­
de. Om villkor för sådan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap, 4 §,

Paragrafen överensstämmer med 169 § FRL och 1 kap, 7 S utrednings­förslaget. Den gäller endast ömsesidiga försäkringsbolag. Endast sex av de ömsesidiga bolagen hade vid utgången av år 1980 kvarstående garantikapi­tal. Om garanlikapital finns del föreskrifter i 2 kap. 5,11-14, 16 och 17 §S, Till skillnad från gällande lag kan garanlikapitalet bara betalas in i pengar,

9 § Äger ett försäkringsbolag så många aktier eller andelar i en svensk
eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för

 

Prop. 1981/82:180                                                               141

samfiiga aktier eller andelar, är försäkringsbolaget moderbolag och den juridiska personen dotterföretag. Äger ell dotterföretag aktier eller andelar i en juridisk person i den omfattning som har angivils nu, är även den sistnämnda juridiska personen dotterföretag till moderbolaget. Delsamma gäller om aktierna eller andelarna ägs av moderbolaget och ett eller fiera dotterföretag tillsammans eller av flera dotterföretag tillsammans.

Har ett försäkringsbolag i annat fall på gmnd av aktie- eller andelsinne­hav eller garantiavtal eller något annat avtal ensamt ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är försäkringsbolaget moderbolag och den juridiska per­sonen dotterföretag.

Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

Försäkringsinspeklionen kan förordna all denna lags bestämmelser om koncerner skall tillämpas helt eller delvis på en grupp av försäkringsbolag, som inte utgör en koncern enligt bestämmelserna i första eller andra stycket, men som har gemensam eller i huvudsak gemensam administra­tion och företagsledning. Bolagen bestämmer själva vilket bolag som skall vara moderbolag. Underiåter bolagen att utse ell moderbolag, kan försäk­ringsinspeklionen utfärda föreskrifter om detta.

Första—tredje styckena i paragrafen överensstämmer i sak med 1 kap. 2§ aktiebolagslagen. I gällande lag motsvaras den av 333 § I mom. FRL och i utredningsförslaget av 1 kap. 8§.

Paragrafen gäller såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäk­ringsbolag. Båda dessa typer av försäkringsbolag kan vara moderbolag i en företagsgrupp. En fömtsättning för alt det skall föreligga en koncern både enligt gällande lag och enligt förslaget är alt moderbolaget är ett svenskt företag.

Enligt 333 § 1 mom. FRL kan ett koncernförhållande föreligga endast mellan svenska försäkringsbolag. Som dotterbolag eller koncernbolag anses här inte allmänna aktiebolag eller utländska företag.

Det nu föreslagna koncernbegreppet, som nära överensstämmer med aktiebolagslagens, innebär att inte endast svenska försäkringsbolag utan ocksä allmänna aktiebolag, ekonomiska föreningar, utländska försäkrings­bolag och andra svenska eller utländska förelag omfattas av koncernbe­greppet.

Enligt andra stycket skall moderbolaget ha dels ett bestämmande infly­tande över dotterföretaget, dels en betydande andel i resultatet av dess verksamhet. Uttrycket "en betydande andel" i resultatet ersätter det nuvarande "ett väsentligt intresse" i dotterförelagets "ställning och resul­tat". Svenska försäkringsbolags riksförbund har velat att denna formule­ring skulle behållas med hänsyn lill alt regeln omfattar inte bara försäk­ringsaktiebolag ulan även ömsesidiga försäkringsbolag. Före nya aktiebo­lagslagens tillkomst innehöll emellertid koncernregeln för allmänna aktie­bolag samma formulering som i 333 § I mom, FRL, När uttrycket byttes ut mot "en betydande andel" i resultatet avsågs ingen ändring i sak (jfr SOU 1971: 15 s, 124), "Andel i resultatet" torde få ges en tämligen extensiv

 

Prop. 1981/82:180                                                  142

tolkning. Koncernregeln för försäkringsbolagen har därför avfattats på samma sätt som för allmänna aktiebolag i del förevarande avseendet. Enligt min mening skall det inte behöva uppslå svårigheter när regeln tillämpas beträffande ömsesidiga bolag.

Med ett s. k. 50/50-bolag avses en juridisk person i vilken vardera av två juridiskt fristående ägarföretag har hälften av rösterna för samtliga akfier eller andelar och i vars angelägenheter ägarföretagen endast kan besluta gemensamt. Med 50/50-bolag jämställs en juridisk person som ägs av flera än tvä juridiskt fristående företag under förutsättning dels alt inget av ägarföretagen har röstmajorilet i del underordnade företagets angelägenhe­ter, dels att ägarföretagen i ett avlal har bestämt att de endast gemensamt kan besluta i det underordnade företagets angelägenheter. Det utmärkande för 50/50-bolag och företag som jämställs med dessa är att vart och ett av de överordnade företagen endast har en negaliv bestämmanderätt, dvs, en möjlighet alt utöva vetorätt i det underordnade företagets angelägenheter.

Alt 50/50-bolagen inte skall behandlas som koncernförelag följer av att i andra stycket inskjutils ordet "ensamt" före "ett bestämmande inflytan­de".

Det utvidgade koncernbegreppet medför alt den koncernredovisning som det åligger moderbolaget att lämna skall täcka - förutom den svenska försäkringsverksamheten - i dotlerbolagsform driven fastighetsförvalt­ning, reparafionsrörelse och försäkringsrörelse i utlandet. Koncernredo­visningen kommer t. ex. att omfatta försäkringsbolagens fastighetsinnehav både när fastigheterna ägs direkt och när de ägs indirekt. Motsvarande enhetlighet i redovisningen uppnås även för försäkringsverksamheten ut­omlands som ju kan drivas såväl direkt genom avdelningskontor som indirekt genom utländska dotterföretag.

Inom försäkringsbranschen förekommer ett långtgående samarbete mel­lan ömsesidiga försäkringsbolag (t.ex. Folksam liv — Folksam sak resp. Trygg - Hansa Sak - Hansa Trafik) vUket tar sig uttryck i en gemensam administrafion och företagsledning samt nästan identiska styrelser, Ingel av bolagen kan dock sägas ha ett bestämmande inflytande över de andra eller nägon del i deras resultat. För dessa försäkringsbolag som alltså ingår i en förelagsgrupp föreslår utredningen all försäkringsinspektionen skall få förordna att denna lags bestämmelser om koncerner skall gälla. Del van­liga är att ett ömsesidigt livförsäkringsbolag och ett ömsesidigt skadeför­säkringsbolag har en i huvudsak identisk ledning och gemensam organisa­tion. Ett av bolagen skall då ulses som moderbolag i koncernen. Försäk­ringsinspeklionen avgör om alla eller bara en del av bestämmelserna om koncerner skall gälla för företagsgruppen. Del fär förutsättas att inspektio­nen handhar denna prövning sä att jämförbara bolagsbildningar kommer att få arbeta på lika villkor.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har också pekat på all det i andra länder inte är ovanligt att moderbolaget i en försäkringskoncern är ett

 

Prop. 1981/82:180                                                                143

holdingbolag, som inte är försäkringsbolag, med ett antal försäkringsaktie­bolag som dotterföretag och att ett par svenska exempel på samma arran­gemang förekom på 1940- och 1950-lalen, Enligt riksförbundets mening borde försäkringsinspektionen kunna förordna att lagens bestämmelser om koncerner skall kunna gälla också för en sådan gruopbildning. I förslaget har inle öppnats möjlighet härför. Enligt förslaget 7 kap. 21 § kan i likhet med gällande lag 337 § försäkringsinspektionen med regeringens samtycke förelägga ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, som försäkringsrörel­selagen inte är tillämplig pä, att enligt inspektionens anvisningar avge en särskild redovisning över sädan intressegemenskap som föreligger mellan aktiebolaget eller föreningen ä ena sidan och ett försäkringsbolag å andra sidan. Eftersom en grupp försäkringsaktiebolag som ägs av ett holdingbo­lag dessutom underkastas aktiebolagslagens koncernregler, kommer beho­vet av redovisning och insyn sammantaget all enligt min mening tillgo­doses på ett tillfredsställande sätt. 1 sammanhanget kan nämnas att - om det med hänsyn till koncernens sammansättning eller av andra särskilda skäl är förenat med synneriiga svårigheter alt tillämpa aktiebolagslagens koncernregler — de undantag får göras vid koncernredovisningen som förhållandena kräver,

10 § I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och med­delas för en tid av längst fem år eller mol en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, fär undantag medges från bestämmel­serna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. I § och vinstutdelning i 12 kap. 2 § får dock undantag inte medges.

Avvikelser från denna lag fär medges i fräga om Qänstepensionsförsäk-ringar, i den mån avvikelserna är ändamålsenliga från allmän synpunkt, och i fräga om mottagna återförsäkringar, i den män det prövas skäligt.

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, fär sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning.

Om ett ömsesidigt försäkringsbolag har ett verksamhetsområde som är begränsat till viss del av riket och rörelsen är av ringa storlek, får sädana undantag från denna lag medges som föranleds av verksamhetens omfatt­ning och bolagets förhållanden i övrigt.

Medgivanden enligt första-Qärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av försäkringsinspeklionen.

Paragrafen motsvarar 345 § samt 349 § första stycket d) och andra stycket FRL och 1 kap, 10 § utredningsförslaget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspeklionen ges enligt paragrafen rätt att från fall till fall medge undantag eller avvikelser frän försäkringsrö­relselagen i fråga om vissa typer av försäkringar m.m.

Möjligheten att ge dispens enligt första stycket har utnyttjats i fräga om grupplivförsäkring och även viss individuell livförsäkring, I de flesta bolag kan sålunda grupplivförsäkring meddelas utan stadfästa grunder, I flertalet av dessa fall har nära nog generella dispenser beviljats, I den män mera

 

Prop. 1981/82:180                                                                144

begränsade dispenser skulle lämnas enligt delta eller övriga stycken i paragrafen måste det givetvis framgå av dispensen från vilka bestämmelser som försäkringsbolaget medges undantag eller avvikelser. Arbetsmarkna­dens Försäkrings AB har tagit upp frågan om förlängd giltighet av nu gällande dispenser. Dessa bör enligt min mening gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. För alt något tvivel inte skall råda om dispensernas fortsatta giltighet bör en uttrycklig bestämmelse härom tas in i övergångs­bestämmelserna.

Ett försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse föriorar inte sin karaktär av livförsäkringsbolag genom att bolaget enligt första stycket medges undantag eller avvikelse frän bestämmelserna om livförsäkring. Syftet med dispensmöjlighelen är främst att i fråga om tekniskt enkla former av livförsäkring såsom t. ex. grupplivförsäkring göra det möjligt för bolagen att driva denna rörelse utan de försäkringstekniska grunder som i allmänhet förbinds med livförsäkring. När man införde dispensmöjligheten avsäg man inte att dessa bolag skulle fä rätt att göra fondemission eller dela ut vinst. Fondemissionsförbudet i 4 kap. 1 S och förbudet mot vinstutdel­ning i 12 kap. 2 § bör därför gälla även för dessa bolag, 1 enlighet härmed har ett undantag från dispensrätten förts in i första stycket.

Enligt gällande lag är det förbehållet regeringen att medge avvikelser från försäkringsrörelselagens bestämmelser i fräga om Qänstepensionsför-säkringar och återförsäkringar. En möjlighet för regeringen att delegera denna uppgift till försäkringsinspektionen behövs emellertid för att inte regeringen skall belastas med ärenden som inle nödvändigtvis behöver prövas på regeringsnivå. Vad särskilt angår rätten att ge dispens i fräga om Qänstepensionsförsäkringarna förbehölls denna Kungl, Maj:t, när den in­fördes är 1948, med hänsyn till betänkligheter som framförts mot att man dispensvägen medgav avsteg från premiereservsyslemet (prop, 1948: 50 s, 259), Enligt min mening bör emellertid regeringen kunna delegera även i detta fall. Andra i7\'c/ce/jämfört med femte stycket i förslaget innehåller därför en delegalionsmöjlighet,

Försäkringsverksamhetskommittén har enligt sina direktiv att överväga möjligheten att undanta arbelsmarknadsförsäkringar från vissa regler i försäkringsrörelselagen. Jag är därför inte beredd att nu föreslå att dispens­rätten enligt andra stycket - såsom SAF och Folksam förordat - ut­sträcks att gälla sådana försäkringar. Eftersom skyldigheten att avge hel­ärsprognos, såsom framgår av den allmänna motiveringen, har utgått ur lagen föreligger inte längre den av Folksam påpekade svårigheten att lämna en helärsprognos innan premienivån har fastställts.

I utredarens förslag till sådan dispens som avses i tredje stycket har i överensstämmelse med gällande lag angetts all dispens kan lämnas när det gäller avvikelser om påkallas "med hänsyn till utländsk lag". Efler ett påpekande av Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttrycket änd­rats till "utländsk rätt eller rättstillämpning" för att det skall stå klart att

 

Prop. 1981/82:180                                                  145

avvikelser skall kunna medges, om del behövs för att försäkringsbolaget skall kunna anpassa sig efter förhållandena på de lokala försäkringsmark­naderna.

Dispensregeln i fiärde stycket fillkom år 1950, då de s. k. sockenbolagen för brand- och sjöförsäkring fördes in under försäkringsrörelselagen (SFS 1950:320). Anledningen till bestämmelsen var att sockenbolagens verk­samhet i allmänhet var okomplicerad och att vissa bestämmelser i försäk­ringsrörelselagen kunde vara onödiga och tyngande för dessa bolag. Dis­pensregeln utformades så att även de minsta läns- och häradsbolagen omfattades av denna. Formuleringen täcker också samtliga sockenbolag. Vid 2 § detta kapitel har i fråga om sockenbolagen för främst husdjursföi-säkring hänvisats till undantagsbestämmelsen i detta stycke. Bestämmel­sen bör enligt min mening utnylQas så, alt dessa sockenbolag åläggs endast en anmälnings- och uppgiftsskyldighet av samma slag som f n, Qämför 349§ andra stycket FRL),

2 kap. Bildande av försäkringsbolag

I detta kapitel regleras säväl försäkringsaktiebolagens som de ömsesi­diga försäkringsbolagens bildande.

1 §    Ett försäkringsbolag skall bildas av en eller flera stiftare. Stiftarna skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige eller svenska juridis­ka personer. Handelsbolag fär dock vara stiftare endast om varje obegrän­sat ansvarig bolagsman är svensk medborgare och bosall i Sverige, Den som är omyndig eller i konkurs kan inte vara stiftare.

Paragrafen motsvarar 5 och 167 §§ FRL och 2 kap. 1§ ABL. Den överensstämmer med utredarens förslag. Paragrafen gäller både försäk­ringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

När det gäller stiftare av försäkringsaktiebolag rådde överensstämmelse mellan den nu gällande regeln i försäkringsrörelselagen och den regel som fanns i 1944 års aktiebolagslag. Förslaget innebär en anpassning efter vad som nu gäller enligt den nya aktiebolagslagen. Liksom i den nya aktiebo­lagslagen upprätthålls i förslaget inte kravet enligt gällande försäkringsrö­relselag på minst tre sttftare. Vidare kan utom fysiska personer varje slag av svensk juridisk person vara stiftare. Däremot har i förslaget inte uppta­gits någon motsvarighet till den möjlighet som den nya aktiebolagslagen innehåller lill dispens från kravet att stiftare skall vara här bosatt svensk medborgare eller svensk juridisk person. Som nämnts vid 1 kap. är ut­ländska försäkringsföretags möjligheter alt driva verksamhet i Sverige särskilt reglerade.

Inte heller för de ömsesidiga försäkringsbolagens del behöver stiftarna enligt förslaget vara minst tre. Likaså kan olika slags juridiska personer vara stiftare, inte bara som f. n. fysiska personer, staten eller en kommun. 10   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  146

2 §    Stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen.

Betalningen för en aktie i försäkringsaktiebolag fär inle understiga del belopp på vilket aktien skall lyda (det nominella beloppet). Akfierna skall betalas med pengar.

Stiftama av ett ömsesidigt försäkringsbolag skall bestämma att ett visst antal försäkringar till minst ett visst sammanlagt belopp skall vara teck­nade, innan bolaget får anses bildat. Hänsyn skall därvid tagas till arten av den planerade rörelsen och till garantikapitalets storlek.

Paragrafens första och andra stycken motsvarar 8 § tredje stycket första och andra meningarna FRL och 2 kap. 2 § ABL samt 2 kap. 2 § i utredarens förslag. Första stycket gäller såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag och andra stycket endast försäkringsakfiebolag. Tredje stycket motsvarar 172 § FRL och 2 kap. 3 § i utredarens förslag. Stycket är bara tillämpligt på ömsesidiga försäkringsbolag.

I första stycket slås fast att stiftarna anger vUlkoren för bolagsbildning­en.

Motsvarighet tiU aktiebolagslagens bestämmelse om upprättande av en särskild stiftelseurkund saknas i försäkringsrörelselagen och i förslaget. Det har inte ansetts behövligt med hänsyn till den kontroll som konces­sionsförfarandet innebär och till att bolagsavtalet blir definitivt först sedan koncession beviljats.

Vid stiftande av ett försäkringsbolag skall obligatoriskt en bolagsordning och en teckningslista upprättas (2 kap. 3 och 7 §§). I dessa båda handlingar anges villkoren för bolagsbildningen.

Vad som skall betalas för en aktie får enligt andra stycket inte understiga aktiens nominella belopp. Betalningen skall här ske kontant. Betalning genom apport är, liksom enligt gällande rätt, inte tillåten (jfr däremot 4 kap. 2 § andra stycket och 3 § första stycket).

Om antalet och del sammanlagda beloppet av de tecknade försäkringar­na enligt tredje stycket skall bolagsordningen innehålla uppgifter, se 5 § 16 i detta kapitel.

3 § Stiftarna skaU upprätta en bolagsordning som skall underställas rege­ringen för stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för längre tid än tio år, skall dessutom särskilda regler (gmnder) för verksamheten upprättas enligt vad som sägs i 6§. Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra författningar saml om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagels verksamhet.

Om regeringen finner den planerade rörelsen behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckUng av försäkringsväsendet, stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och dämtöver till det löpande räkenskapsårets slut. Vid

 

Prop. 1981/82:180                                                  147

förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd tid gäller samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt bolag.

4 § Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt försäkringsinspekfionen all i rege­ringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principieU betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagels rörelse till en ny försäkrings­gren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vid prövningen av stadfästelsen samma regler gälla som vid stadfästelse av bolagsordning och gmnder för ett nytt bolag.

Paragraferna motsvaras av 4§ 1 och 2 mom. saml 166§ 1 och 2 mom. FRL samt 2 kap. 4 och 5 §§ utredarens förslag. Någon motsvarighet fill de formföreskrifter som finns i 4 § 3 mom. och 166 § 3 mom. FRL och som har karaktär av verkställighetsföreskrifler har inte tagils med (i utredarens förslag har föreskrifterna delvis utmönstrats, jämför 2 kap. 6§ i detta). Paragraferna saknar motsvarighet i aktiebolagslagen. De reglerar kraven för koncession och stadfästelse av bolagsordning och grunder för försäk­ringsaktiebolagen och de ömsesidiga försäkringsbolagen. Gmnderna (se 6§ detta kapitel) är till sin rättsliga natur att anse som ett komplement till bolagsordningen. Av praktiska skäl har det inte ansetts lämpligt alt tynga bolagsordningen med dessa efter hand alltmer omfattande regler om pre­mier och premiereserv m. m.

Enligt direktiven ingår det i försäkringsverksamhelskommitténs upp­gifter att överväga i vad mån systemet med grunder i nuvarande utform­ning kan behållas för framtiden. I viss utsträckning, sägs det, kan grunder­na länkas bli ersatta av tvingande civilrättslig lagstiftning om försäkringsta­garnas centrala rättigheter. I direktiven uttrycks viss tveksamhet om huru­vida systemet med gmnder är förenligt med den nya regeringsformens föreskrifter om normgivningsmaktens fördelning. Utredaren har därför tagit upp och diskuterat denna fräga.

Gmnderna är inte enbart ett komplement till bolagsordningen utan har vid sidan av detta en självständig betydelse. I grunderna regleras nämligen i vissa avseenden del pä försäkringsavtalet grundade rättsförhållandet mellan bolaget och dess försäkringstagare. Grunderna innehåller alltså även rent privaträtlsliga föreskrifter. Beträffande rätt lill återköp och fri­brev skall gmnderna ange under vilka förutsättningar sådan rätt föreligger. Likaså skall villkoren för belåning av försäkringsbrev hos bolaget anges. Gmnderna för verkan av premiedröjsmäl skall ange hur bolagets ansvarig-hel påverkas — t. ex. att försäkringen inte gäller eller att försäkringsbelop­pet i viss ordning sätts ned. Vidare skall det ges föreskrifter om när och hur försäkringsskyddet därefter eventuellt kan återupplivas. Tilldelning av återbäring är också ett ämne som skall regleras i grunderna.

 

Prop. 1981/82:180                                                                148

Grunderna kan, utan alt det särskilt avtalats, ändras utan försäkringsta­garnas hörande, dock inte så att premien höjs. Försäkringsbolagens nya allmänna försäkringsvillkor innehåller en hänvisning till gmnderna och att grunderna kan komma alt ändras. Det har hittills ansetts att detta avsteg från vedertagna principer beträffande förutsättningarna för ändring av avlal motiverats av de egenartade förhåUanden som är utmärkande för försäkringsavtalet.

Utredaren har funnit att bestämmelserna om grunder inte strider mot regeringsformens föreskrifter om normgivningsmaktens fördelning, efter­som beslut om gmnderna och ändring i dessa fattas av försäkringsbolaget självt samt regeringens eller försäkringsinpektionens stadfästelse av beslu­tet - i likhet med stadfästelsen av bolagsordningen - endast är en bekräf­telse av beslutet och inte nägon normgivning i regeringsformens mening. Liksom utredaren anser jag att del inte år fråga om normgivning. Regering­ens stadfästelse avser ju ett konkret fall så till vida som grunderna reglerar förhållandet mellan ett visst försäkringsbolag och dess försäkringstagare, Stadfästelsen kan därför inte likställas med meddelande av sådana generel­la föreskrifter som normgivning innebär.

Av i § tredje stycket framgår den s. k. behovsprincipen. Koncession för ett försäkringsbolag får meddelas bara om den planerade rörelsen är be­hövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkrings­väsendet. Del är således fräga om en kvantitaliv och en kvalitativ pröv­ning. Enligt försäkringsverksamhetskommitténs direktiv ingår det i dess uppdrag att undersöka om det finns anledning att avskaffa eller modifiera behovsprincipen. I förslaget har gällande lagregler om behovsprövning tagits in utan ändring i sak.

Utredaren har inte föreslagit någon ändring i den nuvarande ordningen för prövning av koncession och stadfästelse av bolagsordningen och gmn­derna.

Svea hovrätt har föreslagit att regeringen skall pröva enbart konces­sionsfrågan och att försäkringsinspektionen därefter får pröva frågan om stadfästelse av bolagsordningen och grunderna. Den senare frågan inrym­mer enligt hovrättens mening huvudsakligen rättsliga och tekniska pro­blem som knappast hör hemma pä regeringsplanet men som lämpar sig väl för fackmyndigheten på området att pröva. Inget hindrar heller enligt hovrättens mening alt regeringen får överlämna även frågan om beviljande av koncession i enklare fall åt försäkringsinspektionen.

För egen del anser jag att åtskilligt talar för vad hovrätten föreslagit. Frågan har emellertid ett sådant samband med den översyn av konces­sionsreglerna som försäkringsverksamhelskommitién nu genomför, att den bör behandlas först när kommitténs förslag lagts fram.

I sak överensstämmer de föreslagna båda paragraferna väsentligen med gällande rätt. Ett förtydligande har införts i 3 § tredje stycket av innehåll att en ansökan om förlängning av en tidsbegränsad koncession skall behandlas

 

Prop. 1981/82:180                                                               149

som en ansökan om koncession för ett nytt bolag (jämför 133 § första stycket och 231 § första stycket FRL samt prop. 1948:50 s. 327). En formföreskrift i nu gällande lag om att bolagsordningen och gmnderna skall vara försedda med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter har utmönst­rats ur förslaget. Detsamma gäller en föreskrift om alt en ansökan om förlängd koncession skall göras senast 16 månader före utgången av lö­pande koncession. Nu nämnda föreskrifter är av den art att de närmast har sin plats bland verkställighetsföreskrifterna.

Den nuvarande regeln i 133 § andra stycket och 231 § andra stycket att det är den ordinarie bolagsstämman som skaU besluta om förlängning av koncession återfinns i 9 kap. 15 § förslaget.

5 §    Bolagsordningen skall ange

för samtliga försäkringsbolag

1. bolagets firma,

2.    den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3.    föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återför­säkring,

4.    området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sverige,

5.    i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet,

6.    antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revi­sorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,

7.    sättet att sammankalla bolagsstämman,

8.    vUka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,

9.    de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst,

10.   i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring,
om det gäUer annan försäkring än livförsäkring,

för försäkringsaktiebolag

11.   aktiekapitalet eller, om delta utan ändring av bolagsordningen skall
kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maxi­
mikapitalet, varvid minimikapitalet inte fär vara mindre än en Qärdedel av
maximikapitalet,

12.   aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13.   garantikapitalet,

14.   regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,

15.   infill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,

16.   antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat.

 

Prop. 1981/82:180                                                  150

17.   vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande lill den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

18.   i vilken ordning garanterna skall betala in de tecknade garantibelop­pen samt

19.   om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut fill garantema och i vilken ordning garanlikapitalet skall återbetalas.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 7 § utredarens förslag. I förevarande paragraf anges samtliga obligatoriska bolagsordningsbestämmelser för för­säkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Gällande lag innehål­ler en uppräkning av sådana bestämmelser i bolagsordningen genom vilka man kan avvika frän lagen. I likhet med nya aktiebolagslagen finns inle någon motsvarighet fill delta i förslaget. Det innebär att i bolagsordningen kan införas alla slags bestämmelser under fömtsättning att bestämmelser­na i fråga inte står i strid med försäkringsrörelselagen eller andra författ­ningar.

TUl skillnad från gällande lag men i likhet med nya akfiebolagslagen föreskrivs i förslaget inle skyldighet för försäkringsbolagen att i bolagsord­ningen ange tiden för den ordinarie bolagsstämman. I 9 kap. 5 § i förslaget anges att ordinarie stämma mäste hållas inom sex månader från räken­skapsårels utgång. Den gäUande föreskriften att det skall anges i bolags­ordningen om annat räkenskapsår än kalenderår använts har inte tagits med eftersom enligt förslaget kalenderår i princip gjorts obUgatoriskt som räkenskapsår.

I utredarens förslag finns en punkt 11 om skiljeförfarande och en punkt 16 om sättet att lämna meddelanden i allmänhet till delägare, I försäkrings­rörelselagen finns föreskrifter på dessa punkter i 10 § 1 mom. första stycket andra punkten och 174 § första stycket första punkten samt 6 § första stycket 10 och 170 § första stycket 9. Dessa föreskrifter motsvarade bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag, vilka utmönstrades i den nya aktiebolagslagen. I konsekvens med detta har sä skett också i del förelig­gande förslaget.

Punkterna 1-10 avser samfiiga försäkringsbolag.

1. Punkten överensstämmer med gällande lag 6 § första stycket 1 och 170 § första stycket 1 FRL saml motsvaras av 2 kap. 4 § 1 ABL. För numeriskt bruk t.ex. i ADB-sammanhang individualiseras bolaget genom ett s.k. organisationsnummer, se 1 § lagen (1974:174) om idenlitetsbe-teckning för juridiska personer m.fl. Detta nummer behöver inte anges i bolagsordningen. Del bör däremot las in i det hos försäkringsinspektionen förda försäkringsregistret. I överensstämmelse med gällande lag skall, om bolagets firma skall registreras pä fiera språk, varje lydelse anges i bolags­ordningen enligt 17 kap. 1 §.

 

Prop. 1981/82:180                                                  151

2.    Punkten överensstämmer i sak med gäUande lag 6 § första stycket 6 och 170 § första stycket 4 FRL och motsvaras av 2 kap. 4 § 2 ABL.

3.    Punkten överensstämmer i sak med 6 § första stycket 2 och 170 § första stycket 2 FRL och motsvaras av 2 kap. 4 § 3 ABL.

4.    Punkten överensstämmer i sak med 6 § första stycket 3 och 170 § första stycket 3 FRL och saknar motsvarighet i aktiebolagslagen.

Det bör anmärkas att om verksamheten omfattar hela Sverige skall enligt gällande lag och förslaget 10 kap. 4 § minst en av revisorerna vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor.

5.    Punkten överensstämmer i sak med 10 § 1 mom. första stycket 4 och 174 § första stycket 2 FRL och saknar motsvarighet i aktiebolagslagen.

6.    Punkten motsvarar 6 § första stycket 7 och 170 § första stycket 5 FRL samt 2 kap. 4 § p. 6 ABL.

Enligt dessa punkter i försäkringsrörelselagen skall i förekommande fall sättet för utseendet av styrelseledamot, styrelsesuppleant, revisor och revisorssuppleant, som inte väljs av bolagsstämman, anges i bolagsord­ningen. En sädan regel finns i 8 kap. 1 § tredje respekfive 10 kap. 1 § första stycket av förslaget.

Enligt gäUande rätt skall det i bolagsordningen anges i vilken omfattning revisorerna skaU vara auktoriserade revisorer eller godkända revisorer. Denna fråga behöver inte längre regleras i bolagsordningen eftersom detal­jerade föreskrifter angående revisorernas kompetens i olika fall tagits in i 10 kap. 4 §.

7. Punkten motsvaras av 6 § första stycket 10 och 170 § första stycket 9
FRL samt 2 kap. 4 § 7 ABL.

Om tiden för vidtagande av kallelseåtgärder finns bestämmelser i 9 kap. 9 §, varför någon bestämmelse om detta inte längre behövs. I överens­stämmelse med nya aktiebolagslagen finns ingen bestämmelse om sättet för andra meddelanden till aktieägarna än kallelse tUl bolagsstämman.

8.    Punkten överensstämmer i sak delvis med 6 § första stycket 8 och 170 § första stycket 6 samt 2 kap. 4 § 8 ABL.

9.    Punkten överensstämmer delvis med 6 § första stycket 11 och 170 § första stycket 12 FRL och saknar motsvarighet i ABL. Orden "gmnder" som i försäkringssammanhang har sin speciella betydelse har bytts ut mot "regler" och "uppkommen vinst" har bytts ut mot "bolagets vinst". Bolagsstämmans rätt att förfoga över vinsten inskränks av bestämmelser­na i 12 kap. 2 § som begränsar möjligheterna till utdelning.

Förslaget har ingen motsvarighet tUl kravet beträffande ömsesidiga bo­lag enligt 170 § första stycket 11 FRL alt del särskiU skall framgå av bolagsordningen med vilket belopp av årsvinsten som avsättning fill re­servfonden enligt 194 § FRL högst skall ske. Enligt förslaget 12 kap. 9 § skall nämligen inte längre viss andel av årsvinsten avsättas lill reservfon­den. Vidare har uteslufits kravet enligt 6 § första stycket 11 och 170 § första stycket 12 FRL att det beträffande livförsäkringsrörelse särskiU

 

Prop. 1981/82:180                                                                152

skall anges i vad män avsättning skall ske till återbäringsfonden. I 12 kap. 5 § föreslås nämligen att i livförsäkringsbolag, sedan ränta enligt garantiav­tal erlagts, hela årsvinsten på livförsäkringsrörelsen skall avsättas fill åter­bäringsfonden i den mån något annat inte följer av lagen. Nägon bestäm­melse i livförsäkringsbolagens bolagsordningar om avsättning till återbä­ringsfond för livförsäkringsrörelsen behövs därför inle. Att ett skadeför­säkringsbolag kan komma alt meddela återförsäkring för livförsäkring för vilken det enligt 2 kap. 6 § första stycket 7 och 7 kap. 8 § skall finnas stadfästa gmnder för återbäring är ett så speciellt fall att lagtexten inte bör belastas med en reglering av det. Frågan om någon föreskrift härom bör tas in i bolagsordningen torde böra prövas i samband med stadfästelsen av denna,

10. Punkten motsvarar 6 § första stycket 12 och 170 § första stycket 14
FRL. Skyldigheten att teckna återförsäkring beror på alt det för varje
försäkringsbolag måste fastställas en begränsning av den ansvarighet bola­
get ålar sig för en och samma risk. Denna skyldighet kan växla för olika
försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en och samma försäk­
ringsgren. I fråga om livförsäkring och med denna jämställd annan person­
försäkring har motsvarande regler sin plats i grunderna.

Punkterna 11-12 avser endast försäkringsaktiebolag.

11. Punkten motsvaras av 6 § första stycket 4 och 8 § första stycket
andra meningen FRL och överensstämmer med 2 kap. 4 § 4 ABL.

Enligt 8 § första stycket FRL får, där aktiekapitalet utan ändring i bolagsordningen kan bestämmas till lägre eller högre belopp, lägsta belop­pet (minimikapitalet) inte utgöra mindre än tredjedelen av högsta beloppet (maximikapitalet). Förslaget innebär att bestämmelsen om minimi- och maximikapital ändras i överensstämmelse med nya aktiebolagslagen.

12. Punkten överensstämmer i sak med 6 § första stycket 5 FRL och 2
kap. 4 § 5 ABL.

Punkterna 13—19 avser endast ömsesidiga försäkringsbolag.

13. Punkten motsvarar 170 § första stycket 16 FRL, Garanlikapitalet
har till funktion att tillföra ett ömsesidigt försäkringsbolag erforderligt
start- och rörelsekapital. Det skall ocksä anges i bolagsordningen i vilken
ordning garantikapitalet skall återbetalas (punkt 19). Av 1 kap. 8 § framgär
att ett ömsesidigt bolag undantagsvis kan bildas utan alt garanfikapital
fillskjuts. Det synes onödigt att särskilt markera i lagtexten att uppgift om
garanlikapitalet då inte behövs. (Jämför punkterna 14, 18 och 19 där del
också fömtsätts att garanlikapital tillskjuts.)

14.   Punkten överensstämmer i sak med 170 § första stycket 8 FRL,
Beträffande delägare, delegerade och garanter innehåller förslaget be­
stämmelser i 9 kap, I § första stycket. Om utövande av rösträtt genom
ombud finns regler i 9 kap. 2 § och om den röstmajorilet som fordras för att
ett giltigt bolagsstämmobeslul skall föreligga föreslås bestämmelser i 9
kap, 13 och 14 §§,

 

Prop. 1981/82:180                                                               153

15.   Punkten överensstämmer i sak med 170 § första stycket 10 FRL. Beträffande delägarnas ansvar föresläs bestämmelser i I kap. 7 § och om möjligheten att bestämma ansvarigheten olika för skilda försäkringsgrenar, se förslaget 13 kap. 1 §. Om när en ändring av bolagsordning i vad gäller den personliga ansvarigheten får börja tiUämpas finns regler i 9 kap. 18 § första stycket av förslaget.

16.   Punkten överensstämmer i sak med 170 § första stycket 13 FRL. Frågan till vilket antal och belopp försäkringar skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat berörs i detta kapitel 2 § tredje stycket och teckning av försäkringar i bolag under bildande i 8 §.

17.   Punkten överensstämmer i sak med 170 § första stycket 15 FRL. En förlustbringande återförsäkringsaffär kan allvarligt inverka på bolagels soliditet. Med hänsyn fill de försäkringstagare, som tecknar direkt försäk­ring i bolaget, kan det inte tillåtas att bolaget i obegränsad omfattning gör utfästelser om äterförsäkring. Denna bör därför begränsas i visst förhållan­de till direkta försäkringar.

18.   Denna punkt överensstämmer i sak med 170 § första stycket 17 FRL. Om inbetalning av garantibelopp finns bestämmelser i 14 § första stycket saml 16 § första stycket och 17 § i delta kapitel.

19.   Denna punkt överensstämmer i sak med 170 § första stycket 18 FRL.

Liksom enligt gällande rätt skaU det ingångna garantiavtalet granskas av koncessionsmyndigheten. Vid granskningen skall det tillses alt försäk­ringsbolaget inte belastas med oskäliga villkor. Vinst på rörelsen brukar i regel inle gottgöras garanterna. Möjligheterna att dela ut vinst eller betala ränta till garanterna begränsas också i betydande omfattning genom 12 kap. 2 §.

6 §   För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för

1. beräkning av försäkringspremier,

2.    beräkning av premiereserv,

3.    försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,

4.    belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

5.    verkan av underlåtenhet att betala premie,

6.    försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkrings­fallet,

7.    återbäring till försäkringstagarna,

8.    skyldighet alt teckna återförsäkring och

9.    förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Om försäkringar, som inte är personförsäkringar, skall meddelas för längre tid än tio år, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv för sådana försäkringar liksom för bestämmande av försäkringstagarnas rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet.

 

Prop. 1981/82:180                                                  154

För sådan livränta eller sjukränta, som enligt I kap. 5 § tillhör annan försäkring än Uvförsäkring, skall gmnder upprättas för beräkning av pre­miereserv.

Om gmnder för livförsäkring finns ytterligare bestämmelser i 7 kap. 2-8 §§ och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller för premiereservgmnder enligt tredje stycket.

Paragrafen som gäller för både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga för­säkringsbolag motsvaras av 9 och 173 §§ FRL och av 2 kap. 8 § i utreda­rens förslag.

Möjligheten enligtförsta stycket att göra undanlag från skyldigheten att upprätta grunder beror på att vissa former av livförsäkring och därmed likställd personförsäkring är av sä speciell karaktär att anledning saknas att upprätta fullständiga gmnder (jfr. prop. 1961: 171 s. 288 och 289).

Enligt.9 § första stycket 2 och 173 § första stycket 2 FRL skall grunder finnas för avsättning till och användning av uQämningsfond, dvs. en fond som är avsedd att jämna ut "sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet som härrör frän växlingar i dödlighet, sjuklighet och invaliditet". Enligt förslaget skaU emeUertid uQämningsfonden liksom den särskUda konsoli­deringsfond som den nuvarande säkerhetsfonden utgör sammanföras med återbäringsfonden, se vidare 12 kap. Konsekvensen blir att grunderna för uQämningsfonden försvinner. Någon ändring i reglerna angående grunder behövs däremot inte när säkerhetsfonden slopas, eftersom denna inte regleras i grunderna.

Kravet enligt andra stycket på gmnder för försäkringar som inte är alt hänföra tUl personförsäkringar och som meddelas för längre lid än tio år avser främst brandförsäkringar.

Som framgär av 1 kap. 5 § föreslås att skadelivräntan, vilken hittills behandlats som livförsäkring, i princip skall fillhöra sin "moder"-försäk-ring. Det är dock angeläget att ha ett säkerhetssystem även i dessa fall. Därför skall det enligt tredje stycket för sädan skadelivränta finnas grunder för premiereserv.

7 § Sedan koncession har beviljats, skall stiftarna upprätta och skriva under en dagtecknad teckningslista som skall innehålla uppgifter om

1.   sättet och fiden för kallelse till den konstituerande stämman.
Teckningslistan för ett försäkringsaktiebolag skall även innehåUa upp­
gifter om

2.    det belopp som skall betalas för varje aktie och

3.    tiden för aktiernas betalning.

Paragrafen motsvaras av 11 § första stycket och, delvis, 175 § första stycket FRL samt 2 kap. 3 § första stycket ABL. Den motsvaras av 2 kap. 9 § i utredarens förslag. Paragrafen gäller för både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Som nämnts i anslutning till 2 § i delta kapitel saknar försäkringsrörelse­lagen bestämmelser om upprättande av en särskild stiftelseurkund. Regler

 

Prop. 1981/82:180                                                  155

om sådan har inte heller tagits upp i förslaget. Enligt nya aktiebolagslagen är endast en stiftelsehandling obligatorisk, nämligen stiftelseurkunden. Denna innehåller förslag till bolagsordningen och uppgifter om de belopp som skaU betalas för vatje akfie, tiden för aktiernas betalning samt - vid successivbildning - sättet och fiden för kallelse tiU konstituerande stäm­ma.

Motsvarande uppgifter - utom förslag till bolagsordning - skall för försäkringsbolagens del anges pä teckningslistan. I överensstämmelse med nya aktiebolagslagen har den bestämmelse utgått som föreskriver att på teckningslistan skaU anges inom vilken tid konstituerande stämma skall hällas och att sådan stämma måste hällas inom sex månader från det koncession beviljats. Däremot måste enligt 13 § i detta kapitel bolaget anmälas till registrering senast sex månader från det koncession beviljats. Annars fÖrfaUer bolagsordningen. Den nya regeln i 10 § första stycket i detta kapitel om att stiftarna avgör filldelningen av aktie föranleder att 11 § första stycket tredje punkten FRL om angivande i teckningslistan av eventueUt maximibelopp för teckning och i andra stycket samma paragraf om tilldelning inte fått någon motsvarighet i förslaget. - Punkterna 2 och 3 som endast gäller försäkringsaktiebolag överensstämmer i huvudsak med gällande rätt och nya akfiebolagslagen. Punkt 3 som motsvaras av punkt 2 i 11 § första stycket gällande lag har emellertid ändrats i överensstämmelse med nya akfiebolagslagen så alt någon bestämd tid inom vilken aktien skall vara betald inte längre anges i lagen.

8 § Teckning av aktier eller för ömsesidiga försäkringsbolag teckning av försäkringar i bolaget skaU ske på teckningslistan i original eller avskrift. Till teckningslistan skall fogas avskrifter av koncessionsbeslutet, bolags­ordningen och de grunder som anges i 6 §.

Har aktier eller försäkringar tecknats på annat sätt kan teckningen inte göras gällande av bolaget, om tecknaren anmäler felel hos försäkringsin­speklionen före bolagets registrering.

Har aktier eller försäkringar tecknats med villkor, är teckningen ogiltig. Har ogiltigheten inte anmälts hos försäkringsinspekfionen före bolagets registrering, är dock tecknaren bunden fastän han inte kan åberopa vill­koret.

Paragrafen motsvaras av 12 § första stycket, 15 §, 17 §, 175 § första stycket, 177 och 179 §§ FRL och 2 kap. 5 § ABL samt 2 kap. 10 § första-tredje styckena i utredarens förslag. Den gäller för både försäkringsaktie­bolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Paragrafen bygger liksom aktiebolagslagen pä den principen att ingen skall kunna med bindande verkan förplikta sig att delta i en bolagsbildning förrän genom stiftelseförfarandet de åtgärder har vidtagits som föreskrivs i lagen i syfte att ge tecknaren underlag för en bedömning av bolaget. Paragrafen innehåller i överensstämmelse med gällande lag inte nägra regler om verkan av vanliga civilrättsliga ogiltighetshandlingar, t.ex.

 

Prop. 1981/82:180                                                  156

tvång, svek, misslag, bristande rättslig handlingsförmåga etc. (jämför prop. 1975:103 s. 298).

Enligt andra stycket, som här överensstämmer med nya aktiebolagsla­gen, kan bolaget inte göra teckningen gällande, om tecknaren anmäler felet hos försäkringsinspektionen före bolagets registrering. Om försäkringsin­spektionen vid sin granskning av registreringsanmälningen finner att teck­ning skett på en teckningslista som inle är upprättad på föreskrivet sätt skall bestämmelserna i 20 kap. 4 § om möjlighet all avskriva anmälningen och alt vägra registrering tillärnpas.

I tredje stycket av förevarande paragraf regleras den rättsliga situationen för den som har tecknat aktier eller försäkringar med sädana villkor som saknar verkan mol bolaget. Själva teckningen blir ogiltig. Om ogiltigheten inte anmäls hos försäkringsinspektionen före bolagets registrering, blir teckningen bindande men villkoret bortfaller. Skulle försäkringsinspek­fionen emellertid finna att teckning sketl med villkor tillämpas 20 kap. 4 §.

9 § Sfiftarna eller andra får inte uppbära ersättning av försäkringsbolaget
för andra kostnader för bolagets bildande än allmänna avgifter och sedvan­
liga arvoden för upprättande av sliftelsehandlingar och liknande arbeten.
De får inle heller förbehålla sig eller nägon annan särskilda förmåner eller
rättigheter.

Paragrafen överensstämmer i sak med 14 och 176 §§ FRL och saknar motsvarighet i aktiebolagslagen. Den motsvarar 2 kap. 10 § Qärde stycket i utredarens förslag.

10 § I försäkringsakfiebolag avgör stiftarna om aktieteckningen skall
godtas och hur många akfier som skall tilldelas tecknarna. Har en stiftare
enligt uppgiften i teckningslistan tecknat ett visst antal aktier, skall minst
detta antal liUdelas honom.

Om akfier inle har tilldelats en aklielecknare enligt aktieteckningen, skall stiftarna utan dröjsmål meddela honom detta.

I paragrafen som endast gäller försäkringsaktiebolag ges regler om till­delning av aktier liU tecknarna. Paragrafen motsvaras av 11 § andra stycket och 13 § första stycket FRL och överensstämmer i sak med 2 kap. 6 § ABL. Den motsvarar! kap. II § i utredarens förslag.

Enligt gällande lag som i det hänseendet överensstämmer med 1944 års akfiebolagslag ankommer det på en konstituerande stämma att besluta om tilldelning av de aktier som stiftarna inte tecknar själva före framläggandet av teckningslistan. Stiftare kan dock i teckningslistan förbehålla sig rätt att själva besluta om tilldelningen.

Enligt förslaget skall stiftarna få avgöra om aktieteckningen skall godtas och hur mänga aktier som skall tilldelas tecknarna. Detta överensstämmer med nya aktiebolagslagen. Har en stiftare angett i leckningslistan att han tecknar ett visst antal aktier, mäste dock enligt/öri/a stycket minst detta

 

Prop. 1981/82:180                                                               157

antal aktier tilldelas honom. Det krävs inle all stiftarna tecknar aktier. I likhet med vad som gäller enligt aktiebolagslagen - se prop. 1975:103 s. 299 - krävs det inte att den teckning stiftarna ändå kan ha gjort redovisas på teckningshstan. Har en stiftare emellertid i leckningslistan gett till känna att han tecknar ett visst antal aktier, skall alltså minst delta antal tilldelas honom. Regeln Qänar endast tiU övriga aktieägares skydd. Om samtliga aktietecknare medger det, behöver den därför i likhet med mot­svarande regel i aktiebolagslagen inte efterföljas.

11 § Beslutet om bolagets bildande skall fattas på en konstituerande stämma.

Stiftarna skall kalla, i försäkringsaktiebolag de godtagna akfietecknarna och i ömsesidiga försäkringsbolag dem som tecknat försäkringar och ga­ranter, som har rösträtt till den konsfituerande stämman enligt föreskrifter­na i bolagsordningen om kallelse lill bolagsstämma. Teckningslistorna och de tUl dessa fogade handlingarna skall genom stiftarnas försorg hållas tillgängliga för tecknarna under minst en vecka före stämman på den plats som har angivits i kaUelsen.

Om alla akfier i ett försäkringsaktiebolag eller alla försäkringar i ett ömsesidigt försäkringsbolag tecknas vid stämman och alla godtagna aktie­ägare respektive alla de som tecknat försäkringar och röstberättigade garanter är ense, kan beslutet om bolagets bildande fattas även om någon kallelse till stämman inte har sketl.

På den konstituerande stämman skall stiftarna lägga fram teckningslistan och de därtill fogade handlingarna i original. Stiftarna skall vidare lämna följande uppgifter

för försäkringsaktiebolag

1, antalet aktier enligt de godtagna teckningarna,

2,    aktiernas fördelning mellan tecknarna och

3,    det belopp som inbetalats på aktierna

för ömsesidiga försäkringsbolag

1. antalet och det sammanlagda beloppet av de tecknade försäkringarna
och

2. det belopp som inbetalals på garanfikapitalet.
Samtliga uppgifter skall föras in i protokollet.

Paragrafen som avser både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäk­ringsbolag motsvaras av 18 § första stycket, 19 § första stycket, 20 § första stycket första meningen, 22 § andra stycket, 180 § första stycket, 181 § första stycket och 182 § första stycket första meningen FRL och överens­stämmer väsentligen — utom såvitt avser ömsesidiga bolag - med 2 kap. 7 § ABL. Den motsvarar 2 kap. 12 § i utredarens förslag.

Förslaget i denna och den följande paragrafen gäller kallelse till och förfarandet vid konstUuerande stämma. Det innebär åtskilliga ändringar av nuvarande bestämmelser om konstituerande stämma. Simultanbildning tiUåts för såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag. De särskilda bestämmel-

 

Prop. 1981/82:180                                                  158

serna för kallelse till konstituerande stämma och för stora delar av proce­duren kring konstituerande stämma har tagits bort. I stället hänvisas - i 12 § sista stycket — fill vad som gäller för en vanlig bolagsstämma. Enligt 12 § tredje stycket har vidare kravet på röstmajoritet för beslut om försäk­ringsaktiebolags bildande minskats.

Andra stycket innehåller regler om successivbildning av försäkringsbo­lag. Bestämmelserna i 9 kap. 9 § om kallelse till den ordinarie bolagsläm-man skall därvid tillämpas på kallelser till den konstituerande stämman. Sättet och tiden för kallelse skall som framgår av 7 § anges i leckningslis­tan. Av 13 § första stycket, som gäller tidpunkten för registrering av försäkringsbolag, följer att konstituerande stämma måste hällas inom sä­dan tid att registreringsanmälan kan göras senast sex månader efter det att koncession har beviljats. Som framgår av 8 § första stycket skall till leckningslistan fogas avskrifter av koncessionsbeslutet, bolagsordningen och de i 6 § angivna gmnderna.

Tredje stycket innehåller den för försäkringsbolag nya regeln om simul­tanbildning. SkUlnaden i förhällande tiU successivbildning är att simultan­bildning kan ske utan att kallelse till den konsfituerande stämman utgått och alltså utan att koncessionsbeslutet, bolagsordningen, ev. gmnder och andra handlingar rörande bolagsbildningen under viss tid före stämman hållits tillgängliga för tecknarna.

De ytterligare uppgifter stiftarna enligt fiärde stycket skall lämna på den konstituerande stämman kan ha betydelse i vissa fall för tecknarna vid bedömning av frågan om bolaget bör bildas.

12 § Om det vid den konstituerande stämman i ett försäkringsaktiebolag inte visas att teckning och tilldelning av aktier har sketl motsvarande aktiekapitalet eller minimikapUalet enligt bolagsordningen, har frågan om bolagets bildande fallit.

Detsamma gäller om del vid den konstituerande stämman i ett ömsesi­digt försäkringsbolag inte visas att försäkringar har tecknats till minst det antal och det sammanlagda belopp som föreskrivs i bolagsordningen samt att garantikapitalet har inbetalals till den del som föreskrivs i bolagsord­ningen.

Om i ett försäkringsaktiebolag tecknare med flertalet avgivna röster och två tredjedelar av de vid stämman företrädda aktierna och i ett ömsesidigt försäkringsbolag flertalet närvarande röstberättigade röstar för beslutet att bilda bolaget, är bolaget bildat. I annat fall har fråga om bolagets bildande falUt.

När försäkringsbolaget är bildat, skall en styrelse och revisorer väljas.

I fråga om den konstituerande stämman gäller i övrigt i tillämpliga delar föreskrifterna om bolagsstämma i denna lag och bolagsordningen.

Paragrafen gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäk­ringsbolag och motsvaras av 19 § Qärde och femte styckena, 181 § Qärde och femte styckena, 20 och 182 §§ med undantag för första styckets första mening samt 21 § första stycket, 22 § första stycket och  183 § första

 

Prop. 1981/82:180                                                  159

stycket FRL samt 2 kap. 8 § ABL. Den motsvarar 2 kap. 13 § i utredarens förslag.

I aktiebolagslagen finns en bestämmelse som reglerar förfarandet om det på den konstituerande stämman uppkommer en fråga om ändring av bo­lagsordningen eller stiftelseurkunden i övrigt. Nägon sådan bestämmelse har inte tagUs med i förslaget eftersom ett försäkringsbolags bolagsordning inte kan ändras utan att ny stadfästelse av den meddelats av regeringen.

Tredje stycket. Pluralitetskraven för beslut om bolags bildande har vä­sentligt ändrats i den nya akfiebolagslagen i förhållande till gamla aktiebo­lagslagen och FRL. Enligt gällande lag, 20 § FRL, fordras det i fråga om försäkringsakfiebolag beslut av samtliga närvarande röstberättigade eller av de flesta röstande som också skall representera dels mer än hälften av det vid konstituerande stämma företrädda aktiekapitalet, dels en Qärdel av hela aktiekapitalet. Aktiers olika röstvärde beaktas aUtså inte. Nya aktie­bolagslagen har genomgående tagit bort sädana pluralitetskrav som base­ras på antalet röstande. Jag föreslår all — i överensstämmelse med nya aktiebolagslagen - del vid successivbildning av försäkringsaktiebolag skall fordras att de aklielecknare som röstar för beslutet att bilda bolaget representerar dels mer än hälften av de avgivna rösterna, dels två tredjede­lar av de vid stämman företrädda aktierna. När det gäller ömsesidiga försäkringsbolag är liksom enligt gällande rätt, 182 § andra stycket FRL, enkel majoritet bland de röstberättigade tUlräcklig för beslut om bolagets bildande. Om inte den angivna majoriteten uppnås har fråga om bolagels bildande fallit. Återbetalning av inbetalat aktiekapital respektive garanli­kapital skall då ske. Förslaget innebär — i överensstämmelse med gällande rätt och med nya aktiebolagslagen - inle att beslut om bolagsbildning mäste fattas omedelbart. Den konstituerande stämman kan ajourneras enligt reglerna för vanlig bolagsstämma. Uppskovet får dock inte medföra att den i 13 § första stycket angivna fiden för registrering överskrids. Liksom enligt akfiebolagslagen är det bildande av bolaget som sker enligt förevarande stycke villkorat så tillvida som frågan om bildandet kan förfal­la om bolaget inte anmäls för registrering inom föreskriven lid.

\ fiärde stycket föreskrivs att styrelse och revisorer skall väljas när ett försäkringsbolag - aktiebolag eller ömsesidigt bolag - är bildat. Sker inte val av styrelse och revisorer på den konstituerande stämman måste en extra stämma snarast möjligt inkallas för detta ändamål. En yttersta tids­frist för detta följer även här av 13 § första stycket, eftersom det är styrelsen som skall göra anmälan för registrering. Avsikten är att, i likhet med vad som gäller för aktiebolag, reglera detta förhållande i förordning.

I överensstämmelse med nya aktiebolagslagen anges i femte stycket alt i fräga om konstituerande stämma i övrigt i tiUämpliga delar skall gälla föreskrifterna om bolagsstämma i denna lag och bolagsordningen. - Stif­tarna får under stämman fungera som styrelse lill dess styrelseledamöter har valls.

 

Prop. 1981/82:180                                                  160

13 §    Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex måna­der efter det alt koncession har beviljats.

För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs

1. att del sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade
aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade
och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot
aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen och

2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda.
Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till det belopp som

anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade och inte övertagils av någon annan blir därvid ogiltiga.

För registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag, där garanfikapital skall finnas, krävs

1,    att minst hälften av garantikapitalet har betalats och

2,    att garanterna har lämnat lill bolaget ställda skriftliga förbindelser på de garantibelopp som inte har betalats.

Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den tid som anges i första stycket eller om försäkringsinspektionen genom lagakraft­ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansva­rar solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på de tecknade aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavlalet eller de tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen avkast­ning varjämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av åtgärder enligt 18 § första stycket tredje meningen.

Paragrafen motsvaras av 29 § första och sjunde styckena samt femte stycket 3, 191 § första stycket, 192 § 1 mom, andra stycket, 24, 43, 186, 16, 178, 28 och 190 §§ FRL och av 2 kap, 9 §ABL, Den motsvarar 2 kap, 14 § i utredarens förslag.

Ändringarna innebär genomgående en anpassning till nya aktiebolagsla­gen. Tidsfristen för registreringsanmälan enligt/örim stycket avser både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag och innebär en för­kortning i förhällande fill gällande lag. Aktietecknare är bundna av sin aktieteckning under högst denna tid.

Andra och tredje styckena gäller enbart försäkringsaktiebolag. Andra stycket innehåUer en bestämning av begreppet bolagets aktiekapital mot­svarande bestämmelserna i nya aktiebolagslagen saml en bestämmelse om när bolaget kan registreras. Avsikten med reglerna är liksom i aktiebolags­lagen att skapa garantier för att bolaget verkligen filiförs det uppgivna bundna kapitalet. I nya aktiebolagslagen krävs för detta ändamål alt bola­gets hela bundna kapital, dvs. aktiekapitalet plus vad som motsvarar eventuell överkurs, skaU vara inbetalat när bolaget anmäls för registrering. Skall aktierna betalas med pengar skall enligt aktiebolagslagen intyg från något bankinstilut om inbetalningen visas upp i registreringsärendet.

När det gäller nybildande av försäkringsaktiebolag får den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, anses tillräcklig för alt pengar motsvaran­de del bundna kapitalet verkligen inbetalas till bolaget. Någon regel om att

 

Prop. 1981/82:180                                                  161

aktiekapitalet skall vara inbetalat pä bank innan bolaget anmäls för regist­rering behövs därför inte i försäkringsrörelselagen. Tillskjutande av ap­portegendom kan inte förekomma vid bildande av försäkringsbolag, varför det kontrollsystem som finns i nya aktiebolagslagen vid bolagsbildning inte heller är aktuellt för försäkringsbolagens del.

Fjärde stycket som endast gäller ömsesidiga försäkringsbolag överens­stämmer i sak med gällande lag.

TUl dess styrelse har valts kan betalning av akfier, garantibelopp eller försäkringar enUgt 16 § betalas genom insättning på räkning hos något svenskt bankinstilut. Av 16 § följer även att de inbetalade beloppen inte kan disponeras av bolaget förtån styrelsen har vaUs samt alt återbetalning skall ske om frågan om bolagels bildande förfallit eller teckningen av akfier, garantibelopp eller försäkringar av annan orsak inte är bindande.

14 § Skulder som gmndas på aktieteckning eller på teckning av garanti­belopp får inte kvittas mot fordringar hos försäkringsbolaget.

Försäkringsbolaget kan inte överlåta eller pantsätta fordringar på akfie-belopp eller garantibelopp.

Den som genom överlåtelse förvärvat akfier som inte är helt betalda är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan han anmält sitt namn för införande i aktieboken.

Paragrafens första och andra stycken gäller bäde försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag och motsvaras av 36 § andra stycket, 37 § första stycket sista meningen, 192 § 1 mom. andra stycket sista meningen och tredje stycket FRL samt överensstämmer i sak med 2 kap. 10 § första och andra stycket ABL. Tredje stycket som endast gäller försäkringsaktie­bolag motsvaras av 38 § FRL och överensstämmer i sak med 2 kap. 10 § tredje stycket ABL. Paragrafen motsvarar 2 kap. 15 § i utredarens förslag.

Enligt gällande rätt kan kvittning av skuld på grund av aktieteckning eller teckning av garanfibelopp mot fordran hos bolaget endast ske om styrelsen medger det. Sådant medgivande får inte lämnas, om det skulle vara tUl skada för bolaget eller dess borgenärer. Nya aktiebolagslagen uppställer ett absolut förbud mot kvittning vid bolagsbildning. Även om införandet av detta sammanhänger med kravet pä bankinsättning enligt 2 kap. 9 § ABL (se vid föregående paragraf) bör frågan om kvittning vara reglerad på samma sätt i denna lag som i aktiebolagslagen. Ett ovillkorligt kvittningsförbud har därför i förslaget tagits in i paragrafens första stycke.

I anslutning till tredje stycket kan nämnas att nuvarande lag innehåller bestämmelser om skyldighet för aktietecknare alt tiU bolaget avlämna skriftliga förbindelser på sådana belopp som ännu inte betalats för aktier. Förbindelserna är avsedda att utgöra ett lätthanlerUgl bevismedel, om bolaget genom lagsökning vill få ut beloppet. Förslaget innehåller i över­ensstämmelse med nya aktiebolagslagen inte nägon motsvarande regel, Samma resultat kan emellertid näs genom att det på teckningslistorna 11    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                                162

föreskrivs att aktietecknarna skall vara skyldiga alt avlämna förbindelser på de belopp som återstår att betala för aktierna. Därvid kan del också föreskrivas att underlåtenhet att lämna en förbindelse medför att hela det belopp som skall betalas för aktien omedelbart förfaller fill betalning.

15 § Om en aktie inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter
betalningsanmaning förklara aktien förverkad för den belalningsskyldige.
Anmaningen skall innehålla meddelande att aktien kan förklaras förver­
kad. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev,
om den betalningsskyldiges adress är angiven vid aktieteckningen eUer
införd i aktieboken eller annars anmäld fill bolaget. I annat fall skall
anmaningen kungöras i den eller de ortstidningar som styrelsen bestäm­
mer. En undertättelse om anmaningen skall genast sändas till den som är
införd som panthavare eller uppdragstagare för aktien i förteckningen
enligt 3 kap. 12 §.

Innan en förverkad aktie har blivit ogiltig kan styrelsen låta någon annan överta aktien och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.

Om en aktie har förklarats förverkad och inte övertagits av någon annan som erlagt full betalning, skall den, för vUken aktien har förverkals, gent­emot bolaget svara för en femtedel av full betalning för akfien.

Paragrafen som motsvarar 2 kap. 16 § i utredarens förslag gäller endast försäkringsaktiebolag och reglerar förfarandet om en aktie inte betalas i rätt fid. Paragrafen motsvaras av 39 § FRL och överensstämmer i sak med 2 kap. 11 § ABL.

Nu gällande lag överensstämmer med 1944 års akfiebolagslag. Beträffan­de innebörden av förslaget och vUka jämkningar det innebär i förhållande till gällande rätt kan hänvisas till mofiven till 2 kap. II § ABL (prop. 1975:103 s. 305-308).

16 § Innan styrelsen för ett försäkringsbolag som är under bildande har
valls, kan aktierna, garantibeloppen eller försäkringarna betalas endast
genom insättning på sådan räkning som stiftarna öppnat för detta ändamål
hos ett svenskt bankinstilut.

Det på räkningen insatta beloppet får lyftas för bolaget när styrelsen valts. Har frågan om bolagets bildande fallit eller är teckningen av aktier, garantibelopp eller försäkringar av annan orsak inte bindande, skall de inbetalda beloppen betalas tillbaka med gottgjord ränta till tecknarna.

Paragrafen som motsvarar 2 kap. 17 § i utredarens förslag gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag samt motsvaras av 36 § tredje stycket, 192 § 1 mom. Qärde stycket och 331 § FRL och 2 kap. 12 § ABL.

Inbetalning i pengar på akfier eller garantibelopp och - som en nyhet i förhållande till gällande lag även för tecknade försäkringar - kan i sam­band med bolagsbildningen fullgöras endast genom insättning på bank­räkning innan styrelse valts. Hela aktiekapitalet behöver - med hänsyn lill den tillsyn försäkringsbolagen är underkastade — inte såsom i akfiebolags-

 

Prop. 1981/82:180                                                                163

lagen vara insatt för att styrelsen skall få disponera över de insatta belop­pen.

Stiftarna får inte disponera över de medel som inbetalts pä aktier, garanfibelopp eller tecknade försäkringar.

Skall återbetalning ske enligt 13 § femte stycket är styrelsen, om del finns en sädan, behörig och skyldig alt för återbetalningen till tecknarna disponera över de medel som innestår pä en bankräkning av ifrågavarande slag. Skulle en inbetalning på räkningen ha sketl före den konstituerande stämman och bolagsbildningen förfalla enligt 12 § får de tecknare, som betalat in på räkningen, anses kunna själva av banken återfordra de inbeta­lade beloppen med ränta.

17 § Garanfikapitalet i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vara betalt
senast inom två år från dagen för beslutet om bolagels bildande.

Paragrafen som endast gäller för ömsesidiga bolag överensstämmer i sak med 192 § 1 mom. första stycket FRL och med 2 kap, 18 § i utredarens förslag,

18 § Innan försäkringsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva
rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Del kan inte heller söka, kära eller
svara inför domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra
talan i mäl rörande bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att
erhålla de tecknade aktiebeloppen eller de tecknade garantibeloppen.

För en åtgärd som vidtas på bolagels vägnar före registreringen svarar de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om denna solidariskt. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret pä bolaget, om förpliktelsen följer av bolagsordningen, leckningslistan eller grunderna eller har tillkom­mit efter det att bolaget har bildats.

Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontra­hent som visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om något annat inte följer av avtalet, frånträda delta endast

1. om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som före­
skrivs i 13 § eller

2. om försäkringsinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har
avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.

Visste medkontrahenten inle att bolaget var oregistrerat, kan han från­träda avtalet innan bolaget har registrerats.

Paragrafen som motsvarar 2 kap. 19 § i utredarens förslag gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag och reglerar verkan av rättshandlingar för bolaget före dess registrering. Paragrafen motsvaras av 25, 26, 187 och 188 §§ FRL samt överensstämmer i sak väsentligen med 2 kap. 13 § ABL.

I huvudsak överensstämmer förslaget med gällande rätt. Gällande lag innehåller dock dels föreskrifter om tidpunkten när en medkontrahents frånträde skall anses ha ägt rum, dels bestämmelser om skyldighet för en

 

Prop. 1981/82:180                                                  164

medkontrahent att på förfrågan ge besked om han vill stå fast vid avtalet och om verkan av hans svar eller underiålenhet att svara. Nya aktiebolags­lagen och förslaget tar inte upp motsvarande bestämmelser men åtminsto­ne i viss utsträckning torde, som framhålls i motiveringen lill 2 kap. 13 § ABL (prop. 1975:103 s, 311), allmänna rättsregler leda till samma resultat,

3 kap. Akfier, aktiebrev och aktiebok m.m. i försäkringsaktiebolag

Detta gäller endast försäkringsaktiebolag och överensstämmer i sak med 3 kap. nya akfiebolagslagen.

Gällande lags motsvarande bestämmelser överensstämmer i sak med 1944 års akfiebolagslag. Utredaren har i allmänhet ulan ändringar i sak överfört nya aktiebolagslagens regler lill förslaget till ny försäkringsrörel­selag.

Lagen (1970:596) om förenklad akliehanlering gäller numera med un­dantag av fyra paragrafer endast för bank- och försäkringsaktiebolag. Utredaren föreslår i överensstämmelse med nya aktiebolagslagen alt större delen av de bestämmelser i den förra lagen som rör försäkringsaktiebola­gen skall ingå i försäkringsrörelselagen. I lagen om förenklad akliehanle­ring skulle därefter såvitt avser försäkringsaktiebolagen återstå endast vissa bestämmelser om auktorisation av förvaltare och meddelande av tillstånd att i aktiebok införa utländsk förvaltare m. m. saml om värdepap­perscentralen och tillsynen över denna m. m. Om motsvarande bestämmel­ser för bankaktiebolag också flyttas över till banklagen bör återstående bestämmelser i lagen om förenklad akfiehantering enligt utredarens me­ning kunna upphävas och ingå i en lag om värdepapperscentralen.

Pä en punkt föreslår utredaren ett särskilt förtydligande. Enligt aktiebo­lagslagen skall akfieboken hållas tillgänglig hos bolaget. De stora försäk­ringsaktiebolagen, t.ex. Skandiabolagen har emellertid ett mycket stort antal kontor i olika former, såsom distrikts-, region- och zonkontor. Även zonkontor benämns huvudkontor. Utredaren föreslår därför den precise­ringen att aktieboken skall hållas tillgänglig på den ort, där styrelsen har sUt säte (13 § första stycket). För det fall att aktieboken förs med hjälp av ADB-teknik eller på liknande sätt kan den hällas tillgänglig exempelvis i form av en mikrofilm som kan läsas i en läsapparat, som tillhandahålls av bolaget eller av värdepapperscentralen.

Bestämmelserna i 334 § FRL om sammanläggning och delning av aktier har i överensstämmelse med nya aktiebolagslagen utmönstrats ur utreda­rens förslag.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredarens förslag. För egen del finner jag den anpassning till aktiebolagslagens regler om aktier, aktiebrev och aktiebok m.m. som utredaren föreslagit välmoti­verad. Även den avvikelse från aktiebolagslagens regler beträffande den ort där aktieboken skaU hållas tillgänglig bör godtas. Frågan om upphävan­de av lagen om förenklad aktiehantering fär prövas i annat sammanhang.

 

Prop. 1981/82:180                                                  165

1 § Alla aktier har lika rätt i bolaget, om inle något annat följer av denna
paragraf.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktier av olika slag skall finnas eller kunna utges. En sådan bestämmelse skall ange

1.    olikhetema mellan aktieslagen,

2.    antalet aktier av varje slag,

3.    den företrädesrätt som tillkommer skilda grupper av aktieägare vid en ökning av aktiekapUalet enligt 4 kap. En föreskrift om oUka företrädesrätt får meddelas endast om aktierna inte skall medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar eller vinst.

Avser olikheten mellan aktieslagen aktiernas röstvärde, gäller att ingen aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för nägon annan aktie.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktier av ett visst slag skall i närmare angiven ordning kunna omvandlas till aktier av annat slag. Om­vandlingen skall utan dröjsmål anmälas för registrering och är verkställd när registreringen sker.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 1 § ABL och motsvaras i gällande rätt av 10 § I mom. tredje stycket och 111 § andra stycket FRL.

2   §   Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om nägot annat inte följer av

3   § eller 18 kap. 1 § eller i övrigt av lag.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 3 kap. 2 § ABL, motsvaras av 10 § 2 mom. FRL. Genom bolagsordningen kan rätlen till överlåtelse inskränkas bara genom lösningsförbehåll enligt 3 § eller genom förbehåll enligt 18 kap. 1 § att aktie skall vara bunden.

3 § I bolagsordningen kan tas in förbehåll att en aktieägare eller någon annan skall ha rätt att lösa sådana aktier som övergår till ny ägare. Förbe­hållet skall ange

1,    vilka som har lösningsrätt och, om lösningsrätten inte skall kunna utövas vid vissa fång, vilka slags fång som har undantagits,

2,    den ordning i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättigade inbördes,

 

3.    den fid, ej överstigande två månader från anmälan hos styrelsen om en akties övergäng, inom vilken lösningsanspråket skall framställas hos bolaget,

4.    den tid inom vilken lösen skall betalas; denna fid fär inte överstiga en månad räknat frän den tidpunkt då lösenbeloppet bestämdes.

Förvärvas fiera aktier genom samma fång, kan, om något annat inte följer av förbehållet, lösningsrätten inle utövas för mindre antal aktier än fånget omfattar. Om fillämpningen av föreskrifterna i bolagsordningen om lösens belopp skulle bereda någon en otillbörlig fördel, kan jämkning ske.

När en anmälan gjorts om aktiens övergång, skall styrelsen genast skriftligen meddela detta lill varje lösningsberättigad vars postadress är införd i aktieboken eller på annat sätt är känd för bolaget.

Om något annat inte föreskrivs i bolagsordningen, skall tvister om lös­ningsrätten och om lösenbeloppets storlek prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

 

Prop. 1981/82:180                                                                166

Innan det visar sig att lösningsrätten inte begagnas kan den lill vilken aktien har övergått inte utöva någon annan rätt på grund av akfien gent­emot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av nya aktier vid nyemission. Rättigheter och skyldigheter på gmnd av sådan teckning övergår till den som begagnar sig av lösningsrätten,

I paragrafen som i huvudsak överensstämmer med 3 kap. 3 § ABL och motsvaras av 10 § 1 mom. samt 65 § 1 mom. FRL ges regler om den lösningsrätt vid en akties övergång till en ny ägare som kan föreskrivas i bolagsordningen. Bestämmelserna innebär en ändring av gällande rätt sä att även personer som inte är aktieägare skall kunna filläggas lösningsrätt. Lösningsförbehållet gäller även vid äganderättsövergängar mellan olika aktieägare. Eftersom någon möjlighet att ta upp konvertibla lån och lån med optionsrätt vid nyteckning inle finns med i mitt förslag har här uteslu­tits de regler rörande dessa läneformer i denna och i följande paragraf som finns i utredarens förslag.

4 § Akliebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast fill sådan aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder på har betalats. Vidare fordras

1.    att försäkringsaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande, eller

2.    alt nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien fillkommit på grund av emissionen.

Aktiebrevel skall undertecknas av styrelsen eller enligt styrelsens full­makt av en bank. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller pä nägot annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnum­mer pä den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevel ges ut, akfier av olika slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolags­ordningen innehåller förbehåll enligt 1 § Qärde stycket, 3 §, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall delta tydligt anges i brevet på sädan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsformerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevel förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragils in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevel.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevel och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.

Emissionsbevis skall undertecknas på del sått som anges i andra stycket.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 4 § ABL och mot­svaras av 8 § Qärde stycket andra meningen, 30 § första-tredje styckena, 34 §,61 § 2 mom. andra stycket och 156 § andra stycket FRL. I överens-

 

Prop. 1981/82:180                                                  167

stämmelse med gällande lag skall ett akliebrev alltid ställas lill viss man. Ett akfiebrev får lämnas ut, om akfien är helt betald och bolaget blivit registrerat. En nyhet är alt styrelsen kan ge fullmakt ål en bank att underteckna akliebreven.

5 § Innan aktiebrev utfärdas kan bolaget utge ett till viss man ställt bevis
om rätt till en eller flera aktier (interimsbevis). Beviset skall innehålla
förbehåll om att aktiebrevet lämnas ut endast om bolaget samtidigt fär
tillbaka beviset. På begäran skall beviset förses med anteckning om de
betalningar som har gjorts för aktien. På interimsbeviset skall även anteck­
nas sådan återbetalning som sker enligt 2 kap. 16 § andra stycket. I övrigt
gäller bestämmelserna i denna lag om akfiebrev i tillämpliga delar också
interimsbevis.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 5 § ABL och motsvaras av 31 § första och tredje styckena saml 35 § 3 mom. FRL. I 31 § behandlas inle bara interimsbevis, dvs. bevis om rätt till aktie, och leckningsbevis, dvs. bevis om verkställd teckning av aktie, utan också teckningsrättsbevis och delbevis. I överensstämmelse med nya aktiebolagslagen regleras i förevarande paragraf endast interimsbevis, vilket är ett värdepapper lik­ställt med ett aktiebrev. Termen teckningsbevis försvinner ur lagen. För teckningsrättsbevis och delbevis används den sammanfattande beteck­ningen emissionsbevis, se 4 kap. 6 §.

6 § Om ett akliebrev eller ett till viss man ställt emissionsbevis överlåts
eller pantsätts, skall bestämmelserna om skuldebrev till viss man eller
order i 13, 14 och 22 § lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är
den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är
införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 § andra
stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.

Överlåts eller pantsätts ell emissionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev lill innehavaren i 13, 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.

Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen om skuldebrev.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 6 § ABL och mot­svaras av 32 § FRL. Skyddet för godtroende förvärvare har förstärkts. Den, som innehar ett aktiebrev på en aktie i ett försäkringsaktiebolag och som enligt bolagets anteckning på detta är den senast i aktieboken anteck­nade ägaren, blir nämligen legitimerad som om aktiebrevet varit försett med en till honom fortgående kedja av överlåtelser.

Till skillnad från utredarens förslag regleras i denna paragraf inte överiå­lelse eller pantsättning av optionsbevis (skälet härför, se vid 3 §),

7 § Över försäkringsaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall
styrelsen föra en förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart

 

Prop. 1981/82:180                                                  168

efter bolagels bildande. Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aklietecknarna. Akfieägarnas postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det aktier av olika slag, skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje aktie hör.

Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan ocksä föras med maskin för automatisk databehandling eller pä annat liknande sätt.

När någon visar upp ett utfärdat aktiebrev och enligt 6 § eller på något annat sätt styrker sitt förvärv eller när en aktieägare eller annan behörig person anmäler någon annan förändring i de förhållanden som har tagits upp i aktieboken, skall en anteckning om aktieägaren eller om förändring­en genast föras in. Dagen för införandet skall anges, om dagen inte framgår av något annat tillgängligt material. Om lösningsrätt enligt 3 § tillkommer en aktieägare eller någon annan, får införandet dock inle göras, förrän det visat sig att lösningrätten inte begagnas.

Är sista överlåtelsen pä ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sällas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp skall förses med påskrift om införandet och dagen för delta.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap, 7 § ABL och motsvaras av 35 § 1 mom, första-tredje styckena FRL, En nyhet är att även andra försäkringsaktiebolag än sådana som är avstämningsbolag kan föra aktie­boken med maskin för databehandling eller pä något liknande sätt. Om aktieboken förs med hjälp av datateknik blir det fråga om ett personregis­ter i datalagens (1973:289) mening. Detta betyder att datainspektionen måste ge sitt tillstånd till upprättandet och förandet av registret och att datainspektionen kan meddela föreskrifter m. m.

8 § I bolagsordningen kan förbehåll las in om att den som på en fastställd avstämningsdag är införd i aktieboken eller i en förteckning enligt 12 § skall anses behörig att ta emot utdelning, emissionsbevis och, vid fond­emission, brev pä ny aktie som tillkommer en aktieägare. Om förbehållet förs in genom en ändring av bolagsordningen, skall styrelsen när ändringen har stadfästs fastställa från vilken dag förbehållet skall tillämpas och för registrering anmäla detta samtidigt som den anmäler bolagsstämmans be­slut för registrering.

Ett försäkringsaktiebolag som har ett sådant förbehåll (avstämningsför­behäll) i sin bolagsordning kallas i denna lag avstämningsbolag.

För avstämningsbolag skall Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (värdepapperscentraien) fullgöra uppgifterna alt

1.    föra aktieboken, aktiebrevsregistret och förteckningen enligt 12 §,

2.    pröva frågor om införandet av aktieägarna i aktieboken,

3.    svara för utskriften av aktieboken och sammanställningen av uppgif­terna enligt 19 § lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering,

4.    stämma av aktieboken och förteckningen enligt 12 §,

5.    sända ut akliebreven, utdelningen och emissionsbevisen,

6.    svara för utbyten av aktiebreven och de därmed sammanhängande åtgärderna och

7.    vidta åtgärder enligt 4 kap. 19 § i fräga om aktier som inle är uttagna.

 

Prop. 1981/82:180                                                  169

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 8 § ABL och motsvaras av I § första och andra meningarna saml 2 § lagen om förenklad akliehanle­ring.

Tvä försäkringsbolag (Skandia och Afiantica) är f. n. avstämningsbolag. Enligt 1 § lagen om förenklad aktiehantering krävs för att lagen skall tillämpas endast att bolagsstämman fattar beslut om detta. Enligt föreva­rande paragraf, som överensstämmer med motsvarande paragraf i nya aktiebolagslagen, skall bolagsordningen innehålla uppgift om att ett bolag är avstämningsbolag. Det krävs alltså alt bolagsordningen ändras när ett bolag skall övergå till alt bli ett avstämningsbolag eller om man i ell bolag skulle återgå till konventionell akliehanlering. För att inte ett bolag som genom bolagsstämmobeslut tidigare anslutit sig fill det förenklade aktie­hanteringssystemet skall upphöra att vara avstämningsbolag vid ikraftträ­dandet av den nya bestämmelsen avser jag alt föreslå övergångsbestäm­melser som ger bolaget rådmm att ändra bolagsordningen.

9 § I avstämningsbolag får akliebrev på uppdrag av bolaget pä dess
vägnar undertecknas av värdepapperscentralen, varvid firmatecknarens
namnteckning fär återges genom tryckning eller pä annat liknande sätt.
Brevet skall i stället för akties ordningsnummer ange brevets ordnings­
nummer och det antal aktier brevet avser. Pä begäran av aktieägare eller
förvaltare som avses i 10 § skall aktiebreven delas upp, läggas samman
eller på annat sätt bytas ut. När aktiebrevel visas upp för införande av ny
ägare i aktieboken, får värdepapperscentralen byta ut brevet mot ett eller
fiera nya brev. Har det äldre brevet överlåtits in blanco, behöver inte
förvärvarens namn sättas ut i överlåtelsen. I aktiebrev som utfärdas vid
utbyte behöver inte tas in nägon uppgift om utbytet eller om den dag när
del äldre brevet utfärdades. Inte heller behöver akfiebrev, som utfärdas i
samband med att aktieägarens namn förs in i aktieboken, förses med
uppgifter om införandet.

Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas även på emissionsbevis. I dessa behöver nägot ordningsnummer dock inte anges.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3.kap. 9 § ABL och motsvaras av 3 § andra och tredje styckena samt 5-7 §§ lagen om förenklad akfiehante­ring. Bestämmelserna om teckningsbevis i lagen om förenklad aktiehante­ring har utgått (jämför kommentaren till 5 §). I andra stycket har uteslutits utredningsförslagels bestämmelse angående konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt (jämför kommentaren lill 3 §).

10 § I avstämningsbolag förs aktieägarna in i aktieboken med uppgift om
personnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress. För var­
je ägare anges det antal aktier av olika slag som denne äger, 1 stället för
aktienumret anges aktiebrevels ordningsnummer. Aktieboken förs med
maskin för automatisk databehandling eller på något liknande sätt.

Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank eller en fondkommissionär, som är auktoriserad som förvaltare av aktier, kan i stället för aktieägaren banken eller fondkommissionären föras in i

 

Prop. 1981/82:180                                                  170

aktiebrevet och i aktieboken. Är aktierna i ett avstämningsbolag föremål för handel vid en utländsk fondbörs, kan, efter särskilt tillstånd, i bolagets aktiebrev och aktiebok, i stället för en aktieägare som är bosatt utomlands, föras in den som fäll uppdrag alt i utlandet förvalla hans aktier,

I aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas alt aktien innehas för någon annans räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som utfärdas pä grund av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss man. Beträf­fande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt förs­ta stycket skall föras in om aktieägaren.

För rätt till registrering som förvaltare krävs ulöver vad som sägs i andra stycket att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande av ägaren i aktieboken. Om auktorisation och tillstånd enligt denna paragraf, om förvaltares åligganden samt om skyldighet för bolaget och värdepap­perscentralen att för var och en hålla tillgänglig en sammanställning av uppgifter från förvaltare om de aktieägare, som har mer än femhundra aktier i bolaget registrerade i förvaltares namn, finns bestämmelser i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 10 § ABL och 8, 9, 16 och 18 §§ lagen om förenklad aktiehantering.

11 § Har ett avstämningsförbehäll förts in genom en ändring av bolags­
ordningen och har ett aktiebrev som dessförinnan utfärdats inte lämnats in
för utbyte mot ett nytt brev, fär uppgifter om aktien i den tidigare aktiebo­
ken föras över tiU en sådan aktiebok som avses i 10 § första stycket.
Därvid skall anges att aktiebrevel inte avlämnats. Sker ingen överföring,
gäller den äldre aktieboken fortfarande i fråga om denna aktie.

Utöver aktiebok skall i avstämningsbolag föras ett aktiebrevsregister. Registret tar i löpande nummerföljd upp de aktiebrev som utfärdats med uppgift om dagen för utfärdandel, antalet aktier och aktieslag samt ägarens eller, i de fall som avses i 10 § andra stycket, förvaltarens identifierings­nummer i aktieboken. När ett nytt aktiebrev utfärdats i stället för ett äldre, görs i registret en hänvisning till det äldre brevels ordningsnummer. För det sistnämnda brevet antecknas all det har makulerats.

I avstämningsbolag skall de uppgifter som avförts ur aktiebok, aktie­brevsregistret eller förteckningen enligt 12 § bevaras i minst tio år. En aktiebok, som ett sådant bolag tidigare har fört, skall bevaras i minst tio år efter del att uppgifterna beträffande bolagets samtliga aktier har förts in i den aktiebok som avses i 10 § första stycket.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 11 § ABL som motsvaras av 10 och 32 §§, 33 § andra stycket och 34 § lagen om förenklad akliehanlering.

12 § I avstämningsbolag skall i en särskild förteckning på begäran tas
upp den som med skriftlig handling visar att han till följd av uppdrag eller
pantsättning eller på grund av villkor i testamente eller gåvobrev har rätt
att i stället för den aktieägare som är införd i aktieboken lyfta utdelning och
ta emot emissionsbevis och, vid fondemission, brev på en ny aktie. Det­
samma gäller förmyndare eller god man för en aktieägare eller vid konkurs
konkursförvaltaren eller vid utmätning, kvarstad eller betalningssäkring
avseende aktier kronofogdemyndigheten.

 

Prop. 1981/82:180                                                  171

I förteckningen skall för den som skall tas upp i denna enligt första stycket antecknas samma uppgifter som enligt 10 § första stycket skall föras in i aktieboken om akfieägare. Av förteckningen skall även framgå den rätt som tillkommer honom. En sådan anteckning skall avföras, när del visas att rätten har upphört.

Uppgifter ur förteckningen får inle lämnas till nägon annan utan sam­tycke av den som berörs av de förhållanden som har antecknats i förteck­ningen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 12 § ABL och 12 § lagen om förenklad aktiehantering.

13 § Aktiebok skall pä den ort där styrelsen har sitt säte hållas tillgänglig
för alla. Förs aktiebok med maskin för automatisk databehandling eller pä
något annat liknande sätt, skall i stället en utskrift av aktieboken på
begäran tillhandahållas hos bolaget på denna ort och, i fräga om avstäm­
ningsbolag, även hos värdepapperscentralen. Utskriften fär inte vara äldre
än sex månader. Alla har rätt att mot ersättning för kostnaderna få en
sådan utskrift av aktieboken eller del av den. När det gäller avstämnings­
bolag får dock en utskrift enligt detta stycke inte innehålla någon uppgift
om de aktieägare som har högst femhundra aktier i bolaget.

Aktiebok skall hållas tillgänglig för aktieägarna vid bolagsstämman. Förs aktieboken med maskin för automatisk databehandling eller på något lik­nande sätt, skall i stället en utskrift av hela aktieboken avseende förhållan­dena tio dagar före bolagsstämman hållas tillgänglig vid stämman.

I utskriften tas i alfabetisk ordning upp aktieägarna och de förvaltare som avses i 10 § andra stycket. Aktiebrevens nummer behöver inte anges.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 13 § ABL och 13-15 §§ lagen om förenklad akliehanlering och 35 § 1 mom. Qärde och femte styckena FRL. I jämförelse med den gällande bestämmelsen och akfiebo­lagslagens motsvarande regel har det förtydligandet gjorts att aktieboken skall hällas tillgänglig på den ort där styrelsen har sitt säte (jämför inled­ningen till detta kapitel). När det gäller en aktiebok som förs med hjälp av ADB-teknik eller på något liknande sätt, räcker det att bolaget utan oskä­ligt dröjsmål pä begäran tillhandahäller en utskrift som inte är äldre än sex månader. Med en utskrift förstås inte endast utskrift på papper. Aktiebo­ken kan t.ex. hållas tillgänglig i form av en mikrofilm om en läsapparat också ställs till förfogande.

14 § Den lill vilken en aktie har övergått fär inte, innan han förts in i
aktieboken, utöva en aktieägares rätt i bolaget. Detta gäller dock inte
sådan rätt som uppkommit ur en aktie och som utövas mot uppvisande
eller avlämnande av ett akliebrev, en kupong eller något annat särskilt
bevis som ges ut av bolaget.

Ägaren till en aktie för vilken aktiebrev har utfärdats innan bolaget blivit ett avstämningsbolag, kan inle när det gäller därefter beslutad utdelning eller emission erhålla utdelning, emissionsbevis eller, vid fondemission, brev på en ny aktie förrän han har avlämnat aktiebrevet för utbyte mot ett

 

Prop. 1981/82:180                                                  172

nytt sådant och införande i aktieboken har gjorts enligt 10 §. Innan detta har skett är 12 § inte tillämplig.

Om en aktie ägs av flera, kan dé endast genom en gemensam företrädare utöva den rätt i bolaget som en aktieägare har.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 14 § ABL, Första stycket motsvaras av 35 § 2 mom, tredje stycket FRL, andra stycket av 31 § lagen om förenklad akliehanlering och tredje stycket av 8 § Qärde stycket första meningen FRL,

15 § Vad som sägs i denna lag om aktieägares rätt att i bolaget företräda
aktier skall gälla även för den som genom testamente erhållit nyttjanderät­
ten till eller rätten till avkomst av aktier, om testamentet innehåller en
bestämmelse att denne skall få företräda aktierna och, för avkomsträttsha­
varen, att aktierna till tryggande av dennes rätt skall sättas under särskild
vård.

Såväl ägaren som nytQande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan bli införd i aktieboken. Vid införandet skall göras en anteckning om ägan-derältsförvärvet och om den rätt alt i bolaget företräda aktierna som är förenad med nyttjande- eller avkomsträtten. I fråga om införandet av nytQande- eller avkomsträttshavaren gäller i övrigt vad som sägs i denna lag om införandet av aktieägare. Dock skall någon påskrift om införandet inle ske pä aktiebrevet. När det styrks att nytQande- eller avkomsträtten har upphört, skall en anteckning om detta göras i aktieboken.

När en god man pä grund av ett förordnande enligt 18 kap. 4 § 5 föräldrabalken förvaltar aktier för en blivande aktieägares räkning, skall den blivande ägaren på anmälan av den 'ode mannen föras in som ägare i aktieboken med anteckning om förvärvet och om förordnandet.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 15 § aktiebolagslagen och motsvaras av 332 § FRL,

16 § Ingår aktier i en aktiefond enligt akfiefondslagen (1974:931), skall i
stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fon­
dens beteckning föras in i aktiebreven och i aktieboken.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 16 § ABL och saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen,

17 § Om ett aktiebrev enligt denna lag skall förses med påskrift eller om
del pä grund av bolagsstämmans beslut om uppdelning av aktierna skall
bytas ut mot två eller fiera nya akliebrev, kan bolaget hälla inne den
utdelning och de emissionsbevis som faller pä aktie till dess akfiebrevet
tillhandahålls för nämnda ändamål. Detta gäller också om aktiebrev skall
bytas ut på grund av att aktier av visst slag enligt en bestämmelse i
bolagsordningen skall omvandlas till aktier av nägot annat slag.

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap, 17 § ABL och saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  173

4 kap. Ökning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag genom nyemission eller fondemission

Kapitlet gäller endast försäkringsaktiebolag.

Förslaget ansluter nära lill reglerna om ökning av aktiekapitalet i nya aktiebolagslagen. När inte annat sägs motsvarar paragraferna i förslaget och i utredarens förslag varandra.

Bestämmelserna i gällande försäkringsrörelselag om ökning av aktieka­pitalet skiljer sig från bestämmelserna i 1944 års aktiebolagslag när det gäller fondemission. Fondemission är endast tillåten i bolag som uteslutan­de eller huvudsakligen driver annan rörelse än livförsäkringsrörelse. Att fondemission är förbjuden i livförsäkringsaktiebolag sammanhänger med att en grundläggande princip bakom livförsäkringsverksamhet är att denna skall drivas helt för försäkringstagarens räkning. Denna princip har vidare lett fill att det i nästan alla livförsäkringsaktiebolags bolagsordningar nu­mera finns bestämmelser som förbjuder vinstutdelning till aktieägarna. Del finns också bestämmelser att bolagels behållna tillgångar skall fördelas mellan försäkringstagarna, om bolaget träder i likvidation, eUer - i fråga om bolag som ägs av arbetsmarknadsparterna - användas för alt främja ändamål av gemensamt intresse för dessa. Aktieägarna skall dock tillföras aktiekapitalet.

Bestämmelserna om ökning av aktiekapitalet i skadeförsäkringsaktiebo­lag har anpassats tUl motsvarande regler för ökning av akfiekapitalet i nya aktiebolagslagen.

Vid nybildande av försäkringsaktiebolag skall de tecknade aktierna beta­las med pengar. Detta är också huvudregeln vid ökning av aktiekapitalet. Emellertid ges i 58 a § gälla.ide lag ett undantag från förbudei mol tillskju­tande av apportegendom. Detta undantag tillkom 1960 för att underiätta koncernbildningar inom försäkringsväsendet. Genom bestämmelsen i 58 a § har det öppnats en möjlighet för försäkringsaktiebolagen att öka sitt aktiekapital och använda de nya aktierna för att byta till sig alla aktierna i ett annat försäkringsbolag, eller i vart fall så mänga aktier i det andra bolaget att detta blir dotterbolag. Försäkringsinspektionens medgivande krävs dock för transaktionen. Bestämmelsen har utan några ändringar i sak medtagits i förslaget (2 §). Vidare har möjligheterna att betala en aktie genom kvittning vidgats (3 och 13 §§).

När del gäller villkoren för registrering av emissionen skiljer förslaget inte som aktiebolagslagen mellan stora och små bolag, dvs. bolag med ett bundet kapital understigande 1 milj. kr. Samma regler gäller för samtliga bolag. Reglerna om emissionsprospekt har jämkats i förhållande till aktie­bolagslagen, och bestämmelsen i 4 kap. 23 § ABL om emissionsprospekt för bolag som inte bedriver någon verksamhet har inte tagits med i försla­get.

 

Prop. 1981/82:180                                                               174

Inledande bestämmelser

1 § Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (ny­emission) eller genom alt aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission). En fondemission kan endast ske i skade­försäkringsbolag.

Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 16 eller 17 §. Sådana beslut fär inte fattas förrän bolaget har blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission fär fattas innan ändringen stadfästs om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas.

Vid nyemission får betalning för aktier inte understiga del nominella beloppet.

Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som under­stiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den samman­lagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

Paragrafen motsvaras i stort sett av 4 kap. 1 § ABL samt delvis av 44 § första stycket och 59 § 1 mom. första och andra styckena FRL.

I första stycket ges definitioner på nyemission - ökning av aktiekapita­let genom kapitaltillskolt - och fondemission.

Ökningsbeslutet skall enligt andra stycket fallas av bolagsstämman. Styrelsen kan emellertid besluta om nyemission under förutsättning av bolagsstämmans godkännande (16 §) eller enligt bolagsstämmans bemyn­digande (17 §).

Enligt gällande lag fär ökningsbeslutet fattas först sedan stadfästelse meddelats av sådan ändring av bolagsordningen som kan behövas för att en ökning av aktiekapitalet skall kunna ske. Utredaren har i paragrafens andra stycke föreslagit att ett villkorat beslut om ökning av aktiekapitalet skall kunna fattas i denna situation. Avsikten med utredarens förslag är all underlätta beslulsfallandel. Jag biträder förslaget med den jämkningen av utredningsförslagets lagtext att det - i överensstämmelse med motsvaran­de bestämmelse i aktiebolagslagen — framgär att beslutet om ändringen av bolagsordningen skall fattas först. Till skillnad från beslutet om nyemission kräver detta kvalificerad majoritet. Registrering av en sädan bolagsord­ningsändring får enligt 20 kap. 6 § endast ske samtidigt med registreringen av en sädan ändring av aktiekapitalet som fordras för att bolagsordningen och del regisfierade aktiekapitalet skall överensstämma. Någon motsva­righet lill gällande lags bestämmelser om förbud mot aktieteckning innan beslutet registrerats och krav på att en leckningslista och en kungörelse om ökningsbeslutet skall ha blivit godkända av registreringsmyndighet m. m. upptas inte i förslaget.

Av 3 kap. 1 § andra stycket följer att del pä förhand i bolagsordningen måsle finnas bestämmelser om hur de nya aktierna skall fördelas på olika aktieslag när aktieslag med olika rätt lill tillgångar och vinst finns. Detta gäller även om en nyemission kräver ändring av bolagsordningen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  175

Tredje stycket innehåller bestämmelser om förbud mol emission av aktier till underkurs. Stycket innebär i sak inte någon ändring i förhållande till gällande lag. Enligt aktiebolagslagen medges under vissa förutsättning­ar nyemission av aktier till underkurs. En sädan bestämmelse är enligt min mening inte lämplig för försäkringsbolagen med hänsyn till de principer som försåkringsrörelselagen är uppbyggd på.

2   § Vid nyemission skall aktierna betalas med pengar (kontantemission). Om försäkringsbolaget genom ökningen av aktiekapitalet avser att för­värva mer än hälften av aktierna i ett annat försäkringsbolag eller, om det finns aktier med olika röstvärde, så många aktier att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, kan försäkringsin­spektionen medge att de nya aktierna får betalas med aktier i det sist­nämnda bolaget (apport) saml att teckningen av de nya aktierna sker med villkor om delta.

3   § Bestämmelser om apport och kvittningsrätt skall tas upp i beslutet om nyemission.

Styrelsen skall lämna en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt för bedömandet av värdet på apportegendomen och av be­stämmelserna om kvittningsrätt. Särskilt skall anges

1. namn och hemvist beträffande den som avses med bestämmelser om
apport eller kvittningsrätt,

2. det värde till vilket apportegendomen beräknas komma att tas upp i
balansräkningen och antalet aktier som skall lämnas för egendomen.

Om skriftligt avtal upprättats rörande bestämmelser om apport eller kvittningsrätt, skall styrelsens redogörelse innehålla avtalet eller avskrift av detta eller hänvisning till avtalet med uppgift om den plats där det hålls tillgängligt för aktietecknarna. Muntligt avtal skall i sin helhet tas upp i redogörelsen. Vad som sagts nu om skriftligt avtal skall gälla även beträf­fande de senaste tvä räkenskapsårens balans- och resultaträkningar för det försäkringsbolag vars aktier utgör apportegendom. I redogörelsen skall upplysning ges om bolagets resultat efler det senaste räkenskapsåret. Om sädana räkningar ej upprättats för bolaget, skall i redogörelsen lämnas upplysning om bolagets resultat under nämnda räkenskapsår.

Om första-tredje styckena ej iakttagits beträffande bestämmelser om apport eller kvittningsrätt är bestämmelserna utan verkan mol del emitte­rande bolaget.

4 § Över styrelsens redogörelse enligt 3 § skall revisorerna avge yttrande
av vilket skall framgå att egendom, som skall tillföras del emitterande
bolaget, inte i redogörelsen åsatts högre värde än det verkliga värdet för
bolaget och att apportegendom är eller kan antas bli till nytta för bolagets
verksamhet. Emissionsbeslutet skall innehålla uppgift om att redogörel­
sen, yttrandet och, i fråga om apport, försäkringsinspektionens medgivan­
de har lämnats.

Paragraferna motsvaras delvis av 2 kap. 3 § och 4 kap. 6 § ABL samt av 46 § första stycket och 58 a § FRL. I utredarens förslag motsvaras paragra­ferna av 4 kap. 3 §. I förhällande tiU utredarens förslag har vissa jämkning­ar och tillägg gjorts.

 

Prop. 1981/82:180                                                  176

Bestämmelserna i 2 § överensstämmer med gällande rätt (46 § första stycket och 58 a § första stycket). Nyemission skall ske i form av kontant­emission. Det undantag från denna regel som finns i andra stycket avser ökning av aktiekapitalet som ell led i koncernbildning eller sammanslag­ning av försäkringsbolag. Förslaget innehåller - lill skillnad frän utred­ningsförslaget - ingen motsvarighet till föreskriften i 58 a § andra stycket första meningen FRL att förutvarande aktier inte ger någon företrädesrätt i apportemissionsfallet. Av 5 § delta kapitel framgår emellertid att företrä­desrätten i princip endast gäller vid nyemission i form av kontantemission (jämför däremot 50 § FRL).

13 § första stycket föreskrivs bl. a. alt bestämmelser om apport skall tas upp i emissionsbeslutet. Del innebär en mindre ändring i förhållande lill gällande rätt, eftersom ett av försäkringsinspektionen medgivet villkor om aktieteckning med apport inle för närvarande behöver tas in i emissions­beslutet (58 a § andra stycket andra meningen). Enligt gällande rätt kan styrelsen medge att den som i samband med kapitalökning har tecknat aktier kvittar sin skuld pä grund härav mot fordran hos bolaget. Enligt förslaget kan också i likhet med vad som gäller enligt aktiebolagslagen kvittning ske, om så har bestämts i beslutet om nyemission (se 13 §). I första stycket föreskrivs att även bestämmelser om kvittningsrätt skall tas upp i beslutet om nyemission. (Att förbud mot kvittning däremot föreslås råda när det gäller aktieteckning vid försäkringsaktiebolags bildande, se 2 kap. 14 § första stycket.) Till skillnad från utredarens förslag föreskrivs i första stycket inte att villkor i övrigt för teckning av nya aktier skall tas upp i beslutet. Aktieteckning med villkor skall i princip inte förekomma vare sig vid bolagets bildande eller vid kapitalökning (2 kap. 8 § tredje stycket och 10 § tredje stycket detta kapitel).

I 4 kap. 6 § ABL hänvisas till bestämmelser i 2 kap. 3 § ABL om vad stiftelseurkunden skall innehålla bl.a. när apporlegendom skall tillskjutas vid bolags bildande. Bestämmelserna gäller i tillämpliga delar i fråga om den redogörelse styrelsen skall lämna i samband med nyemission där apportegendom skall tillskjutas eller aktier skall kunna tecknas med kvitt­ningsrätt. Vidare skall revisorerna enligt 4 kap. 6 § yttra sig över styrelsens redogörelse. Utredaren har inte tagit upp nägra motsvarande bestämmel­ser i sitt förslag och ansett yttrande av revisorerna inle vara nödvändigt på grund av del medgivande frän försäkringsinspektionen som fordras för apportemission. Enligt min mening bör emellertid bestämmelser motsva­rande aktiebolagslagens tas in i försäkringsrörelselagen. Vad särskilt angår apportfallel torde visserligen försäkringsinspektionens medgivande inne­bära en viss garanti mot all aktieägarnas rätt allvariigt försämras men inspektionen har ingen skyldighet att särskilt beakta aktieägarnas intres­sen, I 3 § andra stycket har därför i översstämmelse med aktiebolagslagen tagils in bestämmelser om styrelsens skyldighet alt lämna en redogörelse och vad redogörelsen skall innehålla. I tredje stycket samma paragraf finns

 

Prop. 1981/82:180                                                  177

en föreskrift om påföljden av att bestämmelser om information inte iakttas. Det kan förtjäna anmärkas att även om inspektionen har medgett apport en bestämmelse därom blir utan verkan, om styrelsen försummar sin informa­tionsskyldighet. 14 § har föreskrifter om yttrande av revisorerna tagits in.

5 § Vid en kontantemission och vid en fondemission har aktieägarna
företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till del antal aktier de förut
äger, om nägot annat inte har bestämts antingen i bolagsordningen enligt 3
kap. 1 § andra stycket 3 eller, vid en kontantemission, i emissionsbeslutet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 2 § ABL och motsva­ras av 50 § och 59 § 1 mom. Qärde stycket FRL. I utredarens förslag motsvaras paragrafen av 4 kap. 2 §. En av utredaren föreslagen undantags­regel rörande konvertibla skuldebrev och skuldebrev med opfionsrätt till nyteckning har utgått eftersom sådana skuldebrev inle fömtsätts kunna utfärdas av försäkringsbolag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om aktieägarnas företrädesrätt till nya aktier och står i överensstämmelse med vad som gäller enligt aktiebo­lagslagen (se prop. 1975:103 s. 330-331). I förhållande tUl gällande rätt innebär förslaget en ändring såtillvida att den möjlighet till avvikelse från bestämmelserna om företrädesrätt att teckna aktier i förhållande till tidi­gare aktieinnehav som sedan 1973 gäller enligt aktiebolagslagen, nu införs beträffande kontantemission i försäkringsbolag.

6 § De aktieägare som har företrädesrätt att delta i en emission har rätt
att för varje aktie få ett särskilt emissionsbevis (vid nyemission tecknings­
rättsbevis och vid fondemission delbevis). Om bolaget inte är ett avstäm­
ningsbolag, får de kuponger som hör till aktiebrevet användas som emis­
sionsbevis. Används inte sådana kuponger som emissionsbevis, skall det i
beviset anges hur många sådana bevis som skall lämnas för varje ny aktie.

Om en aktieägare använder sin företrädesrätt att delta i en emission i ett bolag som inte är ett avstämningsbolag, skall anteckning härom göras på det aktiebrev på vilket företrädesrätten grundas, om inte kuponger an­vänds som emissionsbevis.

I avstämningsbolag skall emissionsbevisen och, vid fondemission, bre­ven på nya aktier som tillkommer aktieägare genast sändas i rekommende­rat brev eller på annat betryggande sätt till dem som pä avstämningsdagen är införda i aktieboken eller i förteckningen enligt 3 kap. 12 §. Om dessa inte var berättigade att ta emot handlingarna skall bolaget ändå anses ha fullgjort sin skyldighet. Detta gäller dock inte om bolaget eller värdepap­perscentralen kände till alt handlingarna skulle komma i orätta händer eller om någon av dem har åsidosatt den aktsamhet som de efter omständighe­terna skäligen bort iaktta. Bolaget eller värdepapperscentralen anses inte heller ha fullgjort sin skyldighet om mottagaren var omyndig.

Paragrafen som i sak överensstämmer med 4 kap. 3 § ABL och motsva­ras av 51 § och 59 § 1 mom. Qärde stycket och 2 mom. Qärde stycket FRL samt 22-24 §§ lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering innehåller 12    Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                                178

regler om emissionsbevis (vid nyemission teckningsrättsbevis, vid fond­emission delbevis). Termen emissionsbevis som gemensam beteckning på teckningsrättsbevis och delbevis är ny.

Allmänna bestämmelser om nyemission

1 § Ett förslag till beslut om nyemission skall hällas tUlgängligt för aktie­ägarna under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken beslutet skall fattas. Det skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Förslaget skall läggas fram på stämman. Vad som nu har sagts om förslag fiU beslut skall även gälla sådana redogörelser av styrelsen, yttranden av revisorerna och sädant medgivande av försäkrings­inspekfionen som avses i 2-4 §§. Innebär förslaget en avvikelse från aktie­ägarnas företrädesrätt, skall skälen fill avvikelsen anges i förslaget eller i en handling som skall fogas till förslaget. Om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, skall även följande handlingar enligt vad som nyss har sagts hällas tillgängliga och läggas fram på stämman:

1.    en avskrift av den senaste årsredovisningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt en avskrift av revisionsberättelsen för del är årsredovisningen avser,

2.    en av styrelsen undertecknad redogörelse for händelser som är av väsentlig betydelse för bolagels ställning och som har inträffat efter del att årsredovisningen avgetts och

3.    ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.

Kallelsen till bolagsstämman skall innehålla uppgifter om den företrä­desrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har enligt förslaget samt uppgifter om vem som i övrigt får teckna aktier.

Paragrafen som i sak överensstämmer med 4 kap. 4§ ABL och motsva­ras av 44 § andra stycket och 58 a § tredje stycket tredje meningen FRL innehåller regler om vilken information som skall hällas tillgänglig för akfieägarna innan ett beslut om nyemission fattas.

8 §   Beslutet om nyemission skall ange

1.    det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,

2.    det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av olika slag finns eller kan utges,

3.    den företrädesrätt att teckna aktier som akfieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier,

4.    den tid inom vilken aktier kan tecknas, i de fall då ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastsläUts för aktiekapitalets ökning,

5.    den fid inom vilken en aktieägare kan använda sin företrädesrätt,

6.    den fid inom vilken tecknade aktier skall betalas,

7.    den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de akfier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om del inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt

8.    aktiernas nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie.

Tid enligt första stycket får inte vara kortare än två veckor. Den räknas från någon av följande tidpunkter:

 

Prop. 1981/82:180                                                  179

a)   från det kungörelse enligt 9§ skedde,

b)   från emissionsbeslutet om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller

c)   från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag.

Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § Qärde stycket eller 3 §, 6 kap. 8 § eller 18 kap. 1 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om delta.

Om en aktieägare skall ha företrädesrätt alt delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 9§ skedde.

Om de kuponger som hör till akliebreven skall användas som emissions­bevis, skall detta anges i beslutet.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap. 5 § ABL och motsvaras av 45 § FRL samt 21 § andra stycket lagen om förenklad akliehanlering.

Vissa av de uppgifter som enligt 45 § FRL skall tas upp i ökningsbeslutet krävs inle enligt aktiebolagslagen eller enligt departementsförslaget. Tiden inom vilken aktieteckning kan ske skall endast anges om minsta belopp för ökningen är fastställt. I sådant fall måsle detta minsta belopp ha tecknats inom angiven tid, annars förfaller ökningsbeslutet enligt 12 § detta kapitel. I andra fall behöver teckningsliden inle anges. Inte heller behöver del i ökningsbeslutet anges de i 45 § andra stycket FRL nämnda uppgifterna om aktiekapitalets belopp vid beslutets fattande m. m. Om en aktieägare bar företrädesrätt lill de nya aktierna skall beslutet innehålla uppgifter om den tid inom vilken aktieägare kan använda företrädesrätten. Denna tid får enligt försäkringsrörelselagen inte understiga en månad från beslutets kun­görande. Enligt nya aktiebolagslagen och förslaget har tiden inskränkts till två veckor, i avstämningsbolag räknat från avstämningsdagen. En före­skrift om den fid inom vilken företrädesrätten skall utövas i del fall att stämman beslutat om avvikelser från akfieägarnas företrädesrätt har inte ansetts erforderlig.

I 58a§ tredje stycket FRL finns en bestämmelse enligt vilken kravet på uppgift i emissionsbeslutet om det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie (45 § första stycket 5 FRL) inte i apportfallel föranleder till att värdet av de aktier som skall tillskjutas som betalning uppskattas till visst penningbelopp i beslutet. Som skäl för bestämmelsen i 58a§ tredje stycket FRL har åberopats svårigheten att värdera apportegendomen i pengar. Sådana svårigheter kan i princip i lika män åberopas för allmänna aktiebolags del. TUlräckliga skäl för en särregel på denna punkt för försäk­ringsaktiebolagslagens del kan inle anses föreligga. Någon motsvarighet till bestämmelsen har därför inte medtagits i förslaget.

9 § Beslutet om nyemission eller en redogörelse för det väsenfiiga inne­hållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i

 

Prop. 1981/82:180                                                  180

dess helhet, skall det i kungörelsen lämnas uppgifter om var beslutet hålls tillgängligt. I de bolag som inte är avstämningsbolag krävs dock inte någon kungörelse, om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

Är bolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om nyemission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, i de fall då aktieägarna i fråga skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inle, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap, 7 § ABL och motsvaras delvis av 48 § första och andra styckena och av 49 § FRL samt av 36 § lagen om förenklad akliehanlering.

Den i gällande lag föreskrivna skyldigheten att underrätta varje aktieäga­re liksom bestämmelsen att underrättelsen skall ske i rekommenderat brev har i överensstämmelse med nya aktiebolagslagen tagits bort,

10 § Teckning av nya aktier skall ske på en teckningslista som innehåller
beslutet om nyemission. Avskrifter av bolagsordningen och av de hand­
lingar, som skall läggas fram enligt 3, 4 och 7§§, skall fogas till lecknings­
listan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i
listan.

Om de som har rätt till det tecknar alla aktierna vid den stämma där beslutet om nyemission fattas, kan teckningen ske i stämmans protokoll. Detta gäller dock inte avstämningsbolag.

Om teckningen har sketl i strid mot denna paragraf eller om en aktie har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren är aktieteckningen ogiltig, under förutsättning att ogil­tigheten har anmälts hos försäkringsinspektionen innan anmälan enligt 15 § har registrerats.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 4 kap. 8§ ABL och motsvaras av 48 § första och andrastyckena, 52 och 53 §§ samt 58 a § andra stycket andra meningen FRL, innehåller regler om teckning av akfier.

11 § När teckningen har avslutats skall styrelsen besluta om tilldelning
av nya aktier till aktietecknarna. Anser styrelsen att aktieteckning är
ogiltig, skall aktietecknaren genast undcrtättas om detta. Aktierna skall
genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

Paragrafen som i sak överensstämmer med 4 kap. 9§ ABL och motsva­ras av 54 § FRL, innehåller regler om tilldelning av aktier m. m. Paragrafen ansluter nära lill gällande rätt.

Av 3 kap. 11 § andra stycket följer att om del är fräga om avstämningsbo­lag de utfärdade aktiebreven skall antecknas i aktiebrevsregistret.

12 § Om det har beslämls ett visst belopp eller ett lägsta belopp för
aktiekapitalets ökning, har beslutet om nyemission förfallit i de fall då

 

Prop. 1981/82:180                                                  181

beloppet inte har tecknats inom teckningsliden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter alt aktiekapitalet ökas. Vad som har betalats för de tecknade aktierna skall i sådana fall genast betalas tillbaka.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap. 10 § ABL och motsvaras i huvudsak av 56 § tredje stycket jämfört med 308 § 2 mom. FRL. Enligt 8 § förslaget kan det i emissionsbeslutet anges ett visst belopp eller ett lägsta belopp för aktiekapitalets ökning. Om så har skett, måste detta belopp ha tecknats inom den teckningstid som angivits i beslutet. Annars har enligt paragrafen ökningsbeslutet förfallit. Någon möjlighet att sedan aktieteck­ningen påbörjats ändra lägsta beloppet eller teckningstiden finns inle.

13 § Bestämmelserna i 2 kap. 14 och 15 §§ skall, såvitt de avser försäk­ringsaktiebolag, tillämpas vid inbetalning på grund av beslut om nyemis­sion. Kvittning av en skuld på gmnd av aktieteckning mot en fordran hos bolaget får dock ske, om beslutet om nyemission innehåller bestämmelser om kvittning, eller om styrelsen medger kvittning. Ett sådant medgivande fär inle lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenä-

Paragrafen motsvaras av 4 kap. 11 § ABL och 55 § andra stycket FRL. Om kvittning jämför kommentaren till 3 § detta kapitel.

14 §   Beslutet om nyemisson skall anmälas för registrering inom sex månader frän beslutet, om det inte har förfaUU enligt 12 §. För registrering krävs att

1.    full betalning enligt registret erlagts för alla de aktier som ingår i del fömt registrerade aktiekapitalet,

2.    det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade nya aktier efler avdrag för de aktier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (ökningen av aktiekapitalet) uppgår till det belopp som avses i 12 §,

3.    hälften av del belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna har betalats in,

4.    all apportegendom enligt beslutet om nyemission är tillförd bolaget och

5.    behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.

Genom registreringen fastställs ökningen av aktiekapitalet till det belopp som anges i första stycket 2.

Om anmälan för registrering av beslutet inte har gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller om försäkringsinpektionen genom lagakraft­ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller har vägrat registrering, gäller vad som sägs i 12§.

AktiekapUalet är ökat när registreringen har skett. De akfier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av nägon annan blir därmed ogiltiga. De nya aktierna medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämls om delta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte innebära att en sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter del är under vilket aktierna skall ha slutligt betalats.

 

Prop. 1981/82:180                                                  182

15 § De aktier som har tecknats vid en kontantemission skall vara helt
betalda inom sex månader från registreringen av nyemissionen. Senast en
månad efter utgången av denna lid skall bolaget för registrering anmäla hur
många av de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna som har
blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad eller en
godkänd revisor.

Om det inte enligt första stycket har anmälts att aktierna har helt beta­lats, skall försäkringsinspektionen efler bolagets hörande registrera att aktiekapitalet har satts ned med del sammanlagda nominella beloppet av ej betalda aktier, dels, om det fordras, att bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet har ändrats. De aktier som inte har betalats blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.

Paragraferna, som nära ansluter sig lill 4 kap. 12 och 13 §§ ABL saml motsvaras av 45 § första stycket 7, 47 § första och tredje styckena, 56 och 57 §§ samt 308 § I mom. andra stycket och 2 mom. FRL, innehåller bestämmelser om registrering av nyemission m. m.

För försäkringsbolagen tillkommer i jämförelse med de allmänna aktie­bolagen det kravet för registrering att behövliga ändringar av bolagsord­ningen skall ha stadfästs. På grund av den tillsyn som försäkringsinspek­tionen utövar över försäkringsbolagen har inte tagits med den i nya akfie­bolagslagen införda bestämmelsen att yttrande skall företes frän auktori­serad eller godkänd revisor att hälften av det belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna har inbetalals och att all apportegendcm enligt beslutet om nyemission är tillförd bolaget. Inte heller görs i förslaget skiUnad mellan bolag vars bundna kapital understiger 1 milj. kr. och andra bolag. I övrigt överens­stämmer förslaget om registrering av nyemission i huvudsak med nya aktiebolagslagens regler.

Styrelsens beslut om nyemission

16 § Styrelsen kan besluta om nyemission och om avvikelser frän aktie­
ägarnas företrädesrätt enligt 5§ under förutsättning av bolagsstämmans
godkännande. Bestämmelserna i 2-4 och 8-15§§ skall därvid gälla i till­
lämpliga delar. Dessutom skall dock iakttas vad som föreskrivs nedan i
tredje stycket.

I fråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 7 § första stycket tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall i stället gälla styrelsens beslut.

Innan stämman har godkänt emissionsbeslutet, fär de nya aktierna inte föras in i aktieboken och beslutet inte anmälas för registrering enligt 14 §. Har en sådan anmälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, har emissionsbeslutet förfallit. Vad som har betalats för teck­nade aktier skall i sådant fall genast betalas tillbaka.

Paragrafen som i sak överensstämmer med 4 kap. 14 § ABL och motsva­ras av 58 § och 308 § 1 mom. tredje stycket FRL innehåller bestämmelser om beslut av styrelsen om nyemission under förutsättning av stämmans

 

Prop. 1981/82:180                                                  183

godkännande. Emissionsbeslutet skall ha del innehåll som anges i 8§. Vidare skall 2-4 §§ iakttas. En kungörelse enligt 9§ måste alltid utfärdas. 9§ första stycket sista punkten och andra stycket sista punkten får inte någon tillämpning. Teckning sker enligt 10 § men 10 § andra stycket gäller inle. II § skall iakttas med del undantag som framgår av tredje stycket förevarande paragraf.

Om det krävs en ändring av bolagsordningen skall ett beslut om denna fattas innan bolagsstämman beslutar all godkänna styrelsens beslut om nyemission. Dessa beslut får fattas under den angivna förutsättningen alt stadfästelse av ändringen meddelas enligt 1 § andra stycket detta kapitel. En redogörelse och ett yttrande från revisorerna vid apportemission krävs inte såsom fallet är i aktiebolagslagen.

17 § Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om ny­emission i den mån emissionen kan ske utan ändring i bolagsordningen och att därvid avvika från aktieägarnas företrädesrätt enligt 5 §.

Skall styrelsen kunna besluta om nyemission med de bestämmelser som avses i 2—4§§ eller med avvikelser från aktieägarnas företrädesrätt, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den tid, längst intill den nästkommande ordinarie bolagsstämman, inom vilken styrelsens beslut om nyemissionen skall fattas. Bestämmelserna i 7§ första stycket om förslag till emissions­beslut skall tillämpas på förslag till bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för re­gistrering. Innan registrering har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelserna i 2-4 och 8-l5§§ skall gälla i tUlämpliga delar när styrelsen beslutar om emission med slöd av ett bemyndigande.

Paragrafen som överensstämmer med 4 kap. 15 § ABL och saknar mot­svarighet i försäkringsrörelselagen reglerar styrelsens rätt alt besluta om nyemission på grundval av en fullmakt från bolagsstämman.

När styrelsen beslutar om en emission med stöd av ett bemyndigande gäller liksom enligt 16§ bestämmelserna i 2-4 och 8-l5§§ i tillämpliga delar. Styrelsen skaU alltså vid en apportemission avge en redogörelse sedan försäkringsinspekfionens medgivande lUl emissionen har inhämtats. Emissionsbeslutet skall ha det innehåll som framgår av 8 §. En kungörelse enligt 9§ skall allfid utfärdas. 9§ första stycket sista punkten och andra stycket sista punkten får inte någon fillämpning. Teckning sker enligt 10 § men 10 § andra stycket gäller inte. Tilldelning av aktier och upptagande av aktier i aktieboken sker enhgt 11 §. Bestämmelserna i 12§ andra punkten saknar tiUämpning. Däremot skall 13-15 §§ iakttas.

Fondemission

18 §   En fondemission kan ske genom alt lill aktiekapitalet förs över 1. belopp som kan delas ut enligt 12 kap. 2§,

 

Prop. 1981/82:180                                                  184

2.    medel från uppskrivningsfonden,

3.    medel från reservfonden, eller

4.    belopp varmed värdet av en anläggningstUlgång skrivs upp enligt 11 kap. 5§.

Bestämmelserna i 7 § första stycket gäller i tillämpliga delar även i fråga om förslag till beslut om fondemission.

Ett beslut om fondemission skall ange på vilket sätt och med vilket belopp aktiekapitalet skall ökas samt de nya aktiernas aktieslag eller det belopp vartill aktiernas nominella belopp höjs. I ett avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i beslutet varvid iakttas att avstämning inte får ske innan beslutet har registrerats. Bestämmelserna i 8 § Qärde stycket och 9§ första stycket skall tillämpas pä avstämningsbolag.

Beslut om fondemission skall genast anmälas för registrering och fär inte verkställas före registreringen.

Aktiekapitalet är ökat när registreringen har sketl. De nya aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken. De medför rätt lill utdelning enligt vad som har bestämls om detta i emissionsbeslutet. Beslu­tet får dock inle innebära att en sädan rätt inträder senare än för räken­skapsåret efter del under vilket registrering har skett.

Paragrafen som motsvaras av 4 kap. 16 § ABL och 59 § FRL innehåller regler om fondemission. Den motsvarar i huvudsak gällande lag.

Rätt att genomföra en ökning av aktiekapitalet genom en fondemission har endast skadeförsäkringsbolag. Förslaget att en fondemission skall kun­na ske genom överföring till aktiekapital av medel från uppskrivningsfon­den, reservfonden eller genom uppskrivning av anläggningstUlgångar är en nyhet. Beträffande de nu föreslagna nya möjligheterna att genomföra fond­emission, se 11 kap. 5 §,

19 § Har vid en fondemission ett behörigt anspråk på en ny aktie inte framställts inom fem år från registreringen av beslutet om fondemissionen, kan den berättigade anmanas alt ta ut aktien. Han skall därvid upplysas om att han annars riskerar alt förlora aktien. Anmaningen skall sändas till den berättigade, om hans namn och adress är kända för bolaget. I annat fall skall anmaningen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Inkommer inte anmälan inom ett år från anmaningen, kan den nya aktien säljas genom en fondkommisionär för den berättigades räkning. Denne har därefter endast rätt att mot uppvi­sande av aktiebrev eller avlämnande av delbevis få ut det vid försäljningen infiutna beloppet med avdrag för kostnaderna för anmaningen och försälj­ningen. Det belopp som inte har lyfts inom fyra år frän försäljningen nllfaller bolaget.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 17 § ABL, saknar mot­svarighet i försäkringsrörelselagen. För närvarande finns i 25 § lagen om förenklad aktiehantering bestämmelser om preskription såvitt gäller fond­aktier i försäkringsaktiebolag som är avstämningsbolag.

 

Prop. 1981/82:180                                                  185

Emissionsprospekt

20   § När ett försäkringsakfiebolag eller aktieägare i ett försäkringsbolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva akfier eller teckningsrätter i bolaget, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för bolagets förhållanden (emissionsprospekt) enligt 21-27 §§. Emissionsprospektel skall dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma all betalas uppgår till minst en miljon kronor.

21   § Aktieägare som ämnar sälja aktier eller teckningsrätter under sä­dana former alt emissionsprospekt skall upprättas, skall underrätta styrel­sen om delta senast sex veckor före den dag då inköp tidigast avses kunna ske.

22   §    Emissionsprospektel skall innehålla

 

1.    balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskaps­åren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits,

2.    resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår saml

3.    ett sammandrag av de uppgifter som del har ålegat bolaget att la in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.

Bestämmelserna i 11 kap. 2 § första stycket andra meningen skall tilläm­pas på emissionsprospekt.

Om försäkringsaktiebolaget är moderbolag, skall bolaget i emissions­prospektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräkning-arna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för bolaget som svarar mot uppgifterna i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsenfiig betydelse för bedömningen av bolagets ak­tier. Dock fär bolagets resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.

23   § Om sådana förhåUanden och händelser som hänför sig lill tiden efter den period som omfattas av de i 22 § angivna handlingarna skall upplysning lämnas i emissionsprospektet, om förhållandena är viktiga för bedömning­en av bolagets verksamhetsresultat och ställning eller händelserna i övrigt är av väsentlig betydelse för bolaget.

24   §   I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

 

1.    en kortfattad historik över försäkringsbolaget och dess verksamhet,

2.    en redogörelse för bolagets eller, om det finns dotterföretag, koncer­nens verksamhet, försäljningsställen samt för dess ställning inom bran­schen,

3.    uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer och ledande bc; fattningshavare och

4.    en redogörelse för ägar- och rösträttsförhällanden i fräga om bolagels aktier.

Uppgifterna enligt första stycket 1 behöver inte lämnas av försäkrings­aktiebolag, vars aktier noteras pä Stockholms fondbörs.

25 § Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 22-24 §§ skall granskas
av försäkringsbolagets revisorer. Deras berättelse över granskningen skall
tas in i emissionsprospektet.

 

Prop. 1981/82:180                                                  186

26   § Emissionsprospektet skall tiUhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp fidigast kan ske. Vid fidens bestämmande skall inle söndagar, andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårs­afton räknas in.

27   § Utarbetas emissionsprospektel med anledning av erbjudande från en aktieägare har försäkringsaktiebolaget rätt att från aktieägaren få ersätt­ning för sina kostnader för emissionsprospektel saml för revisionskoslna-den. Uppträder flera aktieägare som säljare, skall kostnaderna fördelas mellan dem i förhåUande till det antal aktier eller teckningsrätter, som var och en har bjudit ut lill försäljning.

I dessa paragrafer ges bestämmelser om emissionsprospekl vid nyemis­sion. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande be­stämmelser i nya akfiebolagslagen 4 kap. 18-26 §§.

Bestämmelser om emissionsprospekl vid nyemission infördes för de allmänna akfiebolagen genom nya aktiebolagslagens tillkomst. Ett emis­sionsprospekt skall innehålla upplysningar som är av betydelse för den investerande allmänheten vid nyemissioner eller större utförsäljningar av aktier som riktar sig lill aUmänheten eUer eljest en vidare krets. Ett emis­sionsprospekl underiättar för blivande aktieägare att bedöma bolagets framtidsutsikter och ta ställning till den erbjudna försäljnings- eller teck­ningskursen.

I förslaget har i huvudsak överförts bestämmelserna om emissionspros­pekt från aktiebolagslagen till försäkringsrörelselagen. Undantag har emel­lertid gjorts för 4 kap. 23 § ABL. Denna paragraf innehåller bestämmelser om emissionsprospekt för bolag som inte bedriver nägon verksamhet. Några försäkringsbolag som inte bedriver någon verksamhet finns inte varför paragrafen inle har tagits med.

I 23 och 24 §§ finns bestämmelser om vilka uppgifter som ett emissions­prospekt skall innehålla. Dessa bestämmelser överensstämmer inte helt med nya aktiebolagslagens bestämmelser utan de har anpassats till de förhållanden som råder för försäkringsbolag. I övrigt överensstämmer bestämmelserna om emissionsprospekt i sak med motsvarande bestäm­melser i nya aktiebolagslagen varför det inte finns anledning att kommente­ra dem närmare här. Förarbetena lill aktiebolagslagens regler i ämnet återfinns i prop. 1975: 103 s. 344-354.

5 kap. Upptagande av vissa penninglån

Bestämmelserna i detta kapitel begränsar rätten att la upp vinstandelslän till att gälla skadeförsäkringsakliebolag. Motsvarande kapitel i utredarens förslag innehåller även bestämmelser om konvertibla skuldebrev och skul­debrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Som framgår av den allmänna motiveringen förordar jag att möjligheten att utfärda sådana

 

Prop. 1981/82:180                                                  187

skuldebrev t. v. inte bör förekomma för försäkringsbolagens del. De av utredaren föreslagna 1-15 §§ har därför ingen motsvarighet här. I I § första stycket har endast tagits in ett förbud att utfärda sådana skuldebrev.

1 § Ett försäkringsbolag får inte ge ut konvertibla skuldebrev eller skul­
debrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett
penninglån på villkor att lånet skall betalas pä något annat sätt än med ett
nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med
hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsakliebolag fär inle ta upp län mol obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis). I fråga om skadeförsäkringsaktiebolag skall upptagandet av ell sådant lån beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen.

Denna paragraf motsvarar 7 kap. 2 § ABL och 5 kap. 16 § utredarens förslag. Frågan om utgivande av sådana penninglän som paragrafen be­handlar är f. n. inle alls reglerad i försäkringsrörelselagen.

Första stycket innehåller ett uttryckligt förbud mot utgivande av konver­tibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning (jämför inledningen till kapitlet). Vidare innebär stycket samma förbud mot s. k. delägardebentures som gäller för allmänna aktiebolag. Delägarde­bentures är en form av vinstandelsbevis som medför rätt till betalning ur bolagets tillgångar vid likvidation eller efter uppsägning med belopp som t. ex. motsvarar viss kvotdel i bolagets tillgångar eller som beräknas efter den genomsnittliga marknadskursen under en period före likvidationen eller uppsägningen (jämför prop. 1975: 103 s. 221).

Det förbud mot att ge ut vinstandelsbevis som andra stycket innehåller omfattar samtliga ömsesidiga försäkringsbolag och livförsäkringsaktiebo­lagen. Endast skadeförsäkringsaktiebolag medges formell möjlighel att ge ut sådana lån.

2 § Bestämmelserna i 4 kap. 20-27 §§ om emissionsprospekt skall till-
lämpas när ett skadeförsäkringsaktiebolag, som enligt 10 kap. 4 § andra
eller Qärde stycket är skyldigt att ha en auktoriserad revisor, eller inneha­
vare av vinstandelsbevis som ett sådant bolag har utfärdat offentliggör
ei'.cr på annat sätt liU en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva
vinstandelsbevis. Emissionsprospekt behöver dock endast upprättas om
summan av de belopp som tUl följd av inbjudningen kan komma all betalas
uppgår fill minst en miljon kronor.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § ABL och 5 kap. 17 § utredarens förslag. I utredarens förslag saknas förutsättningen att skadeförsäkringsbolaget enligt 10 kap. 4 § andra eller Qärde stycket skall vara skyldigt att ha auktoriserad revisor. Något skäl att i detta hänseende avvika från aktiebo­lagslagen synes inte finnas.

 

Prop. 1981/82:180                                                               188

I förhållande lill aktiebolagslagen har paragrafens lydelse jämkats så att inbjudan anges komma från innehavaren av vinslandelsbevis i stället för från aktieägare. Det torde vara innehavarna av bevis som i denna egenskap kan stå som inbjudare.

6 kap. Nedsättning av aktiekapitalet och förvärv av egna aktier i försäkrings­aktiebolag

Bestämmelserna i 1-8 §§ i departementsförslaget handlar om nedsätt­ning av akfiekapitalet och överensstämmer i sak med 6 kap. aktiebolagsla­gen utom vad gäller 6 §. I denna paragraf finns regler som särskilt anpas­sats för försäkringsaktiebolagen. Den sista paragrafen innehåller bestäm­melser om förbud för försäkringsaktiebolag att förvärva egna aktier och svarar mot 7 kap. 1 § ABL. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med 6 kap, i utredningsförslaget.

Nedsättning av aktiekapitalet

1 §   Nedsättning av aktiekapitalet får ske för följande ändamål, nämligen

1.   avsättning till reservfonden eller omedelbar täckning av en föriusl enligt den fastställda balansräkningen, om förlusten inle kan täckas pä nägot annat sätt,

2.   återbetalning till aktieägarna, eller

3.   avsättning fiU en fond som kan användas enligt beslut av bolagsstäm­man.

Nedsättning för de ändamål som anges i första stycket 2 och 3 får inte avse störte belopp än att det efter nedsättningen finns full täckning för det bundna egna kapitalet. Beräkningen av detta skall ske enligt balansräk­ningen för nästföregående räkenskapsår, om denna fastställs vid stämman och i annat fall på gmndval av de handlingar som anges i 4 kap. 7 § första stycket 1-3.

Nedsättning av aktiekapitalet kan genomföras genom

1.    inlösen eller sammanläggning av aktier,

2.    indragning av aktier utan återbetalning, eller

3.    minskning av aktiernas nominella belopp med eller utan återbetal­ning.

Om nedsättning av aktiekapUalet på grund av bristande betalning finns bestämmelser i 4 kap. 15 § andra stycket.

Paragrafen innehåller regler om nedsättningsändamålen och om genom­förandet av en nedsättning. Bestämmelserna överensstämmer med 6 kap. I § ABL och motsvaras i FRL närmast av 61 §.

I första stycket anges nedsättningsändamålen. Enligt gällande lag får nedsättningsbeloppet användas för äterbelalriing till aktieägare, avsättning tiU reservfonden eller säkerhetsfonden och avsättning till en särskild fond att användas enligt beslut av bolagsstämman. Dessa användningssätt kom­pletteras nu med ytterligare ett, nämligen omedelbar täckning av sådan förlust som inte kan täckas av fritt eget kapital eller någon del av de

 

Prop. 1981/82:180                                                  189

obeskattade reserverna. Enligt gäUande lag måsle förlustläckning verkstäl­las i två etapper, avsättning till reservfond respektive säkerhetsfond och dennas nedsättning för förlustläckning.

Bestämmelserna i 12 kap. innebär att endast skadeförsäkringsbolag kan inrätta en reservfond och att livförsäkringsbolagens motsvarighet - säker­hetsfonden - slopas. Gällande lags bestämmelser att aktiekapitalet i ett livförsäkringsbolag kan sättas ned för en avsättning lill säkerhetsfonden har följaktligen ingen motsvarighet i förslaget.

Nedsättning av aktiekapitalet för täckande av föriust får inte ske om förlusten kan täckas på något annat sätt. I första hand skall det fria egna kapitalet las i anspråk. I skadeförsäkringsbolag redovisas i balansräkning­en bland de obeskattade reserverna en fond benämnd uQämningsfonden. Bestämmelser om uQämningsfonden finns i anvisningarna punkt 2 till 30 § kommunalskattelagen (1928:370). Denna fond skall användas för förlust­täckning. Nedsättning av aktiekapitalet skall därför inle ske förrän såväl del fria egna kapitalet som uQämningsfonden tagits i anspråk. För livför­säkringsbolagen finns särskilda förlusttäckningsregler i 12 kap. Dessa för­lusttäckningsregler skall beaktas innan aktiekapitalet sätts ned.

2 § Beslut om nedsättning av aktiekapitalet fattas av bolagsstämman, om
inle något annat följer av 8 §. Nedsättningsbeslutet får inte fattas förrän
bolaget blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras, skall beslut om
detta fattas först. Ett beslut om nedsättning får fattas innan ändringen
stadfästs om detta sker under förutsättning att stadfästelse meddelas.

Nedsättning för de ändamål som anges i I § första stycket 2 eller 3 får beslutas endast efler förslag eller godkännande av styrelsen.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 § om förslag till bolagsstämmans beslut och andra handlingar gäller i tillämpliga delar.

Paragrafen reglerar förfarandet vid nedsättningsbeslut och stämmer nära överens med 6 kap. 2 § ABL. Första stycket motsvaras av 61 § 1 mom. första stycket och 127 § Qärde stycket FRL. Om beslutet om nedsättning fattas innan behövligt beslut om ändring ay bolagsordningen stadfästs, måste nedsättningsbeslutet fattas under förutsättning att ändringsbeslutet stadfästs.

3   § Nedsättningsbeslutet skall ange del belopp varmed aktiekapitalet skall sättas ned (nedsättningsbeloppet), nedsättningsändamålet samt hur nedsättningen skaU genomföras. Om det i samband med nedsättningen skall utskiftas medel med högre belopp än nedsättningsbeloppet, skall även det högre beloppet anges.

4   § Nedsättningsbeslutet skall anmälas för registrering. Om detta inte har skett inom fyra månader frän beslutet eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en anmälan eller vägrat regi­strering, har nedsättningsbeslutet förfallit. Delsamma gäller beslut om sädana ändringar av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet sätts ned.

 

Prop. 1981/82:180                                                  190

5 § Skall nedsättningsbeloppet användas enligt 1 § första stycket 1, är
aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats. Inom tre år från regi­
streringen får vinstutdelning beslutas endast om rätten ger tUlstånd till
detta eller om aktiekapitalet har ökats med minst nedsättningsbeloppet. I
fråga om rättens tillstånd gäller 6 § andra-femte styckena i tillämpliga
delar.

I 3-5 §§ finns bestämmelser om nedsättningsbeslutets innehåll, om registrering och om viss inskränkning av möjligheten till vinstutdelning efter en nedsättning. Bestämmelserna överensstämmer i sak med 6 kap. 3-5 §§ ABL. De motsvaras i FRL av 61 § 1 mom. Qärde-sjätte styckena samt 63 § första och andra styckena.

6 § Om nedsättningsbeloppet helt eller delvis skall användas enligt 1 §
första stycket 2 eUer 3, får nedsättningsbeslutet inte verkställas utan rät­
tens tillstånd, såvida inle samtidigt bolaget genom nyemission tillförs ett
belopp som minst svarar mot nedsättningsbeloppet.

Rättens tillstånd skall sökas senast två månader efter det att nedsätt­ningsbeslutet har registrerats. Till ansökningshandlingen skall fogas bevis alt nedsättningsbeslutet har registrerats.

Rätten skall ulan dröjsmål inhämta försäkringsinspeklionens yttrande om eller i vad mån nedsättningen kan komma all inverka på försäkringsta­garnas rätt. Finner rätten med hänsyn till yttrandets innehåll alt nedsätt­ningen inle bör verkställas, skall ansökningen genast avslås. I annat fall skall rätlen kalla bolagets borgenärer och förelägga dem som vill bestrida ansökningen att senast en viss dag skriftligen hos rätten anmäla detta. I föreläggandet skall anges att den som inte gjort sädan anmälan anses ha medgivit ansökningen. I kallelsen skall ett kortfattat sammandrag av in­spektionens yttrande tas in. Kallelsen skall genast kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar.

Om ansökningen inte bestrids eller om de borgenärer som bestrider den får full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar eller, be­träffande bestridande av försäkringstagare, om inspektionens yttrande ger grund för det, skall tillstånd meddelas. Om den rätt som innehavare av pensionsfordringar har finns bestämmelser i 23 § andra stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Om en borgenär även är gäldenär i samma rättsförhållande har han inte rätt lill betalning eller säkerhet enligt Qärde stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på rättens tillstånd för del fall det är fråga om att nedsättningsbeloppet skall användas för återbetal­ning till aktieägarna eller skall avsättas till en fri fond. Bestämmelserna ansluter nära till 6 kap. 6 § aktiebolagslagen men med vissa avvikelser. Ett försäkringsaktiebolags borgenärer består främst av ett stort antal försäk­ringstagare. Med hänsyn till att det normalt är fråga om ett stort antal personer har det ansetts olämpligt att föra in aktiebolagslagens regler om förteckning och kallelser i fråga om dessa borgenärer. I stället gäller att försäkringsinspektionen skall yttra sig över vilken inverkan en nedsättning kan ha på försäkringstagarnas rätt. Bestämmelserna följer i sak i allt väsentligt gällande regler (62 § 1 mom. första och andra styckena FRL).

 

Prop. 1981/82:180                                                                191

7 § Rätten skall underrätta försäkringsinspekfionen om ansökningar en­
ligt 6 § och om lagakraftvunna beslut som meddelats med anledning av
sådana ansökningar.

Har rätten genom lagakraftvunnet beslut bifallit en ansökan enligt 6 §, är aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats.

Om inte ansökan om rättens fillstånd har gjorts inom föreskriven tid eller om rätten genom lagakraftvunnet beslut har avslagit ansökan, skaU för­säkringsinspeklionen förklara all nedsättningsbeslutet har förfallit. Det­samma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som fömt­sätter att akfiekapitalet sätts ned.

8 § I ett försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital utan ändring av bolags­
ordningen kan bestämmas tUl ett lägre eller ett högre belopp, kan i bolags­
ordningen tas in ett förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom
inlösen av aktier, dock inte under minimikapitalet. Förbehållet skall ange
ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller grunderna för dess
beräkning.

Om förbehållet förs in genom alt bolagsordningen ändras, får det endast avse aktier som kan tecknas eller ges ut efter det att ändringen har regi­strerats. Har en fondemission ägt rum efter registreringen, får fondaktierna lösas in först när tre år har förflutit från registreringen av emissionen.

Nedsättningen får inte ske så att full täckning inte finns för det bundna egna kapitalel. Beräkningen av detta skall ske på grundval av den fast­ställda balansräkningen för det nästföregående räkenskapsåret.

När del enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa aktier skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att aktiekapitalet sätts ned med dessa aktiers sammanlagda nominella belopp. När registreringen har skett är akfiekapitalet nedsatt.

Bestämmelserna i 7 § avser handläggningen hos regislreringsmyndighe­len, dvs. försäkringsinspektionen. De överensstämmer i sak med 6 kap. 7 § aktiebolagslagen och svarar mot 62 § 1 mom. tredje och femte styckena samt 309 § FRL.

8 § innehåUer regler om s.k. inlösningsförbehäll. Paragrafen överens­stämmer med 6 kap. 8 § aktiebolagslagen och svarar mot 60 § FRL.

Förvärv av egna aktier

9 § Försäkringsakfiebolag får inte förvärva eller som pant motta egna
aktier. Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant motta aktier
i moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.

Första stycket utgör inte hinder för ett försäkringsaktiebolag eller ell dotterföretag att vid övertagande av en rörelse förvärva däri ingående akfier, eller alt på auktion inropa för företagets fordran utmätt aktie. En pä sädant sätt förvärvad aktie skall, om den inle dragUs in genom nedsättning av aktiekapitalet, avyttras så snart det kan ske utan förlust. Aktier, som förvärvats vid övertagande av en rörelse, skall dock avyttras senast två år efter förvärvet, såvida inte regeringen, eller efler regeringens bemyndi­gande försäkringsinspektionen, ger bolaget tillstånd att behålla akfierna under en längre tid.

Har försäkringsaktiebolaget blivU moderbolag och innehar dotterföreta­get aktier i moderbolaget, skall dessa aktier avyttras enligt vad som anges i

 

Prop. 1981/82:180                                                  192

andra stycket i fråga om aktier som förvärvals vid övertagande av en rörelse.

Paragrafen innehåller förbud för ett försäkringsaktiebolag alt förvärva eller som pant ta emot egna aktier, dock med vissa undanlag. Bestämmel­serna överensstämmer med 7 kap. I § akfiebolagslagen och motsvarar 64 § FRL. I förhållande till gällande rätt innebär reglerna att även vederiagsfria förvärv omfattas av förbudet.

7 kap. Rörelsen

Bestämmelserna i detta kapitel är speciella för försäkringsbolagen och har inte någon motsvarighet i aktiebolagslagen. Samtliga paragrafer gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Enligt det förslag som lagts fram i betänkandet Ny försäkringsredovis­ning skall beteckningen försäkringsfond bytas ut mot försäkringstekniska skulder. Som motiv fill ändringsförslaget har i betänkandet anförts.

Beteckningen fond brukar hänföra sig lill sädana poster på passivsidan av ett företags balansräkning som inte utgör egenfiiga skulder. Försäk­ringsfonden motsvarar emellertid en klar skuld till försäkringstagarna.

Tydligast framträder detta pä livförsäkringsomrädet. Ersättningsreser­ven består lill väsentlig del av ett antal entydigt bestämda skuldbelopp vilka förfallit tiU betalning. Beräkningen av premiereserv bygger på en . diskontering med försäkringslekniska metoder av framtida försäkringsbe­lopp. På grund av osäkerheten vid bedömning av framtida förhållanden måste såväl på livförsäkringssidan som på skadeförsäkringssidan säker­hetsmarginaler inläggas vid beräkningarna för att soliditetskravet i FRL skall tillgodoses. Denna omständighet berövar dock inte försäkringsfonden dess skuldkaraktär.

Förutom premiereserv och ersättningsreserv innefattar försäkringsfon­den på livförsäkringssidan tilldelad återbäring, ej förfallen till betalning. Denna post består av klart bestämda skuldbelopp även om dessa förfaller lill betalning först vid en framfida tidpunkt.

Även om det vore fråga om en fond skulle för övrigt ullrycket försäk­ringsfond vara olämpligt och närmast intetsägande. Varje fond inom ett försäkringsbolag som hänför sig till försäkringsverksamheten kan ju sägas vara ett slags försäkringsfond.

Kommittén föreslår att benämningen "försäkringslekniska skulder" in­förs vilket ger en klarare bild av innebörden av bolagets åtaganden gent­emot försäkringstagarna.

Utredaren har följt detta förslag och infört beteckningen försäkringstek­niska skulder i stället för försäkringsfond.   -

Både i Ny försäkringsredovisning och i utredarens förslag har vidare de nuvarande benämningarna premiereserv och ersättningsreserv behållits och benämningen skadebehandlingsreserv införts, trots att "reserv" nor­malt inte används för att beteckna en skuld.

 

Prop. 1981/82:180                                                                193

Utredaren har i 12 kap. föreslagit all antalet överskottsfonder inom livförsäkringsrörelsen skall minskas. Detta innebär att nuvarande säker­hetsfonden och uQämningsfonden sammanförs med återbäringsfonden. Därför finns inga motsvarigheter lill 266, 271 och 277 §§ FRL i utredarens förslag. Istället förutsätts att bestämmelser om konsolideringen tas in i återbäringsgrunderna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att införandet av termen "försäkringstekniska skulder" är ett steg i rätt riktning men att varken denna eller de övriga nu nämnda beteckningarna är idealiska för all skapa klarhet i att del är frågaom förpliktelser mol eller skulder till försäkringsla­garna. Förbundet anser att detta förhållande är särskilt påtagligt då det gäller livförsäkringsbolag och alt det kanske borde övervägas om olika termer kan användas i liv- och skadeförsäkringsbolag.

För egen del finner jag det vara en vinning från terminologisk synpunkt att termen "försäkringsfond" ersätts med "försäkringstekniska skulder". Den kommitté med företrädare för försäkringsbranschen och fillsynsmyn­digheten som har utarbetat förslagen i Ny försäkringsredovisning har vi­dare vall att behålla begreppen premiereserv och ersätlningsreserv och tilldelad återbäring, ej förfallen till betalning, och att införa begreppet skadebehandlingsreserv. Dessa begrepp använder även utredaren i sill förslag, enligt vilken posterna i fråga ingår bland de försäkringslekniska skulderna på balansräkningens passivsida. Härigenom klargörs enligt min mening på ett tillfredsställande sätt att de ingår bland försäkringsbolagens förpliktelser. Av benämningarna framgår alt del är fråga om förpliktelser mot försäkringstagarna. Alt införa en särskild terminologi för livförsäk­ringsbolag skulle enligt min mening strida mot den strävan till överskäd-lighet och klarhet som är betydelsefull i det framlagda förslaget. Enligt min mening bör den i utredningsförslaget använda terminologin godtas. Jag godtar också utredarens förslag angående äterbäringsfonden.

Försäkringstekniska skulder och grunder för försäkringsverksamheten 1 §    I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skulder, under be­nämningen försäkringslekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för

1,   löpande försäkringar (premiereserv),

2,   försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall (ersättningsre­serv),

3,   utgifterna för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand­lingsreserv),

4,   sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inle har förfallit lill betalning och

5,   sädan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäk­ringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

,   Sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som har förfallit

till betalning men inte kunnat betalas ut skall föras lill ersättningsreserven.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall i det

13    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                                194

enskilda bolagets redovisning av försäkringslekniska skulder endast beak­tas den del av försäkringen som enligt avlal mellan bolagen belöper på bolaget.

Paragrafen motsvaras av 262 § FRL, Den överensstämmer i sak med vad som föreslagits av utredaren och i Ny försåkringsredovisning.

Första stycket. De försäkringstekniska skulderna delas i förslaget upp på följande poster: premiereserven, ersättningsreserven, skadebehandlings­reserven och tilldelad återbäring, som inle har förfallit till betalning. Som nämnts i inledningen till kapitlet är posten skadebehandlingsreserv ny. Införandet av denna post innebär att avsättning för skadebehandlingskosl-nader för inträffade skador skall särredovisas och inte som hittills redovi­sas i ersättningsreserven. Som hittills skall avsättningarna pä grund av inträffade försäkringsfall motsvara både fastställda och ännu inle fast­ställda och därför endast beräknade ersättningar och kostnader. Föränd­ringar av skadebehandlingsreserven skall redovisas som driftskostnader under det att förändringar av ersättningsreserven skall redovisas som försäkringsersättningar.

Det förekommer inom annan försäkring än livförsäkring att beslut fattas om tilldelning av återbäring som skall utbetalas först året efter det för vilket beslutet fattades. Även sådan återbäring skall enligt förslaget redovi­sas som en särskild post under beteckningen försäkringstekniska skulder. Med ändring av utredarens förslag "beslutad återbäring" har denna post benämnts tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäk­ringsrörelse.

Andra stycket. Tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som för­fallit till betalning men inte kunnat utbetalas därför att borgenären inle har kunnat nås eller utestår av annan liknande orsak skall föras till ersättnings­reserven.

Som Svenska försäkringsbolags riksförbund har påpekat i anslutning till paragrafens tredje stycke kan det vara lämpligt att bolag som står solida­riskt ansvar för vissa specifika försäkringsbestånd, t.ex. på flygförsäk­ringsområdet, anger detta i årsberättelsen bland redovisade ansvarsförbin­delser.

2 § De grunder som nämnts i 2 kap. 6 § skall avse all trygga bolagets
förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och
att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till
försäkringens art.

Om gmnderna inte längre fyller det avsedda ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören genast vidta åtgärder för att få grunderna ändrade.

3 § Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna)
och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkringsrörelsen skall
innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntefot saml

 

Prop. 1981/82:180                                                               195

driftskostnader. Grunderna fär också innehålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena om dödlighet och andra riskmått, räntefot saml driftskost­nader skall väljas sä alt de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som del är fråga om. Avvikelser från kravet att varje antagande för sig skall vara betryggande får dock ske om del i grunderna finns föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg som föranleder detta.

Premiereservgrunderna skall bestämmas så att premiereserven alltid utgör summan av

1.    skillnaden mellan del förväntade kapitalvärdet av bolagets framfida utgifter för löpande försäkringar och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för dessa försäkringar och

2.    det belopp som anses behövligt för alt möta förluster genom alt försäkringar upphör i förtid.

Om premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhels-tillägg, skall premiereservgrunderna ange på vilket sätt hänsyn skall tas till dessa säkerhetstillägg när kapitalvärdet av framlida utgifter beräknas.

Premiereservgrunderna skall innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven som skall anses belöpa på varje försäkring. Vid bedöman­de av frågan huruvida ändring av premiereservgrunderna för redan teck­nade försäkringar bör ske, skall för varje antagande hänsyn tas till den säkerhet som finns i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar saml till storieken av de särskilda säkerhetstilläggen.

4 § Om det på grund av ändrade förhållanden krävs en väsentlig ökning av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, fär särskilda pre­miereservgrunder (övergångsgrunder) stadfästas för en bestämd tid.

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av all tillgångarna sjunkit i värde eller dödligheten överstigit vad som har antagits i grunderna eller genom andra liknande omständigheter, får övergångsgrunder dessut­om stadfästas, om det inte finns anledning att anta att bolaget skall råka på obestånd och om grunderna kan anses främja försäkringstagarnas intresse.

I övergångsgrunderna får, utan hinder av bestämmelserna i 3 § om premiereservgmnder, föreskrivas att vid beräkning av premiereserven det förväntade kapitalvärdet av bolagels framtida utgifter skall minskas med kapitalvärdet av den vinst som väntas uppkomma i rörelsen under den tid övergängsgrunderna gäller.

Utan synnerliga skäl får övergångsgrunder inte gälla under längre sam­manhängande tid än tio år.

För stadfästelse av övergångsgrunderna gäller 2 kap. 4 §. Som villkor för stadfästelsen får föreskrivas alt bolaget skall på det sätt som anges i II § detta kapitel sätta även andra värdehandlingar än dem som avses där i särskilt förvar.

Paragraferna överensstämmer i sak med 263, 264 och 265 §§ FRL.

Beträffande 4 § kan anmärkas att upprättande av övergångsgrunder får anses jämställt med ändring av gmnder. Under 2 kap. 3 och 4 §§ har nämnts alt grunderna under avtalstiden kan ändras utan försäkringstagar­nas hörande med del undantaget att premien inte fär höjas. Om försäk­ringsavtalet medger det kan dock premien under avtalstiden höjas i sam­band med en ändring av grunderna. Enligt vad Svenska försäkringsbolags

 

Prop. 1981/82:180                                                               196

riksförbund har upplyst förekommer det i dag några försäkringsformer där en sädan höjning av premien kan ske.

5   § Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall ange villkoren för alt erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden,

6   § Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla bestämmelser om läne­värde, räntefot och verkan av underlätenhet alt betala ränta,

7   § Gmnderna för verkan av underlätenhet att betala premierna skall ange i vilken ordning bolagets ansvarighet kan komma all upphöra eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att försäkringen åter skall träda i kraft (åtempplivning).

8   § Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall inne­hålla regler för

 

1,    användning av återbäringsfonden.

2,    tilldelning av återbäring samt

3,    förräntning av äterbäringsmedel.

Reglerna för tilldelning av återbäring skall ange hur tilldelningen skall ske. Den tilldelade återbäringen skall utbetalas omedelbart eller vid en bestämd senare tidpunkt eller också tillgodoräknas försäkringstagaren som nedsättning av premien eller utvidgning av försäkringsförmånerna.

Utfästelse om återbäring får inle göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring.

Paragraferna överensstämmer i sak nära med 267-270 §§ FRL och med utredarens förslag.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har påpekat att ingen av de be­skrivningar som gällande lag och utredningsförslaget (270 § andra stycket resp. 8 § andra stycket) innehåller, motsvarar det återbäringssystem som tillämpas av Skandia Liv. Det system - utvidgning av försäkringsförmå­nerna - som Skandia Liv tillämpar har i praxis inbegripits i begreppet tilläggsförsäkring. I stället för "premie för lilläggsförsäkring" har därför i lagförslaget införts "utvidgning av försäkringsförmånerna", vilket uttryck är avsett att täcka bl. a. premie för tilläggsförsäkring.

9 § Ett belopp motsvarande försäkringslekniska skulder för livförsäk­
ringar skall alllid redovisas i följande slag av värdehandlingar

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdals eller garante­
rats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bosladskreditkas-
san. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundäriänekassa.
Nordiska investeringsbanken eller av ett kredilakliebolag, eller andra av
nu angivna kreditinstitut utfärdade skuldförbindelser, med undantag av
sädana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt
till betalning först efter ulfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

 

Prop. 1981/82:180                                                               197

3.    obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bankaktiebo­lag, en svensk sparbank eller en centralkassa för jordbmkskredit, eller av ett sådant bankinstilut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undantag av förlagsbevis,

4.    obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garantera­de av en svensk kommun,

5.    av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som offentligen utbjudits av ett svenskt bankakfiebolag, Sveriges investeringsbank aktie­bolag eller Nordiska investeringsbanken,

6.    skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbmks-, bostads-, kontors- eller affärsfaslighet inom 70 procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärde har fast­ställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom 75 procent av pantvärdet,

panträtt i tomträtt, lill vilken hör en byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom 70 procent av det uppskattade värdet av byggnaden eller någon annan egendom som hör lill tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt nämnda bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsavtalets inne­håll eller nägon annan omständighet eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad, som helt eller delvis är inrättad för sädan verksamhet, inom 60 procent av det uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtt med den ytterligare begräns­ning försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till tomlrättsavtalets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en fömtsättning för att panträtt i fasligheten eller tomträtten skall godkännas - utom i fråga om sädant lån till en svensk kommun för vilket försäkringsinspeklionen har medgett undantag - är att tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet,

7. inhemska eUer utländska värdehandlingar, som till sin art och till den
säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med några av de under I -6
nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i
främmande valuta, får användas för redovisning endast i den mån de
motsvarar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i
samma valuta

eller också i följande tillgångar av annan art

8.    lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9.    värdet av äterförsäkringsgivarnas ansvarighet på grund av de livför­säkringar som har övertagits i form av äterförsäkring, varvid dock värdet av utländskt försäkringsföretags ansvarighet inte får användas till redovis­ning av försäkringstekniska skulder i större omfattning än vad försäkrings­inspeklionen medger med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringslekniska skulderna för egen räkning redovisas i andra värdehandlingar än som avses i första stycket 1—7, dock inte i aktier.

 

Prop. 1981/82:180                                                  198

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger värdet av äterförsäkringsgivarnas ansvarig­het.

Paragrafen motsvaras av 274 § FRL, som senast ändrats genom SFS 1979:1053 med anledning av regeringens proposition 1979:165 om den svenska kapitalmarknaden.

Paragrafen gäller även i fråga om försäkringstekniska skulder för sädan livränta eller sjukränla som fillhör annan försäkring än livförsäkring (se 1 kap. 5 § tredje stycket).

10 § Om ett försäkringsbolag för längre lid än tio år meddelar försäkring­
ar av annat slag än personförsäkringar, skall i fråga om redovisning av
premiereserv för sädana försäkringar bestämmelserna i 9 § första stycket
I -7 och 9 samt tredje stycket tillämpas.

Paragrafen överensstämmer i sak med 275 § FRL.

11 § De värdehandlingar som avses i 9 och 10 §§ skall förvaras avskilda
från bolagets övriga tillgångar och under minst tvä läs med olika nycklar.
Till ell av låsen skall endast ett ombud som försäkringsinspektionen för­
ordnar inneha nyckel. I dessa värdehandlingar har försäkringstagarna
panträtt som i handpant till säkerhet för att bolaget skall fullgöra sina
förpliktelser enligt försäkringsavtalen.

Styrelsen och verkställande direktören skall se fill att värdehandlingar lill erforderligt belopp alltid förvaras avskilda på det sätt som föreskrivs i första stycket. Vid fastställande av beloppet skall värderingsreglerna i 11 kap. 7 § iakttas. Har värdehandlingar satts i förvar till högre värde än som erfordras har styrelsen eller verkställande direktören rätt att få ut handling­ar motsvarande överskottet. Styrelsen eller verkställande direktören har dessutom, för alt kunna betala förfallna försäkrings- eller äterbäringsbe­lopp, för vilka avsättning har skett, rätt att få ut handlingar lill motsvaran­de värde. En värdehandling får på styrelsens eller verkställande direktö­rens begäran bytas ut mot en annan handling av motsvarande värde.

Behöver bolaget tillgång lill en värdehandling, som har satts i särskilt förvar, för att kunna bevaka sin rätt pä grund av handlingen eller för något annat liknande ändamål, skall ombudet mot kvitto lämna ut handlingen lill behörig företrädare för bolaget. Styrelsen och verkställande direktören är skyldiga att inom skälig lid återställa handlingen eller avlämna annan handling av motsvarande värde.

Paragrafen överensstämmer i sak med 276 § 1 mom. FRL. Den motsva­rar 7 kap. 11 § första-tredje styckena i utredarens förslag.

I andra stycket har tagits in en erinran om att värderingsreglerna i 11 kap. 7 § skall iakttas vid värderingen av de värdehandlingar som skall förvaras avskilda.

12 § Har en återförsäkringsgivare i särskilt förvar satt värdehandlingar
som motsvarar värdet av försäkringslekniska skulder för livförsäkringar

 

Prop. 1981/82:180                                                                199

som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkringsla­garna i det bolag som tagit återförsäkringen.

Bestämmelsen i första stycket skall även tillämpas beträffande värde­handUngar, i vilka premiereserven enligt 10 § redovisas.

Paragrafen överensstämmer i sak med 276 § 2 mom. FRL. Den motsva­rar 7 kap. 11 § Qärde och femte styckena i utredarens förslag.

13 § Ombudet skall genast göra anmälan hos försäkringsinspeklionen om
styrelsen eller verkställande direktören inle fullgör sina åligganden enligt
11 §.

Ombudet har rätt att få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Återförsäkring

14 § Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspellionens medgi­
vande sluta avtal varigenom bolaget förbinder sig all i återförsäkring avge
ännu inle tecknade livförsäkringar, om bolaget inte kan säga upp avtalet alt
upphöra utan ersättning senast ett år efter uppsägningen. Ett försäkrings­
bolag får inte heller utan inspekfionens medgivande sluta avtal om avgi­
vande i återförsäkring av en redan tecknad livförsäkring, om försäkringen
vid avtalets ingående varit i kraft längre än ett halvt år.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte försäkringsbolag som endast meddelar återförsäkring.

Förbud mot viss premienedsättning

15 § Ett försäkringsbolag eller dess ombud fär inte medge en enskild
försäkringstagare eller en grupp av försäkringstagare direkt eller indirekt
nedsättning av livförsäkringspremier som bolaget bestämt enligt fastställda
grunder. Nedsättning av premier fär dock ske genom återbäring i överens­
stämmelse med fastställda gmnder.

Paragraferna överensstämmer i sak med 278, 300 och 301 §§ FRL och med 7 kap. 12—14 §§ i utredarens förslag.

Försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet

16 § Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaff­
ning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som över­
ensstämmer med god försäkringssed.

Paragrafen överensstämmer i sak med 302 § första meningen FRL och med 7 kap. 15 § första meningen i utredarens förslag. Vad som föreskrivs i 302 § om alt regeringen får meddela närmare bestämmelser om anskaff­ningsverksamheten och föranstalta om en särskUd nämnd för handläggning av anskaffningsfrågor har inte medtagits. Något bemyndigande för rege­ringen att i dessa hänseenden meddela föreskrifter som går utöver befogen­heten att meddela verkslällighelsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § regerings­formen torde inte vara erforderUgt. Det kan tilläggas all möjligheten att

 

Prop. 1981/82:180                                                               200

utfärda bestämmelser och tillsälta en särskild nämnd för alt övervaka ackvisitionsverksamheten inte har utnyttjats. I stället har försäkringsbola­gen träffat s. k. anskaffningsöverenskommelser för att genom dessa främja god sed inom anskaffningsverksamhelen. Dessa överenskommelser har hittills varit så utformade att det inle har funnits anledning för regeringen att utfärda särskilda föreskrifter. Bolagen har ett särskilt organ för över­vakningen av försäljningsverksamheten, nämligen Svenska försäkringsbo­lags förvaltningsnämnd. Ytterst ankommer det på försäkringsinspektionen att övervaka att anskaffningsverksamhelen sker i enlighet med god försäk­ringssed. Att denna del av inspektionens verksamhet har samband med övervakningen av bolagens marknadsföring av sina Qänster har berörts i den allmänna motiveringen.

Allmänna bestämmelser

17 § Ett försäkringsbolag får inle ulan försäkringsinspektionens medgi­vande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt akfiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla koncernen.

Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga andelar i en aktiefond eUer i annan juridisk person än aktiebolag.

Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbo­lag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsakfiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesi­diga försäkringsbolag, att förvalla försäkringsbolagens fastigheter eller alt biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Paragrafen motsvarar 336 § FRL och 7 kap, 16 § i utredarens förslag. Huvudregeln i första stycket av 336 § är att ett försäkringsbolag inte får äga fiera aktier i något svenskt eller utländskt aktiebolag än som motsvarar 5 procent av hela antalet aktier. Skulle aktier med olika röstvärde finnas i bolaget, får försäkringsbolaget dock inte ha flera aktier än som motsvarar högst 5 procent av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, gäller bestämmelserna koncernen. Ett ak­tiebolag som inte är försäkringsbolag skall därvid anses som koncernbolag, om det skulle ha räknats som dotterbolag, såvida det hade varit ett försäk­ringsbolag. I nuvarande andra stycket av 336 § undantas aktier i försäk­ringsaktiebolag och i vissa andra aktiebolag från kravet pä medgivande enligt första stycket. I tredje stycket uppställs krav på inspektionens medgivande för alt ett försäkringsbolag skall få äga andelar i en aktiefond.

Utredaren har diskuterat om begränsningsregeln i första stycket inle också borde omfatta andelar i andra företagsformer. En viktig princip i försäkringsrörelselagen är att försäkringsbolagen inte får driva annan rö­relse än försäkringsrörelse (1 kap. 3 §). För att denna princip inle skall åsidosättas får försäkringsbolagen inte inneha mer än 5 procent av aktierna i ett aktiebolag. Ett större aktieinnehav skuUe kunna innebära att försäk-

 

Prop. 1981/82:180   ,                                             201

ringsbolagen tog på sig ett aktivt ägaransvar och eventuellt skulle tvingas ingripa i företagens skötsel. Det kan vara lika olämpligt att ett försäkrings­bolag på gmnd av sitt innehav av aktier i ett annat bolag deltar i en verksamhet som saknar allt samband med själva försäkringsrörelsen som att detta sker direkt i försäkringsbolagets egen verksamhet. Om ell försäk­ringsbolag tar ett aktivt ägaransvar vid driften av andra företag, kan del uppslå risk för att själva försäkringsrörelsen och med den förenad utlå­ningsverksamhet påverkas negafivt.

Utredaren anser att samma invändningar som framförts mot ett större aktieinnehav också kan riktas mot att försäkringsbolaget har stort inflytan­de i ett företag som drivs i andelsform, t. ex. en ekonomisk förening. Utredaren har emellertid inle velat föreslå någon ändring av dessa bestäm­melser eftersom de helt nyligen har varit föremål för lagsfiftning (SFS 1979:1053, jämför prop. 1978/79:165 s. 173).

Av remissinstanserna har försäkringsinspeklionen, Svea hovrätt och Svenska försäkringsbolags riksförbund haft synpunkter pä förevarande paragrafs innehåll. Del har kommit till försäkringsinspektionens kännedom att vissa större försäkringsbolag överväger alt engagera sig i vissa former av rörelse som är avsedd att bedrivas genom handelsbolag och kommandit­bolag. Enligt inspekfionens mening skulle det vara motiverat alt nu utvidga femprocentsregelns räckvidd också lill sädana bolag och till ekonomiska föreningar. Svea hovrätt har påpekat att den lagstiftningsåtgärd utredning­en åsyftar avsäg andel i aktiefond och att det i sammanhanget inte över­vägdes det vidare spörsmålet om begränsning av rätlen till ägarinflytande i andra juridiska personer än aktiebolag. Eftersom något ställningstagande från statsmaktemas sida i sistnämnda fräga således inte har skett nyligen, finner hovrätten det av utredningen åberopade skälet mot att nu la upp denna fråga till övervägande inte vara hållbart.

Försäkringsinspekfionen har också ifrågasatt om inte regeln i första stycket borde utformas sä att ett försäkringsbolag endast behövde medgi­vande till att äga större andel av aktierna i ett bolag än som svarar mot 5 procent av röstetalet för samtliga aktier. I praxis har regeln nämligen tolkals så att det avgörande är röstvärdet.

Vad gäller tredje stycket kan det enligt inspektionen ifrågasättas om krav på medgivande inte bör gälla även utländska bolag. Inspektionen fömtsätter emellertid att denna fräga lämpar sig bättre för avgörande i ljuset av försäkringsverksamhetskommilténs kommande överväganden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har föreslagit att regeln i tredje stycket att ett försäkringsbolag skaU ha inspektionens medgivande för att äga andelar i aktiefond skall slopas.

För egen del delar jag försäkringsinspektionens uppfattning alt kravet på inspekfionens medgivande bör gälla inte bara aktier. Enligt min mening bör kravet gälla även andelar i alla andra former av juridiska personer än aktiebolag. Det är dock inte lämpligt att ett sålunda utvidgat krav på

 

Prop. 1981/82:180                                                  202

medgivande knyts till femprocentsregeln för aktier. I stället bör det införas ett generellt krav pä medgivande av samma slag som gäller för andelar i aktiefond. Den nuvarande regeln beträffande andelar i aktiefond infördes så sent som fr. o. m. den 1 januari 1980 och bör inle nu avskaffas. I enlighet med den praxis som försäkringsinspektionen hänvisat till bör femprocents­regeln ändras alt endast avse röstetalet. Till följd av den utvidgning av koncernbegreppet som föreslås i 1 kap. 9 § kan den nuvarande särskilda regeln i 336 § första stycket om aktiebolag som inte är försäkringsbolag utgå. Någon ändring av regeln i det nuvarande andra stycket av 336 § sä att inspekfionens medgivande skall krävas för innehav av andelar i utländska bolag bör t. v. inle göras.

I fråga om de nya koncernreglerna i 1 kap. 9 § bör beaktas att försäkringsinspektionen föreslås kunna förordna alt lagens bestämmelser om koncerner skall tillämpas helt eller delvis på en gmpp av försäkringsbo­lag som inte utgör en koncern enligt bestämmelserna i nämnda paragrafs andra och tredje stycken, men som har gemensam eller i huvudsak gemen­sam administration och företagsledning. När del gäller dessa s. k. oäkta koncerner, dvs. gmpp av bolag med i huvudsak gemensam administration och företagsledning, ankommer det pä försäkringsinspektionen att avgöra om femprocentsregeln skaU tillämpas på dessa koncerner. Skäl talar dock enligt min mening för alt femprocentsregeln normall görs tillämplig på de s. k. oäkta koncernerna.

18   § Försäkringsbolag fär inte ulan försäkringsinspeklionens medgivan­de meddela försäkringar med solidarisk ansvarighet.

19   § Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter bäde om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.

Paragraferna motsvarar 338 och 340 §§ FRL och överensstämmer med 7 kap. 17 och 18 §§ utredarens förslag. De ändringar som gjorts år redaktio­nella.

20 § Om en personuppgift som anger att en försäkringstagare har vidtagit
dispositioner beträffande i framtiden utfallande försäkringsbelopp till för­
mån för någon annan har införts i sådant personregister som avses i
datalagen (1973:289), får uppgU"ten inte lämnas ut till denne.

Paragrafen överensstämmer i sak med 340 a § FRL och med 7 kap. 19 § i utredarens förslag. Svenska försäkringsbolags riksförbund har under re­missbehandlingen lagt fram ett förslag om införande av en generell sekre­tessbestämmelse efter mönster av bankrörelselagstiflningen. En sådan sekretessbestämmelse föreslogs av 1958 års försäkringssakkkunniga, i be­tänkandet SOU 1960:11 Översyn av lagen om försäkringsrörelse, s. 504-505, men ledde inte fill lagstiftning. Förbundet menar att en sekretessregel

 

Prop. 1981/82:180                                                  203

skulle vara av värde för såväl försäkringsbolagen som för deras kunder. Den skulle bl.a. göra det lättare för bolagens Qänstemän alt neka alt besvara obehöriga förfrågningar.

För egen del får jag anföra följande. Utöver det förslag av 1958 års försäkringssakkunniga, vilket som nämnts inte ledde till lagstiftning, ak­tualiserades frågan om en sekretessregel för försäkringsbolagen av Svens­ka försäkringsbolags riksförbund i det lagstiftningsärende som ledde lill förbudet i 340 a § (SFS 1974:218, prop. 1974:96, KU 24, rskr 179) mot utlämnande enligt datalagen (1973:289) av uppgift i personregister om förmånstagarförordnande lill förmånslagaren. Skäl att i del då aktuella sammanhanget ta upp frågan om en allmän sekretessregel för försäkrings­bolagen ansågs emellertid enligt uttalande i propositionen inle föreligga.

Även om det såvitt känt inte finns någon anledning till anmärkning mot försäkringsbolagens sätt att behandla de uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som det här är fråga om, är enligt min mening de skäl Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört till stöd för sin framställning värda att beaktas. Enligt min mening behöver frågan dock övervägas ytterligare och fär därför lösas i annat sammanhang.

21 § Om det föreligger intressegemenskap mellan å ena sidan ett försäk­ringsbolag och å andra sidan ett akfiebolag som denna lag inte är tillämplig på eller en ekonomisk förening, får försäkringsinspektionen förelägga ak­fiebolaget eUer föreningen att avge en särskild redovisning över intressege­menskapen. Sådant föreläggande fär dock endast meddelas om det behövs med hänsyn till tillsynen över försäkringsverksamheten och om regeringen lämnat sitt samtycke till det. Redovisningen skall avges enligt anvisningar av försäkringsinspeklionen.

Paragrafen motsvarar 337 § FRL och 7 kap. 20 § i utredarens förslag. De ändringar som gjorts är redaktionella. Den utvidgning av koncernbegrep­pet enligt 333 § 1 mom. FRL som föreslås i 1 kap. 9 § medför att fiertalel av de situafioner lagregeln tidigare avsåg att läcka kommer alt falla inom försäkringsrörelselagens koncernbegrepp. Som framhållits i kommentaren till I kap. 9 § kvarstår dock fall - t. ex. där ett holdingbolag äger aktiema­joriteten i ett eller flera försäkringsbolag — där det finns behov av den i detta lagrum angivna möjligheten att meddela föreläggande om redovisning över intressegemenskap.

8 kap. Försäkringsbolagets ledning m. m.

Reglerna i detta kapitel bygger på samma principer som gällande lag. De har omarbetats i överensstämmelse med aktiebolagslagen. Nägra föränd­ringar i förhållande lill gällande lag föreslås dock, bl.a, en särskild regel om skyldighet för styrelseledamöterna och verkställande direktören att till styrelsen lämna meddelanden om sina innehav av aktier i bolaget och

 

Prop. 1981/82:180                                                  204

förändringar i innehaven. Bestämmelserna om aktuarie vilka i gällande lag står i ett särskilt avsnitt har medtagits i delta kapitel.

Reglerna i detta kapitel gäller för säväl försäkringsaktiebolagen som de ömsesidiga försäkringsbolagen om annat inte har angivits under den ifråga­varande paragrafen. De nya reglerna har i huvudsak utformats i överens­stämmelse med utredningsförslaget och paragrafindelningen är densamma med den förskjutning som följer av att 3 § tredje stycket i utredarens förslag brutits ut lill en egen paragraf, 4§.

1 §    Ett försäkringsbolag skall ha en styrelse med minst tre ledamöter.

I försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver äterförsäkring, skall minst en av styrelseledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över alt försäkringstagarnas intresse beaktas. Sädan styrelseledamot får inte vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget.

Styrelsen väljs av bolagsstämman. Styrelseledamot som avses i andra stycket skall dock enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsord­ningen, utses av försäkringstagarna eller av någon intressegrupp som har anknytning till dem eller förordnas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Även annan styrelseledamot fär enligt bestämmel­se i bolagsordningen tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstäm­man.

Särskilda bestämmelser om att styrelseledamot skall ulses av annan än bolagsstämman finns i lagen (1976:355) om slyrelserepresentalion för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag.

Styrelseledamöternas uppdrag gäller för den lid som anges i bolagsord­ningen. Uppdragsliden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolags­stämma på vilken styrelseval förrättas.

Vad som sägs i denna lag om styrelseledamöter skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter.

Paragrafen motsvarar i sak 8 kap. I § ABL samt 70 § första—tredje styckena, 73 § första stycket och 204 § I mom. första stycket FRL. Para­grafens andra stycke gäller endast försäkringsaktiebolag.

Enligt gällande lag har försäkringsaktiebolag som uteslutande driver återförsäkringsrörelse fill skillnad från andra försäkringsaktiebolag inle någon skyldighet att utse en styrelseledamot med uppgift att särskilt beva­ka försäkringstagarintresset (försäkringstagarrepresentant). Utrednings­förslaget innebär inte nägon ändring i detta avseende. Svenska försäkrings­bolags riksförbund har föreslagit att även försäkringsaktiebolag som så gott som uteslutande driver återförsäkringsrörelse skall undantas från den­na skyldighet. Förbundet har pekat på att man härigenom skulle kunna undvara del nuvarande dispensförfarandel beträffande de bolag som vid sidan av äterförsäkringsrörelsen driver en mycket begränsad direklförsäk-ringsrörelse. För egen del får jag framhålla att det f n. endast torde vara ett återförsäkringsbolag som driver en begränsad direktförsäkringsrörelse. Veterligen har nu gällande ordning inle medfört några olägenheter. Liksom

 

Prop. 1981/82:180                                                               205

enligt gällande lag har därför i förslaget endast de rena återförsäk-ringsaktiebolagen undantagits från skyldigheten att utse försäk­ringstagarrepresentant. Jag har dock funnit all det är påkallat med en mindre redaktionell jämkning av föreskriften att utse försåkringsrepresen-lant, utan att någon saklig ändring i förhällande till gällande lag åsyftas. Bestämmelsen återfinns i andra stycket.

Enligt tredje stycket skall de styrelseledamöter som inte är försäkrings-tagarrepresentanter i normalfallet väljas av bolagsstämman. Emellertid fär en eller flera av dessa ledamöter filisättas i annan ordning. En förutsättning härför är dock att en bestämmelse om detta har tagits in i bolagsordningen. Genom att ta in en sådan bestämmelse i bolagsordningen kan ett försäk­ringsbolag i sin styrelse frivilligt bereda plats för exempelvis de anställda, stat eller kommun.

I lagen (1976:355) om styrelserepresentation förde anställda i bankinsti­tut och försäkringsbolag finns uttryckliga bestämmelser om att de anställda har rätt till styrelserepresentafion i försäkringsbolag med minst 25 anställ­da. Dessa arbetstagarledamöter skall i regel utses av de lokala arbetstagar­organisationerna. Utredaren har övervägt alt inarbeta den nämnda lagen i försäkringsrörelselagen men har avstått från detta. Svenska försäkringsbo­lags riksförbund och Folksam anser att reglerna bör tas in i försäkringsrö­relselagen,

För egen del anser jag att del inte är lämpligt att belasta kapitlet med det omfattande regelsystem som lagen om slyrelserepresentalion för de an­ställda i bankinstitut och försäkringsbolag innehåller. Motsvarande lagbe­stämmelser för de allmänna aktiebolagen har inle heller inarbetats i aktie­bolagslagen. Bestämmelserna om slyrelserepresentalion för de anställda i försäkringsbolag bör därför enligt min mening även i fortsättningen vara reglerade i den särskilda lagen. Däremot anser jag att en särskild bestäm­melse bör tas in i denna paragraf som hänvisar till den ifrågavarande lagen. En sådan bestämmelse har tagits upp i fiärde stycket. Den saknar motsva­righet i utredningsförslaget,

Lagen om slyrelserepresentalion för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag innehåller pä några punkter bestämmelser som avviker från vad som gäller enligt de allmänna reglerna i försäkringsrörelselagen. Att de förstnämnda reglerna därvid skall gälla följer av grundsatsen att speciallag tar över allmän lag,

I femte stycket regleras liden för styrelseledamots uppdrag pä liknande sätt som enligt gällande lag. Emellertid har efter förebild i aktiebolagslagen längsta tiden för uppdraget utökats frän tre lill fyra år så all det upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken styrelseval förrättas. I motsats till vad fallet är enligt gällande lag gäller maximitiden alla styrelse­ledamöter och inte bara dem som vaUs pä bolagsstämman. Tiden för arbetstagarledamöternas uppdrag regleras i 15 § första stycket lagen om slyrelserepresentalion för de anställda i bankinstilut och försäkringsbolag.

 

Prop. 1981/82:180                                                  206

Av bestämmelsen framgår alt maximitiden för arbelstagariedamöterna är begränsad på motsvarande sätt som för övriga styrelseledamöter.

Suppleanter för styrelseledamöterna måste inte finnas. Vanligen finns det dock sådana. Om styrelsesuppleanter skall finnas skall bolagsordning­en innehåUa uppgift om antalet eller lägsta och högsta antalet (se 2 kap. 5 §). I övrigt gäller om suppleanter i tillämpliga delar detsamma som om styrelseledamöter (,y/d»e stycket). Sålunda skall exempelvis suppleanterna fylla kvalifikationskraven i 4§ och iaktta upplysningsskyldighelen om sitt aktieinnehav enligt 6 §.

EnUgt gällande lag (73 § andra stycket och 204 § 1 mom. första stycket FRL) kan i bolagsordningen las in närmare bestämmelser om de förulsätl­ningar under vilka suppleanter äger inträda i Qänstgöring och om ordning­en för inträde. Det torde ligga i sakens natur och jag har därför inte ansett det behövligt att ta in en motsvarande regel i förslaget. I aktiebolagslagen saknas också en sådan bestämmelse.

2 § Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den som utsett honom begär det. En anmälan om detta skall göras hos styrelsen och, i de fall dä en ledamot som inte är vald på bolagsstämman vill avgå, hos den som tillsati honom.

Om en styrelseledamots uppdrag upphör i förfid eller del uppkommer hinder för denne enligt 4 § att vara styrelseledamot och om det inte finns någon suppleant, skall övriga styrelseledamöter vidta åtgärder för att en ny ledamot för den återstående mandattiden tillsälts om inle den förutvarande ledamoten har varit en sådan ledamot som avses i 1 § andra stycket eller en sådan arbetstagariedamol som avses i lagen (1976:355) om styrelserepre­sentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag. Skall leda­moten väljas pä bolagsstämman, kan ulan hinder av vad som föreskrivs i 1 § första stycket valet anstå till den nästa ordinarie stämma på vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter.

Om en styrelseledamot, som enligt bolagsordningen skall tillsättas på nägot annat sätt än genom val av bolagsstämman, inle har utsetts, skall rätlen förordna ersättare på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, del­ägare, delegerad, garant, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 § ABL samt 70 § Qärde och femte stycke­na, 73 § tredje stycket och 204 § 1 mom. första stycket FRL.

Det förbud som finns i gällande lag att verkställande direktören medan han kvarstår i denna befattning inte får avgå ur styrelsen har i överens­stämmelse med aktiebolagslagen slopats.

Enligt andra stycket skall när uppdraget upphör för någon styrelseleda­mot övriga styrelseledamöter vidta ätgärder för att en ny ledamot utses för den återstående mandattiden såvida del inte finns en suppleant. Styrelsen skall aUtså sammankaUa bolagsstämman, om valet ankommer på stämman, eller anmoda den som skall tillsätta den nya ledamoten alt fullgöra denna

 

Prop. 1981/82:180                                                               207

uppgift. Kvarvarande ledamöter är dock inle skyldiga att vidta några ätgärder när den förutvarande styrelseledamoten är försäkringstagarrepre­sentant eller arbetstagarledamot. I sådant fall ankommer del i stället på försäkringstagarna resp. vederbörande fackliga organisation att ta ställning till om en ny ledamot skall utses. Om en vakans får bestå och styrelsen därigenom inle blir fulltalig — dvs. om antalet styrelseledamöter under­stiger det i lagen eller bolagsordningen angivna minimiantalet - kan bola­get försättas i likvidation enligt bestämmelserna i 14 kap. 3 § i förslaget. Om underlåtenheten att utse en ny ledamot beror på bolagsstämman får bolaget ta konsekvenserna därav. En utomstående, som enligt bolagsord­ningen skall utse styrelseledamöter, måsle emellertid förhindras all genom underlåtenhet i detta avseende tvinga bolaget i likvidation. I tredje stycket föreskrivs därför i överensstämmelse med aktiebolagslagen alt i sådant fall ersättare kan förordnas av rätten. En av rätten utsedd ersättare skall naturligtvis avgå om i behörig ordning ny ledamot ulses.

3 § Styrelsen skall utse verkställande direktör. Denne får ulses inom
eller utom styrelsen.

Styrelsen får förordna en eller fiera vice verkställande direktörer att tjänstgöra i verkställande direktörens ställe. För vice verkställande direk­tör gäller i tillämpliga delar vad som i denna lag sägs om verkställande direktören.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § ABL saml 71 § och 204 § 1 mom. första stycket FRL.

Liksom enligt gällande lag skall verkställande direktör utses i försäk­ringsbolag. Denna föreskrift är ovillkorlig i fråga om försäkringsaktiebola­gen. I de ömsesidiga försäkringsbolagen är det vanligt att en av styrelsens ledamöter, oftast ordföranden, fungerar som s.k, verkställande ledamot och i denna egenskap handhar den löpande förvaltningen av bolagets angelägenheter. Dessa bolags verksamhetsformer motiverar därför att dis­pens kan lämnas från kravet att utse en verkställande direktör. Dispens­regler finns i 5 § i detta kapitel.

Liksom enligt gällande lag är det alltid styrelsen som utser verkställande direktören. Även från denna bestämmelse kan enligt 5 § dispens ges för de ömsesidiga bolagen.

4 § Styrelseledamöterna och verkställande direktören skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige, om inle regeringen, eller den myndighet
som regeringen bestämmer, i särskilda fall fillåter något annat. Den som är
omyndig eller i konkurs får inte vara styrelseledamot eller verkställande
direktör.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 § ABL samt 72 § och 204 § I mom. första stycket FRL. I förslaget bibehålls gällande rätts krav på att styrelseleda­möterna och verkställande direktören skall vara myndiga och som regel

 

Prop. 1981/82:180                                                  208

här i landet bosatta svenska medborgare. I överensstämmelse med aktie­bolagslagen har det tillkommit att styrelseledamöterna och verkställande direktören inte får vara i konkurs. Motsvarande krav gäller för stiftare (2 kap. 1 §), revisorer (10 kap. 3 §), firmatecknare (13 §) och Ukvidatorer (14 kap. 8 §).

5 § I fråga om ömsesidiga försäkringsbolag får regeringen eller efter
regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen, om särskilda skäl fö­
religger, medge undantag frän bestämmelserna om

1.    att verkställande direktör skall utses,

2.    att det åligger styrelsen att utse verkställande direktör,

3.    alt verkställande direktören inle får vara ordförande i bolagets styrel­se.

Om verkställande direktör inle ulses, skall styrelsen uppdra ät en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldigheter som åligger verkställande direktören i fråga om bokföring och medelsförvaltning. Styrelsen svarar för vad som i övrigt åligger verkställande direktören enligt denna lag.

Paragrafen som endast gäller ömsesidiga försäkringsbolag överensstäm­mer med 204 § 1 mom. andra stycket FRL. De bestämmelser frän vilka undantag kan medges finns i 3 § första stycket och 10 § första stycket förslaget. De ändringar som har gjorts i paragrafen är redaktionella. Utred­ningsförslaget innehåller inle nägon uttrycklig föreskrift om all särskilda skäl skaU föreligga för att undanlag från de angivna bestämmelserna skall kunna meddelas. En sådan uttrycklig föreskrift anser jag vara erforderlig. Mitt förslag har utformats i överensstämmelse härmed,

6 § Styrelseledamöterna och verkställande direktören i försäkringsaktie­
bolag skall senast när de tillträder sin befattning, för införande i aktieboken
anmäla sitt innehav av aktier i bolaget och i bolag inom samma koncern.
Detsamma gäller motsvarande befattningshavare i ömsesidiga försäkrings­
bolag i fråga om innehav av aktier i bolag inom koncern där det ömsesidiga
bolaget ingår. Förändringar i aktieinnehaven skall anmälas inom en må­
nad.

Paragrafen, som utformats efter mönster av 8 kap. 5 § ABL, saknar motsvarighet i gällande lag.

Enligt utredningsförslaget åläggs styrelseledamöterna och verkställande direktören anmälningsskyldighet i fråga om innehav av aktier i bolag som ingår i samma koncern som försäkringsbolaget. Svenska försäkringsbolags riksförbund har - med hänsyn till att det i vissa länder är formellt nödvän­digt att fysisk person står som ägare till aktier i utländska dotterbolag -ifrågasatt om inle anmälningsskyldigheten bör begränsas till aktier i svens­ka dotterbolag.

För egen del anser jag alt anmälningsskyldigheten i konsekvens med det föreslagna koncernbegreppet och i likhet med 8 kap, 5 § ABL bör omfatta innehav av aktie i såväl svenska som utländska dotterbolag. Förslaget har

 

Prop. 1981/82:180                                                  209

utformats i överensstämmelse härmed. I förhållande fill utredningsförsla­get har en redaktionell jämkning gjorts i lagtexten.

Del viktigaste syftet med den föreslagna bestämmelsen är att hindra att medlemmar av bolagsledningen köper och säljer aktier utan all detta blir känt för bolaget och tillvaratar därför bolagets intresse i förhållande fill ledamöter i bolagsledningen. Anmälningsplikten enligt denna paragraf gäl­ler vid sidan av anmälningsplikten enligt lagen (1971:827) om registrering av aktieinnehav, Denna lag syftar till att motverka insiderspekulafion i aktier som noterats vid Stockholms fondbörs.

7 § Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av
bolagets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande
förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar.
Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vid­
ta åtgärder som med hänsyn tiU omfattningen och arten av bolagets verk­
samhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan
avvaktas ulan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådant fall
skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.

Styrelsen skall se tiU att organisationen i fråga om bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verk­ställande direktören skall sörja för alt bolagels bokföring fullgörs i över­ensstämmelse med denna lag och andra författningar och att medelsför­valtningen sköts på ett betryggande sätt.

Paragrafen överensstämmer i sak helt med motsvarande bestämmelse i 8 kap. 6 § ABL. Den motsvarar bestämmelserna i 74 §. 75 § första och andra styckena, 76 § och 204 § 1 mom. första stycket FRL.

8 § Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen. Ändringen skall
sedan den stadfästs genast anmälas för registrering av styrelsen eller
verkställande direktören. Ändringsbeslutet får inte verkställas förrän det
har registrerats.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i aktiebolagslagen, överensstäm­mer i sak med 129 §, 130 § första stycket samt 226 och 227 §§ FRL.

Anledningen till att inte bolagsstämman utan endast styrelsen är behörig att fatta beslut om ändring av gmnderna är att detta medger en smidigare anpassning till växlande förhållanden. Bolagsstämman torde också i all­mänhet sakna förutsättningar för att bedöma de komplicerade frågor som har med grunderna att göra. Om inte bolagsordningen innehåller föreskrift om särskild röstpluralitet gäUerför styrelsens beslut bestämmelserna i 11 § andra stycket om enkel majoritet.

9 § Om ett försäkringsbolag har blivit moderbolag, skall styrelsen med­
dela detta tiU dotterföretagets ledning. Dotterföretagets ledning skall läm­
na styrelsen för moderbolaget de upplysningar som fordras för att beräkna
koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet.

14   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  210

Paragrafen motsvarar 8 kap. 7 § ABL och 333 § 2 mom. FRL.

Till följd av det utvidgade koncernbegrepp som föreslås i 1 kap. kan dotterföretaget vara inte bara ett inhemskt försäkringsföretag utan exem­pelvis också ett allmänt aktiebolag, utländskt försäkringsföretag eller an­nat ufiändskt företag. Den upplysningsplikt som åläggs dotterföretag enligt paragrafen gäller dock endast svenska dotterföretag. I fråga om lagstadgad upplysningsplikt för utländskt dotterföretag är försäkringsföretaget givet­vis hänvisat till den rätt att få upplysningar som följer av den för dotter­företaget gällande lagstiftningen.

10 § Inom styrelsen skall en av ledamöterna vara ordförande. Om inle
något annat föreskrivs i bolagsordningen eller beslutats av bolagsstämman,
väljer styrelsen ordförande. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottning.
Verkställande direktören får inte vara ordförande.

Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när det behövs. Om en styrelseledamot eller verkställande direktören fordrar att styrelsen sam­mankallas, skall detta ske. Verkställande direktören har, även om han inte är styrelseledamot, rätt att närvara och yttra sig vid styrelsens sammanträ­den, om inte styrelsen för ett visst fall bestämmer något annat.

Vid styrelsens sammanträden skall del föras protokoll, som underteck­nas eUer justeras av ordföranden och den ledamot som styrelsen utser. Styrelseledamöterna och verkställande direktören har rätt att få avvikande mening antecknad tiU protokollet. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 8 § ABL samt överensstämmer i sak med 77 § och 204 § 1 mom. första stycket FRL. Enligt 5 § i detta kapitel kan i fråga om ömsesidiga bolag medges att verkställande direktören är ordfö­rande i styrelsen.

11 § Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelsele­
damöter eller det högre antal som föreskrivs i bolagsordningen är närva­
rande. Beslut i ett ärende får dock inte fattas, om inte sävitt möjligt
samtliga styrelseledamöter dels fått tillfälle att delta i ärendets behandling,
dels fått tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet. Om en styrelse­
ledamot har förfall och om det finns en suppleant, som skall träda in i hans
ställe, skall denne beredas lUlfälle till detta.

Som styrelsens beslut gäller, om bolagsordningen inte föreskriver sär­skUd röstmajoritet, den mening för vilken vid sammanträdet mer än hälften av de närvarande röstar eller vid lika röstetal den mening som ordföranden ansluter sig till. Är styrelsen inle fulltalig, skall de som röstar för beslutet dock utgöra mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter, om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen.

Handlingar som enligt denna lag skall undertecknas av styrelsen skall skrivas under av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 9 § ABL och överensstämmer väsentligen med 78 §, 204 § 1 mom. första stycket och 341 § FRL. Underlåtenhet att enligt första stycket bereda styrelseledamöterna eller

 

Prop. 1981/82:180                                                  211

en suppleant för ledamot som har förfall fillfälle att delta i ärendenas behandUng och att ge dem erforderligt beslutsunderlag är till skillnad från motsvarande föreskrift i aktiebolagslagen inle straffsanktionerad. Emeller­tid kan försäkringsinspektionen med stöd av sin allmänna tillsynsplikt över försäkringsföretagen ingripa mol företag som inte iakttar bestämmelsen.

Enligt andra stycket fattas styrelsebeslut med enkel majoritet, om nägot annat inte föreskrivs i bolagsordningen. Ordföranden har ulslagsröst. Ett giltigt styrelsebeslut, när styrelsen inte är fulltalig, föreligger först om det biträds av mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter. I motsats lUl vad som är fallet enligt gällande lag kan det emellertid i bolagsordningen föreskrivas en lindrigare rösttalsregel,

12 § En styrelseledamot eller verkställande direktören får inte handlägga
fråga om avtal mellan honom och försäkringsbolaget. Inte heller får han
handlägga fräga om avlal mellan bolaget och tredje man, om han i frågan
har ett väsentligt intresse, som kan strida mot bolagets. Med ell avlal
jämställs en rättegäng eller någon annan talan.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 10 § ABL saml 79 § och 204 § 1 mom. första stycket FRL. Den innebär i sak inte nägon ändring i förhållande lill gällande lag. Dock har i överensstämmelse med aktiebolagslagen stmkils nuvarande uttryckliga föreskrifter om att jävsregeln har motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolaget. Regeln fär ändå anses gälla.

13      §   Styrelsen företräder försäkringsbolaget och tecknar dess firma.
Styrelsen kan bemyndiga en styrelseledamot, verkställande direktören

eller någon annan att företräda bolaget och teckna dess firma, om förbud mot detta inte har tagits in i bolagsordningen. För den som inte är styrelse­ledamot eller verkställande direktör gäller vad som sägs i 4 och 12 §§ om verkställande direktören.

Styrelsen kan föreskriva att rätten att företräda bolaget och teckna dess firma fär utövas endast av två eller fiera personer i förening. Andra inskränkningar får inte registreras.

Styrelsen kan när som helst återkalla sådana bemyndiganden som avses i andra stycket.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 11 § ABL samt 80 § första stycket, 81 §, 82 § första stycket första meningen och andra stycket och 204 § 1 mom. första stycket FRL.

Liksom enligt gällande lag kan enligt andra stycket endast styrelsen bemyndiga firmatecknare. Enligt gällande lag kan styrelsen till firmaleck-nare utse styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller vice verkställande direktör, såvida inte bolagsordningen innehåller annan föreskrift. Andra personer får bemyndigas endast om tUlålelse därtill ges i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Förslaget förenklar regeln sä att styrelsen kan bemyndiga vem som helst, om förbud mot detta inte har tagUs in i bolagsordningen. Dock måste iakttas att firmatecknare inle är

 

Prop. 1981/82:180                                                  212

omyndig eller i konkurs och att han, om dispens inte ges, skall vara här i landet bosatt svensk medborgare. Om styrelseledamot eller verkställande direktör fått dispens frän bosättningskravet, kan styrelsen ge honom firma­teckningsrätt utan ny dispens. Genom hänvisningen lill 12 § är de där givna jävsbestämmelserna tillämpliga även pä firmatecknare.

Liksom enligt gällande lag kan enligt tredje stycket styrelsen när den bemyndigar firmatecknare föreskriva att firman får tecknas endast i för­ening med en eller flera firmalecknare, s.k. kollektiv firmateckning. För­säkringsinspektionen har - mot bakgmnd av de erfarenheter som inspek­tionen gjort i sitt tillsynsarbete - ifrågasatt om det inle bör krävas att ett försäkringsbolag alltid skall tecknas av minst två personer i förening. För egen del anser jag att det i och för sig är önskvärt att den kollektiva firmateckningen med de fördelar den erbjuder ur kontrollsynpunkl, kom­mer lill användning. Emellertid skulle en tvingande lagbestämmelse om att firman skall tecknas av minst två i förening kunna medföra sådana prak­tiska olägenheter för en del försäkringsbolag att verksamheten hämmades. Jag anser därför att en obligatorisk föreskrift om kollektiv firmateckning inte bör införas i lagen,

I gällande lag finns bestämmelser om att del vid kollektivt firmateck-ningsbemyndigande kan föreskrivas att en firmalecknare bör underteckna endast såsom kontrasignant. Denna föreskrift, till vilken ingen sanktion är knuten, har i överensstämmelse med akfiebolagslagen inte tagits upp i förslaget. Det är dock inget som hindrar att kontrasignalion används även i fortsättningen. Om kontrasignanten är firmalecknare saknar del juridisk betydelse för giltigheten av rättshandlingar m, m,, om han tecknar på ett sätt som brukas för kontrasignalion eller inte. Angående hur firma tecknas för försäkringsbolag ges bestämmelser i 17 kap, 1 §. Sistnämnda lagrum innehåller bara vissa utfyllande bestämmelser, medan de grundläggande bestämmelserna ges i firmalagen (1974:156). Vad det gäller verkan av att en handling utfärdas utan firmateckning hänvisas fiU 17 kap. 3 §.

I 9 kap. 21 § i förslaget finns särskilda bestämmelser om hur bolaget skall företrädas när styrelsen vill föra talan mot bolaget, t.ex. för alt klandra ett beslut av bolagsstämman.

14 § Verkställande direktören fär alltid företräda bolaget och teckna dess firma i fråga om åtgärder som enligt 7 § ankommer på honom.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 12 § ABL. I gällande lag motsvaras den av 80 § andra stycket och 204 § 1 mom. första stycket FRL,

Liksom enligt gällande lag är verkställande direktören behörig alt repre­sentera bolaget i fråga om åtgärder inom sUt förvaltningsområde. Denna ställningsfullmakt är enligt gällande lag inskränkt så att verkställande di­rektör som får teckna firman endast i förening med annan inte får företa rättshandlingar som enligt lag skall ske skriftligen. Denna inskränkning har i överensstämmelse med aktiebolagslagen slopats i förslaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                  213

Bestämmelsen om att verkställande direktören har rätt att teckna bola­gets firma tillsammans med en annan styrelseledamot (83 § första stycket FRL) har i överensstämmelse med akfiebolagslagen också slopats. Verk­ställande direktörens legala rätt att företräda bolaget är tillräckligt omfat­tande tack vare hans ställningsfuUmakt.

Enligt 3 § andra stycket har vice verkstäUande direktör samma ställ­ningsfullmakt som verkställande direktören när han fungerar i dennes ställe.

15 § Styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget får inte företa rättshandlingar eller andra ätgärder som är ägnade att bereda otill­börliga fördelar ät aktieägare, garanter eller andra tUl nackdel för bolaget eller andra aktieägare eller garanter.

En ställföreträdare fär inte följa en föreskrift av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om föreskriften inte är gäUande därför alt den slår i strid mol denna lag eller bolagsordningen.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 13 § ABL samt 84 § första meningen, 85 § första stycket och 204 § 1 mom. första stycket FRL. Den innehåller en generalklausul som riktar sig lUl bolagets styrelse. Motsvarande bestäm­melse för bolagsstämman finns i 9 kap. 19 § i förslaget.

I gällande lag finns bestämmelser som innebär att bolagsorganen inte får vidta sådana åtgärder att uppenbarligen fördel bereds vissa aktieägare resp. garanter till nackdel för bolaget eUer övriga aktieägare eller garanter. Nuvarande regler är utformade i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag.

Vid den ändring av aktiebolagslagen som gjordes år 1973 (jfr prop. 1973:93 sid. 83 och 137) gällde det att formulera regler som bättre skyd­dade minoriteten. Samtidigt skulle bestämmelserna inte ges ett alltför vidsträckt fillämpningsområde, eftersom del skulle kunna medföra svårig­heter för bolagsledningen och andra att avgöra om en företagen åtgärd var rättsenlig eller inte. Jag anser i likhet med utredaren att den utformning minoritelsskyddel efter en sådan avvägning fick i aktiebolagslagen bör användas även för försäkringsbolagens del.

Principen att bolagsorganen måsle handla lojalt och behandla aktieägare och garanter lika efler generella principer bör enligt min mening också gälla i förhåUande till försäkringstagarna. Förhållandet mellan försäkrings­bolaget och försäkringstagarna vakar försäkringsinspektionen över. In­spektionen bevakar att t.ex. premiesättningen och skaderegleringen sker på ell sådant sätt alt inga otillbörliga fördelar bereds vissa försäkringstaga­re på bekostnad av andra försäkringstagare. Jag anser därför i likhet med utredaren alt det lika litet som i gällande lag behövs någon särskild bestäm­melse som reglerar förhållandet mellan försäkringstagarna och försäkrings­bolaget. När del gäller försäkringsbolagets förhållande fill aktieägare re­spektive garanter bevakas detta inte av försäkringsinspektionen. En regel

 

Prop. 1981/82:180                                                  214

som i sak överensstämmer med aktiebolagslagens motsvarande general­klausul har därför tagits upp i första stycket.

Enligt gällande lag är det förbjudet för försäkringsbolagets styrelse eller någon annan ställföreträdare att vidta åtgärder för sådana ändamål som uppenbarligen är främmande för bolagets syfte. I bolagsordningen skall del finnas bestämmelser om föremålet för bolagels verksamhet. I försäkrings­aktiebolag skall det ocksä finnas bestämmelser i bolagsordningen om verk­samhetens syfte i den mån bolagets verksamhet inle skall ha till syfte all bereda vinst åt akfieägarna (12 kap. 1 § andra stycket). Verksamhetens syfte skall alltid kunna utläsas ur bolagsordningen. Självfallet är bolagsord­ningens föreskrifter bindande både för styrelsen och andra ställföreträdare för bolaget. Del betyder att redan bolagsordningen innebär hinder för bolagsorganen att vidta åtgärder för ändamål som uppenbariigen är främ­mande för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte. I överensstämmelse med aktiebolagslagen innehåller därför förslaget inte någon särskild lagregel om detta.

Enligt gällande lag (84 § andra meningen och 204 § 1 mom. första stycket FRL) har försäkringsbolagen rätt att ge gåvor till allmännyttigt eller där­med jämställt ändamål. Denna regel har i förslaget placerats i 12 kap. 11 § första meningen.

Enligt andra stycket får bolagets ställföreträdare inle följa föreskrifter av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om föreskriften står i strid mot denna lag eUer bolagsordningen och därför är ogiltig. Detta överens­stämmer såväl med gällande lag som med aktiebolagslagen.

Stycket är inte tillämpligt, om bolagsstämmans beslut genom klander­preskription enligt 9 kap. 20 § blivit gällande.

I gällande lag föreskrivs ocksä att en ställföreträdare inte fär följa en föreskrift av bolagsstämma "om sädan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande av bolagets intresse". En föreskrift av bolags­stämman av sådant slag torde praktiskt taget alllid stå i strid mot general­klausulen i 9 kap. 19 § och alltså även i strid mot lagen. Den gäUande lagregeln torde ha tillkommit för att hindra styrelsen att undandra sig ansvar för en bolagsskadlig åtgärd genom att på förhand skaffa bolagsstäm­mans samtycke till åtgärden. Det torde dock förhålla sig så att styrelsen är ansvarig, om den uppsåtligen eller av vårdslöshet föranlett eller underlåtit att söka förhindra eUer väcka klandertalan mol ett bolagsstämmobeslut om en för bolaget skadlig åtgärd. Någon uttrycklig bestämmelse om delta torde emellertid inte behövas och har därför i överensstämmelse med aktiebolagslagen inte tagits med i förslaget.

Det finns inte någon rätislig skyldighet för en ställföreträdare alt verk-släUa ett bolagsstämmobeslut, om bolaget genom delta fillfogas skada. Tvärtom kan verkställigheten av ett sådant beslut medföra skadestånds­skyldighet för styrelsen, nämligen om styrelsen lämnar stämman orikfiga

 

Prop. 1981/82:180                                                  215

eller ofuUståndiga uppgifter eller om det, sedan beslutet har fatlats, inträf­far omständigheter som medför att ett verkställande av beslutet medför skada för bolaget.

Gällande lag innehåller en bestämmelse som innebär att styrelsen och andra ställföreträdare måsle - med vissa undanlag - följa de särskilda föreskrifter som meddelas i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Nå­gon motsvarande regel finns inte i förslaget och inte heller i aktiebolagsla­gen. Regeln torde nämligen i allmänhet gäUa utan någon särskild lagbe­stämmelse. Det följer av att bolagsstämman är det överordnade organet vars beslut bolagets ställföreträdare i princip är skyldiga alt följa.

Genom överträdelse av bestämmelserna i denna paragraf kan en styrel­seledamot och verkställande direktören ådraga sig skadeslåndsskyldighel (16 kap. 1 §).

Paragrafen reglerar endast bolagsledningens skyldigheter i bolaget. Hu­ruvida sådana anställda i bolaget som inte intar organstäUning är skyldiga att följa bolagsstämmans, styrelsens eller verkställande direktörens anvis­ningar fär avgöras enligt allmänna rättsregler. Det blir därvid i första hand fråga om en tolkning av anställningsavtalet eller kollektivavtalet liksom även hänsynstagande till vad slags anvisning del har varit fråga om.

16 § Om en ställföreträdare, som har företagit en rättshandling för bola­
get, har överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen inte gällande mot
bolaget, om den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller bort inse
att befogenheten överskreds. Detsamma gäller om verkställande direktö­
ren överskrider den behörighet att vidta åtgärder på bolagets vägnar som
han har enligt 7 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 14 § ABL samt motsvarar 86 § första och andra styckena och 204 § 1 mom. första stycket FRL,

17 § För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till styrelsele­
damot, verkställande direktör och suppleant samt till firmalecknare. Sam­
tidigt skall dessa personers postadress och personnummer anmälas. För
registrering skall även anmälas vilka som tecknar bolagets firma och hur
denna tecknas.

Anmälan görs första gången när bolaget enligt 2 kap. 13 § anmäls för registrering och därefter genast efter del att en ändring inträffat i de förhållanden som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätt att göra anmälan har även den som anmälningen gäller.

Ändras bolagets postadress, skall bolaget genast anmäla det för registre­ring.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 15 § första-tredje stycke­na ABL samt i huvudsak med 90 § och 204 § 3 mom. FRL. En nyhet är att postadress och personnummer skall anges för de omnämnda personerna.

Enligt 8 kap. 15 § Qärde stycket ABL skall ett aktiebolag fill registre­ringsmyndigheten sända in en aktueU förteckning över bolagets styrelsele-

 

Prop. 1981/82:180                                                  216

damöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare. Detta skall ske senast en månad efter den ordinarie bolagsstämman. Bestämmel­sen har tillkommU för att myndigheterna skall kunna kontrollera föränd­ringar i bolagets ledning inför en förestående likvidation eller konkurs (prop. 1979/80:143 s. 92). För försäkringsbolagens del anser jag - med hänsyn till den kontroll som försäkringsinspektionen utövar - afi del inte är erforderiigt med en motsvarande uppgiftsskyldighet. Någon sådan be­stämmelse innehåller därför inle förslaget.

18 § I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall de försäkrings­tekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en aktuarie.

Regeringen eller efter dess bemyndigande försäkringsinspektionen med­delar föreskrifter om villkoren för behörighet att Qänstgöra som aktuarie. Inspektionen kan i särskilt fall medge undantag från dessa villkor.

Styrelsen eller verkställande direktören skall, när en aktuarie antagits eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering. Sådan anmälan kan också göras av aktuarien.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i aktiebolagslagen, överensstäm­mer i huvudsak med 279 § FRL.

I förhållande till utredningsförslaget har i första stycket en viss jämkning gjorts så att den föreskrivna skyldigheten att låta de försäkringslekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av aktuarie gäller all slags livförsäkring. Bestämmelsen om aktuarie gäller ocksä vissa andra personförsäkringar samt livräntor och sjukräntor tillhörande skade­försäkringsrörelsen (1 kap. 5§ första och tredje styckena).

Försäkringsinspektionen har den 18 febmari 1972 utfärdat kungörelse angående behörighetsvillkor för aktuarie. Enligt andra stycket andra me­ningen kan försäkringsinspektionen för särskiU fall dispensera från behö­righetsvillkoren.

Aktuarien kan vara anställd i bolaget eller vara uppdragstagare. Om aktuaries uppgtfter, se vidare 19 kap. Aktuarien kan åläggas skadeslånds­skyldighel enligt 16 kap. 1 §.

9 kap. Bolagsstämma

Detta kapitel har i likhet med utredarens förslag utformats efter nära förebild i 9 kap. aktiebolagslagen. I sak överensstämmer reglerna väsentU­gen med de nuvarande bestämmelserna i försäkringsrörelselagen. Från lagen om förenklad akfiehantering överförs bestämmelsen för avstäm­ningsbolag enligt vilken rätt alt delta i bolagsstämma inte tillkommer aktieägare som senare än tio dagar före stämman anmält sig för införing i aktieboken. En generalklausul med förbud mol bolagsstämmobeslut som bereder otillböriiga fördelar för vissa aktieägare eller garanter till nackdel

 

Prop. 1981/82:180                                                  217

för bolaget och andra aktieägare eller garanter införs för att förhindra diskriminerande bolagsstämmobeslul. Aktieägare, garanter och delägare får oinskränkt rätt att låta sig företrädas av ombud på stämman. Ombudet kan de själva välja fritt. Möjlighel öppnas också att la med ett biträde till bolagsstämman.

1 § Aktieägares, delägares, delegerades och garanters rätt alt besluta i försäkringsbolagets angelägenheter utövas vid bolagsstämman.

I avstämningsbolag tillkommer rätten att delta i bolagsstämma den som har tagits upp som aktieägare i en sädan utskrift av akfieboken som avses i 3 kap. 13 § andra stycket.

I bolagsordning kan bestämmas all aktieägare respektive delägare för att få delta i bolagsstämman skall anmäla sig hos bolaget senast den dag som anges i kallelsen till stämman. Denna dag får inte vara söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton och får inte infalla tidigare än femte dagen före stämman.

I försäkringsakfiebolag kan aktier som tillhör bolaget eller dess dotter­företag inte företrädas vid bolagsstämman. Sädana akfier skall inte med­räknas när det fordras samtycke av ågare till en viss del av aktierna i bolaget för alt ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall fä utövas.

Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 1 § ABL. I gällande rätt motsvaras den av 106 §, 111 § tredje och Qärde styckena och 207 § FRL samt av 35 § lagen om förenklad aktiehantering. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om rätten att deUa i en bolagsstämma. Första och tredje styckena gäller både försäkringsakfiebolag och ömsesidiga försäk­ringsbolag under det att paragrafens andra och Qärde stycken gäller endast försäkringsaktiebolag.

Med delägare i första stycket avses delägare i ömsesidiga försäkringsbo­lag (1 kap. 7 § tredje stycket). Delegerade och garanter förekommer endast i sådana bolag. I bolagsordningen för ömsesidiga försäkringsbolag skall det särskiU anges om och i vilken män delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade. Nägra behörighetsvillkor föreskrivs inte för de delege­rade. I bolagsordningen skall det vidare anges i vad mån rösträtt skall lUlkomma garantema (2 kap. 5 § 14).

Enligt gäUande lag (106 § andra stycket FRL) kan i fråga om försäkrings­aktiebolag i bolagsordningen bestämmas all aktieägarna för att fä delta i bolagsstämman skall föranmäla sig senast en viss dag före stämman. För de ömsesidiga försäkringsbolagen saknas en motsvarande bestämmelse. I tredje stycket har en bestämmelse om sådan föranmälan tagits upp. Den omfattar såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag. Genom att ta in en bestämmelse om föranmälan i bolagsordningen får styrelsen tillfälle att före bolagsstämman upprätta röstlängd. Detta kan vara av värde särskilt i bolag med många aktieägare eller delägare. Det ligger i sakens natur att föranmälan inte kan föreskrivas där bolagsstäm­mans befogenheter utövas av delegeradeförsamling, I likhet med utredaren anser jag att föranmälan inte heller bör föreskrivas för garanter.

 

Prop. 1981/82:180                                                  218

I gällande lag finns bestämmelser om särskUt styrelsesammanträde ome­delbart före bolagsstämman resp, anmälningstidens utgång för prövning av frågor om att föra in nya aktieägare i aktieboken (106 § andra stycket sista meningen och 35 § I mom, Qärde stycket FRL), Enligt 3 kap, 7 § i förslaget skall styrelsen se tUl att den aktieägare som anmäler sig för införning i akfieboken verkligen blir införd i denna. Jag anser därför i likhet med utredaren att det inte är erforderligt med en särskild bestämmelse om styrelsesammanträde för detta ändamål. Någon sådan bestämmelse finns inte heller i aktiebolagslagen.

2 § Aktieägarnas, delägarnas och garanternas rätt vid bolagsstämman får utövas genom ombud med skriftlig, dagtecknad fuUmakt. Sådan fullmakt gäller högst ett år från utfärdandet. Om bolagsordningen innehåller be­stämmelser att delägarnas rätt att besluta om försäkringsbolagels angelä­genheter skall tillkomma särskilt utsedda delegerade, får delägarna inte utöva någon beslutanderätt vid bolagsstämman. Delegerade får inte rösta genom ombud.

Varje aktieägare, delägare, delegerad eller garant kan vid bolagsstäm­man medföra högst ett bUräde.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § första och andra styckena ABL samt 111 § första stycket tredje punkten, 112 §, 211 § första stycket 1 och 2 och andra stycket samt 212 § FRL. Motsvarighet till 9 kap, 2 § tredje stycket ABL saknas, eftersom allmänna pensionsfondens medel inte kan placeras i aktier i försäkringsaktiebolag (jämför SFS 1973: 503).

Enligt gällande rätt kan frånvarande aktieägares, delägares och garan­ters rösträtt på bolagsstämman utövas genom ombud (111 § första stycket p. 3 och 211 § första stycket p. 1 FRL). I bolagsordningen för försäkrings­akfiebolag kan föreskrivas att endast annan aktieägare får utnyttjas som ombud (111 § andra stycket FRL). I fråga om ömsesidiga försäkringsbolag föreskrivs i lagen att endast delägare kan vara ombud, I bolagsordningen kan dock tas in en avvikande bestämmelse (211 § FRL), En liknande regel gällde tidigare inom aktiebolagsrälten. Där avskaffades den emellertid den 1 januari 1974 (jämför prop. 1973:168), Som mofivering härför anfördes bl, a. att en aktieägare som står i motsatsställning till de andra aktieägarna och själv saknar möjlighet att delta i bolagsstämman eller inte har förmå­gan att på egen hand bevaka sina intressen gentemot de andra aktieägarna kan bli rättslös, om han endast får anlita annan aktieägare som ombud. Detsamma kan naturligtvis anföras också i fråga om aktieägare och deläga­re i försäkringsbolag. Särskilt gäller detta i fräga om små bolag med ett litet antal aktieägare eller delägare. Den nuvarande begränsningen i rätten att utse ombud har därför slopats i förslaget. Detta innebär att aktieägare, delägare eller garanter i försäkringsbolag har rätt att som ombud vid stämman anlita vem som helst. Bestämmelsen är tvingande. Som framgår av 2 kap. 5 § i förslaget kan dock i ömsesidiga bolag utses delegerade som ersätter samtliga delägare.

 

Prop. 1981/82:180                                                  219

För delegerade har gällande rätts förbud att rösta genom ombud behål-Uts.

Försäkringsinspektionen och företrädare för försäkringsbolagen har vid remissbehandlingen tagit upp frågan om delägares närvarorätt på bolags­stämman i de fall bolagsordningen innehåller föreskrift om att delägares rätt att besluta i bolagets angelägenheter skall utövas av de delegerade.

I likhet med inspektionen anser jag alt delägarna i sädana fall bör ha en ovillkorlig rätt alt närvara och yttra sig på bolagsstämman men däremot inte att deltaga i de beslut som fattas på stämman.

Enligt gällande rätt är giltighetstiden för delägarnas och garanternas fullmakter begränsade tiU ett år medan aktieägarnas fullmakter gäller i fem år. Enligt förslaget skall i överensstämmelse med aktiebolagslagen även akieägarnas fullmakter få gälla högst ell är efter utfärdandet. I paragrafen anges också all fullmakten skaU vara daterad.

Efter mönster i akfiebolagslagen har i andra stycket tagits upp en tving­ande regel om att varje aktieägare, delägare, delegerad eller garant lill bolagsstämman fär medföra högst ett bUräde. I 11 § andra stycket bar upptagits en bestämmelse om att biträdena skall anmärkas i röstlängden vid bolagsstämman.

3 § I ett försäkringsaktiebolag kan ingen rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på stämman, om inle något annat följer av bolagsordningen.

Aktieägaren eller den röstberättigade i ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte själv eller genom ombud rösta i fråga om

1.    talan mot honom.

2.    hans befrielse från skadeståndsansvar eller andra förpUktelser gent­emot bolaget, eller

3.    sädan talan eller befrielse som avses i 1 och 2 beträffande någon annan, om aktieägaren eller den röslberätfigade i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare och andra röstberättigade gäller även deras ombud.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 9 kap. 3 § ABL samt mot­svaras av 109 § första stycket, 111 § första stycket 4 och 209 § första stycket FRL. Första stycket gäller endast försäkringsaktiebolag. Paragra­fen innehåUer bestämmelser som innebär begränsningar i aktieägarnas och andra röstberättigades rätt alt utöva rösträtt.

I nuvarande lydelse av 111 § första stycket andra punkten FRL slås fast att varje akfie för vilken rösträtt får utövas berättigar till en röst. Enligt 3 kap. 1 § första stycket i förslaget har alla aktier lika rätt i bolaget, om något annat inte följer av andra stycket i samma paragraf. Detta betyder att alla aktier också i princip har samma röstvärde. Nägon särskild regel om detta behövs därför inte här. Av 3 kap. 1 § i förslaget framgår vidare alt det är möjligt att i bolagsordningen ge regler om olika röstvärden för akfier.

 

Prop. 1981/82:180                                                  220

Därvid får emellertid ingen aktie ges ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för en annan aktie.

Den i första stycket upptagna begränsningen alt ingen får rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de på stämman företrädda aktierna har motsvarighet i gällande lag (111 § första stycket Qärde punkten FRL). Det år vanUgl att i bolagsordningarna föreskrivs undanlag från regeln.

I andra stycket las upp bestämmelser om jäv vid röstning på bolagsstäm­man. Nuvarande regler om jäv vid röstning är hämtade från 1944 års akfiebolagslag.

4 § Bolagsstämman skall hållas pä den ort där styrelsen har sitt säte. I
bolagsordningen kan dock föreskrivas att den skall eller kan hållas pä
annan angiven ort. Om utomordentliga omständigheter föranleder del, får
stämman hållas på annan plats.

Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 4 § ABL samt 115 § första stycket och 215 § första stycket FRL. Den gäller bäde försäkringsaktiebo­lag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Enligt gäUande lag kan bolagsstämman inle bestämma orten för stäm­mans hållande. Utredningsförslaget innebär i detta avseende inle någon ändring. Vid remissbehandlingen har Folksam framhållit att det hos vissa bolag finns behov av att förlägga stämman på varierande orter. Folksam har därför föreslagit att det i bolagsordningen skall kunna tas in en bestäm­melse om att bolagsstämman kan håUas på ort som beslutals av föregående bolagsstämma. Jag anser dock inte att det finns skäl att på denna punkt ha en regel som avviker från vad som gäller för allmänna aktiebolag.

5 § Ordinarie bolagsstämma skall hällas inom sex månader efter utgång­
en av varje räkenskapsår. Vid den ordinarie bolagsstämman skall årsredo­
visningen och revisionsberättelsen saml, i moderbolag, koncernredovis­
ningen och koncernrevisionsberältelsen läggas fram.

Vid stämman skall beslut fattas

1.    om fastställelse av resuUaträkningen och balansräkningen samt, i moderbolag, koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen,

2.    om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen,

3.    om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktö­ren,

4.    i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag eller bolagsordningen.

Beslut i frågor som avses i andra stycket 1—3 skall dock anstå till en fortsatt stämma, om i försäkringsaktiebolag majoriteten eller en minoritet bestående av ägare fill en tiondel av samfiiga aktier begär det. Detsamma gäller i ömsesidiga försäkringsbolag om en tiondel av de närvarande röst­berättigade begär det. En sådan stämma skall hållas minst en och högst två månader därefter. Något ytterligare uppskov är inte tUlålel.

 

Prop. 1981/82:180                                                  221

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 9 kap. 5 § ABL samt motsvaras av 113 § första stycket, 118 § 1 mom. första och andra styck­ena, 213 § första stycket och 218 § första och andra styckena FRL, anger när den ordinarie bolagsstämman skall hållas och vilka ärenden som måste las upp pä en sådan stämma. Paragrafen gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Liksom enligt gällande lag skall enligt första stycket den ordinarie bo­lagsstämman hållas inom sex månader från räkenskapsårets utgång. Bo­lagsordningen behöver däremot till skillnad från gällande lag inle innehålla någon närmare angivelse av den tidsperiod under vUken bolagsstämman skall hållas. Regler i bolagsordningen som preciserar tiden för bolagsstäm­man är emellertid fortfarande tillåtna. Särskilda regler om kallelse gäller enligt 9 § när den ordinarie bolagsstämman skall hållas på annan tid än den som är utsatt i bolagsordningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har föreslagit att försäkringsbolagen när force majeure föreligger skall ha möjlighet att hos försäkringsinspektionen begära fillstånd all senarelägga den ordinarie bo­lagsstämman. I sädana extraordinära situationer som innebär force ma­jeure — exempelvis krigstillstånd och svårartade arbetsmarknadskonflikter - kan det bli nödvändigt att göra undantag från åtskilliga regler i lagen. Det finns enligt min mening inle något skäl att särskUt reglera frågan om uppskov med bolagsstämman med hänsyn fill sådana situafioner. Så har inte heller skett i aktiebolagslagen. Nägon särskild regel på förevarande punkt har därför inle tagits in i paragrafen.

Enligt andra stycket 1 skall i överensstämmelse med aktiebolagslagen bolagsstämman fastställa inte enbart som enligt gällande rätt balansräk­ningen ulan också resultaträkningen. Stämman skall ocksä fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräk­ningen. I moderbolaget skall därvid beaktas vinsten eller förlusten enligt den fastställda koncernbalansräkningen. Vidare skall i överensstämmelse med gällande lag frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören utgöra ett obligatoriskt ärende på den ordinarie bolagsstämman.

Enligt 2 kap. 5 § 8 skall bolagsordningen ange vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman. Ett ärende som skall förekomma på den ordinarie bolagsstämman är frågan om förlängning av koncession, se 15 § detta kapitel. Förslaget förutsätter vidare att val av styrelseledamöter och i vissa fall av revisorer sker på den ordinarie bolagsstämman, se 8 kap. I § och 10 kap. 1 §. Dessa ärenden skall alltså anges i bolagsordningen. Det kan också länkas att bolagsordningen kan komma alt ange andra ärenden som obligatoriskt skall behandlas pä den ordinarie stämman. I andra stycket 4 anges därför att som obligatoriska ärenden på den ordina­rie bolagsstämman skall förekomma sådana ärenden som ankommer på stämman enligt lagen eller bolagsordningen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  222

Enligt tredje stycket har stämman möjlighet att uppskjuta fråga till fort­satt stämma. Sådan stämma skall hållas minst en och högst två månader därefter. Ytterligare uppskov är inte tillåtet. När det gäller balans- och resultaträkningarna skall dessa senast en månad efter bolagsstämman sän­das fill försäkringsinspektionen med uppgift om bolagsstämmans beslut angående dessa, se närmare 19 kap. 3 §.

6 § Extra bolagsstämma skall hållas när styrelsen finner skäl lill detta.
En sådan stämma skall även hållas när det för ett visst angivet ändamål
skriffiigen begärs av en revisor eller i försäkringsaktiebolag av ägare till en
tiondel av samtliga aktier och i ömsesidiga försäkringsbolag av en tiondel
av samtUga röstberättigade. Kallelse skall utfärdas inom Qorton dagar från
den dag då en sådan begäran kommit in fill bolaget.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 9 kap. 6 § ABL samt motsvaras av 114 och 214 §§ FRL, anger när en extra bolagsstämma skall hållas. Paragrafen gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga för­säkringsbolag.

Gällande rätt innehåller i fråga om försäkringsakfiebolag en uttrycklig bestämmelse att bolagsordningen kan ge rätt alt påfordra extra stämma för aktieägare, som äger mindre än en tiondel av aktiekapitalet (114 § tredje stycket FRL). En motsvarande bestämmelse finns för de ömsesidiga för­säkringsbolagen (214 § tredje stycket). Dessa bestämmelser, som saknar motsvarighet i akfiebolagslagen, har slopats i förslaget. Nägon ändring i gällande rätt är dock inte åsyftad (jämför prop. 1975:103 s 254). Varje revisor kan enligt paragrafen begära en extra stämma, vilket är en nyhet. Enligt gällande lag krävs att minst hälften av revisorerna begärt en extra stämma.

Som framgår av 19 kap. 8 § har försäkringsinspektionen möjlighet att kalla fill extra bolagsstämma.

7 § En aktieägare eller en röstberättigad i ett ömsesidigt försäkringsbolag
har rätt att få ett ärende behandlat vid bolagsstämma, om han skriftligen
framställer ett yrkande om detta hos styrelsen i så god tid att ärendet kan
tas upp i kallelsen till stämman.

Paragrafen, som överensstämmer med 9 kap. 7 § ABL samt 113 § tredje stycket och 213 § tredje stycket FRL, reglerar de enskilda aktieägarnas resp. de röstberättigades rätt att få ett ärende upptaget i kallelsen lill bolagsstämman.

Medan gällande lag föreskriver att förslagsställaren kan göra sin fram­ställning intill tio dagar före ordinarie stämma, skall enligt förslaget ärende behandlas på stämman om yrkande kommer i så god lid att ärendet kan upptas i kallelsen till stämman. Rätten att få ett ärende behandlat på stämman gäller enligt nuvarande lag bara ordinarie bolagsstämma men enligt förslaget även extra stämma.

 

Prop. 1981/82:180                                                  223

8 § Styrelsen kallar till bolagsstämma. Om en stämma som skall hållas
enligt denna lag, bolagsordningen eller ett slämmobeslut, inte sammankal­
las i föreskriven ordning, skall försäkringsinspektionen pä anmälan av en
styrelseledamot, verkställande direktören, en revisor, en aktieägare eller
en röstberättigad i ett ömsesidigt bolag genast på bolagets bekostnad
sammankalla stämman på det sätt som sägs i 9 §. Detsamma gäller om
inspektionen på något annat sätt fått kännedom om förhållandel.

I paragrafen, som motsvaras av 9 kap. 8 § ABL samt av 115 § andra stycket första meningen, 117 §, 215 § andra stycket första meningen och 217 § FRL, ges bestämmelser om vem som skall kalla till bolagsstämman. Paragrafen gäller bäde försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkrings­bolag.

Förslaget innebär en ändring i förhållande till gällande lag såtiUvida alt försäkringsinspeklionen skall utlysa bolagsstämma förutom dä styrelse saknas även i de fall styrelsen underlåter all i föreskriven ordning samman­kalla stämman. Nu gällande lag innebär att inspektionen i sistnämnda fall skall förelägga styrelsen att ufiysa stämman. Dessutom har det tillkommit att när inspekfionen utlyser stämma detta skall ske på bolagels bekostnad. Uttrycket "stämma som skall hållas enligt denna lag" syftar även på stämma som påkallats med stöd av 6 §.

9 § Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas tidigast fyra veckor före
stämman. Om inte bolagsordningen föreskriver längre tid, skall kallelsen
utfärdas senast två veckor före stämman. Uppskjuts stämman fill en dag
som infaller senare än fyra veckor efter det stämman har inletts, skall
kallelse ske till den fortsatta stämman. Fordras enligt bolagsordningen för
giltighet av ett bolagsstämmobeslut att del fattas på två stämmor, kan
kallelse till den andra stämman inle ske innan den första stämman har
hållits. I sådan kallelse skall det anges vilket beslut den första stämman har
fattat.

Kallelse skall ske enligt bolagsordningen. En skriftlig kallelse skall dock allfid sändas till varje aktieägare eller röstberättigad i ett ömsesidigt försäk­ringsbolag vars postadress är känd för bolaget, om

1.    den ordinarie bolagsstämman skall hållas på nägon annan tid än den som föreskrivs i bolagsordningen, eller

2.    bolagsstämman skall behandla frågor om

 

a)   sädana ändringar av bolagsordningen som avses i 16 och 18 §§,

b)   bolagels försättande i likvidation eller

c)   upphörande av bolagets Ukvidalion.

I kallelsen skaU tydligt anges de ärenden som skall behandlas pä stäm­man. Om ett ärende avser en ändring av bolagsordningen, skall det huvud­sakliga innehållet av förslaget till ändringen anges i kallelsen. Att i vissa fall särskilda uppgifter skall anges i kallelsen följer av 4 kap. 7 § andra stycket och 1 § tredje stycket detta kapitel.

Under minst en vecka närmast före den stämma, som avses i 5 §, skall redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen eller avskrifter av des­sa hållas tillgängliga hos bolaget för aktieägarna och de röstberättigade samt genast sändas till de aktieägare eller de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

 

Prop. 1981/82:180                                                  224

Paragrafen som överensstämmer med 9 kap. 9 § ABL och motsvaras av 115 § andra-femte styckena, 116§ första stycket, 215 § andra-femte styckena och 216 § första stycket FRL, innehåller bestämmelser som tiden och sättet för kallelser tUl bolagsstämma. Paragrafen gäller både försäk­ringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

Regeln i första stycket att kallelse får utfärdas fidigast fyra veckor före stämman är ny och motsvarar vad som gäller på aktiebolagsrättens områ­de. Någon skUlnad görs såsom i gäUande lag inte mellan kallelse tiU ordinarie och extra bolagsstämma.

I bolagsordningen skall enligt 2 kap. 5 § 7 anges på vilket sätt kallelse skall utfärdas. Huvudregeln är liksom enligt gällande lag (115 § andra stycket och 215 § andra stycket FRL) att kallelse skall ske enligt bolags­ordningens föreskrifter men liksom gällande rätt innehåller förslaget en tvingande bestämmelse om skriftlig kallelse i vissa fall.

I andra stycket anges de fall då sådan kallelse fordras. Regeln, att skriftlig kallelse skall skickas lill aktieägare eller röstberättigad vars post­adress är känd för bolaget är för bolaget något mindre krävande än den i gällande lag enligt vilken kallelse skall avsändas till varje aktieägare eller röstberättigad om vars postadress "uppgift kan inhämtas utan väsentlig omgång". Med anledning av ett påpekande av Svenska försäkringsbolags riksförbund vill jag framhålla att bestämmelsen under punkt 2 b inle skall fillämpas i de fall då likvidationen har föranletts av frivillig överiålelse av hela försäkringsbeståndet enligt 15 kap. i förslaget, eftersom likvidation i sådant, faU beslutas av rätten och inte av bolagsstämman (jämför 14 kap. 3 § första stycket 2).

I kallelsen skall enligt tredje stycket tydligt anges samtliga de ärenden som skall förekomma på bolagsstämman. Det är enligt min mening prak­tiskt att kallelsen nära överensstämmer med dagordningen på stämman. Jag anser därför inte, såsom Sveriges försäkringsbolags riksförbund och Folksam föreslagit, att de obligatoriska ärendena på bolagsstämman bör undantas frän denna föreskrift. Av 10 § följer emellertid att ärenden som är obligatoriska på stämman kan avgöras även om de inle upptagils i kallelsen lill stämman.

10 § Om någon kallelse till bolagsstämma inte har skett eller handlingar inte har tillhandahållits eller sänts ut enligt denna lag eller bolagsordning­en, får bolagsstämman inte besluta i ärendet utan samtycke av de aktieäga­re eller de röstberättigade i det ömsesidiga försäkringsbolaget som berörs av felet. Har ett ärende inte tagits upp i kallelsen, får bolagsstämman även utan ett sådant samtycke avgöra ärendet, om del enligt bolagsordningen skaU förekomma på stämman, eller besluta att extra bolagsstämma skall sammankallas för att behandla ärendet.

Paragrafen överensstämmer i sak med 9 kap. 10 § ABL och motsvaras delvis av 116 § tredje stycket och 216 § tredje stycket FRL.

 

Prop. 1981/82; 180                                                 225

11 § Ordförande vid bolagsstämma utses av stämman, om inte något
annat föreskrivs j bolagsordningen.

Ordföranden skall upprätta en förteckning över de närvarande aktieägar­na i försäkringsaktiebolaget respektive de närvarande röstberättigade i det ömsesidiga försäkringsbolaget, ombuden och biträdena saml i denna ange hur många röster Qch, i fråga om försäkringsaktiebolaget, hur många aktier var och en företräder vid stämman (röstlängd). Röstlängden skall, sedan den godkänts av stämman, tillämpas intiU dess stämman beslutat alt ändra den. Uppskjuts stämman till en senare dag än nästföljande vardag skall ny röstlängd upprättas.

Genom ordförandens försorg skall protokoll föras vid stämman. Röst­längden skall tas ln i protokollet eller fogas till detta som bilaga. I protokol­let skall införas stämmans beslut och, om röstning skett, hur den utfallit. Protokollet skall undertecknas av ordföranden och av minst en justerings­man som har utsetts på stämman. Senast två veckor efter stämman skall protokoUet håUas tiUgängligt hos bolaget för aktieägarna respektive del­ägarna och de röstberättigade som inte är delägare. Protokollen skall förvaras på betryggande sätt.

Paragrafen, spm överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 11 § ABL samt motsvaras av 110 § andra, femte och sjätte styckena och 210 § första, Qärde och femte styckena FRL, reglerar val av ordförande på bolagsstämman, upprättande av ep röstlängd samt protokollföring vid bolagsstämman. Den överensstämmer i stort sett med gällande lag och gäller både försäkrings­aktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

I första stycket anges att ordföranden vid bolagsstämman utses av stäm­man, om något annat inte har bestämts i bolagsordningen. Gällande rätts föreskrifter om att styrelsens ordförande eller den styrelsen särskilt utsett öppnar stämman och leder förhandlingarna till dess ordförande valts (110 § tredje och Qärde styckena och 210 § andra och tredje styckena FRL) har i överensstämmelse med aktiebolagslagen inte tagits upp i förslaget.

Bestämmelserna i tredje stycket om protokoll vid bolagsstämman anslu­ter nära till gäUande lag. Bestämmelsen i gällande lag om att del skall antecknas fill protokoUet om prövning av hur kallelse skett till stämman har liksom i nya aktiebolagslagen inte tagits med.

12 § Styrelsen och verkställande direktören skall, om en akfieägare eller
en röstberättigad i del ömsesidiga försäkringsbolaget begär det och styrel­
sen finner att det kan ske utan väsentligt förfång för bolaget, på bolags­
stämman lämna upplysningar om förhållanden, som kan inverka på bedö­
mandet av bolagets årsredovisning och dess stäUning i övrigt eller av
ärenden på stämman. I koncernbolag avser upplysningsplikten även bola­
gets förhållande till ett annat koncernföretag och, om försäkringsbolaget är
moderbolag, koncernredovisningen samt sådana förhållanden beträffande
dotterföretagen som avses i första meningen.

Om en begärd upplysning endast kan lämnas med stöd av sådana upp­gifter, som inte är tillgängliga pä stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen hållas tillgänglig hos bolaget för aktieägarna eller de röstberättigade samt sändas över fill de aktieägare eller de röstbe­rättigade, som har begärt upplysningen.

15   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  226

Finner styrelsen att en begärd upplysning inte kan lämnas lill aktieägar­na eller de röstberättigade utan väsentligt förfång för bolaget, skall upplys­ningen i stället pä aktieägarnas eller de röstberätfigades begäran lämnas lill bolagets revisorer inom två veckor efter stämman. Revisorerna skall inom en månad efter stämman till styrelsen skriftligen yttra sig över om den begärda upplysningen lämnats till dem samt om upplysningen enligt deras mening bort föranleda nägon ändring i revisionsberättelsen eller, beträffan­de moderbolag, koncernrevisionsberättelsen eller om upplysningen i övrigt ger någon anledning till erinran. Om sä är fallet, skall ändringen eller erinringen anges i yttrandet. Styrelsen skaU hålla revisorernas yttrande fillgängligt hos bolaget för aktieägarna eller de röstberättigade samt sända över det i avskrift till de aktieägare eller de röstberättigade, som har begärt upplysningen.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 9 kap. 12 § första-tredje styckena ABL och motsvaras av 119 och 219 §§ FRL, gäller både försäk­ringsaktiebolag och ömsesidiga bolag. I paragrafen ges bestämmelser om den enskilde aktieägarens resp. röstberättigades rätt att få upplysningar av bolagsledningen på bolagsstämman i ärenden som skaU avgöras på stäm­man.

Enligt gällande rätt är styrelsen skyldig att lämna upplysningar endast om det kan ske utan förfång för bolaget. Liksom i aktiebolagslagen har frågerätten enligt första stycket begränsats pä det sättet att upplysning skall meddelas endast om det kan ske utan väsenfiigt förfång för bolaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har framhållit att det är svårt, nästan omöjligt, att tUlämpa bestämmelsen, all styrelsen har att pröva om den begärda upplysningen kan lämnas, i försäkringsbolag med stora styrel­ser där det hör till ovanligheten att beslutför styrelse är närvarande vid bolagsstämman. För egen del anser jag emellertid att samma regel som gäller för de allmänna aktiebolagen också bör gälla för försäkringsbolagen. Nägon möjlighet för tex ordföranden vid stämman att göra prövningen ensam medger förslaget alltså inle.

13 § Bolagsstämmans beslut utgörs av den mening som fått mer än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Vid val anses den vald som fått de fiesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs valet genom lottdragning, om inte något annat har beslutats av stämman innan valet förtättas.

Första stycket gäller inte om något annat följer av denna lag eller föreskrivs i bolagsordningen. Beträffande de beslut som avses i 14 eller 16 § kan det dock i bolagsordningen endast föreskrivas längre gående villkor än som anges i dessa paragrafer.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 9 kap. 13 § ABL och motsvaras av 111 § första stycket 5 och 6 och andra stycket, 125 § 6 mom., 211 § första stycket 3 och 4 och andra stycket och 225 § andra stycket FRL, ges huvudregeln om den röstmajoritet som fordras för att ett gilfigt

 

Prop. 1981/82:180                                                  227

bolagsstämmobeslut skall föreligga. Paragrafen gäller både försäkringsak­fiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. En nyhet i första stycket är all bolagsstämman innan ett val förrättas kan besluta hur man skall förfara vid lika röstetal. Andra stycket innebär att reglerna i första stycket är disposi­tiva, beslut om ändring av bolagsordningen undantagna (14 och 16 §§). Beträffande sådana beslut kan kravet på viss röslmajoritet endast skärpas i bolagsordningen.

14 § Beslut att ändra bolagsordningen fattas av bolagsstämman utom i de
fall som avses i 4 kap. 15 § andra stycket. I fråga om försäkringsaktiebolag
är beslutet giltigt om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av
såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna, om inte
något annat följer av 16 §. I fråga om ömsesidiga försäkringsbolag är
beslutet giltigt om det har bUrätts av två tredjedelar av samtliga röstande.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 9 kap. 14 § första stycket ABL och motsvaras av 125 § 5 mom. och 225 § första stycket FRL, ges regler om ändring av bolagsordningen.

Bestämmelserna har omarbetats i överensstämmelse med aktiebolagsla­gen. Detta innbär bl. a. all gällande lags bestämmelser om beslut på tvä pä varandra följande bolagsstämmor och om akfieägares rätt att få aktier inlösta har slopats. För ändringar av bolagsordningen fordras enligt nya aktiebolagslagen normalt att beslutet bUrätts av aktieägare med två tredje­delar av de avgivna rösterna och det vid stämman företrädda aktiekapUa­let, När det gäller försäkringsaktiebolagen är del naturligt att ändra regler­na om kvalificerad majoritet i överensstämmelse med aktiebolagslagen. Men även när det gäller de ömsesidiga försäkringsbolagen anser jag i likhet med utredaren att bestämmelsema om ändring av bolagsordningen bör följa nya aktiebolagslagen. Några specialbestämmelser om viss röstmajori­tet för kvalificerade fall av bolagsordningsändring krävs inte för de ömsesi­diga bolagen. För försäkringsaktiebolagen ger denna paragraf endast en huvudregel. För vissa ändringsbeslut gäller strängare krav enligt 16 §.

Beslut om ändring av bolagsordningen fattas enligt denna paragraf av bolagsstämman utom i fall som avses i 4 kap. 15 § andra stycket, dvs. när vid nyemission samtliga tecknade aktier inle har helt betalats och försäk­ringsinspeklionen på grund av delta skall registrera dels att aktiekapitalet satts ned med det sammanlagda nominella beloppet av de ej betalda ak­tierna, dels i förekommande fall all bolagsordningens bestämmelse om aktiekapitalet har ändrats.

15 § Beslut alt ansöka om förlängning av koncession enligt 2 kap. 3 §
tredje stycket fallas av den ordinarie bolagsstämman.

Paragrafen överensstämmer med 133 § andra stycket och 231 § andra stycket FRL. Paragrafen gäller bäde försäkringsaktiebolag och ömsesidiga

 

Prop. 1981/82:180                                                  228

försäkringsbolag. Om inte bolagsordningen föreskriver något annat gäller för här avsett beslut huvudregeln i 13 § om den röstmajoritet som fordras för giltigt bolagsstämmobeslut.

16 § Beslut om sådan ändring av ett försäkringsaktiebolags bolagsord­
ning att i fråga om redan utgivna aktier

1.    aktieägarnas rätt till bolagets vinst eller övriga tillgångar minskas genom bestämmelse enligt 12 kap. 1 § andra stycket,

2.    rätten att förvärva aktier i bolaget inskränks genom förbehåll enligt 3 kap. 3§, eller

3.    rättsförhållandet mellan aktier mbbas,

är giltigt, om det biträtts av samtliga vid stämman närvarande aktieägare företrädande nio tiondelar av aktierna.

Beslut om en sådan ändring av ett försäkringsaktiebolags bolagsordning som innebär att

1.    det antal aktier, för vilka akfieägare kan rösta på bolagsstämman begränsas,

2.    en ökad andel av nettovinsten för räkenskapsåret, efter avdrag för vad som går ål för att täcka balanserad förlust, skaU hållas inne, eller

3.    användningen av bolagets vinst eller bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning regleras på något annat sått än som avses i första stycket 1 eller detta stycke 2,

är gUtigl, om det biträtts av aktieägare med två tredjedelar av de avgivna rösterna och nio tiondelar av de på stämman företrädda aktierna.

Beslut om sådan ändring av bolagsordningen som avses i första eller andra stycket är, utan hinder av vad i dessa stycken sägs, giltigt, om det biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de på stämman företrädda akfierna, om

1, ändringen endast försämrar viss eller vissa aktiers rätt och samtliga
de vid stämman närvarande ägarna av dessa aktier företrädande nio tion­
delar av alla de aktier som på detta sätt berörs samtycker till ändringen,
eller

2. ändringen endast försämrar ett helt aktieslags rätt och ägarna fill
hälften av alla aktier av detta slag och nio tiondelar av de på stämman
företrädda aktierna av detta slag samtycker till ändringen.

Paragrafen, som väsentligen överensstämmer med 9 kap. 15 § ABL och motsvaras av 125 § I mom. och 2 mom. första stycket FRL, gäller endast försäkringsaktiebolag. I utredarens förslag är motsvarande paragraf 17 §. Avfattningen av andra stycket 2 skiljer sig från lydelsen av motsvarande punkt i aktiebolagslagen därför att det inte finns någon ovillkorlig skyldig­het för försäkringsbolag att göra avsättning fill reservfond.

I paragrafen anges de beslut om ändring av bolagsordningen för vilkas giltighet det ställs störte krav än enligt 14§. Paragrafen tillhör minoritets-skyddsreglerna.

17 § Beslut att ändra bolagsordningen skall genast anmälas för registre­
ring sedan ändringen har stadfästs och får utom i de fall som avses i 20 kap,
6§ inte verkställas förrän registrering har skett.

 

Prop. 1981/82:180                                                  229

Paragrafen, som motsvaras av 9 kap. 14 § tredje stycket ABL och 130 § första stycket och 227 § FRL gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesi­diga försäkringsbolag. I utredarens förslag är motsvarande paragraf 16§.

Beslut om ändring av bolagsordningen kräver stadfästelse (2 kap. 4§ första stycket). Huvudregeln är att ändringsbeslutet fär verkställas först sedan registrering skett. Enligt 20 kap. 6§ kan emellertid i försäkringsak­tiebolagen ändring av bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet, maximikapitalet eller minimikapitalet eller om aktiernas nominella belopp registreras endast om registrering samtidigt sker av en sådan ökning eller en nedsättning av aktiekapitalet, som är nödvändig för att den nya bestäm­melsen i bolagsordningen och det registrerade aktiekapitalet fortfarande skall stämma överens. Bestämmelsen fömtsätter aUtså att vissa verksläl­lighetsåtgärder vidtas innan registreringen sker av ändringen i bolagsord­ningen. En erinran om detta undantag från förbudet mot verkställighet före registrering har förts in i denna paragraf.

18 § Om ett beslut att ändra bolagsordningen för ett ömsesidigt försäk­ringsbolag avser delägarnas ansvarighet för bolagets förbindelser, fär be­slutet börja tillämpas först ett år efter registreringen av ändringsbeslutet, om inte samtliga delägare bilrätt det.

När registreringen har skett, skall styrelsen och verkställande direktören genast låta kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och den eUer de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom skall en undertättelse om beslutet sändas liU varje delägare vars postadress är känd.

Den som är delägare i bolaget när ändringsbeslutet fattas men inle samtycker fill beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsavtalet utan att rätta sig efter den uppsägningslid som i annat fall skulle ha iakttagits. Om avtalet hävs har delägaren rätt att få ut den på försäkringen belöpande andelen i premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då avtalet upphör att gälla.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 228 § FRL, gäller endast ömsesidiga försäkringsbolag och saknar motsvarighet i aktiebolagslagen.

Ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen, som inverkar på delägarnas ansvarighet för bolagets förpliktelser fattas enligt 14 § detta kapitel. Bestämmelserna i denna paragraf innebär att en försäkringstagare inte mot sin vilja kan tvingas underkasta sig störte uttaxering än som fanns då försäkringsavtalet slöts. Bolagsordningsändringar av detta slag blir bindande om två tredjedelar av de på stämman närvarande röstberättigade röstat för ändringen.

Beslutet kan dock inle tillämpas förrän det har förflutit ett år efter registreringen av ändringsbeslutet om inle samtliga delägare biträtt det. För att beslutet skall få tillämpas direkt efter registreringen är det inte tillräckligt med ett enhälligt beslut av en bolagsstämma, som inte är fuUta­lig, eller av delegerade som utövar bolagsstämmans befogenheter. Sam­tycket skall lämnas av alla som var delägare vid den tidpunkt då ändrings-

 

Prop. 1981/82:180                                                  230

beslutet fattades. Ändringsbeslutet skall i vanlig ordning underkastas koncessionsmyndighetens prövning. Del får inte registreras förrän stadfäs­telse har meddelats.

19 § Bolagsstämman får inte fatta beslut, som är ägnade att ge otillbör­
liga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra fill nackdel för bolaget,
andra aktieägare eller garanter.

Paragrafen, som väsentUgen överensstämmer med 9 kap. 16 § ABL och motsvaras av 69 § tredje stycket och 196 § tredje stycket FRL, gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

20 § Om ett bolagsstämmobeslul inte har tillkommU i behörig ordning
eller i övrigt strider mol denna lag eller bolagsordningen eller grunderna,
kan talan mot försäkringsbolaget om att beslutet skall upphävas eller
ändras föras av aktieägare, av delägare eller röstberättigade som inle är
delägare eller av styrelsen, en styrelseledamot eller verkställande direktö­
ren. Mot ett försäkringsaktiebolag kan en sådan talan föras även av den
som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktiebo­
ken.

Talan skall väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Om talan inte väcks inom denna fid är rätten till lalan förlorad. Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när

1.    beslutet är sådant att det inte lagligen kan fattas ens med samtycke av alla aktieägare respektive av alla delägare eller röstberättigade som inte är delägare,

2.    samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa aktieägare respekfive av alla eller vissa delägare eller röstberättigade som inte är delägare och sådant samtycke inte har givils, eller

3.    kallelse till stämman inte har skett eller de för bolaget gällande bestämmelserna om kallelse har väsentligen eftersatts.

Dom, varigenom bolagsstämmans beslut upphävs eller ändras, gäller även för akfieägare, delägare och röstberättigade som inte har instämt talan. Rätten kan ändra bolagsstämmans beslut endast om det kan faststäl­las vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft. Är bolagsstämmans beslut sådant att det skall anmälas för registrering enligt denna lag och har det upphävts eller ändrats genom en dom som vunnit laga kraft eller har det genom beslut under rättegången förordnats att bolagsstämmans beslut inte får verkställas, skall rätlen underrätta försäkringsinspektionen för registrering.

Paragrafen, som väsentligen motsvarar 9 kap. 17 § ABL samt 131 §, 229 § och 313 § andra stycket FRL, innehåller regler om talan mot bolagsstäm­mobeslul. Den gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäk­ringsbolag.

21 § Om styrelsen vill väcka talan mot bolaget, skall bolagsstämma kallas samman för att välja en ställföreträdare som skall föra bolagets talan i tvisten. Stämningen delges med den valde ställföreträdaren.

 

Prop. 1981/82:180                                                  231

Förbehåll i bolagsordningen, att tvister mellan bolaget och styrelsen, en styrelseledamot, verkställande direktören, en likvidator, en aktieägare, en delägare eller en röstberättigad som inte är delägare skall hänskjutas lUl skiljemän, har samma verkan som skiljeavtal. Begär styrelsen skiljeman-naförfarande mot bolaget, tillämpas första stycket. Är det fräga om klan­dertalan av styrelsen mot bolagsstämmans beslut är rätten tUl talan inte förlorad enligt 20 § andra stycket, om styrelsen inom den där angivna klandertiden har kallat tUl bolagsstämma enligt första stycket.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 18 § ABL samt 89 §, 204 § 2 mom. och 344 § FRL, innehåller bestämmelser om vad som skall ske, om styrelsen vill väcka talan mot bolaget samt bestämmelser om verkan av en skilje­domsklausul i bolagsordningen. Paragrafen gäller bäde försäkringsaktiebo­lag och ömsesidiga bolag och överensstämmer - bortsett från regeln om stämning - med gällande lag.

10 kap. Revision

Reglerna i detta kapitel slår i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen. I förhållande till gällande rätt innebär de att en del nyheter införs på försäkringsrörelselagstiftningens område. Av dessa kan nämnas att försäkringsbolagen får rätt att anlita en juridisk person som revisor och alt de störte bolagen skall ha minst en auktoriserad revisor.

Bestämmelserna i kapitlet gäller såväl försäkringsaktiebolag som ömse­sidiga försäkringsbolag.

1 § Bolagsstämman skall välja minst två revisorer. I bolagsordningen kan dock bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Försäkringsinspektionen skall dessutom, enligt vad som föreskrivs i 2 §, utse en eller flera revisorer.

För de revisorer som är valda av bolagsstämman gäller uppdraget för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken revisorsval förrättas.

Bolagsstämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmel­serna i denna lag om revisorer gäller i tillämpliga delar om suppleanter.

Paragrafen motsvarar 10 kap. I § första-tredje styckena ABL samt 98 §, 99 § första stycket första och andra meningarna, 100 § 4 mom. och 206 § FRL. Den har ocksä motsvarighet i 10 kap. I § i utredningsförslaget. Bestämmelsen i tredje stycket sista meningen i utredningsförslaget har dock flyttats tiU 4§.

Enligt/ör5/fl stycket skall i överensstämmelse med gäUande lag minst två revisorer ulses av bolagsstämman. Liksom enligt aktiebolagslagen och gällande rätt kan en eller flera av dessa revisorer, dock inte alla, tillsättas

 

Prop. 1981/82:180                                                  232

av annan än bolagsstämman, t. ex. en intresseorganisation i försäkringsbo­laget. En fömtsättning härför är all en bestämmelse om detta har tagits in i bolagsordningen.

Försäkringsinspektionen skall liksom enligt gäUande lag i regel förordna en särskild revisor i varje försäkringsbolag (se 2 §). Den omständigheten att inspekfionen förordnat särskild revisor inverkar inte på skyldigheten enligt styckets första mening att utse minst två revisorer.

I bolagsordningen kan enligt andra stycket föreskrivas att revisorsupp­draget för de av bolagsstämman utsedda revisorerna skall gälla för viss tid eUer för obestämd tid, dvs. fill dess ny revisor utsetts (se 6§). Detta innebär en nyhet i förhällande fill gällande lag enligt vilken maximitiden för revisorsuppdraget är begränsad.

Enligt gällande lag (98 § andra stycket och 206 § FRL) skall lika många revisorssuppleanter som revisorer väljas. Denna bestämmelse har inte tagits upp i förslaget. Ett skäl därtill är alt enligt förslaget (3§ tredje stycket) skall tiU revisor kunna utses auktoriserat revisionsbolag eller godkänt granskningsbolag. Där så sker saknas regelmässigt behov av supp­leant för det utsedda bolaget, eftersom detta i allmänhet disponerar över flera personer som kan utföra revisionsuppdraget. Även i övrigt är det enligt min mening onödigt att genom bestämmelse i bolagsordningen binda stämman i frågan humvida revisorssuppleanter skall utses och till vilket antal. Enligt tredje stycket skall stämman därför fritt kunna avgöra denna fråga. Hinder föreligger dock inte för att i bolagsordningen inta bestämmel­se om revisorssuppleant.

Lagens bestämmelser om revisorer skall i tillämpliga delar gälla supp­leanter. Detta gäller såväl i fråga om tillsättande, entledigande och mandat­tid som i fråga om kvalifikationer. Om en revisor enligt lagen skall vara auktoriserad, skall detta givetvis även gälla i fråga om suppleant för ho­nom.

Utredningsförslaget innehåUer en bestämmelse om att bolaget för regist­rering skall anmäla vem som har utsetts av bolagsstämman till revisor och revisorssuppleant och ändringar i detta avseende. För egen del anser jag att en sådan registreringsskyldighet liksom enligt gällande lag endast skall omfatta auktoriserade eller godkända revisorer. En sädan bestämmelse har tagits upp i 4 § i förslaget.

Enligt gällande lag (99 § tredje stycket och 206 § FRL) skall den som utsetts lill revisor eller revisorssuppleant ofördröjligen underrättas om det, när han valts på bolagsstämma av bolagsledningen, och i annat fall av den som tillsatt honom. Att sådan undertättelse skall lämnas är så självfallet att jag anser att en uttrycklig föreskrift om det inte är erforderlig. Någon sädan bestämmelse finns inte heller i aktiebolagslagen.

2 § Försäkringsinspektionen skall förordna en eller flera revisorer i varje försäkringsbolag, om inte inspektionen med hänsyn tUl rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl anser det obehövligt.

 

Prop. 1981/82:180                                                  233

För revisorer som inspektionen förordnar skall den utfärda instruktion. Revisorn har rätt att få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 285 § första och tredje styckena FRL och motsvarar första stycket i 10 kap. 2 § i utredningsförslaget. Andra stycket där har flyttats fiU 6§ där det har sin motsvarighet i andra stycket.

De revisorer försäkringsinspektionen förordnar enligt/örifa stycket har till uppgift att tillsammans med de övriga revisorerna delta i granskningen av bolagets räkenskaper och årsredovisning samt av styrelsens och verk­ställande direktörens förvaltning. Om försäkringsbolagets rörelse är av ringa omfattning behöver inspektionen inte utse någon revisor. Det kan även finnas andra specieUa förhållanden som gör att det inte är nödvändigt att inspektionen utser en särskild revisor.

I överensstämmelse med gällande lag har i andra stycket tagils upp en bestämmelse öm skyldighet för försäkringsinspektionen att utfärda in­stmktion för de äV inspektionen utsedda revisorerna. KommerskoUegium har framhållit att denna bestämmelse inte får ges den innebörden att en sädan revisor skäll stå under tillsyn av försäkringsinspektionen eUer att revisorn skall ha iiågon rapporteringsskyldighet fill inspektionen.

För egen del viU jag framhåUa att en av försäkringsinspektionen utsedd revisor vid fullgörandet av revisionsuppdraget har en i förhållande fill inspektionen oberoende ställning. Emellertid måste försäkringsinspek­tionen ha möjlighet all — utöver vad som följer av 8§ detta kapitel -genom instmktionen bestämma revisionsuppdraget på det sätt som från inspekfionens synpunkt är ändamålsenligt med hänsyn till omständigheter­na i det konkreta fallet. Exempelvis kan uppdraget inriktas på försäkrings­bolagets skaderegleringar eller mera allmänt på bolagets förhållande till försäkringstagarna. Det är inte heUer något som hindrar att revisorn i instruktionen åläggs att avge en särskild berättelse fill försäkringsinspek­tionen. Vad jag nu har sagt innebär alltså att den av försäkringsinspek­tionen utsedda revisorn i viss omfattning blir underkastad tillsyn av in­spektionen.

För de av försäkringsinspekfionen utsedda revisorerna skall inspekfio­nen bestämma arvodet. Bestämmelsen överensstämmer med gällande lag. Liksom övriga revisorer har en av inspektionen utsedd revisor givelvis rätt till skäligt arvode i förhållande till sin arbetsinsats. Jag anser att det inle är erforderligt att, såsom Föreningen auktoriserade revisorer föreslagit, i lagen införa en särskild bestämmelse om detta.

3 §   Revisorerna skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige, om inte regeringen eller efter regeringens bemyndigande försäkringsin­spektionen i särskilda fall tillåter något annat. Den som är omyndig eller i konkurs fär inte vara revisor. Revisorerna skaU ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och

 

Prop. 1981/82:180                                                  234

ekonomiska förhåUanden som med hänsyn till arten och omfånget av bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande.

TUI revisorer kan även utses auktoriserade eller godkända revisionsbo­lag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel likställs auktorise­rade revisionsbolag med auktoriserade revisorer och godkända revisions­bolag med godkända revisorer. Ett bolag som utses till revisor skall till styrelsen för det bolag som revisionen avser anmäla vem som är huvudan­svarig för revisionen. I ett auktoriserat revisionsbolag skall den huvudan­svarige vara auktoriserad revisor och i ett godkänt revisionsbolag auktori­serad eller godkänd revisor. Bestämmelserna i 5 och 13 §§ tillämpas på den huvudansvarige.

Till revisor i dotterföretag bör, om det kan ske, utses minst en av moderbolagets revisorer.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 2 § ABL samt motsvarar 100 § 1 mom. första stycket och 2 mom. och 206 § FRL.

Beträffande de allmänna kvalifikationskraven som upptagits i första och andra styckena har i förhållande till gällande rätt den sakliga ändringen gjorts att revisorn inte fär vara i konkurs.

I tredje stycket har efter förebild i aktiebolagslagen öppnats en möjlighet för försäkringsbolagen att utse ett revisionsbolag till revisor. En särskild föreskrift om skadeståndsansvar när revisionsförelag är revisor har tagits upp i 16 kap. 2 § andra stycket i förslaget.

4 § Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auk­toriserad revisor eUer godkänd revisor, om

1.    försäkringsbolagets verksamhetsområde omfattar hela riket, eller

2.    tillgångarnas bruttovärde (balansomslutningen) enligt fastställda ba­lansräkningar för de tvä senaste räkenskapsåren översfiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger del basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäUde under den sista månaden av respektive räkenskaps­år.

Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auktori­serad revisor, om balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsva­rar 1000 gånger det angivna basbeloppet.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande kommerskollegium kan i fråga om bolag som avses i andra stycket förordna att en viss godkänd revisor får utses i stället för en auktoriserad revisor. Sådana beslut är giltiga i högst fem år.

Första—tredje styckena gäller även för ett moderbolag i en koncern, om koncernens verksamhetsområde omfattar hela riket eller om balansomslut­ningen enligt faststäUda koncernbalansräkningar för de två senaste räken­skapsåren överstiger det gränsbelopp som anges i första eller andra stycket.

Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för de auktoriserade och godkända revisorer som avses i denna paragraf.

 

Prop. 1981/82:180                                                  235

Paragrafen motsvarar delvis 10 kap. 3 § ABL samt 29 § andra stycket sista meningen, 99 § Qärde och femte styckena, 100 § 1 mom. andra stycket, 191 § andra stycket sista meningen och 206 § FRL. I stället för de regler om rätt för en minoritet att kräva auktoriserad eller godkänd revisor som 10 kap. 4§ Qärde stycket i utredningsförslaget innehåller upptar para­grafens femte stycke regler om registrering av auktoriserade eller god­kända revisorer.

Försäkringsrörelselagen uppställer för närvarande krav på att försäk­ringsbolag med ett verksamhetsområde som omfattar hela riket eller där verksamheten eljest är av stor omfattning, skall ha minst en revisor som är auktoriserad eller godkänd granskningsman (revisor). Bestämmelsen gäller inte de revisorer som skall utses av försäkringsinspektionen.

Utredningsförslaget innebär i förhållande lill gällande lag så till vida en skärpning att i vissa större bolag skall minst en av revisorerna vara auktori­serad revisor. Föreningen auktoriserade revisorer anser alt en sådan skyl­dighet bör gälla för samfiiga försäkringsbolag. Även kommerskollegium anser att starka skäl talar för en sädan ordning.

För egen del anser jag, med hänsyn lill den möjlighel försäkringsinspek­lionen har att förordna kvalificerade revisorer i försäkringsbolagen, att del inte är erforderligt att föreskriva en sådan skyldighet för samtliga bolag. Däremot anser jag i likhet med utredaren att de största försäkringsbolagen bör vara skyldiga att utse en auktoriserad revisor och att vissa andra större bolag bör åläggas att anlita antingen auktoriserad revisor eller godkänd revisor. När det gäller att avgöra vilka bolag som skall omfattas av skyl­digheten alt ha kvalificerad revision delar jag utredarens uppfattning att balansomslutningen är ett lämpligt kriterium. Varken akfiekapitalet som ofta är jämförelsevis litet i försäkringsaktiebolagen eUer antalet anställda är lämpliga som kriterium på försäkringsbolags betydelse. Balansomslut­ningen i betydelsen tillgångarnas bmttovärde är ett enkelt kriterium som bör kunna användas här, även om kriteriet för de allmänna aktiebolagen är fillgångarnas nettovärde. SkUlnaden mellan brutto- och nettovärdena är relativt liten när det gäller försäkringsbolagen.

Som utredaren föreslagit bör den geografiska omfattningen av bolagets verksamhet utgöra ett alternativt storlekskriterium. Bestämmelser om det­ta har tagits upp i första och andra styckena. I förhållande till utrednings­förslaget har i övrigt vissa redaktioneUa jämkningar gjorts.

Enligt utredningsförslaget skall regeringen eller efter regeringens be­myndigande försäkringsinspekfionen kunna lämna dispens från skyldighe­ten att utse auktoriserad revisor. Att inspektionen skall kunna bemyndigas att pröva sådana dispensfrågor har kritiserats av kommerskollegium, som anser att denna prövning liksom prövningen av motsvarande dispensfrågor för andra företagsrevisorer bör överlåtas på kollegiet. Jag delar kollegiets uppfattning på denna punkt. Det ligger närmast till hands att kollegiet bemyndigas pröva om en godkänd revisors kvalifikationer är fiUräckliga

 

Prop. 1981/82:180                                                  236

och om dispens därför kan lämnas. En dispensregel i enlighet härmed har tagits upp i tredje stycket. I förhållande till utredningsförslaget har en redaktioneU jämkning gjorts.

Skyldigheten att utse auktoriserad revisor och möjligheten att få dispens frän denna skyldighet gäller enligt fiärde stycket även koncernförhållan­den, I förhållande till utredningsförslaget har det tillkommit att i likhet med andra bolag även koncernens geografiska verksamhetsområde skall utgöra ett storlekskriterium.

Enligtfemte stycket skall bolaget i likhet med vad som är fallet beträffan­de styrelseledamöterna m.fl. anmäla för registrering vem som utsetts till auktoriserad revisor och godkänd revisor och ändringar i sådana förhållan­den. Bestämmelsen har jag berört i samband med 1 §.

Som tidigare framgått innehåller paragrafen - till skillnad från utred­ningsförslaget - ingen motsvarighet till sista stycket av 10 kap. 3 § ABL angående rätt för en minoritet att få en godkänd eller auktoriserad revisor utsedd. En sådan regel fanns redan i 1944 års aktiebolagslag men har inte efterbildats i försäkringsrörelselagen. Det finns enligt min mening inte anledning att nu införa en sådan regel i försäkringsrörelselagen.

5 §   Den kan inte vara revisor som

1.    är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i ledande ställning i försäkringsbolaget eUer dess dotterföretag eUer bUrä­der vid bolagels bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,

2.    är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning lill detta eller tiU någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll där­över,

3.    är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med eller är syskon eller släkfing i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller sä att den ene är gift med den andres syskon, eller

4.    på annat sätt än genom belåning av livförsäkringsbrev enligt grunder­na står i låneskuld till bolaget eller något annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sädant företag har ställt säkerhet.

I dotterföretag kan den inte vara revisor som enligt första stycket inle är behörig att vara revisor i moderbolaget.

Revisorerna får vid revisionen inte anlita nägon som enligt första eller andra stycket inle är behörig att vara revisor. Har bolagen i sin Qänst anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen fär revisorerna dock anlita sädana anstäUda i den utsträckning det är förenligt med god revisionssed.

Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 4 § ABL samt 100 § 1 mom. tredje stycket och 206 § FRL, innehåller bestämmelser om jäv för revisorer. De i första stycket upptagna jävbestämmelserna för revisorer motsvarar

 

Prop. 1981/82:180                                                  237

i sak väsentligen gällande lag. Punkt 4 är dock ny för försäkringsbolag. Skuldsättning hos bolaget kan även medföra jäv på grund av beroendeför-häUande enligt första stycket 2. I andra stycket ges vidare ett förbud för den som är jävig i ett moderbolag att vara revisor i dotterbolaget. Reviso­rerna får vid revisionen inte anlita någon som omfattas av revisorsjävet. Bestämmelser om detta har upptagits i tredje stycket.

6 § Ett av bolagsstämma lämnat uppdrag all tills vidare vara revisor
upphör när ny revisor har utsetts.

Ett uppdrag som revisor upphör i förlid, om revisorn eller den som utsett honom begär det. En anmälan om detta skall göras hos styrelsen och, i de fall då en revisor som inte är vald på bolagsstämma vill avgå, hos den som har tillsatt honom.

Om en revisors uppdrag upphör i förtid eller del uppkommer hinder för honom enligt 3-5 §§ eUer enligt bolagsordningen att vara revisor och om det inte finns någon suppleant, skall styrelsen vidta åtgärder för att en ny revisor tillsätts för den återstående mandattiden eller anmäla förhållandet för försäkringsinspektionen, som på förslag av styrelsen skall utse en ny revisor under tiden fram fill nästa ordinarie bolagsstämma.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 5 § ABL samt 99 § första stycket tredje meningen och andra stycket, 206 § och 285 § andra stycket FRL. I utred­ningsförslaget motsvaras den av 2 § andra stycket och 6 §.

Som jag framhållit vid 1 § innebär förslaget i motsats till gällande lag alt de av bolagsstämman valda revisorerna kan utses för obestämd tid. Sädant uppdrag upphör enligt första stycket förevarande paragraf när ny revisor utsetts.

Enligt andra stycket, som gäller samtliga revisorer, kan en revisor avgå eller skiljas från uppdraget av den som har utsett honom utan hinder av att uppdragstiden inte gått till ända. Stycket omfattar bl.a. den nu gällande föreskriften i 285 § andra stycket FRL om att försäkringsinspektionen när som helst kan återkalla förordnande i fräga om de av inspektionen utsedda revisorerna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har framhållit att den av utredaren föreslagna ordningen, som innebär att styrelsen skall utlysa en extra bolagsstämma för val av ny revisor när uppdraget för en av stämman vald revisor upphör eller han blir obehörig, är alltför otymplig. Dessa remissinstanser har därför föreslagit att det i lagen införs en kom­pletterande föreskrift enligt vilken styrelsen i stället för alt ufiysa extra bolagsstämma skall ha rätt att hos försäkringsinspektionen begära att inspekfionen utser en ny revisor under tiden fram till nästa ordinarie bolagsstämma. Jag biträder förslaget. I tredje stycket har en sådan före­skrift upptagils. I övrigt överensstämmer stycket i sak med utredningsför­slaget.

7 § Styrelsen skall, om inte rättelse ulan dröjsmål sker genom den som
utser revisor, göra anmälan hos försäkringsinspektionen

 

Prop. 1981/82:180                                                               238

1. om auktoriserad revisor eUer godkänd revisor inte är utsedd enligt 4 §
första-Qärde styckena,

2.    om en revisor är obehörig enligt 3 § första stycket eller 5 § första eller andra stycket, eUer

3.    om en bestämmelse i bolagsordningen om antalet revisorer eUer om revisorers behörighet har åsidosatts.

Anmälan enligt första stycket kan göras av envar.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 6 § första och andra styckena ABL saml 100 § 3 mom. och 206 § FRL. Den haren annan redakfionell utformning än vad utredaren föreslagU. En skillnad som förelåg redan före nya aktiebo­lagslagens tillkomst är att länsstyrelsen på anmälan förordnar revisorer för allmänna aktiebolag i här aktuella fall medan försäkringsinspektionen inte gör det för försäkringsbolagen. För försäkringsbolagens del regleras i paragrafen endast styrelsens skyldighet och vars och ens rätt alt göra anmälan. En nyhet är att styrelsen inte behöver göra anmälan, om rättelse sker utan dröjsmål.

Om försäkringsinspeklionens åligganden sedan anmälan har inkommit finns det bestämmelser i 19 kap. Inspektionen kan sålunda förelägga bola­get att inom viss tid vidta erforderiiga åtgärer så att revisorer (behöriga revisorer) ulses.

8 § Revisorerna skall i den omfattning som följer av god revisionssed granska försäkringsbolagets årsredovisning jämte räkenskaperna samt sty­relsens och verkställande direktörens förvaltning.

Om försäkringsbolaget är ett moderbolag, skall revisorerna även grans­ka koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden i övrigt.

Revisorer som är utsedda av någon annan än försäkringsinspektionen skall följa de särskilda föreskrifter som meddelas av bolagsstämman, såvi­da de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god revisionssed.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 7 § ABL samt motsvaras av 102 § I mom. första och andra styckena och 2 mom. samt 206 § FRL.

Paragrafen anger i allmänna drag omfattningen av revisorns gransk­ningsuppgifter. En ytterligare bestämning av dessa i vissa avseenden fram­går av några av de följande paragraferna i detta kapitel, särskilt 11 §. Revi­sorernas uppgifter är emellerfid inte begränsade fill en sådan granskning som avses i förevarande kapitel. Också på andra håll förekommer bestäm­melser om revisorernas medverkan, exempelvis vid nyemission (4 kap. 7 §) och nedsättning av aktiekapitalet (6 kap. 1 §). När det gäller bolagsled­ningens svar på frågor av aktieägare skall revisorerna också i vissa fall medverka (9 kap. 12 §). Vid Ukvidalion skaU revisorerna fungera i stort sett som vanligt (14 kap. 8 §).

Enligt andra stycket skall revisorerna i moderbolaget även granska koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden i öv-

 

Prop. 1981/82:180                                                  239

rigt. Bestämmelsen har sin motsvarighet i gällande lag (102 § 2 mom. och 206 § FRL). Revisorerna fär den bästa överblicken över koncernförhållan­den, om någon av moderbolagets revisorer också är revisor i dotterbolaget (jämför 3 § sista stycket). För att ytterligare underlätta revisionen har i 9 § i förslaget införts en bestämmelse att bolagsledningen i ett dotterbolag har upplysningsplikt gentemot moderbolagets revisorer.

Enligt gällande lag (102 § 1 mom. tredje stycket och 206 § FRL) är en revisor, om granskningsarbelet är av större omfattning, berättigad att anlita anställd personal såsom medhjälpare efter vad med hänsyn fill arbe­tets art får anses tillbörligt. Denna bestämmelse har inte upptagits i försla­get, men reglerna får anses gälla även utan något uttryckligt stöd av lag. Av 5 § sista stycket framgår för övrigt att lagen fömtsätter att en revisor i mån av behov får använda lämpliga medhjälpare. Om ett bolag utses till revisor, kommer den för revisionen huvudansvarige att kunna utnyttja hos bolaget anställda personer såsom medhjälpare. Inte heller är det uteslutet att en revisor i särskilda fall kan anlita en utomstående expert som rådgivare.

Någon motsvarighet till 101 § FRL angående utseende av ordförande för revisorerna m. m. har inte tagits upp i förslaget. Det får ankomma pä revisorerna själva att bestämma formerna för sitt arbete.

9 § Styrelsen och verkställande direktören skall ge revisor tillfälle att
verkställa granskningen i den omfattning som revisorn finner behövlig
samt lämna de upplysningar och det bUräde som han begär. Samma skyl­
dighet åligger styrelsen, verkställande direktören och revisor i ell dotter­
företag gentemot revisor i moderbolaget.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 10 kap. 8 § ABL och mot­svaras av 102 § 1 mom. Qärde stycket och 206 § FRL, innehåller bestäm­melser om förelagsledningens skyldighet att medverka vid revisionen och underiätta den.

10 § Sedan revisor slutfört granskningen, skall han skriva en hänvisning
till revisionsberättelsen pä årsredovisningen och i fråga om moderbolag pä
koncernredovisningen. Finner revisor att balansräkningen eller resultat­
räkningen inte bör fastställas, skall han anteckna även detta. I moderbolag
gäller detsamma i fråga om koncernbalansräkningen och koncernresultat­
räkningen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 9 § ABL samt motsvaras av 103 § tredje meningen och 206 § FRL.

11 § Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge revisionsberättelse
till bolagsstämman. Berättelsen skall överlämnas till bolagels styrelse se­
nast två veckor före den ordinarie bolagsstämman.

Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande, humvida årsredovis­ningen gjorts upp enligt denna lag. Innehåller inte årsredovisningen sådana

 

Prop. 1981/82:180                                                  240

upplysningar som skall lämnas enligt 11 kap., skall revisorerna ange detta och, om det kan ske, lämna behövliga upplysningar i sin berättelse.

Har revisorerna vid sin granskning funnit att någon åtgärd eller försum­melse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger en styrelseledamot eller verkställande direktören till last eller att en styrelseledamot eller verkställande direktören på annat sätt handlat i strid mot denna lag eller bolagsordningen, skall det anmärkas i berättelsen. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett uttalande i fråga om ansvarsfrihet för styrelseleda­möterna och verkställande direktören. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen anteckna de upplysningar som de önskar meddela aktieägarna respektive delägarna, de delegerade och garanterna.

Revisionsberättelsen skaU innehåUa särskUda uttalanden om faststäl­lande av balansräkningen och resuUaträkningen samt om det i förvaltnings­berättelsen framställda förslaget till dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust.

I moderbolag skall revisorerna avge en särskild revisionsberättelse be­träffande koncernen. Härvid skall första-Qärde styckena tillämpas.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 10 kap. 10 § ABL samt 103 § första meningen, 104 § och 206 § FRL, innehåller bestämmel­ser om revisionsberättelsen.

Att revisorerna enligt andra stycket skall direkt uttala huruvida redovis­ningen överensstämmer med föreskrifterna i försåkringsrörelselagen, är en viss skärpning i förhållande till nu gällande rätt. Där föreskrivs endast att uttalande skall ske huruvida anmärkning beträffande redovisningen före­ligger eller inte (104 § 1 mom. första stycket första meningen och 206 § FRL). På gmnd av den sålunda föreskrivna skyldigheten för revisor att uttala sig om redovisningens laglighel saknas det behov av att ha kvar den nuvarande bestämmelsen i 104 § 1 mom, tredje stycket, enligt vilken revisorerna skall göra särskilt uttalande ifall fillgång upptagits till högre värde än i senast fastställda balansräkning eller tillgäng upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden. Enligt 11 kap. 1 § andra stycket skall bestämmelserna om årsbokslut i bokföringslagen (1976:125) iakttas vid upprättande av årsredovisningen. Revisors uttalande skall alltså göras med beaktande ocksä av dessa bestämmelser.

Bestämmelserna i fiärde stycket har motsvarighet i 104 § 1 mom. andra stycket gällande lag.

12 § De erinringar som revisor framstäUl till styrelsen eller verkstäUande
direktören skall antecknas i ett protokoll eller någon annan handling som
skall överlämnas tiU styrelsen och bevaras av denna på betryggande sätt.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 11 § ABL. Den saknar motsvarighet i gällande lag om försäkringsrörelse.

13 § Revisor har rätt alt närvara vid bolagsstämma. Han är skyldig alt
närvara vid stämma, om det med hänsyn till ärendena kan anses påkallat.

 

Prop. 1981/82:180                                                               241

Paragrafen överensstämmer med 10 kap. 12 § ABL och motsvarar 108 § och 208 § FRL.

Liksom enligt gällande lag har varje revisor rätt att närvara på bolags­stämman. Enligt gällande lag (108 § första meningen och 208 § första meningen FRL) bör minst en av revisorerna såvitt hinder inte möter närvara vid bolagsstämma, där redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att hans närvaro kan anses påkallad. Enligt förevarande paragraf skall i överensstämmelse med aktie­bolagslagen revisor närvara vid stämma om ärendets beskaffenhet gör det påkallat.

14 § Revisor fär inte till enskild aktieägare, delägare, delegerad, garant eller utomstående lämna upplysningar om sådana försäkringsbolagels an­gelägenheter som han fått kännedom om vid fullgörandet av sill uppdrag, om det kan vara till förfång för bolaget.

Revisor är skyldig att lill bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, om det inte skulle vara lill väsentligt förfång för bolaget. Revisor är vidare skyldig att lämna medrevisor, ny revisor och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltare erforderliga upplys­ningar om bolagets angelägenheter.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 13 § ABL och 327 § 7 FRL. Andra stycket sista meningen saknar dock motsvarighet i gällande rätt.

I gällande lag kommer revisorernas tystnadsplikt till ullryck genom en straffbestämmelse som stadgar straff för revisorn eller dennes medhjälpa­re, som trots att han insett eller bort inse att skada kunde följa därav yppar något om det som vid verkställd granskning kommit till hans kännedom ulan att det med nödvändighet fordras för fullgörande av hans uppdrag. Förslaget innehåller ingen motsvarande straffsanktion. 1 första stycket föreskrivs att revisorerna inte får lämna upplysningar om bolaget, om det kan vara till förfång för bolaget. Tystnadsplikten gäller i princip även efler det revisorns uppdrag upphört. Åsidosätter en revisor sin tystnadsplikt kan han ådra sig skadeståndsansvar (se 16 kap. 2 §).

Att tystnadsplikt enligLparagrafen anges endast i förhållande till enskil­da aktieägare, delägare, delegerade eller garanter och utomstående innebär att tystnadsplikten inte gäller i förhållande till bolagsstämman. Andra stycket innehåller tvärtom en bestämmelse om att revisorerna är skyldiga alt till bolagsstämman lämna alla upplysningar som stämman begär, om det inte skulle vara till väsentligt förfång för bolaget. Självfallet innebär denna bestämmelse inte att revisorerna skall avslöja innehållet i handlingar som är sekretessbelagda enligt lag eller andra författningar och vars yppande skulle ådra revisorn straffansvar.

I stycket har också tagits upp en från aktiebolagslagen hämtad upplys­ningsskyldighet även i förhållande till medrevisor, ny revisor och, om bolaget försatts i konkurs, konkursförvaltaren. Denna utvidgade upplys-

16   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                               242

ningsskyldighel begränsas inte av något skaderekvisit. Revisorerna har tystnadsplikt och någon skada för bolaget kan därför inle uppkomma av att de informeras. Även konkursförvaltaren kan informeras utan skada för bolaget.

11 kap. Redovisning

Kapitlets innehåll följer i huvudsak utredarens förslag; dock har som framgår av den allmänna motiveringen bestämmelserna om helårsprognos ulgält. Även i övrigt föreslås vissa ändringar i förhållande till förslaget. Så är t.ex. fallet när det gäller värdering av huvudkontorsfasligheter i vissa fall.

Departementsförslaget utgår frän att bokföringslagens bestämmelser om redovisning skall ligga lill grund ocksä för försäkringsföretagens redovis­ning. På grund av försäkringsbranschens särart mäste emellertid dessa liksom tidigare kompletteras dels av särskilda bestämmelser i försäkrings­rörelselagen dels av bestämmelser, intagna i särskilda anvisningar. Ytterli­gare en grundläggande princip har varit att där det är möjligt anpassa försäkringsrörelselagens bestämmelser till vad som gäller om redovisning enligt aktiebolagslagen.

Med anledning av vad vissa remissinstanser anfört vill jag framhålla alt en avvägning har gjorts hur mycket av redovisningsreglerna som måsle behandlas i lagen och vad som kan föras till verkslällighelsföreskrifterna. De av remissinstanserna upptagna spörsmålen som rör sådant som skall tas upp i verkställighetsföreskrifterna, t.ex. hur säkerhetsfonden och ska-delivränlorna skall redovisas, berörs inle i del följande.

Årsredovisning m. m.

1 § Kalenderår utgör räkenskapsår, om inle annat följer av 12 § andra stycket bokföringslagen (1976: 125). För varje räkenskapsår skall årsredo­visning avges. Denna består av resultaträkning, balansräkning och förvalt­ningsberättelse. I resultaträkning skall ingå resultatanalys.

I fräga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen gäller, förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

Resultatanalysen skall närmare utvisa rörelseresultatet för varje verk­samhetsgren.

Regeringen, eller efler regeringens bemyndigande försäkringsinspek­tionen, får utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter som avviker från bokföringslagen. Före­skrifterna skall utformas så alt de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagels resultat och ställning.

Paragrafen klargör vissa grundläggande fakta om årsredovisningens form. I aktiebolagslagen återfinns motsvarande bestämmelser i 11 kap. I §,

 

Prop. 1981/82:180                                                               243

Den nuvarande försäkringsrörelselagen saknar en samlad bestämmelse om grunderna för årsredovisningen. Dessa återfinns i stället på ett flertal olika ställen i 91-95 §§,

I första stycket första meningen anges som huvudregel att kalenderår skall utgöra räkenskapsår. Detta överensstämmer i princip med gällande rätt (92 § första stycket), som dock medger undantag härifrån i vissa särskilt angivna fall. Enligt 12 § andra stycket bokföringslagen får räken­skapsåret när bokföringsskyldighet inträder eller upphör vara kortare eller längre än kalenderåret, dock högsl 18 månader. Av hänvisningen i första stycket till denna bestämmelse följer att detta ocksä gäller beträffande försäkringsföretagen,

I första stycket andra meningen slås fast att en årsredovisning skall avges för vaije räkenskapsår. Detta överensstämmer med vad som f, n, gäller (jämför 91 § första stycket). Aktiebolagslagen innehåller en bestäm­melse, som helt motsvarar den föreslagna (I I kap, 1 § första stycket ABL),

Första stycket tredje meningen i förslaget anger att årsredovisningen skall bestå av resultaträkning med därtill hörande resultatanalys, balans­räkning och förvaltningsberättelse. Förslaget skiljer sig i denna del så lill vida från gällande rätt (91 § första stycket) att termen vinst- och förlust-räkning ersatts med resultaträkning. Detta stämmer överens med termino­logien i såväl bokföringslagen (11 § första stycket BFL) som aktiebolagsla­gen (11 kap. 1 § första stycket ABL). Bokföringsnämnden har påpekat att begreppet resultanalys inte närmare utvecklats i betänkandet. Föreningen auktoriserade revisorer anser det tveksamt om begreppet tjänar något verkligt behov. Svenska försäkringsbolags riksförbund har ifrågasatt om det i lagen bör slås fast att resultatanalysen aren del av årsredovisningen. För egen del fär jag anföra följande. Utredarens förslag att införa begrep­pet resultatanalys i årsredovisningen grundar sig uppenbarligen på vad som föreslagits i Ny försäkringsredovisning. Där konstaterades inlednings­vis att resultaträkningen avser ett bolags rörelse i dess helhet. Resultatana­lysen skall ge en närmare inblick i bolagets resultat, ge besked om de viktigare faktorer som varit avgörande för resultatet och redovisa delta med en uppdelning på verksamhetsgrenar samt med en annan indelning av intäkter och kostnader än resultaträkningens. Ny försäkringsredovisning innehåller också utförliga scheman och anvisningar för hur en resultatana­lys skall utformas. Bakom tanken pä indelningen i verksamhetsgrenar ligger bland annat den principiella ståndpunkten att olika delar av verk­samheten bör bära sina egna kostnader. På grund av den vikt som när det gäller försäkringsföretagen sålunda tillmäts uppdelningen pä verksamhels-grenar anser jag att en resultatanalys bör ingå i årsredovisningen som en del av resultaträkningen. Bestämmelse om resultatanalys bör upptas i lagen. I övrigt bör utredarens förslag genomföras.

Den grundläggande regeln att bokföringslagens föreskrifter skall tilläm­pas i fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning saml i

 

Prop. 1981/82:180                                                               244

årsbokslut finns i andra stycket. Där stadgas också att därjämte skall gälla de särskilda bestämmelser härom som föreslås i 11 kap.

Tredje stycket saknar motsvarighet i utredarens förslag. Det innehåller en definition av begreppet resultatanalys. Innebörden härav har jag nyss berört.

Enligt fiärde stycket, som motsvarar tredje stycket i utredarens förslag, får regeringen utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbolagens lö­pande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid meddela före­skrifter som avviker från bokföringslagen. Till skillnad från utredaren anser jag alt avvikelser från bokföringslagen liksom i gällande lag (se 286 a § FRL) endast bör tillåtas om särskilda skäl föreligger. Stadgandet har ändrats i enlighet härmed. Regeringen får enligt förslaget efter bemyn­digande överiåta befogenheten att utfärda föreskrifter åt försäkrings­inspeklionen. Föreskrifterna skall utformas så att de främjar en klar och rättvisande översikt av försäkringsbolagens ställning. Den i Qärde stycket föreslagna regleringen har berörts i den allmänna motiveringen. Bokfö­ringsnämnden har påpekat att det bör föreskrivas i lagen alt försäk­ringsinspektionen har att samråda med nämnden innan anvisningar som avviker från bokföringslagen utfärdas. Nämnden, som är ett expertorgan pä redovisningsområdet, har i och för sig inte kompetens att utfärda anvisningar i branschspecifika frågor men bör ändå fä tillfälle alt yttra sig över frågor som rör det centrala redovisningsområdet. Detta skulle också ge nämnden en bättre överblick över utvecklingen inom hela redovis­ningsområdet. För egen del får jag anföra följande. Bokföringsnämnden är en statlig myndighet, som bl.a, skall ge besked om vad begreppet god redovisningssed innebär. Nämnden skall vidare enligt sin instruktion (1976:377) utarbeta rekommendationer beträffande företagens offentliga redovisning, följa tillämpningen av utfärdade rekommendationer saml följa och stödja olika organisationers insatser pä bokförings- och redovisnings­området. Utredaren har i belänkandet påpekat, att det är naturligt att försäkringsinspektionen vid utformandet av anvisningar samråder med Försäkringsbranschens Redovisningsnämnd. Det är enligt min mening lika självklart att försäkringsinspektionen samråder med bokföringsnämnden när fråga uppkommer om avvikelser frän bokföringslagens bestämmelser. Jag anser emellertid inte att någon uttrycklig lagbestämmelse om sådant samråd behöver föras in i lagen.

Som hUaga 2:3 lill protokollet har fogats scheman för resultat- och balansräkningen. Dessa är utarbetade av utredaren med ledning av de scheman som ingår i Ny försäkringsredovisning. De bör ses endast som exempel på hur scheman kan utformas och bör Qäna som underlag ål försäkringsinspektionen vid den slutliga utformningen av scheman.

2 § I årsredovisningen skall återges resultaträkningen och balansräk­ningen för det närmast föregående räkenskapsåret. Har del under året

 

Prop. 1981/82:180                                                               245

sketl nägon ändring i specificeringen av poster i resultaträkningen och balansräkningen skall, om det inle möter särskilda hinder, uppgifterna frän den tidigare årsredovisningen sammanställas så att dessa kan jämföras med posterna i den senare årsredovisningen.

Årsredovisningen skall skrivas under av samtliga styrelseledamöter samt av verkställande direktören. Har avvikande mening beträffande års­redovisningen antecknats till styrelsens protokoll, skall den avvikande meningen fogas till redovisningen.

Paragrafen stämmer överens med 11 kap, 2§ ABL, Första stycket sak­nar direkt motsvarighet i nuvarande försäkringsrörelselag medan bestäm­melser m.otsvarande dem i andra stycket finns i 91 § första stycket andra meningen och andra stycket FRL,

I första stycket finns bestämmelser om att en årsredovisning inte blott skall innehålla uppgifter för det aktuella räkenskapsåret. Den skall dessut­om innehålla resultaträkningen och balansräkningen för del närmast före­gående räkenskapsåret. Bestämmelsen har, liksom motsvarande stad­gande i aktiebolagslagen, kommit till för att underlätta jämförelse med det föregående räkenskapsåret. Därigenom ökas informationen. Närmare be­stämmelser om hur uppgifterna frän det tidigare räkenskapsåret skall redo­visas finns inle i lagen utan avses ingå i verkslällighelsföreskrifterna.

Säväl enligt förslaget som enligt gällande lag skall årsredovisningen skrivas under av styrelsens ledamöter och verkställande direktören. Vi­dare skall avvikande mening anges. Motsvarande gäller enligt aktiebolags­lagen. Bestämmelserna om underskrifter och, anteckning av avvikande mening finns i andra stycket.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller i princip också beträffande koncernredovisning. Detta framgår av hänvisningar i 12 § andra stycket och 13 § första stycket,

3 § Minst en månad före den ordinarie bolagsstämman skall årsredovis­
ningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret avlämnas fill revisorer­
na.

Denna paragraf överensstämmer med 11 kap. 3 § första stycket ABL. I gällande rätt motsvaras den av 91 § tredje stycket FRL. Avsikten med den föreskrivna lidsfristen är att revisorerna skall få tid att genomföra revi­sionen. Genom en hänvisning i 12 § andra stycket gäller denna bestämmel­se också koncernredovisningen.

I 11 kap. 3§ andra stycket ABL finns bestämmelser om insändande av årsredovisning och revisionsberättelse till registreringsmyndigheten. För­säkringsbolagens skyldighet att sända in motsvarande handlingar till för­säkringsinspektionen regleras i 19 kap. förslaget.

4 §    Med anläggningstillgångar förstås i denna lag
1, maskiner, inventarier och dylikt,

 

Prop. 1981/82:180                                                               246

2,    kontorsfastigheter som huvudsakligen avses för rörelsen,

3,    aktier och andelar i dotterföretag,

 

4.    andra aktier och andelar som innehas som ett led i organisationen av bolagels försäkringsrörelse och

5.    efter medgivande av försäkringsinspektionen andra tillgångar som är avsedda att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen.

I denna paragraf anges vilka tillgångar, som skall anses som anläggnings­tillgångar enligt förslaget. Denna indelning är av grundläggande betydelse för värderingen av tUlgångar enligt förslaget. Bestämmelser om värdering av tillgångar finns f. n. i 93 § FRL,

I fråga om indelningen i anläggningstUlgångar och övriga tillgångar har utredaren pä grund av försäkringsbranschens särart inte ansett det lämpligt att direkt föra över bokföringslagens indelning av tillgångar i anläggnings­tillgångar och omsättningstillgängär till försäkringsrörelselagen. Inte heller bör bokföringslagens värderingsregler tillämpas i oförändrat skick, I stället bör i försäkringsrörelselagen särskilt anges vilka tillgångar som är anlägg­ningstillgångar. De skall ocksä värderas som sådana. Övriga tillgångar i ett försäkringsbolag skall i princip värderas som omsättningstillgångar, -Bokföringsnämnden har påpekat all det vore önskvärt att särskilt place­ringstillgångarna (angående innebörden av begreppet placeringstillgångar se vid 7 §) granskades närmare ur klassificerings- och värderingssynpunkl. Detta borde ske genom att försäkringsverksamhetskommiltén får i upp­drag alt klarlägga vilka konsekvenser det skulle fä om bokföringslagens klassificerings- och värderingsregler ocksä skulle gälla för försäkringsbola­gen, — För egen del får jag anföra följande. I gällande försäkringsrörelselag finns över huvud laget inte begreppen anläggnings- och omsättningstill­gångar. Utredarens förslag bygger på de lösningar som förts fram i Ny försäkringsredovisning. Genom förslaget närmar sig försäkringsrörelsela­gens bestämmelser delvis bokföringslagens. Enligt utredaren kräver en mer omfattande ändring av värderingsreglerna i försäkringsrörelselagen ingående överväganden vad gäller såväl soliditets- som skälighetsprinci­perna. Frågor rörande dessa principer ligger inom försäkringsverksam-hetskommitténs direktiv (Dir 1978: 105). Från kommittén har jag under hand inhämtat att kommittén i sitt arbete komrner att la upp värderings­principerna till övervägande. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört om viklen av att försäkringsrörelselagen så långt det är möjligt anpassas fill bokföringslagen anser jag alt den av utredaren föreslagna lösningen bör genomföras. Därigenom slås fast att vissa tillgångar skall behandlas och värderas som anläggningstillgångar enligt försäkringsrörelselagen medan övriga tUlgångar, bl.a. placeringstillgångar, skall värderas som omsätt­ningstillgångar. I övrigt görs bokföringslagens regler tillämpliga tills vidare med vissa modifikationer. Frågan om vilka klassificerings- och värderings­regler som pä sikt bör gälla för försäkringsrörelser bör emellertid ytterliga­re övervägas, inte minst med utgångspunkt i soliditets- och skälighetsprin-

 

Prop. 1981/82:180                                                  247

ciperna. Jag anser därför att försäkringsverksamhetskommiiténs övervä­ganden bör avvaktas innan man lar slutlig ställning i saken.

I punkt 2 behandlas kontorsfastigheter. För närvarande finns bestäm­melser i 93 § 2 mom. FRL om värdering av "fastighet, som är avsedd för inrymmande av bolagels huvudkontor" - huvudkontorsfaslighet. Härmed åsyftas fastighet som huvudsakligen är avsedd för detta ändamål. Bestäm­melsen har därför inte ansetts tillämplig på en fastighet i vilken bolagets huvudkontor endast upptar en mindre del. Utredaren föreslär alt huvud­kontorsfastigheter skall värderas som anläggningstillgång även om bola­gets huvudkontor upptar endast en mindre del av fastigheten. Dessutom föreslås att kontorsfastigheter som huvudsakligen - dvs. till mer än hälf­ten - avses för rörelsen och som även används i denna också skall värderas som anläggningstillgångar. Skälet härtill synes vara att tillgångar som anskaffats för stadigvarande bruk eller innehav bör värderas enligt bokföringslagens reglerom anläggningstillgångar. - Svenska försäkrings­bolags riksförbund anser det i och för sig riktigt att kontorsfastigheter som huvudsakligen avses för rörelsen och som används i denna värderas som anläggningstillgångar. Däremot är det principiellt tveksamt om en fastighet bör behandlas som anläggningstillgäng såvida den endast till en liten del används som huvudkontor. Detta kan föra med sig problem för mindre försäkringsbolag med små kontor i fastigheter som huvudsakligen är pla­ceringsfastigheter eller för bolag vars huvudkpntorsorgan av organisatoris­ka skäl är placerade i skilda fastigheter. Dessutom blir avgränsningen mellan vad som kan anses vara huvudkontor och vad som inte kan anses vara det allt svårare. Det bästa vore därför att slopa indelningen i huvud­kontorsfastigheter och andra fastigheter. -Folksam påpekar att del inte är rimligt att en placeringsfastighet skall övergå lill att betraktas som anlägg­ningstillgång om ett försäkringsbolag pä grund av lokalbrist lar ett smärre utrymme i placeringsfastighelen i anspråk för att härbärgera en huvudkon­torsfunktion. — För egen del vill jag först påpeka alt förslaget även i denna del är ett ullryck för strävan alt anpassa försäkringsrörelselagens bestäm­melser till bokföringslagen. Avgörande för bokföringslagens klassificering av tillgångar är emellertid inte tillgångens natur utan avsikten med inneha­vet. Enligt min mening kan man redan på grund därav ifrågasätta om den av utredaren föreslagna indelningen är den mest ändamålsenliga. Det ter sig inte lämpligt med en regel som skulle.kunna leda till att en huvudkon­torsfastighet alltid kommer att värderas som en anläggningstillgäng obero­ende av om fasligheten inrymmer endast en mindre del av huvudkontoret eller ej. Som framgått av riksförbundets och Folksams kritik kan förslaget även medföra problem för mindre försäkringsbolag och vid organisatoriska förändringar. Ett av de problem som uppstår är att en fastighet som anskaffats i placeringssyfle kan ändra karaktär om en mindre del av verk­samheten vid huvudkontoret flyttas över till fastigheten. Det är av fiera

 

Prop. 1981/82:180                                                               248

skäl olämpligt att en tillgång på detta sätt tid efter annan kan komma all värderas pä olika sätt. Sålunda kan ju t.ex. en anläggningstillgångs värde komma att skrivas upp enligt bestämmelserna i II kap. 5S förslaget. Det anförda leder enligt min mening till alt utredarens förslag när det gäller klassificeringen av huvudkontorsfasligheter bör jämkas. Jag föreslår sålun­da att huvudkontorsfastigheter endast bör anses som anläggningstillgångar om de huvudsakligen är avsedda för rörelsen. Detta överensstämmer med vad som f, n, anses gälla. Dessutom kommer huvudkontorsfastigheter därigenom att i värderingshänseende likställas med övriga kontorsfastig­heter. I lagtexten talas därför bara om kontorsfastigheter som huvudsakli­gen avses för rörelsen. Häri ligger att de också måsle användas i rörelsen.

Vad angår punkt 3 i förslaget skall aktier och andelar i dotterföretag enligt utredaren betraktas som anläggningstillgångar, eftersom de anskaf­fats för stadigvarande innehav i rörelsen. Även i denna del gär förslaget tillbaka på motsvarande regler i aktiebolagslagen. Svenska försäkringsbo­lags riksförbund påpekar att delta innebär att om fastigheter anskaffats i form av aktier i ett fastighetsbolag så blir dessa aktier anläggningstillgång­ar. Aktierna är emellertid ett substitut för de fastigheter bolaget innehar. Om fasfigheterna är placeringsfastigheler bör emellerfid av principiella skäl också aktierna anses som en placeringstillgång. Skilda värderings­regler gäller ju för anläggningstillgångar och andra tillgångar.

För egen del får jag framhålla att enligt aktiebolagslagen aktier i regel anses som anläggningstillgångar. Avgörande för hur aktierna skall klassifi­ceras är avsikten med innehavet. Ett förelag som t.ex. köper och säljer akfier anses sålunda förvalta omsättningstillgångar. En jämkning av utre­darens förslag skulle enligt min mening alltför mycket Qärma försäkrings­rörelselagens bestämmelser från de väletablerade principer som ligger lill grund för aktiebolagslagens föreskrifter. Försäkringsbolaget kan dessutom upplösa fastighetsbolaget och själv stå som ägare till fastigheterna. De blir då placeringstillgångar. Jag anser därför inte, att de problem riksförbundet pekat på är så allvarliga, alt utredarens förslag inte bör genomföras utan biträder delta.

Definitionen i punkt 4 har hämtats frän kommunalskatlelagen (anvis­ningarna till 54 § I tredje stycket). De aktier och andelar som här åsyftas är avsedda att innehas stadigvarande och bör därför utgöra anläggningstill­gångar. Avgörande för om aktier eller andelar skall hänföras till denna punkt är således inle innehavets storiek utan syftet med innehavet.

När del gäller de tillgångar som anges i punkt 5 - "andra tillgångar som är avsedda att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen" - har utre­daren föreslagit att dessa endast skall få anses som anläggningstillgångar om försäkringsinspeklionen medger det. Exempel på sådana tillgångar är semesieranläggningar för försäkringsbolagens personal och långfristiga re­verslän mellan bolag i samma koncern. Del är alltså här fråga om tillgång­ar, som i och för sig i regel uppfyller kravet på att stadigvarande brukas i

 

Prop. 1981/82:180                                                  249

eller innehas i rörelsen. Objektens natur är emellertid så skiftande att del inle är lämpligt att utan vidare alltid tillåta alt de värderas som anläggnings­tillgångar. Genom alt försäkringsinspektionen avgör huruvida en sådan tillgång skall anses som anläggningstillgång skapar man förutsättningar för erforderlig likformighet bolagen emellan.

5 § En anläggningstillgång, som har ett bestående värde som väsentligt överstiger del belopp som den är uppförd fill i närmast föregående balans­räkning, får tas upp till högst detta värde. Fastighet får dock inle skrivas upp över laxeringsvärdel. Aktier och andelar får inte skrivas upp till högre värde än vad som medges av försäkringsinspektionen. Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till

1. erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar, om
det finns särskilda skäl för en sådan uQämning,

2.    fondemission, om bolaget är ett skadeförsäkringsaktiebolag,

3.    avsättning till uppskrivningsfond, om bolaget är ett skadeförsäkrings­bolag,

4.    ökning av de försäkringstekniska skulderna eller ökning av återbä­ringsfonden, om bolaget är ett livförsäkringsbolag.

Uppskrivningsfonden får tas i anspråk endast för de i andra stycket 1 och 2 angivna ändamålen.

För tiUämpning av andra stycket 4 krävs medgivande av försäkringsin­spektionen. Medgivande skall lämnas om särskilda skäl föreligger för en sådan tillämpning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppskrivning av anläggningstill­gångar. Motsvarande bestämmelser återfinns i 11 kap, 4 § första stycket ABL och 15 § Qärde stycket BFL. Bestämmelser om uppskrivning av värdet av huvudkontorsfasligheter finns i nuvarande 93 § 3 mom. FRL.

Av första stycket framgår att tillgång som enligt 4 § anses vara anlägg­ningstillgäng och som har ett bestående värde vilket väsentligt överstiger del belopp som den är uppförd till i närmast föregående balansräkning kan tas upp till högst detta värde. En fastighet som är anläggningstillgång fär dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet och aktier m. m. inte till högre värde än vad som medges av försäkringsinspektionen.

Vad uppskrivningsbeloppen får användas till anges i andra stycket. I tredje och Qärde styckena anges inskränkningar i möjligheten till uppskriv­ning. Dispositionen av dessa bestämmelser har i förslaget fått en delvis annan utformning än vad utredaren förordat.

Av 4 kap. 1 § förslaget framgår att fondemission endast kan ske i ett skadeförsäkringsaktiebolag. I ett sådant bolag kan fondemission bl.a. ske genom att medel överförs till aktiekapitalet från uppskrivningsfonden, eller reservfonden eller genom att anläggningstillgångar skrivs upp.

Enligt andra stycket 1 får uppskrivningsbelopp användas lill erforderiig nedskrivning av värdet pä andra anläggningstillgångar. Så får emellertid bara ske om det finns särskilda skäl för en sådan uQämning. Detta innebär, som utredaren påpekat, en anpassning till bokföringslagen och aktiebo-

 

Prop. 1981/82:180                                                  250

lagslagen. En sådan uQämning bör emellertid förekomma endast undan­tagsvis l.ex. vid oförutsedda kraftiga förändringar i fråga om en tillgångs värde och användning. Dessutom får liksom enligt aktiebolagslagen upp­skrivningsbeloppet användas till avsättning lill en uppskrivningsfond. Det­ta gäller dock endast skadeförsäkringsbolag. En sådan fond får enbart användas för nedskrivning av anläggningstillgångar och fondemission.

Att det belopp varmed en anläggningstillgång skrivits upp får användas till fondemission framgår också av förevarande paragraf andra stycket 2. Gällande lag tillåter inte detta. Uppskrivning år där endast tilläten om den kommer försäkringshavarna tillgodo. Utredaren anser att det när det gäller skadeförsäkringsbolag inte finns några principiella betänkligheter mot upp­skrivning, om uppskrivningsbeloppet hänförs lill det bundna kapitalet. Bokföringsnämnden har berört frågan om fondemission i samband med gränsdragningen mellan placeringstillgångar och anläggningstillgångar. Ett tillgångsvärde som uppkommh beträffande en placeringstillgång bör anses tillhöra försäkringstagarna och inle aktieägarna. Alt, när en placeringstill­gång i enlighet med lagförslaget blir alt betrakta som en anläggnings­tillgång, använda sådan tillgång till en fondemission kan därför enligt nämnden ifrågasättas med hänsyn till skälighetsprincipen. Nämnden anser alt frågan, oberoende av de tidigare berörda gränsdragningsproblemen, bör kunna lösas genom ett generellt förbud mot fondemission genom uppskrivning. - För egen del vill jag betona all den föreslagna möjligheten fill fondemission genom uppskrivning främst torde komma alt utnyttjas av bolag med omfattande internationella engagemang. I dessa sammanhang är det av vikt för bolaget att ha en sä stark ställning som möjligt. Sädana bolag har därför behov av att genom uppskrivning av tillgångar kunna tillgodo­göra sig ett värde i balansräkningen. Tanken att en fondemission i ett skadeförsäkringsbolag skulle kunna strida mol skälighetsprincipen torde bygga på att en fondemission i praktiken ofta används för att man senare skall kunna dela ut högre sammanlagd vinst och att en alltför stor vinstut­delning strider mot skälighetsprincipen. Frågan om samband mellan vinst­utdelning och skälighetsprincipen återkommer jag till (se kommentaren till 12 kap. 2 §). En möjlighet att företa fondemission genom uppskrivning kan dock enligt min mening inte i och för sig strida mot skälighetsprincipen. Jag biträder därför utredarens förslag.

När det gäller livförsäkringsbolag finns en särskild bestämmelse om vad ett uppskrivningsbelopp får användas till i andra stycket 4. Ett sådant förfarande kräver emellertid enligt fiärde stycket dels försäkringsinspek­lionens medgivande dels att särskilda skäl föreligger. I gällande rätt - 93 § 3 mom. första stycket a FRL - får medlen användas lill avsättning till vissa fonder, nämligen försäkringsfonden, uQämningsfonden, säkerhets­fonden och återbäringsfonden. Begreppet försäkringsfond föreslås i 7 kap. utbytt mot försäkringstekniska skulder. Säkerhetsfonden och uQämnings­fonden föresläs bli sammanförda med äterbäringsfonden. Enligt utred-

 

Prop. 1981/82:180                                                  251

ningsförslaget får uppskrivningsbeloppet användas lill ökning av återbä­ringsfonden eller de försäkringstekniska skulderna. Detta överensstämmer i sak med gällande rätt. Som utredaren påpekat strider det visserligen mol allmänna redovisningsprinciper att hänföra uppskrivning av en anlägg­ningstillgäng till en skuldpost. Skälet till att det ändå bör få ske är alt det skulle vara slötande alt försäkringstagarna inle skulle kunna tillgodoföras övervärden som uppkommer i rörelsen. - Föreningen auktoriserade revi­sorer anser all uppskrivningarna endast bör få användas till erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar eller till avsättningar till uppskrivningsfonden. - För egen del delar jag utredarens mening alt det i livförsäkringsbolag finns skäl alt ge försäkringstagarna möjlighet att bli delaktiga i uppkomna övervärden. Jag anser därför att den ifrågasatta avvikelsen från allmänna redovisningsprinciper kan godtas i detta fall. Jag förordar därför att utredarens förslag genomförs.

6 § Bestämmelserna i 17 § bokföringslagen (1976:125) gäller inte för försäkringsbolag, om inte annat följer av 13 § första stycket detta kapitel.

Vid värdering av ett moderbolags aktier eller andelar i ett dotterföretag skall aktier, som dotterföretaget äger i moderbolaget, inte anses ha något värde.

Vid uppställning av resultaträkningen och balansräkningen skall andelar i andra företag än aktiebolag likställas med de aktier som försäkringsbola­get äger.

Av 93 § 7 mom. andra stycket FRL framgår att organisationsutgifter under vissa förutsättningar får tas upp som tillgång. Möjligheten härtill är dock begränsad till de båda första räkenskapsåren. Förslaget innebär så­som utredaren också har förordat att organisafionskostnaderna för de båda första räkenskapsåren inte längre får tas upp som tillgång. Remissinstan­serna har inte motsatt sig delta. I övrigt får bolaget såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget inte ta upp kostnader för teknisk hjälp, forsknings-och utvecklingsarbete, marknadsundersökningar och kapitalrabatter. Det­samma gäller goodwill, närmast till följd av stadgandet i nuvarande 93 § 7 mom. första stycket. Enligt 17 § BFL får emellertid såväl goodwill som de angivna kostnaderna tas upp som tillgång under vissa förutsättningar. Att goodwUI och övriga nyss angivna kostnader inklusive organisafionskost-nader inte får tas upp som tillgång framgår av första stycket. Detta uttrycks så, att bestämmelserna i 17 § BFL inte gäller för försäkringsbolag. Såsom framgär av 11 kap. 13 § första stycket har dock ett undanlag gjorts för goodwillvärde vid koncernredovisning.

Andra stycket handlar om värdering av ett moderbolags innehav av aktier eller andelar i ett dotterföretag. Därvid skall aktier som dotterföreta­get åger i moderbolaget inte anses ha något värde. I nuvarande lag finns en bestämmelse av samma sakliga innebörd (93 § 6 mom. andra stycket). Den nu föreslagna bestämmelsen har utformats efter 11 kap. 4 § andra stycket ABL.

 

Prop. 1981/82:180                                                  252

Bestämmelser om hur ell försäkringsbolag i resultaträkningen och ba­lansräkningen skall la upp sina andelar i företag som inte är aktiebolag finns i tredje stycket. Dessa skall enligt förslaget liksom hittills jämställas med de aktier försäkringsbolaget äger. Regeln har tillkommit efter mönster av 11 kap, 5 § första stycket ABL,

7 § Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstill­gångar.

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap, 9 § första stycket 1-7 eller mot premiereserven enligt 7 kap, 10 § i den utsträckning denna paragraf hänvisar lill 7 kap, 9 § första stycket 1-7, får tas upp till högre värde än vad som följer av bestämmelserna i bokfö­ringslagen. De får dock högst las upp till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, om värdehandlingen anskaffats under rä­kenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehandling­arna kan avyttras till ett värde, som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter som får anses tillfredsställande med hänsyn till de försäkrings-utfästelser som värdehandlingarna säkerställer.

Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp lill betalning av försäkringsbolaget först efter längre lid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högsl till anskaffnings­värdet.

De tillgångar, som enligt lagen inte är anläggningstillgångar, skall vär­deras som omsättningstillgångar. Delta framgår a\ första stycket. 1 nuva­rande lag finns en bestämmelse om värdering av tillgångar för vilka särskil­da värderingsregler inte gäller i 93 § I mom, FRL, De tillgångar som skall värderas som omsättningstillgångar kan indelas i tre grupper nämligen finansiella tillgångar (i huvudsak likvida tillgångar såsom kassa, banktillgo­dohavanden, fordringar m, m.), återförsäkrades andelär i försäkringstek­niska skulder samt placeringstillgångar (obligationer, förlagsbevis, place­ringsaktier, inteckningslån, placeringsfastigheler m,m,) Indelningen är hämtad från Ny försäkringsredovisning. Hur omsättningstillgångar skall värderas framgår av 14 § BFL,

Andra stycket innehåller ett undantag från bokföringslagens nyss nämnda värderingsregler när det gäller pantsatta värdehandlingar. Dessa fär liksom hittills - 93 § 5 mom. FRL - under i bestämmelsen närmare angivna förutsättningar las upp endera till sammavärde som i föregående balansräkning eller till anskaffningsvärdet.

I tredje stycket, som inte har någon motsvarighet i gällande lag, finns en särskild värderingsregel beträffande vissa värdehandlingar,-Del har hittills varit praxis inom försäkringsbranschen att vissa äldre långfristiga lån, som löper med en fast, låg ränta tas upp till sitt nominella värde om det inle föreligger speciella omständigheter. Utredaren har för reversfordringar som löper på minst ett år och som inte är pantsatta enligt andra stycket föreslagit en regel som innebär en skärpning. Endast om det finns särskilda

 

Prop. 1981/82:180                                                  253

skäl föreslås sålunda länen få tas upp till högre värde än det verkliga, dock högst anskaffningsvärdet. Delta betyder alt lånen normalt skall tas upp till marknadsvärdet (netloförsäljningsvärdet). Närmare föreskrifter om un­dantagsfallen bör utfärdas av regeringen eller, efter regeringens bemyndi­gande, av försäkringsinspektionen.

Under remissbehandlingen har den föreslagna ordningen kritiserats. Svenska försäkringsbolags riksförbund har påpekat att lånen saknar egent­ligt marknadsvärde. Alt konstruera ett marknadsvärde skulle bli besväriigt för bolagen. Bättre vore om tillgångar som saknade marknadsvärde under vissa förutsättningar fick värderas kollektivt. Bokföringsnämnden har an­sett, alt den föreslagna värderingen bör gälla utan undantag. Fullmäktige i Sveriges riksbank har dock inte funnit anledning motsätta sig förslaget.

För egen del vill jag först understryka alt en målsättning vid överarbet-ningen av försäkringsrörelselagen är att denna om möjligt bör anpassas till bokföringslagen. Enligt bokföringslagen skall försäljningsvärdet i princip anses vara det verkliga värdet av en omsättningstillgång. Utredarens för­slag anknyter till denna huvudregel. Bokföringslagen medger under vissa fömtsättningar att omsättningstillgångar tas upp lill ett annat värde än försäljningsvärdet. Undantagen är emellertid avsedda att tillämpas restrik­tivt. Jag anser liksom utredaren att de nu aktuella värdepapperen också bör värderas med utgångspunkt i det lägre av anskaffningsvärdet och försäljningsvärdet. Skulle något marknadsvärde inte kunna fastställas får i princip inte någon kollekfiv värdering tillgripas. Saknas marknadsvärde får bolaget i stället göra en matematisk värdering av den enskilda reversen. Värdet skrivs då ned, om ränteläget är högre på balansdagen än lånets räntesats. I vissa situationer kan del dock uppstå problem, t, ex. vid denna lags ikraftträdande eller vid en kraftig höjning av den långa räntan. Särskil­da skäl för en annan värdering bör då anses föreligga. I de föreskrifter som utfärdas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av försäk­ringsinspektionen bör därför inrymmas möjligheter för inspektionen all medge undanlag från skyldigheten att värdera enligt det lägsta värdets princip, t. ex. sä att den behövliga nedskrivningen kan ske etappvis.

Bestämmelser i nu angivna hänseende har lagils in i tredje stycket. De lån som omfattas av regeln är sådana reversfordringar som förfaller eller som kan sägas upp först efter längre tid än ett år. Enligt utredarens förslag får närmare föreskrifter om värderingen utfärdas av regeringen eller efter bemyndigande av försäkringsinspektionen. Något särskilt stadgande om detta behövs inle med hänsyn lill I § sista stycket.

8 § Omfattar rörelsen flera verksamhetsgrenar skall intäkter och kostna­der redovisas särskilt beträffande varje verksamhetsgren.

Av paragrafen framgär att liksom hittills - 95 § första stycket FRL -intäkter och kostnader skall fördelas på de olika verksamhetsgrenar som

 

Prop. 1981/82:180                                                  254

kan finnas i bolaget. Hur fördelningen närmare skall gå till framgår inte av lagen. Som utredaren föreslagit bör det i stället överlämnas ål praxis och försäkringsinspektionen att bestämma innebörden av begreppet verksam­hetsgren. I rapporten Ny försäkringsredovisning finns förslag beträffande en sådan indelning. Förslaget är, med vissa ändringar, återgivet i betän­kandet. Som nyss påpekats bör emellertid indelningens närmare utform­ning överlämnas åt försäkringsinspektionen. Jag utgår därvid från att in­spektionen kommer att söka samråda med berörda branschorganisationer. Det saknas därför skäl att här närmare diskutera hur indelningen bör göras. I gällande lag föreskrivs alt närmare bestämmelser om bl. a. fördelning­en av intäkter och kostnader meddelas av regeringen (95 § andra stycket). Att sådana föreskrifter kan utfärdas framgår redan av 1 § Qärde stycket delta kapitel.

9 § Utgifter för bolagsbildningen, för ökning av aktiekapitalet och för
bolagets förvaltning får inte las upp som tillgångar.

Innehar ett försäkringsakfiebolag egna aktier, skall de med angivande av det nominella beloppet tas upp som tillgångar utan värde.

Paragrafens/öriW stycke innehåller ett förbud mot aktivering av utgifter för bolagsbildning, utgifter för ökning av aktiekapitalet och förvaltnings­kostnader. Bortsett frän vissa avvikelser av språklig karaktär är bestäm­melsen identisk med 11 kap. 7 § femte stycket ABL. I gällande lag finns en motsvarande bestämmelse i 93 § 7 mom. första stycket. Att goodwill, organisafionsutgifter, kapitalrabatter och direkta emissionsutgifter inte fär tas upp som tillgång framgår av 6 § första stycket detta kapitel.

Andra stycket handlar om hur innehav av egna aktier skall redovisas. Liksom hittills - 93 § 6 mom. första stycket FRL - skall sådana aktier tas upp som tillgång utan värde, dvs. inom linjen. En motsvarande bestämmel­se finns i 11 kap. 7 § Qärde stycket ABL, som i sak stämmer överens med den här föreslagna bestämmelsen,

10 § I balansräkningen skall som särskilda poster tas upp försäkringstek­
niska skulder och äterförsäkrares andelar i dessa. Omfattar bolagets rörel­
se olika verksamhetsgrenar, skall sådana poster beträffande varje verk­
samhetsgren redovisas särskilt.

Livförsäkringsbolag som redovisar en äterbäringsfond skall ta upp den­na som särskild post bland skulderna, särskilt redovisad för varje verksam­hetsgren.

I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital.

Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balan­serad vinst eller förlust saml nettovinst eller föriust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och föriusl för räkenskapsåret las därvid upp som avdragsposter.

 

Prop. 1981/82:180                                                               255

Enligt/ör,y/fl stycket skall i balansräkningen som särskilda poster tas upp försäkringslekniska skulder och äterförsäkrares andelar i dessa. Försäk­ringstekniska skulder motsvaras i gällande lag av försäkringsfonden (jäm­för 94 § 1 mom. första stycket FRL). Vad som avses med försäkrings­tekniska skulder framgår av 7 kap. 1 §,

Av 10 § framgår att de försäkringslekniska skulderna och äterförsäk­rares andelar i dem i förekommande fall skall fördelas på verksamhets­grenar. Indelningen i verksamhetsgrenar har berörts i samband med 8 §,

I tredje stycket stycket finns bestämmelser om hur akfiekapitalet skall las upp. Motsvarande regler beträffande aktiebolag finns i 11 kap, 7 § andra stycket ABL,

När det gäller livförsäkringsaktiebolag skall nägon uppdelning av bundet och fritt eget kapital inte ske. Aktiekapitalet i sin helhet skall här las upp som bundet eget kapital. Detta är naturligt eftersom någon vinstutdelning inte kan ske i sådana bolag.

Beträffande skadeförsäkringsbolagen överensstämmer reglerna om re­dovisningen av eget kapital i sak med vad som gäller enligt aktiebolagsla­gen (se 11 kap. 7 § ABL). I förslaget har bestämmelserna om skadeförsäk­ringsbolag brutits ut till ett eget, fiärde stycke.

11 §   Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av god re­dovisningssed. I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas om

1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i resultaträkningen eller
i balansräkningen men som är vikliga för att bedöma bolagels verksam­
hetsresultat och ställning, samt

2. händelser av väsentlig betydelse för bolaget, som har inträffat under
räkenskapsåret eller efter dettas slut.

I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet av i Sverige anställda personer under räkenskapsåret med uppdelning på konlorsQänstemän, fällQänstemän och övriga anställda. Vidare skall det anges del samman­lagda beloppet av räkenskapsårels löner och ersättningar i Sverige dels lill styrelsen och verkställande direktören, dels till konlorsQänstemän, dels till fällQänstemän, dels till övriga anställda.

Dessutom skall det för fritidsombud och specialombud i Sverige var för sig anges dels medelantalet under räkenskapsåret, dels ersättningsbeloppet till dessa.

Har bolaget anställda utomlands, skall medelantalet av dessa under räkenskapsåret anges saml uppgift lämnas om sammanlagda summan av löner och ersättningar.

Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträf­fande bolagets vinst eller förlust.

I förvaltningsberättelsen skall anges rörelseresultatet för vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren. Upplysningar skall lämnas om bolagets konsolidering vid utgången av vart och ett av dessa år.

I paragrafen anges vilka uppgifter som skall finnas i en förvaltningsberät­telse. Bestämmelser härom finns i 96 § 1 mom. gällande lag. I aktiebolags­lagen finns motsvarande bestämmelser i 11 kap. 9 §.

 

Prop. 1981/82:180                                                  256

Enligt/ö;',5ffl stycket skall förvaltningsberättelsen upprättas med iaktta­gande av god redovisningssed. Förebilden till denna bestärnmelse är häm­tad frän 11 kap, 1 § tredje stycket ABL, Bestämmelsen saknar motsvarig­het i försäkringsrörelselagen.

Andra stycket överensstämmer med vissa redaktionella ändringar med 11 kap, 9 § andra stycket ABL, Stadgandet överensstämmer i sak också med 94 § 1 mom, första stycket FRL dock att liksom i 1975 års aktiebolags­lag förfångsklausulen slopats.

Av tredje stycket framgär att i förvaltningsberättelsen skall finnas upp­gifter om antalet anställda, löner m, m. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 96 § I mom. andra stycket FRL, I aktiebolagslagen finns en motsvarande bestämmelse i 11 kap.9 § andra stycket. Sistnämnda bestäm­melser skiljer sig dock i flera avseenden från den föreslagna. Avvikelserna betingas av försäkringsföretagens annorlunda organisatoriska uppbygg­nad. Liksom enligt 11 kap. 9 § andra stycket sista meningen ABL skall beträffande anställda utomlands anges medeltalet av dessa samt den sam­manlagda summan av löner och ersättningar. Till skillnad från aktiebolags­lagen har dock en uppdelning på olika länder inte ansetts erforderiig. Detta framgår av femte stycket. Inte heller behöver anställda utomlands delas upp på olika kategorier.

En specialregel om ombud och deras ersättning finns i fiärde stycket. Regeln är ny.

Liksom för närvarande (96 § I mom. femte stycket FRL) skall förvalt­ningsberättelsen innehålla förslag till disposition av bolagels vinst eller förlust. En bestämmelse härom finns i sjätte stycket. Den överensstämmer med 11 kap. 9 § tredje stycket ABL. Bokföringsnämnden har ifrågasatt om det är meningsfullt att i förvaltningsberättelsen i ett livförsäkringsbolag förslag skall lämnas till vinstdisposition. Med anledning härav vill jag dock för egen del stryka under att även om vinstutdelning inte kan ske i ett livförsäkringsbolag så kan vinstmedlen disponeras på varierande sätt. Ett förslag om hur vinsten skall disponeras bör därför enligt min mening finnas ocksä hos livförsäkringsbolagen.

Någon motsvarighet till bestämmelsen om finansieringsanalys i 11 kap. 9 § Qärde stycket ABL har inle ansetts erforderlig eftersom försäkrings­företag endast i begränsad omfattning uppträder som låntagare.

Sjunde stycket föreskriver att i lörvaltningsberättelsen skall anges också rörelseresultatet för vart och ett av de senaste fem åren. Bestämmelsen saknar motsvarighet såväl i aktiebolagslagen som i gällande lag, I 11 kap. 2 § första stycket ABL föreskrivs liksom i 11 kap. 2 § första stycket i förslaget blott att i årsredovisningen skall återges resultat- och balansräk­ningarna för det närmast föregående räkenskapsåret. Mänga, främst större akfiebolag publicerar trots det översikter för perioder på fem till tio år. När det gäller försäkringsrörelse kan variationerna vara stora mellan olika är. Därför behövs uppgifter för en längre period.

 

ITop. 1981/82: 180                                                              JI

Ett försäkringsbolags möjUgheter att infria sina förpliktelser är beroende av storleken av bolagets konsolideringskapital. Utredaren föreslär därför att uppgifter om bolagets konsolidering och om dess konsolideringskapital skall lämnas för vart och ett av de senaste fem räkenskapsåren. Förening­en auktoriserade revisorer har i sitt remissyttrande kritiserat att begreppet konsolideringskapital inte definierats i lagtexten. Inte heller finns någon sådan post i balansräkningarna. Begreppet bör därför utgå ur lagen. Bok­föringsnämnden har gjort ett liknande påpekande. För egen del får jag anföra följande. I likhet med utredaren anser jag det av betydelse att bolagen i förvaltningsberättelserna lämnar uppgtfter om bolagets konsoli­dering. Med konsolideringskapital när det gäller skadeförsäkringsbolag avses eget kapital, obeskattade reserver och dolda reserver på balansräk­ningens aktivsida. \ Uvförsäkringsbolag kan konsolideringskapitalet utgö­ras av återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen och till framtida förfo­gande avsatta medel inom övriga rörelser (inklusive eventuell återbärings­fond inom övriga rörelser), akfiekapitalet respekfive garanfikapitalet samt övervärden på aktivsidan. TiU konsolideringskapitalel skulle enligt utre­daren också kunna räknas den i och för sig betydande konsolidering som kan finnas i ett livförsäkringsbolags premiereserv. Som utredaren påpekat är emellertid denna typ av konsolidering svår att ange i siffror och föreslår därför att den får redovisas verbalt. För min del anser jag att begreppet konsolideringskapUal inle är fillräckligt klarlagt för alt tas in i lagen. Inle heller synes det nödvändigt att kräva att särskilda uppgifter lämnas om konsoUderingskapjtal. Såsom utredaren förordat bör upplysningar om bo­lagels konsolidering vid utgången av vart och ett av de senaste fem åren lämnas i förvaltningsberättelsen. Dessa uppgifter torde ge en viss uppfatt­ning om konsolideringskapitalets storlek.

Utredaren föreslår också en föreskrift om att närmare bestämmelser om utformningen av uppgifter enligt sjunde stycket skall meddelas av regering­en eller efter delegatjon av försäkringsinspektionen. Föreskrifter om hur dessa uppgifter skall utformas är av verkställighetsnatur. Något bemyndi­gande för regeringen eller försäkringsinspektionen behövs därför inte. i lagen.

Koncernredovisning

Bestämmelserna om koncernredovisning i 12 och 13 §§ detta kapUel går fillbaka på motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund bör syftet med koncernre­dovisning för blandade bolagsgmpper preciseras. Ett syfte med koncernre­dovisning (-balansräkning) är normall att man skall få ell grepp om koncer­nens utdelningspotenfial, dvs. en kontroll av att moderbolaget ej delar ut mer än koncernens ställning medger. Vinstutdelning kan emellertid endast äga mm i skadebolag. Sett mot denna bakgmnd kunde koncernredovis­ningen möjligen begränsas till sakrörelsen. Det är tänkbart att detta varit 17    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  258

avsikten eftersom termen "fritt eget kapital" har använts i utredarens förslag.

För egen del vill jag anföra följande. Bestämmelserna om koncernredo­visning har sin förebild i 11 kap. 10 och 11 §§ ABL men har anpassats till de särskilda förhållanden som råder inom försäkringsbranschen. Enligt 11 kap. 13 § femte stycket tredje meningen i förslaget skall i förvaltningsbe­rättelsen uppges det belopp som skall föras över lill del bundna egna kapitalel från vad som enligt koncernföretagens årsredovisningar utgör det fria egna kapitalet i koncernen. Skälet till att uppgift skall lämnas om belopp som förs över från fritt till bundet eget kapital är att man därigenom skall kunna göra en korrekt bedömning av vinstutdelningen. Utdelning kan emeUertid endast ske i skadeförsäkringsbolag. Av betänkandet framgår att skyldigheten att lämna uppgiften föreslagits med tanke på skadebolags­gmppen i koncernen. I lagtexten har därför gjorts ett tillägg som utvisar att regeln endast gäller för skadeförsäkringsbolag. Riksförbundet synes emel­lertid anse att koncernredovisningen bör begränsas tiU sakrörelsen.

Jag delar i och för sig riksförbundets åsikt att det främsta syftet med koncernredovisning är att klarlägga koncernens årsresultat med hänsyn lill vad som är realiserad vinst i koncernen som helhet samt alt man med utgångspunkt häri kan bestämma hur stor del av sådan vinst som kan disponeras för utdelning. Det finns emellertid ytterligare motiv för kon­cernredovisning. Det är sålunda viktigt att inte minst anstäUda och borge­närer får en klar bild av transaktionerna inom koncernen och de enskilda företagens stäUning inom koncernen. Om inte regler om koncernredovis­ning funnes skulle många av reglerna i förslaget bli verkningslösa genom att man skulle sakna information om förhållandena mellan bolagen i kon­cernen. Trols att utdelning endast kan förekomma i skadeförsäkringsbolag anser jag därför inte att koncernredovisningen bör begränsas till dessa.

12 § I moderbolag skall, ulöver årsredovisning för moderbolaget, för varje räkenskapsår avges koncernredovisning bestående av koncernresul­taträkning och koncernbalansräkning. Redovisningen skall hänföra sig till balansdagen för moderbolaget.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § skaU fillämpas på koncernre­dovisningen.

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om koncernre­dovisning. Första stycket, som motsvarar 97 § första stycket FRL, är identiskt med 11 kap. 10 § ABL. I andra stycket finns en hänvisning lill 2 § andra stycket och 3 §. Därav följer att koncernredovisningen skall skrivas under av styrelseledamöterna och verkställande direktören samt all avvi­kande mening skall fogas till redovisningen. Vidare skall även en koncernredovisning lämnas till revisorerna minst en månad före den ordi­narie bolagsstämman.

 

Prop. 1981/82:180                                                 259

13 § Koncernresultalräkningen och koncernbalansräkningen skall var för sig utgöra ett sammandrag av moderbolagels och dotterföretagens resultaträkningar och balansräkningar, upprättat enligt god redovis­ningssed och med iakttagande i tillämpliga delar av 2 § första stycket och 4—10 §§. Bestämmelsen i 17 § första stycket bokföringslagen (1976:125) om goodwill får dock tillämpas vid upprättande av koncernredovisningen.

Vid upprättande av koncernresultalräkningen skall en uppdelning i före­kommande fall göras mellan å ena sidan i koncernen ingående svenska Uvförsäkringsbolag jämte andra dotterföretag fill dessa än försäkringsbolag (livbolagsgruppen) och ä andra sidan i koncernen ingående övriga företag (skadebolagsgmppen).

Koncernresultalräkningen skaU utvisa koncernens årsresultat efter av­drag för redovisad vinstutdelning inom koncernen och avdrag eller tillägg för ökning eller minskning av internvinster under räkenskapsåret. Kon­cernbalansräkningen skall utvisa beloppet av fritt eget kapital eller ansam­lad förlust i koncernen efter avdrag för internvinster. Med internvinsl avses moderbolagels andel av vinst som uppkommit genom att en tillgång överlåtits inom koncernen, i den män inte tillgången därefter överiåtits till köpare utanför koncernen eller tillgången förbmkats eller dess värde satts ned hos del företag inom koncernen som förvärvat tillgången.

Om det med hänsyn lill koncernens sammansättning eller av annat skäl är förenat med synnerliga svårigheter att vid koncernredovisningen i ett visst hänseende tillämpa första eller tredje stycket, får de undantag göras som förhållandena kräver. För sädana avvikelser skall en motiverad redo­görelse lämnas i moderbolagets förvaltningsberättelse.

I förvaltningsberättelsen för ett moderbolag skall vidare i tillämpliga delar lämnas sädana upplysningar om koncernen som avses i II §. Redo­görelse skall lämnas för vilka metoder och värderingsprinciper som an­vänts vid upprättandet av koncernredovisningen. Vidare skall uppges det belopp som skall föras över till del bundna egna kapitalet från det fria egna kapitalet i skadebolagsgmppen enligt årsredovisningarna för förelag inom denna.

Försäkringsbolag som är dotterföretag skall i förvaltningsberättelsen ange namnet på moderbolaget och i förekommande fall deltas moderbolag.

I denna paragraf finns bestämmelser cm koncernredovisningens inne­håll. För närvarande finns bestämmelser härom i 97 § FRL och i kungörel­sen (1950:97 ändrad 1962:119) angående koncernredovisning i försäkrings­bolag. Som tidigare antytts är paragrafen uppbyggd efter mönster av 11 kap. II § ABL.

Första stycket första meningen är, bortsett från paragrafhänvisningarna, identisk med 11 kap. 11 § första stycket ABL. Andra meningen saknar motsvarighet i aktiebolagslagen. I meningen föreskrivs att vad i bokfö­ringslagen sägs om möjligheten att ta upp goodwill som en fillgång m.m. gäller vid upprättande av en koncernredovisning. Som påpekats vid 6 § första stycket får goodwill eljest inte tas upp som en tillgäng.

Andra stycket saknar motsvarighet i aktiebolagslagen. Enligt aktiebo­lagslagen skaU koncernredovisningen utgöra ett sammandrag av moderbo­lagets och dotterföretagens resultaträkningar och balansräkningar. Efter-

 

Prop. 1981/82:180                                                  260

som enbart aktieägarna i ett skadeförsäkringsbolag kan få del i vinsten skulle, om även ett livförsäkringsbolag ingår i koncernen, som utredaren påpekat en sammanläggning av resultaträkningarna bli vilseledande. Något sammandrag till en fullständig koncernresultaträkning skall därför inle göras. I stället skall särskilda koncernredovisningar upprättas för dels svenska livförsäkringsbolag och andra dotterföretag fill dessa än försäk­ringsbolag (hvbolagsgruppen) dels övriga förelag, som ingår i koncernen (skadebolagsgmppen).

Bortsett från språkliga ändringar i sista meningen är tredje stycket likaly­dande med 11 kap. 11 § andra stycket ABL.

Fjärde stycket motsvarar i sak 11 kap. 11 § tredje stycket ABL.

Kven femte stycket första och andra meningarna är, bortsett från para­grafhänvisningen, direkt överförda från 11 kap. II § Qärde stycket ABL. Tredje meningen, som handlar om överföring från del fria egna kapitalet till det bundna egna kapitalet har undergått en språklig bearbetning i förhällande till motsvarande bestämmelse i 11 kap. 11 § Qärde stycket ABL. Som framgår av inledningen till detta avsnitt bör överföringsregeln dock endast gälla för skadeförsäkringsbolag.

Sjätte stycket motsvarar i sak 11 kap. 11 § femte stycket första meningen ABL. Liksom i aktiebolagslagen följer av koncernbegreppets konstrukfion att med moderbolag avses svenskt bolag. Om å andra sidan dotterföretaget inte är svenskt behöver del inte i förvaltningsberättelsen ange namnet på del svenska moderbolaget annat än om det lands lag som reglerar dotter­företagets verksamhet föreskriver del.

12 kap. Vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egen­dom

Bestämmelserna i detta kapitel gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga bolag. Kapitlet innehåller i huvudsak bestämmelser om vinst­utdelning, om återbäringsfond och förlusttäckningsregler i livförsäkrings­bolag, om reservfond i skadeförsäkringsbolag och om förbud att lämna penninglån eller ställa säkerhet till personer i ansvarig ställning i försäk­ringsbolaget.

Bestämmelserna skiljer sig på några punkter från nu gällande regler. För livförsäkringsbolagen införs förbud i lagen att dela ut vinst lill aktieägare eller garanter. De tre överskottsfonderna för livförsäkringsrörelsen, åter­bäringsfonden, utjämningsfonden och säkerhetsfonden, sammanslås till en fond, benämnd återbäringsfond. Möjligheten att göra avsättning lill dispo­sitionsfond för Uvförsäkringsrörelsen i livförsäkringsbolag avskaffas. Även reglerna om reservfond och om låneförbudet ändras.

 

Prop. 1981/82:180                                                 261

Vinstutdelning och återbetalning av garantikapital

1 § Försäkringsbolagets medel får betalas ut till aktieägare eller till ga­
ranter endast enligt bestämmelserna i denna lag om vinstutdelning, återbe­
talning av garantikapital, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet eller
reservfonden och utskiftning vid bolagets likvidation.

Om verksamheten i ett skadeförsäkringsaktiebolag helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att bereda vinst åt aktieägarna, skall bolagsordningen innehålla bestämmelser om hur vinsten och de behåUna tillgångarna vid bolagets likvidation skall användas.

Paragrafen motsvaras av 12 kap. I § ABL och 67 § 1 mom. (delvis) och 195 § 1 mom. (delvis) FRL. Paragrafens första stycke gäller alla försäk­ringsbolag och paragrafens andra stycke endast skadeförsäkringsakliebo­lag.

Första stycket innehåller — i överensstämmelse med gällande lag och nya aktiebolagslagen - det s.k. utbetalningsförbudet. Detta begränsar möjligheten att betala ut försäkringsbolagets medel tiU akfieägarna eller garanterna.

Utbetalningsförbudet avser Uksom enligt nya aktiebolagslagen inte en­dast utbetalning i pengar, utan också överföring av annan egendom. Det avser dock bara överföring av medel fiU aktieägarna eller garanterna i denna deras egenskap (se vidare prop. 1975:103 s. 475—476). Bestämmel­ser om olaga utbetalning återfinns i 10 §. Det kan här erinras om att en transaktion mellan bolaget och tredje man, som strider mot bolagsverk­samhetens föremål eller syfte, t.ex. en gåva eller benefik rättshandling i något annat faU än som anges i 11 §, är ogiUig enligt 8 kap. 16§.

Andra stycket, som utformats efter 12 kap. 1 § andra stycket ABL, gäller endast skadeförsäkringsaktiebolag.

De ömsesidiga skadeförsäkringsbolagen skall drivas i försäkringstagar­nas intresse och för livförsäkringsbolagen — såväl de ömsesidiga som aktiebolagen - föreslås att vinstutdelning inte får äga mm (2 §).

Att ett skadeförsäkringsbolag drivs i aktiebolagsform behöver inle förut­sätta ett enskilt vinstintresse hos aktieägarna. Ett försäkringsaktiebolags syfte kan - likaväl som ett allmänt aktiebolags syfte - vara ideellt och inte syfta till att bereda aktieägarna någon vinst.

2 § Vinstutdelning till aktieägare eller garanter får inle ske i livförsäk­
ringsbolag.

I skadeförsäkringsbolag får vinstutdelningen inle överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag, i den fast­ställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets respektive koncernens skadebolagsgrupps nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för

1.    den redovisade förlusten,

2.    det belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas lill bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, del belopp som av det fria egna kapitalet i skadebolagsgmppen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall föras över till del bundna egna kapitalet och

 

Prop. 1981/82:180                                                  262

3. det belopp som enligt bolagsordningen eljest skall användas för andra ändamål än vinstutdelning.

Vinstutdelningen får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn tiU bolagets eUer koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt slår i strid mol god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i vissa fall föreskrivs i 6 kap. 5 §.

Bestämmelserna om vinstutdelning i andra stycket skall tillämpas vid betalning av ränta enligt garantiavtal i ömsesidiga försäkringsbolag.

Paragrafen, som motsvaras av 12 kap. 2 § ABL och 67 § 1 mom. (del­vis), 68 § första stycket och 195 § 1 mom. (delvis) FRL, innehåller dels ett förbud mot vinstutdelning i livförsäkringsbolag, dels regler om det högsta belopp som får delas ut till aktieägare eller garanter som vinst.

I första stycket upptas ett generellt förbud mol vinstutdelning i livförsäk­ringsbolag. Ett sådant förbud finns inte i gällande lag men stämmer över­ens med den praxis som utbildats inom försäkringsbranschen. Samtliga livförsäkringsbolag drivs numera helt för försäkringstagarnas räkning. Ett Uvförsäkringsbolag, nämligen Återförsäkringsaktiebolaget Sverige, delar ut vinst lill sina aktieägare, som beslår av ett antal livförsäkringsbolag. I fortsättningen får dessa bolag filiföras motsvarande medel i form av återbä­ring.

Andra stycket gäUer endast skadeförsäkringsbolag. Lagtexten har jäm­kats i förhållande till utredarens förslag. Beträffande begreppet nettovinst hänvisas till prop. 1975:103 s. 447-449. När det gäller koncerner följer av förbudet mot vinstutdelning i livförsäkringsbolag, att dessa bolags vinst inte skall medräknas i koncernens nettovinst. Inte heller balanserad vinst eller fria fonder i livförsäkringsbolag som ingår i koncernen kan medräknas i nettovinsten. Med koncernens nettovinst för året, balanserad vinst och fria fonder avses alltså endast den del därav som avser koncernens skade­bolagsgmpp. Uppgifter om nettovinsten och fritt eget kapital för koncer­nens skadebolagsgmpp finns i koncernbalansräkningen. Vid beräkningen av det utdelningsbara beloppet skall avdrag göras för förlust (för skadebo-lagsgmppen) enligt denna balansräkning. Beträffande de belopp som enligt årsredovisningarna för företag inom koncernen skaU föras över till bundet eget kapUal skall upplysning enligt II kap. 13 § femte stycket lämnas i moderbolagets förvaltningsberättelse.

I tredje stycket upptas en generell försiktighetsregel i fråga om vinstut­delning. Motsvarande bestämmelse finns i 12 kap. 2 § ABL och 68 § FRL. I dessa lagmm anges att vinstutdelningen inte får ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till konsolideringsbehov, likviditet och stäU­ning i övrigt står i strid mot "god affärssed". Bestämmelsen i aktiebolags­lagen avser bolag i allmänhet medan bestämmelsen i försäkringsrörelsela­gen - i likhet med motsvarande bestämmelse i 1944 års aktiebolagslag -endast avser moderbolag. Utredaren har föreslagit all ullrycket "god affärssed" byts ut mot uttrycket "god sed inom försäkringsbranschen".

 

Prop. 1981/82:180                                                  263

Mofivet anges vara alt markera försäkringsbolagens särart gentemot de allmänna aktiebolagen och utmärka att bedömningen av vad ett försäk­ringsbolag kan dela ut som vinst är en annan. För egen del vill jag framhålla att frågan om möjligheten att ta ut företagarvinst på skadeförsäkringens område har ansetts äga visst samband med skälighetsprincipen (se prop. 1950:220 s. 49 ff). Försäkringsverksamhetskommitlén kommer i sitt fort­satta arbete in på skälighetsprincipen och dess betydelse också i föreva­rande avseende. I väntan på resultatet av kommitténs arbete bör den av utredaren föreslagna jämkningen inte göras. Däremot har regelns tillämp­ningsområde - i enlighet med utredarens förslag - utvidgats till försäk­ringsbolag i allmänhet, dvs. också lill ömsesidiga bolag och andra bolag än moderbolag.

I sista punkten av tredje stycket erinras liksom i gällande lag om alt en nedsättning av aktiekapitalet enligt 6 kap. 5 §, dvs. en sådan nedsättning som sker genom att nedsättningsbeloppet används för omedelbar täckning av förlust eller överföring lill reservfonden, medför visst hinder för utdel­ning av vinst.

I sista stycket föreskrivs att bestämmelserna om vinstutdelning i andra stycket äger motsvarande tillämpning vid betalning av ränta enligt garan-liavlal. Om ränta skall betalas på garantikapitalet skall det framgå av bolagsordningen, se 2 kap. 5 § 19. Tillskjutet garantikapital utgör ett in­satskapital för försäkringsbolaget. Det kan ses som en form av försträck­ning, lät vara att garanterna är sämre ställda än vanliga borgenärer. Det är fömtsatt att försäkringsbolaget kan betala ränta på detta kapital. Ett ömse­sidigt livförsäkringsbolag kan sålunda betala ränta på garanlikapitalet men däremot som framgår av första stycket inle vinst till garanterna. Garantiav­lalet granskas av koncessionsmyndigheten och vid denna granskning tillses att försäkringsbolaget inte belastas med oskäliga vUlkor.

I övrigt kan nämnas att i lagen har utmönstrats bestämmelsen i gällande lag 67 § 1 mom. andra stycket och 195 § 1 mom. andra stycket FRL att — innan de organisationskoslnader som uppförts såsom tillgång fullständigt avskrivits - såsom vinst eller ränta inte får utges mer än tre procent på inbetalt kapital, eftersom bestämmelsen i gäUande lag att organisations­kostnad får tas upp som fillgång utgått (se 11 kap.). Motsvarigheten till bestämmelsen i gällande lag (67 § 1 mom. tredje stycket FRL) angående förbud att lämna utdelning på en bunden aktie återfinns i 18 kap. 7 § i förslaget.

3 § Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning lill aktieägarna samt om räntebetalning och vinstutdelning till garanter. Stämman får endast i den mån den har skyldighet till detta enUgt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.

I avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i bolagsstämmans beslut om utdelning till aktieägare. Utdelningen förfaller tUl betalning på avstämningsdagen och skall betalas utan dröjsmål. Den som på avstäm-

 

Prop. 1981/82:180                                                  264

ningsdagen är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 § skall anses behörig att la emot utdelningen. Om han inte var berättigad att ta emot utdelning skall 4 kap. 6 § tredje stycket andra-Qärde meningarna tillämpas.

Paragrafen, som motsvaras av 12 kap. 3 § första och tredje styckena ABL samt 69 § första stycket och 196 § första stycket FRL, gäller för såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag. Motsvarighet till andra och tredje styckena i 69 och 196 §§ återfinns delvis i 11 § och 9 kap. 19 § förslaget. Någon motsvarighet till 12 kap. 3 § andra stycket ABL har inte tagits med i förslaget Oämför prop. 1948; 50 s. 307).

Första stycket överensstämmer i huvudsak med 12 kap. 3 § första stycket ABL.

Andra stycket som endast gäUer skadeförsäkringsaktiebolag avser utdel­ning i avstämningsbolag och överensstämmer i sak med 12 kap. 3 § tredje stycket ABL.

4 § Beslut om återbetalning av garanlikapitalet fattas av bolagsstämman och får inte verkstäUas ulan försäkringsinspeklionens fillstånd. Verkställd återbetalning skaU av styrelsen eller verkställande direktören genast anmä­las för registrering.

Paragrafen, som endast gäller ömsesidiga försäkringsbolag, motsvaras av 193 § FRL. Paragrafen innehåller bestämmelser om återbetalning av ga­rantikapital.

Garantikapitalet har tiU funktion att tillföra det ömsesidiga bolaget erfor­derligt start- och rörelsekapital. Garantikapitalets belopp skall anges i bolagsordningen (2 kap. 5 § 13). I bolagsordningen skall vidare anges i vUken ordning garanlikapitalet skall återbetalas. I 1 kap. 8 § föreskrivs alt återbetalning av garanfikapitalet skall ske då detta inte längre behövs för rörelsens ändamålsenUga bedrivande. Återbetalningen får därför inte ske på sådant sätt att bolagets soliditet eller likviditet äventyras. För att tillse att denna regel iakttas föreskrivs i förevarande paragraf att beslut om återbetalning (helt eller delvis) inte får verkställas utan försäkringsinspek­fionens tillstånd.

Bestämmelsen i gäUande lag 193 § FRL att återbetalning inte fär ske förrän såsom tUlgång uppförda organisationskoslnader fullständigt avskri­vils har ej medtagits i förslaget eftersom organisationskoslnad inte längre skall kunna tas upp som tillgång. Bestämmelsen i samma lagmm att återbe­talning där rörelsen avser livförsäkring inte får ske förrän säkerhetsfonden stigit fill två och en halv procent av den i 271 § samma lag nämnda delen av premiereserven återfinns inte heller i förslaget. Bestämmelsen alt återbe­talningsbeslut inte får verkställas ulan försäkringsinspeklionens tillstånd Utgör en tillräcklig spärt mot att garantikapitalet återbetalas för tidigt eller på ett sådant sätt all bolagels soliditet eller likviditet äventyras. I förslaget

 

Prop. 1981/82:180                                                  265

har vidare tagits in en uttrycklig bestämmelse att beslut om återbetalning av garantikapitalet fattas av bolagsstämman.

Återbäringsfonden och förlusttäckning i livförsäkringsbolag

Bestämmelserna i 5-8 §§ avser endast livförsäkringsbolag, dvs, bolag som uteslutande eller så gott som uteslutande meddelar personförsäkring. Som framgår vid 1 kap. 3 § kan emellertid även skadeförsäkringsbolag erhålla koncession att meddela livåterförsäkring eller återförsäkring inom annan personförsäkring för vilken hvförsäkringsbestämmelserna skall fill-lämpas. Sådana återförsäkringar meddelas av skadeförsäkringsbolagen även enligt nu gäUande lag, jfr 2 § 2 mom. första stycket FRL. Denna livåterförsäkring härrör praktiskt taget helt från svenska återförsäkrings­bolag eller från utländska bolag och sker i enlighet med en av Kungl. Maj:t den 27 april 1962 given dispens ulan grunder och mol riskpremie. Med hänsyn fiU den nu beskrivna situationen är det enUgt min mening inle motiverat att ha särskilda föriusttäckningsregler för ett skadeförsäkrings­bolag sOm meddelar livåterförsäkring. Hithörande problem torde lämpli­gen kunna lösas i samband med koncessionsgivningen.

5 § Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörel­sen till en återbäringsfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag. Livförsäkrings­bolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkrings­rörelse till en återbäringsfond för sådan annan rörelse.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande försäkringsrörelselag och nya aktiebolagslagen, innehåller regler om användande av vinstmedel i livförsäkringsbolag. Paragrafen gäller både försäkringsaktiebolag och öm­sesidiga försäkringsbolag.

Enligt utredningsförslaget skall de tre nuvarande överskottsfonderna i personförsäkringsrörelse med grunder - återbäringsfonden, uQämnings­fonden och säkerhetsfonden - sammanslås lUl en fond, benämnd återbä­ringsfond. Förslaget har hämtats från Ny försäkringsredovisning. Samtliga tre fonder ligger till gmnd för återbäringen till försäkringstagarna och det finns därför inte skäl att redovisa tre olika överskottsfonder. Vidare före­slås att möjligheten att göra avsättningar till dispositionsfonden inom den grundbundna livförsäkringsrörelsen slopas (se närmare i det följande).

Utredningsförslaget innebär att återbäringsfonden blir den enda över­skottsfonden inom livförsäkringsrörelsen i ett livförsäkringsbolag. Återbä­ringsfonden tiUhör försäkringstagarna och redovisas i balansräkningen som försäkringstagarnas vinstmedel. I den mån medlen i återbäringsfon­den inte behövs för bolagets konsolidering skall de återgå till livförsäk­ringstagarna i form av återbäring. Återbäringen skall på skäligt sätt förde­las mellan olika gmpper inom beståndet. Inom ramen för soliditets- och

 

Prop. 1981/82:180                                                  266

skälighetsprinciperna kan olika återbäringssystem utformas, se 7 kap. 8 §. Utformningen av ett bolags återbäringssystem sker alltså helt och hållet i grunderna. Genom bestämmelser i bolagets återbäringsgrunder kan uttag från och avsättning till återbäringsfonden regleras så att i denna fond binds ett med hänsyn till bolagels konsolidering avvägt belopp. Kraven på uQäm­ning och säkerhet kan vidare tUlgodoses genom premiegrundernas och premiereservgrundernas utformning.

Från principen i utredningens förslag att vinslen pä livförsäkringsrörel­sen i ett livförsäkringsbolag skall avsättas till äterbäringsfonden finns undantag. Ett är att ränta kan betalas enligt garanfiavtal. Vidare kan t. ex. gåvor beslutas till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål enligt 11 § detta kapitel. - I andra meningen av paragrafen har öppnats möjlighet för livförsäkringsbolag att bilda en äterbäringsfond även för sådan rörelse som omfattar grundfri personförsäkring.

Utredarens förslag har lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Departementsförslaget har utformats i enlighet med utredningsförslaget.

Gällande försäkringsrörelselag innehåller inte något förbud mot att del av vinsten på livförsäkringsrörelsen för livförsäkringsbolagen görs avsätt­ning till andra fonder än de i lagen angivna säkerhets-, uQämnings- och återbäringsfonderna. Det har i ett flertal livförsäkringsbolags bolagsord­ningar tagits in en bestämmelse, att bolagsstämman kan besluta om att göra avsättning till en dispositionsfond för livförsäkringsrörelsen eller an­slå medel till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål, såvitt det med hänsyn lill ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständighe­terna i övrigt får anses skäligt. Dispositionsfonden har i allmänhet genom bestämmelse i bolagsordningen maximerats till fem procent av de tekniska överskottsfonderna.

Disposilionsfonden inom den grundbundna livförsäkringsrörelsen är den fond som tillgrips i första hand vid förlustläckning inom denna rörelse. Dispositionsfonderna kan ocksä användas för välgörande ändamål och allmännytfiga ändamål. Bolagen har bl.a. använt dessa medel för att bekosta symposier för forskning och för att finansiera hälsofrämjande åtgärder, men även för överföring fiU återbäringsfonden.

Livförsäkringsbolagen har i huvudsak inte gjort några avsättningar till dispositionsfonder inom den grundbundna livförsäkringsrörelsen sedan 1969. I likhet med utredningen anser jag därför alt dispositionsfonderna inte längre fyller någon funktion inom livförsäkringsrörelsen. Kostnaderna för forskningssymposier o.d. kan bestridas enligt bestämmelserna i 11 § detta kapitel. Regeln att vinsten (med vissa undantag) skaU avsättas till återbäringsfonden innebär att möjligheten att göra avsättningar fill en disposilionsfond slopas..

Avvecklingen av bestående dispositionsfonder får lösas genom över­gångsbestämmelserna.

 

Prop. 1981/82:180                                                  267

6 § Återbäringsfond i livförsäkringsbolag får användas endast för återbä­ring och för förlusttäckning enligt 7 §. Försäkringsinspeklionen kan medge alt sädan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 272 § FRL, reglerar användandet av återbäringsfonden. Paragrafen gäller endast livförsäk­ringsbolag.

I 272 § FRL behandlas också uQämningsfonden och säkerhetsfonden. Som framgår av kommentaren till 5 § detta kapitel föreslås att uQämnings­fonden och säkerhetsfonden skall avskaffas.

I 7 kap. 8 § finns bestämmelser om att grunderna skall innehålla regler beträffande användningen av äterbäringsfonden.

7 § Om det uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen inom ett livförsäkringsbolag, skall förlusten täckas genom all äterbäringsfonden för denna rörelse minskas.

Om livförsäkringsbolaget meddelar även annan försäkring än Uvförsäk­ring och förlusten på livförsäkringsrörelsen inte kan täckas på detta sätt, skall den täckas genom att medel som avsatts till framfida förfogande för sådan annan försäkring används. Har återbäringsfond för den andra för­säkringsrörelsen bildats, skall medel ur denna fond därvid tas i anspråk sist.

Om det uppkommer förlust på den andra försäkringsrörelsen och om denna inte kan täckas av medel som avsatts till framtida förfogande för sådan annan försäkring, skall förlusten täckas genom att återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen minskas.

Paragrafen motsvaras av 273 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första och tredje stycket utom sista meningen FRL. I förhållande lUl utredarens förslag har paragrafen ändrats redaktionellt och delats upp i tre stycken. Paragrafen innehåller allmänna förlusttäckningsregler för såväl livförsäk­ringsaktiebolag som ömsesidiga livförsäkringsbolag och avser både de fall där bolaget meddelar enbart gmndbunden livförsäkring och de fall där bolaget meddelar grundbunden livförsäkring och försäkring av annat slag.

Om det har uppkommit förlust i ett livförsäkringsbolag som endast meddelar livförsäkring skall förlusttäckning enligt paragrafen ske genom nedsättning av återbäringsfonden. Återbäringsfonden innehåller endast sådana äterbäringsmedel som ännu inte tilldelals. Där filldelning har skett, redovisas medlen i försäkringslekniska skulder (7 kap. 1 §). Har bolaget alUjämt kvar fill framtida förfogande avsatta medel skaU dessa naturligtvis utnyttjas i första hand. Med lill framfida förfogande avsatta medel avses varje avsättning som har karaktär av dispositionsfond. En särskild regel härom torde få tas in i övergångsbestämmelserna. Detta kan lämpligen ske i anslutning till bestämmelserna om dispositionsfondens avveckling (se kommentaren till 5 §). Förslår inte återbäringsfonden och en eventuellt ännu inte avvecklad dispositionsfond för alt täcka förlusten skall i försäk-

 

Prop. 1981/82:180                                                  268

ringsaktiebolag aktiekapitalet tas i anspråk och i ömsesidiga försäkringsbo­lag eventuellt kvarstående garantikapital. I det ömsesidiga livförsäkrings­bolaget sker därefter enligt 8 §, som motsvaras av 273 § 1 mom. andra och tredje styckena FRL, nedsältningar av bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring. - Om aktiekapitalet i ett försäk­ringsakfiebolag gått förlorat till 2/3 eller till den mindre del som kan vara bestämd i bolagsordningen, och uppgår inte bolagets egna kapital inom viss tid till halva akfiekapUalet är bolaget enligt 14 kap. 2 § skyldigt att träda i likvidafion. Är bolaget på obestånd kan det enUgt bestämmelserna i konkurslagen försättas i konkurs.

Om livförsäkringsbolaget meddelar såväl livförsäkring som annan för­säkring innehåller paragrafen särskilda förlusttäckningsregler. Bolag med sådan blandad verksamhet är t.ex. livförsäkringsbolag som meddelar grundbunden livförsäkring och sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring för vilken premien beräknats och bestämts för längst fem år i sänder (I kap. 5 § första stycket). Hit skall också räknas livförsäkringsbolag som medde­lar grundbunden livförsäkring och livförsäkring för vilken medgivits un­dantag frän lagens bestämmelser i fråga om livförsäkring (1 kap. 10 § första stycket).

Om det i ett blandat livförsäkringsbolag uppkommer föriust på den grundbundna livförsäkringsrörelsen och återbäringsfonden för livförsäk­ringsrörelsen inte räcker till för att täcka förlusten, fär för den andra försäkringsrörelsen avsatta medel tillgripas. Som medel av sistnämnda slag räknas balanserade vinstmedel, eventuell dispositionsfond och sådan åter­bäringsfond för den andra rörelsen som kan ba inrättats enligt 5 § detta kapitel. I gällande lag (272 § 2 mom, första stycket) anvisas också nedsätt­ning av reservfonden för täckande av föriusten. Enligt förslaget skall livförsäkringsbolag inte längre inrätta någon reservfond (se vid 9§). Om förlusten ändå inle kunnat täckas helt skall i försäkringsaktiebolag tillgång­ar motsvarande aktiekapitalet las i anspråk. Om likvidations- och kon­kurstvång, se vad som anförts ovan. Är bolaget ömsesidigt anlitas enligt 8 § garanfikapitalet om sådant finns och därefter sker nedsättning äv bolagels ansvarighet för löpande livförsäkringar och filldelad återbäring.

Om förlusten uppkommit inom annan försäkring än grundbunden livför­säkring skall för förlusttäckning i första hand disponibla medel tas i an­språk, först från den förlustbringande rörelsen och därefter eventuellt återstående disponibla medel avseende livförsäkringsrörelsen. Sedan samtliga försäkringsgrenars disponibla medel använts får återbäringsfon­den för livförsäkringsrörelsen tillgripas. Om inte denna fond fick tUlgripas kunde bolaget tvingas träda i likvidafion eUer gå i konkurs trots alt dess förmögenhetsställning - om hänsyn tas till ställningen i dess helhet - inte bort föranleda därtill. Kravet i gäUande lag (277 §) på att säkerhetsfond till viss del skall redovisas i rörelsehandlingar, som skall nedsättas i särskilt

 

Prop. 1981/82:180                                                  269

förvar gäller ej beträffande återbäringsfonden, varför kravet i 273 § 2 mom. tredje stycket FRL på tillstånd av försäkringsinspekfionen för nedsättning av fond inte behövs.

8 § Om en förlust på livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäk­ringsbolag inte kan läckas på del sätt som anges i 7 §, skall förlusten, i den mån den överstiger garanlikapitalet, uQämnas genom att bolagels ansvarig­het för löpande Uvförsäkringar och filldelad återbäring sätts ned.

Nedsättningen skall verkställas pä ett sätt som är skäligt med hänsyn fill förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall gmn­der (nedsättningsgrunder) upprättas. Om stadfästelse av nedsättningsgmn-derna gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 §.

Paragrafen motsvaras av 273 § 1 mom. andra och tredje styckena samt 2 mom. andra stycket FRL. Den innehåller särskilda förlusttäckningsregler för ömsesidiga livförsäkringsbolag.

Nedsättningen av livförsäkringsbeloppen enligt detta lagrum medför minskad avsättning tiU premiereserven. Balans uppnås genom alt bolagets skulder reduceras. Minskning av bolagets ansvarighet för tilldelad återbä­ring har samma effekt.

Nedsättning av ansvarigheten för löpande försäkringar och tilldelad återbäring kan ske efter olika principer. Andra stycket av förevarande paragraf innehåller endast den aUmänna principen, att nedsättningen skall verkställas på ett sätt som med hänsyn lill förlustens orsak och andra omständigheter prövas skäligt. För det aktuella fallet skall särskilda ned-sättningsgmnder stadfästas. Av hänvisningen till 2 kap. 3 § följer, att regeringen i delta fall inte kan delegera beslutanderätten till försäkringsin­spektionen.

Gällande lag innehåller i 273 § 2 mom. tredje stycket sista meningen en bestämmelse som kan medföra uttaxering i ömsesidiga bolag som medde­lar såväl livförsäkring som annan försäkring. Bestämmelsen torde främst ha kunnat få betydelse för bolag, som utger ersättning i form av skadeliv­ränta i anledning av inträffade försäkringsfall. För sådana skadelivränlor tillämpas nämligen enligt gällande lag bestämmelserna om livförsäkring. Förslagets 1 kap. 5 § innebär en ändring i detta avseende. Med tanke på detta och på bl.a. uttalandet i direktiven till försäkringsverksamhetskom-mitlén att specialitets- eller separalionsprincipen bör bestå i svensk försäk-ringsrörelselagsliftning anser utredaren del uteslutet att ett livförsäkrings­bolag kan komma att erhålla koncession för en verksamhet på vilken uttaxeringsreglerna i 13 kap. 1 § kan bli tillämpliga. Utredaren föreslår därför att den nämnda bestämmelsen i 273 § FRL skall utgå. Jag delar utredarens uppfattning. I förslaget har därför inte upptagits någon motsva­rande föreskrift.

 

Prop. 1981/82:180                                                  270

Reservfonden och annan användning av försäkringsbolagets egendom 9 §    Skadeförsäkringsbolag skall inrätta en reservfond för avsättning av belopp som

1.    på gmnd av aktieteckning erhållits för akfierna utöver del nominella beloppet,

2.    betalats till bolaget av någon som fått en aktie förverkad,

3.    enligt 4 kap. 19 § skall tillfalla bolaget,

4.    enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden eller

5.    enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden.

Reservfonden får enligt beslut av bolagsstämman endast sättas ned

1.    för att täcka sådana förluster enligt den fastställda balansräkningen, som inte kan täckas av fritt eget kapital,

2.    i försäkringsaktiebolag för fondemission, eller

3.    i försäkringsaktiebolag för andra ändamål, om rätten med motsvaran­de tillämpning av 6 kap. 6 § ger tillstånd till nedsättningen.

Paragrafen, som motsvaras av 12 kap. 4 § ABL saml 66 och 194 §§ FRL, innehåller bestämmelser om avsättning av belopp till en reservfond. Para­grafen gäller endast skadeförsäkringsbolag - såväl aktiebolag som ömsesi­diga. Av 5 § i förslaget följer att livförsäkringsbolag inte kan göra avsätt­ningar tiU en reservfond. Detta är en ändring i förhåUande tiU gällande lag.

I 66 och 194 §§ FRL föreskrivs att försäkringsbolag skall av årsvinsten på annan rörelse än livförsäkringsrörelse avsätta viss del fill reservfonden. Bestämmelserna innebär i huvudsak att försäkringsaktiebolagen skall av­sätta minst fio procent av årsvinsten, medan de ömsesidiga bolagen skall avsätta minst del belopp som angivits i bolagsordningen. Avsättningen till reservfonden får för aktiebolagens del upphöra då reservfonden uppgår till 1/5 av aktiekapitalet och för de ömsesidiga bolagens del då reservfonden uppgår till del i bolagsordningen angivna beloppet. Reservfonden utgör bundet eget kapital och fär i huvudsak endast tas i anspråk för förlust­täckning inom bolaget.

I Ny försäkringsredovisning har föreslagits att bestämmelserna om obli­gatorisk avsättning till reservfonden skall slopas och att samtliga bestäm­melser i försäkringsrörelselagen om reservfond skall utgå.

Utredaren delar den i Ny försäkringsredovisning framförda uppfattning­en att avsättningen lUl reservfonden är av underordnad betydelse för ett försäkringsbolags konsolidering och föreslår all gällande lags bestämmelse om obligatorisk avsättning av årsvinsten till reservfond skall slopas i försäkringsbolag.

Det är dock enligt utredarens uppfattning inte möjligt alt avskaffa all skyldighet all göra avsättning till en reservfond. Om aktietecknarna måsle betala mer än det nominella beloppet för sina akfier, betraktas även över­kursen som ett kapitaltUlskolt, som inte bör kunna återbetalas i form av vinstutdelning enligt 1 § delta kapitel. I sädant fall bör det finnas en reservfond tUl vilken överkursen avsattes. Detsamma gäller belopp som

 

Prop. 1981/82:180                                                  271

enligt 4 kap. 19 § tillfaller bolaget efter försäljning av fondaklier, som inte tagits ut av den som var berättigad fill del. Vidare skall till reservfonden avsättas vad som inbetalats på aktier som senare förklarats förverkade och belopp som vid utbyte av fordran enligt skuldebrev mol aktie, motsvarar skillnaden mellan fordringsbeloppet och akfiens nominella belopp.

Utredaren avser ej att genom slopandet av skyldigheten att ur årsvinsten göra avsättning tiU reservfonden hindra sådana avsättningar för skadeför­säkringsbolagens del. Enligt utredarens förslag kan i bolagsordningen las in en bestämmelse att avsättning till reservfond skall ske. En sådan be­stämmelse kan gälla avsättning av hur stor del av vinsten som helst. Det behöver inle uppstäUas någon maximigräns för reservfondens storlek i förhållande fill aktiekapitalet. Även utan stöd av bolagsordningen kan bolagsstämman besluta om överföring av fritt eget kapital till reservfon­den.

Ingen remissinstans har i sak haft nägon invändning mot utredarens förslag beträffande reservfonden. Även jag finner förslaget kunna godtas. Första stycket har utformats i enlighet härmed. Utredningsförslagels punkt 4 som rör konvertibla skuldebrev har dock ingen motsvarighet. Enligt departementsförslaget kan försäkringsbolag inte utfärda sådana skulde­brev. I förhållande till utredarens förslag har paragrafens inledning formu­lerats om.

Andra stycket. Om det finns en reservfond skall den liksom för närva­rande vara bundet kapUal och alltså inte kunna fritt disponeras av bolaget. Den fär sättas ned för täckande av förlust enligt faslstäUd balansräkning, om förlusten inte kan täckas av fritt eget kapital. Det krav på att de obeskattade reserverna också skall ha tagils i anspråk som utredaren uppställt i andra stycket 1 har inte tagits med i departementsförslaget, som i detta hänseende överensstämmer med aktiebolagslagen. I aktiebolagsla­gen kan nedsättning av reservfonden ske också för ökning av aktiekapitalet genom nyemission. Detta är avsett att möjliggöra nyemission fill underkurs (prop. 1979/80:143 s. 185). Eftersom nyemission till underkurs inte får förekomma i försäkringsbolag (4 kap. 1 § tredje stycket i förslaget), har någon motsvarighet till denna möjlighet att sätta ned reservfonden inte tagits upp i den förevarande paragrafen (andra stycket 2).

I förslaget öppnas i överensstämmelse med nya akfiebolagslagen ytterii­gare två möjligheter att sätta ned reservfonden. I klarhetens intresse har jag med tillägg till utredarens förslag angett att de gäller bara för skadeför­säkringsaktiebolag. Dessa möjligheter alt sätta ned reservfonden bygger på det förhållandet att det mot aktiekapitalet svarande kapitalet är än starkare bundet i bolaget än det kapital som svarar mot reservfonden. Med hänsyn därtill finns det inte bärande skäl mot nedsättning av reservfonden om aktiekapitalet i motsvarande mån ökas genom fondemission. Av samma orsak bör också nedsättning av reservfonden kunna ske om nedsättnings­beloppet skall användas till utbetalning åt aktieägarna eller till annat ända-

 

Prop. 1981/82:180                                                  272

mål, om nedsättningen sker i den ordning som anges i 6 kap. 6 § för nedsättning av aktiekapitalet. Reglerna i andra stycket är avsedda att gälla även för en reservfond som satts av enligt äldre lag.

10 § Sker utbetalning till aktieägare eller garanter i strid mot denna lag,
skall mottagaren betala tillbaka vad han erhållit med ränta, beräknad enligt
5 § räntelagen (1975:635), från det utbetalningen erhållits intill dess räntan
skall betalas enligt 6 § räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag. Detta
gäller dock inte om mottagaren hade skälig anledning att anta att utbetal­
ningen utgjorde laglig vinstutdelning eller räntebetalning.

För den brist som kan uppkomma vid återbetalningen ansvarar, enligt 16 kap. 1-4 §§, de som medverkat lill alt besluta om eller verkställa utbetal­ningen eller till att upprätta eller fastställa en oriktig balansräkning som legat tUl gmnd för beslutet.

I paragrafen, som utformats med 12 kap. 5 § ABL som mönster och motsvaras av 67 § 2 och 3 mom., 68 § andra och tredje styckena och 195 § 2 mom. FRL, upptas bestämmelser för det fall att utbetalning av bolagets medel till akfieägarna eller garanterna sker i strid mol 1 §,

Förslaget innebär att godtrosskyddet utvidgas i jämförelse med gällande lag. I motiven fill nya aktiebolagslagen (prop. 1975:103 s. 484,770 och 778) kommenteras godtrosregeln.

11 § Bolagsstämman får besluta om gåvor till allmännyttiga eller därmed
jämförliga ändamål, om del med hänsyn fill ändamålens beskaffenhet,
bolagets ställning och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Styrel­
sen får till sådana ändamål endast använda tillgångar som med hänsyn till
bolagets ställning är av ringa betydelse.

Paragrafen överensstämmer r;.;d 12 kap, 6 § ABL och motsvarar 69 § andra stycket, 84 § och 196 § andra stycket samt 204 § 1 mom. första stycket FRL.

12 § Ett försäkringsbolag får inte lämna penninglån fill styrelseledamö­
terna, verkställande direktören eller aktuarien i bolaget eUer i något annat
företag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga om penninglån till

1.   den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en styrelseledamot, verkställande direktören eller ak­tuarien,

2.   den som är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedsti­gande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller

3.   juridisk person över vars verksamhet person som näinnts ovan har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelserna i första stycket gäller ej om

1.   gäldenären är företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår, eller

2.   gäldenären driver rörelse och lånet befingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse.

Bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot penninglån skall även tillämpas i fråga om ställande av säkerhet.

 

Prop. 1981/82:180                                                  273

Vid tillämpning av denna paragraf likställs äktenskapsliknande samlev­nad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt.

Paragrafen, som motsvaras av 12 kap. 7 § ABL och 339 § FRL, innehål­ler förbud mot lån till personer i ansvarig ställning i försäkringsbolaget.

Den mera begränsade förbudsregel som återfinns i 339 § FRL har moti­verats med att det inte ansetts överensstämmande med god ordning alt personer med ansvarig ställning i företaget tar upp lån i detta. En sådan kredUgivning skulle lätt kunna medföra intressekonflikter och missbmk.

Något förbud att lämna lån fill släktingar till den förbjudna kretsen finns inte i gällande lag. Jag anser emellertid i likhet med utredaren att ett sådant förbud bör införas och föreslär på denna punkt samma regler som gäller för allmänna aktiebolag. Departementsförslaget har utformats i närmare över­ensstämmelse med aktiebolagslagen än utredarens förslag. Som utredaren har förordat har dock förbudei för lån till aktieägare inte tagits med. Vad det gäller försäkringsbolagens utlåningsverksamhet behöver inle befaras sådan skatteflykt eller urholkning av det bundna egna kapitalet som utgör underlag för aktiebolagslagens låneförbud i denna del. Det föreslagna förbudet tar givetvis inte sikte pä län som lämnats före ikraftträdandet.

För revisorer finns det bestämmelser i 10 kap. En revisor eller en revisorssuppleant får inte stå i låneskuld till bolaget eller något annat bolag inom samma koncern. Ett sådant skuldförhållande utgör alltså ett revisors­jäv.

13 § Bestämmelserna i 12 § första stycket utgör inte något hinder för försäkringsbolag att i enlighet med reglema i grunderna lämna lån mol säkerhet i försäkringsbrev.

Försäkringsinspeklionen kan medge undantag från 12 §, om det finns synnerliga skäl till detta.

Undantagsbestämmelsen i första stycket motsvarar 339 § andra stycket FRL och innebär att försäkringsbolag får lämna s. k. livlån enligt föreskrif­terna i bolagets grunder.

Andra stycket motsvaras av 12 kap. 8 § ABL och reglerar frågan om dispens från låneförbudet.

Det förekommer i stor utsträckning att försäkringsbolag som ett led i den av bolaget förda personalpolitiken lämnar län fill sina anställda eller ställer säkerhet för lån, avsedda för anställdas privata konsumtion. Ett särskilt problem uppkommer emellertid i detta sammanhang med avseende på sådana anställda som med stöd av lagen om slyrelserepresentalion för de anställda utsetts tiU styrelseledamöter i försäkringsbolag. Låneförbudet gäller för dessa anställda styrelserepresentanter. Dispens från låneförbu­det bör kunna ges i den mån långivningen kan anses betingad av personal­politiska skäl och tillkommer styrelseledamoten i hans egenskap av an-18    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  274

ställd. Detta överensstämmer med vad som gäller för personer som i egenskap av anställda är styrelseledamöter i allmänna aktiebolag. Jag vill nämna alt förslag om ändring i låneförbudet för att underlätta anställdas förvärv av aktier i det egna förelaget nyligen har förelagts riksdagen.

Jag har i likhet med utredaren inte bedömt del vara nödvändigt att såsom i nya aktiebolagslagen föreskriva all bolaget skall upprätta förteckning över sådana penninglån och säkerheter som bolaget lämnat på grund av dispens enligt denna paragraf

13 kap. Uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolag

Kapitlet innehåller regler om uttaxering vid förlust och svarar mot bestämmelserna i 197-203 §§ FRL och 13 kap. i utredningsförslaget. Reglerna har samband med det personliga ansvar som enligt 1 kap. 7 § läggs på delägarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag såvitt avser skadeför­säkring.

1 § Om det i ett ömsesidigt försäkringsbolag uppkommer föriust pä så­dan försäkringsrörelse som inte avser personförsäkring eller återförsäk­ring, skaU den del av förlusten, som inte kan täckas genom användning av obeskattade reserver, fritt eget kapital och reservfonden, med tillägg av högst en tiondel uttaxeras på dem som varit delägare i bolaget under någon del av det räkenskapsår under vilket förlusten har uppkommit. Innehåller bolagsordningen bestämmelser om att delägarnas personliga ansvarighet är begränsad till ett visst belopp eller om att uttaxeringen i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller i övrigt på annat sätt än som föreskrivs i denna paragraf, skall uttaxeringen ske enligt dessa bestämmel­ser.

Täcks inte förlusten genom uttaxering pä det sätt som föreskrivs i första stycket, skall den kvarstående förlusten uQämnas genom nedsättning av delägarnas andel i den del av premiereserven som inte avser sjuk- eller livränta enligt 1 kap, 5 § tredje stycket. Därvid skall nedsättning också ske av försäkringsbeloppen liksom av ersättningsbelopp som belöper pä del­ägarna och svarar mot de försäkringsfaU som inträffat under det räken­skapsår då förlusten har uppkommit.

Om det finns garantikapital skall täckande av förlust genom uttaxering endast gälla det belopp varmed förlusten överstiger garanlikapitalet.

Paragrafen motsvarar 197 § FRL och innehåller de grundläggande reg­lerna om uttaxering. I likhet med vad som f. n. gäller kan uttaxering förekomma endast vid förlust på annan försäkring än personförsäkring eller mottagen äterförsäkring, dvs. endast vid förlust på skadeförsäkring. Som en följd av vad som föreslagits i 1 kap. 5 § sker dock i sak en ändring sävitt gäUer de s. k. skadelivräntorna. Dessa tillhör enligt gällande lag livförsäkringsrörelsen men skall enligt nämnda paragraf i fortsättningen tillhöra "moderförsäkring". En förlust på skadelivränlerörelsen kan såle-

 

Prop. 1981/82:180                                                  275

des hänföras till "moderförsäkringen", om denna är en skadeförsäkring och inte en personförsäkring.

Den personliga ansvarigheten kan vara obegränsad eller begränsad till visst belopp (se 1 kap. 7 §). Bestämmelsen om den personliga ansvarighe­ten skall tas in i bolagsordningen (se 2 kap. 5 §). Bestämmelser om uttaxe­ring som avviker från reglerna i första stycket skall också tas in i bolags­ordningen.

Av tredje stycket framgår att om det finns garanti kapital i rörelsen skall vid uttaxeringen förlusten minskas med det kvarstående garanlikapitalet. Regeln är tvingande och är att anse som en konsekvens av den rättsliga ställning som lagen tiUdelar garanten i förhållande till bolagels övriga borgenärer.

2 § Styrelsen skall verkställa uttaxering genast efter det att bolagsstäm­
man fastställt balansräkningen för räkenskapsåret. Inbetalning av de be­
lopp som uttaxerats kan fördelas på högst sex terminer. Sista inbetalningen
skall vara gjord inom tre är från styrelsens beslut om verkställighet.

Delägarna skall minst en månad före varje inbetalningsdag få ett skrift­ligt meddelande om beslutet enligt första stycket, om inte något annat är bestämt i bolagsordningen.

3 § Uttaxering skall ske i förhållande lill varje delägares premier som
avser annan direkt försäkring än personförsäkring och belöper på det
räkenskapsår under vilket förlusten har uppkommit.

Vid nedsättning av delägarnas andel i premiereserven och av ersätt­ningsbelopp som belöper på delägarna skall alla andelar och ersättningsbe­lopp sättas ned i förhållande fill varje delägares premier enligt första stycket.

Har nägon redan erhållit störte ersättning än som tillkommer honom sedan ersättningsbeloppen satts ned, är han skyldig att betala tillbaka det överskjutande beloppet till bolaget.

I bolagsordningen kan meddelas bestämmelser som avviker från första-tredje styckena.

4   § Betalar en delägare inte i rätt tid det belopp som uttaxerats på honom skall beloppet genast utsökas. Har delägaren vid utmätningsförrättningen befunnUs sakna utmätningsbara tillgångar lill full betalning av utmätnings­fordran eller om hans egendom är avträdd till konkurs skall vad som ej betalats täckas genom uttag hos övriga delägare så långt deras ansvarighet räcker. Härvid skall de bestämmelser som gäller för den första uttaxering­en iakttas.

5   § Om ett ömsesidigt försäkringsbolag försätts i konkurs, får delägarnas personliga ansvarighet för bolagets förpliktelser göras gällande endast i den mån bolagets tillgångar inte förslår till att betala bolagets skulder och endast i den ordning som föreskrivs i 6 och 7 §§ detta kapitel.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämmer i sak med 198-201 §§ FRL.

 

Prop. 1981/82:180                                                  276

6 § Om del enligt förslag tUl slututdelning i konkurs uppstår brist för
borgenärerna, skall konkursförvaltaren upprätta ett förslag till uttaxering
av brislen på delägarna så långt deras ansvarighet räcker. För en sådan
uttaxering skall bestämmelserna i 1 och 3 §§ iakttas. Uttaxeringen skall
dock avse dem, som var delägare i bolaget då konkursansökningen ingavs,
eller som varit delägare i bolaget under någon del av del år som föregått
ingivandet av konkursansökningen.

Underrättelse om alt förslaget har upprättats skall las upp i den kungö­relse som utfärdas om uidelningsförslaget. En skriftlig underrättelse skall skickas till varje delägare vars postadress är känd för bolaget.

Vad konkurslagen (1921:225) innehåller om tiUhandahållande av uldel-ningsförslag samt om ordningen för klander av sådana förslag skall även tillämpas i fråga om förslag till uttaxering. Sädana förslag kan klandras av delägare.

Paragrafen svarar mot 202 § FRL, Vissa justeringar har gjorts av de gäUande reglerna i fråga om sättet att meddela delägarna om utdelnings­förslag som upprättats i konkurs men i övrigt har endast redaktionella ändringar vidtagits.

7 § Sedan förslaget fill uttaxering vunnU laga kraft eller prövats av un­
derrätt i konkursärendet, skall konkursförvaltaren genast kräva in de ut­
taxerade beloppen. Sker inte betalning i rätt tid skall konkursförvaltaren
genast begära utsökning av beloppet. Förslaget till uttaxering gäller därvid
såsom lagakraftägande dom. Har delägaren vid utmälningsförrätlningen
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar till full betalning av utmätnings­
fordran eller är hans egendom avträdd till konkurs, gäller vad som före­
skrivs i 4 § detta kapitel.

Om förslaget till uttaxering inte har godkänts av alla borgenärer och delägare, fär utdelning inte ske före klandertidens utgång. Har förslaget klandrats, får inte belopp som klandret avser delas ut annat än mot borgen, förrän klandret avgjorts genom laga kraftägande dom.

Paragrafen överensstämmer i sak med 203 § FRL.

14 kap. Likvidation och upplösning

KapUlet innehåller bestämmelser om likvidation, konkurs och särskild administrafion av försäkringsbolag. Förebild för de nu gällande bestäm­melserna har varit 1944 års aktiebolagslag. Bestämmelserna har omarbe­tats så att de väsentligen överensstämmer med den nya aktiebolagslagen. I förhällande till utredarens förslag har jämkningar gjorts pä några punkter.

Kapitlet anger på vad sätt och vid vilka tidpunkter ett försäkringsbolag kan upplösas. Likvidation har under senare år endast förekommit i sam­band med överlåtande av försäkringsbestånd, se 15 kap. Ett försäkringsbo­lag har överlåtit sitt försäkringsbestånd till ett annat försäkringsbolag och därefter har del överlåtande bolaget trätt i likvidation och upplösts. Be­stämmelserna om likvidation är i huvudsak desamma för försäkringsaktie-

 

Prop. 1981/82:180                                                 277

bolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Under likvidationen avvecklas bolagets verksamhet, dess skulder betalas och de behållna tillgångarna utskiftas bland aktieägarna resp. delägarna. Likvidationen innebär inte i och för sig upplösning av bolaget. Detta visar sig bl.a. däri att Ukvida­tionen i vissa faU kan avbrytas så att någon upplösning av bolaget inte kommer till stånd, se 18 §. Även under likvidationen är bolaget ett bestå­ende rättssubjekt, där visserligen styrelsen ersatts av likvidatorerna men bolagsstämman och revisorerna fortfarande fungerar. Bolagsorganens rät­tigheter och skyldigheter är i stora delar desamma som förut, fastän deras uppgifter naturligtvis förändras och begränsas genom all syftet med likvi­dationen är att avveckla bolagets verksamhet och göra det färdigt för upplösning. Därför kan det under likvidationen inte ske vinstutdelning, ökning eller nedsättning av aktiekapitalet och som regel inte heller ändring av bolagsordningen. Inle heller fär nya försäkringar meddelas. Bolagets upplösning bildar slutpunkten i likvidationsförfarandet och sammanfaller med alt slutredovisningen framläggs av likvidatorerna.

I förslaget saknas motsvarighet till aktiebolagslagens regler om likvida­tion när en akfieägare genom missbruk av sitt inflytande i bolaget medver­kat till överträdelse av aktiebolagslagen och bolagsordningen. En sådan bestämmelse har inte ansetts nödvändig på grund av försäkringsinspek­fionens tillsyn över försäkringsbolagen. Bestämmelsen i 13 kap. 18 § ABL om registreringsmyndighetens befogenhet att från registret avföra bolag som kan antas ha upphört med sin verksamhet har inle heller efterbildats.

Bestämmelserna om särskild administration överensstämmer med gäl­lande lag och gäller livförsäkringsrörelsen. Dessa bestämmelser har inte behövt tillämpas under den tid som 1917 och 1948 års lagstiftning har gällt.

I enlighet med hänvisningen i 1 kap. 5 § tredje stycket skall reglerna om särskild administration även tillämpas på skadelivräntor, oavsett om ska­delivränlerörelsen bedrivs av livförsäkringsbolag eller skadeförsäkrings­bolag.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag om något annat inle har angivits i den ifråga­varande paragrafen.

Frivillig likvidation

1 § Bolagsstämman kan besluta att försäkringsbolaget skall träda i likvi­dation.

I bolagsordningen kan föreskrivas kvalificerad majoritet för beslut om likvidation i andra fall än när det föreligger grund för tvångslikvidation enligt 2 eller 3 §. När en sådan grund föreligger, har beslutet omedelbar verkan. I övriga fall kan bolagsstämman besluta alt likvidationen skall inträda en viss senare dag.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 § ABL samt 134 och 232 §§ FRL. Liksom enligt gällande lag skall det normalt ankomma på bolagssläm-

 

Prop. 1981/82:180                                                  278

man alt falla beslut om likvidation. Detta gäller både när bolaget utan att vara skyldigt lill det önskar träda i likvidation (frivillig likvidation) och när bolaget av anledning som anges i lagen eller bolagsordningen tvångsvis kan försättas i likvidation (Ivångslikvidation). När anledning till tvångslikvida­tion föreligger, men bolagsstämman inle beslutar om likvidafion, skall enligt 2 och 3 §§ rätlen besluta om Ukvidafion.

Både gällande lag och förslaget innehåller en ovillkorlig regel om alt bolagsstämmans beslut om likvidation skall kunna fattas med endast enkel majoritet, om det föreligger grund för ivångslikvidation.

Enligt gällande lag krävs del en kvalificerad majoritet i övriga fall. Förslaget och nya aktiebolagslagen innebär att det är tillräckligt med enkel majoritet i dessa fall men att kvalificerad majoritet kan föreskrivas i bo­lagsordningen (jämför prop. 1975:103 s. 500), En sädan föreskrift fär emel­lertid enligt det nyss sagda inte omfatta beslut som las när del föreligger grund för tvångslikvidafion.

När det inte föreligger gmnd för ivångslikvidation kan stämman besluta att bolaget skall träda i likvidafion viss senare dag. Någon bestämmelse om den tid efter beslutet då likvidation som beslutals senast skall inträda har i motsats till gällande lag inte tagits upp i förslaget. Det ligger emellertid i sakens natur att något längre uppskov inte bör förekomma. Ulan särskilda skäl bör ett uppskov inte utsträckas längre än fram till nästa räkenskapsår.

Om särskild administrafion vid livförsäkring, se 25-28 §§ delta kapitel.

Beträffande sakförsäkring som meddelats för all framfid eller för längre tid än tio är, se 24 § delta kapitel. Ang. förbud mot meddelande av nya försäkringar, se 23 § detta kapitel.

Tvångslikvidation

2 § Det åligger styrelsen i ett försäkringsaktiebolag att ofördröjligen upp­rätta en särskild balansräkning så snart del finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger en tredjedel av del registrerade aktiekapitalet. Visar balansräkningen alt så är fallet, skall styrelsen snarast möjligt till bolagsstämman hänskjuta frågan om bolaget skall träda i likvidation. God­känns inte på den ordinarie bolagsstämman under det nästföljande räken­skapsåret en balansräkning avseende ställningen vid tiden för stämman som utvisar att det egna kapitalet uppgår till hälften av del registrerade aktiekapitalet, skall styrelsen, om inte bolagsstämman beslutar att bolaget skall träda i likvidafion, hos rätten ansöka att bolaget försätts i likvidation. En sådan ansökan kan även göras av en styrelseledamot, verkställande direktören, en revisor eller av en aktieägare. Anmälan till rätten om samma förhållanden kan göras av försäkringsinspekfionen.

Om en ansökan eller en anmälan enligt första stycket görs, förordnar rätten att bolaget skall träda i likvidation, om det inte under ärendets handläggning i tingsrätten styrks att en balansräkning, som utvisar att bolagets eget kapital uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet, har bhvit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämman.

Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek skall inom linjen en post tilläggas som utvisar den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för de

 

Prop. 1981/82:180                     -                           279

förväntade försäljningskostnaderna. Sådana värdehandlingar som avses i 11 kap. 7 § andra stycket skall dock värderas enligt de särskilda bestäm­melserna i nämnda paragraf. Beträffande sädana anläggningstillgångar, som undergår en fortlöpande värdeminskning, gäller alt de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och nedskriv­ningar, om ett högre värde erhålls genom detta.

Om inte styrelseledamöterna fullgör vad som åligger dem enligt första stycket, svarar de och andra som med vetskap om detta handlar på bola­gels vägnar solidariskt för bolagels uppkommande förpliktelser. Ell sådant ansvar inträder även för de akfieägare som, när likvidationsplikt föreligger enligt första stycket tredje meningen, med vetskap om delta deltar i beslut att fortsätta bolagets verksamhet. Denna ansvarighet gäller dock inte för förpliktelser som uppkommer sedan likvidationsfrågan hänskjutits till rät­tens prövning eller sedan en balansräkning, som ulvisar all bolagets eget kapital uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet, har blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämman.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 13 kap. 2§ ABL och motsvaras av 134 § första stycket, 136 § första stycket, 139 och 141 §§ FRL, gäller endast försäkringsaktiebolag. En ändring i förhållande till gällande lag är alt likvidationsskyldighel skall kunna undgås om vid den ordinarie bolagsstämman under nästföljande räkenskapsår det egna kapita­let uppgår till halva akfiekapitalet i stället för sora nu är fallet hela aktieka­pitalet.

Den nu gällande utgångspunkten för tvångslikvidationsreglerna, att ak­tiekapitalet fill 2/3 gått förioral, bibehålls i förslaget (första stycket). 1 detta utsågs inle som i gällande lag alt en mindre förlust kan i bolagsordningen anges såsom gmnd för tvångslikvidation. Alt en sädan bestämmelse är giltig följer av 3§ första stycket 1 som visar att bolagsordningen kan innehålla föreskrifter om likvidationsskyldighet i andra fall än som före­skrivs i lagen.

En ansökan om ivängslikvidation kan, utom av styrelsen, göras av en styrelseledamot, verkställande direktören, en revisor eller en aktieägare. Vidare kan anmälan om förhållandena göras av försäkringsinspektionen. Detta överensstämmer med gällande lag frånsett alt även en revisor getts möjlighet att ansöka om ivångslikvidation. Denna ändring överensstäm­mer med nya aktiebolagslagen och skall ses mot bakgrund av att det är angeläget att skyddet för det bundna kapitalel blir effektivt. För de all­männa aktiebolagens del har erfarenheten visat att styrelsen inte sällan underlåtU att ansöka om tvångslikvidafion och det har därför ansetts befogat alt initiativrätt ges ät revisorn som är väl insatt i bolagets ekono­miska situation.

Beräkningen av bristen skall enligt tredje stycket ske på grundval av en balansräkning som upprättas enligt vanliga regler. Bestämmelserna i 11 kap. 7 § andra stycket om särskilda värderingsregler för pantsatta värde­handlingar gäller även vid upprättandet av en likvidafionsbalansräkning. I

 

Prop. 1981/82:180                                                  280

övrigt föreskrivs som framgår av stycket vissa modifikationer. Dessa avser att förhindra att ett bolag tvingas i likvidation i de fall då del har dolda reserver av sådan storlek att del i verkligheten inle föreligger ekonomisk grund för Ivångslikvidation.

I fiärde stycket har tagUs in bestämmelser om personligt ansvar för styrelseledamöter m. fl. Dessa är i huvudsak oförändrade i jämförelse med gällande lag och överensstämmer med nya aktiebolagslagen.

3 § Rätten skall förordna att försäkringsbolaget skall träda i likvidation om

1. likvidationsskyldighet föreligger enligt bolagsordningen,

2.    bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits,

3.    en koncession som har beviljats för en bestämd tid har gått lill ända ulan att någon ny koncession har beviljats,

4.    regeringen har förklarat koncessionen förverkad,

5.    bolaget är försatt i konkurs som avslutats med överskott och bolags­stämman inte inom föreskriven lid har fatlat beslut om likvidation enligt 19 § eller

6.    bolaget saknar lill försäkringsregistret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör, om en sådan skall finnas enligt denna lag.

Beträffande försäkringsaktiebolag skall rätten även förordna om likvida­tion om förhållandel meUan antalet bundna och antalet fria aktier strider mot förbehåll enligt 18 kap. 1 § och bolaget inte har följt försäkringsinspek­tionens föreläggande enligt 18 kap, 5 eller 6§,

Beslut om likvidation meddelas dock ej. om det styrks att likvidations­grunden upphört under ärendets handläggning i tingsrätten. Frågor om likvidation enligt första stycket eller andra stycket prövas på anmälan av försäkringsinspektionen eller pä ansökan av styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare respektive delägare eller röstbe­rättigad som inte är delägare. 1 de fall som avses i första stycket 5 eller 6 prövas frågan på ansökan även av en borgenär eller nägon annan vars rätt kan vara beroende av att del finns någon som kan företräda bolaget.

Paragrafen, som motsvaras av 13 kap. 4§ ABL och 135 § första stycket, 137 § första, andra och Qärde styckena, 233 § första stycket och 234 § första, andra och Qärde styckena FRL, upptar övriga likvidalionsgrunder enligt denna lag. Andra stycket gäller endast försäkringsaktiebolag. Övriga stycken gäller både försäkringsakfiebolag och ömsesidiga försäkringsbo­lag.

Enligt/örs/o stycket 2—4 skall bolaget gå i likvidation om bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits, eller för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att en ny koncession beviljats eller om regeringen förklarat koncessionen förverkad. Om överlåtelse av bolagets hela försäk­ringsbestånd, se 15 kap. Om tidsbegränsad koncession, se 2 kap, 3§, Om koncessions förverkande, se 19 kap.

Enligt första stycket 5 skall bolaget träda i likvidation om bolaget är i konkurs och denna avslutas med överskoll. Ytterligare bestämmelser om detta finns i 19 § andra stycket som förutsätter att bolagsstämman i ett

 

Prop. 1981/82:180                                                               281

sådant fall beslutar om frivillig likvidation. Underlåter emellertid bolags­stämman att fatta ett sådant beslut inom en månad från det konkursen avslutades, blir bestämmelserna i denna paragraf tillämpliga.

Att behörig verkställande direktör inte är anmäld lill registret är anled­ning till tvångslikvidation enligt första stycket 6 endast om en verkstäl­lande direktör skall finnas.

Enligt 8 kap. 5§ kan regeringen eller försäkringsinspektionen medge undantag för ömsesidiga bolag från bestämmelsen att det skall finnas en verkställande direktör.

Även om likvidationsgmnd enligt första eller andra stycket föreligger när ärendet anhängiggörs hos rätten kan bolaget enligt tredje stycket undgå tvångslikvidation om det kan styrkas att likvidationsgrunden upphört un­der ärendets handläggning i tingsrätten.

Liksom enligt 2 § andra stycket prövar rätten enligt tredje stycket före­varande paragraf inle frågan om tvångslikvidafion ex officio ulan endast pä anmälan av försäkringsinspektionen eller pä ansökan av en behörig sökan­de.

Förfarandet hos rätten

4 § Görs ansökan eller anmälan som avses i 2 eller 3 § skall rätten genast
kalla bolaget, försäkringsinspektionen, de aktieägare eller de delägare
samt de borgenärer som vUl yttra sig i ärendet alt inställa sig för rätten på
en bestämd dag, då frågan om skyldighet för bolaget att tråda i likvidation
skall prövas. Kallelsen skall delges bolaget, om del kan ske på något annat
sätt än enligt 15-17§§ delgivningslagen (1970:428). Kallelsen skall kun­
göras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar minst två och
högst fyra månader före inställelsedagen.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 13 kap, 5§ ABL och mot­svaras av 137§ tredje stycket och 234 § tredje stycket FRL. Bestämmelser­na i denna paragraf och i 5 § gäller domstolsförfarandet i ärenden rörande tvångslikvidation enligt 2 eller 3§. I övrigt är lagen (1946:807) om hand­läggning av domstolsärenden tillämplig på sädana ärenden. Om handlägg­ningen se vidare prop. 1975:103 s. 505 och 506.

Bestämmelserna i gällande lag om syssloman i likvidalionsärende har i överensstämmelse med nya aktiebolagslagen inte tagils med i förslaget.

5 § Har sökanden haft kostnader för delgivning eller kungörelse samt för
expeditioner i ärendet enligt 2 eller 3 §, skall dessa betalas av försäkrings­
bolagets medel, om bolaget förpliktas träda i likvidation eller om rätten i
annat fall finner det skäligt. När anmälan gjorts av försäkringsinspek­
tionen, skall dessa kostnader betalas av bolaget eller, om bolaget saknar
tillgångar, av statsverket.

Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 6§ ABL samt med 138 och 235 §§ FRL.

 

Prop. 1981/82:180                                                  282

Genomförandet av likvidationen

6 § Bolagsstämman eller den domstol, som fattar beslut att bolaget skall träda i likvidation, skaU samtidigt utse en eller fiera Ukvidatorer. I bolags­ordningen kan föreskrivas alt dessutom en eller flera Ukvidatorer skall tillsättas på något annat sätt. Likvidatorerna träder i styrelsens och verk­ställande direktörens ställe och har i uppgift alt genomföra likvidafionen med den inskränkning som följer av bestämmelserna om särskild admini­stration enligt 25-28 §§ delta kapitel.

Saknar ett försäkringsbolag, som trätt i likvidation, till registret anmälda behöriga Ukvidatorer, skall rätten förordna en eller flera Ukvidatorer efter anmälan av försäkringsinspektionen eller på ansökan av aktieägare, del­ägare eller röstberättigad som inle år delägare eller borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av alt det finns någon som kan företräda bolaget.

Likvidatorerna skall genast anmäla likvidationsbeslutel för registrering.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 13 kap. 7§ första, andra och tredje styckena ABL och motsvaras av 140, 143, 144, 236, 238 och 239 §§ FRL. Förslaget skiljer sig så till vida från gällande rätt som domsto­len och inte bolagsstämman skall utse Ukvidatorer i ivångslikvidationsfal-len.

Försäkringsinspektionen har möjlighet att utse en likvidator att tillsam­mans med de övriga likvidatorerna genomföra likvidationen, se 7§.

Likvidatorernas uppdrag begränsas till följd av bestämmelserna om sär­skild administration enligt 25-28 §§ detta kapitel (första stycket sista me­ningen). Vid likvidafion av försäkringsbolag som meddelar livförsäkring för vilken det finns grunder (jämför 2 kap. 6§), skall sålunda en särskild administration träda in. Alla bolagets rättigheter och skyldigheter på gmnd av livförsäkringsavtalen övergår på administrationsboel, som skall förval­tas av försäkringsinspektionen. Administrationsboet är helt undandraget frän förvaltning av Ukvidatorer. I bolag som inte bara meddelar Uvförsäk­ringar och därmed jämställda försäkringar blir del fråga om en dubbel förvaltning, både likvidatorernas och administrationsboels.

Vid anmälan för registrering skall det även lämnas uppgifter för registre­ring av likvidatorerna och om hur firman tecknas, jämför 8 § första stycket och 8 kap. 17 §.

7 § Försäkringsinspektionen skaU om det behövs förordna en likvidator att tillsammans med de övriga likvidatorerna genomföra likvidationen. Förordas en likvidator av inspekfionen, skall bolagets firma tecknas av denne i förening med annan som äger teckna firman.

Bestämmelserna i denna lag om Ukvidator skall tillämpas på den likvida­tor som har utsetts av försäkringsinspektionen. Sådan likvidator får endast entledigas av inspektionen. Ersättare får inte förordnas av rätten.

En Ukvidator som har förordnats av försäkringsinspektionen har rätt fill arvode av bolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

 

Prop. 1981/82:180                                                               283

Paragrafen överensstämmer i sak med 290 § I mom. FRL.

Liksom enligt gällande lag skall försäkringsinspeklionen förordna egen likvidator endast om del behövs. Vid prövningen bör del särskilt beaktas om det i likvidationen finns något allmänt intresse att bevaka eller om del i övrigt föreligger anledning att ingripa med hänsyn till försäkringsinspek­tionens tillsynsskyldighet.

Samma behörighetsvillkor gäller i tillämpliga delar för den av försäk­ringsinspekfionen utsedda likvidatorn som för övriga Ukvidatorer, dvs. bestämmelserna i denna lag om styrelsen och styrelseledamöter skall till-lämpas pä Ukvidatorer, se 8§. Bestämmelsen i 290 § 2 mom, andra stycket gällande lag om likvidationsrevisor har slopats. Försäkringsinspektionen har enligt 10 kap, 2§ möjlighel att utse egen revisor i försäkringsbolag. Denna möjlighet upphör inte genom att bolaget gär i likvidation. En tidi­gare förordnad revisor kan alltså fortsätta sitt uppdrag under likvidationen och inspektionen kan också utse revisor efter det likvidationsförfarande påbörjats, se närmare 8§, Bestämmelsen om särskild av inspektionen utsedd likvidationsrevisor behövs alltså inte,

8 § Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseledamöter skall tillämpas på Ukvidatorer, i den mån något annat inle följer av detta kapitel. Ett uppdrag att vara revisor upphör inle genom att bolaget träder i likvidation. Bestämmelserna i 10 kap. skall tillämpas under likvidationen. Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande huruvida enligt reviso­rernas mening likvidationen onödigt fördröjs.

Paragrafen överenstämmer med 13 kap. 7§ Qärde och femte styckena ABL och motsvaras av 142, 145, 150, 153, 237, 240, 245 och 248 §§ FRL.

Enligt/ör,y/a stycket likställs likvidatorerna med styrelseledamöter, om något annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel. Att likvidatorer­nas uppgifter är andra än styrelsens framgår av 12 §. Av bestämmelserna i detta stycke jämförda med 8 kap. följer bl.a. att likvidatorerna är under­kastade behörighetsvillkoren enligt 8 kap. 4§ och jävsreglerna i 8 kap. 12 § saml att de kan entledigas och avgå enligt samma regler som för styrelsele­damöter. Det senare gäller emellertid inte den av försäkringsinspektionen utsedda likvidatorn. Är likvidatorerna flera, blir 8 kap. 10 § om sammanträ­den m. m. tillämplig. Vidare har likvidatorerna rätt att gemensamt företrä­da bolaget och förordna firmatecknare m. m., 8 kap. 13 §. Om försäkrings­inspektionen förordnat egen likvidator skall denne alltid teckna bolagels firma i förening med övriga firmatecknare. Likvidatorernas ansvar regleras enligt 12 kap. 10§ samt 16 kap. 1 och 4§§. Reglerna om talan för bolaget mot styrelseledamöter gäller även beträffande talan mot likvidatorerna. Delta betyder vissa ändringar av gällande regler.

Om en suppleant utses, gäller för honom i tillämpliga delar samma regler som för likvidator, jämför 8 kap. 1 § sjätte stycket.

Enligt andra stycket skall det förhållande att bolaget träder i likvidation inle beröra uppdraget att vara revisor.

 

Prop. 1981/82:180                                                               284

Enligt gällande lag upphör revisorernas uppdrag när bolaget gär i likvida­fion, men i deras ställe inträder av bolagsstämman utsedda likvidations­revisorer. För dessa gäller i stort sett samma regler som för revisorerna. Förslaget utgår liksom nya aktiebolagslagen emellertid från att del är lämpligast att revisorerna fortsätter sin verksamhet under likvidationen (jämför prop, 1975: 103 s, 507 och 508),

Revisorernas kontroU över likvidatorernas förvaltning är densamma som deras kontroll över styrelsens förvaltning.

För revisorerna, deras tillsättande och entledigande, mandattid och verksamhet skall 10 kap. gälla. De kvalifikationskrav som enligt 10 kap. 3 och 4 §§ gällde före likvidationen bör tillämpas även under denna. Särskil­da uppgifter under Ukvidationen tillkommer revisorerna genom alt de skall granska styrelsens och verkställande direktörens redovisning enligt 10 § och likvidatorernas slutredovisning, 15§, samt i förekommande fall avge yttrande om likvidationens upphörande vid beslut om återupptagande av bolagets verksamhet, 18§.

9 § I fråga om bolagsstämma under likvidation skall bestämmelserna i
denna lag om bolagsstämma tillämpas, i den mån något annat inle följer av
delta kapitel.

Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 8 § ABL och motsvaras av 147 och 242 §§ FRL.

Bolagsstämman skall under likvidationen fungera enligt samma regler som tidigare. Det betyder bl.a. att den ordinarie bolagsstämman skall hållas inom den i 9 kap. 5 § angivna tiden med iakttagande även av närmare tidsangivelse, om sådan finns i bolagsordningen. Oni bolagsstämmans befogenheter under ett försäkringsbolags Ukvidalion gäller i tillämpliga delar vad som sägs i specialmotiveringen till 13 kap. 8§ ABL (prop. 1975:103 s. 508).

Att likvidafionen inte hindrar beslut om överiåtande av försäkringsbe­stånd anges i 15 kap. 1 § första stycket. Vad gäller bolagsstämmans befatt­ning med frågan om ansvarsfrihet åt likvidatorerna finns bestämmelser i 13§.

10 § När försäkringsbolaget trätt i likvidation skall styrelsen och verk­
ställande direktören genast avge en redovisning för sin förvaltning av
bolagets angelägenheter under den tid, för vilken redovisningshandlingar
inte förut lagts fram på bolagsstämma. Redovisningen skall läggas fram på
bolagsstämma så snart del kan ske. Bestämmelserna om årsredovisning
och revisionsberättelse skall tillämpas.

Om tiden även omfattar det föregående räkenskapsåret, skall en särskild redovisning, i moderbolag omfatiande även koncernredovisning, avges för detta är.

Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 9§ ABL och motsvaras av 146 och 241 §§ FRL.

 

Prop. 1981/82:180                                                 285

11 § Likvidatorerna skall genast söka kaUelse på bolagels okända borge­
närer.

Paragrafen överensstämmer med 13 kap. 10 § ABL och motsvaras av 148 § första stycket och 243 § första stycket FRL.

Likvidatorerna skall gå igenom bolagets ställning och inhämta uppgifter om dess fillgångar och skulder. För att man skall få full säkerhet om skulderna skall likvidatorerna hos rätten söka kallelse på okända borgenä­rer. Kallelsen på okända borgenärer är enligt 6§ lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer preklusiv, dvs. en okänd borgenär förlorar sin rätt att göra fordran gällande efter utgången av kallelseliden. Denna är sex månader.

12 § Likvidatorerna skall så snart det kan ske genom försäljning på
offentlig auktion eller på något annat lämpligt sätt förvandla bolagets
egendom till pengar, i den män del behövs för Ukvidafionen, saml betala
bolagets skulder. Bolagets rörelse får fortsättas, om del behövs för en
ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få ett skäligt
rådmm för att skaffa sig nya anställningar.

Har försäkringsinspektionen förordnat en likvidator och vägrar denne utan skäl samtycke till avyttring under hand av bolagets egendom, får inspektionen på ansökan av övriga Ukvidatorer tillåta försäljningen. Om likvidatorerna önskar överlåta värdepapper som är noterade på fondbörs liU gällande börspris behövs inte nägot samtycke.

Paragrafens första stycke överensstämmer i sak med 13 kap. 11 § ABL. Paragrafen motsvaras av 149 § första-tredje styckena och 244 § andra och tredje styckena FRL. Den överensstämmer med utredarens förslag utom så till vida att den erinran detta innehåller rörande bestämmelserna om särskild administration i 25 —28§§ inte tagils med.

Likvidatorerna skall enligt/öri/fl stycket förevarande paragraf förvandla bolagets egendom till pengar, i den m.ån det fordras för likvidationen. Av 6§ första stycket framgår alt regeln dock inte gäller i fråga om sädan egendom som blir föremål för särskild administration enligt 25-28 §§ och som därför inte omfattas av likvidatorernas förvaltning.

Nya försäkringar får inte meddelas sedan bolaget trätt i likvidation, se 23 § delta kapitel. Under likvidationen kommer rörelsen endast att avse redan tecknade försäkringar. En möjlighet som likvidatorerna i första hand bör pröva är att söka genomföra en överlåtelse av försäkringsbeståndet till ett annat försäkringsbolag, se 15 kap.

13 § Likvidatorerna skall för varje räkenskapsår avge en årsredovisning,
som skall läggas fram på den ordinarie bolagsstämman för godkännande. I
fråga om stämman och redovisningen skall 9 kap. 5 § andra stycket I och 2
samt 11 kap. 11 § tredje-sjunde styckena, 12 och 13 §§ inte tillämpas.

I balansräkningen tas det egna kapitalet upp i en post. I försäkringsaktie­bolag tas aktiekapitalet upp inom linjen, i förekommande faU fördelat på olika aktieslag.

 

Prop. 1981/82:180                                                  286

De tillgångar som skall tas om hand av försäkringsinspektionen enligt 25-28§§ detta kapitel skall redovisas med det värde som försäkringsin­speklionen bestämmer. Övriga tillgångar får inte tas upp lill ett högre värde än de beräknas inbringa efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en tillgång kan beräknas inbringa ell väsentligt högre belopp än det i balans­räkningen upptagna värdet eller om för en skuld och en likvidationskost­nad kan beräknas åtgå ett belopp som väsentligt avviker från den redovi­sade skulden, skall vid tillgångs- eller skuldposten det beräknade beloppet anges inom linjen.

Paragrafen överensstämmer väsentUgen med 13 kap. 12 § ABL och motsvaras av 148, 152, 243, 247, 249 §§ FRL.

Enligt 8 § första stycket gäller för likvidatorerna samma regler som för styrelsen, i den mån något annat inte följer av detta kapitel.

Enligtförsta stycket förevarande paragraf skaU likvidatorerna lägga fram årsredovisningen vid ordinarie bolagsstämma för godkännande. Resultat­räkningen och balansräkningen skall däremot inte fastställas enligt 9 kap. 5 § andra stycket 1 och beslut om dispositionen av bolagels vinst eller förlust skall inle fattas enligt samma stycke 2.

Däremot skall frågan om ansvarsfrihet åt likvidatorerna las upp till behandling och avgöras på den ordinarie bolagsstämman, där årsredovis­ningen lagts fram. Att ansvarsfrihet kan beviljas likvidator på detta sätt är en nyhet i förhällande tiU gällande lag som i princip utgår från att ansvars­frihet beviljas först när likvidationen är slutförd. Denna ändring är föran­ledd av motsvarande ändring i nya aktiebolagslagen.

Årsredovisningens form under likvidationen skall vara densamma som före denna. Sålunda skall bl.a. resultaträkning ingå i redovisningen vilket inte krävs i gällande lag. Genom denna ändring som också överensstäm­mer med nya aktiebolagslagen uppnås en kontinuitet med bolagets redovis­ning före likvidationen. Den balansräkning som ingår i styrelsens slutredo­visning enligt 10 § ger ingångsvärden för redovisningen under likvida­tionen, varigenom aktieägarna resp. delägarna eller de röstberättigade får en möjlighet att överblicka alla förändringar i det egna kapitalet intill likvidationens avslutande.

Av denna anledning har gällande lags bestämmelser (148 § första stycket och 243 § första stycket) om skyldighet för likvidatorerna alt upprätta en särskild ingående balansräkning inte tagits med.

Från huvudregeln att årsredovisningen skall upprättas enligt samma regler som före likvidationen görs dock i första stycket undantag för några av föreskrifterna rörande innehållet i förvaltningsberättelsen. Det krävs inte uppgifter enligt 11 kap. 11 § tredje-sjunde styckena om bl. a, medeltalet av under räkenskapsåret anställda eller om vissa löner och ersättningar. Förslag enligt sjätte stycket nämnda paragraf till disposifion beträffande vinst eller förlust skall inte lämnas. Inte heller blir de i 11 kap, givna reglerna rörande koncernförhåUanden tillämpliga.

 

Prop. 1981/82:180                                                  287

Av 8§ andra stycket framgår att reglerna om revision skaU tillämpas även under likvidationen. I 19 kap. 7§ finns bestämmelser om att likvida­torerna är skyldiga att till försäkringsinspektionen sända in årsredovisning­ar och revisionsberättelser.

I tredje stycket första meningen har tagits in en bestämmelse enligt vilken likvidatorerna skall redovisa sädana tillgångar som skall omhänder­has av försäkringsinspektionen enligt bestämmelserna om särskild admini­stration (se 25 § detta kapitel) med det värde som inspektionen bestämmer. Detta överensstämmer med gällande lag. I den balansräkning som likvida­torerna upprättar skall alltså även ingå sådana handlingar som försäkrings­tagarna har panträtt i och som försäkringsinspektionen har hand om för alt utöva den särskilda administrationen. Enligt 25 § tredje stycket åligger det inspektionen att låta värdera handlingarna. För att undvika ett dubbelför­farande genom att inspektionen och likvidatorerna oberoende av varandra värderar dessa handlingar föreskrivs att det sålunda åsatta värdet skall anvärdas också vid årsredovisningen.

14 § När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda inställelsedagen är förbi och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta bolagels behållna fillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inle förfalUl lill betalning eller av någon annan orsak inle kan betalas, skall så mycket av bolagets medel behållas som kan behövas för denna betalning.

I ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vid skifte av bolagets behållna fillgångar de som var delägare i bolaget vid liden för likvidationsbeslutel få del i tillgångarna i förhållande lill det sammanlagda beloppet av varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordning­en innehåUer bestämmelser om andra fördelningsgrunder skall dessa gälla.

De aktieägare och delägare som vill klandra skiftet skall väcka talan mot bolaget senast tre månader efter del slutredovisning lades fram på bolags­stämman.

Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att lyfta vad han erhållit vid skiftet inom fem är efter del slutredovisning lades fram på bolagsstämman, har han förlorat sin rätt fill detta. Är medlen i förhällande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 13 kap. 13 § ABL och 155 § första stycket, 156 § tredje och Qärde styckena, 250 § första stycket och 251 § FRL. Andra stycket gäller endast ömsesidiga försäkringsbolag. Övri­ga stycken gäller för bäde försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäk­ringsbolag.

Paragrafen gäller inte i den mån särskild administration skall inträda, se 25 §.

Av de allmänna reglerna i 3 kap. 1 § följer att aktieägarna i ett försäkringsakfiebolag har rätt att av tillgångarna få vad som belöper på hans aktier i den mån något annat inte följer av bolagsordningen. När del

 

Prop. 1981/82:180                                                  288

gäller rätten att få del i tillgångarna vid skiftet innehåller paragrafen därtor endast en regel om den rätt som tillkommer delägarna i ömsesidiga försäk­ringsbolag. Regeln har upptagits i andra stycket och överensstämmer med gällande lag.

Enligt tredje stycket kan en aktieägare eller en delägare, som anser att han vid skiftet inle fält vad han har rätt till, inom tre månader frän del alt slutredovisningen med där ingående redogörelsen för skiftet framlades pä bolagsstämman väcka talan mot bolaget. Om sådan lalan vinner bifall, betyder det att skiftet ändras. Det kan medföra att den i skiftet angivna lotten för någon eller flera av de övriga aktieägarna resp. delägarna mins­kar. Enligt 12 kap. 10 § föreligger dä älerbetalningsskyldighet. Ansvar för brist vid återbetalning kan åligga likvidatorerna och även aktieägare eller delägare som medverkat lill det oriktiga skiftet.

När utbetalning görs vid skiftet av försäkringsaktiebolags tillgångar, skall enligt 3 kap. 4§ aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen.

15 § Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberät­telse avseende likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall även innehålla, en redogörelse för skiftet. Till berättelsen skall fogas redovisningshand­lingar för hela likvidafionsliden. Berättelsen och redovisningshandlingarna skall avlämnas lill revisorerna. Dessa skall inom en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under Ukvi­dationen.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna skall dessa genast kalla akfieägarna respektive röstberättigade till en bolagsstämma för granskning av slutredovisningen. Slutredovisningen med bifogade re­dovisningshandlingar och revisionsberättelsen skall hållas tillgängliga för aktieägarna eller de röstberättigade och sändas lill aktieägare eller röstbe­rättigad som begär det och uppger sin postadress saml läggas fram på stämman. Föreskrifterna i 9 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket om beslut på bolagsstämma om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören skall tillämpas på likvidatorerna.

Paragrafen överensstämmer väsenfiigen med 13 kap. 14 § ABL samt 157 § och 252 § FRL.

Andra stycket innehåller en hänvisning lill 9 kap. 5 § andra stycket 3 och tredje stycket. Delta innebär dels alt frågan om ansvarsfrihet för likvida­torerna skall behandlas vid stämman, även om slutredovisningen läggs fram vid en extra stämma (jämför prop. 1975: 103 s. 774). dels all aktieäga­re som disponerar minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget resp. består av minst en tiondel av de röstberättigade kan kräva uppskov till en fortsatt stämma med beslut i ett ärende som rör ansvarsfrihet åt likvidatorerna. Reglerna om minoritetens rätt att pä bolagets vägnar föra talan mot styrel­seledamöter och verkställande direktören skall tillämpas för talan mot likvidatorerna, jämför 16 § andra stycket.

 

Prop. 1981/82:180                                                  289

16 § När likvidatorerna lagt fram slutredovisningen, är försäkringsbola­
get upplöst. Detta förhällande skall genast anmälas för registrering.

Utan hinder av vad som anges i första stycket kan ägare lill en tiondel av samtliga aktier respektive en tiondel av de röstberättigade hos likvidato­rerna begära alt en bolagsstämma inkallas för att behandla en fråga om talan enligt 16 kap. 5§. Bestämmelsen i 9 kap. 8§ andra meningen skall tillämpas.

Om likvidatorerna finner att bolaget är på obestånd och inle kan betala sina likvidationskostnader, skall de ansöka om att bolaget försätts i kon­kurs.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 13 kap. 15 § ABL. Första stycket motsvaras av I58§ första stycket och 253 § första stycket FRL. Andra och tredje styckena saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

Enligt andra stycket kan en minoritet påkalla en bolagsstämma för behandling av en fråga huruvida talan enligt 16 kap, 5 § skall anställas, dvs, talan om skadestånd till bolaget enligt 16 kap, l-3§§. Om stämman inte sammankallas i föreskriven ordning, skall försäkringsinspektionen enligt 9 kap, 8 § andra meningen på anmälan genast på bolagets bekostnad sam­mankalla stämman. (Om innebörden av andra stycket jämför prop. 1975:103 s. 514 och 775.)

17 § Om det efter bolagets upplösning enligt 16 § visar sig att bolaget har
tUlgångar eller om talan väcks mot bolaget eller om det av någon annan
orsak uppkommer behov av en likvidationsåtgärd, skall likvidationen fort­
sättas. Detta skall genast anmälas av likvidatorerna för registrering. Kallel­
se till första bolagsstämman efter återupptagandet skall utfärdas enligt
bolagsordningen. Därutöver skall skriftliga kallelser sändas lill varje aktie­
ägare respekfive till varje röstberätligad vars postadress är känd för bola­
get.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 13 kap. 16 § ABL samt 159 och 254 §§ FRL.

18 § Om ett försäkringsbolag har trätt i likvidation pä grund av bolags­
stämmans beslut eller, i fall som avses i 2 §, på grund av rättens beslut, kan
stämman sedan revisorerna avgivit yttrande besluta att likvidationen skall
upphöra och bolagels verksamhet åtempptas. Ett sådant beslut får dock
inte fattas, om del finns anledning till likvidation på grund av denna lag
eller bolagsordningen eller om utskiftning har ägt rum. Beträffande för­
säkringsaktiebolag gäller dessutom att beslut om att återuppta verksamhe­
ten inte får fattas om bolagels eget kapital beräknat enligt 2 § tredje stycket
inte uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I ömsesidiga
försäkringsbolag får beslut om att åtemppta verksamheten inte fattas om
det inte finns full täckning för bolagets förpliktelser.

När ett beslut enligt första stycket fattas, skall en styrelse samtidigt väljas.

Bolagsstämmans beslut om likvidationens upphörande och val av en styrelse skall av likvidatorerna genast anmälas för registrering. Beslutet får inte verkställas förrän registrering har sketl,

19 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  290

Om ett likvidationsbeslut som avses i l-3§§ blivit upphävt genom lagakraftägande dom eller beslut av domstol, skall likvidatorerna genast anmäla detta för registrering samt kalla till bolagsstämma för val av styrel­se.

När likvidationen har upphört enligt denna paragraf, skall 15 § tillämpas.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 13 kap, 17 § ABL och motsvaras av 163, 164, 259 och 260 §§ FRL, De nuvarande bestämmelser­na bygger pä 1944 års aktiebolagslag. Förslaget innebär därför för försäk­ringsbolagens del motsvarande ändringar som skedde för de allmänna aktiebolagens del genom nya aktiebolagslagen.

Konkurs

19 § Om ett försäkringsbolag är försatt i konkurs och denna avslutas
ulan något överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bolagsstämman inom en månad från det konkursen avslutades besluta att bolaget skall träda i likvidation. Om inte ett sådant beslut fattas, gäller 3 §,

Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs, skall likvidationen fortsättas enligt 17 §, om konkursen avslutas med överskott.

Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap, 19 § ABL och motsvaras av 161 och 256 §§ FRL,

20 § Om ell försäkringsbolag försätts i konkurs skall konkursdomaren
sända en undertättelse om beslutet till försäkringsinspektionen för regist­
rering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrel­se och verkställande direktör eller de Ukvidatorer som finns vid konkur­sens början. Under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt alt avgå, om entledigande och om nytiUsättning.

När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för registre­ring underrätta försäkringsinspektionen samt ange om något överskott finns eller inte. Konkursdomaren skall även för registrering underrätta försäkringsinspektionen när en överrält genom beslut, som vunnit laga kraft, upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs.

Paragrafen överensstämmer - utom såtillvida alt det inte finns några föreskrifter rörande offentlig ackordsförhandling - i sak med 13 kap. 20 § ABL och motsvaras av 160 och 255 §§ FRL.

21 § När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspekfionen
förordna ett allmänt ombud. Del allmänna ombudet skall som konkursför­
valtare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de
förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921:225).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

 

Prop. 1981/82:180                                                  291

Om arvode lill det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i konkursla­gen om arvode fill konkursförvaltare.

Paragrafen motsvaras av 291 § FRL men saknar motsvarighet i aktiebo­lagslagen.

Försäkringsinspektionen skall enligt 20 § första stycket underrättas om konkursbeslutet av konkursdomaren. En sådan föreskrift om särskild an­mälan från konkursdomaren som 291 § innehåller torde inte behövas vid sidan om en underrättelse för registrering och har inte tagits med i försla­get.

För likvidation och konkurs gemensamma bestämmelser

22 § Om ett ömsesidigt försäkringsbolag har trätt i likvidation eller blivit
försalt i konkurs, får en garant inte erhålla betalning av bolagets tillgångar
för fordran på grund av ett inbetalt garantibelopp förrän bolagets övriga
skulder har blivit fullt betalda eller erforderliga medel avsatts till delta.

Paragrafen överensstämmer i sak med 257 § FRL och gäller endast ömsesidiga försäkringsbolag.

Bestämmelser om alt ömsesidiga försäkringsbolag som regel skall bildas med garanfikapital finns i I kap. 8§. Bestämmelser om inbetalning av garanfikapital finns i 2 kap. 17 § och om återbetalning av garantikapital i 12 kap, 4§,

23 § Om ett försäkringsbolag har trätt i likvidation eller blivit försatt i
konkurs, får nya försäkringar inte meddelas.

Ulan hinder av första stycket får under bolagets likvidation sådana livförsäkringar meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.

Paragrafen överensstämmer i sak med 165 och 261 §§ FRL.

24 § Om ett försäkringsbolag, som meddelar annan försäkring än person­
försäkring och meddelar sådan försäkring för längre tid än fio år, har trätt i
likvidation eller försatts i konkurs, skall försäkringsinspektionen utse ett
ombud som pä försäkringstagarnas vägnar skall iaktta och bevaka den
panträtt, som försäkringstagarna bar enligt 7 kap, II §, Ombudet skall se
fill att varje försäkringstagare har panträtt i de pantsatta värdehandlingarna
i förhållande till den andel i premiereserven som belöper på hans försäk­
ring.

Ombudet har rätt till arvode av bolaget. Arvodets storlek bestäms av försäkringsinspektionen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 299 § FRL och saknar motsvarig­het i nya aktiebolagslagen.

Särskild administration

25 § Har ett försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trått i likvida­
tion eller försatts i konkurs, skall en särskild administration inträda för att
ta till vara livförsäkringstagarnas rätt, i den mån dessa har panträtt enligt 7

 

Prop. 1981/82:180                                                               292

kap. II § eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av 7 kap. 4§ femte stycket. Förvaltningen av administrationsboel åligger försäkringsin­spektionen.

Försäkringsinspektionen skall genast för livförsäkringslagarnas räkning ta hand om samtliga värdehandlingar, i vilka livförsäkringslagarna har panträtt. Härmed övergår alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen på administrationsboel. Har livförsäkring­arna återförsäkrats, gäller samma sak bolagets rättigheter och skyldigheter på gmnd av återförsäkringarna.

Så snart administrationen inträtt skall försäkringsinspektionen låta vär­dera de omhändertagna värdehandlingarna. Inspektionen skall vidare låta beräkna del belopp vartill de försäkringstekniska skulderna för livförsäk­ring uppgår. För del belopp med vilket värdet av värdehandlingarna under­stiger de försäkringslekniska skulderna för livförsäkring, ökade med en Qugondel, har administrationsboel fordringsräll hos bolaget.

Paragrafen överensstämmer i sak med 296 § FRL,

Enligt 7 kap. 11 § har livförsäkringslagarna panträtt i de värdehandling­ar, som skall svara mot de försäkringslekniska skulderna (se 7 kap. I §), Enligt 7 kap, 4 § kan övergångsgrunder stadfästas bl, a, om det på grund av ändrade förhållanden krävs en väsentlig ökning av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar. Som villkor för stadfästelse av övergängs­grunder kan del föreskrivas en utvidgad pantsättningsskyldighet. De vär­dehandlingar som har pantsatts enligt 7 kap, 11 § eller på grund av ett sådant villkor tillhör den särskilda administrationen och ingår i administra­tionsboel.

Av 1 kap. 5 § första och tredje styckena framgår att särskild administra­tion kan omfatta ocksä andra försäkringar än livförsäkringar,

26 § Sedan de i 25 § föreskrivna åtgärderna vidtagits skall försäkringsin­spektionen inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag som kan vara villiga att överta de försäkringar som hör lill administrationsboet.

Finner försäkringsinspektionen att något av de anbud, som har inkom­mit till följd av underhandlingarna, bör antas, skall inspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra anbudets innehåll och en jämförande redogörelse för anbuden med föreläggande för försäkringstagarna att inom en bestämd tid, minst en månad efler kungö­relsens utfärdande, hos inspektionen anmäla om de har något all erinra mol anbudet.

Sedan anmälningstiden gått lill ända, skall försäkringsinspektionen med ett eget utlåtande överlämna ärendet lill regeringens avgörande.

Om registrering av beslut, varigenom regeringen godkänt ett av anbu­den, förordnar regeringen. När registrering har sketl, skall administra­tionsboet anses löst från sina förpliktelser på grund av de överiåtna försäk­ringarna. För dessa förpliktelser svarar i stället det övertagande bolaget.

Sedan regeringen godkänt ett av anbuden, åligger del styrelsen och verkställande direktören i del övertagande bolaget att underrätta alla för­säkringstagare, vilkas försäkringar omfattas av överlåtelsen, pä del sätt försäkringsinpektionen finner ändamålsenligt. Förutsätter överlåtelsen nedsättning av försäkrings- eller äterbäringsbelopp eller skall efter överlä-

 

Prop. 1981/82:180                                                 293

telsen andra villkor gälla för försäkringarna, skall även dessa förhållanden meddelas försäkringstagarna.

Paragrafen överensstämmer i sak med 297 § 1 mom, FRL,

27 § Om inle hela försäkringsbeståndet har överlåtils inom två år frän
det administrationen inträdde, skall försäkringsinspeklionen anmäla för­
hällandet för regeringen.

Om försäkringsinspektionen gjort en sädan anmälan, förordnar regering­en att administrationen skall fortsätta eller att administrationsboel skall avvecklas genom fördelning av tillgångarna. I del senare fallet meddelar regeringen även de föreskrifter som behövs för avvecklingen och fördel­ningen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 297 § 2 och 3 mom, FRL,

28 § Av de livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfallit till betal­
ning innan bolaget trätt i likvidation eller vid konkurs innan beslut om
konkurs meddelats, skall så mycket betalas ut som skulle ha betalats om
likvidationen eller konkursen inle inträffat.

Av livförsäkrings- eller äterbäringsbelopp som förfaller till betalning under administralionstiden får innan administrationen avslutats endast betalas ut så mycket som försäkringsinspeklionen anser kunna utbetalas utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Vad som nu har sagts skall även tillämpas i fråga om återköp av försäkringar eller belåning av försäkringsbrev hos bolaget. Skulle det efteråt visa sig att ett för stort belopp har utbetalats, skall återbetalning inle ske.

Paragrafen överensstämmer i sak med 298 § första och andra styckena FRL. Någon sädan erinran om förbudei mot att meddela nya försäkringar under likvidation (se 23 §) som finns i 298 § tredje stycket har inle medta­gits i förslaget.

15 kap. Frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd och inlösen av aktier i dotterbolag.

I kapitlet finns bestämmelser om dels frivillig överlåtelse av försäkrings­bestånd dels inlösen av aktier i dotterbolag. Förslagets bestämmelser om frivillig överlåtelse överensstämmer i sak med vad som för närvarande gäller enligt 295 § FRL. Någon motsvarighet lill aktiebolagslagens bestäm­melser om fusion finns inte i gällande lag. Utredaren föreslår inte någon ändring härutinnan. Den nuvarande försäkringsrörelselagen saknar vidare bestämmelser om inlösen av aktier i dotterbolag. Utredaren framhåller att utvecklingen har visat att det finns behov av regler om inlösen av sådana aktier. Han föreslår därför alt bestämmelser härom förs in i försäkringsrö­relselagen. De har sin förebild i motsvarande stadganden i 14 kap. aktiebo­lagslagen. Remissinstanserna har inte haft några särskilda synpunkter på

 

Prop. 1981/82:180                                                               294

bestämmelserna i 15 kap. Jag anser att de är väl ägnade att leda lill lagstiftning. Jag förordar därför att förslaget genomförs.

Frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Avtal om överlåtelse av hela försäkringsbeståndet eller del därav i ett försäkringsbolag (överiåtande bolag) lill ett annat försäkringsbolag (överta­gande bolag), skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget. Överlåtelse av försäkringsbeståndet kan ske utan hinder av att det överlåtande bolaget trätt i likvidation.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna respektive de röstberättigade under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av överiåtelseavtalet skall behandlas, saml läggas fram pä stämman,

1,    ett förslag lill bolagsstämmans beslut,

2,    avtalet om överlåtelse,

3, en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av
vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och försäkrings­
tagarna,

4,    ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3 samt

5,    om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handhngar som avses i 4 kap. 7§ första stycket 1—3.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

Första stycket första meningen i förslaget motsvarar med vissa förenk­hngar i stort 295 § 1 mom. första meningen och 2 mom. första stycket FRL. Beslut om godkännande av ett avtal och överlåtelse behöver dock inte längre ske på en ordinarie bolagsstämma annat än om detta föreskri­vits i bolagsordningen, I andra meningen finns en uttrycklig regel om att en överlåtelse kan ske utan hinder av att del överlåtande bolaget trätt i likvidation. Den saknar motsvarighet i 295 § FRL,

I andra stycket finns bestämmelser om vilka handlingar, som skall tillhandhällas aktieägarna och de röstberättigade samt läggas fram pä bo­lagsstämman i det överlåtande bolaget. De har bestämmelserna i 14 kap.

1  § andra stycket ABL som förebild. Någon motsvarighet finns inle i 295 § FRL. Liksom vid fusion Qämför 14 kap. I § tredje stycket ABL) skall handlingarna, under i tredje stycket närmare angivna förutsättningar, sän­das ut till aktieägare eller röstberättigade. Även detta stadgande är nytt.

2  § När avtalet om överlåtelsen av försäkringsbeståndet godkänts av bolagsstämman, skall bolagsstämmans beslut anmälas av försäkringsbola­get för registrering. Om delta inte har skett inom fyra månader frän beslutet eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av beslutet, har frågan om överlåtelse av försäkringsbestånd faUU. Har en mot bolagsstäm­mans beslut förd klandertalan ogillats skall tiden dock räknas från del domen vann laga kraft.

 

Prop. 1981/82:180                                                  295

Enligt paragrafen skall beslut om godkännande av överiålelse inom viss fid anmälas för registrering. Eljest har frågan om överiålelse förfallit. Bestämmelsen överensstämmer i sak med nuvarande 295 § 2 mom. andra stycket FRL, Vad som sägs om avskrifter i lagrummets andra mening saknar dock motsvarighet i förslaget.

3 § Senast fyra månader efter det all beslutet om godkännande av avtalet
om överlåtelse registrerats skall försäkringsbolagen ansöka om försäk­
ringsinspeklionens tillstånd alt verkställa avtalet. Sådant tillstånd får inle
ges om försäkringstagarnas rätt därigenom försämras.

Försäkringsinspektionen kan förelägga bolagen att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inle försämras.

Första stycke första tneningen handlar om tillstånd alt verkställa avtalet. Den motsvarar med vissa språkliga ändringar 295 § 3 mom. första stycket FRL. Andra meningen saknar direkt motsvarighet i 295 § (jämför dock 295 § 3 mom. andra stycket).

Andra stycket motsvarar i sak 295 § 3 mom. andra stycket FRL.

4 § Om ansökan om försäkringsinspektionens tillstånd inte har gjorts
inom föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall försäkringsin­
spektionen förklara att frågan om överlåtelsen har fallit.

Skall ansökningen inte genast avslås skall försäkringsinspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som försäkrings­inspektionen finner lämpliga kungöra ansökningens innehåll med uppgift om att ett avlal om överlåtelse av försäkringsbestånd har träffats och var avtalet och annan utredning hålls tillgänglig. Kungörelsen skall vidare innehålla föreläggande för de försäkringstagare, vilkas försäkringar är av­sedda att överlåtas, att på bestämd lid - minst en månad efter kungörel­sens utfärdande — hos försäkringsinspektionen anmäla om de har något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet livränta, som utgår till personer som inte är försäkringstagare i det överlätande bolaget, skall även dessa personer ges möjlighet att anmäla om de har något att erinra mot ansök­ningen.

I första stycket, som saknar uttrycklig motsvarighet i 295 § FRL, före­skrivs att om en ansökan om tillstånd gjorts för sent eller avslagits, försäk­ringsinspeklionen skall förklara att frågan om överlåtelse har förfallit.

Om ansökningen inle genast skall avslås skall dess innehåll kungöras genom försäkringsinspeklionens försorg. Bestämmelser härom finns i and­ra stycket. De motsvarar i sak bestämmelserna i nuvarande 295 § 3 mom. tredje stycket FRL, dock med den skillnaden att kungörelse förutom i Post- och Inrikes Tidningar skall ske i den eller de ortstidningar som försäkringsinspektionen finner lämpliga.

5 § Sedan tillstånd att verkställa avtalet lämnats, skall försäkringsin­
spektionen genast registrera beslutet. När registrering skett, övergår an­
svaret för det överlåtna försäkringsbeslåndet på det övertagande bolaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                  296

Paragrafen stämmer i sak överens med vad som för närvarande gäller enligt 295 § 3 mom. Qärde stycket FRL.

6 § Sedan överlåtelsen verkställts, skall styrelsen och verkställande di­
rektören i del övertagande bolaget om överlåtelsen underrätta varje för­
säkringstagare eller livräntetagare som berörs av den. Försäkringsinspek­
tionen bestämmer pä vilket sätt underrättelsen skall ske.

De försäkringstagare och livräntetagare som berörs av överiålelsen skall underrättas om denna. Bestämmelser om hur delta skall gå till finns i denna paragraf som i sak motsvarar nuvarande 295 § 4 mom. FRL,

7 § Försätts det överlåtande bolaget i konkurs sedan tiUstånd till överlå­
telsen har givits, skall vid tillämpning av vad som föreskrivs i konkurslagen
(1921: 225) om rätt lill talan om återgång av avtal, sådana avtal som avses i
1 § detta kapitel anses ingångna den dag tillstånd att verkställa avtalen
gavs.

I paragrafen, som i sak helt motsvaras av nuvarande 295 § 5 mom. FRL, finns bestämmelser för det fall att det överlätande bolaget försätts i kon­kurs sedan tillstånd lämnats.

Inlösen av aktier i dotterbolag

Som tidigare påpekats är dessa bestämmelser nya. De är uppbyggda efter förebild av 14 kap, 9-13 §§ ABL. Av de angivna lagrummen har emellertid 10—13 §§ erhåUit ändrad lydelse från och med den Ijanuari 1982 (SFS 1981:458). Förslaget avviker därför i motsvarande hänseenden från vad utredaren föreslagit.

8 § Äger ett moderbolag självt eller tillsammans med ett dotterföretag
mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar av röstetalet för
samtliga aktier i ett dotterbolag, har moderbolaget rätt att av de övriga
aktieägarna i det sistnämnda bolaget lösa in de återstående aktierna. Den
som har aktier som kan lösas in har också rätt all få dessa inlösta av
moderbolaget.

En tvist om huruvida rätt eller skyldighet till inlösen föreligger eller om lösenbeloppel skall prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929: 145) om skiljemän, om nägot annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel. Bestämmelserna i 18 § andra stycket nämnda lag om den tid inom vilken skiljedomen skall meddelas är inle tillämpliga vid sädana tvister.

Har moderbolaget förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget på grund av att en vidare krets inbjudils alt till moderbolaget överlåta sådana aktier mot en viss ersättning, skall lösenbeloppet motsvara ersättningen, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skall bäras av moderbolaget, om inte skiljemännen på särskilda skäl ålägger någon annan aktieägare alt helt eller delvis svara för dessa kostnader.

 

Prop. 1981/82:180                                                               297

I paragrafen, som bortsett från några språkliga ändringar, helt motsvarar 14 kap. 9 § ABL, anges i första stycket förutsättningarna för inlösen av minoritetsaktier i dotterbolag. Av andra stycket framgår hur en tvist om lösen av sådana aktier skall handläggas. Tredje stycket innehåller bestäm­melser om hur lösenbeloppel skall bestämmas i ett särskilt angivet fall. Bestämmelser om kostnaderna för förfarandet finns i fiärde stycket.

9 § Vill moderbolag lösa in aktier i dotterbolag enligt 8 § och kan en
överenskommelse om delta inle träffas, skall moderbolaget hos dotterbola­
gets styrelse skriftligen begära alt tvisten skall hänskjutas till skiljemän.
Samtidigt skall styrelsen uppge sin skiljeman.

Dotterbolagets styrelse skall vid begäran enligt första stycket genast genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid­ningar som styrelsen bestämmer anmoda de aktieägare, mot vilka lösnings­anspråkel riktas, alt skriftligen uppge sin skiljeman till dotterbolaget senast två veckor från kungörelsen. Anmodan skall även genom brev sändas till varje sådan aktieägare, om hans postadress är känd för bolaget.

Har inle samtliga aktieägare vilkas namn är införda i aktieboken och mol vilka lösningsanspråkel riktas inom den föreskrivna tiden uppgivit en gemensam skiljeman, skall dotterbolagets styrelse hos rätlen i den ort där styrelsen har sitt säte begära alt god man förordnas. Denne skall hos samma rätt ansöka om förordnande av en sådan skiljeman och i tvisten bevaka de frånvarande aktieägarnas rätt.

Paragrafen handlar om utseende av skiljemän. Den motsvarar med vissa språkliga ändringar 14 kap. 10 § ABL.

10 § Prövas en tvist om inlösen enligt 8 § av skiljemän och är det ostri­
digt mellan parterna att det finns lösningsrätt eller förklaras del i en
skiljedom att sådan rätt finns utan att lösenbeloppet samtidigt fastställs, är
aktieägarna skyldiga alt till moderbolaget överiämna sina aktiebrev med
påskrifter om överlåtelsen. Detta gäller endast om moderbolaget ställer
säkerhet, som godkänts av skiljemännen, för det kommande lösenbeloppet
med ränta.

Aktieägarna har rätt fill skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från del säkerhet ställts lill dess lösenbeloppet förfaller till betalning.

Fränsett vissa språkliga skillnader överensstämmer paragrafen med 14 kap. 11 § ABL. Den handlar om minoriletsaktieägarnas skyldighet att lämna över sina aktiebrev lill moderbolaget, I förhållande till utredarens förslag har vidtagits den ändringen att alternativet i första stycket andra meningen att del fastställda lösenbeloppet betalas tagils bort (beträffande motsvarande ändring i aktiebolagslagen se prop, 1980/81:146 s, 27 med där gjorda hänvisningar),

11 § Om ett fastställt lösenbelopp har erbjudits aktieägare utan att dessa
har överlämnat sina aktiebrev, skall moderbolaget genast sätta ned lösen­
beloppet enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.
Därvid fär förbehåll om rätt att återta det nedsatta beloppet inte göras.

 

Prop. 1981/82:180                                                  298

I paragrafen finns föreskrifter om vad moderbolaget har att iaktta om aktieägare vägrar att lämna över aktiebrev mot det lösenbelopp som fast­släUts, Bestämmelsen stämmer i sak överens med 14 kap, 12 § ABL, I förhällande till utredarens förslag har paragrafen anpassats till nu gällande lydelse av nyssnämnda lagrum i aktiebolagslagen (ang. ändringen i aktie­bolagslagen se prop. 1980/81:146 s. 27).

12 § Om säkerhet har ställts enligt 10 § eller om nedsättning har skett
enligt 11 §, är moderbolaget ägare till aktierna. Innan aktiebreven har
överlämnats till moderbolaget medför breven i sådana fall endast rätt för
innehavaren att mot överiämnande av breven tiU moderbolaget eller läns­
styrelsen få ut lösenbeloppet med ränta.

Har aktiebrevet inte överiämnats inom en månad från det moderbolaget blivit ägare till aktien, kan det utfärdas ett nytt aktiebrev ställt till moder­bolaget. Del nya aktiebrevet skall innehålla en uppgift om att det ersätter del äldre brevet. Överiämnas därefter det äldre aktiebrevet till moderbola­get, skall det överlämnas till dotterbolaget för all makuleras.

Paragrafen handlar om övergången av äganderätten tUl aktiebreven och om dröjsmål med överlämnandet. Den överensstämmer i sak med 14 kap.

13 § ABL. I tvä avseenden avviker den nu föreslagna lydelsen från utre­
darens förslag. Sålunda har för del första ordet "överexekutor" i första
stycket bytts ut mot "länsstyrelsen". För del andra har liksom 14 kap.
13 § andra stycket ABL den tidigare ettärsfristen för utfärdande av nytt
aktiebrev förkortats till en månad (om skälen till denna ändring se prop.
1980/81:146 se. 17 f).

16 kap. Skadestånd m. m.

Kapitlet innehåller dels bestämmelser om skadeslåndsskyldighel för sfiftare, styrelseledamöter m.fl., dels regler om lalan rörande skadestånd. Reglerna överensstämmer i huvudsak med gällande lag. Möjligheterna till jämkning av skadestånd har emellertid vidgats. Vidare medför förslaget ökade möjligheter att föra talan mol bolagsorganen.

Bestämmelserna i kapitiel gäller både försäkringsaktiebolag och ömsesi­diga bolag om annat inle anges.

Mitt förslag i denna del har med undantag av vissa jämkningar utformats i enlighet med utredningsförslaget.

1 § Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt urspmng uppsåtUgen eUer av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vål­las aktieägare, delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller gmnderna.

Paragrafen överensstämmer i sak med 15 kap. 1 § ABL samt motsvaras delvis av 319 §, 320 § första stycket och 321 § första meningen FRL.

 

Prop. 1981/82:180                                                  299

I första meningen av förevarande paragraf regleras de där angivna personernas ansvarighet för skada som tillfogas bolaget. Till skillnad från gällande rätt omfattas även aktuarie av regleringen.

Enligt den från 320 § första stycket FRL övertagna formuleringen som också finns i aktiebolagslagen gäller förevarande paragraf beträffande ska­da, som vederbörande "vid fullgörande av sill uppdrag" åsamkat bolaget.

1 särskilda fall kan en person i organställning förorsaka bolaget skada
genom en åtgärd som han vidtar inle såsom bolagsman utan såsom tredje
man i förhållande fill bolaget. Han kan därför i vissa fall bli ersältningsskyl­
dig oberoende av vårdslöshet. Försäkringsrörelselagens regler är dock inte
tillämpliga i sädana fall.

Enligt andra meningen har stiftare och andra här avsedda personer ansvar också gentemot andra som berörs av deras verksamhet för bolaget. Ansvaret mot dessa — enskilda aktieägare, delägare, borgenärer, anställ­da, försäkringstagare, annan tredje man - är emellertid inle lika vidsträckt som mot bolaget. Skadeslåndsskyldighel kan endast inträda, om försäk­ringsrörelselagen, bolagsordningen eller grunderna överträds uppsåtligen eller av vårdslöshet.

Bestämmelserna i denna paragraf är genom hänvisningen i 14 kap. 8 § första stycket även tillämpliga på Ukvidatorer.

2 § En revisor är ersältningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §.
Han ansvarar även för den skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet
vållas av hans medhjälpare.

Om ett revisionsbolag är revisor, åligger ersättningsskyldigheten detta bolag och den för revisionen huvudansvarige.

Paragrafen överensstämmer i sak med 15 kap. 2 § ABL samt motsvaras delvis av 320 § första och andra styckena och 321 § första meningen FRL,

De i första stycket upptagna reglerna om revisors ansvar för skada som han eller hans medhjälpare uppsåtligen eller av oaktsamhet förorsakar bolaget eller tredje man överensstämmer i sak med gällande rätt.

Regeln i andra stycket sammanhänger med den nya bestämmelsen i 10 kap. 3 § om att auktoriserat eller godkänt revisionsbolag kan utses till revisor. I ett sådant fall äligger ersättningsskyldigheten för skada bolaget och den för revisionen huvudansvarige. Pä grund av regeln i 4 § andra stycket innebär detta att bolaget och den huvudansvarige alltid svarar solidariskt gentemot det bolag revisionen avser. Frågan huruvida uppsåt eller oaktsamhet föreligger torde normall få avgöras med hänsyn till den huvudansvariges förhållanden. Om andra anställda medverkar i revisionen är de i fråga om skadeståndsansvar alt anse som medhjälpare.

3 § Aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, är
skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse
av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtUgen eller av grov
oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieägare eller annan.

 

Prop. 1981/82:180                                                  300

Aktieägare i försäkringsaktiebolag är även skyldig att lösa in skadeli­dande aktieägares aktier, om det med hänsyn lill faran för fortsatt miss­bmk och förhållandena i övrigt är påkallat. Lösenbeloppet bestäms till ett belopp som är skäligt med hänsyn till bolagels ställning och övriga omstän­digheter.

Paragrafen överensstämmer i sak med 15 kap, 3 § ABL samt motsvarar 320 § tredje stycket, 321 § andra meningen och 322 § FRL,

EnUgt gällande lag (320 § tredje stycket och 321 § andra meningen FRL) är aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, skade­ståndsskyldiga, om de genom att överträda försäkringsrörelselagen, bo­lagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillfo­gar bolaget eller tredje man skada. Denna regel har bibehållits i förslaget och återfinns i förevarande paragraf

Vad gäller aktieägare finns i gällande lag (322 § FRL) ytterligare en bestämmelse om skadeståndsskyldighet, nämligen om denne uppsåtligen genom begagnande av sitt inflytande över styrelseledamot, verkställande direktören eller likvidator i ett försäkringsaktiebolag medverkar lill att bolaget eller aktieägare tillskyndas skada genom åtgärd som innebär alt fördel uppenbarligen bereds vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare. Om åtgärden innefattar överträdelse av försäkringsrö­relselagen, bolagsordningen eller grunderna lill skada för borgenär hos bolaget eller annan tredje man är aktieägaren också skyldig att utge ersätt­ning till denne. Även dessa skadeståndsregler är innefattade i förevarande paragraf genom att denna formulerats så alt aktieägare är ersättningsskyl­dig för skada som han genom att medverka till överträdelse av försäkrings-rörelselagen eller bolagsordningen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogat bolaget, aktieägare eller annan. Visserligen kunde det synas före­ligga en olikhet så till vida att enligt gällande lag skadeståndsskyldigheten gentemot bolaget inte såsom enligt förevarande paragraf är beroende av all den åtgärd vartill aktieägaren medverkat innebär överträdelse av försäk­ringsrörelselagen, bolagsordningen eller grunderna. Men i verkligheten föreligger inle någon sådan olikhet, eftersom den i gällande rätt beskrivna åtgärden ("åtgärd, som innebär att fördel uppenbarligen beredes vissa aktieägare lill nackdel för bolaget eller övriga aktieägare") strider mot generalklausulen i 8 kap, 15 § förslaget.

Utredaren har inte föreslagit nägon motsvarighet till aktiebolagslagens regel om skyldighet för en aktieägare som utsatt andra aktieägare för maktmissbruk att lösa in dessas aktier. Utredaren har inle ansett en sådan regel behövlig för försäkringsaktiebolagens del och pekat på alt försäk­ringsinspekfionen som tillsynsmyndighet kan ingripa, om maktmissbruk förekommer, i varje fall om ett sådant missbruk skulle kunna skada försäk­ringstagarnas rätt. Visserligen lär ofta ett maktmissbruk från viss eller vissa aktieägares sida medföra skada för försäkringstagarna och därför motivera att inspektionen ingriper. Emellertid omfattar inspektionens till-

 

Prop. 1981/82:180                                                               301

syn i princip inte aktieägarnas inbördes förhållanden. Enligt min mening är det inte uteslutet att del kan inträffa fall där det är svårt för inspektionen att ingripa som tillsynsmyndighet, l.ex. om den skadelidande gruppen aktieägare är liten. En motsvarighet till aktiebolagslagens regel om inlö­sensskyldighet har därför införts i paragrafen som ett andra stycke. Be­stämmelsen gäller endast i fräga om försäkringsaktiebolag. Något slags motsvarande regel vad beträffar de ömsesidiga bolagen där försäkringsta­garna är delägare i bolaget är knappast tänkbar.

4 § Om nägon är ersättningsskyldig enligt 1-3 §§, kan skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt med hånsyn till handlingens beskaffenhet,
skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Skall flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den män skadeständsskyldigheten inte jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon betalat i skadestånd får sökas åter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn lill omständigheterna.

Paragrafen överensstämmer i sak med 15 kap, 4 § ABL saml motsvarar

323     och 324 §§ FRL.

Bestämmelserna i första stycket innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning av jämkningsmöjlighelerna, I gällande lag (323 § FRL) tillåts nämligen jämkning av skadeståndsskyldighet endast i fall av ringa oakt­samhet. En särskild jämkningsregel finns dock för akfieägare, delägare eller röstberättigade som inle är delägare, vilka ju är skadeståndsskyldiga endast om de handlat med grov oaktsamhet.

Jämkning enligt förevarande paragraf kan i och för sig ske även vid brottslig gärning. Skuldgraden bör dock beaktas vid jämkningsprövningen. I allmänhet bör jämkning inte ske när fråga är om uppsåtligt handlande som är brottsligt.

Andra stycket motsvarar till innehållet helt nuvarande bestämmelse i

324     § FRL,

5 § Talan om skadestånd till försäkringsbolaget enligt 1-3 §§ kan
väckas, om vid bolagsstämman majoriteten eller en minoritet, bestående i
försäkringsaktiebolag av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier och i
ömsesidiga försäkringsbolag av minst en tiondel av samtliga röstberätti­
gade, har bilrätt ett förslag om alt väcka skadeståndstalan eller har röstat
mot ett förslag om att bevilja nägon styrelseledamot eller verkställande
direktören ansvarsfrihet. En uppgörelse om skadeståndsskyldigheten kan
träffas endast av bolagsstämman och endast under förutsättning all i fråga
om försäkringsaktiebolag ägare till en tiondel av samtliga aktier och i fräga
om ömsesidiga försäkringsbolag en tiondel av samtliga röslberätfigade inle
röstar mot förslaget. Förs skadeståndstalan av en aktieägare eller en röst­
berätligad för bolagets räkning, kan någon uppgörelse inte träffas utan
hans samtycke.

Talan om skadestånd till bolaget fär föras i fråga om försäkringsaktiebo­lag av ägare lill minst en tiondel av samtliga aktier och i fråga om ömsesi­diga försäkringsbolag av röstberättigade som utgör minst en tiondel av

 

Prop. 1981/82:180                                                  302

samtliga röstberättigade. Om någon aktieägare eller röstberättigad sedan talan väckts avstår från talan, kan likväl de övriga fullfölja denna. Den som har väckt talan svarar för rättegångskostnaderna men har rätt till ersättning av bolaget för den kostnad som läcks av vad som kommit bolaget till godo genom rättegången.

Talan för bolagets räkning mol en styrelseledamot och verkställande direktören om skadestånd på grund av ett beslut eller en ätgärd under ett räkenskapsår skall väckas senast ett är från det årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på bolagsstämman.

Har ett beslut fattats alt bevilja ansvarsfrihet eller att inte föra skade­ståndstalan utan att aktieägare eller röstberättigade som avses i första stycket röstat emot beslutet eller har tiden för talan försuttits enligt tredje stycket, kan trots detta lalan enligt första eller andra stycket väckas, om del i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på nägot annat sått fill bolagsstämman inte har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter angående det beslut eller den åtgärd som talan grun­das på.

Utan hinder av vad som sagts ovan i denna paragraf kan skadeståndsta­lan som grundas på brott föras av styrelsen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 15 kap. 5 § ABL samt motsvarar 120 § första, tredje och Qärde styckena, 121 §, 122 § första stycket första meningen, 124 § andra stycket, 220 §, 221 §, 222 § första stycket och 224 § andra stycket FRL.

I överensstämmelse med aktiebolagslagen ankommer det enligt första stycket på bolagsstämman all besluta huruvida talan skall väckas om skadestånd tiU bolaget enligt 1-3 §§. Detta är en ändring i förhållande till gällande rätt. F.n. fordras nämligen inte beslut på bolagsstämman för att väcka talan mot aktieägare resp. delägare eller röstberättigade som inte är delägare, utan styrelsen anses kunna besluta om detta.

Enligt andra stycket får skadeståndstalan på bolagets vägnar föras av en minoritetsgmpp. Den minoritetsgmpp, som väcker talan, behöver inle vara identisk med den som röstat emot ansvarsfrihet eller emot ett beslut att inte väcka talan.

I tredje stycket föreskrivs att skadeståndstalan mot styrelseledamot och verkställande direktör skall väckas inom ett år från det årsredovisning och revisionsberättelse lades fram på bolagsstämman. Att tiden utsträckts från nuvarande sex månader (120 § tredje stycket och 220 § andra stycket FRL) till ett år sammanhänger med att det är önskvärt att samma regler gäller här som enligt aktiebolagslagen.

Enligt gällande rätt har ansvarsfrihet som beviljats - eller pä grund av underlåten talan skall anses beviljad - den verkan att vederbörande bUr fri frän skadeståndsskyldighet mot bolaget. Undantag härifrån gäller beträf­fande åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för bolaget, styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet exempelvis i redovisningshandlingarna lämnat i väsenfiiga hänseenden oriktiga eller ofuUståndiga upplysningar (120 § Qärde stycket och 220 § tredje stycket FRL).

 

Prop. 1981/82:180                                                               303

I överensstämmelse med vad som föreskrivs i aktiebolagslagen har i fiärde stycket införts en regel som innebär att kravet på att den bristfälliga redovisningen skall vara uppsåfiig eller vårdslös slopas.

Att bolagsstämma kan sammankallas för behandling av fråga, huruvida talan enligt detta lagmm skall väckas mot likvidator sedan försäkringsbola­get är upplöst, framgår av 14 kap. 16 § andra stycket förslaget.

6 §   Talan för försäkringsbolagels räkning enligt 1-3 §§, som inte gmn­das på brott, kan inte väckas mot

1.    stiftare sedan tre år förflufit från det beslutet om bolagets bildande fattades på den konsfituerande stämman,

2.    styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien sedan tre år förflutU från utgången av del räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som talan gmndas på, fattades eller vidlogs,

3.    revisor sedan tre år förfiutit från del revisionsberättelsen framlades på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs samt

4.    aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inle är delägare, sedan tvä år förflufit från beslutet eller åtgärden, som talan grundas pä.

Försätts bolaget i konkurs på en ansökan som gjorts innan den i första stycket angivna fiden har gäll ut, kan konkursboet föra talan enligt 1 -3 §§ utan hinder av att frihet frän skadeståndsansvar har inträtt enligt 5 §. Efler utgången av den nämnda fiden kan en sädan talan dock inte väckas senare än sex månader från första borgenärssammanträdel.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 6 § ABL samt 122 § andra-Qärde styck­ena, 123 §, 222 § andra-Qärde styckena och 223 § FRL.

De i första stycket upptagna preskripfionsreglerna har i stort sett mot­svarighet i gällande rätt. Emellertid har efter förebild i aktiebolagslagen en treårig preskriptionstid införts även när det gäller talan mot styrelseleda­mot, verkställande direktör och aktuarien. Av 14 kap, 8 § första stycket förslaget följer att denna preskriptionstid gäller även för talan mot likvida­tor.

Förslaget innebär dessutom att preskriptionstiden för väckande av talan mol revisor förlängs med ett är i förhållande till gällande lag. Motivet härtUl är givetvis att överensstämmelse på denna punkt bör råda mellan aktiebolagslagen och försäkringsrörelselagen. Ett annat argument är alt del är olämpligt att olika preskriptionstider gäller för lalan mot revisor som är ansvarig för revisionen i en koncern som består av ett försäkringsbolag som moderföretag och ett allmänt aktiebolag som dotterföretag.

Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs, kan i saklig överensstäm­melse med gällande rätt (123 § och 223 § FRL) konkursboet enligt andra stycket väcka talan mot styrelseledamöter och verkställande direktören ulan hinder av att frihet från skadeståndsansvar inträtt på grund av be­stämmelserna i 5 §. Mot samtliga i 1-3 §§ angivna personer kan konkurs­boet väcka talan om skadestånd vid en senare tidpunkt än vad första stycket anger. I sädant fall måste dock konkursansökan ha gjorts innan

 

Prop. 1981/82:180                                                               304

preskriptionstiden gått ut och talan får inle väckas senare än sex månader från första borgenårssammanträdet. I jämförelse med gällande rätt innebär detta, såvitt avser styrelseledamöter och verkställande direktören, alt tiden inom vilken konkursansökan måste göras förlängs med ett år. Tiden är nämligen enligt gällande lag (123 § första stycket och 223 § första stycket FRL) två är från det årsredovisningen lades fram på stämman men enligt paragrafen tre år från utgången av del räkenskapsår då den skadevål­lande handlingen vidtogs.

17 kap. Försäkringsbolagets firma

Förevarande kapitel reglerar bl. a. de villkor som vid sidan av firmalagen (1974:156) skall gälla för rätlen att erhålla registrering av ett försäkringsbo­lags firma. I samband med den nya firmalagens tillkomst gjordes vissa ändringar i försäkringsrörelselagen. De efter dessa ändringar gällande reg­lerna i försäkringsrörelselagen om firma har överförts ulan nägra sakliga ändringar tiU förslaget med undantaget dock för några bestämmelser (29 a § och 191 a §) som avses bli införda i en av regeringen utfärdad förordning. Bestämmelserna har utformats efter förebild i aktiebolagsla­gen.

I förhällande till utredningsförslaget har vissa redaktionella jämkningar gjorts.

1 § Ett försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsak­tiebolag. Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden öm­sesidig samt försäkring. I fråga om ett ömsesidigt försäkringsbolag, vars verksamhet avser att meddela försäkring av egendom inom endast ett län, skall firman ange området för bolagels verksamhet men ordet ömsesidig kan utelämnas.

Firma skall registreras i försäkringsregistret. Den skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor, som är införda i försäkringsregistrel, samt frän benämningar på utländska försäkringsförelag som är allmänt kända i Sverige. För registrering av ett försäkringsbolags firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

Skall försäkringsbolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i bolagsordningen.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 1 § första och andra styckena ABL samt 6 § andra stycket, 7 § första och andra styckena, 170 § andra stycket samt 171 § första och andra styckena FRL. 1 utredningsförslaget motsvaras den av I § och 2 § första stycket,

I första stycket har i saklig överensstämmelse med gällande rätt tagits upp bestämmelser om hur ett försäkringsbolags firma skall vara beskaffad. Till skillnad från gällande lag (347 § första stycket FRL) omfattas även ränte- och kapitalförsäkringsanstalter av bestämmelserna.

 

Prop. 1981/82:180                                                  305

Bestämmelsema i andra stycket kompletterar de i firmalagen intagna allmänna reglerna om förbud mot förväxlingsbara firmor.

2 § Bolagets styrelse kan anta bifirma. Vad som sägs i 1 § andra stycket
om firma gäller även bifirma. Ordet försäkringsaktiebolag får dock inte tas
in i bifirman.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 1 § tredje stycket ABL samt 7 § tredje stycket och 171 § tredje stycket FRL. I utredningsförslaget motsvaras den av 2 § andra stycket.

Försäkringsbolag kan ha behov av att använda bifirma för del av verk­samhet, t.ex. för att beteckna en fristående rörelsegren. Sädan firma kan enligt denna paragraf antas av styrelsen. Bifirma följer firmalagens regler om registrering av firma. I fräga om försäkringsaktiebolagen föreskrivs i gällande lag att ordet försäkringsaktiebolag inte får tas in i bifirman (7 § tredje stycket sista meningen FRL). Någon motsvarande bestämmelse finns inte för de ömsesidiga försäkringsbolagen. Utredaren har även före­slagU att sådana bolag i sin bifirma inte skall få la in orden ömsesidig och försäkring.

Anledningen liU att försäkringsaktiebolag inte får använda ordet försäk­ringsakfiebolag i sin bifirma är alt det oriktigt skulle kunna ge sken av att ett självständigt bolag drevs under den benämningen. Nägon risk för att motsvarande olägenheter skuUe kunna uppstä om ett ömsesidigt försäk­ringsbolag använder orden ömsesidig och försäkring i sin bifirma anser jag inte föreligga. Jag har därför inte godtagit vad utredaren har föreslagit i denna del.

3 § Skriftliga handlingar, som utfärdas för ett försäkringsbolag, bör un­
dertecknas med bolagets firma. Har styrelsen eller någon annan ställföre­
trädare för bolaget utfärdat en handling ulan firmateckning och framgår det
inte av dess innehåll att den har utfärdals på bolagets vägnar, är de som har
undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelsen enligt
handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte, om

1. det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den
utfärdades för bolaget och

2. den lill vilken handlingen ställts av bolaget ulan oskäligt dröjsmål får
ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen efler det att an­
tingen en begäran om godkännande framställts eller personlig ansvarighet
gjorts gällande mot undertecknarna.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 1 § Qärde stycket ABL samt 87 § och 204 § 1 mom. första stycket tredje meningen FRL.

4 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregi­
strering finns del bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Paragrafen överensstämmer i sak med 16 kap. 2 § ABL och 312 § första stycket FRL. 20   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  306

18 kap. Bundna och fria aktier i försäkringsaktiebolag

Enligt lagen (1916: ,156) om vissa inskränkningar i rätten all förvärva fast egendom m. m. får inte utländska medborgare eller utländska juridiska personer ulan tillstånd för varje särskilt fall här i landet förvärva fast egendom eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gmvdrift. Med utländska rättssubjekt likställs olika slag av svenska juridiska personer. Det gäller bl.a. svenska aktiebolag i vars bolagsordning det inle finns förbehåll om att högst 20 procent av röstetalet och högst 40 procent av akfiekapitalet får innehas av utländska medborgare, utländska juridiska personer eller med dessa likställda juridiska personer (s. k. utlänningsklau­sul).

1916 års lag är inle tillämpUg på försäkringsbolag. Det sammanhänger med att försäkringsrörelse i princip får drivas endast av försäkringsbolag som fått koncession och att försäkringsbolagen stär under tillsyn av för­säkringsinspektionen. Vidare krävs det enligt försäkringsrörelselagen i princip svenskt medborgarskap och bosättning här i landet för att vara stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller Ukvidator. Däremot innehåller lagen f n. inget förbud för utländska medborgare mot förvärv av aktier i ett svenskt försäkringsaktiebolag. Försäkringsverksam-hetskommittén har i sina direktiv fått i uppdrag att behandla frågan om utlänningars rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag.

Försäkringsrörelselagen innehåller inle Uka utförliga regler om fria och bundna akfier som aktiebolagslagen. Det har inte ansetts erforderligt där­för att 1916 års lag inte gäller för försäkringsbolag. Bestämmelserna i 65 § 2 mom. FRL ger dock möjlighet för försäkringsaktiebolagen alt frivilligt ta in förbehåll i bolagsordningen om alt aktierna i bolaget eller viss del av dem inte får genom teckning eller överlåtelse förvärvas av aktiebolag eller annan samfällighet eller stiftelse eller av vissa slag av aktiebolag eller av annan än svensk medborgare. Sådana förbehåll förekommer emellertid inle i försäkringsaktiebolagens bolagsordningar.

I detta kapitel föreslås att försäkringsaktiebolagen i överensstämmelse med gällande lag frivilligt skall kunna införa inskränkningar i rätlen alt förvärva aktier i bolaget, och att aktiebolagslagens bestämmelser om bundna och fria aktier skall användas för att möjliggöra sådana inskränk­ningar. Något nödvändigt samband mellan aktiebolagslagens bestämmel­ser om bundna och fria aktier och 1916 års lag finns inte. Aktiebolagens bestämmelser kan ses som en förutsättning för att olika typer av förbehåll skall kunna tas in i bolagsordningen. Ett förbehåll om bundna och fria aktier kan ta sikte även på aktieförvärv av andra rättssubjekt än sådana som är underkastade 1916 års lag. Förbehållet kan också bestämma en annan kvot bundna aktier än som fordras enligt denna lag.

Förslaget följer nära motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen. Motsvarighet tiU de regler som rör konvertibla skuldebrev och skuldebrev

 

Prop. 1981/82:180                                                  307

med optionsrätt saknas dock, eftersom försäkringsbolagen som framgår av 5 kap. föreslås t. v. inte få utfärda sådana. Bestämmelser motsvarande i 17 kap. 3 och 6 §§ ABL samt 3 och 6 §§ i utredarens förslag återfinns därför inte i departementsförslaget.

1 § I försäkringsaktiebolags bolagsordning kan intas förbehåll att aktier i
bolaget inte fär genom vare sig teckning eller överlåtelse förvärvas av
aktiebolag eller andra sammanslutningar eller sltflelser. Förbehållet kan
också avse vissa slag av akfiebolag eller andra sammanslutningar eller
stiftelser eller andra än svenska medborgare. Sådana aktier kaUas bundna
aktier. Om inte aUa aktier skall vara bundna, kallas övriga aktier fria
aktier.

Pä den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen i fräga om förbehåll enligt första stycket inle ske utan samtycke av de aktieteck­nare som berörs av ändringen.

Har en aktieägare, som enligt förbehåll inte genom teckning eller överlå­telse fär förvärva bundna aktier, på något annat sätt förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier som är förenad med aktier enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 17 kap. 1 § ABL. Första och tredje styckena av paragrafen överensstämmer i sak med 65 § 2 mom. FRL. I förhållande till utredarens förslag har lagtexten jämkats något.

2 § Om inte förbehållet avser samtliga aktier, skall en aktietecknare med
rätt att förvärva endast fria aktier ange att hans teckning avser fria aktier.
Andra aktietecknare skall om det belopp som skall inbetalas för aktierna
bestäms högre för fria akfier än för bundna vid sin teckning ange del högsta
antalet fria aktier som de är beredda att förvärva.

Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet år förenad med fria aktier skall avse nya fria aktier.

Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandel mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid mot förbehållet. Om på grund av detta vid nyemission hela antalet fria aktier, som har tecknats med företrädesrätt, inte kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas meUan tecknarna i förhällande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om fiera nya fria akfier ges ut än som tecknats med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske utan mbbning av förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier.

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 kap. 2 § ABL. Den saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

3 § I varje akliebrev eller interimsbevis som avser en bunden aktie skall
anges all aktien är bunden.

I emissionsbevis skall anges om rätten till nya akfier avser bundna eller fria aktier. I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.

 

Prop. 1981/82:180                                                  308

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 kap. 4 § ABL och 4 § i utreda­rens förslag med det undantaget att en motsvarighet till andra stycket andra meningen om konvertibla skuldebrev m. m. inte medtagits, eftersom försäkringsbolagen inte avses kunna utfärda sädana värdepapper enligt förslaget (jämför 5 kap.). Paragrafen har ingen motsvarighet i försäkrings­rörelselagen.

4 § Om antalet fria aktier har kommit att överstiga det enligt förbehållet
medgivna antalet sedan aktier av ell visst slag omvandlats till aktier av ett
annat slag eller genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller i samband med
nedsättning av akfiekapitalet har blivit inlösta eller indragna, skall bolaget
inom tre månader därefter för registrering anmäla och visa att del tillåtna
förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om
delta inte görs skall försäkringsinspektionen förelägga bolaget att inom en
månad inkomma med anmälan samt bevis. Om inte bolaget rättar sig efter
föreläggandet, skall försäkringsinspektionen göra anmälan fill rätten för
bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 kap. 5 § ABL och 5 § i utreda­rens förslag. Den saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

5 § Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåll enligt 1 § tas in i
bolagsordningen, fattas enligt 9 kap. 14 §. Sedan beslutet har stadfästs och
registrerats, skall styrelsen genast verkställa detta.

Om förbehållet inte avser samfiiga aktier, skall styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall vara bundna och vilka som skall vara fria. Tillhör en aktie när registreringen av bolagsstämmobeslutet kungörs någon som på grund av förbehållet inte får förvärva bundna aktier, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap om beslutet. Har ägarna av övriga aktier inle kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga akfier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämts skall upprättas och bestyrkas av notarius publicus.

Styrelsen skall genast, genom anmaning till aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 9 kap, 9 § andra stycket när del gäller kallelse lill bolags­stämma, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se tUl all del på dessa aktiebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inle kan förvärva bundna aktier, får anteckningen på brevet inte göras utan all det i aktieboken införs en sådan ägare lill aktien som får förvärva bundna aktier ulan hinder av förbehållet.

Paragrafen överensstämmer i sak med 17 kap. 7 § ABL. Den enda skiUnaden är att i första stycket tagils in en erinran om alt beslutet skall stadfästas. Paragrafen överensstämmer — bortsett frän ett par redaktionel­la ändringar — med 7 § i utredarens förslag. Den saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  309

6 § Inom ett år efter det att ett beslut har fatlats om att ta in förbehåll
enligt 1 § i bolagsordningen och beslutet stadfästs eller talan om klander av
beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skaU det för registrering
anmälas att beslutet har verkstäUts. Om en sådan anmälan inte har gjorts
inom den föreskrivna liden eller om försäkringsinspektionen genom laga­
kraftägande beslut har avskrivit en sädan anmälan eller vägrat registrering,
skall försäkringsinspektionen förklara att frågan om ändring av bolagsord­
ningen har fallit.

Innan registrering har skett på gmnd av anmälan enligt första stycket, kan bolagsstämman i den ordning som anges i 9 kap. 13 § första stycket första meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsordning­en skall faUa. Beslutet skall genast anmälas för registrering.

Paragrafen skiljer sig i sak från 17 kap. 8 § ABL endast sä till vida att utgångspunkten för ettårsfristen enligt första stycket normall blir dagen för stadfästelsen av beslutet - i fall av delegation enligt 2 kap. 4 § förslaget den dag då lagakraftägande stadfästelsebeslut föreligger - och ej dagen då bolagsslämmobeslutet fattades. Det kan i anslutning fill andra meningen i första stycket påpekas att om regeringen (försäkringsinspeklionen) skulle vägra stadfästelse detta innebär att frågan om ändring av bolagsordningen förfallit och att någon särskild ytterligare förklaring härom inte behövs.

Paragrafen överensstämmer i sak med 8 § i utredarens förslag. Den saknar motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

7 § På en bunden aktie får utdelning inte äga mm innan del i akfiebrevet
eller interimsbeviset har angivils att aktien är bunden.

Paragrafen som överensstämmer med 17 kap. 9 § ABL i sak saml med 9 § i utredarens förslag har ingen motsvarighet i försäkringsrörelselagen.

19 kap. Tillsyn

Bestämmelserna i detta kapitel, som saknar motsvarighet i aktiebolags­lagen, överensstämmer väsentligen med gällande lag. Enligt vad som när­mare utvecklas i avsnitt 3.2 har tagits in en ny bestämmelse enligt vilken försäkringsinspeklionen skall utöva tiUsyn över försäkringsbolagens mark­nadsföring med stöd av föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418). Dessutom har några mindre ändringar i sak gjorts.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag.

Mitt förslag i denna del har med några redaktioneUa jämkningar utfor­mats i enlighet med utredningsförslaget.

1 §   Försäkringsinspeklionen skall verka för en sund utveckUng av för­säkringsväsendet. Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när

 

Prop. 1981/82:180                                                  310

bolaget har börjat sin verksamhet, genast underrätta försäkringsinspek­tionen om del.

Enligt sin instmktion har försäkringsinspektionen att verka för en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Inspektionen har (i anslut­ning till I kap. 1 § utredningsförslaget) påpekat alt en förutsättning för beviljande av koncession är att den tUlämnade rörelsen är ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet och att det bör framgå av lagen att rörelsen också skall bedrivas på ell sätt som är ägnat att främja en sund utveckling. Som inspektionen framhåller är detta av särskild betydelse med hänsyn till inspektionens möjligheter att ingripa mot missförhållan­den. Jag delar inspektionens mening. Enligt min mening bör grundsatsen om en sund utveckling av försäkringsbolagens verksamhet lämpligen kom­ma till uttryck i lagen på det sättet alt inspektionen åläggs att verka för en sådan utveckling. En bestämmelse av detta innehåll har tagils in i första stycket.

Andra stycket överensstämmer i sak med 280 § FRL.

2 § Om koncession beviljats för ett försäkringsbolag och bolaget därefter
inte anmälts för registrering inom föreskriven fid, skall regeringen efter
anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad.
Detsamma gäller om bolaget inte har börjat sin verksamhet inom tre
månader från det bolaget registrerades eller om anmälningen för bolagets
registrering genom lagakraftägande beslut blivit avskriven eller avslagen.

Om registrering av beslut, varigenom koncessionen har förverkats, för­ordnar regeringen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 288 § 4 och 5 mom. FRL. I 20 kap. 4 § förslaget anges de fall då anmälan om bolagets registrering skall avskrivas eller registrering vägras.

3 § Styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i
ansvarig ställning i försäkringsbolag är skyldiga att lämna försäkringsin­
spektionen de upplysningar om verksamheten som inspekfionen anser
behövliga.

Styrelsen och verkställande direktören skall ombesörja all det inom sju månader från föregående räkenskapsårs utgång till försäkringsinspek­tionen sänds in

1.    avskrifter av årsredovisningen och revisionsberättelsen,

2.    en särskild redogörelse för bolagels verksamhet under räkenskaps­året och ställning balansdagen, och

3.    i fråga om livförsäkring, en redogörelse för beräkningen av premiere­serven.

Redogörelserna skall vara undertecknade, redogörelsen för bolagets verksamhet och ställning av styrelsen och verkställande direktören samt redogörelsen för beräkningen av premiereserven av aktuarien.

På avskriften av årsredovisningen skall finnas av styrelseledamot eller verkställande direktören undertecknat bevis, om balansräkningen har fast-

 

Prop. 1981/82:180                                                  311

ställts eUer ej. Har fastställelse skett skall beviset även innehålla uppgift om bolagsstämmans beslut beträffande bolagels vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Paragrafen motsvarar 281 § och 283 § FRL.

Enligt gällande lag (283 § FRL) är styrelsen och verkställande direktören skyldiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar om bolagets verksamhet som inspektionen finner erforderliga. Utredaren har föreslagit att denna upplysningsskyldighet skall utvidgas lill att omfatta samtliga befattningshavare i ett försäkringsbolag. För egen del anser jag i likhet med Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam all upplysningsplik­ten förutom styrelsen endast bör omfatta befattningshavare i ansvarig eller ledande ställning i bolaget. En sådan bestämmelse har tagits upp i första stycket. Befattningshavare i ansvarig ställning kan vara avdelnings- eller regionchefer, kamrerare eller andra i motsvarande position som har ett eget ansvar för någon del av verksamheten inom bolaget.

Som jag anfört i samband med 12 kap. skall uQämningsfonden samman­föras med återbäringsfonden. Till följd härav har bestämmelsen i gällande lag (281 § första stycket FRL) om skyldighet för styrelsen och verkstäl­lande direktören att i fräga om livförsäkring till försäkringsinspektionen sända in en redogörelse för beräkningen av uQämningsfonden slopats i förslaget. — Bestämmelserna i andra stycket 3 är enligt hänvisningen i 1 kap. 5 § tredje stycket tillämpliga även på sådana livräntor och sjukränlor som tillhör skadeförsäkringen.

Folksam har ifrågasatt om inle kravet på undertecknande av den särskil­da redogörelsen kan begränsas till att avse verkställande direktören. För egen del anser jag alt det inte finns skäl att frångå gällande rätts krav i detta hänseende, dvs. att den särskilda redogörelsen skall undertecknas av såväl styrelsen som verkställande direktören. En föreskrift om detta har tagits upp i tredje stycket. Nägon motsvarighet till gällande lags föreskrift att redogörelserna enligt tredje stycket skall upprättas enligt inspektionens anvisningar har inte medtagits. Frågan får regleras i verkställighetsföre­skrifterna.

4 § Styrelsen och verkställande direktören i de bolag som meddelar livförsäkring skall i fräga om livförsäkring till försäkringsinspektionen sända in

1.    inom nio månader efter varje räkenskapsårs utgång en redogörelse för i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från grunderna,

2.    för period och pä tid som inspektionen bestämmer en statistisk-ekonomisk utredning om verksamhetens förlopp och bolagets ställning.

Redogörelsen och utredningen skall vara undertecknade av aktuarien.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 282 § 1 mom, FRL, Enligt gällande lag (282 § 1 mom. första stycket FRL) åligger det styrel­sen och verkställande direktören för försäkringsbolag som meddelar livför-

 

Prop. 1981/82:180                                                               312

säkring att i fråga om livförsäkringsrörelsen lill försäkringsinspektionen sända in en statistisk-ekonomisk utredning på tider som inspektionen bestämmer. Svenska försäkringsbolags riksförbund har framhållit att lag­fästandet av skyldigheten att lämna statistisk-ekonomiska utredningar i praktiken inte fyller någon funktion och har därför föreslagit att den slopas.

För egen del anser jag alt det av försäkringsrörelselagen bör framgå vilka handlingar styrelsen och verkställande direktören skall sända in till inspek­tionen. Liksom enligt gällande lag har därför i första stycket tagits upp en föreskrift om skyldighet att lämna statistisk-ekonomisk utredning till in­spekfionen.

Som framgår av 1 kap. 5 § tredje stycket är paragrafen tillämplig också i fråga om hvräntor och sjukräntor, som utges som ersättning från skadeför­säkring.

Hur redogörelsen och utredningen enligt denna paragraf skaU närmare utformas fär regleras i verkslällighetsföreskriflerna.

5 § Styrelsen och verkställande direktören i de bolag som meddelar
försäkring av annat slag än som avses i 4 §, skall med hjälp av forfiöpande
statistik eller på annat sätt övervaka alt premiesältningen är skäligt avvägd
med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga
driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik
får efler försäkringsinspektionens medgivande upprättas för två eller fiera
bolag gemensamt. Styrelsen och verkställande direktören skall dessutom
till försäkringsinspektionen, för den tid som inspektionen bestämmer, sän­
da in en redogörelse för den metod som har använts för övervakning av
premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

Första stycket gäller inte verksamhet som bedrivs i utlandet, I fråga om transport- och sjökaskoförsäkring, som bedrivs i Sverige, gäller första stycket endast reseförsäkring och båtförsäkring tecknad av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 282 § 2 mom, FRL, innehåller bestämmelser om den s, k, skälighetsprincipen beträffande and­ra försäkringar än livförsäkringar och därmed jämställda försäkringar. Vad gäller försäkringar av de senare slagen kommer skälighetsprincipen lill uttryck genom bestämmelserna om grunder (jämför 2 kap. 6 § och 7 kap. 2§).

I anledning av ett påpekande av Svenska försäkringsbolags riksförbund har bestämmelsen i andra stycket andra meningen angetts gälla de försäk­ringar som avses i 1 § första stycket 4 och 6 konsumentförsäkringslagen (1980:38), nämligen reseförsäkringar och båtförsäkringar,

6 § Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall för
den verksamhet som bedrivs i Sverige övervaka att även andra försäk­
ringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till del skydd försäkringen
är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Styrelsen och verkstäl-

 

Prop. 1981/82:180                                                               313

lande direktören skall lämna försäkringsinspektionen alla upplysningar som inspektionen behöver för att granska att fillämpade villkor är skäliga. Vid granskningen bör inspektionen ägna särskild uppmärksamhet åt vill­koren för sädana försäkringar som konsumenter tecknar huvudsakligen för enskilt ändamål.

I fråga om transport- och sjökaskoförsäkring gäller första stycket endast reseförsäkring och båtförsäkring tecknad av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 282 § 3 mom. FRL som fått sin nuvarande utformning i samband med konsumentförsäkringslagens (1980:38) tUlkomst (SFS 1980:41). Andra stycket har formulerats i över­ensstämmelse med 5 § andra stycket.

7 § Senast en månad efter sådan bolagsstämma som avses i 14 kap. 10,
13, 15 och 18 §§ skall likvidatorerna till försäkringsinspektionen sända in
avskrifter av de vid stämman framlagda handlingar som nämns i dessa
lagmm.

Paragrafen överensstämmer i sak med 284 § FRL.

8 § Försäkringsinspektionen får, när del anses nödvändigt, sammankalla
försäkringsbolagels styrelse. Har styrelsen inte rättat sig efter en begäran
från inspektionen om att kalla till en extra bolagsstämma, får inspektionen
utfärda sädan kallelse.

Paragrafen överensstämmer i sak med 286 § FRL.

9 § Styrelsen och verkställande direktören skall på lid som försäkrings-
inspektionen bestämmer håUa försäkringsbolagels kassa, övriga tillgångar,
räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av
befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen
har förordnat.

Företrädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid bolagsstämma samt delta i överläggningar­na.

Paragrafen överensstämmer i sak med 287 § FRL,

10 § Styrelsen och verkställande direktören i de aktiebolag vilkas verk­
samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag är skyldiga
enligt 3 § och 9§ första stycket alt lämna upplysningar och hålla tillgångar
och handlingar tillgängliga för granskning. Detsamma gäller ordföranden
och verkställande direktören eller motsvarande befattningshavare i tariff­
föreningar, skaderegleringsnämnder, villkorsnämnder och andra organ
som bUräder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande saml styrelsen och
verkställande direktören i annat aktiebolag än nu sagts, om det med bola­
gets samtycke föreskrivits i villkor för medgivande enligt 7 kap, 17 § all
inneha aktier i bolaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                  314

Paragrafen överensstämmer i sak med 287 a § FRL. I utredningsförsla­get motsvaras den av 10 § första och andra styckena.

11 §   Försäkringsinspektionen får meddela de erinringar i fråga om för­
säkringsbolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner alt

1.   avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med slöd av dessa lagar eUer från bolagsordningen eller grun­derna, om sådana finns,

2.   bolagsordningen eller grunderna inle längre är tUlfredsslällande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagels rörelse,

3.   de tillgångar, i vilka försäkringstekniska skulder redovisas, inle är fiUräckliga,

4.   försäkringsbeståndet inte är tiUräckligt för erforderlig riskuQämning eller

5.   det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestäm­da tiden och del anmärkta förhåUandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om detta lill rege­ringen. Om regeringen finner så svåra missförhåUanden föreligga, att för­säkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen förverkad.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 288 § 1-3 mom. FRL. I tredje stycket har i förhållande fill gällande lag och utredningsförslaget gjorts den begränsningen att ett försäkringsbolags koncession skall kunna förklaras förverkad av regeringen endast om allvarliga missförhållanden föreligger. Det kan inte anses rimligt att förverkande skulle kunna ske redan om bolaget åsidosatt någon verkställighetsföreskrift, låt vara att bolaget underlåtit att göra rättelse inom förelagd tid. Det bör krävas att bolagets underlåtenhet att följa gällande föreskrifter, vare sig dessa stär i lagen eller i en författning som meddelats med stöd av lagen, kan betraktas som allvarliga missförhållanden,

12 §   Om försäkringsinspekfionens befattning med frågor om försäkrings­
bolags marknadsföring gäller vad särskilt är stadgat.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag och utrednings­förslaget, har tagits in en bestämmelse som i fråga om försäkringsinspek­tionens tillsyn över försäkringsbolagens marknadsföring hänvisar till vad som är särskilt stadgat. Därmed avses marknadsföringslagens bestämmel­ser. Bakgmnden till bestämmelsen framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2).

13      §   Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag överklagas hos

 

Prop. 1981/82:180                                                  315

regeringen genom besvär. Inspektionens beslut får verkställas utan hinder av anförda besvär, om inte regeringen förordnar något annat.

Om besvär över beslut i vissa fall finns bestämmelser i 20 kap. 7 § och 21 kap. 2 § sista stycket.

Paragrafen motsvarar 318§ FRL och 12§ utredningsförslaget. I 318§ föreskrivs ocksä att lalan inte får föras mol försäkringsinspektionens be­slut om utseende av skiljeman i samband med inlösen av aktier. I förslaget finns inte någon motsvarighet tiU den nämnda regeln i 318§. I denna del har reglerna utformats på samma sätt som i aktiebolagslagen (jämför vid 16 kap. 3§).

Talan mot försäkringsinspeklionens beslut förs genom besvär hos rege­ringen utom när del gäller beslut i vissa registreringsärenden och vilesären-den. Besvär över sädana beslut förs hos kammarrätten.

14 § Försäkringsinspekfionen har under ett försäkringsbolags likvidation
i fråga om likvidatorerna samma befogenhet som enligt denna lag tillkom­
mer inspektionen beträffande styrelsen.

Paragrafen överensstämmer i sak med 290 § 2 mom. första stycket FRL och motsvaras av 13 § i utredningsförslaget.

15 § Varje försäkringsbolag skall årligen betala ett bidrag för alt täcka
kostnaderna för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet en­
ligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen. Detta bidrag
skall bestämmas lill högsl en femtedels procent av bolagets hela inkomst
av avgifter för det nästföregående räkenskapsåret för försäkringar som
tillhör bolagels rörelse i Sverige. Bidraget får dock inle understiga fyra
procent av del enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda
basbeloppet som gällde vid utgången av nästföregående räkenskapsår,
avmndat till närmast högre femfiotal kronor.

Paragrafen överensstämmer väsentligen med 292 § FRL. I utrednings­förslaget motsvaras den av 14§.

Del minimibelopp som försäkringsbolagen skall betala för att täcka kostnaderna för försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet är f. n. 200 kr. Det har inte ändrats sedan år 1957. I denna paragraf har tagits upp en bestämmelse som innebär att minimibeloppet sätts i relation till basbelop­pet enligt lagen om allmän försäkring (1962:381).

16 § En ledamot i styrelsen för försäkringsinspeklionen eller en befatt­
ningshavare hos försäkringsinspektionen fär inte vara ledamot i styrelsen
för ett svenskt försäkringsbolag eller ett ufiändskt försäkringsföretag som
erhållit tUlstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige. En sädan ledamot
eller befattningshavare fär inte heller vara aktieägare, delegerad eller ga­
rant i eller anställd hos ett sådant företag.

 

Prop. 1981/82:180                                                  316

Paragrafen motsvarar 293 § FRL och 15 § i utredningsförslaget.

Utredaren har i överensstämmelse med gällande lag föreslagit alt en ledamot i styrelsen för försäkringsinspektionen eller befattningshavare hos inspektionen inte får vara ledamot i styrelsen för ett svenskt försäkringsbo­lag eller ett utländskt försäkringsföretag som har fått tillstånd alt driva försäkringsrörelse i Sverige. Inte heller får en sådan ledamot eller befatt­ningshavare vara aktieägare eller garant i eller anställd hos ett sådant företag. Däremot innehåller utredningsförslaget liksom gällande rätt inte nägot förbud för en ledamot eller en befattningshavare hos inspektionen att vara delegerad, dvs. för delägare särskilt utsedd representant vid bolags­stämman i ett ömsesidigt försäkringsbolag (se 9 kap.). Folksam har föresla­git att ifrågavarande förbud även bör gälla uppdraget att vara delegerad vid bolagsstämma.

För egen del anser jag - med hänsyn till den objektivitet som försäkringsinspektionen skall iaktta i förhällandet till bolagen - all det inte är lämpligt att företrädare för inspektionen ingår i något bolagsorgan. Jag biträder därför vad Folksam föreslagit i denna del. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed,

17 §   Närmare föreskrifter om försäkringsinspeklionens organisation och verksamhet meddelas av regeringen.

Paragrafen överensstämmer med 294 § FRL, Den motsvaras av 16 § i utredningsförslaget.

20 kap. Registrering m. m.

Kapitlets bestämmelser om registrering bygger på samma principer som gällande lag. Vissa förenklingar har dock gjorts. Registreringsbestämmel­serna i gällande lag är delvis till sin karaktär en instruktion för försäkrings­inspektionen om vad som vid olika tillfällen skall iakttas beträffande infö-ringar i försäkringsregistret. I syfte all förenkla dessa regler har i förslaget tagits upp endast en del av registreringsbestämmelserna. De ytterligare föreskrifter som behövs bör tas in i en av regeringen utfärdad förordning.

1 §   Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregister för re­gistrering enligt denna lag eller andra författningar.

Paragrafen motsvaras i sak av 18 kap. I § andra stycket ABL saml 3 § andra stycket och 315 § FRL. Den motsvarar 1 § första stycket i utred­ningsförslaget.

Närmare anvisningar om hur försäkringsregistrel skall föras bör tas in i en förordning. Införingarna i registret grundas på anmälan av försäkrings­bolaget eller den som anmälan enligt 8 kap. 17 eller 18 § gäller eller pä

 

Prop. 1981/82:180                                                  317

underrättelse av rätten eller konkursdomaren. Införingarna kan dessutom vara gmndade på åtgärder som försäkringsinspekfionen vidtar ex officio.

Utredningsförslaget innehåller också ett medgivande för regeringen och, efter regeringens bemyndigande, för försäkringsinspektionen att meddela föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt lagen. Tidigare be­stämmelser om registreringsavgifter slopades i samband med 1961 års ändringar i försäkringsrörelselagen under hänvisning till del extraarbete avgifterna medförde för inspektionen och bolagen och till att kostnaderna för inspektionens verksamhet till fullo kunde täckas av försäkringsbola­gens bidrag enligt 292 § FRL (19 kap. 15 § förslaget) (prop. 1961:171 s. 298, SFS 1961:610 och 1961:613). Något skäl att nu införa särskilda regislreringsavgifter föreligger inte enligt min mening. Någon motsvarighet lill utredningsförslaget pä denna punkt har därför inle lagils in i förslaget.

2 § Försäkringsinspekfionen skall genast i Post- och Inrikes Tidningar
kungöra vad som införs i försäkringsregistret med undantag av registrering
av underrättelser enligt 14 kap. 20 §.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 2 § ABL saml 314 § första stycket FRL. Den motsvarar 1 § andra stycket i utredningsförslaget.

I fräga om de fall då kungörelse skall ske skiljer sig förslaget inte frän gällande lag. Således skall införingen i registret av konkursdomarens un­derrättelser enligt 14 kap. 20 § inte heller enligt förslaget kungöras. I dessa fall sker kungörelsen i konkursmälet och kungörelse i registreringsärendel skulle vara en onödig upprepning.

Enligt gällande lag (314 § andra stycket FRL) skall försäkringsinspek­tionen i vissa fall i samband med anteckning i registret om att tidigare anteckning avförs ur delta utfärda kungörelse om att tidigare införd uppgift i registret avförs därifrån. Denna föreskrift har i överensstämmelse med aktiebolagslagen slopats i förslaget.

3 § Det som enligt denna lag eller särskilda bestämmelser har införts i
försäkringsregistret och kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar skall anses
ha kommit lill tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna
framgår alt han varken ägde eller bort äga vetskap om det.

Paragrafen överensstämmer i sak med 18 kap. 3 § ABL samt 316 § första stycket FRL. Den motsvarar 3 § i utredningsförslaget.

4 § Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är
föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge
yttrande eller vidta rättelse. Detsamma gäller, om försäkringsinspektionen
finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet
regeringens stadfästelse inte krävs, eller en handling som bifogas anmäl­
ningen inte har tillkommit i behörig ordning eller till sitt innehåll strider
mot denna lag eUer andra författningar eller mol bolagsordningen eller

 

Prop. 1981/82:180                                                  318

grunderna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilsele­dande avfattning. Underlåter sökanden att rätta sig efler föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandel. Finns del även efter det att yttrandet avgivits något hinder för registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skaU registrering vägras, om del inte finns anledning all ge sökan­den ett nytt föreläggande.

Bestämmelserna i första stycket utgör inte något hinder för registrering av ett bolagsstämmobeslut, om rätten till talan mot beslutet gäll förlorad enligt 9 kap. 20 § andra stycket.

Försäkringsinspektionen skall genast skriftligen underrätta bolaget när försäkringsinspekfionen fattar beslut enligt 4 kap. 15 § andra stycket, 6 kap. 7 § tredje stycket, 15 kap. 4 §, 18 kap. 6 § första stycket eller 21 kap. 2§.

Paragrafen motsvaras av 18 kap. 4 § ABL och 304 § FRL.

Den motsvarar 3 § i utredningsförslaget. Paragrafen ger liksom motsva­rande bestämmelse i gällande lag (304 § FRL) uttryck åt principen att registrering av anmälan inle kan ske ulan föregående legalitetsprövning i formellt och materiellt avseende. Ett bolagsstämmobeslut som inte fill­kommit i behörig ordning eller som på grund av sitt innehåll strider mot lagen eller bolagsordningen eller gmnderna får enligt paragrafen i princip inte registreras. Av 9 kap. 20 § andra stycket får dock anses följa all bolagsstämmobeslut i vissa fall blir gällande, nämligen om klandertalan inte väckts inom där angiven tid. Ett beslut, som blir gällande därför alt klandertalan inle väckts, kan enligt andra stycket registreras. Utgångs­punkten är alltså att när klanderfristen på tre månader gått till ända så föreligger det inte längre något hinder för registrering. Skulle försäkrings­inspektionen finna alt det finns en klandergrund som måste göras gällande genom talan inom en viss tid, bör självfallet utgången av denna tid avvak­tas. Har klandertalan väckts, bör försäkringsinspektionen i princip inte verkställa registrering förrän en dom föreligger.

Skyldighet att lämna registreringsanmälaren underrättelse om innehållet i ett beslut, t, ex, att anmälan avskrivits eller registrering vägrats, åvilar försäkringsinspektionen redan på grund av bestämmelserna om detta i 18 § förvaltningslagen (1971:290), Någon sådan bestämmelse har därför inle tagits med i förslaget. I tredje stycket föreskrivs däremot underrättelse­skyldighet i de fall då försäkringsinspektionen meddelar beslut ex officio utan föregående anmälan. Föreskriften i detta stycke skall ses mol bak­grund av reglerna i 7 § om besvär.

5 § Bestämmelser om att avföra en firma ur registret sedan en dom om att häva firmaregistreringen vunnit laga kraft finns i firmalagen (1974:156).

Paragrafen överensstämmer i sak med 18 kap. 5 § ABL och 313 § första stycket FRL. Den motsvarar 4 § i utredningsförslaget.

 

Prop. 1981/82:180                                                  319

6 § Beslut alt i försäkringsaktiebolag ändra bolagsordningens bestäm­
melser om aktiekapitalet, maximikapitalet eller minimikapitalet eller om
aktiernas nominella belopp skall registreras samtidigt som beslut om alt
öka eller sätta ned aktiekapitalet, om ändringen av bolagsordningen eller
ökningen eller nedsättningen av akfiekapitalet är nödvändig för att aktieka­
pitalets storlek skall bli förenlig med bolagsordningen.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 6§ ABL saml 310§ 1 mom. första stycket, 2 mom. första stycket och 3 mom. första stycket FRL. Den gäller endast försäkringsaktiebolag. Paragrafen motsvarar 5§ i utredningsförslaget.

Enligt 4 kap. 1 § andra stycket och 6 kap. 2 § första stycket skall bolags­stämman innan eller samtidigt med att ett beslut om ökning eller nedsätt­ning av aktiekapitalet fattas, besluta om behövlig ändring av bolagsord­ningen. En ändring av bolagsordningen kräver stadfästelse. Förslaget inne­håller i överensstämmelse med aktiebolagslagen inte någon uttrycklig be­stämmelse att i samband med ändring av bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet beslut också skall fattas om sådan ökning eller nedsätt­ning av aktiekapitalet som svarar mot ändringen. Förevarande paragraf innebär emellertid att man hindrar sädan registrering som medför att överensstämmelse inte kommer att föreligga mellan registrets innehåll i fråga om bolagsordningen och i fråga om aktiekapitalets storlek. Därmed tvingas bolagen att fatta med varandra korresponderande beslut i dessa frågor.

7 § Försäkringsinspektionens beslut varigenom en anmälan avskrivils
eller en registrering vägrats enligt 4 § första stycket överklagas hos kam­
marrätten genom besvär inom två månader från beslutels dag. Detsamma
gäller sådana beslut av försäkringsinspektionen som avses i 4§ tredje
stycket med undantag av beslut enligt 21 kap. 2 §.

Paragrafen, som motsvaras av 18 kap. 7§ tredje stycket ABL och 318 § tredje stycket FRL samt 6§ i utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om besvär över försäkringsinspektionens beslut i vissa registreringsären­den. Bestämmelser om besvär över inspektionens beslut i övriga frågor finns i 19 kap. 13 §.

21 kap. Straff och vite

Bestämmelserna i försäkringsrörelselagen om straff och vite är i huvud­sak utformade i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i den gamla aktiebolagslagen. Vissa förseelser som närmast har karaktär av brott mot ordningsföreskrifter är emellertid inle straffbelagda i försäkrings­rörelselagen. Skälet för detta är den tillsyn som försäkringsinspektionen har över försäkringsbolagen. I flera fall är en gärning straffbelagd inte bara i försäkringsrörelselagen utan ocksä i brottsbalken.

 

Prop. 1981/82:180                                                               320

I den nya aktiebolagslagen har antalet straffbestämmelser starkt begrän­sats. Bestämmelser som täckts av brottsbalken har tagils bort och i ätskilli­ga andra fall har straffsanktioner slopats såsom onödiga. De förseelser som har straffbelagts har anknytning lill reglerna dels om förande och tillhanda­hållande av akfiebok, dels om den särskilda förteckningen i avstämnings­bolag över panthavare m.fl., dels om styrelsearbetet, dels om läneförbud och förteckning över lån och säkerheter och dels om bundna aktier (19 kap. 1 § ABL).

Utredarens förslag innebär inte bara en utrensning av straffbestäm­melser pä motsvarande sätt som skett i den nya aktiebolagslagen. Utre­daren föreslår nämligen att i den nya försäkringsrörelselagen inle heller förs in straffbestämmelser motsvarande de som finns i 19 kap. 1 § ABL. Som skäl härför anför utredaren att försäkringsinspektionens administrati­va kontroll är tillräcklig. I likhet med de remissinstanser som särskilt berört förslaget på denna punkt, Svea hovrätt och riksåklagaren, delar jag utredarens uppfattning i frågan.

Det sagda innebär att i departementsförslaget tagits upp straffbestäm­melser endast i fråga om vissa, för försäkringsrörelseomrädet speciella fall, där en straffsanktion bedömts inle kunna undvaras. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser om vite.

1 §   Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1.    i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan att vara berättigad till del­ta,

2.    uppsåtligen eller av oaktsamhet lill försäkringsinspeklionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag.

I ringa fall döms ej lill ansvar.

Paragrafen innehåller de straffbestämmelser som ansetts böra finnas kvar i den nya lagen.

Enligtförsta punkten år det i likhet med vad som föreskrivs i gällande lag (325 § FRL) straffbart alt i Sverige bedriva försäkringsrörelse utan att vara berättigad till del.

Som jag har redovisat i speciaimotiveringen lill 1 kap. 1 § har Svea hovrätt tagit upp sambandet mellan denna straffbestämmelse och behovet av en definition av begreppet försäkringsrörelse. Om en definition av detta begrepp inte är möjlig att göra borde enligt hovrättens mening antingen införas ett särskilt förprövningssystem eller kriminaliseringen ersättas med regler om vitesförelägganden. Även Svenska försäkringsbolags riksför­bund har ifrågasatt behållandet av straffsanktionen om begreppet försäk­ringsrörelse förblir odefinieral. Förbundet har föreslagU att straff skall kunna utdömas i vart fall endast om en viss rörelse uppenbart är att anse som försäkringsrörelse.

Med anledning av hovrättens yttrande har jag vid 1 kap. 1 § erinrat om

 

Prop. 1981/82:180                                                               321

uppdraget åt försäkringsverksamhelskommittén all överväga en definition av begreppet försäkringsrörelse samt angett alt jag i väntan på resultatet av kommitténs uppdrag inte är beredd att nu införa ett förprövningssystem eller att slopa straffbestämmelsen. Jag är inte heller beredd att nu föreslå den av riksförbundet förordade ändringen. Som framgått avser jag att återkomma i frågan när kommittén har redovisat sina överväganden. Andra punkten har motsvarighet i 327 § punkt 1 FRL,

2 § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga verkställande direk­tören och styrelseledamöterna alt fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar alt

1, till försäkringsinspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar
eller revisionsberättelser eller

2, hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.
Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underlåtenhet

alt göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens beslut för­faller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mol vilken föreläggandel riktas genast skriftligen underrättas om delta.

Följs inte ett sädant vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma ut vitet,

Försäkringsinspekfionens beslut varigenom vite förelagts eller utdömts får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vite.

Första och andra styckena behandlar försäkringsinspektionens möjlig­het att rikta vitesföreläggande till verkställande direktör eller styrelseleda­möter i fräga om skyldighet all till inspektionen insända vissa handlingar och att göra anmälan för registrering. Bestämmelserna överensstämmer med vad utredaren föreslagit och ansluter nära till 19 kap, 2§ första och andra styckena ABL,

Tredje stycket motsvarar 289 § FRL.

Utredaren har anfört alt vitesföreläggande i regel inte bör meddelas vid sidan av föreläggande enligt 19 kap. 11 §. Där anges att inspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen all vidta behövliga åtgärder om avvikelse skett från lagen eller om vissa andra angivna brister har konstaterats. Om sådant föreläggande inte har följts skall inspektionen anmäla det till rege­ringen som kan förklara koncessionen förverkad. Har också vUe förelagts finns enligt utredaren risk för skiljaktiga avgöranden hos allmän domstol och i sista hand regeringen. Svea hovrätt anser att utredarens skäl mot vitesföreläggande i angivna fall inle väger lungt. Hovrätten menar emeller­tid att vUe inte bör fä användas i dessa fall eftersom detta framstår som onödigt med hänsyn till den allvarliga påföljd i form av förverkande av koncessionen som kan bli följden av ett trotsande av föreläggandet.

För egen del vUl jag framhålla att enligt departementets förslag (19 kap. 11 § tredje stycket) förverkande av koncession skall kunna ske endast om 21    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

Prop. 1981/82:180                                                  322

allvarliga missförhållanden kan konstateras. Mol denna bakgmnd bör även föreläggande enligt 19 kap. II § kunna förenas med vite där så bedöms ändamålsenligt. Risken för skiljaktiga avgöranden torde sällan uppstä. För möjligheten att också använda vite i fall där fräga om förverkande av koncessionen kan uppkomma talar att en så drastisk åtgärd som förver­kande av koncessionen om möjligt inte bör tillgripas förrän andra utvägar att åstadkomma rättelse har prövats.

I fiärde stycket anges att skriftlig underrättelse om vitesföreläggande genast skall fillställas den mot vilken föreläggandet riktar sig, dvs. bolaget, verkställande direktören eller styrelseledamöterna.

Femte stycket behandlar frågan om utdömande av vite.

F. n. ankommer det enhgt allmänna regler på allmän domstol att pröva utdömandet av vUe. Utredaren har - efler förebild i 19 kap. 2§ tredje stycket ABL - föreslagit att försäkringsinspektionen skall fä döma ut vite som förelagts med slöd av första stycket. Svea hovrätt - som enligt vad som angetts i det föregående föreslagit alt vite inte skall få användas vid föreläggande enligt 19 kap. 11 § - har ingen erinran mot förslaget och har vidare anfört att del borde övervägas att låta inspektionen döma ut alla slag av viten. För egen del ansluter jag mig fill utredarens förslag på denna punkt. Frågan om en vidgning av inspektionens rätt att utdöma viten får prövas när försäkringsverksamhetskommitténs översyn av fillsynsreglerna föreligger.

Inspektionens beslut varigenom vite förelagts eUer utdömts bör som utredaren framhållit överklagas hos kammarrätten genom besvär. I depar­tementsförslaget har i sjätte stycket tagils in en bestämmelse härom.

7    Hemställan

Jag hemställer alt lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1.    försäkringsrörelselag,

2.    lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

3.    lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill­kor,

4.    lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

5.    lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

6.    lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

7.    lag om ändring i lagen (1956; 216) om jordbrukskasserörelsen,

8.    lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

9.    lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

 

10.   lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

11.   lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

12.   lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoleksföreningar,

 

Prop. 1981/82:180                                                  323

13.   lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

14.   lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsan­slalt att driva försäkringsrörelse här i riket,

15.   lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar.

8   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1981/82:180                                                               324

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-01-28

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland

Föredragande: statsrådet Wirtén

Lagrådsremiss med förslag till lag om införande av försäkringsrörelselagen

1    Inledning

Den 21 januari 1982 remitterades lill lagrådet ett förslag till ny försäk­ringsrörelselag. I lagrädsremissen angavs att ett förslag till promulgations­lag till försäkringsrörelselagen inom kort skulle remitteras lill lagrådet.

Liksom förslaget till försäkringsrörelselag grundas förslaget till promul­gationslag på ett belänkande framlagt av hovrättslagmannen Johan Lind som särskild utredare, betänkandet (Ds E 1981: 11) Följdlagsliftning till en ny lag om försäkringsrörelse. Detta innehåller förslag — förutom till en promulgationslag - till en försäkringsrörelseförordning, en lag om värde­papperscentraien m,m, och följdändringar i vissa andra lagar, I denna lagrådsremiss behandlas endast förslaget till promulgationslag. Till proto­kollet i detta ärende bör fogas utredarens förslag till lag om införande av lagen (1982:00) om försäkringsrörelse jämte specialmolivering som bi­laga I.

Efter remiss har yttranden över betänkandet, såvitt avser förslaget till promulgationslag, avgells av försäkringsinspektionen, Svea hovrätt, riks­åklagaren, fullmäktige i Sveriges riksbank, försäkringsverksamhetskom-mittén (E 1979:01), försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), Svenska för­säkringsbolags riksförbund. Utländska försäkringsbolags förening. Svens­ka arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, styrelsen för Stock­holms fondbörs. Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges finansanaly­tikers förening och Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, Till proto­kollet i detta ärende bör som bilaga 2 fogas en sammmanslällning av remissyttrandena sävitt avser förslaget till promulgationslag,

I lagrådsremissen med förslag fill försäkringsrörelselag föreslås också att handläggningen av konsumentskyddsfrågor på bank- och försäkringsområ­dena ändras. Ändring föreslås sålunda i marknadsföringslagen (1975: 1418)

 

Prop. 1981/82:180                                                  325

m. fl, lagar. Förslaget bygger pä ett delbetänkande av banklagsutredningen (E 1976:09), Konsumentskyddet inom bankområdet och bankinspektio­nens styrelse (Ds E 1980: 3), och på ell delbetänkande av försäkringsverk-samhelskommitlén. Handläggningen av konsumentskyddsfrägor inom för­säkringsområdet (Ds E 1981:4), saml pä remissbehandlingen av delbetän-kandena.

I nu förevarande lagrådsremiss berörs även frågan om ikraftträdandet av de nämnda lagändringarna.

2   Allmän motivering

Utredaren har utarbetat förslaget lill promulgationslag med promulga­tionslagen till aktiebolagslagen (PromABL) som förebild. Han har föresla­git att den nya försäkringsrörelselagen och promulgationslagen lill denna skall träda i kraft den 1 januari 1983. Utredaren har pekat pä att försäk­ringsbolagen med hänsyn fill föreslagna nyheter främst inom redovisnings­området behöver viss tid på sig att utarbeta nya arbetsrutiner och att del krävs en översyn av bolagsordningar och grunder. Försäkringsinspek­fionen skall utfärda anvisningar för bolagens redovisning. Även om visst förberedelsearbete kunnat ulföras innan riksdagen tagit ställning till den föreslagna lagstiftningen, har utredaren utgått ifrån att ca sex månader krävs för ytterligare sådant arbete från det att riksdagen tagit ställning. Utredaren har framhållit att ikraftträdandet bör ske vid ett kalenderårs­skifte, eftersom försäkringsbolagens räkenskapsår sammanfaller med ka­lenderåret.

De fiesta remissinstanserna har förklarat sig inte ha någon erinran mol utredarens förslag. Svea hovrätt uttalar dock tveksamhet rörande del lämpliga i att genomföra förslaget till försäkringsrörelselag med hänsyn till rådande oklarhet om vad som i vikliga materiella hänseenden kommer att gälla för såväl svenska som här i riket verksamma utländska försäkringsbo­lag. Hovrätten syftar därvid på att försäkringsverksamhetskommittén fått i uppdrag att se över vissa för försäkringsrörelselagstiftningen grundläggan­de principer, inte minst når det gäller de utländska försäkringsföretagen. Försäkringsverksamhetskommittén har för sin del anfört att det enligt dess uppfattning inle finns skäl alt avvakta kommitténs arbete innan ett förslag till ny försäkringsrörelselag framläggs, allrahelst som kommitténs arbete kommer alt kräva ytteriigare flera år. Kommittén anser tvärtom att ett snabbt införande av en ny lag skulle underlätta arbetet och tillägger att i den mån kommitténs förslag skulle påkalla ändringar i försäkringsrörelse­lagen dessa utan större svårigheter bör kunna vidtas i den nya lagen. Försäkringsinspektionen säger sig kunna acceptera den föreslagna ord­ningen, enligt vilken den nya lagen träder i kraft den I januari 1983 och anpassning av försäkringsbolagens bolagsordningar och grunder kan beslu-

 

Prop. 1981/82:180                                                                326

tas pä första bolagsstämman efter ikraftträdandet, dvs. normalt värstäm-man 1983.

För egen del vidhåller jag den uppfattning jag framfört i lagrådsremissen angående ny försäkringsrörelselag, dvs. att det är angeläget alt en anpass­ning till aktiebolagslagen snarast kommer lill stånd, och inte minst att redovisningsreglerna nu moderniseras samt att det inte innebär alltför stora olägenheter om en ny lag införs utan att man avvaktar resultatet av försäkringsverksamhetskommitléns arbete. Med hänsyn lill att försäk­ringsbolagens räkenskapsår motsvarar kalenderåret bör lagen träda i kraft vid ett helärsskifte. Åtskilligt förberedelsearbete från främst inspektionens och bolagens sida krävs innan lagen träder i kraft. Lagen bör emellertid enligt min mening kunna träda i kraft den 1 januari 1983. Jag förordar därför att ikraftträdandet bestäms till denna lidpunkt.

När del gäller den lagiekniska utformningen av förslaget till promulga­tionslag har som tidigare nämnts utredaren haft promulgationslagen till aktiebolagslagen som förebild. Som utredaren framhållit kan eller bör några av förebildens bestämmelser inte tillämpas på försäkringsbolagen. Del är fallet med 5 § (kalenderåret skall vara räkenskapsår, om inle bolags­ordningen anger vilken lid bolagels räkenskapsår skall omfatta), eftersom försäkringsbolagens räkenskapsår skall vara kalenderåret med undanlag för fall då verksamheten påbörjas eller avslutas under ett kalenderår. 1 8 § PromABL finns en bestämmelse om bolag där röstvärdet av vissa aktier är mer än tio gånger högre än andra aktiers. Sädana aktier förekommer inte i försäkringsbolagen. Bestämmelsen i 9 § första stycket gäller akliebrev som enligt äldre rätt är ställda till innehavaren. Redan enligt den nuvarande försäkringsrörelselagen (8 § Qärde stycket) skall aktiebrev vara ställda till viss man. Bestämmelserna i 17 § var avsedda alt underlätta övergången till nya aktiebolagslagen för bolag som inte haft någon redovisning av anskaff­ningsvärdet för anläggningstillgångar. Motsvarande bestämmelser behövs inte för försäkringsbolagens del. Inte heller behövs någon motsvarighet lill 18 § som behandlar skuldregleringsfonden. Sådan fond förekommer inte hos försäkringsbolagen. Övergångsbestämmelser motsvarande 20 § om rätt enligt 1944 års aktiebolagslag för minoritetsägare att få aktier inlösta är inte aktuella, eftersom någon sådan minoritetsrält inte finns enligt gällande försäkringsrörelselag. I 21 § finns bestämmelser för det fall bolagsordning­en innehåller hembuds- eller ullänningsklausul. Några motsvarande klau­suler förekommer inte hos försäkringsbolagen, varför sådana bestämmel­ser inte behövs.

Förslaget lill ny försäkririgsrörelselag innehåller vissa bestämmelser om konsumentskyddet på försäkringsområdet (19 kap. 6 och 12 §§), 1 lagråds­remissen med förslag till försäkringsrörelselag föreslås även ändrade regler för handläggningen av konsumentskyddet när det gäller verksamheter som står under försäkringsinspektionens och bankinspekfionens tillsyn. För­slag om ändring i marknadsföringslagen m.fl. lagar framläggs därför. En-

 

Prop. 1981/82:180                                                  327

ligt de förslag som är upptagna i samma lagrådsremiss avsågs all bestäm­melser om ikraftträdandet även i dessa delar skulle meddelas i promulga­tionslagen till försäkringsrörelselagen. Det torde emellertid vara lämpliga­re att ikraftträdandebestämmelser införs under respektive lagändringar. Jag vill nämna att jag därför i den proposition som planeras på gmndval av lagrådsremisserna avser att förorda att det - med avvikelse frän vad som har angetts i den tidigare gjorda lagrädsremissen - tas in föreskrifter om ikraftträdandet i anslutning till resp. lagändringar.

3    Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom ekonomideparlemen­tel upprättals förslag lill lag om införande av försäkringsrörelselagen (1982:000).

Lagförslaget bör fogas till regeringsprotokollel i detta ärende som bilaga 3'.

4   Specialmotivering

I huvudsak motsvarar departementsförslaget och utredarens förslag var­andra. Bestämmelserna i 4 § andra stycket departementsförslaget saknar dock motsvarighet i utredarens förslag. Å andra sidan har ingen motsvarig­het lill 6 § om s. k. sockenbolag upptagits i departementsförslaget. SamtU­ga sockenbolag är avsedda att i stället regleras i 1 kap. 10 § Qärde stycket försäkringsrörelselagen.

1 § Försäkringsrörelselagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den I
januari 1983. Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 20 § denna lag
träder dock i kraft två veckor efter den dag dä lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Paragrafen motsvarar delvis I § PromABL. Bestämmelsen i 14 § andra stycket avser medgivande alt ersätta auktoriserad revisor med en godkänd revisor. Enligt 20 § kan beslut om ändringar i bolagsordningen så att denna överensstämmer med den nya lagen fallas före ikraftträdandet.

2 §   Genom försäkringsrörelselagen (1982:000) upphävs

1. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

2. lagen (1948:434) angående införande av den nya lagen om försäk­
ringsrörelse.

3 § Om det i lagar eller andra författningar förekommer hänvisningar till
föreskrifter som ersatts genom bestämmelser i försäkringsrörelselagen
(1982:000) eller denna lag, skaU i stället de nya bestämmelserna tiUämpas.

' Bilagan med lagförslaget har uteslutis här. Förslaget är likalydande med förslaget i propositionen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  328

Till den planerade propositionen om ny försäkringsrörelselag avses bli fogad en sammanställning över den gamla lagens motsvarighet i den nya lagens bestämmelser så att man lättare kan återfinna de nya bestämmelser som hänvisningarna skall gälla,

4 § För försäkringsbolag som registrerats före den 1 januari 1983 gäller försäkringsrörelselagen (1982:000) med de undantag som anges i denna lag.

Koncession som är gällande vid försäkringsrörelselagens (1982:000) ikraftträdande skall därefter anses gälla som om den meddelats med stöd av den lagen.

De avvikelser och undantag från bestämmelser i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse som har medgetts skall efter ikraftträdandet av försäk­ringsrörelselagen (1982:000) avse motsvarande bestämmelser i den lagen.

Första stycket motsvarar vad som gäller för allmänna aktiebolag enligt

4 § första stycket PromABL.

En huvudregel vid lagstiftning på civilrättens område är att ny lag inte får betydelse för äldre rättsförhållanden. Som framhållits i motiven till promulgationslagen till aktiebolagslagen är del emellertid olämpligt att det förekommer olika lagregler för skilda bolag beroende på vid vilken lid­punkt bolaget i fräga har bildats. Den nya lagen bör därför som regel gälla också för äldre bolag. Av paragrafen torde följa att om ett äldre bolag i sin bolagsordning skulle ha bestämmelser som strider mot den nya lagen dessa bestämmelser blir utan verkan. Från denna huvudregel görs emellertid vissa undantag i denna lag (jämför prop. 1975: 103 s. 713).

Enligt andra stycket skall de koncessioner, som gäller vid den nya lagens ikraftträdande, anses gälla som om de hade meddelats med stöd av den nya lagen. Skulle ett försäkringsbolag vara under bildande vid ikraftträdandet, kan vissa övergångsproblem uppslå. Förekommande svårigheter bör dock kunnas lösas genom att ätgärder för bildandel — frånsett de åtgärder som lett lill koncession - inte vidtas förrän efter ikraftträdandet av den nya lagen, såvida det inte stär klart att bildandel hinner slutföras dessförinnan,

I lagrådsremissen om ny försäkringsrörelselag har jag i specialmotive­ringen vid 1 kap. 10 § - med anledning av att en remissinstans tagit upp frågan om förlängd giltighet av dispenser som lämnats enligt 1948 års lag -framhållit att dispenserna bör gälla även efter den nya lagens ikraftträ­dande. För att inte något tvivel skall råda på den punkten borde enligt min mening en uttrycklig bestämmelse härom las in i övergångsbestämmel­serna. En bestämmelse av sådan innebörd har tagits in som ett tredje stycke i förevarande paragraf.

5 § För Stockholms stads brandförsäkringskontor gäller bestämmelserna
i försäkringsrörelselagen (1982:000) om ömsesidiga försäkringsbolag i till­
lämpliga delar. Kontorels delägare skall dock inle pä grund härav få större
ansvar för kontorets förpliktelser än de hade före den I januari 1904.

 

Prop. 1981/82:180                                                  329

I 346 § lagen om försäkringsrörelse (FRL) finns särskilda föreskrifter om Stockholms stads brandförsäkringskontor. Enligt dessa skall för kontoret i tillämpliga delar gälla lagens bestämmelser om ömsesidiga försäkringsbo­lag som meddelar brandförsäkring för längre tid än tio år. Det undanlaget görs dock att kontorels delägare inte skall vidkännas ett vidsträcktare ansvar för kontorets förbindelser än de hade före den 1 januari 1904.

Dessa bestämmelser för Stockholms stads brandförsäkringskontor har tillkommit därför att det frän rättslig synpunkt är ovisst om vilka som skall anses som brandkontorets delägare och om eller i vilken utsträckning det finns personlig ansvarighet för kontorets förpliktelser. I enlighet med kon­torets reglemente meddelas försäkring inte för viss person utan för viss fastighet. I 1903 års försåkringslag som trädde i kraft den 1 januari 1904 fanns bestämmelser om personlig ansvarighet för delägare i ömsesidiga försäkringsbolag. I brandförsäkringskontorets då gällande reglemente sak­nades bestämmelser om att försäkringstagarna hade personligt ansvar för kontorets förpliktelser. En bestämmelse motsvarande 346 § fanns i 1917 års försäkringslag.

6 § Om bolagsordningen innehåller en sådan bestämmelse om rätt fill
teckning eller erhållande av nya aktier som avses i 10 § 1 mom, tredje
stycket andra meningen lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, skall be­
stämmelsen anses gälla även för aktier som ges ut utöver tidigare föreskri­
vet maximikapital.

Paragrafen motsvarar 7 § PromABL. Enligt 10 § 1 mom. tredje stycket andra meningen FRL skall del - om aktierna i ett försäkringsaktiebolag inte medför lika rätt lill andel i bolagels tillgångar och vinst - i bolagsord­ningen särskilt anges den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier som skall tillkomma varje slag av aktier vid ökning av aktiekapUalet, under fömtsättning att aktiekapitalet skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp utan ändring av bolagsordningen. En motsvarande bestämmelse har tagits upp i 3 kap- 1 § andra stycket 3 förslaget till försäkringsrörelse­lag. Lagförslaget innehåller emeUertid ingen begränsning av ökningen intill maximikapitalet. Om ett bolag i sin bolagsordning har en bestämmelse som endast avser ökning intill maximikapitalet, bör företrädesrätten gälla även vid ökning därutöver. Bestämmelse härom finns i förevarande paragraf.

7 § Om det vid ikraftträdandet av försäkringsrörelselagen (1982:000)
föreskrivs i ett försäkringsaktiebolags bolagsordning alt röstvärdet för
varje aktie är på visst sätt lägre ju flera akfier den röstande företräder, fär
bolagsstämman - i anslutning till att den fattar beslut som medför eller kan
medföra ändring av antalet aktier i bolaget - i enlighet med 9 kap. 13 §
första stycket samma lag besluta att ändra bolagsordningen så att det antal
akfier varje röstande företräder ger samma relativa röstandel som tidigare.
Kallelse till en sådan bolagsstämma sker enligt bolagsordningen.

Paragrafen tar främst sikte på en röslrältsbegränsningsregel i Försäk­ringsaktiebolaget Skandias bolagsordning § 18. Bestämmelsen har följande lydelse.

 

Prop. 1981/82:180

330

Vid omröstning på bolagsstämma beräknas rösterna efler hela del antal aktier för vilket någon utövar rösträtt enligt följande tabell:

Den som företräder

1-

25 st akfier har   1 röst

601-  700" "

"    16

26-

50""

2 röster

701-  800" "

"    17

51-

75 " "

'      3"

801-  900" "

"    18

76-

100""

'      4"

901-1000" "

"    19

101-

125 " "

'      5"

1001-1100" "

"    20

126-

150""

'      6"

1101-1200" "

„    21

151-

175""

,      .7,,

1201-1300" "

'•'    22

176-

200 " "

'      8"

1301-1400" "

"    23

201-

250""

,         c("

1401-1500" "

"    24

251-

300" "

•    10"

1501-1600" "

"    25

301-

350""

'    11 "

1601-1700" "

"    26

351-

400 " "

'    12"

1701-1800" "

"    27

401-

450 " "

'    13"

1801-1900" "

"    28

451-

500""

'    14"

1901-1999" "

"    29

501-

600 " "

'    15"

 

 

och den som företräder mer än 1 999 aktier har 30 röster.

Omröstning vid bolagsstämma verkställes öppet, därest icke minst fem röstägande påyrkar omröstning med slutna sedlar.

Har vid val två eller flera personer erhållit lika antal röster, anslälles lottning dem emellan, men eljest gälle vid lika röstetal den mening ordfö­randen biträder.

Bestämmelsen har funnits i Skandias bolagsordning sedan bolaget grun­dades år 1855, Bestämmelsen har troligtvis tillkommit för att skydda det nygrundade inhemska försäkringsbolaget från att övertas av utländska bolag.

Denna rösträttsregel har emellertid fått den verkan all rösträttsrelatio­nerna mellan större och mindre aktieägare vid varje ändring av antalet aktier i bolaget förskjutits lill de störte aktieägarnas nackdel. Utredaren har därtor i enlighet med en begäran frän Skandia tagit in en bestämmelse som möjliggör för Skandia att ha kvar denna röslrältsbegränsningsregel som den var formulerad 1980, dock med möjlighet för bolaget alt vid ändring av antalet aktier behålla den rösträltsrelation som gällde 1980.

En sådan reglering innebär att det krav pä särskild majoritet som krävs enligt den föreslagna försäkringsrörelselagen för en sådan ändring av bo­lagsordningen som här avses inte behöver upprätthållas och att endast bolagsordningens krav på kallelse till stämman behöver uppfyllas (jämför 9 kap, 9 § andra stycket lagförslaget). Med hänsyn fill effekten av en sådan föreskrift i bolagsordningen varom är fråga anser jag mig i likhet med försäkringsinspekfionen kunna godta utredarens förslag. Den av utredaren föreslagna lagtexten har emellertid omformulerats. Vidare finns ingen mot­svarighet fiU andra stycket i utredarens förslag som tar sikte på emission enligt 5 kap. av skuldebrev som ger en rätt för innehavaren att få ut akfier i

 

Prop. 1981/82:180                                                  331

det emitterande bolaget. Sådana skuldebrev kan försäkringsbolag inle emittera enligt departementsförslaget.

De beslut som medför eller kan medföra ändring av antalet aktier i ett försäkringsaktiebolag kan avse nyemission, fondemission, nedsättning av aktiekapitalet genom indragning av aktier eller split, dvs. ändring av aktier­nas nominella belopp utan att det totala aktiekapitalet ändras.

Den lättnad vad gäller omröstning och kallelse som paragrafen ger kan givetvis inle utnylQas om bolagsstämman också skall besluta i fråga om annan ändring av bolagsordningen än här berörts.

8 § Den som innehar ett aktiebrev på vilket bolaget har antecknat att han
är införd i akfieboken som ägare är, även om införandet skett före utgång­
en av år 1982, likställd med den som enligt 13 § andra stycket lagen
(1936:81) om skuldebrev förmodas äga rätt alt göra skuldebrevet gällande,
om ett förvärv från honom sker efler denna tidpunkt.

Av 3 kap. 6 § första stycket förslaget till försäkringsrörelselag följer att den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets påskrift på det är införd som ägare i aktieboken har samma legifimation i förhållande till senare förvärvare som om aktiebrevet vore försett med en sammanhängande till honom fortlöpande följd av överlåtelser. Den utvidgning av skyddet för godtroende förvärvare som detta innebär inträder omedelbart när införing och därpå följande godtrosförvärv sker efler lagens ikraftträdande. För att så snabbi som möjligt skapa önskvärd säkerhet för godtroende förvärvare bör även en tidigare införing tillerkännas legifimationsverkan enligt nya lagen, om förvärv i god tro sker efter dennas ikraftträdande. En bestäm­melse av detta innehåll har upptagits i förevarande paragraf. Den motsva­rar 9 § andra stycket PromABL.

Som framgått av den allmänna motiveringen behövs ingen motsvarighet till 9 § första stycket PromABL om innehavaraktiebrev, eftersom sådana inte förekommer i försäkringsaktiebolagen.

9 § Registrering och verkställande av bolagsstämmobeslut, som fattats
före utgången av år 1982, samt talan mot sådana beslut sker enligt lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse om något annat inte följer av 20 §.

Paragrafen får betydelse bl.a. när det gäller beslut om nyemission eller beslut om nedsättning av aktiekapitalet. Har bolagsstämman fattat ell beslut om nyemission före ikraftträdandet, skall alltså bestämmelserna i 1948 års lag tiUämpas. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 10 § PromABL.

10 § Har styrelsen före utgången av år 1982 beslutat om nyemission,
skall nyemissionen ske enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

 

Prop. 1981/82:180                                                  332

Både enligt 1948 års lag och utredningens förslag till ny lag kan styrelsen besluta om nyemission antingen med stöd av fullmakt från stämman eller under fömtsättning av stämmans godkännande. Har styrelsen fattal ett sådant beslut före ikraftträdandet, bör emissionen genomföras enligt äldre lags bestämmelser. Denna regel motsvarar 11 § PromABL.

11 § Bestämmelserna i 4 kap. 19 § försäkringsrörelselagen (1982:000)
skall även tillämpas på fondaktier som givits ut före den I januari 1983.
Anmaningar får dock ske tidigast efter utgången av år 1984.

Bestämmelserna i 4 kap. 19 § departementsförslaget till ny försäkrings­rörelselag innehåller en preskriptionsregel för fondaktier. Denna regel bör även bli tillämplig på fondaktier som tillkommit vid fondemission som görs före regelns ikraftträdande. Av rättssäkerhetsskäl har dock införts en bestämmelse om en karenslid, som innebär att anmaningen enligt den nya preskriptionsregeln inte i något fall får göras tidigare än två år efter nya lagens ikraftträdande. En motsvarande regel finns i 12 8 PromABL.

12 § Om det före utgången av år 1982 har vidtagits ätgärder för alt
verkställa en nedsättning av aktiekapitalet enligt 60 § lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse, får nedsättningen verkställas och registreras enligt
nämnda lag.

Paragrafen motsvaras av 13 § PromABL.

13 § Den styrelseledamot eller verkställande direktör som tillträtt före
utgången av år 1982, skall anmäla sitt aktieinnehav enligt 8 kap, 6 §
försäkringsrörelselagen (1982:000) snarast efter denna tidpunkt.

Den i 8 kap, 6 § nya försäkringsrörelselagen angivna skyldigheten för styrelseledamöter och verkställande direktören att anmäla aktieinnehav gäller alla köp och försäljningar av aktier efter nya lagens ikraftträdande. I överensstämmelse med 14 § PromABL har föreskrivits alt registrering sker av vederbörande aktieinnehav vid lagens ikraftträdande.

14 § Bestämmelserna i 10 kap. 4 § första och Qärde styckena samt 5 §
försäkringsrörelselagen (1982:000) skall tillämpas från och med den första
ordinarie bolagsstämma som hålls efter lagens ikraftträdande. Intill dess
skall i stället motsvarande äldre bestämmelser tillämpas.

Beslut enligt 10 kap. 4 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:000) får meddelas före den 1 januari 1983,

Innehåller bolagsordningen en bestämmelse om föranmälan för delta­gande i bolagsstämma, får bestämmelsen tillämpas intill dess beslut om bestämmelsens upphörande eller ändring till överensstämmelse med 9 kap. 1 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:000) har registrerats. Vad som sagts nu gäller dock endast om bolagsstämman hålls före utgången av år 1983.

 

Prop. 1981/82:180                                                  333

Paragrafen har utformats efter mönster av 15 § PromABL.

Enligt/örifa stycket skaU bestämmelserna i 10 kap. 4 § om kvalificerad revisor tillämpas fr. o. m. den första ordinarie bolagsstämma som hälls efler lagens ikraftträdande. Om så anses lämpligt kan godkänd revisor i fall, där nya lagen kräver att revisorn är auktoriserad, få dispens enligt 10 kap. 4 § tredje stycket att fortsätta verksamheten. Beslut om dispens kan enligt andra stycket meddelas före lagens ikraftträdande.

I 10 kap. 5 § nya lagen finns regler om revisorsjäv, som på ett par punkter innebär skärpningar i förhållande till gällande lag. Även dessa regler bör fiUämpas frän och med den första ordinarie stämman efler ikraftträdandet. Intill dess bör motsvarande äldre regler gälla.

Tredje stycket avser föranmälan lill bolagsstämma. Enligt denna bestäm­melse får bolagen fillämpa äldre bolagsordningsbestämmelser om föranmä­lan. Detta gäller dock endast bolagsstämma som hålls före den 1 januari 1984.

15      § Årsredovisningen och koncernredovisningen skall från och med
räkenskapsåret 1983 upprättas enligt försäkringsrörelselagen (1982:000). I
koncernredovisningen för räkenskapsåret 1983 behöver ej medtagas kon­
cernresultaträkning och koncernbalansräkning för räkenskapsåret 1982.

Beslut om vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom som avser räkenskapsåret 1982 skaU fattas enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

De nya redovisningsreglerna föreslås böra tillämpas frän och med rä­kenskapsåret 1983. Detta är en lämplig ordning också därför att alla försäk­ringsbolag har kalenderår som räkenskapsår. Den föreslagna ordningen medför sålunda att för räkenskapsåret 1982 den gamla lagens regler skall gälla. När del gäller beslut om vinstutdelning och annan användning av bolagels tillgångar som fattas under 1983 för räkenskapsåret 1982 skall enligt förslaget reglerna i den gamla lagen gälla. Paragrafen motsvaras av

16      § PromABL.

16 § I livförsäkringsbolag skall uQämningsfonden enligt 266 § och säker­hetsfonden enligt 271 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse överföras fill återbäringsfond enligt 12 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (1982:000).

Om det i ett livförsäkringsbolag finns en reservfond skall denna över­föras lUl återbäringsfonden eller, efter tillstånd av försäkringsinspek­tionen, till någon annan fond.

Enligt den gamla lagen samlas livförsäkringsbolags överskottsmedel så­vitt avser livförsäkringsrörelsen i tre fonder, nämligen återbäringsfonden, uQämningsfonden och säkerhetsfonden. Av 12 kap. 5 § nya lagen framgår alt de tre fonderna i fortsättningen ersätts av en fond, återbäringsfonden. 1 första stycket anges att medlen i uQämningsfonden och säkerhetsfonden skall föras över till återbäringsfonden. Bestämmelsen innebär vidare att

 

Prop. 1981/82:180                                                  334

livförsäkringsbolag, som i fråga om annan del av rörelsen än livförsäk­ringsrörelsen redovisar överskottsmedel i en säkerhetsfond skall föra över medlen lill en återbäringsfond.

Andra stycket har samband med det förhållandet att livförsäkringsbolag enligt nya lagen inle skall redovisa någon reservfond.

17 § Redovisar ett skadeförsäkringsbolag säkerhetsfond enligt 271 § la­
gen (1948:433) om försäkringsrörelse skall denna överföras till reserv som
regeringen eller efler regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen
föreskriver.

Utredaren har föreslagit att skadeförsäkringsbolags säkerhetsfond i vad avser skadelivränterörelse skall överföras till premiereserven. Svenska försäkringsbolags riksförbund har - i överensstämmelse med sin inställ­ning att ansvarigheten för skadelivränla skall redovisas i ersättningserser­ven - föreslagit att säkerhetsfonden enligt den gamla lagen bör föras över till ersättningserserven och således inte till premiereserven. Jag har i motiveringen till nya lagen angett all den närmare bestämningen av de försäkringstekniska skulderna får behandlas i de föreskrifter av verksläl-lighetskaraktär som del ankommer på regeringen eller försäkringsinspek­lionen att utfärda. I dessa föreskrifter får ocksä redovisningen av den gamla säkerhetsfonden regleras. Paragrafen har utformats i enlighet med det sagda.

18 § Om det i ett livförsäkringsbolag finns en dispositionsfond avsatt
inom livförsäkringsrörelsen skall denna överföras till återbäringsfonden
eller nedsättas. Disposifionsfonden skall vara avvecklad senast vid utgång­
en av år 1987.

Om del uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen innan disposi­tionsfonden har avvecklats skall förlusten i första hand täckas genom att dispositionsfonden minskas.

Den nya lagen ger i motsats till den gamla lagen inte utrymme för avsättningar till en dispositionsfond vad gäller vinst som uppstår inom livförsäkringsrörelse (se vid 12 kap. 5 § nya lagen). Bestämmelserna i förevarande paragrafs första stycke innebär att de dispositionsfonder som nu finns skall avvecklas under en femårsperiod. Vad som kan finnas kvar efter perioden skall föras över till äterbäringsfonden.

I andra stycket har tagits upp en särskild regel om förlusttäckning i livförsäkringsbolag där dispositionsfonden ännu inte har blivit avvecklad (jämför specialmotiveringen vid 12 kap. 7 § i lagrådsremissen om ny för­säkringsrörelselag).

19 § Likvidation skall genomföras enligt lagen (1948:433) om försäk­
ringsrörelse om likvidatorerna utsetts före utgången av år 1982.

 

Prop. 1981/82:180                                                  335

Paragrafen motsvaras av 19 § första stycket PromABL. I nämnda para­grafs andra stycke finns en bestämmelse om preskription av skifteslolter vid likvidationer som tillkommit före 1944 års aktiebolagslag. En sådan bestämmelse har inte ansetts behövlig för försäkringsbolagens del då det enligt uppgift från försäkringsinspeklionen inte finns några gamla outtagna skifteslotter kvar efter likvidafion av försäkringsbolag före 1948 års lags ikraftträdande.

20 § Före utgången av år 1982 kan beslut om ändringar i bolagsordningen
så all denna överensstämmer med försäkringsrörelselagen (1982:000) fat­
tas enligt 9 kap. 14 eller 16 § nämnda lag. I beslutet skall anges att det
gäller från och med den 1 januari 1983.

Paragrafen — som motsvaras av 23 § PromABL - innehåller bestäm­melser som öppnar möjlighet att före den nya lagens ikraftträdande besluta om nödvändiga ändringar i bolagsordningen. Därvid skall den nya lagens majoritetskrav tillämpas. Efter stadfästelse kan registrering ske. Föreskrif­ter om detta avses bli intagna i en ny förordning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har föreslagit alt hänvisningen till lagen skall avse även de bestämmelser som finns i 9 kap. 18 § nya lagen. Enligt min mening behövs inte en sådan hänvisning eftersom bestämmel­serna i sak stämmer överens med äldre lag (228 § FRL).

21 § Om bolagsordningen efler utgången av år 1982 strider mot försäk­
ringsrörelselagen (1982:000) skall styrelsen utan dröjsmål lägga fram för­
slag lill bolagsstämman om ändringar av bolagsordningen så att den över­
ensstämmer med lagen.

Om gmnderna efler utgången av år 1982 strider mot försäkringsrörelse­lagen (1982:000), skall styrelsen genast besluta om ändring av dessa.

Första stycket motsvaras av 24 § PromABL, Om del inle varit möjligt att - med tillämpning av närmast föregående paragraf - genomföra nöd­vändiga ändringar i bolagsordningen skaU styrelsen enligt förevarande bestämmelser lägga fram ändringsförslagen på den första bolagsstämma som hålls efter den nya lagens ikraftträdande.

Även gmnderna måste ändras om de strider mot den nya lagen. Bolags­stämman deltar inte i beslutet om gmndernas utformning. Ändringen kan beslutas och efter stadfästelse registreras även före utgången av år 1982. Om det inle medhinns före den I januari 1983 skall styrelsen enligt andra stycket utan dröjsmål se liU all grunderna ändras.

Det ankommer i sista hand på försäkringsinspektionen att bevaka all nu avsedda ändringar sker. Vitesföreläggande torde här kunna komma i fråga (19 kap. 11 § andra stycket 5 och 21 kap. 2 § tredje stycket).

22 § Har bolagsstämman enligt 1 § lagen (1970:596) om förenklad akfie­
hantering före utgången av år 1982 beslutat att nämnda lag skall tillämpas

 

Prop. 1981/82:180                                                  336

på bolaget, skall bolaget anses vara avstämningsbolag enligt bestämmel­serna i försäkringsrörelselagen (1982:000). Styrelsen skall dock utan dröjs­mål lägga fram förslag till bolagsstämma om all i bolagsordningen la in förbehåll som avses i 3 kap. 8 § försäkringsrörelselagen (1982:000).

Bestämmelserna överensstämmer i sak med 25 § PromABL.

23 § Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma som registrerats före ikraft­trädandet av lagen (1948:433) om försäkringsrörelse behöver inte innehålla orden ömsesidigt eller försäkring.

I 5 § lagen (1948:434) om införande av lagen om försäkringsrörelse finns en motsvarande bestämmelse. Några äldre ömsesidiga försäkringsbolag har inte orden ömsesidigt eller försäkring i sin firma, vilket krävs enligt 171 § första stycket nu gällande försäkringsrörelselag och 17 kap, 1 § nya lagen. Dessa försäkringsbolag skall alUjämt inle behöva ändra sin firma.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över det upprättade lag­förslaget.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1981/82:180                                                               337

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-23 .

Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, fd. justitierå­det Ljungar.

Enligt lagrådet den 22 mars 1982 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1982 har regeringen på hemstäl­lan av statsrådet och chefen för ekonomideparlementel beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.   försäkringsrörelselag,

2.   lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

3.   lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill-. kor,

4.   lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m,;

5.   lagom ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

6.   lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

7.   lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

8.   lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

9.   lag om ändring i lagen (1963:76) om kredilakliebolag,

 

10.   lagom ändring i aktiefondslagen (1974:931),

11.   lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

12.   lag om ändring i lagen (1970:65). om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoleksföreningar,

13.   lag om ändring i lagen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

14.   lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsan­stalt att driva försäkringsrörelse här i riket, .

15.   lag om ändring-i lagen (1972: 262) om understödsföreningar.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Pär

Boqvisl och Håkan Wunderman,

Föredragningen inför lagrådet har pågått vid en tidpunkt, då lagförslagen ännu inte erhållit slutlig utformning, Ätskilliga inom lagrådet därvid fram­förda jämkningsförslag av vanligen redaktionell eller lagteknisk natur har beaktats i de förslag som genom remissen överiämnats lill lagrådet.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

1. Förslaget till försäkringsrörelselag

21       kap.

1 §

Genom 1975 års aktiebolagslag (ABL) gjordes en betydande begränsning av de omfatiande straffbestämmelser som fanns i den äldre aktiebolagsla-

22  Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180

 

Prop. 1981/82:180                                                  338

gen. Behov av straffsanktion ansågs endast föreligga beträffande överträ­delser av vissa bestämmelser i ABL till skydd för viktiga allmänna intres­sen (19 kap. I § ABL). De sistnämnda bestämmelserna, som avser bl.a. skyldigheten att föra och tillhandahålla aktiebok m.m., styrelsearbetet, låneförbudet samt reglerna om bundna och fria aktier har i allt väsentligt motsvarighet också i förslaget till ny försäkringsrörelselag.

Även lagförslaget innebär jämfört med den nu gällande lagen om försäk­ringsrörelse en utmönstring av straffbestämmelser på sätt som skett i ABL. Om detta är intet att säga. I lagförslaget har emellertid tagils ytterii­gare ett steg i det att inte heller straffbetämmelserna i 19 kap. I § ABL fått någon motsvarighet däri. Som huvudsakligt skäl för detta anges i motive­ringen till 21 kap. I §, alt försäkringsinspektionens administrativa kontroll är tillräcklig. Detta motiv ter sig inte alldeles övertygande. Försäkringsin­speklionens tillsyn är visserligen ägnad att motverka en osund utveckling inom försäkringsverksamheten. Inspektionen har också givits rätt att såväl förelägga som, i vissa fall, döma ut vite för att förebygga olämpliga förfa­randen. Sädana ingripanden, vilka i första hand är till för att säkra försäk­ringstagarnas intressen, kan emellertid ej ensamma anses tillräckliga för alt på försäkringsområdet tillgodose de offenlligrältsliga och andra allmänna intressen som motiverat straffbestämmelserna i 19 kap. I § ABL. Dessa intressen gör sig i lika mån gällande också för försäkringsbolagens del. Det kan för övrigt från synpunkten av likabehandling ifrågasättas om det är lämpligt att införa en ordning som skulle innebära att samma förfaranden som är straffbelagda i de allmänna bolagen skulle lämnas straffria när de förekommer i försäkringsbolag. Enligt lagrådets mening bör övervägas att - såsom i övrigt skett genomgående i lagförslaget - även i straffrättsligt hänseende utforma lagförslaget i nu berörda del i överensstämmelse med ABL,

Vad som nu anförts skulle innebära, att en straffbestämmelse kommer att knytas även lill stadgandet i 3 kap. 12 § tredje stycket i lagförslaget om förbud att ur den förteckning, som anges i paragrafens första stycke, lämna uppgifter lill någon annan utan samtycke av den som berörs av de förhål­landen som har antecknats i förteckningen. I och för sig skulle kunna ifrågasättas, om inte brytande av denna tystnadsplikt omfattas av bestäm­melsen i 20 kap. 3 § brottsbalken om straff för bl.a. den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, röjer uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag. Goda skäl kan dock anföras för att i nu avsett hänseende låta samma typ av specialslraffrätlslig reglering gälla som den vilken återfinns i ABL och som även har motsvarighet i lagen om förenklad aktiehantering (1970:596), LFA, vars tystandspliktsregel i 12 § utgjort förebild till mot­svarande regel i 3 kap. 12 § ABL, låt vara att dess i 38 § intagna bestäm­melse om straffpåföljd är något annorlunda utformad än straffbestämmel­sen i 19 kap. 1 § ABL. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att ämbets­ansvarskommittén, som ursprungligen föreslog den nya utformningen av

 

Prop. 1981/82:180                                                               339

20 kap. 3 § brottsbalken, i samband därmed även föreslog att straffbestäm­melsen i nämnda 38 § skulle upphävas (SOU 1972:1 s. 199 och s. 252 vid p. 91). Del senare förslaget följdes dock ej. Möjligen berodde detta av att LFA - liksom 3 kap. 12 § tredje stycket i förslaget till försäkringsrörelse­lag — ulöver vad som omedelbart framgår av 20 kap. 3 § brottsbalken anger att fråga skall vara om uppgift som utlämnas utan samtycke av den som berörs av anteckningens innehåll.

Även i 7 kap. 20 § i lagförslaget återfinns en bestämmelse om sekretess. Där stadgas, afi personuppgift, som anger att en försäkringstagare har vidtagit dispositioner beträffande i framtiden utfallande försäkringsbelopp till förmån för nägon annan, inte får lämnas ut till denne om uppgiften införts i sådant personregister som avses i datalagen (1973:289), Inte heller denna bestämmelse motsvaras i 21 kap. av någon straffbestämmelse. Det kan dock ifrågasättas, om inte den tidigare berörda straffbestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbalken skulle kunna tillämpas vid åsidosättande av nu av­sedd sekrelessplikt. Huruvida något sädant straffansvar är åsyftat framgår ej av motiveringen till lagförslaget. Följande kan dock iakttas.

Bestämmelsen i 7 kap. 20 § i lagförslaget är, i sak oförändrad, hämtad från 340 a § i den nu gällande lagen om försäkringsrörelse. 340 a § infördes - utan alt förenas med straffsanktion - i den lagen år 1974, Dämera upptog 20 kap, 3 § brottsbalken, såvitt nu år i fråga, endast stadgande om straff för offentliga funktionärer som yppade vad de var pliktiga att hemlig­hålla. Genom lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken vidgades emeller­tid tUlämpningsområdet för 20 kap. 3 § till all omfatta envar som exempel­vis yppar (efter ytteriigare lagändring år 1980 "röjer") uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag, 1975 års lag trädde i kraft den I januari 1976, I övergångsbestämmelser fogade till den lagen stadgas, att vad som sägs i den nya bestämmelsen i 20 kap, 3 § inte skall tillämpas i fråga om åsidosättande av sådan tystnadsplikt som vid ikraftträdandet av den nya bestämmelsen inte var straffsanktionerad.

Åsidosättande av bestämmelsen i 340 a § i nu gällande lag om försäk­ringsrörelse omfattas alltså för närvarande inte av 20 kap, 3 § brottsbalken. Lägel blir emellertid möjligen ett annat när bestämmelsen, såsom sker enligt lagförslaget, överflyttas lill 7 kap. 20 § däri.

Enligt lagrådets mening bör bestämmelsen på samma sätt som den tidigare berörda bestämmelsen i 3 kap. 12 § tredje stycket i förslaget ha en straffsanktion knuten lill sig. Om, såsom tidigare berörts, en motsvarighet till 19 kap. 1 § ABL införes i lagförslaget, kan skäl anföras för alt den straffbestämmelse, som därmed kommer alt kunna tillämpas på brott mot 3 kap. 12 § tredje stycket, även ges tillämpning när nu avsedd bestämmelse i 7 kap. 20 § åsidosätts. Man kan härvidlag även jämföra med den special­straffrättsliga reglering som intagits i 20 § p. 3 i datalagen med sikte på fall när någon ur personregister lämnar ut personuppgift i strid mot 11 § i den lagen.

 

Prop. 1981/82:180                                                  340

Lagförslaget innehåller i 10 kap. 14 § första stycket ytteriigare en be­stämmelse om tystnadsplikt. Enligt den bestämmelsen får en revisor inte till vissa angivna kretsar lämna upplysningar om sädana försäkringsbola­gets angelägenheter som han fält kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag, om det kan vara lill förfång för bolaget. Inle heller denna bestäm­melse motsvaras i 21 § kap. av någon straffbestämmelse.

10 kap. 14 § första stycket i förslaget har direkt motsvarighet i 10 kap. 13 § första stycket ABL, Ej heller ABL har någon straffbestämmelse knuten till ifrågavarande lystnadsplikt. Även beträffande nu avsedda be­stämmelser i lagförslaget och i ABL reser sig frågan om möjligheten att tillämpa 20 kap. 3 § brottsbalken. Något sådant straffansvar synes emeller­tid ej vara åsyftat.

Propositionen (1975: 103) med förslag till ABL byggde på ett lagförslag avgivet av aktiebolagsutredningen (SOU 1971: 15). I del förslaget återfanns såväl en bestämmelse om tystnadsplikt för revisor som ett till bestämmel­sen knutet slraffsladgande. Propositionens lagförslag upptog dock inte någon straffbestämmelse, I stället uttalades i propositionen - liksom för övrigt i speciaimotiveringen till det remitterade lagförslaget - alt en revi­sor som åsidosätter sin tystnadsplikt kan ådra sig skadeståndsansvar. Propositionen är dagtecknad den 10 april 1975, dvs, före ikraftträdandet den 1 januari 1976 av såväl reformen av 20 kap. 3 § brottsbalken som de tidigare nämnda övergångsbestämmelserna. ABL trädde emellertid, såvitt nu är i fräga, inte i kraft förrän den 1 januari 1977. I den mån straffbestäm­melsen i 20 kap. 3 § brottsbalken över huvud omfattar det nu aktuella fallet är dess tillämpning alltså inte utesluten på grund av övergångsbestämmel­serna.

Frågan om räckvidden hos 20 kap. 3 § brottsbalken akiualiseras av. att 10 kap. 14 § första stycket i lagförslaget - liksom dess förebild 10 kap, 13 § första stycket ABL - utöver vad som omedelbart framgår av 20 kap, 3 § brottsbalken såsom förutsättning för straffansvar uppställer kravet, alt lämnandet av upplysningar "kan vara till förfång för bolaget". 1 och för sig kan denna förutsättning läsas in i 20 kap. 3 § brottsbalken. När där talas om ansvar för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer "uppgift som han är pliktig att hemlighälla enligt lag", kan därmed väl förstås sådan uppgift som det nu är fråga om, dvs. uppgift vars röjande kan vara till förfång för bolaget, medan utanför faller sådan uppgift vars röjande inle innebär fara för förfång. Det är också givet att det i 20 kap, 3 § går all läsa in, att vad som där krävs i subjektivt hänseende skall omfatta även skyl­digheten att hemlighälla en sålunda bestämd uppgift. Den förut nämnda ämbetsansvarskommittén ansåg, att vissa av specialstraffrättens straff-stadganden rörande brott mol tystnadsplikt borde bibehållas oförändrade även sedan den nya bestämmelsen i 20 kap. 3 § införts. Kommittén pekade härvid på stadganden som uppställde "särskilda förutsättningar för slraff­barhel utöver vad som framgår av nya 20: 3" och menade, alt dessa borde

 

Prop. 1981/82:180                                                 341

kvarstå med hänsyn lill de däri intagna subjektiva rekvisiten i skadehän­seende. Som exempel nämnde kommittén bl, a, 327 § i den nu gällande lagen om försäkringsrörelse, vari stadgas ansvar för revisor som "oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa" yppar något om vad som kommit till hans kännedom vid verkställd granskning utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag (SOU 1972:1 s, 201), Lagstiftaren anlade samma synsätt (prop, 1975:78 s, 149),

De nämnda uttalandena i förarbetena synes emellertid ej innebära nägon avsedd begränsning av räckvidden hos 20 kap, 3 § brottsbalken. En sådan begränsning låter sig inte heller utan vidare utläsas av lagrummets ordalag. Snarare synes bibehållandet av de berörda specialstraffrättsliga stadgan­dena ha motiverats av intresset att undvika otydlighet i lagstiftningen.

Skäl kan alltså anföras för att 20 kap. 3 § brottsbalken skulle kunna tillämpas vid åsidosättande av tystnadsplikt enligt de nu aktuella bestäm­melserna i lagförslaget och i ABL. Som redan framhållits synes sådant ansvar dock ej vara avsett i dessa fall. Ur mera allmän rällspolitisk synvin­kel gör sig inte heller intresset av straffansvar lika gällande här - där frågan endast gäller skydd för ena parten i ett tvåparlsförhållande - som i de tidigare berörda fall där sådant ansvar diskuterats. Anses sådant ansvar ej böra förekomma synes dock bäde lagförslaget och ABL böra tillföras regler som anger undanlag frän straffbestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbal­ken. För lagförslagets del kan detta ske genom att del antingen i 10 kap. 14 § eller i 21 kap. 1 § intages ett tillägg av innehåll, att det ifall som avses i 10 kap. 14 § första stycket inte skall följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brotts­balken. Det kan anmärkas, att regler med motsvarande innehåll sedan den 1 januari 1981 återfinns i vissa lagrum rörande tystnadsplikt, såsom i 192 § lagen (1955:183) om bankrörelse och 98 § lagen (1955:416) om sparbanker, där de dock tagits in som ett förtydligande av vad som beträffande dessa lagrum - åtminstone när det gäller andra än offentliga funktionärer -följer redan av de tidigare nämnda övergångsbestämmelserna,

2-15. Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

 

Prop. 1981/82:180                                                  342

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-23

Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, f. d. justitierå­det Ljungar,

Enligt lagrådet den 23 mars 1982 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1982 har regeringen på hemstäl­lan av statsrådet och chefen för ekonomidepartementet beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om införande av försäkringsrörelse­lagen.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Wunderman,

Föredragningen inför lagrådet har pågått vid en tidpunkt, dä lagförslaget ännu inte erhållit slutlig utformning. Åtskilliga inom lagrådet därvid fram­förda jämkningsförslag av väsentligen redaktionell eller lagleknisk natur har beaktats i det förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

 

Prop. 1981/82:180                                                 343

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande: statsministern Fälldin, statsråden Wikström, Friggebo, Dahl­gren, Åsling, Söder,, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition med förslag till försäkringsrörelselag, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttranden' över förslag tiU

1.    försäkringsrörelselag,

2.    lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

3.    lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mol oskäliga avtalsvill­kor,

4.    lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

5.    lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

6.    lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,

7.    lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

8.    lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag,

9.    lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

 

10.   lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

11.   lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

12.   lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks­bank och om landshypoleksföreningar,

13.   lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

14.   lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsan­stalt att driva försäkringsrörelse här i riket,

15.   lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

16.   lag om införande av försäkringsrörelselagen (1982:000).

' Beslut om lagrådsremiss fattades vid regeringssammanträden den 21 och 28 janua­ri 1982.

 

Prop. 1981/82:180                                                  344

Föredraganden redogör för lagrådets yttranden och anför.

I det remitterade förslaget till försäkringsrörelselag har inte straffbe­stämmelserna i 19 kap. I § aktiebolagslagen (ABL) fått någon motsvarig­het. Lagrådet har anfört vissa skäl för alt motsvarande bestämmelser bör införas i försäkringsrörelselagen. Lagrådet har därvid diskuterat stadgan­dena i 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 § och 10 kap. 14 § första stycket i lagförslaget mot bakgrund av 20 kap. 3 § brottsbalken. Vad lagrådet anfört talar för att lagförslagets straffbestämmelser bör kompletteras och att 3 kap. 12 § tredje stycket och 7 kap. 20 § därvid även bör straffsank­tioneras i försäkringsrörelselagen men att det i lagen bör anges att ansvar inte skall föQa, om 10 kap. 14 § första stycket åsidosätts. Jag föreslår således atf 21 kap. 1 § i lagförslaget kompletteras med straffbestämmelser som nära motsvarar 19 kap. I § ABL, att en straffbestämmelse avseende den som bryter mot 7 kap. 20 § införs i 21 kap, I § och att det i 21 kap. I § anges att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall följa i fall som avses i 10 kap. 14 § första stycket. Förslaget kommer dock inte att innehål­la motsvarigheter till samtliga straflbestämmelser i 19 kap. 1 § ABL. Det beror pä alt bestämmelser som motsvarar 5 kap. 4 § och 12 kap, 9 § ABL saknas i förslaget, I förtydligande syfte har i 21 kap. 1 S första stycket 1 uppställtsett uttryckligt krav på uppsåt. Vidare föreslär jag att det i 21 kap. 1 § tas in en föreskrift om att den som har åsidosatt ett i 2 § samma kapitel avsett vitesföreläggande inte skall dömas till ansvar för gärning som omfat­tas av föreläggandet.

I överensstämmelse med vad jag nyss har anfört om 10 kap. 14 § första stycket i förslaget lill försäkringsrörelselag föreslär jag att 19 kap, I § aktiebolagslagen kompletteras med en bestämmelse som anger att ansvar enligt 20 kap, 3 § brottsbalken inte skall följa i fall som avses i 10 kap, 13 § första stycket aktiebolagslagen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för justitiedepartementet.

På ett par punkter som inte har samband med lagrådets yttranden vill jag föreslå tillägg eller jämkningar i lagförslagen.

För sädana liv- och sjukräntor som tillhör annan försäkring än livförsäk­ring (1 kap. 5§ tredje stycket förslaget till försäkringsrörelselag) behöver det enligt 2 kap. 6 § tredje stycket i förslaget endast upprättas grunder för beräkning av premiereserv. 1 vissa fall kan sådana sjuk- och livräntor helt eller delvis bytas ut mot engångsbelopp (återköp), varför det här bör finnas grunder även för rätt lill återköp. Jag föreslår ett tillägg i 2 kap. 6 S tredje stycket om alt grunder ocksä skall upprättas härför.

I prop. 1981/82: 171 om revisors kompetens m, m, föresläs bl, a, ändring­ar i 4 kap. 9 § och 8 kap. 5 § ABL, Motsvarande ändringar bör göras i förslaget till försäkringsrörelselag. Jag föreslår att 4 kap, 11 § och 8 kap, 6 § i förslaget ändras i enlighet härmed,

1 förslaget till ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m, m. har hänsyn tagits fill den nya lydelse av lagen som chefen för handelsdeparte-

 

Prop. 1981/82:180                                                               345

mentet enligt vad jag erfarit kommer alt föreslå senare i dag (se prop. 1981/ 82:195).

I överensstämmelse med vad jag angav i lagrådsremissen den 28 januari 1982 förordar jag att det i fråga om samtliga förslag till lagändring las in en direkt föreskrift, att ändringen träder i kraft den I januari 1983, i anslutning till resp. förslag.

Slutligen vill jag ta upp frågan i vad mån förslagen i det föregående kan bedömas påverka resursbehovet hos berörda myndigheter.

Bankinspektionens verksamhet finansieras genom avgifter från de kre­ditinstitut som berörs av inspektionens tillsyn. I statsbudgeten tas upp ell utgiflsanslag om I 000 kr. och i regleringsbrevet fastställer regeringen en utgiftsstat för det kommande budgetåret. I årets budgetproposition beräk­nade jag - med utgångspunkt i huvudalternativet - inspektionens utgifter för budgetåret 1982/83 till 13625000 kr. (prop. 1981/82:100, bil. 10).

Vad jag i lagrådsremissen den 21 januari 1982 har föreslagit i fråga om konsumentskyddet på bankområdet innebär all inspektionen fr.o.m. 1983 får något vidgade arbetsuppgifter. Jag gör bedömningen all den ökade arbetsbelastningen i stort sett bör kunna klaras inom den nämnda utgiftsra­men. Den neddragning av inspektionens resurser som låg i den i budget­propositionen redovisade bedömningen av inspektionens utgifter bör dock jämkas något. Med ändring ,av vad som angavs i budgetpropositionen beräknar jag sålunda inspektionens utgifter för budgetåret 1982/83 till 13 670000 kr.

För försäkringsinspeklionen gäller i anslagshänseende samma principer som redovisats i fråga om bankinspektionen med det tillägget att för försäkringsinspektionens tillsynskostnader för understödsföreningar utgår ett statsbidrag. I budgetpropositionen (prop. 1981/82: 100, bil. 10, s. 43) har jag föreslagit alt utgiftsanslaget i statsbudgeten skulle föras upp med 150000 kr. för budgetåret 1982/83. Detta innebär en minskning av statsan­slaget från föregående budgetår med 250000 kr.

I budgetpropositionen beräknade jag försäkringsinspektionens utgifter för budgetåret 1982/83 till 9114000 kr. Jag utgick därvid i likhet med inspektionen från alt två Qänsler kan dras in i samband med viss omorgani­sation. Under åberopande av de ökade insatser som föranletts av införan­det av konsumentförsäkringslagen i fråga om bl.a. skadereglerings- och villkorsgranskning begärde inspektionen att få inrätta en ny Qänst. I bud­getpropositionen anförde jag att denna fråga fick övervägas i samband med alt medelsbehovet för inspektionen prövades när förslag om en ny försäk­ringsrörelselag och om konsumentskyddet pä försäkringsområdet lades fram.

De förslag jag i del föregående lagt fram i fråga om hanteringen av konsumentskyddsfrägor på försäkringsområdet innebär att arbetsuppgifter flyttas över från konsumentombudsmannen och konsumentverket till för­säkringsinspektionen. Med hänsyn härtill och med beaktande också av de

 

Prop. 1981/82:180                                                  346

ökade arbetsinsatser från inspektionens sida som förutsatts när det gäller tillämpningen av konsumentförsäkringslagen anser jag att det i budgetpro­positionen beräknade beloppet för inspekfionens utgiftsstat nästa budgetår bör höjas med tanke på den förstärkning av personalresurserna som blir nödvändig. Den närmare prövningen i Qänstehänseende får ske vid fast­ställandet av regleringsbrevet.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt beräknar jag nu inspektionens utgifter för budgetåret 1982/83 till 9300000 kr.

Mina förslag i del föregående medför att konsumentverkels insatser vad gäller konsumentskyddsfrägor inom bank- och försäkringsområdena mins­kar fr.o.m. år 1983. De minskade arbetsuppgifterna pä angivna områden skall beaktas vid bedömningen av verkets medelsbehov för budgetåret 1983/84. Jag har i denna fråga samrått med chefen för handelsdepartemen­tet.

Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med gjorda ändringar, dels inom ekonomideparlementel upprättat förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

Beslut

Regeringen ansluter sig fill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop. 1981/82:180                                                               347

Innehåll

sid.

Propositionen  ..................................................................       1

Propositionens huvudsakliga innehåll...............................       1

Lagförslag

1. Försäkringsrörelselag   ...............................................    2

2.    Lagom ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)                  68

3.    Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor                       68

4.    Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. 69

5.    Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse                    69

6.    Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker                    70

7.    Lagom ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen  71

8.    Lag om ändring i lagen (1980:2) om finansbolag   .. ... 71

9.    Lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag               72

 

10.   Lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931)   ,,,,... ... 73

11.   Lagom ändring i fondkommissionslagen (1979:748) .......                       73

12.   Lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypo­teksbank och om landshypoleksföreningar        ................................................................................. 74

13.   Lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar   .......................................     75

14.   Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäk­ringsanslalt att driva försäkringsrörelse här i riket   ................................................................................. ... 75

15.   Lagom ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar   , 76

16.   Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)   ... ... 76

17.                                                                                  Lag om införande av försåkringsrörelselagen                   77

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1982   ,         80

1   Inledning .......................................................................     80

2   Försäkringsväsendet i Sverige   ....................................     82

3   Allmän motivering    .......................................................     86

 

3.1    Förslaget lill ny försäkringsrörelselag   ....................     86

3.2    Konsumentskyddet på bank-och försäkringsområdena              95

 

3.2.1    Inledning  ........................................................     95

3.2.2    Bankomrädet   ................................................. ... 98

3.2.3    Banklagsutredningen   .....................................     99

3.2.4    Remissutfallet   ,,,.............................................   101

3.2.5    Försäkringsområdet   .......................................   102

3.2.6    Försäkringsverksamhetskommittén  ................   103

3.2.7    Remissutfallet   ................................................   104

3.2.8    Överväganden och förslag  ..............................   105

 

3.2.8.1     Inledning ...............................................   105

3.2.8.2     Tillsynen på bankomrädet m. m.............      Ill

3.2.8.3     Tillsynen på försäkringsområdet   .........   116

3.2.8.4     Handläggningsregler  ............................   124

3.2.8.5     Övriga frågor   .......................................   128

3.2.8.6     Lagändringar   .......................................   129

 

4   Ikraftträdande och följdlagsliftning   ............................. 130

5   Upprättande lagförslag ................................................. . 130

6   Specialmotivering   ........................................................ 131

 

1   kap. Inledande bestämmelser .................................. . 131

2   kap. Bildande av försäkringsbolag   .......................... . 145

 

Prop. 1981/82:180                                                              348

3   kap. Aktier, aktiebrev och aktiebok m. m. i försäkringsaktiebo­lag                        164

4   kap. Ökning av aktiekapitalet och försäkringsaktiebolag genom nyemission eller fondemission                          173

5   kap. Upptagande av vissa penninglån    ...................   186

6   kap. Nedsättning av aktiekapitalet och förvärv av egna aktier i försäkringsaktiebolag               188

7   kap. Rörelse...............................................................   192

8   kap. Försäkringsbolagets ledning m. m.  ,,,............ :,   203

9   kap. Bolagsstämma   .................................................   216

 

10  kap. Revision........................................................... ,,   231

11  kap. Redovisning   ...................    .............................. . 242

12  kap. Vinstutdelning och annan användning av försäkringsbola­gets egendom                             260

13  kap. Uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolag   .......   274

14  kap. Likvidation och upplösning  .........    .................. . 276

15  kap. Frivillig överiålelse av försäkringsbestånd och inlösen av aktier i dotterbolag                      293

16  kap. Skadestånd   ___________________________   298

17  kap. Försäkringsbolagets firma..................................   304

18  kap. Bundna och fria aktier i försäkringsaktiebolag .. . 306

19  kap. Tillsyn   ........................................    ..................   309

20  kap. Registrering m:m................................................   316

21  kap. Straff och vite    ................................................. -319

 

7   Hemställan..................................................................... . 322

8   Beslut   .......................................................................... . 323

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1982   ,         324

1   Inledning .......................................................................   324

2   Allmän motivering...........................................................   325

3   Upprättat lagförslag   ....................................................   327

4   Specialmotivering   ........................................................   327

5   Hemställan.....................................................................   336

6   Beslut   .......................................................................... . 336

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 mars 1982   .......... . 337

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 mars 1982   ..........   342

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1982  ,,,            343

Hemställan   ..................................................................... . 346

Beslut   .................................    ......................................... 346

Bilagor se Bilagedel

Norstedts Tr/ckeri, Stockholm 1982

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                            1

Bilaga 1

LAG   0.»1   FÖRSÄKRINGSRÖRELSE;

given Stockholms slott den 17 juni 1948.

Vi    GUSTAF   ADOLF,    med    Guds    nåde,    Sveri­ges,    Götes    och   Wendes   Konung,    göra   ve­terligt:    att Vi, med riksdagen,  fuimit gott förordna som följer.

INLEDANDE BESTÄMMELSER

1  § Försäkringsrörelse ml, där ej annat följer av vad i lag
eller författning är stadgat, drivas endast av försäk­
ringsaktiebolag eller ömsesidigt för­
säkringsbolag, som därtill erhållit tillstånd (konces­
sion) .

Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket stadgas särskilt.

2  § 1 mom. Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än
försäkringsrörelse, med mindre särskilda skäl äro därtill.

2 mora. Med livförsäkringsrörelse må ej förenas försäkringsrörel­
se som avser annat än personförsäkring, med mindre särskilda
skäl äro därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om personförsäkring av aimat slag. I fråga om sådan försäkring, meddelad för en tid av längst fem Ir eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, må rörelsen dock drivas utan tillämpning av de särskilda bestämmelserna angående livförsäkring.

3 § Försäkringsbolag skola, på sätt i derma lag sägs, stå under
tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektiou.

Hos försäkriflgsinspektionen skall föras försäkringsregister för 1 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                   2

inskrivning av de uppgifter, vilka enligt deima lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.

I. OM FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAG

Om försäkringsaktiebolags bildande

4 § 1 mom. De som vilja stifta försäkringsaktiebolag skola upprät­ta bolagsordning samt därå söka regeringens stadfästelse. Avser bo­lagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen arinät slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio Ir, skola tillika enligt vad i 9 § sägs upprättas särskilda grunder för verksataheten samt därå sökas regeringens stadfästelse. Bolags­ordningen och grtmderna skola vara försedda med stiftamas bevittnade namnunderskrifter.

Regeringen prövar bolagsordningens och grundernas överensstäm­melse med deima lag samt lag och författning i övrigt, så ock om Och i vad man därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, stad­fäster regeringen bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskila omständigheter för­anleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av dl löpande räkenskapsår.

2 mom. K  beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stad­fästa grunder skall ock sökas regeringens stadfästelse. I rege­ringens ställe äger försäkriagsinspektionen besluta i sådant ärende, därest det icke är av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkrings­gren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en vasent-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                   3

lig omläggning av rörelsen, skall vid prövningen, huruvida stad­fästelse må meddelas, vad om koncession för nytt bolag är stad­gat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkrings­inspektionen.

Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökningen uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stiftar-ombud).

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av sty­relsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fo­gas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

5 § Stiftare av försäkringsaktiebolag skall vara myndig här i
riket bosatt svensk medborgare, svenskt aktiebolag eller ömse­
sidigt försäkringsbolag eller svenskt handelsbolag, däri varje
obegränsat ansvarig bolagsman är myndig här i riket bosatt
svensk medborgare, eller svensk ekonomisk förening. Svenska
staten samt svensk kommun ml ock vara stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

6 § Bolagsordningen för försäkringaktiebolag skall angiva:

1            bolagets firma;

2             föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som Iterförsäkring;

3             beträffande direkt försäkring här i riket omrldet för sidan verksamhet;

4            aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                   4

bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, . minimikapitalet och maximikapitalet;

5             akties nominella belopp;

6             den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

7             antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revi­sorer, tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag, si ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller re­visor och revisorssuppleant ej skola väljas I bolagsstämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller god­kända revisorer;

8             huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall Irligen hlllas, samt vilka ärenden som skola förekomma I ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 118 § skola förekomma I stämma som i 113 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hlllas, I envar av dem;

9             tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 113 § sägs, skall bestämmas till viss period icke överstigande tre månader, inom sex må­nader från nästföreglende räkenskapsårs utgång;

10         det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till aktieägarnas käimedom, ävensom den tid före stämma, dl föreskrivna kallelse­åtgärder senast skola vara vidtagna;

11         de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med särskilt angivande i fråga om livförsäkrings­rörelse i vad mån avsättning skall ske till återbärings­fond; samt

12         beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring.

Skall bolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse angivas i bolagsordningen.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                            5

så bestämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

7 § Försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäk­
ringsaktiebolag.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat, ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock frän benämning I utländsk försäkringsanstalt som är allmänt känd här i riket. För registrering av försäkringsaktiebolags firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974:156).

Sedan bolaget bildats, kan styrelsen antaga bifirma. Vad i andra stycket sägs om firma gäller även bifirma. Ordet försäkrings­aktiebolag får ej intagas i bifirma.

8 § Aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av den tillämnade rörelsen samt fördelas i aktier

å lika belopp i svenskt mynt. Där aktiekapitalet skall, utan ändring av bolagsordningen, kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet (minimikapitalet) ej utgöra mindre än tredjedelen av högsta beloppet (maximikapitalet).

Aktie må ej lyda å belopp understigande femtio kronor.

Vad för aktie skall inbetalas ml ej bestämmas till lägre belopp än det, vara aktien skall lyda (nominella beloppet). Betalningen skall erläggas i penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs. Sedan för aktie full betalning blivit erlagd, vare aktieägaren icke pliktig att ytterligare tillskjuta något.

Aktie vare mot bolaget odelbar. S aktierna skola utfärdas brev, vilka ställas till viss man.

9 § För livförsäkring skola, där icke med hänsyn till försäkring­
ens särskilda natur anledning till undantag föreligger, grunder
upprättas beträffande

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                         6

1            beräkning äv försäkringspremier och premiereserv;

2            avsättning till och användning av utjämningsfond;

3            försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4            bellning av försäkringsbrev hos bolaget;

5            verkan av underllten premiebetalning;

6             försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkrings­fall;

7            återbäring till försäkringstagarna;

S   skyldighet att teckna Iterförsäkring; samt

9      förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263-265, 267-270 och 273 §§.

10 § 1 mom. Skall för bolag, vars aktiekapital skall kunna utan
ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre
belopp, förbehåll träffas om aktiekapitalets nedsättning genom
inlösen av aktier enligt bestämda grunder efter vad i 60 § sägs,

eller skall förbehåll träffas enligt 65 § 1 mom. om rätt för aktieägare att vid akties övergång lösa aktien eller enligt 65 § 2 mom. om inskränkning i rätten att förvärva aktie enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad därom finnes föreskrivet i 111, 125, 127 och 134 §§,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                   7

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, varde räken­skapsåret angivet i bolagsordningen.

Där ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsord­ningen angiva det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de skola medföra. Skola aktiema icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall, siframt aktiekapitalet skall kurma utan ändring av bolags­ordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolags­ordningen särskilt angivas den rätt till teckning eller erhål­lande av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning ml till­komma varje slag av aktier.

Skall om användande av bolagets behlllna tillgångar vid dess upplösning gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

2 mom. Ej ml i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten att förfoga över aktie än i 65 § sägs.

11 § Sedan koncession beviljats, skola stiftarna upprätta teck­ningslista. Teckningslistan, som skall vara försedd med stiftar­nas bevittnade namnunderskrifter, skall angiva:

1            det belopp som skall inbetalas för aktie;

2             den tid, ej överstigande två år från bolagets bildande, inom vilken inbetalning av aktie skall ske, samt, där inbetalningen må äga rum i poster, tiden för varje inbetal­ning;

3             där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men allenast visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken av detta belopp; samt

4            den tid, inom vilken konstituerande stämma skall hållas;

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                   8

tiden må ej överstiga sex månader frin det koncession beviljats.

Aga andra än stiftare teckna aktier, ml i teckningslistan före­skrivas, att tilldelning av aktier, som ej tillkomma stiftarna pl grund av teckning före listans framläggande, skall ske efter stiftarnas bestämmande. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i teckningslistan angivas den beräkningsgrund, efter vilken de aktier, som tecknas efter listans framläggande, i händelse av överteckning skola I konstituerande stämman fördelas mellan tecknarna.

Angående påskrift å listan, där inbetalning å tecknad aktie må för bolaget insättas pl bankräkning, stadgas i 331 §.

12 § Teckning av aktier skall ske I teckningslistan i huvud­
skrift eller i avskrift som bestyrkts av notarius publicus eller
landsfiskal eller av stiftarna. Vid teckningslistan skola vara
fogade pl enahanda sätt styrkta avskrifter av koncessionen,
bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder.

Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teckning av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.

13 § Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än
stiftare må tecknas allenast det antal aktier, vilket återstår
efter den teckning, som gjorts av stiftarna innan tecknings­
listan framlagts. Å  varje lista skall finnas uppgift om det
antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock ora dagen
för listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.

14 § Ej ml stiftare eller annan av bolaget för dess bildande
njuta gottgörelse utöver ersättning för utgifter, som för bil­
dandet varit uppenbarligen nödvändiga. Ej heller må stiftare
förbehålla sig eller arman särskild förmån eller rättighet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                   9

15 § Aktieteckning vare ogiltig, där den göres annorledes än å
teckningslista i huvudskrift eller sådan avskrift som i 12 §
sägs, eller där listan saknar uppgift om aktieteckning av stif­
tarna efter vad i 13 § stadgas.

Aktieteckning med villkor vare ock ogiltig.

16 § Har ej beslut om bolagets bildande fattats I konstituerande
stämma inom den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å
stämma, till vilken frågan uppskjutits enligt 20 §, vare aktie­
teckningen icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit avskriven eller avslagen.

17    § Ej ml, sedan bolaget registrerats, sidan grund för aktie­tecknings ogiltighet, som avses i 15 §och 16 § första stycket, göras gällande, utan si är att den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

18    § Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit bestämd i teckningslistan, hlllas I ort inom riket. Kallelsen skall senast två veckor före stämman kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som stiftarna bestämmer. Skriftlig kallelse skall ock med posten avsändas till varje aktietecknare, som vid sitt namn angivit postadress.

Skall efter vad i 20 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fortsatta stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kallelsen skall angiva de ären­den som skola förekomma.

19 § X konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift
framlägga teckningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt
12 § avskrifter skola vara fogade vid densamma. Har aktieteck-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  10

ning skett å avskrifter av teckningslistan, skola ock dessa fram­läggas. Om tilldelning av aktier skall ske efter stiftarnas bestäm­mande, skall framläggas en av stiftarna undertecknad handling med uppgift om tilldelningen.

Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

K  stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande aktietecknare. Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upptagas i förteckningen med angivande av aktietecknaren. Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas. Har enligt föreskrift i teckningslistan tilldelning av aktier skett efter stiftarnas bestämmande, skall i förteckningen över närvarande för envar angivas det antal aktier, som till­kommer honom. I annat fall skall ordföranden upprätta förslag till aktiernas fördelning, upptagande för varje aktietecknare det antal aktier, som skall tillkomma honom. Visar nigon att rätt till aktier övergitt I honom, skall, han upptagas i för-delaingsförslaget med angivande av aktietecknaren. Därefter skall i förteckningen över närvarande anteckning göras om det antal aktier, som enligt fördelningsförslaget tilldelas envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en pl grundval av densamma företagen omröstning godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att de belopp, vartill aktiekapi­talet jämlikt bolagsordningen lägst ml sättas, är fulltecknat, vare frigan om bolagets bildande förfallen. Samma lag vare, där det belopp, för vilket enligt föreskrift i teckningslistan till­delning skett efter stiftarnas bestämmande, icke uppgir till minimikapitalet.

Har tilldelning av aktier ej skett efter stiftarnas bestämmande, skall beslut fattas om tilldelning av aktier till tecknarna eller dem 1 vilka rätt till aktier visats hava övergitt, och

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           11

skall, där raed anledning av beslutet jämkning erfordras i röst­längden, sådan vidtagas. Uppgår ej det belopp, därför till­delning sker, till"minimikapitalet, vare ock frigan om bolagets bildande förfallen.

I den mån på grund av aktieteckning tilldelning av aktier ej sker, vare överskjutande teckning förfallen.

Vid fortsatt stämma, varom i 20 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

20 § 8 konstituerande stämman skall till avgörande företagas,
huruvida bolaget skall komma tillstånd. Biträdes beslut om
bolagets bildande av samtliga närvarande röstberättigade, eller
fitmas vid omröstning de flesta röstande med ett sammanlagt
aktiebelopp av mer än halva det vid stämman företrädda aktie­
kapitalet och minst en fjärdedel av hela aktiekapitalet hava
förenat sig därom,, skall bolaget anses bildat. I annat fall vare
frigan om bolagets bildande förfallen.

Där minst en fjärdedel av de röstande eller ock röstande med ett sammanlagt aktiebelopp av minst en fjärdedel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet pifordra det, skall med avgörande av frigan, huruvida bolaget skall komma tillstånd, anstå till behandling I fortsatt stämma, som utsattes till viss dag minst fyra och högst sex veckor därefter. K   fortsatt stämma varde frigan om bolagets bildande avgjord utan vidare uppskov.

21 § Är försäkringsaktiebolag bildat, skall val av styrelse och
revisorer förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bolagsstämma, utlysa särskild stämma för ändamålet att hlllas si snart ske kan. Uraktlltes det, skall försäkringsinspektionen pl ansökan av aktieägare ofördröjligen i samma ordning kalla aktieägarna till sidan stämma.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  12

I fråga om orten för särskild stämma skall galla vad om ort för bolagsstämma är stadgat i 115 §.

22 § å konstituerande stämman, så ock å särskild stämma enligt
21 § skall, raed de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i
20 §, vad i 111 § är stadgat om utövande av rösträtt och fattan­
de av beslut å bolagsstämma äga motsvarande tillämpning; dock
skall underlåtenhet att fullgöra inbetalning å aktie icke med­
föra hinder mot utövande av rösträtt.

Vid konstituerande stämman och särskild stänma enligt 21 § skall genom stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta proto­koll skall vad i 110 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

23    § I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller särskild stämma enligt 21 §, skall vad om talan I bolagsstämmobeslut är stadgat i 131 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2 mom. si ock i 132 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander mot beslutet om bolagets bildande förellg som avses i 131 § 1 mom. andra och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klander­talan ej väckts inom föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

24    § Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget enligt föreskrifterna i denna lag registreras, siframt bolagets aktie­kapital, som är det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, efter avdrag för aktier som ml hava förklarats förverkade enligt 39 §, uppgår till minimikapitalet, samt minst hälften av aktiekapitalet erlagts genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

25    § Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande bolagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av tecknat aktie­belopp.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  13

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan, som enligt 80 § är ställföreträdare för bolaget, eller aktieägare I bolagets vägnar, innan det registrerats, skola de, sora deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld; vare tillika, där avtal träffats med någon sora saknade kännedom om att bolaget var oregistrerat, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

26 § Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställ­
företrädare, som avses i 80 §, ingått avtal för oregistrerat
bolag, vare avtalet, där registreringen sker, gällande från
registreringen, sivida icke den med vilken avtalet slöts utövar
den rätt att frånträda avtalet, som pl grund av vad i andra
stycket stadgas ml tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frlnträda avtalet, irman det kommit eller enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bolaget registrerats. Visste han att bo­laget var oregistrerat, ml han dock ej, med mindre förbehåll träf­fats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom den i 29 § stadgade tiden eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avskrivits eller avslagits.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom in­lämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts till ställföreträdare, som ingitt avtalet, eller till arman, som utsetts av vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, pl förfrlgan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

27 § Blir enligt 26 § avtal bindande för bolaget, ml ansvarighet

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           14

varom i 25 § andra stycket stadgas ej göras gällande, utom sivitt angår förpliktelse som skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller ml pl grund av sidan förpliktelse talan väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.

28   § Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och alla för en, ansvariga för att vad styrelsen upp­burit I tecknade aktier Iterbäres till aktieägarna, efter avdrag för kostnad till följd av Itgärd som ml vidtagas enligt 25 § första stycket, återbäringen skall ock omfatta förkovran, där sidan uppkommit.

29   § Ansökan öm bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande direktören göras senast ett Ir från det koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören och vice verkställande direktör inne­hålla uppgift om fullständiga namnet, medborgarskap och hemvist, si ock förklaring att dessa personer ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd revisor.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen eller av verk­ställande direktören allenast pl grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i friga om sidan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1             de listor I vilka aktieteckningen ägt rum;

2             avskrift av protokollet vid konstituerande stämman si ock;

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           15

om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;

3            en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direk­tören undertecknad handling, iimehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för. vilket aktier må hava förklarats förverkade enligt 39 §, ävensom därom huru mycket av det belopp, vartill aktiekapitalet sålunda upp­går, blivit inbetalt, dels ock försäkran att den anmälda inbetalningen pl aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jäm­ställd betalning; samt

4            bevis ora tillstånd som ml vara lämnat enligt 72, 81 eller 100 §§.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verk­ställande direktören och vice verkställande direktör, si ock i övrigt envar, som ensam eller i förening men arman är bemyndigad att teckna bolagets firma, I ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, däri namnteckningen firmes och blivit styrkt av vittnen.

Där full betalning för aktier erlagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 3 omförmälda handlingen jämväl inne­hålla uppgift om sammanlagda nominella beloppet av till fullo betalda aktier.

29 a § Beslut om antagande av bifirma fir anmälas för regist­
rering av styrelsen eller verkställande direktören. Har bifirman
antagits innan ansökan om bolagets registrering gjorts, kan
anmälan upptagas i ansökningen. Vid anmälan skall fogas tva
avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.

Om aktiebrev och aktiebok

30  § Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva
bolagets firma, ordningsnummer I den eller.de aktier, vari

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  16

breven lyda, akties nominella belopp och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namnteckning må kunna återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt.

Kurma, dl aktiebrev utgivas, enligt bolagsordningen aktier av olika slag finnas, skall aktieslaget anmärkas i aktiebreven. Har i bolagsordningen intagits förbehåll, som i 60 eller 65 § sägs, varde ock den i förbehållet bestämda inskränkningen angiven i varje brev å aktie som den avser.

Aktiebrev må ej utgivas, med mindre full betalning erlagts för den eller de aktier vara brevet lyder. Utgivande av aktiebrev ml ej äga rum, innan registrering skett därom, att full betalning erlagts för aktier tillhopa motsvarande det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet. Vid ökning av aktiekapitalet må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 57 § registrerats såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev I nya aktier vid sidan ökning av aktiekapitalet, som avses i 59 § stadgas i nämnda paragraf. Aktiebrev ml ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktieboken.

Anglende utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skuldebrev.

31 § Efter det bolaget bildats och styrelse valts, må utgivas bevis om rätt till aktie, vilket skall till bolaget återställas vid utbekommande av brev å aktien. Sådant bevis (interimsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av styrelsen på sätt i 30 § är stadgat om aktiebrev eller ock genom bank, därvid å beviset skall angivas att det undertecknats av banken enligt fullmakt. Beviset skall innehålla de uppgifter, som i nämnda paragraf angivas. Interimsbevis ml ej till aktieägaren utgivas, med mindre derme införts i aktieboken.

Om verkställd teckning av aktie ml utgivas bevis, däri upptages förbehåll att aktiebrev eller interimsbevis å aktien ej må utbekommas av aktietecknaren eller den till vilken hans rätt övergått, med mindre beviset återställes. Sådant bevis (teck-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           17

ningsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av stiftarna eller av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat om aktiebrev eller ock genom bank pl sätt i första stycket är föreskrivet om interimsbevis. Beviset, däri skall angivas bo­lagets firma, akties nominella belopp och dagen för utfärdandet, skall innehålla de uppgifter som i 30 § andra stycket angivas.

Ä interimsbevis eller teckningsbevis skall genom styrelsens försorg på begäran antecknas belopp som inbetalts å aktien.

Teckningsrättsbevis och delbevis, varom stadgas i 51, 59 och 334 §§, må ställas till viss man eller till innehavaren och skola undertecknas på sätt om interimsbevis i första stycket är före­skrivet.

32 § 1 mom. Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i hän­der, överlåtet och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att den som verkställde överlåtelsen var i konkurs eller att han ej var rätte aktieägaren eller behörig att a dennes vägnar för­foga över aktiebrevet, äge nye irmehavaren ändock företräde till aktien, där han var i god tro och överlltaren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blan­co.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste, att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den,

1  vilken handlingen var ställd eller senast överlåten, eller
berättigad att handla å dermes vägnar, utan ock där han försummat
att med skälig omsorg pröva, huruvida si var fallet. Huruvida
tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvär­
varen ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill
föreligger.

Vad nu är sagt om överlltelse av aktiebrev gälle ock i frIga om pantsättning av dylik handling.

2  mom. Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev Iberopar
2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           18

annat fång än överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse eller pantsättning av aktiebrevet vad i 1 mom. är stadgat äga tillämpning jämväl med avseende å först­nämnda fång.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om aktiebrev skall äga mot­
svarande tillämpning i fråga om interimsbevis, så ock beträf­
fande teckningsrättsbevis och delbevis, som avses i denna lag,
där det är ställt till viss man.

Är teckningsrättsbevis eller delbevis ställt till innehavaren och har det blivit av någon, som hade det i händer, överlltet och kommit i förvärvareas besittning; finnes sedan, att överll­taren var i konkurs eller att han ej var rätte ägaren eller behörig att I dennes vägnar förfoga över beviset, äge nye inne­havaren ändock företräde till beviset, utan så är att han viss­te, att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsido­satt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas. Vad nu är sagt om överlltelse av teckningsrättsbevis och delbevis som är ställt till innehavaren, gälle ock beträffan­de pantsättning av dylikt bevis.

4  mom. Överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev eller in­
terimsbevis eller av teckningsrättsbevis eller delbevis, som
avses i denna lag, vare ej gällande mot överlåtarens eller
pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse
eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.

33  § Överlåter någon teckningsbevis, äge överlåtelsen ej verkan
mot överiåtarens borgenärer, med mindre den till vilken över­
lltelse skett fitt beviset i besittning. Varder sidant bevis
överlåtet till flera, skall den som i god tro fått beviset i
besittning äga företräde.

Vad nu är sagt i fråga om överlltelse av teckningsbevis gälle ock beträffande pantsättning av dylikt bevis.

34  § Aktiebrev, interimsbevis, teckningsbevis eller delbevis.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  19

som i samband med dödning utgives i stället för annat sidant brev eller bevis, skall innehålla uppgift därom.

Utgives aktiebrev i utbyte mot annat, skall det nya aktiebrevet innehålla, att det trätt i stället för annat, samt uppgift om dagen för det äldre aktiebrevets utfärdande. Dl utbyte av aktie­brev skett, skall det äldre aktiebrevet i betryggande ordning makuleras.

35 § 1 mom. Över   försäkringsaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att ofördröjligen efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna ml besti av betryggande lösblads- eller kort­system.

I aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummerföljd med uppgift I aktietecknarna.

Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda och styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröjligen införas i aktieboken. Där lösningsrätt enligt 65 § 1 mom. tillkommer aktieägare, må införing dock ej ske, förrän det visat sig att lösningsrätten icke begagnas. Om förvärv av aktie ägt rum aimorledes än genom överlåtelse, skall, om för­värvet ej införts i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av aktien införes. Har förvärv av aktie ägt rum annor­ledes än genom överlåtelse, skall fångets beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I derma skall antecknas dagen dl införing sker.

Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för att pröva de frigör om nya aktieägares införande i aktieboken som dl kunna yppas. Dock skall, där i bolagsord­ningen enligt 106 § rätten till deltagande i bolagsstämmas förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker viss tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frigör som nyss sagts hlllas omedelbart före anmälningstidens utgång.

Styrelsen skall hålla aktieboken tillgänglig för envar som vill taga kännedom om densamma.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  20

2 mom. Där hinder pl grund av lösningsrätt ej möter mot införing
i aktieboken, må styrelsen ej vägra att såsom ägare införa den
som företer aktiebrev, såframt han kan till stöd för sin rätt
till aktien åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom
fortglende skriftliga överlåtelser. Är sista överlåtelsen teck­
nad in blanco, ml införing ej ske med mindre namnet utsattes i
överlåtelsen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid införing av förvärv pl grund av skriftlig överlltelse av aktie­brev, om förvärvet skett efter förvärv som ägt rum annorledes än genom överlltelse och sistnämnda fång blivit infört i aktie­boken.

Den till vilken aktie övergått vare ej gentemot bolaget att anse sisom aktieägare, innan han införts i aktieboken.

När ny ägare av aktie införes i aktieboken, skall brevet förses med påskrift om införingen med angivande av dagen därför. Har förvärvet skett annorledes än genom överlåtelse, skall tillika fangets beskaffenhet anmärkas i påskriften.

3  mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, när interimsbevis å aktie utfärdats. I fråga om
teckningsbevis skola bestämmelserna i 2 mom. sista stycket äga
motsvarande tillämpning.

Dm inbetalning av aktiekapital

36 § Senast inom två år från försäkringsaktiebolags bildande skall aktie till fullo betalas.

Ej ml kvittning ske av skuld pl grund av aktieteckning mot fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvitt­ning må icke medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

liman styrelse valts, må inbetalning I aktie verkställas allenast

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           21

genom insättning för bolaget I bankräkning varom stadgas i 331 §.

37 § Där aktietecknare ej före eller vid bolagets bildande
erlägger full betalning för aktie, lligger det honom att efter
anmaning av styrelsen avlämna till bolaget ställd skriftlig
förbindelse I återstoden. Denna förbindelse, som skall innehålla
aktiens nummer, må icke återställas, förrän aktien blivit till
fullo gulden eller betalningsskyldighet för aktietecknaren icke
längre föreligger enligt 40 §, Fordran å oguldet aktiebelopp må,
ändå att förbindelse utfärdats, ej av bolaget överlåtas eller
pantsättas.

Försummar aktietecknare att inom en månad efter anmaning avlämna förbindelse, vare hela det belopp, som skall inbetalas för aktien, förfallet till betalning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts pl det sätt, som gäller för kallelse till ordinarie bolags­stämma, samt, där aktietecknares postadress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omging eller tidsutdräkt kan inhäratas, till honom försänts i rekommenderat brev.

38 § Har aktietecknare överlåtit aktie å annan, vare denne, om
han på anmälan införes såsom ägare i aktieboken, skyldig att
fullgöra Iterstlende inbetalning å aktien och avlämna för­
bindelse enligt 37 §. Aktietecknaren vare ändock pliktig att
fullgöra sidan skyldighet, såframt ej styrelsen medgiver be­
frielse därifrån.

Vad nu är sagt skall, där aktie överlåtes vidare, äga mot­svarande tillämpning i avseende å överlåtare och ny ägare.

39 § Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen
utsöka det förfallna beloppet, och skall ränta därå gäldas
enligt 6 § räntelagen (1975:635) frän förfallodagen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  22

Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger styrelsen, där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara derma övertagen av honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklarats förverkad, kan vad å aktien in­betalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras, förrän den sora övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrelsen förklaras övertagen eller förverkad, med mindre an­maning enligt andra stycket gjorts hos den som senast i aktie­boken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 § tredje stycket är stadgat.

40   § Ändå att befrielse från betalningsskyldighet medgivits aktietecknare enligt 38 § eller aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, vare aktietecknaren, där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom två år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, skyl­dig att sivitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra åter­stående inbetalning å aktien. Vad nu är stadgat beträffande aktietecknaren gälle, där betalningsskyldighet mot bolaget upp­kommit för ny ägare eller där aktie förklarats övertagen av annan, jämväl derme.

41   § Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare inbetalning å aktier fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen anmälan om sllunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen, som skall vara under­tecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direk­tören, skall irmehllla försäkran att den anmälda inbetalningen pl aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 23

kvittning mot skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett, tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direk­törens mening icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nominella beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmäl­ningarna är till fullo inbetalda.

42 § Har ej enligt 29 § eller, inom sex månader efter utgången
av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, enligt 41 § an­
mälts, att full betalning behörigen erlagts för aktier med
sammanlagt nominellt belopp ej understigande det i bolagsord­
ningen bestämda minimikapitalet, skall försäkringsinspektionen
till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad
därefter inkomma raed anmälan att betalningen fullgjorts. Efter­
kommes ej anmaningen, åligge det inspektionen att härom lämna
meddelande till rätten, som förelägger bolaget att inom viss
tid, minst två och högst fyra månader, inkomma med bevis från
inspektionen att anmälan om inbetalningen registrerats vid
äventyr att bolaget eljest förklaras skola träda i likvidation.
Fullgöres ej föreläggandet, förklare rätten att bolaget skall
träda i likvidation.

I beslutet meddele rätten föreläggande som i 135 § första stycket sägs; och skall vad i andra stycket samma paragraf är stadgat om meddelande och underrättelse till försäkringsinspek­tionen äga motsvarande tillämpning.

43 § Hava, sedan ansökan om bolagets registrering gjorts, aktier
förklarats förverkade, skall aktiekapitalet anses minskat med
det belopp, som svarar mot de förverkade aktiema; och lligger
det styrelsen och verkställande direktören att för registrering
av minskningen ofördröjligen anmäla antalet förverkade aktier.
Om I dessa aktier något var inbetalt och registrering därav
skett, skall anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           24

registret införas, att det belopp, som förut registrerats såsom inbetalt å aktiekapitalet, minskats med det belopp, som in­betalts I de förverkade aktierna.

Ora aktiekapitalets ökning

44 § Ökning av aktiekapitalet medelst ny aktieteckning ml be­
slutas av bolagsstämma. Erfordras för beslutet ändring av vad i
bolagsordningen stadgas om aktiekapitalet, ml beslutet fattas
först sedan stadfästelse I ändringen meddelats.

Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktören undertecknat yttrande över den föreslagna kapitalökningens betydelse för bolaget skola genom styrelsens och verkställande direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget till­gängliga för aktieägarna, dels ock framläggas å stämman. Där ej balansräkningen för nästföregående räkenskapsår fastställes I stämman, skola ock efter vad nyss sagts hlllas tillgängliga och framläggas I stämman:

1             avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, för­sedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bo­lagets vinst eller förlust, samt avskrift av förvalt­ningsberättelsen och revisionsberättelsen för det Ir balans­räkningen avser;

2             en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direk­tören undertecknad berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess ställning vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3             ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

45 § Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:

1             det belopp, varmed aktiekapitalet ml ökas;

2             där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna firmas, till vilket aktieslag de nya aktierna skola hän-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                         25

föras;

3             den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller bolagsordningen må tillkomma aktieägare;

4             den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt 49 § kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare ma begagna företrädesrätt till teckning;

5             akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas för aktie;

6             den beräkningsgrund, efter vilken vid Överteckning de aktier som icke tecknats med företrädesrätt skola av styrel­sen fördelas, där ej föreskrift meddelas att fördelningen skall ske enligt styrelsens bestämmande; samt

7             det räkenskapsår, för vilket vinstutdelning å de nya aktier­na först ml utgå, varvid dock detta Ir må bestämmas senast till året efter det räkenskapsår, under vilket aktierna skolat till fullo inbetalas.

I ökningsbeslutet skall ock angivas det belopp, vartill aktie­kapitalet uppgår vid beslutets fattande, och vad därav svarar mot aktier som registrerats såsom till fullo inbetalda. Har ökning av aktiekapitalet förut beslutats, skall beträffande sista ökningen anmärkas, huruvida aktier som icke förklarats förverkade ännu ej registrerats såsom till fullo inbetalda.

Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade, belopp, för vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimibelopp för att aktieteckningen skall bliva bindande.

I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant för­behåll om aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 60 §, skall i beslutet intagas erinran därom.

46 § Bestämmelsen i 8 § tredje stycket om förbud mot att erlägga betalning för aktie aimorledes än i penningar ävensom bestäm­melsen i 14 § andra punkten om förbud mot förbehåll om särskild förmån eller rättighet vid aktieteckning gälle ock vid aktie­kapitalets ökning.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  26

Angående kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot ford­ran hos bolaget stadgas i 55 § andra stycket.

47 § Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av
styrelsen eller verkställande direktören ofördröjligen anmälas
för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll rörande beslutet, si ock i huvudskrift och avskrift det i 44 § andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i nämnda stycket 2 och 3.

Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 308 § 1 mom.

48 § Sedan bolagsstämman fattat beslut om aktiekapitalets ök­
ning, skola teckningslista och kungörelse om beslutet upprättas
samt undertecknas av samtliga styrelseledamöter och verkstäl­
lande direktören.

I såväl teckningslistan som kungörelsen skall upptagas bolags­stämmans beslut om aktiekapitalets ökning. Har i ökningsbeslutet bestämmelse ej meddelats om tiden för inbetalning av nya aktier, skall sådan bestämmelse upptagas i teckningslistan och kungörel­sen. Da bolagsordningen iimehåller förbehåll som i 65 § sägs, skall i teckningslistan och kungörelsen intagas erinran därom.

I teckningslistan skall upptagas förteckning över de handlingar som skola enligt 52 § vara fogade vid listan. Angående påskrift å listan, där inbetalning I tecknad aktie ml för bolaget insät­tas pl bankräkning, stadgas i 331 §.

49 § Sedan ökningsbeslutet registrerats, lite styrelsen och
verkställande direktören införa kungörelsen i Post- och Inrikes
Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestäm­
mer. Det lligger ock styrelsen och verkställande direktören att
ofördröjligen i rekonmienderat brev om bolagsstämmans beslut
underrätta varje aktieägare, om vars postadress upplysning utan

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  27

väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.

50   § Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, vare varje aktieägare berättigad att, i den mån det kan ske, av de nya aktierna efter teckning erhålla det antal som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall i fråga om företrädesrätten till teckning av nya aktier gälla vad i bolagsordningen föreskrives.

51   § Där den företrädesrätt till teckning, som tillkommer en förutvarande aktie, icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje aktie utbekomma ett eller flera teckningsrättsbevis av innehåll, att innehavaren av be­viset äger rätt att teckna en aktie mot avlämnande av det antal teckningsrättsbevis som erfordras för rätt att teckna en aktie.

Ej må teckningsrättsbevis utlämnas till aktieägare, innan registre­ring av beslutet om ökning skett. Aktieägare vare skyldig att förete det aktiebrev, vara rätten att erhålla teckningsrättsbevis grtmdas; och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift att teckningsrättsbevis utlämnats.

Hava teckningsrättsbevis ej utfärdats, vare aktieägare, sora vill begagna honom tillkommande företrädesrätt till teckning av .nya aktier, skyldig att vid aktieteckningen förete det eller de aktiebrev vari teckningsrätten grundats; och skall genom styrel­sens försorg sidant aktiebrev förses med påskrift att tecknings­rätten begagnats.

Hava teckningsrättsbevis utfärdats, skola de vid aktieteckningen återställas.

52 § Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i
huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts av notarius publicus
eller landsfiskal eller av två styrelseledamöter.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  28

Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolags­ordningen samt i avskrift de enligt 44 §, jämte förslaget till ökningsbeslut, framlagda handlingarna, så ock avskrift av kim-görelsen om ökningsbeslutet samt i huvudskrift eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktören undertecknad uppgift om de tidningar, i vilka kimgörelsen om ökningsbeslutet varit införd och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa tidningar.

8 varje teckningslista skall firmas uppgift om dagen för listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.

53 § Teckning av ny aktie vare ogiltig, där den ej göres å
teckningslista i huvudskrift eller sådan avskrift som i 52 §
sägs.

Har ny aktie tecknats med villkor, vare aktieteckningen ogiltig, såframt ej, efter vad i 45 § tredje stycket stadgas, bestämmelse om villkoret meddelats i beslutet om aktiekapitalets ökning eller ock aktietecknaren, innan tilldelning av aktier sker, frånträtt villkoret.

Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra styckena avses, göras gällande, utan så är att den anmälts hos försäkringsinspektionen, i fall då i ökningsbeslutet bestämmelse upptagits om viss minimiteckning, innan registrering skett i anledning av anmälan om sådan teckning enligt vad i 56 § stadgas och eljest innan registrering jämlikt 57 § ägt rum i anledning av anmälan, sora gjorts efter det aktien till fullo betalats.

54 § Sedan teckningen av nya aktier avslutats skall ofördröj­
ligen genom styrelsens försorg tilldelning av nya aktier till
aktietecknarna ske med tillämpning av vad i 50 § samt i öknings­
beslutet enligt 45 § första stycket 6 är föreskrivet. Rörande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 29

tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och undertecknas av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens försorg ofördröj­ligen upptagas i aktieboken.

55 § Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktie­
kapitalets ökning fattades eller om registrering av öknings­
beslutet vägrats och besvär däröver anförts, inom ett år från
det besvären blivit bifallna, skall full betalning för ny aktie
erläggas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av ny aktieteckning mot fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvitt­ning ml icke medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Vad i 37-40 §§ finnes stadgat om skyldighet att erlägga betal­ning I aktie och avlämna förbindelse samt om påföljd av under­låtenhet att fullgöra sådan skyldighet skall vid ny aktie­teckning äga motsvarande tillärapning i avseende å aktietecknare som ej vid teckningen erlagt full betalning.

56 § Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits bestäm­
melse om minimiteckning, skall inom sex månader från det be­
slutet fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet väg­
rats och besvär däröver anförts, inom sex månader frän det
besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det tecknade
belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet
uppgår till det i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktören, skola fogas:

1            teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;

2             ett exemplar av de tidningar, i vilka kimgörelsen angående bolagsstämmans beslut om ökningen varit införd; samt

3             avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande till­delningen av nya aktier.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           30

Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder till följd därav, enligt vad i 308 § 2 mom. sägs, i registret antecknat att den tidigare anteckningen om öknings­beslutets registrering avföres ur registret, vare aktieteck­ningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktier­na inbetalats återbäras till aktietecknarna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) från dagen för inbetalningen till och med den dag anteckning enligt 308 § 2 mom. sker i registret samt enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

57 § 1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetal­ning av de nya aktierna bestämda tiden skall, där ej anteck­ningen om ökningsbeslutets registrering avförts ur registret efter vad i 308 § 2 mom. sägs, för registrering anmälas, huru många nya aktier som till fullo betalats.

/anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelse­ledamöter och verkställande direktören, skall innehålla för­säkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas huru mycket som guldits genom betalning och huru mycket sora guldits genom kvittning; och skall, där kvittning skett, tillika försäkras, att kvittning icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

1  anmälningen skall, där ej anmälan skett enligt 56 §, för
registrering uppgivas det tecknade belopp, för vilket tilldel­
ning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola i sådant fall
fogas i nämnda paragraf andra stycket omförmälda handlingar och
tidningar.

Om villkor för registrering är för visst fall stadgat i 308 § 3 mom.

2  mom. Varda efter anmälan som avses i 1 mom. nya aktier ytter­
ligare till fullo betalda, skall inom sex månader efter inbetal-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           31

ningen antalet sådana aktier anmälas för registrering. Anmäl­ningen skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören samt innehålla försäkran som i 1 mom-andra stycket sägs.

3  mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i
anledning av anmälan enligt 1 eller 2 mom., anses ökat med
sammanlagda nominella beloppet av det antal nya aktier som
anmälts hava till fullo betalats.

4 mom. Om nya aktier förklaras förverkade, skola inom sex månader
därefter styrelsen och verkställande direktören för registrering
anmäla antalet förverkade aktier. Med sådan anmälan skall dock
anstå, till dess anmälan sker jämlikt 1 mom.

58 § Utan hinder av vad i 44-57 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktiekapitalets ökning under förutsättning av bolags­stämmans godkännande. I sidant fall skall vad i näranda para­grafer är föreskrivet äga motsvarande tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.

Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, ma kungörelse och underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.

X bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens öknings­beslut samt I styrelsens och verkställande direktörens skyldig­het att viss tid före stämma hålla handlingar tillgängliga och pl stämman framlägga handlingarna skola bestämmelserna i 44 § äga tillämpning.

Vad i 47, 55 och 56 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktiekapitalets ökning skall tillämpas I bolagsstämmans beslut om godkärmande av kapitalökningen.

Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, ml ej de nya aktierna upptagas i aktieboken eller den i 57 § 1 mom. före­skrivna anmälningen för registrering äga rum.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           32

58 a § Ssyftas med ökningen av försäkringsaktiebolags aktie­kapital att förvärva mera än hälften av aktierna i annat för­säkringsaktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finnas, si många aktier, att röstetalet för dem utgör mera än hälften av röstetalet för samtliga aktier, äger försäkringsinspektionen medgiva, att betalning för ny aktie må erläggas med aktie i sistnämnda bolag samt att teckning av de nya aktierna sker med villkor härom.

Har försäkringsinspektionen lämnat medgivande enligt första stycket, skall företrädesrätt enligt 50 § till teckning av de nya aktierna icke tillkomma förutvarande aktie. Vad i 53 § andra stycket stadgas skall icke tillämpas i fråga om aktieteckning med villkor som inspektionen medgivit.

Beslut om ökning av försäkringsaktiebolags aktiekapital med sådant villkor rörande teckningen av de nya aktierna som avses i första stycket skall, utöver vad som föreskrives i 45 § första stycket, innehålla alla om aktieförvärvet och koncernbildningen träffade bestämmelser. Vad i 45 § första stycket 5. stadgas föranleder ej därtill, att värdet av aktie, som skall till­skjutas, i ökningsbeslutet uppskattas till visst penningbelopp. Förslaget till ökningsbeslutet eller, om styrelsen fattat beslut enligt 58 §, ökningsbeslutet skall, när det enligt 44 § andra stycket hålles tillgängligt för aktieägarna och framlägges å bolagsstämman vara åtföljt av försäkringsinspektionens med­givande. Medgivandet skall jämväl i avskrift fogas vid teck­ningslistan och angivas i den förteckning, som enligt 48 § tredje stycket skall upptagas i teckningslistan. Anmälan enligt 57 § 1 och 2 .mom. skall innehålla dels uppgift I den egendom, som tillskjutits, och det antal aktier, för vilka tillskott skett, dels ock försäkran att den anmälda inbetalningen pl aktiekapitalet, där den ej fullgjorts genom sidant tillskott, blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas huru mycket som guldits genom betalning och hur mycket som guldits genom kvitt­ning; och skall, där kvittning skett, tillika försäkras, att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          33

kvittningen icke länt till nackdel för bolaget eller dess borge­närer.

59 § 1 mom. Firmas i försäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver aiman rörelse än livförsäkrings­rörelse, enligt den för nästföreglende räkenskapsår fastställda balansräkningen och bolagsstämmans beslut i anledning av bo­lagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinstmedel, må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana vinstmedel. Överföring må dock icke ske av medel som avsatts till nIgon för livförsäkringsrörelse avsedd fond eller till reservfond.

I avseende I ökningsbeslutet skall gälla vad i 44 § första stycket är stadgat. Ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall ökas och, när enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande öknings­beslutets irmehlll gälla vad i 45 § första stycket 7 och andra stycket sägs.

Förslag till ökningsbeslut skall genom styrelsens och verk­ställande direktörens försorg dels minst en vecka före bolags­stämman hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Är stämman ej ordinarie bolagsstämma som avses i 113 §, skola ock efter vad nyss sagts hållas till­gängliga och framläggas å stämman:

1            avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräkningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för samma år;

2            en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direk­tören undertecknad handling, innehållande dels upplysning, i den min det fiimes kunna ske utan förfIng för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för bolagets ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande, dels ock försäkran, att anledning ej yppats att balans-

3  Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  34

räkningen upprättats i strid mot bestämmelserna i 93 §; samt 3   ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda hand­ling.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, vare varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna erhålla det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier gälla vad i bolagsordningen föreskrives. Där den rätt att erhålla nya aktier som enligt första punkten eller bolags­ordningen tillkommer en förutvarande aktie icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje aktie utbekomma ett eller flera delbevis av innehåll, att innehavaren av beviset äger rätt att utbekomma en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras för utbekommande av en ny aktie.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verk­ställande direktörens försorg kungöras på sätt i 49 § stadgas. Ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas dels två  avskrifter av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningar, i vilka beslutet varit infört, dels ock  avskrift av den för nästföreglende räkenskapsår fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats I ordinarie bolagsstämma som avses i 113 §, av de hand­lingar, som efter vad i 1 mora. tredje stycket sägs skola hava framlagts I bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat med det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.

De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           35

Ej ml delbevis eller brev I' ny aktie utlämnas till aktieägare, innan registrering av beslutet om ökningen skett och aktieägaren företett det eller de aktiebrev, vari rätten att erhilla del bevis eller ny aktie grundas. Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall sådant aktiebrev förses med påskrift att delbevis eller brev å ny aktie utlämnats. När brev å ny aktie utlämnas, skall ägaren införas i aktieboken.

3 mom. Är försäkringsaktiebolag moderbolag, må ökning av aktie­kapitalet i den ordning varom i 1 mom. stadgas ej ske medelst överföring av större del av bolagets vinst än som enligt 68 § må sIsom vinstutdelning utbetalas till aktieägarna.

Har förslaget om ökningen av aktiekapitalet väckts av styrelsen, skall revisorernas yttrande över den handling, som avses i 1 mom. tredje stycket 2, innehålla uttalande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av dess verksamhet i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet får anses stå i strid mot god affärssed.

Om aktiekapitalets nedsättning

60 § I försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, må aktiekapitalet, siframt förbehåll därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordningen, kuima genom inlösen av aktier nedsättas enligt grunder som stadgas i förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet.

Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets registrering stadfästelse meddelats a ändring av bolags­ordningen, varigenom förbehlll som avses i första stycket in­tages i denna. I dylikt fall ml dock nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier, utgivna pl grund av sidant beslut ora ökning av aktiekapitalet, som av bolagsstämman eller, enligt 58 §, av styrelsen fattats, sedan ändringen av bolagsordningen registrerats.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 36

Ej ml nedsättning äga rum, där fastställd balansräkning för nästföreglende räkenskapsir utvisar sidan ställning, att efter nedsättningen det belopp vartill aktiekapitalet nedsatts och motsvarande dei av reservfonden icke skulle vara till fullo täckta.

Dl enligt de i förbehlllet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa aktier skola inlösas, skola styrelsen och verkställande direktören ofördröjligen göra anmälan för registrering av aktie­kapitalets nedsättning med motsvarande belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den fastställda balansräkningen för nästföreglende räkenskapsir, si ock, där inlösen beslutats av bolagsstämma, två avskrifter av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exemplar en av styrelsen och verkställande direktören underskriven handling rörande bestämmandet av vilka aktier som skola inlösas. Dl registrering skett, skall aktie­kapitalet anses nedsatt, och må inlösen ej dessförinnan ske.

När aktie inlöses, skall aktiebrevet genom styrelsens och verk­ställande direktörens försorg förses raed påskrift om inlösandet.

61 § 1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 60 § sägs fattas av bolagsstämma efter vad i 127 § stadgas.

Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hlllas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas I stämman. Där ej balansräkningen för näst­föreglende räkenskapsir fastställes I stämman, skola ock efter vad nyss sagts hlllas tillgängliga och framläggas I staniman:

1            avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättel­sen och revisionsberättelsen för samma Ir;

2            en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direk­tören undertecknad berättelse, däri upplysning läranas, i den min det finnes kunna ske utan förfång för bolaget, om

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 37

händelser av väsentlig betydelse för dess ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt 3   ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stycket sägs gälla beträffande båda stämmorna.

Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp, varmed aktie­kapitalet skall nedsättas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genomföras. I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden, eller att det skall avsättas till en särskild fond att användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av nämnda belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan därå anställas, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registre­ring. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet, så ock avskrift av den för nästföregående år fastställda balansräkningen eller, där fastställelse av ba­lansräkningen ej skett i samband med nedsättningsbeslutet, av de i andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, vare nedsättnings­beslutet förfallet.

2 mom. Nedsättning av aktiekapitalet genomföres genom inlösen av aktier, genom indragning av aktier utan återbetalning eller genom minskning av aktiernas nominella belopp eller ock genom sammanläggning av aktier enligt 334 §.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall, när aktie inlöses eller nominella beloppet minskas mot återbe­talning av aktiekapital, aktiebrevet förses med påskrift därom.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  38

Påskrift skall ock, så snart ske kan, verkställas, när aktie indragits eller nominella beloppet minskats utan återbetalning.

62 § 1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § må, där beslutet icke innefattar föreskrift, att det nedsätt­ningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller  säkerhetsfonden, ej bringas till verkställighet utan rättens tillstånd.

Rättens tillstånd skall av styrelsen och verkställande direk­tören sökas senast inom sex månader efter det nedsättnings­beslutet registrerades. Vid ansökningen skola vara fogade bevis att beslutet blivit registrerat samt avskrift av fastställd balansräkning för nästföregående räkenskapsår, försedd méd anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust. Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande huru­vida eller i vad mån nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Fiimer rätten med hänsyn till yttran­dets innehåll nedsättningen icke böra bringas till verkställig­het, skall ansökningen genast avslås. I annat fall utfärde rätten kallelse å bolagets borgenärer, med föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen varde skyndsamt kungjord i Post- och Inrikes Tid­ningar. I kallelsen skall intagas ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande. Styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöj­da för sina fordringar eller medgivit aktiekapitalets nedsätt­ning eller att säkerhet, som av rätten godkännes, ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt angår försäkrings­tagare, med hänsyn till iimehållet i inspektionens yttrande nedsättningen ändock böra verkställas, varde ansökningen bifal­len.

Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, si ock om beslut, som meddelats i anledning av ansökningen, skall genom rättens försorg underrättelse ofördröjligen avsändas till försäkrings­ inspektionen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  39

Rättens beslut, varigenom tillstlnd till nedsättningens verk­ställande givits, skall inom sex mlnader sedan beslutet vunnit laga kraft av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara Itföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om till­stånd blivit registrerat.

2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., vare, där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det rättens beslut ora tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering kungjordes i Post- och Inrikes Tidningar, utan verkan mot borgenär, som ej samtyckt till ned­sättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller, enligt vad i 316 § stadgas, skall anses hava  ägt kännedom om rättens beslut, varigenom nedsättning medgivits.

63 § Iimefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § föreskrift att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden, skall aktie­kapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsättningen blivit registrerat. I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke äga rum, förrän rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt verkställd registrering är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.

Ansökan om rättens tillstånd till sådan vinstutdelning skall göras av styrelsen och verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas bevis att beslutet om nedsättningen blivit registre­rat. Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad mån vinstutdelningen kan komma att inverka på för­säkringstagarnas rätt. Finner rätten med hänsyn till yttrandets innehåll vinstutdelning icke böra medgivas, skall ansökningen genast avslls. I armat fall utfärde rätten kallelse I bolagets borgenärer, med föreläggande för den, som vill bestrida ansök­ningen, att sist I viss dag, sedan tre månader förflutit, skrift­ligen hos rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 40

anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen varde skyndsamt kungjord i Post- och Inrikes Tidningar. I kallelsen skall in­tagas ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande. Bestrides ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes ställts för deras fordringar, eller finner rätten, sivitt angir försäkringstagare, med hänsyn till innehlllet i inspektionens yttrande vinstut­delning ändock böra medgivas, skall rätten lämna tillstlnd att utan hinder av nedsättningen vinstutdelning därefter ml äga rum.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verk­ställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

64 § Egen aktie ml försäkringsaktiebolag ej mot vederlag för­
värva i annan ordning än i 60 eller 62 § sägs eller raottaga
såsom pant. Ej heller må dotterbolag mot vederlag förvärva eller
såsom pant mottaga aktie i moderbolaget. Avtal, som träffats i
strid mot förbud varom nu sagts, vare ogillt.

Vad i första stycket är stadgat utgör icke hinder för för­säkringsaktiebolag att å auktion inropa för bolagets fordran utmätt aktie, dock med skyldighet att åter avyttra den, så snart det kan ske utan förlust.

Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie

65 § 1 mom. I bolagsordningen må intagas förbehlll att, om aktie
övergir till annan än aktieägare eller till annan än ägare av
aktie av visst slag, aktieägarna eller ägarna av aktier av visst
slag skola vara berättigade att lösa aktien. Förvärvas flera
aktier genom samma fing, ml, där ej aimat följer av förbehållet,
lösningsrätt icke utövas i avseende I mindre antal aktier än
fånget omfattar.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          41

1  bolagsordningen skall angivas den ordning, i vilken lösnings­
rätten må tillkomma aktieägarna inbördes, den tid, ej över­
stigande två månader räknat från amnälan hos styrelsen om aktiens
övergång, inom vilken den som vill begagna sig av lösningsrätten
skall göra anmälan därom hos styrelsen, ävensom den tid, ej
överstigande en månad räknat från det lösens belopp blivit
bestämt, inom vilken lösen skall erläggas. Rörande anmälan hos
styrelsen om akties övergång skall ofördröjligen genom styrel­
sens eller verkställande direktörens försorg meddelande ske till
aktieägarna.

Kan överenskommelse icke träffas om lösens belopp, varde, så­framt ej föreskrift om dess bestämmande enligt angiven grund intagits i bolagsordningen, beloppet, som skall motsvara aktiens verkliga värde, bestämt av tre skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän. Ätnöjes ej part med skiljemäimens beslut, äge han, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvisten under rättens prövning, såframt han väcker sin talan inom tre månader från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom.

Innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnas, äge den till vilken aktie övergått icke utöva annan av aktien härflytande rätt gentemot bolaget än rätten att uppbära vinstutdelning och att, i händelse av aktiekapitalets ökning, utöva aktien till­kommande företrädesrätt till teckning av ny aktie. Av sådan teckning härflytande rättigheter och skyldigheter övergå å den som begagnar sig av lösningsrätten.

Vad ovan är stadgat om rätt att vid övergång av aktie lösa aktien skall äga motsvarande tillämpning, där den som skolat vara underkastad lösningsrätt till aktie, utan att aktien över­går I honom, förvärvar denna tillkoimnande rätt till erhållande av ny aktie enligt 59 § eller utövar aktien tillkommande före­trädesrätt till teckning av ny aktie.

2  mom. I bolagsordningen ml ock intagas förbehlll därom, att
aktierna i bolaget eller viss del av dera ej må genom teckning
eller överlåtelse förvärvas av aktiebolag eller andra sam-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  42

fälligheter eller stiftelser eller av vissa slag av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av annan än svensk medborgare.

Har aktieägare, som enligt förbehållet ej må genom teckning eller överlåtelse förvärva aktier, beträffande vilka förbehållet gäller, annorledes förvärvat sådana aktier, skall förbehållet icke medföra hinder för honom att på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma sådana aktier, beträffande vilka förbehållet likaledes gäller.

Om reservfond si ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstut­delning eller eljest förfoga över bolagets egendom

66 § Försäkringsaktiebolag skall av årsvinsten I annan rörelse än livförsäkringsrörelse, efter avdrag för vad som Itgir till täckande av möjligen förefintlig förlust å samma rörelse från föregående år, avsätta minst tio procent till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålimda minst skall avsättas, ml ej frIn Irsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tiller­känts styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tantiem). Avsättning ml dock ej ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstitt I livför­säkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkrings­rörelsen. Sedan reservfonden uppgitt till ett belopp motsvarande tjugo procent av aktiekapitalet eller det högre belopp, som kan vara föreskrivet i bolagsordningen, ml vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade belop­pet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteck­ning må hava erhållits för aktierna utöver det nominella belop­pet, så ock, där aktie förklarats förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt I aktien.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 43

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava upp­stått å bolagets verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel. Om användande av medel, som avsatts till reservfond, i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stadgas i 60 § tredje stycket.

67 § 1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets nedsättning efter ty i 60 och 62 §§ sägs ut­betalas annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den min vinsten icke skall avsättas, till reservfond eller säkerhetsfond. Anglende förbud mot vinstutdelning är för visst fall stadgat i 63 §.

Innan organisationskostnader, som uppförts som tillglng, full­ständigt avskrivits, må ej för något år till aktieägare utdelas sammanlagt mera än tre procent å det inbetalda aktiekapitalet.

Har efter försäkringsaktiebolags bildande i bolagsordningen intagits förbehåll, som i 65 § 2 mora. sägs, må, innan förbe­hållet enligt 30 § andra stycket angivits å aktiebrevet, utdel­ning å den eller de aktier vara brevet lyder ej äga rum.

2   mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom. första. eller andra stycket eller 63 § stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635), för tiden intill dess ränta skall .utgå enligt 6 § räntelagen till följd av

3   eller 4 § samma lag.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot bestämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  44

För brist, sora kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyl­dighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i strid mot förbehåll som i 60 § sägs eller mot bestäm­melserna i nämnda paragraf, eller äger nedsättning av aktiekapi­talet rum i förening med återbetalning till aktieägarna enligt 62 § utan iakttagande av vad där i 1 mom. är föreskrivet, skall vad i 2 mom. första och tredje styckena här ovan är stadgat om återbäringsskyldighet och om ansvarighet för brist vid återbä­ringen äga motsvarande tillämpning.

68 § Av moderbolags vinst ml, ändå att vinstutdelning eljest är
medgiven, så stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med
hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens
verksamhet i dess helhet, får anses stå i strid mot god affärs­
sed.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära vad till dem för mycket utdelats jämte ränta därå; dock må utdelning ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda förhållande. Skall utdelning återbäras, beräknas räntan enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till följd av 3 eller 4 § samraa lag.

För brist, som kan uppkomma vid Iterbäringen, ansvare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkstäl­landet av detsamma, efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

69 § Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsord­
ningens föreskrifter besluta, huruvida och i vad mån utdelning
skall ske av den vinst som enligt 67 och 68 §§ ml utbetalas till

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                       45

aktieägarna.

Bolagsstämma ml ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller övriga tillgångar eller om Itagande av förpliktelser för ändamll, som uppenbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till allmärmyttigt eller därmed jämförligt ändamål, sivitt det med hänsyn till ändamålets be­skaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt fIr anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre aimat följer av vad i denna lag eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning

70 § För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse beståen­de av minst tre ledamöter. Av styrelseledamöterna skall, där bolaget icke uteslutande driver återförsäkring, minst en utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intres­se vederbörligen beaktas; sådan styrelseledamot ml ej vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget.

Styrelsen väljes I bolagsstämma. Styrelseledamot som avses i första stycket andra punkten skall dock enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkrings­tagarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av regeringen eller offentlig myndighet; jämväl annan styrelseledamot må enligt bestämmelse i bolags­ordningen tillsättas i annan ordning än genom val å bolagsstämma.

Styrelseledamot, som väljes å bolagsstämma, skall utses för tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och ml icke väljas för längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Skall mer än en ordi-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  46

narie stämma årligen hållas, gälle vad nu är sagt den stämma å vilken styrelseval skall förrättas.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot äge dock rätt att avgå före utgången av nämnda tid, dock icke den som är verkställande direktör, så länge han kvarstår i denna befattning. Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen, så ock, där styrelseledainot ej är vald å bolagsstämma, hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer enligt 72 § och suppleant ej fiimes, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föran­stalta om val av ny ledamot för tid, som återstår av den tid för vilken den förre blivit vald. Meddelas icke annan föreskrift i bolagsordningen, ml dock med valet anstå till nästa ordinarie bolagsstämma där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter.

71 § Styrelsen skall utse en verkställande direktör. Denne ml
utses inom eller utom styrelsen; dock ml i bolagsordningen eller
av bolagsstämman föreskrivas, att verkställande direktören skall
utses inom styrelsen.

Styrelsen äger förordna vice verkställande direktör att tjänst­göra i verkställande direktörens ställe.

72   § Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga och, där ej för särskilt fall regeringen eller myndighet regeringen förordnar annat tilllter, här i riket bosatta svenska medborgare. Sidant tillstlnd ml beträffande styrelseledamöterna ej avse mer än en tredjedel av hela antalet.

73   § Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verk­ställande direktören skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkställande direktör.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           47

I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas ora de förut­sättningar, under vilka suppleant eller vice verkställande direktör äger inträda i tjänstgöring, så ock där flera supp­leanter finnas, om ordningen för deras inträde. Sådana be­stämmelser ma jämväl meddelas av den som utsett suppleanten eller vice verkställande direktören. Bestämmelse som i detta stycke sägs må ej registreras.

Har i fall, då enligt bestämmelse i bolagsordningen som avses i 70 § andra stycket en eller flera styrelseledamöter skola till­sättas i annan ordning än genom val å bolagsstämma, sådan leda­mot ej tillsatts, skall av rätten ersättare förordnas på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda bolaget.

74 § Verkställande direktören skall handhava den löpande för­
valtningen av bolagets angelägenheter. Ledningen och förvalt­
ningen i övrigt tillkommer styrelsen.

Den löpande förvaltningen omfattar ej åtgärd, som med hänsyn till bolagets förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Där styrelsens beslut icke kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksamhetens gång, ml dock verkstäl­lande direktören vidtaga sidan åtgärd men bör, så snart det kan ske, underrätta styrelsen därom.

75 § Det åligger verkställande direktören att under styrelsens
inseende sörja för en sådan organisation av bolagets verksamhet,
som med hänsyn till bolagets förhållanden må anses tillfreds­
ställande. Han skall ock leda driften av bolagets rörelse och
utöva tillsyn över dess befattningshavare.

Styrelsen är pliktig att tillse, att en sådan organisation av bolagets verksamhet finnes som i första stycket sägs. Styrelsen skall vaka över att verkställande direktören fullgör sina ålig­ganden samt, där det med hänsyn till omfattningen eller beskaf­fenheten av bolagets verksamhet eller eljest finnes påkallat, utfärda instruktioner för verkställande direktören och andra

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           48

befattningshavare i bolaget. Styrelsen skall tillse, att erfor­derliga upplysningar angående bolagets förhållanden kommer styrelsen till hända på lämpligt sätt och vid lämpliga tider.

Uppkommer förfall för verkställande direktören och finnes ej vice verkställande direktör, svarar styrelsen för de åligganden, som enligt vad ovan sagts skola ankomma på verkställande direk­tören.

76 § Verkställande direktören skall sörja för att bolagets
bokföring fullgöres i överensstämmelse med lag samt att medels­
förvaltningen är ordnad på betryggande sätt. Styrelsen är plik­
tig att tillse, att en med hänsyn till bolagets förhållanden och
god köpmannased tillfredsställande organisation av bokföringen
och medelsförvaltningen finnes, och skall, där organisationen ej
jämväl omfattar betryggande kontroll, genom en eller flera
särskilt utsedda styrelseledamöter öva tillsyn över bokföringen
och medelsförvaltningen.

Om förvaltningen av värdehandlingar, som skola förvaras avskilda från bolagets övriga tillglngar, stadgas vidare i 276 och 277 §§.

77 § Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Har bo­
lagsstämman ej utsett ordförande eller skall, där en eller flera
ledamöter tillsatts i annan ordning än genom val I bolagsstämma,
sidan ledamot ej enligt bolagsordningen tillika vara styrelsens
ordförande, välje styrelsen ordförande. Vid lika röstetal skall
valet avgöras genom lottning. Verkställande direktören eller
vice verkställande direktör ml icke utses till ordförande.

Det lligger ordföranden att tillse att sammanträden hallas dl si erfordras. Framställer styrelseledamot eller verkställande direktör sora ej tillhör styrelsen begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkommas. Verkställande direk­tören skall, ändi att han ej är styrelseledamot, närvara vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen för visst fall annor­ledes bestämmer.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          49

Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och den ledamot sty­relsen därtill utser. Ledamot av styrelsen, si ock verkställande direktören, även om han ej är styrelseledamot, är berättigad att pl begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i nummer­följd och förvaras på betryggande sätt.

78 § Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädes­
varandes antal överstiger hälften av hela antalet styrelseleda­
möter, såframt ej för beslutförhet högre antal föreskrivits i
bolagsordningen. Ärende må dock icke företagas, med mindre
såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall för
någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga
i ärendets behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röst­pluralitet ej givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där av de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter enat sig.

79   § Ledamot av styrelsen eller verkställande direktören må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller ml han handlägga frIga om avtal mellan bolaget och tredje man, siframt han däri äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stadgat, äge motsvarande tillämpning beträffande giva frIn bolaget, si ock beträffande rätteging eller annan talan mot styrelseledamoten, verkställande direktören eller tredje man.

80   § Styrelsen äger, i den min annat icke följer av vad i denna lag är stadgat, att ej mindre handla 1 bolagets vägnar i för­hållande till tredje man än även företräda bolaget inför dom­stolar och andra myndigheter. Samma behörighet tillkommer ock den eller dem som efter vad i 81-83 §§ sägs äga teckna bolagets

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           50

firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firmatecknings­rätt allenast i förening, endast i förening företräda bolaget.

Även om verkställande direktören må allenast i förening med annan teckna bolagets firma, äger han i avseende å åtgärd, som efter vad i 74 § är stadgat ankommer på verkställande direk­tören, ensam företräda bolaget, där fråga ej är om rättshandling som enligt lag skall ske skriftligen.

81 § Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verk­
ställande direktören eller vice verkställande direktör att
teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bolags­
ordningen blivit bestämt, att sådant bemyndigande icke må med­
delas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna
bolagets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen
eller av bolagsstämman; dock ml i dylikt fall bemyndigande ej
lämnas den som är omyndig och ej heller utan tillstånd av rege­
ringen eller myndighet regeringen förordnar den som icke är här
i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna bolagets firma må när som helst av styrelsen återkallas.

82 § Då bemyndigande att teckna bolagets firma meddelas, äger
styrelsen föreskriva, att rätten till firmateckning får av två
eller flera personer utövas allenast i förening. I avseende å
sådan firmatecknare må ock föreskrivas, att han vid firmateck­
ning bör underskriva sitt namn endast såsom kontrasignant. Dylik
kontrasignant äge teckna bolagets firma endast tillsammans med
firmatecknare, som ej är kontrasignant.

Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än i första stycket sägs, ml den ej registreras.

I bolagsordningen eller av bolagsstämman ml föreskrivas, att be­myndigande att teckna bolagets firma får av styrelsen meddelas allenast två eller flera personer i förening.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           51

83 § Verkställande direktören skall äga teckna bolagets firma i
förening med en styrelseledamot, där han ej på grimd av bestäm­
melse i bolagsordningen eller enligt styrelsens bemyndigande
äger ensam teckna bolagets firma eller ock styrelsen före­
skrivit, att han skall äga teckna firman i förening med viss
person eller en av vissa personer.

Den rätt att teckna bolagets firma, som på grund av denna lag eller bestämmelse i bolagsordningen tillkommer verkställande direktören, äge ock vice verkställande direktör, dl han inträtt för verkställande direktören.

84   § Styrelsen eller annan, som jämlikt 80 § är ställföreträdare för bolaget, ml ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser eller eljest vidtaga åtgärd i strid mot vad i 69 § andra stycket första punkten och tredje stycket är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen äger dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamll använda tillglng, som i för­biilande till bolagets ställning är av ringa betydelse.

85   § I förhållande till bolaget åligger det styrelsen och annan ställföreträdare för bolaget att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Annan ställföreträdare än styrelsen vare ock skyldig att ställa sig till efterrättelse -föreskrift, som med­delas av styrelsen eller, såvitt angår åtgärd som enligt 74 § ankommer pl verkställande direktören, av denne. Dock ml styrel­sen och annan ställföreträdare för bolaget icke efterkomma föreskrift, där den finnes sIsom stridande mot denna lag eller bolagsordningen ej vara gällande, icke heller föreskrift av bolagsstämma om sidan Itgärd avseende förvaltningen av bolagets angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner iimebära ett uppenbart Isidosättande av bolagets intressen.

Den, som enligt 79 § icke ml för bolaget handlägga frIga om avtal, äge ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda bolaget i avseende a avtalet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  52

86 § Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget
företagit rättshandling I bolagets vägnar men därvid handlat i
strid mot vad i 84 § är stadgat eller mot föreskrift, som avses

i 85 §, eller eljest överskridit sin befogenhet, vare rätts­handlingen ej gällande mot bolaget, siframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande förellg.

Överskrider verkställande direktören vid företagande av rätts­handling den honom enligt 74 § tillkommande förvaltningsrätten, vare utan avseende därå rättshandlingen gällande, såframt tredje man ej insåg eller bort inse att sådant överskridande förelåg.

Om styrelsesuppleant eller vice verkställande direktör företrätt bolaget, vare det förhållandet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots eller verkställande direktörens ställe saknades, utan verkan gentemot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förbiilande.

87 § Skriftlig handling, som utfärdas för försäkringsaktiebolag,
bör undertecknas med bolagets firma, och skola de, som teckna
firman, därvid underskriva sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget utfärdat handling utan firmateckning och fraragir icke av dess innehåll, att den utfärdats I bolagets vägnar svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen ml hava slutits, en för alla och alla för en, sIsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget- erhåller be­hörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

88   § Upphävd genom lag (1970:455).

89   § Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till bolagsstämma för val av ställföreträdare att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          53

föra bolagets talan i tvisten. Stämning delgives genom att föredragas å stämman.

90 § Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts,
vice verkställande direktör, eller sker ändring i avseende å de
till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter eller till
verkställande direktör eller vice verkställande direktör utsedda
personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets"firma
eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande
direktören eller vice verkställande direktör eller eljest någon,
som ensam eller i förening med arman äger teckna firman, sitt
hemvist eller ändras bolagets postadress, skall styrelsen eller
verkställande direktören därom ofördröjligen göra anmälan för
registrering. K  denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjätte styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan,
som ej avser allenast ändring av hemvist eller av bolagets
postadress, skall fogas avskrift av protokoll eller annan hand­
ling som bestyrker anmälningen, så ock, där jämlikt 72 eller
81 § särskilt tillstånd erfordas, bevis om sådant tillstånd.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av anmälningen.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning

91 § Det åligger styrelsen och verkställande direktören att för
varje räkenskapsir avgiva redovisning för förvaltningen av
bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning,
avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets utgång (balans­
dagen) , vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse.
Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören. Skall enligt
97 § annan redovisningshandling avgivas, ml den undertecknas av
verkställande direktören ensam.

Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovis­ningshandlingen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  54

Minst en minad före den bolagsstämma, varom förmäles i 113 §, skola styrelsen och verkställande direktören till revisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret.

92 § Räkenskapsår för försäkringsaktiebolag skall vara helt Ir,
dock ml räkenskapsår vid rörelsens början ävensom vid omläggning
av räkenskapsår avse del av år eller utsträckas att omfatta
högst aderton månader. Såframt ej särskilda förhållanden till
annat föranleda, skall kalenderåret vara räkenskapsir.

För försäkringsbolag, hörande till samma koncern, bör såvitt möjligt bestämmas samma räkenskapsår.

93 § Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å
försäkringsaktiebolags inventarium, balansräkning samt vinst-
och förlusträkning gälla följande bestämmelser.

1 mom. Tillgång ml, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp
än det, vartill kostnaderna för dess anskaffning uppgått. Dock
ml tillglng upptagas till högre belopp än som motsvarar dessa
kostnader i fall, där det på grund av särskilda omständigheter
må anses tillåtligt jämlikt god köpmannased.

Såsom det verkliga värdet å viss tillgång skall anses försälj­ningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna, om ej på grund av tillgångens beskaffenhet eller andra omständigheter annat värde bör sättas därå jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas ml fastighet, som är
avsedd för inrymmande av bolagets huvudkontor, ävensom aktier i
dotterbolag samt tillglng pl grund av tillskjutet garantikapital
i sidant bolag upptagas till högst det belopp, vartill kostna­
derna för dylika tillgångars anskaffning uppgitt.

I frIga ora fastighet som avses i första stycket gälle dock, att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          55

avskrivning därå skall efter lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som motsvarar fastighetens värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak, såvitt ej fastighetens verkliga värde uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskrivning. Finnes till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående fastighetens verkliga värde vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter vad ovan sägs, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrimder och god köpmannased. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring å fastig­heten eller hava sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Beträffande aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital i sådant bolag gälle, att avskrivning I dylik tillgång skall ske i den mån det må anses erforderligt enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

Utöver vad i andra stycket tredje pimkten är stadgat må ej tillgång, som avses i detta moment, i annat fall än i 3 mom. sägs upptagas till högre värde än det, vartill den var uppförd i .närmast föregående balansräkning.

3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd i närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i sagda moment är stadgat upp­tagas till högst detta värde, såframt det belopp varmed upp­skrivning sker användes till

a   avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhets­fond sller återbäringsfond eller

b   erforderlig avskrivning på värdet av andra tillglngar av det slag som avses i 2 mom.

Fastighetens värde ml dock ej i något fall uppskrivas över senast fastställda taxeringsvärdet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 56

4    mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar ml icke upptagas sIsom tillglng.

5    mom. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka för­säkringsfond jämlikt 274 § första stycket 1-7 eller premiereserv jämlikt 275 §, i vad den hänvisar till 274 § första stycket 1-7, redovisas, beräknas kunna å tider, som med hänsyn till beskaf­fenheten av bolagets förbindelser prövas tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp motsvarande det bokförda vär­det, ml värdehandling, som vid räkenskapslrets slut användes till sådan redovisning, kunna, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, upptagas till samma värde som i närmast föreglende balansräicning eller, där värdehandlingen anskaffats under rä-kenskapslret, till det belopp, som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning.

6    mom. I fall, dl bolaget innehar egna aktier, skola de med angivande av nominella beloppet upptagas sIsom tillgång allenast inom linjen.

Vid värdering av moderbolags aktier i dotterbolag skall avdrag från det enligt 2 mom. beräknade värdet av aktierna ske för så stor del av värdet som belöper pl aktier, vilka dotterbolaget äger i moderbolaget. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp­ning i det fall, då aktier i moderbolaget tillhöra annat dotter­bolag däri förstnämnda dotterbolag äger del. Inora linjen skall moderbolagets andel i nominella beloppet av de aktier i moder­bolaget, som ägas av dotterbolag, angivas såsom andel i egna aktier.

7  mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktie­
kapitalet, så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom
tillgång.

De i samband med bolagsbildningen och därefter före utgången av andra räkenskapsåret till organisation av bolagets verksamhet använda kostnaderna må, där sidant i bolagsordningen bestämmes.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          57

upptagas sIsom tillglng intill i bolagsordningen medgivet be­lopp. Sådana kostnader skola avskrivas med minst en åttondel för varje efter andra räkenskapsåret följande år.

8 mom. Ej må i stället för avskrivning på värdet av tillgångar motsvarande belopp uppföras bland skulderna.

94 § 1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond upptages såsom särskild skuld­post; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar, skall för varje försäkringsgren särskild försäkringsfond upptagas. Driver bolaget livförsäkringsrörelse, skola, där icke annat följer av bolagets grunder, för denna verksamhetsgren såsom särskilda skuldposter upptagas jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond, säkerhetsfond och återbäringsfond.

Närmare bestämraelser angående tillgångars och skulders fördel­ning i poster särat dessas uppställning och benämning så ock angående redovisning av aktier i andra bolag ävensom andra andelsrättigheter meddelas av regeringen.

2 mom. Upphävd genom lag (1967:540).

3    mom. Av balansräkningen skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts jämlikt 276 och 277 §§ eller föreskrift som meddelats med stöd av 265 §.

4    mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bo­lagets borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den min de icke upptagits bland skulderna.

Inom linjen skall ock angivas de pensionsåtaganden, som ej upptagits bland skulderna.

5  mom. I moderbolags balansräkning skall upplysning meddelas om
sammanlagda beloppet av moderbolagets fordringar hos och skulder

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  58

till varje dotterbolag, så ock om sammanlagda beloppet av varje dotterbolags fordringar hos och skulder till annat dotterbolag.

95 § Vinst- och förlusträkning skall si uppställas att en med
hänsyn till bolagets förhållanden och god köpmannased tillfreds­
ställande redovisning erhålles för huru vinsten eller förlusten
för räkenskapsåret uppkommit. Därvid skall iakttagas, att in­
täkter och kostnader fördelas i lämpliga poster med hänsyn till
verksamhetens art. Omfattar verksamheten flera försäkrings­
grenar, skola intäkter och kostnader beträffande varje verksam­
hetsgren särskilt redovisas.

Närmare  bestämmelser  angående  vinst- och förlusträkningens uppställning meddelas av regeringen.

96 § 1 mom. I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det
finnes kunna ske utan förfång för bolaget, upplysning lämnas om
sådana för bedömningen av bolagets ställning och resultatet av
dess verksamhet samt styrelsens och verkställande direktörens
förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgl av balans­
räkningen eller vinst- och förlusträkningen, si ock om händelser
av väsentlig betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat
efter räkenskapslrets slut.

I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskapslret anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster upp­tagas sararaanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapslret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkställande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare i bolaget.

Har tillglng upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning eller har tillglng som anskaffats under räken­skapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall redogörelse lämnas för grunden till höjningen, för det

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 59

belopp varmed höjning skett och, i fall som avses i 93 § 3 mom., jämväl för användningen av beloppet.

Har beträffande avskrivningarna pl tillgångar som avses i 93 § 2 mom. elier i andra avseenden någon viktigare ändring vidtagits i förhållande till tidigare balansräkning eller vinst- och för­lusträkning, skall redogörelse därför lämnas i förvaltnings­berättelsen.

Styrelsen och verkställande direktören skola i förvaltnings­berättelsen framställa förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

2 mom. Har koncernbalansräkning eller koncernredogörelse upp­rättats efter vad i 97 § sägs, skall i förvaltningsberättelsen för moderbolaget uppgivas resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.

97 § I moderbolag skall avgivas koncernbalansräkning, inne­
hållande ett sammandrag av moderbolagets och dotterbolagens
balanser, eller koncernredogörelse, däri skall upptagas en
sammanställning av koncernbolagens vinster och förluster. När­
mare bestämmelser angående koncernbalansräknings och koncern­
redogörelses uppställning och innehåll meddelas av regeringen.

Undantag från eller inskränkning i skyldigheten att avgiva koncernbalansräkning eller koncernredogörelse må för särskilt fall medgivas av regeringen eller den myndighet regeringen be­stämmer.

Om revision

98 § Styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt
bolagets räkenskaper skola granskas av minst två revisorer.
Revisorerna väljas å bolagsstämma; dock må i bolagsordningen
kurma bestämmas, att en eller flera revisorer skola pl annat
sätt tillsättas att jämte minst en I bolagsstämman vald revisor
deltaga i granskningen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          60

Då revisorer väljas skola lika många suppleanter väljas.

Anglende revisor som förordnas av försäkringsinspektionen stad­gas i 285 §.

99 § Revisorer och revisorssuppleanter, som väljas av bolags­stämma, skola utses for tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas, gälle vad nu är sagt den stämma, I vilken revisorsval skall förrättas. Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget, där han valts på bolags­stämma, av stämman och eljest genom beslut av dem som tillsatt honom.

Om revisor, som är vald på bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant pl grund av avgång eller frånfälle ej finnes, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Vad nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 100 §. Sker valet å annan än ordinarie stämma, där revisorsval skall äga rum, skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.

Den, sora utsetts till revisor eller revisorssuppleant, skall därom ofördröjligen underrättas, om han valts I bolagsstämma, av styrelsen eller verkställande direktören och eljest av den som tillsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor och sker ändring i avseende å därtill utsedd person eller suppleant för denne eller beträffande sådan persons hemvist, skall styrelsen eller verkställande direktören ofördröjligen göra anmälan därom för registrering. Ä denna anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker ändringen, si ock, där jämlikt 100 § särskilt

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 61

tillstlnd erfordras, bevis om sådant tillstånd.

Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som beröres av ändringen.

100 § 1 mom. Revisor skall vara myndig och, där ej för särskilt fall regeringen eller myndighet regeringen förordnar annat tilllter, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekono­miska förhillanden som med hänsyn till bolagets verksamhet erfordras för uppdraget.

Omfattar bolagets verksamhetsomrlde hela riket eller är verk­samheten eljest av stor omfattning, skall minst en av revisorer­na vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor.

Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bolaget eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktören eller till annan befattningshavare i ledande ställning i bolaget, ej heller styrelseledamots, verkställande direktörens eller sådan befatt­ningshavares make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

2   mom. Bland revisorerna i moderbolag bör, där det kan ske, en eller flera vara revisorer i dotterbolag.

3   mora. Hava revisorer ej utsetts till antal som i denna lag och bolagsordningen är föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av bestämmelse i 1 mora., lligger det styrelsen, styrelseledamot och verkställande direktören att ofördröjligen om förhallandet göra anmälan till försäkringsinspektionen. Anmälan ml göras även av aktieägare eller borgenär.

4   mom. Vad i denna paragraf stadgas ora revisor skall äga mot­svarande tillämpning I revisorssuppleant.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  62

101   § Där antalet revisorer utgör minst tre, skola dessa inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Revisorerna skola sammanträda si ofta de finna nödigt. Det lligger ordföranden, där sidan utsetts, att kalla till sammanträde.

102   § 1 mom. Det lligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska bolagets böcker och andra räkenskaper,

att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll,

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd in­ventering av bolagets kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen och medelsförvaltningen är tillfredsställande,

att, sedan de redovisningshandlingar som i 91 § omförmälas avgivits för bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar, samt

att vidtaga de åtgärder som i övrigt för ett behörigt full­görande av revisionsuppdraget må vara erforderliga.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen.

Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfatt­ning, vare han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksamhet anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses tillbörligt. Rätt att sålunda anlita medhjälpare föreligger icke, siframt bolagsstämman vid valet träffar sådant förbehåll.

Styrelsen och verkställande direktören skola giva revisor till-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          63

gäng till bolagets böcker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av sty­relsen eller verkställande direktören vägras.

2 mom. Ar bolaget moderbolag, skola revisorerna granska jämväl avgiven koncernbalansräkning eller koncernredogörelse; och skall revisorernas granskning även i övrigt avse moderbolagets förhål­landen till dotterbolagen samt dotterbolagens förhållanden inbördes.

103   § Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före den i 113 § omförmälda bolags­stämman. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna. Därvid skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar överensstämma med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i övrigt beträffande gransk­ningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

104   § 1 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huru­vida anmärkning i avseende I de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bolagets bokföring eller inventeringen av dess tillglngar eller eljest beträffande förvaltningen av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anled­ning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättel­sen. Revisorerna äge ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehllla särskilt uttalande

anglende fastställelse av balansräkningen;

anglende ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören; samt

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          64

anglende styrelsens och verkställande direktörens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräk­ningen.

Har tillglng upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning eller har tillglng som anskaffats under räken­skapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda ut­talandena skiljaktig mening eller eljest fiimer särskilt ut­talande påkallat, äger till revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

2 mom. Revisionsberättelsen för moderbolag skall innehålla särskilt uttalande, huruvida föreslagen vinstutdelning med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet får anses stå i strid mot god affärs­sed. Hava revisorerna saknat erforderliga upplysningar rörande dotterbolags förhillanden, skall detta angivas jämte anledningen därtill.

1.05 § Upphävd genom lag ( 1967:540).

Om bolagsstämma

106 § Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas I bolagsstämma. Där äge varje aktieägare, sora införts i aktieboken och anmäler sig till deltagande i förhandlingarna, rösträtt i enlighet med vad i 111 § sägs.

I bolagsordningen ml kunna stadgas, att aktieägare för att vinna rätt till deltagande i förhandlingarna skall hos styrelsen anmäla sig viss tid, högst tre dagar, sön- och helgdagar oräk­nade, före bolagsstämman. Meddelas dylikt stadgande, skola i bolagsordningen jämväl intagas bestämraelser om kungörandet av ort och tid för hållande av sådant styrelsesammanträde, som i 35 § 1 nom. sägs.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          65

107 § Vill någon själv eller genom ombud utöva rösträtt för
aktie, vare han, såframt I bolagsstämman aktieägare med ett
sammanlagt aktiebelopp av minst en tiondel av det vid stämman
företrädda aktiekapitalet framställt yrkande därom, pliktig att
avlämna en av honom egenhändigt underskriven försäkran, att han
icke under falskt sken av köp, giva eller annat förvärv åtkommit
aktien utan verkligen förvärvat äganderätt till denna, att han
ej heller för att kringgå i lag eller bolagsordningen meddelade
bestämmelser om rösträtt förvärvat aktien med skyldighet att
åter avyttra den, samt att han fortfarande är ägare av aktien.
Har försäkran I tidigare bolagsstämma avlämnats av den uppgivne
aktieägaren, vare han allenast pliktig att avlämna försäkran,
att förändring i äganderätten till aktien icke ägt rum.

Beträffande aktie, för vilken nIgon såsom aktieägare tidigare utövat rösträtt, ml försäkran ej avfordras denne, med mindre aktieägare hos styrelsen anmält yrkande därom minst fem dagar före stämman. Om sidan anmälan skall genom styrelsens eller verkställande direktörens försorg underrättelse med posten genast avsändas till den yrkandet avser, där uppgift om hans postadress utan väsentlig omging eller tidsutdräkt kan inhämtas.

Skall försäkran avgivas av förmyndare eller annan ställföre­trädare för ägaren, varde den därefter lämpad.

108   § sivitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direktören närvara vid bolagsstämma si ock minst en av revisorerna, där å stämman redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara vid bo­lagsstämma tillkommer städse revisor.

109   § Ej ml nIgon själv eller genom ombud eller sIsom ombud för annan I bolagsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga ora avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridan­de mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämp-

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  66

ning beträffande giva frIn bolagets sida, si ock beträffande rätteging eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören ml ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsltgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 § äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

110 § Ä bolagsstämma skall styrelsen hålla aktieboken tillgäng­lig-

Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda förhandlingarna. Till ordförande må utses den som ej är aktieägare, om annat icke föreskrives i bolags­ordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ord­förande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

Ä stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande fram­lägga en förteckning över närvarande aktieägare och ombud för aktieägare med uppgift å det antal aktier, för vilket envar av dem äger utöva rösträtt. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en pl grimdval därav företagen omröstning godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta stämman.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           67

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhand­lingarna å stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ordföranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till stämman. Proto­kollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas hos bolaget tillgäng­ligt för aktieägarna. Protokollen skola på betryggande sätt förvaras.

111 § Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fattande av beslut I bolagsstämma gälle:

1             att rösträtt ej ml utövas för aktie, I vilken icke full­gjorts förfallen inbetalning eller i frIga om vilken ej, där det skolat ske, avlämnats i 37 eller 55 § omförmäld förbindelse;

2             att varje aktie, för vilken rösträtt ml utövas, berättigar till en röst;

3             att frinvarande aktieägares rösträtt ml utövas genom ombud;

4             att ingen dock ml för egna och andras aktier utöva rösträtt för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman före­trädda aktiekapitalet;

5             att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna avgivas;

6             att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i första stycket 2-6 stadgas; dock att aktieägares rättighet att utöva rösträtt ej får inskränkas utöver vad i första stycket 1 är föreskrivet, att olika röstvärde för aktier i bolaget icke ml så bestämmas, att röstvärdet för någon aktie överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie,

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           68

och att aktieägares rätt att genom ombud utöva rösträtt ej får inskränkas i vidare mån än att föreskrift må kunna meddelas därom, att till ombud må utses allenast aktieägare. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dels beslut enligt 125 § 2 mom. andra stycket fattas om sådan ändring av bolagsordningen i fråga om röstvärdet för aktier av olika slag som erfordras för att för­hindra att förhållandet mellan aktier av olika slag rubbas och dels i beslut om aktiekapitalets ökning föreskrift meddelas, att för ny aktie ej ml utövas rösträtt vid bestämmande av vinstut­delning vartill den nya aktien icke medför rätt.

För egen aktie ml försäkringsaktiebolag icke utöva rösträtt, ej beller ml av dotterbolag rösträtt utövas för aktie i moder­bolaget.

Vad ovan i första stycket 1 stadgats utgör ej hinder för aktie­ägare att, under det han är föriustig sin rösträtt, med laga verkan deltaga i beslut, för vars giltighet erfordras att samt­liga aktieägare förena sig därom. Erfordras för besluts giltig­het samtycke av samtliga aktieägare eller ock viss röstplura­litet av de vid bolagsstämma företrädda aktierna eller av bo­lagets hela aktiekapital, skola aktier, för vilka rösträtt ej ml utövas enligt tredje stycket, icke medräknas.

112   § Den, som vill föra talan sIsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill, styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt vare ej gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens utfärdande.

113   § Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hlllas ordinarie bolagsstämma, I vilken styrelsen och verkställande direktören hava att framlägga redovisningshand­lingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna räken­skapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de handlingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           69

en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräckligt antal exemplar ävensom ofördröjligen översändas till aktieägare som med uppgivande av postadress anhåller därom.

Aktieägare vare berättigad att fl ärende hänskjutet till pröv­ning I ordinarie stämma, siframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föran­leder yrkandet särskilt tillkännagivande och meddelande enligt 116 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som framställt yrkandet.

114 § Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna
till extra bolagsstämma.

Revisorerna ml, om deras granskning föranleder därtill, skrift­ligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakt­tagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrel­sen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på sätt i

115 och 116 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samt­
liga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening,
varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening
som anse extra stämma böra hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av aktieägare raed ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet eller den mindre del därav som kan vara bestämd i bolagsordningen.

115 § Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte, såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämman skall hållas å annan ort inom riket.

Kallelse till bolagsstämma skall iitfärdas av styrelsen i enlig­het med bolagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två veckor före ordinarie och senast en

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           70

vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 113 § sägs att hlllas I annan tid än som bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman dels kungörelse om stämmans hållande införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som styrelsen bestämmer, dels ock kallelse med posten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars postadress uppgift kan utan väsentlig omging eller tidsutdräkt inhämtas. Är i bolags­ordningen nigot ytterligare föreskrivet om kallelse till or­dinarie stämma, skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad där­efter, skall kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mellan dem förflyta minst två måna­der, och skall till sista stämman kallelse ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad. Kallelse i sådan ordning till sista stämman skall jämväl eljest ske, om för besluts giltighet erfor­dras att det å denna stämma biträdes av minst nio tiondelar utav samtliga röstande eller utav samtliga röstande för aktier av visst slag; dock skall rörande kallelsen med posten gälla, att den skall i rekommenderat brev försändas till aktieägarna eller i sist angivna fall till ägarna av aktier av nämnda slag.

116 § I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola förekomma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsordningen skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma skall tillika en full­ständig förteckning över samtliga ärenden, som skola förekomma a stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hallas hos bolaget tillgänglig för aktieägarna ävensom ofördröj­ligen översändas till aktieägare, som med uppgivande av post-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           71

adress anhåller därom. Skall å stämma förekomma ärende innefat­tande förslag till ändring av bolagsordningen, varde det huvud­sakliga innehållet av ändringen angivet i kallelsen och förteck­ningen.

Har aktieägare enligt 113 § framställt yrkande om ärendes hän- skjutande till prövning pl ordinarie stämma a sådan tid att ärendet icke kunnat angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröjligen om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum pl det sätt, som i bolags­ordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma samt meddelande med posten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars postadress uppgift kan utan väsentlig omging eller tidsutdräkt inhämtas.

Ärende, sora ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagivande och meddelande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej upptagits i förteckningen, ml icke vid stämman företagas till avgörande, där ej i fråga om ordi­narie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre föreskriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sllunda stadgats ma dock I siväl ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende. Då särskild kallel­se skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallelsens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämp­ning.

117 § Finnes ej styrelse för försäkringsaktiebolag, har försäk­ringsinspektionen att, på anmälan av verkställande direktören eller aktieägare eller då förhållandet eljest varder för inspek­tionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolagsstämma. Ifråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle vad i 115 och 116 §§ är stadgat.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           72

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla aktieägarna till ordinarie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 114 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 § 2 och 3 mora. sägs.

118 § 1 mom. Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 113 §, skola till avgörande företagas frågorna om fastställelse av balans­räkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas er­forderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelse­ledamöterna och verkställande direktören för den tid redovis­ningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balans­räkningen.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av aktieägare, vilkas sammanlagda röstetal utgör minst en femtedel av röstetalet för samtliga vid stämman företrädda aktier eller som företräda sammanlagt minst en tiondel av hela aktiekapitalet. Utöver nämnda tid vare uppskov med sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända avskrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

2 mom. Där i moderbolag på stämma, som avses i 113 §, yrkande framställes om utdelning av vinst utöver vad i förvaltnings­berättelsen föreslagits, skall, om det sålunda framställda yrkandet godkännes av stämman, med beslut i frågan anstå till sådan fortsatt stämma som i 1 mom. sägs. Till den fortsatta stämman skola samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören så ock revisorerna avgiva yttrande, huruvida den yrkade vinstutdelningen med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet får anses stå i strid mot god affärssed. Å den fortsatta stämman ml beslut ej fattas om högre utdelning än som sålunda yrkats.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           73

119 § Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att I
den bolagsstämma, varom förmäles i 113 §, i den man det av
aktieägare äskas och kan ske utan förfång för bolaget, meddela
till buds stående närmare upplysningar angående förhallanden,
som kunna inverka på bedömandet av värdet av bolagets till­
gångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess
verksamhet samt av styrelsens och verkställande direktörens
förvaltning av bolagets angelägenheter. Upplysningsplikten avser
även bolagets förhållande till koncernbolag.

Det lligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest I bolagsstämma meddela aktieägare upplysning efter vad nu är sagt i avseende I ärende, som skall förekomma I stämman.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen hos bolaget hållas tillgänglig för aktie­ägarna ävensom översändas till aktieägare, som framställt be­gäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verkställande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upplysningen istället lämnas till bolagets revi­sorer inom två veckor därefter. Revisorerna skola inom en manad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt yttrande, huru­vida den begärda upplysningen lämnats till dem samt huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revi­sionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall ändringen eller erinringen angivas i ytt­randet. Revisorernas yttrande skall av styrelsen hlllas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna samt i avskrift översändas till aktieägare, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare revisor eller aktieägare

120 § Ansvarsfrihet ml ej anses vara styrelseledamot eller verk­
ställande direktören beviljad, såframt aktieägare med ett samman-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  74

lagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktie­kapitalet, röstat däremot.

Äro de som röstat mot ansvarsfrihets beviljande i minoriteten, må i deras aktiebelopp icke inräknas aktie, som aktieägaren bekommit annorledes än genom bodelning, arv eller testamente och för vilken han blivit införd i aktieboken senare än sex månader före den stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberät­telsen framlades.

Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovis­ningen avser ej anställd inom sex månader från det redovis­ningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades pl bolags­stämman, vare si ansett som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kimna an­ställas mot styrelseledamot eller verkställande direktören pl grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för bolaget styrelsen,  styrelseledamot eller verkställande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna eller eljest till bolagsstämman eller till aktieägarna enligt 119 § tredje stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att styrel­seledamot eller verkställande direktören begått brottslig hand­ling, må ock eljest kunna mot honom anställas, siframt ej be­viljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

121 § Har ansvarsfrihet enligt 120 § icke blivit styrelseledamot eller verkställande direktören beviljad, äge aktieägare med aktiebelopp, varom i nämnda paragraf stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom I förvaltningen. Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, ml den omständigheten, att en eller flera av de aktieägare som anställt talan avstitt frIn denna, ej utgöra hinder för de övriga att fullfölja talan, ändI att deras

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           75

sammanlagda aktiebelopp är mindre än ovan sagts.

Aktieägare, som enligt första stycket anställt talan mot styrel­seledamot eller verkställande direktören, svare för rättegångs­kostnaderna, dock med rätt att av bolaget erhilla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad genom rättegången kommit bola­get till godo.

122 § Har förslag om anställande av talan för bolaget om skade­
stånd mot stiftare på grund av bolagsbildningen eller mot re­
visor på grund av hans uppdrag prövats på bolagsstämma, vare i
fråga om aktieägares rätt att I bolagets vägnar föra sidan talan
lag som i 121 § sägs, därest förslaget blivit av stämman antaget
eller ock biträtts av aktieägare med sammanlagt aktiebelopp
varom i 120 § stadgas. Rätten att föra talan mot stiftare vare
dock ej beroende därav, att aktieägare viss tid varit i aktie­
boken införd såsom ägare till sina aktier.

Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets registrering eller mot revisor sedan två ,år förflutit från det revisionsberättelse eller yttrande, varom förmäles i 44, 58, 59 eller 61 §, framlades å bolagsstämma eller yttrande enligt 191 § avgavs.

Mot aktieägare ml bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 eller 322 §, sedan tvI år förflutit efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas som grundas därpå att stiftare, revisor eller aktie­ägare begått brottslig handling.

123 § Försättes bolaget i konkurs på ansökan, sora gjorts inom
två Ir från den stämma där redovisningshandlingarna och revi­
sionsberättelsen framlades, äge konkursboet, ändå att ansvars­
frihet blivit styrelseledamot eller verkställande direktören
beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen under det
räkenskapsår redovisningen avser.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  76

Mot stiftare, revisor eller aktieägare äge ock, där bolaget försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 122 § andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex mlnader från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan för bolaget dl ännu ej gitt till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan för­lorad.

124 § Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i
sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet vare ej bindande
för bolaget eller dess konkursbo, där den träffats innan tid för
anställande av talan mot honom gått till ända efter vad ovan är
stadgat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning ifråga om uppgörelse beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar styrelseledamot, verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgörelse, som träffats av bolags­stämma. Är frlga om uppgörelse med styrelseledamot eller verk­ställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej ml uppgörelse anses träffad av stämman, om aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat däremot. För aktieägare skadestlndstalan I bolagets vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av honom. Skall frlga om uppgörelse behandlas I stämma, skola, ändå att denna ej är ordinarie, föreskrivna kallelse­åtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild röstpluralitet å bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av grunderna

125 § 1 mom. Beslut, som innefattar sidan ändring av bolags­
ordningen att rättsförhillandet mellan redan utgivna aktier
rubbas, vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           77

sig därom. Försämras genom beslutet allenast vissa aktiers rätt, erfordras dock samtycke endast av ägarna till nämnda aktier och skall därjämte anglende beslutets fattande I tvI pl varandra följande bolagsstämmor gälla vad här nedan i 2 och 5 mom. är för varje särskilt fall stadgat.

Finnas aktier av olika slag och rubbas genom beslutet rättsför­hillandet mellan aktieslagen, erfordras för giltighet av be­slutet, utöver vad i 2. eller 5 mom, är stadgat, allenast att beslutet I den sista stämman biträtts av nio tiondelar av samt­liga röstande för det slag av aktier, vilkas rätt genom beslutet försämras, och att de som biträtt beslutet tillika företrätt nio tiondelar av dessa aktier.

Beträffande beslut om intagande i bolagsordningen av bestämmelse enligt 65 § 1 mom. om lösningsrätt vid övergång av aktie skall vad i första och andra styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

För giltighet av beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det där bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet höjes eller att det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes eller sänkes, eller att nytt aktieslag skall kunna utgivas, erfordras, ändå att genom beslutet rättsför­hållandet rubbas mellan aktier av olika slag, iakttagande alle­nast av vad i 4 och 5 mom. är för varje särskilt fall stadgat.

Beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll varom i 65 § 2 mora. förmäles, skall fattas i den ordning sora i 5 mom. sägs.

2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen som avser

grimderna för utövande av rösträtt och för fattande av beslut å bolagsstämma,

intagande av förbehåll enligt 344 § eller av förbud att klandra skiljedom enligt 65 § 1 mom. eller 335 §,

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           78

förlängning av tiden för bolagets bestånd eller borttagande av nägot för bolagets bestånd stadgat villkor, eller

användningen av bolagets vinst eller av bolagets behållna till­glngar vid dess upplösning,

vare ej giltigt med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av hela aktiekapitalet.

Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 61 § fattat beslut allenast sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. förmäles, som erfordras för att förhindra att för­hållandet mellan aktier av olika slag rubbas genom nedsättning­en, gälle med avseende I sistnämnda beslut vad i 5 mom. stadgas.

3   mom. Beslut avseende ändring av bolagsordningen i fråga om föremålet för bolagets verksamhet vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två pl varandra följande bolagsstämmor samt I den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande och dessa tillika företrätt minst tre fjärdedelar av det på stämman före­trädda aktiekapitalet.

4   mom. Där aktier av olika slag finnas och dessa ej medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, vare beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det i bolagsordningen bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet eller det belopp, vartill aktier skola kunna utgivas av något av nämnda slag, höjes eller ock att nytt aktieslag skall kunna utgivas, icke giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista stämman biträtts av minst tre fjärdedelar av samtliga röstande och, där genom beslutet visst aktieslags rätt försäm­ras, de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärde­delar av sistnämnda slag av aktier. I samband med sådant beslut

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           79

må beslut i samma ordning fattas ora den ändring av bolagsord­ningen, att det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, sänkes.

5   mom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses vare ej giltigt, med mindre samtliga. aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två pl varandra följande bolags­stämmor och I den sista stämman biträtts av minst tvI tredje­delar av samtliga röstande.

6   mom. Ar för giltighet av beslut, som avses i 1-5 mom., nIgot ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

126 § Beslutas sidan ändring av bolagsordningen, att nytt aktie­
slag skall kunna utgivas, eller i bolag, där aktier av olika
slag finnas, sidan ändring av bolagsordningen, att det där
bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet eller det belopp,
vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes, skall i
beslutet angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt
slag skola kunna utgivas, och, där beslutet avser utgivande av
nytt aktieslag, den rätt som i förhållande till de förutvarande
aktierna skall tillkomma det nya aktieslaget.

Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som vid aktie­kapitalets ökning skall tillkomma varje slag av aktier.

Avser beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll, som i 65 § 2 mom. sägs, icke bolagets samtliga aktier, och åsämjas ej aktieägarna beträffande vilka aktier förbehållet skall gälla, varde frågan därom avgjord genom lottning, som anställes a bolagsstämma i sammanhang med beslutet.

127 § Beslut om nedsät:tning av aktiekapitalet enligt 61 § vare,
där icke samtliga aktieägare förenat sig därom, ej giltigt, med
mindre beslutet fattats å två pl varandra följande bolagsstämmor

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  80

och I den sista stämman biträtts av minst tvI tredjedelar av samtliga röstande. Rubbas genom beslutet rättsförhillandet mellan aktierna, erfordras därjämte a den sista stämman samtycke av ägarna av de aktier, vilkas rätt genom beslutet försämras.

Har i bolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som avser nedsättning av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av samtliga aktier av visst slag eller sammanläggning av dessa aktier, och iimehåller beslutet tillika, att till reserv­fonden eller säkerhetsfonden skall avsättas ett mot nedsätt­ningen svarande belopp, vare, änskönt genom beslutet den rätt som tillkommer dessa aktier försämras, beslutet giltigt, där det å sista stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämnda slag av aktier och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av dessa aktier.

Är för giltighet av beslut som ovan sägs något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Erfordras för beslut ora nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 61 §, ändring av vad i bolagsordningen stadgas rörande aktie­kapitalet eller rörande akties nominella belopp, skall beslut om sådan ändring av bolagsordningen fattas i sammanhang med ned­sättningsbeslutet.

Skall beslut om nedsättning av aktiekapitalet genomföras medelst sammanläggning av aktier, och erfordras enligt 334 § 1 mom. att samtliga aktieägare förena sig ora sammanläggningen, vare ned­sättningsbeslutet ej.gällande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

128 § Har beslut fattats om ändring av bolagsordningen enligt 125 § 1 mom. andra stycket eller tredje stycket jämfört med andra stycket eller om nedsättning av aktiekapitalet enligt 127 § andra stycket, vare aktieägare, vars rätt genom beslutet försämras och som å sista stämman röstat mot beslutet, berät­tigad påkalla, att hans aktier varda efter vad i 335 § stadgas inlösta av de aktieägare, som å nämnda stämma röstat för be-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          81

slutet, om han å stämman gjort förbehåll därom. Samma rätt tillkomme ock aktieägare, som röstat emot bolagsordningsändring som beslutats enligt 125 § 2 mom. första stycket.

Göres av aktieägare förbehåll som i första stycket sägs, vare, där å samma stämma förnyad prövning av frågan om bolagsord­ningsändring eller om nedsättning av aktiekapitalet påkallats av aktieägare som röstat för beslutet, detta ej gällande, med mindre det å stämman bekräftas i den ordning som är stadgad angående beslutet å sista stämman.

129   § Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

130   § Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grunder, skall ändringen registreras. Anmälan för regist­rering skall göras av styrelsen eller verkställande direktören ofördröjligen efter beslutet om stadfästelse eller, utom i fall som avses i andra stycket, i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse. Ändringsbeslutet må ej gl i verkställighet innan registrering skett.

Avser beslutet sidan ändring av bolagsordningen att däri intages förbehlll som i 65 § sägs, skall vid anmälningen fogas intyg av tvI personer, att på varje brev I aktie som avses med förbe­hållet påskrift skett om den i förbehållet bestämda inskränk­ningen i rätten till aktie; är förbehållet sådant som i 65 § 2 mom. sägs skall vid anmälningen tillika fogas en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören underskriven försäkran att såsom ägare till de aktier, som förbehlllet avser, icke äro i aktieboken införda andra än som utan hinder av för­behlllet ml förvärva därmed avsedda aktier.

Om talan I bolagsstämmobeslut

131     § 1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande
direktören eller aktieägare att beslut, som fattats I bolags­
stämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider
mot denna lag eller bolagsordningen eller grunderna, äge däri

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           82

tala genom stämning I bolaget. Rätt till sådan talan äge ock den som förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom aktieägare i aktieboken.

Grundas talan därpl, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre mlnader från beslutets dag. Försum­mas det, vare beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande, utan~--,är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan I bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge dom­stolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävs eller änd­rats, gälle jämväl för de aktieägare som ej fört talan.

132 § Har bolagsstämma bestämt arvode It styrelseledamot, revi­
sor eller tjänsteman i bolaget eller eljest åt någon för full­
görande av honom meddelat uppdrag, äge aktieägare med ett sam­
manlagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktie­
kapitalet, inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra
skriftlig ansökan om prövning av arvodets storlek, därest det
förmenas vara för högt; och äge rätten efter vederbörandes
hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt
till oskäligt belopp.

Om förlängning av koncession

133 § Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats för­
säkringsaktiebolag för bestämd tid, skall, ställd till den

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  83

myndighet som beviljat koncessionen, inlämnas till försäkrings­inspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Om likvidation och upplösning

134 § Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i lik­
vidation. Har försäkringsinspektionen lämnat meddelande till
rätten enligt 42 § eller har förhållande inträffat som i 135 §
sägs, skall beslutet fattas enligt 111 § första stycket 5 och 6.
Samma lag vare beträffande beslut i fäll som avses i 139 §.
Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke
giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller
beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å
den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga
röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor
bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första stycket andra eller tredje punkten sägs, må bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först a viss kommande dag högst tva månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räken­skapsår.

135 § Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verk­
samhet gått till ända,

eller har eljest förhållande inträffat, pl grund varav enligt bestämmelse i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,

eller har bolagets hela försäkringsbestind överlltits,

eller har för bestämd tid beviljad koncession gitt till ända

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  84

utan att ny koncession beviljats,

eller har regeringen förklarat koncessionen förverkad,

och varder ej pl gnmd av anmälan inom sex veckor därefter enligt 144 § i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare eller pl anmälan av försäkrings­inspektionen, och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett pl grund av anmälan enligt 144 §, vid äventyr att eljest en eller flera Ukvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen oför­dröjligen avsändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

136 § Har aktiekapitalet till tvI tredjedelar eller den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen, gitt förlorat och har ej, inom fyra mlnader från den bolagsstämma, å vilken enligt 139 § likvidationsbalansräkning framlagts, bristen blivit fylld eller ock registrering skett därom att aktiekapitalet enligt 63 § nedsatts- sålunda att täckning därför föreligger jämlikt likvidationsbalansräkning, äge styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare hos rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation. Anmälan ora förhållande som nu sagts ml ock göras av försäkringsinspek­tionen.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse I bolaget samt I aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för rätten I utsatt dag, minst tvI och högst fyra mlnader därefter, dl fråga om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelse skall delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           85

styrelsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.

Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat, och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld eller att beslut om sådan nedsättning av aktie­kapitalet varom i första stycket sägs blivit registrerat, för­klare rätten att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om beslutet och om förordnande av Ukvidatorer, så ock om avsändan­de av meddelande och underrättelse till försäkringsinspektionen skall gälla vad i 135 § är stadgat.

137 § Saknar försäkringsaktiebolag till registret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör, vare styrelseledamot, verkställande direktören, aktieägare eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan, att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäk­ringsinspektionen kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å bolaget samt å aktieägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i liicvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken delgivning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom rättens försorg införas i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten meddelat beslut i ärendet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  86

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, förklare rätten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera Ukvidatorer.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen oför­dröjligen avsändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall ock för regist­rering ofördröjligen avsändas meddelande därom med angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

138 § I ärende varom i 135-137 §§ förmäles skall för de kost­
nader som sökanden fått vidkännas för delgivning eller kungö­
relse av kallelse samt för expeditioner i ärendet gottgörelse
till honom utgå av bolagets medel, där bolaget förklaras skola
träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt att
gottgörelse utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkrings­inspektionen, skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bolagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av statsverket.

139 § Det åligger styrelsen och verkställande direktören att,
när helst anledning yppas till antagande att aktiekapitalet till
den del som i 136 § sägs gått förlorat, ofördröjligen upprätta
särskild balansräkning för utrönande av bolagets ställning
(likvidationsbalansräkning).

I likvidationsbalansräkningen skola tillgångarna upptagas till värde, som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Tillglngar som avses i 93 § 2 mom. första stycket ml dock, även om nämmda värde är lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning med avdrag av den värdeminskning för vilken enligt sistnämnda moment andra och tredje styckena avskrivning bör äga rum; och må tillgångar som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  87

avses i 93 § 5 mom. upptagas på sätt där sägs. I övrigt skall beträffande balansräkningen gälla de bestämmelser som avses i 93 och 94 §§.

Visar likvidationsbalansräkningen att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått förlorat, skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av revisorerna, ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstänma för prövning av balansräkningen och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en vecka före stämman skola genom styrelsens och verkställande direk­törens försorg avskrift av likvidationsbalansräkningen och av revisorernas yttrande avsändas till försäkringsinspektionen samt huvudskriften eller avskrift hlllas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna. Huvudskriften skall ock framläggas I stämman.

140 § Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvida­tion, välje stämman en eller flera Ukvidatorer. Stämman ml ock utse en eller flera suppleanter. Enligt bestämmelse, som in­tagits i bolagsordningen, ml en eller flera Ukvidatorer kunna tillsättas pl annat sätt att jämte de I bolagsstämman valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 135 eller 136 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation, åligger det styrelsen att genast samman­kalla bolagsstämma för val av Ukvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.

Då Ukvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad i 134 § sägs, beslutat att likvida­tionen skall inträda först å senare dag.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger det styrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröjligen giva den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  88

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i 290 §.

141 § Underlåta styrelseledamöterna eller verkställande direk­
tören att fullgöra vad dem åligger enligt 139 §, svare de för
bolagets uppkomnande förbindelser, en för alla och alla för en,
såsom för egen skuld.

Utser ej bolagsstämma likvidator inom fyra mlnader efter det likvidationsbalansräkning framlagts å stämma, ändå att aktie­kapitalet till den del som i 136 § sägs gått förlorat, vare de, som med vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande av bolagets verksamhet eller handla å dess vägnar,-ansvariga för uppkommande förbindelser efter vad ovan stadgas. Varder bristen i aktiekapitalet fylld eller beslut om nedsättning av aktie­kapitalet som i 136 § sägs registrerat, äge ej ansvarighet rum för förbindelse sora därefter uppkommer.

142 § Likvidator skall vara myndig och, där ej för särskilt fall
regeringen eller myndighet regeringen förordnar annat tillåter,
här i riket bosatt svensk medborgare. Sådant tillstånd ml ej
avse mer än en tredjedel av hela antalet Ukvidatorer.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad, men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället för likvidator, som för­ordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde stycket eller i

143 § andra stycket sägs.

Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga Ukvidatorer att ofördröjligen sam­mankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar sådant fall i frlga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga Ukvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej andra Ukvidatorer, skall försäk-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          89

ringsinspektionen på ansökan av aktieägare ofördröjligen utlysa bolagsstämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande av sitt uppdrag, äge rätten, pl anmälan av försäk­ringsinspektionen eller likvidationsrevisor och efter likvida­torns hörande, entlediga honom och förordna annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full­ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas till inspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämp­liga delar gälla beträffande suppleant för lilrvidator.

143 § Finnes försäkringsaktiebolag, som enligt verkställd regist­
rering trätt i likvidation, sedermera sakna till registret an­
mälda behöriga Ukvidatorer, skall rätten pl ansökan av aktie­
ägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende ay att
någon finnes sora äger företräda bolaget, eller pl anmälan av
försäkringsinspektionen, där det varder kunnigt för inspek­
tionen, förordna Ukvidatorer.

Har i fall, dl likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsordningen som avses i 140 § första stycket, sådan likvi­dator ej tillsatts, skall ersättare förordnas av rätten på an­sökan eller anmälan sora i första stycket sägs.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen oför­dröjligen avsändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

144 § Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla
att bolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter
vad i 134 § sägs skall inträda å viss kommande dag, att bolaget
träder i likvidation nämnda dag. Anmälningen skall innehålla
uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I Övrigt
skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  90

eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under lik­vidationen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 29 och 90 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

145 § 8 den bolagsstämma, vid vilken Ukvidatorer utses, skall
jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska
likvidatorernas förvaltning och bolagets räkenskaper under
likvidationen. Hava Ukvidatorer förordnats av rätten, skola de
ofördröjligen sammankalla aktieägarna till stämma för sådant
val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Lik­
vidationsrevisor och suppleant må när som helst entledigas och
annan utses i hans ställe.

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och femte styckena, 100 §, 101 §, 102 § 1 mom. och 114 § är stadgat om revisor och suppleant för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat följer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspek­tionen stadgas i 290 §.

146 § Då bolaget trätt i likvidation, lligger det styrelsen och
verkställande direktören att ofördröjligen avgiva redovisning
för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under tid, för
vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts I bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvudskrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningshand­lingarna och revisonsberättelsen skola av likvidatorerna si snart ske kan framläggas I bolagsstämma; och skall I denna stämma till behandling företagas frigan om beviljande av an­svarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  91

1 fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning,
om revisorernas granskning och revisionsberättelsen, om hand­
lingars framläggande å bolagsstämma, tillhandahållande under
viss tid före denna och insändande till försäkringsinspektionen,
om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande
av talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla vad i 91-96, 102-104, 113, 118,
120-124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar den tid, för vilken
redovisning skall avgivas enligt första stycket, även föregående
räkenskapsir, skall särskild redovisning avgivas för nämnda år
och skall därvid jämväl 97 § äga tillämpning.

147 § 1 mom. Vad i 113, 114 och 117 §§ är stadgat om rätt för
aktieägare att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma
och att pifordra utlysande av stämma skall äga motsvarande
tillämpning under likvidation, varvid såsom ordinarie skola
anses stämmor enligt 146, 154 och 157 §§.

2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall
gälla vad om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola
föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor
före stämma som avses i 146, 154, 157, 162 eller 163 §.

148 § Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse
å bolagets okända borgenärer samt upprätta och i bolagets inven­
tariebok införa inventarium och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där omnämoda värdering och beräkning följas. Andra till­gångar skola upptagas till värde som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Aktiekapitalet skall i balansräkningen upptagas inora linjen. I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvi­dation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem under­skrivet exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorema.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           92

149 § Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296-299 §§, skola likvidatorerna förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bola­gets egendom i penningar, i den mån det erfordras för likvida­tionen, samt att verkställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast i den mån det är nöd­vändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorerna skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej annat följer av bolagsordningen.

Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, må bo­lagets egendom ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äge inspektionen på ansökan av övriga Ukvidatorer tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 §.

=•150 §. Med de inskränkningar, sora följa av vad i 149 § samt i 296-299 §§ eller eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget sa ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrel­seledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de ålig­ganden som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller flera Ukvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verkställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och medelsförvaltning.

151 § Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden "i likvidation". I övrigt skall vad i 87 § första stycket finnes föreskrivet i frlga om undertecknande av hand­ling, som utfärdas för bolaget, äga motsvarande tillämpning under bolagets liicvidation.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           93

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling utfärdats utan sidan firmateckning som i första stycket sägs, och framgir icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som ock att bolaget är i likvida­tion, svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sidan ansvarighet skall dock ej åvila underteck­narna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst fram­gick, att den utfärdades för bolaget och att detta var i likvi­dation, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen imdertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

152 § Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen eller viss rörel­segren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning som avses i 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara under­skrivna av samtliga Ukvidatorer. Vad i 91 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillärapning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för inkomster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkoms­terna I försäljning av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter i lämp­liga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget, upplysning lämnas ora likvidationens gång. Hava tillgångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast föreglende balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp, varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i balansräkningen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  94

upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom tvI år, skola i nästa förvalt­ningsberättelse de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två mlnader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avläm­na redovisningshandlingarna.

153   § Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överläm­nats till likvidationsrevisorerna skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapsåret. Revisionsberättelsen, som skall vara imderskriven av likvidationsrevisorerna, skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redovisningshandlingarnas återställande och förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 103 § och 104 § 1 mom. är stadgat.

154   § Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse, skola likvidatorerna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av redovis­ningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisions­berättelsen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

155 § När den i kallelsen I okända borgenärer utsatta inställel­
sedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald, skola
bolagets tillglngar skiftas. Är nIgon del av gälden tvistig
eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak betalning
ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel
innehållas och återstoden skiftas.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 95

Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej lämna tillglng till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmlga att fullgöra sina förbindelser den, som uppbu­rit nIgot vid skiftet, skyldig att återbära vad han bekommit. För brist, sora kan uppkomma vid återbäringen, vare likvidatorer­na ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

156 § Aktieägare vare berättigad att vid skifte av bolagets
behållna tillgångar bekomma vad å hans aktier belöper i förhål­
lande till hela aktiekapitalet. Innehåller bolagsordningen
bestämmelser, som avvika från vad sålunda stadgas, lände de till
efterrättelse.

Då utskiftning verkställes, skola aktiebreven genom likvidato­rernas försorg förses raed påskrift därom.

Förmenar aktieägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper enligt första stycket, skall han vid talans för­lust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämraa. I fråga om aktie­ägares Iterbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet skall vad i 155 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har aktieägare icke inora fem år efter det slutredovisning fram­lades å bolagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han föriustig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, äge ratten på anmälan av likvidatorerna förordna att de skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 159 § är stadgat äga tillämpning.

157 § Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så
snart ske kan avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom
avlämnande av förvaltningsberättelse rörande likvidationens gång
från likvidationens början till dess avslutande. Berättelsen
skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  96

Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revi­sionsberättelse över förvaltningen under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 103 § och 104 § 1 mom. är stadgat.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slutredovisningen. Anglende redovisningshand­lingarnas och revisionsberättelsens framläggande I stämman och tillhandahållande åt aktieägarna imder viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas; dock äge aktieägare allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.

Angående insändande av redovisningshandlingar och revisionsberät­telsen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

158 § Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstäm­
man framlagt slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget
upplöst; och skall anmälan därom ofördröjligen göras för regist­
rering.

Vid anmälningen, som skall vara tmdertecknad av samtliga Ukvida­torer, skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

159 § Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 158 §,
tillgång för bolaget eller väckes talan mot bolaget eller upp­
kommer eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen
fortsättas. Anmälan härom skall av likvidatorerna ofördröjligen
göras för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvida­tionens återupptagande först skall hållas, gälle vad i 115 §

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  97

tredje stycket är stadgat.

160 § Rörande beslut om avträdande av försäkringsaktiebolags
egendom till konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen
om beslutet genom konkursdomarens försorg till försäkringsinspek­
tionen avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrel­sen och verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt 137 § eller Ukvidatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning kimna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter eller nya Ukvidatorer.

Det åligger konkursförvaltare, då konkurs avslutats, att för registrering ofördröjligen avsända meddelande därom med angivan­de huruvida överskott finnes eller icke. Ar konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras av konkursdomaren.

161 § Där efter avslutande av försäkringsaktiebolags konkurs
överskott ej firmes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslu­
tades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gäller i avseende därå bestämmelserna i 140-145 samt 147-158 §§. Har ej inom en månad efter konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, pl ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören, aktieägare eller borgenär eller pl anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget skall träda i likvidation. I frlga om ärendets handlägg­ning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 135 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvida­tion, innan dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 159 § är stadgat.

162 § 1 mom. Bolagsstänmia äger besluta att talan skall på grund
7 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  98

av förvaltningen anställas mot likvidator. Enskild aktieägare äger ock för bolagets räkning men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 121 § sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisnings­handlingarna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledigats -eller eljest avgitt eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, vara framlagts redovis­ningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskaps­år, då avgången eller frinfället inträffade. Vad i 120 § fjärde stycket, 123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i avseende å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i 1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Talan ml ej anställas senare än tvI år från det slutredovisnings­handlingarna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fräga är om talan på grund av tillsynen över likvida­tor som entledigats eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvidationsrevi­sor, som sllunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, vara framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträf­fade. Vad i 122 § fjärde stycket, 123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvidations­revisor och bolaget.

163 § Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen eller allenast anledning som i 136 § sägs förelåg, eller har försäkringsaktiebolag trätt i likvida-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                  99

tion pa grund av rättens beslut enligt nämnda paragraf, och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 42 eller 135 §, äger bolagsstämma, såframt brist i bolagets aktiekapital icke föreligger och utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att likvidationen skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grimder varom stadgas i 139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överlämnas till likvidationsrevisorer­na.

Likvidationsrevisorerna skola så snart ske kan över balansräk­ningen och berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt uttalande, huruvida hinder för verksam­hetens återupptagande föreligger enligt första stycket eller icke.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägar­na . Dessa handlingar skola jämväl framläggas å stämman.

Bolagsstämmans beslut om likvidationens upphörande och återupp­tagande av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ordning, sora gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation i fall då i denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.

För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga Ukvidatorer, skall innehllla försäkran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll, som förts i ärendet samt avskrift av balansräkningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevi­sorerna.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                100

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställighet, innan registrering skett.

164 § Har, sedan försäkringsaktiebolag trätt i likvidation, genom domstols lagakraftägande avgörande bolagsstämmas eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 163 §, skola likvidatorerna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för val av styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvalt­ning avgiva slutredovisning, som i 157 § sägs. Redovisningshand­lingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna avgiva revisionsbe­rättelse, innefattande särskilt uttalande anglende ansvarsfri­het för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen, skall denna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för fattande av beslut i frlga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Anglende redovisningshandlingarnas och revisions­berättelsens framläggande I stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § är stadgat; dock äge aktieägare allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse till stämman skall gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stäraraan.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvarsfrihet, talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall sora avses i första stycket, äga motsvarande till­lämpning i avseende å likvidator.

Dl genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut ora likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Angående insändandet av redovisningshandlingarna och revisions­berättelsen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 §

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                   101

stadgas.

165 § Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit
i konkurstillstånd, må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat ml dock under bolagets likvidation sådan livförsäkring meddelas, som föran­ledes av gällande försäkringsavtal.

II. OM ÖMSESIDIGT FÖRSÄKRINGSBOLAG

Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande

166 § 1 mom. De som vilja stifta ömsesidigt försäkringsbolag
skola upprätta bolagsordning samt därå söka regeringens stad­
fästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser
rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för
längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 § sägs
upprättas särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas
regeringens stadfästelse. Bolagsordningen och grunderna skola
vara försedda med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter.

Regeringen prövar bolagsordningens och grundernas överensstäm­melse med denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad män därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaf­fenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser ml erford­ras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja en simd utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna samt beviljar konces­sion tillsvidare eller, där särskilda omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio Ir, och därutöver intill slutet av dl löpande räkenskapsir.

2 raom. Å beslut ora ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall ock sökas regeringens stadfästelse. I regeringens ställe äger försäkringsinspektionen besluta i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          102

sådant ärende, därest det icke är av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäk­ringsgren eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vid prövningen, huruvida stadfästelse ml meddelas, vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkrings­inspektionen.

Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökningen uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar mottaga handlingar och meddelanden (stiftar-orabud).

Ansökan ora ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

167 § Stiftare av ömsesidigt försäkringsbolag skall vara myndig
här i riket bosatt svensk medborgare. Svenska staten samt svensk
koramun må ock vara stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

168 § Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkrings­
tagarna, återförsäkringstagare skall dock icke på grund av
återförsäkringen anses såsom delägare.

I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäkring häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindel­ser allenast bolagets tillgångar. Beträffande försäkring av annat slag svara delägarna personligen med obegränsad eller till

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                103

visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser.

Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning denna lag föreskriver.

169 § Ömsesidigt försäkringsbolag ml icke, med mindre särskilda
skäl till undantag förefinnas, bildas utan garantikapital.
Garantikapitalet skall bestämmas med hänsjm till omfattningen
och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen. Betalning av
garantikapital skall erläggas i penningar, där den ej må annor­
ledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.

Garantikapitalet skall återbetalas då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Angående villkor för återbetalning är vidare stadgat i 193 §.

170 § Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angi­
va:

1             bolagets firma;

2             föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som Iterförsäkring;

3             beträffande direkt försäkring här i riket omrldet för sådan verksamhet;

4             den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

5             antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, antalet reviso­rer, tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag, si ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revi­sor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller god­kända revisorer;

6             huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall ärligen hållas, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 § skola förekomma a

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                104

stämma som i 213 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

7            tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre mlnader, inom sex mlnader frIn nästföregående räkenskapsårs utgång;

8            grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delege­rade och, där garantikapital förskjutes, rösträtt skall tillkomma garant;

9            det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

10         där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess till­gångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;

11         där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reserv­fond, huru stor del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till vilket belopp reserv­fonden skall uppgå för att avsättning ej skall behöva äga rum;

12         de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkom­men vinst, med särskilt angivande i fråga om livförsäk­ringsrörelse i vad mån avsättning skall ske till återbä­ringsfond;

13         antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan bolaget må anses bildat;

14         beträffande annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att teckna Iterförsäkring;

15         där verksamheten avser såväl direkt försäkring som Iter­försäkring, regler för Iterförsäkringens begränsning i förbiilande till den direkta försäkringen;

ävensom, där garantikapital förskjutes:

16         garantikapitalets belopp;

17         i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garanti­belopp;

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                105

18  huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas I garan­tikapitalet och vinst utdelas till garant, si ock i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.

Skall bolagets firma registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse angivas i bolagsordningen.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så bestämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

Bolagsordningen skall jämväl innehålla bestämmelser ej mindre om den tid, ej överstigande sex månader från det koncession be­viljats, inom vilken konstituerande stätmna skall hållas, än även om grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut I sådan stämma och I särskild stämma enligt 183 §.

171 § Ömsesidigt försäkringsbolags finna skall innehllla orden
ömsesidig samt försäkring. I frlga om bolag, vars verksamhet
endast avser att meddela försäkring av egendom inom ett län,
skall firman angiva omrldet för bolagets verksamhet men må ordet
ömsesidig utelämnas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat, ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock från benämning I utländsk försäkringsanstalt, som är allmänt känd här i riket. För registrering av ömsesidigt försäkrings­bolags firma gäller i övrigt vad som föreskrives i finnalagen (1974:156).

Sedan bolaget bildats, kan styrelsen antaga bifirma. Vad i andra stycket sägs om firma gä'ller även bifirma.

172   § Vid bestämmande av antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan ömsesidigt försäkringsbolag ml anses bildat, skall hänsyn tagas till beskaffenheten av den tillämnade rörelsen och till garantikapitalets storlek.

173   § För livförsäkring skola, där icke med hänsyn till för-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 106

säkringens särskilda natur anledning till undantag föreligger, grunder upprättas beträffande

1            beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2            avsättning till och användning av utjämningsfond;

3            försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4            belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5            verkan av underllten premiebetalning;

6             försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt frIn ansvarighet för försäkrings­fall;

7            Iterbäring till försäkringstagarna;

8            skyldighet att teckna Iterförsäkring; samt

9             förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till be­talning.

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid eller för längre tid än tio Ir, skola grunder upprättas för beräkning av preraiereserv för sidana för­säkringar ävensom för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263-265, 267-270 och" 273 §§.

174 § Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande

av skiljemän,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller

under visst villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Där kalenderåret ej skall utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret angivet i bolagsordningen.

Skall om användande av bolagets behållna tillglngar vid dess

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                107

upplösning gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

175 § Sedan koncession beviljats, skall teckning av försäkringar
i bolaget ske å teckningslista som upprättats av stiftarna och
försetts med deras bevittnade namnunderskrifter. Teckning må ock
ske å sådan avskrift av teckningslistan, som bestyrkts av notar­
ius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna. Vid teck­
ningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta avskrif­
ter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda
grunder.

När teckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.

176   § Ej må stiftare eller annan av bolaget för dess bildande njuta gottgörelse utöver ersättning för utgifter, sora för bil­dandet varit uppenbarligen nödvändiga. Ej heller raå stiftare förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.

177   § Teckning av försäkring må å konstituerande stämma icke tagas i beräkning där den skett annorledes än I teckningslista i huvudskrift eller sådan avskrift som i 175 § sägs eller där teckningen gjorts med förbehåll.

178   § Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstitue­rande stämma inom den i bolagsordningen föreskrivna tiden eller I stämma, till vilken frågan uppskjutits enligt 182 §, vare teckning av försäkring eller av garantikapital, där sådant skall förskjutas, icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit avskriven eller avslagen.

179 § Ej ml, sedan bolaget registrerats, sådan grund för teck­
nings ogiltighet, som avses i 177 § och 178 § första stycket,
göras gällande, utan så är att den hos försäkringsinspektionen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          108

anmälts före registreringen.

180 § Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom
tid, som blivit bestämd i bolagsordningen, hlllas å ort inom
riket. Kallelsen skall senast två veckor före stämman kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som
stiftarna bestämmer. Skriftlig kallelse skall ock med posten
avsändas till envar, som tecknat försäkring och vid sitt namn
angivit postadress, ävensom till garant, som är röstberättigad.

Skall efter vad i 182 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fortsatta stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kallelsen skall angiva de ären­den som skola förekomma.

181 § 8 konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift
framlägga teckningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt
175 § avskrifter skola vara fogade vid densamma. Hai: teckning
skett å avskrifter av teckningslistan, skola ock dessa framläg­
gas.

Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

S stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande röstberättigade. Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas. I förteckningen över närvarande skall anteckning göras om det röstetal, som tillkommer envar av dem. Äger någon utöva rösträtt såsom garant, skall detta angivas i förteckningen. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval av den­samma företagen omröstning godkänts med eller utan ändring, län­der förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna att försäkringar blivit tecknade till minst det antal och belopp, som i bolagsordningen föreskri-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         109

vits, vare frågan om bolagets bildande förfallen.

Skall garantikapital förskjutas och styrkes ej å stämman att detsamma blivit inbetalt till den del, som i bolagsordningen föreskrivits, vare lag som i fjärde stycket sägs.

Vid fortsatt stämma, varom i 182 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

182 § K  konstituerande stämman skall till avgörande företagas,
huruvida bolaget skall komma till stånd. Dock må beslutas, att
med frågans avgörande skall anstå till fortsatt stämma,' som
utsattes till viss dag minst fyra och högst sex veckor därefter.
Å  fortsatt stämma varde frågan om bolagets bildande avgjord utan
vidare uppskov.

Beslutes att bolaget skall komma till stånd, skall bolaget anses bildat; i annat fall vare frågan om bolagets bildande förfallen.

183 § Är ömsesidigt försäkringsbolag bildat, skall val av styrel­
se och revisorer förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, lligger det stiftarna att senast en mInad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bolagsstämma, utlysa särskild stämma för ändamllet att hlllas så snart ske kan. Uraktlåtes det, har försäk­ringsinspektionen att då förhållandet varder för inspektionen kiumigt ofördröjligen i samma ordning kalla de röstberättigade till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolagsstämma är stadgat i 215 §.

184 § Vid konstituerande stämman och särskild stämna enligt
183 § skall genom stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande
detta protokoll skall vad i 210 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                110

185   § I fråga om talan I beslut, som fattats pl konstituerande stämman eller särskild stämma enligt 183 §, skall vad om talan I bolagsstämmobeslut är stadgat i 229 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2 mom. så ock i 230 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 229 § 1 mom. andra och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klander­talan ej väckts inom föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

186   § Sedan styrelse och revisorer utsetts så ock, där garanti­kapital skall förskjutas, minst hälften av garantikapitalet er­lagts genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning samt stadgad skyldighet att avlämna för­bindelser, som i 192 § sägs, fullgjorts, må bolaget enligt föreskrifterna i denna lag registreras.

187   § Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättig­heter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande bolagsbild­ningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av tecknat garantibelopp.

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan, som enligt 204 §, jämförd med 80 § är ställföreträ­dare för bolaget, eller på stämma röstberättigad å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola de, som deltagit i åt­gärden eller beslut därom, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld; vare tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att bolaget var oregistrerat, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

188 § Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställ­
företrädare, som avses i 204 §, jämförd med 80 §, ingått avtal

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                111

för oregistrerat bolag, vare avtalet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frlnträda avtalet, innan det kommit eller enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om re­gistrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avskrivits eller avslagits.

Frånträde skall anses hava ägt rim,  när meddelande därom inläm­nats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts till'ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

189   § Blir enligt 188 § avtal bindande för bolaget, må ansvarig­het varom i 187 § andra stycket stadgas ej göras gällande, utom sivitt angår förpliktelse som skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller ml på grund av sidan förpliktelse talan väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.

190   § Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit på grund av garantiavtal eller teckning av försäkring i bolaget återbäres till garant eller tecknare efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må vidtagas enligt 187 § första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkovran, där sådan uppkommit.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          112

191 § Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande direktören göras senast ett år från det koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesupp­leant, verkställande direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet, medborgarskap och hemvist, så ock förklaring att dessa personer ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd revisor.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och hur bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen eller av verk­ställande direktören allenast på grund av denna lag. Skall fir­man tecknas av annan person än som avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i fråga om sådan firma­tecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1            de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;

2             avskrift av protokollet vid konstituerande stämman sa ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt

3             bevis om tillstånd som må vara lämnat enligt 204 §, jämförd med 72 och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd med 100 §.

Dessutom skall, där garantikapital skall förskjutas, vid ansök­ningen fogas avskrift av garantiavtalet ävensom en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling innehållande dels uppgift, huru stor del av ga­rantikapitalet som inbetalts, samt huruvida och i vad mån för­bindelser, som i 192 § omförraälas, blivit avlämnade, dels

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                113

ock försäkran att den anmälda inbetalningen på garantika­pitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verk­ställande direktören och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

191 a § Beslut om antagande av bifirma får anmälas för regi­
strering av styrelsen eller verkställande direktören. Har bi­
firma antagits innan ansökan om bolagets registrering gjorts,
kan anmälan upptagas i ansökningen. Vid anmälan skall fogas
två avskrifter av protokoll som bestyrker anmälningen.

Om inbetalning och IterbetaIning av garantikapital

192 § 1 mom. Senast inom tvI Ir från ömsesidigt försäkrings­
bolags bildande skall, där garantikapital förskjutes, tecknat
garantibelopp till fullo betalas.

Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande avlämna till bolaget ställd skriftlig förbindelse å tecknat garanti­belopp, som är oguldet. Fordran I oguldet garantibelopp må, ändå att förbindelse utfärdats, ej av bolaget överlåtas eller pant­sättas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av teckning av garanti­belopp mot fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det med­giver. Kvittning må icke medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Innan styrelse valts, må inbetalning av garantibelopp verkställas allenast genom insättning för bolaget I bankräkning varom stadgas i 331 §.

e Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bikigedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 114

2 mom. Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare inbetalning I garantikapital fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkstäl­lande direktören, skall innehllla försäkran att den anmälda inbetalningen på garantikapitalet blivit verkställd genom be­talning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betal­ning eller ock genom kvittning mot skuld till garant. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett, tillika försäkras att den enligt styrelsens och verk­ställande direktörens mening icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

193 § Återbetalning av garantikapital må icke ske förrän såsom
tillgång uppförda organisationskostnader fullständigt avskrivits
samt, där rörelsen avser livförsäkring, säkerhetsfonden stigit
till två och en halv procent av den i 271 § nämnda delen av pre­
miereserven.

Beslut om återbetalning må ej bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens tillstånd.

Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verkställande direktören ofördröjligen anmälas för registrering.

Om reservfond så ock bolagsstämmas rätt att genom vinstutdel­ning eller eljest förfoga över bolagets egendom.

194 § Ömsesidigt försäkringsbolag skall av årsvinsten I annan
rörelse än livförsäkringsrörelse, efter avdrag för vad som åtgår
till täckande av möjligen förefintlig förlust I samma rörelse
från föregående år, till reservfond avsätta minst det belopp,
som angives i bolagsordningen. Vid beräkning av det belopp, som
sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den
andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställan­
de direktören eller arman såsom arvode (tantiem). Avsättning må

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 115

dock ej ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått I livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrörelsen. Sedan reservfonden uppgitt till visst i bolagsordningen föreskrivet minimibelopp, ml vidare avsättning till fonden upphöra; nedgir fonden under det sllunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Nedsättning av reservfonden ml beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning fiimes hava upp­stått å bolagets verksamhet i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel.

195 § 1 mom. Ej må till betalning av ränta enligt garantiavtal eller till utdelning av vinst åt garant användas annat än den vinst, som förefinnes å rörelsen i dess helhet enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapslret, i den man vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond.

Innan organisationskostnader, som uppförts såsom tillglng, full­ständigt avskrivits, ml ej för nIgot Ir sIsom ränta eller vinst till garanter utgivas sammanlagt mera än tre procent I det inbe­talda garantikapitalet.

2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 raom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära denna jämte ränta därå. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden intill dess ränta skall utgå enligt 6 § räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag.

Samma lag vare om till räntebetalning eller vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot bestämmel­serna i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§; dock mä betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbä­rande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         116

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

196 § Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsord­
ningens föreskrifter besluta, huruvida och i vad mån räntebetal­
ning eller vinstutdelning till garant skall ske av den vinst som
enligt 195 § ml användas för sidant ändamll.

Bolagsstämma ml ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller övriga tillglngar eller om Itagande av förpliktelser för ändamll, som uppenbarligen är främmande för föremålet för bola­gets verksamhet eller för verksamhetens syfte. Dock äge bolags­stämma använda tillgångar till allraännyttigt eller därmed jämför­ligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffen­het, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa garanter till nackdel för bolaget eller övriga garanter.

Om uttaxering

197 § Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag förlust å försäk­
ring som icke är personförsäkring eller återförsäkring, skall
det belopp, vartill förlusten uppgår, i den mån den icke varder
täckt genom användande av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med
tillägg av högst en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare
i bolaget under hela eller någon del av det räkenskapsår, varun­
der förlusten uppkommit. Är enligt bestämmelse i bolagsordningen
delägarnas personliga ansvarighet begränsad till visst belopp

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                117

eller har i bolagsordningen intagits föreskrift ora att uttaxe­ring i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller eljest i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter jämkas.

Varder ej förlusten täckt genom uttaxering på sätt i första stycket är stadgat, skall kvarstående förlust utjammas genom nedsättning av delägares andel i premiereserven med därav be­tingad nedsättning av försäkringsbeloppen ävensom av sidana pl delägare belöpande ersättningsbelopp, som svara mot försäkrings­fall, vilka inträffat under det räkenskapsir, varunder förlusten uppkommit.

Där garantikapital förskjutits, skall vad ovan är stadgat om förlustens täckande genom uttaxering gälla allenast det belopp, varmed förlusten må överstiga det inbetalda garantikapitalet till den del detta icke redan återbetalas till garanterna.

198 § Uttaxering enligt 197 § skall, efter det balansräkning för
räkenskapsåret blivit av bolagsstämman fastställd, av styrelsen
ofördröjligen bringas till verkställighet. Inbetalning av medel
som uttaxerats må fördelas på högst sex terminer, dock att sista
inbetalningen skall vara gjord inom tre år från styrelsens
beslut om verkställighet.

Sådant beslut skall, där ej annat är i bolagsordningen bestämt, minst en månad före varje inbetalningsdag delgivas i den ord­ning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden till delägarna.

199 § Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares
premier för annan försäkring än personförsäkring eller återför­
säkring, vilka belöpa på det räkenskapsår varunder förlusten
uppkonmit.

Vid nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp som belöpa pä delägare skola alla andelar och ersättningsbelopp nedsättas i samma förhållande.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          118

Har någon redan uppburit större ersättning än honom tillkommer efter ersättningsbeloppens nedsättning, är han skyldig att till bolaget återbära vad han sålunda för mycket uppburit.

Om bolagsordningen innehåller bestämmelser, som avvika från vad i denna paragraf är stadgat, vare de gällande.

200  § K  delägare uttaxerat belopp, som ej å utsatt tid erlägges, skall ofördröjligen utsökas. Finnes vid utmätning delägare salma genast utmätningsbar tillgång till det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom avträdd till konkurs, skall, i den mån förlust, som jämlikt 197 § skall täckas genom uttaxering, icke genom de erlagda beloppen blivit täckt, i förra fallet vad som brister och i senare fallet vad å delägaren belöper uttagas hos övriga delägare så långt deras ansvarighet räcker; och skola i ty fall de för första uttaxeringen gällande grunder lända till efterrättelse.

201  § Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, må delägares personliga ansvarighet för bolagets förbindelser göras gällande endast i den mån bolagets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder samt allenast i den ordning som i

202  och 203 §§ sägs.

202 § Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs upprättas, skall, där brist för borgenärerna uppstår, av konkursförvalt­ningen jämväl upprättas förslag till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet räcker, av det belopp som erfordras för bristens täckande. Sådan uttaxering skall verkställas efter de grunder, som stadgas i 197 och 199 §§, dock att uttaxeringen skall ske I dem, som vid tiden för konkursansökningens ingivande voro eller under hela eller nIgon del av det före nämnda tid närmast förflutna Iret varit delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse, som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte av rättens ombudsman meddelad delägarna på sätt om kun­görande av meddelanden åt dem finnes stadgat. Vad konkurslagen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                119

innehåller om tillhandahållande av utdelniugsförslag samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sidant förslag må anställas jämväl av delägare.

203 § Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller
prövas av första domstolen i konkurssaken, åligger det konkurs­
förvaltaren att ofördröjligen i den ordning, som finnes stadgad
för kungörande av meddelanden åt delägarna, infordra de uttaxe­
rade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkurs­förvaltaren utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till ut­taxering lika gällande som domstols lagakraftägande dom.

Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar till­gång till det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom avträdd till konkurs, gälle vad i 200 § är stadgat.

Är ej förslaget till uttaxering gillat av alla borgenärerna och delägarna, må ej utdelning ske, innan tid för klanders anstäl­lande är försutten. Har förslaget överklagats, må ej belopp, som klandret avser, annorledes än mot borgen utdelas, förrän slutlig dom över klandret fallit.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning

204 § 1 mom. För ömsesidigt försäkringsbolag skall finnas en
styrelse bestående av minst tre ledamöter. Styrelsen väljes å
bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som intagits i bolags­
ordningen, en eller flera av ledamöterna tillsättas i annan ord­
ning. Anglende styrelse, verkställande direktör och firmateck­
ning skall för ömsesidigt försäkringsbolag i övrigt gälla vad i
frlga om försäkringsaktiebolag stadgas i 70 § tredje, fjärde och
femte styckena samt 71-88 §§, dock med iakttagande att den i
70 § tredje stycket upptagna hänvisningen till 113 § i stället
skall avse 213 §, a t t vad i 73 § tredje stycket sägs om aktie-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                120

ägare skall äga tillämpning I delägare, delegerad och garant i ömsesidigt försäkringsbolag, samt att den i 84 § upptagna hänvisningen till 69 § andra stycket första punkten och tredje stycket skall avse bestäaimelserna i 196 § andra stycket första punkten och tredje stycket.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkrings­inspektionen ml, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undan­tag från föreskrifterna i 71 § att verkställande direktör skall utses samt att det skall ankorama pl bolagets styrelse att utse verkställande direktor och vice verkställande direktör, ävensom från bestämmelsen i 77 § att sådan befattningshavare icke ml utses till ordförande i styrelsen. Skall verkställande direktör ej utses, uppdrage styrelsen It en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldigheter, som enligt denna lag åvila verkställan­de direktören i avseende å bolagets bokföring och medelsförvalt­ningen, och svare styrelsen i övrigt för de åligganden, som enligt denna lag ankomma pl verkställande direktören.

2   mom. Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten. Stämning delgives genom att föredragas I stämman.

3   mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan skall lända till efterrättelse jämväl i fråga ora ömsesidigt försäkrings­bolag, dock skall vad där sägs ora 29 § andra, tredje och sjätte styckena i stället avse 191 § andra, tredje och sjunde styckena.

Om styrelsens och verkställande direktörens Irsredovisning

205 § Angående styrelsens och verkställande direktörens Irs­redovisning skall för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag stadgas i 91 och 92 §§, 93 § 1-5, 7 och 8 mom., 94 § 1 och 3-5 mom. samt 95-97 §§; dock att den i 91 § tredje stycket upptagna hänvisningen till 113 § i stället skall avse 213 §.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                    121

Om revision

206 § Vad angående revision i försäkringsaktiebolag finnes
stadgat i 98-104 §§ skall gälla jämväl i fråga om revision i
ömsesidigt försäkringsbolag; därvid skall dock iakttagas, att
de i 99 § första stycket och 103 § upptagna hänvisningarna till
113 § i stället skola avse 213 §, a t t vad i 99 § fjärde stycket
sägs om 29 § andra stycket i stället skall avse 191 § andra
stycket, samt att vad i 100 § 3 mom. och 104 § 1 mom.
första stycket sägs om aktieägare skall äga tillämpning å del­
ägare, delegerade och garant i ömsesidigt försäkringsbolag.

Om bolagsstämma

207   § Delägares, delegerads och garants rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas å bolagsstämma.

208   § såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direktören närvara vid bolagsstämraa så ock minst en av revisorerna, där I stämman redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara vid bo­lagsstämma tillkommer städse revisor.

209   § Ej ml nIgon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan I bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av frlga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frigan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sllunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande giva frIn bolagets sida, så ock beträffande rätte­ging eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören ml ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsltgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

I behandlingen av frlga om överlltelse av försäkringsbestånd

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                122

enligt 295 § äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

210 § Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara ordförande pl bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda förhandlingarna. Till ordförande må utses den som ej är röstberättigad å stämman, om annat icke före­skrives i bolagsordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ord­förande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

8 stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande fram­lägga en förteckning över närvarande röstberättigade och ombud för röstberättigade med uppgift I det röstetal, som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en pl grundval därav företagen omröstning godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse sIsom röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas I den fortsatta stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhand­lingarna I stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ordföranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till stämman. Proto­kollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden och minst en pl stämman utsedd person. Senast inom tvI veckor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas hos bolaget tillgäng­ligt för delägarna sa ock för röstberättigade, som ej äro del-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         123

ägare. Protokollen skola på betryggande sätt förvaras.

211 § Jämte vad i Övrigt i denna lag är stadgat om utövande av
rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma gälle:

1             att frånvarande delägares och garants rösträtt må utövas genom ombud, dock att till ombud för delägare ej må utses annan'än röstberättigad delägare;

2             att delegerads rösträtt ej må utövas genom ombud;

3             att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna avgivas;

4             att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande, eller om jämväl antalet röstande är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i första stycket 1, 3 och 4 stadgas.

212   § Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för röstbe­rättigad å bolagsstämma, skall, där ej den röstberättigade å stämman mimtligen bemyndigar honom därtill, styrka sin behörig­het genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt vare ej gäl­lande för stämma, som börjar senare än ett år efter fullmaktens utfärdande.

213   § Inora sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att framlägga redovisningshand­lingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna räken­skapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de handlingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för de röstberättigade i tillräckligt antal exemplar ävensom oför­ dröjligen översändas till röstberättigad som med uppgivande av postadress anhåller därom.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                124

Röstberättigad äge att få ärende hänskjutet till prövning I ordinarie stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen fram­ställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivande enligt 216 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som framställt yrkandet.

214 § Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla de röstbe­
rättigade till extra bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skrift­ligen med angivande av. skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämraa att hlllas si snart det med iakt­tagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrel­sen ej inom en vecka sidan pifordran, äge revisorerna pl sätt i

215 och 216 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samt­
liga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening,
varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening
som anse extra stämma böra hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, dl det för uppgivet ändamll skriftligen pifordras av minst en tiondel av samtliga röstberättigade eller det mindre antal, som kan vara bestämt i bolagsordningen.

215 § Bolagsstämma skall sammanträda I den ort, där styrelsen bar sitt säte, såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas I annan ort inom riket.

Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlig­het med bolagsordningens föreskrifter. Kallelseltgärderna skola vara vidtagna senast tvI veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 213 § sägs att hlllas I annan tid än som bestärats i bolagsordningen, skall senast tvI veckor före stämman kungörelse om stämmans hållande införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som styrelsen bestämmer. Är i bolagsordningen något ytterligare föreskrivet ora

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                125

kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad där­efter, skall kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan första stämman hållits. Ar icke någon av stämmorna ordinarie, skola mellan dem förflyta minst två måna­der, och skall till sista stämman kallelse ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad.

216 § I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola förekomma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsordningen skola där företagas.Under minst en vecka närmast före stämma skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola förekomma å stäm­man, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas hos bolaget tillgänglig för de röstberättigade ävensom ofördröjligen översändas till röstberättigad, som med uppgivande av postadress anhåller därom. Skall I stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i kallelsen och förteckningen.

Har röstberättigad enligt 213 § framställt yrkande om ärendes hänskjutande till prövning pl ordinarie stämma I sidan tid att ärendet icke kunnat angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröjligen ora ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum pl det sätt, som i bolags­ordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagivande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej upptagits i förteckningen, ml icke vid stäimnan företagas till avgörande, där ej i frlga om ordinarie stämma

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         126

ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall förekomma pl stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall avgöras. Ej heller må ärende anglende ändring av bolagsordningen företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre föreskriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock I sIväl ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallelsens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.

217 § Finnes ej styrelse för ömsesidigt försäkringsbolag, har
försäkringsinspektionen att, på anmälan av verkställande direk­
tören eller röstberättigad eller då förhållandet eljest varder
för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolagsstämma. I
fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle
vad i 215 och 216 §§ är stadgat.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla de röst­berättigade till ordinarie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 214 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hlllas si snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 § 2 och 3 mom. sägs.

218 § Ä ordinarie bolagsstämma, som avses i 213 §, skola till
avgörande företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen
med de ändringar eller tillägg, som ml finnas erforderliga, samt
om beviljande av ansvarsfrihet It styrelseledamöterna och verk­
ställande direktören för den tid redovisningen omfattar. Stämman
skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller
förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frigör skall dock ansti till fortsatt stämma I viss dag minst en och högst tvI mlnader därefter, om det

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                127

påfordras av minst en tiondel av närvarande röstberättigade. Utöver nämnda tid vare uppskov med sidant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända avskrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

219 § Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att I den bolagsstämma, varom förmäles i 213 §, i den mån det av . röstberättigad äskas och kan ske utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar angående för­hållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bolagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande till koncernbolag.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bolagsstämma meddela röstberättigad upplysning efter vad nu är sagt i avseende å ärende, sora skall förekomma I stäm­man.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro tillgängliga I stämman, skall upplysningen inom tvI veckor därefter skriftligen hos bolaget hållas tillgänglig för de röstberättigade ävensom översändas till röstberättigad, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verkställande direktören utan förfång för bolaget lämnas I stämman, skall upplysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inora tvI veckor därefter. Revisorerna skola inom en mInad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revi­sionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall ändringen eller erinringen angivas i yttran­det. Revisorernas yttrande skall av styrelsen hlllas hos bolaget

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          128

tillgängligt för de röstberättigade samt i avskrift översändas till röstberättigad, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stif­tare, revisor eller röstberättigad

220 § Ansvarsfrihet ml ej anses vara styrelseledamot eller
verkställande direktören beviljad, siframt minst en tiondel av
samtliga röstberättigade röstat däremot.

Varder talan 1 förvaltningen under det räkenskapsir redovis­ningen avser ej anställd inom sex mlnader frIn det redovisnings­handlingarna och revisionsberättelsen framlades pl bolagsstämma, vare si ansett som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, ml likväl talan kunna an­ställas mot styrelseledamot eller verkställande direktören pl grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkställande direktören upp­såtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna eller eljest till bolagsstämman eller till de röstberättigade enligt 219 § tredje stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att styrel­seledamot eller verkställande direktören begått brottslig hand­ling, må ock eljest kimna mot honom anställas, såframt ej be­viljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

221 § Har ansvarsfrihet enligt 220 § icke blivit styrelseledamot
eller verkställande direktören beviljad, äge röstberättigade
till det antal, som i nämnda paragraf stadgas, I bolaget:s vägnar
föra talan mot honom å förvaltningen. Samma lag vare i fråga om
anställande av sådan talan som enligt vad där sägs ml anställas
utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, ml den omständigheten, att en eller flera av de röstberättigade som anställt talan avstitt från deima, ej utgöra hinder för de övriga att fullfölja talan, ända

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                129

att deras sammanlagda antal är mindre än ovan sagts.

Röstberättigade, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören, svare för rätte­gångskostnaderna, dock med rätt att av bolaget erhålla ersätt­ning, i den min kostnaderna täckas av vad genom rättegången kommit bolaget till godo.

222 § Har förslag om anställande av talan för bolaget om skade-
stlnd mot stiftare pl gnmd av bolagsbildningen eller mot revi­
sor pl grund av hans uppdrag prövats pl bolagsstämma, vare i
fråga ora röstberättigades rätt att å bolagets vägnar föra sådan
talan lag som i 221 § sägs, därest förslaget blivit av stämman
antaget eller ock biträtts av minst en tiondel av samtliga
röstberättigade.

Talan må ej anställas mot stiftare sedan  tre år förflutit efter

bolagets registrering eller mot revisor      sedan två år förflutit

från det revisionsberättelse framlades     å bolagsstämma eller
yttrande enligt 219 § avgavs.

Mot delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, må bo­laget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd däri talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs ml talan anställas som grundas därpå att stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, begått brottslig handling.

223 § Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom
två år från den stämma där redovisningshandlingarna och revi­
sionsberättelsen framlades, äge konkursboet, ända att ansvars­
frihet blivit styrelseledamot eller verkställande direktören
beviljad, anställa talan mot honom ä förvaltningen under det
räkenskapsår redovisningen avser.

Mot stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är 9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 130

delägare, äge ock, där bolaget försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 222 § andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex mlnader frIn första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan för bolaget dl ännu ej gitt till ända, inom utglngen av den tid. Försummas det, vare rätt till talan för­lorad.

224 § Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i
sidan egenskap lliggande skadestlndsskyldighet vare ej bindande
för bolaget eller dess konkursbo, där den träffats innan tid för
anställande av talan mot honom gitt till ända efter vad ovan är
stadgat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i frlga om uppgörelse beträffande skadestlndsskyldighet, som Ivilar styrelseledamot, verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgörelse, som träffats av bolags­stämma. Är frlga om uppgörelse raed styrelseledamot eller verk­ställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej ml uppgörelse anses träffad av stämman, om minst en tiondel av samtliga röstberättigade röstat däremot. För röstberättigad skadestlndstalan I bolagets vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av honom. Skall frlga ora uppgörelse be­handlas I stämma, skola, ändI att denna ej är ordinarie, före­skrivna kallelseltgärder vara vidtagna senast tvI veckor före stämman.

Om ändring av bolagsordningen si ock om ändring av grunderna

225 § Beslut om ändring av bolagsordningen vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet
fattats 1 tvI pl varandra följande bolagsstämmor och I den sista
stämman biträtts av minst tvI tredjedelar av samtliga röstande.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                131

Är för giltighet av beslut som avses i första stycket nIgot ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

226   § Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

227   § Sedan stadfästelse meddelats I ändring av bolagsordning eller grunder, skall ändringen registreras. Anmälan för regist­rering skall göras av styrelsen eller verkställande direktören ofördröjligen efter beslutet om stadfästelse eller i förväg i samband med ansökningen om stadfästelse. Ändringsbeslutet ml ej gl i verkställighet innan registrering skett.

228   § Avser ändring av bolagsordningen delägares ansvarighet för bolagets förbindelser, ml, där ej samtliga delägare samtyckt till ändringen, beslutet därom tillämpas endast för tid, som börjar minst ett år efter registrering av ändringsbeslutet.

När registrering skett, skall därom genom styrelsen och verk­ställande direktörens försorg ofördröjligen dels kungörelse införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de orts­tidningar, som styrelsen bestämmer, dels ock meddelande med posten avsändas till envar deltagare, vars postadress är känd. Den, som var delägare i bolaget vid tidpimkten för ändrings­beslutets fattande, men icke samtyckt till ändringen, äger att inom ett år från beslutets registrering, utan iakttagande av eljest stadgad uppsägningstid, häva försäkringsavtalet raed rätt för honom att utfå vad å försäkringen belöper av premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då försäkringsavtalet upphör att gälla.

Qm talan å bolagsstämmobeslut

229 § 1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande
direktören, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare,
att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke tillkommit i behö­
rig ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsord­
ningen eller grunderna, äge däri tala genom stämning a bolaget.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         132

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast den rätt som tillkommer delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag. För­summas det, vare beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande, utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge dom­stolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller änd­rats, gälle jämväl för delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ändå att han ej fört talan.

230 § Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, re­
visor eller tjänsteman i bolaget eller eljest åt någon för
fullgörande av honom meddelat uppdrag, äge röstberättigade,
utgörande minst en tiondel av sammanlagda antalet, inom tre
månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig ansökan om
prövning av arvodets storlek, därest det förmenas vara för högt;
och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka arvodet, om det
finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp..

Qm förlängning av koncession

231 § Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats ömse­
sidigt försäkringsbolag för bestämd tid, skall, ställd till den
myndighet som beviljat koncessionen, inlämnas till försäkrings­
inspektionen sist sexton mlnader före utglngen av den löpande
koncessionen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         133

Beslut om sidan ansökan skall fattas I ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Om likvidation och upplösning

232 § Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i lik­
vidation. Har förbiilande inträffat som i 233 § sägs, skall
beslutet fattas enligt 211 § första stycket 3 och 4. Beslut att
bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet
fattats I två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista
stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.
Är för giltighet av beslutet nIgot ytterligare villkor bestämt i
bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första stycket andra punkten sägs, ml bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först I viss kommande dag högst tvI mlnader där­efter, dock senast I första dagen av nästa räkenskapsir.

233 § Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verk­
samhet gått till ända,

eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,

eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits,

eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny koncession beviljats,

eller har regeringen förklarat koncessionen förverkad,

och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 239 § i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, pl ansökan av styrelseledamot, verkställande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          134

direktören, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, eller pl anmälan av försäkringsinspektionen, och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett pl grund av anmälan enligt 239 §, vid äventyr att eljest en eller flera Ukvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen oför­dröjligen avsändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

234 § Saknar ömsesidigt försäkringsbolag till registret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör, där sådan skall utses, vare styrelseledamot, verkställande direktören, delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan, att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder lör försäk­ringsinspektionen kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse I bolaget samt I delägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för rätten I utsatt dag, dl frågan om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken delgivning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom rättens försorg införas i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra mlnader före inställelsedagen. Rätten äge, där si äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera syssloman att taga bolagets egendom under vird samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                135

meddelat beslut i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, förklare rätten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera Ukvidatorer.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen oför­dröjligen avsändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall ock för regist­rering ofördröjligen avsändas meddelande därom med angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

235 § I ärende varom i 233 och 234 §§ förmäles skall för de
kostnader som sökanden fått vidkännas för delgivning eller
kungörelse av kallelse samt för expeditioner i ärendet gott­
görelse till honom utgå av bolagets medel, där bolaget för­
klarats skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar
skäligt att gottgörelse utglr.

Har ärendet upptagits pl grund av anmälan frIn försäkrings­inspektionen, skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bolagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av statsverket.

236 § Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvida­
tion, välje stämman en eller flera Ukvidatorer. Stämman ml ock
utse en eller flera suppleanter. Enligt bestämmelse, som in­
tagits i bolagsordningen, ml en eller flera Ukvidatorer kunna
tillsättas pl annat sätt att jämte de å bolagsstämman valda
deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 233 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation, åligger det styrelsen att genast sammankalla bo­lagsstämma för val av Ukvidatorer, ändå att ändring sökes i be­slutet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         136

Då Ukvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad i 232 § sägs, beslutat att likvida­tionen skall inträda först I senare dag.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, lligger det styrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröjligen giva den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

Anglende likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i 290 §.

237 § Likvidator skall vara mjmdig och, där ej för särskilt fall
regeringen eller myndighet regeringen förordnar annat tilllter,
här i riket bosatt svensk medborgare. Sidant tillstlnd ml ej
avse mer än en tredjedel av hela antalet Ukvidatorer.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad, men den som meddelat uppdraget ml när som helst entlediga likvidatorn och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället för likvidator, som för­ordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde stycket eller i

238 § andra stycket sägs.

Om likvidator,, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga Ukvidatorer att ofördröjligen sam­mankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar sådant fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga Ukvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej andra Ukvidatorer, skall försäk­ringsinspektionen på ansökan av delägare eller röstberättigad, sora ej är delägare, ofördröjligen utlysa bolagsstämma för val av ny likvidator.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                137

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäk­ringsinspektionen eller likvidationsrevisor och efter likvida­torns hörande, entlediga honom och förordna annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full­ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas till inspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämp­liga delar gälla beträffande suppleant för likvidator.

238 § Finnes ömsesidigt försäkringsbolag, som enligt verkställd
registrering trätt i likvidation, sedermera sakna till registret
anmälda behöriga Ukvidatorer, skall rätten på ansökan av del­
ägare, röstberättigad, som ej är delägare, borgenär eller annan,
vars rätt kan vara beroende av att någon finnes, som äger före­
träda bolaget, eller pl anmälan av försäkringsinspektionen, där
det varder kunnigt för inspektionen, förordna Ukvidatorer.

Har i fall, dl likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsordningen sora avses i 236 § första stycket, sådan likvi­dator ej tillsatts, skall ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket sägs.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen oför­dröjligen avsändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

239 § Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla
att bolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter
vad i 232 § sägs skall inträda å viss kommande dag, att bolaget
träder i likvidation nämnda dag. Anmälningen skall innehålla
uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I övrigt
skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator
eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att imder lik­
vidationen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets
postadress vad i 191 § och 204 §, jämförd med 90 §, är stadgat

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          138

för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

240 § S den bolagsstämma, vid vilken Ukvidatorer utses, skall
jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska
likvidatorernas förvaltning och bolagets räkenskaper under lik­
vidationen. Hava Ukvidatorer förordnats av rätten, skola de
ofördröjligen sammankalla de röstberättigade till stämma för
sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter.
Likvidationsrevisor och suppleant må när som helst entledigas
och annan utses i hans ställe.

Vad i 191 § och 206 §, jämförd med 99 § tredje, fjärde och femte styckena ävensom 100 §, 101 § och 102 § 1 mom., samt i 214 § är stadgat om revisor och suppleant för revisor, om revisors rättig­heter och skyldigheter samt om anmälan eller meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat följer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsins­pektionen stadgas i 290 §,

241 § Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och
verkställande direktören att ofördröjligen avgiva redovisning
för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under tid, för
vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvudskrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisnings­handlingarna och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna si snart ske kan framläggas I bolagsstämma; och skall I denna stämma till behandling företagas frigan om beviljande av ansvars­frihet It styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar.

I frlga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen, om hand-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                139

lingars framläggande I bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insändande till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören skall i tillämpliga delar gälla vad i 205 §, jämförd med 91-96 §§, och 206 §, jämförd med 102-104 §§, ävensom 213, 218, 220-224 och 284 §§ är stadgat. Omfattar den tid, för vilken redovisning skall avgivas enligt första stycket, även föregående räkenskaps­år, skall särskild redovisning avgivas för nämnda år och skall därvid jämväl 205 §, jämförd med 97 §, äga tillämpning.

242 § 1 mom. Vad i 213, 214 och 217 §§ är stadgat om rätt för
röstberättigad att få ärende hänskjutet till prövning I bolags­
stämma och att pifordra utlysande av stämma skall äga mot­
svarande tillämpning under likvidation, varvid sIsom ordinarie
skola anses stämmor enligt 241, 249 och 252 §§.

2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseltgärder vara vidtagna senast tvI veckor före stämma som avses i 241, 249, 252, 258 eller 259 §§.

243 § Det lligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse
I bolagets okända borgenärer samt upprätta och i bolagets in­
ventariebok införa inventarium och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation skola beträffande tillglngar och skulder som avses i 296 § där omnämnda värdering och beräkning följas. Andra till­glngar skola upptagas till värde sora skall beräknas enligt vad i 205 §, jämförd med 93 § 1 mom. andra stycket, är stadgat. I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem under­skrivet exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorer­na.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                        140

244 § Där ej annat föranledes av bestämmelsema i 296-299 §§,
skola likvidatorerna förvalta bolagets angelägenheter under
likvidationen.

Det lligger likvidatorerna att si snart ske kan förvandla bola­gets egendom i penningar, i den mån det erfordras för likvida­tionen, samt att verkställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse ml fortsättas allenast i den min det är nöd­vändigt för en ändamllsenlig avveckling. Likvidatorerna skola ock föranstalta om skifte av bolagets behlllna tillglngar där ej annat följer av bolagsordningen.

Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, ml bo­lagets egendom ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äge inspektionen pl ansökan av övriga Ukvidatorer tilllta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden, där likvidatorerna vilja till gällande börspris överllta å fondbörs noterat värdepapper.

Anglende förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 261 §.

245   § Med de inskränkningar som följa av vad i 244 § samt i 296-299 §§ eller eljest om likvidation är stadgat, skall i frlga om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget si ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat anglende styrelse eller styrel­seledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de llig-ganden som enligt denna lag ankomma pl verkställande direktören. Hava tvI eller flera Ukvidatorer utsetts, skall It en av dem uppdragas att fullgöra verkställande direktörens skyldigheter i avseende I bolagets bokföring och medelsförvaltning.

246   § Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden "i likvidation". I övrigt skall vad i 204 §, jämförd med 87 § första stycket, finnes föreskrivet i frlga om under­tecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga motsvarande tillämpning under bolagets likvidation.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                141

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling utfärdats utan sidan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats I bolagets vägnar som ock att bolaget är i likvida­tion, svare de, som imdertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila under­tecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen imdertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

247 § Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen eller viss rörel­segren, skall bäröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning som avses i 205 §, jämförd med 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av samtliga Ukvidatorer. Vad i 205 §, jämförd raed 91 § andra stycket, är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för inkoraster och utgifter under räkenskapsåret, därvid in­komsterna I försäljning av bolagets tillglngar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna tillglngsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter i lämp­liga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den min det finnes kunna ske utan förfIng för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp, varmed nedsättning

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                142

eller höjning skett av de under särskild post i balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa för­valtningsberättelse de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapslrets slut skola likvidatorer­na till likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift av­lämna redovisningshandlingarna.

248   § Inom en mInad efter det redovisningshandlingarna över­lämnats till likvidationsrevisorerna skola de till likvidator­erna avlämna berättelse över granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapslret. Revisionsberättel­sen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna, skall innehllla uttalande, huruvida enligt deras mening likvida­tionen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehlll i övrigt och om redovisningshandlingarnas Iterställande och förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och 104 § 1 mom., är stadgat.

249   § Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse, skola likvidatorerna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § stadgas.

Anglende insändande av redovisningshandlingarna och revisions­berättelsen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

250 § När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta instäl­
lelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald, skola
bolagets tillgångar skiftas. Är någon del av gälden tvistig
eller ej förfallen och kan förty eller av arman orsak betalning
ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         143

innehållas och återstoden skiftas.

Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser den, som upp­burit något vid skiftet, skyldig att återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare likvidatorer­na ansvariga efter de beträffande skadestlndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

251 § Vid skifte av bolagets behlllna tillgångar skola till­
gångarna fördelas mellan dem, som vid bolagets trädande i lik­
vidation voro delägare i bolaget, i förhållande till det samman­
lagda beloppet av varje delägares premier för de fem senaste
räkenskapsåren. Innehåller bolagsordningen bestämraelser om annan
fördelningsgrimd, vare dé gällande.

Förmenar delägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma. I fråga om delägares återbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet skall vad i 250 § stadgas äga motsvaran­de tillämpning.

Har delägare icke inom fem år från det slutredovisning framlades I bolagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekom­mit, vare han föriustig sin rätt därtill. Aro medlen i för­hållande till de skiftade tillglngama att anse som ringa, äge rätten pl anmälan av likvidatorerna förordna att de skola till­falla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 254 § är stadgat äga tillärapning.

252 § Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så
snart ske kan avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom
avlämnande av förvaltningsberättelse rörande likvidationens gång
från likvidationens början till dess avslutande. Berättelsen
skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         144

Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revi­sionsberättelse över förvaltningen under likvidationen och Iterställa handlingarna. Ora revisionsberättelsens innehlll och om redovisningshandlingarnas Iterställande och deras förseende med piskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jäm­förd med 103 § och 104 § 1 mom., är stadgat.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolags­stämma för granskning av slutredovisningen. Anglende redovis­ningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande I stämman och tillhandahlllande It de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § stadgas; dock äge röstberättigad allenast pl egen bekostnad bekomma avskrift av näranda handlingar.

Anglende insändande av redovisningshandlingarna och revisions­berättelsen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

253 § Dl likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och I bolags-
stämraan fraralagt slutredovisning för sin förvaltning, anses
bolaget upplöst; och skall anmälan därom ofördröjligen göras för
registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga Ukvi­datorer, skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis ora dagen för utfärdande av kallelsen I okända borgenärer.

254 § Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 253 §,
tillgång för bolaget eller väckes talan mot bolaget eller upp­
kommer eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen
fortsättas. Anmälan härom skall av likvidatorerna ofördröjligen
göras för registrering.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                145

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvida­tionens återupptagande först skall hlllas, gälle vad i 215 § tredje stycket är stadgat.

255 § Rörande beslut om avträdande av ömsesidigt försäkrings­
bolags egendom till konkurs skall meddelande samtidigt med
kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens försorg till
försäkringsinspektionen avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget sIsom konkursgäldenär av sty­relsen och verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt 234 § eller Ukvidatorer voro utsedda, av dessa; dock ml i behörig ordning kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter eller nya Ukvidatorer.

Det lligger konkursförvaltaren, dl konkurs avslutats, att för registrering ofördröjligen avsända meddelande därom med angivan­de huruvida överskott finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sidan anmälan göras av konkursdoraaren.

256 § Där efter avslutande av örasesidigt försäkringsbolags
konkurs överskott ej finnes, anses bolaget upplöst, dl konkursen
avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälle i avseende däri bestämmelserna i 236-240 samt 242-253 §§. Har ej inom en mInad efter konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten pl ansökan att styrelseledamot, verkställande direktören, delägare, röstberättigad, sora ej är delägare, eller borgenär eller pl anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget skall träda i likvidation. I frlga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 233 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i lik­vidation, innan dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 254 § stadgat.

10 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                146

257   § Har Ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstind, äge garant för fordran pl grund av inbetalning av garantibelopp ej njuta betalning ur bolagets tillglngar förrän bolagets övriga skulder blivit till fullo guldna eller erforderliga medel därtill avsatta.

258   § 1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall pl grund av förvaltningen anställas mot likvidator. Enskild delägare ävensom röstberättigad, som ej är delägare, äger ock för bola­gets räkning men i eget namn föra sidan talan; och skall i dylikt fall vad i 221 § sista stycket är stadgat angående rät-teglngskostnad äga motsvarande tillämpning.

Talan ml ej väckas senare än ett Ir frIn det slutredovisnings­handlingarna och revisionsberättelsen framlades I bolagsstämma. Har likvidator entledigats eller eljest avgitt eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan räknas frIn den bolagsstämma, vari framlagts redovisnings­handlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsir, dl avglngen eller frinfället inträffade. Vad i 220 § tredje stycket, 223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i avseende I talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator rörande honom i sådan egenskap lliggande skadestlndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i 1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Talan ml ej anställas senare än tvI Ir från det slutredovisnings­handlingarna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är om talan på grund av tillsynen över likvida­tor som entledigats eller eljest avgått eller avlidit före liicvidationens avslutande eller om talan mot likvidationsrevi­sor, som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, vara framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår, då avgången eller frinfället inträf­fade. Vad i 222 § fjärde stycket, 223 § och 224 § andra stycket

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                147

är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i frlga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvidationsre­visor och bolaget.

259 § Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation på grimd av bolagsstämmas beslut i fall, dl i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen, och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 233 §, äger bolagstäm­ma, siframt full täckning för bolagets förbindelser finnes samt utskiftning av bolagets tillglngar ännu icke börjat, besluta att likvidationen skall upphöra och bolaget Iterupptaga sin verksam­het.

Uppkommer frlga om Iterupptagande av bolagets verksamhet,.skall av likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i 139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse rörande skälen till Iterupptagande av bolagets verksamhet skola överlämnas till likvidationsrevisorer­na.

Likvidationsrevisorerna skola si snart ske kan över balansräk­ningen och berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, sora skall innehllla särskilt uttalande, huruvida hinder för verksam­hetens Iterupptagande föreligger enligt första stycket eller icke.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bolagsstämman hlllas hos bolaget tillgängliga för de röstbe­rättigade. Dessa handlingar skola jämväl framläggas I stämman. Bolagsstämmas beslut om likvidationens upphörande och Iteruppta­gande av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ordning, som gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation, i fall dl i denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.

För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet Iterupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas av samtliga Ukvidatorer, skall irmehllla

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          148

försäkran, att hinder enligt första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevi­sorerna.

Beslutet om Iterupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verk­ställighet, innan registrering skett.

260 § Har, sedan ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvida­tion, genom domstols lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt och anteck­ning därom skett i registret, eller registrering om återuppta­gande av bolagets verksamhet skett jämlikt 259 §, skola likvida­torerna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för val av styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredovisning, sora i 252 § sägs. Redovis­ningshandlingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående ansvarsfrihet för dera. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen, skall denna ofördröjligen kalla de röst­berättigade till bolagsstämma för fattande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redovisningshandlingar­nas och revisionsberättelsens framläggande å stämman och tillhanda­hållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § är stadgat; dock äge röstberättigad allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse till stämraan skall gälla vad om kallelse till extra bo­lagsstämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvarsfrihet, talan I förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som avses i första stycket, äga motsvarande till­lämpning i avseende a likvidator.

Dl genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                149

beslut om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Anglende insändande av redovisningshandlingarna och revisionsbe­rättelsen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stad­gas.

261 § Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller
kommit i konkurstillstind, ml nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat ml dock under bo­lagets likvidation sidan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäkringsavtal.

III. OM FÖRSÄKRINGSFONDEN OCH ÖVRIGA TEKNISKA FONDER SÅ  OCK OM GRUNDER FÖR FÖRSÄKRINGSVERKSAMHET

262 § 1 mom. I försäkringsbolags balansräkning skall såsom skuld
under benämningen försäkringsfond upptagas värdet balansdagen av
bolagets ansvarighet på grund av

dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

dels löpande försäkringar (premiereserv),

dels ock, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad

återbäring.

Tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, skall föras till ersättningsreserven.

2 mom. Hava två eller flera försäkringsbolag, som enligt denna lag äro berättigade att driva försäkringsrörelse, övertagit försäkring under gemensam ansvarighet en för alla och alla för en, vare ett vart av bolagen pliktigt att göra avsättning till försäkringsfond allenast för så stor del av försäkringen sora, enligt avtal mellan bolagen, belöper på det bolaget.

263 § De i 9 § första stycket och 173 § första stycket omför-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         150

malda grunderna skola avse att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

Finnas grunderna icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligge det styrelsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig ändring av grunderna.

264 § 1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och premiereserv (premiereservgrunderna)för livförsäkringsrörelse skola innehllla antaganden rörande död­lighet och andra riskmitt, räntefot samt omkostnader. Grunderna ml ock, där si finnes ändamllsenligt, innehllla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skola väljas så, att de kunna anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrörelse varom fråga är; dock må avvikelse härifrån ske i den mån i grunderna ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleda därtill.

2  mom. Premiereservgrunderna skola vara så avfattade, att vid
envar tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapital­
värdet av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar
och kapitalvärdet av de premier bolaget må hava att ytterligare
uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som anses
erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphö­
rande i förtid. Där premiegrunderna innehllla föreskrifter om
särskilda säkerhetstillägg, skola premiereservgrunderna angiva
pl vad sätt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter
hänsyn skall tagas till dessa säkerhetstillägg.

Premiereservgrunderna skola innehålla regler för beräkning av den del av premiereserven, som ml anses belöpa pl varje enskild försäkring.

3  mom. Vid bedömande av frågan huruvida ändring av premiereserv-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                151

grtmderna för redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffan­de ett vart antagande hänsyn tagas till den säkerhet, sora kan anses vara för handen i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda säkerhetstillägg.

265 § 1 mom. Erfordras på grund av ändrade förhållanden väsent­
lig ökning av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar,
ma för bestämd tid meddelas stadfästelse I särskilda premiereserv­
grunder (överglngsgrunder).

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillglngama sjunkit i värde eller dödligheten överstigit den i grunderna antagna eller genom annan liknande omständighet, ml ock, siframt anledning icke föreligger till antagande, att bolaget skall rika pl obestånd, stadfästelse meddelas å över­gångsgrunder, där detta finnes främja försäkringstagarnas intres­se.

1 övergångsgrunderna må, utan hinder av vad i 264 § 2 mom. är
stadgat rörande premiereservgrunder, föreskrivas, att vid beräk­
ning av premiereserven kapitalvärdet av bolagets framtida utgif­
ter skall minskas med kapitalvärdet av överskott, som väntas
uppkomma i rörelsen imder den tid övergängsgrunderna äro gällan­
de.

Utan synnerliga skäl må övergångsgrunder icke gälla under längre sammanhängande tid än tio är.

2 raom. Beträffande stadfästelse å övergångsgrunder gälle vad i 4
och 166 §§ är stadgat. Såsom villkor för stadfästelse å över­
gångsgrunder må föreskrivas, att bolaget skall pä sätt i 276 §
är stadgat sätta jämväl andra värdehandlingar, än där avses, i
särskilt förvar.

266 § Med utjämningsfond förstås i denna lag fond som är avsedd
för utjämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det
ekonomiska förloppet, som härröra av växlingar i dödlighet,
sjuklighet eller invaliditet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                152

267   § Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skola angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden.

268   § Grunderna för bellning av försäkringsbrev hos bolaget skola angiva villkoren för belåning ävensom innehålla bestämmel­ser om lånevärde, räntefot och verkan av underlåten räntebetal­ning.

269   § Grunderna för verkan av underlåten premiebetalning skola an­giva i vilken ordning bolagets ansvarighet vid sidan underllten-het kan komma att upphöra eller eljest förändras. Därjämte skola grunderna angiva villkoren för att försäkringen ånyo ml träda i kraft (Iterupplivning).

270   § Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skola innehålla regler för

 

1             användning av återbäringsfond;

2             tilldelning av Iterbäring; samt

3             förräntning av Iterbäringsmedel.

Reglerna för tilldelning av Iterbäring skola angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad Iterbäring skall utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodo­räknas försäkringstagaren sIsom nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om Iterbäring ml ej göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av Iterbäring.

271 § Försäkringsbolag sora meddelar livförsäkring skall pl sätt
nedan i denna paragraf sägs göra avsättning till säkerhetsfond.

I den mån summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden under­stiger fem procent av den del av premiereserven för livförsäk­ring, som är redovisad.annorledes än genom värdet av svensk Iterförsäkringsgivares ansvarighet, si ock i den mån säkerhets-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                153

fonden ensam understiger två och en halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till säkerhetsfonden avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan möjligen förefintlig förlust ä denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts.. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas , må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tantiem). Avsättning ml dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstitt å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäk­ringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida för­fogande avsatta medel eller av reservfonden samt ej heller i fall som i 197 § avses, täckes på sätt där sägs.

272 § Förutom för ändamål som angivas i grunderna mä nedsättning
av återbäringsfonden och utjämningsfonden ske allenast för
täckande av förlust enligt vad i 273 § är stadgat, dock att
försäkringsinspektionen må medgiva nedsättning av dylik fond när
särskilda skäl äro därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden för annat ändamll än täckande av förlust enligt 273 § ml ej ske utan försäkringsinspektionens tillstlnd.

273 § 1 mom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och
uppkommer förlust I rörelsen, som ej kan täckas av befintliga
till framtida förfogande avsatta medel, skall till täckande av
förlusten nedsättning ske av Iterbäringsfonden, säkerhetsfonden
och utjämningsfonden i nu angiven ordning.

Varder i örasesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt pl sätt i första stycket sägs, skall kvarstlende förlust, i den min den­samma överstiger förefintligt garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.

Nedsättning av ömsesidigt försäkringsbolags ansvarighet enligt andra stycket skall verkställas på sätt som med hänsyn till för-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          154

lustens orsak och andra omständigheter prövas skäligt. För ned­sättningen skola upprättas grunder (nedsättningsgrunder). Be­träffande stadfästelse å nedsättningsgrunder gälle vad i 4 och 166 §§ är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäk­ring av annat slag och uppkommer förlust å livförsäkringsrörel­sen, sora ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkringsrörelsen, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av de i 1 raom. första stycket angivna fonderna. Kvarstår förlust, skall den täckas i första hand genom användande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för rörelsen i övrigt samt i andra hand genom nedsättning av reservfonden.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första stycket sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust I annan försäkring än livförsäkring och kan förlusten ej täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden skall till täckande av förlusten nedsättning ske av Iterbäringsfonden, utjämningsfonden och sä­kerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall dl värde­handlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i särskilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan för­säkringsinspektionens tillstånd. Vad sålunda stadgats skall ej lända till rubbning av vad i 197 § är föreskrivet om täckande av Ömsesidigt försäkringsbolags förlust å försäkring som icke är personförsäkring eller Iterförsäkring.

274 § Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäk­ringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1   obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats av staten;

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         155

2             obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostads-kreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekundäriänekassa. Nordiska investeringsbanken eller kre­ditaktiebolag, eller andra av sådan kreditinrättning utfärdade skuldförbindelser med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens Övriga fordrings­ägare (förlagsbevis);

3             obligationer, utfärdade eller garanterade av svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, eller av sådant bankinstitut eller riks­banken utfärdade andra fordringsbevis, med undantag av förlagsbevis;

4             obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun;

5             av svenskt näringsföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investerings­banken;

6             skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom

inteckning i jordbraks-, bostads-, kontors- eller affärs­fastighet inom sjuttio procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärde har fastställts för fastigheten enligt gällande bestämraelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av pantvärdet,

inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom sjuttio procent av det uppskattade värdet av byggnad eller annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt nämnda bestämmelser inom sjuttiofem procent av pantvärdet, allt med den ytter­ligare begränsning som försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller annan omständighet, eller inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                156

för industriell verksamhet, eller i tomträtt, till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom sextio procent av det uppskattade värdet av egendomen, såvitt avser tomträtten med den ytterligare begränsning inspektionen föreskriver med hänsyn till tomt­rättsavtalets innehåll eller annan omständighet, dock att, utom i fråga om sådant lån till svensk kommun för vilket försäkringsinspektionen medgivit undantag, åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7      inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art
och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med
några av de under 1-6 nämnda; dock att värdehandlingar,
vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta,
ml användas för redovisning allenast i den mån de motsvara
försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma
valuta;

eller ock i följande tillglngar av annan art;

8             lin mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inora Iterköps-värdet;

9             värdet av Iterförsäkringsgivares ansvarighet pl grund av i Iterförsäkring övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk försäkringsanstalts ansvarighet ej ml i vid­sträcktare mån användas till redovisning av försäkrings­fonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäk­ringstagarnas säkerhet finner kunna medgivas.

Med uppskattat värde avses det värde, som försäkringsbolaget be­stämt på grundval av särskild värdering.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat ml ett belopp motsvarande högst tjugo procent av försäkringsfonden för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1-7 avses, dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         157

som icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

275   § Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio Ir, skall i fråga om redovisning av premiereserv för sådana försäkringar vad i 274 § första stycket 1-7 och 9 samt andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

276   § 1 mora. De värdehandlingar, i vilka enligt 274 § försäk­ringsfond eller jämlikt 275 § premiereserv helt eller delvis redovisas, skola förvaras avskilda från bolagets övriga till­gångar och under minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets pl försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värde­handlingar till erforderligt belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större värde än som enligt denna lag erfordras, äge styrelsen eller verkställande direktören utbekomma handlingar svarande mot överskottet. Sty­relsen eller verkställande direktören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkrings- eller återbäringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma handlingar av motsvarande värde. Utbyte av värdehandling mot annan handling av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller verkställande direktören.

Behöver bolaget för bevakande av sin rätt på grund av värdehand­ling, sora blivit satt i särskilt förvar, eller för annat dylikt ändamål tillgång till sådan handling, vare ombudet pliktigt att till behörig företrädare för bolaget emot kvitto utlämna hand­lingen mot skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna annan handling av motsvarande värde.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 158

2 mom. Har återförsäkringsgivare enligt denna lag satt i sär­skilt förvar värdehandlingar motsvarande värdet av försäkrings­fonden för livförsäkringar, som mottagits i äterförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkringstagarna i det bolag, som tagit återförsäkringen.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämp­ning beträffande värdehandlingar, i vilka premiereserv jämlikt 275 § redovisas.

277   § Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som annan försäkring än personförsäkring, skola tillglngar motsvarande säkerhetsfonden redovisas pl sätt i 274 § är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångar­na sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda handlingar.

278   § Det åligger ombud som i 276 § avses att, där styrelsen eller verkställande direktören icke fullgör vad dem enligt nämnda lagrum åligger, därom ofördröjligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som av för­säkringsinspektionen bestämmes.

IV. OM AKTUARIE

279 § 1 mom. I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skola
förekommande försäkringstekniska utredningar och beräkning ut­
föras under överinseende av en därtill anställd person (aktua­
rie) .

Villkoren för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie be­stämmas av försäkringsinspektionen. På inspektionens prövning ankommer huruvida utan hinder av dylika villkor viss person må kunna i särskilt fall godkännas såsom aktuarie.

2 mom. Det åligger styrelsen eller verkställande direktören att.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                159

när aktuarie antagits eller frånträtt sin befattning, därom ofördröjligen göra anmälan för registrering.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av anmälningen.

V. OM TILLSYN Å FÖRSÄKRINGSBOLAG

280   § Det äligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, att när bolaget börjat sin verksamhet, därom ofördröjligen underrätta försäkringsinspektionen.

281   § Sist en månad efter bolagsstämma, varom i 113 eller 213 § förmäles, eller, om stämma ej hållits inom tid som där stadgas, inom sju månader från föregående räkenskapsårs utgång skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balans­räkningen, vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen, dels en särskild redogörelse anglende bolagets verksamhet under räkenskapslret och ställning balansdagen, dels ock, i frlga om livförsäkring, redo­görelse för beräkning av premiereserven och utjämningsfonden. Redogörelserna skola upprättas enligt anvisningar, som meddelas av inspektionen, och vara undertecknade, den förra av styrelsen och verkställande direktören samt den senare av aktuarien.

Pä avskriften av balansräkningen skall finnas av styrelseledamot eller verkställande direktören undertecknat bevis, huruvida ba­lansräkningen fastställts eller ej ; i förstnämnda fall skall be­viset tillika innehålla uppgift om bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräk­ningen.

282 § 1 mom. Det åligger styrelsen och vekställande direktören
för försäkringsbolag som meddelar livförsäkring att, såvitt
angår  livförsäkringsrörelsen,  till  försäkringsinspektionen
insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs
utglng redogörelse i vad raln det verkliga förloppet av rörelsen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 160

avvikit frIn grunderna, dels ock för period och I tid, som inspektionen bestämmer, statistisk-ekonomisk utredning anglende verksamhetens förlopp och bolagets ställning.

Redogörelsen och utredningen skola upprättas enligt anvisningar, som meddelas av försäkringsinspektionen, samt vara undertecknade av aktuarien,

2 mom. I bolag, som meddelar försäkring av annat slag än i 1 mom.
sägs, lligger det styrelsen och verkställande direktören att med
hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att
premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som
försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäk­
ringen samt omständigheterna i övrigt. Statistik ml upprättas
för tvI eller flera bolag gemensamt. Det lligger därjämte sty­
relsen och verkställande direktören att till försäkringsinspek­
tionen, för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redo­
görelse för den metod som använts för övervakning av premie­
sättningen och för erfarenbeter av övervakningen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillärapning pl verksamhet, som bedrives i utlandet. I frlga om sjö- eller transportförsäkring, som bedrj.ves här i riket, gäller första stycket endast om försäkringen tecknas av en konsument huvud­sakligen för enskilt ändamål.

3 mom. Styrelsen och verkställande direktören för försäkrings­
bolag skall beträffande verksamhet som bedrivs här i riket över­
vaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med
hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omstän­
digheterna i övrigt. Styrelsen och verkställande direktören
skall lämna försäkringsinspektionen alla upplysningar som in­
spektionen behöver för att granska att tillämpade villkor är
skäliga. Vid granskningen bör inspektionen ägna särskild upp­
märksamhet åt villkoren för försäkringar som konsumenter tecknar
huvudsakligen för enskilt ändamål.

I fråga om sjö- och transportförsäkringar gäller första stycket

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                161

endast om försäkringen tecknas av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

283   § Styrelsen och verkställande direktören vare jämväl i andra fall än i 281 och 282 §§ sägs pliktiga att lämna försäkringsin­spektionen de upplysningar angående verksamheten, som inspek­tionen finner erforderliga.

284   § Sist en månad efter bolagsstämma som avses i 146, 154, 157, 164, 241, 249, 252, och 260 §§ skall genom likvidatorernas försorg till försäkringsinspektionen insändas avskrift av de i nämnda paragrafer omförmälda redovisningshandlingarna och revi­sionsberättelserna .

285   § Försäkringsinspektionen skall förordna revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verk­ställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. Vad nu sagts gälle ej där med hänsyn till rörelsens omfattning eller eljest förordnande av revisor icke finnes påkallat.

Försäkringsinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget och i stället förordna ny revisor.

För revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektionen utfärda instruktion. Revisorn äge av bolaget upp­bära arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen;

286 § Försäkringsinspektionen äger samraankalla bolagets styrel­
se, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av
inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till
extra bolagsstämma, ml kallelse utfärdas av inspektionen.

286    a § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäk­ringsinspektionen äger, om särskilda skäl föreligger, meddela från bokföringslagen (1976:125) avvikande,föreskrifter om försäk­ringsbolags räkenskaper och Irsredovisning.

287    § 1 mom. Det lligger styrelsen och verkställande direktören 11 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                162

att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektio­nen som är behörig att företräda inspektionen eller annan, som av inspektionen förordnats att företräda denna, hllla bolagets kassa och övriga tillglngar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen som är behörig att företräda inspektionen eller annan, som av inspektio­nen förordnats att företräda denna, äger närvara vid bolagsstäm­ma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

(3 mom. Vad försäkringsinspektionens företrädare eller nIgon som biträder honom erfarit vid granskning av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrelsesammanträ­de ml ej obehörigen jrppas.) Utglr vid utglngeii av 1980, lag (1980:169)

287  a § Skyldighet enligt 283 § och 287 § 1 mora. att lämna upplys­ningar och hllla tillglngar och handlingar tillgängliga för gransk­ning lligger även styrelsen och verkställande direktören i aktie­bolag vars verksamhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag, så ock ordförande och verkställande direktör eller motsvarande befattningshavare i tarifförening, skaderegle­ringsnämnd, villkorsnämnd eller annat liknande organ, spm biträ­der försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande. Samma skyldighet åligger jämväl styrelsen och verkställande direktören i annat aktiebolag än nu sagts, i den mån det med bolagets samtycke föreskrivits i villkor för medgivande enligt 336 § att innehava aktier i bolaget.

288  § 1 mom. Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.

2 mora. Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddela-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                163

de bestämmelser eller från bolagsordningen eller grunderna, där sådana finnas,

att bolagsordningen eller grunderna icke längre äro tillfred­ställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest,

att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjamning, eller

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger,

skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade härav.

3   mom. Har föreläggande som i 2 mom, sägs icke inom den bestäm­da tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhällandet undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra an­mälan därom hos regeringen, som efter bolagets hörande må förkla­ra koncessionen förverkad.

4   mom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag beviljats, icke inom föreskriven tid hållits konstituerande stämma, ankomme pl regeringen att efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad. Lag samma vare, om genom laga­kraftägande beslut frågan om bolagets registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit av­skriven eller avslagen, si ock där bolaget icke börjat sin Verksamhet inom tre mlnader frIn det bolaget registrerades,

5   mom. Om registrering av beslut, varigenom koncession för­klarats förverkad, förordnar regeringen.

289 § Försäkringsinspektionen äge förelägga vite vid meddelande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 164

av föreskrift enligt denna lag.

290 § 1 mom. Har försäkringsbolag trätt i likvidation, skall
försäkringsinspektionen, där si prövas erforderligt, förordna en
person att raed övriga Ukvidatorer verkställa likvidationen.
Förordnas sllunda likvidator, skall bolagets firma tecknas av
denne i förening med den eller dem som eljest äga teckna firman.

1  övrigt skall vad i denna lag är stadgat om likvidator äga
motsvarande tillärapning; dock att ersättare för likvidator,
varom nu är frlga, icke ml av rätten förordnas. Sådan likvidator
må entledigas allenast av inspektionen.

Likvidator som förordnats av försäkringsinspektionen äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av inspek­tionen.

2  mom. Försäkringsinspektionen äge under likvidationen i av­
seende å likvidatorerna samma befogenhet, som enligt denna lag
tillkommer inspektionen beträffande styrelsen.

Inspektionen må, där sä prövas erforderligt, förordna likvida­tionsrevisor. Beträffande denne skall vad om revisor i 285 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

291 § Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall
konkursdomaren härom ofördröjligen göra anmälan hos försäk­
ringsinspektionen, som, där så prövas erforderligt, förordnar
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkurs­
boets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt
i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sllunda förordnats, äge beträffande medförvaltare göra sidan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av för­valtningen av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 165

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträf­fande arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

292   § Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet skall försäkringsbolag årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som meddelas av regeringen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för nästföregående räken­skapsår för försäkringar, som tillhöra bolagets rörelse här i riket, dock må bidraget ej understiga tvåhundra kronor.

293   § Ledamot av eller befattningshavare hos försäkringsinspek­tionen raå ej vara ledamot i styrelsen för svenskt försäkrings­bolag eller utländsk försäkringsanstalt, som enligt vad särskilt stadgas, erhållit tillstånd att här i riket driva försäkrings­rörelse. Sådan ledamot eller befattningshavare må ej heller vara aktieägare eller garant i eller anställd hos dylikt företag.

294   § Närmare bestämmelser om försäkringsinspektionens organisa­tion och verksamhet meddelas av regeringen.

VI. OM FRIVILLIG ÖVERLÅTELSE AV FÖRSÄKRINGSBESTÅND

295 § 1 mom. Avtal därom att ett försäkringsbolags hela försäk­
ringsbestånd eller del dä'rav skall öVertagas av ett annat för­
säkringsbolag må träffas mellan bolagen, såframt av styrelsen i
det överlåtande bolaget framlagt förslag till avtal angående
överlåtelse godkänts av bolagsstämman i detta bolag efter vad i
2 mom. sägs. Avtalet må ej verkställas utan försäkringsinspek­
tionens tillstlnd.

2 mom. Beslut om godkännande för det överlltande bolaget av förslag till avtal om överlltelse skall fattas I ordinarie bolagsstämma.

Inora fyra mlnader frIn det beslutet fattades eller, om klander­talan däri anställts, frIn det denna talan genom lagakraft­ägande dom ogillades, skall beslutet av det överlltande bola-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                          166

gets styrelse eller verkställande direktör anmälas för regist­rering. TvI avskrifter av protokoll sora förts i ärendet, inne-hlllande fullständigt angivande av förslaget till avtal, skola fogas vid anmälningen. Har anmälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frigan om överlltelse förfallen.

3  mom. Senast fyra mlnader efter det registrering skett på
anmälan som i 2 mom. andra stycket sägs skall såväl det över­
tagande som det överlåtande bolagets styrelse göra ansökan om
försäkringsinspektionens tillstånd att bringa avtalet om över­
låtelse till verkställighet.

Försäkringsinspektionen äger förelägga bolagen att förebringa den ytterligare utredning inspektionen finner nödig för bedöman­de huruvida överlåtelsen kan ske utan förnärmande av försäkrings­tagares rätt.

Finnes ej ansökningen böra genast avslås, skall försäkringsin­spektionen genom tillkännagivande i Post- och Inrikes Tidningar kungöra ansökningens innehåll med uppgift om att avtal om över­låtelse av försäkringsbestånd har träffats och var avtalet och annan förebragt utredning hållas tillgängliga samt med föreläg­gande för de försäkringstagare, vilkas försäkringar äro avsedda att överlåtas, att inom en i kungörelsen utsatt tid, minst en månad efter dess utfärdande, hos försäkringsinspektionen anmäla, huruvida de hava nägot att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet livräntor, sora utgå till personer, vilka icke äro för­säkringstagare i det överlätande bolaget, skola jämväl dessa personer beredas tillfälle att yttra sig på sätt nu är sagt.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen registrera beslut, varigenom tillstånd till avtalets verkställande givits. När registrering skett, skall det överlåtande bolaget anses fritaget från sina förpliktelser på grund av det överlåtna försäkrings­beståndet, vilka förpliktelser i stället skola åvila det över­tagande bolaget.

4  mora. Sedan överlåtelsen verkställts lligger det styrelsen och

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         167

verkställande direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkringsinspektionen ml finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare eller livräntetagare, vars försäkring eller livränta omfattas av överlåtelsen.

5 mom. Varder, sedan tillstånd givits till överlåtelse, helt eller delvis, av försäkringsbestind, det överlåtande bolaget försatt i konkurs, skall vid tillämpning av vad i konkurslagen är stadgat angående rätt till talan om återgång av avtal, sådant avtal som avses i denna paragraf anses ingånget den dag till­stånd till avtalets verkställande gavs.

VII. OM SÄRSKILD ADMINISTRATION

296 § 1 mom. Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas rätt en särskild ad­ministration inträda. Förvaltningen av administrationsboet åligger försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen för livförsäkrings­tagarnas räkning omhändertaga samtliga de värdehandlingar, i vilka livförsäkringstagarna njuta panträtt enligt bestämmelserna i 276 och 277 §§ eller med stöd av 265 § meddelad föreskrift. Härmed övergå pa administrationsboet alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen ävensom, där livförsäkringar återförsäkrats, bolagets rättigheter och skyl­digheter på grund av äterförsäkringarna.

2 mom. För det belopp, varmed ovan omförmälda värdehandlingar ml finnas i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondel av samma fond, äge adrainistrationsboet fordringsrätt hos bolaget.

Sl snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen lita verkställa värdering av de värdehandlingar, som omhänder­tagits av inspektionen, ävensom beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden uppgir.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                168

297 § 1 mom. Sedan de i 296 § föreskrivna Itgärderna vidtagits, skall försäkringsinspektionen inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag som ml befinnas villiga att övertaga de till administrationsboet hörande försäkringarna.

Finner försäkringsinspektionen efter verkställd utredning att anbud, som i följd av underhandlingarna inkommit, med hänsyn till omständigheterna bör antagas, skall inspektionen genom tillkännagivande i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt pl ändamålsenligt sätt kungöra anbudets innehåll och ett sammandrag av den verkställda utredningen med föreläggande för försäkrings­tagarna att inom en i kungörelsen utsatt tid, minst en månad efter dess utfärdande, hos inspektionen anmäla huruvida de hava något att erinra mot anbudet.

Sedan den i andra stycket föreskrivna tiden gått till ända, skall försäkringsinspektionen med eget utlåtande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Om registrering av beslut, varigenom regeringen godkänt anbud som nyss sagts, förordnar regeringen. När registrering skett, skall administrationsboet anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäkringarna, vilka förpliktelser i-stället skola åvila det övertagande bolaget.

Sedan regeringen godkänt anbud, åligger det styrelsen och verk­ställande direktören i det övertagande bolaget att, i den ord­ning försäkringsinspektionen mä finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare, vars försäkring omfattas av överlåtelsen. Förutsätter överlåtelsen nedsättning av försäk­rings- eller återbäringsbelopp eller skola efter överlåtelsen andra villkor gälla för försäkringarna, skall jämväl sådant för­hållande bringas till försäkringstagarnas kännedom.

2 mom. Har icke hela försäkringsbeståndet överlltits inom tvä år från det administrationen inträdde, åligger det försäkringsin­spektionen att hos regeringen göra anmälan om-förhållandet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                169

3 mom. Har anmälan sora i 2 mom. sägs gjorts av försäkringsin­spektionen, ankomme på regeringen att förordna om administra­tionens fortsättande eller om administrationsboets avveckling genom fördelning av tillgångarna. 1 senare fallet meddelar regeringen tillika erforderliga föreskrifter angående avveck­lingen och fördelningen.

298 § Å livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfallit
till betalning innan bolaget trätt i likvidation eller, där
konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde meddelades, skall
utbetalas så mycket som skolat gäldas därest liicvidation eller
konkurs icke inträffat.

Å livförsäkrings- eller äterbäringsbelopp, som förfaller till betalning under administrationstiden, mä, innan administrationen avslutats, utbetalas allenast sl mycket som försäkringsinspek­tionen finner kunna utgl utan förnärmande av övriga livförsäk -ringstagares rätt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp­ning i frlga om Iterköp av försäkring eller bellning av försäk­ringsbrev hos bolaget. Finnes sedermera att för mycket utbeta­lats, äge återbetalning ej rum.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 och 261 §§.

299 § Har försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag
än personförsäkring och meddelar sädan försäkring för all fram­
tid eller för längre tid än tio är trätt i likvidation eller
kommit i konkurstillstånd, skall försäkringsinspektionen utse ett
ombud, som har att I försäkringstagarnas vägnar iakttaga och
bevaka den panträtt, som jämlikt 276 § tillkommer försäkrings­
tagarna uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i
särskilt förvar satta värdehandlingarna; och har ombudet därvid
att tillse att varje försäkringstagare njuter panträtt i de
pantsatta värdehandlingarna för den pl hans försäkring belöpande
andel i premiereserven.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av försäkringsinspektionen.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                       170

VIII.   OM ÅTERFÖRSÄKRING

300 § Försäkringsbolag ml icke utan försäkringsinspektionens
medgivande sluta avtal, varigenom bolaget förbinder sig att i
återförsäkring avgiva ännu icke tecknade livförsäkringar, där
avtalet icke kan av bolaget uppsägas att utan vederlag upphöra
senast ett år efter uppsägningen. Försäkringsbolag må ej beller
utan inspektionens medgivande sluta avtal om avgivande i åter­
försäkring av redan tecknad livförsäkring, där försäkringen vid
avtalets ingående varit i kraft mera än ett halvt år.

Vad sålunda stadgats gäller icke med avseende på försäkrings­bolag, som allenast meddelar äterförsäkring.

IX.  OM FÖRBUD MOT VISS PREMIENEDSÄTTNING M.M.

301    § Å de livförsäkringspremier, som försäkringsbolag jämlikt fastställda grunder bestämt, raå till fördel för enskild för­säkringstagare eller grupp av försäkringstagare varken direkt eller indirekt nedsättning medgivas vare sig av bolaget eller av dess ombud annorledes än genora återbäring i överensstämmelse med fastställda grimder.

302    § Det åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bo­laget sker pä sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Regeringen äger meddela närmare bestämmelser angående anskaff­ningsverksamheten och må därvid tillika förordna, att frågor rörande densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser angives, handläggas av en av regeringen utsedd nämnd.

X.  OM REGISTRERING

303 § Ansökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för
registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insän­
das till försäkringsinspektionen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                171

304 § 1 mom. Hava vid ansökan om registrering av försäkrings­bolag eller i frlga om upprättande av handling, som skall fogas vid sidan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om bil­dande av försäkringsbolag icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta pl grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller för­fattning, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse.

Underllter sökanden att efterkomma föreläggandet, skall ansök­ningen avskrivas. Underrättelse om denna påföljd skall intagas i föreläggandet.

Föreligger även efter det yttrande avgivits hinder för bifall till ansökningen och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om anledning ej före­ligger att giva sökanden nytt föreläggande.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fräga om upp­rättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, sora anmäles för registrering och för vars giltighet stadfästelse ej erfordras, icke hava till­kommit i föreskriven ordning eller ej sta i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot bolagsordningen eller grunderna eller vara till sin avfattning i nägot viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall vad i 1 mom. är föreskrivet om försäkrings­inspektionens behandling av ansökan äga motsvarande tillämpning.

Är annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller 29 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                172

3    mom. Vägras registrering, skall försäkringsinspektionen oför­dröjligen med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bolaget eller, där anmälan enligt denna lag gjorts annorledes än å bolagets vägnar, till den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

4    mom. Göres ej ansökan om försäkringsbolags registrering inom den i 29 eller 191 § stadgade tiden, skall försäkringsinspek­tionen förklara frågan ora bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.

305 § Beviljas försäkringsaktiebolag registrering, läte försäk­ringsinspektionen i registret införa:

1             dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bolagets bildande;

2             bolagets firma;

3             föremålet för bolagets verksamhet raed särskilt angivande, huruvida verksamheten avser säväl direkt försäkring som Iterförsäkring;

4             beträffande direkt försäkring här i riket omrldet för sidan verksamhet;

5             det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkställande direktören lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgir, sl ock, där akitekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

6             akties nominella belopp;

7             det belopp sora enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt. I aktiekapitalet, samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalats, inom vilken tid återstående inbetalning skall fullgöras;

8             där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, samman­lagda nominella beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo inbetalts;

9             den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

10         bolagets postadress;

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       173

11         tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

12         det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma, dl föreskrivna kallelselt­gärder senast skola vara vidtagna;

13         varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verk­ställande direktörens och vice verkställande direktörs sl ock, där eljest nIgon ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

14         av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt

15         där enligt denna lag eller bolagsordning revisor eller revisorssuppleant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även denna införas i registret och den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall användas. Den ena av de enligt 29 a § ingivna avskrifterna av protokoll skall förses med bevis om registreringen och Iterställas till bolaget.

Innehlller bolagsordningen bestämmelse eller förbehlll, varom förmäles i 10 § 1 mom,, varde anmärkning om bestämmelsen.eller förbehållet införd i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och må kunna utgivas.

Bolaget skall tillställas bevis om registreringen, tecknat å avskrift av koncessionen. De listor I vilka aktieteckningen ägt rum skola Iterställas till bolaget.

306 § Beviljas ömsesidigt försäkringsbolag registrering, lite försäkringsinspektionen i registret införa:

1   dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                             174

ora bolagets bildande;

2             bolagets firma;

3             föremllet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida verksamheten avser sIväl direkt försäkring som Iterförsäkring;

4             beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet;

5             beloppet av garantikapital, där sådant förskjutes, samt huru stor del därav blivit inbetald;

6            den ort inom riket, där styrelsen har sitt säte;

7            bolagets postadress;

8            tiden för ordinarie bolagsstämmas hällande;

9             huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från rösträtt å bolagsstämma med särskilt angivande, huru­vida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade;

10         huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma till­kommer garant;

11         det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

12         där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess till­glngar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;

13         varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verk­ställande direktörens och vice verkställande direktörs sl ock, där eljest nIgon ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;

 

14         av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt

15         där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorsuppleant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.

Upptager ansökningen anmälan om antagande av bifirma, skall även

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                175

denna införas i registret och den del av verksamheten angivas för vilken bifirman skall användas. Den ena av de enligt 191 a § ingivna avskrifterna av protokoll skall förses med bevis om registreringen och Iterställas till bolaget.

Innehlller bolagsordningen bestämmelse eller förbehlll, varom förmäles i 174 §, varde anmärkning om bestämmelsen eller förbe­hlllet införd i registret.

Bolaget skall tillställas bevis om registreringen, tecknat I avskrift av koncessionen. De listor å vilka teckning av försäk­ringar ägt rum skola Iterställas till bolaget.

307 § Göres, efter det försäkringsbolag registrerats, anmälan
för registrering enligt denna lag, skall, där registrering
beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret.

Sker registrering på grund av anmälan i fall, då protokollsav­skrift eller, jämlikt 60 § fjärde stycket, annan handling skall i två exemplar ingivas i ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registreringen, Iterställas till bolaget.

Har handling ingivits i såväl huvudskrift sora avskrift, skall huvudskriften återställas. Där registrering sker på grund av anmälan enligt 56 §, 57 § 1 mom. eller 58 §, skola ock de listor å vilka aktieteckningen ägt rum återställas.

308 § 1 mom. Beslut om ökning av aktiekapitalet må, vad ökningen
skall ske medelst teckning av nya aktier eller utgivande av nya
aktier enligt 59 §, ej registreras, med mindre registrering
skett därom, att det belopp, vartill aktiekapitalet uppgår efter
vad i 24 § sägs, blivit till fullo inbetalt, och beloppet ej
understiger minimikapitalet enligt den vid tiden för bolagets
bildande stadfästa bolagsordningen.

Har beslut om aktiekapitalets ökning förut fattats och anteck­ningen om beslutets registrering ej avförts ur registret efter vad nedan i 2 mom. sägs, må beslut om ytterligare ökning ej

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                176

registreras, innan pä grund av förra beslutet tecknat belopp, därför tilldelning av nya aktier skett, med avdrag för aktier som förklarats förverkade, blivit till fullo inbetalt och detta förhållande registrerats.

Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning skall, i fall som avses i 58 §, tillämpas å registre­ringen av bolagsstämmans godkännande av ökningsbeslutet.

2   mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet inne­håller bestämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 56 § icke gjorts inom föreskriven tid, skall försäkrings­inspektionen till bolaget avläta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut anmälan avskri­vits eller registrering vägrats, skall inspektionen förklara ökningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om för­klaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om öknings­beslutets registrering avföres ur registret.

3   mom. Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må registrering i anledning av anmälan varom i 57 § 1 mom. förmäles ej ske med mindre registrering ägt rum i anledning av anmälan enligt 56 §.

4   mom. Har styrelsen enligt 58 § fattat beslut om aktiekapita­lets ökning, mä registrering pä grund av anmälan enligt 56 eller 57 § ej ske förrän bolagsstämmans godkännande av ökningsbe­slutet registrerats.

309 § Har i fall, dä enligt 62 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstlnd ej gjorts inom föreskriven tid eller har an­sökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstlnd icke anmälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara nedsättningsbeslutet

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         177

förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända under­rättelse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att pl grund av för­klaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret,

310 § 1 mom. Har beslut fattats om sidan ändring av vad i bo­lagsordningen stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det belopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgir, ml registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om er­forderlig ökning av aktiekapitalet.

Skall ökningen av. aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteck­ning, skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsänd­ringen antecknas, att den ej är verkställd.

Har ökningsbeslutet enligt 308 § 2 mora. av försäkringsinspek­tionen genora lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet ora bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att pl denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Anmäles för registrering att full betalning erlagts för sl minga aktier, att aktiekapitalet uppgir till minimikapitalet enligt den beslutande bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, att bolagsordnings­ändringen är verkställd, och lligger det inspektionen att till­ställa bolaget bevis därom. Göres ej sidan anmälan inom tre Ir efter utglngen ay den i 55 § stadgade tiden, skall inspektionen, efter det bolagets styrelse erhillit tillfälle att yttra sig, hos regeringen anmäla förhållandet, och ankommer det på regeringen att besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen. I registret skall införas anteckning om jämkningen, och skall bevis om bestämmelsens nya lydelse av inspektionen tillställas bolaget.

2 mom. Har beslut fattats om sädan ändring av vad i bolagsord­ningen stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det belopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets

12 Riksdagen 1981/82. 1 .saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                178

fattande uppgår, må registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.

Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reserv­fonden eller säkerhetsfonden skall vid registrering av beslutet ora bolagsordningsändringen antecknas, att den ej är verkställd.

Har nedsättningsbeslutet enligt 309 § av försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock . beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteck­ning i registret ske, att på denna grund den tidigare anteck­ningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Vid registrering av rättens tillstlnd till nedsättningens verkstäl­lande enligt 62 § skall tillika antecknas, att bolagsordnings­ändringen är verkställd, och lligger det inspektionen att till­ställa bolaget bevis därom.

3 mom. DI för genomförande av beslut om nedsättning av aktie­kapitalet erfordras ändring av aktiernas nominella belopp, ml registrering allenast samtidigt ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av bolagsordningens bestämmelse om akties nominella belopp. I frlga om registreringen av beslutet om sidan bolagsordningsändring skall vad i 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat om registrering av bolagsordnings­ändring rörande aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.

Erfordras för genomförande av bolagsordningsändring beträffande akties nominella belopp sammanläggning av aktierna i bolaget, ml, där anmälan för registrering av beslutet om sammanläggning skall göras enligt 334 § 1 mom. sista stycket, registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslutet om erforderlig sammanläggning.

311 § Har ansökan enligt 295 § 3 mom. ora tillstlnd att bringa avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom laga-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                179

kraftägande beslut avslagits, skall försäkringsinspektionen förklara frågan om överlåtelse förfallen samt därom ofördröj­ligen med posten översända underrättelse till bolagen.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om överlåtelse förkla­rats förfallen, skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen rörande Överlåtelseavtalet avföres ur registret.

312 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firma­
registrering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Menar någon i annat fall än som avses i första stycket, att en i försäkringsregistret verkställd inskrivning länder honom till förfång, ml talan om registreringens hävande särat om skadestånd föras vid domstol.

313 § Om avförande av firma ur registret, sedan dom om hävande
av firmaregistrering vunnit laga kraft, finns bestämmelser i
firmalagen (1974:156).

Har i annat fall än som avses i första stycket genom lagakraft­ägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej före­ligger, skall i registret antecknas, att pa nämnda grund den tidigare anteckningen avföres ur registret. Sådan dom skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till försäkringsin­spektionen.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut ora avträdande av försäkringsbolags egendom till konkurs, av över­rätt förklarat, att beslutet ej bort meddelas, skall på anmälan av konkursdomaren i registret göras anteckning enligt vad i andra stycket stadgas.

314 § Vad i försäkringsregistret införes, med undantag av med­
delande om konkurs, varom förmäles i 160 eller 255 § skall

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                180

genom försäkringsinspektionens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Där i annat fall än i 313 § tredje stycket avses i registret antecknas, att tidigare anteckning avföres därur, skall kun­görelse därom äga rum efter vad ovan sägs.

Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäk­ringsregistret.

315   § Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets förande och de i 314 § stadgade kungörelserna meddelas av regeringen.

316   § Det, som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i försäkringsregistret och kungjort i Post- och In­rikes Tidningar, skall anses hava kommit till tredje mans känne­dom, där ej av omständigheterna framgär, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den, som visas hava ägt vet­skap därom.

317   § Upphävd genom lag (1973:391). XI. OM BESVÄR

318   § Talan mot beslut i tillståndsärende, vara 72, 81, 100, 142 eller 237 § äger tillämpning, och mot beslut, som av försäk­ringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäk­ringsbolag, föres hos regeringen genom besvär.

Mot försäkringsinspektionens beslut enligt 335 § må talan icke föras.

Den, som icke ätnöjes med försäkringsinspektionens beslut.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                181

varigenom ansökan om eller anmälan för registrering avskrivits eller registrering vägrats, ml sist inom tvI mlnader frIn be­slutet dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning ml besvär anföras över beslut om sidan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 § och 311 §.

XII. OM SKADESTÅND

319    § Har stiftare uppsltligen eller av virdslöshet vid för­säkringsbolags bildande sl förfarit att skada därigenom till­skyndats bolaget, vare han pliktig att ersätta bolaget skadan.

320    § Har styrelseledamot, verkställande direktören, revisor, likvidator, syssloman som avses i 137 eller 234 § eller likvida­tionsrevisor vid fullgörande av sitt uppdrag uppsltligen eller av virdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor an­litas för granskningsarbetet, vid uppdragets utförande uppslt­ligen eller av virdslöshet tillskyndat bolaget skada, svare revisorn för skadan.

Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är del­ägare, genom överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare ock han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

321    § Har styrelseledamot eller annan som avses i 320 § första stycket genom överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsltligen eller av virdslöshet tillskyndat tredje man skada, vare han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan. Samraa lag vare, där aktieägare, delägare eller röstbe­rättigad, som ej är delägare, genom sidan överträdelse upp­sltligen eller av grov vlirdslöshet tillskyndat tredje man skada.

322    § Har i försäkringsaktiebolag styrelsen, styrelseledamot.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                182

verkställande direktören eller likvidator tillskyndat bolaget eller aktieägare skada genom åtgärd, som innebär att fördel uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning för skadan åvila jämväl aktieägare, som uppsåtligen genom be­gagnande av sitt inflytande över styrelseledamot, verkställande direktören eller likvidator medverkat till åtgärden. Innefattar Itgärd, vartill aktieägare sllunda medverkat, överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna till skada för borgenär hos bolaget eller annan tredje man, vare aktieägaren ock skyldig att utgiva ersättning till denne.

323 § Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 319 § eller
styrelseledamot eller annan enligt 320 § första eller andra
stycket eller 321 § första punkten, och föreligger allenast
ringa virdslöshet, ml ersättningen nedsättas, där det med hänsyn
jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är del­ägare, Idragit sig ersättningsskyldighet jämlikt 320 § tredje stycket, 321 § andra punkten eller 322 §, ml ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans skuld och omständig­heterna i övrigt prövas skäligt.

324 § Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i
319-323 §§ är stadgat, svare de för ersättningen en för alla och
alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts enligt
323 § dock allenast med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola
de taga del i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn till
den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem
till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

XIII. STRAFFBESTÄMMELSER

325 § Driver nägon här i riket försäkringsrörelse, vartill han
ej är berättigad, straffes med dagsböter eller fängelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                183

326 § Med dagsböter eller fängelse straffes

1             stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i tecknings­lista eller i handling, som' framlägges på konstituerande stämma, eller i ansökan om stadfästelse å bolagsordning eller grunder;

2             styrelseledamot, verkställande direktör eller annan, som i anmälan för eller ansökan om registrering eller i försäkran eller annan handling som fogas därvid uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande upp­gift;

3             styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, sora hålles tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller för delägare eller röstberättigade, som ej äro delägare, eller som framlägges pl bolagsstämma, eller i piskrift å sidan handling eller i handling eller meddelande som kungöres eller sändes till aktieägare, delägare eller röstberätti­gad, som ej är delägare;

4             styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och förlusträkning, förvaltningsberättelse eller redogörelse, som avses i 91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§, eller 139, 146 eller 241 §, uppsltligen förfar i strid mot bestämmelserna i 93 §, 94 § 3-5 mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket första punkten eller 139 § eller 205 §, jämförd med 93 § 1-5, 7 och 8 mom., 94 § 3-5 mom., 95 §, 96 § samt 97 § första stycket första punkten;

5             likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvida­tionsräkning, vinst- och förlusträkning eller förvalt­ningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 243, 247 eller 252 §, uppsltligen förfar i strid mot bestämmelserna i nämnda lagrum, sl ock likvidator som vid upprättande av balansräkning enligt 163 eller 259 ,§ uppsltligen förfar i strid mot bestämmelserna i 139 § samt 93 § eller 94 § 3-5 mom;

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                184

6   revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsbe­rättelse eller annan handling, söm framlägges pl bolags­stämma eller annorledes hllles tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller för delägare eller röstberät­tigade, som ej äro delägare, eller i piskrift å sädan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande bolagets ange­lägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger.

327 § Med dagsböter eller fängelse straffes ock

1             styrelseledamot eller verkställande direktör, som uppsåt­ligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilse­ledande uppgift i redogörelse, utredning eller bevis, som avses i 281 eller 282 §, eller vid lämnande av upplysning enligt 283 §;

2             den som jämlikt 287 a § lämnar upplysning enligt 283 § och som därvid uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar orik­tig eller vilseledande uppgift;

3             aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller 282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av virdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

4             styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, interimsbevis eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller bevis, i vilket mot föreskrift i 30 § andra stycket, 31 § första stycket tredje punkten eller 31 § andra stycket tredje ptmkten den i förbehåll som i nämnda lagrum sägs bestämda inskränk­ningen icke angivits;

5             styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktieboken verkställa införing i strid mot bestämmelserna

i 35 § 1 mom. andra eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom. första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje, stycket eller fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombe-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                185

sörja, att förändring i äganderätten till aktie varder jämlikt 35. § 1 mom. tredje eller fjärde stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första punkten införd i aktieboken;

6             styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmel­serna i 63 §, 67 § 1 mom., 68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare eller garant;

7             revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvida-tionsrevisores medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag;

8             den, som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, upp­såtligen lämnar oriktig uppgift.

328 § Med dagsböter straffas

1             styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses i 91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§ eller 139, 146 eller 241 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91, 146 eller 241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 4;

2             likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, som avses i 163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämraelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av balansräkning, likvida­tionsräkning, vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberät­telse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller 259 §, av virdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5;

3             revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                186

326 § 6 sägs vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 § eller 206 §, jämförd med 104 § eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen eftersätter bestämmelsema i nämnda lagrum; 4   stiftare, där han uppsltligen eller av virdslöshet bestyrker avskrift, sora i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften är oriktig, sl ock styrelseledamot och styrelsesuppleant, där han uppsltligen eller av virdslöshet bestyrker avskrift, varom förmäles i 52 § första stycket, ehuru avskriften är oriktig.

329 § Med dagsböter straffes ock

1            den som, i annat fall än i 327 § 4 och 5 avses, underllter att iakttaga föreskrift i 30 §, 31 § första, andra eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje punkten, 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller 340 §, sl ock den som bryter mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket första punkten, 59 § 2 mom. fjärde stycket första punkten, 64 §, 301 § eller 334 § 2 mom. tredje stycket;

2            styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han underllter att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 51 § andra eller tredje stycket, 59 § 2 mora. fjärde stycket, 60 § sista stycket, 61 § 2 mom. andra stycket eller 156 § andra stycket.

 

329   a § Upphävd genom lag (1975:694).

330   § Böter och viten, som ådöraes enligt denna lag, tillfalla kronan.

XII. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

331 § Betalning för tecknad aktie eller tecknat garantibelopp
medelst anvisning eller förbindelse., som utställts av riksbanken
eller annan bank och är betalbar vid uppvisandet, så ock betal­
ning genora insättning på räkning, som pä begäran av stiftarna
eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av inbetalning a

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                187

aktier eller garantikapital i bolaget, skall vara jämställd med betalning i penningar. Öppnas sådan räkning, skall banken låta ombesörja påskrift därom å teckningslistan, så ock i kvitto å gjord insättning anmärka, att insättningen skett pl räkning som avses i denna paragraf.

Tillgodohavande å räkningen skall, med den inskränkning som följer av vad i tredje och fjärde styckena stadgas, stl till bolagets fria förfogande.

Pl räkningen insatt belopp ml ej för bolaget lyftas, innan bolaget registrerats, ej heller, i frlga om försäkringsaktie­bolag, där i beslut om aktiekapitalets ökning medelst ny aktie­teckning upptagits bestämmelse om minimiteckning, innan regist­rering skett pl anmälan enligt 56 §, eller om styrelsen enligt 58 § beslutat aktiekapitalets ökning, innan bolagsstämmans godkännande av Ökningsbeslutet registrerats.

Inträffar sådant fall av aktieteckning eller teckning av garan­tibelopp så att 16, 56 eller 178 § icke vidare är bindande, skall det på räkningen insatta beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas till den, som verkställt teckningen eller hans rättsinnehavare. Har teckningsbevis eller interimsbevis utfär­dats, skall beviset förses raed påskrift om återbetalningen.

332 § 1 mom. Har nIgon genom testamente erhillit nyttjanderätten till aktier i försäkringsaktiebolag eller ock avkomsten av sidana aktier raed bestämmelser till betryggande av hans avkomst-rätt, att aktierna skola sättas under särskild vIrd, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda aktierna skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande denne, sivitt angIr rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna lag ora aktieägare är stadgat.

Siväl ägaren sora nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteck­ning göras om äganderätts förvärvet och om den med nyttjande-eller avkomsträtten förenade rätten att i bolaget företräda

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                188

aktierna. I fräga om införing av nyttjande- eller avkomsträtts­havaren skall i övrigt vad om införing av aktieägare är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införingen ej ske ä aktiebrevet. Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört, skall anteckning därom göras i aktieboken.

Skall försäkran som avses i 107 § avgivas av nyttjande- eller avkomsträttshavare, varde försäkran därefter lämpad.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 18 kap. 4 § 5. föräldrabalken förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande ägare pä anmälan av. gode mannen införas såsom ägare i aktieboken med anteckning om förvärvet och om förordnan­det.

333 § 1 mora. Äger ett försäkringsbolag mer än hälften av aktierna i ett försäkringsaktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finnas, så många aktier, att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, skall det förra bolaget anses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag. Om ett eller flera dotterbolag eller ock moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans äga så många aktier i ett försäkringsaktiebolag sora nyss sagts, skall jämväl sistnämnda bolag anses såsom dotterbolag (dotterdotterbolag) till moderbolaget. Har ett försäkringsbolag eljest på grund av aktieinnehav eller till följd av garantiavtal eller annat avtal eller av annan orsak ett bestämmande inflytande över ett annat försäkringsbolag, varmed jämväl är förbundet ett väsentligt intresse i det senares ställning och resultatet av dess verksamhet, skall ock det förra bolaget anses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag.

Alla försäkringsbolag, som äro med varandra sålunda förenade att de inbördes äro moder- och dotterbolag eller dotterbolag till samma moderbolag, kallas koncernbolag.

2 mom. Då sädant förhållande inträtt att ett försäkringsbolag enligt vad i 1 mom. sägs skall anses såsom moderbolag i förhillan-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         189

de till annat försäkringsbolag, skall det förra bolagets styrelse därom ofördröjligen underrätta styrelsen för det senare bolaget. Dotterbolags styrelse vare pliktig att meddela styrelsen för moderbolaget de upplysningar, som äro erforderliga för beräk­ningen av koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.

334 § 1 mom. Beslutas i försäkringsaktiebolag enligt 61 § sådan, nedsättning av aktiekapitalet, att nedsättningens genomförande medelst minskning av aktiernas nominella belopp skulle medföra att detta skulle nedgå under femtio kronor, äge, där nedsättningen ej skall genomföras medelst inlösen eller indragning av aktier, bolagsstämman besluta sammanläggning av aktierna i bolaget. Sammanläggningen mä ej avse flera aktier än som erfordras för att vid utbyte mot en ny aktie dennas nominella belopp icke skall understiga femtio kronor.

Beslut om sammanläggning av aktier, efter vad ovan stadgas, vare ej gällande, med mindre beslutet ingår i nedsättningsbeslutet.

1  annat fall än nu är sagt vare beslut om sammanläggning av
aktier ej gällande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig
därom.

Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om ned­sättning av aktiekapitalet, skall beslutet ofördröjligen av sty­relsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet.

2  mom. När registrering skett av beslut om sammanläggning av
aktier eller, om sådant beslut ingår i beslut om nedsättning av
aktiekapitalet, när aktiekapitalet enligt 62 eller 63 § skall
anses nedsatt, skola aktiebreven icke för ägaren medföra annan
rätt mot bolaget än att i utbyte erhålla brev å nya aktier till
det antal som belöper på de förutvarande aktierna eller, där ej
fullt antal nya aktier belöper pl de förutvarande, ett delbevis
för varje aktie, som ej kan utbytas. Sidant bevis skall innehll-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 190

la att ägaren är berättigad erhilla en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras för utbekommande av en ny aktie.

Det åligger styrelsen att ofördröjligen för sidant utbyte frIn aktieägarna infordra breven I de förutvarande aktierna genom anmaning, som skall givas pl det sätt varom i 115 § tredje stycket stadgas för där avsedd kallelse. Avlämna aktieägare icke aktiebrev för utbyte inom sex mlnader efter det de sålunda infordrats, skall ny anmaning på samma sätt ske till dessa aktieägare. Avlämnas icke aktiebreven inom ett år efter denna anmaning, skola å dem belöpande aktiebrev och delbevis för vederbörandes räkning försäljas pl offentlig auktion, i den ordning varom stadgas i förordningen den 23 oktober 1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas. Sedan försäljning skett, medföra de förutvarande aktiebreven icke annan rätt för ägaren än att utbekomma å dem belöpande del av det vid försäljningen influtna beloppet med avdrag för kostna­derna för den senare anmaningen och för försäljningen. Den senare anmaningen skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes.

I brev å ny aktie skall angivas, att aktien tillkommit efter sammanläggning av förutvarande aktier. De äldre aktiebreven skola i betryggande ordning makuleras.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgas om utbyte av aktiebrev vid sammanläggning av aktier skall äga motsvarande tillämpning, då pä grund av beslut om bolagsordningsändring rörande akties nominella belopp delning av aktie i flera nya aktier skall äga rum.

335 § Vill aktieägare enligt 128 § påkalla inlösen av sina aktier, skall skriftlig ansökan därom göras hos styrelsen inom tvä veckor efter den bolagsstämma, därå förbehåll om inlösen gjorts. Styrelsen skall efter utgången av nämnda tid ofördröj­ligen i rekommenderat brev giva de aktieägare, för vilka lös­ningsplikt kan inträda, underrättelse om de ansökningar som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         191

inkommit till styrelsen. Bestrider sädan aktieägare, att grund för anspråket föreligger, eller kan överenskommelse ej träffas ora lösens belopp, skall tvisten avgöras av tre skiljemän.

Kunna de aktieägare, som gjort ansökan om inlösen, ej enas om utseende av skiljeman, skall försäkringsinspektionen utse skil-jeman bland dem som av nämnda aktieägare därtill föreslagits. Styrelsen äge utse skiljeman och föra talan för de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda. I övrigt skall i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar gälla vad i lagen om skiljemän är stadgat. Ar tvist om lösens belopp, skall detta bestämmas så att det motsvarar aktiens verkliga värde. För lösen vare de aktieägare, som röstat för beslutet, ansvariga en för alla och alla för en. Kostnaderna för skilje­mannaförfarandet skola åvila bolaget, där ej skiljemännen på grund av särskilda omständigheter pröva skäligt ålägga aktie­ägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part, som är missnöjd med skiljemännens beslut, äger, där ej annat stad­gats i bolagsordningen, draga tvisten under rättens prövning, såframt han väcker talan inom tre månader från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom. Styrelsen skall oför­dröjligen ombesörja delgivningen av beslutet. Talan må föras av såväl styrelsen som enskild lösningspliktig aktieägare. Sådan talan gälle till förmin för annan lösningspliktig.

Kunna de lösningspliktiga aktieägarna ej enas om fördelningen sinsemellan av de aktier som skola inlösas, skola de övertaga aktierna efter antalet av de aktier, med vilka de deltagit i beslutet om bolagsordningsändring eller om nedsättning av aktie­kapitalet.

336 § Av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag ml försäk­ringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkrings­bolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen; aktiebolag, som ej är försäkringsbolag, skall därvid anses såsom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                192

koncernbolag, därest förhållandena äro sådana att aktiebolaget, om det varit försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 § skulle hava räknats såsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning I aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verk­samhet uteslutande har till föremll att äga aktier i försäk­ringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt för­säkringsbolag j att utöva förvaltning av försäkringsbolags fastig­heter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens be­drivande.

Försäkringsbolag får icke utan försäkringsinspektionens medgivan­de äga andel i aktiefond.

337   § Föreligger intressegemenskap mellan försäkringsbolag, å ena, samt aktiebolag, vara denna lag icke äger tillämpning, eller registrerad förening, å andra sidan, äge försäkringsin­spektionen att, där det med hänsyn till tillsynen över försäk­ringsverksamheten fiimes nödigt och sedan regeringen därtill lämnat samtycke, förelägga aktiebolag eller förening som här avses att avgiva särskild redovisning över intressegemenskapen enligt anvisningar av försäkringsinspektionen.

338   § Utan försäkringsinspektionens medgivande må två eller flera försäkringsbolag • icke meddela försäkring under gemensam ansvarighet en för alla och alla för en.

339   § Försäkringsbolag må ej utlåna medel till styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören, vice verkställande direktör, aktuarie eller revisor i bolaget eller i annat bolag inom samma koncern. Ej heller må län utlämnas mot borgen av person som ovan sägs.

Vad i första stycket första punkten stadgas utgöre ej hinder för försäkringsbolag att i enlighet med vad därom i grunderna före­skrives utlämna lån mot säkerhet i försäkringsbrev.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                193

340 § Försäkringsbrev skall innehålla ej mindre uppgift om de allmänna försäkringsvillkoren än även de särskilda villkoren för den försäkring, som avses i brevet.

340   a § Personuppgift, som införts i personregister som avses i datalagen (1973:289) och som angiver att försäkringstagare vidtagit dispositioner beträffande i framtiden utfallande för­säkringsbelopp till förmån för annan, må ej utlämnas till denne.

341   § Skall enligt bestämmelse i deima lag anmälan eller ansökan göras eller annan handling undertecknas av styrelsen, skall egenhändig namnunderskrift tecknas av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter eller vid förfall för styrelseledamot av styrelsesuppleant. Där undertecknande skall ske av samtliga styrelseledamöter, raå ock vid förfall för styrelseledamot egen­händig namnunderskrift tecknas av styrelsesuppleant. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan eller ansökan skall göras eller annan handling skall undertecknas av likvida­torerna eller samtliga Ukvidatorer. Skall handling undertecknas av verkställande direktören, må vid förfall för honom underteck­nande ske av vice verkställande direktör eller, där sådan ej finnes, av styrelseledamot eller styrelsesuppleant, som därtill bemyndigats av styrelsen.

Avskrift varom i denna lag stadgas skall, där ej särskilt före­skrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av tvä personer, som vid sina namn bör angiva yrke och postadress.

342   § Skall pl grund av stadgande i denna lag eller föreskrift i bolagsordning kungörelse äga rum i tidning inom viss ort, bör sådan tidning väljas sora genom sin spridning är ägnad att bringa kungörelsen till allmän kännedom.

343   § Försäkringsbolag vare uti de mål, för vilka ej-annorlunda genom lag stadgas, lydande imder allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i"denna lag göra 13 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                 194

anmälan för registrering så ock talan, varom i 65 § 1 mom. och 335 § stadgas, skall likaledes upptagas av allmän tmderrätt som i första stycket sägs.

344 § Innehåller bolagsordningen förbehåll, att tvister mellan
bolaget och styrelsen, styrelseledamot, verkställande direk­
tören, likvidator, aktieägare, delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, skola hänskjutas till avgörande av en eller
flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan som tillkommer
skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad
om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra
klandertalan mot bolagsstämmobeslut på grund som avses i 131 §

1 mom. andra stycket eller 229 § 1 mom. andra stycket, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad, om den i 89 § eller 204 § 2 mom. omförmälda stämman blivit inom klandertiden utlyst att hlllas sä snart det med iakttagande av föreskriven kallel­setid kan ske.

XV. OM VISSA UNDANTAG I FRÄGA OM UGENS TILLÄMPLIGHET

345 § I fräga om livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas
för en tid av längst fem Ir eller mot premie, som är beräknad
och bestämd för längst fem Ir i sänder, ml regeringen eller, ef­
ter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen medgiva
undantag frIn de särskilda bestämmelserna i denna lag angående
livförsäkring.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring ml regeringen, där sidant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser frIn vad denna lag innehlller. Regeringen må ock i frlga om Iterförsäkring medgiva de avvikelser, som prövas skäliga.

Driver försäkringsbolag rörelse i utlandet, äger försäkringsin­spektionen för det utländska försäkringsbeståndet medgiva de av­vikelser från vad denna lag innehåller, sora med hänsyn till ut­ländsk lag finnas påkallade.

1 fråga om ömsesidigt försäkringsbolag vars verksamhetsområde är

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                195

begränsat till viss del av riket, må där rörelsen är av ringa storlek, eller, efter regeringens bemyndigande, försäkrings­inspektionen medgiva de undantag från bestämmelserna i denna lag som betingas av verksamhetens omfattning och bolagets förhål­lande i övrigt.

346   § I avseende å Stockholms stads brandförsäkringskontor skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är beträffande ömse­sidigt försäkringsbolag, som meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i allmänhet stadgat; dock att härigenom icke föranledes skyldighet för kontorets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets förbindelser än som förefunnits före den 1 januari 1904.

347   § I fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas angående ömse­sidigt försäkringsbolag; dock att

 

1            vad i 171 § första stycket första punkten stadgas icke skall äga tillämpning;

2            premiereserven skall utgöra summan av besparingsfond och liv­räntefond; samt

3            vad i 271 § andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse livräntefond.

Med besparingsfond förstås den mot försäkringarna i anstalten svarande behållningen, vad angår kapitalförsäkring, i den mån behållningen icke förfallit till betalning och vad angår livrän­teförsäkring i den mån de försäkrade ej uppnått den ålder, då livränta skall börja utgå. Jied livräntefond förstås kapital­värdet av utgående livräntor.

348 § Utan hinder av bestämmelserna i 168 § må för ändamål som
avses i lagen om yrkesskadeförsäkring bildas ömsesidigt försäk­
ringsbolag för vars förbindelser delägarna svara personligen;
och skall beträffande sädant bolag i fråga ora förlust å yrkes­
skadeförsäkringen vad i 197-203 §§ är för dar avsett fall före­
skrivet om uttaxering äga motsvarande tillämpning.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                196

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

349 § Vad ovan i denna lag är föreskrivet skall ej äga till­lämpning å;

a)         försäkringsanstalt, som inrättats av staten,

b)         sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning,

c)         sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

d)     örasesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å
landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad
eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio
socknar, såframt bolaget icke meddelar brand- eller sjöför­
säkring; vid tillärapning av denna bestämmelse skall med
härad likställas tingslag i de orter där benämningen härad
ej förekommer.

Bolag, varom ovan under d). förmäles, vare dock pliktigt att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                      197

Bilaga 2:1

Utredarens förslag till ny lag om försäkringsrörelse

1 KAP. INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 § Försäkringsrörelse fär drivas endast av försäkringsaktiebolag
eller ömsesidiga försäkringsbolag, som fått regeringens tillstånd
(koncession) till detta, om inte något annat följer av bestäm­
melser i denna lag eller i andra författningar.

Särskilda bestämmelser finns om utländska försäkringsföretags rätt att driva försäkringsrörelse här i landet.

2 § Försäkringsbolagen får inte driva annan rörelse än försäk­
ringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.

Vid tillämpningen av denna lag skiljs mellan

1             livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse än liv­försäkringsrörelse

2             livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag.

Med direkt livförsäkringsrörelse får inte förenas försäkrings­rörelse som avser något annat än personförsäkring.

Med livförsäkringsbolag förstås i denna lag bolag vilkas försäk­ringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring. Andra bolag är skadeförsäkringsbolag.

3 § Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring tillämpas också
i fråga om personförsäkringar av annat slag. I fräga om sådana
försäkringar, meddelade för en tid av längst fem år eller mot en
premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder,
får rörelsen dock drivas utan tillämpning av de särskilda bestäm­
melserna om livförsäkring.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                198

Ersättning, som i anledning av ett inträffat försäkringsfall utges i form av livränta eller sjukränta, skall tillhöra endera livförsäkring eller annan försäkring beroende pl i vilken av dessa slag av försäkringar som försäkringsfallet har inträffat. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller förutom bestämmelserna i 2 kap. 4 §, 8 § tredje och fjärde styckena även 7 kap. 9 och 11 §§, 8 kap. 17 §, 14 kap. 25, 26, 27 och 28 §§ samt 19 kap. 3 § andra stycket i tillämpliga delar.

4    § Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkrings inspektionen och vara registrerade hos denna.

5    § I ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personli gen för bolagets förpliktelser.

Försäkringsaktiebolagets aktiekapital skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Är aktiekapitalet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.

6  § Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringsta­
garna. Återförsäkringstagare skall dock inte pl grund av Iterför-
säkringen anses som delägare. I frlga om personförsäkring och
Iterförsäkring svarar i ett ömsesidigt försäkringsbolag endast
bolagets tillglngar för dess förpliktelser. För försäkringar av
annat slag svarar delägarna personligen för bolagets förpliktel­
ser med obegränsad ansvarighet eller med ansvarighet som begrän­
sats till ett visst belopp.

Delägarnas ansvarighet fIr göras gällande endast på det sätt som föreskrivs i denna lag.

7  § Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garanti­
kapital om det inte finns särskilda skäl för det. Garantikapitalet

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                199

skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. Garantikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall återbetalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Om villkor för sådan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.

8 § Äger ett försäkringsbolag sl mInga aktier eller andelar i en
svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften
av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är försäkrings­
bolaget moderbolag ocb den juridiska personen dotterföretag.
Äger ett dotterföretag eller äger ett moderbolag och ett eller
flera dotterföretag tillsammans eller äger flera dotterföretag
tillsammans aktier eller andelar i en juridisk person i den
omfattning som har angivits ovan, är även den sistnämnda juri­
diska personen dotterföretag till moderbolaget.

Har ett försäkringsbolag i annat fall pl grund av aktie- eller andelsinnehav eller garantiavtal eller nIgot annat avtal ensamt ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en bety­dande andel i resultatet av dess verksamhet, är försäkringsbola­get moderbolag och den juridiska personen dotterföretag.

Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

Försäkringsinspektionen kan förordna att denna lags bestämmelser om koncerner skall tillämpas helt eller delvis pl en grupp av försäkringsbolag som inte utgör en koncern enligt bestämmelserna i första och andra stycket, men som har gemensam eller i huvud­sak gemensam administration och företagsledning. Bolagen bestäm­mer själva vilket bolag som skall vara moderbolag. Underllter bolagen att utse ett moderbolag, kan försäkringsinspektionen ut­färda föreskrifter om detta.

9 § Denna lag gäller inte för

1            försäkringsanstalter som inrättats av staten,

2             understödsföreningar enligt lagen (1972:262) om understöds­föreningar.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                200

3             allmänna försäkringskassor enligt lagen (1962:381) om all­män försäkring och lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och

4             erkända arbetslöshetskassor enligt lagen (1973:370) om ar­betslöshetsförsäkring .

10  § Regeringen,  eller  efter  regeringens  bemyndigande försäkringsinspektionen, fIr medge undantag eller avvikelser frin bestämmelserna i denna lag i frlga om

1            livförsäkringar som endast gäller för dödsfall, beträffande bestämmelserna  om  livförsäkring  förutsatt  att livförsäkringen meddelas för en tid av längst fem Ir eller mot en premie, som är beräknad och bestämd för längst fera Ir i sänder,

2            tjänstepensionsförsäkringar   om   avvikelserna   är ändamllsenliga frIn allmän synpunkt,

3            återförsäkringar om avvikelserna är skäliga,

4            utländska försäkringsbestind, när försäkringsbolaget driver rörelse i utlandet, om avvikelserna behövs med hänsyn till utländsk lag och

5            ömsesidiga försäkringsbolag, vilkas verksamhetsomrlden är begränsade till viss del av Sverige, om rörelsen är av ringa storlek och undantaget är föranlett av verksamhetens omfattning och bolagens förhållanden i övrigt.

2 KAP. BILDANDE AV FÖRSÄKRINGSBOLAG

1   § Ett försäkringsbolag skall bildas av en eller flera
stiftare. Stiftarna skall vara svenska medborgare och bosatta i
Sverige eller svenska juridiska personer. Handelsbolag får dock
vara stiftare endast om varje obegränsat ansvarig bolagsman är
svensk medborgare och bosatt i Sverige.

Den som är omyndig eller i konkurs kan inte vara stiftare.

2 § Stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                201

Betalningen för en aktie i försäkringsaktiebolag får inte under­stiga det belopp på vilket aktien skall lyda (det nominella belop­pet). Aktierna skall betalas med pengar.

3   § Vid bestämmande av antal och omfattning av de försäkringar som skall vara tecknade innan ett ömsesidigt försäkringsbolag får anses bildat, skall hänsyn tas till arten av den planerade rörelsen och till garantikapitalets storlek.

4   § Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall under­ställas regeringen för stadfästelse. Avser bolagets rörelse liv­försäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för längre tid än tio år skall dessutom särskilda regler (grunder) för verksamheten upprättas. Dessa grunder skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att bolagsordningen och grunderna överensstäm­mer med denna lag och med andra författningar samt ora och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Om regeringen finner den planerade rörelsen behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna samt beviljar koncession tills vidare, eller om särskilda omständigheter föran­leder detta för bestämd tid, dock högst tio är, varvid koncessions-tiden skall gälla till det löpande räkenskapsårets slut. Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd tid skall samma regler gälla som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt bolag.

5 § Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen
stadfästas. Regeringen kan uppdra åt försäkringsinspektionen att i
regeringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är
av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig
vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse till en ny

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                202

försäkringsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vid pröv­ningen av stadfästelsen samma regler gälla som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt bolag.

6   § Ansökningar om stadfästelse skall lämnas in till försäk­rings inspektionen.

7   § Bolagsordningen för försäkringsbolag skall ange

 

1             bolagets firma,

2             den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3             föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

4             området för verksambeten, om det gäller direkt försäkring i Sverige,

5             om bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet,

6             antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseleda­möter, revisorer ocb eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöter­nas och revisorernas uppdrag,

7             sättet att sammankalla bolagsstämman,

8             vilka ärenden som skall förekomma pä den ordinarie stämman,

9             de regler, enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst,

10         i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna åter­försäkring om det gäller annan försäkring än livförsäkring,

11         om förbehåll har träffats att tvister skall avgöras av skilje­män,

I försäkringsaktiebolag

12         aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsord­ningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,

13         aktiernas nominella belopp.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       203

I ömsesidiga försäkringsbolag

14         garantikapitalet,

15         reglerna för hor rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas pä bolagsstämman, varvid särskilt skall anges, om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade; i de fall då garantikapital skall finnas, om rösträtt skall tillkomma garanterna,

16         sättet att lämna raeddelanden till delägarna,

17         intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är person­ligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,

18         antal och omfattning av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,

19         regler för den mottagna återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen Iterförsäkring,

20         i vilken ordning garanterna skall betala in de tecknade garantibeloppen samt

21         om och i vilken ordning ränta skall betalas pl garantikapitalet och vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall Iterbetalas.

8 § För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till för­säkringarnas särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för

1            beräkning av försäkringspremier,

2            beräkning av premiereserv,

3            försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,

4            belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

5            verkan av att premier inte har betalats,

6             försäkringstagarens rätt när, på något annat sätt än sora avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet,

7            återbäring till försäkringstagarna,

8            skyldighet att teckna återförsäkring och

9            förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                204

Om försäkringar, som inte är personförsäkringar, skall meddelas för längre tid än tio Ir, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv för sådana försäkringar liksom för bestämmande av försäkringstagarnas rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet.

För sådan livränta eller sjukränta, som enligt 1 kap. 3 § tillhör annan försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv.

Om grunder för livförsäkring finns bestämmelser i 7 kap. 2-8 §§ och 12 kap. 8 § som i tillämpliga delar även gäller för premie­reservgrunder enligt tredje stycket.

9 § Sedan koncession har beviljats, skall stiftarna upprätta och
skriva under en dagtecknad teckningslista som skall innehålla
uppgifter om

1      sättet och tiden för kallelse till den konstituerande stämman,
om enligt 12 § kallelse skall ske.

Teckningslistan skall i ett försäkringsaktiebolag även innehllla uppgifter om

2             det belopp som skall betalas för varje aktie och

3             tiden för aktiernas betalning.

10  § Teckning av aktier eller för ömsesidiga försäkringsbolag
teckning av försäkringar i bolaget skall ske på teckningslistan i
original eller avskrift. Till teckningslistan skall fogas av­
skrifter av koncessionsbeslutet, bolagsordningen och de grunder
som anges i 8 §.

Har aktier eller försäkringar tecknats pl annat sätt kan teck­ningen inte göras gällande av bolaget, om tecknaren anmäler felet hos försäkringsinspektionen före bolagets registrering.

Har aktier eller försäkringar tecknats med villkor, är teckningen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                205

ogiltig. Har ogiltigheten inte anmälts hos försäkringsinspektio­nen före bolagets registrering, är dock tecknaren buriden fastän han inte kan Iberopa villkoret.

Stiftarna eller andra fIr inte uppbära ersättning av försäkrings­bolaget för andra kostnader för bolagets bildande än allmänna avgifter och sedvanliga arvoden för upprättande av stiftelse­handlingar och liknande arbeten. De fIr inte heller förbehllla sig eller nIgon annan särskilda förminer eller rättigheter.

11 § I försäkringsaktiebolag avgör stiftarna om aktieteckningen
skall godtas och hur mInga aktier som skall tilldelas tecknarna.
Har en stiftare enligt uppgift i teckningslistan tecknat ett
visst antal aktier, skall minst detta antal tilldelas denne.

Om aktier inte har tilldelats en aktietecknare enligt aktieteck­ningen, skall stiftarna utan dröjsrall underrätta aktietecknaren ora detta.

12 § Beslutet om bolagets bildande skall fattas pl en konsti­
tuerande stämma.

Stiftarna skall kalla, i försäkringsaktiebolag de godtagna aktietecknarna, och i ömsesidiga försäkringsbolag dem som tecknat försäkringar till den konstituerande stämman enligt föreskrifterna i bolagsordningen om kallelse till bolagsstämma. Teckningslistorna och de därtill fogade handlingarna sIsom koncessionsbeslutet, bolagsordningen och grunderna skall genom stiftarnas försorg hallas tillgängliga för tecknarna under minst en vecka före stämman pl den plats som har angivits i kallelsen.

Om alla aktier i försäkringsaktiebolag och alla försäkringar i ett ömsesidigt försäkringsbolag tecknas vid stämman och alla godtagna aktieägare eller i det ömsesidiga försäkringsbolaget alla de som tecknat försäkringar är ense, kan dock beslutet om bolagets bildande fattas även ora nIgon kallelse till stämman inte har skett.

Pl den konstituerande stämman skall stiftarna lägga fram teck-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                206

ningslistorna och de därtill fogade handlingarna i original. Stiftarna skall vidare lämna följande uppgifter.

I försäkringsaktiebolag

1             antalet aktier enligt de godtagna teckningarna,

2             aktiernas fördelning mellan tecknarna och

3             det belopp som inbetalats pl aktierna

I ömsesidiga försäkringsbolag

1             antalet och omfattningen av de tecknade försäkringarna och

2             det belopp som inbetalats pl garantikapitalet.

Samtliga uppgifter skall föras in i protokollet.

13 § Om det vid den konstituerande stämman i ett försäkrings­aktiebolag inte visas att teckning och tilldelning av aktier skett motsvarande aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsord­ningen, har frågan om bolagets bildande fallit.

Detsamma gäller om det vid den konstituerande stämman i ett ömsesi­digt försäkringsbolag inte visas att försäkringar har tecknats till minst det antal och i den omfattning som föreskrivs i bolagsord­ningen eller, om garantikapital skall finnas, det inte visas att detta har inbetalats till den del som föreskrivs i bolagsordningen.

Om i försäkringsaktiebolag tecknare med flertalet avgivna röster och två tredjedelar ay de vid stämman företrädda aktierna röstar för beslutet att bilda bolaget, är bolaget bildat. I annat fall har frågan om bolagets bildande fallit.

I ömsesidiga försäkringsbolag beslutar de närvarande röstberät­tigade att bolaget skall bildas. I annat fall har frågan om bo­lagets bildande fallit.

När försäkringsbolaget är bildat, skall en styrelse och revisorer väljas.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         207

I fråga om den konstituerande stämman gäller i övrigt i till­lämpliga delar föreskrifterna om bolagsstämma i denna lag och bolagsordningen.

14 § Bolaget skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att koncession har beviljats.

För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs att

1             det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade aktier efter avdrag för de aktier som enligt 16 § har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital), svarar mot det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet eller uppgår till minimikapitalet och

2             de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda.

Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till det belopp som anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 16 § har förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.

För registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag krävs att

1            minst hälften av garantikapitalet har betalats om garanti­kapital skall finnas och

2            garanterna har lämnat till bolaget ställda skriftliga för­bindelser pä de garantibelopp som inte har betalats.

Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den i, första stycket angivna tiden eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt för återbetal­ningen av de belopp som har betalats in på de tecknade aktierna, eller på grund av garantiavtalet eller de tecknade försäkringarna samt uppkommen avkastning med avdrag för kostnaderna pa grund av ätgärder enligt 19 § första stycket tredje meningen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                208

15 § Skulder som grundas på aktieteckning eller pä teckning av
garantibelopp får inte kvittas mot fordringar hos försäkrings­
bolaget.

Försäkringsbolaget kan inte överlåta eller pantsätta fordringar på aktiebelopp eller garantibelopp.

Den som efter överlåtelse har förvärvat aktier som inte är helt betalda är sedan han anmält sitt namn för införande i aktieboken, tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen.

16 § Om en aktie inte betalas i rätt tid, kan styrelsen anmäna den
betalningsskyldige att betala aktien. Anmaningen skall innehålla
meddelande att aktien kan förklaras förverkad. Anmaningen skall
ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalnings­
skyldiges adress är angiven vid aktieteckningen eller införd i
aktieboken eller annars anmäld till bolaget. I annat fall skall
anmaningen kungöras i den eller de ortstidningar som styrelsen
bestämraer. En underrättelse om anmaningen skall genast sändas till
den som är införd sora panthavare eller uppdragstagare för aktien i
förteckningen enligt 3 kap. 12 §. Inkommer inte betalning inom en
månad efter anmaningen får styrelsen förklara aktien förverkad
för den betalningsskyldige.

Styrelsen kan innan en förverkad aktie har blivit ogiltig låta någon annan överta aktien och betalningsansvaret för det tecknade beloppet.

Om en aktie har förklarats förverkad och inte övertagits av någon annan som erlagt: full betalning, skall den, för vilken aktien har förverkats gentemot bolaget svara för en femtedel av full be­talning för aktien.

17 § Innan styrelsen valts kan aktierna, garantibeloppen eller
försäkringarna betalas endast genom insättning pä sådan räkning,
som stiftarna öppnat för detta ändamål hos något svenskt bankin­
stitut.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         209

Det på räkningen insatta beloppet får lyftas när styrelsen valts. Har frågan om bolagets bildande fallit eller är teck­ningen av aktier, garantibelopp eller försäkringar av annan orsak inte bindande, skall de inbetalda beloppen betalas till­baka med ränta till tecknarna.

18   §  Om det i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall finnas garantikapital, skall detta vara betalt senast inom två år från bolagets bildande.

19   § Innan försäkringsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller svara inför domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål om bolagsbild­ningen och även vidta åtgärder för att erhålla de tecknade aktiebeloppen eller de tecknade garantibeloppen.

Vidtar någon på bolagets vägnar före registreringen en åtgärd och uppkommer härigenom en förpliktelse för bolaget svarar de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om detta solidariskt för förpliktelsen. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av bolagsordningen tecknings­listan eller grunderna eller har tillkommit efter det att bolaget har bildats.

Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontrahent som har känt till att bolaget inte var registrerat, kan denne frånträda avtalet såvida något annat inte följer av detta. Denna möjlighet att frånträda avtalet finns endast om en anmälan för registrering inte har gjorts inom den i 14 § föreskrivna tiden eller ora försäkringsinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller har vägrat registrering av bolaget. Har medkontrahenten inte känt till att bolaget var oregistrerat, kan han frånträda avta­let, innan bolaget har registrerats.

14 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                      210

3 KAP. AKTIER, AKTIEBREV OCH AKTIEBOK M.M. I FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAG

1 § Alla aktier har lika rätt i bolaget, om inte något annat följer av denna paragraf.

I bolagsordningen kan bestämmas aft aktier av olika slag skall finnas eller kunna utges. En sådan bestämmelse skall ange

1             olikheterna mellan aktieslagen,

2             antalet aktier av varje slag,

3             den företrädesrätt som kan tillkomma aktieägarna vid en ökning av aktiekapitalet enligt 4 kap. om aktierna inte skall medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar eller vinst; en föreskrift om olika företrädesrätt får meddelas endast om ak­tierna inte skall medföra lika rätt till andel i bolagets till­gångar eller vinst.

Avser olikheten mellan aktieslagen aktiernas röstvärde, gäller att ingen aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio ginger röst­värdet för nIgon annan aktie.

1  bolagsordningen kan bestämmas att aktier av ett visst slag skall i närmare angiven ordning kurma omvandlas till aktier av annat slag. Omvandlingen skall utan dröjsmål anmälas för registrering och är verkställd när registreringen sker.

2  § Aktier kan fritt överlltas och förvärvas, om något annat inte följer av 3 § eller 18 kap. 1 § eller i övrigt av lag.

3  § I bolagsordningen kan tas in förbehåll att en aktieägare eller någon annan skall ha rätt att lösa sådana aktier, sora övergår till ny ägare. Förbehållet skall ange

 

1             vilka som har lösningsrätt och, om lösningsrätten inte skall kun­na utövas vid vissa fång, vilka slags fång som har undantagits,

2             den ordning, i vilken lösningsrätten tillkommer de lösnings­berättigade inbördes,

3            den tid, ej överstigande tvä månader från anmälan hos sty-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         211

relsen om en akties övergång, inom vilken lösningsanspråket skall framställas hos bolaget, 4   den tid inom vilken lösen skall betalas; denna tid får inte överstiga en månad räknat från den tidpunkt dä lösenbeloppet bestämdes.

Förvärvas flera aktier genom samma fång, kan, om nägot annat inte följer av förbehållet, lösningsrätten inte utövas för mindre antal aktier än fånget omfattar. Om vid tillämpningen av före­skrifterna i bolagsordningen om lösens belopp någon skulle beredas otillbörlig fördel, kan jämkning ske.

När en anmälan gjorts om aktiens övergång, skall styrelsen genast skriftligen meddela detta till varje lösningsberättigad vars post­adress är införd i aktieboken eller i övrigt är känd för bolaget.

Om något annat inte föreskrivs i bolagsordningen, skall en tvist om lösningsrätten och om lösenbeloppets storlek prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

Innan det visar sig att lösningsrätten inte använts kan den som aktien har övergått till inte utöva nägon annan rätt på grund av aktien gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädes­rätt till teckning av nya aktier vid nyemission eller till teckning av andel i lån som avses i 5 kap. Rättigheter och skyldigheter på grund av sådan teckning övergir till den som begagnar sig av lös­ningsrätten.

4 § Aktiebrevet skall ställas till viss man. Det fIr lämnas ut endast till den aktieägare vars namn är infört i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder pl har betalats. Vidare fordras

1             att försäkringsaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande,

2             att nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien tillkommit pl grund av emissionen, eller

3             att registrering har skett enligt 5 kap. 14 §, om aktien har

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         212

tillkommit pl grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.

Aktiebrevet skall undertecknas av styrelsen eller enligt sty­relsens fullmakt av en bank. Namnteckningarna fIr Iterges genom tryckning eller pl nIgot annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolags­ordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 §, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall detta tydligt anges i brevet pl den aktie som avses med förbehlllet. Uppgiften kan ges i förkortad form. För­kortningsformerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillglngar, skall aktiebrevet förses med piskrift om utbetalningen. När en aktie utan Iterbetalning har dragits in eller det nominella belop­pet har ändrats, skall sl snart som möjligt en piskrift om detta göras pl aktiebrevet.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehllla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.

Emissionsbevis samt de skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt sora anges i andra stycket.

5 § Innan aktiebrevet utfärdas kan bolaget utge ett till viss man ställt bevis om rätt till en eller flera aktier (interimsbevis). Beviset skall innehålla förbehåll om att aktiebrevet endast lämnas ut när bolaget fått tillbaka beviset. På begäran skall brevet förses med anteckning ora de betalningar som har gjorts för aktien, på interimsbeviset skall även antecknas den återbetalning som sker enligt 2 kap. 17 § andra stycket. I övrigt gäller bestämmelserna i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                213

denna lag om aktiebrev i tillämpliga delar för interimsbevis.

6  § Om ett aktiebrev eller ett till viss man ställt emissions­
bevis eller optionsbevis överlåts eller pantsätts, skall bestäm­
raelserna om skuldebrev till viss man eller order i 13, 14 och 22
§§ lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är den som
innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är
införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 §
andra stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet
gällande.

Överlåts eller pantsätts ett eraissionsbevis eller ett optionsbevis sora inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13, 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.

Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen om skuldebrev.

7  § Över försäkringsaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare
skall styrelsen föra en förteckning (aktiebok). Den skall
upprättas omedelbart efter bolagets bildande. Aktierna skall
tas upp i nummerföljd med uppgift oin aktietecknarna. Aktieägarnas
postadress och yrke eller titel skall anges. Finns det aktier av
olika slag, skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje
aktie hör.

Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan också föras med maskin för automatisk databehandling eller pä annat liknande sätt.

När någon visar upp ett utfärdat aktiebrev och enligt 6 § eller pl något annat sätt styrker sitt förvärv eller när en aktieägare eller annan behörig person anmäler någon annan förändring i de förhillanden som har tagits upp i aktieboken, skall aktieägarens namn eller en anteckning om förändringen genast föras in. Dagen för införandet skall anges, om dagen inte framgir av något annat tillgängligt material. Om lösningsrätt enligt 3 § tillkoraraer en aktieägare eller någon annan, fär införandet dock inte göras.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         214

förrän det visat sig att lösningsrätten inte använts.

Är sista överlåtelsen pä ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktie­brev sora visats upp skall förses med påskrift om införandet och dagen för detta.

8 § I bolagsordningen kan förbehåll tas in om att den vars namn på
en fastställd avstämningsdag är införd i aktieboken eller i den
förteckning som skall göras enligt 12 § skall anses behörig att
ta emot den utdelning, de emissionsbevis och, vid fondemission, de
brev pl nya aktier som tillkommer aktieägaren. Om förbehållet förs
in genom en ändring av bolagsordningen, skall styrelsen sedan
stadfästelse av ändringen har meddelats fastställa och vid anmälan
för registrering av bolagsstämmans beslut för registrering
anmäla från vilken dag förbehållet skall tillämpas.

Ett försäkringsbolag som i sin bolagsordning har ett sådant förbe­håll (avstämningsförbehäll) kallas i denna lag avstämningsbolag.

För avstämningsbolag skall Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (värdepapperscentraien)., fullgöra uppgifterna att

1            föra aktieboken, ett aktiebrevsregister och förteckningen enligt 12 §,

2            pröva frågor ora att föra in aktieägarnas namn i aktieboken,

3            svara för utskriften av aktieboken och sammanställningen av uppgifterna enligt 6 § lagen (0000:00) om värdepappers­centralen,

4            stämma av aktieboken och förteckningen enligt 12 §,

5            sända ut aktiebreven, utdelningen och emissionsbevisen,

6            svara för utbyten av aktiebreven och de därmed sammanhängan­de åtgärderna och

7            vidta åtgärder enligt 4 kap. 17 § i fråga om aktier som inte är uttagna.

9  § I avstämningsbolag får aktiebrev på uppdrag av bolaget på
dess vägnar undertecknas av värdepapperscentralen, varvid firma-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                215

tecknarens namnteckning fär återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall i stället för aktiens ordningsnummer ange brevets ordningsnummer och det antal aktier brevet avser. På begäran av aktieägare eller förvaltare som av­ses i 10 § skall aktiebreven delas upp, läggas samman eller på annat sätt bytas ut. När aktiebrevet visas upp för införande av ny ägares namn i aktieboken, får värdepapperscentralen byta ut brevet mot ett eller flera nya brev. Har det äldre brevet överlåtits in blanco, behöver inte förvärvarens namn sättas ut i överlåtelsen. I aktiebrev som utfärdas vid utbyte behöver inte någon uppgift om utbytet eller om den dag när det äldre brevet utfärdades tas in. Inte heller behöver aktiebrev, sora utfärdas i samband med att aktieägarens namn förs in i aktieboken, förses med uppgifter om införandet.

Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas på emissions­bevis samt på de skuldebrev och de optionsbevis som avses i 5 kap. I sådana handlingar behövs något ordningsnummer dock inte anges.

10 § I avstämningsbolag förs aktieägarnas namn in i aktieboken med uppgift om personnummer eller annat identifieringsnummer och postadress. För varje ägare anges det antal aktier av olika slag denne äger. I stället för aktienumret anges aktiebrevets ordningsnummer. Aktieboken förs med raaskin för automatisk data­behandling eller på något annat liknande sätt.

Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank eller en fondkommissionär, som är auktoriserad som för­valtare av aktier, kan i stället för aktieägarens namn bankens eller fondkommissionärens namn föras in i aktiebrevet och i aktieboken. Är aktierna i ett avstämningsbolag föremål för han­del vid utländska fondbörser, kan, efter särskilt tillstånd,, i bolagets aktiebrev och i aktieboken i stället för aktieägare sora är bosatta utomlands föras in namnet på den som fått uppdraget att i utlandet förvalta hans aktier.

I aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas att aktien innehas

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                216

för någon annans räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som ut­färdas på grund av aktier som är registrerade hos förvaltare och som är ställda till viss man. Beträffande förvaltare antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt första stycket skall föras in om aktieägare.

För rätt till registrering som förvaltare krävs därutöver att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande av aktieägarens namn i aktieboken. Om auktorisation och tillstånd enligt denna paragraf, om förvaltarens åligganden samt om skyldig­het för bolaget och värdepapperscentralen att för alla hålla tillgänglig en sammanställning av uppgifter från förvaltaren om de aktieägare, som har mer än femhundra aktier i bolaget registre­rade i förvaltarens namn, finns bestämmelser i lagen (0000:00) om värdepapperscentralen.

11 § Har ett avstämningsförbehlll förts in genom en ändring av bolagsordningen och har ett aktiebrev som dessförinnan utfärdats inte lämnats in för utbyte mot ett nytt brev, fIr uppgifter om aktien i den tidigare aktieboken föras över till en sidan aktie­bok som avses i 10 § första stycket. Därvid skall anges att aktiebrevet inte avlämnats. Sker ingen överföring av uppgifter om aktien gäller den äldre aktieboken ifrlga om denna aktie.

Utöver aktieboken skall i avstämningsbolag föras ett aktiebrevs­register. Registret tar i löpande nummerföljd upp de aktiebrev som utfärdas med uppgift om dagen för utfärdandet, antalet aktier och aktieslag samt ägarens eller, i de fall som avses i 10 § andra stycket, förvaltarens identifieringsnummer i aktiebo­ken. När ett nytt aktiebrev utfärdats i stället för ett äldre, görs i registret hänvisning till det äldre brevets ordnings­nummer. För det sistnämnda brevet antecknas att det har maku­lerats.

I avstämningsbolag skall de uppgifter som avförts ur aktieboken, aktiebrevsregistret eller förteckningen enligt 12 § bevaras i minst tio Ir. En aktiebok som ett sådant bolag tidigare har fört, skall bevaras i minst tio är efter det att uppgifterna

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         217

beträffande bolagets samtliga aktier har förts in i den aktiebok som avses i 10 § första stycket.

12 § I avstämningsbolag skall i en särskild förteckning på
begäran tas upp namnet på de aktieägare som med skriftlig handling
visar att de till följd av uppdrag eller pantsättning eller på
grund av villkor i testamente eller gåvobrev har rätt att i
stället för de aktieägare vilkas namn är införda i aktieboken
lyfta utdelning och ta emot emissionsbevis och, vid fondemission,
brev pä nya aktier. Detsamma gäller förmyndaren eller gode
mannen för aktieägare eller vid konkurs konkursförvaltaren eller
vid utmätning av eller kvarstad pl aktier utmätningsmannen.

I förteckningen skall för sädana personer antecknas samma upp­gifter som enligt 10 § första stycket skall föras in i aktie­boken om aktieägare. Av förteckningen skall även framgå den rätt som tillkommer dessa. Sådana anteckningar skall avföras, när det visas att rätten har upphört.

Uppgifter ur förteckningen får inte lämnas till någon annan utan samtycke av den som berörs av de förhållanden som har antecknats i förteckningen.

13 § Aktieboken skall hållas tillgänglig för alla på den ort där
styrelsen har sitt säte. Förs aktieboken med maskin för auto­
matisk databehandling eller pä något annat liknande sätt, skall
i stället en utskrift av aktieboken pä begäran tillhandahållas
hos bolaget och, i fråga om avstämningsbolag, även hos värde­
papperscentralen. Utskriften fär inte vara äldre än sex månader.
Alla har rätt att mot ersättning för kostnaderna få en sådan
utskrift av aktieboken eller del av den. När det gäller avstäm­
ningsbolag får dock denna utskrift inte innehålla någon uppgift
om de aktieägare sora har högst ferahundra aktier i bolaget.

Aktieboken skall hållas tillgänglig för aktieägarna vid bolags-stämman. Förs aktieboken med maskin för automatisk databehand­ling eller pl något annat liknande sätt, skall istället en ut­skrift av hela aktieboken avseende förhållandena tio dagar före bolagsstämman hållas tillgänglig vid stämman.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                218

I utskriften tas i alfabetisk ordning upp aktieägarnas namn och namnet på de förvaltare som avses i 10 § andra stycket. Aktiebre­vens nummer behöver inte anges.

14 § Den till vilken en aktie har övergått får inte, innan
dennes namn -förts in i aktieboken, utöva den rätt i bolaget sora
tillkomraer en aktieägare. Detta gäller dock inte sådan rätt som
uppkommit ur en aktie och som utövas genom uppvisande eller
avlämnande av ett aktiebrev, en kupong eller något annat särskilt
bevis som ges ut av bolaget.

Ägarna till de aktier för vilka aktiebrev har utfärdats innan bolaget blivit ett avstämningsbolag, kan inte när det gäller därefter beslutad utdelning eller emission erhålla utdelning, emissionsbevis eller, vid fondemission, brev på nya aktier för­rän de har avlämnat aktiebreven för utbyte mot nya sådana och införande i aktieboken bar gjorts enligt 10 §. Innan detta bar skett är 12 § inte tillämplig.

Om en aktie ägs av flera, kan de endast genom en gemensam före­trädare utöva den rätt i bolaget som en aktieägare har.

15 § Vad som sägs i denna lag om aktieägarens rätt att i bolaget
företräda aktier skall gälla även för den sora genom ett testa­
mente erhållit nyttjanderätten till eller rätten till avkomst av
aktier, om testamentet innehåller en bestämmelse att denne skall
få företräda aktiema och, för avkomsträttshavaren, att aktierna
till tryggande av dennes avkomsträtt skall sättas under särskild
värd.

Namnet på såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall pl anmälan bli införd i aktieboken. Vid införandet skall göras en anteckning om äganderättsförvärvet och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rätten att i bolaget företräda aktierna. I frlga om införandet av nyttjande- eller avkomsträttshavarens namn gäller i övrigt vad som sägs i denna lag om införandet av aktieägarens namn. Dock skall en påskrift om införandet inte ske pl aktiebrevet. När det styrks att nytt-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         219

jande- eller avkomsträtten har upphört, skall en anteckning om detta göras i aktieboken.

När en god man pl grund av ett förordnande enligt 18 kap. 4 § 5 föräldrabalken förvaltar aktier för blivande aktieägares räk­ning, skall den blivande ägaren pl anmälan av den gode mannen föras in som ägare i aktieboken med anteckning om förvärvet ocb om förordnandet.

16  § Ingir aktier i en aktiefond enligt aktiefondslagen
(1974:931), skall namnet pl det fondbolag som förvaltar fonden
samt fondens beteckning föras in i aktiebreven och i aktieboken.

17 § Om ett aktiebrev enligt denna lag skall förses med piskrift
eller om det på grund av bolagsstämmans beslut om uppdelning av
aktierna skall bytas ut mot två eller flera nya aktiebrev, kan
bolaget hålla inne den utdelning som hör till aktierna samt
emissionsbevisen till dess aktiebreven tillhandahålls för nämnda
ändamål. Detta gäller också om aktiebrev skall bytas ut på grund
av att aktier av visst slag enligt en bestämmelse i bolagsord­
ningen skall omvandlas till aktier av något annat slag.

4 KAP. ÖKNING AV AKTIEKAPITALET I FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAG GENOM NY­EMISSION ELLER FONDEMISSION

Inledande bestämmelser

1 § Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (nyemission) eller genom att aktier ges ut utan ny betalning eller genom att aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fond­emission).

Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 14 eller 15 §. Sådana beslut får inte fattas förrän bolaget har blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras, får beslutet ora emissionen fattas samtidigt med beslutet om änd-. ringen och under förutsättning att stadfästelse av ändringen meddelas.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                220

Vid nyemission får betalning för aktier inte understiga det nominella beloppet.

Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som understiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den sammanlagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

2   § Vid en nyemission, där de nya aktierna skall betalas med pengar (kontantemission), och vid en fondemission har aktieägarna företrädesrätt till de nya aktierna i förbiilande till det antal aktier de förut äger. Detta gäller endast om nIgot annat inte har bestämts i bolagsordningen enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3 eller vid en kontantemission, om nIgot annat antingen inte har bestämts i emissionsbeslutet eller följer av villkor som enligt 5 kap. 4 § första stycket 8 har meddelats vid emission av skuldebrev.

3   § Aktierna skall betalas med pengar.

Om försäkringsbolaget genom ökningen av aktiekapitalet avser att förvärva mer än hälften av aktierna i ett annat försäkringsbolag eller, om det finns aktier med olika röstvärde, sl mInga aktier att röstetalet för dem utgör mera än hälften av röstetalet för samtliga aktier, kan försäkringsinspektionen medge att de nya aktierna flr betalas med aktier i det sistnämnda bolaget (apport) samt att teck­ningen av de nya aktierna sker med villkor om detta. Har försäkrings­inspektionen lämnat ett sådant medgivande skall företrädesrätt till teckning av de nya aktierna inte tillkomma förutvarande aktier.

Bestämmelser om apport eller att aktier skall tecknas med kvitt­ningsrätt eller i övrigt med villkor skall tas upp i beslutet om nyemission.

Styrelsen skall lämna en redogörelse för de omständigheter sora kan vara av vikt vid bedömandet av dessa bestämmelser. Emissions­beslutet skall innehålla uppgift om att denna redogörelse och försäkringsinspektionens medgivande har lämnats.

4 § De aktieägare sora har företrädesrätt att delta i en eraission

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         221

har rätt att för varje aktie få ett särskilt emissionsbevis (vid nyemission teckningsrättsbevis och vid fondemission delbevis). Om bolaget inte är ett avstämningsbolag, flr de kuponger som hör till aktiebrevet användas som emissionsbevis. Används inte sådana kuponger som emissionsbevis, skall det i beviset anges hur mänga sådana bevis som skall lämnas för varje ny aktie.

Om en aktieägare utnyttjar sin företrädesrätt att delta i en emission i ett bolag som inte är ett avstämningsbolag, skall detta antecknas på det aktiebrev pä vilket företrädesrätten grundas, om inte kuponger används sora emissionsbevis.

I avstämningsbolag skall emissionsbevisen och, vid fondemission, breven pl nya aktier som tillkommer aktieägare genast sändas i rekommenderat brev eller på annat betryggande sätt till dem vilkas namn på avstämningsdagen är införda i aktieboken eller i förteckningen enligt 3 kap. 12 §. Om dessa inte är berättigade att ta emot handlingarna skall bolaget ändå anses ha fullgjort sin skyldighet. Detta gäller dock inte om bolaget eller värdepap­perscentralen har känt till att handlingarna skulle komma i orätta händer eller om någon av dem har åsidosatt den aktsamhet som de efter omständigheterna skäligen bort iaktta. Bolaget eller värdepapperscentralen kan inte heller anses ha fullgjort sin skyldighet om mottagaren var omyndig.

Allmänna bestämmelser ora nyemission

5 § Ett förslag till beslut om nyemission skall hållas tillgäng­ligt för aktieägarna under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken beslutet skall fattas. Det skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Försla­get skall läggas fram på stämman. Vad som nu har sagts om förslag till beslut skall även gälla sådana redogörelser av styrelsen och sådana medgivanden av försäkringsinspektionen som avses i 3 §.  Innebär  förslaget  en  avvikelse  från  aktieägarnas företrädesrätt, skall skälen till avvikelsen anges i förslaget eller i en handling som skall fogas till förslaget. Om årsredo­visningen inte skall behandlas på stämman, skall även följande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                222

handlingar enligt vad som nyss har sagts hållas tillgängliga och läggas fram pl stämman:

1             en avskrift av den senaste Irsredovisningen, försedd med anteckningar om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt en avskrift av revisionsberättelsen för det Ir Irsredovisningen avser,

2             en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser som är av väsentlig betydelse för bolagets ställning och som har inträffat efter det att Irsredovisningen avgetts och

3             ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.

Kallelsen till bolagsstämman skall innehllla uppgifter om den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra- har enligt förslaget samt uppgifter om vem som i övrigt får teckna aktier.

6 § Beslutet om nyemission skall ange

1             det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,

2             det aktieslag.vartill de nya aktierna skall höra, i de fall dä aktier av olika slag finns eller kan utges,

3             den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har samt vera som annars fär teckna aktier,

4             den tid inom vilken aktierna kan tecknas, i de fall då ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning,

5             den tid - som inte får vara kortare än två veckor - inom vilken en aktieägare kan utnyttja sin företrädesrätt, varvid tiden räknas

 

a)         frIn det att kungörelsen enligt 7 § utfärdades

b)         frIn emissionsbeslutet om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet eller

c)         frIn avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                      223

6             den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas,

7             den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen samt

8             aktiernas nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie.

Om ett förbehlll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket eller 3 §, 6 kap. 8 § eller 18 kap. 1 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehllla en erinran om detta.

Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen flr inte sättas tidigare än tre veckor frIn det emissionsbeslutet har kungjorts enligt 7 §.

Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas som emissions­bevis, skall detta anges i beslutet.

7 § Beslutet om nyemissionen eller en redogörelse för det väsentliga
innehlllet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer.
Kungörs inte beslutet i dess helhet, skall det i kungörelsen
lämnas uppgifter om var beslutet hälls tillgängligt. I de bolag
som inte är avstämningsbolag krävs dock inte nIgon kungörelse, om
samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma som har
beslutat om emissionen.

Är bolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om ny­emissionen genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, i de fall dl aktieägarna i frlga skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inte, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

8  § Teckning av nya aktier skall ske pl en teciuiingslista som
innehlller beslutet om nyemissionen. Avskrifter av bolagsordningen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                224

och av de handlingar, som skall läggas fram enligt 3 och 5 §§, skall fogas till teckningslistan eller hlllas tillgängliga för aktietecknarna pl den plats som anges i listan.

Om de som har rätt till det tecknar alla aktierna vid den stämma där beslutet om nyemissionen fattas, kan teckningen ske i stämmans protokoll. Detta gäller dock inte avstämningsbolag.

Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om en aktie har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är aktieteckningen ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos försäkrings­inspektionen innan anmälan enligt 13 § bar registrerats.

9  § När teckningen har avslutats skall styrelsen besluta om till­
delning av nya aktier till aktietecknarna. Anser styrelsen att
aktieteckningen är ogiltig, skall aktietecknaren genast under­
rättas om detta. Aktierna skall genom styrelsens försorg genast
tas upp i aktieboken.

10   § Om det har bestämts ett visst belopp eller ett lägsta belopp för aktiekapitalets ökning, har beslutet om nyemissionen förfallit i de fall dl beloppet inte har tecknats inom teckningstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sidan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har betalats för de tecknade aktierna skall i sidana fall genast betalas tillbaka.

11   § Bestämmelserna i 2 kap. 15 och 16 §§ skall tillämpas vid inbetalning på grund av beslut om nyemission. Kvittning av en skuld på grund av aktieteckning mot en fordran hos bolaget får dock ske, om beslutet ora nyeraission innehåller bestämmelser om kvittning, eller om styrelsen medger kvittning. Ett sådant med­givande får inte lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.

12   § Beslutet om nyemission skall anmälas för registrering inom sex månader frän beslutet, ora det inte bar förfallit enligt 10 §.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         225

För registrering krävs att

1             alla de i det förut registrerade aktiekapitalet ingående aktierna enligt registret helt betalats,

2             det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade nya aktier efter avdrag för de aktier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av nägon annan (ökningen av aktiekapitalet) uppgår till det belopp som avses i 10 §,

3             hälften av det belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna har betalats in,

4             all apportegendom enligt beslutet om nyemission är tillförd bolaget och

5             behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.

Genom registreringen fastställs ökningen av aktiekapitalet till det belopp som anges i första stycket 2.

Om anmälan för registrering av beslutet inte har gjorts inoin den i första stycket angivna tiden eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller har vägrat registrering, gäller vad som sägs i 10 §.

Aktiekapitalet är ökat när registreringen har skett. De aktier som har förklarats förverkade ocb inte har övertagits av någon annan blir därmed ogiltiga. De nya aktierna medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i beslutet om emissionen. Beslutet får dock inte innebära att en sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket aktierna skall vara helt betalda.

13 § De aktier som har tecknats vid en kontantemission skall vara helt betalda inom sex månader frän registreringen av nyemissionen. Senast en månad efter utgången av denna tid skall bolaget för registrering anmäla hur mänga av de i den registrerade kapital­ökningen ingående aktierna som har blivit helt betalda. Anmäl­ningen skall bestyrkas av en auktoriserad eller en godkänd revisor.

15 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                226

Om det inte för registrering har anmälts att aktierna har helt betalats, skall försäkringsinspektionen efter bolagets hörande registrera dels att aktiekapitalet har satts ned med det samman­lagda nominella beloppet av ej betalda aktier, dels, ora det fordras, att bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet har ändrats. De aktier som inte har betalats blir ogiltiga när nedsätt­ningen har registrerats.

Styrelsens beslut om nyemission

14 § Styrelsen kan besluta om nyemission och om avvikelser från
aktieägarnas företrädesrätt enligt 2 § under förutsättning av
bolagsstämmans godkännande. Bestämmelserna i 6-13 §§ gäller därvid
i tillämpliga delar. Därvid skall dock iakttas vad sora föreskrivs
nedan i tredje stycket.

I fråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 5 § första stycket tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissioosbeslut skall gälla styrelsens beslut.

Innan stämman godkänt emissionsbeslutet, får de nya aktierna inte föras in i aktieboken och beslutet inte anmälas för registrering enligt 12 §. Har en sådan anmälan inte gjorts inom ett år frän styrelsens beslut om emission, har emissionsbeslutet förfallit. Vad som har betalats för tecknade aktier skall i sådant fall genast betalas tillbaka.

15 § Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om
nyemission i den raån emissionen kan ske utan ändring i bolagsord­
ningen och att därvid avvika från aktieägarnas företrädesrätt
enligt 2 §.

Skall styrelsen kunna- besluta om pyemission med de bestämmelser sora avses i 3 § eller med avvikelser från aktieägarnas företrädes­rätt, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den tid, längst intill den nästkommande ordinarie bolagsstämman, inora vilken styrelsens beslut om nyeraissionen skall fattas. Bestäraraelserna

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         227

i 5 § första stycket skall tillämpas i fråga om förslag till bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för registrering. Innan registrering har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelsema i 3 § och 6-13 §§ gäller när styrelsen beslutar om emission med stöd av ett bemyndigande.

Fondemission

16 § En fondemission kan endast ske i skadeförsäkringsbolag. En fondemission kan ske genom att till aktiekapitalet förs över

1            belopp som kan delas ut enligt 12 kap. 2 §,

2            medel från uppskrivningsfonden,

3            medel från reservfonden, eller •

4             belopp varmed' värdet av en anläggningstillgång skrivs upp enligt 11 kap. 5, §.

Bestämmelserna i 5 § första stycket skall tillämpas även i fråga om förslag till beslut om fondemission.

Ett beslut om fondemission skall ange pl vilket sätt och med vilket belopp aktiekapitalet skall ökas samt de nya aktiernas aktieslag eller det belopp vartill aktiernas nominella belopp höjs. I ett avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i beslu­tet varvid iakttas att avstämning inte får ske innan beslutet har registrerats. Bestämmelserna i 6 § tredje stycket och 7 § första stycket skall tillämpas pä avstämningsbolag.

Beslut om fondemission skall genast anmälas för registrering och får inte verkställas före registreringen.

Aktiekapitalet är ökat när registreringen har skett. De nya aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken. De medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                228

emissionsbeslutet. Beslutet flr dock inte innebära att en sädan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det under vilket registrering har skett.

17 § Har vid en fondemission ett behörigt anspråk pä en ny aktie
inte framställts inom fem är från registreringen av beslutet om
fondemissionen, kan den berättigade anmanas att ta ut aktien. Han
skall därvid upplysas om att han annars riskerar att förlora
aktien. Anmaningen skall sändas till den berättigade, om hans namn
och adress är kända för bolaget. I annat fall skall anmaningen
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid­
ningar som styrelsen bestämmer. Inkommer inte anmälan inom ett är
frän anmaningen, kan den nya aktien säljas genom en fondkommis­
sionär för den berättigades räkning. Denne har därefter endast rätt
att mot uppvisande av aktiebrev eller avlämnande av delbevis få ut
det vid försäljningen influtna beloppet med avdrag för kostnaderna
för anmaningen och försäljningen. Det belopp som inte har lyfts
inom fyra år från försäljningen tillfaller bolaget.

Eraissionsprospekt

18 § När försäkringsaktiebolaget eller aktieägare i ett försäkrings­
aktiebolag offentliggör eller på nägot annat sätt till en vidare
krets riktar en inbjudan att förvärva aktier eller teckningsrätter

i bolaget, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för bolagets förhållanden (emissionsprospekt) enligt 19-25 §§. Emissions­prospektet skall dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.

19   § De aktieägare som ämnar sälja aktier eller teckningsrätter under sädana former att emissionsprospekt skall upprättas, skall imderrätta styrelsen om detta senast sex veckor före den dag då inköp tidigast kan ske.

20   § Emissionsprospektet skall innehålla

1   balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskaps-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                229

åren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits,

2             resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår samt

3             ett sammandrag av de uppgifter som det har ålegat bolaget att ta in i förvaltningsberättelserna för de räkenskapsår som avses under 1.

Fyller handlingarna inte de krav, som framgår av 11 kap. 11 § sista stycket, skall de fullständigas i enlighet med dessa bestäm­melser.

Bestämmelserna i 11 kap. 2 § första stycket andra meningen skall tillämpas pä emissionsprospekt.

Om försäkringsaktiebolaget är moderbolag, skall bolaget i emissions­prospektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräk­ningarna för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshand­lingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet fär de uppgifter för bolaget som svarar mot uppgifterna i dessa handlingar utelämnas i den män de saknar väsentlig betydelse för bedömningen av bolagets aktier. Dock får bolagets resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.

21  § I emissionsprospektet skall upplysning lämnas om sådana
förhållanden som är viktiga för att bedöma försäkringsaktiebolagets
verksamhetsresultat och ställning och andra händelser av väsentlig
betydelse för bolaget sora har inträffat efter den period sora
omfattas av de i 20 § angivna handlingarna.

Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilket årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits, skall emissionsprospektet innehålla uppgifter motsvarande helårsprognos enligt 11 kap. 14, 15 och 16 §§.

22       § I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                230

1             en kortfattad historik över försäkringsbolaget och dess verksamhet,

2             en redogörelse för bolagets och, om det finns dotterföretag, koncernens verksamhet, försäljningsställen samt för dess ställning inom branschen,

3             uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer och ledande befattningshavare och

4             en redogörelse för ägarna och deras rösträtt i fråga om bolagets aktier.

Uppgifterna enligt första stycket 1 behöver inte lämnas av försäk­ringsaktiebolag, vars aktier noteras på fondbörs.

23   § Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 20 §, 21 § första stycket samt 22 § skall granskas av försäkringsbolagets revisorer. Deras berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.

24   § Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestäm­mande skall inte söndagar, andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton räknas in.

25   § Utarbetas emissionsprospektet med anledning av erbjudande från en eller flera aktieägare har försäkringsaktiebolaget rätt att från aktieägaren få ersättning för sina kostnader för emissions­prospektet samt för revisionskostnaden. Uppträder flera aktieägare sora säljare, skall kostnaderna fördelas mellan dem i förhållande till det antal aktier eller teckningsrätter, som var och en har bjudit ut till försäljning.

5 KAP. KONVERTIBLA SKULDEBREV OCH SKULDEBREV FÖRENADE MED OPTIONS­
RÄTT TILL NYTECKNING I FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAG

Allmänna bestämmelser

1 § Skadeförsäkringsaktiebolag kan mot ersättning i pengar utge konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade raed optionsrätt

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                231

till nyteckning. Sådana skuldebrev skall ställas till iimehavaren eller till viss man eller order.

Konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från försäkrings­aktiebolaget om att borgenären har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skuldebreven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning skall ge borgenären rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.

Villkoren för utbyte eller nyteckning av aktier skall bestämmas så att utbytet eller nyteckningen kan ske utan att bolagsordningen ändras. Betalningen för ett konvertibelt skuldebrev får inte understiga det nominella beloppet på aktier som lämnas ut vid utbytet, om inte mellanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet.

Optionsrätt till nyteckning kan knytas till optionsbevis fogade till skuldebreven. Borgenären får avskilja ett optionsbevis från ett skuldebrev och förfoga över beviset särskilt, om det inte i skuldebrevet föreskrivs att beviset får avskiljas först efter viss tid.

2 § Aktieägarna har företrädesrätt att teckna sig för förvärv av
skuldebrev som om emissionen gällde de aktier som kan komma att
träda i stället för skuldebreven eller sora kan komma att nytecknas
på grund av optionsrätt.

Förfarandet vid emission

3   § Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 8 eller 9 §. Behöver bolagsordningen ändras, får beslut om emissionen fattas samtidigt med beslutet om ändringen och under förutsättning att ändringen stadfästs. I fråga om förslag till beslut om emission och om kallelse till bolags­stämma skall 4 kap. 5 § tillämpas.

4   § Beslutet ora emission skall ange

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                232

1             emissionens belopp eller det högsta beloppet eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen,

2             den företrädesrätt att delta i emissionen som tillkommer en aktieägare eller någon annan eller vem som i övrigt får delta i emissionen,

3             den tid inom vilken teckningen av skuldebrev kan ske, i de fall då ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen,

4             den tid - som inte får vara kortare än två veckor - inom vilken en aktieägare kan utnyttja sin företrädesrätt, varvid tiden räknas

 

a)          frän det att kungörelsen enligt 6 § första stycket första meningen utfärdades

b)          frän beslutet när det gäller, sådana fall som avses i 6 § fjärde stycket

c)          från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag,

 

5             skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntefoten,

6             den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt

den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev som inte tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte har föreskrivits att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,

7             tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen,

8             den rätt som skall tillkomma borgenärer eller innehavare av optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses,

9             det belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteckning samt

10         det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av olika slag finns eller kan ges ut.

Om förbehåll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket eller 3 §, 6 kap. 8 § eller 18 kap. 1 § skall gälla för de nya aktierna, skall en erinran om detta tas in i emissionsbeslutet.

I fråga om avstämningsbolag iakttas, att avstämningsdagen skall

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                233

anges i emissionsbeslutet, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det beslutet kungjorts enligt 6 § första stycket första meningen.

Om skuldebrev skall bli föremål för handel vid fondbörs, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen, eller den som styrelsen inom sig förordnar, att innan teckningen påbörjas bestämma emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten samt villkoren för utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag skall dock nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.

5    § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § tredje och fjärde styckena om kvittningsrätt skall tillämpas vid emission av konvertibla skulde­brev.

6    § Bolagsstämmans beslut om emissionen eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post-och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i dess helhet, skall det i kungörel­sen lämnas uppgifter ora var beslutet hälls tillgängligt. Har bolagsstämman enligt 4 § fjärde stycket överlämnat åt någon annan att besluta ora eraissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteckning, skall vad som beslutats om detta kungöras pä motsvarande sätt.

Är försäkringsaktiebolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om emissionen genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, om aktieägarna i fråga skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.

I fråga om avstämningsbolag gäller att till översända emissionsbevis det i förekommande fall skall fogas sädana beslut av styrelsen, eller av den styrelsen inom sig förordnar, sora rör emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteckning.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för andra

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                234

försäkringsaktiebolag än avstämningsbolag, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma, som beslutat om emissionen, och emissionsbeslutet inte innehåller ett sädant bemyndigande som avses i 4 § fjärde stycket.

7  § Om ett visst belopp eller.ett lägsta belopp har bestämts för
emissionen och detta inte har tecknats inom teckningstiden, har
beslutet om emissionen förfallit. Detsamma gäller beslut om en
sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet
ökas.

Bestämmelsema i 4 kap. 11 § skall tillämpas vid emission av konvertibla skuldebrev.

När teckningen av skuldebreven avslutats, skall bolaget genast för registrering anmäla beslutet ora emissionen och det nominella beloppet av det lån som tecknats, om beslutet inte har förfallit enligt första stycket. Registrering kan ske endast om full betal­ning enligt registret har erlagts för alla de aktier som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet.

8  § Styrelsen kan besluta om en emission av skuldebrev och om
avvikelser från aktieägares företrädesrätt under förutsättning av
bolagsstämmans godkännande. Bestämmelserna i 4-6 §§ och 7 § första
stycket gäller i tillämpliga delar.

I fråga ora styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande gäller 4 kap. 5 § första stycket i tillämpliga delar. Vad där sägs om förslag till emissionsbeslut skall gälla styrelsens beslut.

Emissionsbeslutet skall anmälas for registrering enligt 7 § tredje stycket när det har godkänts av stämman och teckning av skuldebreven har avslutats. Har någon anmälan för registrering inte skett inom ett Ir frIn styrelsens beslut om emission, har beslutet förfallit.

9  § Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om en
emission och att därvid avvika frIn bestämmelserna i 2 § ora aktieägar­
nas företrädesrätt.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         235

Om avvikelser frIn aktieägarnas företrädesrätt skall kunna göras, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans beslut. Beslutet skall innehllla bestämraelser om den tid, längst intill den nästkommande ordinarie bolagsstämman, inom vilken styrelsens beslut skall fattas. Bestämraelserna i 4 kap. 5 § första stycket skall tillämpas i frlga om förslag till bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut skall genast anmälas för registrering. Innan registrering har skett kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelserna i 4-7 §§ gäller i tillämpliga delar i frlga om styrelsens beslut om emission.

Emissionsbevis

10 § Bestämmelserna i 4 kap. 4 § om emissionsbevis skall tillämpas
vid emission enligt detta kapitel.

Utbyte och nyteckning

11 § När en fordran enligt skuldebrev byts ut mot en eller flera
aktier, skall skuldebrevet förses med piskrift om utbytet. Aktien
skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

Vid nyteckning skall skuldebrevet, eller i förekommande fall optionsbeviset, förses med piskrift om nyteckningen.

12 § Vid nyteckning enligt detta kapitel skall aktierna tecknas pl
teckningslistan, sora skall innehllla beslutet om emissionen.
Avskrifter av bolagsordningen, den senaste årsredovisningen försedd
med en anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller
förlust samt en avskrift av revisionsberättelsen för det år balans­
räkningen avser skall fogas till teckningslistan eller hlllas
tillgängliga för aktietecknarna pl den plats som anges i listan.

Har teckningen skett i strid mot denna paragraf eller har aktier tecknats med villkor som inte stämmer överens raed de villkor sora anges i emissionsbeslutet, skall 2 kap. 10 § tillämpas.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                236

Anser styrelsen att aktieteckningen är ogiltig, skall aktie- . tecknaren genast underrättas om detta. I annat fall skall aktie­tecknaren tilldelas de tecknade aktierna. Aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

13    § Bestämmelserna i 2 kap. 15 och 16 §§ skall tillämpas vid inbetalning pl grund av nyteckning enligt detta kapitel. Skulder som grundas pl aktieteckning flr dock kvittas mot fordringar hos bolaget, om styrelsen medger det. Ett sidant medgivande flr inte lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.

14    § Senast.tre mlnader efter det att tiden för utbyte eller nyteckning av aktier har gitt ut skall styrelsen för registre­ring anmäla hur mInga aktier som lämnats i utbyte eller som har nytecknats och helt betalats. Om utbytestiden eller teckningsti­den är längre än ett är, skall anmälan göras senast tre mlnader efter utgången av varje räkenskapsår under vilket utbyte eller nyteckning har skett.

För registrering krävs att bolaget på grund av emissionen har tillförts ersättning till ett värde som motsvarar minst det sammanlagda beloppet av de aktier som har lämnats i utbyte. Vid nyteckning krävs att aktierna helt har betalats.

Genom registreringen är aktiekapitalet ökat med det sararaanlagda nominella beloppet av de anmälda aktierna.

15 § De nya aktierna skall medföra rätt till vinstutdelning
enligt vad som har bestämts om detta i emissionsbeslutet. Be­
slutet får dock inte innebära att en sådan rätt inträder senare
än för räkenskapsåret efter det Ir under vilket aktierna skall
vara helt betalda.

Vinstandelslån

16 § Om inte något annat följer av detta kapitel, flr ett försäk­
ringsbolag inte ta upp ett penninglån pl sidana villkor att linet

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                237

. skall betalas på nIgot annat sätt än med ett nominellt peimingbe-lopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Bolagsstämman  eller,  efter bolagsstämmans  bemyndigande, styrelsen beslutar ora att ta upp lin mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis). Sidant lin flr dock endast tas upp av skadeförsäkringsaktiebolag.

Emissionsprospekt

17 § Bestämmelserna i 4 kap. 18-25 §§ om eraissionsprospekt skall tillämpas när ett skadeförsäkringsaktiebolag eller aktieägare i ett skadeförsäkringsaktiebolag offentliggör eller pl annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva sidana av bolaget utgivna skuldebrev eller optionsbevis, eller vinstandels­bevis som avses i detta kapitel. Emissionsprospekt behöver dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbju­dan kan komma att erläggas uppgir till minst en miljon kronor.

6 KAP. NEDSÄTTNING AV AKTIEKAPITALET OCH FÖRVÄRV AV EGNA AKTIER I FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAG

Nedsättning av aktiekapitalet

1 § Nedsättning av aktiekapitalet flr ske för följande ändamll, nämligen

1             avsättning till reservfonden eller omedelbar täckning av en förlust enligt den fastställda balansräkningen, om förlusten inte kan täckas pl något annat sätt,

2             återbetalning till aktieägarna, eller

3             avsättning till en fond som kan användas enligt beslut av bolagsstämman.

Nedsättning för de ändamål som anges i första stycket 2 och 3 får

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                238

inte avse större belopp än att full täckning finns för det bundna egna kapitalet efter nedsättningen. Beräkningen av detta skall ske enligt balansräkningen för nästföregående räkenskapsår, ora denna fastställs vid stämman och i annat fall på grundval av de handlingar som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1-3.

Nedsättning av aktiekapitalet kan genomföras genom

1            inlösen eller sammanläggning av aktier,

2            indragning av aktier utan återbetalning, eller

3            minskning av aktiernas nominella belopp med eller utan åter­betalning.

Om nedsättning av aktiekapitalet pä grund av bristande betalning finns bestämmelser i 4 kap. 13 § andra stycket.

2 § Beslut om nedsättning av aktiekapitalet fattas av bolags­
stämman om inte något annat följer av 8 §. Nedsättningsbeslutet
får inte fattas förrän bolaget blivit registrerat. Behöver bolags­
ordningen ändras, får beslut om nedsättning fattas samtidigt med
beslutet om bolagsordningsändringen och under förutsättning att
ändringen stadfästs.

Nedsättning för de ändamål som anges i 1 § första stycket 2 eller

3 fär beslutas endast efter förslag eller godkännande av styrelsen.

Bestämmelserna i 4 kap. 5 § om förslag till bolagsstämmans beslut och andra handlingar gäller i tillämpliga delar.

3  § Nedsättningsbeslutet skall ange det belopp varmed aktiekapitalet skall sättas ned (nedsättningsbeloppet), nedsättningsändamålet samt hur nedsättningen skall genomföras. Om det i saraband med nedsättningen skall utskiftas medel med högre belopp än nedsättnings­beloppet, skall även det högre beloppet anges.

4  § Nedsättningsbeslutet skall anmälas för registrering. Om detta inte har skett inom fyra mlnader från beslutet eller om försäkrings­inspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en anmälan

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                239

eller vägrat registrering, har nedsättningsbeslutet förfallit. Detsamma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet sätts ned.

5 § Skall nedsättningsbeloppet användas enligt 1 § första stycket
1, är aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats. Inom
tre år från registreringen får vinstutdelning beslutas endast om
rätten ger tillstlnd till detta eller om aktiekapitalet bar ökats
med minst nedsättningsbeloppet. I frlga om rättens tillstand
gäller 6 § andra-femte styckena i tillämpliga delar.

6  § Om nedsättningsbeloppet helt eller delvis skall användas
enligt 1 § första stycket 2 eller 3, flr nedsättningsbeslutet inte
verkställas utan rättens tillstånd, såvida inte samtidigt bolaget
genom nyemission tillförs ett belopp som minst svarar mot nedsätt­
ningsbeloppet.

Rättens tillstånd skall sökas senast två månader efter det att nedsättningsbeslutet har registrerats. Till ansökningshandlingarna skall fogas bevis att nedsättningsbeslutet har registrerats.

Rätten skall inhämta försäkringsinspektionens yttrande om eller i vad mån nedsättningen kan komma att inverka pä försäkringstagarnas rätt. Finner rätten med hänsyn till yttrandets innehåll att nedsätt­ningen inte bör verkställas, skall ansökningen genast avslås. I annat fall skall rätten kalla bolagets borgenärer och förelägga den som vill bestrida ansökningen att senast en viss dag skriftligen hos rätten anmäla detta. Han skall därvid upplysas om att han annars fär anses ha medgivit ansökningen. I kallelsen skall ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande tas in. Kallelsen skall genast kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar.

Ora inte ansökningen bestrids eller ora de borgenärer som bestrider den fär full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar, skall tillstånd meddelas. Om den rätt som innehavare av pensions­fordringar har finns bestämmelser i 23 § andra stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                240

Om en borgenär även är gäldenär i samma rättsförhållande, har han inte rätt till betalning eller säkerhet enligt fjärde stycket.

7 § Rätten skall underrätta försäkringsinspektionen om ansökningar
enligt 6 § och om lagakraftvunna beslut som raeddelats med anledning
av sådana ansökningar.

Har rätten genora lagakraftvunnet beslut bifallit en ansökan enligt 6 §, är aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats.

Om inte ansökan om rättens tillstånd har gjorts inom föreskriven tid eller om rätten genom lagakraftvunnet beslut har avslagit ansökan, skall försäkringsinspektionen förklara att nedsättnings­beslutet bar förfallit. Detsamma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet sätts ned.

8 § I ett försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital utan ändring av
bolagsordningen kan bestämmas till ett lägre eller ett högre
belopp, kan i bolagsordningen tas in ett förbehåll att aktiekapitalet
kan sättas ned genom inlösen av aktier, dock inte under minimikapitalet.
Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet
eller grunderna för dess beräkning.

Om förbehållet förs in genom att bolagsordningen ändras, får det endast avse aktier som kan tecknas eller ges ut efter det att ändringen har registrerats. Har en fondemission ägt rum efter registreringen, flr fondaktierna lösas in först när tre är har förflutit från registreringen av emissionen.

Nedsättningen får inte ske så att full täckning inte finns för de.t-bundna egna kapitalet. Beräkningen av detta skall ske på grundval av den fastställda balansräkningen för det nästföregående räkenskaps­året.

När det enligt förbehållet bar blivit bestämt att vissa aktier skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att aktiekapitalet sätts ned med dessa aktiers sammanlagda nominella belopp. När registreringen har skett är aktiekapitalet nedsatt.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       241

Förvärv av egna aktier

9 § Försäkringsaktiebolag får inte förvärva eller som pant motta egna aktier i annan ordning än som anges i detta kapitel. Pl samma sätt fär inte heller dotterföretag förvärva eller som pant motta aktier i moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.

Första stycket utgör inte hinder för ett försäkringsaktiebolag eller ett dotterföretag att vid övertagande av en rörelse förvärva däri ingående aktier, eller att på auktion inropa för företagets fordran utmätt aktie. En på sådant sätt förvärvad aktie skall, om den inte dragits in genom nedsättning av aktiekapitalet, avyttras så snart det kan ske utan förlust. Aktier, som förvärvats vid övertagande av en rörelse, skall dock avyttras senast tvä år efter förvärvet, såvida inte regeringen, eller efter regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen, ger företaget tillstånd att behålla aktierna under en längre tid.

Har försäkringsaktiebolaget blivit moderbolag och innehar dotter­företaget aktier i moderbolaget, skall dessa aktier avyttras enligt vad som anges i andra stycket för aktier som förvärvats vid övertagande av en rörelse.

7 KAP. RÖRELSEN

Försäkringstekniska skulder och grunder för försäkringsverksamheten

1 § I ett försäkringsbolags balansräkning skall som skuld, under benämningen försäkringstekniska skulder, tas upp värdet på balansdagen av

1             ansvarigheten för löpande försäkringar (premiereserv),

2             de förväntade försäkringsersättningarna för inträffade försäk­ringsfall (ersättningsreserv),

3             de förväntade utgifterna för slutreglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4             tilldelad återbäring inora livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och

16 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         242

5   beslutad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäk­ringsrörelsen.

Tilldelad återbäring som förfallit till betalning skall föras till ersättningsreserven.

Har flera försäkringsbolag som får driva försäkringsrörelse enligt denna lag tagit över en försäkring under solidarisk ansvarighet, skall i det enskilda bolagets redovisning av försäkringstekniska skulder endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på bolaget.

2 § De grunder som nämnts i 2 kap. 8 § skall avse att trygga
bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna
försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kostnad som
är skälig med hänsyn till försäkringens art.

Om grunderna inte längre fyller det avsedda ändamllet skall styrel­sen och verkställande direktören genast vidta Itgärder för att ändra grunderna.

3 § Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna)
och preraiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkringsrörel­
sen skall innehllla antaganden om dödlighet och andra riskmitt,
räntefot samt driftskostnader. Grimderna kan ocksl innehllla
föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena om dödlighet och andra riskmitt, räntefot samt drifts­kostnader skall väljas sl att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är frlga om. Avvikelser frIn kravet att varje antagande för sig skall vara betryggande flr dock ske om det i grunderna finns föreskrifter ora särskilda säker­hetstillägg som föranleder detta.

Preraiereservgrunderna skall bestämmas sl att premiereserven alltid utgör summan av

1   skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                243

fraratida utgifter för löpande försäkringar och det förväntade kapitalvärdet av de preraier bolaget ytterligare kan uppbära för dessa försäkringar och 2   det belopp som anses behövligt för att möta förluster genom att försäkringar upphör i förtid.

Om premiegrunderna innehlller föreskrifter om särskilda säkerhets­tillägg, skall premiereservgrunderna ange pl vilket sätt hänsyn skall tas till dessa säkerhetstillägg när det förväntade kapital­värdet av framtida utgifter beräknas.

Premiereservgrunderna skall innehllla regler för beräkning av den del av premiereserven som skall anses belöpa pl varje försäkring.

Vid bedömande av frigan huruvida ändring av premiereservgrunderna för redan tecknade försäkringar bör ske, skall för varje antagande hänsyn tas till den säkerhet som finns i övriga antaganden för ifrlgavarande försäkringar samt till storleken av de särskilda säkerhetstilläggen.

4 § Om det pl grund av ändrade förhillanden krävs en väsentlig ökning av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, kan för bestämd tid meddelas stadfästelse av särskilda premiereserv­grunder (överglngsgrunder).

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillglngama sjunkit i värde eller dödligheten avvikit frIn den som har antagits i grunderna eller genom andra liknande omständigheter, kan, om det inte finns anledning att anta att bolaget skall rika pl obestind, stadfästelse meddelas på övergångsgrunder i de fall då detta kan anses främja försäkringstagarnas intresse.

I övergångsgrunderna fär, utan hinder av bestämmelserna 13 § om premiereservgrunder, föreskrivas att vid beräkning av premiereser­ven det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapitalvärdet: av den vinst som väntas uppkomma i rörelsen under den tid övergängsgrunderna gäller.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         244

Utan synnerliga skäl fär övergångsgrunder inte gälla under längre sammanhängande tid än tio år.

För stadfästelse av övergångsgrunderna gäller bestämmelserna i 2 kap. 4 och 6 §§. Som villkor för stadfästelse av övergångsgrunder får föreskrivas att bolaget skall pä det sätt som anges i 11 § detta kapitel sätta även andra värdehandlingar än de som avses där i särskilt förvar.

5   § Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall ange villkoren för att erhålla denna rätt. Grunderna skall även innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärdena.

6   § Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skall ange villkoren för belåningen. Grunderna skall också innehålla bestämmelser om länevärde, räntefot och verkan av underlåten räntebetalning.

7   § Grunderna för verkan av att premierna inte har betalats skall ange i vilken ordning bolagets ansvarighet vid sådan underlåtenhet kan komma att upphöra eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att försäkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).

8   § Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall innehålla regler för

 

1             användning av återbäringsfonden,

2             tilldelning av återbäring samt

3             förräntning av äterbäringsmedel.

Reglerna för tilldelning av återbäring skall ange hur tilldelningen skall ske. Den tilldelade återbäringen skall utbetalas omedelbart eller vid en bestämd senare tidpunkt eller ocksä tillgodoräknas försäkringstagaren som nedsättning av premien eller som premie för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om återbäring får inte göras pä annat sätt än som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                245

följer av reglerna om tilldelning av återbäring.

9 § Ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för livför­säkringar skall alltid redovisas i följande slag av värdehandlingar

1             obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten,

2             obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskredit-kassan. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundär­iänekassa. Nordiska investeringsbanken eller av kreditaktie­bolag, eller andra av en sidan kreditinrättning utfärdade skuldförbindelser, med undantag av sidana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betal­ning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlags­bevis) ,

3             obligationer, utfärdade eller garanterade av svenskt bank­aktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbruks­kredit, eller av ett sidant bankinstitut eller av riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undantag av förlagsbevis,

4             obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av en svensk kommun,

5             av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som offentligen utbjudits av svenska bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

6             skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom

inteckningar i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastigheter inom 70 procent av fastighetens uppskattade värde eller, om pantvärde har fastställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lin av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom 75 procent av pantvärdet,

inteckningar i tomträtt, till vilken hör byggnader som är avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamll, inora 70 procent av det uppskattade värdet av byggnaden eller nIgon annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt nämnda bestämraelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                246

med den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen före­skriver med hänsyn till tomträttsavtalets innehlll eller nIgon annan omständighet eller

inteckningar i fastigheter, som helt eller delvis är inrättade för industriell verksamhet, eller i tomträtter till vilka hör byggnader som helt eller delvis är inrättade för sidan verksamhet, inom 60 procent av det uppskattade värdet av egendomen, sivitt avser tomträtter med den ytterligare begränsning försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsavtalets innehlll eller någon annan omständighet,

dock att, utom i fråga om sädant lån till svensk komraun för vilket försäkringsinspektionen medgivit undantag, åbyggnader skall, för att inteckningar i fastigheten eller tomträtten skall godkännas, vara brandförsäkrade i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att driva försäkrings­rörelse här i "landet,

7      inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art
och till den säkerhet de erbjuder kan anses jämförliga med
några av de under 1-6 nämnda; dock att värdehandlingar, vilka
enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, fär
användas för redovisning endast i den mån de motsvarar försäk­
ringstekniska skulder för egen räkning som avser försäkringar
i samma valuta

eller också i följande tillgångar av annan art:

8             län mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköps­värdet,

9             värdet av äterförsäkringsgivarnas ansvarighet pä grund av de livförsäkringar sora har övertagits i förra av återförsäkring, dock att värdet av utländskt försäkringsföretags ansvarighet inte får användas till redovisning av försäkringstekniska skulder i större omfattning än försäkringsinspektionen med-hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet kan medge.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                247

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt pa grundval av särskild värdering.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av försäkringstekniska skulder för egen räkning redovisas i andra värdehandlingar än som avses i första stycket 1-7, dock inte i aktier.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av de försäkringstekniska skulderna som överstiger värdet av äterförsäkringsgivarnas ansvarighet.

10   § Om ett försäkringsbolag meddelar försäkringar av annat slag än personförsäkringar och sådana försäkringar meddelas för längre tid än tio år, skall i fråga om redovisning av preraiereserv för sädana försäkringar bestämmelserna i 9 § första stycket 1-7 och 9 samt tredje stycket tillämpas.

11   § De värdehandlingar, i vilka enligt 9 § försäkringstekniska skulder eller enligt 10 § premiereserv helt eller delvis redovisas, skall förvaras avskilda frän bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar. Till ett av låsen skall endast ett ombud sora förordnats av försäkringsinspektionen inneha nyckel. I dessa värdehandlingar har försäkringstagarna panträtt såsora i handfången pant till säkerhet för att bolaget skall fullgöra pl försäkringsavtalen grundade förpliktelser.

Styrelsen och verkställande direktören skall se till att värdehand­lingar till erforderligt belopp alltid förvaras avskilda pä det sätt som föreskrivs i första stycket. Vid fastställande av beloppet skall värderingsreglerna i 11 kap. 7 § iakttas. Har värdehandlingar satts i förvar till större värde än som krävs enligt denna lag har styrelsen eller verkställande direktören rätt att få ut handlingar motsvarande det överskjutande beloppet. Styrelsen eller verkställande direktören har dessutom, för att kunna betala förfallna försäkrings-eller återbäringsbelopp, för vilka avsättning har ägt rum, rätt att fä ut handlingar till motsvarande värde. Utbyte av en värdehand­ling mot en annan handling av raotsvarande värde fär äga rum, om

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                248

sådant utbyte begärs av styrelsen eller verkställande direktören.

Behöver bolaget tillgång till en värdehandling, som har satts i särskilt förvar, för att kunna bevaka sin rätt på grund av handlingen eller för något annat liknande ändamål, skall ombudet mot kvitto lämna ut handlingen till behörig företrädare för bolaget. Styrelsen och verkställande direktören är sicyldiga att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna annan handling av motsvarande värde.

Har återförsäkringsgivaren i särskilt förvar satt värdehandlingar motsvarande värdet av försäkringstekniska skulder för livförsäkringar som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkrings­tagarna i det bolag som tagit återförsäkringen.

Bestämmelsen i fjärde stycket skall även tillämpas beträffande värdehandlingar, i vilka premiereserven enligt 10 § redovisas.

12 § Ombudet skall genast anmäla till försäkringsinspektionen ora
styrelsen eller verkställande direktören inte fullgör sina ålig­
ganden enligt 11 §. Ombudet har rätt att fä arvode av försäkrings­
bolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

Återförsäkring

13 § Försäkringsbolagen får inte utan försäkringsinspektionens
medgivande sluta avtal varigenom bolaget förbinder sig att i
återförsäkring avge ännu inte tecknade livförsäkringar, om bolaget
inte kan säga upp avtalet att utan ersättning upphöra senast ett
år efter uppsägningen. Försäkringsbolagen får inte heller utan
inspektionens medgivande sluta avtal om avgivande i äterförsäkring
av en redan tecknad livförsäkring, i de fall då försäkringen vid
avtalets ingående varit i kraft längre än ett halvt år.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte försäkringsbolag som endast meddelar äterförsäkring.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       249

Förbud raot viss premienedsättning m.m.

14   § Försäkringsbolagen eller deras ombud får inte medge enskilda försäkringstagare eller en grupp av försäkringstagare direkt eller indirekt nedsättning av livförsäkringspremier som bolaget enligt fastställda grunder bestämt. Nedsättning av premier fär dock ske genom återbäring i överensstämmelse med fastställda grunder.

15   § Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att försäljningen av försäkringar hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Regeringen får meddela närmare bestämmelser om försäljningsverksamheten. Regeringen fär därvid även förordna att frågor om försäljningsverksamheten skall handläggas av en nämnd som utses av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av försäkringsinspektionen.

Allmänna bestämmelser

16 § Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än fem procent av aktierna i ett svenskt eller
utländskt aktiebolag eller om det finns aktier med olika röstvärde,
större antal än att röstetalet utgör högst fem procent av rösteta­
let för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern,
skall bestämmelserna gälla koncernen.

Vad som föreskrivs i första stycket skall inte tillämpas på aktier i försäkringsaktiebolag eller aktiebolag vars verksamhet uteslutan­de har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag, att utöva förvaltning av försäkringsbolagens fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Försäkringsbolag flr inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga andelar i aktiefond.

17 § Försäkringsbolag flr inte utan försäkringsinspektionens med­
givande meddela försäkringar med solidarisk ansvarighet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                250

18   § Försäkringsbreven skall innehllla bide uppgifter om de all­männa försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring sora avses i brevet.

19   § Personuppgifter införda i sidant personregister sora avses i datalagen (1973:289) och som anger att en försäkringstagare har vidtagit dispositioner beträffande i framtiden utfallande försäk­ringsbelopp till förmin för nIgon annan, flr inte lämnas ut till denne.

20   § Om det föreligger intressegemenskap mellan I ena sidan ett för­säkringsbolag och I andra sidan ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som denna lag inte är tillämplig pä, får försäkringsin­spektionen förelägga aktiebolaget eller föreningen att avge en sär­skild redovisning över intressegemenskapen. Sidant föreläggande får dock endast begäras om det behövs med hänsyn till till­synen över försäkringsverksamheten och om regeringen lämnat sitt samtycke till det. Redovisningen skall avges enligt anvisningar av försäkringsinspektionen.

8 KAP. FÖRSÄKRINGSBOUGETS LEDNING M.M.

1 § Ett försäkringsbolag skall ba en styrelse med minst tre leda­möter.

I försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver Iterförsäkring, skall minst en av styrelseledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas pl ett lämpligt sätt. Denna styrelseledamot flr inte vara aktieägare eller befatt­ningshavare i bolaget.

Styrelsen väljs av bolagsstämman om det inte i bolagsordningen före­skrivs att en eller flera styrelseledamöter skall utses pl nIgot annat sätt. De styrelseledamöter som avses i andra stycket skall dock, enligt bestämmelser intagna i bolagsordningen, utses av för­säkringstagarna eller av nIgon intressegrupp, som har anknytning till dessa, eller förordnas av regeringen eller av en myndighet under regeringen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         251

Styrelseledamöternas uppdrag gäller för den tid som anges i bolags­ordningen. Uppdragstiden flr inte omfatta mer än fyra räkenskapsir och skall bestämmas sl att uppdraget upphör vid slutet av den ordi­narie bolagsstämma pl vilken styrelseval förrättas.

Vad som sägs i denna lag om styrelseledamöter skall i tillämpliga delar gälla även suppleanter.

2 § Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten
eller den som utsett honom begär det. En anmälan om detta skall
göras hos styrelsen och, i de fall dl en ledamot som inte är vald
pl bolagsstämman vill avgl, hos den som tillsatt honom.

Om en styrelseledamots uppdrag upphör i förtid eller om det upp­kommer hinder för denne enligt 3 § tredje stycket att vara styrelse­ledamot och om det inte finns nIgon suppleant, skall övriga styrel­seledamöter se till att en ny ledamot för den aterstlende mandat­tiden tillsätts om inte den förutvarande ledamoten har varit en si­dan ledamot som avses i 1 § andra stycket eller en sidan arbetstagar­ledamot som avses i lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag. Skall ledamoten väljas pl bolagsstämman, kan utan hinder av vad som föreskrivs i 1 § första stycket valet anstI till den nästa ordinarie stämma pl vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvar­stående ledamöter och suppleanter.

Ora en styrelseledamot, sora enligt bolagsordningen skall tillsättas pl nIgot annat sätt än genom val av bolagsstämman, inte har utsetts, skall rätten förordna ersättare pl ansökan av styrelseledamöter, ak­tieägare, delägare, delegerade, garanter, borgenärer eller andra vilkas rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan före­träda bolaget.

3 § Styrelsen skall utse en verkställande direktör. Denne kan utses
inom eller utom styrelsen.

Styrelsen kan även förordna en eller flera vice verkställande di­rektörer att tjänstgöra i verkställande direktörens ställe. Vad som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         252

sägs i denna lag om verkställande direktören skall i tillämpliga delar gälla om hans suppleant (vice verkställande direktör).

Styrelseledamöterna och verkställande direktören skall vara svenska medborgare ocb bosatta i Sverige, om inte regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i särskilda fall tilllter nIgot annat. Den som är omyndig eller i konkurs kan inte vara styrelseledamot eller verkställande direktör.

4 § I ömsesidiga försäkringsbolag kan regeringen, eller efter re­
geringens bemyndigande, försäkringsinspektionen medge undantag frIn
följande bestämmelser

1             att en verkställande direktör skall utses

2             att det åligger styrelsen att utse en verkställande direktör

3             att verkställande direktören inte fär vara ordförande i bola­gets styrelse.

Om en verkställande direktör inte utses, skall styrelsen uppdra ät en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldigheter som äligger verkställande direktören i fräga ora bokföring och medelsförvaltning. Styrelsen svarar för vad som i övrigt äligger verkställande direk­tören enligt denna lag.

5   § Styrelseledamöterna och verkställande direktören skall, när de tillträder sin befattning, för införande i aktieboken anmäla sitt innehav av aktier i bolaget och i bolag inom samma koncern, om det inte har skett dessförinnan. Förändringar i aktieinnehavet skall anmälas inom en månad.

6   § Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bolagets angelägenheter. Om det finns en verkställande direktör, skall han sköta den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta ätgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sädant fall skall

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         253

styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.

Styrelsen skall se till att organisationen av bokföringen och me­delsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med denna lag och andra författningar och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt.

7   § Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen. Sådana beslut skall genast anmälas för registrering sedan ändringen stadfästs. Be­slutet får inte verkställas förrän det har registrerats.

8   § Om ett försäkringsbolag har blivit moderbolag, skall styrelsen meddela detta till dotterföretagets ledning. Dotterföretagets led­ning skall lämna styrelsen för moderbolaget de upplysningar som fordras för att redovisa koncernens ställning och resultatet av kon­cernens verksamhet.

9   § Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen eller beslutas av bolagsstämman, väljer styrelsen ordförande. Vid lika röstetal avgörs valet genora lottning. Verkställande direktören får vara ordförande endast ora undantag enligt 4 § medgivits.

Ordföranden skall se till att sammanträden hålls när det behövs. Om en styrelseledamot eller verkställande direktören fordrar att sty­relsen sammankallas, skall detta ske. Verkställande direktören har, även om han inte är styrelseledamot, rätt att närvara och yttra sig vid styrelsens sammanträden, om inte styrelsen för ett visst fall har bestämt något annat.

Vid styrelsens sammanträden skall det föras protokoll, som skall undertecknas eller justeras av ordföranden och den ledamot som sty­relsen utser till detta. Styrelseledamöterna och verkställande di­rektören har rätt att fl avvikande mening antecknad till protokol­let. Protokollen skall föras i nummerföljd och förvaras på betryg­gande sätt.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         254

10 § Styrelsen är beslutför, om mer än hälften av hela antalet
styrelseledamöter eller det högre antal som föreskrivs i bolags­
ordningen är närvarande. Beslut i ett ärende får dock inte fattas,
om inte såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter dels fått till­
fälle att delta i ärendets behandling, dels fått tillfredsställande
underlag för att avgöra ärendet. Om en styrelseledamot har förfall
och om det finns en suppleant, som skall träda in i hans ställe,
skall denne beredas tillfälle till detta.

Som styrelsens beslut gäller, ora bolagsordningen inte föreskriver särskild röstraajoritet, den mening för vilken vid ett sammanträde mer än hälften av de närvarande röstar eller vid lika röstetal den mening som ordföranden ansluter sig till. Är styrelsen inte full­talig, skall de som röstar för beslutet dock utgöra mer än en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter, om inte något annat föreskrivs i bolagsordningen.

Handlingar som enligt denna lag skall undertecknas av styrelsen skall skrivas under av minst hälften av hela antalet styrelseleda­möter.

11 § Styrelseledaraöterna eller verkställande direktören får inte
handlägga frågor som rör avtal mellan dem och försäkringsbolaget.
Inte heller får de handlägga frågor om avtal mellan bolaget och
tredje man, om de i frigan har ett väsentligt intresse, som kan
strida mot bolagets. Med ett avtal jämställs en rätteging eller
nIgon annan talan.

12 § Styrelsen företräder försäkringsbolaget och tecknar dess
firma.

Styrelsen kan bemyndiga en styrelseledamot, verkställande direk­tören eller nIgon annan att företräda bolaget och teckna dess firma, om förbud mot detta inte har tagits in i bolagsordningen. För den som inte är styrelseledamot eller verkställande direktör gäller vad som sägs i 3 § tredje stycket och 11 § om verkställan­de direktören.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                255

Styrelsen kan föreskriva att rätten att företräda bolaget och teckna dess firma flr utövas endast av tvI eller flera personer i förening. Andra inskränkningar flr inte registreras.

Styrelsen kan när som helst Iterkalla sidana bemyndiganden som avses i andra stycket.

13   § Verkställande direktören flr alltid företräda bolaget och teckna dess firma ifrlga om Itgärder, som enligt 6 § skall vid­tas av honom.

14   § Styrelsen eller nIgon annan ställföreträdare för bolaget far inte företa en rättshandling eller riigon annan Itgärd som är ägnad att bereda otillbörliga fördelar It aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget eller andra aktieägare eller garanter.

En ställföreträdare flr inte följa en föreskrift av bolagsstäm­man eller nIgot annat bolagsprgan, oro föreskriften inte är gäl­lande därför att den stir i strid mot denna lag eller bolagsord­ningen.

15   § Om en ställföreträdare, som har företagit en rättshandling för bolaget, har överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen inte gällande mot bolaget, om den mot vilken rättshandlingen har företagits insig eller bort inse att befogenheten överskreds. Det­samma gäller om verkställande direktören när han företar en rätts­handling överskrider den behörighet att vidta Igärder pl bolagets vägnar sora han har enligt 6 §.

16   § För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör och suppleant samt till firmatecknare. Dessutom skall dessa personers postadress och personnummer anmälas. För registrering skall även anmälas vilka som tecknar bolagets firma och hur derma tecknas.

Anmälan görs första gingen när bolaget enligt 2 kap. 14 § anmäls för registrering och därefter genast efter det att en ändring in-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                256

träffat i de förhillanden som anmälts eller skall anmälas för re­gistrering enligt första stycket. Rätt att göra anmälan har även den som anmälningen gäller.

Ändras bolagets postadress, skall detta genast anmälas för regi­strering.

17 § I livförsäkringsbolag skall de försäkringstekniska utred­ningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en ak­tuarie. Detsamma gäller i skadeförsäkringsbolag som utger er­sättning i form av livräntor för vilka det skall finnas grunder enligt 2 kap. 8 § tredje stycket.

Försäkringsinspektionen bestämmer villkoren för behörighet att tjänstgöra som aktuarie. Försäkringsinspektionen kan efter pröv­ning medge att en viss person i ett enskilt fall godkänns som aktuarie utan hinder av sidana villkor.

Styrelsen eller verkställande direktören skall för registrering genast anmäla när en aktuarie antagits eller frinträtt sin be­fattning. Sidan anmälan kan även göras av aktuarien.

9 KAP. BOLAGSSTÄMMA

1 § Aktieägares, delägares, delegerades och garanters rätt att besluta i försäkringsbolagets angelägenheter utövas vid bolags­stämman.

I försäkringsaktiebolag som är avstämningsbolag tillkommer rätten att delta i bolagsstämma den som har tagits upp som aktieägare i en sidan utskrift av aktieboken som avses i 3 kap. 13 § andra stycket.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktieägare respektive deläga­re för att fl delta i bolagsstämman skall anmäla sig hos bolaget senast den dag som anges i kallelsen till stämman. Denna dag, flr inte vara söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton. Dagen flr inte infalla tidigare än

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                257

femte dagen före stämman.

1   försäkringsaktiebolag kan aktier som tillhör bolaget eller dess dotterföretag inte företrädas vid bolagsstämman. Sidana aktier skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli gil­tigt eller en befogenhet skall fl utövas.

2   § Aktieägarnas eller garanternas rätt vid bolagsstämman utövas av dessa personligen eller genom ombud med skriftliga, dagteckna-de fullmakter. Delägarnas rätt vid bolagsstämman utövas av dessa personligen eller genom ombud med skriftliga dagtecknade full­makter om inte bolagsordningen innehlller bestämmelser att del­ägarnas rätt att besluta om försäkringsbolagets angelägenheter skall tillkomma särskilt utsedda delegerade. Fullmakter gäller högst ett Ir frIn utfärdandet.

De delegerades rösträtt flr inte utövas av ombud.

Varje aktieägare, delägare, delegerad eller garant kan vid bo­lagsstämman medföra ett biträde.

Innehar i enlighet med reglementet (1959:293) anglende allmänna pensionsfondens förvaltning fjärde fondstyrelsen aktier i ett visst försäkringsaktiebolag, flr efter fondstyrelsens bemyndigan­de rösträtt för aktieinnehavet utövas genora ett eller flera om­bud, som föreslagits av en facklig organisation med medlemmar an­ställda hos bolaget.

3 § I försäkringsaktiebolag kan ingen rösta för egna och andras
aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som före­
träds pl stämman, om inte något annat följer av bolagsordningen.

Aktieägaren eller den röstberättigade i ett örasesidigt försäkrings­bolag får inte själv eller genora sitt ombud rösta i fråga om

1            talan mot honom,

2            hans befrielse från skadeståndsansvar eller andra förpliktel-

17 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                258

ser gentemot bolaget, eller

3      sådan talan eller befrielse som avses i 1 och 2 beträffande
någon annan, om aktieägaren eller den röstberättigade i frå­
gan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare och röst­berättigad skall tillämpas pl ombud för dessa.

4    § Bolagsstämman skall hlllas pl den ort där styrelsen har sitt säte. I bolagsordningen kan dock bestämmas att den skall eller kan hlllas pl någon annan angiven ort. Om utomordentliga omstän­digheter kräver det, får stämman hållas på någon annan plats än den som angivits i bolagsordningen.

5    § Inom sex månader efter utglngen av varje räkenskapsir skall ordinarie bolagsstämma hlllas. Vid en sidan stämma skall Irsredo­visningen och revisionsberättelsen samt, i moderbolag, koncern­redovisningen och koncernrevisionsberättelsen läggas fram.

Vid stämman skall beslut fattas

1             om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt, i moderbolag, koncernresultaträkningen och koncernba­lansräkningen,

2             om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen,

3             om ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna och verkställande direktören,

4             i andra ärenden som ankommer på stämman enligt denna lag el­ler bolagsordningen.

Beslut i frågor som avses i andra stycket 1-3 skall dock anstå till en fortsatt stämma, om i försäkringsaktiebolaget majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till en tiondel av samtliga aktier begär det. Detsamma gäller i det ömsesidiga försäkrings­bolaget om minst en tiondel av de närvarande röstberättigade be­gär det. En sådan stämraa skall hällas minst en och högst två må­nader efter stämmans avbrytande. Nägot ytterligare uppskov är in-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   259

te tillätet.

6   § En extra bolagsstämma skall hållas när styrelsen finner skäl till detta. En sådan stämma skall även hållas när det för ett visst angivet ändamål skriftligen begärs av en revisor eller i försäkringsaktiebolag av ägare till en tiondel av samtliga aktier och i ömsesidiga försäkringsbolag av en tiondel av samtliga röst­berättigade. Kallelse skall utfärdas inom fjorton dagar från den dag dä en sådan begäran kommit in till bolaget.

7   § En aktieägare eller en röstberättigad i ett ömsesidigt för­säkringsbolag har rätt att få ett ärende behandlat vid bolags­stämman, om han skriftligen framställer ett yrkande om detta hos styrelsen i så god tid att ärendet kan tas upp i kallelsen till stämraan.

8   § Styrelsen kallar till bolagsstämman. Om en stämma, som skall hållas enligt denna lag, bolagsordningen eller ett stämmobeslut, inte sammankallas i föreskriven ordning, skall försäkringsinspek­tionen pä anmälan av en styrelseledamot, verkställande direktören, en revisor, en aktieägare eller en röstberättigad i ett ömsesidigt bolag eller då försäkringsinspektionen pä annat sätt fått upplys­ning om förhällandet genast pä bolagets bekostnad sammankalla stämman på det sätt som sägs i 9 §.

9   § Kallelse till bolagsstämman skall utfärdas tidigast fyra vec­kor före stämman. Ora inte bolagsordningen föreskriver längre tid, skall kallelse utfärdas senast två veckor före stämman. Uppskjuts stämman till en dag som infaller senare än fyra veckor efter det att stämman har inletts, skall kallelse utfärdas till den fort­satta stämman. Fordras enligt bolagsordningen för giltighet av ett bolagsstämraobeslut att det fattas på tvä stämmor, kan kallel­se till den andra stämman inte utfärdas innan den första stämman hlllits. I sidan kallelse skall det anges vilket beslut den förs­ta stämman har fattat.

Kallelse skall utfärdas enligt bolagsordningen. Skriftliga kal­lelser skall dock alltid sändas till varje aktieägare eller röst-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                260

berättigad vars postadress är känd för bolaget, om

1             den ordinarie bolagsstämman skall hlllas på någon annan tid än den som föreskrivs i bolagsordningen, eller

2             bolagsstämman skall behandla frågor om

 

a)         sådana ändringar av bolagsordningen som avses i 17 och 18 §§,

b)         bolagets försättande i likvidation eller

c)         upphörande av bolagets likvidation.

I kallelsen skall tydligt anges de ärenden som skall tas upp på stämman. Om ett ärende innebär en ändring av bolagsordningen, skall det hu-vudsakliga innehållet av förslaget till ändringen an­ges i kallelsen. Att i vissa fall särskilda uppgifter skall anges i kallelsen följer av 4 kap. 5 § andra stycket, 5 kap. 3 § och

I  § tredje stycket detta kapitel.

Under minst en vecka närmast före den stämma, som avses i 5 §, skall redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen eller av­skrifter av dessa hällas tillgängliga hos bolaget för aktieägarna och de röstberättigade samt genast sändas till de aktieägare el­ler de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

10 § Om nägon kallelse till bolagsstämman inte har skett eller handlingar inte har tillhandahållits eller sänts ut enligt denna lag eller bolagsordningen, flr bolagsstämman inte besluta i nIgot ärende utan samtycke av de aktieägare eller de röstberättigade som berörs av felet. Har ett ärende inte tagits upp i kallelsen, flr bolagsstämman även utan ett sidant samtycke avgöra ärenden, som enligt bolagsordningen skall förekomma pl stämman, eller be­sluta att en extra bolagsstämma skall sammankallas för att be­handla ärendet.

II   § Bolagsstämman skall utse en ordförande vid stämman, om inte
nIgot annat föreskrivs i bolagsordningen.

I försäkringsaktiebolag skall stämmans ordförande upprätta en förteckning över de närvarande aktieägarna, ombuden och biträde-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                261

na med uppgift om hur mInga aktier och röster var och en företrä­der vid stämman (röstlängd). I ömsesidiga försäkringsbolag skall stämmans ordförande upprätta en förteckning över de närvarande röstberättigade, ombuden för de röstberättigade och biträdena med uppgift om hur mInga röster var och en företräder vid stämman. Röstlängden skall, sedan den godkänts av stämman, tillämpas in­till dess stämman beslutat att ändra den. Uppskjuts stämman till en senare dag än nästföljande vardag skall ny röstlängd upprättas.

Genom ordförandens försorg skall protokoll föras vid stämman. Röstlängden skall tas in i protokollet eller fogas till detta som bilaga. Protokollet skall ta upp stämmans beslut och resultatet av eventuella röstningar. Protokollet skall undertecknas av ordföran­den ocb av minst en justeringsman som har utsetts pl stämman. Se­nast tvI veckor efter stämman skall protokollet hlllas tillgäng­ligt hos bolaget för aktieägarna, respektive delägarna och de röst­berättigade som inte är delägare. Protokollen skall förvaras på betryggande sätt.

12 § Styrelsen och verkställande direktören skall, om en aktie­ägare eller en röstberättigad begär det och styrelsen finner att det kan ske utan väsentlig skada för bolaget, på bolagsstämman lämna upplysningar om förhållanden, som kan inverka pä bedömandet av bolagets årsredovisning och dess ställning i övrigt eller av ärenden på stämman. I koncernbolag avser upplysningsplikten även bolagets förhållande till andra koncernföretag och, om försäkringsbolaget är moderbolag, koncernredovisningen samt sådana förhållanden beträffande dotterföretagen sora avses i första meningen.

Om en begärd upplysning endast kan lämnas med stöd av sådana uppgifter, som inte är tillgängliga på stämman, skall upplys­ningen inom tvä veckor därefter skriftligen hållas tillgänglig för aktieägarna eller de röstberättigade hos bolaget samt sändas över till de aktieägare eller de röstberättigade, som har begärt upplysningen.

Finner styrelsen att en begärd upplysning inte kan lämnas till

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                262

aktieägarna eller de röstberättigade utan väsentlig skada för bolaget, skall upplysningen i stället på aktieägarnas eller de röstberättigades begäran lämnas till bolagets revisorer inora två veckor efter stämman. Revisorerna skall inom en månad efter stämman till styrelsen skriftligen yttra sig över om den begär­da upplysningen lämnats till dera samt om upplysningen enligt de­ras mening bort föranleda nägon ändring i revisionsberättelsen eller, beträffande moderbolag, koncernrevisionsberättelsen eller om upplysningen i övrigt ger nägon anledning till erinran. Om eI är fallet, skall ändringen eller erinringen anges i yttrandet. Styrelsen skall hllla revisorernas yttrande tillgängligt för aktieägarna eller de röstberättigade hos bolaget samt sända över det i avskrift till de aktieägare eller de röstberättigade, som har begärt upplysningen.

13 § Bolagsstämmans beslut utgörs av den mening, som fått mer
än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den
mening som ordföranden biträder. Vid val anses den vald som fItt
de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs valet genom lott­
dragning, om nIgot annat inte har beslutats av stämman innan va­
let förrättas.

Första stycket gäller inte om nIgot annat följer av denna lag eller föreskrivs i bolagsordningen. Beträffande de beslut som avses i 14 eller 17 §§ kan det dock i bolagsordningen endast föreskrivas längre gående villkor än som anges i dessa paragra­fer.

14 § Beslut att ändra bolagsordningen fattas av bolagsstämman
utom i de fall som avses i 4 kap. 13 § andra stycket. Besluten
är giltiga om de har biträtts av aktieägare med tvä tredjedelar
av sIväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda
aktierna, om nIgot annat inte följer av 17 §. I ömsesidiga försäk­
ringsbolag är ett beslut giltigt om det biträtts av tvI tredje­
delar av samtliga röstande om nIgot annat inte följer av 18 §.

15  § Beslut att ansöka om förlängning av koncession enligt
2 kap. 4 § tredje stycket fattas av den ordinarie bolagsstämman.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                263

16    § Beslut att ändra bolagsordningen skall genast anmälas för registrering sedan ändringen har stadfästs och flr utom i de fall som avses i 20 kap. 5 § inte verkställas förrän registre­ring har skett.

17    §  För att ändra bolagsordningen i försäkringsaktiebolag i frlga ora redan utgi-vna aktier sl att

 

1             aktieägarnas rätt till bolagets vinst eller dess behlllna tillglngar minskas genom bestämmelse enligt 12 kap. 1 § andra stycket

2             rätten att förvärva aktier i bolaget inskränks genom förbe­hlll enligt 3 kap. 3 §, eller

3             rättsförhillandet mellan aktier rubbas,

krävs att samtliga de vid stämraan närvarande aktieägarna som skall företräda nio tiondelar av aktierna, biträder ändringsbe­slutet.

För att ändra bolagsordningen sl att

1             det antal aktier, för vilka aktieägarna kan rösta pl bolags­stämman begränsas,

2             en ökad andel av nettovinsten för räkenskapslret, efter avdrag för vad sora gir It för att täcka balanserad förlust, skall hlllas inne, eller

3             användningen av bolagets vinst eller dess behlllna tillgångar vid dess upplösning regleras pa något annat sätt än som avses i första stycket 1 eller detta stycke 2,

krävs att aktieägare raed tvä tredjedelar av de avgivna rösterna och nio tiondelar av de på stämman företrädda aktierna biträder änd­ringsbeslutet.

Utan hinder av första eller andra stycket får bolagsordningen ändras på det sätt som avses i dessa stycken, om ändringsbe­slutet biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de av-gi-vna rösterna som de pl stämman företrädda aktierna, om

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                264

1             ändringen endast försämrar viss eller vissa aktiers rätt och samtliga de vid stämman näi-varande ägarna av dessa aktier vilka skall företräda nio tiondelar av alla de aktier som pl detta sätt berörs samtycker till ändringen, eller

2             ändringen endast försämrar ett helt aktieslags rätt och om ägarna till hälften av alla aktier av detta slag och nio tiondelar av de pl stämman företrädda aktiema av detta slag samtycker till ändringen.

18 § I ömsesidiga försäkringsbolag flr ett beslut om ändring av
bolagsordningen som avser delägarnas ansvarighet för bolagets för­
pliktelser, om det inte biträtts av samtliga delägare, börja
tillämpas först ett Ir efter registreringen av ändringsbeslutet.

När registreringen har skett skall styrelsen ocb verkställande direktören genast lita kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tid­ningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Vidare skall en underrättelse om beslutet sändas till varje del­ägare vars postadress är känd.

Den som är delägare i bolaget vid den tidpunkt dl ett sidant ändringsbeslut fattas men inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsav­talet utan att iaktta i övrigt bestämd uppsägningstid. En del­ägare som har hä-vt avtalet har rätt att fl tillbaka den del av premien som överstiger den premie som skulle ha bestämts om för­säkringen frIn början hade tecknats for den tid under vilken den har gällt.

19   § Bolagsstämman flr inte fatta beslut, som är ägnade att ge otillbörliga fördelar It aktieägare respektive garanter eller andra till nackdel för försäkringsbolaget, andra aktieägare eller garanter.

20   § Ora ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag eller bolagsordningen eller grunderna, kan talan mot försäkringsbolaget om att upphäva eller ändra beslutet föras av aktieägare respektive av delägare

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                265

eller röstberättigade som inte är delägare eller av styrelsen, en styrelseledamot eller verkställande direktören. I försäkringsaktie­bolag kan en sidan talan föras även av den som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktieboken.

Talan skall väckas inom tre mlnader frIn dagen för beslutet. Om talan inte väcks inom denna tid är rätten till talan förlorad.

Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när

1            beslutet är sidant att det inte lagligen kan fattas ens med samtycke av alla aktieägare respektive av alla delägare eller röstberättigade som inte är delägare

2            samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa aktieägare respektive av alla eller vissa delägare eller röstberättigade som inte är delägare och sidant samtycke inte har givits, eller

3            kallelse till stämman inte har utfärdats eller de för bolaget gällande bestämmelserna om kallelse väsentligen har eftersatts.

En dom, sora ändrar eller upphäver bolagsstämmans beslut, gäller även för de aktieägare och de delägare eller de röstberättigade som inte är delägare och vilka inte för talan. Rätten kan ändra bo­lagsstämmans beslut endast om det kan fastställas vilket innehlll beslutet rätteligen borde ha haft. Om bolagsstämmans beslut behöver registreras enligt denna lag och om beslutet har upphävts eller ändrats genom en dom som vunnit laga kraft eller om det genom be­slut under rätteglngen har förordnats att bolagsstämmans beslut inte flr verkställas, skall rätten underrätta försäkringsinspek­tionen för registrering.

21 § Om styrelsen vill väcka talan mot bolaget, skall bolagsstäm­man kallas samman för att välja en ställföreträdare som skall föra bolagets talan i tvisten. Det är den pl detta sätt valda ställföre­trädaren som skall delges stämningen.

Förbehlll i bolagsordningen, att tvister mellan I ena sidan bola­get och I andra sidan styrelsen, en styrelseledamot, verkställande direktören, en likvidator, en aktieägare, en delägare eller en röstberättigad som inte är delägare skall hänskjutas till skilje-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                266

män, har samma verkan som skiljeavtal. Begär styrelsen skiljemanna-förfarande mot bolaget, skall första stycket tillämpas. Är det frlga om klandertalan av styrelsen mot bolagsstämmans beslut är rätten till talan inte förlorad enligt 20 § andra stycket, om styrelsen inom den där angivna klandertiden har kallat till bo­lagsstämma enligt första stycket.

10 KAP. REVISION

1 § Bolagsstämman skall välja minst tvI revisorer. I bolagsord­
ningen kan bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock
inte alla, skall utses i annan ordning.

Bolagsstämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Vad som sägs i denna lag om revisorer skall i tillämpliga delar gälla revisorssuppleanter.

Ett uppdrag som revisor, vald av bolagsstämman, gäller för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas sl att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma pl vilken re­visorsval skall förrättas. Vad som i 8 kap. 16 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för revisorer och revisorssuppleanter.

2 § Försäkringsinspektionen skall förordna en eller flera revisorer.
Inspektionen kan underllta detta om försäkringsbolagets rörelse

är av ringa omfattning eller det i övrigt inte anses behövligt.

Försäkringsinspektionen kan när som helst Iterkalla uppdraget som revisor och i stället förordna ny revisor.

För den revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektionen utfärda en instruktion. Revisorn har rätt att få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspek­tionen.

3 § Revisorerna skall vara svenska medborgare och bosatta i
Sverige, om inte regeringen, eller efter regeringens bemyndigande.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                267

försäkringsinspektionen i enskilda fall tillåter något annat. Den som är omyndig eller i konkurs kan inte vara revisor.

Revisorerna skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och om­fånget av bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande.

Till revisorer kan även utses auktoriserade eller godkända revi­sionsbolag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel likställs auktoriserade revisionsbolag med auktoriserade revisorer och godkända revisionsbolag med godkända revisorer. Ett bolag som utses till revisor skall till styrelsen för det bolag som revi­sionen avser anmäla vem som är huvudansvarig för revisionen. Den hu-vudansvarige skall vara i auktoriserat revisionsbolag auktori­serad revisor och i godkänt revisionsbolag auktoriserad eller godkänd revisor. Bestämmelserna i 5 och 13 §§ tillämpas pä den huvudansvarige.

Till revisor i dotterföretag bör, om det kan ske, utses minst en av moderbolagets revisorer.

4 § I ett försäkringsbolag skall,

1             om verksamheten omfattar hela riket, minst en av de revisorer som utses av bolagsstämman vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor,

2             om omslutningen enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som mot­svarar 1 000 gånger det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för den sista månaden av respektive räkenskapsår, minst en av de revisorer som utses av bolagsstämman vara auktoriserad revisor,

3             om omslutningen enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som mot­svarar 100 ginger det enligt lagen om allmän försäkring bestämda basbeloppet för den sista minaden av respektive räkenskapsir, minst en av de revisorer som utses av bolags­stämman vara auktoriserad eller godkänd revisor.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                268

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande försäkrings­inspektionen, kan i fråga om ett visst bolag, som har den om­slutning enligt fastställda balansräkningar som avses i första stycket 2, förordna att bolaget fär utse en viss godkänd revisor i stället för en auktoriserad revisor. Sädana beslut är giltiga i högst fem år.

Vad som föreskrivs i första och andra styckena gäller även för moderbolaget i en koncern om omslutningen enligt faställda kon­cernbalansräkningar för de tvä senaste räkenskapsåren överstiger det gränsbelopp sora anges i första stycket.

I andra bolag än de som avses i första och tredje styckena skall auktoriserade revisorer eller godkända revisorer utses, om i försäkringsaktiebolag ägare till en tiondel av samtliga aktier begär det vid den bolagsstämma, där revisorsval skall ske. Det­samma gäller i ömsesidiga försäkringsbolag om en tiondel av de röstberättigade begär det.

5 § Den kan inte vara revisor som

1            är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller biträder vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,

2            är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till detta eller till nIgon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll däröver,

3            är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande för­hillanden med eller är syskon eller släkting i rätt upp-eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvlgrad med en sidan person i rätt upp- eller nedsti­gande led eller sl att den ene är gift med den andres syskon, eller

4            stIr i llneskuld till bolaget eller nIgot annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sidant

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         269

företag har ställt säkerhet; den som bellnar ett livförsäk­ringsbrev enligt föreskrifterna i grunderna är av den anled­ningen inte förhindrad att vara revisor.

I dotterföretag kan den inte vara revisor som enligt första stycket inte är behörig att vara revisor i moderbolaget.

Revisorerna flr vid revisionen inte anlita nIgon som enligt första eller andra stycket inte är behörig att vara revisor. Har försäk­ringsbolaget eller moderbolaget personer som är anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen handha bolagets in­terna revision, flr revisorerna dock vid revisionen anlita sädana anställda i den utsträckning som det är förenligt med god revi­sionssed.

6  § Uppdraget att tills vidare vara revisor upphör när ny revisor
utsetts.

Ett uppdrag som revisor upphör i förtid, om revisorn eller den sora utsett honom begär det. En anmälan om detta skall göras hos sty­relsen och, i de fall dä en revisor, som inte är vald på bolags­stämma vill avgå, hos den som har tillsatt honom.

Om en revisors uppdrag upphör i förtid eller om det uppkommer hinder för honom enligt 3-5 §§ eller enligt bolagsordningen att vara revisor och om det inte finns nägon suppleant, skall sty­relsen vidta åtgärder för att tillsätta en ny revisor för den återstående mandattiden.

7  § Anmälan skall genast göras till försäkringsinspektionen när
en bestämmelse i denna lag och bolagsordningen om antalet revi­
sorer åsidosatts, eller när en revisor är obehörig enligt 3 §
första stycket, 4 § eller 5 § första eller andra stycket eller
enligt bolagsordningen.

Sådan anmälan kan göras av alla. Styrelsen är skyldig att göra en sidan anmälan om inte rättelse utan dröjsmll sker genom den som utser revisorerna.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                270

8 § Revisorerna skall i den omfattning som god revisionssed bjuder granska försäkringsbolagets räkenskaper och Irsredovisning särat sty­relsens och verkställande direktörens förvaltning.

Om försäkringsbolaget är ett moderbolag, skall revisorerna även granska koncernredovisningen och koncernföretagens inbördes för­hållanden i övrigt.

Revisorer som är utsedda av någon annan än försäkringsinspektionen skall följa de särskilda föreskrifter som meddelas av bolagsstäm­man, såvida de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god revisionssed.

9  § Styrelsen och verkställande direktören skall ge revisorerna
tillfälle att verkställa granskningen i den omfattning som revi­
sorerna fiimer behövlig samt lämna de upplysningar och det biträde
som de begär. Samma skyldighet åligger styrelsen, verkställande
direktören och revisorerna i dotterföretag gentemot revisorerna i
moderbolaget.

10   § Sedan revisorerna slutfört granskningen, skall de på års­redovisningen och i moderbolag på koncernredovisningen teckna hänvisning till revisionsberättelsen. Finner revisorerna att balansräkningen eller resultaträkningen inte bör fastställas, skall de anteckna även detta. I raoderbolag gäller detsamma i fråga om koncernbalansräkningen och koncernresultaträkningen.

11   § Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge revisions­berättelse till bolagsstämman. Berättelsen skall överlämnas till bolagets styrelse senast tvä veckor före den ordinarie bolags­stämman.

Revisionsberättelsen skall innehålla uttalanden huruvida årsredo­visningen gjorts upp enligt denna lag. Har i årsredovisningen de upplysningar inte lämnats som enligt 11 kap. skall lämnas, skall revisorerna ange detta och, om det kan ske, lämna behövliga upp­lysningar i sin berättelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                271

Har revisorerna vid sin granskning funnit att en åtgärd eller en försummelse, som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger en styrelseledamot eller verkställande direktören till last eller att en styrelseledamot eller verkställande direktören i övrigt handlat i strid mot denna lag eller bolagsordningen skall det anmärkas i berättelsen. Revisionsberättelsen skall även innehålla ett ut­talande om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören. Revisorerna kan även i övrigt i berättelsen anteckna de upplysningar som de önskar meddela aktieägarna respektive del­ägama, de delegerade och garanterna.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande om fast­ställandet av balansräkningen och resultaträkningen samt om det i förvaltningsberättelsen framställda förslaget till dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust.

I moderbolag skall revisorerna avge en särskild revisionsberät­telse beträffande koncernen. Bestämmelserna i första-fjärde styckena skall tillämpas.

12   § De erinringar som revisorema framställt till styrelsen eller verkställande direktören skall antecknas i ett protokoll eller någon annan handling som skall överlämnas till styrelsen och av denna bevaras pä betryggande sätt.

13   § Revisorerna har rätt att närvara vid bolagsstämmorna. De är skyldiga att närvara vid stämmorna, om det med hänsyn till ären­dena kan anses påkallat.

14   § Revisorerna får inte till enskilda aktieägare, delägare, delegerade, garanter eller utomstående lämna upplysningar om sädana försäkringsbolagets angelägenheter som de fått kännedom om vid fullgörandet av sina uppdrag, om det kan vara till skada för bolaget.

Revisorerna är skyldiga att till bolagsstämman lärana alla upp­lysningar som bolagsstämman begär, om det inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget. Revisorerna är vidare skyldiga att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                272

lämna medrevisorer, ny revisor och om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltare, erforderliga upplysningar om bolagets angelägenheter.

11 KAP. REDOVISNING

Årsredovisning m.m.

1 § Kalenderår utgör räkenskapsår. För varje räkenskapsår skall årsredovisning avges. Denna består av resultaträkning med därtill hörande resultatanalys, balansräkning och förvaltningsberättelse.

1 fråga ora resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och
i årsbokslut enligt bokföringslagen (1976:125) gäller förutom be­
stämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande försäkrings in­spektionen, flr utfärda närmare föreskrifter om försäkringsbo­lagens löpande bokföring, Irsbokslut och Irsredovisning samt därvid meddela föreskrifter som avviker från bokföringslagen.

2 § I Irsredovisningen skall Iterges resultaträkningen och
balansräkningen för det närmast föreglende räkenskapslret. Har det
under Iret skett nIgon ändring i specificeringen av poster i
resultaträkningen och balansräkningen skall, om det inte möter
särskilda hinder, uppgifterna från den tidigare årsredovisningen
sammanställas sä att dessa kan jämföras med posterna i den senare
årsredovisningen.

Årsredovisningen skall skrivas under av samtliga styrelseledamöter samt av verkställande direktören. Har a-wikande mening beträffande årsredovisningen antecknats till styrelsens protokoll, skall den avvikande meningen fogas till redovisningen.

3 § Minst en månad före den ordinarie bolagsstämman skall års­
redovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret avlämnas
till revisorerna.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                273

4 § Med anläggningstillgångar förstås i denna lag

1             maskiner, inventarier och dylikt,

2             huvudkontorsfastigheter,

3             kontorsfastigheter som hu-vudsakligen avses för rörelsen och även används i denna,

4             aktier och andelar i dotterföretag,

5             andra aktier och andelar som innehas som ett led i organi­sationen av bolagets försäkringsrörelse och

6             efter medgivande av försäkringsinspektionen andra tillglngar som är avsedda att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen.

5 § En anläggningstillging, som har ett bestlende värde som väsentligt överstiger det belopp som den är uppförd till i när­mast föreglende balansräkning, flr tas upp till högst detta vär­de. Fastigheter flr dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet. Aktier och andelar flr inte skrivas upp till högre värde än vad som medges av försäkringsinspektionen.

Det belopp varmed uppskrivning sker kan användas till

1             erforderlig nedskrivning av värdet pl andra anläggnings-tillglngar, om det finns särskilda skäl för en sidan utjäm­ning,

2             fondemission i ett skadeförsäkringsaktiebolag och

3             avsättning till uppskrivningsfond i ett skadeförsäkrings­bolag; en sidan fond får tas i ansprik endast för de under 1 och 2 angi-vna ändamllen.

I livförsäkringsbolag flr efter försäkringsinspektionens med­givande, om det finns särskilda skäl för det, det belopp varmed uppskrivning sker användas även till

4             ökning av de försäkringstekniska skulderna och

5             ökning av Iterbäringsfonden.

6  § Bestämmelserna i 17 § bokföringslagen (1976:125) gäller inte
18 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                274

för försäkringsbolag.

Vid värdering av ett moderbolags aktier eller andelar i ett dotterföretag skall aktier, som dotterföretaget äger i moder­bolaget, inte anses ha nIgot värde.

Vid uppställning av resultaträkningen och balansräkningen skall andelar i andra företag än aktiebolag likställas med de aktier som försäkringsbolaget äger.

7 § Andra tillgångar än anläggningstillgångar jämställs med om­sättningstillgångar.

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7 kap. 9 § första stycket 1-7 eller mot premiereserven enligt

7 kap. 10 § i den utsträckning denna paragraf hänvisar till 7 kap.
9 § första stycket 1-7, får tas upp till högre värde än vad som
följer av bestämmelserna i bokföringslagen.De flr dock högst tas
upp till samma värde som i närmast föreglende balansräkning eller,

om värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvär­det. Detta gäller endast ora värdehandlingarna kan a-vyttras till ett värde som motsvarar detta högre värde vid tidpunkter som fär anses tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsutfästelser som värdehandlingarna säkerställer.

Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av försäkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verk­liga värdet, dock högst till anskaffningsvärdet, enligt närmare föreskrifter av regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, av försäkringsinspektionen.

8 § Omfattar rörelsen flera verksamhetsgrenar skall intäkter och
kostnader fördelas på de olika verksamhetsgrenarna pl det sätt som
regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, försäkrings­
inspektionen närmare bestämmer.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                275

9  § Utgifter för bolagsbildningen, för ökning av aktiekapitalet
eller för bolagets förvaltning flr inte tas upp som tillglngar.

Innehar försäkringsaktiebolaget egna aktier, skall de med an­givande av det nominella beloppet tas upp som tillglngar utan värde.

10 § I balansräkningen skall som särskilda huvudgrupper tas upp
försäkringstekniska skulder och Iterförsäkrares andelar i dessa.
Omfattar bolagets rörelse olika verksamhetsgrenar, skall del­
posterna i dessa huvudgrupper fördelas pl dessa grenar. Livför­
säkringsbolag som redovisar en äterbäringsfond skall ta upp denna
som särskild post bland skulderna, fördelad pl skilda verksam­
hetsgrenar.

I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital. Skadeförsäkringsbolags egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp aktiekapital, reservfond och uppskrivningsfond. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt nettovinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.

11 § Förvaltningsberättelsen skall upprättas med iakttagande av
god redovisningssed.

I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas om

1             sidana förhillanden som inte skall redovisas i resultat­räkningen eller i balansräkningen men som är viktiga för att bedöma bolagets verksamhetsresultat och ställning samt

2             händelser av väsentlig betydelse för bolaget, som har in­träffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.

I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet av i Sverige anställda personer under räkenskapslret raed uppdelning pl kontors-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         276

tjänstemän, fälttjänstemän och övriga anställda. Vidare skall det anges det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och er­sättningar i Sverige dels till styrelsen och verkställande direktören, dels till kontorstjänstemän, dels till fälttjänstemän, dels till övriga anställda.

Dessutom skall det för fritidsombud och specialombud i Sverige var för sig anges dels medelantalet under räkenskapsåret, dels ersätt­ningsbeloppet till dessa.

Har bolaget anställda utomlands, skall medelantalet av dessa under räkenskapsåret anges samt uppgift lämnas om sammanlagda summan av löner och ersättningar.

Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust.

I förvaltningsberättelsen skall anges rörelseresultatet för vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren. Upplysningar skall lämnas om bolagets konsolidering och om dess konsolideringskapital vid utgången av vart och ett av dessa är. Närmare bestämmelser om utformningen av dessa uppgifter meddelas av regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, av försäkringsinspektionen.

Koncernredovisning

12 § I moderbolag skall, utöver årsredovisning för raoderbolaget,
för varje räkenskapsår avges koncernredovisning bestående av
koncernresultaträkning och koncernbalansräkning. Redovisningen
skall hänföra sig till balansdagen för moderbolaget.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § skall tillämpas på koncernredovisningen och koncernrevisionsberättelsen.

13 § Koncernresultaträkningen ocb koncernbalansräkningen skall var
för sig utgöra ett sammandrag av moderbolagets och dotterföre­
tagens resultaträkningar och balansräkningar, upprättat enligt god
redovisningssed och med iakttagande i tillämpliga delar av 2 §

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                277

första stycket och 4-10 §§. Bestämmelsen i 17 § första stycket bokföringslagen (1976:125) om goodwill får dock tillämpas vid upprättande av koncernredovisningen.

Vid upprättande av koncernresultaträkningen skall en uppdelning i förekommande fall göras mellan å ena sidan i koncernen ingående svenska livförsäkringsbolag jämte andra dotterföretag till dessa än försäkringsbolag (livbolagsgruppen) och å andra sidan i kon­cernen ingående övriga företag (skadebolagsgruppen).

Koncernresultaträkningen skall utvisa koncernens årsresultat efter avdrag för redovisad vinstutdelning inom koncernen och avdrag eller tillägg för ökning eller minskning av intemvinster under räkenskapsåret. Koncernbalansräkningen skall utvisa beloppet av fritt eget kapital eller ansamlad förlust i koncernen efter avdrag för internvinster. Med internvinst avses moderbolagets andel av vinst som uppkommit genom att en tillgäng överlåtits inom koncer­nen, i den mån inte tillgången därefter överlåtits till köpare utanför koncernen eller tillgången förbrukats eller dess värde satts ned hos det företag inom koncernen som förvärvat tillgängen.

Ora det med hänsyn till koncernens sammansättning eller andra särskilda skäl är förenat med synnerliga svårigheter att vid koncernredovisningen i vissa hänseenden tillämpa första eller tredje stycket, får de undantag göras som förhållandena kräver. För sådana avvikelser skall en motiverad redogörelse lämnas i moderbolagets förvaltningsberättelse.

I  förvaltningsberättelsen för ett moderbolag skall vidare i till­
lämpliga delar lämnas sidana upplysningar om koncernen som avses i

II   §. Redogörelse skall lämnas för vilka metoder och värderings­
principer sora använts vid upprättandet av koncernredovisningen.
Vidare skall uppges det belopp som skall föras över till det bund­
na egna kapitalet från det fria egna kapitalet i koncernen enligt
årsredovisningarna för företag inom denna.

Försäkringsbolag som är dotterföretag skall i förvaltningsberät­telsen ange namnet på moderbolaget och i förekommande fall dettas moderbolag.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       278

Helårsprognos

14 § Ett försäkringsbolag som enligt 10 kap. 4 § första stycket
punkt 2 är skyldigt att ha en auktoriserad revisor skall minst en
gäng under räkenskapsåret lämna en prognos om det förväntade
resultatet för räkenskapsåret.

Prognosen avges av styrelsen, eller om styrelsen bestämmer det, av verkställande direktören. Prognosen skall hällas tillgänglig bos bolaget för alla och genast sändas i försäkringsaktiebolag till de aktieägare och i ömsesidiga försäkringsbolag till de röstberät­tigade som begär det. Endast en prognos är obligatorisk. Denna skall senast före oktober månads utgång i avskrift sändas in till försäkringsinspektionen.

15 § I prognosen skall översiktligt redogöras för verksamheten och
den förväntade resultatutvecklingen i denna. Vidare skall lämnas
uppgifter om beräknade belopp för bruttopremieinkomst, netto­
avkastning av kapital och rörelseresultat. Bestämmelserna i 11 §
andra stycket gäller i tillämpliga delar för prognosen.

Är en koncern av sådan storlek som avses i 10 kap. 4 § första stycket punkt 2 skall moderbolaget för koncernen i tillämpliga delar lämna de uppgifter i prognosen som anges i första stycket. Om det ingår både livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag i koncernen skall en uppdelning enligt 13 § andra stycket göras.

16 § I anslutning till uppgifterna enligt 15 § skall även mot­
svarande uppgifter lämnas för det närmast föreglende räkenskaps­
lret enligt Irsredovisningen.

Begrepp och termer i hellrsprognosen skall i möjlig min överens­stämma med dem som använts i den senast framlagda Irsredovis­ningen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                279

12 KAP. VINSTUTDELNING OCH ANNAN ANVÄNDNING AV FÖRSÄKRINGSBOLAGETS EGENDOM

Vinstutdelning och Iterbetalning av garantikapital

1  § Försäkringsbolagets medel får betalas ut till aktieägare eller
till garanter endast enligt bestämmelserna i denna lag om vinst­
utdelning, återbetalning av garantikapital, utbetalning vid ned­
sättning av aktiekapitalet eller reservfonden och utskiftning vid
bolagets likvidation.

Om försäkringsaktiebolagets verksamhet helt eller delvis skall ha annat syfte än att bereda vinst åt aktieägarna, skall bolags­ordningen innehålla bestämmelser om hur vinsten och de behållna tillgångarna vid bolagets likvidation skall användas.

2  § Vinstutdelning till aktieägare eller garanter får inte äga rum
i livförsäkringsbolag.

I skadeförsäkringsbolag får vinstutdelningen inte överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om raoderbolag, i den fastställda koncernbalansräkningen för det senaste räken­skapsåret redovisas som bolagets eller, i vad avser koncernens skadebolagsgmpp, koncernens nettovinst för året, balanserad vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för

1            den redovisade förlusten,

2             det belopp sora enligt bolagsordningen skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovis­ningarna för företag inom denna skall föras över till det bundna egna kapitalet och

3             det belopp som enligt bolagsordningen i övrigt skall användas för andra ändamål än vinstutdelning.

Vinstutdelningen flr inte ske med sl stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt stIr i strid mot god sed inom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                280

försäkringsbranschen. Förbud raot vinstutdelning i vissa fall före­skrivs i 6 kap. 5 §.

Bestämmelserna om vinstutdelning i andra stycket skall tillämpas vid betalning av ränta enligt garantiavtal i livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag.

3 § Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning till aktieägarna
samt om räntebetalning och vinstutdelning till garanter. Stämman
flr endast i den min den har skyldighet till detta enligt bolags­
ordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen
föreslagit eller godkänt.

I avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i bolagsstämmans beslut om utdelning till aktieägare. Utdelningen förfaller till betalning pl avstämningsdagen och skall betalas utan dröjsmål. De vilkas namn pl avstämningsdagen är införda i aktieboken eller i en förteckning enligt 3 kap. 12 § skall anses behöriga att ta emot utdelningen. Om dessa inte är berättigade att ta emot utdelning skall 4 kap. 4 § tredje stycket tillämpas.

4 § Beslut om Iterbetalning av garantikapitalet fattas av bolags­
stämman och får inte verkställas utan försäkringsinspektionens
tillstånd. Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verk­
ställande direktören genast anmälas för registrering.

Återbäringsfonden och förlusttäckningsregler i livförsäkringsbolag

5   § Livförsäkringsbolag skall, sedan beslut fattats om ränta enligt garantiavtal, sätta av hela årsvinsten på livförsäkrings­rörelsen till återbäringsfonden i den män något annat inte följer av denna lag. Livförsäkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbärings­fond för sådan annan rörelse.

6   § Återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen får utöver vad som följer av grunderna endast minskas för att täcka förlust enligt 7 §. Försäkringsinspektionen kan dock medge att äterbä-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                281

ringsfonden får minskas när det finns särskilda skäl till det.

7    § Om ett livförsäkringsbolag endast meddelar livförsäkring och om det uppkommer förlust pä denna rörelse, skall förlusten täckas genora att återbäringsfonden minskas. Om livförsäkringsbolaget meddelar såväl livförsäkring som annan försäkring och om det uppkommer en förlust på livförsäkringsrörelsen som inte kan täckas genom minskning av återbäringsfonden för livförsäkringsrörelsen, skall förlusten täckas genom användning av befintliga till fram­tida förfogande avsatta medel för sädan annan försäkring. Om det uppkommer förlust pl annan försäkring än livförsäkring och om den inte kan täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för sidan rörelse, skall förlusten täckas genom att Iter­bäringsfonden för livförsäkringsrörelsen minskas.

8    § Om en förlust pl livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäkringsbolag inte kan täckas pl det sätt som anges i 7 §, skall förlusten, i den mån den överstiger garantikapitalet, ut­jämnas genom att bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.

Nedsättning av bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall grunder (nedsättningsgrunder) upprättas. Om stadfästelse av nedsättningsgrunderna gäller bestämmelserna i 2 kap. 4 §.

Reservfonden och annan användning av försäkringsbolagets egendom

9  § Skadeförsäkringsbolag får inrätta reservfond. Till en sädan
reservfond skall avsättas belopp som

1            på grund av aktieteckning erhållits för aktierna utöver det nominella beloppet,

2            betalats till bolaget av någon som fått en aktie förverkad,

3            enligt 4 kap. 17 § skall tillfalla bolaget,

4            vid utbyte av en fordran enligt skuldebrev mot en aktie.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                282

motsvarar skillnaden mellan fordringsbeloppet och aktiens nominella belopp,

5             enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden eller

6             enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden.

Reservfonden flr enligt beslut av bolagsstämman endast sättas ned för

1             täckande av sådana förluster enligt den fastställda balans­räkningen, som inte kan täckas av fritt eget kapital eller genom att obeskattade reserver tas i anspråk,

2             fondemission, eller

3             andra ändamål, om rätten med tillämpning av 6 kap. 6 § ger tillstlnd till nedsättningen.

10 § Sker utbetalning till aktieägare eller garanter i strid mot
denna lag, skall mottagaren betala tillbaka vad han erhållit med
ränta, beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635), frän det utbe­
talningen erhållits intill dess räntan skall betalas enligt 6 §
räntelagen till följd av 3 eller 4 § samma lag. Detta gäller dock
inte om mottagaren hade skälig anledning att anta att utbetal­
ningen utgjorde laglig vinstutdelning eller räntebetalning.

För den brist som kan uppkomma vid återbetalningen ansvarar, en­ligt 16 kap. 1-4 §§, de som medverkat till att besluta om utbe­talningen eller till att verkställa den eller till att upprätta eller till att fastställa en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet.

11 § Bolagsstämman får besluta om gåvor till allmännyttiga eller
därmed jämförliga ändamål, om det med hänsyn till ändamålens be­
skaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt kan
anses skäligt. Styrelsen flr till sådana ändamål endast använda
tillgångar som med hänsyn till bolagets ställning är av ringa
betydelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                               283

12 § Försäkringsbolaget flr inte lämna penninglån till styrelse­
ledamöterna, verkställande direktören eller aktuarien i bolaget
eller något annat företag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga
om penninglån till

1             den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp-eller nedstigande led till en styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien,

2             den som är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot penninglån skall även tillämpas i fråga om ställande av säkerhet.

Vid tillämpning av denna paragraf likställs äktenskapsliknande samlevnad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt.

13 § Bestämmelsema i 12 § första stycket 1-2 utgör inte något
hinder för försäkringsbolag att i enlighet med reglerna i grun­
derna lämna lån mot säkerhet i försäkringsbrev.

Försäkringsinspektionen kan på ansökan medge undantag frän 12 §, om det finns synnerliga skäl till detta.

13 KAP. UTTAXERING I ÖMSESIDIGA FÖRSÄKRINGSBOLAG

1 § Ora det i ett ömsesidigt försäkringsbolag uppkommer förlust på sådan försäkringsrörelse som inte är personförsäkring eller mot­tagen återförsäkring skall den del av förlusten som inte kan täckas av obeskattade reserver, fritt eget kapital eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst en tiondel av den del av förlusten som inte har täckts på detta sätt, uttaxeras på dem som varit delägare i bolaget under hela eller någon del av det räkenskapsår under vilket förlusten har uppkorarait. Om enligt några bestämmelser i bolagsordningen delägarnas personliga ansva­righet är begränsad till ett visst belopp eller om det i bolags-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                284

ordningen har intagits bestämmelser om att uttaxeringen i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller i övrigt på annat sätt än som föreskrivs i denna paragraf, skall uttaxeringen ske enligt dessa bestämmelser.

Täcks inte förlusten genom uttaxering pä det sätt som föreskrivs i första stycket, skall den kvarstående förlusten utjämnas genom nedsättning av delägarnas andel i den del av premiereserven som inte avser sjuk- eller livränta enligt 1 kap. 3 § andra stycket. En sådan nedsättning föranleder också nedsättning av försäkrings­beloppet. Nedsättning skall ocksä ske av på delägarna belöpande ersättningsbelopp som svarar mot de försäkringsfall som inträffat under det räkenskapsår under vilket förlusten uppkommit.

Om det finns garantikapital skall vad som föreskrivs i första och andra stycket om förlustens täckande genom uttaxering endast gälla det belopp varmed förlusten överstiger garantikapitalet.

2 § Styrelsen skall genast, sedan bolagsstämman fastställt balans­
räkningen för räkenskapsåret, verkställa uttaxering enligt 1 §
detta kapitel. Inbetalning av de belopp som uttaxerats kan förde­
las pä högst sex terminer. Sista inbetalningen skall vara gjord
inom tre år från styrelsens beslut om verkställighet.

Delägarna skall minst en månad före varje inbetalningsdag fä ett skriftligt meddelande om beslutet enligt första stycket om inte något annat är bestämt i bolagsordningen.

3 § Uttaxering skall ske i förhällande till varje delägares pre­
mier för annan direkt försäkring än personförsäkring som belöper
pl det räkenskapsir under vilket förlusten har uppkommit.

Vid nedsättning av delägarnas andel i premiereserven och av ersätt­ningsbelopp som belöper pl delägama skall alla andelar och er­sättningsbelopp sättas ned i förbiilande till varje delägares premier enligt första stycket.

Har nIgon redan erhillit större ersättning än som tillkommer honom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         285

sedan ersättningsbeloppen satts ned, är han skyldig att betala tillbaka det överskjutande beloppet till bolaget.

Om bolagsordningen innehlller a-wikande bestämmelser gäller bo­lagsordningen.

4   § Betalar en delägare inte det belopp som uttaxerats pl honom i rätt tid skall beloppet genast utsökas. Om delägaren vid utmätning saknar genast utmätningsbara tillglngar till full betalning av utmätningsfordran eller om hans egendom är avträdd till konkurs skall, sivitt gäller sidan förlust sora enligt 1 § skall täckas genom uttaxering och inte heller täckts genom de betalda beloppen, vad som belöper pl delägaren tas ut hos övriga delägare så långt deras ansvarighet räcker. Härvid skall de bestämmelser som gäller för den första uttaxeringen iakttas.

5   § Försätts ett ömsesidigt försäkringsbolag i konkurs, får del­ägarnas personliga ansvarighet för bolagets förpliktelser göras gällande endast i den män bolagets tillgångar inte förslår till att betala bolagets skulder och endast i den ordning som före­skrivs i 6 och 7 §§ detta kapitel.

6   § I ett ömsesidigt försäkringsbolag som är i konkurs skall förslag till slututdelning upprättas och om det därvid uppstår brist för borgenärerna, skall konkursförvaltaren för att täcka denna brist även upprätta ett förslag till uttaxering på delägarna så längt deras ansvarighet räcker. För en sådan uttaxering skall bestämmelserna i 1 och 2 §§ iakttas, dock att uttaxeringen skall ske pä dem, som vid den tid dä konkursansökningen ingavs, var eller varit delägare i bolaget under någon del av det är som föregått ingivandet av konkursansökningen.

Underrättelse om att förslaget bar upprättats skall tas upp i den kungörelse, sora utfärdas ora utdelningsförslaget och skall av konkursförvaltaren meddelas delägarna på det sätt sora föreskrivs i bolagsordningen. En skriftlig underrättelse skall dock alltid skickas till varje delägare vars postadress är känd för bolaget.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                286

Vad konkurslagen (1921:225) innehåller om tillhandahällande av utdelningsförslag samt om ordningen för klander av sådana förslag skall även tillämpas i fråga om förslag till uttaxering. Sädana förslag kan klandras av delägare.

7 § Sedan förslaget till uttaxering -vunnit laga kraft eller prövats av underrätt i konkursärendet, skall konkursförvaltaren genast på det sätt som föreskrivs i bolagsordningen, kräva in de uttaxerade beloppen. Betalas inte det infordrade beloppet i rätt tid skall konkursförvaltaren genast begära utsökning av detta. Därvid gäller förslaget till uttaxering såsom lagakraftägande dom. Visar det sig vid utmätningen att delägaren saknar utmätningsbara tillgångar till full betalning av utmätningsfordran eller, att delägarens egendom är avträdd till konkurs, gäller vad som föreskrivs i 4 § detta kapitel.

14 KAP. LIKVIDATION OCH UPPLÖSNING

Frivillig likvidation

1 § Bolagsstämman kan besluta att försäkringsbolaget skall träda i
likvidation.

Även ora bolagsordningen skulle föreskriva kvalificerad majoritet för beslut om likvidation, fattas ett sådant beslut med enkel majoritet, när det föreligger grund för tvångslikvidation enligt 2 eller 3 §. Ett sådant beslut har omedelbar verkan. I annat fall kan bolagsstämman besluta att likvidationen skall inträda viss senare dag.

Tvångslikvidation

2 § Det lligger styrelsen i ett försäkringsaktiebolag att oför­
dröjligen upprätta en särskild balansräkning sl snart det finns
skäl att anta att bolagets eget kapital understiger en tredjedel
av det registrerade aktiekapitalet. Visar balansräkningen att sa
är fallet skall styrelsen snarast möjligt till bolagsstäraraan
hänskjuta frigan om bolaget skall träda i likvidation. Godkänns

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                287

inte pl den ordinarie bolagsstämman under det nästföljande räken­skapslret en balansräkning avseende ställningen vid tiden för stämman som utvisar att det egna kapitalet uppgir till hälften av det registrerade aktiekapitalet, skall styrelsen, om inte bolags­stämman beslutar att bolaget skall träda i likvidation, hos rätten ansöka att bolaget försätts i likvidation. En sådan ansökan kan även göras av en styrelseledamot, verkställande direktören, en re­visor eller av en aktieägare. Anmälan om samma förhållanden kan göras av försäkringsinspektionen.

Om en ansökan eller en amälan enligt första stycket görs, för­ordnar rätten att bolaget skall träda i likvidation, om det inte under ärendets handläggning i tingsrätten styrks att en balans­räkning som utvisar att bolagets eget kapital uppgir till hälften av det registrerade aktiekapitalet, har blivit granskad av revi­sorema och godkänd av bolagsstämman.

Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek skall inom linjen en post tilläggas som utvisar den ökning av tillglngarnas samman­lagda värde som skulle följa, om de redovisades till försälj­ningsvärdet med avdrag för de förväntade försäljningskostnaderna. Sidana värdehandlingar som avses i 11 kap. 7 § andra stycket skall dock värderas enligt de särskilda bestämmelserna i nämnda paragraf. Beträffande sidana anläggningstillglngar, som undergår en fortlö­pande värdeminskning, gäller att de tas upp till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskri-vningar och nedskrivningar, om ett högre värde erhålls genom detta.

Ora inte styrelseledamöterna fullgör vad som åligger dem enligt första stycket, svarar de och andra som med vetskap om detta handlar på bolagets vägnar solidariskt för bolagets uppkoimnande förpliktelser. Ett sådant ansvar inträder även för de aktieägare som, när likvidationsplikt föreligger enligt första stycket tredje meningen, med vetskap om detta deltar i beslut att fortsätta bolagets verksamhet. Denna ansvarighet gäller dock inte för för­pliktelser som uppkommer sedan likvidationsfrägan hänskjutits till rättens prövning eller sedan en balansräkning som utvisar att bolagets eget kapital uppgår till hälften av det registrerade

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                288

aktiekapitalet, har blivit granskad av revisorerna och godkänd av bolagsstämman.

3 § Rätten skall förordna att försäkringsbolaget skall träda i likvidation om

1            likvidationsskyldighet föreligger enligt bolagsordningen,

2            bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits,

3             en koncession som har beviljats för en bestämd tid har gått till ända utan att någon ny koncession har beviljats,

4            regeringen har förklarat koncessionen förverkad,

5             bolaget är försatt i konkurs som avslutats med ett överskott och bolagsstämman inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation enligt 19 § eller

6             bolaget saknar till försäkringsregistret anmäld behörig styrelse eller saknar verkställande direktör, om en sädan skall finnas enligt denna lag.

Beträffande försäkringsaktiebolag skall rätten även förordna om likvidation om förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier strider mot förbehåll enligt 18 kap. 1 § och bolaget inte har följt försäkringsinspektionens föreläggande enligt 18 kap. 5 eller 6 §.

Beslut ora likvidation skall dock inte meddelas, om det under ärendets handläggning i tingsrätten styrks att likvidationsgrunden upphört. Frågor om likvidation enligt första stycket och andra stycket prövas på anmälan av försäkringsinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamöter, verkställande direktören eller aktieägare respektive delägare eller röstberättigade som inte är delägare. I de fall som avses i första stycket 5-6 prövas frågan pä ansökan även av en borgenär eller någon annan vars rätt kan vara beroende av att det finns nägon som kan företräda bo­laget.

Förfarandet hos rätten

4 § Görs ansökan eller anmälan sora avses i 2 eller 3 § skall

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                289

rätten genast kalla bolaget, försäkringsinspektionen, de aktie­ägare eller de delägare samt de borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig för rätten på en bestämd dag, då frigan om skyldighet för bolaget att träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges bolaget, om det kan ske på nägot annat sätt än enligt 15-17 §§ delgi-vningslagen (1970:428). Kallelsen skall kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar, minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

5  § Har sökanden haft kostnader för delgi-vning eller kungörelse
samt för expeditioner i ärendet enligt 2 eller 3 §, skall dessa
betalas av försäkringsbolagets medel, om bolaget förpliktas träda i
likvidation eller om rätten i annat fall finner det skäligt. När
en anmälan gjorts av försäkringsinspektionen, skall dessa kostnader
betalas av bolaget eller, om bolaget saknar tillglngar, av stats­
verket.

Genomförandet av likvidationen

6  § Bolagsstämman eller den domstol, sora fattar beslut att bolaget
skall träda i likvidation, skall samtidigt utse en eller flera
Ukvidatorer. I bolagsordningen kan föreskrivas att dessutom en
eller flera Ukvidatorer skall tillsättas pl nIgot annat sätt.
Likvidatorerna träder i styrelsens och verkställande direktörens
ställe och har i uppgift att genomföra likvidationen med den
inskränkning som följer av bestämmelserna om särskild admi­
nistration enligt 25-28 §§ detta kapitel.

Saknar ett försäkringsbolag, som trätt i likvidation, till re­gistret anmälda behöriga Ukvidatorer, skall rätten-förordna en eller flera Ukvidatorer efter anmälan av försäkringsinspektionen eller pl ansökan av aktieägare, delägare eller röstberättigade som inte är delägare eller borgenärer eller andra vilkas rätt kan vara beroende av att det finns nIgon som kan företräda bolaget.

Likvidatorerna skall genast anmäla likvidationsbeslutet för re­gistrering.

19 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                290

7 § Försäkringsinspektionen skall om det behövs förordna en lik­
vidator att tillsammans med de övriga likvidatorerna genomföra
likvidationen. Förordnas en likvidator av inspektionen, skall han
teckna bolagets firma i förening med bolagets firmatecknare.

Bestämmelserna i denna lag om likvidator skall tillämpas pl den likvidator som har utsetts av försäkringsinspektionen. Sidan likvidator fär endast entledigas av inspektionen. Ersättare får inte förordnas av rätten.

En likvidator som bar förordnats av försäkringsinspektionen har rätt till arvode av bolaget. Arvodets storlek bestäms av inspek­tionen.

8 § Bestämmelsema i denna lag om styrelse och styrelseledamöter
skall tillämpas på Ukvidatorer, i den mån något annat inte följer
av detta kapitel.

Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att bolaget träder i likvidation. Bestämmelserna i 10 kap. skall tillämpas imder likvidationen. Revisionsberättelsen skall innehålla uttalanden huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt för­dröjs.

9 § I fråga om bolagsstämma under likvidation skall bestämmelserna
i denna lag om bolagsstämma tillämpas, i den män något annat inte
följer av detta kapitel.

10 § När försäkringsbolaget trätt i likvidation skall styrelsen
och verkställande direktören genast avge en redovisning för sin
förvaltning av bolagets angelägenheter under den tid, för vilken
redovisningshandlingar inte förut lagts fram på bolagsstämman.
Redovisningen skall läggas fram på bolagsstämman så snart det kan
ske. Bestämmelsema om årsredovisning och revisionsberättelse
skall tillämpas.

Ora tiden även omfattar det föregående räkenskapsåret, skall en särskild redovisning, i moderbolag omfattande även koncernredo-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                291

visning, avges för det nämnda Iret.

11   § Likvidatorerna skall genast söka kallelse pl bolagets okända borgenärer.

12   § I de fall dl nIgot annat inte följer av bestämraelserna om särskild administration skall likvidatorerna sl snart det kan ske genom försäljning pl offentlig auktion eller pl något annat lämp­ligt sätt förvandla bolagets egendom till pengar, i den mån det behövs för likvidationen, samt betala bolagets skulder. Bolagets rörelse flr fortsättas, om det behövs för en ändamllsenlig a-weck­ling eller för att de anställda skall fl ett skäligt ridrum för att skaffa sig nya anställningar.

Har försäkringsinspektionen förordnat en likvidator flr bolagets egendom inte a-vyttras under hand utan hans samtycke. Vägras ett sidant saratycke utan skäl, får inspektionen pl ansökan av övriga Ukvidatorer tilllta försäljningen. Om likvidatorerna önskar Överlåta värdepapper som är noterade pl fondbörs till gällande börspris behövs dock inte nIgot samtycke.

13 § Likvidatorerna skall för varje räkenskapsir avge en Irsredo­
visning, som skall läggas fram pl den ordinarie bolagsstämman för
godkännande. I frlga ora stämman och redovisningen skall 9 kap.
5 § andra stycket 1 och 2 samt 11 kap. 11 § tredje-sjunde stycke­
na, 12 och 13 §§ inte tillämpas.

1 balansräkningen tas det egna kapitalet upp i en post. I försäk­ringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp inom linjen, i förekommande fall fördelat pl olika aktieslag.

De tillglngar som skall tas omband av försäkringsinspektionen enligt 25-28 §§ detta kapitel skall redovisas med det värde som försäkringsinspektionen bestämmer. Övriga tillglngar flr inte tas upp till ett högre värde än de beräknas inbringa efter av­drag för försäljningskostnaderna. Om tillglngen kan beräknas in­bringa ett väsentligt högre belopp än det i balansräkningen upp­tagna värdet eller ora för skulder och likvidationskostnader kan

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                292

beräknas Itgä ett belopp sora väsentligt a-wiker frIn redovisade skulder, skall vid tillglngs- eller skuldposten det beräknade be­loppet anges inom linjen.

14 § När den i kallelsen pl okända borgenärer bestämda inställel­
sedagen är förbi ocb alla kända skulder blivit betalda, skall
likvidatorerna skifta bolagets behlllna tillglngar. Om nIgot
skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallet till betalning eller
av nIgon annan orsak inte kan betalas, skall sl mycket av bolagets
medel beblllas som kan behövas för denna betalning. Återstoden
skall skiftas.

I ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vid skifte av bolagets behållna tillglngar de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidationsbeslutet fl del i tillglngama i förbiilande till det sammanlagda beloppet av varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordningen innehlller bestämmelser om andra fördelningsgrunder skall dessa gälla.

De aktieägare i försäkringsaktiebolag och de delägare i ömsesidiga försäkringsbolag som vill klandra skiftet skall väcka talan mot bolaget senast tre mlnader efter det slutredovisning lades fram pl bolagsstämman.

Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att lyfta vad han erhillit vid skiftet inom fem Ir efter det slutre­dovisning har lagts fram pl bolagsstämman, bar han förlorat sin rätt till detta. Är medlen i förbiilande till de skiftade till­glngama att anse som ringa, kan rätten pl anmälan av likvidato­rerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.

15 § Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skall de sl
snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning
genom en förvaltningsberättelse avseende likvidationen i dess
helhet. Berättelsen skall även innehålla en redogörelse för skif­
tet. Till berättelsen skall fogas redovisningshandlingar för hela
likvidationstiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna skall

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                293

avlämnas till revisorema. Dessa skall inom en månad därefter avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvidationen.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna skall dessa genast kalla aktieägarna respektive de röstberättigade till en bolagsstämma för att granska slutredovisningen.

Slutredovisningen med bifogade redovisningshandlingar och revi­sionsberättelsen skall hållas tillgängliga för och sändas till de aktieägare eller de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress samt läggas fram på stämman. Föreskriftema i 9 kap. 5 § andra stycket 3. och tredje stycket skall tillämpas.

16 § När likvidatorerna lagt fram slutredovisningen, är försäk­
ringsbolaget upplöst. Detta skall genast anmälas för registrering.

Utan hinder av vad som anges i första stycket kan ägare till en tiondel av samtliga aktier respektive en tiondel av de röstberät­tigade hos likvidatorerna begära att en bolagsstämma inkallas för att behandla en fråga om talan enligt 16 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen skall tillämpas.

17   § Om det efter bolagets upplösning enligt 16 § visar sig att bolaget bar tillgångar eller om talan väcks mot bolaget eller om det av någon annan orsak uppkommer behov av en likvidationsltgärd, skall likvidationen fortsättas. Detta skall genast anmälas av likvidatorerna för registrering. Kallelse till första bolags­stämman efter återupptagandet skall utfärdas enligt bolagsord­ningen. Därutöver skall skriftliga kallelser sändas till varje aktieägare respektive till varje röstberättigad vars postadress är känd för bolaget eller i försäkringsaktiebolag är införd i aktieboken.

18   § Om ett försäkringsbolag har trätt i likvidation på grund av bolagsstämmans beslut eller, i fall som avses i 2 §, pa gnmd av rättens beslut, kan stämman sedan revisorerna avgivit yttrande besluta att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                294

återupptas. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det finns anledning till likvidation på grund av denna lag eller bolagsord­ningen eller om utskiftning bar ägt rum. Beträffande försäkrings­aktiebolag gäller dessutom att beslut om att återuppta verksamhe­ten inte fär fattas om bolagets eget kapital beräknat enligt 2 § tredje stycket inte uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I ömsesidiga försäkringsbolag får beslut om att återuppta verksamheten inte fattas om det inte finns full täck­ning för bolagets förpliktelser.

När ett beslut enligt första stycket har fattats, skall en styrelse samtidigt väljas.

Bolagsstämmans beslut om likvidationens upphörande och val av en styrelse skall av likvidatorerna genast anmälas för registrering. Beslutet får inte verkställas förrän registrering har skett.

Om ett likvidationsbeslut som avses i 1-3 §§ blivit upphävt genom lagakraftägande dom eller beslut av domstol, skall likvi­datorerna genast anmäla detta för registrering samt kalla till bolagsstämma för val av styrelse.

När likvidationen har upphört enligt denna paragraf, skall 15 § tillämpas.

Konkurs

19 § Om ett försäkringsbolag är försatt i konkurs och denna av­slutas utan något överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bolagsstämman inom en månad frän det konkursen avslutades besluta att bolaget skall träda i likvidation. Om inte ett sådant beslut fattas, gäller 3 §.

Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs, skall likvidationen fortsättas enligt 17 § ora konkursen avslutas med

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   295

överskott.

20 § Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall konkurs­
domaren sända en underrättelse om beslutet till försäkringsin­
spektionen för registrering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de Ukvidatorer som finns vid konkursens början. Under konkursen gäller dock bestäm­melserna i denna lag om rätt att avgå, ora entledigande och om nytiUsättning.

När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för re­ gistrering underrätta försäkringsinspektionen samt ange om något överskott finns eller inte. Konkursdomaren skall även för regist­rering underrätta försäkringsinspektionen när en överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, upphävt ett beslut att försätta bolaget i konkurs.

21 § När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspek­
tionen förordna ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet skall som
konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med
den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921:225).

Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 § konkurslagen.

Även om beslut om delning av boets förvaltning har fattats, far det allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet.

Om arvode till det allmänna ombudet gäller bestämmelserna i kon­kurslagen om arvode till konkursförvaltare.

22 § Om ett ömsesidigt försäkringsbolag har trätt i likvidation
eller blivit försatt i konkurs, får en garant inte erhålla betal­
ning av bolagets tillgångar för fordran pä grund av ett inbetalt
garantibelopp förrän bolagets övriga skulder har blivit fullt
betalda eller erforderliga medel avsatts till detta.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                296

23 § Om ett försäkringsbolag har trätt i likvidation eller
blivit försatt i konkurs, får nya försäkringar inte meddelas.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket får under bola­gets likvidation sidana livförsäkringar meddelas som föranleds av gällande försäkringsavtal.

24 § Om ett försäkringsbolag, som meddelar annan försäkring än
personförsäkring och meddelar sädan försäkring för längre tid än
tio år, har tratt i likvidation eller försatts i konkurs, skall
försäkringsinspektionen utse ett ombud som på försäkringstagar­
nas vägnar skall iaktta och bevaka den panträtt, som försäkrings­
tagarna enligt 7 kap. 11 § har. Ombudet skall därvid se till att
varje försäkringstagare har panträtt i de pantsatta värdehand­
lingarna i förhållande till den andel i premiereserven som
belöper på hans försäkring.

Ombudet har rätt till arvode av bolaget. Arvodets storlek be­stäms av försäkringsinspektionen.

Särskild administration

25 § Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i
likvidation eller försatts i konkurs, skall en särskild admi­
nistration inträda för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt. Förvaltningen av administrationsboet lligger försäkrings­
inspektionen.

Försäkringsinspektionen skall genast för livförsäkringstagarnas räkning ta hand om samtliga värdehandlingar, i vilka livförsäk­ringstagarna har panträtt enligt bestämmelserna i 7 kap. 11 § eller med stöd av nIgon föreskrift i 7 kap. 4 §. Härmed övergår alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livför­säkringsavtalen på administrationsboet. Har livförsäkringarna återförsäkrats, gäller samma sak bolagets rättigheter och skyl­digbeter pä grund av återförsäkringarna.

så snart administrationen inträtt skall försäkringsinspektionen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         297

lata värdera de värdehandlingar som omhändertagits av inspektio­nen. Inspektionen skall vidare låta beräkna det belopp vartill de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring uppgår. För det belopp med vilket värdet av de omhändertagna värdehandlingar­na understiger de försäkringstekniska skulderna för livförsäk­ring, ökat med en tjugondel av dessa skulder, har administra­tionsboet fordringsrätt i bolagets övriga tillgångar.

26 § Sedan de i 25 § föreskrivna åtgärdema vidtagits skall för­säkringsinspektionen inleda underhandlingar med svenska försäk­ringsbolag som kan vara villiga att överta de försäkringar som hör till administrationsboet.

Försäkringsinspektionen skall utreda de anbud som inspektionen erhåller till följd av underhandlingarna. Finner inspektionen efter utredningen att något av anbuden med hänsyn till omstän­digheterna bör antas, skall inspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra anbu­dets innehlll och ett sammandrag av utredningen med föreläggande för försäkringstagarna att inom en bestämd tid, minst en månad efter kimgörelsens utfärdande, hos inspektionen anmäla om de har nägot att erinra mot anbudet.

Sedan den i andra stycket föreskrivna tiden gått till ända, skall försäkringsinspektionen med eget utlåtande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Om registrering av beslut, varigenom regeringen godkänt ovannämn­da anbud, förordnar regeringen. När registrering har skett, skall administrationsboet anses löst från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäkringarna. För dessa förpliktelser svarar i stället det övertagande bolaget.

Sedan regeringen godkänt anbudet, äligger det styrelsen och verkställande direktören i det övertagande bolaget att under­rätta alla försäkringstagare vilkas försäkringar omfattas av överlåtelsen på det sätt försäkringsinspektionen finner ända­målsenligt. Förutsätter överlåtelsen nedsättning av försäkrings-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         298

eller återbäringsbelopp eller skall efter överlåtelsen andra villkor gälla för försäkringarna, skall även dessa förhållanden meddelas försäkringstagarna.

27 § Om inte hela försäkringsbeståndet har överlåtits inom två
Ir från det administrationen inträdde, skall försäkringsinspek­
tionen göra anmälan hos regeringen om förhållandet.

Om anmälan enligt första stycket gjorts av försäkringsinspektio­nen, kan regeringen förordna att administrationen skall fortsätta eller att administrationsboet skall avvecklas genom fördelning av tillglngama. I det senare fallet meddelar regeringen även de föreskrifter som behövs för a-wecklingen och fördelningen.

28 § Av de livförsäkrings- och Iterbäringsbelopp, som förfallit
till betalning innan bolaget trätt i likvidation eller vid konkurs
innan beslut om konkurs meddelats, skall sl mycket betalas ut som
skulle ha betalats om likvidationen eller konkursen inte inträf­
fat.

Av livförsäkrings- eller Iterbäringsbelopp, som förfaller till betalning under administrationstiden och innan administrationen avslutats flr endast betalas ut sl mycket som försäkringsinspek­tionen finner kunna utgl utan att övriga livförsäkringstagares rätt försämras. Vad som nu har sagts skall även tillämpas i frlga om Iterköp av försäkringar eller bellning av försäkringsbrev hos bolaget. Skulle det efteråt visa sig att ett för stort belopp har utbetalats, skall återbetalning inte äga rum.

15 KAP. FRIVILLIG ÖVERLÅTELSE AV FÖRSÄKRINGSBESTÅND OCH INLÖSEN AV AKTIER I DOTTERBOLAG

Frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd

1 § Avtal om överlåtelse av hela försäkringsbeståndet, eller del därav, i ett försäkringsbolag (överlåtande bolag) till ett annat försäkringsbolag (övertagande bolag), skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget. Överlåtelse

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                299

av försäkringsbeståndet kan ske utan hinder av att det överlåtande bolaget trätt i likvidation.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna respektive de röstberättigade under minst en vecka före den bo­lagsstämma vid vilken fråga om godkännande av överlåtelseavtalet skall behandlas, samt läggas fram på stämman,

1             ett förslag till bolagsstämmans beslut,

2             avtalet om överlåtelse,

3             en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och försäkringstagama,

4             ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt punkt 3 samt

5             de handlingar som avses i 4 kap. 5 § första stycket 1-3 om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

2   § När avtalet om överlåtelsen av försäkringsbeståndet godkänts av bolagsstämman, skall det anmälas av försäkringsbolaget för registrering. Om detta inte har skett inom fyra månader från bolagsstämmans beslut eller om försäkringsinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av avtalet, har frigan ora överlåtelse av försäk­ringsbestånd fallit.

3   § Senast fyra månader efter det att avtalet om överlåtelsen registrerats skall försäkringsbolagen ansöka om försäkringsin­spektionens tillstlnd att verkställa avtalet. Tillstlnd till överlåtelse av ett försäkringsbestånd fär inte ges ora försäk­ringstagarnas rätt därigenom försämras.

Försäkringsinspektionen kan förelägga bolagen att lämna den ytter­ligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                300

4 § Om ansökan om försäkringsinspektionens tillstlnd inte har
gjorts inom föreskriven tid eller om ansökan har avslagits, skall
försäkringsinspektionen förklara att frigan om överlltelsen har
fallit.

Skall ansökan om överlltelsen inte genast avslås skall försäk­ringsinspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som försäkringsinspektionen finner lämpliga kungöra ansökningens innehåll med uppgift om att ett avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd har träffats och var a-vtalet och annan utredning hälls tillgänglig. Kungörelsen skall vidare innehålla föreläggande för de försäkringstagare, vilkas försäkringar är avsedda att överlåtas, att på bestämd tid - minst en månad efter kungörelsens utfärdande - hos försäkringsinspektionen anmäla om de har något att erinra raot ansökningen. Omfattar avtalet livränta, som utgår till personer som inte är försäkringstagare i det över­låtande bolaget, skall även dessa personer ges möjlighet att anmäla om de har något att erinra mot ansökningen.

5   § Sedan tillstånd att verkställa avtalet lämnats, skall för­säkringsinspektionen genast registrera beslutet. När registrering skett, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på det övertagande bolaget.

6   § Sedan överlåtelsen verkställts, skall styrelsen och verk­ställande direktören i det övertagande bolaget underrätta varje försäkringstagare eller livräntetagare som berörs av överlåtelsen om denna. Försäkringsinspektionen bestämmer pä vilket sätt under­rättelsen skall ske.

7   § Försätts det överlåtande bolaget i konkurs sedan tillstånd till överlåtelsen har givits, skall, vid tillämpning av vad som föreskrivs i konkurslagen (1921:225) om rätt till talan om åter­gång av avtal, sädana avtal som avses i 1 § detta kapitel anses ingångna den dag tillstånd att verkställa avtalen gavs.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       301

Inlösen av aktier i dotterbolag

8  § Äger ett moderbolag självt eller tillsammans med ett dotter­
företag mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar
av röstetalet för samtliga aktier i ett dotterbolag, har moder­
bolaget rätt att av de övriga aktieägarna i det sistnämnda bolaget
lösa in de återstående aktierna. Den som har aktier som kan lösas
in har ocksä rätt att få dessa inlösta av moderbolaget.

En tvist ora huruvida rätt eller skyldighet till inlösen föreligger eller om lösenbeloppet skall prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän, om något annat inte följer av bestämmel­serna i detta kapitel. Bestämmelserna i 18 § andra stycket nämnda lag om den tid inom vilken skiljedomen skall meddelas är inte tillämpliga vid sådana tvister.

Har moderbolaget förvärvat större delen av sina aktier i dotter­bolaget pä grund av att en vidare krets inbjudits att till moder­bolaget överlåta sådana aktier raot en viss ersättning, skall lösenbeloppet motsvara ersättningen, om det inte finns särskilda skäl för nägot annat.

Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skall bäras av moderbolaget, om inte skiljeraännen på särskilda skäl ålägger någon annan aktie­ägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader.

9  § Vill raoderbolaget lösa in aktier i dotterbolaget enligt 8 §
och kan en överenskommelse om detta inte träffas, skall moderbo­
laget hos dotterbolagets styrelse skriftligen begära att tvisten
skall hänskjutas till skiljemän. I samband med detta skall styrel­
sen uppge sin skiljeman.

Dotterbolagets styrelse skall vid begäran enligt första stycket genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar sora styrelsen bestämmer anmoda de aktie­ägare, mot vilka lösningsanspräket riktas, att skriftligen uppge sin skiljeman till dotterbolaget senast tvä veckor från kungörel­sen. Anmodan skall även genom brev sändas till varje sådan aktie­ägare, om hans postadress är känd för bolaget.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                302

Har inte samtliga aktieägare vilkas namn är införda i aktieboken och mot vilka lösningsanspråket riktas inom den föreskrivna tiden uppgivit en gemensam skiljeman, skall dotterbolagets styrelse hos rätten i den ort där styrelsen har sitt säte begära att god man förordnas. Denne skall hos överexekutorn i den nämnda orten ansöka om förordnande av en sådan skiljeman och i tvisten bevaka de frånvarande aktieägarnas rätt.

10 § Prövas en tvist ora inlösen enligt 8 § av skiljemän och är det
ostridigt mellan parterna att det finns lösningsrätt eller för­
klaras det i en skiljedom att sädan rätt finns utan att lösen­
beloppet samtidigt fastställs, är aktieägarna skyldiga att till
moderbolaget överlämna sina aktiebrev med påskrifter om över­
lltelsen. Detta gäller endast ora moderbolaget betalar det fast­
ställda lösenbeloppet eller ställer säkerhet, som godkänts av
skiljemännen, för det kommande lösenbeloppet med ränta.

Aktieägarna har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det säkerhet ställts till dess lösenbeloppet förfaller till betalning.

11   § Om ett fastställt lösenbelopp har erbjudits aktieägarna utan att dessa har överlämnat sina aktiebrev, skall moderbolaget genast sätta ned lösenbeloppet enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genora penningars nedsättande i allmänt förvar. Därvid får för­behåll om rätt att återta det nedsatta beloppet inte göras.

12   § Om säkerhet har ställts enligt 10 § eller om nedsättning har skett enligt 11 §, är moderbolaget ägare till aktierna. Innan aktiebreven har överlämnats till moderbolaget medför breven i sidana fall endast rätt för iimehavaren att mot överlämnande av breven till moderbolaget eller överexekutorn få ut lösenbeloppet med ränta.

Har aktiebrevet inte överlämnats inom ett år från det moderbolaget blivit ägare till aktien, kan det utfärdas ett nytt aktiebrev ställt till moderbolaget. Det nya aktiebrevet skall innehllla en uppgift om att det ersätter det äldre brevet. Överlämnas därefter det

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                303

äldre aktiebrevet till moderbolaget, skall det överlämnas till dotterbolaget för att makuleras.

16 KAP. SKADESTÅND M.M.

1    § Stiftare, styrelseledamöter, verkställande direktören och aktuarien som vid fullgörandet av sina uppdrag uppsltligen eller av oaktsamhet skadar bolaget skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan villas aktieägare, delägare eller andra genom över­trädelse av denna lag eller bolagsordningen eller grunderna.

2    § Revisorerna är ersättningsskyldiga enligt bestämmelserna i 1 §. De ansvarar även för den skada som uppsltligen eller av oaktsamhet villas av deras medhjälpare.

Om ett revisionsbolag är revisor, lligger ersättningsskyldigheten detta bolag och den för revisionen huvudansvarige.

3    § Aktieägare, delägare eller röstberättigade, som inte är del­ägare, är skyldiga att ersätta den skada som de, genom att med­verka till att denna lag eller bolagsordningen eller grunderna överträds, uppsltligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bola­get, aktieägare, delägare eller andra.

4    § Om någon är ersättningsskyldig enligt 1-3 §§, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens be­skaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Skall flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skade­ståndet i den min skadestlndsskyldigheten inte jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon betalat i skadestånd får krävas tillbaka av de andra efter vad sora är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

5  § Talan om skadestånd till försäkringsbolaget enligt 1-3 §§ kan
väckas, om vid bolagsstämman majoriteten eller en minoritet be­
stående i försäkringsaktiebolag av ägare till minst en tiondel av
samtliga aktier och i ömsesidiga försäkringsbolag minst en tiondel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                304

av samtliga röstberättigade, har biträtt ett förslag om att väcka skadestlndstalan eller har röstat mot ett förslag om att bevilja nIgon styrelseledamot eller verkställande direktören ansvars­frihet. En uppgörelse om skadestlndsskyldigheten kan träffas endast av bolagsstämman och endast under förutsättning att i försäkrings­aktiebolag ägare till en tiondel av samtliga aktier och i ömse­sidiga försäkringsbolag en tiondel av samtliga röstberättigade inte röstar mot förslaget. Förs skadestlndstalan av en aktieägare eller en röstberättigad för bolagets räkning, kan någon uppgörelse inte träffas utan hans samtycke.

Talan om skadestånd till bolaget får i försäkringsaktiebolag föras av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier och i ömsesidiga försäkringsbolag av minst en tiondel av samtliga röstberättigade. Om någon aktieägare eller röstberättigad sedan talan väckts avstår frän talan, kan likväl de övriga fullfölja denna. Den som har väckt talan svarar för rättegångskostnaderna men har rätt till ersättning av bolaget för den kostnad som täcks av vad som kommit bolaget till godo genom rättegången.

Talan för bolagets räkning mot styrelseledamöterna och verk­ställande direktören om skadestånd pä grund av ett beslut eller en ätgärd under ett räkenskapsår skall väckas senast ett är från det årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret har lagts fram pl bolagsstämman.

Har ett beslut fattats att bevilja ansvarsfrihet eller att inte föra skadestlndstalan utan att de aktieägare eller de röstberät­tigade som avses i första stycket röstat emot beslutet eller har tiden för talan försuttits enligt tredje stycket, kan trots detta talan enligt första eller andra stycket väckas, om det i Irsredo­visningen eller i revisionsberättelsen eller pl nIgot annat sätt till bolagsstämman inte har lämnats i väsentliga hänseenden rik­tiga och fullständiga uppgifter anglende det beslut eller den Itgärd som talan grundas pl.

Utan hinder av vad som sagts ovan i denna paragraf kan skade­stlndstalan sora grundas pl brott föras av styrelsen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                305

6 § Talan för försäkringsbolagets räkning enligt 1-3 §§, som inte grundas pl brott, kan inte väckas mot

1             stiftare, sedan tre år förflutit från det beslutet om bolagets bildande har fattats på den konstituerande stämman,

2             styrelseledamöterna, verkställande direktören eller aktuarien, sedan tre är förflutit från utgången av det räkenskapsår dä beslutet eller åtgärden, som talan grundas pl, har fattats eller vidtagits,

3             revisorer, sedan tre år förflutit från det revisionsberät­telsen har lagts fram på bolagsstämman eller ett yttrande som avses i denna lag har avgivits samt

4             aktieägare, delägare eller röstberättigade, som inte är del­ägare, sedan två år förflutit frän det beslutet eller åtgär­den, sora talan grundas på, har fattats eller vidtagits.

Försätts bolaget i konkurs pä en ansökan som gjorts innan den i första stycket angivna tiden har gått ut, kan konkursboet föra. talan enligt 1-3 §§ utan hinder av att frihet frän skadestånds-avsvar har inträtt enligt 5 §. Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader frän första borgenärssammanträdet.

17 KAP. FÖRSÄKRINGSBOLAGETS FIRMA

1 § Ett försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet för­säkringsaktiebolag. Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden ömsesidig samt försäkring. I fråga om ett bolag, vars verksamhet avser att meddela försäkring av egendom inom endast ett län skall firman ange området för bolagets verksamhet men ordet ömsesidigt kan utelämnas.

Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor, som är införda i försäkringsregistret, samt från benämningar pa utländska försäkringsföretag som är allmänt kända i Sverige. För registrering av ett försäkringsbolags firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

20 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                306

2  § Skall försäkringsbolagets firma registreras på tvä eller flera
språk, skall varje lydelse anges i bolagsordningen.

Bolagets styrelse kan anta bifirma. Vad som sägs i 1 § andra stycket om firma gäller även bifirma. Ordet försäkringsaktiebolag eller orden ömsesidig samt försäkring får dock inte tas in i bifirman.

3  § Skriftliga handlingar, som utfärdas för ett försäkringsbolag,
bör undertecknas med bolagets firma. Har styrelsen eller någon
annan ställföreträdare för bolaget utfärdat en handling utan
firmateckning och framgår det inte av dess innehåll att den har
utfärdats på bolagets vägnar, är de som har undertecknat hand­
lingen solidariskt ansvariga för förpliktelsen enligt handlingen
såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om

1             det av omständigheterna vid handlingens tillkomst har fram­gått att den har utfärdats för bolaget och

2             den till vilken handlingen ställts av bolaget utan oskäligt dröjsmål fär ett behörigen imdertecknat godkännande av hand­lingen efter det att antingen en begäran om godkännande fram­ställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot imder-tecknarna.

4  § Om förbud mot att använda firma och om att häva firmaregist­
rering finns det bestämmelser i firmalagen (1974:156).

18 KAP. BUNDNA OCH FRIA AKTIER I FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAG

1 § I bolagsordningen kan intas förbehåll att aktier i bolaget inte får genom vare sig teckning eller överlåtelse förvärvas av aktiebolag eller andra sammanslutningar eller stiftelser. För­behållet kan också avse vissa slag av aktiebolag eller andra sammanslutningar eller stiftelser eller andra än svenska med­borgare. Sådana aktier kallas bundna aktier. Om inte alla aktier skall vara bundna, kallas övriga aktier fria aktier.

På den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                307

i fråga om förbehåll enligt första stycket inte ske utan sam­tycke av de aktietecknare som berörs av ändringen.

Har en aktieägare, som enligt förbehåll inte genom teckning eller överlåtelse fär förvärva bundna aktier, på något annat sätt förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier som är förenad med aktier enligt denna lag eller med den vid förvärvet gällande bolagsordningen.

2  § Om inte förbehållet avser samtliga aktier, skall en aktie­
tecknare med rätt att förvärva endast fria aktier ange att hans
teckning avser fria aktier. Andra aktietecknare skall om det
belopp som skall inbetalas för aktierna bestämts högre för fria
aktier än för bundna vid sin teckning ange det högsta antalet
fria aktier som de är beredda att förvärva.

Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet är förenad med fria aktier skall avse nya fria aktier.

Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållan­det mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid mot förbehållet. Om på grund av detta vid nyemission hela antalet fria aktier, som har tecknats med företrädesrätt, inte kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta in­te kan ske, genom lottning. Om flera nya fria aktier ges ut än som tecknats med företrädesrätt, skall det överskjutande antalet på samraa sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske utan rubbning av förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier.

3  § Vid eraission enligt 5 kap. skall iakttas att förhållandet
mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte får ändras
i strid mot förbehållet, om utbytes- eller teckningsrätten
som medgivits i emissionsvillkoren, helt skulle utnyttjas.

Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                308

bestämmas högre i fråga om skuldebrev där utbytes- eller teck­ningsrätten avser fria aktier än i fräga om andra skuldebrev.

Vid utbyte eller nyteckning utfärdas bundna och fria aktier i enlighet raed vad som anges i skuldebrevet eller optionsbeviset. Den som endast har rätt att förvärva fria aktier får inte till­delas bundna aktier.

4  § I varje aktiebrev eller interimsbevis som avser en bunden
aktie skall anges att aktien är bunden.

I emissionsbevis skall anges om rätten till nya aktier avser bundna eller fria aktier. I konvertibla skuldebrev, i skulde­brev förenade med optionsrätt till nyteckning och i optionsbe­vis skall anges, ora utbytes- eller teckningsrätten avser bundna eller fria aktier.

I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.

5    § Om antalet fria aktier bar kommit att överstiga det antal aktier som har medgivits i förbehlllet sedan aktier av ett visst slag omvandlats till aktier av ett annat slag eller genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller i samband med nedsättning av aktiekapitalet har blivit inlösta eller indragna, skall bo­laget inora tre ralnader därefter för registrering anmäla och vi­sa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och an­talet fria aktier återställts. Om detta inte görs skall försäk­ringsinspektionen förelägga bolaget att inom en månad inkomma med anmälan samt bevis. Ora inte bolaget rättar sig efter före­läggandet, skall försäkringsinspektionen göra anmälan till rät­ten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bo­laget om detta.

6    § Har, då tiden för utbyte eller nyteckning enligt 5 kap. ut­gått, antalet fria aktier efter registrering kommit att översti­ga den enligt förbehållet medgivna andelen av sidana aktier, skall försäkringsinspektionen förelägga bolaget att inom sex

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                309

månader för registrering anmäla och visa, att det tillåtna för­hållandet mellan antalet fria och antalet bundna aktier åter­ställts. Följs inte föreläggandet, skall försäkringsinspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

Om bolaget har fått ett sådant föreläggande som avses i första stycket, får styrelsen, inom ramen för bolagsordningens bestäm­melser om aktiekapitalets storlek, besluta om en sådan ökning av aktiekapitalet, genom utgivande av nya bundna aktier mot be­talning i pengar, som behövs för att det tillåtna förhållandet mellan antalet fria och antalet bundna aktier skall återställas. Styrelsen får därvid besluta om avvikelser från den företrädes­rätt till teckning av nya aktier som annars tillkommer de förut­varande aktieägarna. Aktierna skall vara helt betalda i så god tid att den tidsfrist som har angivits i första stycket kan iakttas. När aktierna helt har betalats, skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.

Om tiden för utbyte eller nyteckning överstiger tre år, skall försäkringsinspektionen efter utglngen av varje treårsperiod under denna tid iaktta vad som sägs i första stycket. Bestäm­melserna i andra stycket skall därvid tillämpas.

7 § Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåll enligt 1 § tas in i bolagsordningen, fattas enligt 9 kap. 14 §. Sedan be­slutet har stadfästs och registrerats, skall styrelsen genast verkställa detta.

Om förbehållet inte avser samtliga aktier, skall styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall vara bundna och vilka som skall vara fria. Om, då registreringen av bolags-stäramobeslutet kungörs, en aktie tillhör nägon sora på grund av förbehållet inte får förvärva bundna aktier, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap pm beslutet. Har ägarna av övriga aktier inte kommit överens om något armat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse skall upp-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                310

rättas och bestyrkas av notarius publicus över dessa beslut.

Styrelsen skall genast, genom anmaning till aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 9 kap. 9 § andra stycket när det gäl­ler kallelse till bolagsstämraa, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se till att det på dessa aktiebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare vars namn senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inte kan förvärva bundna aktier, fär anteckning på brevet inte göras utan att det i aktieboken antecknats en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier utan hinder av förbehållet.

8  § Inom ett år efter det att ett beslut har fattats om att ta in
förbehlll enligt 1 § i bolagsordningen och stadfästelse av be­
slutet har meddelats eller talan om klander av beslutet genom
lagakraft-vunnen dom har ogillats, skall det för registrering an­
mälas att beslutet har verkställts. Om en sidan anmälan inte
har gjorts inom den föreskrivna tiden eller om försäkringsin­
spektionen genom lagakraftägande beslut bar avskrivit en sidan
anmälan eller vägrat registrering, skall försäkringsinspektionen
förklara att frigan om ändring av bolagsordningen har fallit.

Innan registrering har skett pl grund av anmälan enligt första stycket, kan bolagsstämman i den ordning som anges i 9 kap. 13 § första stycket första meningen besluta att frigan om att ta in förbehlllet i bolagsordningen skall falla. Beslutet skall genast anmälas för registrering.

9  § På en bunden aktie får utdelning inte lämnas innan det i
aktiebrevet eller interimsbeviset har angivits att aktien är
bunden.

19 KAP. TILLSYN

1 § Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkrings­bolag skall genast underrätta försäkringsinspektionen när bola-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                311

get börjat sin verksamhet.

2  § Om koncession beviljats för ett försäkringsbolag och om
försäkringsbolaget därefter inte hållit konstituerande stämma
inom föreskriven tid, skall regeringen efter anmälan av försäk­
ringsinspektionen förklara koncessionen förverkad. Detsamma gäl­
ler om bolaget inte har börjat sin verksamhet inom tre månader
från det bolaget registrerats eller om ansökan om bolagets
registrering genom lagakraftägande beslut blivit avskriven eller
avslagen.

Om registrering av beslut om koncessionens förverkande förord­nar regeringen.

3  § Styrelsen, verkställande direktören, aktuarien och andra
befattningshavare i försäkringsbolaget är skyldiga att lämna
försäkringsinspektionen de upplysningar om verksamheten som
inspektionen anser behövas.

Senast en månad efter den ordinarie bolagsstämman, eller inom sju månader från föregående räkenskapsårs utgång, om stämman in­te hållits inom föreskriven tid, skall till försäkringsinspek­tionen sändas in avskrifter av årsredovisningen och revisions­berättelsen, en särskild redogörelse för bolagets verksamhet under räkenskapsåret och dess ställning på balansdagen samt, i fräga om  livförsäkring och sädan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring, en redogörelse för beräkningen av premiereserven. Redogörelsen skall upprättas enligt anvisningar som meddelas av inspektionen. Redogörelsen för bolagets verksamhet skall vara undertecknad av styrelsen och verkställan­de direktören, och redogörelsen för beräkning av premiereserven av aktuarien.

På avskriften av årsredovisningen skall någon av styrelseleda­möterna eller verkställande direktören teckna bevis om att re­sultaträkningen och balansräkningen har fastställts med uppgift om fastställelsedagen. Beviset skall även innehllla uppgift om bolagsstämmans beslut beträffande bolagets vinst eller förlust.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                312

4  § Styrelsen och verkställande direktören i ett livförsäkrings­
bolag skall för livförsäkringsrörelsen till försäkringsinspek­
tionen sända in

1             inom nio mlnader efter varje räkenskapsirs utglng en redo­görelse för i vad min det verkliga förloppet av rörelsen a-wikit frIn grundemas antaganden

2             en statistisk-ekonomisk utredning anglende verksamhetens förlopp och bolagets ställning; härvid bestämmer försäk­ringsinspektionen vilken period utredningen skall avse och vid vilken tid den skall ges in.

Redogörelsen och utredningen skall upprättas enligt anvisningar som meddelas av försäkringsinspektionen och vara undertecknade av aktuarien.

5  § I bolag som meddelar försäkringar av annat slag än som av­
ses i 4 § skall styrelsen och verkställande direktören med hjälp
av fortlöpande statistik eller pl annat sätt övervaka att premie­
sättningen för den verksamhet som bedrivs i Sverige är skäligt
a-wägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att
täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omstän­
digheterna i övrigt. Statistik flr efter försäkringsinspektio­
nens medgivande upprättas för tvI eller flera bolag gemensamt.
Styrelsen och verkställande direktören skall vidare till försäk­
ringsinspektionen, för den tid som inspektionen bestämmer, sända
in en redogörelse för den metod som använts för övervakning av
premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

I frlga om transport- och sjökaskoförsäkringar gäller första stycket endast om försäkringen tecknas av en konsument huvud­sakligen för enskilt ändamll.

6  § Styrelsen och verkställande direktören skall för den verk­
samhet som bedrivs i Sverige övervaka att även andra försäkrings­
villkor än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäk­
ringen är avsedd att ge och oraständigheterna i övrigt. Styrelsen
och verkställande direktören skall lärana försäkringsinspektio-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                313

nen alla upplysningar som inspektionen behöver för att granska att tillämpade villkor är skäliga. Vid granskningen bör inspek­tionen ägna särskild uppmärksamhet åt villkoren för sidana försäkringar som konsumenter tecknar hu-vudsakligen för enskilt ändamål.

I frlga om transport- och sjökaskoförsäkring gäller första stycket endast om försäkringen tecknats av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

7   § Senast en månad efter den bolagsstämma som avses i 14 kap. 10, 13, 15 och 18 §§ skall likvidatorerna till försäkringsin­spektionen sända in avskrifter av de redovisningshandlingar och revisionsberättelser som nämns i dessa lagrum.

8   § Försäkringsinspektionen får vid behov sammankalla försäk­ringsbolagets styrelse. Om styrelsen inte har rättat sig efter en begäran av inspektionen om att kallelse skall utfärdas till en extra bolagsstämma, får inspektionen utfärda kallelse.

9   § Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som helst hälla försäkringsbolagets kassa och övriga tillgångar samt räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos försäkringsinspektionen el­ler någon annan som av inspektionen förordnats att företräda denna.

En befattningshavare hos försäkringsinspektionen som är behörig att företräda inspektionen eller nIgon annan som av inspektio­nen förordnats att företräda denna, flr närvara vid bolagsstäm­morna eller vid ett av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och delta i överläggningarna.

10 § I sidana aktiebolag vilkas verksamhet uteslutande har till
föremll att biträda försäkringsbolag skall styrelsen och verk­
ställande direktören lämna upplysningar och hllla tillglngar
och handlingar tillgängliga för granskning enligt 3 § och 9 §
första stycket detta kapitel. Detsamma gäller ordföranden och

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                314

verkställande direktören, eller motsvarande befattningshavare i skaderegleringsnämnder, villkorsnämnder och andra organ, som biträder försäkringsbolaget vid rörelsens bedrivande.

Om ett försäkringsbolag enligt 7 kap. 16 § har fItt tillstlnd av försäkringsinspektionen att inneha mer än fem procent av aktierna eller mer än fem procent av röstetalet för samtliga aktier i nIgot aktiebolag har styrelsen och verkställande di­rektören i detta bolag samma skyldigheter som anges i första stycket, om detta med bolagets samtycke föreskrivits i villkoren för tillstlndet.

11 § Försäkringsinspektionen får raeddela de erinringar i frlga ora försäkringsbolagets verksamhet som inspektionen anser behöv­liga.

Försäkringsinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga Itgärder om inspektionen finner att

1            a-wikelse skett frIn denna lag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller med stöd av i dessa lagar meddelade bestämmelser eller frIn bolagsordningen eller grunderna,

2            bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfreds­ställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3            försäkringsbestlndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning eller

4            det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkrings­bolagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den bestämda tiden och om det anmärkta förblllandet inte heller pl annat sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmä­lan om detta till regeringen, som får förklara koncessionen för­verkad.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       315

12 § Försäkringsinspektionens beslut får överklagas hos rege­
ringen genora besvär. Besluten skall verkställas utan binder av
anförda besvär om inte regeringen förordnar något annat.

Beträffande beslut i vissa registreringsärenden finns bestämmel­ser i 20 kap.

13    § Har försäkringsbolaget trätt i likvidation, har försäk­ringsinspektionen under likvidationen samma befogenhet vad gäl­ler likvidatorerna som inspektionen enligt denna lag har beträf­fande styrelsen.

14    § Varje försäkringsbolag skall årligen betala ett bidrag för att täcka kostnaderna för försäkringsinspektionens organi­sation och verksamhet enligt bestämmelser, som meddelas av rege­ringen. Detta bidrag skall bestämmas till högst en femtedels procent av bolagets premieinkomst för nästföregående räkenskaps­år för försäkringar, sora tillhör bolagets direkta försäkrings­rörelse i Sverige. Bidraget får dock inte understiga fyra procent av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet som gällde vid utgången av nästföregående räkenskaps­år, avrundat till närmast högre femtiotal kronor.

15    § En ledamot i styrelsen för försäkringsinspektionen eller en befattningshavare hos försäkringsinspektionen far inte vara ledamot i styrelsen för ett svenskt försäkringsbolag eller ett utländskt försäkringsföretag som erhållit tillstånd att driva försäkringsrörelse i Sverige. En sädan ledamot eller befatt­ningshavare får inte heller vara aktieägare i eller garant i el­ler anställd hos ett sådant företag.

16  §  Bestämmelser om försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet meddelas av regeringen.

20 KAP. REGISTRERING M.M.

1 § Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregis­ter för registrering enligt denna lag eller andra författningar.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                316

Försäkringsinspektionen skall genast i Post- och Inrikes Tid­ningar kungöra vad som införs i försäkringsregistret med undan­tag av registrering av underrättelser enligt 14 kap. 20 §.

Föreskrifter ora avgifter i registreringsärenden enligt denna lag meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigan­de av försäkringsinspektionen.

2    § Det som enligt denna lag eller särskilda bestämmelser har införts i försäkringsregistret och kungjorts i Post- och In­rikes Tidningar skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken ägde eller bort äga vetskap ora detta.

3    § Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Detsamraa gäl­ler, om försäkringsinspektionen finner att ett beslut som an­mälts för registrering och för vars giltighet regeringens stad­fästelse inte krävs eller en handling som bifogas anmälningen inte har tillkommit i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot denna lag eller andra författningar eller mot bolags­ordningen eller grunderna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Underlåter sökanden att rätta sig efter föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet avgivits nägot hinder för registrering och bar sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, ora det inte finns någon an­ledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.

Bestämmelserna i första stycket utgör inte något hinder för re­gistrering av ett bolagsstämmobeslut, ora rätten till talan mot beslutet gått förlorad enligt 9 kap. 20 § andra stycket.

Försäkringsinspektionen skall genast skriftligen underrätta bo­laget när försäkringsinspektionen fattar beslut enligt 4 kap. 13 § andra stycket, 6 kap. 7 § tredje stycket, 15 kap. 4 §,

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                         317

18 kap. 8 § första stycket eller 21 kap. 2 §.

4    § Bestämmelser om att avföra en firma ur registret sedan en dom om att häva firmaregistreringen vunnit laga kraft finns i firmalagen (1974:156).

5    § Beslut att i försäkringsaktiebolag ändra bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet, maximikapitalet eller minimikapi­talet eller om aktiernas nominella belopp samt beslut om att. öka eller sätta ned aktiekapitalet skall registreras samtidigt, om ändringen av bolagsordningen eller ökningen eller nedsättningen av aktiekapitalet är nödvändig för att aktiekapitalets storlek skall bli förenlig med bolagsordningen.

6    §  sådana beslut av försäkringsinspektionen genora vilka en anmälan avskrivits eller en registrering vägrats enligt 3 § första stycket får överklagas hos kammarrätten genora besvär inom tvä månader från beslutets dag. Detsamma gäller sådana beslut av försäkringsinspektionen som avses i 3 § tredje stycket.

21 KAP. STRAFF OCH VITE

1 § Till böter eller fängelse i högst ett är döms den som

1             i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan att vara be­rättigad till detta eller

2             uppsåtligen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektio­nen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om säda­na omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag; i ringa fall döms inte till ansvar.

2 § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga verkställan­de direktören eller styrelseledamöterna att fullgöra sina skyl­digheter enligt denna lag eller andra författningar att

1             sända in behöriga redovisningshandlingar, revisionsberät­telser eller helårsprognoser eller

2             göra behöriga anmälningar för registrering.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                318

Förelägganden enligt första stycket 2 får inte meddelas, om underlåtenhet att göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens beslut förfaller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen kan dessutom förelägga vite vid meddelan­de av föreskrift eller förbud enligt denna lag.

Har inspektionen förelagt vite skall försäkringsbolaget genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma ut vitet.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   319

Bilaga 2:2

Viktiga nyheter i utredningens förslag

1        ALLMÄNT

Utredningens förslag är i hu-vudsak en lagteknisk anpassning av ■ försäkringsrörelselagen till aktiebolagslagen och bokföringsla­gen. Utredningen har i huvudsak använt aktiebolagslagens kapitel­indelning. Tre kapitel saknar emellertid motsvarighet i aktiebo­lagslagen nämligen 7 kap., som tar upp de försäkringstekniska bestämmelserna (rörelsen), 13 kap, som innehåller bestämmelser om uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolag och 19 kap., som innehåller tillsynsbestämmelserna.

Utredningen har inte som i gällande lag behandlat bestämmelserna om försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag i två särskilda delar av lagen med hänvisningar mellan delarna. Utred­ningens förslag innebär att bestämmelser som är gemensamma eller nästan lika för de båda bolagsformerna behandlas inom samma kapitel och ofta i samma paragraf. Detta har minskat antalet paragrafer väsentligt och gjort lagen mer överskådlig.

Utredningen har vidare gjort åtskillnad mellan skadeförsäkrings­bolag och livförsäkringsbolag. Som livförsäkringsbolag definie­ras bolag som uteslutande eller så gott som uteslutande meddelar personförsäkring. För dessa bolag skall särskilda regler gälla. Livförsäkringsbolag får inte dela ut vinst till aktieägare eller garanter. All vinst i ett livförsäkringsbolag skall gå till försäkringstagarna. Ett livförsäkringsaktiebolag får inte göra fondemission, ge ut konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller vinstandelsbevis. För livförsäkringsbolagen finns också särskilda förlusttäcknings­regler.

För skadeförsäkringsbolagen däremot innebär förslaget att det blir möjligt att emittera konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt. Vidare utvidgas möjligheterna att göra fondemission.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                      320

2     REDOVISNING

Utgångspunkten för reglerna om redovisning har varit att största möjliga öppenhet skall eftersträvas. Det är av stor betydelse att försäkringstagare, aktieägare, anställda, andra försäkrings­bolag och samhället skall få en klar och lättläst översikt av försäkringsbolagens ekonomi.

De svenska försäkringsbolagen har genom en kommitté som till­sattes av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund år 1963 arbetat med att utforma nya redovisningsbestämmelser för försäkrings­bolagen. Även Folksam har varit representerad i kommittén. Sedan 1970 har även försäkringsinspektionen deltagit i detta arbete. Under hösten 1976 överlämnade Svenska Försäkringsbolags Riksför­bund, Folksara och försäkringsinspektionen ett förslag till nya redovisningsbestäramelser till regeringen. Förslaget benämns i det följande Ny försäkringsredovisning. Det innehåller förslag till ändringar i försäkringsrörelselagen samt ett förslag till en regeringsförordning med närmare bestämmelser om försäkrings­bolags resultaträkning, balansräkning och koncernredovisning samt förslag till ändringar i kommunalskattelagen. Ny försäk­ringsredovisnings förslag kan sammanfattas i följande huvudpunk­ter. Anpassning till bokföringslagen och aktiebolagslagen, staffelform för uppställningen av resultaträkningen, öppen redovisning av resultatet av den ordinära rörelsen, sammanslag­ning av överskottsfonderna inora livförsäkringsrörelsen (återbä­ringsfond, utjämningsfond och säkerhetsfond) till en enda fond, benämnd återbäringsfond, en förenkling av fondsystemet på skade­försäkringssidan, införande av resultatanalys samt flerärsöver-sikter av rörelseresultatet och konsolideringen i förvaltnings­berättelsen.

Vid arbetet med att utforma nya redovisningsbestämmelser har utredningen utgått från förslagen i Ny försäkringsredovisning. Utredningens förslag till nya redovisningsbestämmelser innebär dock en större anpassning till nya aktiebolagslagen och bokfö­ringslagen än i förslaget i Ny försäkringsredovisning. Utred­ningens förslag avviker därför från Ny försäkrinsredovisning pa

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                321

ett flertal punkter.

Sammanfattningsvis innebär utredningens redovisningsbestämmelser en uppdelning av bestämmelserna mellan bokföringslagen, försäk­ringsrörelselagen och särskilda anvisningar som skall utfärdas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av försäk­ringsinspektionen. Utredningen har i sitt arbete utgått från att inspektionen får ett sådant bemyndigande. Försäkringsinspektio­nen får meddela bestämmelser som a-wiker från bokföringslagen men däremot inte frIn de bestämmelser som föreskrivs i försäk­ringsrörelselagen. Dessa bestämmelser är utformade direkt efter försäkringsbolagens behov. I redovisningskapitlet finns bestäm­melser som är av särskild vikt för försäkringsbolagens Irsredo­visning. Dessutom upptar redovisningskapitlet bestämmelser om koncernredovisning och avlämnande av hellrsprognos. Försäkrings­inspektionen skall i sina anvisningar meddela bestämmelser om uppställning av resultaträkning och balansräkning i Irsbokslut enligt bokföringslagen och i Irsredovisningen. Dessa anvisningar skall naturligtvis sl llngt det är möjligt följa bokföringslagens uppställning av resultaträkning och balansräkning. Pl grund av försäkringsbranschens särart har det i redovisningskapitlet vidare tagits in värderingsregler som i viss min avviker frIn bokföringslagens. I gällande försäkringsrörelselag finns bestäm­melser om avskrivning av anläggningstillgångar, värdering av osäkra fordringar och förbud mot värdeminskningskonton. Utred­ningen föreslår att bokföringslagens regler skall gälla här. Utredningen föreslår vidare att försäkringsbolagen skall lämna sina intressenter ekonomisk information'utöver årsredovisningen och att denna bör lämnas i form av helårsprognoser.

3     KONCERNBEGREPPET

Utredningen föreslår en ny definition av koncernbegreppet för försäkringsbolag. Enligt gällande lag kan koncernförhållande en­dast föreligga mellan svenska försäkringsbolag. Utredningen föreslär att också allmänna aktiebolag, ekonomiska föreningar, utländska försäkringsbolag och andra svenska eller utländska

21 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                322

företag skall omfattas av koncernbegreppet, Det utvidgade kon­cernbegreppet medför att koncernredovisningen förutom den sveas­ka försäkringsverksamheten ocksä kommer att obligatoriskt täcka t.ex. i dotterföretagsform driven fastighetsförvaltning, repara­tionsrörelse och försäkringsrörelse i utlandet.

Inom försäkringsbranschen förekommer ett långtgående samarbete mellan ömsesidiga försäkringsbolag (t.ex. Folksam liv- och Folksam sak). Detta tar sig uttryck i en gemensam administration och företagsledning samt nästan identiska styrelser. Inget av bolagen kan dock sägas ha ett bestämmande inflytande över de andra eller nägon del i deras resultat. För dessa försäkrings­bolag som alltså ingår i en företagsgrupp föreslår utredningen att försäkringsinspektionen skall få förordna att denna lags bestämmelser om koncerner skall gälla.

4     NYA FINANSIERINGSFORMER

Utredningen föreslår att skadeförsäkringsaktiebolagen skall få ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med options­rätt samt vinstandelsbevis. Dessa finansieringsformer infördes för de allmänna aktiebolagen genom lagen (1973:302) om konver­tibla skuldebrev m.m. Genom att ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt kan försäkringsbolaget skaffa sig främmande kapital som pä visst sätt också kan förstär­ka det egna kapitalet. Försäkringsbolagen förser visserligen kapitalmarknaden raed kapital. När det gäller att skaffa eget kapital mäste försäkringsbolagen anlita kapitalmarknaden. Det sker i dag genom nyemission och bör enligt utredningens mening också bli möjligt genora att emittera konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt. Dessa finansieringsformer inrymmer visserligen vissa spekulativa moment men dessa är inte sä framträdande att de skulle vara pä nägot sätt äventyrligare för försäkringsbolagen än en traditionell nyemission.

Utredningsförslaget innehåller också regler om vinstandelslän, dvs. lån där räntans storlek görs beroende av bolagets vinst eller av vinstutdelning pl bolagets aktier. Enligt gällande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                323

försäkringsrörelselag föreligger det inte nIgot hinder för försäkringsbolagen att emittera vinstandelslln. Detta har emel­lertid inte förekommit.

5     SPRÅKET I FÖRFATTNINGSTEXTEN

Arbetet med den sprlkliga utformningen av försäkringsrörelsela­gen har skett i tvI etapper. I den första etappen moderniserades språket i samtliga paragrafer sä att de språkligt överensstämde med nya aktiebolagslagen (1975:1385). I den andra etappen av ar­betet har försök gjorts att närma sig det språkbruk som förordas i 1979 års PM från statsrådsberedningen. Detta arbete har skett i samarbete med statsrådsberedningens språkexperter och banklags­utredningen. På grund av innehållets ofta tekniska karaktär har moderniseringen i vissa stycken gjorts ganska varsamt.

Utredningen har i förslaget sökt välja ett språk som i största möjliga utsträckning följer de riktlinjer som de senaste femton åren har vuxit fram inom regeringskansliet. Kärnpunkten i dessa riktlinjer är att författningarnas språk skall närma sig den nutida svenska sakprosan. I statsrådsberedningens båda PM "Språ­ket i lagar och andra författningar" (1967) och "Några riktlin­jer för författningsspråket" (1979) ges regler för hur detta kan göras. Detta innebär att utredningen på mänga punkter har arbetat om det språk som använts i aktiebolagslagen. Några sakliga ändringar har självfallet inte åsyftats.

 

 

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  325

Bilaga 2:3

Utredarens förslag till schema för resultaträkning och balansräkning för skadeförsäkringsbolag och livförsäk­ringsbolag

Allmän anvisning

Om det förekommit sädan förändring i resultaträkningen eller ba­lansräkningen beträffande posters gruppering eller eljest som vä­sentligt påverkar jämförbarheten mellan åren, skall redogörelse lämnas för förändringen.

SCHEMA FÖR RESULTATRÄKNING FÖR SKADEFÖRSÄKRINGSBOLAG (Anvisning 1)

A   Intäkter i rörelsen

Premier

a)      Direkt försäkring                                                          X

b)      Mottagen återförsäkring (Anvisning 2 och 3)               X

c)      Avgiven återförsäkring (Anvisning 3)                          -X

d)   Premieinkomst för egen räkning                                  X

e)   Ökning (minskning) av premieöverföring för

egen räkning                                                             +X

f)    Premieintäkt för egen räkning                                     X

Nettoavkastning av kapital

a)      Ränteintäkter (Anvisning 4 och 5)                        X

b)      Utdelning på aktier (Anvisning 4 och 5)               X

c)      Överskott (underskott) pä egna fastig-               . heter (/invisning 6)      -X

d)   Räntekostnader (Anvisning 7)                              -X  X

3   Nettovinst vid försäljning av finansiella tillgångar och placeringstillgångar (Anvisning 8)

4            Nettovinst genom valutakursändring                                   X

5            Provisioner och vinstandelar på avgiven äterförsäkring      X

6            Övriga intäkter (Anvisning 9)                                               _X_ Summa intäkter            X

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                          326

B   Kostnader i rörelsen

1     Försäkringsersättningar (Anvisning                           10)

a)     Direkt försäkring                                              X

b)     Mottagen återförsäkring                                    X

c)     Avgiven återförsäkring                                    -X

d)  För egen räkning                                             X

2            Driftskostnader (Anvisning 11)                                   X

3            Provisioner och vinstandelar på mottagen återförsäkring   X

4   Nettoförlust vid försäljning av finansiella tillgångar

och placeringstillgångar (Anvisning 8)                          X

5   Nedskrivning av finansiella tillgångar och placerings­tillgångar (/anvisning 12)

6            Nettoförlust genora valutakursändring

7            Övriga kostnader (Anvisning 9 och 13) Summa kostnader

C   Rörelseresultat                                                        -X

D    Ökning (minskning) av nivätillägg i premiereserven        +X

E    Avsättning för beslutad återbäring (Anvisning 14)         -X

F    Extraordinära intäkter (Anvisning 15)                          +X

G    Extraordinära kostnader (Anvisning 15)                      ;X_

H    Resultat före bokslutsdispositioner och skatt               -X

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                      327

I   Bokslutsdispositioner

+.,

1             Nedskrivning av tillgångar (Anvisning 16)                    -X

2             Uppskrivning av finansiella tillgångar och pla­ceringstillgångar (Anvisning 17)         +X

3             Ökning (minskning) av säkerhetsfond                          +X

4             Övriga bokslutsdispositioner (Anvisning 18)

J   Skatt (Anvisning 19)                                                                L.

K   Årets vinst (förlust)                                                                 -X

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                328

Anvisningar till schema för resultaträkning för skadeförsäkrings­bolag

1            Portföljpremier (i form av premiereserv, säkerhetsfond m.m.) för försäkringsbestånd, som mottagits eller överlåtits enligt 15 kap. 1-7 §§ FRL skall föras direkt på berörda balanskonton. Belopp av denna karaktär skall anges speci­ficerade i not eller på annat sätt.

2            Har premieinkomst mottagits från andra företag inom samma koncem skall beloppet härav anges i not.

3            Portföljpremier (i form av premieöverföring) för mottagen eller avgiven äterförsäkring skall - utom i fall som avses i anvisning 1 - redovisas under A 1 b) eller A 1 c). Be­loppet av sådan överföring skall - om det inte är ringa -anges i not.

4            Kostnader för courtage, mäklararvode o.dyl. skall i den män de belöper på värdehandlingar, vilkas ränteavkastning redovisas under A 2 a), saideras mot denna post och i den mån de belöper pä värdehandlingar, för vilka utdelning redovisas under A 2 b), saideras mot sistnämnda post.

5            I posten A 2 a) ingående räntor från koncernföretag en­ligt 1 kap. 8 § FRL skall anges i not. I posten A 2 b) ingående utdelning på aktier i koncernföretag skall anges i not.

6            Posten A 2 c) skall beräknas som skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av beräknat bytesvärde för lokaler, som bolaget självt använder, och övriga fastighets­intäkter samt I andra sidan sammanlagda beloppet av fastig-hetsorakostnader, såsom kostnader för uppvärmning, vatten­förbrukning, renhållning, underhåll (ej kostnader för ny-, till- och ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring), driftskostnader för fastighetsförvaltning (av motsvarande art sora driftskostnader i övrigt vilka redovisas under B 2)

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                329

samt lagfartskostnader. Har avskrivning pl fastighet skett, skall även den ingå i posten A 2 c). Avskri-vningsbeloppet skall anges i not.

7             I posten ingående räntor pl inteckningslln i egna fastig­heter skall framgl av not. Detsamma gäller ifrlga om rän­tor till koncernföretag enligt 1 kap. 8"§ FRL.

8             Bruttovinster och bruttoförluster skall anges var för sig i not med fördelning pl följande tillglngsslag.

Finansiella tillglngar

Placeringstillglngar

värdehandlingar fastigheter

För de bolag sora är skyldiga att ha auktoriserad revisor skall i not anges hur mycket av den totala bruttovinsten som utgör Iter-vunna nedskrivningar.

9             Sinsemellan olikartade poster skall specificeras. Speci­fikationen flr ske i not.

10         Här skall förutom utbetalda försäkringsersättningar redo­visas förändringar av ersättningsreserv och skadelivränte-reserv. Ersättningsreserv och skadelivräntereserv, som mottagits frIn eller avgivits till annat försäkringsbolag, skall likasl redovisas här.

11         I posten driftskostnader ingIr bolagets försäljnings-, administrations- och skadebehandlingskostnader. Avdrag skall göras för kostnadsminskande intäkter som uppkommit vid biträdande av annat försäkringsbolag i dess rörelse eller vid maskinuthyrnirigsverksamhet och annan verksamhet, vilken avser att medföra ett ändamllsenligt utnyttjande av maskiner och personal för bolagets försäkringsrörelse. Om bruttointäkten av dylik verksamhet ej är ringa skall den anges i not. Även av- och nedskri-vningar av maskiner.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                330

inventarier o.dyl. samt avgift till försäkringsinspektionen skall redovisas i denna post.

12    Här redovisas sidana nedskrivningar av finansiella till­
glngar och placeringstillglngar sora gjorts intill högsta
medgivna värde enligt bokföringslagen. I detta samman­
hang bortses slledes frIn undantagsreglerna i 11 kap. 7 §
andra och tredje stycket FRL. Nedskri-vningarna skall i not
fördelas pl följande tillglngsslag.

Finansiella tillglngar

Placeringstillglngar

värdehandlingar fastigheter

13         Här redovisas bl.a. premieskatter och kupongskatter.

14         När utbetalning av avsatt Iterbäring sker förs den direkt på berört balanskonto (posten B2d) utan att passera resul­taträkningen. Eventuellt uppkommande skillnadsbelopp mellan avsatt och utbetalt belopp skall, dä återbäringen är avslu­tad, redovisas under extraordinära intäkter eller extraordi­nära kostnader.

15         Här redovisas sädana poster som inte är att betrakta som ordinära i rörelsen.

Extraordinära intäkter: Vinster på a-vyttring av anläggnings­tillgångar utom maskiner, inventarier o.dyl. som skall fö­ras under driftskostnader, skatterestitutioner och andra större intäkter av tillfällig karaktär.

Extraordinära kostnader: Förluster på avyttring av anlägg­ningstillgångar utom maskiner, inventarier o.dyl. som skall föras under driftskostnader, emissionskostnader, erforder­liga nedskrivningar av anläggningstillgångar, större bi­drag till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                331

Mindre kostnader av sistnämnda slag skall redovisas under B 7.

Intäkterna och kostnader skall redovisas med fördelning pä sinsemellan olikartade poster. Fördelningen får ske i not.

16    Här redovisas nedskrivningar av finansiella tillgångar, pla­
ceringstillgångar och anläggningstillglngar som sker i kon­
solideringssyfte, dvs. nedskri-vningar under högsta med-
gi-vna värde enligt bokföringslagen. I not skall anges hur
beloppet fördelar sig på följande tillglngsslag.

Finansiella tillgångar

Placeringstillgångar

värdehandlingar fastigheter

Anläggningstillgångar

aktier i dotterföretag andra organisationsaktier fastigheter

17    Här redovisas uppskrivning av finansiella tillglngar och pla­
ceringstillglngar inom högsta medgi-vna värde enligt bok­
föringslagen. I not skall anges hur beloppet fördelar sig pl
följande tillglngsslag.

Finansiella tillglngar

Placeringstillglngar

värdehandlingar fastigheter

18         Här redovisas bl.a. ökning (minskning) av regleringsfon­den för trafikförsäkring, investeringsfonder och liknande fonder. Sinsemellan olikartade poster skall specificeras. Specifikationen flr ske i not.

19         Här redovisas statlig och kommunal inkomstskatt samt de skatter i utlandet vilka utglr pl skattepliktig vinst.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                332

SCHEMA FÖR BALANSRÄKNING FÖR SKADEFÖRSÄKRINGSBOUG

A   Tillglngar (Anvisning 1)

Finansiella tillglngar

a)      Kassa och banktillgodohavanden (Anvisning 2)     X

b)      Fordringar hos koncernföretag                               X

c)      Fordringar hos försäkringsbolag som ej är koncernföretag           X

d)   Upplupna, ej förfallna räntor                                  X

e)   Andra upplupna intäkter samt förutbetalda
kostnader                                                              X

f)    Övriga finansiella tillglngar (Anvisning 3)            _X_

Återförsäkrares andel i försäkringstekniska skulder (Anvisning 4)

a)      Premiereserv (Anvisning 5)                                  ■ X

b)      Ersättningsreserv                                                  X

Placeringstillglngar

a)      Obligationer och förlagsbevis (Anvisning 6)           X

b)      Placeringsaktier (Anvisning 7)                                X

c)      Svenska inteckningslln (Anvisning 8)                      X

d)    Svenska kommunlän (/anvisning 8 och 9)              X

e)    Konverteringslån                                                    X

f)     Andra värdehandlingar                                          X

g)    Placeringsfastigheter                                             X

Spärrkonton hos riksbanken

Anläggningstillgångar (Anvisning 10)

a)      Aktier i dotterföretag (Anvisning 11)                      X

b)      Andra organisationsaktier (Anvisning 11)              X

c)      Maskiner, inventarier o.dyl.                                    X

d)   Kontorsfastigheter för rörelsen (Anvisning     12)  X

e)   Övriga anläggningstillgångar                                 X

Summa

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                            333

B        Skulder och eget kapital  (Anvisning  13)

1      Finansiella skulder

a)      Skulder till koncernföretag                                     X

b)      Skulder till försäkringsbolag som ej är kon­cernföretag       X

c)      Inteckningslån i egna fastigheter                           X

d)   Avsatt till pensioner (Anvisning 14)                        X

e)   Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter      X

f)    Övriga finansiella skulder (Anvisning 3 och 15) X  X

2      Försäkringstekniska skulder (Anvisning 4)

a)      Premiereserv (Anvisning 16)                                  X

b)      Ersättningsreserv                                                   X

c)      Skadebehandlingsreserv                                        X

d)   Beslutad återbäring (Anvisning 17)                    X  X

3      Obeskattade reserver

a)      Säkerhetsfond (Anvisning 18)                                X

b)      Utjämningsfond                                                      X

c)      Regleringsfond för trafikförsäkring (Anvis­ning 19)  X

d)   Investeringsfonder och liknande fonder, var

för sig                                                                    X

e)   Övriga obeskattade reserver                             X  X

4      Eget kapital (Anvisning 20)
Bundet eget kapital

a)      Aktiekapital (Anvisning 21)                                     X

b)      Reservfond                                                             X

c)      Uppskri-vningsfond                                                X

Fritt eget kapital

d)   Dispositionsfond och andra fria fonder, var

för sig                                                                    X

e)   Balanserad vinst (förlust) (Anvisning 22)               X

f)    Årets vinst (förlust) (Anvisning 23)                        J(    X_

Summa

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       334

C   Ställda panter (Anvisning 24)

1      För försäkringstagarnas räkning pantsatta tillgångar

a)- Fastighetsinteckningar, nominellt värde                       X

b) Övriga ställda panter, bokfört värde                              X

2      Andra pantsatta tillgångar

a)      Fastighetsinteckningar, nominellt värde                       X

b)      Övriga ställda panter, bokfört värde                            X

D   Ansvarsförbindelser m.m. (Anvisning 24)

1   Borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser      X

2   Kapitalvärdet av bolagets pensionsåtaganden som ej
upptagits bland skulderna eller täckts av pensions­
försäkring eller pensionsstiftelses förmögenhet                    X

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                335

Anvisningar till schema för balansräkning för skadeförsäkrings­bolag

1            Fordringar på ej fullgjorda inbetalningar pä tecknat aktie-eller garantikapital samt egna aktier, som bolaget inne­har, skall i förekommande fall redovisas som särskild hu--vudpost (efter posten A 5). Aktierna skall härvid upptas som tillgång utan bokföringsvärde men med angivande av nominellt belopp.

2            Här redovisas även bankcertifikat.

3            Sinsemellan olikartade poster av betydande storlek skall specificeras. Specifikationen fär ske i not.

4            Envar av dessa poster skall redovisas fördelad på verksam­hetsgrenar enligt följande indelning:

Direkt försäkring i Sverige

Individuell sjuk- och olycksfallsförsäkring

Gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkring

Avgångsbidragsförsäkring

Företags- och fastighetsförsäkring

Hem- och villaförsäkring

Trafikförsäkring

Motorfordonsförsäkring

Transportförsäkring

Sjökaskoförsäkring

Flygförsäkring

Husdjursförsäkring

Kreditförsäkring

Direkt försäkring i utlandet Mottagen återförsäkring

Fördelningen får ske i not eller i bilaga till balansräk­ningen .

5      I posten ingående preraieöverföring och skadelivräntereserv

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                336

skall anges var för sig i not.

6      Posten skall specificeras i not med följande fördelning.

Obligationer utgivna av svensk låntagare (inkl. svenska

statsskuldförbindelser)

Obligationer utgivna av utländsk låntagare

Förlagsbevis

Med svensk låntagare avses - förutom stat och kommun - bo­lag, bank eller förening som registrerats i Sverige.

7             Posten skall specificeras i not eller i bilaga till balans­räkningen. För varje bolag, vari det redovisande bolaget innehar aktier, skall härvid anges bolagets namn, antalet aktier och dessas nominella värde och värde enligt balans­räkningen. Understiger båda dessa värden för aktierna i ett bolag 100 000 kronor får dock specifikation ute­lämnas .

8             Inteckningslln i fast egendom eller tomträtt, som lämnats till svensk kommun, ävensom lån till annan låntagare med borgen av svensk kommim skall redovisas under A 3 d).

9             Hit skall även hänföras lån till annan låntagare men med borgen av svensk kommun.

10         Har uppskrivning av anläggningstillgångar företagits under räkenskapsåret skall detta anges i not jämte uppskrivnings­beloppet och dess användning.

11         Posten skall specificeras i not eller i bilaga till balans­räkningen. För varje bolag, vari det redovisande bolaget in­nehar aktier, skall härvid anges bolagets namn, antalet aktier och dessas nominella värde och värde enligt balans­räkningen.

12         Här skall redovisas förutom hu-vudkontorsfastigheter även kontorsfastigheter som huvudsakligen avses för rörelsen och

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                337

även används i denna.

13         Om garantikapital finns, redovisas detta som särskild huvud­post efter posten B 3.

14         Posten avser avsättning enligt lagen (1967:531) om tryggan­de av pensionsutfästelse m.m. Övriga pensionsskulder re­dovisas under B 1 f).

15         Har bolaget utelöpande lån som är konvertibla eller förena­de med optionsrätt till nyteckning, skall för varje lin anges utestlende lånebeloppet samt tid och villkor för ut­bytet eller nyteckningen. Beträffande utelöpande lån mot vinstandelsbevis skall för varje län anges utestående lånebeloppet och räntebestämmelserna. De här föreskrivna uppgifterna skall anges i not.

16         Posten skall specificeras i not med fördelning pä premie­överföring, skadelivräntereserv och nivåtillägg.

17         Jfr. anvisning 14 till resultaträkningen.

18         Posten avser säkerhetstillägg till premie- och ersättnings­reserverna. I not skall specificeras säkerhetstillägg till vardera premie- och ersättningsreserven med uppdelning på minimitillägg och övriga tillägg.

19         I not skall anges att fonden har en särställning på grund av trafikförsäkringens obligatoriska karaktär och regleras i trafikskadeförordningen.

20         Ändringar i beloppen av det egna kapitalets poster jämfört med föreglende balansräkning skall specificeras i not.

21         Vid aktiekapitalet skall anges antalet aktier och akties nominella belopp. Bestir aktiekapitalet av aktier av olika slag, skall i not anges hur det fördelar sig pl de olika aktieslagen.

22   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                338

22         I not till denna post skall lämnas en redogörelse för bo­lagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst (för­lust) enligt fastställd balansräkning för närmast föregåen­de räkenskapsår.

23         Det av styrelsen och verkställande direktören i förvalt­ningsberättelsen framlagda förslaget till dispositioner i anledning av bolagets vinst (förlust) enligt balansräkningen skall framgå av not till denna post.

24         Panter och därmed jämförliga säkerheter och ansvarsför­bindelser till förmån för koncernföretag skall anges, varje slag för sig.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                339

SCHEMA FÖR RESULTATRÄKNING FÖR LIVFÖRSÄKRINGSBOUG (Anvisning 1)

A   Intäkter i rörelsen

1   Premier (Anvisning 2)

a)      Direkt försäkring                                                            X

b)      Mottagen återförsäkring (Anvisning 3)                          X

c)      Avgiven återförsäkring                                                 (_

d)   Premieinkomst för egen räkning                                    X

2   Nettoavkastning av kapital

a)      Ränteintäkter (Anvisning 4 och 5)                          X

b)      Utdelning på aktier (Anvisning 4 och 5)       X

c)      Överskott (underskott) på egna fastigheter (Anvisning 6)            +X

d)   Räntekostnader (Anvisning 7)                             -X  X

3   Nettovinst vid försäljning av finansiella tillgångar och placeringstillgångar (Anvisning 8)

4            Nettovinst genora valutakursändring                                     X

5            Provisioner och vinstandelar pä avgiven       äterförsäkring   X

6             Övriga intäkter (Anvisning 2 och 9)               X Summa intäkter  X

B   Kostnader i rörelsen

1      Försäkringsersättningar (Anvisning 10)

a)      Direkt försäkring                                                           X

b)      Mottagen återförsäkring                                               X

c)      Avgiven återförsäkring                                                  L

d)   För egen räkning                                                          X

2            Ökning av premiereserv för egen räkning    (Anvisning 11)    X

3            Driftskostnader (Anvisning 12)                                               X

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                340

4   Provisioner och vinstandelar på mottagen äterför­säkring

5   Nettoförlust vid försäljning av finansiella tillgångar

och placeringstillgångar (Anvisning 8)                                   X

6   Nedskri-vningar av finansiella tillgångar och pla­ceringstillgångar (Anvisning 13)

7            Nettoförlust genom valutakursändring

8            Skatt

9             Övriga kostnader (Anvisning 2 och 9) Summa kostnader

Rörelseresultat                                                                     -X

D   Ökning (minskning) av nivätillägg i premiereserven               +X

E   Extraordinära intäkter (Anvisning 14)                                     +X

F   Extraordinära kostnader (Anvisning 14)                                 2X_

G   Resultat före bokslutsdispositioner och återbäring                -X

H   Bokslutsdispositioner

1      Nedskrivning av tillgångar (Anvisning 15)                    -X

2      Uppskrivning av finansiella tillgångar och placeringstillgångar (Anvisning 16)       +X

3      Övriga bokslutsdispositioner (Anvisning 9)                  +y

1   Resultat före återbäring                                                          -X

J   Återbäring

1      Tilldelad under året (Anvisning 17)                          X

2      Härav täckt genom minskning av återbärings­fond -X -X

K   Årets vinst (förlust)                                                                 -X

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                341

Anvisningar till schema för resultaträkning för livförsäkrings­bolag

1             Portföljpremier (i form av preraiereserv, vinstmedel m.m.) för försäkringsbestånd som mottagits eller överlltits en­ligt 15 kap. 1-7 §§ FRL skall föras direkt pl berörda ba­lanskonton. Belopp av denna karaktär skall anges specifice­rade i not eller pl annat sätt.

2             Portföljpremier (i form av premiereserv) för mottagen eller avgiven försäkring skall - utom i fall som avses i anvisning 1 - redovisas under A 6 respektive B 9.

3             Har premieinkomst mottagits frIn andra företag inom samma kon­cern skall beloppet härav anges i not.

4             Kostnader för courtage, mäklararvode o.dyl. skall i den min de belöper pl värdehandlingar, vilkas ränteavkastning re­dovisas under A 2 a), saideras raot denna post och i den min de belöper pl värdehandlingar, för vilka utdelning redo­visas under A 2 b), saideras mot sistnämnda post.

5             I posten A 2 a) inglende räntor frIn koncernföretag enligt 1 kap. 8 § FRL skall anges i not. I posten A 2 b) inglen­de utdelning pl aktier i koncernföretag skall anges i not.

6             Posten A 2 c) skall beräknas som skillnaden mellan I ena sidan sammanlagda beloppet av beräknat hyresvärde för lo­kaler, som bolaget självt använder, och övriga fastighets­intäkter samt I andra sidan sammanlagda beloppet av fastig­hetsomkostnader, sIsom kostnader för uppvärmning, vatten­förbrukning, renhillning, underhill (ej kostnader för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring), driftskostnader för fastighetsförvaltning (av motsvarande art som driftskostnader i övrigt, vilka redovisas under B 3) samt lagfartskostnader. Har avskri-vning pl fastighet skett skall även den ingl i posten A 2 c). Avskrivningsbeloppet skall anges i not.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       342

7      Här skall även redovisas gottgjord ränta pl förräntad ersätt­
ningsreserv.

I posten inglende räntor pl inteckningslln i egna fastig­heter skall framgl av not. Detsamma gäller ifrlga om räntor till koncernföretag enligt 1 kap. 8 § FRI.

8      Bruttovinster och bruttoförluster skall anges var för sig
i not med fördelning pl följande tillglngsslag.

Finansiella tillglngar

Placeringstillglngar

värdehandlingar fastigheter

I not skall anges hur mycket av den totala bruttovinsten som utgör Iter-vunna nedskrivningar.

9             Sinsemellan olikartade poster skall specificeras. Speci­fikationen flr ske i not.

10         Här skall förutom utbetalda försäkringsersättningar redo­visas dels avsättning till förräntad ersättningsreserv, dels förändring av ej förräntad ersättningsreserv (exkl. tilldelad Iterbäring, som förfallit till betalning). Ej förräntad ersättningsreserv, som mottagits frIn eller av­givits till annat försäkringsbolag, skall likasl redovisas här.

11         Här skall även redovisas sidan ökning av premiereserven, som föranletts av ändrade premiereservgrunder. Anledningen till ökningen och dennas storlek skall framgl av not. Änd­ring av nivltillägg avsatt inom grundfri försäkring (se anvisning 4 till balansräkningen) skall redovisas under D, men till sitt belopp anges i not till posten B 2. Denna posts benämning skall härvid förtydligas pl sidant sätt att det framgir att posten ej innefattar hela ökningen av pre­miereserven. Föreligger minskning av premiereserven för

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                343

egen räkning redovisas den som särskild hu-vudpost pl in­täktssidan (efter posten A 5).

12         I posten driftskostnader ingIr bolagets försäljnings-, ad­ministrations- och skadebehandlingskostnader (utbetalnings-kostnader). Avdrag skall göras för kostnadsminskande in­täkter som uppkommit vid biträdande av annat försäkrings­bolag i dess rörelse eller vid maskinuthyrningsverksam­het och annan verksamhet, vilken avser att medföra ett ändamålsenligt utn3rttjande av maskiner och personal för bolagets försäkringsrörelse. Om bruttointäkten av dylik verksamhet ej är ringa skall den anges i not. Även av- och nedskrivningar av maskiner, inventarier o.dyl. samt av­gift till försäkringsinspektionen skall redovisas i denna post.

13         Här redovisas sidana nedskrivningar av finansiella till­glngar och placeringstillglngar som gjorts intill högsta medgivna värde enligt bokföringslagen. I detta sammanhang bortses slledes frän undantagsreglerna i 11 kap. 7 § andra och tredje stycket FRL. Nedskrivningarna skall i not förde­las pl följande tillglngsslag.

Finansiella tillglngar

Placeringstillgångar

värdehandlingar fastigheter

14    Här redovisas sidana poster som inte är att betrakta som
ordinära i rörelsen.

Extraordinära intäkter: Vinster pl avyttring av anläggnings­tillgångar utom maskiner, inventarier o.dyl, som skall föras under driftskostnader, skatterestitutioner och andra större intäkter av tillfällig karaktär.

Extraordinära kostnader: Förluster på avyttring av anlägg­ningstillgångar utom maskiner, inventarier och dyl. som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                344

skall föras under driftskostnader,erforderliga nedskriv­ningar av anläggningstillgångar, större bidrag till allmän­nyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Mindre kostnader av sistnämnda slag skall redovisas under B 9.

Intäkterna och kostnaderna skall redovisas med fördelning på sinsemellan olikartade poster. Fördelningen flr ske i not.

15    Här redovisas nedskrivningar av finansiella tillgångar,
placeringstillgångar och anläggningstillgångar som sker i
konsolideringssyfte, dvs. nedskri-vningar under högsta med­
givna värde enligt bokföringslagen. I not skall anges hur be­
loppet fördelar sig på följande tillgångsslag.

Finansiella tillgångar

Placeringstillgångar

värdehandlingar fastigheter

Anläggningstillgångar

aktier i dotterföretag andra organisationsaktier fastigheter

16    Här redovisas uppskrivning av finansiella tillgångar och
placeringstillgångar inom högsta medgivna värde enligt
bokföringslagen. I not skall anges hur beloppet fördelar
sig på följande tillgängsslag.

Finansiella tillgångar

Placeringstillgångar

värdehandlingar fastigheter

17    Här redovisas även sädan beslutad återbäring för räken­
skapsåret som skall redovisas i balansräkningen under
B 2 e).

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                345

SCHEMA FÖR BALANSRÄKNING FÖR LIVFÖRSÄKRINGSBOLAG

A   Tillgångar (Anvisning 1)

1      Finansiella tillgångar

a)      Kassa och banktillgodohavanden (Anvisning 2)     X

b)      Fordringar hos koncernföretag                              X

c)      Fordringar hos försäkringsbolag som ej är kon­cernföretag          X

d)   Upplupna, ej förfallna räntor                                  X

e)   Andra upplupna intäkter samt förutbetalda kost­
nader                                                                     X

f)    Övriga finansiella tillgångar (Anvisning 3)          _X_

2      Återförsäkrares andel i försäkringsteluiiska skulder
(Anvisning 4)

a)      Premiereserv (Anvisning 5)                                    X

b)      Ersättningsreserv                                                  X

Placeringstillgångar

a)      Obligationer och förlagsbevis (Anvisning 6)           X

b)      Placeringsaktier (Anvisning 7)                                X

c)      Svenska inteckningslän (Anvisning 8)                    X

d)   Svenska kommunlån (Anvisning 8 och 9)               X

e)   Konverteringslån                                                    X

f)    Andra värdehandlingar                                          X

g)   Livförsäkringslln                                                     X
h) Placeringsfastigheter                                           _X_

Anläggningstillgångar (Anvisning 10)

a)      Aktier i dotterföretag (Anvisning 11)                      X

b)      Andra organisationsaktier (Anvisning 11)              X

c)      Maskiner, inventarier o.dyl.                                    X

d)   Kontorsfastigheter för rörelsen (Anvisning 12)  X

e)   Övriga anläggningstillglngar                                  X

Summa

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   346

B       Skulder och eget kapital  (Anvisning 13)

1     Finansiella skulder

a)     Skulder till koncernföretag                            X

b)     Skulder till försäkringsbolag som ej är kon­cernföretag X

c)     Inteckningslln i egna fastigheter                    X

d)  Avsatt till pensioner (Anvisning 14)                X

e)  Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter  X

f)   Övriga finansiella skulder (Anvisning 3)           X

2     Försäkringstekniska skulder (Anvisning 4)

a)     Premiereserv (Anvisning 5 och 15)                 X

b)     Ersättningsreserv (Anvisning 16)                    X

c)     Skadebehandlingsreserv                               X

d)  Tilldelad Iterbäring, som ej förfallit till
betalning                                                  X

e)  Beslutad Iterbäring, som ej förfallit till
betalning                                               _X_

3     Försäkringstagarnas vinstmedel (Anvisning 17)

a)     Återbäringsfond (Anvisning 18)                      X

b)     Årets vinst (förlust) (Anvisning 19)               _X_

4     Eget kapital

a) Aktiekapital (Anvisning 20)

Summa C   Ställda panter (Anvisning 21)

1   För försäkringstagarnas räkning pantsatta tillglngar

a)     Fastighetsinteckningar, nominellt värde                X

b)     Övriga ställda panter, bokfört värde

(Anvisning 22)                                                X

Andra pantsatta tillglngar

a)     Fastighetsinteckningar, nominellt värde                X

b)     Övriga ställda panter, bokfört värde                    X

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       347

D   Ansvarsförbindelser m.m. (Anvisning 21)

1            Borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser

2             Kapitalvärdet av bolagets pensionsltaganden som ej upptagits bland skulderna eller täckts av pensions­försäkring eller pensionsstiftelses förmögenhet

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                348

/visningar till schema för balansräkning för livförsäkringsbolag

1             Fordringar pl ej fullgjorda inbetalningar pl tecknat aktie-eller garantikapital samt egna aktier, som bolaget innehar, skall i förekommande fall redovisas som särskild hu-vudpost (efter posten A 4). Aktierna skall härvid upptas som tillgång utan bokföringsvärde men med angivande av nominellt belopp.

2             Här redovisas även bankcertifikat.

3             Sinsemellan olikartade poster av betydande storlek skall specificeras. Specifikationen får ske i not.

4             Envar av dessa poster skall redovisas fördelad på verksam­hetsgrenar enligt följande indelning:

Direkt försäkring

Individuell försäkring

Livförsäkring                                              '

Sjuk- och olycksfallsförsäkring

Gruppförsäkring

Tjänstepensionsförsäkring

Grupplivförsäkring

Gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkring

Avgångsbidragsförsäkring

Mottagen återförsäkring

Omfattar verksamheten inom någon av ovan angivna grenar så­väl grundbunden som grundfri försäkring skall vardera verk­samheten redovisas som en särskild verksamhetsgren. Med grund­bunden försäkring avses här försäkring för vilken finns av regeringen eller försäkringsinspektionen stadfästa grunder för beräkning av premier enligt 2 kap. 8 § FRL. Med grund­fri försäkring avses annan försäkring.

Innebörden av beteckningarna grundbunden och grundfri försäk­ring skall klargöras i not.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                349

Omfattar bolagets verksamhet endast grundbunden eller endast grundfri försäkring skall detta anges i not eller på annat sätt.

5         I premiereserven för sjuk- och olycksfallsförsäkring ingåen­de skadelivränte- (sjukränte)reserv skall redovisas i not med fördelning pä verksamhetsgrenar.

6         Posten skall specificeras i not med fördelning på följande poster.

Obligationer utgivna av svensk låntagare (inkl. svenska statsskuldförbindelser)

Obligationer utgivna av utländsk låntagare Förlagsbevis

Med svensk låntagare avses - förutom stat och kommun - bolag, bank eller förening som registrerats i Sverige.

7         Posten skall specificeras i not eller bilaga till balansräk­ningen. För varje bolag, vari det redovisande bolaget innehar aktier, skall härvid anges bolagets namn, antalet aktier och dessas nominella värde och värde enligt balansräkningen. Un­derstiger båda dessa värden för aktierna i ett bolag 100 000 kronor får dock specifikation utelämnas.

8         Inteckningslån i fast egendom eller tomträtt, som lämnats till svensk kommun, ävensom lån till annan låntagare med borgen av svensk kommun skall redovisas under A 3 d).

9         Hit skall även hänföras lån till annan låntagare men med borgen av svensk kommun.

 

10         Har uppskrivning av anläggningstillglngar företagits under räkenskapslret skall detta anges i not jämte uppskri-vnings-beloppet och dess användning.

11         Posten skall specificeras i not eller i bilaga till balans­räkningen. För varje bolag, vari det redovisande bolaget inne-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                350

har aktier, skall härvid anges bolagets namn, antalet aktier och dessas nominella värde och värde enligt balansräkningen.

12         Här skall redovisas förutom hu-vudkontorsfastigheter även kon­torsfastigheter sora huvudsakligen avses för rörelsen och även används i denna.

13         Om garantikapital finns, redovisas detta som särskild hu-vud­post efter posten B 3.

14    Posten avser avsättning enligt lagen (1967:531) om tryggande
av pensionsutfästelse m.m. Övriga pensionsskulder redovisas
under B 1 f).

15    I posten inglende nivltillägg inom grundfri försäkring skall
redovisas i not.

16    I posten inglende belopp som förräntas enligt 2 kap. 8 §
första stycket p. 9 FRL skall redovisas i not.

17    Av not skall framgå, att försäkringstagarnas vinstmedel kan
komma att tas i anspråk i enlighet med förlusttäckningsreg-
lerna i lagen om försäkringsrörelse, om förlust på bolagets
verksamhet skulle uppkomma.

Bolag som uteslutande eller så gott som uteslutande meddelar försäkring, för vilken arbetsgivare erlägger premie enligt överenskommelse mellan arbetsmarknadsparter, flr utbyta be­nämningen försäkringstagarnas vinstmedel mot annan lämplig benämning.

18         Här skall även redovisas andra till framtida förfogande av­satta medel för grundfri försäkring. Bolag som avses i an­visning 17 andra stycket, får utbyta återbäringsfond mot an­nan lämplig benämning.

19         Det av styrelsen och verkställande direktören i förvaltnings­berättelse framlagda förslaget till dispositioner i anledning

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                351

av bolagets vinst (förlust) enligt balansräkningen skall fram­gå av not till denna post. I noten skall även lämnas redogö­relse för bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst (förlust) enligt fastställd balansräkning för närmast före­glende räkenskapsår.

20         Vid aktiekapitalet skall anges antalet aktier och akties nominella belopp. Består aktiekapitalet av aktier av olika slag skall i not anges hur det fördelar sig på de olika aktieslagen.

21         Panter och därmed jämförliga säkerheter och ansvarsförbindel­ser till förmän för koncernföretag skall anges, varje slag för sig.

22         Bokförda värdet av bolagets för försäkringstagarnas räkning enligt 7 kap. FRL pantsatta tillgångar skall fördelas enligt balansräkningsschemat. Uppgiften får lämnas i not eller pä annat sätt.

 

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   353

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över försäkrings­rörelseutredningens delbetänkande (Ds E 1980:6) Ny lag om försäkringsrörelse

1    Allmänna synpunkter på utredningsförslaget

Flertalet remissinstanser har uttalat sig positivt angående utredarens förslag och funnit det ägnat att ligga till grund för lagstiftning. Remissiri-stansema har i stort sett accepterat det sätt på vilket utredaren löst sin uppgift att anpassa försäkringsrörelselagstiftningen till den nu gällande aktiebolagslagen och modernisera redovisningsreglerna. Ett par remissin­stanser har diskuterat frågan huruvida utredarens förslag bör föranleda lagstiftning nu, eller om utfallet av annat pågående arbete på försäkrings­rättens område först bör avvaktas. De erinringar som olika remissinstanser fört fram i anslutning till enskilda punkter i förslaget kommer att redovisas under respektive avsnitt.

1.1 Försäkringsinspektionen

Utredningen har enligt sina direktiv haft alt göra en i huvudsak lagtek­nisk översyn av gällande lag (1948:433) om försäkringsrörelse (FRL). Det har däremot inte ingått i utredningsuppdraget att ompröva de grundläggan­de principerna i denna lag eller andra författningar som berörs av uppdra­get. Utredningen har ej heller haft att behandla frågor om den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen eller om tillsynsmyndighetens befogen­heter, organisation o. dyl. Dessa grundläggande spörsmål har enligt Dir. 1978:105 hänskjutits lill försäkringsverksamhetskommitlén (FVK). Såvitt gäller kapitalplaceringsfrågorna har utredningen vidare haft att beakta den nyligen genomförda lagstiftning på detta område som föranlelts av kapital­marknadsutredningens förslag. Den i remitterade betänkandet redovisade översynen inskränker sig därför i stort sett till en teknisk anpassning av FRL till de nya associationsrättsliga ocb redovisningstekniska regler som numera gäller enligt aktiebolagslagen och bokföringslagen. Därvid har också beaktats det förslag, kallat Ny försäkringsredovisning, som utarbe­tats av en kommitté inom Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, i vil­ken även ingått representanter för Folksam och försäkringsinspektionen. De av utredningen valda lösningarna har emellertid i vissa fall inneburit även sakliga ändringar av ej obetydlig räckvidd. Detta gäUer särskih de i lagförslagets 5 kap. upptagna bestämmelserna om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning i skadeförsäk­ringsaktiebolag. Inspektionen återkommer nedan till vissa av dessa frågor. FVK har i januari 1981 överiämnal ett delbetänkande (Ds E 1981:4) 23   Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                    354

rörande handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsom­
rådet som berör FRL i viss utsträckning.    

Föreslagna ändringar i FRL utgår från gällande lagstiftning. Om såväl försäkringsrörelseutredningens (FRU:s) nu ifrågavarande som FVK:s nämnda förslag genomförs krävs uppenbarligen en samordning i lagtek­niskt hänseende. Det synes därvid naturligt att FVK:s förslag anpassas till systematiken i FRU:s förslag.

Förslaget synes i huvudsak vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Utredningen har enligt inspektionens mening lyckats väl med den från lagteknisk synpunkt besvärliga uppgiften alt smälla samman de i gällande lag i skilda avsnitt behandlade reglerna om försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Det kan diskuteras om det från över-skådlighetssynpunkl och vid den praktiska användningen är till fördel att införa den av utredningen föreslagna kapitelindelningen. Förslaget synes emellertid i detta hänseende slå i överensstämmelse med modern lagstift­ningsteknik. Det kan också sällas i fråga huruvida det inte från överskåd-lighetssynpunkt varit lämpligt att ersätta vissa av de associationsrättsliga bestämmelser med hänvisningar till aktiebolagslagen. Utredningen har emellertid i denna fråga varit hårt bunden av direktiven enligt vilka regler­na för försäkringsbolagen förutsatts bli utformade fristående ulan direkta hänvisningar till aktiebolagslagen. För alt underiätta en jämförelse mellan nu gällande lag och den föreslagna lagen om försäkringsrörelse skulle det enligt inspektionens mening vara önskvärt att såsom bilaga lill en kom­mande proposition foga en sammanställning med hänvisningar från den gamla till den nya lagen.

De från saklig synpunkt viktigaste nyheterna i förslaget hänför sig till redovisningsreglerna, definitionen av koncernbegreppet och introduk­tionen av nya finansieringsformer i form av konvertibla skuldebrev, skul­debrev förenade med optionsrätt samt vinstandelsbevis för skadeförsäk­ringsaktiebolagens del. Såvitt avser redovisningsreglerna och koncernbe­greppet har inspektionen ingen erinran mol huvudprinciperna i förslaget. Inte minst utvidgningen av koncernbegreppet är av stor betydelse från tillsynssynpunkt genom de ökade möjligheter till överbhck över verksam­heten som därigenom skapas.

1.2 Riksskatteverket

RSV har utifrån sitt verksamhetsområde inget att erinra mot förslaget. Verket vill dock påpeka att förslaget innehåller vissa terminologiska för­ändringar som kräver en översyn också av skattelagstiftningen.

Som exempel på sådana terminologiska förändringar kan nämnas att den nuvarande beteckningen försäkringsfond byts ut mot försäkringstekniska skulder (7 kap. 1 §). Termen försäkringsfond återfinns bl.a. i 30§ 3 mom. kommunalskattelagen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   355

En anpassning av skattereglerna måste ske innan den nu föreslagna lagstiftningen träder i kraft. RSV förutsätter all verket också får tillfälle att lämna synpunkter på ett sådant förslag.

1.3      Svea hovrätt

Det har inte ingått i utredningens uppdrag att ompröva de grundläggande koncessionsrättsliga och etableringsrättsliga principerna i den nu gällande försäkringsrörelselagen. Ej heller har det ankommit på utredningen att behandla frågan om den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen. Des­sa grundläggande frågor övervägs f. n. av den år 1978 tillsatta försäkrings-verksamhetskommittén som även har att pröva frågan om behovet av en legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse (Dir. 1978:105).

Med hänsyn till att en rad viktiga materiella frågor på försäkringsrörel­
seområdet sålunda alltjämt ligger i stöpsleven, är det enligt hovrättens
mening tveksamt om utredningens förslag bör genomföras redan nu. I
princip bör inte ulan tungt vägande skäl genomföras ny lagstiftning, om
man redan från början kan förutse att ingrepp i denna kommer att krävas
inom kon tid. Hovrätten saknar emellertid kännedom om när försäkrings-
verksamhetskommiltén kan antagas komma att lägga fram förslag i de
frågor som kommittén har att överväga, och i vilken omfattning dessa
förslag kan komma att påverka lagstiftningen på området. Inte heller kan
hovrätten bedöma hur angeläget det är att de i utredningsförslaget upp­
tagna associationsrättsliga och redovisningstekniska bestämmelserna
kommer i praktisk tillämpning. Hovrätten vill därför inte avstyrka att
utredningens förslag genomförs redan nu men finner det angelägel att
berörda samordningsspörsmål närmare övervägs, innan vidare lagstift­
ningsåtgärder vidtas.

Den av utredningen gjorda redaktionella och språkliga omarbetningen av stora partier av gällande lag om försäkringsrörelse har enligt hovrättens uppfattning inneburit en betydande förbättring från överskådlighelssyn-punkt. Särskilt förtjänstfull är den sammanjämkning som företagils av de i gällande lag i skilda avsnitt behandlade reglerna om olika typer av försäk­ringsbolag.

1.4      Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01)

Försäkringsverksamhetskommittén har som sin huvudsakliga uppgift att undersöka i vad mån det finns skäl att ändra de regler och principer som nu gäller för försäkringsrörelse i Sverige. Kommittén skall därvid bl.a. se över soliditetsprincipen, skälighetsprincipen, behovsprincipen, principen om försäkringstagarnas inflytande, specialitets- och separationsprincipen m. m. I försäkringsrörelseutredningens förslag har, i samband med anpass­ningen eller i vissa fall modifieringen av bestämmelser, hänvisats till för-säkringsverksamhetskommilténs arbete.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   356

Försäkringsverksamhetskommitténs arbete kommer att beröra ett be­gränsat antal särskilt betydelsefulla bestämmelser i försäkringsrörelsela­gen. Kommittén, som för närvarande behandlar begreppet försäkringsrö­relse, de materiella koncessionsreglerna samt försäkringsverksamhel ge­nom caplivebolag, anser sig på detta stadium av utredningsarbetet sakna anledning att i detalj ta ställning till försäkringsrörelseutredningens förslag, vilket i huvudsak berör de associationsrättsliga bestämmelserna i försäk­ringsrörelselagen.

Enligt försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning finns       inte

skäl att avvakta kommitténs arbete innan ett förslag till ny försäkringsrö­relselag framläggs, allrahelst som försäkringsverksamhetskommitténs ar­bete kommer att kräva ytterligare flera år. Tvärtom torde ett snabbt införande av en ny försäkringsrörelselag underlätta kommitténs fortsatta arbete. I den mån försäkringsverksamhelskommitténs förslag senare skul­le påkalla ändringar i försäkringsrörelselagen, bör dessa utan större svårig­heter kunna vidtas i den nya lagen.

1.5      Styrelsen för Stockholms fondbörs

Från de synpunkter fondbörsen har att beakta saknar börsstyrelsen anled­ning till erinran mot utredningens förslag.

1.6      Sveriges industriförbund

Mot bakgrund av de intressen, som vi tillvaratar på förevarande område, framför allt konkurrenspolitiska aspekter, har förbundet ingen erinran mot det framlagda förslaget om ny lag till försäkringsrörelse.

1.7      SAF

Beträffande regler för försäkringsrörelse som ej avser kolleklivavtalade försäkringar så konstaterar föreningen att remissen främst berör försäk­ringsbolagen och dess branschorganisation. Föreningen har tagit del av och instämmer i de synpunkter på remissen som anförs av Svenska För­säkringsbolags Riksförbund.

1.8      Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

Föreningen finner förslaget i huvuddrag väl ägnat att ligga till grund för en ny lag på området.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   357

1.9 Svenska revisorsamfundet

Samfundets, vars yttrande inskränker sig lill kapitlen 8-12, har i dessa delar inga erinringar mot att utredningens förslag läggs till grund för lag­stiftning.

1.10 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Försäkringsrörelseutredningen (FRU) torde i sitt arbete ha utgått från att det materiella innehållet i reglerna i nya aktiebolagslagen skall återfin­nas oförändrat i lagen om försäkringsrörelse, även om den språkliga dräk­ten förändrats, och att avsteg från denna huvudprincip endast skall göras i de fall där försäkringsrörelsens särart motiverar sådana.

Riksförbundet har emeUertid sett sig oförhindrat att av praktiska skäl i något fall föreslå ändringar eller tillägg också i vad gäller rent aktiebolags­rättsliga bestämmelser och har då utgått från alt total överensstämmelse härvidlag mellan de båda lagarna inte nödvändigtvis måste föreligga.

Vid sin genomgång av del föreliggande lagförslaget har riksförbundet vidare på några punkter också anseti sig böra beröra frågor som snarare ryms inom Försäkringsverksamhetskommitténs (FVK) än inom FRU:s direktiv. - —

Riksförbundet finner det värdefullt att FRU - till skillnad mot gällande lag - inte behandlat bestämmelser om försäkringsaktiebolag och ömsesi­diga försäkringsbolag var för sig utan tagit upp bestämmelser som är gemensamma för båda bolagsformerna i samma paragraf.

1.11 Utländska försäkringsbolags Förening

Föreningen får-- framföra alt Föreningen inte har något att erinra

mot del avgivna delbetänkandet, emedan betänkandet icke väsentligen berör utländska försäkringsanstalters verksamhet i landet.

1.12 Folksam

Folksam konstaterar att utredningen enligt direktiven haft att i lämplig utsträckning anpassa försäkringsrörelselagen till den nya aktiebolagslagen och till den nya bokföringslagstiftningen. Det har däremot inte ingått i utredningsuppdraget att ompröva de grundläggande principerna i lagen. Med hänsyn härtill har Folksam avstått ifrån att i sitt remissvar ta upp frågor som kan anses röra grundläggande principer.

Folksam konstaterar med tillfredsställelse alt uppdelningen av lagen i särskilda avdelningar för försäkringsaktiebolag respektive ömsesidiga för­säkringsbolag har slopats och alt kapitelindelning efler den nya aktiebo­lagslagens förebild har införts. Dessa förändringar bidrar i hög grad till alt

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   358

lagtexten blir mera överskådlig. Den rent språkliga utformningen underlät­tar också läsningen av lagen.

1,13 LO

Utredningens förslag går i huvudsak ut på att göra en lagteknisk anpass­ning av försäkringsrörelselagen till aktiebolagslagen och bokföringslagen. LO accepterar en lagteknisk justering men avstår att närmare kommentera utredningen utan vill i stället hänvisa till sin principiella syn på associa­tionsrätten, som framförts i samband med yttrandena över de tidigare nämnda lagarna.'

1.14    Försäkringsjuridiska föreningen

Vid anpassningen till ABL:s regler har utredningen gjort de jämkningar som påkallas av försäkringsverksamhetens särart. Föreningen anser denna avvägning väl genomförd. Föreningen tillstyrker därför utredningens för­slag.

Slutligen vill föreningen starkt understryka angelägenheten av att den föreslagna lagstiftningen genomföres snarast möjligt, Visseriigen är för närvarande inte mindre än tre olika utredningar sysselsatta med försäk­ringsverksamheten, nämligen FRU som har att framlägga vissa följdför­fattningar till det nu redovisade förslaget, vidare försäkringsrättskommit­tén och försäkringsverksambetskommittén, vilken sistmämnda har att ut­reda vissa för försäkringsverksamheten betydelsefulla spörsmål. Del kan förmodas att FRU:s slutbetänkande snart föreligger. I fråga om de båda övriga kommittéerna förefaller det sannolikt att den förstnämndas blivande förslag endast i begränsad omfattning kommer att beröra FRL medan den senares uppdrag kommer att bli tidsödande. Om denna bedömning är riklig torde del inte föreligga skäl att låta anstå med den nu föreslagna lagstift­ningen i avbidan på de kommande utredningsförslagen.

1.15    Sveriges finansanalytikers förening

Föreningen finner ingen anledning att tycka något annat än de sakkun­niga och vi biträder därför den nya lagtexten.

1 Jfr. prop. 1975: 103 s. 86 och 1975: 104 s. 73.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   359

2   Synpunkter på 1 kap.

De flesta remissinstanser har inga invändningar mot utredarens förslag i denna del. Svea hovrätt har anfört vissa synpunkter beträffande bristen på definition av begreppet försäkringsrörelse. Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), Svenska försäkringsbolags riksförbund och Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag anför också synpunkter på terminologin i förslaget. Svenska försäkringsbolags riksförbund och försäkringsjuridiska förening­en ställer sig positiva till det utvidgade koncernbegreppet, men riksförbun­det anför för sin del därjämte vissa synpunkter på olika enskildheter av förslaget i denna del. Sveriges försäkringsbolags riksförbund, Folksam och Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag har slutligen anfört synpunkter beträffande möjligheterna att medge dispens från lagens bestämmelser.

2.1      Försäkringsinspektionen

/ kap. 1§

I 2 kap. 4 § 3 st. anges som en förutsättning för beviljande av koncession att den tillämnade rörelsen är ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Enligt inspektionens uppfattning bordel ocksä klart framgå av lagen att rörelsen skall bedrivas på ett sätt som är ägnat att främja en sådan utveckling. Detta är av särskild betydelse med hänsyn till inspektionens möjligheter att ingripa mot missförhållanden enligt 19 kap. 11§. Inspektionen föreslår därför att till 1 kap. 1 § 1 st. fogas följande punkt: "Rörelsen skall bedrivas på ett sätt som är ägnat att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet". En sådan bestämmelse skulle även korrespondera med den i 3§ 5. instruktionen (1981:181) för inspektionen angivna skyldigheten att verka för en sund utveckling av försäkringsväsen­det.

/ kap. 3 § 2 st.

Bestämmelsen innebär en saklig ändring i förhållande till gällande rätt såvitt avser livränta och sjukränta som utges från skadeförsäkring. Änd­ringen slår i överensstämmelse med vad som föreslagils i Ny försäkrings­redovisning och inspektionen har inte något alt erinra mot densamma. Det förtjänar att påpekas alt ändringen kan påverka frågan om delägarnas personliga ansvarighet i ömsesidiga försäkringsbolag (jfr. belänkandet s. 161-162).

2.2      Svea hovrätt

Under alla förhållanden finner hovrätten det påkallat att frågan om en definition av begreppet försäkringsrörelse prövas, innan utredningens för­slag genomförs, och att — i den mån det är möjligt att åstadkomma en

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   360

sådan definition - denna inarbetas i den nya lagen. Utredningen har under hänvisning till det åt försäkringsverksamhetskommittén givna uppdraget avstått från att försöka definiera begreppet försäkringsrörelse (bet. s. 155). Bristen på en definition av detta begrepp har emellertid skapat svårigheter redan vid tillämpningen av gällande lag (se exempelvis hovrättens dom 1979-11-15, DB 1:164/79), och det framstår som helt otillfredsställande att införa en ny lag om försäkringsrörelse utan att ens ha närmare undersökt möjligheten av att åstadkomma en rätislig avgränsning av den verksamhet som skall regleras genom lagen.

Skulle det visa sig vara omöjligt att åstadkomma en lämplig definition av begreppet försäkringsrörelse - erfarenheter från tidigare lagstiftningsar­bete tyder på att avsevärda svårigheter föreligger (jfr. bet. s. 154) - synes böra övervägas alt i stället tillskapa ett förprövningssystem enligt vilket försäkringsinspektionen från fall till fall får, även utan samband med koncessionsprövning, avgöra huruvida viss verksamhet är att hänföra till försäkringsrörelse i lagens mening. En sådan lösning bör medföra den konsekvensen att straff för olaga försäkringsrörelse kan följa bara i sådana fall där inspektionen förklarat verksamheten utgöra försäkringsrörelse i nyss angiven mening men vederbörande likväl fortsätter verksamheten utan att ha erhållit koncession. Man kan också tänka sig alt slopa krimina­liseringen och inskränka sig till att låta försäkringsinspektionen genom vitesföreläggande bringa verksamheten att upphöra. I allt fall synes den nuvarande ordningen, som lämnats orubbad i utredningens förslag (21 kap. 1 § 1) och som innebär att man straffbelägger ett förfarande som ej kan klan härledas ur lagen, knappast stå i full överensstämmelse med princi­pen nullum crimen sine lege.

Hovrätten har inte något att erinra mot den av utredningen föreslagna
utvidgningen av koncernbegreppet (1 kap. 8 §) eller den föreslagna anpass­
ningen i övrigt av de associationsrättsliga bestämmelserna till motsvarande
bestämmelser i aktiebolagslagen. Den i 1 kap. 8 § 2 st. gjorda preciseringen
av koncernbegreppet i fråga om s.k. 50/50-bolag går f. ö. tillbaka på ell av
hovrätten i remissyttrande 1979-10-08 över 1974 års bolagskommiltés slut­
betänkande (SOU 1979:46) framlagt förslag.       

2.3 Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

De i betänkandet upptagna förslagen saknar, såvitt nu kan bedömas, direkt betydelse för försäkringsrätlskommitléns arbete, och kommittén lämnar dem därför utan yttrande. Dock vill kommhtén i sammanhanget la upp en fråga om bruket av vissa uttryck i försäkringsrörelselagen (FRL), kommunalskattelagen (KL) och den civilrättsliga försäkringsavtalslagstift­ningen.

I föreslagna 2 § FRL och 30 § 4 mom. KL skiljs mellan livförsäkringsbo­lag och skadeförsäkringsbolag (KL har benämningen -anstah). Livförsäk-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   361

ringsbolag är de, vilkas rörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser personförsäkring. Övriga bolag kallas skadeförsäkringsbolag, men det ges inte något namn åt deras verksamhet.

Gemensam för de båda lagarna är ocksä användningen av begreppet personförsäkring; regleringen i FRL bygger på KL:s definition. Personför­säkring är livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidrags­försäkring samt arbetslöshetsförsäkring.

Vidare skiljer FRL - men inte KL - på livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse. Till annan försäkringsrörelse än hvförsäkringsrörelse hör bl.a. övriga personförsäkringsgrenar, dvs. sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslös­hetsförsäkring.

Försäkringsavtalslagen (FAL) avser med uttrycket personförsäkring liv­försäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. All annan försäkring kallas skadeförsäkring.

Försäkringsrättskommittén uppdrag omfattar en revidering av hela FAL. Kommittén samarbetar med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge, och stor hänsyn måste tas till övriga länders önskemål, i fråga om hur den nya lagstiftningen skall struktureras och delvis också i fråga om vilka grundläggande uttryck som skall användas.

Såvitt nu kan bedömas förefaller det mest sannolikt alt försäkringsrätts­kommitténs arbete kommer att leda fram till förslag om två nya lagar som skall ersätta FAL, en lag om livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsför­säkring och en lag om all annan försäkring (inbegripet de försäkringar som nu regleras av konsumentförsäkringslagen). Detta är i enlighet med den uppfattning, som för närvarande tycks ha flest företrädare i övriga nordis­ka länder, och det är också den ordning som den svenska kommittén själv finner mest ändamålsenlig.

I likhet med övriga länders kommittéer vill den svenska kommittén i den nya lagstiftningen behålla FAL:s användning av begreppet personförsäk­ring: hvförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring. I enlighet härmed bör den nya lagen om dessa försäkringar kallas personförsäkringslag. För annan försäkring än personförsäkring är det, såsom väl även försäkrings­rörelseutredningen har funnit, svårare att hitta en korrekt och samtidigt smidig beteckning.

Den norska FAL-kommittén betecknar sitt utkast till lag om annan försäkring än personförsäkring som skadeförsäkringslag och definierar i lagens första paragraf skadeförsäkring som "forsikring mot 0konomisk tap ved skade på eller tap av ting, rettigheter eller andre fordeler, eller ved pådradd erstatningsansvar eller omkostninger".

Enligt den svenska kommitténs mening uppstår det emellertid en brist på balans i terminologin, om man på detta sätt ställer skadeförsäkring mot personförsäkring i stället för, som är det logiska, mot summaförsäkring. Personförsäkring kan visa de särdrag som annars brukar anses utmärkande

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  362

för skadeförsäkring, och i någon utsträckning förekommer också summa-försäkring utanför personförsäkringen. Inte heller är "sakförsäkring", som annars kan sägas bilda ett gott motsatspar med "personförsäkring", ett tillräckligt omfattande begrepp för övriga försäkringar (inbegripet an­svars-, rättsskydds-, garanti- och kreditförsäkring).

Den svenska kommittén har emellertid ännu inte tagit ens preliminär ställning till vilken beteckning den vill använda för annan försäkring än personförsäkring; förslag som "egendomsförsäkring" och "sak- och för­mögenhetsförsäkring" har nämnts, varvid "egendom" skulle förutsättas vara ett vidare begrepp än "sak". Oavsett hur denna fråga slutligen löses, är det emellertid klart att med den nya lagstiftningen olikheterna i språk­bruket i förhållande till FRL och KL kommer att framträda tydligare än vad som nu är fallet. Även om man kanske inte behöver befara några stora praktiska olägenheter härav, kan det av principiella skäl ifrågasättas om inte förutsättningarna för en samordning bör undersökas. Kommittén för­utsätter att frågan blir föremål för fortsatta överväganden och samråd innan försäkringsrörelselagen får sin slutgiltiga utformning.

2.4 SAF

I lagen (1948:433) om försäkringsrörelse bemyndigas regeringen i 345 § andra stycket att beträffande tjänstepensionsförsäkring medge avvikelse från lagens bestämmelser om det befinns ändamålsenligt från aUmän syn­punkt. Stadgandet återfinns i 10§ 2 punkten i det remitterade förslaget. Bemyndigandet motiverades i prop. 1948:50 av det föredragande statsrå­det:

"Det är tänkbart, att tjänslepensionförsäkringen kommer att utvecklas i former, vilka gör det önskvärt eller rentav nödvändigt att i fråga om det tekniska underlaget för verksamheten avvika från de regler, som gälla för vanlig livförsäkringsrörelse. I ett sådant läge är det otvivelaktigt av värde, om man dispensvägen kan åvägabringa för tjänslepensionsförsäkringen väl avpassade tekniska bestämmelser. Även i andra hänseenden, såsom be­träffande redovisningen av försäkringsfond, kunna avvikelser från eljest tillämpade principer finnas motiverade. På grund härav förordar jag, att dispensregeln utvidgas att omfatta försäkringslagens alla stadganden."

Departementschefens förmodande visade sig välgrundat. Tjänstepen­sionsförsäkringen utvecklades starkt. Efter ATP-reformen träffades kol­lektivavtal om tjänstepensionsförsäkring för tjänstemän genom överens­kommelse om ITP-planen. SAF och LO träffade 1971 avtal om inrättande av en särskild tilläggspension för arbetare (STP). Tjänstepensionsfrågor har således i stor utsträckning reglerats i kollektivavtal. Beträffande STP avtalades att premierna kunde erläggas genom reverser. Betalningen av reverserna garanterades av ett särskilt bolag AMF-kreditförsäkring. Före­tagen bereddes således tillfälle att låna tillbaka en del av pensionspremien

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                             363

för att därigenom underlätta sin kapitalförsörjning (STP-lån). Genomfö­randet av koUeklivavtalet, som var en del av 1971 års löneuppgörelse, förutsatte dispens enligt 345 § lagen om försäkringsrörelse, vilken också meddelades.

De kolleklivavtalade försäkringarna berör numera vidare fäll än bara tjänstepensionerna. Kolleklivavtalade försäkringar finns i dag beträffande bl. a. avgångsbidrag, avtalsgruppsjukförsäkring, tjänslegruppUvförsäkring och trygghetsförsäkring vid arbetsskada. De kolleklivavtalade försäkring­arna är underkastade en fortlöpande produktutveckling. Det är därför angeläget att möjlighet ges i lagen att lämna dispens beträffande kollektiv­avtalsbundna försäkringar. Således bör den dispensmöjlighel som tidigare gavs för tjänstepensionsförsäkringar nu utvidgas till att omfatta all koUektivavtalsbunden försäkring.

2.5 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Första paragrafen i föreliggande förslag till ny lag om försäkringsrörelse inleds - icke oväntat - med ordet "försäkringsrörelse".

FRU konstaterar emellertid i sin kommentar att kommittén - i likhet med sina föregångare - avstått från att försöka definiera begreppet försäk­ringsrörelse. Detta bl.a. med hänvisning till att regeringen i sina direktiv till FVK uppdragit åt denna att överväga om inte en legal definition av detta begrepp bör införas i lagen.

Riksförbundet är väl medvetet om de stora svårigheter som mött och möter vid varje försök att definiera begreppet försäkringsrörelse men vill ändå understryka angelägenheten av att ett sådant försök göres av FVK.

Utveckhngen inom branschen — inte minst på riskmanagement-området — torde i framtiden komma att göra behovet av en dylik definition alltmer påkallat.

Enligt 21 kap. 1 § i lagförslaget riskerar - liksom hittills - den som i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan att vara berättigad till detta att straffas med böter eller fängelse. Lämpligheten av att vidmakthålla denna straffsanktion om begreppet försäkringsrörelse förblir odefinierat synes kunna ifrågasättas.

I kap. 2 §

I första stycket föreskrivs att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse, "om det inte finns särskilda skäl för detta". Även för denna grundläggande regel utgör självfallet frånvaron av defini­tion av begreppet försäkringsrörelse rent logiskt en avsevärd brist.

Bestämmelsen - som har sin motsvarighet i gällande lag - har erfaren­hetsmässigt skapat vissa onödiga svårigheter för bolagen. I avsaknad av "särskilda skäl" har försäkringsbolagen - med försäkringsinspektionens medgivande — nödgats förlägga sådan "annan" verksamhet till ett helägt dotterbolag (exempelvis skadeförebyggande rådgivning).

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  364

Medgivande att driva "annan rörelse" skall enligt FRU:s kommentar endast lämnas om det finns "garanti för alt detta sker i försäkringstagarens intresse" (sid. 155). Riksförbundet vill understryka att detta sistnämnda krav inte såsom sketl bör tolkas så snävt att av försäkringsinspektionen medgiven "annan rörelse" - driven av försäkringsbolaget i egen regi eller av ett dotterbolag - inte får ge vinst. Med en så snäv tolkning riskerar man att stävja initiativ — främst på det i framliden säkerligen allt viktigare skadeförebyggande området - som om de förverkligades skulle vara i både försäkringstagarnas och samhällets intresse.

1 kap.8§

Riksförbundet finner det - inte minst mol bakgrunden av den svenska försäkringsbranschens tilltagande internationalisering - naturligt att kon­cernbegreppet utvidgas. Förbundet vill dock framhålla vissa praktiska svårigheter som kan uppkomma vid den föreslagna bestämmelsens tillämp­ning.

1 andra länder är det långt ifrån ovanligt att moderbolaget i en försäk-ringskoncem är ett holdingbolag med ett antal försäkringsaktiebolag som dotterföretag. Svenska exempel på samma arrangemang fanns på 1940-talet inom den s. k. Argogruppen i Göteborg (moderbolaget Argo var ett holdingbolag) och på 1950-talet inom Öresundsgruppen (moderbolaget AB Sjö-Öresund var likaledes ett holdingbolag).

Riksförbundet utgår från att försäkringsinspektionen skall kunna förkla­ra att lagens bestämmelser om koncern liksom hittills skall kunna tillämpas också på en sådan gruppbildning och att härvid även holdingbolaget -trots att det är ett "vanligt" aktiebolag - skall kunna registreras av försäkringsinspektionen och bli underkastat dess tillsyn och anvisningar.

Motsvarande regler förutsätts också gälla blandade koncerner där ett "vanligt" aktiebolag - ehuru icke holdingbolag - är administrativt "cen­tralbolag".

Eftersom 8 § andra stycket avser såväl försäkringsaktiebolag som ömse­sidiga försäkringsbolag synes något krav på absolut parallellitet med aktie­bolagslagens formulering ej föreligga. För att tillgodose blandade eller ömsesidiga koncerner synes nuvarande försäkringsrörelselags formulering "väsentligt intresse i det senares ställning och resultatet ..." vara att föredra framför "betydande andel i resultatet...".

I II kap. 13 § föreskrivs att försäkringsbolag som är dotterföretag i sin förvaltningsberättelse skall ange namnet på sitt moderbolag. Riksförbun­det finner det ligga i sakens natur att denna föreskrift inte kan vara tillämplig på utländskt dotterföretag till ett svenskt försäkringsbolag men anser det likafullt i tydlighetens intresse vara motiverat att bestämmelsen uttryckligen inskränks till att endast avse svenskt dotterföretag, alternativt att det i motiven framhålles att bestämmelsen inte är tillämplig på utländs­ka dotterföretag.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  365

I I kap 8§ Qärde stycket föreskrivs att försäkringsinspektionen kan förordna att lagens bestämmelser om koncerner skall tiUämpas helt eller delvis på en grupp av försäkringsbolag som inte utgör koncern enligt bestämmelserna i samma paragrafs första och andra stycke men som har gemensam eUer i huvudsak gemensam administration och företagsledning.

Riksförbundet vill i detta sammanhang framhålla dels att försäkringsin­spektionen inför ett sådant förordnande givetvis måste inhämta de berörda företagens åsikt i frågan, dels att förordnanden av detta slag måste grundas på en strävan att jämförbara bolagsgrupperingar arbetar på lika villkor.

Riksförbundet utgår från att försäkringsinspektionen i förekommande fall förordnar att lagens bestämmelser om koncerner i enhetlighetens in­tresse skaU tillämpas i sin helhet och aUtså inte endast delvis. Som ett skäl härför viU riksförbundet erinra om att kommunalskattelagen hitintills icke erkänner "partiella" koncerner.

1 kap. 10 §

1 denna paragraf görs en uttömmande uppräkning av det fall där rege­ringen eller efter dess bemyndigande försäkringsinspektionen får medge undantag eller avvikelser från bestämmelser i lagen. Riksförbundet finner för sin del att de handlingsutrymme som lagen i detta avseende erbjuder tillsynsmyndigheten utmätts onödigt snävt. Så t. ex. får avvikelser i fråga om utländska försäkringsbestånd endast medges om avvikelserna behövs med hånsyn tiU utländsk lag.

Riksförbundet föreslår att möjligheterna lill avvikelser vidgas genom att texten i denna punkt kompletteras med orden "eller annan tvingande omständighet". Härigenom ges de svenska försäkringsbolagen, vilkas ak­tivitet på utlandsmarknaden framöver säkerligen kommer att tillta ytterli­gare, större möjligheter att anpassa sig till de lokala förhållandena på ohka internationella marknader.

Ett exempel på att den föreslagna begränsningen är för snäv utgör bolaget Ansvars erfarenhet då det erhöll koncession alt driva försäkrings­rörelse i Japan, Tillsynsmyndigheten där krävde att Ansvar tog bort in­skränkningen till helnyktra för försäkringstagare i Japan. Det var således i detta fall inte fråga om avvikelse från en lagbestämmelse utan om en föreskrift av tiUsynsmyndigheten.

Även med en utvidgning till "annan tvingande omständighet" kvarstår ju den garanti mot en från svensk synpunkt mindre lämplig utveckling som tillsynsmyndighetens (eller regeringens) beslutanderätt i dessa frågor ut­gör.

Slutligen föreslås att ordet "återförsäkringar" i 10§ p. 3 i klarhetens intresse ersätts med orden "mottagen återförsäkring".

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   366

2.6      Folksam

1 kap. 10 §

Folksam förordar att samma undantag som gäller för tjänstepensionsför­säkringar även skall avse arbetsmarknadsförsäkringar. Motiven härför anges i Folksams yttrande tiU 11 kap. 14-16§§.

2.7      Arbetsmarknadens Försäkrings AB

I utredningsförslaget finns tre olika begrepp som bar alt göra med livförsäkring, nämligen livförsäkringsbolag, livförsäkringsrörelse och liv­försäkring.

Definitionen av livförsäkringsbolag är hämtad från kommunalskattela­gen (30 § 4 mom.). Sålunda avses med livförsäkringsbolag bolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande eller så gott som uteslutande avser person­försäkring. Med personförsäkring avses enligt kommunalskatlelagen liv­försäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring, avgångsbidragsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring.

Försäkringsrörelse delas upp mellan livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse. Om försäkringsrörelse inte avser livförsäkring är den inte att betrakta som livförsäkringsrörelse.

Regeringen eller, efter särskih bemyndigande. Försäkringsinspektionen får enligt lagförslaget medge undanlag eller avvikelse från bestämmelserna i fråga om bl. a. livförsäkringar som meddelas för dödsfall för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för högst fem år i sänder. En sådan försäkring benämns grundfri livförsäkring. Med stöd av dispens lämnad enligt nu gällande lagstiftning drivs numera prak­tiskt tagel all grupplivförsäkring såsom grundfri livförsäkring. Om dispen­sen är generell skall lagförslagets bestämmelser för annan försäkring än livförsäkring tillämpas för sådan grundfri livförsäkring.

Lagförslaget innebär att vad som där stadgas om livförsäkring och livförsäkringsrörelse inte gäller för försäkringsbolag som meddelar grund­fri livförsäkring. Det innebär för t. ex. AFAs del att AFA är ett livförsäk­ringsbolag som inte driver livförsäkringsrörelse och som inte meddelar livförsäkring.

Den använda tekniken medför att lagförslaget är svårläst och förutsätter kännedom om de definitioner utredningen använt sig av. Dessa definitio­ner framgår inte av lagförslaget utan måste hämtas från motiven. Den inskränkta definitionen av t.ex. begreppet livförsäkring överensstämmer inte med annan lagstiftning, t. ex. kommunalskattelagen och försäkrings­avtalslagen. Den bristande kongruensen framträder i särskilt tydlig relief mot bakgrund av den distinktion utredningen gör mellan livförsäkringsbo­lag och skadeförsäkringsbolag, där ju utredningen hämtat definitionen på livförsäkringsbolag direkt från kommunalskattelagen. Enligt denna lag är

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  367

Uvförsäkringsbolag försäkringsbolag som driver bl.a. livförsäkring, var­med dock avses livförsäkring enligt kommunalskattelagens definition och inte enligt utredningsförslagets definition.

Visserligen är lagen om försäkringsrörelse lagstiftning som i allt väsent­ligt endast är av intresse för specialister. Men trols det anser vi det yara av värde att inom lagstiftningsområdel i sin helhet samma uttryck inte får helt olika betydelse och det gäller särskiU så pass grundläggande beteckningar som livförsäkring och livförsäkringsrörelse. Vi vill därför förorda en om­skrivning i dessa avseenden så att lagtexten kommer att skilja mellan grundfri och gruppbunden hvförsäkring samt i konsekvens därmed mellan försäkringsrörelser med grundfri resp. gruppbunden livförsäkring.

Som framgår av utredningen har med stöd av de dispensmöjligheter som finns enligt nu gällande lagstiftning Regeringen för praktiskt laget all grupplivförsäkring meddelat koncession att bedriva sådan försäkring utan stadfästa premiegrunder. Dessa dispenser är i allmänhet generella. Av motiven tiU utredningsförslaget förefaller det som om utredningen tänkt sig att dessa generella dispenser skall upphöra. I stäUet skall i dispensen särskilt anges från vilka bestämmelser för livförsäkringsrörelse bolaget medgivits undantag eller avvikelser. Någon motivering lill att utredningen förordar att de generella dispenserna skall upphöra och i stället införas en dispenskatalog för de olika livförsäkringsbolagen lämnas inle. Det är där­för svårt att bilda sig en föreställning om tankarna bakom den föreslagna praxisändringen.

Såvitt vi kan finna har emellertid den nuvarande generella dispensen fungerat tillfredsställande och det har inte vid något tillfälle framförts kritik mot denna, åtminstone vad gäller dispensen för AFAs del. En fördel med den generella dispensen är onekligen att livförsäkringsbolaget lättare kan utläsa vad som gäller för bolaget än om bolaget medgivits dispens från vissa regler men inte från andra. En annan fördel är att generella dispenser innebär en betydligt lättare och mindre byråkratisk handläggning hos dis-pensgivande myndigheten. Sammantaget kan vi inte finna några fördelar med den praxisändring som utredningen föreslagit, däremot kan det möjli­gen finnas vissa nackdelar med den tänkta ändringen.

Av utredningsförslaget framgår att dispensen endast avser bestämmel­serna i det framlagda lagförslaget. Däremot nämns inte något om huruvida nu gäUande dispenser automatiskt kommer att gälla även för ifrågavarande bestämmelser enligt lagförslaget eller om det skall ske en förnyad dispens­prövning. Möjligen kommer detta att beröras i det aviserade förslaget till promulgationslag. Det är enligt vår mening nödvändigt alt detta klariäggs innan lagen antas.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                    368

2.8 Försäkringsjuridiska föreningen

Enligt gällande lag kan koncernförhällande endast föreligga meUan svenska försäkringsbolag. Utredningen föreslår att också allmänna aktie­bolag, ekonomiska föreningar, utländska försäkringsbolag och andra svenska eller utländska företag skall omfattas av koncernbegreppet. Del utvidgade koncernbegreppet medför att koncernredovisningen förutom den svenska försäkringsverksamheten också kommer att obligatoriskt täc­ka t. ex. i dotterbolagsform driven fastighetsförvaltning, reparationsrörelse och försäkringsrörelse i utlandet. Försäkringsjurdiska föreningen finner denna utvidgning av koncernbegreppet välgrundad. Koncernredovisning­en kommer därigenom att få den grad av öppenhet och information som numera aUmänt eftersträvas.

På försäkringsområdet förekommer ett nära samarbete mellan ömsesi­diga försäkringsbolag tillhörande en och samma företagsgrupp. Detta lar sig uttryck i gemensam administration och företagsledning samt ofta näs­tan identiska styrelser. Enligt utredningens förslag skall försäkringsinspek­tionen kunna förordna, att för bolag inom en sådan grupp lagens regler om koncerner skall gälla. Också en sådan regel torde ligga i linje med moderna redovisningsprinciper och föreningen ansluter sig därför tUl förslaget.

3   Synpunkter på 2 kap.

Remissinstanserna bar i stort inte haft något att erinra mot de framlagda förslagen. Försäkringsinspektionen anför dock i anslutning lill 2 kap. 4 § tredje stycket att det bör klart framgå av lagen att rörelsen skall bedrivas på ett sätt som är ägnat att främja en sund utveckling av försäkringsväsen­det. När det gäUer utformning av koncessionsförfarandet enligt 2 kap. 4 och 5 §§ har vissa synpunkter förts fram av Svea hovrätt.

3.1     Försäkringsinspektionen

2 kap. 4 och 5 §§

Inspektionen delar den bedömning rörande grundernas rättsliga natur som utredningen gett uttryck åt i specialmotiveringen till dessa bestämmel­ser (betänkandet s. 169-170).

3.2      Svea hovrätt

2 kap. 4 och5§§

Försäkringsverksamhetskommittén har enligt sina direktiv att behandla fråga om de s.k. grundernas förenlighet med den nya regeringsformens föreskrifter om normgivningsmaktens fördelning. Även utredningen har i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

369

motiven till förevarande bestämmelser diskuterat denna fråga och därvid kommit tiU den slutsatsen, att bestämmelserna om grunderna (2 kap. 8 §) inte strider mot nämnda föreskrifter i regeringsformen. Utan alt vilja föregripa den slutliga bedömning av denna fråga som får antagas komma att ske sedan försäkringsverksambetskommittén redovisat sina övervägan­den i ämnet vill hovrätten framhålla att del av utredningen förda resone­manget (bet. s. 169-170) synes invändningsfritt.

I förevarande bestämmelser regleras koncessionsförfarandel. Utred­ningens förslag skiljer sig i denna del från gällande ordning i huvudsak endast därigenom att det enligt förslaget krävs särskilt bemyndigande av regeringen för att försäkringsinspektionen skall äga meddela stadfästelse av bolagsordning eller grunder. Mot detta har hovrätten i och för sig inte något att erinra. Bestämmelserna präglas emellertid av en viss oklarhet och brist på stringens. Sålunda görs inte någon åtskillnad mellan den grundläggande frågan huruvida förutsättningar för erhållande av konces­sion föreligger och det mera formella spörsmålet om beskaffenheten av bolagsordning och grunder. En sådan åtskillnad skulle enligt hovrättens mening göra bestämmelserna enklare och redigare. Därvid synes naturligt att regeringen prövar själva koncessionsfrågan med utgångspunkt från den i 4§ 3 st. angivna behovsprincipen, medan försäkringsinspektionen -sedan koncession beviljats - handlägger frågan om stadfästelse av bolags­ordning och grunder. Sistnämnda fråga inrymmer huvudsaklingen rättsliga och tekniska problem som enligt hovrättens mening knappast hör hemma på regeringsplanet men lämpar sig väl för fackmyndigheten på området. Det är därvid naturligtvis ingenting som hindrar all regeringen i enklare fall överlämnar även frågan om beviljande av koncession åt försäkringsinspek­tionen. Detta kan ske efter prövning in casu eller i enlighet med ett mera generellt delegationsbeslut. Om sistnämnda metod kommer tiU använd­ning, synes lämpligt att söka finna ett mera objektivt kriterium än det som anges i 5 § 1 st. 2 p i förslaget vilket enligt bovrättens mening lämnar aUtför stort utrymme åt försäkringsinspektionens fria skön. Hovrätten förordar att förevarande bestämmelser omarbetas i enlighet med nu anförda syn­punkter.

3.3 SAF

Arbetsmarknadens parter har i kollektivavtal beslutat om personförsäk­ringsskydd åt stora grupper. Försäkringarna härför torde omsluta större belopp än övriga privata försäkringar sammantagna. De koUektivavtals-bundna försäkringarna meddelas på uppdrag av de avtalsslulande parterna av enskilda försäkringsbolag. I vissa fall har dessa bolag bildats av arbets­marknadspartema. Försäkringar på grund av kollektivavtal måste, enligt föreningens mening, regleras annorlunda än privata försäkringar.

24   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  370

Försäkringsrörelsekommittén har inte lämnat några särskilda förslag beträffande kollektivavtalsförsäkringar. Det har inte heller ingått i dess uppdrag. Däremot har försäkringsverksamhetskommittén fått i uppdrag att överväga särskilda regler i lagen om försäkringsrörelse med avseende på koUektivavlalsbundna försäkringar. I avbidan på försäkringsverksamhets-kommitténs utredningsförslag vill Svenska Arbetsgivareföreningen nu be­träffande koUektivavlalsbundna försäkringar endast framföra följande.

Arbetsmarknadens parter har formen av ideella föreningar. Den typen av juridiska personer har enligt den nuvarande lagen om försäkringsrörelse (5§ och 167 §) varit utestängd från möjligheterna att stifta såväl försäk­ringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag. För genomförandet av meUan parterna träffade avtal om försäkringsförmåner har det i vissa fall för parterna varit nödvändigt att bilda försäkringsbolag. Detta har kompli­cerats av den gamla ordningen. Det kan inte uteslutas att nya sådana bo­lagsbildningar kommer att behövas. SAF finner därför för sin del vidgning­en av kretsen tillåtna stiftare i förslagets 2 kap. 1 § vara motiverad.

3.4 Svenska försäkringsbolags riksförbund

2kap.7§p.l0

"teckna återförsäkring" föreslås bli ersatt med "taga återförsäkring".

4   Synpunkter på 3—4 kap.

Några synpunkter har inle framförts.

5   Synpunkter på 5 kap.

Ett par remissinstanser - försäkringsinspektionen och Sveriges riks­bank — har avstyrkt eller ställt sig tveksamma tiU utredningens i 5 kap. framlagda förslag att införa nya finansieringsformer för skadeförsäkrings­aktiebolagen i form av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt samt vinstanJelslån, medan Sveriges finansanalytikers för­ening tillstyrkt förslaget.

5.1 Försäkringsinspektionen

Såsom utredningen framhållit utsädes i propositionen 1973:93 med för­slag tUl lag om konvertibla skuldebrev m. m. att den nya lagstiftningen inte berörde bankaktiebolag och försäkringsbolag, vilka bolag omfattades av en särskild lagstiftning, och att dessa typer av bolag åtminstone då inte syntes ha något mer tvingande behov av att kunna anlita konvertibla skuldebrev

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   371

och skuldebrev förenade med optionsrätt. Utredningen föreslår emellertid nu införande av dessa finansieringsformer för skadeförsäkringsaktiebolag.

Utredningsförslaget innehåller också regler som skulle möjliggöra för skadeförsäkringsaktiebolag att utge vinstandelslån.

Inspektionen är medveten om att.nägra invändningar mot dessa förslag ej tidigare rests från inspektionens sida under utredningsarbetets gång.

Såvitt avser skuldebrev förenade med optionsrätt och - i synnerhet -vinstandelslån har inspektionen emellertid numera kommit att bli mera tveksam till lämpligheten av att introducera dessa finansieringsformer. Med beaktande av de överväganden som låg bakom prop. 1968:143 med anledning av kreditinstitututredningens förslag (SOU 1967:64, se särskilt s. 61) kan det med fog sättas i fråga huruvida en dylik upplåning inte är oförenlig med föreskriften i 2 § FRL (= 1 kap. 2 § 1 st. i förslaget) om att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse med mindre särskilda skäl föranleder annat. En sådan upplåning synes nämli­gen i själva verket leda till en kapitalförvaltning som inte utgör ett direkt utflöde av försäkringsrörelsen. I direktiven för FVK (s. 7) har slagits fast att principen att försäkringsbolag inle utan särskilda skäl får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse bör upprätthållas också i fortsättningen. In­spektionen, som anser sig på grund av vad sålunda anförts böra avstyrka förslaget att införa nu nämnda finansieringsformer, ifrågasätter riktigheten av utredningens påstående (betänkandet s. 217), att det enligt gällande lagstiftning inte skuUe föreligga något hinder för försäkringsbolagen att emittera vinstandelslån.

Vad åter gäller frågan om konvertibla skuldebrev är problemet i viss mån annorlunda. Denna finansieringsform kan närmast ses som ett i vissa lägen fördelaktigt alternativ till den traditionella finansieringsformen ny­emission. Såsom motivering för konvertibla skuldebrev har anförts bl.a. att försäkringsbolag med stor utländsk affärsrörelse skulle med användan­de av konvertibla skuldebrev få ökade möjligheter att anskaffa utländskt kapital. Härigenom uppkommer emellertid den komplikationen att man riskerar att få ett ökat utländskt inflytande över försäkringsaktiebolagen i Sverige i takt med att konverteringsrätten utnyttjas. Hela frågan om ut­ländska medborgares rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag kommer att övervägas av FVK. Inspektionen anser att ett införande nu av konvertibla skuldebrev skulle på ett olämpligt sätt föregripa FVK:s kom­mande StäUningstagande i berörda fråga. Inspektionen förordar därför att ett slutligt Ställningstagande till kommitténs förslag i denna del får anstå till dess en avstämning kan ske med FVK:s kommande förslag i fråga om utlänningars rätt tUl direkt aktieförvärv i svenska försäkringsbolag. Det är enligt inspektionens mening angeläget att FVK med skyndsamhet över­väger denna fråga.

Byråchefen E. Persson var av skiljaktig mening   och anförde:

"Enligt min mening är de av styrelsen åberopade skälen mot att låta

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   372

skadeförsäkringsaktiebolagen få komma i åtnjutande av de i lagförslagets 5 kap. upptagna nya finansieringsformerna inle hållbara. Den år 1968 (prop. 1968:143) genomförda lagstiftningen på bankområdet har enligt min be­dömning inte någon beröring med de problem som aktualiseras genom utredningens nu framlagda förslag om införande av nya finansierings­former för skadeförsäkringsaktiebolagen. Det är uppenbart att den upplå­ning av främmande kapital, som dessa finansieringsformer avser all under­lätta, skall användas för befrämjande av själva försäkringsrörelsen. Det saknas därför anledning att ifrågasätta att upplåningen som sådan skulle stå i strid med förbudet mot drivande av främmande rörelse. I fråga om såväl konvertibla skuldebrev sorn skuldebrev förenade med optionsrätt gäller dessutom att det genom upplåningen erhållna främmande kapitalet i huvudsak kan antas komma att på sikt medföra en fördelaktig ökning av del egna kapitalet genom begagnande av rätlen till konvertering eller option. Sammanfattningsvis föreligger det således enligt min bedömning inga hinder från legalitetssynpunkt mot ett införande av de av utredningen föreslagna nya finansieringsformerna. Hur stort det praktiska behovet av sådana f. n. kan vara saknar jag tillräcklig kännedom om. Varje ökad möjlighet att täcka uppkommande behov av kapitaltillskott bör dock ses som en fördel som inle utan tvingande skäl bör avvisas.

Vad gäller det beträffande konvertibla skuldebrev åberopade argumen­tet att ett införande av en möjlighet att begagna sådana vid anlitande av utländskt kapital skulle kunna medföra risk för ett ökat utländskt inflytan­de över bolagen förtjänar påpekas att det - bortsett från valutapoUtiska regler av administrativ karaktär - enligt gällande rätt inte föreligger något hinder för utlänningar alt göra direktförvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Huruvida FVK:s överväganden kan komma att här­utinnan medföra någon förändring i framtiden går inte nu alt bedöma. Såvitt jag vet har några olägenheter med den hittills rådande ordningen inte förmärkts. Skulle emellertid en inskränkning av den hittillsvarande obe­gränsade rätten till aktieförvärv ske, kommer en sådan inskränkning natur­ligtvis att slå igenom också på konvertibla skuldebrev. Det är i detta sammanhang också att märka alt särskUt skadeförsäkringsverksamhelen under senare år kommit att i allt stöne utsträckning präglas av en interna­tionalisering. Mot delta synes någon principiell invändning ej kunna riktas.

Det är angelägel att inte i onödan lägga hinder i vägen för svenska bolag att operera på den internationella marknaden och att kunna vid behov effektivt konkunera om utländskt kapital. En framgångsrik utlandsverk­samhet kommer också de svenska försäkringstagarna tillgodo. För min del anser jag således att det inte heller i nu ifrågavarande hänseende möter något hinder mot att genomföra utredningens förslag."

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   373

5.2      Fullmäktige i Sveriges riksbank

Försäkringsbolagen utgör en av de huvudsakliga källorna för långfristiga lån på den svenska kapitalmarknaden. Deras behov av att själva uppträda som låntagare på denna marknad är begränsad och bör så vara. Det finns enligt fuUmäktiges mening inga skäl som talar för att institutioner, som till sin karaktär bör vara inriktade på att förvalta medel som uppkommer i försäkringsrörelsen, skall få vidgade möjUgheter att genom upplåning öka sina placeringar.

Fullmäktige vill emellertid även beakta en annan aspekt, nämligen att de tre finansieringsformer, som nämns i utredningens förslag, skulle kunna bidra till att vidga det egna kapitalet i skadebolagen.

Lagen om försäkringsrörelse innehåller inte några bestämmelser som exakt anger kravet på eget kapital. En viss praxis har dock utvecklats i tiUsynsmyndighetens bedömning av kapitalkraven. Man utgår därvid bl. a. från de minimiregler som gäller inom EG. I Sverige såväl som utomlands räknas endast det egna kapitalet, inte skulderna i form av lån. FuUmäktige vUl därför avstyrka förslaget så vitt gäller möjligheterna för skadebolag att emittera vinstandelslån. Lån av detta slag kan fyUa en viktig funktion för att finansiera näringslivet. De leder dock inte till någon ökning av det egna kapitalet och bör därför enligt fullmäktiges mening inte komma i fråga för försäkringsbolag som enligt praxis inte bör bedriva någon långfristig upplå­ning för finansieringen av sina placeringar.

Utgivande av lån med optionsrätt innebär i första band att skulderna ökar, i andra hand att det egna kapitalet vidgas när optionen utnyttjas. Utgivande av konvertibla skuldebrev innebär att skulden på sikl kan komma att förvandlas till eget kapital. Fullmäktige anser därför alt skade­försäkringsaktiebolaget bör få möjligbeter att använda skuldebrev av de sistnämnda slagen som en väg att öka det egna kapitalet.

När det gäller konvertibla skuldebrev och lån med optionsrätt reses emellertid frågan om utlänningars rätt att inneha aktier i svenskt försäk­ringsbolag. Denna fråga skall behandlas av försäkringsverksamhetskom-mittén. Enligt fullmäktiges mening vore det lämpligt att avvakta resultatet av den utredningens arbete innan denna lagändring vidtas.

5.3      Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

I 5 kap,--- har även intagits bestämmelser (16 §) om vinstandelsbe­
vis, vilket också borde ha medfört motsvarande utvidgning av kapitlets
rubrik. Vid rättelse av rubriken bör observeras, alt 16 § första stycket
synes vara avsett att gälla även ömsesidiga försäkringsbolag.

 

Prop. 1981/82; 180   Bilagedel                                             374

5.4 Sveriges finansanalytikers förening

Vi finner det----- helt naturligt att också skade-försäkringsbolag skall

fa ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt samt vinstandelsbevis.

6   Synpunkter på 6 kap.

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Svenska försäk­ringsbolags riksförbund har dock förordat ett förtydligande av lagtexten.

6.1 Svenska försäkringsbolags riksförbund

6 kap. 9 § andra stycket

Första meningen föreslås för tydlighetens skull få följande lydelse: "Första stycket utgör inte hinder för ett försäkringsbolag eller ett dotter­företag att vid övertagande av en rörelse även förvärva däri ingående egna aktier eller att på auktion inropa för företagels fordran utmätt egen aktie".

7   Synpunkter på 7 kap.

Några remissinstanser har bl.a. haft synpunkter på omfattningen och utformningen av begränsningsregeln i 7 kap. 16 § avseende delägarskap i svenska eller utländska aktiekbolag. Förslag har lagts fram angående stad­gandet i 7 kap. 8 § om återbäringsgrunderna och i anslutning till 7 kap. 19 § angående införande av en generell sekretessbestämmelse efter mönster från banklagstiftningen.

7.1 Försäkringsinspektionen

7 kap.16 §

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf motsvarar vad som f. n. gäller gäller enligt 336 § FRL. Utredningen har diskuterat om den i paragrafen angivna femprocentregeln inte borde omfatta också andelar i andra företag än svenskt eller utländskt aktiebolag. Med hänsyn till att bestämmelserna nyligen varit föremål för lagstiftningsåtgärd (dock inte genom SFS 1980:41 utan SFS 1979:1053), har utredningen emellertid av­stått från att föreslå någon ändring i berörda hänseende. Enligt inspektio­nens erfarenheter har denna fråga fått ökad aktualitet under senare tid. Det har sålunda kommit till inspektionens kännedom alt vissa större försäk­ringsbolag överväger att engagera sig i vissa former av rörelse som avses att bedrivas genom handelsbolag och kommanditbolag. Enligt inspektio-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   375

nens mening skulle det vara motiverat att nu utvidga bestämmelsernas räckvidd till också sådana bolag samt till ekonomiska föreningar.

Såvitt gäller bestämmelserna i paragrafens andra stycke kan del enhgt inspektionens mening ifrågasättas om undantaget från kravet på medgivan­de bör gälla även utländska bolag av angivna karaktär. Inspektionen förut­sätter emellertid att denna fråga lämpar sig bättre för avgörande i ljuset av FVK:s kommande överväganden.

Inspektionen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten också på bestämmelsernas redaktionella utformning. Den i paragrafens första styc­ke angivna femprocentregeln har i praxis tolkats så, att det avgörande är röstvärdet av aktiema. I den mån det funnits aktier med olika röstvärde, har medgivande enligt bestämmelserna i paragrafen inte ansetts erforder­ligt om aktieinnehavet överstigit fem procent men innehavet inte gett högre röstvärde än fem procent. Med utgångspunkt från denna tolkning kan del ifrågasättas om inte regeln i paragrafens första stycke borde utformas så, att ett försäkringsbolag inte får utan inspektionens medgivande äga "större andel av aktierna i ett svenskt eUer utländskt aktiebolag än som svarar mol ett röstetal av högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier". Ett genomförande av en sådan ändring kräver en redaktionell anpassning av bestämmelserna också i 19 kap. 10 § 2 st.

7.2 Svea hovrätt

7 kap. 16 §

Utredningen har i motiven till denna bestämmelse diskuterat huruvida inte den i bestämmelsen angivna begränsningen i rätten för försäkringsbo­lag alt äga aktier i svenskt eller utländskt aktiebolag borde ges motsvaran­de tillämpning på andelar i andra former av juridiska personer, t.ex. ekonomiska föreningar (bet. s. 237). Utredningen har emellertid inte velat föreslå någon ändring, eftersom den i gällande lag upptagna bestämmelsen i ämnet (336 §) nyligen varit föremål för lagstiftning.

Den av utredningen åsyftade lagstiftningsåtgärden, som f.ö. skedde år 1979 (SFS 1979:1053) och ej som utredningen uppgett år 1980, avsåg det i paragrafens sista stycke upptagna stadgandet om andel i aktiefond. I det sammanhanget övervägdes emellertid inte det av utredningen berörda, vidare spörsmålet om begränsning av rätten till ägarinflytande i andra juridiska personer än aktiebolag. Något ställningstagande från statsmak­ternas sida i sistnämnda fråga har således inte nyligen skett. Del av utredningen åberopade skälet mot att nu ta upp denna fråga till övervä­gande är därför inte hållbart. Hovrätten kan för sin del inte bedöma, om det föreligger ett praktiskt behov av en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde. Skulle så vara fallet, kan något hinder inle anses möta i det av utredningen angivna hänseendet mot att bestämmelsen komplet­teras.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                              376

7.3 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Förslag att utbyta den hittillsvarande termen "försäkringsfond" mot "försäkringstekniska skulder" finner riksförbundet vara ett steg i rätt riktning även om ej heller "försäkringstekniska skulder" - liksom begrep­pet "premiereserv", "ersättningsreierv" och "skadebehandlings/-ej<'n'" — är idealiskt för att skapa klarhet i att det är fråga om förpliktelser mot (skulder lill) försäkringshavarna. Detta förhållande är som utredningen också framhåller särskilt påtagligt i livförsäkringsbolag, och det borde kanske övervägas om olika termer för denna skuldpost kan användas i liv-resp. skadeförsäkringsbolag.

7 kap. 1 § sista stycket

I motiven borde ett påpekande göras om lämpligheten av att ett bolag i sin årsberättelse bland redovisade ansvarsförbindelser i förekommande fall också anger att det står solidariskt ansvarigt för vissa specifika försäk­ringsbestånd, som fallet kan vara t. ex. på flygförsäkringsområdet.

7 kap. 3-5 §§

Paragraferna behandlar grunder för livförsäkring. Systemet med grunder beskrivs på sid. 170 i betänkandet. Riksförbundet vill påpeka alt FRU:s uttalande all "Grunderna kan under avtalstiden ändras utan försäkringsta­garnas hörande; dock inte så att premien höjs" gäller för nu befintliga försäkringsformer såvida inte villkoren medger att premiehöjning vidtages och grunderna beroende härpå ändras. Försäkringsformer där premien kan höjas under avtalstiden finns idag, även om' de är sällsynta, och lagen hindrar dem inle.

7 kap. 8 §

I denna paragraf behandlas äterbäringsgrunderna. Paragrafen behöver skrivas om eftersom nuvarande lydelse inte täcker de aktuella förhållan­dena. Det sägs i paragrafen alt den tilldelade återbäringen kan gottgöras som premie för tilläggsförsäkring eller för nedsättning av premien eller som kontant utbetalning. Det återbäringssystem som tillämpas av Skandia Liv motsvarar ingen av dessa beskrivningar. Riksförbundet föreslår följande formulering: "Den tilldelade återbäringen skall utbetalas omedelbart eller vid en bestämd senare tidpunkt eller tillgodoräknas försäkringstagaren som nedsättning av premien eller utvidgning av försäkringsförmånerna".

7 kap. 15 §

Paragrafens vikt och betydelse motiverar alt den förses med egen rubrik, exempelvis "Övervakning av försäkringsbolagens försäljning".

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   377

7 kap. 16 § tredje stycket

Den 1 januari 1980 infördes i FRL regeln att försäkringsbolag inle ulan försäkringsinspektionens medgivande fär äga andelar i aktiefond.

Bakom den nya bestämmelsen torde ha legat tanken att försäkringsbola­gen genom förvärv av dylika andelar skulla kunna kringgå den s.k. 5%-regeln i vad avser aktiebolag vilkas aktier ingår i en aktiefond i vUken försäkringsbolaget äger andelar.

Såvitt riksförbundet förstår är dock denna risk obefintlig. Andelsägaren i en aktiefond har icke — i denna sin egenskap — någon rösträtt på bolags­stämma i företag vars aktier ingår i aktiefonden. Det torde ej heller finnas praktisk möjlighet för försäkringsbolag att skaffa sig inflytande över fond­bolagen, dvs de bolag som förvaltar aktiefonderna, eftersom dessa bolag torde vara helägda dotterbolag till finansinstitut. Riksförbundet vill fram­hålla att det icke minst för mindre försäkringsbolag kan finnas särskilt intresse att i riskspridningssyfte förvärva andelar i aktiefond, specialiserad på förvaltning av utländska aktier.

Riksförbundet vill därför föreslå att försäkringsbolagen medges rätt att utan särskih medgivande från försäkringsinspektionen även äga andelar i aktiefond.

7 kap. 19 § Sekretessbestämmelse

I anslutning tUl denna paragraf vill riksförbundet väcka frågan om att i lagen införa en generell sekretessbestämmelse efter mönster av lagen om bankrörelse. En tystnadspliktsregel föreslogs år 1958 års försäkringssak­kunniga men ledde ej till lagstiftning.

Den ytterst låga frekvensen av fall där uppgifter obehörigen utlämnats kan synas tala för att en särskild sekretessregel i lagen om försäkringsrö­relse skulle vara onödig. Riksförbundets uppfattning är emellertid all en sådan regel skulle vara av värde för såväl försäkringsbolagen som deras kunder (liksom för bankerna och deras kunder). Det blir härigenom också lättare för bolagens tjänstemän att med hänvisning till en sådan bestämmel­se neka att besvara obehöriga förfrågningar.

Riksförbundet föreslår sålunda att — efter mönster av lagen om bankrö­relse - en sekretessregel av följande lydelse införs:

"Uppgift som avser enskild fysisk ellerjuridisk persons förhållanden må ej av försäkringsbolaget obehörigen röjas".

7.4 Folksam

7 kap. 3 §-5 §

I kommentaren sidan 170 sägs att "Grunderna kan under avtalstiden ändras utan försäkringstagarnas hörande; dock inte så att premien höjs". Folksam viU påpeka att detta uttalande gäller då försäkringsavtal som används för närvarande. Något lagligt hinder för försäkringar där premien kan höjas under försäkringstiden torde inte finnas.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  378

7.5 Försäkringsjuridiska föreningen

Såsom särskilt värdefuUt viU föreningen beteckna förslaget att beteck­ningen försäkringsfond utbytes mot uttrycket försäkringstekniska skulder. Eftersom försäkringsfonden motsvarar en skuld till försäkringstagarna är uttrycket fond missvisande. Detta förhållande har under årens lopp kom­mit många missförstånd åstad. Den föreslagna terminologin ger en mer rättvisande bild. Med detta förslag tillmötesgår utredningen ett gammalt önskemål från försäkringsbolagens sida.

8   Synpunkter på 8 kap.

I huvudsak har dessa delar av utredningsförslaget inte föranlett någon erinran från remissinstansema. En remissinstans ifrågasätter dock i anslut­ning tUl 8 kap. om inte den särskilda lagstiftningen om styrelserepresenta­tion för anställda borde arbetas in i försäkringsrörelselagen. Synpunkter har vidare framkommit bl.a. angående rätten att teckna firma, VD:s och styrelseledamots anmälningsplikt beträffande aktieinnehav, revision m. m.

8.1      Försäkringsinspektionen

8 kap. 12 §2 och 3 st.

Mot bakgmnd av de erfarenheter som inspektionen gjort i tillsynsarbetet vill inspektionen ifrågasätta om det — i överensstämmelse med vad som gäller enligt banklagen - inte obligatoriskt bör krävas att ett försäkrings­bolags firma skaU tecknas av minst två personer i förening.

8.2      Svenska försäkringsbolags riksförbund

8 kap. I §

I kommentaren till denna paragraf konstaterar FRU (sid. 239) att lagen om styrelserepresentation numera är permanent och i och för sig skulle kunna inarbetas i FRL. Utredningen säger sig emellertid ha avstått från detta "med hänsyn till att så inte har skett med motsvarande bestämmelse för de allmänna aktiebolagen."

Riksförbundet hemställer av praktiska skäl att en sådan inarbetning sker. Det är otillfredsställande att man varken i FRL eller i försäkringsbo­lagens bolagsordningar kan få en fullständig bild av hur bolagens styrelser skall vara sammansatta. Härigenom skulle dessutom uppnås en önskvärd överensstämmelse mellan å ena sidan lag och bolagsordning och å andra sidan registreringsbevisets utformning.

I andra stycket i paragrafen anges att i "försäkringsaktiebolag som inte Uteslutande driver återförsäkring" skaU minst en av styrelseledamöterna

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  379

utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringslagarnas intresse beaktas på lämpligt sätt. Formuleringen överensstämmer med gällandelag. Återförsäkringsaktiebolaget Sverige har vid sidan av sin återförsäkrings­rörelse en direktförsäkringsrörelse som dock är av obetydlig omfattning. Bolaget har fått dispens från nu gällande lags bestämmelse om styrelse-representant för försäkringstagarna. För att undvika behovet av dispens­förfarande i den nya lagen föreslår riksförbundet att från bestämmelsens tillämpning undantas försäkringsaktiebolag som uteslutande eller så gott som uteslutande driver återförsäkring.

8 kap. 5 §

Med hänsyn till att del i vissa länder är formellt nödvändigt att fysisk person står som ägare fill aktier i utländska dotterbolag skulle man kunna överväga att begränsa anmälningsskyldigheten till aktier i svenska bolag inom samma koncern.

8 kap. 6 §

1 anslutning lill denna paragraf noterar riksförbundet att varken aktiebo­lagslagen eller föreliggande lagförslag närmare preciserar styrelsens ar­betsuppgifter ulöver dess kontrollerande funktion. Det nämns t.ex. inget om mera aktiva uppgifter såsom långsiktig planering som torde bli allt viktigare för styrelserna. Enligt riksförbundets mening vore det önskvärt att ett uttalande om sådana uppgifter för styrelsen gjordes i motiven.

8.3      Folksam

8kap.l§

Utredningen har avstått från att inarbeta lagen om styrelserepresenta­tion i FRL med motiveringen all så inte har skett med motsvarande lagbestämmelser i aktiebolagslagen. Enligt Folksams uppfattning är en inarbetning att föredra därför att bestämmelserna om styrelsens samman­sättning då skulle begränsas tUl FRL och bolagsordningen. Ell införande av lagen om styrelserepresentation i FRL borde också föranleda all aktie­bolagslagen ändrades på motsvarande sätt.

8.4      Arbetsmarknadens Försäkrings AB

8 kap. 17 §

I utredningsförslaget har angivits att i livförsäkringsbolag skall de för­säkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överin­seende av en aktuarie. Detta innebär en skillnad jämfört med nu gällande lagstiftning, där sådan skyldighet saknas för livförsäkringsbolag som med­delar gmndfri livförsäkring. EmeUertid har i kommentaren till utredning­ens förslag angivits att ändringarna i nu gällande paragraf är i huvudsak

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  380

redaktionella och att det endast ifråga om gmppbunden livförsäkring före­ligger skyldighet för bolaget att låta ifrågavarande utredningar och beräk­ningar utföras under överinseende av en aktuarie. Kommentaren överens­stämmer således inte med vad som angivits i ifrågavarande paragrafför­slag. Det är angeläget att paragrafen får sådan utformning att det klart framgår att aktuarieskyldigheten inte gäller för försäkringsbolag som med­delar grundfri personförsäkring.

9   Synpunkter på 9 kap.

9.1      Försäkringsinspektionen

9 kap. 1 §

I förevarande stadgande ges - såvitt gäller ömsesidiga bolag i huvudsak­lig överensstämmelse med 207 § FRL - regler om deltagande i bolags­stämma. I specialmotiveringen (s 261) sägs att delägarna inte har rätt att närvara vid bolagsstämma, om bolagsordningen föreskriver att delägarnas rätt att besluta i försäkringsbolagets angelägenheter skall utövas av delege­rade. Inspektionen vUl påpeka, att i kommentaren tUl 1948 års FRL (s 306)

uttalas att även vid delegeradesystem delägare "torde    äga närvara å

stämma och där yttra sig men däremot icke deltaga i beslut". I ett år 1962 aktuliserat ärende, där ett försäkringsbolag vägrat dellagande, förklarade sig försäkringsinspektionen dela lagkommentatorns uppfattning såvitt gäll­de delägares närvarorätt. Inspektionen fömtsätter, att FRU:s skrivning på angiven punkt inte godtas såsom normerande för rättstillämpningen.

9.2      Svenska försäkringsbolags riksförbund

9 kap.

I betänkande på sidan 261 konstateras att, om det i ett ömsesidigt bolags bolagsordning är föreskrivet att delägarnas rätt att besluta på bolags­stämma skall utövas av delegerade, delägarna ej har rätt att närvara vid stämman. Kommentaren tUl denna punkt synes böra kompletteras med ett påpekande att det står bolagsstämman fritt att genom särskilt beslut medge delägama närvarorätt vid stämman. Sådan närvaro anses av hävd naturlig och lämplig i åtskilliga mindre och medelstora ömsesidiga bolag.

9 kap. 2 §

Riksförbundet noterar med tillfredsställelse den nya föreskriften alt fullmakt för ombud vid bolagsstämma får gälla högst ett år från utfärdan­det.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   381

9 kap. 3 §

Paragrafen behandlar bl. a. jäv vid röstning på bolagsstämman. I betän­kandet omnämnes på sid. 266 olika fall där aktieägare eller röstberättigad som är styrelseledamot inte får rösta. Riksförbundet noterar att förbudet i nuvarande lag om försäkringsrörelse för styrelseledamot att delta i valet av revisor slopats i förslaget, synbarligen i avsikt att på denna punkt uppnå likhet med nya aktiebolagslagen.

9 kap. 4 §

I denna paragraf återfinns huvudregeln att bolagsstämma skall hållas på den ort där styrelsen har sitt säte. Dock står det enligt särskild föreskrift försäkringsbolagen fritt att i sina bolagsordningar ange att stämman skall eller kan hållas på någon annan ort. Det finns bolag som sedan länge har som praxis att förlägga stämman på varierande orter. Riksförbundet utgår från att avsikten med lagtextens formulering ej varit att endast en annan ort kan få förekomma.

9 kap. 5 §

Paragrafen föreskriver - i överensstämmelse med aktiebolagslagen -att ordinarie bolagsstämma skall hållas inom sex månader efter utgången av vaije räkenskapsår.

Riksförbundet konstaterar i detta sammanhang att FRL - i likhet med nya aktiebolagslagen - saknar en generell force majeurebestämmelse som bl. a. tar sikte på i lagen föreskrivna tidsfrister.

Efter det att nya aktiebolagslagen trädde i kraft har vid ett par tillfällen arbetsmarknadskonflikter utbrutit som - om olyckan varit framme -kunde ha hindrat att bolagsstämman hölls i rätt tid.

Inför risken av liknande situationer i framtiden vore det värdefullt om lagen öppnade en möjlighet för försäkringsbolagen att i svårartade force majeure-situationer hos tillsynsmyndigheten begära tillstånd att senare­lägga ordinarie bolagsstämma. På tillsynsmyndigheten skulle härvid an­komma att föreskriva på vilket sätt aktieägare resp. delägare av bolagen skuUe underrättas om sådan beslut. Tillsynsmyndigheten kunde härvid lämpligen ges möjlighet att med avvikelse från bolagsordningen ange an­nan plats för bolagsstämman.

9 kap. 9 § andra stycket

I detta stycke anges det fåtal fall där skriftlig bolagsslämmokallelse skall sändas till varje aktieägare eller röstberätUgad, vilkens postadress är känd för bolaget. I punkt 2 b anges fallet att bolagsstämman skall behandla frågan om bolagets försättande i likvidafion. Av motiven Ull sagda bestäm­melse bör framgå att den icke skall tillämpas i de fall där likvidationen föranletts av frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 15 kap.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   382

9 kap. 9 § tredje stycket

I mbr. stycke föreskrivs - i överensstämmelse med nya aktiebolagsla­gen - att i kallelsen till bolagsstämma tydligt skall anges de ärenden som skall tas upp på stämman, vilket - enligt betänkandet (sid 272) - innebär att även de ärenden som enligt 5 § i samma kapitel eller bolagsordningen är obligatoriska på stämman måste anges var för sig i kallelsen.

Riksförbundet föreslås av praktiska skäl alt lydelsen i nuvarande lag i
stort bibehålles: "I kaUelsen tiU bolagsstämman skall angivas de ärenden
som skall förekomma på stämman, dock är det ej erforderligt att i kallelsen
fill ordinarie stämma särskilt angiva de ärenden som enligt denna lag eUer
bolagsordning skall där företagas     ".

9 kap 12 §

I betänkandet (sid. 279) konstateras att det är styrelsen som skall pröva om en begärd upplysning kan lämnas på stämman utan väsentlig skada för bolaget. Bestämmelsen är införd till skydd för frågerätten - ordföranden ensam skall inte kunna vägra att lämna begärd upplysning med en hänvis­ning tiU skaderisken. Bestämmelsen synes emeUertid vara svår, för att inte säga omöjlig, att fiUämpa i praktiken - i varje fall i bolag med stora styrelser där det torde höra tiU ovanligheten att beslutför styrelse är närvarande vid bolagsstämman.

9 kap. 14 §

Enligt denna paragraf krävs för giltigt bolagsstämmobeslut om ändring av bolagsordning att beslutet biträdes av 2/3 av samtliga röstande. Av betänkandet (sid. 281) framgår att FRU föreslår att det för giltigt beslut skall krävas 2/3 av de röstberättigade. Riksförbundet utgår från att detta ordval fillkommit av misstag.

9 kap. 17 §

I motiveringen till denna paragraf (sid. 283) konstateras att försäkrings­inspektionen inte bevakar aktieägarnas rätt. Riksförbundet finner konsta­terandet vara alltför kategoriskt. Tillsynsmyndigheten har ju bland annat att kontrollera att försäkringsaktiebolagens bolagsordningar står i överens­stämmelse med FRL, liksom att styrelse- och slämmobeslut fattas i laga ordning. I dessa sammanhang kan det också bli fråga om att bevaka just aktieägarnas rätt.

Jämför i detta sammanhang konstaterandet (sid. 294) att inspektionsrevi­sorn har samma ansvar och samma förpliktelser gentemot aktieägarna och delägarna som de övriga revisorerna.

10      kap. 6 §

Av denna paragraf framgår att revisor i fortsättningen skall kunna utses på obestämd tid. I tredje stycket sägs att om revisors uppdrag upphör i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   383

förtid och suppleant saknas, styrelsen skall "vidta åtgärder för att tiUsätta ny revisor". I betänkandet (sid. 300) konstateras att styrelsen kan bli skyldig att ufiysa extra bolagsstämma för val av revisor. En sådan konse­kvens synes riksförbundet uppenbart orimlig. Tredje stycket bör därför kompletteras med en regel av innebörd att försäkringsinspeklionen skall kunna på förslag av bolaget förordna ny revisor fram till nästa ordinarie bolagsstämma.

9.3 Folksam

9 kap. 1 §

I kommentaren sidan 261 konstateras att när delägarnas rätt att besluta skall utövas av delegerade delägarna inte har rätt att närvara vid bolags­stämman. Folksam utgår ifrån att bolagsstämman även i fortsättningen skall vara oförhindrad alt tillåta olika kategorier utomstående - däribland delägare - att närvara vid bolagsstämman.

9 kap. 4 §

Av paragrafen framgär att stämma enligt huvudregeln skall hållas på den ort där styrelsen har sitt säte men att i bolagsordningen kan bestämmas att stämman skall eller kan hållas på någon annan angiven ort. Folksam vill här framhålla att det åtminstone hos vissa bolag torde finnas behov av att förlägga stämman på varierande orter. Folksam förordar därför att para­grafen ändras så att i bolagsordningen skall kunna tas in en bestämmelse med den innebörden att bolagsstämman kan hållas på ort som beslutats av föregående bolagsstämma.

9 kap. 5 §

I lagmmmet föreskrivs att ordinarie bolagsstämma skall hållas inom 6 månader efter utgången av varje räkenskapsår. Inte minst med tanke på de arbetsmarknadskonflikter som ägt mm under senare år borde lagen ge en möjlighet för försäkringsbolagen att i force majeur-sUualioner hos tillsyns­myndigheten begära tillstånd att senarelägga ordinarie bolagsstämma.

9 kap. 9 §, 3 stycket

Enligt lagmmmet skaU tydligt anges de ärenden som skall las upp på stämman. Av kommentaren sidan 272 framgår all kallelse lill ordinarie bolagsstämma även skall ta upp sådana ärenden som enligt FRL och bolagsordningen är obligatoriska. Folksam anser att det i likhet med nu gällande lag inte skall vara nödvändigt att i kallelsen till ordinarie bolags­stämma ange de obligatoriska ärendena.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   384

10   Synpunkter på 10 kap. 10.1 Kommerskollegium

I enlighet med bestämmelserna i förordningen (1973:221) om auktorisa­tion och godkännande av revisorer är kommerskollegium ansvarig myndig­het för frågor om auktoriserade och godkända revisorers och revisionsbo­lags verksamhet. I kollegiets uppgifter ingår därvid, fömtom att pröva frågor om auktorisation och godkännande, bl.a. att utöva tiUsyn över revisorers och revisionsbolags verksamhet samt att utfärda föreskrifter och anvisningar om revisionsverksamhetens bedrivande.

Från de synpunkter kollegiet sålunda har att beakta föranleder det remitterade förslaget kollegiet ej till erinran eller påpekande i annat än följande avseenden.

I 10 kap. 2 § föreslås bl.a. att försäkringsinspektionen skall förorda en eller flera revisorer samt utfärda en instmktion för dessa. Kollegiet, som inte har något att erinra mot bestämmelsen i sig, viU dock framhåUa att den föreslagna ordningen inte får ges den innebörden att revisorn ifråga kom­mer att stå under försäkringsinspektionens tillsyn eller att revisorn får någon särskild rapporteringsskyldighet gentemot denna. Av den föreslagna tystnadspliktsbestämmelsen i 10 kap. 14 § följer ju också att revisorn är bunden av sin tystnadsplikt även mol försäkringsinspektionen.

I 10 kap. 3 och 4 §§ lämnas förslag om revisors behörighet om kompe­tens i vissa fall och att försäkringsinspektionen skall kunna ges bemyndi­gande att i förekommande fall lämna dispens från dessa behörighets- och kompetenskrav.

Bestämmelserna, vUka överensstämmer med resp. motsvaras av be­stämmelserna i 10 kap. 2 och 3 §§ aktiebolagslagen, 1975:1385, ger kolle­giet anledning till följande erinran.

Inledningsvis viU kollegiet dock framhålla att starka skäl talar för att krav på kvalificerad revision uppställs för aUa försäkringsbolag.

Krav på kvalificerad revision, dvs. att revisionen skall ulföras av auk­toriserad revisor eller av godkänd revisor har sedan länge uppställts för aktiebolag i vissa situationer (jfr 10 kap. 3 § aktiebolagslagen). Genom lagstiftning som träder i kraft 1981-07-01 har krav på kvalificerad revision införts också för vissa företag, ekonomiska föreningar, jordbrukskassor och understödsföreningar (jfr prop. 1979/80:144, LU 1980/81:4, rskr 1980/ 81: 39, SFS 1980: 1103, 1105, 1106 och 1108).

Inom en nära framtid kommer dessutom sannolikt kvalificerad revisor att krävas i samtliga akfiebolag (jfr dep.chefens uttalande i prop. 1979/ 80:143 s. 80).

Vad så gäller försäkringsrörelseutredningens förslag att försäkringsin­spektionen skall kunna ges bemyndigande att i förekommande fall lämna dispens från behörighets- och kompetenskraven för försäkringsbolagsrevi­sorer är följande att beakta.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   385

Enligt 53 § aktiebolagsförordningen (1975:1387) prövas fråga om till­stånd som avses i 10 kap. 2 eller 3 § akfiebolagslagen av kommerskolle­gium.

Enligt koUegiets mening saknas det skäl att i förevarande sammanhang göra avsteg från principen att låta kollegiet pröva frågor om dispens från behörighets- och kompetenskraven för företagsrevisorer. Den föreslagna ordningen skulle, om den genomfördes, innebära att försäkringsinspek­tionen finge inhämta yttrande hos koUegiet om den aktuelle revisorn; en onödig omgång som skulle komplicera och fördyra handläggningen.

På anförda skäl avstyrker kollegiet således försäkringsrörelseutredning­ens förslag i dessa delar och föreslår att kollegiet ges bemyndigande att pröva även de nu ifrågavarande dispensärendena.

Kollegiet viU slutligen fästa uppmärksamheten på den föreslagna be­stämmelsen i 10 kap. 7 § om anmälan till försäkringsinspektionen i vissa faU då revisorerna inte vederbörligen utses eller då revisorerna är obehö­riga enligt vissa av bestämmelserna i 3-5 §§ eller enligt bolagsordningen. Paragrafen som motsvaras av 10 kap. 6 § aktiebolagslagen har enligt kolle­giets mening getts en något oklar formulering. Den skuUe sannolikt tjäna på en viss överarbetning i både sakligt och språkligt avseende.

10.2 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

10 kap.

I mofiven fill 1 § nämns att på gmnd av försäkringsbolagens särart minst två revisorer skaU väljas. FAR anser att samma skäl bör ligga till gmnd för en bestämmelse att minst en av revisorerna skall vara auktoriserad. De skäl som anges för att auktoriserad revisor inte skall krävas i alla bolag -kostnadsskäl — synes överensstämma dåligt med kravet på två revisorer, vilket, under fömtsättning att dessa utför ett fullgott arbete, i normalfallet torde bh mera kostsamt än att ha bara en revisor.

I 2 § sägs att Försäkringsinspektionen skaU bestämma arvodet för den revisor eller de revisorer som Försäkringsinspektionen utser. Revisor ut­sedd av Försäkringsinspektionen har samma skyldigheter ocb ansvar som övriga revisorer, och ett arvode bestämt av utomstående part skulle på ett olämpligt sätt kunna sätta restriktioner på revisorns arbetsinsatser. FAR anser därför att det i lagen bör utsägas att av Försäkringsinspektionen förordnad revisor skall ha rätt till i förhållande till sin arbetsinsats skäligt arvode.

14 § ges revisor skyldighet att till medrevisorer, ny revisor och (eventu­ellt) konkursförvaltare ge erforderliga upplysningar om bolagets angelä­genheter FAR anser att det i ett tredje stycke i denna paragraf bör utsägas att tystnadsplikten inte gäller gentemot Försäkringsinspektionen, exem­pelvis på följande sätt: "Revisor får även till Försäkringsinspektionen lämna begärda upplysningar." 25    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel

386

10.3 Folksam

10 kap. 6 §

När revisors uppdrag upphör i förtid eller han blir obehörig skall enligt kommentaren sidan 300 styrelsen utlysa en extra bolagsstämma för val av revisor. Detta förfarande ter sig aUtför otympligt. Folksam föreslår därför att tredje stycket kompletteras med en regel enligt vilken Försäkringsin­spektionen i sådant fall ska ha skyldighet att på förslag av övriga revisorer förordna ny revisor fram till nästa ordinarie val.

11    Synpunkter på 11 kap.

Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag beträffande redovisningsreglerna utan erinran. Åtskillinga synpunkter har dock anförts av vissa remissinstanser, främst bokföringsnämnden och Svenska försäk­ringsbolags riksförbund. Bl.a. berörs frågan om förhållandet mellan för­säkringsrörelselagen, bokföringslagen och de tilltänkta anvisningarna till försäkringsrörelselagen, gränsdragningen anläggningstillgångar-omsätt­ningstillgångar, värderingsreglerna för långfristiga lån, förslaget att ålägga försäkringsbolag att avge helårsprognos och koncernredovisningens ända­mål och utformning.

11.1 Försäkringsinspektionen

/; kap. 1 §

Det framgår av paragrafens tredje stycke att försäkringsinspektionen skall efter bemyndigande av regeringen kunna utfärda närmare föreskrifter om den löpande bokföringen, årsbokslutet och årsredovisningen, därvid avvikelser från bokföringslagens bestämmelser fömtsätts kunna förekom­ma. I motiven till denna bestämmelse (betänkandet s. 312 och 318) fram­hålls att utredningen diskuterat vissa detaljföreskrifter men inte velat före­slå att de tas in i själva lagen, eftersom ett sådant system skulle bli alltför stelt. Hur utredningen tänkt sig att scheman för resultat- och balansräk­ningar bör se ut framgår av den vid belänkandet fogade bilaga 1. Utred­ningen anför vidare i motiven att om utvecklingen vad gäller redovisnings­frågor skulle medföra ändrat synsätt, kan inspektionen lämpligen efter samråd med Försäkringsbranschens Redovisningsnämnd vidta de ändring­ar i nämnda scheman som "då" visar sig behövliga. Av denna skrivning i motiven kan man bibringas uppfattningen all utredningen räknat med att de av utredningen upprättade schemana skulle i nuläget vara.bindande och kunna ändras av inspektionen först i ett senare skede. Inspektionen vUl

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   387

med skärpa motsätta sig att detta betraktelsesätt godtas. Det skulle vara synnerligen olyckligt, om inspektionen hindrades alt i samband med lagens ikraftträdande meddela de föreskrifter som myndigheten vid en förutsätt­ningslös prövning kan finna ändamålsenliga. Inspektionen, som inte finner det meningsfullt att i detta sammanhang gå in på detaljerna i de av utred­ningen föreslagna schemana, hemställer att i del i samband med lagstift­ningsärendets fortsatta behandling görs klart att inspektionen inte är bun­den på det sätt som nämnda motivuttalande ger intryck av.

11 kap. 10 § 1 st.

Av motiven lill detta stadgande (betänkande s. 335) framgår att utred­ningen tänkt sig att säkerhetstilläggen till premie- och ersättningsreser­verna ej skall betraktas som försäkringstekniska skulder utan redovisas under huvudgruppen obeskattade reserver med benämningen säkerhets­fond. Såvitt inspektionen kan finna har utredningen varken motivera sitt förslag eller redovisat de olika konsekvenser det skulle föra med sig.

För inspektionen framstår det som uppenbart att de säkerhetstillägg som svarar mot inspektionens minimikrav även i fortsättningen skall redovisas som egentliga skuldposter. Detta innebär bl. a. att de ej får tas i anspråk för förlustläckning så länge andra lill framlida förfogande avsatta medel finns att tillgå.

Beträffande de frivilligt avsalta säkerhelstilläggen - inom ramen för av inspektionen föreskrivna gränser — kan inspektionen tänka sig att hänföra dem under huvudgruppen obeskattade reserver men i så fall med benäm­ningen säkerhetsreserv.

// kap. Il §

Inspektionen förutsätter att de i paragrafen angivna förhållandena som skaU redovisas i förvaltningsberättelsen endast är alt anse som minimikrav och att inspektionen är oförhindrad att med stöd av delegationen i 11 kap. I § 3 st. meddela de ytterligare föreskrifter rörande innehållet i förvah-ningsberättelsen som myndigheten kan finna påkallade.

11.2 Bokföringsnämnden (BFN)

BFN är expertorgan på redovisningsområdet och behandlar därför en­bart frågestäUningar med redovisningsanknytning i yttrandet.

BFN redovisar inledningsvis synpunkter på lagstiftningsärendet av mer generellt slag, varefter ett antal detaljfrågor behandlas i yttrandet.

I betänkandet anges (s. 149) att sammanfattningsvis innebär utredning­ens redovisningsbestämmelser en uppdelning av bestämmelserna mellan bokföringslagen, försäkringsrörelselagen och särskilda anvisningar som skall utfärdas av regeringen eUer efter regeringens bemyndigande av för­säkringsinspektionen. Utredningen har i sitt arbete utgått från att inspek-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   388

tionen får ett sådant bemyndigande. Försäkringsinspeklionen får meddela bestämmelser som avviker från bokföringslagen men däremot inle från de bestämmelser som föreskrivs i försäkringsrörelselagen.

BFN finner utredningens uppdelning mellan bokföringslagen (BFL) och försäkringsrörelselagen (FRL) lämplig. Det förefaller vidare ändamålsen­ligt att kunna komplettera lagbestämmelserna med särskilda anvisningar.

Vad gäller gränsdragningen meUan FRL och anvisningar från inspektio­nen framgår av betänkandet att FRLs bestämmelser skall vara tvingande och alt dessa har utformats efter bolagens behov samt att anvisningar som innebär avvikelse från BFL får utfärdas om detta betingas av branschens särart.

BFN finner detta vara av lämplig ordning. Beträffande anvisningsfunk­tionen bedömer BFN att försäkringsinspekfionen är en lämplig instans. Dock borde föreskrivas att inspekfionen har att samråda med BFN innan anvisningar som innebär avvikelser från BFL utfärdas. BFN har inte kompetens att utfärda anvisningar i branschspecifika frågor men bör ändå få fillfälle att yttra sig om det som berör det centrala redovisningsområdet. Därtill får BFN en bättre överbUck över utvecklingen på det totala redo­visningsområdet med ett sådant förfarande.

FRLs redovisningsbestämmelser är i förslaget utformade som en paral­lell till aktiebolagslagen (ABL). BFN har övervägt om en utformning, som i stor utsträckning skuUe innebära hänvisning fill ABL 11 kap. skulle vara att föredra, men funnit att övervägande skäl talar häremot. Däremot har BFN övervägt och utvärderat utredningens förslag från den utgångspunk­ten att redovisningsbestämmelserna för försäkringsbolag — och då särskilt de bestämmelser och anvisningar som avser årsredovisningen - bör över­ensstämma med dem som gäUer för de allmänna aktiebolagen. Enligt BFNs mening bör avsteg från en sådan huvudprincip endast ske när klara motiv för avvikande bestämmelser föreligger. BFNs överväganden sker därmed från en annan utgångspunkt än den utredningen har haft. De synpunkter och ändringsförslag som föranledes av BFNs utgångspunkt behandlas i de olika avsnitt som följer.

Utredningen föreslår (11 kap. 1 §) att årsredovisning för försäkringsbo­lag skall bestå av resultaträkning med därtill hörande resultanalys, balans­räkning och förvaltningsberättelse. Koncernredovisningen föreslås (11 kap. 12 §) beslå av, ulöver årsredovisning för moderbolaget, koncernresul­taträkning och koncernbalansräkning. Det framgår emellertid inte om ut­redningen avsett att koncernresultaträkningen även skall innehålla "kon­cernresultatanalys". Vidare gäller, såvitt BFN kan finna, att begreppet resultatanalys inte närmare utvecklas i lagtext eller på annat sätt av utred­ningen utom på s. 332 i betänkandet betr. 8 § FRL om fördelning av kostnader och intäkter på verksamhetsgrenar. Om med begreppet "resul­tatanalys" egentligen avses "fördelning av intäkter och kostnader på verk­samhetsgrenar" borde lagtexten i 1, 8 och eventuellt 12 §§ samordnas och

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   389

begreppet resultatanalys definieras i lagtexten. Beträffandet behovet av "resultatanalys/fördelning ..." hänvisar BFN lill vad som nedan anförs om årsredovisningens inriktning.

Utredningen redovisar inte några överväganden om årsredovisningens funktion för försäkringsbolag. Det anges emellertid (sid. 148) att utgångs­punkten för reglerna om redovisning har varit att största möjliga öppenhet skaU eftersträvas och att det är av stor betydelse att försäkringstagare, aktieägare, anställda, andra försäkringsbolag och samhällel skall få en klar och lättläst översikt av försäkringsbolagens ekonomi. I annat sammanhang diskuterar utredningen dessutom behovet av fullständig öppenhet. Utred­ningen redovisar dock inte några överväganden beträffande i vad mån de lämnade förslagen resulterar i att årsredovisningen blir en klar och lättläst översikt av försäkringsbolagens ekonomi, trots att detta anges vara av stor betydelse.

BFN finner för sin del att intressentkretsen för försäkringsbolagens årsredovisningar måste vara vidare än enbart aktieägarna (motsvarande). Den intressentkrets som utredningen redovisar förefaller lämplig. Dock borde ha framhållits att gmpperna "andra försäkringsbolag" och "samhäl­let" även har fillgång till information på många andra sätt och all åtminsto­ne försäkringsinspekfionen aUfid kan införskaffa den information som in­spekfionen anser vara nödvändig.

Det torde vidare vara så att karaktären på den information som "andra försäkringsbolag" och "samhället" (här närmast försäkringsinspektionen) efterfrågar i allt väsentligt är teknisk och detaljrik. Sådan information redovisas också i den för branschen speciella och gemensamma statisti­ken. Vad gäUer övriga intressentgrupper, framförallt försäkringstagare, anställda och aktieägare är deras utbyte av teknisk och detaljrik informa­tion i många fall ringa. Dessa intressentgmppers behov av analys och bearbetning av informationen är däremot mycket stort. Som utredningen angivit bör informationen också presenteras på ett sådant sätt att den ger en klar och lättläst översikt av försäkringsbolagens ekonomi.

En utvärdering av utredningens förslag till bestämmelser om årsredovis­ning kan mot ovan angivna syften och bakgmnd inte föranleda annan slutsats än att på detta sätt uppställda krav är mycket svåra att omsätta i lagsfiftning och anvisningar. SärskUt är branschens speciella karaktär i kombination med de heterogena intressentgmpperna försvårande faktorer. Årsredovisningens intressentinriktning är därför i vissa avseenden en val­situation. BFN bedömer alt årsredovisningen i försäkringsbranschen borde i så stor utsträckning som möjligt överensstämma med den utform­ning som de största allmänna aktiebolagen tillämpar. En sådan utgångs­punkt föranleder följande kommentarer till utredningens förslag beträffan­de årsredovisning.

Utredningen anger (s. 149) att

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   390

"försäkringsinspekfionen får meddela bestämmelser som avviker från bokföringslagen men däremot inte från de bestämmelser som föreskrivs i försäkringsrörelselagen. Dessa bestämmelser är utformade direkt efter försäkringsbolagens behov. ... Försäkringsinspektionen skall i sina anvis­ningar meddela bestämmelser om uppställning av resultaträkning och ba­lansräkning i årsbokslut enligt bokföringslagen och i årsredovisningen. Dessa anvisningar skall naturligtvis så långt det är möjligt följa bokförings­lagens uppställning av resultaträkning och balansräkning".

Dessa rikthnjer för inspektionens arbete borde kompletteras med en föreskrift av innebörd att inspektionens bestämmelser skall syfta till en årsredovisning som ger en klar och rättvisande översikt av försäkringsbo­lagens ekonomi och att erforderliga upplysningar och uppgifter som kan antas stå i strid med detta syfte, får infordras och spridas på annat sätt än i försäkringsbolagens årsredovisningar. Med en sådan inriktning på försäk­ringsinspektionens anvisningsarbete på årsredovisningsområdet torde fler­talet krav på specifikationer och detaljer om händelser och förhållanden av teknisk och branschspecifik natur kunna hanteras utanför årsredovisning­ens ram. BFNs utgångspunkt för årsredovisningens inriktning innebär också att det uppkommer ett behov av översyn betr. vissa av de föreslagna kraven på upplysningar och uppgifter i resultat- och balansräkningarna och noterna till dessa, vilka krav nu har intagits i bilaga till utredningens belänkande. Som ett fåtal exempel på informationskrav som ej borde beaktas i en årsredovisning som riktar sig till en vidare krets som inte har speciella fackkunskaper, kan följande anges:

— För försäkringstekniska skulder i skadeförsäkringsbolag ställs föl­jande krav på redovisning:

"Envar av dessa poster (posterna utgörs av premiereserv, ersätlningsre­serv, skadebehandlingsreserv ocb beslutad återbäring) skall redovisas för­delad på verksamhetsgrenar enligt följande indelning:

Direkt försäkring i Sverige

Individuell sjuk- och olycksfallsförsäkring

Gmppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkring

Avgångsbidragsförsäkring

Företags- och fastighelsförsäkring

Hem- och villaförsäkring

Trafikförsäkring

Motorfordonsförsäkring

Transportförsäkring

Sjökaskoförsäkring

Flygförsäkring

Husdjursförsäkring

Kreditförsäkring

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   391

Direkt försäkring i utlandet Mottagen återförsäkring

Fördelningen får ske i not eller i bilaga lill balansräkningen".

- För posten "premiereserv" som ingår bland de försäkringslekniska
skulderna, ställs redovisningskraven: "Posten skaU specificeras i not
med fördelning på premieöverföring, skadelivräntereserv och nivåtill-
lägg".

—    "Säkerhetsfond" ingår bland de möjliga obeskattade reserverna. Om
denna anges: "Posten avser säkerhetsfillägg till premie- och ersält-
ningsreserverna. I not skall specificeras säkerhetstillägg till vardera
premie- och ersättningsreserven med uppdelning på minimitillägg och
övriga tUlägg".

Noter till resultat- och balansräkningarna har införts i aktiebolagslagen (1975:1385). Utredningen anger (s. 312) att orsaken till att begreppet införts är att "det å ena sidan i många fall är önskvärt alt kompletterande upplysningar lämnas rörande vissa poster i resultat- och balansräkning­arna, medan å andra sidan redovisningshandlingarna inte bör bli alltför otympliga och svåröverskådliga. En bättre överskådlighet åstadkoms om den kompletterande upplysningen lämnas i not. Bestämmelser om noter finns i 11 kap. 8 § aktiebolagslagen och i 20 § bokföringslagen. Dessa paragrafer anger uttömmande vilka uppifter som skall tas in i noter. Speci­fikationen som krävs enligt andra lagrum i fråga om resuUat- och balans­räkningarna får alltså inte lämnas i nol. Däremot står det varje bolag fritt att utnyttja nottekniken för frivilliga kompletteringar och upplysningar utöver vad som krävs i lag.

Utredningen har inte i förslaget till ny försäkringsrörelselag medtagit sådana bestämmelser som enligt aktiebolagslagen får lämnas i not. Utred­ningen anser att det bör ankomma på försäkringsinspekfionen att meddela föreskrifter härom i anslutning till anvisningar om uppställning av resultat-och balansräkningar för försäkringsbolag".

BFN bedömer att den av utredningen föreslagna möjligheten för inspek­tionen att besluta om noternas utformning i huvudsak är att föredra fram­för direkta föreskrifter i FRL. I vissa fall - vilka behandlas nedan - borde dock direkt i lagtext slås fast den grundläggande upplysningsplikt som i ett antal avseenden bör åvila försäkringsbolagen. Med den valda anknytning­en fill BFL i 11 kap. 1 § 2 stycket ("I fråga om resultaträkning och balansräkning i årsredovisning och i årsbokslut enligt bokföringslagen (1976:125) gäller förutom bestämmelserna i nämnda lag, föreskrifterna nedan i detta kapitel") kommer emellertid BFLs bestämmelser om noter att vara tillämpliga på försäkringsbolag. Därigenom kan direkt i resultat-och balansräkningarna eUer i notform lämnas uppgifter ocb upplysningar av följande slag:

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  392

1.    Gmnderna för värdering av tillgångar och skulder med angivande av sådana ändringar i värderingsgrunderna som avsevärt påverkat årsresulta­tet.

2.    Grunderna för avskrivning av olika grupper av anläggningstillgångar med angivande av betydelsefulla ändringar i dessa grunder.

3.    Uppskrivning av anläggningstillgångar som verkställts för räken­skapsåret med angivande av uppskrivningsbeloppet och dess användning.

4.    Annat förhållande av väsentlig betydelse för att bedöma rörelsens resultat och ställning.

Det hade enligt BFNs uppfattning varit värdefullt om utredningen i redovisningen av sitt arbete hade kommenterat BFLs bestämmelser om noter och bl.a. angivit de poster i resultat- och balansräkningarna varom upplysning om redovisningsprinciper borde lämnas. Exempel på för bran­schen särskilda poster och områden som kan vara av intresse i detta sammanhang, är upplysningar om principerna för intäktsredovisning, av­sättning för skaderisker, redovisning av andelar som faller på återförsäk-rare och tillämpade värderingsprinciper för placeringstillgångar. När det gäller BFLs bestämmelesr om noter kan även anföras att behovet av informativa kommentarer om fillämpade redovisningsprinciper och analys av utfall av tidigare års redovisning framgår även av utredningens diskus­sion om resultatmätningssvårigheter i försäkringsbranschen. Därvid anges (s. 315) att "inte ens årsbokslutet för ett försäkringsbolag som regel visar ett helt rättvisande resultat för räkenskapsåret i fråga på grund av de svårigheter som föreligger att vid bokslutstillfället fastställa de intäkter och kostnader som belöper på året. Problemet gäller framför allt beräkningen av kostnaderna för de skadefall som inträffat under året. De definitiva skadeersättningarna föreligger i många fall först flera år senare."

Utredningen har i särskild bilaga redovisat scheman för resultat- och balansräkningar. Till scheman har "anvisningar" fogats, vilka utgör kom­mentarer till utvalda poster. I specialmotiveringen lämnas bl.a. följande kommentarer (s. 318): "Dessa scheman är huvudsakligen utarbetade med ledning av de scheman som ingår i Ny försäkringsredovisning. Om utveck­lingen vad gäller redovisningsfrågor skulle medföra ändrat synsätt kan försäkringsinspektionen lämpligen efter samråd med försäkringsbran­schens Redovisningsnämnd vidta de ändringar i dessa scheman som då visar sig behövliga."

BFN har noterat dels att lagtexten i FRL härigenom inte har andra krav på uppställning och specificering av försäkringsbolagens årsbokslut och årsredovisningar än vad som följer av BFL, dels alt inspektionen kan besluta om ändringar när anledning härtill föreligger, dels ock att bland bilagans anvisningar behandlas frågestäUningar för vilka de allmänna aktie­bolagen föreskrivits att ifrågavarande uppgifter och upplysningar skall lämnas i resultat- och balansräkningarna men att de i vissa fall får lämnas i not. BFN bedömer att en del av anvisningarna är av sådant slag att de i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   393

principieUt hänseende borde behandlas i FRLs lagtext, för att därigenom klarlägga den gmndläggande upplysningsplikt som i ett antal avseenden torde böra åvila försäkringsbolagen. Bland dessa kan nämnas som exempel på särskUt väsentliga uppgifter:

-     fordringar på ej fullgjorda inbetalningar på bl. a. tecknat aktiekapital,

-     specifikation av aktiekapitalet i antal aktier och akties nominella belopp,

-     innehavda aktier och andelar i dotterföretag respektive i andra före­tag,

-     ändringar i belopp av det egna kapitalets poster,

-     specifikation av fordrings- och skuldposter, panter samt ansvarsför­bindelser gentemot dotter- eller moderföretag,

-     s. k. bmttoredovisning av vissa anläggningstillgångar (jämför ABL 11 kap. 8 § punkt 6) samt redovisning av taxeringsvärden,

-     redogörelse för förändringar som i väsentlig grad påverkar jämförbar­heten (jämför ABL 11 kap. 8 § punkt 8 vilken gäller utöver kravet i 11 kap. 2 § på största möjliga jämförbarhet).

Även i övrigt behandlas i anvisningsform många förhåUanden som enligt BFNs bedömning borde framgå av lagtext.

Utredningen föreslår i 10 § hur redovisningen av eget kapital skall utfor­mas. För sakförsäkringsbolag anges därvid bestämmelser som motsvarar vad som gäller för de aUmänna aktiebolagen. För livförsäkringsaktiebolag anges endast "I livförsäkringsaktiebolag tas aktiekapitalet upp som bundet eget kapital". I 12 kap. 2 § anges alt "vinstutdelning till aktieägare eller garanter får ej äga mm i livförsäkringsbolag". Av den ovan behandlade bilagan framgår att även ett livförsäkringsbolag i sin balansräkning kan ha en post som betecknas "Årets vinst (förlust)". Den posten avses emeUer­tid bli redovisad inom huvudgruppen "Försäkringstagarnas vinstmedel".

BFN finner att bestämmelserna i 10 § om kapitalredovisningen även borde innehålla en bestämmelse om hur årsvinsten skall redovisas i ett Uvförsäkringsbolags balansräkning. Oavsett hur årsresultatet skall redovi­sas i balansräkningen, bör delta klart framgå av lagtexten.

Utredningens överväganden och förslag beträflande gmppering och vär­dering av fillgångar behandlas nedan i följande avseenden:

-     begreppen omsättnings- och anläggningstillgångar och vad som inne­fattas i dessa

-     problemet att bestämma gränsen mellan omsättnings- och anlägg­ningsfillgångar

-     särbestämmelser för långfristiga reversfordringar

-     fondemission genom uppskrivning av tillgångar

-     bestämning av begreppet anläggningstillgångar i FRL.

Utredningen diskuterar omsättnings- och anläggningstillgångar (s. 313) och säger därvid bl. a. alt

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   394

"I gällande försäkringsrörelselag används inte begreppen anläggnings­fillgångar och omsättningstillgångar. Utredningen föreslår emellertid att dessa begrepp i viss utsträckning bör användas också i försäkringsrörelse­lagen. Med hänsyn till de särskilda förhållandena inom försäkringsbran­schen är det dock inte lämpligt att alla anläggningstUlgångar enligt defini­tionen i bokföringslagen värderas som sådana. I 4 § detta kapitel anges vilka tillgångar som är anläggningstillgångar i försäkringsbolag och som skall värderas som sådana. Övriga tillgångar i försäkringsbolag är finan­siella tillgångar, återförsäkrares andel i försäkringslekniska skulder och placeringstillgångar. (I vissa skadeförsäkringsbolag kan det dess utom förekomma en ytterligare post nämligen spärrkonton hos riksbanken). Samtliga dessa tillgångar skall i princip värderas som omsättningstillgångar enligt bokföringslagen, dvs. enligt lägsta värdets princip. Detta överens­stämmer med gällande lag".

Utredningen anför också i denna fråga (s. 321):

"... försökt att så långt det är möjligt samordna försäkringsrörelsela­gens redovisningsbestämmelser med bokföringslagens. Den grundläggan­de värderingsregeln i gällande lag att huvudparten av försäkringsbolagens fillgångar, oavsett om avsikten är att inneha dem kortare eller längre tid, skall värderas enligt lägsta värdets princip har ifrågasatts av utredningen, men har som tidigare nämnts överlämnats till försäkringsverksamhetskom-mittén, som skall göra en översyn av de grundläggande principerna i försäkringsrörelselagen. Utredningen föreslår dock ändringar såvitt gäUer vissa tillgångar som har karaktär av anläggningsfillgång enligt bokförings­lagen, dvs. anskaffade för stadigvarande bruk eller innehav, och föreslår all sådana fillgångar skall värderas enligt bokföringslagens regler om anläggningstillgångar''.

Utredningen har vidare övervägt (s. 314).

"om inte alla tillgångar som är avsedda för stadigvarande bruk eller innehav bör tas upp som anläggningstillgångar. Detta skulle innebära att värderingsreglerna i försäkringsrörelselagen anslöt sig lill de allmänna värderingsreglerna i bokföringslagen. En sådan ändring av gällande lags värderingsregler skulle dock innebära vissa problem. Bl.a. uppkommer svårigheter att bestämma gränsen mellan placeringstillgångara och an­läggningstillgångar' '.

BFN noterar att i utredningen anges att svårigheter att bestämma grän­sen mellan placeringstillgångar och anläggningstillgångar skulle uppkom­ma om en sådan ändring av FRL gjordes alt BFLs regler skulle följas. Någon närmare motivering och kvantifiering av betydelsen för försäkrings­bolagen av denna gräns lämnas inte i betänkandet.

Utredningen torde med detta avse att vissa placeringstillgångar som för närvarande värderas enligt reglerna för omsättningslillgångar då skulle följa reglerna för anläggningstillgångar. För sådana placeringstillgångar, som normalt torde innehas i flera räkenskapsår och därför skulle kunna

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   395

anses som ett stadigvarande innehav, skulle den förändrade klassificering­en innebära ett frångående från lägsta värdets princip som huvudregel för värderingen. I stället skulle en nedgång i verkliga värdet (normall mark­nadsvärdet), som bedöms vara av tillfälligt slag t. ex. en räntehöjning, inte föranleda nedskrivning även om så skulle ha skett för en motsvarande omsättningsfillgång. Denna skillnad i värderingsreglerna, dvs. att även vid tillfälliga nedgångar av verkligt värde krävs nedskrivning för omsättnings­tillgångar, är rimligt med hänsyn till de skilda avsikterna för respektive innehav. Å andra sidan gäller att vid en anknytning av värderingsreglerna till avsikten bakom innehavet, torde det normah bli fråga om klassificering av här behandlade tillgångar som anläggningstillgång. Detta kan framstå som missvisande, eftersom, som utredningen framhåller, placeringstill­gångar närmast har samma karaktär som varulager i allmän affärsrörelse.

Den gränsdragningsproblemalik som dessutom skulle uppkomma mellan kortsiktiga placeringstillgångar (omsättningstillgångar) och långsiktiga pla­ceringstillgångar (anläggningstillgångar) är emellertid inte av annat slag än den som finns hos många allmänna akfiebolag. Enligt BFNs bedömning bör det därför ur redovisningsteknisk synpunkt vara möjligt att lagreglera att klassificeringen och värderingen av placeringstillgångar skall följa BFL.

BFN kan för sin del instämma i att det vore önskvärt om alla företags­former tillämpades BFLs grundläggände regler om omsättnings- och an­läggningstillgångar, men har förståelse för alt en längre gående ändring av hittillsvarande praxis kan ge effekter som kräver närmare prövning. BFN tycker därför också att försäkringsverksamhelskommittén (1978:105) borde få i uppdrag att klarlägga konsekvenserna av att införa de klassifice­rings- och värderingsregler som gäller aUa näringsidkare enligt BFL för försäkringsbolagen. Särskilt borde placeringstillgångarna behandlas ur klassificerings- och värderingssynpunkt. Del får dock antas att den undan­tagsbestämmelse beträffande långfristiga reversfordringar som utredning­en föreslår (bestämmelsen behandlas nedan) skulle komma att innebära att värderingen av en väsentlig del av placeringstillgångarna trots allt inte skulle påverkas av en övergång till BFLs.

Beträffande de nu föreslagna värderingsreglerna för placeringstillgångar noteras att utredningen föreslår (11 kap. § 3 st.) att reversfordringar som förfaller eller kan sägas upp till betalning efler längre tid än ett år skall få värderas över det verkliga värdet. Värdering över anskaffningsvärdet skul­le dock inte medges och särskilda skäl skulle krävas. Vidare avses rege­ringen eller försäkringsinspektionen lämna närmare föreskrifter.

I specialmotiveringen redovisas bl.a. följande (s. 331):

"Bland försäkringsbolagense placeringstillgångar finns äldre långfristiga lån, t. ex. inteckningslån och kommunlån, som löper med en fast ränta som är låg jämfört med dagens ränteläge. Det har hitfills varit praxis i försäk-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   396

ringsbranschen att dessa värdehandlingar har tagits upp till sitt nominella värde om inte speciella omständigheter förelegat. Lagstöd för denna vär­deringspraxis saknas dock. Dessa värdehandlingar har ansetts mycket säkra, i vissa fall på gmnd av att låntagaren (kommunen) är solvent: Det har aUtså inte ansetts föreligga någon risk för att de inte skulle bli infriade till sitt nominella belopp. Försäkringsbolagen har inte heller haft för avsikt att göra sig av med dessa värdehandlingar utan har inväntat förfallodagen. Vid en eventuell försäljning i förtid skuUe bolaget emeUertid inte ha kunnat erhålla det nominella beloppet.

Utredningen anser att denna (praxis i försäkringsbranschen) kan kriti­seras mot bakgmnd av de allmänna värderingsreglerna i bokföringslagen och menar att värderingen av de i frågavarande lånen bör skärpas. Detta innebär att dessa lån skaU tas upp fill sitt marknadsvärde (neltoförsälj-ningsvärde). Om marknadsvärde saknas för värdehandlingen ifråga skaU bolaget göra en matematisk värdering av denna. Nedskrivning av värde­handlingen skall därför göras om ränteläget är högre på balansdagen än den räntesats som gäller för lånet. Det kan naturligtvis uppstå speciella pro­blem dels vid denna lags ikraftträdande, dels vid andra situationer såsom t.ex. vid en dramatisk höjning av den långa räntan. Del skulle då bli mycket påfrestande för vissa försäkringsbolag om de skulle tvingas göra en omedelbar nedskrivning av de långfristiga lånen. Utredningen föreslår därför att försäkringsinspeklionen får medge undanlag från värderingen enligt lägsta värdets princip för långfristiga lån, så att den behövliga ned­skrivningen får ske etappvis".

BFN instämmer i utredningens bedömning att dessa lån i och med klassificeringen som omsättningstillgångar borde följa de allmänna värde­ringsreglerna i bokföringslagen, vilket får antas skulle innebära en i värde­hänseende betydande skärpning i förhållande lill nuvarande bransch­praxis. BFN är däremot tveksam till det föreslagna undantaget.

Om även försäkringsbranschen anses ha behov av den försiktighetsprin­cip som generellt tUlämpas av de allmänna aktiebolagen, borde principen gälla fullt ut utan inskränkning.

Viktiga faktorer bakom försiktighetsprincipen är hänsynstagandet till borgenärsintressena och nödvändigheten alt inte presentera en övervär­derad ställning som skulle kunna föranleda felaktig bedömning av bolagets förhållanden. BFN yrkar därför för sin del i första hand på alt det föreslag­na tredje stycket utgår, i andra hand på att del i lagtext eller på annat sätt klart anges under hur lång tid och i vilken utsträckning värdering över verkliga värdet skaU få ske. Därtill borde i lagtexten anges att verkligt värde alltid skall anges för placeringstillgångar.

För skadeförsäkringsbolag skulle enligt utredningen det problemet fill­komma vid en ändring av den ovan berörda gränsdragningen mellan pla­ceringstillgångar och anläggningstillgångar alt fondemissioner med dolda reserver skulle kunna ifrågasättas med hänsyn till skälighetsprincipen. Denna synpunkt utvecklas inte närmare men BFN fömtsätter att härmed avses att de tillgångsvärde som används i en fondemission principiellt anses tillhöra försäkringstagarna och inte aktieägarna. Därför skulle ett

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  397

konstaterande i fondemissionens form av att sådana tillgångsvärden upp­kommit beträffande placeringstillgångar vara en åtgärd som primärt gott-skrivas försäkringstagama.

BFN delar utredningens sakliga bedömning att detta kunde ifrågasättas med hänsyn tiU skälighetsprincipen, men anser att denna specialfråga måste kunna lösas skilt från de principiella övervägandena om gränsdrag­ningen mellan placerings- och anläggningstillgångar. Enklast synes detta kunna ske genom att i lagtext föreskriva att fondemission ej får ske genom uppskrivning.

I utredningens förslag ges i 4 § en bestämning av anläggningstillgångar
av följande lydelse:

"Med anläggningstillgångar förstås i denna lag

1.    maskiner, inventarier och dylikt,

2.    huvudkontorsfastigheter,

3.    kontorsfastigheter som huvudsakligen avses för rörelsen och även används i denna,

4.    aktier och andelar i dotterföretag,

5.    andra aktier och andelar som innehas som ett led i organisationen av bolagets försäkringsrörelse och

6.    efter medgivande av försäkringsinspektionen andra tillgångar som är avsedda att stadigvarande bmkas eller innehas i rörelsen".

Utredningen har, vilket behandlas ovan, funnit att försäkringsverksam-hetskommittén borde göra en översyn av de gmndläggande principerna i FRL. Som en följd av detta har utredningen bedömt att bestämningen av begreppet anläggningsfillgångar i förslaget till FRL borde ske genom en uppräkning i 4 § av vissa för anläggningstillgångar typiska tillgångar. Upp­räkningen avslutas i punkt 6 med en s.k. ventil; här utformad så att inspektionen får medge att andra tillgångar av samma slag får redovisas som anläggningsfillgångar.

BFN bedömer att en sådan utformning av 4 § medför att det finns risk för onödig stelhet i framtida redovisning. Ett bättre alternativ vore att i 4 § ange:

"Med anläggningstillgång förstås i denna lag tillgång som är avsedd att stadigvarande brukas eller innehas i rörelsen. Placeringstillgångar jäm­ställs dock med omsättningstillgångar".

II kap. 11 § FRL innehåller bestämmelser om upplysningar om medel­
antalet av i Sverige anställda personer med uppdelning på kontorstjänste­
män, fälttjänstemän och övriga anställda. Löner och ersättningar lill andra
än styrelsen och verkställande direktören skaU anges med samma fördel­
ning.

Beträffande ombud i Sverige föreslås uppgiftsskyldighet med uppdelning i frifidsombud och specialombud. Med ombud skall även förstås uppdrags­givare som är juridisk person (s. 379). Beträffande anställda utomlands anges att uppgifter skall lämnas om antal och lönesummor. I specialmoti-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   398

veringen anges att det inte befunnits erforderligt alt kräva uppdelning på olika kategorier av tjänstemän eller på olika länder. Arbetsställe-redovis­ning synes utredningen obehövligt.

BFN noterar att den informationsskyldighet som angivits ovan är mer omfattande än den som föreskrivs för de allmänna aktiebolagen. Den ökade informationsskyldigheten motiveras inte.

Nämnden har från sina utgångspunkter svårt att förstå att just försäk­ringsbolagens intressenter har informationsbehov om antal kontorstjänsle-män, fritidsombud och t.o.m. sysselsatta juridiska personer. Nämnden vill inte motsätta sig den utökningen men bedömer att den pågående utvecklingen på redovisningsområdet (finansieringsanalys, mervärderedo­visning, social redovisning etc.) i första hand bör avvaktas. Det framstår samtidigt som något motsägelsefullt att inte införa bestämmelser om upp­delning på länder och arbetsställen, om sådan redovisning erfordras för övriga bolag.

Utredningen föreslår (11 kap. 11 § 6 st.), i enUghet med gällande lag, alt förvaltningsberättelse skaU innehålla förslag till disposUioner beträffande bolagets vinst eller förlust. För livförsäkringsbolagens vidkommande fram­går av 12 kap. att vinstutdelning inte skaU få äga rum (2 § 1 st.) saml hur vinsten skall avsättas till ålerbäringsfond (5 §) och hur förluster skall behandlas (6-8 §§). I det schema för balansräkningen som föreslås, upptas som egen huvudgrupp "försäkringstagarnas vinstmedel" inom vilken sär-redovisning skall ske av "återbäringsfond" och "årets vinst (förlust)".

BFN finner det föga meningsfullt att i ett livförsäkringsbolags förvalt­ningsberättelse lämna förslag till vinstdisposition (fömtom att uppgifterna enligt förslaget skall lämnas i not tiU posten "årets vinst (förlust)" i balansräkningen) och därtill kräva uttalande i revisionsberättelsen om del i förvaltningsberättelsen framställda förslaget lill dispositioner beträffande bolaget vinst eller förlust (10 kap. 11 § 4 st). Det torde vara tillräckligt med uttalandet i revisionsberättelsen "huruvida årsredovisningen gjorts upp enligt denna lag" (10 kap. 11 § 2 st.) och att berättelsen skall innehålla "särskilt uttalande om fastställande av balansräkningen och resultaträk­ningen" (10 kap. 11 § 4 st.). Det får förutsättas att revisorerna prövar behandlingen av uppkommen vinst eller förlust i erforderlig utsträckning och att uttalanden sker i revisionsberättelsen vid avvikelser från FRL.

Utredningen avvisar införandet av finansieringsanalys av bl. a. del skä­let att försäkringsbolagen på kapitalmarknaden uppträder som långivare och endast i ringa utsträckning som låntagare. Utredningen har i stället funnit det mer angeläget att vissa uppgifter lämnas om försäkringsbolagens konsolideringskapital.

BFN delar utredningens sakliga bedömning men anser att information om de finansiella strömmarna och då särskilt placeringsverksamheten vore av värde. Formen för sådan information behöver dock inte vara finansie­ringsanalysens.   Uppgiftsskyldighelen  beträffande   bolagens   konsolide-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   399

ringskapital synes lämplig. BFN anser dock att det borde framgå av lagtex­ten vad som i principiella termer avses med sådant kapital.

Utredningen föreslår att försäkringsbolagen skall avge helårsprognoser i stället för de delårsrapporter som de allmänna aktiebolagen måste avge i vissa fall.

BFN noterar för sin del att det vid utformningen av ABL 1975 dels bedömts erforderligt att alla aktiebolag av viss storlek skall lämna delårs­rapport, dels att det inte bedömts lämpligt att ställa krav på obligatoriska helårsprognoser. I betänkandet redovisas alt branschen har svårigheter alt avgränsa och periodindela affärshändelserna så att de hänförs till rätt räkenskapsår. Med den allmänna utgångspunkt BFN har i detta yttrande, finner nämnden att även med beaktande av angivna svårigheter att faststäl­la ett korrekt periodresultat, borde det vara lika möjligt för försäkringsbo­lag att avge delårsrapporter, som det är för t.ex. byggnadsentreprenörer med ofta fleråriga och svårbedömda projekt. Beträffande de föreslagna helårsprognoserna finner BFN att dessa naturligtvis kan ha ett värde.

Utredningen lämnar förslag om koncernredovisning, vilka i stor ut­sträckning motsvarar vad som gäller för de allmänna akfiebolagen. I fråga om sådant övervärde som kan uppkomma vid indirekta förvärv av tillgång­ar och skulder, föreslås i 11 kap. 13 § 1 st. FRL att bestämmelsen i 17 § 1 st. BFL om goodwiU/år tillämpas vid upprättande av koncernredovisning­en. I specialmotiveringen kommenteras detta på följande sätt:

"I andra meningen föreskrivs att bokföringslagens regler om goodwill gäller vid upprättande av koncernredovisningen. Anledningen till alt utred­ningen här föreslår alt förbudet mot aktivering av goodwill inte skall gälla sammanhänger med att Föreningen Auktoriserade Revisorer, FAR, re­kommenderar att förvärvsmetoden skall användas vid upprättande av kon­cernredovisningen. Vid eliminering av värdet pä aktier i ett dotterbolag enligt förvärvsmetoden kan det visa sig att i priset för dotterbolagsaktierna ingår ett goodwillvärde. Detta goodwill värde skall då tas upp i koncernba­lansräkningen ocb avskrivas enligt de bestämmelser som gäller för avskriv­ning av goodwill (jfr 17 § bokföringslagen) och avskrivningen skall belasta koncernens resultat".

BFN delar utredningens bedömning all del vore att föredra att försäk­ringsbranschen skulle tillämpa den av Föreningen Auktoriserade Revi­sorer, FAR, rekommenderade förvärvsmetoden vid koncernredovisning­en. Dock noteras att i specialmotiveringen använde uttryckssättet "skall" medan det i den föreslagna lagtexten anges "får" beträffande tiUämpning­en av 17 § BFL. Bättre vore en bestämmelse av innebörd att om ett övervärde i form av goodwill skulle uppkomma vid upprättande av kon­cernredovisningen, skall detta avskrivas enligt de allmänna grunder som gäller för avskrivning av goodwill enligt 17 § 1 st. BFL. Den maximala avskrivningstiden enhgt BFL, 10 år, kan vidare ej sällan betraktas som för lång.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   400

11.3    Svea hovrätt

De i betänkandet föreslagna redovisningsreglerna ligger utanför hovrät­tens sakliga kompetens. Detsamma gäller åtskilliga andra i förslaget upp­tagna bestämmelser av försäkringsteknisk natur. Hovrättens granskning av förslaget har i dessa delar därför inskränkt sig fill den lagtekniska Utformningen. Förslaget föranleder inte någon generell anmärkning i detta hänseende.

11.4    Fullmäktige i Sveriges riksbank

En annan fråga avser värderingsreglerna för försäkringsbolagens finan­siella placeringar. Utredningen introducerar begreppet "anläggningstill­gångar" och "omsättningstillgångar" enligt bokföringslagen i lagen om försäkringsrörelse. Viss anpassning sker med hänsyn till de speciella om­ständigheter som gäUer för försäkringsbolagens verksamhet. Finansiella placeringar räknas med vissa undantag till omsättningstillgångarna. Till anläggningstillgångar förs endast aktier och andelar i dotterbolag eller akfier och andelar vars innehav är ett led i organisationen av bolagets försäkringsrörelse.

I enlighet med gällande lag skall anläggningstillgångar enligt förslaget tas upp till högst anskaffningsvärdet. Viss uppskrivning får för närvarande ske för fastigheter, utredningen föreslår att viss uppskrivning även får ske för aktier och andelar av nyssnämnda slag.

Övriga finansiella placeringar räknas som omsättningstillgångar. Gene­rellt skall de redovisas enligt lägsta värdets princip, vilket innebär att de skall tas upp antingen fill marknadsvärdet eller lill anskaffningsvärdet. Utredningens förslag innebär inle någon ändring i detta avseende. En betydande del av försäkringsbolagens finansiella placeringar utgörs av pantsatta värdehandlingar, dvs. sådana fillgångar som svarar mol de för­säkringslekniska skulderna för livförsäkringar och för andra försäkringar än personförsäkringar för längre lid än tio år. För dessa pantsatta värde­handlingar kan värderingen avvika från lägsta värdets princip. Nedskriv­ning under det senaste bokföringsåret behöver sålunda ej göras om värde­handlingarna med hänsyn lill omständigheterna beräknas kunna säljas eller inlösas till belopp som motsvarar det bokförda värdet. Även denna regel i förslaget motsvarar gäUande bestämmelser.

En värderingsregel i förslaget som däremot ej finns i gällande lag avser äldre långfristiga lån, t. ex. inteckningslån och kommunlån, som löper med en fast ränta som är låg jämfört med dagens ränteläge. Det har hittills varit praxis att dessa värdehandlingar tagits upp till sitt nominella värde om inte specieUa omständigheter förelegat. Utredningen anser att en skärpning är nödvändig och att sådana lån bör redovisas till sitt marknadsvärde. Efter­som utredningen är medveten om att drastiska nedskrivningar kan bli

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   401

nödvändiga i samband med ränteändringar, föreslås att försäkringsinspek­tionen får medge undantag från strikt värdering enligt lägsta värdels prin­cip för sådana lån så att den behövliga nedskrivningen får ske etappvis.

Fullmäktige instämmer i att utredningen i stort bibehåller gällande vär­deringsprinciper för försäkringsbolagens finansiella placeringar. De änd­ringar som har föreslagits är av begränsad räckvidd. FuUmäktige finner inte anledning att motsätta sig dessa ändringsförslag.

11.5 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

Det finns vissa svårigheter att nu helt bedöma de föreslagna nya redovis­ningsbestämmelserna. Detta sammanhänger med den föreslagna uppdel­ ningen mellan bestämmelser i lagtexten och tillämpningsföreskrifter, av­sedda att senare utfärdas av Försäkringsinspektionen. I bilaga 1 till utred­ningens förslag har angivits hur man i princip tänkt sig resultat- och balansräkningamas utseende i skade- resp. livförsäkringsbolag, men denna bilaga stämmer ej i alla avseenden med den föreslagna lagtexten, bl.a. föreligger icke full överensstämmelse i terminologi, varpå exempel skall ges i fortsättningen.

I II kap. 1 § skall i årsredovisningen bl.a. ingå "resultaträkning med därtill hörande resultatanalys". Begreppet "resultatanalys" användes där­efter varken i lagtexten eller i bilaga 1. Av motiven, s. 332, framgår att med "resultatanalys" åsyftats den fördelning av intäkter och kostnader på verksamhetsgrenar, varom gmndläggande bestämmelser ges i kapitlets 8 §. Det synes FAR tveksamt om införande av begreppet "resultatanalys" tjänar något verkligt behov. Skall det ingå i lagen, bör det i vart fall användas i 8 §.

I 11 kap. 5 § sägs att i livförsäkringsbolag, efter Försäkringsinspekfio­nens godkännande, om det finns särskilda skäl för det, belopp varmed uppskrivning av anläggningstillgång skett, får användas till ökning av de försäkringslekniska skulderna och ökning av återbäringsfonden. FAR an­ser att uppskrivningar på detta sätt inle bör få minska ett försäkringsbolags nödvändiga avsättningar och att de inte bör få användas som utdelning genom återbäringsfonden. I den utsträckning som uppskrivningarna inte eliminerats genom avskrivningar eller realiserats genom försäljning av de uppskrivna tillgångarna bör uppskrivningsbeloppet endast få användas på det sätt som beskrivs i paragrafens andra stycke, nämligen till erforderlig nedskrivning av värdet på andra anläggningstillgångar eller till avsättning till en uppskrivningsfond.

Sista stycket av 6 § bör ändras till "Vid uppställning av resultaträkning­en och balansräkningen skall andelar i andra företag än aktiebolag behand­las på samma sätt som aktier".

I 11 kap. 11 § sjunde stycket föreskrives bl. a., att i förvaltningsberättel­sen upplysning skall lämnas om "bolagets konsolidering och dess konsoli-26   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   402

deringskapital" vid utgången av vart och ett av de fem senaste räkenskaps­åren. Närmare bestämmelser om dessa uppgifter avses bli meddelade Försäkringsinspektionen. I lagtexten finns ingen definition av "konsolide-ringskapital", ej heller avses någon sådan post återfinnas i balansräkning­arna, men i mofiven ges en viss orientering om vad begreppet skulle omfatta. Enligt FARs mening bör ett nytt begrepp av typen "konsolide­ringskapital" icke inlagas i lag utan att en definition lämnas. En lämplig lösning torde här vara att låta dette begrepp utgå. Försäkringsinspektionen bör kunna bygga sina tillämpningsföreskrifter på kravet om redovisning av "bolagets konsolidering".

En oklarhet i lagtexten synes föreligga i 11 kap. 13 § andra stycket, vilket handlar om koncernresultaträkningen. Enligt lagtextförslaget skall "en uppdelning" ske mellan liv- och sakförsäkringsrörelse i samma kon­cern, vilket närmast tyder på att koncernresultalräkningen skall vara sam­mansatt av två delar, en för vardera slaget av rörelse. Enligt motiven, s. 344, är det i stället meningen att skilda koncernresultaträkningar skall upprättas, vilket i och för sig också är del lämpliga. Detta borde kunna uttryckas klarare i lagtexten. (Uppdelningen i två koncernresultaträkning­ar kan göra det tveksamt hur korrigering av internvinst inom koncernen skall göras. Detta problem är förbisett i betänkandet. Den naturliga lös­ningen torde få bli, att avdraget görs i den av koncernresultaträkningarna, vari ingår det företag, som redovisat vinsten.)

I kapitlets 14-16 §§ lämnas föreskrifter om angivande av "helårsprog­nos". Utredningen har på skäl, som synes välgrundade, avvisat tanken att försäkringsbolagen skall avge delårsrapporter men bar i stället föreslagit "helårsprognoser" för de stöne försäkringsbolagen. Denna lösning är ägnad att inge betänkligheter. I tidigare lagstiftning, t.ex. aktiebolagsla­gen, bar man klart tagit avstånd från tanken att avkräva företagen progno­ser som en del av de civilrättsligt uppbyggda kraven på offentlig redovis­ning. För livförsäkringsrörelse synes framläggandet av en prognos knap­past erforderligt, medan åter skadeförsäkringsbolagens skadeutfall under årets sista månader kan bli sådant att prognosen helt slår fel, även om den avges i slutet av oktober såsom medges i förslaget. För akfiemarknaden är f. ö. endast några få försäkringsbolag av intresse. Även innehållet i helårs­prognosen enligt förslaget synes delvis diskutabelt. Prognosen för ett rörel­seresultat kan otvivelaktigt vara relevant, vilket däremot är mera tveksamt beträffande de andra föreslagna två storheterna, bruttopremieinkomst (ter­men överensstämmer icke med bUaga 1, där den helt saknas) och nettoav­kastning av kapital. Enligt FARs uppfattning bör det omprövas, om icke de föreslagna bestämmelserna om "helårsprognos" kan utgå. Som framgår av utredningen upprättas redan i dag årsprognoser av vissa försäkringsföretag utan reglering i lag. De få börsregistrerade försäkringsaktiebolagen torde själva kunna finna lämplig form för en delårsrapport eller helårsprognos, som kan vara lämplig för aktiemarknadens behov.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   403

På sid 350 av utredningen förekommer uttryck som möjligen skulle kunna misstolkas i vad avser revisorernas granskningsskyldighet av hel­årsprognoserna. Om bestämmelserna rörande helårsprognos skulle kvar­stå, bör av propositionen klart utsägas alt revisorn inte kan granska de i helårsprognoseh ingående bedömningarna, utan alt hans granskning av helårsprognosen i efterhand endast syftar till att fastställa eventuella for­mella fel, och humvida företagsledningen lämnat uppenbart felakfiga upp­gifter.

11.6 Svenska försäkringsbolags riksförbund

11 kap

I kapitlet behandlas försäkringsbolagens redovisningsregler.

Försäkringsbranschen har väntat länge på nya och bättre redovisnings­regler. De nu gällande reglerna har funnits prakfiskt taget oförändrade i 30 år. De har under läng tid varit föremål för utredning, dels inom branschen, dels i samverkan meUan försäkringsinspektionen och branschen.

De nu föreslagna reglerna lades i huvudsak fram 1976 av en utredning med deltagare från försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen unge­fär samtidigt med att beslut togs om införande av nya bokföringslagen. Jämfört med denna utrednings belänkande "Ny försäkringsredovisning" har FRU föreslagit vissa ändringar vilka i huvudsak influeras av bokfö­ringslagen.

// kap. 1 §

I paragrafen föreskrivs att årsredovisningen skall bestå av "resultaträk­ning med därtill hörande resultatanalys, balansräkning och förvaltningsbe­rättelse."

Vissa grundläggande bestämmelser om utformningen av resultat- och balansräkning finns i andra paragrafer i detta kapitel. Närmare föreskrifter skall enligt I § utfärdas av regeringen eller, efter regeringens bemyndi­gande, av försäkringsinspektionen. FRU har uttalat att det är mest prak­tiskt att regeringen delegerar till försäkringsinspekfionen att utfärda detalj­föreskrifterna och även förutsatt att en dylik delegering kommer att ske; FRU har dock i bilaga till betänkandet gett förslag tiU scheman för resuhat-och balansräkning.

FRU:s förslag skiljer sig i delta avseende från branschens förslag i "Ny försäkringsredovisning". Där fömtsättes att scheman för resultaträkning och balansräkning jämte anvisningar skulle regleras i en av regeringen utfärdad förordning (analogt med nu gällande redovisningskungörelse). Dessutom fömtsättes detaljanvisningar utfärdade av försäkringsinspek­tionen, i första hand en resultatanalys (egenfiigen en annan variant av resultaträkningen) med fördelning på verksamhetsgrenar.

Riksförbundet vill starkt understryka önskvärdheten av att FRU:s för-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   404

slag genomförs, innebärande att försäkringsinspektionen får i uppdrag att utfärda samtliga närmare redovisningsföreskrifter. Skälen härför är huvud­sakligen två

-     det behövs en smidig administrativ ordning för att garantera en kontinu­erlig förbättringsprocess

-     det behövs en synkronisering av reglerna med detaljanvisningar från inspektionen - det tydligaste exemplet härpå är samspelet mellan resul­taträkning och resultatanalys.

Riksförbundet fömtsätter alt reglerna utfärdas i nära samverkan med Försäkringsbranschens Redovisningsnämnd (FRN) och revisorer verk­samma inom branschen. Väsentligt är alt det sker en klar samverkan, vilket bör vara längre gående än vad man kan tolka in i utredningens uttalande (sid 318) "att försäkringsinspektionen lämpligen efter samråd med Försäkringsbranschens Redovisningsnämnd (kan) vidta de ändringar i dessa scheman som då visar sig behövliga".

Riksförbundet föreslår därför

- att regeringen uppdrar åt försäkringsinspektionen alt i samverkan med
FRN och revisorer verksamma inom branschen utfärda närmare före­
skrifter för försäkringsföretagens redovisning

- att FRU:s förslag till scheman för resultat- och balansräkning inte behö­
ver vara bindande utan kan få ändras i sin struktur så länge de ligger i
linje med bokföringslagens och försäkringslagens krav och utvecklingen
i övrigt på redovisningsområdet. Särskilt för bolag som har sin huvud­
sakliga verksamhet i ufiandet kan finnas skäl att ta hänsyn lill deras
önskemål att ansluta sig till internationell redovisningspraxis.

Eftersom riksförbundet bar denna inställning beträffande nämnda sche­man avstår förbundet nu från detaljgranskning. Även om man av praktiska skäl till en början kan behöva införa föreslagna scheman, får de inte ha ett hämmande inflytande på fortsalt förbältringsverksamhet. Denna bör ome­delbart starta i kontakter inspekfionen - FRN - revisorer. Punkter som enligt riksförbundets mening därvid bör beaktas anges i slutet av yttrandet.

FRU:s förslag innehåller ej något schema för resultatanalys. FRU förut­sätter att regler om resultatanalysen utfärdas av försäkringsinspektionen. Riksförbundet antar att utformningen förutsätts bli sådan som föreslogs i "Ny försäkringsredovisning". Riksförbundet anser del angeläget all man söker utarbeta ett schema där resultaträkning och resultatanalys samman­kopplas.

Som en följd härav föreslår riksförbundet att 1 § första stycket omfor­muleras så att resultatanalys ej i lagtexten nämns som en del av årsredovis­ningen. I den mån en särskild resultatanalys behövs till en början kan den ingå i de detaljföreskrifter inspekfionen får utfärda. Om ej "resultat­analys" borttages ur lagtexten, bör dock i tydlighetens intresse "samt" inskjutas efter ordet resultatanalys.

Riksförbundet föreslär vidare alt de föreskrifter om fördelning på verk-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  405

samhetsgrenar av dels intäkter och kostnader, dels försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andel i dessa samt ålerbäringsfond, som enligt FRU:s förslag återfinns i 8 och 10 §§, i stället får ingå i 1 §. Föreskrifterna hör enligt riksförbundets mening lill de närmare föreskrifter som inspektio­nen skall utfärda.

11 kap 4 §

1 paragrafen anges vad som är anläggningstillgångar hos försäkringsbo­lag. I punkt 2 upptas huvudkontorsfastigheter som enligt FRU:s förslag skall utgöra anläggningstillgångar även om bolagets huvudkontor endast upptar en mindre del av fastigheten. I punkt 3 upptas kontorsfastigheter som huvudsakligen avses för rörelsen och även används i denna. Enligt FRU skall mer än hälften av fastigheten användas som kontor för rörelsen för att fastigheten skall anses som anläggningstillgång.

Att kontorsfastigheter som huvudsakligen avses för rörelsen och även används i denna behandlas som anläggningstillgångar är enligt riksförbun­dets mening naturligt. Däremot finner riksförbundet det principiellt tvek­samt att behandla en fastighet som anläggningstillgång om den endast till en liten del används för huvudkontor. Frågan får direkt påtagliga effekter för ett antal mindre försäkringsbolag med små huvudkontor i fastigheter som huvudsakligen utgör placeringsfastigheter. Vidare kan av olika skäl den del av ett företags organisation som anses utgöra huvudkontorsorgan vara delad i flera enheter placerade i skilda egna fastigheter. Genom den föreslagna definitionen skulle samtliga dessa fastigheter bli huvudkontors-fasfigheter. Avgränsningen mellan vad som anses vara "huvudkontor" och annan del av företagsorganisationen kan dessutom enligt riksförbun­dets mening i framtiden bli allt svårare. Den på sikt bästa lösningen är enligt riksförbundets mening att slopa indelningen i buvudkonlorsfastig-heter och andra kontorsfastigheter. Det väsentliga bör vara hur stor del av en fastighet som disponeras för den egna rörelsen. Därmed bör i förekom­mande fall förstås koncernen och inte bara det bolag inom en koncern som äger fastigheten i fråga.

Riksförbundets förslag leder till alt punkt 2 i 4 § kan utgå.

Aktier och andelar i dotterföretag skall enligt FRU:s förslag allfid vara anläggningstillgångar. Delta innebär - eftersom koncernbegreppet före­slås utvidgat till att omfatta även allmänna aktiebolag - att om fasligheter anskaffas i form av aktier i ett fastighetsbolag blir dessa aktier anläggnings­tillgångar. Aktierna utgör dock substitut för de i bolaget ingående fasfig­heterna. Om dessa skulle ha varit placeringsfastigheter anser riksförbundet att det rent principiellt — med tanke på de skilda värderingsreglerna för anläggnings- resp. omsättningstillgångar - kan finnas skäl för att aktierna skulle få redovisas som omsättningstillgångar. Det vore enligt riksförbun­dets mening önskvärt om en sådan lösning kunde åstadkommas så att bolagens möjlighet att göra kapitalplacering i fastigheter på detta sätt bibehålles.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                    406

I 4 § punkt 5 upptas andra organisationsaktier, dvs. aktier som innehas som ett led i organisationen av bolagets försäkringsrörelse. Riksförbundet fömtsätter att även små innehav i vissa fall godkännes. Det förekommer exempelvis att bolag från skilda länder går samman för att etablera kon­takter på ny marknad och därvid äga andelar i bolag på denna nya mark­nad. Dessa andelar kan röra sig om någon enstaka procent. Innehavet betingas dock uteslutande av försäkringsrörelsen och aktierna bör därför betraktas som organisationsaktier. Riksförbundet finner det angeläget att göra denna förtydligande kommentar, eftersom FRU på sid. 322 talar om "intresseföretag", vilket i regel enligt vedertagna begrepp förutsätter ett större innehav (20 å 25%).

11 kap. 5-7 §§

Paragrafen behandlar värdering av tillgångar.

För såväl finansiella tillgångar som placeringstillgångar anser FRU att bokföringslagens regler om värdering av omsättningstillgångar skall gälla. Undantag finns för värdehandlingar som pantsatts för försäkringstekniska skulder. Detta är att se som en dispensmöjlighet under förutsättning att förpliktelserna tidsmässigt sammanfaller med värdehandlingarnas förfallo-tidpunkl.

Den stora nyheten är att icke pantsatta lån (inteckningslån, kommunlån, andra reverslån) föreslås följa gmndprincipen om lägsta värde. Är ränteni­vån högre vid bokslutstillfället än den ränta som existerande lån löper med skall för dessa beräknas ett aktuellt värde med hänsyn till ränlekrav och lånens återstående tid. Det sålunda matematiskt beräknade värdet skall anses vara en exponent för marknadsvärdet och därmed vara det högsta värde bokföringslagen medger. Här fömtsätts alt anskaffningsvärdet, som ifråga om lån normalt är nominella värdet, är högre.

Riksförbundet vill här anföra att om man skall se realistiskt på situa­tionen finns det inget egentligt marknadsvärde för lån eftersom det saknas en etablerad marknad. I viss utsträckning kan lån överlåtas till finansinsti­tut. Normalt torde dessa emellertid kräva en väsentligt högre avkastning än den som försäkringsbolaget enligt de nyss angivna förutsättningarna har att räkna med. Ett realisationsvärde torde därför ligga en god bit undet det enligt de angivna reglerna beräknade aktuella värdet.

Bolagens synsätt på lånen har varit att - även om de ej varit pantsatta -medlen ej behöver disponeras förrän vid låneperiodens slut. Bolagen har därmed praktiskt ansett sig vara i samma situation som då det gäller pantsatta värdehandlingar.

En annan synpunkt på försäkringsbolagens placeringstillgångar som har sin betydelse i sammanhanget är alt dessa tillgångar är av varierande karaktär — från kortfristiga till myckel långfristiga. För en del är parallel­len med vamlager naturlig och nästan självklar, i andra fall är den mer långsökt. Av skilda skäl har man emellertid kommit alt betrakta alla

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   407

placeringstiUgångar som vamlager i skattesammanhang. Från en del håll har dock anförts att i varje fall lånen skulle kunna ses som anläggnings­tillgångar och därmed följa andra värderingsregler. Riksförbundet vill fästa uppmärksamheten på dessa synsätt men accepterar FRU:s förslag om värdering av lån efter lägsta värdets princip. Riksförbundet ser emellertid stora praktiska svårigheter med denna värdering. Nedskrivningsbehovel kan vid stora ränteändringar också bli mycket stort och därmed påverka resultatet i betydande grad.

FRU föreslår dock att inspektionen skall kunna medge dispens från skyldigheten till omedelbar anpassning till lägsta värdet.

Riksförbundet finner det emellertid nödvändigt att få regler som ytterli­gare underlättar det praktiska genomförandet av den föreslagna värdering­en. Det skulle enligt riksförbundets mening vara en stor belastning om bolagen skulle tvingas att varje år individuellt jämföra bokförda värdet av t. ex. ohka lån med ett konstruerat marknadsvärde. Det praktiska handha­vandet skulle underlättas om kollekfiva värderegleringskonton finge an­vändas och redovisas för olika tillgångsslag. En kollektiv värdering vore lättare att genomföra och administrera och en sådan värdering bör kunna ge ett acceptabelt närmevärde på marknadsvärdet.

Riksförbundet föreslår att i försäkringsinspektionens anvisningar intas ett medgivande att man för lUlgångsposler som saknar marknadsvärde får göra en kollektiv värdering och om denna värdering visar ett lägre värde än det bokförda företa en kollektiv nedskrivning av tillgångsposten.

Riksförbundet förutsätter att en anpassning till lagändringen sker i de av Riksskatteverket utfärdade lagervärderingsreglerna. Häri måste ingå att skattereglerna ej får framtvinga en uppskrivning. I varje fall måste en väl tilltagen tidsrymd för anpassning av värdena tillåtas.

Riksförbundet vill slutligen peka på de problem som är förknippade med värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta. På denna punkt bör emellertid Bokföringsnämndens ställningstagande avvaktas.

II kap. 8 §

Paragrafen föreskriver fördelning av intäkter och kostnader pä verksam­hetsgrenar. Som riksförbundet har anfört ovan under 1 § anser riksförbun­det att innehållet i 8 § kan ingå i 1 §.

Vad beträffar FRU:s förslag till indelning i verksamhetsgrenar vill riks­förbundet här endast ta upp frågan om skadelivränterörelsens redovisning.

I "Ny försäkringsredovisning" föreslogs beträffande fördelningen på verksamhetsgrenar att den nuvarande skadeUvränterörelsen skulle upphö­ra som egen verksamhetsgren och alt varje hvränla i stället skulle föras fill den verksamhetsgren där den uppkommit. FRU har accepterat detta för­slag och föreskriver i 1 kap. 3 § att ersättning i form av livränta eller sjukränta skall tillhöra endera livförsäkring eUer annan försäkring beroen­de på i vilket av dessa slag av försäkring som försäkringsfallet har inträffat.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   408

Att livräntor skall kunna föras till såväl liv- som skadeförsäkring är en nyhet jämfört med gällande lag enligt vilken livräntor alltid lUlhör livför­säkringsrörelsen.

Det viktigaste motivet för förslaget att avskaffa skadelivränlerörelsen som särskild verksamhetsgren är all man ser skadelivränta som en av flera möjliga ersättningsformer inom berörd verksamhetsgren. Varje grens kost­nader och intäkter i form av t. ex. värdesäkringsanordningar och avveck­lingsresultat hamnar därmed på "rätt" ställe.

Ett annat mofiv för förslaget är att livränterörelsen i skadeförsäkringsbo­lag är en svårförklarad och något främmande verksamhetsgren.

Trots uppdelningen av skadelivränlerörelsen skall dock enligt förslaget även i fortsättningen t.ex. placering och pantförskrivning av tillgångar motsvarande livräntornas premiereserv liksom lagervärderingen ske enligt reglerna för livförsäkring. Delta torde medföra alt bolagen även i fortsätt­ningen i dessa avseenden måste arbeta med en sammanslagning av alla livräntor. Förslaget innebär således att det gäller både att kunna dela upp livräntorna på resp. "modergren" och att ha dem tillgängliga i samlat skick för alt få fram ett belopp motsvarande de fillgångar som skall pantförskri­vas.

I vissa bolag kan utvecklingen av en livränta vara av helt avgörande ekonomisk betydelse för hela affären. Avsikten torde dock vara att sådana bolag även i framtiden skall kunna köpa livränta i annat bolag. Även i mindre verksamhetsgrenar kan livräntor få helt avgörande betydelse för grenens resultat. Även i sådana fall torde del vara möjligt att köpa livränta i annat bolag.

För bolag som nu har skadelivräntor men där "modergrenen" upphört uppkommer problemet till vilken gren livräntorna skall föras. Delta pro­blem har ej uppmärksammats av FRU. Redovisningsmässigt innebär FRU:s förslag att då en skada blivit livränta överförs den från ersättnings-reserv till premiereserv. Premiereserverna i vissa verksamhetsgrenar kan därigenom helt komma att domineras av livräntor vilket innebär att den tekniska premiereserven mer eller mindre skulle "försvinna bland livrän­torna".

En utredning inom branschen arbetar nu med värdesäkringsfrågan för skadelivräntor. Det kan enligt riksförbundets mening tänkas att värdesäk­ringen skulle vara tekniskt lättare att hantera om skadelivränlerörelsen utgör en egen verksamhetsgren.

Trots att vissa problem enligt vad riksförbundet ovan anfört kan upp­komma om skadelivränlerörelsen avskaffas som egen verksamhetsgren finner förbundet dock fördelarna med förslaget överväga och tillstyrker FRU:s förslag. Det är dock enligt riksförbundets mening angeläget att närmare anvisningar för lösning av de berörda problemen, t.ex. med livräntor tillhörande mycket små verksamhetsgrenar eller grenar som upp­hört, ges av försäkringsinspektionen. En utväg vore att i sådant fall medge att skadelivräntor fick behållas som särskild verksamhetsgren eller föras

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   409

till någon annan inom bolaget existerande verksamhetsgren. Eftersom skadelivräntorna i normalfallet skall ligga kvar i sina ursprungsgrenar vore det enligt riksförbundets mening felakfigt att föra skadelivräntereserven till premiereserven. Skadelivräntereservens plats är i ersättningsreserven. Det förhållandet att skadelivräntereserven är förbunden med gmnder kan rimligen inte få lägga hinder i vägen för en logisk redovisning.

II kap. 10 §

I paragrafen behandlas ohka poster i bolagens balansräkning.

Med hänvisning till vad riksförbundet anfört ovan anser förbundet att föreskriften om fördelning på verksamhetsgrenar av försäkringstekniska skulder och återförsäkrares andel i dessa samt av återbäringsfonden kan utgå även ur 10 §.

I första stycket av paragrafen anges att "i balansräkningen skall som särskilda huvudgmpper tas upp försäkringstekniska skulder och återför­säkrares andelar i dessa". I kommentaren uttalar FRU (sid. 335) att försäkringstekniska skulder skaU tas upp på balansräkningens passivsida och att återförsäkrares andel i dessa skulder s.kall tas upp på aktivsidan.

Riksförbundet har ingen erinran mot all de båda posterna tas upp var för sig. Däremot vill riksförbundet lämna öppet för vidare diskussion på vilken sida av balansräkningen "Återförsäkrares andel" skall stå. De båda pos­tema avser skilda personer vilket kan motivera den placering som FRU förordar. I överensstämmelse med internationell praxis och för att öka läsbarheten av balansräkningen borde "Återförsäkrares andel" enligt riks­förbundets mening dock placeras som avdragsposl under "Försäkringstek­niska skulder" på passivsidan. För att inle lagtexten skall låsa placeringen av de båda posterna till olika sidor av balansräkningen föreslår riksförbun­det att "huvudgrupper" utbyts mot "poster".

Riksförbundet har inga invändningar mot att säkerhetsfond och utjäm­ningsfond hos livförsäkringsbolag överförs till återbäringsfond som där­med innehåller försäkringstagarnas "vinst"-medel.

FRU föreslår — med hänvisning tiU bokföringslagens balansschema -att i balansräkningen för skadeförsäkringsbolag införs en mbrik "Obeskat­tade reserver". Enligt FRU:s uttalande på s. 336 finns i försäkringsbolag hksom i allmänna aktiebolag fonder som utgör en blandning av latenta skatteskulder och eget kapital. Deras natur motiverar enligt FRU att de redovisas skilda från rena skulder resp. det rena beskattade kapitalel. Som obeskattade reserver i skadeförsäkringsbolag skall enligt förslaget bl.a. redovisas en säkerhetsfond, som är en nyhet i FRU:s förslag, och som består av ur nuvarande försäkringsfond utbmtna säkerhetsfillägg, såväl minimi- som övriga tiUägg.

Riksförbundet anser att det med hänsyn lill likheten med bokföringsla­gen är riktigt att en särskild gmpp för obeskattade reserver införes och att det också är mofiverat alt föra säkerhetstilläggen i sin helhet fill denna

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   410

grupp. En klar redovisning av ell bolags konsolideringsgrad är av värde för försäkringstagarna som informafion om den säkerhet bolaget kan ge. En öppen redovisning av dessa tiUägg föreslogs även i "Ny försäkringsredo­visning" där man dock ej förordade att säkerhelstilläggen skulle skiljas från posten "Försäkringstekniska skulder" utan endast att de skulle särre­dovisas i not till dessa skulder.

11 kap. 11 §

I sista stycket föreskrivs alt i förvaltningsberättelsen skall anges rörel­seresultatet för vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren och att upplysningar skall lämnas om bolagets konsolidering och om dess konsoli­deringskapital vid utgången av vart och ett av dessa år.

Riksförbundet finner det angeläget att - såsom FRU förordar - försäk­ringsinspektionen får i uppdrag att utfärda närmare bestämmelser om fem-årsöversikternas utformning. Det är därvid viktigt att bestämmelserna blir så utformade att de lämnade uppgifterna blir entydiga. T. ex. om relations­tal för konsolideringen skall anges bör bestämmelserna ange vilka poster som skall relateras till varandra och hur dessa skall definieras.

11 kap. 13 §

I paragrafen anges de metoder som skall användas vid upprättande av koncernredovisning.

Koncernresultaträkning skall upprättas dels för livbolagsgruppen och dels för skadebolagsgruppen inom en koncern. Anledning till detta är bl. a. att aktieägarna i skadeförsäkringsaktiebolag inte kan få någon del av resul­tatet i livförsäkringsbolag. I tredje stycket anges att internvinster skall elimineras. Dessa regler får dock inte full giltighet för de fall en tillgång överlåtes av ett bolag i skadebolagsgmppen till Uvbolagsgmppen. Överlå­telsevärdet kan t. ex. innehålla ersättning för nedlagda kostnader eller ha ökat p. g. a. ett ökat marknadsvärde.

FörhåUandet är detsamma vid överlåtelser mellan ömsesidiga bolag i bolagsgmpper med långtgående samarbete och där försäkringsinspek­tionen enligt förslaget skall få förordna att koncernbeslämmelserna skall gälla.

Riksförbundet anser att bestämmelserna om eliminering av internvinster med hänvisning till vad ovan anförts bör begränsas till att gälla för överlå­telser inom liv- resp. skadebolagsgmppen. Uppkomna, icke eliminerade internvinster skaU anges i not tUl resultaträkningen.

Frågorna om koncernredovisning får i lagtexten - delvis kanske beroen­de av språkliga skäl - en precisering som förefaller alt inte helt överens­stämma med motiven. Riksförbundet föreslår att dessa delar före lagstift­ning blir genomgångna med biträde av redovisningsexpertis. Vid en sådan genomgång bör även syftet med koncernredovisning för blandade bolags­gmpper preciseras. Ett syfte med koncernredovisning (-balansräkning) är

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                              411

normalt att man ska få ett grepp om koncernens uldelningpotential, dvs. en kontroll av att moderbolaget ej utdelar mer än koncernens situation borde medge. Sett mot denna bakgrund kunde koncernredovisningen möjligen begränsas fill sakrörelsen. Del är tänkbart att man i lagtexten också tänkt så eftersom man talar om "fritt eget kapital".

I 11 kap. 13 § föreskrivs att försäkringsbolag som är dotterföretag i sin förvaltningsberättelse skaU ange namnet på sitt moderbolag. Riksförbun­det finner det ligga i sakens natur att denna föreskrift inte kan vara tillämplig på utländskt dotterförelag till svenskt försäkringsbolag men an­ser det likafuUt i tydlighetens intresse vara motiverat att bestämmelsen uttryckligen inskränks till att endast avse svenskt dotterföretag, alternativt att det i motiven framhålles att bestämmelsen inte är fillämplig på utländs­ka dotterföretag.

// kap. 14-16 §§

Dessa parargrafer handlar om helårsprognos. I aktiebolagslagen finns bestämmelser om delårsrapport. Enligt riksförbundets mening kunde be­greppet delårsrapport användas även för försäkringsbolag även om rappor­ten — till skillnad mot vad som gäller för aUmänna aktiebolag - belopps­mässigt endast avser prognos för hela året.

FRU:s förslag till scheman för residtat- och balansräkning

Som riksförbundet framhåller ovan bör FRU:s förslag till scheman ej vara bindande utan få ändras i den forsatia diskussionen mellan försäk­ringsbranschen och försäkringsinspektionen. Riksförbundet har som en viktig fråga angivit försök till sammanförande av resultaträkning och resul­tatanalys. Därutöver vUl riksförbundet i punktform ange andra problem som enligt förbundets mening är viktiga att diskutera, i regel dock utan all ange förslag till lösningar.

1.    Resultaträkningsschemat kunde - särskUt vad livförsäkringsbolag beträffar - gå längre pä vägen mot stafFelmodell. För livbolag används dessutom termerna intäkter och kostnader på ett sätt som strider mot annan vedertagen teori och praxis.

2.    I anvisning till posten "Överskott/underskott på egna fastigheter" nämns —liksom i nuvarande resultaträkningsschema - även lagfartskost­nader bland fastighetsomkostnaderna. Med hänsyn fill att skallemyndighe­terna ej medger avdrag för lagfartskostnad för fasfighet såsom driftskost­nad borde denna kostnadspost las bort från fastighetsomkostnader och i stället redovisas såsom ingående i anskaffningskostnaden. Därigenom skulle likhet i årsredovisning och deklaration uppnås.

3.    Tudelningen av nedskrivningar av fillgångar kunde framhävas bättre genom olika mbricering i resultaträkningsschemat, exempelvis "Erforder­liga nedskrivningar" resp. "Konsohderingsnedskrivningar". En motsva­rande tudelning av nedskrivningarna i balansräkningen kan diskuteras.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   412

varvid fiUgångarna skulle redovisas netto (efter avdrag för erforderliga nedskrivningar) medan konsolideringsnedskrivningarna kunde behandlas som en vamlagerreserv.

4.    Genom alt nettovinsten vid försäljning av finansiella tillgångar och placeringstillgångar skall redovisas med utgångspunkt från bokförda vär­den vilka påverkats av konsolideringsnedskrivningar kommer normalt en stor del av nettovinsten att utgöras av upplösta konsolideringsnedskriv­ningar. Att rörelseresultatet i praktiken därmed berörs av tidigare gjorda bokslutsdisposifioner torde normalt inle vara önskvärt även om en sådan förenklad redovisning bör få tiUåtas för mindre bolag.

5.    Bokföringslagens begrepp "redovisat årsresultat" kan vara lämpliga­re än FRU:s förslag "årets vinst", speciellt inom livförsäkring.

6.    För skadeförsäkringsbolag föreligger — för att uppnå likhet med internationell redovisning - önskemål att kunna avläsa kontantflödet, inle bara för premier utan också för skador, direkt i resultaträkningen.

7.    En gemensam mbrik för posterna efler "Rörelseresultat" i skadeför­säkringsbolag kan övervägas. De i denna avdelning av resultaträkningen ingående posterna är dock sinsemellan olika till sin karaktär och deras placering i schemat kan ifrågasättas. Del kan diskuteras om inte poslen "Ökning/minskning av nivålillägg" borde vara placerad före rörelseresul­tatet. Posten "Avsättning för beslutad återbäring" kan från vissa utgångs­punkter betraktas som en bokslutsdisposition, från andra som en kostnad i rörelsen. Om dessa två poster flyttas blir endast "Extraordinära intäkter resp. kostnader" kvar i avsnittet efter "Rörelseresultat".

8.    Det kan även ifrågasättas att i stället för nettoförändringen av nivåtill-lägg redovisa bruttoavsättning av dessa tillägg med angivande av varje års avsättning för sig.

9.    Den föreslagna redovisningen av återbäring i livförsäkringsbolag där uttag från en överskottsfond redovisas i resultaträkningen kan ifrågasättas.

10.  Slopandet av utjämningsfonden i livförsäkring skapar behov av en
specialregel för redovisningen av den återföring av överskottsmedel som
Återförsäkringsaktiebolaget Sverige gör till sina svenska cedenter. Denna
återföring av överskottsmedel är av annan natur än vad som tradifionellt
förstås med vinstandelar och den bör få redovisas som. "Återbäring" i
stället för som "Vinstandel".

11.  Beträffande fördelningen på verksamhetsgrenar kan ifrågasättas om
det för livbolag skall vara nödvändigt att göra uppdelning i grundbunden
resp. grundfri försäkring i årsredovisningen om båda formerna finns i
samma bolag. För läsaren torde en sådan uppdelning te sig obegriplig.
Försäkringsinspektionen kan givetvis begära en sådan fördelning på de
blanketter som bolagen lämnar dit.

12.  Det kan diskuteras att fördelningen av avkastningen av kapital i
livbolag skulle kunne tillåtas ske på sådant sätt att tillgångarnas övervär­
den i sin helhet redovisas under en av verksamhetsgrenarna.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   413

13.   Vid verksamhetsgrenfördelningen skulle konsortier kunna få utgöra egen gren/egna grenar.

14.   Kalkylränta nämns ej i FRU:s förslag men skall enligt "Ny försäk­ringsredovisning" användas i resultatanalysen. En diskussion behövs om bestämningen av kalkylränta och dess funktion i resultatanalysen.

15.   I balansräkningsschemat för livbolag kan ifrågasättas om posten "Skadebehandling-sreserv" bör förses med den anvisningen att den endast avser olycksfall- och viss sjukförsäkring. I livförsäkring är poslen inklude­rad i premiereserven.

16.   I anvisning till posten "Försäkringstagarnas vinstmedel" i livbola­gens balansräkning vore en utvidgning önskvärd så att även bolag som uteslutande eller så gott som uteslutande meddelar livåterförsäkring kunde få använda annan lämplig benämning.

17.   Möjligheterna att på sikt beakta värdestegringseffekter i årsredovis­ning (inflationsredovisning) bör undersökas.

18.   Det vore önskvärt att en vidareutveckling betr. livbolagens redovis­ning påbörjas varvid möjligheterna att särskilja "sparrörelsen" från den övriga livrörelsen prövas, så att resultatet blev helt beroende av försäk­ringsmässiga insatser.

11.7 Folksam

11 kap.

Som grund för redovisningskapitlel ligger en utredning utförd gemen­samt av representanter för försäkringsbolagen och försäkringsinspek­tionen och publicerad i ett betänkande "Ny försäkringsredovisning".

I anslutning till FRV:s behandling av redovisningsfrågorna har också Försäkringsbranschens Redovisningsnämnd haft möjlighet att lämna syn­punkter via en av experterna i FRU. Folksam stöder FRU:s linje att försäkringsinspektionen får i uppdrag all utfärda detaljföreskrifter beträf­fande redovisningen. Enligt Folksams uppfattning är det naturligt att detta sker i nära samarbete med försäkringsbolagen.

Sett från dessa utgångspunkter anser Folksam kunna begränsa sig till att beröra endast ett fåtal frågeställningar i delta kapitel.

11 kap. 4 §

Enligt FRU:s förslag skall fastighet som inrymmer huvudkontorsfunk­tion betraktas som anläggningstillgång. Detta kan bl.a. få betydelse för försäkringsföretag som p. g. a. lokalbrist tar i anspråk smärre utrymmen i sina placeringsfastigheter för att härbärgera HK-funktioner. Det kan ej vara rimligt att fastigheterna i dessa fall skall ändra karaktär från omsätt­ningstillgång till anläggningsfillgång.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   414

11 kap. 10§

Under mbriken Försäkringstekniska skulder fömtsätter FRU att skade-hvräntereserv och sjukräntereserv i överensstämmelse med definitionen på premiereserv skall redovisas inom rarnen för denna.

Detta är enligt Folksams mening ur pedagogisk synvinkel olämpligt. Vi skuUe därför föredra att dessa reserver tiUsammans med övriga avsättning­ar för inträffade skadefall redovisades som ersättningsreserv. Härvid skul­le det också vara en fördel om de påslag på ifrågavarande reserver som görs för att täcka motsvarande skadebehandlingskostnader redovisades som skadebehandlingsreserv. Vi är medvetna om att ett sådant ingrepp medför ändringar på flera punkter inom FRL. Fördelarna skulle emellertid vara så påtagliga att det merarbete som uppstår bör övervägas.

FRU föreslår att säkerhetstilläggen skall brytas ut ur försäkringstek­niska skulder och överföras till en särskild säkerhetsfond som upptas under huvudmbriken obeskattade reserver. Folksam är tveksam till denna förändring av två skäl. Dels Qärmar man säkerhetstiUäggen från de balans­poster som de är avsedda att i första hand utgöra förstärkning till. Dels kan man befara att förekomsten av två olika fonder av betydande format -säkerhetsfonden och utjämningsfonden - skulle försvåra förståelsen av balansräkningen. Den ena fonden tillförs medel som bokslutsdisposition, den andra via beslut av bolagsstämman. Genom att bibehålla säkerhetstill-läggen inom ramen för de försäkringstekniska skulderna kan dessutom troligen konsekvensändringarna av KL genomföras smidigare.

I FRU:s förslag fill balansräkningsschema för skadeförsäkringsbolag krävs ej någon grenuppdelning av säkerhetsfonden. En sådan är också enligt Folksams uppfattning helt utan intresse, eftersom säkerhetsfillägg inom en gren kan avsättas utan att grenen själv åstadkommit motsvarande överskottsmedel. När Folksam förordar att säkerhelstilläggen bör redovi­sas under föräkringstekniska skulder skall också detta ske utan fördelning på grenar. Folksam anser det ej heller motiverat att i not. specificera säkerhetsfilläggen fill vardera premie- och ersältningsreserven. Detta gäl­ler också klyvningen av säkerhetstilläggen i minimitillägg och övriga til­lägg, vilken fömtsätts framgå av den särskilda konsolideringsredogörelsen i förvaltningsberättelsen.

11 kap.l4-I6§§

Folksam vill påtala vissa förhållanden inom området för arbetsmark­nadsförsäkringar som innebär att avsteg från bestämmelserna om helårs­prognos kan behöva göras.

Premienivån för dessa försäkringar utgör i praktiken en ingrediens i avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadsparterna. Under senare de­len av hösten tar man ställning till den premienivå som skall tillämpas under påföljande år. Underlaget för detta ställningstagande sträcker sig fram så långt i tiden att det samtidigt inte kan uppfylla det tidskrav som anges för när helårsprognos skall lämnas.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   415

Att vid en tidigare tidpunkt än vad som krävs för bedömning av premie­nivån ta fram en helårsprognos kan lätt skapa prakfiska olägenheter.

Även i vissa andra avseenden kan del vara önskvärt att kunna behandla arbetsmarknadsförsäkringarna på ett annat sätt än vad FRL föreskriver. En prakfisk möjlighet att lösa detta vore att i 1 kap. 10 § medge samma undantag för dessa försäkringar som för tjänstepensionsförsäkringar.

11.8 Försäkringsjuridiska föreningen

Alltsedan ABL trädde i kraft med ingången av år 1977 råder i associa­tionsrättsliga hänseenden en diskrepans mellan denna lag och FRL. Delta är förenat med prakfiska ölägenheter. Exempel härpå erbjuder inte minst redovisningsreglerna. FRL:s regler i detta hänseende är föråldrade. Det är självfallet av betydelse att på detta område enhefiiga regler gäller för all näringsverksamhet. För försäkrings verksamheten är det därför angeläget att en övergång sker till moderna regler för redovisning.

12   Synpunkter på 12 kap.

De flesta remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget i denna del. Försäkringsinspektionen, Föreningen auktoriserade revisorer och Svenska försäkringsbolags riksförbund har dock gjort påpekanden i skilda frågor.

12.1 Försäkringsinspektionen

12 kap. 12 och 13 §§

I försäkringsbolagen förekommer en inle obetydlig långivning till de anställda inom ramen för den personalpolitik som bedrivs av bolagen. Inspektionen som med uppmärksamhet följt utvecklingen på detta område har hittills inte haft något att erinra mot sådan långivning annat än i helt specieUa fall. Genom det i 12 kap. 12 § uppställda förbudet mot penninglån till bl.a. styrelseledamöterna kan problem uppkomma med avseende på personalrepresentanterna i styrelsen. Inspektionen förutsätter dock alt dessa problem kan lösas genom tillämpning av dispensregeln i 13 § andra stycket. Med hänsyn till den antagbara frekvensen av ansökningar om dispens skulle del i och för sig te sig praktiskt, om inspektionen gavs befogenhet att för fall av ifrågavarande slag ge generell dispens enligt särskilda anvisningar till bolagen. Inspektionen hemställer att denna fråga övervägs under lagstiftningsärendets fortsatta beredning.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   416

12.2 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)

12 kap.

Utredningen föreslår vissa ändringar i fråga om reservfond, bl. a. avskaf­fandet av årliga avsättningar ur nettovinsten. Sistnämnda ändring till­styrkes.

Reservfonden skall emellertid bibehållas bl.a. som "överkursfond" dvs. för avsättning av överkurs vid nyemission. Inledningen av 12 kap. 9 §, där det står att "skadeförsäkringsbolag/År inrätta reservfond" är med hänsyn lUl den obligatoriska överkursavsättningen icke lämplig. Paragra­fen kan lämpligen inledas: "I skadeförsäkringsbolag skall till reservfond avsättas belopp som ...".

12.3 Svenska försäkringsbolags riksförbund

12       kap. 8§

Paragrafen behandlar förlusttäckningsregler för ömsesidiga livförsäk­ringsbolag.

Oavsett om livförsäkring tecknas i akfiebolag eller ömsesidigt bolag bör
försäkringen enligt riksförbundets mening från försäkringstagarens syn­
punkt fungera på samma sätt. Delta har hela tiden varit tendensen i
Sverige. Man vill när det gäller livförsäkring bortse från associationsfor­
men. På ett olyckligt sätt uppkommer såväl enligt nuvarande lag som enligt
föreliggande lagförslag olikheter betingade av associationsformen om för­
säkringsgivaren tvingas gå i likvidation. Ett riktigt förfaringssätt vore att
försäkringsgivare som saknar tillräckliga medel för att täcka försäkrings­
fonden skall gå i likvidation varvid likvidator skall ulses. Del ankommer
sedan på likvidatorn att föreslå ändamålsenliga regler för nedsättning av
försäkringsersättningarna med hänsyn till storleken av det kapital som
faktiskt föreligger. Dylika regler för nedsättning av försäkringsersättningar
skall godkännas av försäkringsinspektionen. Bestämmelserna i 8§ kan
sägas beskriva den här avsedda ordningen när del gäller ömsesidigt livbo­
lag. Riksförbundet finner del önskvärt alt en likartad regel införes också
för livförsäkringsaktiebolag.

13       Synpunkter på 13—15 kap.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget i dessa delar.

14   Synpunkter på 16 kap.

Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslaget, med undantag för en redaktionell synpunkt från Sveriges försäkringsbolags riksförbund beträffande 16 kap. 5 § första stycket.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   417

14.1 Sveriges försäkringsbolags riksförbund

16 kap. 5 § första stycket

Rubricerade stycke har sin direkta motsvarighet i aktiebolagslagen. Li­kafullt vill riksförbundet föreslå att ett försök göres att utan ändring av det materiella innehållet förenkla styckets formulering.

15  Synpunkter på 17—18 kap.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen.

16  Synpunkter på 19.kap.

De flesta remissinstanser har lämnat denna del av förslaget utan erinran. I första hand Svenska försäkringsbolags riksförbund har dock haft syn­punkter på den närmare utformningen av vissa tillsynsregler, främst då det gäUer skyldigheten att i olika avseenden lämna upplysningar lill försäkringsinspektionen.

16.1    Försäkringsinspektionen

19 kap. 14 §

Inspektionen har inte något att erinra mot utredningens förslag rörande sättet för bestämmande av minimibidraget för täckande av kostnaderna för myndighetens verksamhet.

16.2    Svenska försäkringsbolags riksförbund

19 kap. 3 §

I mbricerade paragraf har FRU föreslagit den ändringen att upplysnings-phkten gentemot försäkringsinspektionen utökas till att - förutom VD -även omfatta "aktuarien och andra befattningshavare i försäkringsbola­get".

Riksförbundet finner det olämpligt att på sätt som föreslås uttryckligen utvidga informationsplikten till att omfatta samtliga anställda. FaU kan tänkas då en tillämpning av paragrafen skulle starkt bryta mot inom bola­get existerande organisationsmönster. Riksförbundet har däremot inte några invändningar mot en begränsad utvidgning av upplysningsplikten, förslagsvis enligt följande: "Styrelsen, verkställande direktören, aktuarien och andra befattningshavare i ansvarig ställning i försäkringsbolaget är skyldiga...".

Konstaterandet i betänkandet (sid. 443) att upplysningsplikten också innebär en rätt för samtliga anställda att självmant kunna vända sig till 27    Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   418

inspektionen och lämna upplysningar om bolaget utan att därigenom riske­ra uppsägning eller andra påföljder i sitt anställningsavtal finner riksför­bundet knappast ha sin plats i anslutning till lagen om försäkringsrörelse. Detta synes vara frågor som skall bedömas mot bakgmnd av avtal och lagstiftning inom arbetsmarknadens område.

19 kap. 4 §

I denna paragraf konstateras att livförsäkringsbolag skall lämna slalis-fisk-ekonomisk utredning tiU försäkringsinspekfionen på fider som försäk­ringsinspektionen bestämmer. Detta krav finns redan i nuvarande lag men har i praktiken inte fyUt någon funktion. Självfallet kan och bör försäkringsinspektionen vid behov begära utredningar av försäkringsbolag för att närmare belysa bolagets ställning. Även utan den här lagfästa skyldigheten beträffande vissa former av stafistisk-ekonomiska utredning­ar kan detta ske. Riksförbundet föreslår att denna paragraf utgår ur lagför­slaget.

19 kap. 5 § andra stycket

I stycket behandlas skälighetsprincipens fillämpning på sjö- och trans­portförsäkring. Riksförbundet har erfarit att FRU med den föreslagna formuleringen endast velat åstadkomma att även båtförsäkring liksom hittills bhr underkastad fiUsynsmyndighetens skälighetsövervaknig. .Be­stämmelsen har emeUertid givhs en vidare formulering och därigenom kommit att få en utformning som det skuUe vara omöjligt för sjöförsäk­ringsbolagen att efterleva.

Enligt föreliggande förslag skulle bolagens rapporteringsskyldighet ock­så komma att omfatta dels kaskoförsäkringar av som lustfartyg begagnade f.d. frakt- eller fiskeskepp, dels sändningar av gods tranporterade för vad som möjligen kan betecknas som enskild konsument (exempelvis diplo­mat, utlandsansläUd eller missionär). Icke i något av dessa faU är sjö- och transportförsäkringsbolagens system för registrering av försäkringar så upplagda att hithörande risker kan identifieras som "konsumentförsäk­ringar". En omläggning av systemen skulle medföra avsevärda kostnader och ökad byråkrati och tidsutdräkt till men även för försäkringstagarna. Dessutom kan ifrågavarande försäkringars "konsumentkaraktär" starkt ifrågasättas. Den båtägare som valt att föra en konverterad skuta måste besitta stora kunskaper - skepparexamen fordras för att få föra dylika fartyg - och ägna mycken tid och intresse åt sitt fartyg. Ägaren kan fömtsättas vara fullt kompetent att genom förfrågan hös olika bolag utnytt­ja den rådande konkurrensen. Dessutom förtjänar nämnas att antalet kas-koförsäkrade fritidsskepp är så litet att det i sig inle medger säker statistik.

Vad sändningar av flyttgods etc. beträffar, kan man inledningsvis ifråga­sätta om de någonsin reelU sett har "konsumentkaraktär" - de tecknas inte av en privatperson som konsument utan är normalt sett ett typiskt led i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   419

att vederbörande för sin yrkesutövning måste byta vistelseland. Härtill kommer att premien oftast torde ersättas av arbetsgivaren eller eljest vara en utgift för inkomstens förvärvande. Vidare anmäles dylika försäkringar normalt sett av arbetsgivaren eller av det spedifionsföretag som ordnat transporten och försäkringsgivaren saknar normalt rnöjlighet all fastställa om försäkringen tecknats av "privatkonsument".

Riksförbundet har emellertid ingen invändning mot att båtförsäkring på grund av skyddets "konsumentkaraktär" är underkastad skälighetsprinci­pen och föreslår därför att det aktuella stycket omformuleras på följande sätt: "Ifråga om transport- och sjökaskoförsäkring gäUer första stycket endast för båtförsäkring tecknad av konsument huvudsakligen för enskilt ändamål".

6 § andra stycket föreslås bli omformulerat på enahanda sätt.

16.3 Folksam

19 kap. 3 § första stycket

Folksam ifrågasätter om inte skyldigheten att lämna upplysningar bör begränsas tUl styrelsen, verkstäUande direktören, aktuarien ocb andra befattningshavare i ansvarig ställning i försäkringsbolaget. Inte minst med hänsyn tiU det straffansvar som kan drabba den som lämnar felaktiga upplysningar till Försäkringsinspektionen bör den upplysningspliktiga kretsen begränsas. En sådan begränsning torde också bidra till att upp­gifter kommer att lämnas av befattningshavare med fillfredsställande kän­nedom om de förhåUanden uppgifterna avser.

19 kap. 3 § andra stycket

Enligt lagmmmet skall senast en månad efter ordinarie bolagsstämma årsredovisningen, revisionsberättelsen och en särskild redogörelse för bo­lagets verksamhet sändas till Försäkringsinspektionen. Den särskilda re­dogörelsen utgör en bearbetad sammanfattning av den årsredovisning som styrelsen och verkställande direktören undertecknat och lagt fram vid ordinarie bolagsstämina. Den särskilda redogörelsen skall vara underteck­nad av styrelsen och verkställande direktören och undertecknandet sker som regel i nära anslutning till själva inlämnandet. Folksam ifrågasätter om inte kravet på undertecknande av den särskilda redogörelsen kan begrän­sas fiU att avse VD.

19 kap. 15 §

Enligt Folksams uppfattning bör förbudet i detta lagmm även gäUa uppdraget att vara delegerad vid bolgsstämma.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  420

17  Synpunkter på 20 kap.

17.1 Försäkringsinspektionen

Med hänsyn fill det samspel som kommer att råda mellan registrerings­bestämmelserna i detta kapitel och den av utredningen i sammanhanget aviserade förordningen, måsle ett slutligt ställningstagande till bestämmel­serna i kapitlet anstå till dess inspektionen kunnat granska förordningen.

18  Synpunkter på 21 kap.

18.1    Försäkringsinspektionen

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om straff och vite innebä­rande den nyheten att inspekfionen i vissa fall själv får döma ut vite synes väl avvägda.

18.2    Svea hovrätt

21 kap. 1 och 2 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om straff och vite. Förslaget innebär i denna del en radikal begränsning av straffbestämmelserna i förhållande till gällande lag (325-330 §§). Även i förhållande tiU aktiebo­lagslagen föreligger en påtaglig skillnad. Utredningen har som skäl för den starka nedskärningen av straffbestämmelserna anfört att de överträdelser som kan bli aktuella i fråga om försäkringsbolagen bäst regleras genom en administrativ kontroll i förening med vitesföreläggande (bet. s. 451-452). Hovrätten ansluter sig till denna bedömning.

Hovrätten har tidigare berört sambandet mellan den 1 § 1 p. upptagna straffbestämmelsen och behovet av en definition av begreppet försäkrings­rörelse.

I mofiven till 2 § 3 st. (bet. s. 453) anför utredningen att vitesföreläg­gande i regel inte bör meddelas vid sidan av föreläggande enligt 19 kap. 11 § med hänsyn till risken för skiljaktiga avgöranden i olika instanser. Det av utredningen anförda skälet mot vitesföreläggande i angivna fall anser hovrätten inte väga tungt. Med hänsyn till den speciella och högst allvar­liga påföljd i form av förverkande av koncession som kan följa vid' trot­sande av föreläggande enligt 19 kap. 11 § framstår det emellertid som onödigt att tillgripa vite. I klarhetens intresse torde detta böra uttryckligen anges vilket enklast kan ske genom ett tillägg.till 2 § 2 st. av innebörd att vite dock inte får föreläggas i fall som avses i 19 kap. 11 §.

Eftersom vite kan föreläggas inte bara försäkringsbolag utan även en­skilda befattningshavare i bolaget (jfr 2 § 1 st.), bör 2 § 4 st. jämkas så, att undertättelse om föreläggandet genast skall tillställas den mot vilken före­läggandet riktar sig.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   421

Enligt 2 § 5 st; kan försäkringsinspektionen döma ut vite i vissa fall, medan det i övrigt skulle ankomma på allmän domstol att vidta sådan åtgärd. Utredningen har inte motiverat den föreslagna skillnaden i förfa­rande (bet. s. 453). Förslaget att inspektionen skall kunna döma ut vite innebär en nyhet i förhållande till gällande rätt. Hovrätten har inte något att erinra mot att inspekfionen anförtros denna uppgift. Det är emellertid svårt att se att det skuUe föreligga någon avgörande skillnad mellan de olika fall då fråga om utdömande av vite kan uppkomma. Enligt hovrättens mening bör man därför överväga att ta steget fullt ut och låta inspektionen döma ut alla slag av viten. Härigenom uppnås också en redaktioneU för­enkling. Vidare bör ett förtydligande ske beträffande rätten att hos kam­martätten överklaga beslut om föreläggande och utdömande av vite (jfr 20 kap. 3 § 3 st. och 6 § 2 p.), exempelvis genom att en bestämmelse härom införs i omedelbar anslutning till 21 kap. 2 §.

18.3 Riksåklagaren

Riksåklagaren har bifogat yttrande från överåklagaren i Göteborgs åkla­gardistrikt och för egen del avgivit följande yttrande. Som utredningen påpekat utgör straffet bara en av flera sanktionsformer i aktiebolagslagen och försäkringsrörelselagen. Fömtom skadestånd är därvid bland annat alt märka beslut meddelade av försäkringsinspektionen med stöd av dess tiUsyns- och kontroUbefogenhet. Enligt min mening är det med hänsyn härtUl riktigt att som utredningen föreslagit nedbringa antalet kriminalise­rade överträdelser tiU så få som möjligt. Utredningen har i sitt förslag begränsat det straffbara området till att omfatta två förseelser, vilka an­setts så allvarliga att de alltjämt bör straffbeläggas. Detta innebär även en begränsning i jämförelse med nya aktiebolagslagens straffsanktionssystem såfillvida som bestämmelserna i 19 kap. 1 § aktiebolagslagen inte har någon motsvarighet i den föreslagna lagen. Jag finner utredningens intagna ståndpunkt i detta hänseende välgmndad. Inom försäkringsväsendet -liksom inom bankväsendet — utövas liUsynen och kontrollen av en exklu­siv myndighet. Försäkringsinspeklionen har getts goda möjligheter att utöva denna tillsyn och kontroll. Dessa möjligheter föreslås för övrigt utökade i ett par smärre avseenden. Enligt min mening utgör försäkringsinspektionens verksamhet en god garanti både för en sund utveckling i allmänhet inom försäkringsväsendet och för ett snabbt och effektivt fillrättaläggande av eventuella missförhållanden i förekommande fall. Mot bakgrund härav och med hänsyn till det faktum all tillämpningen av de nu gällande ansvarsbestämmelserna varit ytterst sällan förekomman­de finner jag skäl biträda utredningens förslag att låta försäkringsinspek­tionens administrativa kontroll ersätta en kriminalisering av de överträ­delser som anges i 19 kap. 1 § aktiebolagslagen. Denna kontroll kombine­rad med möjligheter fill vitesföreläggande och i vissa fall även med befo-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   422

genhet för försäkringsinspektionen att döma ut vite är enligt min mening tillfyllest för att förhindra andra överträdelser än de två som föreslås straffbelagda. Det kan slutligen anmärkas att allvarligare brottslighet inom försäkringsbranschen beivras med stöd av brottsbalken.

Under hänvisning tiU det anförda får jag tillstyrka utredningens förslag vad avser bestämmelserna om straff och vite. Vad utredningen i övrigt anfört i delbetänkandet föranleder inte någon erinran från min sida.

18.4 Svenska försäkringsbolags riksförbund

Enligt 21 kap. 1§ i lagförslaget riskerar -liksom hitfills - den som i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan alt vara berättigad till detta att straffas med böter eller fängelse. Lämpligheten att vidmakthålla denna straffsanktion om begreppet försäkringsrörelse förblir odefinerad synes kunna ifrågasättas. Med hänvisning härtill vill riksförbundet föreslå föl­jande ändring av formuleringen:

"TUl böter eller fängelse i högst ett år dömes den som 1. ulan att vara berättigad därtUI i Sverige bedriver rörelse som uppen­bart är att anse som försäkringsrörelse eller".

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   423

Bilaga 4 Till Statsrådet och chefen för ekonomidepartementet

Genom beslut den 23 juni 1976 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande finansdepartementet att tillkalla högst sju ledamöter med upp­drag att se över banklagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkal­lades den I juli 1976 rättschefen Kurt Malmgren (ordförande), bankdirek­tören Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, vice riksbanks­chefen Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist, direktören Sven G. Sven­son och bankdirektören Lars-Erik Thunholm som ledamöter.

Som sakkunnig förordnades avdelningsdirektören Lars-Olof Thörn och som expert direktören Jan Bökmark. Som experter har vidare förordnats fr.o.m. den 1 oktober 1976 byrådirektören Bo Dahlheim, fr.o.m. den 1 april 1978 civilekonomen Tomas Lindstrand och fr. o. m. den 20 mars 1979 avdelningschefen Thomas Utterström.

Utredningens sekreterare har t.o.m. den 19 april 1977 varit departe­mentsrådet Lars Hedberg samt därefter kanslirådet Lars Bredin. Vidare har hovrättsassessorn Lars Noltorp fr.o.m. den 1 januari 1978 och hov­rättsassessorn Anders Nordström fr. o. m. den 20 november 1978 förord­nats till biträdande sekreterare.

Utredningen har tidigare överlämnat två delbetänkanden, Nya kapital-täckningsregler för bankerna samt Blancokrediter och bankkontorsetable-ring. Vidare har utredningen avgett ett flertal remissyttranden.

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet Konsumentskyddet inom bankområdet och bankinspektionens styrelse. Till de ytteriigare upp­gifter om bankinspektionen som omtalas i direktiven återkommer utred­ningen i ett senare betänkande. Dessa uppgifter har utredningen bedömt vara sådana att hinder ej har mött att redan i detta betänkande ta upp frågan om sammansättningen av bankinspektionens styrelse.

Ledamoten Stig Danielsson, sakkunnige Thörn och experten Utterström har gemensamt avgett ett särskilt yttrande över den del av betänkandet som avser konsumentskyddet inom bankområdet. Därutöver har Utter-ström i ett fillägg till detta yttrande vidareutvecklat sin mening i denna fråga.

En omfattande del av utredningens arbete har sedan lång tid tillbaka inriktats på att anpassa lagen (1955:183) om bankrörelse tiU bl. a. den nya akfiebolagslagen. Detta arbete är i stort sett avslutat. Utredningen har även påbörjat ett motsvarande arbete med lagen (1955:416) om sparban­ker.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  424

Ledamoten Stig Danielsson, som är ledamot av bankinspektionens sty­relse, har inte deltagit i utredningens beslut beträffande förslaget om sam­mansättning av inspektionens styrelse.

Stockholm i juni 1980

På utredningens vägnar

Kurt Malmgren

ALars Bredin Lars Noltorp Anders Nordström

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   425

Sammanfattning

I banklagsutredningens direktiv konstateras att bankinspektionens till­synsuppgifter i ökad utsträckning inriktats på att tillvarata låntagares och andra bankkunders intressen. De gällande fillsynsreglerna i banklagstift­ningen behandlar emellertid inte. närmare bankinspektionens uppgift att i sin tillsynsverksamhet beakta konsumentintressen. Det bör enligt direkti­ven ankomma på utredningen att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett konsumentskydd åt bankkundema. Särskild upp­märksamhet bör ägnas åt frågan hur gränsen bör dras mellan inspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. En avvägning bör därvid göras mellan önskemålet att myndig­hetskontakterna med bankerna samordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Under senare år har konsumentpolitiken varit föremål för en ingående diskussion. En omfattande lagstiftning har under 1970-taIet genomförts för att ge konsumenterna ett ökat rättsskydd och ett reformarbete på detta område pågår fortfarande. Centrala lagar som tar sikte på att skydda konsumenterna är marknadsföringslagen (1975:148) (MFL), lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (AVL) och konsument­kreditlagen (1977:981) (KkrL).

MFL som är fiUämplig på all näringsverksamhet syftar bl.a. tiU att skydda konsumenterna mot otillbörlig marknadsföring och att tillförsäkra dem information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. TUlsynsuppgifterna ligger hos konsumentverket/KO (KOV). AVL syftar till att förhindra att näringsidkare i sin verksamhet använder sig av viUkor som kan anses oskäliga mot konsumenterna. Tillsynen utövas av KOV. Lagen gäller dock inte för bankverksamhet och annan verksamhet som står under fillsyn av bankinspekfionen. De avtalsviUkor bankerna an­vänder sig av granskas i stället av inspektionen med stöd av den s.k. sundhetsparagrafen i banklagarna. KkrL innehåller bl. a. bestämmelser om marknadsföring av kredit och syftar tUl att ge konsumenterna en fullgod information om kostnader för krediter. Tillsynen över att bankerna iakttar KkrL:s bestämmelser ankommer på bankinspektionen. Samtidigt ankny­ter emellertid KkrL tUl MFL och fiU dess system för kontroll, rättslig prövning och sanktionering av att informationsskyldigheten fullgörs. Detta innebär att även de konsumentpolitiska organen formellt sett kan ingripa mot en banks marknadsföring av krediter.

Utredningen anser att det finns behov av en aktiv konsumentpolitik även inom bankområdet och anser det naturligt att bankernas kunder tillförsäk­ras samma skydd som andra konsumenter. Däremot har utredningen inte funnit att det finns anledning att på bankområdet föreslå mer detaljerade

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   426

eller strängare konsumenträttsliga bestämmelser än de som gäller eller kan komma att gälla för annan näringsverksamhet. Utredningen har därför huvudsakligen inriktat sig på frågan hur tillsynen organisatoriskt bör an­ordnas. Utredningen har härvid arbetat med i huvudsak två modeller. Den ena innebär i princip att den slutliga prövningen av samtliga konsument­ärenden på bankområdet skall åvila marknadsdomstolen och att den granskning, som leder tiU en prövning inför marknadsdomstolen, sker hos KOV. Den andra modellen innebär att all tillsyn såvitt gäller konsument­skyddet på bankområdet anförtros bankinspektionen.

Utredningen har vid valet mellan dessa modeller funnit att övervägande skäl talar för att samla tUlsynsuppgifterna hos bankinspektionen. Utred­ningens uppfattning grundas främst på att inspektionens kompetens, re­surser och erfarenheter är nödvändiga för att konsumentskyddet på bank­området utformas så att andra vitala intressen inte sätts åsido. Sålunda måste t. ex. en låntagarkonsuments intressen alltid vägas mot insättarkon-sumenternas skyddsintresse. Vid utformningen av konsumentskyddet är det vidare av vikt att hänsyn tas tUl de kreditpolitiska fömtsättningarna för bankemas verksamhet. Utredningen har i detta sammanhang också beak­tat att inspektionen har betydande erfarenhet av bankernas verksamhet och ett väl fungerande kontakt- och informationsnät i förhåUande till bankerna. Genom att samla alla tiUsynsuppgifter hos en och samma myn­dighet undviks vidare de olägenheter som kan uppstå med nuvarande ordning, vilken innebär att en och samma företeelse kan komma att prövas av såväl inspektionen med stöd av banklagarna som av de konsumenlpoU­tiska organen med stöd av konsumentlagsfiftningen. Genom att tillsyns­uppgifterna samlas hos inspektionen samordnas bankernas och konsumen­temas myndighetskontakter och förenklas administrationen av de konsu­mentpolitiska frågorna. Detta bör enligt utredningens uppfattning vara det samhällsekonomiskt mest fördelaktiga sättet att ta tillvara konsumen­fintressena på bankområdet.

Utredningen har även vid en genomgång av bestämmelserna i de cen­trala näringsrättliga lagarna - AVL, MFL och KkrL - funnit att bankin­spektionen med fördel ensam kan anförtros uppgifterna att övervaka ban­kernas avtalsvillkor och ha tUlsyn över bankernas marknadsföring och information om krediter. Lagtekniskt föreslås detta ske bl. a. genom att generalklausul.erna i MFL och AVL tas in i banklagarna.

Ett framgångsrikt tillvaratagande av konsumentintressena på bankområ­det fömtsätter emeUertid ett nära samarbete mellan KOV och inspektio­nen. Genom ett sådant samarbete bör KOV:s betydande resurser och kunnande samt breda kontaktytor med allmänhet, myndigheter och organi­sationer kunna tas till vara så att fömtsättningar skapas för en enhetlig utformning av konsumentskyddet i aU näringsverksamhet. Utredningen föreslår i andra delen av betänkandet en förändrad sammansättning av inspektionens styrelse med ett förstärkt lekmannainflytande. Som repre-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   427

sentant för konsumentintressena föreslås bl. a. att en representant för KOV skaU ingå i styrelsen. Härigenom kommer kontakterna mellan myn­digheterna att underlättas och förbättras. Vidare föreslår utredningen att det inrättas ett kontaktfomm för konsumentfrågor inom bankområdet. Detta fomm avses utgöra en plattform för överläggningar mellan represen­tanter för inspektionen, KOV och de olika bankinstituten. Samrådsorganet bör organisatoriskt vara fristående från myndigheterna. Inspektionen bör vara sammankallande och också tillhandahålla sekreterare.

Den föreslagna lösningen att inom bankområdet samla tiUsynsuppgif­terna hos inspektionen bör enligt utredningens uppfattning även kunna genomföras för andra verksamheter som står under inspektionens tiUsyn. Flera av inspektionens tillsynsobjekt har nämligen en verksamhet som liknar bankinstitutens. Detta gäller fondkommissionsbolag, kreditaktiebo­lag, finansbolag och hypoteksinsfitut.

Utredningen tar även upp frågan om hur konsumenttvister på bankområ­det bör prövas. Någon ändring i gäUande ordning föreslås inte. Bankin­spektionen skall alltså endast i undantagsfall ta ställning i sådana tvister och någon utvidgning av allmänna reklamafionsnämndens verksamhets­område till att omfatta även banktjänster har inte heller bedömts vara påkallad.

I ett särskilt yttrande förordas att gränsdragningen mellan KOV och bankinspektionen när det gäller konsumentfrågorna görs så att MFL skall handläggas av KOV medan avtalsvillkorsgranskningen och tillsynen enligt KkrL skall handläggas av bankinspektionen.

Bankinspektionen leds f n av en styrelse om sju personer. TiU övervä­gande del - fem av sju - utgörs den av ledande tjänstemän hos inspekfio­nen. DärtiU kommer två ledamöter som regeringen utser särskUt och som f n närmast kan betraktas som företrädare för ekonomisk sakkunskap.

Näringsutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande 1977/ 78:57 uttalat att det finns goda skäl att överväga en förändrad sammansätt­ning av bankinspektionens styrelse efter mönster av de lekmannastyrelser som förekommer vid majoriteten av de centrala ämbetsverken. Regeringen har överlämnat betänkandet till banklagsutredningen för att övervägas i samband med utredningsuppdragets fullgörande.

Näringsutskottets uttalande måste enligt utredningen uppfattas som ett ställningstagande för att en förändring bör ske när det gäller sammansätt­ningen av inspektionens styrelse. Utredningen framhåller att inspektionen hittiUs fungerat väl. Styrelsen spelar här en central roll och det är uppen­bart att den bidragit till att inspektionen snabbt, effektivt och med kompe­tens kunnat fylla sina uppgifter. Det har för utredningen varit en given utgångspunkt att förändringar av styrelsens sammansättning inte får för­sämra inspektionens möjligheter fill effektiva insatser.

Vid en samlad bedömning av skälen för och emot har utredningen stannat för att föreslå vissa förändringar i sammansättningen av inspektio-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   428

nens styrelse, som bla innebär att den nuvarande starka tjänstemannare-presentafionen något begränsas tiU förmån för ett reellt lekmannainfly­tande i styrelsen. Liksom fn föreslås att inspekfionens generaldirektör skall vara ledamot och styrelsens ordförande. Verket föreslås därjämte bli representerat i styrelsen genom generaldirektörens stäUföreträdare. I syfte att tiUföra inspektionen särskild sakkunskap i ekonomiska, konsumen­trättsliga och konsumentpolitiska frågor föreslås vidare att en representant för riksbanken och en representant för KOV skaU ingå i styrelsen samt att regeringen utser en i företagsekonomiska frågor sakkunnig person. En lekmannarepresentation som i första hand syftar till att vidga inspektio­nens kontaktytor och tillföra verket erfarenheter från andra verksamhets­områden föreslås ske genom att två parlamentariker bereds plats i styrel­sen. Kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m. m. föreslås slutligen bli fiUämplig på inspektionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                              429

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:183) om bankrörelse att i lagen skäll införas två nya bestämmelser, 148a och 148b§§, vUka skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 148a §

Företar ett bankaktiebolag vid marknadsföring av tjänster eller andra nyttigheter reklamåtgärder eller andra handlingar som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörliga mot kon­sumenter eller näringsidkare, kan bankinspektionen förbjuda bankbo­laget att fortsätta därmed eller att företa andra liknande handlingar.

Underlåter ett bankbolag att vid sin marknadsföring lämna informa­tion som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan bankin­spektionen ålägga bolaget att läm­na sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen skaU

1.     lämnas genom skyUning eller tillhandahållas i annan form i en banklokal,

2.     lämnas i annonser eller andra framställningar som bolaget an­vänder vid marknadsföringen, eller

3.     i viss form lämnas till de konsu­menter som begär det.

148b§

År villkor, som ett bankbolag an­vänder vid erbjudande av tjänster eller andra nyttigheter till konsu­menter för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäliga mot konsumenter, kan bankinspektionen, om det år påkallat från allmän synpunkt, meddela bolaget förbud att fram­deles i liknande fall använda sam­ma eller väsentligen samma villkor.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                              430

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker att i lagen skall införas två nya bestämmelser, 80a och 80b §§, vilka skaU ha nedan angivna lydelse.

80a § Företar en sparbank vid mark­nadsföring av tjänster eller andra nyttigheter reklamåtgärder eller andra handlingar, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörliga mot kon­sumenter eller näringsidkare, kan bankinspektionen förbjuda spar­banken att fortsätta därmed eller att företa andra likande handling­ar.

. Underlåter en sparbank att vid sin marknadsföring lämna informa­tion som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan bankin­spektionen ålägga sparbanken att lämna sådan information. Åläg­gandet får innehålla att informatio­nen skall

1.     lämnas genom skyltning eller tillhandahållas i annan form i en banklokal,

2.     lämnas i annonser eller andra framställningar som sparbanken använder vid marknadsföringen, eller

3.     i viss form lämnas till de konsu­menter som begär det.

80b § År viUkor, som en sparbank an­vänder vid erbjudande av tjänster eller andra nyttigheter tiU konsu­menter för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäliga mot konsumenter, kan bankinspektionen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela sparbanken förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

431

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1956:216) om jordbrukskasserö­relsen att i lagen införas två nya bestämmelser, 68a, och 68b §§, vUka skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 68a §

Företar en kreditkässa vid mark­nadsföring av tjänster eller andra nyttigheter reklamåtgärder eller andra handlingar, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörliga mot kon­sumenter eller näringsidkare, kan bankinspektionen förbjuda kredit­kassan ätt fortsätta därmed eller att företa andra liknande handling­ar.

Underlåter en kreditkassa att vid sin marknadsföring lämna informa­tion som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan bankin­spektionen ålägga kreditkassan att lämna sådan information. Åläg­gandet får innehålla att informatio­nen skall

1.    lämnas genom skyltning eller tillhandahållas i annan form i en banklokal,

2.    lämnas i annonser eller andra framställningar som kreditkassan använder vid marknadsföringen, eller

3.    i viss form lämnas till de konsu­menter som begär det.

68b § År villkor, som en kreditkassa använder vid erbjudande av tjäns­ter eller andra nyttigheter till kon­sumenter för huvudsakligen enskilt bruk, med hånsyn tiU vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäliga mot konsumenter, kan bankinspektionen om det är på­kallat från allmän synpunkt, med­dela kreditkassan förbud att fram­deles i likande fall använda samma eUer väsentligen samma viUkor.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

-432

4 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs i fråga om marknadsföringslagen (1975:1418) att 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

1 § Denna lag har tiU ändamål att främja konsumentemas intressen i sam­band med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsu­menter och näringsidkare.

Denna lag gäller inte i fråga om verksamhet som drivs av bankak­tiebolag, sparbanker eller jordbru­kets kreditkassor.

Denna lag träder i kraft den

5   Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1977:981) att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

I fråga om underiåtelse att lämna
information som anges i 5 och 6 §§
eller som annars är av särskild be­
tydelse från konsumentsynpunkt
gäller       marknadsföringslagen

(1975:1418).

I fråga om underiåtelse att lämna
information som anges i 5 och 6 §§
eller som annars är av särskild be­
tydelse från konsumentsynpunkt
gäller       marknadsföringslagen

(1975: 1418). Såvitt avser bankinsti­tuts underiåtelse att lämna nämnda information gäller dock lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och la­gen 1956:216) om jordbrukskasse­rörelsen.

Denna lag träder i kraft den

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   433

6   Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1979:740) med instruktion för bankinspektionen.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1979:740) med instmk­fion för bankinspektionen, att 3, 5, 9 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3§'
I fråga om pris- och konkurrens-  Inspektionen skall samråda med

förhållanden inom bankväsendet ombudsmannen för näringsfrihets-
och annan företagsamhet över vil- frågor ifråga om pris- och konkur-
ken inspektionen har tillsyn skall in- rensförhållanden och med konsu-
spektionen samråda med ombuds- meniverket i konsumentfrågor
mannen för näringsfrihetsfrågor.    inom bankväsendet och annan fö-

retagsamhet över vilken inspektio­nen har tillsyn.

28   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   434

1    Konsumentskyddet inom bankområdet

1.1 Direktiven

Utredningen (Fi 1976:04) med uppdrag att se över banklagstiftningen, som har antagit namnet banklagsutredningen skall enligt direktiven bl. a. närmare överväga vad som bör gälla i fråga om bankinspektionens gransk­ning av bankernas verksamhet i syfte att i skUda hänseenden ge ett konsumentskydd åt bankkunderna. Direkfiven vars fullständiga lydelse framgår av vad chefen för finansdepartementet anförde till regeringsproto­kollet den 23 juni 1976, innehåller såvitt nu är av intresse i huvudsak följande.

Som jag nyss har nämnt tar de gällande fillsynsreglerna främst sikte på en övervakning av de förhåUanden som kan inverka på bankernas säker­het. Den allmänna bestämmelsen att bankinspektionen även i övrigt med uppmärksamhet skall följa bankemas verksamhet i den mån det behövs för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund utveckUng av bankverksamheten har emellertid gjort det möjligt för inspektionen att i sin tillsynsverksamhet också beakta låntagares och andra bankkunders intres­sen. Detta sker bl. a. genom undersökningar i ärenden som aktualiseras genom klagomål av låntagare och genom granskning av t.ex. de formulär som bankerna använder i sin kreditgivningsverksamhet.

Bankinspektionens uppgift att bevaka även konsumentintressen har un­der de senaste åren framhåUits i samband med olika reformer på konsu­mentskyddets område. Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtals­villkor, som ger konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen möj­lighet att ingripa mot avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenterna, är inte tillämplig på verksamhet som står under inspekfionens tiUsyn. Vid lagens tiUkomst ansågs det nämligen att granskningen av viUkoren i de avtal som banker erbjuder allmänheten borde utföras av inspektionen. Det har vidare lagts på bankinspektionen att kontrollera efterlevnaden av in-kassolagen (1974:182) såvitt gäller institut som står under inspektionens allmänna tUlsyn. Granskningen av bankinslitutens marknadsföring ankom­mer däremot enligt marknadsföringslagen (1975:1418) på de konsumentpo­litiska myndigheterna.

Bankinspektionens tUlsynsuppgifter har sålunda efter hand i ökad ut­sträckning inriktats på att tUlvarata låntagares och andra bankkunders intressen. De gällande tUlsynsreglerna i banklagstiftningen behandlar emellertid inte närmare bankinspektionens uppgift att i sin tiUsynsverk­samhet beakta konsumentintressen. Det bör ankomma på kommittén att närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankemas verksamhet i syfte att i skUda hänseenden ge ett konsument­skydd åt bankkunderna. SärskUd uppmärksamhet bör ägnas åt frågan hur

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   435

gränsen bör dras meUan inspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumentpolitiska organen. En avvägning bör därvid göras mellan önskemålet att myndighetskontakterna med bankerna sam­ordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

1.2 Inledning

KonsumentpoUtikens uppgift är att stödja enskilda konsumenter och förbättra deras stäUning på marknaden. Denna politik har under senare år resulterat i en omfattande lagstiftning och nya organ har inrättats för att på olika sätt ta tiU vara dessa konsumenters intressen.

Det gmndläggande konsumentskyddet på bankområdel har emellertid sedan lång tid tiUbaka tillvaratagits genom banklagstiftningen. Denna stäl­ler synnerligen stränga krav på bankema framför allt när det gäller förvalt­ningen av insättarnas medel och kan således ses som en form av konsu­mentskydd i insättarnas intressen.

Som framgår av direktiven kan banksinspektionen enligt de allmänna regler som gäller för inspektionens tillsyn över banksinsfituten även beakta låntagares och andra bankkunders intressen. Dessa tiUsynsreglema inne­bär också ett betydelsefullt skydd för bankkunderna. Främst är det här fråga om inspektionens övervakning av de förhållanden som kan inverka på bankemas säkerhet, men tiUsynen går även ut på att i stort värna om en sund utveckling av bankverksamheten. De allmänna tillsynsbestämmel­serna i de olika banklagarna innehåller emellertid inga preciserade rikt-Unjer för hur bankinspektionen skall värna om konsumentskyddet inom bankväsendet.

Den under senare år tiUkomna konsumenträltsliga lagstiftningen är tiU största delen direkt tillämplig på bankområdet. I vissa faU har den fått en analog fiUämpning. Såväl banksinpektionen som konsumentverket/KO (KOV) har tilldelats tillsynsuppgifter. I några fall har svårigheter uppstått när det gäller att avgöra till vilken myndighets ansvarsområde viss fråga hör. Sådan oklarhet gäller fömtom för bankverksamheten också för annan verksamhet som står under banksinpektionens tUlsyn.

1.3 Bankinspektionens tillsynsobjekt

Den statliga tUlsynen över kreditmarknaden påkaUades urspmngligen av bankbolagens rätt att ge ut egna sedlar. Denna tillsyn är i huvudsak lika gammal som bankväsendet självt. Efter hand har bankernas verksamhet ändrats. Även kreditmarknaden i övrigt har ändrats bl. a. genom att andra kreditinstitut har tiUskapats. Den stafiiga tillsynen har följt denna utveck­ling och därmed också fått annat innehåll och omfattning.

Bankinspektionen,'som tillkom år 1906, har således främst fiUsyn över

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   436

bankväsendet med dess tre olika bankinstitut, affärsbankerna, sparbanker­na och föreningsbankerna. År 1969 reformerades bankernas rörelseregler och bankerna gavs möjlighet att konkunera på lika villkor. Samtliga banker kan således numera i princip förmedla en fullständig finansiell service till såväl allmänheten, näringslivet som den offentliga sektorn.

Bankinspektionens tillsyn omfattar även kreditaktiebolagen för bostäder och industri samt stads- och landshypoteksinstituten. Dessa har tUl skill­nad från bankerna karaktär av speciallåneinsfitut och har som s. k. mellan-handsinslitut fått en ökad betydelse på den svenska kapitalmarknaden.

En annan sida av bankinspektionens verksamhet gäller tillsynen över dem som på olika sätt deltar i värdepappershandeln. Stockholms fondbörs, fondkommissionsbolagen. Värdepapperscentralen VPC AB och aktiefon­derna inklusive fondbolagen är samfiiga underställda inspektionens tillsyn.

Under senare årtionden har kreditgivningen i allt större omfattning ut­vecklats i nya former som t. ex. factoring, leasing och kontokortskrediter. Företag som ägnar sig åt denna verksamhet bmkar benämnas finansie­rings- eUer finansföretag. Genom ny lagstiftning, lagen (1980:2) om finans­bolag, som träder i kraft den I juli 1980, kommer de företag som skaU omfattas av lagen att inordnas under bankinspekfionens fillsyn. Dessa företag täcker volymmässigt större delen av marknaden.

1.4 Bankinstitutens verksamhet och de centrala bestämmelserna för dess reglering

Den offentliga tillsynen över bankinstituten har utformats mot bakgrund av bankernas verksamhet och den särskilda regleringen av denna.

Bankernas verksamhet regleras genom lagen (1955: 183) om bankrörelse (BL), lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och lagen (1956:216) om jordbmkskasserörelsen (JkL).

Bankrörelse är "sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmän­heten på räkning som av bank allmänneligen begagnas". För att driva sådan rörelse fordras tillstånd. Vid tillståndsgivningen kontrolleras att bolagsordning, reglementen eller stadgar stämmer överens med bankla­garna. Samtidigt prövas om den avsedda rörelsen kan anses nyttig för det allmänna.

I banklagstiftningen upptar säkerhetsaspekten, dvs. reglerna för tryg­gande av bankernas soliditet och solvens, stort utrymme. Sålunda finns i banklagarna krav på att bankinsliluien skaU ha eget kapital av viss storlek, s. k. kapitaltäckningsregler. Hämtöver finns tämligen detaljerade bestäm­melser om banksinfitutens kreditgivning. Det anges t. ex. mot vilka säker­heter som krediter får beviljas, i vilka former kreditgivningen får ske och för vUken tid krediterna får lämnas. Vidare föreskrivs i banklagarna att bank skall ha en kassareserv av viss storlek. För att trygga en seriös och objekfiv handläggning av ärendena finns regler om krediljäv, som innebär

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   437

att vissa funktionärers möjlighet att få kredit i den egna banken är begrän­sade.

Bankernas huvuduppgift är att samla upp sparande, inlåning, och föra medlen vidare, huvudsakligen i form av kortfristig utlåning.

För att tUlgodose insättamas skiftande önskemål erbjuder bankema en rad inlåningskonton med olika långa uppsägningstider och olika ränte­satser. Fömtom kontoformer med fastlagda viUkor förekommer det att bankema lånar in medel under speciella villkor, specialinlåning. Det rör sig i regel om stora belopp som binds på viss tid.

För att tUlgodose kunder med varierande lånebehov och förutsättningar i fråga om säkerheter m. m. erbjuder banker många kreditformer med olika uppläggning och viUkor. En stor del av utlåningen utgörs av reverslån. Andra låneformer är krediter i räkning, såsom check- och banklönekre-diter samt byggnadskrediter, och växlar samt remburskrediter. Bankerna förmedlar även lån av mer långfristig art. För privatpersoner är de s. k. spartanen en vanlig låneform. Som kredit räknas också garantier av skilda slag som bankema lämnar.

Räntesatsen för lån bestäms främst av den risk banken tar och den säkerhet låntagaren kan ställa. Räntenivån på bankernas uUåning, liksom på inlåningen, följer i regel riksbankens diskonto.

En gmndregel för bankemas utlåning är att lån inte kan beviljas utan betryggande säkerhet i form av fast eller lös egendom s. k. realsäkerhet, eller borgen, s.k. namnsäkerhet. Under vissa fömtsättningar kan dock bankema lämna lån utan säkerhet, s. k. blancokrediter. Kreditprövningen gmndas emeUertid inte enbart på säkerheterna. Både när det gäller före­tagskrediter och krediter till privatpersoner prövar bankema ingående låntagarens ekonomiska ställning och möjlighet att bära en sökt kredit.

Utöver in- och utlåningsverksamheten åtar sig bankema ett flertal tjäns­ter. De tjänstgör som betalningsförmedlare och åtar sig vissa former av inkassoverksamhet. Flera banker har en omfattande utlandsrörelse. Inom bankerna bedrivs vidare fond- och notariatverksamhet. Fondrörelsen be­står i att bankerna dels medverkar vid utgivning av nya värdepapper, dels förmedlar köp och försäljning av redan utgivna värdepapper och dels medverkar med utbetalning av utdelningar och räntor på värdepapper. Notariattjänster består framförallt i att förvalta och förvara värdehandlin­gar och värdeföremål för bankernas kunder. Notariatavdelningarna lämnar även råd och anvisningar i ekonomiska och juridiska angelägenheter och åtar sig vissa juridiska uppdrag.

Bankernas tjänster lämnas som regel mot vissa avgifter eller kostnader.

1.5 Bankinspektionens allmänna tillsynsverksamhet

I BL nämns uppgifter för banksinspekfionen som tUlsyns- och registre­ringsmyndighet i stort sett under varje avsnitt. Dessutom finns två avsnitt - "om tillsyn å bankakfiebolag" och "om registrering" - som i detalj

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   438

reglerar bankernas och inspektionens skyldigheter. Detaljregleringen av tillsynsarbetet kompletteras av en bestämmelse som ger inspektionen ett mer aUmänt handlingsutrymme. Denna bestämmelse, som har karaktär av en generalklausul, återfinns i 147 § BL och innehåller följande. "Det åligger fiUsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden som kunna inverka på bolags säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten."

Inspektionen har således filldelats ett ansvar att löpande följa bankernas utveckling och därvid övervaka att bankema ställer sig BL och andra författningar samt respektive instituts bolagsordning, reglemente eUer stadgar tUl efterrättelse. Inspektionen är också skyldig att ingripa om den bedömer att missförhållanden föreligger (154 § BL).

TiUsyns- och registreringsbestämmelserna för sparbanker och förenings­banker är uppbyggda med BL som förebild. Lagarna för hypoteksinstitu­ten, kreditaktiebolagen, aktiefondsverksamheten, finansbolagen och fond­kommissionslagen samt lagen om Stockholms fondbörs innehåUer även de detaljbestämmelser som anpassats efter vaije typ av verksamhet. Vidare finns för varje tiUsynsområde en mera allmänt hållen tillsynsbestämmelse, som har karaktär av generalklausul.

Traditionellt syftar den offentliga tillsynen över bankerna till att från säkerhetssynpunkt granska verksamheten och på så sätt trygga insättarnas medel. Utöver kravet på soliditet och likviditet skaU tUlsynen också avse förhållanden som i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bank­verksamheten (god banksed). Tillsynen skaU utövas med ledning av de handlingar som bankerna är skyldiga att sända fill inspektionen eller ge­nom upplysningar, som inspektionen inhämtar vid bankundersökningar. Om bankinspektionen skulle upptäcka några missförhållanden kan detta föranleda erinran eller föreläggande för banken att göra rättelse. I allvarli­gare fall kan tillståndet för en affärsbank eller föreningsbank återkallas och vad gäller en sparbank kan inspektionen förordna, att sparbanken genast skall träda i likvidation. I praktiken är ett formlöst påpekande under hand vanligen tillräckligt för att eventuella missförhållanden skall rättas till.

Inom bankinspekfionens allmänna tillsynsverksamhet faller även att ta tiU vara bankkundernas intressen. Denna konsumentskyddande uppgift, som utgör ett led i inspekfionens strävan att verka för en sund utveckling av bankverksamheten, utvecklas närmare nedan under avsnitt 1.10.

Bankinspektionens verksamhet i övrigt framgår av dess instmktion (SFS 1979:740). Här anges bl. a. att inspektionen skall följa utvecklingen av och främja aUmän kännedom om pris- och konkurrensförhåUanden i fråga om bankväsendet och annan företagsamhet över vilken inspektionen har till­syn samt föra kartellregister. I dessa frågor skall samråd ske med ombuds­mannen för näringsfrihetsfrågor. Inspektionens informationsuppgift inne­fattar skyldighet att publicera viss statistik och sammandrag av bankernas ställningsöversikter.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  439

Beträffande sammansättningen av bankinspekfionens styrelse och orga­nisation i övrigt hänvisas till den andra delen av betänkandet.

Bankinspektionens verksamhet finansieras genom obligatoriska bidrag från dem som är underkastade tiUsyn av inspektionen.

Samhället kontroUerar fömtom genom bankinspektionen kapitalmarkna­den och dess organisafioner genom ett flertal myndigheter och instmk­tioner. Bankerna kontrolleras genom riksbanken, näringsfrihetsombuds­mannen, KOV och datainspektionen. I bankernas styrelser, såväl centrah som regionalt, återfinns representanter för det aUmänna och för de anstäU­da. Bankema har härigenom fått en halvofficiell prägel.

1.6 Konsumentlagstiftning med anknytning till bankområdet

Utöver den reglering som tar direkt sikte på själva bankverksamheten är, när konsumentskyddet på bankområdet diskuteras, även av intresse den allmänna konsumentskyddande lagstiftning som vuxit fram alltsedan slutet av 1960-talet.

Konsumenfiagstiftningen är fill största delen av antingen näringsrättslig eller civilrättslig natur. Den näringsrättsliga lagstiftningen syftar till att stärka hela konsumentkoUektivets ställning genom att göra det möjligt till ingripande som syftar till förändringar i framtiden av ett företags verksam­het i visst hänseende. Bland lagarna på området märks marknadsföringsla­gen (1975:118) (MFL), och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, avtalsvillkorslagen (AVL). Den civilrältsliga lagstiftningen ger anvisningar om hur enskilda tvister skaU lösas och kan få betydelse för ett redan ingånget avtal. Exempel härpå är generalklausulen i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandUngar på förmögenhetsrättens område. Av både näringsrättslig och civilrättslig natur är konsumentkredit­lagen (1977:981), (KkrL).

Tillämpningen av den näringsrättsliga konsumentskyddande lagstiftning­en är i huvudsak anförtrodd två särskilda myndigheter - KOV och mark­nadsdomstolen (MD).

Vid sidan av den näringsrättsliga lagsttflningen finns på konsumentom­rådet också viss lagstiftning av processrätlshg natur. Hit hör främst lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s. k. småmåls-lagen. Till processrättslig konsumentskyddande lagstiftning kan också hänföras rättshjälpslagen (1972:429). Ingen av dessa lagar är dock begrän­sad tUl konsumentområdet.

1.6.1 Marknadsföringslagen (MFL)

MFL trädde i kraft den 1 juli 1976. Den ersatte lagen om otillbörlig marknadsföring, som hade en mer begränsad räckvidd.

Syftet med MFL är att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor och tjänster samt motverka sådan

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   440

marknadsföring som är otillbörlig. Vid tUlkomsten av denna lagstiftning diskuterades över huvud taget inte frågan om bankverksamheten borde regleras på annat sätt än övrig näringsverksamhet.

MFL:s ändamål tillgodoses i första hand genom att KOV bevakar mark­naden och vid behov tar upp överläggningar med berörda näringsidkare/ branschorganisationer för att få fill stånd en marknadsföring som står i överensstämmelse med konsumenternas intressen. För det fall all denna verksamhet, som i första hand bygger på frivilliga överenskommelser, inte leder fill önskat resuUal, ger lagen möjlighet att med stöd av tre general­klausuler vidta tvingande åtgärder - vitesföreläggande — mot näringsidka­re. Lagen är uppbyggd kring dessa tre generalklausuler. Den första gör det möjligt att förbjuda reklamåtgärd eller annan handling som näringsidkare - vartill även bankinspektionen är att räkna - företar vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet och som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid­kare.

Den andra generalklausulen innebär att näringsidkare beträffande pro­dukter som han marknadsför kan åläggas att lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Den tredje generalklausulen behandlar produktsäkerhet m. m.

Vissa marknadsföringsåtgärder är straffsanktionerade. Detta gäller upp­såtlig användning av vilseledande framställning vid marknadsföring saml vissa former av s. k. kombinationserbjudanden. De tre generalklausulerna upprätthålls emellertid inte genom straff utan genom vite.

Förbud och älägganden enligt de tre generalklausulerna meddelas av MD på talan av KO. I faU som inte är av större vikt får fråga om förbud eller åläggande prövas av KO genom s. k. förbuds- och informationsföre­lägganden. Godkänns föreläggandet gäller det som förbud eller åläggande som har meddelats av MD. Förbud eUer åläggande skall i regel förenas med vite. Fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol efter talan av åklagare.

Om KO för visst fall beslutar att inte göra ansökan hos MD, får sådan göras av bl. a. sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsid­kare.

1.6.2 AvlalsviUkorslagen (AVL)

AVL trädde i kraft den 1 juli 1971 och fick den 1 juli 1977 ett utvidgat tiUämpningsområde.

Lagen syftar till att utmönstra avtalsklausuler som ensidigt tillgodoser näringsidkarna i förhållande till konsumenterna. På så sätt skall man få till stånd en bättre avvägning mellan de oUka intressena vid utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher.

I likhet med MFL bygger AVL på tanken all KOV bevakar marknaden och vid behov tar upp överläggningar i syfte att få fill stånd sådana

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   441

ändringar i standardavtalsviUkor som kan anses oskäliga. Om KO önskar få till stånd ett prejudicerande avgörande eller om förhandlingarna blir resultafiösa, kan KO föra talan hos MD om förbud enligt lagen. Liksom i MFL kan ansökan i vissa fall göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

Den centrala bestämmelsen i AVL är utformad som en generalklausul. Denna ger möjlighet att om det är påkallat från allmän synpunkt förbjuda en näringsidkare att använda villkor som med hänsyn fill vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Ett förbud mot visst villkor gäller endast den aktuella näringsidkarens framtida användning av villkoret. Förbud enligt AVL skall som regel förenas med vite.

Lagen gäller ifråga om villkor som används vid erbjudande av varor och tjänster. Den är också tillämplig på vUlkor som används av en näringsidka­re vid erbjudande av andra nyltigheler eller på vUlkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden.

Från AVL:s tiUämpningsområde har undantagits verksamhet som står under tUlsyn av bank- eller försäkringsinspeklionen. Anledningen härtill var att nämnda tiUsynsmyndigheter ansågs utöva viss granskningsverk­samhet även i vad avsåg de avtalsvillkor som används av de företag som stod under tUlsyn. Det bedömdes då naturligt att kontroll- och övervak-ningsbefogenhetema också i fortsättningen anförtroddes de särskilda in­spektionsmyndigheterna, vUket dock inte uteslöt att granskningsverksam­heten kunde behöva byggas ut och intensifieras. Vad särskilt gällde bank­verksamheten beaktades även det intresse som de penningvårdande myn­digheterna kan ha av att kunna anlägga speciella penningpolifiska aspekter på viUkoren för bankernas kreditgivningsverksamhet (prop. 1971:15 sid. 69).

1.6.3 Konsumentkreditlagen (KkrL)

KkrL trädde i kraft den 1 juli 1979. Syftet med lagen är att stärka konsumenternas stäUning i kreditsammanhang.

KkrL innehåller fill en början näringsrältsliga regler om vilken informa­tion som en kreditgivare skaU lämna. Reglerna innebär alt näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit skaU lämna informafion om bl.a. den effektiva räntan för krediten. Mot­svarande informafion skaU lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också civilrättsliga bestämmelser om kontantinsats vid krediköp som om rätt att återta vara såld på kredit.

Vid sidan om de nu upptagna bestämmelsema innehåller lagen regler om bl. a. köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren och förbud mot vissa fordringsbevis.

Bestämmelserna i KkrL knyter an tiU del näringsrättsliga systemet i MFL och AVL. Bl. a. gäller att om en näringsidkare underlåter att lämna

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   442

information om kreditkostnaden, skaU detta anses utgöra en otillbörlig marknadsföringsåtgärd enligt MFL. Närmare riktlinjer för tillämpningen skaU utformas av KOV, i första hand efter förhandlingar med berörda näringslivsorganisationer. På det sättet kan en anpassning nås tUl de sär­skilda förhållanden som råder inom olika branscher. I sista hand ankom­mer det på MD att genom ålägganden eller förbud bestämma reglernas innehåll.

KOV utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen. Tillsynen omfattar . dock inte Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbanks akfiebolag eller verksamhet som står under tillsyn av bank- eUer försäkringsinspektionen.

Frågan om KOV:s tillsyn enligt KkrL även borde omfatta banker disku­terades ingående under remissbehandlingen. Krediter som är fristående från kreditköp, t. ex. vanliga banklån eller checkräkningskrediter, berörs endast av KkrL:s bestämmelser om marknadsföring av kredit. Enligt de­partementschefen får när det gäller marknadsföring reglerna i bl. a. 11 § MFL - som ger KO möjlighet att informationsförelägga bank - anses ge konsumentmyndigheterna tillräckliga möjligheter till. kontroll av bankers marknadsföring av kredit. Vad därefter gäller kravet på kontantinsats och förbudet mot användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp kan dessa endast riktas mot säljare. Tillämpningen av lagens bestämmelser i övrigt kan dock bli aktuell genom att bank medverkar som kreditgivare vid kreditköp. Tillsynen av att bankerna härvid iakttar KkrL:s regler borde enligt departementschefens mening ankomma på bankinspektionen inom ramen för dess allmänna fillsynsverksamhet (prop. 1976/77:123sid. 146f).

Enligt lagutskottets mening måste det anses riktigt att näringsidkare, som redan är underkastad tillsyn av särskild myndighet, ställs under tillsyn av samma myndighet när det gäller efterlevnaden av KkrL. Utskottet tiUstyrkte således att verksamhet som står under tillsyn av bankinspektio­nen undantas från KOV:s tUlsyn av lagen. Samtidigt fann utskottet att denna ordning kunde medföra vissa problem i det att reglerna om inspek­tionens tillsyn inte inskränker de befogenheter som fillkommer KO enligt MFL. I KkrL föreskrivs att ifråga om underiåtelse att lämna information rörande effektiv ränta m. m. gäUer MFL. Med hänsyn fiU att KO sålunda har möjlighet att ingripa med t.ex. informationsföreläggande fömtsatte utskottet att bankinspektionen - för undvikande av kompetenskonflikler — vid utfärdandet av anvisningar för bankernas information om effektiv ränta samråder med konsumentmyndighetema.(LU 1977/78:5 sid. 21).

1.6.4 36 § avtalslagen

Den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen trädde i kraft den I juli 1976. Klausulen ger domstolarna större möjligheter än tidigare att beakta oskäli­ga bestämmelser i avtal. AvtalsviUkor får sålunda jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, om­ständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   443

omsländighetema i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan lämnas oförändrat i övrigt, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller åsidosättas i sin helhet. Särskild hänsyn skall tas fill konsumenternas behov av skydd och generalklausulen utgör på det sättet ett komplement fiU AVL:s bestämmelser om förbud mot oskäliga avtals­villkor. Jämkningsmöjligheterna gäUer emellertid också beträffande avtal och andra rättshandlingar utanför konsumentområdet.

1.6.5   Lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden, småmålslagen
Denna lag är normall tiUämplig i alla dispositiva tvistemål som rör

värden som uppgår till högst ett halvt basbelopp. Småmålslagen har emel­lertid tillkommit särskUt med tanke på konsumenttvister. Tanken bakom lagen är att genom ett enkelt och billigt förfarande, framförallt låga rätte­gångskostnader, underlätta för medborgarna att få till stånd ett domstols­avgörande i mindre tvister, i regel utan advokathjälp. Tingsrätten skall därför lämna allmänheten upplysningar om förfarandet och i viss mån vägleda parterna vid talans utförande. Målen skall om möjligt slutbehand­las redan vid första inställelsen. För överklagande till hovrätten krävs prövningsfillstånd.

1.6.6   Rättshjälpslagen

Enligt denna lag kan med vissa undantag aUmän rättshjälp utgå tiU enskilda personer eller dödsbon i rättsliga angelägenheter oavsett om de behandlats vid domstol eUer annan myndighet eller om det är fråga om ärenden av utomprocessueU natur. Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Den rättssökande skall dock efter förmåga bidra till att läcka kostnaderna. Rättshjälp utgår också för enklare juridisk rådgivning. Den 1 januari 1980 trädde omfat­tande ändringar i lagen i kraft. Dessa innebär bl. a. förenklingar för den rättssökande allmänheten.

1.6.7   Pågående reformarbete

Ett omfattande reformarbete pågår för närvarande på konsumentområ­det. Här skall endast nämnas två utredningsarbeten.

1.6.7.1 Konsumenttjänstutredningens betänkande (SOU 1979:36) Konsu­menttjänstlag.

För tjänster finns det praktiskt taget inte nägon konsumenträttslig lag­reglering. Man har tvingats lösa uppkommande rättsfrågor med hjälp av analogier. I betänkandet har man sökt ge lagregler om de huvudfrågor av prakfisk betydelse som möter i samband med avtal om konsumenttjänster. Utredningen konstaterar bl. a. att avtal om banklån och annan försträck­ning, pant och borgen samt liknande krediträttsliga avtal måste anses falla utanför utredningsuppdraget. Utredningen har ansett det nödvändigt att

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   444

begränsa lagförslaget till uppdragets kärnområde, del s. k. materiella ar-betsbefingel. Den föreslagna konsumenttjänsfiagen omfattar därför endast avtal om arbete på lös sak och avtal om arbete på fast egendom. Bestäm­melserna är i huvudsak tvingande till konsumentens förmån. Lagförslaget innehåller utförliga bestämmelser om näringsidkarens prestafion, priset på tjänsten, en generell avbeställningsrätt för konsumenten, hävning av avta­let och skadestånd.

Lagförslaget har emellertid utformats så att det i ett senare skede kan byggas på med särskilda kapitel rörande andra typer av tjänster som lämpligen kan inrymmas i en allmän konsumenttjänsfiag. Hit hör bl. a. förvaring, undervisning och rådgivningsverksamhet. När del gäller dessa tjänster räknar emellertid utredningen med att konsumenttjänstlagens regler åtminstone tills vidare i betydande utsträckning kan tillämpas ana­logt såsom uttryck för dispositiv rätt.

1.6.7.2 Försäkringsverksamhetskommittén (E 1978:105) har bl. a; fill upp­gift att överväga omfattningen och inriktningen av försäkringsinspektio­nens framtida tillsynsverksamhet, överväga inspektionens roll på konsu­mentområdet och klara ut gränserna mellan inspektionens och konsument­verkets uppgifter.

1.7 De konsumentpolitiska organen

1.7.1 KonsumentverketiKO (KOV)

KOV är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Enligt sin instmktion (1979:826) har verket till uppgift att stödja konsumenterna och förbättra deras stäUning på marknaden (2 §). Med konsument avses främst enskUd person som förvärvar varor, tjänster eller andra nyltigheler huvud­sakligen för enskilt bmk. Genom denna uppgift har således verket fått en ställning som partsorgan. Verket följer och analyserar konsumenternas situation inom alla branscher och områden och bedömer därvid deras behov i ett samlat perspektiv. Verkets arbete inriktas i första hand på problem som berör människors liv, hälsa och säkerhet, mera betydande ekonomiska risksituafioner samt frågor som hänger samman med möjlighe­terna att rationalisera hushållens behov.

KOV leds av en styrelse. Ordförande är verkets generaldirektör. Denne är också konsumentombudsman (KO). I styrelsen ingår livsmedelsverkets generaldirektör och företrädare för konsumenter och löntagare, för nä­ringslivet, för kommunerna, för politiska partier och för de anställda.

De s. k. marknadsinriktade aktiviteterna är samlade inom ramen för ett särskilt budgetprogram. Programmet har två utrednings- och förhandlings­avdelningar med vardera två byråer samt en teknisk byrå och ett KO-sekreteriat. KO:s uppgifter gmndar sig på MFL och AVL och innebär

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   445

bl. a. att föra det allmännas talan inför MD samt utfärda informations- och förbudsföreläggande. Byråerna behandlar problem som rör konsumenter­nas förvärv och användning av varor, tjänster och andra nytfigheler. Kännedom om sådana problem erhålls bl. a. genom anmälningar från kon­sumenter och företag, den regionala och kommunala konsumentvägled­ningen, andra myndigheter, organisationer och genom egen gransknings-verksamhet.

Huvuddelen av arbetet enligt MFL och AVL utförs på avdelningarna. På dessa ankommer sålunda utredningsarbete och förhandlingar med före­tag, branschorganisationer m. fl. Här ligger också ansvaret för att rikfiinjer tas fram och att branschuppgörelser träffas på ohka områden. Rikfiinjerna, som delvis ligger fiU gmnd för bedömningen av enskilda ärenden enligt MFL, publiceras i verkets författningssamling.

Villkoren i standardkontrakt som används av privata, statliga eller kom­munala företag granskas av byråerna, som verkar för att bestämmelser som bedöms som oskäliga mot konsumenterna ändras eller stryks. När sådan fråga aktualiseras tar byråerna i regel förhandlingskontrakt med företaget eller med berörd branschorganisation. Ärende som faller under MFL eller AVL kan också föras över tiU KO-sekretariatet för talan av KO vid MD eller för utfärdande av förbuds- eller informationsförelägganden.

Utöver de två beskrivna avdelningarna, tekniska byrån och KO-sekre­tariatet är verket organiserat på en allmän byrå, en administrativ byrå och en informationsbyrå.

7.7.2 Marknadsdomstolen (MD)

MD handlägger mål enligt konkurrensbegränsningslagen, MFL, AVL och KkrL. Domstolens ordförande och vice ordförande är jurister med domarerfarenhet. Tre ledamöter med ersättare utses bland företrädare för företagarintressen och tre ledamöter med ersättare för konsument- och löntagarinlressen. Slutligen finns två särskilda ledamöter, en för konkur­rensbegränsningsärenden och en för marknadsföringsärenden och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. I domstolen sitter således nio ledamöter - lika många företrädare för företagarintressen som för konsument- och löntagar­inlressen.

Representanterna för näringsidkarna skall inte företräda särskilda branschintressen. Deras uppgift skall snarare vara att tillföra domstolen kännedom om de värderingar som råder inom näringslivet i aUmänhet.

MD skall i första hand vara prejudikatinstans. Vägledande avgöranden spelar en särskilt viktig roll på rättsområden där lagstiftningen i stor utsträckning utgörs av generalklausuler.

Förfarandet inför domstolen är oftast muntligt och följer i stort sett samma regler som vid allmän domstol. Skriftlig ocb muntlig förberedelse kan förekomma. Genom MD:s beslut med oftast utföriiga motiveringar skapas rättspraxis på området.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   446

1.7.3 Allmänna reklamationsnämnden (ARN)

ARN är f. n. knuten till KOV och kan sägas utgöra ett komplement fill de allmänna domstolarna. Genom att vända sig till nämnden skall konsumen­terna på ett snabbt och enkelt sätt kunna få tvister med näringsidkare prövade. På begäran av domstol skall ARN avge yttrande jämhkt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

ARN:s avgöranden har karaktären av rekommendafioner. Dessa kan inte genomdrivas tvångsvis men inom de flesta branscher följer man i stor utsträckning rekommendationerna.

Nämndens verksamhet är begränsad till att avse varor och tjänster som fiUhandahålls yrkesmässigt. Varan eller tjänsten skaU konsumenten ha förvärvat för enskilt bmk. Vidare gäller att klaganden skaU ha reklamerat hos säljaren utan alt få full rättelse.

ARN har rätt att i enskilda fall vägra att pröva ärende som med hänsyn tiU nämndens arbetsformer eller andra omständigheter inle kan anses lämpligt att prövas av nämden. En ytterligare begränsning i nämndens verksamhetsområde är t. ex. att frågor om tjänster av immateriell natur — med undantag för försäkringsfrågor - inte prövas i nämnden. Inte någon del av bankemas verksamhet är föremål för behandling i ARN.

I propositionen 1979/80:114 lämnas förslag om förändrad verksamhets­inriktning för och organisafion av ARN. Från att ha varit en försöksverk­samhet föreslås nämndens verksamhet få en stadigvarande karaktär. Vi­dare föreslås att nämnden blir en stadigvarande karaktär. Vidare föreslås att nämnden blir en fristående stafiig myndighet med ett utvidgat verksam­hetsområde, vilket dock inte kommer att beröra bankernas verksamhet. Näringsutskottet har i sitt av riksdagens godkända belänkande ställt sig bakom regeringens förslag (NU 1979/80:55 och 75, rskr 1979/80:409).

1.8 Viss annan lagstiftning

1.8.1 Lagen (1953:603) om motverkan i vissa fall av konkurrensbegräns­ning (KBL)

I syfte att motverka olämpliga följder av konkurrensbegränsningar gäller KBL. Denna lag kompletteras av lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighel rörande pris- och kartellförhållanden (uppgiftsskyldighetslagen). Ett utred­ningsförslag till ny, utbyggd konkurrensbegränsningslag har lagts fram av konkurrensutredningen (SOU 1978:9).

Enligt gällande KBL är endast två arter av konkurrensbegränsning di­rekt förbjudna. En företagare får inte beträffande varor som skall säljas vidare bestämma vilket pris återförsäljaren skall betinga sig (bmttoprisför­budet), utan får endast tUl vägledning för prissättningen ange s. k. cirka­pris. Det andra förbudet innebär att förelag som ämnar ge anbud på varor eller tjänster inte får komma överens om att samråda med varandra innan de lämnar sina anbud (anbudskartellförbudet).

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   447

I övrigt är lagen uppbyggd kring en generalklausul. Denna är tillämplig på i princip alla typer av konkurrensbegränsning utom de nyss nämnda och ger möjlighet att ingripa i det särskilda fallet öm konkurrensbegränsningen medför skadlig verkan. Med skadlig verkan av konkunensbegränsning förstås enligt generalklausulen "att konkunensbegränsningen på ell ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verk­ningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans nä­ringsutövning".

Medför en konkurrensbegränsning skadlig verkan i lagens mening skall förhandlingar tas upp inför MD för att undanröja denna verkan. Misslyc­kas detta återstår bara - bortsett från säljvägransfall - för domstolen att göra anmälan tUl regeringen.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) är den myndighet som i första hand tar upp konkunensbegränsningar till bedömning. Delta sker både på eget initiativ och efter anmälan. Viktiga upplysningskällor för NO i initiativ­verksamheten är uppgifter i pressen och i de offentliga kartellregister som förs av statens pris- och kartellnämnd (SPK) samt bank- och försäkringsin-spektionerna. SPK har till uppgift att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkunensförhåUanden inom näringsUvet med undantag av bankväsendet och av annan företagsamhet över vilken bankinspektionen har tUlsyn samt av försäkringsväsendet. Enligt de båda inspektionernas instmktioner har de inom sitt verksamhetsområde ålagts samma uppgifter som SPK. SPK skall också genom överläggningar med företag, organisationer och andra prissättare söka påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning. SPK och de båda inspektionerna hjälper NO med utredningar och kan med slöd av uppgiftsskyldighetslagen kräva att företag lämnar alla uppgifter som behövs för bedömning av konkurrensbegränsningens verkningar, såsom priser, intäkter, kostnader och vinster. I de flesta fall där NO klargör sin inställning att viss konkur­rensbegränsning är skadlig upphör förelagen självmant med begränsningen eller ändrar den så att de skadliga verkningarna försvinner. Del blir därför mera sällan som ärendena behöver dras inför MD.

Enligt förslaget till ny KBL i SOU 1978:9 skärps och kompletteras den nu gällande lagstiftningen. Till de två i lagen direkt angivna förbuden föreslås två nya straffbelagda förbud, ett priskartellförbud och ett mark­nadsdelningsförbud. Vidare föreslås bl.a. att MD skall kunna förbjuda näringsidkare att tillämpa visst avtal eller avtalsvillkor eller annat konkur­rensbegränsande förfarande eller ålägga näringsidkaren att tillhandahålla viss vara, tjänst eller annan nyttighet på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra näringsidkare. Utredningsförslaget har remissbehandlats och övervägs för närvarande i regeringskansliet.

1.8.2 Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Lagen om kreditpolitiska medel innehåller bestämmelser om de instm­ment, som riksbanken efter förordnande av regeringen vid behov kan

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   448

använda för alt genomföra sin kredilpolilik vid var tid. Eftersom kreditin­stituten redan står under offentlig tillsyn, finns inte några fillsynsbestäm-melser i lagen.

Tillsynen utövas dels av riksbanken dels av de myndigheter som i andra sammanhang har att utöva fillsyn över de institut som berörs av lagstift­ningen, dvs. bank- och försäkringsinspektionema. För alt få en effektiv tillsyn utan kompetenskonflikter ansåg departementschefen att riksbanken skuUe svara för att efterlevnad sker av de rent kreditpolitiska funktionerna och att de statliga tillsynsmyndigheterna skulle utöva tillsyn i de avseen­den som rör allmän bank- resp. försäkringslagstiftning. Skulle i något sammanhang oklarhet råda angående tillsynen borde frågan lösas genom samråd mellan de berörda fillsynsorganen (prop. 1974:168 sid. 187).

1.8.3   Dalalagen (1973:289)

Enligt datalagen prövar datainspektionen frågan om tillstånd för samtli­ga personregister utom sådana vars inrättande beslutas av regeringen eller riksdagen. Datainspektionen utövar tUlsyn över att automatisk databe­handling inte medför otillbörligt intrång i personlig integritet.

1.8.4   Inkassolagen (1974:182)

Den yrkesmässigt bedrivna inkassoverksamheten, som inkassolagen reglerar, står under datainspektionens tillsyn. Undantag härifrån görs emellertid för sådan inkassoverksamhet som bedrivs bl.a. av de olika kreditinstituten. Här är bankinspektionen tillsynsmyndighet.

Bankinstituten åtar sig endast i begränsad utsträckning inkassouppdrag för annans räkning. Deras inkassoverksamhet omfattar till övervägande delen egna fordringar och utgör en integrerad del av den egentliga bank­verksamheten, som slår under tillsyn av bankinspektionen. Alt skilja ut fillsynen över den verksamhet som avser indrivning av fordringar från tillsynen ansågs inte prakfiskt möjligt. Om bankinstitutens inkassoverk­samhet ställdes under datainspektionens tillsyn skulle samma verksamhet stå under tillsyn av två olika myndigheter. Detta skulle medföra betydande olägenheter. Departementschefen ansåg därför att bankinstituten liksom andra kreditinrättningar som stod under bankinspektionens tillsyn skuUe undantas från den särskilda tillsynen enligt inkassolagen. Departements­chefen underströk dock vikten av en nära kontakt mellan myndigheterna så alt en enhetlig rättstillämpning så långt som möjligt skulle uppnås (prop. 1974:42 sid. 95 f).

1.8.5   Kreduupplysningslagen (1973:1173)
Kreditupplysningslagen reglerar den yrkesmässigt bedrivna kreditupp­
lysningsverksamheten och ger närmare bestämmelser om bl.a. tillslånds­
givning, verksamhetens bedrivande och tillsyn. Datainspektionen utövar
tiUsyn över eflerievnaden av lagen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   449

Med hänsyn lill den kontroll som utövas av bankinspektionen över bankerna och andra kreditinslitul har förmedlingen av upplysningar mellan dessa institut helt och hållet undantaghs från lagens tillämpningsområde. Bankinspektionen har således tUlsyn över denna förmedling enligt sin allmänna tillsynsskyldighet.

Bankernas externa kreditupplysningsverksamhet omfattas dock av la­gens bestämmelser. Departementschefen ansåg att det skulle innebära praktiska fördelar för kreditinstituten om även deras externa kreditupplys­ningsverksamhet undantogs från lagens tillämpningsområde. Detta lät sig ej göras genom att det då lätt skulle uppkomma en snedvridning av konkur­renssituationen mellan denna verksamhet och den verksamhet som be­drevs av de egentliga kreditupplysningsföretagen. Vidare fann departe­mentschefen att integritetskyddsintressena gjorde sig gällande på ett helt annat sätt i den externa verksamheten än när det var fråga om kreditinrätt­ningarnas inbördes informafionsförmedling.

Beträffande tUlsynen över kreditinstitutens externa kreditupplysnings­verksamhet talade vissa praktiska skäl även för att denna ställdes under bankinspektionens fillsyn. På denna punkt övervägde emellertid intresset av att all kreditupplysningsverksamhet som skulle omfattas av lagen också skulle stå under tillsyn av samma myndighet, datainspektionen. Eventuella samordningsproblem torde utan svårigheter kunna lösas av de båda myn­digheterna i samråd (prop. 1973:155).

1.9 Övervakningen och tillsynen enligt avtalsvillkorslagen och konsument­kreditlagen beträffande finansbolagen

I lagrådsremiss den 16 november 1978 med förslag lill lag om finansbolag m. m. las även frågan upp om kompetensfördelningen mellan bankinspek­tionen och konsumentverket när det gäller tillsyn enligt annan lagstiftning som kan ha avseende på finansbolags verksamhet. Den lagstiftning som här avses är främst AVL och KkrL.

Verksamhet som drivs av finansieringsföretag faller f. n. under tillämp­ningsområdet för AVL. Genom lagen om finansbolag kommer de företag som skall omfattas av lagen att inordnas under bankinspektionens tillsyn. Dessa företag täcker volymmässigt stöne delen av marknaden. Från AVL:s tillämpningsområde undantas f. n. verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn. Departementschefen fann i lagrådsremissen det inte vara lämpligt att låta AVL upphöra att gälla för de finansieringsbolag, bl. a. kontokortsföretagen, för vilka lagen om finansbolag skuUe gälla. För att KO alltjämt skulle få behålla sin befogenhet att ingripa mot finansbolags avtalsvillkor föreslogs därför en ändring i AVL. Slutlig ställning lill denna fråga borde las först sedan banklagsutredningens förslag i fråga om gräns­dragning mellan bankinspektionens och KOV:s tillsynsområde föreligger. Departementschefen ansåg att del i praktiken borde ankomma på bankin-29   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  450

spektionen att — mot bakgmnd av inspektionens särskilda erfarenhet av de anspråk som i skilda hänseenden kan ställas på kreditinstitutens verksam­het — övervaka att företag inte i sin verksamhet använder sig av oskäliga avtalsvillkor. Inspekfionen borde samråda med KOV som har kunskap och erfarenhet från lagens tillämpning inom andra delar av näringslivet. I regel borde bankinspektionen kunna få fill stånd rättelse inom ramen för sin tiUsyn över finansbolagen. I den mån det fanns anledning att ingripa mol företag med hjälp av de särskilda medel som AVL erbjuder fick bankin­spektionen och KO samverka för att få rättelse, i sista hand genom att KO för talan hos MD.

Beträffande KkrL och inkassolagen föreslogs ingen ändring för finans­bolagen. Tillsynen enligt dessa lagar över finansbolagen kommer alltså att överflyttas på bankinspektionen. För att undvika oklarheter och få en likartad tiUämpning underströk departementschefen även här vikten av samråd mellan bankinspektionen och KOV resp. datainspektionen.

Ändringsförslaget i AVL föranledde inte någon erinran från majoriteten av lagrådets ledamöter. Regeringsrådet Petrén avstyrkte dock förslaget under bl. a. följande motiveringar. Förslaget innebär att bankinspektionen och KO får en konkurrerande kompetens, vUken leder tiU att två olika förfaranden blir tillämpliga på samma fall. Det ena är administrativt och det andra judicieUt. Uteslutet är inte att slutavgörandena i de båda förfa­randena kan komma att vila på helt olika gmndläggande värderingar i skälighelsfrågorna. En lagstiftningsteknik där man på detta sätt öppnar vägen för motstridiga avgöranden bör undvikas. Denna ståndpunkt intog också lagstiftaren 1971 vid tillkomsten av AVL. Tillräckliga skäl alt göra avsteg från denna princip föreligger inte även om man inte heh löser alla problem. AVL kommer under alla omständigheter att gälla för de finan­sieringsföretag som inte får ställning av finansbolag. Genom samråd meUan de ohka övervakningsorganen bör de konflikter som därmed kan uppstå i huvudsak kunna undvikas.

Departementschefen bemötte i proposition 1978/79:170 regeringsrådet Petréns yttrande och fann inte skäl göra avsteg från vad han tidigare anfört i lagrådsremissen.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen ägnade näringsutskottet stort intresse åt frågan om kompetensfördelningen mellan de båda myndig­heterna och övervägde lämpligheten av en ändring i AVL och KkrL. Utskottet avstod att ta ställning i dessa frågor och uttalade att det borde ankomma på regeringen att framlägga kompletterande beslutsunderlag -om möjligt på basis av banklagsutredningens arbete. Vidare uttalade ut­skottet att det är angeläget att det begärda beslutsunderlaget berör såväl den formella kompetensfördelningen mellan myndigheterna som förutsätt­ningarna för informell arbetsfördelning och annan praktisk samverkan dem emeUan. Frågan om de båda myndigheternas personalresurser för verk­samhet på det här området bör också belysas.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   451

I proposifion 1979/80:159 med förslag tUl lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m. tar departementschefen på nytt upp frågan om bankinspektionens och KOV:s tUlsynsuppgifter enligt kon­sumentlagstiftningen. Enligt departementschefens principiella uppfattning är det mer ändamålsenligt att samla tillsynsuppgifterna hos bankinspektio­nen. För alt ta ställning fill frågan om hur tUlsynsuppgifterna på längre sikt skaU fördelas mellan bankinspektionen och KOV krävs enligt departe­mentschefen alt banklagsutredningens förslag i denna fråga avvaktas. Ef­tersom lagen om finansbolag träder i kraft den 1 juli 1980 mäste emellertid denna fråga redan nu t. v. lösas för finansbolagens del. I den delen ansluter sig departementschefen till den uppfattning som dåvarande chefen för ekonomidepartementet gett uttryck för i propositionen 1978/79:170. Detta innebär bl. a. att finansbolagen t. v. aUtjämt skall omfattas av AVL och att tillsynen enligt KkrL fr. o. m. den 1 juli 1980 skall utövas av bankinspekfio­nen. Näringsutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande ställt sig bakom regeringens förslag (NU 1979/80:66, rskr 1979/80:415).

1.10 Bankinspektionen och konsumentskyddet enligt gällande ordning

Bankinspektionens konsumentskyddande verksamhet utgör ett led i in­spektionens strävan all verka för en sund utveckling av bankverksamhe­ten. I takt med utvecklingen av konsumentskyddet under senare år har inspekfionen intensifierat sitt arbete på detta område. Inspektionen har även tilldelats vissa tUlsynsuppgifter enligt den konsumenträttsliga lagstift­ningen.

Även om fillämpningen av MFL ligger på KOV följer bankinspektionen med stöd av sina allmänna tillsynsbefogenheter de olika tUlsynsobjektens marknadsföring och reklam. Inspektionen kan ingripa på grund av andra regler än MFL:s. Det skedde t.ex. när en bank i sin marknadsföring av sina mäklartjänster antydde att möjligheterna till kredit blev större om kunderna anlitade bankens eller dess dotterföretags mäklare. Bankinspek­tionen anmäler ocksä vissa marknadsföringsåtgärder fill KOV, som prövar frågan med MFL som utgångspunkt. Överläggningar beträffande vissa marknadsföringsåtgärder, de s. k. kombinationserbjudandena, har hållits mellan KOV och bankerna därvid även inspektionen medverkat.

AVL är som fidigare nämnts inte tillämplig på verksamhet som står under bankinspektionens fillsyn. Inspekfionen ger dock lagen en analog tillämpning inom sitt tillsynsområde och har mot denna bakgrund förhand­lat med bankerna om utformningen av skuldebrevsformulär. Samråd har härvid skett med KOV.

KkrL är tillämplig på verksamhet under inspektionens fillsynsområde och inspektionen är tillsynsmyndighet. Inspektionen har utfärdat anvis­ningar som skall tillämpas vid marknadsföring av kredit. Här preciseras t. ex. bankernas skyldighet att informera om den effekfiva räntan för kredit

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   452

till konsument. Informationsskyldigheten omfattar också skyldighet all skriftligen informera om effektiv ränta i anslutning fill förestående låneav­tal. Innan anvisningarna utfärdades förekom åtskilliga överläggningar med bankorganisationerna och också i stor utsträckning med KOV, som förbe­redde utgivandet av sina rikthnjer för tillämpningen av KkrL. MeUan myndigheterna diskuterades gränsdragningen mellan inspektionens anvis­ningar och KOV:s riktlinjer, vilket var betydelsefullt bl.a. som dessa på vissa punkter kom att skilja sig från varandra.

Som tidigare nämnts är inspektionen prisövervakande myndighet när det gäller banker och andra som står under inspektionens tillsyn. Sedan år 1975 gäller för bankerna att de fortlöpande skall hålla kontakt med inspek­tionen beträffande priser och avgifter på banktjänster. Så sker genom bankernas årliga rapporteringar till inspektionen och genom att bankerna åtagit sig att före planerat införande av ny avgift eller planerad avgiftshöj­ning inkomma lill inspektionen med besked i dessa avseenden. På detta sätt har inspektionen möjlighet att före avgiftens införande eller ändring bedöma om åtgärden är skälig och, om så behövs, ta upp förhandlingar med banken.

Utvecklingen har även medfört att bankinspektionen blivit en klagomur för aUmänheten vad gäller bankfrågor. Klagomålsärendena har ökat i an­tal. Dessa avser inte endast klagomål från konsumenter utan även från näringsidkare. I en del fall har resultatet blivit en hjälp för den klagande lill en bättre behandling från bankens sida. Så har t. ex. skett där informafio­nen från bankens sida varit bristfällig i fråga om villkoren för olika slags konton. Vissa klagomålsärenden rör avslag på låneansökan. Inspektionens möjligheter är i dessa avseenden mera begränsade eftersom en bank inte har någon skyldighet att acceptera kunder som den inte vili ha. Klagomål, som rör civilrättsliga tvister, avvisas och klaganden hänvisas till allmän domstol. Det åligger således inte inspektionen att lösa enskilda rällslvister. Detta har i praxis inte hindrat inspektionen att ta upp en fråga av civilrälts­lig innebörd till diskussion med en bank, om klagandens anspråk ansetts oomtvistliga.

Inom bankinspektionen anses ell klagomålsärende vara ett i banklag­stiftningen helt oregleral förfarande. Rent formellt innebär det inle något annat än att klaganden fäster inspektionens uppmärksamhet på att det enligt hans mening föreligger ett missförhållande som bör föranleda ingri­pande. Ärendet anses inte som ett partsärende i förvaltningslagens me­ning, och klaganden kan inte anföra besvär över inspektionens beslut; han har enbart ställning av anmälare. Detta hindrar inle att kommunikations-principen konsekvent tillämpas. Genom klagomålsärendena får inspektio­nen möjlighel till insyn när det gäUer bankernas uppträdande i skilda hänseenden. Klagomålen blir på så sätt en källa till information om miss­förhållanden som annars kanske inle skulle komma fill inspekfionens kän­nedom. Viktigare klagomålsärenden som berör banketiska problem samlar

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   453

inspektionen i en särskild serie om banketik som utsänds tiU samtliga bankchefer.

1.11 Konsumentverkets befattning med konsumentfrågor inom bankområ­det m. m.

KOV tiUämpar MFL på bankområdet. Anmälningar enligt denna lag inkommer tiU KOV bl. a. från aUmänheten, från den regionala och kommu­nala konsumentvägledningen och även från banker som för fram syn­punkter på sina konkunenters marknadsföring. KOV bevakar också ban­kernas marknadsföring genom sin aUmänna granskning av pressreklamen. Marknadsföringsärendena på bankområdel är av mindre omfattning än på många andra områden av näringsUvet som KOV bevakar. Främst rör ärendena påståenden om särskilt förmånliga in- eller utlåningsvillkor, marknadsföring av notariattjänster samt vissa typer av kombinationserbju­danden.

Fömtom MFL fillämpar KOV AVL och KkrL på den verksamhet som bankema driver i dotterbolag, vars verksamhet inle står under inspektio­nens tiUsyn. Motsvarande gäller även finansieringsföretagen. Enligt propo­sitionen 1979/80:159 med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, m. m., skaU AVL aUljämt omfatta de finansierings­bolag som enligt lagen om finansbolag skall anses utgöra finansbolag. KOV skaU även fortsättningsvis ha tillsyn enligt MFL och AVL över dessa bolag. När banklagsutredningen lämnat sitt förslag beträffande inspektio­nens tiUsynsverksamhet skall dessa liUsynsfrågor övervägas på nytt. KOV har med stöd av AVL påbörjat en undersökning av finansieringsbolagens avtalsviUkor. Vidare genomför KOV en undersökning av de konsument­problem som bar samband med kontokortsföretagens verksamhet.

Överväganden ocli förslag

1.12 Konsumentskyddets utformning på bankområdet

Under senare år har konsumentpolitiken varit föremål för en ingående diskussion. Flera åtgärder har vidtagits för att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning. Dessa åtgärder skall ses mot bakgrund av de förändringar som under de senaste decennierna ägt rum på marknaden. Utbudet av varor och tjänster har ökat myckel kraftigt. Företagen utnytt­jar i stöne utsträckning reklam och andra marknadsföringsåtgärder för att styra konsumenternas val. Bmkel av standardavtal har också blivit allt vanligare. Denna utveckling har medfört all konsumenterna i allt större utsträckning har behov av information och vägledning. Det har också ansetts att den enskilde konsumenten i många situationer behöver samhäl­lets stöd för att hävda sin rätt och skyddas mot ofillbörliga affärsmetoder.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   454

oskäliga avtalsvUlkor och andra liknande företeelser. I syfte att ge konsu­menterna ett ökat rättsskydd har en omfattande lagstiftning genomförts och ett reformarbete på området pågår.

Med begreppet konsument syftas i första hand på enskUda personer som för eget bmk köper varor eller beställer tjänster eller andra nyttigheter av näringsidkare.

Behov av en aktiv konsumentpolitik finns även inom bankområdet. Bankinstituten använder sig liksom andra näringsidkare av reklam och andra marknadsföringsåtgärder samt standardavtal. Genom sin ställning har bankinsfituten ett faktiskt övertag gentemot den enskilde bankkunden. Det är en grundläggande regel i bankverksamheten att detta övertag inte får utnyttjas så att bankkunden, som har ett behov av bankernas tjänster, kommer att ingå avtal på villkor m. m. som kan anses oskäliga. Vidare är de frågor som bankkunderna har att ta ställning till många gånger av komplicerad natur och rör stora ekonomiska värden. Det måste därför anses naturligt att stora krav stäUs på det sätt på vilket bankinsfituten marknadsför och utför sina tjänster samt lämnar information till sina kun­der.

Det är sedan gammalt god banksed att bankerna behandlar bankkun­dema på ett objektivt och konekt sätt. Bankinspekfionen vakar enligt den s. k. sundhetsparagrafen i banklagarna över att så sker och har dessutom tillsyn över bankerna så att dessa även följer andra bestämmelser i bankla­garna, som fillkommit som skydd för bankkunderna. Eftersom bankkun­derna tiU stor del består av enskilda hushåll kan banklagstiftningen härige­nom ses som en konsumentskyddande reglering av gammalt datum.

Ulöver de bestämmelser i banklagarna, som värnar om bankkunderna, har även vissa delar av konsumentlagsttftningen betydelse för bankverk­samheten, t. ex. AVL, MFL och KkrL. Som tidigare nämnts är MFL och KkrL direkt fillämpliga på bankverksamheten. Så är inte fallet med AVL. Med stöd av "sundhetsparagrafen" i banklagarna samt med vägledning av generalklausulen i AVL och det sätt på vUket andra konsumentpolifiska organ tillämpar denna klausul prövar emellertid bankinspektionen redan nu bankemas avtalsviUkor.

Utredningen är medveten om att bankinstituten strävar efter att behand­la sina kunder i enlighet med vad god banksed kräver. Många bankkunder är själva i stånd att ta tiU vara sina intressen gentemot bankerna. Bankin­spektionen, som tillsynsorgan för bankinstitutens hela verksamhet, har också en viktig roll som företrädare för bankkunderna. Dessa omständig­heter kan dock inte åberopas som argument för att konsumentskyddet inte behöver vara lika starkt på bankområdet som inom andra områden. Det är i stället en viktig utgångspunkt för utredningen att tillförsäkra de bank­kunder som på grund av okunnighet eller av annan anledning har svårt att hävda sina rättigheter ett skydd som är likvärdigt med det som inom andra områden tillförsäkras den svagare parten i ett avtalsförhållande. Här avses

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   455

således endast de bakgmnder som inbegrips i det på konsumentomrädet vedertagna begreppet konsument. Dessa konsumenter bör naturligtvis även på bankområdet kunna påräkna lagstiftarens skydd. Som nämnts är MFL och KkrL men inte AVL direkt tUlämpliga på bankverksamheten. Även om bankinspektionen redan nu i prakfiken - på sätt som beskrivs i föregående stycke - prövar bankernas avtalsvillkor, föreslår utredningen att en bestämmelse motsvarande generalklausulen i AVL görs direkt till­lämplig på bankverksamheten. Trots alt det är fråga om en bestämmelse av generalklausulkaraktär, får såväl bankkonsumenterna som bankema här­igenom stöne möjligheter att bedöma vilka regler som gäller på detta område. Förslaget torde därför innebära en stöne rättssäkerhet. På vilket sätt detta förslag lagtekniskt skall lösas återkommer utredningen fill under följande avsnitt.

Bankkonsumenternas ställning skiljer sig enligt utredningens uppfatt­ning inte från andra konsumenters på sådant sätt att det finns anledning att på bankområdet införa mer detaljerade och strängare konsumenträttsliga bestämmelser. Snarare är förhållandet det motsatta med hänsyn fill den omfattande reglering som bankverksamheten redan är underkastad.

I följande avsnitt behandlar utredningen frågan om fillsynen enligt kon­sumentlagstiftningen på bankområdet. Utredningen lägger härvid huvud­vikten vid vilken myndighet, bankinspektionen eller KOV, som skall tiller­kännas de olika tUlsynsbefogenheterna.

1.13 Tillsynen enligt konsumentlagstiftningen på bankområdet

1.13.1 Allmänna utgångspunkter

Om viss verksamhet underkastas tiUsyn, är det uppenbarligen en fördel att samla tillsynsbefogenheterna hos en och samma myndighet. Härigenom undviks dubbelarbete och kompetenskonflikter. Lika uppenbart är det fördelaktigt om en myndighet, som satts att tillvarata vissa intressen eller bevaka viss lagstiftning, får göra detta över hela fältet. Härigenom skapar man fömtsättningar för konsekvens och enhetlighet. Del är emellertid i praktiken inte alltid möjligt att ta till vara de uppenbara fördelar som nyss angetts. Fördelningen av tiUsynsbefogenheterna på bankområdet i fråga om den marknadsrättsliga lagstiftningen är ett exempel där svårigheter av detta slag möter. Vid avvägningen av de skUda intressen som gör sig gällande har utredningen haft följande allmänna utgångspunkter.

Som framgått av avsnitt 1.4 är del från såväl konsumenternas som hela samhällets synpunkt av största vikt att bankerna förvaltar insättamas medel på ett betryggande sätt. Banklagstiftningen syftar i första hand till att tiUgodose delta intresse. Den tidigare framställningen har också visat att bankerna är viktiga instrument för statsmakterna när det gäller att utforma den ekonomiska politiken. Konsumentskyddet på bankområdet får inte utformas sä att insättarskyddet eller möjligheterna att genomföra den ekonomiska politiken äventyras.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   456

Enligt utredningen bör som tidigare nämnts konsumenterna på bankom­rådet så långt möjligt fillförsäkras samma skydd som konsumenterna på andra områden. Lagsfiftning som tar sikte på att stärka konsumenternas ställning bör därför i princip omfatta även bankområdet.

Som framgått av avsnitt 1.6 innebär nuvarande ordning att såväl bankin­spektionen som KOV och i förekommande faU MD granskar bankernas verksamhet. En följd härav är att såväl inspektionen som de konsumentpo­litiska organen har möjlighet att från olika utgångspunkter ingripa mot en och samma verksamhet. En utgångspunkt för utredningen har varit att skapa ett system som förhindrar sådana kompetenskonflikter mellan myn­digheterna.

Granskningen av konsumentfrågor inom bankverksamheten bör kunna ske snabbt och effektivt utan att rättssäkerheten eftersatts. Det är också viktigt att granskningen utförs så alt det inte onödigtvis skapas motsätt­ningar mellan myndigheterna och bankerna. Både inspektionens och de konsumentpolitiska organens erfarenheter och resurser bör tas till vara.

Enligt utredningens uppfattning är det en fördel om konsumentskyddet är enhetligt utformat för aU verksamhet som står under inspektionens tiUsyn. Ett nytt system bör därför utformas så att det kan komma att gälla också för annan verksamhet under inspekfionens tUlsyn än ren bankverk­samhet, t. ex. fondkommissions - och finansbolagsverksamhet.

Om bankinspektionen anförtros tillsynsbefogenheter inom bankområdet också om den konsumenträttsliga lagstiftningen, samordnas bankernas myndighetskontakter väl. Hos bankernas konsumenter är det också väl känt att inspektionen utgör fomm för information och klagomål. Inspektio­nen har vidare de särskUda kunskaper och resurser som behövs för att kunna göra en samlad bedömning av hur konsumentskyddet bör utformas för att kunna förenas med banklagstiftningens krav. Exempelvis måste låntagarkonsumentens intresse av goda lånevillkor alltid avvägas mot in-sättarkonsumentens skyddsintresse. Bankernas kreditgivning påverkas i betydande utsträckning av riksbankens kredilpoliliska åtgärder. Vid flera tillfäUen har riksbanken sålunda rekommenderat bankerna att iaktta störs­ta ålerhåUsamhel i fråga om konsumtionskrediter. Hänsynstagande tiU de kreditpolitiska rekommendationerna är därför ett av de viktigaste inslagen vid kreditgivningen. Bankinspektionen har betydande erfarenheter av ban­kernas verksamhet och de kreditpolitiska förutsättningarna härför. Vidare bör i sammanhanget beaktas att inspektionen i förhållande till bankerna har ett väl fungerande kontakt- och informationsnät, som bör kunna ut­nyttjas också på konsumentområdet. I takt med att konsumenlproblemen ägnas ökad uppmärksamhet bl.a. i lagstiftningen har inspektionen under senare fid byggt upp ett betydande kunnande och en omfattande erfarenhet av konsumenternas problem på bankområdet. Detta gäller även för de bankkunder som är näringsidkare och som inte direkt berörs av den konsu­menträttsliga lagstiftningen. Med bankinspekfionen som tillsynsmyndighet

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   457

kan frågor som rör banks förhållande till kund som är konsument och kund som är näringsidkare ges en så långt möjligt likformig behandling.

För KOV och MD talar främst det förhållandet att den konsumenträtts­liga lagstiftningen har byggts upp kring dessa organ. KOV bar fått det övergripande ansvaret för konsumentskyddet i landet och har vidare bety­dande resurser för problemuppfångning på detta område. Som tidigare nämnts är KOV ett partsorgan med uppgift att främja konsumenternas intressen. Motsättningar mellan konsumenter och näringsidkare som inte kan lösas genom förhandlingar avgörs av MD. På det konsumenträttsliga fältet har man alltså anvisat ett förfarande i domstolsmässiga former för konflikfiösning. Om de konsumentpolifiska organen anförtros ytterligare tiUsynsuppgifter på bankområdet, kan konsumentlagstiftningen bli enhet­ligt tiUämpad i all näringsverksamhet. KOV:s betydande resurser och kunnande samt breda kontaktytor med bl. a. allmänhet, myndigheter och organisationer bör vidare kunna tas fill vara till gagn för konsumenterna.

1.13.2 Olika modeller för tillsynen enligt konsumentlagstifiningen på bankområdet

I fråga om kompetensfördelningen mellan myndigheterna har utredning­en arbetat med olika modeller. Det är härvid främst två modeller som prövats.

Den ena är den renodlade "konsumenlverksmodellen". Karakteristiskt för denna är att den slutliga prövningen av samtliga konsumenlärenden på bankområdet enligt såväl AVL, MFL som de marknadsrättsUga reglerna i KkrL kommer att åvUa MD och att en granskning, som i vissa fall kan leda tiU prövning inför denna domstol, sker hos KOV. Som tidigare framgått är emeUertid KOV:s verksamhet inte inskränkt till att endast förbereda de ärenden, som tas upp inför MD ulan myndigheterna har en omfattande självständig verksamhet gmndad på de ovan nämnda lagarna.

Den andra modellen, "bankinspektionsmodellen", innebär att tiUsynen enligt bestämmelser med motsvarande innehåll som AVL:s och MFL:s generalklausuler läggs bosbankinspektionen. Härav följer att inspektionen också ensam får ansvaret för fiUsynen enligt KkrL, som i stort sett behålls oförändrad.

Utredningen har vidare diskuterat andra lösningar som står emellan de redovisade ytterlighetsmodellema och som innebär att tillsynsbefogenhe­terna enligt de olika konsumenfiagama delas upp mellan myndigheterna. En lösning som här kan komma ifråga är den som i stort överensstämmer med gällande ordning. Lösningen innebär att inspektionens tiUsyn enligt KkrL behålls oförändrad, att fillsynsuppgiftema enligt en bestämmelse motsvarande generalklausulen i AVL läggs på inspektionen samt att tiU­synsuppgifterna enligt MFL behålls av KOV. Som ett led i denna lösning kan diskuteras att inrätta en rådgivande nämnd för konsumentfrågor vid inspektionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   458

1.13.3 Utredningens ställningstagande

Bankerna driver en rörelse av speciell karaktär. Bankverksamheten är ingående reglerad inte bara genom banklagstiftningen utan även genom ett flertal andra lagar och författningar. Fömtom genom bankinspektionen kontrollerar samhäUet bankerna genom andra myndigheter. Härigenom har bankkundernas skyddsintressen i olika avseenden tillgodosetts. Denna omständighet och en samlad bedömning på gmndval av de tidigare angivna allmänna utgångspunkterna leder enligt utredningen till att de bärande principerna i den marknadsrätlsliga lagstiftningen bör arbetas in i banklag­stiftningen och att tillsynsbefogenheterna bör anförtros inspektionen. Be­dömningen ligger i linje med strävandena att - när viss verksamhet står under särskUd tillsyn — samla tUlsynsuppgifterna hos den särskilda till­synsmyndigheten. Det sagda utesluter självfallet inte att vissa tillsynsbefo­genheter på grund av särskilda skäl förläggs tiU annan myndighet än inspektionen.

Utredningens bedömning grundas främst på uppfattningen alt inspekfio­nens kompetens, resurser och erfarenheter är nödvändiga för att på bank­området utforma konsumentskyddet så att andra vitala intressen inte sätts åsido. Att lägga fillsynen i sin helhet på bankinspektionen innebär enligt utredningens uppfattning en förenklad administration av konsumentfrå­gorna och kan därigenom sägas utgöra ett led i strävandena att eliminera krångel och onödig byråkrafi i förvaltningen. Utredningen anser vidare att den breddning av inspekfionens styrelse som utredningen har föreslagit kommer att bidra till att konsumentintressena beaktas på ett tillfredsstäl­lande sätt. Den föreslagna förändringen av styrelsen, i vilken bl. a. KOV skall vara representerat, kommer äyen att bidra tiU att KOV:s och inspek­tionens bedömning av konsumentfrågorna kan bli likformig. Utredningen har heller inle kunnat bortse från att en annan principieU bedömning av tUlsynsfrågan på bankområdet otvivelaktigt skulle leda till att nuvarande kompetensfördelning mellan myndigheterna behålls med resultat att en företeelse i en verksamhet kan prövas av dels inspektionen med stöd av banklagarna och dels KOV med stöd av konsumentlagstiftningen.

Det står också klart för utredningen att ett framgångsrikt tillvaratagande av konsumentintressena på bankområdet fömtsätter ett nära samarbete mellan inspektionen och KOV. I ett följande avsnitt kommer utredningen att diskutera alternativa former för att säkra ett sådant samarbete.

Närmast behandlar utredningen de centrala marknadsrättsliga lagarna, AVL och MFL samt KkrL och tar särskUt upp frågan om skäl finns för att i något fall avvika från utredningens nyss angivna principiella bedömning.

1.13.4 AVL

Som framgått av den tidigare framställningen är syftet med AVL att förhindra att näringsidkare i sin verksamhet använder sig av viUkor som kan anses oskäliga mot konsumenterna. I praktiken består övervaknings-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   459

verksamheten främst i granskning av de standardavtal som används i skilda branscher.

Granskning av avtalsvillkor utgör en betydelsefuU del av inspektionens åligganden. Som nämnts gäller inle AVL för bankerna ulan inspektionen utför sin avtalsvillkorsgranskning med stöd av banklagarna.

I samband med AVL:s tiUkomst uttalade departementschefen att del var naturligt att bankinspektionen också i fortsättningen svarade för övervak­ningen av de avtalsvUlkor som bankerna använder i förhållande till allmän­heten. Enligt departementschefen mäste i sammanhanget beaktas det in­tresse som de penningvårdande myndigheterna kunde ha av att lägga speciella penningpolitiska aspekter på villkoren för bankernas kreditgiv­ning.

Den nuvarande ordningen innebär att bankernas avtalsvillkor granskas med utgångspunkt i annan lagstiftning än den konsumenträltsliga. Det är emeUertid givet att behov av samråd meUan inspektionen och KOV förelig­ger särskilt på områden där bankerna driver verksamhet i konkunens med andra näringsidkare. Utredningen tar i ett följande avsnitt upp frågan om skilda former för ett förstärkt samarbete myndigheterna emellan.

På de skäl som angavs i samband med AVL:s tillkomst anser utredning­en att granskningen av bankernas avtalsvillkor också i framtiden bör ankomma på bankinspektionen. Granskningen av bankernas avtalsvillkor hänger intimt samman med tiUsynsarbetet t. ex. när det gäller genomgång­en av bankernas låneengagemang. Granskningen utgör därför en mycket viktig och omisUig del av inspektionens centrala arbetsuppgifter.

Som utredningen tidigare föreslagit skall en bestämmelse motsvarande generalklausulen i AVL göras direkt fiUämplig på bankverksamheten. Ef­tersom inspektionen även fortsättningsvis skall granska bankernas avtals­viUkor föreslår utredningen att denna bestämmelse arbetas in i bankla­garna. Detta innebär bl. a. att inspekfionen fär möjlighet att förbjuda oskä­liga avtalsvillkor. Med denna komplettering blir det exempelvis möjligt för inspektionen att vid vite förbjuda en bank att använda visst avtalsvillkor.

1.13.5 MFL

Som fidigare redovisats gäller MFL också för bankområdet. TUlsyns­uppgifterna ligger hos de konsumenlpoliliska organen. Syftet med MFL är bl.a. att skydda konsumenlema mot otUlbörlig marknadsföring och att tillförsäkra dem information, som har särskild betydelse från konsument­synpunkt. Den övervakningsverksamhet som KOV för närvarande bedri­ver på bankområdet består främst i en uppföljning av de anmälningar som kommer in tiU myndigheten. Vidare har KOV en fortlöpande granskning av pressreklamen och gör ibland också vissa punktinsatser för att närmare granska bankernas marknadsföringsåtgärder. KOV har också mera ingåen­de med bankerna diskuterat olika former av kombinafionserbjudanden.

Även om bankernas marknadsföring inte på något avgörande sätt skiljer

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   460

sig från andra näringsidkares, krävs inte så sällan att vid en bedömning humvida en banks marknadsföring är otillbörUg särskild hänsyn måsle tas till de speciella förhållanden som gäller för bankerna. Med hänsyn till sistnämnda förhållanden har enligt utredningens uppfattning bankinspek­tionen de bästa fömtsättningarna att pröva bankernas marknadsföringsåt­gärder mot bakgrund av deras allmänna roll i samhället. Genom den uppföljning av bankernas marknadsföring som inspektionen alllid måste göra på gmnd av sin allmänna tUlsynsskyldighet har inspektionen redan skaffat sig kunnande och erfarenhet av MFL och dess tillämpning. En lösning med bankinspektionen som tiUsynsmyndighet över marknadsfö­ringsåtgärderna på bankområdel har även den fördelen att denna tillsyn kommer att samordnas med den egentliga banktUlsynen. Inspektionen kommer härigenom vid sid prövning av ifrågavarande ärenden alt kunna väga samman de ohka krav som lagstiftningen reser på bankområdet genom t. ex. banklagarna, valutaregleringen, de kreditpolitiska lagarna och de konsumenträttsliga lagarna. Om inspektionen ges ansvaret för tillsynen över banks marknadsföring, kommer därför denna uppgift att ligga väl i linje med inspektionens övriga arbetsuppgifter. De nämnda omsländighe­tema finner utredningen väga så tungt att granskningen av bankernas marknadsföringsåtgärder bör flyttas över tiU inspektionen. Några skäl att beträffande tillsynen över bankernas marknadsföring avvika från utred­ningens tidigare deklarerade principiella bedömning föreligger således inte. Snarare förstärks utredningens ställningstagande genom vad som fram­kommer under följande avsnitt "KkrL".

Bankinspektionen har i sin allmänna tillsynsverksamhet under en lång följd av år aktivt verkat för bankkundernas intressen. Det är utredningens bestämda uppfattning att förslaget med inspekfionen som tillsynsmyn­dighet över bankernas marknadsföring inle kommer att innebära någon försämring av konsumentskyddet på detta område. Den föreslagna organi­satoriska förändringen bör kunna skapa fömtsättningar för ett aktivt tillva­ratagande av konsumentintressena vid bankernas marknadsföring.

För att åstadkomma en överflyttning av ifrågavarande tillsyn till inspek­fionen föreslår utredningen en motsvarande lagleknisk lösning som den vid regleringen av inspektionens tillsyn över bankernas avtalsvillkor, nämligen att en bestämmelse motsvarande MFL:s generalklausuler för in i bankla­garna. Vidare förs i MFL in en bestämmelse (liknande 2 § AVL) av inne­börd att MFL inte gäUer den verksamhet som bankinspektionen driver.

1.13.6 KkrL

KkrL:s bestämmelser inriktas tiU största delen på kreditköp. Krediter som är fristående från kreditköp, dvs. vanliga banklån, checkräkningskre­diter m. m., berörs endast av lagens bestämmelser om marknadsföring av kredit. Det är sålunda dessa senare bestämmelser som är de mest betydel­sefulla för bankerna. De syftar fill att ge konsumenterna en fullgod infor­mation om kostnader för krediter.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   461

Tillsynen över att bankerna iakttar KkrL:s regler ankommer f n. på bankinspektionen. Som tillsynsmyndighet har bankinspektionen utfärdat anvisningar om hur informationen bör lämnas. Samtidigt kontrollerar in­spektionen att dessa anvisningar följs av bankerna.

Bankernas kreditgivning tillhör den centrala delen av både bankverk­samheten och banktillsynen. Det krävs att inspekfionen under alla förhål­landen övervakar bankernas hela kreditgivning. Enligt utredningens upp­fattning är dessa omständigheter avgörande för att inspektionen även fortsättningsvis bör utöva fillsyn över bankverksamheten enligt KkrL. För att så bör vara fallet talar även den omständigheten att banks kreditgivning skiljer sig i betydelsefuUa avseenden från de krediter som andra näringsid­kare lämnar. Detta har kommit fill uttryck i bankinspektionens nämnda anvisningar, som skiljer sig något från KOV:s riktlinjer om informations­skyldighet för andra näringsidkare.

Före KkrL:s ikraftträdande prövade KOV bankernas marknadsföring av kredit med utgångspunkt enbart i bestämmelserna i MFL. Tillkomsten av KkrL innebar beträffande denna marknadsföring endast att innebörden i generalklausulen i 3 § MFL blev preciserad i vissa avseenden nämligen beträffande den effekfiva räntan vid kredit, kreditkostnaderna och kon-tantpriset vid kredit. KkrL kom dock inte att uttömmande reglera frågan om vUken information som skall lämnas vid marknadsföring av kredit. Generalklausulen i 3 § MFL om informafionsskyldighet utgör fortfarande gmnden för prövningen av dessa ärenden. KkrL anknyter därför till MFL och tiU dess syslem för kontroll, rättslig prövning och sanktionering av att informationsplikten fullgörs. Genom att på så sätt som nu gäller dela upp tiUsynen över dessa båda lagar på KOV och inspekfionen bryter man den systematik som finns i lagarna och risk för problem med en dubbel fillsyn enligt KkrL uppstår. Olägenheterna med alt såväl bankinspektionen som KOV kan granska ocb pröva ärenden rörande banks marknadsföring av kredit uppmärksammades redan i samband med KkrL:s fillkomst. Denna ordning har därför betraktats som ett provisorium. Den dubbla tillsynen inom detta område har visserligen hitintills inle inneburit några stöne olägenheter. Den innebär emellertid risk för kompetenskonflikter mellan myndigheterna. Samma ärende kan bli prövat i två delvis olika förfaran­den. Som gmnd för prövningen kan myndigheterna lägga olika värdering­ar. Det slutliga resultatet av en konsuments anmälan kan därför teoretiskt komma att skifta beroende på till vilken myndighet han vänder sig. En dubbel tUlsyn innebär även att det inte är någon myndighet som har det övergripande ansvaret för dessa frågor. Det torde också vara ofrånkomligt att denna ordning medför ett visst dubbelarbete och att den därför blir mer kostnadskrävande. Slufiigen innebär den gäUande ordningen att inspektio­nen enligt KkrL inte kan tvinga en bank att lämna viss information vid marknadsföring av kredit. För att få en näringsrättslig prövning enligt KkrL:s intentioner måste ett sådant ärende lämnas över för granskning till

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  462

KO och för eventueU slutlig prövning i MD. Detta förfarande strider mot de principiella synpunkter som utredningen tidigare givit tillkänna.

Utredningen finner att de skäl som i tidigare lagstiftningsärenden anförts för att lägga tillsynen enligt KkrL på bankinspektionen är så starka att inspektionen ensam bör få det fuUständiga ansvaret för denna tillsyn på bankområdet. Den tidigare beskrivna samordningen av MFL och KkrL innebär enligt utredningens mening att problemet med den dubbla tUlsynen enligt KkrL endast kan lösas genom att en enda myndighet får ansvaret för tiUsynen enligt såväl MFL:s som KkrL:s bestämmelser. Mot bakgmnd av utredningens förslag att flytta över tiUsynen enligt MFL:s bestämmelser på bankinspekfionen löses emellertid detta problem och bankinspektionen kommer ensam att bevaka bankernas efterlevnad av KkrL:s bestämmel­ser.

En förändring av tillsynen enligt KkrL på det sätt utredningen föreslagit kan lämpligen lagtekniskt lösas genom att ett tillägg görs till KkrL:s be­stämmelser. Genom att MFL inte blir fillämplig på bankområdet kommer hänvisningen i KkrL till MFL:s bestämmelser att bU utan verkan vad gäller prövningen av banks marknadsföring av kredit. Beträffande denna pröv­ning bör i stället en hänvisning lämnas tiU de olika banklagarna. I dessa kommer som fidigare nämnts bestämmelser motsvarande generalklausu­lerna i 2 och 3 §§ MFL att arbetas in, bl. a. bestämmelserna om informa­tionsföreläggande. I övrigt behålls KkrL oförändrad.

1.13.7 Organisatoriska överväganden m. m.

Bankinspektionens tillsyn är som tidigare nämnts redan inriktad på att fiUvarata bankkundernas intressen. Inom inspektionen handläggs klago­målsärendena och andra frågor med anknytning till konsumenternas ställ­ning tUl väsentlig del på den allmänna avdelningen. För denna handlägg­ning har särskUda mfiner arbetats fram. Utredningens förslag kommer därför inte alt i någon större utsträckning inverka på inspektionens fortsat­ta arbete med dessa frågor. Det innebär emellertid att inspekfionen i stöne utsträckning än hittills får ta initiativ fill utredningar och förhandlingar med bankerna. Detta kommer att gälla tillämpningen av KkrL samt av samtliga de bestämmelser som har motsvarigheter i MFL och AVL. Med anledning härav kommer inspektionens resurser att behöva förstärkas. En motsva­rande besparing bör då kunna göras vid KOV. Mot bakgrund av konsu­mentfrågornas växande betydelse i samhället synes emellertid en hög ambitionsnivå på detta område vara motiverad. Det är för utredningen för närvarande inte möjligt att precisera inspektionens resursbehov. Det torde dock vara samhällsekonomiskt fördelaktigt att samla tUlsynen under en myndighet.

Utredningens lösning med inspektionen som enda tiUsynsmyndighet innebär att inspektionen får det övergripande ansvaret för det marknads­rättsliga konsumentskyddet inom bankverksamheten.  Med hänsyn fill

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   463

intresset av att konsumentfrågorna i all näringsverksamhet bedöms så enhetligt som möjligt krävs en samverkan och samordning mellan inspek­tionen och KOV. För att underlätta och förbättra kontakterna mellan de båda myndigheterna och för att förstärka inspektionens möjligheter att ta tiUvara konsumenternas intressen har utredningen som en åtgärd föreslagit en förändrad sammansättning av inspektionens styrelse med ett förstärkt lekmannainflytande. Som representant för konsumentintressena föreslår bl. a. en företrädare för KOV.

Vidare föreslår utredningen bl.a. för alt KOV:s speciella sakkunskap och erfarenhet skaU kunna tas tillvara att ett kontaktfomm för konsument­frågor inom bankområdet inrättas. Detta kontaktfomm skall utgöra en plattform för överläggningar mellan representanter för bankinspektionen, KOV och de olika bankinstituten. Skall konsumentfrågor som rör annan verksamhet under inspektionens tillsyn diskuteras, bör för bankernas re­presentanter finnas ersättare som företräder denna verksamhet. Verksam­heten i detta organ skaU syfta till att underlätta en utveckling till konsu­menternas bästa med hänsyn fill både de enskilda konsumenternas och bankkollekfivets intressen. Vid sammanträdena bör diskuteras de olika problem på bankområdet, som fångats upp av de tre parterna via deras olika kanaler. En arbetsform med informella diskussioner bör ge möjlighet tUl ett gmndläggande informationsutbyte parterna emellan. Arbetet som avses leda fram tiU anvisningar för olika marknadsföringsåtgärder samt tUl förbättrade standardavtal kan här förberedas för senare beslut i inspektio­nen. Vidare bör myndigheterna utnyttja kontakterna i detta organ till att stämma av sin praxis i likartade konsumentfrågor så att dessa så långt som möjligt ges en enhetlig bedömning. I olika frågor kan ett gemensamt informationsmaterial arbetas fram. Samrädsorganet bör organisatoriskt vara fristående från myndigheterna. Inspektionen bör vara sammankal­lande och också tillhandahåUa en sekreterare. Ett kontaktfomm i den ovan föreslagna formen är inte någon ny företeelse. KOV har sedan år 1975 en dylik överläggningsform med försäkringsbranschen och erfarenheterna av detta samarbetsorgan har varit goda.

KOV skall enligt sin instmktion samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. Även bankinspektionens skyldighet att sam­råda med KOV i konsumentfrågor bör skrivas in i dess instruktion.

1.13.8 Tale-och besvärsrält

Enligt den näringsrätlsliga lagstiftningen gäller att frågor om förbud eller föreläggande prövas av MD efter ansökan av KO. Beslutar KO för visst fall att ej göra ansökan, kan ansökan göras av sammanslutning av konsu­menter, löntagare eller näringsidkare. MD:s avgöranden går inte att över­klaga. Ett motiv härför har varit att näringsrättsliga frågor måste kunna avgöras snabbi. Detta rättsliga system är inte nödvändigt ocb enligt utred­ningens uppfattning inte heller lämpligt beträffande de ärenden med konsu­menträttslig anknytning som skaU prövas av bankinspektionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   464

Med näringsrättslig lagstiftning, såsom MFL och AVL, förstås de ram­regler som ger normer för hur näringsverksamhet skall bedrivas och hur företagen skall handla på marknaden. Det är fråga om regler av förbuds-eller påbudstyp direkt inriktade på att ge direkfiv för näringsidkarnas agerande. Lagstiftningen verkar således framåt på så sätt att en marknads­föringsåtgärd som har förklarats otUlbörlig eller ett avtalsvillkor som har förklarats oskäligt inte längre får användas. Däremot ger lagstiftningen inte den enskilde konsumenten något skydd när en viss marknadsföring redan genomförts eller när ett avlal redan föreligger. För att konsumenten skall få ett sådant skydd krävs civilrättsliga bestämmelser som tar sikte på enskilda fall och som kan tillämpas av allmän domstol när tvist har upp­stått.

Som framgår är den näringsrättsliga lagsfiftningens syfte sådant alt den enskilde konsumenten inte kommer all inta någon egentlig partsställning i ärendet. De anmärkningar som inspektionen i dessa ärenden får ta befatt­ning med kan i och för sig påkalla inspektionens åtgärder. Dessa beror emellertid då på inspekfionens aUmänna skyldighet att öva tillsyn över bankerna. De ärenden, som inspektionen kan komma att pröva enligt de näringsrättsliga bestämmelser som enligt förslaget skall föras in i bankla­garna, kommer således inspektionen - liksom andra tiUsynsärenden - att kunna la upp ex officio. Med hänsyn till lagstiftningens syfte och fill att inspektionens prövning av dessa ärenden inte är beroende av någon anmä­lan intar anmälaren, t. ex. en konsument eller en konkurrerande bank, inte någon ställning som part. Någon ändring härvidlag anser inte utredningen vara påkallad. Samma ordning som f. n. gäller vid inspektionens prövning av näringsrättsliga frågor bör därför gälla även fortsättningsvis.

Varken med nuvarande regler eller enligt utredningens förslag är det möjligt att föra talan mot eventuella synpunkter inspektionen kan ba på ett tilltänkt standardavtal eller mot inspektionens anvisningar vad gäller lill-lämpningen av MFL eller KkrL. Dessa är inte rättsligt bindande för ban­kerna.

Enligt utredningens förslag kommer inspektionen att kunna meddela en bank förbud - förenat med vite - att fortsätta otillbörlig marknadsföring eller alt använda sig av oskäliga avtalsvillkor. Vidare skall inspektionen kunna ålägga bank alt vid marknadsföring av tjänst eller annan nyttighet lämna sådan information, som har särskild betydelse från konsumentsyn­punkt. Dessa förbuds- eller informafionsförelägganden kommer att kunna utfärdas med stöd av de särskilda konsumenträttsliga bestämmelser som skall föras in i banklagarna. Fråga är om dessa beslut, som är att jämställa med andra formliga beslut inspektionen fattar jämlikt 153 och 154 §§ BL eller jämhkt motsvarande paragrafer i SpL och JkL, bör kunna överklagas till regeringen.

En enskild konsument, som inte har taleräll till MD, bör enligt utred­ningens uppfattning inte heller medges rätt att föra talan till regeringen mot

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   465

beslut som inspektionen fattat i ifrågavarande ärenden. Inte heller anser utredningen att en sammanslutning av konsumenter eller löntagare, bör medges rätt att överklaga inspektionens beslut tiU regeringen. Anledningen tiU detta är bl.a. svårigheten att avgränsa de rena konsumentärendena, som skall få överklagas, från andra ärenden, som inspektionen prövar och som inte kan tänkas bli föremål för överklagande av en sådan sammanslut­ning. Som huvudregel gäller dock att den som beslutet gått mot skall äga rätt att överklaga detsamma. Fråga är om en bank i detta fall skall få en sådan rätt.

De konsumenträttsliga ärendena kan synas vara av sådan beskaffenhet att de inte lämpar sig för prövning av regeringen. Ärendena bör även avgöras snabbt. Vidare måste inspektionens ovannämnda förbud eUer ålägganden kunna förenas med vite för att få någon verkan. Vitet, som utdöms av allmän domstol, blir här föremål för en rättslig prövning. En överprövning till regeringen står även i motsats till de strävanden som sedan länge pågår att från regeringskansliet decentralisera enskilda ären­den. Dessa omständigheter talar mot en besvärsmöjlighet.

Inspektionens nuvarande beslut är emeUertid generellt överklagbara för bankema. En bank har således f. n. möjlighet att besvära sig till regeringen över ett beslut i en marknadsföringsfråga som inspektionen fattat med stöd av de allmänna tUlsynsbestämmelsema. Inspektionen har även möjlighet att enligt 154 § 1 st. BL meddela en bank en erinran i en dylik fråga. En skriftlig erinran som meddelats i ett slufiigt beslut kan bank överklaga.

Som tidigare redovisats kommer de rena konsumentintressena inte att utgöra den enda gmnden för inspektionens prövning av konsumentärende på bankområdet. I dessa ärenden måste inspektionen i flera fall dämtöver ta StäUning till banklagstiftningens särskilda bestämmelser. Detta senare StäUningstagande kan vara mest betydelsefullt för banken. Det sagda visar att det många gånger kan vara vanskligt att särskilja ell beslut i ett konsu­mentärende från inspektionens beslut i övriga frågor. Ett system som innebär att alla beslut skall kunna överklagas av bank utom de som fattas i konsumentärenden kommer därför att vara svårt att upprätthålla.

De flesta konsumentfrågorna på bankområdet kommer med all säkerhet att även fortsättningsvis lösas på frivillighetens väg. Om rätt fiU över­prövning ges för banker i konsumentärendena kommer därför endast få ärenden av oftast stöne principiell betydelse att bli föremål för regeringens prövning. För att vid prövningen av dessa ärenden få en viss enhefiighet med liknande ärenden inom andra områden har regeringen möjlighel alt remittera ärendet tiU KOV eUer någon annan konsumentvårdande myndig­het.

Om bankerna ges möjlighet att besvära sig mot beslut i konsumentären­den och utnyttjar denna rätt, bör beslutet - i likhet med inspektionens övriga beslut - gå i omedelbar verkställighet, om ej annat förordnas. Detta innebär oftast att inspektionen trots besvärsmöjligheten snabbt kan ingripa mot t. ex. en banks osunda marknadsföringsåtgärder. 30   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   466

Mot bakgmnd av det anförda föreslår utredningen att bankema bör äga rätt att till regeringen även överklaga bankinspekfionens beslut i ärenden som helt eUer delvis rör näringsrättsliga frågor.

1.13.9 Samordningen av tillsynen enligt konsumentlagstiftningen över in­spektionens hela verksamhetsområde

Den föreslagna lösningen med att inom bankområdet samla de nu ak-tuelUa tiUsynsuppgifterna hos bankinspektionen bör enligt utredningens uppfattning gälla även för andra verksamheter som står under bankinspek­tionens tUlsyn. Flera av inspektionens tillsynsobjekt har en verksamhet som liknar bankinstitutens. De tiUsynsobjekt som här närmast avses är kreditakfiebolagen, hypoteksinsfituten och fondkommissionsbolagen. Ut­redningens förslag låter sig väl förenas på den verksamhet som dessa tUlsynsobjekt bedriver.

I propositionen 1979/80:159 med förslag tiU lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolifiska medel uttalade departementschefen att slut­lig ställning inte kunde tas i fråga om hur tiUsynsuppgifterna över finansbo­lagen skall fördelas mellan inspektionen och KOV fönän banklagsutred­ningen lagt fram sitt förslag.

Enligt utredningens uppfattning talar starka skäl för att utredningens förslag vad gäller fillsynen över bankverksamheten även bör tillämpas på finansbolagens verksamhet. Sålunda torde det även på finansbolagens område vara nödnändigt att ta tillvara inspektionens kompetens, resurser och erfarenhet för att på detta område utforma konsumentskyddet så att andra vitala intressen inte sätts åsido. Den enskilde låntagarens intressen måste t. ex. alllid vägas mot det övergripande intresset samhället har av alt finansbolagen kan fullgöra sina åtaganden. Genom ovan nämnda proposi­tion har också föreslagits att finansbolagen i viss utsträckning skall inord­nas under lagen om kredidpolitiska medel. Finansbolagens kreditgivning kan härigenom komma att påverkas av riksbankens kreditpolitiska åtgär­der. Vidare har i nämnda proposifion föreslagits att regeringen skall ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit. Avsikten med ett sådant bemyndigande är att det skall kunna användas för både samhällsekonomisk och konsumentpolifisk reglering av verksamheten. Med hänsyn fiU vad nu anförts och mot bakgmnd av utredningens principieUa ståndpunkt att del är mest ändamålsenligt att samla tUlsynsuppgifterna hos en och samma myndighet vill utredningen förorda att även finansbolagen behandlas på motsvarande sätt som ban­kerna såvitt gäller de konsumentpolitiska frågorna. Utredningen viU i detta sammanhang emellertid framhåUa att det är synnerligen angeläget att in­spektionen samråder med KOV i dessa frågor. Sålunda måste det eftersträ­vas att finansieringsföretagen behandlas på likartat sätt oberoende av om företagen står under inspektionens eller KOV:s tillsyn. Vidare är det självfallet angeläget att ett finansbolag och ett säljföretag behandlas lika

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  467

t.ex. i de fall ett säljföretag handlar enbart i egenskap av biträde eUer förmedlare åt ett finansbolag. Enligt utredningens uppfattning bör det vara möjligt att nå en lösning av dessa frågor genom samråd mellan inspektio­nen och KOV i det kontaktfomm som föreslagits och genom KOV:s representation i inspektionens styrelse.

1.14 Konsumenttvister på bankområdet

På det civilrättsliga liksom på det näringsrältsliga området finns numera en omfattande lagstiftning som tar sikte på att skydda konsumenterna. Den civUrättsliga lagstiftningen reglerar bl. a. förhållandet mellan två parter, t.ex. säljare och köpare, som slutit avtal med varandra, s. k. obligafions-rättsliga regler. Dessa regler är till stor del konfliktlösande vid kontrakts­brott, intrång m.m. Civilrätten tillhandahåller i sådant fall en lösning på konflikten i efterhand. De civilrättsliga lagar som kan få viss betydelse pä bankområdet och som är inriktade på konsumentskyddet är KkrL och lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrät­tens område (särskilt generalklausulen i 36 § avtalslagen).

Ytterst får konfliktlösningen ske i allmän domstol. För att underlätta för bla konsumenterna att bevaka sin rätt har domstolsförfarandet under senare år reformerats i olika avseenden. Som ett led i dessa strävanden har ett förenklat rättegångsförfarande införts för tvistemål om mindre värden.

En konsument som vUl ha en tvist prövad kan också välja det mer informeUa förfarandet inför allmänna reklamationsnämnden (ARN). ARN:s avgöranden är till skillnad från domstolarnas avgöranden inte bin­dande utan utgör rekommendationer som inte är möjliga att verkställa tvångvis.

En bankkonsument kan alltid få en tvist med en bank löst inför allmän domstol. Däremot har han ingen möjlighet att i ett sådant ärende vända sig till ARN, eftersom ARN inte prövar ärenden inom verksamhet som står under bankinspekfionens tillsyn. Bankerna har ofta en starkare ställning än konsumenterna. Som tidigare även nämnts kan det härigenom föreligga en fara att den enskilde konsumenten inte hävdar sin rätt. Ett reklamationsor­gan på bankområdet torde därför vara av värde för konsumenten. Redan förekomsten av ett sådant organ torde ha en viss preventiv betydelse till gagn för bankkonsumenten. En möjlighet är att de i den instmktion som skall utarbetas för ARN:s verksamht föreskrivs att ARN skall pröva även banktjänster. Utredningen vill emellertid inte föreslå detta. Ett skäl härför är att det enligt utredningens uppfattning krävs en alldeles speciell sakkun­skap för att pröva dessa tvister. Den främsta anledningen är dock den fillsyn som inspektionen utövar. Med hänsyn till att bankerna har att verka med utgångspunkt i vad som är att anse som god banksed och tiU att inspekfionen vakar över att så sker, är konsumenltvislerna på bankområ­det i förhåUande till andra områden förhållandevis få tiU antalet. Inspektio-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   468

nen ger vidare — om än i undanlagsfall som nedan beskrivs - synpunkter på privaträttsliga tvister och kan i allmänna uttalanden bla i den sk etikserien ta upp sådana tvister. Slutligen bör företrädarna i det av utred­ningen föreslagna samrådsorganet kunna föra en principdiskussion utifrån ett enskilt ärende och tillkännage sina synpunkter genom bankinspektio­nen. I proposifion 1979/80:114, sid 16, om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden har också föredraganden ställt sig bakom att bla ifrågavarande avgränsning av ARN:s verksamhetsområde bör gälla även för framtiden. Utredningen delar föredragandens uppfattning.

De klagomålsärenden, som bankinspektionen behandlar, berör banks förhållande till dels kund som är konsument och dels kund som är närings­idkare. Vänder sig någon från dessa kundkategorier till bankinspektionen för att få en civilrättslig tvist med en bank löst, tar inspektionen som regel inte upp ett sådant ärende för prövning. Klaganden hänvisas i stäUet tUl allmän domstol. Bankinspektionen har emellertid både befogenhet och skyldighet att i förekommande fall förvissa sig om att en bank inte handlar i strid med god banksed. Finner inspektionen att en bank framställt krav som är uppenbart ogrundade eller i övrigt av den beskaffenheten att de inte bör framstäUas av part som en bank, anser sig inspekfionen oförhindrad att uttala sig i tvisten. Därvid beaktas den särskilda ställning som en bank såsom halvofficiellt organ och genom sin sakkunskap och sin tiUgång fill juridisk expertis intar i förhållande till enskild.

Den nu redovisade ordningen bör enligt utredningens uppfattning behål­las. Att utvidga denna ordning så att inspekfionen inom bankverksamheten ges samma uppgifter som ARN har inom andra områden är enligt utred­ningen inte förenligt med inspekfionens övriga tillsynsverksamhet. Bank­inspektionens övriga tiUsynsverksamhet. Bankinspektionen skall endast i undantagsfaU ta ställning i eller ge synpunkter på privalsrättsliga tvister.

Vad utredningen nu anfört om konsumenttvister på bankområdet bör även gälla i annan verksamhet som står under inspektionens tUlsyn. De finansieringsföretag som volymmässigt täcker stöne delen av marknaden kommer den I juli 1980 enligt lagen om finansbolag att ställas under inspektionens tUlsyn. I brist på erfarenhet av vad denna tillsyn kan medfö­ra, saknar emeUertid utredningen underlag att bedöma huruvida det före­ligger behov av särskilda regler för prövning av konsumenttvister i dessa bolags verksamhet.

1.15 Specialmotivering

Inledning

I respektive banklag föreslås endast att de gmndläggande bestämmelser­na i MFL (2 och 3 §§) och AVL (1 §) arbetas in. Bland MFL:s och AVL:s övriga bestämmelser finns i vissa fall redan motsvarigheter i banklagarna. Sålunda finns i 152 § BL, 83 § SpL och 74§ JkLbestämmelserom skyldig-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   469

het för bankerna att lämna samfiiga de upplysningar om banken som inspektionen begär. Dessa bestämmelser kan sägas motsvara bestämmel­serna i 16 § MFL och 3a § AVL. Vidare har inspektionen möjlighel att förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt banklagama (157 § BL, 81 § SpL och 75 § JkL). Dessa bestämmelser motsvaras av 5§ MFL och 1 § 1 stsista meningen AVL. Förbud eller ålägganden enligt de näringsrättsliga bestämmelserna som föreslås bli införda i banklagama föreslås bankema kunna överklaga till regeringen enligt bestämmelsema i 175 § BL, 91 § SPL och 82 § JkL.

Andra bestämmelser i MFL och AVL föreslås inte överförda till bankla­gama. Anledningen härtill är att bestämmelserna inte torde beröra banker­nas verksamhet (tex 4§ MFL om produktsäkerhet och otjänliga pro­dukter) eller att det inte funnits lämpligt eller nödvändigt att föra över dem. Som exempel på det senare fallet kan följande nämnas.

MFL:s och AVL:s bestämmelser om att förbud eUer ålägganden kan meddelas även anställd hos näringsidkare eUer annan som handlar på näringsidkares vägnar tas inte in i banklagama. Inspektionen kan enligt de särskUda bestämmelserna i banklagarnas tillsynskaphel endast vända sig till banken såsom och således inte till anställda i banken.

Vidare har inte de straffbelagda förfarandena i 6-8 §§ MFL arbetats in i banklagama. KO har bara i förhållandevis få all anmält förfaranden som stått i strid mot dessa straffbestämmelser fill åtal. Förfarandena strider nämUgen även mot 2§ MFL. KO har därför normalt vall att föra ärendet till MD och yrka förbud vid vite. Enligt utredningens uppfattning torde det räcka med att inspektionen genom den bestämmelse som motsvarar 2§ FML ges möjlighet att stävja dessa förfaranden. De hittillsvarande erfaren­heterna av dessa straffbestämmelser har även visat att de har förhållande­vis liten praktisk betydelse. Om en bank avsiktligt skulle vidta en handling som kriminaliseras i dessa bestämmelser, har inspektionen med stöd av sina allmänna fillsynsbefogenheter andra medel att ta tUl. Straffbestämmel­serna torde därför inte fylla någon funkfion för bankernas del.

Slufiigen kan nämnas, att 1 § 2 st AVL innehåller en bestämmelse som gör huvudbestämmelsen i paragrafens första stycke tillämplig även på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga versamhet använder vid för­medling från näringsidkare eller annan av erbjudande som avses i första stycket. En motsvarande bestämmelse är inte lämplig för bankerna. Be­stämmelserna som enligt förslaget bör föras in i banklagarna kan av inspek­fionen endast tillämpas på dess tillsynsobjekt. Om ett säljföretag till sin kund förmedlar en kredit från en bank, kan inspektionen således inte ingripa mot säljföretaget om detta vid förmedlingen skulle använda sig av låneviUkor som är oskäliga mot konsumenterna, kunderna. I delta tre­partsförhållande kan inspektionen endast ingripa mot banken. Utredning­en utgår från att banken i sitt eget intresse ser till att samarbete sker med seriösa säljföretag och att banken följer upp säljföretagens handlande

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   470

gentemot konsumenterna. KOV kan däremot ingripa mot säljföretaget, kreditförmedlaren. För att få en enhetlig bedömning av bla avtalskon­stmktioner vid dessa trepartsförhållanden har utredningen - som framgår av den allmänna motiveringen - starkt understmkit av samråd mellan inspektionen och KOV.

Utredningen övergår nu tiU att behandla de särskilda bestämmelser som skall föras in i banklagama eller som kräver en ändring. Därvid kan sägas att bestämmelserna som motsvarar 2 och 3 §§ MFL och 1 § AVL bör av inspektionen fillämpas på det sätt som förarbetena fill dessa lagar ger uttryck åt. Vidare skall dessa bestämmelser ses som en närmare precise­ring av bankinspektionens aUmänna tillsynsskyldighet enligt de sk sund­hetsparagraferna i banklagarna.

Förslaget till lag om ändringar i lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.

148a § BL, 80a § SpL och 68a § JkL

Bestämmelsema har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med bankernas marknadsföring av tjänster och andra nytfigheler och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eUer näringsidkare. Bestämmelsernas syfte är i första hand att tillgodose konsu­mentintressena. Dessutom skall näringsidkare ges skydd mot otillbörlig marknadsföring.

De första styckena i bestämmelserna är likalydande med generalklausu­len i 2 § MFL frånsett att bestämmelserna endast riktar sig mot banker ocb att marknadsföring av varor, som inte förekommer hos bankerna, inte särskilt regleras.

De andra styckena i bestämmelserna är i stort sett likalydnade med generalklausulen i 3 § MFL, och ger bankinspektionen möjlighet alt ålägga bankerna att lämna information. I likhet med 3 § MFL skall ett åläggande från inspektionen ses som en påföljd för en underlåtenhet från en banks sida, inte som ett fristående påbud. Den principiella utgångspunkten är därvid att en bank bör förutsättas lämna fillfredställande information om vissa tjänster. I första hand skall anvisningar för informationslämnandet meddelas av inspektionen. De fall där det kan bli aktueUt med ett informa-tionsåläggande bör därför ofta bli sådana där en bank inte följt inspektio­nens anvisningar.

148 b § BL,80 b § SpL och 68 b § JkL

I dessa paragrafer föreskrivs att inspektionen kan förbjuda en bank att vid erbjudande av tjänster eller andra nytfigheler använda sig av vUlkor som är oskäliga mot konsumenterna. Paragraferna är likalydande med generalklausulen i 1 § 1 st AVL frånsett att bestämmelserna endast riktar sig mot banker och att de villkor, som används vid erbjudande av vara och som inte är aktuella för banker, inte särskilt regleras.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  471

Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:148).

1§

Till paragrafen har lagts ett andra stycke med innehåll att MFL inte gäUer i den verksamhet som de olika bankinsfituten driver.

Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

7§

Enligt förslaget skall MFL inte längre gälla för bankema. I stället för att i denna paragraf hänvisa till MFL:s bestämmelser såvitt avser bankernas underiåtelse att lämna informafion har för de olika bankinsituten en hän­visning gjorts tUl respektive banklagar.

Särskilt yttrande av ledamoten Stig Danielsson, sakkunninge Thörn och experten Utterström angående konsumentskyddet inom bankom­rådet

1. Inledning

Gränsdragningen meUan konsumentverket/KO (KOV) och bankinspek­tionen när det gäller konsumentfrågor inrymmer många problem. För att söka underlätta denna gränsdragning och skapa förutsättningar för ett effektivt tillvaratagande av konsumentfrågorna inom tillsynsområdet har de både myndigheterna gemensamt skisserat rikfiinjer för en lämplig lös­ning. Enligt denna skuUe övervakningen av marknadsföringen omhänder­tagas av KOV med slöd av marknadsföringslagen (MFL) medan avtalsvill­korsgranskningen och tillsynen enligt konsumentkreditlagen (KKrL) skul­le handhas av bankinspektionen. En viktig del av denna lösning är den rådgivande nämnd, i vilken fömtom de båda myndigheterna även bransch­organisationer inom tUlsynsområdet skall vara företrädda.

Enligt vår uppfattning innehåller denna principlösning så många positiva faktorer att vi ansett oss böra lägga fram den som ett förslag i banklagsut­redningen och även förorda den framför utredningens förslag. Den tillgo­doser visserligen inte önskemålet om att koncentrera all tiUsyn och över­vakning till en myndighet men tar å andra sidan tillvara den särskilda kompetens som envar av myndigheterna har inom vissa områden. Genom att förslaget även innefattar att ett organ inrättas för fortlöpande samver­kan mellan de båda myndighetema skapas än stöne fömtsättningar för en allsidig bedömning av de frågor som kan komma att behandlas. En redogö­relse för förslagets innebörd och skälen för ställningstagandet lämnas i det följande.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   472

2. Övervakningen av bankernas avtalsvillkor

Utredningen föreslår att avtalsvillkorslagen (AVL) liksom hittills inte skaU vara tUlämphg på bankområdet. I stället skall en motsvarighet till generalklausulen i 1 § AVL tas in i banklagarna, närmast som en precise­ring av den skyldighet som bankinspektionen redan idag har att tillse att bankernas avtalsviUkor är rimligt avvägda med hänsyn till konsument­intresset.

Det står enligt vår mening helt klart att de avtalsvillkor som används av bankema - och finansbolagen - bör kunna granskas och utformningen anpassas så att man får en rimlig balans i avtalsförhållandet mellan bank och konsument. Det finns skäl att ha en granskningsverksamhet främst i tre olika situationer. Granskningen bör kunna avse villkor som används vid inlåningsverksamhet. Det bör kunna gäUa viUkor som används vid kreditgivning. Slufiigen bör det också finnas möjligheter att granska de vUlkor som bankerna använder när de erbjuder tjänster av annat slag till konsumenterna (normalt inom ramen för notariatverksamheten). Till detta kommer att det också bör finnas möjligheter att granska sådana viUkor som finansbolag använder när de ingår köpe- och upplåtelseavtal med konsu­menterna.

När utredningen förordar inspekfionsmodellen gmndar den sin bedöm­ning främst på uppfattningen att inspektionens kompetens och erfarenhe­ter är nödvändiga för att på bankområdet utforma konsumentskyddet så att andra vitala intressen inte sätts åt sidan. De avtalsvillkor som bankerna använder i sin in- och utlåning måste utformas med hänsyn både till banklagstiftningens särskilda krav på bl.a. bankernas likviditet och sol­vens och till penning- och kreditpolitiska aspekter. Detta innebär också att granskningen av bankernas viUkor måste ske med hänsyn tagen härtiU. Det står för oss klart att bankinspektionen har den största möjligheten att göra en avvägning av dessa intressen. Vi delar därför såtiUvida utredningens uppfattning att vi anser att inspektionen även i fortsättningen bör anförtros granskningen av avtalsvillkoren. Med hänsyn till de granskningsproblem som skulle uppstå om man gjorde skillnad meUan avtal som fiU sin utform­ning är beroende av innehåUet i banklagstiftningen eUer penning- och kreditpolitiken och andra avtal bör granskningen omfatta hela tillsynsom­rådet.

Det finns också skäl som talar för att KOV inom ramen för det mark­nadsrättsliga regelsystemet handhar konsumentskyddet när det gäller av­talsviUkorsgranskningen. Ett sådant skäl är att bankerna i viss utsträck­ning bedriver verksamhet som är av samma beskaffenhet som den som bedrivs av andra näringsidkare, t. ex. advokater och konsulter. Önskan att samma regelsystem skall tillämpas inom hela näringslivet, oberoende av vem som bedriver näringsverksamheten, skulle då tala för att AVL gjordes tillämplig också på bankernas verksamhet. Ett annat sådant skäl som

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   473

kunde anföras är att KOV och marknadsdomstolen har stora erfarenheter av avtalsvUlkorsgranskning. Slufiigen kunde också anföras den omstän­digheten att finansbolagen i viss utsträckning använder formulär och vUl­kor för överlåtelse och upplåtelse av samma slag som andra näringsidkare gör, som också säljer varor och tjänster. Dessa förhållanden måste dock enligt vår mening tillmätas mindre vikt än de skäl som talar för att bankin­spektionen handhar granskningen även i fortsättningen.

3, Övervakningen av bankernas marknadsföring

Utredningen föreslår samma lösning ifråga om övervakningen av banker­nas marknadsföring som ifråga om granskningen av deras avtalsvUlkor. MFL skall således i fortsättningen inte vara tUlämplig på bankområdet. I stället skall bestämmelser motsvarande generalklausulema i 2 och 3 §§ MFL tas in i banklagarna. Som skäl för denna lösning anförs (vid 1.13.5) bl. a. att "även om bankernas marknadsföring inte på något avgörande sätt skiljer sig från andra näringsidkares, krävs inte så sällan att vid en bedöm­ning humvida en banks marknadsföring är otillbörlig särskild hänsyn mås­te tas tUl de specieUa förhåUanden som gäller för bankema".

Som utredningen framhåller är bankernas verksamhet av delvis annan karaktär än andra näringsidkare. Hit hör bl.a. att bankerna är underkas­tade banklagstiftningens krav och har att bedriva verksamheten inom ramen för den av samhäUet förda penning- och kreditpolitiken.

Varken banklagstiftningen eller penning- och kreditpolitiken eller bank­verksamhetens särskilda beskaffenhet i övrigt torde emeUertid annat än i undantagsfall medföra att en banks marknadsföring bör bedömas enligt andra principer än andra näringsidkares ifråga om vederhäftighet och tillbörligbet i övrigt. Vidare bör samma krav på konsumtionsinformation som ställs på andra näringsidkare, t. ex. ifråga om en tjänsts beskaffenhet och priset och betalningsvillkoren för den, kunna ställas också på ban­kema.

Det är närmast två omständigheter som skulle kunna anföras för att bankema undantas från tillämpningsområdet för MFL och hela ansvaret för granskningen av bankemas marknadsföring läggs på bankinspektionen. Den ena är att denna granskning i viss mån kan sägas ha ett naturligt samband med bankinspektionens tillsynsfunktion i övrigt. Den andra hän­för sig till önskemål att minska antalet myndigheter som kan rikta ingripan­den mot bankerna.

Dessa förhåUanden är dock inte av sådan vikt att de uppväger de nack­delar som är förknippade med en sådan lösning. Enligt vår mening väger skälen för att nu gällande ordning bibehålls avgjort tyngre. Det skall också betonas att risken för att en och samma åtgärd med ett bibehållet system påtalas av båda myndighetema och som utredningen har fäst stor vikt vid, inte skall överdrivas. Det kan för övrigt också undanröjas genom att båda

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   474

myndigheterna har ett nära samarbete och samråd i frågor av principieU betydelse.

Det kan tUläggas att nuvarande ordning har fungerat utan att några olägenheter kan befaras ha uppkommit för bankerna eller andra.

Följande skäl talar enligt vår mening för att den nuvarande ordningen bibehålls.

De marknadsföringsåtgärder som en bank vidtar är till sin karaktär av samma slag som åtgärder av andra företag i näringslivet. Liksom dessa marknadsför bankerna sin verksamhet genom annonser, säljfrämjande åt­gärder i form av kombinationserbjudanden, munfiig "säljinformation" osv. De konsumentproblem som kan vara förknippade med bankernas marknadsföring är också av samma art som på andra områden. Hit hör sådant som vilseledande uppgifter om olika erbjudandens karaktär och förmånlighet och bristfällig information. Bedömningen av marknadsfö­ringsåtgärder på bankområdet kan och bör därför också göras enligt sam­ma gmnder och på samma sätt som inom näringsUvet i övrigt.

För att bedöma bankernas marknadsföring krävs normalt heller inte djupgående banktekniska kunskaper. Genom att ansvaret för övervakning­en av bankemas marknadsföring ligger hos KOV är det möjligt att utnyttja de erfarenheter och den sakkunskap som man får vid granskningen av marknadsföringen på andra områden. Bedömningsgmnder av generell räckvidd som utvecklas vid tillämpningen av MFL kan således tillämpas också vid granskningen av bankemas verksamhet. Detta kan också ned­bringa de marginella insatsema och därmed kostnaderna för övervakning­en av marknadsföringen på bankområdet.

Det är vidare att märka att tillämpningen av MFL hos KOV kan samord­nas med informafionsinsatser av olika slag. Detta ökar möjligheterna att uppnå ett effektivt konsumentskydd och också att förenkla hanteringen av enskilda ärenden och därmed nedbringa kostnadema för arbetet med dem. Ärendehandläggningen kan således samordnas med både utfärdandet av generella riktlinjer för marknadsföringen och informationsverksamhet från verkets sida i form av bl. a. artiklar i verkets fidskrifter, kampanjer och utställningar, faktablad och handböcker. Det blir härigenom möjligt att uppnå att den samlade informafion som konsumenterna får på ett visst område blir mera omfattande och vederhäftiga än tidigare. Om KOV förlorar de instrument som MFL tillhandahåUer blir möjligheterna sämre att genom åtgärder av detta slag åstadkomma ett effektivt konsument­skydd.

Till vad som nu sagts skall också läggas att en följd av att bankerna undantas från tillämpningsområdet för MFL blir att olika regelsystem kommer att gälla för bankema å ena sidan och deras dotterföretag å den andra. Detta innebär att det blir en banks sätt att organisera sin verksam­het som avgör vilken lagstiftning som blir tillämplig på den. Ett likartat problem uppkommer också vid trepartsförhållanden. När marknadsföring-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   475

en av en banks tjänster sker genom tredje man - t. ex. då en näringsidkare säljer en vara på kredit och samtidigt förmedlar ett krediterbjudande från en bank - kommer ett regelsystem, banklagstiftningens, att gälla för den marknadsföring som banken riktar till konsumenten medan den marknads­föring som tredje man eller den förmedlande näringsidkaren riktar till konsumenten är underkast ell annat, MFL. Det är att märka att även den marknadsföring som banken vidtar kommer att vara underkastad MFL när den förmedlas av näringsidkaren. Detta är en konsekvens av att ingripan­den enUgt MFL kan riktas inte bara mot den näringsidkare som tillhanda­håller en viss nyttighet utan också mot annan som marknadsför eller bidrar fiU marknadsföringen av nyttigheten, t.ex. som förmedlare. Den mest betänkliga följden skuUe här bli, att samma sanktioner inte skulle kunna användas mot banken som mot den medverkande näringsidkaren. Regel­systemet blir på detta sätt inte konkunensneutralt. De omständigheter som nu har anförts gäller med särskild styrka i fråga om finansbolagen.

Det är slutligen att märka, att den lagtekniska lösning som kommittén föreslår också på annat sätt medför att konsumentskyddet på bankområdet kommer att avvika från det som gäller inom näringslivet i övrigt. Den innebär således att de straffbestämmelser som finns i MFL (6-8 §§) inte kommer att ha någon motsvarighet på bankområdet. Vidare kommer till skillnad från vad som gäller enligt MFL, sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare inte att ha möjlighet att subsidiärt föra ett ärende vidare till högre instans i sådant fall då tillsynsmyndigheten inte gör detta. Dessutom kommer ingripanden -tiU skillnad från vad som gäUer enligt MFL - inte att kunna riktas mot den som medverkar i banksmark­nadsföring, t.ex. en reklambyrå.

Med hänsyn tiU vad som anförts bör enligt vår mening den nu rådande ordningen för övervakning av marknadsföring på bankområdet bevaras. Genom remiss- och samrådsförfaranden mellan bankinspektionen och KOV bör kompetenskonflikter kunna förhindras och riskerna undanröjas för att en åtgärd som en bank vidtar kommer att angripas på samma grund från båda myndighetemas sida.

4. Tillsyn och övervakning enligt konsumentkreditlagen

Som utredningen framhåUer (avsnitt 1.13.6) har den dubbla tillsynen av frågor enligt KKrL hitintUls inte inneburit några stöne olägenheter. Den risk som i och för sig finns för kompetenskonflikter meUan myndighetema måste betecknas som mycket liten. Det förhållandet att KKrL anknyter till MFL:s sanktionssystem innebär visserligen, att det slufiiga resuhatel av en konsuments anmälan teoretiskt kan komma att skifta beroende på till vilken myndighet konsumenten vänder sig. Att tiUsynen åvUar bankin­spektionen har emellertid i den hittillsvarande tillämpningen av KKrL tolkats så att en anmälan från en konsument mot en bank enligt KKrL i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   476

förekommande fall överlämnas från KOV till bankinspektionen för hand­läggning. Något kostnadskrävande dubbelarbete uppstår alltså inte.

Den nuvarande utformningen av KKrL, med dess anknytning tiU MFL:s sanktionssystem, ger i och för sig utrymme för kompetenskonflikter. Någ­ra sådana konflikter har dock hUlills inte uppstått vid handläggningen av ärenden enligt lagstiftningen. Den nuvarande ordningen torde heller inte ha medfört olägenheter för fillsynsobjekten. Utredningen har därför enligt vår mening överdrivit nackdelama med gällande konstmktion. Starka skäl talar enligt vår mening för alt denna bibehålls. Därmed tillvaratas varje myndighets speciella sakkunskap. Väsenfiigt är vidare att reglerna i KKrL om information utgör en precisering av innehållet i 3 § MFL. Det blir därför en naturlig följd av att MFL även i fortsättningen förblir tillämplig på bankområdet, att dess sankfionssystem också kan tillämpas i de infor­mationshänseenden som KKrL tar sikte på.

Den teoretiska risken för kompetenskonflikter kan avvärjas genom ett samråds- och remissförfarande myndigheterna emeUan.

5. Samrådet mellan bankinspektionen och KOV/KO

Av väsentlig betydelse för ett förstärkt och effektivt konsumentskydd på bankområdet är enligt vår mening att de båda myndigheterna nära samar­betar i frågor som rör konsumenternas rättigheter. Redan idag förekommer ett sådant samarbete i viss utsträckning. Som utredningen anför finns det skäl att nu tiUskapa ett organ för fortlöpande samråd. Genom ett sådant organ kan myndigheterna hålla varandra underrättade i frågor av gemen­samt intresse. Genom ett fortlöpande samarbete kan myndigheterna också undvika kompetenskonflikter. Det kan också göra det möjUgt för båda myndigheterna att ännu mera effekfivt än idag ta tiUvara den specialkun­skap som respektive myndighet har ifråga om kunskap i banktekniska frågor, konsumenfiagstiftningen och konsumentpolifik.

Vi anser emellertid att ansvaret för det organ för samråd som föreslagits på ett uttryckligare sätt bör läggas på endera av myndigheterna. Med hänsyn tiU att den särskilda lösning som förordas har sin gmnd i specifika förhållanden inom fiUsynsområdet och den löpande kontakt som äger mm mellan inspekfionen och de objekt som står under dess tiUsyn anser vi att inspekfionen bör ges ett huvudansvar. Samrådsorganet bör i form av en rådgivande nämnd förläggas till bankinspektionen. Med hänsyn till att inspekfionen även handlägger konkunensfrågor bör enligt vår mening även NO kunna i förekommande faU ingå i den rådgivande nämnden.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   477

Särskilt yttrande av experten Utterström angående konsumentskyd­det inom bankområdet

Banklagsutredningen har enligt direktiven haft i uppgift "att närmare över­väga vad som bör gäUa i fråga om bankinspektionens granskning av ban­kemas verksamhet i syfte att i skUda hänseenden ge ett konsumentskydd åt bankkunderna". Utredningen skulle särskilt uppmärksamma frågan hur gränsen skall dras mellan bankinspektionen och de konsumentpolitiska organen. Det är dock beklagligt från konsumentsynpunkt att utredningen helt ägnat sin uppmärksamhet åt denna fråga. Utredningen måste enligt min mening anses ha haft i uppdrag att belysa behovet av och metoderna att åstadkomma konsumentskydd på bankområdet på ett mera allsidigt sätt. Den borde således ha beskrivit de erbjudanden som bankema riktar till konsumenlema och de typer av avtal som kan ingås dem emellan. Den borde också ha redogjort för de problem som konsumenterna kan möta vid sina bankkontakter. Mot denna bakgmnd borde utredningen därefter ha övervägt hur konsumentskyddet bör utformas på bankområdet med hän­syn tagen till de särskilda förhåUanden som i övrigt präglar bankverksam­heten i jämförelse med annan näringsverksamhet.

En beskrivning och analys av det slag jag nämnt hade varit desto mera befogad som utredningen vid gränsdragningen mellan myndigheterna tagit avgörande hänsyn till bankverksamhetens särdrag. Dessa består emellertid inte bara i att verksamheten är reglerad i särskild ordning genom banklag­stiftningen och beroende av penning- och kreditpolitiska förhållanden. Bankema - liksom finans - och kreditaktiebolagen - skiljer sig också från andra näringsidkare bl. a. genom att tillhandahålla tjänster och andra nyttigheter av annan karaktär än dessa. Av betydelse från konsumentsyn­punkt är vidare att vid kreditgivning konsumenten är i särskilt starkt underläge gentemot näringsidkaren.

Genom den inriktning som utredningsarbetet fått har detta, när det gäller frågan vUket konsumentskydd som behövs på bankområdet, kommit att begränsas till övervakningen av marknadsföring och avtalsvillkor. Utred­ningen borde enligt min mening ha övervägt om bankinspektionen bör ges vidgade tUlsynsuppgifter även i andra hänseenden. Som exempel på en annan fråga av stort konsumentintresse kan nämnas svårigheterna för en konsument att bedöma vilka omständigheter som kan få betydelse för hans möjligheter att låna pengar och behovet av enhetliga objektiva normer för prövningen av en konsuments värde som kund i en bank.

De angivna bristema i utredningens arbete är särskilt påtagliga vid behandlingen av frågan om konsumentskydd inom finansbolagens verk­samhetsområde. Det är anmärkningsvärt att utredningen (vid 1.13.9) för finansbolagen förordar samma principer för konsumentskydd som för ban­kema utan att närmare beskriva deras verksamhet och de särskilda konsu­mentproblem som kan förekomma i den.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   478

Utredningen borde enligt min mening också ha närmare övervägt i vilka avseenden de principer som annars gäller vid prövningen av vad som är godtagbar marknadsföring och rimligt avvägda avtalsvUlkor passar för bankema. Detta hade varit av värde inte bara för att belysa vilket system för konsumentskydd på bankområdet som är del lämpligaste. Sådana överväganden hade också behövts som underlag för bedömningen av om tillsynsregler i banklagstiftningen bör utformas som ordagranna motsvarig­heter fiU generalklausulema i 1 § AVL och 2 och 3 §§ MFL. Det kan enligt min mening starkt ifrågasättas om en sådan lagteknisk lösning är lämplig. De särskUda hänsynstaganden som bör göras vid villkorsgranskningen på bankområdet - och som.enligt min mening motiverar att denna omhänder­tas av bankinspekfionen - beskrivs t. ex. inte på ett adekvat sätt med det från 1 § AVL övertagna uttrycket "vederlaget och övriga omständighe­ter". Konsumenten betalar ju vid inlåning inte något egenfiigt vederlag. Det är också tveksamt om ordet "vederlag" är en träffande beteckning för den ränta som en bank betingar sig vid kreditgivning. En närmare analys av den bankverksamhet som riktar sig till konsumenterna och av banklag­stiftningens lagtekniska karaktär skulle kanske också ha visat all särskilda regler om tiUsynen över bankernas marknadsföring borde utformas på ett annat sätt än utredningen föreslår.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   479

Bilaga 5

EKONOMI­DEPARTEMENTET

HANDLÄGGNINGEN AV KONSUMENTSKYDDSFRÅGOE INOM FÖRSÄKRINGS­OMRÅDET

Delbetänkande avgivet av försäkringsverksamhetskommittén

DsE 1981:4

 

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       481

försskringsverksamhetskommittÉn

Till statsrådet och chefen för ekonomidepartementet

Efter bemyndigande av regeringen den 14 december 1978 till­kallades fr.o.m. den 5 april 1979 en kommitté med uppdrag att se över lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäk­ringsinspektionens verksamhet m.m. Som ledamöter förordnades fr.o.m. samma dag landshövdingen Erik Westerlind, ordför­ande, byråchefen Dan Fernlund, expeditionschefen/rättschefen Edmund Gabrielsson, riksdagsledamoten Rune Gustavsson, då-t/arande riksdagsledamoten Gördis Hörnlund, försäkringsdirek­tören Lars Lindwall och verkställande direktören Richard Schönmeyr.

Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 24 april 1979 fr.o.m. samma dag organisationsdirektören Lennart Brege, byrådirektören Jan Olby och numera avdelningschefen Thomas Utterström samt den 29 juni 1979 fr.o.m. den 1 juli 1979 distriktskontorschefen Anders Öländers. Den 5 juni 1979 förordnades som expert ingående i sekretariatet fr.o.m. den 6 juni 1979 ombudsmannen Bo Odelius.

Den 26 juni 1979 förordnades som biträdande sekreterare fr.o.m. den 1 juli 1979 civilekonomen Christina Callbo och den 14 augusti 1979 som sekreterare fr.o.m. den 21 augusti 1979 kammarrättsfiskalen Bo Lundgren.

Kommittén har antagit arbetsnamnet Försäkringsverksamhets-kommittén (FVK).

Kommittén har i december 1979 i enlighet med uttalande i direktiven med förtur som första delbetänkande avlämnat promemorian (Ds E 1979:8) Lekmannastyreise för försäkrings­inspektionen. Vidare har kommittén augett remissyttrande över banklagsutredningens delbetänkande (Ds E 1980:3) Konsu­mentskyddet inom bankområdet och bankinspektionens styrelse.

Kommittén har i direktiven även blivit ålagd att med förtur behandla försäkringsinspektionens roll på det konsumentpoli­tiska området. Då många sakfrågor beträffande konsument­skyddet sammanhänger med kommitténs huvuduppgift att göra en allmän översyn av försäkringsverksamheten, vilket uppdrag kommer att redouisas i huvudbetänkandet, har det inte varit möjligt för kommittén att med förtur närmare behandla den materiella verksamheten i de avseenden som berör skyddet för försäkringskonsumenterna och ange konkreta riktpunkter för försäkringsinspektionens arbete på området. Kommittén redovisar därför i detta betänkande huvudsakligen den orga­nisatoriska uppbyggnaden av konsumentskyddet och gränsdrag­ningen mellan konsumentverket och försäkringsinspektionen. Med detta förbehåll får kommittén härmed överlämna delbe-

31 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                482

tänkandet Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom för­säkringsområdet .

Ledamoten Gördis Hörnlund har reserverat sig mot kommitténs förslag såvitt avser tillsynen över försäkringsföretagens marknadsföring och information. Särskilt yttrande har av­getts av experten Thomas Utterström.

Kommittén avser härefter att behandla frågan om försäkrings­verksamhet genom s.k. captiue-bolag. Härvid kommer kommittén in på behovsprincipen och begreppet försäkringsrörelse.

Stockholm den 27 januari 1981

Erik Westerlind

Dan Fernlund     Edmund Gabrielsson     Rune Gustavsson

Gördis Hörnlund   Lars Lindwall                         Richard Schönmeyr

/Bo Lundgren

Bo Odelius

Christina Callbo

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                483

SAMMANFATTNING

Konsumentpolitiken har under senare år tillmätts en allt större vikt i den allmänna debatten och i statsmaktens hand­lande. En omfattande lagstiftning har genomförts för att ge den enskilda konsumenten samhällets stöd att hävda sin rätt och skyddas mot otillbörliga affärsmetoder, oskäliga avtalsvillkor och andra liknande företeelser. Centrala lagar som tar sikte på att skydda konsumenterna är marknads­föringslagen (1975:1418), vilken bl.a. innehåller general­klausuler om otillbörlig marknadsföring och information i samband med marknadsföring, och lagen (1971:112) om för­bud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsuillkorslagen), inne­hållande en generalklausul om mot konsumenten oskäliga av-avtalsvillkor. Tillsynen över dessa lagars tillämpning har anförtrotts konsumentverket/KO och ytterst marknadsdom­stolen, som kan meddela näringsidkare förbud att vidta marknadsföringsåtgärd av visst slag eller att använda visst avtalsvillkor. Näringsidkare kan också med stöd av denna lagstiftning åläggas att lämna viss information. Marknadsfö­ringslagens regler i fråga om information vid kreditgivning har preciserats i konsumentkreditlagen (1977:981). Tillsy­nen enligt konsumentkreditlagen tillkommer på försäkrings­området försäkringsinspektionen. Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen kan emellertid ingripa enligt lagen med stöd av marknadsföringslagen.

Behov av en aktivering av konsumentpolitiken har framkommit också inom försäkringsområdet, där enskilda försäkringsta­gare många gånger ställs inför frågor av komplicerad natur som kan få stora ekonomiska konsekvenser.

Försäkring meddelad av enskilda försäkringsföretag och understödsföreningar står sedan lång tid tillbaka under en i det närmaste total tillsyn av en särskild tillsynsmyn­dighet, försäkringsinspektionen. Försäkringsverksamheten regleras också av särskild lagstiftning, främst lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1950:272) om rätt

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                484

för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket och lagen (1972:262) om understödsföreningar.

Förhållandet mellan försäkringstagarna och försäkringsföre­tagen regleras främst genom lagen (1927:77) om försäkrings­avtal (försäkringsavtalslagen). Beträffande konsumenternas vanliga sakförsäkringar, hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar, har från den 1 januari 1981 denna lag i huvudsak ersatts av en särskild konsument­försäkringslag (1980:38).

Försäkringslagstiftningen har till främsta syfte att bereda skydd för försäkringstagarna. De främsta exemplen på detta är bestämmelser som skall trygga att försäkringsföretagen kan infria sina förpliktelser (soliditetsprincipen) och bestämmelser om att både premie och övriga villkor skall vara skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är av­sedd att ge (skälighetsprincipen). En annan fråga av bety­delse i detta fall är principen om försäkringstagarnas in­flytande i försäkringsföretagen.

Till försäkringstagarnas skydd har vidare tillkommit en mängd olika organ. Magra exempel härpå är försäkringsbola­gens egna och branschens gemensamma skadeprövningsnämnder, en särskild avdelning inom allmänna reklamationsnämnden som prövar vissa tvister mellan försäkringstagare och för­säkringsbolag, trafikskadenämnden som skall verka för en enhetlig och skälig personskadereglering inom trafikförsäk­ringen samt konsumenternas försäkringsbyrå som skall hjälpa och vägleda konsumenterna i försäkringsfrågor.

Konsumentskyddet inom försäkringsområdet har tidigare, bl.a. i samband med 1958 års översyn av lagen om försäkringsrö­relse, varit uppe till behandling. Av särskild betydelse från senare tid är betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupp­lysning om försäkringar. Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), som skall se över den försäkringslagstiftning som behandlar förhållandet mellan försäkringstagarna och försäkringsföretagen, skall med förtur behandla sådana all-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                485

manna regler som direkt avser att stärka konsumentens ställ­ning. En första etapp i detta arbete avsåg förslaget till konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84).

Genom att konsumentskyddet sedan länge funnits inbyggt i försäkringslagstiftningen har tillkomsten av den moderna marknadsrättsliga lagstiftningen inneburit att tillsynen och lagstiftningen såvitt gäller konsumentskyddet på för­säkringsområdet i vissa fall dubblerats på ett sätt som framstår som orationellt och som medför oklarheter i olika avseenden. Såväl försäkringsinspektionen som konsumentver­ket/KO och marknadsdomstolen kan således f.n. ingripa mot försäkringsföretagens marknadsföring och information. Huvud­ansvaret för utgivande av från försäkringsföretagen obunden, kompletterande basinformation till försäkringskonsumenterna åvilar konsumentverket. Det föreligger således behov av ett klarläggande av ansvarsförhållandet för konsumentskyddet inom försäkringsområdet. I försäkringsverksamhetskommitténs direktiv anges att kommittén med förtur skall överväga vil­ken roll inspektionen bör ha på konsumentområdet och klara ut gränserna mellan inspektionen och konsumentverket på detta område. Vägledande för kommitténs arbete bör enligt departementsdepartementschefen bl.a. vara att inspektionens insatser ökas när det gäller åtgärder au mer konsumentin­riktat slag.

För sina överväganden har kommittén valt följande allmänna utgångspunkter.

1          Tillsynsbefogenheterna bör koncentreras hos en myndig­het

2          Konsumenterna på försäkringsområdet skall inte i något avseende, efter hänsynstagande till försäkringslagstift­ningens krav, ha sämre skydd än konsumenterna på andra om­råden

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                486

3          En arbets- och ansvarsfördelning mellan inspektionen och konsumentuerket skall skapas som förhindrar kompetens- konflikter och unduiker dubbelarbete

4          En speciell tillsynsmyndighet på ett uiktigt och tek­niskt komplicerat område bör utöva samtliga samhällets kon­trollfunktioner inom detta område

5          Tillsynsmyndigheten måste besitta såväl försäkringssak­kunskap som kunskap inom den särskilda konsumentlagstift­ningen. Både inspektionens och konsumentverkets erfarenheter bör tas tillvara

6          Rättssäkerheten får inte eftersättas

7          Det måste vara en klar fördel om försäkringsbolagens och konsumenternas kontakter koncentreras till en myndighet

8          Försäkringstagare som är konsument och försäkringstagare som är näringsidkare bör ges en så långt möjligt likformig behandling

9          Tillsynsmyndigheten måste tillförsäkras tillräckliga resurser

Vid en allmän jämförelse mellan inspektionen och konsument­verket har kommittén funnit att en samlad tillsyn beträff­ande konsumentskyddet på försäkringsområdet går att genom­föra. Kommittén föreslår att tillsynsbefogenheterna anför­tros inspektionen, om inte särskilda skäl finns att på kon­sumentskyddets delområden, såsom avtalsvillkor, marknadsfö­ring, information och skadereglering, avvika från denna bedömning. Kommitténs förslag grundas främst på att konsu­mentskyddet inom försäkringsområdet måste utformas med hän­syn till såväl den enskilda konsumentens som till hela för-säkringstagarkollektivets intressen. Skyddet får inte heller utformas så att andra fundamentala samhällsintressen på försäkringsområdet sätts åsido. Den allmänna jämförelsen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                487

mellan myndigheterna har visat att inspektionen med sin kompetens, sina resurser och sin erfarenhet är den myndighet som har bästa möjligheten att ha huvudansvaret för konsument­skyddet inom försäkringsområdet. Enligt kommitténs uppfatt­ning tillgodoses härigenom konsumentskyddet inom försäkrings­området på ett lämpligare sätt än om ansvaret, som i dag, delas mellan inspektionen och konsumentverket. En sådan lösning innebär dessutom en förenklad administration av konsumentfrågorna och kan därigenom sägas utgöra ett led i strävandena att eliminera krångel och onödig byråkrati i förvaltningen.

Inspektionens granskning av försäkringsföretagens avtals-viUlmr har sin grund i skälighetsprincipen. I försäkrings­rörelselagen har denna förtydligats genom tillkomsten den 1 januari 1981 av ett nytt tredje moment till 282 §. Skälig­hetsprincipen förutsätter en samordnad granskning av premie och övriga villkor för att öueruaka att dessa är skäliga. Viss uillkorsgranskning har sedan lång tid ingått som ett naturligt led i inspektionens allmänna tillsyn över försäk­ringsföretagen. Kommittén anser att en och samma myndighet skall tillse såuäl premiesättningen som öuriga uillkor och att det inte finns några bärande skäl uarför konsumentför-säUringsvillkoren också skall granskas utifrån avtalsvill­korslagens generalklausul om oskäliga avtalsvillkor.

Försäkringsområdet har undantagits från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde med hänsyn till den befogenhet inspektio­nen har att granska avtalsvillkoren på grundval av skälig­hetsprincipen.

Det skälighetskrav som uppställs i försäkringsrörelselagen och understödsföreningslagen beaktar hela försäkringsföre­tagslagstiftningens regelkomplex, vilket kommittén ser som en viktig del av konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Avtalsvillkorslagen uppställer i stället kravet att ett villkor inte får vara oskäligt och gäller till skillnad från skälighetsprincipen endast avtal som ingås med en-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                488

skilda konsumenter. Kommittén betonar att det inte går att frigöra den rent försäkringsmässigt präglade villkorskon­trollen från den villkorskontroll som påkallas ur övriga synvinklar.

Vid en samlad bedömning har kommittén inte funnit några skäl att flytta granskningen av försäkringsföretagens konsu­mentvillkor från inspektionen till konsumentverket.

Beträffande försäkringsföretagens aaiHknadsföring är mark­nadsföringslagen och dess generalklausuler tillämpliga också på försäkringsområdet. Även inspektionen kan med stöd av sin allmänna tillsynsplikt ingripa mot företagens marknads­föring.

Enligt kommitténs uppfattning är det vid en bevakning av marknadsföringen viktigast att se till att fel och brister som avser sakinnehållet i försäkringsföretagens information inte förekommer. En utgångspunkt bör därför vara att det finns en ingående försäkringssakkunskap hos den myndighet som skall ansvara för bevakningen av försäkringsföretagens marknadsföring. Självfallet är det'viktigt att också se till att marknadsföringsmetoderna är godtagbara.

Inspektionen har genom sin ställning som tillsynsmyndighet hela tiden befattning med försäkringsärenden. För konsument­uerket däremot är försäkringsområdet en, i förhållande till andra områden, liten sektor. Konsumentverket bör därför ha svårigheter att mer systematiskt inrikta sina resurser på försäkringsområdet.

Enligt uppgift har hittills inte några direkta kompetenspro­blem uppstått mellan inspektionen och konsumentverket. På sikt kan emellertid kompetenstvister uppstå. Denna risk bör enligt kommitténs uppfattning undanröjas.

Ges inspektionen huvudansvaret för tillsynen över försäk­ringsföretagens marknadsföring erhålls en effektivare och

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                489

rationellare bevakning av försäkringsföretagens marknads­föring till lägre kostnad. Vidare undviks dubbelarbete mellan inspektionen och konsumentverket och undanröjs risk för kompetenstvister. Kommittén finner därför inte heller anled­ning att i fråga om marknadsföringskontrollen frångå princi­pen att inspektionen skall ha huvudansvaret för konsument­skyddet inom försäkringsområdet.

Informationsbestämmelserna i konsumentkreditlagen och konsu­mentförsäkringslagen hör nära samman med marknadsföringsla­gens regler om otillbörlig marknadsföring och information. Konsumentkreditlagen innehåller bl.a, regler om information i samband med marknadsföring av kredit. Tillsynen enligt konsumentkreditlagen vad gäller försäkringsföretagen utövas av försäkringsinspektionen, men samtidigt kan konsumentver­ket/KO och marknadsdomstolen ingripa med stöd av marknadsfö­ringslagen. Informationsbestämmelserna i konsumenförsäkrings­lagen innebär att försäkringsföretagen skall lämna informa­tion om premier och försäkringsvillkor före köp, information om viktigare begränsningar i villkoren sedan köp skett och information, bl.a. uid skadefall om möjligheterna att få ersättningsfrågan pröuad. Konsumentförsäkringslagens regler om informationsplikt har anknutits till marknadsföringsla­gens påföljds- och kontrollsystem.

Den risk för kompetenstuister som finns inbyggd i nuvarande tillsyn enligt de båda lagarna bör enligt kommitténs mening undanröjas.

Tillsynen över att försäkringsföretagen fullgör sin informa­tionsplikt enligt konsumentförsäkringslagen hör på ett natur­ligt sätt samman med inspektionens övriga bevakning av försäk­ringsföretagen, särskilt avtalsvillkors- och skadereglerings­granskningen.

Beträffande såväl konsumentkreditlagen som konsumentförsäk­ringslagen är det dessutom fråga om tillämpning av bestämmel­ser som mer preciserat än generalkalusulerna om marknadsfö­ring stadgar att företagen är skyldiga att lämna viss infor-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                490

mation. Det är naturligt att inspektionen öuervakar att försäkringsföretagen uppfyller dessa krav.

Kommittén finner inte heller beträffande konsumentkreditla­gen och konsumentförsäkringslagen skäl att frångå den bedöm­ning kommittén gjort i fråga om försäkringsföretagens mark­nadsföring. Härigenom uppnås en mer rationell tillsyn enligt dessa lagar och tillsynen i detta avseende samordnas med inspektionens övriga bevakning av försäkringsföretagen.

En stor del av förscringsföxetagens infonBtion är sådan som lämnas efter köp och inte används som ett led i mark­nadsföringen. Tillsynen avser i första hand att fakta -sakinnehållet - är riktiga. För detta fordras god försäk­ringssakkunskap, som finns hos inspektionen.

Ingripande mot denna typ av information kan f.n, ske av inspektionen, Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen kan också ingripa när informationsmaterial som väsentligen är avsett att lämnas efter köp även används vid marknadsfö­ringen.

Några skäl att ändra inspektionens ansvar för tillsynen över den information som inte används som ett led i marknads­föringen anser kommittén inte föreligga. Genom att inspektio­nen föreslås få huvudansvaret även för tillsynen över den information som anuänds som ett led i marknadsföringen kom­mer ansuaret för tillsynen öuer all information att samord­nas hos inspektionen.

Kommittén föreslår vidare att inspektionen övertar konsument­verkets ansvar för utgivandet av den kanpletteraraJe basinfor-

nationen till konsumenter. Detta ansvar samordnas med ansva­ret för den övriga informationstillsynen, varigenom inspek­tionen får en bra Överblick över branschens informationsmate­rial och kan avgöra inom vilken försäkringsgren eller inom vilket område det kan finnas behov för en av myndighet samman­ställd basinformation.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                           491

Rädlgivningen till konsumenter sker till den helt övervägande delen av försäkringsföretagen själva. Den icke bolagsstyrda rådgivningen ges i första hand av konsumenternas försäkrings­byrå. Byrån bedrivs på försök under tre år. Försöksperioden utgår den 30 juni 1982. Den stora ärendetillströmning som byrån hittills haft tyder, enligt kommitténs uppfattning, på att det finns behov av en opartisk, central rådgivningsin­stans. Det är emellertid för tidigt att redan nu göra en utvärdering av försöksverksamheten.

Inspektionens granskning av försäkringsföretagens skadere­glering grundas, i likhet med villkorsgranskningen, på skä­lighetsprincipen. Kommittén anser att en systematisk gransk­ning av försäkringsföretagens skaderegleringsmaterial är en viktig del av inspektionens tillsynsverksamhet. Kommittén föreslår att inspektionen även i fortsättningen får det odelade ansuaret för denna granskning.

Lagtekniskt föreslår kommittén att försäkringsverksamhet undantas från marknadsföringslagens tillämpningsområde och att bestämmelser motsvarande marknadsföringslagens general­klausuler om otillbörlig marknadsföring och information inarbetas i försäkringslagarna. Beträffande understödsföre­ningar gäller att dessa inte får bedriua affärsmässig uerk-samhet. Någon egentlig marknadsföring från föreningarnas sida tillåts därför inte au inspektionen. Med anledning härav föreslås i understödsföreningslagen endast en bestäm­melse om information vid antagande av ny medlem. De hänvis­ningar i konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen, som f.n. sker till marknadsföringslagen, föreslås i stället ske till försäkringslagarna. Någon hänvisning i konsument­försäkringslagen till understödsföreningslagen behöver dock inte ske, eftersom understödsförening inte meddelar sådana försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagens bestämmelser.

Kommittén har övervägt hur besluten i främst marknadsfö­rings- och avtalsvillkorsfrågor skall fattas. Två modeller har Övervägts, Den ena modellen - inspektionsmodellen -

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                492

innebär att beslut i konsumentärenden behandlas som öuriga tillsynsbeslut, dvs. besluten kan överklagas hos regeringen. Den andra modellen - marknadsdomstolsmodellen - innebär att inspektionen ikläder sig konsumentverket/KO;s roll, med bl.a. rätt att föra talan hos marknadsdomstolen.

Vid en samlad bedömning, som främst grundar sig på kommit­téns strävan att samla tillsynen och att så långt möjligt få ett enhetligt tillsynssystem inom försäkringsverksamhe­ten, har kommittén förordat att inspektionsmodellen görs tillämplig även beträffande konsumentfrågor. När ett hos regeringen anhängiggjort ärende inrymmer marknadsförings-frågor föreslår kommittén att regeringen inhämtar marknads­domstolens yttrande.

I avvaktan på den översyn av inspektionens organisation och verksamhet som kommittén senare i sitt utredningsarbete skall göra bör inspektionens ökade resursbehov enligt kom­mitténs bedömning kunna lösas genom överflyttning av en tjänst från konsumentverket till inspektionen och genom omfördelning av arbetsuppgifter inom inspektionen.

Konsumentverkets erfarenheter och särskilda kunskaper måste enligt kommitténs uppfattning också tas till vara genom ett nära samarbete mellan inspektionen och konsumentverket. Samarbetet måste ske genom direkta kontakter mellan befatt­ningshavare på myndigheterna såsom ett enkelt och naturligt led i myndigheternas ordinarie arbete. Ett komplement till de löpande kontakterna utgör det redan existerande kontakt­forum för försäkringsfrågor.

För att befästa samarbetet mellan inspektionen och konsument­verket föreslår kommittén att inspektionens skyldighet att samråda med konsumentverket i konsumentfrågor inskrivs i inspektionens instruktion.

En kort sammanställning av kommitténs förslag finns redovisad i avsnitt 7.9 sid. 206.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel

493

 

 

C

,

(4

1 (4

C

 

 

 

 

 

03

t4

03

:CE

0

0

-H

 

 

IH

:o

 

C

4-1

T3

 

 

 

:0

<*-

 

 

0

C

E

> 

 

 

-

 

:co

CO

n

CD

0

CO

 

 

 

E

4J

I-H

E

ti

03

 

 

 

03

G

03

0

CO

:0

 

c

 

 

U

 

03

■0

03

>4

Dl

0

 

 

-r

h

C

•D

J:i

 

C

 

 

 

-a

CD

03

0

(4

ti

■H

:=

 

 

 

D

h

E

0

0

C

CD

 

 

03

C

0

 

> 

□

4-1

 

 

 

■D

•rt

51

b

03

»CD

4-1

03

 

 

C

C

:0

0

CT

(H

CD

CD

 

 

CO

.ii

 

D

C

Cl-

Ci-

CT

 

 

H

:o

E

:co

■M

 

E

CT

 

 

I-H

03

0

 

C

4-1

0

:C0

 

 

:co

c

03

C

Cl-

4-1

 

I-H

 

 

4-1

CD

 

0

Ci-

CO

C

T!

 

 

03

 

4-1

D

CD

 

0

c

 

 

-X

3

4-1

C

-ii

•

-a

CO

 

 

p

CO

:co

•rt

03

CO

 

.c

 

 

03

 

03

(4

C

c

•H

 

 

 

a

D

 

0

CD

■□

 

«

 

 

 

C

»CO

D

 

u

.n.

03

 

 

.c

•rt

Q

0

0

0

0

0

 

 

u

C

 

q:

•□

(4

0

> 

 

 

o

Cl-

(4

 

C

:o

 

-r

«

 

 

Cl-

0

•

0

Cl-

4-1

a

T3

 

c

co

.ii

■v

»CD

 

4-1

c

C

 

03

.ii

03

0

CT

co

:co

CO

6

 

03

03

 

03

C

Ji

03

 

:CD

 

•-t

c

4->

03

CO

•fi

 

ti

C

03

Q

CD

0

a

 

rt

»CO

0

 

OJ

(4

 

a

c

f4

rt

Q

03

TJ

rt

>.

4-1

cn

•rt

0

•rt

 

<-\

T3

03

4J

4-1

r-H

(4

03

4-1

 

0

0

■0

03

CO

0

.ii

•-<

 

CD

 

03

>•

 

 

.□

:co

0

TO

I-H

 

4-1

rt

(4

CD

 

03

E

•H

0

:co

3

 

03

.X

03

(4

E

5

Ji

4J

 

03

t3l

CO

0

:a

:CD

(4

03

03

C

■D

CT

3

.C

Cl-

4J

:a!

 

0

0

C

•rt

(4

 

 

03

T3

CD

J2

D

CD

irt

03

D

-D

0

 

 

 

C

[4

q:?)      »CO

3

C

0

JD

•CO

 

CO

•rt

CO

 

:o

•rt

CT

 

E

CD

T3

ti

s

CM         4-1

 

iH

 

0

 

03

C

0

3

0          03

4J

.ii

■D

(4

JC

C

E

cr

2

tn      CD

4-1

:co

0

CO

0

0

:co

0

 

 

CO

03

E

E

0

XI

C

ti

03 U CO

.ii

T3 •rt

to.

Dl C •rt

:co

C

(4

03

JU.

c

D Q C >

03 4-1

C 03

e

D 03 C O

.ii

c

>C0

ti

Cl-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(U

 

 

 

 

 

 

 

 

CO

 

 

 

 

 

 

 

oT

I-H

 

 

 

CD

 

 

 

cn

CU

 

 

 

f-

 

 

 

 

■o

 

 

 

(D i-l

 

 

 

■D

irt

 

 

 

to

 

0

 

>.

 

 

 

 

n-l    CD

 

CO

 

irt

CO

 

 

 

(U J

 

 

 

c

 

 

 

(-1   CO

 

CU

 

CD

> 

 

 

 

:o

 

XI

 

C

•rt

 

 

 

fcJ   C

 

>N

 

> 

Dl

 

 

 

CO   (U

 

I-H

 

•rt

C

 

 

 

ai.:

 

 

 

01

CD

 

 

 

c -H

 

CD

 

C

 

 

 

 

•H   -H

 

c

 

CD

C

 

 

 

tj :»

 

S

 

 

CO

 

 

 

.i

 

■H

 

C

■o

 

 

 

:CD    -

 

Dl

 

CD

(U

 

 

•

COt

 

c

 

■D

c

 

 

Fh

 

CD

 

CU

 

 

 

«

:0   CD

 

 

.ciT

C

CD

 

 

•

C4-

 

C

Dl

 

.C

03

 

(U

CVJ

 

CD

.u

CO

 

CO

 

Li

E CO

 

TD

3

x:

il

rt

 

:a

o CM

 

03

 

 

u

03

 

Li

 

 

C

rt

.c

0

■0

 

(n

-  O)

 

 

r-t

0

 

i

 

D

r CO

 

■a

CD

Ot<7l

-i

 

C

fn 1-1

 

CU

.

 

.

 

 

•H

.   Q)

 

E

cn «7i

CD   IU

C

 

u

.-   B

 

 

 

 

cn

03

 

-

CO   E

 

cci

•

CO

CD •-)

13

 

:CD

 

 

E 00 CO  (U

CD

 

'JJ

c 4-1

 

CO

•

CVI

CM "D

I-H

 

u

M CO

 

 

E

 

>.

CO

 

;0

v.    OJ

 

Cvj

 

CO

CO •-!

03

 

ic

.Q

 

CO «?i

CO

CD

(4

 

 

c

 

CM

 

c

C  CO

:o

 

E

O)       >N

 

 

—1 J£

j c

U.

 

O

cn c

 

rt

0

0

0 :>

 

 

 

CD

 

i-H

fn

(U

CU •H

 

 

.—X

■-I   C

 

■rt

 

4.)

4-1   Dl

 

 

»

(D

 

4-1

CU

OJ   c

 

 

rn

E

 

 

 

.□

.D   CD

 

 

■

O  cn

 

CO

:o

 

 

 

 

 

Cd

 

CO

(4-

rt

rt    c

 

 

cö

CO   u

 

(H

 

4

•-I    CO

 

 

-

□1:0

 

:o

..j

CD

CD -D

 

 

0\

»CO iJ-

 

Ct_

CO

.Ii

-   CU

 

 

<-

ti   c

 

(4

CO

cn

03   C

 

 

 

U-  -H

 

E

C4

 

•   CD

 

 

c

•H  r~i

 

:0

:co

E

E JZ

 

 

(i)

.-1

CU

 

 

0

0

 

 

a

a CO

CO

.—t

 

E

E rt

 

C3

cn

:» .

1—1

rt

C

 

r-t

 

H

■H    CO

(U

CD

IU

m

CA   CD

 

_J

 

t4

■D

Ja;

.

 

1 .:<:

 

iO

 

•H

Jli   C

>-

cn

•rt

■-I

vt cn

 

er

i-H

 

CD   (U

.—i

 

(4

 

 

 

:o

•H

C

0!  cn

 

c .Q C?)CC

 

Li_

4-1

 

(-1  CO

CD

 

3

 

 

 

LD

 

•H

:o i-H

C

CM

u

CO

00 CO

 

CJ

a

tj

Ct_

=>

O

 

ca

CO --1

 

z

CD

•O

•H

H

m

•rt

CM

CM fn

 

1—t

.-H

c

E

C31

 

 

 

 

 

z

cn

:cD

0   4-1

C

4-1

4.)

4-1

4-1   4-1

 

1—

tH

 

c   4-1

CO

4-1

4-1

4-1

4-1   4-)

 

1—

:o

E

 

CD

CD

CO

CO CO

 

■a:

u.

O

01

c

 

 

 

 

 

b.

 

•rt   CO

CD

CO

CO

cn

colcol

 

cr

D-

(4 .-(

■a

H

1—t

•-I

i-i I-H

 

:a

•   CO

:CD   (U

0

(U

(U

CU

0   03

 

Li.

■-I

-1

X -O

c

T3

■a|-a

■d|"d|

 

 

 

4-1I

031

jz!

IH

E

:0

CD

u-

03

 

J

c

t4

03

03

(4

5

:o

 

4-1

03

J

■D

03

C

P

CD

•rt

C4-

■D

Cl-

 

:co

03

(4

•0

4-1

C

01

CD

J3

r-l

 

■-I

 

:co

•-t

4-1

CO

CO

.ii

2i

03

u

 

03

D

> 

CD

 

irt

JL.

0

0

JD

0

 

D

C

C

03

•rt

03

(4

<-

-ii

03

:cn

IH

03

> 

u

4-1

:0

cn

Cl-

 

 

•1

 

 

 

 

Cl

-0

031

4-1

03

CD

E

4-1

03

CJ103

Dl

u

03

'H

4-1

 

•D

03

 

D

U

C

*1

03

C

«CD

C

3

•rt

c 1

03

0

Q

.H

:o

 

C

03

 

 

U

 

(4

•rt

Ol     1

M

J

•

03

I-H

c'

4-)

03

:cD

u

4-1

T3

•rt

 

.ii

03

CD,

03

C

t4

c

03

P

DIJT

CO

js:

 

 

:o

C

o\-\

:co

□

U

u-

•rt

•rt

 

03

•rt

CD

 

(4

4-1

c

t4

rt

D

T3

.

4-1

CO

:o

(4

C

0

:co

> 

c

C|-

:o

•rt

a

03

C

c

 

J3

U

 

(4

 

CO

-D

rt

.

■a

:0

CD

 

0

rt

:co

03

Cl-

U

t4

Dj-rtl

03

E

 

•D

03

 

4-1

(4

 

> 

C

I-H

4.3

0

:o

p

CO

cn

rrt

Q

 

C4-

CU

 

 

03

C

f4

 

£

er

u

 

 

:co

3

e

c

03

TI

CO

 

CD

:co

•rt

rt

t-i

•D

.1-1

 

4-1

(4

I-H

:CD

'H

4-J

C

CO

:g

03

0

u

:co

03

03

Cl_

 

4-1

4J

CO

CT

c

03

Ch

»CD

03

 

C

03

■a

Q

E

 

-i->

•H

(4

CD

fH

CD

4-1

CD

C

03

C

ro

I-H

4J

c

 

;>

Ji

a

JlC

CO

c

rt

:0

(4

 

03

 

CD

:cD

 

Cl

w

t4

E

 

03

E

E

'p

 

o

(4

0

 

03

03

C

0

:0

CO

■a

4-1

CD

03

 

14-

 

•rt

03

4-1

a

1

 

4J

> 

C

03

 

03

 

4-1

 

:co

1

E

•-I]

•

:co

«

■'~ia\

0

I-H

•-t

03

CM

4-1

>*-

03

03

 

C

 

0

 

44

03

.ii

03

C

rt

3

0

Ql-Dl

 

> 

CD

4-1

U

03

-a

J3

c

 

CD

■D

 

r-t

■•-t

•H

 

J

03

03

03

U

03

:co

> 

03

CO

 

 

fH

E

cg

0

 

03

 

 

E

0

0

C

03

•rt

 

t4

C

:o

0

ii-

•rt

03

4-1

■O

CD

CD

E

C

(4

JU

O

IH

Cl-

CD

c

e

■H

■0

03

-f-i

CO

> 

C

 

E

.

:cD

fn

•-I

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

494

 

0

03 Irt 0

■a

c 0

CT CD Irt 03 0 ti

:o

 

 

 

 

å

 

 

E

CD

1,

O

TI

03

•rt|

 

•rt

.ii

01

T3

ti

> 

ti

0

C

0

U

0

CO

> 

03

CD

:co

5

4-1

E

f

4-1

XI

03

3

0

0

03

 

CT

 

J3

E

ti

ti

C

B

 

E

:o

>CD

•rt

O

03

:co

Cl-

C|-

_C

03

C

4-1

 

 

 

 

0

03

•rt

c

I-H

T3

CT

0

 

0

:co

 

C

J2

03

CT

03

g

•rt

 

0

c

ti

:cO

ti

0

03

■rH

:o

C

0

ti

> 

ti

C|-

 

D

CD

CO

0

 

C

0

E

 

CT

E

0

ti

ti

E

0

O

 

 

:co

O

o::

 

=>

ti

C

03

 

ti

CO

0

 

 

•

O

 

4-1

CD

4-1

c

CT

03

Cl-

•-i

0

0

»CO

CD

0

0

 

4-1

ti

CT

 

■u

E

.ii

Cl-

D

ti

T3

CD

C

 

:co

0

0

03

3

4-1

r-t

i-l

E

.ii

Q

4-1

T3

r~i

 

ti

 

CO

c

0

U

0

CO

 

CO

 

•CD

> 

4-1

CO

j:

C

Cl-

03

03

c

 

0

 

CT

ti

■a

r-t

D

c

C

:0

u

•-t

C

0

•rt

Ct-

o

CO

.i-t

D

_C

 

ti

.ii

ti

C

 

4J

:o

03

0

•r-i

t-i

0

Q-

 

CT

ti

:cD

.ii

 

C

0

0

03

u

c

0

ti

CT

ti

>i

0

4-1

 

0

:o

4-1

> 

0

=•

q:

(

03

:co

.C

CD

t<

CD

Dl

C ■H   E

ti   O

C 03 •rt

ti 4J

0    0 .C

0   E

XI   CO

03

CD Ji rt   ti

0 0 TJ > TI

0   03

E 4-1

I

 Si. CT CD

C JD 0 03 C CT O C •rt •rt 4J h J .ii 0 :co O. 03 cn ti c :a •rt u-03 Dl E

c o

ti CD 4-1 Ji   CTl

:cD »CO 0 03 ti C2. ti Cl- tn

:0       c

 

 

ti

4-1

0

0

T3

CT

ti

CD

o

■-t

Cl-

O

tl

J3

0

CO

CO

CT

4-1

CT

TJ

:cD

•r-t

I-H

> 

0

 

ti

t:

:q

••-I

Ct-

4-1

•-t

03

f-t

03

CO

•rt

.ii

5

03

 

 

E

C

O

0

c

C

•H

o

 

■H

4-1

4-1

4-1

.ii

0

0

 

Q

C

03

0

C

03

•rt

•-t

03

0

CT

ti

C

> 

'f-t

4-1

ti

03

.ii

 

:co

ti

03

0

ti

Irt

:o

r-H

U.

0

T3 T3 :o ti 4-1 O 03   03

T3 CD 0 rH E O - XI ti

0 C Irt »CD rt ti 0 Ct-

C31 ti CD CD 0 C Irt Irt CD r-t TJ CD 0 .CD 03 t<

C C

0 0 ti TD  03 :ra

r-t   U

C .0

t< C|-

0

E    -

E ra :co C 4J ti 4-> 03 0 4-1    0 T3

0 XI   c
-ii       3

03   0   ti

■a Dl 0 CO

03    rt   ti

rt        0   0

0       TJ rt

Ji       T3 rt

•rt      0   0

>        E

ra  i

c 0

CO   CTl

. ti c

•l:co ■

rtjXl

c 0

Dl 0 C ti •rt Dl C C 4J :ra 4-1 Irt ro

0l

0 03

c  4-1    ti

ti 0 XI

C 3 ti

:0 c ti >.

03   03

C 4-1

:ra  0

01.C   Dl

ra

ti TJ rt 0 0 O rt   E JD

ra

0   0 XI C  c

0 ra   c

Dlrt       0

c rt    4-1

•rt :ra    0

c 4->    £

T3   01   c

ti   03    0

O TD  Ci-

0   0    Ci-

CDi ti ra

ra Cl- Ji

rt rt  03

o rt   0

XI •rt   XI

•Iti   O CM|:ra| o

I

o

■D 0 ti

C

0 TJ

C

O Cl.

CO

CTl

C •rt

ti • .ii 0 :ra XI

03   c

ti ro :0 r-

Cw rt

:ro

::£ 03

rt   0

-t TJ

3   0

ti

•r-t   Cl.

ti •rt

ra   4-1

CDl

C   ti

»ro :ro

Dl

Irt 0 Irt 4-1 ■r    c

0   «

TD   03

ra

•l-rt fn|5

4-1 Dl

•r-i r- J£ U

:ra ti

ti :ro

4J :ra

0  •r-)

TD 4-1

C     3

•ro .ii

4-> 03

03 -H

0     ti

XI

03  Dl
Olrt

C    f-l

•rt    ti

ti     0

.ii   TD

:ro ti

03 o

ti    ci-

:o     ti

lu.    0

.|:S

 

0

03 Irt

0 ■D

> 

0 TD

C

ra ti ro

3

 

CO

 

 

 

CD

 

CM

 

1   E

 

C  o

 

•rt   0

 

ti

 

0      -

 

4J

 

0    0

 

■D x:

 

E

 

CO ra

 

r-t 0

 

0  .

 

TD   ti

 

TD   0

«

0   >

C

E      ,

0

0

 

C

03jCT

 

o

CT ro

 

-r

:ra r

 

4-1

o

 

-ii

c n

«

0

0   03

0

Q

C   CT

XI

03

O   C

ro

C

•rt -rt

rt

•rt

4-1   ti

rt

ra

.ii .ii

ra

D

0 :m

Ji

c

Q. 0

•ra

•rt

0   ti

Q

ti

C :o

 

.ii

-H u-

ti

:ro

ra

Ol E  c

ti

c o c

:o

•rt         •rt

C|-

ti ro ct-

 

   Dl

ti

:ro »ra  c

0

0  ti  0

C

ti Ci_   c

c

:o        o

•rt

U- •rt •rt

Li-

4J

 

.

U .ii

•

E

ro 0

E

O

CDl Q.

O

E

c   03

•rt   C

E

r-t

ti

•rt

c

 

C

 

 

 

..

 

 

0

 

 

 

ra

 

 

Dl

 

 

 

ra

 

 

C

 

 

 

ra

 

 

•rt

 

O .C

 

•rt

 

 

C

 

ti   o

 

■>

 

 

TD  T3

 

:ra  o

 

o

 

ti

:0   ti

 

 

 

TD

 

:o

4-1   G

 

0  c

 

0

 

u-

ra   03

 

ti    0

 

ti

 

 

Dl

 

CJl Gl

 

 

 

4-1

TD   ro

 

c  c

 

C

 

Ol

0 f

 

:ra .rt

 

0

 

•rt

E   O

 

rt   c

 

TJ

 

r-t

JD

 

4-1

 

C

 

.ii

ti

 

0  4J

 

O

 

u

0 i:

 

.ii  ra

 

u-

 

:ro

Irt .ra

 

o  Cfc.

 

ra

 

ti

rt   ti

 

•rt   E

 

C31

 

irt

0  Ci-

 

O

 

c

 

rt

 

•

ra

..

•rt

 

•H

Dl ti

ra

c rt

0

ti

 

4-1

ra 0

ro

ti rt

ra

.ii

 

 

r-   rt

c

0 •rt

rt

:ra

 

ti    ti

rt

c

■O 4-1

0

ra

 

:ro  0

CD   0

•rt

C

ti

ti

 

r-

C

Cl-

3   C

:0

:o

 

0 f

C   ti

 

ti   >,

ti

Cl-

 

a. 0

0 0

ro

Dl ra

 

 

 

o

■D ra

c

c

ra

ro

 

•rt      —

rt

ro

ti :ro

4-1

.ii

 

Ol

C    0

TD

0 X

0

rt

 

-ti   c

•ro E

•ra

rt

Ol

•rt

 

0   -r

ti   E

ra

rt TD

ro

=■

 

TJ   C

Cl- :ra

 

0   0

r-t

 

w

c e

4-1

ti

E

O

•rt

4-1

•ro :ro

4-) ra

:a

C

XI

 

ra

4-1 -r-i

4-1     0

■D

0   0

 

«.

0

ra 4-1

0 JD

 

CDIXI

■>

ti

rt

0   3

-ii

..

C   C

ra

ra

rt

XI .ii

ra 0

ra

•rt ra

 

Ol

> 

ra ra

TD

c

c f

c

c

C4-

Dl-rt

0 ro

ti

TD rt

0

•ro

f

c   ti

03  r

0

ti :ra

44

Dlrt

•rt

rt    0 TJ

o  4-1

0

rt

•r

ti   Ol

0 TJ

c

ra ra

r—

rt

4J

.ii •'

.ii  TD

3

cn ra

C

•rt

 

:ra rt

•rt    0

ti

ra TD

0

4-1

O

ra ti

> e

Dl

rt   0

Ci-

 

ti

ti 0

> 

 

o  ti

Cl-

0

:ro

:0 TD

ro 5

ti

XI u-

ra

TJ

 

Cl-    ti

ra

0

rt

.ii

 

o

,o

4-1    ti

rt

4J  rt

ra

4J

-ii

4-1 Id-

4-1 -.ra

I-H

4J   •rt

0

4-1

O

4-lltl

ro TJ

0

ro   4-1

J3

ra

■r

roJG

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

495

 

TD

 

ra

 

Jii

 

ti

 

0

 

73

 

U

 

:o

 

Cl-

 

c

 

0

 

c

 

o

 

•rt

 

ra

«?J

ra

 

0

ra

a

 

c

CO

o

CD

Ji

CM

0 ro

Irt 0 TD

>.

 

E

 

G

C

ra

0

 

4J

c

.ii

o

C

•rt

3

4-1

Q

ra

 

E

0

ti

.i—

G

XI

I<-

0

C

ti

•r-t

4-)

ro

4-1

c

0

E

.ii

:ra

O

rt

> 

 

4-1

4J

ra

4J

 

ra

ra

 

4J

4-1

03

•rt

ti

4-)

:o

•ra

Cl-

r-t

 

ti

K71

0

 

TD

ro

C

 

3

CM

 

CCJ

O

CM

ro

 

rt

•r.t

G

 

JD

ra

 

0

 

ra

•

=>

lA

ra

ti ra.

CT

c

•rt

C

.ii

ti

:ro

E C

ro

G

O ra

 

 

cul

c

c

•r-t

ra

 

0

ti

ra

»ro

> 

C|-

ro

 

 

c

E

0

G

4J

ra

.ii

 

C

c

3

G

Q

•rt

 

4-1

0

ro

 

E

TD

ti

0

O

ti

Ci-

4J

c

 

■H

4.)

 

0

ra

Ji

c

U

E

> 

:ro

4J

Irt

ra

4-1

ro

4-1

4.1

ro

ra

 

ti

0

:g

XI

<*-

c

 

ro

1»

CT

 

CT

ra

:ro

 

r-t

CM

0

CO

ti

CM

:□

 

b.

•rt

 

ti

•

0

0

r~t

rt

fH

rt

0

:ra

 

4-1

ti

ra

O

•1—

.ii

rt

Irt

:ra

rt

ra

•H

 

> 

■ra

 

Q

 

 

> 

E

0

ti

ti

O

JD

C|-

ra

 

CT

c

c

ro

•rt

c

ti

c

-ii

ro

:ra

 

ra

•rt

ti

 

:g

03

Cl.

ro

 

rt

•rt

rt

 

•ro

ra

i:

ra

ro

c

TJ

E

c

:ra

ro

Irt

r-

 

irt

 

r~t

•

•H

irt

4-1

 

 

ti

 

:ro

 

o

 

0

 

XI

 

 

C

E

0

O

CT

ro

C

 

•rt

4-1

ti

c

:0

0

Q-

£

ra

3

TD

OJ

ra

C

c

O

.ii

.ii

ti

 

ra

r-i

E

r-t

 

•rt

TD

4-1

•rt

 

3

ra

 

ro

ti

c

0

E

TD

;ro

C

rt

:co

 

s

E

C

ti

o

O

 

Cl.

4-1

 

0

03

CT

ra

ro

•rt

rt

=>

O

 

XI

•rt

E

 

O

•

ra

m

 

 

 

 

 

rol

 

ro

+

.rtl

.       .4-1

ro

.ii

0

4-1

:ra

ti

ti

4-1

0

ra

:o

:o

C

TJ

 

D

Cl.

•rt

 

4-1

 

 

 

E

ra

C

ti

4-1

O

c

0

•ra

0

 

c

C

C|-

.ii

X

ra

G

 

O

o

 

•rt

E

> 

o

•ra

4-1

O

4-1

 

Q

.ii

ra

ra

c

 

0

 

 

0

ti

Q

•

ra

TD

0

a.

c

ti

•rt

Irt

c

0

TD

4-1

I-H

•H

o

c

 

0

tn

c

ra

ro

X

a

•rt

 

TD

 

c

ti

4-1

E

0

•H

0

o

:ra

4-1

ti

D

•rt

4-1

C

.ii

0

rt

ra

•r-t

:ra

ti

C

0

 

ra

 

0

JD

4-)

ti

H

 

 

0

:o

rt

0

c

TD

Cl-

•rt

•O

0

C

 

4-1

C

■D

ro

rt

 

cn

 

rt

rt

ro

D

E

rrt

ra

4-1

O

O

»ro

.ii

4-1

:ro

C

X

ra

0

H

•rt

ti

 

TJ

0

 

:g

 

 

ti

ra

C(-

ra

E

:o

4J

 

4-1

O

Cl-

•r—

ro

 

 

 

Irt

4-1

:o'

C

4-1

:o

.ii

ti

ra

4-1

Cl-

ti

c

rt

0

 

:ra

ro

:ra

 

(4

E

TJ

e

E

ro

C

c

c

O

X

ra

3

ra

 

°1

ro

 

rt

4.3

o

•H

XI

rt

ra

rt

CT

•ra

c

X

•rt

 

ti

0

.ii

j->

:ro

c

ra

•rt

ti

 

:0

ti

Cl-

0

 

4-1

4-1

Cl.

4-1

0

0

ti

 

:ra

ti

TJ

:o

 

Cl-

4J

 

0

ra

o

4-1

ra

ro

rt

 

o

rt

JD

■rt

ra

> 

CT

0

c

XI

•rt

 

ti

c

.ii

o

:m

•rt

ra

ra

ti

ra

:g

0

Cl-

o

 

c

E

G

o

.ii

 

 

r-

E

O

O

o

 

,

,

ra

E

0

O

TJ

£

ro

 

ti

lA

ti ti ro 0

>   Ol

0 - ti

4-1 3   ti

rt ro ra c

0 TD J3   ti

o

:> ti ro :o

Cl-Ol c    •

•rt  TD

ti ro 0 Js: ti ti

4-1    0

ra 5

•rt   ti

oi:o

0   Ci-

ti ra

E   4-1

o ra ti

ro

ra

CT

ra

H

o

X

CT

C

 

 

o

 

 

E

 

CT

 

 

C

 

 

•rt

 

 

C

 

 

.ii

 

 

ti

 

 

:ra

 

 

E

 

 

C

 

 

ra

ti

 

o

0

 

•H

o

 

irt

o

0

ti

•H

ra

ra

r-t

rt

5

0

0

rt

ti

TJ

rt

:o

> 

ro

Ci-

Irt

 

 

 

4-1

4J

0

ra

0

■D

0

X

C

 

e

ro

rt

ro

ti

0

ra

ro

 

.ii

> 

4-1

ti

 

4J

0

±

ro

> 

 

c

 

0

 

ra

 

rt

ra

O

ro

ti

3

> 

:o

4J

ti

ra

Q

ti

E

0

G

Irt

ra

Irt

 

0

«

 

ti

4J

0

0

TD

CT

ti

ro

:ra

I-H

o

o

4-1

.Q

»ra

ro

0

CT

•o

CT

 

:m

ra

rt

D

0

ra

ti

4J

:0

XI

Cl-

•H

 

:>

C

 

0

T3

c:

•H

o

4-1

•rt

 

4J

ra

.ii

ra

0

•H

G

> 

ra

 

c

E

•H

G

 

C

—1

•rt

i-t

 

ro

4-1

.ii

4J

ra

ro

 

 

 

rt

 

 

r-i

 

to

1

 

ef

.i£

0

1

o

. ra

D

C

c

ti

 

0

G

■rt

0

rt

ra

ti

Ji

0

I-H

4-1

ra

ro

.ii

0

•1—

o

ti

O

X

:0

X

ro

•rt

 

ti

 

Irt

 

•1—

C

E

-ii

ra

0

ro

O

ti

CT

 

TD

ti

:o

:ro

ti

c

:ra

Cl-

ra

ro

X

3

TD

»ro

«

 

4-1

C

E

E

X

0

ro

 

G

C3

TD

Irt

0

E

O

C

:ro

TD

 

 

ra

E

C

CM

ra

Irt

C

ro

 

4-1

Irt

ro

ti

•H

•rt

•ro

 

:o

 

E

X

ra

X

E

E

ti

ti

 

G

o

:0

:o

ra

ra

.ii

ti

Cl-

O

4-1 0

0

0

ro

C

o

TD

4-1

4.4

0

ro

C

Cl-

.ii

c

r-t

ro

0

ti

G

o

D

 

:ra

•rt

JD

o

C

E

4-1

 

:ro

0

C

.ii

ti

r-t

TD

ra

0

0

0

•H

 

Q

4-1

ti

4-1

4-1

ra

Cl-

:o

 

0

c

0

Ci-

ra

TD

•rt

 

 

TD

 

ra

E

ti

E

ra

o

o

s

:ra

0

c

ra

 

.p

TJ

•rt

 

 

ra

0

ti

•

■

0

rt

.ii

c

e

X

ti

:ra

0

o

 

G

ra

D

E

c

c

ti

C

 

0

c

:o

•H

m

TJ

ra

Cl-

ti

 

 

1

 

 

4J

 

c

 

 

0

.        3

0

1

3

C

1

I-H

=■

0

4.)

ra

ti

ra

c

•rt

ti

•H

r-t

:o

0

0

ti

4-1

4-1

:ra

c*.

X

rt

.

C

tn

O

ra

E

 

 

r-t

tn

•rt

•r-t

ra

c

C

c

0

ro

> 

ra

O

Irt

O

ro

0

TD

Cl-

ra

 

0

O

.i;

 

c

c

tl

 

4-1

ti

X

 

ti

O

ra

:0

4-1

_m

 

ra

ra

0

•rt

CT

Cl.

•r-t

 

4-1

CT

4-1

.14

ro

:cn

 

> 

ti

0

c

•rt

c<-

ra

4J

ro

•rt

:a

D

•rt

rt

0

0

Cl-

4.J

r-t

X

ra

ti

irt

 

u

ro

ro

JD

 

Irt

Ji

»ra

4-1

c

ti

t<

 

0

O

:m

X

4-1

O

.ii

ra

CT

.ii

JD

ra

 

ro

.ii

ra

Irt

C

o

 

ti

TD

 

 

CT

-ii

•rt

•rt

4.1

:0

•rt

c

ra

ro

ti

ti

 

0

Cl-

4-1

0

CT

ti

ra

I-H

:o 11.

0 ti

4-1 0

TJ

tl

C

C

Irt

£

 

4-1

CT

C

:0

0

•rt

.ii

O

CT

ra

ra

»ra

Cl-

> 

ti

ti

C

C

•H

I-H

ti

 

•rt

0

:o

0

•rt

CT

O

Cl-

C

ti

CT

Cl-

CT

ti

0

X

 

G

.ii

0

 

 

0

ti

 

tl

•rt

ra

ti

c

£

ti

 

ti

0

ra

0

 

0

O

.U

ra

:ra

TD

ra

ti

»ra

c

 

ra

4-1

TD

ra

0

:0

Q

O

«

•rt

0

 

c

o

Cl-

 

•rt

0

CT

CT

.ii

»ra

c

 

0

4-1

ti

0

ra

o

E

O

£

E

.ii

ra

ti

Irt

O

 

.ii

O

E

0

> 

 

O

 

0

 

C

G

Q

 

tn

XI

•ro

ti

c

•rt

.ii

ra

ra

4-1

 

ra

4-)

ro

 

C

c

 

0

E

 

 

TD

0

ro

•H

E

CT

O

 

E

0

.ii

 

tn

ra

ra

 

t:

O

ra

O

•

a

ra

r-t

c

0

c

 

•rt

ro

c

 

o

ro

D

•rt

•

 

 

•rt

CT

XJ

-ii

ro

 

ti

 

E

ti

ro

 

:o

r—t

4-1

ro

oj

:ra

.ii

_j

s

ra

tn

0

X

4-1

4J

:ro

 

o

c

> 

 

 

ra

ra

ra

.

 

ro

ra

1

•

 

 

ti

TJ

c

 

 

ro

E

r-t

0

:o

ro

ra

ti

ti

ra

G

•H

TD

<)-

.ii

CT

0

0

.ii

E

5

C

 

ti

»ra

r-t

r-l

ti

 

0

ra

5

0

ti

r

r.i

0

•sT

J3

ti

ro

=•

Cl-

0

0

> 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

496

 

 

 

c:

 

 

 

 

 

1

 

ra ra

 

 

 

 

 

1

 

03

0

 

J!i

 

1        O ra

 

 

 

ra       ra

ro

 

r-t

c

ti

1

 

ti

 

- 0      jrrt

 

 

 

c            4-1

1     r-t

 

r-t

o

ti

4-1

4J

 

0

 

rt JD »ro     r-t

c

 

ci>i

 

0       ro   1

TD -ii

 

ro

•rt

0

 

Ct-

 

> 

 

00       Q. ra:ra

0

 

 

 

c         ti   ti

ti ti

 

.ii

4-1

Irt

E

E

ro

•

U

 

4-1            04-1

CT

 

lA

 

o  ti  Di:ra

o -.O

 

ra

-ii

r-t

o

o

ti

c

:0

 

- o ra ti ra

C

 

fn

 

•H ■•a :ra TD

Cl-     ..

 

 

0

;ra

c

 

2i

0

Cl-

 

CN E  ra :o.ii

•rt

 

fn

 

4-1 Cl-   =■

ra

 

 

a

CT

•rt

ti

ro

CT

 

 

r      rt Cl- ti

ti

 

 

 

.ii                Dl

E   c   E

 

TD

ra

 

 

0

CT

ra

ra

 

X   0         0

0

 

4-)

 

0 c Ol ro

£ ro  O

 

•H

c

ro

4-1

Irt

ro

r-t

c

 

•ra   C3 TD     • >

D

 

Dl

 

o. ro   c TD

ra XI E

 

4.1

•H

H

0

r-t

Irt

tn

0

 

ti   O TJ   o

0

 

•rt

 

ra rt •rt

ra =ra

 

 

ra

E

X

0

 

> 

c

 

ra       0

ti

 

rt

 

c :ro ti ra

ro CM

 

C

o

ro

E

 

£

ra

O

 

S      «  E  r-lr-t

 

 

C

 

•rt   £   0 4J

1—1

 

0

c

ra

ro

ra

o

 

•rt

 

CTl      oro

0

 

0

 

ro c ti 0

e UT)

 

> 

•H

4J

ra

4-1

C

ti

tn

 

•. c   c JD-ii

4-1

 

 

 

Ol ro 4-1 4-1

■. o

 

•rt

ti

0

.ii

ro

0

0

tn

 

tu •rt 0 rara

C

 

4-1

 

c       ra 3

c         00

 

ti

.ii

Q

ti

ti

CT

r-t

0

 

TJ   c   c  D

•H

 

3

 

•rt   ti •rt rt

0   4-1  o

 

.ii

:ra

 

0

0

 

rt

CJ

 

c   Q. o   c c

 

 

r-t

 

ti 0 Ol ra

4-1  3 fn

 

ra

ra

•

=1

ti

D

0

c

 

0   E •rt •rt 0

£

 

tn

 

Ji rt   0   0

4-1   r

 

0

ti

TD

 

4J

C

 

o

 

ti :ra 4J  ti 4-1

o

 

0

 

:ra rt  ti X

■•ta tn   -

 

ti

:o

ra

c

ra

•H

c

-ii

 

:ra rt .ii ji 3

 

 

JD

 

ra 0

ti 0   •

 

:o

Cl-

.ii

•rt

•rt

U

0

 

 

tn r  di .tjir-t

ti

 

 

 

ti         ti   c

t< JD   £

 

Cl-

 

ti

tn

CT

0

=>

E

 

TJ •rt Q. ro ra

:ra

 

ra

 

:o £  0 »ra

ra       O

 

 

> 

0

 

0

ti

•rt

O

 

c 4-1 ro ti 0

!=■

 

c

 

Cl-   o rt   ti

£  ti   E

 

e

ra

> 

4-1

ti

4-1

ti

 

•

•ra       c locu

ro

 

0

 

r.t  Cl.

£   0

 

G

 

ti

_ro

 

ra

.ii

4-1

C

4J   ti -rt Cl-           0

 

c

 

TD   C   0

ra 3 <*

 

C

c

:0

 

4J

•rt

ra

3

0

ra 0 ra       • X

 

o

 

0 ra       ti

. :g

 

-H

ra

1*.

ti'

0

O

:»

rt

CDl

rt   CTl (Dl ti ti

 

•rt

 

£ .ii ra 0

«?J

 

 

rt

 

:o

CT

0

ra

ra

C

rt :ra c 0:ra   ro

.

4-1

 

:o 4-1 TJ

ro ro

 

ro

:ffl

c

X

ro

ti

 

0

•rt

•rt          •rt   a  >   TJ

4J

.ii

 

ra ro •rt ra

O ra

 

E

e

0

 

<-i

 

4-1

X

ti

4J t

ra

0

•

ta c > c

X   ti o

 

E

c

c

ti

G

ra

•rt

 

0

       0   :o

c

a.

ra

•in ra •rt •ro

:o tn

0

:ro

ro

o

ra

JD

4-1

> 

?>

CTl

•rt r- :ra cjd  ci.

c

tn

ra

:o        ti  e

ti ii-

ra

4-1

 

•rt

X

 

0

•r-t

ro

0

fn  ro 0       c

ro

c

ti

c  E -

:ra   c 'rt

r-t

ra

ti

ra

 

4-1

CT

I-H

 

ti

4-1 CM ti c E   ra

 

•rt

:o

4-1 O ra •ra

3 ra

0

 

0

ra

0

0

ra

X

CT

 

3       :0  > o

4J

ra

Cl-

ora  c =• >

ra       ro t

TD

0

4-1

0

4J

TD

rt

 

c

ti

rt   ti Cl-   OJ  C     =>

o

Dl

 

0 ro 4-1

0 ti 0

> 

TI

ll-

CJ

C

 

O

4J

•rt

ro

ro 0      rt 0   ra

o

c

0

0   Dl

X :ra ro rt

r-t

c

0

t:

'rt

C

X

3

ti

c

0 rt   :> rt  CTl

»ro

•rt

.ii

.ii •rt   Ol £

>    >  r-t

 

ra

 

o

 

»ra

 

r-t

0

TD

X3 rt   ro •rt           ti

c

ti

O

o ti c o

ra ra ra fn

C

ti

C

.ii

4-1

tt

E

tn

ti

ti

0          4-1   c     0

 

.ii

•rt

•rt ra •rt c

ti 0

0

0

0

 

0

4-

G

0

4J

O

4-1          £         0   TI

ti

:ra

 

>    ti •rt

:o X £ j:

CT

3

CT

ra

CT

 

 

X

ra

ti

o CM   o   3  Dl   c

ra

ro

C

£        0

Cl.        o  o

ro

4-1

C

ti

ro

ti

C

 

•rt

:g

£ -a- ro ra C •rt

c

ti

ra

O        -   ti   4-1

c •ro ro G

r-t

•rt

.rt

ro

I-H

0

ro

0

CT

Cl-

r-i                     •rt     X

TI

:o

r-t

ra 4J 4-1 ra

ra E

tn

4-1

ti

r-t

o

TJ

-ii

TJ

0

 

C            -TJ  ti

ti

Cl-

ro

13 tn •H

-K7)

0

ra

0

.ii

X

ra

:o

c

ti

03

ra   ">4J c oi   c:

O

 

4J

t-r-t -n   ra

ti   Dl Ol

ti

c

O

ti

 

c

ra

ra

 

TD

rt o   3   3  Dl   ro

ti

4-1

 

c ra [Dl

0   C   C C3\

:o

o

0

:o

E

>ra

c

Dl

E

C

ro o rt (4 0 4J

:o

o

•ro

o 0 0 »ra

> •rt •rt  O

Lu

.ii

ti

o

E

ra

:ra

O

ro

1— rt   ra   CTl ti

3

Cl-

s:

E

c JD   ti   E

:o   C  ti fn

0 ra

I-H

0

TD

0 TJ

C

ra ti ra

3

 

CO

 

 

 

 

 

 

 

 

irt

 

 

 

 

CTl

 

 

 

fn

 

 

 

 

C

•rt •ro

0

 

 

..

 

'

 

 

1    ti    3

X

 

 

o

B    1

 

 

 

0     0   4-1

 

 

 

o

O rt

 

 

 

X  (4       ra

ti

 

 

r-t

ra r-t

 

•ra

 

.J   E   o

0

..

 

 

-ri     C

 

E

 

ra ra  G X

s

•

 

—

— 4-1     0

 

 

 

c -rt    c

:0

E

 

r

4-1             Ol

 

c

 

0   CTl •rt   ti

 

 

 

00

3  :> C

r-t     tn   -r-t

 

lA

 

C  0       :ra

o    ti   4-1     =>

ra ra

 

 

—

tn       ti

 

fn

 

•rt       rara

ti

•

 

CM

0 TJ   0

 

tn

 

4-1     ti   •rt     0

:o

 

 

r~

X   c   CJl

 

 

 

.ii :0   ra JD

Cl- u:

 

 

3   0

 

4-1

 

0 ci-

c

 

 

•ro

4-1    ti    ti

 

CTl

 

Q,     •rara

ro

•

 

ti

o   Ol

 

-rt

 

ro c £ ti

 

O

 

ra

E       ro

 

r-t

 

era      :o

ti

m

 

 

•ra G

 

C

 

• rt   r-t       -Ci-

:ro

 

 

 

X   Q.X

 

0

 

ro :ra ra c

> 

-n

 

—

o

 

 

 

CJl £ 4-1  ra

tn

 

 

0

o ra ra

 

4-1

 

c c ra

0

tn

 

TJ

ra 0

 

3

 

•rt ra ti ti

X

0

 

C

-rt   ti

 

rt

 

ti          Ol 0

 

ra

 

0

Dl 0 :o

 

ra

 

j ti :ro 5

•ro

51

 

ti

c TJ Cl.

 

0

 

;ra 0  s :o

e

ra

 

:ra

-H TJ

 

X

 

tn r-t        ti

 

«

 

ra

C   0     «

 

 

 

ti rt  oi:ro

cn E t»

 

TJ

Q. E   Ol

 

ra

 

:o  0  c T3

c

o

C

c

E      ro

 

c

 

Cl-          •rt

-rt

ra rt

0

•ra

■.a     C   r-i

 

0

 

E   ti   CTl

C

r-t

TD

4-1

rt   0   o

 

c

 

TI  O 0  ro

TD

-fn

 

ra

rt   c JD

 

G

 

0          ti TD

ti

Dl

4-J

r-t

•rt O ra

 

•rt

 

£   c 4-1

O

c X

Ct-

rt

4-)   •rt    Dl

 

4J

 

ro ra ra

 

■rt a

ra

•rt

4-1    c

 

.ii

 

ra  .ii •rt 4-1

ra

ti   o

ti

4-1

ti Ji •rt

 

0

•

0 :0  CJl 0

E

ra

-ii

 

0  0 ti

 

a.

ro

•rt ra 0 4-1

E

Irt L(7)

 

•rt

Ol C3..ii

 

tn

ro

:o c  ti  3

ra

-bi

•rt

 

:ra  ro :ra

 

c

ti

era        r-t

ra

ti CJ\

 

4-1

c ra

 

•rt

:0

44       ti ra

 

:0 O

ti

D ti» -rt   ti

 

ra

ii-

•ro  E 0  0

1—1

Cl- tn

0

r-t

ra :o

 

Dl

 

o rt X

 

 

TJ

tn

r oici-

.

c

0

0    c  rt

•

C     -

:ra

0

fn c

ti

•rt

Ji

    0    0     c

c

ra    •

ti

X

CM •rt   ti

:ra

ti

O

o Dl     »ro

0

TJ   E

4-1

 

ti 0

> 

.ii

-rt

•rt •rt  ra ti

4-1

•ra  o

 

4-1

ti .ii =.

tn

:ro

 

ti   4J   <1-

4-1

ra E

Ol

Q

0 :ra :o

0

03

C

E ro •rt

:ro

 

£0

£

r-t  tn

JD

ti

ro

o   3   3   ti

ti

E CM

rt

 

r     ti

 

:o

r-t

ra      •rt 0

ti

o

 

c

0 :0  C

£

Cl-

ro

- ti TD

ra

«7)

ra

ra

Cl-    0

G

 

4-1

-4-1 .ii ra

 

4J

c

r-t

CM          C

C

4-1

 

c 3 ra c

E

3 CO

c

ra

   >   >,

0

o

•ro

0 Irt  > oro

ra

rt  O

0

1—

r m tn

Dl

s:

£

Q ra ra £ -ii

ra tn

Q

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

497

 

 

 

 

1 0

 

 

å

 

 

 

Dl

•

O

ra

 

 

0

1

ra

 

ro

 

 

1

u

q:

c

c

c

CT

 

 

Ci-

0

 

ro

TD

0

CT

 

 

Cl.

-ii

.

 

P

TJ

:ro

 

 

ro

ro

TJ

0

O

 

r-t

 

 

-ii

 

0

TJ

ti

•rt

TI

 

 

ro

c

ro

C

:a

 

C

 

 

c

0

ra

0

Cl.

1—

ro

 

 

ra

4-1

CT

•ro

 

u

r-

 

 

 

Irt

c

a

ro

o

 

 

 

4-1

ra

•rt

c

-ii

 

•

 

 

4J

4-1

ti

ra

•i-i

4-1

ta

 

 

ro

ro

.ii

 

r-t

4.1

0

 

 

 

c

:ro

ti

rrt

:ra

3

 

 

ro

ra

ro

0

•rt

ra

.ri

 

 

-ii

 

ti

ra

4-)

 

CT

 

 

ra

ro

:g

rt

 

»ra

C

 

 

i

o

ii-

0

TD

Q

ro

 

 

ti

X

 

 

•rt

 

 

 

 

0

 

TJ

g

3

•

ti

 

 

> 

o

o

:ra

ti

ra

0

•

 

:o

c

CT

4-1

:ro

r

ra

TJ

 

 

•rt

 

ra

TJ

O

irt

C

 

4-1

ti

TD

0

 

Ji

0

E

 

4.1

-ii

0

JD

■CO

ro

E

:ro

 

ro

cn

e

0

£

ro

•.ro

C

 

c

ti

ti

ti

.C

E

4-1

TJ

 

0

:0

0

ra

u

E

03

TJ

 

4J

Cl-

£

e

o

ra

0

0

 

C

 

E

ti

 

ro

JD

03

 

0

E

:ra

:ro

c

c

 

4J

 

O

o

4-1

C

0

0

ra

3

 

ro

 

ro

 

4-1

TD

TD

 

 

r-t

ti

ro

ro

0

 

C

C

 

ra

ra

c

I-H

j:

0

E

0

0

ti

D

0

0

E

T3

:ro

D

ro

0

c

ti

T3

ro

C

c

C

rt

c

•r-i

0

TJ

ro

ro

 

•rt

0

0

C

> 

 

vy

ti

•rt

ti

TJ

o

.ii

:0

E

ti

:o

 

0

> 

 

:o

 

 

0

ti

E

O

Irt

ti

ro

£

ti

=>

 

O

0

 

0

C

G

0

ra

ti

ro

ti

0

D

ro

ra

O

CT

o

 

 

TI

D

 

 

:ra

c

D

o

=■

C

■rt

5

4J

 

•rt

■ra

c

ro

ro

r-t

ro

4J

c

C

ti

•rt

 

ti

•ra

 

:ro

0

Ct-

C|-

C

c

ro

C

o

ra

o

C|-

 

4J

0

> 

4J

c

 

c

ro

4J

4J

 

3

O          0

•rt

»ra

•rt

.ii

4J

ra

=>

Z

CM     a

C

a

ti

03

ra

Cl-

ro

 

 

rö

 

■.ca

 

 

 

 

 

tn

 

 

 

4J

 

ti

 

 

 

r-t

 

:o

 

 

 

ro

 

Cl-

 

 

 

4-1

 

 

 

 

 

CO

 

-

 

 

 

c

 

ra

 

 

 

ra

 

T3

 

 

 

ro

 

c

 

 

 

o

 

:ro

 

 

 

c

 

r-t

 

 

 

•H

 

4-1

 

 

 

ti

 

3

 

 

 

.ii

 

 

 

 

 

■.ra

 

ti

 

 

 

ro

 

:o

 

 

 

ti

 

Cl-

 

 

 

:o

 

 

 

.

 

Cl-

 

4-1 4->

 

0 ra

 

.ii

 

:ro

 

rt

 

ra

 

ti   4J

 

0

0

TJ

 

0

 

XI

ro

c

 

£ .

 

>.

r-i

:ro

 

O -H

 

r-i

0

irt

 

ti

 

 

TJ

4-1

 

y

 

ro

> 

3

 

CM -rt

 

c 3

i-i

ti

 

CM   ti

 

•rt

C

:o

 

•• .-ro

 

Ol

0

Cl-

 

o X

 

C

O

 

 

CA

 

ro

ra

4-1

 

CJ  0

 

 

r

4-1

 

r-i tn

•,

c

tn

:ro

 

—' 1—1 u:»

ra

0

ti

 

0

 

TJ

ti

 

.

c  ti

■

0

:0

£

4-1

0 :0

CM

c

U.

O

0

Ol ti

 

 

 

 

.ii

ra ro

rt

ra

 

-N

•H

r.t    CTIrt

X

 

CM

U

 c

•rt

 

 

r~-

 

£ .rt

4J

r-t

 

CM

•rt

O   ti

 

rt

 

..

 

.ii

ra

ro

 

o

u

ra :ro

ro

v

 

lA

:ra

Ol ra

ti

ra

 

o\

X

•ro  ti

:0

 

 

rrt

 

ti :o

Cl.

CSH

 

...

0

Cl-  Ci-

ti «75

 

 

ra

 

0

 

 

C

irt

•rt  ro

> 

m

 

0

0

> 

:0

tn

 

O

ti

tn   -ri

 

 

 

ro

:0

=> ti

r.i

 

 

rt

ti

-rt  TJ

Irt

o

 

 

ra

ti

ra

O

 

■n

CT

.ii JJ

.ii

 

 

rrt

 

c

ra 4-1

ra

CA

 

r-i

CT

•rt

0 ra

 

CM

 

•rt

C

u

u

i

 

 

4J

•ri

.ii

:0 4J

 

..

 

 

u

:ro

Cl-   r-t

o

•=r

 

CT

TD

ra

ra

CM

CM

 

ra

C

u

£ 4-1

 

 

 

rt

:ra

:g

G ra

4J

4-1

 

ra

 

Cl-

c c

4-1

4-1

 

ti

E

 

S, ra

ra

ra

 

:o

Q

ra

Ol ra

 

 

 

Li-

 

> 

•rt   Ol

ro

ra 1

 

CT

•H

ti   c

r-i

Irt

 

• ra

U

:ra .rt

0

0

 

CM

-1

TD

:z ti

TD

TD

 

 

 

 

0

1

 

 

TD  .ii

 

 

C :ra

 

 

ro ra

 

 

r.i    ti

 

 

rt :g

 

 

:ro ci-

 

 

Ol

 

 

rt

 

 

c r

 

 

0 -rt   .-

 

 

4-1  4J    £

 

 

      o

 

 

ro ti f4

 

 

4J 0 :co

 

 

ro 4J TJ

 

 

c 1-

 

 

ro 0 4J

 

 

ti    0

 

 

ti :ra 4-1

 

 

:0 TJ   3

 

4-1

Cl-            r-i

 

4J

U  tn

 

ra

4-10    0 0 TJ JD

 

c

TJ ra

 

0

c   CO

 

4-1

.rt »ra TJ

 

C

,E c

 

0

ra

:ro

 

CT

ro

0  ro

 

ra

4-1

ti c

 

r-t

TJ

4-1 •rt

 

ra

■rt

 

 

ti

> 

E  C

 

0

O   0

 

c

Ol c c

 

0

c •rt   o

 

CT

•r         •rt

ti      -4-1

 

ti

TD 4-1  .ii

 

0

c   0   0

 

CT

.■ra 4-1 Q.

 

CT

c ro

 

•rt

ti   0   c

 

r-t

:ro  e •rt

 

•ra

TJ o ra

r-i     Dl

 

4J

,oi c

 

0

•   0 •rt

 

Q

rt] ti ti

c?i

 

 

 

 

CM

 

1 ra

0   Ol TD   C C -rt

ra ti

r-t   .ii

r-i :ra ■•ro ra

CDl ti

:o

 

 

c

Cl-

 

 

ro

 

 

c   ti

 

ro 0

 

4-1   —

 

ti Cl.   E

 

:G   0   O

 

Cl-    ti    ti

 

:ro :ro

 

4-1  TJ TD

 

0

 

TJ    ti   4-1

..

0  0

CT

•rt TJ 4-1

•rt

, fo

4-1

ro

c   r-t

Ji

0

•ra ra

•rt

CT

E   0

r-t

ra

JD

a

4-1

0

 

T3

ti ra

0

•rt

4-1  TJ

ti

> 

c

ro

E :ra

3

(Dl G ra

 

c c c

c

•rt-•rt •rt

0

ti

4-1

TD     - C

C

C   4-1    0

0

:ro  0  C

O

4-1  o

ra

ti   c •rt

r-t

:ra   0 4-1

ro

TI   E .ii

ti

03   0

0

r    Q.

c

4-i| Dl ra

0

4-11 0    c

CJ

ro

p-rt

32    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

 

prop. 1981/82:180   Bilagedel

498

 

 

 

 

 

ro

XI    1

c  r-t

 

X                  1            1

1    1

 

1

 

 

 

t

 

:ro ro

 

u  c    1  0        o

4-J rt            II

ti

.ii

 

 

1

ti

 

0  ra 4-1

 

o 0   rart c c

r     03               C     0

ra

:ra

 

 

E

0

 

•■-> c ro

 

Dl Q. £ »ra o

E   ra TJ   C   0 J3

D

ra

 

 

0

TJ

 

ti •rt   c

 

r-t             0   •rt     ro   0    E  -ii

0 3       0 5 ro

C

ti

 

 

X

ra c

 

ro       CO

 

r-t           TJ   rt    .ii   ti             0

ti ra c :ra Ol

•rt

-.o

 

 

 

c   3

 

> c

 

•rt      ra e  ro Q. C   1

0 :g c 0      t:

ti

Cl-

 

 

tn

0

 

0 0

 

4-1 0 4J :ro  c      0 -ii

ro Cl- 0 •rt  ta •n

.ii

 

 

 

c

4-1    c

 

:» c TD

 

TJ4-JC    05TDro.-

r-t      jj 4J ra c ~

:ra

TJ

 

 

0

r-l     0

 

ro O c

 

- c :ra      -ii ra      •ri tz

0   X rt  .ii rt 4J 4-J

ra

G

 

 

4-1

ro CTl

 

•rt   0

 

0  ra  ti  ti :ro      •rt 4-j  0

4-J 0 ra 0 0 rt 4-J

ti

CT

 

 

r-i

4J -ri

...

c 4.» »ra

 

m-Q-rotiCDi      m4-i

4J    0 4J    D.4->    CO    0

•.0

 

 

 

ro

tn  r-l

£

0 Ji   Ol

 

rt rt   Q. (Dl        c     —rt   0

:ra       ro ro 4-J > ro

Cl-

TD

 

 

4-1

c 4J

O

Dl 0   c

 

0:G  3   c  0rt.ii4JX

ti ti c c :ra ti 3

 

0

 

 

ra

ro

ti

C CL ro

 

ti Cl.      -rt •■-) c 0 ra E

0 0 ra •rt ti :C3 ro

> 

£

 

 

c

•rt

:ra

•ra ra

 

:o       tirtti.ii04-ira

X Q.      ro 0 1-

ro

 

 

 

ra

4-1   ti

TJ

IDl c  c

 

tiroraxira:ra       rora

ro TJ   CDIX         c

 

ti

 

 

 

O Jli

 

4-1 •rt   0

 

WTDCDlCStira        .ii

4-J ji 0 c       ro 0

c

0

 

 

-H

£ ro

c

3 ra ra

 

(DlCCro          0rt     «ti

0 ro £ •rt ro c c

0

£

 

 

 

 

0

CJlrt

 

C:ra.rtXtij30C0

TJ c       ti c 0  0

0  E

 

 

ro

Dl c

c

ti   c   0

.—

•rl tn tz      o>     TJ 0 :>

0   0 .ii   c  4J •rt

C

:ro

 

 

c

c ra

o

0 •rt   ti

4-1

ti c ro 0 4-1  ti       c

ti . TD :ro m r-t tn

•rt

4-J

 

 

ti

•rt .ii

•rt

4-1 ti :o

0

.ii •rt •rt TJ Cl-   :0     « 0   0

0 :ro :ra ro TJ co •rt

C

ra

 

 

0

c

4-1

Cl.    oiJi

:ro       s ro 0 Cl. (Di.rt TJ

4-1 ti ti ti      4-1 :>

•r—

ra

 

 

4J

Ji 0

-ii

0 :ra  o

•rt

tn c c c           c 4J c

Ct.      4-) :g => ro 0

r-t

c

 

 

0

ti .ii

0

ro TD

ti

ti0rojiti0-rt.0

0 ra c Cl- ro c ti

:ro

0

 

 

X

:ro ro

O.

ti ti 0

 

:o c       0 0   ro ti 0 •ro

era           ra

ra

ti

 

 

Dl

£

ro

0 :o  ti

£

Ci.ora0TJrt:raQ.Dl

ti   0   £ rt   ti        TD

ti

0

 

 

•rt

C 4J

c

TD Cf

G

•rtc:4-iro  0jDroc

0 4-1   E rt   ro   P •rt

:q

i>

 

0

TD

ro f4

•rt

ra       ro

C

•rt 4J0tic  titicro

TJ   rt    ta  •rt  r-t    ra   4J

1-

:o

 

ro

C

o

ra

c rt TJ

•rt

,-t . c  0 .ra :o 0 .rt

ro ro ra 4J (3.

 

 

 

r-t

> 

ra ci-

Dl

•ro rt TJ

 

0   0 TJ   £    (DI4J          C

c 4-1              E  P   c

4-1

£

 

0

E

4-1

c

E -rt   0

4-J

0   CLrt   C          0 »ro   5   0

•ro ra TJ   - 0 ra 0

4-1

0

 

TJ

 

r.i •ro

•rt

4-1 ro

0

Tjro4J3raTJ       rocji

E   c •rt TJ   X rt TJ

ra

ra

 

> 

5

rt ra

ti

ro       >

X

c   c .ii        4J    0   3          c

ro > Dl 0 Q.

 

 

 

r-t

ro

:ro

.ii

4J ti ro

E

rart0C4-i  tirarart

0           ro      e ti

ra

4-1

 

 

 

->   -

:ra

-p »ro

ra

Cl- ra ex 0 »ra            ro c

ti  > 4-1 rt 4-1  0 :o

ji

4-1

 

C

4-1

ro 4-1

ro

•ra ro i

ra

li_CJlra •rt          (DlXtiTJ

4-1 ra •rt £ 4-1 X Cl.

ro

:ro

 

0

0

£   0

ti

Q.

.ii

:rocctiEcaTD0

> ra 0 0

> 

ro

•

CT

TJ

ro X

:o

E ro o

ti

ti •rt •rt   ro G •ra  G  ti ti

£   c •rt   ti                0

u

 

■D

ra

 

u su-

o J£ rt

0

4-1   ti          3   c   Dl        G 4J

0 G rt Cl- ro 4-J ro

0

•ro

0

r-l

E

ct- ro

 

C ra

=>

0.:i4J4J •rt  4-J   3Ci-   3

c •rt JD         TD 4J rt

> 

QJrol

tn

O

ra

ro

-H    c  •rt

 

JD :ra   (Dl-         3   ti -ra

•rt   ra          0   C   0   0

:0

 

ra

0

 

TD Ji

4-J

0

ra

ra •rt a ra       0 i3.-:i

•rt   01 ti :ra        4-J

 

ti

CT

ti

 

c   ti

4J

.. c

c

I-l r-l      r-i  tn tn       tn

. 5 c ra ra e 4J

 

0

c

:o

•

ro 0

:n

.|:ra   0

0

•|:o  c  > 0  ti  0 »ra •rt

•10 •rt (Dl c 0 :ra

.

Jli

■rt

Li.

CM

rt >

ti

fn ti TD

4-1

»ra  ti ra E

iA| ti c :ra •rt ra ti

VO

ro

U

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

4J

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TJ

4J

 

 

1

 

 

 

 

0 .-

 

 

1    1

1

:>

 

> :ra

1  0

TJ

 

4-J    C

 

ra

 

 

.ii   £

 

E

ro ra

c

ti

 

ra ti

ji

-ri

 

1           ,B-rt

 

TJ

1    ,

 

1   ra 0

C<5>1

0

(jirt

0

0

 

4-1

0 e

4-1

 

C ra

ra ra

 

:ra

:ra   '

 

E         ti

 

C

c  3   1

.

en  ■>

 

c c

Q. 0

 

 

■rt ra

ra  Dl

«.

ti

P ■T

 

ra 4J :ro

1 0

•rt

•rt   c TJ

:ro

0  ra  0

 

0 ra

ro ra

C

 

ro ti

c

C

4-J

u3

 

ti   ti TD

c rt

 

ti ra C

ti

ti         TD

 

•1-1   E

c c

0

 

oiira

-•rt

0

0

 C

 

<•-, 0

0

4-J

.ii       ra

 

03  tn c

 

ro E

•rt   0

TJ

 

c   CT

•u u

c

ti

t 2

 

Cl-   c

.ii -rt

0

:ro  ra X

0

•rt  ra  0

 

•rt   ro

ifi  :>

 

 

-n   03

0 .ii

0

:0

-&.

 

TJ           0

:ro

 

ra  c

••-3

e  ti »ro

 

■> tn

Oi:ra

ti

 

ti X

.ii :ra

-ri

Cl-

 

C »CO   c

ti   c

"e

ti  0  0

U

0 TJ   (Dl

 

0

C

:o

 

.ii       -n  tn

.u

 

0,

 

ro ra G

0

ro

:o  c TJ

ra

ti   ti   c

 

ti ora

•rt   0

Cl-

 

:ra  c  ti  ti

-ii 4-1

S£

 

r-t             -rt

0 TD

ra

Cl-  0 ro

> 

Q. 0 ro

 

 

ti ra

 

 

ra   0       :o

0

4-1

 

E        -4-1

■r-l

.ii

■rt    C

 

Cl-

 

e 4-1

- rt

0

 

ti   c  e ct.

CL

ro

 

0   4J

u ro

ti

rt   4-1 Ji

ti

> oro IDl

 

0 •rt

:ro 0

ra

 

:g o  0

ra

 

-ti _

 

X     0     0

ra TJ

0

rt   .ii    0

0

ra  Q. c

 

■>

ra 4-1

Irt

 

II- •rt  c  ra

c

ra

E   S,

 

X   Q.

=■ c

> 

•rt    0    0

-u

-n

 

0 -rt

ti   4J

0

 

4-) •rt    0

•rt

4-1

ro ?

 

ra  E ro

:ra

 

4.1     ID.4-1

ii-

Dioro  c

 

ro rt

:0 :ra

4-J

 

ra .ii      X

 

ra

to i

 

iz  tz c

3  ra

ro

ra ti

0

C ro TJ

 

r   X

Cl.   M

4-1

 

c     0   4J

ro

c

r-i

 

0 ro •rt

ra c

c

- c 0

 

•rt          0

 

0

0

:m

 

£ o. 0 0

TJ

TJ

u   ?

 

4J .ii ro

•rt

0

0  'rt TJ

ti

c  c   ti

 

4-1   Dlrt JD

ti

 

:ra  ro X  ti

:ro

ti

ra •£

 

rt    ti    CJl

c

4-1

ro       c

0

.V£ oro   4J

 

4-1    C

I-H

0

 

rt  c  e  ro

ti

0

cn-Sv

 

ra  0  c

0 c

Irt

rt 4-1   3

TJ

:ro E  3

 

:ra •rt

-rt  ro

JD

 

-ri   tl3   ■>

4-1

ti

c °

 

4-1   > .rt

IDl 0

ro

0   (Dl

ro

ti

 

ti   c

4J    C

ra

 

tn       rara

0

:0

•ra Z

 

ra       ti

C   C

4-1

ti •rt   c

c

0  c Ji

 

0 4-J

C

01

 

JJ   > .ii X

ti

Ci-

oid

 

c ra -ii

•ra  0

ro

:o rt  0

•ra

X  0  ro

 

JD r-t

- 0

c

 

cn ro ti  ra

:o

 

rt ■'-

 

ro c :ra

(Dlrt

c

ti   c •rt

E

TJ  •rt

 

ra

TJ TJ

-ri

 

ro       0  CTici-

Cr-f"

 

0  ra

4-J   4-1

ro

ro 0 ti

 

ti          E

 

4-1    3

CTl

C

 

ro  £ =>  c

 

0

•rt   .

 

•rt 4-1   ti

3 Ji

 

Dl      ro

ra

:o •rt   0

 

0 ti

ra >

4J

 

0          rt

4-1

c 4-1 t:!

 

rt :g

0

0

c 0 3

4-J

Cl-          c

 

TD :o

rH ra

r-t

 

C tn tn !z

4-1

0

CO

 

ro  ra ii-

ti   (D.TJ

•rt TD 4-1

4-J

- 0

 

Cl-

£

ra

 

ra       ro 4-1

ra

•ri

ro ?

 

C 4-1

0  ra

c

ti   c -ii

•ro

0 .ii .ii

 

ti

ro ti

> 

 

;>   - 0 4J

 

4J

01 5

 

ti ra ra

4-1    c

0

.ii ro ra

 

ro 0 0

 

0   X

ti ro

ti

 

0 ti TJ ro

01 .ii

•i-f I

 

0 c 4-1

Cl-   -ri

•ra

:ra -r-i

E rt   0     1

 

4J    0

Cl-  rt

:g

 

ra      1-

•ri

0

u I

 

4-1 ro 4-1

0 ra

CT>

tn r-i ::>

0

0      .ii

 

Cl-   0

CXCi-

 

c oix 0

ti

a y

 

0      :ra

01

C

ti :c ra

C

ti ra ro

 

0

0 B

 

 

:ra c Cl X

:o

ra

:0   5

 

X   4J     ti

ti c

ra

:o ci-

•rt

:o r -ri

 

ti

ti 0

ra

 

-rt  0

X

c

ra

 

(Dl 0   ti

0 •rt

 

Cl-          X

 

IDl 0 4-1

 

ti   0

ra X

C

 

rt   c         ti

0

•ri

  X

 

•rt    E   0

TD   ti

c

> ra o

ra

0 TD ra

 

0   Q.

CTl 0

0

 

rt ro  c :o

XI

 

0  _

 

TJ        TJ

ra .ii

0

•rt TJ 0

I-H

TJ         •rt

 

TJ ro

■■ro

4->

 

ro >, 0 ci-

 

->

0 ?

 

C   Dl C

c :ra

ro

r     C

0

0      -4-J

 

ra .ii

r-t   4J

rt

...

d- rt 4-1

ti

ro

ti

0

>v C   3

•ro ra

rt

:ra   0

TJ

ti CDl ro

 

c ro

0  4J

ra

4-J

CLrt  4J

:ra

 

ra "5

ro

E -n

£   ti

0

0 ro TD

 

c   4-J

 

ora c

TJ    0

4-J

4-1

ra CJ. ro ro

 

E

n  £

r—i

C  c

:o

ti

TJ c ra

C

(Dl rt   ra

 

E 0

 

ra

0

ti    3 4-1 rt

£

0

OJ  ra

0

>  .ii    0

ra

:o

c •rt 4J

0

c   ti

 

-ii

ra ro

c

ra

TD       ra 0

0

CO

ro  -

TJ

ro ti 01

4-1

Dl

ra      4J

Ol

•ra :ra    -

...

0 ;ro

c TJ

ro

73

c tn c £:

ra

 

-ii '-F

> 

:ro -rt

4-1 r-t

0

Cl- c :ra

•rt

cnx c

c

ti  ti

0 c

 

ro

ro TJ ro

 

 

0

i—1

4-1

£   r

•ro r-t

TD

II- 0 ti

H

4.J ti 0

0

4-J

4J :ro

> 

 

£

M

c

ro  °

 

ra

C  4-1

•ri

0

:ra   c  CJ. E

■D ta c

4-1

ra

rt ra

ra

(—

■rt c e 0

c

ra

r-i     ,

0

0

ro ci-

£ .u

ti

U    0    CL

:ra

4-1   G

0

£   c

ra c:

 

0

0 0 ro

0

c

r    

TD

ti

•rt

G

 

4-1 •rt   3

c

ra ora •rt

X

G   0

4-1  .rt

ti

c

c c

c

c

•ro  93

C

■.ro

ra ti

C   ti

ra

0 4-1

 

ti            4J

£

C 4-1

ra

ra

0

0 0 ra ti

0

ro

    Q.

ro

TJ

4-1 -ii

•rt ora

TD   —

X J   ti

ti

•ra  =. -

ra

•rt Irt

c c

rt

-rt

3 •rt CTi:ra

•ri

 

" ra

ti

 

r-t tn

ra

TD 4J

0 ro

ra

ro  ra  0

ro

ra

ra  0

CD,

tn

:ra 4-1 ora c

4-1

ti

ro -    •

ro

 

r-t

- (3. 0   0

- Q. Dl

01

Q.        ID..ii

-4J

c

E

•rt

.ii ti

.ii

0

c   ro  Dl

:>

4-J

:ra c

4-1 ro

ra 2i.

4-1 ra C

c

ra X ro

ti

4-1 ro

TJ   0

0

s

4-11 0 Cl- 4-1

0

r-i

  c c

3

4-1

4-1 ro

4-1 .ii

■>   •ri

4J   c •rt

•rt

Ji   0   c

0

4-1   c

0 ■rt

X

0

4-J     ID.         4-1

CLrt

0 9J "d

z

ro

ra js:

ro ro

ra ti

ra •rt  c

r-i

ra    G •rt

> 

ra ra

E 4J

0

ti

ral ra

•rt   ra

ro

0

TJ   -   c

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

499

 

0 ro

r-i 0

TD >

C 0 CT

ro

I-H

tn

0

 

,

 

 

 

ii[

.

.:ol

:ro

TJ

JD

ra

. ti

G

rt

ti

ro

0

CT

rt

:o

ti

Irt

 

•rt

d-

TJ

Irt

4J

4-1

 

c

0

O

O

> 

ra

 

£

 

ro

 

TJ

 

ti

 

ti

ti

ra

:ra

CT

0

:ro

TJ

 

c

r-l

CT

•rt

4-1

•rt

Irt

4-1

ti

4-1

ti

0

•ra

4J

:ra

:o

 

E

ro

ro

Cl-

ti

ra

 

 

ro

G

rt

4-J

4-1

TJ

ti

.ii

4-1

ro

ro

ro

0

ra

c

c

> 

ti

 

c

.ii

 

 

E

ro

ti

•

ro

G

 

ro

ti

ra

C

»ro

e

0

4-1

0

Q

 

4-1

0

CT

 

TJ

ro

ti

 

ti

■ri

c

:g

£

0

> 

:ro

Ci-

O

.rt

 

 

 

ro

Irt

4-J

4J'

0

 

0

4-1

 

4-1

 

 

ro

ro

c

CT

TJ

 

CT

■ri

c

0

ra

•ri

 

•rt

ra

Ji

U

ti

Irt

ro

ro

> 

0

TJ

o

> 

:c

4-1

C

c

ti

 

0

ro

■ri

0

•

X

X

ti

> 

ti

CT

 

.ii

:o

ro

•rt

c

:ro

 

CT

4J

ro

ra

 

c

4-1

c

ti

.

•ri

> 

c

:o

r-

ti

C

ro

(t-

 

 

 

,.

E

E

4-1

O

O

Ji

ra

ra

C 3

CT

c

Q

c

o

C

•rt

•rt

>■

ti

4-J

ra

:o

ra

4-1

d-

E

c

ro

tJ

0

TJ

G

E

ro

U-

3

c

c

ra

ji

•rt

c

ti

 

o

ra

tn

Ji

£

ro

 

 

c

c

C

£

>ro

ro

:ra

ti

TJ

r-i

Cl-

•ro

 

 

tn

C

0

 

0

ra

TJ

4-1

rt

•rt

-ii

0

5

C

TJ

 

3

> 

4J

Q

4-J

4-J

 

0

ro

0 TJ

X

ra

C

TD

.

_3

Irt

ra

 

•H

> 

ro'

.ii

I-l

 

ro

0

•rt

ti

5

 

:ro

■■o

ro 0

ro

 

ra

ti

•

> 

ro

CO

ro

X

 

 

X

03    1      -

 

 

 

 

O X   O   C

 

 

 

 

o        •rt   0

 

 

ro

 

E         E 4J   C

 

 

ti

 

G   C   O .ii   O

ra

ra

TJ

 

ra 0 ra 0 •rt

44

Dl

C

ro

4-J            0.4-J

ra

.rt

ro

c

-rt ti ra J:i

c

I-l

 

E

ti ro :ra c 0

TJ

> 

X    •

:ra

ro 4J   c •rt   Q.

ti

:G

o   Dl

r-l

CJl ra       ro ro

O

 

O   C

 

c   c 4-1   CTl c

ti

X

-rt

tn

•H ro .tJ c: •rl

:o

CJ

U   C

4-J

c       ro •rt

Cl-

G

0 Ji

CTl

ra £      ti ro

 

 

Q. ra

ra

>v o 4-J - TD

c

ra

ro c

ra

rt       £ :ro :ro

0

ra

Ji ro

 

Q. ro ro ra ti

c

ra

ra ti

c

(D. (Dl ro ti 4-J

G

ro

c   Dl

ro

3 »ro      :o  0

■ri

Ji

0

3

ti      -Cl-    ti

4-1

 

. ti

G

0 Cl- 4-)       :o

Ji

ra

:ra :o

 

TD       0 ro ci-

0

rt

ti d-

C

•rt -ii   o

CLr

 

:ro

C        -rt X 4-J

tn

•ro

.. ro

 

0 ro

ti           4J

C

•"

ti   CJ)

rt

c  ti

0 ra

•rt

 

0 .rt

rt

o :ro

E   ti

 

 

Ji   r

ro

•n  CT

O ra CDl

> 

ro

O   CJl

Cl-

4-J    0

c       -ri

ro

c

:d  c

 

-ii JD

•rt ro ti

 

c

X :ro

ra

0             X :G

E

0

CJl

ti

Q. C 4J ra X

O

TD

4-1   r-i

TJ

ro 0 0 (ji 0

ra

 

E  r

c

c   c X   c JD

 

ro

ro •rt

ro

•rt   o   E •rt

—

T3

ra 4-1

 

ra •rt ro c ti

c

:ro

 

-n

Dl 4-J ro 44 :ro

ra

ti

ti ti

 

c  Ji  -ii  4J

c

4-1

ro ra

c

■rt  0 ti  ro  E

c

0

Dl CDl

0

ti    Q.  0 

ra

(4

c c

5

Ji ro 5 0 ra

 

:o

offl   -ri

:.T3

:ro c      JD

ti

Cl-

CTlrt

 

ro •rt ra        -

0

 

r-i   TD

 

ti       ra ti c

rt

4-1

r     C

.

:o  3 0 :o  0

r-i

.u

•rt  ra

os

Cl-  ro

TJ Cl-   c

0

ro

4-1    X

0

TD TJ 0

£

ti •ra

Cl.

c 0

CT

C

0

CT 0

ti:

CT1'rt 0

0

tn

c

'rt

a.

CT C rt ti Ji :ro ra ti

_  .'O CT Ci-

C >

ra

I

o

=■ •rt

ra 4-1 Ji

CTl 0 C   Q.

•rt ra ti  c

TD -ri

C ro :ra Ol

c

4-1 -rl 0 ti 4-1  Ji

C :ra 0 ra

£ ti 0 :0

r-t  Cl.

131

0 r-t U  r-l

ro

-ri  Ji

ra

CJl

C     -

•rt ro

ti E TJ   ti

C •rt :ro ci-

ti ra ra c

4-1 0 4-1  4-1

ro Irt Cl- ro

0   4.3

c ra c c Irt ro

c 0

CTl

C •rt

ti TD

C

:ra ra

£ ti •rt

E   ti

O  ro

CTl 0 C ra -rt

r-i    C

0 TJ ti -n :o 1— Dl

C  ra

3  0

Ji Ji

•rt

ra ti ti c :0 w

Cl-

c X

•rt    o

o

ra

4-1       I

•ro 4J

r-l tn

o

c O-

0

c •rt

 

 

ra

:o    •

 

c

CJl ti

 

0

c  ra

 

4-1

3   CTl

 

Irt

Ji   C

 

ra

•rt

 

4-1

ro c

 

ra

ti TJ

 

c

:0 -ri

 

ra

Cl- t-

c

 

> 

•rt   ro

 

ro

0 ra Ji

 

CTl 4-1 •rt

 

c

=ra  ti

 

•rt

r     C

 

ti

HH

 

TD

C

 

C

0  X

 

:ra

c o

G   O

 

4-1

•rt

 

0

.u    1

 

4-1

Ji  4-1

 

c

0  ra

 

0

CD. o

 

E

ra Q-

 

0

c

 

r-l

•rt •rt

 

Dl

ra

 

0

CDl c

 

ti

c   0 •rt   CJl

 

•rt

ti   C Ji ■rt

 

Dl

:ra   ti

0

C

ro TJ

ra

•rt

ti   c

rt

ti

:0 :c

0

TD

Cl- ro

TJ

C

E

> 

:ro

r-t    ti

r-l

 

rt •rt

 

ti

ra ci-

0

ro

ji

TD

4-1

ra E

C

4-1

__ o

ro

ro

 

ti

(i-

ra 0

ra

0

E ro

> 

c

ti   r-t

3

c

•rt   0

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

500

 

0 ra

r-t

0

TD

> 

 

ti

ro

ti

 

C

 

 

ro   1

D

>ro

 

0

 

CTl E

•H

Cl-

 

4J

 

c ra

r-i

 

 

r-l

 

•rt  ra

s

Ol

 

ra

ti

 

ti Ji

:o

ro

 

4.J

0

 

c  ti

X

r-t

 

ra

TD

 

•H    0

0

 

 

c

ti

 

ti    5

X

ro

 

ra

:ro

 

0

 

c

 

 

o

 

ra

ti

c

 

ro

44

 

0  4-1

0

0

 

CT

•ro

 

TD   r.i

ro

TJ

 

CT

 

 

ra

c

 

 

:ro

ro

 

ro 4-1

ra

4-J

 

r-t

o

 

r tn

CJl

 

0

-ri

 

0  c

c •H

 

ti

r-t

 

TJ ro

0  irt

 

:0

u

 

TJ ro

C   C

 

u-

0

 

0   Dl

O   0

 

 

TD

 

£ c

•rt

 

r-t

ti

 

-rt

4-1   4-1

•

I-H

O

 

u u

Ji u-

0

ra

•l.

 

•ro -ic

0   •rt

4J

Ji

ti

4-1

Cl- :ro

CL  U

•rt

ro

0

4-1

ro

tn Ji

3

 

 

ro

c   ti

c ro

 

c

ro

 

0 :o

•H    0

ro

0

4-1

ti

C Ci-

ti

CJl

c

TD

0

G

E :0

CJl

o

•rt

c

•rt Ji

o>»-

:ro

•rt

i

c

4J  ro

ro

r-t

4J

 

•rt

Ji TJ

> 

0

Ji

TD

Cl-

0  c

- ra

ti

0

•rt

 

CJ.:ro

4-1

:0

a

4-1

c

ro rt

0 0

Cl-

ro

 

0

c   4J

Ji TD

 

c

ro

c

•rt   3

•rt   c

c

•rt

ra

G

ra

ti ro

0

ro

-rt

■H

Ol E

rrt

c

CT

=■

4-J

c   G

■H    0

o

c

 

Ji

-rl

TJ

•rt

-rt

£

0

ti ra

ti TD

4-1

I-l

G

Q

Ji   CJl

:ra  0

Ji

Ji

C

ra

:ra oro

X   E

0

:ra

•rt

c

ro ti

 

CJ.

ra

 

•rt

ti  Cl-

4-1 TJ

tn

ti

4-1

 

:o

0   -ri

c

:o

4-1

E

U.   -H

X

=■

-ri

b.

ro

G

 

TD  ro

 

 

 

 

 

 

■•Q   C

 

 

1

 

 

 

44    ti

 

0

Ci-

 

 

 

ra 0

 

TD

ra

 

4J

1

TJ

 

C

Ji

 

4-J

TJ

TD   C

 

ro

ro

 

ro

0

0   3

 

r-l

0

 

ro

ro r-l

£   ti

 

r-t

X

 

TJ

c c

CJl

 

:ro

 

 

0

ti ro

ti

 

4-1

X

 

c

ra

0   C

 

ro

CJ

 

 

CJl c

rt »ro

 

ro

o

 

«7J

c ro

rt   ti

 

TJ

 

 

 

•rt   c

0  Ci-

 

0 ti

CJl

c

 

ro

rt   c

TJ ra

tjl ti

 

Cl-

•rt

 

lA

c

ro 0

 

r-l

c

 

r-l

ra =■

rt  r-i

 

r-l

4-1

 

 

.c ra

rH

 

•ri

4-1

 

ti

0

ra 0

 

4-1

ra

 

0

TJ   ti

c

 

 

Cl.

 

rt

ti 0

c  ti

 

ti

£

 

rt

:ra r-t

0 0

 

:ro

G

 

0

>  r

TJ  ro

 

 

 

 

 

0

rt

 

0

ro

 

VO

4-J

c   0

 

ti

c

 

 

4-J    0

oro £

 

(Dl

0

 

4-1

ra TJ

ti   E

 

C

ro

 

cn

ti

Cl- :ra

 

:ra

r-t

 

-rt

£ :ra

4-1

 

rt

0

 

r-t

o  >

4-1 ro

 

 

ti

 

C

c

4-1    0

 

0

:0

 

0

0 -rt

0 JD

«

4J

ti

 

 

CJl

Ji

ro

c

 

 

c

4-1

ra 0

c

•rt

rt

 

0

ra 4J

TJ

c

 

rrt

 

Ji

4J •ra

0 ra

•rt

ra

•rt

 

c

ro CJl

ro rt

(l-

c

4-J

 

ro

Ji TJ

r-i    0

 

ti

 

 

X

ra 0

0 TJ

ro

0

C

 

ra

c c

Ji TJ

c

TJ

> 

 

Ji

•I-l

•rt   0

ra

C

ro

 

-ri

E  4J

3  £

TJ

3

c

..

ti

ti

s

•ra

ti

:ro

4.)

 

Q..-ro

ra >

ro

Dl

r—

0

•rt

Q. >     "

ra

 

 

 

 

 

o 0 cn

.ti

ti

 

TJ

"c

 

r tn o

. :ra

:ra

•

 

0

 

0    > •rt

rt |tj

TJ

CM

£

Cl-

fn

JD ra c

 

c

 

0     1

 

TJ ro

 

c TD

 

G   0

 

 

ro <4-

 

CJlrt

 

C   r-i

 

•rt -rt

 

ti 4J

 

Ji

 

:ra  ti

 

ra :ra

 

ti

 

•.o 0

 

Cl-   4J

 

C

 

ra •rt

 

Ji

 

r-t       -

 

•rt ra

 

3 ra

 

ro

 

•rt •rt

 

> 

 

- G

 

ti TJ

 

ro 0

 

CJl ti

 

c

 

•ra iDi

 

Ol cn

 

r :ra

 

r-i  r

 

•ri   r-l

0

4-1   •rl

TJ

4J

C

0

ro

TJ   0

rt

4-J

r-i

.E

:ro

. :ro

4J

ra

 

0

ra

r-l

0

TD

>■

 

 

 

 

 

 

 

1 c

 

 

 

> 

ro

:ra

■■

 

 

ra ti

c ra

-

ti    1   c

 

 

:ro

TJ

TJ

■rt :ro  0  0

 

 

TD

■ro

0

X TD  c

 

 

ro

E

ti         TJ    o

 

 

TJ

 

ro   4J    0   •rt

 

 

:o   ti

0

Dl 0   E 4-1

 

 

4-1 :ra

TD     -

ex       Ji

 

 

ra TD

C 4-J

•rt   E TD   0

 

 

 

ro 0

ti   ro •rt    (D-

 

 

TD     -

r-t   X

c  ra >  ro

 

 

0  ro

rt    c

•rt Ji         c

 

 

E  c

:ra 0

ti    ti      . •rt

 

 

ti

4J d-

0    0    0

 

 

 

ti  0

ra d-

> TD

»ral

 

 

0 TJ

ro  ra

0       ro

EJ

 

 

r-t     c

TJ Ji

TJ    ro rt

 

 

 

r-l     3

0  ra

4-J irt

Ol

 

 

0     ti

ti  0

ro rt ro

ro

 

 

Dl

d- JD

rt  ra Ji

r-l

 

 

CJl

Irt

0 4-J ora

 

 

 

ro c

r-t   X

TD   ra  Q

ro

 

 

r -ca

-ri     U

TD    C

c

 

 

ti

4-1     0

0 ra ti

c

 

c

ro cw

 

E ro 0

0

 

0

c

0   CTl

Ol c:

TD

 

c

c  ti

ti     C

ojjc c

 

 

O

0 0

:m •rt

CT -ri   -rt

4J

 

-ri

TJ   r

c

:ra   ti d-

CTl

 

4-J

r-i

0   4-1

Ji           -rl

 

Ji

C   0

ti   4-1

d ■-ca  c r-t

 

0

■ra

CTl ra

0 ro 0 c

 

Q

ti ti

c d-

c   ti   c   0

 

ro

U.    0

:ra E

o :o   O

 

c

ro

rH     G

•rt  d- •rt  4-J

 

-ri

4J   r.1

 

4-1          4-1  d-

 

tn

44    0

0 ra

Ji  Ji Ji •rt

 

CT

0   E

Ji  c

0  ra  0  ti

 

c

Ji   E

0 0

Q.TD    Q,.ii

•

-H

ro :ra

•rt ra

ro C ro ra

0

I-l

4-1

Irt

c --ca c 03

4.J

Ji

0 ro

ra  0

•rt  Irt  •rt    ti

-rt

:ra

ra  0

c   ti

ra 4-1       :0

> 

ra

rt X

ti :0

CJl 3   E d_

 

ti

0

0   ti

c        O

ro

:o

Ji 0

TJ

•rt  E ra  3

Dl

d-

•rt  TJ

C  r-t

ti o       ro

CJl

 

3  ro    -

3 rt

Ji

:ro

tl

> rt ra

ti  •rt

:ro  ro 4-1  0

r-l

0

ra 0 ro

Dl 4-1

ro  CTl 0 TJ

0

c

.■o

 

ti oro Ji c

ti

c

4-1 TD   c

4J    C

:0  ti •rt  ro

:o

■rt

4-1I0 •rt

4-1    >,

Li. d-   ti

r

d-

Li-

ro

|Ed-|

ra ro

a4-i

Q. 4-1

O oro I-H cn 0 TD

X   0

C

ro ti ro :ro TJ > 0   0

C  ro u?j ro

ra  ro

c

lA

ti

ra

CTl

ti 0

c    --H cn

ra

Irt Irt c rt TD ■rt 03 d C ra TJ VO X 0 0 Irt 4-1 TD C CJl ti

■H :ra

r     > C 0

c ra c c ro  ra

5 ro

E O

c 0

Dl 0

ti 4-1

ro r-t

0

ro

•rt   Ji    0

ro TD

4JlC    ti 4-1 hrt :ro

ral E 3

0 4-1

E

:ro

•rr> ti 0

c   rt

0 Irt TD    0

C

G • d-   4-1

ra ro CJl 0 c   rt

•rt    r-i

ti   >•

Ji   d_'

:ra Irt ro rt

ti   -H

:o 44 d-

o ro ti Ji  :ro

Irt

-rt   0

>   Ji

U

ti    ra

ro  ra

Dl  ra

c   -rt

ora     3

CJl   O

r-t    TJ

rt        0

01

0   cn

TJ   :ro

c 0 4-1 0 X £ ro ra Ji ti 0 >

o

E

Dl

C

-ri

C

Ji

ti

:ro

£

c ra

ti ra

 

4J

 

ra

 

0

 

 

 

r-i

ti

0

0

 

CT

4-1

CT

4-1

-H

ra

irt

 

 

 

 

 

1 c

1

 

1

ra

ro

 

E 0

irt

 

 

r-i

c

ra

a

Ji

•ro

ra

ro

:>

ti

X

 

•rt

ra

0

ti

ro

S

ti

4-1

:o

ti

 

:ro

d-

'

w

E

X

0

 

CT

0

 

 

ra

 

C

0

C

4-1

C

•rt

TJ

0

Ji

0

 

ro

TJ

ti

C

4-1

rt

■ri

:ra

0

.U

r-t

4-1

E

.rt

ra

ra

 

C

4-1

 

Ji

ra

ra

Ji

c

•ra

TD

 

0

0

a

E

4-1

Q

4-1

 

:ra

0

ro

rrt

ra

4J

TJ

c

ra

ra

ro

 

rt

4-1

3

0

ro

ro

ra

:0

X

0

CT

c

ti

 

TJ

C

ra

Q

c

0

rt

 

 

0

r-t

ti

ro

£

TJ

ti

•ii

CT

0

 

G

>ro

CT

ro

£

C

ro

:ra

 

G

C

ti

r-l

•

C

ra

iO

0

ti

•rt

 

d-

ti

0

 

ti

 

:o

TJ

0

0

rt

d-

tj

Ji

rt

rt

 

:ra

0

r-l

ra

c

CT

•rt

0

Ji

0

4-1

 

X

ra

c

•ro

0

 

 

0

 

TJ

•r~

.

•rt

0

C

0

ro

4-1

TJ

ro

 

4-J

Ji

 

CT

ti

 

0

ra

□

ra

:o

Q

CT

•.ro

X

ti

ra

ra

r-t

 

c

c

4-1

ffi

X

ra

•rt

TJ

ti

0

TJ

 

-H

:o

0

C

r-l

> 

d-

 

3

r-t

 

 

ra

 

ra

TJ

ti

4J

4-1

Ji

•ri

ro

•rt

0

ra

4J

X

£

TD

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

501

 

o

 

 

 

 

 

1

 

 

 

ro

 

 

ra

0

 

 

 

C

Dl

0

C

 

ti

 

c

0

c

ra

C

 

0

cö

o

4-J

•rt

a

.rt

 

rt

r-i

•rt

Ji

C

ra

 

 

rt

rrt

4-J

C

Ji

 

ti

 

0

:ro

ro

3

ti

E

oro

 

 

4J

£

Q

:ra

O

d-

 

ti

ro

ti

 

E

ro

 

 

o

 

O

0

C

 

C

 

Ji

rt

d-

TD

ra

c

0

 

r-t

:ra

C

C

 

o

4-1

 

r-t

ra

•H

G

CTl

•rt

Ji

 

•ri

 

 

4J

•rl

4-1

C

 

> 

•ra

ro

4-1

r-t

ra

3

 

 

öi

c

>ra

ti

E

a

rt

 

 

E

 

ro

ti

 

irt

> 

£

;ra

4-J

=>

o

0

ro

0

(-<

r-i

0

irt

d-

TD

Ji

ti

°

 

Ji

rrt

C

C

ro

JD

d-

4-1

CJ

ra

•rt

o

 

ra

 

4J

>-

 

 

4-1

c

CT

C

ra

4-1

ra

 

ra

4-1

0

c

ra

 

ro

c

 

c

»ra

c

•ri

c

4-1

 

c

 

£

 

o

u

c

-ri

ra

•rt

 

:ra

4J

•rt

Ji

ra

1         4-1

4-J

d-

 

r-t

0

4-1

:ro

 

•ra

ra

 

•

 

Ji

ro

ra

•rt

r-i

ti

4-J

C

4-J

O

£

ti

 

<->

:0

CT

0

4-1

> 

ti

:0

ro

0

d-

-ri

4-J

ro

4J

o

d-

ro

"C

 

u

0

 

ra

d-

 

r-l\

c

■cn

> 

X

0

 

C

•rt

rrt

3

 

:o

£

TJ

ro

•n

 

»ra

 

 

ra

c

4-1

 

tn

X

4J

CM

-H

ra

ro

ra

4J

ra

ro

r-t

 

 

Ji

CT

ti

4J

c

■c

ro

-rt

44

ti

CT

:o

ro

£

c

4-J

 

<"

0

:ra

d-

 

:ro

ro

ro

tn

ti

XI

> 

r-l

 

ro

rt

X

c

0

0

 

 

0

:i«

Irt

 

frt

ra

ra

irt

 

4-1

ti

 

t-i

 

r-i\

 

5

r-l

•

o

:0

•

■ro

.

•h\

lA

ra

0

VO

E

U-

CM

X

r-l

-ti]

C

0 0

TJ

C

ro

CT CT

:ro

I-H

0 ti :0 d-

c

0 CTlTJ

I I    C

ti   3 :o Ji

d-

C

ro 0

•u  ti

rt Ji ra

Ji  0   Dl

ti CJ. c

:o ra -H

d- c c

•rt TJ

C ro -rt

o CTil—

-ri            c

ra            •rt ra

ro            ti 0

0 Ji Ji

O :ra •rt

C W  ti

O ti c

Ji  :0 w

d-E       X

o         > u

C ro O
0

CTlrt     i

•rt           rt 4-1

ti ro ra

ro            Ji o

> ra Q.

4-1  TD

3 ra  ra

rt Ji   ro

ra ti   ti

0  0  :o

CD   5   Dl

 

 

 

rrt

ro

0

 

ro

0

TJ

 

Ji

Ji

C

 

ro

•rt

ro

 

 

ti

ti

 

M

C

:0

X

 

TJ

ra

Irt

 

 

Ji

r-

ra

 

ti

o

c

 

0

o

0

 

=>

 

4-1

 

ti

1

r-l

 

:o

4-J

ro

 

d-

ra

4-J

 

 

o

ra

 

ro

Q-

c

 

4-1

 

ro

 

ro ti

-rl

ti

 

ra

tn

0

 

r-l

ra

4J

 

-

ti

d-

.

ti

:G

0

TD

:o

CJl

 

ro

d-

C

E

Ji

 

3

o

ti

c

Ji

ro

0

G

 

 

> 

■H

C

 

u

tn

0

i£

:o

tn

C

0

d-

0

o

CT

 

o

•rt

C

c

c

4J

•rt

0

G

Ji

ti

c

Ji

0

0

o

 

Q.

CT

•ri

E

ra

0

tn

o

c:

ti

tn

C

•rt

 

0

0

ro

ro

u

CJl

CJl

o

c

-H

c

X

o

ti

•rt

 

Ji

ra

ti     .

E

 

> 

Ji   ti

o

ra

 

:m ro

ti

ti

K

ra Ol

:ro

ra

4-1

ti  c

TD

r-t

3

:a -rt

 

Ji

r-t

d-  c

c

ti

tn

XI

ro

:o

0

> •rt

irt

d-

□D

ro 1—

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

502

 

,

ra

4-1

TJ

ro

ti

C

:0

c

d_

ro

C

 

ro

4-1

 

O

> 

CT

ro

»ra

 

c

ti

 

0

ti

TJ

ra

c

c

-rt

TJ

X

ti

 

O

c

ti

ro

:0

4J

d-

3

 

 

C

ro

0

ro

CT

rrt

C

irt

•rt

:ra

ti

4-1

0

ro

O

Ji

0

ti

ti

0

 

> 

0

 

4-1

r-l

C

r-l

•rt

ro

 

Ji

E

ra

O

c

ti

0

:ra

4-1

3

3

ra

Irt

0

ra

X

 

 

4-1    1

 

cn 0

 

-rt   CD

 

r-l

 

C     •

 

0  ti

 

:ro

 

4J   >

 

3 ra

 

r     0

 

ro JD

 

0

 

X e

 

o

 

ro c

 

c   0

 

0 cn

 

c

 

o c

 

■H    0

 

4-1   (Dl

 

Ji  c

 

0 •rt

 

CJ. ti

 

ro 0

 

c cn

 

•rt   0

 

ro ti

 

CTl

 

c   03

0

•rt   o

03

ti X

r.i

Ji

ID

:ro ra

TJ

ro 0

> 

ti ti

r-l

:o :o

 

d- d_

C

 

0

4J   Ol

CT

O ra

CÖ

£   r

r-l

 

ta

c ro

0

ra c

ti

r-l     C

:CJ

ra  0

L-

1- TJ

Ol

ra

ra c c 0

TJ

 

 

C

 

 

 

0

 

 

 

4-1

 

 

 

3

 

 

 

rt

 

 

 

ro

 

 

 

0

 

 

 

JD

 

 

 

ro

.

 

 

c

ti

 

 

0

:ro

 

 

c

3

 

 

O

ro

 

 

•rt

0

 

 

4J

X

C

 

Ji

 

0

 

0

E

TD

 

Q.

O

 

 

ro

C

4-1

 

c

0

li-

 

•rt

cn

ta

 

ra

 

ti

 

Ol c

Ji

 

c

0

 

 

•rt

CJl

•rt

0

ti

c

 

ra

Ji

■rt

ti

I-H

■■ro

ti

0

0

ra

0

TJ

TJ

ti

CTl

:ra

>H

:o

0

ti

r-l

d-

ti

4-1

0

4J

ro

Ol

TJ

G

O

ro

C

£

X

r-t

ra

 

 

 

ti

C

ro

ro

ra

ra

0

c

3

r-i

ti

c

3

ro

:0

0

Z

1—

d_

Q

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

503

 

 

ra

 

0

 

> X

 

•rt   O

 

ti   O

 

TD

 

ra

 

X ra

 

o c

 

G   ti

 

ro   -

 

tn E c

 

ro E 0

 

ti 0 ro

 

0 rt ro

 

ro TD 0

0

•rt   0   ti

ra

c   E 4-1

rt

ra       c

r-l

Ol ti •rt

•ri

ti    0

4-1

G ro ro

 

o  0

4.1

4J TJ TJ

irt

0 G ro

•rt

X   Dl Dl

Ji

B  r-i  •ri

ro

ro rt 4J

ti

ro •rt 4-1

:ra

Ji 4J :ra

ro

ti       ti

 

0   4.J    0

irt

5 ra X

rt

:ro ra

ra

ra JD c

.

CTl     «ro

ra

c   E  E

 

•rt   O   ti

c

C ra :o

0

0      d-

ra

tl  4-J

Irt

:0 4J  ro

0

d- :ro  Ol

ti

ra -rt

>v

4-J             ti

4J

4J »ro >

0

 

 

TD

C

 

C

O

 

ra

•rt

1

CT

4J

4-1

ro

ra

C

4-J

E

0

c

ti

E

ra

O

3

 

d-

ro

£

C

c

O

•rt

o Ji

ti

C

 

0

ra

c

E

TJ

>ro

£

■ro

ti

O

w

d-

Ji

 

 

Q

0

0

Q

c

ra

3

c

rrt

 

0

0

ra

TJ

TD

CT

 

> 

oro

ti

4-1

ti

ro

0

d-

c

£

JD

•ro

;ro

TD

TJ

rt

rrt •ri

 

«

Ji

CJ

£

ra

c

0

ti

.rl

rt

:ro

C

TJ

ra

0

0

 

ti

E

ti

:0

 

ro

d-

> C

X

44

 

£

JJ

3

O

ro

ro

ra

cn       ro c3.:g

00 CM

:ro   i ro ro

c »ra oro

Q. £ ti

ro :o

0 d-

■ri ra ti cn

ra ra ti 0 ra ro ra

•rt c c ti ro  ro

Dl £ ti E O   0

rrt 4-1  TJ

0 0-X   £   c

£      0

ro ti ro ra 0 ra ra 0 o ti 0 TD 4-J

> o c

CTlrt ro r-t

CJlrt ra

c •ri 03 •rt   4-1 TD

c       ro

0 4J   Dl

ti ro •rt :0 :m 4J d- X 4-1

:ro

4J    E    ti

4.J    G    0

ra ra X

0

ro

Ji

ti

 

 

 

ti

 

 

 

ra

 

 

 

cn

 

 

 

c

 

 

 

•rt

 

 

 

C

 

 

 

0

 

 

 

ti

 

 

 

:o

 

 

 

d-

 

 

 

ra

 

 

 

TJ

 

 

 

:o

 

 

 

4-1

 

 

•

ro

 

 

ti

ti

 

 

ro

0

 

 

CT

TJ

 

 

c

c

 

 

•rt

3

 

0

C

 

 

ra

0

E

 

rt

ti

O

 

0

:0

 

 

TJ

d-

.

 

> 

m

CM

 

rt

TJ

VO

 

 

:o

CM

 

C

4-J

 

 

0

ra

CM

 

CT

ti

r-

 

ra

0

c

 

Irt

TJ

r-l

 

ra

c

v-

 

0

3

 

 

ti

 

c

 

:g

£

0

•

u.

O

Dl

0

 

 

ro

ra

 

>—..

r-t

irt

 

CM

 

0

 

VO

£

TJ

 

CM

O

>v

 

..

 

r-l

 

CM

ro

 

 

r

Dl

ro

 

civ

•ro

c

 

r-l

ti

3

 

 

d-

■rt CJl

 

C

•rt

c

 

0

 

ro

 

CT

ro

 

 

ro

> 

 

 

r-l

•rt

ra

 

 

ti

TJ

 

•rt

Ji

0

 

r-t

 

ra

c

 

I-H

°1

0

 

 

-rt

C

ti

ra

 

4-J

CT

•H ti

TD

d-

rt

 

ro

C

E

rt

 

r-t

:ro

G

ra

 

tn

 

C

Ji

 

I-l

£

0

ro

 

:o

O

Dl

 

 

Li-

 

•H c

 

en

ti

 

 

• ro

:ra

CO

 

tn

_1

X

CM

 

Ji

ro ti :ra

0

ro

ra

 

r-t

r-t

0

rrt

TJ

ra

> 

Ji

r-t

ra

0

c

TJ

0

C

ra

ro

r-t

ti

0

ra

ti

> 

>v

3

4-J

 

 

 

1

 

T3    1

 

 

CJl

 

ro 0

 

 

CJl

 

4J    ti

 

1

>v

 

44 :g

 

ro

ti

 

:ra d-

 

c

4-1

 

ti

 

0

0

 

ti   ti   CTl

 

ti

X

 

0 :0  c

 

0      -

 

 

TD Cl- •rt

 

i   ti

4-1

 

C          C

 

:0   0

4-1

 

3   0 rt

 

4-1

0

 

ro rt

 

•rt d-

 

 

0 rt :ra

 

•rl

•ra

 

TI   0 4-J

 

tn ti

CJ.

 

C TD ro

 

0  Ji

 

 

ro >>

 

ti ra

TJ

 

CJ..tJ   o

 

:o 0

ra

 

:o  0 -

 

CJl ti

c

 

rt JD .ro

 

r-t :g

TD

 

4-J        •rt

 

r  d-

ti

 

ti ra E

 

3

O

 

o .c o

 

c*,  ra

 

 

d-         c

 

c

ti

 

c  O

 

CTl =■

:ro

 

CJl ra Ji

 

c •rt

 

 

•rt Ji   0

 

•rt   CJl

c

 

ra

 

ti

0

 

£ X

 

:o X

Dl

 

ro O O

 

d-   O

C

 

rt  ro   G

 

Ji   G

•H

 

r-t

 

G

C

 

•ro c 4-J

 

JD   Dl

4-1

 

X   0   0

 

ro

r-l

 

TJ X

 

ra r-l

ro

 

rt  c  E

 

c

> 

 

 CO ca

 

0 TD

ti

 

CO r-i tn

 

Dl 0

:0

 

Ji rt Ji

 

C   £

d-

 

ra oro ti

 

•rt

ro

.

X   0

«

C   0

rt

4-1

c n =■

4-1

0 ro

0

4-1

0 :o

Ji

ti  r-t

T3

ra

ra d- ro

C

:o  0

0

ra

r               C

3

d-   E

£

 

0    0     0

Q

E

 

0

ti TJ   Ol

C

4J :ra

4-1

TJ

>s        C

>.

4-J   4J

4-1

 

44    E •rt

ra

ro ra

ro

ra

CO   G   C

I

E

ro

0 ra

0 ro

TD Ji

ti

E   0

O   =>

0

0

B

TJ

TD

ra

c ra

Dl CJl

tn tn c 0 ti 0 >

>v

:ra c

ti .rt

ti c

03 0 TD ti c :G

3 d-

0   ti

TJ :G c d-

ro

CL 0

:o ro

r-i r-l

4-1    0 ti TD     • o   >v CJl

d_ 4-1   c 0 -rt

oix c

•ri        I-H

tn CO           r-t

X  :ra

ro       4J

r-t c   m
r-t ro

•ra Ji         ra

X        Ji

£ ro

ti

4-1

0

JD

ro 0 ti :o

CJl -Irt ti Irt 0 3 4-1 d- d-

-H CJl ti c .

■H tn

ti    0

:G ti d- :g Ji d-O

X ro c ra s> c •n 0 CJl Dl

C X •rt   O C   O 0 ti   CR

:o ro

d-  r-t

4-1 TD 4-1    0

ra E

•ra a.

TJ

ra

c

TJ ti O

ti

:ra

c 0 cn

c

 

ra

 

rt   G •rt

> 

 

rt ro  E

u

 

ra       o

:G

 

Ji c c

d-

 

ro 0 o

ra

 

TJ Ji

r

 

c   c   ID

0

 

0 ra

TJ

 

tn r .c

0

 

r-t  r-t    C3

£

•

0 •ro o

 

4J

ti X

4-J

4-J

>,  ti   4-1

4-1

:ro

4-1 :o  0

ra

ra

cn d- X

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

504

 

0

•rl

cn

4.1

I-H

 

0

CJl

TD

C

?■

•rt

rt

C

 

TD

C

0

0

Irt

CT

C

CD

ro

I-H

 

(D

ro

0

c

(4

c

:0

•rt

Lu

U.

c 0

Dl

C •H

C

0 ti :0

0 TJ

C

ro

(Dl

ra

4J

c ro

ti 0

I   Irt 1 Olirt C   0 •rt

C ra 0 ro ti ti :o E d- :ro ra

4-J    ti

4J :o ro d-

ti 0

0 TJ

r-l    C

irt   0

0 oro

CJl ti 4-1 0    ti

ra o

r.i  Cl-

0 4-J 4.J

ra 4-1

:ra ra

d-4-1   ti 3   0

£

ra E c O ■rt Ji

ro

CJl

ra c ti •n :0  c

Olirt

rt r-t

r-i :ro

3 4J

c ra ro c Ji 0

ro   «

ti 4-1

ro 0

? Ji

ro u

>v

ra 4-1 0 ra ra

c ro ra 4-1 ro 0 ti ti :o CJld-

c:

:ro c

0

4-1 Ji CJl ro -ri

cn rt

M   C O   0

C   C

ro 0 c > c ro ra ti Ji

ro ra

c ro c c :ra

ti   £

ro r-l CJlrt

TJ ra ro

4-J    0

ro TD

c   4-1

ra G

Ji   £

I

ra TJ c c ro :ro E 0 £ Dl :ro TJ 4-1 ro ro 4-1 ro ro

CJl

c oro

•rt rt

C ro 0 0 ti ti :G :0 Cl. u_     . TJ rt   0   ti rt Ji :ro •rt ro cn

4J      4.3

c offl

4-1 ro

4-1 Ji   Dl

ro      •rt

4J   r-t

c  0   CJ. 0 TD   £

ra      :ra

0 ti ti ro >. c

4J ra ro

•ra ro 4-1 ra 0       ti

TJ   0   0

TD r-t

I-l  c r-t

0 ra 0

Dl ti

Di:o cn •rt CJl c r-l :> .H oro ra ti

 

0 ro

irt

0

TD

>■

 

r-i

c

•rtora

 

3

0

4Jrt

 

d-       ;>

> 

ro

 

Ol ra

ro

4-J 0

 

c c

ti

.U ti

 

ro •rt  ra

Ji

ro:o

 

Ji c c

 

d-

 

r-i    ti

ro

c

 

•"-jrt ra

c

0 0

 

0 :ro   Dl

c

roJi

 

4-1 TJ

:ro

rt ro

 

c ro ro

£

0

 

0          4.3

r-t

ti c

 

CJl ro ro

Irt

>vro

 

c c

ro

4JJi

 

•rt   0   c

 

ro

 

c CJl ro

0

4-1 TJ

 

0   c Ji

TJ

4-1 0    ti

 

ti   •rt

 

0"D :ra

 

:0   c   ti

4J

TJ        CJl

 

Cl-    0    0

 

4-1 4J

 

ti   r-i

E

ti ti ora

 

4J :G rt

 

0 ro ■

 

4-1 d-   0

ro

OIC   (Dl

 

ro

ti

CTira ■rt

 

4-1 ro

ro

•rt        rt

 

0 4-1 ro

> 

rtoro a

 

TJ ro ti

tn

ora ro e

 

c        E

 

;ro

c

ro ti :ro

ta

-0 rt

0

Ol 0 ro

0

4-JTJ

TD

ro rt ti

ro

0 c c:

 

4J rt :o

c

Ji ro ra

44

c  0 d-

ra

o ti c

d-

ro

 

>v:o c

ro

ti    0

0

4J Ol ro

ti

rt   0 TJ

ti

ro =■

Ji

r-t tn c

CJl

ra ti

 

•ri r-l    03

c

ro      0

•rt

4-1 0 oro

:ra

4J ra rt

 

4-J   CJlrt

tn :z r-t

ti

Dl ro 4J

 

ti ro 0

0

c :ro ti

•1-3

:g E

TJ

•rt d-   o

0

d- £ cn

:ra

c 4-1 d_

 

:ro c

ti

TD   3

Ji

Ci4-I .rt

4-J

0          4-J

ra

tn u

 

rt   ro 4-J

ro

r-l in -a

IDl

c c ca

ti

rt Dl c

ra

ro -H

o

c :ra

r-l

tn u

 

4Jrt   0

 

tn       0

c

OIC   CJl

ro

c ro E

ra

•rt  0 TJ

c

c   ti   £

c

rt ti ra

c

•rt :o  O

c

C:o 4J

0

U.   CTlJi

ro

0d- ro

Q

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel

505

 

0 ra

Irt

0

TD >

C

ffi.

CT

ra

Irt

ra ffi

ro Ji

ro

 

 

 

(33

 

rt

 

 

 

rt

 

 

 

lA

 

r-

 

0\

 

r-i

 

v

 

c

 

0

.

CJl

 

ra

00

r-t

r-l

tn

Ol

r-l

c

..

•rt

lA

ti

r~-

:0

CJv

d-

r-i

m

 

XI

 

ro

C

c

0

Ji

D

u

ra

ro

Irt

E

ro

 

CT

E

c

O

-ri

 

I-i

ra

:0

CJl

d-

oro

m

ti   *

TJ

Cl.    0

ro

ro

c

-H  r-i

-

0

ti

ro TJ

ro

5      >N

e

•rt rt

 

ti

-ri

Ji ro

r—i

 

ra  c

r-l

o

0  >

n

c

ti  -H

4-1

•rt

:o  CTl

 

ti

d-  c

CT

TD

ro

ro

C

£

r

:ro

O c

tn

 

c ro

I-l

£

0 TJ

G

Li.

G

CJl 0

■n c

CTj

ti

• ro

:ra  ro

•*

-1

X X

 

 

 

4-1      1

 

 

 

ra

4-1     3

 

ti

 

ra

ro ro

 

•ra

 

c   1

c

 

4-1

 

ti :0

X   O

 

ro

 

ffi   Cl.

o Ji

 

 

 

4-1    OT

G

 

E

 

c TD

4-J

 

O

 

0 ra

ti  o

 

ro

 

E   c

0   £

 

 

 

3 Ji

4J

 

4-J

 

ra ti

0   CJl

 

0

 

c ra

X -n

 

X

•

o  E

CTlrt

 

£

C

Ji

•rt   ti

 

ra

0

ra

4-1 :0

 

ro

C

ro 0

4-J JD

 

Ji

G

•r-> U

>.rt

 

ti

•rt

£ ro

C r-i

 

0

4-J

:ra Ji

•rt

 

> 

Ji

ti TJ

ro 4J

 

 

0

ti. •rt

ti  o

 

£

Q

ro TJ

 

G

ra

4J cn

c  ti

 

 

c

4-J c

ra :ro

 

ro

•rt

ro -ri

 

 

a

ro

u

.c E

•

•ra

CT

r-i :ra

O   O

0

ti

c

•ro c

o ra

ti

d-

•rt

£

 

ra

 

ti

ra TJ

ti   CTlJi

•rt

-

TJ   0

0 c

TJ

 

.•ro

c   £ 4J -rt

•rl

0

ro

:m

ro ti

tn

4J

ti

XI

c :g

Ol

C

:o

r-     C

.•ra d-

c

•rt

d-

r-l ro

•r-j ro

•rt

 

 

•rt JD

4-1 TJ

ti

ti

;>

4-J   £

ra

:ro

0

ro

ro

- c

c

rt

 

ti ro

ti Ji

 

r-l

c

ra

G   ti

tt

:ra

> 

X -ri

ti ro

0

o

ro

 

ro E

rt

 

r.i

Ol c

3>

Irt

CT

r-l

ra 0

ra

0

ra

•rl

rt ro

5 Ji

 

r-i

4-J

ro

ro ti

ti

 

 

ro ffi

0

0

ro

ti

c  ti

Gl 5

4-1

c

0

1

c  4J

C

c

TJ

•rt   O

0

0

C

Q  •H

ti   £

E

Q

3

 

 

 

4-1

1

 

ra

4-1

3

 

ro

ro

ro

 

c   1

 

c

 

ti :G

X

G

 

0 d-

o

Ji

 

4-1 ro

o

 

 

c TJ

 

4-J

 

0  ro

ti

O

 

E  C

ffi

E

 

3 -li

4J

 

 

ro  ti

0

Dl

 

c ra

X

•rt

 

o   £

(Dl rrt

 

Ji

•rt

ti

 

ra

4-1

:0

 

ra 0

4-1

X

 

■1-3 ti

>.rt

 

E ro

c rt

 

:ro .ii

 

•H

 

ti TD

ra

4-1

 

d-   •ri

ti

o

 

tn

TD

 

 

4-J    CJl

C

ti

 

4J    C

ro

:ro

 

ra 'rt

 

 

 

ti

X

£    •

 

r :ra

o

O   0

 

•ra c

o

ro ti

 

E

 

ro

 

ro TJ

ti

OlJi

 

TJ   0

0

c TJ

 

c   £ 4-1

•rt rH

 

:ra

ro

ti ro

 

TJ

c

:G   Ol

 

r    c

:ra

d.   c

0

r-l ra

■r-l

ro •rt

tn

•r   JD

4-1

TJ   ti

r-t

4J    E

 

ro :ra

0

ra

..

c c

TD

ti ra

ti

Ji

> 

ro

O

ti ti

r-i

X •rt

ti

ro  0

 

 

ra

E   r

0

CJl c

> 

r-t

TJ

ro 0

 

ra  0

C

rt ra

3 Ji

ro

ra

ra

ti    ti

ti

ro 0

 

0    0

ro

c  ti

CJl

:s 4-J

> 

c 44

c

4-1 c

3

0 c

•rt

o  0

Z

Q •rt

ti

B  £

C

0

TD

ti 0 TD

:ro

ti

Ol

ro

ra

c c

0 Q

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

506

 

0 ro

Irt

0

TJ

>■

c 0

CT

ro

r-t

tn

0

ti :o

CT

ra

 

 

00

 

0\

 

 

 

r-~

 

r~.

 

(Jv

 

r-t

 

'—'

 

C

 

0

 

Dl

 

ro

-

r-t

r-t

4-1

00

•rt

0\

TD

..

0

r-

ti

1

Ji

C?v

4-1

r-t

C

K___ .

0   .

 

E   0

c

3 ra

0

ro   r-l

CT

c 0

ra

o TJ

r-t

Ji     >v

4J

r-l

.H

B

TJ

O ro

0

c

ti

ro =■

Ji

cn •rt

4-J

•ro  cn

C

ti c

0

d. ro

£

 

3

■ri c

ra

ro

c

ro TJ

O

> 0

Ji

•rt   C

 

ti

•rl

Ji ro

 

ro X

CT

0

C

ti  r-i

•ri

:G r-i

li

d- ra

TJ

Ji

C

E ro

:ro

O

 

c ttTl

£

ffi

O

cnr-

 

•H

CT

ti  4-1

ro

:ra 4-1

_i

X ro

 

di

 

 

 

1 Ji

 

 

d-

ro

 

4-1

:ro

 

:ro

C2

m

4.1

tn

 

c              ti

E

m

:ro

u

 

 

G          4-1  4J

:ro

<*

ti

:a

CM

 

•rt      Ji ffi

r-l

 

 

d-

VO

 

4J    ti    c CO

 

CO

£

 

CM

 

ro :ro 3

4J

■*

O

ro

«.

 

£          Q.   .

4J

CJv

 

=■

CM

 

ti  ra   c '-

ra

r-t

 

•ri

r~

 

o   ti   >vCO

 

•.-r

CM

U

CTv

 

d- ro ro rt

0

 

1

TD

r-t

 

c   c 4-1 .*

ra

C

CM

 

 

 

•rt   c   c  rt

r-t

0

..

•D

 

 

ro ffi ..

ffi

CT

O

4-1

C

 

ra             £  CA  44

ro

lA

ra

0

 

c   £   3 t

•ro

Irt

c

 

D

 

E G ro o\

r-t

 

rrt

4-1

ro

 

:ra ro c rt

u

Ji

 

r-l

r-l

 

Irt          O '..

0

U

 

ra

 

 

H Ji

TD

O

C

4-J

X

 

4J    0             C

C

T3

0

ra

u

 

4J rt   C   0

3

 

CT

c

o

 

ra rt •ro CJl

 

ti

ro

ra

 

 

0 ti ro

ro

0

Irt

ra

4J

•

0        d. rt

CT

r-i

 

CT

0

ti

ra c<7i      ro

ro

r-l

«

c

Ji

ro

rt c

:ra

0

•rt

•rt

CT

ffi       ro c

0

CT

ro

ti

ti

c

4J  VO rt •rt

ti

 

rrt

Ji

 

•rt

•ro       ffi ti

:G

c

0

:ra

•ri

C

rt X TJ :G

d-

G

ti

ra

 

0

U   o   >.d-

ro

•ri

:o

ti

ti

ti

0 O 4-1 ro

CT

4.3

ti

:g

:ro

:o

TJ         0 TD

C

ra

ro

d-

•C

d-

C lA .Q  ro

•rt

£

CT

 

 

ra

3                c

ti

ti

c

Ji

0

TJ

•rt TJ Ji

Ji

O

•rt

ra

ra

:o

E        rt   ti

:ra

d-

ti

TJ

rt

4J

G ra •rt ro

ro

C

Ji

c

0

tn

ffi Ji   £

ti

.rt

:ra

:ro

ti

I-l

ro CDl ra

:o

 

ro

r-t

:o

0

Dl c   ti   ti

u-

ro

ti

4J

ti

TD

•ra ra :ra 0

 

TJ

:g

3

ra

c:

ti        tn r

0

c

d-

 

CT

3

d-   E        r-t

TJ

£

 

ti

c

 

G 3 :ra

C

:m

E

:o

•rt

E

rt ro ro Ol

ra

C

O

d-

ti

o

 

 

>--        •rt

•ro 00

 

ra

ti rt

 

0

d- •cr

 

Dl

rt

 

c

0    ..

 

ro

ro lA

r-l r-

 

E

0 (3\

 

O

TD  rt

 

ro

4-1

 

c

0   C

 

G

X   0

 

•rt

Dl

 

4J

TJ ro

 

ro

r   r-i

 

£

-rl tn

 

ti

Ji   CJl

 

G

ro c

 

d-

ti •rt

 

C

:ra ti

 

•rt

tn :o

d-

 

ro

3 ro

 

 

ro TD

 

E

ro

 

:ra

ti  c

 

r-l

:ra Ji

ti

 

4-J

ra ro

 

4-J

ti  E

 

ra

ro c   ti

 

0

c 0

 

ro

ro rt

 

r-l

rt

 

0

E :ra

 

4J

O   Dl

 

•ra

ra

0

r-i

4-1

ra

ti

ti  Ji

r-t

0

0   C

0

TD

rt   3

TJ

c

rt   a

> 

3

0   C

r-t

 

>v

 

E t<75 ro

0

O l 4-1

TD

 

c

C

ro

VO   0

ro

Dl

£

ti

•ro

X   3

ro

ti

O ro

> 

d-

o c

3

 

O

Z

trt

CA Ji

c 0

TJ

d-

ra ti Ji

ti

0

TJ

:ra ti

en ro

ro

c c 0

Q

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

507

 

 

 

 

 

ra

 

 

 

 

 

ti

 

 

 

 

>                  1

O

 

 

 

 

c •rt         ,     ro

c» d-

 

 

 

 

o  ti         I

£

C

 

 

 

 

•rt  Ji X

Ji

ti

CA •rt

 

 

 

 

4J ro O

:ra

O

 

 

 

 

 

ro 0 O

ro

d-

4-1   4-1

 

 

 

 

E   ti

ti

0

C

CJl 4-1

 

 

K?)

 

ti :o  0 o d- ra

:o 'd-

ro

rrt

•rt

•rt ra

r-l

 

 

CO

 

d-             r-i

 

0

ro

C  ro  £

 

 

 

 

o   £   03

-

ti

c

0 rt   ti

 

 

4-1

 

•rt   G   ti

ro

:0

E

rt   O

 

 

4J

 

ro :o

r°

ti

:ro

c oro d-

 

 

ro

 

ro       ti c TJ ra

:S

CT

rH

O X

•rt   0   Dl

 

 

y-N

 

E ra D

rt

C

4J

4-1   c •rt

 

 

CO

 

:ra 5 c

4J

•rl

4-1

ro c rt

 

 

tn

 

r           •rt

3

U

ra

£ •rt 4J

 

 

.•

 

ro ti

 

Ji

 

ti        d-

 

 

o

 

4-J ra Ji

H

:ro

4J

O   ti -rt

 

 

CO

 

4-1 Q. :m

:o

ra

0

d_ «ro ti

 

 

CJV

 

ro E ra

d.

ti

X

c d- Ji

 

 

r-l

 

:ro   ti

 

:g

c

•H       tn

 

 

v—

 

4-1 rt :g 0 rt d-

4-1 4-J

d-

0   •

4-1   Dl

4J

to   ta -rt

 

 

C

 

X  -ri

:ro

ra

»ra c

c Ji

 

 

0

 

C 4-1 e

ti

:>

r-t   .rt

£ o ro

 

 

Ol

 

0       o

 

•rt

ti    ti

:ro >v ro

 

 

ra

 

-ti '-I

£

ti

0 :G

rt 4J   c

 

 

r-t

0

ntn r-l

O

TJ

TD d-

ra £

 

r-

tn

tn

'             rt ro m

 

 

c ro

4-1      :ro

 

CO

Dl

r-l

ti Ji fn

r..

4-J

3 TJ

4-1   ffi rt

 

m

c

0

0 ra •a-

CM

4-1

ra

ro -r-)

 

..

■rt

TJ

TJ

1

ro

E   c

TJ   r

 

o

ti

>i

c li» CO

CM

 

O Ji

03   ID r-i

 

CO

J

r-t

3t<7)

.■

4-1

ti

TD ti ro

 

0\

:ro

 

c

O

rt

4-J

ra

.c 4-1 Ji

 

rrt

ro

C

£ l-- rt

lA

ro

0

E

ro       ra

 

>—/

ti

0

O    1 -

ON

4-1

Ji

 

CJltii»

 

 

:0

O

lA

r-t

ra

•rt

TD

CJl        c

 

C

d-

ro

ro       c

 

c

ti

■rt

:ra VO  0

 

0

4-1

r-l

CJ14-1    0

 

ro

 

> 

r-i             C

 

CT

C

tn

•ra  Dl CT

C.

ro

•rt

 

•ro  ti  G

 

ro

0

0

ti •rt ro

ta

CT

 

C

0   -ri

 

rt

£

ti

lu.  r-t  r-t

CT

c

ti

o

4-1   rrt   4-1

 

ro

3

:o

C       ra

•rt

:ra

•H

4-J rt ro

 

CT

ro

Ll.

rt    0  •rt  rt

ti

X

4-1

Ld   0   £

 

c

c

 

 

 

 

-H

o

 

 

 

 

ti

Ji

 

ti»

 

 

Ji

 

 

 

 

 

:ra

E    •

 

CO

 

 

ra

O   0

 

 

 

 

ti

ra

 

 

 

 

:o

ro   r-i

 

 

 

 

d-

Ol 0

 

 

 

 

4-J

•ro TJ

 

1

 

 

 

C

ti >,

 

:o

 

 

 

0

d.   r-l

 

4J d-

 

 

 

E

 

 

cji ro

 

ti

 

3

-rl  ro

 

•rt TJ

 

0

 

ra

C

 

r-t ra

 

r     C

 

c

ra 3

 

c c

ro

r     ffi

 

o

5 -n

 

0 .

 

0    C

 

Ji

-r     Ol

 

ti

E

O

 

 

ti   C

 

c ra

:ra

c •rt

 

•rt

Ji ro

 

O   E

Irt

4-1

 

irt

 

ra

 

-H

LA ra

 

r-t

CT

0   c

 

4-1  •rt   4-)

e

 

-rl

C

ti ro

 

ra      4-1

4-1    ti

 

4-1

•rt

:o TJ

 

E ro ra

Dl Q

 

 

ti

Cl.    0

 

ti ?

•rt Cl.

 

CT

TJ

c

 

o •rt 4-1

r     C

 

ro

C

E

 

d-   ti   0

C •rt

 

r-t

:ro

O ro

 

C Ji X

0

 

tn

 

c X

 

•rt ro c:

4-1

 

ti

E

0

 

0 0

C  4-1

 

:0

O

CDl irt

-rt   Irt

 

ra ti 4-1 c :g »ra

O ra

•rt

 

131

ti  ro

 

E d- rt

4-1 ro

 

• ro

.•ro -ii

 

:ro        ti    •

ro r-i

 

VO _l

X  ra

 

rt   £   0   Dl o TJ   c

B   r-l       .

ti oro  £

 

 

 

 

4-1  ro C •rt

O X   ti

c

 

 

 

4-1           3   ti

d-   0   G

0

 

 

 

ra TD       :o

c   c d-

TJ

 

 

 

ro E d-

•rt   c

 

 

 

 

4-1 5 o ro

•rt   Dl

4.J

 

 

 

ffi              ,TD

ro         ■rt

d-

 

 

 

X ra

ro

c: ti rt

ra

 

 

 

c ro 00

c

£ ora 4-1

ti

 

 

 

0   CLrt

-ii

:ra d_ d-

Ji

 

 

 

4-1   E ■*

ti

r             -rt

 

 

 

 

•ra :ra rt

ra

4.1    ti

•rt

 

 

0

r-i r-t    ..

E

4-1    ffi   Ji

 

 

 

ra

ti rt LA

 

4-1 Ji ra

ti

 

 

I-H

ffi  •rt (

TD

ra o

0

 

 

0

TJ 4-1 0\

•ri

>vrt

TJ

 

 

TJ

c           r-l

> 

ffi   4-1

:ro

 

 

>.

3 rt v_

 

TJ ra ra

ti

 

 

rt

r-t

£ ra c

C G

c       ra ra ffl c

4-J

 

 

0

O Ji    0

•ri

cji-n £

CTl

 

 

TD

ra a

4-J

cjiTJ :ro

ra

 

 

C

ro       ro

ra

■■ca  03 r-l

Irt

 

 

ro

Olti» rt

E

ri    ti

 

 

 

ti

•OT ti» ra

ti

ora  4-1 rt

ro

 

 

ro

ti          CT

O

r-t

c

 

 

> 

d- l~-   c

d-

.Li c ca

c

 

 

3

1    -rt

C

4J          Ji

0

 

 

 

Z

w LA

11

•rt

 

 

 

LU VO ra

Q

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

508

 

oro

■ri SL

U   r-i

ro r-i

> ro ra Ji ti ra :o

d-  c ffi C Ji  o ra •rt

rt 4-1

£ Ji

o 0 c   Q.

G ro Ji  c

ffi  Irt

ti   •

:o  ti

d-   G

Dl

C oro 0 ti ro d-

-t to

ffi   (D.

ti ra

>vJi

4-1 ra ra TJ ti ffi 0 ti 3 0 :g X ra

TJ   ti

ffi ra

£   ■>

tn

X   ti

a :o

o d-

0

ra

rt

0

TD

> 

C

0

CT

ra

Irt

ra ffi ti :o

c 0

CT C

-I-l C

TJ U G

c 0

CT   c

■o c 0 :ra a ro

c

•rt

_. ro.

CJl CT

C I TJ ti O ti • :0

ti :0 d-

c o

•rt 4-1 Ji

3 ti

4J

ro • c 0 •rt M Irt TJ 0 0 TJ E   >v

tn ro  c

•• -rt

CJV Dl P   C

cyv ro

r-l

--  C

ro c TJ

0 0

Dl C

C

•rt ra

3    X
TJ

ti  rt

G  rt

ti ra :0 Ji d- ra

E «71

o

LA

ra cn4-i

ora 4-1 ti ro

d-

c

•rt   0

C

ra  o

>   -r-i

•ri 4-1 ti   Ji

Ji

ro

0    ro

ti      c

:0   •rt

d-    ro
CTl

£      C

o   •rt

C      ti

ffi    Ji

cji;ra

•rl   tn

ti      ti

:ro   :o

X      d-

ti :g d-

c 0 c c ra

£ ra

TD 3

JD £ O

TJ ffi

£

ro

TJ

•ro ti

E

ro ro

=• 0 ro TJ c CTl ra c ti •rt :0 C ti Q. E 4-1

ti Ji

:ra ro - ti c :o 0 d-TD C  E

ro o

•-t c

r-i  •rl

•ro

X ti ti o. :g o d- »ro ra ti c d-

0  4-J

ti c ti 0

3 E Ji   3

C ro

G C Ji   O

Ji

X

o  -rt

o

4-1

I   ffi

03 Ji

rt ti ti 0 CL 5

:ra ffi

r-t X r-i    CJl

•rt •rt

4-1 TD

rrt

£  >N

o Ji

ra ro ra

CTl 4-J

ora d.

ti .rt

d- cn

Q. •H   13.

3 ti

o   £ Dl O

oro ti -

d- lA

ro .*

4-J   CM 0     ..

X   VO

•rl         LA

ti   (Jv

d-  rt

ro —•

Ji

0

CJ.

ro

c

CJl

c c

•rt   0 ti   CT

:ra ra

c r-i

 

 

•I-l

ro

 

ti           1

TJ

 

d-   £   C

c

 

ra G ra

1   E

 

Ol          r

ti :ro

 

c '-'■r-i

:0  c

 

-ri lA »ro

d-   4-J

 

ti •* X

ro

 

:ro CM   ti

• rt •rt     .

 

c   .. :0

ra c

 

VO d.

ti            0

 

ti LA ro

ra  ro  CTl

 

:g c c

> r o

 

d. rt   0

ro rt •rt

 

—- ti

ti om  c

 

c        ti

:g X CTl

 

0   c   3

d.          CJl

 

c   0 Ji

rt :ro

 

c   Dl c

4-1 Irt rrt

 

ra ro O Ji ro c

 

£ rt Ji

ro Ji ra

 

ra

•rt   ro rt

 

TJ   S X

E         Q.

 

3 ro o

CJ C ro

 

X          O

c   0   Q.

 

£   Dl

O c: ro

 

G   C    1

Ji   O Ji

 

•rt ro

03 ■H tn

 

TD   c •rt

4-1 TD

 

0   Q. ti

ti Ji 0

 

£  E  Q.

:0  0  ti

 

:ra

d-   CJ. 0

 

ca r.i   03

ro X

 

TD rt TJ

c c

 

oro •rt c

0 rt   E

 

ti 4J ro

ro       O

 

E              C4

irt      •

 

ro E :g

0   ti TD

 

ra O ti

ti O ro

>.  CJ14-1

 

rt ro 4-1

4-1 oro   4-1

0

rt   Dl 0

ro ti :ro

ro

ro oro X

ti d-   ti

rt

Ji   ti   CJl

ffi ro ti

0

ra d- •rt

> a. 03

TJ

TD

:o  ra TJ

> 

o   -rt  r-l

Ji  c

r-t

0       >vTD  ro  3

 

c   ti Ji

0 TJ

0

G G ra

E   0 4-1

TD

•rt  CJl ra

ti   0

C

4-1 oro  4-1

X   0  X

ra

.y  ti d-

U JD   Dl

ti

0 d- •rt

O ro •rt

ro

Q. ra CJl

ti TD

3

ra 4-1 Q.

C  ca  C

3

c   03   CL

0    =>    >.

Z

rt X 3 T) ro  £

I

C

ra

Irt CL

tn a. ro Ji ro

TJ

0 ti 0

JD

0

X

Ol •rt TD

C

>.

£

ra

TJ

c

E

:ra

c

c 0

CDl

C ■rt C Ol

ro Dl

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       509

INLEDNING

1.1      Kommitténs uppdrag

Direktiven för kommittén finns i statsrådet Mundebos anför­ande till statsrådsprotokollet den 14 december 1978.

Statsrådet redogör inledningsvis för försäkringsverksamhetens utveckling i Sverige. Efter en genomgång av gällande lagstift­ning på försäkringsområdet, redogörelse för pågående utred­ningar på området och bakgrunden till att en utredning borde tillsättas anför han:

"Det har gått snart tjugo år sedan en översyn gjordes av reglerna om de grundläggande förutsättningarna för försäkrings­rörelse i vårt land. Med hänsyn till de viktiga inhemska förändringar och den internationella utveckling som har skett och pågår inom försäkringsbranschen samt mot bakgrund av samhällsutvecklingen i övrigt anser jag att det nu är motive­rat att tillkalla en kommitté med huvuduppgift att undersöka i vad mån det finns skäl att ändra de principiella krav som nu gäller för försäkringsrörelse i Sverige. En utgångspunkt skall därvid vara att all försäkringsrörelse skall drivas under konkurrens och på så långt möjligt lika villkor. En annan viktig uppgift bör vara att behandla frågor som rör den offentliga tillsynen över försäkringsverksamheten, därvid särskild hänsyn bör tas till utvecklingen under senare år på det konsumentpolitiska området.

Uår marknadsekonomi bygger på att olika företag i konkurrens med varandra bjuder ut sina varor och tjänster. Konsumenterna får därigenom möjlighet att välja de produkter som till kvali­tet och pris bäst motsvarar deras behov. Det förutsätter emellertid också att myndigheterna genom lagstiftning och andra generalla regler drar upp de ramar inom vilka marknadens parter fär verka. På vissa områden har det, av sociala eller andra skäl, ansetts motiverat att därutöver ingripa med mer detaljerade regler och särskild kontroll, t.ex, för att stärka de enskilda konsumenternas ställning. Sådana ingrepp kan dock i praktiken ofta hämma konkurrens och produktutveckling. Regleringar medför också kostnader och en ökad byråkrati. Hed hänsyn till vad jag nu har anfört bör en ingående lagre­glering och kontroll av viss verksamhet endast tillgripas om starka motiv föreligger. På försäkringsområdet finns i flera avseenden sådana särskilda skäl. Det är t.ex. av stor betydelse för allmänheten att de bolag som verkar på markna­den har en tillräcklig soliditet för att kunna infria sina försäkringsåtaganden. Vid prövningen av behovet av olika

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                510

regler i fråga om kontroll och tillsyn bör kommittén emeller­tid beakta de allmänna synpunkter som jag nu har berört.

I fråga om utredningsuppdraget och arbetets närmare inrikt­ning vill jag anföra följande.

Soliditetsprincipen innebär att försäkringsbolagens soliditet bör vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna. I FL kommer principen till uttryck bl.a. genom regler om fondbildning och placering av till­gångar. Försäkringsbolagens soliditet måste självfallet också i framtiden garanteras. Placeringsbestämmelserna har nyligen setts över av kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969:59) som har lagt fram vissa ändringsförslag i sitt slutbetänkande (SOU 1978:11) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Placerings-reglerna bör därför inte omfattas av den nya utredningens uppdrag. Däremot bör utredningen vara oförhindrad att ta upp frågor rörande de Övriga regler som är ett uttryck för soliditetsprincipen.

Samtidigt som bolagen upprätthåller fullgod soliditet skall försäkringspremierna vara skäliga och på ett skäligt sätt fördelas mellan försäkringstagarna. Skälighetsprincipen ut­trycks i fråga om livförsäkring så att grunderna avser att bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. I fråga om skadeförsäkring anges att premie­sättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att.täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Utredningen bör överväga om de omständigheter som avgör huruvida premie­sättningen för försäkringarna är skälig bör närmare precise­ras i lagen. I detta sammanhang bör bl.a. uppmärksammas i vad mån olika former av premiedifferentiering är till fördel för försäkringstagarna eller kan innebära fördyringar för försäkringskollektivet.

Behovsprincipen innebär att koncession för nytt försäkringsbo­lag eller tillstånd att utvidga rörelsen till ny verksamhets­gren kan ges endast om den avsedda rörelsen anses behövlig och även annars ägnad att främja en sund utveckling av försäk­ringsväsendet. Att behovsprincipen-infördes i FL skall ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde vid lagens till­komst. Strukturen på den svenska försäkringsmarknaden var då en helt annan än numera. Som jag nämnde inledningsvis har antalet bolagsenheter gått ned kraftigt och försäkrings­verksamheten har alltmera koncentrerats till ett fåtal stora koncerner. Utredningen bör ta upp frågan om det med hänsyn till de ändrade förhållandena finns anledning att avskaffa eller modifiera behovsprincipen. Sannolikt kan principen eller någon motsvarighet till den inte undvaras helt.

Ett skäl som också talar för att behovsprincipen omprövas har att göra med den internationella utvecklingen på försäk­ringsområdet. Svenska försäkringsbolag har i allt större utsträckning etablerat sig utomlands men sådana etableringar försvåras när de utländska myndigheterna ställer krav på ömsesidighet (reciprocitet). Till följd av behovsprincipen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                511

är det normalt inte möjligt att från svensk sida lämna någon utfästelse om reciprok behandling. Skulle behovskravet avskaf­fas eller begränsas bör det övervägas om krav på ömsesidighet bör införas när det gäller utländska försäkringsbolags rätt att etablera sig här. Även andra frågor om försäkringstransak­tioner över gränserna bör behandlas.

Utredningen bör i övrigt belysa konsekvenserna av en friare etablerinqsrätt för utländska försäkringsanstalter i vårt land och föreslå de lagändringar som anses motiverade. Den bor bl.a. överväga huruvida skälighetsprincipen i någon form bör göras tillämplig även på de utländska företagen. En annan fråga som bör övervägas sammanhänger med att kraven på fondav­sättningar är avsevärt lägre för de här verksamma utländska företagen än för de svenska. Det kan finnas anledning att skärpa de finansiella kraven för de utländska företagen.

När det gäller principen om försäkringstagarnas inflytande har man sökt säkerställa detta i försäkringsaktiebolagen genom representation för försäkringstagarna i bolagens styrel­ser. Minst en av styrelseledamöterna skall utses av försäk­ringstagarna, intressegrupp för dem eller av regeringen eller offentlig myndighet. De sålunda utsedda ledamöterna har till uppgift att särskilt bevaka försäkringstagarnas intresse. De ömsesidiga försäkringsbolagen, som ägs av försäkringstag­arna själva, har utformat olika representativa system. Utred­ningen bör undersöka hur de nu berörda reglerna har verkat och, om det behövs, lägga fram ändringsförslag, I de utländ­ska försäkringsbolag, som har koncession i Sverige, har de svenslia försäkringstagarna inte något direkt inflytande så­vitt avser den här bedrivna rörelsen. Det kan finnas anled­ning att överväga om sådant inflytande kan skapas i någon form, även om styrelserepresentation inte kan komma i fråga.

Specialitets- eller separationsprincipen innebär att samma företag inte får driva både livförsäkringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse. Denna princip bör bestå. Det kan sättas i fråga om den inte också bör utvidgas att avse kreditförsäkring med hänsyn till de speciella förhållandena på detta område. Bolag som meddelar kreditförsäkring skulle i så fall inte få meddela annat slag av försäkring.

Principen att försäkringsbolag inte utan särskilda skäl får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse bör likaså upp­rätthållas i fortsättningen. I de fall ett försäkringsbolag f.n, kan medges driva annan rörelse finns det garantier för att det sker i försäkringstagarnas intresse. Detta bör gälla även framdeles.

Förutom översynen av de grundläggande principer i FL som jag nu har berört bör utredningen behandla några andra frågor som har aktualiserats i olika sammanhang och som har bety­delse för svensk försäkringsrörelse i framtiden.

Grundtanken bakom all försäkringsverksamhet är att åstadkomma en utjämning av olika risker inom ett större kollektiv och att därigenom lindra de ekonomiska verkningarna för individen eller företaget inom kollektivet. Gränsen mellan vad som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                512

är försäkring och vad som inte är det är dock oklar och någon legaldefinition av försäkring eller försäkringsrörelse finns inte i den svenska lagstiftningen. Det kan diskuteras om det är försäkringsrörelse när t,ex, ett industriföretag eller en industrikoncern inrättar ett ekonomiskt säkerhetsarrange­mang för att täcka risker uteslutande hänförliga till företa­get eller koncernen. I detta sammanhang bör också innebörden och lämpligheten av s.k. fronting analyseras. Med fronting av­ses att en direktförsäkringsgivare utfärdar och förvaltar försäkringar som återförsäkras i sin helhet eller till större del än som är normalt för bolaget.

Frågan om en viss verksamhet utgör försäkringsrörelse eller ej kan prövas av domstol i mål om s.k. olaga försäkringsrör­else efter åtal av allmän åklagare. Regeringen kan pröva frågan endast när ett företag söker koncession att driva försäkringsrörelse. Det kan finnas skäl överväga om denna ordning är tillfredsställande eller om möjlighet bör öppnas för regeringen eller tillsynsmyndigheten att också utan sam­band med koncessionsprövningen kunna ta upp och avgöra sådana frågor. Utredningen bör överväga om en legaldefinition av försäkringsrörelse bör införas,

I detta sammanhang bör utredningen också ta upp den principi­ella frågan om sådana utbrytningar av vissa enskilda eller mindre grupper ur det större försäkringskollektivet som för­säkringsbolagens riksförbund och Folksam har berört. Särlös­ningar eftersträvas av dem som med hänvisning till en tids gott skaderesultat anser sig kunna göra kostnadsbesparingar t.ex. genom att bilda andra mindre försäkringskollektiv eller själva driva någon form av specialiserad försäkringsrörelse. Utredningen bör undersöka vilka konsekvenser sådana utbryt­ningar och särlösningar kan ha i olika avseenden, bl.a. för det stora försäkringstagarkollektivet, och lägga fram förslag till lämpliga åtgärder, om utvecklingen skulle anses kräva detta. Jag vill här erinra om att det f.n. genom ekonomide­partementets försorg utreds om sådan försäkringsrörelse som bedrivs av s.k. captives är ändamålsenlig och utvecklings­främjande. Resultatet av detta utredningsarbete, som bl.a. avser att belysa de företagsekonomiska aspekterna, kan väntas under år 1979.

NO tar i sin skrivelse upp frågan om principerna för försäk­ringsbolagens anskaffningsverksamhet. Enligt FL åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Regeringen får meddela närmare bestämmelser om anskaffnings­verksamheten men några sådana föreskrifter har inte utfär­dats. Försäkringsbolagen har i stället träffat en överenskom­melse om anskaffningsverksamheten, den s.k. anskaffningsöver­enskommelsen (AÖ). NO riktar uppmärksamheten på vissa kon­kurrensbegränsande bestämmelser i AÖ som hindrar försäkrings­mäklare att driva verksamhet inom branschen.

NO har på grundval av ett omfattande utredningsmaterial, bl.a. om vilka kostnader försäkringsbolagen har för anskaff-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                513

ningsverksamheten, kommit till uppfattningen att övervägande skäl talar för att det skulle vara till fördel för försäkrings­tagarna om ett antal vederhäftiga försäkringsmäklarföretag med flerbolagsrepresentation tilläts etablera sig på markna­den. Genom sin från försäkringsbolagen fristående ställning skulle mäklaren - till skillnad från ombud som representerar endast ett försäkringsbolag - med hänsyn till kundens försäk­ringsrisker kunna ge köpråd grundade på en bedömning av olika försäkringsbolags premier och andra villkor. Försäkringsmäk­larna skulle enligt NO kunna bidra till en effektivare konkur­rens mellan försäkringsbolagen.

Försäkringsinspektionen som har genomfört den av NO åberopade utredningen har redovisat en motsatt uppfattning i fråga om det lämpliga i att införa ett system med försäkringsmäk­lare i Sverige.

Utredningen bör med beaktande av vad NO och försäkringsin­spektionen har anfört utvärdera försäkringsbolagens nuvarande anskaffningsverksamhet och hur At5 har verkat i olika avseen­den. Mot denna bakgrund och med hänsyn till erfarenheter av olika system i andra länder bör utredningen pröva de frågor som NO har tagit upp, bedöma konsekvenserna av olika lös­ningar och lägga fram de förslag som anses påkallade. I detta sammanhang bör prövas om man, utan att ge avkall på försäk­ringsbolagens sociala funktion, kan inskränka den för försäk­ringstagarna dyrbara hemackvisitionen. Det kan vara till fördel för konsumenterna om försäkringsbolagen kan använda enklare marknadsförings- och försäljningsmetoder, t.ex. genom någon form av försäkringsbutik eller försäljning över disk i köpcentra m.m.

Andra frågor som utredningen bör behandla har samband med svenska försäkringsbolags alltmer omfattande verksamhet utom­lands och försäkringsverksamhetens ökande internationella karaktär. Utredningen bör kartlägga vilka problem som denna utveckling kan medföra och vilka åtgärder som kan visa sig behövliga i framtiden. Några frågor som bör behandlas är -förutom etableringsrätten m.m. som jag förut har berört -utländska medborgares rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsbolag och svenska försäkringsbolags förvärv av aktier i utländska försäkringsbolag. En annan fråga gäller huruvida det är lämpligt att ömsesidiga svenska försäkrings­bolag driver direkt försäkringsrörelse i utlandet.

På det internationella området pågår särskilt inom EG ett omfattande arbete som syftar till att på lång sikt göra EG-området till en enhetlig marknad i fråga om försäkring och så långt möjligt harmonisera lagstiftningen mellan medlems­länderna. Inom EG har viss etableringsfrihet skapats i fråga om skadeförsäkringsrörelse. Också på livförsäkringsområdet pågår strävanden i samma riktning. Inom OECD förekommer i mindre omfattning ett liknande arbete, som bl.a. avser ett utökat samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Det bör utöver vad jag tidigare har nämnt åligga utredningen att mot bak­grund av utvecklingen på det internationella fältet överväga vilka konsekvenser som kan uppkomma för svensk försäkrings­verksamhet samt lägga fram förslag till åtgärder som bedöms bli aktuella. 33 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                514

I fråga om tillsynen över försäkringsverksamheten gäller f.n. att försäkringsinspektionens huvuduppgift är att utöva tillsynen över försäkringsbolagen och verka för en sund ut­veckling av försäkringsväsendet. Inspektionen skall också följa utvecklingen av och informera om pris- och konkurrens­förhållanden inom försäkringsväsendet samt föra kartellre­gister. Den offentliga tillsynen och kontrollen av försäk­ringsanstalterna har samband med den mycket ingående regle­ring av försäkringsverksamheten som finns i försäkringsrörel­selagstiftningen.

Försäkringsbolagens verksamhet kan också i vissa avseenden granskas av konsumentombudsmannen (KO) med stöd av marknads­föringslagen (1975:1418) och av NO med stöd av lagen (1953:603 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­ning inom näringslivet. Konsumentverket har såvitt gäller konsumentförsäkringar inrättat ett s.k. kontaktforum för försäkringsfrågor med företrädare för konsumentverket, för­säkringsinspektionen och försäkringsbolagen.

Företagens soliditet har självfallet avgörande betydelse för förmågan att infria gjorda försäkringsutfästelser. Ett väsentligt inslag i försäkringsinspektionens tillsynsverk­samhet måste därför liksom hittills vara att kontrollera försäkringsbolagens soliditet. Kommittén bör på grundval av erfarenheter från den nuvarande soliditetsbevakningen ge riktlinjer för den framtida tillsynen såvitt gäller om­fattning, inriktning och kontrollmetoder.

En annan viktig del av den offentliga tillsynen bör också i framtiden vara inriktad på att kontrollera efterlevnaden av de krav som hör samman med skälighetsprincipen. Inspek­tionen har hittills koncentrerat sig på att följa utveck­lingen i fråga om premiernas storlek och administrations­kostnaderna. Granskningen har däremot haft begränsad om­fattning i andra avseenden, t.ex. granskning av skaderegle­ring och sådana försäkringsvillkor som inte gäller premie­sättning.

En allmän kontroll av de avtalsvillkor som näringsidkarna använder i förhållande till enskilda konsumenter sker med stöd av lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill­kor, avtalsvillkorslagen. Utmärkande för lagen är att mark­naden övervakas av konsumentverket och att KO kan föra talan vid marknadsdomstolen om förbud för näringsidkare att an­vända avtalsvillkor som bedöms vara oskäliga mot konsument­erna. Från avtalsvillkorslagen har undantagits verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäk­ringsinspektionen. Dessa myndigheter har nämligen befogenhet att granska avtalsvillkor som används av de företag som står under deras tillsyn. Försäkringsinspektionens möjlig­heter att ingripa mot försäkringsvillkor har sin grund i skälighetsprincipen enligt FL.

Försäkringsrättskommittén har som jag nämnde inledningsvis föreslagit en utökad granskning av försäkringsvillkoren på konsumentområdet. Förslaget innebär att i FL skulle in­föras en generalklausul om att premier och andra försäk-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                515

ringsvillkor skall vara skäliga och i övrigt motsvara konsu­menternas intresse av ändamålsenliga försäkringar. Kommittén har emellertid inte tagit ställning till hur kontrollen skall organiseras utan har förordat ytterligare utredning på den punkten. Under remissbehandlingen av kommittéförsla­get har kritik riktats mot generalklausulen, särskilt i fråga om en ändamålsenlighetskontroll.

I justitiedepartementet förbereds nu ett förslag till lag­stiftning på grundval av betänkandet. Efter samråd med che­fen för justitiedepartementet vill jag anföra följande be­träffande den av mig förordade kommitténs uppdrag såvitt avser villkorsgranskningen.

Det är särskilt i fråga om konsumentförsäkringar önskvärt med en ökad granskning från samhällets sida av de avtalsvill­kor som försäkringsbolagen använder. En ökning av den nuvar­ande tillsynen torde bli behövlig, bl.a, i samband med den planerade lagstiftningen om konsumentförsäkringar. Hur vill­korskontrollen på försäkringsområdet skall utformas på längre sikt bör emellertid utredas av den kommitté som jag nu föreslår.

Kommittén bör överväga villkorsgranskningens roll, inriktning och intensitet. Särskilda krav bör kunna ställas på de försäk­ringsvillkor som används på konsumentområdet. Det är emeller­tid tveksamt om man bör gå så långt som försäkringsrättskom­mittén har föreslagit och göra en prövning av villkorens ändamålsenlighet. En myndighetskontroll av försäkringars ändamålsenlighet kan bl.a. hämma konkurrensen och produktut­vecklingen. I vart fall bör kontrollen inte ha karaktären av en obligatorisk förhandsgranskning. Kommittén bör i denna fråga hämta ledning från försäkrinqsrättskommitténs betänk­ande och remissyttrandena över detta.

En särskild fråga är hur villkorskontrollen på försäkringsom­rådet skall utövas. Som jag förut har nämnt ingår det i försäkringsinspektionens tillsynsuppgifter att granska för­säkringsvillkoren från skälighetssynpunkt, medan de avtals­villkor som används inom andra delar av konsumentområdet granskas av konsumentverket. Kommittén bör söka finna sådana former för den framtida granskningen av försäkringsvillkoren att såväl försäkringsinspektionens som konsumentverkets sakkunskap kan tas till vara. Enligt min mening är det en fördel om principiellt betydelsefulla fall kan prövas av domstol. En möjlighet kan vara att granskningsmyndigheten får föra talan inför marknadsdomstolen. Kommittén får pröva vilka organisatoriska förändringar som i så fall krävs.

Frågan om försäkringsinspektionens granskning av försäkrings­bolagens handläggning av skaderegleringsärenden har berörts bl.a. i 1974 års statsverksproposition med anledning av betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar. Föredraganden framhöll bl.a. att en skaderegleringsgranskning av den typ inspektionen bedriver är värdefull och att det borde undersökas om verksamheten kunde breddas. Han förut­satte att inspektionen genomförde en översyn av sin skadere­gleringsgranskning i samråd med konsumentverket. En sådan

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                516

översyn pågår f.n. inom inspektionen. Kommittén bör ta del av resultatet av detta översynsarbete och föreslå de åtgärder som behövs för en fortlöpande och ändamålsenlig kontroll av att försäkringsföretagen tillämpar en ordning för sin skadereglering som kan omfattas med förtroende från försäk­ringstagarnas sida. En riktpunkt bör vara att skapa garantier för att skadefall regleras korrekt och utan onödigt dröjsmål samt med hänsyn till försäkringstagarens självklara krav på en rättvis behandling. Samtidigt måste beaktas önskemålet att motverka försäkringsbedrägerier med därav följande kost­nadsfördyringar för försäkringstagarna. Kommittén bör också uppmärksamma vilka möjligheter en försäkringstagare har att få ett beslut av försäkringsbolaget omprövat, om han eller hon är missnöjd med beslutet. Det är viktigt att se till att försäkringstagarna också är informerade om de möjligheter som finns.

Försäkringsinspektionens uppgifter på konsumentupplysningsom­rådet har berörts bl.a. i 1974 års statsverksproposition i samband med betänkandet Konsumentupplysning om försäkringar som jag nyss nämnde. Föredraganden uttalade då att konsument­verket borde handha de arbetsuppgifter som konsumentinforma­tion om försäkringar förde med sig och att det fick ankomma på verket att undersöka hur och i vilken utsträckning de i betänkandet framförda förslagen skulle genomföras. Konsument­verket och försäkringsinspektionen arbetar bl.a, inom det förut nämnda kontaktforum med att på olika vägar förbättra konsumentinformationen på försäkringsområdet. RRV har i sin rapport uttalat att det finns flera skäl som talar för att försäkringsinspektionen också i fortsättningen har en viktig roll i konsumentupplysningsarbetet. RRV påpekar bl.a. att det endast är inspektionen som har erforderliga resurser och kompetens för det analysarbete på vilket konsumentupplys­ning om försäkringar måste grundas. Jag delar uppfattningen att inspektionens erfarenheter och kunskaper måste utnyttjas i konsumentupplysningsarbetet. Kommittén bör dra upp riktlin­jer för hur uppgifterna på detta område lämpligen bör förde­las mellan inspektionen och konsumentverket.

Kommittén bör även i andra avseenden än jag nu har berört överväga försäkringsinspektionens roll på konsumentområdet och klara ut gränserna mellan inspektionens och konsumentver­kets uppgifter. Det är viktigt att de båda myndigheternas insatser samordnas. En avvägning bör därvid göras mellan önskemålet att myndighetskontakterna med försäkringsbolagen samordnas och behovet av ett likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet. Företagens uppgiftslämnande bör begränsas och möjligheterna till förenklingar tillvara­tas i syfte att motverka en onödig byråkrati.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört och med beaktande av försäkringsinspektionens skrivelse och RRV:s rapport bör kommittén överväga omfattningen och den närmare inrikt­ningen av försäkringsinspektionens framtida tillsynsverksam­het. Sammanfattningsvis vill jag framhålla att vägledande för kommitténs arbete i denna del bör vara att inspektio­nens insatser bör ökas när det gäller åtgärder av mera kon-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                517

sumentinriktat slag. Kommittén bör på grundval av sina över­väganden också föreslå de ändringar i gällande tillsynsreg­ler som kan anses påkallade.

En utökad tillsyn över försäkringsvillkoren kan tänkas minska behovet av systemet med grunder. Sådana skall upprättas för vias försäkringsverksamhet och stadfästas av regeringen. Det kan diskuteras om systemet är förenligt med den nya regeringsformens föreskrifter om normgivningsmaktens fördel­ning. Kommittén bör ta upp frågan i vad mån systemet i nuvar­ande utformning kan behållas för framtiden. I viss utsträck­ning kan grunderna tänkas bli ersatta av tvingande civilrätts­lig lagstiftning om försäkringstagarens centrala rättigheter. Samråd bör därför ske med försäkringsrättskommittén och utredningen för översyn av FL.

En speciell fråga gäller de försäkringar som har skapats genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Uid sådana arbetsmarknadsförsäkringar är konsumentens situation en annan än vid övriga försäkringar. Det kan sättas i fråga om inte möjlighet bör öppnas att undanta de kollektivavtals­bundna försäkringarna från vissa regler i FL. Kommittén bör överväga denna fråga och lägga fram de förslag som anses motiverade med hänsyn till arbetsmarknadsförsäkringarna.

Chef för försäkringsinspektionen är en generaldirektör. Myndigheten är organiserad på tre byråer, nämligen en för livförsäkringsärenden, en för försäkringsjuridiska och admi­nistrativa ärenden och en för skadeförsäkringsärenden. Chef för livförsäkringsbyrån är en överinspektör och de båda övriga byråerna förestås av var sin byråchef. Dessutom finns hos inspektionen två i ekonomiska frågor särskilt sakkunniga som utses av regeringen. Generaldirektören beslutar i prin­cip ensam i ärenden som rör verksamheten. Viss delegering av beslutanderätten kan ske till annan tjänsteman. Vid före­dragning och avgörande av viktigare frågor bör chefstjMnste-männen och de båda sakkunniga närvara.

Försäkringsinspektionens organisation har i stort sett varit oförändrad under trettio år. Kommittén bör mot bakgrund av den översyn av inspektionens tillsynsuppgifter som jag tidigare har behandlat föreslå de ändringar i organisationen som bedöms motiverade för att säkerställa en rationell och ändamålsenlig tillsyn. Utredningen bör också lägga fram förslag i den av riksdagen våren 1978 behandlade frågan om att inrätta en lekmannastyreise inom inspektionen. Nä­ringsutskottet fann i sitt betänkande (NU 1977/78:57), som jag tidigare berört, att det är motiverat att inspektionen förses med en lekmannastyreise. Vid prövningen av denna fråga borde beaktas önskvärdheten av ett parlamentariskt inslag i styrelsen och av representation för konsumentin­tressena.

Kommittén bör vid sitt utredningsarbete uppmärksamma och söka ta till vara möjligheter att förenkla lagstiftningen på försäkringsområdet och bevaka att lagreglerna inte skapar krångel eller onödig byråkrati. Med anledning av de förslag

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                518

som läggs fram på försäkringsområdet bör kommittén vara oförhindrad att föreslå de följdändringar som kan bli aktu­ella, t.ex. i fråga om understödsföreningarna.

Utredningsarbetet bör bedrivas i etapper. Kommittén bör med förtur behandla de ändringar i försäkringsinspektionens organisation och verksamhet som kan vidtas utan att slutresul­tatet av utredningsarbetet avvaktas. Därvid bör belysas de personalpolitiska konsekvenserna för de anställda. Vidare bör bl.a. frågan om att inrätta en lekmannastyrelse behandlas i detta sammanhang. Det finns också anledning att med förtur behandla inspektionens roll på det konsumentpolitiska området. Förslag i nämnda frågor bör läggas fram skyndsamt.

Utredningen bör under sitt arbete hålla kontakt med utred­ningen (E 1977:05) angående översyn av lagen om försäkrings­rörelse m.m,, försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09) och banklagsutredningen (Fi 1976:04). Uidare bör utredningen hålla kontakt med bl.a. berörda myndigheter och personalorga­nisationer liksom med försäkringsbranschen."

1.2     Utredningsuppdragets inriktning och uppläggning

Som framgår av de direktiv som kommittén erhållit för sitt uppdrag skall den med förtur behandla bl.a. de ändringar i försäkringsinspektionens organisation och verksamhet som kan vidtas utan att slutresultatet av utredningsarbetet avvaktas. Uidare skall med förtur behandlas inrättandet av en lekmannastyrelse och inspektionens roll på det konsu­mentpolitiska området.

Förslag om inrättande av en lekmannastyrelse för försäk­ringsinspektionen har framlagts av kommittén i december 1979 (Ds E 1979:8). Kommittén fann därvid att frågan om andra ändringar i inspektionens organisation och verksamhet inte kunde upptas till behandling innan utredningsarbetet i övrigt slutförts. Av förtursärendena återstår nu att be­handla försäkringsinspektionens roll på det konsumentpoli-tiska området.

Som kommittén framhöll i sitt förslag om inrättande av en lekmannastyrelse för försäkringsinspektionen hänger frågan om inspektionens framtida tillsynsverksamhet nära samman med hur kommittén löser övriga i direktiven ålagda uppgif­ter. Den slutliga utformningen av konsumentskyddet inom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     519

försäkringsområdet kan komma att påverkas av den översyn som kommittén skall göra av skälighetsprincipen, med bl.a. frågor rörande avtalsvillkorsgranskning och granskning av försäkringsbolagens handläggning av skaderegleringsärenden. Konsumentskyddet kommer vidare bl.a. att påverkas av den utvärdering som kommittén skall göra av bolagens anskaff­ningsverksamhet med frågor rörande t.ex. anskaffningsöverens­kommelserna och försäkringsmäklarverksamhet i Sverige. Om­fattningen och inriktningen av inspektionens tillsynsverk­samhet, även på det nu aktuella konsumentområdet, kan därför enligt kommitténs uppfattning bestämmas först i ett senare skede av kommitténs arbete, då huvuduppgifterna lösts. Kom­mittén redovisar därför i detta betänkande huvudsakligen den organisatoriska uppbyggnaden av konsumentskyddet och gränsdragningen mellan konsumentverket och försäkringsin­spektionen.

 

Prop, 1981/82:180 Bilagedel                                                520

2       ALLMÄN BAKGRUND TILL UTREDNINGENS FÖRSLAG

2. 1     Försäkringsinspektionens allmänna tillsynsverksam­het

Försäkringsinspektionen inrättades 1903 och är det statliga organet för tillsyn inom försäkringsområdet. Chef för inspek­tionen är en generaldirektör. Inom inspektionen finns tre byråer, en för livförsäkringsärenden, en för försäkringsjuri­diska och administrativa ärenden och en för skadeförsäk­ringsärenden. Byrån för livförsäkringsärenden förestås av en överinspektör. Uardera av de två andra byråerna förestås av en byråchef. Hos inspektionen finns dessutom två med ekonomiska frågor väl förtrogna sakkunniga, som regeringen utser särskilt.

Den försäkringsjuridiska och administrativa byrån består av en försäkringsjuridisk enhet och en administrativ enhet underställda en byråchef. Den försäkringsjuridiska enheten ansvarar för koncessionsfrågor, övrig enligt försäkringsrö­relselagen angiven associationsrättslig reglering och regi­strering, villkors- och skaderegleringsfrågor, förande av kartellregister för försäkringsväsendet och beredskapsfrågor m.m. Den administrativa enheten handlägger frågor rörande inspektionens anslagsframställning, ekonomi och interna administrations- inkl. personalfrågor.

Livförsäkringsbyrån består av livbolagssektionen och under­stödsföreningssektionen underställda en överinspektör. Liv­bolagssektionen svarar för tillsyn över bolag som tecknar livförsäkring, sjukförsäkring eller annan personförsäkring samt återförsäkringsbolag där huvudgrenen är livåterförsäk­ring, ävensom för försäkringsfrågor som aktualiseras inom de internationella organisationerna. Understödsförenings-sektionen svarar för tillsyn av och rådgivning till under­stödsföreningar.

Skadeförsäkringsbyrån svarar under ledning av en byråchef för tillsyn av skadeförsäkringsbolagen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                521

Inspektionens arbetsuppgifter framgår av den instruktion som utfärdats av regeringen. Den viktigaste uppgiften för inspektionen är att övervaka att lagbestämmelserna för försäkringsrörelse efterlevs. Dessa lagbestämmelser åter­finns främst i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1972:262) om understödsföreningar, trafikskadelagen (1975:1410) och lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring.

Inspektionen skall, som framgår av försäkringsrörelsela­gen, tillse att försäkringstagarnas intressen tillvaratas genom att bolagen bedriver sin verksamhet med bevarad so­liditet (soliditetskravet) och tillhandahåller sina för­säkringar till skäligt pris i förhållande till det skydd de är avsedda att ge (skälighetsprincipen). I enlighet med skälighetsprincipen skall inspektionen också vaka över för­säkringsbolagens skadereglering i stort samt även ägna upp­märksamhet åt frågan hur försäkringsvillkoren allmänt är utformade (närmare härom se kapitel 5).

Inspektionen utövar sin tillsynsverksamhet bl.a. genom granskning av bolagsordningar och grunder, som skall stad­fästas av regeringen eller inspektionen. Ett mycket bety­delsefullt led i den fortlöpande tillsynen över försäkrings­verksamheten är också granskningen av en mängd uppgifter som bolagen vid bestämda tidpunkter, eller efter begäran, skall insända till inspektionen. Denna insamling, granskning och sammanställning av uppgifter är dessutom ett led i fram­ställningen av de två årliga statistikpublikationerna En­skilda försäkringsanstalter och Understödsföreningar. Ge­nom utgivandet av dessa publikationer fullgörs den inspek­tionen ålagda uppgiften att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom försäkringsväsendet.

Tillsynen utövas också genom att inspektionens tjänstemän eller särskilda experter kan inspektera bolagen på ort och

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                522

ställe. Inspektionen utser vidare i alla större bolag revi­sorer som tillsammans med övriga revisorer granskar styrel­sens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagens räkenskaper.

Enligt instruktionen är inspektionen också tillsynsmyndig­het för understödsföreningar (närmare beskrivna i avsnitt 3.1.3) och skall vidare föra kartellregister. Inspektionen skall slutligen även i övrigt verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet samt ombesörja beredskapsplanläggning på försäkringsväsendets område.

Om inspektionen finner anlednirig till anmärkning mot ett bolag skall bolaget anmodas att åstadkomma rättelse. I de flesta fall är ett påpekande under hand tillräckligt. Det lindrigaste formella ingripandet består i att inspektionen skriftligen meddelar sina erinringar i fråga om bolagets verksamhet. Sr avvikelsen av mera allvarlig karaktär skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidta de åtgärder som prövas påkallade. Om före­läggandet inte följs skall inspektionen anmäla detta till. regeringen, som efter bolagets hörande kan förklara konces­sionen förverkad. Inspektionen kan också förelägga vite vid meddelande av föreskrift enligt försäkringsrörelselagen.

Försäkringsinspektionens verksamhet finansieras i stort sett genom obligatoriska bidrag från dem som är underkas­tade tillsyn av inspektionen,

2.2     Försäkringsverksamheten i Sverige

Privat försäkring meddelas i Sverige av försäkringsbolag som är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Viss personförsäkring meddelas också av understödsförening. En­skild person får inte meddela försäkring.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                523

Genom den offentliga försäkringen, till vilken i detta samman­hang främst är att räkna allmän sjukförsäkring, allmän folk­pensionering (AFP) och försäkring för allmän tilläggspension (ATP), har utvecklats ett grundskydd på personförsäkringsom­rådet. Vid arbetsskador ges ett förstärkt försäkringsskydd (se lagen (1962:381) om allmän försäkring respektive lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring). Stora grupper åtnjuter ytterligare personförsäkringsskydd genom olika kollektiva anordningar på grund av avtal mellan arbetsmarknadens par­ter. Detta ytterligare skydd är i mycket stor utsträckning garanterat genom försäkring i enskilda försäkringsbolag. Här bör nämnas tjänstegrupplivförsäkring (TGL), industri­tilläggspension (ITP), särskild tilläggspension (STP), av­talsgruppsjukförsäkring (AGS) och trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). I övrigt utgör försäkringsbolagens utbud av personförsäkring numera i huvudsak ett komplement till den trygghet som den offentliga försäkringen och de kollek­tivavtalsreglerade skyddsanordningarna skapar.

Annan försäkring än personförsäkring, bl.a. sakförsäkring, meddelas uteslutande av de enskilda försäkringsbolagen, som alltså på detta område till skillnad från vad som är fallet på personskyddssidan svarar även för det grund­läggande skyddet.

Uid utgången av 1978 var sammanlagt 604 svenska försäk­ringsbolag och 15 utländska försäkringsbolag verksamma i Sverige. Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar de svenska bolagen delas upp i riksbolag (ca 50 st.), läns-och häradsbolag (ca 100 st.) samt sockenbolag (ca 450 st.). Branschen kan också delas upp efter verksamhetsgrenar i liv- och sjukförsäkringsbolag, skadeförsäkringsbolag samt återförsäkringsbolag.

Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare. Genom för-säkringsrörelselagen och dess tillämpning är dock aktie­ägarnas möjligheter att utta vinst ur verksamheten begrän­sade. Såvitt gäller livförsäkring återgår i stort sett allt överskott till försäkringstagarna i form av återbäring.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                524

De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare, vilka när det gäller direkt sakförsäkring är ömsesidigt ansvariga för vederbörande bolags förbindelser. Försäkringstagarnas ansvarighet är dock ofta begränsad, t.ex. till några års­premier, och i praktiken har uttaxering ägt rum endast en gång, nämligen under 1960-talet. När det gäller livförsäk­ring, annan personförsäkring och återförsäkring föreskriver försäkringsrörelselagen att endast bolagets tillgångar skall svara för dess förbindelser. Uid sådan försäkring kan sålunda försäkringstagarna inte bli personligt ansvariga för bolagets förbindelser.

Den enskilda försäkringsverksamheten omfattar i dag ett flertal verksamhetsgrenar, vilka kan indelas på olika sätt.

Från tillsynssynpunkt skiljer man mellan Uvfäisäkring, vartill också räknas viss enligt försäkringsrörelselagen därmed jämställd annan personförsäkring, och annan försäk­ring än livförsäkring, som då kallas skadeföxsScring. Det utmärkande för dessa huvudgrupper är att livförsäkringen ger ersättning vid tidig död eller lång levnad, medan ska­deförsäkringen ersätter ekonomisk förlust på grund av in­träffad skada på person eller egendom. Sådan försäkring, där försäkringsgivaren vid sjukdom eller olycksfall skall utge på förhand avtalade belopp, kan - beroende på den för­säkringstekniska konstruktionen - höra till den ena eller andra kategorin.

I det praktiska branscharbetet delar man ofta upp försäk­ringsverksamheten i personförsäkrjng och sakförs3crijng,

varvid till personförsäkring hänförs livförsäkring, sjukför­säkring och olycksfallsförsäkring.

En annan indelningsgrund är stmoaforsäkring och skadeför­säkring. Med summaförsäkring avses att i avtalet bestämda belopp utfaller vid dödsfall eller vid viss inträffad hän­delse såsom uppnående av viss ålder, sjukdom eller invalidi­tet. Storleken av de belopp som betalas ut påverkas alltså inte av hur stor ekonomisk skada det särskilda försäkrings-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                525

fallet har medfört. Skadeförsäkring enligt denna terminologi har däremot till uppgift att adekvat ersätta den ekonomiska förlusten på grund av inträffad skada på person eller egen­dom. En summaförsäkring är så gott som alltid en personför­säkring. Sjuk- och olycksfallsförsäkring kan vara en kombina­tion av summaförsäkring och skadeförsäkring då det kan ut­falla t.ex. såväl avtalat invaliditetsbelopp ("summa") som ersättning för läkarvårdskostnader ("skada").

På livförsäkringsområdet skiljer man i försäkringsavtalslagen mellan kapital- och livränteföjcsäkring. Kapitalförsäkringen avser vanligen ett engångsbelopp, men ersättningen kan också vara avtalad att utgå i poster. Den skiljer sig då emeller­tid från livränteförsäkringen genom att antalet poster är bestämt, medan antalet poster vid livränteförsäkring beror av någons livstid. Inom livförsäkringsområdet skiljer man vidare mellan risIcfärsacriDg, som endast utfaller om döds­fall inträffar inom viss tid, och sparförsäkring, som utfal­ler vid den försäkrades död eller när han uppnår en viss ålder.

Inom livförsäkring skiljer man också mellan pensions- och kapitalfÖTsäkring. Uppdelningen hänför sig till den skatte­mässiga behandlingen av försäkringen. Vid pensionsförsäkring är möjligheten till avdrag för erlagda premier större än vid kapitalförsäkring, men i gengäld är utfallande belopp -till skillnad från ersättning på grund av kapitalförsäk­ring - skattepliktig inkomst för mottagaren.

Livförsäkringar tillhandahålls i såväl individuella som kollektiva former. Inom de individuella livförsäkringarna dominerar försäkringar med sparmoment. Under senare decen­nier har de kollektiva livförsäkringarna fått en alltmer ökad omfattning. Med kollektiva livförsäkringar förstås dels grupplivförsäkring, som främst genom de överenskommel­ser arbetsmarknadens parter träffat fått mycket stor ut­bredning, dels kollektiv tjänstepensionsförsäkring.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                526

Kollektiv tjänstepensionsförsäkring meddelas för tjänstemän och arbetsledare i huvudsak i enlighet med den s.k. ITP-planen (industrins och handelns tilläggspension) och för arbetare i enlighet med den s.k. STP-planen (särskild tilläggspension för arbetare). Den kollektiva tjänstepen­sionsförsäkringen för tjänstemän och arbetsledare är koncen­trerad till Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), medan Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag (AMF-pension) handhar försäkringen för arbetare. Förmånerna enligt bägge planerna avser att komplettera den allmänna försäkringens förmåner, STP-planen kompletteras därvid med skydd genom den s,k. avtalsgruppsjukförsäkringen (AGS), som tillhandahålls av Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäk-ringsaktiebolag (AMF-sjuk).

Utöver den kollektiva sjukförsäkring som ingår i de kollek­tivavtalsfästa försäkringsförmånerna tecknas även annan såväl kollektiv som individuell sjukförsäkring.

De mest betydande sakförsäkringsgrenarna är brandförsäkring och därmed kombinerade grenar (ansvars-, vattenlednings-skade- och inbrottsförsäkring m.fl.) samt trafik- och övrig motorfordonsförsäkring. Trafik- och ansvarsförsäkring liksom rättsskyddsförsäkring hänförs i praktiskt arbete terminolo­giskt till sakförsäkring.

Sakförsäkringar för den stora allmänheten tillhandahålls numera i övervägande utsträckning i form av s.k. paketför­säkringar. De mest utbredda av dessa är den vanliga hemför­säkringen, i vilken ingår bl.a. brand-, vattenledningsskade-, inbrotts-, ansvars- och rättsskyddsförsäkring samt villa­hemförsäkringen. En annan betydelsefull paketförsäkring ar motorfordonsförsäkringen, i vilken - utöver trafikförsäk­ring - kan ingå olika s.k. kaskomoment, bl.a. brand-, stöld-och vagnskadeförsäkring. Trafikförsäkringen är en obligato­risk försäkring till förmån för skadelidande i trafiken. Uagnskadeförsäkringen är liksom övriga kaskomoment frivillig och ger ersättning för skador på det egna fordonet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                527

Under gällande tillsynslagstiftnings giltighetstid, sedan 1948, har det inte tillkommit något nytt fristående allmänt försäkringsbolag. De nya bolag som etablerats har varit mer eller mindre specialiserade. A andra sidan har existe­rande skadeförsäkringsbolag medgivits att i inte obetydlig utsträckning utöka sitt sortiment så att de fått möjlig­het att tillhandahålla de nu allmänt förekommande s.k. paket­försäkringarna.

Koncentrationen inom försäkringsbranschen har ökat påtag­ligt, framför allt sedan 1960. De mest betydelsefulla för­ändringarna i företagsstrukturen har skett i samband med Skandias förvärv under 1960-talet av Svea, Skåne, Thule-bolagen och öresundskoncernen, varigenom Skandia mätt efter premieinkomsterna blivit den största enheten i landet (ca 20?o 1978). Vidare sammanslöt sig under samma tid förutvar­ande Svenska Liv, Hansa och Städernas i Hansakoncernen. Ar 1970 sammanslogs Trygg och Framtiden och 1971 fusionerade sedan Hansa- och Tryggkoncernerna. Sedan 1976 tillhör även Trafik-Bore, numera Hansatrafik, Trygg-Hansa. Av försäk­ringsbolagens totala premieinkomster i direkt försäkring i Sverige svarade 1978 de fyra största enheterna - Skandia, Trygg-Hansa, SPP och Folksam - för ca 64?o. Motsvarande an­del av de totala förvaltade tillgångarna uppgick till ca 74?.

Sedan början av 1970-talet finns på försäkringsmarknaden som helhet tre dominerande gruppbildningar: Skandia, Trygg-Hansa och Folksam. Den förstnämnda består av aktie­bolag, medan de andra i huvudsak består av ömsesidiga bo­lag. Om enbart skadeförsäkring beaktas ingår även Länsför-säkringsbolagsgruppen bland de stora på marknaden. Av ska­deförsäkringsbolagens totala premieinkomst i direkt för­säkring svarade de fyra grupperna 1978 för ca 82?o. I liv-och sjukförsäkring har premieinkomsterna i de bolag som meddelar de nya kollektivavtalsfästa försäkringarna ökat snabbt. Skandia, Trygg-Hansa och Folksam svarade 1978 för ca 26?o av den totala premieinkomsten i liv- och sjukförsäk­ringsbolagen, medan SPP, AMF-pensionsförsäkring och AMF-sjukförsäkring svarade för ca 64?o.

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                528

Fyra bolagsgrupper - Folksam, Skandia, Trygg-Hansa och Vegete -erbjuder i stort sett alla typer av försäkringar som före­kommer på den allmänna marknaden, övriga företag erbjuder antingen livförsäkring eller skadeförsäkring med ett mer eller mindre fullständigt sortiment. Fullständigt livsortiment tillhandahåller Valand som i marknadsföringen samarbetar med Länsförsäkringsbolagen. Skadeförsäkring av praktiskt taget alla gängse former av intresse för allmänheten erbjuder Allmänna Brand, Ansvar, Holmia och Skånska Brand-Hermes. Genom samverkan med olika skadeförsäkringsbolag kan även Valand genom ombud förmedla fullständigt skadeförsäkringssor­timent såvitt rör alla vanliga försäkringar. Detsamma gäller beträffande läns- och häradsbolagen och vissa sockenbolag på grund av samverkan med Länsförsäkringsbolagens AB och för andra sockenbolag på grund av samverkan med främst Trygg-Hansa. I övrigt arbetar riksbolagen med mera begränsade sortiment.

Enligt 302 § försäkringsrörelselagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Enligt samma stadgande kan regeringen utfärda bestämmelser om anskaffningsverksamheten och inrätta en nämnd för övervak­ning av den. Så har emellertid inte ansetts behövligt med hänsyn till att försäkringsbolagen träffat överenskommelser för främjande av god försäkringssed inom anskaffningsverk­samheten. Inom direkt liv- samt olycksfalls- och sjukför­säkring ävensom annan direkt försäkring träffades nu gällande överenskommelse 1964 (närmare om denna under avsnitt 3.1.1). Omkring 200 bolag är anslutna till överenskommelsen. Överens­kommelsen är under översyn och en ny omarbetad överenskom­melse beräknas träda i kraft under .1981.

 

Prop. 1981/82:180 BUagedel                                               529

3       NUVARANDE LAGSTIFTNING M.M.

3.1     Speciell lagstiftning m.m. på försäkringsområdet

3.1.1   Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse (FRL). Lagen som har ändrats vid flera tillfällen omfattar 349 paragrafer och innehåller dels allmänna bestämmelser om bl.a. rätten att driva försäkringsrörelse, dels associationsrättsliga bestämmelser i skilda avsnitt för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag och dels gemensamma bestäm­melser om bl.a. fonder, grunder för försäkringsverksamheten och offentlig tillsyn. Denna tillsyn utövas av försäkrings­inspektionen, den centrala myndighet som för hela riket handhar tillsynen över försäkringsbolagen.

För att driva försäkringsrörelse fordras tillstånd. Sådant tillstånd, koncession, meddelas formellt av regeringen men efter en reell granskning som väsentligen sker i försäk­ringsinspektionen. När tillståndet meddelas stadsfästs sam­tidigt bolagsordning och, om bolaget avser att meddela liv­försäkring eller s.k. lång sjuk- och olycksfallsförsäkring, dessutom "grunder" för sådan försäkring. Grunderna skall innehålla bestämmelser om ett antal i lagen angivna ämnen, bl.a. beräkning av premier och premiereserv, rätt till åter­köp och fribrev, försäkringstagarens rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget annars är fritt från ansvar för försäkringsfall samt återbäring till försäkringstag­arna (9 § och 173 § första stycket försäkringsrörelselagen).

Vid koncessionsprövningen kontrolleras att bolagsordning och grunder är i överensstämmelse med försäkringsrörelse­lagen och prövas om den tillämnade rörelsen är "behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för­säkringsväsendet" (behovsprincipen). Koncession meddelas inte för försäkringsrörelse i allmänhet utan är regelmässigt begränsad till viss eller vissa särskilda försäkringsgrenar. 34 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                530

Den löpande tillsynen av försäkringsbolagens verksamhet anknyter till regler i försäkringsrörelselagen (280-294 §§), respektive bolags bolagsordning och eventuellt förefintliga grunder. Den utövas som tidigare nämnts äv försäkringsinspek­tionen, till vilken bolagen är skyldiga att fortlöpande inge vissa uppgifter. Inspektionen kan också infordra sär­skilda upplysningar från bolagen samt företa inspektioner hos dessa. Traditionellt avser den offentligrättsliga regle­ ringen främst att säkerställa rörelsens soliditet. Solidi­tetsprincipen innebär att försäkringsbolagens kapitalstyrka bör vara sådan att de alltid kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna. I försäkringsrörelselagen kommer kravet på soliditet till uttryck bl.a. genom speciella reg­ler om fondbildning och placering av tillgångar.

Utöver kravet på soliditet skall tillsynen också säkerställa att försäkringsverksamheten bedrivs under iakttagande av principen om skälighet. Härmed avses att försäkring skall erbjudas till ett rätt avvägt pris. Skälighetsprincipen uttrycks i fråga om livförsäkringar på så sätt att de försäk­ringstekniska grunderna skall trygga bolagets förmåga att bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. I fråga om skadeförsäkring anges att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkost­nader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Inne­börden härav är bl.a. att överskott i en försäkringsgren inte systematiskt får användas för subventionering av en annan inte bärkraftig gren. Inte heller får eventuella hop­samlade vinstfonder användas för att i dumpningssyfte till­fälligt pressa ned premierna inom en viss försäkringsgren. Skälighetsprincipen anses vidare kunna läggas till grund för försäkringsinspektionens uppsikt över att bolagens orga­nisation är lämplig från försäkringstagarnas synpunkt. Efter uttalande av lagrådet i anslutning till prop. 1961:171 med förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrö­relse (se närmare härom i avsnitt 5.1) anses principen nu­mera även kunna åberopas som stöd för att försäkringsinspek-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                531

tionen har befogenhet att inskrida mot försäkringsbolag beträffande utformningen av försäkringsvillkor och behand­lingen av försäkringsfall. För verksamhet som bedrivs i utlandet och för sjö- eller transportförsäkring gäller inte skälighetsprincipen.

I samband med att konsumentförsäkringslagen trätt i kraft den 1 januari 1981 har försäkringsrörelselagen ändrats så att skälighetsprincipen uttryckligen skrivs in i lagen i fråga om även andra avtalsvillkor än premier. Detta har skett genom att i 282 § införts ett 3 mom. vari stadgas att "Styrelsen och verkställande direktören för försäkrings­bolag skall beträffande verksamhet som bedrivs här i riket övervaka att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt. Styrelsen och verk­ställande direktören skall lämna försäkringsinspektionen alla upplysningar som inspektionen behöver för att granska att tillämpade villkor är skäliga". I fråga om sjö- och transportförsäkring skall ovanstående endast gälla om försäk­ringen tecknas av en konsument huvudsakligen för enskilt ändamål.

Om försäkringsinspektionen skulle upptäcka missförhållanden i något bolags verksamhet kan detta föranleda erinran eller i allvarligare fall föreläggande för bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidta de åtgärder som prövas påkallade (288 § försäkringsrörelselagen). Följs inte före­läggande skall inspektionen anmäla detta till regeringen, som kan förklara koncessionen förverkad. I praktiken är ett formlöst påpekande från inspektionen under hand vanligen tillräckligt för att eventuella missförhållanden skall rät­tas till.

De associationsrättsliga bestämmelserna och redovisningsreg­lerna i försäkringsrörelselagen har varit föremål för över­syn av försäkringsrörelseutredningen (E 1977:05), som i januari 1981 framlagt delbetänkandet (Ds E 1980:6) Ny lag om försäkringsrörelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                532

Försäkringsbolagens anskaffninqsöverenskommelser (AD)

Enligt 302 § försäkringsrörelselagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkrings-sed. Däri anges också att regeringen äger meddela närmare bestämmelser angående anskaffningsverksamheten och får därvid också förordna att frågor rörande densamma skall på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelse anges handläggas av en av regeringen utsedd nämnd. Några sådana närmare bestämmelser har inte utfärdats. Inte heller finns det någon sådan nämnd som omnämns i paragrafen, I stället har försäkringsbolagen träffat s,k, anskaffningsöverenskom­melser till uppfyllande av intentionerna bakom föreskrifterna i försäkringsrörelselagen. Dessa överenskommelser synes ha accepterats som ett tillfredsställande substitut för särskilda av statsmakten utfärdade föreskrifter. Bolagen har också ett särskilt organ för övervakningen av anskaff­ningsverksamheten, nämligen Svenska Försäkringsbolags För­valtningsnämnd. Tvistefrågor rörande överenskommelsernas tillämpning eller tolkning prövas av Svenska Försäkrings­bolags Skiljenämnd.

De överenskommelser som nu är i tillämpning är överenskommel­sen den 1 januari 1964 rörande anskaffningsverksamheten inom direkt liv- samt sjuk- och olycksfallsförsäkring även­som annan direktförsäkring och överenskommelsen den 1 janu­ari 1966 rörande anskaffningsverksamhet inom direkt sjö-och transportförsäkring. Överenskommelserna har i stor ut­sträckning likalydande innehåll.

Anskaffningsöverenskommelserna ställer vissa kvalifikations­krav på ombuden. Ett viktigt sådant är att ett ombud skall kunna på ett värdigt och lämpligt sätt utöva verksamheten. Som allmänt ombud får endast anlitas fysisk person. Vissa undantag finns dock, så kan t.ex. ett kreditinstitut som står under bankinspektionens tillsyn vara allmänt om-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                533

bud. Uarje ombud skall erhålla utbildning som svarar mot den uppgift som anförtrotts honom. Ett ombud skall fylla skäliga krav på verksamhet annars återkallas hans uppdrag. Ombudsersättning får inte lämnas till annan än den som har registreits som ombud för bolaget. Anskaffningsöverenskom­melserna innehåller vidare en katalog på olika förfaranden som kan leda till varning eller återkallelse av uppdraget som ombud. Alla ombud registreras. En viktig punkt i registre­ringsbestämmelserna är att ett allmänt ombud som är registre­rat för ett visst bolag inte får registreras för ett annat bolag utan det förstnämnda bolagets medgivande.

Anskaffningsöverenskommelserna innehåller också särskilda förpliktelser för bolagen, exempelvis att bolag inte får lämna försäkringstagare rabatt eller annan förmån som bolaget inte lämnar andra försäkringstagare i motsvarande fall. Bolag får inte heller som villkor för lån uppställa att försäkring tecknas eller bibehålls i bolaget. Det finns också detaljerade regler för inbetalning av premie.

Hösten 1978 tillsatte förvaltningsnämnden en utredning för översyn av anskaffningsöverenskommelserna. Motivet har varit behovet att anpassa överenskommelsernas regler till ny eller förändrad lagstiftning och över huvud taget nya principer för marknadsföringen under senare tid. Utredningen har fram­lagt ett preliminärt förslag som har remitterats till bola­gen under hösten 1980. En ny överenskommelse beräknas träda i kraft under 1981.

Förslaget upptar åtskilliga av de bestämmelser som finns i nuvarande anskaffningsöverenskommelser, men innehåller också ett flertal nya regler.

3.1.2   Lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäk­ringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket

Ett femtontal utländska försäkringsbolag bedriver f.n. direkt skadeförsäkringsrörelse i Sverige. Inget utländskt bolag äger

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                534

rätt att i landet meddela livförsäkring. Den totala premie­volymen för de utländska bolagens direkta skadeförsäkrings­rörelse i Sverige 1978 uppgick till ca 222 milj.kr.

Enligt 1950 års lag får utländskt försäkringsbolag här i landet bedriva försäkringsrörelse genom generalagent och i övrigt under villkor som stadgas i lagen. För generalagent gäller vissa i lagen angivna behörighetsvillkor. Generalagen­ten skall godkännas av regeringen.

Tillsynen över de utländska försäkringsbolagens rörelse här i landet anknyter till generalagentens verksamhet och utövas av försäkringsinspektionen. Enligt lagens 5 § är svensk lag tillämplig på alla av sådan verksamhet härflytande rättsförhållanden.

För rörelsens bedrivande erfordras tillstånd (koncession) som meddelas av regeringen. Utöver de formella kraven för beviljande av koncession uppställs i lagen också krav på att rörelsen är behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Beträffande de utländska försäkringsbolagens verksamhet gäller i övrigt regler som nära ansluter eller överensstäm­mer med de i försäkringsrörelselagen. Soliditetsprincipen är inskriven i 1950 års lag, men kraven på fondavsättningar är avsevärt lägre än för de svenska försäkringsbolagen. Försäkringsrörelselagens principer om skälighet och försäk-ringstagarinflytande återfinns inte i lagen.

Lagen äger inte tillämpning på återförsäkringsrörelse.

3.1.3   Lagen (1972:262) om understödsföreningar

Den nu gällande lagen om understödsföreningar trädde i kraft 1972. I lagen definieras en understödsförening som en förening för inbördes bistånd som har till ändamål

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                535

att, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring. Föreningen skall vara på sådant sätt sluten att den huvud­sakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa före­tag, personer tillhörande viss yrkesgrupp eller medlemmar i sammanslutning med sådan intressegemenskap att en samver­kan även för personförsäkring är naturlig. I lagen anges att som understödsförening också anses förening som inte är på angivet sätt sluten (s.k. öppen förening), men som är registrerad som understödsförening enligt den äldre la­gen. De öppna föreningar som fanns vid den nya lagens ikraft­trädande får alltså fortsätta sin verksamhet.

Kriteriet att en understödsförening skall vara tillkommen för inbördes bistånd anses innebära skyldighet för medlem­marna att erlägga de avgifter som behövs för verksamhetens drivande.

Understödsföreningarna står sedan 1958 under tillsyn av försäkringsinspektionen.

Uid sidan av sin uppgift att utöva kontroll över understöds­föreningarna är försäkringsinspektionen enligt en särskild kungörelse (1972:291) skyldig att på särskild begäran i skälig utsträckning lämna förening de råd och upplysningar som förening behöver för att kunna driva verksamheten på ett lämpligt sätt.

Lagen om understödsföreningar har till främsta syfte att ge regler som tillgodoser medlemmarnas intressen som försäk­ringstagare, I detta syfte har efter mönster från lagen om försäkringsrörelse vid sidan av kravet på soliditet (soli­ditetsprincipen) införts krav på att medlemsavgifterna skall vara skäliga i förhållande till de förmåner av olika slag som föreningen tillhandahåller sina medlemmar och övriga förmånsberättigade (skälighetsprincipen). I enlighet med skälighetskravet har i lagen intagits särskilda regler om medlems rätt till fribrev och återköp.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                536

Efter mönster från försäkringsrörelselagen har vidare införts den bestämmelsen att det för registrering av ny förening krävs - förutom att föreningen är sluten - att den avsedda verksamheten är behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet (behovsprincipen).

Genom 1972 års lagstiftning fick understödsföreningarna vidgade möjligheter att placera de medel som avsatts för försäkringsverksamheten (försäkringsfonden). Högsta tillåtna kapitalförsäkringsbelopp höjdes från tidigare 4 000 till 8 000 kr. Beloppsgränsen har senare höjts till 15 000 kr. genom lagändring gällande fr.o.m. den 1 januari 1980,

Understödsföreningarnas verksamhet regleras förutom av be­stämmelserna i understödsföreningslagen av bestämmelser i föreningens stadgar. Stadgarna, som skall innehålla försäk­ringsvillkor, föreningsrättsliga bestämmelser samt avgifter­nas belopp eller grunder för deras beräkning, skall vara godkända och registrerade av försäkringsinspektionen.

En understödsförening kan meddela pensionsförsäkring (ålders­pension, efterlevandepension eller invalidpension), sjukför­säkring (sjukhjälp inkl. tandvårdsersättning, ersättning för glasögon m.m. eller moderskapshjälp) eller kapitalför­säkring (huvudsakligen vid dödsfall som begravningshjälp). Kapitalförsäkring får dock inte utan medgivande av försäk­ringsinspektionen avse högre belopp än 15 000 kr.

Allt efter arten av verksamhet indelas understödsföreningarna i pensionskassor, sjukkassor, begravningskassor samt sjuk-och begravningskassor.

3.1.4   Lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Försäkringsavtalslagen (FAL) från 1927 var den första lag som tillhandahöll allmänna föreskrifter om försäkringsavtal. Den bygger i mycket på de rättsgrundsatser som kommit till uttryck i 1891 års sjölagsregler om sjöförsäkring och i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                537

de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren. Lagen tillkom i nordiskt lagsamarbete. I väsentliga delar stämmer den överens med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge.

Dispositionen av försäkringsavtalslagen betingas av skillnaden mellan å ena sidan personförsäkring (liv-, olycksfalls-och sjukförsäkring) och å andra sidan skadeförsäkring, dvs. all annan försäkring. Den första avdelningen av lagen (1-33 §§) innehåller bestämmelser som skall äga tillämpning på alla slag av försäkringsavtal. Den andra avdelningen är ägnad åt skadeförsäkring. I denna har till én början uppta­gits regler gemensamma för all skadeförsäkring (35-58 §§). Därefter följer speciella bestämmelser om vissa huvudformer av skadeförsäkring, nämligen sjöförsäkring (59-76 §§), annan transportförsäkring (77 och 78 §§), brandförsäkring (79-88 §§), kreatursförsäkring (89 och 90 §§) samt ansvarighets­försäkring (91-96 §§). I den tredje avdelningen behandlas livförsäkring - gemensamma bestämmelser för sådan försäk­ring (97-101 §§), kapitalförsäkring (102-117 §§) och livför­säkring (118 §) - och i den fjärde slutligen övriga typer av personförsäkring, dvs. olycksfalls- och sjukförsäkring (119-124 §§).

Försäkringsavtalslagen gäller för alla slag av försäkring utom återförsäkring och vissa uppräknade typer av socialför­säkring (1 §). Trafikförsäkring är föremål för särskild reglering i trafikskadelagen, I den mån annat inte följer av vad som är särskilt föreskrivet om sådan försäkring gäl­ler dock försäkringsavtalslagen även för trafikförsäkring,

I ganska stor utsträcking, och ofta beträffande regler som anses viktiga för försäkringstagarens skydd, är försäkrings­avtalslagen en tvingande lag. När lagen är tvingande anges detta särskilt för varje regel. Där detta inte förekommer är alltså lagen dispositiv, dvs, den gäller bara i den mån inte annat anges i försäkringsvillkoren, Lagen uppställer inte några bestämmelser om vad försäkringen skall täcka

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                538

eller för vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd. På detta område är således avtalsfriheten fullständig. Ett undantag utgör dock trafikförsäkring, som regleras i trafik­skadelagen.

Allmänna principer om avtals ingående gäller även för teck­nande av försäkring. Framgår det inte av avtalet från vilken tid försäkringen skall gälla inträder enligt 11 § försäkrings­bolagets ansvarighet vid den tid antagande svar på bolagets eller försäkringstagarens anbud avsänds.

Ofta är inte bara försäkringstagaren skyddad mot förlust på grund av att sådan händelse som täcks av försäkringen -försäkringsfall - har inträffat. En hemförsäkring täcker t.ex. regelmässigt också skador på egendom som tillhör hemma­varande barn eller försäkringstagarens make. Personer vilkas intressen på detta sätt är försäkrade utan att de själva samtidigt är försäkringstagare benämns försäkringshavare (2 §). I försäkringsvillkor betecknas försäkringshavaren ofta som den försäkrade.

Försäkringstekniken bygger på att den risk som försäkrings­bolaget åtar sig skall kunna kalkyleras. Försäkringsbolaget är i stor utsträckning hänvisat till uppgifter från försäk­ringstagaren själv och det är av stor betydelse att försäk­ringstagaren lämnar korrekta uppgifter.

Försäkringsavtalslagen behandlar frågan om upplysningsplikt i 4-10 §§. Reglerna är i huvudsak tvingande. Föreligger upplysningsplikt och åsidosätter försäkringstagaren denna svikligen eller under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att åberopa försäkringen blir i enlighet med sedvanliga avtalsrättsliga principer försäk­ringen ogiltig (4 §), Har däremot de osanna uppgifterna lämnats i god tro får de ingen betydelse för försäkringsbo­lagets ansvarighet beträffande ett inträffat försäkringsfall. Brister försäkringstagaren i sin upplysningsplikt utan att ha handlat mot tro och heder - men å andra sidan utan att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                539

ha varit i god tro - kan försäkringsbolaget antingen bli helt fritt från ansvar om bolaget med kännedom om de rätta förhållandena över huvud inte skulle ha lämnat försäkring eller åläggas ett begränsat ansvar, jämkat i förhållande till vad som mot bakgrund av den erlagda premien skulle

ha gällt om bolaget från början fått korrekta upplysningar (prorataregeln). I stället för jämkning enligt prorataregeln tillämpas vid sjöförsäkring eller annan transportförsäkring den s.k. kausalitetsregeln, som innebär att i den mån det oriktigt uppgivna förhållandet var utan betydelse för försäk­ringsfallets inträffande eller skadans omfattning ansvarar bolaget, annars inte alls.

Man kan säga att försäkringstagaren har en fortlöpande upp­lysningsplikt även under försäkringstiden genom försäkrings-avtalslagens regler om fareökning. Dessa har störst praktisk betydelse vid skadeförsäkring och lagen har särskilda regler om detta i 45-50 §§. Skall fareökning beaktas gäller ungefär samma regler som när försäkringstagare av oaktsamhet åsido­satt sin upplysningsplikt.

Vid livförsäkring gäller andra och för försäkringstagaren förmånligare regler (99 §). Så är delvis även fallet vid olycksfalls- och sjukförsäkring (121 §).

Om annat inte överenskommits skall betalningen av första premie ske utan uppskov och betalningen av delpremie eller förnyelsepremie på den nya premieperiodens första dag (12 §). Vid dröjsmål med betalningen äger försäkringsgivaren säga upp avtalet (13 §). Försäkringsvillkoren låter regel­mässigt påföljden av dröjsmål med premieinbetalningen vara att försäkringsbolagets ansvarighet suspenderas. För att inte försäkringstagaren alltför snabbt skall berövas sitt skydd ställer dock försäkringsavtalslagen i 14 § upp vissa tvingande skyddsregler. Beträffande första premie gäller sålunda att ett av försäkringsbolaget gjort förbehåll vari­genom inträdet av försäkringsbolagets ansvarighet gjorts beroende av premies betalning eller fcrsäkringsbrevs utläm-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                540

nande inte får åberopas med mindre dröjsmål med premiens erläggande ägt rum.

Vid dröjsmål med betalningen av förnyelsepremie får inte försäkringsbolaget åberopa att dess ansvarighet enligt vill­koren suspenderats förrän påminnelse i form av premieavi utsänts och en vecka därefter förflutit.

För livförsäkring är påföljderna vid dröjsmål annorlunda och till en del reglerade i de grunder som skall finnas för sådan försäkring.

i

Det är vanligt att försäkringsbolaget i försäkringsvillkoren inför föreskrifter om vad försäkringstagaren skall iaktta för att förebygga eller begränsa skador. Bryter försäkrings­tagaren mot sådan säkerhetsföreskrift gäller enligt en tving­ande regel (51 §) att försäkringsbolaget endast ansvarar om och i den mån försäkringstagaren kan visa att skadan skulle ha inträffat även om föreskriften efterlevts, alltså ett slags kausalitetsregel. Ersättning utgår om försäkrings­tagaren kan visa att någon oaktsamhet inte kan läggas den till last som haft att tillse föreskriftens efterlevnad.

Försäkringsavtalslagen innehåller också regler om vad som skall gälla om försäkringsfall framkallats uppsåtligen eller genom vårdslöshet (18-20 §§). Huvudregeln är att försäkrings­bolaget inte är skyldigt utge ersättning till den som uppsåt­ligen eller genom vårdslöshet som kan betecknas som grov orsakat den uppkomna skadan.

Åsidosätter försäkringshavare uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet sin räddningsplikt, dvs. underlåter han att efter förmåga ta de mått och steg som fordras för att avvärja eller begränsa skada, och detta är till skada för bolaget kan vid skadeförsäkring försäkringsersättningen minskas eller helt utebli (52 §).

Enligt 25 § har försäkringsbolaget vid skadeförsäkring rätt att överta försäkringstagarens skadeståndsanspråk och utöva

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                541

regressrätt mot den skadeståndsskyldige vid uppsåt eller grov vårdslöshet på skadevållarens sida eller om denne "en­ligt lag är skyldig att utgiva skadestånd i vad han är till skadan vållande eller icke". Reglerna om regressrätt är inte tvingande.

I de allmänna bestämmelserna om skadeförsäkring ges bl.a. regler om försäkringsvärdet (36-39 §§). Genom dessa bestäms storleken av den ersättning som skall utgå om försäkrings­fall inträffar.

Har av någon anledning de försäkringsbelopp som överens­kommits med försäkringsbolaget bestämts till lägre belopp än försäkringsvärdet, föreligger underförsäkring. Det van­liga är i sådant fall att reduktion av försäkringsersätt­ningen sker i motsvarande mån som försäkringsbeloppet under­stiger det verkliga värdet (40 §). Regeln är dispositiv.

Som försäkringsavtalslagen är upplagd behandlar reglerna huvudsakligen försäkringsbolagets rättigheter och de skyldig­heter som åvilar försäkringstagaren, medan motsvarande skyl­digheter för försäkringsbolaget endast berörs i ringa mån. En regel som tar upp försäkringsbolagets skyldighet är be­stämmelsen om när försäkringsersättning förfaller till betal­ning (24 §). Om inte annat anges i villkoren skall försäk­ringsersättning betalas ut en månad efter det meddelande om försäkringsfallet kommit bolaget tillhanda.

För fordran på grund av försäkring föreskrivs en särskild preskriptionstid som är kortare än den för fordringar i allmänhet (29 §).

Försäkringsavtalslagen innehåller också regler om försäk­ring av tredje mans intresse. Enligt lagtexten skall en försäkring på gods anses gälla till förmån inte bara för ny ägare och för panthavare utan även för den spm genom att vara innehavare av annan rättighet till godset har in­tresse av att själva värdet av godset inte minskas eller

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                542

går förlorat. Sådant intresse kan under vissa särskilda förhållanden tillkomma även en nyttjanderättshavare. Beträff­ande rätt för panträttshavare i fast egendom att njuta betal­ning ur brandskadeersättning finns särskilda tvingande bestäm­melser i 86-88 §§. Dessa regler ger panträttshavare i fast egendom ett gott skydd vid inträffat skadefall.

3.1.5   Försäkringsbolagens allmänna sakförsäkringsplan

Statens konsumentråds försäkringsutredning uttalade i betänk­andet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar bl.a. att försäkringsbranschen i samråd med konsumentverket successivt borde gå igenom hela försäkringsområdet för att skapa en klar, enkel och enhetlig terminologi. Vidare uttala­des att samarbetet i syfte att utveckla standardiserade informationssystem för i första hand hemförsäkringen, men sedan också för andra sakförsäkringar, borde fortsätta.

De framförda önskemålen togs upp till diskussion inom för­säkringsbranschen och 1973 beslöts att det inom Försäkrings­branschens Service AB (FSAB) skulle utarbetas en "Allmän sakförsäkringsplan". Arbetet med planen skulle, enligt vad som efter hand bestämdes, avse två huvudområden.

Det skulle göras en översyn av tillämpade s.k. allmänna bestämmelser. Dessa innehåller inte några regler om försäk­ringsskyddets omfattning eller om premiens storlek, utan endast bestämmelser som reglerar själva avtalet. De motsvarar vad som inom andra näringsgrenar brukar betecknas "allmänna leveransbestämmelser". Översynen skulle syfta till en moder­nisering av villkoren och till en närmare anpassning till konsumenternas behov. Bestämmelserna skulle utformas så, att de omfattade samtliga sakförsäkringar för privatperso­ner. Avsikten var att de skulle bli gemensamma för alla skadeförsäkringsbolag,

Vidare skulle det utarbetas gemensamma normer för i första hand hem-, villahem-, fritidshus- och reseförsäkringar. Syftet härmed skulle vara att främja enhetlig terminologi och disposition av försäkringsvillkor.

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                543

FSAB har lagt fram resultatet av sitt arbete i etapper. Uid årsskiftet 1975-1976 framlades ett förslag till allmänna bestämmelser. Det bör nämnas att vid utarbetandet samråd ägt rum med företrädare för försäkringsinspektionen och konsumentverket. Förslaget godkändes av samtliga bolag för tillämpning fr.o.m. den 1 juli 1976 och fick beteckningen AUflönna bestänoelaer av är 1976 för he»-, villa-, fritids­hus-, rese-, ■otorfordons- och bätförsäkrijngar (Allmänna bestämmelser 1976). Bestämmelserna innehöll fjorton avsnitt.

-       försäkringsavtal och premiebetalning

-       upplysningsplikt och riskökning

-       säkerhetsföreskrifter

-       grov vårdslöshet och uppsåt

-       leverantörsgaranti

-       krigsskador och atomskador

-       räddningsplikt och räddningskostnader

-       skaderegleringsbestämmelser

-       värderings- och ersättningsregler förfarande vid tvist

-       tidpunkt för betalning av ersättning och räntebestäm­melser

-       dubbelförsäkringsbestämmelser

-       force majeure

-       återkräv

I de fall det på grund av vissa branschers särart har visat sig omöjligt att få fram helt enhetliga regler, har särbe­stämmelser utformats och tagits in i villkoren som alterna­tiv. Det framgår i vilka fall respektive alternativ skall tillämpas.

Bestämmelserna innebär i förhållande till försäkringsavtals­lagen en modernisering och anpassning till nuvarande försäk­ringsformer samt en liberalisering främst vad gäller bestäm­melserna om premiebetalning och säkerhetsföreskrifter. Kommen­tarer till bestämmelserna har utarbetats och sammanställts i en publikation som utgivits av FSAB.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                544

Allmänna bestämmelser 1976 har numera omarbetats och anpassats till konsumentförsäkringslagen (se avsnitt 3.1.6). De nya bestämmelserna benämns AUjoönna bestännelser 1981 (AB 81) och tillämpas från den 1 januari 1981.

På det andra huvudområdet har framlagts förslag till försäk­ringsnormer för hem-, villahem-, fritidshus- och reseförsäk­ring, vilka godkänts av försäkringsbolagen.

Normerna är i stort sett utformade som fullständiga försäk­ringsvillkor med en skyddsnivå som antas motsvara behovet för en ordinär försäkringstagare. Genom införandet av norm­erna har vunnits ökad överskådlighet och jämförbarhet men däremot inte materiell överensstämmelse mellan plika försäk­ringar. Bolagen har rätt att fritt avvika från normerna.

Samtidigt med beslutet om att införa normerna förklarade försäkringsbolagen sig också beredda att följa nedanstående tillämpningsregler.

Bolagen har frihet att göjra avvikelser från normerna såväl beträffande begränsning som utökning av skyddet.

Om bolagets försäkring i något avseende lämnar mindre om­fattande skydd än vad normen anger skall bolaget inlednings­vis i villkoret eller på annat sätt redovisa skillnaden. Sådana avvikelser skall vara väl definierade så att de inte bereder försäkringstagarna några svårigheter vid jämförelse och FSABts Allmänna kommitté bör informeras.

Om i bolagets försäkringar ingående åtagande avses motsvara det åtagande som finns i normen skall normtexten användas utan ändring.

Eventuell text som är avsedd att förtydliga i normen ingående åtagande och som inte medför avvikande ornfattning skall till såväl innehåll som typografi framställas så "att det klart framgår att den ej ingår i själva omfattningsbestäm­melsen (t.ex. som en anmärkning).

Försäkringsvillkorets rubriker och disposition skall överens­stämma med normen. Åtagande som ej har någon motsvarighet i normen kan placeras i villkoret på plats spm bolaget finner lämplig. Härav, liksom av att i normen ingående åtagande helt kan utgå, följer att något krav på enhetlig numrering ej finns.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                545

Bolagen inför på framträdande plats i sina villkor vilka möjligheter som försäkringstagarna har att få ett skadeärende prövat om man inte är nöjd med skaderegleringen eller bola­gets handläggning av skadan.

3.1.6   Konsumentförsäkringslagen (1980:38)

Förhållandet mellan försäkringsbolagen och försäkringstagarna har hittills reglerats genom 1927 års försäkringsavtalslag. På ett viktigt område ersätts den nu i huvudsak av en sär­skild konsumentförsäkringslag (KFL) som trätt i kraft den 1 januari 1981. Syftet är, förutom att modernisera lagstift­ningen, att ge konsumenterna en starkare ställning i förhåll­ande till försäkringsbolagen. Den nya lagen är därför också till största delen tvingande för försäkringsbolagen.

Konsumentförsäkringslagen blir tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenter för privat­ändamål, nämligen hemförsäkringar, villaförsäkringar, fri­tidshusförsäkringar, reseförsäkringar, motorfordonsförsäk­ringar och båtförsäkringar. Utanför lagen faller bl.a. liv­försäkringar samt fristående olycksfalls- och sjukförsäk­ringar.

Lagen innehåller regler om bl.a. informationen till konsu­menterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäk­ringen, premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäk­ringsersättningen när den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser och skadereglering.

Ett försäkringsbolag som en konsument vänder sig till för att få en försäkring skall på eget initiativ informera konsu­menten om vad försäkringen omfattar och vad den kostar. Informationen skall utformas så att det blir lättare för konsumenten att välja den försäkring som passar honom eller henne bäst. Sedan försäkring har tecknats skall bolaget, om det inte har skett tidigare, så snart som möjligt i skrift­lig form underrätta försäkringstagaren om sådana begräns­ningar i försäkringsskyddet som man kan anta att konsumenten

inte utan vidare räknar med.

35    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                546

Har den försäkrade drabbats av en skada och är försäkrings­bolaget inte villigt att ge hela den ersättning som begärs, skall bolaget upplysa den försäkrade om de möjligheter som finns att få frågan prövad. Föreligger risk för preskription skall också detta påpekas för konsumenten.

En nyhet är också att konsumenten i princip får rätt att teckna och behålla en försäkring hos ett bolag som på mark­naden erbjuder den aktuella typen av försäkring. Konsumenten blir alltså inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågan utan kan få detta prövat av domstol.

När försäkringstiden går ut blir försäkringen i regel automa­tiskt förnyad, om den inte sägs upp eller försäkringstagaren tar en annan motsvarande försäkring i ett annat bolag. Detta innebär att den försäkrade t.v. behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller om han skulle ha glömt att betala premien.

Försäkringstagaren skall alltid ha minst en månad på sig att betala premien för en försäkring som förnyas. Redan ett dröjsmål som sådant medför inte att försäkringsskyddet tar slut. Först sedan en uppsägning har sänts till försäk­ringstagaren och fjorton dagar har gått därefter utan att betalning har skett upphör försäkringen.

Försäkringstagarna har också andra förpliktelser mot försäk­ringsbolaget än att betala premien. De skall exempelvis lämna riktiga upplysningar när försäkringsavtalet ingås, följa uppställda säkerhetsföreskrifter och rapportera vissa förhållanden till försäkringsbolaget. Har en försäkringsta­gare åsidosatt en sådan förpliktelse mot försäkringsbolaget kan försäkringsersättningen sättas ned. Nedsättning kan komma ifråga enligt en nyanserad regel som bygger på en skälighetsbedömning.

Skaderegleringen skall enligt lagen ske skyndsamt och försäk­ringsbolagen skall självmant iaktta också de försäkrades

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                547

intressen. Försäkringsersättningen skall i regel betalas ut en månad efter det att skadeanmälan har gjorts och behöv­lig utredning presenterats för bolaget.

Av ovanstående framgår att konsumentförsäkringslagen är en från försäkringsavtalslagen fristående lag som i stort sett uttömmande reglerar konsumenternas rättsförhållanden på området. Försäkringsavtalslagen har dock fortfarande betydelse när det gäller förhållandet till annan än försäk- • ringstagaren (tredje man).

De flesta reglerna i konsumentförsäkringslagen är civilrätts­liga, dvs. de reglerar förhållandet mellan parterna i försäk­ringsavtalet, men reglerna om informationsplikt är marknads­rättsliga, I fråga om underlåtenhet att lämna information skall således tillämpas vad som föreskrivs i marknadsförings­lagen (1975:1418) om underlåtenhet att lämna information vid marknadsföring. Innebörden av hänvisningen är främst att marknadsdomstolen får möjlighet att ålägga ett försäk­ringsbolag att lämna all den särskilda information som före­skrivs i konsumentförsäkringslagen. På grund av hänvisningen blir vidare de handläggningsregler m.m. som anknyter till informationsklausulen i marknadsföringslagen tillämpliga i fråga om brister i den information som skall lämnas enligt konsumentförsäkringslagen. Detta betyder bl.a. att en fråga om åläggande kan tas upp inTör marknadsdomstolen efter ansö­kan av KO eller i andra hand av en sammanslutning av närings­idkare, konsumenter eller löntagare.

Konsumentförsäkringslagen är till stor del en ramlagstift­ning och innehåller inte några regler om de risker som kon­sumentförsäkringarna skall täcka och inte heller om beräk­ningen av försäkringsersättning eller om självrisk. Här får fortfarande bolagen fria händer att utforma sina villkor med de begränsningar som följer av andra lagar och inspek­tionens tillsyn.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                548

3,2     Allmän konsumentlagstiftning m.m.

Utöver den reglering för vilken redogjorts under avsnitt 3.1, och som har till syfte att tillvarata försäkringskonsu-menternas intresse, är även den allmänna konsumentskyddande lagstiftning som vuxit fram alltsedan slutet av 1960-talet av intresse. Tillämpningen av denna lagstiftning är i huvud­sak anförtrodd två särskilda myndigheter - konsumentverket/ konsumentombudsmannen (KO) och marknadsdomstolen (MD).

Konsumentlagstiftningen är till största delen av antingen näringsrättslig eller civilrättslig natur. Den näringsrätts­liga lagstiftningen syftar till att stärka hela konsument­kollektivets ställning och reglera förhållandet mellan nä­ringsidkare och det allmänna. Bland lagarna på området märks lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, av­talsvillkorslagen och marknadsföringslagen (1975:1418). Den civilrättsliga lagstiftningen är direkt inriktad på att stärka enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger anvisningar om hur tvister skall lösas. Exempel härpå är den nya generalklausulen i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på för­mögenhetsrättens område och lagen (1971:238) om hemförsälj­ning. Av både näringsrättslig och civilrättslig natur är konsumentkreditlagen (1977:981).

Uid sidan av den näringsrättsliga lagstiftningen finns på konsumentområdet också viss lagstiftning av processrättslig natur. Hit hör främst lagen (1974:8) om rättegång i tviste­mål om mindre värden, den s.k, småmålslagen. Till sådan lagstiftning kan också hänföras rättshjälpslagen (1972:429). Ingen av dessa lagar är dock begränsad till konsumentområdet.

3.2.1    Avtalsvillkorslagen

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (av­talsvillkorslagen, AVL) trädde i kraft den 1 juli 1971 och fick den 1 juli 1977 ett utvidgat tillämpningsområde.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                549

Lagens huvudsyfte ar att ta tillvara konsumenternas intres­sen när det gäller utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. Den centrala bestämmelsen är utformad som en generalklausul som ger möjlighet att om det är påkallat från allmän synpunkt förbjuda en näringsidkare att använda Villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständig­heter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Ett förbud mot visst villkor gäller endast den aktuella näringsidkarens användning av villkoret i framtiden och berör således inte tidigare användning av villkoret eller andra näringsidkares användning av samma villkor. I praktiken får dock marknads­domstolens beslut en prejudicerande verkan. Ett förbud kan endast utfärdas om avtalet avser erbjudande till konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Villkor i avtal som avser erbjudande till näringsidkare berörs med andra ord inte av avtalsvillkorslagen.

Lagen gäller i fråga om villkor som används vid erbjudande av varor och tjänster. Den är också tillämplig på villkor som används av en näringsidkare vid erbjudande av andra nyttigheter eller på villkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden.

Avtalsvillkorslagen bygger på tanken att konsumentverket/KO skall bevaka marknaden och vid behov ta upp överläggningar i syfte att få till stånd ändringar i standardvillkor som kan anses oskäliga. Blir förhandlingarna resultatlösa kan KO föra talan hos marknadsdomstolen om förbud enligt lagen. Ansökan till marknadsdomstolen kan i vissa fall även göras av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller lön­tagare.

Den största praktiska betydelsen har avtalsvillkorslagen fått som instrument för förhandlingar mellan konsumentver­ket/KO och näringslivet angående utformningen av avtal vid försäljning av olika nyttigheter till konsumenterna.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                550

Från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde har undantagits verksamhet som står under tillsyn av bank- eller försäkrings­inspektionen. Anledningen härtill var att nämnda tillsynsmyn­digheter ansågs behöriga att granska och meddela föreskrif­ter om innehållet i avtalsformulär och att sådan granskning också skedde i viss utsträckning. Det bedömdes därför natur­ligt att behovet av kontroll- och övervakningsmöjligheter, när det gällde villkoren i de avtal som banker och försäk­ringsbolag erbjöd allmänheten, också i fortsättningen till­godosågs av de särskilda inspektiorismyndigheterna. Vad gällde bankverksamhet beaktades även det intresse som de penning­vårdande myndigheterna kan ha av att kunna anlägga speciella penningpolitiska aspekter på villkoren för bankernas kredit­givningsverksamhet. Det betonades att den granskningsverksam­het som skedde kunde behöva byggas ut och intensifieras (prop. 1971:15 med föralag till lag om förbud mot otillbör­liga avtalsvillkor m.m, sid. 69 f.). Då avtalsvillkorslagens tillämpningsområde utvidgades ansågs undantaget för verksam­heter som står under tillsyn av bank- eller försäkringsin­spektionen böra bestå i avvaktan på banklagsutredningen och försäkringsrättskommittén, som bl.a. skulle behandla villkorsgranskningen på de båda områdena (prop. 1976/77:110 om ändring i lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor m.m. sid. 36).

3.2.2    36 § avtalslagen

Den nya generalklausulen i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen, trädde i kraft den 1 juli 1976 och ersatte då bl.a. generalklausulen i 34 § försäkringsavtalslagen, som möjliggjorde jämkning av obilliga försäkringsvillkor.

Avtalslagen ger allmän domstol vissa möjligheter att ingripa i ett avtalsförhållande. Domstolarna får genom lagens 36 § större möjligheter än tidigare att ingripa mot oskäliga bestämmelser i avtal. Avtalsvillkor får sålunda jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                551

till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets till­komst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att detta inte skäligen kan lämnas oförändrat i övrigt, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller åsidosättas i sin helhet. Särskild hänsyn skall tas till konsumenternas behov av skydd och generalklausulen utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Jämkningsmöjligheterna gäller emellertid också beträffande avtal och andra rätts­handlingar utanför konsumentområdet.

Generalklausulen är en civilrättslig regel, vilket bl.a. innebär att det är allmän domstol som tillämpar bestämmel­sen. Dess civilrättsliga karaktär innebär vidare att dom­stolen i ett enskilt fall gällande en viss konsument i en speciell situation kan anse ett avtalsvillkor oskäligt. Som framgår av föregående avsnitt sker beträffande avtals­villkorslagen i stället bedömningen utifrån konsumenterna som kollektiv och eventuella ingripanden syftar till föränd­ringar i framtiden av ett företags verksamhet i visst hän­seende .

3.2.3   Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (1975:14Ifl), MFL, trädde i kraft den 1 juli 1976 och ersatte lagen om otillbörlig marknadsföring, som hade en mer begränsad räckvidd.

Lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjäns­ter och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Uid tillkomsten av denna lagstiftning diskuterades över huvud taget inte frågan om försäkringsverksamhet borde re­gleras på annat sätt än övrig näringsverksamhet. Uarken förslaget som föregick lagen om otillbörlig marknadsföring eller förslaget i samband med utvidgningen sändes på remiss

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                552

till försäkringsinspektionen. Inte heller skedde någon gemensam beredning med dåvarande finansdepartementet.

Marknadsföringslagens syften tillgodoses i första hand genom att konsumentverket/KO bevakar marknaden och vid behov tar upp överläggningar med berörda näringsidkare/branschorgani­sationer för att få till stånd en marknadsföring som står i överensstämmelse med konsumenternas intressen. För det fall att denna verksamhet, som i första hand bygger på fri­villiga överenskommelser, inte leder till önskat resultat ger lagen möjlighet att i vissa fall med stöd av tre general­klausuler vidta tvingande åtgärder - vitesföreläggande -mot näringsidkare.

Lagen är uppbyggd kring tre generalklausuler. Den första gör det möjligt att förbjuda reklamåtgärd eller annan hand­ling som näringsidkare - vartill även försäkringsbolag är att räkna - företar vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet och som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.

Den andra generalklausulen ger möjlighet att komma till rätta med näringsidkare som vid marknadsföring underlåter att lämna information som har särskild betydelse från konsu­mentsynpunkt. I sådant fall kan näringsidkaren åläggas att lämna sådan information. Åläggandet får innehålla att infor. mationen skall tillhandahålls på säljställe, lämnas i annon­ser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen, eller i viss form lämnas till konsument som begär det. Beträffande annonser och andra framställningar märks att informationsskyldigheten är relativ i den meningen att den får betydelse endast i den mån näringsidkaren väljer att använda sig av sådana marknadsföringsmetoder. Uttrycket "andra framställningar" har en vidsträckt innebörd och kan tänkas omfatta såväl affischer eller massdistribuerad direkt­reklam som innehållet i personliga säljbrev eller muntlig argumentation vid försäljning i hemmen eller per telefon. Genom möjligheten att ålägga näringsidkare att i viss form

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                553

lämna information till konsument som begär det uppnås att konsument, i fall då näringsidkaren avstår från annonsering, ändå kan få tillgång till den åsyftade informationen utan att behöva besöka säljstället. Om det anses påkallat bör en föreskrift av detta slag kunna förenas med en rätt för näringsidkaren att ta ut en avgift som täcker kostnaden för översändandet av informationsmaterialet.

Den tredje generalklausulen behandlar produktsäkerhet m.m. Qch gäller i motsats till lagen i övrigt inte tjänster och andra nyttigheter. Försäkring, som är att hänföra till

"tjänst" i vidsträckt mening, berörs således inte av denna bestämmelse.

Beivrandet av vissa marknadsföringsåtgärder är straffsanktio­nerat. Detta gäller uppsåtlig användning av vilseledande framställning vid marknadsföring samt vissa former av s,k, kombinationserbjudanden. De tre generalklausulerna upprätt­hålls emellertid inte genom straff utan genom vite.

Förbud och ålägganden enligt de tre generalklausulerna med­delas av marknadsdomstolen på talan av KO. I fall som inte är av större vikt får fråga om förbud eller åläggande prövas av KO själv genom s.k. förbuds- och informationsföreläggan­den. Godkänns föreläggandet gäller det såsom förbud eller åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen.

Förbud eller åläggande skall i regel förenas med vite. Fråga om utdömande av vite prövas av allmän domstol efter talan av åklagare. Om KO i visst fall beslutar att inte göra ansö­kan hos marknadsdomstolen får sådan ansökan göras av samman­slutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare eller, beträffande förbud mot otillbörlig marknadsföring, av närings­idkare som berörs av handlingen.

3.2.4   Konsumentkreditlagen

Konsumentkreditlagen (1977:981), KkrL, trädde i kraft den 1 juli 1979. Syftet med lagen är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang.

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                554

Lagen innehåller till en början näringsrättsliga regler om information i kreditsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande mark­nadsföring beträffande kredit skall lämna information om bl.a. den effektiva räntan för krediten. Motsvarande informa­tion skall lämnas innan avtal om kredit sluts.

Lagen innehåller också civilrättsliga bestämmelser om kontant­insats vid kreditköp samt om rätt att återta vara såld på kredit.

Vid sidan av de nu upptagna bestämmelserna innehåller lagen regler om bl.a. köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren och förbud mot vissa fordringsbevis.

Bestämmelserna om informationsplikt vid marknadsföring av kredit är nära samordnade med marknadsföringslagens regel­system genom att information enligt konsumentkreditlagen skall anses vara av särskild betydelse från konsumentsyn­punkt. Näringsidkare som inte följer bestämmelserna i konsu­mentkreditlagen handlar således även i strid mot general­klausulen om information i marknadsföringslagen. Med stöd av konsumentkreditlagen kan konsumentverket genom förhand­lingsverksamhet och utfärdande av riktlinjer verka för att näringsidkare vid marknadsföring lämnar tillräcklig och saklig information rörande innebörden av krediterbjudanden. I sista hand ankommer det på marknadsdomstolen att genom ålägganden eller förbud bestämma reglernas innehåll.

Tillsynen över lagens efterlevnad utövas av konsumentverket. Verkets tillsyn omfattar dock inte bl.a. Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank aktiebolag och verksamhet som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

Frågan om konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkredit­lagen även borde omfatta banker diskuterades ingående under remissbehandlingen av lagförslaget. Förslaget sändes inte på remiss till försäkringsinspektionen eller till något

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                555

annat organ på försäkringsområdet. Vad gäller försäkringsom­rådet aktualiseras lagen främst vid lån till privatpersoner från försäkringsbolag och lån till självrisk. I dessa fall blir lagens allmänna regler om marknadsföring av kredit tillämpliga. Enligt departementschefen får, när det gäller marknadsföring, reglerna i bl.a. 11 § marknadsföringslagen -som ger KO möjlighet att informationsförelägga ett försäk­ringsbolag - anses ge konsumentmyndigheterna tillräckliga möjligheter till kontroll av försäkringsbolags marknadsfö­ring av kredit. Mot denna bakgrund förordades att verksamhet som står under bl.a. försäkringsinspektionens tillsyn undan­togs från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditla­gen (prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m.m. sid. 146 f).

Enligt lagutskottet måste det anses riktigt att näringsidkare, som redan är underkastad tillsyn av särskild myndighet, ställs under tillsyn av samma myndighet när det gäller efter­levnaden av konsumentkreditlagen. Utskottet tillstyrkte därför att verksamhet som står under tillsyn av försäkrings­inspektionen undantas från konsumentverkets tillsyn av lagen. Samtidigt fann utskottet att denna ordning kunde medföra vissa problem i det att reglerna om inspektionens tillsyn inte inskränker de befogenheter som tillkommer KO enligt marknadsföringslagen. I konsumentkreditlagen föreskrivs att i fråga om underiåtelse att lämna information rörande effektiv ränta m.m. gäller marknadsföringslagen. Med hänsyn till att KO sålunda har möjlighet att ingripa med t.ex. informationsföreläggande, förutsatte utskottet att inspek­tionsmyndigheterna - för undvikande av kompetenskonflikter -vid utfärdandet av anvisningar för bankers och försäkrings­bolags information om effektiv ränta samråder med konsument­myndigheterna (LU 1977/78:5 sid. 21).

3.2.5    Hemförsäljningslagen

Lagen (1971:238) om hemförsäljning m.m., hemförsäljnings­lagen, syftar till att skydda konsumenterna mot påtryckning

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                556

och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara försälj­ningsformer. Lagens tillämpningsområde är främst yrkesmässig försäljning av lös egendom avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, men även vissa abonnemangsavtal faller under dess tillämpningsområde. Lagen gäller inte försäkringsavtal.

Konsumentskyddet har utformats såsom en rätt för konsument att frånträda avtalet (ångerrätt). Konsumenten skall erhålla en särskild blankett för avbeställning (ångerblankett).

Beträffande försäkringsavtal hänvisade departementschefen till bestämmelserna i 302 § försäkringsrörelselagen och till de av försäkringsbolagen träffade anskaffningsöverens­kommelserna. Om missförhållanden skulle ge sig tillkänna i samband med anskaffning av försäkringar i hemmen och på liknande platser gav enligt departementschefen bestämmelserna i 302 § försåkringsrörelselagen tillräckliga möjligheter till ingripanden (prop. 1971:86 med förslag till lag om hemförsäljning m.m. sid. 66 f).

I betänkandet (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag har före­slagits ändrade bestämmelser på detta område. Enligt försla­get skall den nya lagen bli tvingande i sin helhet och gälla då näringsidkare eller dennes ombud personligen eller per telefon yrkesmässigt söker upp konsumenter i syfte att sälja.

De föreslagna nya bestämmelserna om aviseringsskyldighet och ansvar för ombud får betydelse på försäkringsområdet.

Aviseringsskyldigheten innebär att en försäljare innan han besöker en konsument i dennes bostad måste avisera konsumen­ten om att han önskar besöka honom. Försäljningsbesök utan avisering och utan konsumentens samtycke skall enligt för­slaget anses som otillbörlig marknadsföring enligt 2 § mark­nadsföringslagen. Ingripande och eventuellt vitesförbud skall således ske enligt marknadsföringslagen. Den civil­rättsliga sanktionen består i att avtalet inte blir gällande mot konsumenten.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                557

Ombuden vid hem- och telefonförsäljning föreslås få samma ställning gentemot konsumenterna som butiksbiträden har i dag. Detta innebär att överenskommelse mellan ombudet och en konsument, som är i god tro, blir bindande för nä­ringsidkaren. Om ombudet skulle ha handlat i strid mot sina instruktioner är det en sak mellan ombudet och näringsidka­ren och det drabbar alltså inte konsumenten.

Förslaget till ny hemförsäljningslag innehåller slutligen också en särskild bevisregel, vilken föreskriver att bevis­bördan ligger på näringsidkaren vid vissa tvister, t.ex. om huruvida konsumenten har lämnat sitt samtycke till ett säljbesök.

3.2.6    Småmålslagen

Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, småmålslagen, är normalt tillämplig i alla dispositiva tviste­mål som rör värden som uppgår till högst ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (1 november 1980 uppgick ett basbelopp till 16 100 kr.). Oavsett värdet kan dock lagens förenklade förfarande komma till användning om tvisten huvud­sakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av allmänna reklamationsnämnden eller om parterna överenskommit att lagen skall tillämpas och rätten finner detta lämpligt. Småmålslagen har särskilt tillkommit med tanke på konsument­tvister.

Tanken bakom lagen är att genom ett enkelt och billigt för­farande, framför allt låga rättegångskostnader, underlätta för medborgarna både i deras egenskap av konsumenter och eljest att få till stånd ett domstolsavgörande i mindre tvister, i regel utan advokathjälp. Tingsrätten skall därför lämna allmänheten upplysningar om förfarandet och i viss mån vägleda parterna vid talans utförande. Målen skall om möjligt slutbehandlas redan vid första inställelsen. För överklagande till hovrätten krävs prövningstillstånd.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       558

3.2.7         Rättshjälpslagen

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan, med vissa undantag, allmän rättshjälp utgå till enskilda personer eller dödsbon i rättsliga angelägenheter oavsett om de behandlats vid domstol eller annan myndighet eller om det är fråga om ären­den av utomprocessueU natur. Uid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den angelägenhet som rättshjälpen av­ser. Den rättssökande skall dock efter förmåga bidra till att täcka kostnaderna. Rättshjälp utgår också för kortare juridisk rådgivning. Den 1 januari 1980 trädde omfattande ändringar i lagen i kraft. Dessa innebär bl.a förenklingar för den rättssökande allmänheten.

3.2.8         Rättsskyddsförsäkring

För den som på grund av sina inkomstförhållanden inte är berättigad till allmän rättshjälp eller, med tanke på kost­nadsbidraget, som ett kompletterande stöd även när rätts­hjälp utgår är rättsskyddsförsäkringen av stor praktisk betydelse. Rättsskydd ingår regelmässigt som ett moment i moderna paketförsäkringar för konsumenter. Rättsskydd innebär att försäkringsbolaget, med vissa undantag, i tvist som kan prövas av tingsrätt, fastighetsdomstol eller bostads­domstol betalar nödvändiga och skäliga advokat- och rätte­gångskostnader som den försäkrade inte kan få betalda av statsverket eller motpart. Ersättningen är maximerad och i varje särskilt fall gäller försäkringen med en självrisk. Till skillnad från den allmänna rättshjälpen betalas genom rättsskyddet även motpartens kostnader om den försäkrade förlorar ett mål och därför ådöms att utge rättegångskost­nadsersättning till motparten.

3.2.9         Konsumenttjänstutredningens förslag till konsument­
tjänstlag

För tjänster finns det praktiskt taget inte någon konsument­rättslig lagreglering. Man har tvingats lösa uppkommande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                559

rättsfrågor med hjälp av analogier. I sitt betänkande (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag har konsumenttjänstutredningen sökt ge lagregler om de huvudfrågor av praktisk betydelse som möter i samband med avtal om konsumenttjänster. Försla­get är under beredning i regeringskansliet.

Den föreslagna konsumenttjänstlagen omfattar endast avtal om arbete på lös sak och avtal om arbete på fast egendom (dock inte bostadsbyggande). Bestämmelserna är i huvudsak tvingande till konsumentens förmån. Lagförslaget innehåller utförliga bestämmelser om näringsidkarens prestation, pri­set på tjänsten, en generell avbeställningsrätt för konsumen­ten, hävning av avtalet och skadestånd.

Utredningen konstaterar att man kan avskilja några typer av tjänster i vid mening som klart bör falla utanför en konsumenttjänstlag. Skälen för detta är väsentligen två, nämligen antingen att särskild lagstiftning öm avtalstypen redan föreligger eller övervägs i annan ordning eller att avtalstypen ter sig alltför särpräglad för att rimligen kunna passas in i ett lagstiftningsarbete som rör konsu­menttjänster i allmänhet. Utredningens direktiv nämner som exempel försäkringsavtalen. Dessa har därför utredningen ansett falla utanför uppdraget.

Lagförslaget har utformats så att det i ett senare skede kan byggas på med särskilda kapitel rörande andra typer av tjänster som lämpligen kan inrymmas i en allmän konsu­menttjänstlag. Hit hör bl.a. förvaring, undervisning och rådgivningsverksamhet. När det gäller dessa tjänster räknar emellertid utredningen med att konsumenttjänstlagens regler åtminstone t.v. i betydande utsträckning kan tillämpas ana­logt såsom uttryck för dispositiv rätt.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                560

3.3     Viss annan lagstiftning m.m.

3.3,1    Konkurrensbegränsningslagen

I syfte att främja en från allmän synpunkt önskvärd kon­kurrens inom näringslivet har genom lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning, kon­kurrensbegränsningslagen, dels föreskrivits direkt förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning, dels tillskapats en ordning enligt vilken det skall ankomma på marknadsdom­stolen att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning.

De direkta förbuden avser två slag av konkurrensbegräns­ningar. En företagare får inte beträffande varor som skall säljas vidare bestämma vilket pris återförsäljaren i sin tur skall betinga sig (bruttoprisförbudet) utan får endast till vägledning för prissättningen ange s,k, cirkapris. Det andra förbudet innebär att företag som ämnar ge anbud på varor eller tjänster inte får komma överens om att samråda med varandra innan de lämnar sina anbud (anbudskartellför­budet).

Förhandlingsfallen avser konkurrensbegränsningar som inte preciserat angivits i lagen men som kan anses fglla inom en allmänt hållen generalklausul, dvs, en lagbestämmelse som generellt bestämmer vad som är skadligt från samhällets synpunkt. Enligt generalklausulen skall man pröva konkurrens­begränsningens inverkan på prisbildningen, effektiviteten i näringslivet och på andra konkurrerande företags verksam­het. Är konkurrensbegränsningens påverkan i dessa hänseenden från allmän synpunkt otillbörlig är den i lagens mening skadlig och skall föranleda att förhandlingar tas upp inför marknadsdomstolen. Avslutas förhandling utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas kan domstolen vid fall av leveransvägran framtvinga leverans genom vitesföreläggande. 1 andra fall skall, om ärendet är av större vikt, förhållandet anmälas till regeringen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                561

Näringsfrihetsombgdsmannen (NO) är den myndighet som i första hand tar upp konkurrensbegränsningar till bedömning. Detta sker både på eget initiativ och efter anmälan. Vik­tiga upplysningskällor för NO i initiativverksamheten är uppgifter i pressen och i de offentliga kartellregister som förs av Statens pris- och kartellnämnd (SPK), bankin­spektionen och - med avseende på försäkringsväsendet som också är underkastat lagen - av försäkringsinspektionen. Sistnämnda myndigheter hjälper NO med utredningar och kan med stöd av lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kartellförhållanden kräva att företag lämnar alla uppgifter som behövs för bedömning av konkurrensbegräns­ningens verkningar, såsom priser, intäkter, kostnader och vinster. I de flesta fall där NO klargör sin inställning att viss konkurrensbegränsning är skadlig upphör företagen självmant med begränsningen eller ändrar den så att de skad­liga verkningarna försvinner. Det blir därför mera sällan som ärendena behöver dras inför marknadsdomstolen.

Under 1979 behandlade NO drygt 650 ärenden. Av dessa var 441 nya ärenden. NO gjorde under året 21 framställningar om utredningar m.m. hos Statens pris- och kartellnämnd. En framställning gjordes till försäkringsinspektionen och gällde premiesättningen beträffande motorfordon för yrkes­mässig uthyrning samt försäkring för bilhandel, bilverkstad och garageföretag (flytande försäkring) (dnr 308/79).

Bland övriga handlagda ärenden örande försäkring kan nämnas att NO fört ett ärende som gäller försäkringsbolagens vägran att godta andra juridiska ombud än advokater vid rättsskydds-försäkringsfall till marknadsdomstolen för prövning (dnr 338/79). Efter ingripande av NO har vidare en rekommendation från FSAB:s Bilklassningkommitté beträffande premiesättningen på s.k. garageförsäkring upphört att gälla (dnr 222/79). En uppföljning av effekterna av att överenskommelsen slopades gjorde i separat ärende (dnr 385/79). NO har vidare ifråga­satt om inte vissa bestämmelser som reglerar Bilklassnings-

kommitténs verksamhet och som gäller självrisker och vagn-36 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                562

skadegarantier kommer i konflikt med anbudskartellförbudet i 3 § konkurrensbegränsningslagen (dnr 383/79). Detta har nyligen lett till att FSAB hos marknadsdomstolen begärt dispens från förbudet vad gäller vagnskadegarantier (dnr 445/80). När det gäller självriskerna kommer modifiering att göras så att bestämmelserna inte längre kommer i kon­flikt med förbudet.

Ett förslag till ny utbyggd konkurrensbegränsningslag har lagts fram av konkurrensutredningen (SOU 1978:9). Enligt förslaget skärps och kompletteras den nu gällande lagstift­ningen. Till de två i lagen direkt angivna förbuden föreslås två nya straffbelagda förbud, ett priskartellförbud och ett marknadsdelningsförbud. Uidare föreslås bl.a. att mark­nadsdomstolen skall kunna förbjuda näringsidkare att tillämpa visst avtal eller avtalsvillkor eller annat konkurrensbegrän­sande förfarande eller ålägga näringsidkaren att tillhanda­hålla viss vara, tjänst el.ler annan nyttighet på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra näringsidkare. Utred­ningsförslaget har remissbehandlats och övervägs f.n. i regeringskansliet.

3.3.2    Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel innefattar bestäm­melser om allmän placeringsplikt m.m. avseende bl.a. försäk­ringsbolagen. Syftet med lagen är att dels skapa utrymme för bostadsbyggandets kreditbehov, eftersom detta i sin reala omfattning är beslutat av statsmakterna, dels vidga förutsättningarna för statens upplåning utanför banksystemet i överensstämmelse med stabiliseringspolitiska önskemål. Lagen innehåller bestämmelser om de instrument som riksban­ken, efter förordnande av regeringen, vid behov kan använda för att genomföra sin kreditpolitik vid var tid.

Regeringen har i förordning om allmän placeringsplikt och räntereglering (SFS 1980:132) föreskrivit att allmän place­ringsplikt och räntereglering enligt lagen om kreditpolitiska

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                563

medel får tillämpas i fråga om försäkringsföretag med svensk koncession.

Tillsynen utövas dels av riksbanken, dels av de myndigheter som i andra sammanhang har att utöva tillsyn över de institut som berörs av lagstiftningen - bank- och försäkringsinspek­tionen. För att få en effektiv tillsyn utan kompetenskonflik­ter ansåg departementschefen att riksbanken skulle svara för att efterlevnaden sker av de rent kreditpolitiska funk­tionerna och att de statliga tillsynsmyndigheterna skulle utöva tillsyn i de avseenden som rör allmän bank- respektive försäkringslagstiftning. Skulle i något sammanhang oklarhet råda angående tillsynen torde frågan lösas genom samråd mellan de berörda tillsynsorganen (prop. 1974:168 med förslag till lag om kreditpolitiska medel m.m. sid. 187).

3.3.3         Datalagen

Enligt datalagen (1973:289) prövar datainspektionen frågor orn tillstånd för samtliga personregister utom sådana vars inrättande beslutas av regeringen eller riksdagen. Datain­spektionen utövar tillsyn över att automatisk databehandling inte medför otillbörligt intrång i den personliga integri­teten.

3.3.4         Banklagsutredningen

Banklagsutredningen har avgivit ett delbetänkande Ds E 1980:3 Konsumentskyddet inom bankområdet och bankinspektionens styrelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     564

4       ORGAN SOM TILLUARATAR KONSUMENTINTRESSET PÄ FÖR­SÄKRINGSOMRÅDET

4.1     Samhälleliga organ

4.1.1   Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen har som central förvaltningsmyndighet till uppgift att utöva tillsyn över det enskilda försäkrings­väsendet.

Chef for inspektionen är en generaldirektör. Inom inspektio­nen finns tre byråer, en för livförsäkringsärenden, en för försäkringsjuridiska och administrativa ärenden och en för skadeförsäkringsärenden. Byrån för livförsäkringsärenden förestås av en överinspektör. Vardera av de två andra byrå­erna förestås av en byråchef, överinspektören eller en av byråcheferna är generaldirektörens ställföreträdare, f.n. den byråchef som är chef för skadeförsäkringsbyrån. Inspek­tionen består f.n. av 47 tjänstemän.

Hos inspektionen finns dessutom två med ekonomiska frågor väl förtrogna sakkunniga som regeringen utser särskilt.

Inspektionen fungerar som ett enrådighetsverk. Generaldirek­tören beslutar således i princip ensam i ärenden som rör verksamheten.

Det föreligger ett förslag att ge försäkringsinspektionen en lekmannastyrelse (Ds E 1979:8 Lekmannastyrelse för försäk­ringsinspektionen Promemoria avgiven av försäkringsverksam-hetskommittén) .

Den försäkringsjuridiska och administrativa byrån består av en försäkringsjuridisk enhet och en administrativ enhet underställda en byråchef. Den försäkringsjuridiska enheten ansvarar för koncessionsfrågor, övrig enligt försäkringsrö­relselagen angiven associationsrättslig reglering och regi­strering, villkors- och skaderegleringsfrågor och förande

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

565

av kartellregister för försäkringsväsendet m.m. Den administ-rativa enheten handlägger frågor rörande inspektionens an­slagsframställning, ekonomi och interna administrations-inkl. personalfrågor.

Livförsäkringsbyrån består av livbolagssektionen och under­stödsföreningssektionen, underställda en överinspektör. Livbolagssektionen svarar för tillsyn över bolag som tecknar livförsäkring, sjukförsäkring eller annan personförsäkring samt återförsäkringsbolag, där huvudgrenen är livåterförsäk­ring, ävensom för försäkringsfrågor som aktualiseras inom de internationella organisationerna. Understödsföreningssek­tionen svarar för tillsyn av och rådgivning till understöds­föreningar.

Skadeförsäkringsbyrån svarar under ledning av en byråchef för tillsyn av skadeförsäkringsbolagen.

Inspektionens organisation framgår av nedanstående tablå.

Verksledning: Generaldirektör

Av regeringen ut­sedda 2 sakkunniga

1

Försäkrings-juridiska och administra­tiva byrån

Livförsäkrings-_br£n_

Livbolags­sektionen Understöds­förenings-sektionen

Skadeförsäk­ringsbyrån

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                566

Enligt instruktionen (SFS 1979:743) åligger det inspektionen särskilt att

1   ta befattning med inländska försäkringsbolags och utländska
försäkringsanstalters verksamhet enligt lagen (1948:433)

om försäkringsrörelse, lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, trafikskadelagen (1975:1410) och lagen (1976:357) om motor­tävlingsförsäkring samt med stöd av dessa lagar utfärdade bestämmelser

2       utfärda föreskrifter som avses i 286 a § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, 14 § trafikskadelagen (1975:1410) och 5 § lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring

3       vara tillsynsmyndighet för understödsföreningar

4       följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris-och konkurrensförhållanden inom försäkringsväsendet samt föra kartellregister

5       även i övrigt verka för en sund utveckling av försäkrings­väsendet

6       ombesörja beredskapsplanläggning på försäkringsväsendets område

Inspektionen avger varje år till regeringen statistiska redogörelser för den verksamhet som bedrivs av försäkrings­bolagen och de understödsföreningar som står under inspek­tionens tillsyn.

Inspektionen samråder med ombudsmannen för näringsfrihets­frågor i fråga om tillämpning av lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden och med överstyrel­sen för ekonomiskt försvar i försvarsberedskapsfrågor.

Enligt inspektionen är den helt dominerande uppgiften, såsom den framgår av försäkringsrörelselagen, övervakningen av

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                567

att försäkringsbolagen bedriver sin verksamhet under fullt betryggande former (soliditetskravet) inom ramen för en skäligt avvägd premiesättning. En stor del av inspektionens kvalificerade personal är bunden till fullgörandet av de primära arbetsuppgifter som är förenade med denna övervakning, vilken innebär granskning av en mängd uppgifter som vid bestämda tidpunkter insänds till inspektionen. Denna insam­ling, granskning och sammanställning av uppgifter är dessutom ett led i framställningen av de två årliga statistikpublika­tionerna Enskilda försäkringsanstalter och Understödsföre­ningar. Inspektionen skall enligt sin instruktion även i övrigt verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (sundhetsbevakningen).

Huvudsyftet med försäkringsinspektionens kontroll över för­säkringsbolagen är att tillse att bolagen driver sin rörelse under iakttagande av bestämmelserna i försäkringsrörelsela­gen. Tillsynen utövas på flera olika sätt. Ett viktigt led i tillsynen utgör ovannämnda genomgång och granskning av uppgifter som försäkringsbolagen fortlöpande har att insända till inspektionen. När förhållandena ger anledning därtill infordrar inspektionen också uppgifter i speciella frågor som synes böra bli föremål för särskild uppmärksamhet. En annan viktig form för utövande av tillsyn över försäkrings­bolagen är att försäkringsinspektionen på ort och ställe företar inspektioner av bolagens förhållanden. I speciell form utövas också tillsyn därigenom att inspektionen i ett stort antal försäkringsbolag förordnar särskilt ombud och revisor.

4.1.2   Konsumentverket/KO

Konsumentverket började sin verksamhet den 1 januari 1973. Samtidigt upphörde statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor och varudeklarationsnämnden. Den 1 juli 1976 fördes konsumentombudsmannen (KO) och konsumentverket samman till en myndighet, benämnd konsumentverket, där chefen tillika är KO.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                568

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsu­mentfrågor. Det primära målet för verksamheten är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Verksamheten är begränsad till att avse produkter som bjuds ut på den privata marknaden eller marknader som arbetar enligt likartade principer. Verket har dessutom att fullgöra de uppgifter som enligt marknadsföringslagen och avtalsvill­korslagen ankommer på KO,

Konsumentverket har som den centrala förvaltningsmyndigheten det övergripande ansvaret för utvecklingen på konsumentområ­det. Verket följer och analyserar konsumenternas situation inom hela området och bedömer därvid behovet av åtgärder i ett samlat perspektiv. Verkets arbete inriktas i första hand på problem som berör människors liv, hälsa och säkerhet, mera betydande ekonomiska risksituationer samt frågor som hänger samman med möjligheterna att rationalisera hushållens arbete.

Enligt instruktionen åligger det verket särskilt

- att undersöka och följa konsumenternas förhållanden

att stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser så att de egna behoven bäst tillgodoses

att uppmärksamma konsumentgrupper som ekonomiskt, socialt eller utbildningsmässigt är svaga

att övervaka marknadens utbud samt företagens marknads­föring och säljvillkor

att utföra eller låta utföra undersökningar av olika varor, tjänster och andra nyttigheter

att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning

att söka påverka producenter, distributörer och marknads­förare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                569

- att informera konsumenterna om för dem väsentliga fakta och förhållanden

- att bringa konsumentproblem, som kräver åtgärder av sådant slag att verket inte kan vidta dem, till ansvariga organs kännedom

att ta inititativ till och understödja sådan forskning inom verkets arbetsområde vars resultat kan väntas komma till praktisk användning i det konsumentpolitiska arbetet

- att främja undervisning och utbildning i konsumentfrågor

Vidare svarar verket för den regionala konsumentverksamheten och för kontakter med den kommunala konsumentverksamheten. Verket har också den övergripande tillsynen över verksamhe­ten med statligt stöd till kommersiell service i glesbygd.

Konsumentverket får underlag för sin verksamhet på en rad olika vägar. Av stor betydelse är den information som er­hålls genom enskilda konsumenters kontakter med bl.a. kommu­nala konsumentorgan, hemkonsulenter, verkets egna rådgivare samt allmänna reklamationsnämnden. Andra källor är statistik, undersökningsresultat, utredningsmaterial m.m. som löpande produceras av statistiska centralbyrån, offentliga utred­ningar, forskare, branschorgan m.fl. Verket bevakar fortlö­pande marknadens utbud samt företar undersökningar rörande de enskilda konsumenternas och hushållens förhållanden i olika hänseenden. Detta sker bl.a. genom beställning av undersökningar och forskning utanför verket. Verket genomför dessutom egna praktiska och teoretiska studier samt system-och produktprovningar.

Genom en analys av tillgängligt material söker verket bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning konsumenternas intressen och behov är tillgodosedda, I vissa fall avser denna analys övergripande hushålls- eller samhällsfunktioner och bedrivs i mer eller mindre omfattande utredningsprojekt. I andra fall är det fråga om beskaffenheten hos enskilda nyttigheter osv.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                570

Om verket konstaterar förhållanden på marknaden som strider mot eller inte till fullo svarar mot konsumenternas intres­sen, vidtas åtgärder i syfte att få förbättringar till stånd. Åtgärderna består i första hand av producentpåverkan och konsumentinformation.

Konsumentverket leds av en styrelse som består av verkets generaldirektör, som är styrelsens ordförande, och högst nio andra ledamöter, som utses av regeringen. Generaldirek­tören är chef för verket och tillika konsumentombudsman KO.

I styrelsen ingår representanter för löntagarorganisationer, konsumentkooperationen, politiska partier och kommunerna. Vidare ingår generaldirektören för livsmedelsverket samt två ledamöter med erfarenhet från produktion och distribu­tion. Förutom dessa ledamöter ingår i styrelsen två personal­företrädare.

Verket är organiserat på två avdelningar med vardera två byråer, en allmän byrå, en informationsbyrå, en teknisk byrå och en administrativ byrå samt ett KO-sekretariat med uppgift främst att biträda KO med hans uppgifter enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Verkets orga­nisation åskådliggörs i följande tablå.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

571

 

 

 

 

 

 

O

 

 

 

 

ii:

0

 

~

m

 

d-

Irt 0

—►

0

.C

ti

 

a

>.

 

ro

44

 

Ji

UJ

 

ti 0

 

 

 

1

OT

 

TJ

 

Dl C

>. 0

JD TD

tn

 

ffi

E

r-l

:co

CJ

C

 

ro

 

Ji

 

ra

 

•rt

C

C

«ro

Ji

ti

0

>»

1—

J3

I

ro

E    I

ti   to   C

o c ora

d-   o   t. C •rt   >,

Irt  4J  .Q

 

I-i

 

I—t

 

CT

 

C

 

■ri

 

C

ro

r-l

 

ta

ora ora

TD

ti ti

2>

>S    >N

03 m

Irt

 

cn

 

c

 

•rt

 

C

rt CVJ

rrt

 

0

offl oro

TJ

ti ti

3

>. >.

«

CD CD

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                572

Ansvaret för de marknadsinriktade aktiviteterna ligger i första hand hos de två avdelningarna. Huvuddelen av arbetet enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen utförs på avdelningarna. Sålunda ankommer förhandlingsverksamheten enligt nämnda lager - t.ex. rörande frågor om produktsäkerhet och säljvillkor - normalt på avdelningarna. De formella KO-uppgifterna, dvs. främst uppgifterna att föra det all­männas talan inför marknadsdomstolen samt att utfärda för­buds- och informationsförelägganden, är dock undantagna från avdelningarnas ansvarsområde (se vidare avsnittet om KO-funktionen).

Avdelningarna är indelade i vardera två byråer som var och en svarar för ett särskilt verksamhetsområde. Byråerna inom den första avdelningen sysslar med frågor som rör produktio­nen i hemmet i vid bemärkelse (byrå 1) respektive boende (byrå 2). Den andra avdelningens byråer svarar för frågor som rör transporter (byrå 3) samt övrig konsumtion (byrå 4), t.ex. försäkringar, hälsovårdsprodukter och vissa sälj-metoder.

Den allmänna byrån är indelad i tre underenheter. Av dessa svarar en för distributionsfrågor, en för utbildningsfrågor och en för frågor rörande den kommunala och regionala kon­sumentpolitiska verksamheten.

Ansvaret för den informationsverksamhet som inte hör till övriga byråers områden åvilar informationsbyrån. De funktio­ner som finns på denna byrå avser presstjänst, tidskriften Råd & Rön, kampanjer samt övrig förlagsverksamhet.

Den tekniska byrån tillhandahåller intern teknisk service åt de övriga byråerna. Dessutom svarar byrån för verkets uppdragsverksamhet.

Den administrativa byrån består av två underenheter som svarar för ekonomi- och planeringsfrågor respektive perso­nalfrågor.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       573

KO-funktionen

I samband med besluten om att konsumentombudsmannen (KO) och konsumentverket skulle föras samman till en myndighet uttalade riskdagen att en särskild enhet inom den nya orga­nisationen borde svara för de uppgifter som avser KO-verk-samheten (NU 1975/76:14, rskr 108). I enlighet därmed finns hos konsumentverket ett särskilt KO-sekretariat utanför linjeorganisationen.

KO:s uppgifter grundar sig på marknadsföringslagen och av­talsvillkorslagen. KO:s uppgifter enligt de båda lagarna innebär bl.a. att föra det allmännas talan inför marknadsdom­stolen, utfärda informations- och förbudsförelägganden samt utfärda förelägganden om tillhandahållande av varuprov m.m.

4.1.3   Lokala och regionala konsumentvägledare

Systematisk rådgivning till konsumenter förekommer på kommu­nal nivå (kommunala konsumentvägledare), regional nivå (hem­konsulenter) och central nivå (konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden).

Under 1977 var antalet rådgivningskontakter omkring 275 000 (ca 150 000 i kommunerna, ca 70 000 på länsnivå och ca 55 000 centralt konsumentverket/allmänna reklamationsnämnden). På försäkringsområdet besvarades kommunalt, regionalt och centralt närmare 4 000 försäkringsfrågor. Av dessa avsåg omkring 1 200 frågor före köp, omkring 1 700 klagomål och omkring 800 allmänna förfrågningar på försäkringsområdet.

Den lokala verksamheten bygger på frivilliga åtaganden av landets kommuner. Uid årsskiftet 1977-1978 fanns någon form av kommunal konsumentpolitisk verksamhet i drygt 160 kommu­ner. I 62 kommuner leds verksamheten av en konsumentnämnd. I andra kommuner är verksamheten knuten till kommunstyreli, sen, sociala centralnämnden eller annan nämnd. I 29 kommuner finns det för det löpande arbetet en eller flera heltidsan-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                574

ställda konsumentsekreterare. I övriga kommuner utom Stock­holms kommun fullgörs konsumentsekreterarens arbete av del­tidsanställda tjänstemän - ofta med även andra arbetsuppgif­ter än konsumentfrågor. I Stockholm motsvaras konsument-sekreterare av de kommunalt anställda hemkonsulenterna (ett 30-tal).

En huvuduppgift för den kommunala konsumentverksamheten är vägledning till enskilda konsumenter. Denna vägledning kan vara av allmän karaktär och omfatta t.ex. rådgivning i hushållsekonomiska frågor. Vägledaren skall emellertid också bistå konsumenter som behöver råd i anslutning till köp. Det är fråga om rådgivning både före köp, t.ex. informa­tion om varor, kreditformer etc, och efter det att köp har genomförts, i första hand sedan tvist eller en reklama­tionsanledning uppstått.

I ett reklamationsärende skall konsumentvägledaren söka klargöra de faktiska omständigheterna i fallet samt bistå konsumenten med råd och anvisningar om reklamationsförfaran­det. Konsumenten skall så långt möjligt hänvisas till att genom kontakter med näringsidkaren försöka klara upp saken. Konsumentvägledaren skall lämna konsumenten upplysningar om gällande rätt, allmänna reklamationsnämndens praxis m.m. Han eller hon kan också ta kontakt med näringsidkaren och lämna denne information av liknande slag. Klaras inte ären­det upp på detta sätt är resurserna på kommunal nivå i prin­cip uttömda och konsumentvägledaren får lämna konsumenten råd om möjligheterna att gå vidare med saken.

Den regionala organisationen på konsumentområdet utgörs av hemkonsulenterna, som är knutna till länsstyrelsernas planeringsavdelningar. Vid utgången av 1977 fanns 39 hem­konsulenter vid landets länsstyrelser. Tio län har en hem­konsulent, tretton län har två och ett län (Västerbottens) tre hemkonsulenter. Bland hemkonsulenternas arbetsuppgifter ingår stöd till kommunal verksamhet, utredningsuppgifter, konsumentvägledning, allmän information och utbildning samt uppgifter inom länsstyrelsen. Vad gäller stödet till den

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                575

kommunala verksamheten skall hemkonsulenterna på olika sätt främja utvecklingen av en kommunal verksamhet och lämna biträde och råd vid dennas uppbyggnad. I avvaktan på att den kommunala verksamheten blir fullt utbyggd fullgör hemkon­sulenterna också uppgifter, främst vägledning, som eljest skulle ankomma på kommunerna. Vidare lämnar hemkonsulenterna råd till kommunala vägledare i det löpande arbetet i kommun­erna. Ungefär 1/3 av hemkonsulenternas tid ägnas f.n. väg­ledning till enskilda konsumenter.

Konsumentvägledningen omfattar såväl mera övergripande hus­hållsekonomiska frågor som köprådsfrågor och frågor av rätts­lig natur. När det gäller reklamationsfrågor bistår hemkon­sulenterna konsumenterna och försöker aktivt bidra till att lösa uppkomna tvister. Hemkonsulenterna hjälper också till att anhängiggöra ärende hos t.ex. allmänna reklamations-nämnden.

Konsumentverket svarar för viss utbildning av vägledare och hemkonsulenter, vilket sker i form av introduktionskurser för nyanställda, påbyggnadskurser och temakurser. Vidare bistår verket konsumentsekreterare och hemkonsulenter i mer komplicerade konsumentfrågor och problem. Vägledare och hemkonsulenter förses också med informations- och väg­ledningsmaterial för vägledning av konsumenter.

4.1.4    Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen, som i sin nuvarande form har verkat sedan 1971, handlägger mål enligt konkurrensbegränsningslagen, marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. I marknadsdom­stolens avgörande deltar förutom jurister även företrädare för konsumenter, löntagare och företagare.

Domstolens ordförande och vice ordförande är jurister med domarerfarenhet. Tre ledamöter med ersättare utses bland företrädare för företagarintressen (industri och handel) och tre ledamöter med ersättare för konsument- och löntagar-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                576

intressen (fackföreningsrörelsen och konsumentkooperationen). För dessa sex ledamöter krävs inte några speciella kvalifika­tioner. Slutligen finns det två särskilda ledamöter - en för konkurrensbegränsningsärenden och en för marknadsförings­ärenden och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. I domstolen sitter alltså nio ledamöter - lika många företrädare för företagarintressen som för konsument- och löntagarintressen.

Representanter för näringsidkarna skall inte företräda sär­skilda branschintressen. Deras uppgift skall snarare vara att tillföra domstolen kännedom om de värderingar som råder inom näringslivet i allmänhet. Det är genom dessa ledamöter som näringslivet skall få inflytande på rättsbildningen.

Marknadsdomstolen skall i första hand vara prejudikatinstans. Prejudikatsbildning spelar en särskilt viktig roll på rätts­områden, där lagstiftningen i så stor utsträckning utgörs av generalklausuler. Hela systemet med generalklausuler förutsätter en rättspraxis som kan ge reglerna deras kon­kreta innehåll.

Marknadsdomstolen arbetar i domstolsliknande former vid handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Förftirandet inför domstolen är oftast muntligt och följer i stort sett samma regler som vid allmän domstol. Före slutlig handläggning vid sammanträde inför domstolen kan skriftlig eller muntlig förberedelse före­komma. Utslaget i ett ärende meddelas genom skriftligt be­slut. Motiveringarna är genomgående utförliga och ger en god bild av hur domstolen resonerat. Beslut i marknadsdom­stolen kan inte överklagas.

Förbud eller åläggande förenas med vite cm inte domstolen av särskilda skäl finner detta obehövligt.

Processkostnaderna i marknadsdomstolen skall bäras av var­dera parten. Då KO drar ett mål inför marknadsomstolen får näringsidkarparten själv stå för sina kostnader, även om

 

Prop. 1981/82:180 BUagedel                                               577

han vinner målet. Samma princip gäller vid förhandlingar om skadlig konkurrensbegränsning enligt konkurrensbegräns­ningslagen.

4,1.5   Allmänna reklamationsnämnden

Ar 1968 inrättades allmänna reklamationsnämnden av dåvarande statens konsumentråd. Konsumentverket har sedan 1973 varit huvudman för nämnden, vars arbete har haft karaktären av försöksverksamhet. Fr.o.m. den 1 januari 1975 finns en sär­skild avdelning för försäkringsärenden. Nämndens verksamhet har fr.o.m. den 1 januari 1981 fått en stadigvarande karak­tär och har blivit en fristående statlig myndighet (prop. 1979/80:114 om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden).

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att på begäran av konsument pröva tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara eller tjänst samt besluta om hur tvisten bör lösas. Nämndens yttranden rubriceras som beslut, men utgör endast en rekommendation till parterna att lösa tvisten på visst angivet sätt. Besluten kan alltså inte genomdrivas tvångsvis.

Stadgarna anger en mycket vid ram för nämndens verksamhet. Nämnden prövar således numera också frågor av rent juridisk natur, exempelvis frågor om avtalsrättslig bundenhet. Inte bara avtalslagen utan också t,ex, hemförsäljningslagen och framför allt köplagen och konsumentköplagen tillämpas av nämnden.

Nämnden har hittills arbetat på 10 avdelningar, nämligen avdelningarna för motor, hemelektronik m.m., fritidsbåtar, försäkringar, skinn, skor, tvätt, textil och resor samt allmänna avdelningen. Prövning av ärende sker på avdelning.

Nämnden kan vid behandling av ärende inhämta yttrande från

eller adjungera särskild sakkunnig. Nämnden kan också låta

utföra laboratorie- och andra undersökningar. Viss teknisk

expertis finns inom kansliet.

37 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                578

Nämnden har innan den blev en fristående statlig myndighet bestått av 74 ledamöter jämte suppleanter i lika delar repre­senterande konsumenterna och näringslivet. Konsumentrepre­sentanterna rekryteras främst från de fackliga organisation­erna samt från konsumentverket. Näringslivsrepresentanterna kommer från olika branschorganisationer.

Utöver de angivna ledamöterna tjänstgör i nämnden en ordfö­rande och åtta vice ordförande. Dessa - som leder sammanträ­dena med nämndens avdelningar - är opartiska och skall enligt stadgarna ha domarkompetens och erfarenhet från dömande verksamhet. Ordföranden är heltidsanställd och har också det övergripande ansvaret för kansliets verksamhet. Vidare finns en heltidsanställd vice ordförande vid nämnden. Rege­ringen eller den regeringen utser skall förordna ledamöterna i nämndavdelningarna samt nämndens ordförande och vice ord­förande.

Sedan 1975 tar nämnden upp alla försäkringstvister som avser konsument utom sådana som gäller allmän försäkring, på kollek­tivavtal grundade arbetsmarknadsförsäkringar eller läkeme­dels- och patientskador. Försäkringsavdelningen har utöver ordföranden - flera personer alternerar som sådan - sex ledamöter. En av dessa utses av Folksam, två av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, en av LO, en av TCO och en av konsumentverket. Dessutom är en representant för försäk­ringsinspektionen närvarande som sakkunnig. Han har rätt att yttra sig men får inte delta i omröstning till beslut.

För rådgivning till allmänheten och för beredning och före­dragning av ärenden finns ett kansli.

Allmänna reklamationsnämnden har enligt stadgarna rätt att i enskilda fall vägra att pröva ärende som med hänsyn till nämndens arbetsformer eller andra omständigheter inte befinns lämpligt att prövas av nämnden. Om inte särskilda skäl före­ligger prövar inte nämnden anmälan om mer än sex månader har gått sedan näringsidkaren avböjt anmälarens krav. Ärenden

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                579

vari utredningen inte är tillräcklig för att nämnden skall kunna yttra sig avvisas av nämnden. Här bör särskilt fram­hållas den begränsning av verksamheten som ligger i att nämnden inte tar upp muntlig bevisning. Om t.ex. uppgift står mot uppgift och saken inte kan avgöras annat än efter vittnesförhör brukar nämnden avböja att yttra sig och i stället hänvisa parterna till domstol. Vad gäller försäk­ringsärenden så avvisas numera vållandefrågor och medicinska frågor. I praktiken är det bara ett par procent av alla ärenden som behöver avvisas på grund av att utredningen inte är tillräcklig.

Allmänna reklamationsnämnden bedriver inte någon uppföljande verksamhet beträffande sina beslut. Sådan uppföljning sker dock genom konsumentverkets försorg. Underlåter näringsidkare att följa nämndens beslut kan vederbörande bli upptagen på den s.k. svarta listan som brukar publiceras i verkets tidning Råd & Rön.

Ar 1979 avgjordes vid försäkringsavdelningen 876 anmälningar, härav fattades 387 nämndbeslut medan 116 ärenden uppklarades under skriftväxlingen (oftast genom att försäkringsbolaget förklarat sig villigt att betala någon ersättning) och 373 ärenden avskrevs (ärendet lämpade sig inte för nämndens prövning eller fullföljdes inte).

4.2     Trafikskadenämnden

Nämnden tillkom på 1930-talet efter initiativ från försäk­ringsinspektionen. Nämnden har till uppgift att verka för en enhetlig och skälig personskadereglering inom trafikförsäk­ringen. Reglementet som antas av trafikförsäkringsbolagen och Trafikförsäkringsföreningen skall godkännas av rege­ringen. Nämnden avger rådgivande yttranden till försäkrings­bolagen i ärende om beräkning av ersättning för personskada från trafikförsäkringen. Den avger även yttranden till dom­stol eller annan myndighet i frågor som rör ersättning för personskador. Bolagen är skyldiga att hänskjuta frågor utom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                580

rättegång till nämnden för yttrande vad gäller personskador i trafiken, som medför en minst 10-procentig medicinsk inva­liditet, eller där förlusten för år beräknas uppgå till ett belopp motsvarande en halv gång det basbelopp som fastställts för januari månad det år skadan inträffade. Ersättning för förlust av underhåll eller omprövning av livränta eller engångsbelopp skall också hänskjutas till nämnden. Begär den skadade det skall även annat ärende om ersättning för personskada gå dit.

Enligt ett i september 1980 av regeringen godkänt reglemente skall i nämnden finnas 29 ordinarie ledamöter. Ordföranden förordnas av regeringen. Fyra ledamöter som är vice ordfö­rande förordnas av försäkringsinspektionen. Ordföranden och vice ordförandena skall vara lagkunniga. Av övriga leda­möter är tolv ledamöter lekmannarepresentanter. De förordnas av försäkringsinspektionen på förslag av LO (5), TCO (4), SACO/SR (1), Lantbrukarnas Riksförbund (1) och SHIO-Familje­företagen (1). Tolv ledamöter förordnas av försäkringsin­spektionen på förslag av Trafikförsäkringsföreningen. De tolv ledamöterna skall äga ingående kunskaper och erfarenhet beträffande reglering av personskador hos bolagen.

I beslut i ärende hos nämnden deltar två ledamöter från var och en av ordförande/vice ordförandegruppen samt lekmanna-och bolagsledamotsgrupperna. Ärenden av enklare beskaffenhet får dock, efter ordförandens bestämmande, avgöras i en mindre sammansättning, nämligen en ledamot från var och en av de tre grupperna.

Verksamheten är mycket omfattande. Nämnden avgjorde under 1979 drygt 2 300 ärenden.

4.3     Försäkringsbranschens egna organ

4.3.1   Gemensamma nämnder

De gemensamma nämnderna har till uppgift att avge yttranden rörande bl.a. tolkning av försäkringsvillkor och beräkning

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                581

av ersättning vid personskador. Medlemmar i nämnderna är de bolag som ingår i Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och som meddelar sådan försäkring som ligger inom respektive nämnds kompetensområde. Vissa utländska bolag är också med­lemmar i nämnderna. Folksam, som inte ingår i Svenska Försäk­ringsbolags Riksförbund, är således inte anslutet till dessa nämnder. Nämnderna är endast rådgivande i förhållande till bolagen, men bolagen är ibland skyldiga meddela nämnden om de gör avvikelser från nämndens utlåtanden.

Bolagen är i stor utsträckning skyldiga att hänskjuta sådana frågor till nämnderna beträffande vilka meningsskiljaktighe-ter yppats mellan försäkringstagaren och bolaget. Försäk­ringstagare eller annan skadelidande kan dock inte själv vända sig direkt till de ifrågavarande nämnderna. Däremot har försäkringstagaren möjlighet att skriftligen yttra sig i eget ärende. Ledamöter liksom sekreterare i varje nämnd utses av styrelsen för Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. Representant för bolag vars ärende behandlas av nämnd får inte delta i ärendets handläggning. Inte heller försäkrings­tagaren deltar vid nämndsammanträden. De flesta av nämnderna avger också yttrande på begäran av bl.a. allmän domstol eller allmänna reklamationsnämnden.

Livförsäkringens vilUoirsnännd har till uppgift att främja en enhetlig tillämpning av försäkringsvillkoren inom livför­säkring och avger yttrande rörande tolkning av försäkrings­villkor ävensom därmed sammanhängande frågor i följande fall

1      på begäran av bolag

2      på begäran av Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag eller Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

3      på begäran av domstol, allmänna reklamationsnämnden eller annan myndighet

Nämnden har dessutom att på begäran av bolag avge yttrande i fråga om utbetalning av billighetsskäl. Bolag är skyldigt

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                582

hänskjuta fråga till nämnden för yttrande vad gäller fråga där utom rättegång meningsskiljaktighet om villkorens inne­börd yppats mellan bolaget och försäkringstagaren eller annan som framställer anspråk på grund av försäkringen och enighet inte uppnåtts.

Nämnden består av ordförande och fem andra ledamöter, vilka samtliga utses av de anslutna bolagen. Ordföranden och ytter­ligare två ledamöter är rättsbildade. Övriga ledamöter be­sitter ingående erfarenhet inom livförsäkring. Endast några få fall (1979 ett fall) behandlas per år. Vanligen gäller hänskjutna ärenden frågan vilken betydelse som skall tillmä­tas oriktiga uppgifter som den döde lämnat i hälsodeklara­tion när försäkringen togs.

Skadeförsäkringens villkorsnäimd yttrar sig i tolkningsfrå­gor beträffande alla former av sakförsäkring. Yttrande avges

1       på begäran av bolag i fråga där utom rättegång menings­skiljaktighet yppats mellan bolaget och försäkringshavare om villkorens innebörd och enighet inte uppnåtts

2       på begäran av bolag i annat fall än i punkt 1 avsett fall

3       på begäran av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund samt

4       på begäran av domstol eller allmänna reklamationsnämnden

Nämnden yttrar sig inte över uppskattning av försäkrad egen­doms värde. Nämnden består av ordförande och 12 andra ledamö­ter. Ordföranden och ytterligare fem ledamöter skall vara rättsbildade. Övriga ledamöter representerar ingående erfa-ranheter inom skadeförsäkring. Nämnden är beslutför då för­utom ordföranden minst fyra ledamöter, därav två rättsbil­dade, är närvarande. Ordförande och övriga ledamöter utses av riksförbundets styrelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                583

Ett hundratal ärenden underställs årligen nämnden, de flesta gällande hemförsäkring.

Ansvarijbetsförs9eringcns personskadaläiiiid har till uppgift att främja en enhetlig personskadereglering inom ansvarighets­försäkring eller annan försäkring, enligt vilken en försäkrad är berättigad till ersättning för personskada enligt skade­ståndsrättsliga grunder.

På begäran av bolag avger nämnden yttrande angående beräkning av i och för sig skälig personskadeersättning vid invalidi­tet, lyte m.m. Bolagen är i vissa fall skyldiga att inhämta yttrande av nämnden, nämligen om den skadades arbetsoförmåga överstiger 10?o eller fräga är om förlust av försörjare. Nämnden får inte uttala sig angående den ansvarighet som kan åvila bolag eller försäkringshavare. Nämnden har 10 ledamöter, varav två är domstolsjurister och de övriga ex­perter från de till nämnden knutna försäkringsbolagen. Uid sammanträde deltar två utomstående jurister och två eller tre av de övriga ledamöterna. Samtliga ledamöter utses av Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds styrelse.

Nämnden har haft ca 450 fall årligen. Ärendetillströmningen har emellertid gått ner sedan trygghetsförsäkringen för arbetsskador tillkommit. Är 1979 inkom 376 ärenden.

Olycksfalls- och sjukförsäkringsnänmden har till uppgift att verka för enhetlig och med god försäkringspraxis överens­stämmande skadereglering inom av bolagen bedriven olycksfalls-och sjukförsäkring. Nämndens verksamhet är av rådgivande natur. De bolag som är knutna till nämnden är i vissa fall skyldiga att vända sig till denna för yttrande, bl.a. i alla tvistiga ärenden som gäller sådan försäkring. Nämnden avger yttrande även på begäran av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, domstol, allmänna reklamationsnämnden eller annan myndighet. Är 1979 inkom till nämnden ett 80-tal ärenden.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                584

Nämnden består vid sina sammanträden av två bolagsanstäUda försäkringsexperter och tre utomstående ledamöter, nämligen en domare, en expert på yrkesskador och en expert på allmän försäkring. Som rådgivande experter finns två läkare som är särskilt lämpade att bedöma försäkringsmedicinska frågor,

Naturslcadcnäniden har till uppgift att uttala sig om ersätt­ningsfrågor inom sakförsäkring för privatpersoner vid skada som orsakats av naturhändelse. Nämnden har fem ledamöter som utses bland medlemsbolagen,

4.3.2   Interna nämnder

Vid sidan av de gemensamma nämnderna finns ett antal interna bolagsnämnder. Folksam som, bortsett från Trafikskadenämnden, inte deltar i samarbetet med gemensamma nämnder inom branschen har inrättat FoUcsans provningsnäond. Nämnden är rådgivande och avger yttranden på begäran av försäkringstagare eller Folksam i frågor som rör omfattning av försäkring och tolk­ning av försäkringsvillkor samt därmed sammanhängande rätts­frågor. Prövningsnämnden består av nio ledamöter. Sex ledamö­ter är lekmän och utses på Folksams årsstämma efter förslag av konsumentkooperationen, LO och TCO. De utsedda lekmännen väljer sedan tre ytterligare ledamöter, av vilka en är ju­rist och en läkare. Den tredje är nämndens ordförande.

Om en försäkringstagare i Folksam vill ha en ersättningsfråga omprövad skall han i första hand vända sig till den av bola­get särskilt inrättade ombudsmannen för försäkringsfrågor (kundombudsmannen). Denne har till uppgift att behandla klagomål och att besvara frågor som rör den av Folksam be­drivna försäkringsverksamheten. Ombudsmannen skall förbereda ärendet och föredra detta i prövningsnämnden.

Flera andra bolag har, trots att de deltar i samarbetet med gemensamma nämnder, dessutom inrättat egna prövningsnämn­der.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                585

Ansvars försäkringstagares skadéprövningsnännd är rådgivande i förhållande till bolaget. Nämnden består av fem ledamöter. Ordföranden och dennes ersättare, som skall vara rättsbildade och ej knutna till försäkringsverksamhet eller tillsynsmyndig­heten över sådan, utses av försäkringsinspektionen, övriga ledamöter utses bland Ansvars försäkringstagare, varvid tre utses av nykterhetsorganisationer och en av Ansvar. Försäkringstagaren eller dennes ombud äger närvara i nämnden då ärendet behandlas.

Förenade Livs försScrijngsnäiind avgör försäkringsärenden rörande av bolaget meddelad frivillig grupplivförsäkring som hänsskjuts till nämnden av förmånstagare, dödsbodelägare, försäkringstagare eller bolagets arbetsutskott. Nämnden har också till uppgift att yttra sig i frågor gällande pro­duktutformning och produktutveckling inom frivillig grupp­livförsäkring. Nämnden består av fem ledamöter, som utses bland de delegerade för försäkrade arbetstagare, försäkrade företagare, arbetsgivare "och samförsäkrare.

Sedan sin tillkomst 1977 har nämnden avgjort 19 ärenden, varav i sju av fallen besluten lett till utbetalning av ersättning,

Skandias sfcadeprövningsnäBid avger utlåtanden som är bind­ande för Skandia men inte för den ersättningskrävande. På begäran av ersättningskrävande eller av Skandia avger nämnden utlåtande om riktigheten och skäligheten av Skandias beslut i skadeärende där den ersättningskrävande inte velat accep­tera bolagets skadereglering.

Nämnden består av fyra ordinarie ledamöter. Tre av dessa är ledamöter i Skandias styrelse. De har utsetts av rege­ringen "med uppgift att särskilt vaka över att försäkrings­tagarnas intresse vederbörligen beaktas" och har alltid majoritet i nämnden. Den fjärde ledamoten är chef för Skan­dias rättsavdelning.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                586

Trygg Hansas försäkrijngsnäBnd yttrar sig förutom i tvistiga frågor mellan bolaget och någon skadelidande beträffande tillämpning och tolkning av försäkringsavtal, villkor, offer­ter m.m. även i frågor av principiell betydelse som gäller bolagets produktutformning och skadebehandling. Nämndens beslut är bindande för bolaget. Nämnden arbetar på fyra av varandra oberoende avdelningar, nämligen en för bil-och båtförsäkring, en för hem-, villa- och fritidshusförsäk­ring, en för fastighets-, företags- och industriförsäkring och en för personförsäkring. Varje avdelning består av 9-11 ledamöter. Det övervägande antalet ledamöter i nämnden är lekmän, däribland försäkringstagarrepresentanter och repre­sentanter för olika organisationer, t.ex. Motormännens riks­förbund, TCO och Sveriges industriförbund. Den som begärt prövning av ett ärende får del av det material som skall föredras i nämnden och har rätt att komplettera detta genom skriftlig inlaga.

De interna bolagsnämndernas utlåtanden avges samtliga utan kostnad för de ersättningskrävande. Ändringsfrekvensen 1979 var ungefär 15?a.

4.3.3    Särskilda nämnder

Utöver de gemensamma och interna nämnderna finns det några nämnder som yttrar sig i viktiga eller principiella skade­ersättningsfall som inträffat i försäkringsformer som till­kommit på senare tid. Exempel på sådana nämnder är Läkemedels-skadenämnden, Patientskadenämnden och TFA-nämnden.

De företag som i Sverige yrkesmässigt tillverkar eller hit inför läkemedel har anslutit sig till en frivillig läkeme­delsskadeförsäkring. Försäkringen täcker personskada som orsakats av läkemedel som här i landet yrkesmässigt har lämnats ut för förbrukning,

LäiaaiBdRlsskadenäBnUeii har till uppgift att avge utlåtande över tolkningen och tillämpningen av "åtagande att utge

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                587

ersättning vid läkemedelsskada" i ärenden som hänskjutits till nämnden av skadelidande, försäkringstagaren eller för­säkringsgivaren .

Nämnden består av 8 ledamöter. Ordföranden och tre andra ledamöter utses av regeringen. En ledamot utses av sjukvårds­huvudmännen, en ledamot av försäkringsgivaren och två ledamö­ter av försäkringstagaren.

Så gott som all sjuk- och hälsovård i Sverige har försäkrats mot behandlingsskada. Genom ett särskilt åtagande ansvaras för skada som under vissa förutsättningar drabbar patienter i samband med sjuk- och hälsovård. Ansvaret enligt detta åtagande har försäkrats av ett konsortium av svenska försäk­ringsgivare.

Om den skadade patienten inte vill åtnöjas med konsortiets besked i en ersättningfråga kan han vända sig till en råd­givande skadenämnd, patientskadenännden.

I nämnden ingår 6 ledamöter. Två av dessa, varav den ene Skall vara ordförande, utses av regeringen, två utses av sjukvårdshuvudmännen och två av konsortiet. Nämnden kan även pröva frågor av mer principiell natur. Vid utgången av 1979 hade drygt 200 fall varit föremål för nämndens pröv­ning, av vilka ca 2D%  avsåg principiella frågor och 80?o tvister.

Enligt bestämmelserna i lagen om arbetsskadeförsäkring beta­las vid arbetsskada ersättning för ekonomisk förlust upp till 7,5 X basbeloppet (120 750 kr. den 1 november 1980), oavsett om skadeståndsskyldighet föreligger för arbetsgivare eller annan. Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) kom­pletterar dessa bestämmelser så att ersättningen täcker den faktiska förlusten av arbetsförtjänst (utöver 7,5 x basbeloppet), ävensom ideell ersättning och kostnader. Stor­leken av ersättning beräknas på i princip skadeståndsrättslig grund.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                588

Trygghetsförsäkring vid arbetsskada tecknas i ett försäk­ringskonsortium, AMF-trygghetsförsäkring.

TFA-nännden, som är rådgivande till konsortiet, består av fyra ledamöter. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens cen­tralorganisations privattjänstemannakartell (PTK) utser vardera en ledamot, medan Svenska kommunförbundet och Lands­tingsförbundet gemensamt utser en ledamot. TFA-nämndens yttrande skall inhämtas i bl.a, frågor som rör försäkrings­fall av prejudicerande betydelse och tolkning av försäk­ringsvillkor m.m.

4.4     Särskilda organ

4.4.1   Kontaktforum för försäkringsfrågor

Kontaktforum för försäkringsfrågor är en plattform för över­läggningar mellan representanter för konsumentverket, försäk­ringsinspektionen och försäkringsbranschen. Utmärkande är en informell diskussion om olika försäkringsfrågor.

Verksamheten syftar till att underlätta en utveckling till konsumenternas bästa med hänsyn till både de enskilda konsu­menternas och försäkringskollektivets intressen.

När kontaktforum inrättades på konsumentverkets initiativ 1975 skedde det enligt förslag i 1974 års statsverksproposi­tion bilaga 12. I kontaktforum har konsumentverket i regel tre ledamöter, varav en är ordförande, försäkringsinspektio­nen en-två ledamöter och försäkringsbolagen numera fem leda­möter.

Vid sammanträdena i kontaktforum diskuteras olika problem på försäkringsområdet. Frågorna har fångats upp av de tre parterna via deras olika kanaler. Det kan vara genom exem­pelvis allmänna reklamationsnämndens försäkringsavdelning, brev och tidningsartiklar eller via en branschkommitté. Ämnena kan gälla allt mellan produktutformning, skadere-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                589

glering och information. Den sistnämnda typen av frågor förekommer ofta i anslutning till marknadsföringslagens regler. Synpunkter i kontaktforum förs sedan vidare till olika branschkommittéer för ytterligare överväganden, beslut eller rekommendationer.

Antalet sammanträden per år växlar något. Kontaktforum har sammanträtt ungefär 6 gånger per år. I samband med det senaste årets riktlinjeförhandlingar angående konsumentförsäkringsla­gens informationsplikt har sammanträdesfrekvensen nedgått till 4-5 gånger per år. Konsumentverket tillhandahåller sekreterare vid sammanträdena. Sammanträdena protokollsförs som minnesanteckningar, vilka justeras och utsänds för känne­dom.

Kontaktforum arbetar också genom olika projektgrupper. En grupp har sålunda arbetat fram ett förslag till folder med råd inför valet av bilförsäkring. En annan arbetsgrupp disku­terar informationen vid bilskada.

4.4.2    Konsumenternas försäkringsbyrå

Byrån som startade sin verksamhet den 1 augusti 1979 är en självständig rådgivningsbyrå som skall hjälpa och vägleda konsumenterna i försäkringsfrågor. Råd kan också ges till andra grupper som har likartade försäkringsproblem, t.ex. hantverkare och småföretagare.

Byrån skall hjälpa konsumenterna med synpunkter vid val av försäkring. Byrån skall också kunna informera om frågor i samband med skadereglering och qm vart man kan vända sig när man fått avslag på ersättningsanspråk från ett försäk­ringsbolag. Kommunala och regionala konsumentvägledare och hemkonsulenter kan vända sig till byrån som också skall göra sammanställningar över olika konsumentproblem vilka skall delges konsumentverket, försäkringsinspektisnen och Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag (FSAB).

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                590

Verksamheten drivs i form av en stiftelse och bedrivs som försöksverksamhet under tre år. Stiftelsen är bildad av Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. Styrelsen består av sex ledamöter, av vilka två utses av konsumentverket, två av försäkringsinspektionen och två av FSAB. Sty­relsen utser inom sig, bland de ledamöter som utsetts av konsumentverket och försäkringsinspektionen, ordförande. Chef för byrån är en jurist. Övrig personal består av fyra handläggare (varav en deltidstjänst om 6Q?o) och en sekre­terare.

Försäkringsbranschen finansierar konsumenternas försäkrings­byrå, men konsumentverket och försäkringsinspektionen har ett dominerande inflytande över verksamheten genom majoritet i byråns styrelse.

Rådgivningen är kostnadsfri och kan avse frågor såväl före köp av försäkring som efter köp. Rådgivningen före köp syftar till att ge konsumenten ett underlag för att själv söka sig fram till ett "bästa köp". Huvudprincip vid rådgivningen efter köp är att ge den frågande förutsättningar att agera vidare på egen hand. Försäkringsbyrån tar upp frågor rörande privatpersoners frivilliga försäkringar. Undantagna från verksamheten är allmän försäkring och på kollektivavtal grundade arbetsmarknadsförsäkringar.

Försäkringsbyrän mottog under tiden augusti 1979-juni 1980 sammanlagt 5 305 förfrågningar.

Kontakt med försäkringsbyrån kan ske skriftligen, vid besök eller per telefon. Huvuddelen av de. som kontaktar försäk­ringsbyrån gör det per telefon. Av det totala antalet mot­tagna förfrågningar framfördes 90?» per telefon.

Tabell 1  Antal förfrågningar

Frågor per                          Antal

Telefon                              4 789

Brev                                      303

Besök                                    213

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                591

På grund av stor publicitet vid starten mottogs första måna­den (augusti 1979) 707 förfrågningar. Ärendetillströmningen har därefter legat på en relativt jämn nivå med knappt 500 förfrågningar per månad.

Huvuduppgiften för försäkringsbyrån är att ge råd åt enskilda konsumenter. Av det totala antalet kontakter har enskilda konsumenter svarat för 84?o. Såsom framgår av tabell 2 har emellertid såväl näringsidkare av skilda slag som konsument­vägledare vänt sig till försäkringsbyrån för att få råd.

Tabell 2  Antal förfrågningar
Frågor frän____________ Antal______

Konsumenter

4 453

Konsumentvägledare

384

övriga

468

När det gäller myndigheters, organisationers m.fl. kontak­ter med allmänheten är inte sällan Storstockholmsområdet överrepresenterat. Under ett inledningsskede var så även fallet beträffande försäkringsbyrån. Efter hand har emeller­tid denna utveckling svängt. Något mer än hälften av de, som kontaktar försäkringsbyrån är bosatta utanför Storstock­holmsregionen,

Tabell 3  Antal förfrågningar

 

Frågor frän

Antal

Stockholmsområdet

2 470

övriga landet

2 767

Okänt

64

Utlandet

4

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                592

Såväl konsumentförsäkringar av skilda slag som specialförsäk­ringar och försäkringar avsedda för olika näringsidkare har aktualiserats i rådgivningen.

Motorfordonsförsäkring och hem-villaheniförsäkring har domi­nerat i verksamheten. Knappt 62%  av alla ärenden har rört någon av de två ovan nämnda försäkringarna.

Tabell 4  Typ av försäkring

Antal

 

Hem, villahem, fritidshus

1 784

Bil, mc, moped

1 502

Sjuk, olycksfall

393

Liv, pension

229

Rese

197

Båt

114

Dolda fel

90

Övriga försäkringar

561

Annan fråga

435

Den största andelen förfrågningar har avsett råd i pågående skadeärenden (se tabell 5). Knappt l??a av alla förfrågningar har avsett råd före tecknandet av försäkring. Denna rådgiv­ning har i allmänhet omfattat diskussion om konsumentens försäkringsbehov och upplysning om alternativa försäkrings­former. I tabell 5 under rubriken "allmän information om försäkring" redovisas förfrågningar rörande olika försäk­ringars uppbyggnad och innehåll. Till rubriken "allmän infor­mation om möjligheterna att få skada ersatt" har förts all­männa frågor om visst slags skadehändelse omfattas av för­säkring eller ej. Omkring 10?o av alla ärenden har rört möj­ligheterna att överklaga försäkringsbolags beslut i skade­ärende och 8?o av ärendena har avsett allmän information på försäkringsområdet.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   593

Tabell 5      Ärenden

 

 

 

Ärendet avsett

 

Antal

Råd före köp

 

987

Allmän information om

försäkring

693

Råd i skadeärende

 

1 781

Allmän information om att få skada ersatt

möjligheter

871

Allmän information om att få tvist prövad

möjligheter

549

Allmän information på området

försäkrings-

424

38   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                594

5       FÖRSÄKRINGSINSPEKTIONENS OCH KONSUMENTVERKETS BEFATTNING MED KONSUMENTFRÅGOR INOM FÖRSÄKRINGSOMRÅDET

5.1     Avtalsvillkorsgranskning

I betänkandet (SOU 1960:11) Översyn av lagen om försäkrings­rörelse uttalade 1958 års försäkringssakkunniga att inspek­tionen i stort sett torde sakna lagliga möjligheter att tillvarata försäkringstagarintresset på villkorsområdet. De sakkunniga och även departementschefen i lagrådsremissen (prop, 1961:171 om ändring i lagen om försäkringsrörelse) föreslog därför en klarläggande bestämmelse om att styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag skulle ansvara för att tillämpade försäkringsvillkor var skäliga. Lagrådet uttalade emellertid att skälighetsprincipen i för­säkringslagstiftningen, innebärande att kostnaden för en försäkring skall vara skälig, inte torde kunna tillgodoses om inte uppmärksamhet också ägnades åt hur bl.a. försäk­ringsvillkoren var ordnade. Departementschefen delade lagrå­dets mening att inspektionen redan enligt gällande lag hade sådana tillsynsbefogenheter, som det av honom i lagrådsre­missen föreslagna tilläggsstadgandet avsåg att ge uttryck för. Det föreslagna tillägget fick därför utgå. Första lag­utskottet (utlåtande nr. 51 år 1961) hade ingen erinran mot propositionens lagförslag och riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan.

Härefter stod det fullt klart att inspektionen hade befogen­heter att granska såväl liv- som sakförsäkringsvillkor på grundval av premiesättningen (skälighetsprincipen). Denna befogenhet framgår uttryckligen fr.o.m. den 1 januari 1981. Då tillades ett nytt tredje moment till 282 § försäkrings­rörelselagen med innebörd att bolagsledningen har att över­vaka att även andra villkor än premien är skäliga och skall lämna inspektionen alla upplysningar som behövs för gransk­ningen (se närmare avsnitt 3.1.1. sid 57 ).

Konsumentverket handhar granskning av avtalsvillkor enligt avtalsvillkorslagen. Eftersom försäkringsområdet är undan-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                595

taget från avtalsvillkorslagens tillämpning befattar sig konsumentverket inte med granskning av försäkringsvillkor, I kontaktforum för försäkringsfrågor har emellertid verket varit engagerat i överläggningar angående bolagens vill­korsutformning.

Vid avtalsvillkorslagens tillkomst och då dess tillämpnings­område utvidgades togs frågan upp om försäkringsområdet även i fortsättningen borde undantas från lagens tillämp­ning. Departementschefen konstaterade (prop. 1971:15 med förslag till lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor m.m. sid. 69 f.) att de speciellt inrättade tillsynsmyndig­heterna på bank- och försäkringsområdet redan var behöriga att granska och meddela föreskrifter om innehållet i avtals­formulär. Han ansåg det därför naturligt att de särskilda inspektionsmyndigheterna också i fortsättningen anförtroddes denna uppgift. Beträffande bankverksamhet ansågs att man särskilt måste beakta det intresse som de penningvårdande myndigheterna kan ha av att kunna anlägga speciella penning­politiska aspekter på villkoren för bankernas kreditgivnings­verksamhet.

Riksrevisionsverket (RRV) tog i sin 1977 avgivna revisions­rapport om försäkringsinspektionens verksamhet upp bl.a. villkorsgranskningen. Villkoren och skaderegleringsprincip­erna var enligt riksrevisionsverket svårbedömda och/eller okända för konsumenterna. Den komplicerade prismekanismen försvårade ytterligare produkt- och prisjämförelser. Riks-revisionsverket ansåg dessa förhållanden motivera en betyd­ligt mer inträngande skälighetskontroll än den granskning som inspektionen då utförde.

Försäkringsinspektionen betonade i ett yttrande till riks­revisionsverket med anledning av revisionsrapporten att den i allmänhet på frivillig väg blev väl förhandsinformerad om mera betydelsefulla nyheter i fråga om såväl premier som försäkringsvillkor. Någon systematisk villkorsgranskning har inte bedrivits av inspektionen, men ett stort antal

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                596

punktvisa påpekanden har gjorts under hand särskilt i samband med introduktionen av nya produkter. Inspektionen redogjorde vidare för att den redan i sin anslagsframställning för budgetåret 1962/63 föreslog en förstärkning med en väl kva­lificerad befattningshavare för skadereglerings- och vill­korstillsynen. Förslaget avslogs, vilket inspektionen upp­fattade som ett godtagande av tillsynens ambitionsnivå.

Försäkringsrättskommittén föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag en särskild bestäm­melse i försäkringsrörelselagen att premie och andra försäk­ringsvillkor skall vara skäliga och i övrigt motsvara för­säkringstagares och försäkringshavares intresse av en ända­målsenlig försäkring. I betänkandet diskuterades frågan om vilka krav som borde ställas på försäkringsvillkoren. Kommittén ansåg bl.a. att i väsentliga delar avtalsvillkors­lagen och dess tillämpning borde utgöra mönster för den villkorsgranskning som föreslogs.

Enligt försäkringsrättskommittén kan man inte stanna vid en kontroll över försäkringsvillkoren som innefattar en granskning av att villkoren inte är oskäliga i den mening som motsvarar avtalsvillkorslagen. Kraven på försäkrings­villkor, och de befogenheter som de granskande myndigheterna skall ha, måste gå längre. Villkorens utformning har samband med såväl soliditets- som skälighetsbedömning. Det skulle därför enligt försäkringsrättskommittén kunna leda till en besvärande skevhet i bedömningen, om å ena sidan med hänsyn till skälighetsprincipen vissa ganska långtgående krav skulle kunna ställas på villkoren och bli utslagsgiv­ande för granskningen av dessa och å andra sidan den vill­korsgranskning som närmast motsvarar den enligt avtalsvill­korslagen skulle vara inskränkt till en prövning av om vill­kor är oskäliga. Det synes i själva verket omöjligt att skilja mellan dessa olika slag av prövning.

Försäkringsverksamhetskommittén skall senare i sitt arbete överväga villkorsgranskningens roll, inriktning och inten­sitet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                597

Försäkringsrättskommittén diskuterade också frågan vilken myndighet som borde ha hand om villkorsgranskningen. Kom­mittén redovisade i betänkandet (sid. 172 f.) två olika modeller för villkorsgranskning.

Den ena modellen, den s.k. "avtalsvillkorsmodellen", inne­bär att den slutliga prövningen åvilar marknadsdomstolen och att en granskning, som ibland leder till prövning inför denna domstol, sker hos konsumentverket/KO.

Den andra modellen, den s.k, "tillsynsmodellen", innebär att kontrollen av villkoren förläggs till inspektionen.

Försäkringsrättskommittén diskuterade för- och nackdelar med de olika modellerna. Enligt kommittén var det till en början önskvärt att för konsumentskyddet vid försäkring utnyttja den sakkunskap som marknadsdomstolen och konsu­mentverket/KO besitter beträffande villkorsgranskning. Kon­sumentskyddet vid försäkring har också samband med andra delar av konsumentskyddet.

För "tillsynsmodellen" talade, enligt försäkringsrättskom­mittén, framför allt att inspektionen besitter särskild sakkunskap beträffande försäkring. I tillsynen ingår dess­utom redan ett betydande mått av konsumentskydd. Villkors­kontrollen står också i nära sammanhang med andra sidor av tillsynen över försäkring, bl.a. tillämpning av solidi­tets- och skälighetsprinciperna. Soliditets- och skälighets-kontrollen måste under alla omständigheter liksom hittills åvila inspektionen och det är knappast möjligt att generellt från denna isolera den bedömning som nu avsågs. Enligt kom­mittén var det vidare förenat med betydande olägenheter om två olika myndigheter fattade bindande beslut om vill­koren från delvis olika, delvis sammanfallande synpunkter.

En fördel med "avtalsvillkorsmodellen" ansågs vara att den innefattade en klar instansordning och metod att lösa kon­flikter.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                598

Försäkringsrättskommittén konstaterade avslutningsvis att situationen var mer komplicerad på försäkringsområdet än på de flesta andra områden såtillvida att konsument- och näringsidkarintressen inte ensamma kunde ställas mot var­andra. Tillsynsmyndigheten kunde ha att fatta beslut som gick emot önskemål gemensamma för försäkringstagare och försäkringsgivare, nämligen om dessa önskemål skulle leda till konsekvenser som inte motsvarade de krav på soliditet och skälighet som måste ställas på försäkringsverksamhet.

Enligt försäkringsrättskommittén kunde önskemålen inte till­godoses vare sig genom den renodlade avtalsvillkorsmodellen eller den renodlade tillsynsmodellen. Villkorskontrollen borde ske i de former där båda myndigheternas särskilda kompetens på en gång bäst kom till sin rätt. Kommittén tog emellertid inte ställning i de organisatoriska frågorna.

Remissinstanserna hade olika meningar i fråga om vilken myndighet som borde handha villkorsgranskningen. Flera in­stanser, däribland Svea Hovrätt, riksrevisionsverket, Sveri­ges advokatsamfund och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund betonade intresset av att koncentrera tillsyn och granskning av försäkringsbranschen till en enda myndighet. Marknadsdom­stolen och Sveriges advokatsamfund framhöll att inspektionen under alla omständigheter har att utöva kontroll över solidi­tet och skälighet även om den viUkorskontroll, som skulle påkallas av konsumentförsäkringslagen, överlämnades till annan myndighet. Flera instanser, däribland konsumentver­ket/KO och marknadsdomstolen, ansåg att en klar fördel med "avtalsvillkorsmodellen" var att prövningen av ett villkor skedde i judiciella former. Konsumentverket/KO framhöll också att ytterligare en fördel med "avtalsvillkorsmodellen" var att bedömningen av villkoren skedde enligt samma prin­ciper som gällde för konsumentområdet i övrigt.

Departementschefen (prop. 1979/80:9 om konsumentförsäkrings­lag m.m. sid. 88 ff.) ansåg sig inte vara beredd att till­styrka kommitténs förslag om en villkorsgranskning som skulle inriktas på ändamålsenlighet. Ett ställningstagande

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                599

till frågan om inriktningen och organisationen på längre sikt av samhällets kontroll över försäkringsvillkoren borde enligt departementschefen anstå till dess försäkringsverk-samhetskommittén hade blivit färdig med sitt arbete. Utök­ningen av villkorsgranskningen föreslogs därför göras inom ramen för gällande principer och organisation. Enligt depar­tementschefen betydde detta att villkorsgranskningen borde handhas av inspektionen. Undantaget från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde borde alltså bestå men det ansågs natur­ligt att inspektionens granskning skedde i nära samarbete med konsumentverket.

Sedan proposition till konsumentförsäkringslag framlagts för riksdagen i juni 1979 inleddes bland försäkringsbolagen ett omfattande översynsarbete avseende försäkringsvillkoren, främst syftande till att tillgodose den föreslagna lagens tvingande regler. I detta arbete har försäkringsinspektionen genom representanter i skilda arbetsgrupper tagit del. In­spektionens medverkan har i propositionen förutsatts såvitt gäller legalitetsgranskningen. För försäkringsbolagens del har arbetet varit omfattande och enligt inspektionens mening är de produkter, som kommit ut i marknaden i samband med konsumentförsäkringslagens ikraftträdande, att betrakta som ett första försök att realisera lagstiftarnas tanke­gångar. I enlighet med det tillägg till lagen om försäkrings­rörelse som gjordes samtidigt med konsumentförsäkringslagen (avseende skälighetsövervakning även av andra försäkrings­villkor än premierna) kommer framtida produkter enligt in­spektionens uppfattning att systematiskt fingranskas på ett mer inträngande sätt än vad som tidigare varit möjligt. Den 1 juli 1980 har inspektionen fått en avdelningsdirek­törstjänst på försäkringsjuridiska och administrativa byrån. Befattningshavaren skall enbart handha villkorsgranskning.

5.2     Försäkringsbolagens marknadsföring

Inspektionens möjligheter att ingripa mot ett försäkrings­bolags marknadsföring har sin bakgrund i inspektionens all-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                600

manna tillsynsplikt och bestämmelsen i 302 § försäkrings-rörelselagen.

I 302 § försäkringsrörelselagen åläggs försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör att övervaka att anskaff­ning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Regeringen kan utfärda närmare bestämmelser angående sådan anskaffnings­verksamhet och också utse en särskild nämnd att handlägga sådana frågor (se närmare avsnitt 3.1.1 sid. 58 ).

Som tidigare framgått gäller marknadsföringslagen (se avsnitt 3.2.3 sid. 77 ) på försäkringsområdet. Detta betyder att även konsumentverket/KO bevakar och kan ingripa mot ett försäkringsbolag med stöd av marknadsföringslagens bestäm­melser om otillbörlig marknadsföring och underlåtenhet att vid marknadsföring lämna viss information.

Vid marknadsföringslagens tillkomst berördes inte frågan om eventuell specialreglering av försäkringsverksamheten. Betänkandet (SOU 1966:71) Otillbörlig konkurrens och depar­tementspromemorian (Stencil Ju 1969:2) om vissa organisa­tionsfrågor i samband med en ny lag om otillbörlig marknads­föring sändes aldrig på remiss till försäkringsinspektionen. Inte heller skedde någon gemensam beredning med dåvarande finansdepartementet. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anmärkte dock i sitt remissvar att enligt lag en speciell övervakning av försäljnings- och konkurrensfrågor sker inom försäkringsområdet. Enligt riksförbundet hade det i övrigt varit önskvärt att den självsanerande verksamhet som byggts ut inom näringslivet i stort getts tillfälle att framvisa resultat innan nya organ inrättades.

Försäkringsområdet berördes över huvud taget inte av depar­tementschefen i prop. 1970:57 med förslag till lag om otill­börlig marknadsföring m.m.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                601

Konsumentverket/KO övervakar följaktligen försäkringsbola­gens marknadsföring på sarrima sätt som inom övriga områden. En viss allmän bevakning av tidningar och tidskrifter sker även på försäkringsområdet, meh huvudsakligen initieras ingripanden genom anmälningar från allmänheten, konkurrenter o.dyl. Ärendena handläggs i princip på samma sätt som inom övriga områden. På försäkringsområdet har emellertid kontakt­forum för försäkringsfrågor kommit att spela en viss roll vad gäller marknadsföringsfrågor. I kontaktforum har ibland enskilda ärenden tagits upp till diskussion från principiell synpunkt. Ärendena har därför kunnat lösas på ett mycket smidigt sätt.

Enligt konsumentverket är det sällan rena marknadsföringsfrå­gor som kommer in till verket. Oftast är det i samband med andra frågor som ett marknadsföringsärende aktualiseras. Det kan vara i samband med förfrågningar med anledning av inträffade skador eller allmänna frågor m.m. Under tiden 1.7-31. 12 1976 inkom till konsumentverket totalt 40 försäk­ringsärenden, varav 18 klassades som marknadsföringsärenden. Efter 1976 är motsvarande siffror; 1977 57 resp. 29, 1978 44 resp. 16, 1979 90 resp. 24 och under tiden 1. 1-30.6 1980 30 resp. 11. Kommitténs genomgång av ett antal referensären­den, dvs. ärenden som bör ha särskilt stort intresse ur saklig eller rättslig synvinkel, visar att de flesta ärenden lösts hos konsumentverket. I ett fall har talan väckts i marknadsdomstolen och försäkringsbolaget och reklambyrån som bolaget anlitat meddelades förbud vid vite (marknadsdom­stolen 1978-03-10 nr. 6/78).

Beträffande inspektionens tillsyn över försäkringsbolagens försäljning av försäkringar framhöll första lagutskottet i utlåtande 1948 (nr, 34 sid, 26 f,) som riksdagen antog att föreskrifter angående bolagens försäljningsverksamhet förutsätter att ett särskilt organ finns för att övervaka efterlevnaden av bestämmelsen i 302 § försäkringsrörelse­lagen om god försäkringssed. Lagutskottet fortsatte: "Det kan synas praktiskt att anförtro denna uppgift åt försäk-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                602

ringsinspektionen. Emellertid måste beaktas att frågor av den natur, varom här är fråga, ligga vid sidan av inspektio­nens egentliga tillsynsverksamhet. Och det kan icke anses lämpligt att utsträcka försäkringsinspektionens befogenheter till detta område".

I sitt betänkande (SOU 1960:11) Översyn av lagen om försäk­ringsrörelse uttalade de sakkunniga (sid. 502) i anslutning till ett förslag om viss omformulering av 302 § bl.a. följ­ande.

"Då det ankommer på försäkringsinspektionen att utöva tillsyn över att bolagsledningarna fullgöra sina skyldigheter, faller det inom inspektionens verksamhetsområde att i fall av behov ingripa jämväl på detta område. Skulle emellertid Kungl. Maj:t genom särskilda föreskrifter komma att överföra alla eller vissa grupper av hithörande frågor till handläggning av en särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, upphör i mot­svarande grad inspektionens befattning med hithörande ären­den".

Med anledning av lagutskottets uttalande 1948 och de sakkun-ningas uttalande 1960 gjorde Svenska Försäkringsbolags Riks­förbund 1961 en framställning till riksdagens första lagut­skott rörande tolkningen av 302 § försäkringsrörelselagen. Första lagutskottet uttalade i utlåtande nr, 51 år 1961 sid, 65 att vid lagens tillkomst avsikten måste ha varit att försäkringsinspektionen inte skulle utöva någon tillsyns­verksamhet jämlikt 302 §, I den mån nämnderna (se avsnitt 3.1.1 sid, 58 ) utövade verksamhet som avsågs i 302 § borde de enligt utskottet vara undantagna från inspektionens verk­samhetsområde. Riksdagen antog utskottets utlåtande.

Kommittén har gjort en genomgång av inspektionens aktivitet på anskaffningsområdet under tiden 1954-1966. Denna genomgång visar att inspektionen ingripit mot såväl försäkringsbolags marknadsföring som övriga anskaffningsfrågor. Inspektionen ingrep redan 1954 mot ett försäkringsbolags reklam- och upplysningskampanj, vilken inspektionen ansåg ha fått en utformning som med hänsyn till 302 § försäkringsrörelselagen var mindre lämplig. I skrivelser har inspektionen också

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                603

gjort uttalanden i vissa frågor, t.ex. med anledning av den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande 1955, angående flerårsavtal m.m. Inspektionen har också uttalat sig i frå­gor som regleras i försäkringsbolagens anskaffningsöverens­kommelser (se avsnitt 3. 1 1 sid. 58 ). Skrivelserna har i dessa fall utmynnat i att Svenska Försäkringsbolags Förvalt­ningsnämnd, som har att övervaka bolagens tillämpning av anskaffningsöverenskommelserna, anmodats delge försäkrings­bolagen innehållet i skrivelsen eller att nämnden anmodats att vidta lämpliga åtgärder.

Inspektionen har dessutom vid olika tillfällen lämnat sin synpunkt på vissa bestämmelser i anskaffningsöverenskommel­serna och har även tagit initiativ till ändringar i överens­kommelserna, t.ex. vad gäller ombudens ersättning.

Efter 1966 har inspektionens verksamhet på anskaffningsområ­det främst bestått i underhandskontakter med försäkringsbola­gen. Enligt inspektionen finns därför inte verksamheten närmare dokumenterad i form av protokoll och skrivelser.

Tillsynen över konsumentkreditlagens efterlevnad utövas av konsumentverket. Verkets tillsyn omfattar dock inte bl,a, verksamhet som står under tillsyn av försäkringsinspektionen. Vid underiåtelse att lämna information enligt konsumentkre­ditlagen hänvisas till marknadsföringslagen. Härigenom får konsumentverket jämsides med inspektionen en teoretisk möj­lighet att ingripa mot bristande information vid marknads­föring av krediter.

Lagutskottet (1977/78:5 sid. 20 f.) konstaterade att den ovan föreslagna ordningen kunde medföra vissa problem. Ut­skottet ansåg emellertid att det måste anses riktigt att näringsidkare, som redan är underkastad tillsyn av särskild myndighet, ställs under tillsyn av samma myndighet när det gäller efterlevnaden av konsumentkreditlagen. Reglerna om inspektionsmyndighetens tillsyn inskränker enligt utskottet inte de befogenheter som tillkommer KO enligt marknadsfö­ringslagen. För undvikande av kompetenskonflikter förutsatte

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                604

utskottet att inspektionsmyndigheten vid utfärdandet av anvisningarna enligt konsumentkreditlagen samrådde med kon­sumentmyndigheterna .

Försäkringsinspektionen har utfärdat anvisningar om informa­tion vid marknadsföring av kredit till konsument (bankinspek­tionens och försäkringsinspektionens författningssamling 1979:2, Ftl). Några ingripanden från inspektionens sida mot bristande information har inte varit aktuella.

Informationen till konsumenter hör på de flesta områden nära samman med marknadsföringen. Den information som en näringsidkare normalt lämnar till konsumenter lämnas före eller i samband med köp. Sådan information kan därför sägas vara marknadsföringsinriktad. Ingripande mot sådan informa­tion kan således ske med stöd av marknadsföringslagen.

På försäkringsområdet är emellertid förhållandena något annorlunda än på de flesta andra konsumentområden. Ett för­säkringsbolag lämnar inte bara information före eller i samband med köp av försäkring, utan lämnar i stor utsträck­ning även information till försäkringstagare under försäk­ringstiden, t.ex. vid skada. Sådan information är inte di­rekt marknadsföringsinriktad utan avser endast att informera om t.ex. en försäkrings omfattning och giltighet, försäk­ringstagares rättigheter och skyldigheter vid skada m.m.

Gränsen mellan dessa olika slags information blir av natur­liga skäl flytande. I konsumentförsäkringslagen har också både informationen före och informationen efter köp behand­lats i ett sammanhang. Kommittén har därför valt att be­handla all information enligt konsumentförsäkringslagen under följande avsnitt "Information om försäkring".

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                605

5.3     Information om försäkring

5.3.1    Försäkringsbolagens information

Som redovisats i förra avsnittet kan man skilja mellan mark­nadsföringsinriktad information och annan information. Grän­sen mellan dessa är dock flytande. Sådan information som är marknadsföringsinriktad kan angripas med stöd av marknads­föringslagen. Redan innan konsumentförsäkringslagen trädde i kraft kunde således konsumentverket/KO övervaka och in­gripa mot ett försäkringsbolags marknadsföringsinriktade information.

Enligt försäkringsinspektionens allmänna tillsynsplikt kan inspektionen ingripa mot all information från försäkrings­bolagen. Inspektionen bedriver dock f.n. ingen särskild granskning av bolagens informationsmaterial och får inte heller systematiskt del av det informationsmaterial som produceras och distribueras av försäkringsbolagen. Materia­lets omfattning är enligt inspektionen för stort för full­ständig granskning. Den genomgång av inspektionens aktivitet under åren 1954-1966 som kommittén gjort visar emellertid att inspektionen efter anmärkningar eller påpekanden uttalat sig också om utformningen av informationsmaterial.

I konsumentförsäkringslagen regleras bolagens information om konsumentförsäkringar både såvitt gäller före tecknandet av försäkring, under försäkringstiden pch vid skada. Informa­tionen vad gäller t.ex. livförsäkring, koUektivavtalsbunden försäkring, gruppförsäkring och näringsidkares försäkring omfattas emellertid inte av lagens bestämmelser.

Informationsföreskrifterna i konsumentförsäkringslagen har anknutits till marknadsföringslagens påföljds- och kontroll­system. Enligt departementschefen (prop. 1979/80:9 om konsu­mentförsäkringslag m.m. sid. 38) gäller detta "även till den del informationen inte ingår som ett led i bolagens marknadsföring. Frågan om hur myndighetsövervakningen i olika hänseenden av försäkringsbolagens informationsskyldig-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                606

het skall ordnas bör slutligt lösas när resultatet av den tidigare nämnda försäkringsutredningen föreligger. I avvak­tan på detta bör det ankomma på konsumentverket att i nära samarbete med försäkringsinspektionen förhandla med försäk­ringsbolagen om den närmare utformningen av informations­skyldigheten och att utfärda behövliga riktlinjer."

I de riktlinjeförhandlingar som pågår i anledning av informa­tionsbestämmelserna i konsumentförsäkringslagen deltar såväl konsumentverket som inspektionen.

Informationen på de områden som inte omfattas av konsument­försäkringslagens bestämmelser, t.ex, livförsäkring, koUek­tivavtalsbunden försäkring, gruppförsäkring och näringsid­kares försäkring, behandlas olika beroende på vilken typ av information det är frågan om, Marknadsföringsinriktad information på dessa områden kan, enligt vad som redovisats inledningsvis, angripas av såväl konsumentverket/KO som inspektionen, medan sådan information som inte används som ett led i bolagens marknadsföring kan angripas av inspektio­nen ensam.

Konsumentverket får regelbundet del av nio större försäk­ringsbolags informationsmaterial rörande konsumentförsäk­ringar. Av detta material utgör enligt konsumentverket en stor del sådan information som inte används som ett led i bolagens marknadsföring. Någon löpande granskning av allt insänt material har konsumentverket inte någon möjlighet att bedriva. Däremot ger materialet konsumentverket möjlig­het att vid behov granska delar av det.

5.3.2   Kompletterande basinformation och rådgivning till konsumenter

I betänkandet (SOU 1960:11) Översyn av lagen om försäkrings­rörelse ansåg de sakkunniga att försäkringsinspektionen var särskilt lämpad att tillhandagå allmänheten med sakkunnig opartisk konsumentupplysning. Inspektionen borde enligt de sakkunniga inrikta sig på att tillhandahålla material

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                607

för genomsnittskonsumenten som skall teckna försäkring, att göra sammanfattningar för att belysa medborgarnas försäk­ringsbehov och fördelar av olika försäkringsformer. Vidare borde inspektionen analysera vanligen förekommande försäk­ringsvillkor och villkorsolikheter samt lämna uppgifter om premier och återbäring m.m. Allmänheten hade också, enligt de sakkunniga, intresse av uppgifter om bl.a. det ekonomiska utfallet av försäkringsbolagens rörelse o.dyl.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talade övervägande skäl för att konsumentupplysningssynpunkterna blev bäst tillgodo­sedda om inspektionen vid sidan om publikationen Enskilda försäkringsanstalter också utgav en särskild konsumentupplys­ningspublikation utformad direkt med tanke på att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet.

Departementschefen (prop. 1961:171 med förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrörelse sid. 284 f.) framhöll att konsumentinformationen på försäkringsområdet självfallet i första hand borde vara en uppgift för försäk­ringsföretagen. Frågan om det allmännas insatser fick bedö­mas mot bakgrund av att försäkringsbranschen stod under särskild tillsyn och att konsumenterna på detta område däri­genom hade ett skydd som saknade motsvarighet på andra kon-v sumtionsområden. Departementschefen anförde att det för samhället var viktigt att på ett ändamålsenligt sätt kom­plettera det informationsmaterial för vilket bolagen sva­rade. Med de speciella problem som mötte och den särskilda sakkunskap som erfordrades i detta fall var det enligt de­partementschefen naturligast att uppgiften anförtroddes åt inspektionen. Han uteslöt inte heller att det kunde vara ändamålsenligt att bryta ut vissa uppgifter ur publikationen Enskilda försäkringsanstalter för publicering i särskild ordning.

I statens konsumentråds försäkringsutrednings betänkande (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar framhölls återigen att den produktinriktade informationen till större

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                608

delen skulle produceras pch distribueras av försäkringsbola­gen. Behovet av viss standardisering av informationen, genom branschen i samarbete med konsumentverket, betonades dock. Huvudansvaret för kompletterande opartisk information före­slog utredningen att konsumentverket, med utnyttjande av expertis inom branschen och inspektionen, skulle ha. Inspek­tionen borde i detta sammanhang nämnas som en idégivare i problemuppfångande sammanhang, eftersom inspektionen hade en bred överblick över hela försäkringsbranschens verksam­het.

Utredningen föreslog också inrättandet av ett forum för kontakt, diskussion och dialog mellan försäkringsbranschen och konsumentverket, vari även inspektionen skulle ingå. Slutligen föreslog utredningen inrättandet av en central rådgivningsnämnd dit missnöjda skadelidande kunde vända sig.

Departementschefen (1974 års statsverksprop. Bilaga 12) delade utredningens uppfattning att konsumentverket borde handha de arbetsuppgifter som konsumentinformation om för­säkringar bar med sig. Konsumentverket hade att undersöka hur och i vilken utsträckning utredningens förslag skulle genomföras. Departementschefen anslöt sig också till försla­get att en central instans borde svara för rådgivning i försäkringsfrågor. Det fick ankomma på konsumentverket att i samråd med inspektionen och branschen svara för den när­mare uppläggningen.

Riksrevisionsverket ansåg i sin tidigare nämnda revisions­rapport att flera skäl talade för att inspektionen även efter beslutet 1974 fick anses ha en viktig roll i konsu­mentupplysningsarbetet. Arbetet med konsumentupplysning om försäkring måste enligt riksrevisionsverket grundas på ingående kännedom om det enskilda försäkringsväsendet och ett omfattande analysarbete med hjälp av försäkringsmatema-tisk, ekonomisk och statistisk expertis. Endast inspektio­nen ansågs ha erforderliga resurser för ett sådant analys­arbete.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                609

Försäkringsinspektionen var i sitt svar på riksrevisions­verkets revisionsrapport av den uppfattningen att det med de sakkunnigas synsätt i betänkandet (SOU 1972:29) Konsu­mentupplysning om försäkringar stämde väl överens med att den breda upplysningen handhades av konsumentverket med dess kontakter med förbrukarna och goda kännedom om mass­kommunikation och mediaval.-

Konsumentverket har efter uttalandena i 1974 års statsverks­proposition tagit initiativ till inrättandet av kontakt­forum för försäkringsfrågor och konsumenternas försäkrings­byrå. Verket har också utarbetat en promemoria (byrå 4 1979:4-02), som ger en översiktlig bild av försäkringsområ­det. Dess främsta syfte sägs vara att utgöra internt utbild­nings- och arbetsmaterial för konsumentvägledare på kommu­nal, regional och central nivå. I syfte att hjälpa konsument­erna att hitta den bilförsäkring som passar bäst har konsu­mentverket i samarbete med försäkringsinspektionen och för­säkringsbranschen utarbetat en folder; "Att välja bilförsäk­ring". Verket har planer på att utarbeta liknande foldrar vad gäller hemförsäkring och åtgärder vid bilskador.

Uid sidan av den rådgivning som numera sker i konsument­ernas försäkringsbyrå sker även viss rådgivning från konsu­mentverkets sida. I de flesta fall hänvisas dock konsumenten till försäkringsbyrån.

Försäkringsinspektionen skall enligt instruktionen främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden på för­säkringsväsendets område. Genom utgivande av publikationerna Enskilda försäkringsanstalter och Understödsföreningar anser sig inspektionen i huvudsak ha fullgjort sin nämnda skyldig­het enligt instruktionen. Publikationerna har genom åren i det närmaste förblivit oförändrade till innehåll och ut­förande. Någon särskild mer konsumentinriktad sammanställ­ning har inte framställts. Genom representationen i kontakt­forum för försäkringsfrågor har inspektionen möjlighet att delta i där förda resonemang om informationsproblem. Utform-39 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                610

ningen och innehållet i den tidigare nämnda foldern "Att välja bilförsäkring" har bl.a. bestämts inom ramen för kontaktforum.

Uad gäller individuell rådgivning förekommer enligt inspek­tionen helt oformaliserat åtskilliga kontakter mellan inspek­tionen och enskilda försäkringstagare. En orienterande bas­information lämnas då av inspektionen. Uid skriftlig kontakt sker ofta ett remissförfarande. Så är t.ex. fallet vad gäller kontroll av återbäringsberäkningar och skadeförsäkringspre­mier. Skriftliga svar till konsumenter lämnas i allmänhet i förening med översändande av inhämtade remissvar. Genom representation i styrelsen för konsumenternas försäkringsbyrå deltar också inspektionen i en institutionaliserad indivi­duell rådgivning.

5,4     Försäkringsbolagens skadereglering

Fram till 1961 torde den uppfattningen ha varit rätt allmän att något legalt stöd för skaderegleringsgranskning inte fanns annat än på trafikförsäkringsområdet och då det gällde livförsäkring, Uid den senare försäkringsformen ansågs det ingå i försäkringsinspektionens befogenheter att vid utbetal­ning av ersättning vid inträffade försäkringsfall m,m. tillse att bestämmelserna i de försäkringstekniska grunderna inte åsidosattes (SOU 1960:11 Översyn av lagen om försäkringsrö­relse sid. 314).

Departementschefen anförde i prop. 1961:171 med förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrörelse sid. 230 att det självfallet var av stor betydelse att möjlighe­ter till ingripanden inte saknades om en så viktig sida av försäkringsverksamheten som skaderegleringen skulle misskö­tas. Han fann vidare att i många remissyttranden framkommit att man ansåg att försäkringsinspektionen redan genom bestäm­melserna i försäkringsrörelselagen hade möjlighet att in­gripa vad gäller skaderegleringsverksamheten. Denna uppfatt­ning hade t.ex. försäkringsinspektionen som dock ansåg över­vägande skäl tala för ett förtydligande tillägg till lagtex-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                611

ten. Inspektionen ansåg att man därvid borde ge tillägget samma utformning som i andra fall, nämligen att lagen fick

ge uttryck för ett ansvar som primärt åvilade styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag. Det var då enligt inspektionen självklart att inspektionen hade att ingripa vid missförhållanden.

Departementschefen anslöt sig till inspektionens uppfattning och föreslog i konsekvens härmed att i en bestämmelse skulle ges direkt uttryck för ett styrelsen och verkställande direk­tören åvilande ansvar för att inträffade försäkringsfall behandlades enligt god försäkringssed. Han ansåg vidare att det borde understrykas att inspektionens granskningsverk­samhet på området självfallet inte skulle avse att i det enskilda fallet döma i en tvist mellan försäkringsbolag och försäkringstagare uta n sikta på en bedömning i stort av verksamheten som sådan och frågor av mera allmän räckvidd.

Lagrådet (prop 1961:171 sid, 306) uttalade emellertid i samband med sin granskning av förslaget att skälighetsprin­cipen i försäkringslagstiftningen, innebärande att kostna­den för en försäkring skulle vara skälig, inte torde kunna tillgodoses om inte uppmärksamhet också ägnades åt hur bl,a, behandlingen av försäkringsfallen var ordnade. Såsom redo­visats i avsnitt 5,1 sid, 121 fick därför det föreslagna tillägget utgå.

Härefter har det stått fullt klart att inspektionens befogen­heter även innefattar skaderegleringsgranskning.

En mera systematisk granskning av avslutat skadereglerings­material inleddes på 1950-talet och begränsade sig, med då rådande syn på inspektionens befogenheter, till trafik­försäkringsområdet. Åtskilligt material genomgicks och be­dömdes av vederbörande granskare utan några egentliga fast­lagda program. Uid uttaget av material torde man ha priori­terat svårighetsgrad framför antal och koncentrerat sig på ett mindre antal akter, som vid snabbgranskning föreföll

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                612

kunna inrymma problem värda att närmare penetrera. Resulta­ten framlades muntligt för verksledningen, men några systema­tiska felaktigheter torde inte ha påträffats i materialet utom beträffande ett bolag. I övrigt befordrades smärre ifrå-gasättanden till vederbörande bolagsledningars kännedom. Det är under dessa förhållanden inte möjligt att i efterhand exakt fastställa vad som inträffade under granskningsarbetet, eftersom granskarens observationer endast föranledde munt­liga redogörelser och underlaget sågs som personliga minnes­anteckningar.

Sedan rättsläget i fråga om försäkringsinspektionens befo­genheter 1961 blivit klart, påbörjade inspektionen för första gången en granskning av skadematerial av annat slag än tra-fikskadematerial. Man valde då att studera ansvarsskador med personskada på civilområdet (dvs. hem, villa etc). Under en följd av år genomfördes denna undersökning över hela försäkringsbolagsområdet.

Uttaget av material ägde rum så att man på varje enhet stu­derade 100 avslutade skador under ett år, i allmänhet från andra året före det löpande. Uttaget skedde i tidsföljd och baserade sig inte på någon stickprovsmetodik. A andra sidan bör betonas att ett hundratal skador av angiven typ ofta täckte minst ett kvartals alla skador och i mindre företag avsevärt längre tid. "Urvalet" ansågs även med denna ■teknik bli tämligen representativt.

Tekniken förfinades såtillvida som regleringen uppdelades i ett antal komponenter. Studierna i materialet inriktades sålunda på vållandebedömningen i stort, argumentationens kvalitet i korrespondensen, inkomstförlustberäkningen, hand­läggningstakten och den allmänna "tonen" från försäkringsbo­lagets sida i kontakten med konsumenterna (= de skadeli­dande). Inom varje komponent sökte man placera bolaget i en 2- eller 3-gradig "betygsskala". Då de avdelade resurs­erna var mycket begränsade tog undersökningen mycket lång tid och endast ett par bolag om året hann granskas. Eftersom

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                613

"betygssättningen" innefattade åtskilligt av subjektiva inslag från granskarens sida fördelades de hundra akterna ibland på två granskare, som oberoende av varandra verk­ställde bedömningen. Det konstaterades härvid att bedömning­arna praktiskt taget helt sammanföll.

En granskning avslutades regelmässigt med ett samtal med det aktuella försäkringsbolagets skadechef. Därvid påpekades i förekommande fall att vissa detaljobservationer gjorts.

Granskningsarbetet föranledde muntliga redogörelser inför verksledningen och underlaget sågs fortfarande som person­liga minnesanteckningar. I ett enda fall - där ett försäk­ringsbolag erhållit ett negativt "betyg" i fråga om en av de ovan nämnda komponenterna i regleringen - föranledde granskningen en direkt kontakt mellan dåvarande generaldirek­tören och vederbörande försäkringsbolags verkställande direk­tör. En ny separatstudie av detta bolag genomfördes några år senare, varvid intrycken var genomgående positiva.

Statens konsumentråds försäkringsutredning tog i sitt .betänk­ande (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar upp till behandling inspektionens skaderegleringsgranskning. Utredningen konstaterade å ena sidan att om ett klagomål till inspektionen inte kunde hänföras till ett ersättnings­beslut utan till själva "sättet" för skadebehandlingen, t.ex. bristande brevsvar, långsamhet i handläggningen o.dyl., ansåg sig inspektionen kunna ingripa på grund av sin allmänna tillsynsplikt. Enligt skälighetsprincipen ålåg det enligt utredningen å andra sidan inspektionen att vaka över skadere­gleringen i stort, men ingripanden förutsatte då systema­tiska felaktigheter eller måste gälla frågor av allmän räck­vidd.

Utredningen föreslog att regeringen gav försäkringsinspektio­nen i uppdrag att, i samråd med branschen och konsumentver­ket, se över den nuvarande skaderegleringsgranskningens omfattning, inriktning och redovisning. För att genomföra

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                614

åtgärder som kunde föranledas av denna översyn föreslogs också att inspektionen tilldelades nödvändiga resurser.

Nämndfbrfarandet togs också upp till behandling i betänkan­det. Utredningen var enig i att alla konsumenter borde ha samma möjlighet att få ett ärende prövat i en nämnd med konsumentrepresentanter. Däremot rådde oenighet om lösningen skulle vara att samtliga bolag hade skadeprövningsnämnder med konsumentrepresentanter eller om en särskild försäkrings­avdelning skulle inrättas vid allmänna reklamationsnämnden.

Till utredningens förslag om översyn av försäkringsinspektio­nens skaderegleringsgranskning ställde sig de remissinstan­ser, däribland inspektionen, som yttrade sig över förslaget i allmänhet positiva. Den övervägande delen av dessa instan­ser ansåg att en sådan översyn borde ske genom att inspektio­nen i samråd med branschen och konsumentverket såg över den nuvarande verksamheten.

Departementschefen (1974 års statsverksprop. Bilaga 12 sid. 49 f.) förutsatte att inspektionen i samråd med konsumentver­ket genomförde en översyn av sin skaderegleringsgranskning. Beträffande nämndförfarandet ansåg departementschefen att konsumenter, oberoende av i vilket bolag försäkring teck­nats, borde ha möjlighet att få ett ärende prövat i en nämnd med konsumentrepresentanter. En neutral, från bolagen skild, nämnd borde därför finnas.

Riksrevisionsverket tog i sin tidigare nämnda revisionsrap­port upp bl.a. inspektionens skaderegleringsgranskning. Riksrevisionsverket ansåg att försäkringsbranschen utmärktes av att produkterna inte var enhetliga vare sig över tiden eller mellan olika producenter. Skaderegleringsprinciperna var svårbedömda och/eller okända för konsumenterna. Detta tillsammans med den invecklade prissättningsmekanismen ansåg verket motivera en betydligt mer inträngande skälighetskon­troll, innebärande bl.a, skaderegleringsgranskning, än den granskning som då utfördes. Insatserna för en sådan kvalita-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                615

tiv utökad kontroll fick vägas mot den kvantitativa omfatt­ningen. Enligt riksrevisionsverket borde arbetet med den påbörjade översynen av skaderegleringsgranskningen intensi­fieras.

Försäkringsinspektionen bemötte i sin redogörelse i anled­ning av riksrevisionsverkets rapport de i rapporten fram­lagda synpunkterna. Inspektionen framhöll att kontakt etable­rats med konsumentverket och att under hösten 1977 en studie gjordes av försäkringsbolagens beviskrav vid stöld i låst bostad. Vidare hänvisade inspektionen till den nyligen in­rättade försäkringsavdelningen inom allmänna reklamations­nämnden, i vilken inspektionen utser en sakkunnig och där erfarenheterna av försäkringsbolagens skaderegleringskvali­tet måste sägas vara goda. Den skaderegleringsgranskning som med begränsade resurser ägde rum hade enligt inspektio­nens mening ett betydande värde, inte minst psykologiskt, och inspektionen såg här positivt på konsumentverkskontak­ten. Inspektionen pekade slutligen på att en utvidgning av tillsynsarbetet på de av riksrevisionsverket exemplifie­rade områdena skulle kräva stora personalförstärkningar.

Efter det att den systematiska skaderegleringsgranskningen under en följd av år legat nere - enligt inspektionen en konsekvens av nödvändig uppgiftsprioritering inom ämbets­verket och av personalomsättning - återupptogs granskningen under 1979 sedan inspektionen rekryterat en tjänsteman med huvudsaklig inriktning på denna uppgift. Härigenom skapades möjligheter att tillgodose ekonomiministerns uttalande i budgetpropositionen 1978/79:100 (bilaga 10 sid. 53) att det skulle vara av vikt att inspektionen redan inom ramen för nu gällande tillsynsregler ägnade ökad uppmärksamhet åt försäkringsbolagens hantering av skaderegleringsfrågor.

Nu ifrågavarande granskning tog sin början hösten 1979 och bestämdes avse personskaderegleringen i trafikförsäkring. Urvalet gjordes med tillämpning av statistisk metodik och hänförde sig till 1977 års skador. Ännu har endast ett för-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                616

säkringsbolag studerats färdigt, men avsikten är att studien skall omfatta ett större antal bolag.

Efter diverse kontakter mellan inspektionen och konsument­verket med anledning av uttalandet i statsverkspropositionen 1974 och efter den tidigare nämnda nyrekryteringen 1979, beslutades vid sammanträde med företrädare för de båda ver­ken tillsättandet av en arbetsgrupp. Arbetsgruppens uppgift var att detaljutforma riktlinjer för skaderegleringsgransk­ningen.

Arbetsgruppen framlade i april 1980 sin rapport angående översyn av försäkringsinspektionens skaderegleringsgransk­ning.

Gruppen ansåg att systematisk granskning av försäkringsbola­gens skaderegleringsmaterial utgjorde ett mycket viktigt moment av försäkringsinspektionens tillsynsarbete. En sådan verksamhet innebar en ökad rättssäkerhet för konsumenterna genom att ge försäkringsinspektionen underlag för eventu­ella ingrepp mot observerade brister på ett för konsument­erna betydelsefullt område.

Enligt gruppens mening hade de resurser som före 1979 stått till förfogande för nu ifrågavarande arbetsuppgift varit otillräckliga. Först nu hade en sådan resurstilldelning kommit till stånd (= en årsarbetskraft) att ett menings­fullt minimum kunde anses garanterat. Det borde emellertid även övervägas om inte skadegranskningsfunktionen skulle tillföras en mera rutinbetonad arbetskraft vid sidan om den kvalificerade tjänsteman, som nu ensam utförde gransk­ningsarbetet.

De intill 1979 års undersökning tillämpade metoderna för urval och granskningsteknik, liksom arbetets intensitet, hade enligt gruppen möjligen under tidigare perioder kunnat anses acceptabla, med hänsyn till den relativt ringa vikt som under dessa perioder tillmätts den nu aktuella tillsyns-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                617

funktionen. Med dagens ambitionsnivå måste kraven ställas betydligt högre. Insatserna måste vara fortlöpande och inte bara sporadiska.

Arbetsgruppen föreslog sammanfattningsvis

att försäkringsinspektionen framgent genomför systematisk granskning av försäkringsbolagens skaderegleringsmaterial

att därvid den metodik i granskningsarbetet skall tilläm­pas som inleddes med 1979 års undersökning och med beaktande av vad arbetsgruppen i det föregående anfört

att granskningen av ett målområde (t.ex. personskador i trafikförsäkring) föregås av noggrann bestämning av studie­områdena (t.ex. inkomstbortfallsberäkningen), som bör i möjligaste mån utgöras av objektivt mätbara variabler

att målområdena fortlöpande bestäms av försäkringsinspek­tionen, varvid förslag från konsumentverket bör beaktas

att granskningsrapporterna införlivas med försäkringsin­spektionens arkiv och delges det granskade försäkringsbola­get, medan generella iakttagelser av betydelse för hela branschens skadehantering fortlöpande offentliggörs, t.ex. i inspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter

att försäkringsinspektionen tillförs för verksamheten er­forderlig resursförstärkning

Inspektionen har anslutit sig till arbetsgruppens förslag och beslutat att i avvaktan på försäkringsverksamhetskom-mitténs ställningstagande bedriva skaderegleringsgransk­ningen i enlighet med förslaget.

Försäkringsinspektionen har främst under 1978 och 1979 i skrivelser gjort vissa enskilda och generella uttalanden angående försäkringsbolagens skaderegleringspraxis (se t.ex. inspektionens Dnr H 17/78, H 702/78, 782/78 H 925/78).

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                618

6       DE ÖVRIGA NORDISKA LÄNDERNA

Den offentliga kontrollen över försäkringsväsendet grundas i Norge på de regler som återfinns i "lov av 29 juli 1911 nr 1 om forsikringsselskaper". Kontrollen tar sig i första hand uttryck i kravet på att envar som vill driva försäk­ringsverksamhet i landet måste erhålla koncession. En annan sida av kontrollen är den kontinuerliga tillsyn som bolagen är föremål för och som huvudsakligen utövas med stöd av forsikringsselskapsloven.

Inom skadeförsäkringen är kontrollen starkt begränsad. För­utom kontroll över att bolagen inte driver annan verksamhet än försäkring består tillsynen på detta område endast av en rent räkenskapsmässig kontroll. Tillsynsmyndigheten,"For-sikringsrådet", har vid skadeförsäkring inte någon befogen­het att kontrollera vare sig att premienivån är försvarlig med hänsyn till den risk bolaget åtagit sig att bära eller att villkoren i övrigt är skäliga. Någon löpande tillsyn över bolagens skadereglering sker inte.

Vid livförsäkring är tillsynen åtskilligt mer omfattande. Utöver den rent räkenskapsmässiga kontrollen och kontrollen över att bolagen iakttar förbudet mot att bedriva annan försäkring än livförsäkring utövas tillsyn över att bola­gens kapitalplaceringar står i överensstämmelse med lagens detaljerade krav. Inom detta område företas också viss granskning av den egentliga villkorsutformningen och det tillses att premiesättningen grundas på en riktig användning av tillgänglig dödsfallsstatistik. Någon löpande tillsyn över bolagens rutiner för skadeutbetalningar sker dock inte.

Försäkringsbolagens marknadsföring står författningsmässigt under tillsyn av "Forbrukerombudsmannen" med "Markedsrådet" som överinstans. Till följd av den allmänna tillsynsfunktio­nen övervakar emellertid även Forsikringsrådet bolagens marknadsföringsaktiviteter. Vid behov har rådet ingripit mot annonstexter som enligt rådets uppfattning varit miss­visande eller på andra sätt olämpliga.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                619

Uid sidan av forsikringsselskapsloven finns det generella bestämmelser i "lov om priser, utbytte og konkurrenseforhold av 26 juni 1953 nr 4 (prisloven)", som också är tillämpliga på försäkring. Denna lags allmänna förbud mot oskäliga priser och oskäliga villkor gäller därför också för försäkringsbo­lagens premieberäkning och utformning av försäkringsvillkor. Dessa regler har emellertid i praktiken aldrig kommit till användning inom försäkring.

Det finns också en rad andra organ och institutioner som inverkar på försäkringsbolagens verksamhet. Från konsument­skyddssynpunkt kan särskilt nämnas dels "Forbrukernes for-sikringskontor", dels "Forsikringsskadenevnden". Båda dessa organ har sin grundval i ett avtal som 1970 träffades mellan "Forbrukerrådet", närmast motsvarigheten till konsumentver­ket, och "Norske Forsikringsselskapers Förbund", det norska försäkringsväsendets branschorganisation. Kontorets uppgift är att hjälpa och vägleda den enskilde konsumenten när han står inför att en försäkringsskada skall regleras av försäk­ringsbolaget. Kontorets service är kostnadsfri, "Forsikrings­skadenevnden" är en reklamationsnämnd som avger utlåtanden i anledning av tvister om den rätta tolkningen av försäk­ringsvillkor eller tillämplig lagstiftning. Nämndens utlå­tanden är inte bindande.

Kostnaderna för forsikringskontoret och forsikringsskade­nevnden bestrids av norska staten och försäkringsväsendets branschorganisation med hälften vardera.

Bolagen är allenarådande vad gäller information och något offentligt organ som informerar om försäkringsverksamhet och försäkring finns inte. Denna fråga skall behandlas av forsikringslovutvalget. Branschorganet "Opplysningskontoret for forsikring" har upprättats av Norske Forsikringsselska­pers Förbund och har till uppgift att informera allmänheten om vad försäkring betyder för samhället och for enskilda medborgare. Kontoret fullgör sin informationsverksamhet genom pressartiklar, filmer, radio och TU, föreningar och skolor.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                620

I en proposition föreslås att efter mönster av den svenska avtalsvillkorslagen, den norske KO (forbrukerombudsmannen), skall utöva tillsyn över avtalsvillkor. Genom förhandlingar med näringsidkare eller deras organisationer skall övervakas att standardvillkor som används mot konsumenter inte är oskäliga. Försäkringsavtal har inte undantagits från forbru-kerombudsmannens tillsynsområde.

Frågan om forsikringsrådets möjlighet att granska skadeför­säkringsvillkor kommer också att behandlas i forsikringslov­utvalget, som skall försöka göra en avgränsning mellan forsik­ringsrådets tillsyn och forbrukerombudsmannens verksamhet på detta område.

Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen regleras i Finland genom Lag den 28 december 1979 om försäkringsbolag. Tillsynen över försäkringsbolag ankommer på en avdelning inom social- och hälsovårdsministeriet (försäkringsavdel­ningen), som äger befogenhet att när som helst granska bola­gens rörelse och verksamhet.

Konsumentinflytandet vid försäkring har i Finland liksom i övriga nordiska länder under 1970-talet breddats åtskil­ligt. Detta har skett genom frivilliga överenskommelser mellan myndigheterna och den finska branschorganisationen inom försäkringsväsendet. Samarbetet med försäkringstagar-sidan har tagit sig institutionella former genom att sär­skilda centrala organ med konsumentrepresentanter har bil­dats.

Den 1 september 1978 trädde en konsumentskyddslagstiftning i kraft i Finland. Lagstiftningen omfattar fem lagar.

-       konsumentskyddslagen (38/78)

-       lagen om anordnande av konsumentrådgivning i kommun (39/78)

-       lagen om konsumentombudsmannen (40/78)

-    lagen om marknadsdomstolen (41/78)

-    lagen om konsumentklagonämnden (42/78)

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                621

Lagarna berör försäkringsverksamheten i frågor om marknads­föring, avtalsvillkor och jämkning av avtal. Den arbetsgrupp-inom justitieministeriet som 1975.framlade betänkande i denna fråga föreslog att försäkrings- och bankområdena, inte skulle omfattas av den avtalsvillkorsreglering som ingick i lagförslaget. Detta motiverades bl.a. med att försäkrings­verksamheten redan stod under statsmakternas tillsyn och att de nuvarande tillsynsfullmakterna medgav hänsynstagande till konsumentskyddssynpunkter i tillsynen. Enligt arbets­gruppen kunde man genom att på försäkringsområdet exkludera villkorsreglering ur konsumentskyddslagstiftningen försäkra sig om att hänsynstagande till konsumentskyddssynpunkter inte råkade i konflikt med andra tillsynsmålsättningar, såsom övervakning av försäkringsbolags soliditet.

I regeringens proposition angående konsumentskyddslagstift­ning (Rd, 1977 N:o 8) undantogs varken bank- eller försäk­ringsverksamhet. I propositionen framhölls emellertid att det senare kunde bli aktuellt att begränsa reglernas tillämp­ningsområde, i den mån konsumentskyddet på olika områden utvecklades genom speciallagstiftning. I den slutligt antagna lagstiftningen gjordes undantag endast för lagstadgade för­säkringar och arbetstagarnas grupplivförsäkringar o.dyl.

I dag gäller i Finland således att konsumentombudsmannen och ytterst marknadsdomstolen övervakar försäkringsbolagens marknadsföring och avtalsvillkor vad gäller konsumentförsäk­ringar, varför en viss dubblering av konsumentombudsmannens och försäkringsinspektionens, dvs. social- och hälsovårds­ministeriets försäkringsavdelning, uppgifter förekommer. Bl.a. har försäkringsbolagslagen 31 § tolkats så att försäk­ringsavdelningen i sin tillsyn av efterlevnaden av s.k. "god försäkringssed" även kan och bör beakta konsumentskydds­synpunkter. Någon skälighetsprincip finns däremot inte in­skriven i lagen vad gäller skadeförsäkring, medan livförsäk­ringsverksamheten skall bedrivas enligt grunder som fast­ställs av försäkringsavdelningen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                622

I Finland har, som tidigare framhållits, en kraftig utveck­ling av frivilliga konsumentskyddsanordningar skett på för­säkringsområdet.

Försäkringsbranschens konsumentdelegation har till uppgift att som ett rådplägande och rådgivande organ befrämja konsu­mentskydd, konsumentrådgivning och konsumentservice i försäk­ringsfrågor. Delegationen består av 13 ledamöter och lika många personliga suppleanter. Sex ledamöter representerar Finska Försäkringsbolagens Centralförbund - de finska bola­gens branschorganisation - och fyra ledamöter olika fackliga eller konsumentpolitiska organisationer. Av resterande tre ledamöter representerar en oavhängig sakkunskap i konsument­frågor, en näringsstyrelsen och en social- och hälsovårds­ministeriet. Delegationen lägger fram sin syn i principiellt eller eljest viktiga frågor rörande försäkring som är av betydelse från konsumentsynpunkt. Den tar också initiativ som syftar till utvecklande av försäkringsväsendet, därpå tillämplig lagstiftning och försäkringspraxis. Särskilt beaktas därvid sådana från konsumentskyddssynpunkt angelägna frågor som försäkringsformer, tariffernas struktur och er­sättningspraxis.

Konsumenternas försäkringsbyrå, som inrättade 1971 genom ett avtal mellan statsmakten och Finska Försäkringsbolagens Centralförbund, vägleder och hjälper konsumenter i försäk­ringsfrågor och verkar även som ett jämkningsorgan i enskilda tvister. Byråns tjänster kan utnyttjas kostnadsfritt.

Försäkringsnämnden, som bildats genom samma avtal mellan statsmakten och Finska Försäkringsbolagens Centralförbund, skall avge motiverade utlåtanden i ärenden som rör menings-skiljaktigheter angående försäkringsvillkors tillämpning och tolkning.

Konsumentklagonämnden har till uppgift att avge rekomendatio-ner rörande klagomål som framställs av konsumenter i enskilda tvistefrågor mellan näringsidkare och konsument. Nämnden

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                623

har även vissa rådgivningsuppgifter. Dess kompetens i för­säkringsärenden innebär att den kan avge rekommendationer i frågor som rör försäkringsvillkorens tolkning. Nämndens avgöranden är inte bindande för parterna. Behovet av sak­kännedom i försäkringsfrågor har beaktats såtillvida att nämnden har en särskild försäkringssektion.

I Otaimarfc regleras tillsynen över försäkringsverksamheten i "lov nr. 147 af 13 maj 1959 om forsikringsvirksomhed". Tillsynen handhas av ett s.k, "forsikringsråd", vilket ly­der under industriministeriet,

Forsikringsrådet skall godkänna försäkringsvillkor som an­vänds inom livförsäkring och byggnadsbrandförsäkring. I övrigt krävs inte något godkännande av försäkringsvillkor.

Om forsikringsrådet erhåller klagomål från försäkringstagare brukar rådet normalt anmoda det berörda försäkringsbolaget att yttra sig. Beroende på bolagets svar behandlas ärendet i fortsättning på olika sätt. Om ärendet rör en fråga som inte kan hänföras under lov om forsikringsvirksomhed hänvi­sas försäkringstagaren till den s.k. "Ankenaevnet for Forsik­ring". En fråga som hänför sig till lov om forsikringsvirk­somhed kan föreläggas industriministeriet, liksom frågan kan föreläggas folketingets ombudsmand.

Särskilt rörande livförsäkring går forsikringsrådet ofta i samband med klagomål från försäkringstagarna igenom premie­beräkningarna för att kontrollera att dessa stämmer överens med de för bolaget godkända tekniska grunderna.

En ny tillsynslag har under hösten 1980 antagits av folke­tinget. Enligt den nya lagen kommer det nuvarande forsik­ringsrådet att bestå av ett råd och ett direktöret. I rådet kommer försäkringstagarna, försäkringsbolagen och pensions­kassorna att bli representerade. Bland övriga nyheter bör nämnas att de bolagsrättsliga reglerna i forsikringsloven an­passas till aktieselskabslovens bestämmelser, att Europeiska

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                624

Gemenskapens (EG:s) 2. bolagsdirektiv är inarbetade i lagför­slaget, att EG:s 1. livförsäkringsdirektiv också är inarbe­tade i lagen samt att det införs en bestämmelse om att försäk­ringsverksamhet skall bedrivas i överensstärnmelse med "reder, lig forretningsskik og god forsikringspraksis".

Den tidigare näranda "Ankenaevn for Forsikring" har sin grund i "lov om forbrugerklagenaevnet", vilken trädde i kraft i juni 1975. Nämnden kan sägas vara en motsvarighet till den svenska allmänna reklamationsnämnden. Nämnden skall behandla klagomål från försäkringstagare när det gäller privatförsäkringar och sådana försäkringar för näringsidkare som inte i väsentlig mån skiljer sig från privatförsäkringar. I denna nämnd finns representanter för försäkringsbranschen och konsumenterna. Nämndens avgörande är inte bindande för försäkringsbolaget om detta inom 30 dagar meddelar nämnden att bolaget inte önskar vara bundet av nämndens beslut. Konsumenten är inte bunden av nämndens beslut utan kan vända sig till domstol.

Enligt "lov nr. 297 af 14.6.1974 om markedsfJring" får i förvärvsverksamhet inte företas handlingar som strider mot "god markedfringsskik". Med stöd av denna bestämmelse kan "forbrugerombudsmanden" (motsvarigheten till den svenska KO) påtala bl.a. vad han bedömer vara otillbörliga avtals­villkor eller otillbörligt förfarande vid ingående av avtal. Prövningen kan ta sikte på såväl enstaka kontrakt som stan­dardkontrakt. Försäkringsavtal är inte undantagna från hans kompetensområde. Om det visar sig nödvändigt kan forbruger­ombudsmanden dra saken inför domstol i avsikt att få förbud fastställt mot fortsatt användning av de påtalade affärsme­toderna eller villkoren.

"Forbrugerrådet", som är sammansatt av 24 organisationer, skall ta tillvara konsumenternas intressen och föra en aktiv konsumentpolitik. Oetta sker bl.a, genom att rådet lämnar konsumentsynpunkter till myndigheter m.m. Forsikringsrådet har haft kontakt med forbrugerrådet vid frågor om premie-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     625

höjningar bl.a. för motorfordonsförsäkringar och hem- och villaförsäkringar. Kontakterna har lett till att undersök­ningar har igångsatts och att riktlinjer för samarbetet mellan forsikringsrådet och forbrugerombudsmanden har kom­mit till stånd.

40   Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     626

7       ÖUERUÄGANDE OCH FÖRSLAG

7.1     Inledande översikt över dagens konsumentskydd inom försäkringsområdet

Under senare år har konsumentpolitiken tillmätts en allt större vikt både i den allmänna debatten och i statsmaktens handlande. Flera åtgärder har vidtagits för att stödja kon­sumenterna och förbättra deras ställning. Med begreppet konsument åsyftas då närmast enskilda personer som för eget bruk köper varor eller beställer tjänster eller andra nyttig­heter av näringsidkare. Åtgärderna skall ses mot bakgrund av de förändringar som under de senaste decennierna ägt rum på marknaden. Utbudet av varor och tjänster har ökat mycket kraftigt. Nya produkter tillkommer i snabb takt och konsumentens möjlighet att bedöma det stora urvalet produkter försvåras. Företagen utnyttjar i större utsträckning reklam och andra marknadsföringsåtgärder för att styra konsumenter­nas val. Bruket av standardavtal har också blivit allt van­ligare. Denna utveckling har medfört att konsumenterna i allt större utsträckning har behov av information och vägled­ning.

Det har också ansetts att den enskilde konsumenten i många situationer behöver samhällets stöd för att hävda sin rätt och skyddas mot otillbörliga affärsmetoder, oskäliga avtals­villkor och andra liknande företeelser. En omfattande lag­stiftning har också genomförts. Avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen trädde båda i kraft 1971 och har där­efter fått utvidgade tillämpningsområden. De centrala bestäm­melserna i båda lagarna är utformade som generalklausuler, i avtalsvillkorslagen om mot konsumenten oskäliga avtalsvill­kor och i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsfö­ring, information och produktsäkerhet. Tillsynen över lagar­nas tillämpning har anförtrotts konsumentverket/KO och ytterst marknadsdomstolen. Marknadsföringslagens regler har i fråga om information vid kreditgivning preciserats i konsumentkreditlagen som trädde i kraft 1979.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                627

Behov av en aktiv konsumentpolitik finns också inom försäk­ringsområdet. Försäkringsbolagen använder sig liksom andra näringsidkare av reklam och andra marknadsföringsåtgärder samt standardavtal. Genom sin ställning har försäkringsbola­gen ett faktiskt övertag gentemot den enskilde försäkrings­tagaren. Uidare är försäkringsvillkor och andra frågor som enskilda försäkringstagare ställs inför många gånger av komplicerad natur och kan få stora framtida ekonomiska kon­sekvenser. Stora krav måste därför ställas på det sätt på vilket försäkringsbolagen marknadsför sina försäkringar, lämnar information till sina försäkringstagare och utformar sina villkor. Ett annat för försäkringstagarna viktigt om­råde är försäkringsbolagens skadehantering.

Försäkring meddelad av enskilda försäkringsanstalter och understödsföreningar regleras av särskild lagstiftning och verksamheten står under en i det närmaste total tillsyn av en särskild tillsynsmyndighet, försäkringsinspektionen. Tillsyn på försäkringsområdet utövas i vissa hänseenden också av datainspektionen, konsumentverket/KO och närings­frihetsombudsmannen .

Försäkringslagstiftningen har till främsta syfte att bereda skydd för försäkringstagarna. Behovet av sådant skydd har sin speciella bakgrund i försäkringens grundtanke och den däri liggande komplexiteten, innebärande att de många som hotas av skada slår sig samman och lämnar bidrag ur vilken de få som drabbas av skada erhåller ersättning. Delvis moti­verar också försäkringens sociala betydelse ett i jämförelse med många andra avtalstyper förstärkt konsumentskydd. Där­till kommer allmänt konsumentpolitiska strävanden att stärka de enskilda försäkringstagarnas ställning på ett område som för lekmannen rymmer komplicerade och svåröverskådliga problem.

Tillsynslagstiftningen på försäkringsområdet, främst lagen om försäkringsrörelse, har till uppgift att reglera de en­skilda försäkringsbolagens verksamhet. Bestämmelserna i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                628

lagen har till yttersta syfte att skydda försäkringstagarna. De främsta exemplen på detta är soliditets- och skälighets­principerna.

Soliditetsprijncipen innebär att försäkringsverksamheten skall drivas så att det finns trygghet för att försäkringsut­fästelserna skall kunna infrias. I lagen har kravet på soli­ditet kommit till uttryck på olika sätt, t.ex. i reglerna om fondbildning och om placering av tillgångar. Soliditets­kravet har emellertid även fått ett mera allmänt och prin­cipiellt uttryck i bestämmelserna om grunderna för livförsäk­ring i 263 § försäkringsrörelselagen.

Skäligtsprincipen uttrycks i fråga om livförsäkringar på så sätt att grunderna enligt 263 § försäkringsrörelselagen skall trygga bolagets förmåga att bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. I fråga om skadeförsäkring anges i 282 § 2 mom. försäkringsrörelse­lagen att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Detta innefattar bl.a. kontroll av försäkringsvill­kor och skadereglering. Beträffande villkorsgranskning ut­trycks fr.o.m. den 1 januari 1981 direkt i 282 § 3 mom. försäkringsrörelselagen att övervakning skall ske att även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga.

Principerna om soliditet och skälighet kompletterar varandra. Vid premiesättningen leder soliditetskravet till uttagande av tillräckligt stora premier för att garantera försäkrings­tagarnas trygghet, medan skälighetskravet å andra sidan är inriktat på att premieuttaget - i förekommande fall korri­gerat med återbäring - inte blir högre än som är nödvändigt med hänsyn till försäkringsskyddet. Skälighetskravet innebär emellertid också att premierna för en försäkringsgren inte får vara för låga så att de måste subventioneras genom pre­mieintäkterna från annan försäkringsgren.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                629

En annan princip i försäkringsrörelselagen är principen om försäkringstagarnas inflytande, I ömsesidiga försäkrings­bolag är försäkringstagarna delägare och har som sådana inflytande på bolagets skötsel, I försäkringsaktiebolagen har man velat säkra inflytande från försäkringstagarnas sida genom lagbestämmelsen att av styrelseledamöterna minst en skall utses med uppgift att särskilt vaka över att försäk­ringstagarnas intresse vederbörligen beaktas, Försäkrings-tagarrepresentanten utses av försäkringstagarna, av intresse­grupp som har anknytning till försäkringstagarna eller genom förordnande av regeringen eller offentlig myndighet. Dessutom har i såväl ömsesidiga försäkringsbolag som försäkringsaktie­bolag inrättats olika organ, nämnder och råd som innebär ett betydande inflytande för försäkringstagarna.

Försäkringsavtalslagens bestämmelser reglerar huvudsakligen förhållandena mellan försäkringstagaren och försäkringsbola­get. Bestämmelserna är i relativt stor utsträckning tvingande. Detta gäller särskilt beträffande regler som anses viktiga för försäkringstagarens skydd. Vissa av försäkringsavtalsla­gens regler återspeglas i de allmänna försäkringsvillkor som tillämpas av bolagen. Dessa innehåller reglerna om de viktigaste förpliktelserna för försäkringstagarna (premiebe­talning, regler om säkerhetsföreskrifter m,m.). På sakförsäk­ringsområdet har samtliga bolag fr.o.m. den 1 juli 1976 tillämpat "allmänna bestämmelser av år 1976 för hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar (AB 1976)". På grundval av dessa bestämmelser har detaljerade försäkringsnormer utarbetats för vissa delområden. Genom införandet av normerna har överskådligheten och jämförbar­heten mellan olika försäkringar ökat.

Beträffande konsumenternas vanliga sakförsäkringar (hem-, villa-, fritidshus-, rese-, motorfordons- och båtförsäk­ringar) har från den 1 januari 1981 försäkringsavtalslagen i huvudsak ersatts av en särskild konsumentförsäkringslag. Omarbetade allmänna bestämmelser har med anledning härav trätt i kraft den 1 januari 1981 (AB 1981). Konsumentförsäk-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                630

ringslagen innehåller regler om förhållandet mellan försäk­ringsbolaget och försäkringstagaren när det gäller konsument­försäkringar. Lagen är ett led i strävandena för att stärka konsumenternas ställning. De försäkrades intressen tillvara­tas genom regler som till största delen är tvingande för försäkringsbolagen. Bland de viktigaste nyheterna i lagen är en infomationsplikt för bolagen. Reglerna om informa-' tionsplikt utgör en precisering av marknadsföringslagens informationsbestämmelser. Innan en försäkring tecknas skall konsumenten få viss grundläggande information så att hans val av försäkringsform underlättas. När försäkring väl har tecknats skall försäkringstagaren skriftligen informeras bl.a. om viktigare begränsningar i försäkringen. En annan viktig nyhet är rätten till förs9cring. Bolagen kan inte vägra någon att teckna försäkring som normalt tillhanda­hålls om det inte finns särskilda skäl.

Det system av lagar som skapats på försäkringsområdet är ett uttryck för att försäkringstagarna, genom försäkrings­tjänstens komplicerade natur, har behov av särskilda garan­tier för att försäkringsverksamhet bedrivs på ett både för den enskilde konsumenten och för kollektivet tillfredsställ­ande sätt. Försäkringens sociala/ekonomiska betydelse har även medfört allmänna konsumentpolitiska strävanden att stärka försäkringstagarnas ställning.

Det författningsmässiga skyddssystem som byggts upp för försäkringskonsumenterna rör, förutom försäkringsrörelsela­gens regler om soliditet m.m., främst avtalsvillkor, mark­nadsföring, information och skadereglering.

Försäkringsrörelselagens bestämmelser om skälighetsprincipen både vad gäller liv- och sakförsäkring förutsätter en samord­nad granskning av prenier och övriga villlcor. Bevakningen av skälighetsprincipen ingår som ett viktigt led i inspek­tionens allmänna tillsyn över försäkringsbolagen. De krav på granskning av försäkringsvillkor som ligger inbyggda i försäkringsrörelselagens skälighetsprincip innebär ett

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                631

konsumentskydd som går längre än man syftat till på andra konsumentområden. Försäkringsrörelselagen ställer krav på avtalsvillkorens skälighet, medan ingripande enligt avtals­villkorslagen förutsätter att ett avtalsvillkor är oskäligt.

Även om försäkringsinspektionen inte hittills har systema­tiskt granskat andra försäkringsvillkor än premierna, så har inspektionen ändå haft goda möjligheter att i sin till­synsverksamhet uppmärksamma olika villkorsfrågor. Påpekanden från allmänheten har gjorts direkt till inspektionen. Viktiga informationskällor är också allmänna reklamationsnämnden och konsumenternas försäkringsbyrå. I sammanhanget bör också nämnas erfarenheter från det numera relativt aktiva infly­tande som försäkringstagarrepresentanterna utövar i främst bolagens interna skadenämnder.

På grund av att villkorsgranskning inryms i inspektionens tillsynsuppgifter har försäkringsområdet undantagits från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde och står därmed i detta avseende utanför tillsynsområdet för konsumentver­ket/KO.

Försäkringsbolagens mrknadsföring och anskaffning av för­säkringar regleras i 302 § försäkringsrörelselagen och i branschens anskaffningsöverenskommelser. Marknadsföringslagen och dess generalklausul i fråga om otillbörlig marknadsföring är också tillämplig på försäkringsområdet.

Inspektionen kan ingripa och har också ingripit med stöd av sin allmänna tillsynsuppgift att vaka över en sund utveck­ling av försäkringsbolagens verksamhet och med tillämpning av 302 § försäkringsrörelselagen.

Försäkringsbolagens marknadsföring av krediter regleras i konsumentkreditlagen. Tillsynen över lagens efterlevnad på försäkringsområdet utövas av försäkringsinspektionen. Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen har med stöd av marknadsföringslagen också möjlighet att ingripa mot försäk-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                632

ringsbolagens underlåtenhet att informera vid marknadsföring av kredit.

Nära marknadsföringslagens konsumentskyddande bestämmelser ligger också de krav som från konsumentens håll bör ställas på försäkringsförsäljarnas yrkesskicklighet och tillförlit­lighet. Försäkringsrörelselagen ålägger bolagen att övervaka att försäljningen av försäkringar överensstämmer med god försäkringssed. Bolagen har träffat anskaffningsöverenskom­melser till uppfyllande av intentionerna bakom föreskrift­erna i försäkringsrörelselagen. Dessa överenskommelser uppställer vissa kvalifikationskrav på ombuden. Konsumen­ten bör kunna förlita sig på att ombudet har utbildning för den uppgift som anförtrotts honom. Den stipulerade undervisningen innebär att t.ex. heltidsanställda yrkesfält­män, för att få fortsätta med sin verksamhet, måste ha erhållit ingående försäkringsutbildning med krav på godkän­nande vid försäkringsbranschens gemensamma institut för försäkringsutbildning (IFU). Anskaffningsöverenskommelsen innehåller vidare vissa allmänna marknadsföringsregler och en katalog på olika förseelser av ett ombud som kan leda till varning eller återkallelse av hans uppdrag.

Vid sidan av dessa möjligheter att påverka försäkringsbola­gens marknadsföring kan dessutom konsumentverket/KO och marknadsdomstolen ingripa mot försäkringsbolags marknads­föring enligt marknadsföringslagen och dess generalklausu­ler om otillbörlig marknadsföring och information. Ingrip­anden har skett av konsumentverket på försäkringsområdet. I ett fall har av KO förts talan i marknadsdomstolen.

En betydande del av försäkringsbolagens infomatian används inte som ett led i marknadsföringen. Endast inspektionen har hittills kunnat ingripa mot denna typ av information. Det kan i sammanhanget nämnas att det finns ett avtal mel­lan försäkringsbranschen och konsumentverket, innebärande att bolagen i samband med skadereglering skall informera den skadelidande om möjligheten att vända sig till all-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                633

manna reklamationsnämnden. I och med ikraftträdandet den 1 januari 1981 av konsumentförsäkringslagen och dess bestäm­melser om bolagens information har informationstillsynen dubblerats. Informationsplikten i konsumentförsäkringslagen som avser både sådan information som används som ett led i bolagens marknadsföring och sådan som inte gör det, har anknutits till marknadsföringslagens sanktionssystem med konsumentverket som tillsynsmyndighet.

Förutom att inspektionen enligt sin allmänna tillsynsplikt kan ingripa mot all information från bolagen kan alltså konsumentverket med stöd av marknadsföringslagen utöver information som används som ett led i marknadsföring, in­gripa mot sådan information som regleras i konsumentförsäk­ringslagen.

På försäkringsområdet har konsumentverket liksom inom andra områden, huvudansvaret fät utgivandet av den kompletterande basinformationen till konsumenter. Huvudparten av försäkrings-informationen kommer emellertid från försäkringsbolagen och försäkringsbolagens upplysningstjänst, det senare ett organ med uppgift bl.a. att utge Försäkringstidningen och att producera läromedel rörande försäkringar för grund-och gymnasieskolan samt för universiteten.

Den individuella rådgivningen till försäkringskonsumenterna sker till den övervägande delen av försäkringsbolagen själva.

Den försäkringstagare som inte är nöjd med ett bolags råd­givning har också möjlighet att få rådgivning från opartiskt håll. Konsumenternas försäkringsbyrå är en sådan central instans dit försäkringstagare kan vända sig. De lokala och regionala konsumentvägledarna kan också i viss utsträckning lämna råd i försäkringsärenden. Därutöver har försäkrings­tagaren möjlighet att främst vända sig till inspektionen och i viss utsträckning också till konsumentverket.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     634

Vid missnöje eller tveksamhet från en försäkringstagares sida över ett bolags beslut i ett slcadrärende kan, förutom inför domstol, prövning på den skadelidandes initiativ i vissa större bolag ske i nämnder med konsumentrepresentan­ter.

Branschen har vidare utvecklat ett system med nämnder som är rådgivande i förhållande till bolagen (t.ex. skadeförsäk­ringens villkorsnämnd, ansvarighetsförsäkringens personska­denämnd och livförsäkringens villkorsnämnd). Nämnderna är gemensamma för branschen eller för majoriteten av bolag och bolagen är i vissa fall skyldiga att hänskjuta ärenden till dessa nämnder. Försäkringstagarna kan dock formellt inte själva direkt vända sig dit.

En viss särställning intar trafikskadenämnden, vars regle­mente skall godkännas av regeringen. Innan försäkringsan­stalt eller trafikförsäkringsföreningen erbjuder en skade­lidande med personskada uppgörelse rörande viktigare ersätt­ningsfrågor skall frågan hänskjutas till nämnden för ytt­rande.

På försäkringstagarens initiativ kan vissa ärenden, som prövats i någon av de nämnder, förutom trafikskadenämnden, som nämnts i det föregående, tas upp av allmänna reklama­tionsnämndens avdelning för försäkringsfrågor. Allmänna reklamationsnämnden kan på ansökan av enskild försäkrings­tagare även ta upp frågor som inte förut prövats av någon av bolagsnämnderna.

Skälighetsprincipen inbegriper också krav på att bolagen sköter skaderegleringen på ett godtagbart sätt. Inspektionen utför numera en mera systematisk granskning av bolagens skadereglering. Denna verksamhet innebär en ökad rättssäker­het för konsumenterna eftersom granskningen ger inspektionen underlag för eventuella ingrepp mot observerade brister på ett för konsumenterna betydelsefullt område.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                635

Möjlighet finns alltid också för en missnöjd konsument att vända sig till allmän domstol för att få en tvist med försäk­ringsbolag prövad. Detta förfarande har förbilligats och förenklats genom den särskilda lagen om rättegång i tviste­mål om mindre värden, rättshjälpslagen och den rättsskydds­försäkring som regelmässigt ingår i konsumenternas paketför­säkringar på sakförsäkringsområdet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att konsumentskyddet på försäkringsområdet är synnerligen väl utvecklat. Försäk­ringskonsumenten har också i förhållande till andra konsumen­ter en mängd olika möjligheter,att, vid sidan av domstolsför­farande, få ett försäkringsbolags beslut omprövat. I rådgiv­ningsfrågor har försäkringskonsumentens möjlighet att få sakkunnig opartisk rådgivning förbättrats genom tillkomsten av konsumenternas försäkringsbyrå.

Genom att konsumentskyddet sedan länge funnits inbyggt i försäkringslagstiftningen har tillkomsten av den moderna marknadsrättsliga konsumentlagstiftningen inneburit att tillsynen och lagstiftningen, såvitt gäller konsumentskyddet på försäkringsområdet, i vissa fall dubblerats på ett sätt som framstår som orationellt och som medför oklarheter i olika avseenden.

Som framgår av det föregående finns på försäkringsområdet till konsumenternas skydd såväl en väl utbyggd lagstiftning som andra instrument. De speciella konsumentproblemen på försäkringsområdet har belysts främst i betänkandet (SOU 1972:29) Konsumentupplysning om försäkringar. Den försäk­ringslagstiftning som behandlar förhållandet mellan försäk­ringstagarna och försäkringsbolagen är föremål för översyn av försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), vars direktiv innehåller att kommittén med förtur skall behandla sådana allmänna regler som direkt avser att stärka konsumenternas ställning. En första etapp i detta arbete avsåg förslaget till konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84). För försäkrings­konsumenten är det emellertid också viktigt att tillsynen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     636

på försäkringsområdet blir effektiv och rationell, så att försäkringskonsumenternas rätt kan tas tillvara på bästa sätt. Vad försäkringsverksamhetskommittén nu har att behandla är frågan hur tillsynen beträffande konsumentskyddet på försäkringsområdet skall ordnas.

7.2     Allmänna utgångspunkter för kommitténs övervä­ganden

I direktiven anges att försäkringsverksamhetskommittén skall överväga vilken roll inspektionen bör ha på konsument-området och klara ut gränserna mellan inspektionen och konsu­mentverket på detta område. Därvid bör kommittén göra en avvägning mellan önskemålet att myndighetskontakterna med försäkringsbolagen samordnas och att behovet av konsument­skydd blir likformigt inom olika sektorer av näringslivet. Vägledande för kommitténs arbete bör enligt departements­chefen också vara att inspektionens insatser ökas när det gäller åtgärder av mer konsumentinriktat slag, Uad gäller frågan om hur kontrollen av försäkringsvillkoren skall ut­övas framhåller departementschefen att kommittén bör söka finna sådana former för den framtida granskningen av villko­ren att såväl försäkringsinspektionens som konsumentverkets sakkunskap kan tas tillvara, och att det är en fördel om principiellt betydelsefulla fall kan prövas av domstol.

För sina överväganden om den organisatoriska uppbyggnaden av konsumentskyddet inom försäkringsområdet har kommittén valt följande utgångspunkter,

1      Kommittén anser att det bör eftersträvas att tillsynsbe­fogenheterna koncentreras hos en och samma myndighet. Härige­nom uppnås den uppenbara fördelen att en myndighet får det totala ansvaret för konsumentskyddet inom försäkringsområdet.

2      Konsumenterna på försäkringsområdet skall inte i något avseende ha sämre skydd än konsumenterna på andra områden. Lagstiftning som tar sikte på att stärka konsumenternas ställning bör därför i princip omfatta även försäkringsområ-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                637

det. Detta får emellertid inte innebära att det konsument­skydd som redan ligger i försäkringslagstiftningen äventyras. Bolagens möjligheter att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal (soliditetsprincipen) har stor betydelse för försäkringstagarnas trygghet. På försäkringsområdet kan konsument- och producentintressen inte ensamma ställas mot varandra. Tillsynsmyndigheten kan ha att fatta beslut som går emot önskemål gemensamma för försäkringstagarna och försäkringsbolagen, nämligen om dessa önskemål skulle leda till konsekvenser som enligt tillsynsmyndighetens be­dömning inte motsvarar de krav på soliditet och skälighet som måste ställas på försäkringsverksamheten. Den myndighet som har hand om konsumentskyddet måste kunna göra denna intresseavvägning.

3   Såväl inspektionen som konsumentverket har möjlighet

att från olika utgångspunkter ingripa mot en och samma verk­samhet. En utgångspunkt för kommittén är att skapa en arbets-och ansvarsfördelning som förhindrar knapetensknnfliitter och dubbelarbete mellan myndigheterna och skapar förutsätt­ningar för konsekvens och enhetlighet.

4   När det finns en samhällssektor som bedömts så viktig
och tekniskt komplicerad att den regleras genom särskild
lagstiftning och övervakas av speciell tlllsynsHyralighet

bör det vara ändamålsenligt om denna myndighet jämväl i övrigt utövar samhällets kontrollfunktioner inom detta om­råde.

5   För att kunna verkställa tillsynen över konsumentskyddet
på försäkringsområdet måste tillsynsmyndigheten besitta

å ena sidan försäkringssakkunskap och å andra sidan kunslcaper inom den särskilda konsumentlagstiftningen. I den mån myndigheten inte har tillräcklig kunskap på något av dessa områden bör detta behov kunna tillgodoses genom samarbete med den andra myndigheten.

6   Granskningen av konsumentfrågor inom försäkringsverksam­
heten bör ske snabbt och effektivt utan att rättssäkerheten

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     638

eftersatts. Det är också viktigt att tillsynen utförs så att det inte onödigtvis skapas motsättningar mellan myndig­heterna och försäkringsbolagen. Både inspektionens och de konsumentpolitiska organens erfarenheter och resurser bör tas tillvara.

7      Enligt kommitténs uppfattning måste det vara en klar fördel om försäkringsbolagens och konsumenternas myndighets-kontakter koncentreras till en qrndigt.

8      Karakteristiskt för försäkringsområdet är att inte bara den enskilda konsumenten utan kanske i lika mån näringsidka­ren som är försäkringskund i ett bolag har ett långtgående behov av skydd. Försäkringstagare som är konsument och försäk­ringstagare som är näringsidkare bör därför ges en så långt möjligt likformig behandling.

9      Den myndighet som skall handha konsumentskyddet bör till­försäkras sådana resurser att försäkringskonsumenten får samma konsumentskydd som inom andra områden.

7.3     Allmänna förutsättningar att samla ansvaret för konsumentskyddet hos en myndighet

På grundval av de allmänna utgångspunkter som kommittén redovisat i sitt föregående avsnitt har kommittén övervägt om principen om samlad tillsyn går att genomföra beträffande konsumentskyddet inom försäkringsområdet.

Kommittén vill inledningsvis göra en allmän jämförelse mellan inspektionen och konsumentverket för att se vilka möjligheter det finns att tillvarata konsumentskyddet genom endera inspek­tionen eller konsumentverket.

En grundläggande förutsättning för kommittén är att konsument­erna inom försäkringsområdet erhåller ett minst lika starkt skydd som inom andra områden.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                639

Försäkringsverksamheten står sedan länge under total tillsyn. Denna tillsyn har förutom inom bankområdet inte någon direkt motsvarighet på andra områden. Uppgiften för den myndighet som skall ha hand om konsumentskyddet inom försäkringsområ­det innebär dels att tillämpa den marknadsrättsliga konsu­mentskyddslagstiftningen, dels att tillämpa de regler i försäkringslagstiftningen som bl.a. syftar till att stärka försäkringskonsumentens ställning såsom t.ex. soliditets-och skälighetsprinciperna. Övervakningen av skyddet för försäkringskonsumenterna kan ofta innebära avvägningsfrågor.

Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor. I den egenskapen har verket enligt instruktionen det övergripande ansvaret för utvecklingen på konsumentområdet. Konsumentverket har till uppgift att följa och analysera konsumenternas situation inom hela områ­det och bedöma behovet av åtgärder i ett samlat perspektiv. I 2 § verkets instruktion anges verkets uppgift vara "att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på mark­naden". Instruktionen fastslår således att verket är ett partsorgan som har att främja den ena partens, konsumentens intressen. Konsumentverket skiljer sig härigenom på ett avgörande sätt från andra myndigheter, bl.a. försäkringsin­spektionen.

Denna partsställning som konsumentverket har anser kommittén inte vara lämplig hos den myndighet som skall ha huvudansva­ret för konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Denna myndighet måste nämligen väga ihop den enskilda konsumentens och hela försäkringstagarkollektivets intressen med det konsumentskydd som finns inbyggt i försäkringsrörelselagens huvudprinciper. Tillämpningen av dessa principer kan i vissa fall innebära att myndigheten måste fatta ett beslut som går emot såväl den enskilda konsumentens som försäkringsbo­lagens önskemål. Konsumentskyddet får enligt kommitténs bedömande inte utformas så att andra vitala intressen, t.ex. bolagens solvens, sätts åsido. Konsumentverket skall främst ta till vara den enskilda konsumentens intressen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                     640

gentemot näringsidkaren, medan inspektionen genom tillämp­ningen av försäkringslagstiftningen är den enda myndighet som också kan göra ovannämnda sammanvägning. Kommittén anser att konsumentskyddet bör utformas så att en och samma myndig­het tillvaratar samtliga intressen och härigenom får det totala ansvaret på försäkringsområdet. Detta talar i och för sig för att inspektionen skall ges huvudansvaret för konsumentskyddet på försäkringsområdet.

Den berörda intresseavvägningen innebär att bevakningen av konsumentskyddet på försäkringsområdet inte får samma utformning som inom andra områden. Det är kommitténs uppfatt­ning' att konsumentskyddet inte härigenom blir sämre. Tvärtom bör skyddet bli bättre genom att totalansvaret läggs på en och samma myndighet, varigenom risken för att vissa frågor faller mellan myndigheterna elimineras.

När konsumentskyddslagstiftningen tillkom ålades KO och marknadsdomstolen ansvaret för övervakningen av all marknads­föring - även beträffande försäkringsbolagen - medan försäk­ring undantogs från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Såväl konsumentverket/KO som inspektionen enligt sin all­männa tillsyn kan således .ingripa mot bolagens marknadsfö­ring. Konsumentkreditlageiis efterlevnad på försäkringsområ­det ställdes vid lagens ikraftträdande 1979 under inspektio­nens tillsyn. Samtidigt kan konsumentverket/KO med stöd av marknadsföringslagen ingripa mot bristande information vid konsumentkrediter. Fr.o.m. den 1 januari 1981 har konsu­mentverket/KO ansvaret för tillsynen även över den informa­tionsskyldighet som bolagen åläggs enligt konsumentförsäk­ringslagen. Frågan om hur denna tillsyn skall ordnas bör enligt departementschefsuttalande i prop. 1979/80:9 om kon­sumentförsäkringslag m.m. slutligt lösas då försäkringsverk-samhetskommitténs förslag i denna fråga föreligger. Den dubblering av tillsynen som sålunda i dag finns emellan inspektionen och konsumentverket gäller främst marknadsfö­ring och information. Även om enligt uppgift denna dubble­ring inte inneburit några egentliga problem finns dock uppen­bara risker för framtida kompetenskonflikter.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                641

Dubbleringen behöver dock inte enbart vara negativ. En möj­lighet för flera myndigheter att samtidigt utifrån olika utgångspunkter angripa samma problem kan medföra att myndig­heterna på ett mer aktivt sätt tar sig an uppgifterna. Ett sådant förfarande varigenom myndigheterna övervakar samma problemområden innebär emellertid enligt kommitténs mening risker för dubbelarbete och onödigt höga kostnader för för­säkringskonsument och samhälle.

Kommittén har vid sina överväganden diskuterat vilka möjlig­heter det finns att undvika nuvarande dubblering. Ett sätt skulle vara att frånta inspektionen del av tillsynen och helt lägga denna del på konsumentverket/KO. Ett annat vore att frånta konsumentverket/KO tillsynen över marknadsföring och information enligt konsumentförsäkringslagen. Kommittén konstaterar att det inte kan komma i fråga att att frånta inspektionen del av den allmänna tillsynen, som delvis utgörs av sundhetsbevakningen, innebärande att inspektionen enligt sin instruktion även i övrigt skall "verka för en sund ut­veckling av försäkringsväsendet". I denna ingår kontroll av bolagens hela verksamhet, bl.a. således marknadsföring och information. Den enda möjligheten att undvika dubblering är att ge inspektionen det direkta ansvaret också för de avsnitt av försäkringsområdet som konsumentverket/KO f.n. jämsides med inspektionen övervakar. Detta ligger i linje med uttalandet i direktiven att inspektionens roll på det konsumentpolitiska området skall ökas. En sådan lösning innebär inte att konsumentverket/KO fråntas alla möjligheter att agera inom försäkringsområdet. Även om verket inte kom­mer att ha den marknadsrättsliga lagstiftningen att falla tillbaka på kan konsumentverket som partsorgan för konsument­erna till inspektionen skriftligen eller muntligen framföra iakttagelser om missförhållanden på försäkringsområdet. Kommittén återkommer senare till det samarbete som föreslås ske mellan myndigheterna.

Kommittén har under sitt utredningsarbete sökt bilda sig

en uppfattning om vilka frågor och problem som myndigheterna

ställs inför när det gäller att verka för konsumentskyddet 41 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                644

fall är anmälaren av ett ärende enskild konsument. Konsu­mentverket följer vidare genom sin pressbevakning företagens annonsering. Genom verkets nära samarbete med den kommunala konsumentverksamheten och länsstyrelsernas hemkonsulenter får verket kännedom om konsumentproblem i hela landet och har genom denna verksamhet en rikstäckande bevakning av konsumenternas förhållanden. Konsumentverket får vidare kännedom om situationen på marknaden genom enkäter och under­sökningar, medverkan i olika utredningar, slussning av pro­blem från allmänna reklamationsnämnden samt bevakning av forskning och utveckling på konsumentområdet.

God kännedom om försäkringskonsumentens problem kan inspek­tionen få genom den villkors- och skaderegleringsgranskning som inspektionen fortlöpande bedriver och som bör ge en god inblick i de frekventa konsumentproblemen. Vidare får inspektionen en löpande kontakt med konsumentproblemen inom försäkringsområdet genom förfrågningar och anmälningar direkt från allmänheten. Andra viktiga upplysningskällor är deltag­ande i konsumenternas försäkringsbyrå, kontaktforum för försäkringsfrågor och allmänna reklamationsnämnden, Pressbe-uakning och medverkan i utredningar är också led i inspektio­nens problemuppfångning.

Vid jämförelsen mellan myndigheternas problemuppfångning konstaterar kommittén att båda myndigheterna har relativt goda möjligheter att fånga upp konsumentproblematiken. Kon­sumentverkets bevakning täcker alla konsumentområden, vari försäkringar är en mycket begränsad del, medan inspektionens bevakning naturligen begränsas till försäkringar. Konsument­verket har ett nära samarbete med den kommunala konsument­verksamheten och länsstyrelsernas hemkonsulenter, vilket inspektionen i dag saknar. Skall inspektionen ha huvudansva­ret för konsumentskyddet måste därför konsumentvägledarnas problemuppfångning och utbildning i försäkringsfrågor lösas inom ramen för myndigheternas samarbete. Givetvis skall inspektionen i sådant fall också ha direktkontakt med de regionala och lokala konsumentvägledarna.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                645

Med nuvarande uppdelning av konsumentskyddet mellan inspek­tionen och konsumentverket kan försäkringsbolagen tvingas ta kontakt med båda myndigheterna i en och samma fråga. Eftersom båda myndigheterna i vissa fall har möjlighet att ingripa inom samma område föreligger också risk för olika bedömningar. Från bolagens synpunkt måste det vara en klar fördel om dessa endast har en myndighet att vända sig till i såväl konsumentfrågor som övriga tillsynsärenden. Bolagen kan då snabbare få ett besked som de kan förlita sig på.

Vid en samlad bedömning av vad som ovan anförts och utifrån de tidigare angivna utgångspunkterna finner kommittén att principen om samlad tillsyn beträffande konsumentskyddet på försäkringsområdet går att genomföra och att dessa till­synsbefogenheter bör anförtros inspektionen. Bedömningen ligger i linje med strävandena att - när viss verksamhet står under särskild tillsyn - koncentrera tillsynsuppgift­erna till tillsynsmyndigheten på specialområdet. Härvid förutsätter kommittén ett nära samarbete mellan inspektionen och konsumentverket.

Kommitténs bedömning grundas främst på uppfattningen att konsumentskyddet inom försäkringsområdet måste utformas med hänsyn till såväl den enskilda konsumentens som till hela försäkringstagarkollektivets, dvs. premiebetalarnas, intressen. Skyddet får inte heller utformas så att andra fundamentala samhällsintressen på försäkringsområdet sätts åsido. Den allmänna jämförelsen som kommittén gjort mellan inspektionens och konsumentverkets möjligheter att ta till­vara dessa intressen visar att inspektionen med sin kompe­tens, resurser och erfarenhet är den myndighet som har bästa möjligheten att ha huvudansvaret även för konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Det är kommitténs uppfattning att konsumentskyddet på försäkringsområdet tillgodoses på ett lämpligare sätt om inspektionen får detta huvudansvar. Att lägga tillsynen i sin helhet på försäkringsinspektionen innebär dessutom, enligt kommitténs uppfattning, en förenk­lad administration av konsumentfrågorna och kan därigenom sägas utgöra ett led i strävandena att eliminera krångel och onödig byråkrati i förvaltningen.

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                646

Den av kommittén i tidigare delbetänkande föreslagna lek-mannastyrelsen för inspektionen kommer att innebära en ökad garanti för bevakningen av försäkringskonsumentens intresse i inspektionens verksamhet.

I det följande kommer kommittén att behandla de viktigaste delarna av konsumentskyddet inom försäkring och tar särskilt upp frågan om skäl finns för att i något fall avvika från kommitténs nyss angivna principiella bedömning.

7.4     Konsekvenserna på konsumentskyddets delområden av en samlad tillsyn

7.4.1   Avtalsvillkor

Skälighetsprincipen beträffande livförsäkring beskrivs i 263 § försäkringsrörelselagen på så sätt att försäkringstag­arna skall beredas "försäkring till en med hänsyn till för­säkringens art skälig kostnad", medan skälighetsprincipen vad gäller sakförsäkring uttrycks i 282 § 2 mom. försäk­ringsrörelselagen på så sätt att "premiesättningen är skä­ligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt".

Lagrådet uttalade i anledning av prop. 1961:171 med förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrörelse, se närmare avsnitt 5.1, sid. 121 , att en verklig kontroll av att kostnaden för en försäkring var skälig inte kunde ske utan att uppmärksamhet också ägnades åt försäkringsvill­koren. Att avtalsvillkorsgranskningen ingår i tillämpningen av skälighetsprincipen kommer från den 1 januari 1981 för såväl liv- som sakförsäkring att direkt framgå av den nya bestämmelsen i 282 § 3 mom. försäkringsrörelselagen - -- — "även andra försäkringsvillkor än premien är skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt".

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                647

Försäkringsrörelselagens bestämmelser om skälighetsprincipen både vad gäller liv- och sakförsäkring förutsätter således en samordnad granskning av premie och övriga villkor.

Bevakningen av skälighetsprincipens efterlevnad ingår som ett viktigt led i inspektionens allmänna tillsyn över försäk­ringsbolagen. Inspektionens granskning av avtalsvillkoren sker dels i samband med att försäkringsbolagen redovisar nya konsumentvillkor och dels efter anmälningar i enskilda fall. Denna bevakning och granskning innebär att inspektio­nen har att ta ställning till försäkringsfrågor av mycket skiftande karaktär.

Kommittén vill i det följande redovisa några fall där tolk­ningen av skälighetsprincipen har aktualiserats i samband med villkorsutformningen.

I samband med att rättshjälpslagen byggdes ut uppstod frågan om det kunde vara skäligt att rättsskyddsförsäkringen var uppbyggd på sådant sätt att en försäkringstagare kunde an­lita sin rättsskyddsförsäkring utan att först ha utnyttjat möjligheterna till rättshjälp, innebärande i så fall extra kostnader för försäkringstagarkollektivet. Sedan man beslutat att rättsskyddsförsäkringen endast skulle utgöra ett komple­ment till allmän rättshjälp aktualiserades frågeställningen om grund för viss premiedifferentiering därmed uppstod. Någon sådan differentiering ansågs dock ej påkallad med hänsyn till att premiebehovet för rättsskyddsförsäkringen utgjorde en så liten del av berörda paketförsäkringars totala premie.

Beträffande frågan om det kan vara skäligt att premien för det i villa- och hemförsäkringen ingående översvämningsskyd­det är lika hög oberoende av var villan är belägen, har den bedömningen gjorts att en i och för sig skälig premiediffe­rentiering skulle leda till att de som verkligen behövde detta skydd ej skulle anse sig ha råd med det. Mot den bak­grunden har inspektionen inte krävt någon premiedifferentie­ring i detta avseende.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                648

En fråga som tidigare diskuterats är om stöld av cykel borde ingå i hemförsäkringen, eftersom dels cykelns värde vid dessa tillfällen sällan var mycket högre än självrisken, dels många hemförsäkringstagare inte var cykelägare. Be­släktad med den sistnämnda frågan är huruvida det är fören­ligt med skälighetsprincipen att låta försäkringsskydd vid utlandsresor ingå obligatoriskt i villa- respektive hemför­säkringen, då många kanske ej någonsin har behov av sådant skydd.

Ett fall där, enligt inspektionens bedömning, skälighets­principen varit grunden för inspektionens ingripande rör bilförsäkring. Motorfordonsförsäkringsvillkoren innehöll en bestämmelse om att ersättning vid skada inte utgavs om skadan föranletts av att fordonet varit i sådant skick att det skulle ha belagts med körförbud om det besiktigats ome­delbart före skadan. Inspektionen ifrågasatte villkorets skälighet, varefter villkoret ändrades så att ersättning uteblev endast i det fall försäkringstagaren insett eller bort inse att fordonet varit i sådant skick.

Enligt avtalsvillkorslagen - som inte gäller på försäkrings­området - kan marknadsdomstolen under vissa omständigheter förbjuda villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäliga mot konsumenten. Departementschefen framhöll i prop. 1971:15 med förslag till lag om förbud-mot otillbörliga avtalsvillkor m.m. sid. 82 att syftet med omnämnandet av vederlaget var att markera att å ena sidan generalklausulen inte skulle kunna användas i priskontrollerande syfte, men å andra sidan också att priset på varan måste tas i beaktande vid bedömningen av övriga villkor. Enligt kommitténs mening innebär detta att bestämmelserna i avtalsvillkorslagen inte skulle kunna tillämpas för att tillse att försäkringsbolagens premiesätt­ning är skäligt avvägd med hänsyn till bl.a. skadeutfall och förvaltningskostnader.

Eftersom granskningen av premiesättningen har så nära samband med granskningen av övriga villkor, anser kommittén att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                649

samma myndighet bör tillse såväl premiesättning som övriga försäkringsvillkor. Om i stället konsumentverket övertog granskningen av konsumentförsäkringsvillkor enligt avtals­villkorslagen skulle ändock fordras att inspektionen gran­skade premiesättningen enligt försäkringsrörelselagen. Kon­sumentvillkoren skulle då komma att granskas av båda myndig­heterna, medförande dubbelarbete och risk för kompetenskon­flikter. Dessutom skulle risk föreligga för olika bedömning av konsumentvillkor och övriga villkor, eftersom de senare under alla omständigheter skäll granskas av inspektionen.

Uid en jämförelse mellan 282 § 3 mom. försäkringsrörelsela­gen och avtalsvillkorslagen framgår att avtalsvillkorslagen utgår ifrån vad som är oskäligt utifrån konsumentens synvin­kel, medan det i försäkringsrörelselagen uppställs ett skä­lighetskrav som beaktar hela försäkringsbolagslagstift­ningens regelkomplex. Även detta ser kommittén som en viktig del av konsumentskyddet inom försäkringsområdet.

Försäkringsrättskommittén framhöll i sitt betänkande angå­ende 282 § 3 mom. försäkringsrörelselagen att det ytterst är en fråga om det går att frigöra den rent försäkringsmäs­sigt präglade villkorskontrollen från den villkorskontroll som påkallas ur övriga synvinklar. Marknadsdomstolen fram­förde i sitt remissvar över betänkandet samma synpunkter. Försäkringsverksamhetskommittén finner att det inte är möj­ligt att göra denna åtskillnad, varför samma myndighet bör granska försäkringsvillkoren ur alla synvinklar. Det bör dessutom uppmärksammas att avtalsvillkorslagen endast gäller gentemot konsumenter, medan 282 § 3 mom. försäkringsrörel­selagen avser såväl enskilda konsumenter som andra försäk­ringstagare, dock med särskild uppmärksamhet på de villkor som förekommer i konsumentförsäkringarna.

Kommittén anser att ingående försäkringssakkunskap är en förutsättning för en verkningsfull granskning av försäkrings­villkor. Detta gäller även vid en granskning av villkoren som sker ur mera renodlade konsumentskyddssynpunkter. Sådan sakkunskap finns i dag främst hos inspektionen. A andra

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                650

sidan kan det vara svårare att sätta sig in i konsumentens problem på detta komplicerade område vid en villkorsgransk­ning som alltför ensidigt bygger på försäkringsteknisk sak­kunskap. I detta avseende har givetvis konsumentverket, med dess direkta inriktnirjg på konsumentproblem från olika områden, i och för sig stftrre förutsättningar att sätta sig in i konsumentens sitiiation. Kommittén anser att såväl försäkringssakkunskap som ingående kännedom om konsument­problem är viktiga komponenter för att ur konsumentens syn­vinkel få en effektiv övervakning av försäkringsvillkoren.

Kommittén delar den uppfattning som framhållits i direktiven att konsumentskyddet om möjligt bör vara likformigt inom olika verksamheter. Inom försäkringsområdet, som sedan läng tid är omgärdat av speciallagstiftning med syfte att skydda försäkringstagarna, är det svårt att bryta ut de särskilda konsumentskyddsåtgärder som återfinns i den moderna marknads­rättsliga lagstiftningen. Hänsyn till detta togs vid avtals­villkorslagens tillkomst, då departementschefen bl.a. utta­lade att det var naturligt att försäkringsinspektionen också i fortsättningen svarade för övervakningen av de avtalsvill­kor som försäkringsbolagen använde i förhållande till allmän­heten. Enligt kommitténs bedömning stärks konsumentens ställ­ning genom att den myndighet som granskar avtalsvillkor inte endast behandlar de rena konsumentskyddsfrågorna, utan sätter in dessa i det större sammanhanget med bl.a. bolagens soliditet och riktiga prissättning. Kommittén är av den uppfattningen att detta är till fördel för konsumenten och att konsumentskyddet därigenom blir starkare.

Konsumentverket bedriver sedan avtalsvillkorslagens till­komst villkorsgranskning inom vitt skilda områden. Verket har härigenom byggt upp gransknings- och förhandlingsrutiner, erfarenheter av standardavtal m.m. Inspektionen däremot saknar i dag i huvudsak denna breda erfarenhet. Viss vill­korsgranskning har dock sedan lång tid ingått som ett natur­ligt led i inspektionens allmänna tillsyn över försäkrings­bolagen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                651

Uid en samlad bedömning av vad ovan anförts och på de skäl som departementschefen angav i samband med avtalsvillkorsla­gens tillkomst, finner kommittén inte några särskilda skäl att flytta över granskningen av försäkringsbolagens konsu­mentvillkor från inspektionen till konsumentverket. Kommittén förutsätter dock att konsumentverkets särskilda erfarenhet på detta område tillförs inspektionen genom ett nära samar­bete mellan myndigheterna. Hur detta samarbete bör bedrivas återkommer kommittén till i avsnittet resurs och samarbets­frågor (7.6).

7.4.2   Marknadsföring

I detta avsnitt behandlar kommittén försäkringsbolagens marknadsföringsmetoder och den information som lämnas av bolagen som ett direkt led i marknadsföringen (jfr 2 och 3 §§ marknadsföringslagen). Dessutom behandlas den informa­tionsskyldighet som åligger försäkringsbolagen enligt 5-7 §§ konsumentförsäkringslagen och 5 och 6 §§ konsumentskredit-lagen. Sådan information som inte används som ett direkt led i marknadsföringen behandlas i avsnittet Information (7.4.3).

Marknadsföringslagen, för vars tillämpning konsumentver­ket/KO och ytterst marknadsdomstolen svarar, är som framgått tillämplig också på försäkringsområdet. Med stöd av lagen kan konsumentverket efter förhandlingar med branschen utar­beta riktlinjer för marknadsföringen. Konsumentverket/KO har möjlighet utfärda förbud eller informationsförelägganden. KO kan vidare föra talan i marknadsdomstolen för att förbjuda viss marknadsföring eller ålägga bolag att lämna information av visst slag till kunderna.

Enligt 302 § försäkringsrörelselagen skall anskaffningen av försäkringar ske på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Bevakningen av detta ingår i inspektionens allmänna tillsyn. Enligt sin instruktion skall inspektionen "även i övrigt verka för en sund utveckling av försäkrings-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                652

väsendet". Med stöd härav har inspektionen kunnat påverka innehållet i de i avsnitt 7.1 berörda anskaffningsöverens­kommelserna.

Det är inte någon större skillnad mellan försäkringsbolagens marknadsföringsmetoder och andra företags marknadsföringsme­toder. Uad som däremot skiljer försäkringsbolagen från andra näringsidkare är att försäkringsbolag utger en mängd informa­tion som inte används som ett led i marknadsföringen, utan lämnas sedan försäkring tecknats. Kommittén konstaterar att det är svårt att avgränsa den ena typen av information från den andra. Det är därför en fördel om tillsynen över all information kan samordnas hos inspektionen. För detta talar också det förhållandet att det ibland kan bli anledning att även vid marknadsföring ta hänsyn till speciella förhåll­anden inom försäkringsområdet.

För att på försäkringsområdet komma till rätta med osunda inslag i oarknadsförijngsnetadema, t.ex. slogans i reklam­annonser och skyltning, är kravet på försäkringssakkunskap inte särskilt framträdande. Enligt kommitténs uppfattning krävs i sådana fall god inblick i marknadsföring över huvud taget. Det är uppenbart att konsumentverket har bäst känne­dom om marknadsföringslagen, förekommande tvistefrågor och om marknadsdomstolens praxis. Beträffande infomatian son används soa ett led i narknadsföringen, t.ex, upplysningar i annonser o.dyl. om försäkringsskyddets omfattning, ekono­miska konsekvenser, är det enligt kommitténs uppfattning dock viktigast att komma tillrätta med fel och brister som avser sakinnehållet.

Marknadsföringsärendena inom försäkringsområdet är sällan renodlade. När en försäkringskonsument anser sig ha blivit felaktigt behandlad vid skadereglering visar det sig ofta att problemet bottnar i bristande kunskap om hur försäkringen verkligen gäller. Ibland kan detta bero på bristande informa­tion vid den tidigare marknadsföringen. Det måste därför vara naturligt att den myndighet som har att ansvara för

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                653

bevakningen av marknadsföringen besitter en rejäl försäk­ringssakkunskap. Sådan finns hos inspektionen.

Genom sin allmänna tillsyn över bolagen har inspektionen också goda möjligheter att nära och fortlöpande följa bola­gens informationsinsatser. Inspektionen har genom sin ställ­ning som tillsynsmyndighet hela tiden befattning med försäk­ringsärenden. Försäkringsområdet är däremot en i förhållande till andra områden liten sektor för konsumentverket, som därför enligt kommitténs mening bör ha svårigheter att mer systematiskt inrikta sina resurser på försäkringsområdet.

De flesta ärenden hos konsumentverket rörande försäkringsbo­lagens marknadsföring har - liksom motsvarande ärenden på övriga områden - lösts genom förhandlingar mellan konsument­verket och branschen. Uissa principiella fall har diskuterats i kontaktforum för försäkringsfrågor. Sedan marknadsförings­lagens ikraftträdande har KO endast fört ett ärende rörande försäkringsbolags marknadsföring till marknadsdomstolen. Kommittén konstaterar att det åtminstone inte hittills visat sig att oriktig marknadsföring är något stort problem inom försäkringsområdet.

Enligt uppgift förekommer inte några direkta kompetenspro­blem mellan inspektionen och konsumentverket vad gäller bolagens marknadsföring. Detta torde till stor del bero på att inspektionen efter marknadsföringslagens ikraftträ­dande ansett konsumentverket vara den myndighet som främst skulle handlägga bolagens marknadsföringsärenden. På sikt kan emellertid kompetenstvister uppstå genom att båda myndig­heterna har möjlighet att ingripa. Denna risk bör enligt kommitténs uppfattning undanröjas.

Det måste enligt kommitténs bedömning vara ett rimligt önske­mål från försäkringsbolagen att bara ha en myndighet att vända sig till vad gäller konsumentärenden. Såsom kommittén redovisat i föregående avsnitt måste inspektionen granska bolagens villkor. Det är därför rationellt att inspektionen även får hand om tillsynen över bolagens marknadsföring.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                654

Fördelarna med att lägga tillsynen av bolagens marknadsföring på inspektionen skall vägas mot den enhetlighet som är följ­den av att konsumentverket bevakar marknadsföringen på alla övriga områden och att KO i sådana ärenden har möjlighet att föra talan inför marknadsdomstolen. Som kommittén tidi­gare anfört utgör de rena marknadsföringsfrågorna en kvanti­tativt liten men naturlig del i den totala tillsynen över försäkringsverksamheten. Intresset av en enhetlig tillämpning av marknadsföringslagen över hela fältet måste därför enligt kommitténs uppfattning ställas i andra hand inför intresset av att en myndighet får det totala ansvaret för hela konsu­mentskyddet inom försäkringsområdet, övervägande skäl talar för att inte heller vad gäller marknadsföring frångå kommit­téns allmänna bedömning att inspektionen bör ha detta huvud­ansvar. De principer som nu gäller för försäkringsbolagen bör gälla även fortsättningsvis. Kommittén föreslår därför att bestämmelser motsvarande marknadsföringslagens general­klausuler om otillbörlig marknadsföring och information inarbetas i försäkringsrörelselagen. Bestämmelserna kan ses som ett komplement till de föreskrifter i försäkrings­rörelselagen som ålägger bolagen att i sin anskaffningsverk­samhet iaktta god försäkringssed. Kommitténs förslag bygger på förutsättningen om ett nära samarbete mellan inspektion-nen och konsumentverket för att inspektionen skall kunna, främst under en övergångstid, tillgodogöra sig konsumentver­kets allmänna marknadsföringskännedom. Genom samarbetet skall också eftersträvas att så långt möjligt erhålla enhet­lig tillämpning av marknadsföringsbestämmelserna. Kommittén återkommer i avsnittet Resurs- och samarbetsfrågor (7.6) till hur samarbetet mellan myndigheterna bör ske.

Utöver generalklausulerna om otillbörlig marknadsföring och information innehåller marknadsföringslagen också en generalklausul (4 §) om produktsäkerhet och otjänliga produk­ter. Enligt bestämmelsen kan marknadsdomstolen förbjuda försäljning till konsument för enskilt bruk av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                655

I liten omfattning förmedlar försäkringsbolag varor till konsument, t.ex. brandskyddsprodukter. Vid enstaka tillfäl­len försäljs av försäkringsbolagen i samband med skada åter­taget gods direkt till bolagets egen personal. Enligt kommit­téns uppfattning finns bl.a, med hänsyn till den berörda försäljningens ringa omfattning och karaktär inte skäl att inarbeta en motsvarighet till 4 § marknadsföringslagen i försäkringsrörelselagen. För övrigt torde inspektionen med stöd av 288 § försäkringsrörelselagen både ha befogenhet och skyldighet att vidta åtgärder i syfte att hindra försäk­ringsbolag från försäljning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller eljest är uppenbart otjänliga för sitt huvud­sakliga ändamål.

Vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen och konsumentför­säkringslagen hör nära samman med marknadsföringslagens regler om marknadsföring.

Konsunentkreditlagcn innehåller bl.a. regler om skyldighet för bolagen att vid erbjudande av kredit informera om effek­tiv ränta, Lagen har relativt liten betydelse inom försäk­ringsområdet. Den tillämpas vid livförsäkringslån eller vid lån till självrisk i samband med skada. Inspektionen har hand om tillsynen över konsumentkreditlagen vad gäller försäkringsbolagen. Enligt ett enhälligt lagutskottsutlåt­ande (LU 1977/78:5), i vilket riksdagen instämde, måste det anses riktigt att näringsidkare, som redan är underkas­tad tillsyn av särskild myndighet, ställs under tillsyn av samma myndighet vad avser konsumentkreditlagen. Vad till­synsfrågan närmast gäller är att se till att bolagen iakttar de riktlinjer för information som har fastställts av inspek­tionen. Såsom lagutskottet påpekade finns risk för kompetens­tvister, eftersom konsumentverket/KO och marknadsdomstolen också kan ingripa med stöd av marknadsföringslagen på försäk­ringsområdet. Kommittén anser att denna risk för kompetens­tvister måste undanröjas. Detta kan ske genom att hänvis­ningen i konsumentkreditlagen till marknadsföringslagen

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                656

i stället sker till de föreslagna marknadsföringsreglerna i försäkringsrörelselagen. Som kommittén i det föregående understrukit har konsumentverket alltid möjlighet att till inspektionen framföra synpunkter angående tillämpningen av konsumentkreditlagen.

KonsuentförsäkringslageiK regler om informationsplikt innebär att bolagen skall lämna

a)       Information om premier och försäkringsvillkor före köp. Bestämmelserna utgör komplettering och precisering till marknadsföringslagen

b)       Information om viktigare begränsning i villkoren sedan köp skett. Här avses således inte information spm används som ett led i marknadsföringen

c)       Information vid skadefall om möjligheterna att få ersätt­ningsfrågan prövad. Detta är inte heller marknadsföringsin­formation

Enligt konsumentförsäkringslagens bestämmelser om informa­tionsplikt kan ingripande ske enligt marknadsföringslagen av konsumentverket/KO och i sista hand marknadsdomstolen även såvitt gäller den information som inte används spm ett led i marknadsföringen. Enligt departementschefens ut­talande i prop. 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag m.m. skall frågan om ansvaret för övervakningen slutligt lösas när resultatet av försäkringsverksamhetskommitténs arbete föreligger. I avvaktan på detta borde det enligt departe­mentschefen ankomma på konsumentverket att i nära samarbete med inspektionen utforma riktlinjer för informationsplikten. Sådana riktlinjeförhandlingar pågår f.n. Enligt konimitténs uppfattning skiljer sig frågor om ingripanden som gäller information efter köp från de frågor som konsumentverket normalt handlägger. Detta får anses vara en följd av de speciella informationsförhållanden som gäller försäkrings­verksamhet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                657

Inspektionen kan genom sin allmänna tillsyn ingripa mot all bolagens information; således även jämsides med konsu­mentverket/KO och marknadsdomstolen såvitt avser försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagens bestämmelser. Enbart inspektionen kan däremot ingripa mot information som inte används som ett led i marknadsföringen (b och c se ovan) vad gäller all annan slags försäkring, t,ex, liv­försäkring. Informationstillsynen blir således genom konsu­mentförsäkringslagens ikraftträdande splittrad vad avser såväl försäkringstyp som slag av information. Detta är en­ligt kommitténs uppfattning inte en rationell lösning.

Informationsplikten i konsumentförsäkringslagen, såväl före som efter köp, handlar bl.a. om villkor och premier. Inspek­tionen, Som handhar villkorsgranskning och bevakar premie­sättningen, har självfallet den största sakkunskapen på dessa områden. Vad lagutskottet framhållit i anslutning till konsumentkreditlagen galler med än större tyngd här.

Beträffande konsumentförsäkringslagens informationsplikt om vilka möjligheter som finns att få en tvist om ersättning prövad, kan framhållas att inspektionen granskar bolagens skaderegleringsverksamhet. Härigenom får inspektionen goda möjligheter att uppmärksamma brister i bolagens information i samband med skadereglering.

Tillsynen över att bolagen fullgör sin informationsplikt enligt konsumentförsäkringslagen hör på ett naturligt sätt samman med inspektionens övriga bevakning av bolagen, sär­skilt avtalsvillkors- och skaderegleringsgranskningen. Kom-niittén anser därför att den mest rationella lösningen är att tillsynsansvaret i fråga om konsumentförsäkringslagens föreskrifter om information koncentreras till inspektionen och att inspektionen i samarbete med konsumentverket utformar riktlinjer för informationsplikten. Detta innebär att den hänvisning till marknadsföringslagen som i dag sker i konsu­mentförsäkringslagen i fråga om underlåtenhet att lämna information enligt 5-7 §§ i stället skall ske till de före-42 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                658

slagna marknadsföringsbestämmelserna i försäkringsrörelse­lagen.

Kommittén finner således beträffande tillsynen över fullgö­randet av informationskraven enligt konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen inte några särskilda skäl att frångå den bedömning kommittén gjort i fråga om bolagens marknadsföring. Detta särskilt som det i allmänhet beträff­ande konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen är fråga om tillämpning av bestämmelser, som mer preciserat än generalklausulerna om marknadsföring, stadgar att försäk­ringsbolagen är skyldiga att lämna viss information. Enligt kommitténs uppfattning är det därför naturligt att inspek­tionen, som har till allmän uppgift bl.a. att övervaka att bolagen iakttar givna författningar, övervakar att bolagen uppfyller de i konsumentkreditlagen och konsumentförsäkrings­lagen uppställda informationskraven.

7.4.3    Information

7.4.3.1  Bolagens information

Under denna rubrik behandlar kommittén sådan information som inte används som ett led i försäkringsbolagens marknadsfö­ring. Det kan vara fråga om allmänt upplysande material om försäkringar eller andra närliggande områden, skattetabeller m.m. Den information som är direkt inriktad på att sälja försäkringar och informationsskyldigheten enligt konsument­kreditlagen och konsumentförsäkringslagen har behandlats i det föregående avsnittet,

I motsats till vad som vanligen gäller inom annan närings­verksamhet är en stor del av försäkringsinformationen sådan som lämnas efter köp, dvs. inte marknadsföringsinriktad. Beträffande försäkring, där produkten består av att försäk­ringsbolaget under en bestämd tidsrymd svarar för de ekono­miska konsekvenserna om skada inträffar, sker en stor del av informationsflödet efter köp. Samma informationsmaterial kan dessutom användas såväl före som efter köp. Exempel härpå

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                659

är villkorssammandrag, information om överprövning vid skade­reglering (skadenämnder), skattetabeller vid livförsäkring m.m. Kommittén konstaterar att det är svårt att avgöra om visst material är marknadsföringsinriktat eller ej, eftersom detta ofta beror på under vilka omständigheter materialet används. Det är vidare svårt att särskilja konsumentinforma­tion från övrig information. Stor del av informationen vän­der sig inte, i vart fall inte enbart, till konsument.

Informationen som den definieras i detta avsnitt går ut på att upplysa om vissa fakta om försäkring. Informations­tillsynen avser att fakta - sakinnehållet - är riktiga. För detta fordras god försäkringssakkunskap.

För närvarande har inspektionen genom sin allmänna tillsyns­plikt möjlighet att ingripa mot denna typ av information. Som tidigare nämnts är gränsen mellan information som används som ett led i marknadsföringen och annan information svår att dra. Konsumentverket/KO och i sista hand marknadsdomsto­len kan också ingripa med stöd av marknadsföringslagen när informationsmaterial, som väsnetligen är avsett att lämnas efter köp, också används vid marknadsföringen.

Genom konsumentförsäkringslagens ikraftträdande har bilden förändrats. Informationsföreskrifterna i konsumentförsäk­ringslagen har nämligen anknutits till marknadsföringslagens påföljds- och kontrollsystem. Detta gäller även till den del informationen inte ingår som ett led i bolagens marknads­föring. KonsuBBentverket/KQ och aarknadsdoBstolen kommer således att kunna ingripa både mot sådan information som används som ett led i marknadsföringen och annan information i de fall konsumentförsäkringslagens informationsbestämmelser är tillämpliga. Bortsett från information som används som ett led i marknadsföringen kommer ijnspektionen till följd av sin allmänna tillsynsplikt fortfarande att ensam kunna ingripa mot konsumentinformation som inte regleras i konsu­mentförsäkringslagen, t.ex. vid personförsäkring och all information till näringsidkare. Inspektionen är inte heller förhindrad att ingripa mot sådan konsumentinformation som

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                660

regleras i konsumentförsäkringslagen. Kommittén anser det olyckligt med den beskrivna tillsynsdubbleringen. Tillsynen över all information bör i stället samlas till en myndighet. Härigenom undviks risken för olika bedömning beroende på typ av försäkring, om informationen riktar sig till konsu­ment eller näringsidkare eller om den används i säljande syfte eller inte.

Tillsynen över informationen som ingår som ett led i mark­nadsföringen avser såväl marknadsföringsmetod som sakinne­håll. Beträffande annan information ligger tyngdpunkten i tillsynen helt på sakinnehållet. Tillsynen över informa­tionen som inte används som ett led i marknadsföringen ser kommittén som ett naturligt och viktigt led i den totala tillsynen över försäkringsverksamheten. Däremot anser kom­mittén inte att det finns någon sådan naturlig anknytning mellan denna information och den information som regleras i marknadsföringslagen.

Vid en samlad bedömning anser kommittén att det inte heller på detta område finns anledning att frångå principen om sam­lad tillsyn på konsumentområdet med inspektionen som till­synsmyndighet. Detta innebär att tillsynen över all informa­tion, således även tillsynen över informationsplikten enligt konsumentförsäkringslagen, slutligt skall ligga hos inspek­tionen.

Hänvisningen i 8 § konsumentförsäkringslagen skall ske till den föreslagna bestämmelsen i försäkringsrörelselagen om information vid marknadsföring. Föreläggande för försäkrings­bolag att lämna viss information enligt konsumentförsäkrings­lagen kommer härigenom således att kunna meddelas med stöd av denna bestämmelse i försäkringsrörelselagen. Beträffande övriga försäkringar kan inspektionen, vid tillsynen över den information som inte används som ett led i marknadsfö­ringen, liksom hittills ingripa med stöd av övriga sank­tionsbestämmelser i försäkringsrörelselagen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                661

7.4.3.2  Kompletterande basinformation och rådgivning till konsumenter

En viktig del av informationen till konsumenterna består i basinformation och rådgivning. Sådan basinformation och rådgivning lämnas till den helt övervägande delen av för­säkringsbolagen själva. Basinformationen som lämnas av bola­gen har redan behandlats i föregående avsnitt, medan i detta avsnitt behandlas den kompletterande, opartiska basinforma­tionen till hjälp för försäkringstagarna före köp, under försäkringstiden och vid skada. Rådgivningen å sin sida riktar sig till försäkringskonsumenten individuellt.

I prop. 1961:171 med förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrörelse sid. 284 f. framhöll departe­mentschefen att frågan om det allmännas insatser fick bedö­mas mot bakgrund av att försäkringsbranschen stod under särskilt tillsyn och att konsumenterna på detta område däri­genom hade ett skydd som saknade motsvarighet på andra kon­sumtionsområden. Enligt departementschefen var det med de speciella problem som mötte och den särskilda sakkunskap som erfordrades naturligast att ansvaret för konsumentinfor­mationen på försäkringsområdet anförtroddes försäkringsin­spektionen.

Huvudansvaret för denna typ av basinfomation åvilar enligt departementschefens uttalande i 1974 års statsverksproposi­tion, bilaga 12, f.n. konsumentverket. I betänkandet SOU 1972:29 Konsumentupplysning om försäkringar diskuterades på vilka sätt försäkringstjänstens särart påverkade förut­sättningarna för den konsumentupplysande verksamheten. Ut­redningen som redovisade undersökningar dels om informa­tionsbehovet, dels hur informationsutbytet på försäkringsom­rådet sker, föreslog vissa förbättringar i informationen.

Beträffande den produktinriktade informationen utgick ut­redningen från att större delen av informationen även i framtiden skulle produceras av försäkringsbolagen och distri­bueras genom de kanaler som finns tillgängliga för detta

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                662

ändamål. Enligt utredningen som lade huvudansvaret för basin­formationen på konsumentverket, borde verket med utnyttjande av befintlig expertis inom branschen och försäkringsinspek­tionen kunna sammanställa och informationstekniskt utforma viss översiktlig marknadsinformation av den typ som det inte kunde förväntas att branschen på egen hand framställde. Denna information borde enligt utredningen spridas till allmänheten på samma sätt som verkets övriga information. I vissa fall torde de lokala och regionala rådgivningsin­stanserna härvid kunna användas, i andra fall kunde informa­tionen ges i verkets tidskrift.

Försäkringsinspektionen ansågs i utredningen också böra nämnas som idégivare i problemuppfångande sammanhang, efter­som myndigheten har en bred överblick över hela försäk­ringsbranschens verksamhet.

Efter departementschefens uttalande 1974 har konsumentverket tagit initiativ till inrättandet av kontaktforum för försäk­ringsfrågor och den från den 1 augusti 1979 verksamma konsu­menternas försäkringsbyrå. Inrättandet har skett i samarbete med inspektionen och branschen. Konsumentverket har ocksä utarbetat den i avsnitt 5.3.2 s. 136 omnämnda promemorian avsedd att utgöra internt utbildnings- och arbetsmaterial för konsumentvägledare på kommunal, regional och central nivå. Slutligen har konsumentverket också tagit initiativ till den tidigare nämnda foldern "Att välja bilförsäkring", vilken utarbetats i samarbete med inspektionen och branschen.

Försäkringsinspektionen utger publikationerna Enskilda försä­kringsanstalter och Understödsföreningar. Genom representa­tion i kontaktforum för försäkringsfrågor har inspektionen möjlighet att delta i resonemang om informationsproblem. Inspektionen är representerad i styrelsen för konsumenternas försäkringsbyrå.

Konsumentverket har särskilda resurser inom informationsom­rådet som verket kan utnyttja inom olika verksamhetsområ­den. Uad gäller information till konsumenter har verket

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                663

en egen tidskrift. Råd & Rön. Uerket kan vidare nå ut till konsumenter via pressmeddelanden, handböcker, broschyrer etc. Via informationskampanjer och föredrag kan verket också sprida information.

Inspektionen har hittills inte på samma sätt som konsument­verket ansett sig behöva bygga upp informationskanaler till konsumenterna eller skaffa sig samma informationstekniska kunskaper.

Frågan om det allmännas insatser för konsumentupplysning bör bedömas mot bakgrund av att försäkringsbranschen stär under särskild tillsyn och att konsumenterna på detta område därigenom har ett skydd som saknar motsvarighet på andra konsumtionsområden. Det ligger i sakens natur att konsument­verket anpassat sina informationsinsatser med hänsyn till detta.

Tidigare har kommittén föreslagit att inspektionen ensam skall ha tillsynen över all från bolagen utgående informa­tion. Detta gäller både konsumentinformation och information till näringsidkare och såväl information som används som ett led i marknadsföringen som annan information. Härigenom får inspektionen en bra överblick över branschens informa­tionsmaterial och kan avgöra inom vilken försäkringsgren eller inom vilket område det eventuellt kan finnas behov för en av myndighet sammanställd opartisk basinformation.

Eftersom inspektionen är den enda myndighet som har erfor­derlig försäkringssakkunskap och genom granskningen av bo­lagens informationsflöde även naturligt får sakkunskap inom detta område föreslår kommittén att inspektionen övertar konsumentverkets ansvar för att nödvändig kompletterande basinformation på försäkringsområdet framställs. Inte heller här finner kommittén således skäl att frångå principen att inspektionen får huvudansvaret för hela konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Härvid förutsätter kommittén att inspektionen vid dispositionen av sina resurser tillmäter

den kompletterande basinformationen stor betydelse.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                664

Konsumentverkets erfarenheter på informationsområdet i övrigt måste emellertid också tas till vara. Kommittén anser att försäkringsinspektionen i samarbete med branschen och konsu­mentverket för arbetet bör tillgodogöra sig nödvändig infor- mationsteknisk kunskap och även i samarbete med konsumentver­ket kunna utnyttja vissa av verkets kanaler, t.ex. tidskrift­erna Råd & Rön, Konsumenträtt & Ekonomi m.fl. I vilken form samarbetet mellan myndigheterna skall ske behandlar kommittén i avsnittet Resurs- och samarbetsfrågor (7.6).

Rådgivningen till konsumenterna ombesörjs till den helt övervägande delen av försäkringsbolagen. Den icke bolags-styrda rådgivningen ges i första hand av konsumenternas försäkringsbyrå och i någon mån av inspektionen, konsument­verket samt lokala och regionala konsumentvägledare.

Försäkringsbyråns verksamhet bedrivs på försök under en tid av tre år. Försöksperioden pågår t.o.m. den 30 juni 1982. Den stora tillströmningen tyder på att det finns behov av en opartisk central rådgivningsinstans, men det är för tidigt att redan nu göra en utvärdering av försöksverksam­heten för att pröva i vad mån några ändringar av verksam­heten kan behövas.

l.lx.li.        Skadereglering

Enligt gällande ordning utövas tillsynen över försäkrings­bolagens skadereglering i stort av försäkringsinspektionen. Denna tillsyn grundas, som tidigare framhållits på skälig­hetsprincipen.

I 1974 års statsverksproposition bil. 12 förutsattes att inspektionen i samråd med konsumentverket skulle genomföra en översyn av skaderegleringsgranskningen. En sådan översyn har skett av en arbetsgrupp med representanter för de båda myndigheterna och resulterat i en rapport 1980-04-22 med förslag till riktlinjer för inspektionens systematiska granskning av bolagens skaderegleringsmaterial. Förslaget finns redovisat under avsnittet 5.4 sid. 144. Rapporten

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                665

förutsätter i stort sett att inspektionen skall bibehålla sina funktioner på området. Arbetsgruppen betonar särskilt att systematisk granskning av försäkringsbolagens skade­regleringsmaterial utgör ett viktigt moment av försäkrings­inspektionens tillsynsarbete. Rapporten inrymmer också en rekommendation att förslag från konsumentverket beaktas då inspektionen bestämmer granskningsområden.

Inspektionen har anslutit sig till arbetsgruppens förslag och beslutat att i avvaktan på försäkringsverksamhetskommit-téns ställningstagande bedriva skaderegleringsgranskningen i enlighet med förslaget. Kommittén anser att en systematisk granskning av försäkringsbolagens skaderegleringsmaterial är en viktig del av inspektionens tillsynsuppgift. En sådan verksamhet innebär en ökad rättssäkerhet för konsumenterna genom att ge försäkringsinspektionen underlag för eventuella ingrepp mot observerade brister på ett för konsumenten betydelsefullt område.

Enligt direktiven skall kommittén göra en översyn av skälig­hetsprincipen och i samband med genomgång av inspektionens organisation och tillsynsverksamhet "föreslå de åtgärder som behövs för en fortlöpande och ändamålsenlig kontroll av att försäkringsföretagen tillämpar en ordning för skade­reglering som kan omfattas med förtroende från försäkrings­tagarnas sida". Kommittén anser att inspektionen även i framtiden skall ha det odelade ansvaret för granskningen av försäkringsbolagens skadereglering. Till dess kommittén fullgjort nämnda översyn finner kommittén att arbetsgruppens rekommendationer, som godtagits av inspektionen, bör följas.

De svåra personskadorna utgör det för försäkringskonsumen­ten i särklass viktigaste skaderegleringsområdet. Trafikska­denämnden skall enligt reglementet avge rådgivande yttranden vad gäller alla svåra personskador som inträffar i trafi­ken. Nämnden får härigenom en god överblick över bolagens förmåga att hantera dessa ärenden. Kommittén vill betona vikten av att inspektionen nära följer nämndens arbete för att uppmärksamma dröjsmål och andra brister i bolagens

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                666

skadereglering som kan föranleda åtgärder från inspektio­nens sida. Motsvarande fel och brister i bolagens skadere­glering av konsumentens sakskador bör bl.a. kunna uppmärk­sammas genom den sakkunnige ledamot i allmänna reklama­tionsnämnden som inspektionen utser.

Konsumentverket bör även i fortsättningen ha en viss roll inom detta område, framför allt som problemuppfångare. Som arbetsgruppen rekommenderat bör inspektionen vid bestäm­mande av granskningsområden beakta från konsumentverket framförda synpunkter. Samarbetsformerna mellan inspektionen och konsumentverket behandlas närmare under rubriken Resurs-och samarbetsfrågor (7.6).

7.5     Tale- och besvärsrätt

Talan mot beslut som inspektionen meddelar på grund av till­synen över försäkringsbolag förs enligt försäkringsrörelse­lagen hos regeringen genom besvär. Bolagen kan med andra ord föra till regeringen vitt skilda tillsynsfrågor som kan ha samband med sundhetsbevakningen eller med någon av de viktigare principerna i försäkringsrörelselagen. Som exempel kan nämnas skälighetsprincipen med frågor om pre­mier, övriga avtalsvillkor, skadereglering m.m. I den mån inspektionen ingriper mot bolagens marknadsföring avgörs besvär över ingripandet av regeringen.

Bevakningen av konsumentskyddet grundas också på den mark­nadsrättsliga lagstiftningen, såsom marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Denna lagstiftning ger ramregler för hur näringsverksamhet skall bedrivas och hur företagen skall handla på marknaden. Det är frågan om regler av för­buds- eller påbudstyp direkt inriktade på att ge direktiv för näringsidkarnas agerande. Lagstiftningen verkar således framåt på så sätt att en marknadsföringsåtgärd som har för­klarats otillbörlig eller ett avtalsvillkor som har förkla­rats oskäligt inte längre får användas. Däremot ger lagstift­ningen inte den enskilde konsumenten något skydd när en viss marknadsföring redan genomförts eller när ett avtal

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                667

redan föreligger. För att konsumenten skall få ett sådant skydd krävs civilrättsliga bestämmelser som tar sikte på enskilda fall som kan tillämpas av allmän domstol när tvist har uppstått.

Enligt den marknadsrättsliga lagstiftningen gäller vidare att frågor om förbud eller föreläggande prövas av marknads­domstolen efter ansökan av KO. Beslutar KO för visst fall att ej göra ansökan, kan ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Marknads­domstolens avgöranden går inte att överklaga. Ett motiv härför har varit att marknadsrättsliga frågor snabbt måste kunna bringas till ett slutligt avgörande.

Vad gäller bolagens marknadsföring, tillämpningen av konsu­mentkreditlagen och bolagens informationsplikt enligt konsu­mentförsäkringslagen föreligger en dubblering. Konsument­verket/KO kan i dessa ärenden tillämpa marknadsföringslagen och föra talan i marknadsdomstolen, medan inspektionen sam­tidigt genom sin allmänna tillsynsplikt eller de särskilda stadgandena i konsumentkreditlagen kan fatta beslut i samma frågor, vilka sedan genom besvär kan föras till regeringen.

Om kommitténs förslag att samla all  tillsyn till inspektio­nen genomförs försvinner nämnda dubblering i fråga om till­synen. Kvar står då frågan hur besluten i främst marknads­förings- och avtalsvillkorsärenden skall fattas. Härvidlag finns det främst två modeller att välja mellan. Den ena modellen - inspektionsmodellen - innebär att beslut i konsu­mentärenden behandlas som övriga tillsynsbeslut, dvs. talan mot inspektionens beslut kan föras hos regeringen. Den andra modellen - marknadsdomstolsmodellen - innebär att inspektio­nen ikläder sig konsumentverket/KO:s roll med bl.a. rätt att föra talan i konsumentärenden hos marknadsdomstolen.

Vad som främst talar för marknadsdomstolsmodellen är möjlig­heten till domstolsprövning. Denna möjlighet är särskilt viktig eftersom rättsreglerna i avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen är av generalklausulskaraktär och deras

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                668

innehåll preciseras efter hand genom avgöranden i särskilda fall. I praktiken har dock marknadsdomstolens direkta pröv­ning av mål på försäkringsområdet begränsat sig till ett enda fall. Visserligen kan det sägas att försäkringsbolagen beaktar marknadsdomstolens praxis på andra konsumentområden, men det finns anledning anta att bolagen även i en inspek­tionsmodell kommer att ta samma hänsyn till domstolens ut­slag. Inspektionsmodellen ger inte motsvarande möjlighet till domstolsprövning, utan inspektionen som förvaltningsmyn­dighet och regeringen har att väga samman samtliga intressen innan beslut fattas.

De konsumenträttsliga ärendena kan synas vara av sådan be­skaffenhet att de inte lämpar sig för prövning av regeringen. En överprövning till regeringen står också i motsats till de strävanden som sedan länge pågår att från regeringskan­sliet decentralisera de enskilda ärendena. Dessa omstän­digheter talar mot inspektionsmodellen. Möjligheterna att anföra besvär till regeringen över inspektionens tillsyns­beslut utnyttjas i mycket liten utsträckning. Som tidigare framhållits har under de tio år marknadsföringslagen varit i kraft endast ett försäkringsärende förts till marknadsdom­stolen. Det saknas anledning tro annat än att ärendena också i fortsättningen blir fåtaliga.

En svårighet med marknadsdomstolsmodellen är att det många gånger kan vara vanskligt att särskilja ett konsumentärende av sådan natur att det skulle föras vidare till marknadsdom­stolen, från inspektionens övriga ärenden. Det skulle därför helt bero på inspektionen i vilken utsträckning marknadsdom­stolen skulle få tillfälle att ta befattning med konsument­frågor på försäkringsområdet.

En skillnad mellan de båda modellerna är att i marknadsdom­stolsmodellen sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare har talerätt till marknadsdomstolen om KO beslutat sig för att inte föra talan, medan i inspektionsmo­dellen dessa sammanslutningar inte har motsvarande besvärs­rätt hos regeringen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                669

Vid en jämförelse mellan inspektions- och marknadsdomstolsmo­dellen får inte heller bortses från de roller som inspektio­nen som tillsynsmyndighet och KO som partsorgan för konsument­erna har. Inspektionen som tillsynsmyndighet har att väga in en mängd olika hänsyn innan den fattar ett beslut. KO däremot har tilldelats en åklagarliknande roll som innebär att han som konsumentföreträdare i marknadsdomstolen intar en motpartsställning till en näringsidkare. Det kan ifråga­sättas om inspektionens roll som tillsynsmyndighet lämpligen kan förenas med den åklagarliknande funktion för inspektio­nen som marknadsdomstolsmodellen skulle innebära.

En annan fråga är hur det går att få en likformig tillämp­ning av konsumentskyddsreglerna på försäkringsområdet och motsvarande regler på andra områden. Såsom kommittén kon­staterat kan ett beslut i ett konsumentärende inrymma hän­synstaganden till de för försäkring speciella förhållandena. Innebörden av detta blir att konsumentskyddet i enskilda försäkringsärenden, i den mån speciella försäkringshänsyn tas, inte utan vidare blir likformigt med konsumentskyddet inom andra områden. De speciella hänsynstagandena framkommer främst vad gäller granskningen av avtalsvillkor, medan vid försäkringsbolagens marknadsföring bedömningen inte i samma utsträckning skiljer sig från den på andra konsumentområden. I marknadsdomstolsmodellen uppnås ett likformigt konsument­skydd genom att marknadsdomstolen tillämpar den näringsrätts­liga lagstiftningen över hela konsumentområdet. Inspektions­modellen tillgodoser inte på samma sätt möjligheten till ett likformigt konsumentskydd. I de fall som väsentligen rör marknadsföringsmetoderna skulle likformig tillämpning kunna uppnås genom att regeringen begär yttrande från mark­nadsdomstolen.

Beträffande konsumentförsäkringslagens informationsbestäm­melser, som avser information såväl före som efter köp och vid skada, innebär de två modellerna i princip följande.

I inspektionsmodellen kommer alla beslut rörande både konsu­mentförsäkringslagens information och annan information

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                670

att behandlas som inspektionens övriga tillsynsbeslut. In­spektionens beslut kommer således att kunna överklagas till regeringen. I marknadsdomstolsmodellen finns det två olika möjligheter. En lösning innebär att låta endast information före köp, dvs. marknadsföringsinformation gå till marknads­domstolen, medan övrig information står under inspektionens tillsyn med besvärsmöjlighet till regeringen. Den andra lösningen innebär att all informationsplikt enligt konsument­försäkringslagen får komma under marknadsdomstolens pröv­ning. I det förra fallet kan svårigheter uppstå att avgränsa marknadsföringsinriktad information från annan information och i det senare fallet får marknadsdomstolen handlägga frågor som egentligen inte har samband med de typer av frå­gor som marknadsdomstolen i dag handlägger.

Försäkringsbolagens informationsplikt efter köp finns f.n. endast reglerad i konsumentförsäkringslagen, som omfattar konsumenternas vanligaste sakförsäkringar. Motsvarande lag­regler om informationsplikt saknas således vad gäller all övrig försäkring. En marknadsdomstolsmodell skulle således endast beröra konsumentförsäkringslagens information, medan all övrig information efter köp exempelvis på hela person­försäkringsområdet, fortfarande skulle stå under tillsyn av inspektionen med regeringen som besvärsinstans.

Marknadsdomstolsmodellen är enligt kommitténs uppfattning endast tänkbar beträffande marknadsföring inkl. konsument­kreditlagens och konsumentförsäkringslagens informations­plikt. Vad gäller avtalsvillkor, icke marknadsföringsinrik­tad information och skadereglering ingår dessa redan i dag som en integrerad del i inspektionens allmänna tillsyn över försäkringsbolagen. Enligt kommitténs uppfattning är mark­nadsdomstolsmodellen på dessa områden direkt olämplig.

Uid en samlad bedömning som främst grundar sig på kommitténs strävan att samla tillsynen och att så långt möjligt få ett enhetligt tillsynssystem inom försäkringsverksamheten, förordar kommittén att den s.k. inspektionsmodellen görs tillämplig även på marknadsföringsområdet. Detta innebär

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                671

att beslut i marknadsföringsfrågor behandlas som övriga tillsynsbeslut. Några ändringar i nu gällande tale- och besvärsbestämmelser i försäkringsrörelselagen anser kom­mittén f.n. inte erforderliga. En vidgad besvärsrätt, t.ex. att sammanslutningar ges möjlighet att besvära sig, skulle enligt kommitténs bedömning svårligen enbart kunna avse de renodlade konsumentskyddsärendena. Kommittén avser därför att i ett senare skede av utredningsarbetet åter ta upp frågan till behandling.

Inspektionen har under sin mångåriga verksamhet haft anled­ning att ingripa mot bolag i olika hänseenden. Erfarenheterna visar att det inte förelegat några svårigheter för inspektio­nen att förmå bolagen att inrätta verksamheten i enlighet med givna regler och att iaktta god försäkringssed. I ett fåtal fall - det har t.ex. gällt tolkningar av innebörden av skälighetsprincipen - har beslut överklagats till rege­ringen. Kommittén gör den bedömningen beträffande marknads­föringsfrågor att det också här endast i mycket sällsynta undantagsfall, närmast i ärenden av principiell art, kan komma att aktualiseras besvär över inspektionens beslut. Ett väl fungerande samarbete mellan inspektionen och konsu­mentverket i de former som kommittén senare beskriver, bör också innebära att - såsom hittills - försäkringsbranschen beaktar de påpekanden som kan komma att ske i fråga om mark­nadsföringen. Om mot all förmodan dessa bedömningar skulle visa sig felaktiga, förutsätter kommittén att en omprövning kommer till stånd då tillräckliga erfarenheter av inspek­tionsmodellen vunnits.

I enlighet med vad som tidigare anförts föreslår kommittén att regeringen inhämtar marknadsdomstolens yttrande när ett anhängiggjort ärende inrymmer marknadsföringsfrågor.

Kommitténs förslag att alla konsumentärenden skall beslutas av inspektionen i samma ordning som övriga tillsynsärenden, innebär att försäkringsbolag äger besvära sig även mot beslut i konsumentärenden. För att inspektionen snabbt skall kunna ingripa mot t.ex. ett försäkringsbolags osunda

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                672

marknadsföringsmetoder, bör inspektionens beslut i konsu­mentärenden gå i omedelbar verkställighet, om inte annat förordnas. Kommittén föreslår därför att en uttrycklig bestämmelse härom tilläggs besvärsbestämmelsen i 318 § försäkringsrörelselagen.

7.6     Resurs- och samarbetsfrågor

Inspektionens försäkringsjuridiska enhet ansvarar i dag bl.a. för villkors- och skaderegleringsgranskning. Som kommittén tidigare redovisat finns f.n. två juristtjänster för detta arbete. Inom enheten finns ytterligare fem juris­ter, jämte chefen för försäkringsjuridiska och administra­tiva byrån som också är jurist.

På konsumentverket finns särskilt för försäkringsfrågor i dag en och en halv tjänst. Arbetet består f.n. främst av riktlinjearbete i fråga om konsumentförsäkringslagens informationsplikt samt handläggning av marknadsföringsären­den. Därutöver ägnar sig chefen för den byrå spm försäkrings-ärenden sorterar under och andra befattningshavare i viss mån också åt försäkringsfrågor.

Kommitténs förslag att inspektionen övertar huvudansvaret för tillsynen över försäkringsbolagens marknadsföring och informationsplikt enligt konsumentförsäkringslagen samt för eventuell basinformation påverkar inspektionens behov av personalresurser. Vid bedömningen av detta behov får dock beaktas att dessa uppgifter inte är för inspektionen ny och främmande verksamhet. Kommitténs förslag kommer därför inte att innebära en sådan ökad arbetsbelastning att ett flertal nya tjänster erfordras. Förslaget innebär dock att inspektionen i högre grad får ta initiativ till utredningar och förhandlingar med bolagen främst vad gäller marknadsförings- och informationsfrågor. En viss resursför­stärkning torde därför behövas.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                673

Kommittén kommer senare i sitt arbete att se över inspektio­nens organisation och verksamhet. Härvid skall kommittén överväga omfattningen och den närmare inriktningen av till­synsverksamheten. I avvaktan på denna översyn bör det ökade resursbehovet enligt kommitténs bedömning kunna lösas genom överflyttning av en tjänst från konsumentverket till inspek­tionen och genom omfördelning av arbetsuppgifter inom inspek­tionen. Inspektionens behov av resurser får framdeles i van­lig ordning prövas på grundval av verkets anslagsframställ­ningar, I detta sammanhang vill kommittén erinra om att kost­naderna för inspektionen bestrids genom särskilda bidrag från försäkringsbolagen, en finansieringsform som kommittén avser att återkomma till i ett senare betänkande.

Kommittén vill betona att det framlagda förslaget endast innebär att huvudansvaret för allt konsumentskydd inom försäk­ringsområdet samlas hos inspektionen. Härigenom förändras inte konsumentverkets uppgift sådan den formulerats i verkets instruktion "att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden". Konsumentverket förutsätts även i framtiden muntligen eller skriftligen till inspektionen framföra synpunkter rörande konsumentskyddet på försäkrings­området.

Konsumentverkets erfarenheter och särskilda kunskaper måste också tas tillvara genom ett nära samarbete mellan inspektio­nen och konsumentverket. Ett sådant samarbete är en förut­sättning för kommitténs förslag. Samarbetet mellan de båda myndigheterna måste enligt kommitténs uppfattning i hög grad ske genom direkta kontakter mellan befattningshavare på myndigheterna såsom ett enkelt och naturligt led i myndig­heternas ordinarie arbete. Inte minst inom avtalsvillkors-och marknadsföringsområdena bör inspektionen innan den fattar avgöranden av mera principiell innebörd samråda med konsu­mentverket. Det synes också lämpligt att myndigheterna infor­merar varandra om viktigare avgöranden på konsumentskyddsom­rådet.

Det är betydelsefullt att inspektionen tillgodogör sig konsu­mentverkets erfarenheter och kunskaper på sådana områden 43 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                674

som informationsteknik och informationskanaler ut till konsu­menterna. Inspektionen bör söka utnyttja de lokala och regio­nala konsumentvägledarna. Vidare vill kommittén föreslå att inspektionen i sin informationsverksamhet får använda den av konsumentverket utgivna tidskriften "Råd & Rön".

Ett komplement till de löpande myndighetskontakterna mellan inspektionen och konsumentverket utgör det s.k. kontaktfo­rum. I det fristående kontaktforum för försäkringsfrågor bedrivs i dag en informell diskussion mellan branschen, inspektionen och konsumentverket. Kommittén har erfarit att detta samarbetsorgan med det arbetssätt det i dag har fungerat utmärkt och förutsätter att kontaktforum för försäk­ringsfrågor skall bibehållas. Den informella diskussionen inom detta organ bör även i framtiden ge möjligheter till ett grundläggande informationsutbyte mellan branschen, in­spektionen och konsumentverket.

Eftersom inspektionen föreslås få huvudansvaret för konsu­mentskyddet anser kommittén att kontaktforum bör knytas närmare inspektionen. Detta kan ske genom ätt inspektionen utser ordförande, är sammankallande och tillhandahåller sekretariat.

En arbetsgrupp inom kontaktforum för försäkringsfrågor har arbetat fram informationsfoldern "Att välja bilförsäkring". Det kan vara lämpligt att i kontaktforum diskutera såväl behovet av som utformningen av ytterligare sådan basinforma­tion.

För att befästa samarbetet mellan inspektionen och konsu­mentverket föreslår kommittén att inspektionens skyldighet att samråda med konsumentverket i konsumentfrågor inskrivs i inspektionens instruktion. En bestämmelse om skyldighet för konsumentverket att samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor finns redan i konsumentverkets instruktion.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                675

I sin till regeringen överlämnade promemoria Ds E 1979:8 Lekmannastyrelse för försäkringsinspektionen framhöll försäk-ringsverksamhetskommittén att den avsåg att i samband med behandlingen av inspektionens roll på konsumentområdet ta upp frågan om det fanns skäl att låta konsumentverket bli representerat i inspektionens styrelse.

Rent principiellt anser kommittén att endast om särskilda skäl föreligger, företrädare för en myndighet bör ingå i styrelsen för en annan myndighet.

Ett skäl som anförts för att konsumentverket skulle få en ledamot i inspektionens styrelse är dels att konsumentskydds­intresset härigenom skulle få en företrädare på en hög nivå, dels skulle göra inspektionen mer konsumentinriktad. Motivet för att en representant för konsumentverket skulle sitta i inspektionens styrelse skulle vara att denna härigenom kunde tillföra inspektionen erfarenhet och sakkunskap som den inte får genom annat samarbete. I den samarbetslösning som kommittén föreslagit förutsätts kontakter på tjänstemanna­planet som ett naturligt led i det löpande arbetet.

I den av kommittén föreslagna styrelsen ingår som företrä­dare för de enskilda konsumenterna såväl parlamentariker som representanter från löntagarnas huvudorganisationer. Kommittén anser att en ytterligare. representant för konsument­intressena, i form av en företrädare för konsumentverket, inte erfordras.

Med hänsyn till vad kommittén ovan anfört finner kommittén inte några särskilda skäl varför konsumentverket skulle bli representerat i försäkringsinspektionens styrelse.

7.7     Utländska försäkringsföretag

De överväganden och förslag som kommittén redovisat i det föregående gäller i allt väsentligt även sådan verksamhet som bedrivs av utländska försäkringsföretag. Kommittén vill anföra följande kompletterande synpunkter.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                676

All försäkringsverksamhet, således även de utländska före­tagens verksamhet, är undantagen från avtalsvillkorslagens tillämpning. Vad- som främst skiljer dessa företags verksamhet från de svenska bolagens är att skälighetsprincipen inte gäller för de utländska försäkringsföretagen. Kommittén skall senare under sitt arbete överväga huruvida skälighets­principen i någon form bör göras tillämplig även på de ut­ländska försäkringsföretagen. Inspektionens allmänna tillsyn och sundhetsbevakning innebär emellertid att inspektionen i viss utsträckning kan ingripa mot de utländska försäkrings­företagens avtalsvillkor och skadereglering. Enligt departe­mentschefsuttalande i prop, 1979/80:9 om konsumentförsäkrings­lag m.m. får inspektionen kontrollera försäkringsvillkoren hos de utländska försäkringsföretagen med stöd av 25 § lagen om utländsk försäkringsanstalt. Enligt denna paragraf kan inspektionen bl.a. meddela de erinringar i fråga om utländsk försäkringsanstalts verksamhet här i riket som inspektionen finner påkallade. Oavsett att skälighetsprincipen inte gäller för de utländska försäkringsföretagen finner kommittén sina tidigare överväganden beträffande tillsynen över avtalsvill­kor och skadereglering gälla även de utländska försäkrings­företagen. Kommittén anser således att inspektionen även i fortsättningen skall ha huvudansvaret på dessa områden.

Beträffande de utländska försäkringsföretagens marknadsföring och information gäller samma förutsättningar som för de svenska försäkringsbolagen. Kommitténs bedömning i dessa avseenden skiljer sig därför inte från den som kommittén gjort beträffande de svenska försäkringsbolagens marknads­föring och information. Detta innebär att även de utländska försäkringsföretagen föreslås bli undantagna från marknads­föringslagens tillämpning. Bestämmelser motsvarande mark­nadsföringslagens generalklausuler om otillbörlig marknads­föring och information införs i lagen om utländsk försäk­ringsanstalt. Hänvisningarna i konsumentförsäkringslagen och konsumentkreditlagen skall ske till de föreslagna be­stämmelserna i lagen om utländsk försäkringsanstalt.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                677

De överväganden kommittén gjort i avsnitten 7.5 och 7.6 gäller även utländska försäkringsföretag.

7.8     Understödsföreningar

Understödsföreningar bedriver inte någon affärsmässig försäk­ringsrörelse. Föreningarna består av en sammanslutning av per­soner för inbördes bistånd. Den som önskar försäkring (annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring) ansluter sig till föreningen och blir härigenom medlem.

I lagen om understödsföreningar är, efter mönster från försäk­ringsrörelselagen, skälighetsprincipen inskriven. I 11 § understödsföreningslagen sägs att understödsföreningens stadgar bl.a. skall tillgodose medlemmarnas intresse av "att kostnader och villkor för försäkringarna är skäliga med hänsyn till förmåner nas art och omfattning och förening­ens förhållanden".

I samband med registrering av förening har inspektionen att granska att stadgarna, i vilka villkoren ingår, uppfyl­ler bl.a. det i 11 § understödsföreningslagen uppställda kravet på skälighet. Inspektionen har medverkat till att stadgarna reviderats i samband med den nya lagens tillkomst 1972.

Kommitténs bedömning att inspektionen skall ha huvudansvaret för tillsynen över försäkringsbolagens avtalsvillkor gäller med.än större tyngd beträffande understödsföreningarna, eftersom föreningarnas stadgar, i vilka villkoren ingår, skall granskas och registreras av inspektionen.

Understödsförening får enligt 1 § understödsföreningslagen inte driva verksamheten affärsmässigt, I princip får således någon egentlig marknadsföring (värvning av nya medlemmar) inte ske. Inspektionen har med ledning av de faktiska för­hållandena i varje särskilt fall att avgöra om en förenings verksamhet kan betecknas som affärsmässigt drivande av för­säkringsrörelse. För vissa föreningar som meddelar kapital-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                678

försäkring har inspektionen utfärdat föreskrifter (1972-11-27) angående förvärvandet av nya medlemmar och möjligheten att inom vissa gränser utge anskaffnings- och uppbördsprovision,

För att få enhetlig tillsyn över all försäkringsverksamhet föreslår kommittén att även understödsföreningar undantas från marknadsföringslagens tillämpning. Inspektionens över­vakning av föreningarnas värvande av nya medlemmar innebär enligt kommitténs uppfattning att någon särskild bestämmelse om otillbörlig marknadsföring inte är erforderlig i under­stödsföreningslagen. Även om informationen i samband med värvandet av nya medlemmar har relativt liten betydelse anser kommittén ändock det lämpligt att i understödsföre­ningslagen införa en bestämmelse om att förening, då fråga uppkommer om antagande av ny medlem, lämnar denna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsyn­punkt.

Understödsföreningarna lämnar i viss utsträckning kredit till såväl medlemmar som andra. De informationsbestämmelser vid kreditgivning som finns i konsumentkreditlagen kan såle­des få betydelse även för understödsföreningarna. Kommittén föreslår därför att den hänvisning i konsumentkreditlagen, som f.n. sker till marknadsföringslagen, i ställer sker till understödsföreningslagen.

Understödsföreningarna meddelar endast annan personförsäk­ring än arbetslöshetsförsäkring. Konsumentförsäkringslagen, som endast omfattar sakförsäkringar som tecknas av konsu­menter, kommer därför inte att tillämpas beträffande under­stödsföreningar. Någon hänvisning till understödsförenings­lagen i konsumentförsäkringslagen skall därför inte ske.

Vad gäller information till medlemmar i understödsföreningar och tillsynen över föreningarnas skadereglering hänvisar kommittén till de överväganden och förslag som redovisats i avsnitten 7.4,3 och 7.4.4.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                679

Beträffande tale- och besvärsrätt respektive resurs- och samarbetsfrågor anser kommittén samma bedömningar som redovi­sats i avsnitten 7.5 och 7.6 böra gälla även understödsföre­ningar. Det bör emellertid tilläggas att enligt 75 § under­stödsföreningslagen besvär över inspektionens beslut i sär­skilt fall skall prövas av kammarrätten.

7.9     Sammanfattning av kommitténs förslag

Kommittén föreslår att ansvaret för konsumentskyddet på för­säkringsområdet samlas hos försäkringsinspektionen.. Detta innebär följande.

Inspektionen skall liksom f.n. ha huvudansvaret för gransk­ningen av försäkringsföretagens (svenska försäkringsbolag, utländska försäkringsanstalter och understödsföreningar) försäkringsvillkor.

Försäkringsföretagens marknadsföring skall också övervakas av inspektionen. Försäkringsverksamhet undantas från mark­nadsföringslagens tillämpning och bestämmelser motsvarande marknadsföringslagens generalklausuler om otillbörlig mark­nadsföring och information inarbetas i försäkringsrörelse­lagen och lagen om utländsk försäkringsanstalt.

Beträffande underlåtenhet att lämna information enligt konsu­mentkreditlagen sker där hänvisning till försäkringslagarna.

Informationsbestämmelserna i konsumentförsäkringslagen, både såvitt avser information som används som ett led i marknadsföringen och annan information, anknyts till de föreslagna marknadsföringsbestämmelserna i försäkringsrörel­selagen och lagen om utländsk försäkringsanstalt. Denna anknytning sker genom att det i fråga om underlåtenhet att lämna information enligt konsumentförsäkringslagen hänvisas till försäkringsrörelselagen och lagen om utländsk försäk­ringsanstalt.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                680

Tillsynen över information som inte utgör ett led i mark­nadsföringen samordnas med tillsynen över den information som används som ett led i marknadsföringen. Inspektionen får således ansvaret för tillsynen över all information på försäkringsområdet.

Inspektionen övertar konsumentverkets ansvar för utgivande av basinformation till försäkringskonsumenterna.

Inspektionen skall även i framtiden ha det odelade ansvaret för granskning av skaderegleringen på försäkringsområdet.

Beslut i konsumentfrågor skall behandlas som inspektionens övriga tillsynsbeslut. Detta innebär att inspektionens beslut rörande svenskt försäkringsbolags eller utländsk försäk­ringsanstalts avtalsvillkor, marknadsföring, information m.m. kommer, av berörda försälringsföretag, att kunna över­klagas hos regeringen. Regeringen föreslås inhämta yttrande från marknadsdomstolen när ett anhängiggjort ärende inrymmer marknadsföringsfrågor. För att underlätta snabba ingripan­den från inspektionens sida föreslås att inspektionens beslut skall gå i omedelbar verkställighet, om inte annat förord­nas.

Inspektionens resurser föreslås förstärkta genom överflytt­ning av en tjänst från konsumentverket. Det ökade resursbe­hovet bör vidare kunna lösas genom omfördelning av arbets­uppgifterna inom inspektionen.

Ett nära samarbete mellan inspektionen och konsumentverket måste komma till stånd för att tillvarata konsumentverkets erfarenheter och särskilda kunskaper. Samarbetet skall ske genom direkta kontakter mellan befattningshavare på myndig­heterna och ingå som ett enkelt och naturligt led i myndig­heternas ordinarie arbete. Ett komplement till dessa löp­ande myndighetskontakter utgör kontaktforum för försäkrings­frågor, vilket förutsätts bibehållas. Den informella diskus­sionen i detta organ bör även i framtiden ge möjligheter

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                681

till ett grundläggande informationsutbyte mellan branschen, inspektionen och konsumentverket.

Kontaktforum föreslås knytas närmare inspektionen, t.ex, gehöiti att inspektionen utser ordförande, är aarnmankallande och tillhandahåller sekretariat.

För ätt befästa samarbetet mellan  inspektionen och konsument­
verket föreslås att inspektionens    skyldighet att samråda med
konsumentverket i konsumentfrågor   inskrivs i inspektionens in­
struktion i

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                682

8        KOMMENTAR TILL FÖRFATTNINGSFÖRSLAGET

Inledning

De grundläggande bestämmelserna i marknadsföringslagen (2 och 3 §§) har förts in i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländsk försäkringsanstalt, Uidare har en bestäm­melse om informationsplikt motsvarande 3 § marknadsförings­lagen tagits in i lagen om understödsföreningar. Bland marknadsföringslagens övriga bestämmelser finns i vissa fall redan motsvarigheter i försäkringslagarna. Sålunda finns i 283 § försäkringsrörelselagen, 24 § lagen om utländsk försäkringsanstalt och 67 § understödsföreningslagen bestäm­melser om skyldighet för försäkringsföretagen att lämna samtliga de upplysningar om verksamheten som inspektio­nen begär. Dessa bestämmelser kan sägas motsvara bestämmel­serna i 16 § marknadsföringslagen, Uidare har inspektionen möjlighet att förelägga vite vid meddelande av föreskrift enligt försäkringslagarna (289 § försäkringsrörelselagen, 25 § lagen om utländsk försäkringsanstalt och 74 § under­stödsföreningslagen). Dessa bestämmelser motsvaras av 5 § marknadsföringslagen. Förelägganden enligt de marknads­rättsliga bestämmelserna som föreslås bli införda i försäk­ringslagarna kommer försäkringsföretagen att kunna överklaga till regeringen enligt bestämmelserna i 318 § försäkrings­rörelselagen och 33 § i lagen om utländsk försäkringsan­stalt. Enligt 75 § understödsföreningslagen förs talan mot inspektionens beslut i särskilt fall hos kammarrätten.

Andra bestämmelser i marknadsföringslagen än de nu berörda föreslås inte överförda till försäkringslagarna. Anled­ningen härtill är att bestämmelserna inte torde beröra för­säljningen av försäkringar (t.ex. 4 § marknadsföringslagen om produktsäkerhet och otjänliga produkter) eller att det inte funnits lämpligt eller nödvändigt att föra över dem. Inspektionen torde nämligen med stöd av 288 § försäkringsrö­relselagen respektive 25 § lagen om utländsk försäkrings­anstalt både ha befogenhet och skyldighet att vidta åtgärder i syfte att hindra försäkringsföretag från försälj-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                683

ning av varor som på grund av sina egenskaper medför sär­skild risk för skada på person eller egendom eller eljest är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

Marknadsföringslagens bestämmelser om att förbud eller ålägganden kan meddelas även anställd hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar tas inte in i försäkringslagarna. Inspektionen kan enligt de särskilda be­stämmelserna i försäkringslagarnas tillsynskapitel endast in­gripa mot försäkringsföretaget som sådant eller mot svenskt försäkringsbolags styrelse och således inte mot anställda i försäkringsföretag. Då försäkringar förmedlas av en annan näringsidkare, t.ex, en bilhandlare eller en resebyrå, kommer således förmedlarens marknadsföring också i framtiden att falla under marknadsföringslagen. Detta gäller inte bara den marknadsföring som förmedlaren utför i sin egen verksam­het, utan också när han medverkar i försäkringsföretags marknadsföring. Inspektionen kan inte ingripa mot förmedla­rens otillbörliga marknadsföring eller bristande information i samband med marknadsföringen, utan endast mot försäkrings­företag. Kommittén utgår från att dessa samarbetar endast med seriösa förmedlare och att en uppföljning sker av förmed­larnas handlande gentemot konsument. Konsumentverket däremot kan ingripa mot förmedlaren med stöd av marknadsföringsla­gen. För att bl.a. i dessa fall få en enhetlig bedömning av marknadsföringsåtgärderna vill kommittén starkt under­stryka behovet av det samarbete mellan inspektionen och konsumentverket som kommittén närmare beskrivit i avsnittet 7.6.

Inspektionen kan, liksom f.n., inte heller ingripa mot för­medlaren av ett försäkringsvillkor, t.ex. en resebyrås för­medling av reseförsäkring. Konsumentverket kan däremot med stöd av avtalsvillkorslagen ingripa mot förmedlaren. Kom­mitténs förslag innebär i detta avseende inte någon föränd­ring, men kommittén vill ändå, för att undvika olika bedöm­ningar, betona vikten av samarbete mellan myndigheterna.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                684

Vidare har inte de straffbelagda förfarandena i 6-8 §§ mark­nadsföringslagen arbetats in i försäkringslagarna. KO har bara i förhållandevis få fall anmält förfaranden som stått i strid mot dessa straffbestämmelser till åtal. Förfarandena strider nämligen även mot 2 § marknadsföringslagen. KO har därför normalt valt att föra ärendet till marknadsdomstolen och yrka förbud vid vite. Enligt kommitténs uppfattning torde det räcka med att inspektionen genom den bestämmelse som motsvarar 2 § marknadsföringslagen ges möjlighet att stävja dessa förfaranden. De hittillsvarande erfarenheterna av dessa straffbestämmelser har även visat att de har förhål­landevis liten praktisk betydelse. Om ett försäkringsföretag avsiktligt skulle vidta en handling som kriminaliseras i dessa bestämmelser, har inspektionen med stöd av sina allmänna tillsynsbefogenheter andra medel att ta till. Straffbestämmel­serna torde därför inte fylla någon funktion på försäkrings­området ,

Vid inarbetandet av marknadsföringsbestämmelserna i försäk­ringslagarna har kommittén valt att i likhet med övriga bestämmelser i lagarna utforma marknadsföringsbestämmelserna så att dessa ger uttryck för ett ansvar som i första hand åvilar företagets ledning. Inspektionen har då att ingripa om denna brister i sitt ansvar. Kommittén har språkligt omarbetat berörda bestämmelser, varvid samråd skett med för-försäkringsrörelseutredningen (E 1977:05).

I 302 § försäkringsrörelselagen och 20 § lagen om utländsk försäkringsanstalt föreskrivs skyldighet för styrelsen och verkställande direktören respektive generalagenten att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Kommittén har övervägt att placera de föreslagna marknadsfö­ringsbestämmelserna i anslutning till nämnda paragrafer, men har stannat för att i stället placera dessa under tillsynska­pitlen tillsammans med de föreslagna marknadsföringsbestäm­melserna. Med flyttningen av 302 § försäkringsrörelselagen och 20 § lagen om utländsk försäkringsanstalt åsyftar kom-

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                685

mitten inte någon ändring i bestämmelsernas sakliga inne­håll.

Enligt kommitténs uppfattning bör inspektionens befattning med nämnda bestämmelser i första hand avse övervakning att bestämmelserna i och tillämpningen av de mellan försäkrings­företagen träffade anskaffningsöverenskommelserna överens­stämmer med god försäkringssed. Om inspektionen anser att bestämmelse i överenskommelserna eller tillämpningen av sådan bestämmelse inte överensstämmer med god försäkrings­sed, skall inspektionen anmäla förhållandet till regeringen som kan meddela föreskrifter i frågan. Inspektionen har härigenom indirekt möjlighet att påverka innehållet i överens-komiiielserna genom hotet att göra anmälan till regeringen. Tillfogas bör att i det konkreta fallet - om fråga inte är om rena detaljer - inspektionen med stöd av 288 § 2 mom. försäkringsrörelselagen och 25 § lagen om utländsk försäk­ringsanstalt i paragrafernas nuvarande lydelser samt även instruktionens allmänna sundhetsregel anser sig äga befogen­het att ingripa mot vad inspektionen anser vara oförenligt med god sed i anskaffningsverksamheten.

Bestämmelserna som motsvarar 2 och 3 §§ marknadsföringslagen bör tillämpas på det sätt som förarbetena till marknadsfö­ringslagen ger uttryck för om inte särskilda försäkrings­hänsyn föranleder annat.

Kommittén Övergår nu till att behandla de särskilda bestäm­melser som skall föras in i försäkringslagarna eller som kräver en ändring i andra författningar.

Förslaget till lag om ändringar i lagen (1948:433) om för­säkringsrörelse, laqen (1950:272) om rätt för utländsk för-säkrinqsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket och laqen (1972:262) om understödsföreningar.

282 a § försäkringsrörelselagen, 24 § lagen on utländsk förscringsanstalt och 28 § understödsföreningslagen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                686

Bestämmelserna har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med försäkringsföretagens marknadsföring och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsu­menter eller näringsidkare. Bestämmelsernas syfte är i första hand att tillgodose konsumentintressena.

Bestämmelserna är uppbyggda efter mönster av generalklausul­erna i 2 och 3 §§ marknadsföringslagen och har anpassats till försäkringsverksamheten och försäkringslagarna. Bestäm­melserna riktar sig endast mot försäkringsföretag. Möjlighet­erna för inspektionen att förbjuda viss marknadsföring respektive ålägga viss information har inarbetats i försäk­ringslagarnas sanktionsbestämmelser.

Vad gäller otillbörlig marknadsföring har bestämmelserna i försäkringsrörelselagen och lagen om utländsk försäkrings­anstalt utformats så att de avser marknadsföring av försäk­ringar, varor, tjänster eller andra nyttigheter. Försäkrings­företagens marknadsföring avser så gott som uteslutande för­säkringar. Viss marknadsföring sker och kan ske även av varor, exempelvis livräddnings- och brandskyddsmaterial, tjänster, exempelvis försäkringsutredningar, riskanalyser, krediter och andra nyttigheter, exempelvis fast egendom.

I understödsföreningarnas verksamhet förekommer inte någon egentlig marknadsföring, eftersom föreningarna inte får be­driva affärsmässig verksamhet. Kommittén anser därför att någon särskild bestämmelse om otillbörlig marknadsföring inte är erforderlig. Det föreslås däremot i 28 § understöds­föreningslagen att förening vid värvande av ny medlem lämnar viss information. Beträffande underlåtenhet att lämna sådan information och information enligt konsumentkreditlagen skall sanktionsbestämmelserna i 71 § understödsföreningsla­gen tillämpas.

Uttrycket "god försäkringssed" finns redan i 302 § försäk­ringsrörelselagen och 20 § lagen om utländsk försäkringsan­stalt, i vilka stadgas att anskaffningsverksamheten skall

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                687

ske på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Genom att i de föreslagna bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring byta ut marknadsföringslagens uttryck "god affärssed" mot "god försäkringssed" betonas att viss hänsyn kan behöva tas till försäkringsverksamhetens speci­ella karaktär. Uid marknadsföring av annat än försäkringar bör uttrycket "god försäkringssed" anses innebära "god affärssed".

288 § försäkringsrörelselagen och 25 § lagen cn utländsk försäkringsanstalt

Uad gäller otillbörlig marknadsföring finns i marknadsfö­ringslagen möjlighet för marknadsdomstolen att förbjuda viss marknadsföring. Sådant förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Motsvarande möjlighet ges inspektionen vid försäkringsföretags otill­börliga marknadsföring genom att inspektionen vid avvikel­ser från försäkringslagarna och vid allvarlig anmärkning kan förelägga försäkringsföretag (eventuellt förenat med vite) att upphöra med viss marknadsföring. Utöver denna möjlighet kan inspektionen erinra respektive före­lägga vite vid meddelande av föreskrift enligt försäkrings­lagarna.

Möjligheten för inspektionen att förelägga försäkringsföre­tag att lämna viss information införs i nuvarande sanktions­bestämmelser. Bestämmelserna härom innebär att inspektionen bl.a. i föreläggande kan föreskriva att informationen skall lämnas i försäkringsbrev eller villkor.

I likhet med 3 § marknadsföringslagen skall ett föreläggande från inspektionen att lämna viss information ses som en påföljd för en underlåtenhet från ett försäkringsföretags sida och inte som ett fristående påbud. Den principiella utgångspunkten är därvid att ett försäkringsföretag bör förutsättas lämna tillfredsställande information. I första hand skall anvisningar för informationslämnandet meddelas

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                688

av inspektionen. De fall där det kan bli aktuellt med ett informationsföreläggande bör därför ofta bli sådana där ett försäkringsföretag inte följt inspektionens anvis­ningar.

318 § förs3arijngsrörelselagen och J3  § lagen oa utländsk försäkringsanstalt

Försäkringsrörelseutredningen (E 1977:05) har i sitt förslag till ny försäkringsrörelgelag Ds E 1980:6 föreslagit att inspektionens tillsynsbeslut skall verkställas utan hin­der av anförda besvär pm inte regeringen förordnar något annat. Motsvarande bestämmelse finns i bankrörelselagen.

Kommittén anser att inspektionens ingripanden främst vad gäller otillbörlig marknadsföring bör kunna ske snabbt. I andra sammanhang har kommittén betonat svårigheten att skilja ett konsumentärende från ett annat tillsynsärende. Kommittén har därför förelagit att till besvärsbestämiriel-sernas första stycke tilläggs en bestämmelse att inspektio­nens beslut skall verkställas utan hinder av.anförda besvär om inte regeringen förordnar något annat.

Förslaget till laq om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

1 §

Till paragrafen har lagts ett andra stycke med innehåll att marknadsföringslagen inte gäller verksamhet som står under tillsyn aV försäkringsinspektionen.

Förslaget till laq om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

7 §

Enligt förslaget skall marknadsföringslagen inte längre gälla för försäkringsföretag. I stället för att i denna

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                689

paragraf hänvisa till marknadsföringslagens bestämmelser såvitt avser försäkringsföretags underiåtelse att lämna information har hänvisats till respektive försäkringslag.

Förslaget till lag om ändring i konsumentförsäkrinqslagen (1980:38)

8 §

Enligt förslaget skall marknadsföringslagen inte längre gälla för försäkringsföretag. I stället för att i denna paragrar hänvisa till marknadsföringslagen vad gäller under­låtenhet att lämna information enligt 5-7 §§ har för försäk­ringsföretag hänvisning skett till försäkringsrörelselagen och lagen om utländsk försäkringsanstalt.

Understödsförening meddelar inte försäkring som omfattas

av konsumentförsäkringslagens bestämmelser. Någon hänvisning

har därför inte skett till understödsföreningslagen.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1979:743) med instruktion för försäkringsinspektionen

5 §

Som framgår av kommitténs överväganden under avsnitt 7.6 föreslås att försäkringsinspektionen skall samråda med konsumentverket i konsumentfrågor. En bestämmelse härom har införts i denna paragraf.

44   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                690

RESERUATION AV LEDAMOTEN GÖRDIS HÖRNLUND

Försäkringsverksamhetskommitténs majoritet föreslår att övervakningen av marknadsföring och information på försäk­ringsområdet läggs hos försäkringsinspektionen. Den principi­ella utgångspunkten är att specialmyndigheter på vissa områ­den skall handha all till tillsynsområdena hörande problema­tik. Jag kan inte dela denna uppfattning, varför jag förordar en annan lösning.

Konsumentverket är den centrala myndigheten för konsumentfrå­gor. I den egenskapen har verket det övergripande ansvaret för utvecklingen på konsumentområdet. I verkets instruktion anges att verkets uppgift är "att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden". Instruktionen fast­slår således att verket är ett partsorgan som har att främja ena partens, dvs. konsumentens, intressen. Konsumentverket skiljer sig härigenom på ett avgörande sätt från andra myn­digheter, bl.a. försäkringsinspektionen. När konsumentskydds­lagstiftningen tillkom ålades konsumentverket och marknads­domstolen ansvaret för all marknadsföring, således även beträffande försäkringsbolagen. Fr.o.m. 1981 har konsument­verket tillsynen även över försäkringsbolagens informations­skyldighet enligt konsumentförsäkringslagen. Den dubblering av tillsynen som i dag finns mellan inspektionen och konsu­mentverket gäller främst marknadsföring och information. Enligt uppgift har denna dubblering inte inneburit några kompetensproblem. Det har snarare stärkt konsumenternas ställning. Väsentligt i detta sammanhang är att konsument­verket som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor har visst ansvar för att konsumentintressena tillvaratas också på andra områden för vilka andra myndigheter har det primära ansvaret. Marknadsföringslagen är tillämplig på flera områden på vilka speciallagstiftning innehåller regler om marknadsföringen. Detta gäller t.ex. livsmedel (livsme­delslagen och livsmedelsverket), läkemedel (läkemedelsför­ordningen och socialstyrelsen), kemisk-tekniska artiklar (lagen om hälso- och miljöfarliga varor och naturvårdsver­ket) m.fl.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                691

Intresset av att konsumentskyddet blir detsamma inom hela näringslivet och av en enhetlig tillämpning av marknadsfö­ringslagen över hela fältet måste, enligt min mening, väga tyngre än intresset att en myndighet får det totala ansvaret för hela konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Majori­tetsförslaget innebär att konsumentskyddet på försäkringsom­rådet kommer att avvika från det som gäller inom närings­livet i övrigt. Den enhetlighet som är följden av att konsu­mentverket bevakar marknadsföringen på alla övriga områden och att konsumentombudsmannen (KO) i sådana ärenden har möjlighet att föra talan inför marknadsdomstolen går alltså förlorad när det gäller försäkringsverksamheten. Vidare kommer, till skillnad från vad som gäller enligt marknads­föringslagen, sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare inte att ha möjlighet att föra ett ärende vidare till marknadsdomstolen, vilket jag bedömer som en synnerligen viktig inskränkning när det gäller den närings­rättsliga lagstiftningen. Den modell majoriteten valt inne­bär i stället att talan mot inspektionens beslut kan föras hos regeringen. Det kan anföras starka skäl mot en sådan lösning.

De konsumenträttsliga ärendena är knappast av sådan beskaffen­het att de lämpar sig för prövning av regeringen. En över-prövning av regeringen står också i motsatsförhållande till de strävanden som sedan länge pågår att från regeringskan­sliet decentralisera enskilda ärenden. Det kommer inte att utformas några prejudikat på försäkringsområdet genom dom­stolsutslag och sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare som nu har talerätt till marknadsdomsto­len kommer inte att ha motsvarande besvärsrätt hos rege­ringen.

Konsumentverket och konsumentombudsmannen (KO) har blivit välkända begrepp i vårt samhälle. De breda kontaktytor som verket har etablerat centralt, regionalt och lokalt finns all anledning att bygga vidare på. Likaså bör verkets erfa­renheter och särskilda kunskaper på ett mycket brett fält tillvaratas.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                692

Kommittémajoriteten konstaterar också att försäkringsin­spektionen inte har samma allmänna kännedom om konsumentpro­blemen som konsumentverket och att inspektionen därför i hög grad blir beroende av ett långtgående samarbete med konsumentverket när det gäller konsumentskyddsfrågorna. Vidare konstaterar majoriteten att "Skall inspektionen ha huvudansvaret för konsumentskyddet inom försäkringsområdet måste inspektionen ha tillgång till personal med inriktning på konsumentskydd". Det kommer, enligt min mening, att ta lång tid innan försäkringsinspektionen har byggt upp den allmänna konsumentkännedom och insikt i allmänna konsument­problem och konsumentpolitisk praxis som konsumentverket redan har. Däremot är det angeläget att framhålla att den ingående försäkringskunskap som inspektionen besitter bör tas tillvara. Det bör också framhållas att även om den nu­varande ordningen beträffande marknadsföring och information bibehålls oförändrad kommer det ej att inkräkta på de vä­sentliga uppgifter som enligt försäkringslagstiftningen åvilar försäkringsinspektionen och vars främsta syfte är att bereda skydd för försäkringstagarna.

Med hänvisning till vad jag anfört bör, enligt min mening, den nu rådande ordningen för övervakning av marknadsföring och information på försäkringsområdet bevaras, vilket inne­bär att försäkringsbolagen omfattas av samma konsumentskydds­lagstiftning som övrig näringslivsverksamhet.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                693

SÄRSKILT YTTRANDE AV EXPERTEN THOMAS UTTERSTRÖM

1       Inledning

Försäkringsverksamhetskommittén har i uppdrag att överväga behovet av och möjligheterna att åstadkomma ett förstärkt konsumentskydd för de enskilda försäkringstagarna. Det är i huvudsak tre olika frågor som kommittén enligt sina direktiv här skall ta ställning till.

En fråga gäller vissa aspekter av det materiella konsument­skyddet, nämligen utformningen av försäkringsbolagens avtals­villkor, bolagens anskaffningsverksamhet och bolagens hand­läggning av skaderegleringsärenden. En annan fråga avser försäkringsinspektionens roll på konsufnentområdet och gräns­dragningen mellan inspektionen och konsumentverket/KO (KOV), både i fråga om arbetet med konsumentupplysning och i övrigt. Kommittén har slutligen i uppdrag att överväga inriktningen hos inspektionens tillsynsverksamhet.

Försäkringsverksamheten ställer konsumenterna inför problem som i vissa hänseenden är mera markerade än på andra områden av näringslivet. Det hänger samman med försäkringstjänstens speciella karaktär. Konsumenterna har svårt att analysera sitt försäkringsbehov och att finna den lämpligaste försäk­ringen i det utbud som finns. Försäkringsbolagens marknads­föring bidrar ibland till svårigheterna genom att t.ex. innehålla överdrivna eller på annat sätt vilseledande upp­gifter om produkterna eller ovederhäftiga prisjämförelser. Många gånger har konsumenterna också en oklar bild av vad en viss försäkring omfattar, dvs. vilken risktäckning som den ger. Vidare kan försäkringsvillkoren vara olämpligt utformade, t.ex. genom att inte ha anpassats till ett nor­malt beteende hos konsumenterna, genom att innehålla termer och uttryck som får konsumenterna att dra felaktiga slutsat­ser om försäkringens innebörd och omfattning eller genom att vara formulerade eller redigerade så att de är svårläs­ta. När det inträffat ett skadefall är konsumenterna många

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                694

gånger osäkra på hur de skall uppträda, och de är i under­läge vid de förhandlingar som äger rum i samband med skade­regleringen. Ett annat problem ligger i att konsumenterna ibland inte vet vilka möjligheter de har att få ett ställ­ningstagande av ett försäkringsbolag i ett skadeärende opartiskt omprövat.

Kommittén har föreslagit att konsumentskyddet på försäkrings­området skall genomgripande förändras. Organisatoriskt betyder förslaget att försäkringsinspektionen övertar KOV:s nuvarande roll. En följd av detta blir att man för vissa delar av konsumentskyddet - bl.a. övervakningen av marknads­föring och information - ersätter en ordning med judicieUt inslag med en renodlat administrativ. Kommittén har vidare, genom sitt förslag till särskilda materiella bestämmelser i försäkringsrörelselagstiftningen, tagit ställning till vilka krav som skall ställas på försäkringsbolagens mark­nadsföring och information. Den har likaså tagit ställning till hur systemet för övervakningen av försäkringsbolagens avtalsvillkor skall vara utformat.

Det finns enligt min mening ett nära samband mellan konsu­mentskyddets organisation och dess innehåll. Man kan därför inte genomföra de förändringar som kommittén har föreslagit innan man utrett frågan om konsumentskyddets inriktning på försäkringsområdet på ett mera-ingående och mångsidigt sätt än kommittén hittills har gjort. Uppmärksamheten bör då bl.a. riktas på de faktiska åtgärder som kan behöva vidtas för att förbättra konsumenternas situation, t.ex. i fråga om informationsinsatser, och på frågan med vilken ambition som det konsumentskyddande arbetet bör bedrivas. Av samma skäl anser jag det inte möjligt att biträda kommit­téns ställningstagande i frågan hur den materiella regle­ringen av avtalsvillkorsgranskningen och övervakningen av marknadsföring och information bör se ut.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                695

Till det jag nu anfört kommer att man enligt min mening kan rikta allvarliga praktiska och principiella invändningar mot att försäkringsverksamheten undantas från det system för konsumentskydd som gäller inom näringslivet i övrigt.

Jag skall i det följande utveckla dessa synpunkter.

2      Allmänt om förslaget

Kommittén har anfört att den haft som en utgångspunkt för sin bedömning att konsumenterna "inte i något avseende" skall ha sämre skydd på försäkringsområdet än på andra områden. Men dess förslag har inte grundats på någon analys av de svårigheter som försäkringstagarna ställs inför. Det innehåller därför inte heller några överväganden av vilka brister som kan finnas i dagens konsumentskydd och hur man skall avhjälpa dem. Sådana överväganden måste dessutom göras under hänsynstagande till arten av de erbjudanden som försäkringsbolagen riktar till konsumenterna, men någon beskrivning av dessa har inte gjorts. Det kan tilläggas, att försäkringsbolagen inte bara erbjuder konsumenterna försäkringar av olika slag utan också i viss utsträckning varor, tjänster och andra nyttigheter (t.ex. krediter), något som för övrigt återspeglas i den föreslagna 282 a § försäkringsrörelselagen.

I formellt hänseende har kommitténs nyssnämnda ställnings­tagande kommit till uttryck i regler om försäkringsbolagens marknadsföring och information, som språkligt utformats i nära anknytning till generalklausulerna i 2 och 3 §§ marknadsföringslagen (MFL). Men sakligt innebär kommitténs förslag att man i fråga om marknadsföring och information avskaffar en ordning, där i sista hand en domstol (mark­nadsdomstolen) avgör vilken innebörd och räckvidd som gene-ralklusulerna skall ges, och ersätter den med ett rent administrativt förfarande. Kommittén har inte närmare utrett vilken betydelse förändringen har rent principiellt i konsu-mentpolitiskt hänseende och inte heller vilka konsekvenser

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                696

den praktiskt kan få för konsumentarbetets inriktning och omfattning. Klart är i varje fall att konsumentskyddet i vissa hänseenden blir mera begränsat än idag. Det gäller bl.a. möjligheterna för annan än tillsynsmyndigheten att kunna påverka försäkringsbolagens marknadsföring och informa­tion (se nedan vid punkt 3) och skyddet mot saluhållandet av farliga och otjänliga varor (se nedan vid punkt 7).

Kommittén har praktiskt taget uteslutande ägnat sin uppmärk­samhet åt frågan hur konsumentskyddet rent organisatoriskt skall anordnas, dvs. vilken myndighet som skall ansvara för det. Dess förslag har därför kommit att förmedla den missvisande bilden att de konsumentproblem som finns på försäkringsområdet kan bemästras väsentligen genom att man flyttar över ansvaret för konsumentskyddet från en myndighet till en annan. Redan med hänsyn till att kommit­tén inte har analyserat vilka resurser som behövs för ett effektivt konsumentskydd saknas det fog för antagandet att konsumentskyddet på försäkringsområdet kommer att bli bättre om kommitténs förslag genomförs. Kommittén har inte redovisat i vilka hänseenden försäkringsinspektionen har möjlighet att - annat än i kraft av sin större försäkrings­sakkunskap - på ett effektivare sätt än KOV verka för sund marknadsföring och god information och konsumentupplysning. En sådan redovisning hade varit av särskilt värde med hän­syn till att kommittén anser att dess förslag kan genomföras utan att försäkringsinspektionens resurser förstärks på annat sätt än genom att inspektionen tillförs en handläggar­tjänst.

Enligt min mening finns det däremot en klar risk att konsu­mentskyddet på försäkringsområdet försämras om kommitténs förslag genomförs.

3       Övervakningen av försäkringsbolagens avtalsvillkor

Kommittén har föreslagit att försäkringsverksamheten liksom hittills skall vara undantagen från tillämpnings-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

697

området för avtalsvillkorslagen (AVL). Ansvaret för övervak­ningen av avtalsvillkoren skall också i fortsättningen ligga hos försäkringsinspektionen.

Försäkringsrättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag att granskningen av försäk­ringsbolagens avtalsvillkor inte skulle begränsas till en skälighetsbedömning utan gälla försäkringens ändamålsen­lighet. Kommittén tog inte ställning till vilken myndighet som skulle handha kontrollen och hur den skulle anordnas. Några ledamöter och experter förordade dock att ansvaret lades på KOV medan en expert ansåg att det borde ligga på försäkringsinspektionen. Försäkringsrättskommittén pekade på att det finns ett nära samband mellan villkorsgransk­ningens form och innehåll och hur den organiseras. Efter att ha anfört skäl som talade för de olika lösningarna anförde kommittén att de önskemål som borde tillgodoses vid villkorsgranskningen enligt dess bedömning inte kunde tillgodoses genom vare sig en renodlad "avtalsvillkorsmo­dell" eller en renodlad "tillsynsmodell". Villkorsgransk­ningen borde i stället ske i former där båda myndigheternas särskilda kompetens på en gång bäst kom till sin rätt (s. 172 ff).

I direktiven till försäkringsverksamhetskommittén anförs att kommittén bör "överväga villkorsgranskningens roll, inriktning och intensitet". Kommittén skall ta ställning till om granskningen, i enlighet med försäkringsrättskommit­téns förslag, bör gälla försäkringens ändamålsenlighet eller om den skall begränsas till villkorens skälighet. Kommittén har också fått i uppgift att utreda skälighets­principens betydelse för bl.a. utformningen av försäkrings­villkor. Enligt direktiven bör kommittén vidare överväga om de omständigheter som avgör om premiesättningen för försäkringarna är skälig närmare bör preciseras i lagen.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                698

Sedan direktiven gavs har 282 § lagen om försäkringsrörelse ändrats på så sätt att det nu uttryckligen ställs krav på att försäkringsbolagens villkor är skäliga. I förarbe­tena har föredragande departementschefen framhållit att denna reglering inte är slutlig och att ett ställnings­tagande till frågan om inriktningen och organisationen på längre sikt av samhällets kontroll över försäkrings­villkoren bör anstå till dess att försäkringsverksamhets-kommittén blivit färdig med sitt arbete (prop. 1979/80:9 s. 25 och 88).

Försäkringsverksamhetskommittén har ännu inte utrett med vilken inriktning och intensitet som villkorsgranskningen bör bedrivas. Utredningen måste i denna del gälla bl.a. frågan om granskningen skall avse en försäkrings ändamåls­enlighet eller som idag endast villkorens skälighet och vilka hänsynstaganden som soliditetsprincipen bör medföra vid granskningen. Kommittén har heller ännu inte övervägt vilken innebörd den allmänna skälighetsprincipen bör ha. Jag delar försäkringsrättskommitténs bedömning om sambandet mellan villkorsgranskningens form och innehåll och dess organisation. Enligt min mening bör ett slutligt ställnigstagande till vilken myndighet som skall ha huvudan­svaret för villkorsgranskningen därför anstå till dess att de frågor som nyss nämndes har blivit utredda. Ställnings­tagandet bör också föregås av en beskrivning och analys av villkorsgranskningens hittillsvarande inriktning - då den kunnat ske med stöd av skälighetsprincipen enligt dess nuvarande innebörd - och överväganden av i vilken mån försäk­ringsverksamhetens speciella karaktär bör påverka villkors­granskningen. Vid en prövning av det senare slaget bör man bl.a. mot varandra väga de särskilda fördelar och nack­delar som är förknippade med en judicieU prövning enligt "avtalsvillkorsmodellen" å ena sidan och en administra­tiv villkorsprövning enligt "tillsynsmodellen" å den andra. Mycket talar för att skälen för ett system som möjliggör domstolsprövning är särskilt starka om granskningen även skall avse villkorens ändamålsenlighet. Det finns

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                699

också anledning att påminna om att det i direktiven angetts vara en fördel om principiellt betydelsefulla fall kan prövas av domstol. Jag vill heller inte utesluta att den bästa ordningen för övervakningen av försäkringsbolagens villkor kan vara att ansvaret uppdelas mellan försäkringsin­spektionen och KOU så att vardera myndigheten har att gran­ska villkoren från sina särskilda utgångspunkter (jfr mark­nadsdomstolens remissvar över försäkringsrättskommitténs tidigare nämnda betänkande). Det står enligt min mening klart att den lämpligaste modellen i varje fall måste inbe.T gripa ett nära samarbete mellan försäkringsinspektionen och KOV. Hur samarbetet bör utformas - och kanske formali­seras - bör övervägas på ett mera ingående sätt än kommit­tén hittills har gjort.

4      Övervakningen av försäkringsbolagens marknadsför­ing och information

Kommittén har föreslagit att försäkringsverksamheten undan­tas från tillämpningsområdet för MFL. Enligt förslaget skall ansvaret för övervakningen av att försäkringsbolagens marknadsföring inte är otillbörlig och att bolagen lämnar tillräcklig information till konsumenterna föras över från KOV till försäkringsinspektionen.

Enligt min mening har förslaget en rad nackdelar som kom­mittén inte tillräckligt har tagit hänsyn till. En principi­ell följd av förslaget är att man ersätter ett tillsyns­förfarande med judicieUt inslag med ett rent administrativt förfarande. Man avskaffar möjligheten att få frågor som gäller marknadsföring bedömda i en domstolsmässig ordning, som bl.a. innebär att företrädare för både konsument- och näringsintressen deltar i prövningen. Inte minst med hänsyn till att denna också i fortsättningen skall ske med utgångs­punkt i regler som har karaktären av generalklausuler finns det skäl att känna tveksamhet inför förslaget.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                700

Det finns också en rad andra skäl som talar för att den nuvarande ordningen bibehålls.

Försäkringsbolagen använder samma slags marknadsförings­åtgärder som andra företag i näringslivet. De konsument­problem som är förknippade med försäkringsbolagens marknads­föring är av samma slag som på andra områden. Det är därför viktigt att bedömningen av marknadsföringsåtgärder på för- . säkringsområdet kan göras enligt samma grunder som inom näringslivet i övrigt. Önskan att få ett likformigt konsu­mentskydd över hela området talar för att MFL också i fort­sättningen är tillämplig på försäkringsbolagens verksamhet. Det kan anmärkas att det för bedömningen av försäkringsbola­gens marknadsföring normalt inte krävs djupgående försäk­ringstekniska kunskaper.

Genom att ansvaret för övervakningen av försäkringsbolagens marknadsföring ligger hos KOU är det möjligt att utnyttja de erfarenheter och den sakkunskap som man får vid granskningen av marknadsföringen på andra områden. Bedömningsgrunder av generell räckvidd som utvecklas vid tillämpningen av HFL kan utnyttjas även vid bevakningen av försäkringsbola­gens verksamhet. Detta kan nedbringa de marginella insatser­na och därmed kostnaderna för övervakningen.

En fördel med det gällande systemet är vidare att tillämp­ningen av MFL kan samordnas med olika informationsinsatser. Detta ökar möjligheterna för ett effektivt konsumentskydd liksom för en förenklad hantering av ärenden och därmed lägre kostnader för detta arbete. Ärendehandläggningen kan samordnas både med utfärdandet av generella riktlinjer för marknadsföringen och med informationsverksamhet genom verkets tidskrifter, kampanjer och utställningar, faktablad och handböcker. Verkets insatser med stöd av MFL utgör samtidigt en naturlig grund för verkets informationsinsatser. En sådan samordning medför att den samlade information som konsumenter­na får blir mera omfattande och vederhäftig än tidigare.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                701

Om KOV förlorar de instrument som MFL tillhandahåller blir möjligheterna sämre att genom åtgärder av detta slag åstad­komma ett effektivt konsumentskydd på försäkringsområdet.

Om försäkringsbolagen undantas från tillämpningsområdet för MFL kommer olika regelsystem att gälla för försäkringsbolagen å ena sidan och deras dotterföretag å den andra. Detta innebär att det blir ett försäkringsbolags sätt att organisera sin verksamhet som avgör vilken lagstiftning som blir tillämplig. Ett likartat problem uppkommer vid trepartsförhållanden. När marknadsföringen av försäkringar sker genom tredje man, t.ex. genom en bilförsäljare eller en resebyrå, kommer ett regelsystem- försäkringsrörelselagstiftningen - att gälla för den marknadsföring som försäkringsbolaget själv riktar till konsumenten och ett annat - MFL - att gälla för bilföre­tagets eller resebyråns. Även den marknadsföring som försäk­ringsbolaget står bakom kommer att vara underkastad MFL när den förmedlas av någon annan, eftersom ingripanden en­ligt MFL kan riktas inte bara mot den näringsidkare som tillhandahåller en nyttighet utan också mot den som marknads­för denna, t.ex. som förmedlare. Förslaget medför att samma sanktioner inte kommer att kunna användas mot försäkringsbo­laget som mot den förmedlande näringsidkaren och att regler­na inte blir konkurrensneutrala.

Den lagtekniska lösning som kommittén har föreslagit medför också på annat sätt att konsumentskyddet på försäkringsområ­det kommer att avvika från det som gäller inom näringslivet i övrigt. De straffbestämmelser som finns i MFL (6-8 §§) kommer inte att ha någon motsvarighet på försäkringsområdet. Viktigare är att, till skillnad från vad som gäller enligt MFL, en sammanslutning av konsumenter, löntagare eller närings­idkare inte får möjlighet att föra ett ärende vidare till högre instans när tillsynsmyndigheten inte gör detta. Dess­utom kommer ingripanden enligt de föreslagna bestämmelserna inte att kunna riktas mot den som medverkar i utformningen av ett försäkringsbolags marknadsföring, t.ex. en reklambyrå.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                702

Det kan tillfogas, att förslaget till 282 a § försäkrings­rörelselagen fått en utformning som kan tänkas skapa oklar­het i tillämpningen. Man kan fråga sig om bestämmelsen i p. 1 alls har någon självständig betydelse - och vilken denna i så fall är. Enligt sin ordalydelse tycks mig p. 2 - med sitt vidare tillämpningsområde - också vara tillämp­lig på den situation som p. 1 tar sikte på.

Det finns också skäl att påminna om att frågan om förhållandet mellan MFL och speciallagstiftning (dock ej försäkringsrörel­selagstiftningen) berördes både när 1970 års lag om otill­börlig marknadsföring kom till och när denna 1975 ersattes av MFL. Vid båda tillfällena avvisade föredragande departe­mentschefen tanken att man från tillämpningsområdet för MFL (resp, 1970 års lag) skulle undanta områden som reglerades av speciallagstiftning med regler om marknadsföring och information (prop. 1970:57 s. 69 och 89 f samt prop. 1975/76:34 s. 113 f).

Det kan slutligen tilläggas att, eftersom marknadsföringslag­stiftningen i Danmark, Finland och Norge är tillämplig också på försäkringsbolagens verksamhet, en förändring enligt kommitténs förslag skulle strida mot strävandena att få till stånd nordisk rättslikhet på olika lagstiftningsområden.

5        Tillsynen och övervakningen enligt konsument­kreditlagen

Kommittén har föreslagit att den koppling som idag finns mellan konsumentkreditlagen (KKrL) och MFL skall upphävas. Försäkringsinspektionen skall ensam kunna ingripa om de marknadsrättsliga bestämmelserna i lagen inte efterlevs.

KKrL har bara begränsad betydelse på försäkringsområdet. Den omständigheten att både KO och marknadsdomstolen å ena sidan och försäkringsinspektionen å den andra har vissa befogenheter enligt KKrL har hittills inte inneburit några

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                703

olägenheter. Genom att KKrL anknyter till nFL:s sanktions­system kan visserligen det slutliga resultatet av en konsu­ments anmälan teoretiskt komma att skifta beroende på till vilken myndighet konsumenten vänder sig. Men att tillsynen vilar på försäkringsinspektionen har i den hittillsvarande tillämpningen av KKrL tolkats så att en anmälan från en konsument mot ett försäkringsbolag enligt KKrL i förekomman­de fall skulle överlämnas från KOV till försäkringsinspektio­nen för handläggning.

Några kompetenskonflikter har inte uppstått vid handläggning­en av ärenden enligt lagstiftningen. Den nuvarande ordningen lär inte heller ha medfört olägenheter för tillsynsobjekten. Den innebär att varje myndighets särskilda sakkunskap kan tas till vara. Reglerna i KKrL om  information innebär en precisering av innehållet i 3 § MFL. En naturlig följd av att MFL även i framtiden är tillämplig på försäkringsområdet är att dess sanktionssystem också kan tillämpas i fråga om sådan information som KKrL tar sikte på. Genom att myndig, heterna samråder med varandra kan dubbelarbete och kompe­tenskonflikter undvikas även i framtiden.

6       Tillsynen av att informationsbestämmelserna i konsumentförsäkringslagen efterlevs

Kommitténs förslag innebär ifråga om konsumentförsäkrings­lagen (KFL) att informationsbestämmelserna i 5-7 §§ kopplas bort från kontroll- och sanktionssystemet i MFL. Ansvaret för tillämpningen av bestämmelserna förs över från KOV och marknadsdomstolen till försäkringsinspektionen.

Bestämmelsen i 5 § KFL tar sikte på information före köp och innebär en precisering av innehållet i 3 § MFL. Liksom i fråga om KKrL är det en naturlig följd av att MFL även i fortsättningen är tillämplig på försäkringsområdet att dess sanktionssystem också kan tillämpas i fråga om sådan information som avses i 5 § KFL.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                704

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ KFL anger vilken information som försäkringsbolagen skall ge efter köp, dvs. sedan marknads­föringen är avslutad. De har därför ett annat tillämpnings­område än 3 § MFL. Men detta bör enligt min mening ingalunda medföra att bestämmelserna frigörs från sanktionssystemet i MFL.

Först kan fastslås att det inte skulle vara lämpligt att lägga ansvaret för tillämpningen av 5 § KFL på en myndighet och av 6 och 7 §§ KFL på en annan. Arbetet med att utforma riktlinjer för information enligt KFL har visat att man bl.a. måste ta hänsyn till vid vilken tidpunkt konsumenterna kan ha behov av informationen och när de bäst kan tillgodo­göra sig den. Bedömningen av om viss information till försäk­ringstagarna skall lämnas före köp eller först när avtal om försäkring har tecknats mäste därför göras i ett samman­hang och av ett och samma organ.

För att ansvaret för tillämpningen av 6 och 7 §§ KFL ligger oförändrat hos KOV talar också att verket genom sin erfaren­het av både informationsfrågor som anknyter till lagstift­ning och informationsverksamhet av annat slag har goda förut­sättningar att bedöma de olika frågor som kommer upp vid tillämpningen av informationsreglerna i KFL. När man skall ta ställning till vilken information som skall lämnas och när och hur det skall ske krävs inte bara insikt i lagstift­ningens krav och i försäkringsteknik utan också i informations­teknik och informationspedagogik.

Lagstiftaren har vid tillkomsten av KFL förutsatt att de informationskrav som uppställs i 5-7 §§ skall konkretiseras i riktlinjer. En av KOU:s arbetsuppgifter består i att utar­beta riktlinjer för marknadsföring, information och produkt­säkerhet i fråga om olika varor och tjänster, och verket har stort kunnande på detta område. Detta talar också för att verket även i fortsättningen ansvarar för tillämpningen av informtionsbestämmelserna i KFL. Erfarenheten visar att

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                705

den försäkringstekniska sakkunskap som detta arbete kan kräva kan tillgodoses genom samarbete mellan verket, försäk­ringsinspektionen och försäkringsbranschen,

7        Ansvaret för kompletterande information

Kommitténs förslag innebär att inspektionen övertar KOU:s ansvar för sådan information som kompletterar den som försäk­ringsbolagen själva ger. Kommittén har dock inte gjort någon bedömning av vilka informationsinsatser som bör göras och vilka resurser och vilken sakkunskap som kan behövas för informationsverksamheten.

Kommittén förutsätter att inspektionen vid dispositionen av sina resurser tillmäter den kompletterande informationen stor betydelse. Kommitténs förslag innebär att inspektionen bara får en begränsad resursförstärkning och samtidigt flera nya arbetsuppgifter. Det är mot den bakgrunden inte sannolikt att insatserna kan bli annat än ytterst blygsamma.

De informationsinsatser som hittills har vidtagits - inom ramen för KOV:s ansvar på området - har enligt min mening haft mindre omfattning än som i och för sig varit befogat med hänsyn till konsumenternas behov av information. Konsu­menterna har uppenbara svårigheter att orientera sig på försäkringsområdet, och behovet av kompletterande neutral information är större här än på de flesta andra varu- och tjänsteområden. Detta behov gör sig särskilt starkt gällande under tider då hushållens ekonomi är ansträngd. Även om KOV:s resurser för informationsåtgärder naturligtvis är begränsade, tror jag ändå att verket har de bästa förutsätt­ningarna att också i fortsättningen ansvara för den komplet­terade informationen. Jag gör denna bedömning främst mot bakgrund av att KOV har stora erfarenheter och särskilt kunnande i informationsfrågor. Det är uppenbart att informa­tionsarbetet måste bedrivas i nära samverkan med försäkrings­inspektionen och branschen.

45    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                706

8       Övervakningen av produktsäkerhet m.m.

Kommitténs förslag innebär, att generalklausulen i 4 § MFL om produktsäkerhet m.m. inte längre blir tillämplig på för­säkringsområdet. Enligt denna generalklausul kan marknads­domstolen på talan av KO förbjuda en näringsidkare att till konsument för enskilt bruk saluhålla en vara, som p.g.a, sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Ett förbud kan riktas också mot någon som handlar på näringsidkarens vägnar.

Försäkringsbolagen bedriver i viss utsträckning försäljning av varor. Som exempel kan nämnas att det förekommer att de säljer varor som skadats i samband med försäkringsfall, t.ex. bilar, och som övertagits av försäkringstagare. Bolagen kan också, bl.a. som ett led i sin skadeförebyggande verksam­het, tänkas sälja varor med bestämda säkerhetsfunktioner, t.ex. livvästar och brandvarnare (jfr avsnitt 7.4.2).

Även om denna försäljningsverksamhet förmodligen bara kan komma att ha mindre omfattning jämförd med försäkringsbola­gens övriga verksamhet, anser jag det ändå betänkligt att utan närmare överväganden av konsekvenserna upphäva det marknadsrättsliga konsumentskydd som idag finns även på försäkringsområdet. Det gäller alldeles särskilt med tanke på karaktären hos de produkter som försäkringsbolagen salu-håller. Både i fråga om skadade varor och varor med säker­hetsfunktioner är konsumentskyddsbehovet i fråga om produkt­säkerhet särskilt framträdande. Det är oklart vilka formella möjligheter som försäkringsinspektionen har att ingripa mot försäljningen av farliga och otjänliga varor. Men även om den, som kommittén antar, skulle ha sådan möjlighet, har inspektionen inte de resurser som krävs för en prövning av produkters egenskaper. En sådan prövning bör dessutom ske i samma former, oavsett om den som saluhåller varan är ett försäkringsbolag eller en näringsidkare av annat

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                707

slag. 4 § MFL bör enligt min mening mot denna bakgrund vara tillämplig på försäkringsområdet också i fortsättningen.

9       Samarbetet mellan Konsumentverket/KO och försäkrings, inspektionen

Den gränsdragning mellan myndigheterna som jag förordar innebär att båda även i framtiden kommer att ha ett ansvar för konsumentskyddet på försäkringsområdet. KOV bör liksom hittills ansvara för övervakningen av försäkringsbolagens marknadsföring och ha samma uppgifter i anknytning till KKrL och KFL som idag. I kontaktforum kan myndigheterna och branschen hålla varandra underrättade och utbyta erfaren­heter i frågor av gemensamt intresse. Genom ett samarbete i denna form och genom kontakter på tjänstemannanivå kan man också i framtiden undvika kompetenskonflikter och dubbel­arbete. Ett sådant samarbete innebär också att de kunskaper som myndigheterna har i försäkringsteknik, konsumenträtt och konsumentpolitik kan utnyttjas på bästa sätt och att konsumentskyddet kan bli så effektivt som möjligt. På vissa områden - jag har förut berört avtalsvillkorskontrollen - bör man överväga också andra former för samarbete än de nämnda. Det finns dessutom skäl att tillgodose behovet av löpande samarbete mellan myndigheterna också på annat sätt, nämligen genom att en företrädare för KOV ges plats i inspek­tionens styrelse. Detta kommer att underlätta samordningen av konsumentskyddande insatser av generell eller principiell karaktär. Det innebär också att inspektionen tillförs all­mänt konsumentpolitiskt kunnande och att ett konsumentpoli-tiskt synsätt kan anläggas på även andra frågor än sådana som gäller avtalsvillkor, marknadsföring och information. Som kommittén framhåller kan inspektionens tillsynsarbete i anknytning till bl.a. skälighetsprincipen redan idag i viss mån sägas vara konsumentskyddande. Också denna verk­samhet måste bedrivas med hänsyn tagen till samhällets kon­sumentpolitik i stort. Att en av ledamöterna i försäkrings­inspektionens styrelse har särskild insikt i konsumentfrågor skulle därför ha stor betydelse för ett gott konsumentskydd.

 

Prop. 1981/82:180 Bilagedel                                                708

Det bör till sist framhållas att ett samarbete i de former som nämnts bara är befogat om båda myndigheterna har klart definierade uppgifter på konsumentskyddets område. Om KOV i framtiden fråntas ansvaret för övervakningen av försäk­ringsbolagens marknadsföring och information kommer verket att gå miste om sin problemuppfångning och efter en tid få klart sämre kunskaper om konsumentproblemen och försäk­ringsverksamheten. Man kan ifrågasätta om det då av resurs­skäl är ändamålsenligt att verket alls lägger ner arbete på försäkringsfrågor.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  709

BUaga6

Sammanställning av remissyttrandena över banklags­utredningens delbetänkande (Ds E 1981:4) Konsument­skyddet inom bankområdet och bankinspektionens sty­relse

Utredningens förslag beträffande konsumentskyddet inom bankområdet har bedömts mycket olika av remissinstanserna. Förslaget stöds bl. a. av fullmäktige i riksbanken och företrädare för bankorganisationerna. Där­emot är de som närmast kan anses företräda konsumentintressena, där­ibland de centrala löntagarorganisationerna, negativa. Konsumentverket anser att ytterligare utredning är erforderlig.

1 det följande återges remissinstansernas yttranden i huvudsak i oavkor­tat skick. Remissvaren vad gäller sammansättningen av bankinspektionens styrelse redovisas dock inte här.

1    Bankinspektionen

Inspektionen får till en början konstatera, att annat inte ifrågasatts än att inspektionen även i fortsättningen skall handlägga klagomål från allmänhe­ten enligt samma grunder som nu, dvs. klagomål från kunder som anser sig oriktigt behandlade av bank eller annan institution som står under inspek­tionens tillsyn. Denna del av inspektionens verksamhet har under senare år vuxit avsevärt och blivit alltmera betydelsefull. Inspektionen har kunnat hjälpa ett stort antal klagande att få rättelse. Klagomålen är samtidigt en viktig informationskälla för inspektionen. Ytterligare en betydelsefull sida av klagomålsprövningen är att den ger inspektionen möjlighet att informe­ra missnöjda bankkunder om hur bankerna arbetar och måste arbeta. Inspektionen har också på olika sätt, bl. a. genom en upplysningsbroschyr, fäst allmänhetens uppmärksamhet på möjligheten att anföra klagomål hos inspektionen.

Klagomålsprövningen inom inspektionen är emellertid en mycket gam­mal institution. Den började redan före sekelskiftet. Den har, långt före den konsumentpolitiska lagstiftningens tillkomst, gett inspektionen erfa­renhet av konsumentfrågor. Allmänna grundsatser om ett korrekt och hänsynsfullt uppträdande mot kunder, som för näringslivet i övrigt under senare år lagfästs genom sådan lagstiftning, hade långt dessförinnan tilläm­pats av inspektionen inom dess tillsynsområde.

Det kan också förtjäna erinras om de konsumentvåtdande uppgifter som inspektionen av gammalt har såsom prisövervakande myndighet i fråga om bankernas taxor och avgifter. Denna sida av verksamheten har fått ökad betydelse och krävt ökade insatser fr. o. m. mitten av 1970-talet.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   710

Genom utredningens arbete har på ett klargörande sätt visats att tillämp­ningen av kontrollen över avtalsvillkor inom bankområdet, bör tillkomma bankinspektionen. Huvudskälet är, såsom framhållits, att villkoren i exem­pelvis ett skuldebrevsformulär måste avvägas både med hänsyn till lånta­garens intresse att inte bli otillbörligt hårt behandlad och till insättarnas krav på skydd för de medel som de anförtrott banken, också det ett konsumentintresse. Även i övrigt kan inspektionen ansluta sig till de synpunkter som anförts av utredningen och i det av representanterna för inspektionen och konsumentverket avgivna särskilda yttrandet. Den lag­tekniska lösning som valts synes lämplig. Såsom utredningen uttalat -men inte genomfört i sina författningsförslag - bör detsamma gälla i fråga om hypoteksinstitutionema, kreditaktiebolagen, fondkommissionsbolagen och finansbolagen. På dessa områden kan i stort sett identiska synpunkter anläggas. Även här rör det sig om en avvägning mellan låntagarens intresse och säkerhetsintresset.

Genom vad utredningen anfört står det också enligt inspektionens me­ning klart att, såsom föreslagits, nuvarande arbetsfördelning mellan in­spektionen och konsumentverket i fråga om tillämpningen av konsument­kredUlagen bör bibehållas med den modifikationen att nuvarande koppling till marknadsföringslagen upphör. Skälen härför behöver inte upprepas. Inspektionen kan vitsorda, att tillämpningen varit problemfri. Utredning­ens förslag på denna punkt tillstyrkes helt.

Den svåraste frågan är att finna lämpliga organisatoriska former för att inom inspektionens tillsynsområde genomföra de principer som anges i marknadsföringslagen. Här talar var för sig beaktansvärda skäl i olika riktningar. Å ena sidan är det uppenbart att man inom konsumentverket f. n. har bättre kännedom om denna lag, förekommande tvistefrågor och marknadsdomstolens praxis än inom inspektionen. Konsumentverket har bättre kännedom om de allmänna villkor och förutsättningar som gäller för marknadsföring, om vad som därvid är brukligt och om den teknik som användes. Å andra sidan har bankinspektionen bättre kunskap om ban­kema och de villkor under vilka de arbetar. Det samarbete som inspektio­nen har med bankerna på snart sagt alla andra områden ger också inspek­tionen bättre möjligheter att utan tillgripande av maktmedel vinna gehör för de grundsatser som kommit till uttryck i marknadsföringslagen. Vidare bör, såsom utredningen framhållit, hänsyn tas till bankernas berättigade intresse av att i konsumentfrågor ha att göra med ett verk, inte två med olika arbetssätt och måhända skiftande uppfattningar. Det förtjänar också att påpekas, att inspektionen av gammalt måst ägna uppmärksamhet åt bankemas marknadsföring, nämligen utifrån banklagstiftningens allmänna sundhetskrav. Utgångspunkten har härvid alltså varit en annan än mark­nadsföringslagen, men några klara skiljelinjer har inte funnits som utan vidare kunnat användas i alla situationer. Sundhetssynpunkter hcU" varit helt dominerande, exempelvis när inspektionen ingripit mot en bank som

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   711

marknadsfört sin fastighetsförmedling under hänvisning till att denna står bankens kreditavdelning närmare än vad andra fastighetsmäklare gör. Däremot kan såväl sundhetssynpunkter som principema i marknadsfö­ringslagen bli aktuella i fråga om överdrivna eller olämpligt utformade förmånserbjudanden vid överflyttning av inlåningsmedel från annan bank. Gränsdragningsfrågoma har dock under senare år kunnat lösas i samför­stånd mellan verken.

Mot bakgmnd av de skäl som sålunda kan anföras till förmån för olika lösningar men också i medvetande om frågans kontroversiella karaktär och behovet av ett harmoniskt samarbete mellan de berörda verken har inspek­tionens representanter med inspektionens stöd inom utredningen förordat den kompromisslösning som innefattas i det av dem tillsammans med konsumentverkets representant avgivna särskilda yttrandet.

Utredningen har emellertid inte godtagit denna lösning utan ansett de skäl som talar för att inspektionen har tillsynen även över bankernas marknadsföring överväga. Inspektionen får framhålla att den givetvis är beredd att ta på sig de uppgifter som anförtros den av statsmakterna. Såvitt inspektionen kunnat finna har dock i betänkandet inte anförts några för inspektionen fömt okända synpunkter som skulle ge inspektionen anled­ning att frånfalla sitt tidigare ställningstagande, då den uttalade sitt stöd för det förslag som framlades för utredningen och som närmare utvecklats i det särskilda yttrandet.

Vad utredningen anfört om lösningen av konsumenttvister föranleder ingen erinran.

Utredningens förslag om ett kontaktforum för konsumentfrågor inom bankområdet med representanter för inspektionen, konsumentverket och de olika bankinstituten finner inspektionen värdefullt. Det kan därför tillstyrkas i princip. Med hänsyn till det nära samarbete som inspektionen har med näringsfrihetsombudsmannen bör även en representant för denne ingå i ett sådant fomm. Detta bör emellertid, som förordas i det av inspektionens och konsumentverkets företrädare avgivna särskilda yttran­det, få formen av en till inspektionen knuten rådgivande nämnd. Därige­nom får organet större stadga och kan bättre fullgöra sin uppgift att skapa fömtsättningar för ett fördjupat samarbete mellan inspektionen och övriga konsumentvårdande myndigheter. För att markera den vikt inspektionen faster vid de konsument- och näringsfrihetsrättsliga frågorna synes det värdefullt att inspektionens chef ingår som ordförande i nämnden med en representant från allmänna avdelningen, där huvudparten av dessa ären­den handläggs. Frågor av väsentligt eller principiellt intresse, som nämn­den behandlat, bör anmälas i bankinspektionens styrelse. Nämnden bör härvidlag äga initiativrätt. (Jmfr dock bilaga 5 punkt 1)

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                             712

Reservation av bankinspektör H H Abelin

Jag, som inte kunde deltaga i inspektionens beslut att stödja den nämnda kompromisslösningen, ansluter mig till majoritetens remissyttrande utom såvitt avser marknadsföringsdelen. I de frågor som där behandlas har jag följande uppfattning.

Även om en uppdelning enligt det anförda kunnat göras mellan verken anser jag det dock vara en i hög grad orationell lösning. Som framgår av majoritetens beskrivning av förhållandena är det nämligen ofta svårt att upprätthålla några klara skiljelinjer vid tillämpningen av marknadsförings­lagen och banklagens "sundhetsparagraf. Detta skulle också med nöd­vändighet komma att drabba bankerna och andra tillsynsobjekt. Ett fall där denna fråga kommit att ställas pä sin spets utgjorde annonseringen i dags­pressen beträffande ett par aktiefonder för en tid sedan. Bankinspektionen ställde sig kritisk till annonseringen med tanke på den banketiska sidan men ansåg sig böra lämna över ärendet till KO för bedömning av huruvida annonseringen kunde anses vara vilseledande enligt bestämmelserna i marknadsföringslagen. Enligt min mening hade det naturliga varit att bank­inspektionen hade kunnat göra en samlad bedömning av de två frågorna och låtit dessa komma till uttryck i ett och samma yttrande. Detta hade med all sannolikhet varit till gagn för aktiefonderna, som då hade sluppit en onödig väntan på att frågorna skulle avgöras från skilda utgångspunkter av resp. verk. Motsvarande synpunkter kan enligt min mening läggas på bankernas då och då återkommande förmånserbjudanden av varierande slag.

Från de anförda synpunkterna anser jag någon tvekan inte kunna råda om att den både från bankernas men också från tillsynssynpunkt ända­målsenligaste lösningen är att bankinspektionen tilläggs befogenheter att vaka över att bankerna - och jämställda institut - efterlever de marknads-föringsmässiga reglerna. Jag delar därför utredningens förslag i detta avse­ende liksom den av utredningen föreslagna lagtekniska lösningen. Med hänsyn till att ett särskilt organ för behandling av konsumentfrågor föreslås inrättat, synes KO:s synpunkter i sådana frågor kunna tas till vara utan att särskild representant för KO dessutom skall ingå i inspektionens styrelse. Utredningsförslaget i marknadsföringsdelen bör därför genomföras obero­ende av om någon ändring sker i styrelsefrågan. I detta hänseende delar jag sålunda majoritetens uppfattning.

2   Försäkringsinspektionen

I fråga om marknadsföring, information i övrigt och avtalsvillkor har banklagsutredningen, utgående från den principiella utgångspunkten, att specialmyndigheter på vissa verksamhetsområden skall handha all till till­synsområdena hörande problematik, föreslagit, att ansvaret för marknads-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  713

förings- och informationsområdena läggs hos bankinspektionen. Försäk­ringsinspektionen delar denna principiella syn. Inspektionen vill dämtöver — med hänsyn till att försäkringsverksamhetskommittén f. n. år sysselsatt med motsvarande frågor — endast anföra några synpunkter på förslaget om inrättande av ett kontaktfomm för konsumentfrågor inom bankområdet. I betänkandet anföres (sid. 73) att konsumentverket sedan år 1975 haft en dylik överläggningsform med försäkringsbranschen och erfarenheterna av detta samarbetsorgan har varit goda. Då inte enbart företrädare för försäk­ringsbranschen ingått i detta kontaktfomm utan även försäkringsinspek­tionen varit representerad där och aktivt deltagit i samarbetet på försäk­ringsområdet kan inspektionen för sin del vitsorda det gjorda omdömet. Inspektionen vill därför tillstyrka inrättandet av ett sådant samrådsorgan även på bankområdet, men vill ifrågasätta om detsamma - såsom föresla­gits - organisatoriskt bör vara fristående. Med utredningens lösning att bankinspektionen skall ha det övergripande tillsynsansvaret synes det naturligare med en organisatorisk anknytning till inspektionen. Mot bak­gmnden av egna erfarenheter vill försäkringsinspektionen också ifrågasät­ta om inte en representant för näringsfrihetsombudsmannen borde ingå i ett sådant kontaktfomm. Inspektionen fömtsätter därvid att de konkur­rensrättsliga tillsynsfrågorna blir föremål för banklagsutredningens över­vägande i dess fortsatta arbete.

3   Statskontoret

Statskontoret delar utredningens uppfattning att övervägande skäl talar för att samla tiUsynsuppgifterna avseende konsumentskyddet inom bankområ­det hos bankinspektionen på det sätt som föreslagits. En samverkan i mer organiserad form bör dock enligt verket komma till stånd mellan bankin­spektionen och konsumentverket för att båda myndighetemas erfarenhet och kompetens på ett smidigt sätt skall kunna tas tillvara i arbetet. Som utvecklas närmare i det följande har statskontoret dock en jämfört med utredningen något avvikande uppfattning om hur denna samverkan bör organiseras.

Om en verksamhet står under statlig tillsyn genom en särskild tillsyns­myndighet bör enligt statskontorets mening den principen gälla att till­synsuppgifter som har ett naturligt samband så långt möjligt samlas hos denna myndighet. Det fordras starka skäl för att man skall ha en annan ordning.

Statskontoret konstaterar att bankinspektionen redan genom sin all­männa tillsynsfunktion - utan stöd av den konsumenträttsliga lagstiftning­en - har att bevaka konsumentintressen. Det gmndläggande konsument­skyddet har sedan lång tid tillvaratagits genom banklagstiftningen. Bankin­spektionens tillsynsuppgifter har i ökad utsträckning inriktats på att tillva-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       714

rata låntagares och andra bankkunders intressen. Bankinspektionen har under senare tid anförtrotts att granska avtalsvillkor på bankområdet. Avtalsvillkorslagen har inte gjorts tillämplig på verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn. Likaså har inspektionen blivit tillsynsmyn­dighet beträffande bankernas marknadsföring av kredit enligt konsument­kreditlagen. Dessa senare uppgifter avseende avtalsvillkor och krediter har ålagts bankinspektionen efter prövning av statsmakterna. Vid tillkomsten av marknadsföringslagen diskuterades över huvud taget inte frågan om bankverksamheten borde regleras på annat sätt än övrig näringsverksam­het.

Enligt statskontorets mening bör man nu skapa en organisation för konsumentfrågorna inom bankområdet som ger en klarare arbets- och ansvarsfördelning mellan berörda organ, som samordnar kontakterna, för­enklar administrationen och som på ett effektivt sätt tar tillvara den sär­skilda sakkunskap och erfarenhet som erfordras för arbetet. Statskontoret anser att den rationellaste lösningen erhålls om samtliga aktuella tillsyns­befogenheter läggs på bankinspektionen. Kontakterna med banker och allrhänhet underlättas om dessa i bankfrågor får en och samma myndighet att kommunicera med. Ärendehandläggningen bör vidare kunna förenklas och man undviker att en och samma företeelse kan komma att prövas av såväl inspektionen med stöd av banklagarna som av de konsumentpolitiska organen med stöd av konsumentlagstiftningen.

För den lösning som utredningen föreslår avseende tillsynsfunktionen talar enligt statskontoret också det förhållandet att bankverksamheten är av särskild karaktär och ingående reglerad i lagar och författningar. Här­igenom har bankkundernas intressen i hög grad tillgodosetts. Marknads­föringsärendena på bankområdet är vidare av mindre omfattning än på många andra områden av näringslivet som konsumentverket bevakar. Statskontoret har för sin del svårt att se att det skulle fordras insatser av större omfattning för att stödja aktuella konsumenter som skulle motivera särskilda åtgärder från konsumentverkets sida. Konsumentverket tvingas rimligen fortsättningsvis prioritera sina insatser till förmån för angelägnare områden, inte minst mot bakgmnd av de besparingsanvisningar som utfär­dats av statsmakterna och som beträffande konsumentverket fått en strängare form än de generella.

Att ett samarbete i mer organiserad form mellan bankinspektionen och konsumentverket bör komma till stånd finner statskontoret vara en fömt­sättning för den föreslagna lösningen. Statskontoret tillstyrker i huvudsak utredningens förslag avseende kontaktfomm för konsumentfrågor inom bankområdet. Härvid bör också kunna prövas att låta en representant för näringsfrihetsombudsmannen delta i ett sådant fomm. Statskontoret kan dock inte dela utredningens uppfattning att man bör bygga upp ett sam­rådsorgan som organisatoriskt är fristående från myndigheterna. Den sam­verkan som diskuteras bör kunna ske på ett enkelt och naturligt sätt och

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  715

som en del i myndighetemas ordinarie arbete. Bankinspektionen bör vara sammankallande och sköta erforderligt sekretariatsarbete. Konsumentver­ket skall enligt sin instmktion samråda med andra myndigheter som hand­lägger konsumentfrågor. Även en skyldighet för bankinspektionen att sam­råda med konsumentverket bör skrivas in i dess instmktion.

4   Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket (RRV) tillstyrker banklagsutredningens förslag att samla tillsynsuppgifterna inom bankområdet Ull bankinspektionen. För­utom de motiv utredningen redovisat vill RRV betona att den föreslagna begränsningen för de konsumentpolitiska organens - konsumentverket m.fl. - tillsynsverksamhet innebär att dessa organ kan avstå från att bygga upp den kunskap och kompetens inom bankområdet som till stor del redan finns inom bankinspektionen. RRV bedömer även att den föreslagna avgränsningen är enkel att genomföra i praktiken. Utredningen föreslår att behovet av konsumentpolitisk samordning och information mellan främst konsumentverket och bankinspektionen skall tillgodoses genom bl. a. bil­dandet av ett kontaktfomm. Enligt RRVs mening saknas motiv för att det nödvändiga samarbetet skall formaliseras genom ett särskilt av regeringen bildat samrådsorgan. Samråd bör som hittills ske genom de vanliga kon­taktvägarna mellan myndighetema och på dessas ansvar. Det innefattar även de ev. gemensamma organ myndigheterna själva inrättar.

5   Kommerskollegium

Kollegiet tillstyrker utredningens förslag att bankinspektionen får ett generellt ansvar för konsumentskyddet på bankområdet. Härigenom torde bankinspektionens speciella kompetens och erfarenheter bäst tillvaratas samtidigt som det synes mest rationellt att endast en myndighet handhar konsumentfrågor på bankområdet. Kollegiet har heller inget att erinra mot utredningens förslag till lagteknisk lösning av den förändrade ansvars­fördelningen mellan bankinspektionen och konsumentverket. Vidare sy­nes det rimligt att en representant för konsumentverket ingår i bankinspek­tionens styrelse. Vad slutligen gäller förslaget om inrättande av ett kon­taktfomm för konsumentfrågor på bankområdet kan ett sådant säkert vara av värde. Däremot har kollegiet svårt att se varför ett sådant organ skulle behöva göras organisatoriskt fristående från bankinspektionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   716

6   Stockholms Handelskammare

Handelskammaren fillstyrker att tillsynen över konsumentskyddet inom bankområdet sammanförs under bankinspektionen.

Enligt Handelskammarens mening är det väsentligt att fillsynsverksam­het av detta slag inte splittras på flera myndigheter. Bankinspektionens kompetens och erfarenhet utgör därvid övertygande skäl för den föreslag­na lösningen. Även administrativa och samhällsekonomiska överväganden talar för att tillsynsuppgifterna bör samlas hos bankinspektionen.

Handelskammaren delar utredningens uppfattning att det kan finnas skäl för ett närmare samråd mellan inspektionen och konsumentverket när det gäller konsumentfrågorna. Handelskammaren vill dock ifrågasätta behovet av ett organisatoriskt fristående samrådsorgan. En sådan lösning kan leda till krav på nya resurser och ökad byråkrafi. Samrådet synes mycket väl kunna åstadkommas inom ramen för verkens normala verksamhet. Han­delskammaren förordar att en sådan lösning prövas i det fortsatta utred­ningsarbetet.

7   Skånes Handelskammare

Handelskammaren tillstyrker att tillsynen över konsumentskyddet inom bankområdet sammanförs under bankinspektionen. Bankinspektionens kompetens samt värdet av att inte splittra en tillsynsverksamhet av detta slag på flera myndigheter utgör övertygande skäl för den föreslagna lös­ningen. Härtill skall läggas att det även från konsumenternas synpunkt torde vara en fördel med endast ett tillsynsorgan. Vad som i ett av några ledamöter avgivit särskilt yttrande sägs om vikten av att tillvarata konsu­mentverkets erfarenhet beträffande viss konsumenträttslig lagstiftning för­ändrar inte denna bedömning. Genom det föreslagna samrådet mellan bankinspektionen och konsumentverket kan, där så erfordras, konsument­verkets kompetens på ett smidigt sätt filiföras inspektionen. Även förslaget att låta en representant för konsumentverket ingå i bankinspektionens styrelse torde kunna bidra till att de erfarenheter som finns på konsument­verket kan utnyttjas i erforderlig mån. Den lagtekniska lösningen av den förändrade ansvarsfördelning som förordas av utredningen kan också till­styrkas av Handelskammaren.

Även förslaget att inrätta ett samrådsorgan mellan inspektionen och konsumentverket biträds av Handelskammaren, med hänsyn Ull vad som sagts ovan. Handelskammaren vill emellertid ifrågasätta det fördelaktiga i att göra detta organ organisatoriskt fristående från myndigheterna. En sådan lösning kan leda till krav på nya resurser och ökad byråkrati. Det önskade informationsutbudet torde organisatoriskt väl kunna åstadkom-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   717

mas genom ett organ som är knutet till bankinspektionen. Handelskam­maren förordar att en sådan lösning prövas i det fortsatta beredningsarbe­tet.

8   Marknadsdomstolen

Utredningens förslag innebär en genomgripande förändring av det kon­sumenträttsliga systemet vad gäller tillämpningen av marknadsföringsla­gen (1975:1418) och konsumentkredifiagen (1977:981) på bankområdet. Enligt nuvarande ordning fungerar konsumentombudsmannen (KO) som ett partsorgan, och i den mån överenskommelse ej kan träffas mellan denne och berörda näringsidkare avgörs förekommande tvistefrågor av en opartisk instans, marknadsdomstolen. Rättsreglernas innehåll preciseras efter hand genom domstolens praxis. Lagstiftaren har således inrättat ett domstolsmässigt förfarande för rättstillämpningen på detta lagstiftnings­område. Enligt betänkandet kommer denna processuella ordning att be­träffande bankema ersättas med ett administrafivt förfarande, enligt vilket bankinspektionen ersätter KO och marknadsdomstolen. Inspektionen får således ställning som både åklagare och domstol.

Enligt marknadsdomstolens uppfattning har utredningen underskattat värdet av att ha ett domstolsförfarande för rättstillämpningen på konsu­mentområdet. I betänkandet förefaller huvudfrågan vara begränsad till att gälla humvida vissa tillsynsuppgifter skall fullgöras av bankinspektionen eller konsumentverket (KOV). Marknadsdomstolen och dess roll behand­las ytterst summariskt. Visserligen innehåller den del av betänkandet som beskriver den nu gällande ordningen en redogörelse för marknadsdomsto­len och dess funktion. Härtill sker dock ingen anknytning i betänkandets överväganden. Överhuvudtaget berörs inte marknadsdomstolen här när­mare, och frågan vilket värde ett partsförfarande av domstolskaraktär kan ha diskuteras inte. Diskussionen i betänkandet är därför ofullständig och förs från delvis oriktiga utgångspunkter.

Marknadsdomstolen vill i detta sammanhang framhålla att det vid till-lämpningen av lagstiftningen på konsumentområdet inte sällan uppkom­mer rättsliga problem av komplicerat slag. Såsom exempel kan nämnas frågan humvida ingripande med stöd av marknadsföringslagen kan ske utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Enligt marknads­domstolens uppfattning är ett domstolsförfarande bäst lämpat för avgöran­det av frågor av nu berört slag. Det ter sig snarast något egendomligt att sådana spörsmål skulle prövas i administrativ ordning. Direkt olämpligt torde det vara att gränsdragningen mellan kommersiell reklam och s. k. åsiktsannonsering skulle ankomma på regeringen såsom besvärsinstans.

Marknadsdomstolen är självfallet medveten om att bankernas verksam­het i flera hänseenden är av annan karaktär än andra näringsidkares.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   718

Speciell lagstiftning reglerar ingående verksamheten på detta område, och samhället kontrollerar genom bankinspektionen och andra myndigheter bankinstituten. Marknadsdomstolen kan emellertid inte finna att dessa förhållanden motiverar den förändring av lagstiftningen som utredningen föreslår. Framför allt är det svåi-t att inse att hänsyn till bankverksamhe­tens speciella karaktär, banklagstiftningen eller den av samhället förda penning- och kreditpolitiken skulle utgöra skäl att flytta kontrollen över bankemas marknadsföring till bankinspektionen. Tvärtom torde regelmäs­sigt bankemas marknadsföringsåtgärder böra bedömas enligt samma prin­ciper som andra näringsidkares.

Utredningen har som gmnd för sitt ställningstagande anfört bl.a. att tillsynsbefogenheterna rörande viss verksamhet bör koncentreras till en och samma myndighet. Härigenom undviks enligt utredningen dubbelar­bete och kompetenskonflikter. Marknadsdomstolen vill här till att böqa med framhålla att en koncentration av nu angivet slag inte alltid medför fördelar. Att i alltför stor utsträckning samla tillsynsbefogenheterna hos en myndighet kan leda till en avskärmning från utvecklingen på andra områ­den. Vidare förtjänar påpekas att bankema även efter ett genomförande av utredningens förslag skulle vara underkastade tillsyn av andra myndighe­ter än bankinspektionen. Exempelvis övervakar datainspekfionen efterlev­naden av bl. a. datalagen, och näringsfrihetsombudsmannen har fillsynsbe­fogenheter på bankområdet enligt konkurrensbegränsningslagen. Även här torde det inte kunna uteslutas att det föreligger vissa risker för dubbelar­bete och kompetenskonflikter. Dessa risker har uppenbarligen inte föran­lett lagstiftaren att koncentrera tillsynen till bankinspektionen, utan det har befunnits mest ändamålsenligt att den myndighet som satts att bevaka viss lagstiftning får göra detta i full utsträckning, oberoende av att vissa tillsynsobjekt står under annan myndighets fillsyn enligt annan lagstiftning. Marknadsdomstolen anser att detta synsätt har bärkraft även på det konsu­menträttsliga området. De risker för dubbelarbete och kompetenskon­flikter som här kan föreligga har i betänkandet tillmätts stor betydelse utan att de närmare konkretiserats. Enligt marknadsdomstolens uppfattning torde riskerna vara små och i vart fall väga lätt vid en jämförelse med de skäl som talar för att nuvarande ordning får bestå.

Marknadsdomstolen kan alltså inte finna att det finns tillräckliga skäl att genomföra den av utredningen föreslagna förändringen. Särskilt vad gäller marknadsföringslagens tillämpning avstyrker marknadsdomstolen bestämt utredningsförslaget. Domstolen ställer sig också avvisande till den före­slagna förändringen i konsumentkreditlagen, särskilt som den hittillsvaran­de ordningen inte kan sägas ha inneburit några olägenheter av betydenhet.

Skulle likväl tillsynsbefogenhetema på bankområdet förändras i den riktning utredningen föreslagit och tillsynsregler tas in i banklagsfiftningen som motsvarighet till 1 § avtalsvillkorslagen (1971:112) och 2 och 3 §§ marknadsföringslagen, vill marknadsdomstolen framhålla följande. Nyss-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   719

nämnda paragrafer är allmänt hållna generalklausuler som konkretiseras genom marknadsdomstolens praxis. När denna lagsfiftningsteknik valdes, var det en fömtsättning att den närmare rättsbildningen skulle ankomma på ett organ av domstolskaraktär. Utredningsförslaget innebär att gene­ralklausulerna förs över till banklagstiftningen men att deras närmare innebörd på bankområdet skulle utformas i ett administrativt förfarande. Man skulle således på detta område få en utveckling genom administrativ praxis, som blir parallell med rättsbildningen på det konsumenträttsliga fältet i övrigt. Några garantier för en enhetlig och konsekvent praxis på de båda områdena finns inte, vilket blir speciellt olämpligt om generalklausu­lema har nära nog identisk ordalydelse. Marknadsdomstolen avstyrker därför den lagtekniska lösning som föreslagits. Om bankinspektionen anses böra få vidgade befogenheter, bör bestämmelserna utformas på ett sätt som inte ger det oriktiga intrycket att det konsumenträttsliga regelsys­temet trots förändringen är detsamma på bankområdet som i övrigt. Utred­ningen har vidare föreslagit vissa förändringar i förordningen (1979:740) med instmktion för bankinspektionen. Vad gäller den föreslagna ändringen i 3 § i förordningen har marknadsdomstolen för sin del ingen erinran. Tvärtom synes det — oavsett hur tillsynsbefogenheterna på bankområdet utformas - fördelaktigt med en föreskrift om samråd mellan bankinspek­fionen och konsumentverket.

9   Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO delar banklagsutredningens gmndläggande bedöming att det behövs en aktiv konsumentpolitik även inom bankområdet. Det finns behov av ett längre gående och framför allt mera preciserat konsumentskydd än det som ges i banklagstiftningen. Konsumentlagstiftningen tillämpas redan också i stor utsträckning på bankområdet och detta förhållande är i dag knappast kontroversiellt.

Frågan hur tillsynen enligt konsumentlagsttftningen skall organisaras på bankområdet är emellertid fortfarande i viss mån kontroversiell. Olika synsätt och intressen står här emot varandra. Det gäller nu att åstadkomma en lösning som har fömtsättningar att fungera på ett rationellt sätt i framti­den. Den lösning som nu väljs på bankområdet torde även i tillämpliga delar kunna stå som förebild för hur motsvarande frågor skall lösas på försäkringsområdet.

Utredningen ställer upp två renodlade modeller för hur tillsynen skall organiseras, bankinspektionsmodellen och konsumentverksmodellen.

Fördelarna med "bankinspekfionsmodellen" ligger i att fillsynsbefogen-heterna rörande bankverksamhet och annan liknande verksamhet koncen­treras till en och samma myndighet. Härigenom skapas fömtsättningar för att undvika kompetenskonfiikter och dubbelarbete. Bankinspektionens särskilda branschkunskaper tillvaratas i alla uppkommande frågor.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   720

I "konsumentverksmodellen" får den myndighet som särskilt satts att bevaka konsumentlagstiftningen möjlighet att göra detta i full utsträckning utan undantag för vissa branscher. Härigenom tar man bl. a. fillvara konsu­mentverkets och marknadsdomstolens breda erfarenhet av konsumentfrå­gor och undviker att praxis utvecklas olika beroende på vilken myndighet som utövar tillsynen.

Utredningen har på anförda skäl funnit att tillsynsuppgifterna beträffan­de konsumentlagstiftningen bör anförtros bankinspektionen.

NO finner det svårt att ensidigt förorda den ena eller den andra av de båda tUlsynsmodellema. Tillsynsuppgifterna beträffande konsumentlag­stiftningen kan i och för sig troligen fullgöras på ett godtagbart sätt hos både bankinspektionen och konsumentverket. Bådas specialistkompetens på respektive områden bör under alla omständigheter tillvaratas. En av­gränsning av myndigheternas ansvarsområden måste dock finnas och frå­gan är då vad som är mest rationellt. Utredningen har inte påvisat några mera påtagliga praktiska problem med nuvarande uppdelning mellan myn­dighetemas ansvarsområden. Den modell som bankinspekfionens och konsumentverkets representanter i utredningen förordar går också i stort sett ut på att nuvarande ordning på det organisatoriska planet bibehålls. Detta innebär att granskning av bankemas avtalsvillkor görs av bankin­spektionen. De befogenheter som ges myndigheterna gentemot bankema och andra kreditinstitut enligt marknadsföringslagen utövas av konsument­verket och marknadsdomstolen. Tillsynen av frågor enligt konsumentkre­ditlagen ligger till viss del både hos bankinspektionen och konsumentver­ket.

NO finner efter att ha tagit del av de skäl för och emot olika lösningar som anförts i utredningen och det särskilda yttrandet att övervägande skäl talar för att behålla nuvarande ordning i enlighet med vad som anförs i det särskilda yttrandet. Denna lösning synes innefatta en rimlig och rationell avvägning mellan de motstående intressen som gör sig gällande i tillsyns­frågan.

NO anser alltså att bankinspektionen även fortsättningsvis bör anförtros att bedöma om villkor som bank tillämpar är oskäliga mot konsumenterna och därvid även väga in banklagsfiftningens krav på bankerna och de speciella penning- och kreditpolitiska aspekter som kan göra sig gällande. För att undvika gränsdragningsproblem och olikformig behandling beroen­de på hur bankerna väljer att organisera sin verksamhet bör övervakningen av avtalsvillkoren omfatta all verksamhet som står under inspektionens tillsyn.

När det gäller marknadsföringsfrågorna anser NO emellertid inte att det föreligger tillräckliga skäl att bryta ut dessa frågor och behandla dem på annat sätt än i den ordning sm gäller generellt för alla branscher. Befogen­heterna att ingripa mot otillbörlig marknadsföring och att meddela informa-tionsföreläggande bör enligt NOs mening även i fortsättningen ligga hos

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   721

konsumentverket/KO och marknadsdomstolen. NO vill i sammanhanget framhålla att det ligger ett betydande värde i de nuvarande domstolsmäs­siga formema för behandlingen av dessa frågor. Motsvarande ordning återfinns på konkurrenslagstiftningens område där man dessutom skiljt mellan den "åtalade" instansen, NO och den utredande, statens pris- och kartellnämnd. Denna ordning har enligt NOs uppfattning fungerat väl även på bankområdet. Att ifråga om tillämpningen av marknadsföringslagen undanta bankerna och andra kredifinstitut och ersätta nuvarande ordning med en prövning helt i administrativa former hos bankinspektionen anser sig NO alltså inte kunna tillstyrka.

Den nuvarande ordningen ifråga om tillsyn och övervakning enligt kon­sumentkreditlagen innebär onekligen vissa risker för kompetenskonflikter och dubbelarbete mellan bankinspektionen och konsumentverket/KO. Med hänsyn främst till vad som anförs i det särskilda yttrandet om att några praktiska problem knappast uppstått i detta hänseende vid fillämp­ningen av lagen finner NO inte fiUräckliga skäl till ändringar. Om det ändå skulle befinnas mest ändamålsenligt att ansvaret för handläggningen av hithörande frågor förs över till en myndighet ligger det enligt NO närmast till hands att låta bankinspektionen helt ta över ansvaret. NO kan inte heller finna skäl till allvarligare invändningar mot en sådan lösning.

Utredningens förslag fill lagteknisk lösning i de fall då bankinspektionen anförtros övervakning och tillsyn på bankområdet innebär att man till banklagama överför ordalydelsen i generalklausulema i 1 § avtalsvillkors­lagen och 2 och 3 §§ marknadsföringslagen. NO känner viss tveksamhet fill en sådan lösning eftersom den kan ge det oriktiga intrycket att det är fråga om samma typ av prövning hos bankinspekfionen å ena sidan och konsumentverket/KO och marknadsdomstolen å andra sidan. Som NO tidigare framhållit finns det en viktig principiell skillnad mellan de båda prövningsförfarandena. En annan lösning än ett ordagrant överförande av generalklausulema till banklagstiftningen vore därför att föredra.

För att tillvarata kunskapen hos respektive myndighet och undvika dubbelarbete och kompetenskonflikter erfordras samråd mellan bankin­spektionen och konsumentverket/KO i konsumentfrågor inom bankväsen­det. NO tillstyrker förslaget att i bankinspektionens instruktion ta in en föreskrift om samråd med konsumentverket. I konsumentverkets instmk­tion finns redan en föreskrift om samråd med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. NO vill här nämna att NO enligt sin instmk­tion skall samråda med bankinspektionen, försäkringsinspektionen, sta­tens pris- och kartellnämnd och konsumentverket. NOs erfarenhet är att sådant informellt samråd är ett smidigt sätt att undvika dubbelarbete och kompetenskonflikter mellan myndigheter i de fåtaliga fall sådana problem uppstår. NO har också som praxis att i de fall det aktualiseras att driva ett ärende till marknadsdomstolen inom bank- och försäkringsområdena ge­nom remissförfarande låta respektive inspektionsmyndighet yttra sig före 46   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   722

NOs slutliga ställningstagande. Ett motsvarande förfarande på det nu berörda området borde ge grund för en lämplig avbalansering av de intres­sen som respektive myndighet har att tillvarata vid fullgörande av sina ämbetsuppgifter.

NO kan emellertid inte tillstyrka förslaget att inrätta ett särskilt samråds­organ för konsumentfrågor där även bankinstituten skall vara represente­rade. Förslaget innebär risker för onödig byråkratisering och kostnadskrä­vande administration. Givetvis skall dock myndigheterna då de finner det påkallat kunna inbjuda banker, andra kreditinstitut eller deras organisatio­ner att diskutera olika konsumentfrågor. Detta bör kunna ske utan någon på förhand given organisatorisk ram i form av ett kontaktfomm eller en rådgivande nämnd.

10   Konsumentverket

Allmänt

Banklagsutredningen har enligt sina direktiv haft till uppgift att överväga vad som bör gälla i fråga om bankinspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett konsumentskydd åt bankkundema. Därvid skulle särskild uppmärksamhet ägnas åt gränsdrag­ningen mellan inspekfionens och bla konsumentverkets verksamhet.

Avsikten med utredningen har således varit att se över inspektionens konsumentskyddande arbete. Utredningen utgör därigenom ett led i det konsumentskyddande lagstiftningsarbete som pågått under lång tid. Ut­över marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen har lagar med inrikt­ning på mer avgränsade områden tillkommit. Nu senast har riksdagen beslutat om en konsumentförsäkringslag som träder i kraft vid årsskiftet 1980/81. Den innehåller regler av såväl näringsrättslig som civilrättslig art och syftar till att ge konsumentskydd som uppfyller högt ställda krav. De näringsrättsliga reglerna ansluter till 3 § marknadsföringslagen och innebär en precisering och vidareutveckling av informationskraven på försäkrings­området. Konsumentförsäkringslagens informationsregler är mer långtgå­ende än 3 § marknadsföringslagen även så tillvida att krav ställs på infor­mation under avtalstiden och således utan samband med marknadsförings­åtgärd.

I likhet med försäkringsområdet är bankområdet ett område med särskil­da problem för konsumenterna. Det innefattar tjänster av ekonomisk art som ställer avsevärda krav på konsumentens förmåga att tillvarata sina intressen. Konsumenternas problem avviker, i likhet med vad som är fallet på försäkringsområdet, från konsumenternas problem på marknaden i övrigt. En översyn av konsumentskyddet på bankområdet är därför ange­lägen liksom att åtgärder vidtas för att anpassa den specialreglering som finns på området till högt ställda konsumentkrav. En naturlig och nödvän-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  723

dig utgångspunkt för detta arbete måste vara konsumentemas situation och problem. Konsumentverket anser det ofillfredsstäUande att banklags­utredningen lagt fram förslag till lagändringar och organisatoriska föränd­ringar utan att gmnda dessa förslag på en karfiäggning och analys av konsumenternas problem. Utredningen har ej ens funnit anledning att redovisa vilka tjänster bankema erbjuder konsumenterna. Utredningens förslag har därför inte heller anpassats till de speciella förhållanden som råder på bankområdet. Förslaget innebär i stort endast att vissa bestäm­melser i marknadsföringslagen och generalklausulen i avtalsvillkorslagen praktiskt taget ordagrant överförs till gällande lagar för bankföretagen.

Enligt konsumentverkets erfarenhet finns det åtskilliga konsumentpro­blem som bör beaktas när förändringar föreslås av det gällande konsumentskyddet. Ett känt konsumentproblem sammanhänger med ban­kernas priser och avgifter för olika tjänster. Konsumenten har ofta en oklar föreställning om vilka avgifter som i skilda situationer kommer att tas ut, hur dessa beräknas och anledningen till förändringar. Informationen från bankema om priser och avgifter kan därför antas vara otillfredsställande. Generalklausulen i 3 § marknadsföringslagen ger inte möjlighet att ställa krav på bankemas information annat än i samband med en marknadsfö­ringsåtgärd. Någon förändring därvidlag innebär inte utredningens förslag. Informationskrav i speciallagstiftning på området borde ta hänsyn till det informationsbehov som finns även under avtalstiden. På försäkringsområ­det har detta behov tillmätts stor betydelse och specialreglering har anpas­sats till detta behov.

Även på avtalsvillkorssidan leder utredningens bristande analys av kon­sumentproblemen fill att dessa behandlas på ett otillfredsställande sätt. Relafionen mellan bankema och deras kunder beskrivs i termer som lånats från beskrivningar av relationen konsument-näringsidkare i allmänhet. Bankkonsumentemas avtalssituation antas inte avvika från den situation som konsumenten möter på andra områden. Detta speglar enligt konsu­mentverkets mening utredningens brist på insikt om konsumenternas situ­ation på bankområdet.

Utredningens arbete har i stället i stor utsträckning präglats av hänsyn till bankernas önskemål att myndighetskontakterna begränsas och samord­nas. Detta torde kunna förklaras av den ensidiga sammansättning utred­ningen haft. Konsumentverket anser att i en utredning som har till uppgift att föreslå förändringar av konsumentskyddet bör bland ledamöterna ingå företrädare för de politiska partierna, konsumentintressena samt de fackli­ga organisationema.

Mot denna bakgmnd anser konsumentverket att det aktuella betänkan­det inte lämpar sig att ligga till gmnd för lagstiftning. Konsumentverket föreslår att en ny utredning tillsätts som tillgodoser kravet på allsidighet och som gmndar sitt arbete på en analys av konsumentproblemen på området.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  724

Mot utredningens förslag om förändrad sammansättning av bankinspek­tionens styrelse har konsumentverket inget att invända. Utredningens förslag i denna del bör genomföras oberoende av övriga förslag med avseende på organisatoriska förändringar och ändringar av den konsu­mentpolitiska lagstiftningen.

Härefter övergår konsumentverket till att närmare behandla vissa frågor i förslaget.

VillkorskontroU

Bankemas agerande gentemot enskilda bankkunder styrs av förhållan­den som delvis är unika för bankväsendet. Utredningen framhåller dessa särskilda förhållanden, främst banklagstiftningens krav i skilda hänseen­den och kreditpolifiska skäl, som den avgörande orsaken till att konsu­mentskyddet bör regleras inom den speciallagstiftning som finns på områ­det. Konsumentverket kan i huvudsak ansluta sig till detta resonemang såvitt gäller villkorskontrollen. Regleringen måste dock anpassas till kon­sumentemas behov. Utredningen föreslår att en motsvarighet till avtals­villkorslagens generalklausul tas in i den speciallagstiftning som finns på bankområdet. Bestämmelsen har dock inte på något sätt anpassats till detta specialområde. Konsumentverket vill här hänvisa till vad Utterström anfört i detta avseende i sitt särskilda yttrande (sid 122-123).

Konsumentverket vill med skärpa fillbakavisa påståendet i betänkandet att bankkonsumenternas ställning inte skiljer sig från andra konsumenter på sådant sätt att det motiverar mer detaljerade och strängare bestämmel­ser. Visserligen föreligger en omfattande specialreglering av bankverksam­heten men denna reglering har inte primärt haft konsumentskyddande syfte. I likhet med vad som gäller för försäkringsområdet anser konsu­mentverket att konsumentproblemen måste utpekas och regler skapas som tydligt anger den skyddsnivå samhället anser att konsumentema skall ha på bankområdet. Bankkonsumentens ställning skiljer sig i flera avseenden från konsumenters i allmänhet. Pä inget annat område är konsumenten så hänvisad till näringsidkarens subjektiva bedömning redan i frågan om han överhuvudtaget skall fä bli kund. Banken gör inte bara en affärsmässig bedömning av ett presumtivt avtal med konsumenten utan även en bedöm­ning utifrån den specialreglering som banken är underkastad. Den enskilde konsumenten har små eller inga möjligheter att hävda sina intressen mot bankens bedömning. I betänkandet sägs (sid 59) att det är viktigt att fillförsäkra de konsumenter som pga okunnighet eller annan anledning har svårt att hävda sina rättigheter samma skydd som inom andra avtalsområ­den. Konsumentverket vill inte utesluta att konsumentens okunnighet och därigenom bankens övertag kan leda till att obalans uppstår i avtalet. Förhållandena på bankområdet är dock sådana att även den kunnigaste bankkonsument har ytterst små möjligheter att påverka balansen i avtals­förhållandet. Enligt konsumentverkets mening är det angeläget att de

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   725

konsumentskyddande reglerna får en sådan precisering att en avvägning kan göras av konsumentintressena och andra intressen. Utredningen anger inte i något avseende hur denna avvägning skall göras och vilken betydelse olika intressen skall ges. Avtalsvillkorslagen gjordes vid sin fillkomst inte lämplig på bankområdet. En bidragande orsak kan ha varit att generalklau­sulens allmänna utformning och de uttalanden som gjordes om dess tillämpning inte ansågs direkt överförbara till bankområdet. Utredningen föreslår nu att avtalsvillkorslagens generalklausul skall bli tillämplig på bankområdet, dock utan att ange på vilket sätt tillämpningen skall anpas­sas till annan reglering på området.

Mot denna bakgmnd befarar konsumentverket att den föreslagna åtgär­den inte leder till att konsumenternas ställning på bankområdet reellt förstärks.

Som tidigare sagts ansluter konsumentverket sig till utredningens upp­fattning att konsumentskyddande regler om villkorskontroll bör inarbetas i speciallagstiftningen på bankområdet. Utredningens förslag innebär dock även att kontrollen skall bedrivas i ett administrativt förfarande enligt vilket bankinspektionen både utövar tillsyn och prövar villkors överens­stämmelse med lagstiftningen. Konsumentverket ifrågasätter lämpligheten av detta förfarande. Även om en specialbestämmelse om oskäliga avtals­villkor på bankområdet ges ett mer specificerat innehåll än 1 § avtalsvill­korslagen, måste en dylik bestämmelse få karaktären av generalklausul. Den närmare innebörden av bestämmelsen kommer att preciseras genom det beslutande organets praxis. Konsumentverket ifrågasätter lämplighe­ten av att detta sker genom ett administrativt förfarande med regeringen som sista instans. På det konsumenträttsliga området har valet av lagstift­ning genom generalklausuler fömtsatt att rättsfillämpningen bedrivs i dom­stolsliknande former. Utredningen har inte närmare övervägt konsekven­serna av att denna princip frångås på bankområdet.

Om konsumentverkets förslag, att konsumentskyddet på bankområdet bör bli föremål för ny utredning, beaktas kan frågan om ett processuellt förfarande vid villkorsprövning närmare övervägas.

Slutligen vill konsumentverket i denna del understryka betydelsen av att bankinspektionens villkorsgranskning sker i ett nära samarbete med kon­sumentverket/KO. Den likartade lagstiftningen på bankområdet och kon­sumentområdet i övrigt motiverar en likartad rättstillämpning varvid kon­sumentverkets och KO:s erfarenheter bör tillmätas stor betydelse.

Granskning av marknadsföringen

Vad gäller utredningens förslag till organisatoriska förändringar ansluter konsumentverket sig till vad som anförts i Stig Danielssons, Thörns och Utterströms särskilda yttrande. Konsumentverket anser det olyckligt att utredningen tillmätt bankemas behov av förenklad fillsyn avgörande bety­delse.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   726

Utredningens förslag innebär att granskningen av bankernas marknads­föring överförs till bankinspektionen. Som skäl för denna lösning har utredningen anfört (punkt 13.5) bla att "även om bankemas marknadsfö­ring inte på något avgörande sätt skiljer sig från andra näringsidkares, krävs inte så sällan att vid en bedömning humvida en banks marknadsfö­ring är otillbörlig särskild hänsyn måste tas till de speciella förhållanden som gäller för bankerna''. Enligt utredningen har inspektionen med hänsyn till detta de bästa fömtsättningarna att pröva bankemas marknadsförings­åtgärder mot bakgmnd av deras allmänna roll i samhället. Utredningen har dock inte gjort någon närmare avvägning av de olika omständigheter som man måste ta hänsyn till vid ett ställningstagande i gränsdragningsfrågan och vid en övergång från ett processuellt förfarande till ett administrativt förfarande. Det ligger i sakens natur att man vid prövning av en marknads­föringsåtgärd på bankområdet - likaväl som på andra områden - måste ta hänsyn fill de särskilda förhållandena i branschen. Men varken banklag­stiftningen eller penning- och kreditpolitiken torde annat än i undantagsfall medföra att en banks marknadsföring bör bedömas på annat sätt än andra näringsidkares ifråga om vederhäftighet och tillbörlighet i övrigt. Samma krav på konsumentinformation som kan ställas på andra näringsidkare t ex ifråga om en tjänsts beskaffenhet, priset och betalningsvillkoren för den, bör kunna uppställas också på bankerna. Utredningen redovisar inte heller vilka de speciella förhållanden är som kan leda till att en marknadsförings­åtgärd på bankområdet bedöms på annat sätt än på marknaden i övrigt. Påståendet att sådana förhållanden finns framstår som så anmärkningsvärt att utredningen borde ha redovisat dessa förhållanden.

Utredningens förslag att bankema undantas från tillämpningsområdet för marknadsföringslagen och hela ansvaret för granskningen av bankernas marknadsföring läggs på bankinspektionen motiveras med att denna granskning i viss mån kan sägas ha ett naturligt samband med bankinspek­tionens tillsynsfunktion i övrigt samt att det är önskvärt att minska antalet myndigheter som kan rikta ingripanden mot bankerna. Enligt konsument­verkets mening innebär förslaget en rad allvarliga nackdelar som utred­ningen inte tillräckligt beaktat. Följande skäl talar enligt konsumentverkets mening för att marknadsföringslagen bör gälla även på bankområdet, och att ansvaret för övervakningen liksom idag bör läggas på konsumentver­ket/KO.

1. Bankerna använder sig av samma slag av marknadsföringsågärder som andra företag i näringslivet. De konsumentproblem som är förknippa­de med bankernas marknadsföring är, enligt konsumentverkets hittillsva­rande erfarenheter, av samma slag som på andra områden. Det kan vara fråga om vilseledande uppgifter om olika erbjudandens karaktär och för­månlighet, kombinationserbjudanden av olika slag, samt underlåtenhet att göra sändarangivelse eller reklammarkering. Marknadsföringsfrågorna kräver normalt inte några djupgående banktekniska kunskaper. Det är

 

Prop. 1981/82:180   Biiagedel                                   727

därför viktigt att bedömningen av marknadsföringsåtgärder på bankområ­det görs enligt samma gmnder som inom näringslivet i övrigt. Önskan att fa ett likformigt konsumentskydd över hela området talar för att marknadsfö­ringslagen också i fortsättningen är tillämplig på bankernas verksamhet.

2.    Antalet ärenden som gäller avtalsvillkor är förhållandevis litet. En anledning till detta är att granskningen av ett företags avtalsvillkor normalt leder till att företaget i fortsättningen använder sig av de villkor som godtagits vid en granskning. Förhållandet är inte detsamma ifråga om bankemas och andra företags marknadsföring. Marknadsföringsåtgär­derna har i allmänhet en temporär karaktär och präglas just av att mark­nadsföraren fortlöpande försöker att på nya sätt främja avsättningen av sina nyttigheter. Antalet ingripanden mot marknadsföringsåtgärder på oli­ka områden, också på bankområdet, blir därför med nödvändighet fler än antalet ingripanden mot avtalsvillkor. Detta betyder också att arbetet med marknadsföringsåtgärderna kan kräva större resursinsatser på kort tid än vad avtalsvillkorsgranskningen gör. En uppenbar fördel med att gransk­ningen av bankernas marknadsföring ligger hos konsumentverket är att man i denna granskning kan utnyttja de erfarenheter och den sakkunskap som man får vid granskningen av marknadsföringen på andra områden. Bedömningsgmnder som utvecklas vid fillämpningen av marknadsförings­lagen i stort utnyttjas således också vid bevakningen av bankernas verk­samhet. Kostnaden vid övervakning av marknadsföringsåtgärder på bank­området torde därför bli mindre än om man flyttar över granskningen från konsumentverket.

3.    Tillämpningen av marknadsföringslagen kan hos verket samordnas med informationsinsatser av annat slag i syfte att uppnå ett så effektivt konsumentskydd som möjligt. Konsumentverket bedriver informations­verksamhet på olika områden tex i form av artiklar i verkets tidskrifter, kampanjer och utställningar, faktablad och handböcker samt utbildning av regionala och kommunala konsumentvägledare. Konsumentverkets age­rande med stöd av marknadsföringslagen utgör en naturlig gmnd för ver­kets informationsinsatser. Verkets möjligheter att i dessa sammanhang även beakta konsumentfrågor med anknytning till bankområdet minskar om de instmment som marknadsföringslagen tillhandahåller förs bort från konsumentverket.

4.    Om bankema undantas från marknadsföringslagens fillämpningsom­råde kommer olika regelsystem att gälla för bankema å ena sidan och bankernas dotterföretag å den andra. Detta strider helt klart mot önskan att få ett likformigt konsumentskydd.

5.    Marknadsföring av en banks tjänster — särskilt ifråga om kreditgiv­ning - sker i stor utsträckning genom tredje man, normalt en annan näringsidkare. Detta förekommer tex när en näringsidkare säljer en vara på kredit och samtidigt förmedlar ett krediterbjudande från en bank. Sär­skilt vanliga torde trepartsförhållanden av detta slag vara ifråga om finans-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  728

bolagens verksamhet. Om marknadsföringslagen inte förblir tillämplig på bankemas och finansbolagens verksamhet, medför detta att ett regelsy­stem kommer att gälla för den marknadsföring som banken eller finansbo­laget riktar till konsumenten och ett annat för den marknadsföring som den förmedlande näringsidkaren riktar till konsumenten. Även detta strider klart mot önskan att åstadkomma ett likformigt konsumentskydd och skulle vidare leda till praktiska problem i tillämpningen och till en icke konkurrensneutral situation för näringsidkare av olika kategorier.

6.    I övriga nordiska länder är marknadsföringslagstiftningen tillämplig också på bankernas verksamhet. Denna lagstiftning tillämpas där av kon­sumentombudsmannens motsvarighet i dessa länder. Om ett undantag görs i marknadsföringslagen för bankernas verksamhet kommer detta att leda till att det blir nordisk rättsolikhet på ett område där det tidigare rått samma regelsystem. En sådan ordning strider mot strävandena att åstad­komma ökad nordisk rättslikhet på olika lagstiftningsområden.

7.    Utredningens förslag leder lill att bankinspektionen, och regeringen i andra instans, samt marknadsdomstolen kan komma att bedöma identiska marknadsföringsåtgärder utifrån samma grundprinciper. Rättstillämpning­en av idenfiska rättsregler kommer att ske dels genom ett administrafivt förfarande dels ett processuellt. Vad som anförts mot en administrativ prövning av avtalsvillkor gäller även prövning av bankernas marknadsfö­ring.

8.    Den nuvarande ordningen med konsumentverket som tillsynsmyn­dighet och marknadsdomstolen som beslutande organ innebär att konsu­mentintressena givits en självständig och framträdande betydelse. Konsu­mentverket kan som partsmyndighet agera på ett aktivt sätt fill förmån för konsumentintressena. Dessa intressen kan inte antas få samma fristående betydelse om fillsynen flyttas över till ett organ som har att bevaka även andra intressen. Ett dynamiskt moment går förlorat i konsumentskyddet.

Med hänsyn till vad som anförts anser konsumentverket att övervak­ningen av bankernas marknadsföring även fortsättningsvis bör handhas av konsumentmyndigheterna. Genom att utveckla samarbetet mellan bankin­spektionen och konsumentverket bör kompetenskonfliker kunna förhind­ras liksom att ingripande sker på samma gmnd från båda myndigheternas sida mot en bank. Utredningen har fäst överdriven vikt vid risken att en och samma åtgärd påtalas av båda myndigheterna.

Det skall slufiigen framhållas att lagstiftaren redan vid tillkomsten av 1970-års lag om otillbörlig marknadsföring uppmärksammade förhållandet att marknadsföringslagen skulle komma att gälla delvis parallellt med annan lagstiftning som gjorde det möjligt för andra myndigheter att ingripa mot de företeelser som man kunde angripa med stöd av marknadsföringsla­gen. Även då lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes 1975 av en utvidgad marknadsföringslag, väcktes frågan om förhållandet mellan den nya lagen och annan lagstiftning. Också vid detta tillfälle tog departe-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   729

mentschefen avstånd från tanken att sådana områden som var specialreg­lerade genom bestämmelser om marknadsföring (information) skulle un­dantas från tilllämpningsområdet för MFL (1975/76: 34 s 113 f).

KonsumentkredUlagen

Vad gäller tillämpningen av konsumentkreditlagen ansluter konsument­verket sig helt till vad som anförs i Stig Danielssons, Thöms och Utter­ströms särskilda yttrande. Konsumentverket vUl understryka att utred­ningens påstående att den nuvarande ordningen medför ett visst dubbelar­bete och att det därför blir särskilt kostnadskrävande inte är riktigt. An­mälningar mot en bank enligt konsumentkreditlagen överlämnas regelmäs­sigt till bankinspektionens bedömning.

Andra frågor

När det gäller förfarandet inom bankinspektionen beträffande ärenden som rör otillbörlig marknadsföring, bristande information och oskäliga avtalsvillkor föreslår utredningen (avsnitt 1.13.8) att inspektionens beslut inte skall kunna överklagas, varken av enskild konsument eller en sam­manslutning av konsumenter eller löntagare. Däremot föreslås bankerna få denna rätt. Förslaget innebär att en bank skall kunna få ett beslut - som inte tillgodoser bankens intressen - omprövat, medan ett beslut som tillfredsställer dessa intressen, kanske på bekostnad av konsumentintres­sena, inte kan föras till högre instans. Förslaget präglas enligt konsument­verkets mening av en anmärkningsvärd brist på känsla för balansen mellan konsument- och andra intressen. För att en rimlig balans skall uppnås fordras i vart fall att sammanslutningar av konsumenter och löntagare ges rätt att föra talan mot inspektionens beslut. Även konsumentverket bör ha denna rätt för att i någon mån uppnå enhetlighet i tillämpningen av liknan­de ärenden inom andra områden.

Konsumentverket finner att utredningen inte klargjort vilken roll konsu­mentverket skall ha på bankområdet i det föreslagna systemet. Uppenbar­ligen avses konsumentverket även fortsättningsvis ha visst allmänt ansvar. Konsumentverket skall finnas företrätt i bankinspektionens styrelse samt ingå i ett samrådsorgan. I dessa sammanhang synes konsumentverkets uppgift vara att företräda konsumentintressena och genom påverkan på bankinspektionen verka för förbättringar. Humvida konsumentverket även har ansvar för att konsumentemas informationsbehov på området tillgodoses, direkt genom verkets försorg eller via kommunala och regiona­la konsumentvägledare, framgår ej av betänkandet.

Detta har bl. a. betydelse för bedömningen av konsumentverkets resurs­behov. Utredningen har utan närmare överväganden, fömtsatt att resurser kan överföras från konsumentverket till bankinspektionen. Det finns där­vid anledning att framhålla att konsumentverkets resurser för direkta åt­gärder på bankområdet i dag motsvarar ungefär en handläggartjänst.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   730

Konsumentverkets möjligheter att bevaka området och företräda konsu­mentintressena inom ramen för bankinspekfionens arbete förutsätter ak­tiva insatser från verkets sida. Om konsumentverket fråntas tillsynen enligt marknadsföringslagen går en viktig källa till problemuppfångning förlorad. Det blir nödvändigt för verket att på ett mer akfivt sätt bevaka marknaden och hålla sig underrättad om konsumenternas situation. Detta medför nya kostnader som innebär att verkets resurser i denna del i vart fall inte kan minskas.

Särskilt yttrande (ledamoten Ingrid Florby).

Utredningen har betydande brister. Således saknas en ordentlig invente­ring och analys av de kundintressen som bankinspektionen har att tillvara­ta. Härvid bör också beaktas att även företag av betydande storlek kan befinna sig i ett förhandlingsmässigt underläge i förhållande fill banken. En gundläggande analys av de olika intressena på bankområdet är en fömt­sättning för en rationell bedömning av tillsyns- och kontrollsystemet. Där finns penningpolitiska intressen, bankernas aff"ärsintressen och kundernas intressen både som låntagare och som insättare.

Jag menar att tillräckligt underlag idag saknas för att ta ställning till förslagen i banklagsutredningens delbetänkande. Jag anser vidare att frå­gan ändå är av sådan vikt att en mera övergripande utredning är påkallad. Principiella frågor av motsvarande art föreligger nämligen också på försäk­ringsområdet. Efterson bank- och försäkringssystemen är likartade och konsumentproblemen likaså är likartade i dessa branscher finns här ytterli­gare ett skäl att inte ta ställning.

11    Allmänna Reklamationsnämnden

Utredningen har anfört i huvudsak praktiska och administrativa fördelar med den föreslagna ordningen medan andra och viktigare överväganden såsom de konsumentpolifiska har kommit i skymundan. Sålunda menar utredningen (s. 61) att man genom att koncentrera tillsynen fill inspektio­nen undviker det dubbelarbete och de kompetenskonflikter som nu kan uppstå till följd av att skilda övervakande uppgifter åvilar olika myndighe­ter. Utredningen berör ej i vad mån de påtalade förhållandena vållar problem i den hittillsvarande tillämpningen.

Utredningen betonar vidare att bankernas verksamhet delvis är av an­nan karaktär än andra näringsidkares (s. 64). Här avses bl. a. att bankerna är underkastade särskild lagstiftning som ingående reglerar verksamheten och att bankerna är starkt beroende av den kreditpolitik som vid olika tillfällen gäller i samhället. På vad sätt sådana eller andra särskilda förhål­landen på bankområdet påverkar eller bör föranleda till en annan syn på bankemas marknadsföringsåtgärder berörs emellertid inte av utredningen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   731

Reklamationsnämnden kan för sin del inte finna att dessa förhållanden kan medföra att banks marknadsföring bedöms från principiellt andra utgångs­punkter än marknadsföring av annan näringsverksamhet. Nämnden kan inte heller inse att detta mofiverar en överfiyttning av tillsynsfunktionen på bankinspektionen.

En övergång till den modell utredningen föreslår innebär som framgått också att inspektionen övertar marknadsdomstolens beslutande funktion såvitt gäller näringsverksamhet inom inspektionens tillsynsområde. Enligt nämndens mening måste det processuella förfarande som MFL erbjuder anses vara ägnat att bättre tillgodose de skilda partsintressena i tvister av här aktuellt slag. En uppdelning av den beslutande funktionen kan också komma att medföra olikheter i rättstillämpningen vad gäller bankområdet och det konsumenträttsliga området i övrigt. Nämnden ställer sig mot bakgmnd av det anförda avvisande till de föreslagna ändringarna i mark­nadsföringslagen och konsumentkredifiagen.

Utredningen framlägger också ett förslag ifråga om villkorskontroll inom bankområdet. Nämnden delar utredningens uppfattning att villkorskon­trollen vad gäller bankerna liksom hittills bör åvila inspekfionen. Detta bör också kunna gälla sådan annan näringsverksamhet som faller inom inspek­tionens tillsynsområde.

Lagtekniskt föreslår utredningen en lösning som innebär att en motsva­righet till generalklausulen i 1 § avtalsvillkorslagen (1971:112), AVL, intas i de skilda banklagama. Humvida denna lösning är lämplig och ändamåls­enlig inom det aktuella området kan ej närmare bedömas. För en sådan bedömning hade varit erforderligt att utredningen närmare hade analyserat och beskrivit de särskilda förhållanden och problem som konsumenten möter vid kontakter med banker och andra företag inom inspektionens tillsynsområde. Vidare hade närmare bort redovisas de skilda intresseav­väganden som måste göras med hänsyn till banklagstiftning och bankområ­dets särart i övrigt. Det kan inte uteslutas att en sådan analys kan visa sig motivera en annan och mer preciserad reglering än den som AVL ger uttryck för. I vart fall måste en sådan beskrivning anses nödvändig för att tillämpningen av den föreslagna regeln skall kunna anpassas till bankområ­det. Nämnden kan också i övrigt ansluta sig till de synpunkter som exper­ten Utterström i hithörande hänseende har framfört i särskilt yttrande (s. 122 f).

Reklamationsnämnden prövar f. n. inte tvister som avser tjänster inom bankområdet. Något formellt hinder för en prövning av sådana ärenden föreligger ej enligt de stadgar som anger ramama för nämndens verksam­het. Det förhåller sig istället så att tjänster av här aktuellt slag har bedömts vara av sådan karaktär att de ej lämpar sig för en prövning av nämnden. Vid denna bedömning har också vägts in att de tvister av civilrättslig art som uppstår vid avtal om tjänst mellan konsument och bankinrättning såvitt nämnden kunnat finna hittills varit förhållandevis få till antalet.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  732

Reklamationsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1978:40) Tvist­lösning på konsumentområdet (s. 161) något berört frågan om ett reklama­tionsförfarande när det gäller tvister på bankområdet. Utredningen ansåg det vara ett konsumentintresse att även sådana tjänster skall kunna prövas i en reklamationsnämnd. Utredningen fann emellertid att ett slufiigt ställ­ningstagande borde tas först sedan banklagsutredningen hade utrett frågan om konsumentskyddets framtida utformning på bankområdet.

Banklagsutredningen kommer i förevarande sammanhang (s. 80 f) till slutsatsen att nämnden liksom hittills ej bör pröva tvister på bankområdet. Ett skäl härtill är enligt utredningen att särskild sakkunskap erfordras för en prövning av dessa tvister. Främst synes utredningen emellertid mena att något egentligt behov av ett särskilt tvisfiösande organ ej föreligger inom bankområdet. För ett ställningstagande till denna fråga skulle enligt nämndens mening fordras att en kartläggning görs av de olika typer av banktjänster som i och för sig kan tänkas vara lämpade för prövning av ett reklamationsorgan och att frekvensen av konsumenttvister rörande sådana tjänster utreds. Önskemål härom har under hand framförts fill utredningen. Vidare kan den expansiva utveckling som sker inom finansieringsföreta­gens verksamhetsområde tänkas motivera ett reklamationsförfarande så­vitt gäller tvister med anknytning fill avtal om konsumentkrediter. Enligt nämndens mening bör frågan om ett reklamationsförfarande inom det aktuella området således bli föremål för ytterligare utredning.

Nämnden finner slutligen skäl att i förevarande sammanhang göra för­tydligande på en punkt. Köp av mer kostsamma kapitalvaror utgör inte sällan kreditköp i konsumentkreditlagens mening. De tvister som därvid kan uppstå kan avse rent köprättsliga frågor liksom frågor med anknytning till kreditavtalet som sådant. Sistnämnda slag av tvister kan exempelvis avse avräkningsfrågor i samband med förtida inbetalning eller vid återta­gande. I den mån sådana tvister har haft direkt samband med köp av vara har nämnden ansett sig böra pröva dessa också mot kreditgivare oavsett att denne har uppträtt i egenskap av ett företag fristående ifrån säljaren. En sådan ordning bör gälla även framledes. Utredningen har också föreslagit vissa ändringar i förordningen (1979:740) med instmkfion för bankinspek­tionen. Dessa ändringar anser nämnden ändamålsenliga oavsett hur till­synen anordnas på bankområdet.

12   Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01)

Försäkringsverksamhetskommittén delar den bedömning som ligger bakom banklagsutredningens förslag att samla all tillsyn på bankområdet hos bankinspektionen och tillstyrker utredningens förslag.

Beträffande formerna för samverkan mellan bankinspektionen och kon­sumentverket vill kommittén anföra följande. Kommittén tillstyrker forsla-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   733

get att på bankområdet inrätta ett kontaktfomm liknande det som redan finns på försäkringsområdet. I kontaktfomm föreslås ingå företrädare för säväl bankinspektionen och konsumentverket som bankinstituten. I kon­taktfomm bör bedrivas en informell diskussion om olika bankfrågor. Den informella diskussionen bör ge möjligheter fill ett gmndläggande informa­tionsutbyte mellan bankinspektionen, konsumentverket och bankinstitu­ten. Kontaktfomm bör därvid utgöra ett komplement till de normala lö­pande myndighetskontaktema mellan bankinspekfionen och konsument­verket. Samverkan och samarbete mellan de bada myndigheterna bör enligt kommitténs uppfattning i hög grad ske genom direkt samråd mellan myndigheternas befattningshavare såsom ett enkelt och naturligt led i myndigheternas ordinarie arbete.

Eftersom bankinspektionen föreslås få huvudansvaret för konsument­skyddet inom bankområdet, anser kommittén att kontaktforum bör knytas nära bankinspektionen. Detta kan ske genom att bankinspektionen utser ordförande, är sammankallande och tillhandahåller sekretariat.

13   Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige delar utredningens uppfattning att det är angeläget med en aktiv konsumentpolitik inom bankområdet - liksom inom andra närings­områden - men att samma gmndläggande lagstiftning skall gälla oberoen­de av vilket näringsområde det är fråga om. Någon speciell konsumentpoli­tisk lagstiftning just för bankområdet är således inte erforderlig.

När det så gäller hur den konsumentpolitiska fillämpningen organisato­riskt skall anordnas är det enligt fullmäktiges mening av vikt att den för såväl konsumentema som för kreditinstituten blir så enkel som möjligt. Detta medför att det är angeläget att en enda myndighet handhar de konsumentpolitiska frågorna vad gäller bankområdet. Risken är annars stor att bäde konsumenterna och instituten möter svårigheter vid kon­takter med myndigheter vilket kan leda till en försvagning av konsument­politiken.

Konsumentverket handhar i dag en mycket stor del av den konsument­politiska tillämpningen och kan sägas vara den myndighet som besitter den allmänna kompetensen vad gäller konsumentfrågor. Bankinspektionen kan ä andra sidan sägas besitta en speciell kompetens vad gäller verksamheten pä den svenska kreditmarknaden. Enligt fullmäktiges mening är en sådan ingående kunskap om den svenska kreditmarknadens funktionssätt en gmndläggande fömtsättning för en framgångsrik konsumentpolitik på bankområdet.

Dessa överväganden leder till att fullmäktige i princip vill förorda den lösning som utredningen har valt, dvs. att bankinspektionen blir ansvarig för konsumentpolifiken inom sitt tillsynsområde. Fullmäktige anser den

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  734

vara överlägsen de förslag som presenteras i särskilda yttranden till betän­kandet.

Den lagtekniska lösning som utredningen presenterar är emellertid enligt fullmäktiges mening inte helt fillfredsställande i det att den enbart avser bankinstitut. Utredningen för visserligen ett resonemang i betänkandet om att bankinspektionen är tillsynsmyndighet även för andra än banker -fondkommissionärer, kreditaktiebolag, hypoteksinsfitut, finansbolag -och att inspektionen även här bör handha de konsumentpolifiska uppgif­terna. I de konkreta lagförslag som utredningen presenterar nämns dock enbart bankinstituten. Enligt fullmäktiges mening är det angeläget att bankinspektionens konsumentpolitiska uppgifter omfattar alla de institut för vilka inspektionen är tillsynsmyndighet. De av utredningen föreslagna lagändringarna bör korrigeras med hänsyn härtill.

Samtidigt som det enligt fullmäktiges mening är angeläget att bankin­spektionen handhar de konsumentpolitiska frågorna inom sitt tillsynsom­råde är det av vikt att konsumentpolitiken bedrivs på ett likartat sätt oberoende av näringsomräde. Denna aspekt gäller rent allmänt men kan sägas ställas på sin spets när det gäller kontokortsverksamheten. Med den lösning som utredningen föreslår - och som fullmäktige förordar - kom­mer den kontokortsverksamhet som bedrivs av finansbolag att falla under bankinspektionens verksamhetsområde medan för övrig kontokortsverk­samhet de konsumentpolifiska aspekterna skall bevakas av konsumentver­ket. Enligt fullmäktiges mening bör detta likväl inte leda till några kompli­kationer om det av utredningen föreslagna samordningsförfarandet genom­föres.

14   Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa

Banklagsutredningen tar i betänkandet upp frågan om konsumentskyd­det pä bankområdet och föreslår att fillsynen anförtros bankinspektionen och inte konsumentverket. Den föreslagna lösningen bör enligt utredning­ens uppfattning även kunna genomföras för andra verksamheter som står under inspektionens tillsyn, bl.a. kreditaktiebolag och hypoteksinstitut.

Enligt styrelsens mening är de skäl som anförs av utredningen till stöd för förslaget övertygande. Styrelsen tillstyrker att tillsynsuppgifterna avse­ende konsumentskyddet på bankområdet liksom pä det område som stads­hypoteksinstitutionen verkar samlas hos bankinspektionen. Den upp­splittring av tillsynen ifråga som blir följden av förslaget i det särskilda yttrandet till betänkandet finner styrelsen inte ändamålsenlig. Den dubbla kontrollen kan uppenbarligen ge upphov till kompetenstvister mellan de båda myndigheterna. Det framstår för styrelsen som närmast självklart att den bästa lösningen är att samla tillsynsuppgifterna hos den särskilda tillsynsmyndigheten, dvs. bankinspekfionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   735

Som en följd av sitt ställningstagande föreslår utredningen att general­klausulema i marknadsföringslagen och lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor tas in i banklagarna. Motsvarande tillägg bör göras i lagstift­ningen som gäller för stadshypoteksinstitutionen.

15   Svenska bankföreningen

A.    Konsumentskyddet inom bankområdel

I betänkandets konsumentskyddsdel behandlas sex huvudfrågor:

1)   Konsumentskyddets nivä inom kreditmarknaden (bankerna).

2)   Myndighetsorganisafion för detta konsumentskydd.

3)   Lagtekniska lösningar som följd av 1 och 2.

4)   Organisatoriska frågor.

5)   Tale- och besvärsrätt.

6)   Samordning av tillsynen enligt konsumenfiagstiftningen över bankin­spektionens hela verksamhetsområde.

1. Konsumentskyddets nivå inom kreditmarknaden

Med konsumentskydd avser utredningen de regler som bör gälla för marknadsföring av banktjänster, information om krediter och avtalsvillkor inom kreditväsendet, dvs. ämnen som i konsumentskyddslagstiftningen regleras i marknadsföringslagen (MFL), konsumentkreditlagen (KkrL) och lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (AVL).

Bankföreningen biträder utredningens uppfattning att bankernas kun­der, "konsumentema på bankområdet", bör tillförsäkras samma skydd som andra konsumenter. Bankföreningen vill hävda att ett sådant skydd redan för närvarande råder, till följd av den lagstiftning och tillsyn som nu gäller och, inte minst, den etik som sedan länge vunnit hävd inom bankvä­sendet.

Även om bankföreningen alltså är ense med utredningen om konsu­mentskyddets nivå som utgångspunkt för de organisatoriska övervägan­dena, finns det skäl att framhålla två sidor av konsumentskyddet vilka ligger utanför de konsumentintressen som skyddas i de tre nämnda konsu­menträttsliga lagama: möjligheterna att skydda småspararna mot inflatio­nens verkningar samt möjlighetema att tillhandahålla hushållen sådana krediter som otvivelaktigt behövs i en sund privatekonomi. Pä dessa områden är emellertid konsumentskyddet underordnat penning- och kre­ditpolitiken. Sedda i detta större sammanhang är de i betänkandet behand­lade frågorna en förhållandevis liten del av konsumentskyddet inom bank­området.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  736

2. Myndighetsorganisation för konsumentskydd inom kreditväsendet

Organisationsfrågan är utredningens huvuduppgift. Den uppkommer självfallet därför att samhällets kontroll efter hand har byggts ut enligt olika system. Det ena kontrollsystemet innebär att en gmpp medborgare, konsumenterna, i denna egenskap skall skyddas mot förfaranden av nä­ringsidkare i allmänhet; myndigheterna inom konsumentskyddet täcker därmed i princip alla konsumenter och hela näringslivet i den mån det riktar sig till konsumenterna. Det andra kontrollsystemet utgår frän att näringsverksamhet, som bedrivs av vissa näringsidkare, i detta fall ban­kema, behöver kontrolleras; de som skall skyddas är dä inte, som i det förra systemet, medborgarna i en viss egenskap, utan alla parter i samhäl­let, inbegripet samhället självt, med vilka bankerna kommer i kontakt.

Någon självklar, logisk lösning pä dessa, inom en statsförvaltning med omfattande kontrollambifioner nog så vanliga organisationsproblem finns inte. Å ena sidan kan hävdas att en myndighet har sådan sakkunskap på ett visst område, i detta fall konsumentskyddet, att dess tillsyn bör omfatta alla företag och företagare som är verksamma pä detta område. Å andra sidan kan påstås att en annan myndighet, i detta fall bankinspekfionen, är sä sakkunnig rörande all verksamhet hos en viss typ av näringsidkare, i detta fall bankerna, att denna myndighet är överlägsen som tillsynsorgan.

Den nu radande ordningen är en blandning av båda systemen. Utred­ningsmajoritetens förslag bygger pä uppfattningen att - när viss verksam­het står under särskild fillsyn - tillsynsuppgifterna bör samlas hos den särskilda tillsynsmyndigheten. I ett särskilt yttrande förordar bankinspek­tionens och konsumentverkets företrädare i utredningen att nuvarande blandade tillsynssystem behälls.

Majoriteten motiverar sin uppfattning med en rad skäl, som sammanfat­tas sä att "bankinspekfionens kompetens, resurser och erfarenheter är nödvändiga för att på bankområdet utforma konsumentskyddet så att andra vitala intressen inte sätts åsido" (sid. 64).

Bankföreningen vill ocksä peka på en i detta sammanhang betydelsefull principiell skillnad mellan konsumentverket och bankinspektionen. Kon­sumentverket har enligt sin instruktion till uppgift att stödja konsumen­tema och förbättra deras ställning på marknaden. Verket framhåller också ofta självt sin stäUning som partsmyndighet med rätt och plikt att aktivt verka för just dessa intressen. Detta tar sig uttryck bl. a. i verkets informa­tionsverksamhet i form av kampanjer, artiklar i verkets skrifter, utställ­ningar osv. Bankinspektionen har inte, och bör inte ha, en liknande parts­ställning till förmån för en viss gmpp medborgare. Bankernas verksamhet har sådan betydelse för olika samhällsområden att de särskilt av bankin­spektionen men även i övrigt av statsmakterna betecknas som "halvoffent­liga" organ. Bankinspektionen mäste alltså i sin tillsyn ta hänsyn till alla de skilda intressen som berörs av bankernas verksamhet. Det måste därför

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   737

anses mindre välbetänkt att en viss del av tillsynen över en verksamhet av denna art skulle tillkomma en myndighet med den inriktning som konsu­mentverket enligt det nyss anförda har.

Bankföreningen biträder således utredningsmajoritetens uppfattning att tillsynsuppgifterna på konsumentskyddsområdet inom bankväsendet bör samlas hos bankinspektionen. Föreningen vill särskilt understryka att bankinspektionens tillsyn enligt banklagstiftningen har det allmänna syftet att vaka över sund bankverksamhet och att därför enligt sakens natur ett visst, säsom konsumentskydd betecknat område inte kan undantas från bankinspekfionens tillsyn. Inte heller enligt meningen i det särskilda ytt­randet kan nägon del av konsumentskyddet i bank brytas ut frän bankla­gens reglering och bankinspektionens tillsyn och göras till en exklusiv angelägenhet för konsumentskyddsmyndigheterna. Rådande system, som enligt det särskilda yttrandet bör bestå, innebär därför nödvändigtvis, som majoriteten påpekar (sid. 65), att samma företeelse kan prövas av både bankinspektionen och konsumentverket. Bankföreningen anser en sådan ordning av principiella och praktiska skäl inte böra accepteras i rättsord­ningen.

Bemötande av del särskilda yttrandet

Det verksamhetsområde, som enligt det särskilda yttrandet inte bör bli föremål för endast bankinspektionens tillsyn utan ankomma även pä kon­sumentverket, är bankernas marknadsföring. Bankföreningen bemöter i det följande argumenten för denna uppfattning.

Ett första argument är (sid. 115) att en banks marknadsföringsåtgärder till sin karaktär är av samma slag som ätgärder av andra företag samt att de konsumentproblem, som kan vara förknippade med bankernas marknads­föring, också är av samma art som på andra områden; bankernas mark­nadsföringsåtgärder bör därför bedömas enligt samma gmnder som inom näringslivet i övrigt. Bankföreningen vill erinra att marknadsföringens instmment visserligen är desamma, t. ex. annonser, erbjudanden, informa­tion; däremot är de marknadsförda tjänstema högst speciella och i vissa fall genom lagstiftning förbehållna bankerna. Eftersom man vid bedöm­ningen av marknadsföringsåtgärderna inte kan bortse från den marknads­förda produkten - beträffande vilken bankinspektionen är mest sakkunnig — är argumentet svagt.

Vad sålunda anförts försvagar också det andra argumentet för den blandade lösningen, nämligen att det normalt inte krävs djupgående bank­tekniska kunskaper för att bedöma bankernas marknadsföring. För be­dömning av den marknadsförda produkten krävs vissa sådana kunskaper, som saknas hos konsumentverket men finns hos bankinspektionen.

Ett tredje argument beskrivs så att "en följd av att bankerna undantas från fiUämpningsområdet för MFL blir att olika regelsystem kommer att gälla för bankema å ena sidan och deras dotterföretag ä den andra". Här 47   Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   738

synes föreligga två missuppfattningar. Majoritetens förslag innebär ju att konsumentskyddets sakliga innehåll, dess nivå, blir densamma oavsett tillsynsmyndighet; i detta hänseende har den omständigheten att lagtek­niska skäl kräver skilda regelsystem ingen betydelse. De bankdotterbolag, som här är av intresse, främst finansbolag och kreditaktiebolag, skall vidare enligt majoritetens förslag (sid. 78) inordnas i samma regelsystem som föresläs för bankerna.

Ett Qärde argument är att olika regelsystem kommer att gälla när banks eller ett finansbolags tjänster marknadsförs både av banken direkt gent­emot konsumenten och genom tredje man, vanligen ett säljföretag, som förmedlar banktjänsten. Det fär fömtsättas att banken (finansbolaget) i dessa fall har bestämt hur säljföretaget skaU ombesörja förmedlingen och att banken övervakar detta. Ett ingripande mot banken är därför tillräck­ligt. Att tvä regelsystem, formellt, gäller saknar i detta sammanhang prak­tisk betydelse.

Argumentet att MFL:s straflbestämmelser inte blir tillämpliga pä ban­kerna vid majoritetens lösning saknar betydelse: lång erfarenhet visar att straffsanktion inte behövs för att vid behov få banker att ta rättelse; detsamma kommer uppenbarligen att bli fallet beträffande finansbolagen. Se f ö. sid. 83 i betänkandet.

Det sist anförda argumentet i det särskilda yttrandet, innebärande att bankinspektionens ingripanden fiU konsuments skydd inte kan riktas mot exempelvis reklambyrå som medverkar i en banks marknadsföring, saknar uppenbarligen tyngd: förhällandet mellan banken och byrån är allfid sädant att ingripande mot banken är fullt tillräckligt, om konsumentskyddet finnes ha blivit åsidosatt.

Bankföreningen konstaterar således att vad som anförs i det särskilda yttrandet inte är fiUräckliga skäl att frångå resultatet av majoritetens av­vägning av de olika intressena på bankområdet, nämligen att tillsynen även över bankernas marknadsföring bör åvila bankinspektionen.

3. Lagtekniska lösningar

Bankföreningen biträder, som framgår av det föregående, utredningens fömtsättning att konsumentskyddet i bank bör vara lika gott som i övrig näringsverksamhet samt utredningsmajoritetens förslag att tillsynen i dess helhet anförtros bankinspekfionen.

Mot den föreslagna lagtekniska metoden att genomföra detta, nämligen att i banklagstiftningen arbeta in vissa gmndläggande konsumenträttsliga bestämmelser, har bankföreningen ingen erinran.

Bankföreningen har i detta sammanhang uppmärksammat utredningens uppfattning (sid. 84) att de sålunda i banklagarna inarbetade bestämmelser­na, motsvarande 2 och 3 §§ MFL och 1 § AVL, av bankinspektionen bör tillämpas pä det sätt som förarbetena till dessa lagar ger uttryck åt. Exper-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   739

ten Utterström har i särskUt yttrande anfört att, med hänsyn till bankverk­samhetens särdrag, denna fråga borde ha övervägts närmare. Utrednings­majoriteten säger i ämnet inte mer (sid. 84) än att de nämnda bestämmel­serna skall ses som en närmare precisering av bankinspektionens allmänna fillsynsskyldighet enligt de s k sundhetsparagraferna i banklagarna. Bank­föreningen utesluter inte att svårigheter här kan uppkomma. Utredningens uttalande bör ges den innebörden att tillämpningen av de överförda konsu­mentskyddsbestämmelserna också måste påverkas av dessas nya miljö: bankverksamheten. Det är inte uteslutet att detta ibland medför ett bättre konsumentskydd än i annan näringsverksamhet, just på gmnd av sund-hetskravet och rådande banketik.

4. Organisatoriska frågor (sid. 71)

Utredningen föreslär inrättande av ett från myndigheterna organisato­riskt fristående "kontaktforum för konsumentfrågor inom bankomrädet". Arbetet där fömtsätts bestå i informella diskussioner såsom förberedelse tiU bankinspekfionens beslut om anvisningar för marknadsföringsåtgärder och om förbättrade standardavtal. Detta organ skulle bestå av företrädare för bankinspekfionen, konsumentverket och bankerna.

Om man utgår från utredningens förslag att en företrädare för konsu­mentverket skall ingå i bankinspektionens styrelse och att inspekfionen i sin instmktion skall åläggas samråd med verket, är det enligt bankförening­ens mening svårt att se behovet av ett kontaktfomm för de båda myndighe­terna. För bäde bankema och deras tillsynsmyndighet är det givetvis en fördel med ett informellt utbyte av synpunker; ett sådant sker också sedan länge mellan bankerna och bankinspektionen.

Ett särskilt organ för samråd i konsumentfrågor är inte nödvändigt. Bankföreningen anser att erforderligt samråd kan ske utan inrättande av ett nytt stafiigt organ och avstyrker förslaget.

5. Tale- och besvärsrätt (sid. 73)

Enligt nu gällande lagar har bankinspektionen rätt att i tillsynsfrågor meddela bankerna förbud och förelägganden vid vite. Konsumentverket (konsumentombudsmannen) saknar - med vissa undantag - motsvarande befogenhet: vitesförbud eller vitesföreläggande fömtsätter att ärendet hän­skjutits tiU marknadsdomstolen. Utredningens förslag innebär att bankin­spektionen även på konsumentskyddets område får sanktionsbefogenheter motsvarande dem som f n. tUlkommer marknadsdomstolen. Bankför­eningen har ingen erinran mot en sädan lösning.

Vidare föreslår utredningen att bank hos regeringen skall kunna överkla­ga inspekfionens beslut i ett konsumentärende pä samma sätt som inspek­tionens beslut i andra frågor. Utredningens motivering härför, att det är

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  740

svart att särskilja de båda typerna av beslut, får godtas. Bankföreningen vill vidare understryka riktigheten av utredningens uppfattning att - enligt hittillsvarande erfarenheter - de flesta konsumentfrågor kommer att lösas på frivillighetens väg, dvs. efter överläggningar mellan bankerna och bank­inspektionen; det föreligger aUtsä ingen beaktansvärd risk för att en mängd besvärsärenden skulle komma att belasta regeringen.

6. Samordningen av tillsynen enligt konsumentlagstiftningen över inspektio­nens hela verksamhetsområde

Utredningens förslag innebär att dels kreditaktiebolag, hypoteksinstitut och fondkommissionsbolag, dels finansbolag behandlas pä motsvarande sätt som bankerna såvitt gäUer de konsumentpolitiska frågorna. Bankföre­ningen har i det föregående, beträffande bankerna, anslutit sig till uppfatt­ningen att - när en viss verksamhet står under särskUd tUlsyn - tillsyns­uppgifterna bör samlas hos den särskilda tUlsynsmyndigheten. De nämnda bolagen och instituten stär under bankinspektionens särskilda tillsyn. Ut­redningens förslag är alltså följdriktigt. Bankföreningen fillstyrker försla­get, men erinrar om att betänkandet inte innehåller förslag tiU de lagänd­ringar som krävs för dess genomförande.

16   Svenska sparbanksföreningen

Utredningen föreslår, att det totala marknadsrättsliga konsumentskyd­det inom bankområdet samnordnas med Bankinspektionen som tillsyns­myndighet. Genom införande av generalklausulerna 2:dra och 3:dje §§ MFL samt 1 § AVL i Lagen om bankrörelse, Lagen om sparbanker samt Lagen om jordbmkskasserörelse erhålles likformighet med konsument­skyddet inom andra områden.

Sparbanksföreningen biträder detta förslag och vill understryka Bankin­spektionens kompetens och erfarenhet på bankområdet som en garanti för ett effektivt konsumentskydd. Genom denna samordning motverkas dub­belbehandling av ärenden och undanröjs kompetenstvister myndigheter emellan. De invändningar, som framförts i experternas särskilda yttrande kan Sparbanksföreningen icke biträda. Farhågorna för att Bankinspekfio­nen icke inom sig kan utveckla expertis för bedömning av de marknads­rättsliga frågorna jävas av de erfarenheter, som hitfills vunnits av Bankin­spektionens övervakning av KkrL. Även om marknadsföringen av banker­nas tjänster inte på något avgörande sätt skiljer sig från andra näringsid­kares vill Sparbanksföreningen hävda att konsekvenserna av olika åtgär­der är av helt olika karaktär. Om en bank genom ett kombinafions- eller tilläggserbjudande viU intressera en konsument för att sätta in pengar i banken torde förekomsten av tilläggs- eller kombinationserbjudandet —

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   741

hur det än ser ut - knappast kunna anses förorsaka konsumenten nägon förlust om den ängrar sitt utnyttjande av erbjudandet. Banktjänsten -insättningen — kan omedelbart hävas utan krav på återgång av tilläggs-eller kombinafionserbjudandet. Inte heller kan tilläggs- eller kombinafions-erbjudandet sägas skymma värdet av huvudhandlingen - utnyttjandet av banktjänsten. Insättningsvillkoren deklareras alltid. Inom andra området gäller däremot att ett köp icke utan vidare kan hävas och att sambands-rekvisitet vid kombinations- och tilläggserbjudanden har större relevans.

Som fömtsättning för lån betonas ibland krav pä inlåning. Detta är förenligt med av Bankinspektionen utarbetade etiska regler där det bl. a. heter "Att en bank begärt att kredittagaren skall tillföra banken medel i form av inlåning kan visserligen sägas innebära att banken krävt viss motprestation av kredittagaren utöver vanligt vederlag, dvs. ränta och avgifter. För denna prestation lämnar banken emellertid å sin sida viss ersättning i form av inlåningsränta, och kraven pä inlåning är i regel helt måttliga och avser endast en bråkdel av kreditsumman. Det mäste vidare beaktas, att endast en mindre del av det kapital, som står till en banks förfogande, motsvaras av dess egna medel. För sin utläningsverksamhet är banken därför i allt väsentligt beroende av den inlåning som banken kunnat få, och det är därför nödvändigt att varje bank bedriver sin utlåningsverk­samhet sä att även dess inlåning främjas. Särskilt gäller detta i tider då det råder knapphet på kapital i banksystemet och följaktligen hård konkurrens om inlåningen". Om vid köp av vara en konsument skulle utsättas för kravet att utöver vederlag utföra viss prestation torde detta få en helt annan bedömning.

Utredningen föreslär vidare att ett samarbetsorgan bildas för att tillvara­ta de båda myndigheternas specialkunskaper. Redan idag finns pä tjänste­mannaplanet utvecklade samarbetsformer mellan KOV/KO och Bankin­spektionen. Sparbanksföreningen vill starkt ifrågasätta behovet av ett sam­arbetsorgan. Anmälningarna om överträdelser av den konsumenträttsliga lagstiftningen har vad gäller bankema varit få. Vidare torde det vara självklart att samråd och samarbete bör ske mellan olika myndigheter utan att detta behöver formaliseras i lagstiftning. En sådan formalisering står heller inte i samklang med den ur andra synpunkter önskvärda ambitionen att begränsa den offentliga sektorns onödiga tillväxt.

17   Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundet har kontinuerligt följt arbetet i banklagsutredningen genom sin representant, som anslutit sig tiU utredningens förslag.

Förbundet anser att utredningens förslag, såväl när det gäller konsu­mentskyddet på bankområdet som bankinspekfionens styrelse, är väl av­vägda. Förbundet tiUstyrker således förslagen i sin helhet.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  742

Förbundet vill särskilt understryka vikten av att det allmännas insyn i och fiUsyn över bankernas verksamhet inte splittras på fiera händer. För föreningsbankemas vidkommande är det av stort värde om bankinspektio­nen — som föreningsbankerna har ett förtroendefuUt samarbete med — även i fortsättningen får till uppgift att bevaka konsumentintressena på bankområdet.

18  Sparbankernas bank

Sparbankernas Bank delar den uppfattning, som framförts av Spar­banksföreningen.

19  Finansbolagens förening

1. AUmänna synpunkter

Banklagsutredningen anser det naturligt att bankernas kunder tillförsäk­ras samma skydd som andra konsumenter. Bland de konsument- och tiUsynslagsfiftningar som utredningen därvid behandlar återfmns mark­nadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, konsumentkreditlagen, inkassola­gen och kreditupplysningslagen i vad gäller intern kreditupplysningsverk­samhet. Det konstateras att bankernas kunder direkt eller indirekt omfat­tas av det skydd som dessa lagstiftningar ger.

Utredningen har därför huvudsakligen inriktat sig på frågan hur tillsynen organisatoriskt bör anordnas. Utredningen har härvid arbetat med i huvud­sak två modeller. Den ena innebär att tillsyn och prövning av samtliga konsumentärenden pä bankområdet skall åvUa konsumentverket och i sista hand marknadsdomstolen. Den andra modeUen innebär att motsva­rande arbetsuppgifter anförtros åt bankinspektionen.

Banklagsutredningen har vid valet mellan dessa modeller funnit att övervägande skäl talar för att samla tillsynsuppgifterna hos bankinspektio­nen. Utredningens uppfattning gmndas främst pä att inspektionens kompe­tens, resurser och erfarenheter är nödvändiga för att konsumentskyddet pä bankomrädet utformas så att andra vitala intressen inte åsidosätts. Vid utformningen är det, säger utredningen, av vikt att hänsyn tages fill de kreditpolitiska fömtsättningarna för bankernas verksamhet. Utredningen säger vidare att genom att samla alla tillsynsuppgifter hos en och samma myndighet undviks vidare de olägenheter som kan uppstä med nuvarande ordning, vilken innebär att en och samma företeelse kan komma att prövas av säväl inspektionen med stöd av banklagarna som av de konsumentpoli­tiska organen med stöd av konsumenfiagstiftningama. Genom att tiUsyns­uppgifterna samlas hos inspektionen samordnas bankernas och konsumen­temas myndighetskontakter och förenklas administrationen av de konsu-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  743

mentpolitiska frågorna. Detta bör enligt utredningens uppfattning vara det samhällsekonomiskt mest fördelaktiga sättet att tillvarataga konsument­intressena på bankområdet.

2. Tillsynen över flnansbolagen enligt annan lagstiftning än lagen om finans­bolag

Finansbolagens Förening har funnit anledning att äterredovisa utred­ningens överväganden enligt ovan. Detta enär motsvarande överväganden åberopats av föreningen när fräga uppstått om vilken myndighet som skall anförtros tUlsynsuppgifterna enligt tidigare nämnda lagstiftningar i vad gäller finansbolagen och deras verksamhet. Föreningen har därvid hävdat att tillsynsuppgifterna skaU samlas hos bankinspektionen.

På sid. 12 och sid. 78 i betänkandet säger också utredningen att starka skäl talar för att utredningens förslag vad gäller tiUsynen över bankverk­samheten även bör tiUämpas pä finansbolagens verksamhet. Utredningen menar att denna modell även bör tillämpas pä alla kreditinstitut som lyder under bankinspektionens tillsyn.

Det finns mänga skäl som talar för att tillsynsuppgifterna enligt tidigare nämnda lagstiftningar samlas hos bankinspektionen. Några av dessa skäl är

•           Finansbolagen omfattas idag av lagen om finansbolag och därmed bankinspektionens tUlsyn. I denna lag har i Ukhet med banklagarna intagits en "sundhetsparagraf varigenom bankinspektionen kan följa och påverka finansbolagens verksamhet och förhällande till konsumen­tema. För undvikande av de olägenheter som uppstår genom att tvä myndigheter kan pröva samma företeelse bör tillsynsuppgifterna i tidi­gare nämnda lagstiftningar åvila bankinspektionen som ändock har den yttersta tillsynen över finansbolagen.

•           Finansbolagens kundkonsumenters intressen måste aUtid vägas mot det övergripande intresset samhäUet har av att finansbolagen kan fullgö­ra sina åtaganden. Finansbolagens kreditgivning kan idag påverkas av riksbankens kreditpoUtiska åtgärder, kreditpolifiska förordnanden och regeringens möjligheter att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp pä kredit.

•           I de förvärvstillstånd som bankerna erhållit i samband med förvärv eller bildande av finansbolag som dotterbolag tiU bank har en förutsätt­ning varit att bankinspektionen skaU ha en direkt tiUsyn över finansbola­get. Bankinspektionen har således en lång och ingående kännedom om finansbolagens verksamhet. En del av de finansieringstjänster fi­nansbolagen ger har också tidigare bedrivits av bank. Det är de bank-ägda finansbolagens erfarenheter att det med utgängspunkt härifrän och för undvikande av "dubbelkompetens" samt av administrativa skäl och kostnadsskäl för säväl finansbolagen som samhället är lämpligast att fillsynsuppgiftema koncentreras hos en myndighet.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   744

• I följd av lagen om finansbolag utövar bankinspektionen den yttersta
tillsynen över finansbolagens verksamhet och alltid över de finansie­
ringstjänster som riktar sig till näringsidkare. En del av dessa finansie­
ringstjänster innefattar sådana lösningar att finansbolagen fär ett avtals­
förhållande mot såväl näringsidkare som konsumenter. De två huvud­
gmpper som därvid kommer ifråga är a) säljföretags möjligheter att inom
ramen för ett kreditavtal refinansiera oHka fordringshandhngar som
säljföretaget - med eller utan dessförinnan inhämtat godkännande från
finansbolaget - ingått med konsument och b) säljföretags möjligheter att
ansluta sig fiU ett finansbolags kontokreditsystem eller låta finansbolaget
omhänderha säljföretagets system och i vilka fall finansbolaget i allmän­
het beviljar konsumenterna krediter upp till en viss sammanlagd total
kredit.

Även i dessa två faU utövar inspekfionen tUlsynen över finansbolagets förhållande till säljföretaget. Det förefaller därvid olämpligt att bankin­spekfionens tillsyn enligt lagen om finansbolag, som omfattar finansbo­lagens förhåUande fill säväl säljföretag som konsument, anfingen in­skränkes eller kommer i konflikt med en annan myndighets fillsyns-uppgift enligt annan lagsfiftning som i prakfiken omfattas även av in­spektionens tUlsyn i följd av sundhetsparagrafen.

• Under senare tid har bank i Ukhet med finansbolag börjat bedriva
kontokortsverksamhet t. ex. VISA. Det är därvid väsentligt att tillsyns­
uppgifter enligt annan lagstiftning utövas av bankinspektionen vare sig
kontokortsverksamheten bedrivs av bank eller finansbolag.

Mot anförda bakgrund hemställer föreningen att tillsynen över finansbo­lagens verksamhet enligt annan lagstiftning än lagen om finansbolag utövas av samma myndigheter som gäller för bankers verksamhet. I likhet med banklagsutredningen förordar föreningen att utredningens förslag betr. tillsynen över bankverksamheten även bör fillämpas på finansbolagens verksamhet. Föreningen instämmer i vikten av ett nära samarbete mellan bankinspektionen och konsumentverket. Detta för att få en sä enhetlig och konkurrensneutral utformning som möjligt, enär många säljföretag har en kreditgivning till konsumenter som liknar finansbolagens och då alla finan­sieringsföretag ej är finansbolag.

Föreningen berör därefter de lagstiftningar som är i fråga bl. a. betr. finansbolagen.

Marknadsföringslagen, MFL

Pä grund av sin allmänna tillsynsskyldighet och den fillsyn inspektionen utövat på bankägda finansbolags verksamhet har inspekfionen skaffat sig kunnande och erfarenhet av MFL och dess tillämpning. I följd härav och genom de särskilda förhållanden som numera gäller för finansbolag har bankinspektionen de bästa fömtsättningarna att pröva finansbolagens marknadsföringsåtgärder.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   745

Vid en prövning har inspektionen att väga samman de olika krav som kan komma ifråga enligt lagen om finansbolag, de kreditpolitiska och konsumenträttsliga lagarna.

Med anledning härav och att även bankerna i likhet med finansbolagen refinansierar fordringshandlingar och under senare fid bedriver konto­kortsverksamhet är det viktigt att samma lösning väljs för banker och finansbolag i vad gäller marknadsföringslagen. Finansbolagen hemställer således att den lösning som utredningen valt för bankerna även skall gälla för finansbolagen.

I det särskilda yttrandet av ledamoten Danielsson, sakkunnige Thöm och experten Utterström berörs förmedling av krediterbjudanden från bank och finansbolag. Därvid påstås att ett regelsystem, banklagstiftning­ens och det som finns i lagen om finansbolag, kommer att gälla för den marknadsföring som banken eller i finansbolaget därvid riktar till konsu­menter medan den marknadsföring som tredje man eller den förmedlande näringsidkaren riktar till konsummenten är underkastat ett annat, MFL. Genom den marknadsföring som banken eUer finansbolaget vidtar kommer att vara underkastad MFL när den förmedlas av näringsidkaren kan en betänklig följd bli att oUka sanktioner skulle kunna tillämpas mot bank/ finansbolag och säljföretag.

Föreningen finner skäl framhålla att finansbolagen ej medger att säljföre-tagen förmedlar krediter för finansbolagens räkning. I de fall säljföretagen äger refinansiera fordringsdokument hos ett finansbolag är det säljföreta­get som helt ansvarar för marknadsföringen gentemot konsumenten. Fi­nansbolaget förbehäUer sig en rätt att pröva varje fordringshandling innan medel utbetalas till säljföretaget. Om fordringshandlingen dä ej finansieras kvarstår fordringsförhåUandet mellan säljföretaget och konsumenten. Av dessa skäl förekommer finansbolaget ej i marknadsföringen gentemot kon­sument med undantag för att finansbolagets namn kan nämnas vid säljföre­tagets marknadsföring av sin kredit. Endast undantagsvis torde ev. ytterli­gare uppgifter om finansbolaget förekomma.

FörhåUandet är detsamma i de fall finansbolaget finansierar och admini­strerar säljföretags kontokreditsystem.

I de fall finansbolaget marknadsför sitt eget kontokreditsystem ömhän-derhar också finansbolaget marknadsföringen härav. I den mån säljföreta­get medverkar sker det efter finansbolagets anvisningar och med finansbo­lagets material vari endast finansbolaget och ej säljföretagets namn före­kommer. I dessa fall torde det knappast kunna komma ifråga eller vara rimligt att ingripa mot jämväl säljföretaget för medverkan.

Enligt föreningens mening är det inte sannolikt att den situation som anges i yttrandet uppstår. Detta illustreras med ett faktiskt fall vari konsu­mentverket väckt talan före den 1.7.1980 enligt såväl MFL som KkrL mot ett säljföretag som marknadsför säljföretagets kontokredit som finansieras och administreras av ett finansbolag. Det har här inte varit fråga att rikta

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  746

talan mot finansbolaget för marknadsföringen och samtidigt mot säljföreta­get för medverkan eller för medverkan mot finansbolaget. Ej heller i den praktiska hanteringen uppstår de nackdelar som befaras i det tidigare nämnda särskUda yttrandet.

Föreningen finner det emeUertid utomordentligt viktigt att samarbetet mellan inspektionen och konsumentverket bedrivs nära. Detta enär säljfö­retag och finansieringsföretag som ej är finansbolag själva finansierar och administrerar sådana finansieringsformer som tillhandahålles av finansbo­lagen.

Genom att konsumentverket medverkar vid inspektionens fiUsyn av finansbolagens verksamhet och bankinspektionen får ta del av verkets erfarenheter vid verkets tillsyn av säljföretags och finansieringsföretags verksamhet vinns de fördelar som banklagsutredningen pekar på samtidigt som konkurrensneutraliteten mellan olika kreditgivare i möjligaste män upprätthålles och ev. nackdelar motverkas.

Konsumentkreditlagen, KkrL

TUlsynen enligt KkrL över finansbolagen har överflyttats från konsu­mentverket till bankinspektionen.

Utredningen konstaterar pä sid. 71 att problemet med den dubbla fiU­synen enligt KkrL endast kan lösas genom att en enda myndighet får ansvaret för tUlsynen enligt säväl MFL:s som KkrL:s bestämmelser. Med hänvisning till vad som tidigare sagts förordar föreningen att utredningens förslag jämväl skaU gälla för finansbolagens del.

Utredningen har som skäl för sina förslag åberopat risken för kompe­tenskonflikter. Föreningen kan endast konstatera att denna risk föreligger och hänvisar tiU de skiUnader som föreligger mellan bankinspektionens anvisningar om informafion vid marknadsföring av kredit fill konsument och konsumentverkets motsvarande rikfiinjer.

Experten Utterström från konsumentverket har i det särskilda yttrandet inte framfört invändningar mot att fiUsynen över KkrL betr. bl. a. banker och finansbolag åvilar bankinspektionen.

Om det under det fortsatta arbetet med banklagsutredningens mbr. betänkande skuUe komma ifråga att betr. tillsynen över KkrL överflytta denna från bankinspektionen till konsumentverket i vad gäller finansbola­gen fömtsätter föreningen att föreningen beredes tillfälle att avge syn­punkter.

AvlalsviUkorslagen, AVL

På sid. 36 anges att från AVL:s tillämpningsområde har undantagits verksamhet som står under tUlsyn av bank- eller försäkringsinspektionen. Finansbolagen, som står under bankinspektionens tUlsyn, har emellertid ej undantagits. Betr. bakgrunden och skälen härtUl hänvisar föreningen tiU sid. 50 ff' i betänkandet.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   747

Utredningen konstaterar på sid. 58 att bankinspektionen redan nu pröv­ar bankemas avtalsvillkor med stöd av "sundhetsparagrafen" samt med vägledning av gmndklausulen i AVL och det sätt på vUket andra konsu­mentpolitiska organ tiUämpar denna klausul. Utredningen föreslär därför att i banklagarna intages en regel som svarar mot AVL:s gmndklausul.

I likhet med utredningen hemställer föreningen att samma lösning väljes för finansbolagen. Förutom de allmänna skäl för en samordning av fill­synen enligt olika lagstiftningar som tidigare åberopats finner föreningen det för sin del det vara uppenbart att inspektionen och inte verket granskar att finansbolagens avtalsvUlkor med konsumenter ej är oskäliga.

Denna möjlighet har bankinspektionen redan idag genom den "sund­hetsparagraf som gäller för finansbolagen och i följd av inspektionens granskning av finansbolagens låneengagemang. Med hänsyn härtill och dä inspektionen utövar tillsyn över finansbolagens efterlevnad av KkrL, som fill stora delar bestämmer avtalsinnehållet, och enär lagen om kreditpoli­fiska medel kan ge anledning tUl särskilda bedömningar är riskerna för olika bedömningar särskilt stora om inte utredningens förslag till ändring genomförs också för finansbolagen.

I prop. 1979/80:159 (sid. 121), anförde departementschefen bl. a. att man enligt hans mening bör sä långt som möjligt undvika att företag ställs under tillsyn av olika myndigheter. Tillsynen bör i detta fall samlas hos en myndighet.

Experten Utterström från konsumentverket har inte framfört några in­vändningar mot utredningens förslag att samma lösning tillämpas för fi­nansbolagen som för bankema.

Kreduupplysningslagen, KUL

KUL omfattar inte förmedling av kreditupplysningar inom en krets som utgörs av sädana kreditinrättningar eller för kreditupplysningsverksamhet inrättade företag som står under bankinspektionens fiUsyn och inte är finansbolag. Lagen gäller inte heUer förmedling av kreditupplysningar meUan företag i samma koncern.

I regeringens proposition 1980/81:10 har nägon ändring av denna av­gränsning inte skett. Som skäl har angetts att om undantagsregeln för bankernas intema kreditupplysningsförmedling får omfatta även finansbo­lagen skulle det innebära en kraftig inskränkning av lagens nuvarande tillämpningsområde. Vidare kan det hävdas att finansbolag med likartad verksamhet och likartade fömtsättningar i övrigt skall behandlas lika i kreditupplysningssammanhang vare sig de stär under bankinspektionens tUlsyn eller inte.

Angivna skäl är inte fullständiga och inte relevanta. Genom att lagen inte gäller kreditupplysningar mellan företag i samma koncem har sedan länge de bankägda finansbolagen varit undantagna. I praktiken kommer en änd­ring, som medför att finansbolagen undantages frän KUL, i huvudsak

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   748

endast att påverka tre medlemsföretag. Propositionens påstående om en kraftig inskränkning av lagens tillämpningsområde om finansbolagen un­dantages är inte riktig.

Föreningen delar således uppfattningen i propositionen att finansbolag med likartad verksamhet etc. skaU behandlas lika. Finansbolag som står under tiUsyn av bankinspekfionen bör således undantagas från KUL och även i detta hänseende omfattas av bankinspektionens allmänna fiUsyn. Däremot delar föreningen inte uppfattningen att kreditgivare, som ej står under inspektionens tUlsyn och som har med finansbolagen likartad kredit­givning, skall behandlas lika med finansbolagen i kreditupplysningsverk­samhet. Det finns enligt föreningens mening inget skäl att upprätthålla denna princip enbart betr. KUL när den inte upprätthålls i någon av de övriga lagstiftningar som behandlats ovan.

Banklagsutredningens målsättning enligt betänkandet är också att dub­bel tillsyn och kompetens skaU undvikas och att en samordning skall eftersträvas.

Samfiiga finansbolag lyder numera under bankinspektionens tillsyn. Ge­nom den lösning som i prop. 1980/81:10 förordas betr. KUL behandlas finansbolag beroende pä ägareförhållande olika. En sådan lösning kan inte accepteras. I synnerhet som finansbolagens interna kreditupplysnings­verksamhet är av växande betydelse för finansbolagen.

Enligt föreningens mening är det ett rimligt krav att finansbolagen i överväganden om tillsynen behandlas pä ett konsekvent och enhetligt sätt och efter samma mönster som andra kreditgivare som i likhet med finans­bolagen lyder under bankinspektionens tillsyn.

Mot anförda bakgmnd får föreningen hemställa att samtliga finansbolag undantages från KUL:s tiUämpningsområde.

Föreningen hemställer således att tiUsynen över finansbolagen och deras verksamhet enligt annan lagstiftning än lagen om finansbolag utövas av samma myndigheter som gäller för bankerna och deras verksamhet. I likhet med banklagsutredningen förordar föreningen att utredningens för­slag betr. tiUsynen över bankverksamheten även bör tiUämpas på finansbo­lagens verksamhet.

Föreningen instämmer i utredningens förslag om ett nära samarbete med konsumentverket.

Föreningen hemstäUer att samtliga och inte endast en del finansbolag undantages frän KUL:s fillämpningsområde i enlighet med utredningens målsättning.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   749

20   Sveriges köpmannaförbund

Utredningen har i sitt arbete behandlat viktiga utvecklingsfrågor som gäller bäde konsumentpolitik och det marknadsrättsliga systemet i stort. Inledningsvis kan konstateras att de arbetsområden som Bankinspektio­nen naturligen bör arbeta med har breddats under senare år. Den konsu­mentpolitiska utvecklingen bör fä effekter ocksä pä de särskilt samhälls-reglerade näringslivsområden som bank- och försäkringsverksamhet är påtagliga exempel på.

Samtidigt måste konstateras att de skyddsmekanismer varom här är
fråga ej enbart har relevans på det traditionella konsumentområdet, dvs
där privatpersoner agerar i sin egenskap av konsumenter. Inom stora delar
av näringslivet dominerar små och medelstora företag. Detta är ett förhål­
lande som även bör beaktas vid utformningen av Bankinspektionens fram­
tida arbetsuppgifter .

Förbundet menar att frågan om kompetensfördelningen vad avser mark­nadsföringslagen och konsumentkreditlagen bör bli föremål för vidare övervägande.

Däremot bör huvudansvaret vad gäller avtalsviUkorskontroU inom bank­omrädet ligga hos Bankinspektionen. I denna myndighet finns erforderlig expertis och man har dessutom löpande kontakter med bankverksamhe­ten. Emellertid kan starkt ifrågasättas om icke den renodlade åklagarfunk-tionen inför Marknadsdomstolen i dessa fall bör anförtros Konsumentom­budsmannen. Det kan härvid erinras om att KO i detta sammanhang utövar en funkfion som är fristående från Konsumentverkets styrelse och har en kompetens som är ett direkt utflöde ur lagstiftningen. Möjligheterna till avtalsvillkorskontroll näringsidkarna emellan prövas f n av Konsument-köpsutredningen. Härvid bör också tas stäUning till de processuella former som denna kontroll bör utövas i.

Förbundet finner det vara olyckligt att - som utredningen föreslagit -kombinera tiUsyn, förhandUngsarbete och "dömande" verksamhet i en och samma inspektionsmyndighet. Det är tvärtom naturUgt att rättsutveck-Hngen i möjligaste mån samordnas inom Marknadsdomstolens ram. Detta torde också stå i bästa samklang med de intentioner som ligger bakom den hittiUsvarande marknadsrättsliga lagstiftningen.

Det finns enligt Förbundets mening också anledning att peka pä att bankernas verksamhet gentemot kundkretsen i hög grad påverkas av den förda ekonomiska politiken bäde kortsiktigt och långsiktigt genom bäde Riksbanken och Bankinspektionen. Till denna bild hör också att bankvärl­den är en utpräglad oligopolmarknad som dessutom innefattar en för svenska förhållanden ovanligt långtgående etableringskontroll. Förbundet har vid sina överväganden av de framlagda förslagen starkt velat under­stryka den stora betydelse som Bankinspekfionen bör få både vad avser konsumentskydd och näringslivsintressen. Den omfattande detaljreglering

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   750

av inte minst tekniskt administrativ art som kännetecknar modern bank­verksamhet motiverar ett bredare grepp på tillsynsfrågorna. Ett ytteriigare skäl för en sådan reformverksamhet kan i ett längre perspektiv vara den internationeUa utvecklingen som kan leda fram till en ändrad syn på etableringsreglerna för bankinstilut. I samma riktning talar för övrigt också den utvidgning av Bankinspektionens verksamhet som realiseras genom finansbolagslagen.

21    Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF)

SAF hänvisar fiU yttrande frän Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund

22.    Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Industriför­bund

Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund anser i likhet med utredningen att tillsynen över bankemas verksamhet bör ligga på bankinspektionen. Konsumentverket bör dock givetvis ha möjlighet att ta kontakt och samråda med bankinspektionen i ärenden som verket finner angelägna. Förbunden ifrågasätter dock om detta måste ske inom ramen för ett SärskUt s k kontaktfomm mellan konsumentverket och bankinspek­tionen. De bägge myndighetemas organisationer måste enligt förbunden vara sä utformade att samråd kan ske utan att speciella kontaktorgan inrättas. Samråd måsle ju ständigt ske mellan olika stafiiga myndigheter i ärenden av gemensamt intresse. Sådant samråd är en naturlig del i varje myndighets arbete som måste kunna bedrivas inom ramen för den ordina­rie organisationen.

Utredningen föreslär att sammansättningen av bankinspektionens sty­relse ändras. Bland annat föresläs att en representant för konsumentverket ska ingå i inspektionens styrelse. Endast en liten del av de ärenden som behandlas i inspektionens styrelse torde beröra de aspekter som konsu­mentverkets representanter tänkts bevaka. Förbunden ifrågasätter mot denna bakgmnd det lämpliga i att låta en representant för konsumentver­ket inga i bankinspektionens styrelse - specieUt mot bakgrund av att denna representant endast skuUe fiUvarata intressena för de bankkunder som är privatpersoner. Den andra stora kategorin bankkunder, nämligen företagen, föreslås inte fä motsvarande representation. Överhuvudtaget har denna kundkategoris behov i sammanhanget inte analyserats av utred­ningen. Förbunden vill hänvisa tiU försäkringsverksamhetskommitténs be­tänkande, där det angående försäkringsinspektionens styrelse föreslogs att näringslivet skulle ha en representant.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   751

I det fall företrädare för konsumenterna av bankernas tjänster ska ingå i bankinspektionens styrelse, bör enligt förbunden detta ske genom att företrädare för båda de stora kundkategoriema - privatpersoner och före­tag — bereds plats i styrelsen.

23   Landsorganisationen i Sverige (LO)

Allmänt

Banklagsutredningen har enligt sina direkfiv haft till uppgift att överväga vad som bör gälla i fråga om bankinspektionens granskning av bankernas verksamhet i syfte att i skilda hänseenden ge ett konsumentskydd åt bankkundema. Utredningen skulle särskUt uppmärksamma frågan om hur gränsen skall dras mellan bankinspektionen och de konsumentpolitiska organen.

För att ge konsumenten ett ökat rättsskydd har en omfattande lagstift­ning genomförts under 1970-talet på det konsumentpolitiska området. LO har aktivt deltagit i detta arbete. Utredningens uppgift att se över bankin­spektionens konsumentskyddande arbete utgör ett led i det fortsatta kon­sumentskyddande lagstiftningsarbetet. Bankområdet innefattar tjänster av ekonomisk art som ställer stora krav på konsumentens förmåga aft tillvara­ta sina intressen. En översyn av konsumentskyddet på bankomrädet är därför enligt LOs mening angelägen. Det är ocksä angeläget att den spe­cialreglering som finns på området anpassas sä att den även ger stöd åt konsumenterna.

Därför är det enligt LOs mening anmärkningsvärt att utredningen tiU största delen ägnat sin uppmärksamhet åt hur gränsen skall dras mellan bankinspektionen och de konsumentpolitiska organen.

Det är känt att konsumenter har problem med att tillvarata sina intressen pä bankområdet, exempelvis vilka priser och avgifter som gäller för olika tjänster. Räntenivån, som av låntagare/konsumenter uppfattas som bun­den under lång tid, kan snabbt förändras med hänvisning till banklagen.

Som utgängspunkt för detta arbete borde utredningen ha analyserat vUka problem konsumenterna har. Detta saknas helt i utredningen. LO vill här hänvisa tUl vad experten Utterström anfört i sitt särskilda yttrande sid 121-123.

LO anser vidare att det är en brist att inte företrädare för fackliga organisationer, konsumentintressena och politiska partier ingått i en utred­ning som har tiU uppgift att föreslå förändringar av konsumentskyddet.

Tillsynen på bankområdel

Utredningen diskuterar två olika modeller i fräga om kompetensfördel­ningen mellan myndigheterna. En av dessa benämns "bankinspektionsmo­dellen" och innebär att tillsynen enligt bestämmelser med motsvarande

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  752

innehåll som AVLs och MFLs generalklausuler läggs hos bankinspektio­nen. Utredningen förordar denna modell.

Den andra modellen är en renodlad "konsumentmodell". Enligt denna förblir den slutliga prövningen av samtliga konsumentärenden på bankom­rädet enligt såväl AVL, MFL som de marknadsrättsliga reglerna i KKrL och kommer att åvila MD samt att en granskning, som i vissa faU kan leda fill prövning inför denna domstol, sker hos KOV.

LO tUlstyrker den renodlade konsumentmodellen. Bankema använder sig ofta av samma slags marknadsföringsåtgärder som andra företag i näringslivet. De konsumentproblem som är förknippade med bankernas marknadsföring är av samma slag som på andra områden. Det kan vara fräga om vilseledande uppgifter om olika erbjudandens förmårilighct och kombinationserbjudanden av olika slag. Den konsumentpolitiska lagstift­ningen har byggts upp kring KOV och MD. KOV har stor erfarenhet och kunskap pä området och LO anser att det är viktigt att tiUvarata och nyttja denna.

Den nuvarande ordningen med KOV som tillsynsmyndighet och MD som beslutande organ innebär att konsumentintressena givits en självstän­dig och framträdande betydelse. Det är LOs bestämda uppfattning att denna ordning skaU fortsätta att gälla. Vad gäller AVL bör den utformas så att den kan tillämpas på den typ av bankfiänster som enbart riktar sig mot vanliga konsumenter.

Kontaktforum för konsumentfrågor

Utredningen föreslär att det inrättas ett kontaktforum för konsumentfrå­gor inom bankområdet. Representanter för bankinspektionen, KOV och de olika bankinstituten skulle ingå i samrådsorganet. Enligt LOs mening är ett sådant organ onödigt om KOV får fortsatt förtroende som fiUsynsmyn­dighel.

24   Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Enligt TCOs mening finns ingen anledning att överföra granskningen av bankernas marknadsföring från konsumentverket till bankinspektionen. Det är viktigt att konsumentverkets resurser och erfarenhet av marknads­föringsfrågor tas liUvara och alt marknadsföringsåtgärder bedöms likartat inom hela näringslivet. Utredningens föreslagna modell medför att en marknadsföringsåtgärd kan komma att bedömas olika på olika konsument­områden. Så kommer att bli fallet om bankinspektionen skaU handha marknadsföringsfrågor för bankerna och konsumentverket motsvarande uppgifter för bankernas dotterbolag m.fl. En och samma myndighet bör enligt TCOs uppfattning ha hela ansvaret för marknadsföringsfrägorna.

TCO instämmer i utredningens förslag att avtalsviUkorsgranskningen

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  753

bör åvila bankinspektionen. Det är, enligt TCOs mening, naturligt att bankinspektionens speciella kompetens utnyttjas för kontroll av avtalsvill­kor på samma sätt som konsumentverkets kompetens utnyttjas vad avser marknadsföringsfrågor.

När det gäller tillsyn och övervakning enligt konsumentkreditlagen an­ser TCO att nuvarande system förbehållas även om det teoretiskt kan uppstå kompetenstvister. Härigenom fillvaratas båda myndigheternas sak­kunskap.

Utredningen föreslår också att det inrättas ett kontaktfomm för konsu­mentfrågor inom bankomrädet. Inom detta forum skall överläggningar ske mellan representanter för inspekfionen, konsumentverket och de olika bankinstituten. TCO delar utredningens uppfattning om att ett sädant kontaktforum bör komma fill stånd. Särskilt stort blir behovet om utred­ningens förslag att lägga all fillsyn pä bankinspektionen genomförs. TCO anser att även andra företrädare för konsument- och lönlagarinlressel bör ingå i samrådsgmppen. TCO bör inga i ett sädant vidgat kontaktfomm.

25.  Centralorganisationen SACO/SR

SACO/SR hänvisar tiU yttrandet frän JUSEK.

26.  Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK)

Förbundet delar utredningens i betänkandet angivna mening, "att det finns behov av en aktiv konsumentpoHfik även inom bankområdet och anser det naturligt att bankernas kunder tillförsäkras samma skydd som andra konsumenter".

JUSEK ansluter sig i allt väsenfiigt fill vad som framförts i det särskUda yttrandet.

Vid granskningen av de villkor som bankerna låter skriva in i sina avtal är del heU nödvändigt att i bedömningen väga in alla de intressen som berörs. Kundens och bankens intressen måsle bedömas mot banklagstift­ningens regleringar. Förbundet har den uppfattningen att bankinspektio­nen med sin banktekniska sakkunskap är bäst skickad att göra dessa vägningar och menar alt övervakningen av bankernas avtalsvillkor skall ligga hos bankinspektionen.

Vad härefter gäller granskningen av bankernas marknadsföring menar JUSEK, att den omständigheten alt det är praktiskt med en tUlsynsmyn­dighet på ett avgränsat område inte utan mycket starka skäl fär leda till att 48   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  754

den övergripande bedömningen av dessa frågor hos KOV splittras upp pä flera myndigheter. Pä sätt de som skrivit del särskilda yttrandet angivit, anser JUSEK att den rika erfarenhet av marknadsföringsbedömningar, som finns hos KOV, och de samordningseffekter som kan uppnås vid behandling av alla marknadsföringsområden inom KOV är av så stor betydelse alt del praktiska synsättet med en tillsynsmyndighet måste stå tillbaka.

Med en delning mellan bankinspekfionen och KOV av granskningen av avtalsvUlkor och marknadsföring måste ett samordnande organ av det slag som utredningen föreslär tillskapas.

27.    Svenska bänkmannaförbundet

Förbundet delar utredningens slutsatser att behov föreligger av en aktiv konsumentpolitik på bankområdet men att anledning inle finns att för denna sektor föreslå mer detaljerade eller strängare konsumenträltsliga bestämmelser än för andra näringsgrenar. Det synes oss naluriigt, att alla tillsynsuppgifter samlas hos Bankinspekfionen och att samma fömtsätt­ningar skall gälla för bankerna, finansbolagen och övriga av inspektionens tillsynsobjekt.

För att syftet om likabehandling skall bli tiUgodoselt och Konsumentver­kets expertis kunna utnyttjas bör föreslaget kontaktfomm inom bankområ­del inrättas.

Enligt utredningen skall verksamheten i samrädsorganet syfta tiU "att underlätta en utveckling fill konsumenternas bästa med hänsyn till både de enskilda konsumenternas och bankkollektivets intressen" (sid. 73). 1 linje härmed föreslås att TCO fär utse företrädare i kontaktforum för bankområ­det.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  755

Bilaga 7

Sammanställning av remissyttrandena över försäkrings-verksamhetskommitténs delbetänkande (Ds E 1981:4) Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäk­ringsområdet

Kommitténs förslag har bedömts mycket olika av remissinstanserna. Förslaget stöds i huvudsak bl. a. av försäkringsinspektionen och företräda­re för försäkringsbranschen. Däremot är bl. a. konsumentverket och före­trädare för löntagarorganisationerna negativa. Några remissinstanser an­ser att ytterligare utredning är erforderlig eller att resultatet av kommitténs fortsatta arbete bör avvaktas innan ställning tas lill föreliggande frågor.

I det följande återges remissinstansernas yttranden med vissa mindre justeringa*- i oavkortat skick.

1    Bankinspektionen

Bankinspektionen har tidigare haft att yttra sig över banklagsutredning­ens delbetänkande (Ds E 1980:3) om konsumentskyddet inom bankområ­det och bankinspekfionens styrelse (se inspekfionens yttrande 1980-09-29 till ekonomidepartementet). Banklagsutredningen föreslog all fillämpning­en av de tre konsumentskyddslagarna, sävitt gäller bankfrågor, skulle anförtros bankinspektionen. I nämnda yttrande förklarade sig bankinspek­tionen beredd att la pä sig de nya uppgifter som kunde läggas på inspektio­nen. Samtidigt ansåg sig emellertid inspektionen bunden av att den inför banklagsutredningen tiUsammans med konsumentverket förordat en lös­ning av den föreliggande kontroversiella kompetensfrågan som skulle inne­bära, alt tillämpningen av marknadsföringslagen - i nära samarbete med bankinspektionen - skulle kvarligga i konsumentverket och marknads­domstolen.

Uppenbarligen bör den nu aktuella frågan om tillämpningen av ärenden enligt de tre konsumentskyddslagarna lösas pä ensartal sätt för de båda inspeklionsmyndigheterna. Del mäste också konstaleras, att försäkrings-verksamhelskommiltén anfört starka skäl för alt flytta över tUlämpningen av marknadsföringslagen till försäkringsinspektionen.

Av intresse för bankinspektionens bedömning av del nu föreliggande belänkandet är i hög grad inspektionens ställningstagande till bankinspek­tionens befallning med ärenden enligt marknadsföringslagen. Bankinspek­tionen kan härvid inte undgå att beakta vissa nytiUkomna omständigheter, vilka - som framgår av det följande - är av beskaffenhet att påverka inspekfionens tidigare ställningstagande. Sålunda har bankinspektionen hösten 1980 genom pressen fått kännedom om att konsumentverket an-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  756

hängiggjort talan enligt marknadsföringslagen mot en bank. Innan talan anhängiggjordes togs ingen kontakt med inspektionen från konsumentver­kets sida. Däremot fick inspektionen sedermera en ingående information av banken. Denna information har visat, att tvisten gäller frågor, vilkas bedömande fömtsätter banktekniskt kunnande och vilka har nära anknyt­ning tUl de banketiska frågor som inspektionen har alt ta ställning fill. Inspektionen å sin sida fick vid årsskiftet 1979/80 klagomål angående ett fondbolags marknadsföring i ett par hänseenden. Även om klagomålen lill en del gällde bankeliska frågor, avsåg de enligt inspektionens bedömning i första hand en fillämpning av marknadsföringslagen. Inspektionen över­lämnade därför ärendet efler några dagar med eget utförligt yttrande till konsumentverket. Enligt vad inspektionen inhämtat har konsumentverket ännu inte tagit ställning i ärendet, vilket inneburit avsevärd olägenhet för de berörda instituten.

Även om nämnda omständigheter liU viss del kan tillskrivas tillfällighe­temas spel, har de väsentligen bidragu lill att bankinspektionen nu måst ställa sig frågan, om inspektionens tidigare ståndpunktstagande varit tiU­räckligt underbyggt. Med hänsyn lill det anförda har bankinspektionen inle längre nägra betänkligheter mot banklagsutredningens förslag i vad delta gäller överflyttning av tillämpningen av marknadsföringslagen till bankin­spektionen. Bankinspektionen finner sålunda att försäkringsverksamhets-kommiltén framlagt övertygande skäl för alt tillämpningen av de tre ak­tuella konsumentskyddslagarna, såvitt gäller försäkringsfrågor, anförtros försäkringsinspektionen. I likhet med kommittén anser bankinspektionen, att beslut rörande de tre lagarna bör fattas enligt den s. k. inspektionsmo­dellen. Härigenom undviks all försäkringsinspektionen - vilket skulle bli fallet om den s. k. marknadsdomstolsmodellen valdes - får partsställning, något som kan vara ägnat att rubba förtroendet mellan försäkringsinspek­lionen och tiUsynsobjekten.

Bankinspekfionen vill i detta sammanhang anmäla att inspektionen nu­mera tillstyrker banklagsutredningens förslag att förlägga prövningen en­ligt samtliga de tre centrala konsumentskyddslagarna till bankinspektionen enligt inspektionsmodeUen.

Med tanke pä att försäkringsverksamhetskommitléns förslag sannolikt kommer alt leda lill en kraftigt ökad belastning på försäkringsinspektionen vad gäller klagomål och andra frågor av konsumentinriktad natur, anser bankinspekfionen - mot bakgrund av inspektionens egna erfarenheter av dess insatser på konsumentskyddets områden - att det är viktigt att försäkringsinspektionen ges tillräckliga personella resurser. Del kan där­vid ifrågasättas, om del, som föreslagils, räcker med endast en nylillsatt tjänst.

Givetvis är det av betydelse att konsumentverkets erfarenheter tas fill vara när det gäller försäkringsinspeklionens tillämpning av den aktuella konsumentskyddslagstiftningen. I likhet med försäkringsverksamhetskom-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   757

mitten anser bankinspektionen därför det nödvändigt all ett nära samråds­förfarande etableras mellan försäkringsinspektionen och konsumentver­ket.

2   Försäkringsinspektionen

Allmänna synpunkter

Försäkringsinspektionen delar kommitténs principiella inställning att konsumentskyddet på försäkringsområdet bäst tillvaratas om ansvaret för detta läggs på en enda myndighet och tiUstyrker heU kommitténs framlagda förslag.

Huvudskälet mot att tillsynen uppdelas på tvä myndigheter är att ingen av myndigheterna dä får den totala överbUcken över vad som behöver göras och del totala ansvaret för vilka åtgärder som vidtas. Om samhällets resurser på området splittras på två myndigheter är det ofrånkomligt att effekfivileten blir lägre än vad förhåUandet blir om en enda myndighet kan besluta hur tillgängliga resurser skall användas.

Inspektionen är med hänsyn till sin kompetens, resurser och erfarenhet den lämpligaste myndigheten för dessa uppgifter. Vid granskningen av bolagens ätgärder beträffande säväl villkor, marknadsföring som skadere­glering är den viktigaste uppgiften att komma tiUrätta med fel och brister som avser sakinnehäUet. Inspektionen instämmer i kommitténs bedömning att det är lättare för inspektionen alt förvärva erforderlig kunskap på konsumentomrädet än det är för konsumentverket att skaffa sig sådan kunskap på försäkringsområdet. Inspektionen har för övrigt under senaste tiden genom nyrekrytering tillförts sakkunskap på konsumentomrädet. Det förtjänar i detta sammanhang att understrykas att lekmannainslaget i in­spekfionens nya styrelse ger konsumentintresset ökad bredd också pä ledningsnivå.

Tale- och besvärsrält

På tale- och besvärsomrädet urskiljer sig tvä frågeställningar. Den ena frågan gäUer vad som händer om bolaget inle vill rätta sig efter myndighe­tens ställningstagande och den andra gäller vilka möjligheter försäkringsta­gare, försäkringsbolag eller annat företag har att få ett ärende prövat om myndigheten inle anser anledning förefinnas att ingripa i en viss fråga. Vägarna blir olika beroende pä vilken myndighet det gäller.

Vad gäller den första frågeställningen ger inspektionsmodellen en likfor­mig behandling av aUa frågor. I en rad frågor är ju inspekfionsmodellen den enda som kan ifrågakomma. Väljer man domstolsmodellen betyder del alltså att endast vissa frågor kan gå denna väg. Det kan emellertid hävdas att en del av konsumentfrågorna är mindre lämpade alt handläggas på regeringsnivå. Domstolsmodellen innebär att frågorna avgörs av en instans

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   758

av företrädare för aUmänna näringslivs- och allmänna konsumentintressen.

Vad som enligt inspektionens mening talar till förmän för inspektions­modeUen är att enhetligheten på området bevaras. Med hänsyn tUl att det i verkligheten visat sig vara endast ell enda faU som förts till marknadsdom­stolen anser inspektionen att det av praktiska skäl saknas anledning att göra en uppdelning pä området.

Inspektionen vill emellertid i delta sammanhang framhålla alt om man av principiella skäl anser att domstolsmodellen är att föredra inspekfionen är beredd och har kompetens att ta på sig uppgiften att föra talan inför marknadsdomstolen.

Vad gäller den andra frågeställningen - intressents möjlighet att åstad­komma en prövning därest myndigheten inle finner skäl härfill - är frågan när det gäUer inspektionsmodeUen inte helt klar. När det gäller domstols-modellen finns en sådan rätt för sammanslutning av konsumenter, löntaga­re och näringsidkare samt för enskild näringsidkare som berörs av mark­nadsföringsåtgärden i fråga. Någon möjlighet för enskild konsument att föra frågan vidare finns däremot inte.

Kommittén anför att den i sitt fortsatta arbete avser alt ta upp denna frägeställning liU behandling. Inspektionen tiUstyrker alt denna fråga ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Resursfrågor

Kommittén fömtsätter att försäkringsinspektionens resurser utökas för de nya uppgifter som åläggs >nspektionen. Inspektionen instämmer i att frågan är av sådan storleksordning att nuvarande resurser är otillräckliga. Inspektionen viU emellerfid framhålla alt vad inspektionen finner vara angelägnast är att tillföras informationsteknisk sakkunskap med erfarenhe­ter från massmedia och från konsumentomrädet för bl.a. de nödvändiga kontaktema med den regionala och lokala konsumentverksamheten. En sädan resursförstärkning är för övrigt angelägen även för inspektionens verksamhet på andra områden.

Givetvis måste inspektionen - såsom kommittén fömtsätter — också få utnyttja konsumentverkets resurser på området — såsom Råd och Rön, kanalerna till den regionala och lokala konsumentverksamheten samt till undervisningsväsendet.

Ell genomförande av förslaget fömtsätter vidare att hos inspektionen redan förefintliga resurser omdisponeras för all granskningen av bolagens marknadsföring skall få erforderligt utrymme.

Samarbetsfrågor

Försäkringsinspektionen instämmer i vikten av att - såsom kommittén framhåller på en rad ställen - ell nära samarbete mellan inspektionen och konsumentverket etableras. Delta torde i praktiken kunna ordnas på ett okomplicerat sätt. Inspektionen tillstyrker att det i inspekfionens instmk-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   759

tion intas ett stadgande om skyldighet att samarbeta med jämväl konsu­mentverket. I konsumentverkets instruktion finns redan i dess 5 § intagen en skyldighet att samråda med andra myndigheter som handlägger konsu­mentfrågor.

Skiljaktig mening (suppleanterna N-O Gustafsson och A Persson):

Enligt vår uppfattning bör konsumentverket och marknadsdomstolen även fortsättningsvis ha ansvaret för all marknadsföring, även beträffande försäkringsbolagen.

Konsumentverket, som är den centrala myndigheten för konsumentfrå­gor, har det övergripande ansvaret för utvecklingen på konsumentomrä­det. Enligt instmktionen skaU konsumentverket vara ett partsorgan som främjar kosumenlernas intressen. Denna uppgift är idag väl känd hos konsumenterna.

Det är av väsentligt intresse att konsumentskyddet är detsamma inom hela näringslivet och att marknadsföringslagen får en enhetlig tillämpning. Denna enhetlighet, som är följden av att konsumentverket bevakar mark­nadsföringen på alla områden och konsumentombudsmannens möjlighet alt föra talan inför marknadsdomstolen, skulle gä förlorad om försäkrings­inspeklionen skulle överta den del som avser försäkringsverksamheten. Den möjlighet som gäller enligt marknadsföringslagen, att sammanslutning av konsumenter, löntagare eUer näringsidkare har möjlighet all föra ett ärende vidare lill marknadsdomstolen skulle försvinna och bli en viktig inskränkning av den näringsrältsliga lagstiftningen.

Poängleras bör dock att den kompetens och ingående sakkunskap som finns pä försäkringsområdet hos försäkringsinspeklionen måste tas tUlvara av konsumentverket.

Med hänvisning tiU vad vi ovan anfört bör den nuvarande ordningen för övervakning av nmrknadsföring och information på försäkringsområdet bevaras innebärande att försäkringsbolagen omfattas av samma konsu­mentskyddslagstiftning som övrig näringslivsverksamhet.

3   Statskontoret

Om en verksamhet slår under statlig tillsyn genom en särskild tUlsyns­myndighet bör den principen gälla att tUlsynsuppgifter som har ett naturligt samband så längt möjligt samlas hos denna myndighet. Det fordras starka skäl för att man skall ha en annan ordning.

Statskontoret vidhåller denna principiella inställning men menar alt be­träffande handläggningen av de konsumentskyddande frågorna inom för­säkringsområdet sådana förhållanden råder som motiverar ett avsteg frän denna princip.

I umgänget med försäkringsbolagen är konsumenten regelmässigt i un­derläge myckel beroende på all området är svåröverblickbart och mark-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   760

nadsföringen ibland fill form och innehåll knappast ägnad att skapa klarhet för konsumenten. Därför möter konsumenten betydande problem i valet om försäkring överhuvudtaget är lämplig i det aktuella fallet, vid val av försäkringsform och försäkringens omfattning samt vid val av försäkrings­bolag. Vid sidan av dessa svårigheter uppstår — ur en konsumentskyd­dande synvinkel - speciella problem när konsumenten skall försöka hävda sin rätt i samband med bl. a. skadereglering.

Mot bakgmnd av dessa problem är det enligt statskontoret viktigt att konsumenternas skydd ombesörjs av en myndighet som är väl förtrogen med konsumenternas speciella svårigheter på en ojämlik marknad och som har tUl uppgift att ta ställning för konsumenten i en besvärUg eller oklar situafion - den uppgift som ligger pä konsumentverket. Statskontoret bedömer det vidare som vikfigt alt inom försäkringsområdet den gängse ordningen kvarstår som ger konsumentverket/konsumentombudsmannen möjlighet att underkasta ett ärende juridisk prövning och föra ärendet till marknadsdomstolen. Statskontoret menar att utredningen inle på ett över­tygande sätt lyckats visa alt det uppstått väsentliga problem som en följd av dagens uppgiftsfördelning och samarbete mellan försäkringsinspek­tionen och konsumentverket. Det kan tvärtom inle uteslutas att den nuva­rande ordningen - där försäkringsinspektionen och konsumentverket var och en frän sin utgångspunkt strävar efter att bistå försäkringskonsumen­terna - innebär såväl ett gott konsumentskydd som en god samhällelig kontroU av försäkrings verksamheten. Del skyddet bör inte urholkas. Med anledning härav avstyrker slalskonlorel kommitténs förslag om att mark­nadsföringslagen inte skall tiUämpas på verksamhet som står under för­säkringsinspektionens fillsyn. Vidare bör ett slutligt ställningstagande till vilken myndighet som ska ha huvudansvaret för övervakning av försäk­ringsvillkor anstå till dess alt "villkorsgranskningens roll, inriktning och intensitet" utretts av försäkringsverksamhetskommiltén i enlighet med dess direktiv.

Skiljaktig mening: (Ekstam, Nordin):

Det förhällande att konsumenterna pä försäkringsområdet befinner sig i en svag ställning gentemot försäkringsbolagen har tidigt uppmärksammats av statsmakterna. Redan 1903 skapades försäkringsinspektionen för alt i konsumenternas intresse utöva tUlsyn över försäkringsbranschen. Av tra­dition har inspektionen lagt stor vikt vid bolagens förmåga att fullgöra sina åtaganden, varvid man noga har följt hur bolagen har förvaltal sina till-gängar. Likaså har i ökande grad problemen uppmärksammals som sam­manhänger med de risker som följer med ofullständig konkurrens och de eventuellt alltför höga försäkringspremier som kan drabba konsumenterna.

Under senare är har inspektionen riklat ökal intresse ål frågor som kanske kan uppfattas som mer påtagliga för den enskilde försäkringskon­sumenten, t. ex. hur bolagen agerat i samband med att en försäkring fallit ut tUl betalning. Inspektionen har också lagt ökad vikt vid att bolagens

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  761

marknadsföring sker pä ell sätt som överensstämmer med samhällets värderingar.

I direkfiven tiU utredningen "Handläggningen av konsumentskyddsfrå­gor inom försäkringsområdet" anför statsrådet att det bör vara vägledande för kommitténs arbete att beträffande omfattningen och inriktningen av försäkringsinspektionens framtida tUlsynsverksamhet, insatserna ökas när det gäller åtgärder av mera konsumentinriktat slag. Kommittén bör ocksä pä gmndval av sina överväganden föreslå de ändringar i gäUande tUlsyns-regler som kan anses påkallade (betänkandet sid. 40—41).

I en revisionsrapport, daterad 1977-06-29, skriver riksrevisionsverket:

"Som påpekats i utredningen 'konsumentupplysning om försäkringar' innefattar konsumentupplysning inom försäkringsområdet problem ulan motsvarighet på andra konsumtionsområden. Arbetet med konsumentupp­lysning om försäkring mäste grundas pä ingående kännedom om del enskil­da försäkringsväsendet och ett omfatiande analysarbete med hjälp av försäkringsmalemalisk, ekonomisk och statistisk expertis. Endast inspek­tionen har erforderliga resurser och kompetens för ett sådant analysar­bete" (revisionsrapporten sid. 33-34).

Med hänsyn liU att staten redan tillskapat en myndighet för alt svara för konsumenfinlresset på försäkringsområdet samt med hänsyn fill att konsu­mentskyddet för alt bli effektivt inom försäkringsverksamhetsområdel ställer långtgående krav pä kunskap om försäkringsverksamhetens spe­ciella betingelser menar vi alt den mest rationella lösningen ligger i linje med det förslag som majoriteten av försäkringsverksamhetskommiltén ger uttryck för.

Vi ansluter oss därför lill kommitténs uppfattning alt - för att undvika dubbelarbete och klara ut ansvars- och befogenhetsfrågorna - försäkrings­inspektionen skaU ges ett samlat ansvar för konsumentskyddet pä försäk­ringsområdet men samtidigt tillsammans med konsumentverket verka för att utveckla ett nära samarbete i konsumentfrågor.

Eftersom det inom försäkringsområdet är svart att skilja ut marknadsfö­ringsproblemen frän de problem som hör samman med försäkringsverk­samhetens innehällsliga aspekter stödjer vi uppfattningen att även försäk­ringsföretagens marknadsföring skall övervakas av försäkringsinspek­tionen. Detsamma gäller tillsynen över informationen pä försäkringsområ­det, som föreslås läggas pä försäkringsinspeklionen.

Mol bakgmnd av del som anförts ovan ansluter vi oss likaså till uppfatt­ningen alt försäkringsinspektionen bör överta ansvaret för att ge ut basin­formationen tiU försäkringskonsumenterna samt svara för ordförandeskap och sekretariat åt kontaktfomm för försäkringsfrägor.

För att garantera försäkringslagarna ett tillfredsställande stöd av sam­hället i umgänget med försäkringsbolagen menar vi att det är lämpligt all -om förslaget tUl anpassning av inspektionens uppgifter genomförs - en utvärdering av förändringen kommer till stånd nägra är efter del att den salts i verket.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   762

4   Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket (RRV) fillstyrker försäkringsverksamhelskommit-téns förslag att tillsynen av konsumentskyddet inom försäkringsområdet skall samlas hos försäkringsinspektionen. Förslaget ligger väl i linje med RRVs synpunkter i rapport den 29 juni 1977 (dnr 1974:934) över verkels förvaltningsrevision vid försäkringsinspektionen. RRV anser även att den föreslagna avgränsningen är enkel att genomföra i prakfiken. RRV ser genomförandet av den organisationsöversyn som kommittén har i uppdrag alt göra som en fömtsättning för att inspektionens ökade uppgifter med konsumenlskyddsfrägorna skall kunna omsättas i en effektivt bedriven verksamhet.

Med kommitténs förslag kommer handläggningen av konsumentskydds-frågorna inom försäkringsområdet att förläggas fill den myndighet som har bäst sakkunskap inom detta område. RRV har i sitt remissvar den 7 oktober 1980 över banklagsulredningens delbetänkande Ds E 1980:3 till­styrkt en likartad uppgiftskoncentration till bankinspektionen. RRV anser även alt det är motiverat att ansvaret för konsumentskydd inom försäk­ringsinspektionens och bankinspektionens områden får samma organisato­riska form.

Kommittén diskuterar även organisationen m. m. för det kontaktfomm som upprättats av konsumentverket, försäkringsinspektionen och försäk­ringsbranschen. RRV anser att sådant organiserat samarbete även i framfi­den bör ske på berörda myndigheters eget initiativ och ansvar och inte formaliseras lUl ett av regeringen särskilt sanktionerat samrådsorgan. Lik­nande synpunkter har RRV framfört i ovan nämnda remissvar på banklags­ulredningens delbetänkande rörande ett förslag tiU ett liknande kontakt­fomm inom bankområdet. RRV vill i detta sammanhang betona att beho­vet av samordning i konsumentskyddsfrågor inte enbart gäller inspektio­nemas kontakter med konsumentverket. Samarbetet meUan inspektioner­na i dessa frågor har ocksä stor betydelse.

5   Kommerskollegium

Kollegiet finner ej skäl tUl erinran mot utredningens förslag.

6   Stockholms Handelskammare

Handelskammaren tillstyrker kommitténs förslag alt fillsynen över kon­sumentskyddet inom försäkringsområdet sammanförs under försäkringsin­spektionen. Såsom Handelskammaren i andra sammanhang anfört (se bl.a.   kammarens   yttrande  över  banklagsulredningens  delbetänkande

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  763

"Konsumentskyddet inom bankområdet och bankinspekfionens styrel­se") är det väsentligt att tillsynsverksamhet av delta slag inle splittras på fiera myndigheter. Försäkringsinspektionens kompetens och erfarenheter utgör därvid övertygande skäl för den föreslagna lösningen på det nu aktueUa området.

7   Marknadsdomstolen

Försäkringsverksamhetskommittén föreslår i betänkandet ingripande förändringar av konsumentskyddet på försäkringsområdet. Organisato­riskt innebär förslaget att försäkringsinspektionen får huvudansvaret för bl. a. övervakningen av försäkringsbolagens marknadsföring och informa­fion. Inspektionen övertar därmed bl. a. konsumentombudsmannens (KO) och marknadsdomstolens roll på försäkringsområdet. Detta betyder all ett domstolsmässigt förfarande ersätts med en ordning av administrativ karak­tär. Enligt det nuvarande systemet utgör KO ett partsorgan och har en åklagarliknande funktion. KO har lill uppgift att föra lalan i marknadsdom­stolen, en opartisk instans, som med stöd av allmänt hållna rättsregler med karaktär av generalklausuler avgör förekommande tvistefrågor. Rättsreg­lernas innehåll preciseras efter hand genom domstolens praxis.

Enligt marknadsdomstolens uppfattning har kommittén underskattat värdet av det processuella förfarandet på konsumentomrädet. Denna ord­ning har fiera fördelar. Ärendeprövningen sker i domstolsmässiga former och företrädare för säväl konsument- som näringsidkarintressen deltar. Förfarandet är till stor del muntligt, och förhandlingarna är regelmässigt fillgängliga för aUmänheten. Av inle oväsentlig betydelse är möjligheten för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare all föra talan i marknadsdomstolen. Det bör vidare framhållas all det vid tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen inte sällan uppkom­mer rättsliga problem av komplicerat slag. Dessa frågor är vanligtvis av sädan beskaffenhet att de lämpligen bör avgöras i ett förfarande av dom­stolskaraklär och inte i administrativ ordning.

Kommittén har haft som utgångspunkt att tillsynsbefogenheterna vad gäller konsumentskyddet pä försäkringsområdet i största möjliga utsträck­ning bör koncentreras tiU en myndighet och att dessa uppgifter bör läggas pä försäkringsinspektionen. Marknadsdomstolen anser alt kommittén be­tydligt överdrivit värdet av en sådan koncentration. Att samla tUlsynsbefo­genheterna tiU en och samma myndighet innebär inle alltid fördelar och kan befaras leda tiU en avskärmning frän utvecklingen pä andra områden. Enligt kommittén finns det med de nuvarande reglema risk för dubbelar­bete och kompetenskonflikter. Dessa risker har emellertid inle närmare konkretiserats och har enligt marknadsdomstolens uppfattning liUmätts för stor vikt. Som kommittén själv anfört har den hittillsvarande ordningen

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  764

såvitt känt inle inneburit nägra problem. Det kan dessutom påpekas att försäkringsbolagen även efter ett genomförande av kommitténs förslag skuUe vara underkastade tillsyn av andra myndigheter än försäkringsin­speklionen, och del på områden som ligger nära det utpräglat konsument­rättsliga fältet. Näringsfrihetsombudsmannen har således tillsynsbefogen­heter på försäkringsområdet enligt konkurrensbegränsningslagen och da­tainspektionen övervakar eflerievnaden av bl. a. datalagen.

Marknadsdomstolen är självfallet medveten om att försäkringsbolagens verksamhet delvis har annan prägel än andra näringsidkares. Speciell lagstiftning reglerar förhållandena pä detta område, och samhället kontrol­lerar bolagen genom en särskild tillsynsmyndighet. Marknadsdomstolen kan emellertid inle finna att dessa förhållanden motiverar den förändring som nu föresläs. Framför allt är det svårt att inse all försäkringsbolagens marknadsföring skulle vara så särpräglad alt den av del skälet borde undantas från marknadsföringslagens tillämpningsområde. Tvärtom torde alla skäl tala för att försäkringsbolagens marknadsföring regelmässigt bör bedömas efler samma principer som andra näringsidkares.

Ett genomförande av kommitténs förslag torde få vissa ytterligare kon­sekvenser, som närmare påpekats i del lill betänkandet fogade särskilda yttrandet. För den fall försäkring förmedlas av någon annan än ett försäk­ringsbolag kommer det exempelvis all vara möjligt att ingripa mot förmed­laren med stöd av marknadsföringslagen. Däremot skulle inle denna lag kunna tillämpas gentemot försäkringsbolaget, trots att detta slår bakom marknadsföringen. I stället kommer den försäkringsrältsliga lagstiftningen att gällar. Med tanke pä alt dessa två regelsystem inte är likformiga bl. a. vad avser sanktioner framstår dessa följder av kommilléförslagel som egendomliga.

Kommitténs förslag innebär vidare bl.a. alt bestämmelsen i 4 § mark­nadsföringslagen rörande produktsäkerhet m. m. inle blir tiUämplig på försäkringsområdet. En motsvarande regel i den försäkringsrältsliga lag­stiftningen föreslås inte. Delta inger betänkligheter. Försäkringsbolagen torde nämligen i viss utsträckning bedriva försäljning av varor. Gods som skadats i samband med försäkringsfall och varor med vissa säkerhetsfunk­tioner, exempelvis livvästar och barndvarnare, kan tänkas inga i bolagens försäljningsverksamhet. Även om detta sker i begränsad omfattning är del olyckligt att utan gmndligare överväganden upphäva det konsumentskydd som i dag finns. Försäkringsinspektionen kan visserligen ha vissa möjlig­heter att ingripa med slöd av nuvarande tillsynslagstiftning. Det är dock i hög grad angeläget att det finns enhetliga regler om produktsäkerhet m.m., speciellt med tanke pä att behovet av konsumentskydd är särskilt framträ­dande på detta område. Marknadsdomstolen anser sammanfattningsvis att de av kommittén föreslagna förändringarna inte bör genomföras. För att en enhetlig rättsbildning på konsumentomrädet som helhet skall möjliggöras är det angeläget alt den hittillsvarande ordningen fär bestå. Delta gäller i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   765

särskilt hög grad tUlämpningen av marknadsföringslagen. I denna del av­styrker marknadsdomstolen bestämt kommitténs förslag. Domstolen stäl­ler sig även avvisande tiU de förslagna förändringarna i konsumentkreditla­gen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen (1980:38), särskUt med tanke pä att del nuvarande regelsystemet såvitt känt inte inneburit nägra påtagliga olägenheter.

Kommittén har även föreslagit en förändring i förordningen (1979:743) med instmktion för försäkringsinspektionen av innebörd alt inspektionen skall samräda med konsumentverket i konsumentfrågor inom försäkrings­väsendet. Marknadsdomstolen har ingen erinran häremot. Oavsett hur tillsynsuppgifterna pä försäkringsområdet utformas synes del fördelaktigt med en uttrycklig föreskrift om samråd mellan dessa myndigheter.

8   Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Försäkringsverksamhelskommitténs förslag i föreliggande betänkande behandlar frågan hur övervakningen av konsumenfiagstiftningen på för­säkringsområdet skaU organiseras. Kommittén föreslår att ansvaret för konsumentskyddsfrägor helt förs över lill försäkringsinspeklionen.

Banklagsutredningen avgav för cirka ett är sedan ett betänkande som behandlade hur tUlsynsuppgifterna pä bankomrädet skall organiseras. För­slaget innebar alt tillsynen i sin helhet skulle anförtros bankinspektionen.

NO anser att de gränsdragningsfrågor mellan å ena sidan de båda till­synsmyndigheterna pä bank- och försäkringsområdena och ä andra sidan konsumentverkel/KO som här aktualiseras med fördel bör kunna lösas på ett så långt möjligt likartal sätt när statsmakterna nu pä nytt skall fatta beslut om hur konsumentskyddet skall organiseras. NOs ställningstagande fill banklagsutredningens förslag i remissyttrande 1980-10-15 fill ekonomi-departementet blir därför också i viss män vägledande när ställning nu skall las tiU försäkringsverksamhelskommilténs förslag på försäkringsom­rådet.

De bada renodlade modeller som kan ställas upp för hur övervakningen av konsumentlagstiftningen skall organiseras på försäkringsområdet kan betecknas "inspekfionsmodellen" och "konsumentverksmodellen". Bada modeUerna har sina fördelar.

Fördelama med "inspektionsmodeUen" ligger i all befogenheterna när det gäUer att övervaka försäkringsbolagen koncentreras till en myndighet. Härigenom skapas fömtsättningar att undvika kompetenskonflikler och dubbelarbete. Inspektionens särskilda branschkunskaper tillvaratas i alla uppkommande frågor. Försäkringsbolagens myndighelskonlakter under­lättas.

I "konsumentverksmodellen" fär de myndigheter som särskilt har fill uppgift alt tillämpa konsumentlagstiftningen möjlighet alt göra detta i fuU

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   766

utsträckning utan undanlag för vissa branscher. En likartad tillämpning av lagstiftningen och en enhetlig praxis i hela näringslivet uppnås. Konsu­mentverkets och marknadsdomstolens breda erfarenhet av konsumentfrå­gor tas tiUvara.

NO anser sig inte ensidigt kunna förordna den ena eller den andra av de båda tUlsynsmodellema. Även pä försäkringsområdet torde övervakning­en av konsumentlagstiftningen i och för sig kunna fullgöras pä ett godtag­bart sätt bäde hos den särskilda inspektionsmyndigheten och hos konsu­mentverket. Bådas specialistkompetens på respektive områden bör under alla omständigheter tillvaratas.

Efter att ha tagit del av de skäl för och emot olika organisatoriska lösningar anförts av kommittén och i reservation av ledamoten Gördis Hörnlund samt särskilt yttrande av experten Thomas Utlerström har NO kommit liU uppfattningen att övervägande skäl talar för att nuvarande ordning när det gäller övervakning av konsumentlagstiftningen pä försäk­ringsområdet i huvudsak består.

NO anser alltså alt del även i fortsättningen bör ävUa försäkringsinspek­fionen att bedöma om avtalsvUlkor som försäkringsbolagen tUlämpar i nägot avseende är oskäliga mot försäkringstagama. Att avlalsvillkors­granskning redan ingår i inspektionens skälighetsövervakning enligt för­säkringsrörelselagen har tidigare klarlagts och har kommit lill klart uttryck i konsumentförsäkringslagen. I skälighetsövervakningen finns ocksä ett uppenbart samband mellan ä ena sidan de premier som bolagen tillämpar och å andra sidan de försäkringsviUkor de använder sig av. Det förefaller mest rationeUt att försäkringsinspektionen kan göra en samlad bedömning av bolagens försäkringsvUlkor. I fräga om marknadsföringslagens tillämp­ningsområde konstaterar kommittén att oriktig marknadsföring hittiUs inte varit något stort problem inom försäkringsområdet. NO anser att det i dagens läge inte finns tillräckliga skäl att bryta ut dessa frågor och behand­la dem pä annat sätt än i den ordning som gäller generellt för alla bran­scher. Med den allmänna tillsynslagstiftning som gäller på försäkringsom­rådet torde även framdeles utrymmet för ingripanden mol sädana väsenl-Uga missförhållanden som åsyftas i marknadsföringslagen vara förhållan­devis begränsat pä detta område. Befogenheterna att ingripa mot otillbörlig marknadsföring och meddela informationsföreläggande bör alltså även på försäkringsområdet ligga hos konsumentverket/KO och marknadsdomsto­len.

NO viU framhålla att del pä detta för konsumentskyddet centrala område ligger ett värde i att den närmare uttolkningen av generalklausulerna görs i domstolsmässiga former. Att undanta försäkringsverksamhet frän mark­nadsföringslagens tillämpningsområde och ersätta nuvarande ordning med en prövning helt i administrativa former hos försäkringsinspektionen med möjlighet fill överklagande hos regeringen kan NO alltså inle fillstyrka.

En negaliv konsekvens av kommitténs förslag i denna del blir också att

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   767

sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare inte som nu kan föra ett ärende vidare lUl marknadsdomstolen för del fall KO beslutar att inte göra ansökan hos domstolen. Enligt den av kommittén valda modellen för besvärsrätt skulle endast berörda försäkringsbolag kunna besvära sig över inspektionens beslut. NO anser alt detta innebär en försämring som inte bör accepteras. Det framstår vidare som olämpligt alt det enligt kommitténs förslag kan bli fråga om olika former för rätlstill-lämpning beroende pä hur marknadsföringen av försäkringar är organi­serad.

De aktuella reglerna i konsumentkreditlagen och konsumentförsäkrings­lagen innebär att preciserade krav på information uppstäUes vid viss mark­nadsföring och att underlåtenhet all fullgöra sädan informationsplikt be­handlas enligt marknadsföringslagen.

NO finner sitt nyss förda resonemang i fråga om tillämpning av mark­nadsföringslagen giltigt även i fräga om överträdelse av de i konsumentkre­ditlagen och konsumentförsäkringslagen angivna marknadsföringsförseel­serna. NO vill därför också här förorda en oförändrad ordning.

Vad härefter gäUer av myndighet utgiven kompletterande basinforma­tion, vid sidan av försäkringsbolagens egen information, är NOs princi­pieUa uppfattning all informationen bör komma från källan, dvs. frän den myndighet som samlar in information som ett naturligt led i sin undersök­nings- och tiUsynsverksamhet och som är speciahst på sakområdet. NO viU erinra om alt försäkringsinspekfionen redan enligt sin nuvarande in­stmktion skall följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris-och konkurrensförhållandena inom försäkringsväsendet. TiU gmnd för denna information som inspektionen skall svara för ligger lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhåUanden. Informa­tion måste också anses vara ett naturligt led i inspektionens skälighets­övervakning. Försäkringsinspektionen har enligt NO därför de största förutsättningarna alt svara för den kompletterande basinformationen.

Oavsett vUken modell för organisationen av konsumentskyddet pä för­säkringsområdet som väljs erfordras samråd mellan försäkringsinspek­fionen och konsumentverket/KO för att kunna tiUvarata specialistkunska­perna hos respektive myndighet. NO tillstyrker därför förslaget att i för­säkringsinspeklionens instmktion inskriva att inspektionen skall samråda med konsumentverket i konsumentfrågor. I konsumentverkels instmktion finns redan en föreskrift om samråd med andra myndigheter som handläg­ger konsumentfrågor. NO vill här nämna att NO enligt sin instmktion skall samräda med bankinspektionen, försäkringsinspektionen, statens pris- och karteUnämnd och konsumentverket. NOs erfarenhet är att sädant infor-meUt samråd är ell smidigt sätt alt undvika dubbelarbete och kompetens­konfiikter mellan myndigheter i de fåtaliga fall sådana problem uppstår. NO har också som praxis all i de fall det aktualiseras alt driva ett ärende tiU marknadsdomstolen inom bank- och försäkringsområdena låta respek-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   768

tive inspeklionsmyndighet yttra sig före NOs slutliga ställningstagande. Ett motsvarande förfarande på det nu berörda området borde ge gmnd för en lämplig avbalansering av de intressen som respektive myndighet har att tillvarata vid fullgörandet av sina ämbetsuppgifter.

Pä liknande principieUa gmnder som NO ifrågasatte banklagsutredning­ens förslag att låta bl.a. konsumentverket bli representerat i bankinspek­tionens styrelse instämmer NO i försäkringsverksamhelskommilléns ståndpunkt att det inte finns särskilda skäl att läla konsumentverket bU representerat i försäkringsinspeklionens styrelse.

9   Konsumentverket

I promemorian föreslår kommitténs majoritet att i stort sett samtliga konsumentverkets befogenheter inom försäkringsområdet överförs till för­säkringsinspektionen.

Konsumentverket delar inle kommitténs uppfattning om behovet av en överflyttning, om del föreslagna kontroUsystemet eUer om de följder som en överflyttning skulle få för konsumentskyddet inom försäkringsområdet och för de båda myndigheternas framlida funktioner inom området.

Konsumentverket ansluter sig lill innehållet i ledamotens Gördis Hörn­lund reservation och tiU innehållet i experten Thomas Ulterströms särskil­da yttrande.

Hämtöver vill konsumentverket ge följande synpunkter på några delar av förslaget.

Allmänt om konsumentskyddet på försäkringsområdet m. m.

Konsumentombudsmannen (KO) - och sedan den 1 juli 1976 konsu­mentverket/KO - har de senaste 10 åren bevakat konsumentintresset på försäkringsområdet. Bevakningen har haft stöd i marknadsföringslagen och senare i konsumentförsäkringslagen.

Konsumenlproblem inom försäkringsområdet har belysts bl.a. i SOU 1972:29 Konsumentupplysning om försäkringar och i SOU 1977:84 Kon­sumentförsäkringslag. Härvid har konstaterats att försäkringsområdet är komplicerat för den enskilda konsumenten som i regel har dålig eller obefintlig överblick över försäkringsutbudet och svårt att bedöma sina egna försäkringsbehov.

Vidare är det svårt för en konsument att sälta sig in i försäkringsskyd­dels omfattning och i de rättigheter som försäkringsvillkoren ger försäk­ringstagaren gentemot försäkringsbolaget. Slufiigen har försäkringstagaren normall svårt att la ställning fiU om den ersättning han erbjuds vid skade­regleringen är den han har rätt lill enligt villkoren.

Denna bristande överblick och kunskap gör alt konsumenterna även har särskilda svårigheter att värja sig mot vilseledande eller på annat sätt

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  769

otillbörlig marknadsföring inom försäkringsområdet liksom att med egna kunskaper fylla ut brister i försäkringsbolagens information. Det är mot denna bakgmnd som man måste betrakta de särskilda konsumentskyd­dande ätgärder som redan vidtagits inom försäkringsområdet. Den obliga­toriska förköpsinformalion som enligt konsumentförsäkringslagen skall ges för vissa försäkringar Uksom den information som Konsumentemas Försäkringsbyrå ger har fill syfte alt stödja konsumenten inför den kompli­cerade verklighet som möter honom när han ämnar teckna en försäkring. De särskilda nämnderna för prövning av ersättningsfrågor liksom samhäl­lets övervakning av försäkringsbolagens soliditet m. m. är andra ätgärder som varit nödvändiga för att undanröja bl. a. uppenbara konsumenlrisker inom försäkrings verksamheten. Men enligt konsumentverkets uppfattning är det förhastat att, som kommittén gör, påstå att del därför idag är väl sörjt för konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Det är verkets upp­fattning att ytterligare insatser kommer att krävas i framtiden t. ex. för att säkerställa alt konsumenlema får en god konsunientinformation på försäk­ringsområdet. Det är därför viktigt att ansvaret för konsumenlskyddsfrä­gorna läggs hos en myndighet som genom sin organisation och erfarenhet har både fömtsättningar att verka för att Konsumenternas intressen tillgo­doses effektivt och en ambifion alt förbättra deras ställning.

Kommitténs utredningsmetod

Kommittén har som gmndläggande utgångspunkter ställt upp bl. a. att "tillsynsbefogenhetema bör koncentreras hos en myndighet" och att "en specieU tillsynsmyndighet på ett viktigt och tekniskt komplicerat område bör utöva samtliga samhällets kontrollfunktioner inom detta område."

Genom att ulan föregående analys fastställa dessa fömtsättningar för utredningsarbetet, har kommitténs arbete redan från början blivit instyrt på en modell med en enda tillsynsmyndighet. Vidare har kommittén fäst en som del synes avgörande vikt vid direktivens uttalande att försäkringsin­spektionens insatser bör ökas när det gäller åtgärder av mera konsumentin­riktat slag. Del nu sagda har gjort att kommittén, redan innan man sökt analysera var en lämplig arbetsfördelning mellan konsumentverket och försäkringsinspektionen ligger, i praktiken bestämt sig för all föreslå att försäkringsinspektionen övertar ansvaret för konsumentskyddet inom för­säkringsområdet. I stora delar blir därför innehållet i betänkandet endast en ensidig uppräkning av mer eUer mindre välgrundade argymenl för förslaget om överflyttning av konsumentverkels lillsynsbefogenheter.

Konsumentverket finner det anmärkningsvärt att en utredande kommit­té på detta sätt från början binder sig för ett resultat i stället för att göra en fömtsättningslös analys av tänkbara alternafiv och deras följder och först därefter ta ställning. Exempelvis har kommittén inle prövat frågan om lämpligheten av en fördelning av ansvaret mellan myndighetema som innebär att försäkringsinspektionen ges ett utökat tillsynsansvar men all 49   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   770

konsumentverket/KO har kvar en möjlighet alt pä eget initiativ låta pröva principiellt vikfiga frågor.

Öka effektiviteten och minska byråkratin?

Kommittén uttalar att en koncentration lUl försäkringsinspekfionen skuUe innebära en ökad effekfivitet och minskning av byräkrafin. Konsu­mentverket kan inte instämma i dessa påståenden.

För en bedömning av effektiviteten måste en analys göras av målet med verksamheten och av vilken myndighet som med minsta insats av resurser kan uppfylla detta mäl. - Vad gäller övervakningen av marknadsföring och information är den en av konsumentverkels/KO:s mest centrala upp­gifter. Verket har kunskap om gällande normer för bedömning av mark­nadsförings- och informationsfrågor, om praxis hos marknadsdomstolen, om näringslivels syn på problem, om vUka hänsyn och intressen som står emot varandra om hur intresseavvägningarna gjorts i tidigare liknande fall, om arbets- och förhandlingsmelodiken etc. Dessa kunskaper bygger liU stor del på erfarenheter från otaliga kontakter med näringsidkare och konsumenter.

Följaktligen har konsumentverket en väl utvecklad organisafion för be­handUng av marknadsförings- och informationsfrågor. Följden blir att be­handlingen av en enskild fråga ofta endast kräver marginella resurser. Konsumentverkets specialkunskap inom området medför alltså att upp­kommande frågor kan behandlas pä ett frän konsumentsynpunkt lämpligt sätt med insats av minsta möjliga extra resurser.

Försäkringsinspektionen å andra sidan har mycket liten erfarenhet av hantering av marknadsförings- och informafionsfrågor. Dess verksamhet är sedan läng tid inriktad på andra områden. Följaktligen kommer försäk­ringsinspektionen vid en överflyttning av konsumentverkets nuvarande marknadsbevakning, att fä lov att avdela förhållandevis stora resurser för att bygga upp ett system för behandling av dessa frågor. Behandlingen av t. ex. ett marknadsförings- eller informationsärende hos försäkringsinspek­tionen kan därför förmodas bU relativt resurskrävande och dess effekter från konsumentsynpunkt kommer även, ätminstone under en avsevärd övergångstid, alt bli osäkra. Till detta kommer alt antalet ärenden rimligt­vis aldrig kommer att bli sä stort att försäkringsinspekfionen har anledning att bygga upp ett utrednings- och förhandlingssystem liknande konsument­verkets.

Del är därför konsumentverkets uppfattning att effektiviteten blir högre om vardera myndigheten fortsätter alt handlägga de frågor för vilka den har specialkunskaper och särskilda erfarenheter. Sådan specialkompetens har konsumentverket vad gäller marknadsförings- och informationsfrågor.

Vad gäller frågan om minskning av onödig byråkrati kan konsumentver­ket inte instämma i kommitténs bedömning alt en ev utbyggnad hos för­säkringsinspektionen av gransknings- och förhandlingsorgan skulle inne-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   771

bära en minskning av byråkratin. Snarare skulle en överfiyttning betyda en ökning av byråkratin, då konsumentverkets motsvarande minskning alltså endast skulle vara lika med de extra resurser som försäkringsfrägorna idag disponerar pä verket, medan den övriga förhandlings- och ulredningsor-ganisafionen, Uksom de organ som för talan i marknadsdomstolen, skulle finnas kvar oförändrade. - En annan följd av kommitténs förslag skulle bli att näringslivet inle längre kunde vända sig till en och samma myndighet vid överläggningar och förhandlingar i marknadsrätlsliga konsumentfrå­gor. Även denna effekt kan uppfattas som en komplicering och ökning av byråkratin.

Granskning av avtalsvillkor

KO och senare konsumentverket har med stöd av avtalsvillkorslagen sedan 10 år fillbaka bedrivit en aktiv villkorsgranskning av standardavtal på marknaden. Granskningsverksamheten har utmynnat i ett hundratal branschöverenskommelser mellan konsumentverket/KO och näringsUvet saml i ett myckel stort antal mindre uppgörelser i enskilda ärenden.

Inom försäkringsområdet är förutsättningarna för villkorsgranskning speciella, i och med att samhället sedan länge övervakat sädana delar av verksamheten som indirekt kan styra innehållet i avtalsvillkoren. Gmnden för en viUkorsgranskning är därför inte helt densamma inom försäkrings­området som inom andra delar av marknaden. Dessutom är del klart att en granskning av försäkringsviUkor kräver särskilda försäkringskunskaper. -Som kommittén konstaterar har försäkringsinspektionen sedan länge haft befogenhet alt granska försäkringsvillkorens skälighet. Men försäkringsin­spektionen har valt alt vidta mycket blygsamma åtgärder i frågan. Det är i stort sett under innevarande är som försäkringsinspektionen avdelat ar­betskraft för en aktiv viUkorsgranskning. — Konsumentverket vill i sam­manhanget beklaga att försäkringsinspeklionen valt att lägga sä små re­surser pä vUlkorsgranskningen dä det är konsumentverkets uppfattning av väsentliga konsumentproblem inom försäkringsområdet har berott, och fortfarande beror, pä försäkringsvillkorens komplicerade och därmed okla­ra utformning liksom deras många gånger från konsumentsynpunkt irra-tioneUa innehåll.

Av betänkandet framgår inte klart pä vilken nivä kommittén har tänkt sig att villkorsgranskningar skaU ligga i framliden. Det är konsumentverkets uppfattning att ett slutiigl ställningstagande lill frågan om fördelningen mellan myndigheterna av ansvaret för övervakningen av försäkringsvill­koren mäste anstå fills del är klart vilket innehall villkorsövervakningen skall ha. Eventuellt kan, som Utlerström anfört i sill yttrande, den bästa lösningen vara att vardera myndigheten granskar försäkringsvillkoren ur sin särskilda synvinkel. Om försäkringsinspeklionen även framgent anför­tros villkorsgranskningen anser konsumentverket att försäkringsinspek­tionen bör vara betydligt ambitiösare i sin granskning av försäkringsvUl-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   772

koren frän konsumentsynpunkt. En väsentlig garanti för detta skulle vara att konsumentverket hade en representant i försäkringsinspektionens sty­relse som kunde överföra de erfarenheter som verket vunnit i sin omfat­tande granskningsverksamhet i avtalsvillkorsfrågor.

Marknadsföring

Ett centralt område för konsumentverkets/KO:s verksamhet har alltid varit övervakningen av marknadsföringens fillbörlighet. Övervakningen har tillgått sä att verket granskat marknadsföringsmaterial och ingripit genom eget inlifiav, alt enskilda konsumenter ringt eller skrivit lUl verket och påtalat tvivelaktig marknadsföring, att företag anmält konkurrenters marknadsföring, att kommunala eller regionala konsumentvägledare kon­taktat konsumentverket i marknadsföringsfrågor eller genom att konsu­mentverket i reportage i press, radio eller TV uppmärksammat otillbörlig marknadsföring. Allmänheten, liksom konsumentvägledarna och näringsli­vet, har idag god kännedom om konsumentverkets och kanske framför allt KO:s existens och arbetsuppgifter vad gäller övervakningen av företagens marknadsföring. Denna kännedom har resulterat i en mycket stor mängd anmälningar och förfrågningar till verket i marknadsföringsfrägor. Då i princip varje ärende skall behandlas och vaqe förfrågan skall bevakas innebär detta att verket och dess enskilda handläggare har fått stor erfaren­het och kunnighet i bedömning och handläggning av marknadsföringsären­den. Genom de ärenden som förts till marknadsdomstolen, men i mycket stor utsträckning även i ärenden som dagligen avgörs inom verket, har del byggts upp en omfattande praxis i marknadsföringsfrågor. Uppbyggnaden av en fast praxis har varit en vikfig del av konsumentverkets/KO:s verk­samhet.

Det skulle vara mycket olyckligt ur konsumenternas synvinkel — men även ur försäkringsbolagens - om försäkringsbolagens marknadsföring bröts loss från verkets arbetsområde. Del skulle bla. leda till att konsu­mentverket i stor utsträckning tUl försäkringsinspekfionen skulle få vidare­befordra anmälningar och synpunkter ang. försäkringsbolagens marknads­föring, som StäUs fill verket och som verket har kunskap, erfarenhet och organisafion att själv handlägga. För allmänheten skuUe detta säkert le sig som en obegriplig byråkratisk mndgång. - Vidare skulle det bli menings­löst för försäkringsbolagen att fortsätta att underhand vända sig liU verket för att få del av dess praxis och synpunkter i t. ex. marknadsföringsfrägor, då bolagen inte längre skulle veta om försäkringsinspekfionen tänkt anslu­ta sig till konsumentverkets praxis. - På längre sikt kommer ett system där konsumentverket/KO inte handlägger marknadsföringsfrågor inom försäk­ringsområdet all kunna medföra alt försäkringsinspeklionens och konsu­mentverkets praxis i likartade frågor kommer alt divergera i allt större män. Del finns risk alt försäkringsinspekfionen sä småningom bygger upp en egen praxis som inte grundar sig på konsumentverkets mångåriga erfa-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   773

renhet frän likartade ärenden utan på försäkringsinspekfionens egna be­dömningar i ett begränsat antal ärenden hos inspektionen. Del är konsu­mentverkets åsikt att en överfiyttning tUl försäkringsinspektionen enligt förslaget bl a. frän dessa utgångspunkter skulle leda till en försvagning av konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Kommitténs förslag tillgo­doser därför inte de intressen som direkfiven velat främja.

1 detta sammanhang bör det även understrykas att konsumentverkets möjUgheter alt, efter en eventuell överflyttning av befogenheterna pä för­säkringsområdet, genom samråd m.m. delta i försäkringsinspeklionens arbete torde bli mycket begränsade dä det av konsumenlpoliliska skäl knappast kommer att vara försvarligt att konsumentverket avdelar re­surser för bevakning av ett område där verket inle har nägra särskilda befogenheter alt ingripa. Med efterhand minskade resurser måste konsu­mentverket koncentera sina åtgärder till de områden där de ger bäst effekt från konsumentsynpunkt.

En väsentlig del av alla bil- och reseförsäkringar som tecknas förmedlas genom ombud för försäkringsbolagen, l.ex. bilförsäljare och resebyråer. Enligt kommitténs förslag skuUe konsumentverket ha kvar granskningen av ombudens marknadsföringsmaterial, medan försäkringsinspektionen granskade försäkringsbolagens. Eftersom det i mycket stor utsträckning kommer alt röra sig om samma material, är denna dubbelreglering ytterst beklaglig. Risken är att konsumentverket respektive försäkringsinspek­fionen gör olika bedömningar av bl. a. marknadsföringens tiUbörlighet.

Som kommittén konstaterar föreligger för närvarande en formeU kompe-tenskonfiikl mellan konsumentverket och försäkringsinspeklionen som båda kan granska försäkringsbolagens marknadsföring. Men nägra kompe­tensproblem har i verkligheten inte uppstått. Försäkringsinspektionen har genomgående överlåtit till konsumentverket att handlägga ärenden an­gående otillbörlig markandsföring. Det finns inte anledning att anta att några allvarligare kompetenskonflikter skall uppkomma heller i framtiden. Emellertid bör samarbetet mellan myndigheterna öka pä denna punkt, t.ex. genom att konsumentverket oftare inhämtar försäkringsinspektio­nens synpunkter i marknadsföringsärenden.

Information

En väsentlig del av samhällets konsumentskyddsarbete sedan 1940-lalet har varit alt informera konsumenterna för att bl. a. ge dem underlag för rationella köp och möjlighet att motstå vilseledande marknadsföring. Lag­stadgad rätt att av marknadsförarna kräva väsentlig konsumentinformation vid marknadsföring av varor och tjänster har funnits sedan 1976.

Myndighetsinformation har givits av konsumentverket/KO och dess fö­regångare genom pressinformation, handböcker, lidskrifter såsom Räd & Rön, KO-lidningen och Konsumenträtt & Ekonomi samt genom föredrag och framställning av undervisningsmaterial för skolor m. m.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   774

Den lagstadgade informationsskyldigheten i 3 § marknadsföringslagen har tillämpats av konsumentverket i en mängd ärenden där verket tagit ställning till behovet av information vid försäljning av varor och tjänster. Vidare har konsumentverket i olika s. k. riktlinjer efler överläggningar med näringslivet formulerat informalionsregler för många vam- och tjänsteom­råden. — Konsumentverket har följaktligen avsevärd erfarenhet både av alt framställa objektiv myndighetsinformation och av fillämpningen av sädana lagregler som kräver information från marknadsförarna. Denna erfarenhet består av t. ex. kunskap om informationskanaler, informations­pedagogik m. m. men även av sådana avvägningar som allfid måste göras mellan konsumenternas önskan om riklig information och näringsidkarnas av praktiska skäl begränsade möjligheter att ge omfattande information. -Konsumentverket skall, enligt sin instmktion, arbeta med i stort sett det totala utbudet av varor och tjänster. Verket har därför sedan länge använt sig av experthjälp i frågor där konsumentverket inte besuttit någon uttalad fackkunskap. I sädana sammanhang har expertens sakkunskaper kombine­rats med konsumentverkets erfarenhet av informationsfrågor och, efter överläggningar med näringslivet, resulterat i lämpliga informalionsregler.

Vad gäller försäkringsområdet är det konsumentverkels uppfattning all motsvarande teknik är mycket lämplig att använda. Det är naturligt att konsumentverket därvid inhämtar försäkringstekniska kunskaper från för­säkringsinspektionen, t. ex. som f. n. görs i det arbete som avses resultera i rikthnjer för tillämpningen av konsumentförsäkringslagens informafions-regler. Del är konsumentverkets erfarenhet att del är svårare för en fack­man att ta hänsyn till informationstekniska och informationspedagogiska faktorer än det är för en informatör att utforma informationen utifrän inhämtade faktaförhållanden. — Om kommitténs förslag genomförs kom­mer försäkringsinspektionen, Uksom i marknadsföringsfrågor, att tvingas bygga upp en egen erfarenhetsbank i informationsfrågor, som dubblerar konsumentverkels. Del är enligt konsumentverkets uppfattning orealis­tiskt att tro att ett framfida samarbete mellan myndigheterna skulle bli så kontinuerligt och intimt all konsumentverkels samlade erfarenheter i infor­mationsfrågor skulle kunna överföras fill försäkringsinspektionens arbete.

Det troliga är snarare att informationsfrågorna efler en överflyttning av resursskäl kommer att tonas ner, vUket otvivelaktigt skulle innebära en försvagning av konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Sådan miss­tanke kan härledas bl.a. ur del förhållandet att försäkringsinspektionen i de pågående överläggningarna ang. riktlinjer för tUlämpning av konsu­mentförsäkringslagens informationsregler förordat en ambitionsnivå för informationsreglerna som har underskridit den nivå som lagstiftningen fömtsätter och som konsumentverket bedömt vara acceptabel frän konsu­mentsynpunkt.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   775

Skaderegleringsgranskning

Det är konsumentverkets uppfattning att granskning och övervakning av försäkringsbolagens skadereglering bl.a. är en mycket viktig kanal för problemuppfångning vad avser utformning av villkor, information och marknadsföring. Konsumentverket ansluter sig därför tiU innehållet i den rapport frän försäkringsinspektionen som överlämnats tiU försäkringsverk-samhetskommittén och tUl kommitténs bedömning att rapporten tUls vi­dare skall ligga tiU gmnd för försäkringsinspeklionens granskning, men viU betona all verket anser det beklagligt att försäkringsinspeklionen tidigare i så ringa omfattning aktivt granskat försäkringsbolagens skadereglering.

Konsumentkreditlagen

Genom den lagkonslmktion som anknyter konsumentkreditlagens regler till markandsföringslagen har, som kommittén konstaterat, även här upp­kommit en teoretisk kompetenskonflikt, i och med att konsumenlkredifia-gens regler ger försäkringsinspekfionen tUlsyn över efterlevnaden inom försäkringsområdet samtidigt som konsumentverket/KO kan ingripa med stöd av marknadsföringslagen. Denna teoretiska dubbelkompetens har i praktiken inte vållat nägra praktiska problem och torde inte heller göra det i framfiden. Skulle del anses nödvändigt att nu lösa konflikten ansluter sig konsumentverket i princip fill den bedömning som görs i kommentaren lill konsumentkreditlagen: "Ur konsumentpolitisk synvinkel synes det lämpli­gaste vara att upphäva det undantag för bankverksamhet m. m. som har

gjorts i 25 § konsumentkreditlagen  . Härigenom skulle ansvaret för att

konsumentlagstiftningen efterlevs hamna under den myndighet som har byggts upp och getts resurser just för att stärka konsumenternas ställning. Självklart bör konsumentverket i sin verksamhet samråda med bankin­spektionen, försäkringsinspektionen och andra myndigheter som har spe­cialkunskaper på de särskilda områden som är aktuella." (Westerlind, Beck-Friis, Sköllerholm; Kommentar till konsumentkredifiagen s. 230).

Tale- och besvärsrält m. m.

En viktig gmnd i det nuvarande marknadsrättsliga systemet är att det är marknadsdomstolen som i sista hand avgör vilka krav som kan ställas med stöd av de marknadsrättsliga lagarna. Härigenom ges systemet stadga på främst två sätt. Del första är rätlssäkerhetsgarantin. En näringsidkare vet att han alltid kan få en fråga prövad av en opartisk domstol innan han kan drabbas av någon påföljd för en handling eller underlåtenhet. Marknads­domstolens sammansättning, med lika antal representanter för näringslivs-och konsumentintressena, gör alt näringslivet, enligt konsumentverkets erfarenhet, på ett lojalt sätt respekterar beslutens vägledande syften. Den andra fördelen med domstolsprövningen är att den möjliggör en enhetlig praxis vid tillämpningen av de i mänga faU mycket allmänt formulerade lagreglema. Kommittén framhåller att endast ett fall inom försäkringsom-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   776

rådet har prövats i marknadsdomstolen, varför domstolen haft liten bety­delse inom det området. Detta är, enligt konsumentverkels mening, delvis felaktiga slutsatser. För det första har marknadsdomstolen i mänga fall uttalat sig i frågor som haft betydelse för försäkringsområdet men som primärt har rört någon annan bransch. För del andra finns ofta möjligheten att för en fråga liU marknadsdomstolen som ett av de bakgmndsfakta som vid t. ex. förhandlingar kan förmå en näringsidkare att göra justeringar av sin marknadsföring. Marknadsdomstolens "indirekta" roll är alltså ofta mycket betydelsefull. - Om den slufiiga prövningen inom försäkringsom­rådet förs frän marknadsdomstolen lill regeringen bryts detta mönster sönder. Det blir inte längre någon domstol som i sista hand avgör lagtolk­ningen, med de garantier för rättssäkerhet som det innebär. En skyldighet för regeringen att infordra yttrande från marknadsdomstolen, som ju inte skulle ha möjlighet alt i en förhandling få parternas ståndpunkter framförda för sig, kommer inte i nämnvärd grad att kompensera delta. - Del är, enligt konsumentverkets bedömning, uppenbar risk för att praxis därför i framfiden kommer att skilja sig mellan försäkringsområdet och andra om­råden. Otvivelaktigt är bedömningsfrågor av denna art främmande för regeringsarbetel. Även från denna synpunkt är kommitténs förslag mindre lämpligt.

Inför marknadsdomstolen framträder KO i en åklagarliknande roll och hävdar ett konsumenfintresse gentemot den näringsidkare som står som motpart i domstolen. Av detta synes kommittén ha dragit slutsatsen alt konsumentverket/KO ensidigt hävdar konsumentintressen och saknar för­måga att ta de speciella hänsyn som krävs inom försäkringsområdet. Detta synsätt från kommitténs sida är felaktigt.

Konsumentverket är en partsmyndighet i den betydelsen att verket skall uppmärksamma och vidtaga åtgärder i frågor som berör konsumenternas intressen på marknaden. Men i detta arbete ingår som en naturlig och högst väsentlig del all göra bedömningar och avväganden av t. ex. vilken infor­mafion som är både önskvärd från konsumentsynpunkt och möjlig och lämplig att ge från marknadsförarens synpunkt. I själva verket består den dagliga handläggningen av ärenden hos konsumentverket lill övervägande delen av just sädana bedömningar. Konsumentverket ser inte nägon princi­pieU skillnad mellan att göra sädana avvägningar inom försäkringsområdet och inom andra områden.

Vi finner det mest ändamålsenligt att tillsyn och förhandlingsverksamhet enligt marknadsföringslagen handläggs av försäkringsinspektionen, med hänsyn till försäkringsområdets specialiserade karaktär.

Eventuella tvister bör - både vad gäller marknadsföring och avtalsviU­kor — ligga under marknadsdomstolens domvärjo i syfte alt säkerställa en enhetlig rättstUlämpning. Härvid bör talan föras av KO.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   777

10   Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamationsnämnden - fortsättningsvis benämnt ARN -saknar erfarenhet och kunskap om hur de aktuella liUsynsfrågorna f. n. handläggs och kan därför inte uttala sig om humvida den av kommittén föreslagna ordningen i nägot avseende innebär t. ex. administrativa förde­lar och därför skulle vara bättre än den ordning som för närvarande råder. ARN har inte beretts tillfälle alt delta i det kontaktfomm som utgör en del av det samarbete som finns mellan inspekfionen och konsumentverket. Enligt vad ARN i övrigt har erfarit synes emeUertid inga allvarliga kompe­tenskonflikter ha förekommit med del nuvarande systemet.

ARN vill här endast lämna följande allmänna synpunkter pä de föreslag­na lösningarna i frågan om tale- och besvärsrätt. Vad nedan sägs gäller sådana försäkringar som utbjuds fill eUer tecknas av enskilda konsumenter oavsett om de omfattas av konsumentförsäkringslagen eller ej.

ARN har visserligen förståelse för de hänsyn som mäste tagas tUl hela försäkringstagarkollektivets intressen. De svårigheter som enligt kommit­tén skulle uppkomma om man till särskild reglering bryter ut försäkrings­frågor som rör enskilda konsumenter synes dock inle vara av sädan art alt de inle kan lösas. En viss svaghet i delbetänkandet är för övrigt enligt ARN:s mening att det inle klart framgär hur frågor rörande mot konsu­menter riktade marknadsföringsåtgärder och tillämpade avtalsvillkor avses skola handläggas i praktiken.

En av gmndprinciperna i det nuvarande marknadsrättsliga systemet är att marknadsdomstolen är slutlig instans i frågan om vilka krav som kan ställas mol näringslivet med stöd av de marknadsrättsliga lagarna. En näringsidkare kan härigenom få en fräga prövad av en partssamansatt domstol innan han kan drabbas av någon påföljd för en handling eller underlätenhet. En annan fördel med prövningen i marknadsdomstolen är alt den möjliggör en enhetUg praxis vid fillämpningen av de allmänt formu­lerade generalklausulerna i lagstiftningen. Detta gäller säväl praxis inom ett visst område som mer generellt. Om den slutliga prövningen vad avser marknadsföring inom försäkringsområdet förs från marknadsdomstolen lill regeringen finns det enligt ARN risk för att dessa fördelar kan gå förlorade. Bedömning av om en marknadsföringsåtgärd är alt anse som otiUbörlig synes också ligga utanför det gängse regeringsarbetet.

Om den slutliga prövningen inom försäkringsområdet förs från mark­nadsdomstolen till regeringen blir det således inte längre en domstol som i sista hand avgör tolkningen och tiUämpningen av marknadsföringslagen med de garantier för rättssäkerhet som detta innebär. En skyldighet för regeringen alt infordra yttrande från marknadsdomstolen synes enligt ARN:s mening inte kunna helt kompensera de angivna nackdelarna, och denna ordning förefaUer dessutom vara mer omständig än att låta mark­nadsdomstolen själv vara slufiig instans. Det sagda gäller i första hand

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   778

marknadsföringsinformation dvs. sädan information som försäkringsgivare lämnar före köp. Del är främst i sådana fall en prövning av marknadsdom­stolen synes kunna medföra civUrättsliga konsekvenser.

ARN vill vidare ifrågasätta om inte även frågor som rör skäligheten av avtalsvillkor inom försäkringsområdet slutligen bör avgöras av marknads­domstolen. ARN anser nämligen all inom andra braschomräden alltför få frågor beträffande avtalsvillkor har kommit under marknadsdomstolens prövning.

Fömtom de redan nämnda fördelarna med en domstolsprövning vill ARN framhålla att avgöranden av marknadsdomstolen för ARN:s vidkom­mande skulle kunna innebära förtydliganden och allsidiga belysningar av sådana villkor vars innehåll är oklart och därmed tjäna till ledning vid nämndens prövning av enskUda försäkringslvisler. ARN har i sitt arbete stött på ett icke obetydligt antal sädana villkor. En erinran från inspektio­nen eller indragande av koncession enligt den föreslagna - och inom avtalsvUlkorsomrädet nu gällande - tillsynsmodellen torde knappast kun­na ge den vägledning som kan uppnås genom domstolsförfarandet.

ARN anser att sedan domstolsmodellen har prövats beträffande mark­nadsföringsåtgärder en utvärdering av denna modell bör ske, varvid bör övervägas om inte modeUen bör kunna tillämpas även vid bedömning av avtalsvillkor. De skäl som komniittén har åberopat mot domstolsmodellen finner ARN inte helt övertygande.

ARN vUl slutUgen framhålla att liUsynsmodellen inte medger möjlighet för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare alt föra ett ärende vidare tiU marknadsdomstolen.

I likhet med vad som anförts i reservationen av Gördis Hörnlund samt det särskilda yttrandet av Tomas Utterström anser ARN detta vara en icke oväsentlig inskränkning i förhällande fill vad som nu gäller i den närings­rättsliga lagstiftningen.

Det undandrar sig ARN:s bedömning vilken myndighet som i förevaran­de hänseende är mest lämpad att föra talan i marknadsdomstolen. ARN utgår dock frän alt del framtida samarbetet mellan försäkringsinspeklionen och konsumentverket blir av sådan art att konfiikler inte skall behöva uppslå.

11    Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

Försäkringsrättskommittén har, i sin tidigare sammansättning, diskute­rat sådana frågor som behandlats i det remitterade betänkandet, dock utan att ta StäUning liU de organisatoriska problemen (se SOU 1977:84, särskUt s. 172 ff). Kommittén hänvisar i första hand tiU de synpunkter som där har anförts. Som kommittén utvecklat, är problemen komplicerade, och det är svårt att finna en lösning som är frän alla synpunkter tillfredsställande.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   779

Försäkringsverksamhetskommiltén har omsorgsfullt gäll igenom oUka aspekter på organisationen av konsumentskyddet inom försäkringsområ­det och framfört beaktansvärda skäl för att försäkringsinspektionen skall överta ansvaret för detta skydd. Även om invändningar måste göras mot vissa detaljer i det föreslagna systemet (jfr nedan), är det troligt att denna lösning pä längre sikt är den lämpligaste. - Härmed är dock inle sagt, att konsumentverket och KO med en sådan lösning bör vara avskuret från alla möjligheter alt verka på försäkringsområdet. Om verket t. ex. viU la upp en aUmängiltig fräga, som berör näringslivet i dess helhet, bör man rimligen inte vara tvungen alt utesluta försäkringsområdet eller vara formellt bero­ende av försäkringsinspektionens medverkan. Reglerna bör utformas sä alt de inte hindrar initiativ av delta slag.

Även om del sålunda är troligt all försäkringsinspeklionen på sikt bör få ansvar för hela konsumentskyddet pä försäkringsområdet, är del emeller­tid tveksamt om förslaget bör genomföras nu.

Till en början kan framhållas, alt innan man vet något om tillsynsverk­samhetens närmare utformning, och särskiU om lösningen av ell sä väsent­ligt problem som innebörden av viUkorsgranskningen (jfr betänkandet s. 123), det är svårt att ta definitiv ställning tiU de organisatoriska frågor som betänkandet behandlar.

Vidare kan man inte bortse från risken att en reform av del slag som föreslagits under en övergångstid skulle leda lill ett mindre effektivt konsu­mentskydd än en utvidgad verksamhet i nuvarande former. En grundläg­gande fömtsättning för all reformen skall fungera på önskvärt sätt lär vara att försäkringsinspektionen fär betydligt ökade resurser, bl. a. genom till­skott av personal med särskilda erfarenheter av konsumentfrågor. Den utökning som föreslås nu - en handläggartjänst - synes vara alldeles för liten för att tiUgodose behovet (jfi" Försäkringslidningen 2/1981 s. 8). En­dast det statsfinansiella läget kan försvara en så ringa förstärkning av inspektionen, om den övertar det vikfiga konsumentskyddsansvaret. Det bör understrykas att under de första år som konsumentförsäkringslagen är i kraft del är angeläget alt noga följa konsekvenserna av lagens tillämpning och se till all dess syften förverkligas i praxis. Visserligen har en del mäl redan kunnat nås genom förhandlingar om riktlinjer för bolagens informa­tionsverksamhet enligt lagen, men man bör ändå under denna viktiga fid inte genomföra så omfattande organisatoriska förändringar som här före­slås, om man inte är säker på att den nya ordningen redan från början skall visa sig effektiv.

Härjämte mäste principiella invändningar göras mol delar av förslaget. Som antyds i betänkandet (s. 195), är de konsumenträltsliga ärendena typiskt sett inle av sådant slag att de lämpligen bör prövas i sista instans av regeringen. Det är ocksä en brist att talerätl hos regeringen saknas för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare, lät vara att detta skulle kunna avhjälpas genom specialregler för de aktuella aren-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   780

dena. Man kan visserligen hoppas, att sädan prövning av regeringen sällan blir aktuell, men lösningen är ända inte tillfredsställande.

Anser man det inte lämpligt att inspektionen övertar konsumentverket och KO:s roU i marknadsdomstolsmodellen, är del naturligtvis möjligt att liUskapa en särskild ordning för prövning av kontroversiella frågor om marknadsföring och informafion på försäkringsområdet, eventuellt genom alt inrätta ett specieUt organ inom inspektionen med inslag av representan­ter för berörda intressegmpper; marknadsdomstolsmodellen skulle alltså anpassas till de särskilda förhåUandena på försäkringsområdet. Om del finns nägot större behov av ett sådant syslem är dock än så länge tvek­samt, och det är förklarligt om frågan inte utretts närmare i betänkandet. Om man — säsom försäkringsrättskommittén föreslär - dröjer med ge­nomförandel av reformen och därmed vinner större erfarenhet av pro­blemen vid konsumentförsäkringslagens tillämpning, blir del lättare att bedöma, om en reform av detta slag kan ha något prakfiskt värde.

En detalj i betänkandet, som visserUgen främst berör försäkringsverk-samhetskommitténs fortsatta arbete men som också har betydelse för bedömningen av de organisatoriska frägoma, är vilken ambitionsnivå för liUsynen över bolagens marknadsföring och informafionsverksamhet i öv­rigt, som kommittén avsett då den utformat sitt förslag. Det framhålls pä flera ställen i betänkandet (s. 12, 14, 179 och 186), att det viktiga är att kontrollera att lämnade sakuppgifter är riktiga. Dessa uttalanden kunde kanske tyda på en ambitionsnivå som åtminstone enligt försäkringsrätts­kommitténs mening är alltför låg. All lämnade sakuppgifter skall vara riktiga är självklart, men alls inte tUlräckligt. En lika viktig uppgift för tillsynen mäste vara att se tiU att bolagens information också är fullständig i den bemärkelsen att kunden får upplysning om alla viktiga förhållanden rörande försäkringen, även sädana som kan göra försäkringen mindre attraktiv för kunden. Exempel pä sådan viktig information är, att den, som överväger att teckna en sparförsäkring, före tecknandet bör fä upplysning om hur ofördelaktigt detta är, om han sedan inte kan eller vill behälla försäkringen under relativt många är.

Sammanfattningsvis anser försäkringsrättskommittén, all trols förde­lama med förslaget en reform i denna riktning i varje fall inte bör beslutas innan konsumentförsäkringslagen varit i kraft under några är. Det finns ocksä skäl att närmare överväga det materiella innehållet i konsument­skyddet, innan beslut fattas. Man torde då kunna bättre överblicka, vUken organisation och vUket prövningssystem som fordras för att konsument­skyddet skall fillvaratas på bästa sätt.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   781

12  Fullmäktige i Sveriges riksbank

Den i vissa avseenden dubblering av myndighetsansvaret som i dag finns vad gäUer konsumentskyddsfrägor inom försäkringsområdet framstår, en­Ugt fullmäktiges mening, som mindre fillfredsställande. FuUmäkfige vill därför instämma i utredningens förslag om alt dessa frågor bör samlas i en myndighet. Liksom bankverksamheten är försäkringsverksamhet här i landet noga reglerad genom speciell lagstiftning. Hämtöver utövas en offentUg tUlsyn av försäkringsbolagen genom en statliga myndighet — försäkringsinspektionen. Enligt fullmäktiges mening talar starka skäl för att aU tillsynsverksamhet, således även i frågor som avser konsument­skydd, samlas hos en myndighet. Fullmäktige vill därför tillstyrka utred­ningens förslag.

13  Sveriges industriförbund

Förbundets principiella inställning är att en fackmyndighet, framför aUt på gmnd av sin sakkunskap, i största möjliga utsträckning bör utöva samfiiga kontrollfunktioner inom sitt verksamhetsområde. Vi anser därför, i enlighet med utredningen, att försäkringsinspektionen skall anförtros huvudansvaret för konsumentskyddet på försäkringsområdet.

Vad gäller frågan om överklagande av inspektionens beslut kan del inle vara lämpligt all införa "inspektionsmodeUen" beträffande marknadsfö­ringsfrågor inom försäkringsområdet. Härvid skulle således regeringen bli besvärsinstans. För det första väcker det från principiella utgångspunkter betänkligheter att införa en judicieU ordning för konsumentskyddet inom försäkringsområdet, vilken ordning kommer att skilja sig från den som gäller generellt för övriga områden enligt marknadsföringslagen. För det andra skulle en sådan besvärsordning inte innefatta någon domstolspröv­ning utan en prövning i administrafiva former. Mol ett sådant system talar vidare att dessa frågor skulle komma att avgöras av ett politiskt samman­satt organ. Förbundet kan därför inte acceptera att "inspektionsmodellen" införs pä förevarande område. Del alternativ som dä kommer i fräga är den s.k. marknadsdomstolsmodellen. Utformningen av en sådan modell med framför allt äklagarfunktionen bör dock noga utredas och ytterligare analy­seras, liksom effekterna härav på det tillämpliga regelsystemet.

14   Sveriges köpmannaförbund

Förbundet anser att enhetlighet bör prägla uppbyggnaden av konsu­mentskyddet på bank- och försäkringsområdet. Sedan mänga år finns

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   782

speciella tillsynsmyndigheter på dessa områden. Det är dä naturligt att dessa inspektioner tilldelas huvuduppgiften alt handha bäde avtalsvillkors-kontroll och marknadsföringstillsyn. Det är härvid väsentligt att samhällets ambitioner pä konsumentskyddsomrädet vinner effektivt genomslag i in­spektionemas verksamhet.

Enligt förbundets mening bör rättssubjekten ges samma möjligheter fill rättsordningens skydd pä nu aktuella områden vare sig de är företagare eller konsumenter.

Enligt förbundets mening bör marknadsbevakning, förhandlingsarbete och löpande kontakter i övrigt med försäkringstagare och -givare handhas av inspekfionen. Det synes emellertid ytterst olyckligt att tredubbla processueUa vägar skulle öppnas i avtalsvillkorskontraktshänseende ge­nom avtalslagens civUrättsliga, avtalsvillkorslagens marknadsrätlsliga resp. betänkandets administrativa handläggningsaltemaliv. Mer ändamåls­enligt synes vara att låta del ankomma pä KO att föra talan inför Mark­nadsdomstolen såväl vad avser avtalsvillkors- som marknadsföringsären­den. Med en sädan lösning skulle enhetlighet i rättstillämpningen befräm­jas.

Det kan slutligen svårligen förnekas att en överklagandemöjlighel av marknadsdomstolens beslut tUl Högsta Domstolen - genom ett prövnings-tUlståndsinslilut - ytterligare skulle bidra till en långsiktigt högst önskvärd harmonisering av den civilrältsliga och marknadsrätlsliga praxisbild­ningen. Riskema för att en oenhetlig judikatur med nu gällande och före­slagna ordning framledes kan utvecklas torde knappast kunna förbises.

Slutligen hänvisas till förbundels yttrande från 1980-10-27 över bank­lagsutredningens delbetänkande "Konsumentskyddet inom bankområdet och Bankinspektionens styrelse" samt de principiella aspekter som fram­förs i NDM's yttrande över försäkringsverksamhetskommilténs delbetän­kande.

15   Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

Kommitténs förslag avser konsumentskyddsfrågor på försäkringsområ­det i allmänhet. Föreningen har därvidlag tagit del av och instämmer i de synpunkter pä delbetänkandel som anförs av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Sveriges Industriförbund.

Kommittén skaU vidare enligt utredningsdirektiven se över bl. a. i vad män koUektivavlalsbundna försäkringar kan undantas från bestämmelser i lagen om försäkringsrörelse. Enligt uppgift från kommittésekrelariatet kommer delta att ske först längre fram i kommitténs arbete.

Kommittén har i delbetänkandet beträffande konsumentskyddsfrågor således inte berört de speciella förhållandena för koUektivavlalsbundna försäkringar. För kollektivavtalsbundna försäkringar gäller vissa särförhäl-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   783

landen. Föreningen vUl därför beträffande dessa försäkringar framhålla följande.

Försäkringsföretagen lämnas sädana försäkringar på uppdrag av arbets­marknadens parter. Försäkringsvillkoren är ofta bestämda av arbetsmark­nadens parter och således undantagna försäkringsföretagens påverkan. De premiebetalande (arbetsgivama) och de förmånsberättigade (arbetstagar­na) har speciell ställning pä sä sätt att de genom sina intresseorganisationer har bestämt försäkringsvillkoren. Skadereglering ombesörjs av försäk­ringsföretagen men sker i fortlöpande kontakt med nämnder, där avtals­parterna finns representerade. Den försäkrades intressen bevakas ocksä av hans fackliga organisation. Marknadsföring i egentlig bemärkelse före­kommer inte.

Som bl. a. framgår av ovan är den försäkrades ställning vid kolleklivav-lalbundna försäkringar annorlunda än vid enskild försäkring. Hans intres­sen har också tillvaratagits pä annat sätt. Det finns därför inte anledning att hämtöver införa ett särskUt utformat konsumentskydd för de kollekfivav-talsbundna försäkringarna.

Föreningen anser därför att de nu föreslagna reglema inte kan tillämpas pä de koUektivavlalsbundna försäkringama.

16   Näringslivets delegation får marknadsrätt (NDM)

Utredningsuppdraget

I de omfattande direktiven för Försäkringsverksamhetskommittén upp­tar frågan om handläggningen av konsumentskyddsfrägor inom försäk­ringsområdet en viktig plats. Direktiven återspeglar en kritisk inställning tiU den nuvarande ordningen som innebär att dessa frågor delvis parallellt handläggs av tvä skilda myndigheter. Försäkringsinspektionen och Konsu­mentverket.

De frågor som direktiven lar upp på försäkringsområdet har sina mot­svarigheter även på ett stort antal andra områden, låt vara försäkringsbran­schen — i likhet med bankväsendet — uppvisar vissa särdrag, samman­hängande främst med den genomgripande offentliga reglering som där råder.

Trols alt alltså Försäkringsverksamhelskommitléns belänkande behand­lar en väl avgränsad del av marknadsrätten, inbegripet konsumenträtten, har del således ett omedelbart intresse för samtliga organisationer inom NDMs huvudmannakrels. NDM finner del därför angelägel att inlednings­vis i sitt yttrande ange några principiella synpunkter pä frågan om hand­läggningen av konsumentskyddsfrågor. I denna del anknyter framstäUning­en fill vad NDM anfört i en skrivelse till Riksdagens näringsutskolt, avlå-ten 1980-03-31 med anledning av en motion om Konsumentverkets verk­samhet (mofion 1979/80:1410). NDM kan ocksä redan här konstatera att

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   784

delegafionen i sin skrivelse givh uttryck för värderingar som i väsentliga delar synes sammanfaUa med direktivens.

Utgångspunkter - nuläget

För närvarande är situationen den all de centrala marknadsrättsliga lagarna - marknadsföringslagen (MFL), avlalsvUlkorslagen (AVL), kon­sumentkredifiagen och konkurtensbegränsningslagen (KBL) - fungerar som ramregler med i princip generell giltighet. Konsumentverket verkar som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor över hela det kon­sumentpolitiska området. Denna ordning inbjuder tiU lagkollisioner mellan den centrala marknadsrätlsliga lagstiftningen och speciallagstiftningen och den leder också fill behörighelskoUisioner mellan Konsumentverket och andra myndigheter (fackmyndigheter), som av statsmakterna ålagts all beakta och bevaka konsumentintressen.

Som NDM utvecklar i skrivelsen fill Riksdagens näringsutskott hade lagstiftaren vid tillkomsten av den första marknadsföringslagen (MFL 1970) klart för sig all generalklausulen mol otillbörlig marknadsföring skuUe kunna tillämpas även på områden där viss produktcenlrerad lagstift­ning redan fanns resp. vid sidan av mera generellt tillämplig speciell lagsfiftning, se prop. 1970:57 s. 69 och 89 f Även i samband med tillkoms­ten 1975 av gällande MFL uppmärksammades att de nya generalklausu­lerna - om information och om produktsäkerhet - skulle komma all tUlämpas på vamområden för vilka det redan fanns specieUa författningar om information och produktkontroll (prop. 1975/76: 34 113 ff). NDM påvi­sar också i skrivelsen till utskottet att lagstiftaren var påtagligt inkonse­kvent vid behandlingen av gränsdragningsfrågan. Vad gäller informationen visade man bort problemet med en, som det senare visat sig, i sak ohållbar argumentering medan man på produktsäkerhelsomrädel sökte skapa en gränsdragningsregel, 4§ tredje stycket MFL. Av resonemangen i de två MFL-propositionerna synes framgå alt man inle var benägen att fillmäta lagkollisionsproblemen någon större prakfisk betydelse. Antagligen sarn-manhängde detta med att man inle närmare övervägde de inslitulioneUa konsekvenserna av lagkollisionerna. Man gjorde inte klart för sig konse- kvenserna av att de oUka lagkomplexen skulle komma att hanleras av olika myndigheter, m. a. o. att lagkoUisionerna skulle leda tiU behörighelskoUi­ sioner.

NDM nämner för utskottet som exempel pä fackmyndigheter med vilka Konsumentverket/KO kan komma i kompelenskonfiikl särskilt följande: Bankinspekfionen, Bosladsstyrelsen, Försäkringsinspekfionen, Produkt-kontrollnämnden, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Sjöfartsverket, Statens Planverk, Slatens Livsmedelsverk, Statens Trafiksäkerhelsverk och Transporträdel.

Behörighetskollisionerna medför praktiska olägenheter. NDM betonar i skrivelsen tiU utskott alt situationen kan bli besvärlig i praktiken även i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   785

sädana fall då de behörighetskolliderande myndigheterna slufiigen kan enas om en viss handlingslinje eller var för sig driver samma policy. Företagen, och deras organisationer, blir tvungna att bevaka sina intressen i fiera riktningar. Erfarenheten visar också att företagen ofta tror att allt är gott och väl när de förhandlat och nått en uppgörelse med fackmyndighe­ten. Även om de efterföljande ingripandena från Konsumentverkets, och nägon gäng Marknadsdomstolens, sida varit i sak mofiverade, medför ell "dubbelkommando"-syslem av delta slag problem för företagen. Vill det sig illa leder det tiU avsevärt resursspiU hos förelagen, resursspill som naturligen ytterst får bäras av konsumenterna. Försäkringsverksamhels-kommilténs uttalande i betänkandenl (s. 167 n) att dubbleringen av till­synen mellan Försäkringsinspekfionen och Konsumentverket "enligt upp­gift ... inte inneburit några egenfiiga problem" stämmer inte så väl med de intryck NDM fält av den förhandlingsverklighel försäkringsbolagen haft att leva med under senare lid.

Marknadsdomstolen har - på motsvarande sätt som man sedan länge gjort i tysk rätt — introducerat en doktrin av innebörd att förfarande vid marknadsföring som strider mot lag s. a. s. automatiskt också bedöms OtiUbörligt enligt MFL. Detta gäller oavsett om det är fråga om en civil­rältslig lag, t. ex. lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m., eller en straff-rättslig bestämmelse, l.ex. besfickningssladgandet i 17 kap. 7§ brottsbal­ken, eller en osanklionerad bestämmelse, t.ex. 8§ lagen (1977:293) om handel med drycker. Se t.ex. MD 1974:14 och 1977:17. Genom denna praxis kan MFL sägas fungera såsom en övergripande tillbörlighelsnorm som gäller all marknadsföring, oavsett om nägon speciell reglering finns eller inte (ordet marknadsföring skall här förstas i en ganska vidsträckt mening). Denna lagstridighetsdoktrin, vilken uppenbarligen måste fä åter­verkningar i Konsumentverkets agerande på tillsynsplanet, ökar åtminsto­ne pä sikt riskema för behörighetskoUissioner mellan verket och andra myndigheter. Hur stor denna riskökning blir i praktiken är det svårt att ännu uttala sig mera bestämt om.

Säsom Näringsulskotlet påpekar i sitt betänkande NU 1979/80:54 över motion 1979/80:1410 bör konkurrens och konfiikler mellan olika berörda myndigheter som har sin gmnd i överlappande kompetens normalt kunna undvikas genom samarbete mellan myndigheterna. Utskottet erinrar i det­ta sammanhang bl. a. om alt Konsumentverkels instmktion föreskriver att verket bör samråda med andra myndigheter som handlägger konsument­frågor.

NDM vUl inte göra gällande att det inte oftast går att lösa uppkommande kompetenskonfiikter pä det sätt utskottet anger eller låta påskina att Kon­sumentverkets tjänstemän inle skulle vara beredda att söka samråd med sina koUegor hos andra myndigheter. Däremot hävdar NDM bestämt -och citerar utskottsbetänkandet (s. 22 n) - att det "inte kan anses vara någonting naturligt och i allmänhet godtagbart att konkurrens och kon-

50   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   786

fiikter uppkommer meUan olika berörda myndigheter" till följd av behö­righelskoUisioner dem emellan. Som också utskottet understryker måste slatens resurser användas effektivt och dubbelarbete -måste följaktligen undvikas.

Åndrade förutsättningar — behov av ny ansats

Av vad som sagts tidigare framgår att det helt klart varit lagstiftarens mening att Konsumentverket skulle ha vissa möjligheter att agera även på områden som primärt hör fill andra myndigheters verksamhetsfält. Som Näringsutskotlet uttrycker saken var tanken all Konsumentverket, bl.a. i kraft av MFL och AVL, skulle ha "ett övergripande ansvar för att konsu­mentpolifiska aspekter beaktas" (NU 1979/80:1410 s. 22 y).

NDM vill inte bestrida att alldeles särskilda skäl förelåg då Konsument­verket kom tUl i böljan av 1970-talel, vilka kunde mofivera alt verket erhöU ett vidsträckt och vagt avgränsat arbetsområde med s. a. s. inbyggd risk för kompetenskonflikler med olika befintliga fackmyndigheter. Det nya verket fick genom detta möjlighel att ta initiativ även på sådana områden där det redan fanns en fackmyndighet, som visserligen hade lill uppgift all bevaka frågor vUka kunde inrangeras under begreppet konsumentpolitiska, men som kanske inle ännu fått blicken öppnad för konsumentsynpunkter av den typ verket skulle ha fill uppgift all företräda.

Den situationen som rådde under senare delen av 1960-talel och vUken var utgångspunkten för 1970-talels viktiga marknads- och konsumenträtts­liga lagsfiftning föreligger emellertid inte längre. De omfattande akfiviie-tema på konsumentpolitikens område har lett tUl en starkt ökad konsu­mentpolitisk medvetenhet hos fackmyndigheterna. Den intensiva allmänna debatten har haft stor betydelse. Enligt NDMs mening har inte minst Konsumentverkets och KO-ämbetets insatser under förra hälften av 1970-lalel och Konsumenlverket/KOs aktiviteter under senare delen av peri­oden betytt mycket för att fill fackmyndigheterna sprida kännedom om och hos dessa skapa förståelse för de nya strömningarna.

NDM har den erfarenheten att fackmyndigheterna numera i regel är Uka lyhörda för berätfigade konsumentsynpunkter som Konsumentverket/KO och har god kännedom om den konsumenträttsliga lagsfiftningen.

Den allmänna utgångspunkten vid ställningstaganden till förslag om administrafiva stmkturer inom konsumentpolitiken är alltså i dag en annan än fidigare. De motiv, som tidigare ansågs tala för att Konsumentverket skuUe ha tUl uppgift att övergripande bevaka att vederbörande fackmyn­dighet tar tiUbörlig hänsyn fill allmänna konsumentsynpunkter, har förlorat sin egenfiiga bärkraft. Något sakligt behov av "dubbelkommando" meUan Konsumentverket och fackmyndigheterna finns inte. Detta innebär att hinder inte möter ur konsumentpolifisk synvinkel att rationalisera den nuvarande myndighetshanleringen av konsumentskyddsfrågor.

En viktig omständighet som talar för en genomgripande översyn av den

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   787

konsumenlpoliliska administrationen är de inte obetydliga rafionaliserings-vinsler som sannolikt stär att vinna med en omprövning av organisafions-slmkturen. Det väsentligt försämrade statsfinansiella läget, vilket dessvär­re inte ens en optimistisk iakttagare kan våga hävda vara av snabbt över­gående natur, gör att man nu måste värdera resursspill på ett helt annat sätt nu än vad som ansågs acceptabelt under 1970-talets första hälft.

Försäkringsbranschen (och även bankväsendet) uppvisar visserligen markanta särdrag till följd av sin stmktur och lUl följd av all den rent marknadsrättsliga regleringen utgör en förhållandevis liten del av den omfattande offentliga reglering som styr verksamheten inom branschens företag. Enligt NDMs mening är emellertid dessa olikheter ej av sä djupgå­ende art att den gmndsyn som ullrycks i direktiven och de principiella överväganden, som Försäkringsverksamhelskommittén gjort vad gäller handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet, inte i det väsenfiiga har giltighet även för andra branschers vidkommande.

Mot bakgmnd av det anförda vill NDM sammanfattningsvis understryka alt tiden nu är mogen för alt statsmakterna i belysning av erfarenheterna frän det konsumenlpoliliska arbetet under 1970-talel formulerar en genom­tänkt övergripande policy för konsumentskyddsfrågornas handläggning. Försäkringsverksamhetskommilléns analyser och slutsatser kan därvid vara riktningsangivande.

NDM är väl medveten om att frågor av denna art är ömtåliga; del personliga engagemanget hos myndigheternas personal på olika nivåer kan lätt försvåra en saklig argumentation. Enligt NDMs mening fär emellertid detta inte hindra att man nu lar upp en principdebatt om hur myndighels-stmkturen lämpligen bör gestallas för framtiden. Invanda tankemönster och revirtänkande får inte tUlälas styra övervägandena.

Några principieUa synpunkter på kollisionsproblemen

Enligt NDMs uppfattning är det angeläget att riskerna för behörighels­koUisioner elimineras mellan myndigheter verksamma på det konsument-politiska området. NDM vUl härvid än en gång åberopa Näringsulskottels uttalande att del "inle ... skall anses vara någonting naturligt och i allmänhet godtagbart med konkurrens och konfiikler mellan olika myndig­heter".

Vad frågan gäller är närmare bestämt hur den av statsmakterna bestäm­da, konsumentpolitiskt motiverade påverkan pä och tUlsynen av mark­nadsföringsfunktionen hos företagen i vidaste mening (=marketing-funk-fionen i ekonomisk-vetenskaplig betydelse vari som en del ingår mark­nadsföring enligt MFL, liktydigt med avsällningsfrämjande åtgärder), skall kunna organiseras och fullgöras sä rationellt som möjligt. Inom förelagen utgör marketing-funklionen ett odelbart helt. Presumtionen är därför att den konsumentpolitiska kontroll av företagens marketingfunklion som be­dömts erforderlig sker bäst och biUigast om den är samlad i en hand.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  788

När det finns en marknadsövervakande fackmyndighet för en viss bransch eUer pä ett visst produktområde är den rimliga utgångspunkten att det primära ansvaret för alla rättsliga frågor som knyter sig till tillsyn och övervakning ("myndighetsstyrning") av de berörda företagens marknads­föringsfunktion i vidsträckt (ekonomisk-vetenskaplig) mening i princip anförtros fackmyndigheten i fråga. Det sakliga motivet är att denna repre­senterar största fillgängliga sakkunskap på myndighetssidan vad gäller den relevanta marknaden, inbegripet företagens och konsumenternas förhål­landen. Ärendehandläggningen kan ocksä bli mera allsidig om olika slags konsumentskyddsfrägor inom ett och samma sakområde integreras admi­nistrativt. NDM vill emellertid anmärka att principresonemanget kan be­höva modifieras med hänsyn liU speciella förhållanden. NDM önskar inle här, lika litet som eljest, driva någon stelbent dogmafik men vill däremot hävda att kompetensfrågorna bör lösas utifrån ell genomtänkt fuktions-mönsler.

Särskilt tidigare gjordes det inte så sällan gällande att reklam- och säljfrämjande åtgärder, inbegripet efterinformation, är så komplicerade att de bör särbehandlas och att liUsynen bör anförtros en myndighet med särskild sakkunskap pä marknadsförings- och informationsområdet, vilket då bedömdes vara Konsumentverket. Enligt NDMs mening kan det inle bestridas att marknadsrättens konsumentskyddsregler under sjuttiotalet utvecklats starkt och all konsumenträtten numera utgör ett icke helt oso-fisfikerat rättsområde. Regelsystemets komplexitet får emellertid inte överdrivas. Erfarenheten visar att del i regel är avsevärt mycket svårare att förvärva erforderliga insikter om alla relevanta sakförhållanden inom en bransch eller ett marknadssegment eller pä ett produktområde, än alt lära sig pä ett godtagbart sätt behärska regelsystemet för marknadsföring­en. Delta talar mot att bryta ut marknadsföringsfrägorna. NDM kan för övrigt i detta sammanhang ocksä åberopa Konsumentverkets nuvarande sakbyräindelning inom program 1; verket har funnit lämpligare från admi­nistrativa synpunkter med en arbetsfördelning efter sakområden än såsom hos det gamla KO-ämbelel efter juridiska eller ekonomiska kriterier, t. ex. avtalsvillkor och avsällningsfrämjande åtgärder.

Det har ocksä hävdats alt en kompetensuppdelning, som innebär att konsumentskyddslagsliflningen övervakas av en enda administrativ myn­dighet, är en fömtsättning för en enhetlig rättstillämpning och en följdriktig rättsbildning.

Vad gäller argumentet om enhetlig rättsfillämpning visar erfarenheten att bedömningen av reklamen från vederhäflighelssynpunkler, den helt dominerande kategorien ärenden enligt 2 § MFL, numera sällan erbjuder nägra mera svårlösta problem på del rättsliga planet. Svårigheter kan däremot uppkomma när del gäller att rättsligt pröva säljfrämjande ätgärder (dvs. åtgärdema som sädana, i motsats tiU deras presentation i reklamen). Bedömningsnormerna inom ramen för 2 § MFL är här ännu inle lika fasta.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  789

Genom att i nägot större utsträckning än hittUls föra upp ärenden om säljfrämjande åtgärder till Marknadsdomstolen torde man dock kunna avsevärt minska befarade risker för oenhetlig rättstillämpning. - När det gäller 3 § MFL är situationen en helt annan än i fräga om 2 § MFL. Bestäm­melsen är ny och vägledande lagförarbeten saknas. Avgörandena från Marknadsdomstolen är få. TUlämpningen kan sägas befinna sig på ett experimentstadium. Erfarenheterna hittiUs visar entydigt att fillämpnings-problemen inte ligger på det rättsliga utan på det informations- eller kom-munikationslekniska planet. En del av dessa problem kan förhoppningsvis komma att lösas av de sittande Riktlinje- och Vamprovningskommit-téema. NDM anser dock alt man redan nu kan slå fast att bedömningen av informationsbehov och val av informafionsbudskap och media etc. mäste bli starkt produkt- resp. Ijänstanknutna. Framför allt kommer del att krävas att den fillämpande myndigheten har ingående kunskaper om mark­nadens efterfråge- och utbudssidor. Detta förhällande utgör ett starkt argument för en kompetensuppdelning enligt den av NDM förordade fack-myndighelsmodellen. Uppkommande mera utpräglade rättsfrågor av prin­cipiell karaktär får hänskjutas till Marknadsdomstolen, i enlighet med vad som får antas vara lagstiftarens intentioner.

Som nyss nämnts har det ocksä gjorts gällande alt en kompetensupp­delning som innebär att konsumentskyddslagstiftningen övervakas av en myndighet skulle vara en fömtsättning för en enhetlig rättsbUdning. Bak­om en sädan argumentering torde ligga ett konstaterande att en ingalunda oviktig praxisbildning faktiskt sker hos Konsumentverkets sakbyräer och hos KO-sekretariatet i hägnet av MFL, AVL och därtUI anknytande kon-sumentskyddslagstiflning. Det torde inle heller kunna bestridas att rätten för Konsumentverket att utfärda riktlinjer inom ramen för särskilt MFLs generalklausuler lett tiU en viss förskjutning av rättsbildningen från Mark­nadsdomstolen till Konsumentverket, låt vara att det kan vara svårt att mera precist ange den rättsliga betydelsen av verkets normgivningsaklivi-teter.

Problemen kring rättsbildningen är naturhgtvis delvis desamma som de tidigare berörda problemen kring rättstillämpningen. I själva verket gär del inle att dra någon gräns dememellan; del är snarare en fråga om grad- än artskUlnader. Vad som sagst om den enhetliga rättstillämpningen synes därför kunna åberopas även på tal om argumentet enhetlig rättsbildning. När det gäller rättsbildning i egentlig mening pä det marknadsrättsliga området föreligger emellertid inga problem: enligt gällande ordning skall det ankomma pä Marknadsdomstolen att sköta denna uppgift.

Sammanfattningsvis konstaterar alltså NDM att övervägande skäl talar för att förekommande behörighetskollisioner mellan myndigheter med konsumentpolifiska uppgifter löses enligt den principen att samtliga tiU­synsuppgifter och andra myndighetsåtgärder som berör ett visst produkt­område eller en viss bransch anförtros en och samma centrala förvaltnings-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   790

myndighet. NDM fastslår vidare att de tvä argumenten, viklen av enhetlig rättstillämpning och intresset av följdriktig rättsbildning, inte har den tyngd som förespråkare för modellen all anförtro en myndighet del-funk­tionen "marknadsföring" viU göra gällande.

Konsumentskyddet på försäkringsområdet

Vid sin bedömning utgår NDM frän den gmndsyn på hur handläggningen av konsumentskyddsfrägor bör vara ordnad som redovisats i det föregåen­de. NDM konstaterar här att de aUmänna utgångspunkter som Försäk-ringskommitlén lagt fram i betänkandet - och vilka i sin tur kan härledas till regeringsdirektiven för utredningen — i allt väsentligt stämmer överens med NDMs gmndsyn. NDM vUl i detta sammanhang framhålla att kom­mittén pä ett föredömligt klart sätt presenterat dessa allmänna utgångs­punkter i avsnittet 7.2.

NDM ansluter sig också till vad som anförs i avsnittet "Allmänna fömtsättningar att samla ansvaret för konsumentskyddsfrägor hos en myn­dighet" (7.3). NDM viU särskUt understryka vikten av alt man i likhet med kommittén anlägger en tillräckligt vid syn på vad som engenlligen är konsumentskydd pä försäkringsområdet. Enligt NDMs uppfattning har kommittén goda skäl att betona att "konsumentskyddet inom försäkrings­området måste utformas med hänsyn liU såväl den enskilda konsumentens som till hela försäkringskollekfivets, dvs. premiebelalamas intressen" och "inte heller [får] utformas så att andra fundamentala samhällsintressen sätts åsido" (s. 172). Ett sådant synsätt leder tUl att det enskilda fallet prövas i ett vidare perspektiv med beaktande inte bara av den enskilda marknadsföringsåtgärdens särdrag pä mikroplanet utan ocksä av åtgärdens verkningar från allmänna konsumentpolitiska och konkurrenspolitiska synpunkter, dvs. verkningar på makroplanet. Parentetiskt kan anmärkas att detta angreppssätt ligger i linje med utvecklingstendenser i Marknads­domstolens praxis, se särskilt det s. k. ElectroluxfaUet (MD 1981:4). Kom­mittén har på ett enligt NDMs uppfattning övertygande sätt visat att en allmän jämförelse mellan Försäkringsinspektionens och Konsumentver­kets möjligheter att ta tillvara samtliga relevanta konsumentintressen visar att inspektionen har den större sakliga kompetensen, de större resurserna och den större erfarenheten. NDM vill i detta sammanhang framhålla alt inspektionen sedan lång tid tillbaka håller en vakande hand över ett viktigt segment av försäkringsbolagens marknadsföring, nämligen det som regle­ras av den s.k. anskaffningsöverenskommelsen. (En reviderad överens­kommelse kan väntas inom en nära framfid.) Ehum denna normsamling fill formen är ett branschinternt dokument utgör den i realiteten resultatet av förhandlingar mellan bolagen och inspektionen och har en rätislig status som starkt påminner om rikfiinjernas.

Vad nu har sagts om de tvä myndigheternas kompetens allmänt sett får dock inte uppfattas så att NDM vill nedvärdera Konsumentverkets insat-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   791

ser pä försäkringsområdet. Verket har tagit flera viktiga initiativ på försäk­ringsområdet som lett tiU ell bättre avvägt konsumentskydd. Detta förhål­lande och den omständigheten alt det inom verkets fjärde byrå finns tjänstemän som ägnat försäkringsfrågor ell ambitiöst intresse föranleder emellertid inte NDM att modifiera sin här deklarerade uppfattning om valet av myndighet.

NDM fäster särskild vikt vid att en ordning, som innebär att Försäk­ringsinspekfionen ges ett odelat ansvar för konsumenlskyddsfrägorna, för med sig alt inspektionen får en förbättrad direktkontakt med allmänheten som konsument och med lokala och regionala konsumenttjänstemän. Problemuppfångningen hos inspektionen kommer härigenom all förbättras och inspektionen får en fördjupad känsla för de specieUa problem som är förknippade med försäkringsbolagens marknadsföring i vidsträckt mening.

NDM kan i allt väsentligt ansluta sig liU vad kommittén anför i avsnitt 7.4 om ' 'konsekvenserna på konsumentskyddets delområden av en samlad tillsyn". Kommitténs bedömning av förhållandena pä avlalsvillkorsområ-del finner NDM väl avvägd (avsnittet 7.4.1). Vad gäUer avsnillet 7.4.2 om "marknadsföring" viU NDM understryka vad kommittén anför om svårig­heterna att dra en skiljelinje mellan information som är marknadsföring i MFLs mening ("reklam" i avsättningsfrämjande syfte enligt 2 § MFL) och information som ingår i företagens marknadsföring men inte är "reklam" (s. 179, även s. 186). Kommittén snuddar här vid en grundläggande svaghet i MFLs uppbyggnad. Svagheten ligger däri att lagsfiflaren vall alt i 2 och 3§§ MFL operera med ett snävt utformat marknadsföringsbegrepp där "marknadsföring" är liktydigt med avsättningsfrämjande ätgärder. (En konsekvens är bl.a. alt felaktiga uppgifter som förekommer i "efter­information" som inle är reklam ej kan åtkommas med 2§MFL och knappast heller med slöd av någon annan lagbestämmelse).

Kommitténs uttalande (s. 181) alt intresset av enhetlighet i bedömningen får ställas i andra hand inför intresset av att en myndighet får det totala ansvaret för konsumentskyddet anser NDM alltför tUlspetsat. Som NDM utvecklat i föregående avsnitt i detta yttrande bör riskerna för oenhetlig praxis inte överdrivas. Och som NDM framhåller erbjuder tillgängen till en marknadsdomstol ett korrekfiv mol mera påtagliga praxisavvikelser. Kom­mittén uttalar vidare på tal om tillsynsansvaret i fräga om konsumentför­säkringslagen "alt den mest ranfioneUa lösningen är ... att inspekfionen i samarbete med konsumentverket utformar rikfiinjer för informafionsplik­ten" (s. 184). Om systemet med riktlinjer i nuvarande form kommer att bestå - vilket ännu torde vara en öppen fräga - anser NDM det angeläget att det görs klart att ansvaret för riktlinjernas framtagande ligger hos inspektionen.

NDM vUl slutligen framhålla en ytterligare omständighet som synes tala för att samla konsumenlskyddsfrägorna inom försäkringsområdet hos För­säkringsinspektionen. När det gäller försäkringar där försäkringstagaren

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   792

inte är konsument i marknadsrältslig mening bevakar inspektionen redan nu ensam försäkringstagarintresset. Som kommittén påpekat avviker rela­tionerna och "maktbalansen" försäkringsbolag - konsument ofta inte på något avgörande sätt från relationerna och del förhandlingsmässiga styrke­förhållandet försäkringsbolag - övriga kunder. Sävitt NDM kan bedöma är det önskvärt att problem som är gemensamma för försäkringar där konsument är försäkringstagare och andra försäkringar kan behandlas i ett sammanhang av en och samma myndighet.

Sammanfattningsvis finner NDM att kommittén pä ett övertygande sätt visat att tungt vägande skäl talar för att Försäkringsinspektionen anförtros ett primärt och odelat ansvar för samtliga konsumentskyddsfrägor vad gäller försäkringar. Enligt NDMs mening skulle detta medföra såväl en på sikt förbättrad materiell handläggning av dessa frågor som vissa rationali­seringsvinster tiU följd av minskat dubbelarbete. NDM anser för sin del att inspektionen bör kunna klara övervakningen av försäkringsbolagens re­klam och andra marknadsföringsåtgärder inom nuvarande resursram. -NDM menar också att det för Konsumentverket borde vara en fördel att kunna frigöra resurser för andra angelägna konsumentskyddsfrågor. Ver­kets Qärde byrå, den troligen för närvarande mest arbetstyngda, har flera viktiga ämnesområden pä sitt program.

Lagkollisionsproblem på försäkringsområdet

Försäkringsverksamhetskommittén har sett som sin huvuduppgift att söka lösa behörighelskollisionsproblemen pä försäkringsområdet. Härvid följer kommittén direktiven. Kommittén tar emellertid också upp frågor om hur del normsystem bör vara beskaffat som reglerar handläggningen av konsumentskyddsfrågor på försäkringsområdet. I detta sammanhang be­handlas också tale- och besvärsrättsfrägor.

Kommittén konstaterar alt 302 § försäkringsrörelselagen, vari stadgas att anskaffningen av försäkringar skall ske på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed, överlappar reglerna i 2 och 3 §§ MFL om ofillbör­lig marknadsföring resp. om information. Man föreslår "att bestämmelser motsvarande marknadsföringslagens generalklausuler om otillbörlig mark­nadsföring och informafion [alltså 2 och 3 §§ MFL] inarbetas i försäkrings­rörelselagen som en ny 282a §" (s. 181). Kommittén vill se de föreslagna bestämmelserna som ett komplement tUl bestämmelsen i 302 § om anskaff­ningen och föreslär att denna fogas in i den nya 282a § som en första punkt (a. s.). Det föresläs vidare att hänvisningarna till MFL i konsumentkredit­lagen och i konsumentförsäkringslagen ersätts av hänvisningar tiU försäk­ringsrörelselagen, såvitt gäUer försäkringsrörelse. Till gmnd för dessa för­slag tycks ligga en uppfattning hos kommittén att behörighelskollisions­problemen på tillsynsplanel inte kan lösas med mindre också förefintliga lagkollisioner blir lösta.

NDM är för sin del inle övertygad om att det är nödvändigt att på ett

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  793

eller annat sätt foga samman 2 och 2 §§ MFL och 302 § försäkringsrörelse­lagen pä det sätt kommittén tänkt sig. Det nu rådande regelsystemet, enligt vilket Försäkringsinspektionen övervakar normbildningen vad gäller för­säkringsbolagens "anskaffningsverksamhel" med slöd av 302 § försäk­ringsrörelselagen och Konsumentverket bolagens "marknadsföring" med utgångspunkt frän 2 och 3 §§ MFL, kan visserligen på goda gmnder hävdas vara otillfredsställande. NDM anser emellertid all del verkliga problemet ligger däri att de två parallella systemen administreras av skilda myndigheter. Om, såsom NDM pläderar för i delta remissyttrande, tiU­synsuppgifterna på försäkringsområdet förs samman hos en enda myndig­het, Försäkringsinspeklionen, reduceras problemet högst väsentligt; frå­gan blir i fiertalel fall i praktiken närmast vilken eller vilka bestämmelser inspektionen skall citera i olika uppkommande situafioner. NDM finner sig i detta sammanhang föranläten påpeka alt generalklausulerna 2 och 3 §§ MFL ger utrymme för att beakta speciella branschförhållanden och att rekvisitet "god affärssed" i 2 § MFL inbegriper "god försäkringssed" använt i marknadsföringsrätlsliga sammanhang.

NDM noterar alt kommittén inle synes vilja förespråka alt den nya 282 a § försäkringsrörelselagen — ocksä den en generalklausul - skall ges ett nämnvärt annat materiellt innehåll än 2 och 3 §§ MFL. Del sägs visserligen i betänkandet (s. 165) alt konsumenterna skall erhålla "ett minst lika starkt skydd" inom försäkringsområdet som inom andra områ­den men kommitténs gmndtanke synes ändå vara att skyddsnivån skaU vara i stort sett densamma. Om inga maleriellrättsliga ändringar åsyftas förefaller föga vara vunnet med en ändring av den formella regelstruk­turen. Man kan inte se bort från att risken för oenhetUg rättsfillämpning hos tiUsynsmyndighelerna i de olika branschema är större om tiUämpning­en bygger på skilda — om än mycket närbesläktade — regler än då reglema är identiska. Det förhållandet att, som kommittén riktigt påpekar, antalet ingripanden mot försäkringsföretags marknadsföring med slöd av MFL varit fä, är knappast något motargument pä denna punkt. En annan svag­het med den av kommittén föreslagna lösningen är att en vägledande praxis på gmndval av den tänkta 382 a § skuUe komma att växa fram mycket långsamt eftersom antalet fall inom försäkringsområdet, som ocksä kom­mittén påpekar, kan förväntas bli myckel litet. Om praxis med slöd av 2 och 3 §§ MFL som gäller andra branscher får sannolikt en mera begränsad genomslagskraft.

En synpunkt som närmast synes tala emot att man söker sammansmälta 302 § försäkringsrörelselagen och de två här aktuella generalklausulema i MFL är att 302 § har en vidare räckvidd på det sättet att den tar sikte på även andra anskaffningsförhållanden än sådana som hänför sig tUl mark­nadsföring i 2 § MFLs mening och produklionsinformafion enligt 3 § MFL. Betänkandet innehåller dock inte nägon ordentlig analys av de olika bestämmelsemas räckvidd. NDM nödgas därför avstä från att uttala sig

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   794

mera bestämt pä denna punkt. Frågan måsle penetreras noggrant vid ärendets fortsalla beredning.

Oavsett emellertid hur man ser på frågan om en sammansmältning av 302 § försäkringsrörelselagen och 2 och 3 §§ MFL, konstaterar NDM att den föreslagna 282 a § inte kan godtas i föreliggande utformning. Detta gäller såväl sakinnehåU som redaktioneU utformning.

För det första, enligt den föreslagna 282 a § har sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare respektive näringsidkare som berörs av en marknadsföringsåtgärd inte nägon talerätl motsvarande den som de för närvarande har enUgt 10 § MFL, en bestämmelse som i sin tur kan föras tiUbaka pä mälsättningsstadgandet i 1 § MFL. Nägra sakskäl för denna från principiell synpunkt viktiga ändring av gällande rätt anför kommittén inte. NDM kan för sin del inle finna nägon rimlig anledning till att införa en ordning som innebär ett sämre rättsskydd för försäkringsbola­gen och deras organisationer mot ofillbörliga marknadsföringsåtgärder än för andra kategorier näringsidkare (t. ex. deras fristående agenter, jfr ne­dan).

För det andra, avsaknaden av talerätl för enskild näringsidkare medför att det föreslagna stadgandet är oförenligt med Sveriges åtaganden enligt Pariskonventionen för industriell rättsskydd. Enligt artikel 10 bis i denna, som behandlar den otillbörliga konkurrensen, är "unionsland" pliktigt all tillförsäkra näringsidkare "verksamt skydd mot illojal konkurrens". I arfi-kel 10 ter har unionsländerna förbundit sig att tillhandahålla "lämpliga rättsmedel för verksamt undertryckande av" bl. a. sädana handlingar som avses i artikel 10 bis. Artikel 10 ter innehåller dessutom bestämmelser om talerätt för "korporationer och föreningar", som företräder berörda nä­ringsidkare.

För del tredje, den föreslagna bestämmelsen omfattar inte alla subjekt som är engagerade i marknadsföring av försäkringar. Delta får egendom­liga konsekvenser. Marknadsföring genom fristående ombud, l.ex. ett bilföretag, blir inte att bedöma enligt 282 a § utan enligt generalklausulerna i MFL och detta, såvitt kan bedömas, även om den otillbörliga handUngen beslår i att företagel spritt onöjaktigt reklammaterial som vederbörande försäkringsbolag tillhandahällil. (Bolagets förfarande att tillhandahälla ma­terialet blir alt bedöma enligt 282 a §.)

För det Qärde, kretsen ansvariga subjekt är snävare avgränsat i den föreslagna 282 a § än i 2 och 3 §§ MFL. NDM finner det svärförstäeligt varför t. ex. medverkansansvaret vid försäkringsbolags marknadsföring av försäkringar skaU vara mindre omfattande än vid andra företags marknads­föring av tjänster eller varor.

För del femte, bestämmelser motsvarande 6-8 §§ MFL saknas i kom­mitténs förslag. Även om dessa MFL-stadganden sällan fillämpas i prakfi­ken saknar de inte praktisk betydelse. De spelar en inle oviktig roll som hjälpmedel vid tolkningen av 2 § MFL. Enligt NDMs bedömning kan det

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   795

inte uteslutas att frånvaron av motsvarande bestämmelser i försäkringsrö­relselagen ätminstone pä sikt skulle kunna bidra till att praxis på försäk­ringsområdet utvecklar sig nägot annorlunda än pä marknaden i övrigt.

NDMs slutsats är att kommitténs förslag fill bestämmelse om marknads­föring måste överarbetas. NDM vill inle heller underlåta att betona att det inle är utan vidare givet att ett överförande av all tillsyn lill försäkringsin­speklionen i enlighet med kommitténs förslag - vilket NDM som ovan framgått helt ställer sig bakom - kräver lagändringar av det slag som kommittén tänkt sig.

Beslutande instans

Kommittén ägnar ett särskiU avsnitt åt "frågan hur besluten i främst marknadsförings- och avlalsvillkorsärenden skall fallas" (7.3). Kommittén ser del uppenbarligen som en angelägen uppgift alt om möjligt söka sam­ordna även beslutsprocessen i marknadsföringsärenden och övriga ären­den där Försäkringsinspektionen fömtsätts vara fillsynsmyndighet. Två modeUer skisseras, "inspektionsmodeUen" och "marknadsdomstolsmo­dellen". Den förta innebär att Försäkringsinspektionen fungerar även som dömande instans i "konsumentärenden" pä samma sätt som i alla andra ärenden; häri ligger också en rätt att föra lalan hos regeringen. Den senare modeUen innebär "att inspektionen ikläder sig konsumentverket/K Os roll med bl. a. rätt att föra talan i konsumenlärenden hos marknadsdomstolen" (s. 194).

Kommittén redovisar skäl för och emot de två modellerna. EnUgl NDMs mening leder redovisningen närmast fram lill slutsatsen all skälen för marknadsdomslolsmodellen överväger argumenten för inspekfionsmodel­len. Kommittén själv stannar emellertid för nägot som väl närmast kan betecknas som en modifierad inspektionsmodell. Denna innebär "att rege­ringen inhämtar marknadsdomstolens yttrande när ett anhängiggjort ären­den inrymmer 'marknadsföringsfrägor' [här sannolikt liktydigt med vad kommittén i föregående citat benämnt 'konsumentärenden']" (s. 198). Hur kommittén tänkt sig proceduren vid ett sädant yttrandeinhämlande fram­gär inte.

NDM instämmer i kommitténs bedömning att "de konsumenträltsliga ärendena kan synas vara av sådan beskaffenhet all de inte lämpar sig för prövning av regeringen" (s. 195). NDM delar också kommitténs uppfatt­ning att "en överprövning lill regeringen står ... i motsats till de strävan­den som sedan länge pågar att frän regeringskansliet decentralisera de enskilda ärendena" (a.s.). För NDM framstår dessa argument som till­räckliga för att klassificera inspektionsmodellen som icke realistisk. Oav­sett detta kan del konstateras att inspektionsmodellen i kommitténs ut­formning inte är förenlig med kraven enligt artikel 10 bis i Pariskonven­tionen om att enskild näringsidkare skall ha möjlighet att själv påkalla rättsligt skydd mot otUlbörlig konkurtens.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   796

NDM anser att kommitténs marknadsdomstolsmodell bör kunna accep­teras och menar all nägra principiella hinder inte möter mol att funktionen att föra talan inför Marknadsdomstolen fullgörs inom ramen för Försäk­ringsinspektionens organisation. I sak innebär en sädan lösning närmast en paralleU till den nuvarande konsumenlverksorganisationen med en i verket i hög grad integrerad KO-funktion. Skulle emellertid i en framtid - som ett resultat av den förestående utredningen om en självständig KO-funktion -KO-funktionen brytas ut ur Konsumentverket och KO etableras som en heU frislående myndighet, får väl "äklagarfunktionen" inom inspektionen övervägas pä nytt.

NDM betonar i detta remissyttrande

alt kommitténs förslag aktualiserar viktiga principfrågor om arbetsför­delningen mellan olika myndigheter som handlägger konsumentfrågor

att det är angeläget att statsmakterna i belysning av erfarenhelema frän det konsumenlpoliliska arbetet under 1970-lalel formulerar en genomtänkt policy beträffande främst relationerna mellan Konsumentverket och de fackmyndigheter som också har konsumenlpoUtiska tillsynsuppgifter

att kommittén pä ett övertygande sätt visat alt samfiiga tiUsynsuppgifter på försäkringsområdet bör anförtros Försäkringsinspektionen

men alt kommitténs lagförslag och förslag om beslutande instans inte kan godtas i föreliggande utformning.

17   Svenska Handelskammarförbundet

Förbundet åberopar såsom eget yttrande vad Näringslivets Delegation för Marknadsrätt anfört i ärendet.

18   Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Det nu aktuella problemet om organisationen av konsumentskyddet inom försäkringsområdet uppkommer lill följd av all tvä kontrollsystem möts som är uppbyggda från skilda utgångspunkter. Som framhålles i direktiven bygger vär marknadsekonomi pä alt olika företag i konkurtens med varandra bjuder ut sina varor och tjänster. Inom näringslivet i allmän­het har myndigheterna genom lagstiftning och andra generella regler dragit upp ramar inom vilka marknadens parter fär verka. Den specieUa konsu-mentskyddslagstiflning som vuxit fram sedan slutet av 1960-talel ingär i detta mönster och har blivU en lagstiftning där konsument- och näringsid­karintressen ställs mot varandra. Båda har att agera som parter och hävda sina resp. intressen.

Detta mönster passar inte särskilt väl in på försäkrings verksamheten. På gmnd av försäkringsteknikens komplicerade natur och inte minst försäk-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   797

ringens sociala betydelse har det alltsedan 1903 byggts ut ett detaljerat regel- och konlroUsyslem som har fä motsvarigheter inom näringslivet i övrigt. Dess syfte är konsumentskydd, även om denna term inte fidigare bmkats. Del karakteristiska för detta system är att konlrollinstansen har att följa lagen — främst givetvis dess gmndpelare soliditets- och skälighets­principerna — och fatta beslut, oberoende av parternas ev. samstämmiga önskiiingar. Försäkringsinspektionen har enligt sin instmktion fömtom andra specificerade uppgifter att "även i övrigt verka för en sund utveck­ling av försäkringsväsendet". Dess tUlsyn är som kommittén framhåller i det närmaste total.

TUl den del den aUmänna konsumentskyddslagsliflningen gjorts tillämp­Ug pä försäkringsområdet har resultatet bUvit en dubblering av kontrollen, där den ena myndigheten (konsumentverket) har att som partsorgan före­träda ett intresse, medan den andra (försäkringsinspektionen) har att avvä­ga alla intressen som måste beaktas. Del är naturligt alt den myndighet som endast företräder ett delintresse i viss fräga kan komma lill ett resultat mot vilket den myndighet som har ansvar för den totala bilden mäste reagera. Riksförbundet vill starkt understryka kommitténs konstaterande (sid. 168) "att det inte kan komma i fräga alt frånta inspektionen del av den allmänna liUsynen, som delvis utgörs av sundhetsbevakningen ...". Alter­nativet till den renodlade inspektionsmodell som kommittén föreslär är sålunda inte all en fördelning av lUlsyn och ansvar sker mellan inspektio­nen och konsumentverket utan att viss dubblering av tillsynen fär fortsät­ta. Som kommittén framhåller (sid. 162) framstår en sädan dubblering som orationell och den medför oklarheter i olika avseenden. Praktiska exempel på nackdelar med ett sädant "dubbelkommando" saknas inle från försäk­ringsområdet men verkligt pregnanta exempel från bankområdet har re­dovisats i bankinspektionens yttrande över det nu aktueUa betänkandet (1981-04-23).

När delar av den allmänna konsumentskyddslagstiftningen gjorts fill-lämpUga på försäkringsområdet har delta sketl utan nägra djupare analyser av behovet och den principiella frågan hur ett totalansvar hos en myndig­het och ett delansvar hos en annan skall förenas. Som framgår av betän­kandet (sid. 77) diskuterades vid tillkomsten av marknadsföringslagen över huvud tagel inle frågan om försäkringsverksamhet borde regleras på annat sätt än övrig näringsverksamhet. Förslaget sändes inle ut pä remiss fill försäkringsbranschen eller inspektionen. Anslutningen av avsnittet om information i konsumentförsäkringslagen till marknadsföringslagen skedde efter remissbehandlingen av betänkandet "Konsumentförsäkringslag" ge­nom en departementsbearbetning efter tankar som utvecklats bl.a. i kon­sumentverkets remissyttrande. Frågan om organisationen av konsument­skyddet inom försäkringsområdet kom över huvud tagel inte alt aktualise­ras. Det är egentligen endast vid tillkomsten av avtalsvillkorslagen som frågan fokuserats och övervägts. Detta resulterade i att frän lagens tillämp-

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  798

lighetsomräde undertogs bl. a. verksamhet som stär under fillsyn av för­säkringsinspektionen. Några djupare analyser av rollfördelningen mellan specialmyndighet och annan myndighet gjordes inte men motivet var na­turligtvis att den granskning av försäkringsvillkoren som inspekfionen ända har att göra enligt skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen be­dömdes som tillräcklig för alt tUlgodose syftena bakom avtalsvillkorslagen. Det är härvid att notera att avtalsvillkorslagen utgår ifrån vad som är oskäligt mot konsumenterna, medan försäkringsrörelselagen uppställer ett längre gående skälighetskrav. Riksförbundet är klart av den uppfattningen att några reella fördelar inte kan vinnas med all läla avlalsviUkorslagen omfatta även försäkringar. Endast dubbelarbete och ett försvårande av hanteringen av frågorna inom inspektionen skulle bU följden. Riksförbun­det instämmer i kommitténs bedömning (sid. 177) alt konsumentens stäU­ning stärkts "genom att den myndighet som granskar avtalsviUkor inte endast behandlar de rena konsumenlskyddsfrägorna, utan sätter in dessa i det störte sammanhanget med bl. a. bolagens soliditet och riktiga prissätt­ning".

Man kan sålunda konstalera att delar av den allmänna marknadsförings­lagstiftningen s.a. s. smugits in på försäkringsområdet. Betänkandet ger ett allsidigt underlag för de djupare analyser och de överväganden som nu skall göras av frågan om behovet och lämpligheten av att del vid sidan av en myndighet med totalansvar för konsumentskyddet skall finnas en annan myndighet med delansvar. Riksförbundet anser att majoriteten i kommU-tén övertygande väl underbyggt sitt förslag alt samla hela ansvaret för konsumentskyddet på försäkringsområdet tiU försäkringsinspekfionen.

En ledamot, Gördis Hörnlund, har reserverat sig och förordat att rå­dande ordning för övervakning av marknadsföring och information skall bevaras. Reservanten framhåller att "majoritetsförslaget innebär alt kon­sumentskyddet på försäkringsområdet kommer att avvika från det som gäller inom näringslivet i övrigt". Yttrandet måste, om det skall bU me­ningsfullt, fattas så att reservanten har farhågor för att konsumentskyddet skuUe bli sämre. Riksförbundet vUl framhälla att del inte finns någon som helst grand för sådana farhågor. Riksförbundet viU understryka vad kom­mittén framhåller, nämligen all marknadsföringsärendena inom försäk­ringsområdet sällan är renodlade. Marknadsföringsinstmmenten är visser­Ugen desamma (annonser, information m. m.) men de marknadsförda pro­dukterna är högst speciella. För bedömning av marknadsföringsåtgärderna krävs därför normalt sådan försäkringsteknisk sakkunskap och ingående kunskap om de marknadsförda produkterna som endast finns hos inspek­fionen. Dessutom fömtsätter majoritelsförslaget ett nära samarbete genom direkta kontakter mellan befattningshavare pä konsumentverket och in­spekfionen som ett enkelt och naturligt led i deras ordinarie arbete. Detta bör garantera att konsumentverkels erfarenheter och särskilda kunskaper från sina områden tas tiU vara.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   799

Reservanten framhåUer ocksä, som skäl att bibehålla nuvarande ord­ning, alt KO och konsumentverket blivit välkända begrepp i värt samhälle och att de har breda kontaktytor mot konsumenten. Det finns här skäl erinra om det inflöde av konsumentsynpunkter i försäkring som numera sker till Konsumenternas Försäkringsbyrä. Denna mottog redan under sitt första år över 5 000 förfrågningar frän konsumenter och konsumentvägle­dare. Huvudmän för byrån är försäkringsbranschen, konsumentverket och inspektionen. Genom sin insyn i verksamheten fär även inspektionen en direkt kontakt med konsumentproblemen, bäde i samband med tecknande av försäkring och skadereglering. Försäkringsbyrän kommer säkerligen alt bli ett alltmera välkänt begrepp för försäkringskonsumenlerna.

TUl detta kommer en omständighet av avgörande betydelse när det gäller försäkringsbolagens marknadsföring. Sedan läng lid tillbaka finns på för­säkringsområdet ett regelsystem som är unikt inom näringslivet och avsett att tillgodose höjda krav pä bolagens marknadsföring. I försäkringsrörelse­lagens 302 § åläggs "styrelsen och verkställande direktören all övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som , överensstämmer med god försäkringssed". I fortsättningen av paragrafen bemyndigas regeringen alt meddela närmare bestämmelser angående an­skaffningsverksamhelen och att tillsätta en nämnd för all handlägga frågor angående överenskommelsen.

Som redovisats i FVK:s betänkande har försäkringsbolagen sinsemellan träffat egna anskaffningsöverenskommelser och tillskapat en egen över-vakningsorganisalion i form av Svenska Försäkringsbolags Förvaltnings­nämnd och Svenska Försäkringsbolags Skiljenämnd. Överenskommel­serna innehåUer detaljerade regler om såväl bolagens som försäkrings­ombudens försäljningsverksamhet och föreskrifter om förvaltningsnämn­dens övervakande funktion. Där anges ocksä skiljenämndens olika upp­gifter när del gäller ombud och bolag som brutit mot överenskommelserna.

Den översyn av överenskommelserna som sketl under den senaste fiden har syftat lill alt modernisera dessa, framför allt när det gäller förhållandet fill ny lagstiftning pä olika områden, bl. a. inom arbetsrätten. Överenskom­melserna har vunnit sådan anslutning att all enskild försäkringsverksamhel av praktisk betydelse i vårt land omfattas av dem.

I sammanhanget är det viktigt att klargöra vad som händer om bolag inte längre godtar överenskommelse som det är anslutet till. Om bolag vill ha ändring i överenskommelsen eller vill frånträda denna skall frågan behand­las i förvaltningsnämnden. Uppnås inle enighet mellan bolagen om en överenskommelses fortvaro i ändrad eller oförändrad form skall nämnden anmäla förhållandel lill regeringen. Anmälan kan ocksä göras av bolag som päkaUal ändringen eller vill frånträda överenskommelsen. Sedan ett år förflufit efler det alt anmälan ingivits upphör överenskommelsen all gälla.

Nägon anmälan av angivet slag har inte gjorts under den tid om drygt 30 år som 302 § försäkringsrörelselagen gällt i sin aktuella lydelse. Inle heller

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   800

av annan anledning har paragrafen, såvitt gäller av regeringen utfärdade bestämmelser och av regeringen utsedd nämnd, någonsin behövt tilläm­pas. Detta har sin förklaring i att bolagens egna regler för att garantera "god försäkringssed" i marknadsföringen bedömts som tillräckliga. Del tryck som 302 § utövat har därför uppenbarligen haft effekt. Anskaffnings­överenskommelserna gär längre och djupare i sina krav än marknadsfö­ringslagen. I överenskommelsema finns detaljerade regler avsedda all tillgodose höga försäljningsetiska anspråk. I sina nu reviderade versioner innehåller överenskommelsema långtgående principer för försäljningsar­betet. Överenskommelserna mäste därför betraktas som en för försäk­ringsföretagen betydligt hårdare konsumentskyddsreglering än vad som gäller för förelag i aUmänhet på den svenska marknaden pä gmnd av marknadsföringslagstiflningen.

Det egna övervaknings- och sanklionssyslemel har också i praktisk fillämpning fungerat tillfredsställande. Frågor angående bolagens mark­nadsföring har endast sällan behövt hanleras av samhällsorganen. De har i stället på ell tidigt stadium klarats av genom den snabba och smidiga ordning som det interna nämndförfarandet medger. De få fall som före­kommit har i stor utsträckning varit frågor som fallit under 2 eller 3 § marknadsföringslagen. Det enda ärende hittiUs som gått till Marknadsdom­stolen från del enskilda försäkringsområdet prövades i prejudikatsyfle på begäran av KO, trots att försäkringsbolaget dragit in de annonser som del var fråga om (MD 6/1978 - genom Marknadsdomstolens beslut uppnådde KO en precisering av normerna angående fingerad intygsreklam).

Erfarenheterna av bolagens eget sankfionssystem visar övertygande alt det egentligen inte är nödvändigt att dessutom ha möjlighet alt tillämpa marknadsföringslagens generalklausuler och påföljdsregler. Genom att bo­lagens eget system är villkorat av alt det fungerar tillfredsställande har det en annan dignitet än vanlig branschsedvänja. Även i fortsättningen kom­mer bolagen att bedriva sin självsanering under den press som ligger i formuleringen i 282 § i förslaget.

Den generalklausul i marknadsföringslagen som bolagens eget system formellt inle omfattar utgör 4 § om produktsäkerhet. Denna fråga har på försäkringsområdet endast marginell betydelse.

Av ovan angivna skäl vill riksförbundet tillstyrka kommitténs förslag.

Riksförbundet vill dock tillägga att om del av principiella skäl skulle framstå som angeläget att för åtminstone teoretiskt länkbara fall av "tvis­ter" i renodlade marknadsföringsfrägor sådana direkt bör kunna understäl­las Marknadsdomstolen, så bör i vart fall funktionen alt föra talan inför domstolen placeras inom ramen för inspektionens organisafion.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   801

19   Folksam

Utredningsdirektiven och kommitténs förslag berör i hög grad en fräga som urspmngligen fick aktualitet genom den konsumentskyddande lag­stiftningens snabba utveckling under del föregående decenniet och som diskuterats vid flera tillfällen, nämligen frågan om förhållandel mellan denna lagsfiftning och fiUsynslagsliftning inom specieUa områden.

Den näringsrätlsliga konsumenlskyddslagsttftningen är tillämplig inom snart sagt aUa områden av näringslivet. Detta gäller bl. a. marknadsförings­lagen. Dess övergripande karaktär förtas inle av det förhållandet all vUl­koren för mänga näringar i större eller mindre utsträckning regleras i specialförfatlningar vilkas efterlevnad övervakas av särskilda myndighe­ter. Att så är fallet framstår givetvis som naturligt i de fall myndighetens fillsyn enligt specialregleringen inle omfattar exempelvis marknadsföring. Den nämnda ordningen kan emellertid med fog synas mindre självklar i sådana fall där specialregleringen ger tillsynsmyndigheten befogenhet att övervaka samma handlingsomräden som de markandsföringslagen är av­sedd att täcka. Bank- och försäkringsverkamhet kan här utgöra exempel. Dessa verksamheter är sålunda inte undantagna från marknadsföringsla­gens fillämpningsområde — och var det inle heller från dess mer begränsa­de föregångare, lagen om otiUbörlig marknadsföring — trots att övervak­ning av marknadsföring m.m. följer av tillsynslagstiftningen och därmed ingär som en del i bank- och försäkringsinspekfionernas allmänna fillsyns­uppgifler. Inom försäkringsområdet bedrivs dessutom i anskaffningsfrägor en aktiv självsanerande verksamhet i institutionaliserade former.

Principen att den näringsrättsliga konsumenlskyddslagstiftningen bör ha en övergripande karaktär har emellertid inle upprätlhälUls fullt ut. Även här kan bank- och försäkringsverksamhet utgöra exempel genom att av­lalsviUkorslagen inte är tUlämplig på sådan verksamhet. Del förtjänar påpekas att en väsentlig gmnd för detta undanlag varit och är just det faktum att dessa sektorer av näringslivet redan är underkastade liUsyn av särskilda myndigheter, vUken bl. a. omfattar övervakning av avtalsvillkor.

En annan sida av frågan om regelsystemens inbördes förhållande är fördelningen av ansvaret mellan olika tillsynsmyndigheter. I de delar den näringsrättsliga konsumentskyddslagstiftningen gjorts "heltäckande" upp­kommer den för såväl myndigheter som tillsynsobjekt väsenfiiga frågan om kompetensfördelningen mellan konsumentverket och tillsynsmyndigheten inom respektive specialområde. För försäkringsverksamhetens del är det konsumentverkets övervakning enligt marknadsföringslagen som kan ak­tualisera spörsmål om kompetensfördelningen. Frågor av delta slag har visserligen behandlats i förarbetena till marknadsföringslagen, men de har inte fått någon lösning i lagtexten. I proposition (1975/76:34) med förslag till marknadsföringslag, m.m. anfördes sålunda bl.a. ätt uppkommande gränsdragningsproblem borde kunna lösas genom samarbete mellan myn-51    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   802

digheterna. I det föreliggande delbetänkandet - liksom i reservationen och del särskilda yttrandet — uppges att några kompetenstvister inte förekom­mit inom försäkringsområdet. Detta är riktigt — eventuella oklarheter har hittiUs retts ut innan de vuxit tUl konflikter. Del bör dock samfidigt fram­hållas all dylika problem - molivutlalandena lill trots - förekommit inom andra områden som står under tillsyn av speciella myndigheter. Så länge den nuvarande dubbelheten i myndighetsuppgifterna består kan kompe­tenskonfiikter uppkomma och vad särskilt försäkringsområdet beträffar kan den hittillsvarande utvecklingen knappast las till inläkt för att också framtiden kommer att bli problemfri i detta avseende.

Folksam finner för sin del att kommitténs förslag att en myndighet bör åläggas hela ansvaret för konsumentskyddet inom försäkringsområdet på ett tillfredsställande sätt undanröjer den potenfiella risk för kompetenskon­fiikter som enligt det nyss sagda kan sägas vara inbyggd i del nuvarande systemet. Förslaget torde särskilt i denna del ocksä vara ägnat att minska riskerna för onödig byråkrati. EnUgt vår mening har kommittén vidare anfört välgrundade skäl för att tillsynen i sin helhet bör koncentreras hos försäkringsinspeklionen.

Med de anmärkningar rörande enskUdheter i förslaget som anges i del följande, tillstyrker Folksam att förslaget i huvudsak läggs till gmnd för lagsfiftning.

Kommittén har enligt sina direktiv haft alt med förtur behandla försäk­ringsinspekfionens roll på det konsumenträttsliga området. Några motiv för att arbetet brådskar ges emellertid inte i direktiven. Kravet på skynd­samhet har resulterat i att kommittén nu lagt fram ett förslag till organisato­risk lösning av konsumentskyddet trols att tillsynsverksamhetens framtida omfattning och inriktning - även i frågor med konsumentpolitisk anknyt­ning - inle torde kunna överblickas förrän kommittén slutfört sitt upp­drag. Delta förhållande kan i vissa avseenden försvära för remissinstanser­na all nu bilda sig en rättvisande uppfattning om vilka verkningar förslaget kan få för konsumenter och försäkringsgivare om det blir lagfäst. Vi vill i sammanhanget understryka alt vårt ställningstagande lill det föreliggande förslaget baseras på fömtsättningen att detta, när del sammanställs med kommitténs fortsatta överväganden, inte visar sig leda till att konsument­skyddet inom försäkringsområdet försämras i något avseende.

KOMMITTÉNS FÖRSLAG

TUlsynen över försäkringsvillkor

Som framgär av betänkandet har det sedan länge ansetts klart att över­vakningen enligt skälighetsprincipen innefattar en befogenhet för försäk­ringsinspektionen att granska och ingripa mot även andra försäkringsvill­kor än premier. Numera uttrycksju detta också direkt i försäkringsrörelse­lagen genom att ledningen för ell försäkringsbolag har ansvar för att

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   803

premier och andra villkor är skäliga och är skyldig alt ge inspektionen upplysningar som behövs för granskningen.

Kommittén understryker att tillsynen enligt soliditets- och skälighets­principerna också framgent mäste åvila försäkringsinspektionen.

Efter en genomgång av skäl för och emot olika modeUer för tillsyn över villkor i konsumenlskyddande syfte, kommer man fill slutsatsen alt hela ansvaret för fillsynen över försäkringsvUlkor bör ligga kvar hos inspektio­nen.

En avgörande faktor i valet mellan den gällande ordningen och en marknadsrältslig övervakning synes vara svårigheterna all förena en ute­slutande konsumentpolifiskt betingad fillsyn med en sådan helhetsöver­vakning som försäkringsinspeklionen ansvarar för. Det är här bl. a. av betydelse att konsumentverket/KO har en uttrycklig partsstäUning i avtals-villkorsärenden — man skaU tUlvarata konsumenternas intressen. Om två myndigheter övervakar samma område från oUka utgångspunkter, är del enligt vår mening ett rimligt antagande att deras bedömningar i vissa fall kan komma i konflikt med varandra.

Så länge försäkringslagstiftningens gmndläggande principer om soliditet och skälighet kvarstår oförändrade, finner vi den gällande ordningen på villkorsgranskningens område vara den mest ändamålsenliga. Försäkrings­inspektionen har en lagenlig skyldighet att särskilt bevaka konsumenters försäkringsviUkor. Under fömtsättning att inspektionen ges de reella möj­ligheterna alt uppfylla lagens intentioner, bör denna bestämmelse kunna ses som en garanti för att konsumentintresset får vederbörlig tyngd i bedömningen.

Folksam tiUstyrker sålunda kommitténs förslag i vad det avser att för­säkringsinspektionen skall svara för all övervakning av försäkringsvillkor.

Marknadsföring och information

I enlighet med principen om samlad tUlsyn inom försäkringsområdet föreslår kommittén att försäkringsinspektionen får hela ansvaret för till­synen över försäkringsbolagens marknadsföring.

Folksam delar kommitténs uppfattning att detta är en rationell lösning och tillstyrker förslaget. Del innebär visserligen att man bryter den i och för sig önskvärda enhetlighet som för närvarande råder genom alt konsu­mentverket svarar för övervakningen av marknadsföringen inom alla delar av näringslivet. Försäkringslagarna föreslås emellertid få regler om otill­börlig marknadsföring och information med praktiskt taget samma lydelse som marknadsföringslagens generalklausuler i motsvarande ämnen och kommittén fömtsätter ett nära samarbete mellan konsumentverket och inspektionen vid tillämpningen av dessa bestämmelser. Ett avgörande skäl för vårt ställningstagande är att förslaget i denna del sålunda inte synes ägnat att leda tiU försämringar frän konsumentskyddssynpunkt. Några väsentliga nackdelar av att man förlorar den nuvarande enhetligheten

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   804

behöver enligt vår mening inte heller uppkomma om man väljer en annan linje beträffande tillsynens former än de kommittén föreslär. Vi återkom­mer fill denna fråga under mbriken "Tale- och besvärsrätt".

Folksam instämmer i kommitténs bedömning att någon motsvarighet till 4 § marknadsföringslagen - om farliga och otjänliga produkter - inle torde behöva införas i försäkringslagarna.

Kommitténs förslag att konsumentkredifiagens och konsumentförsäk­ringslagens informafionsbestämmelser i påföljdshänseende skaU hänvisa till försäkringstagarna får ses som en naturlig följd av kommitténs övervä­ganden rörande marknadsföringstillsynen. En viktig fördel med förslaget är att det förbättrar överskådUgheten och undanröjer de möjligheter till dubbla myndighetsingripanden som dessa lagar ger i dag och som i sig inle kan vara ett konsumenfintresse. Folksam tiUstyrker därför förslaget.

Kommittén anser att försäkringsinspektionen bör överta konsumentver­kets ansvar för den allmänna basinformationen inom försäkringsområdet. Förslaget är enligt vår mening följdriktigt med hänsyn fill att inspektionen föreslås får totalansvaret för informationsfillsynen - den myndighet som övervakar försäkringsbolagels informationslämnande bör rimligen ha de bästa fömtsättningarna att bedöma behovet av kompletterande informa­tion från samhällets sida.

Kommittén fömtsätter att uppgiften att framstäUa basinformation tiU-mäls stor betydelse när försäkringsinspekfionen fördelar sina resurser. Vi delar åsikten att så bör ske - i detta sammanhang kan erinras om att Folksam redan 1965 framförde krav på ökade insatser från inspektionens sida när det gällde konsumentupplysning om försäkringar och erbjöd sig att för detta ändamål erlägga en extra avgift till inspektionen.

Skadereglering

Folksam tillstyrker förslaget att försäkringsinspektionen också i framti­den skaU ha hela ansvaret för granskningen av försäkringsbolagens skade­reglering.

Tale- och besvärsrält

Under denna mbrik diskuterar kommittén frågan i vilka former försäk­ringsinspektionens tiUsyn skall bedrivas - särskilt hur beslut i konsument­ärenden skaU fattas. Efter en genomgång av för- och nackdelar hos två modeUer - inspektions- respekfive marknadsdomstolsmodellen - kom­mer man tiU slutsatsen att inspektionsmodellen är att föredra. Denna innebär en rent administrativ ordning i vilken fiUsynsbeslut av inspektio­nen kan överklagas hos regeringen genom besvär. Modellen gäller redan för tillsynen i dess nuvarande utformning men skulle, om förslaget genom­fördes, komma att bli tillämplig också på marknadsföringsfrägor som avses i de föreslagna generalklausulerna i försäkringslagaraa. Kommittén gmn­dar ytterst sitt ställningstagande på målsättningen att om möjligt åstadkom­ma ett enhetligt tiUsynssystem.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   805

Vi delar kommitténs uppfattning att endast inspektionsmodeUen kan komma i fråga i de delar som omfattas av den nuvarande tUlsynen och inrymmer bedömningar en enlighet med soliditets- och skälighetsprinciper-nas krav. När del gäUer marknadsföringsfrågor menar vi emeUertid alt marknadsdomstolsmodellen erbjuder sådana fördelar från bl.a. konsu- mentskyddssynpunkt att den är att föredra framför inspektionsmodellen. Tillämpad pä kommitténs förslag om samlad tUlsyn skuUe marknadsdom­stolsmodellen innebära att försäkringsinspeklionen fick rätt att föra talan i marknadsdomstolen mot försäkringsbolag i marknadsföringsärenden.

Försäkringsbolagens marknadsföring skUjer sig inte från andra företags marknadsföring. I motsats till vad som är fallet vid exempelvis avtalsviU­korskontroU, innehåller marknadsföringsärendena mycket sällan moment som vid tUlsynen kräver hänsynstagande liU soliditets- och skälighetsprin­ciperna. Marknadsföringsfrågor kan i stället sägas vara relativt lätta att definiera och avgränsa från eventuella andra ingredienser i ett tiUsynsären-de. Svårigheterna att skilja information som används som ett led i mark­nadsföringen från annan information kan inte heller anses vara särskilt stora. Marknadsföringsärendenas karaktär talar enligt vår mening alltså för att de mycket väl kan handläggas i en annan ordning än den inspektions­modeUen medger.

Vi anser att marknadsdomstolsmodellen har ett särskilt värde genom att de bestämmelser som kommittén föreslagit för marknadsföring och infor­mation är av generalklausulkaraktär. Också kommittén påpekar vikten av att innehåUet i sådana regler får sin bestämning genom domstolsprövning i enskilda fall. Det kan vidare erinras om att lagstiftaren aUtsedan tillkoms­ten av det dåvarande marknadsrådet avsett att tyngdpunkten i rättsbild­ningen inom marknadsrätten skaU Ugga hos denna specialdomstol. Inspek­tionsmodellen fillgodoser inte det prejudikatsintresse som av rättstekniska skäl kan sägas vara särskUt uttalat inom det mcU'knadsrätts1iga området. Kommittén är medveten om detta och föreslår att regeringen skaU inhämta marknadsdomstolens yttrande i besvärsärenden som rör marknadsföring. Jämförd med en direkt talan inför marknadsdomstolen förefaller oss denna konstmktion vara en onödig omgång. Den torde inte heller principiellt kunna anses vara ett nöjaktigt sätt att ta domstolens kompetens och resurser i anspråk.

Besvärstalan hos regeringen är ett rent skriftUgt förfarande. I inspek­tionsmodellen går man sålunda miste om de möjligheter till munfiig förbe­redelse och sammanträde som kan utnyttjas i marknadsdomstolsmodeUen.

Kommittén ifrågasätter om försäkringsinspektionens roU som tiUsyns­myndighet kan förenas med den åklagarliknande funktion för inspektionen som marknadsdomstolsmodellen skulle innebära. Vi kan för vår del inte finna att denna kombination skuUe ge upphov tiU problem - inspektionens fiUsyn syftar ju ytterst tiU att skydda kollektivet av konsumenter/försäk­ringstagare och marknadsföringsfrägorna torde, som ovan nämnts, säUan

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   806

innehåUa moment som aktualiserar bedömingar baserade på soliditets- och skälighetsprinciperna.

Vad beträffar försäkringsbolagens informationsplikt efter köp noterar kommittén att denna för närvarande endast regleras i konsumentförsäk­ringslagen. Man konstaterar att marknadsdomstolsmodellen endast skulle beröra informationen enligt denna lag, medan all övrig information efter köp - t.ex. inom personförsäkringsområdet - skulle slå under tUlsyn av inspekfionen med regeringen som besvärsinstans. Här finns emellertid skäl att påpeka att konsumentförsäkringslagen i fiera avseenden kommer alt bilda modell för det fortsatta lagstiftningsarbetet inom försäkringsavtals-rätten. Det kan exempelvis närmast hällas för troligt all den rättslekniska lösning som valts i konsumentförsäkringslagen när del gäller regleringen av informationsplikten också kommer att återfinnas i det förslag till "per­sonförsäkringslag" som kan förväntas i en relafivt snar framtid. Om ett sådant förslag lagfästs, skuUe en marknadsdomstolsmodeU vad beträffar informationsplikten omfatta den antalsmässigt helt dominerande delen av det totala försäkringsbeståndet, nämligen konsumenters person- och sak­försäkringar.

InspektionsmodeUen medger i kommitténs utformning inte besvärsrält för exempelvis konkurtcrande näringsidkare eller sammanslutning av kon­sumenter. Kommittén har dock för avsikt att behandla denna fråga i ett senare skede av arbetet.

Enligt 10 § marknadsföringslagen kan en sammanslutning av konsu­menter eller löntagare hos marknadsdomstolen ansökan om förbud eller åläggande enligt lagens generalklausuler - dock endast om konsumentom­budsmannen beslutat att inte föra lalan. Om frågan gäller otiUbörlig mark­nadsföring har också näringsidkare som berör;; av handlingen och sam­manslutning av näringsidkare en sädan rätt. Denna talerätl utnyttjas vis­serligen i ringa utsträckning, men den har enligt vår mening en viktig principiell betydelse och bör finnas kvar även inom försäkringsområdet. I marknadsdomstolsmodellen kan detta lämpligen åstadkommas genom alt man inför en motsvarighet till 10 § marknadsföringslagen i försäkringsla-garna.

Sammanfattningsvis kan vi inle tillstyrka kommitténs förslag rörande tale- och besvärsrält i konsumentärenden. Folksam förordar i stäUet all försäkringEJnspeklionen ges rätt att föra lalan i marknadsomstolen i ären­den enligt de föreslagna reglerna om otillbörlig marknadsföring och infor­mafion i försäkringslagarna. Det är vår uppfattning att en sådan ordning på ett lämpligt sätt tUlgodoser såväl principen om en samlad lUlsyn som intresset av ett likformigt konsumentskydd inom marknadsföringsområ­det. Vi föreslår ocksä alt konsumenter, löntagare och försäkringsbolag ges en subsidiär talerätl efter mönster frän marknadsföringslagen.

Om kommitténs förslag läggs tiU grund för lagstiftning, har Folksam ingen erinran mot förslaget att försäkringsinspekfionens beslut i fillsyns-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   807

ärenden - också såvitt gäller otillbörlig marknadsföring och information -skall gä i omedelbar verkställighet.

Resurs- och samarbetsfrågor

Kommittén föreslår att det ökade resursbehov som blir följden av dess förslag preliminärt skall lösas dels genom överflyttning av en tjänst frän konsumentveket tiU försäkringsinspeklionen, dels genom omfördelning av arbelsupgifter inom inspekfionen. Folksam anser del inte möjligt att nu avgöra om denna resursökning är tillräcklig för att på ett för konsument-skyddssynpunkt godtagbart sätt svara mol den ökning av verksamhetens innehåll som följer av förslaget och avstår därför från att ta ställning till denna fräga.

Folksam tillstyrker kommitténs förslag rörande kontaktfomm och för­säkringsinspektionens samrådsskyldighet med konsumentverket. Vi in­stämmer också i vad kommittén i övrigt anför om samarbetet myndigheter­na emeUan. Med hänsyn tiU alt inspektionen numera ledas av en lekmanna­styrelse, delar vi slutligen kommitténs åsikt att någon representation för konsumentverket i denna styrelse inte erfordras.

Sammanfattning

I det föreliggande delbetänkandet föreslås att ansvaret för konsument­skyddet inom försäkringsområdet skall samlas hos försäkringsinspek­fionen. Förslaget innebär att inspekfionen får det totala ansvaret för tUl­synen över försäkringsverksamheten.

Folksam ansluter sig till kommitténs förslag utom i vad del avser tale-och besvärsrätlen i konsumentfrågor, för vilka kommittén föreslår att samma administrativa ordning skall gälla som för övriga tillsynsbeslut. Vi anser i stället att försäkringsinspektionen i ärenden rörande otillbörlig marknadsföring och information bör ges rätt att föra talan i marknadsdom­stolen.

Med anförda reservationer tillstyrker Folksam de av kommittén före­slagna ändringama i försäkringslagarna, marknadsföringslagen, konsu­mentkreditlagen, konsumentförsäkringslagen och försäkringsinspekfio­nens instmktion.

20   Utländska försäkringsbolags förening

Utländska försäkringsbolag är i sin verksamhet understäUd i detta land i princip samma lagstiftning som svenska försäkringsbolag. Försäkringsin­spektionen har att kontrollera alt de utländska bolagen följer denna lag­stiftning. Inspektionen har även att övervaka den särskilda lagstiftning som gäUer för utländska försäkringsanstalter med verksamhet i landet.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   808

Inspektionens tillsyn är som Försäkringsverksamhelskommitlén fram­håller i det närmaste total när del gäller ufiändska försäkringsbolags verk­samhet.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har i ett omfattande yttrande framfört synpunkter som gäller aU försäkringsverksamhel inom landet. Föreningen anser all Riksförbundets yttrande myckel väl täcker in de synpunkter som Föreningen har på delbetänkandet.

Föreningen ansluter sig därför tUl de av Riksförbundet framförda syn­punkterna. Föreningen tillstyrker därmed Försäkringsverksamhetskom-mitléns förslag.

21    Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund

Föreslagen ändring av 28 § UFL

Kommittén har föreslagit all understödsföreningslagen skall komplet­teras med en bestämmelse i 28 § innebärande att förening, då fråga upp­kommer om antagande av ny medlem, lämnar denne sädan informafion som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Vi finner alt behovet av denna ändring inte styrkts. På sidan 205 i betänkandet medger kommittén att informationen i samband med värvan­det av nya medlemmar har relafivt liten betydelse. Kommittén finner ändock lagändringen lämplig. Såsom vi närmare skall förklara nedan har vi däremot den bestämda uppfattningen

att informationsbehovet i sammanhanget är så ringa att en lagbestäm­melse därom innebär byråkrati och

att den föreslagna bestämmelsen kan medföra onödigt arbete och kost­nad för bäde föreningar som Försäkringsinspektionen.

Vi utgår ifrån att lagändringen inte är avsedd för slutna understödsföre­ningar.

På sidan 162 i betänkandet konstateras sammanfattningsvis rörande bolagen att konsumentskyddet på försäkringsområdet är synnerligen väl utvecklat. Vi hävdar alt konsumentskyddet inom de föreningar som med­delar kapitalförsäkring, under beaktande av formen och storleken av verk­samheten Ukaså är fullt tillfredsställande. Dessa föreningar har jämförelse­vis mycket små försäkringar. Högsta medgivna försäkringsbelopp är 15 000 kronor. Försäkringsinspektionen har utfärdat restriktiva regler för värvan­det av nya medlemmar. I praktiken söker föreningarna i fråga följa god försäkringssed i sin rekrytering av nya medlemmar. Felaktig eller ofull­ständig information leder lätt fill alt försäkringar p. g. a. bristande premie­betalning avslutas i förtid. Förvärvandet av nya medlemmar samt utskrif­ter och utsändning av medlemshandlingar är relativt kostsamt varför an-nuUering av försäkringar inte är "lönsam".

Tillämpningen av den föreslagna lagbestämmelsen kräver förtydliganden i anvisningar frän Försäkringsinspektionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   809

Antalet nya medlemmar är numera lågt. För de öppna föreningar, som meddelar kapilalförsäkring till minst 1000 kronor, uppgick antalet nya medlemmar under år 1979 till endast 1389 enligt uppgift från Försäkrings­inspektionen.

Bestämmelsens ordalydelse ger oss anledning att befara krav på bl. a. information om premiejämförelser med andra föreningar och med försäk­ringsbolag. Skillnadema i premienivå torde dock vara ekonomiskt sett små. Olikheter i storleken och formen för återbäring är väsentligt mer betydelsefuUa. Återbäringens storlek kan dock inte åberopas i samband med rekrytering av medlemmar.

Även ulan lagändring torde Försäkringsinspektionen kunna ingripa mol bristande information i konsumentskyddsfrägor. Inspektionen kan dess­utom genonri komplettering av föreskriftema angående förvärvandet av nya medlemmar verka för att föreningama lämnar erforderlig information.

Konsumentförsäkringslagen

Förbundet har ingen erinran mot förslaget att hänvisningen i konsu­mentkreditlagen till marknadsföringslagen ändras liU en hänvisning till understödsföreningslagen;

Vi vill dock här inte underlåta att anföra följande.

HittUls torde ingen understödsförening ha insett att konsumentkreditla­gen skall iakttas av dem vid lån till privatperson. Lagen innehåller nämU­gen begrepp som vid tUlämpning inom föreningama är svårtolkade. Vi syftar på orden "konsument" och "näringsidkare" i 1 § första stycket lagen, som lyder:

"Denna lag gäller kredit (betalningsanstånd eUer län) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk och som lämnas eller erbjudes konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet".

Frågan gäUer först om understödsföreningarna, som inle får bedriva affärsmässig försäkringsrörelse, är näringsidkare med yrkesmässig verk­samhet. Om frågan besvaras jakande, kommer frågan om inle lagen för föreningamas del endast gäller vid kredit tiU personer som är konsumenter av föreningamas tjänster dvs. medlemmar.

Försäkringsinspektionens anvisningar (BFFS 1979:2) om informafion vid marknadsföring tUl konsument lämnar inga klarlägganden i berörda frågor. Av uttalanden i kommitténs betänkande och förarbeten tiU konsu­mentförsäkringslagen är förbundet nu införstådd med att understödsfören­ingarna i förevarande sammanhang är näringsidkare och att med konsu­ment avses i lagen medborgare i egenskap av privatperson.

Vi vill med det anförda understryka föreningamas behov av en klar och entydig lagstiftning med kompletterande tUlämpningsföreskrifter ifrån För­säkringsinspektionen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   810

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas

att förbundet bestämt avstyrker den föreslagna ändringen av 28 § i understödsföreningslagen,

att förbundet inte i övrigt har något att erinra mot kommitténs förslag i vad dessa berör understödsföreningar

samt att förbundet har ett allmänt önskemål om en klar och entydig lagstiftning med kompletterande fillämpningsföreskrifter från Försäkrings­inspektionen.

22   Landsorganisationen i Sverige (LO)

Konsumentverket är den centrala myndigheten för konsumentfrågor och KO/KoV har under många år även bevakat konsumentintresset på försäk­ringsområdet. Denna bevakning har dels haft stöd i marknadsföringslagen och senare i konsumentförsäkringslagen. Att försäkringsområdet är komp­licerat för den enskilde konsumenten är dokumenterat i flera utredningar. Del är svårt för den enskilde konsumenten att överblicka försäkringsutbu-det och bedöma sina egna försäkringsbehov. Det är även svårt alt sätta sig in i de rälfigheler som försäkrings villkoren ger försäkringstagaren. Ett tredje område där konsumenten har svårigheter är att la stäUning till om den ersättning som erbjuds vid skadereglering är den man har rätt tiU enligt försäkringsvUlkoren.

Förslag

Försäkringsverksamhelskommitténs majoritet föreslår att övervakning­en av marknadsföring och information pä försäkringsområdet läggs hos försäkringsinspektionen. Utredningens skäl för detta förslag anges vara bl. a. att en specieU tUlsynsmyndighet pä ett viktigt och tekniskt kompli­cerat område bör utöva samtliga samhällets kontrollfunktioner inom detta område samt att man med en sådan lösning även skulle få en förenklad administration av konsumentfrågoma och eliminera krångel och onödig byråkrati i förvaltningen.

LO delar inte kommitténs uppfattning, varken om behovet av en över­flyttning av kontroUsystemet eller de följder som kommittén anser att defia skuUe få för konsumentskyddet inom försäkringsområdet. Organisatoriskt betyder förslaget alt försäkringsinspektionen övertar KoVs samtliga befo­genheter på försäkringsområdet. En följd av detta blir all man för vissa delar av konsumentskyddet - bl. a. övervakningen av marknadsföring och information - ersätter en ordning med juridiskt inslag med en renodlat administrativ.

Den dubblering av tUlsynen som idag finns mellan inspekfionen och konsumentverket gäller främst marknadsföring och information. Utred-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   811

, ningen redovisar inte att detta har inneburit några problem. Marknadsfö­ringslagen är tiUämplig på flera andra områden som har speciallagstiftning, t. ex. livsmedel, läkemedel, kemisk-tekniska artiklar. Del är LOs bestäm­da uppfattning alt konsumentskyddet skaU vara detsamma inom hela nä­ringslivet.

LO anser alt den nu rådande ordningen för övervakning av marknadsfö­ring och information på försäkringsområdet skall bevaras och att konsu­mentverket fär behälla resurser för alt klara av en effektiv övervakning av marknadsföringslagen.

LO ansluter sig i övrigt tiU innehållet i ledamotens Gördis Hömlund och expertens Thomas Utterström särskilda yttrande.

23   Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Enligt TCOs mening finns det en klar risk alt konsumentskyddet på försäkringsområdet försämras om kommitténs förslag genomförs. TCO anser del vara vikfigt att försäkringsområdet inte får en, i förhållande till marknadsföringslagen, annan behandling och praxis än övriga branscher.

Konsumentverket har stora erfarenheter och kunnande i informations­frågor och då stora 'ivårigheter finns för konsumenterna alt orientera sig på försäkringsområdet torde också konsumentverket vara den myndighet som pä ett objektivt sätt bäst kan svara för informationen. Ett nära samar­bete mellan konsumentverket och försäkringsinspekfionen oCh branschen är nödvändigt även i fortsättningen.

TCO anser att den nuvarande ordningen för tillsyn av marknadsföring och information bevaras, sä att en enhetlig lagstiftning och tillsyn gäller hela näringslivet.

24  Försäkringstjänstemannaförbundet

Förbundet ansluter sig till aUa delar lill kommitténs förslag.

25  Försäkringsanställdas förbund

Kommittén föreslår i sitt delbetänkande att ansvaret för konsumenter­nas skydd inom försäkringsområdet skall samlas hos en myndighet -Försäkringsinspekfionen.

FF ansluter sig i del avseendet till kommitténs förslag. Vi delar därmed också kommitténs motivering att inspektionen med sin kompelens, sina resurser och sin erfarenhet är den myndighet som har den bästa möjlighe­ten alt ha huvudansvaret för konsumentskyddet inom försäkringsområdet.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  812

Vi ansluter oss också fill kommitténs mofivering alt konsumentskyddet inom försäkringsområdet måste utformas med hänsyn fill säväl den enskil­da konsumentens som fill hela försäkringstagarkollekfivels intressen.

FF anser emellertid att det vore en fördel om besvär i frågor om mark­nadsföring och information kunde föras vidare liU marknadsdomstolen. Detta dels genom att försäkringsinspeklionen ges rätt att föra lalan i ärenden enUgt de föreslagna reglerna om otillbörlig marknadsföring och information i försäkringslagama, dels genom all försäkringsbolag, löntaga­re och konsumenter ges taleräll i andra hand enligt mönster från marknads­föringslagen. FF reserverar sig aUlså mot kommitténs förslag i ovan berör­da avseende. En lagsfiftning enligt kommitténs förslag med ovanstående fillägg kan enligt FF:s mening omedelbart verkställas.

Därmed erhålls såväl en enhetlig tUlsyn som ett likformigt konsument­skydd inom marknadsföringsområdel.

När det gäller resursfrågan anser FF att den föreslagna förstärkningen om en tjänst förefaller alltför liten med hänsyn lill den omfattning verksam­heten f. n. har.

FF tillstyrker alltså kommitténs föreslagna ändringar i de berörda la­gama och Försäkringsinspeklionens instmktion, dock med den ändring som FF:s reservation om tale- och besvärsrält i marknadsdomstolen kan ge anledning till.

26   Försäkringsjuridiska föreningen

På försäkringsområdet är behovet av aktiv konsumentpolitik stort, sna­rast större än på mänga andra områden. Försäkringsverksamheten har särdrag, som i hög grad avviker från annan näringsverksamhet. Den ställer konsumenten inför frågor som han kan ha svårt att överblicka och rätt bedöma. Principerna för skadehanteringen är ofta oklara för den skadeli­dande. Själva försäkringsavtalet kan te sig invecklat och svåröverskådligt.

En väl fungerande försäkringsmarknad är av intresse för både konsu­menterna och försäkringsbolagen. Samhällel har ett starkt intresse av all en verksamhet av så stor social betydelse som den privata försäkringen fungerar konsumentinriktat och effekfivt. Redan i början av delta sekel skapades en särskild tiUsynsmyndighet, försäkringsinspektionen, för över­vakning av den privata försäkringsverksamheten. Såsom framgår av betän­kandet deltar försäkringsbranschen aktivt i bevakningen av konsument­intresset genom olika för branschen gemensamma nämnder och andra organ/vUlkorsnämnder, skadenämnder m. m./. Därjämte har fiertalel bolag egna nämnder för prövning av skadeärenden. I dessa nämnder ingår för­säkringstagare och representanter för olika intresseorganisationer m. fl. Det finns exempel också på andra anordningar, fillkomna för att bevaka konsumenfinlresset. Vissa bolag har sålunda nämnder, i vilka försäkrings-

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   813

tagare m.fi. deltar, för produktutformning och produktutveckling. Av betydelse ur konsumentskyddssynpunkt är branschens medverkan i Kon­taktfomm för försäkringsfrägor och i Konsumenternas försäkringsbyrå saml Allmänna Reklamationsnämnden. I de båda förstnämnda organen förekommer ett nära samarbete meUan branschens företrädare och de myndigheter som har att bevaka konsumentintressena. Del är värt alt notera att antalet ingripanden mot försäkringsbolagen från dessa myndig­heters sida har varit ringa och icke av allvariig beskaffenhet.

Vad gäller de konsumenlskyddande ätgärder, om vilka nu är fräga, torde övervakningen av avtalsvillkor och marknadsföring samt informationen till allmänheten vara av särskUd betydelse. Detsamma gäller övervakningen av skadehantering. Enligt gällande lagstiftning åligger det försäkringsin­spektionen - fömtom uppgiften alt utöva allmän tillsyn över försäkrings­bolagen enligt lagen om försäkringsrörelse - att övervaka att premiesätt­ning och övriga avtalsvillkor ävensom information och skadereglering överensstämmer med skälighetsprincipen. Vidare har inspektionen enligt gäUande lag att övervaka all anskaffningen av försäkringar sker enligt god försäkringssed. Konsumentverket/KO befattar sig inte med granskning av försäkringsviUkor eller skadehantering. Däremot är båda myndighetema behöriga beträffande marknadsföring och information — med vissa be­gränsningar för envar av dem. I fräga om väsentliga delar av konsument­skyddet är således båda myndigheterna engagerade.

Kommittén har funnit denna dubblering vara förenad med påtagliga • olägenheter. Myndighelsbevakningen av konsumentskyddet bör därför en­ligt kommitténs uppfattning koncentreras tUl endera av de båda myndighe­tema. Kommittén har kommit liU slutsatsen, alt uppgiften helt bör anför­tros försäkringsinspekfionen.

Försäkringsjuridiska föreningen instämmer i uppfattningen att den nuva­rande situationen är förenad med ölägenheter. Främst gäller detta informa­tionsövervakningen. Denna betydelsefulla del av konsumenlbevakningen ligger inom två olika myndigheters kompetensområde. Konsumentverket /KO/ övervakar den marknadsföringsinriktade informationen från försäk­ringsbolagen jämte den information i övrigt, som faller under konsument­försäkringslagen, medan försäkringsinspeklionen har en allmän tillsyns­plikt gentemot bolagen med en däri gmndad behörighet att ingripa även i fråga om sådan information, som övervakas av Konsumentverket/KO/.

Gentemot kommitténs förslag att lill försäkringsinspeklionen koncentre­ra bevakningen av konsumentskyddet har anförts, all ärenden rörande försäkringsbolagens marknadsföring därigenom skuUe bli undandragna marknadsdomstolens prövning. Denna synpunkt utgår frän alt inspektio­nen svårligen kan länkas spela en åklagarliknande roll inför marknadsdom­stolen. Synpunkten må vara riktig men synes övervägande formeU. Endast ett ärende avseende marknadsföring inom försäkring har varit underställt marknadsdomstolens prövning. Eventuella avsteg från sunda principer i

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   814

marknadsföringen bör inspektionen kunna korrigera enligt sina allmänna tillsynsbefogenheter och de sanktioner lagen om försäkringsrörelse erbju­der.

Föreningen har efler en sammanvägning av alla de omständigheter, som här bör komma i betraktande, funnit att övervägande skäl talar för kommit­téns förslag alt helt överföra bevakningen av konsumentskyddet beträffan­de försäkringsverksamheten till inspektionen. Därvid har föreningen fäst vikt vid det förhåUandet, att försäkringsinspektionen under alla omständig­heter måste förbli tillsynsmyndighet enligt försäkringsrörelselagen. Till­synen omfattar, såsom ovan framhållits, ytterst angelägna delar av konsu­mentskyddet. Det kan enligt föreningens mening inte komma i fråga att ta bort dessa uppgifter från inspektionen, vars tUlsynsfunktioner i så fall skuUe bli helt urholkade. Och en dubblering av uppgifterna pä tvä myndig­heter bör, såsom nämnts, undvikas. Även om inspektionens erfarenhet av konsumentskydd är mindre än konsumentverkets, borde inspekfionen re­lativt snabbt kunna tillägna sig erforderlig erfarenhet. Inspektionen bör därvid ha stor nytta av sin ingående kännedom om försäkring, ett område där konsumentverket har avsevärt mindre erfarenhet.

Del är att beklaga att kommittén ägnat tämligen ringa uppmärksamhet åt konsumentskyddets sakliga innehåll (lål vara att delta behandlades i ett betänkande för bortåt tio år sedan, SOU 1972:29). Inte minst tänker föreningen pä informationsskyldigheten, som med hänsyn till försäkring­ens specifika natur framstår såsom en ytterst betydelsefull del av konsu­mentskyddet. - I betänkandet har framförts tanken all inspektionen skulle ge ut en särskild publikation med konsumentupplysning rörande försäk­ring. Uppslaget synes vara värt all pröva.

Föreningen vill här starkt understryka angelägenheten av att försäkringsinspektionen, därest myndigheten blir det centrala organet för konsumentskyddet på försäkringsområdet, sä disponerar sina resurser alt stort intresse ägnas denna verksamhetsgren. Bortsett från den arbetskraft­förstärkning för detta ändamål, som inspektionen redan fått och kan väntas ytterligare få i framliden, bör inspektionen inom ramen för i övrigt tillgäng­liga resurser kunna aktivera det konsumenlskyddade arbetet. Fortlöpande samarbete fömtsättes äga mm med konsumentverket/KO/, likaså med de fömt nämnda samrådsorgan, i vilka representanter för branschen ingår. Eventuellt borde - såsom föreslagits - befattningshavare i konsumentver­ket ingå i styrelsen för inspektionen.

Sammanfattningsvis viU föreningen framhålla att föreningen anser kom­mitténs förslag ägnat att läggas fill gmnd för lagstiftning i ämnet.

Det bör slutligen nämnas, all föreningen inte gjort någon delaljgransk­ning av den föreslagna lagtexten.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   815

27   Kooperativa förbundet (KF)

Kommittén har i sitt förslag utgått från all de förhållanden som idag gäller inom konsumentskyddet på försäkringsområdet inle är lämpliga. Kommittén har dock inte kunnat påvisa nägra direkta fall där kompetens-tvister skulle uppställ och lett lill problem för konsumenterna.

KF delar kommitténs värdering att tillsynsbefogenhetema avseende konsumentskydd inom försäkringsområdet bör koncentreras liU en myn­dighet. Del är ett rimligt krav att konsumenterna inte skickas mellan myndigheter, som inle sinsemeUan kan avgöra vem som skall handlägga ärendet. Vidare har samhället ett berättigat krav på myndigheterna alt effekfivt och tiU lägsta möjliga kostnad bistå konsumenten och tiUse att gällande lagstiftning efterlevs.

Enligt KF:s uppfattning bör en specialmyndighel, som har i uppgift all utöva samhällets kontroU och tiUsyn över alt den lagsltflning som gäller för verksamhet inom området efterlevs, vara lämpad alt, om inte särskilda skäl talar häremot, även utöva tillsynen över efterlevande av annan lag­stiftning, som l.ex. marknadsföringslagen.

KF kan inte på den föreliggande utredningen stödja kommitténs förslag att en samlad tillsyn beträffande konsumentskyddet på försäkringsområdet skall handläggas av försäkringsinspektionen. Kommittén skall i enlighet med direkfiven fortsätta sitt utredningsarbete och därvid behandla väsent­liga konsumentskyddsfrägor pä försäkringsområdet nämligen villkors­granskning, försäkringsbolagens anskaffningsverksamhel och handlägg­ning av skaderegleringstillsyn. Först när resultatet av detta utredningsar­bete föreligger kan enligt KF:s uppfattning ställning tas lill de föreslagna lagändringarna.

KF förordar att frågan om tillsynsmyndighet och därav föranledda lag-ändringsfrägor tas upp på nytt när kommitténs ovannämnda utredning föreligger.

28   Svenska aktuarieföreningen

Genom Konsumentförsäkringslagen beaktas bl. a. konsumenternas möj-. ligheler att erhåUa information, all teckna och förnya eller uppsäga försäk­ring deras rätt till visst försäkringsskydd även vid försenad premiebetal-. ning, rätt fill rimlig ersättning även vid åsidosättande av biförpliktelser. Denna form av konsumentskydd päverkar försäkringskostnaderna. Kon­sumentskyddsfrågor berör dock även den stora mängden försäkringstaga­re, som ulan problem sköter sina premiebetalningar och genom kortekta uppgifter underlättar skaderegleringarna. Skyddet för dessa konsumenters kostnader regleras genom skälighetsprincipen för premiesättningen. Här­vid uppslår behovet av en avvägning mellan de olika konsumentintressena.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   816

Det vore olyckligt, om ansvaret för tillsynen av dessa båda former av konsumentskydd splittrades.

Då försäkringsinspektionen uppenbarligen har de största fömtsättning­arna för en samlad överblick över tUlsynsproblemen, fiUslyrker föreningen utredningens förslag om en renodlad "inspektionsmodell" samtidigt som vi tillstyrker den i tillsynsfrågan angivna reservationen.

29   Pensionskassan SHB

Kommittén konstaterar i betänkandet (sid. 205) alt informationen i sam­band med värvandel av nya medlemmar har relativt liten betydelse i en understödsförening men föreslår likväl att 28 § understödsföreningslagen skaU kompletteras med en bestämmelse innebärande alt, förening, då fräga uppkommer om antagande av ny medlem, skall lämna denne sådan infor­mafion, som har särskUd betydelse från konsumentsynpunkt.

För vår pensionskassa, som är avsedd för anställda i Svenska Handels­banken, - liksom för övriga tjänstepensionskassor - gäller all försäk­ringsvillkoren direkt eller indirekt styrs av koUektivavtal och andra över­enskommelser mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna. En Ijänstepensionskassa bedriver ingen medlemsrekrytering utan alla med­lemsinträden sker efter anmälan från arbetsgivaren.

Den föreslagna informationsplikten kan därför enligt vår mening inte åläggas en tjänstepensionskassa eftersom denna inte har direktkontakt med den blivande medlemmen och saknar kännedom om vUka upplysning­ar arbetsgivare och fack lämnar enskild nyanställd.

Av anförda skäl och då tjänstepensionskassorna har den ojämförligt största verksamheten bland understödsföreningarna hemställer vi alt den föreslagna ändringen av 28 § understödsföreningslagen inte genomföres. Även utan ändring av nämnda lagmm bör Försäkringsinspektionen kunria ingripa mot ev. olämplig marknadsföring inom andra understödsföreningar än tjänstepensionskassor, åtniinstone efter ändring av inspekfionens före­skrifter (1972-1 1-27) angående förvärvandet av nya medlemmar m. m.

Skulle ändringen likväl genomföras bör under alla omständigheter tjäns-tepensionskassoma undantas från informationsplikten.

I övrigt har vi intet att erinra mot kommitténs förslag i vad dessa berör underslödsföreningama.

30   Försäkringsanställdas pensionskassa

Kassan instämmer fill alla delar i de av Pensionskassan SHB framförda synpunktema.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  817

Bilaga 1

Utredarens förslag till lag om införande av lagen (1982:00) om försäkringsrörelse jämte specialmotivering

Lag om införande av lagen (1982:000) om försäkringsrörelse

1 § Lagen (1982:000) om försäknngsrörelse och denna lag träder i kraft
den 1 januari 1983 utom 15 § andra stycket och 21 § denna lag som träder i
kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift som lämnats på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 §   Genom lagen (1982; 000) om försäkringsrörelse upphävs
1. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse och

3. lagen (1946:434) angående införande av nya lagen om försäkringsrö­relse.

3   § Om det i lagar eller andra författningar förekommer hänvisningar lill föreskrifter som ersatts genom bestämmelser i lagen (1982:000) om försäk­ringsrörelse eUer denna lag, skaU i stället de nya bestämmelserna fiUäm­pas.

4   § För bolag som registrerats före den 1 januari 1983 gäller lagen (1982:000) om försäkringsrörelse med de undantag som anges i denna lag.

5   § För Stockholms stads brandförsäkringskontor gäUer bestämmelserna i lagen (1982:000) om försäkringsrörelse om ömsesidiga försäkringsbolag. Bolagets delägare skall dock inte pä gmnd härav få större ansvar för bolagels förpliktelser än de hade för den 1 januari 1904.

6   § De ömsesidiga försäkringsbolag som fill följd av 349 § första stycket d) lagen (1948:433) om försäkringsrörelse är undantagna från den lagen, då den upphör att gälla, skall inte heller omfattas av lagen (1982:000) om försäkringsrörelse.

7   § Om bolagsordningen innehåller en sådan bestämmelse om rätt lill teckning eller erhåUande av nya aktier som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket andra meningen lagen (1948; 433) om försäkringsrörelse, skall den­na bestämmelse anses gälla även för aktier som ges ut utöver tidigare föreskrivet maximikapital.

8   § Har ett försäkringsbolag vid ikraftträdandet av denna lag i sin bolags­ordning en bestämmelse om rösträtt enligt vilken antalet röster är beroen­de av hur många aktier den röstande företräder, får bolagsstämman i samband med ett beslut, som innebär eller kan medföra en ändring av antalet aktier i bolaget, också besluta om en sådan ändring av denna bestämmelse, att efter ändringen av antalet aktier varje röstande får sam­ma relativa röstandel som tidigare. Ett sådant beslut fattas med enkel majoritet enligt 9 kap. 13 § första stycket lagen (1982:000) om försäkrings­rörelse. Kallelse till sådan bolagsstämma sker enligt bolagsordningen.

Vill bolagsstämman bemyndiga styrelsen att fatta beslut om nyemission eUer emission enligt 5 kap. lagen (1982:000) om försäkringsrörelse, kan

52   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  818

bemyndigandet innefatta rätt för styrelsen att i samband med emissions­beslutet även fatta beslut, som medför en sådan ändring av bestämmelsen om rösträtt i bolagsordningen som avses i första stycket.

9 § Den som innehar ett akliebrev på vilket det är antecknat all han är
införd i aktieboken som ägare är, utan hinder av att införandet av hans
namn sketl före utgången av 1982, likställd med den som enligt 13 § andra
stycket lagen (1936:81) om skuldebrev förmodas äga rätt att göra skulde­
brevet gällande, om del sker något förvärv frän honom efter denna tid­
punkt.

10   § Registrering och verkställande av bolagsstämmobeslul, som fallals före utgången av år 1982, samt lalan mot sådana beslut sker enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse om något annat inte följer av 21 §.

11   § Har styrelsen före utgången av år 1982 beslutat om nyemission, skall nyemissionen ske enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

12   § Bestämmelserna i 4 kap. 17 § lagen (1982; 000) om försäkringsrörel­se skall även tillämpas på fondaktier som givils ut före den 1 januari 1983. Anmaningar får dock ske tidigast efter utgången av år 1984.

13   § Om det före utgången av år 1982 har vidtagits åtgärder för all verkställa en nedsättning av aktiekapitalet enligt 60 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, fär nedsättningen verkställas och registreras enligt nämnda lag.

14   § Den styrelseledamot eller verkställande direktör som tillträtt före utgången av år 1982, skaU anmäla sitt aktieinnehav enligt 8 kap. 5 § lagen (1982:000) om försäkringsrörelse snarast efter denna fidpunkt.

15   § Bestämmelserna i 10 kap. 4 § första och tredje styckena samt 10 kap. 5 § lagen (1982:000) om försäkringsrörelsen skall tillämpas från och med den första ordinarie bolagsstämma som hålls efter lagens ikraftträ­dande. Intill dess skall i stället motsvarande äldre bestämmelser tillämpas.

Beslut enligt 10 kap. 4 § andra stycket lagen (1982:000) om försäkrings­rörelse får meddelas före den 1 januari 1983.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse om föranmälan för dellagande i bolagsstämma, får sådan bestämmelse tillämpas intill dess beslut om be­stämmelsens upphörande eller ändring tiU överensstämmelse med 9 kap. I § tredje stycket lagen om försäkringsrörelse har blivit registrerat. Vad som sagts nu gäller dock endast om bolagsstämman hålls före utgången av år 1983.

16 § Årsredovisningen och koncernredovisningen skall från och med
räkenskapsåret 1983 upprättas enligt lagen (1982:000) om försäkringsrörel­
se. I koncernredovisningen för räkenskapsåret 1983 behöver ej medtagas
koncernresultaträkning och koncernbalansräkning för räkenskapsåret
1982.

Beslut om vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom som avser räkenskapsåret 1982 skall beslutas enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  819

17 § I livförsäkringsbolag skall utjämningsfonden enligt 266 § och säker­
hetsfonden enligt 271 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse överföras
till återbäringsfond enligt 12 kap. 5 § lagen (1982:000) om försäkringsrörel­
se.

Om det i ett livförsäkringsbolag finns en reservond skall denna överföras till återbäringsfonden eller till en fond som kan anses jämställd med åter­bäringsfonden eller till nägon annan fond, som regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen bestämmer.

18   § Redovisar ett skadeförsäkringsbolag säkerhetsfond enligt 271 § la­gen (1948:433) om försäkringsrörelse skall denna överföras till premiere­serven.

19   § Om det i ett livförsäkringsbolag finns en dispositionsfond avsatt inom livförsäkringsrörelsen skall denna överföras till äterbäringsfonden eller nedsättas. Senast vid utgången av år 1987 skall disposifionsfonden vara avvecklad.

20   § Likvidation skall genomföras enligt lagen (1948:433) om försäk­ringsrörelse om likvidatorerna utsetts före utgången av år 1982.

21   § Före utgången av år 1982 kan beslut om ändringar i bolagsordningen så att denna överensstämmer med lagen (1982:000) om försäkringsrörelse fattas enligt 9 kap. 14 eUer 17 § nämnda lag. I beslutet skall anges att det gäller från och med den 1 januari 1983.

22   § Om bolagsordningen efler utgången av år 1982 stridel mol lagen (1982:000) om försäkringsrörelse skall styrelsen utan dröjsmål lägga fram förslag till bolagsstämman om ändringar av bolagsordningen så att den överensstämmer med lagen.

Om gmnderna efter utgången av år 1982 strider mot lagen (1982:000) om försäkringsrörelse skall styrelsen genast besluta om ändring av dessa.

23   § Har bolagsstämman enligt 1 § lagen (1970:596) om förenklad aktie­hantering före utgången av är 1982 beslutat att nämnda lag skall vara tillämplig på bolaget, skall bolaget anses vara avstämningsbolag även om något förbehåll om detta inte tagits in i bolagsordningen. Bestämmelserna i 22 § första stycket skall tillämpas.

24   § Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma som registrerats före ikraft­trädandet av lagen (1948:433) om försäkringsrörelse behöver inte innehålla ordet ömsesidigt.

2   Specialmotivering

Förslaget till promulgationslag har utarbetats med promulgationslagen lill aktiebolagslagen som förebUd. Vissa bestämmelser i promulgafionsla-gen till akfiebolagslagen har dock inle haft akluaUtel för försäkringsbola­gen. Detta gäUer 5 §, 6 §, 8 §, 9 § första stycket, 17 §, 18 §, 19 § andra stycket, 21 § och 22 § nämnda lag.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  820

I 6 § promulgationslagen till aktiebolagslagen finns bestämmelser om den tid inom vilken full betalning skall erläggas för aktier som tecknats i samband med bolagets bildande. Bildandet av nya försäkringsbolag sker myckel sällan och är strängt kontrollerat av försäkringsinspekfionen. Ut­redningen har därför inte ansett att del krävts specialbeslämmelser för detta under övergångstiden mellan den nya och den gamla lagen om försäk­ringsrörelse. Bolag som bildas före ikraftträdandet av den nya lagen skall därför följa den gamla lagens bestämmelser.

I 8 § promulgationslagen till aktiebolagslagen finns bestämmelser om bolag som har aktier vilkas röstvärde överstiger tio gånger röstvärdet för aktier av annat slag. Sådana skillnader i röstvärdet för aktier av olika slag finns dock inte bland försäkringsbolagen. I 17 § nämnda lag finns en bestämmelse som var avsedd all underiätta övergången fill den nya aktie­bolagslagen för sädana bolag som tidigare inte ens internt hade haft en redovisning av anskaffningsvärdet för anläggningstillgångar. Denna be­stämmelse har ingen aktualitet för försäkringsbolagen, liksom inte heller 18 § nämnda lag eftersom skuldregleringsfond inte förekommer hos försäk­ringsbolag.

1 20 § promulgationslagen till aktiebolagslagen finns övergångsbestäm­melser för inlösen av aktier som påkallats viss tid före lagens ikraftträ­dande. Därmed avses bestämmelserna om alt minoritetsägarna har rätt alt få aktierna inlösta av de majoritetsägare som har mer än 90 % av akfierna (representerande mer än 90 % av röstetalet i bolaget). Utredningen har föreslagit all motsvarande bestämmelser skall las in i lagen om försäkrings­rörelse. Några sådana bestämmelser fanns inte i 1948 års försäkringsrörel­selag, varför övergångsbestämmelser inte krävs. 21 § promulgationslagen till aktiebolagslagen innehåUer bestämmelser för det fallet att bolaget i sin bolagsordning har hembuds- eller utlänningsklausul som avviker från den nya lagen. Förbehåll som avses i denna paragraf finns inte hos försäkrings­bolagen.

I §

Enligt paragrafen föreslås att den nya försäkringsrörelselagen och före­varande lag skall träda i kraft den I januari 1983. Utredningen har i delta lagförslag utgått från att en regeringsproposition läggs fram under våren 1982 och all riksdagen lar ställning till den föreslagna lagstiftningen före sommaruppehållet 1982. Förslaget till ny försäkringsrörelselag innebär åtskilliga nyheter för försäkringsbolagen främst inom redovisningsområ­det, vilket innebär alt bolagen behöver viss tid på sig alt utarbeta nya arbetsrutiner. Vidare krävs en översyn av bolagsordningar och grunder. Ändringar i dessa skall granskas av försäkringsinspektionen och stadfästas av regeringen eller försäkringsinspektionen. Vidare skall försäkringsin­speklionen utfärda anvisningar för försäkringsbolagens redovisning. För­beredelserna för övergången till den nya ordningen kan emellertid påbörjas

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                             821

redan innan riksdagen tagit ställning lill den föreslagna lagstiftningen. Såväl försäkringsinspektionen som företrädare för försäkringsbolagen ge­nom Försäkringsbolagens Redovisningsnämnd (FRN) har följt utredning­ens arbete och är väl insatta i förslaget. Utredningen har utgått ifrån att ca sex månader frän det att riksdagen tagit ställning fill lagens ikraftträdande krävs för försäkringsbolagens och försäkringsinspeklionens förberedelser. Eftersom försäkringsbolagens räkenskapsår sammanfaUer med kalender­året bör ikraftträdande ske vid ett kalenderärsskifte.

Enligt 15 § andra stycket och 21 § denna lag skall emellertid vissa bestämmelser i den nya lagen träda i kraft tidigare, se vidare vid nämnda paragrafer.

2§

I paragrafen föreskrivs att genom den nya lagen om försäkringsrörelse upphör 1948 års lag om försäkringsrörelse samt 1948 års promulgafionslag.

3§

När del i lagar eUer andra författningar förekommer hänvisning lill föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i den nya lagen om försäkringsrörelse eller förevarande lag, skall enligt paragrafen i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4§

Enligt paragrafen gäller den nya lagen om försäkringsrörelse även för bolag som registrerats före den 1 januari 1983 med de undantag som framgär av efterföljande paragrafer.

Denna bestämmelse överensstämmer med vad som gäller vid lagstift­ningen på akliebolagsrältens område. Vid lagstiftning inom civilrättens område gäller i övrigt som huvudregel att ny lag inte får betydelse för äldre rättsförhållanden. Det är dock klart olämpligt att olika lagregler för skilda bolag är beroende på vid vilken tidpunkt bolaget i fråga bildals. Den nya lagen bör därför som regel också gälla för äldre bolag.

Av paragrafen följer att, om ett äldre bolag i sin bolagsordning skulle ha bestämmelser som strider mot den nya lagen om försäkringsrörelse, blir dessa utan verkan. Från denna huvudregel görs emellertid vissa undantag i förevarande lag.

5§

Paragrafen motsvaras av 346 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. Denna undanlagsbestämmelse för Stockholms stads brandförsäkringskon­tor är föranledd av att del från rättslig synpunkt råder ovisshet om vilka som skall anses som brandkontorets delägare samt om eller i vilken ut­sträckning personlig ansvarighet kan göras gällande för kontorets förplik­telser. I enlighet med kontorets reglemente meddelas försäkring inle för

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  822

viss person utan för viss fastighet. I 1903 års försåkringslag som trädde i kraft den 1 januari 1904 upptogs bestämmelser om personlig ansvarighet för delägare i ömsesidiga försäkringsbolag. I brandförsäkringskontorets då gällande reglemente saknades bestämmelse om att försäkringstagarna hade personligt ansvar för kontorets förpliktelser.

6§

1948 års lag om försäkringsrörelse gäller inte för ömsesidiga försäkrings­bolag för försäkring av egendom på landsbygden, vars verksamhet är mindre än ett härad eller där del omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar, såframt bolaget inte meddelar brand- eller sjöförsäkring. Vid tillämpning av bestämmelsen likställs härad med tingslag i de orter där benämningen härad inle förekommer. Med denna bestämmelse avses i huvudsak s. k. sockenbolag för husdjursförsäkring. Dessa bolag, som allt­så är undantagna från gällande försäkringsrörelselags bestämmelser, skall ocksä vara undantagna från den nya lagens bestämmelser. Om ett nytt s. k. sockenbolag för husdjursförsäkring bildas efler nya lagens ikraftträdande kan det enligt bestämmelserna i I kap. 10 § 5 utredningens förslag lill ny lag om försäkringsrörelse efter prövning undantas från denna lags bestäm­melser. Bolag som undantagits från lagen skaU emellertid göra anmälan om sin verksamhet till försäkringsinspeklionen och lämna uppgifter enligt föreskrifter av regeringen.

7§

Enligt 10 § 1 mom. tredje stycket andra meningen 1948 års lag om försäkringsrörelse skaU, om akfierna inle medför lika rätt till andel i bola­gels fillgångar och vinst, i bolagsordningen särskilt anges den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag av akfier, under fömtsättning att aktiekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp. Motsvarande bestämmelse har tagits upp i 3 kap. 1 § andra stycket 3 förslaget tiU ny lag om försäkringsrörelse. Den nya lagen innehåller emellertid inle någon begränsning till ökning infill maximikapitalet. Om ett bolag därför i sin bolagsordning har en bestämmelse som endast avser ökning infiU maximikapitalet, är del lämpligast all den där angivna företrä­desrätten även skall gälla vid ökning utöver maximikapitalet. Denna be­stämmelse som upptagits i förevarande paragraf överensstämmer med 7 § promulgationslagen fill aktiebolagslagen.

8§

Förevarande paragraf lar främst sikte på en rösträttsbegränsningsregel i Försäkringsaktiebolaget Skandias bolagsordning § 18. Bestämmelsen har följande lydelse.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

823

Vid omröstning pä bolagsstämma beräknas rösterna efter hela det antal akfier för vilket någon utövar rösträtt enligt följande tabeU:

 

Den

som företräder

 

 

 

1-

25 sl aktier har

1 röst

601-  700" "

'    16

26-

50""

2 röster

701-  800" "

'    17

51-

75""

3"

801-  900" "

'    18

76-

100""

4"

901-1000" "

'    19

101-

125""

5"

1001-1100""

'    20

126-

150""

6"

1101-1200""

'    21

151-

175""

7"

1201-1300""

'    22

176-

200 " "

8"

1301-1400""

'    23

201-

250""

9"

1401-1500" "

'    24

251-

300 " "

10"

1501-1600""

'    25

301-

350""

11 "

1601-1700""

'    26

351-

400""

12"

1701-1800""

'    27

401-

450""

13"

1801-1900""

'    28

451-

500""

14"

1901-1999" "

'    29

501-

600 " "

15"

 

 

och den som företräder mer än 1999 akfier har 30 röster.

Omröstning vid bolagsstämma verkställes öppet, därest icke minst fem röstägande påyrkar omröstning med slutna sedlar.

Har vid val två eller fiera personer erhållit lika antal röster, anställes lottning dem emellan, men eljest gälle vid Uka röstetal den mening ordfö­randen biträder.

Bestämmelsen har funnits i Skandias bolagsordning sedan bolaget grun­dades år 1855. Bestämmelsen har troligtvis tillkommit för att skydda det nygrundade inhemska försäkringsbolaget från alt övertas av utländska bolag.

Denna rösträtlsregel har emellertid fått den verkan alt rösträttsrelatio­nerna mellan större och mindre aktieägare vid varje ändring av antalet aktier i bolaget förskjutits fill de större aklieägamas nackdel. Skandia har därför framställt en begäran till utredningen all i en blivande promulga­tionslag till ny lag om försäkringsrörelse skall tas in i en bestämmelse som möjliggör för Skandia att ha kvar denna rösträttsbegränsningsregel som den var formulerad 1980, dock med möjlighel för bolaget alt vid ändring av antalet aktier behålla den rösträltsrelation som gäUde 1980.

Förevarande paragraf första stycket innebär att bolagsstämman i ett försäkringsbolag, som i sin bolagsordning har en bestämmelse om rösträtt enligt vilken antalet röster är beroende av hur många aktier den röstande företräder, i samband med beslut om nyemission, fondemission med fond-akfier, nedsättning av aktiekapitalet genom indragning av aktier, spUl dvs. ändring av aktiernas nominella belopp ulan att del totala aktiekapitalet påverkas eller beslut om att ge ul konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenande med optionsrätt fill nyteckning eller beslut om emission av

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  824

inlösenbara aktier också får besluta om en sådan ändring av röslrättsregeln att efter ändringen av antalet aktier varje röstande får samma relativa röstandel som tidigare.

Ett sädant beslut får fattas med enkel majoritet enligt 9 kap. 13 § första stycket förslaget lill ny lag om försäkringsrörelse.

KaUelse fill en sådan bolagsstämma får utfärdas enligt bolagsordningen. Skriffiig kallelse som normalt är fallet vid beslut om ändring av bolagsord­ningen krävs inte om bolagsordningen innehåller bestämmelser om annat kallelseförfarande vid beslut som avses i denna paragraf

I andra stycket av förevarande paragraf har intagits en bestämmelse som innebär alt om styrelsen fält rätt att besluta om nyemission eller emission enligt 5 kap. utredningens förslag tUl ny lag om försäkringsrörelse på grundval av en fullmakt från bolagsstämman kan denna fullmakt även innehålla ett bemyndigande för styrelsen att fatta beslut som medför en sådan ändring av bestämmelsen om rösträtt i bolagsordningen som avses i första stycket.

9§

Av 3 kap. 6§ första stycket utredningens förslag till ny lag om försäk­ringsrörelse följer att den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets påskrift på del är införd som ägare i aktieboken har samma legitimation i förhällande till senare förvärvare som om aktiebrevet vore försett med en sammanhängande till honom fortlöpande följe av överlåtelser. Den utvidg­ning av skyddet för godtroende förvärvare som detta innebär inträder omedelbart när införing och därpå följande godtrosförvärv sker efter la­gens ikraftträdande. För alt så snabbt som möjligt skapa önskvärd säker­het för godtroende förvärvare bör även en tidigare införing tillerkännas legitimationsverkan enligt nya lagen, om förvärv i god tro sker efler dennas ikraftträdande. Denna bestämmelse överensstämmer med 9§ andra stycket promulgationslagen till aktiebolagslagen.

I 9§ första stycket promulgationslagen till aktiebolagslagen finns en bestämmelse om innehavaraktiebrev. En sådan bestämmelse behövs ej för försäkringsbolagen eftersom innehavaraktiebrev inte förekommer i försäk­ringsbolagen.

10§

Om bolagsstämman fattat beslut före den nya lagens ikraftträdande bör beslutet verkställas och registreras enligt äldre lag. Detsamma bör gälla i fråga om lalan mol ell sådant stämmobeslut. Från denna regel gäller undantag enligt 21 §.

Paragrafen fär betydelse bl. a. när det gäller beslut om nyemission eller beslut om nedsättning av aktiekapitalet. Har bolagsstämman fattat ett beslut om nyemission före ikraftträdandet, skall alltså bestämmelserna i 1948 års lag tillämpas. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 10 § promulgationslagen till aktiebolagslagen.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   825

11 §

Både enligt 1948 års lag och utredningens förslag till ny lag kan styrelsen besluta om nyemission antingen med stöd av fullmakt från stämman eller under fömtsättning av stämmans godkännande. Har styrelsen fatlat ett sådant beslut före ikraftträdandet, bör emissionen genomföras enligt äldre lags bestämmelser. Denna regel överensstämmer med 11 § promulgations­lagen till akfiebolagslagen.

I2§

Bestämmelserna i 4 kap. 17 § utredningens förslag fill ny försäkringsrör­elselag innehåller en preskriptionsregel för fondaktier. Denna regel bör även bli tillämplig på fondaktier som tillkommit vid en före regelns ikraft­trädande förelagen fondemission. Av rättssäkerhetsskäl har dock införts en bestämmelse om karenstid, som innebär att anmaningen enligt den nya preskriptionsregeln inte i något fall får göras tidigare än två år efler nya lagens ikraftträdande. En motsvarande regel finns i 12 § promulgationsla­gen lill aktiebolagslagen.

13§

I denna paragraf föreskrivs att om en åtgärd för verkställighet av ned­sättning av aktiekapitalet enligt förbehåll i bolagsordningen vidtagits före utgången av är 1982, fär nedsättningen verkställas och registreras enligt 1948 års lag. En motsvarande bestämmelse finns i 13 § promulgationslagen lill aktiebolagslagen.

14 §

Den i 8 kap. 5 § utredningens förslag angivna skyldigheten för styrelsele­damöter och verkställande direktören all anmäla aktieinnehav gäller alla köp och försäljningar av aktier efter nya lagens ikraftträdande. För att uppgifterna skall bli meningsfulla krävs att registrering sker av vederbö­randes aktieinnehav vid lagens ikraftträdande. Paragrafen överensstäm­mer med 14 § promulgafionslagen lill aktiebolagslagen.

15§

Paragrafen överensstämmer med 15 § promulgationslagen till aktiebo­lagslagen.

I 10 kap. 4§ utredningens förslag finns bestämmelser om att kvalificerad revisor skall finnas i vissa försäkringsbolag. Dessa bestämmelser bör träda i kraft snarast möjligt och utredningen föreslår i första stycket av föreva­rande paragraf att de skall tillämpas från och med den första ordinarie bolagsstämma som hålls efter lagens ikraftträdande. I de fall en godkänd revisor vid lagens ikraftträdande haft hand om revisionen i ell försäkrings­bolag som enligt förslaget skall ha auktoriserad revisor så kan den god­kända revisorn - om det kan anses lämpligt - genom dispensregeln i 10

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                              826

kap. 4§ andra stycket utredningens förslag få dispens att fortsätta sin verksamhet där. Sådan dispens får meddelas före ikraftträdandet den 1 januari 1983.

110 kap. 5 § utredningens förslag finns regler om revisionsjäv, som på ett par punkter innebär skärpningar i förhållande till gäUande lag. Även dessa regler bör tillämpas frän och med den första ordinarie stämman efler ikraftträdandet. Intill dess bör motsvarande äldre regler gälla.

I andra stycket av förevarande paragraf har införts en bestämmelse om föranmälan tUl bolagsstämma. Enligt denna bestämmelse som överens­stämmer med 15 § andra stycket promulgationslagen till aktiebolagslagen får bolagen tillämpa äldre bolagsordningsbeslämmelser om föranmälan inför den första bolagsstämman - och också eventuellt ytteriigare stämma innan bolagsordningsändringen blivit registrerad - som hålls efter den nya försäkringsrörelselagens ikraftträdande.

16       §

De nya redovisningsreglerna föreslås böra fillämpas från och med rä­kenskapsåret 1983. Delta är en lämplig ordning också därför att alla försäk­ringsbolag har kalenderår som räkenskapsår. Den föreslagna ordningen medför sålunda att för räkenskapsåret 1982 den gamla lagens regler skall gäUa. När det gäUer beslut om vinstutdelning och annan användning av bolagets tillgångar som fattas under 1983 för räkenskapsåret 1982 skall reglerna i den gamla lagen gälla.

17       §

Utredningen har i förslaget till ny lag om försäkringsrörelse föreslagU att de nu gällande tre överskottsfonderna i personförsäkringsrörelsen med gmnder, ålerbäringsfond, utjämningsfond och säkerhetsfond, skall sam­manslås tUl en fond, benämnd ålerbäringsfond. Medlen i utjämningsfonden och säkerhetsfonden bör därför överföras till återbäringsfonden. Bestäm­melse om detta har tagils in i första stycket av förevarande paragraf. Med återbäringsfond avses i första hand en sådan fond för grundbunden livför­säkringsrörelse. Emellertid föreslår utredningen all också överskottsmedel inom grundfri personförsäkring skall kunna redovisas som återbärings­fond, om ingen annan part än försäkringstagare kan göra anspråk på dessa överskottsmedel. Om säkerhetsfond avsatts inom grundfri personförsäk­ringsrörelse skall medlen i den överföras till en sådan återbäringsfond för denna rörelse.

Andra stycket upptar en bestämmelse om reservfond. Reservfond skall enligt utredningens förslag endast finnas i skadeförsäkringsbolag. Om det finns en reservfond i ett livförsäkringsbolag skal! denna i första hand överföras till en äterbäringsfond eller nägon annan med denna jämställd fond.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                             827

18§

Skadeförsäkringsbolag som driver skadelivränterörelse redovisar säker­hetsfond för denna rörelse. Sädan säkerhetsfond skall vid lagens ikraftträ­dande överföras tiU premiereserven.

19§

Utredningen har i förslaget lill ny lag om försäkringsrörelse föreslagit att nya avsättningar tUl disposilionsfonder inte får ske av vinst som uppkom­mit inom den gmndbundna livförsäkringsrörelsen. De nuvarande disposi­tionsfonderna får avvecklas under en femårsperiod. De belopp som finns kvar i dispositionsfondena efler fem år skall föras över till äterbäringsfon­den. Bestämmelser om detta har intagUs i förevarande paragraf

20 §

I paragrafen föreskrivs alt likvidation skall ske enligt den lag som gäller när Ukvidatorema utses. Paragrafen överensstämmer med 19 § första stycket promulgationslagen till aktiebolagslagen. I nämnda paragrafs andra stycke finns en bestämmelse om preskription av sktfteslolter vid likvida­tioner som fillkommit före 1944 års aktiebolagslag. En sädan bestämmelse har inle ansetts behövlig för försäkringsbolagens del då det enligt uppgift från försäkringsinspeklionen inte finns några gamla outtagna skifteslotter kvar efler likvidation av försäkringsbolag före 1948 års lags ikraftträdande.

21§

Paragrafen ger bolagen möjlighet att redan före den nya lagens ikraftträ­dande falla beslut om sådana ändringar i bolagsordningen som behövs för att den skall överensstämma med den nya lagen. Så snart riksdagen under år 1982 har behandlat lagförslaget bör bolagen kunna besluta om ändring i bolagsordningen lill överensstämmelse med den nya lagen varvid de ma­joritetskrav som den nya lagen uppställer skall tillämpas. I beslutet skall anges att ändringen skaU gälla fr.o.m. den 1 januari 1983. Beslutet kan registreras omedelbart efter stadfästelsen. En bestämmelse om detta bör tas upp i försäkringsrörelseförordningen.

Eftersom utredningens förslag fill ny försäkringsrörelselag, med i denna lag angivna undanlag, kommer att sälla ur kraft bestämmelser i bolagsord­ningen som strider mot lagen, är det angeläget att bolagen begagnar sig av möjligheten att undanröja den risk för vilseledande som uppkommer, om bolagsordningen innehåller ogiltiga bestämmelser. En motsvarande be­stämmelse finns i 23 § promulgationslagen fill aktiebolagslagen.

22 §

För att bolagsstämman skall fä tillfäUe att anpassa bolagsordningen till förslaget tiU ny lag om försäkringsrörelse föreslås i förevarande paragraf första stycket alt styrelsen, om bolagsordningen innehåller mol den nya

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  828

lagen stridande bestämmelser, utan dröjsmål skall vidta åtgärder för änd­ring av bolagsordningen till överensstämmelse med lagen. Det innebär att styrelsen vid den första bolagsstämman som hålls efter den nya lagens ikraftträdande skall lägga fram förslag om ändring i bolagsordningen i nu berörda hänseenden. Del ankommer bl.a. på revisorerna att se lill att styrelsen följer denna skyldighet.

I andra stycket föreslås alt styrelsen om grunderna efter utgången av år 1982 strider mot förslaget fill ny lag om försäkringsrörelse skall styrelsen genast beslut om ändring av dessa. Bolagsstämman deltar inle i beslutet om gmndernas utformning. Även ändring av gmnderna så att del överens­stämmer med den nya lagen bör kunna beslutas, stadfästas och registreras före utgången av är 1982.

23        §

Enligt 1 § lagen om förenklad akliehanlering blir bolag avstämningsbolag genom all bolagsstämman fattar beslut om del. Enligt utredningens förslag till ny lag om försäkringsrörelse och nya aktiebolagslagen fordras däremot att avstämningsförbehäll intagils i bolagsordningen. Om ett bolag före utgången av år 1982 blivit avstämningsbolag utan all förbehållet införts i bolagsordningen, behäller bolaget denna karaktär även efler nya lagens ikraftträdande. Även dessa bolag bör emellertid föra in avslämningsförbe-hållet i sina bolagsordningar. Del föreslås därför att 22 § skall tillämpas så att bolagsordningen kommer att överenstämma med den nya lagen. Det torde åligga revisorerna all se till all styrelsen fullgör sin skyldighet att lägga fram förslag till ändring i bolagsordningen.

24        §

I 5 § lagen (1948:434) om införande av nya lagen om försäkringsrörelse finns en motsvarande bestämmelse. Några äldre ömsesidiga försäkringsbo­lag har inte ordet ömsesidigt i sin firma, vilket krävs enligt 171 § första stycket gällande försäkringsrörelselag och 17 kap. I § utredningens förslag lill ny lag om försäkringsrörelse. Dessa försäkringsbolag skall alltjämnl inle behöva ändra sin firma.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  829

BUaga2

Sammanställning över remissyttranden

1. Försäkringsinspektionen: Inspektionen har i utredningen företrätts av två experter och även i övrigt har ett nära samarbete förekommit under utredningsarbetet mellan utredningen och företrädare för inspektionen, därvid inspektionens synpunkter beaktats i stor utsträckning. De fram­lagda förslagen är enligt inspektionens mening i huvudsak väl ägnade att läggas lill gmnd för lagstiftning.

Rörande det förutsedda lidsschemat för lagstiftningens praktiska för­verkligande vill inspektionen emellertid göra några kommentarer;

Den nya lagen om försäkringsrörelse och dilhörande följdlagsliftning avses träda i kraft den 1 januari 1983, varvid de materiella bestämmelserna kommer alt gälla i eventuell strid mot icke anpassade bolagsordningar och gmnder. Tekniken avviker visserligen från vad som gällde vid införandet av 1948 års motsvarande lag, där ansökan om bolagsordning och gmnder av ändrat innehåll skulle inges lill inspektionen senast två är efler lagens ikraftträdande och äldre lag tillämpades intill dess stadfästelse å ändringar, som föranleddes av den nya lagstiftningen, ägt mm och koncession enligt den nya lagen meddelats. Det kan dock möjligen sägas, alt det år 1948 var fråga om en mera omfatiande nygestaUning av lagstiftningen och om med­delande av koncession enligt den nya lagen fill skillnad från nu, då anpass­ningen blir av mindre genomgripande art. Den nu föreslagna ordningen kan därför accepteras i det nu aktuella mera begränsade sammanhanget, även om de nya reglerna kommer att ufiösa betydande ändringar i försäkrings­bolagets nu gällande grunddokument. Av belänkandet (bl.a. sid. 70) fram­går emellertid, att utredningen tänkt sig möjligheten av bolagsbeslul, stad­fästelse och registrering före 1982 års utgång såsom realiserbar. Detta torde knappast vara riktigt och stämmer f ö. inte med utredningens eget konstaterande på samma sida, att bolagsordningsanpassningen skall ske på första stämman efter lagens ikraftträdande (1983-01-01), dvs. normalt vår-stämman 1983. En mera realistisk tidsplan är all inspektionen under hösten 1982 distribuerar material med förslag fill anpassningsåtgärder, att 1983 års stämmor beslutar i bolagsordningsfrågor samt att ansökningar till inspek­tionen, sladfäslelser och registreringar sker under hösten 1983 och under år 1984. Uteslutet är självfallet inte att vissa stora företag med omfattande formell kapacitet kan genomföra förändringarna betydligt tidigare men för det stora flertalet försäkringsbolag torde vad nu sagts komma alt visa sig rikligt. Vad sålunda anförts hänför sig i viss utsträckning även till grunder­na, eftersom dessa i vissa hänseenden hänger intimt samman med bolags­ordningsreglerna.

I övrigt anser sig inspekfionen i det följande kunna inskränka sig fill att behandla vissa enskildheter i den nu föreslagna följdlagsliflningen.

Förslaget IiU lag om införande av lagen om försäkringsrörelse 8§

Regleringen i denna paragraf innebär ett avsteg från bestämmelsen i 22 § rörande skyldighet för styrelsen att anpassa bolagsordningen så att den

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  830

överensstämmer med den nya lagen om försäkringsrörelse, eftersom nämnda reglering möjliggör ett konserverande av bolagsordningsbestäm­melser som i själva verket står i strid med de aUmänna rösträllsreglerna i den nya lagen om försäkringsrörelse. Inspektionen har emellertid inte någon erinran mol förslaget i sak pä denna punkt men vill ifrågasätta humvida man inte i tydlighetens intresse borde göra en erinran härom i22§.

22 §

Inspektionen vill i detta sammanhang erinra om vad inledningsvis an­förts rörande de problem som kan fömtses ifråga om anpassning av bolags­ordningar m. m. fill den nya lagen om försäkringsrörelsen. Mol bakgmnd härav torde kraven i förevarande paragraf på vidtagande av olika slag av åtgärder "utan dröjsmål" och "genast" i praktiken knappast kunna i full utsträckning tillämpas enligt ordalydelsen.

24 §

I förevarande paragraf, som har sin motsvarighet i 5 § i 1948 års promul­gafionslag, synes ha förbisetls att det finns några äldre ömsesidiga försäk­ringsbolag som saknar även ordet "försäkring" i sin firma (t. ex. Allmänna Änke- och PupUlkassan i Sverige saml vissa "brandstodsbolag"). Del är självfallet meningen att ej heUer dessa skall behöva ändra firma. Lämpli­gen kan delta rättas lill genom alt "ordet ömsesidigt" i 24 § ändras lill "orden ömsesidigt eller försäkring".

2. Svea hovrätt: I sill yttrande 4.6.1981 över del av utredningen tidigare framlagda förslaget fill ny lag om försäkringsrörelse (Ds E 1980:6) uttalade hovrätten viss tveksamhet rörande det lämpliga i att redan nu genomföra detta förslag med hänsyn till att en rad viktiga materiella frågor på försäk­ringsrörelseområdet aUtjämt ligger i stöpsleven. Den tvekan hovrätten då gav till känna har förstärkts, sedan hovrätten nu tagit del av utredningens slutbetänkande. Särskilt vad utredningen redovisat i fråga om de övervä­ganden som försäkringsverksamhetskommittén har att göra beträffande de utländska försäkringsföretagen (bet. s. 74) ger vid handen att det kan bli fråga om att göra betydande ingrepp i den lagstiftning som reglerar dessa företags verksamhet. Denna lagsfiftning står i väsentliga hänseenden i samband med de regler som gäller för svenska försäkringsbolag. Det råder sålunda f.n. stor oklarhet beträffande vad som i vikliga materiella hänse­enden kommer alt i framtiden gälla för såväl svenska som här i riket verksamma ufiändska försäkringsbolag. Hovrätten anser sig därför böra ånyo framhålla det angelägna i att förekommande samordningsspörsmål närmare övervägs, innan vidare lagstiftningsåtgärder vidtas på gmndval enbart av nu framlagda förslag.

De i betänkandet framlagda förslagen till promulgationslag och försäk­ringsrörelseförordning har utformats efter mönster av motsvarande aktie­bolagsrättsliga bestämmelser. Författningarna innehåller åtskilliga regler av administrativ och försäkringsteknisk karaktär som ligger utanför hov-rätlens sakliga kompelens. Från lagteknisk synpunkt synes emellertid

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   831

någon generell anmärkning inte kunna göras mot den föreslagna reglering­en.

3.    Riksåklagaren: Utredningen följer i föreliggande delbetänkande de rikt-Unjer som kom lill ullryck i tidigare framlagt förslag om ny lag om försäk­ringsrörelse. Del nu framlagda förslaget till följdlagstiftning synes väl anpassat lill nämnda lagförslag. Frän de synpunkter jag har att företräda föranleder utredningens förslag inte någon erinran.

4.    Fullmäktige i Sveriges riksbank: Fullmäktige vill här erinra om de syn­punkter som framfördes den II juni 1981 angående utredningens förslag om lag om försäkringsrörelse. Fullmäktige biföll då förslaget all skadeför­säkringsbolag skulle få emittera konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt men underströk samtidigt att det vore lämpligt alt avvakta resultatet av försäkringsverksamhelskommitténs arbete innan lagändringar rörande dessa typer av skuldebrev vidtas. Förslaget att ska­debolag skulle fä emittera vinstandelslån avstyrktes.

I utredningens nu föreliggande förslag till försäkringsrörelseförordning berörs anmälan för registrering av konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Dessa skuldebrev omnämns även på andra punkter i förslagen lill följdlagsliftning. Fullmäktiges synpunkter på lagen om för­säkringsrörelse gäller även följdlagsliflningen.

5.    Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) (FVK): Enligt kommit­téns uppfattning finns inte skäl att avvakta FVK:s arbete innan ett förslag till ny lag om försäkringsrörelse framläggs, allrahelst som FVK:s arbete kommer att kräva ytterligare flera år. Tvärtom torde ett snabbt införande av en ny försäkringsrörelselag underlätta kommitténs fortsatta arbete. I den män FVK:s förslag senare skulle påkalla ändringar i försäkringsrörel­selagen, bör dessa utan större svårigheter kunna vidtas i den nya lagen.

6.    Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09): Från försäkringsrätlskommit­léns synpunkt finns inte några invändningar att göra mot de i remitterade betänkandet framställda förslagen.

7.    Svenska försäkringsbolags riksförbund: Riksförbundet har i stort sett inga invändningar mot de föreslagna följdändringarna utan inskränker sig i sitt yttrande fill vissa detaljsynpunkter på de nedan angivna lagförslagen.

Lagen om införande av lagen om föräkringsrörelse 8§

Paragrafen bör inledas med orden "Har ett försäkringsar/Vbolag vid ikraftträdandet av denna lag.,."

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  832

18 §

Enligt vad riksförbundet anförde i sitt yttrande över förslaget till ny lag om försäkringsrörelse bör säkerhetsfond för skadelivräntor överföras till ersättningsreserven och ej fill premiereserven.

21 §

Paragrafen ger försäkringsbolagen möjlighet att redan vid 1982 års bo­lagsstämmor besluta om ändringar i bolagsordningarna så att de överens­stämmer med nya lagen om försäkringsrörelse. Riksförbundet finner detta i och för sig vara ett prakfiskt anangemang men ifrågasätter om förutsätt­ningar att genomföra sådana ändringar under 1982 kan komma alt förelig­ga.

Riksförbundet föreslår att hänvisningen i paragrafen till 9 kap. lagen om försäkringsrörelse får omfatta fömtom 14 och 17 §§ även 18 §.

8.    Utländska försäkringsbolags förening: Föreningen har inte några invänd­ningar mot de föreslagna ändringarna. Föreningens inställning grundar sig pä att några sakliga ändringar ej föreslås i de lagar som betänkandet omfattar utan det är endast fråga om konsekvensändring föranledda av förslaget om ny lag om försäkringsrörelse över vilket föreningen tidigare avgivit yttrande.

9.    Svenska arbetsgivareföreningen: Svenska arbetsgivareföreningen har ingen erinran mot de framlagda förslagen.

 

10.    Sveriges industriförbund: Förbundet har ingen erinran mot det fram­lagda förslaget om följdlagstiftning tUl en ny lag om försäkringsrörelse.

11.    Styrelsen för Stockholms fondbörs: Från de synpunkter fondbörsen har att beakta saknar börsstyrelsen anledning till erinran mot utredningens förslag.

12.    Försäkringsjuridiska föreningen: Det nu framlagda förslaget finner för­eningen väl avvägt. Föreningen tillstyrker således alt förslaget lägges till grund för lagstiftning.

13.    Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF): SFF finner ingen anledning all tycka något annat än de sakkunniga och vi biträder därför den nya lagtexten.

14.    Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag: Dispenser. Enligt 1 kap. 10 § förslaget tUl ny lag om försäkringsrörelse får Regeringen eller, efter bemyndigande, Försäkringsinspeklionen medge undanlag eller avvikelse från bestämmelserna i lagen i fråga om bl. a, vissa typer av livförsäkringar.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  833

Säsom denna paragraf är formulerad gäller den nya lagen i sin helhet såvida inte sädana undantag medgivits. Del innebär att de dispenser som lämnats enligt nu gällande lag inle längre kommer alt gälla. Försäkringsrö-relseulredningen har inle berört denna fråga i sitt förslag lill lag om införan­de av lagen om försäkringsrörelse. Det är emellertid, såvitt vi kan finna, angeläget att denna fråga behandlas vid departementels vidare beredning och alt i det av Regeringen lill Riksdagen lämnade förslaget till lag om införande av lagen om försäkringsrörelse del anges att de dispenser som tidigare lämnats om undantag frän de särskilda bestämmelserna angående Uvförsäkring i nuvarande lagen om försäkringsrörelse även skall gälla de särskilda bestämmelserna angående livförsäkring i den nya lagen om för­säkringsrörelse. Införs inte en sädan bestämmelse i promulgafionslagstift-ningen leder del, enligt vårt bedömande, endast till att försäkringsbolagen måsle inge ansökningar om vad som redan gäller och Regeringen eller Försäkringsinspeklionen masta fatta beslut om vad man tidigare beslutat. Del medför onödigt arbete för såväl försÉikringsbolagen som Regeringen och/eller Försäkringsinspeklionen. Vi vill därför föreslå att en bestämmel­se av nu anfört innehåll införs i lagen om införande av lagen om försäk­ringsrörelse.

53   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

 

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                  835

Bilaga

Sammanställning med hänvisningar mellan lagrummen i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse (FRL), försäk­ringsrörelseutredningens förslag, departementsförslaget och aktiebolagslagen i dess lydelse 1982-01-01

 

FRL

 

Utredningsförslaget

Departementsförslaget

ABL

 

1 §

1 st.

1 kap.

1 § 1 st.

1 kap.

1 § 1 st.

----

 

1§

2 st.

1 kap.

1 § 2 st.

1 kap.

2§2st,

----

 

2§

I mom.

1 kap.

2 § 1 st.

1 kap.

3 § 1 st.

----

 

2§

2 mom. 1 st.

Ikap,

2 § 3 st.

1 kap.

3 § 3 st.

----

 

2§

2 mom, 2 st.

1 kap.

3 § 1 st.

1 kap.

5 § 1 st.

----

 

3§

1 st.

1 kap.

4§

1 kap.

1 § 2 st.

----

 

3§

2 st.

20 kap.

1 §

20 kap.

1 § (jfr 1 kap,

1 §2 st,)

18 kap.

1 §2-3 st.

4§

1 mom. 1 st. 1-

-2 p, 2 kap.

4 § 1 st.

2 kap.

3 § 1 st.

----

 

4§

1 mom. 2 st.

2 kap.

4 § 2 st.

2 kap.

3§2st.

----

 

4§

I mom, 3 st.

2 kap.

4 § 3 st. 1 p.

2 kap.

3 § 3 st, 1 p.

----

 

4§

2 mom. 1 st.

2 kap.

5 § 1 st.

2 kap.

4 § 1 st.

----

 

4§

2 mom. 2 st.

2 kap.

5 § 2 st.

2 kap.

4 § 2 st.

----

 

4§

3 mom, 1 st.

2 kap.

6§

----

 

----

 

4§

3 mom, 2-3 st.

----

 

----

 

----

 

5§

1 st, 1 p.

2 kap.

1 § 1 st, 2-3 p.

2 kap.

1 § 1st, 2-3 p.

2 kap.

1 § 1 st, 2-3 p.

5§

2 st,

2 kap.

1 § 2 st.

2 kap.

1 § 2 st.

2 kap.

1 § 2 sl.

5§

3 st.

2 kap.

1 § 1 st. 1 p.

2 kap.

1 § 1 st, 1 p.

2 kap.

1 § 1 st. 1 p.

6§

1 st. 1 p.

2 kap.

7§ Ip.

2 kap.

5§lp,

2 kap.

4§ 1 p.

6§

lst,2p.

2 kap.

7§3p.

2 kap.

5§3p,

2 kap.

4§3p.

6§

1 st, 3 p.

2 kap.

7§4p.

2 kap.

5§4p,

----

 

6§

1 st, 4 p.

2 kap.

7§12p,

2 kap.

5 § 11 p.

2 kap.

4 §4p.

6§

1 st. 5 p.

2 kap.

7 § 13 p.

2 kap.

5§12p,

2 kap.

4 § 5 p.

6§

I st, 6 p.

2 kap.

7§2p,

2 kap.

5§2p,

2 kap.

4§2p,

6§

1 st,7p.

2 kap.

7§6p,

2 kap.

5 §6p.

2 kap.

4§6p,

6§

I st. 8 p.

2 kap.

7§8p,

2 kap.

5§8p,

2 kap.

4§8p,

6§

1 st, 9p,

----

 

----

 

----

 

6§

1 st, 10 p.

2 kap.

7 §7+ 16 p.

2 kap.

5§7p,

2 kap.

4§7p,

6§

1 st. 11 p.

2 kap.

7§9p,

2 kap.

5§9p,

----

 

6§

I st. 12 p.

2 kap.

7§ lOp.

2 kap.

5 § lOp,

----

 

6§

2 st,

17 kap.

2 § 1 st.

17 kap.

1 § 3 st.

16 kap.

H 2 st.

6§

3 st,

2 kap.

7§6p,

2 kap.

5§6p,

2 kap.

4§6p.

7§

1 st.

17 kap.

1 § 1 st, 1 p.

17 kap.

1 § 1 st. 1 p.

16 kap.

1 § 1 st. 1 p.

7§

2 st.

17 kap.

1 §2 st.

17 kap.

1 § 1 st. 2 p.

16 kap.

1 § 1 st, 2 p.

7§

3 st,

17 kap.

2 § 2 st.

17 kap.

2§

16 kap.

1 § 3 sl.

8§

1 st, 1 p.

1 kap.

5 § 2 st.

1 kap.

6 § 2 st.

1 kap.

1 § 2 st.

8§

1 st, 2 p.

2 kap.

7§12p.

2 kap.

5§llp,

-----

 

8§

2 st,

----

 

----

 

----

 

8§

3 st. 1 p.

2 kap.

2 § 2 st. 1 p.

2 kap.

2 § 2 st, 1 p.

2 kap.

2§

8§

3st,2p,

2 kap.

2§2st,2p,

2 kap.

2§2st. 2p.

2 kap.

2§

8§

3 st, 3 p.

1 kap.

5 § 1 st.

1 kap.

6 § 1 st.

1 kap.

1 § 1 st.

8§

4 st. 1 p.

3 kap.

14 § 3 sl.

3 kap.

14 § 3 st.

3 kap.

14 § 3 st.

8§

4 st. 2 p.

3 kap.

4§

3 kap.

4§

3 kap.

4§

 

836

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

Departementsförslaget        ABL

FRL                           Utredningsförslaget

 

9§

1 st, 1 p

2 kap.

8 § 1 st, 1 -1- 2 p.

2 kap.

6 § 1 st, 1 - 2 p,----

 

9§

1 st, 2 p

----

 

-----

 

----

 

9§

1 st, 3 p

2 kap.

8 § 1 st, 3 p.

2 kap.

6 § 1 st. 3 p

----

 

9§

1 st,4p

2 kap.

8§ 1 st,4p.

2 kap.

6 § 1 st, 4 p

----

 

9§

1 st. 5 p

2 kap.

8 § 1 st, 5 p.

2 kap.

6 § 1 st, 5 p

----

 

9§

1 st. 6 p

2 kap.

8 § 1 st. 6 p.

2 kap.

6 § 1 st, 6 p

----

 

9§

1 st, 7 p

2 kap.

8 § 1 st, 7 p.

2 kap.

6 § 1 st, 7 p

----

 

9§

1 st. 8 p

2 kap.

8 § 1 st, 8 p.

2 kap.

6 § 1 st, 8 p

----

 

9§

1 st. 9 p

2 kap.

8 § 1 st, 9 p.

2 kap.

6 § 1 st, 9 p

----

 

9§

2 st.

2 kap.

8 § 2 st.

2 kap.

6 § 2 st.

----

 

9§

3 st,

2 kap.

8 §4st.

2 kap.

6§4p,

----

 

10 §

1 mom.

1 st,             (6 kap,)

(8 § 1 st,)

(6 kap.)

(8 § 1 st,)

(6 kap,)

(7 § 1 st.)

10 §

1 mom.

2 st,             3 kap.

3§

3 kap.

3§

3 kap.

3§

10 §

1 mom.

3 st.             3 kap.

1 § 2 st.

3 kap.

1 § 2 st.

3 kap.

1 § 2 st.

10 §

1 mom.

4 st.             2 kap.

7 § 5 p.

2 kap.

5 § 5 st.

----

 

10 §

1 mom.

5-1 st.        -

 

-----

 

----

 

10 §

1 mom.

8 st.             3 kap.

1§

3 kap.

1 §

3 kap.

1 §

10 §

1 mom.

9 st.             (14 kap.) (14 § 2 p.)

(14 kap,) (14 §2 st,)

(13 kap,) (14 §3 st,)

10 §

2 mom.

3 kap.

2§

3 kap.

2§

3 kap.

2§

11 §

1 st.

2 kap.

9§ 1-2 st.

2 kap.

7§ 1-2 st.

2 kap.

3 § 1 st.

11 §

1 st. 1 p

2 kap.

9§ 1-2 st, 2 p.

2 kap.

7§ 1-2 st.

2 p,    2 kap.

3 § 1 st, 1 p.

11 §

1 st, 2 p

2 kap.

9§ 1-2 st, 3 p.

2 kap.

7 § 1-2 st.

3 p,    2 kap.

3 § 1 st, 2 p.

11 §

1 st, 3 p

-----

 

-----

 

----

 

11 §

1 st, 4 p

2 kap.

9§ 1-2 st, 1 p.

2 kap.

7 § 1-2 st.

1 p,    2 kap.

3 § 1 st, 3 p.

11§

2 st,

2 kap.

11 § 1 st.

2 kap.

10 § 1 st.

2 kap.

6 § 1 st.

11 §

3 st,

----

 

----

 

-----

 

12 §

1 st.

2 kap.

10 § 1 st.

2 kap.

8 § 1 st.

2 kap.

5 § 1-2 st.

12 §

2 st,

----

 

----

 

-----

 

13 §

1 st.

2 kap.

11 § 1 st.

2 kap.

10 § 1 st.

2 kap.

6 § 1 st.

13 §

2 st,

----

 

----

 

-----

 

14 §

 

2 kap.

10 §4 st.

2 kap.

9§

-----

 

15 §

1 st.

----

 

----

 

-----

 

15 §

2 st,

2 kap.

10 §3 st.

2 kap.

8 § 3 st.

2 kap.

5 § 2-3 st.

16 §

1-2 st.

2 kap.

14 § 5 st, 1 p.

2 kap.

13 §5 st, 1

p,       2 kap.

9 §4 st, 1 p.

17 §

 

2 kap.

10 §2 st.

2 kap.

8 § 2 st.

2 kap.

9 § 4 st.

18 §

1 st.

2 kap.

12 §2 st.

2 kap.

II §2 st.

2 kap.

7 § 3 st.

18 §

1 st.

2 kap.

13 §6 st.

2 kap.

11 § 1 st.

2 kap.

7 § 1 st.

18 §

2 st,

2 kap.

13 §6 st.

2 kap.

12 §5 st.

2 kap.

8 § 5 st.

18 §

2 st,

(9 kap.)

(9§)

(9 kap,)

(9 § 5 st,)

(9 kap,)

(9 § 5 st,)

19 §

1-3 st.

2 kap.

12 §4 st.

2 kap.

11  4 st,

2 kap.

7 § 4 st.

19 §

4-5 st.

2 kap.

13 § 1 st.

2 kap.

12 § 1 st.

----

 

19 §

öst.

-----

 

----

 

----

 

19 §

7 st,

2 kap.

13§6sl,

2 kap.

12 §5 st.

2 kap.

8 § 5 st.

19 §

7 st.

(9 kap,)

(11 §2 st,)

(9 kap,)

(11 §2 st,)

(9 kap,)

(11 §2st,)

20 §

1st,

2 kap.

12 § 1 st.

2 kap.

11 § 1st,

2 kap.

7 § 1 st.

20 §

1 st.

2 kap.

13 §3 st.

2 kap.

12 §3 st.

2 kap.

8 § 3 st.

20 §

2 st.

----

 

----

 

----

 

21 §

1 st.

2 kap.

13 §5 st.

2 kap.

12 §4 st.

2 kap.

8 § 4 st.

21 §

2 st,

----

 

-----

 

----

 

21 §

3 st,

2 kap.

13 §6 st.

2 kap.

12 §5 st.

2 kap.

8 § 5 st.

21 §

3 st.

(9 kap,)

(20 §)

(9 kap.)

(20 §)

(9 kap,)

(20 §)

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

837

Departementsförslaget        ABL

 

22 §

1 st.

 

(2 kap,)

(13 §6 st,)

(2 kap,)

(12 §5 st,)

(2 kap,)

(8 § 5 st,)

22 §

2 st,

 

2 kap.

12 § 5 st.

2 kap.

11 §5 st.

2 kap.

7 § 5 st.

23 §

 

 

----

 

----

 

----

 

24 §

 

 

2 kap.

14 §2 st.

2 kap.

13 §2 st.

2 kap.

9§2st,

25 §

1st,

 

2 kap.

19 § 1 st.

2 kap.

18 § 1 st.

2 kap.

13 §

25 §

2 st,

 

2 kap.

19 § 2 st.

2 kap.

18 §2 st.

2 kap.

13 §2 st.

26 §

1st,

 

2 kap.

19 § 2 st, 2 p.

2 kap.

18 § 2 st, 2 p.

2 kap.

13 §2st, 2p,

26 §

2 st,

 

2 kap.

19 § 3 st.

2 kap.

18 §3 st.

2 kap.

13 §3 st.

26 1

3 st.

 

----

 

----

 

----

 

27 §

 

 

-----

 

----

 

----

 

28 §

 

 

2 kap.

14 § 5 st, 2 p.

2 kap.

13 § 5 st, 2 p.

2 kap.

9§4st, 2p,

29 §

1 st.

 

2 kap.

14 § 1 st.

2 kap.

13 § 1 st.

2 kap.

9 § 1 st.

29 §

2,st.

 

8 kap.

17 §

8 kap.

17 §

8 kap.

15 §

29 §

2 st,

 

10 kap.

1 § 3 st. 3 p.

10 kap.

4 § 5 st.

----

 

29 §

3 st.

 

-----

 

----

 

----

 

29 §

4 st,

 

-----

 

----

 

----

 

29 §

5 st, 1-

2,4p,

-----

 

----

 

----

 

29 1

3p,

 

2 kap.

14 §2 st, 1 p.

2 kap.

13 §2 st, 1 p.

2 kap.

9 § 2 st, 1 p.

29 §

6 st,

 

-----

 

----

 

----

 

29 §

7 st,

 

2 kap.

14 § 2 st, 2 p.

2 kap.

13 §2st, 2p,

2 kap.

9 § 2 st. 2 p.

29 a'

§

 

17 kap.

2 § 1 st.

17 kap.

1 § 3 st.

16 kap.

1 § 2 st.

30 §

1st.

 

3 kap.

4 § 2 st.

3 kap.

4 § 2 st.

3 kap.

4 § 2 st.

30 §

2 st.

 

3 kap.

4 § 2 st.

3 kap.

4 § 2 st.

3 kap.

4§2st,

30 §

3 st,

 

3 kap.

4 § 1 st.

3 kap.

4 § 1 st.

3 kap.

4 § 1 st.

30 §

4 st.

 

3 kap.

6 § 3 st.

3 kap.

4 § 3 st.

3 kap.

4 § 3 st.

31 §

1 st.

 

3 kap.

5§lp,

3 kap.

5§lp,

3 kap.

5§lp,

31 §

2 st.

 

-----

 

----

 

----

 

31 §

3 st,

 

3 kap.

5§2p,

3 kap.

5§2p.

3 kap.

5§2p,

31 §

4 st.

 

3 kap.

4 § 5 st.

3 kap.

4 § 5 st.

3 kap.

4 § 5 st.

32 §

1 mom.

I st.

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

32 §

1 mom.

2 st,

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

32 §

1 mom.

3 st,

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

3 kap.

6 § 1 st, 1 p.

3 kap.

6§ 1 st, 1 p.

32 §

2 mom.

 

3 kap.

6 § 1 st, 2 p.

3 kap.

6 § 1 st, 2 p.

3 kap.

6§ 1 st, 2p,

32 §

3 mom.

1 st.

3 kap.

6 § 2 st.

3 kap.

6 § 2 st.

3 kap.

6 § 2 st.

32 §

3 mom.

2 st,

3 kap.

6 § 2 st.

3 kap.

6 § 2 st.

3 kap.

6 § 2 st.

32 §

4 mom.

 

3 kap.

6§ 1-2 st.

3 kap.

6§ 1-2 st.

3 kap.

6§ 1-2 st.

33 §

 

 

----

 

----

 

----

 

34 §

1 st.

 

3 kap.

4 § 4 st, 1 p.

3 kap.

4§

3 kap.

4§

34 §

2 st,

 

3 kap.

4 § 4 st, 2 p.

3 kap.

4§

3 kap.

4§

35 §

1 mom.

1 st.

3 kap.

7§ 1 st, 1-2 p.

3 kap.

7 § 1 st.

3 kap.

7 § 1 st.

35 §

1 mom.

1 st.

3 kap.

7 § 2 st.

3 kap.

7 § 2 st.

3 kap.

7§2st,

35 §

1 mom.

2 st.

3 kap.

7 § 1 st, 3 p.

3 kap.

7 § 1 st.

3 kap.

7 § 1 st.

35 §

1 mom.

3 st,

3 kap.

7 § 3 st.

3 kap.

7 § 3 st.

3 kap.

7 § 3 st.

35 §

1 mom.

4 st,

3 kap.

13 §2 st.

3 kap.

13 §2 st.

3 kap.

13 §2 st.

35 §

1 mom.

4 st,

9 kap.

1 § 2 st.

9 kap.

1 § 2 st.

9 kap.

1 §2st.

35 §

1 mom.

5 st,

3 kap.

13 § 1 st, (delvis) 3 kap.

13 § 1 st. (delvis) 3 kap.

13 § 1 st.

 

 

 

 

 

 

 

 

(delvis)

35 §

2 mom.

1-2 st.

3 kap.

7 §3-4 st.

3 kap.

7 §3-4 st.

3 kap.

7 §3-4 st.

35 §

2 mom.

3 st,

3 kap.

14 § 1 st, 1 p.

3 kap.

14 § 1 st.

3 kap.

14 § 1 st.

35 §

2 mom.

4 st, 1 p.

3 kap.

7§4st,2p,

3 kap.

7§4st, 2p,

3 kap.

7 §4st, 2p,

35 §   2 mom, 4 st, 2 p,         

54   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 180. Bilagedel

 

838

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

Departementsförslaget        ABL

 

 

35 §

3 mom.

1 p,              3 kap.

5§5p.

3 kap.

5§5p,

3 kap.

5§5p,

35 §

3 mom.

2p,              --

 

----

 

----

 

36 §

1 mom.

----

 

----

 

----

 

36 §

2 mom.

2 kap.

15 § 1 st.

2 kap.

14 § 1 st.

2 kap.

10 § 1 st.

36 §

3 mom.

2 kap.

17 § 1 st.

2 kap.

16 § 1st,

2 kap.

12 § 1 st.

37 §

1 st, l-

2 p.              -

 

----

 

-----

 

37 §

l st, 3 p

2 kap.

14 §2 st.

2 kap.

14 §2 st.

2 kap.

10 §2 st.

37 §

2-3 st.

----

 

----

 

-----

 

38 §

 

2 kap.

15 §3 st.

2 kap.

14 §3 st.

2 kap.

10 §3 st.

39 §

 

2 kap.

16 §

2 kap.

15 §

2 kap.

11 §

40 §

 

----

 

----

 

___

 

41 §

 

----

 

----

 

----

 

42 §

 

----

 

----

 

----

 

43 §

 

2 kap.

14 § 3 st, 2

3.       2 kap.

13 §3st, 2p,

2 kap.

9 §3st. 2p,

44§

1 st. 1 p

4 kap.

1 § 2 st.

4 kap.

1 § 2 st.

4 kap.

1 §2st.

44§

2 st.

4 kap.

5 § 1 st, (delvis)   4 kap.

7 § 1 st, (delvis)

4 kap.

4 § 1 st. (delvis)

45 §

1 st. 1 p

4 kap.

6 § 1 st, 1 p

4 kap.

8 § 1 st, 1 p.

4 kap.

5 § 1 st.

45 §

1 st. 2 p

4 kap.

6 § 1 st. 2 p

4 kap.

8 § 1 st, 2 p.

4 kap.

5 § 1 st.

45 §

1 st. 3 p

4 kap.

6 § 1 st. 3 p

4 kap.

8 § 1 st, 3 p.

4 kap.

5 § 1 st.

45 §

1 st. 4 p

4 kap.

6 § 1 st. 4 p

4 kap.

8 § 1 st, 4 p.

4 kap.

5 § 1 st.

45 §

1 st.5p

4 kap.

6 § 1 st. 8 p

4 kap.

8 § 1 st, 8 p.

4 kap.

5 § 1 st.

45 §

1 st. 6 p

4 kap.

6 § 1 st. 7 p

4 kap.

8 § 1 st, 7 p.

4 kap.

5 § 1 st.

45 §

1 st, 7 p

4 kap.

12 §5st. 2-

-3 p,   4 kap.

14 §5 st, 2-3 p.

4 kap.

12 §5 st. 2-3 p.

45 §

2 st,

-----

 

----

 

____

45 §

3 st,

4 kap.

6 § 1 st. 1 p

4 kap.

14 § 1 st, 1 p.

4 kap.

5 § 1 st, 1 p.

45 §

4 st,

4 kap.

6 § 3 st.

4 kap.

14 § 6 st. 3 p.

4 kap.

5 § 2 st.

46 §

1 st, 1 p

4 kap.

3 § 1 st.

4 kap.

2 § 1 st.

----

 

46 §

1 st, 2 p

(2 kap,)

(10 §4 st)

----

 

----

 

46 §

2 st,

-----

 

----

 

-----

 

47 §

1 st.

4 kap.

12 § 1 st.

4 kap.

14 § 1 st.

4 kap.

12 § 1 st.

47 §

2 st,

-----

 

----

 

-----

 

47 §

3 st,

4 kap.

12 § 1 st.

4 kap.

14 § 1 st.

4 kap.

12 § 1 st.

48 §

1-2 st.

4 kap.

8 § (delvis)

4 kap.

10 § (delvis)

4 kap.

8 § (delvis)

48 §

1-2 st.

4 kap.

7 § (delvis)

4 kap.

9 § (delvis)

4 kap.

7§

49 §

 

4 kap.

7 § (delvis)

4 kap.

9 § (delvis)

4 kap.

7§

50 §

 

4 kap.

2§

4 kap.

5§

4 kap.

2§

51 §

1 st.

4 kap.

4 § 1 st.

4 kap.

6 § 1 st.

4 kap.

3 § 1 st.

51 §

2 st, 1 p

4 kap.

4 § 3 st.

4 kap.

6 § 3 st.

4 kap.

3 §3 st.

51 §

2 st, 2 p

4 kap.

4 § 2 st.

4 kap.

6 § 2 st.

4 kap.

3 § 2 st.

51 §

3 st,

4 kap.

4 § 2 st.

4 kap.

6 § 2 st.

4 kap.

3 §2st.

51 §

4 st,

----

 

----

 

-----

 

52 §

1-2 st.

4 kap.

8 § 1 st, (de

vis)   4 kap.

10 § 1 st, (delvis

) 4 kap.

8 § 1 st, (delvis)

52 §

3 st,

----

 

----

 

-----

 

52 §

4 st,

----

 

----

 

-----

 

53 §

 

4 kap.

8 § 3 st.

4 kap.

10 § 3 st.

4 kap.

8 § 3 st.

54 §

 

4 kap.

9§

4 kap.

11 §

4 kap.

9§

55 §

1 st.

4 kap.

13 § 1 st. 1 1

 

 

----

 

55 §

2 st,

4 kap.

11 §

4 kap.

13 §

4 kap.

11 §

55 §

3 st,

4 kap.

11 §

4 kap.

13 §

4 kap.

11 §

56 §

1 st.

4 kap.

12 §

4 kap.

14 §

4 kap.

12 §

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

839

Departementsförslaget        ABL

 

56 §   2 st,

4 kap.

12 §

___

 

 

 

56 §   3 st. (jfr 308 §

4 kap.

10 §

4 kap.

12 §

4 kap.

10 §

2 mom.)

 

 

 

 

 

 

57 §   1 mom, 1 st.

4 kap.

13 § 1 st.

4 kap.

15 § 1 st.

4 kap.

13 § 1 st.

57 §   2-4 st.

----

 

----

 

----

 

57 §   2-4 mom.

4 kap.

12 §

4 kap.

14 §

4 kap.

12 §

57 §

4 kap.

•13 § 2 st.

4 kap.

15 §2 st.

4 kap.

13 §2 st.

58 §

4 kap.

14 §

4 kap.

16 §

4 kap.

14 §

58a§ 1 st.

4 kap.

3 § 2 st.

4 kap.

2 § 2 st.

----

 

58a§ 2 st, 2 p.

4 kap.

8 § 3 st, (delvis)

4 kap.

10 § 3 st. (delvis) 4 kap.

8 § 3 st. (delvis)

58a§ 3 st,

4 kap.

3 §3-4 st, (delvis)

4 kap.

3-4 §§ (delvis)

4 kap.

6§ (delvis)

58a§ 3 st,

4 kap.

5 § 1 st, (delvis)

4 kap.

7 § 1 st, (delvis)

4 kap.

4 § 1 st, (delvis)

59 §   1 mom, I st.

4 kap.

1 § 1 st.

4 kap.

1 § I st.

4 kap.

1 § 1 st.

59 §   1 mom. 1 st.

4 kap.

16 § 1 st.

4 kap.

18 § 1 st.

4 kap.

16 § 1 st.

59 §   1 mom. 2 st. 1 p.

4 kap.

1 § 1-2 st.

4 kap.

1 § 1-2 st.

4 kap.

1 § 1-2 st.

59 §   1 mom, 2 st. 1 p.

4 kap.

16 §3 st.

4 kap.

18 § 3 st.

4 kap.

16 §3 st.

59 §   1 mom, 3 st.

4 kap.

16 §3 st.

4 kap.

18 §3 st.

4 kap.

16 § 3 st.

59 §   1 mom, 4 st, 1-2 |

p, 4 kap.

2§

4 kap.

5§

4 kap.

2§

59 §   1 mom, 4 st, 3 p.

4 kap.

4 § 1 st.

4 kap.

6 § 1 st.

4 kap.

3 § 1 st.

59 §   2 mom, 1 st. 1 p.

4 kap.

7 § 1 st.

4 kap.

9 § 1 st.

4 kap.

7 § 1 st.

59 §   2 mom, 1 st, 2 p.

-----

 

-----

 

----

 

59 §   2mom. 1st, 3p,

4 kap.

16 §4 st.

4 kap.

18 §4 st.

4 kap.

16 § 4 st.

59 §   2 mom, 2 st.

4 kap.

16 §5 st, 1 p.

4 kap.

18 §4 st, 1 p.

4 kap.

16 §5 st. 1 p.

59 §   2 mom. 3 st.

4 kap.

16 §5st, 2p,

4 kap.

18 § 5 st. 2 p.

4 kap.

16 § 5 st, 2 p.

59 §   2 mom, 4 st, 1 p.

4 kap.

4 § 3 st.

4 kap.

6 § 3 st.

4 kap.

3 § 3 st.

59 §   2 mom, 2 p.

4 kap.

4 § 2 st.

4 kap.

6 § 2 st.

4 kap.

3 § 2 st.

59 §   2 mom, 3 p.

4 kap.

16 § 5 st. 2 p.

4 kap.

18 § 5 st, 2 p.

4 kap.

16 § 5 st, 2 p.

59 §   3 mom. 1 st.

4 kap.

16 § 1 st.

4 kap.

18 § 1 st.

4 kap.

16 § 1 st.

59 §   3 mom. 1 st.

(12 kap,) (2 §)

(12 kap.) (2 §)

(12 kap,) (2 §)

59 §   3 mom. 2 st.

----

 

----

 

----

 

60 §   1 st.

6 kap.

8 § 1 st.

6 kap.

8 § 1 st.

6 kap.

8 § 1 st.

60 §   2 st.

6 kap.

8 § 2 st.

6 kap.

8 § 2 st.

6 kap.

8 § 2 st.

60 §   3 st,

6 kap.

8 § 3 st.

6 kap.

8 § 3 st.

6 kap.

8§3st,

60 §   4 st, 1 p.

6 kap.

8 § 4 st, 1 p.

6 kap.

8§4st, Ip,

6 kap.

8§4st, 1 p.

60 §   4 st. 2 p.

----

 

----

 

----

 

60 §   4 st, 3 p.

6 kap.

8 § 4 st, 2 p.

6 kap.

8 §4 st, 2 p.

6 kap.

8§4st, 2p,

61 §   1 mom, 1 st.

6 kap.

2 § 1 st, (delvis)

6 kap.

2 § 1 st.

6 kap.

2 § 1 st.

61 §   1 mom, 2 st.

6 kap.

1 § 1-2 st.

6 kap.

1 § 1-2 st.

6 kap.

1 § 1-2 st.

61 §   1 mom, 3 st.

----

 

----

 

----

 

61 §   1 mom, 4 st.

6 kap.

1 § 1-2 st.

6 kap.

1 § 1-2 st.

6 kap.

1 § 1-2 st.

61 §   1 mom, 4 ,st.

6 kap.

3§

6 kap.

3§

6 kap.

3§

61 §   1 mom, 5-6 st.

6 kap.

4§

6 kap.

4§

6 kap.

4§

61 §   2 mom. 1 st.

6 kap.

1 § 3 st.

6 kap.

1 §3st.

6 kap.

1 § 3 st.

61 §   2 mom, 2 st.

3 kap.

4 § 3 st.

3 kap.

4 §3 st.

3 kap.

4 § 3 st.

62 §   1 mom, 1 st.

6 kap.

6 § 1 st.

6 kap.

6 § 1 st.

6 kap.

6 § 1 st.

62 §   1 mom, 1 st.

(6 kap.)

(1 § 1-2 st.)

(6 kap.)

(1 §l-2st,)

(6 kap.)

(1 § 1-2 st,)

62 §   1 mom, 2 st.

6 kap.

6 §2-4 st.

6 kap.

6 §2-4 st.

6 kap.

6 §2-4 st.

62 §   1 mom, 3 st.

6 kap.

7 § 1 st, 1 p.

 

 

6 kap.

7 § 1 st. 1 p.

62 §   1 mom, 4 st.

-----

 

-----

 

----

 

62 §   1 mom, 5 st.

6 kap.

7 § 2 st.

6 kap.

7 § 2 st.

6 kap.

7 § 2 st.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                            Utredningsförslaget

840

Departementsförslaget        ABL

 

6 kap. 6 kap.

6 kap.  9 § I st,

6 kap.  9 § 2 st, 1 p,

3 kap,  3 § 1 st, 1 p,

3 kap,  3 § 2 st. 1 p,

3 kap.  3 § I st, 2 p.

3 kap.  3 § 2 st, 2 p,

3 kap,  3 § 4 st,

3 kap,  3 § 5 st,

3 kap.  3 §1-5 st,

18 kap. l§l,3st.
(12 kap.) (9 §)

12 kap. 1 § I st.

12 kap. 1 § 1 st.

62   §

63   § 63 § 63 § 64§ 64§ 65 § 65 § 65 § 65 § 65 § 65 § 65 §

 

65   §

66  §

67  § 67 §

67 § 67 § 67 §

67  §

68  §

 

68  §

69  § 69 §

 

69  §

70  § 70 § 70 § 70 § 70 §

 

70  §

71   §

 

71  §

72  §

73  § 73 § 73 §

 

73  §

74  §

2 mom,

1 st,

2  st,

3 st.

 

1 st.

2 st.

1 mom. 1 st. 1 p. 1 mom. 1 st. 2 p, 1 mom, 2 st, 1 p. 1 mom. 2 st, 2 p, 1 mom. 3 st, 1 mom, 4 st,

1 mom, 5 st,

2 mom, 1-3 st,

1 mom, 1 st, 1 mom. 1 st.

1 mom. 2 st.

1 mom. 3 st.

2 mom.

3 mom. 1 st. 2-3 st,

 

1 st,

2 st,

3 st.

1 st. 1 p.

1 st, 2 p,

2 st.

3 st,

4 st,

5 st.

 

1  st,

2  st,

1 st.

1  st,

2  st,

3  st, 1st,

74 §   2 st,

75 § 75 §

75  §

76  §

 

76  §

77  §

78  §

 

1  sl,

2 st,

3 st,

 

1 st,

2 st. 1-3 st, 1-2 st.

5 §10.2 p. 5§3p.

6 kap. 6 kap.

5§ lo, 2p, 5§3p.

6 kap,  5 § 1 o. 2 p.

6 kap,  5 § 3 p,

7 kap,  1 § 1 st,

7 kap.  1 § 2 st, 1 p

3 kap,  3 § 1 st, 1 p

3 kap,  3 § 2 st, 1 p

3 kap,  3 § 1 st, 2 p

3 kap,  3 § 2 st. 2 p

3 kap,  3 § 4 st,

3 kap. 3 § 5 st.

3 kap.  3 §1-5 st,

17 kap, l§l,3st,

(12 kap,)          (4 §)

12 kap, 1 § 1 st,

12 kap. 2 § 2 st.

6 kap,  9 § 1 st,

6 kap,  9 § 2 st. 1 p

3 kap.  3 § 1 st, I p

3 kap.  3 § 2 st, 1 p

3 kap,  3 § 1 st, 2 p

3 kap,  3 § 2 st, 2 p

3 kap. 3 § 4 st,

3 kap, 3 § 5 st,

3 kap,  3 §1-5 st,

18 kap,    1 § 1,3 st,

(12 kap,)  (9 §)

12 kap.    1 § 1 st,

12 kap,    2 § 2 st.

 

 

 

12 kap.

10 §

12 kap.

10 §

12 kap.

5§

12 kap.

10 §

12 kap.

10 §

12 kap.

5§

12 kap.

2 § 3 st.

12 kap.

2 § 3 st.

12 kap.

2 § 3 st.

12 kap.

10 §

12 kap.

10 §

12 kap.

5§

12 kap.

3 § 1 st.

12 kap.

3 § 1 sl.

12 kap.

3 § 1 st.

12 kap.

11 §

12 kap.

u§

12 kap.

6§

9 kap.

19 §

9 kap.

19 §

9 kap.

16 §

8 kap.

1 § 1 st.

8 kap.

1 § 1 st.

8 kap.

1 § 1 st. 1 p

8 kap.

1 §2st.

8 kap.

1 § 2 st.

----

 

8 kap.

1 § 3 st.

8 kap.

1 § 3 st.

8 kap.

1 §2st.

8 kap.

1 § 4 st.

8 kap.

1 § 5 st.

8 kap.

1 § 3 st.

8 kap.

2 § 1 st.

8 kap.

2 § 1 st.

8 kap.

2 § 1 st.

8 kap.

2 § 2 st.

8 kap.

2§2st,

8 kap.

2§2si,

8 kap.

3 § 1 st.

8 kap.

3 § 1 st.

8 kap.

3 § 1 st.

8 kap.

3 § 2 st, 1 p.

8 kap.

3 § 2 st.

8 kap.

3 § 2 st.

8 kap.

3 § 3 st.

8 kap.

4§

8 kap.

4§

8 kap.

1 § 5 st.

8 kap.

1 § 6 st.

8 kap.

1 § 4 st.

8 kap.

3 § 2 st. 2 p.

8 kap.

3 § 2 st, 2 p.

8 kap.

3 § 2 st, 2 p

8 kap.

2§3st,

8 kap.

2§3sl.

8 kap.

2 § 3 st.

8 kap.

6§ Ist, 1-2 p.

8 kap.

7§lst. 1-2 p

8 kap.

6 § 1 st. l-2p, 6 1 1 st, 3-4 p, 6§2st,

8 kap.

6§ 1 st. 3-4 p

8 kap.

7 § 1 st, 3-4 p

8 kap.

8 kap.

6 § 2 st.

8 kap.

7 § 2 st.

8 kap.

8 kap.

6 § 2 st.

8 kap.

7 § 2 st.

8 kap.

6 § 2 st.

6 § 2 st.

8 kap,

8 kap, 8 kap.

8 kap.

7§2st,

8 kap.

6 § 2 st,

8 kap,      8 §1-3 st, 8 kap,     9 §1-2 st.

8 kap,      10 §1-3 st, 8 kap,      11 §1-2 st.

9§ 1-3 st, 10 § 1-2 st.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

841

Departementsförslaget        ABL

 

 

79 §

 

8 kap.

11 §

8 kap.

12 §

8 kap.

10 §

80 §

1 st.

8 kap.

12 § 1 st.

8 kap.

13 § 1 st.

8 kap.

11 § 1 st.

80 §

2 st,

8 kap.

13 §

8 kap.

14 §

8 kap.

12 §

81 §

1 st.

8 kap.

12 §2 st.

8 kap.

13 §2 st.

8 kap.

11 §2 st.

81 §

2 st,

8 kap.

12 §4 st.

8 kap.

13 §4 st.

8 kap.

11 §4st.

82 §

1 st, 1 p.

8 kap.

12 §3 st. 1 p.

8 kap.

13 §3 st, 1 p.

8 kap.

11 §3 st, 1 p.

82 §

1 st, 2p,

----

 

----

 

----

 

82 §

2 st,

8 kap.

12 § 3 st. 2 p.

8 kap.

13 § 3 st, 2 p.

8 kap.

11 §3st,2p.

82 §

3 st.

----

 

----

 

----

 

83 §

1 st.

8 kap.

13 §

8 kap.

14 §

8 kap.

12 §

83 §

2 st,

(8 kap,)

(3 § 2 st.)

(8 kap,)

(3 § 2 st,)

(8 kap,)

(3 § 2 st,)

84 §

Ip,

8 kap.

14 § 1 st.

8 kap.

15 § 1 st.

8 kap.

13 § 1 st.

84 §

2p,

12 kap.

11 §

12 kap.

11 §

12 kap.

6§

85 §

1 st. 1 p.

----

 

----

 

----

 

85 §

1st. 2 p.

8 kap.

14 § 2 st.

8 kap.

15 §2 st.

8 kap.

13 §2 st.

85 §

1 st, 3p,

----

 

----

 

-----

 

85 §

2 st.

8 kap.

11 §

8 kap.

12 §

8 kap.

10 §

86 §

1-2 st.

8 kap.

15 §

8 kap.

16 §

8 kap.

14 §

86 §

3 st,

8 kap.

15 §

8 kap.

16 §

8 kap.

14 §

87 §

1 st, 1 p.

17 kap.

3§lp.

17 kap.

3§lp,

16 kap.

1 § 4 st.

87 §

1 st, 2 p.

-----

 

----

 

----

 

87 §

2 st,

17 kap.

3§2-3p.

17 kap.

3§2-3p,

16 kap.

1 §4 st.

88 §

(upphävd 1970:455)

 

 

 

 

 

89 §

 

9 kap.

21 §

9 kap.

21 §

9 kap.

18 §

90 §

 

8 kap.

16§

8 kap.

17 §

8 kap.

15 §

91 §

1 st. 1 p.

11 kap.

1 § 1 st. 2 p.

11 kap.

1 § 1 st, 2 p.

11 kap.

1 § 1 st, 2 p.

91 §

1 st. 2 p.

11 kap.

2 § 2 st. 1 p.

11 kap.

2 § 2 st. 1 p.

11 kap.

2 § 2 st, 1 p.

91 §

1 st. 3 p.

-----

 

----

 

----

 

91 §

2 st,

11 kap.

2 § 2 st. 2 p.

11 kap.

2 § 2 st, 2 p.

11 kap.

2 §2st,2p.

91 §

3 st,

11 kap.

3§

11 kap.

3§

11 kap.

3 § 1 st.

92 §

1-2 st.

11 kap.

1 § 1 st.

11 kap.

1 § 1 st.

11 kap.

1 § 1 st.

92 §

1-2 st.

(11 kap,) (12 §2 st.)

(11 kap.) (12 §2 st,)

(11 kap,) (10 §2 st,)

93 §

1 st.

11 kap.

1 § 2-3 st.

11 kap.

1 §2, 4 st.

11 kap.

1 § 2 st.

93 §

1 st.

(11 kap.) (4 §)

(11 kap,) (4 §)

----

 

93 §

1 mom.

(11 kap.) (7 § 1st.)

(11 kap,) (7 § 1st.)

----

 

93 §

1 mom.

(11 kap.) (1 §2 st.)

(11 kap.) (1 §2 st,)

(11 kap,)(l §2 st,)

93 §

2 mom. I st.

11 kap.

4 §2-4p.

11 kap.

4§2-4p,

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

2 mom.

11 kap.

5 § 1 st. 1 p.

11 kap.

5 § 1 st, 1 p.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

2 mom. 2 st.

11 kap.

5 § 1 st. 2 p.

11 kap.

5 § 1 st, 2 p.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

2 mom. 3 st.

11 kap.

5 § 1 st. 3 p.

11 kap.

5 § 1 st, 3 p.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

2 mom, 4 st.

11 kap.

5 § 1 st.

11 kap.

5 § 1 st, 1 p.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

3 mom. 1 st. a

11 kap.

5 §2-3 st, 3 0, 5 p, 5 §2-3 st. 3 o, 5 p.

11 kap.

5 §2st. 2, 4p,

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

3 mom. 1 st. a

11 kap.

11 kap.

5 § 4 st.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

3 mom. 1 st. p, b

11 kap.

5 § 2 st. 2 p.

11 kap.

5§2st, 2p.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

3 mom, 2 st.

11 kap.

5 § 1 st. 2 p.

11 kap.

5 § 1 st, 2 p.

11 kap.

4 § 1 st.

93 §

4 mom.

(11 kap.

)   (1 §2 st.)

11 kap.

1 §2st.

11 kap.

1 § 2 st.

93 §

5 mom.

11 kap.

7 § 2 st.

11 kap.

7 § 2 st.

----

 

93 §

6 mom, 1 st.

11 kap.

9 § 2 st.

11 kap.

9 § 2 st.

11 kap.

7 §4 st.

93 §

6 mom. 2 st.

11 kap.

6 § 2 st.

11 kap.

6 § 2 st.

11 kap.

4§2st,

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

842

Departementsförslaget        ABL

 

 

93 §

7 mom. 1 st.

11 kap.

9 § 1 st.

11 kap.

9 § 1 st.

11 kap.

7 § 5 st.

93 §

7 mom. 2 st.

11 kap.

6 § 1 st.

11 kap.

6 § 1 st.

 

(jfr BFL 17 §)

93 §

8 mom.

----

 

----

 

----

 

94 §

1 mom. 1 st. 1 p.

11 kap.

10 § 1 st. 1 p.

11 kap.

10 § 1 st. 1 p.

----

 

94 §

1 mom, 1 st, 1 p.

11 kap.

1 § 3 st.

11 kap.

1 §4 st.

11 kap.

1 §3st.

94 §

I mom, 1 st, 2 p.

11 kap.

10 § 1 st. 2p.

11 kap.

10 § I st. 2p,

----

 

94 §

1 mom, 3 p.

11 kap.

1 § 3 st.

11 kap.

1 §4st.

(11 kap.)

(1 §3 st,)

94 §

1 mom, 2 st.

11 kap.

1 § 3 st.

11 kap.

1 § 4 st.

(11 kap.)

(1 §3 st,)

94 §

2 mom (upphävd 1967:540)

 

 

 

 

 

 

94 §

3-5 mom.

11 kap.

1 §3 st.

11 kap.

1 § 4 st.

(11 kap.)

(1 §3 st.)

95 §

1 st. 1 p.

11 kap.

1 § 1 st.

11 kap.

1 § 1 st.

11 kap.

1 § 1 st.

95 §

2-3 p.

11 kap.

8§

11 kap.

8§

----

 

95 §

2 st.

11 kap.

1 § 3 st.

11 kap.

1 §4 st.

(11 kap.)

(l§3st,)

96 §

1 mom, 1 st.

11 kap.

11 §2 st.

11 kap.

11 §2 st.

11 kap.

9 § 2 st.

96 §

2 st,

11 kap.

ll§3(-5)

11 kap.

11 §3(5) st.

(11 kap.)

9§2st,)

96 §

3 st,

----

 

----

 

----

 

96 §

1 mom, 4 st.

----

 

----

 

----

 

96 §

5 st,

11 kap.

11 §6 st.

11 kap.

11 §6 st.

11 kap.

11 §5 st, 1 p.

96 §

2 mom.

11 kap.

13 §3 st, 1 p.

11 kap.

13 §3 st, 1 p.

11 kap.

11 §2 st.

97 §

1 st.

11 kap.

12 § 1 st.

11 kap.

12 § 1 st.

11 kap.

10 §

■97 §

1st.

11 kap.

13 § 1 st, 1 p.

11 kap.

13 § 1 st, 1 p.

11 kap.

11 § 1 st.

97 §

2 st.

11 kap.

13 §4 st.

11 kap.

13 §4 st.

11 kap.

11 §3 st.

98 §

1 st.

10 kap.

1 § 1 st.

10 kap.

1 § 1 st. 1-2 p.

10 kap.

1 §

98 §

2 st.

10 kap.

1 § 2 st. 1 p.

10 kap.

1 § 3 st. 1 p.

10 kap.

1 § 3 st, 1 p.

98 §

3 st.

10 kap.

(2§)

10 kap.

1 § 1 st. 3 p.

----

 

98 §

 

----

 

-----

 

----

 

99 §

1 st. l-2p.

10 kap.

1 §3 st. 1-2 p.

10 kap.

1 § 2 st.

10 kap.

1 § 2 st.

99 §

3p,

10 kap.

6 § 2 st, 1 p.

10 kap.

6§2st, 1 p.

10 kap.

5 §2st, 1 p.

99 §

2 st,

10 kap.

6 § 3 st.

10 kap.

6 § 3 st.

10 kap.

5 § 3 st.

99 §

3 st,

----

 

-----

 

----

 

99§

4-5 st.

10 kap.

1 § 3 st, 3 p.

10 kap.

4 § 5 st.

-----

 

100 §

1 mom. 1 st. 1 p.

10 kap.

3 § 1 st.

10 kap.

3 § 1 st.

10 kap.

2 § 1 st.

100 §

1 mom. 1 st. 2 p.

10 kap.

3 § 2 st.

10 kap.

3 § 2 st.

10 kap.

2 § 2 st.

100 §

1 mom. 2 st.

10 kap.

4 § 1-4 st.

10 kap.

4§ 1-4 st.

10 kap.

3 § 1-4 st.

100 §

1 mom. 3 st.

10 kap.

5§

10 kap.

5§

10 kap.

4§

100 §

2 mom.

10 kap.

3 § 4 st.

10 kap.

3 §4 st.

10 kap.

2 § 4 st.

100 §

3 mom.

10 kap.

7§

10 kap.

7§

10 kap.

6§ 1,2 st.

100 §

4 mom.

10 kap.

1 § 2 st. 2 p.

10 kap.

1 § 3 st.

10 kap.

1 § 3 st. 2 p.

101 §

 

----

 

----

 

----

 

102 §

1 mom. 1 st.

10 kap.

8 § 1 st.

10 kap.

8 § 1 st.

10 kap.

7 § 1 st.

102 §

1 mom. 2 st.

10 kap.

8 § 3 st.

10 kap.

8 § 3 st.

10 kap.

7 § 3 st.

102 §

1 mom. 3 st.

----

 

----

 

-----

 

102 §

1 mom. 4 st.

10 kap.

9§

10 kap.

9§

10 kap.

8§

102 §

2 mom.

10 kap.

8 § 2 st.

10 kap.

8 § 2 st.

10 kap.

7 § 2 st.

103 §

Ip.

10 kap.

11 § 1 st.

10 kap.

11 § 1 st.

10 kap.

10 § 1 st.

103 §

2p.

----

 

----

 

-----

 

103 §

3p,

10 kap.

10 §

10 kap.

10 §

10 kap.

9§

104 §

1 mom. 1 st. 1 p.

10 kap.

11 §3st. l,3p

, 10 kap.

11 § 3 st, 1,3 p

. 10 kap.

10 §3 st. I,3p, 10 §2 st.

104 §

1 mom, 1 st. 2 p.

10 kap.

11 §2 st.

10 kap.

11 §2 st.

10 kap.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel                                      843

FRL                           Utredningsförslaget     Departementsförslaget           ABL

104 §                                     Imom, 2 st, Ip,      10 kap.             ll§4st, Ip,          10 kap, ll§4st, Ip.           10 kap. 10 § 4 st. 1 p.

104 §                                     Imom. 2 st. 2 p.      10 kap.            11 § 3 st, 2 p,    10 kap. 11 § 3 st. 2 p,    10 kap. 10 § 3 st. 2 p.

104 §                                     Imom. 2 st. 3 p.      10 kap.            11 § 4 st. 2 p.    10 kap. 11 § 4 st. 2 p.    10 kap. 10 § 4 st. 2 p.

104 §                        1 mom. 3 st.              10 kap.  11 § 4 st. 3 p.            10 kap.            11 § 4 st. 3 p.    10 kap. 10 § 4 st. 3 p.

104 §                        1 mom. 4 st.              ----- -------------------                        

104 § 2 mom.             10 kap.  11 §5 st.       10 kap.  11 §5 st.       10 kap.   10 § 5 st.

105 § (upphävd 1967:540)

106 § 1 st. 1 p.            9 kap.    1 § 1 st.        9 kap.    1 § 1 st.       9 kap.    1 § 1 st, 106 §  1 st, 2 p,           9 kap,   1 § 2 st, 9 kap.                  1 § 2 st. 9 kap.           1 § 2 st. 106 §           2 st. 1 p. 9 kap.  1 § 3 st,            9 kap,   1 § 3 st.     9 kap.                  1 § 3 st.

 

106 § 2 st. 2 p.                                             -----                                

107 §                                                          ----- -------------------        

108 § 1 p.                   (9 kap.) (12 § 1 st. 1 p.)          (9 kap.)        (12 § 1 st, 1 p,) (9 kap.) (12 § 1 st. 1 p.)

 

108 § 2p.                    10 kap.  13 §              10 kap.  13 §             10 kap.   12 §

109 §                         9 kap.    3§2st.           9 kap.    3 § 2 st.       9 kap,    3 § 2 st,

110 § Ist,                    3 kap,    13§3st, Ip,    3 kap,    I3§3st, Ip,    3 kap,    13§3st, Ip, 110 §          2 st.      9 kap.   11 § 1st.     9 kap,                  11 § 1st,                    9 kap,    11 § 1 st, 110 §--- 3-4 st.                                                                 

 

110 § 5 st,                  9 kap.    11 §2 st,       9 kap,    11 §2 st,       9 kap,    11 §2 st, 110§  6 st,      9 kap,   11 §3 st,     9 kap,                  11 §3 st.                    9 kap.    11 §3 st. 111§----- 1st, Ip.                                                                

111 § 1st, 2 p,             3 kap,    1§                3 kap,    1§                3 kap,    1§

111 §                       1st. 3 p, 9 kap,           2§lst, l,p.                   9 kap,    2 § 1 st, 1 p,    9 kap.   2 § 1 st. 1 p.

111 §                       1st, 4 p, 9 kap,           3 § 1 st, 9 kap,          3 § 1 st,  9 kap,  3 § 1 st,

111 §                       1st, 5-6 p,                  9 kap,    13 § 1 st,      9 kap,    13 § 1 st.         9 kap.   13 § I st.

111 §                       2 st.      9 kap.           13 §2 st. 9 kap.          13 §2 st. 9 kap,  13 § 2 st,

111 § 3-4 st,               9 kap,    1 § 4 st,        9 kap.    1 § 4 st.       9 kap,    I §4 st,

112 §                         9 kap.    2 § 1 st.        9 kap.    2 § 1 st,       9 kap,    2 § 1 st,

113 § 1 st,                  9 kap,    5 § 1 st, 1 p,  9 kap,    5 § 1 st, 1 p, 9 kap.    5 § 1 st. 1 p. 113 §       2 st.      9 kap.   9 §4 st. 9 kap, 9 § 4 st,             9 kap,    9 § 4 st,

 

113 § 3 st,                  9 kap,    7§                9 kap.    7§                9 kap.    7§

114 §                         9 kap.    6 §               9 kap,    6 §               9 kap,    6 §

115 § 1st,                   9 kap,    4§                9 kap,    4§                9 kap,    4§ 115 §          2 st, Ip, 9 kap,   8 § 1 p, 9 kap.   8 § 1 p,                       9 kap,    8 § 1 p,

115 §                       2 st,      9 kap,           9 § 1 st, 1 p,              9 kap,    9 § 1 st, 1 p,    9 kap,   9 § 1 st, 1 p,

115 §                       3 st,      9 kap,           9 § 1 st, 2 p,              9 kap,    9 § 1 st. 2 p,    9 kap,   9 § 1 st, 2 p,

115  §                       4-5 st,   9 kap,           9§lst, 3-4p,                9 kap,    9 § 1 st, 3-5 p. 9 kap,   9 § 1 st,

3-5 p,

116  §                       1 st, 1 p,                    9 kap,    9 §3 st,        9 kap,    9 § 3 st,           9 kap,   9 § 3 st,
116 §                       2 p,       9 kap.           9 § 4 st, 9 kap,          9 § 4 st,  9 kap,  9 § 4 st,
116 §                       2 st.      (9 kap.)        (7 §)      (9 kap.)        (7 §)      (9 kap.)           (7 §)

116 § 3 st.                  9 kap,    10§2p,          9 kap.    10 § 2 p.      9 kap,    10 § 2 p,

117 §                         9 kap,    8§2p,            9 kap,    8 § 2 p,        9 kap,    8 § 2 p,

118 § Imom. 1-2 st.        9 kap.                    5 § 2-3 st.                 9 kap,    5 § 2-3 st,        9 kap,   5 § 2-3 st, 118 §     Imom, 3 st,                  ---                     ------     

 

118 § 2 mom,                     ------------------- ------                                 

119§                        l-2st,    9kap,           12 § 1 st,                9 kap,   12 § 1 st,       9kap.   12 § 1 st,

 

119§                        3-4 st.  9 kap.          12 § 2-3 st,            9 kap,   12 § 2-3 st.   9 kap.  12 § 2-3 st.

120§                        1st.- 16 kap.            5 § 1 st. 1 p.           16 kap. 5 § 1 st. 1 p.  15 kap.            5 § 1 st. 1 p. 120 §   2 st.                                                   ----- ---

120 §                     3 st.     16 kap.       5 § 3 st.                  16 kap. 5 § 3 st,         15 kap,            5 § 3 st.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

844

Departementsförslaget       ABL

 

120 §   4 st. 1 p.

120§     4 st. 2 p.

121§     1-3 st,

122§     1 st. 122 §       2 st,

122 §

122§

123§

 

123§

124§ 124 § 124 § 124 §

 

124§

125§ 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 § 125 §

 

125§

126§

127§

 

127§

128§

129§

130§

 

3 st,

4 st, 1-2 st, 3 st,

 

1 st,

2 st. 1 p,

2 st, 2-3 p. 2 st, 4p, 2 st. 5 p. 1 mom, 1 st, 1 p, 1 mom, 1 st, 2 p. 1 mom, 2 st, I mom, 3 st, 1 mom, 4 st,

1 mom, 5 st,

2 mom, I st, I p, 2 mom, 1 st, 2 p. 2 mom. 1 st. 3 p, 2 mom, 1 st, 4 p,

 

2 mom, 2 st,

3 mom.

4 mom.

5 mom.

6 mom,

1-3 st, 4 st,

1 st.

130§ 2 st,

131§ 1 mom. 1 st, 131 §          1 mom, 2 st. 131 §      1 mom, 3 st.

131 §

131§

132§

133§

 

133§

134§ 134 §

2 mom, 1 st, 2 mom, 2 st,

1 st,

2 st.

1 st. 1 p, 1 st, 2p,

134 § lst,3p.

 

 

 

16 kap.

5 § 4 st.

16 kap.

5 §4 st.

15 kap.

5 § 4 st.

16 kap.

5 § 5 st.

16 kap.

5 §5 st.

15 kap.

5 § 5 st.

16 kap.

5 § 2 st.

16 kap.

5 § 2 st.

15 kap.

5§2st,

16 kap.

5 § 1 st.

16 kap.

5 § 1 st.

15 kap.

5 § 1 st.

16 kap.

6 § 1 st. 1 0. 3 p

, 16 kap.

6 § 1 st, 1 o, 3 f

), 15 kap.

6 § 1 st. 1 0. 3p, 6 § 1 st, 4 p.

16 kap.

6 § 1 st, 4 p.

16 kap.

6 § 1 st, 4 p.

15 kap.

16 kap.

6 § 1 st.

16 kap.

6 § 1 st.

15 kap.

6 § 1 st.

16 kap.

6 § 2 st. 1 p.

16 kap.

6§2st. 1 p.

15 kap.

6§2st, 1 p.

16 kap.

6§2st, 2p,

16 kap.

6§2st, 2p,

15 kap.

6 § 2 st, 2 p.

16 kap.

5 § 1 st, 2 p.

16 kap.

5 § 1 st, 2 p.

15 kap.

5 § 1 st, 2 p.

16 kap.

5 § 1 st. 3 p.

16 kap.

5 § 1 st, 3 p.

15 kap.

5 § 1 st, 3 p.

9 kap.

17 § 1 st. 3p.

9 kap.

16 § 1 st, 3 p.

9 kap.

15 § 1 st, 3p.

9 kap.

17 § 3 st. 1 p.

9 kap.

16 §3 st, 1 p.

9 kap.

15 § 3 st. 1 p.

9 kap.

17 § 3 st. 2 p.

9 kap.

16 § 3 st. 2 p.

9 kap.

15 § 3 st, 2 p.

9 kap.

17 § 1 st. 2p.

9 kap.

16 § 1 st, 2p,

9 kap.

15 § 1 st, 2p,

9 kap.

17 § 1 st, 1 p.

9 kap.

16 § 1 st, 1 p.

9 kap.

15 § 1 st. 1 p.

9 kap.

(17 § 1st, 2 p,)

(9 kap,)

(16 § lst.2p,)

(9 kap,)

(15 § 1st. 2 p

9 kap.

17 §2 st, Ip,

9 kap.

16 §2 st, Ip,

9 kap.

15 §2 st, 1 p.

9 kap.

17 § 2 st, 3 p.

9 kap.

16 § 2 st, 3 p.

9 kap.

15 § 2 st. 3 p.

(9 kap,)

(17 §3 st,)

(9 kap,)

(16 §3 st,)

(9 kap.)

(15 §3 st.)

9 kap.

14 §

9 kap.

14 §

9 kap.

14 § 1 st.

9 kap.

13 §2 st.

9 kap.

13 §2 st.

9 kap.

13 §2 st.

(9 kap,)

(17 § 1 st,)

(9 kap,)

(16 § 1 st,)

(9 kap,)

(15 § 1st,)

6 kap.

2 § 1 st.

6 kap.

2 § 1 st.

6 kap.

2 § 1 st.

8 kap.

7§lp,

8 kap.

8§lp,

----

 

8 kap.

7§2-3p,

8 kap.

8 §2-3p.

----

 

9 kap.

16 §

9 kap.

17 §

9 kap.

14 § 3 st.

9 kap.

20 § 1 st.

9 kap.

20 § 1 st.

9 kap.

17 § 1 st.

9 kap.

20 § 2 st.

9 kap.

20 § 2 st.

9 kap.

17 §2 st.

9 kap.

20 §3 st. 1-2

3, 9 kap.

20 §3 st, 1-2

3, 9 kap.

17 §3 st.

l-2p.

17 §4 st, 3 p

9 kap.

20 § 4 st. 3 p.

9 kap.

20 § 4 st, 3 p.

9 kap.

9 kap.

20 § 4 st, 1 p.

9 kap.

20 §4 st, 1 p.

9 kap.

17 § 4 st, 1 p

9 kap.

15 §

15 §

9 kap.

 

14 kap.

1 § 1 st.              14 kap.

1 § 1 st.               13 kap.

1 § 1 st

14 kap.

2 § 1 st, sista p,  14 kap.

2 § 1 st, sista p,  13 kap.

2§ 1 st sista p.

14 kap.

2 § 1 st.               14 kap.

2 § 1 st,               13 kap.

2§ 1 st

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

845

Departementsförslaget        ABL

 

 

 

134 §   1 st, 4 p.

14 kap.

1 § 2 st. 1 p.

14 kap.

1 §2st

Ip,

13 kap.

1 §2st, 1 p.

134 §   1 st. 5 p.

14 kap.

1 § 2 st. 1 p.

14 kap.

1 §2st

Ip.

13 kap.

1 § 2 st. 1 p.

134 §   2 st.

14 kap.

1 § 2 st. 2-3 p.

14 kap.

1 §2st

3p.

13 kap.

1 § 2 st.

2-3 p,

4 § 1 st, 1 p.

135 §   1st. 1-2 p.

14 kap.

3 § 1 st. 1 p.

14 kap.

3 § 1 st

Ip.

13 kap.

135 §   1 st. 3 p.

14 kap.

3 § 1 st. 2 p.

14 kap.

3§ 1 st

2p.

----

 

135 §   1st. 4 p.

14 kap.

3 § 1 st. 3 p.

14 kap.

3 § 1 st

3p,

----

 

135 §   1 st. 5 p.

14 kap.

3 § 1 st. 4 p.

14 kap.

3§lst

4p,

___

 

135 §   2 st.

(14 kap.)

(4§)

----

 

 

----

 

136 §   1 st.

14 kap.

2§ 1 st. 3p.

14 kap.

2§ 1st

3p,

13 kap.

2§ 1 st.3p.

136 §   2 st.

14 kap.

4§

14 kap.

4§

 

13 kap.

5§

136 §   3 st.

14 kap.

3 § 1 st. 1 p.

14 kap.

3§ 1st

Ip,

13 kap.

4 § 1 st. 1 p.

137 §   I st.

14 kap.

3 § 1 st. 6 p.

14 kap.

3 § 1st

6p,

13 kap.

4 § 1 st. 3 p.

137 §   2 st.

14 kap.

3 § 3 st, 2 p.

14 kap.

3§3st

2p.

-----

 

137 §   3 st. 1-3 p.

14 kap.

4§

14 kap.

4§

 

13 kap.

5§

137 §   4p.

-----

 

----

 

 

----

 

137 §   4 st.

(14 kap.)

(3 §3 st. Ip.)

14 kap.

3 §3 st

Ip.

13 kap.

4 § 2 st.

137 §   5sl.

14 kap.

6§(l-)2st.

14 kap.

6§(1-

)2st.

13 kap.

7§(l-)2st.

138 §

14 kap.

5§

14 kap.

5§

 

13 kap.

6§

139 §   1 st.

14 kap.

2 § 1 st. 1 p.

14 kap.

2§lst

Ip.

13 kap.

2 § 1 st. 1 p.

139 §   2 st.

14 kap.

2 § 3 st.

14 kap.

2 §3 st

 

13 kap.

2 § 3 st.

139 §   3 st. 1 p.

14 kap.

2 § 1 st. 2-3 p.

14 kap.

2 § 1 st

2-3 p.

13 kap.

2§ 1 st, 2-3 p.

139 §   2-3 p.

-----

 

----

 

 

----

140 §   1 st. 1 p.

14 kap.

6 § 1 st. 1 p.

14 kap.

6§lst

Ip.

13 kap.

7 § 1 st, 1 p.

140 §   2p.

-----

 

----

 

 

----

 

140 §   3 p.

14 kap.

6 § 1 st. 2 p.

14 kap.

6§ 1 st

2p,

13 kap.

7 § 1 st, 2 p.

140 §   2 st.

14 kap.

6 § 1 st. 1 p.

14 kap.

6§ 1 st

Ip.

13 kap.

7 § 1 st, 1 p.

140 §   3 st.

14 kap.

1 § 2 st.

14 kap.

1 §2st

 

13 kap.

1 §2st.

140 §   4 st.

----

 

-----

 

 

-----

 

140 §   5 st.

14 kap.

6§2st,

14 kap.

6 §2 st

 

13 kap.

7 §2 st.

141 §

14 kap.

2 §4 st.

14 kap.

2 §4 st

 

13 kap.

2 § 4 st.

142 §   1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8§ 1st

 

13 kap.

7 § 4 st.

142 §   2-5 st.

----

 

----

 

 

----

 

143 §   1-2 st.

14 kap.

6 § 2 st.

14 kap.

6§2st

 

13 kap.

7 § 2 st.

143 §   3 st.

----

 

-----

 

 

-----

 

144 §

14 kap.

6 § 3 st.

14 kap.

6 § 3 st.

 

13 kap.

7 §3 st.

145 §   1-3 st.

14 kap.

8 §2st. 1-2 p.

14 kap.

8 § 2 st.

1-2p.

13 kap.

7§5st, l-2p.

146 §   1 st.

14 kap.

10 § 1 st, 1 p.

14 kap.

10 § 1 st

Ip.

13 kap.

9 § 1 st, 1 p.

146 §   2 st. 1 p.

-----

 

----

 

 

----

 

146 §   2 st. 2 p.

14 kap.

10 § 1 st. 2p.

14 kap.

10 § 1 st

2p,

13 kap.

9 § 1 st. 2 p.

146 §   3 st.

14 kap.

10 § 1 st. 3 p.

14 kap.

10 § 1 st

3p,

13 kap.

9§ 1 st,3p.

146 §   3 st.

14 kap.

10 § 2 st.

14 kap.

10 § 2 st

 

13 kap.

9 § 2 st.

147 §   1 mom.

14 kap.

9§

14 kap.

9§

 

13 kap.

8§

147 §   2 mom.

14 kap.

9§

14 kap.

9§

 

13 kap.

8§

148 §   1st. "r'p.

14 kap.

11§

14 kap.

11 §

 

13 kap.

10 §

148 §   1 st. "2" p.

-----

 

----

 

 

----

 

148 §   2-3 st.

----

 

----

 

 

----

 

149 §   1 st.

14 kap.

12 § 1 st.

14 kap.

12 § 1 st

 

13 kap.

11 §

55   Riksdagen 1981/82.

/ saml. Nr 180. Bilagedel

 

 

 

 

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

846

Departementsförslaget        ABL

 

149 §   2 st. 1-2 p.

14 kap.

12 § 1st.

14 kap.

12 § 1 st.

13 kap.

11 §

149 §   2 st. 3 p.

----

 

----

 

----

 

149 §   3 st,

14 kap.

12 §2 st.

14 kap.

12 §2 st.

-----

 

149 §   4 st.

----

 

----

 

----

 

150 §

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

13 kap.

7 § 4 st.

151 §    1 st. 1 p.

(17 kap,) (jfr 26 §2 st.

 

(17 kap.)

 

(16 kap.)

 

 

Firma L.)

 

 

 

 

151 §   1st. 2 p.

(17 kap).

(3§)

(17 kap.) (3 §)

(16 kap.) (1 §4 st.)

151 §   2 st.

(17 kap,) (3 §)

(17 kap.) (3 §)

(16 kap.) (1 §4 st.)

152 1   1-3 st.

14 kap.

13§

14 kap.

13 §

13 kap.

12 §

152 §   4-5 st.

----

 

----

 

----

 

153 §

14 kap.

8§2st. 2-3p,

14 kap.

8 § 2 st. 2-3 p.

13 kap.

8 § 2 st. 2-3 p.

154 1    1-2 st.

14 kap.

13 § 1 st.

14 kap.

13 § 1 st.

13 kap.

12 § 1 st.

155 §   1 st.

14 kap.

.14 § 1 st.

14 kap.

14 § 1 st.

13 kap.

13 § 1 st.

155 §   2 st.

(14 kap.) (14 §3 st.)

(14 kap.) (14 §3 st.)

(13 kap.) (13 §3 st.)

155 §   2 st.

(12 kap.) (10 §2 st,)

(12 kap.) (10 §2 st.)

(12 kap.) (5 §2 st.)

156 §   1 st.

(3 kap,)

(1 §)

(3 kap.)

(1 §)

(3 kap.)

(1 §)

156 §   2 st.

3 kap.

4 § 3 st.

3 kap.

4 § 3 st.

3 kap.

4 § 3 st.

156 §   3-4 st.

14 kap.

14 §3-4 st.

14 kap.

14 §3-4 st.

13 kap.

13 §2-3 st.

157 §   1 st.

14 kap.

15 § 1 st.

14 kap.

15 § 1 st.

13 kap.

14 § 1st.

157 §   2 st.

14 kap.

15 §2-3 st.

14 kap.

15 §2 st.

13 kap.

14 § 2 st.

157 §   3 st.

-----

 

----

 

----

 

158 §   1 st.

14 kap.

16 § 1st,

14 kap.

16 § 1 st.

13 kap.

15 § 1 st.

158 §   2 st.

-----

 

----

 

----

 

159 §   1 st.

14 kap.

17§l-2p,

14 kap.

17§l-2p,

13 kap.

16 § 1-2 p.

159 §   2 st.

14 kap.

17 §3-4p.

14 kap.

17§3-4p,

13 kap.

16§3-4p.

160 §   1-3 st.

14 kap.

20 §1-3 st.

14 kap.

20 § 1-3 st.

13 kap.

20 § 1-3 st.

161 §   1-3 st.

14 kap.

19 § 1-3 st.

14 kap.

19 § 1-3 st.

13 kap.

19 § 1-3 st.

162 §

(14 kap.) (8§ 1 st.)

(14 kap.) (8 § 1 st,)

(13 kap.) (7 §4-5 st.)

162 §

(16 kap.)

(16 kap.)

(15 kap.)

163 §   1-2 st.

14 kap.

18 § 1st,

14 kap.

18 § 1 st.

13 kap.

17 § 1 st.

163 §   3-5 st.

-----

 

-----

 

----

 

163 §   6 st.

14 kap.

18 §4 st.

14 kap.

18 § 4 st.

13 kap.

17 §4 st.

163 §   7 st.

14 kap.

18 §3 st.

14 kap.

18 § 3 st.

13 kap.

17 § 3 st.

164 §

14 kap.

18 §4-5 st.

14 kap.

18 §4-5 st.

13 kap.

17 §4-5 st.

165 §

14 kap.

23 §

14 kap.

23 §

----

 

166 §   1 mom, 1-2 st.

2 kap.

4§ 1-2 st.

2 kap.

3 § 1-2 st.

----

 

166 §   3 st,

2 kap.

4 § 3 st. 1 p.

2 kap.

3 § 3 st. 1 p.

----

 

166 §   2 mom. 1-2 st.

2 kap.

5 § 1-2 st.

2 kap.

4§ 1-2 st.

----

 

166 §   3 mom, 1 st.

2 kap.

6§

----

 

----

 

166 §   2-3 st.

-----

 

-----

 

-----

 

167 §   1 st.

2 kap.

1 § 1 st. 2 p.

2 kap.

1 § 1 st. 2-3 p.

2 kap.

1 § 1 st. 2-3 p.

167 §   2 st.

2 kap.

1 §2st.

2 kap.

1 § 2 st.

2 kap.

1 § 2 st.

167 §   3 st,

2 kap.

I § 1 st. 1 p.

2 kap.

1 § 1 st. 1 p.

2 kap.

1 § 1 st. 1 p.

168 §

Ikap.

6§

Ikap.

7§

----

 

169 1

Ikap.

7§

1 kap.

8§

-----

 

170 §   1 st, 1 p.

2 kap.

7 § 1 p.

2 kap.

5§ Ip.

2 kap.

4§lp.

170 §   1 st. 2 p.

2 kap.

7§3p.

2 kap.

5§3p.

2 kap.

4§3p.

170 §   1 st. 3 p.

2 kap.

7§4p.

2 kap.

5§4p,

-----

 

170 §   1 st. 4 p.

2 kap.

7 § 2 p.

2 kap.

5§2p,

2 kap.

4§2p.

170 §   1 st. 5 p.

2 kap.

7§6p.

2 kap.

5§6p,

2 kap.

4§6p.

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel

FRL                            Utredningsförslaget

847

Departementsförslaget        ABL

 

2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap.

2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap, 2 kap. 2 kap. 2 kap. 17 kap. 2 kap.

1 § I st. 2 p. 1 § 3 st.

11 kap. 1 § 1 st. 1 p.

12 kap. 1 § 2 st. 2 kap.   3 § 1 st. 2 kap.    5 §

2 kap, 2 kap, 2 kap, 2 kap, 2 kap, 2 kap.

8 § 5 st,

(11 §2st,3p,)

(9 kap.)

2 kap. (9 kap.) 2 kap.

13 §6 st.

(11 §2st. 3p.)

7 § 1 st.

170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 § 170 §

170  §

171 § 171 §

 

171 §

172 §

173 § 173 § 173 § 173 §

 

173  §

174 § 174 § 174 § 174 §

 

174 §

175 § 175 § 175 §

 

175 §

176 §

177 §

178 §

 

178 §

179 §

180 §

 

180 §

181 § 18 18 18 18 18 18

182 § 182 § 182 §

Is Is

Isi Isi Is

1 SI

1 Sl

1 s

1 Sl

1 s 1 s 1 s Is

2si 3s 4s

1 Sl

2s 3s

Is Is

1 Sl

2s 3si Isi Is 1 s 2s 3s

1 Sl 1 Sl 1 Sl

2si

1 Sl

2si

1  s

2  si 1 s 2s 3si 4s 5 si 6si 6s

1 Sl

Isi

2s

6p. 7p, 8p. 9p, 10 p llp

12 p

13 p

14 p

15 p

16 p

17 p

18 p

Ip, 2p. 3-9 p.

Ip. 2p. 3p.

Ip.

Ip.

2-3 p.

. Ip. .2p.

7§8p, 7§

7§15p, 7§7o, 16p, 7§17p,

2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap.

2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap. 2 kap. 17 kap. 2 kap,

17 kap, 17 kap, 17 kap, 2 kap, 2 kap,

2 kap, 2 kap. 2 kap.

2 kap.     4 § 8 p.

5§8p,

5§

5§14p,

2 kap,     4 § 7 p.

5§7p.

5§15p,

7§9p, 7§18p 7§ lOp 7§19p 7§ 14p 7 §20p 7§21p 2 § 1 st, 7§6p,

16 kap. 2 kap.

3p,-------

16 kap. 16 kap.

1 § 2 st. 4§6p.

5§9p, 5 § 16p 5 § lOp 5§17p 5 § 13 p 5§18p 5§19p 1 § 3 st, 5§6p,

1 § 1 st. 2-

1  § 2 st. 2§

2  § 3 st.

6 §1-2 st.

17 kap, l§lst,2-3p,

17 kap. 1 § 2 st.

17 kap. 2 § 2 st.

2 kap.  3 §

2 kap,  8§lst, l-2p,

6 § 1 st. 3-9 p.

2§ 4§

2 kap,  8 § 1 st. 3-9 p.

2 kap.  8 § 2 st.

2 kap.  8 § 4 st.

2 kap.  7 § 11 p.

2 kap.  5 § 5 p.

11 kap. 1 § 1 st. 1 p.

12 kap, l§2st, 2 kap,    7 § 1 st, 2 kap,  8 § 1 st.

2 kap.  7 § 5 p.

11 kap. l§lst. Ip.

12 kap. 1 § 2 st. 2 kap.    9 § 1 st. 2 kap.  9 § 1 st.

2 kap. 2 kap, 2 kap. 2 kap. 2 kap, 2 kap.

9§

8 § 2 st. 13 §5 st. 13 §5 st. 8 § 3 st. 11 §2 st.

2 kap.      5 § I st.

Ip. Ip.

2 kap.     5 § 2 st, 2 kap.     7 § 3 st.

10 §4 st. 10 §2 st. 14 § 5 st. 1 p. 14 §5 st. 1 p. 10 §3 st. 12 §2 st.

2 kap.      12 § 4 st. (delvis) 2 kap.      11 § 4 st. (delvis) 2 kap.     7 § 4 st.

2 kap, (2 kap,) 2 kap, 2 kap, 2 kap. (9 kap.) 2 kap.

12 §5 st,

(11 §2st, 3p.)

12 §2 st.

12 §2 st.

13 §6 st.

(11 §2st, 3p,) 11 § 1st,

2 kap, (9 kap.)

13 §6 st.

(11 §2st. 3p.)

13 §2 st.

13 § 2 st.

2 kap. (9 kap.) 2 kap.

13 §6 st.

(11 §2st, 3p,)

12 § 1 st.

2 kap.      12 §3 st.

2 kap.     8 § 3 st.

2 kap,      13 § 4 st.

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

848

Departementsförslaget        ABL

 

183 §

1 st.

 

2 kap.

13 §5 st.

2 kap.

12 §4 st.

2 kap.

8 §4st.

183 §

2 st.

 

----

 

----

 

 

 

183 §

3 st.

 

2 kap.

13 §6 st.

2 kap.

12 §5 st.

1 kap.

12 §5 st.

184 §

Ip.

 

2 kap.

13 §6 st.

2 kap.

12 §5 st.

2 kap, '

12 §5 st.

184 §

2p,

 

2 kap.

12 §5 st.

2 kap.

12 §4 st.

2 kap.

12 §4 st.

185 §

 

 

2 kap.

13 §6 st.

2 kap.

12 §5 st.

2 kap.

12 § 5 st.

186 §

 

 

2 kap.

14 §4 st.

2 kap.

13 §4 st.

----

 

187 §

1 st.

 

2 kap.

19 § 1 st.

2 kap.

18 § 1 st.

2 kap.

13 § 1 st.

187 §

2 st.

 

2 kap.

19 §2 st, 1 p.

2 kap.

18 §2 st. 1 p.

2 kap.

13 §2 st. 1 p.

188 §

1 st.

 

2 kap.

19 § 2 st, 2 p.

2 kap.

18 §2st. 2p,

2§

13 §2st. 2p,

188 §

2 st.

 

2 kap.

19 §3 st.

2 kap.

18 § 3 st.

2 kap.

13 § 3 st.

188 §

3 st.

 

----

 

----

 

----

 

189 §

 

 

----

 

----

 

----

 

190 §

 

 

2 kap.

14 §5st. 2p.

2 kap.

13 §5st. 2p,

----

 

191 §

1 st.

 

2 kap.

14 § 1 st.

2 kap.

13 § 1 st.

2 kap.

9 § 1 st.

191 §

2 st. 2 p

 

10 kap.

1 § 5 st. 3 p.

10 kap.

4 § 5 st.

----

 

191 §

3-6 st.

 

-----

 

----

 

----

 

191 a

§

 

17 kap.

2 § 2 st.

17 kap.

2§

16 kap.

1 § 3 st.

192 §

1 mom.

1 st.

2 kap.

18§

2 kap.

17 §

-----

 

192 §

1 mom.

2 st. 1 p.

2 kap.

14 § 4 st. 2 p.

2 kap.

13 §4st, 2p,

----

 

192 §

1 mom.

2 st, 2 p.

2 kap.

15 §2 st.

2 kap.

14 §2 st.

2 kap.

10 §2 st.

192 §

1 mom.

3 st,

2 kap.

15 § 1 st.

2 kap.

14 § 1 st.

2 kap.

10 § 1 st.

192 §

1 mom.

4 st,

2 kap.

17 § 1 st.

2 kap.

16 § I st.

2 kap.

12 § 1 st.

192 §

2 mom.

 

----

 

-----

 

-----

 

193 §

 

 

12 kap.

4§

12 kap.

4§

-----

 

194 §*■

 

 

(12 kap.) (9 §)

(12 kap,) (9 §)

(12 kap,) (4 §)

195 §

1 mom.

1 st.

12 kap.

1 § 1 st.

12 kap.

1 § I st.

12 kap.

1 § 1 st.

195 §

1 mom.

2 st,

12 kap.

2 § 3 st.

12 kap.

2 § 3 st.

12 kap.

2 § 2 st.

195 §

2 mom.

1-2 st.

12 kap.

10 § 1 st.

12 kap.

10 § 1 st.

12 kap.

5 § 1 st.

195 §

2 mom.

3 st.

12 kap.

10 §2 st.

12 kap.

10 §2 st.

12 kap.

5 § 2 st.

196 §

1 st.

 

12 kap.

3 § 1 st.

12 kap.

3 § 1 st.

12 kap.

3 § 1 st.

196 §

2 st,

 

12 kap.

(11 §)

(12 kap.) (11 §)

(12 kap,) (6 §)

196 §

3 st.

 

9 kap.

19 §

9 kap.

19 §

9 kap.

16 §

197 §

 

 

13 kap.

1 §

13 kap.

1 §

----

 

198 §

 

 

13 kap.

2§

13 kap.

2§

----

 

199 §

 

 

13 kap.

3§

13 kap.

3§

----

 

200 §

 

 

13 kap.

4§

13 kap.

4§

-----

 

201 §

 

 

13 kap.

5§

13 kap.

5§

----

 

202 §

 

 

13 kap.

6§

13 kap.

6§

----

 

203 §

1-3 st.

 

13 kap.

7§

13 kap.

7§

----

 

203 §

4 st,

 

13 kap.

7§

-----

 

-----

 

204 §

I mom.

1 st.

8 kap.

2-3, 6 §

8 kap.

2-4, 7 §

8 kap.

2-4, 6 §

204 §

1 mom.

1 st.

8 kap.

9-15 §

8 kap.

10-16 §

8 kap.

8-14 §

204 §

1 mom

1 st.

12 kap.

11§

12 kap;

11 §

12 kap.

6§

204 §

1 mom

1 st.

8 kap.

1 § 3 st, 1 p.

8 kap.

1 § 3 st, 1 p.

8 kap.

1 § 3 st: 1 p.

204 §

1 mom

1 st.

3 kap.

4§

8 kap.

5§

----

 

204 §

1 mom.

1 st.

17 kap.

3§

17 kap.

3§

16 kap.

1 §4 st.

204 §

1 mom

2 st.

8 kap.

5 § 1-2 st.

8 kap.

5§ 1-2 st.

----

 

204 §

2 mom

 

9 kap.

21 § 1 st.

9 kap.

21 § 1 st.

9 kap.

18 § 1 st.

204 §

3 mom

 

8 kap.

16 §

8 kap.

17 §

8 kap.

15 §

205 §

 

 

(11 kap.)

(11 kap.)

(11 kap,)

 

Prop

. 1981/82:180

Bilagede

1

 

849

 

FRL

 

Utredningsförslaget

Departementsförslaget

ABL

 

206 §

 

(10 kap.)

(10 kap.)

(10 kap.)

207 §

 

9 kap.

1 § 1 st.

9 kap.

1 § 1 st.

9 kap.

1 § 1 st.

208 §

Ip,

(9 kap.)

(12 § 1 st.)

(9 kap.)

(12 § 1 st.)

(9 kap.)

(12 § 1 st,)

208 §

2p,

10 kap.

13 §

10 kap.

13 §

10 kap.

12 §

209 §

1st,

9 kap.

3 § 2 st.

9 kap.

3 § 2 st.

9 kap.

3 § 2 st.

209 §

2 st,

9 kap.

3 § 2 st.

9 kap.

3 §2 st.

9 kap.

3 §2st.

209 §

3 st,

9 kap.

3 § 2 st.

9 kap.

3 § 2 st.

9 kap.

3 § 2 st.

210 §

1 st.

9 kap.

11 § 1 st.

9 kap.

11 § 1 st.

9 kap.

11 § 1 st.

210 §

2 st,

-----

 

----

 

----

 

210 §

3 st,

-----

 

----

 

-----

 

210 §

4 st.

9 kap.

11 §2 st.

9 kap.

11 §2 st.

9 kap.

11 §2 st.

210 §

5 st.

9 kap.

11 §3 st.

9 kap.

11 §3 st.

9 kap.

11 §3 st.

211 §

1st. 1-2 p.

9 kap.

2§ 1-2 st.

9 kap.

2 § 1 st.

9 kap.

2 § 1 st.

211 §

1 st. 3-4 p.

9 kap.

13 § 1 st.

9 kap.

13 § 1 st.

9 kap.

13 § 1 st.

211 §

2 st.

9 kap.

2 § 1 st.

9 kap.

2 § 1 st.

9 kap.

2 § 1 st.

211 §

2 st.

9 kap.

13 §2 st.

9 kap.

13 §2 st.

9 kap.

13 §2 st.

212 §

 

9 kap.

2 § 1 st.

9 kap.

2 § 1 st.

9 kap.

2 § 1 st.

213 §

1 st.

9 kap.

5 § 1 st. 1 p.

9 kap.

5 § 1 st, 1 p.

9 kap.

5 § 1 st, 1 p.

213 §

2 st,

9 kap.

9 § 4 st.

9 kap.

9 § 4 st.

9 kap.

9 § 4 st.

213 §

3 st,

9 kap.

7§

9 kap.

7§

9 kap.

7§

214 §

1 0. 3 st.

9 kap.

6§

9 kap.

6§

9 kap.

6§

214 §

2 st, 1 p.

9 kap.

6§

9 kap.

6§

9 kap.

6§

214 §

2-3 p.

(9 kap,)

(8 § 2 p.)

(9 kap,)

(8 § 2 p.)

(9 kap,)

(8§2p,)

215 §

1st,

9 kap.

4§ 1-2 p.

9 kap.

4§l-2p,

9 kap.

4§l-2p,

215 §

2 st, 1 p.

9 kap.

8§lp.

9 kap.

8§lp,

9 kap.

8§ Ip,

215 §

2 st, 2 p.

9 kap.

9§ 1 st. 1 p.

9 kap.

9§ Ist, 1 p.

9 kap.

9§ 1 st, 1 p.

215 §

3 st, 1 p.

----

 

----

 

----

 

215 §

3 st, 2 p.

9 kap.

9 § 1 st. 2 p.

9 kap.

9§ 1st, 2p,

9 kap.

9 § 1 st, 2 p.

215 §

4 st,

9 kap.

9§lst. 3p.

9 kap.

9 § 1 st. 3 p.

9 kap.

9 § 1 st, 3 p.

215 §

5 st,

9 kap.

9 § 1 st. 4 p.

9 kap.

9 § 1 st. 4 p.

9 kap.

9 § 1 st, 4 p.

216 §

1 st.

9 kap.

9 § 3 st.

9 kap.

9 § 3 st.

9 kap.

9 §3 st.

216 §

2 st.

-----

 

-----

 

-----

 

216 §

3 st.

9 kap.

10§2p.

9 kap.

10§2p.

9 kap.

10§2p.

216 §

4 st.

-----

 

-----

 

-----

 

217 §

1 st.

9 kap.

8§2p.

9 kap.

8§2p,

9 kap.

8§2p,

217 §

2 st.

-----

 

----

 

-----

 

218 §

1 st.

9 kap.

5 §2st. 1-3 p.

9 kap.

5§2st. 1-3 p.

9 kap.

5 §2st, 1-3 p.

218 §

2 st.

9 kap.

5 § 3 st. 2-4 p.

9 kap.

5 § 3 st, 2-4 p.

9 kap.

5 § 3 st, 2-4 p.

218 §

3 st.

-----

 

-----

 

-----

 

219 §

1-2 st.

9 kap.

12 § 1 st.

9 kap.

12 § 1 st.

9 kap.

12 § 1 st.

219 §

3-4 st.

9 kap.

12 §2-3 st.

9 kap.

12 §2-3 st.

9 kap.

12 §2-3 st.

220 §

1st.

16 kap.

5 § 1 st, 1 p.

16 kap.

5 § 1 st, 1 p.

15 kap.

5 § 1 st, I p.

220 §

2 st.

16 kap.

5 § 3 st.

16 kap.

5 § 3 st.

\5 kap.

5 § 3 st.

220 §

3 st.

16 kap.

5 § 4 st.

16 kap.

5 §4st.

15 kap.

5 § 4 st,.

220 §

4 st.

16 kap.

5 § 5 st.

16 kap.

5 § 5 st.

15 kap.

5 § 5 st.

221 §

 

16 kap.

5§2st,

16 kap.

5 §2 st.

15 kap.

5§2st,

222 §

1 st.

16 kap.

5§

16 kap.

5 § 1 st.

15 kap.

5 § 1 st.

222 §

2 st.

16 kap.

6 § 1 st. 1 0, 3 p

16 kap.

6§ 1 st, lo, 3p

15 kap.

6§ 1 st, 1 0, 3

222 §

3 st.

16 kap.

6 § 1 st. 4 p.

16 kap.

6 § 1 st. 4 p.

15 kap.

P-

6 § 1 st, 4 p.

222 §

4 st.

16 kap.

6 § 1 st.

16 kap.

1 §

15 kap.

1 §

 

Prop. 1981/82:180    Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

850

Departementsförslaget        ABL

 

223 §

 

16 kap.

6 § 2 st.

16 kap.

6 § 2 st.

15 kap.

6 § 2 st.

 

224 §

1 st.

-----

 

-----

 

-----

 

 

224 §

2 st.

16 kap.

5 § 2 st, 2-3 p.

16 kap.

5 § 2st. 2-3 p.

16 kap.

5 § 2 st. 2

-3p.

225 §

1 st.

9 kap.

14§3p.

9 kap.

14 § 3 p.

-----

 

 

225 §

2 st.

9 kap.

13 § 2 st.

9 kap.

13 § 2 st.

9 kap.

13 §2 st.

 

226 §

 

8 kap.

7 § 1 p.

8 kap.

8§lp.

-----

 

 

227 §

 

8 kap.

7 §2-3p.

8 kap.

8§2-3p,

-----

 

 

227 §

 

9 kap.

16 §

9 kap.

17 §

9 kap.

14 §3 p.

 

228 §

 

9 kap.

18 §

9 kap.

18 §

-----

 

 

229 §

1 mom. 1 st.

9 kap.

20 § 1 st.

9 kap.

20 § 1 st.

9 kap.

17 §

 

229 §

2 st.

9 kap.

20 § 2 st.

9 kap.

20 § 2 st.

9 kap.

17 §

 

229 §

3 st.

9 kap.

20 §3 st. 1-2 p.

9 kap.

20 §3 st, 1-2 p.

9 kap.

17 §

 

229 §

2 mom. 1,2 st.

9 kap.

20 § 4 st. 3 o. 1 p

.9 kap.

20 § 4 st, 3 o, 1 p

,9 kap.

17 §

 

230 §

 

-----

 

-----

 

-----

 

 

231 §

1 st.

-----

 

-----

 

-----

 

 

231 §

2 st. 1 p.

9 kap.

15 §

9 kap.

15 §

-----

 

 

231 §

2 st. 2 p.

-----

 

-----

 

-----

 

 

232 §

1 st. 1 p.

14 kap.

1 § 1 st.

14 kap.

1 § 1 st.

13 kap.

1 § 1 st.

 

232 §

1 st. 2 p.

14 kap.

1 §2st. 1-2 p.

14 kap.

1 §2st, 1-2 p.

13 kap.

1 § 2 st. 1

-2p.

232 §

1 st. 3 p.

-----

 

-----

 

-----

 

 

232 §

2 st.

14 kap.

1 § 2 st. 3 p.

14 kap.

1 §2st, 3p,

13 kap.

1 § 2 st. 3

P-

233 §

1 st. 1 p.

14 kap.

3 § 1 st. 1 p.

14 kap.

3 § 1 st, 1 p.

13 kap.

4 § 1 st. 1

P-

233 §

1 st. 2 p.

14 kap.

3 § 1 st. 1 p.

14 kap.

3 § 1 st, 1 p.

13 kap.

4 § 1 st. 1

P-

233 §

1 st. 3 p.

14 kap.

3 § 1 st. 2 p.

14 kap.

3 § 1 st, 2 p.

-----

 

 

233 §

1 st. 4 p.

14 kap.

3 § 1 st. 3 p.

14 kap.

3§ 1st. 3p.

-----

 

 

233 §

1 st. 5 p.

14 kap.

3 § 1 st. 4 p.

14 kap.

3 § 1 st, 4 p.

-----

 

 

233 §

1 st. 6 p.

14 kap.

3 § 3 st. 2 p.

14 kap.

3 § 3 st. 2 p.

-----

 

 

233 §

1 st. 6 p.

(14 kap.) (4§ 1 st.)

(14 kap.) (4 § 1 st.)

(13 kap.) (5 §)

 

233 §

2 st.

14 kap.

(4 § 1 st.)

14 kap.

(4 § 1 st.)

(13 kap.) (5 §)

 

234 §

1 st.

14 kap.

3 § 1 st, 6 p.

14 kap.

3 § 1 st. 6 p.

13 kap.

4 § 1 st. 3

P-

234 §

2 st,

14 kap.

3 § 3 st. 2 p.

14 kap.

3 §3st. 2p.

-----

 

 

234 §

3 st,

14 kap.

4§

14 kap.

4§

13 kap.

5§

 

234 §

4 st,

14 kap.

3 § 3 st. 1 p.

14 kap.

3 § 3 st. 1 p.

13 kap.

4 § 2 st.

 

234 §

5 st.

14 kap.

(6 § 3 st.)

-----

 

-----

 

 

235 §

 

14 kap.

5§

14 kap.

5§

13 kap.

6§

 

236,§

1st. 1-2 p.

14 kap.

6 § 1 st. 1 p.

14 kap.

6 § 1 st. 1 p.

13 kap.

7 § 1 st, 1

P-

236§

1 st. 3 p.

14 kap.

6 § 1 st. 3 p.

14 kap.

6 § 1 st. 3 p.

13 kap.

7 § 1 sl, 3

P.

236 §

2 st.

14 kap.

6 § 2 st.

14 kap.

6 § 2 st.

13 kap.

7 § 2 st.

 

236 §

3 st.

14 kap.

6 § 1 st. 1 p.

14 kap.

6 § I st. 1 p.

13 kap.

7 § 1 st, I

P-

236 §

3 st.

14 kap.

1 § 2 st. 2-3 p.

14 kap.

1 § 2 st. 2-3 p.

13 kap.

1 § 2 st. 2

-3p.

236 §

4 st.

-----

 

-----

 

-----

 

 

236 §

5 st.

(14 kap.) (7 § Ist.)

(14 kap,) (7§ 1 st,)

-----

 

 

237 §

1st,

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

13 kap.

7 § 4 st.

 

237 §

2 st, 1 p.

14 kap.

8 § 2 st. 1 p.

14 kap.

8 § 2 st. 1 p.

13 kap.

7 § 5 st. 1

P-

237 §

2 st. 2 p.

-----

 

-----

 

-----

 

 

237 §

3 st.

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

13 kap.

7 § 4 st.

 

237 §

4 st.

-----

 

-----

 

-----

 

 

237 §

5 st.

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

13 kap.

7 §4st.

 

238 §

1-2 st.

14 kap.

6 § 2 st.

14 kap.

6 § 2 st.

13 kap.

7 § 2 st.

 

238 §

3 st.

14 kap.

6 § 3 st.

14 kap.

6 § 3 st.

13 kap.

7 § 3 st.

 

239 §

 

14 kap.

6§3st.

14 kap.

6 § 3 st.

13 kap.

7 § 3 st.

 

 

Prop. 1981/82:180

Bilagedel

 

 

851

 

FRL

Utredningsförslaget

Departementsförslaget

ABL

 

240 §   1-2 st.

14 kap.

8 §2st. l-2p.

14 kap.

8 §2st. 1-2 p.

13 kap.

7 §5 st. 1-2 p.

240 §   3 st.

----

 

----

 

----

 

241 §   1 st.

14 kap.

10 § 1 st. 1 p.

14 kap.

10 § 1 st, 1 p.

13 kap.

9 § 1 st. 1 p.

241 §   2 st. 1 p.

----

 

----

 

___

 

241 §   2p.

14 kap.

10 § 1 st. 2 p.

14 kap.

10§lst. 2p,

13 kap.

9 § 1 st. 2 p.

241 §   3 st.

14 kap.

10 § 1 st. 3 p.

14 kap.

10 § 1 st. 3 p.

13 kap.

9 § 1 st. 3 p.

242 §

14 kap.

9§

14 kap.

9§

13 kap.

8§

243 §   1 st. "1" p.

14 kap.

11 §

14 kap.

11 §

13 kap.

10 §

243 §   1 st. "2" p.

----

 

----

 

----

 

243 §   2-3 st.

----

 

----

 

----

 

244 §   1 st.

14 kap.

12 § 1 st.

14 kap.

12 § 1 st.

13 kap.

11 §

244 §   2-3 st.

14 kap.

12 § 1-2 st.

14 kap.

12 §1-2 st.

13 kap.

11 §

244 §   4 st.

(14 kap.) (23 §)

(14 kap.) (23 §)

----

 

245 §

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

13 kap.

7§4sl,

246 §   1 st.

 

(26 § 2 st. Firma L.)

----

 

----

 

246 §   2 st.

17 kap.

3§

17 kap.

3§

16 kap.

8 § 4 st.

247 §   1-3 st.

14 kap.

13 §

14 kap.

13 §

13 kap.

12 §

247 §   4-5 st.

-----

 

----

 

----

 

248 §

14 kap.

8§2st, 3p,

14 kap.

8 § 2 st, 3 p.

13 kap.

7 § 5 st, 3 p.

248 §

14 kap.

15 § 1 st.

----

 

----

 

249 §   1 st.

14 kap.

13 § 1 st.

14 kap.

13 § 1st.

13 kap.

12 § 1 st.

249 §   2 st.

----

 

----

 

----

 

250 §   1 st.

14 kap.

14 § 1 st.

14 kap.

14 § 1 st.

13 kap.

13 § 1 st.

250 §   2 st.

(14 kap.) (14 §3 st,)

(14 kap.) (14 §3 st.)

13 kap.

13 §2 st.

250 §   2 st.

(12 kap.) (10 §2 st.)

(12 kap.) (10 §2 st.)

(12 kap.) (5 §2 st.)

251 §

14 kap.

14 §2-4 st.

14 kap.

14 §2-4 st.

13 kap.

13 §2-3 st.

252 §  .1-2 st.

14 kap.

15 § 1-3 st.

14 kap.

15 §1-2 st.

13 kap.

14 § 1-2 st.

252 §   3 st.

-----

 

----

 

----

 

253 §   1 st.

14 kap.

16 § 1 st.

14 kap.

16 § 1 st.

13 kap.

15 § 1 st.

253 §   2 st.

-----

 

----

 

----

 

254 §   1 st.

14 kap.

17 § 1-2 p.

14 kap.

17 § 1-2 p.

13 kap.

16§l-2p.

254 §   2 st.

14 kap.

17§3-4p.

14 kap.

17§3-4p,

13 kap.

16§3-4p.

255 §   1-3 st.

14 kap.

20 §1-3 st.

14 kap.

20 § 1-3 st.

13 kap.

20 § 1-3 st.

256 §   1-3 st.

14 kap.

19 § 1-3 st.

14 kap.

19 §1-3 st.

13 kap.

19 §1-3 st.

257 §

14 kap.

22 §

14 kap.

22 §

----

 

258 §   1 mom, 1-2 st.

(14 kap.) (8 § 1st.)

(14 kap.) (8 § 1 st,)

(13 kap.) (7 § 1 st.)

258 §   Imom, 1-2 st.

(16kap,)(l,4§§)

(16kap,)(l,4§§)

(15kap.)(l,4§§)

258 §   Imom, 2 st. 1-:

2 p. (14 kap.) (8 § 2 st, 2 p,)

(14 kap,) (8 §2 st,)

(13 kap.) (7 §2 st,)

258 §   1 mom. 2 st. 1-:

2 p, 16 kap.

2 § 1 st.

16 kap.

2 § 1 st.

15 kap.

2 § 1 st.

259 §   lo. 3 st.

14 kap.

18 § 1 st.

14 kap.

18 § 1 st.

13 kap.

17 § 1 st.

259 §   2 0. 4 st.

-----

 

----

 

----

 

259 §   5 st, 1 p.

14 kap.

18 § 4 st.

14 kap.

18 § 4 st.

13 kap.

17 §4 st.

259 §   5 st. 2-3 p.

-----

 

----

 

----

 

259 §   6 st.

14 kap.

18 § 3 st. 2 p.

14 kap.

18 § 3 st. 2 p.

13 kap.

17 §3st. 2p.

260 §   1 st.

14 kap.

18 §4 o. 5 st.

14 kap.

18 §4-5 st.

13 kap.

17 §4-5 st.

260 §   2 st.

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

13 kap.

7 § 4 st.

260 §   3 st.

14 kap.

18 §4 st.

14 kap.

18 §4 st.

13 kap.

17 §4 st.

260 §   4 st.

14 kap.

18 §5 st.

14 kap.

18 § 5 st.

13 kap.

17 § 5 st.

261 §   1-2 st.

14 kap.

23 §

14 kap.

23 §

----

 

262 §   1 mom. 1 st. 1 p

7 kap.

1 § 1 st. 2 p.

7 kap.

1 § 1 st. 2 p.

----

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

852

Departementsförslaget        ABL

 

262 § 1 mom. 1 st. 2 p.

7 kap.

1 § 1 st. I p.

7 kap.

1 § 1 st, 1 p.

 

262 § 1 mom. 1 st. 3 p.

7 kap.

1 § 1 st, 4 p.

7 kap.

1 § 1 st, 4 p.

------

262 § 1 mom. 2 st.

7 kap.

1 § 2 st.

7 kap.

1 § 2 st.

------

262 § 2 mom.

7 kap.

1 § 3 st.

7 kap.

1 § 3 st.

------

263 § 7 p.

7 kap.

2§

7 kap.

2§

------

264 § 1 mom.

7 kap.

3 § 1-2 st.

7 kap.

3 §1-2 st.

------

264 § 2 mom.

7 kap.

3 §3-4 st.

7 kap.

3 §3-4 st.

------

264 § 3 mom.

7 kap.

3 § 5 st.

7 kap.

3 § 5 st.

------

265 § 1 mom.

7 kap.

4§ 1-4 st.

7 kap.

4 § 1-4 st.

------

265 § 2 mom.

7 kap.

4 § 5 st.

7 kap.

4 § 5 st.

------

266 §

------

 

------

 

------

267 §

7 kap.

5§

7 kap.

5§

------

268 §

7 kap.

6§

7 kap.

6§

------

269 §

7 kap.

r§

7 kap.

7§

------

270 §

7 kap.

8§

7 kap.

8§

------

271 §

------

 

------

 

------

272 § 1 st.

12 kap.

6§

12 kap.

6§

------

272 § 2 st.

------

 

------

 

------

273 § 1 mom, 1 st.

12 kap.

7 § 1 st.

12 kap.

7 § 1 st.

------

273 § 1 mom. 2-3 st.

12 kap.

8§

12 kap.

8§

------

273 § 2 mom. 1,3 st.

12 kap.

7 § 2, 3 st.

12 kap.

7 § 2, 3 st.

------

273 § 2 mom. 2 st.

12 kap.

8§

12 kap.

8§

------

274 §

7 kap.

9§

7 kap.

9§

------

275 §

7 kap.

10 §

7 kap.

10 §

------

276 § 1 st.

7 kap.

11 § 1-3 st.

7 kap.

11 §

------

276 § 2 st.

7 kap.

11 §4 0.5 st.

7 kap.

12 §

------

277 §

------

 

------

 

------

278 §

7 kap.

12 §

7 kap.

13 §

------

279 § 1 mom, 1 st.

8 kap.

17 § 1 st. 1 p.

8 kap.

18 § 1 st, 1 p.

------

279 § 1 mom, 2 st.

8 kap.

17 § 2 st.

8 kap.

18 §2st.

------

279 § 2 mom.

8 kap.

17 §3 st.

8 kap.

18 §3 st.

------

280 §

19 kap.

1 §

19 kap.

1 § 2 st.

------

281 §

19 kap.

3 §2o. 3 st.

19 kap.

3 § 2-4 st.

------

282 § 1 mom.

19 kap.

4§

19 kap.

4§

------

282 § 2 mom. 1 st.

19 kap.

5 § 1 st.

19 kap.

5 § 1 st.

------

282 § 2 mom. 2 st. 1 p.

19 kap.

5 8 1 st.

19 kap.

5 § 1 st.

------

282 § 2 mom. 2 st. 2 p.

19 kap.

5 § 2 st.

19 kap.

5 § 2 st.

------

282 § 3 mom.

19 kap.

6§

19 kap.

6§

------

283 §

19 kap.

3 § 1 st.

19 kap.

3 § 1 st.

------

284 §

19 kap.

7§

19 kap.

7§

------

285 § 1,3 st,

10 kap.

2 §1,3 st.

10 kap.

2§ 1,2 st.

------

285 § 2 st.

10 kap.

2 § 2 st. 1 p.

10 kap.

6 § 2 st.

10 kap, 5 § 2 st.

286 §

19 kap.

8§

19 kap.

8§

------

286 a §

11 kap.

1 § 3 st.

11 kap.

1 § 4 st.

------

287 § 1-2 mom.

19 kap.

9§ 1-2 st.

19 kap.

9§

------

287 § 3 mom, (upphävd

------

 

------

 

------

1980:169)

 

 

 

 

 

287 a §1 p.

19 kap.

10 § 1 st.

19 kap.

10 §

------

287 a §2 p.

19 kap.

10 § 2 st.

------

 

------

288 § 1 mom.

19 kap.

11 § 1 st.

19 kap.

11 § 1 st.

------

288 § 2 mom. 1-2 p.

19 kap.

11 §2 st. 1-2 p

, 19 kap.

11 §2 st. 1-2 p.

------


 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                       853

FRL                           Utredningsförslaget Departementsförslaget        ABL

 

288 §

3p,

19 kap.

11 § 3 st.

19 kap.

11 §3 st.

___

 

288 §

4-5 p.

19 kap.

11 § 3 st. 3-4 p.

19 kap.

11 § 2 st, 3-4 p.

----

 

288 §

3 mom.

19 kap.

11 §3 st.

19 kap.

11 §3 st.

----

 

288 §

4-5 mom.

19 kap.

2§

19 kap.

2§

----

 

289 §

 

21 kap.

2 § 3 st.

21 kap.

2 § 3 st.

----

 

290 §

1 mom, 1 st, 1 p.

14 kap.

7 § 1 st.

14 kap.

7 § 1 st.

----

 

290 §

1 mom. 1 st. 2-3 p

14 kap.

7 § 2 st.

14 kap.

7 § 2 st.

----

 

290 §

1 mom, 2 st.

14 kap.

7 § 3 st.

14 kap.

7 § 3 st.

----

 

290 §

2 mom. 1 st.

19 kap.

13 §

19 kap.

14 §

----

 

290 §

2 mom, 2 st.

----

 

----

 

----

 

291 §

1 st, 1 p.

(14 kap,) (20 §1 st,)

(14 kap.) (20 § 1 st.)

(13 kap.) (20 § 1 st.)

291 §

1 st, 2 p.

14 kap.

21 § 1 st.

14 kap.

21 § 1 st.

----

 

291 §

2-4 st.

14 kap.

21 §2-4 st.

14 kap.

21 §2-4 st.

----

 

292 §

 

19 kap.

14 § l-2p.

19 kap.

15 §

----

 

293 §

 

19 kap.

15 §

19 kap.

16 §

----

 

294 §

 

19 kap.

16 §

19 kap.

17 §

----

 

295 §

1 mom. 1 p.

15 kap.

1 § 1 st, 1 p.

15 kap.

1 § 1 st. I p.

----

 

295 §

1 mom, 2 st, 2 p.

(15 kap.) (3 §)

(15 kap,) (3 §)

----

 

295 §

2 mom. 1 st.

15 kap.

1 § 1 st.

15 kap.

1 § 1 st.

----

 

295 §

2 mom. 2 st. 1 o. 3 p

,15 kap.

2§

15 kap.

2§

----

 

295 §

2 mom. 2 st. 2 p.

----

 

----

 

----

 

295 §

3 mom, 1-2 st.

15 kap.

3§ 1-2 st.

15 kap.

3 §1-2 st.

----

 

295 §

3 mom, 3 st.

15 kap.

4 § 2 st.

15 kap.

4 § 2 st.

----

 

295 §

3 mom, 4 st.

15 kap.

5§

15 kap.

5§

----

 

295 §

4 mom.

15 kap.

6§

15 kap.

6§

----

 

295 §

5 mom.

15 kap.

7§

15 kap.

7§

----

 

296 §

1 mom.

14 kap.

25 § 1-2 st.

14 kap.

25 § 1-2 st.

----

 

296 §

2 mom. 1 st.

14 kap.

25 § 3 st, 3 p.

14 kap.

25 § 3 st, 3 p.

----

 

296 §

2 mom. 2 st.

14 kap.

25 §3 st, 1-2 p.

14 kap.

25 §3 st. 1-2 p.

----

 

297 §

1 mom.

14 kap.

26 §

14 kap.

26 §

----

 

297 §

2 mom.

14 kap.

27 § 1 st.

14 kap.

27 § 1 st.

----

 

297 §

3 mom.

14 kap.

27 § 2 st.

14 kap.

27 § 2 st.

----

 

298 §

1-2 st.

14 kap.

28 §

14 kap.

28 §

----

 

298 §

3 st.

(14 kap,) (23 §)

(14 kap,) (23 §)

----

 

299 §

 

14 kap.

24 §

14 kap.

24 §

----

 

300 §

 

7 kap.

13 §

7 kap.

14 §

----

 

301 §

 

7 kap.

14 §

7 kap.

15 §

----

 

302 §

Ip,

7 kap.

15§ Ip,

7 kap.

16 §

----

 

302 §

2-3 p.

7 kap.

15 §2-3 st.

----

 

----

 

303 §

 

----

 

----

 

----

 

304 §

1 mom, 1 st.

20 kap.

3 § 1 st, 1-2 p.

20 kap.

4§ 1 st, 1-2 p.

18 kap.

4§ 1 st, 1-2 p.

304 §

1 mom, 2 st.

20 kap.

3§ 1 st, 3-4 p.

20 kap.

4§lst, 3-4p.

18 kap.

4 § 1 st, 3-4 p.

304 §

1 mom, 3 st.

20 kap.

3 § 1 st, 5 p.

20 kap.

4 § 1 st. 5 p.

18 kap.

4 § 1 st, 5 p.

304 §

2 mom. 1 st.

20 kap.

3 § 1 st.

20 kap.

4 § 1 st.

18 kap.

4 § 1 st.

304 §

2 mom. 2 st.

20 kap.

3 § 2 st.

20 kap.

4 § 2 st.

18 kap.

4 § 2 st.

304 §

3 mom.

20 kap.

3 § 3 st.

20 kap.

4§3st.

18 kap.

4 §3 st.

304 §

4 mom.

(2 kap.)

(14 § 1 st.)

(2 kap,)

(13 § 1 st.)

(2 kap.)

(9 § 1 st,)

304 §

4 mom.

(2 kap.)

(14 §5 st. Ip.)

(2 kap,)

(13 §5 st, 1 p.)

(2 kap,)

(9 § 5 st. 1 p.)

305 §

 

----

 

----

 

----

 

306 §

 

----

 

----

 

----

 

307 §

 

----

 

----

 

----

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

854

Departementsförslaget        ABL

 

308 §

I mom.

1 st.

(20 kap.) (5 §)

(20 kap.) (5 §)

 

(18 kap.) (6 §)

308 §

1 mom.

1st,

(4 kap.)

(1 §2 st.)

(4 kap.)

(1 §2 st.)

 

(4 kap.)

(1 §2 st.)

308 §

1 mom.

I st.

(6 kap.)

(2 § I st.)

(6 kap.)

(2 § 1 st.)

 

(6 kap.)

(2 § 1 st.)

308 §

1 mom.

2 st.

4 kap.

12 § 1 st, 1 p.

4 kap.

14 § 1 st. 1

p.

4 kap.

12 § 1 st. 1 p.

308 §

1 mom.

3 st.

4 kap.

14 §3 st.

4 kap.

16 §3 st.

 

4 kap.

14 §3 st.

308 §

2 mom.

 

(4 kap,)

(10 §)

(4 kap.)

(12 §)

 

(4 kap.)

(10 §)

308 §

2 mom.

 

(4 kap.)

(13 §)

(4 kap.)

(15 §)

 

(4 kap.)

(13 §)

308 §

3-4 mom.

(4 kap.)

(10 §)

(4 kap.)

(12 §)

 

(4 kap.)

(10 §)

308 §

3—4 mom.

(4 kap.)

(12 § 1 0.3 st.)

(4 kap.)

(14 § lo.:

?st.)

(4 kap.)

(12 § 1 0. 3 st.)

308 §

3-4 mom.

(4 kap.)

(14 §)

(4 kap.)

(16 §)

 

(4 kap.)

(14 §)

309 §

 

 

(6 kap.)

(6 §2 st.)

(6 kap.)

(6 § 2 st.)

 

(6 kap.)

(6 § 2 st.)

309 §

 

 

6 kap.

7 § (2)-3 st.

6 kap.

7§(2)-3st.

6 kap.

7 § (2)-3 st.

310 §

1 mom.

1 st.

20 kap.

5§

20 kap.

6§

 

18 kap.

6§

310 §

1 mom.

2 st.

-----

 

----

 

 

----

 

310 §

1 mom.

3 st.

----

 

----

 

 

----

 

310 §

2 mom.

1 st.

20 kap.

5§

20 kap.

6§

 

18 kap.

6§

310 §

2 mom.

2 st.

-----

 

----

 

 

----

 

310 §

2 mom.

3 st. 1 p.

20 kap.

5§

20 kap.

6§

 

18 kap.

6§

310 §

2 mom.

3 st. 2 p.

(6 kap,)

(6§ 1-2 st.)

(6 kap.)

(6 §1-2 st.)

(6 kap.)

(6§ 1-2 st.)

310 §

2 mom.

3 st. 2 p.

(6 kap,)

(7§)

(6 kap.)

(7§)

 

(6 kap.)

(7§)

310 §

3 mom.

I st.

15 kap.

4 § 1 st.

15 kap.

4 § 1 st.

 

----

 

310 §

3 mom.

2 st.

----

 

----

 

 

----

 

311 §

 

 

15 kap.

2,4§

15 kap.

2,4§

 

----

 

312 §

1 st.

 

17 kap.

4§

17 kap.

4§

 

16 kap.

2§

312 §

2 st.

 

 

(Jfr Firma L. 18-25 §§)

----

 

 

----

 

313 §

1 st.

 

20 kap.

4§

20 kap.

5§

 

18 kap.

5§

313 §

2 st.

 

(20 kap.)   (1 § 3 st.)

-----

 

 

----

 

313 §

 

 

9 kap.

20 § 3 st. 3 p.

9 kap.

20 § 3 st

,3p.

9 kap.

17 § 3 st, 3 p.

313 §

3 st,

 

14 kap.

20 § 3 st. 2 p.

14 kap.

20 § 3 st.

.2p,

13 kap.

20 § 3 st.

314 §

1 mom

 

20 kap.

1 § 2 st.

20 kap.

2§

 

18 kap.

2§

314 §

2-3 mom.

----

 

----

 

 

----

 

315 §

 

 

20 kap.

1 § 1 st.

20 kap.

1 §

 

18 kap.

1 §2-3 st.

316 §

 

 

20 kap.

2§

20 kap.

3§

 

18 kap.

3§

317 §

(upphävd 1973:391)

-----

 

_---

 

 

-----

 

318 §

1 st.

 

19 kap.

12 § 1 st.

19 kap.

13 §

 

-----

 

318 §

2 st,

 

----

 

-----

 

 

-----

 

318 §

3 st,

 

20 kap.

6§

20 kap.

7§

 

18 kap.

7 § 3 st.

319 §

 

 

16 kap.

1 § 1 st. 1 p.

16 kap.

1 § 1 st.

Ip-

15 kap.

1 § 1 st, 1 p.

320 §

1 st.

 

16 kap.

1 § 1 st. I p.

16 kap.

1 § 1 st.

Ip,

15 kap.

1 § 1 st. 1 p.

320 §

1st.

 

16 kap.

2 § 1 st, 1 p.

16 kap.

2 § 1 st.

ip.

15 kap.

2 § 1 st, 1 p.

320 §

2 st.

 

16 kap.

2 § I st, 2 p.

16 kap.

2 § 1 st.

2p,

15 kap.

2 § 1 st, 2 p.

320 §

3 st,

 

16 kap.

3§

16 kap.

3§

 

15 kap.

3§lp.

321 §

Ip.

 

16 kap.

1 § 1 st, 2 p.

16 kap.

1 § 1 st.

2p.

15 kap.

1 § 1 st. 2 p.

321 §

Ip.

 

16 kap.

2§

16 kap.

2§

 

15 kap.

2§

321 §

2p,

 

16 kap.

3§

16 kap.

3§

 

15 kap.

3§Ip.

322 §

 

 

16 kap.

3§

16 kap.

3§

 

15 kap.

3§lp.

323 §

 

 

16 kap.

4 § 1 st.

16 kap.

4 § 1 st.

 

15 kap.

4 § 1 st.

324 §

 

 

16 kap.

4 § 2 st.

16 kap.

4 § 2 st.

 

15 kap.

4§2st.

325 §

 

 

21 kap.

1 §lp.

21 kap.

I § 1 st.

 

----

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel

FRL                           Utredningsförslaget

855

Departementsförslaget        ABL

 

326 §

 

21 kap.

1 § 2 st.

21 kap.

1 § 2 st.

____

 

327 §

1-3 p.

21 kap.

1 § 2 st.

21 kap.

1 § 2 st.

----

 

327 §

4p,

----

 

----

 

----

 

327 §

5-6 p.

21 kap.

2 § 2 st.

21 kap.

2 § 2 st.

(19 kap.) (2 §1,2 st.)

327 §

7p.

10 kap.

14 §

10 kap.

14 §

10 kap.

13 §

327 §

8p,

21 kap.

1 §2p.

21 kap.

1 §2p.

----

 

328 §

1-2 p.

21 kap.

1 §2p.

21 kap.

1 §2p.

----

 

328 §

3-4 p.

----

 

----

 

----

 

329 §

 

----

 

----

 

----

 

329 a §(upphävd

----

 

----

 

----

 

 

1975:694)

 

 

 

 

 

 

330 §

 

----

 

----

 

----

 

331 §

1 st, I p.

2 kap.

17 § 1 st.

2 kap.

16 § 1 st.

2 kap.

12 § 1 st.

331 §

1 st, 2 p.

----

 

----

 

----

 

331 §

2 st.

----

 

----

 

----

 

331 §

3 st.

2 kap.

17 § 2 st. 1 p.

2 kap.

16 § 2 st. 1 p.

2 kap.

12 § 1 st.

331 §

4 st. 1 p.

2 kap.

17 § 2 st. 2 p.

2 kap.

16 § 2 st. 2 p.

2 kap.

12 §2 st.

331 §

4 st. 2 p.

----

 

----

 

----

 

332 §

1 mom. 1-2 st.

3 kap.

15 § 1-2 st.

3 kap.

15 § 1-2 st.

3 kap.

15 § 1-2 st.

332 §

1 mom. 3 st.

----

 

----

 

----

 

332 §

2 mom.

3 kap.

15 §3 st.

3 kap.

15 §3 st.

3 kap.

15 §3 st.

333 §

1 mom. 1 st.

Ikap.

8 § 1 0. 2 st.

Ikap.

9 § 1 o. 2 st.

----

 

333 §

1 mom. 2 st.

1 kap.

8 § 3 st.

Ikap.

9 § 3 st.

----

 

333 §

2 mom.

8 kap.

8§

8 kap.

9§

8 kap.

7§

334 §

1-3 mom.

----

 

----

 

----

 

335 §

 

----

 

----

 

----

 

336 §

 

7 kap.

16 §

7 kap.

17 §

----

 

337 §

 

7 kap.

20 §

7 kap.

21 §

----

 

338 §

 

7 kap.

17 §

7 kap.

18 §

----

 

339 §

1 st. 1 p.

12 kap.

12 § 1 st.

12 kap.

12 § 1 st.

12 kap.

7 § 1 st.

339 §

1 st. 2 p.

12 kap.

12 §2 st.

12 kap.

12 § 3 st.

12 kap.

7 § 3 st.

339 §

2 st.

12 kap.

13 § I st.

12 kap.

13 § 1 st.

(12 kap.) (8 § 1 st.)

340 §

 

7 kap.

18 §

7 kap.

19 §

----

 

340 a

§

7 kap.

19 §

7 kap.

20 §

----

 

341 §

1 st. 1 p.

8 kap.

10 §3 st.

8 kap.

11 §3 st.

8 kap.

9 §3 st.

341 §

1 st, 2 p.

8 kap.

10 § 3 st.

8 kap.

11 §3 st.

8 kap.

9 § 3 st.

341 §

1 st. 2 p.

8 kap.

1 § 5 st.

8 kap.

1 § 6 st.

8 kap.

1 § 4 st.

341 §

1 st, 3 p.

14 kap.

8 § I st.

14 kap.

8 § 1 st.

14 kap.

8 § 1 st.

341 §

1 st. 4 p.

8 kap.

13 §

. 8 kap.

13 §

8 kap.

11 §

341 §

1 st. 4 p.

8 kap.

3 § 2 st.

8 kap.

3 §2st.

8 kap.

3 § 2 st.

341 §

2 st.

----

 

----

 

----

 

342 §

 

----

 

----

 

----

 

343 §

1st.

----

 

----

 

----

 

343 §

2 st.

----

 

----

 

----

 

344 §

Ip.

9 kap.

21 § 2 st.

9 kap.

21 §2 st.

9 kap.

18 §2 st.

344 §

2p.

9 kap.

21 § 1 st.

9 kap.

21 § 1 st.

9 kap.

18 § 1 st.

345 §

1 st.

1 kap.

10§lp.

Ikap.

10§lp.

----

 

345 §

2 st.

1 kap.

10§2p.

1 kap.

10§2p.

----

 

345 §

3 st.

1 kap.

10§4p.

Ikap,

10§3p.

----

 

345 §

4 st.

1 kap.

10§5p.

I kap.

10§4p.

----

 

346 §

 

----

 

----

 

----

 

 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                             856

FRL                           Utredningsförslaget     Departementsförslaget        ABL

347 §                         1 st. -------------------- ----- --------------------        --

347 §  2 st.                         -------------------- -----                                 

348 §  1 st.                         -------------------- ----- --------------------       

1 kap.

2 § I st.

1 kap.

2§

Ikap.

2§

I kap.

10 §4 st

I kap.

10 §4 st

348 §  2 st.                                                                                     ----

349§ 1st. a               Ikap. 9 § I p. 349 §         1 st. b  1 kap, 9 § 2 p, 349 §   1 st. c  1 kap.  9 § 3 p.

349 §                        1 st. d                 

349 §                        2 st.        


 

Prop. 1981/82:180   Bilagedel                                   857

Innehåll

Bilagor till regeringsprotokollel den 21 januari 1982.

Bilaga 1        Lag (1948:433) om försäkringsrörelse   .        1

Bilaga 2:1 Försäkringsrörelseutredningens förslag lill ny lag om för­
säkringsrörelse   ...................................     197

Bilaga 2:2    Vikliga nyheter i försäkringsrörelseutredningens förslag    319

Bilaga 2:3 Försäkringsrörelseutredningens schema för resultaträk­
ning och balansräkning för skadeförsäkringsbolag och
livförsäkringsbolag    ..............................    325

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över försäkrings­
rörelseutredningens delbetänkande    ........    353

Bilaga 4        Banklagsulredningens  delbetänkande  (DS   E   1980:3)

Konsumentskyddet inom bankområdet    ....    423

Bilaga 5 Försäkringsverksamhetskommilléns delbetänkande (DS
E 1981:4) Handläggningen av konsumentskyddsfrägor
inom försäkringsområdet   .......................    479

Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över banklags­
ulredningens delbetänkande    .................    709

Bilaga 7        Sammanställning av remissyttranden över försäkrings-

verksamhetskommilléns delbetänkande   ....    755

Bilaga 8        Lagrådsremissens lagförslag. Här utesluten'

Bilagor till regeringsprolkollet den 28 januari 1982.
Bilaga 1        Utredarens   förslag   till   lag   om   införande   av   lagen
(1982:000) om försäkringsrörelse jämte specialmolive­
ring   ................................................................    817

Bilaga 2        Sammanställning av remissyttranden    .    829

Bilaga 3 Del remitterade förslaget till lag om införande av lagen
(1982:000) om försäkringsrörelse. Här utesluten ' ,,,,
Bilaga lill regeringsprotokollet den 25 mars 1982, Sammanställningar
med hänvisningar mellan lagrummen i lagen (1948:433) om försäk­
ringsrörelse (FRL), försäkringsrörelseulredningens förslag, departe­
mentsförslaget och aktiebolagslagen i dess lydelse 1982-02-01               835

' Förslagen likalydande med förslagen enligt propositionen med undantag för 2 kap, 6 §,4 kap, 11 §, 8 kap, 6 § och 21 kap, I §,

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982