Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1981/82:142

Regeringens proposition

1981/82:142

om ändring i brottsbalken (ekonomiska sanktioner vid brott i nä­ringsverksamhet);

beslutad den 4 mars 1982.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i brottsbalkens kapitel om för­verkande av egendom och annan särskild rättsverkan av brott. Förslaget syftar till att göra det möjligt att förverka sådana företagsekonomiska vinster som har uppkommit hos näringsidkare till följd av all brott har begåtts i utövningen av deras verksamhet. De föreslagna beslämmelserna tar inte enbart sikte pä direkta brottsförtjänster utan även pä värdet av sådana ekonomiska fördelar som på ett mera indirekt sätt kan härledas till brottet, och de skall kunna tillämpas vid såväl brottsbalksbrott som spe-cialstraffrättsliga överträdelser.

Dessa allmänna bestämmelser i brottsbalken föreslås på särskilda områ­den kunna kompletteras med regler om s.k. sanktionsavgifter. Därmed avses sådana avgifter som i viss utsträckning redan nu förekommer i speciallagstiftningen som sanktioner mot bl. a. juridiska personer i syfte att eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom regelöverträdelser av olika slag. Propositionen innehåller förslag till principer för när sådana avgifter bör användas och hur de i så fall bör vara konstmerade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssä­kerhet.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1982.

1    Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                               2

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 36 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 3a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

36 kap. 3a §

Har del tillföljd av elt brott som är begånget i utövningen av nä­ringsverksamhet uppkommit eko­nomiska fördelar för näringsid­karen, skall värdet därav förklaras förverkat även när det inte följer av I eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgö­ras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat Inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till om­ständigheterna.

4§'

Förverkande på grund av brott Förverkande tillföljd av brott av

av egendom eller dess värde må, egendom eller dess värde/år, om ej

om ej annat har föreskrivits, ske annat har föreskrivits, ske hos
hos

a)    gärningsmannen  eller  annan a) gärningsmannen  eller  annan som medverkat till brottet,          som medverkat till brottet,

b)   den i vars ställe gärningsman- b) den i vars ställe gärningsman­nen eller annan medverkande var,          nen eller annan medverkande var.

c)    den som genom brottet beretts c) den som genom brottet beretts vinning,    vinning   eller   näringsidkare   som

avses i 3 a §,

' Senaste lydelse 1981:827.

 

Prop. 1981/82:142

Föreslagen lydelse

d) den som efter brottet förvär­vat egendomen på grund av gifto­rätt, arv eller testamente eller ge­nom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första stycket a)-c),/ö/- den ej förklaras förverkad.

Nuvarande lydelse

d) den som efter brottet förvär­vat egendomen på grund av gifto­rätt, arv eller testamente eller ge­nom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning fill antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första stycket a)-c), må den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anled­ning förordnas att rätten skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Den gäller ej beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet.

 

Prop. 1981/82:142                                                    4

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-01-21

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden Ullsten, Frig­gebo, Dahlgren, Åsling, Söder. Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Ahrland

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss med förslag till ändring i brottsbalken m.m. (ekonomiska sankfioner vid brott i näringsverksamhet)

1   Inledning

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet behandlas vissa frågor som gäller ekonomiska sanktioner mot företag för fall då brott begås i utövningen av deras verksamhel. Promemorian innehåller bl.a. förslag till ändringar i brottsbalkens regler om förverkande samt till prin­ciper för användningen i lagstiftningen av avgifter som sanktionsmedel. Den bör fogas som bilaga I till protokollet i detta ärende.

Promemorian har remissbehandlats. En inom justitiedepartementet upp­rättad sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet som bilaga 2.

Beträffande nuvarande förhållanden hänvisas till promemorian. Det­samma gäller i fråga om de närmare överväganden som har redovisats där.

2   Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

En både i vårt land och i åtskilliga främmande länder ofta diskuterad fråga gäller utformningen av sankfioner mot sådana överträdelser av eko­nomisk och näringsrättslig strafflagstiftning som äger rum inom ramen för vinstinriktad företagsamhet. Diskussionen skall ses mot bakgrund av att det ibland görs gällande att det kan vara förenat med fördelar från rent företagsekonomisk synpunkt att bryta mot gällande bestämmelser. Det straff som kan komma i fråga för en ställföreträdare eller en anställd - det gäller här i praktiken ofta böter - kan nämligen framstå som obetydligt i

 

Prop. 1981/82:142                                                    5

förhållande till den vinst eller den besparing som företaget kan göra til' följd av regelöverträdelsen. Några straffrättsliga påföljder kan i vårt land inte ådömas företaget som sådant.

Med sikte på den problematik som nu i korthet har antytts har i tidigare sammanhang övervägts möjligheten att införa en form av straffrättsligl ansvar för juridiska personer - ofta kallat företagsböler eller korporativt ansvar. I betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter redovisades en analys av för- och nackdelar med en sådan ansvarsform. I anslutning härtill upprättades inom justitiedepartementet promemorian (Ds Ju 1979:10) Fö­retagsböter — förslag till lagtexter, där exempel lämnades på tänkbara laglekniska konstruktioner.

Betänkandet och promemorian har remissbehandlats. Utfallet av re­missbehandlingen har gett vid handen att man på många håll anser atl det finns ett behov av lagstiftningsåtgärder på området. Samtidigt har från både principiella och praktiska utgångspunkter stark kritik anförts mot tanken att tillgodose detta behov genom att införa ett system med straff-rättsligt ansvar för juridiska personer. Kritiken har varit så genomgående vid remissbehandlingen att det får anses stå klart att företagsböter -åtminstone i den form som har diskuterats hittills - inte utan myckel stora svårigheter skulle erbjuda en användbar modell, om man vill förstärka vårt sanktionssystem i det hänseende som är aktuellt nu.

Den inledningsvis omnämnda departementspromemorian (Ds Ju 1981: 3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet har utarbetats på grundval av de allmänna överväganden som redovisats i anslutning lill de tidigare förslagen rörande företagsböter och de remissyttranden som har avgetts över dessa.

I den nya departementspromemorian lämnas vissa allmänna synpunkter på reformbehovet när det gäller ekonomiska sanktioner mot juridiska personer på grund av regelöverträdelser i utövningen av deras verksamhet. I den delen erinras i promemorian om att man i den kriminalpolitiska debatten ofta har pekat på att ett regelsystem som är utformat på etl sådant sätt att en överträdelse kan framstå som lönsam till och med i händelse av lagföring och straff är ägnat att medföra många frestelser att bryta mot lagen. Det har enligt promemorian också gjorts gällande att en sådan ordning strider mot det allmänna rättsmedvetandets krav på att ingen skall kunna tjäna på brottslig verksamhet. Man har hävdat att det kan leda till en uppluckring av rättsmoralen, om ett sanktionshot på det här sättet framstår som mindre allvariigt menat; straffet kan betraktas som ett slags kostnad för atl uppnå en vinst.

Delta resonemang godtas emellertid inte utan vidare i promemorian. I verkligheten förhåller del sig enligt promemorian med all säkerhet så atl del för den seriösa företagsamheten genomgående är helt främmande all medvetet bryta mot gällande regler. Man måste också hålla i minnet att näringslivet är underkastat en betydande reglering från det allmännas sida.

 

Prop. 1981/82:142                                                    6

I promemorian framhålls att, orn regelsystemet överträds, detta på vissa områden kan få följdverkningar i form av att tillstånd eller legitimationer återkallas, att subventioner av olika slag vägras eller dras in eller att samhällets näringspolitiska konlrollmekanism på annat sätt träder i funk­tion. Såvitt gäller den icke-seriösa företagsverksamheten torde f. ö. upp­täcktsrisken vara avgörande som återhållande faktor. Upptäcks en regel­överträdelse och kan den bevisas, erbjuder i flertalet fall redan gällande regelsystem tillräckligt effektiva sanktioner.

Även om således resonemang av den typ som har återgetts förut inte får generaliseras, kvarstår enligt promemorian ändå det förhållandet att av­saknaden av effektivt verkande straffrättsliga sanktioner mot vissa former av regelöverträdelser i näringsverksamhet utgör elt kriminalpolitiskt pro­blem, låt vara från praktisk synpunkt förhållandevis begränsat. Mindre nogräknade företag och företagare kan genom lagstridiga men vinstgivande åtgärder som satts i system förbättra sin ekonomiska ställning och sin konkurrenssituation i förhållande till den seriöst arbetande företagsamhe­ten som alltså kan sägas arbeta med ett handikapp. I sista hand kan då även allmänheten drabbas. Det är enligt promemorian av skäl som har angetts nu motiverat att undersöka möjligheten alt lagstiftningsvägen komma till rätta med sådana fall som kan framstå som slötande från allmän synpunkt.

1 promemorian föreslås att man skall tillgodose behovel på området genom att dels utvidga brottsbalkens regler om förverkande, dels på sär­skilda lagstiftningsområden införa bestraffande avgifter - s. k. sanktions­avgifter — scm även kan riktas mot juridiska personer. Förslag till de principer som i sistnämnda hänseende bör vara vägledande för lagstift­ningsarbetet läggs fram i promemorian.

I fråga om reformbehovet ansluter sig flertalet remissinstanser till vad som i denna del anförts i promemorian. Två instanser - Sveriges advokat­samfund och rättsvetenskapliga institutionen vid handelshögskolan i Stockholm — hävdar dock uttryckligen en motsatt uppfattning och menar att det inte finns något behov av särskilda åtgärder. Flera remissinstanser har å andra sidan ifrågasatt om inte detta behov är mer uttalat än som återspeglas i de nyss redovisade uttalandena i promemorian. Till dessa instanser hör vissa av rättsväsendets myndigheter. Men liknande syn­punkter har förts fram också från näringsfrihetsombudsmannen och flera företrädare för näringslivet. Sistnämnda instanser betonar bl.a. kravet på konkurrensneutralitet i en marknadsekonomi och framhåller att mindre nogräknade personers systemafiska åsidosättande av gällande bestämmel­ser otvivelaktigt medför en snedvridning av konkurrensförutsättningarna, något som i sin tur kan innebära svåra ekonomiska påfrestningar för den seriöst arbetande företagsamheten.

Själv är jag i och för sig beredd att i likhet med flertalet remissinstanser instämma i promemorians slutsats alt ett reformbehov på det aktuella området föreligger. Ett av rättsvetenskapliga insfitutionen vid handelshög-

 

Prop. 1981/82:142                                                                  7

skolan i Stockholm framfört argument mot tanken på en reform - att det från samhällets synpunkt skulle vara bäst att låta brottsliga förtjänster av det slag som avses i promemorian stanna i företagen för alt åstadkomma rättelse av vad som brustit - är sålunda enligt min mening inte hållbart. Större förståelse har jag då för de instanser som från olika utgångspunkter har satt i fråga om inte reformbehovet borde ha betonats mer än som har skett i promemorian. Tyvärr är det ju så att det, trots de stora ansträng­ningar som under de senaste åren har lagts ned på att bekämpa ekonomisk brottslighet, florerar en omfattande sådan brottslighet med anknytning till icke-seriös företagsamhet.

Men det är nog samtidigt viktigt atl komma ihåg alt frågan om ekonomis­ka sanktioner mot juridiska personer endast rör en förhållandevis begrän­sad del av samhällets insatser mot ekonomisk brottslighet. För den allvarli­gare kriminaliteten på området är frihetsberövande påföljder ofrånkom­liga, och sådana torde också fylla den mest betydelsefulla funktionen från allmänpreventiva synpunkter. Ekonomiska sanktioner av aktuellt slag kan vidare få verkan endast när det efter upptäckt och lagföring av en regel­överträdelse finns möjlighet att ta ut sanktionen hos den juridiska person inom vars verksamhet överträdelsen har begåtts. I verkligheten visar erfa­renheten att detta inte alltid eller kanske ens oftast är förhållandet. Sådan verksamhet som syftar till att förebygga överträdelser och att åstadkomma en snabbare upptäckt av de överträdelser som ändå förekommer är bl.a. med hänsyn härtill av grundläggande betydelse. På dessa områden har också stora insatser gjorts under de senaste åren, och ytterligare sådana planeras (jfr prop. 1981/82:100 bil. 5 s. 21-27). Klart är slutligen att man för att problemen skall kunna bemästras måste lita även till andra åtgärder än sådana som kan hänföras lill sanktioner i straffrättslig mening. Jag kan här hänvisa till de regler om näringsförbud som numera finns i konkursla­gen (1921: 225) för bl. a. fall då konkursgäldenären har förfarit grovt otill­börligt mot sina borgenärer liksom till den utredning (Ju 1981:03) som pågår angående utvidgade regler om sådana förbud. Vad jag nu har sagt innebär emellertid inte att betydelsen av frågan om ekonomiska sanktioner mot juridiska personer skall underskattas. Jag skall i det följande närmare gå in på det förslag till lösning som jag avser att lägga fram men vill redan här säga att jag - i likhet med flertalet remissinstanser - i stora delar anser mig kunna ge min anslutning till promemorieförslaget. I det följande kan jag därför i flera hänseenden hänvisa direkt till vad som har uttalats i promemorian.

2.2 Huvuddragen i den föreslagna lösningen

Departementsförslaget: En ny förverkandebestämmelse införs i brotts­balkens förverkandekapitel. Bestämmelsen föreslås öppna en generell möjlighet att förverka värdet av sädana ekonomiska fördelar som - direkt

 

Prop. 1981/82:142                                                    8

eller indirekt - har uppkommit hos näringsidkare i anledning av atl brott har begåtts i deras verksamhet.

För de särskilda områden, där förverkanderegeln skulle medföra till-lämpningssvårigheter eller annars framstå som mindre ändamålsenlig, för­ordas som komplement en fortsalt utbyggnad av syslem med speciella sanktionsavgifter — en form av avgifter som redan på en del håll har kommit till användning och som bl.a. syftar till alt dra in de vinster som kan uppkomma till följd av de regelöverlrädelser som är aktuella.

Protnemorieförslaget överensstämmer med departemenlsförslaget.

Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till en lösning enligt de riktlinjer som anges i promemorian; elt trettiotal remissinstanser till­styrker eller lämnar en sådan lösning ulan erinran. I de kritiska yttranden som har avgetls från elt par håll ifrågasätts bl.a. om en förverkanderegel av aktuellt slag står i god överensstämmelse med de allmänna principer som hittills har brukat tillämpas i fråga om förverkande inom specialstraff­rätten. Från några håll ifrågasätts också om förverkanderegeln kommer atl tillräckligt uppfylla kraven på effektivitet. Några remissinstanser ställer sig tveksamma till en fortsall utbyggnad av system med sanktionsavgifter. (Se vidare bilaga 2 avsnitt 2.1.2.)

Skäl för departementsförslaget: Av promemorian (avsnitt 3.3.3) framgår atl nu gällande förverkanderegler är så utformade att de många gånger inte medger en indragning av det samlade värdet av de ekonomiska fördelar som uppkommer hos en näringsidkare till följd av att brott begås i hans verksamhet. Den allmänna bestämmelsen i brottsbalken (BrB) om s.k. vinningsförverkande, 36 kap. I §, medger endast förverkande av "utbyte" av brott som inte motsvaras av skada för enskild. Med uttrycket utbyte avses därvid sådana ekonomiska förmåner - i form av allmän förmögen­hetsökning eller förvärv av konkreta föremål - som står i direkt samband med den aktuella regelöverträdelsen.

Brott som begås inom ramen för näringsverksamhet kan emellertid, som jag nämnde inledningsvis, ofta ge ekonomisk utdelning som på ett mera indirekt säll har samband med den straffbara gärningen. Så är t. ex. förhål­landet i de fall då brottet leder till minskade koslnader i rörelsen. Bestäm­melsen i 36 kap. 1 § BrB gäller vidare endasl i fråga om brottsbalksbrott. På det specialstraffrättsliga området finns åtskilliga författningar som helt saknar förverkanderegler men vars tillämpningsområde är sådant alt del är uppenbart alt straffbelagda överträdelser kan ge förelagsekonomiska vins-ler för näringsidkaren, jfr t. ex. lagen (1948:433) om försäkringsrörelse och gruvlagen (1974:342). I den mån förverkandebestämmelser finns inom specialstraffrätten har de många gånger utformats med 36 kap. I § BrB som förebild. Vad som nyss anförts om den begränsade räckvidden av brottsbalksbestämmelsen gäller givetvis även i fråga om beslämmelser av detta slag.

På skilda håll inom specialstraffrätlen finns emellertid förverkanderegler

 

Prop. 1981/82:142                                                    9

som är så utformade att de i det enskilda fallet åtminstone till en betydande del kan medföra en indragning även av sådana indirekta förtjänster som här avses. Som exempel nämns i promemorian 28 § skogsvårdslagen (1979:429), som innebär alt virke som har varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligl. Bestämmelser av detta slag är inte ovanliga. De kan t. o. m. medfö­ra förverkande av ett belopp som överstiger den uppkomna förtjänsten.

Etl annat exempel på förverkandebestämmelser inom specialstraffrätlen utgör en reglering av det slag som förekommer i 32 § livsmedelslagen (1971:511), där det föreskrivs att inte bara utbyte av brott mot lagen utan även i förekommande fall de därigenom tillverkade varorna eller deras värde skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt. Även beslämmelser av detta slag ger goda möjligheter att dra in hela vinsten av det brottsliga handlandet. Att de i praktiken av allt alt döma endast sparsamt används för att konfiskera obehöriga företagsvinster kan möjli­gen till viss del hänga samman med att de här aktuella brotlsbeskrivningar-na mycket ofta är subsidiära till brottsbalken, vars förverkanderegler enligt vad som nyss har konstaterats är betydligt mera återhållsamma.

För en närmare redovisning av gällande rätt i aktuellt hänseende får jag hänvisa till promemorian (avsnitt 3.1).

En allmän utgångspunkt vid en reform på området måste vara atl nä­ringsverksamhet bedrivs utifrån ekonomiska lönsamhetskalkyler och att brott som begås i utövningen av sådan verksamhet ofta medför ekonomis­ka fördelar för näringsidkaren. Den i promemorian föreslagna lösningen tar mot den bakgrunden sikte på att eliminera det vinstintresse som kan ligga bakom sådana brott. Detta förslås, som jag nyss nämnde, bli genomfört på två sätt, varav det ena - förverkanderegeln - innebär att en allmän huvudregel införs för alla former av näringsverksamhet och det andra — sanktionsavgifterna - kan användas som komplement till huvudregeln för att genom punktinsatser komma till rätta med missförhållanden inom vissa särskilda områden av näringsverksamhet.

Det förslag som jag här avser att lägga fram och lill vars närmare utformning jag strax återkommer är i sina grundläggande delar utformat hell i enlighet med de riktlinjer som anges i promemorieförslaget. Jag ansluter mig således i allt väsentligt till de överväganden som i denna del har redovisats i promemorian och kan därför i stor utsträckning hänvisa till denna (se närmare avsnitt I, 3.3.2 och 4.1). Jag inskränker mig här till att göra några kompletterande anmärkningar och förtydliganden i anledning av vad som har förekommit under remissbehandlingen.

Till en början vill jag då understryka att jag anser atl en utbyggnad av förverkandeinsfitutet i olika hänseenden erbjuder fördelar när det gäller att komma till rätta med sådana brott som här är aktuella. Jag tänker då bl. a. på att förverkande är den särskilda rättsverkan av brott, varigenom man i gällande rätt till samhället drar in sådan vinning som har uppkommit

 

Prop. 1981/82:142                                                                 10

genom brottslig verksamhet. Erforderliga åtgärder mot oseriösa företagare kan därigenom infogas i ett redan tidigare fungerande regelsystem, som medger inte bara att sanktionen knyts fill brott på såväl brottsbalkens som specialstraffrättens område ulan även att den kan tillämpas mot både fysiska och juridiska personer - något som är av särskilt stor betydelse på detta speciella område.

En utbyggnad av förverkandeinstitulet med syfte atl dra in de företags­ekonomiska vinster som har uppkommit hos näringsidkare i anledning av atl ett brott har begåtts i deras verksamhet kan lagtekniskt genomföras på olika sätt. En tänkbar lösning är att - i enlighet med vad som föreslås av ett par remissinstanser - låta en allmän bestämmelse av det slag som anges i promemorian få tillämpning enbart inom brottsbalkens område för att efter en systematisk genomgång av hela specialstraffrätten i mån av behov införa regler med ett liknande innehåll i varje särskild författning.

Ett sådant tillvägagångssätt skulle visserligen kunna synas ha den förde­len att de nya bestämmelserna i specialförfattningarna i så fall skulle kunna tekniskt anpassas till vad som enligt de olika författningarna i övrigt gäller i fråga om förverkande. Den nu skisserade metoden har emellertid avvisats i promemorian och är även enligl min mening förenad med påtagliga nack­delar. Framför allt måste man beakta att den skulle förutsätta ett omfat­tande och komplicerat lagstiftningsarbete som knappast skulle stå i rimlig proportion till de praktiska fördelarna. Eftersom den nödvändiga anpass­ningen till gällande förverkanderegler kan åstadkommas på annat sätt, torde metoden inte medföra några påtagliga vinster från effektivitets- eller rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening talar starka skäl för atl den mest ändamålsenliga lösningen är att i enlighet med promemorieförslaget införa en generell förverkanderegel av angivet slag med formell giltighet för hela det straffrättsliga området. I sakens natur ligger att regeln inte kan förutsättas få tillämpning i praktiken annat än på de områden där ett praktiskt behov gör sig gällande.

Mot promemorieförslaget har från några håll invänts att det skulle stå i mindre god överensstämmelse med de principer för en fortsatt översyn av specialstraffrättens förverkandebestämmelser som kom till uttryck i sam­band med 1968 års ändringar av brottsbalkens förverkandregler och som också har redovisats i promemorian. Jag syftar nu närmast på ett uttalande av den dåvarande departementschefen att del inte kunde anses lämpligl atl ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brottsbalken eller med en särskild förverkandelag. Delta uttalande mofiverades med att förverkande används i så olika syften inom skilda specialstraffrättsliga sakområden att sådana allmänna beslämmelser eller en sådan lag skulle bli alltför omfattande eller intetsägande, om de skulle täcka alla olika varian­ter. Departementschefen uttalade också att man borde vara återhållsam med bestämmelser om förverkande vid ouppsåtligt handlande och att viss återhållsamhet även kunde vara befogad vid sådant förverkande som an-

 

Prop. 1981/82:142                                                   11

vänds i förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte (se vidare prop. 1968:79 s. 44 och 58).

I promemorian har emellertid de uttalanden som gjordes i 1968 års lagstiftningsärende inte bedömts utgöra något avgörande hinder mot en komplettering av bestämmelserna om förverkande i den riktning som nu diskuteras. Därvid har åberopats att en godtagbar lösning inte torde vara möjlig utan någon form av nykonstruktion och till att det här gäller en reglering med i viss mån begränsat syfte. Jag delar den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian och vill särskilt framhålla att den före­slagna bestämmelsen endast avses ha del speciella syftet atl till samhället dra in de företagsekonomiska vinster som har uppkommit till följd av sådana regelöverträdelser som har samband med näringsverksamhet. En vinsteliminering av detta slag får inte i sig någon inverkan på tillämpningen av de nuvarande specialstraffrättsliga förverkandereglerna och kan därför införas oberoende av de varierande syften som kan ha motiverat dessa. Detta gäller i synnerhet om man i enlighet med promemorieförslaget gör den nya bestämmelsen subsidiär i förhällande till sådana mera specialinrik-tade förverkanderegler som finns på andra håll i lagstiftningen, en fråga till vilken jag återkommer.

Jag kan heller inte hålla med de remissinstanser som anser att bestäm­melsens generella karaktär utgör ett hot mot dess effektivitet. Däri ligger som jag ser det snarare en styrka. Vetskapen om att vinstförverkande alltid kan komma att aktualiseras inom näringsverksamheten när en regelöver­trädelse är ägnad att medföra ekonomiska fördelar torde verka allmänt avhållande i fråga om uppsåtliga brott och ge anledning till ökad försiktig­het när det gäller sådana förseelser där straffbarhet inträder redan vid oaktsamhet. Den allmänprevenliva effekten förstärks genom att den som är personligt ansvarig för brottet dessutom kan drabbas av det straffrätts­liga ansvaret. En annan sak är att de svårigheter, som stundom kan föreligga när det gäller att fastställa storleken av den förelagsekonomiska vinsten, kan komma att medföra att förverkandetalan inte väcks i mera bagatellartade fall. Jag ser för min del inte delta som någol avgörande hot mot bestämmelsens effektivitet.

Redan av det tidigare anförda torde ha framgått att jag till skillnad från någon remissinstans inte är beredd att föreslå att en sanktion av det här slaget skall kunna tillämpas även vid sådana typer av regelöverträdelser som inte är belagda med straff. Enligt min mening är det av såväl sakliga som praktiska skäl befogat att behålla den anknytning till en brottslig handling som följer av alt förverkande är en särskild rättsverkan av brott. I samband med tillkomsten av de specialförfattningar som på olika sätt har betydelse för näringsverksamheten har ju regelmässigt gjorts en bedöm­ning av straffvärdet hos de regelöverträdelser som kan komma i fråga, och det kan fömtsättas att normalt endast mera bagatellartade förseelser har lämnats utanför det straffbara området. Det kan knappast finnas något

 

Prop. 1981/82:142                                                                 12

allmänt behov av att skapa en möjlighet att dra in även sådana.eventuella vinster som uppkommer lill följd av överträdelser av det slaget. 1 del fall åter då allvarligare regelöverträdelser har lämnats straffrättsligl osanktio­nerade anvisar lagen som regel niigon annan påföljd, exempelvis avgifter eller skadestånd, som i praktiken fyller samma funktion som förverkande.

Det kunde naturligtvis övervägas att ge regleringen den innebörden att förverkande skulle vara möjligt så snart en straffsanktionerad regel objek­tivt sett har överträtts, dvs. utan krav på att även de subjektiva förutsätt­ningarna för straffbarhet föreligget. Som jag ser det skulle en sådan lösning dock inte vara tillrådlig när fråga iir om en allmänt hållen regel med etl så vidsträckt tillämpningsområde som den nu diskuterade. Jag vill också hänvisa till vad som har uttalats i promemorian (avsnitt 3.3.2) om risken för att med en sådan lösning del personliga ansvaret skulle kunna tappas bort i polis- och åklagarmyndigheternas praktiska hantering, en synpunkt som jag finner beaktansvärd i sammanhanget.

När det gäller den samlade effekten av de föreslagna åtgärderna bör ytterligare framhållas att promemorieförslaget bygger på tanken atl den generella förverkandebestämmelsen i vissa fall och på särskilda områden skall kunna kompletteras genom sanktionsavgifter. Jag skall återkomma lill dessa avgifter längre fram (se avsnitt 2.4). Här vill jag bara peka på att avgifter av det här slaget i fortsättningen liksom hittills vid behov kan knytas till vissa beslämmelser på elt sådant sätt att en överträdelse medför en i det närmaste strikt skyldighet att utge ett på visst sätt bestämt belopp fill det allmänna och detta oavsett om överträdelsen i det konkreta fallet medfört någon vinst eller ej. Sådana avgifter bör, som närmare har utveck­lats i promemorian, kunna vara ett verkningsfullt m.edel atl använda vid punklinsatser mot särskilda typer av regelöverlrädelser, där den generella förverkanderegeln av olika skäl framstår som mindre ändamålsenlig. Jag ser del i själva verket som en mycket betydelsefull del av promemorieför­slaget att man här har fått en samlad belysning av de principiella och praktiska aspekter som kan anläggas på avgiftssystem inom speciallagstift­ningen.

Enligt min mening bör den modell som sålunda föreslås - en generell förverkanderegel som i särskilda fall kan kompletteras genom avgiftssy­stem - vara väl ägnad att tillgodose behovet av ekonomiska sanktioner mot näringsidkare vid regelöverlrädelser i deras verksamhet. Den låter sig samtidigt utan tvivel bättre förenas med gällande rättsordning än den tidigare diskuterade företagsbotsmodellen.

2.3 Förverkanderegeln

2.3.1  Tillämpningsområdet i stort

Departementsförslaget innebär att den nya förverkanderegeln skall ta sikte enbart på sådana brott som är begångna i utövningen av näringsverk­samhet. Det är värdet av de förelagsekonomiska vinster som uppkommer

 

Prop. 1981/82:142                                                   13

hos en näringsidkare i anledning av ett sådant brott som enligt förslaget skall kunna förklaras förverkat.

Promemorieförslaget överensstämmer med departementsförslaget.

Remissinstanserna ställer sig, med några få undantag, positiva till den i promemorieförslaget angivna gränsdragningen för bestämmelsens tillämp­ningsområde (se bilaga 2 avsnitt 2.2.1).

Skäl för departementsförslaget: Huvudsyftet med promemorieförsla­get är att göra det möjligt att till samhället dra in de företagsekonomiska vinster som kan uppkomma hos företag och företagare till följd av att brott har begåtts i deras verksamhel. I promemorian har därför föreslagits alt bestämmelsen utformas på etl sådant sätt att den för sin fillämpning förut­sätter att brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Med näringsverksamhet bör på samma sätt som i andra sammanhang förstås yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art.

Vid remissbehandlingen har röster höjts både för en utvidgning och för en begränsning av den nya regleringen i förhållande till promemorieförsla­get. Enligt min mening är dock den i promemorian föreslagna avgränsning­en av den särskilda förverkandemöjligheten i princip följdriktig. Den inne­bär också att bestämmelsen på ett rättvist sätt blir tillämplig på alla nä­ringsidkare, oavsett om de är juridiska personer eller enskilda företagare. Som närmare framgår av promemorian erbjöd det svårigheter att tillgodose detta anspråk på likhet inför lagen inom ramen för det tidigare diskuterade systemet med förelagsböter, något som också utgjorde en av huvudpunk­terna i kritiken mot detta system. Jag vill emellerlid inte utesluta att man mot bakgrund av erfarenheterna från den praktiska tillämpningen kan få anledning alt diskutera den aktuella avgränsningsfrågan på nytt.

I promemorian behandlas i etl särskill avsnitt (3.3.4) frågan när ett brott skall anses vara begånget i utövningen av näringsverksamhet. För att ha denna karaktär skall brottet, enligt vad som där anförs, ingå som ett led i en näringsidkares verksamhel; det skall typiskt sett ha en klar anknytning fill den verksamhel som bedrivs av gärningsmannen antingen i hans egen­skap av näringsidkare eller företrädare för eller anställd hos den som bedriver näring.

Jag kan för egen del ansluta mig till dessa uttalanden i promemorian och har svårt att se att regleringen i denna del skall behöva ge upphov till tolkningssvårigheter, som man befarat från något håll. Jag vill särskilt påpeka atl del även är av belydelse i sammanhanget vem som är gärnings­man, i den mån detta kan utrönas. Brott i utövningen av näringsverksam-hel kan ju inte begås av andra än näringsidkare, eller ställföreträdare, anställda eller uppdragstagare hos näringsidkare.

När brottet har begåtts av exempelvis en anställd i ett företag och gärningen har en klar anknytning lill den näringsverksamhet som det är fråga om i det särskilda fallel, bör regeln i princip vara tillämplig även om arbetsgivaren skulle ha saknat kännedom om brottet. För att förverkande

 

Prop. 1981/82:142                                                   14

skall kunna ske bör det räcka med att ett brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet har medfört ekonomiska fördelar för näringsidka­ren. Den omständigheten att brottet har ägt rum utan arbetsgivarens vet­skap eller t. o. m. i strid mot dennes uttryckliga order kan givelvis vara skäl atl jämka eller t.o.m. efterge betalningsskyldigheten för det förverkade beloppet. Jag skall återkomma till den frågan i specialmotiveringen.

2.J.2 Vilka slags vinster skall kunna förklaras förverkade?

Departementsförslaget: Förverkande skall kunna ske av värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit hos näringsidkaren i anledning av det begångna brottet.

Promemorieförslaget överensstämmer i sak med departemenlsförslaget.

Remissinstanserna: Flertalet av dem tillstyrker promemorieförslaget el­ler lämnar det ulan erinran. I några fall hävdas alt promemorian är oklar i fråga om den närmare bestämningen av de ekonomiska fördelar som avses. En del särskilda ställningstaganden i bl. a. laglekniska frågor och tillämp­ningsspörsmål har också föranlett kritik från vissa håll (se bilaga 2 avsnill 2.2.2).

Skäl för departementsförslaget: Brott i näringsverksamhet kan naturligt­vis i vissa fall ge upphov till direkta brottsförljänster av sådanl slag som avses med uttrycket ulbyle av brott. I andra fall kan det som förut har nämnts vara fråga om förtjänster som på ell mera indirekt sätt kan häriedas till den brottsliga gärningen. Hit kan räknas exempelvis besparingar i form av uteblivna kostnader av olika slag samt i vissa fall ökade vinster som har uppkommit i anledning av att gällande bestämmelser har blivit åsidosatta.

Det grundläggande syftet med en ny bestämmelse bör vara att öppna en möjlighet att till samhället dra in det samlade värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit hos en näringsidkare som en följd av ett begånget brott. När det gäller att i själva lagtexten beskriva vad som i enlighet härmed bör kunna förklaras förverkat synes det med hänsyn till de varierande situationer som kan uppkomma i praktiken knappast möjligt att - som från etl par håll antytts vid remissbehandlingen - bygga på före­tagsekonomisk terminlogi. Lämpligen bör i den nya bestämmelsen vad som skall kunna omfattas av en förverkandeförklaring anges som värdet av "de ekonomiska fördelarna" i anledning av brottet. Därmed når man överensstämmelse med den terminologi som kom till användning i sam­band med att man nyligen införde en miljöskyddsavgift som sanktion vid vissa överträdelser av miljöskyddslagen (1969:387). Denna avgift, som i grunden har samma syfte som den nu diskuterade regeln, skall bestämmas till ell belopp som svarar mot de ekonomiska fördelarna av en inträffad överträdelse (se 54 § miljöskyddslagen i dess lydelse enligt SFS 1981:420).

I promemorieförslaget har uttryckligen angetts att förverkande skall kunna komma i fråga endast om de ekonomiska fördelarna framstår som otillbörliga. Denna reservation har utsatts för kritik under remissbehand-

 

Prop. 1981/82:142                                                   15

lingen. Därvid har man främst pekat pä att alla ekonomiska fördelar som uppkommer fill följd av brottslig verksamhet måste anses otillbörliga och alt det aktuella rekvisitet därför är ägnat att göra bestämmelsen svårtol­kad.

I promemorian har det särskilda otillbörligheisrekvisitetel motiverats bl. a. med att det kan vara nödvändigt att göra en avvägning mellan å ena sidan brottets art och svårhetsgrad och, å den andra, de fördelar som i anledning därav har uppstått för företaget. En sådan avvägning är även enligt min uppfattning nödvändig. Med hänsyn till de svårigheter som otvivelaktigt föreligger att i detta sammanhang tillämpa etl särskilt otillbör-lighetsrekvisit, bör emellertid avvägningen hellre ske inom ramen för be­stämmelser som gör det möjligt att förordna om jämkning eller eftergift. Jag återkommer till detta längre fram (se avsnitt 2.3.4).

I promemorian förordas alt förverkande i de fall som här är aktuella under vissa speciella förhållanden bör kunna ske även när den uppkomna vinsten motsvaras av skada för enskild. Självfallet bör detta dock inle kunna ske i den mån skadeståndsskyldighet för näringsidkaren kan antas komma atl realiseras. Jag hänvisar i den delen lill de närmare övervägan­den som har redovisats i promemorian (avsnitt 3.3.7).

Ställningstagandet i promemorian på denna punkt har allmänt godtagits vid remissbehandlingen men kan kanske ändå vara ägnat att föranleda någon tvekan. Bl. a. gäller ju att domstolens beslut inte kommer att kunna omprövas på ordinär väg i det måhända teoretiska fallet att skadestånds­skyldighet, mot vad domstolen har antagit, skulle realiseras i efterhand sedan beslutet vunnit laga kraft. Med den restriktiva tillämpning som förutsätts i promemorian synes förslaget dock inte kunna inge några be­tänkligheter frän rättssäkerhetssynpunkt, och det tillgodoser otvivelaktigt ett praktiskt och kriminalpolitiskt behov. Med hänsyn härtill och lill remissutfallet anser jag mig inte ha anledning att frångå förslaget.

Även i övriga delar ansluter jag mig till vad som i promemorian anförs beträffande föremålet för förverkande. Som där närmare utvecklas är alltså meningen att värdet av de samlade ekonomiska fördelar som har uppkommit till följd av ett brott i näringsverksamhet skall kunna förverkas vare sig fråga är om förtjänster eller besparingar och även om den ekono­miska vinsten endast på ett medelbart sätt kan härledas lill det begångna brottet. I sak motsvarar detta vad som gäller i fråga om den nyssnämnda miljöskyddsavgiften (prop. 1980/81:92 s. 55f.,83ff. och lagrådels ytlrande s. 452 ff.). Jag ålerkommer till frågan i specialmoliveringen.

Redan här bör emellertid understrykas att den omständigheten atl för­verkande skall kunna ske även av sådana ekonomiska fördelar som indi­rekt har uppkommit i anledning av brottet givetvis inte får leda till att man gör avkall på kravet att det skall föreligga etl klart orsakssamband mellan brottet och den ekonomiska fördel som skall förverkas. Här som i andra sammanhang bör fordras att det föreligger vad man brukar kalla etl ade-

 

Prop. 1981/82:142                                                                 16

kval orsakssamband och att alltså den ekonomiska fördelen har ett sådant samband med brottet att den generellt sett kan sägas ha legat "i farans riktning". Brottet måste framstå som den dominerande orsaken till för­tjänsten och sambandet måsle vara så starkt all förljänslen skulle ha uteblivit, om brottet inte hade kommit till stånd.

Ett av de exempel som i anslutning till den här berörda problematiken anförs i promemorian har föranlett särskild diskussion. I promemorian skisseras den situationen att brottet består i en underlåtenhet att fullgöra vissa åligganden och all denna underlåtenhet inedför att investeringskost­nader, som annars skulle ha uppkommit, inbesparas. Delta kan - sägs det i promemorian - i sin lur göra det möjligt för företaget all hålla lägre priser på sina produkter än konkurrenterna, varigenom företagel på deras be­kostnad kan tänkas öka sin försäljning och utvidga sin marknadsandel. I promemorian framhålls att sambandet mellan en ökad försäljningsvinsl av det här slaget och brottet (den underlåtna investeringen) normalt sett torde bli alltför uttunnat för att elt häremot svarande belopp skall kunna förver­kas. Som stöd för denna ståndpunkt åberopas att en sådan ökad försälj­ningsvinsl beror på en mängd andra faktorer än de uteblivna kostnaderna (distributions- och marknadsföringsmetoder, kvalitet etc).

Detta ställningstagande har väckt viss kritik under remissbehandlingen. Sålunda gör bl.a. NO gällande alt utsikten till förelagekonomiska vinster av det slag som nyss angetts troligen i många fall är den dominerande anledningen lill brott pä det här området och atl det därför skulle vara otillfredsställande om dessa vinster inte skulle kunna förverkas.

Själv står jag i princip på promemorians ståndpunkt. Jag vill dock inte utesluta att det kan förekomma situationer då vinster av nu avsett slag är så klart hänförliga till ett brott att de bör kunna inbegripas i förverkande­förklaringen. Som lagrådet beträffande en motsvarande situation har fram­hållit i sitt ytlrande över förslagel till miljöskyddsavgift säger det sig emellertid självt atl man här i regel torde stöta på oöverkomliga utred-ningssvårigheler (prop. 1980/81:92 s. 454). Något avkall på kravei på ell klart orsakssamband mellan brottet och den vinst som skall förklaras förverkad bör enligt min mening inte göras med sikte på de fall som har diskuterats nu.

Vid remissbehandlingen har riksskatteverket berört frågan om den nya regelns tillämplighet vid skallebrottslighet. Verket har ifrågasatt om för­verkande av belopp som skulle ha betalats i skatt kan ske efter det alt själva skaltefordringen är preskriberad. I sådana fall kan dock enligt min uppfattning den nya regeln inte bli tillämplig.

2.3.3 Beräkningen av det belopp som skall förklaras förverkat

Departementsförslaget: När bevisning om värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit i anledning av brottet inle alls eller endasl med svårighet kan föras, får - enligt en särskild bestämmelse - värdet uppskattas lill elt med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 17

Promemorieförslaget överensstämmer i sak med departementsförslaget, dock att möjligheten till skälighetsuppskattning där inle har föreslagits bli reglerad genom en uttrycklig bestämmelse.

Remissinstanserna: Det stora flertalet tillstyrker eller lärnnar prome­morieförslaget utan erinran. Några instanser befarar att de svårigheter som kommer atl föreligga, när det gäller atl bestämma det förverkade beloppet, är ägnade att göra regeln mindre effektiv. Flera instanser anser all en regel som ger möjlighet till skälighetsuppskattning bör tas in i lagtexten.

Skäl för departementsförslaget: När det gäller metoden att fastställa det förverkade beloppet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad som anförs i promemorian. Förverkandebeslutel skall som förut har sagts omfatta värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit hos näringsidkaren i anledning av brottet. Delta värde erhålls i princip genom en jämförelse mellan del ekonomiska utfallet efter det brottsliga förfarandet och den situation som skulle ha förelegat, om någol brott inte hade kommit till stånd.

Som har framhållits i promemorian, lär det emellertid många gånger komma att förhålla sig så att det står klart att ell företag har haft ekono­misk fördel av etl brott, samtidigt som del är mycket svårt alt i vart fall utan en mycket omfattande utredning beräkna beloppet mera exakt. I sådana situationer bör det räcka, om värdet uppskattas till elt med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp. I promemorian diskuteras möjlighe­ten att efter mönster av 35 kap. 5 § RB i lagtexten ta in en särskild regel om att det förverkade beloppet i sådana fall skall få uppskattas till ett skäligt belopp. Tanken på en sådan hjälpregel avvisas dock, eftersom detta är något som generellt anses gälla i fråga om alla slag av förverkande (jfr prop. 1968:79 s. 60). Införandet av en sådan regel i det här sammanhanget skulle då enligt promemorian kunna leda till missförstånd på andra områ­den.

Under remissbehandlingen har emellertid från flera håll framhållits att det på just det här speciella området kommer att finnas ett stort behov av en uttrycklig hjälpregel av angivet slag. Man har därvid särskilt pekat på att skälighetsuppskattningar i de här aktuella fallen i rätt slor utsträckning blir nödvändiga i praktiken för att den nya förverkanderegeln skall ges avsedd effekt.

Själv vill jag framhålla att del givelvis måsle vara en sirävan att, där det låter sig göra utan alltför stora svårigheter, grunda yrkanden och avgöran­den i förverkandefrågor av här diskuterat slag på sådana omständigheter som låter sig beläggas med säkerhet. Uppenbart är emellertid att detta blir möjligt fullt ut bara i de allra enklaste och mest renodlade fallen och att man alltså i betydande utsträckning blir hänvisad lill skälighetsuppskatt­ningar, någol som är naturligt eftersom det ofta blir fråga om att till en del bedöma en hypotetisk situation. Det är emellertid viktigl atl framhålla alt de beräkningar som det här blir fråga om måsle göras med försiktighet och 2   Riksdagen 1981/82. t saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                   18

med beaktande av rättssäkerhetens krav. De måste bygga på en realistisk bedömning av värdet av de ekonomiska fördelar som kan ha uppkommit lill följd av brottet. Vid tveksamhet måste beloppet fastställas med viss säkerhetsmarginal.

Med den tillämpning som jag sålunda förutsätter ser jag inga nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt i de svårigheter som naluriigtvis inte så sällan kommer alt föreligga att mera exakt beräkna de ekonomiska fördelar som härrör från ett brott av aktuellt slag. Jag vill betona atl det givetvis alltid måste krävas full bevisning om att ekonomiska fördelar har uppkommit, innan prövningen av beloppet över huvud taget blir aktuell.

När det gäller sistnämnda prövning blir emellertid behovet av att kunna tillgripa skälighetsuppskattningar så uttalat alt jag har stor förståelse för vad som har anförts från remissinstansernas sida om behovet av atl lagtex­ten kompletteras med en regel om att det förverkade värdet får uppskattas till ett med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp för fall då bevisning om den exakta summan inle alls eller endasl med svårighet kan föras. Åklagare och domstolar får på så sätt uttryckligt stöd för att avstå från alt göra alltför omfattande utredningar om förtjänstens storiek.

Mina överväganden har därför lett mig till slutsatsen att man bör införa en särskild hjälpregel som ger elt direkl slöd för atl skälighetsuppskatt­ningar skall kunna göras. Självfallet får denna inte läsas motsättningsvis när det gäller tillämpningen av förverkanderegler på andra håll i lagstift­ningen. Här bör samma praxis som tidigare tillämpas i aktuellt hänseende.

I fråga om de problem som knyter sig lill skälighetsuppskattningarna ansluter jag mig i övrigl lill vad som har anförts i promemorian (avsnitt 3.3.5 och 3.3.6). Jag vill också hänvisa lill de uttalanden som gjorts beträf­fande motsvarande bestämmelse i miljöskyddslagen i fråga om miljöskyddsavgiftens storiek (se prop. 1980/81:92 s. 56, 83 f., 86 f. och särskill lagrådets yttrande s. 452 ff).

På en speciell punkt, som har berörts i promemorian och som också har aktualiserats under remissbehandlingen, är emellertid elt förtydligande på sin plats.

Jag tänker här på det ur praktisk synpunkl inte oviktiga fallel alt brottet beslår i en underiåtenhel alt vidta vissa i lag föreskrivna åtgärder som, om de hade kommit till utförande, skulle ha föranlett särskilda investerings­kostnader, vilka bokföringsmässigt genom avskrivning skulle ha fördelats över flera år. I sådana fall bör man normalt kunna utgå från den totala kostnad som investeringen skulle ha medfört och med beaktande av den avskrivningsplan som skulle ha gällt för den aktuella investeringen faststäl­la det förverkade beloppet till en summa som motsvarar vad som skulle ha avskrivits under den period som är aktuell. Det förverkade beloppet kom­mer då atl motsvara den faktiska besparingen i anledning av den uteblivna eller försenade investeringen. Endasl i undantagsfall synes man ha anled­ning att beakta sådana invändningar som går ut på att investeringen, om

 

Prop. 1981/82:142                                                                 19

den hade genomförts, även skulle ha medfört rationaliseringsvinster för företaget i vissa hänseenden.

I anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhål­la atl det torde ligga i sakens natur att den kostnad som uppkommer för en näringsidkare till följd av ett förverkandebeslut av det här slaget måste beaktas vid inkomsttaxeringen. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas (jfr prop. 1980/81:92 s. 59).

2.3.4 Förhållandet till andra förverkandebestämmelser, jämkning och ef­tergift m.m.

Departementsförslaget: Bestämmelsen föreslås bli subsidiär i förhållan­de till förverkanderegler på andra håll i lagstiftningen. Den föreslås vidare bli utformad på sådant sätt att utrymme lämnas för jämkning eller eftergift av det förverkade beloppet i särskilda fall (förverkande skall ske, om del inte är obilligt).

Promemorieförslaget innebär i huvudsak detsamma som departemenls­förslaget. Det innehåller dock en annorlunda avfattad förverkandepresum-tion (förverkande får ske, om det inte är obilligt).

Remissinstanserna: Flertalet av dem lämnar promemorieförslaget ulan erinran. Några instanser förordar från delvis skilda utgångspunkter en strängare presumtionsregel än den som föreslås i promemorian.

Skäl för departementsförslaget: Beträffande frågan om den föreslagna bestämmelsens förhållande till förverkanderegler på andra håll i lagstift­ningen ansluter jag mig liksom remissinstanserna lill vad som anförs i promemorian (avsnitt 3.3.8). Jag delar således uppfattningen att den nya regeln bör vara subsidiär i förhållande till andra förverkandebestämmelser på sådant sätt att den blir tillämplig endast om och i den mån dessa regler inte medför en fullständig indragning av alla vinster som har uppkommit i anledning av brottet.

En viss uppmärksamhet har vid remissbehandlingen ägnats frågan i vad mån den nya förverkanderegeln bör vara utformad som en tvingande bestämmelse. Med anledning härav vill jag först erinra om atl det enligt 36 kap. 11 § BrB, som äger tillämpning även inom specialstraffrätten, alltid gäller att förverkande kan underlåtas, om åtgärden skulle framstå som uppenbart obillig. Inom denna ram finns i lagstiftningen förverkanderegler med olika grader av stränghet. Sålunda är det många gånger föreskrivet atl förverkande "skall" ske medan det i vissa författningar är föreskrivet att förverkande "får" ske - i båda fallen vanligen också med del uttryckliga tillägget "om det inte är uppenbart obilligl". Det förra utlryckssället kan sägas innebära att förverkande skall ske, om det inle finns skäl som talar emot en sådan åtgärd, medan det senare har den innebörden atl förver­kande får beslutas, om skäl föreligger som talar för åtgärden i fråga. Jag vill tillägga att den förra modellen generellt sett utan jämförelse är den vanli­gaste. Den förekommer inte bara i brottsbalkens regel om vinningsförver-

 

Prop. 1981/82:142                                                   20

kände utan även i praktiskt tagel alla specialstraffrättsliga förverkandebe­stämmelser som har till syfte att dra in brottsliga förtjänster e.d. till samhället.

I promemorian föreslås den nya bestämmelsen få den avfattningen att förverkande får ske, om det inte är obilligt. Beträffande den närmare motiveringen för delta ställningstagande hänvisas till promemorian (avsnitt 3.3.7). Bl.a. framhålls alt bestämmelsen kommer atl läcka elt stort fäll, där förhållandena kan variera avsevärl, och all del kan länkas uppstå åtskilliga situationer där förverkande skulle vara möjligt men där en be­dömning av samtliga omständigheter ändå leder lill att del skulle vara oskäligt att ålägga näringsidkaren en sådan rättsverkan eller atl tillämpa förverkande fullt ut. Del är enligt promemorian av vikt att en bedömning alltid görs av hur rimligt förverkandet kommer atl te sig i del enskilda fallet.

Under remissbehandlingen har från några håll riktats kritik rnol prome­morieförslagel i denna del (se bilaga 2 avsnitt 2.2.3). Kritiken tar i allt väsentligt sikte på bestämmelsens effektivitet. Det görs gällande atl den fakultativa utformning som föreslagils medför att förverkanderisken kom­mer att te sig alltför avlägsen för att få tillräckligt stark preventiv effekt och att vissa tillämpningssvårigheter uppkommer.

För egen del har jag svårt att se att det får någon avgörande betydelse för bestämmelsens effektivitet hur den avfattas i det hänseende som har be­rörts nu. Vad som i praktiken får betydelse för den preventiva effekten av förverkandehotet är säkeriigen helt andra faktorer och däribland främst upptäcktsrisken. I sak kan jag också så till vida ansluta mig till vad som har uttalats i promemorian all den omständigheten atl den nya bestämmelsen får etl formellt sett mycket vidsträckt tillämpningsområde manar till viss försiktighet. De synpunkter som har förts fram i promemorian synes emel­lertid på ett naturligt sätt kunna tillgodoses inom ramen för den allmänna billighelsprövning som skall göras i de här aktuella ärendena, en fråga till vilken jag strax återkommer. Det synes vidare från principiell synpunkt vara en fördel om den allmänt accepterade grundsatsen atl brottslig verk­samhel aldrig bör få tillåtas bli lönsam slås fasl på ell mera entydigt sätt än som har skett i promemorians förslag. Jag förordar därför en avfattning av bestämmelsen som innebär att förverkande skall ske, om det inte finns skäl som talar däremot. Det blir därigenom klargjort att förverkande skall vara huvudregeln.

Det senast anförda leder mig in på frågan om den billighetsprövning som blir aktuell i mål av det här slaget. I denna del gäller f. n. som nämnts generellt att förverkande kan underlåtas, om åtgärden skulle framstå som uppenbart obillig.

Enligt promemorian bör vikten av att en allmän bedömning alltid görs av hur rimligt förverkande ter sig i det enskilda fallet understrykas ytterligare genom att det uttryckligen anges att ett förverkande inte får ske, om det

 

Prop. 1981/82:142                                                   21

skulle vara obilligt. Man bör alltså enligt promemorian inte lämpligen i detta sammanhang använda rekvisitet "uppenbart obilligt".

Under remissbehandlingen har från något håll ifrågasatts om det finns tillräckliga sakliga skäl alt här mjuka upp den vanliga regeln på det sätt som föreslagits i promemorian. Som jag har berört tidigare finns det emellertid mycket som talar för atl man på det område som här är aktuellt måste lämna ett betydande utrymme för jämkning och eftergift av det förverkade beloppet för att undvika att ett förverkandebeslut leder till oskäliga resul­tat. Detta bör enligt min mening lämpligen komma till uttryck i lagtexten genom att man vidgar ramen för billighetsprövningen på det sätt som har föreslagits i promemorian. Del förhållandet att den aktuella bestämmelsen anses vara subsidiär i förhållande till andra förverkanderegler synes inte, som ifrågasatts frän något håll, utgöra hinder mot en sådan lösning. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget i denna del.

Slutligen vill jag framhålla att jag liksom flertalet remissinstanser anslu­ter mig till vad som i promemorian (avsnitt 3.3.7) har föreslagits i fråga om jämkning och eftergift i de fall då det finns anledning anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren, l.ex. i form av att en avgift påförs honom. Jag ålerkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

2.4 Sanktionsavgifter

2.4.1 Allmänt

Den föreslagna förverkandebestämmelsen avses komma att täcka hela det näringsrätlsliga fältet och får därigenom ett mycket omfattande och varierande tillämpningsområde. Den möjlighet som sålunda skapas när det gäller att dra in värdet av de ekonomiska fördelar som uppkommer hos företag och företagare i anledning av att brott begås i deras verksamhet bör också - i förening med det personliga straffansvaret - i och för sig kunna ge ett generellt sett väl fungerande sanklionssystem för den typ av brotts­lighet som här avses.

Jag har emellertid redan tidigare framhållit att denna allmänt hållna bestämmelse i vissa situationer kan komma alt framstå som otillräcklig och att därför kompletterande åtgärder kan vara nödvändiga. Detta gäller i synnerhet för de fall då man på elt speciellt område har behov av ett regelsystem som säkerställer en särskill fast och konsekvent praxis och som samtidigt är lätt för berörda myndigheter att tillämpa.

Det behov av kompletterande åtgärder som sålunda föreligger kan inte lämpligen tillgodoses genom någon annan form av generelll verkande regler. I stället föresläs i promemorian att man här använder sig av den typ av specialinriktade avgifter som redan nu är i bruk på vissa områden och som kan ha en vinsteliminerande funktion som påminner om förverkande-sanktionen.

 

Prop. 1981/82:142                                                   22

System där regelöverlrädelser sanktioneras med särskilda avgifter utgör emellertid ett relativt nytt inslag i den svenska rättsordningen. De har vuxit fram vid sidan av lagstiftningens mer traditionella ekonomiska styrmedel - böter, förverkande, vhe och skadestånd - och de har till utformning och tillämpning många likheter med alla dessa sanktionsformer. Avgifterna används således ofta på ett sätt som närmast för tanken fill straff och förverkande och de fyller i många avseenden samma funktion - all genom sin preventiva effekt motverka överträdelser av vissa bestämmelsr och att eliminera orättmätiga vinster. Formellt står de emellerlid utanför den straffrättsliga ordningen och är därför inte bundna av de allmänna prin­ciper som där gäller. Avgifterna företer även många likheter med viten, låt vara att ett vite som regel riktas till ett bestämt rättssubjekt. I vissa faW används avgifter också för att lill samhället dra in ersältning för generella skadeverkningar och avgiftsbeloppet kan således stundom ha drag av skadeersättning. Det är emellertid inte fråga om skadestånd i ordets egent­liga bemärkelse.

Utmärkande för den typ av avgifter som nu avses - i promemorian betecknade som sanklionsavgifter - är atl de erläggs till del allmänna och utgör en form av ekonomisk påföljd för överträdelse av särskilda författ­ningsbestämmelser.

De avgifter av det här slaget som nu finns har varierande syften och utformning. Jag hänvisar i den delen till promemorian, som även innehåller en översiktlig systematisering av de olika avgifter av aktuellt slag som förekommer f. n. och deras funktioner (avsnitt 4.5.1).

2.4.2 Vinstbegränsande avgifter

I det här sammanhanget knyter sig intresset i första hand till sådana avgifter som kan utgöra ett komplement lill den nya förverkanderegeln. Jag syftar då på avgifter som har en vinsteliminerande karaktär och som sålunda har uformats mot bakgrund av bl. a. etl intresse att dra in en vinst som annars skulle kunna uppkomma till följd av en överträdelse av de bestämmelser till vilka de är knutna.

Avgifter av det här slaget kan tillämpas mot såväl juridiska som fysiska personer. I fråga om de subjektiva rekvisiten för avgiftsskyldighetens inträde skiljer sig emellertid avgifterna i viss mån från varandra. Stundom erfordras sålunda alt den aktuella överträdelsen har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. I andra fall åläggs avgiften enligt modellen för strikt an­svar. På liknande sätt skiljer sig reglerna om de myndigheter som har att pröva avgiftsfrågorna. En del avgifter beslutas av de allmänna domstolar­na. Andra administreras av förvaltningsmyndigheter.

I vissa fall utgör avgifterna - vid sidan av det vinsteliminerande syftel -en ersättning för straffbestämmelser. I andra fall tillämpas avgifts- och straffbestämmelser parallellt. Del straffrättsliga ansvaret kan då utkrävas av den som har gjort sig skyldig lill överträdelsen medan avgiften läggs på det företag inom vars verksamhet överträdelsen har skett.

 

Prop. 1981/82:142                                                   23

Avgifternas vinstbegränsande karaktär kommer till uttryck genom det sätt på vilket man har utformat reglerna om hur avgiftsbeloppet skall fastställas. Det mest renodlade exemplet är den tidigare vid några tillfällen berörda miljöskyddsavgiften. Den skall bestämmas till ett belopp som motsvarar värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit till följd av överträdelsen. Miljöskyddsavgiften är emellertid i det avseendet ett undantag från vad som i allmänhet gäller. De vinstbegränsande avgifterna bestäms nämligen i regel enligt vissa schabloner som alla har det gemen­samt att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen -en parameter. Som exempel kan i det sammanhanget nämnas tilläggsavgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Den utgår med 500 kr. för varje kvadratmeter våningsyla som avses med en kvalificerat otillåten byggnadsåtgärd.

Av vad jag har sagt nu framgår att avgiftssanktionen inrymmer ett betydande mått av flexibilitet. Avgiftssystemen kan således utformas med särskild inriktning på att komma till rätta med missförhållanden inom vissa begränsade områden och kan därvid, som framhålls i promemorian, "skräddarsys" för just det område som det gäller.

Det säger sig självt att avgifter av det här slaget kan vara etl mycket effeklivl komplemenl lill den generella förverkanderegeln i de fall som jag fidigare berörde där denna framslår som mindre ändamålsenlig. Särskilt vill jag då framhålla atl avgifterna kan ges större preventiv effekt än förverkanderegeln, som ju bara kan användas för alt dra in en faktiskt uppnådd förtjänst. Avgifter är i del avseendet mer effektiva, eftersom de kan konstrueras så att de slår till oavsett om det i det särskilda fallet har uppstått någon ekonomisk fördel eller inte. Därmed kan redan utsikten till vinst neutraliseras.

I promemorian anvisas avgiftsinstitutet som medel för de fall då en särskild reglering av ekonomiska sanktioner framstår som befogad. Prome­morian utgår således från att avgifter av det här slaget vid behov kommer till användning som sanktioner bl.a. på det näringsrättsliga området. Mot bakgrund av det mycket angelägna önskemålet om att dessa framlida avgiftssystem så långt det är möjligt utformas efter enhetliga principer redovisas där vissa riktlinjer som avses bli vägledande för det fortsatta lagstiftningsarbetet på området. Jag kan f. ö. tillägga atl dessa riktlinjer redan har vunnit beaktande i vissa förslag som har lagts fram efter det alt promemorian gavs ut. I en lagrådsremiss på grundval av utlänningslags­kommitténs slutbetänkande (DsA 1981:8) har sålunda nyligen föreslagils att en vinstbegränsande avgift införs som sanktion när det gäller arbetsgi­vare som anställer utlänningar som saknar arbetstillstånd och i departe­mentspromemorian (DsK 1981:8) Vattenföroreningsavgift föreslås ett av­giftssystem med syfte att komma till rätta med problemet med vattenför­oreningar från fartyg.

 

Prop. 1981/82:142                                                   24

Jag skall här i sammanfattning återge de principer som har föreslagits i promemorian.

1.   Ell avgiflssyslem kan enligt vad som framhålls i promemorian erbju­
da en ändamålsenlig lösning i fall där regelöverträdelser är särskill frekven­
ta elter speciella svårigheter föreligger alt beräkna storleken av den vinst
eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall är när den
ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan
bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella
området är så framträdande, att inle bara den ekonomiska fördelen i del
särskilda fallet ulan redan utsikten till vinst eller besparing bör neutrali­
seras.

2.    Avgifter bör enligl promemorian få förekomma endast inom speciella och klart avgränsade rättsområden. I den mån de används på näringsreg­leringens område bör de vara knutna lill särskilda föreskrifter som närings­utövarna har att iaktta i denna egenskap.

3.    Enligt vad som sägs i promemorian bör beslämmelserna om beräk­ning av avgiftsbeloppet i all möjlig utsträckning konstrueras sä att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen - en parameter -som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiflen skall bli i det särskilda fallet. Konstruktionen kan vara utformad på etl sådanl sätt atl den schablonmässigt fastställda avgiflen kan beräknas genomsnittligt mot­svara den uppkomna vinslen vid varje särskild överträdelse. I de fall då det bedöms angeläget alt söka neutralisera redan utsikten lill vinst bör dock hinder inte föreligga mot att låta avgiflen ulgå enligt grunder som leder till väsentligt högre avgiftsbelopp.

4.    Beroende på del aktuella rättsområdets natur bör enligl promemorian särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet skall förutsättas för avgiflsskyl­dighet eller om denna skyldighet kan bygga på strikt ansvar. För att en konstmktion med strikt ansvar skall vara försvarbar från rättssäkerhets­synpunkt bör förulsältas att det finns starkt stöd för en presumtion om alt överträdelser på området inle kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Vidare måste uppmärksammas alt särskilda un­dantag från det strikta ansvaret även i dessa fall kan vara nödvändiga med hänsyn till förhållandena inom avgiftens användningsområde eller lill reg­lernas utformning i övrigt. Sådana undanlag bör så långt möjligt vara preciserade, så att del inte föreligger någon tvekan om deras räckvidd. Del sistnämnda gäller även i fråga om bestämmelser som reglerar möjligheten till jämkning av avgiftsbeloppet.

5.    I promemorian konstateras alt någol hinder inle bör föreligga mot att låta avgiftsregler som i första hand riktas mot juridiska personer och straffrättsliga bestämmelser riktade mot fysiska personer vara tillämpliga vid sidan av varandra. De subjektiva rekvisiten kan därvid vara annorlun­da utformade i de olika systemen - strikt ansvar vid avgift och uppsåt eller oaktsamhet vid slraffrällsligt ansvar. Om del rör sig om mindre allvarliga

 

Prop. 1981/82:142                                                   25

överträdelser, kan den vinsteliminering som uppnås genom avgiften fram­stå som en fullt tillräcklig åtgärd. Det kan i så fall bli aktuellt att låta införandet av ett avgiftssystem innebära att de aktuella gärningarna inte längre är straffbara.

6. Åläggande av avgiflsskyldighet kan enligl promemorian i viss ul­slräckning överlämnas till de administrativa myndigheter som är verk­samma på det aktuella området. I vissa fall är det emellerlid lämpligt alt överlämna denna prövning till de allmänna domstolarna. Del gäller främst när avgiflsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skell av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådanl sätt all det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. I sådana fall kan sakkunniga administrativa myndigheter ges ställning som initiativtaga­re till eller part i domstolsprocessen.

Promemorian har under remissbehandlingen fått elt övervägande posi­tivt mottagande även i denna del. Flertalet remissinstanser ansluter sig helt till de överväganden som har redovisats där.

Själv finner jag det slå klart att avgiftssystem av det slag som har diskuterats i promemorian kan utformas så att de i allt väsentligt tillgo­doser de syften som man har velat uppnå genom den tidigare diskuterade företagsbotsmodellen utan atl drabbas av de invändningar som är förenade med den senare. Som någon remissinstans har varit inne på kan det kanske visserligen hävdas att avgifter inte i lika hög grad som företagsböler ger uttryck för del klander från samhällets sida som anses vara förenat med sanktioner inom ramen för elt straffrättsligl system. Men detta är nog ett mera teoretiskt spörsmål; för det förelag som drabbas av en ekonomisk sanktion torde det i praktiken vara skäligen likgiltigt hur denna rubriceras. Det bör också beaktas atl just svårigheten att förena företagsbotsmodellen med den straffrättsliga idén om personlig skuld har varit en av stöteste­narna i de tidigare diskussionerna (jfr l.ex. yttranden från de juridiska fakultetsnämnderna vid Stockholms och Lunds universitet, återgivna i promemorian avsnitt 2.2).

De invändningar som i övrigl har framställts har avsett inte så mycket frågan om hur avgifterna bör vara utformade utan mera del förhållandet att avgifterna ibland kan vara förenade med vissa tillämpningsproblem och att återhållsamhet därför är befogad, när det gäller att införa nya avgiftssy­stem (se vidare bilaga 2 avsnitt 2.3). Jag har viss förståelse för dessa synpunkter och vill betona vikten av att avgiftssystem på nya områden införs först efter noggranna överväganden om behov föreligger och att i hnje med vad som anförs i promemorian systemen i så fall utformas på elt sådant sätt att anspråken på rättssäkerhet blir fullt ut tillgodosedda. Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill jag särskilt framhålla att de skattemässiga konsekvenserna givetvis måste beaktas när man över­väger att införa nya avgiftssystem. Regelmässigt bör, när fråga är om en avgift som inte är direkt anknuten till en viss vinst, en särskild föreskrift

 

Prop. 1981/82:142                                                   26

meddelas om att avgiften inte är avdragsgill vid taxering (jfr 20 § andra stycket kommunalskattelagen 1928:370).

Med dessa uttalanden är jag för egen del beredd att ansluta mig till de riktlinjer som anges i promemorian. Enligt min mening utgör alltså dessa en god grund för det framtida lagstiftningsarbetet på området. Lämphgen bör, sedan lagrådet avgelt ytlrande beträffande lagstiftningsfrågorna, riks­dagen beredas lillfälle att ta del av vad jag här har anfört angående avgifter.

3   Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedeparlemenlel upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken. Förslagel bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

4    Specialmotivering

36 kap. 3 a § brottsbalken

Har det i anledning av ett brott som är begånget i utövningen av närings­verksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall vär­det därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständighe­ter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Första stycket

Bestämmelsen har en i förhållande till I -3 §§ begränsad räckvidd så lill vida som den endast avser förverkande av värdet av sådana otillbörliga ekonomiska förmåner som har uppkommit hos näringsidkare lill följd av att brott har begåtts i deras verksamhet.

Uttrycket näringsidkare har här samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen — exempelvis I § bokföringslagen. Därmed avses således varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Till de juridiska personer som bedriver näring hör naturligt­vis i första hand sådana subjekt som har bildats för ändamålet, l.ex. handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelsen är emellertid tillämplig även på enskilda personer eller ideella föreningar som bedriver verksamhet av ekonomisk art.

En förutsättning för alt förverkande skall kunna ske är alt det aktuella brottet är begånget i utövningen av näringsverksamhet. Som närmare

 

Prop. 1981/82:142                                                   27

framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) avses därmed att själva brottet skall ingå som ett led i en näringsidkares verksamhet, dvs. att det typiskt sett har en anknytning fill det näringsfång som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller företrädare för eller anställd hos den som bedriver näring.

Brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse, be­gångna av personer i företag, till vilka dessa författningar riktar sig, är regelmässigt att anse som brott i näringsverksamhet. Här åsyftas överträ­delser av antingen sådana författningar som innehåller allmänna bestäm­melser för näringslivel i dess helhet - exempelvis arbetsmiljölagen (1977:1160) - eller sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet - exempelvis livsmedelslagen.

Även överträdelser av sådana författningar som inte kan sägas vara av utpräglad näringsrätlslig art - l.ex. brott mot centrala strafftiestämmelser — kan i vissa fall vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgöran­de betydelse är här bl.a. brottets och gärningsmannens anknytning lill en näringsidkare.

Vad som kan förverkas har i lagtexten beskrivits som värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit i anledning av brollel. Härmed avses både rena förtjänsler och besparingar. Ullryckel "i anledning av brott" avser i gängse lagspråk även medelbara konsekvenser av den brottsliga handlingen (se l.ex. 22 kap. I§ rättegångsbalken och prop. 1942:5 s. 203). Ett adekvat orsakssamband mellan de ekonomiska förde­larna och regelöverträdelsen måste emellertid föreligga, och den senare måste framstå som en dominerande orsak till att ekonomiska fördelar har uppkommit. Bestämmelsen är subsidiär både i förhållande till 1 och 2§§ och förverkanderegler på andra håll i lagstiftningen.

Praktiskt vikliga fall är framför alll sädana då näringsidkare har underlå­tit att fullgöra straffsanktionerade skyldigheter av olika slag som åvilar dem. Anledningen till underlåtenhelen kan många gånger vara just det förhållandel alt näringsidkaren vill spara in den kostnad som ett fullgöran­de av skyldigheten skulle medföra. En arbetsgivare som underlåter att följa elt av yrkesinspekfionen meddelat förbud eller föreläggande kan sålunda tänkas göra detta därför att han därigenom kan spara vissa investerings­kostnader. Yrkande om ansvar enligt 8 kap. 1 § arbetsmiljölagen bör då kunna förenas med talan om förverkande av den uppkomna besparingen. En detaljhandlare som använder ojusterade vågar kan enligt 7 § andra stycket lagen (1971:1031) om bestämning av volym och vikt dömas till böter. Har missvisningen varit sådan att handelsmannen tjänat på den, bör den uppkomna vinsten kunna förverkas, och detta i vissa fall även om förfarandet skulle vara att anse som bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB. Som strax skall beröras närmare följer dock av andra stycket att förverkande inte får ske i den mån det finns grundad anledning anta att skadestånds­skyldighet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

 

Prop. 1981/82:142                                                   28

På samma sätt som vid förverkande i allmänhet gäller att domstolen i elt brottmål kan besluta om förverkande enligt förevarande paragraf oberoen­de av yrkande från åklagaren, under förutsättning att den hos vilken förverkande skall ske är instämd i målel. Atl åtal för brottet väcks är emellertid inte någon nödvändig förutsättning för förverkande. Det räcker att man kan konstatera atl ell brott har begåtts.

Andra slycket

Förverkande enligt förevarande paragraf är en fakultativ rättsverkan på det sätlel att förverkande skall ske, om det inte är obilligt. Meningen är -som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4) - atl med hänsyn lill de varierande situationer som kan uppkomma i praktiken utrymmet för jämkning eller eftergift av förverkande av billighelsskäl skall vara vidare på detta område än vad som i allmänhet brukar gälla. Regle­ringen tar nämligen i första hand sikte på sådana fall där det från allmän synpunkt skulle framstå som stötande om företagel får tillgodogöra sig vinslen eller besparingen. Stor vikt bör härvid tillmätas frågan om regel­överträdelsen har skett med företagsledningens vetskap eller ledningen åtminstone bort kunna förhindra överträdelsen. Särskill bör här påpekas alt ekonomiska förmåner vilka kan härledas till överträdelser som är satta i system, som vittnar om betydande nonchalans eller som innefattar åsido­sättande av vikliga skyddsintressen regelmässigt bör föranleda förver­kande. Är överträdelsen från slraffrättslig synpunkt av mindre allvariigt slag eller alt tillskriva omständigheter som förelagsledningen inte rimligen kan lastas för, bör förverkande o1"ta kunna underlåtas. Detta torde f.ö. i praktiken inte sällan följa av kravei på atl brottet skall utgöra en domine­rande orsak till att ekonomiska fördelar har uppkommit.

Vid billighetsprövningen skall enligt andra stycket andra meningen sär­skilt beaktas om det finns anledning anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer atl åläggas näringsidkaren. Etl sådant fall kan föreligga, om det på det aktuella områ­det föreligger särskilda beslämmelser om sanklionsavgifter (se avsnitt 2.4). Sådana avgifter har regelmässigt bl.a. till syfte att dra in obehöriga före­tagsvinster av det slag som här avses. Särskilt tydligt framgår delta när del gäller de miljöskyddsavgifter som numera har införts som sanktion för vissa broll mot miljöskyddslagen. Avgiftsbeloppet skall nämligen här be­stämmas just till det belopp som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet (54 § miljöskyddslagen).

Principen har emellertid generellt sett avsetts vara att förverkande inte åläggs när avgiftsskyldighet på grund av brottet föreligger, om inte avgiften skulle vara så låg i förhällande till den obehöriga vinsten all den bör medföra endasl en sänkning av det förverkade beloppet. Har avgiften ännu inte ålagts vid tiden för den allmänna domstolens prövning, får domstolen med hänsyn till omständigheterna bedöma sannolikheten för all avgift

 

Prop. 1981/82:142                                                   29

kommer att åläggas och hur stor den i så fall kommer att bli. Denna prövning torde normalt inte medföra några svårigheter, eftersom åtminsto­ne flertalet avgifter av här avsedd typ kännetecknas av att de ulgår enligt fasta och ofta schablonmässiga regler. Många gånger kan också möjlighet finnas för åklagarmyndigheten eller den allmänna domstolen att inhämta yttrande från den förvaltningsmyndighet som är aktuell. I speciella fall kan det finnas anledning att förklara målet vilande.

Betalningsskyldigheten måste också kunna jämkas när den brottsliga handlingen ger upphov till skadeståndsskyldighet. 1 den allmänna mofive­ringen har framhållits att förverkande enligt den nya bestämmelsen bör kunna ske även i vissa fall då den obehöriga vinslen motsvaras av skada för enskild, nämligen när man kan utgå från att skadeståndsskyldighet inle kommer att realiseras. Klart är emellertid att förverkandebeloppet i prin­cip bör minskas i den mån skadestånd verkligen ulgår. Om frågan om skadeslåndsskyldighel inte redan är avgjord eller föreligger lill samtidig bedömning, blir domstolen även här hänvisad till alt inom ramen för billighetsprövningen och med ledning av omständigheterna i varje särskilt fall bedöma sannolikheten av att betalningsskyldighet kan komma atl åläggas företaget. Enligt allmänna straffrättsliga principer bör dä tveksam­het - det gäller såväl möjligheten av en skadeståndstalan som del eventu­ella beloppet — lända näringsidkaren lill godo. Motsvarande bedömning bör givetvis anläggas med avseende på fall då företaget frivilligt har ersatt eller kan antas komma atl ersätta en uppkommen skada. I fall då den otillbörliga ekonomiska fördelen motsvarar skada för enskild bör förver­kande över huvud taget tillämpas med stor försiktighet och torde som regel inte komma i fråga i praktiken annal än när skadan har drabbat etl stort antal personer med förhållandevis obetydliga belopp för var och en av de drabbade. I promemorian (avsnitt 3.3.5) har lämnats exempel pä fall av denna typ.

Vad som nu har sagts om skadestånd avser sådana situationer, där den åsamkade skadan kan sägas motsvara företagets vinst i anledning av brot­tet som en annan sida av samma sak (jfr de straffrättsliga begreppen skada och vinning vid förmögenhetsbrotl). Vid andra former av skadeslåndsskyl­dighel ligger del inte lika nära till hands att beakta skadeståndsskyldighe­ten vid prövningen av förverkandefrågan. Här åsyftas alltså de fall där den brottsliga handlingen visserligen kan utgöra grund för elt skadestånds­yrkande men där företagets orätlmätiga vinst inte kan sägas motsvara den uppkomna skadan. Som exempel har i promemorian anförts det fallet atl en arbetsgivare har underiåtit att vidla med stöd av arbetsmiljölagen före­skrivna åtgärder till skydd för de anställda och härigenom även sparat in investeringskostnader. Det föreligger i ell sådant fall inle någon direkt molsvarighet mellan företagets besparing och ett skadeståndsanspråk som framställs av en anställd som har blivil skadad lill följd av bristerna i skyddsutrustningen.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 30

Utöver de jämkningssituationer som nu har berörts är avsikten att i slor utsträckning överlämna åt rättstillämpningen att i de enskilda fallen ta ställning till vilka omständigheter som kan anses innefatta tillräckliga skäl för jämkning eller eftergift av förverkande. Ställningstagandet bör ske med utgångspunkt från en bedömning av om det med hänsyn fill samtliga föreliggande omständigheter är befogat och rimligt att förverkande beslu­tas. Den omständigheten atl företagel är på obestånd eller kommer atl bli det, om förverkande åläggs fullt ut, synes inte generellt böra leda till jämkning, men i vissa fall kan en jämkning vara motiverad. Därvid synes viss hänsyn ocksä kunna las till atl förhållandena kan vara sådana att förverkandet i realiteten kommer att drabba företagets borgenärer. Jag vill dock understryka att hänsynstagaiide lill omständigheter av delta slag måste ske med försiktighet och endast som ett led i en samlad bedömning. Slutligen vill jag i enlighet med vad som anförs i promemorian framhålla all jämkning av förverkandebeloppel också måste kunna ske, om etl förver­kande fullt ut med hänsyn till omständigheterna i del särskilda fallet skulle drabba företaget orimligt hårt.

Tredje stycket

Med hänsyn till att del ofta kommer alt bli svårt att mera exakt bestäm­ma det värde som skall förverkas har i styckel särskill föreskrivits att beloppet i sådana fall får uppskattas till etl med hänsyn till omständigheter­na skäligt belopp. Eftersom bestämmelsen rör bevisningen skulle det ha kunnat övervägas att ta in bestämmelsen i rättegångsbalken (jfr 35 kap. 5 § RB), men med hänsyn till rättsområdets speciella karaktär har jag bedömt det som mera ändamålsenligt alt placera den i omedelbar anslutning till de materiella reglerna. Den aktuella bestämmelsen, som avses underlätta handläggningen, innebär inte någon ändring av den allmänna princip med samma innehåll som anses gälla även i fråga om andra former av värdeför­verkande och får alltså inte läsas motsättningsvis.

De skälighetsuppskattningar som del här gäller måste naturligtvis ske under betryggande rättssäkerhetsgaranlier för den som kan drabbas av betalningsskyldigheten. Dessa rättssäkerhetskrav får anses uppfyllda, om åklagaren i ett mål om förverkande enligl första stycket kan visa, atl det av honom yrkade beloppet är rimligt med hänsyn till de fakfiska omständig­heter som föreligger. Det står givetvis del berörda företaget fritt atl föra motbevisning i delta hänseende.

36 kap. 4§ brottsbalken

Förverkande / anledning av brott av egendom eller dess värde får, om ej annal har föreskrivits, ske hos

a)    gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b)   den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

c)    den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i3a§,

' Senaste lydelse 1981:827.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 31

d) den som efter brottet förvärvat egendomen på grund av giftorätt, arv

eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat

egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig

anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första

stycket a)-c), får den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anled­ning förordnas att rätten skall bestå.

Som har konstaterats under 3a§ har uttrycket "i anledning av brott" i juridiskt språkbruk en vidare syftning än "på grund av brott". Det först­nämnda uttrycket täcker även indirekta förtjänsler eller besparingar på grund av ell brott. Orden "på grund av" i första styckets ingress har bytts ut mot "i anledning av" för atl paragrafen skall täcka även de nya 3a§-fallen.

Genom det föreslagna tillägget till första stycket c) markeras att förver­kande kan ske hos en näringsidkare även om han inte har beretts "vin­ning" av brottet i detta ords vedertagna juridiskt-tekniska betydelse. I sakens natur ligger att det är mot näringsidkaren som etl förverkandeyr­kande enligt 3a§ bör riktas.

Förverkandetalan kommer sannolikt i flertalet fall att föras i anslutning till ett åtal mot den som har begått brottet. Om förverkandeyrkandet skall rikias mot gärningsmannen, måste frågan handläggas samtidigt som åtalet. I andra fall — när brottet har begåtts av en anställd eller ställföreträdare och förverkande skall ske hos förelagel - kan emellerlid denna fråga prövas i särskild rällegång efter del atl ansvarsfrågan har slulligl avgjorts. Som fidigare har berörts är del inte någon nödvändig förutsättning för förverkande att åtal väcks för brottet. Detta kan få betydelse bl. a. för det fall att det inte går att fastställa vem inom ett företag som är ansvarig för ett oaktsamhetsbrott men det samtidigt står klart att ett sådant brott har blivit begånget.

I anslutning till det senast anförda och med anledning av några påpekan­den under remissbehandlingen vill jag för min del framhålla alt den nu föreslagna förverkandebestämmelsen inle lorde medföra något behov av ändringar i fråga om Ivångsmedelsregleringen i rättegångsbalken. Bestäm­melsen i 17 § rättegångsbalkens promulgationslag torde nämligen innebära att kvarstad kan tillämpas även mot de näringsidkare som här avses och detta även när fråga är om en juridisk person.

I andra stycket av paragrafen i gällande lydelse föreskrivs att förver­kande inte får ske, om egendomen vid brottet inte tillhörde någon som ingår i den personkrets som avses i a)-c). Bestämmelsen får knappast någon självständig betydelse för de fall som här är aktuella. Den som genom ett brott har tillgodogjort sig en förtjänst eller en besparing fär pä

 

Prop. 1981/82:142                                                   32

samma sätt som vid värdeförverkande av ren vinning enligt I § anses ha intagit en ställning motsvarande ägare i förhållande till den ekonomiska fördel som är aktuell. Att förutsättningen för förverkande är atl ekonomisk fördel av nu avsett slag har uppkommit hos en näringsidkare följer emeller­tid redan av 3a§.

Ikraftträdande m.m.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982. Den gäller ej beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet.

Enligt 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen får förverkande och andra särskilda rättsverkningar av brott inte ges retroaktiv tillämpning. Detta följer inte uttryckligen av lagen (1964: 163) om införande av brotts­balken (jfr prop. 1964:10 s. 319-320). Med hänsyn härtill har vid ikraftlrä-dandelbeslämmelsen angetts att de nya beslämmelserna inte gäller i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

5    Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i brottsbalken.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 33

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-02-16

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet den 22 januari 1982 lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1982 har regeringen på hemstäl­lan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhäm­ta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Ulf Berg.

Det remitterade lagförslaget föranleder följande yttranden:

Lagrådet

Frågan om skärpta sanktioner mot ekonomisk brottslighet har diskute­rats i åtskilliga år, och olika lösningsförslag har framlagts. Den sanktion som nu föreslås har den fördelen, att den ansluter till det vedertagna förverkandeinstitulet och atl därigenom samma subjektiva rekvisit kom­mer alt gälla som för brottspåföljd. Del är alltså förhållandevis enkelt att inordna de föreslagna reglerna i det gällande straffrättsliga systemet. Bl. a. av dessa skäl finner lagrådet denna sanklionstyp i de fall som lagförslaget tar sikte på vara klart läm.pligare än både företagsböter och sanktionsav­gifter. Den mera allmänna frågan om sanktionsavgifters lämplighet i olika sammanhang anser sig lagrådet inte böra gå in på i anledning av det remitterade lagförslaget.

Enligt förslaget skall bestämmelsen i 36 kap. 3 a § brottsbalken, i mot­sats till andra regler i kapitlet om förutsättningar för förverkande, ha en generell räckvidd. För dess tillämpning fordras bara att brottet skall vara begånget i utövning av näringsverksamhet. Detta innebär att förverkande-möjligheten utvidgas till en mängd situationer av skilda slag, som i vart fall inte går att överblicka på grundval av materialet i remissärendet. Detta inger en viss osäkerhet. En annan lagstiftningsmetod vore att i stället låta även bestämmelsen i 36 kap. 3 a § avse endasl brottsbalksbrott och sedan hänvisa till detta lagrum i sådana specialstraffrättsliga bestämmelser där en motsvarande förverkandemöjlighet verkligen ter sig angelägen. Som fram­hållits i remissprolokollet skulle emellertid detta förutsätta etl omfattande och komplicerat lagstiftningsarbete, och det är tveksamt om detta skulle medföra några större praktiska fördelar vid fillämpningen. Med hänsyn härtill och lill det angelägna i den föreslagna lagstiftningen bör den i förslaget använda metoden kunna godtas. 3   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                   34

36 kap.

3a §

Lagrådet

I första stycket har sambandet mellan brottet och de ekonomiska förde­larna angetts på det sättet, att det skall vara fråga om fördelar "i anledning av" elt brott. Enligt vad som sägs i specialmotiveringen till paragrafen har man härigenom velat antyda, att även medelbara konsekvenser av den brottsliga gärningen skulle inbegripas, och hänvisat till den liknande an­vändningen av uttrycket bl.a. i 22 kap. I § rättegångsbalken. I detta lagrum är det emellertid fråga om sambandet mellan ett brott och ett anspråk som framställs vid domstol under åberopande av brottet. I före­varande paragraf gäller det däremot att ange de faktiska verkningarna av ett handlande, och det är då naturligare att tala om fördelar "till följd av" ett brott Gfr t. ex. I § brottsskadelagen). Också denna formulering tillåter att man på avsett sätt inskränker regeln till att omfatta adekvata följder av brottet. Lagrådet förordar därför att uttrycket "i anledning av" utbyts mot orden "tillföljd av".

Bengtsson tillägger för egen del:

Enligt vad som framhållits biide i promemorian (s. 50) och på flera ställen i remissprotokollet, skulle det utgöra en förutsättning för förver­kande, att brottet utgör den dominerande orsaken fill att förmånen har uppkommit. Det torde här vara fråga om ett självständigt rekvisit för förverkande. Något krav på adekvat kausalitet mellan brott och förmån lär inte vara avsett i detta sammanhang; adekvanskravet brukar formuleras på annat vis. Det är för övrigl väl länkbart atl en handling visserligen medver­kat bara i mindre mån fill alt en fördel uppkommit men att denna ändå framslår som en typisk och förutsebar följd av handlingen. Det bör dock framhållas att de allmänna principerna på delta område synes ganska oklara. (Jfr angående obehörig vinst i allmänhel Hellner, Om obehörig vinst särskill utanför kontraktsförhållanden, bl. a. s. 162 ff.)

Den angivna begränsningen av bestämmelsens räckvidd framgår inte av dess ordalag - för övrigt inle heller om orden "i anledning av" enligl vad lagrådet förordat utbytes mot "till följd av". Det kunde synas önskvärt att den på något sätt antyddes i lagtexten. Emellertid är det tveksamt om begränsningen alls är motiverad vid sidan av kravet på adekvans. En sådan omständighet som att ett brott inte utgjort den viktigaste orsaken till att en fördel uppstår bör rimligtvis inte hindra att i varje fall så stor del av fördelen förklaras förverkad som brottet kan anses ha orsakat enligt en skälighetsuppskattning Qfr tredje stycket). Situationen, att den ekonomis­ka fördelen inte kan uppdelas på detta sätt - samtidigt som det ändå förelegat (adekvat) kausalitet mellan brottet och fördelens uppkomst -torde vara ganska ovanlig, och det kan ifrågasättas om ens i detta fall man utan vidare bör utesluta möjligheten fill förverkande. Det synes betydligt

 

Prop. 1981/82:142                                                   35

lämpligare att i sådana fall låta den omständigheten, att ett annat förhållan­de än brottet utgjort den dominerande orsaken till förmånens uppkomst, i stället inverka vid billighetsprövningen enligt andra stycket. Förhållandet torde då ofta motivera en kraftig jämkning eller renlav eftergift av förver­kandet. Tolkas lagmmmet på detta vis, saknas anledning att av nu diskute­rade skäl jämka lagtexten.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 36

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssamman­träde 1982-03-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden Ullsten, Dahl­gren, Åsling, Wirtén, Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt. Tilländer, Ahrland

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om ändring i brottsbalken (ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet)

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till lag om änd­ring i broHsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådels ytlrande och anför.

Lagrådet har godtagit det remitterande lagförslaget. Såvitt gäller 36 kap. 3 a § första stycket brottsbalken har lagrådet dock förordat en smärre justering av den innebörden alt uttryckel "i anledning av" byts ut mot orden "till följd av". Mot defta har jag ingen erinran.

I det avsnitt i remissprolokollet (2.3.2) som behandlar frågan om vilka slags vinster som skall kunna förklaras förverkade har jag bl. a. betonat att del måste föreligga etl klart orsakssamband mellan ett brott och en ekono­misk fördel för att förverkande skall kunna komma ifråga. Jag har vidare framhållit att det bör fordras vad som brukar kallas elt adekvat orsakssam­band mellan brottet och förtjänsten och att alltså den ekonomiska fördelen barett sådant samband med brottet att den generellt sett kan sägas ha legat "i farans riktning". Slutligen har jag uttalat atl brottet måste framstå som den dominerande orsaken lill atl förtjänsten har uppkommit; sambandet måste vara så starkt atl förljänslen skulle ha uleblivil, om broltel inle hade kommit till stånd.

En av lagrådets ledamöter har framhållit att sistnämnda förutsättning -atl brottet skall utgöra den dominerande orsaken till att förmånen har uppkommit - torde ha karaktär av elt självständigt rekvisit för förver­kande vid sidan av kravet på adekvat kausalitet. I det särskilda yttrandet framhålls vidare bl.a. atl del är tänkbart all en handling visserligen med­verkat bara i mindre mån till att en fördel har uppkommit men atl denna ändå framstår som en typisk och förutsebar följd av handlingen samt alt den omständigheten att ett brott inte utgjort den viktigaste orsaken till att en fördel uppstår, inte rimligtvis bör hindra att i varje fall så stor del av

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 21 januari 1982.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 37

fördelen förklaras förverkad som brottet kan anses ha förorsakat enligt en skälighetsuppskattning.

Med anledning av vad som har anförts av denne ledamot vill jag framhål­la att mitt uttalande i remissprotokollet om all brottet bör vara den domine­rande orsaken till att förtjänsten har uppkommit inte bör uppfattas så all därmed något fristående rekvisit för förverkande har ställts upp. Min avsikt har endasl varit att till ledning för tillämpningen ge anvisning om att särskilda krav i praktiken måste ställas på ett klart orsakssamband i de fall som är aktuella här. Uppenbart är nämligen att man i dessa fall ofta kan ställas inför svårutredda händelseförlopp där frågan om orsak och verkan kan vara vansklig alt klarlägga. Jag instämmer emellertid principiellt i vad som anförs i det särskilda yttrandet för den situationen att uppkomsten av en ekonomisk fördel kan tillskrivas även andra omständigheler än etl brott. Om det i ett sådant fall går att styrka att en del av förtjänsten har orsakats av brottet, bör givetvis - efter billighetsprövning och eventuell skälighetsuppskattning - etl häremot svarande belopp kunna förklaras förverkat.

I enlighet med vad jag har utvecklat i remissprotokollet är avsikten att de nu föreslagna allmänna beslämmelserna i brottsbalken om förverkande på särskilda områden skall kunna kompletteras med regler om s. k. sanklions­avgifter, dvs. sådana avgifter som i viss utsträckning redan nu förekommer i speciallagstiftningen som sanktioner mot bl.a. juridiska personer i syfte att eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom regelöverträdelser av olika slag. Jag har i remissen närmare uttalat mig angående vilka principer som bör gälla för när sådana avgifter bör användas och hur de i så fall bör vara konstruerade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet. Då dessa uttalanden har avsetts tjäna som riktlinjer vid framtida lagstiftningsarbete på området bör tillfälle beredas riksdagen att ta del av dem.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen dels förslår riksdagen

1.       att anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna
ändringar

dels bereder riksdagen tillfälle

2.       att ta del av vad jag enligt regeringsprotokollet den 21 januari
1982 har anfört angående avgiften.

Regeringen ansluter sig till föredragens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller del ändamål som han har hemställt om.

 

 

 

Prop. 1981/82:142                                                            39

Bilaga I

JUSTITIE­DEPARTEMENTET

EKONOMISKA SANKTIONER VID BROTT I NÄRINGS­VERKSAMHET

Ds Ju 1981:3

 

Prop. 1981/82:142                                                                 40

1   Inledning .......................................................................    42

2   Företagsböler ................................................................    44

 

2.1    Arbetsgruppens förslag i huvuddrag .......................    44

2.2    Remissutfallet i stort   ..............................................    47

3 Förverkande .................................................................. .. 49

3.1 Gällande rätt   ..........................................................    49

3.1.1    Inledning  .........................................................    49

3.1.2    Närmare om vinningsförverkande enligl brottsbalken   ..    50

3.1.3    Vinningsförverkande inom specialslraffrälten   .    53

3.1.4    Principerna för tillämpningen av nuvarande regler om vinningsförverkande              54

3.2 Belänkandet Företagsböter   ...................................    57

3.2.1    Utredningens synpunkter på möjligheten atl använda för­verkande som ekonomisk sanktion mot juridiska perso­ner   .......................................... .. 57

3.2.2    Remissyttrandena   ......................................... .. 58

3.3 Överväganden och förslag   .....................................    60

3.3.1    Inledning  ........................................................ .. 60

3.3.2    Kan etl utbyggt förverkandesystem erbjuda en lösning?    61

3.3.3    Allmänt om tillämpningsområdet för en utbyggd förver­kanderegel                65

3.3.4    När har elt brott begåtts i näringsverksamhet?     67

3.3.5    Vilka slags vinster skall kunna förverkas?   .....    68

3.3.6    Fastställandet av det förverkade beloppet   ... .. 71

3.3.7    Fakultativ eller obligatorisk tillämpning?   ........    72

3.3.8    Närmare om förhållandet lill andra förverkandebestäm­melser                        76

 

3.4    Upprällal lagförslag ..................................................    77

3.5    Specialmotivering'  ...................................................    77

4 Sanktionsavgifter    ........................................................    77

4.1    Inledning   ............................................................... .. 77

4.2    Några aktuella avgifter   .......................................... .. 78

 

4.2.1    Skattetillägg   ..................................................    78

4.2.2    Överiaslavgift    ................................................ .. 79

4.2.3    Varselavgift   .................................................... .. 79

4.2.4    Felparkeringsavgifi   ......................................... .. 79

4.2.5    Byggnadsavgift m.m......................................... .. 80

4.2.6    Miljöskyddsavgift   ........................................... .. 81

4.2.7    Övertidsavgift   ................................................    81

4.2.8    Oljeavgift m.m................................................... .. 81

4.2.9    Vissa andra avgifter   ....................................... .. 82

4.3 Rapporten Nytt straffsystem   ..................................    83

4.3.1    Synpunkter i rapporten på sanklionsavgifter  ..    83

4.3.2    Remissyttrandena   .......................................... .. 84

4.4 Betänkandet Företagsböter   ...................................    85

4.4.1    Utredningens synpunkter på straffavgifter  ..... .. 85

4.4.2    Remissyttrandena   ..........................................    87

' Avsnittet utelämnat här.

 

Prop. 1981/82:142                                                  41

4.5 Överväganden    .........................................    89

4.5.1     Inledande distinktioner   .........................    89

4.5.2     Straffavgifter   .....................................    91

4.5.3     Vinstbegränsande avgifter  ..................... .. 92

 

4.5.3.1     Behovel .......................................    92

4.5.3.2     Huvudfrågor om utformningen   ........    94

4.5.3.3     Förhållandel lill del straffrättsliga regelsystemet   96

4.5.3.4     Beslutande myndigheter    ..............    98

4.5.3.5     Avslutande sammanfattning   ..........    99

Bilaga Förslag lill lag om ändring i brottsbalken

 

Prop. 1981/82:142                                                             42

1.    Inledning

I den allmänna debatten har ofta gjorts gällande alt det nuvarande straffrättsliga sanktionssystemet kan framstå som otillräckligt för fall då brott begås i näringsverksamhet. Det har sålunda i denna del brukat hävdas att det av ekonomiska skäl kan vara fördelaktigt för en förelagare eller ett företag atl bryta mot straffsanktionerade beslämmelser, som gäller för det område där företagel arbetar. Del straff - böter eller undanlagsvis fängelse - som kan komma i fråga för en ställföreträdare eller en anställd kan framstå som obetydligt i jämförelse med den vinst eller den besparing som företaget kan göra till följd av det brottsliga förfarandet. De problem som här åsyftas gör sig företrädesvis gällande när fråga är om icke-seriös företagsverksamhet.

År 1973 fillkallades en utredning' med uppdrag att kartlägga om bötes­straffet och ekonomiska sanktioner i övrigt behövde reformeras. I direkti­ven för ulredningen anfördes bl. a. alt det för brott som riktades mot slaten och alla medborgares inlressen kunde finnas behov av en möjlighet att rikta ekonomiska sanktioner mot juridiska personer.

Utredningen har redovisat sitt uppdrag i betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböler. Det är elt princi|)belänkande och innehåller en karlläg­gande undersökning av möjligheterna all bestraffa juridiska personer -med utredningens terminologi frågan om korporativt ansvar. 1 betänkandet redovisas de ekonomiska sanktioner som enligl gällande rätt kan riktas mot juridiska personer och analyseras de problem som uppkommer om man skulle införa en möjlighet att bestraffa dem. Bland de sanktionsformer som då skulle länkas kunna komma i fråga har utredningen framför allt undersökt ett penningstraff för juridiska personer. Som arbetsnamn för detta har ulredningen introducerat begreppet företagsböler. I betänkandet anläggs sålunda olika synpunkter på möjligheten av atl juridiska personer skulle kunna dömas lill böler, om någon bland personalen - en anställd eller en slällförelrädare - har gjorl sig skyldig lill brott mot exempelvis specialslraffrätlsliga författningar av näringsrättslig art.

Bl.a. anförs att en ekonomisk sanktion av det här slaget ger vissa möjligheter alt till samhället dra in den vinst, som förelag skulle kunna göra till följd av brottsliga förfaranden.

Sedan betänkandet avlämnats, har en inom justifiedepartementet tillkal­lad arbetsgrupp utarbetat departementspromemorian (Ds Ju 1979:10) Fö­retagsböter - förslag till lagtexter. I denna har redovisats några länkbara modeller för en eventuell lagstiftning av angivet slag.

Betänkandet och promemorian har remissbehandlats. Därvid har - som senare skall belysas närmare - det sålunda redovisade systemet med

Utredningsman kanslirådet Gunvor Dergström.

 

Prop. 1981/82:142                                                   43

företagsböter utsatts för skarp kritik i bl. a. åtskilliga grundläggande delar. Det föreliggande materialet har därför inte bedömts kunna ligga lill grund för elt lagförslag i angiven riktning, i vart fall inte utan ett mycket omfat­tande ytteriigare utredningsarbete. Remissutfallet ger anledning till tvek­samhet om ett system som bygger på korporativt straffansvar över huvud taget är en framkomlig väg.

Samtidigt är det givetvis ett mycket starkt samhällsintresse att alla utvägar som kan bidra lill effektiviteten vid bekämpandet av s. k. ekono­misk brottslighet tas till vara. Remissutfallet ger också vid handen att det föreligger ett allmänt erkänt behov av lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta med det problem som det innebär att brott mot bestämmelser på främst de ekonomiska och näringsrätlsliga områdena i vissa fall kan före­falla förelagsekonomiskl lönsamma. Prakliskl laget alla remissinstanser har således, direkl eller indirekt, givit uttryck för uppfattningen att ett sådant behov föreligger.

Med hänsyn till angelägenheten av all så snabbt som möjligt komma fram till en lösning på det angivna problemet har det ansetts lämpligl att undersöka om det är möjligt att på ett sätt som enklare låter sig inpassas i vårt rättssystem åstadkomma en ordning, som gör det möjligt att eliminera det vinstintresse som kan ligga bakom brott av del slag som här är aktuellt.

Förslag till en sådan lösning presenteras i denna promemoria. Dessa förslag utgår ifrån att man bör överge tanken på en bestraffande sanktion som riktas mot företag och företagare och i stället inrikta sig på en effek­tivisering av förverkandeinstitulet. Det föreslås således atl man inför en möjlighet att förverka värdet av sådana ekonomiska fördelar som — direkt eller indirekt - har uppkommit i ett företag i anledning av alt någon bland personalen har gjort sig skyldig till ett brott i den näringsverksamhet som det är fråga om. En sådan ordning — som i förekommande fall skulle innebära personligt straff för den som är ansvarig för överträdelsen i förening med förverkande av företagels ekonomiska fördel av brottet - torde kunna utformas så att den erbjuder ett sanktionssystem som blir tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt och som för de allra flesta fall också tillgodoser anspråken på effektivitet.

Det kan emellertid förekomma situationer där ett sådant syslem av olika skäl framslår som ofillräckligt. Man får därför räkna med all systemet behöver kompletteras med lösningar som är direkl avpassade för vissa speciella rättsområden där överträdelser är särskilt frekventa eller ett mera automatiskt verkande sanklionssystem av andra skäl innebär fördelar. En utväg som då ibland kan vara lämplig är att sanktionera överträdelserna genom särskilda avgifter. Här åsyftas avgifter av den typ som i senare års lagstiftningsarbete i ökande utsträckning kommit till användning som eko­nomiska sanktioner vid sidan av eller i stället för skadestånd, vite, böter och förverkande. Avgifter av detta slag - här kallade sanklionsavgifter -är ofta knulna lill vissa beslämmelser på ell sådanl sålt att en överträdelse

 

Prop. 1981/82:142                                                   44

medför en i det närmaste strikt skyldighet att utge ett på visst sätt bestämt belopp till det allmänna.

Med dessa utgångspunkter är del givetvis ett angelägel önskemål atl avgifter av den typ som avses nu så långt det äir möjligt utformas efter enhetliga principer. 1 ett särskilt avsnitt i promemorian lämnas därför några allmänna synpunkter på frågan om när och hur avgiftssystemen bör användas i framtida lagstiftning.

Vid ett reformarbete med denna inriktning bör de överväganden av bl. a. rätlspolitisk natur som har redovisats i betänkandet och departementspro­memorian om företagsböter tas tillvara. I följande avsnitt ges därför en kort redogörelse för de tankar kring en korporativ ansvarsform som har utvecklats i departementspromemorian på grundval av den analys som belänkandet innehåller. Dessutom redovisas en del i sammanhanget ak­tuella avsnitt ur remissyttrandena.

2.    Företagsböter

2.1 Arbetsgruppens förslag i huvuddrag

Utredningen har i betänkandet om företagsböter fört en ingående diskus­sion om möjligheterna atl med ekonomiska sanktioner bekämpa den eko­nomiska brottslighet som främst hör hemma i den vinstinriktade närings­verksamheten. Därvid har en analys gjorts av för- och nackdelar med den korporativa ansvarsformen förelagsböter, vars främsta syfte skulle vara alt motverka all brott i näringsverksamhet begås av lönsamhetsmotiv.

Departementspromemorian innehåller en del exempel på tänkbara lag­tekniska konstruktioner som har utarbetats pä grundval av övervägandena i betänkandet. Förslagen upptar bl. a. en särskild lag om företagsböter och viss ändring av brottsbalken. Dessutom har där redovisats utkast till änd­ringar av vissa särskilda författningar. Dessa utkast har gjorts som en illustration av hur bestämmelser om förelagsböter skulle kunna tänkas bli utformade, om ansvarsformen införs.

I fråga om tillämpningsområdet for företagsböter noterar arbetsgruppen att syftet med sanktionen skulle vara alt genom en indragning av den eventuella vinslen av en lagöverträdelse motverka alt man inom företagen frestas att bryta mot lagen av ekonomiska motiv. Arbetsgruppen anser också att del huvudsakligen är inom den moderna ekonomiska lagsfiftning­en som man återfinner de kriminaliseringar som eventuellt kunde förstär­kas med ell hot om företagsböler. När det däremot gäller att oavsett de ekonomiska aspekterna inskärpa vikten av ett visst handlingsmönster hos allmänhelen, anses företagsböler inte ha samma funktion atl fylla. Arbets­gruppen anser därför att företagsböter inte skulle behöva tas i bruk i fråga om någon av de kriminaliseringar som brottsbalken innehåller. Arbets­gruppen utgår sålunda från att företagsböter skulle komma till användning endast inom specialstraffrätten.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 45

I såväl betänkandet som promemorian framhålls att det är svårl all bestämma subjektet för företagsböler på elt sätt som är ägnat all hindra en särbehandling företagen emellan. Sålunda påpekas bl.a. att del skulle kunna leda till orättvisor mellan företagen, pm man som subjekt endasl skulle godta de kapilalsamlingar sorn betecknas som juridiska personer.

Enligt arbetsgruppen finns del två sätt alt undgå dessa olägenheter. Antingen kunde man som subjekt för företagsböter godta även andra ägarformer än juridiska personer - l.ex. enkla bolag och enskilt ägande -eller också kunde man avstå från all som subjekt godta vissa kapilalsam­lingar vilka visserligen betecknas som juridiska personer men som inle skiljer sig från andra ägarformer i del näringssammanhang som del är fråga om.

Båda dessa allernaliv är enligt arbetsgruppen förenade med betydande olägenheter. Om man som subjekt för företagsböter skulle godta även andra ägarformer än juridiska personer, blir frågan omatt ange hur böterna skall mätas ut och vilka beräkningsgrunder som skah gälla mycket kompli­cerad. Enligt arbetsgruppen är nämligen en ordning liknande dagsbotssy-stemel att föredra framför ett system som bygger på atl företagsböter tas ul direkt i kronor. Etl dagsbotsliknande beräkningssäll förutsätter emellertid att det är en självständig förmögenhetsmassa som skall bestraffas, dvs. att ägarformen betecknas som juridisk person. Om man godtar andra ägar­former som subjekt för förelagsböter, måste man för dessa föreskriva särskilda beräkningsgrunder, enligt vilka böterna skulle utmätas i kronor. Innebörden av en sådan ordning skulle enligl arbetsgruppen bli att man måsle ha två olika system för att bestämma företagsböter.

Arbetsgruppen konstaterar atl den allmänna debatten om förelagsböter som etl medel att motverka ekonomisk brptlslighet uteslulande har gällt juridiska personer. Förslagen har mot bakgrund av det anförda utformats enbart med juridiska personer i sikte. Gruppen konstaterar att en del undanlag skulle behöva göras för kapitalsamlingar som visseriigen beteck­nas som juridiska personer men inte skiljer sig från andra ägarformer i del näringssammanhang som det är fråga om. Kriterierna för hur sådana undanlag skall göras blir beroende av förhållandena inom varje bransch. För all inle tynga utkasten till lagtext har arbetsgruppen dock inte föreslagit några sådana undanlag.

När det gäller frågan huruvida bestämmelserna bör göras fakultativa eller obligatoriska konstaterar arbetsgruppen, att en fakultativ utformning av bestämmelserna skulle medge en smidigare tillämpning än den som blir följden av den mera stelbenta ordning som ett pbligalorium innebär.

Fakultativt utformade bestämmelser skulle metlföra att omständigheter­na i det särskilda fallet blir utslagsgivande. En fördel kunde del då vara, att man inle behövde befara all förelagsböter skulle åläggas, när del framslår som meningslösl — l.ex. därför alt förelagel hell saknar tillgångar eller med all sannolikhet ändå kommer att försättas i konkurs eller upplösas.

 

Prop. 1981/82:142                                                   46

Arbetsgmppen anser det vara slöseri med rättsväsendets resurser att i sådana fall fullfölja ett straffprocessuellt förfarande. Arbetsgruppen för­utser också att sådana fall skulle komma att föreligga inte så sällan.

Fakultativa bestämmelser skulle enligt arbetsgmppen också ge möjlighe­ter att beakta sådana omständigheter som i det enskilda fallet kunde tala emot att företagsböter tillämpas. Som exempel anges här bl.a. samhälls­ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga intressen — ådömande av före­tagsböter skulle exempelvis kunna föranleda en nedläggning som inte är önskvärd med hänsyn till sysselsättningen på orten.

En obligatorisk tillämpning skulle, anser arbetsgruppen, bättre överens­stämma med grundläggande straffrättsliga värderingar. Den s.k. legalitels­principen skall, enligt vad som anförs, bl. a. garantera all alla erhåller en så lika behandling som möjligt inför lagen. Alt på skönsmässiga grunder avgöra humvida elt föreskrivet straff skall ådömas eller ej ter sig enligt arbetsgruppen mot denna bakgmnd främmande.

Arbetsgmppen finner således att övervägande skäl talar för att reglerna borde erhålla en obligatorisk utformning och påpekar samtidigt att en tillräckligt nyanserad tillämpning skulle kunna erhållas, om man öppnar en möjlighet till jämkning av förelagsböterna i vissa fall.

Reglerna om hur bötesbeloppet skulle bestämmas har utformats efter samma modell som dagsböter. Rättssäkerheten anses nämligen kräva att del finns ett straffmaximum inskrivet i lagen och att bestämmelserna även anger de grunder, efter vilka domstolarna skall mäta ut straffet. Det är enligt arbetsgmppen mot denna bakgrund bättre att företagsböterna be­stäms i antal och belopp än att de beräknas direkt i kronor. Domstolarnas vana vid dagsbotssystemet anses också borga för en jämnare rättstillämp­ning.

Arbetsgmppen anser det vara av väsentlig betydelse atl betalningsskyl­digheten så noggrant som möjligt anpassas efter företagens ekonomiska förhållanden. Frågan om vilka faktorer som lämpligen bör läggas lill grund för fastställande av bötesbeloppet är enligt arbetsgruppen mycket kompli­cerad. Därvid påpekas särskilt att det när det gäller juridiska personer kan föreligga stora skillnader mellan företagens inkomst- och förmögenhetsför­hållanden och deras förmåga att betala.

Arbetsgmppen finner del rimligl atl företagsböter i princip bestäms i förhållande till företagets förmögenhet. Det anses därvid ligga närmast till hands att räkna fram det marknadsmässiga värdet av kapitalsamhngen i enlighet med skattelagstiftningens regler om värdering av förmögenhet. Hänsyn skulle emellertid behöva tas även till förelagets likviditet. Vilka faktorer man måste känna till för alt kunna få etl mått på denna och hur dessa faktorer skulle beräknas anses vara etl ekonomiskt-tekniskt problem som måste behandlas av särskild expertis.

Ett alternativ skulle enligt arbetsgmppen vara att bestämma företags­böter efter ett lönsamhetskriterium., dvs. med utgångspunkt från förelagets

 

Prop. 1981/82:142                                                   47

vinst. Frågan om hur vinsten av ett förelag skall mätas är emellertid också invecklad och problemen med att mäta likviditeten gör sig gällande även enligt detta alternativ.

Arbetsgmppens förslag i denna del inrymmer en bestämmelse, enligt vilken företagsboten skulle fastställas med hänsyn till företagets betal­ningsförmåga och ekonomiska förhållanden i övrigt.

Arbetsgmppen framhåller emellertid att lagtexten i denna del mera bör ses som en utgångspunkt för fortsatt arbete än som ett förslag färdigt att genomföra.

I fråga om de subjektiva rekvisiten för ådömande av företagsböter inne­håller de av arbetsgruppen upprättade lagtextutkasten tre olika modeller. Enligt en av dessa skulle samma subjektiva rekvisit uppställas för företags­böter som för tillämpningen av de personliga straffen. Det skulle alltså innebära att företagsböter inte skulle kunna ådömas om inte den aktuella överträdelsen begåtts med uppsåt eller straffbar oaktsamhet. Enligl ett annat alternativ skulle företagsböterna tillämpas strikt. Utredning huruvi­da överträdelsen begåtts uppsåtligen eller oaktsamt skulle då inte erford­ras. Böterna skulle dömas ut, så snart en överträdelse objektivt sett hade konstaterats. Den tredje modellen innefattar en i princip strikt tillämpning men med möjligheter till exculpation från förelagels sida.

2.2 Remissutfallet i stort

Vid remissbehandlingen har det sålunda diskuterade förslaget till kor-porafiv ansvarsform mötts av stark krifik. De negativa synpunkterna har avsett åtskilliga gmndläggande drag hos de redovisade lösningarna. 1 vissa delar — bl. a. i fråga om rättssubjekten för företagsböler, tillämpningsom­rådet och sättet att beräkna bötesbeloppet — har också likartade syn­punkter framförts från elt stort antal remissinstanser. Här sKall inte redovi­sas en fullständig remissammanställning utan endast vissa synpunkter som har återkommit särskilt ofta eller annars är av speciellt intresse.

Några remissinstanser har framställt erinringar utifrån allmänna straff­rättsliga principer. Sålunda framhåller exempelvis juridiska fakultets­nämnden vid Uppsala universitet att det med den angivna konstruktionen inte blir klargjort om brott i fortsättningen i vissa fall skall anses vara begångna av jurdiska personer eller om det i stället är meningen att ett brott av en fysisk person skall kunna föranleda bestraffning av en juridisk person. Fakultetsnämnden vänder sig vidare mot tanken att företagsböter inte skulle behöva kopplas till brottet utan fill det objektiva gärningsinne­hållet i straffbestämmelsen. Därmed skulle straff kunna förekomma utan att ett brott har förövats.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att infö­randet av företagsböter skulle strida mot två grundprinciper i svensk rätt -dels mot principen om personligt straffansvar för en brottslig gärning dels

 

Prop. 1981/82:142                                                   48

mot skuldprincipen, dvs. kravei f)å uppsåt eller oaktsamhet som grund för detta personliga straffansvar. Därtill framhålls atl införaride av företags­böter skulle medföra etl myckel omfattande och komplicerat lagstiftnings­arbete.

Många remissinstanser är kritiska mot tanken atl företagsböler skulle kunna komma i fråga endast för juridiska personer. Riksåklagaren (RÅ) framhåller i denna del atl del är fråga om atl eliminera obehöriga vinster och atl det mot denna bakgrund förefaller i sakligt hänseende oegentligt att göra skillnad mellan fysiska och juridiska personer - en ordning som enligl RÅ f.ö. direkt kan inbjuda till åtgärder av spekulativ art.

Flera av invändningarna avser det tänkta tillämpningsområdet för före­tagsböter. Remissinstanserna har här reagerat mot att företagsböter endast skulle komma till användning inom specialstraffrätlen och har därvid bl. a. hänvisat lill alt många specialstraffrättsliga beslämmelser är subsidiära i förhållande till brottsbalken. Som exempel på invändningar av det här slaget kan nämnas atl brottsjörebyggande rådet (BRÅ) anser del slötande att ell förelag skulle kunna undgå företagsböter, om. gärningen är av så allvarligt slag att en bestämmelse i brottsbalken lar över en bestämmelse i specialstraffrätlen pch att mycket av värdet med en korporativ ansvars form på detta sätt skulle gå föriorat.

I såväl betänkandet spm promemorian har framhållits att metoden all med utgångspunkt i betalningsförinågan bestämma bötesbeloppels slorlek bör bli föremål för utredning av ekonomisk expertis, oin företagsböter skall införas. Många remissinstanser hävdar emellertid atl sådana metoder kommer atl bli i del närmaste omöjliga att tillämpa, Därvid pekas bf a. pä de stora svårigheter som kommer alt uppstå redan på förundersökningssta­diet när det gäller att få fram inte bara en godtagbar analys av ett företags bokföring utan även upplysningar om pågående verksamhet och affärshän­delser, vilket i sin tur kan leda till intrikata sekretessproblem- Enligt många remissinstanser kpmmer också särskilda svårigheter att uppstå, när det gäller företag i koncernförhållanden. Remissinstansrria framhåller vidare att en ordning som bygger på att företagsböter skaj! bestämmas med utgångspunkt från ett företags ekonomiska ställning förutsätter atl ekono­miska experter kopplas in såväl under förundersökningen som i den dö­mande verksamheten, något som anses mindre tilltalande,

Sammanfattningsvis kan konstateras att det endast är etl fåtal remissin­stanser som ställer sig positiva lil| att en korporativ ansvarsform av angivet slag införs. Dessa instanser tillstyrker att frågan blir föremål för fortsatt utredning. Majoriteten av remissinstanserna ger uttryck för stor tveksam­het till om de fördelar som kan vinnas med företagsböter är ägnade att uppväga de nackdelar som anses förknippade med en reform efter dessa linjer. En vanlig uppfattning är också att en sådan reform, trots alt den skulle innebära ingripande förändringar av del straffrättsliga systemet, sannolikt skulle få ganska liten praktisk betydelse.

 

Prop. 1981/82:142                                                             49

3  Förverkande

3.1 Gällande rätt

3.1.1 Inledning

I brottsbalken och på många håll inom specialstraffrätten fmns bestäm­melser som innebär all egendom under vissa förutsättningar kan förklaras förverkad till staten. Sådant förverkande, som är en form av konfiskation, beslutas i regel av domstol.

Förverkande är inte någon brottspåföljd i brottsbalkens mening utan hänförs till den samling av straffrättsliga sanktioner som går under beteck­ningen särskild rättsverkan av brott.

Terminologiskt brukar man skilja mellan sakförverkande, varigenom en viss angiven egendom förklaras förverkad, och värdeförverkande, som innebär att värdet av viss egendom förklaras förverkat. Värdeförverkande är stundom subsidiärt i förhållande till sakförverkande på del sättet all om den egendom som avses inle finns i behåll dess värde i stället skall förver­kas. Ett beslut om värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den berörde att till staten utge det förverkade beloppet.

Brpttsbalkens bestämmelser om egendomsförverkande är samlade i 36 kap. Kapitlet fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning år 1968 (prop. 1968:79, I LU 1968: 33, rskr 1968:229) på grundval av betänkandet (SOU 1960:28) Förverkande på grund av brott, avgivet av professor Hans Thorn-stedt i egenskap av särskilt förordnad utredningsman.

I 36 kap. I -3 §§ anges vad som kan förverkas - vilken egendom det är fråga om och vilket samband denna egendom måste ha med en brottslig handling för att förverkande skall kunna ske. 1 § innehåller sålunda be­stämmelser om förverkande av bl.a. utbyte av brott enligt brottsbalken. 2 § innehåller regler om förverkande av bl.a. hjälpmedel och brollspro-dukter vid brott som är att bedöma enligt brottsbalken. Bestämmelsen i 3 § innebär att egendom, som kan befaras komma till brottslig användning, kan förverkas trots alt något brott över huvud tagel inte ägt rum. De övriga paragraferna i kapitlet innehåller bl.a. regler om vad som i övrigl gäller i fråga om förverkande. Dessa regler äger i allmänhet tillämpning även vid förverkande som sker enligt bestämmelser inom specialstraffrätten. I 4 § anges således vem som kan drabbas av förverkande. I 5 § föreskrivs atl domstolen i stället för förverkande av viss egendom kan föreskriva åtgärd lill förebyggande av missbruk. I 7 och 8 §§ ges regler om vad som gäller, när domstolen meddelar påföljdseftergift eller när brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat under inflylande av sinnessjukdom eller liknande sinnestillstånd. 9 § innehåller regler om preskription av förverkandetalan, när den skyldige har avlidit eller hans brott har hunnit bli preskriberat. 10 § reglerar frågan om preskription av förverkandebeslut. EnHgt 11 § kan förverkande alltid underiåtas, om en

4   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                   50

sådan åtgärd skulle vara uppenbart obillig. 12 §, slutligen, anger att förver­kad egendom tillfaller slaten, om inle annat är föreskrivet.

Brottsbalkens regler om egendomsförverkande kan sägas ha tre olika syften, vilka framgår av det sätt på vilket man bestämt objektet för förver­kande. Sålunda är det ibland fråga om alt till staten dra in sådan vinning, eller med brottsbalkens ord sådant utbyte, som har uppkommit på grund av brott. I andra fall är syftet att konfiskera verktyg och andra hjälpmedel som har använts vid brott. Den tiedje kategorin av förverkanderegler avser alt säkerställa omhändertagande av brottsprodukter, dvs. egendom som har framställts genom brottslig verksamhet. 1 det särskilda fallet kan natur­ligtvis förverkande av brottsprodukter i sig inrymma betydande inslag av vinningsförverkande.

Med uttrycket specialstraffrätt brukar man avse alla de särskilda straff­bestämmelser som är knutna till specialförfattningar av olika slag och som således faller utanför brottsbalkens tillämpningsområde. Regler om egen­domsförverkande förekommer mycket ofta i anslutning till straffbestäm­melser av det här slaget.

Sådana specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser innehåller alltid särskilda föreskrifter om vilken egendom som kan bli föremål för förver­kande. Brottsbalkens regler i 36 kap. 1 och 2 §§ är nämligen, som nyss har framhållits, fillämpliga endast i fråga om brottsbalksbrott. Även inom specialstraffrätten är det dock i allmänhet fråga om förverkande av vinning (utbyte), hjälpmedel eller brottsprodukter. Det kan möjligen påstås att gränserna mellan dessa kategorier inte är lika fixerade som i princip är fallet enligt brottsbalken. Sålunda används förverkande av brottsprodukter inom specialstraffrätten inte så sällan i etl utpräglat vinslkonfiskerande syfte. Dessutom kan framhållas att förverkandesanktionen här många gånger är utformad på ett sätt som ger den betydande repressiva inslag. -De fömt redovisade reglerna i 36 kap. 4-12 §§ BrB är - till skillnad mot dem i 1-3 §§ - i allmänhet direkt tillämpliga även vid förverkande som sker enligt bestämmelser inom specialstraffrätten.

3.1.2 Närmare om vinningsförverkande enligt brottsbalken

Enligt 36 kap. 1 § BrB skall bl. a. utbyte av brott enligt brottsbalken som inte motsvaras av skada för enskild förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

Med utbyte av brott avses såväl konkret egendom som någon kommit över genom brott som det till ett penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits. Begreppet utbyte av brott ersatte vid 1968 års lagstiftning på förslag av lagrådet det urspmnghgen föreslagna ullrycket vinning av brott just därför att vinning inte ansågs kunna avse etl konkret föremål (prop. 1968:79 s. 76 och 79).

När det gäller renodlat sakförverkande - konfiskation av konkreta föremål - torde det sällan uppstå några särskilda lolkningssvårigheter. Då

 

Prop. 1981/82:142                                                   51

skall förverkandebeslutet givelvis avse just den egendom som utgör utby­tet av brottet.

Vid värdeförverkande är det, som tidigare har framhållits, fråga om att dra in värdet av det ekonomiska utbyte som har uppkommit på grund av brottet. Det kan i och för sig röra sig om värdet av föremål som har åtkommits genom brott. Det kan emellertid lika gärna gälla värdet av en abstrakt förändring av ett förmögenhelsläge. I förarbetena anges som exempel vinning på gmnd av koppleri- eller spioneribrott (prop. 1968:79 s. 60).

Vad som kan förverkas enligt denna bestämmelse är endast själva utby­tet av brottet. Lagtexten utgår således från att någon har förvärvat något genom ett brott och att detta förvärv ingår som ett led i själva gärningen (jfr SOU 1960:28 s. 35). Medelbara förtjänster och besparingar, som brottet har gett upphov till, torde således inle kunna förverkas med stöd av den här bestämmelsen. Antag l.ex. att en företagare - för alt sänka tillverk­ningskostnaderna - har hanterat livsmedel i strid mot föreskrifterna i livsmedelslagsfiftningen och atl ett sådant handlande samtidigt är av så allvarligt slag att det skall bedömas som spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 § BrB). Den besparing som då kan ha uppkommit hos tillverkaren i form av minskade kostnader för hanteringen är inte åtkomlig för förver­kande.

Påpekas bör att utbyte av brott i del här sammanhanget är liktydigt med nettovinsten av det brottsliga handlandet. Det innebär atl utgifter och omkostnader i princip skall dras av, när man beräknar värdet av vad som skall förverkas (prop. 1968:79 s. 60). Ett exempel på sådana omkostnader erbjuder ersättning till medhjälpare.

Utbytet kan ha förändrats under liden mellan brottet och domen. I sådana fall då värdet har minskal lorde man kunna räkna med all värdet vid tidpunkten för brottet läggs till grund för bestämmande av det belopp som skall förverkas. Att något, som har åtkommits på brottsligt sätt, har förslitits, förbrukats eller på annat sätt minskal i värde efter det atl brottet begicks har nämligen ansetts endasl sällan förtjäna beaktande (prop. 1968:79 s. 76).

Vid bestämmelsens tillkomst uppmärksammade lagrådet emellertid ock­så det fallet att det brottsliga utbytet kan ha givit avkastning under tiden mellan förvärvet och domen. Lagrådet utgick från att ett förverkandebe­slut i en sådan situation skulle avse inte bara egendomen utan även den upplupna avkastningen. Man kunde då - uttalade lagrådet - antingen göra gällande att förverkandeförklaringen skall avse även den vinning som erhållits genpm avkastningen eller också betrakta ett föremål som förver­kat redan i och med brollel och av detta skäl anse den därefter uppkom­mande avkastningen ingå i brottet. Frågan överlämnades till rättstillämp­ningen (prop. 1968: 79 s. 76 O- Högsta domstolen (HD) hade också i ett tidigare rättsfall, NJA 1965 s. 97 II, funnit att upplupen ränta på pengar,

 

Prop. 1981/82:142                                                   52

som varit föremål för olovlig valutainförsel och som av polismyndigheten salts in på räntebärande bankkonto, skulle förklaras förverkad tillsammans med kapitalbeloppet. Målel avsäg enligt HD:s uttryckliga ställningslagan­de en fråga om sakförverkande.

Det kan många gånger vara svårt alt exakt fastställa del belopp som skall förklaras förverkat. Enligt vad departementschefen uttalade vid bestäm­melsens tillkomst bör i sådana fall utbytet (vinningen) bestämmas till ett skäligt belopp (prop. 1968:79 s. 60).

En betydelsefull inskränkning i tillämpningsområdet för 36 kap. 1 § BrB ligger i atl utbytet, för atl kunna förverkas, inte får motsvaras av skada för en enskild. Förverkande kan således inte ske, när etl målsägandeanspråk har framställts eller kan framställas.

Bestämmelsen är såtillvida fakultativ att förverkande skall ske, om en sådan åtgärd inte framstår som uppenbarl obillig. Presumlionen är således att förverkande skall ådömas, om övriga förutsättningar är uppfyllda, och att åtgärden får underlåtas endast om det föreligger starka skäl som talar mot förverkande.

Den fakultativa formen innebär vidare att såväl sak- som värdeförver­kande kan ske partiellt. Domstolen har alltså möjlighet alt av billighetsskäl förklara endast en del av vinningen förverkad (prop. 1968:79 s. 60 O-

Enligl 36 kap. 2§ första styckel BrB får bl.a. egendom som har fram-bragts genom brott enligt brottsbalken förklaras förverkad om det är påkal­lat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger.

Huvudsyftet med förverkande enligl den här bestämmelsen är att före­bygga fortsatt brottslig verksamhel (prop. 1968:79 s. 48). Bestämmelsen avser endast sådan egendom som har framställts genom en gärning som är straffbar enligt en bestämmelse i brottsbalken. Det är alltså en förutsätt­ning alt själva tillverkningen är på angivet sätt brottslig. Som exempel på egendom som faller under den här bestämmelsen har anförts bl.a. förfal­skade föremål saml gift och sprängämnen, de sistnämnda dock under för­ulsätlning att åtminstone en straffbar förberedelse till ett brottsbalksbrott föreligger. (Beckman m.fl. Kommentar till brottsbalken III, 2 uppl. 1971, s. 388).

Förverkande enligt den här bestämmelsen är fakultativt på det sättet alt förverkande kan ske, om del är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Här skall det alltså - i motsats till vad som är fallet enligt 1 § - föreligga skiil som talar för att förverkande bör ske. Vad som kan utgöra sådana skäl lorde i första hand få avgöras med utgångspunkt i det angivna syftet atl motverka fortsatt brottslig verksam­het. Andra skäl för förverkande kan vara att brotlsprodukten representerar ett betydande värde, som bör konfiskeras för att brottet inte skall medföra vinst för gärningsmannen eller den han företräder.

Av lagtexten framgår att bestämmelsen i första hand tar sikte på fråga om sakförverkande. Dock kan i slället för egendomen dess värde förklaras

 

Prop. 1981/82:142                                                                 53

förverkat. Denna möjlighet är inte subsidiär i förhållande lill sakförver­kande utan utgör ett alternativ som domstolen fritt kan välja.

Slutligen skall bara framhållas att förverkande även enligt denna bestäm­melse kan ske partiellt. Det innebär att domstolen även här av billighets­skäl kan låta exempelvis ett beslut om värdeförverkande stanna vid en del av värdet av den på ett brottsligt sätt producerade egendomen.

3.1.3 Vinningsförverkande inom specialstraffrätten

Det finns inte möjligheter att här göra en fullständig genomgång av alla de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser som på ett eller annat sätt kan användas för att till samhället dra in sådan vinning som har uppkommit genom överträdelser av gällande föreskrifter. För en samlad redogörelse för dessa bestämmelsers syften och utformning hänvisas till det tidigare omnämnda betänkandet (SOU 1960:28) Förverkande på grund av brott, vilket fortfarande har betydande aktualitet.

I förslaget till 1968 års ändringar av brottsbalkens förverkanderegler drog departementschefen upp vissa riktlinjer för den fortsatta successiva översynen av de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelserna. Därvid uttalades bl.a., att det inte kunde anses lämpligt att ersätta samtliga specialregler med allmänna bestämmelser i brottsbalken eller med en sär­skild förverkandelag. Uttalandet motiverades med att förverkande an­vänds i så olika syften inom skilda specialstraffrättsliga sakområden all sådana allmänna bestämmelser eller en sådan lag skulle bli alltför omfat­tande eller intetsägande, om de skulle täcka alla olika varianter. Departe­mentschefen uttalade emellertid att utformningen av specialstraffrättens förverkanderegler borde ske med de allmänstraffrättsliga reglerna som förebild. Man borde vara återhållsam med bestämmelser om förverkande vid ouppsåtligt handlande, och viss återhållsamhet kunde även vara befo­gad vid sådant förverkande som används i förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte (prop. 1968:79 s. 44, 58).

Flertalet av specialstraffrättens bestämmelser om vinningsförverkande kan redovisas i form av tre huvudtyper.

En av dessa utgörs av förverkanderegler som i likhel med 36 kap. I § BrB ger möjlighet att förverka utbytet av den brottsliga handlingen. Ett exempel på en sådan bestämmelse är 12 § lagen (1978:425) om skötsel av jordbruksmark, enligt vilken utbyte av otillåten läkt av matjord skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligl. När uttrycket utbyte på detta sätt används inom specialstraffrätten, torde det ha samma inne­börd som i 36 kap. 1 § BrB. Det torde således även här avse sådan nettovinst som har uppkommit direkt genom det brottsliga handlandet liksom givetvis också konkret egendom som har åtkommits genom brott.

Till den andra - betydligt vanligare — gruppen av bestämmelser kan man räkna sådana som föreskriver konfiskation av alla broltsprodukler eller motsvarande egendom som har anknytning till det straffbelagda hand-

 

Prop. 1981/82:142                                                   54

landet. Ett exempel utgör 28 § skogsvårdslagen (1979:429) som föreskriver att virke efter avverkning som innebär brott mot lagen eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

En bestämmelse med liknande innehåll finns i 30 § andra slycket all­männa ordningsstadgan (1956:617). Där anges att uppburna inträdesav­gifter eller annan ersättning för bevistande av en olovligen anordnad of­fentlig tillställning kan förklaras förverkad. Här kan också hänvisas till 24 § lagen (1974:283) om handel med arbeten av guld, silver och platina, enligt vilken arbeten av någon av dessa metaller, vilka saluhålls i strid mot den angivna lagen skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Förverkandebestämmelser av det här slaget är i och för sig ägnade alt i rätt betydande utsträckning ge underiag för en indragning av den vinst spm kan ha uppkommit genom överträdelse av de angivna bestämmelserna. Dock är det, som framgår av exemplen, här inte fråga om konfiskation av nettovinsten utan om förverkande av all den egendom - eller dess värde -vilken på angivet sätt har anknytning lill del broltsliga handlandet. Det rör sig med andra ord om ett bruttovärde, i den mån det blir aktuellt med värdeförverkande. Etl av skälen lill att reglerna fått denna utformning torde vara att förverkandesanktionen här används på områden, där det många gånger kan vara svårt alt beräkna den nettovinst som kan uppkom­ma genom att bestämmelserna överträds. Eftersom det är bruttovärden som förverkas — utan avdrag för kostnader - har emellertid förverkandet samtidigt fått ett betydande inslag av bestraffning.

Den tredje - och sannolikt den vanligast förekommande - typen av förverkandebestämmelser utgör en kombination av de två tidigare nämnda konslmkfionerna. Som en illustration av vad som här avses kan hänvisas till 32 § livsmedelslagen (1971:511), enligt vilken vara som varit föremål för brott enligt den angivna lagen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. En likaly­dande bestämmelse finns i exempelvis 18 § lagen (1973:329) om hälso-och miljöfarliga varor.

3.1.4 Principerna för tillämpningen av nuvarande regler om vinningsför­verkande

Vinningsförverkande förutsätter alltid atl ett brott har blivit begånget. Med brott avses en gärning som uppfyller alla objektiva och subjektiva rekvisit för ådömande av ansvar enligl en straffbestämmelse. En i och för sig straffbelagd handling som är begången i en nöd- eller nödvärnssitualion och som därför enligt bestämmelserna i 24 kap. BrB inle skall medföra ansvar är inte brottslig. I ett sådant fall kan alltså förverkande inte ådömas. Den omständigheten att domstolen efterger påföljd innebär däremot inte att gärningen ej anses som brott.

En förverkandeförklaring riktas i regel mot den som har begått brottet men kan också drabba andra som har haft fördel av den broltsliga gärning-

 

Prop. 1981/82:142                                                   55

en. Bestämmelser om vem som kan drabbas av förverkande finns i 36 kap. 4§ BrB. Om inte annat har föreskrivits, kan enligt vad där sägs förver­kande ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, c) den som genom brottet beretts vinning eller d) den som efter brottet förvärvat egendomen på visst angivet sätt.

Det är naturligt att det i de flesta fallen är gärningsmannen och hans medhjälpare som i första hand drabbas av förverkande. Som nyss nämndes är det dock inle någon förutsättning för förverkande atl den, mot vilken ett sådant yrkande riktas, också ådöms påföljd i målet. Det krävs inte ens att han åtalas för brottet. Huvudsaken är att de objektiva och subjektiva fömtsättningarna för ådömande av ansvar är uppfyllda.

Men förverkande kan alltså drabba även den i vars ställe gärningsman­nen eller annan medverkande var. Den krets av personer som här avses har alltså det gemensamt att de har företrätts av gärningsmannen eller någon annan medverkande. Bestämmelsen avser såväl fysiska som juridis­ka personer. Med slöd av 4§ b) kan en förverkandetalan riktas mot exempelvis en omyndig på grund av en förmyndares brottsliga handlande. Av kanske större intresse i det här sammanhanget är att bestämmelsen också ger möjlighet att rikta en sådan talan mot en arbetsgivare på gmnd av att en anställd har gjort sig skyldig lill ett brott. Det synes dock endast undanlagsvis ha förekommit i praxis att ett värdeförverkande har riktats mot en juridisk person (jfr SOU 1960:28 s. 101).

Som exempel på fall då förverkande kan drabba den som har beretts vinning genom brottet anges i förarbetena alt en ämbetsman har mutats genom en gåva direkt till en släkfing till honom (prop. 1968:79 s. 63). Regeln i 4 § c) torde också kunna användas som alternativ till den föregåen­de bestämmelsen, när det gäller atl hos en arbetsgivare förverka den vinning som han kan ha gjort genom att en anställd har begått brott. Det bör emellertid observeras att här liksom i övrigt är fråga om endast sådan vinning som har beretts direkt genom brottet.

Enligt 4§ andra stycket får förverkande inte ske, om egendomen vid brottet inle tillhörde någon av dem som anges i första stycket a-c. Be­stämmelsen tillkom för atl klargöra, att förverkande inte får drabba en ägare som står hell främmande inför brottet (prop. 1968:79 s. 53). Den som har fått utbyte av etl brott anses i bestämmelsens mening ha ägt egendo­men vid brottet (Beckman m.fl.: Kommentar till BrB III, 2 uppl. 1971, sid. 394).

4§ första stycket d) har ett i det här sammanhanget begränsat intresse. Till den där upptagna personkretsen hänförs lill en början var och en som efter brottet förvärvat egendomen på grund av giftorätt eller genom arv, testamente eller gåva. Vid dessa fång skyddar inte ens mottagarens goda tro mot förverkande. När det däremot gäller den som efter brottet har förvärvat egendomen på annat sätt får fc|rverkande inte ske, om inte

 

Prop. 1981/82:142                                                   56

vederbörande hade vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Av 4§ tredje stycket framgår att särskild rätt, som är upplåten i den egendom som förverkas, består, om förverkandeförklaringen inte avser även denna.

Också när flera personer samtidigt kan åläggas betalningsskyldighet, utgör egendomens värde den beloppsmässiga gränsen för det totala förver­kandebeslutet. Dubbelt förverkande får således inte ske. I domen skall i princip utbytet räknas särskilt för var och en av de berörda. Endasl i vissa fall anses det vara motiverat med solidariskt förverkande (prop. 1968:79 s. 52).

1 36 kap. 8 § finns bestämmelser om förverkande, när brottet har begåtts av någon som inle har fyllt 15 år eller som har handlat under inflytande av sinnessjukdom eller liknande själslig abnormitet. Förverkande får då ådö­mas endast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärning­ens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

36 kap. 9§ BrB innehåller särskilda regler om preskription av förverkan­detalan. Om påföljd inte kan ådömas på gmnd av den brottsliges död eller annan orsak, får egendom förklaras förverkad på grund av brottet endast om stämning i mål därom delges inom fem år från det att brottet begicks. En åklagare får vidare väcka en sådan talan endast om del är påkallat ur allmän synpunkt. Huvudregeln är alltså alt så länge den brottslige är i livet och hans brott inte är preskriberat, preskriberas inte heller förverkande på grund av hans brott, vare sig det rikias mot honom själv eller någon annan. Är däremot brottet preskriberat eller har gärningsmannen avlidit, kan en förverkandetalan väckas inom en lid av fem år från det all broltel begicks. Bestämmelsen har sitt särskilda intresse i fråga om alla de brott inom specialstraffrätlen, där tiden för åtalspreskription uppgår lill tvä år.

Enligt 36 kap. 10 § BrB preskriberas elt förverkandebeslut tio år efter lagakraft vinnandet.

36 kap. 11 § BrB innehåller en bestämmelse om att förverkande alltid kan underiåtas, om en sådan åtgärd framstår som uppenbart obillig. För­verkande enligt brottsbalken är visserligen alltid fakultativt, men inom specialstraffrätten finns kvar vissa bestämmelser från tiden före 1968 års lagstiftning som enligl sin lydelse föreskriver att förverkande obligatoriskt skall ske. Regeln i 11 § öppnar en möjlighet för domstolen att även i dessa fall underlåta förverkande, när en sådan åtgärd skulle framstå som uppen­bart obillig. Förverkande kan även göras partiellt.

Slutligen skall här beröras en fråga som hänger samman med atl förver­kande är en särskild rättsverkan av brott.

Om en åklagare väcker åtal och anser atl viss egendom eller dess värde bör förverkas, har han att framställa yrkande om delta. Etl sådant yrkande är dock inte någon förutsättning för att förverkande skall kunna ske. Domstolen anses nämligen ha alt ex officio pröva frågan om förverkande

 

Prop. 1981/82:142                                                                57

hos den åtalade, om inte annat är stadgat. Härav följer att om rätten, när den prövar ett åtal, underlåter att meddela en förverkandeförklaring, nå­gon sådan inte heller kan meddelas senare på ny talan mot den tilltalade. (Se JO 1964 s. 191 och SvJT 1969 s. 54.) Vad nu sagts gäller dock endast i förhållande till den mot vilken ansvarstalan sålunda har förts. Mot annan kan givetvis förverkandetalan föras utan hinder av den förra rättegången.

3.2 Betänkandet Företagsböter

3.2.1 Utredningens synpunkter på möjligheten att använda förverkande som ekonomisk sanktion mot juridiska personer

I betänkandet Företagsböter diskuteras särskilt frågan i vad mån ändra­de förverkandebestämmelser kan erbjuda ett alternativ till systemet med företagsböter.

Ulredningen anser bl. a. att förverkandebestämmelsernas återhållande verkan är ganska liten. Om det rör sig om goda utsikter till stora ekonomis­ka fördelar, anser utrednngen att risken för att få vinsten indragen inte kan verka särskilt avhållande. Nettovinsten går nämligen ofta inte att fastställa och den kan dessutom bestå i besparingar lika väl som i redovisad vinst. Dessutom finns det goda möjligheter alt dölja en vinst genom bokförings­mässiga transaktioner. Man måste också enligt utredningen räkna med atl en risk som inskränker sig till att behöva betala tillbaka vinsten kan vara värd att ta, om det är stora ekonomiska värden som slår på spel.

Utredningen redogör också för det system som tillämpas i Västtyskland. Där kan ett företag åläggas en särskild typ av rättsverkan, penningbot (Geldbusse), när en ordningsförseelse (Ordnungswidrigkeit) har blivit be­gången i anslutning till dess verksamhet. Därvid krävs att brottet har begåtts av någon i hans egenskap av behörig företrädare för företaget och att han kan göras straffrättsligl ansvarig för gärningen. Det är inte någon fömtsättning att han fälls till ansvar eller ens åtalas för gärningen. Som ett ytterligare villkor gäller atl gärningen antingen har inneburit ett åsidosät­tande av skyldigheter som åvilar företaget eller att den har eller skulle ha medfört ekonomisk vinning för företaget. Bestämmelserna om penningbot är fakultativt utformade. Penningbotens belopp är maximerad till 100000 DM vid uppsåfiiga brott och 50000 DM vid oaktsamhetsbrott. Dock gäller att penningboten inte får understiga den ekonomiska vinningen av brottet och att de angivna maximibeloppen i sådana fall får överskridas.

Utredningen finner att en sanktipn av det här slaget, som alhså är ägnad att neutralisera även utsikten till vinst, skulle kunna ge bättre möjligheter än f. n. att motverka lönsamhetsmotivet. Enligt utredningen är emellertid de inslag av förverkande som återfinns hos en sådan sanktion ägnade att försvaga dess återhållande verkan. Således medför den fakultativa utform­ningen att risken för att behöva drabbas av sanktionen kan bedömas som avlägsen, och det finns också risk för att sanktionen stannar på papperet.

 

Prop. 1981/82:142                                                   58

Vidare måste de subjektiva rekvisiten för brott vara uppfyllda för att sanktionen skall kunna tillämpas. Detta är enligt utredningen en svaghet.

Utredningen erinrar pckså om de system som gäller i Danmark och Norge, där ägarsammanslutningar i anslutning till begångna brott i vissa fall kan åläggas att utge böter. Önskvärdheten av en likartad lagstiftning i de nordiska länderna är, framhåller utredningen, ett starkt skäl att över­väga att hos oss införa en möjlighet för domstolarna att förplikta ell förelag att på grund av ett brott utge ett visst belopp, som bestäms direkt i kronor. Utredningen framhåller vidare att en sådan lösning skulle ligga i linje med nordiska straffrättskommitténs rekommendationer.

Enligt utredningen skulle dock en sanktion med denna utformning vålla vissa svårigheter i tillämpningen. Utredningen anser att man i någon mån kan komma ifrån dessa svårigheter genom att ange beloppsmässiga ramar för betalningsskyldigheten. Utredningen framhåller samtidigt aft man i Danmark och Norge betecknar företagens betalningsskyldighet som böter och att man därför kan falla tillbaka på allmänna regler om straffmätning, när beloppet skall bestämmas. En sådan lösning är, enligt utredningen, inte tilllämplig i Sverige, eftersom domstolarna inte är vana vid något annal än den individualiserade beräkningsgrund som dagsbotssystemet utgör. Där kan man inte finna någon ledning för fastställande av det belopp som företaget skulle förpliktas utge. Av dessa skäl står, enligt utredningen, den utväg som man valt i Danmark och Norge inte öppen för oss.

3.2.2 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av betänkandet och promemorian om företags­böter har från flera håll påpekats att ändamålen med den angivna sank­tionsformen skulle kunna uppnås genom ändrade bestämmelser om förver­kande eller någon liknande konstmktion.

Justitiekanslern (JK) ifrågasätter sålunda om man inte kan uppnå i stort sett samma syfte som med företagsböter genpm smärre ingrepp i den gällande lagstiftningen pch hänvisar därvid i första hand till sådana ålgär-der som gör det möjligt att i ökad utsträckning dra in företagsvinster spm har sin grund i att verksamheten drivs i strid mot gällande lagar.

Liknande synpunkter framförs av RÅ som anser att det naturiiga är att man i första hand inriktar sig på sådana sanktioner som primärt syftar till att just eliminera sådana vinster som här är aktuella. RÅ pekar vidare på att de redan befintliga instituten förverkande och skadestånd direkt eller indirekt har denna funktion och att en lösning inom ramen för det nuvaran­de systemet - med vidgade möjligheter till förverkande eller ändrade skadeståndsregler — skulle medföra att man undgår många av de problem som är specifikt knutna till en ordning med företagsböler.

Även överåklagaren i Stockholm anser att sanktionerna bör inriktas på den vinning som dessa brott medför och att förverkande därför ligger närmast till hands.

 

Prop. 1981/82:142                                                   59

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt framhåller alt ett personligt an­svar kompletterat med förverkande av vinstmedel ur laglydnadssynpunkt torde vara en lösning som ehminerar de negativa effekter som blir följden av utredningens förslag. Det påpekas särskill att man i etl sådanl syslem inte behöver göra någon ekonomisk analys av det berörda förelaget. Över­åklagaren anser vidare att en möjlighet till förverkande av ett företags vinst eller del därav skulle ha minst lika stor preventiv effekt som företagsböter.

Länsåklagaren i Malmöhus län frågar sig om inte utredningen överdi­mensionerat nackdelarna med en lösning enligt den västtyska modellen med en förverkandepåföljd som bestäms i relation till vinningen av broltel och påpekar dessutom att en sådan lösning skulle harmoniera ganska väl med gällande förverkanderegler och förete vissa likheter med de regler som gäller i Danmark och Norge.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att utredningen som huvud­sakligt skäl till att förverkandeinstitutet inte är något att bygga vidare på anger ett av institutets i dag mest karaktäristiska drag nämligen dess fakultativa utformning. Hovrätten ställer sig därvid undrande till varför utredningen inte varit beredd att också föreslå att användandet av förver­kande görs obligatoriskt. Hovrätten ifrågasätter därför om resonemanget angående förverkandeinstitutet från utredningens sida förts helt förutsätt­ningslöst.

En liknande uppfattning framförs av juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, som pekar på att utredningen avvisat tanken på en effektivisering av förverkandeinstitulet huvudsakligen av det skälet atl en bestämmelse om förverkande enligt utredningens uppfattning måste vara fakultativ och att domstolarna i sådant fall skulle underlåta alt begagna sig av förverkandebestämmelserna. Nämnden finner detta resonemang vara helt godtyckligt.

Även Stockholms tingsrätt anser att problemet bör lösas genom ändrade förverkanderegler och pekar därvid pä atl tillämpningsområdet för sädana förverkandebestämmelser kan utsträckas till att omfatta även förväntad vinning. Tingsrätten menar vidare alt etl system med förverkande - fri-kopplat från det personliga ansvaret - sannolikt skulle vara effektivare och processtekniskt enklare än ett system med korporativt ansvar med personligt ansvar.

BRÅ anser att det bör vara möjligt att ändra förverkandebestämmelserna så att förverkandet inte träffar bara utbytet av brottet utan också den medelbara förtjänst eller besparing och eventuellt den utsikt till vinst som uppkommit genom brottet. BRÅ anser vidare att det kan övervägas att lagfästa principen att, om värdet av vad som skall förverkas inte kan bestämmas exakt, vinningen då får beräknas till ett skäligt belopp. - En sanktion av detta slag, som endast träffar vinningen, skulle enligt BRÅ framstå närmast som en regleringsmekanism för att återställa en rubbad ekonomisk ordning. Ingenfing hindrar emellertid enligt BRÅ att man går

 

Prop. 1981/82:142                                                                 60

längre på förverkandelinjen i syfte att nå rent bestraffande effekter. BRÅ framhåller att förslaget i promemorian också kan ses som ett förslag fill ett reformerat förverkandeinstilut.

Konsumentverket/KO är den enda remissinstans som uttryckligen ställt sig negativ till tanken på utbyggda förverkanderegler. Enligt verket skulle etl utbyggt syslem för förverkande som en särskild påföljd av broll sanno­likt bli vanskligt att tillämpa, vilket sammanhänger med alt sådana regler nog måste bli relativt generellt hållna. Vidare är det ofta inte möjligt att ens ungefärligt bestämma del värde som skall förverkas. All knyta skärpta sanktioner enbart till sådana lagöverträdelser som ger företagen en beräk-ningsbar ekonomisk vinning skulle göra tillämpningsområdet alltför snävt. Om förverkandereglerna skulle göras fakultativa, skulle detta enligt ver­kels mening ytterligare bidra till att minska sanktionens preventiva värde.

Det skall avslutningsvis framhållas atl ytterligare elt förhållandevis stort antal remissinstanser i allmänna ordalag har förordat en lösning inom ramen för det bestående rättssystemet ulan alt därvid närmare gå in på frågan.

3.3 Överväganden och förslag

3.3.1 Inledning

Enligt gällande rätt kan endast fysiska personer drabbas av straffrätts­liga påföljder i egentlig mening. Lagstiftningen utgår från att associationer av olika slag bara är juridiska begreppsbestämningar som saknar förmåga att ådra sig skuld i staffrättslig mening. När brott begås inom ramen för verksamheten i juridiska personer ser man därför saken på det sätlel att det är enskilda personer som gör sig skyldiga till de straffbara handlingar­na.

En del av del som med en sammanfattande beteckning brukar kallas ekonomisk brottslighet utgörs av sådana överträdelser av ekonomisk och näringsrättslig strafflagstiftning som äger rum inom ramen för verksamhe­ten i vinstinriktad företagsamhet. Som inledningsvis påpekades kan man i ett företag finna det ekonomiskt fördelaktigt alt bryta mot gällande bestäm­melser, eftersom det straff som kan komma i fråga för en ställföreträdare eller en anställd kan framstå som obetydligt i förhållande till den vinst eller den besparing som företagel kan göra till följd av det broltsliga förfarandet. Det bristande balansen mellan företagets vinst och den utdömda sank­tionen beror på att straffet — det gäller här ofta böler - bestäms med den utgångspunkten alt del skall drabba en enskild person och anpassas till dennes egna förhållanden.

Liksom vid förmögenhelsbroltslighel i egentlig mening kan det i de fall som här avses vara elt rent ekonomiskt motiv som utgör drivkraften för del lagslridiga handlandet i den mån detta begås uppsåtligen. I andra fall kan del mera vara fråga om en brist på noggrannhet eller omsorg som kanske

 

Prop. 1981/82:142                                                   61

till en del kan tillskrivas det förhållandet att de sanktioner som samhället förfogar över inte upplevs som ett reellt hot, Allmänl torde vidare gälla att denna typ av brottslighet i viss mån skiljer sig från vanliga förmögenhets­brott genom att elt brptt kan ge utdelning inte bara direkt i kontanter och egendom utan även - vilket ofta torde vara fallet - i andra ekonomiska förmåner såsom minskade kostnader i rörelsen eller andra besparingar.

I den kriminalpolifiska debatten har man ofta pekat på all ell regelsy­stem som är utformat på ett sådant sätt att en överträdelse kan framstå som lönsam till och med i händelse av lagföring och straff är ägnat att medföra många frestelser att bryta mot lagen. Det har också gjorts gällande att en sådan ordning strider mot det allmänna rättsmedvetandets krav på att ingen skall kunna tjäna på brottslig verksamhet. Man har hävdat att det kan leda till en uppluckring av rättsmoralen, om elt sanktionshot på det här sättet framstår som mindre allvarligt menat; straffet kan betraktas som ett slags kostnad för att uppnå en vinst.

I verkligheten förhåller det sig dock med all säkerhet så all det för den seriösa företagsamheten genomgående är helt främmande att medvetet bryta mot gällande regler. Man måste också hålla i minnet att näringslivet är underkastat en betydande reglering från det allmännas sida. Om regelsy­stemet överträds, kan detta på vissa områden få följdverkningar i form av alt tillstånd eller legitimationer återkallas, att subventioner av olika slag vägras eller dras in eller att samhällets näringspolitiska konlrollmekanism på annat sätt träder i funktion. Såvitt gäller den icke-seriösa företagsverk­samheten torde f.ö. upptäcktsrisken vara avgörande som återhållande faktor. Upptäcks en regelöverträdelse och kan den bevisas, erbjuder i flertalet fall redan gällande regelsystem tillräckligt effektiva sanktioner.

Även om således resonemang av den typ som har återgetts ovan inte får generaliseras, kvarstår ändå det förhållandet av avsaknaden av effektivt verkande straffrättsliga sanktioner mot vissa former av regelöverträdelser i näringsverksamhet utgör ett kriminalpolitiskt problem, låt vara från prak­tisk synpunkt förhållandevis begränsat. Mindre nogräknade förelag och företagare kan genom lagstridiga men vinstgivande åtgärder som satts i system förbättra sin ekonomiska ställning och sin konkurrenssituation i förhållande till den seriöst arbetande företagsamheten som alltså kan sägas arbeta med ett handikapp. I sista hand kan då även allmänheten drabbas. Del är av skäl som har angetts nu motiverat alt undersöka möjligheten att lagstiftningsvägen komma lill rätta med sådana fall som kan framstå som stötande från allmän synpunkt.

3.3.2 Kan ett utbyggt förverkandesystem erbjuda en lösning?

Det utredningsarbete som hittills har ägt rum på området visar i belys­ning av remissinstansernas yttranden att åtskilliga svårigheter möter, om man vill infoga en lösning enligt modellen företagsböter i det svenska rättssystemet. Som exempel på grundläggande problem som sannolikt

 

Prop. 1981/82:142                                                   62

skulle bli myckel svårlösta kan nämnas frågorna om hur de rättssubjekt som skulle kunna ådömas företagsböter bör avgränsas, vilka brott inom och utom brottsbalken som bör sanktioneras med företagsböter och hur grunderna för att bestämma bötesbeloppet bör utformas. Oavsett vilken lösning man väljer i fråga om dessa och övriga grundläggande spörsmål tprde det stå klart att lagstiftningen inte bara skulle bli mycket kpmplicerad pch svår att tillämpa utan också kräva yfterligare omfattande utredningsar­bete innan den införs.

Med hänsyn härtill och lill vad som nyss har sagts om problemets förhållandevis begränsade praktiska betydelse finns det all anledning att -i likhet med många remissinstanser - ställa frågan, om det inte finns andra både enklare och snabbare sätt att nå en lösning.

Förverkande av egendom är i gällande rätt del sätt på vilket vinning som har uppkommit genom brottslig verksamhet dras in till samhället. Efter­som det gäller att finna ett sätt atl ehminera det vinstintresse som kan hgga bakom broll av det här slaget, framstår det som tämligen naturligt att utnyttja förverkandeinstitutet. Om man så vill, kan man f.ö. vända på detta resonemang och hävda atl det aktuella problemet till stor del har uppkommit just därför alt nu gällande förverkandebestämmelser inte medger in indragning av det slag av företagsvinster som här är aktuella.

Det visar sig pckså lill en början att man genom att använda förverkan-demodellen kan undvika många av de svårigheter som är specifikt förknip­pade med en bestraffande sanktion liknande företagsböter.

Sålunda påpekades nyss att frågan om vilka rättssubjekt som skulle kunna åläggas företagsböter är svår att lösa pä ett helt igenom ändamålsen­ligt sätt. Hur man än utformar en reglering i detta hänseende skulle resulta­tet bli att skilda företag behandlas olika inför lagen. Om strafformen tillämpas endast på juridiska personer, blir dessa missgynnade i förhållan­de fill de enskilda företagarna. Om den å andra sidan tillämpas på alla näringsidkare - enskilda förelagare likaväl som juridiska personer - blir den enskilde företagaren missgynnad i förhållande till den juridiska perso­nen så till vida som han ensam drabbas av såväl det personliga straffansva­ret som företagsstraffet. Ett system med förverkande som tar sikte på att i förekommande fall dra in obehöriga vinster kan utformas så att del oavsett ägarformen drabbar alla näringsidkare lika.

En annan svårighet med företagsböter avser spm nämnts det lagtekniska fillämpningspmrådel. Som har påpekats vid remissbehandlingen skulle detta sannolikt inte kunna inskränkas till specialstraffrätten. Även brotts­balksbrott kan ju ge upphov till sådana vinster som här avses, och detta inte minst när specialstraffrättsliga bestämmelser är subsidiära i förhållan­de fill brottsbalkens regler. Det är emellertid förenat med betydande svå­righeter att införliva företagsböterna med brottsbalkens straff- och på­följdssystem. En förverkandebestämmelse, däremot, kan utan större kom­plikationer utformas på sådanl sätt att den kan tillämpas vid alla brott som

 

Prop. 1981/82:142                                                   63

äger mm i vinstinriktad verksamhet, oavsett om brottet är att bedöma enligt brottsbalken eller enligt en specialstraffrättslig bestämmelse.

Varken utredningen eller arbetsgmppen rörande företagsböter har pre­senterat någon färdig lösning på frågan om hur grunderna för bestämmande av företagsböterna skulle anges. Enligl samstämmande uppgifter från många remissinstanser skulle det vara nästan omöjligt att här komma fram till en användbar modell. Används ett förverkandesystem, kan dessa pro­blem reduceras till att avse en beräkning av den vinst eller besparing som företaget kan ha gjort till följd av att ett brott har begåtts i dess verksam­hel. Svårighelerna med en sådan beräkning skall inte underskattas. Dock torde det i det övervägande antalet fall vara lättare att göra en sådan -åtminstone ungefärhg - beräkning än att bedöma hela företagets ekono­miska ställning och betalningsförmåga, något som har ansetts nödvändigt i ett system med företagsböter.

Mot tanken på att använda förverkandeinstitutet med sikte på en lösning av den nu aktuella problematiken kan naturiigtvis åberopas att detta kan sägas innebära en avvikelse från de principer som statsmakterna antog på området i 1968 års lagstiftningsärende (jfr avsnitt 3.1.3). Med hänsyn till att en godtagbar lösning inte torde vara möjlig utan någon form av nykon-stmktion och lill att det här gäller en reglering med i viss mån begränsat syfte synes dock de uttalanden som gjordes i 1968 års ärende inte utgöra något avgörande hinder mot en komplettering av bestämmelserna om förverkande i den riktning som nu har antytts.

Elt av huvudskälen till atl utredningen om företagsböter för sin del har avvisat tanken på att använda förverkande är att gällande förverkandebe­stämmelser har en fakultativ utformning. Sådana fakultativa bestämmelser har, enligt vad utredningen anfört, liten effekt, när det gäller att avhålla från brott av det slag som här är aktuella. Det kan emellertid på goda grunder ifrågasättas om inte detta uttalande leder tanken fel. Den preven­tiva effekten torde knappast vara beroende av om bestämmelser i ämnet har en fakultativ utformning eller inte. Som förut har konstaterats är det ställt utom allt tvivel att man inom näringslivet i stort genomgående är inställd på att lojalt följa de regler som gäller medan det för den icke­seriösa företagsverksamhet som i detta sammanhang står i blickpunkten framför allt är risken för upptäckt som utgör en avhållande faktor. En ny lagstiftning bör ha som huvudsyfte alt komma tillrätta med sådana fall som framstår som stötande från allmän synpunkt och som kännetecknas av atl man från företagsledningens sida systematiskt åsidosätter gällande be­stämmelser för att öka förtjänsten. Lagstiftningen måste då ge möjlighet lill en prövning under hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Att i en generell reglering införa någon form av automatiskt verkan­de rättsregler torde f. ö. inte vara möjligt med hänsyn till den stora vanalio-nen av specialstraffrättsliga sakområden. Detta gäller vare sig man väljer förverkande, företagsböter eller något annat system.

 

Prop. 1981/82:142                                                   64

Det bör vidare beaktas att förverkandemodellen medför atl frågan om vinstkonfiskation kan aktualiseras endast under fömtsättning att ett brott har blivit begånget. Med broll avses därvid en gärning som uppfyller alla objektiva och subjektiva rekvisit för att ådöma ansvar enligt en straffbe­stämmelse. Eftersom strikt straffansvar numera förekommer myckel säl­lan, blir därför vinstförverkande aktuellt endast om regelöverträdelsen har begåtts med uppsåt eller straffbar oaktsamhet.

Det kan naturligtvis från vissa utgångspunkter hävdas, att kravet på att del skall föreligga ett brott kan vara ägnat att minska systemets effektivi­tet. Även företagsböter har emellertid i princip förutsatts vara knulna lill straffbestämmelser på etl liknande sätt. Tanken på all företagsböler åt­minstone i en del fall skulle ådömas strikt - alltså utan avseende på de subjektiva rekvisiten i den aktuella gärningsbeskrivningen - har mötts av stark kritik från flera remissinstanser.

Ur vissa aspekter får det nog också betecknas som en fördel från effektivitetssynpunkt att ett brott måsle föreligga för alt de aktuella regler­na skall träda i funktion. Därmed skapas en garanti för atl det personliga ansvaret inle tappas bort i åklagar- och polismyndigheternas praktiska hantering. Delta skulle man möjligen ibland riskera om en samhällsreak-tion mot själva förelaget kunde beslutas utan krav på utredning av om ett brott har begåtts. Störst betydelse har denna synpunkt för sådana allvar­liga brott i näringsverksamhet som kan föranleda frihetsstraff för vederbö­rande ställföreträdare eller tjänsteman, eftersom det personliga straffet i sådana fall ofta kan förmodas vara den mest återhållande faktorn.

Att man i ett enskilt fall får avstå från att meddela en förverkandeförkla­ring därför atl del inte går att styrka att en påvisad överträdelse skell av uppsåt eller straffbar oaktsamhet behöver f. ö. inle alllid eller kanske ens oftast innebära all etl befogal scraffanspråk har eftergetts. 1 viss utsträck­ning kan ju fråga vara om rena olyckshändelser som ingen direkt kan lastas för. En helt slrikl tillämpning skulle i praktiken kunna leda till en slötande konfiskation av vinster.

Del bör framhållas att kravet på att etl brott har blivil begångel inle med nödvändighel innebär all någon också fälls lill ansvar för detta brott. Det räcker med att förutsättningarna för att ådöma straffansvar är uppfyllda. Detta innebär för de fall som del här gäller en fördel från effektivitetssyn­punkt, eftersom förverkande kan komma ifråga även i de ingalunda oprak­tiska fall när det inle går atl fastställa vem som är ansvarig för ett oaktsam­hetsbrott i ett företag men del samtidigt är klart att ett sådant brott har blivit begånget.

Slutligen skall här också pekas på den skillnad mellan förelagsböter och förverkande som består i att förverkande endast kan användas för atl dra in en i det enskilda fallet faktiskt uppkommen vinst under det all förelags­böter i den diskuterade utformningen avsågs eliminera redan utsikten lill vinst. Företagsböler skulle med andra ord ådömas oavsell om del uppkom-

 

Prop. 1981/82:142                                                   65

mil någon vinsl eller ej. Del kan från denna ulgångspunkt hävdas att företagsböter skulle ha större preventiv effekt än etl system med förver­kande, låt vara att del i diskussionen om företagsböter har förutsatts alt man även skulle beakta företagels ekonomiska ställning vid bötesbelop­pets bestämmande. Det synes dock tveksamt om denna skillnad är av någon avgörande praktisk betydelse. Som förut har konstaterats lorde del framför allt vara risken för upptäckt och endast i mindre mån sanktions­bestämmelsens konstruktion som utgör en avhållande faktor.

All införa ell syslem som gör det generelll möjligi all låla företagen drabbas av konfiskalionsliknande påföljder vid olika typer av överträ­delser ulan en närmare anpassning av systemet lill de olika specialområden som här får aklualilet torde vidare inle vara förenligl med rällssäkerhetens krav. I själva verkel skulle en sådan lösning också riskera atl stanna på papperet. I den mån man på vissa områden som är särskilt skyddsvärda eller där förseelser är speciellt frekventa vill ha en ordning som medger atl företagen drabbas av mera ingripande ekonomiska sanktioner även i fall där någon obehörig vinsl av den aktuella överträdelsen inle har uppkom­mit, framstår sanklionsavgifter som den naturiiga utvägen.

Vad som har anförls nu lorde visa att man genom alt bygga ut förverkan­dereglerna i brottsbalken kan undvika vissa av de olägenheter och svårut­redda frågor som uppslår i modellen förelagsböter. Det lorde samtidigt finnas goda förulsällningar all ulforma en ny reglering så all den på en gång fillgodoser kraven på rällssäkerhet och effektivitet. På grund härav förordas en lösning av angivet slag. Frågan i vilka fall man i stället för alt använda föreverkandeinslitutet bör utnyttja ett system med särskilda sank­lionsavgifter behandlas i avsnill 4.

3.3.3 Allmänt om tillämpningsområdet för en utbyggd förverkanderegel

Om man skall lösa det nu aktuella problemet med hjälp av ändrade förverkandebestämmelser, måsle målet vara att skapa elt syslem som ger möjligheter alt till staten dra in de ekonomiska fördelar som kan uppkom­ma i förelag till följd av alt brott begås inom ramen för deras verksamhet i sådana fall då del skulle framstå som otillbörligt atl företaget får tillgodo­göra sig sådana fördelar. Nu gällande förverkanderegler är så utformade alt de i vissa fall inte medger ett sådant resultat.

Skälet till delta är, när det gäller brottsbalksbrott, i första hand alt bestämmelsen i 36 kap. I § BrB endasl medger förverkande av "utbyte" av ell brott. Begreppet utbyte har inte blivit närmare definierat i förarbe­tena till den aktuella bestämmelsen, men det torde stå klart att det tar sikte på en ekonomisk förmån - i form av vinning eller förvärv av ett konkret föremål - som slår i direkl samband med del begångna brottet. Brott som begås inom ramen för vinstinriktad näringsverksamhet kan emellertid många gånger ge ekonomisk utdelning som endast på ett indirekt sätt har samband med den straffbara gärningen. Så är l.ex. förhållandet i alla de 5   Riksdagen 1981/82. t saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                   66

fall då brollet leder lill all koslnader i rörelsen uleblir. Sådana medelbara besparingar och förtjänsler går därför ännu så länge fria från förverkande.

Beslämmelsen i 36 kap. I § BrB gäller som nämnls endasl brollsbalks-broll. Inom specialslraffrälten finns åtskilliga författningar av intresse i del här sammanhanget som inle innehåller bestämmelser om förverkande. 1 den män sådana beslämmelser finns har de i allmänhet utformats med 36 kap. 1 § BrB som förebild. Vad som sagts nyss om förverkande enligt 36 kap. I § BrB gäller givetvis även i fråga om dessa bestämmelser.

Specialstraffrättens förverkanderegler är emellertid stundom så utfor­made att de i det enskilda fallet åtminstone till en betydande del kan medföra en indragning även av sådana indirekta förtjänster som här avses. Elt exempel erbjuder den tidigare citerade 28 § skogsvårdslagen (1979:429), som innebär atl virke som har varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav skall föriclaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Bestämmelser av detta slag kan som förut har framhållits t. o. m. medföra alt det belopp som förverkas överstiger vinsten av den brottsliga verksamheten. Ett annal exempel utgör en reglering av det slag som förekommer i t. ex. livsmedelslagen - alt utbytet av broltel och de tillver­kade varorna eller deras värde kan förklaras förverkade. Alt bestämmel­serna endasl sparsaml synes användas för all konfiskera obehöriga före­tagsvinster kan möjligen till viss del hänga samman med de tolkningssvå­righeter som uppkommer till följd av att de här aktuella brottsbeskrivning­arna mycket ofta är subsidiära till brottsbalken, vars förverkanderegler enligt vad som nyss har konstaterats är betydligt mera återhållsamma.

Av vad som har anförts nu framgår att de förverkanderegler som i första hand bör förslärkas är dels brollsbalkens, dels de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser som efter mönster av brottsbalken medger kon­fiskation endasl av utbytet av del brottsliga förfarandet och broltspro­dukler som har direkt anknytning till detta. Dessutom måste det. som nyss antyddes, givetvis övervägas att göra elt utbyggt förverkandeinstilut till-lämpligt i fråga om överträdelser av sådana specialstraffrättsliga författ­ningar som f. n. saknar förverkanderegler.

När det gäller frågan, om nya bestämmelser i ämnet bör bli tillämpliga generelll eller endasl beträffande särskilt angivna författningar, bör erinras om att det i departementspromemorian rörande företagsböter har redovi­sats en av arbetsgruppen gjord rundfråga till rättscheferna i de olika depar­tementen. Svaren gav vid handen att det fanns ett 60-tal specialförfatlning-ar som skulle kunna sanktioneras med företagsböler. Del kan förmodas alt en genomgång med sikte på all undersöka behovet av utvidgade förverkanderegler skulle ge ell likartat resultat.

Det framslår av flera skäl som mindre ändamålsenligt att la in en ny förverkandebestämmelse i var och en av de författningar som här är aktuella. Det synes inte heller finnas någol egentligt skäl lill atl undanta vissa specialstraffrättsliga bestämmelser från tillämpningsområdet, även

 

Prop. 1981/82:142                                                   67

om del naturligtvis finns etl stort antal sådana bestämmelser där sank­tionen i realiteten inte kan beräknas få någon användning i praktiken. Dessutom är del som förut har framhållits angeläget att möjligheten atl förverka obehöriga företagsvinster kan komma till användning även när det gäller brottsbalksbrott. Viktigt är naluriigtvis dock all de nya besläm­melserna utformas på ett sådanl sätt att de blir subsidiära lill de special­straffrättsliga sanklionsbestämmelser som redan finns liksom givetvis lill de bestämmelser i brottsbalken som här är aktuella.

Det framstår därför som mest ändamålsenligt att placera en ny förver­kandebestämmelse i brollsbalkens förverkandekapitel och alt ge den en sådan räckvidd att den kan tillämpas även inom hela specialstraffrätlen.

Frågan vilka rättssubjekt som skall kunna åläggas förverkande med slöd av en ny bestämmelse bör lösas på det sättet alt bestämmelsen får omfatta fall då en otillbörlig vinst eller annan ekonomisk fördel har uppkommit hos en näringsidkare till följd av att etl brott har begåtts i hans verksamhel. För att syftet med förverkanderegeln skall uppnås krävs det inte att den riktar sig mot andra än företag och företagare. Enligt vedertagen uppfattning omfattar begreppet näringsidkare var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. (Se l.ex. prop. 1975: 104 s. 140.)

Genom att på angivet sätt knyta bestämmelsen fill näringsverksamhet i allmänhet uppnår man även den fördelen att den blir tillämplig på alla näringsidkare oavsett ägarformen. Med denna utformning kommer nämli­gen bestämmelsens tillämpningsområde atl omfatta enskilda företagare likaväl som juridiska personer. När det i fortsättningen talas om företag och näringsidkare, avses alltså såväl juridiska personer som enskilt ägda företag.

3.3.4 När har ett brott begåtts i näringsverksamhet?

För att ett brott skall anses vara begånget i näringsverksamhet bör det givetvis framstå som ell led i en näringsidkares verksamhet. Elt annat sätt att uttrycka samma sak är alt säga alt handlingen eller underlåtenhelen typiskt sätt skall ha en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller företrädare för eller anställd hos den som bedriver näring.

I de allra flesta fall kommer det naturligtvis inte att föreligga några svårigheter att avgöra, huruvida brottet är av sådant slag. Ett stort antal författningar inom specialstraffrätten innehåller således antingen allmänna bestämmelser som gäller näringslivet i stort - l.ex. allmänna arbetstidsla­gen (1970: 103) och arbetsmiljölagen (1977:1160) - eller särskilda bestäm­melser som gäller för vissa slag av näringsverksamhet - t. ex. livsmedels­lagen (1971:511) och lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. När någon hos ett företag i sin verksamhet bryter mot sådana uppenbart näringsreglerande författningar, torde det inte råda någon tvekan om att brottet är begånget i näringsverksamhet. Det var bestämmelser av det här

 

Prop. 1981/82:142                                                                 68

slaget som i arbetsgruppens promemoria föreslogs bli sanktionerade med företagsböter.

På motsvarande sätt får man bedöma de fall, där gärningen i och för sig innebär att bestämmelserna i en näringsreglerande författning åsidosätts men där brottet är av sådant slag att ansvar skall ådömas enligt en bestäm­melse i brottsbalken. Inte heller i dessa fall torde det föreligga någon tvekan om atl ett sådant brott - begånget av någon i ett företag till vilket den aktuella författningen riktar sig - också är att anse som ett brott i näringsverksamhet.

Det bör å andra sidan observeras att inte alla överträdelser av närings­reglerande författningar är begångna i näringsverksamhet i den mening som här avses. Kravei på atl brollel skall ha begåtts i näringsverksamhet innebär nämligen att sådana regelöverträdelser som äger rum i icke yrkes­mässig verksamhel faller utanför tillämpningsområdet för den föreslagna beslämmelsen.

Omvänt gäller att även brott mot bestämmelser av annat slag - exem­pelvis centrala straffrättsliga beslämmelser - stundom kan vara att anse som brott i näringsverksamhet. Som exempel kan anföras det fallet all ell oljebolag i sina bensinstationer saluför lågoktanig bensin under föregi­vande atl den är högoktanig. Ett sådant förfarande kan vara att bedöma som bedrägeri enligl 9 kap. I § BrB. Samtidigt är det också klart atl delta bedrägeribrott är begånget i bolagets näringsverksamhet.

3.3.5 Vilka slags vinster skall kunna förverkas?

Del har tidigare vid flera tillfälten påpekats att brott som begås i närings­verksamhet kan ge ekonomisk utdelning på många olika säll. Del kan t. ex. i vissa fall röra sig om direkta brotlsförtjänster av sådant slag som avses med uttryckel utbyte av brott. 1 andra fall kan del vara fråga om förtjänster som på ett mera indirekt sätt kan härledas till den broltsliga gärningen. Hit kan räknas exempelvis besparingar i form av uteblivna koslnader av olika slag samt i vissa fall ökade vinster som har uppkommit i anledning av att gällande bestämmelser har blivil åsidosatta.

En allmän förutsättning för att förverkande i sådana fall skall kunna komma i fråga vid sidan av vad som följer redan av nu gällande regler bör vara alt fråga är om en otillbörlig ekonomisk fördel av ett brott. Häri ligger bl. a. atl relationen mellan å ena sidan brottets art och svårhetsgrad och å den andra den förtjänst eller besparing som i anledning härav har uppstått för etl företag skall vara sådan att det med hänsyn också till omständighe­terna i övrigt från allmän synpunkt framstår som stötande alt företaget får tillgodogöra sig den ekonomiska fördelen. Som förut har nämnts kommer här företrädesvis i blickpunkten företagare som systematiskt åsidosätter gällande föreskrifter i syfte att göra besparingar eller förtjänsler. Här bör en ny reglering innebära att det sammanlagda värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit i anledning av brottet skall kunna förverkas.

 

Prop. 1981/82:142                                                   69

Enligt 36 kap. I § BrB kan utbyte av brott enligl brottsbalken inle förverkas, om del molsvaras av skada för enskild. Anledningen lill delta är all del vid brollsbalksbrotten - del gäller här särskilt förmögenhelsbrotten — inle uppkommer någon vinst för gärningsmannen, om en målsägande skall erhålla full ersättning för den skada han lidit genom brottet. Special­straffrättsliga förverkandebestämmelser innehåller i regel inte några mot­svarande inskränkningar.

När det gäller sådana förelagsvinster som här avses bör emellertid någon generell begränsning till fall då vinsten inte motsvarar skada för enskild inte ställas upp. Om skadeståndsskyldighet för gärningsmannen på grund av brottet kan antas komma att realiseras, bör dock delta, som senare skall beröras, innebära att förverkandeförklaringen skall jämkas eller efterges i motsvarande mån.

Elt exempel kan anföras som illustrerar betydelsen av del sagda. En handlande har i stor omfattning såll en produkt som på förpackningen anges innehålla en bestämd kvantitet, t. ex. ett kilo. I själva verket innehål­ler emellerlid varje förpackning bara 900 gram, och handlanden är medve-ten om della. Han kan då fällas lill ansvar för bedrägeri, om förulsältning-arna härför i övrigt är för handen. Den obehöriga vinst som utgörs av skillnaden mellan de försålda varornas pris och det som rätteligen skulle ha utgått kan emellertid inte förverkas enligt 36 kap. 1 § BrB, eftersom den motsvarar skada för de enskilda personer som har köpt varan hos honom. Det står dock helt klart för domstolen att några skadeståndsanspråk inte kommer att framställas. I ett sådant fall bör vinsten förverkas till slaten.

Men det är inte i första hand i situationer av denna typ som det kan antas att tillämpningen av en ny förverkandebestämmelse kommer att aktualise­ras. Mera praktiska fall utgör sådana där näringsidkare vid straffansvar har ålagts att vidta vissa åtgärder och där brottet består i just underlåtenhet att fullgöra dessa skyldigheter.

Som exempel på en sådan situation kan anföras följande. Ell företag har fått ett icke vitessanktionerat föreläggande enligl arbetsmiljölagen (1977: 1160) att vidta vissa åtgärder för all förbättra de anställdas arbets­miljö. Om föreläggandet inte blir åtlytt, kan den som är ansvarig för della dömas till böter eller fängelse i högst ett år (8 kap. 1 § arbetsmiljölagen). Genom underlåtenheten kan emellertid företagel på elt otillbörligt sätt ha gjort stora besparingar i form av uteblivna koslnader. Värdet av dessa besparingar bör då i princip kunna förverkas.

Ytterligare ett exempel, som avser en principiellt sett likartad situation, kan hämtas från livsmedelslagen (1971:511). Livsmedelsverket kan enligt 10 § livsmedelskungörelsen (1971:807) föreskriva alt vissa livsmedel skall genpmgå värmebehandling. En tillverkare, som bereder sådana livsmedel, underlåter atl skaffa den erforderliga utrustningen. Han kan då dömas till böler eller fängelse i högst ett år (30 § 1 st. 2 p. livsmedelslagen). Den föreslagna beslämmelsen skulle här innebära att värdet av de gjorda bespa-

 

Prop. 1981/82:142                                                   70

ringarna skall förverkas i den mån denna effekt inte uppnås med stöd av förverkandebestämmelserna i livsmedelslagen. Besparingarna kan beslå inte bara av investeringskostnaderna för den maskinella utmstningen ulan även av driftkostnaderna för denna utrustning, inklusive lönen till den personal som skulle sköta den.

Exemplet kan varieras på det sättet att tillverkaren visserligen har skaf­fat den erforderliga utrustningen men underlåter alt använda den, l.ex. därför att den förbrukar mycket energi och därför är dyr i drift. Besparing­en, som då består av uteblivna driftkostnader, bör i så fall kunna förver­kas.

De senast anförda exemplen har avsett vad som skulle kunna kallas besparingsfall - när brottet typiskt sett består i en underiåtenhel att fullgöra vissa föreskrivna skyldigheter. Men det är givet att del inte bara är besparingar som skall kunna förverkas. Även rena förtjänster som har uppkommit i anledning av brott i näringsverksamhet och som inte är åtkomliga med andra förverkandebestämmelser bör kunna hänföras under den föreslagna bestämmelsen.

Ett exempel på detta erbjuder fallet med handlanden som sålde förpack­ningar innehållande en för liten kvantitet. Som ett annat exempel, vilket också har berörts förut, kan anföras det fallet alt elt oljebolag i sina bensinstationer levererar lågoktanig bensin under föregivande alt den är högoktanig - ett förfarande som också det kan vara att bedöma som bedrägeri enligt 9 kap. I § BrB. Den vinning som bolaget gör genom sitt bedrägliga handlande är med nuvarande ordning inte åtkomlig för förver­kande, eftersom den motsvaras av skada för enskild. Det framstår emeller­tid som uppenbart, att varje enskild bilist kan få betydande svårigheter att styrka sina bensininköp och bolaget kan således ändå göra betydande vinster. En brottslig förtjänst av det här slaget bör därför kunna förverkas.

Även sådana rena förtjänster som har uppkommit i anledning av brott mot specialstraffrättsliga bestämmelser bör vara åtkomliga för förver­kande. Dock torde det kunna förutskickas att den föreslagna bestämmel­sen i detta avseende kommer att få en förhållandevis liten betydelse. Det beror på att den avses bli subsidiär i förhållande fill redan nu gällande förverkanderegler och att specialstraffrätlens bestämmelser många gånger är utformade på ett sådanl sätt att de omfattar även de förtjänster som här avses. Skulle det emellertid uppstå en situation, där den aktuella författ­ningen saknar bestämmelser om förverkande eller inle räcker till för att åstadkomma en fullständig vinsteliminering, bör den nya regeln kunna utnyttjas.

När den ekonomiska fördelen av brottet skall bestämmas, skall man naturligtvis inte se enbart till förhållandena vid brottstillfället utan också ta hänsyn till vinst eller besparing som har uppkommit därefter, för tiden fram till rättegången. Av allmänna grunder följer atl man vid bedömningen som princip bör bortse från kostnader som reducerar eller eliminerar

 

Prop. 1981/82:142                                                   71

förtjänsten men som direkl h£.r föranlelts av att den brottsliga gärningen har upptäckts. Detta hindrar dock inte att det - som senare skall beröras närmare - kan finnas skäl att inom ramen för en billighetsprövning jämka betalningsskyldigheten när l.ex. vissa föreskrivna åtgärder har vidtagits vid tiden för rättegången, låt vara för sent. Detta gäller i synnerhet om underlåtenheten uppenbart är att tillskriva ett förbiseende. På motsvaran­de sätt synes man - åtminstone i vissa fall - böra bedöma den situation som uppkommer, om åtgärderna ännu inte är vidtagna men det ändå står hell klart all så kommer atl ske.

Genomgående gäller att man måsle uppställa elt krav på elt klart orsaks­samband mellan brottet och den ekonomiska förmån som skall kunna förverkas liksom på att brottet skall utgöra den dominerande orsaken till att denna förmån har uppkommit. I de tidigare exemplen - i första hand besparingsfallen - kan det naturligtvis förhålla sig så att förelagel lill följd av sina inbesparade invesleringskoslnader kan hålla lägre priser på sina produkler än vad konkurrenlerna kan göra. Del är länkbart alt det härige­nom kan öka sin försäljning och sålunda öka sin vinsl ytterligare. Samban-del mellan försäljningsvinsten och brottet blir emellertid alltför uiiunnal för alt etl häremot svarande belopp skall kunna förverkas. En sådan ökad försäljningsvinst berpr nämligen på en mängd andra faktorer än de utebliv­na kostnaderna (distributions- och marknadsföringsmeloder. kvalitet etc). Ett tillräckligt klart orsakssammanhang mellan brottet och en vinst av del här slaget föreligger alltså inte. Detsamma får regelmässigt anses gälla sådana vinster för ett företag som består i att det ökar sin marknadsandel eller fått möjlighet fill en vinstgivande affär.

3.3.6 Fastställandet av det förverkade beloppet

I det föregående avsnittet har närmare berörts vilka slag av företagsvins­ter som avses bli åtkomliga för förverkande. Här återstår nu att ta ställning till frågan hur värdet av dessa vinster skall beräknas för att man pä så sätt skall fastställa det belopp som skall förverkas.

I betänkandet företagsböter diskuteras möjligheten av alt införa en schabloniserad beräkningsgrund för förverkande. En sådan metod skulle kunna åstadkommas genom att det i lag fastställdes ett visst minimibelopp som alltid skulle förklaras förverkat oavsett om man i det särskilda fallet kan styrka att den obehöriga vinsten har uppgått till delta belopp eller inte. Det torde emellertid stå klart atl man av rättssäkerhetsskäl i så fall måste sälta beloppet sä lågt att den ifrågasatta regeln knappast skulle fylla någon prevenfiv funktion. En sådan ordning kan därför inte förordas.

Principen bör i stället vara atl det är värdet av den faktiska förtjänsten som skall förverkas. Della värde erhåller man, enkelt uttryckt, genom en jämförelse mellan det ekonomiska utfallet efter det brottsliga förfarandet och den tänkta situationen som skulle ha förelegat, om något brott inte hade kommit till stånd. Om detta värde går att fastställa någorlunda exakt, uppstår inga komplikationer.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 72

Ofta lorde det emellerlid möta stora svårigheter alt göra en närmare utredning om ell företags ekonomiska utveckling dels i det verkliga förlop­pet och dels i ett hypotetiskt alternativ. Alltför många svårutredda faktorer kan tänkas inverka på det ekonomiska utfallet av ett företags verksamhet för att någon tillförlitlig beräkning skall kunna ske på denna väg. Man blir då hänvisad till mera omedelbara bedömningar av inbesparade koslnader o.d. faktorer. Här kan hänvisas till lagrådets yttrande i prop. 1980/81:92 (s. 453 fO där en likartad fråga på miljöskyddslagstiflningens område behandlas. De ultalanden som lagrådet har gjort i det sammanhanget lorde vara ägnade som vägledning även för de beräkningar som här blir aktuella.

Sannolikt kommer del dock många gånger att förhålla sig så alt del står helt klart all elt förelag har gjorl en obehörig vinst på grund av elt brottsligt förfarande samtidigt som det är mycket svårt att i varje fall utan en mycket omfattande utredning beräkna beloppet mera exakt. I allmänhet bordet då räcka om vinslen eller besparingen uppskattas till elt skäligt belopp. Det kan därför ifrågasättas om inle en ny bestämmelse i ämnet borde komplet­teras med en regel av innehåll alt värdet av vad som skall förverkas får uppskattas till ett med hänsyn till omständigheterna skäligt belopp, om bevisning om den exakta summan inle alls eller endasl med svårighet kan föras (jfr 35 kap. 5 § rättegångsbalken). Å andra sidan är detta något som generellt anses gälla i fråga om förverkande (jfr prop. 1968:79 s. 60 och ovan s. 18). Även om behovel av en hjälpregel kan förutsättas bli särskill frekvent i de här aktuella fallen, skulle med hänsyn härtill en sådan regel kunna leda lill missförstånd.

Vid en skälighetsbedömning av det här slaget torde man många gånger kunna avvara mera komplicerade beräkningar. 1 vissa fall lorde också berörda myndigheter kunna stå till tjänst med ungefärliga vinstberäkning­ar. I etl mål som rör förverkande av nu föreslagen art skall en åklagare inle behöva styrka mer än atl det av honom yrkade beloppet ligger inom rimlighetens gränser. Om företaget å sin sida anser att det yrkade beloppet är för högt, kan det givetvis föra motbevisning.

Man kan naturligtvis inte komma ifrån alt den föreslagna regleringen i en del fall kommer att innebära elt visst merarbete för polis och åklagare. Med hänsyn lill den begränsning som ligger i att fråga skall vara om otillbörliga ekonomiska förmåner synes detta dock inte behöva bli alltför omfattande.

3.3.7 Fakuhativ eller obligatorisk tillämpning?

I det föregående har vid några tillfällen påpekats att brottsbalkens be­stämmelse om vinningsförverkande och flertalet specialstraffrättsliga för­verkanderegler är så utformade att förverkande skall ske, om det inte är uppenbart obilligt, samt alt 36 kap. 11 § BrB dessutom innehåller en generell regel med samma innehåll.

Förverkande kan därför sägas vara en fakultativ rättsverkan; det finns

 

Prop. 1981/82:142                                                                 73

alltid möjligheter att av billighetsskäl jämka eller underlåta elt i och för sig lagligt grundat förverkandebeslut. Såvitt gäller de fall som avses i 36 kap. I § BrB föreligger emellertid en stark presumtion för att förverkande skall ådömas. Enligt denna beslämmelse är huvudregeln alt förverkande "skall" äga mm, vilket innebär att åtgärden får underiåtas eller betalnings­skyldigheten jämkas endast om del föreligger särskill tungt vägande skäl. I 36 kap. 2 och 3 §§ föreskrivs däremot att förverkande "må" ske.

Med hänsyn lill att den reglering som nu diskuteras är avsedd att täcka etl mycket stort fält där i praktiken förhållandena kan variera avsevärt bör lämpligen förverkande föreskrivas som en fakultativ påföljd. Därigenom markeras även betydelsen av alt en noggrann prövning av om förverkande bör äga rum görs i del särskilda fallel. Man måste nämligen räkna med att det i praktiken kan uppstå åtskilliga situationer där förverkande visseriigen skulle vara möjligt enligt de förut redovisade principerna men en bedöm­ning av samtliga omständigheter ändå leder till alt del skulle framstå som oskäligt att ålägga företaget en sådan rättsverkan eller åtminstone att tillämpa förverkande fullt ul. Regelöverlrädelsen kan exempelvis ha varit förhållandevis bagalellarlad eller ursäktlig eller orsakssammanhanget så­dant all förverkande inte framstår som motiverat från vare sig sakliga eller kriminalpolitiska synpunkter. Vikten av att en allmän bedömning alltid görs av hur rimligl förverkande ler sig i det enskilda fallel bör understrykas ytterligare genom att det uttryckligen anges all elt förverkande inle får ske, om del skulle vara obilligl. Man bör alltså inle lämpligen i delta samman­hang använda rekvisitet "uppenbart obilligl" som ju gäller vid förverkande av ordinärt slag.

Vissa situationer som bör beaktas inom ramen för den billighelsprövning som i enlighet härmed alllid måste ske har sådan principiell betydelse alt de lämpligen bör markeras särskilt vid utformningen av en ny bestämmel­se. Här åsyftas fall då ett broll medför att företagel blir betalningsskyldigt även på annan grund än enligl en förverkanderegel av här föreslagen typ. Ett sådant fall föreligger, om det inträffar en kollision mellan denna be­stämmelse och en särskild reglering av s.k. sanklionsavgifter (se avsnill 4). Sådana avgifter har regelmässigt bl.a. till syfte atl dra in obehöriga förelagsvinster av det slag som här avses. Särskill lydligl framgår della syfte när del gäller de miljöskyddsavgifler som föreslås införda enligl den fidigare omnämnda proposifionen om ändringar i miljöskyddslagstiflning­en (se närmare avsnitt 4.2.6). Förslaget innebär alt avgiftsbeloppet skall motsvara den vinsl eller besparing som har uppkommit lill följd av regel­överträdelsen, något som ju innebär en ordning som sakligt sett är myckel likartad den generella reglering som föreslås här.

Principen bör uppenbarligen vara atl förverkande inte åläggs när av­giftsskyldighet på grund av brottet föreligger, om inte avgiflen skulle vara så låg i förhållande till den obehöriga vinsten atl den bör medföra endasl en sänkning av det förverkade beloppet. Har avgiflen ännu inte ålagts vid

 

Prop. 1981/82:142                                                   74

liden för den allmänna domstolens prövning, får domstolen med hänsyn lill omständigheterna bedöma sannolikheten för att avgift kommer att åläggas och hur stor den i så fall kommer att bli. Denna prövning torde normall inte medföra några svårigheter, eftersom åtminstone flertalet avgifter av här avsedd typ kännetecknas av att de ulgår enligt fasta och ofta schablonmäs­siga regler. Många gånger kan också möjlighet finnas för åklagarmyndighe­ten eller den allmäna domstolen alt inhämta yttrande från den förvaltnings­myndighet som är aktuell.

Betalningsskyldigheten måsle också kunna jämkas när den brottsliga handlingen ger upphov fill skadeslåndsskyldighel. Tidigare har framhållits att förverkande enhgt den nya bestämmelsen bör kunna ske även i vissa fall då den obehöriga vinsten motsvaras av skada för enskild, nämligen när man kan utgå från att skadeståndsskyldighet inte kommer atl realiseras. Klart är emellertid alt förverkandebeloppet i princip bör minskas i den mån skadestånd verkligen utgår. Om frågan om skadeslåndsskyldighel inte redan är avgjord eller föreligger till samtidig bedömning, blir domstolen även här hänvisad lill att inom ramen för billighelsprövningen och med ledning av omständigheterna i varje särskilt fall bedöma sannolikheten av att betalningsskyldighet kan komma alt åläggas företaget. Enligt allmänna straffrättsliga principer bör då tveksamhet - det gäller såväl möjligheten av en skadeståndstalan som det eventuella beloppet - lända företagel till godo (in dubio mitius). Molsvarande bedömning bör givelvis anläggas med avseende på fall då förelagel frivilligt har ersatt uppkommen skada eller del är hell klart att så kommer alt ske. I fall då den otillbörliga ekonomiska fördelen motsvarar skada för enskild torde förverkande som regel över huvud laget inle komma i fråga i praktiken annal än när skadan har drabbat etl stort antal personer med förhållandevis obetydliga belopp för var och en av de drabbade.

Vad som nu har sagts om skadestånd avser sådana situationer, där den åsamkade skadan kan sägas motsvara förelagets vinsl i anledning av brot­tet som en annan sida av samma sak (jfr de straffrättsliga begreppen skada och vinning vid förmögenhetsbrott). Vid andra former av skadeslåndsskyl­dighel ligger det inte lika nära till hands alt beakta skadeslåndsskyldighe-ten vid prövningen av förverkandefrågan. Här åsyftas alltså de fall där den brottsliga handlingen visserligen kan utgöra grund för ett skadeståndsyr­kande men där förelagets orätlmätiga vinsl inte kan sägas motsvara den uppkomna skadan. Som exempel kan anföras del fallet att en arbetsgivare har underlåtit att vidta föreskrivna åtgärder till skydd för de anställda (arbetsmiljölagen) och härigenom även sparat in stora investeringskostna­der. Det föreligger i ett sådant fall inte någon direkl motsvarighet mellan företagets besparing och etl skadeståndsanspråk som framställs av en anställd som har blivit skadad till följd av bristerna i skyddsutrustningen.

Utöver de jämkningssituationer som nu har berörts kommer den före­slagna utformningen att medföra alt det i stor utsträckning överlämnas ål

 

Prop. 1981/82:142                                                   75

rättstillämpningen att i de enskilda fallen ta ställning fill vilka omständighe­ter som kan anses innefatta tillräckliga skäl för jämkning eller eftergift av förverkande. Ställningstagandet bör ske med utgångspunkt från en bedöm­ning av om det med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter är befogat och rimligl att förverkande beslutas. Den omständigheten att före­taget är på pbestånd eller kommer att bli del om förverkande åläggs fullt ut synes inte generellt böra leda lill jämkning, men i vissa fall kan detta vara motiverat. Därvid synes viss hänsyn också kunna las till att förhållandena kan vara sådana all förverkandel i realitelen kommer all drabba förelagets borgenärer. Jämkning av förverkandebeloppel måsle också kunna ske om ett förverkande fullt ut med hänsyn till omständigheterna i del särskilda fallet skulle drabba företaget orimligt hårt.

Särskild uppmärksamhet förtjänar vidare fall då brottet består i en underlåtenhet att vidta vissa föreskrivna åtgärder och det är den besparing som företaget därigenom har gjort som skall förverkas. Som förut något berörts kan här en rad olika fall tänkas uppkomma. Förelagaren kan l.ex. ha vidtagit åtgärderna vid liden för rättegången, eller fråga kan vara om en verksamhet som har bedrivits endast en kort tid och som därefter har lagts ned med anledning av atl åtgärderna visat sig alltför dyrbara. Del kan då framslå som obilligl all förverka etl belopp som svarar mot hela den invesleringskoslnad som ålgärderna skulle ha dragil. Vid billighetspröv­ningen synes man i slällel ha anledning all utgå från den tid under vilken verksamheten har bedrivits på ett olagligt sätt och beräkna beloppet med ledning av en periodicering av investeringskostnaderna enligt sedvanliga normer för avskrivning. Även frågor av detta slag torde få överlämnas åt rättstillämpningen.

Det kan undantagsvis förekomma att en brottslig handling även innefat­tar åsidosättande av föreskrifter i ett utfärdat vitesföreläggande. Om det i ett sådant fall även skulle uppkomma en fråga om förverkande enligt den här föreslagna bestämmelsen, torde det också finnas skäl atl inom ramen för billighetsprövningen och med beaktande av det sålunda försuttna vitet beroende på omständigheterna jämka eller efterge det förverkade belop­pet. Sådana situationer kan dock bedömas bli så sällsynta atl det inte framstår som påkallat atl göra något särskilt förbehåll i lagtexten.

Sammanfattningsvis förordas med hänvisning lill det anförda att det i den nya bestämmelsen anges att förverkande inle får ske, om det är obilligl. Som särskill exempel på omständigheter som domstolen bör beak­ta vid sin bedömning av om förverkande skall anses obilligt bör anges atl det finns grundad anledning anta att annan betalningsskyldighet som sva­rar mot den ekonomiska fördelen av brottet kpmmer atl åläggas näringsid­karen.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 76

3.3.8 Närmare om förhållandet till andra förverkandebestämmelser

En ny bestämmelse om förverkande med den utformning som har förut­satts i del föregående kan i vissa avseenden kpmma att konkurrera med gällande förverkanderegler. Det har således tidigare i promemorian påpe­kats alt det på vissa håll inom specialstraffrätlen redan nu finns besläm­melser som är så utformade att de i betydande utsträckning kan medföra en indragning även av vinster av del slag som avses med den nya beslämmel­sen. Som exempel på sådana beslämmelser har tidigare angivits 28 § skogsvårdslagen, enligt vilken virke som varit föremål för brott eller dess värde skall förverkas, om del inle är uppenbart obilligt.

Även förverkanderegler av det slag som förekommer i t. ex. 32 § livsme­delslagen - atl utbyte av broll samt framställda varor eller deras värde skall förverkas — kan i det enskilda fallet visa sig medföra fullständig eliminering av den uppkomna vinsten.

Del är inte meningen alt det system som nu föreslås skall medföra några ändringar i fråga om tillämpningen av förverkandebestämmelser av det här slaget, som alltså redan är i bruk. Det bör därför klargöras, atl den nya bestämmelsen skall vara subsidiär i förhållande lill förverkanderegler på andra håll i lagstiftningen. Del enklaste sätlel alt uppnå detta resultat är alt utforma bestämmelsen på etl sådant sätt alt den blir tillämplig endast om och i den mån andra regler inte medför en fullständig indragning av alla vinster som har uppkommit i anledning av brottet.

På så sätt blir det klargjort att man alllid har att i första hand tillämpa de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser som är knutna lill det ak­tuella brottet. Visar det sig att man på så sätt drar in värdet av alla de förtjänsler och besparingar som har uppkommit i anledning av brottet och som framstår som otillbörliga, finns det ingen anledning att tillämpa den nya beslämmelsen. Om man däremot på det sättet bara får in en del av den samlade vinsten, bör den nya regeln kunna användas för all dra in även återstoden. Bestämmelsen får på detta sätt även karaktär av utfyllnadsre­gel för de fall som avses nu.

Motsvarande bedömning bör i princip göras beträffande fall då man har att förverka utbyte av brott enligt en specialförfatlning eller då förverkan­defrågan skall prövas enligt brottsbalken. Utbytet lorde alllid ingå i de förtjänsler och besparingar som har avselts i det föregående. En ny be­slämmelse skall inle föranleda några formella eller praktiska ändringar i vad avser den hittillsvarande tillämpningen av 36 kap. I § BrB. Denna bestämmelse kommer således i fortsättningen alt ha karaktär av huvudre­gel, när det gäller förverkande av utbyte av brott enligl brottsbalken - en huvudregel som kompletteras med den nu föreslagna bestämmelsen för fall dä brollel är begångel i näringsverksamhel.

När del gäller förverkande av broltsprodukler vid brottsbalksbrott bör beaktas alt regeln i 36 kap. 2§ BrB är så utformad att förverkande får ske endast om del är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda

 

Prop. 1981/82:142                                                   77

skäl föreligger. Även i förhållande till denna bestämmelse kommer den nya bestämmelsen att i förekommande fall få karaktären av komplement.

3.4      Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justifiedepartemenlel upprättats ell förslag till ändring i brottsbalken. Förslaget har fogats till denna promemoria som bilaga.

3.5      Speciålmotivering'

4   Sanktionsavgifter

4.1 Inledning

Den utvidgning av brottsbalkens förverkanderegler som har föreslagits i det föregående lorde i förening med del personliga ansvaret ge etl tillfreds­ställande sanklionssystem för flertalet fall då brott i näringsverksamhet ger upphov till otillbörliga eköiiomiska fördelar för förelag eller enskilda. Samtidigt står del emellertid klart att del kan förekomma situationer där sådana beslämmelser av olika skäl framstår som otillräckliga. Tidigare har framhållits att man då kan överväga all införa särskilda sanktionsavgifter. Härmed avses - som inledningsvis har nämnls - sådana avgifter som i senare års lagstiftningsarbete i ökande utsträckning kommit till användning som ekonomiska sanktioner vid sidan av eller i stället för skadestånd, vite, böter och förverkande. Avgifterna är knulna lill vissa bestämmelser på sådant sätt att en överträdelse av bestämmelserna medför skyldighet att betala en avgift lill det allmänna.

Del finns anledning alt räkna med att frågor pm sanklionsavgifter fortlö­pande kommer atl aktualiseras på skilda områden. I en lagrådsremiss den 30 oktober 1980 har sålunda som förut nämnts föreslagits att miljöskydds­avgifter skall införas som tilläggssanktioner vid överträdelser av miljö­skyddslagstiflningen. Vidare kan nämnas att frågan om avgifter vid vatten­föroreningar från fartyg f. n. övervägs i kommunikationsdeparlemenlel (se prpp. 1979/80:167 s. 41-42). Även när del gäller pläga taxitrafik har användande av sanktionsavgifter ifrågasatts (Ds K 1979:4 s. 99).

Avsikten är inte att i det här sammanhanget lägga fram några konkreta lagförslag beträffande sanktionsavgifter eller att redovisa en närmare ge­nomgång av de författningar som skulle kunna länkas bli kompletterade genom avgiftsbestämmelser. Frågan måste prövas särskilt för varje rätts­område spm kan bli aktuellt. Det är emellertid ett naturligt önskemål alt

' Avsnittet utelämnat här.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 78

nya regler om sanktionsavgifter så långt det är möjligt utformas efter enhetliga principer. I det följande skall därför lämnas några allmänna synpunkter på avgiftssystem av del här slaget. Dessförinnan kan det dock vara skäl att kort beröra några av de avgifter som redan nu är i bruk och alt även redovisa de överväganden som gjorts i tidigare sammanhang där dessa frågor har varit uppe till prövning. Del bör erinras om alt utredning­en om företagsböter i ett särskilt avsnitt ingående har behandlat avgifterna - en undersökning som främst avser frågan om det är möjligt alt med deras hjälp uppnå samma resultat som med företagsböler. I åtskilliga remiss­yttranden över utredningens betänkande finns pckså synpunkter på förut­sättningarna för att använda avgifter i stället för företagsböler.

4.2 Några aktuella avgifter

4.2.1 Skattetillägg

Genom ändringar i dåvarande laxeringsförordningen, numera laxerings-lagen (1956:623), och vissa andra skatteförtattningar infördes år 1971 avgifter av det slag som här avses på skattelagstiftningens pmråde. Avgift i form av skattetillägg kan påföras skaltskyldig med anledning av en oriklig uppgift i deklaration eller liknande handling. Skattetillägget bestäms till viss del - vid inkomstskatt 40 eller i vissa fall 20 procent - av det skattebelopp som skulle ha undandragits, om den oriktiga uppgiften hade godtagits. Skattetillägg får efterges, bl. a. i fall då felet i deklarationen med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom eller bristande erfarenhet eller annan omständighet framstår som ursäktligt eller det genom felaktig­heten undandragna skattebeloppet är att anse som ringa. Beslut om skatte­tillägg meddelas av lokal skattemyndighet.

I princip kan en oriktig uppgift medföra såväl skattetillägg som straff-rättslig påföljd. Enligl I3§ skaltebrottslagen (1971:69) får dock åtal för skatteförseelse och bristande uppbördsredovisning väckas endasl om del är påkallat av särskilda skäl.

Skattetilläggen infördes i första hand därför alt man ville förenkla och förbättra påföljdssystemet på det skatterättsliga området. Det var samti­digt ett önskemål atl avskaffa det straffrättsliga förfarandet vid mindre allvarliga överträdelser av dessa bestämmelser.'

Det kan lilläggas all skatlelilläggsutredningen (Fi 1975:06) f.n. verk­ställer en översyn av reglerna för skaltelillägg.

Del skall också anmärkas atl del inom skattelagstiftningen även före­kommer avgifter med en helt annan utformning. Här åsyftas de relativt låga och till beloppet maximerade avgifter som åläggs i anledning av olika slag av försummelser, exempelvis förseningsavgifter.

' Se prop. 1971: 10 bl. a. s. 200 ff, 221, 233 och 241.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 79

4.2.2    Överlastavgift

Enligt lagen (1972:435) om överiaslavgift påförs ägare eller innehavare av lastbil, buss eller bil med lillkopplad släpvagn sådan avgift, om fordonet framförs med mer last än som är tillåtet. Avgiflen bestäms enligt en i lagen intagen taxa till visst belopp i förhållande till mängden överlast och den utgår oavsett om överträdelsen medför straffrättslig påföljd eller ej. Avgif­len. som åläggs av länsstyrelse, får nedsättas då särskilda omständigheter föreligger.

Införandel av överlastavgifterna motiverades bl.a. med att man ville eliminera det vinstintresse som ansågs i vissa fall ligga bakom överträ­delser av trafikförfaltningarnas belaslningsbeslämmelser. Kriminalisering­en bibehölls därför all man inte genom införande av avgiftssystemel ville ge intryck av all överlaster var tillåtna.'

4.2.3    Varselavgift

Arbetsgivare som underlåter att i enlighet med bestämmelserna i lagen (1974: 13) om vissa anställlningsfrämjande åtgärder varsla om planerad driftsinskränkning kan åläggas att utge varselavgift om underiåtelsen beror på uppsåt eller grov oaktsamhet. Avgiften fastställs för varje påbörjad vecka som varsel har försummats och bestäms till lägst 100 och högsl 500 kronor för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Skyldighet att betala avgift åläggs av allmän domstol på lalan av arbetsmarknadsstyrel­sen.

Avgift valdes här i stället för slraffrättslig påföljd, därt'ör atl man efter­strävade en sanktion som kunde anpassas efter den ekonomiska ställning­en hos det berörda företaget och som kunde bestämmas så att företaget inte gjorde någon vinst på sin underlätenhet. Det ansågs även kunna uppfattas som stötande att införa en slraffrättslig påföljd på elt område som under lång tid varit föremål för avlalsreglering mellan arbetsmarkna­dens parter. Som ytterligare ett skäl att välja en ekonomisk sanktion i form av avgift i slället för kriminalisering angavs att en avgift kan åläggas även en arbetsgivare som är juridisk person.-

4.2.4    Felparkeringsavgifi

Parkeringsboten avskaffades år 1976 och ersattes enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi med avgift. Polisman eller trafikövervakare får enligt dessa bestämmelser meddela parkeringsanmärkning. Anmärkningen skall innehålla uppmaning till fordonets ägare atl inom viss tid betala avgiften. Om ägaren eller föraren anser att anmärkning inle borde ha meddelats, får han hos polismyndigheten ansöka om rättelse. Bestridande

' Prop. 1972:81 s. 70; jfr även TU 1972: 13 s. 7f Prop. 1973: 129 s. 100,211 f, 305.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 80

av betalningsansvar kan även på annan grund göras hos polismyndigheten. Den kan efter utredning undanröja betalningsansvaret. Om så inte sker, får fordonsägaren fullfölja lalan mol polismyndighetens beslut genom besvär hos tingsrätt.

Depenaliseringen av parkeringsförseelser genomfördes bl.a. därför att dessa inle längre ansågs ulgöra brott i egentlig mening. Den tidigare straff­rättsliga ordningen hade också medfört att polisens resurser ansträngdes med ett betungande utredningsarbete i rena bagatellmål. Ell strikt ägaran-svar ansågs vara bättre ägnat att hindra överträdelser,'

4.2.5 Byggnadsavgift m. m.

Enligl lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byg­gande m.m. (LPI) utgår byggnadsavgift, när någon vidtar åtgärd, för vilken erfordras byggnadslov, ulan atl sådant lov föreligger. Avgiflen bestäms lill belopp, som molsvarar fyra gånger vad som skulle ha betalats enligl kommunens byggnadslovstaxa, dock lägst 500 kronor. För smärre överträdelser av byggnadsförtatlningarna - sådana överträdelser som inte utgör olovligt byggande - utgår en särskild avgift, som uppgår till minst 200 och högst 500 kronor, I de allvarligaste fallen, t. ex. nybyggnad, utgår dessutom en tilläggsavgift, som uppgår lill 500 kronor för varje kvadratme­ter våningsyta som åtgärden har avsett. Beslut om åläggande av dessa avgifter meddelas av byggnadsnämnd, utom såvitt gäller tilläggsavgifter, vilka beslutas av domstol på talan av allmän åklagare. Avgift skall inte utgå bl.a. om rättelse vidtages, innan fråga om ingripande har tagits upp vid sammanträde med byggnadsnämnd. Länsstyrelse får, om särskilda skal föreligger, efter besvär nedsätta byggnadsavgifi, som fastställts av bygg­nadsnämnd. Den tidigare kriminaliseringen bibehölls i fråga om överträ­delse av de beslämmelser i byggnadslagen, vilka gäller regeiingens pröv­ning av frågor om lillkomsl och lokalisering av induslriell och liknande verksamhel.

Depenaliseringen av överträdelser på byggnadslagstiftningens område motiverades med atl de böter som tidigare dömdes ut många gånger stan­nade vid belopp som utgjorde endast en bråkdel av värdet av det olovligt byggda. Ett sanktionssystem som var bättre ägnat att eliminera denna värdeökning ansågs ha större preventiv effekt.' I lagstiftningsärendet gavs bl.a. genom lagrådets yttrande (prop. 1975/76: 164 s. 240 fO en ingående belysning av olika aspekter på ett avgiftsssystem av angivet slag.

I betänkandet SOU 1979:65-66 föreslås alt bestämmelserna flyttas till en föreslagen ny plan- och bygglag.

' Prop. 1975/76: 106 s. 35 ff.

2 Se prop. 1975/76: 164 bl. a. s. 17 ff.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 81

4.2.6    Miljöskyddsavgift

I den fidigare berörda propositionen med förslag till ändringar av miljö­skyddslagen (1969; 357) föreslås atl en avgiflssanktion införs på miljöskyd­dets område, En miljöskyddsavgift skall enligt förslaget kunna åläggas, när särskilda föreskrifter och villkor som har meddelats för viss verksamhet har åsidosatts, Avgiften är i allt väsentligt knuten till det objektiva gär­ningsinnehållet i miljöskyddslagens straffbestämmelser. Dock föreligger den betydelsefulla skillnaden att det för ådömande av ansvar erfordras att den aktuella gärningen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet under det atl avgiften föreslås få en strikt tillämpning. Avgiften skall med andra ord kunna åläggas så snart en överträdelse objektivt sett har konstaterats och oberoende av om överträdelsen har skett uppsåtligen eller av oaktsam­het. Avgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar de ekonomis­ka fördelar som har uppkommit till följd av överträdelsen. Om full bevis­ning om storieken av dessa ekonomiska fördelar inte alls eller endast med svårighet kan läggas fram, skall avgiften få bestämmas till ell skäligt belopp. Avgiften skall vidare kunna nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Frågor om miljöskyddsavgift skall prövas av koncessions­nämnden för miljöskydd efter ansökan av naturvårdsverket.

Syftet med miljöskyddsavgiften är att det inte skall vara lönsamt att begå brptt mpt miljöskyddslagen. Bl.a. den omständigheten all den till sin karaktär påminner om en straffrättslig sanktion har ansetts böra föranleda en obligatorisk utformning av reglerna. Den strikta tillämpningen anses vara nödvändig för att miljöskyddsavgifterna skall få avsedd effekt. (Se prop. 1980/81:92 s. 55-60.)

4.2.7    Övertidsavgift

I betänkandet (SOU 1981:5) Ny arbetstidslag föreslår utredningen av vissa arbetstidsfrågor att en sanktionsavgifl införs på arbetstidslagslift-ningens område. Avgiften (övertidsavgift) skall enligt förslagel ulgå vid överträdelser av bestämmelserna om högsta tillåtna övertid. Den skall för varje timme utöver tillåten övertid och för varje arbetstagare som har anlitats utgöra en procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om all­män försäkring. Avgiftsskyldighet skall kunna åläggas den i vars verksam­het överträdelsen har begåtts, varvid i princip strikt ansvar skall tillämpas. Del föreslås dock att avgiften skall kunna jämkas eller efterges, om särskil­da omständigheter föreligger. Frågor om övertidsavgift föresläs bli hand­lagda av allmän domstol efter ansökan av allmän åklagare.

Förslaget har motiverats bl. a. med atl man genom elt system av del här slaget får ökade möjligheter atl motverka all överträdelser av arbetstids-lagstiftningen medför ekonomisk vinsl (se betänkandet sid. 159).

4.2.8    Oljeavgift m. m.

Säljare och vissa förbrukare av mineralolja är enligl lagen (1957: 343) om 6   Riksdagen 1981/82. t saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                                 82

oljelagring skyldiga att bl. a. hålla lager av olja och att till viss del förvara detta oljelager i bergrum eller på annat bombsäkert sätt. Den som är lagringsskyldig kan enligl bestämmelserna i förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. åläggas att utge en sådan avgift bl.a. om han erhåller dispens från dessa skyldigheter eller om han, utan erhållen dispens, för­summar vad som åligger honom enligt lagringsbeslämmelserna. Avgiften, som ulgår med olika belopp för olika slag av oljor, beräknas med hänsyn lill den mängd olja, som avses med del icke tillåtna förfarandet, och efter den lid som delta förfarande har pågått. Syftet med avgiflen är alt förhind­ra alt den som inte fullgör lagringsskyldighel åtnjuter ekonomisk vinning av detta. I avgiften ingår överslagsmässigt beräknade koslnader för olje­lagring (se närmare prop. 1957; 144 s. 18 f och 50 f). Oljeavgiften debiteras och uppbärs av överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Om del är uppenbart att oljeavgifien avsevärl överstiger den vinning som den lagringsskyldige kan tänkas göra genom sin underiåtenhel, får överstyrelsen förordna om skälig nedsättning av avgiften. Om del, efter det att oljeavgift har debite­rats, visas atl den lagringsskyldige fullgör sina skyldigheter, får överstyrel­sen efter skälighet förordna om återbäring av oljeavgift som belöper på den tid som skyldigheten har fullgjorts. Regeringen kan, om synnerliga skäl föreligger, förordna om befrielse från eller återbäring av oljeavgifi.

I 38 § ransoneringslagen (1978:268) finns bestämmelser om en särskild avgift (överförbmkningsavgifi) som kan komma i fråga om regeringen har beslutat atl ransoneringsbestämmelserna i lagen på grund av krigsfara, fredskris e.d. skall tillämpas. Överförbmkningsavgifi får åläggas en för­brukare som har använl mer ledningsbunden energi än som har tilldelats honom eller som har misshushållat med energi, som har tilldelals honom på elt sådant sätt att myndighet nödgas tilldela honom ytteriigare energi. Avgiflen, som enligt regeringens bestämmande åläggs ay länsstyrelse, kristidsnämnd eller annan myndighet, får bestämmas till högst fem eller, om särskilda skäl föreligger, högst tio gånger vederlaget för energin. Om den som har ålagts överförbrukningsavgifl inle kunnat i väsentlig mån påverka förbrukningen eller om del eljest föreligger särskilda skäl får regeringen eller den myndighel som bestämmer befria honom från avgif­ten.

4.2.9 Vissa andra avgifter

1 de fall som förut redovisats skall avgiften för en inträffad överträdelse erläggas lill staten. I fråga om felparkeringsavgifi tillfaller dock beloppet kommunen efter avdrag för statens administrationskostnader.

Bestämmelser om avgifter av delvis annal slag finns i lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik och i trafikskadelagen (1975: 1410). Vissa trafikutövare får enligt den förstnämnda lagen la ut tilläggsavgift av resande som inte kan förete giltig biljett. Trafikskadelagen ger irafikförsäk-ringsföreningen rätl lill goltgörelse i form av trafikförsäkringsavgift. Denna

 

Prop. 1981/82:142                                                                83

las ul av en försäkringspliktig som har underlåtit att teckna trafikförsäkring för motordrivet fordon. Tilläggsavgift bestäms i förhållande till det aktuella biljettpriset och trafikförsäkringsavgift i förhållande till den normala pre­miekostnaden för trafikförsäkring. Dessa avgifter erläggs direkt till den som enligt bestämmelserna har rätt alt ta ut dem. De har övervägande karaktär av privaträltsliga skadestånd och lämnas därt"ör fortsättningsvis utanför denna framställning.

4.3 Rapporten Nytt straffsystem

4.3.1 Synpunkter i rapporten på sanklionsavgifter

I rapporten Nytt straffsystem, Idéer och förslag, avgiven av brottsföre­byggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik (BRÅ Rapport 1977:7) behandlas vissa frågeställningar som rör användningen av bötes­straff och avgifter.' Rapporten har remissbehandlats.

Arbetsgruppen påpekar bl.a. att de brott som nu har penningböter i straffskalan och åtskilliga andra bötesbrott får betraktas som förseelser där kriminaliseringen i allmänhel är motiverad av lekniska konlrollsyn-punkter. Böterna fungerar enligt arbetsgruppen i realiteten som avgifter som tas ul enligl vissa schabloner. Beivrandet av sådana mindre förseelser sker i slor utsträckning inom ramen för ordningsboissyslemet och det finns detaljerade anvisningar med taxor som skall gälla för överträdelser av en mängd ordnings- och trafikförseelser.

Enligt arbetsgruppen har utvecklingen under senare decennier gått mot en kraftig utbyggnad av del kriminaliserade områdel inom specialslraffräl-len samiidigl som flerialel straffbud aldrig blir aktualiserade i rättstillämp­ningen, någol som skulle kunna bero på all upptäcktsrisken är låg. Det hävdas också att överträdelser av vissa straffbestämmelser på trafikens område förekommer nära nog syslematiskl. En sådan ulveckling kan enligl arbetsgruppen leda lill alt många straffbestämmelser upplevs som ett tomt hot. Medborgarna kan bli "immunicerade", vilket i och för sig är allvarligt och kan få konsekvenser för laglydnaden på andra områden.

Arbetsgruppen konstaterar mot denna bakgrund, att del har funnits elt ökande intresse för depenalisering. Reformer i denna riktning medför att man får en klarare avgränsning av det straffbara området. Del är dessutom ett önskemål att avlasta de rättsvårdande myndigheterna så att deras resurser kan inriktas på den allvarliga kriminaliteten.

När del gäller det fprtsätta depenaliseringsarbetet, skisserar arbetsgrup­pen en utveckling, enligt vilken det bör vara möjligt att möta sådana förseelser som saknar slraffvärde med administrativa sanktioner - av arbetsgmppen benämnda "straffavgifter". Etl sådant syslem skulle enligt

Rapporten främst s. 344-350.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 84

arbetsgruppen kunna utformas efter enkla principer - ungefär som det nuvarande ordningsboissyslemet - med på förhand fixerade belopp för varje förseelse.

Arbetsgruppen redovisar även några allmänna principer som bör gälla för del fortsatta depenaliseringsarbetet.

-     Depenalisering skall vara ändamålsenlig från kriminalpolitisk synpunkt, dvs. föregås av en prövning om del aktuella beteendet är slraffvärt eller om det finns behov av och förutsättningar för att i stället för straif påföra administrativ avgift. Sådan avgift förutsätter atl effektiv kontroll kan upprätthållas.

-     Avgiften bör knytas an till etl enkelt objektivt och lätt konstalerbart faktum, l.ex. underlåtenhet att i rätt lid vidtaga föreskriven åtgärd. Något utrymme för prövning av det subjektiva ansvaret hos den felande bör inte finnas.

-     Systemet skall vara rättvist genom att föreläggandet av avgift skall drabba alla lika som överträder reglerna. Om det skall vara möjligt att efterge avgiflen i vissa undantagsfall (l.ex. ursäktliga fall, hänsyn lill hög ålder, sjukdom eller handikapp), skall dessa kriterier vara" klart preciserade. De bör också uttryckligen framstå som undanlag.

-     Avgifterna bör vara anpassade lill de överträdelser del är fråga om enligl vissa schabloner. Avgifterna bör vara på förhand bestämda. Om en administrativ avgift relaleras lill etl mätbart moment i gärningen (l.ex. skattetillägg eller tulllillägg) bör en övre gräns gälla för tillämpligheten.

-     Den som drabbas av en administrativ avgift bör alltid ha rätt att få åtgärden överprövad av högre myndighet eller domstol. Sådan begäran om överprövning bör inte hindra verkställigheten av avgiften (jfr vad som nu gäller felparkeringsavgifi). Möjligen bör dock verkställigheten kunna inhiberas på begäran av klaganden.

Arbetsgruppen anser del vara betydelsefullt att elt samlat grepp tas på depenaliseringsfrågan. Samtidigt påpekas det att en närmare utredning av depenalisering kräver att man ingående prövar de kriminalpolitiska konse­kvenserna. Kunskapen om vad en utbredd depenalisering skulle få för konsekvenser för den fortsatta normeflerlevnaden är mycket liten. Del är också, påpekas del, osäkert hur de administrativa myndigheterna skulle agera, om de tilldelas sådana närmasi straffande funktioner. Det finns därför enligt arbetsgruppen all anledning att gå försiktigt fram, innan man har fått närmare erfarenheter av de hittills genomförda reformerna.

4.3.2 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av BRÅ-rapporlen har endast elt fåtal instanser yttrat sig över del avsnitt som här är aktuellt. Man har därvid genomgåen­de ställt sig tveksam lill den av arbetsgruppen framförda tanken att vid mindre allvarliga brott mer allmänt ersätta bötesstraffet med ett slags straffavgift. Riksåklagaren (RA) pekar i denna del på den avkriminalisering

 

Prop. 1981/82:142                                                                 85

som ägt rum inom skatte- och byggnadsväsendel. RÄ framhåller all elt av de mest utmärkande dragen hos systemet med sådana avgifter är alt eljest förekommande subjektiva element får träda tillbaka för ett i det närmaste slrikl ansvar. Delta leder lill all tillämpningen ofta blir onyanserad och, vilket f.ö. torde vara lagstiftarens avsikt, slår myckel hårt mot den enskil­de. Även om avgiftssyslemet i princip skiljer sig klart från etl straffrättsligl system torde erfarenheten visa att del hos allmänheten ej görs någon åtskillnad mellan de olika systemen. Den enskilde lorde alltså inle uppfatta depenaliseringens principiella innebörd utan endasl se lill de faktiska verk­ningarna. Och därvidlag upplever han situationen som om en mycket strängare och i sin tillämpning orättvis straffbestämmelse införts. En sådan ulveckling kan givetvis vara lill avsevärl men för påföljdssystemel. Enligt RÅ finns mot bakgrund av det anförda all anledning alt iaktta slor försiktig­het när det gäller att ersätta ordinära straffpåföljder med administrativa avgifter. Även kriminalvårdsstyrelsen anser att den psykologiska effekten av all ersätta böter rhed straffavgifter kan ifrågasättas.

Andra aspekter på depenalisering belyses av juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, som framhåller att det är tveksamt vilka konsekven­ser det kommer att få för allmänhetens inställning till förvaltningsmyndig­heterna, om dessa utrustas även med en straffande funktion. Riksdagens ombudsmän (JO) anser atl det vid diskussion om depenalisering kan vara lämpligt atl skilja mellan fall där lagstiftningen principiellt syftar lill en absolut styrning av handlandet och sådana då endasl en relativ styrning i riktning mot elt önskvärt handlingsmönster åsyftas. I det förstnämnda fallel är del i verkligheten fråga om den inom straffrätten förekommande typen av påbud och förbud och sanktionsholet bör i enlighet därmed utformas mera kraftfullt. I regel finns del då ingen annan reell skillnad mellan sanktionshotet och ett hot om straff än att straffet får ådömas endast under iakttagande av sedvanliga straffprocessuella rättssäkerhets-garantier. Ekonomiska sanktioner av detta slag tenderar vidare att bli onyanserade. De invändningar som kan riktas mot normerade straff gäller därför även här. Fördelen med depenalisering, vilken regelmässigt beslår i en avlastning av rättsapparaten, vinnes alltså på bekostnad av rättssäker­heten. Del är osannolikt all sanktionerna av medborgarna uppfattas på annal sätt än som just straff. Området för depenalisering är därför enligt JO begränsat.

4.4 Betänkandet Företagsböter

4.4.1  Utredningens .synpunkter på straffavgifter

Ulredningen har i etl särskilt avsnill i betänkandet ingående behandlal möjligheterna atl använda avgifter för atl uppnå samma resultat som med systemet med företagsböler.'

' Betänkandets. 203-235.

 

Prop. 1981/82:142                                                   86

Ulredningen framhåller bl. a. att de avgiftssystem som har tagits i bruk, utöver den strikta tillämpningen och det schablpniserade beräkningssättet, inle har många gemensamma beröringspunkter. Del kan enligt utredningen från vissa synpunkter vara en fördel att de inte, vare sig i fråga om innehåll eller utformning, är bundna av generella regler på samma sätt som gäller för straffrättsliga påföljder. Denna flexibililel medger nämligen att de kan anpassas efter de materiella föreskrifter, vilkas efterlevnad de är avsedda atl trygga. Tillämpningen kan sålunda anförtros ål tillsynsorgan på det speciella pmrådet, åt förvaltningsmyndigheter eller ål de allmänna domsto­larna. Den strikta utformningen medger också ett summariskt förfarande som ur samhällsekonomisk synpunkl kan te sig fördelaktigare än de mer tungrodda straffrättsliga reaklionsformerna.

Den bristande enhetligheten och svårigheten för folk i allmänhet alt skilja mellan avgift och böler kan dock enligl utredningen bidra till alt skapa osäkerhet om rättsordningen. De olägenheter som brukar förknippas med normerade böter - all del strider mot principerna för sanklionssyste-met all schablonisera straffet med utgångspunkt från den skada som brol­let kan tillfoga och all de inte medger hänsynslagande vare sig till för­mildrande omständigheter eller andra förhållanden såsom gärningsman­nens förfarande, planering, förslagenhel osv. - kan knappast undgå alt göra sig gällande även i fråga om avgifter. Den stelhet som är förknippad med del schabloniserade beräkningssättet är för övrigt ännu mer framträ­dande, när betalningsskyldigheten åläggs strikt och - i princip - ulan hänsyn lill omständigheterna i del särskilda fallel.

Användande av avgifter måsle enligt utredningen begränsas till sådana rättsområden, där del finns ett naturligt underlag för beräkning av avgiflen. Det anses vara en förutsättning för att ett sådanl underlag skall kunna uppbådas alt överträdelsen verkligen kan ge pengar eller atl allmänna intressen kan skadas lypiskl sett. Enligl ulredningen måste förljänslen eller skadan även kunna fångas i en ungefärlig uppskattning och i därför lämpliga schablpner.

När avgift används / stället för kriminalisering, menar utredningen att samhället avslår från att utnyttja straffets mpralbildande effekt. I stället utnyttjar man sinnet för pengar lill att avskräcka från lagöverträdelser genom alt använda en avgift som gör att det sannolikt ställer sig dyrare att bryta mot föreskriften än att följa den. Man bör då enligt utredningen inte bortse från att ett förfarande som är belagt enbart med avgift inle nödvän­digtvis behöver uppfattas som förbjudet eller otillåtet. Eriäggande av avgif­ten kan av den betalningsskyldige upplevas som en affärshändelse. En utbredd användning av enbart avgift för atl motverka lagöverträdelser kan därför enligt utredningen undergräva respekten för lagstiftning och myn­dighetsutövning. En annan faktor, som utredningen anser böra vägas in i sammanhanget, är frågan, huruvida del på lagstiftningsområdel i fråga behövs att någon inom elt företag personligen ansvarar för att föreskriften

 

Prop. 1981/82:142                                                   87

följs eller om del får anses vara tillräckligt atl företaget betalar avgiften för överträdelsen. Att samhället avslår från atl befatta sig med frågan om vem eller vilka inom ett företag som har beslutat att bryta mot l.ex. elt för verksamheten meddelat förbud stimulerar knappast till etl noggrant iaktta­gande av förbudet. Man bör vidare räkna med atl en avgift för en juridisk person inte medför någol obehag för någon inom förelaget, så länge den inte föranleder någon reaktion hos de enskilda medlemmarna - aktieägar­na, föreningsmedlemmar m.fl. Utredningen framhåller i anslutning härtill atl sanktionsholet, om man vill markera all föreskriften skall iakttas, inte bör riktas mot enbart den juridiska personen. Med en sådan inriktning skulle man främja i stället för motverka ett lönsamhelslänkande inför valet att följa eller bryta mol föreskriften.

Enligt ulredningen kan emellertid användande av avgift som komple-ment till straff vara både lämpligt och ändamålsenligt på vissa områden. Med en sådan ordning behöver personerna inom företagsledningen inle uteslutande se till vad som är mest lönsamt för företaget utan kan även hänvisa till att de själva kan bli ställda till ansvar, om föreskriften åsido­sätts. Även de anställda undgår de lönsamhetsmässiga kraven på den punkten.

Frågan huruvida avgiften bör utgå strikt eller om den bör påföras som en särskild rättsverkan av brott - dvs. endast under förutsättning att de subjektiva rekvisiten för brollet är uppfyllda - måste enligl utredningen i hög grad vara beroende av överträdelsens beskalTenhet och förhållandena inom det lagsliftningsområde, där avgiften används. Strikt ansvar kan i ett fall le sig naturligt, därför all det är uppenbart inle bara alt en överträdelse ger vinsl utan även att den inte kan begås annal än i avsikt att uppnå sådana fördelar. På ett annat område kan en presumtion av delta slag vara mer eller mindre obefogad. En strikt indragning har enligt utredningen avsevärda fördelar ur effektivitetssynpunkt. Eftersom skuldprincipen är fast förankrad i det allmänna rättsmedvetandet, räknar utredningen emel­lertid inte med atl en strikt indragning kan utgöra regel. Avsteg från skuldprincipen sker med risk för att sanktionen uppfattas som orättvis. Redan det förhållandet att en avgift påförs utan hänsyn lill betalningsför­mågan i det enskilda fallet innebär etl avsteg från vad som betraktas som normall. Del är enbart den omständigheten att betalningsskyldigheten står i relation till vinsten eller skadan som gör att avsteget kan accepteras.

4.4.2 Remissyttrandena .

Vid remissbehandlingen av ulredningens betänkande och den samtidigt remitterade departementspromemorian Ds Ju 1979: 10 har åtskilliga syn­punkter förts fram när del gäller frågan om avgifter kan tjäna som ett alternativ lill en ordning med förelagsböter. Här skall i korthet redovisas några huvudpunkter i de yttranden som mer utförligt behandlar denna fråga.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 88

Hovrätten över Skåne och Blekinge pekar bl. a. på alt lagstiftaren redan har anträtt vägen mot alt komplettera kriminalisering med avgift. Någol avgörande hinder mot alt fortsätta den vägen reser sig enligl hovrättens mening inle. Med relativt små modifieringar av avgiftsinslitutel - exem­pelvis atl utdömandet överflyttas från de olika administrativa myndighe­lerna till domstol och att den strikta tillämpningen kompletteras med exculpationsregler - skulle avgiftsinslitutel få de viktigaste fördelar som enligl utredningen utmärker företagsböler. Även brottsförebyggande rådet (BRA) anser del vara möjligt alt bygga ul de administrativa avgiftssyste­men så alt de kommer all i stort sett fylla samma funktion som förelags­böter.

Några remissinstanser framhåller att del normalt sett bör vara lättare att bestämma en avgift än atl bestämma företagsböler i anledning av samma brott. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) hävdar därvid alt ett avgiftssystem kan göras effektivare än etl straffrättsligl system genom atl del inle behö­ver göras beroende av några subjektiva rekvisit; i andra fall kan det - om man så vill - i subjektivt hänseende utformas precis som etl system med bötespåföljd.

Länsslyrelsen i Norrbollens län anser att det är förenat med betydande nackdelar all i alltför slor utsträckning låta straff ersättas med olika slag av avgifter och framhåller i denna del alt avgiften utgår schablonmässigt utan att hänsyn kan tas till omständigheterna i det enskilda fallel. Denna sielhel i tillämpningen där betalningsskyldighet kan åläggas oavsett skuld slår inte i överensstämmelse med gemene mans rättsmedvetande. Enligt länsstyrel­sen gäller vidare att avgiften inte har någon norm verkan. Den syftar endast till atl förringa den ekonomiska vinning som gärningen kan medföra. Om sanktionssystemet behöver reformeras och förstärkas måste detta arbete utgå från skuldprincipen och intresset av att rättsreglernas normbildande funktion får upprätthållas genom domstolarnas verksamhet. Härigenom bibehålles på bästa sätt allmänhetens tilltro lill och förtroende för rättsord­ningen.

Etl par remissinstanser uttrycker från andra synpunkter tveksamhet inför ett utbyggt system med avgifter. KonsumentverketlKO anser del vara en klar nackdel alt det ofta är svårt att fastställa etl avgiftssystem som tar hänsyn både till den beräknade förtjänsten eller skadan av det brptlsliga beteendet pch lill graden av ursäktlighet. Sveriges industriförbund m.fl. anser att avgifterna ofta blir stela och orättvisa i tillämpningen. De påförs efter schablonmässiga grunder och utan hänsyn till betalningsförmågan hos ett företag, vilket gör att sanktionen kan slå mycket ojämnt och leda till en snedvridning av konkurrensen.

 

Prop. 1981/82:142                                                   89

4.5 Överväganden

4.5.1 Inledande distinktioner

Kännetecknande för den typ av avgifter som här har betecknats som sanktionsavgifter är att de eriäggs till det allmänna och utgör en form av ekonomisk påföljd för överträdelse av särskilda författningsbestämmelser. I detta sammanhang knyter sig intresset främst till sådana avgifter som kan utgöra komplement till de ändringar som har föreslagits i fråga om brotts­balkens förverkanderegler. För sammanhangets skull kan det emellertid vara på sin plats med några inledande påpekanden.

System med avgifter av det här slaget har vuxit fram vid sidan av lagstiftningens mer traditionella ekonomiska styrmedel - böter, förver­kande, vite och skadestånd - och de har till utfprmning och tillämpning många likheter med alla dessa sanktionsformer. Avgifterna används såle­des ofta på ett sätt som närmast för tanken till straff och förverkande och de fyller i många avseenden samma funkfipn - att genpm sin prevenfiva effekt motverka överträdelser av vissa bestämmelser och att eliminera orättmätiga vinster. Formellt och materiellt står de emellertid utanför den straffrättsliga ordningen och är därför inte bundna av de allmänna prin­ciper som där gäller. Avgifterna företer även många likheter med viten, låt vara att ett vite som regel riktas till ett bestämt rättssubjekt. I vissa fall används avgifter också för att till samhället dra in ersättning för generella . skadeverkningar och avgiftsbeloppet kan således stundom ha drag av skadeersättning. Det är emellertid inte fråga om skadestånd i ordets egent­liga bemärkelse.

Den omständigheten att sanktionsavgifterna sålunda kan användas för att tillgodose skilda intressen medför naturligtvis vissa svårigheter, när det gäller att skaffa sig ett samlat grepp om dem som rättsliga företeelser. För att underlätta den fortsatta framställningen finns det anledning att dela upp de typer av avgifter som hittills har förekommit i olika huvudgmpper. En viss åtskillnad mellan olika slag av avgifter kan nämligen göras med ut­gångspunkt i det sätt på vilket man i de olika systemen har utformat reglerna om avgiftsbeloppets storiek saml de syften som avgifterna har avsetts tillgodose.

En möjlig indelningsgrund kan vara att skilja mellan å ena sidan belopps-maximerade och å den andra värderelaterade avgifter.

Till de beloppsmaximerade avgifterna bör i så fall föras avgifter som i den tillämpliga författningen har bestämts till en viss summa eller för vilka inom vissa ramar har angetts ett högsta belopp som inte får överskridas. Avgifterna är här vanligen knutna till ordningsföreskrifter som riktar sig till en bredare allmänhet pch de uppgår i regel till ganska låga belopp. De används som påtryckningsmedel för att förmå medbprgarna att fullgöra vissa allmänna skyldigheter. Ett exempel erbjuder förseningsavgift för underlåtenhet att i rätt tid avge uppbördsdeklaration. Denna avgift utgår

 

Prop. 1981/82:142                                                   90

med 100 kr, vid upprepad förseelse 200 kr (54 § 3 mom. uppbördslagen, 1953:272).

Till den här kategorin hör en del av de avgifter som har tillkommit som ett led i avkriminalisering av vissa tidigare straffbelagda gärningar av mindre allvarligt slag. Ett lindrigt bötesstraff har då ersatts med en avgift som också den uppgår till ett relafivt blygsamt belopp. Att avkriminalise-ringen i enlighet härmed har fått formen av vad som brukar kallas depenali­sering beror på atl det har varit nödvändigt att markera att det straffria handlandet inte heller i fortsättningen är önskvärt. Exempel på sådana avgifter utgör felparkeringsavgiften och de särskilda avgifterna enligt lagen om påföljder Pch ingripanden vid olpvligt byggande.

Del bör tilläggas att det inte hittills har förekommit att en överträdelse som kan föranleda en beloppsmaximerad avgift dessutom är belagd med straff. Dessa sanktionsformer har sålunda inte tillämpats vid sidan av varandra.

Till gruppen värderelaterade avgifter kan hänföras sådana avgifter där reglerna - i stället för att föreskriva bestämda avgiftsbelopp - anger det sätt på vilket detta belopp skall beräknas. Avgiftens storiek bestäms här med ledning av ett mätbart moment i den aktuella regelöverträdelsen, och det finns vanligen inte någon i absoluta tal angiven övre gräns för avgifts­beloppets storlek. Som exempel kan anföras tilläggsavgift enligl lagstift­ningen om olovligt byggande. Den utgår med 500 kr för varje kvadratmeter våningsyta som den olovliga åtgärden har omfattat.

Skälen till atl dessa avgiftssystem har utfprmats på del här sättet vari­erar från fall till fall. I allmänhet har dock gmnden varit ett intresse av att dra in den vinst som annars skulle kunna uppstå till följd av regelöverträ­delsen. Det är uppenbart att avgifter, som är på detta sätt relaterade till omständigheterna i det enskilda fallel och som syftar till att eliminera uppkomna vinster, kan komma att uppgå till höga belopp. Det kan bl. a. av detta skäl antas att de, var och en inom sitt tillämpningsområde, blir effektiva som ekonomiska sankfioner. Härtill kommer att de inte sällan tillämpas vid sidan av en straffrättslig ordning på sådant sätt att en och samma överträdelse kan föranleda såväl straffrättslig påföljd som skyldig­het att betala avgift.

Mot den indelning som har gjorts nu kan dock vissa erinringar göras. Fastän flertalet av de nu tillämpade avgifterna låter sig inordnas i det angivna mönstret utgör sålunda detta inte någon logisk nödvändighet för framtida regleringar. Att avgifter med karaktär av sanktion av ordnings­föreskrifter görs värderelaterade synes exempelvis inte möta något hinder. Redan nu gäller att förseningsavgift vid underlåtenhet att avge självdekla­ration i rätt tid är värderelaterad (en procent av den högsta beskattningsba­ra inkomsten och 0,3 % av den skattepliktiga förmögenheten) låt vara att den samtidigt är beloppsmaximerad till 300 kr (116 g § taxeringslagen). Vidare bör erinras om att byggnadsavgifterna visserligen har tillkommit i

 

Prop. 1981/82:142                                                   91

samband med depenalisering av fidigare straffbelagda överträdelser av byggnadsförfattningarna men samfidigt för vissa fall har utformats på ett sätt som har medfört en kostnadsmässigt betydligt strängare reaktion än det tidigare bötesstraffet. De fyller därmed även en vinstbegränsande funktion.

Mera ändamålsenligt i detta sammanhang synes då vara att skilja mellan å ena sidan avgifter som har ett renodlat repressivt (straffande) syfte och å den andra avgifter som dessutom har en konfiskatorisk eller snarare vinst­begränsande karaktär. Trols alt vissa invändningar kan riktas även mot denna indelningsgmnd tillämpas den i den följande framställningen. Av­gifter av den förra typen benämns därvid straffavgifter medan avgifter tillhörande det senare slaget benämns vinstbegränsande avgifter. Det är denna senare typ som främst tilldrar sig intresse i detta sammanhang. Först skall emellertid straffavgifterna något beröras.

4.5.2 Straffavgifter

I den kriminalpolitiska debatten har det under senare år funnits ett ökal intresse för depenalisering i den formen att bötesstraff för mera lindriga förseelser ersätts med straffavgifter. Detta torde till en del få ses mot bakgmnd av den förhållandevis kraftiga utvidgningen på specialstraffrät­tens område. Det kan av dessa skäl finnas anledning att här sammanfatta vissa kriminalpolitiska frågeställningar, som kan aktualiseras i anslutning fill dessa avgifter.

Som tidigare har redovisats rekommenderades i BRÅ-rapporten Nytt straffsystem en konsekvent strävan i riktning mot depenaliseringsåtgärder av det slag som har angetts nyss. Remissinstansernas invändningar mot en sådan utveckling har i första hand avsett risken för att medborgarna, som i allmänhet inte gör någon åtskillnad mellan straff och avgift, skulle kunna uppleva situationen som om ett strängare och mer onyanserat straff in­förts. Denna ståndpunkt har främst grundats på det förhållandet att avgif­terna vanligen tillämpas enligt modellen för strikt ansvar och således utan hänsyn till några subjektiva moment hos gärningsmannen samt på den omständigheten att de straffrättsliga rättssäkerhetsgarantierna lätt går för­lorade i ett schablonmässigt tillämpat avgiftssystem.

Elt argument mot en mera omfattande övergång till ett avgiftssystem som delvis har motsatta utgångspunkter har förts fram bl. a. i betänkandet Företagsböler och i länsstyrelsens i Nortbottens län remissyttrande över detta betänkande. Det har sålunda framhållits att man vid depenalisering går miste om straffets normbildande funktion. En straffbelagd gärning uppfattas nämligen vanligtvis som moraliskt förkastlig, medan detta inte behöver vara fallet med ett avgiftsbelagt handlande. Det hänger samman med att straffet är uttryck för att samhället har önskat förbjuda vissa beteenden. En avgiftsbeläggning av ett visst beleende uppfattas däremot inte aUtid som ett förbud utan endast på det sättet alt det kostar en viss summa pengar att bryta mot de uppställda reglerna.

 

Prop. 1981/82:142                                                   92

Med anledning av det anförda bör ytterligare framhållas att medborgar­nas vilja och förmåga alt rätta sig efter de regler som samhället uppställer är beroende av ell komplicerat samspel mellan många olika faktorer. Där torde som ett viktigl inslag ingå elt krav på alt en sanktion i fråga om såväl innehåll som tillämpning skall vara utformad på etl säll som har förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Uppfattningen atl bedömningarna på delta område skall göras med betryggande rättssäkerhet för den enskilde och med hänsynslagande till omständigheterna i varje särskilt fall lorde vara djupt rotad. Det straffrättsliga systemet fillgodoser sådana anspråk. Del stora flertalet medborgare, som kommer i direkl kontakt med samhäl­lets straffande funktioner, gör detta i samband med mindre allvariiga överträdelser av böleskaraktär. Eifarenheten har visserligen visat all den straffrättsliga proceduren när fråga är om lindrigare förseelser ibland kan upplevas som onödigt chikanerande för den enskilde, en synpunkt som på sin tid anfördes till stöd för övergången från straff till avgift för mera bagatellartade deklarationsförseeher. Men om den straffrättsliga ordning­en i betydande utsträckning blir ersatt med avgiftssystem, vilka lätt ten­derar alt bli strikt schablonmässiga i sin tillämpning och där de sedvanliga rättssäkerhetsgarantierna är beskurna, finns det risker för att medborgar­nas respekt för rättsordningen i stort minskas.

Mot delta kan å andra sidan bl. a. anföras att det givetvis är ell önskemål att det i egentlig mening straffbara området är klart avgränsat på ett sätt som också har förankring i del allmänna rältsmedvelandet. Straffbud som kan bedömas vara obehövliga skall givetvis utmönstras ur det straffrätls-liga systemet. De fördelar som därvid kan uppnås består bl.a. i atl de rättsvårdande myndigheterna kan frikopplas från vissa arbetsuppgifter och i slällel inrikta sina resurser på den allvarligare kriminaliteten. Särskilt när det gäller överträdelser av regler, där förvaltningsmyndigheter har alt övervaka efterlevnaden, kan det naturligtvis vara förenat med fördelar att inte också rättsväsendets myndigheter behöver kopplas in. Av det tidigare anförda lorde emellertid framgå atl avkriminaliseringsåtgärder som inne­bär att straffet ersätts med en administrativ avgift bör ske med försiktighet och föregås av en noggrann prövning från kriminalpolitiska utgångspunk­ter.

4.5.3 Vinstbegränsande avgifter 4.5.3.1 Behovet

Genom det i det föregående föreslagna tillägget till brottsbalkens förver­kanderegler tillgodoser man som förut har konstaterats i stor utsträckning det intresse som ligger till gmnd för det tidigare diskuterade systemet med företagsböter. Den föreslagna lagstiftningen torde kunna verksamt bidra till bekämpandet av den ekonomiska brottslighet som kan hänföras till den icke-seriösa företagsamheten. Den erbjuder i normala fall en från samhäl­lets synpunkt tillfredsställande reaktion på brott av del här slaget och kan

 

Prop. 1981/82:142                                                   93

dessutom förväntas få preventiva effekter. Risken för perspnligt straff för den som är straffrättsligl ansvarig för brottet i förening med förverkande av vinsten måste naturligtvis innebära omständigheter som är ägnade att verka avhållande från överträdelser. Man bör härvid också beakta att i de fall som här är särskilt aktuella upptäcktsrisken genomsnittligt sett torde vara större än när det gäller s. k. ekonomisk kriminalitet i allmänhet. I synnerhet är naturligtvis detta förhållandet i fall där kontrollmyndigheter pch allmänhet är direkt berörda av inträffade överträdelser.

Samtidigt står det emellertid klart att ett sanktionssystem med denna utformning har sina begränsningar. Erfarenheten kan därför komma all visa att det behöver kompletteras med andra åtgärder i en del fall. Här erbjuder, som tidigare har framhållits, de vinstbegränsande sanklionsavgif-terna vissa fördelar. De kan nämligen förslärka eller ersätta de allmänna förverkandebestämmelserna på sådana rättsområden där dessa är i behov av ett särskilt komplement.

Det kan i första hand vara motiverat att överväga avgiftssystem på områden där regelöverträdelser bedöms vara särskilt frekventa. I vissa fall kan det också framstå som mycket svårt att göra ens en sådan ungefärlig vinstberäkning som ett förverkandebeslut trots allt fömtsätter. Andra ex­empel utgör fall där vinsten eller besparingen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som begränsad men där samhället å sin sida har ett särskilt behov av att skydda sig mot överträdelser utan alt därför kriminalisering framstår som ändamålsenlig eller tillräcklig. Förver­kandebestämmelsen kan ju bara användas för att till staten dra in en faktiskt uppnådd vinst eller besparing och den är enligt förslaget avsedd att tillämpas endast i den mån den ekonomiska förmånen framstår som otill­börlig. Avgifter är - som också sagts i betänkandet om företagsböter - i det avseendet mer effektiva, eftersom de kan konstmeras så att de slår till oavsett om det i det särskilda fallet har uppstått någon ekonomisk fördel eller inte. Därtill skall läggas att avgifterna har den fördelen framför andra slag av sanktioner att de kan "skräddarsys" för del rättsområde som det är fråga om i det särskilda fallet och att de därför kan vara elt verksamt medel för punkfinsatser mot vissa typer av ekonomisk brottslighet. Även här gäller naturligtvis också den förut redovisade synpunkten alt det på områ­den där förvaltningsmyndigheten har att övervaka regelefterlevnaden ibland kan vara en fördel om inte även rättsväsendets myndigheter behö­ver kopplas in.

Som framgår av vad som har anförts nu finns det flera skäl att efter hand överväga att på olika områden införa avgiftssystem. I fortsättningen skall här redovisas några synpunkter på frågan hur avgiftssystemen bör vara utformade för att tillfredsställa rimliga krav på effektivitet och rättssäker­het.

 

Prop. 1981/82:142                                                                 94

4.5.3.2 Huvudfrågor om utformningen

Det är i realiteten ganska få vinstbegränsande sankfionsavgifter som f. n. är i bmk: överlastavgifter, varselavgifter, byggnadsavgifter och tilläggsav­gifter vid olovligt byggande. Till en del kan även skattetilläggen och oljeav­gifterna hänföras hit. Systemen uppvisar sinsemellan betydande olikheter, vilket till största delen beror på att vart och ett är särskilt anpassat efter förhållandena inom det rättsområde där det skall tillämpas. Faslän natur­ligtvis framtida avgiftsregleringar inte behöver ha något av de nu tilläm­pade systemen som förebild, ger dessa och de erfarenheter som har vun­nits av deras tillämpning ändå vissa hållpunkter för principiella övervägan­den till ledning för framfida lagsfiftningsarbete.

En princip bör till en början vara att de vinstbegränsande sanktionsavgif­terna skall användas inom speciella och klart avgränsade rättsområden. I den mån de används på näringsregleringens område bör de vara knutna fill särskilda föreskrifter, som näringsutövarna har att iaktta i denna sin egen­skap. Exempel från gällande rätt erbjuder överiastavgifterna, som riktar sig till åkare och andra ägare äv främst tyngre motorfordon avsedda för person- eller godsbefordran och är knutna till vägtrafikförfatlningarnas belastningsbestämmelser. Varselavgifterna riktar sig lill en större gmpp av näringsidkare, alla arbetsgivare, och är knutna till bestämmelser om vad som skall iakttas i anledning av föreslående driftsinskränkningar och per-milteringar. Byggnadsavgifterna och tilläggsavgifterna vid olovligt byggan­de riktar sig till byggmästare, entreprenörer och andra som ägnar sig åt eller planerar byggnadsverksamhet. De är knutna lill föreskrifter som har meddelals i anledning av samhällets planering och kontroll av sådan verk­samhet.

Som fömt har berörts är det karaktäristiskt för de vinstbegränsande avgiftssystem som nu tillämpas att de i allmänhet är värderelaterade. Metoden är i huvudsak densamma i alla system. Ett visst belopp relateras till ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen, en parameter. Över­lastavgift ulgår med belopp som anges enligt en stigande skala för varje hundratal kilo överiast. Varselavgift bestäms för varje påbörjad vecka som varsel har försummats, och utgår med 100-500 kr för varje anställd som berörs av driftsinskränkningen. Byggnadsavgift utgår med ell belopp som motsvarar fyra gånger kostnaden enligt den kommunala taxan för bygg­nadslov för den aktuella åtgärden. Tilläggsavgift vid olovligt byggande bestäms till 500 kr för varje kvadratmeter våningsyta som den olovliga åtgärden har omfattat. Skattetillägg, slufiigen, utgår vid inkomstbeskatt­ning med 40 eller i vissa fall 20 procent av det skattebelopp som skulle ha undandragits, om den orikfiga uppgiften hade följts.

Användandet av sådana parametrar medför att varje avgiftssystem en­kelt och smidigt anpassas efter förhållandena inom sitt fillämpningsområde och detta på ett sätt som leder till att avgiften i varje särskilt fall blir beroende av de där föreliggande omständigheterna. Alt sålunda allvarli-

 

Prop. 1981/82:142                                                   95

gare överträdelser leder till högre avgifter kan antas höja den preventiva effekten och torde dessutom ha förankring i det allmänna rättsmedvetan­det.

Även i fortsättningen synes en huvudprincip böra vara att det inom det rättsområde som är aktuellt skall finnas tillgång till en parameter för hur avgiftsbeloppet skall bestämmas, låt vara att en sådan princip inte kan göras undantagslös, jfr prop. 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen (1969: 357). Nära fill hands ligger att bestämma parametern på ett sådant sätt, att den schablonmässiga beräkningen leder fram fill etl avgiftsbelopp som genomsnitfiigl sett motsvarar den uppskattade vinsten av varje över­trädelse. Överlastavgifterna, varselavgifterna och tilläggsavgifterna vid olovligt byggande har konstmerats mot bakgrund av sådana övervägan­den. Skall lönsamhetsmolivet elimineras i fråga om överträdelser av de regler som gäller för näringsverksamhet är det emellertid ibland inte fill­räckligt atl man drar in den uppnådda vinsten i det fall som har kommit till myndigheternas kännedom, utan redan utsikten till vinst bör neutrahseras. I de fall då det finns ett starkt intresse härav bör något hinder inte föreligga mot att bestämma avgiften efter sådana gmnder att den genomsnittliga vinsten (besparingen) väsentligt överskrids. Ett exempel erbjuder bygg-nadsavgiftema.

Av den tidigare redogörelsen framgår också, att skyldighet alt betala avgiften vanligen åläggs enligt modellen för strikt ansvar och således utan hänsyn till frågan om den aktuella överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet.

Erfarenheten visar emellertid atl det i praktiken har varit svårt att undvara regler om att avgiften i vissa undantagsfall kan sättas ned eller efterges. Vart och ett av de nuvarande systemen innehåller också särskilda regler som på olika sätt inskränker utrymmet för det strikta ansvaret. Överlastavgift skulle urspmngligen utgå, så snart en överträdelse objektivt sett hade konstaterats. Genom en ändring, som trädde i kraft 1974, inför­des emellertid i lagen om överiaslavgift en bestämmelse, 8 a § (1974:292), som innebär att avgiften får nedsättas, då särskilda omständigheter förelig­ger. 1 förarbetena till denna ändring har bl.a. angetts att de överträdelser som mer eller mindre förorsakas av en myndighets åtgärder eller brist därpå kan kräva särskilt beaktande.' Strikt ansvar är huvudregeln också när det gäller avgifterna på byggnadsområdet. Enligt 5 § LPI skall emeller­tid avgift inte utgå, om rättelse vidtages innan fråga om ingripande enligt den angivna lagen har tagits upp vid sammanträde med byggnadsnämnd, och inte heller, om den olpvliga åtgärden har avsett rivning spm har företagits bl. a. för att undvika fara för omfattande skada på annan egen­dom eller som har avsett byggnad som till väsenflig del har skadats genom eldsvåda eller liknande händelse. Även i fråga om skattetillägg föreligger i princip strikt ansvar. Här finns emellertid långtgående undantag från hu­vudregeln (ålder, sjukdom m. m., se 116 g § taxeringslagen).

' Prop. 1974:101 s. 4.

 

Prop. 1981/82:142                                                   96

Det strikta ansvaret utgör alltså huvudregel i flertalet avgiftssystem. Därifrån har sedan gjorts de undantag som varit påkallade med hänsyn till förhållandena inom de aktuella tillämpningsområdena och övriga omstän­digheter. Förklaringen till att denna konstmktion har blivit vanlig torde vara dels att den har ansetts medföra fördelar från preventionssynpunkt, dels att den för administrativa myndigheter har förutsatts vara lättare att tillämpa än ett system som i likhel med del straffrättsliga bygger på individuell skuld och förutsätter uppsåt eller oaktsamhet.

I den mån man i framtiden inför avgiftssystem på nya områden synes del emellertid finnas anledning att varna för en schablonmässig användning av konstruktioner med strikt ansvar. Det kan visserligen sägas all man genom avgiftssystem som bygger på strikt ansvar bäst tar tillvara de fördelar som sådana system på vissa områden kan erbjuda i förhållande lill den straff­rättsliga ordningen. Av rättssäkerhetsskäl bör det emellertid inte komma i fråga att införa system som bygger på strikt ansvar i andra fall än då delta är motiverat med hänsyn till det aktuella rättsområdets natur. Strikt ansvar bör i princip förutsätta att avgiftsskyldigheten riktar sig fill personer och företag som måste antas ha inte bara ingående kännedom om föreskrifter­nas innehåll utan även särskild anledning all vaka över alt de inte över­träds. Strikt ansvar torde också förutsätta att det finns starkt stöd för en presumfion atl överträdelser knappast kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Ju svagare en sådan presumtion är -t. ex. därför att avgiftsreglerna riktar sig till en mer obestämd personkrets och avser mer allmänl hållna föreskrifter - desto fler undantag torde det av rättssäkerhetsskäl bli nödvändigt att göra från det strikta ansvaret. Det kan då vara mera ändamålsenligt att föreskriva uppsåt eller oaktsamhet som förutsättning för avgiflsskyldighet och anförtro prövningen åt domstol (jfr varselavgifterna, avsnitt 4.2.2.3).

Även i de fall då del vid en avvägning efter de grunder som har angetts nu bedöms mofiverat att i framtida regelsystem låta avgiftsskyldigheten bygga på strikt ansvar, torde emellerlid ofta behov föreligga av säkerhels-ventiler, som förhindrar att avgiften i undantagsfall drabbar orimligt hårt. Del är naturliglvis angelägel att sådana regler utformas så atl tillämp­ningssvårigheler såvitt möjligt undviks. Undantagen bör därför vara klart preciserade, helst — spm har framhållits i BRÅ-rappprten - med vägle­dande exempel. Allmänt hållna regler av innehåll atl avgift inte skall åläggas i ursäktliga fall eller att belpppet får jämkas då det föreligger särskilda pmsländigheter bör i all möjlig utsträckning undvikas.

4.5.3.3 Förhållandet till det straffräftsliga regelsystemet

Sankfionsavgifter av konfiskatorisk karaktär torde ha betydande pre­ventiva effekter. Redan genom sin existens torde de verka avhållande på den som överväger att bryta mot de avgiftssanktionerade föreskrifterna. 1 detta avseende fyller de i stort sett samma uppgift som de straffrättsliga

 

Prop. 1981/82:142                                                   97

påföljderna och de används också i vissa fall som ersättning för en straff­rättslig ordning. Exempelvis infördes avgifterna på byggnadslagstiftning­ens område i samband med en omfattande avkriminalisering av tidigare straffbelagda överträdelser av dessa bestämmelser. På det område där varselavgifter är tillämpliga har det över huvud tagel inte funnits några straffrättsliga beslämmelser.

I andra fall är förhållandet det motsatta. Där tillämpas avgiftsregler och straffbestämmelser parallellt på ett sätt som gör att de kan sägas komplet­tera varandra. När det gäller oriktiga uppgifter till skattemyndighet, kan således en och samma överträdelse i princip medföra såväl skaltelillägg som ansvar enligt skaltebrottslagen. På grund av åtalsregeln i 13 § skatte­brottslagen kommer emellertid båda sanktionerna att tillämpas parallellt endast när det är fråga om allvarliga överträdelser. I normalfallet skall annan åtgärd än skattetillägg inte förekomma.' Även när det gäller överträ­delser av vägtrafikförfattningarnas belastningsbestämmelser har avgifts­reglerna närmast karaktär av komplement till den straffrättsliga prdningen. Här bör noteras att överlastavgiften alltid drabbar fordonets ägare under det att det straffrättsliga ansvaret även kan drabba föraren (106, 114 och 163 §§ vägtrafikkungörelsen 1972:603).

De nu aktuella typerna av avgifter syftar i första hand till att dra in sådana otillbörliga vinster eller andra värden som inte alls eller endast med svårighet skulle vara åtkomliga med förverkandebestämmelser. Eftersom det alltså rör sig om en ersättning för förverkande, kan det framslå som naturligt att nya avgiftssystem i huvudsak fillämpas vid sidan av eventuella straffbestämmelser på aktuella områden. Åtminstone när det gäller över­trädelser som typiskt sett begås inom ramen för juridiska personers verk­samhet medför en sådan ordning att preventionen verkar så att säga på två plan; dels kan den - anställd eller ställföreträdare - som är personligen ansvarig för att föreskrifterna följs ådömas straff, dels kan företaget åläg­gas att betala avgiften. Något principiellt hinder finns därvid inte mot att de subjektiva rekvisiten är utformade på olika sätt i det straffrättsliga syste­met och i avgiftssystemet. Avgiften kan alltså i och för sig åläggas slrikl, under det att straffrättsliga ansvaret är beroende av uppsåt eller oaktsam­het hos gärningsmannen.

I elt system där en och samma överträdelse kan medföra såväl straffan­svar som skyldighet att betala avgift går det inte att undvika att en inträffad överträdelse kan få allvarligare konsekvenser för en enskild näringsidkare än för en juridisk person. Han drabbas ju själv av både straff pch avgift. I den juridiska perspnen, därempt, blir det en anställd - ofta den verkstäl­lande direktören eller motsvarande - som får bära det straffrättsliga an­svaret, medan avgiften läggs på företaget. Det torde emellertid inte vara möjligt att utforma avgiftsreglerna på olika sätt beroende på om det är en

' Prop. 1971: lOs. 240f.

7   Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                   98

enskild näringsidkare eller en juridisk person som skall betala avgiften. De praktiska verkningarna för den enskilde av denna ordning kan naluriigtvis lindras genom att man vid straffmätningen tar hänsyn till att den tilltalade drabbas av en betungande avgiftsskyldighet.

Det nu anförda utesluter givetvis inte atl det i vissa fall kan vara lämpligt att avstå från att låta straffbestämmelser gälla vid sidan av avgiftssystemel. Det torde framför allt gälla sådana fall där de aktuella överträdelserna trots alll är av tämligen lindrig beskaffenhet och där vinslelimineringen ur sam­hällets synpunkt framstår som en fullt tillräcklig åtgärd. En depenalisering kan i sådana fall även innebära en förenklad handläggning av hela sank­tionsfrågan.

Frågan humvida det kan anses ändamålsenligt atl låta ett avgiftssystem komplettera eller ersätta en slraffrättslig ordning är i hög grad beroende av förhållandena inom det särskilda rättsområde som det är fråga om (jfr betänkandet Företagsböter s. 220-230 och de allmänna synpunkter som där har redovisats beträffande de renodlade straffavgifterna).

En särskild fråga gäller förhållandet mellan avgift å ena sidan och förver­kande enligt den i denna promemoria föreslagna nya regeln i brottsbalken å den andra. Denna fråga har behandlats i det föregående (avsnitt 3.3.7).

4.5.3.4 Beslutande myndigheter

Som fömt har framgått gäller f. n. att tilläggsavgift vid olovligt byggande och varselavgift prövas av allmän domstol, de förra på talan av åklagare efter anmälan från byggnadsnämnd och de senare på talan av arbetsmark­nadsstyrelsen. Skattetillägg prövas av lokal skattemyndighet, överiaslav­gift av länsstyrelse och byggnadsavgift av byggnadsnämnd.

Även i fortsättningen bör olika lösningar kunna väljas beroende på det aktuella rättsområdets karaktär. Prövning av frågor som gäller sanktions­avgifter kan sålunda i viss utsträckning överlämnas till de administrativa myndigheter som är verksamma ~ som tillståndsgivare eller på annal sätt — inom de rättsområden, där avgifterna skall tillämpas. Därvid uppnås de fördelarna att avgifterna inte behöver belasta rättsapparaten, samtidigt som de berörda myndigheternas sakkunskap kan tillvaratas på elt ända­målsenligt sätt.

Prövningen bör dock alltid ankomma på allmän domstol i fall då avgifts­skyldigheten görs beroende av uppsåt eller oaktsamhet hos den som har gjort sig skyldig till den aktuella överträdelsen. Det är bedömningar som hör hemma i allmän domstol. Även i andra fall kan det framstå som lämpligt att överlämna prövningen till domstol, l.ex. när reglerna ger utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar eller när straffansvar kan utkrävas vid sidan av avgiften. När avgiftsfrågan prövas av allmän domstol, kan de berörda myndigheternas sakkunskap utnyttjas exempelvis på det sättet att de ges partsställning i processen.

Vilken myndighet som skall handlägga avgiftsfrågan bör i enlighet med

 

Prop. 1981/82:142                                                   99

det anförda prövas från fall till fall med hänsyn till förhållandena inom det berörda rättsområdet och med beaktande av hur systemet i övrigt är utformat. I anslutning härtill skall särskilt framhållas atl möjligheter givet­vis alltid måste finnas att överklaga elt avgiftsbeslut. Som regel bör etl sådant överklagande prövas av domstol. I praktiken lorde då i allmänhet förvaltningsdomstol komma i fråga.

4.5.3.5 Avslutande sammanfattning

I all korthet kan de synpunkter som här har redovisats i fråga om vinstbegränsande sanktionsavgifter sammanfattas på följande sätt.

1.   Del tillägg till brottsbalkens förverkandebestämmelser som har före­
slagits i det föregående kan på vissa områden behöva kompletteras. Ett
avgiftssystem kan i detta hänseende erbjuda en ändamålsenlig lösning i fall
där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller speciella svårigheter före­
ligger att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det
särskilda fallet. Andra fall är när den ekonomiska fördelen av en isolerad
överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som sam­
hällets behov av skydd på det aktuella området är så framträdande, att inte
bara den ekonomiska fördelen i det särskilda fallet utan redan utsikten till
vinst eller besparing bör neutraliseras.

2.    Avgifter bör få förekomma endast inom speciella och klart avgränsa­de rättsområden. I den mån de används på näringsregleringens område bör de vara knutna till särskilda föreskrifter som näringsutövarna har att iaktta i denna egenskap.

3.    Bestämmelserna om beräkning av avgiftsbeloppet bör i all möjlig utsträckning konstmeras så att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen - en parameter - som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften skall bli i det särskilda fallet. Konstmk­tionen kan vara utformad på elt sådanl sätt att den schablonmässigt fast­ställda avgiften kan beräknas genomsnittligt motsvara den uppkomna vins­len vid varje särskild överträdelse. I de fall då del bedöms angeläget att söka neutralisera redan utsikten fill vinst bör dock hinder inte föreligga mot att låta avgiften utgå enligt gmnder som leder lill väsentligt högre avgiftsbelopp.

4.    Berpende på det aktuella rättsområdets natur bör prövas om uppsåt eller oaktsamhet skall fömtsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet kan bygga på strikt ansvar. För att en konstruktion med strikt ansvar skall vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Vidare måste uppmärksammas att särskilda undantag från det strikta an­svaret även i dessa fall kan vara nödvändiga med hänsyn fill förhållandena inom avgiftens användningsområde eller till reglernas utformning i övrigt. Sådana undantag bör så långt möjligt vara preciserade, så atl del inle

 

Prop. 1981/82:142                                                  100

föreligger någon tvekan om deras räckvidd. Del sistnämnda gäller även i fråga om bestämmelser som reglerar möjhgheten fill jämkning av avgiftsbe­loppet.

5.    Något hinder bör inte föreligga mot att låta avgiftsregler som i första hand riktas mot juridiska personer och straffrättsliga beslämmelser riktade mot fysiska personer vara fillämpliga vid sidan av varandra. De subjektiva rekvisiten kan därvid vara annoriunda utformade i de olika systemen -strikt ansvar vid avgift och uppsåt eller oaktsamhet vid slraffrällsligt ansvar. Om del rör sig om mindre allvarliga överträdelser, kan den vinst­eliminering som uppnås genom avgiflen framstå som en fullt tillräcklig åtgärd. Del kan i så fall bli aktuellt atl låta införandet av ell avgiftssystem innebära att de aktuella gärningarna inte längre är straffbara.

6.    Åläggande av avgiftsskyldighet kan i viss utsträckning överlämnas till de administrafiva myndigheter som är verksamma på det aktuella området. I vissa fall är det emellertid lämpligt att överlämna denna prövning till de allmänna domstolarna. Det gäller främst när avgiftsskyldigheten görs bero­ende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaklsamhel och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. I sådana fall kan sakkunniga administrativa myndigheter ges ställning som initiativtagare till eller part i domstols­processen.

 

Prop. 1981/82:142                                                               101

Underbilaga

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 36 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

36 kap. 3a§

Har det i anledning av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit en otillbörlig förtjänst eller besparing för näringsidkaren, får värdet där­av förklaras förverkat även när det inte följer av I eller 2 § eller annars har särskilt föreskrivits.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt. Vid bedömningen av om så år förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns grundad anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot den ekonomiska förde­len av brottet kommer att åläggas näringsidkaren.

4§'

Förverkande på grund av brott Förverkande / anledning av brott

av egendom eller dess värde må, av egendom eller dess värde, får

om ej annat har föreskrivits, ske om ej annat har föreskrivits, ske

hos                                                                                      hos

a)  gärningsmannen eller annan a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,   som medverkat till brottet,

b)  den i vars ställe gärningsman- b) den i vars ställe gärningsman­nen eller annan medverkande var,            nen eller annan medverkande var,

c)  den som genom brottet beretts c) den som genom brottet bereits vinning,      vinning   eller  näringsidkare   som

avses i 3 a §,

d)   den som efter brottet förvärvat     d) den som efter brottet förvärvat
egendomen på gmnd av giftorätt, egendomen på grund av giftorätt,
arv eller testamente eller genom arv eller testamente eller genom
gåva eller som efter brottet förvår-     gåva eller som efter brottet förvär-

' Paragrafen föreslås ändrad även i prop. 1980/81:84.

 

Prop. 1981/82:142

Nuvarande lydelse

val egendomen på annal sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egen­domens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första stycket a)-c), må den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

102

Föreslagen lydelse

val egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egen­domens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första slycket a)-c), får den inte förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

 

Prop. 1981/82:142                                                               103

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över departe­mentspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska sank­tioner vid brott i näringsverksamtiet

1   Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), bankinspek­tionen, riksskatteverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsument­verket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk, statens naturvårdsverk, statens planverk, statens industriverk, statens provnings­anstalt, juridiska fakultetsnämnderna vid Lunds och Stockholms universi­tet, länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län, Svenska kommun­förbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Familjeföretagen, Svenska företagares riksförbund, Sveriges advokatsam­fund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. För­eningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer och För­eningen Sveriges polischefer'.

RA har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göte­borgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Malmöhus, Uppsala och Västerbottens län. Handelshögskolan i Stockholm har förklarat sig avstå från att besvara remissen men har översänt elt inom dess rättsveten­skapliga institution utarbetat ytlrande. Vidare har skrivelser inkommit från bl.a. Ackordscentralen, Stockholm.

2   Remissyttrandena

2.1 Inledning

2.1.1 Behovet av åtgärder

Vad som i promemorian har anförls rörande behovel av lagsliftningsål­gärder tillstyrks eller lämnas utan erinran av del hell övervägande antalet remissinstanser. Till dem som uttryckligen ansluter sig till vad som sägs i promemorian hör bl.a. länsåklagaren i Uppsala län, bankinspektionen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och svenska företa­gares riksförbund.

' Sedermera har yttrande inkommit även från juridiska fakultetsnämnden vid Upp­sala universitet.

 

Prop. 1981/82:142                                                               104

Flera remissinstanser - bl.a. RÅ. överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, rikspolisstyrelsen, BRA, NO, konsumentver­ket, statens provningsanstalt, Sveriges industriförbund, Sveriges Hant­verks- och Industriorganisation. Familjeföretagen och Sveriges Köpman-riaförbund och Föreningen Sveriges statsåklagare — ger uttryck för upp­fattningen att behovet av åtgärder är mera uttalat än vad som uppges i promemorian. Överåklagaren i Stockholm framhåller sålunda atl brott i näringsverksamhel i allmänhel har ekonomiska motiv och att den brottspå­följd som gärningsmannen riskerar om han avslöjas har ringa avhållande verkan i förhållande till den lockelse lill alt åsidosätta för verksamheten gällande bestämmelser som den förväntade vinningen av brottet utgör. Från brollspreventiv synpunkl och även av rena anständighetsskäl är del, enligl överåklagaren, av stor belydelse all möjlighet finns lill all dra in vad gärningsmannen tjänar på brottet. Överåklagaren framhåller vidare atl möjligheterna härtill är mycket begränsade enligt gällande bestämmelser pch att de nuvarande reglerna nästan inte alls utnyttjas för förverkande riktat mpt juridisk perspn.

NO påpekar för sin del alt de problem som diskuteras i promemorian yttrar sig bl.a. i atl seriösa företag pressas av konkurrensen från icke seriösa företagare. Det är således enligl NO ingalunda orealistiskt atl räkna med att åtskilliga seriösa företag gått under eller förvandlats till oseriösa företag av konkurrenstrycket från de oseriösa.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges industriförbund, SHIO-Fa­miljeföretagen och Sveriges köpmannaförbund som anser atl den ekono­miska brottsligheten utgör etl allvariigt problem på flera områden i samhäl­let och att del från såväl näringsrättsliga utgångspunkter som från samhäl­leliga aspekter är angeläget atl åtgärder vidtas för att hindra ekonomisk brottslighet. Organisationerna betonar kravet på konkurrensneutralitet i en marknadsekonomi och framhåller att mindre nogräknade personers syste­matiska åsidosättande av gällande regler otvivelaktigt medför en snedvrid­ning av konkurrensförutsättningarna och kan innebära svåra ekonomiska påfrestningar för den seriösa företagsverksamheten.

Advokatsamfundet anser - med hänvisning lill vad samfundet anfört i ell tidigare remissyttrande rörande företagsböter - atl det inte har före-bragts övertygande skäl för att det föreligger elt behov av de föreslagna lagstiftningsåtgärderna.

Rättsvetenskapliga institutionen vid handelshögskolan i Stockholm — som även i övrigl ställer sig mycket kritisk lill de framlagda förslagen - för fram tanken atl del inte så sällan, även ur samhällsekonomisk synvinkel, torde vara bättre att låta det kapital, som med promemorians utgångspunkt skall förverkas, få arbeta i förelaget lill att åstadkomma rättelse av vad som kommit att brista genom brottet än att dra in medlen till staten. Institutionen anser vidare att dålig normeflerlevnad på skilda områden torde kunna bero mera av atl straff inle utkrävs, där så kunnat ske, eller på

 

Prop. 1981/82:142                                                               105

alt tänkbara viten inte åläggs än av atl otillbörliga vinster och besparingar av åtgärder och underlåtenheter ter sig skyddade mot statsingripanden saml alt det måhända rent av finns anledning varna för åtgärder som ger grogrund åt tankar att "brott berikar staten" eller att "staten söker sko sig med straffavgifter" eller intäkter av motsvarande slag.

2.1.2 Allmänna synpunkter i övrigt

Nästan alla remissinstanser godtar en reglering enligt de huvudsakliga riktlinjer som anges i promemorian. Uttryckliga tillstyrkanden har sålunda lämnats av JK, RA, överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagar­distrikt, rikspolisstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, BRA. bankinspektionen, statens naturvårdsverk, AMS, statens industriverk, ju­ridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet (majoriteten), läns­styrelserna i Stockholms och Norrbottens län, landstingsförbundet, TCO. SACO/SR, LO, Sveriges industriförbund, SHIO-Familjeföretagen, Sveri­ges köpmannaförbund. Svenska företagares riksförbund. Domareförbun­det, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. - Föreningen Sveriges statsåkla­gare betraktar också den föreslagna reformen som önskvärd och bra, men ställer sig tveksam till dess genomförande på grund av de begränsade resurserna som samhället ställer lill åklagarväsendets och polisens förfo­gande för verksamheten mot kvalificerad brottslighet.

Stockholms tingsrätt vill gå ett steg längre än promemorieförslagel och ifrågasätter om inle förverkandesanktionen borde kunna frikopplas från anknytningen till brott, dvs. en gärning som uppfyller alla objektiva och subjektiva rekvisit för ådömande av ansvar enligt en straffbestämmelse. Enighet torde enligt tingsrätten råda om atl överträdelser av lagbestäm­melser inte bör vara företagsekonomiskt lönsamma. Tingsrätten finner inte tillräckligt bärande skäl för atl underlåta förverkande av otillbörlig för­tjänst eller besparing, då brott inle föreligger och förordar atl förverkande får ske vid lagöverträdelse som leder till otillbörlig förtjänst eller bespa­ring, oavsell om brott föreligger eller inte, såvida särskilda skäl inte talar för annat.

Tanken på en förverkanderegel med generell tillämpning på såväl brotts­balkens som specialstraffrätlens område avvisas av några remissinstanser. Sålunda anser länsåklagaren i Malmöhus län för sin del alt en förverkan­deregel av angivet slag inte är ägnad atl på elt effektivt sätt skapa möjlighet att indraga otillbörliga förtjänster eller besparingar. Därtill kommer enligl länsåklagaren en risk för osäkerhet i rättstillämpningen under överskådlig framlid på gmnd av att en generell bestämmelse föreslås gälla för mycket stora, helerogena och oöverskådliga områden. En framkomlig väg alt nå de syften, som ligger lill grund för promemorian, lorde enligt länsåklagaren vara att på vaije enskilt område inom specialstraffrätlen anpassa förver­kandereglernas innehåll till de särskilda behov som föreligger, varvid för-8    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 142

 

Prop. 1981/82:142                                                                106

verkandereglerna skulle kunna utbytas av eller kompletteras med etl av­giftssystem. - Liknande synpunkter framförs av länsåklagaren i Väster­bottens län och SAF.

En ledamot av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som intar en mycket kritisk hållning till avgifter av del slag som behandlas i promemorian, anser att förverkande inom brottsbalkens område i och för sig borde kunna få ske av sådan vinning som motsvaras av skada för enskild i den mån del kan tagas för visst att målsägandeanspråk inte kommer all framställas men atl man på specialstraffrätlens område i första hand borde göra en översyn och eventuell komplettering av aktuella för­verkanderegler.

Några remissinstanser uttrycker tveksamhet huruvida förverkande av uppkommen vinsl utgör en tillräcklig reaktion från samhällets sida vid den typ av brott som det här är fråga om. Sålunda ifrågasätter riksskatteverket om de föreslagna förverkandereglerna drabbar en näringsidkare tillräckligt avskräckande; näringsidkaren riskerar genom sanktionen inle någol annat än den otillbörliga vinsten. Kombinerat med sanktionsavgift av del slag som föreslås kunna införas i respektive specialförfattning synes dock sank-tionssystemel enligt verket bli värdefullt.

Liknande synpunkter framförs av statens provningsanstalt. Även bank­inspektionen anser att den allmänpreventiva effekten av elt hot om förver­kande kanske inte alla gånger är så stor.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan uttalar sin tillfreds­ställelse över alt den i promemorian föreslagna ordningen bättre låter sig infogas i den gällande rätten än det system med företagsböter som tidigare har diskuterats. Uttalanden i denna riktning har gjorts av JK, RÅ, över­åklagarna i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, länsåklagaren i Uppsa­la län, Stockholms tingsrätt, bankinspektionen, statens industriverk, juri­diska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Norrbottens län och Svenska företagares riksförbund.

Rikspolisstyrelsen anser för sin del att förslagel alt i stället för företags­böter använda sig av elt modifierat förverkandeinstilut har en klar fördel i det att fillämpningspmrådel avses omfatta även brottsbalksbrott och atl subjektet inte behöver bli begränsat till juridisk person. Däremot är syste­met med förverkande enligl styrelsen så till vida mer begränsat, som del i motsats till företagsbotssystemet är en särskild rättsverkan av brott, dvs. i princip krävs etl ådömt personligt straffansvar innan förverkande kan ske. I övrigl anser styrelsen att föreslagna tillägg till bestämmelserna om förver­kande i minst lika hög grad som företagsbotssystemet torde tillgodose de rättmätiga krav, som kan uppställas på verkningskraftiga möjligheter till repressiva åtgärder mot den icke-seriösa näringsverksamheten i landet.

BRÅ instämmer inte i att man bör överge tanken på införande av korpo­rativt straffansvar. BRÅ pekar på att man med det nu framlagda förslaget visserligen tillgodoser en del av de funktioner som ett korporativt ansvar

 

Prop. 1981/82:142                                                               107

skulle kunna fylla men att förslaget i andra hänseenden inte kan ses som något alternafiv till ett sådant. BRÅ påpekar vidare alt den föreslagna förverkanderegleringen tar sikte endast på att neutralisera vissa ekonomis­ka fördelar som idag kan vara förenade med brott i näringsverksamhel. Fråga är alltså inte om någon sanktionsform. Förslagel bör snarare ses som ett utlopp av tanken atl det framstår som slötande att ekonomiska fördelar skall kunna uppkomma genom broll även när delta upptäcks och lagfors. Genom att reducera den möjligheten kan också vissa preventiva effekter uppnås. Etl korporativt straffansvar sträcker sig dock längre genom att ett sådant förenas med egentliga sanktioner och ett direkt klander av det brottsliga förfarandet. - Inle heller ett avgiftssystem efter de principer som redovisas i promemorian kan ersätta ett korporativt ansvar. Avgif­terna förutsätts komma till användning "endasl inom speciella och klart avgränsade rättsområden" främst där "regelöverträdelser är särskilt fre­kventa". Behov av att kunna rikta kraftigt klander mol elt företag kan dock uppkomma i en mängd fall som inte kan förväntas bli avgiftsreglera-de.

Även TCO anser alt institutet förelagsböter bör bli föremål för etl förnyat och fördjupat utredningsarbete. Liknande synpunkter framförs av konsumentverket, som anser atl företagsböler har betydande fördelar på konsumentområdet.

2.2 Förverkanderegeln

2.2.1 Tillämpningsområdet i stort

Den begränsning som ligger i atl beslämmelsen föreslås äga tillämpning endast när brott har begåtts i utövningen av näringsverksamhel accepteras av de remissinstanser som godtar huvuddragen i den föreslagna lösningen (se ovan avsnitt 2.1.2).

Några remissinstanser - bl. a. RÅ och BRÅ - befarar dock alt uttryckel "i utövningen av näringsverksamhet" kan ge upphov till tolkningssvårig­heter. RA erinrar i sammanhanget om de svårigheter som uppkommit när del gäller atl bestämma innebörden av del i 7 kap. 4 § rättegångsbalken använda uttrycket "i utövning av tjänsten".

Svenska kommunförbundet pekar på att delar av den kommunala verk­samheten inryms i begreppet "näringsverksamhet" men framhåller också all del lorde ligga i sakens natur alt tillämpning av den föreslagna bestäm­melsen endast i rena undantagsfall kan komma all aktualiseras i den kommunala verksamheten eller för ett kommunall bolag.

Även juridiska fakultetsnämnden vid Stockhobns universitet kommen­terar den närmare innebörden av begreppet näringsverksamhel och påpe­kar därvid alt tillämpningsområdet blir större än vad som kanske direkt framgår av lagtexten, eftersom uttrycket "näringsidkare" i det föreslagna stadgandet är avsett atl ha samma innebörd som i I § bokföringslagen, där

 

Prop. 1981/82:142                                                               108

det enligt motiven givits en tämligen vidsträckt innebörd och bl.a. omfat­tar näringsverksamhet som inte drivs i vinstsyfte.

Rikspolisstyrelsen lar särskilt upp frågan mol vem en förverkandetalan av angivet slag bör kunna riktas. Styrelsen påpekar i denna del alt det är viktigt atl föreslagna bestämmelser omfattar yrkesmässigt bedriven verk­samhet av ekonomisk art i vidsträckt bemärkelse. Bestämmelserna måste därför inbegripa illegala näringslransaktioner beträffande såväl produkiion av och handel med varor och utbjudande av tjänster som olika kapital­former, exempelvis fastigheter och värdepapper. Gränsdragningen vid att broltel skall vara begångel i utövningen av näringsverksamhel får enligt styrelsen inte hindra att till följd av andra handlingar uppkomna otillböriiga vinster också kan förverkas. Sådana handlingar behöver ju inle vara ett direkt led i den ursprungliga näringsverksamheten men väl i näringsidkar­ens totala verksamhet. En olillböriigl åtkommen förmån som används utanför näringsverksamhet för atl därigenom vinna ytteriigare förmåner måsle vara förverkningsbar i sin helhet. En jämförelse med räntesitua­tioner kan därvid göras. Vidare måsle det vara fullt klart att med näringsid­kare inle bara skall avses den som lill synes driver näringsverksamhel eller formellt är ansvarig för denna ulan även den reella näringsidkaren som finns i bakgrunden (bakmännen). Om brott begås av personer som biträder näringsidkaren i dennes verksamhet, exempelvis med bokföring eller av-lalsleckning, måste otillbörlig vinsl kunna förverkas såväl hos näringsid­karen som biträdet. Ett motsvarande förhållande som gäller i näringsför­budsfallen måste alltså råda i fråga om möjligheten atl förverka otillbörliga förmåner. Om bulvaner begått brott som näringsidkaren får nytta av, bör förmånen vara förverkningsbar även hos näringsidkaren. Typfallet är brott som begås i en näringsidkares verksamhet men medför en direkl vinsl eller annan fördel hos en annan näringsidkare. Den senares vinst skall också kunna förverkas bl.a. för atl ekonomiskt kunna åtgärda de systematiska konkurserna.

Liknande synpunkter framförs av riksskatteverket som betonar vikten av all förverkandereglerna utformas så atl det klart framgår atl också andra än näringsidkaren kan drabbas av förverkandet. En sådan prdning är enligl verket en fömtsättning för atl sanktionen skall få avsedd verkan, i synnerhet vid brott som begås i näringsverksamhel som bedrivs av få-mansbolag och handelsbolag; vinningen tillkommer i dessa fall som regel annan än näringsidkaren och kanske också annan än gärningsmannen.

2.2.2 Det förverkade beloppet

Förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser. Uttryckliga tillstyrkanden har lämnats av JK, överåklagarna i Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, rikspolisstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, AMS, statens industriverk,juridiska fakul­tetsnämnden vid Stockholms universitetet (majoriteten), länsstyrelserna i

 

Prop. 1981/82:142                                                               109

Stockholms och Norrbottens län. Landstingsförbundet, TCO SACO/SR, LO, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

SAF anser alt de föreslagna förverkandereglerna leder till svårbemäst­rade rättssäkerhetsproblem och påpekar i denna del att såväl lagtext som motiv är allmänt hållna. Det framgår inte närmare vilka vinster som skall kunna förverkas. Det är enligt föreningen inle tillfyllest med molivuttalan­den som att förverkande skall kunna ske om det "frän allmän synpunkt framstår som stötande att förelaget får tillgodogöra sig den ekonomiska fördelen" eller att förslaget "företrädesvis" tar sikte på systematiska lag­överträdelser. Det saknas i promemorian erforderliga garantier för atl de utbyggda förverkandemöjligheterna inte kommer att användas gentemot seriöst bedriven företagsamhet.

Ytterligare några remissinstanser pekar på de svårigheter som kan upp­komma, när det gäller fastställa ett orsakssamband mellan en ekonomisk fördel och elt bakomliggande brott. BRÅ förmodar atl avsikten mindre torde vara att avgränsa vissa former av faktisk kausalitet än alt ställa upp normativa krav som bör ställas på sambandet mellan brott och ekonomisk förmån. Enligt rådets uppfattning skulle det i dessa hänseenden vara av värde för rättstillämpningen om klarare uttalanden kunde utvecklas inför en ny lagstiftning.

NO tar upp frågan om gränsdragningen mellan förverkningsbara och icke förverkningsbara ekonomiska fördelar. NO hänvisar därvid fill utta­landen i promemorian där del sägs att, om l.ex. ett företag till följd av inbesparade invesleringskoslnader kan hålla lägre priser än vad konkur­renlerna kan göra och till följd härav ökar sin försäljning och därmed sin vinst, sambandet mellan försäljningsvinsten och brottet blir alltför uttun­nat för atl elt mot vinslen svarande belopp skall kunna förverkas. Enligl NO bör man inte göra en sådan principiell inskränkning; den omständighe­ten att det är svårt och ibland omöjligt att fastställa ell orsakssamband och kvantifiera den vinst som härrör från brottet är inle något skäl att anse all den vinsl, som vid en domstolsprövning kan klarläggas, inte skall kunna förverkas. Del finns enligt NO inte några som helst skäl alt tro att svenska domstolar skulle åsidosätta rimliga rätlssäkerhetskrav. NO anser vidare alt den viktigaste invändningen mot den angivna begränsningen är atl del troligen i många fall är den företagsekonomiska vinsten som dominerar såsom anledning till brottet och att det därför är otillfredsställande atl den företagsekonomiska vinsten inle kan förverkas. NO förordar att de pro­blem som hänger samman med frågan om vilka slags vinster som skall kunna förverkas och hur del förverkade beloppet skall fastställas analyse­ras i samråd med ekonomisk expertis samt alt del därvid övervägs alt förverkande skall omfatta även sådana företagsekonomiska vinster som nu har berörts.

Även Sveriges industriförbund, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges

 

Prop. 1981/82:142                                                               110

Köpmannaförbund förordar atl problemen om vilka slags vinster som skall kunna förverkas och hur det förverkade beloppet skall fastställas noga analyseras från företagsekonomiska utgångspunkter innan den föreslagna bestämmelsen läggs till gmnd för lagstiftning. Organisationerna framhåller bl.a. att domstolarna vid tillämpning av den föreslagna regeln kommer alt röra sig på ett område där inte enbart juridiska överväganden torde vara en nödvändig fömtsättning för att ett i sak riktigt beslut skall kunna fattas.

Svenska företagares riksförbund framställer invändningar mol den ter­minologi som har kommit till användning i promemorian och den föreslag­na lagtexten. Förbundet pekar därvid på att man i promemorian diskuterar värdet av den otillbörliga ekonomiska förmånen av brott med användande av begrepp som "förmån", "förtjänst", "vinst", "alla vinster", "bespa­ring", "investeringskostnad". Förbundet framhåller vidare att man inte har definierat dessa begrepp och tydligen inle heller har anknutit till de gängse företagsekonomiska termer som används på redovisningsområdet. Förbundet påpekar också att det visseligen inle är vanligt all företagseko­nomiska problem diskuteras i lagstiftningsmotiv och förbundet har förstå­else för att själva lagtexten måste vara allmänt hållen. Likväl anser förbun­det alt det vore värdefullt och i någon mån vägledande med ytterligare klargöranden. - Liknande synpunkter framförs av advokatsamfundet, bankinspektionen och länsåklagaren i Uppsala län, som emellertid anser alt uttrycket "ekonomisk fördel", som används i del föreslagna lagrum­mets andra stycke, klart anger lagens syfte och omfattning och bör kunna användas även i första stycket i stället för "förtjänst och besparing".

Advokatsamfundet framhåller att förslaget innebär att ett mera omfat­tande förverkande skall kunna ske vid brott begångel i utövningen av näringsverksamhet än vid annal brott ("förtjänst eller besparing" jämfört med "utbyte", som ej torde omfatta minskade koslnader), dvs. alt en näringsidkare kan drabbas hårdare än en icke-näringsidkare. Samfundet finner en sådan olikhet inför lagen stötande.

Många remissinstanser har erinrat om de svårigheter som kommer att föreligga när del gäller all fastställa det belopp som skall förklaras förver­kat. Till dessa hör överåklagaren i Stockholm som anför.

Utredning (om den otillbörliga förtjänsten eller besparingen) kan bli komplicerad och komma att kräva större resurser än själva brottsutred­ningen. En rättegång om en relativt trivial gärning kan sålunda väl tänkas utmynna i etl företagsekonomiskt seminarium. Som exempel kan anföras etl skogsbolag som använder elt otillåtet bekämpningsmedel. Medlet väljs eftersom det är effektivt vilket leder till alt besprutning av växtdelar behövs i mindre utsträckning. Förfarandet innebär färre inköp av nya bekämpningsmedel lägre personalkostnader, ev. större avverkningsvolym osv. Det lorde här visa sig ogörligt atl någorlunda exakt beräkna förtjäns­ten och besparingen. Inle ens ett försök därtill torde framstå som menings­fullt. Man är i sådana fall hänvisad till mycket approximativa beräkningar.

 

Prop. 1981/82:142                                                                111

RÅ understryker för sin del angelägenheten av atl förundersökningarna inte i onödan belastas med komplicerade och tidsödande utredningar av företagsekonomisk art.

Några remissinstanser - bl.a. NO, konsumentverket och juridiska fa­kultetsnämnden vid Lunds universitet - framhåller aft dessa svårigheter att beräkna det förverkade beloppet utgör etl hot mol bestämmelsens effektivitet.

RÅ, överåklagaren i Stockholm, Stockholms tingsrätt, BRÅ, konsu­mentverket och Domareförbundet anser med hänsyn till dessa beräk­ningssvårigheter att lagtexten bör innehålla en särskild beslämmelse om alt det förverkade beloppet får uppskattas till elt skäligt belopp. RÅ och överåklagaren i Stockholm anser vidare att möjligheterna att en sådan skälighetsbedömning bör komma till uttryck på etl sådanl sätt alt det inle blir nödvändigt att offra alltför stora utredningsresurser på beräkningen av förtjänsten och besparingen. - Konsumentverket påpekar att företagets reklamkostnader för marknadsföringsåtgärder i vissa fall kan ge ledning när det gäller alt bestämma utbytet, efterspm utbytet knappast torde av företaget kalkyleras bli lägre än dessa kostnader.

BRA hänvisar till alt tanken på en uttrycklig skälighetsregel avvisats i promemorian med hänsyn lill alt det är något som ändå måste anses gälla generellt i fråga om förverkande. Rådet anser emellertid att problemet ställer sig i viss mån annorlunda vid den nu föreslagna förverkandebestäm­melsen. Den skälighetsbedömning som nu får anses tillåten hänför sig till fall när bevismässiga svårigheter föreligger att beräkna vinningen. Detta framgår bl.a. av att den möjlighet till delförverkande som finns ligger vid sidan av den här aktuella skälighetsbedömningen. Vid den nu föreslagna förverkandebestämmelsen kommer däremot problemet ofta att vara att vid sidan av själva brottet också andra orsakssamband kommer att framstå som relevanta. Med hänsyn härtill kan det anses befogal att för dessa fall införa en särskild bestämmelse att förmånen får uppskattas till etl skäligt belopp.

2.3.3 Fakultativ eller obligatorisk tillämpning, jämkning m. tn.

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Uttryckliga tillstyrkanden har lämnats av JK, överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, hovrätten över Skåne och Blekinge, AMS, statens industriverk, statens provningsanstalt, juridiska fakultets­nämnden vid Stockholms universitet, länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län. Landstingsförbundet, TCO, SACO/SR, LO, Svenska fö­retagares riksförbund. Domareförbundet, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

Några remissinstanser - länsåklagaren i Uppsala län, BRÅ (se vidare nedan) och konsumentverket — anser att rekvisitet "otillbörlig" bör utgå ur lagtexten. Länsåklagaren i Uppsala län finner således att del mot

 

Prop. 1981/82:142                                                                112

bakgrunden av de mera allmänna uttalanden som görs i promemorian kan vara svårt atl avgöra om en ekonomisk fördel som erhålls genom elt brott skall anses vara otillböriig eller inte samt att utrymme atl undvika ej önskade förverkandeförklaringar ges dels genom att regeln görs fakultativ och dels genom innehållet i 36 kap. II § brottsbalken och den föreslagna bestämmelsens andra stycke.

Naturvårdsverket framhåller att en förverkanderegel som är avsedd att eliminera vinstintresset bakpm brott i näringsverksamhet bör vara så utfor­mad alt den verkligen får broltsavhållande funktion.

Risken för en påföljd av det aktuella slaget bör inte få framstå som alltför obetydlig. Om en överträdelse medfört en ekonomisk fördel för en närings­idkare som kan anses otillbörlig, förefaller det rimligt att frågan om förver­kande också skall tas upp till prövning. Verbet "får" bör i den föreslagna bestämmelsen därför enligl naturvårdsverkels mening bytas ut mol "skall" ... förklaras förverkat. Del förefaller enligt verkel mindre lämpligt att använda "får" även av det skälet att det i paragrafens andra stycke sägs alt förverkande i visst fall kan underlåtas. Della andra stycke synes förut­sätta alt paragrafens första led innebär ell bestämt åläggande atl meddela förklaring om förverkande. Önskemålet alt hålla en väg öppen atl underlå­ta förverkande i fall där en sådan påföljd inle framstår som motiverad från vare sig sakliga eller kriminalpoliliska synpunkter lorde tillgodoses till­räckligt genom föreskriften all förverkanderegeln inte skall tillämpas om della är obilligt.

Liknande synpunkter framförs av rikspolisstyrelsen och Stockholms tingsrätt.

BRÅ påpekar atl den föreslagna beslämmelsen formellt är uppbyggd så alt fyra olika kriterier avgränsar vad som kan eller får förverkas. För det första krävs atl fråga är om förtjänst eller besparing "i anledning" av elt brott. För atl detta förhållande skall anses föreligga sägs atl brottet skall ha utgjort den dominerande orsaken till den ekonomiska förmånen. Som ytterligare krav gäller att förmånen skall ha varit otillbörlig. Ovanpå delta gäller att förverkande inte får ske om del är obilligl. Till della kommer slutligen att om det finns en förmån till vilken ett brott är den dominerande orsaken, som också är otillbörlig och vilken det inte är obilligl alt förverka så kan förverkande ändå underiålas genom alt beslämmelsen är fakultativ. Den avgörande synpunkten i detta hänseende synes enligt promemorian avses bli om det skulle framstå som oskäligt atl förverka. BRÅ anser atl denna omfattande apparat är möjlig att försvara endast om det på något rimligt sätt går att klargöra fall i vilka det inte skulle vara obilligl att förverka en förmån som inte varit otillbörlig och vidare fall där det är oskäligt alt förverka en otillbörlig förmån som del inte är obilligt all förverka. Enligt BRÅ kan promemorian knappast sägas ge ledning i dessa hänseenden. Som nämnts överlämnas del istället till domstolarna atl i det enskilda fallel avgöra vad som är "befogal och rimligt". - Rådet hävdar

 

Prop. 1981/82:142                                                               113

vidare att samtliga de överväganden som sålunda skall göras vid förver­kandebeslut väl synes ligga inom ramen för vad som skulle kunna följa av en ren fakultativ regel eller också inom en billighetsbedömning.

Liknande synpunkter framförs av juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet.

NO ifrågasätter, om det finns några skäl alt, såsom skett i förslaget, ändra den nu vanliga regeln alt förverkande skall ske, om del inle är "uppenbart obilligt", till att förverkande inte får ske om det skulle vara "obilligt". NO hävdar vidare alt promemorian berör ell viktigl samhälls­ekonomiskt problem, att det mot den bakgrunden saknas skäl att mjuka upp regeln om fakultativ tillämpning samt att det torde vara självklart att även den strängare regeln ger utrymme för de i promemorian rekommen­derade lösningarna av fall där kollision sker med sanktionsavgifter eller där skadestånd utgår.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till att den föreslagna bestämmelsen avses bli subsidiär i förhållande lill förverkanderegler på andra håll i lagstiftningen. Hovrätten finner det emellertid tveksamt om den föreslagna lagtexten verkligen ger uttryck för all bestämmelsen inle skall tillämpas i de fall där det finns specialstraffrättsliga förverkandebe­stämmelser av strängare innebörd.

Advokatsamfundet finner del mindre lämpligt atl ge den föreslagna förverkanderegeln karaktär av utfyllnadsregel i förhållande till special­straffrättsliga förverkandebestämmelser med innebörd att den nya regeln i brottsbalken skall kunna tillämpas som ell komplement om det special­straffrättsliga förverkandet ej avser hela vinsten eller besparingen. Sam­fundet påpekar atl lagstiftaren i specialförfattningen på goda sakliga grun­der sannolikt ofta avsett ett mindre ingripande förverkande. Vidare skulle åklagaren tvingas till ett ibland betungande och ofta onödigt dubbelarbete med att utreda och bedöma effekten av två olika förverkanderegler. Härtill kommer enligt samfundet att den nu föreslagna generella förverkandere­geln torde bli svårtillämpad i många fall, varför det förefaller sannolikt all den sällan kommer all fillämpas subsidiärt.

Svenska företagares riksförbund pekar på ett annat problem som kan uppkomma när den föreslagna beslämmelsen skall tillämpas vid sidan av andra förverkanderegler. Förbundet anför därvid följande:

Enligl promemorian kan det förekomma alt etl förverkande av en be­gränsad del av vinsten skall prövas enligt specialstraffrättsliga bestämmel­ser och samtidigt förverkande av "alla övriga vinster" prövas enligt brotts­balken. För den förra delen kan det vara så atl del skall prövas om ett förverkande är "uppenbart obilligt", för vinsterna dämtöver skall det prövas om förverkandet är "obilligt". Den fråga man måste ställa sig är om det inte finns en risk att prövningen enligl kriteriet "obilligl" blir strängare än vad som avselts i promemorian.

 

Prop. 1981/82:142                                                  114

När det särskilt gäller frågan om jämkning av det förverkade beloppet, har härutöver skilda uttalanden gjorts av några remissinstan­ser.

RA anser atl reducering av förverkandepåföljden inle bör ske annat än då näringsidkaren antingen kan visa att han ålagts betalningsskyldighet eller göra sannolikt att så kommer all ske samt att bevisskyldigheten således i detta hänseende bör åvila näringsidkaren.

Liknande synpunkter framförs av Stockholms tingsrätt, som även anser att exemplifieringen med att förverkande inte skall ske om del finns grun­dad anledning anta att annan betalningsskyldighet som svarar mol den ekonomiska fördelen av brottet kommer alt åläggas näringsidkaren kan uteslutas. Det kan enligt tingsrätten antas att en näringsidkare ändå kom­mer att förebringa de skäl han har för jämkning och exemplet kan vidare föranleda att domstolen ex officio finner sig böra undersöka om risk föreligger för att näringsidkaren t. ex. kan antas ådra sig skadeståndsskyl­dighet mot annan genom sin lagöverträdelse och att försöka uppskatta storleken av det skadestånd som då kan tänkas utdömas.

Även länsåklagaren i Uppsala län anser att ordet "grundad" i den föreslagna paragrafens andra stycke bör kunna utgå.

Domareförbundet påpekar atl uttrycket "annan betalningsskyldighet" knappast kan anses omfatta betalningsskyldighet för böter, som ådöms för det aktuella brottet. Förbundet framhåller vidare att man i promemorian har fört in resonemang rörande järnkningsgrunder som hittills inte förts i liknande fall, nämligen hänsynstagande till företagets borgenärer och till andra fall av orimligt hård verkan av förverkande. En följd av detta resonemang synes enligl förbundet bli att även sysselsättningsaspekter och regionalpolitiska aspekter måsle läggas på förverkande. Förbundet anser emellertid att sådana hänsyn - som enhgt vad förbundet tror sig veta förekommer på verkställighetsstadiet - inte lämpar sig för förhandling och bevisning inför rätta. Vidare skulle sådana hänsyn stå i strid med vad som måste uppfattas som rättvist. Förbundet ställer sig därför avvisande till en så långtgående jämkningsregel. Förbundet kan dessulom inte finna atl den föreslagna lagtexten ger utrymme för en tolkning enligt vilken obillighet skulle innebära något annal än hänsyn till omständigheterna kring den föreliggande lagöverträdelsen.

Advokatsamfundet framhåller att förslagel ger domstolen en myckel stor frihet att skönsmässigt efter sin värdering av förhållandena i det konkreta fallet tillgripa ett totalt förverkande av en schablonmässigt beräknad teore­tisk förmån, som kan tänkas uppgå till betydande belopp och drabba den enskilde näringsidkaren mycket hårt, eller att hell avslå från förverkande-påföljd. Samfundet anser detta vara otillfredsställande ur rättssäkerhels-och rättslikhetssynpunkt, eftersom del samtidigt enligl samfundels upp­fattning framstår som mindre sannolikt att någon mera omfattande rätts­praxis kommer att utvecklas.

 

Prop. 1981/82:142                                                               115

2.2.4 Övrigt

Åtskilliga remissinstanser - RA, länsåklagaren i Uppsala län, länssty­relsen i Stockholms län. Föreningen Sveriges länspolischefer och För­eningen Sveriges polischefer — pekar på att den föreslagna bestämmelsen torde medföra ett behov av översyn av tvångsmedelsregleringen i rätte­gångsbalken. Det påpekas således att dessa regler bör anpassas till den föreslagna förverkandebestämmelsen så att säkerhetsåtgärder i fortsätt­ningen kan tillämpas även mot en näringsidkare som är juridisk person.

Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på alt förslaget kommer att medfö­ra etl visst merarbete för polis- och åklagarmyndigheter och framhåller i anslutning därtill att det är nödvändigt att dessa myndigheter får erforder­liga resurser fill sitt förfogande. Liknande synpunkter framförs av kom­munförbundet. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.

Kommunförbundet berör frågan om den skattemässiga behandlingen av belopp som förverkas och sanktionsavgifter. Enligt förbundet torde det stå klart alt en näringsidkare inte bör taxeras för en vinst som förklaras förverkad och atl sanktionsavgifter inte bör vara avdragsgilla. Förbundet påpekar att dessa frågor inte har berörts i promemorian och efterlyser vägledande uttalanden i de vidare förarbetena.

2.3 Sanktionsavgifter

Många remissinstanser ansluter sig utan närmare kommentarer lill de allmänna synpunkter rörande sanktionsavgifter som har redovisats i pro­memorian. Till dem hör RA, överåklagarna i Stockholms pch Göteborgs åklagardistrikt, rikspolisstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, riksskatteverket. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, TCO, Svenska företagares riksförbund och Advo-katsamfundet.

Domareförbundet påpekar särskilt alt avgiftssanktionen i många fall kan upplevas som orimligt hård och att del därför är viktigt alt också avgifts­reglerna förses med rimliga rättvise- och rättssäkerhetsgarantier. Den av­vägning som görs i betänkandet mellan beslut hos administrativ myndighet och överföring av beslutsrätten till domstol är därför av stor betydelse och kan enligt förbundet anses rimlig.

Även bankinspektionen, länsstyrelsen i Norrbottens län, juridiska fakul­tetsnämnden vid Stockholms universitet (majoriteten), länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen Sveriges statsåklagare framhåller atl av­giftssanktionen kan vara förenad med vissa rättssäkerhetsproblem och att det därför är påkallat med återhållsamhet, när det gäller införande av nya avgiftssystem.

NO anser för sin del att man inte bör vara främmande för att bestämma schablonen för avgiflsberäkningen mera med tanke på den preventiva

 

Prop. 1981/82:142                                                  116

effekten än på den uppkomna vinsten. NO påpekar därvid att beloppet ofta ändå inte kommer atl motsvara den verkliga vinsten och företagaren kan ju på förhand räkna ul vad överträdelsen kommer atl kosta.

AMS anser att reglerna om åtal.för brott där det inte kan följa svårare straff än böter bör äga motsvarande tillämpning i de fall, då frågan om avgiftsskyldighet skall prövas av allmän domstol. Styrelsen påpekar att tvislemålsreglerna gäller i fråga om varselavgift och atl dessa mål enligt styrelsens erfarenhet därigenom kan bli onödigt tungrodda.

Sveriges Industriförbund, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Köp­mannaförbund påpekar bl. a. alt den inom svensk straffrätt sedan länge etablerade skuldprincipen går förlorad vid ett system med sanktionsav­gifter. Organisationerna understryker starkt vikten av att samhället upp­rätthåller nämnda princip även när det gäller överträdelser som har begåtts i en juridisk persons verksamhel. En ohejdad utbyggnad av ett sanktions­avgiftssystem - utan förankring i del allmänna rättsmedvetandet - där principen om bevisad skuld får stä tillbaka kan enligt organisationerna få menliga konsekvenser för hela den svenska straffrätten och regelsystemets preventiva effekter.

Liknande synpunkter framförs av en ledamot av juridiska fakultets­nämnden vid Stockholms universitet, som vidare anser bl. a. att det inte är troligt atl sådana avgifter som administreras av förvaltningsmyndigheter skulle klara en prövning enligt den europeiska rättighetskonventionen.

 

Prop. 1981/82:142

117

Bilaga 3

Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 36 kap. 4 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 kap. 3 a §

Har det i anledning av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsid­karen, skall värdet därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är obilligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas nä­ringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till om­ständigheterna.

4§'

Förverkande på grund av brott av egendom eller dess värde må, om ej annat har föreskrivits, ske hos

Förverkande / anledning av brott av egendom eller dess värde, får om ej annal har föreskrivits, ske hos

Senaste lydelse 1981:827.

 

Prop. 1981/82:142

Nuvarande lydelse

a)   gärningsmannen eller anntm som medverkat till brottet,

b)   den i vars ställe gärningsman­nen eller annan medverkande var,

c)   den som genom brottet bereits vinning,

d)   den som efter brottet förvär­
vat egendomen på gmnd av gifto­
rätt, arv eller testamente eller ge­
nom gåva eller som efter brottet
förvärvat egendomen på annat säll
och därvid haft vetskap om eller
skälig anledning till antagande om
egendpmens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid broltel ej någon av dem som anges i första styckel a)-c), må den ej förklaras förverkad.

118

Föreslagen lydelse

a)   gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b)   den i vars ställe gärningsman­nen eller annan medverkande var,

c)   den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 3 a §,

d)   den som efter brottet förvär­
vat egendomen på grund av gifto­
rätt, arv eller testamente eller ge­
nom gåva eller som efter brottet
förvärvat egendomen på annat sätt
och därvid haft vetskap om eller
skälig anledning lill antagande om
egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet ej någon av dem som anges i första slycket a)-c), får den ej förklaras förverkad.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad beslår, om ej även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning eller betalningssäkring upphör, om egendomen förklaras förverkad, såvida ej av särskild anled­ning förordnas att rätten skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Den gäller ej beträffande brott som har begåtts före ikraftträdandet.

 

Prop. 1981/82:142                                                         119
Innehåll

Propositionen  .................................................... .... I

Propositionens huvudsakliga innehåll   .....................     1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken   ................     2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 1982   .    4

1   Inledning ........................................................     4

2   Allmän motivering    .......................................... ... 4

 

2.1    Allmänna utgångspunkter .............................. ... 4

2.2    Huvuddragen i den föreslagna lösningen ...........     7

2.3    Förverkanderegeln    .................................... .. 12

 

2.3.1    Tillämpningsområdet i stprt    ...................    12

2.3.2    Vilka slags vinster skall kunna förklaras förverkade   ... 14

2.3.3    Beräkningen av det belopp som skall förklaras förverkat 16

2.3.4    Förhållandet till andra förverkandebestämmelser, jämk­ning och eftergift m. m              19

2.4                                                                  Sanktionsavgifter                    21

2.4.1    Allmänt   ............................................. .. 21

2.4.2    Vinstbegränsande avgifter  ......................   22

 

3   Upprättat lagförslag   ........................................   26

4   Specialmptivering   ...........................................   26

36 kap. 3 a § brpttsbalken   ...............................   26

36 kap. 4 § brottsbalken  ...................................   30

5 Hemställan   ....................................................   32

6 Beslut   ..........................................................   32

Utdrag av lagrådets protokoll 1982-02-16   .............   33

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1982-03-04                   36

Bilagal     Departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska

sanktioner vid brott i näringsverksamhet   ...   39

Bilaga 2     Remissammanställning .......................... 103

Bilaga 3     Det remitterade lagförslaget        ........... 117

Norstedts Tryclceri, Stocktiolm 1982