Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1981/82:139

Regeringens proposition

1981/82:139

om ändrade bidragsregler inom den frivilliga arbetslöshetsförsäk­ringen, m.m.;

beslutad den 24 februari 1982.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR ELIASSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den statsbidragsberättigande dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen höjs till 230 kr. och att de erkända arbets­löshetskassorna medges rätt att därutöver utge ersättning som inte berätti­gar till statsbidrag.

Vidare föreslås förenklingar i fråga om reglerna för statsbidrag till ar­betslöshetskassorna och ändringar i bidragsnivån. Det s.k. progressivbi­dragets fasta del och förvaltningsbidraget slopas. I stället införs ett nytt progressivbidrag med bara en rörlig del. Detta bidrag skall kunna utgå vid en lägre arbetslöshet än vad som gäller f. n. och det skall variera från 0% i kassor utan arbetslöshet till som mest 91,3% av bidrägsunderlaget i kassor med 22 eller fler ersättningsdagar per medlem och år. Grundbidraget höjs till 80 kr.

Avstängningsreglerna och avstängningstiderna föreslås ändrade för att stimulera de arbetslösa att snabbare ta kontakt med arbetsförmedlingen vid inträffad arbetslöshet och för att betona den arbetssökandes ansvar för sin sysselsättningssituation. Den som avvisar eller avbryter yrkesinriktad rehabilitering skall kunna avstängas från rätt till ersättning på samma sätt som den som avvisar eller avbryter arbetsmarknadsutbildning.

Förslagen innebär besparingar för staten på totalt 520 milj. kr., varav 234 milj. kr. på statsbudgeten. Besparingarna ingår i regeringens tidigare pre­senterade sparprogram för budgetåret 1982/83.

Det kontanta arbetsmarknadsstödet föreslås höjt till 80 kr. per dag för den som har fyllt 20 år.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juh 1982. 1    Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 139


 


Prop. 1981/82:139                                                              2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 7, 8, 11, 12, 17, 18, 20, 21, 30, 31 och 56 §§ lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring skall ha nedan angivna ly­delse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Med tid under vilken försäkrad enligt 6 § skall ha utfört förvärvsar­bete jämställes tid då han

1.   genomgått arbetsmarknadsut­bildning för vilken statligt utbild­ningsbidrag utgått, fullgjort värn­plikt eller åtnjutit föräldrapenning enligt 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, i samtliga fall dock tillsammans högst två måna­der,

2.   haft semester, eller

3.   eljest varit ledig av annan tjänstgöring eller barns födelse med


Med tid under vilken en försäk­rad enligt 6§ skall ha utfört för­värvsarbete jämställs tid då den för­säkrade

1. genomgått arbetsmarknadsut­bildning eller yrkesinriktad rehabili­tering för vilken statligt utbild­ningsbidrag utgått, fullgjort värn­plikt eller åtnjutit föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i samtliga fall dock till­sammans högsl två månader,

anledning  än   sjukdom,   värnplikts-helt eller delvis bibehållen lön.



Vid bestämmande av ramtid en­ligt 6§ inräknas icke tid då för­säkrad varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värn­pliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihets-berövande på kriminalvårdens om­råde eller vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt två år., i den mån sådan tid ej enligt 7 § jäm­ställes med tid under vilken för­värvsarbete utförts.


Vid bestämmande av ramtid en­ligt 6 § inräknas icke tid då försäk­rad varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värn­pliktstjänstgöring, vuxenutbild­ning, yrkesinriktad rehabilitering, nykterhetsvård på anstalt, frihets-berövande på kriminalvårdens om­råde eller vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt två år, i den mån sådan tid ej enligt 7 § jäm­ställes med tid under vilken för­värvsarbete utförts.


11§ Ersättning utgår i form av ett för dag beräknat belopp (dagpenning).

Under en kalendervecka får sum-   Under en kalendervecka får sum­
man av antalet ersatta och arbetade
        man av antalet ersatta och arbetade
dagar samt karensdagar uppgå till
  dagar samt karens- och avs t äng­
högst fem.
                          ningsdagar uppgå till högst fem.


 


Prop. 1981/82:139


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


12§

Dagpenning får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton; julafton och nyårsafton får dagpenning utges endast om dagpenning utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalendervecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.


Dagpenning får ej utges för dag då försäkrad uppbär föräldrapen­ning enligt 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.


Dagpenning får ej utges för tid under vilken försäkrad uppbär föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.


17§'


Dagpenning får utges i dagpen­ningklasser om 80, 90, 100, 110, 120, 130, 140, 150, 160, 170, 180, 190, 200 och 210 kronor. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar omför-säkrads placering i dagpenning­klass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall till-lämpas.


Dagpenning, som berättigar till statsbidrag, utges med lägst 90 och högst 230 kronor om inte annat följer av denna lag. En erkänd ar­betslöshetskassa kan härutöver, med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande, på egen bekostnad utge dagpenning till den försäkra­de. Arbetslöshetskassan beslutar om dagpenningens storlek.


18§


Övergår försäkrad till klass med högre dagpenning, får, om arbets­marknadsstyrelsen ej föreskriver annat, den högre dagpenningen ej utges till honom, förrän han efter övergången uppfyllt en månad av arbetsvillkoret.


Övergår försäkrad till högre dag­penning med annan medlemsavgift, får, om arbetsmarknadsstyrelsen ej föreskriver annat, den högre dag­penningen ej utges till den försäkra­de, förrän den försäkrade efter övergången uppfyllt en månad av arbetsvillkoret.


20«


Dagpenning får ej utgå med högre belopp i förhållande till den försäk­rades dagsförtjänst än som framgår av en av regeringen fastställd över­försäkringstabell.

Med dagsförtjänst avses en fem­tedel av den veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månads­lön, en tjugotvåendel av den må­nadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanli­gen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Föreligger sär­skilda omständigheter, får arbets-


Dagpenning får ej utgå med högre belopp i förhållande till den försäk­rades dagsförtjänst än som framgår av en av arbetsmarknadsstyrelsen fastställd överförsäkringstabell.

Med dagsförtjänst avses en fem­tedel av den veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månads­lön, en tjugotvåendel av den må­nadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanli­gen åtnjöt under arbetstid som var normal för den försäkrade. Förelig­ger särskilda omständigheter, får


' Senaste lydelse 1981: 152 - Senaste lydelse 1974:783.

Kartong: S. 4, 21 § högerspalt rad 8 Står: skall nedsättas Rättat till: skall sedan     

— stycket, nedsättas 21 § högerspalt raderna 10-13 Utgår: Dagpenningen
----- överförsäkringsbestämmelserna.


Prop. 1981/82:139

Föreslagen lydelse

arbetsmarknadsstyrelsen medge att större andel av medlems inkomst än som nu sagts skall utgöra med­lemmens dagsförtjänst.

Nuvarande lydelse

marknadsstyrelsen medge att stöixe andel av medlems inkomst än som sagts nu skall utgöra hans dagsför­tjänst.

Saknas underiag för beräkning av dagsförtjänsten enligt andra stycket, skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsför­tjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen.

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som fär utgå enligt första-tredje styckena och ersättningen.

21 §'


Sedan försäkrad erhållit ålders­pension skall han, när ansökan om ersättning därefter första gången görs under verksamhetsåret, inpla­ceras i avdragsklass enligt en av re­geringen fastställd pensionsav-dragstabell. Dapenning skall ned­sättas med det mot avdragsklassen svarande avdragsbeloppet. Ersätt­ning som understiger fyra kronor för dag utbetalas ej.


Sedan försäkrad erhållit ålders­pension skall han eller hon, när an­sökan om ersättning därefter första gången görs under verksamhets­året, inplaceras i avdragsklass en­ligt en av arbetsmarknadsstyrelsen fastställd pensionsavdragstabell. Dagpenning skall, sedan den fast­ställts enligt bestämmelserna i 20 § första stycket, nedsättas med det mot avdragsklassen svarande av­dragsbeloppet. Ersättning som un­derstiger fyra kronor för dag utbe­talas ej.


Rätten till ersättning upphör, när den försäkrade börjar uppbära ålders­pension med en tjänstetidsfaktor som uppgår till 0,8 eller mer och pen­sionen utgår på grund av förvärvsarbete. Vad som nu har sagts gäller dock inte tilläggspension i form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

30 §


Är det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängnings-tiden sju respektive 14 dagar. I an­nat fall är avstängningstiden 28 da­gar.


Är det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högsl fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio da­gar, utgör avstängningstiden jém, tio respektive 30 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas en­dast dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller dagpenning skulle ha utgått, om avstängningen


' Senaste lydelse 1980:971.


 


Prop. 1981/82:139

Nuvarande lydelse

Är det uppenbart att försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han vid upprepade tillfallen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 29 § inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrel­sen bestämmer.


Föreslagen lydelse

inte hade skett, eller dagar under vilka den försäkrade har utfört för­värvsarbete. Den totala avstäng­ningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respektive 84 kalenderdagar.

Inträffar imder avstängningsti­den förhållande som avses i 29§, beräknas ny avstängningstid i en­lighet med bestämmelserna i första stycket, om inte den nya avstäng­ningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att en försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då den försäkrade vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall den försäkrade vara avstängd till dess han eller hon ut­fört förvärvsarbete under 30 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i29§ inträffat.


31§


Bestämmelserna i 29 § 1-3 om ar­bete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmarknadsutbild­ning. Avstängningstiden är i så­dana fall 28 dagar. Bestämmelsen i 30 § tredje stycket äger därvid mot­svarande tillämpning.


Bestämmelserna i 29§ 1-3 om arbe­te får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering. Bestämmelserna i 30 § skall därvid gälla i tillämpliga delar.


56 §"


Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, mot­svarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sistförflutna räkenskapsåret och halva det ge­nomsnittliga ersättningsbelopp kas­san utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna rä­kenskapsåret, efter avdrag för pre­liminär skatt, multiplicerat med det genomsnittliga antalet ersättnings­dagar per medlem under de fem se­naste åren.


Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, mot­svarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sistförflutna räkenskapsåret och en tredjedel av det genomsnittliga ersättningsbe­lopp kassan utgivit per ersättnings­dag och medlem under det sistför­flutna räkenskapsåret, efter avdrag för preliminär skatt, multiplicerat med det genomsnittliga antalet er-sältningsdagar per medlem under de fem senaste åren.


" Senaste lydelse 1976:828.


 


Prop. 1981/82:139                                                    6

Om särskilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas annat belopp än som följer av första slycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fem år, skall arbetsmarknads­styrelsen årligen bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän arbetsmarknadsstyrel­sen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skeill tillföras fonden.

Fonden får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej förslår till läckande av kassans löpande utgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Vid avstängning som grundar sig på en händelse som har inträffat; före den 1 juli 1982 gäller 30 och 31 §§ i deras äldre lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs atl 7, 8, 11, 12, 18, 27 och 28 §§ lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

7§'
Med tid under vilken sökanden
Med tid under vilken sökanden
enligt 6§ skall ha utfört förvärvsår-
enligt 6§ skall ha utfört förvärvsar­
bete jämställes tid då han
   bete jämställs lid då sökanden

1.  i enskilt hem vårdat åldring el- 1. i enskilt hem vårdal åldring el­
ler handikappad i sådan utsträck-
ler handikappad i sådan utsträck­
ning att han varit förhindrad atl stå
ning alt sökanden varit förhindrad
till arbetsmarknadens förfogande
alt slå till arbetsmarknadens förfo­
gande.

2.  genomgått arbetsmarknadsut- 2. genomgått arbetsmarknadsut­
bildning för vilken statligt utbild-
hilåningelleryrkesinriktadrehabili-
ningsbidrag utgått, fullgjort värn-
tering för vilken statligt utbild-
plikt eller åtnjutit föräldrapenning
ningsbidrag utgått, fullgjort värn-
enligt 3 kap. 13 § lagen (1962:381)
plikt eller åtnjutit föräldrapenning
om allmän försäkring, i samtliga fall
enligt lagen (1962:381) om allmän
dock tillsammans högst två måna-
försäkring, i samtliga fall dock till-
der,
                                   sammans högsl två månader,

3.    haft semester, eller

4.    eljest varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnplikts­tjänstgöring eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.

Senaste lydelse 1975:1274.


 


Prop. 1981/82:139

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse



Vid bestämmande av ramtid en­ligl 6§ inräknas icke tid då sökan­den varit hindrad atl arbeta på grund av styrkt sjukdom, värn­pliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihets-berövande på kriminalvårdens om­råde eller vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt två år, i den mån sådan tid ej enligl 7 § jäm­ställes med tid under vilken för­värvsarbete utförts.


Vid bestämmande av ramlid en­ligl 6 § inräknas icke lid då sökan­den varit hindrad alt arbeta på grund av styrkt sjukdom, värn-pliklstjänslgöring, vuxenutbildning, yrkesinriktad rehabilitering, nyk-terhelsvård på anstalt, frihetsberö-vande på kriminalvårdens område eller vård av eget barn eller adop­tivbarn som ej fyllt två år, i den män sådan tid ej enligt 7§ jäm­ställes med lid under vilken för­värvsarbete utförts.


11§


Kontant arbetsmarknadsstöd ul­går i form av ett för dag beräknal belopp. Under en kalendervecka får summan av antalet ersatta och arbetade dagar samt karensdagar uppgå till högsl fem.


Kontant arbetsmarknadsstöd ul­går i form av ett för dag beräknat belopp. Under en kalendervecka får summan av antalet ersatta och arbetade dagar samt karens- och avstängningsdagar uppgå lill högsl fem.


12§ Kontant arbetsmarknadsstöd får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julaf­ton och nyårsafton får stöd utges endast om slöd utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalendervecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.


Stöd får ej utges för dag då stöd-tagaren uppbär föräldrapenning en­ligt 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.


Stöd får ej utges för tid under vilken stödtagaren uppbär föräldra­penning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.


18 §


Kontant arbetsmarknadsstöd ut går med 75 kronor/ör dag.

Kontant       arbetsmarknadsstöd

utges med 80 kronor per dag. Till

den som inte har fyllt 20 år utges

dock stödet med 75 kronor per dag.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del

av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersättningsdagar per

vecka som följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

■ Senaste lydelse 1979: 386.


 


Prop. 1981/82:139

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


27 §


Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängnings­tiden sju respektive 14 dagar. I an­nat fall är avstängningstiden 28 da­gar.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämligt arbete, såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande sorn anges i 26 § inträffat eller från den senare dag arbetsinarkttadsstyrel-sen bestämmer.


Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio da­gar, utgör avstängningstiden fem, tio respektive 30 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas en­dast dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller kontant ar­betsmarknadsstöd skulle ha utgått, om avstängningen inte hade skett, eller dagar under vilka stödtagaren har utfört förvärvsarbete. Den to­tala avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respektive 84 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningsti­den förhållande som avses i 26 §, beräknas ny avstängningstid i en­lighet med bestämmelserna i första stycket, om inte den nya avstäng­ningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då stödtagaren vid upprepade till­fällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall stödtagaren vara av­stängd till dess han eller hon utfört förvärvsarbete under 30 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 26 § inträffat.


28 §


Bestämmelserna i 26 § 1-3 om arbete får, om det är skäligt, tillämi-pas i fråga om arbetsmarknadsut­bildning. Avstängningstiden är i så­dana fall 28 dagar. Bestämmelsen i 27 § tredje stycket äger därvid mol­svarande tillämpning.


Bestämmelserna i 26§ 1-3 om arbete får, om det är skäligt, tilläm­pas i fråga om arbetsmarknadsut­bildning och yrkesinriktad rehabili­tering. Bestämmelserna i 27 § skal! därvid gälla i tillämpliga delar.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Vid avstängning som grundar sig på en händelse som har inträffat före den 1 juli 1982 gäller 27 och 28 §§ i deras äldre lydelse.


 


Prop. 1981/82:139

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, An­dersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland och Molin

Föredragande: statsrådet Eliasson

Proposition om ändrade bidragsregler inom den frivilliga arbetslöshetsför­säkringen, m. m.

Inledning

I årets budgetproposition (prop. 1981/82: 100 bil. 15) anmälde jag att jag avsåg att föreslå regeringen att i särskild proposition förelägga riksdagen förslag i fråga om besparingar och systemförändringar beträffande arbets­löshetsersättningen. Vidare anmälde jag min avsikt att i detta sammanhang ta upp förslag om höjningar av arbetslöshetsersättningarna och utbild­ningsbidragen.

Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) har i skrivelse den 22 juli 1981 begärt att sju nya dagpenningklasser (220-280 kr.) skall införas i arbetslöshetsförsäkringen fr. o. m. den 1 juli 1982. Som skäl för höjningen anför SO att ersättningarna har släpat efter löneutvecklingen jämfört med vad som var förhållandet när det nu gällande systemet för ersättning infördes i januari 1974.

Under hösten 1981 har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats en promemoria (DsA 1981:17) Förslag till ändrat bidragssystem m.m. inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I promemorian föreslås i första hand en höjning av dagpenningen från 210 till 230 kr. och i andra hand en differentiering av dagpenningen i syfte att möjliggöra en större höjning för långtidsarbetslösa. Vidare behandlas möjligheterna att minska statens utgifter för försäkringen genom ändringar i statsbidragssystemet och förlängning av den avstängningstid som gäller vid självförvållad ar­betslöshet. I promemorian förutsätts också en höjning av det kontanta arbetsmarknadsstödet med 5 kr. per dag för arbetslösa som har fyllt 20 år. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.


 


Prop. 1981/82:139                                                   10

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden över promemorian har avgivits av riksförsäkringsverket (RFV), statskontoret, riksrevisionsver­ket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Landsorganisationen i Sveri­ge (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens central­organisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Arbetslöshetskas­sornas samorganisation (SO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF) och SHIO-Familjeföretagen.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Föredraganden Gällande ordning

Kontant stöd vid arbetslöshet utgår dels i form av dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäk­ring, dels som kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Ersättning får vid arbetslöshet utges till den som uppfyller vissa i lag­stiftningen uppställda villkor. Ett sådant villkor är att sökanden skall ha förvärvsarbetat i viss omfattning (arbetsvillkoret). Med arbete får därvid i viss utsträckning jämställas bl.a. tid då sökanden har genomgått arbets­marknadsutbildning.

Dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa utgår under högst 300 dagar eller, om man har fyllt 55 år, 450 dagar. Dagpenningens storlek är beroende dels av vilken eller vilka dagpenningklasser som tillämpas av kassan, dels av den försäkrades inkomst före jirbetslösheten och dels också av eventu­ell pension. Dagpenningen får inte överstiga elva tolftedelar av den försäk­rades normala inkomst före arbetslösheten. Den högsta dagpenningklassen är f. n. 210 kr. och den lägsta 80 kr. Av de försäkrade är ca 90% placerade i den högsta dagpenningklassen. Dagpenningen höjdes senast den I april 1981.

Innan ersättning kan utgå måste en karenstid om vanligtvis fem dagar fullgöras. Dessa dagar behöver inte ligga i en följd utan kan vara utspridda över en sammanhängande tid av fem veckor. Karens behöver bara fullgö­ras en gång för varje ersättningsperiod. Om arbetslösheten upphör innan en ersättningsperiod har gått till ända, har den försäkrade vid eventuell ny arbetslöshet rätt till ersättning utan att fullgöra karens under återstående dagar av samma period. Har tolv månader (exklusive s. k. överhoppnings-bar tid) förflutit sedan ersättning senast uppbars, får dock ersättning utgå endast om både arbets- och karensvillkoren har uppfyllts på nytt.

Den som är frivilligt eller självförvållat arbetslös kan bli avstängd från rätt till ersättning under viss tid. Sådan arbetslöshet föreligger om den försäkrade har lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skilts från


 


Prop. 1981/82:139                                                   11

arbetet på grund av otillbörligt uppförande, avvisat erbjudet lämpligt arbe­te, eller utan att uttryckligen ha avvisat lämpligt arbete ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning inte kom till stånd.

Avstängningstiden är begränsad till sju, 14 eller 28 dagar beroende på den beräknade varaktigheten av arbetet i fråga. Om det är uppenbart att den försäkrade inte vill anta lämpligt arbete skall han vara avstängd till dess han har utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningsreglerna får, om det är skäligt, tillämpas även i fråga om arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i sådant fall alltid 28 da­gar.

Under avstängningstiden behöver de arbetslösa inte hålla kontakt med arbetsförmedlingen eller vara anträffbara för arbetserbjudanden. De kan under avstängningstiden avvisa lämpligt arbete utan att detta inverkar på ersättningsrätten. Endast om avvisandet sker under den sista kalender­veckan eller under de fem sista vardagarna - lördagen undantagen - i avstängningsperioden kan ny avstängning bli aktuell (AMSFS 1981: 10 och 12).

Arbetslöshetskassornas verksamhet finansieras genom statsbidrag, av­kastning av kassornas fonder och medlemsavgifter. Statsbidragen betalas till 45% över statsbudgeten och till 55% genom arbetsgivaravgifter.

Bestämmelserna om statsbidrag finns i kungörelsen (1973:732, ändrad senast 1981:155) om grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Statsbidragen till arbetslöshetskassorna utgår i form av grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag. Grundbidraget utgår med ett fast belopp, f. n. 75 kr., för varje dagpenning som utges. Progressivbidraget och förvaltningsbidraget är på olika sätt relaterade till antalet ersättningsdagar per år och medlem, dvs. till omfatt­ningen av arbetslösheten i en kassa, enligt särskilda tabeller i kungörelsen.

Progressivbidraget består av en fast del och en rörlig (progressiv) del. Den fasta delen infördes fr. o. m. år 1974 i samband med att dagpenningen blev skattepliktig. Den skulle i princip täcka den preliminärskatt som kassorna skulle betala in för resp. dagpenningklass. Den fasta delens belopp har därefter ändrats något, senast fr.o.m. den I april 1981, men inte i takt med genomförda skattesänkningar.

Den fasta delen av progressivbidraget utgår med ett visst belopp för varje dagpenningklass. Beloppen framgår av tabellen i Bilaga 1 till kungö­relsen. Det lägsta beloppet utgör f. n. 2 kr. och det högsta 84 kr. I den lägsta dagpenningklassen, 80 kr., utgör således grundbidraget och progres­sivbidragets fasta del tillsammans 77 kr. eller 96,2% av dagpenningen, medan motsvarande andel i dagpenningklassen 210 kr. är 159 kr. eller 75,7%. Grundbidraget och progressivbidragets fasta del täcker alltså en mindre andel av dagpenningen i högre dagpenningklasser än i lägre.

Progressivbidragets rörliga del utgår med en procentuell andel av det som återstår av dagpenningen sedan denna har minskats med grundbidra-


 


Prop. 1981/82:139                                                   12

get och progressivbidragets fasta del. Denna återstod kan med nuvarande dagpenningklasser variera från 3 till 51 kr. Den del härav som inte täcks av progressivbidragets rörliga del (procentandelen) måste betalas av kassan med medlemsavgifter eller på annat sätt. Hur stor procentandelen skall vara bestäms av det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem och år inom varje dagpenningklass i en kassa, dvs. av arbetslöshetens omfattning. Ju fler dessa dagar är desto större blir procentandelen. Vid högst 1.5 ersättningsdagar utgör procentandelen 0% av undertaget. Vid 22,0 dagar och däröver utgör den 90%. För en genomsnittlig arbetslöshets­kassa med inte fullt fyra ersättningsdagar per medlem och år blir procent­andelen 55%.

Tabellen för progressivbidragets rörliga del i kungörelsens Bilaga 2 har konstruerats på så sätt att kassornas nettoutgifter, dvs. de totala utgifterna minus statsbidrag, bara i mindre utsträckning varierar med antalet ersätt­ningsdagar per medlem och år. Endast i kassor med en lägre arbetslöshet än 1,5 ersättningsdagar per medlem och år finns det något nämnvärt samband mellan nettoutgifterna och antalet ersättningsdagar. För dessa kassor föreligger i princip ett linjärt samband mellan antalet ersättningsda­gar (arbetslösheten) och behovet av medlemsavgifter, eftersom statsbidra­get för dem inte till någon del är progressivt. För övriga kassor gäller att medlemmar i dagpenningklassen 210 kr. direkt eller via kassornas fonder måste bidra med ungefär 80-100 kr. per år för att finansiera dagpenning­arna.

Om dagpenningen har reducerat s genom överförsäkrings- eller pensions­avdrag minskas statsbidraget i motsvarande mån. Minskningen skall i första hand drabba progressivbidraget. Är 1980 utgick 770 milj. kr. i progressivbidrag till arbetslöshetskassorna.

Förvaltningsbidraget utgår med en procentuell andel av ett grundbelopp om sex kr. per medlem och år enligt en stigande skala efter antalet ersätt­ningsdagar per medlem och år. Bidraget kan utgå med lägst 3 och högst 18 kr. per medlem och år. Bidraget täcker i genomsnitt en fjärdedel av kassornas redovisade förvaltningskostnader. År 1980 utgick 22,8 milj. kr. i förvaltningsbidrag.

Arbetslöshetskassorna skall avsätta medel till fonder, som skall uppgå till belopp som motsvarar minst ett års förvaltningskostnader jämte ett halvt års ersättning efter avdrag för preliminär skatt. Ersättningen beräk­nas på ett genomsnittligt antal ersättningsdagar under de fem senaste åren. Fonderna skapar en reserv hos kassorna genom vilken medlemsavgifterna kan utjämnas mellan år med låg och hög arbetslöshet. Fonderna har också en viktig funktion som likviditetsreserv med hänsyn till att statsbidragen utbetalas i efterskott för varje verksamhetsår. Genom att det sker ä konto utbetalningar av statsbidrag vid fem tillfällen under året kommer kassornas behov av likvida medel som mest att omfatta utgifterna för fyra månader.

Med nu gällande fonderingskrav är kassorna skyldiga att fondera unge-


 


Prop. 1981/82:139                                                   13

fär 700 milj. kr. F. n. uppgår fonderna till ungefär det dubbla. Fonderna ger kassorna betydande ränteinkomster. År 1980 uppgick dessa till samman­lagt ca 120 milj. kr.

De försäkrade betalar medlemsavgifter som är beräknade med hänsyn till arbetslöshetsrisken och dagpenningens storlek i de enskilda dagpen­ningklasserna och kassorna. Flertalet försäkrade betalar en avgift i stor­leksordningen 80 - 100 kr. per år. I medlemsavgifter betalades till kas­sorna år 1980 245 milj. kr.

Arbetslöshetskassornas utgifter år 1980 uppgick till 1 824 milj. kr. Av dessa gällde 1730 milj. kr. ersättning till arbetslösa och resten förvaltnings­kostnader. Kassorna fick tillsammans 1593 milj. kr. i statsbidrag. Statsbi­dragen täckte 92% av kassornas utgifter för dagpenningar och 87% av deras samlade utgifter för dagpenningar och förvaltningskostnader. Med­lemsavgifterna, 245 milj. kr., och ränteinkomsterna, ca 120 milj. kr., mot­svarade drygt 13 respektive 6% av utgifterna. Genom att kassornas sam­manlagda inkomster översteg utgifterna kom fonderna att under året öka med ca 140 milj. kr.

Under perioden 1975 - 1980 har utgifterna för ersättningen till arbets­lösa försäkrade ökat med drygt en miljard kr. År 1975 uppgick ersättningen till 653 milj. kr. och fem år senare var den 1 730 milj. kr. Högsta dagpen­ningsklassen har höjts vid fyra tillfällen, från 130 kr. år 1976 till nu gällande 210 kr. fr.o.m. den 1 april 1981. Statsbidragen har relativt sett ökat väsentligt mer än dagpenningarna. Samtidigt har den del av utgifterna för dagpenningarna som kassorna själva måste finansiera genom medlemsav­gifter eller på annat sätt varit ungefär densamma år från år räknat i löpande priser, nämligen ca 140 milj. kr.

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår sedan den 1 juli 1979 med 75 kr. per ersättningsdag. Beloppet kan nedsättas om stödtagaren uppbär viss pen­sion, sjukbidrag eller livränta. Stödet utgår under högst 150 dagar eller, om man har fyllt 55 år, 300 dagar. För den som har fyllt 60 år (i vissa fall 55 år) är ersättningsperioden inte begränsad. År 1980 utbetalades 321 milj. kr. i kontant arbetsmarknadsstöd. Detta stöd betalas i likhet med statsbidragen till arbetslöshetskassorna till 45% över statsbudgeten och till 55% genom arbetsgivaravgifter.

Överväganden och förslag

Dagpenningen

I departementspromemorian föreslås att högsta statsbidragsgrundande dagpenning bör höjas till 230 kr. fr. o. m. den 1 juli 1982 och att arbetslös­hetskassorna skall få bygga på de statsbidragsberättigande dagpenning­klasserna med en del som inte berättigar till statsbidrag. För denna päbygg-nadsdel skulle i övrigt samma regler gälla som för den statsbidragsberätti­gande delen.  Överförsäkringsbestämmelserna skulle således tillämpas


 


Prop. 1981/82:139                                                   14

även i fråga om påbyggnadsdelen. Vidare diskuteras möjligheten att ge­nomföra ytterligare höjning av dagpenningen för vissa arbetslösa utan att statens utgifter påverkas. Detta skulle kunna ske genom att dagpenningen differentieras på så sätt att den utgår med ett lägre belopp under en viss del av ersättningsperioden, lämpligen under de första 30 ersättningsdagarna. Därigenom skulle en större del av de totala resurserna för dagpenningen kunna användas för att stödja dem som är arbetslösa en relativt lång tid. En höjning av dagpenningen till 250 kr. för dem som har varit arbetslösa mer än 30 dagar skulle nämligen medföra ungefär samma kostnader som förslaget om höjning av dagpennit\gen till 230 kr.

Remissinstanserna är genomgående positiva till en höjning av dagpen­ningen. SO, LO, TCO, SALF och SACOISR förordar en höjning av dag­penningen till 280 kr., AMS till i vart fall 250 kr. och SAF till 230 kr. Flertalet remissinstanser avstyrker förslagen om en differentiering av dag­penningen och om en påbyggnadsdel på dagpenningen som inte berättigar till statsbidrag.

Dagpenningen höjdes senast den 1 april 1981. Pris- och löneutvecklingen sedan dess motiverar enligt min mening en höjning av dagpenningen. Jag återkommer till frågan om dagpenningens storlek längre fram.

Remissinstansernas avstyrkande av förslaget till en differentiering av dagpenningen grundas huvudsakligen på följande skäl. En högre ersättning vid långtidsarbetslöshet kan inverka menligt på de arbetssökandes egna ansträngningar att snabbt komma ur arbetslösheten (AMS, SAF och SACO/SR). Kompensationsnivån är låg redan i böljan av arbetslösheten genom karensen (AMS, TCO och SO).

Jag kan i stort instämma i den kritik som remissinstanserna har riktat mot förslaget till en differentiering av dagpenningen. Visserligen anser jag att man inte bör bortse från att arbetslöshetsperioderna och därmed också ersättningsperioderna tenderar att bli allt längre med åtföljande ökade ekonomiska påfrestningar för dem som drabbas men som AMS påpekar i sitt remissyttrande måste de långa arbetslöshetsperioderna i första hand mötas med andra åtgärder än ökat kontant stöd - främst arbete och utbildning.

Dessutom blir kompensationsnivån redan i nuvarande system relativt sett lägre vid arbetslöshet som varar bara kort tid jämfört med långtidsar­betslöshet. Detta beror på att karensen, f. n. fem dagar för arbetstagare, skall fullgöras i början av arbetslöshetsperioden. Med nuvarande högsta dagpenning motsvarar karensdagarna 1050 kr. före skatt. Redan genom karensen sänks kompensationsnivån från maximalt 91,7% till ca 76% under de 30 ersättningsdagar för vilka dagpenningen skulle sättas ned enligt förslaget till differentiering. Enligt min mening är det inte motiverat att på det föreslagna sättet ytterligare sänka kompensationsnivån.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är jag f. n. inte beredd att förorda en differentiering av dagpenningen.


 


Prop. 1981/82:139                                                   15

Förslaget om en påbyggnadsdel på dagpenningen som inte berättigar till statsbidrag har mött kritik från remissinstanserna främst för att det skulle minska benägenheten hos dem som uppbär en hög ersättning att anta arbeten med lön som understiger ersättningen och för att endast kassor med låg arbetslöshet och god ekonomisk ställning skulle kunna genomföra det.

Enligt min mening är kritiken i dessa delar överdriven. De ersättningar som skulle kunna bli aktuella genom förslaget torde knappast bli så höga att de i nämnvärd omfattning skulle begränsa antalet arbeten med skälig lön. Redan den nuvarande ordningen för finansieringen av kassornas verk­samhet innebär att en kassas ekonomiska ställning och arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna i kassan är direkt avgörande för vilken dagpenning kassan kan tillämpa inom ramen för vad som är tillåtet enligt lagen. Jag kan därför inte se något skäl för att inte tillåta de kassor som så önskar att utöver den statsbidragsberättigande dagpenningen även utge ersättning som till fullo betalas av kassan.

Jag tillstyrker därför departementspromemorians förslag i denna del. De regler som gäller i övrigt för fastställande av dagpenningen bör gälla även denna icke bidragsberättigande del av dagpenningen. Överförsäkringsav­drag och pensionsavdrag skall i förekommande fall göras. Vid prövningen av om lönen för ett erbjudet arbete är skälig i förhållande till dagpenningen bör man vid jämförelsen utgå från den statsbidragsberättigande dagpen­ning som den arbetslöse uppbär.

I departementspromemorian föreslås som ett alternativ till en differenti­ering av dagpenningen att dagpenningen höjs till 230 kr. Som jag nämnt i det föregående anser även jag att det är motiverat att nu genomföra en höjning. Mot bakgrund av pris- och löneutvecklingen sedan dagpenningen senast höjdes föreslår jag att dagpenningen höjs till högst 230 kr. Den lägsta dagpenningen bör fastställas till 90 kr.

Längre fram kommer jag att föreslå ändringar i statsbidragsreglerna som innebär bl.a. att statsbidragen inte längre kopplas till vilken dagpenning­klass som tillämpas i en arbetslöshetskassa. Uppdelningen av dagpenning­en i klasser kommer därigenom att sakna betydelse. Jag föreslår därför att dagpenningklasserna tas bort och att dagpenningen fortsättningsvis fast­ställs att utgå med ett högsta och ett lägsta belopp. Inom denna ram får sedan varje arbetslöshetskassa fastställa den dagpenning som kassan med hänsyn till sina ekonomiska förutsättningar vill tillämpa. Dagpenningen behöver då inte fastställas till ett jämnt tiotal kr.

Som jag inledningsvis har anfört föreslås i departementspromemorian att det kontanta arbetsmarknadsstödet höjs. Även jag anser att det nu är befogat med en viss höjning av stödet. Jag föreslår därför att detta stöd höjs till 80 kr. per dag för dem som har fyllt 20 år.

De föreslagna ändringarna i fråga om dagpenningen och det kontanta arbetsmarknadsstödet bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1982.


 


Prop. 1981/82:139


16


Statsbidragen

Departementspromemorian innehåller förslag om ändringar i gällande regler för statsbidragen till arbetslöshetskassorna. Förvaltningsbidraget och progressivbidragets fasta del föreslås slopade. Dessa bidrag och progressivbidragets rörliga del ersätts med ett nytt progressivbidrag som består av bara en rörlig del.

Grundbidraget skall finnas kvar och bör liksom nu utgå med ett fast belopp som motsvarar vad som högst utges i kontant arbetsmarknadsstöd.

Det nya progressivbidraget skall utgå med en procentuell andel av den del av dagpenningen som berättigar till statsbidrag och som inte täcks av grundbidraget. Statsbidrag skall inte utgå för den del av dagpenningen som arbetslöshetskassorna föreslås få utge utöver den högsta dagpenningen enligt lagen.

Progressivbidragets procentandel skall bestämmas av antalet ersätt­ningsdagar per medlem och år i en kassa, dvs. av arbetslöshetens omfatt­ning i kassan. Bidraget skall kunna utgå vid en lägre arbetslöshet än vad som gäller för det nuvarande progressivbidragets rörliga del. Bidraget skall variera från 0% i kassorutan arbetslöshet till som mest 91,3% av underla­get i kassor med 22 eller fler ersättningsdagar per medlem och år.

I promemorian föreslås att tabellen för det nya progressivbidraget skall få följande utformning.

 

Antal (

ärsättningsdagar

IProgressivbidraget i procent

per medlem

av skillnaden mellan dagpenningen

 

 

och grundbidrag

0

 

0,0

1,0

 

17,5

2

 

35,0

2,25

 

39,3

2,5

 

43,6

2,75

 

47,6

3

 

51,3

3,25

 

.54,7

3,5

 

57,8

4

 

62,8

4,5

 

66,7

5

 

69,8

6

 

74,4

7

 

77,8

8

 

80,3

9

 

82,2

10

 

83,8

11

 

85,1

12

 

86,1

13

 

87,0

14

 

87,8

15

 

88,4

16

 

89,0

17

 

89,5

18

 

90,0

19

 

90,4

20

 

90,8

21

 

91,1

22, och däröver

91,3


Prop. 1981/82:139                                                                 17

Progressivbidraget skall vara detsamma i alla dagpenningklasser. Det skall således variera endast med arbetslöshetens omfattning. Kassor som tillämpar flera dagpenningklasser bör få beräkna progressivbidraget ge­mensamt för alla dagpenningklasser. Detta kan ge administrativa förenk­lingar.

I promemorian beräknas att förslagen om ändrade statsbidragsregler innebär att statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen minskar med inte fullt 400 milj. kr. och att arbetslöshetskassornas inkomster minskar med ca 125 kr. per medlem och år. Dessa minskade inkomster måste täckas av medlemsavgifter, ränteinkomster eller uttag från kassornas fonder.

Flertalet av remissinstanserna är kritiska till förslaget om ändrade stats­bidragsregler. Några instanser är i och för sig positiva till förenklingar i bidragsreglerna men avstyrker de föreslagna ändringarna med hänsyn till de konsekvenser de skulle få för arbetslöshetskassornas ekonomi.

Den föreslagna konstruktionen av ett nytt förenklat bidragssystem har enligt min mening uppenbara fördelar. Dels blir statsbidragen betydligt lättare att beräkna, dels blir bidragsnivån mer direkt beroende av arbets­löshetens omfattning. Det blir också lättare att genomföra justeringar i bidragsnivån. Genom att systemet innehåller en progressiv del kommer det även i fortsättningen att ske en utjämning av kostnaderna för kassor med olika grad av arbetslöshet.

Vad gäller utformningen av tabellen för det nya progressivbidraget så anser jag att de föreslagna procenttalen är väl avvägda. De återställer till viss del den kostnadsfördelning som rådde mellan statsbidragen och kas­sornas egna medel år 1974 och som jag anser vara rimlig och lämplig. Denna fördelning bör enligt min mening gälla i fortsättningen. Medlemsav­gifternas procentuella andel av den utbetalda ersättningen har minskat från 33% år 1974 till 14% år 1980. Samtidigt har den del av den utbetalda ersättningen som inte täcks av statsbidragen minskat från 20 till 8%. Genom den nu föreslagna nivån på statsbidragen kommer denna andel åter att bli knappt 20%.

Enligt den nu gällande tabellen för progressivbidragets röriiga del börjar sådant bidrag utgå vid 1,5 ersättningsdagar per medlem. Den föreslagna tabellen för det nya progressivbidraget skall enligt min mening tolkas så att detta bidrag skall utgå så fort det överhuvudtaget finns någon mätbar arbetslöshet i en kassa. Mellan de i tabellen angivna procenttalen skall det vid annat antal ersättningsdagar än som framgår av tabellen interpoleras linjärt mellan de angivna procenttalen. Det bör liksom nu ankomma på regeringen att meddela de närmare föreskrifterna om progressivbidragets storlek vid olika antal ersättningsdagar.

Jag förordar således att reglerna för statsbidrag till de erkända arbetslös­hetskassorna ändras på så sätt att förvaltningsbidraget slopas och att progressivbidraget ersätts med ett nytt progressivbidrag som består av bara en rörlig del som kan variera från O till 91,3%. Grundbidraget skall 2   Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 139


 


Prop. 1981/82:139                                                   18

även i fortsättningen utgå med ett fast belopp som motsvarar vad som högst kan utgå som kontant arbetsmarknadsstöd.

Jag har tidigare föreslagit att det kontanta arbetsmarknadsstödet skall höjas till 80 kr. per dag för dem som har fyllt 20 år. I överensstämmelse med de principer för fastställande av grundbidraget till de erkända arbets­löshetskassorna som lades fast i samband med att den nuvarande försäk­ringen infördes (prop. 1973:56 s. 225) bör detta bidrag generellt höjas till 80 kr. för varje utgiven dagpenning. I denna fråga ankommer det dock på regeringen att besluta och den kommer därför att anmälas i ett senare sammanhang.

Regler om avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet

1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring (ALF-utred-ningen) föreslog i sitt betänkande Allmän arbetslöshetsförsäkring (SOU 1978:45) att avstängningstiderna vid självförvållad arbetslöshet skulle för­dubblas men att den arbetslöse skulle ges möjligheten att förkorta avstäng­ningstiden till samma längd som nu gäller genom att vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. För vaije dag som den arbetslöse var anmäld på förmedlingen skulle avstängningstiden minskas med två dagar. Därigenom skulle den arbetslöse stimuleras att så snart som möjligt ta kontakt med förmedlingen vid inträdd arbetslöshet och att upprätthålla kontakten under avstängningstiden.

Vid remissbehandlingen av bei:änkandet framfördes från flera remissin­stanser, bl.a. AMS, LO, TCO och SO, förslag om förenklingar i de av utredningen förordade reglerna. Avstängningstiden föreslogs fastställd i eljest ersättningsberättigade dagar i stället för kalenderdagar som gäller f. n. Därigenom skulle reglerna komma att bygga på samma princip som tillämpas vid beräkningen av karenstid. Detta skulle innebära bl. a. att den arbetslöse måste vara anmäld på arbetsförmedlingen för att avstängningsti­den skall löpa. Med en eljest ersättningsberättigad dag borde jämställas dag då förvärvsarbete utförts.

I departementspromemorian föreslås att de av remissinstanserna före­slagna reglerna skall ersätta nuvarande regler om avstängningstid vid själv­förvållad arbetslöshet. Vidare föreslås att avstängningstiden bör förlängas så att den i normalfallet uppgår till sex veckor, dvs. två veckor mer än f. n. Konstruktionen kräver att det sätts en gräns för hur länge en avstängning maximalt skall få verka. Med hänsyn till att avstängningstiden i normalfal­let föreslås bh två veckor längre än f.n., samtidigt som den skall kunna fördubblas om den arbetslöse inte söker arbete, bör avstängningsfiden i fortsättningen som mest kunna vara i 14, 28 eller 84 kalenderdagar beroen­de på hur länge arbetet i fråga var avsett att vara.

I promemorian föreslås vidare att den arbetslöse skall kunna avstängas


 


Prop. 1981/82:139                                                   19

på nytt vid självförvållad arbetslöshet under pågående avstängningstid. Detta förslag ligger i linje med förslaget att den arbetslöse skall vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen under avstängningsti­den.

De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är positiva till att reglerna för beräkning av avstängningstiden ändras på det sätt som förordats i promemorian. Däremot så avstyrker de flesta förslaget om en förlängning av avstängningstiden.

Enligt min mening motverkar de nuvarande reglerna om avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet det primära målet för arbetsmarknadspoliti­ken att bereda sysselsättning åt dem som är arbetslösa, genom att de avhåller de självförvållat arbetslösa från att snabbt anmäla sig hos arbets­förmedlingen. De nu föreslagna reglerna verkar i motsatt riktning. De stimulerar de arbetslösa att anmäla sig hos arbetsförmedlingen så snart som möjligt efter inträdd arbetslöshet och att hålla kontakten med förmed­lingen under avstängningstiden. Genom att den som t. ex. avvisar ett lämpligt arbete under avstängningstid kan bli avstängd på nytt för detta, betonas vikten av att den arbetslöse verkligen medverkar i arbetsförmed­lingens försök att lösa hans eller hennes sysselsättningssituation. Jag ser förslaget som en klar förbättring av försäkringen och som en värdefull hjälp i förmedlingsarbetet.

Jag kan inte ansluta mig till den kritik som riktas mot förslaget om en förlängning av avstängningstiden från i normalfallet fyra till sex veckor. Jag vill här anknyta till vad jag uttalade i prop. 1980/81:126 om arbetsmark­nadspolitikens framtida inriktning, nämligen att arbetsgivarnas och de arbetssökandes del av ansvaret för arbetsmarknadens funktion måste åter­ställas om utvecklingen mot ständigt ökade arbetsmarknadspolitiska ut­gifter skall kunna brytas. Jag förutskickade att det var nödvändigt att bl. a. se över regler och instrument för samhällets insatser i en anpassningspro­cess på arbetsmarknaden i vilken arbetsgivarna och de arbetssökande har en del av ansvaret. Jag ser den nu föreslagna förlängningen av avstäng­ningstiden som ett uttryck för att betona den enskilde arbetssökandens del i ansvaret för sin sysselsättningssituation.

Jag förordar därför att avstängningsreglerna och avstängningstiderna ändras på det sätt som har föreslagits i promemorian. Vidare förordar jag att de differentierade avstängningstiderna skall tillämpas även vid avvisad eller avbruten arbetsmarknadsutbildning.

Som en följd av dessa förslag bör avstängningstiden för den som av­stängs intill dess han har utfört förvärvsarbete under 20 dagar förlängas till 30 dagar. Detta är motiverat med hänsyn till att denna avstängningsform annars skulle förlora sin karaktär av yttersta sanktionsmedel.

De förslag som jag här har lagt fram bör föranleda motsvarande ändring-


 


Prop. 1981/82:139                                                   20

ar av reglerna i 74 § arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) om avstäng­ning från beredskapsarbete. De är i princip utformade på samma sätt som de avstängningsregler som tillämipas i fråga om det kontanta stödet.

Statskontoret framhåller i sitt remissyttrande att det finns oklarheter i fråga om tillämpningen av avstängningsreglerna. Jag kan i viss mån instäm­ma i detta påpekande och jag vill därför göra följande förtydliganden. Som avstängningsdag skall endast räknas dag då den arbetslöse är anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen och för vilken karens skulle ha räk­nats eller ersättning ha utgått orn den arbetslöse inte hade varit avstängd samt dag då förvärvsarbete har utförts. De 14, 28 resp. 84 dagarna skall vara de yttersta gränserna för hur länge avstängningsdagar får avräknas. Dessa tidsgränser skall räknas ftån den dag då det förhållande som föran­ledde avstängningen inträffade.

I detta sammanhang vill jag ta upp en fråga som gäller dem som är inskrivna eller erbjuds inskrivning vid arbetsmarknadsinstitut. Dessa insti­tut inrättades inom arbetsmarknadsverket den 1 januari 1980. I instituten sammanfördes de landstingskommunala och kommunala arbetsvårdsinsti-tuten, de inom arbetsmarknadsutbildningen bedrivna kurserna Arbetsliv och utbildning (ALU) och Omställning och träning (OT) samt den arbets-psykologiska verksamhet som tidigare bedrevs av arbetspsykologiska in­stitut på uppdrag av arbetsförmedlingen. Verksamheten vid instituten vänder sig till arbetssökande soin är obestämda i val av yrke eller utbild­ning eller har nedsatt eller begränsad arbetsförmåga. Vid instituten bedrivs en yrkesinriktad rehabilitering som innebär utredande, vägledande och förberedande åtgärder i syfte att pröva och förbättra sökandens förutsätt­ningar för arbete. Den som är inskriven vid ett arbetsmarknadsinstitut erhåller utbildningsbidrag på samma sätt som den som deltar i arbetsmark­nadsutbildning.

Den som avvisar eller avbryter en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i form av arbetsmarknadsutbildning kan som jag har nämnt tidigare, om det är skäligt, avstängas från rätt till arbetslöshetsersättning. Denna möjlighet finns inte i nuvarande lagstiftning för den som avvisar eller avbryter inskrivning vid arbetsmarknadsinstitut. Enligt min mening är detta förhål­lande otillfredsställande. De arbetsmarknadspolitiska insatser som görs vid arbetsmarknadsinstitut kan inte sägas vara av mindre vikt för den enskilde arbetssökanden än en arbetsmarknadsutbildning. Jag förordar därför Mt de avstängningsregler som gäller i fråga om arbetsmarknadsut­bildning skall få tillämpas även i fråga om dem som är inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut.

Jag vill här också betona att det i vissa fall kan finnas anledning att ifrågasätta om den som t. ex. avbryter en yrkesinriktad rehabilitering eller vägledningsåtgärder som vidtas vid ett arbetsmarknadsinstitut kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande och vara berättigad till arbetslöshets-


 


Prop. 1981/82:139                                                   21

ersättning. Denna bedömning får göras från fall till fall och med hänsyn tagen till den enskildes förutsättningar att klara ett arbete på den öppna marknaden.

Som en konsekvens av förslaget att likställa arbetsmarknadsutbildning och inskrivning vid arbetsmarknadsinstitut i avstängningshänseende föror­dar jag att även yrkesinriktad rehabilitering skall få jämställas med arbetad tid i samma omfattning som deltagande i arbetsmarknadsutbildning vid prövningen av arbetsvillkoret. Endast rehabilitering som har fullföljts eller som har avbrutits av godtagbart skäl bör få jämställas. I den mån tiden inte jämställs med arbetad tid bör den få räknas som överhoppningsbar tid vid fastställande av ramtiden i arbetsvillkoret.

Krav på kassornas fonder

I departementspromemorian föreslås att kravet på fondering hos kas­sorna skall sättas lägre än vad som gäller f. n. Statsbidragen täcker större delen av kassornas kostnader. Nuvarande fonderingskrav framstår därför som alltför strängt. Kravet att fonderingen skall omfatta halva det utgivna ersättningsbeloppet under det sistförflutna räkenskapsåret efter avdrag för preliminär skatt, föreslås ändrat till att gälla en tredjedel av detta ersätt­ningsbelopp.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. RRV anser att andra krav inte bör gälla för fonderna än att de skall vara en likviditetsreserv för utbetalning av ersättning till de försäkrade innan ä konto utbetalning av statsbidrag görs till kassorna.

Jag anser i likhet med flertalet remissinstanser att fonderingskravet bör kunna sättas ned till den nivå som föreslås i promemorian. Fonderna har sedan den nuvarande försäkringen infördes år 1974 ökat från 621 milj. kr. till 1 390 milj. kr. år 1980. Inte under något år sedan försäkringsåret 1971/72 har fonderna behövt utnyttjas i sådan omfattning att den totala behållning­en i fonderna har minskat. Med nuvarande statsbidragsregler skulle fon­derna hos de flesta större kassor räcka till åtta till tio års utgifter även om medlemsavgifterna helt slopades.

Gällande krav på fondering, som nästan alla kassor fyller med bred marginal, motsvarar tre till fyra års utgifter. De ändringar som jag förordar i fråga om statsbidragssystemet kan övergångsvis komma att innebära att medel ur fonderna måste tas i anspråk för att täcka en del av kassornas utgifter. På lång sikt kommer dock ändringarna endast att innebära en minskning i ökningstakten av tillgångarna i fonderna.

Jag föreslår därför att fonderingskravet i fråga om det utgivna ersätt­ningsbeloppet i 56 § lagen om arbetslöshetsförsäkring ändras till att gälla endast en tredjedel av detta belopp.


 


Prop. 1981/82:139                                                   22

Överförsäkrings- och pensionsavdrag

AMS har i sitt remissyttrande påtalat att nuvarande regler för överför­säkrings- och pensionsavdrag kan medföra överkompensation i samband med att vissa pensioner börjar utgå. Detta blir t. ex. fallet om en arbetslös delpensionär börjar uppbära ålderspension tillsammans med delpensionen. Likaså blir den som före arbetslöshetens inträde har arbetat deltid och av den anledningen har haft en lägre inkomst överkompenserad om han börjar uppbära ålderspension under arbetslösheten. AMS föreslår att lagen om arbetslöshetsförsäkring ändras så att överförsäkringsavdrag i första hand skall göras även i fall då pensionsavdrag skall ske. SO ansluter sig i sitt yttrande till AMS förslag i denna fråga.

Enligt min mening är det av AMS påtalade förhållandet både otillfreds­ställande och orättvist. Det torde även strida mot principen att kompensa­tionsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen skall ligga på högst 91,7% av tidigare inkomst. I den proposition som ligger till grund för den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen (prop. 1973:56 s. 198) uttalades att överförsäk­ringsavdrag och pensionsavdrag inte skall ske samtidigt. Vid den tidpunk­ten kunde emellertid de konsekvenser som denna ordning nu har fått inte förutses, bl. a. med hänsyn till a1;t delpensionsförsäkringen ännu inte hade genomförts.

För att undanröja dessa oönskade effekter förordar jag i likhet med AMS att reglerna beträffande överförsäkringsavdrag och pensionsavdrag ändras så att överförsäkringsavdrag skall göras först även i fall då pensionsavdrag skall ske.

I detta sammanhang vill jag ta upp de s.k. överförsäkrings- och pen-sionsavdragstabellerna. Dessa tabeller faställs nu av regeringen. Med den erfarenhet vi nu har fått av arbetslöshetsförsäkringen finns det enligt min mening ingen anledning att behålla denna ordning. Jag förordar i stället att denna uppgift skall ankomma på AMS. De principer som har lagts fast för beräkningen av avdragen (prop. 1973:56 s. 196-200) skall, med undantag av den ändring som jag nyss förordade, naturligtvis gälla även i fortsätt­ningen.

Utbildningsbidraget

Grunderna för det nuvarande bidraget till elever i arbetsmarknadsutbild­ning fastställdes av 1975 års riksdag (prop. 1975:45, InU 1975:14, rskr 1975:178). Dessa grunder innebär att bidraget är knutet till utgående er­sättning vid arbetslöshet. Förändras dessa ersättningar har regeringen av riksdagen bemyndigats att anpassa utbildningsbidraget i anslutning härtill.

Under förutsättning av riksdagens godkännande av de av mig förordade ändringarna i det kontanta stödet vid arbetslöshet vill jag därför anmäla att jag senare kommer att föreslå regeringen följande ändringar av utbildnings­bidraget vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering att gälla fr. o. m. den 1 juli 1982. Till ersättningsberättigad medlem i arbetslös-


 


Prop. 1981/82:139                                                   23

hetskassa utgår f. n. utbildningsbidrag med högst 210 och lägst 155 kr. per dag. Dessa bidrag bör höjas till 230 resp. 165 kr. per dag. För den som är lägst 20 år och inte uppfyller förutsättningarna för ersättning från arbets­löshetskassa och för den som inte fyllt 20 år men som har vårdnaden om eller fullgör underhållsskyldighet mot eget barn föreslås en höjning från nuvarande 155 till 165 kr. per dag. För den som är under 20 år och som inte omfattas av de nu nämnda reglerna bör utbildningsbidraget utgå med oförändrat belopp, 75 kr. per dag.

Chefen för utbildningsdepartementet har i prop. 1981/82:106 om vissa forskningsfrågor m.m. anmäh, att utbildningsbidragen för doktorander, som beloppsmässigt anknyter till utbildningsbidraget vid arbetsmarknads­utbildning, avses räknas upp i motsvarande mån.

Ikraftträdandet

I departementspromemorian föreslås att de förordade ändringarna skall träda i kraft den I juli 1982.

Flera remissinstanser är kritiska mot tidpunkten för ikraftträdandet och föreslår i stället den I januari 1983. De motiverar denna senare tidpunkt bl. a. med de ekonomiska konsekvenser som främst de ändrade statsbidra­gen får för kassorna men också för fackförbunden som i många fall har åtagit sig att erlägga avgifterna för sina medlemmar till kassorna. Vidare påpekas att genomförandet av vissa förslag kräver tid för utbildning av berörd personal och för information till allmänheten.

De förslag som jag har förordat i det föregående innebär i viss mån genomgripande förändringar i det regelsystem som gäller för arbetslöshets­försäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Jag tänker då när­mast på förslagen som berör avstängningsreglerna och avstängningsti­derna. För att genomföra dessa förslag fordras viss tid för utbildning av den personal som som skall handlägga dessa frågor och för utarbetande av tillämpningsföreskrifter och informationsmaterial till dem som kan komma att beröras av förslagen. Förändringarna är dock inte så komplicerade och omfattande att detta inte bör kunna klaras av till den 1 juli 1982. Jag förordar därför att förslagen om ändrade avstängningsregler och avstäng-ningstider och de övriga förslag som jag har förordat i samband därmed skall träda i kraft den 1 juli 1982.

De föreslagna ändringarna i statsbidragsreglerna kan enligt min mening träda i kraft den 1 juli 1982. Flertalet arbetslöshetskassor kan klara de minskade inkomsterna till följd av de ändrade statsbidragsreglerna genom uttag ur fonderna. I princip borde kassorna hinna att besluta om erforder­liga höjningar av medlemsavgifterna till den I juli 1982. Det kan emellertid uppstå problem för de kassor som har överenskommelser med sina för­bund om att förbunden skall erlägga avgifterna för medlemmarna. Dessa fackförbund har avgiften till kassan inbakad i förbundsavgiften och en höjning av kassaavgiften kommer därför att inkräkta på den del av avgiften


 


Prop. 1981/82:139                                                   24

som går till förbundet, om inte förbundsavgiften höjs samtidigt. Flertalet av dessa kassor klarar dock minst sex månaders minskade inkomster genom uttag från fonderna utan att fonderingskraven underskrids. Några medel kommer då ej heller att behöva skjutas till av förbunden. Enligt AMS beräkningar kan 35 av de totalt 46 kassorna klara de minskade inkomsterna på detta sätt. Under dessa sex månader bör kassorna hinna besluta om erforderliga höjningar av medlemsavgifterna.

De övriga elva kassorna har redan nu fondbrist eller så små fonder att uttag skulle resultera i fondbrist. Om dessa kassor inte kan klara sig ekonomiskt finns det möjlighet för AMS att efter bemyndigande av rege­ringen utge särskilt stöd till kassorna. Det måste dock ankomma på AMS att tillse att dessa kassor inte onödigtvis fördröjer sina beslut om erforder­liga avgiftshöjningar. Mot bakgrund härav förordar jag att förslagen till ändrade statsbidragsregler träder i kraft den 1 juli 1982.

Jag har i det tidigare förordat att höjningen av dagpenningen och det kontanta arbetsmarknadsstödet bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1982. De för­slag som jag i övrigt har förordat bör också träda i kraft den 1 juli 1982.

Kostnader och besparingar

Kostnaderna för budgetåret 1982/83 för de höjningar av dagpenningen, det kontanta arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen som jag nu har förordat kan på grund av osäkerheten om den framtida ersättningsni­vån och arbetslöshetens omfattning inte beräknas annat än överslagsmäs-sigt. AMS har i sina anslagsberäkningar för det kommande budgetåret vid beräkningen av kostnaderna för ersättningen till de erkända arbetslöshets­kassorna utgått bl. a. från 4,0 ersättningsdagar per medlem. Vid en arbets­löshet av denna omfattning och med en genomsnittligt tillförsäkrad dag­penning på 210 kr. och 3 200000 försäkrade blir statsbidragskostnaderna för ersättningen till arbetslöshetskassorna med de nuvarande bidragsreg­lerna 2 198,4 milj. kr., varav 989,2 milj. kr. faller på statsbudgeten. Med de ändrade statsbidragsregler som jag nu har förordat stannar kostnaderna vid 1 829,2 milj. kr., varav 823,1 på statsbudgeten. Kostnaderna för statsbidra­gen skulle således minska med knappt 370 milj. kr. Därtill kommer minska­de kostnader till följd av de ändringar som jag har förordat i fråga om avstängningsreglerna, avstängningstiderna och pensionsavdragsreglerna. Jag uppskattar dessa besparingar till ca 150 milj. kr. Av de totala bespa­ringarna på ca 520 milj. kr. faller 234 milj. kr. på statsbudgeten. De minskade kostnaderna på 370 milj. kr. innebär att arbetslöshetskassorna på sikt måste öka uttaget av medlemsavgifter med i stort sett samma belopp.

Vid beräkningen av anslagsbehovet för kommande budgetår måste hän­syn tas till de höjningar av dagf)enningen och det kontanta arbetsmark­nadsstödet som jag nu har föreslagit. Med en genomsnittligt tillförsäkrad dagpenning på 225 kr. och i övrigt oförändrade förutsättningar blir anslags-


 


Prop. 1981/82:139                                                   25

behovetförersättning till arbetslöshetskassorna 813,6 milj. kr. inkl. ersätt­ning för internationella fångstbegränsningar i fråga om fiske, beräknat efter de ändringsförslag som jag har förordat här. Med de nuvarande statsbi­dragsreglerna och utan de ändringar som jag i övrigt har förordat ökar anslagsbehovet med 247,9 milj. kr.

Anslagsbehovet för det kontanta arbetsmarknadsstödet beräknar jag till 159,3 milj. kr. Jag har då uppskattat antalet ersättningsdagar till 5 milj., varav 3,75 milj. med det högre stödbeloppet, 80 kr. per dag.

Vad gäller skatteeffekten under budgetåret 1982/83 av de förslag som jag har förordat här så kommer enligt mina uppskattningar kostnaderna att uppvägas av ökade skatteinkomster i ungefär samma storleksordning som kostnaderna. De minskade statsbidragen till arbetslöshetskassorna måste kassorna kompensera genom ökade uttag ur fonderna eller höjda medlems­avgifter. Medlemsavgifterna är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen och höjningen av avgifterna minskar därför statens och kommunernas skattein­komster. Detta uppvägs emellertid av de ökade skatteinkomster som höj­ningen av dagpenningen, utbildningsbidraget och det kontanta arbetsmark­nadsstödet för med sig.

Kostnader för staten för utbildningsbidragen till deltagare i arbetsmark­nadsutbildning och inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut kan beräknas till 870 milj.kr. Antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning har då antagits uppgå till 102300 och den genomsnittliga utbildningstiden till 18,1 veckor. För inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut har utbildningsbidraget beräk­nats till 736 kr. per vecka och arbetssökande och en inskrivningstid om 10,5 veckor.

I årets budgetproposiUon har regeringen föreslagit att till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag för budgetåret 1982/83 skall anvisas ett reservationsanslag av 2423796000 kr. De kostnader för staten som jag nu har beräknat för detta anslag kommer trots höjda ersättningar att stanna vid 1 847800000 kr.

Övrigt

I 7 och 12 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd finns i fråga om föräldrapenning en hänvisning till 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Bestämmelserna om föräldrapenning återfinns numera i 4 kap. i lagen om allmän försäkring. 7 och 12 §§ i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbets­marknadsstöd måste därför ändras.

De förslag som jag i det föregående har förordat föranleder i övrigt ändringar även 18, 11, 17, 18, 20, 21, 30, 31 och 56 §§ lagen om arbetslös­hetsförsäkring samt 8, 11, 18, 27 och 28 §§ lagen om kontant arbetsmark­nadsstöd. Utöver vad jag redan anfört torde ändringsförslagen inte kräva några ytterligare kommentarer.


 


Prop. 1981/82:139                                                            26

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att antaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2.   lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknads­stöd,

dels att

3.   godkänna de av mig förordade riktlinjerna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna att tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1982,

4.   med ändring i förhållande till regeringens förslag i prop. 1981/82:100 bil. 15 till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag för budgetåret 1982/83 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 847800000 kr.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.


 


Prop. 1981/82:139                                                   27

Bilaga 1

ARBETSMARKNADS­DEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL ÄNDRAT BIDRAGSSYSTEM M. M. INOM DEN FRIVILLIGA ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGEN

DsA1981:17


 


Prop. 1981/82:139                                                            28

AEBErSMAEKNaDSDEPARIEMENTET          1981-12-09

Förslag till ändrat bidragssystem m m inom den frivilliga
arbetsl
öshetsförsäkringen_________________________

Inledning

I denna prciivaioria behandlas dels möjligheterna att höja utgående dagpenningar och dels följande slags ändringar av nuvarande system:

differentiera dagpenningarna ired hänsyn till arbetslöshets­tidens l.ängd

begränsa statjns utgifter genan ändringar av statsbidrags­systemet

mildra kravet på fondering hos kassorna

förlänga avstängningstiden vid självförvållad arbetslöshet.

Förslagen i pronemorian syftar till att möjliggöra en höjning av dagpenningäinia samtidigt scm statens utgifter för försäkringen skall begränsas. Samtidigt föreslås att dagpenningarna differen­tieras så att de blir högre för personer som är arbetslösa lång tid än för iandra. De ändringar av statsbidragsreglema son före­slås innebä): att den andel av försäkringens kostnader som finan­sieras via statsbidrag mins]år successivt ijkat och föreslås nu i huvudsak återställas till vad scm beslutaties år 1973. Dessa åtgärder föreslås bli förenade nvsd en ökad friliet för kassorna att själva besluta cm dagpenningamas storlek.


 


Prop. 1981/82:139                                                            29

tJtgångspunlcter

Statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen har sedan mitten,av 1970-talet ökat kraftigt såväl totalt sett san i relation till utbetalade dagpenningbelopp. Arbetslöshetskassomas medlemsavgif­ter har samtidigt sjunkit i reala termer.

Det är angeläget att dagpenningarna kan höjas i takt med löneut­vecklingen. De samlade anspråken på statens budget är enellertid f-n. alltför stora i förhållande till inkcmstema på budgeten. Det finns dessutcm risk för att den arbetsgivaravgift scm enligt beslut av riksdagen våren 1981 skall finansiera 45 % av utgifterna under de närmaste åren inte känner att räcka.

För att det väsentliga i arbetslöshetsförsäkringen - ett rejält slQdd mot inkonstbortfall vid arbetslöshet - skall kunna tryggas är det i nuvarande läge nödvändigt att vidta åtgärder scm be­gränsar utgifterna för försäkringen. Vad scm därvid bör prövas är fördelningen mellan nuvarande tre finansieringskällor, näm­ligen statsbudgeten, arbetsgivaravgiften och medlemsavgifterna. Frågan an fördelning av statens utgifter på statsbudgeten resp. arbetsgivaravgift behandlas emellertid inte i denna pronatioria. De förslag son nu förs fram innebär dels en ändring av nuvarande fördelning av kostnaderna mellan staten och arbetsgivaravgifts­medlen å ena sidan och medlemsavgifterna å andra sidan, dels också åtgärder scm innebär större förmåner för långtidsarbets­lösa än för övriga.

Arbetslöshetskassomas medlemsavgifter får f n betraktas som låga. De har sedan år 1974 sjunkit kraftigt realt sett, medan stats­bidraget till arbetslöshetskassorr,a har ökat kraftigt. Genon omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder av andra slag har staten samtidigt medverkat till att hålla den relativa arbets­lösheten på en internationellt sett låg nivå. Kassorna har där-igencm kunnat hålla nere och till och med sänka medlemsavgifter­na och samtidigt bygga upp sina fonder.


 


Prop. 1981/82:139                                                            30

statsbidragssystemet för arbetslöshetsförsäkringen är katplicerat. Det är angeläget att förenkla reglerna, vilket också är ett av syft:ena med de ändringar son föreslås.

Arbetslöshetskassomas samorganisation har i skrivelse den 21 juli 1981 till statsministern begärt att sju nya dagpenningklasser (220-280 kr) skall införas i ar.Det:slöshetsförsä3cringen fr o m den 1 juli 1982. Son motiv till en så kraftig höjning anför organi­sationen att ersättningarna har släpat efter löneutvecklingen jän-fört med vad scm var förhällandet när det nu gällande systemet för ersättning infördes i januari 1974.

En viss höjning av arbetslöshetskassornas högsta dagpenning från mitten av 1982 kan anses motiveirad ned hänsyn till pris- och löne­utvecklingen sedan den senaste höjningen den 1 april 1981. En höjning måste snellertid i nuvarande läge kombineras med ytter­ligare åtgärder för att begränsa statens totala utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.


 


Prop. 1981/82:139                                                            31

Nuvarande förhållanden

Allmänt

Arbetslöshetsförsäkringen i Sverige är frivillig och administreras av f n 46 arbetslöshetskassor. Dessa är erkända av AMS scm skall godkänna deras stadgar och ha tillsyn över dem. Antalet medlenmar i kassorna är ca 3,2 milj, dvs 3/4 av arbetskraften. Två tredjedelar av medlenmama tillhör någon av de nio största kassorna, vilka var­dera har över 100 000 nedlenmar.

Verksamheten regleras i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i kungörelsen (1973:731) ned tilläitpningsföreskrifter till nämnda lag.   Bestärmelser cm statsbidrag till försäloringen finns i kungörelsen (1973:732, ändrad senast 1981:155) an grundbidrag, progressi\±iidrag och förvaltningsbidrag till erkända arbetslöshets-kaissor (se bilaga 1).

Dagpenningarna

Arbet:slöshetsersattningen utgår i form av dagpenning. Den som upp­fyller vissa villkor fär dagpenning efter en karenstid på fem dagars arbetslöshet. Dagpenning betalas i högst 300 dagar eller, an man har fyllt 55 år, 450 dagar. Varje kassa får efter eget be-stänmande placera in de försäkrade i en eller flera dagpenning­klasser. I en dagpenningklass uppgår dagpenningen till visst belopp utan när bestämtielsema om överförsäkring (dagpenningen får inte överstiga elva tolftedelar av den senaste lönen) eller pensionsav-

1)

Den gällande lagstiftningen beslutades av 1973 års riksdag (prop 1973:56, InU 1973:23, rskr 1973:251). Riksdagsbeslutet byggde i huvudsak på förslag av utredningen cm kontant stöd vid arbetslöshet (SOU 1971:42). Utgående dagpenningar gjordes till skattepliktig inkomst, ersättningstidema förlängdes och stats­bidragsreglema ändrades, särskilt till förmån för kassor med stor arbetslöshet. Samtidigt infördes en ny statlig stödform kallad kontant arbetsmarknadsstöd för arbetslösa som inte tillhör någon arbetslöshetslcassa. Ar 1977 ändrades statsbidragsreglema åter. Dsls höjdes bidragen generellt och dels åstadkoms en ytterligare utjämning av den ekonomiska belastningen på kassor ned olika hög arbetslöshet.


 


Prop. 1981/82:139                                                            32

drag är tillänpliga. För närvarande är drygt 60 % av de försäJcrade placerade i den högsta dagpenningklassen, 210 kr. Flertalet av de övriga tillhör dagpenningklassen 195 Itr.

Karenstiden, som är fem dagar, behöver inte ligga i en följd utan kan vara utspridd över en sanmanhängande tid av fem veckor. Den försäkrade behöver inte genangå karens ner än en gång varje ersätt­ningsperiod.

Ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen (en "ersättningsperiod") är som nämnts normalt 300 dagar. Cm arbetslösheten upphör innan en ersättningsperiod har gått till ända, har den försäkrade vid eventuell ny arbetslöshet rätt till ersättning utan karens under återstående dagar av samma period. Detta gäller oavsett om den försäkrade då uppfyller arbetsvillkoret eller ej. Går hela ersättningsperioden till ända utan att den arbetslöse finner arbete, kan ersättning efter ny karens fortsätta att utgå under ytterligare en hel period om den försäkrade dessförinnan på nytt har uppfyllt arbetsvillkoret - vilket således ibland är möjligt eftersom en ersättningsperiod på 300 dagar kan ha varit avbruten av nellanliggande perioder av arbete. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret. När en sammanhängande tid av tolv månaxier förflutit (exkl s k överhoppningsbar tid) sedan ersättning senast uppbars, föreligger rätt till ersättning endast cm både arbets- och karensvillkoren har uppfyllts på nytt.

Statsbidragen

Statsbidragen till arbetslöshetiskassoma består av grundbidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidrag. Grundbidraget utgår med 75 kr. per utgiven dagpenning. Ar 1980 fick kassorna tillsanmans ca 800 milj. Itr. i grundbidrag. Progressivbidrag och förvaltnings­bidrag är på olika sätt relaterade till arbetslösheten enligt särskilda tabeller i kungörelsen.

Progressivbidraget består av en fast del och en rörlig (progressiv) del. Den fasta delen infördes fr.o.m. år 1974 i samband med att dagpenningarna blev beskattad ijikcmst. Den avsågs då ungefär mot­svara den preliminärskatt san Icassoma skulle betala in för resp


 


Prop. 1981/82:139                                                            33

dagpenninglclass. Därefter har beloppen ändrats något men inte i talet med genanförda skattesänkningar. I den högsta dagpenningklassen ijpgår det fasta beloppet nu till 84 kr., vilket är 1981 är 37 kr. mer än motsvarande preliminärskatteavdrag on man tar hänsyn till att även grundbidraget till viss del är avsett att täcka skattein­betalningar.

Kungörelsens tabell för progressivbidragets fasta del anger visst krontalsbelopp för varje dagpenningklass. Tillsanmans med grund­bidraget på 75 kr. täcker detta belopp en mindre andel av dagpenning­en i högre dagpenningklasser än i lägre. I den lägsta dagpenning­klassen (80 ler.) utgör sålunda grundbidraget och progressi\rtDidra-gets fasta del tillsammans 77 kr., dvs. 96,2 % av dagpenningen, medan motsvarande andel i dagpenninglclassen 210 kr. är 159 kr. eller 75,7 %. Konstrulctionen innebär att statsbidraget ökar mindre än proportionellt när en kassa beslutar att gå över till en högre dagpenningklass. Qn t.ex. en kassa ökar dagpenningen med 10 % kan behovet av medlemsavgifter öka med 12 % eller mer.

Progressivbidragets rörliga del varierar med den relativa arbets­löshetens storlek incm varje kassa och dagpenningklass. Den beräk­nas på den del av dagpenningen son återstår när grundbidraget och progressivbidragets fasta del har räknats bort. Denna återstående del av dagpenningen - son kan variera från 3 till 51 kr - skall till viss procentuell andel täckas av progressivbidragets rörliga del medan resten skall slutligt belasta kassan själv. Den procentu­ella andel san skall täckas av progressivbidragets rörliga del varierar från O % av underlaget (vilket gäller on antalet ersätt­ningsdagar per nedlem och år inte överstiger 1,5) till 90 % (vilket gäller cm antalet ersättningsdagar per medlem och år är 22 eller däröver). För en gencmsnittlig arbetslöshetskassa med inte fullt 4 ersättningsdagar per medlem och år blir procentsatsen 1 fråga 55 %.

Kungörelsens tabell för progressivbidragets rörliga del har konstru­erats på så sätt att Icassomas nettoutgifter bara i mindre utsträck­ning variercLT med den relativa arbetslöshetens storlek (se diagram i bilaga 4, där den nedre kurvan avser nuvarande förhållanden). Något nämnvärt sådant samband mellan nettoutgifter och arbetslöshet föreligger i själva verket bara för de kassor scm redovisar lägre

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 139


 


Prop. 1981/82:139                                                            34

arbetslöshet än 1,5 dagar per medlem och år - dvs. huvudsakligen fär ett antal tjänstemannakassor (med relativt låga medlemsavgifter). För dessa föreligger i princip ett linjärt samband rtellan arbets­lösheten och behovet av medlemsavgifter, efterscm statsbidraget för dem inte till någon del är progressivt. För alla övriga kassor gäller att medlenmar i dagpenningklassen 210 direkt eller via kas­somas fonder måste bidra med ungefär 80-100 ler per är för att finansiera utgivna dagpenningar. I dagpenningklassen 195 (scm inte visas i diagramnst) måste rtedleitiiBma på motsvarande sätt bidra med ungefär 70-90 kr per är för att finansiera dagpenningen.

Statsbidrag för dagpenning som har reducerats ned hänsyn till över­försäkrings- eller pensionsavdrag minskas i motsvarande mån. Minsk­ningen skall i första hand beröra progressi-vAjidraget.

Ar 1981 uppgick kostnaden för progressi\idrag till 770 miljoner kronor.

Förvaltningsbidraget varierar från 3 till 18 kr per itedlem och år. Det täcker i genomsnitt en fjärdedel av Icassomas redovisade för­valtningskostnader. Räknat per medlem ökar förvaltningsbidraget ned arbetslösheten i kassan enligt en tabell i kungörelsen. Qn det räknas om till belopp per utgiven dagpenning (scm progressivbidraget beräknas), så minskar det i stället när arbetslösheten ökar, dvs förvaltningsbidraget är regressivt. Ar 1980 utbelialades 22,8 milj kr i förvaltningsbidrag.

Kassornas _ekqnani

Varje kassa beslutiar själv on\ medlemsavgiftemas storlek. Flertalet försäkrade betalar en avgift i storleksordningen 80-100 kr per år. Tjänstemannakassomas avgiftcsr ligger i stor utsträckning lägre än så, msdan vissa mindre gruppesr av försäkrade betalar 300-400 kr per år. Den enskilde får göra avdrag i sin deklaration för dessa avgif­ter. Kassomas samrranlagda avgiftsintäkter var år 1980 ca 250 milj kr.

Kassorna är enligt lagen skyldiga att hålla fonder som täcker kost­naderna för åtminstone ett åirs förvaltningskostnader samt hälften av det antal dagpenningar som har  betalats ut i genansnitt per år under


 


Prop. 1981/82:139                                                            35

de senaste fem åren.  (AMS får föreskriva att fondltravet för viss kassa skall vara större eller mindre än enligt lagens huvudregel.) Det innebär att kassorna nu är skyldiga att fondera sammanlagt ungefär 700 milj kr. För närvarande uppgår fondema till ungefär dubbelt så mycket som detta belopp. De flest;a större kassor har fonderat ungefär dubbelt så mycket son de är skyldiga att fondera, nedan vissa mindre kassor f n inte uppfyller gällande fondkrav. (Se tabellen nedan.)

Fondema kan sägas ha två viktiga uppgifter. De skall dels fimgera som ekonomisk reserv för utjämning mellan olika år, dels utgöra en likviditetsreserv med hänsyn till att statsbidraget utbetalas i efterskott för varje försäkringsår. Bidraget förskotteras dock genom ä-kontoutbetalningar vid fem tillfällen under året. Detta behov av likviditet avser därför som mest utgifterna för fyra månader.


 


Prop. 1981/82:139


36


Exenpsl på arbetslöshetskassors fondering och avgifter


Kassa


MedliJms-antaL


Dagpenning kr (1981)


Avgift per år, ler


Fond per

msdlem,

kr


Pondkrav per medlem, kr


 

Akademikernas

169

000

210

42

214

73

Arbetsledamas

71

000

210

60

385

134

Beklädnadsarb.

38

000

120 - 195

60 - 96

1 235

674

Byggnadsarb.

112

000

210

84

1 559

748

Fahriksaria.

85

000

195

96

547

386

Fartygsbefälets

3

700

210

147

311

386

Frisörernas

4

100

140 - 180

120 - 180

432

869

Hamnarbetamas

2

300

180

144 - 360

243

1 501

Handelsanst.

148

000

100 - 195

120 - 228

675

241

Hotell och rest.

28

.100

195

144

429

650

Industritjänstem.

278

000

210

42

395

116

Kcmmunalarb.

512

000

210

90

211

152

Kcmmunalt j änstem.

144

000

195

45

80

81

Köpmännens

14

(■)00

195

114 - 270

284

391

Livsmedelsarb.

50

600

120 - 210

54 - 96

521

348

Metall

378

000

210

96

604

277

Musikemas

4

600

90 - 195

60 - 180

343

976

Pappersindustriarb.

41

600

210

75

1 159

234

Statsanställdas

174

000

210

48 - 120

365

218

Statstj änstemännens

362

000

195

36

72

56

Sveriges fiskares

3

300

160

384

2 359

3 428

Transportarb.

46

800

110 - 210

42 - 324

622

314

Träindustriarb.

69

500

' 210

84

739

333


Alla leassor


3 134 000


201


79


444


226


Som följd av fonderingen har kassorna betydande ränteirikomster. Dessa uppciick år 1980 till sammanlagt ca 120 milj kr, dvs ungefär hälften a' medlemsavgifterna.

Arbetslöslietskassomas utgifter uppgick år 1980 till sairmanlagt 1 824 milj kr, varav 1 730 milj kr var utbet:alade ersättningar till arbetslösa och resten förvaltningsutgifter. Kassorna fick tillsam­mans 1 593 milj kr i statsbidrag. Statsbidragen täckte sålunda 92 % av kassomas utgifter för dagpenningar och 87 % av deras samlade utgifter för dagpenningar och förvaltningskostnader. Medlemsavgif­terna och ränteinkomsterna motsvarade drygt 13 resp 6 % av utgifterna, varigenom fondema totalt sett kom att öka med 140 milj kr under året. Med nuvarsinde statsbidragsregler skulle fondema hos de flesta större


 


Prop. 1981/82:139                                                            37

kassor räcka till 8-10 års utgifter även cm avgifterna helt slopades. Gällande krav på fondering, som nästan alla kassor ijpfyller med bred marginal, motsvarar nästan fyra års utgifter.

Under 5-årsperioden 1975 - 1980 har utgifterna för försäkrings­ersättningar - som framgår av följande tabell - ökat med drygt en miljard kr. Högsta dagpenningklassen har vid fyra tillfällen höjts, nämligen 1977-01-01 från 130 till 160, 1978-07-01 till 180, 1979-07-01 till 195 och 1981-04-01 till 210 kr. Statsbidragen ökade väsentligt mer än dagpenningarna, samtidigt som staten gencm andra arbetsmarlenadspolitiska ätgärder av stor omfattning har begränsat den ökning av arbetslösheten som annars hade lainnat inträffa. Den del av utgiften för dagpenningarna som kassorna själva måste finan­siera genom medlemsavgifter eller på annat sätt var ungefär densaitma är 1980 scm år 1975 i löpande priser räknat, nämligen ca 140 000 kr. Kassorna har således i allmänhet inte behövt höja sina medlemsavgif­ter i takt ned pris- och löneutvecklingen. Qn statsbidragen hade

täckt sanma andel av utgifterna år 1980 san år 1975 skulle medlems­avgifterna ha behövt vara 60-70 kr högre per år än vad de nu är. Kassorna hade dä sannolikt inte kunnat ha större fonder än vad son krävs - dvs hälften av nuvarande storlek - utan att höja avgifterna särskilt för det ändamålet.

 

 

Försäkrings-

Statsbi-

Antal er-

Genomsnittlig

 

ersättning

dragets an-

sättnings-

tillförsäkrad

 

 

del av er-

dagar/år och

dagpenning vid

 

 

sättningar

nedlem

årets slut

1975

653 000

80 %

3,2

116,58

1976

763 000

83 %

2,9

122,22

1977

1 015 000

89 %

2,8

151,76

1978

1 542 000

92 %

3,7

171,16

1979

1 690 000

92 %

3,6

187,62

1980

1 730 000

92 %

3,4

192,19


 


Prop. 1981/82:139                                                            38

Reglerna om avstängning vid självförvållad arbetslöshet

En grundläggande förutsättning för rätt till kontant stöd vid arbetslöshet har alltid varit att arbetslösheten skall vara ofri­villig. Enligt såväl lagen om arbetslöshetsförsäkring som lagen cm kontant arbetsmarknadsstöd gäller son allmänt villkor att ersättning endast utgår till den som inte kan erhålla läiipligt arbete. Gällande lagstiftning innehåller också regler cm i vilka fall arbetslösheten skall anses självförvållad. Självförvållat arbetslös anses den som har lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skilts från iirbetet på grund av otillbörligt uppförande, avvisat erbjudet liarpligt arbete, eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbetie ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anstä.llning inte har kommit till stånd. Vad som sålunda föreskrivs i fråga om arbete gäller i tillänpliga delar även arbetsmarknadsutbilcäning.

När självförvållad arbetslöshet anses föreligga mister den arbets­löse sin rätt till ersättning ijnder en fastställd period. Avstäng­ningstiden är normalt 28 dagar, dvs fyra veckor. Skulle arbetet ha varat högst fem arbetsdagar eller mer än fem nen högst tio arbets­dagar, utgör dock avstängningstiden sju resp 14 dagar. I de fall då det är uppenbart att den arbetslöse inte vill anta länpligt arbete skall han vara avslängd tills lian har utfört förvärsarbete under 20 dagar.

Gällande regler innefattar int(2 några krav på den arbetslöse att under avstängningstiden upprät-chålla kontakten med arbetsförmedlingen. Någon skyldighet att vara anträffbar för ett arbetserbjudande finns inte. Att någon under pågåendiB avstängningsperiod avvisar ett länpligt arbete eller vållar att en anställning inte konmer till stånd inverkar inte på ersättn.Lngsrätten. Det är endast då. avvi­sandet eller vållandet sker på den sista dagen i avstängningsperioden som en ny avstängning kan bli caktuell.


 


Prop. 1981/82:139                                                            39

Förslag

1. Höjning av dagpenningarna

Dagpenningarna bör höjas fr o m den 1 juli 1982. Den löneutrveck- ling son lean beräknas ske från den senaste höjningen den 1 april 1981 till den 1 juli 1982 kan beräknas motivera att dagpenningarna höjs från 210 till 230 kr.

Son arbetslöshetskassomas sanorganisation har anfört i sin skri­velse kan det - med hänsyn tagen till den eftersläpning san in­träffade i första hand mellan åren 1974-76 - finnas skäl för att höja dagpenningarna till högre belopp än 230 kr.

Det finns därför anledning att aktualisera ett förslag son fördes fram redan år 1971 av den s k KSA-utredningen, nämligen att låta arbetslöshetskassorna bygga på de s1:atsbidragsberättigade dag­penningarna med en påbyggnadsdel utan statsbidrag. Det stats­finansiella läget tillåter inte att en större höjning än scm här föreslagits gencmförs nu med mindre än att den kan finansieras av kassorna själva. För denna påbyggnadsdel av försäkringen skulle i övrigt samma regler gälla san för den statsbidragsberättigade delen (SOU 1971:42 s 206). Överförsäkring skulle sålunda inte tillåtas. I den av utredningens betänkande föranledda proposi­tionen avvisade föredraganden förslaget med hänvisning till att intresset från arbetslöshetskassomas sida inte kunde förväntas bli särskilt stort, efterscm dagpenningen föreslogs bli skatte­pliktig (prop 1973:56 s 196).

Även om den av föredraganden åberopade grunden för att inte godta förslaget säkerligen hade visst fog för sig finns det inte någon pr.incipiell anledning att hindra de arbetslöshetskassor son så önskar att bygga på dagpenningen på det föreslagna sättet. Före­liggande PM innehåller därför ett sådant förslag. Förslaget medför ändringar i 17 § lagen cm arbetslöshetsförsäkring.


 


Prop. 1981/82:139                                                            40

2. Differentiering av dagpenningarna

En tänkbar väg att nöjliggöra högre dagpenningar för vissa arbets­lösa utan att statens utgifter påverkas är att differentiera dagpenningarna. Syftet med en sådan reform skulle kunna vara att styra över en större del av ds; totala resurserna till dem som är arbetslösa relativt lång tid txrh för vilka arbetslösheten kan antas utgöra en särsld.lt tung börda..

En differentiering av dagpenn;Lngen kan teoretiskt gencmföras på olika sätt. Eh viktig utgängsspunkt måste vara att differentieringen inte blir administrativt kotplicerad. Differentieringen föreslås därför bli knuten till det system för beräkning av karenstid och ersättningsperioder son nu gäiler.

Ett sådant systan slculle sannciikt inte behöva innebära något nämnvärt merarbete för arbetslöshetskassorna. Redan f n måste nämligen kassorna hålla reda pä när karensvillkoret sleall upp­fyllas (se s 4). Den tXå under vilken den lägre ersättningen skall utgå kan länpligen bestänmas till 30 ersättningsdagar.

Inom ungefär samna kostnadsram san den tidigare diskuterade höj­ningen av högsta dagpenning från 210 till 230 kr för alla arbets­lösa är det möjligt att - exanpelvis - höja dagpenningen till 250 kr för dem som har varit arbetslösa mer än 30 dagar.

En sådan ordning förutsätter att 17 § lagen cm arbetslöshetsförsäk­ring ändras så att dagpenningen under de första 30 dagarna av en ersättningsperiod sätts red med 40 kr per dag.

3. Statsbidragen

Stzatsbidragen består som nämnts av grundbidrag, progressi\A3idrag och förvaltningsbidrag. Grundbidragen bör även i fortsättningen uppgå till saitma belopp som det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS). Regeringen avser att föreslå riksdagen en höjning av KAS från 75 till 80 kr fr o m den 1 juli 1982.


 


Prop. 1981/82:139                                                            41

Progressi\4>idragen är bl a beroende av dagpenningens storlek. Qn kassorna i fortsättningen tilläts inrätta dagpenningklasser utan någon övre gräns för dagpenningens storlek, bör bidragen berälenas endast på den del av dagpenningen scm ligger inan ramen för visst högsta belcpp - den bidragsberättigande dagpenningen, 210 resp 250 kr on en differentiering genanförs i enlicet med vad som nyss har sagts.

Progressi\ldragets fasta del bör slopas och ersättas av en upp­räkning av den rörliga delen. Det nya progressi\*)idraget bör uppgå till viss procentuell andel av den del av den bidragsberättigande dagpenningen scm inte täcks av grundbidrag. Denna procentuella bidragsandel bör vara densamma för alla dagpenningklasser.  De kassor san sä vill bör fä beräkna progressivbidraget genensamt för alla dagpenningklasser, vilket kan ge administrativa förenklingar.

F n utgår progressivbidragets rörliga del bara till kassor som redovisar mer än 1,5 dagars arbetslöshet per medlem och år i resp dagpenningklass. Här föreslås att bidraget i fortsättningen skall utgå även vid lägre arbetslöshet. Enligt den nya tabell för progressivbidraget som föresläs (bilaga 2) ökar bidragen från O % i kassor utan arbetslöshet till 91,3 % av underlaget i kassor san redovisar 22 eller fler ersättningsdagar per medlem och är.

FÖrvaltningsbidraqet är relativt litet, och dess leonstruktion mot­verkar i viss mån progressi'\*)idragets syfte att särskilt stödja kas­sor med stor arbetslöshet. Detta bidrag bör nu slopas. Förslaget innebär en minskning av kassomas inkanster med ca 1,5 % vilket mot­svarar mellan 2 och 3 kr per utgiven dagpenning,

I bilaga 2 visas den tabell som föreslås ersätta förordningens nu­varande tre tabeller för progressi-\*idragets fasta och rörliga delar samt förvaltningsbidraget. De föreslagna progressivbidragens storlek i kassor med olilea hög arbetslöshet visas också grafiskt med den övre kurvan pä diagrammst i bilaga 3. I bilaga 4 visas hur stor kostnad


 


Prop. 1981/82:139                                                            42

per medlem och år som varje arbetslöshetskassa enligt sanma förslag själv behöver täcka vid olika arbetslöshetstal. Sistnämnda kostnader skall täckas av medlemsavgifter, räntor eller uttag från kassomas fonder. Bilaga 3 och 4 visar endast direkta effekter av de diskute­rade ändringarna av reglerna för progressivbidrag och förvaltnings-bidrag. I bilagorna 5 och 6 visas på mDtsvarande sätt statsbidragen och kassomas nettoutgifter cm dagpenningar och grundbidrag höjs enligt vad som sägs i denna PM samtidigt som ds nya progressirfsidra-gen införs.

Förslagen om progressi-idrag och förvaltningsbidrag kan beräknas innebära att statens utgifter minskar med inte fullt 400 milj kr och att arbetslöshetskassomas inkomster minskar msd ca 125 kr per medlem och år. Beräkningarna avser en genomsnittlig dagpenning av 210 kr - dvs nuvarande högsta dagpenning - och arbetslösheten har beräknats till fyra dagar per medlem och år.

4,   Krav på kassomas fonder

Med hänsyn till att statsbidrag=n täcker större delen av arbets­löshetskassomas kostnader framstår nuvarande krav på fonduppbyggnad scm alltför strängt. Den 1 januari 1977 sänktes fonderingskravet från 100 % till 50 % av kassomas årsutgifter för ersättning; en ytterligare särikning bör nu kunna ske. Kravet på fondering bör således inte sättas högre än till en tredjedel av utgivna ersätt­ningsbelopp under det sistförflutna räkenskapsåret, efter avdrag för preliminär skatt. Det innéoär att fondema i samtliga kassor med god marginal täcker ett års nettoutgifter med de statsbidrag som föreslås i d£nna pronemoria. Förslaget föranleder ändring i 56 § första stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring.

5.   Regler om avstängning från ersättning

1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring, ALF-utred-ningen, behandlade i sitt betärteande Allmän arbetslöshetsförsäkring (SOU 1978:45) ingående reglerna om självförvållad arbetslöshet. Utredningens förslag i denna del byggde på de då liksom nu gällande principerna, vilka innebär att (äen som anses självförvållat arbets­lös skall stängas av för viss tid från ersättning. I vissa avseenden


 


Prop. 1981/82:139                                                            43

föreslogs dock förändringar. Enligt utredningens mening borde avstängningsreglerna utfomas så att de stimulerade den försälerade att sä snart som möjligt ta kontakt med arbetsförmedlingen vid in­träffad arbetslöshet och att upprätthålla sådan kontakt även under avstängningsperioden. Utredningen föreslog därför att de nuvarande avstängningsperiodema skulle fördubblas samtidigt son de avstängda Skulle ges möjlighet att förkorta avstängningstiden till samma längd som enligt nu gällande regler genom att vara arbetssökande på för­medlingen. Vidare föreslog utredningen att försäkrad som under avstängningstiden exenpelvis avvisade ett erbjudande cm länpligt arbete skulle kunna bli avstängd på nytt, cm inte den nya avstäng­ningstiden rymäes incm den pågående avstängningstiden.

Utredningens förslag har fått ett positivt mottagande vid remiss­behandlingen. Att reglerna utformas så att den avstängde uppmuntras att stå kvar som arbetssökande på arbetsförmedlingen har tillstyrkts av så gott som samtliga remissinstanser. Flera remissinstanser har dock förordat en enklare utformning av reglerna. Förslaget att ny avstängning skall kunna ske under pågående avstängningsperiod har genomgående accepterats.

Avstängningar enligt nuvarande regler är således kortvariga. Med hänsyn till betydelsen av att den enskilde aktivt verkar för att begränsa arbetslöshetstiden bör avstängningstiderna nu förlängas. Förlängningen bör i huvudsak ske på det sätt som ALF-utredningen har föreslagit, men den bör innebära en viss förlängning även för dem som under avstängningen söker arbete gencm förmedlingen.

Avstängningstiden bör förlängas så att den i normalfallet uppgår till sex veckor, dvs två veckor mer än f n.

Arbetsförmedlingen skall även under en avstängningsperiod arbeta för att finna en länplig anställning för den arbetslöse. Därför är det väsentligt att den arbetslöse också under avstängnings­perioden upprätthåller kontakten med förmedlingen för att själv kunna ta del av utbudet av lediga platser och för att ge förmed­lingen tillfälle att göra den utredning som behövs för att den skall kunna föreslå arman åtgärd. En allnän strävan bör vara att utfo.ana


 


Prop. 1981/82:139                                                            44

ersättningsreglerna så att de främjar den arbetslöses kontakter msd arbetsförmedlingen och därigenom bidrar till att förkorta arbets­löshetsperioderna. Avstängningsreglerna bör konstruereis så att de uppmuntrar den avstängde att upprätthålla kontakten ned förmedlingen.

Den kritik som från remissinstansernas sida har riktats mDt ÄLF-utredningens förslag går i allmänhet ut att de föreslagna reglerna måste förenklas. De av utredn.Lngen föreslagna reglerna har ansetts kunna bli administrativt betungände. Flera remissinstanser, bl a AMS, LO, TCO och Arbetslöshetskasso:mas samorganisation, har därför föreslagit att avstängningstidiän anges i eljest ersättningsberätti­gade dagar i stället för som f n i lealenderdagar (bland vilka även arbetsfria dagar ingår).

Det av nämnda remissinstanser förordade systemet bygger på samma princip som det som tillänpas vid beräkningen av Icarenstid. Det innefattar krav på bl a att deii arbetslöse skall vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen för att avstängningstiden skall löpa. Denna av remissinstanseinia föreslagna utformning av avstäng­ningsreglerna torde vara lättare att förklara för de berörda än det system som utredningen har föreslagit och ansluter dessutom närmare till övriga regler för försäkrijigen och det kontanta arbetsmarknads­stödet. Som avstängningstid'bcjr därutöver räJoias sådan tid då den avstängde enligt arbetsgivarintyg har utfört förvärvsarbete.

Den föreslagna konstruktionen >xäver att en yttersta gräns fastställs för hur länge en avstängning skall få verka cm den arbetslöse inte söker arbete under avstängningstiden. För att avstängningstiden i normalfallet skall bli två vecl<.or längre än f n, samtidigt son tiden skall kunna fördubblas cm den arbetslöse inte söker arbete, bör avstängningstiden i fortsättningen vara högst 14, 28 eller 84 kalenderdagar beroende pä htir länge det avvisade arbetet var avsett att vara.

I linje med förslaget att den éirbetelöse skall vara anmäld son arbetssökande hos arbetsförmedJ.ingen under avstängningsperioden ligger utredningens förslag att han vid fömyad självförvållad arbetslöshet under pågående avstängningsperiod skall kunna drabbas av en ytterligare avstängning. Förslaget bör därför genanföras.


 


Prop. 1981/82:139                                                            45

De nu förordade förslagen nedför ändringar i 30 och 31 §§ lagen om arbetslöshetsf örsälering samt 27 och 28 §§ lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Utkast till de författningsändringar son föranleds av förslagen återfinns i bilaga 7.  .


 


Prop. 1981/82:139


46


iii LAu-A

SFS 1973:732

Kungl. Majtts kungörelse                                   o'" fån trycket

om grtindbidrag, progressivbidrag och forvaltningsbidrag      ' ° oktober 1973 tiU erkända arbetslöshetskassor;

utfärdad den 28 september 1973.

Kungl. Maj:t förordnar följande med stöd av riksdagens besluta

1 § Till erkänd arbeislösheiskassa utgår grundbidrag, progressivbi­drag och (örvaliningsbidrag. Bidragen beräknas för kalenderår.

Ändrad   1079: ?S6            j2 §     Grundbidrag utgår med 75 kronor för varje utgiven dagpenning.

3   § Progressivbidrag ulgår dels med ett fast belopp för varje dagpen-ningklasi enligt en till denna kungörelse som bilaga 1 fogad tabell, dels med en procentuell andel av dagpenningen före avdrag för preli­minär skatt men efter avdrag av belopp, som svarar mot grundbidra­get och nämnda fasta belopp. Procentandelen bestämmes i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem enligt en till denna kungörelse som bilaga 2 fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

4   § För kassa, där medlemmarna enligt 17 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring ar fördelade på olika klasser, beräknas grund­bidrag och progressivbidrag särskilt för varje klass.

För dagpenning som nedsiittes till följd av överförsäkrings- eller pen­sionsavdrag enligt 20 eller 21 § lagen (1973: 370) om arbetslöshetsför­säkring minskas grundbidraget och progressivbidraget i motsvarande mån. Diirvid skall j första hand progressivbidragel nedsättas.

5   § Arbetsmarknadsstyrelsen innehåller så stor del av grundbidrag och progressivbidrag som svarar mot den skatt som skall avdragas på ut­betald dagpenning.

6   § Förvaltningsbidrag utgår för verksamhetsår med en procentuell andel av ett grundbelopp om sex kronor per medlem enligt följande.

1 Prop. 1973: 56, InU 23, rskr 251.


 


Prop. 1981/82:139


47


i GA   1


SFS 1973:732


Antal ersättnings- Procentuell andel

dagar per medlem  av grundbeloppet


0,00— 0.39        50

0,40— 0,59        65

0,60— 0,79       80

0,80— 1,49     100

1,50— 2,99     115

3,00—.5,99     130

6,00— 8,99     150

9,00—11,99    175

12,00—14,99   200

15,00—17,49   225

17,50—19,99   250

20,00—21,99   275

22,00—             300

7 tj Har antagande till erkund arbcLslushctskassj gällt vi.is del jv . .
kalenderår, beräknas procrcssivbidraget och föivaltningsbidraget lo:
denna del av året efter förhållandena under ett helt år.

Företa stycket skall äga motsvarande tillämpning beträffande beräk­ning av progressivbidraget för viss klass, då klassindelningen inom er­känd arbetslöshetskassa väsentligt ändrats under året.

8 § Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjä.-
tedel av summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av pc-
rioderna januari—februari, mars—april, maj—juni, juli—augusti, sep­
tember—oktober och november—december eller, om antagandet till er­
känd arbetslöshetskassa gällt endast under del av året, vid utgången av
varje period, under vilken antagandet hela tiden varit gällande.

Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsva­rar antal dagar under året, för vilka hel dagpenning utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar tjnder samma år.

9 § Vid tillämpningen av denna kungörelse skall vid beräkning av an­
talet ersättningsdagar och utgiven ersättning halva crsättningsdagar sam­
manläggas till hela dagar.

10        § Grundbidrag, progressivbidrag och förvaltnincsbidrag utbcial;;
i efterskott för kalenderår efter ansökan till arbcismar<;naasstyfcKc:..
Arbetsmarknadsstyrelsen äger a konto utbetala bidrag per den 28 feb­
ruari, den 30 april, den 30 juni, den 31 augusti och den 31 oktober
samt, när särskilda skäl föreligger, vid annan tidpunkt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1956:630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor och kungö­relsen (1957; 482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor skall upphöra att gälla. De äldre bestäm­melserna skall dock gälla för statsbidrag avseende tiden till och med den 31 december 1973. Beräkfiing av statsbidrag för försäkringsåret 1972/73 och tiden den 1 september—den 31 december 1973 skall ske efter förhållanden, som motsvarar en tolvmånadersperiod.

CARL GUSTAF

BERTIL LÖFBERG (Inrikesdepartementet)

Övergångsbestämmelser  till   SFS  1979:-8

Denna forordning träder i kraft den 1 juli 1979. Aldrc bcNtanrirriL-l-.r {i.\]-ler tor'',-an:ic i fracu om statsbidrag som avser '.iJ före /kr:'r'.irL'-"i .t, '.r-


 


Prop. 1981/82:139                                                            48

BILAGA   1

Svensk författningssamling

m

SFS 1981:155

Förordning                                                                                 utkom frän trycket

om ändring i kungörelsen (1973:732) om grundbidrag,    "" '" "" progressivbidrag och förvaltningsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;

utrardad den 26 februari 1981.

Regeringen foreskriver att bilaga 1 till kungörelsen (1973: 732) om grund­bidrag, progressivbidrag och förvaltningsbidriig till erkända arbetslöshets­kassor skall ha nedan angivna lydelse.

Bilaaa I'

Dagpenning.          Det fasta belopp enligt 3 § som

, klass          svarar mot varje dagpeniiingklass

 

90

11

100

19

lin

28

120

33

130

39

140

45

150

51

160

56

170

63

180

68

190

74

200

79

:io

84

 

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1981. För erkänd arbetslös­hetskassa, som efter ikrafttradandettillämpar dagpenningklassen 195 kro­ nor, skali det fasta beloppet enligt 3 § utgöra 76 kronor.

På regeringens vagnar

KARIN ANDERSSON

Lars Lunning (Arbetsmarknadsdepanemcntcl)

' Scnasici>delsc 1979:388.


 


Prop. 1981/82:139


49


 


Rndrad  1977:52


Bilapa 2


 

.Antal ersättnings-

Procressivbidrageis storlek i procent av hc

a

dagar per medlem

bidragsunderlagel enligt 3 >j vid olika

 

 

 

antal ersättningsdagar per medlem

 

0.00-

-1.50

0.0

 

1.7.5

 

12.0

 

2.00

 

21.5

 

2.25

 

29.5

 

2.50

 

36.0

 

2,7.5

 

41.4

 

3.00

 

45.9

 

3.25

 

49,7

 

3.50

 

53.7

 

4.00

 

58.5

 

4.50

 

62.8

 

5.00

 

66.2

 

6.()0

 

71.4

 

7.00

 

75,1

 

8,00

 

77,9

 

9,00

 

80,1

 

10,00

 

81.9

 

11.00

 

83,3

 

12.00

 

84,5

 

13.00

 

85,6

 

14.00

 

86,4

 

15,00

 

87.2

 

16,00

 

87,8

 

17,00

 

88.4

 

18.00

 

88.9

 

19,00

 

89.3

 

20,00

 

89,7

 

21,00

 

89.9

 

22.00 och däröver

90.0

 

Särskilda bestämmelser: Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant som direkt framgår av tabellen interpolcras lineän mellan de i lii-bellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundnlngen uppåt.

4   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 139


 


Prop. 1981/82:139                                                            50

Bilaga 2

Progressi\rf3i(3raqet

Antal ersättnings-     Progres;3ivbidragets     Progressivbidraget i

dagar per itedlem        rörliga del i procent    procent av skillnaden

av un(3e:irlaget enligt     irellan dagpenning och

nuvarani3e regler    grtindbidrag  (förslag)
(kungörelsens bil 2)

O                                         0,0                          0,0

1,0                                       0,0                        17,5

1,5                                       0,0

1,75                                   12,0

2                                                                                21,5                 35,0 2,25    29,5      39,3 2,5            36,0      43,6 2,75           41,4                                          47,6

3                                                                                45,9                 51,3 3,25    49,7      54,7 3,5            53,7      57,8

4                                                                                58,5                   62,8 4,5    62,8      66,7

5                                                                                66,2                        69,8

6                                                                                71,4                        74,4

7                                                                                75,1                        77,8

8                                                                                77,9                        80,3

9                                                                                80,1                        82,2

 

10                                                                               81,9                        83,8

11                                                                               83,3                        85,1

12                                                                               84,5                        86,1

13                                                                               85,6                        87,0

14                                                                               86,4                        87,8

15                                                                               87,2                        88,4

16                                                                               87,8                        89,0

17                                                                               88,4                        89,5

18                                                                               88,9                        90,0

19                                                                               89,3                        90,4

20                                                                               89,7                        90,8

21                                                                               89,9                        91,1

22                                                                               90,0                        91,3


 


Prop. 1981/82:139


51


 


tio (C

u

-Ö

■H

,o

■O

C

3


 

h

 

•ö

+»

H

60

,a

..H

 

rH

Q

C

ö

O

C

iio

rå

60 m

< 

ttJ   r-l

ti!

!-< a

> 

Ö   1

0

;o

a

n v,


 

 

1        (U

 

 

 

>    H    to

 

 

 

H   M    K

 

 

+j

C7   rH

 

rN

to

0)   CS i!

 

U~

tu

U             U

 

 

■h

W   1    C

 

 

 

O :.-3 -H

 

II

0)

fJ        C

 

 

-ö

P<-t   C

 

 

c

Q)   0)

 

CO

ti

>    60 O,

 

 

u

rj   n)   6c

 

+

rt

U   tö

.

 

> 

r-H   -Ö  T)

O

[r\

3

o   .H

 

\r~

B

'Ö    rO   -H

Co

v


BILAGA   3


 


T)


Ut-     6

u

rt 60

U    fi


 


Prop. 1981/82:139


52


BILAGA  4

60

 

-. rj      u


 


c <


 


o   'J


o c


o

o


 


Prop. 1981/82:139


53


BILAGA   5

< 


 


 


 


o


to c


 


Prop. 1981/82:139


54


 

 

.H

6D


P4

f4

C';

O

< 

s

fi

0)

 

F

«

O

n

U

(x,

ft

o

 

< 

Ö

B

C


.*


 

c

-3 s


 


c


 


o c s o


o

o


o        o o        oo


o


o

Vi-


 


Prop. 1981/82:139


55


Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 17. 30. 31 och 56 §§ lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring skall ha nedstn angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


17 §'


Dagpenning får utges i dagpenning­klasser om 80_, 90, 100, 110, 120, 130, 140, 150, 160, 170, 180, 190, 200 och 210 kronor. Erkänd arbets-löshetskassa beslutar om försäk-

rads placering i dagpenningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall tillämpas.


Dagpenning, som berättigar till statsbidrag, får utges i dagpen­ningklasser om 90, 100, 110, 120, 130, 140, 150, 160, 170, 180, 190, 200, 210, 220, 230, 240 och 250 kronor. Härutöver kan en erkänd arbetslöshetskassa, med arbets­marknadsstyrelsens medgivande, på egen bekostnad utge dagpenning till den försäkrade. Arbetslöshets­kassan beslutar om försäkrads pla­cering i dagpenningklass. Arbets­marknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall tillämpas.

Under de första 30 ersättnings­dagarna efter det att den försäk­rade har uppfyllt karensvillkoret enligt bestämmelserna i 13, 15 och 16 §§ skall den dagpenning, som berättigar till statsbidrag, sättas ned med 40 kronor jämfört med vad som annars skulle ha utgått. Dag­penning utges dock alltid med lägst det belopp som skulle ha ut­gått ifall den försäkrade hade varit berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd.


Senaste lydelse 1981:152.


 


Prop. 1981/82:139


56


Ju.ljAA      j


Nuvarande lydelse

30 §

Är det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör av­stängningstiden sju respektiviä 14 dagar. I annat fall är av­stängningstiden 28 dagar.


Föreslagen lydelse

Är det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle har varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden fem, tio respektive trettio ersätt­ningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast dag för vilken dagpenning skulle ha utgått, om avstängningen inte hade skett, eller dag under vilken den försäk­rade har utfört förvärvsarbete. Avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respektive 84 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden händelse som avses i 29 §, beräknas ny avstängningstid i enlighet med bestäimnelserna i första stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängnings-tiden.


Är det uppenbart att försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såson då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 29 § inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen be­stämmer.


 


Prop. 1981/82:139


57


BILAGA 7


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


31 §


Bestänimelserna i 29 § 1-3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmark­nadsutbildning. Avstängnings­tiden är i sådana fall 28 dagar. Bestämmelsen i 30 § tredje stycket äger därvid motsvarande tillämpning.


Bestämmelserna i 29 § 1-3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmark­utbildning. Bestänmielserna i 30 § skall därvid gälla i tillämpliga delar.


56 §


Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskost­nader per medlem under det sist­förflutna räkenskapsåret och halva det genomsnittliga ersätt­ningsbelopp kassan utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskaps­året, efter avdrag för prelimi­när skatt, multiplicerat med det genomsnittliga antalet ersätt­ningsdagar per medlem under de fem senaste åren.


Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskost­nader per medlem under det sist­förflutna räkenskapsåret och en tredjedel av det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna räken­skapsåret, efter avdrag för preli­minär skatt, multiplicerat med det genomsnittliga antalet ersätt­ningsdagar per medlem under de fem senaste åren.


Om särskilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas annat belopp än som följer av första stycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fem år, skall arbetsmark­nadsstyrelsen årligen bestämma fondens minimibelopp.

Senaste lydelse 1976:828.


 


Prop. 1981/82:139                                                            58

BILAGA 7

Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän arbetsmarknadssty­relsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skal] tillföras fonden.

Fonden får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej för­slår till täckande av kassans löpande utgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

I fråga om försäkrad som vid ikraftträdandet redan uppbär dagpenning tillämpas inte 17 § andra stycket så länge den dä pågående ersätt­ningsperioden varar.

Vid avstängning som grundar sig, på en händelse som har inträffat före ikraftträdandet gäller 30 och 31 §§ i deras äldre lydelse.


 


Prop. 1981/82:139


59


£>u-LAo

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs att 18, 27 och 28 §§ lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


18 §'

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår    Kontant arbetsmarknadsstöd utgår
med
7 kronor för dag.                      med  kronor för dag.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersätt­ningsdagar per vecka som följer av en av regeringen fastställd omräk­ningstabell.

27 §


Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör-av-stängningstiden sju respektive 14 dagar. I annat fall är av­stängningstiden 28 dagar.


Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängnings­tiden fem, tio respektive trettio ersättningsdagar. I avstängnings­tiden inräknas endast dag för vilken dagpenning skulle ha utgått, om avstängningen inte hade skett, eller dag under vilken stödtaga­ren har utfört förvärvsarbete. Avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respektive 84 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden händelse som avses i 26 5, beräk­nas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första stycket, om inte den nya avstäng­ningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.


Senaste lydelse 1979:386.


 


Prop. 1981/82:139


60

BILAGA 7


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom dä han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 26 § inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen bestäimner.


28

Bestäimnelserna i 26 § 1-3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmark­nadsutbildning. Avstängnings­tiden är i sådana fall 28 dagar. Bestämmelsen i 27 § tredje stycket äger därvid motsvarande tillämpning.


Bestämmelserna i 26 § 1-3 om arbete får, om det är skäligt, tillämpas i fråga om arbetsmark­nadsutbildning. Bestämmelserna i 27 § skall därvid gälla i tillämp­liga delar.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Vid avstängning som grundar sig på en händelse som har inträffat före ikraftträdandet gäller 27 och 28 §§ i deras äldre lydelse.


 


Prop. 1981/82:139                                                   61

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över departements­promemorian Förslag till ändrat bidragssystem m.m. inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen (DsA 1981:17)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksförsäkrings­verket (RFV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknads­styrelsen (AMS), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgi­vareföreningen (SAF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Cen­tralorganisationen SACO/SR, Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF) och SHIO-Familjeföretagen.

LO har bifogat ett gemensamt yttrande till LO av Beklädnadsarbetarnas Förbund, Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, Svenska Metallindu­striarbetareförbundet, Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska Fabriksarbetareförbundet, Svenska Livsmedelsarbetareförbundet och Svenska Pappersindustriarbetareförbundet.

I det följande återges remissinstansernas yttranden i huvudsakligen oav­kortat skick under olika avsnitt.

1    Allmänna synpunkter

RFV

Verket får i anledning härav meddela att verket från de synpunkter verket har att företräda inte har något att erinra mot de i promemorian framförda förslagen. Till förslaget i sak tar verket inte ställning.

Statskontoret

Som utgångspunkter för utredningsarbetet enligt föreliggande betänkan­de anges bl. a. att man måste vidta åtgärder för att begränsa statens totala utgifter för arbetslöshetsförsäkringen och att regelsystemet för statsbidrag till densamma bör förenklas. Med dessa utgångspunkter som bakgrund biträder statskontoret i stort de framlagda förslagen. Verket vill dock göra vissa kommentarer i anslutning till delar av förslagen.

LO

LO:s grunduppuppfattning är att kampen mot obalansen i den svenska ekonomin främst måste bedrivas med offensiva medel. Detta skapar förut­sättningar för att på sikt också minska underskottet i statsbudgeten. LO är emellertid också medveten om det angelägna i att noggrant pröva möjlighe­terna att spara på offentliga utgifter. En absolut förutsättning för sådana


 


Prop. 1981/82:139                                                   62

sparåtgärder måste emellertid vara att de inte slår orättvist och att de inte heller rubbar på fördelningspolitikens grundprinciper.

Samtliga av den borgerliga regeringens genomförda och aktualiserade sparåtgärder har denna oacceptabla inriktning och slår huvudsakligen mot LO-medlemmar. Det nu framlagda förslaget om förändringar inom arbets­löshetsförsäkringen är ytterligare ett exempel på att människor i en svag och utsatt position ska vidkännas försämringar och få bära ökade bördor. I ett nyligen avgivet remissyttrande beträffande sjukförsäkringen angav LO: "Att minska utrymmet för privat konsumtion genom försämringar i sjuk­försäkringen är att låta de sjuka bära bördorna - ju mer och ju oftare sjuk desto tyngre börda." Motsvararide kommer att bli aktuellt också för ar­betslösa om förslaget genomförs.

ALF-utredningen avlämnade år 1978 ett väl genomarbetat förslag till allmän arbetslöshetsförsäkring 'arom rådde stor enighet men som trots utfästelser i regeringsdeklarationen m. m. inte lett fram till några åtgärder från den borgerliga regeringen. Närmare 4 år efter ALF-utredningens avlämnande kommer nu ett britsiälligt genomarbetat förslag och med en så kort remisstid att underremisser och andra väsentliga former av samråd och opinionsyttringar nära nog omöjliggjorts. Förslaget står helt i strid med ALF-utredningens intentioner såväl i fråga om försäkringsförmåner som finansieringen av dessa.

TCO

TCO har länge aktivt drivit frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Redan i det arbetsmarknadspolitiska program som antogs av 1973 års TCO kongress var ett viktigt krav att det utan dröjsmål borde tillsättas en utredning om hur en obligatorisk försäkring skall utformas, finansierad med arbetsgivaravgifter men med bibehållande av ett avgörande inflytande från de fackliga organisationerna på systemets tillämpning. En allmän arbetslöshetsförsäkring, framhöll TCO, skulle bl. a. kunna ge ett bättre stöd för de nytillträdande på arbetsmarknaden. Genom finansiering med arbetsgivaravgifter skulle den också innebära en utjämning av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen mellan grupper på arbetsmarknaden med olika risk för arbetslöshet. Efter det att TCO tillsammans med LO i februari 1974 skrivit till arbetsmarknadsdepartementet och begärt en ut­redning tillsattes inom kort utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäk­ring. Utredningen lämade under ,ir 1978 sitt slutbetänkande med förslag till konstruktion av ett försäkringssystem. Detta betänkande fick vid remiss­behandlingen ett positivt bemötande. Vad som hänt inom området efter detta är att departementet nu presenterar den aktuella promemorian. TCO vill uttrycka sin besvikelse över denna behandling av denna fråga.

Efter en så noggrann prövning som är möjlig inom den anvisade remissti­den finner TCO att organisationen måste i huvudsak avvisa de förslag som framförts i promemorian.


 


Prop. 1981/82:139                                                            63

2   Dagpenningen

2.1 Generell höjning

AMS

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sina petitor åren 1980 och 1981 föreslagit höjningar av såväl dagpenningen inom försäkringen som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen är det nu skäligt med en kraftig höjning. Styrelsen anser att en högsta dagpenning på 280 kr., som Arbetslöshetskassornas Samorganisation föreslagit, skulle vara erforderlig för att i stort sett återföra dagpenningen till den relativa nivå som gällde år 1974. En så betydande höjning skulle emellertid få stora konsekvenser för försäkringens finansiering. Det gäller såväl kassornas egen del som de delar vilka finansieras med arbetsgivaravgifter och skatte­medel. Styrelsen anser dock att den i promemorian föreslagna höjningen är för låg och att högsta dagpenning i vart fall bör fastställas till 250 kr. Det kontanta arbetsmarknadsstödet bör höjas till 90 kr.

LO

LO har i remissyttranden och i kongressbeslut nyligen krävt en anpass­ning av arbetslöshetsersättningen till pris- och löneutvecklingen eftersom arbetslöshetsersättningen drabbas av eftersläpning i förhållande till andra socialförsäkringar. LO har därför anslutit sig till Arbetslöshetskassornas Samorganisations (SO) uppfattning och framställning om förhöjda dagpen­ningbelopp nu senast till max. 280 kr.

Förslaget om höjning av högsta dagpenningen till 230 kr. är klart otill­räckligt med hänsyn Ull behovet av rimlig kompensation för inkomstbort­fall vid arbetslöshet. Den differentiering och möjlighet till självfinansiering av dagpenningen som föreslås och som kommenteras i det följande anser LO inte vara någon acceptabel väg till ökad kompensation utan leder till splittring och ojämlikhet mellan olika grupper arbetslösa såväl inom som mellan de skilda arbetslöshetskassorna.

SAF

Vi har ingenting att erinra mot en höjning till 230 kr. Om en ytterligare höjning av högsta dagpenningbelopp - exempelvis till 250 kr. - skall ske, måste detta enligt vår mening helt finansieras genom höjda medlemsavgif­ter.

Den föreslagna höjningen av det kontanta arbetsmarknadsstödet från nuvarande 75 kr. till 80 kr. fr. o. m. den 1 juli 1982 anser vi motiverad.

TCO

TCO har i skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet 1981-08-25 stött arbetslöshetskassornas samorganisations krav på höjd dagpenning till en högsta penningklass på 280 kr.


 


Prop. 1981/82:139                                                            64

SACO/SR

SACO/SR anser att det är befogat med en kraftig höjning av dagpenning­en. Anledningen till detta är att dagpenningen under flera år varit för låg i förhållande till pris- och löneutvecklingen. Den föreslagna höjningen av dagpenningbeloppet anser SACO/SR vara för liten och vill kraftigt under­stryka arbetslöshetskassornas samorganisations tidigare begäran om att få höja dagpenningen till 280 kr.

SO

SO har, i tidigare framställningar till regeringen och arbetsmarknadsde­partementet, klart visat att dagpenningen f, n. och sedan flera år är för låg i förhållande till pris- och löneutvecklingen och i förhållande till utveckligen inom andra försäkringar. Förslaget tar ingen hänsyn härtill. I stället kon­strueras förslaget så som om nuvarande högsta dagpenning 210 kr. är en riktig och rimlig ersättningsnivå och något slags riktpunkt för fortsatta överväganden. Ett sådant resonemang är enligt SO:s mening felaktigt. SO hävdar att dagpenningen i enlighet med vad SO tidigare yrkat bör höjas fr. o. m. 1982-07-01 till 280 kronor. SO erinrar om att såväl LO som TCO stöder denna begäran.

SALF

SALF delar uppfattningarna som framförs i promemorian att arbetslös-. hetsersättningens dagpenning bör höjas och att det är angeläget att dagpen­ningen kan höjas i takt med löneutveckUngen. Arbetslöshetetskassornas Samorganisation (SO) har i skrivelse av 1981-07-22 till statsministern re­dovisat mofiven för en höjning av dagpenningen. SO föreslår också i sin skrivelse att nya dagpenningklasser inrättas med en högsta dagpenning­klass på 280 kr. fr. o. m. 1982-07-01. SALF stöder SO:s förslag att dagpen­ningen måste höjas och att nya klasser inrättas med en högsta dagpenning­klass på 280kr.

SHIO-Familjeföretagen Organisationen tillstyrker förslagen om höjning av dagpenningen.

2.2 Differentiering av dagpenningen

RRV

Utredningens förslag om att dagpenningarna skall differentieras så att de blir beroende på arbetslöshetstiden skapar, förutom att reglerna blir till­krånglade, samma problem som förslaget om frihet för kassorna att be­stämma ersättnigsnivån. Också detta förslag kan, om det genomförs, även­tyra möjligheterna att driva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Dessa förhål­landen talar enligt RRV för att det inte bör genomföras.


 


Prop. 1981/82:139                                                   65

AMS

En differentiering av dagpenningen enligt förslaget torde inte medföra några väsentliga administrativa problem för arbetslöshetskassorna. Enligt styrelsens mening bör emellertid kontantstöd vid arbetslöshet i princip vara en kortvarig åtgärd - insatt under en period då man söker nytt arbete eller någon annan åtgärd planeras av arbetsförmedlingen - och reglerna således utformade enligt denna princip. Ur psykologisk synvinkel är det olyckligt om det av den enskilde uppfattas som gynnsamt att arbetslöshets­tiden blir lång. En sådan utformning av reglerna är också ett dåligt incita­ment till egna ansträngnigar för att snabbt komma ur arbetslösheten. Styrelsen anser att en långvarig arbetslöshet i första hand skall mötas med andra åtgärder - främst arbete och utbildning - än med ökat kontantstöd. Dessvärre har utvecklingen under det senaste året gått i den andra rikt­ningen, dvs. de arbetslösa har i växande utsträckning tvingats repliera på kontantstöd. Den enskildes levnadsomkostnader är heller inte lägre i bör­jan av en arbetslöshet. Därtill kommer att kompensationsnivån redan i det nuarande systemet genom karensen är lägre vid korta arbetslösheten än vid längre.

Enligt lagförslaget skall en period med lägre ersättning följa på varje karens. Enligt nuvarande regler har den som erhållit en ersättningspeiod om 300 dagar rätt till en ny period om han under den gångna perioden uppfyllt ett arbetsvillkor. Han skall i så fall genomgå ny karens. För medlemmen ter sig denna karens oförklarlig eftersom den förläggs mitt inne i en ur hans synpunkt obruten arbetslöshetsperiod. Om denna karens - på sätt som föreslås - skulle följas av en period med 30 ersättningsdagar med en lägre dagpenning, skulle detta säkerligen te sig än oförklarligare för medlemmen. En sådan effekt skulle inte heller ligga i linje med motivering­en för differentieringen, nämligen att underlätta för dem som varit arbets­lösa under lång tid. Styrelsen anser att karensen bör slopas i de nämnda fallen. Detta skulle vara särskilt påkallat om en differentiering av dagpen­ningen genomförs enligt förslaget.

Det nuvarande systemet med en högsta tillåten dagpenning och de regler som tillämpas för beräkning av ersättning till personer som är arbetslösa del av vecka, medför att den som före arbetslösheten haft en låg inkomst får en högre kompensationsnivå än den som förlorat en högre inkomst. Detta är fallet även om den låga inkomsten beror på att medlemmen endast arbetat deltid. Generellt sett innebär detta att heltidsarbetande har en sämre kompensation än deltidsarbetande inom försäkringen.

Styrelsen avstyrker förslaget om en differentiering av dagpenningen.

LO

Ersättningsreglerna inom arbetslöshetsförsäkringen ger genom karens­bestämmelserna den effekten att kompensationen vid korttidsarbetslöshet blir förhållandevis lägre än vid arbetslöshet längre perioder. Ett genomfö-5   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 139


 


Prop. 1981/82:139                                                   66

rande av departementsförslaget skulle innebära en ökad självrisk för redan utsatta grupper. Med hänsyn också till den negativa reallöneutvecklingen och de snäva marginaler som många familjer lever med och det som nyss påpekats om självrisken i systemet kan LO inte acceptera departements­förslaget om en differentiering av dagpenningarna.

SAF

Den i promemorian föreslagna differentieringen av dagpenningen med hänsyn till arbetslöshetstidens längd kan vi inte tillstyrka. Det är klart olämpligt att de som drabbats av arbetslöshet skall finna det ekonomiskt fördelaktigt att vänta ut en högre dagersättning.

En sådan ordning skulle utgöra ett mycket dåligt incitament Ull egna ansträngningar för att komma ur arbetslöshetssituationen och kan väntas leda till en förlängning av arbetslöshetsUden.

TCO

Förslaget om differentierad dagpenningklass kan ej biträdas. Dels inne­bär förslaget ett införande av en 30 dagars partiell karens, vilket inte kan tillstyrkas då det innebär ökad ekonomisk belastning på redan tidigare utsatta människor på ett sätt som ej är förenligt med socialförsäkringarnas grundtanke att ge ekonomiskt skydd vid inkomstbortfall. Dels medför förslaget administrativa merkostnader då bl.a. datarutinen måste omarbe­tas.

SACO/SR

SACO/SR avvisar idén om att differentiera dagpenningen så att den som är arbetslös under en längre period skulle få en högre dagpenning. SACO/SR kan instämma i att det kan vara ekonomiskt påfrestande att vara arbetslös under en längre period. Samtidigt är det SACO/SR:s bestämda uppfattning att ett kontant stöd vid arbetslöshet är en temporär åtgärdsom skall användas till att skaffa ett nytt arbete eller för att fä del av en aktiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det får därför inte uppfattas som en fördel att vara arbetslös under en längre period. Differentierad dagpenning skulle också innebära en större arbetsbörda för kassorna.

SO

Förslaget om differentiering av dagpenningen så att den reduceras under den första tiden av en ersättningsperiod ger anledning till flera erinringar.

För det första är förhållandet att vi idag har en karens i arbetslöshetsför­säkringen omfattande de fem första i och för sig ersättningsberättigade dagarna, under vilka någon ersättning ej utgår. SO har i sitt yttrande över ALF-utredningens betänkande entydigt hävdat att karensen i arbetslös­hetsförsäkringen bör tas bort och även i särskild skrivelse 1979 gjort framställning härom. Förslaget om differentiering av dagpenningen med ett


 


Prop. 1981/82:139                                                   67

lägre belopp under de 30 första dagarna innebär i realiteten att man för in ytterligare en karensvecka, eftersom nedsättning av dagpenningen med 40 kr. under 30 ersättningsdagar motsvarar oreducerad ersättning under en vecka. Förslaget verkar alltså i rakt motsatt riktning mot vad SO tidigare yrkat.

De höjningar av dagpenningens högsta belopp som hittills skett har givit arbetslöshetskassorna möjlighet att välja dagpenningklasser för kassans medlemmar. Den föreslagna konstruktionen innebär att kassorna inte har annan möjlighet än att välja det högsta belopp som föreslås. Ett lägre belopp skulle, bortsett från de fall som omfattas av föreslagen övergångs­bestämmelse, innebära en lägre dagpenning än den nuvarande 210 kr. SO har fattat avsikten med förslaget så, att nedsättning av dagpenningen skall ske efter det eventuellt överförsäkringsavdrag verkställts.

Nedsättningen verkar därvid, relativt sett, olika beroende på dels den försäkrades normalinkomst före arbetslösheten, dels det högsta dagpen­ningbelopp som fastställts i arbetslöshetskassan. Låginkomsttagaren drab­bas av en minskning av kompensationsgrad från 91,7% vid en normalin­komst av 4000 kr. till 69,9% och vid en normalinkomst av 3000 kr. till 63,0%. Den förbättring av ersättningsnivån som förslaget sägs avse inne­bär för den deltidsarbetande och för låginkomsttagare oförändrad ersätt­ning efter 7 veckors arbetslöshet. Under de första 7 veckorna sänks ersätt­ningen med nära en tredjedel i förhållande till för närvarande. För arbetsta­gare inormalinkomstlägen (exempelvis vid 6000 a 7000 kr. per månad) ligger kompensationsnivån så lågt som vid ca 70 a 75%, vilket torde sakna motsvarighet i alla annan försäkring.

SO vänder sig mot förslaget att reducera dagpenningen under viss tid också av principiella skäl. Samma kompensaUon bör utgå under hela ersättningstiden liksom i annan försäkring.

Förslaget bygger på förutsättningen att omprövning av dagpenningens storlek skall ske efter utgången av en ersättningsperiod, om den försäkrade på nytt klarar villkoren för ersättning. Redan f. n. gäller att den försäkrade i dyligt fall skall fullgöra ny karens, dvs. han mister ersättning under en vecka, i regel under en fortlöpande arbetslöshetsperiod. Detta förhållande är mycket otiilfredställande. Så långa arbetslöshetstider som det här gäller leder regelmässigt till en efterhand svårare ekonomisk påfrestning, och en veckas bortfall av ersättning mitt under pågående arbetslöshet blir därför mycket betungande för den arbetslöse. Bestämmelsen är dessutom omöjlig att förklara för den försäkrade, som upplever den som orättvis och obe­griplig. Vad som nu föreslås innebär att de försäkrade som går över i en ny ersättningspeiod liksom tidigare mister ersättning under en vecka och därefter får nedsatt ersättning under sex veckor. Utfallet av försäkrings­bestämmelserna blir härigenom ännu svårare att förklara för den försäkra­de. Det måste vara ett angeläget krav att bestämmelserna utformas så att de blir begripliga och uppfattas som rättvisa av dem som berörs.


 


Prop. 1981/82:139                                                   68

SALF

SALF finner inte skäl för en differentiering av dagpenningen då det ur den arbetslöses synpunkt inte kan vara motiverat att under de första 30 dagarna ha en lägre kompensation för inkomstbortfallet. Behovet av kom­pensation är säkerligen lika stort under hela arbetslöshetstiden. Inte heller i promemorian anges annat skäl än att man inom ungefär samma kostnads­ram skulle kunna få en högre dagpenning för de som är arbetslösa längre än 30 dagar genom en differentierad dagpenning.

SHIO-Familjeföretagen

Ett genomförande av förslaget medför en ökad självrisk. Detta synes naturligt mot bakgrund av de diskussioner som förts beträffande självrisk inom sjukförsäkringssystemet.

En ökad självrisk i detta avseende minskar objektivt sett behovet av olika arbetslöshetsbegrepp för erkända arbetslöshetskassor för arbetstaga­re resp. företagare. När det gäller företagare är arbetslöshetsbegreppet utformat på sådant sätt att dessa, om man bortser från vissa undantagsfall, över huvud taget inte är skyddade yidkorttidsarbetslöshet. Enligt SHIO-Familjföretagens uppfattning bör arbetslöshetsbegreppet för företagare förändras samtidigt som en ökad självrisk införs.

Den föreslagna differentieringen innebär att självrisken blir relativt sett större för arbetslösa med låg dagpenning jämfört med dem som har hög dagpenning. Detta synes inte lämpligt. SHIO-Familjeföretagen föreslår därför att nedsättningen av ersättningen under de 30 första dagarna utfor­mas på följande sätt:

 

nedsätti

ling, kr.

dagpenning, kr,

0

 

90

10

 

100-130

20

 

140-170

30

 

180-210

40

 

220-250

SHIO-Familjeföretagen tillstyrker ett förslag till differenUering enligt ovan under förutsättning att förslag till förändrat arbetslöshetsbegrepp för företagare framlägges senast under år 1982. Utgångspunkten för föränd­ringen bör vara att i största möjliga utsträckning likställa arbetslöshetsbe­greppen för arbetstagare och företagare.

2.3 Ej statsbidragsberättigad ersättning

Statskontoret

I utredningen föreslås, att arbetslöshetskassorna skall ha rätt att bygga på de statsbidragsberättigade dagpenningbeloppen med en påbyggnadsdel utan statsbidrag. Sådan påbyggnad kan, vad statskontoret kan finna, finan-


 


Prop. 1981/82:139                                                                 69

sieras av kassan i viss mån genom uttag från fonderna men i långa loppet torde påbyggnaden också komma att finansieras genom ökade medlemsav­gifter. Verket vill här framhålla, att de personer som vid arbetslöshet skulle kunna få högre dagpenning än statsbidragsberättigat belopp utan att bli överförsäkrade har högre löner än genomsnittet arbetstagare. Eftersom avgifterna till arbetslöshetskassorna är avdragsgilla vid inkomstbeskatt­ningen torde därför statskassan åsamkas minskningar av skatteinkomster svarande mot en del av de höjningar av avgifterna till arbetslöshetskassor­na, som orsakas av icke statsbidragsberättigad del av arbeslöshetsstödet. Om kassorna skall få rätt att bygga på dagpenningbeloppen utöver den statsbidragsberättigade delen, bör det enligt statskontorets mening anges en övre gräns över vilken påbyggnad inte är tillåten.

RRV

Utredningens förslag att arbetslöshetskassorna själva skall kunna beslu­ta om en högre ersättning än den av statsmakterna bestämda miniminivån bygger, som utredningen också framhåller, på ett förslag som KSA-utred­ningen kom med i början av 1970-talet. Sedan den utredningen lämnade sitt betänkande har arbetslöshetens omfattning och struktur ändrats. Många faktorer talar för att dessa nya förhållanden kommer att vara bestående en tid. Det är dock föga känt om och i så fall hur arbetslöshetsersättningens storlek påverkar aretslöshetens omfattning och struktur. Exempelvis finns få uppgifter om hur arbetslöshetsersättningen påverkar de arbetslösas benägenhet att anta arbetserbjudanden som varar kort Ud eller arbetserbju­danden som ligger utanför bostadsorten och medför pendling eller flytt­ning. Vidare saknas kunskap om hur s.k. omvända flyttrörelser, från områden med tillgång på arbetstillfällen till områden med få eller inga sådana, påverkas av arbetslöshetsersättningens storlek. Eftersom kunska­perna om vilka effekter som förslaget får i dessa och andra avseenden saknas, bör samhället enligl RRVs mening inte avhända sig möjligheterna att besluta om storieken på arbetslöshetsersättningen.

RRV vill i detta sammanhang också påpeka att marginaleffekter kan uppstå för vissa grupper genom att bostadsbidrag och barntillsynskost­nader påverkas. Härigenom kan reformens åsyftade effekt begränsas.

AMS

Styrelsen vill peka på ett par punkter som påverkas av om en sådan möjlighet ges att bygga på dagpenningen utöver den statsbidragsberätti­gade delen. Bedömningen av om ett arbete skall anses lämpligt med hän­syn till den lön som erbjudits är bl, a, beroende av nivån på den utgående arbetslöshetsersättningen. Erbjuden lön anses inte skälig om den väsent­ligt understiger ersättningen. Härav följer att för den som haft en hög inkomst och därmed får en hög dagpenning kommer endast arbeten med en relativt god lön att anses lämpliga, medan den som har en lägre dagpenning 6   Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 139


 


Prop. 1981/82:139                                                   70

inte kan avvisa arbeten med låg lön. Ju större spännvidden är mellan lägsta och högsta dagpenning inom kassakollektivet, ju mer uttalad blir skillna­den i skälig lön. Även om man vid bedömningen av erbjuden lön skulle sätta denna i relation Ull den statsbidragsberättigade dagpenningen, skulle de medlemmar som får ersättning utöver denna vara ovilliga att anta ett arbete med lön som väsenUigt understiger den ersättning de får.

Utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning har under de senaste åren legat på minst samma nivå som arbetslöshetsersättningen. Detta är väsentligt för att utbildningen skall vara attrakUv. En höjning av dagpen­ningen för vissa kassamedlemmsir utöver statsbidragsberättigad nivå inne­bär att dagpenningen för deras del kommer att vara högre än utbildningsbi­draget. De blir då obenägna att delta i en arbetsmarknadsutbildning om inte kassan skjuter till ett belopp eller utbildningsbidraget höjs för deras del.

Styrelsen kan inte tillstyrka förslaget om en frivillig påbyggnad på dag­penningen utöver den statsbidragsberättigade nivån såsom förslaget nu föreligger.

LO

LO kan inte heller godta den föreslagna konstruktionen om en annan differentiering nämligen att kassorna själva ska kunna bygga på ersätt­ningsbeloppen med finansiering helt av kassorna själva. Dels strider så­dana principer helt mot den utjämning i ett stort försäkringskollekUv som bör gälla varje socialförsäkring, dels finns stora risker att en sådan påbygg­nad endast kan komma ifråga föi" grupper med låg arbetslöshetsrisk. Detta senare skulle betyda att arbetslöshetskassor med hög arbetslöshetsrisk -särskilt om det föreslagna statsbidragssystemet skulle genomföras - skul­le få öka egenavgifterna mycket väsentligt för att bibehålla den nuvarande dagpenningen och helt sakna förutsättningar att ta ut ytterligare avgifter och därmed åstadkomma en påbyggnad.

LO avstyrker därför förslaget om påbyggnadsdel på försäkringen.

SACO/SR

Dessutom anser SACO/SR i likhet med vad som framfördes i organisa­tions yttrande över KSA-utredningen år 1971 att möjligheten att utbetala högre ersättning än det maximibelopp som berätUgar Ull statsbidrag bör öppnas.

SO

I förslaget till omkonstruktion av statsbidragsbestämmelserna ligger även att kassorna skall ha möjlighet att höja dagpenningen från 250 Ull 280 kr., men att mellanskillnaden helt skall betalas av arbetslöshetskassan. Sakläget är att en höjning av dagpenningen Ull 280 kr. är mer än befogad med hänsyn Ull den eftersläpning som drabbat ersättningen i arbetslöshets-


 


Prop. 1981/82:139                                                   71

försäkringen under senare år. Samtidigt undanröjer förändringarna i stats­bidragsbestämmelserna, så som de redovisas i förslaget, möjligheter för arbetslöshetskassorna att gå upptill 280 kr. Att räkna med möjlighet att använda dagpenningklass 280 kr. är enligt SO:s bedömning helt orealis-Uskt.

SALF

SALF stöder inte heller förslaget i promemorian att erkänd arbetslös­hetskassa på egen bekostnad skall kunna utge en högre dagpenning till den försäkrade. För arbetslöshetskassornas påbyggnadsdel skall ej utgå stats­bidrag. SALF stöder inte förslaget med hänsyn till de olika arbetslöshets­kassornas ekonomiska möjligheter beroende på inom vilket verksamhets­område kassorna har medlemmar. Arbetslöshetskassor med medlemmar inom branscher med hög arbetslöshet torde ha små möjligheter att besluta om en påbyggnadsdel utan statsbidrag. Andra kassor med låg arbetslöshet och stora fonder har däremot stora möjligheter att väsentligt bättre kom­pensera sina arbetslösa medlemmar. De orättvisor som kan uppkomma mellan olika arbetslöshetskassor gör att SALF anser att möjligheten till en påbyggnadsdel utan statsbidrag ej skall införas.

3   Statsbidragen

Statskontoret

I betänkandet uppskattas lämnade förslag medföra en minskning av statens utgifter med inte fullt 400 Mkr. och en inkomstminskning för arbetslöshetskassorna med i genomsnitt ca 125 kr. per medlem och år. För kassor med hög arbetslöshet torde minskningen bli större än så.

En inkomstminskning av detta slag måste enligt statskontorets uppfatt­ning leda till att kassorna tvingas sträva efter största möjliga effektivisering av sin administration. För många kassor kan den i viss omfattning kompen­seras av uttag från fonderna. Det torde dock för vissa kassor med små fonder och stor arbetslöshet bland sina medlemmar bli svårt att klara sig utan omfattande höjningar av redan relativt höga avgifter.

RRV

RRV ställer sig principiellt positivt till att reglerna för statsbidrag till arbetslöshetskassorna förenklas. Det förefaller också rimligt att bidraget varierar med antalet ersättningsdagar per medlem samt med dagpenning­ens storlek. Verket har emellertid svårt att på det underlag som presente­rats, bedöma om progressiviteten är rättvis för arbetslöshetskassor med olika antal ersättningsdagar per medlem. Uppgiften om att statens utgifter kommer att minska med 400 milj. kr. om förslaget genomförs går med hänsyn till det underlag som presenterats inte heller att bedöma.


 


Prop. 1981/82:139                                                   72

AMS

För att kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av förslaget till ändrade statsbidragsregler har styrelsen gjort beräkningar av effekten på medlemsavgifterna m. m., dels vid oförändrad dagpenningnivå, dels vid en höjning av dagpenningen med 20 resp. 40 kr. Som framgår av beräkningar­na skulle kassorna även med oförändrad dagpenningsnivå få kostnadsök­ningar som krävde betydande avgiftshöjningar. Det skulle i vissa fall innebära oacceptabla avgifter för arbetslöshetsskyddet. I sammanhanget bör erinras om att den försäkrade vid inträffad arbetslöshet genom karens­villkoret har en hög "självrisk", som i nuvarande högsta dagpenningklass utgör 1050 kr. Det föreslagna statsbidragssystemet skulle dessutom kom­ma att ytterligare försvaga den redan nu otillräckliga riskutjämningen mellan olika grupper.

Arbetslöshetskassorna har haft orsak att räkna med att en allmän arbets­löshetsförsäkring - som riksdagen i princip uttalat sig för - skulle bli verklighet. De har därför inte haft anledning vänta sig att en väsentlig försämring av statsbidragssystemet - med åtföljande kraftiga avgiftshöj­ningar för de försäkrade - skulle bli aktuell dessförinnan. För att förenkla och förbilliga avgiftsuppbörden har flertalet kassor träffat avtal med det närstående fackförbundet som innebär att förbundet åtager sig att sköta avgiftsuppbörden för de försäkrade genom att i förbundsavgiften kalkylera in även kassaavgiften. Avgiften inlevereras sedan till kassan i en klump­summa som motsvarar kassaavgiften multiplicerad med antalet medlem­mar. Redan relativt blygsamma avgiftshöjningar, och i vart fall höjningar av den storleksordning som förslaget medför, skulle för flertalet kassor och förbund kräva så omfattande organisatoriska arrangemang att de knappast är möjliga att genomföra utan ett avsevärt förberedelsearbete. Om arbets­löshetsförsäkringen skall bestå i sin nuvarande form och det är statsmak­ternas avsikt att en större del av kostnaderna skall bäras av medlemmarna, vore det skäligt att kassorna finge en längre tid att anpassa avgiftsuttaget efter detta förhållande. Med hänsyn härtill och då styrelsen förutsätter att målsättningen fortfarande är att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring där kostnaden för arbetslöshetsskyddet täcks på annat sätt än som nu sker, bör enligt styrelsens mening försilaget till ändring av statsbidragssystemet icke genomföras f. n.

LO

LO kan i och för sig ansluta sig till förändringar av bidragssystem om syftet är att åstadkomma förenklingar i administrativt hänseende. Försla­get innebär dock att stora ekonomiska svårigheter skulle uppstå för en stor del av arbetslöshetskassorna och därmed också för de försäkrade och arbetslösa. Utan att gå in i bedömningar och analyser av förslagets tek­niska konstruktion har LO från medlemsförbund och därmed också arbets­löshetskassor fått tillräckligt av konkreta bevis för bidrags försämringarnas


 


Prop. 1981/82:139                                                                73

. innebörd och konsekvenser för att eftertryckligt kunna avstyrka desamma. Ett enda exempel. Inom Hotell- och Restauranganställdas arbetslöshets­kassa är högsta dagpenningen idag 195 kr. För att bibehålla denna ersätt­ning skulle det försämrade bidragssystemet erfordra en höjning av med­lemsavgiften med 25 kr. per månad. Försämringarna skulle sålunda bli förödande för kassan och sannolikt medföra en sänkning av dagpenningen. Överväganden om höjningar utöver nuvarande dagpenningnivå skulle vara helt otänkbara och en påbyggnadsdel rent utopisk.

LO får sålunda helt avstyrka de föreslagna förändringarna i statsbidrags­systemet.

SAF

Av tabellen på s. 10 i den remitterade promemorian framgår att statsbi­dragets andel av ersättningarna från arbetslöshetskassorna ökat från 80% år 1975 till 92% för ettvart av åren 1978-1980. Medlemsavgifterna svarar sålunda numera för en mycket liten del av ersättningarna från arbetslös­hetsförsäkringen. För att begränsa försäkringens anspråk på statens bud­get, anser vi det rimligt att medlemsavgifternas andel av ersättningarna återställs till den nivå som rådde år 1975, dvs. ca 20%.

TCO

De fackliga organisationerna bedriver ofta uppbörd av kassaavgifterna genom att låta denna utgöra en andel i den fackliga medlemsavgiften. Även i annat fall utgör A-kassaavgiften och fackföreningsavgiften en sammanta­gen utgift för medlemmen och dennes betalningsförmåga. Politiska beslut avseende det ekonomiska trygghetssystem som arbetslöshetsförsäkringen utgör får därigenom direkt utslag på de ekonomiska förutsättningarna för det fackliga arbetet. Risken för arbetslöshet är olika stor inom olika bran­scher och medlemmarna får därför bära olika stora avgiftskostnader bero­ende på vilken bransch de är verksamma inom. Desto högre risk för att bli arbetslös med åtföljande inkomstbortfall, desto högre kassaavgift.

Av AMS gjorda beräkningar med anledning av de i promemorian presen­terade förslagen ger underlag för att beräkna att industritjänstemännen behöver öka avgiftsuttaget med 26680282 kr. totalt per år (95:40 per medl./år, vilket innebär 227% ökning) vid oförändrad dagpenning, Kom­munaltjänstemännen 10822 129 kr. (72:24 permedl./år, 86%), statstjänste­männen 24036912 kr. (64:80 per medl./år, 108%).

Avgiftshöjningar i här redovisade storlekar har betydande konsekvenser för den fackliga verksamheten. Exempelvis kan nämnas att SIF-medlem-marna skulle få en avgiftsökning motsvarande kostnaden för SIF:s hela kansliadministration, eller hela SIF:s förhandlingsverksamhet samt för­bundstidningen, eller hela SIF:s internationella verksamhet. Kommunal­tjänstemännens avgiftsökning motsvarar kostnaden för 25% av SKTF:s fackliga verksamhet, inkl. avsättningar Ull strejkfond.


 


Prop. 1981/82:139                                                   74

Utöver här redovisade effekter av minskade statsbidrag kan kalkyleras merkostnader för kassornas administration av det föreslagna systemet, samt minskade ränteinkomster viid ev. minskad fondering. Därtill kommer ocksä att de flesta förbunden måste inkalla extra kongress för att fastställa nya avgifter. Om de nya bidragsreglerna fastställs att gälla fr.o.m. 1982-07-01 kommer tiden vara för kort för att nya avgifter skall kunna träda i kraft i anslutning till det nya systemet. De fackliga organisationerna kan komma att åläggas ett ökat ekonomiskt ansvar för upprätthållandet av arbetslöshetsförsäkring vilket blir alltmer betungande efter hand som ar­betslösheten stiger.

SACO/SR

SACO/SR avvisar de förslag till förändringar av statsbidrget som före­slås, nämligen att progressivbidragets fasta del och förvaltningsbidraget slopas och att progressivbidragets rörliga del uppräknas. I promemorian är de ekonomiska konsekvenserna av dessa förändringar mycket knapphän­digt belysta och SACO/SR ifrågasätter om besparingen verkligen blir så stor som promemorian visar. Det är dock helt klart att de kräver stora avgiftshöjningar även vid oförändrad dagpenning.

SACO/SR har vid ett flertal tillfällen - i remissvaret på KSA-utredning­en 1971, i arbetsmarknadsprogrammet "Arbete åt akademiker" 1973 och i en skrivelse till inrikesutskottet 1974 - krävt att en allmän arbetslöshets­försäkring införs.

Riksdagen har uttalat sig positivt till införandet av en allmän arbetslös­hetsförsäkring. SACO/SR utgår ifrån att målet fortfarande måste vara införandet av en allmän arbetslöshetsförsäkring bekostad på annat sätt än den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. För de fackliga organi­sationerna och arbetslöshetskassorna kommer därför förslaget om ändrade statsbidrag och därmed kraftigt höjda medlemsavgifter överraskande.

SO

SO kan ansluta sig till en omkonstruktion av statsbidragsbestämmel­serna, om avsikten med en förändring endast är att åstadkomma admini­strativa förenklingar. SO vill emellertid erinra om att de ändringar i statsbi­dragssystemet, varom beslut fattades senast på hösten 1976, har avsett att förbättra bidragen och utjämna kostnaderna mellan kassorna. Förbättring­arna har ansetts nödvändiga, och den ekonomiska situationen hos kas­sorna har, med hänsyn Ull den ökade arbetslösheten, inte skapat något utrymme för försämringar av statsbidragen.

Förslaget innebär mycket stora kostnadsökningar för kassorna, som måste kompenseras genom mer än fördubblade medlemsavgifter.

Förvaltningsbidraget föreslås bortfalla. Förvaltningskostnaderna utgör en mycket liten del av de samlade kostnaderna för arbetslöshetsförsäkring­en, men för de enskilda kassorna är de en betydande del i den samlade


 


Prop. 1981/82:139                                                   75

budgeten. Bidraget utgjorde år 1980 i genomsnitt 7:25 kr. per medlem i arbetslöshetsförsäkringen. Ett slopande av bidraget ger en mycket blyg­sam besparing i förhållande Ullden negaUva ekonomiska effekten i många arbetslöshetskassor. Förvaltningsbidraget bör därför ej slopas

Kassornas förvaltningskostnader kommer också att öka genom föreslag­na förändringar. De föreslagna nya avstängningsbestämmelserna innebär att avräkning av avstängningsdagar måste ske mot sammanfallande dagar under vilka den avstängde är anmäld som arbetssökande hos arbetsför­medlingen.Om även differentiering av dagpenningen innebärande lägre dagpenning under viss tid skulle genomföras, är det antagligt att ökningen av kassornas arbetsbörda blir stor.

SO avstyrker med hänvisning till det anförda att statsbidragsbestämmel­serna omkonstrueras enligt förslaget.

Avgiftsuppbörden inom arbetslöshetskassorna fungerar i regel så, att det fackförbund som rekryterar sina medlemmar inom samma verksamhets­område som kassan kollektivt betalar sina medlemmars avgifter till kassan. Som en följd härav inkluderar fackförbundet medlemsavgiften till kassan i förbundsavgiften. Genom detta arrangemang har kassornas administration av avgiftsuppbörden fungerat både enkelt och billigt.

Förbundsavgifterna fastställs vid kongresser (motsvarande) som hålls med vissa tidsintervaller, i regel vart tredje, vart fjärde eller vart femte år. Med hänsyn till förväntade förslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring, finansierad utan medlemsavgifter, har arbetslöshetskassorna inte haft an­ledning att räkna med andra förändringar av sitt kostnadsläge än som betingas av höjd dagpenning och större arbetslöshet. Anledning har sak­nats att förvänta försämringar av statsbidragen. Föreliggande förslag inne­bär som redovisats mycket stora kostnadsökningar som kommer att slå dirkt mot fackförbunden. Dessa har i regel inte organisatoriska möjligheter att genom sina representativa organ fatta beslut om avgiftshöjningar förrän efter viss tid, i många fall flera år. De ekonomiska konsekvenserna av föreslagna försämringar av statsbidragen blir närmast förödande för många fackförbund, och man kommer att ställas inför frågan om hur kostnadsök­ningen skall finansieras inom ramen för en för flera år fastställd budget. Konkret kommer många fackförbund att tvingas till sådana prioriteringar av sin verksamhet som kan innebära exempelvis nedläggning av förbunds-Udningen eller strypning av studieverksamheten. De som konstruerat för­slaget till ändringar av statsbidragen förefaller inte ha insett de ekonomiska verkningarna av förslaget.

SALF

I departementspromemorian framhålls att nuvarande statsbidragssystem för arbetslöshetsförsäkringen är komplicerad och att det är angeläget att förenkla reglerna. SALF delar denna uppfattning. Däremot tar SALF bestämt avstånd från den försämring av statsbidragen som föreslås i pro-


 


Prop. 1981/82:139                                                   76

memorian. SALF har tidigare verkat för och har uppfattningen att en allmän arbetslöshetsförsäkring skall inrättas helt finansierad utan med­lemsavgifter. Det är otillfredsställande att medlemmar i olika arbetslös­hetskassor med hänsyn Ull arbetslösheten inom verksamhetsområdet skall betala olika avgifter. En finansiering av arbetslöshetsförsäkringen helt utan medlemsavgifter är målet och SALF tar därför helt avstånd från förslaget i promemorian om försämrade statsbidrag och ökad finansiering med medlemsavgifter.

Förslaget om ändrade regler för stasbidrag måste enligt SALF: s uppfatt­ning ändras så att inte kassor med lägre arbetslöshet drabbas särskilt hårt. Ett nytt progressivbidrag måste redan vid lägre antal ersättningsdagar per medlem utgå med så hög procent att bortfallet av den fasta delen i nuvar-nade progressivbidrag och bortfall av förvaltningsbidrag helt kompen­seras. Det finns inte skäl Ull att ytteriigare öka de relaUva skillnaderna i statsbidrag mellan kassor med lägre arbetslöshet och de med högre arbets­löshet.

SHIO-Familjeföretagen

SHIO-Familjeföretagen tillstyrker den föreslagna höjningen av grundbi­draget till 80 kr.

Den föreslagna ändringen av progressivbidraget medför behov av höj­ning av arbetslöshetskassornas medlemsavgifter. Den nödvändiga höjning­en synes dock inte orimlig om man beaktar att avgifterna realt sett sjunkit under 1970-talet. SHIO-Familjeföretagen Ullstyrker därför den föreslagna ändringen av progressivbidraget.

Förvaltningsbidraget föreslås bli slopat. Nuvarande bidrag täcker i snitt en fjärdedel av kassornas redovisade förvaltningskostnader. I och med att statsbidrag utgår som täcker övervägande del av utbetalda dagpenningar finner SHIO-Familjeföretagen det naturligt att ett begränsat statsbidrag även utgår för att täcka administrationskostnaderna. Bidraget måste dock vara utformat så att effektiviteten i arbetslöshetskassornas administration sUmuleras. Nuvarande bidragsandel av kassornas administrationskost­nader torde innebära att detta krav är uppfyllt. Mot denna bakgrund avstyrks förslaget om slopande av förvaltningsbidraget.

4   Regler om avstängningstid vid självförvållad arbetslösliet

Statskontoret

Statskontoret samtycker till målsättningen med de nya förslagen, dvs.att avstängningen bör göras något längre än f. n. och att regelsystemet bör stimulera den avstängde att hålla kontakt med arbetsförmedlingen även under avstängningstiden. Verket anser dock att det finns oklarheter i frågan om hur reglerna kan tillämpas. Statskontoret anser att nedräkning


 


Prop. 1981/82:139                                                   77

av avstängningstiden endast skall ske när den avstängde upprätthåller kontakt med arbetsförmedlingen under avstängningstiden. Arbetsförmed­lingen bör meddela kassan om arbetssökande inte infunnit sig till avtalat möte eller avböjt erbjudet lämpligt arbete. Regelsystemet bör i övrigt utformas så att det praktiskt blir så enkelt som möjligt att administrera.

AMS

Den föreslagna konstruktionen av avstängningsreglerna tillstyrks av sty­relsen i yttrandet över ALF-utredningens förslag. Styrelsen ser positivt på att avstängningsreglerna utformas så att de utgör ett incitament för den arbetslöse att hålla kontakt med arbetsförmedlingen och Ullstyrker försla­get i denna del. En förlängning av avstängningsperioden finner styrelsen däremot inte motiverad. Redan nuvarande regler ger möjlighet Ull en mer kännbar avstängning av sökande som inte vill anta lämpligt arbete.

Besparingseffekten på statsutgifterna av en förlängning kan därtill antas bli ringa. Som ledning för en bedömning - vilken är ytterst vansklig att göra om konstruktionen av avstängningsreglerna samtidigt ändras — läm­nas nedan en uppställning över antalet 4-veckors-avstängningar åren 1976 — 1980 pga. att arbete avvisats eller sökande vållat att anställning inte kommit till stånd, dvs. enligt 29 § 3 och 4 lagen om arbetslöshetsförsäkring och 26 § 3 och 4 lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Försäkringen

KAS

1676

1110

1306

1198

1700

1350

2640

1725

3 160

1676

År

1976 1977 1978 1979 1980

Kostnadseffekterna är beroende av antalet avstängningar per år samt av huruvida den sökande kommer att vara arbetslös och ersättningssökande under hela avstängningsperioden. I åtskilliga fall torde den som drabbas av en avstängning få ett arbete innan hela avstängningsperioden gått till ända. När det gäller avstängningar enligt punkterna 1 och 2 i de nämnda lagrum­men, dvs. framförallt s.k. frivilligt slutande, saknas statistik. Beslut om avstängning i sådana fall fattas endast då den sökande gör anspråk på ersättning inom fyra veckor efter arbetets upphörande. Sökes ersättning först efter denna period blir avstängning inte aktuell.

LO

LO kan på samma sätt som i remissyttrandet över ALF-utredningen tillstyrka att regelsystemet vad gäller avstängningen utformas så att kon­takter med arbetsförmedlingen befrämjas. LO kan därför tillstyrka utred­ningens förslag att endast sådan dag som den avstängde stått Ull arbets­marknadens förfogande tillgodoräknas. LO vill såsom metod för sådan


 


Prop. 1981/82:139                                                   78

tillgodoräkning förorda att avstängning sker i form av eljest ersättningsbe­rättigade dagar i stället för kalenderdagar.

Genom den här förordade metoden tillgodoses kraven att den enskilde aktivt verkar för att begränsa arbetslöshetstiden och att någon skärpning av de nuvarande reglerna härutöver inte kan anses befogad. LO vill därför avstyrka förlängning av avstängningstiden på det sätt utredningen föresla­git.

TCO

Beträffande skärpta regler med avstängning vid "frivillig" arbetslöshet har TCO i sitt yttrande till betänkandet från arbetslöshetsförsäkringsutred­ningen varit posiUv Ull förändrade regler vid avstängning och också pekat på ett system med utnyttjande av avdrag på annars ersättningsberättigade dagar. TCO vidhåller denna sin tidigare synpunkt. Förslagets konsekven­ser i administrativt merarbete och merkostnad för kassorna behöver dock ytteriigare klarläggas i utredning. Förslaget om föriängd avstängningstid kan ej anses motiverat och kan ej biträdas.

SACO/SR

SACO/SR anser inte att avstängningsperioden vid självförvållad arbets­löshet skall förlängas från fyra till sex veckor. För den arbetslösa som idag avvisar ett erbjudet arbete är de nuvarande reglerna om fyra veckors avstängning tillräckligt kännbara.

SO

Departementets förslag bygger på SO:s liksom vissa övriga remissin­stansers förslag rörande avstängningsmetodiken och på ALF-utredningens förslag rörande skyldigheten för den som avstängs att vara anmäld hos arbetsförmedlingen. AvstängningsUden föreslås emellertid föriängd från fyra veckor till sex veckor. SO finner inga skäl att förlänga avstängningsti­den. Bland de som uppbär ersättning hos arbetslöshetskassa och som samtidigt är anmälda som arbetssökande finns sådana som är arbetsovil-liga, men dessa är få och en förlängning av avstängningsfiden torde inte ha någon större inverkan på dessas villighet att ta arbete. Sådana fall måste ändå behandlas på annat sätt. SO vill i anslutning härtill peka på de möjligheter kassa har att avstänga den som visar sig vara uppenbart ovillig att ta arbete till dess denna har utfört förvärvsarbete under 20 dagar. Som ett sista medel kan också kassan konstatera att den försäkrade inte i reell mening står till arbetsmarknadens förfogande. Han mister därigenom sin ersättningsrätt i kassan till dess han på sätt som kassan kan godta styrker att han tillhör arbetsmarknaden och är beredd att ta lämpligt arbete.

Den som skulle avstängas från ersättningsrätt under så lång tid som sex veckor och som därigenom skulle mista dagpenning under 30 dagar på exempelvis 250 kr. skulle därigenom föriora 7500 kr., vilket efter skaft


 


Prop. 1981/82:139                                                   79

motsvarar netto cirka 5000 kr. Översatt till dagsbot för människor med inkomster som det här är fråga om innebär dagsböter med sådant belopp straif för förhållandevis grova förseelser.

SO avstyrker en förlängning av avstängningstiden. I övrigt tillstyrker SO förslaget till ändring av reglerna beträffande avstängning från ersättnings­rätt vid självförvållad arbetslöshet.

SALF

SALF finner inte tillräckliga skäl som talar för förslaget i promemorian att avstängningstiden vid självförvållad arbetslöshet skall förlängas från nuvarande fyra veckor till sex veckor. Däremot stöder SALF förslaget att avstängningsUden skall vara eljest ersättningsberättigade dagar istället för som nu kalenderdagar. Genom detta uppnår man syftet att uppmuntra en arbetslös medlem att vara anmäld på arbetsförmedlingen. Detta föreslogs också av bland annat SO i organisationens yttrande över utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

SHIO-Familjeföretagen

Organisationen tillstyrker förslaget om förlängning av avstängningsUden vid självförvållad arbetslöshet.

5   Krav på kassornas fonder

RRV

Vad gäller kraven pä fonduppbyggnad vid arbetslöshetskassorna förefal­ler det enligt RRV:s uppfattning som om kassornas fonder numera spelat ut sin roll med tanke på att medlemsavgifterna Ull kassorna är symboliska och att ersättningen till de arbetslösa därför i huvudsak betalas med stats­medel. Mot den bakgrunden bör enligt RRV:s uppfattning några andra krav på fondema inte gälla än att de skall vara en likviditetsreserv för utbe­talning av ersättning Ull försäkrade innan ä conto utbetalning av statsbi­drag görs till kassorna. Även så lågt ställda krav på fondering som här framförts kommer på sikt att skapa betydande förmögenheter hos arbets­löshetskassorna genom ränteinkomsterna.

AMS

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget om en sänkning av fonde­ringskravet. Med hänsyn till den lägre likviditet som blir följden föreslår styrelsen att kassorna får rätt till ä contoutbetalning på statsbidraget även per den 31 december.

SACO/SR Förslaget om en sänkning av fonderingskravet Ullstyrks.


 


Prop. 1981/82:139                                                   80

SO

SO biträder förslaget men inte på den motivering som anförs, eftersom förhållandet i många kassor kommer att bli att statsbidragen ej kommer att täcka den större delen av kassans kostnader. En sänkning av kravet moUveras i stället av den försämring av kassornas ekonomi som måste bU följden av föreslagen förändring av statsbidragen och också av förväntad stark ökning av arbetslösheten. SO vill emellerUd inte underlåta att peka på den försämrade likviditet som inträder i den mån kassorna tar fondme­del i anspråk, varigenom kassornas ränteintäkter kommer att minska.

Statsbidrag utbetalas i efterskott. För de fem första tvåmånadersperio-derna av året utbetalas ett belopp ä-conto i efterskottför den sistförflutna perioden. För den sista perioden (november-december) sker utbetalning först sedan statsbidraget för året slutgiltigt räknats fram. Detta kan ske först sedan kassan överlämnat bokslut, revisionsberättelse och årsberät­telse till tillsynsmyndigheten. Utbetalningen av statsbidrag för denna peri­od sker därför i regel två ä tre månader in på nästpåföljande år och ibland ännu senare. Kassornas likviditet frestas härigenom starkt kring årsskif­tena, och detta förhållande har accentuerats under den senaste tiden på grund av den stora ökningen av arbetslösheten.

SO har gjort en framställning till arbetsmarknadsdepartementet om å-conto-utbetalning också för november och december månader men har ej erhållit något svar på framställningen. Om fondema minskar försvagas kassornas likviditet ytterligare, och det är därför angeläget att framställ­ningen tillmötesgås. SO vill därför på nytt aktualisera frågan.

A-conto-utbetalningen begränsas f. n. Ull 90% av statsbidraget för före­gående år. SO finner med hänsyn till behovet av förbättrad likviditet för kassorna att å-conto-utbetalningen bör höjas så att den motsvarar 95 % av statsbidraget för föregående år.

A-conto-utbetalning av statsbidraget bör kunna ske i anslutning till kas­somas redovisning av preliminärskatt på beviljad dagpenning.

SALF

SALF stöder förslaget i promemorian att kravet på fondering kan saknas till en tredjedel av utgivna ersättningsbelopp under det sistförflutna rä­kenskapsåret efter avdrag för preliminär skatt. Som påpekas i promemo­rian har kassoma betydande ränteinkomster som en följd av fonderingen. Det bär då noteras att den försämring av statsbidragen som föreslås i promemorian och sänkningen av fondkravet medför att fonderna kan tas i anspråk för ersättning i högre grad än tidigare. Fonderna kommer då att minska betydligt och i snabb takt varför också kassans intäkter i form av avkastning på placerade medel kommer att minska. Kassornas ekonomi­ska situation kommer snabbt att försämras och med fortgående hög arbets­löshet kräva allt högre medlemsavgifter.


 


Prop. 1981/82:139                                                   81

SHIO-Familjeföretagen

De föreslagna förändringarna av statsbidragssystemet innebär påfrest­ningar på arbetslöshetskassornas ekonomi med bl. a. likviditetsproblem. I samma riktning verkar förslaget om minskat fondkrav.

Arbetslöshetskassornas samorgan har i skrivelse till arbetsmarknadsde­partementet föreslagit att ä-contoutbetalningar skall ske även för novem­ber och december och inte bara för de fem första tvåmånadersperioderna under året. SHIO-Familjeföretagen anser att det är angeläget att samorga­nisationens förslag genomförs samtidigt med ovan nämnda förändringar.

6   Överförsäkrings- och pensionsavdrag

AMS

I lagen om arbetslöshetsförsäkring finns i 20 och 21 §§ regler om överför­säkringsavdrag, avsedda att förhindra att kompensaUonen vid arbetslöshet överstiger 91,7 procent av den Udigare dagsinkomsten, samt regler om pensionsavdrag, enligt vilka dagpenningen skall nedsättas med ett belopp som motsvarar eventuell utgående ålderspension. Kassamedlem som före 65 års ålder uppbär ålderspension med en pensionsfaktor som understiger 0,8 äger vid arbetslöshet rätt till ersättning med beaktande av ovannämnda regler. I praxis - som stöder sig på uttryckliga uttalanden i förarbetena -tillämpas aldrig båda reglerna för samma försäkringsfall utan blott den som medför det högsta avdraget. I de fall där inkomsten före arbetslösheten av olika anledningar varit relativt låg medför denna tillämpning ganska ofta överkompensation. Detta blir t, ex. fallet om en arbetslös delpensionär börjar uppbära ålderspension tillsammans med delpension. Den som före arbetslösheten arbetat deltid och av den anledningen haft en lägre inkomst blir likaledes överkompenserad om han börjar uppbära ålderspension un­der arbetslösheten. Styrelsen föreslår därför att lagen om arbetslöshetsför­säkring ändras så att därav framgår att överförsäkringsregeln primärt skall tillämpas även i de fall där pensionsavdrag skall göras.

SO

F.n. gäller att överförsäkringsavdrag skall göras om eljest utgående kassaersättning skulle överstiga 11/12 av den arbetslöses normaUnkomst före arbetslösheten. För den som uppbär egenpension skall göras pen­sionsavdrag. I fall där såväl överförsäkringsavdrag som pensionsavdrag aktualiseras skall endast det ena - det större - avdraget göras.

Den som uppbär delpension, tjänstepension och arbetslöshetsersättning samtidigt kommer på grund av gällande regler att erhålla endast överför­säkringsavdrag eller pensionsavdrag, i regel det sistnämnda avdraget. Här­igenom kan summan av pensionerna och arbetslöshetsersättningen komma att överstiga den inkomst den försäkrade hade när han arbetade hehid.


 


Prop. 1981/82:139                                                   82

Frågan har diskuterats i överläggningar mellan AMS och SO, och AMS kommer att föreslå arbetsmarknadsdepartementet att man genomför en lagändring som ger möjlighet att i sådana fall göra såväl överförsäkringsav­drag som pensionsavdrag. SO biträder AMS förslag till sådan lagändring.

7   Ikraftträdandet

AMS

Arbetslöshetskassornas budgetar för år 1982 är baserade på de nu gällan­de statsbidragsreglerna. En sänkning av statsbidraget fömtsätter att kas­soma täcker inkomstminskningen från annat håll. Avgiftshöjningar, som då i första hand blir aktuella, kriiver stadgeändringar, vilka skall beslutas av föreningsstämma. Även om det trots den korta tid som står till buds torde vara möjligt för kassoma att hinna fatta de formella besluten om avgiftshöjning före den 1 juli 1982, så medför den koppling till fackförbun­dens avgifter som tidigare beskrivits att avgiftshöjningen i prakUken i de flesta fall inte skulle kunna genomföras.

En ändrad konstmktion av avstängningsreglerna kräver en gmndlig information till kassomas medlemmar och till sökande på arbetsförmed­lingarna. Vidare måste tillämpningsföreskrifter utarbetas och kassornas personal och handläggarna på länsarbetsnämndema ges utbildning om de nya reglerna. En förändring av avstängningsreglerna kan därför inte ge­nomföras förrän 1 januari 1983.

LO

Skulle utredningens förslag helt eller delvis ändock genomföras är det av flera skäl helt orealisUskt med ikraftträdande 1 juli 1982. Detta kan ske tidigast vid årsskiftet 1982/83.

SACOISR

De förändringar som föreslås i promemorian är avsedda att genomföras den 1 juli 1982. Att byta ut ett dagpenningbelopp mot ett annat kan ske på kort tid. Att däremot genomföra de förändringar som framförs i promemo­rian är knappast möjligt eftersom de fömtsätter ofömtsedda, plötsliga medlemsavgiftsökningar, även om nuvarande högsta dagpenning behålls. Avgiften till arbetslöshetskassan är en del av den totala fackliga avgiften. Många förbund inom SACO/SR skulle därför stå inför valet att försämra den fackliga verksamheten eller ersättningen till de arbetslösa.

50

De föreslagna ändringarna avses gälla fr. o. m. den 1 juli 1982. SO finner förslaget i vissa delar svårt eller omöjligt att genomföra så snart.


 


Prop. 1981/82:139                                                   83

Vad gäller dagpenningens storlek kan en ändring genomföras med kort varsel om det bara gäller att byta ut ett dagpenningbelopp mot ett annat.

Som framgår i det föregående avstyrker SO en differentiering av dagpen­ningen på sätt som föreslås. Om förslaget emellertid skall genomföras fömtsätter det ändringar i de datasystem genom vilka arbetslöshetsförsäk­ringen administreras. Härför erfordras längre tid än till den 1 juli 1982, om beslut i frågan inte kommer att fattas förrän tidigast i maj månad. Altemati-vet är att klara differentieringen manuellt. Detta kräver en förstärkning av kassornas personal och därmed ökade kostnader för kassoma. Att på så kort tid som det skulle bli fråga om, genomföra anställning och utbildning av extra personal kommer att innebära betydande svårigheter för kas­soma.

I den mån kassa har erforderiiga ekonomiska resurser kan kassa besluta att införa högre dagpenningbelopp under löpande kalenderår, exempelvis den 1 juli, under fömtsäftning att utrymme finns för höjning av dagpen­ningen inom ramen för den högsta dagpenning som får utges. Den försäm­ring av sin ekonomi som många kassor fåU konstatera senast under år 1981 torde utesluta sådana höjningar. Härtill kommer att statsbidragsbestäm-melsema nu föreslås ändrade så, att alla ekonomiska möjligheter att höja ersättningen rycks undan för vissa kassor. Det måste i det nu föreliggande läget för kassorna bedömas som helt nödvändigt att deras Udigare fast­ställda budget för år 1982 inte undergrävs ytterligare än genom ofömtsedd ökning av arbetslösheten. Om statsbidragsbestämmelsema ändras, bör detta därför ej ske förrän tidigast fr. o. m. den 1 januari 1983.

Reglerna om avstängning från kassaersättning vid självförvållad arbets­löshet kan givetvis rent tekniskt ändras vid vilken tidpunkt som helst. Avsikten med den föreslagna förändringen av avstängningsmetodiken måste dock uppfattas vara att stimulera människoratt återgå i arbete eller att behålla sitt arbete om möjlighet därtill finns. Det måste då vara angelä­get med sådan tidsfrist som betingas av behovet av information till de arbetslösa om ändrade regler. SO föreslår att avstängningsreglerna ändras fr.o.m. den 1 januari 1983.

SALF

I departementspromemorian föreslås att förändringarna skall göras 1982-07-01. Om ändring endast sker med en höjning av dagpenningen är detta möjligt aft genomföra redan fr.o.m. 1982-07-01. Däremot är det enligt SALF:s uppfaUning tveksamt om övriga föreslagna ändringar admi­nistrativt och ekonomiskt kan klaras av kassorna redan från halvårsskiftet. Lämpligare tidpunkt förefaller vara fr. o. m. 1983-01-01.

SHIO-Familjeföretagen

Ett senareläggande av ikraftträdandet är nödvändigt för att arbetslös­hetskassorna skall få möjlighet att genomföra nödvändiga förändringar i sina mtiner. SHIO-Familjeföretagen föreslår därför att de nya reglerna träder i kraft 1983-01-01.


 


Prop. 1981/82:139                                                           84

Innehåll

Sid.

Proposition   .....................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............... .... I

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäk­
ring
.................................................................. 2
Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmark­
nadsstöd    .......................................................
     6

Utdrag ur regeringsprotokollet dem 24 februari 1982                         9

Inledning  ................................................    .....      9

Föredraganden  ................................................    10

Gällande ordning   ...........................................    10

Överväganden och förslag   ................................   13

Dagpenningen   .............................................   13

Statsbidragen    ............................................   16

Regler om avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet                 18

Krav på kassornas fonder  ...............................   21

Överförsäkrings- och pensionsavdrag .................   22

Utbildningsbidraget   ....................................... . 22

Ikraftträdandet   ............................................ . 23

Kostnader och besparingar ............................... . 24

Övrigt   ........................................................ . 25

Hemställan   .....................................................   26

Beslut ..............................................................   26

Bilagor

1.    Departementspromemorian (DsA 1981:17) Förslag till ändrat bi­dragssystem m. m. inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen                                      27

2.    Sammanställning av remissyttranden över departementsprome­morian Förslag till ändrat bidragssystem m. m. inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen (DsA 1981:17)                     61

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982