Prop. 1981/82:134

Regeringens proposition 1981/82:134

med förslag till ändring i lagsökningslagen m,m,;

beslutad den 4 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen all anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en begränsad reform i syfte att rationalisera den summariska processen. Reformen tar sikte på att minska problemen i tingsrätternas verksamhet när det gäller handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Avsikten är bl.a. att söka komma lill rätta med bristfälliga ansöKningar, med de svårigheter som föreligger i samband med delgivningsförtarandet och med problemen att avsluta mål i de fall gäldenären inte har Kunnat anträffas för delgivning.

Det föreslås således att borgenären får ett ökat ansvar för de uppgifter som behövs för delgivning av en ansökan med gäldenären samt att avvisning skall kunna ske om borgenären inte följer etl föreläggande att komplettera ansökningen med erforderliga uppgifter. Vidare föreslås att s.k. spikning (fästande av handlingarna på gäldenärens dörr) får användas som delgivningsform även i mål om betalningsföreläggande. 1 de fall hinder föreligger för delgivning får rätten möjlighet att avvisa ansökningen. Avvisning skall också kunna ske i de fall delgivning inte är utesluten men fortsatta försök bedöms bli särskilt kostsamma och tidskrävande och borgenären inte är villig att själv ombesörja delgivning.

En särsKild lolKningsregel föreslås i fråga om ofullständiga ränteyrkanden. Vidare begränsas rättens skyldighet atl självmant pröva sin behörighet samt skyldigheten för ingivare att förete fullmakt.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer saml gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling vara fordringen grundas och, dä betalning enligt 1 8 andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endasl ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift.

Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det behövs för delgivning med gäldenären, skall uppgift även lämnas om annan adress där han kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för alt fastställa detta. Vidare bör anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Dessutom skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå fordringen grundas och, då betalning enligt 1 8 andra stycket söks ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av den handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första stycket inges i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna gäller i målet lika med originalet.

Ansökning om belalningsföreläg-gande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning som åberopas tydligt och fullständigt i grunden för fordringen och tiden för dess tillkomsl samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, besörje rätlen mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet

Ansökning om belalningsföreläg-gande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det behövs för delgivning med gäldenären, skall uppgift även lämnas om annan adress där han kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Vidare bör anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Dessutom skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären skall i ansökningen eller i räkning som åberopas också tydligt och fullständigt ange grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betingar rätlens behörighet, om denna inle framgår av vad som annars anförs.

Ansökning som görs skriftligen skall avlämnas i tvä exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast etl exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna

Prop, 1981/82:134

Nuvarande lydelse

lika med huvudskrift. Göres ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i två exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen är riktig. Uppteckningen gälle sedan som huvud-skrift.

Räkning som åberopas skall ingivas i två exemplar; är räkningen ingiven i allenast ett exemplar skall mot stadgad avgift avskrift därav besörjas av rätten.

Föreslagen lydelse

gäller i målel lika med originalet. Görs ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot föreskriven avgift uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift intyga atl uppteckningen är riklig. Uppteckningen gäller sedan som original.

Räkning som åberopas skall inges i två exemplar. År räkningen ingiven i endast ett exemplar, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift.

Om laga domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggan-de gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättslvister skall dock las upp av tingsrätten i den ort där fasfigheten finns. Rätten prövar självmant sin behörighet. Borgenärs uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet skall tagas för god. om anledning ej förekommer att den är oriktig.

Om laga domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättslvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns. Rätlen prövar självmant sin behörighet. Borgenärens uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet skall godtas, om det inte kan antas att den är oriktig. Har ansökningen upptagits, skall rätten ej på nytt pröva sin behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga uppkommer om tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

31 a §

Fullmakt för ombud behöver inle

företes, såvida inte rätten anser att

det bör ske eller ombudet begär atl

målet skall hänskjutas lill rätte-

■gång.

Prop. 1981/82:134

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 b §

Yrkar borgenären ränta men framgår det ej av ansökningshandlingarna från vilken tidpunkt räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från den dag ansökningen delgivits gäldenären.

31 c §

Uppfyller en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande inte föreskrifterna i 2 eller 19 §, skall borgenären föreläggas att komplettera ansökningen, om inte bristen bedöms vara av ringa betydelse för det fortsatta förfarandet. Följer borgenären inte föreläggandet, får ansökningen avvisas.

Rätlen får också avvisa ansökningen, om det framgår av vad som förekommit i samband med försök lill delgivning med gäldenären att hinder för delgivning föreligger.

Framgår det ej atl hinder för delgivning med gäldenären föreligger men har delgivning ändå inle kunnat ske, skall rätten pröva om försöken till delgivning skall fortsättas eller om borgenären skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, utsikterna till att fortsatta försök kan leda till resultat samt omständigheterna i övrigt. Antar borgenären inte erbjudandet att själv ombesörja delgivning, skall ansökningen

34 8'
Talan mot rättens beslut varige- Talan mot rättens beslul varige-

nom ansökning enligl 3 eller 21 § nom en ansökan har avvisats eller
avvisats skall föras genom besvär i förklarats förfallen skall föras ge-
hovrätten, nom besvär i hovrätten.

■ Senaste lydelse 1954:435.

Prop. 1981/82:134 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller i mål om betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum, äge gäldenären att hos rätten söka återvinning. Mot utslag i lagsökningsmål i andra fall skall talan föras genom besvär i hovrätten.

Angående klagan över beslut som rätten meddelat under målels handläggning äge vad för tvistemål är stadgal motsvarande tillämpning.

Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutils till rättegång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Bestämmelsen i 31 b 8 tillämpas dock inte i fråga om mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981:847)

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 68 handräckningslagen (1981:847) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Beträffande laga domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns.

Rätten prövar självmant sin be- Rätten prövar självmant sin be-

hörighet. Sökandens uppgift om de hörighel. Sökandens uppgift om de omständigheter som betingar rät- omständigheter som betingar rättens behörighet skall godtas, om tens behörighet skall godtas, om del inte kan antas alt den är oriktig. del inte kan antas att den är oriktig.

Har ansökningen upptagits, skall rätten ej på nytt pröva sin behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga uppkommer om tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

36 Sökanden skall i ansökningen ange sitt yrkande och de omständigheler på vilka yrkandet grundas. Han skall lämna uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet, om inte denna framgår av vad som anförs i övrigt.

Prop. 1981/82:134

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändring i lagsökningslagen m.m.

1 Inledning

Inom justitiedepartemenlel har upprättas en promemoria (Ds Ju 1981:11) Rationellare summarisk betalningsprocess. I promemorian föreslås olika åtgärder i syfte att rationalisera handläggningen av lagsökningsmål (L-mål) och mål om belalningsföreläggande (Bf-mål). Promemorian har remissbehandlats.

Promemorian - som också innehåller en redogörelse för gällande rätt och de rutiner som f.n. tillämpas vid handläggning av L-mål och Bf-mål -bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Den summariska betalningsprocessen regleras i lagsökningslagen (1946:808, LL). Lagsökning förutsätler att fordringen grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis. Den vanligaste typen av sådana bevis är hyreskontrakt. Andra typer av skriftliga fordringsbevis är t.ex. skuldebrev, leasingavtal, avbelalningskontrakt saml växel och check. Belalningsföreläggande används för fordringar som inte grundar sig på skriftliga fordringsbevis. Belalningsföreläggande får dock inte användas för fordran på skadestånd.

Prop. 1981/82:134 9

Ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande skall i princip göras hos fingsrätten i den ort där gäldenären har sitt hemvist. Förfarandet är skriftligt. L- och Bf- mål handläggs i praktiken till övervägande del av tingsnotarier med hjälp av domstolsbiträden. Avgörandet i L- mål betecknas utslag. I Bf-mål utfärdas ett s.k. slutbevis vilket utgör bevis om att utmätning får ske hos gäldenären för fordringsbelopp, ränta och kostnader som har lagils upp i beviset.

Tanken bakom den summariska betalningsprocessen är atl den snabbi, enkelt och billigt skall leda fram till ell verkställbart avgörande. Som framhålls i departementspromemorian har många tingsrätter i dag svårt att leva upp till dessa krav. Detta är mest påtagligt vid de största tingsrätterna där målbalanserna nu är betydande. Tendensen är emellertid densamma vid många mindre tingsrätter.

I promemorian anges flera orsaker till denna utveckling. Tingsrätterna har under senare år fått ta emot en kraftig ökning av Bf-mål samtidigt som hanteringen av målen blivit avsevärt tyngre. Delgivningssvårigheterna har ökat och delgivningsresultatet har blivit allt sämre, vilket medfört etl betydande merarbete för både tingsrätterna och anlitade delgivningsorgan.

Granskningen av ansökningarna har också blivit mer tidskrävande. Många ansökningar - även sådana som framställs och ges in av ingivare som yrkesmässigt ägnar sig åt inkassoverksamhel, l.ex. inkassobyråer -är oklara eller ofullständiga och måste kompletteras vilket medför ett betydande merarbete för tingsrätterna och längre handläggningstider.

I promemorian framhålls vidare att för de största fingsrätlerna redan mängden av pågående mål leder lill svårigheter att hanlera och överblicka aktmaterialet och att bevaka utsatta frister för komplettering av ofullständiga ansökningar och för lämnade delgivningsuppdrag.

Också i mindre tingsrätter har målökningen lett till en påtagligt ökad arbetsbelastning för den personal som är avdelad för den summariska processen. Härigenom ökar riskerna för fel i handläggningen. Handläggningstiderna är på de flesta håll för långa.

I promemorian nämns att många tingsrätter har försökt att minska problemen i handläggningen genom att anskaffa nya hjälpmedel såsom stämplar och blanketter samt genom att avveckla vissa arbetsmoment som visserligen har ansetts gagna rättssäkerheten men som inte är föreskrivna i de författningar som reglerar verksamheten. Vidare har värdefulla kontakter för utbyte av erfarenheter och tips om rationaliseringsmöjligheter i arbetet tagits i samband med domstolsverkels blankettverksamhet och de kurser om summarisk process som domstolsverket fortlöpande anordnar för domstolsbilräden.

I promemorian ges ytterligare exempel på - i vissa fall långtgående -rationaliseringsåtgärder som några av de större tingsrätterna har ansett sig tvungna atl tillgripa.

Prop. 1981/82:134 10

Problemen i handläggningen av L- och Bf-mål har även uppmärksammats av justitieombudsmannen (JO) Anders Wigelius i samband med en inspektion hösten 1980 av verksamheten i Stockholms tingsrätt. Hithörande frågor har vidare berörts i en promemoria angående arbetssituationen vid de allmänna domstolarna som har upprättats inom Sveriges domareförbund och överlämnats till justitiedepartementet. Problemen har även diskuterats vid sammanträffanden mellan representanter för departementet och Stockholms tingsrätt.

I domstolsverkets regi bedrivs f.n. försöksverksamhet vid Göteborgs tingsrätt i syfte att undersöka möjligheterna att rationalisera handläggningen i Bf-mål med hjälp av utrustning för automatisk databehandling. Enligt planerna för projektet skall molsvarande utrustning anskaffas till Stockholms tingsrätt, om den pågående försöksverksamheten slår väl ut.

Frågan hur den summariska processen bör vara utformad utreds f.n. av rättegångsutredningen (Ju 1977:06) i samband med utredningens översyn av främst underrättsförfarandet i syfte alt rationalisera och effektivisera detta (se Dir 1977:06). Enligt vad utredningen under hand har upplyst överväger den atl föreslå relativt långtgående förändringar i den summariska processformen. Utredningen avser atl överlämna sill betänkande under första halvåret 1982.

I promemorian framhålls atl omedelbara åtgärder måste vidtas för att förbättra situationen vid domstolarna och åter få den summariska processen alt fungera som en snabb, enkel och billig processform. Det framhålls vidare atl eftersom det i dagens statsfinansiella läge inte är möjligt alt i någon nämnvärd utsträckning lösa problemen genom tillskott av personal måste man i stället sträva efter alt förenkla verksamheten och, med bibehållande av den grundläggande rättssäkerheten, sortera bort sådana arbetsmoment som utan större olägenhet kan undvaras.

Vad gäller rättegångsutredningens pågående översyn av den summariska processen görs i promemorian den bedömningen att läget hos tingsrätterna är sådanl all åtgärder beträffande den summariska betalningsprocessen inte kan anslå i avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Del framhålls emellerlid att.det är angelägel att rätlegångsutredningens översyn inte föregrips och att de åtgärder som nu är aktuella inte bör avse de grundläggande principerna för processen. En reform bör vidare koncentreras på åtgärder som kan vidtas ulan alltför stor tidsutdräkt.

I departementspromemorian föreslås att det nu aktuella reformarbetet inriktas på atl komma till rätta med brister eller oklarheter i ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med att avsluta målen när delgivning trots försök inte kan genomföras. I promemorian läggs fram flera förslag med den inriktningen.

I promemorian behandlas även frågan om delegation till domstolsbiträden av domargöromål i Bf-mål. Det föreslås att det nuvarande kravet i LL på lagfarenhet avskaffas och att regeringen får bestämma i vilken utsträck-

Prop. 1981/82:134 11

ning Bf-mål får handläggas av Qänstemän som inte är lagfarna. Det föreslås vidare att ett genomförande av delegation i Bf-mål skall föregås av en försöksverksamhet.

Promemorian har fått elt övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Så gott som samtliga remissinstanser bekräftar den bedömning av svårigheterna i verksamheten som har gjorts i promemorian. Man understryker också angelägenheten av att skyndsamma åtgärder vidtas för att förbättra situationen. De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till såväl inriktningen av den föreslagna reformen som de lösningar som förordas i promemorian. Många remissinstanser för även fram egna förslag till åtgärder i syfte att ytterligare förenkla handläggningen av L- och Bf-mål. Flera remissinstanser ställer sig dock tveksamma till eller avstyrker förslagel om delegation lill domstolsbilräden av domargöromål i Bf- mål.

För min del vill jag till en början understryka viklen av all den summariska betalningsprocessen fungerar på ett tillfredsställande säll. Den summariska processen är en i förhållande fill den vanliga tvistemålsprocessen mycket billig processform för såväl parterna som samhället. Starka processekonomiska skäl talar således för att den summariska processformen används i så stor ulslräckning som möjligt. Atl borgenärer har möjlighet att snabbt och till en måttlig kostnad få en exekutionstitel mot försumliga gäldenärer medverkar också lill atl upprätthålla en god betalningsmoral, vilket kommer hela samhället till godo.

Som framgår av departementspromemorian och som även bekräftas av remissinstanserna har den kraftiga ökningen av antalet Bf-mål under de senaste åren medfört betydande svårigheter vid handläggningen i framför allt de större tingsrätterna. Samma tendens kan emellertid skönjas också i de medelstora tingsrätterna.

De nuvarande förhållandena är enligt min mening inle godtagbara. Jag ansluter mig, mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om betydelsen av en väl fungerande summarisk betalningsprocess, fill uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att förbättra förhållandena. I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag atl de förslag som läggs fram i promemorian i alll väsentligt kan läggas till gmnd för en begränsad reform av den summariska betalningsprocessen.

Som framgår av promemorian hänför sig de nuvarande svårigheterna i verksamheten bl.a. till bristfälligheter i ansökningarna. Det är nödvändigt att borgenärerna här får ta ett slörre ansvar än hittills. Det bör i första hand ankomma på borgenärerna att tillhandahålla sådana uppgifter om gäldenären att denne kan delges. Endast i de fall borgenären inte kan få fram dessa uppgifter bör domstolarna vara skyldiga att ta på sig del många gånger avsevärda arbete som är förenat med adressforskning. Ell ökal krav på borgenärerna när det gäller att tillhandahålla olika uppgifter kan också på sikt medföra en noggrannare kontroll av gäldenärens identitet och bostadsförhållanden m.m. i samband med kredilgivning, vilket jag anser vara värdefullt i flera avseenden.

Prop. 1981/82:134 12

I linje med vad jag har sagt nu ligger också att borgenären i princip bör ta konsekvenserna av att gäldenären inte kan delges eller alt delgivning kan ske endast till höga kostnader.

I detta sammanhang vill jag nämna att jag inom kort ämnar föreslå regeringen att underställa riksdagen ett förslag till ändringar i sekretesslagen (1980:100) bl.a. i syfte atl underlätta för inkassoföretag och enskilda i allmänhet atl få lillgång till adressuppgifter hos postverket.

Jag delar den av flertalet remissinstanser framförda uppfattningen att det är angeläget att de mest påtagliga svårigheterna i verksamheten avhjälps snarast. Man bör därför inle dröja med alt genomföra de föreslagna åtgärderna i avvaktan på resultatet av rätlegångsutredningens arbete. En del av förslagen berör visseriigen direkl frågor som kommer all behandlas i del betänkande av utredningen som väntas inom kort. Enligl min mening bör man emellerlid inte av del skälet avslå från att nu genomföra förslagen. De olägenheter som kan uppslå till följd av atl reglerna för den summariska processen kan komma att ändras med förhållandevis kort tidsmellanrum får accepteras.

Med anledning av de synpunkter som har förts fram från en av remissinstanserna vill jag framhålla att det inte är möjligt att inom ramen för den begränsade reform som jag nu förordar beakta intresset av molsvarande ändringar i reglerna för den vanliga tvistemålsprocessen.

Frågan om delegation lill domstolsbiträden av domargöromål i Bf-mål kommer jag att behandla närmare i det följande. Jag vill emellertid redan nu nämna atl jag är positivt inställd till en sådan ordning i och för sig men att jag anser atl ett genomförande av förslaget bl.a. av utbildningsskäl bör anstå lill dess den summariska processen har fått en mera slutgiltig utformning.

Riksdagen har nyligen antagit en ny handräckningslag (prop. 1980/81:88, LU 25, rskr 352, SFS 1981:847) vilken trädde i kraft den I januari 1982. I promemorian föreslås att en del av de föreslagna ändringarna i LL bör genomföras även beträffande handräckningsmålen. Jag återkommer till den frågan i del följande.

2.2 Domstolens prövning av sin behörighet

Departementsförslaget: Rättens prövning av sin behörighet att handlägga L- och Bf-mål begränsas till målets inledningsskede. Prövning inom ramen för den tvingande forumregleringen i 10 kap. 17 8 rättegångsbalken (RB) skall dock göras också efter det inledande processkedet. Om gäldenären gör foruminvändning, skall invändningen alltid prövas. Motsvarande ordning införs för handräckningsmålen.

Departementspromemorian: Överensstämmer med deparlementsförsla-get (se promemorian s. 13-16, 75 och 86-87).

Remissinstanserna: En majoritet tillstyrker promemorieförslaget. Flera

Prop. 1981/82:134 13

remissinstanser framhåller att forumfrågan måste anses sakna betydelse för gäldenären så länge förfarandet är skriftligt. Man framhåller också att del bara är ett mycket begränsat antal mål som hänskjuts till rättegång och alt gäldenären har möjlighet att göra fomminvändning. Några remissinstanser vill gå ännu längre och föreslår att en fomminvändning från gäldenären skall beaktas endast om målet hänskjuts till rättegång. Det föreslås vidare att en ansökan som har givits in till fel domstol inte skall avvisas utan all målel i stället skall överlämnas till en behörig domstol för fortsatt handläggning.

Skäl för departementsförslaget: Enligl 31 8 LL gäller beträffande både L- och Bf-mål atl forumreglerna för tvistemål skall tillämpas. Rätten skall självmant pröva sin behörighet och prövningen skall ske på grundval av borgenärens uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörig-hel. En sådan uppgift sKall godtas, om det inte finns anledning atl anta att den är oriKlig. Med få undantag är det forumregeln i 10 kap. 1 8 RB, enligt vilKen behörig tingsrätt är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist, som sKall tillämpas i de mål där gäldenären är fysJsK person. Om gäldenären är en juridisk person, l.ex. etl bolag eller en förening, gäller som hemvist den ort där styrelsen har sitt säte eller, under vissa förutsättningar, den ort där förvaltningen äger rum.

Avgörande för forumbedömningen är enligt 10 kap, 15 8 RB förhållandena när stämning delges svaranden. Tillämpat på summarisk process innebär delta all det är gäldenärens hemvist när rättens föreläggande i målet delges som avgör om rätten är behörig all handlägga målet. Rätten skall självmant pröva sin behörighet innan målet tas upp och därefter, så snart det finns anledning till del, ompröva sitt inledande ställningstagande fram till dess att delgivning har skett med gäldenären. Om rätten då finner att den inte är behörig att handlägga målet, skall den avvisa borgenärens ansökan.

Bakom hemvistregeln finns grundtanken att gäldenären inte i onödan skall utsättas för kostnader och olägenhel, l.ex. för resa till en avlägsen domslolsort för att delta i en förhandling. Som flera remissinstanser har påpekat måste emellertid forumfrågan i allmänhel anses sakna betydelse för gäldenären så länge förfarandet är skriftligt.

Domstolsorten får betydelse för gäldenären först pm målet efter hänskjutande eller ansökan om återvinning skall handläggas i vanlig rättegång till vilken gäldenären måsle inställa sig antingen personligen eller genom ombud. Målet tas då upp av den tingsrätt som har utfärdat exekutionstiteln även om detta medför långa resor för parterna. Som sägs i promemorian är det emellertid bara en ringa andel av L- och Bf-målen som går till Iviste-målsbehandling.

Jag anser alt praktiska skäl talar för att man nu överger den nuvarande ordningen. Avgörande för forumfrågan, om foruminvändning inte görs, bör alltså vara de omständigheler som är kända när ansökan görs, inte när

Prop. 1981/82:134 14

ansökan delges gäldenären. Detta har betydelse framför alll i de fall då det i samband med delgivning visar sig alt rätten i själva verket inte är behörig.

Under remissbehandlingen har förts fram mera långtgående förslag lill hur problemet bör lösas. När det gäller den principiella skyldigheten för rätten att självmant pröva sin behörighet anser jag inte att denna skyldighet bör avskaffas utan närmare utredning om vilka effekter en sådan lösning skulle få på fördelningen av målen mellan domstolarna. Frågan bör lämpligen prövas i samband med beredningen av rältegångsutredningens kommande belänkande. Detsamma gäller frågan om begränsning av gäldenärens möjligheter att i den summariska processen framställa foruminvändning och möjligheterna för domstol all överlämna mål lill en annan domstol när den själv inle är behörig alt handlägga målet på grund av forumreglerna.

Sammanfattningsvis anser jag att den lösning som föreslås i promemorian är väl avvägd. Jag förordar därför att den genomförs. Som har föreslagils i promemorian bör en molsvarande ordning genomföras beträffande handräckningsmålen.

2.3 Kontrollen av parternas och ombudens behörighet

Departementsförslaget: Kravet på företeende av fullmakt för ombud begränsas. Motsvarande ordning införs för handräckningsmålen.

Promemorieförslaget: Överensslämmer i huvudsak med departements-förslaget (se s. 16-25, 75-76 och 87).

Remissinstanserna: Så gott som alla tillstyrker promemorieförslaget. Några anser dock alt rätlen skall kunna infordra behörighetshandlingar i slörre utsträckning än vad som föreslås i promemorian.

Skäl för departementsförslaget: I LL finns inga regler om skyldighet för parterna eller deras ombud alt styrka sin behörighet att föra talan som ställföreträdare för en juridisk person resp. som ombud för en part. I stället gäller RB:s regler i dessa avseenden.

Beträffande ombud finns bestämmelser i 12 kap. RB. Enligt dessa skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift när ombudet första gången för lalan i målet vid rätten. Sker inte det, skall rätten ge ombudet tid att förete fullmakten. En fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ett ombud får sälla annan i sitt ställe, om parten har gett lov till det. Den som uppträder som ombud svarar för all han har erforderlig behörighet. Kapitlet innehåller också bestämmelser angående skadeslåndsskyldighel för den som uppträder som ombud utan behörighet. Bestämmelser angående skadeståndsskyldighet för ombud finns även i 25 8 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

I promemorian påpekas atl det nuvarande fullmaktstvångel medför betydande kontrollarbete hos tingsrätterna. Det ger också upphov till ell omfal-

Prop. 1981/82:134 15

lande arbele med att dels utfärda föreläggande för det uppgivna ombudet atl komplettera de ingivna handlingarna med en fullmakt som styrker hans behörighet, dels bevaka tidsfristen för komplettering.

I promemorian görs den bedömningen att domstolarnas fullmaktsgranskning i den summariska betalningsprocessen i de flesta fall inte Qänar något verkligt syfte. Det föresläs därför att LL kompletteras med en särskild regel som begränsar rättens kontrollplikt lill sådana rena undantagsfall där någon särskild omständighet pekar på atl ombudet saknar behörighet att föra talan i målet.

Flera remissinstanser framhåller alt kontrollen av fullmakter f.n. tar en stor del av domstolarna tid i anspråk och att de föreslagna förenklingarna skulle ge stora lidsvinster. Del påpekas också att det i allmänhet är de s.k. professionella ingivarna som har de största problemen med att visa sin formella behörighet.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag alt den nuvarande full-maktskonlrollen beträffande ombud för borgenären har begränsat värde i den summariska betalningsprocessen och alt den utan några slörre olägenheter kan avvaras i de flesta fall. Elt avskaffande av domstolarnas skyldig-hel att kontrollera det uppgivna ombudets behörighet torde sannolikt medföra en betydande lättnad i hanteringen av L- och Bf-målen. Enligt min mening innebär promemorieförslaget emellerlid en alltför långtgående begränsning av rättens möjligheter alt fordra in en fullmakt. Jag förordar att bestämmelsen utformas på motsvarande sätt som f n. gäller enligl 11 kap. 4 6 RB beträffande skyldighet för ställföreträdare atl förete bevis om sin behörighet, dvs. att del får ankomma på rätten atl bedöma om fullmakt skall företes i elt visst fall.

Den nu föreslagna regleringen innebär en avvikelse från vad som gäller enligt RB. Den bör därför tas upp i LL. En motsvarande bestämmelse bör tas in i handräckningslagen.

Skyldigheten att förete bevis om behörighet alt föra lalan som ställföreträdare för part regleras i 11 kap. RB. Enligt 2 8 förs lalan för en juridisk person av den som är den juridiska personens ställföreträdare. Bevis om att den som uppges vara ställföreträdare för part är behörig behövs inte, såvida inle rätlen finner att bevis bör företes (4 6).

I den summariska betalningsprocessen torde domstolarna f.n. regelmässigt infordra registreringsbevis och andra handlingar beträffande en borgenär som är juridisk person. Mofivet för denna ordning är dels atl få klariagt behörigheten för den ställföreträdare som har utfärdat en fullmakt eller undertecknat en ansökan, dels att handlingarna behövs för kontroll av att de uppgifter som har lämnats angående borgenärens identitet är korrekta.

I promemorian görs den bedömningen att domstolarnas kontroll av borgenärens identitet i de flesta fall kan avvaras. Det föreslås därför atl det i LL las in en särskild regel som innebär att regeristreringsbevis för en

Prop. 1981/82:134 16

borgenär som är juridisk person behöver företes endast i de fall rätten finner det påkallat av någon särskild omständighet. Det framhålls att en sådan ordning skulle innebära en inte oväsentlig arbetsbesparing hos tingsrätterna. Det föreslås vidare alt en molsvarande ordning övervägs för handräckningsmålen.

De flesta remissinstanserna är ense om att den nuvarande kontrollen av borgenärens identitet kan begränsas. Någr-a remissinstanser anser emellertid att de problem med borgenärens identitet som f.n. föranleder domstolarna alt fordra in registreringsbevis har underskattats i promemorian. Erfarenheterna visar alt det ibland uppstår ovisshet om borgenärens egenskap av juridisk person och att firman inte sällan är felaktigt angiven. Det måste ankomma på rätten att se till att elt slutbevis eller ett utslag tar upp rätt parter. I annat fall torde problem uppstå i senare skeden, t.ex. om målet las upp på nytt efter hänskjutande eller återvinning.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag alt kontrollen av ställföreträdares behörighet i de fall borgenären är juridisk person kan begränsas. Det är också angeläget att man tar till vara de möjligheter till arbetsbesparing som en sådan begränsning kan ge. Som framgår av vad som tidigare har anförts innebär bestämmelsen i 11 kap. 4 8 RB inte något krav på alt bevis om ställföreträdares behörighet alltid måste företes. I regel bör man kunna utgå från att sökandens uppgifter om borgenärens identitet är riktiga. Uppgifterna bör därför godtas om del inte i det enskilda fallel finns anledning atl kontrollera dem. Jag delar också den av några remissinstanser framförda uppfattningen att det som skäl för en sådan kontroll inte bör krävas några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa.

Enligt min mening ger redan de nuvarande beslämmelserna i 11 kap. 4 § RB tillräckliga möjligheter alt begränsa kontrollen av ställföreträdares behörighet i den omfattning som är önskvärd. Någon särskild regel härom behöver därför inle tas in i LL. Vad jag har sagt nu avser även handräckningsmålen.

När det gäller registreringsbevis eller andra behörighetshandlingar beträffande gäldenär som är juridisk person torde dessa i regel behöva företes bl.a. för att rätten skall kunna kontrollera att delgivning har skett på föreskrivet sätt. I promemorian föreslås inte någon ändring på den punkten.

2.4 Yrkanden och grunder m.m.

Departementsförslaget: Enligt en särskild lagregel skall ell ränteyrkande i en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande anses gälla ränta från dagen för delgivningen av ansökningen, om det inte framgår av ansökningshandlingarna från vilken tidpunkt ränta skall utgå.

Promemorieförslaget: Motsvarar departemenlsförslaget (se s. 25-11. 76 och 87).

Prop. 1981/82:134 17

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av de flesta som har tagit upp frågan. Några remissinstanser är dock kritiska mot förslaget och anser alt elt ofullständigt ränteyrkande i stället bör avvisas eller medföra föreläggande om komplettering. En remissinstans föreslår all det bör krävas att borgenären i ansökningen även anger yrkad ränta till belopp för att dels göra del lättare för gäldenären atl ta ställning lill kravet, dels underlätta verkställigheten av avgörandet.

Skäl för departementsförslaget: Enligt LL ska|l en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande innehålla uppgift om fordringens belopp och den ränta som yrkas. Som framgår av departementspromemorian och även bekräftas av flera remissinstanser är det ofta ett fidsödande arbete för rätten all kontrollera att yrkandena har täckning i de handlingar som åberopas fill gmnd för borgenärens krav. Problemet synes vara störst i fråga om ränteyrkanden.

Enligt min mening är det inte förenligt med de effektivitetskrav som bör gälla för den summariska processen att domstolarna belastas med extra arbele på gmnd av ofullständigt angivna ränteyrkanden. På en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande bör ställas kravet alt såväl yrkanden som gmnder är klart angivna. Att en ansökan uppfyller dessa krav är inte bara av betydelse för domstolarnas hantering av ansökningen utan också en förutsättning för att gäldenären skall kunna ta ställning till kravet och för en rationell handläggning av ärendet hos kronofogdemyndigheterna.

Den föreslagna tolkningsregeln synes vara en lämplig metod att minska domstolarnas arbete med ofullständiga ränleyrkanden. Den ligger också i linje med bestämmelsen i 4 8 tredje stycket räntelagen (1975:635) om atl borgenärerna alltid har rätt till ränta på en förfallen fordran från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande i de fall förfallodagen inte är bestämd eller skall bestämmas på annal sätt. Jag anser därför inte att några principiella skäl talar mot att bristfälliga ränteyrkanden fylls ut av domstolen på det sätt som har föreslagits.

Som en av remissinstanserna har påpekat kan den föreslagna tolkningsregeln leda lill att sökanden förlorar sin rätt att föra talan mot gäldenären för ränta som har uppkommit före dagen för delgivning av ansökan. Enligl min mening kan del emellerlid knappast anföras några bärande skäl mot att en borgenär, som ger in en ofullständig eller bristfällig ansökan, själv får bära risken för de rättsförluster som kan uppkomma för honom.

Jag förordar således att den föreslagna tolkningsregeln beträffande bristfälliga ränteyrkanden genomförs. Däremot anser jag inte att det är lämpligt att införa ett krav på att yrkad ränta i ansökan även skall anges till belopp, bl.a. med hänsyn till de svårigheter etl sådant krav skulle kunna medföra för enskilda ingivare.

2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 18

2.5 Ansökan mot flera gäldenärer

Departementsförslaget: Liksom nu skall en ansökan om betalningsföreläggande bara kunna riktas mot en gäldenär ensam.

Promemorieförslaget: En ansökan om belalningsföreläggande skall kunna riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer (se s. 27-30, 74 och 85).

Remissinstanserna: Flertalet avstyrker förslagel med motivering all frågan saknar belydelse från rationaliseringssynpunkt saml att förslaget inrymmer flera problem av principiell belydelse som inle bör behandlas i samband med en begränsad reform av den summariska processen.

Skäl för departementsförslaget: Enligl 20 6 LL får i samma Bf-ansökan inte framställas krav mot fler än en gäldenär. Delta leder enligl departementspromemorian i de fall flera gäldenärer är solidariskt betalningsskyldiga för en fordran till alt flera slulbevis kan utverkas för samma fordran. Dessa kan missbmkas av en illojal borgenär lill att skaffa sig överbetalning. En lösning på detta problem skulle enligt promemorian vara att fillåla alt en ansökan om betalningsföreläggande riktas mot flera solidariskt be-lalningsansvariga gäldenärer. Även om etl bestridande i så fall enligt allmänna regler skulle komma alt gälla endast fill förmån för den gäldenär som bestrider kravet, innebär den föreslagna lösningen ändå inte ett sämre rättsläge än det nuvarande.

För egen del anser jag att den i promemorian föreslagna lösningen innefattar flera problem som behöver övervägas ytterligare. Vidare torde förslaget knappast komma all få någon betydelse när det gäller all minska tingsrätternas arbetsbelastning. Delgivningssvårigheter beträffande en av gäldenärerna skulle t.o.m. kunna medföra all handläggningen av målel mot övriga gäldenärer drog ut på tiden. Jag anser därför inte att förslaget bör genomföras. De problem som är förknippade med den nuvarande ordningen kan i stället tas upp till behandling i samband med beredningen av rätlegångsutredningens kommande betänkande.

2.6 Delgivningsunderlaget

Departementsförslaget: Etl större ansvar än hittills läggs på borgenären beträffande sådana uppgifter i ansökningen som behövs för att gäldenären skall kunna delges. Om uppgifterna inte har lämnats och borgenären inte har efterkommit etl föreläggande om komplettering, kan domstolen avvisa ansökningen.

Promemorieföreslaget: Motsvarar i huvudsak departementsförslaget (se s. 30—41, 72—74). Ansökningen skall dock i störte ulslräckning kunna avvisas omedelbart, dvs. utan kompletteringsföreläggande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker att borgenären får ett ökal ansvar i fråga om de uppgifter som behövs för att delgivning

Prop. 1981/82:134 19

skall kunna ske med gäldenären samt atl avsaknaden av vissa uppgifter skall kunna föranleda all en ansökan avvisas. Några remissinstanser anser dock atl avvisning bör få ske först om ell föreläggande om komplettering inte har iakttagits.

Skäl för departementsförslaget: Enligt nuvarande bestämmelser i LL skall en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande innehålla uppgift om gäldenärens namn. Övriga uppgifter om gäldenären såsom personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer skall anges där det kan ske.

Atl uppgifterna om gäldenären i en ansökan är korrekta och fullständiga har stor betydelse från delgivningssynpunkt. Enligt departementspromemorian är de krav som lagen uppställer på borgenären när det gäller alt lämna uppgifter om gäldenären alltför blygsamma. Delta får lill följd all domstolarna ofta får svara för den adressforskning som behövs för att gäldenären skall kunna delges. För att komma till rätta med problemet föreslås att ett slörre ansvar än hittills för delgivningsunderlaget läggs på borgenären. Uppgift om gäldenärens postadress bör vara obligatorisk. Även uppgifter om personnummer och särskild gatuadress bör vara obligatoriska under förutsättning atl sådana uppgifter behövs för delgivning med gäldenären. Borgenär bör även vara skyldig atl lämna andra uppgifter om gäldenären som han känner lill och som har belydelse för delgivningen.

Enligl promemorian skall en ansökan kunna avvisas omedelbart, dvs. ulan föreläggande om komplettering, om uppgift om postadress saknas. Finns postadressen angiven men saknas uppgift om gatuadress, skall delgivning genom posten prövas. Om delgivningen misslyckas, skall ansökningen avvisas. Saknas uppgift om personnummer, skall postdelgivning prövas och därefter slämningsmannadelgivning. Om delgivningen misslyckas på gmnd av atl adresspår saknas, skall ansökan avvisas.

En stor majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom förslaget att uppgift om gäldenärens postadress skall vara obligatorisk i ansökningar om lagsökning eller betalningsföreläggande, liksom att avsaknad av en sådan uppgift skall kunna föranleda avvisning. Flera remissinstanser anser dock att avvisning bör få ske först om ett föreläggande om komplettering inte har iakttagits. Några remissinstanser framhåller att, när det gäller personer som på grund av sin livsföring saknar fasl adress, det bör vara tillräckligt att sökanden - i stället för uppgift om postadress - lämnar uppgift om den utredning som har verkställts och som visat alt gäldenären saknar känd postadress. I annat fall skulle dessa personer vara oåtkomliga för den summariska processen. Ell par remissinstanser erinrar om möjligheten alt i L-mål delge ansökningen genom kungörelsedelgivning i de fall gäldenären saknar känt hemvist. Kravei på uppgift om postadress i dessa fall måste därför nyanseras.

Som framgår av promemorian och remissvaren utgör delgivningssvårigheterna elt av de största problemen i den summariska processen i dag.

Prop. 1981/82:134 20

Problemet är dock inle begränsat till denna processform ulan medför påtagliga svårigheter även i domstolarnas övriga verksamhet och försvårar ett effektivt utnyttjande av deras resurser. Antalet inställda förhandlingar som beror på misslyckade delgivningar har ökal, vilket medfört en lägre avverkningslakl beträffande mål och ärenden samtidigt som domstolarnas arbetsplanering har försvårats och mer tid och arbete måsle läggas ned på arbetet med delgivningsfrågorna.

Mot denna bakgrund är del nödvändigt att ställa högre krav än hittills på borgenären beträffande skyldigheten att tillhandahålla domstolen de uppgifter om gäldenären som behövs för atl en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall kunna delges. En sådan uppgift är naturligtvis främst gäldenärens postadress. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör den uppgiften i princip vara obligatorisk och avsaknaden av densamma kunna medföra avvisning av ansökningen.

Promemorieförslaget innebär som nämnts atl avvisning skall få ske omedelbart, om uppgift om postadress saknas. För en sådan ordning talar onekligen önskemålet om atl så mycket som möjligt förenkla hanteringen hos domstolen. Å andra sidan skulle det i vissa fall framstå som obilligt atl direkt avvisa en ansökan som inte innehåller uppgift om gäldenärens postadress. Alt uppgiften saknas kan l.ex. bero på att gäldenären saknar känd adress eller att borgenären vet om att gäldenären inte låter sig delges per post. Fall kan också tänkas där uppgift om postadress visseriigen saknas, men övriga uppgifter om gäldenären är tillräckliga för alt delgivning skall kunna ske. Avsaknaden av uppgiften kan ibland också bero på elt rent förbiseende.

Beträffande uppgifterna om gäldenärens personnummer och gatuadress föreslås i promemorian all avvisning skall kunna ske omedelbart, om delgivning inte har kunnat äga rum. Skälet lill att dessa uppgifter inle har lämnats i ansökningen kan emellerfid vara atl borgenären utgått från att gäldenären skulle kunna delges på postadressen eller all borgenären inte har kunnat få fram uppgifterna. Även andra fall kan tänkas där ett avvis-ningsbeslut skulle framstå som obilligl, om borgenären inte dessförinnan beretts möjlighet alt komplettera sin ansökan med den erforderiiga uppgiften. För alt vara på den säkra sidan skulle borgenären i praktiken alltid behöva lämna uppgifter om personnummer och andra tänkbara delgiv-ningsadresser än postadressen, trots att postadressen i de flesta fall är fiilräcklig för delgivning.

Med hänsyn till det anförda anser jag att som förutsättning för avvisning i nu berörda fall bör gälla att borgenären inte har efterkommit ett föreläggande om komplettering.

Som några remissinstanser har påpekat bör även det fallel att gäldenären saknar känd postadress regleras i LL. I sådana fall bör borgenären vara skyldig atl redovisa den utredning som han har gjort för att få fram uppgiften. Underlåter borgenären alt efterkomma ell föreläggande atl

Prop, 1981/82:134 21

komplettera ansökningen med sådan utredning, bör detta, liksom i fråga om tidigare nämnda uppgifter, kunna föranleda avvisning av ansökningen.

Som jag nämnt tidigare kommer jag inom kort att föreslå regeringen vissa ändringar i sekretesslagen för atl allmänheten lättare skall få tillgång till adressuppgifter hos postverket. Del kan emellertid inte uteslutas att en strikt tillämpning av de nu föreslagna reglerna i vissa fall skulle kunna leda till etl obilligt resultat. Jag tänker då närmast på det fallel all en borgenär inle har möjlighet atl få fram en uppgift som utan större besvär kan anskaffas av rätten eller något delgivningsorgan. I sådana fall bör del även i fortsättningen ankomma på rätten att se fill att de möjligheter som finns alt genomföra delgivning också utnytQas. Reglerna om avvisning bör därför utformas fakultativt, så att rätten har möjlighet att vid prövning av av visningsfrågan ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Promemorieförslagel i nu behandlad del innebär slutligen atl en rekom-mendafion bör tas in i LL om att borgenären i ansökan bör ange även andra omständigheter som är av betydelse för delgivning med gäldenären.

Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som har tagit upp frågan. Ävenjag biträder förslaget och förordar att det genomförs.

Till den närmare utformningen av beslämmelserna om borgenärens uppgiftsskyldighel resp. avvisning återkommer jag i specialmofiveringen. Frågan om avvisning i de fall föreskrivna uppgifter har lämnats men hinder ändå föreligger mot delgivning eller delgivning inte har kunnat ske trots upprepade försök kommer jag att behandla i avsnitt 2.9.

Som jag nämnde tidigare får de nuvarande delgivningssvårigheterna allt allvarligare konsekvenser även i domstolarnas övriga verksamhet. Samtidigt blir delgivningsarbetet hos domstolarna och delgivningsorganen alltmer betungande och kostsamt. Frågan om vilka åtgärder som mera allmänt behöver vidtas för att minska problemen faller dock utanför ramen för den reform som jag nu förordar och får las upp i ell annal sammanhang. Jag vill dock erinra om atl departementspromemorian innehåller olika uppslag till effektivisering av delgivningsverksamheten som inte kräver lagstiftningsåtgärder.

2.7 Spikning i Bf-mål

Departementsförslaget: Delgivningsformen spikning enligl 15 8 andra stycket delgivningslagen (1970:428, DelgL) får användas i Bf-mål.

Promemorieförslaget: Molsvarar departemenlsförslaget (se s. 41-46, 74 och 86).

Remissinstanserna: Samdiga remissinstanser som har tagit upp frågan tillstyrker förslaget. Några av dem anser att även kungörelsedelgivning bör vara en tillåten delgivningsform i Bf-niål.

Skäl för departementsförslaget: Kungörelsedelgivning enligt 15 6 DelgL

Prop. 1981/82:134 22

innebär att den handling som skall delges den som söks för delgivning i stället för att överlämnas lill denne hålls tillgänglig under viss lid på viss plats och att elt meddelande om tid, plats och handlingens huvudsakliga innehåll förs in i Post- och Inrikes Tidningar och/eller ortstidning. I stället för atl kungöra i tidning får den myndighet som beslutar om delgivningen bestämma atl handlingen skall lämnas i den söktes hemvist eller, om detta inle kan ske, fästas på dörren till den söktes bostad (s.k. spikning).

Kungörelsedelgivning och spikning enligt 15 8 andra stycket DelgL är avsedda för fall då den som skall delges visserligen har känt hemvist i landel men varken han eller någon annan person som är behörig atl ta emot delgivningen på hans vägnar (l.ex. hyresvärd eller vuxen medlem av den söktes hushåll) träffas där och det heller inte kan klarläggas var han uppehåller sig. För atl någon av dessa delgivningsformer skall få användas krävs dessutom att det finns anledning anta alt den som söks för delgivning har avvikit eller pä annat sätt håller sig undan. Till skillnad mot vad som gäller i L-mål och vanliga tvistemål får varken kungörelsedelgivning eller spikning f.n. användas i Bf-mål.

Enligt departementspromemorian föreligger behov av att kunna tillgripa spikning i Bf-mål i de fall gäldenären håller sig undan och delgivning inte kan ske genom att handlingen överlämnas till någon som är behörig att ta emot den för gäldenärens räkning. Avsaknaden av denna möjlighet är en av orsakerna till de nuvarande delgivningssvårigheterna i Bf-målen. Den leder också lill alt många gäldenärer genom att hålla sig undan kan undgå alt en i sak välgrundad exekutionstitel kan utverkas. Någol behov av all även kunna använda kungörelsedelgivning i Bf-mål anses inte föreligga enligt promemorian.

I likhet med remissinstanserna anser jag atl promemorieförslaget bör genomföras. Med hänsyn till alt det i Bf-mål inle görs någon materiell prövning av borgenärens påslående om att det föreligger en fordran, är det viktigt alt domstolen noga prövar om de uppgifter som lämnats ger anledning till antagande atl gäldenären har avvikit eller håller sig undan.

Vad gäller del av några remissinstanser framförda förslaget alt även tillåta delgivning genom kungörelse i Bf-mål, anser jag all bl.a. rätlssäkerhetssynpunkter talar emot en sådan ordning.

2.8 Partsdelgivning

Departementsförslaget: Möjligheten att låta borgenären ombesörja delgivning bör UtnytQas i större utsträckning. I LL las in en särskild regel om att ansökningen förfaller, om borgenären inte i tid redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet.

Promemorieförslaget: Motsvarar departemenlsförslaget (se s. 57-61,73 och 83).

Remissinstanserna: Förslagel tillstyrks av de flesta remissinstanser som

Prop, 1981/82:134 23

har behandlal frågan. En remissinstans anser atl den föreslagna regeln i LL molsvarar vad som redan nu gäller och avstyrker därför lagstiftning.

Skäl för departementsförslaget: Ansvaret för delgivning i mål och ärenden vid domstol eller annan myndighet ligger i första hand pä myndigheten själv. Myndigheten kan dock på begäran av part medge alt parten själv får ombesörja delgivningen (s.k. partsdelgivning), om det kan ske utan olägenhet. Beslutar rätten om partsdelgivning skall den förelägga parten att inom viss tid komma in med bevis om att delgivning har skett. Om ett sådant bevis inte kommer in till myndigheten inom den föreskrivna tiden, skall enligt 2 6 andra slycket DelgL myndigheten själv ombesörja delgivningen. I 32 kap. 2 6 RB finns emellerlid en avvikande regel för de fall det l.ex. är en stämning som parlen skall delge. Inkommer inle bevis om att delgivning av stämningen har skett förfaller partens talan, såvida motparten inte ändå har avgivit svaromål.

Om en partsdelgivande borgenär i etl L- eller Bf-mål inte inom förelagd tid underrättar domstolen om resultatet av sin delgivningsverksamhet, torde det - enligt departementspromemorian - ofta bero på alt fordringen redan har betalats eller att någon annan uppgörelse har träffats mellan parterna och att borgenärens intresse av målet därigenom har upphört. I promemorian föreslås därför atl påföljden för underlåtenhet att redovisa resultatet av partsdelgivning i L- och Bf-mål bör vara densamma som i fråga om stämning m.m. enligt 32 kap. 2 8 RB, dvs. att ansökningen förfaller.

Som nämns i departementspromemorian var utgångspunkten i 1979 års delgivningsreform att delgivning skall ombesörjas av myndighet. Denna princip bör fortfarande gälla. En ökad användning av möjligheten till partsdelgivning i L- och Bf-mål skulle dock medföra lättnader i delgivningsarbetet hos såväl domstolar som delgivningsorgan. Med hänsyn härtill anser jag all partsdelgivning i nu avsedda fall - åtminstone temporärt — bör kunna tillämpas i ökad omfattning i L- och Bf-mål.

Jag kan därför ställa mig bakom rekommendafionen i promemorian att en borgenär som begär atl själv få ombesörja delgivning normalt skall kunna räkna med alt få bifall till sin begäran. Samtidigt vill jag emellerlid framhålla alt behovet av partsdelgivning på sikt bör kunna minskas genom en effekfivisering av delgivningsverksamheten hos myndigheterna. I promemorian och remissvaren förs del fram flera förslag som bör kunna bilda utgångspunkt för olika rationaliseringsätgärder.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag all påföljden för underlåtenhet all redovisa resultatet av en partsdelgivning bör vara atl ansökningen i nu avsedda fall förfaller. Med hänsyn fill atl det får anses oklart humvida bestämmelsen i 32 kap. 2 6 RB är tillämplig i L- och Bf-mål (se l.ex. JO:s ämbetsberällelse 1981/82 s. 51), bör en särskild beslämmelse därom tas upp i LL.

Prop. 1981/82:134 24

2.9 Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning m.m.

Departemenlsförslaget: En ansökan får avvisas om hinder mot delgivning föreligger eller om fortsall delgivningsverksamhet bedöms bli långvarig eller kostsam och borgenären inte själv vill ombesörja delgivning.

Promemorieförslaget: Motsvarar i huvudsak departemenlsförslaget (se s. 61-65, 76-77 och 88).

Remissinstanserna: Flertalet av dem tillstyrker förslaget atl en ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande skall få avvisas när delgiv-ningsmaterialet visar att det föreligger hinder mot delgivning med gäldenären. Även förslaget om avvisning i de fall delgivning i och för sig inte är utesluten men rimliga försök har gjorts utan resultat och borgenären inle själv vill ombesörja delgivning har fått ell positivt mottagande. Flera remissinstanser framhåller dock att förutsättningarna för avvisning i den situationen bör nyanseras. En av de remissinstanser som är kritiska till förslaget anser att av visningsmöjligheten bör begränsas till Bf-mål.

Skäl för departemenlsförslaget: Domstolarnas möjligheter att avsluta handläggningen av mål i vilka gäldenären inte kan delges är beroende av atl borgenären kan förmås alt återkalla sin ansökan. Vill han inte det, blir målet liggande hos domstolen. Problemen med sådana mål blir alll slörre. Detta gäller framför allt Bf-målen i vilka kungörelsedelgivning inte kan ske. För domstolarna utgör dessa mål en påtaglig belastning i en redan ansträngd arbetssituation och försvårar en rationell uppläggning av arbelet med de löpande målen.

Jag anser alt domstolarnas resurser i första hand måste inriktas på de mål i vilka förutsättningar finns för atl elt verkställbart avgörande skall kunna meddelas. Det kan inte anses vara något beaktansvärt borgenärsintresse att ett mål blir liggande hos domstolen - kanske under flera år -trols atl man redan efter de första delgivningsförsöken kan utgå från all gäldenären inle kommer att kunna delges. 1 likhet med flertalet remissinstanser förordar jag därför all promemorieförslagel i den delen genomförs.

Vad gäller förslaget om ökade avvisningsmöjligheter i de fall elt fortsall delgivningsförfarande kan bedömas bli kostsamt och tidsödande vill jag lill en början erinra om alt syftel med den summariska processformen är alt den snabbt, enkelt och billigt skall leda fram lill elt verkställbart avgörande. Enligt min mening rimmar det illa med det syftet all låta processformen utan någon begränsning slå öppen för sådana mål i vilka del visar sig all delgivning inle kan ske annat än till mycket höga kostnader och avsevärda arbetsinsatser. Den nuvarande skyldigheten för domstolarna att fortsätta delgivningsverksamheten även i svåra delgivningsfall leder också lill att en slor del av deras arbetskapacitet tas i anspråk för delgivningsfrågor till men för handläggningen av övriga mål. Jag anser därför alt domstolarna bör fä möjlighet att begränsa sina delgivningsinsatser genom atl i stället erbjuda borgenären att själv ombesöQa delgivning. Vill han inte det eller lyckas

Prop. 1981/82:134 25

han inte delge gäldenären inom viss tid, bör domstolen ha möjlighet alt avvisa ansöKningen.

Jag förordar således att promemorieförslaget genomförs även i denna del. De farhågor som har förts fram från några remissinstanser för att de ökade avvisningsmöjligheterna skulle minska användbarheten hos den summariska betalningsprocessen eller leda till att borgenärer i högre grad skulle komma alt utnytQa den väsentligt dyrare ordinära processformen anser jag vara överdrivna. Tillämpningsområdet för den av mig nu förordade regeln är i fråga om L-mål begränsad lill de fall fömtsättningarna för kungörelsedelgivning inle föreligger. Även i fråga om Bf-mål får bestämmelsen etl begränsat tillämpningsområde genom den möjlighet all använda delgivningsformen spikning som jag har föreslagit i del föregående.

För borgenären innebär den föreslagna regeln att han tvingas göra en avvägning mellan sitt intresse alt få sin fordran fastställd och de ökade kostnader som uppkommer genom atl han själv har att ombesörja delgivning. I de fall han lyckas delge gäldenären bör han liksom f.n. ha möjlighet att yrka ersättning av denne för de delgivningskostnader som uppkommer. I annal fall får han själv svara för dessa koslnader. Jag anser inte att det kan anföras några principiella skäl mot alt låta en sådan ordning gälla för den summariska betalningsprocessen i nu aktuella fall.

Till frågan om vilka närmare fömlsättningar som bör gälla för tillämpning av de nu ifrågavarande avvisningsreglerna återKommer jag i specialmotiveringen.

2.10 Kostnader för tidningskungörande m.m.

Departemenlsförslaget: Liksom hittills svarar slaten för kostnaden för tidningskungörande och översättning i mål om lagsökning.

Promemorieförslaget: Borgenären bör svara för domstolens kostnad för tidningskungörande och översättning av handlingar till främmande språk i L-mål (se s. 65-66, 73-74 och 83-84).

Remissinstanserna: Förslagel har fått ett blandat mottagande. Flera av de remissinstanser som avstyrker förslaget framhåller att sådana kostnader kan uppkomma även i andra mål än L-mål och alt det inte har förts fram några bärande skäl för en särreglering av L- målen i det avseendet.

Skäl för departementsförslaget: Statens kostnader i L-mål där tidningskungörande eller översättning lill främmande språk behövs blir i allmänhel höga. Som flera remissinstanser har anfört har frågan om kostnadsansvaret för översättning och för tidningskungörande i samband med kungörelsedelgivning emellertid inte bara betydelse för L-målen utan även för andra typer av mål. Med hänsyn härtill anser jag att de skäl som har anförts lill slöd för förslagel inte är tillräckligt starka för att nu genomföra en särreglering beträffande L-målen.

Prop, 1981/82:134 26

2.11 Avgift vid avvisning

Departementsförslaget: Liksom hittills bör avvisningsbeslut i L- och Bf-mål vara avgiftsfria.

Promemorieförslaget: Avvisningsbeslut bör beläggas med en avgift för att dels stimulera ingivare att återkalla en ansökan när det slår klart att målet kommer all avvisas, dels för att kompensera tingsrätterna för det extra arbete som elt avvisningsbeslut innebär.

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser framhåller att elt system med expeditionsavgifter innebär ett merarbete och befarar att förslaget snarare kommer att verka betungande än förenklande på verksamheten. Ett par remissinstanser erinrar om atl skyldigheten att mot avgift lösa domar och slutliga beslul i underrätt nyligen har avskaffats av bl.a. rationaliseringsskäl och alt förslagel strider mot de tankar som ligger bakom stämpelskatteutredningens belänkande Avgifter vid tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7). Några remissinstanser ifrågasätter om avvisningsbeslut är så mycket mer betungande än avskrivningsbe-slul alt del motiverar skillnad beträffande avgift för beslutet. Förslaget kan också medföra att domstolarna drar sig för att meddela avvisningsbeslut utan atl först ha berett sökanden tillfälle atl återkalla ansökningen, vilket skulle motverka förslagets syfte.

Skäl för departemenlsförslaget: Jag delar de betänkligheter som har förts fram mot promemorieförslagel och anser att det inle bör genomföras.

2.12 Lägre arvode när en ansökan är bristfällig

Departementsförslaget: Del införs inte någon särskild regel om nedsättning av ersättningen till borgenären.

Promemorieförslaget: Mot bakgmnd av nuvarande schablontillämpning i vissa tingsrätter av bestämmelserna om ersättning lill borgenären i L- och Bf-mål bör dessa bestämmelser kompletteras med en uttrycklig regel om att ersättningsbeloppet skall sällas lägre än annars när en ansökan är uppenbart ofullständig och därför måsle kompletteras (se s. 66 och 90-92).

Remissinstanserna: Förslagel har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser ifrågasätter behovel av en sådan regel och erinrar om att redan nuvarande beslämmelser gör det möjligt alt sätta ned ersättningen i de fall som avses med förslaget. Det framhålls också alt ersättningsbeloppet i princip skall bestämmas efter en skälighetsbedömning och atl del även finns andra omständigheter än bristfälligheter i ansökningen som kan påverka prövningen av ersättningsfrågan.

Skäl för departementsförslaget: Nuvarande bestämmelser innebär alt borgenären i L- och Bf-mål har rätt till ersättning för bl.a. eget arbete med anledning av målel och för arvode fill sitt ombud eller biträde. Ersältning ulgår med skäligt belopp som dock är maximerat lill 175 kronor i L-mål och

Prop. 1981/82:134 27

160 kronor i Bf-mål, om det inle föreligger särskilda skäl för en högre ersältning. Maximibeloppen fastställs i en av regeringen utfärdad författning (se SFS 1981:1056).

För egen del är jag tveksam om den föreslagna regeln behövs vid sidan av den nuvarande möjligheten till nedsättning efter skälighetsprövning. Härtill kommer att ersättningsfrågorna i den summariska processen kommer att behandlas i rältegångsutredningens betänkande. Mot bakgrunden av del anförda anser jag att promemorieförslaget inte bör genomföras nu.

2.13 Delegation i Bf-mål

Departementsförslaget: Förslaget atl vissa domaruppgifter i Bf-mål skall kunna delegeras till domstolsbilräden genomförs inte nu.

Promemorieförslaget: Med hänsyn till betalningsföreläggandenas karaktär av schabloniserade massärenden och intresset av etl rationellt utnyttjande av domstolsväsendets resurser bör del hinder för en delegation till domstolsbilräden som det nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanröjas. I stället bör anges i LL att mål om Bf i den utsträckning som regeringen bestämmer får handläggas av Qänstemän som inte är lagfarna.

Remissinstanserna: Flertalet ställer sig tveksamma lill eller avstyrker promemorieförslaget. Flera remissinstanser ifrågasätter om förslagel kommer att medföra några rationaliseringsvinster med hänsyn till de svårigheter som föreligger att sortera ut mål av sådan beskaffenhet att de kan handläggas av domstolsbilräden. Även rättssäkerhetssynpunkter anförs som skäl mot förslagel. Några remissinstanser anser att förslaget medför behov av kostnadskrävande utbildning av domstolsbiträden samt en längre tids försöksverksamhet och ifrågasätter om förslaget bör genomföras innan resultatet av rätlegångsutredningens översyn av den summariska processen föreligger. Ett par remissinstanser befarar atl notarieutbildningen kommer alt försämras, om förslaget genomförs.

Skäl för departemenlsförslaget: Som framgår av departementspromemorian finns det flera skäl som talar för att domstolsbilräden på eget ansvar får handlägga Bf- mål av enklare beskaffenhel. Enligl min mening skulle en sådan ordning på sikt kunna medföra en ökad effektivitet i verksamheten ulan alt rättssäkerheten därigenom försämrades samtidigt som biträdesQänsternas attraktivitet skulle höjas.

Ett genomförande av förslagel förutsätter emellertid dels en ej obetydlig utbildningsverksamhet, dels en försöksverksamhet som inle kan vara alltför kortvarig. Som jag har nämnt tidigare är den summariska processformen f.n. föremål för utredning. Rältegångsutredningens betänkande, som är nära förestående, kommer sannolikt att innehålla relativt långtgående förslag lill förändringar av de nuvarande reglerna. Även de lagändringar som föreslås i delta lagstiftningsärende och som syftar till alt avhjälpa de största problemen i den nuvarande verksamheten kan behöva omprövas

Prop. 1981/82:134 28

med anledning av rätlegångsutredningens belänkande. Med hänsyn härtill anser jag att frågan om delegation av domargöromål i Bf-mål bör anslå till dess den summariska processformen har fått sin mera definitiva utformning.

2.14 Behovet av övergångsbestämmelser m.m.

Departementsförslaget: De nya reglerna blir tillämpliga även på mål som är anhängiga vid ikraftträdandet utom såvitt avser den föreslagna tolkningsregeln i 31 b 6 beträffande ofullständiga ränteyrkanden.

Promemorieförslaget: Promemorian innehåller inte några förslag lill övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna: En remissinstans anser atl det inle är helt odiskutabelt hur de föreslagna reglerna skall fillämpas på de mål som är anhängiga vid ikraftträdandet, särskilt vad gäller rättens prövning av sin behörighet och reglerna om avvisning på gmnd av de nya kraven på uppgifter om gäldenären.

Skäl för departementsförslaget: Som har nämnts i det föregående innebär nuvarande regler alt rätlen skall pröva sin behörighet atl handlägga en ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande dels när ansökningen ges in, dels när gäldenären har delgivits. Det torde inle möta något hinder att låta den föreslagna begränsningen av rättens skyldighet att pröva sin behörighet gälla även i mål som är anhängiga vid ikraftträdandet. Det innebär all rätten slipper att självmant pröva sin behörighet i samband med delgivningen, om det inte redan har skett.

Enligt min mening bör även de föreslagna reglerna om möjlighet för rätten all avvisa en ansökan på grund av alt föreskrivna uppgifter inte har lämnats göras tillämpliga på redan anhängiga mål. Med hänsyn bl.a. till att ett avvisningsbeslut i sådana fall skall föregås av etl kompletteringsföreläggande, torde någon risk för rättsförluster inte uppkomma för borgenären.

Vad gäller den föreslagna möjligheten att avvisa mål på grund av att hinder föreligger mot delgivning eller fortsatt delgivningsverksamhet inte bedöms vara motiverad vill jag erinra om alt syftet med dessa regler är just att komma fill rätta med mål som på grund av delgivningssvårigheter till ingen nytta belastar den nuvarande verKsamheten. Det är således önskvärt att domstolarna tar vara på den nya möjligheten att avsluta handläggningen även när del gäller mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet. Dessa beslämmelser bör alltså tillämpas omedelbart, i förekommande fall efter föreläggande om komplettering.

När det gäller föreslagna ändringar i övrigt torde något behov av övergångsbestämmelser inte föreligga utom såvitt avser tolkningsregeln i 31 b 8 beträffande ofullständiga ränteyrkanden. Denna regel bör inte omfatta ansöKningar som har givits in före ikraftträdandet.

Som jag nämnde inledningsvis har många remissinstanser i sina remiss-

Prop. 1981/82:134 29

svar fört fram egna förslag till effekfivisering av den summariska betalningsprocessen vilka inte kräver författningsändring. Även i övrigl har remissinstanserna anlagt värdefulla synpunkter på problemen i den nuvarande verksamheten. Dessa förslag bör kunna tas fill utgångspunkt för ytterligare rationalisering av den summariska betalningsprocessen.

2.15 Ikraftträdande

Det är angeläget att den nuvarande arbetssituafionen i tingsrätterna när det gäller handläggningen av L- och Bf-målen snarast förbättras. Jag förordar därför att de föreslagna ändringarna får träda i kraft den 1 juli 1982.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom justiliedepartemenlet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

2. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847). Förslagen bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga i'.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

2 6 I denna paragraf anges vad en ansökan om lagsökning skall innehålla, bl.a. vilka uppgifter om gäldenären som skall eller bör ingå.

Nuvarande bestämmelser innebär alt uppgift allfid skall lämnas om gäldenärens namn. Uppgift om personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer skall lämnas där det kan ske. Bestämmelsen lorde i praktiken tillämpas på det sättet att uppgift i allmänhel lämnas om gäldenärens namn och postadress medan övriga uppgifter lämnas endast om borgenären har tillgång lill dem och anser att de bör tas upp i ansökningen.

I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.6 har borgenärens skyldighet alt lämna de uppgifter om gäldenären som behövs för delgivning utökats. Till de uppgifter om gäldenären som f.n. enligt paragrafens första stycke skall lämnas i ansökningen har fogals uppgift om gäldenärens postadress och, om det behövs för delgivning med gäldenären, även uppgift om annan adress där han kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress, skall uppgift lämnas om den utredning som bor-

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop, 1981/82:134 30

genären har gjort för alt fastställa detta. Vidare har lagts till en rekommendation till borgenären att också ange andra omständigheter som är av betydelse för delgivning med gäldenären. Dessulom har gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Med annan adress än postadressen avses l.ex. bostadsadress i de fall denna inte är densamma som postadressen, adressen lill gäldenärens arbetsplats eller någon tillfällig adress där gäldenären kan anträffas för delgivning. Om gäldenären inte har kunnat delges på grundval av den uppgivna postadressen, behövs uppgiften för att delgivning skall kunna ske genom slämningsman eller särskild postdelgivning. Uppgift om gäldenärens personnummer kan behövas för alt dennes adress skall kunna efterforskas.

Om någon av uppgifterna saknas och detta får till följd alt delgivning inte kan ske, kan ansökningen avvisas. Borgenären skall dock dessförinnan ha beretts tillfälle all komplettera ansökningen. De närmare förutsättningarna för avvisning på grund av att en ansökan inle innehåller de uppgifter som föreskrivs i paragrafen har tagits upp i en särskild paragraf (se 31 c 6 första stycket).

I de fall gäldenären saknar känt hemvist och det inte kan utredas var han uppehåller sig föreligger i L-mål möjlighet lill kungörelsedelgivning. Med tanke på dessa fall har i paragrafens första stycket gjorts elt undanlag från skyldigheten all lämna uppgift om gäldenärens adress. För atl undgå alt ansökningen avvisas på gmnd av att den saknar adressuppgift är borgenären dock skyldig all lämna uppgift om den utredning han har företagit och som utvisar att gäldenären saknar känd adress. Undantaget avser även de fall gäldenären visserligen har känt hemvist men för en kringflackande tillvaro och till följd därav saknar fast adress där han kan nås för delgivning.

F. n. gäller att borgenären, där så kan ske, skall lämna uppgift även om gäldenärens yrke, hemvist och telefonnummer. Bestämmelsen har närmasi karaktär av en rekommendation Qfr. prop. 1973:30 s. 78). I den nu föreslagna lydelsen används därför ordet "bör". Vidare har efter förebild av 33 kap. 1 6 andra stycket RB tillagts att uppgift också bör lämnas om andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Någon sanktion för underlåtenhet att lämna ifrågavarande uppgifter har inle knutits till bestämmelsen. Det ligger emellertid i borgenärens intresse att redan i ansökningen lämna så fullständiga uppgifter som möjligt dels för atl möjliggöra en snabb handläggning av ansökningen, dels för att undgå ett kompletteringsföreläggande på grund av att lämnade uppgifter inte är fillräckliga för delgivning.

5 6 Denna paragraf behandlar delgivningen med gäldenären i L-mål. Paragrafen är till följd av hänvisning i 24 8 fillämplig även i mål om betalningsföreläggande.

Prop, 1981/82:134 31

I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.8 har i paragrafen lagils in en uttrycklig regel som gör bestämmelserna i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken tillämpliga i L- och Bf-mål. Tillägget innebär att en borgenär, som enligt rättens beslut själv ombesörjer delgivning i L- eller Bf-mål och som inte inom den i 32 kap. 2 6 RB angivna tiden redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet fill rätten, kan få se sin ansökan förfallen. Enligl regleringen i 32 kap. 2 8 RB är förfallopåföljden inte knuten till utgången av den fid som borgenären har fått på sig för delgivningen utan lill rättens prövning av målet. Skulle rätten, när målet tas upp igen efter utgången av den tid som borgenären har haft på sig för delgivning, finna att gäldenären har kommit in med begärt yttrande, skall ansökningen inle förklaras förfallen.

I paragrafen har även gjorts vissa redaktionella ändringar.

19 8 Denna paragraf motsvarar för Bf-målens del 2 6.1 fråga om ändringarna hänvisas lill specialmotiveringen till 2 6. Det bör emellertid observeras att delgivning genom kungörelse inte är tillålen i Bf-mål.

24 8 Denna paragraf behandlar delgivning med gäldenären i Bf-mål och molsvarar 5 8. Utöver en hänvisning till regleringen i 5 8 innehåller paragrafen vissa inskränkningar när del gäller hur delgivning får verkställas. Delgivning får sålunda f.n. inte ske enligt 15 6 DelgL (kungörande eller spikning) och inle heller utomlands.

Som har utvecklats i avsnitt 2.7 bör öppnas möjlighet fill s.k. spikning i Bf-mål. Detta har skett genom att del nuvarande förbudet mot delgivning enligt 15 6 DelgL har begränsats lill ett förbud mot delgivning genom kungörelse enligt samma lagrum.

Spikning enligl 15 8 andra styckel DelgL förutsätter dels att gäldenären har känt hemvist, dels att surrogaldelgivning enligl 12 8 DelgL inle kan genomföras. Som ytterligare förutsättningar gäller att det inle kan klariäggas var gäldenären uppehåller sig och att det finns anledning anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

31 8 I denna paragraf regleras domstolarnas behörighet i L- och Bf-målen. Enligt den gällande regeln skall rätlen självmant pröva sin behörighet. Av 10 kap. 15 8 RB följer att behörigheten skall bedömas enligl förhållandena vid lidpunkten för delgivning med svaranden/gäldenären.

I avsnitt 2.2 har förordats att officialprövningen i princip skall begränsas fill det inledande handläggningsskedet och alt, sedan ansökningen väl har upptagits, fommfrågan skall komma under bedömande bara om gäldenären gör fomminvändning eller rätten finner anledning atl misstänka att den på grund av en exklusiv behörighetsregel över huvud taget inte får ta befattning med målet. I enlighet härmed har i ett tillägg angetts den nya tidpunkten för behörighetsprövningen och de två silualioner då behörigheten skall prövas på nytt.

Prop. 1981/82:134 32

31 a § Den begränsning i kontrollen av ombuds behörighet, som har behandlats i avsnitt 2.3, har införts genom denna nya paragraf, som har tagits upp bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Genom paragrafen sätts den grundläggande regleringen i 12 kap. 9 8 RB ur spel för L- och Bf-målen. I stället gäller i dessa mål ett betydligt lägre krav på kontroll. Fullmakt skall normall behöva företes bara på rättens uttryckliga begäran. Föreläggande att förete fullmakt torde i allmänhet inle behöva utfärdas i fråga om advokater, inkassoföretag och andra vanligen förekommande ingivare som är kända för rätten. Efterkoms inte ett föreläggande om företeende av fullmakt, kan ansökningen avvisas.

Om emellertid, fill följd av hänskjutande till rättegång eller ansökan om återvinning, ett L- eller Bf-mål går över till alt handläggas som tvistemål, bör RB:s regler gälla. Vid hänskjutande till rättegång bör detta praktiskt komma till stånd genom att reglerna i RB blir tillämpliga redan när hänskjutande begärs. Detta har kommit lill uttryck genom en särskild bestämmelse i förevarande paragraf. För återvinningsfallet följer redan av gällande regler att fullmakt, i den mån sådan inle redan finns i akten, skall företes i det nya handläggningsskedet.

I fråga om registreringsbevis och andra behörighetshandlingar för borgenären gäller - som har påpekats i den allmänna motiveringen - bestämmelserna i 11 kap. 4 8 RB.

Det torde vara ovanligt att gäldenären i mål som handläggs enligt den summariska processformen företräds av ombud. Föreligger en sådan situation torde dock fullmakt i regel behöva infordras för bl. a. kontroll av det uppgivna ombudets behörighet att ta emot föreläggande m. m.

31 b 8 I avsnitt 2.4 har föreslagils en tolkningsregel för ränteyrkanden som är ofullständiga genom att uppgift saknas om den tidpunkt då den yrkade räntan skall börja löpa. Den nya lolkningsregeln har infogats i LL som en ny särskild paragraf bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Eftersom tolkningsregelns tillämplighet och innebörd får betydelse för tolkningen av ansökningen, är det lämpligt atl upplysning om regeln lämnas redan i föreläggandet för gäldenären. Naturligtvis bör en upplysning av samma innebörd också infogas i utslag resp. slutbevis i målet.

31 c 8 I enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 2.6 och 2.9 har i LL infogats en ny paragraf om avvisning av en ansökan pä grund av brister i ansökningen eller därför atl delgivning inte kan ske med gäldenären.

LL innehåller f.n. inga regler om komplettering för att undanröja brister i en ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande. I stället torde beslämmelserna beträffande stämningsansökan i 42 kap. 3 och 4 86 RB tillämpas. Enligt dessa bestämmelser skall rätlen förelägga käranden all avhjälpa brister i en stämningsansökan som inte innehåller de uppgifter

Prop, 1981/82:134 33

som anges i 2 8 samma kapitel. Om käranden inte efterkommer föreläggandet och bristen är så väsentlig att ansökningen inle kan läggas lill grund för rättegång, skall ansökningen avvisas.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke har utformats med RB:s molsvarande regler som förebild. Huvudregeln är all borgenären skall föreläggas att komplettera en ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande som inte uppfyller föreskrifterna i 2 resp. 19 8. Föreläggande behöver dock inte utfärdas om bristen bedöms vara av ringa belydelse för del fortsatta förfarandet. Efterkoms inte föreläggandet, bör ansökningen i allmänhet avvisas. Rätlen bör emellertid inte vara bunden av sitt tidigare föreläggande. Visar del sig l.ex. atl uppgiften inte längre behövs, skall avvisning givetvis inle ske. Ett föreläggande kan även fillgripas i ett senare skede om det då visar sig att en viss uppgift har betydelse.

Förslaget avser inte att göra någon inskränkning i möjligheten atl begära komplettering på etl mera formlöst sätt, l.ex. per telefon. Efterkoms inte ett sådant formlöst föreläggande får dock på gmnd därav inte avvisning ske.

Det kan anmärkas atl den nu föreslagna bestämmelsen inte reglerar den situationen atl en ansökan inle kan tas upp på grund av etl processhinder. För dessa fall finns bestämmelser i 3 och 21 88.

Elt föreläggande som utfärdas enligt första styckel bör innehålla en erinran om påföljden för utebliven komplettering.

I andra stycket behandlas situationen när materialet från företagna del-givningsförsök visar att del föreligger hinder mot delgivning med gäldenären.

Hit hör l.ex. fall där det i Bf-mål har visat sig all gäldenären saknar känt hemvist eller för överskådlig tid framåt vistas utomlands. Elt beslut om avvisning i denna situation lorde i regel ha föregåtts av etl kompletteringsföreläggande. Att så har skett är dock inle något formellt krav för avvisning på denna gmnd.

I tredje stycket ges särregler för sådana fall där delgivning med gäldenären visserligen inte är utesluten men redan gjorda delgivningsförsök har blivit resullallösa. I en sådan situation kan rätten erbjuda borgenären att själv få ombesörja fortsatta delgivningsförsök. Begär borgenären detta, gäller 5 och 24 88 LL och 32 kap. 2 6 RB för den fortsatta handläggningen. Om däremot borgenären underlåter atl begära att få ta över delgivningsverksamheten, kan rätten avvisa ansökningen.

Vid bedömningen av frågan om rätten skall fortsätta försöken lill delgivning eller borgenären skall erbjudas atl själv ombesöQa delgivning skall rätten la hänsyn lill det arbete och de koslnader som dittills har lagts ned på delgivningsverksamheten i målet. Vidare skall beaktas utsikterna till alt fortsatta delgivningsförsök kan leda till att gäldenären blir delgiven. Även andra omständigheter kan vara av betydelse för bedömningen, l.ex. förhål-

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 34

landet mellan nedlagda delgivningskostnader och det fordrade beloppels slorlek.

34 8 Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens första stycke skall talan mot avvisningsbeslut som har meddelats enligl 3 eller 21 8 föras i hovrätten genom besvär. Ändringen innebär att detsamma skall gälla i fråga om avvisningsbeslut som har meddelats enligl 31 c 8 samt beslut varigenom en ansökan har förklarats förfallen med molsvarande tillämpning av 32 kap. 2 8 RB. Med hänsyn härtill har paragrafhänvisningen fåll ulgå.

4.2 Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981:847)

2 6 I paragrafens andra slycket regleras domstolens prövning av sin behörighet i handräckningsmål. I enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen har officialprövningen av forumfrågan begränsats på samma sätt som i L- och Bf-mål. I fråga om innebörden av ändringen hänvisas till specialmoliveringen till 31 8 LL.

3 § I ett nytt tredje stycke till paragrafen har kravet på företeende av fullmakt i handräckningsmål begränsats på samma sätt som i fråga om L-och Bf-mål. I fråga om innebörden av ändringen hänvisas till specialmotiveringen till 31 a 8 LL.

5 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

2. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:134 35

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-02

Närvarande: f. d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Reuterswärd, justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den 2 mars 1982 lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 febmari 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

2. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf G. Berg.

Föredragningen inför lagrådet har påbörjats vid en tidpunkt då lagförslagen ännu inte erhållit sludig utformning. Vissa inom lagrådet framförda jämkningsförslag av väsentligen lagteknisk eller redaktionell natur har därför kunnat beaktas i de förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.

Lagrådet lämnar de remitterade förslagen ulan erinran.

Prop. 1981/82:134 36

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Dahlgren, Åsling, Wirtén, Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahriand

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition oni ändring i lagsökningslagen m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

2. lag om ändring i handräckningslagen (1981:847).
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin
ran och hemställer atl regeringen föreslär riksdagen all anta föreslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 februari 1982.

Prop, 1981/82:134 37

Bilaga 1 Rationellare handläggning av summarisk betalningsprocess

1 Inledning

Möjligheten till indrivning av fordringar som inte belalas frivilligt har under senare år fåll alll större belydelse. Vid indrivningen slår den summariska betalningsprocessen vid tingsrätt - betalningsföreläggande (BO och lagsökning (L) - i förgrunden. Fömtom alt Bf eller L utgör det enklaste sättet för borgenärer att skaffa en exekutionstitel, verkar möjligheten till Bf eller L som ett mycket kraftigt påtryckningsmedel mot gäldenären alt betala frivilligt. Effekten förstärks genom att slulbevis (Bf) och utslag (L), i vissa fall redan ansökan om Bf eller L, registreras hos kredilupplysningsföre-tagen som betalningsanmärkningar och därigenom hindrar gäldenären atl få nya krediter.

Behovel och intresset av effektiva betalningsrutiner har gett upphov till en professionellt inriktad inkassoverksamhel. Sådan verksamhet bedrivs av vissa större borgenärer för egen räkning. Det har också uppstått en allt större marknad för särskilda inkassoföretag. Även behovet av kredilkon-troll och kreditupplysning har ökal. Sådana upplysningar fillhandahålls numera av särskilda kreditupplysningsföretag. Utvecklingen när det gäller in-kasso- och kreditupplysningsföretagen går mot allt större enheter och mot alltmer avancerad användning av datorer i verksamheten.

Den inkassoverksamhel som bedrivs utan medverkan av myndigheter leder till alt uppskattningsvis 60-80 % av fordringarna betalas eller avskrivs. Den rest av fordringar som står kvar obetalda efter påminnelser och inkassokrav enligt 5 8 inkassolagen (1974; 182) handläggs av domstolarna, nästan undantagslöst som Bf eller L.

Antalet ansökningar om L uppgick år 1980 till drygt 75 000 och ansökningarna om Bf till cirka 415000. Av målen handlades cirka en femtedel av tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Enbart i ansökningsavgifter betalades mer än 40 miljoner kronor till statsverket.

Den summariska betalningsprocessens funktion som en länk i kedjan av inkassoåtgärder belyses av följande uppgifter om effekten av olika åtgärder. Uppgifterna avser erfarenhelerna i verksamheten hos ett slörre inkassoföretag när det gäller parkeringsavgifter (kontrollavgifter) tiden 1978-första halvåret 1980:

Prop, 1981/82:134 38

Antal debiterade kontrollavgifter 400000

Betalda före påminnelse 34 %

Betalda efter påminnelse men före inkassokrav 24 %

Betalda efter inkasso men före ansökan om bf 29 %

Avskrivna före ansökan om bf 3 %
Summa 90 %

Betalda efter ansökan om bf men

före ansökan om utmätning 5 %

Betalda efter ansökan om exekution 2 %

Summa 97 %

Avskrivna före utmätningsförfarande 2 %

Avskrivna pga att tillgångar saknas 2 %
Summa (ca) 100 %

Ökningen av främst antalet Bf-mål har under de senaste åren varit mycket kraftig. Under den senaste femårsperioden har antalet mål mer än fördubblats. Det sammanlagda antalet till tingsrätterna inkomna Bf-mål uppgick fill

Ökningen för de båda största domstolarna:

år antal Stockholm antal Göteborg

1976 24120

1977 28 310 14571

1978 30269 18403

1979 36058 25436

1980 42 896 31589

2 Den nuvarande handläggningen av summarisk betalningsprocess

Den summariska betalningsprocessen regleras i lagsökningslagen (1946:808. LL). Lagsökning förutsätter att fordringen grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis. Den vanligaste typen av sådana bevis är hyreskontrakt. Vidare förekommer i markant ökande omfattning leasingavlal och i viss omfattning skuldebrev (skulder fill banker, andra professionella långivare och enstaka privatpersoner) samt avbetalningskontrakt, växel och check. Betalningsföreläggande används för övriga fordringar. Betalningsföreläggande får dock inte användas för fordran på skadestånd.

Prop. 1981/82:134 39

Utvecklingen under senare år har inneburit att lagsökningens praktiska användningsområde har minskat något medan betalningsföreläggandets har ökat. En orsak torde vara att köp på kontokort i betydande utsträckning har ersatt de gamla avbetalningsköpen.

Domstolsverket har gjor-t en undersökning av Bf-målen vid Göteborgs tingsrätt.' Undersökningen visar följande om Bf-målens karaktär.

målet rör	totalt antal	ansökt kapitalbelopp
trafikförsäkring	21 %	10%
parkeringsavgift	32 %	2%
teleavgift	3%	3%
annan fordran	44 %	85%

ingivare andel av inkomna ansökningar

offentligrättsliga 13 %

inkassobyråer 62 %

andra sökande 25 %

Klara tendenser i Bf-målen under de senaste åren är bl. a. all gäldenärerna har alll kortare tid på sig efter förfallodagen att betala innan ansökan ges in lill domstol och alt åtskilliga borgenärer har börjat ge in ansökningar även på mycket obetydliga fordringsbelopp, inle sällan bara någon krona.

Beslut i mål om L och Bf fattas i princip av domare. Målen skall tilldelas viss rotel inom tingsrätten och åvilar därmed lagman, rådman eller tingsfis-kal (12 8 tingsrältsinstruktionen, TI). Enligl TI:s behörighetsregler kan do-margöromålen delegeras till en lingsnolarie. Denne skall dock ha viss behörighet, för Bf-mål sex månaders Qänslgöring och för L-mål ett år. En lingsnolarie får inte handlägga mål som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars avgörande av annan orsak kräver särskild erfarenhet (19 6 TI).

Handläggningen av L- och Bf-ansökningar rymmer åtskilliga göromål som inte har karaktär av beslul. Sådana göromål kan ett domstolsbilräde förordnas all utföra på eget ansvar (18 6 TI). Hit hör l.ex. att föra dagboken, att underteckna och expediera förelägganden för gäldenär (i sak hela den handläggning som är obligatorisk i Bf-målen sedan väl en ansökan har tagits upp) och atl vidla alla åtgärder i samband med delgivning.

1 praktiken utövas domarfunkfionen i den summariska betalningsprocessen så gott som uteslulande av tingsnotarier. I de största fingsrätlerna är varje notarie hell avdelad för sådana uppgifter under en del av sin notarie-meritering. Vid andra tingsrätter sköter notarien under viss tid dessa göro-

' Undersökningen finns redovisad i domstolsverkets promemoria 1980-08-14 "Sammanfattning av och kommentarer till statistik gällande mål om betalningsföreläggande vid Göteborgs tingsrätt". Se även JO:s beslut 1980-10-22 i ärende Dnr 1838-1979, s. 7.

Prop. 1981/82:134 40

mål vid sidan av andra uppgifter. Genomgående gäller emellertid att det är en ständig omsättning av handläggarna i L- och Bf-målen.

På bilrädessidan är det som regel särskild personal som har den summariska processen som permanent arbetsuppgift. På många håll förvärvar dessa domstolsbilräden med tiden stor erfarenhet och kunskap på området. 1 många tingsrätter förgranskar ett domstolsbiträde varje mål och föreslår åtgärd, innan notarien tar befattning med målet.

Såvitt gäller delgivningsverksamheten kan nämnas följande. Det är domare som beslutar om kungörelsedelgivning eller spikning (15 8 delgivningslagen 1970: 428, DelgL) och om partsdelgivning (3 6 DelgL). På domare ankommer också alt kontrollera en verkställd delgivning. Den övriga befattningen med delgivningsverksamheten sköts i praktiken ofta helt självständigt av domstolsbilräden. Detta gäller helt naturligt ar-betet med att ställa i ordning försändelser som skall delges och blanketter för delgivningen. Men det gäller också val av delgivningsform och tidsfrist för delgivningsuppdrag, val av ny åtgärd när etl delgivningsförsök har misslyckats, förgranskning av bevis om delgivning med bedömning av om fler delgivningsåtgärder behövs och om beviset behöver kompletteras. Delgivningsverksamheten vilar alltså i mycket stor utsträckning på domstolsbi-irädena. Detta torde f. ö. gälla inte bara i fråga om den summariska processen utan även beträffande andra mål vid tingsrätterna.

3 Reformplaner

På flera områden förbereds eller övervägs f.n. åtgärder som kan komma att inverka på hanteringen av målen i summarisk process.

1 domstolsverkels regi förbereds en försöksverksamhet med ADB-teknik för att rationalisera och underlätta handläggningen av Bf-mål. Försöket planeras starta vid Göteborgs tingsrätt under år 1981. Den verksamhet som planeras tar i första hand sikte på målregistrering. Med måldagboken som underlag skulle dessulom på ADB-teknisk väg kunna åstadkommas en bäitre överblick över de pågående målen och handlingarna i dessa saml bevakning av tidsfrister l.ex. för utlämnade, ännu inte redovisade delgivningsuppdrag i målen. Eventuellt kan med teknikens hjälp också en adressuppgift som har lett till delgivning i etl mål tas lill vara för delgiv-ningsändamål i andra mål mot samma gäldenär.

Stämpelskatteulredningen har i promemorian (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m.m. föreslagit all den nuvarande avgiftsfriheten för stat och kommun avskaffas. Förslaget kan, om det genomförs, få särskild betydelse för den summariska processen. Som nämnts anlitas denna f.n. i viss utsträckning för indrivning av beloppsmässigt obetydliga stadiga och kommunala fordringar.

Prop. 1981/82:134 41

Den summariska processens framtida utformning innefattas även i rättegångsutredningens (Ju 1977:06) pågående översyn av vissa delar av rätlegångsförfarandet. Utredningens betänkande väntas mot slutet av år 1981.

Genom den nyligen antagna handräckningslagen (prop. 1980/81; 88, LU 25, rskr 252) tillförs tingsrätterna en ny form av summarisk process, handräckningsmål. Samtidigt görs den ändringen i LL atl den särskilda forumregeln för fastighetsdomstolsmål inte skall gälla i det summariska processskedet. En L- eller Bf- ansökan skall, om den gäller fordran som har faslig-helsdomstolskaraklär, handläggas av domstolen i den ort där fastigheten är belägen, oavsett om den domstolen är fastighetsdomstol eller ej. Regeln får betydelse i den allra största delen av L-målen, som avser mål om hyra med eller ulan yrkande om avhysning. Forumändringen innebär att dessa mål sprids ut över alla tingsrätter. Den kommer att innebära en avlastning för de största, mest tyngda tingsrätterna, men ger självfallet de övriga en ökad belastning. Lagändringen träder i kraft den I januari 1982. I propositionen uttalas vidare att frågan om en mer genomgripande reform av LL Qfr departementspromemorian Ds Ju 1977:5 Summarisk process) inte bör tas upp nu utan atl resultatet av rättegångsutredningens arbete bör avvaktas.

I prop. 1980/81:10 med förslag lill ändringar i kreditupplysningslagen (1973:1173) föreslås att den nuvarande processrätlsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad byts ut mot nya civilrättsliga regler. I så gott som varje L- eller Bf-mål yrkar borgenären ersältning för inkassokostnad. Om förslaget genomförs, kommer det atl föra med sig vissa ändringar i tingsrätternas arbetsrutiner.

4 Hur fimgerar den summariska betalningsprocessen?

Tanken bakom den summariska betalningsprocessen är alt den snabbi, enkelt och billigt skall leda fram till elt verkställbart avgörande. Det är i dag på många håll svårt att leva upp lill dessa krav. Detta är mest påtagligt vid flera av de största tingsrätterna där målbalanserna nu är betydande. Tendensen är emellertid på väg all bli densamma vid de mindre tingsrätterna.'

Det finns flera förklaringar till denna utveckling. Tingsrätterna har oförberett fått ta emot en kraftig målökning på Bf-sidan. Parallellt med denna har dessutom hanteringen vid domstol av de enskilda målen blivit avsevärt tyngre. Delgivningssvårigheterna har ökal och delgivningsresultatet blivit

' Till grund för denna promemoria ligger erfarenheter och synpunkter som under arbetets gäng har inhämtats från Stockholms, Huddinge, Handens, Malmö, Lunds, Helsingborgs, Göteborgs och Stenungsunds tingsrätter samt den s.k. Göteborgsundersökningen, se not 1 till avsnitt 2.

Prop. 1981/82:134 42

allt sämre, vilket innebär ett avsevärt merarbete både för fingsrätlerna och för anlitade delgivningsorgan.

Granskningen av ansökningarna har också blivit mer tidskrävande. Många ansökningar - också sådana som framställs och ges in av professionella ingivare, t. ex. inkassobyråer - är oklara eller ofullständiga och måsle kompletteras. Detta innebär merarbete också för fingsrätlerna.

Vid de allra slörsla tingsrätterna leder dessutom redan mängden av pågående mål till svårigheter att hantera och överblicka aklmaterialet och alt bevaka utsatta frister för komplettering av ofullständiga ansökningar och för lämnade delgivningsuppdrag.

Också i mindre tingsrätter har målökningen lett till påtagligt ökad arbetsbelastning för den personal som är avdelad för den summariska processen. Handläggningstiderna är på de flesta håll för långa. Vid en större tingsrätt var nyligen väntetiden från det att en Bf-ansökan kom in till dess föreläggande för gäldenären kunde skickas ut för delgivning fyra månader. Vid en annan var väntetiden för att en ansökan skall bli registrerad tre månader. Del blir också vanligare med fel i handläggningen, vilka medför att man måste göra rättelse enligt 17 kap. 15 8 RB eller göra om hela förfarandet.

På många håll har man försökt att möta situationen med egen s. k. vardagsrationalisering. Som exempel kan nämnas nya hjälpmedel såsom stämplar och blanketter samt avveckling av vissa arbetsmoment som har ansetts gagna rättssäkerheten men som inte är författningsföreskrivna. Värdefulla kontakter för utbyte av erfarenheter och tips om rationaliseringsmöjligheter i arbetet tas också i samband med domstolsverkets blan-keltverksamhel och de kurser om summarisk process som domstolsverket fordöpande anordnar för domstolsbiträden.

Vid de största fingsrätlerna försöker man få hjälplig överblick över målen genom att tillställa sina massborgenärer målregislreringsbevis i syfte all borgenärens fortsatta kontakter i målet med tingsrätten snabbt skall kunna hänföras till rätt mål.

På sina håll har man sett sig tvingad lill ganska drastiska åtgärder. Som exempel kan nämnas följande.

Vid en domstol bmkar en massborgenär själv svara för utskrift av lagsökningsutslag i sina mål genom att ge in en ifylld utslagsblankett tillsammans med ansökan.

I en annan domstol registrerar man inte sådana ansökningar som är i behov av en viss - mycket vanlig - typ av komplettering utan skickar dem ulan åtgärd direkt tillbaka till ingivaren.

Som punktinsatser förekommer all hela domarpersonalen vid en fingsrätl tas i anspråk för att arbeta av Bf-balansen i domstolen.

Arkivering av handlingar i avslutade mål har, bedömd som en mindre angelägen uppgift än löpande handläggning, t. v. helt lagls åt sidan i en stor tingsrätt.

I åtskilliga tingsrätter har vissa rutinkontroller av ansökningarna helt slopats.

Prop. 1981/82:134 43

Verksamheten vid Stockholms tingsrätts enhet för L- och Bf-mål har nyligen inspekterats av justitieombudsmannen (JO) Anders Wigelius. I protokollet över inspektionen anförde JO bl.a. följande om förhållandena på Bf-sektionen. Mängden mål, framhöll JO, gjorde att den tid som den handläggande personalen hade till sitt förfogande för varje enskilt mål var liten. Det var naturligt att kravet på noggrannhet vid handläggningen lidvis stått tillbaka för intresset all komma tillrätta med stigande balanser. Mot denna bakgrund var del enligt JO inte svårt att vid en genomgång av etl antal mål och akter finna brister i olika avseenden i handläggningen. Förhållandena var emellertid sådana alt det inte var meningsfullt att rikta kritik mot handläggningen i enskilda mål. - Enligt JO ville det synas som om handläggningen i första hand varit inriktad på att klara av de för dagen inkommande ansökningarna. Resurserna hade uppenbarligen inte räckt lill alt i erforderlig omfattning behandla de mål som av olika anledningar blivit liggande i avvaktan på kompletteringar. JO konstaterade att i många fall någon åtgärd inte vidtagits på över två år. Den nuvarande situationen fick huvudsakligen tillskrivas det faktum alt mållillslrömningen kommit att överskrida de ramar inom vilka den nuvarande organisationen var tänkt all arbeta.

JO framhöll sammanfattningsvis alt situationen på sektionen enligt hans mening var mycket alarmerande. Under den senaste femårsperioden hade antalet mål ökat med över 70 %. JO var av den bestämda uppfattningen all det inle räckte med atl avvakta införande av ADB vid sektionen utan alt del var nödvändigt att snarast vidta olika åtgärder för alt förbättra lägel. I annat fall förelåg del en uppenbar risk för att handläggningstiderna, som redan idag var alltför långa, blev än längre, att rättsförluster uppstod genom att l.ex. handlingar kom på avvägar samt att arbetsmiljön blev oacceptabel. - Eftersom såväl justifiedepartemenlel som domstolsverket var informerade ansåg JO del f. n. inte behövligt all företa någol annat än all översända protokollet över inspektionen till justitiedepartementet och domstolsverket.

Del kan lilläggas att balansläget vid Stockholms tingsrätt nu, efter en tillfällig massiv personalinsats, har förbättrats avsevärt.

Under hösten 1980 uppvaktades justitieministern av Sveriges domareförbund som överlämnade en promemoria angående arbetssituationen vid de allmänna domstolarna (särskill tingsrätterna). 1 promemorian nämns bland de faktorer, som har försvårat arbetssituationen i tingsrätterna, ökningen av antalet L- och Bf-mål, ökade delgivningssvårigheter - främst beroende på befolkningens större rörlighet och slörre spridning under året av ledigheter - saml de ökade krav på domarnas insatser i bl. a. L-mål som har ställts genom nya författningar.

I promemorian anförs vidare bl. a. följande. Många domare tycker sig nu föra en ojämn kamp när de strävar efter att iaktta stadgade frister och expeditionslider och efter att hålla balanserna på en rimlig nivå. Man är från domareförbundets sida medveten om alt de ekonomiska resurserna är

Prop. 1981/82:134 44

knappa och aU del därför är angeläget att alla möjligheter lill rationaliseringar tas till vara i den mån så kan ske utan fara för rättssäkerheten. Några radikala förbättringar härigenom tycks dock inte vara i sikte. Del nyligen framlagda förslaget om förenklad domskrivning har troligen endast marginell betydelse. Förbundet hoppas mer på rättegångsutredningen, men det kommer troligen att dröja länge innan förslag av utredningen leder till lagstiftning. Det finns anledning att befara all situationen åtminstone i vissa domstolar kan bli ohållbar innan rationaliseringsåtgärder får praktisk belydelse. Man måsle troligen från justitiedepartementets sida vara beredd atl lagstiftningsvägen bestämma hur domstolarna skall förfara om balanserna blir så stora att någon del av verksamheten måste läggas ner temporärt. Domstolarna kan, framhålls det, inte ta ansvaret för sådana avgöranden.

5 Principerna for åtgärder

Av det tidigare anförda framgår alt omedelbara åtgärder måsle vidtas för att förbättra situationen vid domstolarna och åter få den summariska processen att fungera som en snabb, enkel och billig processform. Del är i dagens statsfinansiella läge inte möjligt att i någon nämnvärd utsträckning lösa problemen genom personaltillskott. I stället måste man sträva efter atl förenkla verksamheten och, med bibehållande av den grundläggande rättssäkerheten, sortera bort sådana arbetsmoment som utan större olägenhet kan undvaras.

Som nämnts är den summariska processen föremål för översyn av rätte-gångsulredningen. Etl delbetänkande från utredningen väntas mot slutet av år 1981. Läget hos tingsrätterna är sådanl all åtgärder beträffande den summariska betalningsprocessen måste vidtas nu, dvs. ulan avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Det är emellertid samfidigt angeläget att rättegångsutredningens översyn inte föregrips. Den nu aktuella översynen bör därför inle beröra de grundläggande principerna för processen. Den bör vidare koncentreras på åtgärder som kan vidtas utan alltför stor tidsutdräkt.

Från Stockhohns tingsrätt har överlämnats en rapport över olika problem i handläggningen och förslag till åtgärder för att komma till rätta med dem. Synpunkter i ämnet har vidare inhämtats från en del andra tingsrätter.

Genomgående anges som huvudproblem brister eller oklarheter i ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med alt avsluta målen när delgivning trots försök inte kan genomföras.

Prop. 1981/82:134 45

6 Ansökningarna 6.1 Forumprövningen

Enligl 31 § LL gäller beträffande både L- och Bf-mål atl forumreglerna för tvistemål skall tillämpas, alt rätten självmant skall pröva sin behörighet och atl prövningen skall ske på gmndval av borgenärens uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet. En sådan uppgift skall tas för god, om det inte finns anledning att anta all den är oriklig. Med få undantag är det fommregeln i 10 kap. 1 6 RB, enligt vilken behörig tingsrätt är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist, som skall tillämpas i de mål där gäldenären är fysisk person.

Avgörande för forumbedömningen är enligt 10 kap. 15 8 RB förhållandena när stämning delges svaranden. Tillämpat på summarisk process innebär delta att tidpunkten när rättens föreläggande i målet delges gäldenären är avgörande. Del åligger rätten atl självmant pröva sin behörighet innan målet las upp och att därefter, så snart anledning finns, ompröva detta inledande ställningstagande fram fill dess delgivning har skett med gäldenären.

Under delgivningsförsök med en fysisk person visar del sig inle så sällan all gäldenären inte finns på den adress som har uppgivits i ansökningen. I stället kanske han finns pä en ort som ligger utanför domsområdet. Om det då inte visas att gäldenären ändå har hemvist (är mantalsskriven) inom domsområdet, skall rätlen avvisa ansökningen.

Delgivningsförfarandet kan i det enskilda fallet bli mycket långvarigt. Det förekommer att detta förfarande, under många successiva delgivningsförsök på samma eller olika adresser, sträcker sig över flera år. Under tiden kan mantalsskrivningen hinna ändras. Det kan alltså bli aktuellt atl avvisa målet sedan åtskilliga delgivningsförsök har gjorts och avsevärda kostnader lagts ner. Regelsystemet kan till och med medföra att det sista delgivningsförsöket — på den adress som dokumenterar domstolen som "fel" - faktiskt har lett till att gäldenären har blivit delgiven. Också då måste emellertid avvisning ske.

Efter avvisning har borgenären att välja mellan att ge upp och avskriva sin fordran eller all göra en ny ansökan till den "rätta" domstolen. Efter en ny ansökan kan det visa sig all gäldenären inte längre finns på den tidigare adressen. Det kan då bli aktuellt med nya delgivningsförsök som, när gäldenären äntligen är delgiven på nytt, kan utmynna i avvisning också av denna senare ansökan.

Många domstolar tillämpar inte avvisningsregeln i dessa situationer utan fortsätter handläggningen och avgör målet. Delta fömtsätter dock att gäldenären inte gör fomminvändning. Praxis varierar emellertid. Den av lagen föreskrivna ordningen är oekonomisk och tidskrävande för borgenärerna och för berörda domstolar och delgivningsorgan. Indirekt kan den bli till nackdel också för gäldenärerna.

Bakom hemvistregeln finns grundtanken att gäldenären inte skall i onö-

Prop. 1981/82:134 46

dan utsättas för koslnader och olägenhel, l.ex. för resa lill en avlägsen domslolsort. Sådana hänsyn har emellertid föga spelrum i summarisk process, där handläggningen i praktiken undantagslöst är skriftlig. Avgörs målet till borgenärens fördel, dvs. genom att en exekutionstitel utfärdas, kan denna användas hos behörig exekutiv myndighet oavsett vid vilken domstol den har tillkommit. Domstolsorten får betydelse om målel efter hänskjutande eller ansökan om återvinning skall handläggas i tvistemålsprocess och det alltså kan bli tal om personlig inställelse. Målet las då upp av den tingsrätt som har utfärdat exekutionstiteln även om detta medför långa resor för parterna. Det är emellertid bara en ringa andel av L- och Bf-målen som går till tvislemålsbehandling. Det kan nämnas alt av de cirka 417000 Bf-mål som kom in till fingsrätlerna under år 1980 hänsköls enligt domstolsverkets statistik 12 700 till rättegång.

För både borgenärer, tingsrätter och delgivningsorgan skulle det vara mest praktiskt och rationellt om handläggningen i ett L- eller Bf-mål som en gång har tagits upp kan fortgå oberoende av eventuella nya omständigheter med anknytning till fommfrågan. Detta kan uppnås genom alt rättens officialprövning begränsas till målets inledningsskede, dvs. lill den prövning som normalt utmynnar i att en ansökan tas upp till handläggning. Prövning inom ramen för den tvingande forumregleringen i 10 kap. 17 8 RB bör dock kunna göras också efter det inledande processkedet. Om gäldenären framställer foruminvändning i målet, skall invändningen naluriigtvis också prövas.

Genomförs den nu förordade ändringen bör en motsvarande ändring göras i den av riksdagen nyligen antagna handräckningslagen.

6.2 Behörighetskontrollen

I LL finns inga regler om styrkande av parters och ombuds behörighet. 1 stället gäller reglerna i RB.

I 11 kap. RB finns regler om ställföreträdare för part. Enligt 11 kap. 2 8 RB förs lalan för en juridisk person av den som är den juridiska personens ställföreträdare. Bevis om alt den som uppges vara ställföreträdare för part är behörig behövs inte. såvida inle rätten finner att bevis bör företes (II kap. 4 8RB).

Beträffande ombud finns bestämmelser i 12 kap. RB. Enligt 12 kap. 9 8 skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift när ombudet första gången för talan i målet vid rätten. Sker inte del skall rätten ge ombudet tid aU förete fullmakten. Enligt 12 kap. 12 8 skall en fullmakt innehålla ombudets namn. Elt ombud får enligt 12 kap. 13 8 sätta annan i sitt ställe, om parten har gett lov till det.

Göleborgsundersökningen (se avsnitt 2) visar all 75 % av ansökningarna i Bf-mål kommer från "professionella", dvs. inkassobyråer eller offentlig-

Prop. 1981/82:134 47

rättsliga (stadiga och kommunala) organ. Det kan antagas att dessa siffror speglar förhållandena i stort vid tingsrätterna.

1 inkassobyråmålen förs borgenärens talan undantagslöst av ombud. Talan genom ombud är också den ojämförligt vanligaste konstmkfionen i mål med offentligrätlslig borgenär. Ofta är det en Qänstemän hos borgenären som fungerar som ombud. Också i andra mål är det ganska vanligt att talan förs genom ombud (vanligen en person som är anställd hos borgenären men som inte har ställning av ställföreträdare, i enstaka fall en privatperson eller advokat).

Borgenärer med stor inkassoverksamhel har ofta en rällegångsfuUmakl deponerad hos en eller flera domstolar. Till varje ansökan bifogas då bara en fullmaktskopia eller en hänvisning till den deponerade fullmakten. De slörre domstolarna har fullmaklsbanker, som ideligen fylls på med nya fullmakter och tenderar att bli svåröverskådliga och tungarbetade, någol som har särskild betydelse när ständigt nya handläggare träder lill och måste orientera sig i fullmaktsbanken.

Inkassobyråernas fullmakter har vanligen standardutförande. Fullmakten upptar namnen på samtliga handläggare som Qänstgör på inkassobyrån vid fullmaktstillfällel samt ett generellt medgivande för dem att sätta annan i sitt ställe. Fullmakten är vanligen elt uttryck för ett uppdrag till byrån atl sköta borgenärens samtliga inkassouppdrag. Den kommer till användning i många mål under uppdragstiden.

I takt med all den professionella inkassoverksamheten expanderar ökar rörligheten i de professionella ingivarnas handläggarkadrer. Nya handläggare rekryteras fortlöpande, emellanåt går handläggare över från en byrå till en annan. För varje ny handläggare på en byrå behövs nya fullmakter från uppdragsgivarna eller transportfullmakter från någon handläggare som omfattas av den tidigare fullmakten.

Dessa förhållanden medför atl tillämpningen av 12 kap. 9 8 RB innebär en omfattande kontrollverksamhet. Kontrollen skall enligl lagen göras i varje mål där ombud förekommer. Dessutom visar erfarenheter från granskningen alt korrekt fullmakt inte sällan saknas: fullmakt saknas helt, bifogad fullmakt är utfärdad av fel borgenär eller av obehörig person eller fullmakten ger ingen ombudsbehörighet för just ombudet i målet. Enligt RB;s regler skall då ombudet ges tillfälle att komma in med en korrekt fullmakt. Delta betyder i praktiken alt dels kompletteringsföreläggande skall utfärdas och expedieras, dels tidsfristen för kompletteringen bevakas och dels i sinom tid inkommen - eller inte inkommen - komplettering åtgärdas. Utöver arbetsmomenten drar detta med sig atl handläggningstiden för målel i fråga förlängs och mängden av pågående mål ökar.

För professionella ingivare bör det vara en självklar mtinåtgärd all kontrollera att det finns en riklig fullmakt i samband med att ansökan ges in. Förklaringen till att detta på sina håll ändå underlåts torde vara etl för högt arbetstempo och i enskilda fall en bristande kunskap om gällande författningsbestämmelser och om fullmaktens funktion.

Prop. 1981/82:134 48

I många fall är borgenären en juridisk person (aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening eller offentligrältsligt subjekt). Vid tingsrätterna är del vanligt att man i sådana fall också kräver registreringsbevis beträffande borgenären. Registreringsbeviset används för kontroll av atl en behörig person har utfärdat fullmakten resp. har undertecknat ansökan. På sina håll anses registreringsbeviset dessutom behövas för domstolens kontroll av borgenärens idenfilel. Om vederbörligt registreringsbevis saknas, föranleder det kompletteringsföreläggande i enlighet med vad som tidigare har beskrivits.

LL bygger på ett förslag av processlagberedningen. Beredningen utarbetade den summariska Bf-processen utifrån synsättet att tvisterna "i allmänhet härröra mera från bristande vilja eller förmåga alt betala och därav föranledd strävan att så långl som möjligt förhala verkställighet än från anspråkets tvistiga beskaffenhet".' Denna beskrivning avspeglar utan tvivel tillståndet på den summariska processens område också idag. Som tidigare nämnts är del en obetydlig del av L- och Bf-målen som blir föremål för domstolsbehandling efter det summariska processkedet.

Mot den bakgmnden framstår tingsrätternas nuvarande befattning med kontroll och hantering av fullmakter och registreringsbevis knappast som rationell. Del finns anledning att ifrågasätta om inte verksamheten i denna del skulle kunna förenklas avsevärt utan att rättssäkerheten skulle sällas åt sidan.

Domstolarnas behörighelskonlroll skulle förenklas redan om man kopplar loss den summariska processen från RB:s fullmaklsregler och i stället ger denna processform en enklare reglering. Tre olika lösningar är tänkbara: att göra fullmakt obligatorisk redan då ansökan ges in, att i fråga om inkassobyråmålen godta fullmakt för byrån resp. någon handläggare på byrån, oavsett om just den handläggare på byrån som skriver under ansökan har fullmakt, och att hell slopa fullmaktstvångel.

RB:s regler, som medger ombud ett uppskov för att förete fullmakt, har betydelse i situationer där det krävs etl snabbt juridiskt agerande och en skriftlig fullmakt inte kan inväntas utan risk för rättsförlust. Ett praktiskt exempel är när en inlerimisfisk säkerhetsåtgärd behövs för all säkerställa betalning. För sådana situationer är emellertid den summariska processen typiskt sett varken avsedd eller lämpad. I Bf-mål kan f. ö. säkerhetsåtgärder inte tillgripas alls. Inom den summariska processen finns sålunda inte något nämnvärt behov av en uppskovsregel.

Del kan därför knappast resas några vägande invändningar mot en regel som gör del obligatoriskt all förete en korrekt fullmakt redan i samband med ansökan. En sådan regel skulle göra det möjligt för domstolarna atl genast avvisa en ansökan när korrekt fullmakt inte finns med och avlasta domstolarna del omfattande arbetet med atl begära och hanlera komplettering med fullmakt.

' Prop. 1946:28 s. 85 f

Prop. 1981/82:134 49

Om "byråfullmakter" godtas, skulle det ge en avsevärd ytterligare ar-betslättnad. Principiellt kan mot en sådan lösning invändas att den markant bryter mot det allmänna regelsystemet på fullmaktsområdet, som förulsätter elt personUgt ansvar.

Arbetsvinsten skulle bli ännu större om den obligatoriska fullmaktsgranskningen kunde tas bort hell. Byråombudens svårigheter emellanåt att förete en korrekt fullmakt har sin gmnd i den inre arbetsfördelningen inom en inkassobyrå och byråernas verksamhetsformer snarare än i alt det skulle saknas ett uppdrag för byråns handläggare.

Inkassoverksamheten - där domslolsskedet är ett av flera led - drivs vanligen så att en borgenär avtalar med inkassobyrån om alt den skall sköta hans inkassoåtgärder. Erhållna uppdrag från olika borgenärer fördelas sedan mellan byråns handläggare. För borgenären lär det för det mesta vara ulan intresse - och många gånger okänt - vilken handläggare som sköter hans ärenden. Inkassobyråernas arbetssätt innebär dessutom atl handläggarna rycker in för varandra vid behov. Det i vanlig dömande verksamhet gmndläggande personliga sambandet mellan uppdrag och ombud har alltså knappast någon motsvarighet här. Ansökningarna framställs dessulom i allt större utsträckning med ADB-teknik enligt del dalaprogram som används på byrån. Betalning av den fordran uppdraget gäller görs - om den inle sker direkl lill borgenären - till byrån, däremot inle fill den enskilde handläggaren.

Många gånger är det för en tingsrätt väl känt och t. o. m. dokumenterat alt en viss inkassobyrå har etl löpande inkassouppdrag för en viss borgenär. Kontrollen gäller där i praktiken att just den handläggare som skrev under ansökan omfattas av fullmakten resp. att det finns erforderlig irans-portfullmakt för just den handläggaren. Denna kontroll är, mot den nyss tecknade bakgrunden, skäligen betydelselös.

Vanligt är också alt för större borgenärer med egen inkassoverksamhel (l.ex. vissa kommuner och landsfing) ansökan skrivs under av en befattningshavare hos borgenären. I sak är det också här oftast den interna arbetsfördelningen som avgör om det är en ställföreträdare eller ett ombud som sköter denna del av verksamheten. Också här ter sig kontrollen i sak betydelselös.

Av det anförda framgår att domstolarnas fullmaktsgranskning i den summariska betalningsprocessen i det övervägande antalet fall inte Qänar något verkligt syfte. Fullmaktstvånget och därmed kontrollarbetet bör därför slopas. En sådan åtgärd kan inte anses stå i strid med rimliga rättssäkerhetskrav.

Naturliglvis kan det förekomma fall, där en kontroll är påkallad av någon särskild omständighet. Domstolarna bör givetvis inte berövas slöd för att i ett sådant fall kräva in fullmakt.

En fullmaklsregel enligt det nyss anförda kan utformas efter viss förebild av regeln i 11 kap. 4 6 RB om ställföreträdares behörighet, som över-4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 50

lämnar lill domstolens bedömande i det enskilda fallel om dokumentation behövs. Regeln i 11 kap. 46 bygger emellertid på en skyldighet för rätten att se till att behörighet föreligger' och sålunda att kräva underlag för kontroll av behörigheten i fall där behörigheten inle är känd för rätten. Full-maklsregeln skall däremot begränsa rättens kontrollplikt till sådana rena undantagsfall, där någon särskild omständighet pekar på alt behörighet saknas. Som förutsättning för att domstolen skall kräva in fullmakt bör därför gälla att någon särskild omständighet gör det påkallat. Regeln bör ha sin plats i LL.

Det kan inte uteslutas - varken med nuvarande ordning eller med den nu förordade - all ett eller annal fall av missbruk kan förekomma, dvs. aft någon utan uppdrag uppträder som ombud för annan och på det sättet inleder rättegång och kanske lill och med uppbär betalning för annans fordran.

Beslämmelser angående skadeståndsskyldighet för den som uppträder som ombud utan behörighet i och utom rättegång finns i 12 kap. 20 6 RB och i 25 § lagen (1915: 218)om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Principen är atl den som uppträder som ombud svarar för att han är behörig till del. Saknas behörighet kan del föregivna ombudet vara skyldigt att ersätta motparten eller annan de rättegångskostnader som uppkommit genom att vad ombudet har företagit inle är bindande för parten. Utompro-cessuellt gäller likartade bestämmelser om ersättningsskyldighet.

I fall av missbmk är sålunda det föregivna ombudet ansvarigt både för kostnader som skulle ersättas i den summariska processen och för t. ex. erlagd betalning. Del bör emellertid hållas i minnet att enligt domstolspraxis gäldenären inte kan lillerkännas ersättning i del summariska processkedet för sina kostnader i del skedet såvitt gäller Bf-målen.

Om det nuvarande fullmaktsobligatoriet enligt 12 kap. 9 8 RB ersätts av en fakultativ regel, som hänvisar domstolen till att kräva dokumentation bara när någon särskild omständighet gör det påkallat, synes därför gäldenärens intresse av att ombudet verkligen har huvudmannens uppdrag vara tillgodosett i stort sett i samma utsträckning som nu.

När del gäller företeende av registreringsbevis eller annan behörighetshandling beträffande en borgenär är, enligt vad som har berörts i del föregående, ett skäl härtill atl få klarlagt behörigheten för ställföreträdare som har utfärdat fullmakt eller undertecknat ansökan (11 kap. 46 RB). Motivet för alt generelll kräva registreringsbevis beträffande borgenär är dessulom intresset att kontrollera borgenärens identitet (finns denna juridiska person? är den verkligen en juridisk person? är den rätl betecknad i ansökan?). Denna kontroll sägs på domstolshåll ha en viss betydelse. Kontrollen mot registreringsbeviset visar sålunda emellanåt atl det råder en viss oklarhet hos borgenärer och ombud om begreppet juridisk person och dess

' NJA II 1943 s. 123 f.

Prop. 1981/82:134 51

innebörd (l.ex. att firma inte är juridisk person). Del förekommer också att borgenärens namn i ansökan inte stämmer överens med den officiella, registrerade beteckningen.

En identitelskontroll av del slag som nu nämnts är inle författningsföre-skriven. Kontrollen görs i praktiken bara beträffande juridiska personer. Någon molsvarande kontroll (l.ex. alt i ansökan uppgivet personnummer är rätt) görs inte beträffande fysiska personer.

Det är ett rimligt krav att ett seriöst inkassoföretag i samband med mottagandet av inkassouppdrag gör sig underrättad om vem uppdragsgivaren är. En seriös borgenär bör givetvis också känna och använda sin egen officiella beteckning. Det kan t. o. m. ifrågasättas om det inte skulle anses strida mot god inkassosed atl försöka driva in en fordran för - som det visar sig - en icke existerande eller uppenbart oberättigad uppdragsgivares räkning.

Det ter sig naturiigt atl i den summariska betalningsprocessen bevakningen av borgenärens identitet överlämnas till gäldenären, söm kan förväntas ha viss överblick över med vem han har ell ekonomiskt mellanha-vande. Ett befogat bestridande från gäldenären av innehåll att fordringen i målet inle tillkommer den i ansökan uppgivna borgenären torde komma att leda till att den begärda exekutionstiteln i målet uteblir. Har sådan utfärdats och del i samband med begäran om verkställighet skulle visa sig att borgenären är i betydelsefull mån oklart eller orikfigt angiven i exekutionstiteln, torde verkställighet inte komma att medges.

Domstolarnas nuvarande självpåtagna kontroll av borgenärens identitet när det gäller juridiska personer synes därför kunna avvaras för de flesta fall. För styrkande av behörighet som ställföreträdare för borgenär (l.ex. genom registreringsbevis) bör gälla en regel motsvarande den föreslagna fullmaktsregeln.

Sammanfattningsvis synes alltså kravei på registreringsbevis beträffande borgenär som är juridisk person samt kravet på fullmakt för den som för talan i egenskap av ombud kunna slopas för de flesta fall. I fortsättningen bör registreringsbevis och fullmakt företes endast när någon särskild omständighet gör det påkallat. Härigenom kan uppnås en inle oväsentlig arbetsbesparing hos fingsrätlerna. Del bör övervägas om inle en motsvarande ordning då bör gälla även beträffande handräckningsmålen.

Registreringsbevis eller molsvarande dokumentation beträffande gäldenären fyller vanligen funktionen all ge underiag för forumprövningen. När gäldenären är juridisk person brukar den forumregel som åberopas vara 10 kap. I 6 tredje stycket RB, som anknyter till styrelsens säte eller motsvarande. Registreringsbevisets uppgifter om behöriga ställföreträdare behövs också ofta för rättens kontroll av all delgivningen med gäldenären är koiTekt. Dessa omständigheler gör atl registreringsbevis för gäldenären också i fortsättningen måste företes i samma utsträckning som sker f. n.

Prop, 1981/82:134 52

6.3 Yrkanden och grunder

I en Bf-ansökan skall enligt LL anges del belopp som fordras och vad fordringen grundar sig på.

Enligt tingsrätternas erfarenhet anges ofta grunden på ett så lakoniskt säll, att det kan vara svårl att klargöra vilken grund borgenären åberopar. Detta gäller såväl i del summariska processkedet som i det efter hänskjutande eller återvinning följande tvistemålsskedet. En anledning till detta kan vara att en del handläggare hos inkassobyråer och liknande har otillräckliga kunskaper om innebörden av de juridiska begrepp de sysslar med.

Alt tillgodose utbildningsbehovet hos handläggarna på inkassobyråer m.m. är alltså en betydelsefull åtgärd om man vill underlätta domstolarnas situation. Alt möta bristfälliga ansökningar med den stramaste avvisnings-praxis som lagstiftningen f.n. medger är i etl längre perspektiv en sämre lösning.

Föreliggande utbildningsbehov kan i viss utsträckning tillgodoses genom att domstolsverket i den handbok för den summariska processen som verket nu för-bereder i samverkan med bl.a. datainspektionen ger viss handledning om de grundläggande bestämmelserna och juridiska begreppen. Behovet blir än större, om förslagen i prop. 1980/81; 10 genomförs Qfr avsnitt 6.3). En sådan handledning kan också åsladkomma en slörre enhetlighet än f. n. i hanteringen både hos inkassoföretagen och tingsrätterna.

Särskilda problem finns, enligt vissa tingsrätter, när del gäller ränteyrkandena. Ett problem är yrkande om ränta på ränta, t. ex. när kapitalfordran är det sammanlagda beloppet av ett antal delfo'-dringar enligt fakturor, av vilka någon är räntefaktura, och ränta i ansökningen yrkas på faktura-fordringarnas sammanlagda belopp'. 1 fall där i ansökan framställs yrkande om ränta på ränta utan alt grund för sådant yrkande alls anges, torde förutsättningar föreligga för att direkt, utan kompletteringsföreläggande för borgenären, avvisa ansökningen i den delen. ,

Elt annal problem är att någon av de uppgiftskomponenler saknas, som är nödvändiga för att räkna ut del belopp som skall belalas i ränta. Vanligen är den felande uppgiften utgångsdagen för ränteberäkningen. Som exempel kan nämnas att ränta yrkas "från förfallodagen". Vilken dag som är förfallodag framgår dock varken av ansökan eller bifogade handlingar. Här finns ett yrkande, fastän det är oklart uttryckt. En lösning är att införa en särskild lagregel, som för sådana fall anger att räntan skall utgå först från delgivningsdagen.

' Se avgörande av hovrätten för Övre Norrland 1980-04-11, refererat i Rättsfall från hovrätterna 1/1980 som nr 17/80.

Prop, 1981/82:134 53

6.4 Tillämpningsområdet för Bf-processen: bara en gäldenär

Enligt 20 8 LL får i samma Bf-ansökan inle framställas krav mot mera än en gäldenär. Denna bestämmelse slår i sak oförändrad kvar alltsedan tillkomsten av 1937 års LL. I mofiven till den ursprungliga bestämmelsen hänvisas till JO:s ämbetsberättelse 1929 s. 166.' Där behandlas överexeku-tors tillämpning av då gällande lag om handräckning för fordrans utfående, särskilt i frågan huruvida i en och samma ansökan kunde riktas krav mot mer än en gäldenär. JO konstaterade att frågan i den praktiska tillämpningen aktualiserades i fråga om anspråk riktade mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer. JO uttalade all handräckningslagen i dess dåvarande gestaltning inte var väl avpassad för annat förfarande än sådant där varje ansökan avsåg endast en gäldenär. JO mofiverade sitt ställningstagande med - förutom specialregler om delgivning och handräckningskostnad utan motsvarighet i nuvarande lagstiftning - dels alt stöd i lag saknades för att kräva solidarisk ansvarighet som villkor för ansökan, att någon prövning i sak av den solidariska belalningsansvarigheten därför inte kunde ske inom handräckningsförfarandet och därför prövningen härav uppkom först i verkställighetsskedel, där underlaget för prövningen kunde vara diskutabelt eller ofillräckligt, dels att det var tveksamt vilken verkan som i mål mot flera gäldenärer skulle tillmätas bestridande från endast en av dem.

Prakfiska situationer, där elt solidariskt ansvar kan ligga bakom ansökningar om betalningsföreläggande, är vissa fall av borgen (borgen för checkräkningskredit), bolagsmäns ansvar i handelsbolagsförhållanden och visst redaransvar i partrederi.

En borgenär som vill skaffa en exekutionstitel beträffande en fordran mot flera solidariskt ansvariga, kan göra detta antingen genom stämning -och därigenom underkasta sin fordran den mera tungrodda och omständliga tvistemålsproceduren - eller genom Bf-ansökan men då i en särskild ansökan mot var och en av gäldenärerna. I ansökningarna om Bf måste hela fordringsbeloppet uppges i förhållande lill varje gäldenär. Resultatet blir att borgenären så småningom kan ha förvärvat lika många exekutionstitlar som antalet gäldenärer, varje exekutionsfilel berättigande till utmätning/betalning för hela fordringen.

Tingsrätten kan i hithörande situationer rekommendera borgenären att i stället anlita stämningsförfarandel. Behandling såsom Bf kan emellertid inte vägras. Från både domstolar och kronofogdemyndigheter, som kan nödgas medverka till verkställighet av ett för högt fordringsbelopp, har framförts kritik mot lagens nuvarande ståndpunkt.

Det får anses ofillfredsställande alt domstolar och kronofogdemyndigheter på detta sätt medverkar till atl skapa förutsättningar för en materiellt

' Prop. 1937:156 s. 72.

Prop. 1981/82:134 54

ogrundad betalning. Överbetalning kan utverkas av en illojal borgenär genom atl de parallella exekulionsfitlarna avsiktligt missbmkas. Också en lojal borgenär kan genom förbiseende tänkas göra detta.

Problemet kan i och för sig lösas genom all från tillämpningsområdet för Bf-processen skärs bort anspråk för vilka flera gäldenärer rent faktiskt svarar solidariskt. Detta skuUe emellertid möta avsevärda lagtekniska svårigheter. Ett förbud av den innebörden skulle vidare vara alltför lätt alt kringgå genom formuleringen av ansökan.

En mera praktisk lösning skulle vara att öppna processformen för ansökan mot flera gäldenärer just förde solidariska fallen, dvs. under förutsättning att i ansökan påstås och åberopas solidariskt betalningsansvar för alla gäldenärerna. Med en sådan reglering skulle i ansökan få anges grunden för det påstådda solidariska ansvaret. Domstolens prövning kommer då alt omfatta all den åberopade grunden, om den är i sak riklig, leder till alt gäldenärerna är solidariskt ansvariga.

Med en sådan utformning av tillämpningsområdet uppkommer inte de av JO befarade svårigheterna på verkställighetssladiel. Den nuvarande risken för avsikdig eller oavsikdig öververkställighel torde också elimineras, eftersom det direkt av exekutionstiteln kommer att framgå att det rör sig om solidarisk betalningsskyldighet. För borgenären skulle det bl. a. från kostnadssynpunkt vara fördelaktigt alt utnyttja möjligheten att ta upp kraven i en enda ansökan.

Naluriigtvis kan det förekomma att en av gäldenärerna bestrider medan de övriga lämnar ansökan obestridd. Är bestridandet i realiteten en invändning om rättegångshinder - t. ex att fordran avser skadestånd — är del fråga om en förutsättning för processen, som domstolen skall beakla ex officio. En sådan invändning kommer alltså att leda till en enhetlig bedömning med verkan för samtliga gäldenärer i målet.

Avser invändningen forumfrågan, l.ex. frågan om tillämpning av hemvistregeln, får invändningen behandlas i förhållande till den invändande gäldenären men inte dämtöver (någon generell fommprövning ex officio skall ju, enligl vad som föreslås, se avsnitt 6.1, inte åligga rätten efter den inledande prövningen av ansökan). Avser foruminvändningen däremot att domstolen över huvud laget inte är behörig atl handlägga målet l.ex. på gmnd av att det skall handläggas vid fasfighelsforum enligl 10 kap. 10 8 RB, följer av 10 kap. 17 6 RB atl rättens bedömning av invändningen kommer atl bli gällande för hela målet och alltså får verkan också för övriga gäldenärer.

Bygger ett bestridande på en invändning om att betalning redan har skett, kommer bestridandet enligl allmänna regler att gälla endast till förmån för den bestridande, medan slutbevis kommer all meddelas i fråga om de icke bestridande gäldenärerna. Även om detta inte är helt liltfredsstäl-lande, innebär lösningen ändå inte ell sämre rättsläge för gäldenären än del nuvarande. En gäldenär, som har försummat att bestrida under Bf-proce-

Prop. 1981/82:134 55

duren, kan senare genom ansökan om återvinning föra upp saken till prövning.

7 Delgivning

7.1 Allmän bakgrund

Delgivning med part är mestadels en fömtsättning för atl domstolarna skall kunna slutföra sin uppgift att handlägga och avgöra mål. När delgivningssvårigheter uppslår, får det omedelbar inverkan på domstolarnas funklionsgrad och arbetseffekfivitet. Avgörandena dröjer eller rent av uteblir, samtidigt som en slörre del av domslolspersonalens arbetskapacitet måste användas för göromålen med delgivningarna.

1 L- och Bf-mål skall rättens föreläggande jämte ansökan i målet delges med gäldenären. Från dagen för delgivningen löper en frist för gäldenären att svara (förklaringsliden). Först efter förklaringstidens utgång kan fortsatt handläggning ske och, i förekommande fall, utslag resp. slutbevis meddelas. Delgivningen kan sägas vara det cenlrala handläggningsmomentet sedan ansökan väl har upptagits till handläggning.

Delgivningssvårigheterna har ökal under senare år. Mest markant är detta i storstadsområdena. På broUmålssidan har del i vissa domstolar blivit allt vanligare att utsatta förhandlingar måste ställas in därför att stämning och kallelser inle har kunnat delges. I alll större utsträckning tenderar delgivningsskedet i dessa mål att bli långvarigt och arbetskrävande samtidigt som i ett alll större antal mål delgivning trots alla insatser inte kommer till slånd. Tingsrättspersonalens arbete med delgivningsgöromål har blivil mer omfattande samtidigt som antalet oavgjorda mål växer.

Huvudregeln är atl tingsrätten ombesörjer delgivningen med gäldenären (2§ första stycket DelgL). Tingsrätten anlitar i sin tur delgivningsorgan, vanligen posten eller stämningsman (3 8 DelgL). Det kan också förekomma att borgenären själv får ombesöQa delgivningen (2 6 andra stycket DelgL). Partsdelgivning behandlas vidare i etl senare avsnitt, 7.6.6.

Vad tingsrätterna betyder som förmedlare av delgivningsuppdrag och hur uppdragen fördelar sig på en tingsrätts olika verksamhetsgrenar belyses av följande stalistikuppgifter om verksamheten vid delgivningscentra-len (DC) i Stockholm år 1980:

Inkommande ärenden år 1980

från antal

Stockholms tingsrätt: Bf 15 928

L 3484

övrigt 16130

överexekutor (länsstyrelsen) I 995

rikspolisstyrelsen 2640

övriga uppdrag från myndigheter 15 349

uppdrag från enskilda I 432

sammanlagt 56958

Prop. 1981/82:134 56

Av dessa uppgifter kan utläsas att DC;s uppdrag till 2/3 kommer från tingsrätten och atl av uppdragen från tingsrätten mer än hälften avser summarisk process. Del finns anledning anta, att de övriga uppdragen från tingsrätten i allt väsentligt avser brottmål. Det bör i sammanhanget påpekas att just vid Stockholms tingsrätt frekvensen av delgivning i tingsrättens regi i L-mål är förhållandevis myckel låg; se vidare avsnitt 7.6.6.

7.2 Kostnader för delgivning

När delgivning sker genom myndighets försorg, står staten för kostnaderna (25 6 DelgL). Ombesörjs delgivningen av part, får denne själv bekosta den. När partsdelgivning förekommer i summarisk process, yrkar borgenären vanligen att få ut också delgivningskostnaden av gäldenären.

Genomsnittskostnaden för oUka delgivningsformer som vanligen används i summarisk process var enligt departementspromemorian (Ds Ju 1978: 2) Delgivning s. 26-29 följande år 1978.

rekommenderat brev med mottagningsbevis 10 kr. 20 öre

särskild postdelgivning 12 kr. 40 öre

stämningsmannauppdrag 60 kr. 00 öre

Kostnaden för stämningsmannauppdrag kan i dag beräknas lill 100 kr., vilket utgör det belopp som en enskild skall betala för delgivningsuppdrag till slämningsmannaorganisationen enligl föreskrift i avgiflslistan till expe-dilionskungörelsen (1964: 618).

Domstolsverkets Göteborgsundersökning (se avsnitt 2) omfattar också delgivningar/delgivningsförsök i sådana Bf-mål år 1980, där delgivning har kommit till stånd. Undersökningen visar atl vid Göteborgs tingsrätt följande delgivningsinsatser lades ner i målen:

Antal uppdrag per mål Delg. form Procent av målen

1 rek m mb 52 %

2 rek m mb -r- 1 stgman 35 %

3 rek m mb + 2 stgman 9 %

4 rek m mb + 3 stgman 4 %

Detta innebär att på hela målantalel, ca 25 000 år 1980, ca 16250 delgivningsuppdrag kom i retur från post och stämningsman efter misslyckade delgivningsförsök. Del innebär vidare att per 100 Bf-mål lämnades 65 delgivningsuppdrag till slämningsman.

Kostnaderna för delgivningsverksamheten i målen beräknas till

Prop. 1981/82:134 57

kostnadsnivån omräknat till

1978 nivån 1980

rek-l-mb 255000:- 255000:-

stämningsman 975000:- 1625000:-

sammanlagt 1200000:- 1880000:-

Genomsniltskoslnaden per Bf-mål kan sålunda - i 1980 års kostnadsnivå - beräknas till 75 kronor.

Vad en borgenär betalar för domstolsbehandlingen inklusive delgivningen är ansökningsavgiften i målet, f. n. 120 kronor.

De föregående beräkningarna gäller Bf-mål men lorde i viss utsträckning gälla även för L-målen. Beträffande dessa kan tillkomma kostnader för delgivning utomlands, översättning av det som skall delges samt för delgivning genom kungörande i tidning.

För kungörande i tidning enligt 15 8 DelgL gäller lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. Del har inte kartlagts i vilken ulslräckning kungörelsedelgivning i L-mål förekommer eller vad kostnaden uppgår till. Men några slickprovsexempel har tagits fram;

sammanlagd kostnad snittkostnad

lör kungörande 1980 per L-mål

Stockholms tingsrätt 106918:65 400-600 kr'

Göteborgs tingsrätt 13 150:60 190:57

Handens tingsrätt 1016:05 1016:05

Lunds tingsrätt 4316:65 860:00

• Uppskattad kostnad eftersom det exakta antalet kungöranden ej är känt.

Till statens kostnader för delgivningsverksamheten i målen är också att hänföra den interna kostnaden i tingsrätten för personalens hantering av målen i delgivningsskedet. För varje delgivningsförsök skall i tingsrätten ställas i ordning den försändelse som skall delges och blankett för delgiv-ningsuppdraget saml dagboksförleckning göras. Varje retur efter misslyckat delgivningsuppdrag skall föras samman med handlingarna i målet, varpå ett nytt delgivningsuppdrag skall lämnas eller annan åtgärd vidtas. Denna interna hantering blir, med ökande målmängder och ökande svårigheter att genomföra delgivning, en alll mer dominerande del av arbetsinsatsen i målet.

7.3 Probleminventering

En analys av de delgivningssvårigheter som uppkommer i praktiken visar följande.

1 Före delgivningsskedet. Delgivningsverksamheten utgår från uppgifterna om gäldenären i ansökan. Är dessa uppgifter ofullständiga, måste tingsrätten satsa resurser på att få dem kompletterade. År de formellt full-

Prop, 1981/82:134 58

ständiga men i praktiken oriktiga eller ofullständiga, kan delta vålla att delgivningsskedet förlängs.

2 Under delgivningsskedet' kan det visa sig

A att delgivningsunderlaget är ofillräckligt: Gäldenären har

t. ex. flyttat till ny adress. Ell nytt delgivningsförsök måste då göras på den nya adressen.

Vidare kan gäldenären ha flyttat från adressen och ny adress kan skaffas bara genom registerforskning. Ibland kan en ny adress inte skaffas fram därför att personnummer saknas och registerforskning av den anledningen inte kan göras.

B alt gäldenären är svår att komma i kontakt med: han kan ha

arbetstider som sammanfaller med de fider när delgivningsförsök i hemmet görs eller han har ett rörligt arbele eller kanske av andra skäl sällan är hemma i sin bostad. Då kan behövas ytterUgare uppgifter om var han kan träffas, t. ex. om arbetsplats. Det kan också visa sig att adressen åren läckadress eller en adress som gäldenären i annat fall sällan besöker, och del möter svårigheter att få veta när han kommer dit och var han annars uppehåller sig. Han kan t. ex. föra en ambulerande lUlvaro. Då behövs spaning.

C att gäldenären håller sig undan delgivning och en för den si-

tuationen lämpad delgivningsform inte får användas.

3 Efter delgivningsskedet. Del kan visa sig att delgivning inle kan åstad
kommas med rimliga insatser. I vissa fall saknar domstolarna då lagligt
stöd för att ändå avsluta handläggningen, om borgenären inte återkallar an
sökan Qfr prop. 1978/79:11 s. 40). Det kan antas all detta i åtskilliga fall le
der lill all ytteriigare delgivningsförsök görs och alltså ytteriigare resurser
satsas på målel, fastän det på förhand kan bedömas som osannolikt att del
givningen kommer att lyckas.

Del anförda leder till att åtgärder för att möta de rådande delgivningssvårigheterna bör sättas in på följande punkter.

1. En höjd kvalité på delgivningsunderlaget. Uppgifterna om gäldenären
bör vara mera fullständiga och så långl möjligt rikfiga redan från början.

2. FörstärKning av delgivningsverKsamheten. Delgivningsorganen måste ha effektiva arbetsredskap för att komplettera delgivningsunderlaget (l.ex. tekniska hjälpmedel för registerforskning) och för all begagna det (delgivningsformer).

3. Begränsning av tingsrätternas och delgivningsorganens insatser. Tingsrätterna bör ha möjlighet att vid lämplig tidpunkt avsluta delgivningsskedet (grund för avvisning av ansökan).

Dessa olika problem kommer i det följande att behandlas var för sig.

' Som illustration kan tjäna en analys av delgivningsreturer till Stockholms tingsrätts Bf-enhet, Bilaga 1.

7.4 Delgivningsunderlaget

Uppgifterna om parterna i en ansökan till domstol Qänar del dubbla syftet att klargöra mellan vilka parter målet utspelas och alt utgöra underlag för delgivningar med parterna. Det grundläggande delgivningsunderlaget i L- och Bf-mål är de uppgifter om gäldenären som borgenären lämnar i sin ansökan.

Lagens krav på uppgifter om parterna i ansökan till domstol är i L- och Bf-mål (2 och 19 66 LL) resp. i tvistemål (33 kap. 1 6 RB);

Uppgift om borgenären/
käranden	LL	RB
skall finnas	namn	namn
	personnummer	personnummer
	yrke	hemvist
	hemvist	postadress
	postadress
	telefonnummer
bör finnas		yrke telefonnummer övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning
Uppgift om gäldenären/
svaranden
skall finnas	namn	namn hemvist
skall finnas, där så
kan ske (LL), bör
finnas (RB)
	personnummer	yrke
	postadress	personnummer
	hemvist	postadress
	yrke	telefonnummer
skall finnas, där så
kan ske (LL), bör
finnas (RB)
	telefon-	övriga omständigheter
	nummer	som är av betydelse för delgivning

De krav som lagen ställer på borgenären när del gäller att lämna uppgifter om gäldenären är som framgår av uppställningen utomordendigt blygsamma. Det har alltså lagls på domstolarna att vid behov svara för sådan adressforskning som kan behövas för att delgivning med gäldenären skall kunna genomföras.

När det gäller den summariska processen är en sådan ordning inte in-

Prop. 1981/82:134 60

vändningsfri. Domstolarnas uppgifter inom den summariska processen har visseriigen inslag av rättsvård; domstolarna skapar underlag för exekution och avskiljer de krav som visar sig vara tvistiga. Men elt myckel påtagligt inslag i den summariska processens funktion är all vara elt av påtryckningsmedlen inom inkassoverksamheten. Ansökan till domstol föregås vanligen av inkassoåtgärd enligl 5 8 inkassolagen. Innebörden av inkasso-brevel är bl. a. all inkassoärendet kommer all lämnas till domstol om fordran inte blir betald inom viss kort lid efter inkassoåtgärden. När ansökan sedan ges in till domstolen, är det vanligt att ingivaren samtidigt skickar en kopia av ansökan direkl till gäldenären. Först därefter böQar domstolens direkta funktion, handläggning av målel. Domstolarnas betydelse i inkas-sosammanhanget - som torde vara slörre indirekt än direkl - har belysts i avsnitt I.

Det sagda talar starkt för att ell större ansvar än hittills för delgivningsunderlaget läggs på borgenären. Del bör framhållas alt borgenären i allmänhet inte har så myckel svårare än domstolarna alt få fram en korrekt delgivningsadress. Borgenären har redan för sina krav- och inkassoåtgärder, vanligen kort lid före ansökan lill domstolen, haft anledning att undersöka var gäldenären kan nås.

Borgenären bör alltså bära ansvaret för att uppgift om gäldenärens adress finns i ansökan. Adressen bör dessulom vara Qänlig för delgivning. Under förutsättning att delgivning kan genomföras per post är postadress tillräcklig. För delgivning genom slämningsman kan emellertid behövas också annan adress. Är postadressen av typ Box eller Fack, behövs nämligen uppgift också om gatuadress. Oftast är det enkelt att skaffa fram uppgift om gatuadress. I fråga om t. ex. de flesta företag finns den intagen i telefonkatalogen. Undantagsvis kan en sådan uppgift dock bara fås från posten. Det är naturligt atl arbetet med att ta fram gatuadressen åvilar borgenären (se dock vidare avsnitt 7.6.4).

Personnummer är ell avgörande hjälpmedel både för all identifiera gäldenären (förebygga förväxling) och för att ta fram adressuppgifter om honom ur olika register. Personnummer har också alltmera kommit atl rutinmässigt användas i olika ekonomiska mellanhavanden. På vissa områden, t, ex. Bf-mål av trafikkaraktär, finns också regelmässigt personnummer att tillgå i ansökan. Det ingår där nämligen i de grundläggande gäldenärsupp-gifterna, som i dessa mål brukar hämtas från centrala bilregistret.

Del sagda talar för att även uppgift om personnummer skall lämnas i ansökan om L eller Bf Man lorde emellertid få räkna med alt borgenärer ibland kan ha svårigheter atl skaffa fram uppgift om gäldenärens personnummer. Skulle man göra den uppgiften obligatorisk, skulle man därför riskera att från den summariska processen avskära en del krav där frånvaron av personnummer faktiskt inle är elt hinder för delgivning. Uppgiften bör alltså inte vara obligatorisk. Däremot ter del sig naturligt och rimligt all från vidare domstolsbehandling i en summarisk process skära bort så-

Prop. 1981/82:134 61

dana fall, där övriga uppgifter inte är fillräckliga för delgivning och personnummer är nödvändigt för vidare åtgärder. I sådana fall bör avsaknaden av personnummer föranleda avvisning.'

Det sagda bör gälla även i fråga om uppgifter angående gatuadress när postadressen är av typ Box eller Fack.

Som ett uttryck för borgenärens ansvar för delgivningsunderlaget bör också i lagen tas in en rekommendation att i ansökningen skall anges - efter förebild av vad som nu gäller enligt RB - också "övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning", l.ex. uppgift om tillfällig vislelsead-ress, anhörig där den sökte kan anträffas eller uppgift om arbetsplats.

Sammanfattningsvis förordas att uppgift om postadress görs obligatorisk samt all uppgifter om personnummer och särskild gatuadress blir obhgato-riska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för delgivning med gäldenären.

I prakfiken innebär detta följande.

Postadress saknas: grund för avvisning;

postadress angiven men gatuadress saknas: delgivning genom posten prövas; om del misslyckas = grund för avvisning;

personnummer saknas: delgivning genom post prövas; om del misslyckas görs ett försök genom slämningsman; om det misslyckas därför att adresspår saknas = grund för avvisning.

7.5 Behovet av ytterligare delgivningsformer

7.5.1 Gällande regler

Enligl LL (5 och 24 86) gäller, gemensamt för L- och Bf-mål, alt rättens föreläggande för gäldenären skall delges med honom "på sätt om stämning i tvistemål är stadgat". I 24 § finns dessutom några särskilda begränsningar för Bf-målen. I sådana mål får delgivning inte ske enligt 15 6 DelgL och inte heller får delgivning ske utomlands. Om sättet för delgivning av stämning i tvistemål finns regler i 33 kap. 6 6 RB. Där anges den avvikelsen från de gmndläggande reglerna i DelgL, att delgivning enligt 12 6 DelgL får ske bara under förutsättning att "anledning förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan".

112 8 DelgL regleras surrogaldelgivning med fysisk person som har känt hemvist inom riket men ej träffas där. Surrogaldelgivning kan ske genom alt den handling som skall delges överlämnas till person med viss anknytning lill den som söks för delgivning (vuxen hushållsmedlem, hyresvärd eller portvakt eller, om den sökte driver rörelse med fast kontor, lill anställd på kontoret). Det förutsätts att den som försändelsen enligt lagen kan lämnas till också är villig atl ta emot försändelsen. I 12 8 föreskrivs också att meddelande om delgivning som verkställts på detta sätt skall sändas med

' Jfr prop. 1975/76:191 s. 16 och JuU 1975/76:47 s. 7.

Prop. 1981/82:134 62

posten till den sökte. Delgivningen skall enligt 19 8 tredje slycket DelgL anses ha skett så snart meddelandet har sänts.

115 6 DelgL regleras delgivning för del fallet att en person saknar känt hemvist och det inle kan klarläggas var han uppehåller sig (första stycket) eller har känt hemvist inom riket men varken personen i fråga eller någon som kan ta emot handlingen enligt 12 6 träffas där och det heller inte kan klarläggas var han uppehåller sig (andra slycket). För dessa båda typfall får kungörelsedelgivning användas, enligl andra slycket dock bara om del dessutom finns anledning anta att den sökte har avvikit eller på annal säll håller sig undan.

Kungörelsedelgivning innebär atl handlingen hålls tillgänglig viss tid på viss plats och att meddelande om tid, plats och handlingens huvudsakliga innehåll införs i Post- och Inrikes Tidningar och/eller i ortstidning (17 8 första slycket).

För andra styckets fall anvisas en alternafiv delgivningsform, s. k. spikning. Myndigheten kan besluta alt handlingen skall i slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller, om detta inte kan ske, fästas på dörren till hans bostad.

I Bf-mål får alltså - lill skillnad mot vad som gäller i L-mål - varken kungörelsedelgivning eller spikning förekomma. I fråga om en gäldenär som håller sig undan för delgivning innebär detta att delgivning över huvud tagel inte kan genomföras om surrogalmotlagare inte finns eller surrogat-mottagare finns men vägrar att ta emot försändelsen.

7.5.2 Tidigare behandling av frågan

I departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process föreslogs atl lagsökning och betalningsföreläggande skulle, tillsammans med institutet handräckning, föras samman fill en i stort sett enhedig processform. När det gäller delgivningsformerna föreslogs i promemorian att delgivning inte skulle få ske enligt 15 6 DelgL. Promemorian har inte lett till lagstiftning.

Den 1 juli 1979 trädde vissa ändringar i DelgL i kraft. Syftel var att göra delgivningsverksamheten enklare, effektivare och billigare. Till gmnd för ändringarna låg departementspromemorian (Ds Ju 1978:2) Delgivning. I promemorian behandlades bl. a. delgivningsformerna enligl 15 8 DelgL, dvs. kungörelsedelgivning och spikning. Någon ändring föreslogs dock inte i fråga om användningsområdet för dem. Åtskilliga remissinstanser tog emellerlid upp frågan och från många håll påpekades (prop. 1978/79:11 s. 37 f) olägenheten av att kungörelsedelgivning eller spikning inte fick användas i Bf-mål. Domstolsverket framhöll att man inte inom ramen för gällande och föreslagen lagstiftning kunde komma till rätta med delgivningssvårigheterna i bagatellbrottmål och Bf-mål. Rällegångsulredningen framhöll att del torde vara svårt att finna något bärande skäl för att delgivning

Prop. 1981/82:134 63

enligl 15 8 DelgL inte tillåts i Bf-mål men däremot i tvistemål och L-mål.

Stockholms tingsrätt påpekade att delgivningskoslnaderna i Bf-mål ofta blev oproportioneriigt stora i förhållande lill de små ekonomiska värden som dessa mål som regel rörde. Tingsrätten framhöll att det å ena sidan inte var ekonomiskt försvarbart med upprepade delgivningsförsök men att det å andra sidan inte var tillrådligt alt helt ge upp dessa fall. Som alternafiv till spikning i dessa fall föreslog tingsrätten ändrade förutsättningar för hänskjutande till rättegång. Enligt det förslagel kunde borgenären ges tillfälle att begära att målet hänsköls till rättegång, om man inte hade lyckats delge gäldenären under viss tid, exempelvis elt år, efter det att ansökan givits in. Om borgenären inte utnyttjade denna möjlighet, skulle domstolen få avvisa ansökan eller förklara den förfallen. Med en sådan ordning skulle, framhöll tingsrätten, borgenären besparas extra kostnader och gäldenären skyddas genom alt talan inte kunde bifallas utan någon som helst materiell prövning.

I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen (prop. s. 40) atl frågan om en utvidgning av kungörelsedelgivningens användningsområde i första hand fick prövas i anslutning till pågående översyn av den summariska processen och av det ordinära rättegångsförfarandet.

7.5.3 Överväganden och förslag

Som framfördes i remissbehandlingen och som nu också har bekräftats från flera tingsrätter är en bidragande orsak lill delgivningssvårigheterna i Bf-målen alt gällande regler inle ger medel för att komma till rätta med gäldenärer som håller sig undan för delgivning.

Stockholms tingsrätts alternativa förslag - ändrade fömtsätlningar för alt hänskjuta Bf-mål till rättegång — har stora fördelar genom att det garanterar en snabb genomströmning av målen i Bf-skedet och samtidigt starkt värnar om gäldenärens rättssäkerhet. Förslaget torde emellertid medföra att i stället arbetsbelastningen på tvistemålssidan skulle öka avsevärt. Detta är uppenbarligen inte önskvärt. Det finns därför skäl alt undersöka om problemet i stället skulle kunna få en godtagbar lösning inom del summariska förfarandet.

Spikning förutsätter enligt 15 8 DelgL dels att gäldenären har känt hemvist, dels att surrogaldelgivning enligt 12 6 inte kan genomföras, dels att gäldenären håller sig undan från delgivning.

Behovet av spikning i Bf-mål är enligt flera fingsrätters erfarenheter koncentrerat just lill fall där den motvillige gäldenären inle har någon personkrets som enligt 12 6 kan ta emot delgivning eller den personkretsen av lojalitet med gäldenären vägrar att medverka. Del sistnämnda är erfarenhetsmässigt en inte ovanlig situation t. ex. när gäldenären närmar sig kon-kursstadiel.

Vissa tingsrätter har ständigt en "fast kundkrets" av detta slag. Del är

Prop. 1981/82:134 64

klart otillfredsställande att en gäldenär på detta sätt kan undgå atl en i sak välgmndad exekutionstitel utverkas mot honom, vilket många gånger blir följden när delgivning i Bf-målet inte lyckas. Del är också både orationellt och oekonomiskt och därför avskräckande för borgenärerna att, som nu, vägen till exekutionstitel måsle gå över ett vanligt tvistemålsförfarande, där ju delgivning enligt 15 6 DelgL kan användas.

Innan spikning tillgrips, skall det som nyss nämndes vara konstaterat att gäldenären har känt hemvist och atl han verkligen håller sig undan för delgivning. Han måste alltså veta om alt delgivningsförsök görs. Genom spik-ningsförfarandel, där ju försändelsen lämnas i hans hemvist, kan del med stor sannolikhet antas all han faktiskt får eller har möjlighet all få kännedom om del som delges. Med de begränsningar som enligl 15 8 DelgL gäller för användningen av spikning kan rimligen inle några rättssäkerhetsskäl anföras mot alt spikning får användas också i Bf-mål.

Kungörande, den andra delgivningsmetoden enligt 15 6 som inte heller f.n. får användas i Bf-mål, slår öppen - förutom i spikningsfallen - när gäldenären saknar känt hemvist. I dessa senare fall har man inga garantier vare sig för att gäldenären vet all han söks för delgivning eller för atl det som delges verkligen når honom. Allmänt kan antas att i Bf-mål en exekutionstitel som har tillkommit efter kungörelsedelgivning inle har så stort värde annat än möjligen som underlag för kreditregistrering. Har upplysning om gäldenärens hemvist inte kunnat vinnas är det inte troligt att del går alt få reda på var det finns egendom, som kan utmätas för fordran.

Man kan såvitt gäller Bf-målen inte bortse från risken för atl gäldenären, om det fanns möjlighet till kungörelsedelgivning, felaktigt skulle kunna åläggas betalningsskyldighet till följd av att han inte har observerat kungörelsen. Som nyss antytts är visserligen risken för atl gäldenären också blir föremål för exekutiva åtguder ganska liten. I allmänhet råkar han emellertid ut för en anmärkning i ett kreditregister, och effekten därav kan ha stor negativ betydelse för honom. Något uttalat behov av att också kunna kungörelsedelge har inte anmälts från tingsrätterna.

Förslagel är därför att i Bf-målen öppnas möjlighet till delgivning genom spikning enligt 15 6 andra stycket sista punkten DelgL, däremot inle till kungörelsedelgivning.

7.6 Kan delgivningsresurscrna användas bättre?

7.6.1 Gäldenären som delgivningsresurs: brevdelgivning

En av grundtankarna i 1979 års delgivningsreform var alt delgivning genomgående skall verkställas på det sätt som i det enskilda fallel är del enklaste och billigaste. 1 prop. 1978/79:11 sades (s. 18) att brevdelgivning bör komma i fråga i första hand vid valet av delgivningssätt. Samtidigt konsta-

Prop. 1981/82:134 65

lerades (s. 24) all bl. a. i mål om L eller Bf brevdelgivning ofta kunde bedömas vara olämplig.

Det bör emellertid understrykas att det också i denna typ av mål förekommer fall där brevdelgivning (dvs. översändande i lösbrev med bifogat kvitto som mottagaren själv skall underteckna och skicka tillbaka) kan vara effektiv. Detta är fallet t. ex. när gäldenären är statligt eller kommunalt organ. Del gäller vanligen också när delgivningen skall ske med ställföreträdare av typ likvidator.

Det är viktigt atl domstolarna i fall av det slaget utnyttjar möjligheten lill brevdelgivning. Andra delgivningssätt ger onödigt merarbete för både domstolen och anlitade delgivningsorgan. Vid behov kan domstolsverket ge riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas.

7.6.2 Posten som delgivningsresurs: rekommenderat brev med mottagningsbevis

Delgivningsformen rekommenderat brev med mottagningsbevis används i avsevärd utsträckning för första delgivningsförsöket i L- och Bf-mål.'

Den normala liggetiden för rek-försändelser hos posten är en månad. 1 poslbehandlingen med normal liggetid ingår bl. a. att poslen efter cirka 14 dagar skickar ul en påminnelse om försändelsen till adressaten.

Hos domstolarna kan konstateras en högst varierande praxis när det gäller hur lång liggelid som begärs. Vissa domstolar begär rutinmässigt den normala liggetiden, andra begär rutinmässigt att liggetiden förkortas på ett eller annat sätt, l.ex. lill 10 eller 14 dagar. Andra återanvänder en säsong-varierad liggetid, l.ex. den normala liggetiden under högsommaren och kring helgperioder men under övriga delar av året 10 dagar. Förkortas liggetiden bortfaller postens automatiska påminnelse till adressaten.

Valet av liggetid bör självfallet träffas efter omständigheterna i det enskilda delgivningsfallet Qfr prop. 1978/79:11 s. 25). Men lika självklart är det atl dessa val, utom i rena undantagsfall, måste alltmer få schablonkaraktär i takt med att målvolymema ökar, handläggningen automatiseras och målen i alll större utsträckning blir av masstyp.

För effektiviteten i domstolsarbetel är det av belydelse all domstolarna bestämmer den liggetid som är mest verksam. Något som bland många andra faktorer kan tala för att det är den normala liggetiden som är mest verksam är utvecklingen mot slörre spridning över året av ledigheter -och därmed i många fall bortovaro från bostaden. Vilken betydelse liggetidens längd och poslens påminnelse har för effektiviteten vet man emellertid inte säkert. Detta kan behöva undersökas av t. ex. domstolsverket och postverket gemensamt. Resultatet kan i så fall redovisas i den tidigare nämnda handbok som domstolsverket arbetar på.

' Jfr prop. 1978/79:11 s. 24,25.

5 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 66

7.6.3 Posten som delgivningsresurs: särskild postdelgivning

Särskild postdelgivning (3 8 andra stycket DelgL) utnytQas i viss utsträckning i L-och Bf-mål för första delgivningsförsöket med juridiska personer.

Vid särskild postdelgivning är intyg av Qänstemän vid postverket fullt bevis för att delgivning har skett på del sätt som anges i intyget (24 8 andra stycket DelgL). En Qänstemän vid domstolen skall granska inkommande delgivningskvitton för kontroll av all delgivningen har skett på behörigt sätt (16 8 DelgF), dvs. stämma av sakuppgifterna i intyget mot lagens föreskrifter om delgivning.

Från åtskilliga domstolar har påtalats att delgivningskvitton från särskild postdelgivning inte sällan är orikligt eller ofullständigt ifyllda och att därför komplettering behövs eller rent av delgivningen måsle göras om. Som exempel kan nämnas följande, låt vara knappast representativa fall. En delgivningsförsändelse skall delges med ett aktiebolag. Försändelsen är ställd lill aktiebolaget under dess kontorsadress. - Delgivningskvittot utvisar att försändelsen har överlämnats till en namngiven person i uppgiven egenskap av hustru. Gällande delgivningsregler innebär i fråga om delgivning med aktiebolag i huvudsak att delgivning kan ske med behörig ställföreträdare (9 8 första styckel) eller med anställd på kontor av viss karaktär (13 8) eller, om sådant kontor inte finns, med ställföreträdares hushållsmedlem eller hyresvärd (12 6). Förutsättning för att delgivningen enligt intyget skall stämma överens med lagen är alltså, alt aktiebolaget inte har kontor i den bemärkelse som åsyftas i 13 8. Eftersom alla tecken tyder på att bolaget faktiskt har kontor, kunde granskningen redan nu leda fill nytt delgivningsförsök, kanske genom stämningsman. Men i stället begärs ett förtydligande från posten. Efter komplettering genom poslQänstemannen visar delgivningskvittot alt den namngivna personen, förutom hustru, också är sekreterare hos aktiebolaget, en uppgift som i exemplet är av avgörande belydelse för delgivningens laglighei. Att denna uppgift inte lämnades redan från början har i exemplet lett till ytterligare hanleringsomgång för både domstolen och posten.

Domstolarna har också erfarenhet av alt intyget i efterhand inte kan kompletteras, och då blir följden nytt delgivningsförsök, kanske i sak obehövligt.

Dessa iakttagelser tyder på att det finns ett behov av information för den postpersonal som kommer i kontakt med särskild postdelgivning. Informationsbehovet bör lämpligen undersökas närmare i samverkan mellan postverket och domstolsverket.

Om särskild postdelgivning begärs beträffande en adressat som har ef-tersändningsadress anmäld hos posten, antecknas eftersändningsadressen på försändelsen, varpå den skickas tillbaka till domstolen. Domstolen har därefter all ställa i ordning en ny delgivningsförsändelse för delgivnings-

Prop, 1981/82:134 67

försök, i samma eller annan delgivningsform, under den nya adressen.

Hanteringen hos domstolarna skulle uppenbart förenklas, om i stället posten skickade försändelsen vidare för delgivningsförsök på eftersändningsadressen, något som ju sker med rek-försändelser. Posten bör då också på delgivningsbeviset ange den nya adressen så atl l.ex. meddelande om utslag kan sändas fill rätt adress. Möjligheten att få till stånd en sådan post-rutin bör undersökas av postverket.

7.6.4 Stämningsman som delgivningsresurs

En stämningsman kan verkställa delgivning också om den sökte vägrar all ta emot handlingen. Stämningsmannens intyg utgör fullt bevis om hur delgivningen har gått till.

Till stämningsman överiämnas i den summariska processen f. n. sådana delgivningsuppdrag, där man tidigare utan framgång har försökt att delge genom poslen eller där man undantagsvis av särskild anledning redan från början räknar med all gäldenären inte kommer att medverka till delgivning.

En slämningsmans arbete med elt delgivningsuppdrag varierar mycket från fall till fall men kan schematiskt beskrivas enligt det följande.

/. Slämningsman som bud. Är gäldenärsuppgiftema i delgivningsunderlaget rikliga och gäldenären lätt att komma i kontakt med och villig att medverka lill delgivning, inskränker sig stämningsmannens uppgift tili att uppsöka gäldenären, överlämna det som skall delges och försäkra sig om gäldenärens kvittens. Många gånger räcker det lill och med att stämnings-mannen kontaktar gäldenären och meddelar var delgivningsförsändelsen finns, varpå gäldenären själv hämtar och kvitterar försändelsen. Stämningsmannen är då bara överbringare av delgivningsförsändelsen och fungerar i praktiken som bud.

2. Stämningsman som adressforskare. Om gäldenärsuppgiftema i delgivningsunderlaget visar sig vara fel, försöker stämningsmannen forska fram riktiga uppgifter i olika myndighetsregister som står till buds. Forskningen kan gälla uppgifter i offendiga register, l.ex. vad som omfattas av det nyhgen inrättade statens adress- och personregister (SPAR). Den kan också gälla andra slag av uppgifter, t. ex. om eftersändningsadress, anställning, dödsfall och utvandring. Det kan vidare vara fråga om uppgifter om vistelse på anstalt, t. ex. kriminalvårdsanslall eller vårdanstalt för missbrukare. Betydelsefull kan också vara aktuell adress hos försäkringskassa eller socialbyrå.

Hos vissa registerförande myndigheter har ansetts att den nya sekretesslagen (1980:100), som trädde i kraft den 1 januari 1981, lägger hinder i vägen för all lämna ut uppgifter till stämningsman. Så har på många håll varit fallet med posten (uppgifter ur eflersändningsregislret om eftersändningsadress och från brevbärarexpedition om gatuadress till innehavare av box-eller fackadress), försäkringskassor och socialregister.

Prop, 1981/82:134 68

När det gäller utlämnande av poslens adressuppgifter till polismyndighet för delgivningsändamål torde problemet nu vara löst. 1 flera beslut (bl. a. 1981-02-19, II 145/81) har regeringen undanröjt överklagade avslagsbeslut av poslen och uttalat alt det vid en inlresseavvägning enligt 14 kap. 3 8 sekretesslagen får anses uppenbart att samhällets intresse av all uppgifterna lämnas ut (för delgivningsändamål) har företräde framför det intresse som sekretessen hos posten skall skydda.

Av 9 kap. 8 8 tredje stycket sekretesslagen anses följa alt postens adressuppgifter inte får lämnas ut till enskilda, l.ex. inkassobyråer, som begär all få dem för atl kunna rätl adressera inkassobrev till gäldenären och ange den aktuella gäldenärsadressen i ansökan lill tingsrätten. Detta medför alt borgenärer och inkassobyråer i vissa fall inte kan tillhandahålla tingsrätterna ett fullgott delgivningsunderlag också när del är deras ambition. Arbetet med alt skaffa fram adressuppgifter från posten är alltså i praktiken ett åliggande för slämningsmannaorganisationen. Detta måste beaktas vid tilllämpningen av den regel som har föreslagits i avsnitt 7.4 och som lägger ansvaret för uppgift om gäldenärens gatuadress på borgenären.

Adressforskningen i register underlättas avsevärt om registeruppgifterna är lätta atl få tag i. Delgivningsarbetet blir därför uppenbarligen effektivare om slämningsmannaorganisationen, framför allt i de folktätaste regionerna, har terminalanslutning till register som kommer till användning. Etl av många exempel är anslutning till statens person- och adressregister, SPAR. Vilka register som stämningsmännen behöver ha anslutning till bör närmare undersökas av rikspolisstyrelsen i samråd med polisstyrelserna i storstadsregionerna.

3. Stämningsman som spanare. Om registerforskningen väl ger klara och fullständiga adressuppgifter men gäldenären inte går att få tag i på adressen eller om det inte via register e. d. går att få fram var gäldenären bor, måste gäldenären efterspanas på annal säll. Det kan gälla en gäldenär, som med eller utan medverkan från sin omgivning systematiskt håller sig undan för delgivning, eller en gäldenär som lever ett kringflackande liv. Många andra situationer kan tänkas.

De upplysningar som erhållits vid utförandel av elt delgivningsuppdrag kan vara av stort värde, kanske l.o. m. avgörande för delgivning av samma person i elt senare delgivningsuppdrag. I arbetsenheter med etl måttligt antal delgivningsuppdrag kan slämningsmannen hålla sådana uppgifter i minnet. Med ett stort antal delgivningsuppdrag är detta inte möjligt. Dokumentationen sker idag manuellt och man hinner enligt uppgift inle med allt det dokumentafionsarbete som i och för sig skulle vara motiverat. Slämningsmannen bör därför åtminstone i storstadsregionerna förses med tekniska hjälpmedel som gör att man lätt och snabbt kan dokumentera "spaningsresultat" från delgivningsuppdrag och vid behov också lätt och snabbt få tillgång till dem. I vart fall delgivningscentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö bör förses med utrustning för sådanl ändamål. En

Prop, 1981/82:134 69

avsevärd vinst förefaller dessutom ligga i att också stämningsmännen i kringliggande distrikt inom resp. storstadsregion ges tillgång till "uppgiftsbanken", eftersom rörligheten hos befolkningen inom dessa områden är ansenlig.

Från flera tingsrätter har påpekats alt det är svårt eller omöjligt att i brådskande situationer få en slämningsmannadelgivning utförd och bevis om delgivning tillbaka i fid. Det kan gälla kallelse på målsägande eller vittnen till en huvudförhandling i brottmål, där den tilltalade är häktad och förhandlingen alltså måste hållas inom viss lid. Det kan gälla delgivning av en konkursansökan eller av stämning i växelmål, där också korta tidsfrister gäller. Svårigheten orsakas enligt tingsrätternas uppfattning bl. a. av alt med nuvarande organisation på slämningsmannasidan ell delgivningsuppdrag skall lämnas till den centrala mottagningen i stämningsmannadistrik-tet, där uppdraget diarieförs och sedan skickas vidare till resp. stämningsman. Efter delgivningen skall redovisningen av uppdraget vandra samma väg tillbaka.

Denna organisatoriska fråga berördes av departementschefen i prop. 1978/79; 11, där han fömtsatte att detta och andra praktiska spörsmål skulle tas upp och få en lämplig lösning vid de kontakter som enligt hans uppfattning borde förekomma mellan de större uppdragsgivarna och polisväsendet på såväl central som lokal nivå.

Tingsrätternas uttalanden visar att situationen inle är tillfredsställande. Det är därför angeläget att berörda myndigheter, närmast rikspolisstyrelsen och domstolsverket, griper sig an problemet och banar väg för smidiga lösningar. Dessa lorde emellertid i första hand böra ske på lokal nivå.

En gammal fråga, som fortfarande inte tycks sakna aktualitet, är behovet av all en slämningsman - som ju fillhör ell bestämt polisdistrikt -också har förordnande atl utföra uppdrag i ett annat distrikt. Särskilt i storstadsområdena kan sådana förordnanden medföra stora arbetsvinster. I den mån det inte medför ökade kostnader bör därför sådana förordnanden meddelas.

7.6.5 Hushållning med delgivningsresurser genom åierbruk av information i tidigare led

Hos tingsrätterna återkommer ofta samma person som gäldenär i etl slörre eller mindre antal L- eller Bf-mål. Det är inte ovanligt att han återfinns även som tilltalad i brottmål, som konkursgäldenär eller som svarande i tvistemål. Del ligger därför rationaliseringsvinster i alt hos en tingsrätt bevara delgivningserfarenheter - delgivningsadress eller definitivt hindersbevis - för återanvändning vid ett senare tillfälle. På del sättet kan elt avsevärt antal gagnlösa post- och stämningsmannauppdrag elimineras.

En återanvändning av uppgifter enligt det anförda förutsätter på de allra flesta håll något slag av register. 1 de största tingsrätterna, där de olika

Prop, 1981/82:134 70

verksamhetsgrenarna fungerar utan samverkan inbördes, skulle med all sannolikhet behövas ADB-teknik. Det bör undersökas vilka anordningar som behövs för ändamålet l.ex. i Stockholms tingsrätt. Undersökningen bör ankomma på domstolsverket.

Åtminstone beträffande vissa Bf-mål torde det finnas möjligheter lill ytterligare rationalisering. Det gäller bl. a. Bf-målen med trafikanknytning (trafikförsäkring eller felparkering). Utmärkande för dessa mål är att de förekommer i mycket stort antal vid tingsrätterna, att gäldenärsuppgifler-na i målen regelmässigt hämtas från en och samma källa, cenlrala bilregistret, att ingivarna är få (Trafikförsäkringsföreningen i alla mål om trafikförsäkring, en enda inkassobyrå i del övervägande antalet parkeringsmål) samt alt erfarenhetsmässigt samma gäldenär inte sällan förekommer i åtskilliga mål efter varandra.'

Arbelet med delgivningsverksamheten vid tingsrätterna - liksom hos posten och stämningsmännen - skulle med all sannolikhet kunna minskas en hel del om redan i källuppgifterna, i cenlrala bilregistret, kunde tas till vara adresserfarenheler från inkasso- och domstolsförfarandena på ti-afik-området. Detsamma gäller kronofogdemyndigheternas erfarenheter, eftersom ett avsevärt antal felparkeringar (gatumarksparkeringar) föranleder en avgift till det allmänna som är direkl exigibel.

Enligt uppgift finns planer på visst samarbete mellan centrala bilregistret och Trafikförsäkringsföreningen för atl lill registret återföra, för senare återanvändning, delgivningsadresser i sådana Bf-mål där delgivning har skett på annan adress än enligt ansökan och där slulbevis har meddelals.

Det är av stor vikt för delgivningsverksamheten i den summariska processen alt ålerföring sker också av uppgifter som visar att delgivning över huvud taget inte kan ske (t. ex. därför att den registrerade motorfordonsägaren är död, har utvandrat etc.) och att genom ett motsvarande samarbete uppgifterna i l.ex. parkeringsmålen och från kronofogdemyndigheternas befattning med de direkt exigibla felparkeringsavgifterna återförs.

Det är givetvis av stor betydelse alt också andra storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån själva återanvänder uppgifter om delgivningsadress från ett mål i senare ansökan mot samma gäldenär. Att på lämpligt sätt verka för detta faller inom datainspektionens uppgifter som tillsynsmyndighet enligt inkassolagen (se prop. 1980/81:10 s. 91).

' Enligt en undersökning, redovisad i Dagens Nyheter 1980-03-12, har gatukontoret i Stockholm i datakontroll av felparkenngsavgifter i Stockholm konstaterat att av de cirka 500000 bilisterna endast omkring 1 400 svarar för 91 000 felparkeringar. Detta motsvarar i genomsnitt 65 felparkeringar per person. Rekordet innehas av en person som under år 1980 samlade på sig 896 felparkeringar.

Prop, 1981/82:134 71

7.6.6 Borgenären som delgivningsresurs: partsdelgivningjbuddelgivning

Enligt 2 8 DelgL ombesörjs delgivning i mål vid domstol eller annan myndighel i första hand av myndigheten själv. Detta innebär att myndigheten ytterst har ansvaret för alt delgivningen blir utförd.

Den handläggande myndigheten kan på begäran av part medge atl parten själv får ombesörja delgivningen (s.k. partsdelgivning). Den ovillkorliga rätten alt själv ombesörja delgivningen som tidigare fanns för part i vissa slag av mål, bl. a. enligt LL, logs bort vid delgivningsreformen år 1979, då i stället den allmänna regeln i 2 6 DelgL gjordes tillämplig också i LL;s fall. För partsdelgivning krävs enligt 2 6 DelgL, förutom att parten begär del, all rätten finner att det kan ske ulan olägenhet. Beslutar rätten om partsdelgivning, skall myndigheten förelägga parten att inom viss lid komma in till myndigheten med bevis om delgivning. Har sådant bevis inle kommit in till myndigheten inom föreskriven lid, gäller som grundregel att myndigheten själv utan dröjsmål skall ombesöQa delgivningen.

Part som själv får ombesöQa delgivning får välja del delgivningssätt som han anser lämpligen kan leda lill bevislig delgivning. Av delgivningsformerna enligt 3 8 DelgL är det bara särskild postdelgivning som är förbehållen myndighel och som parten alltså inte får använda. Enskild part som skall ombesörja delgivning kan sålunda använda sig av ordinär delgivning (l.ex. brevdelgivning, buddelgivning eller rekommenderat brev med mottagningsbevis). Parten kan också använda slämningsmannadelgivning.

Utrymmet för alt medge partsdelgivning enligl den numera gällande regeln, som ju förutsätler alt rätten prövar lämpligheten, har nyligen behandlats av JO i anledning av en anmälan rörande försening i handläggningen av avhysningsmål hos en överexekutorsmyndighet (JO:s dnr 3124-1979). JO, som anknöt till ett uttalande av departementschefen i prop. 1978/79:11 s. 41, uttalade att det var principiellt riktigt att det var en myndighet som svarade för delgivningsverksamheten. 1 ett läge där målen blir allt fler, handläggningstiderna tenderar att öka och möjligheterna alt sälta in mer personal för att hålla tiderna nere är små, för att inte säga obefindiga, ansåg JO emellertid atl det fanns goda skäl alt i större utsträckning utnytQa den möjlighet till partsdelgivning som delgivningslagen ändå gav. Ställd i relation till de olägenheter - ekonomiska och andra - som en utdragen handläggningstid förde med sig, borde en sådan ordning enligt JO kunna godtas.

Det kan nämnas atl, i överensstämmelse med JO;s nämnda uttalande, del vid Stockholms tingsrätt i flertalet L-mål (hyresmålen) regelmässigt är borgenären som, efter beslut av rätlen enligt 2 § DelgL, ombesörjer delgivningen.

Partsdelgivningen kan vanligen genomföras smidigt genom buddelgivning, som ju förutsätter frivilligt mottagande. En borgenär som begär partsdelgivning och därmed visar att han är beredd att ta på sig omaket att ombesöQa delgivningen och dessutom beredd alt, åtminstone reserva-

Prop, 1981/82:134 72

tionsvis, också la kostnadsrisken bör, särskilt under del rådande hårt ansträngda lägel i den offentliga delgivningsverksamheten, normalt kunna räkna med att få bifall lill sin begäran. Härigenom gagnas intresset av snabbhet i handläggningen. Samtidigt avlastas delgivningsorganen uppgiften, varigenom resurserna kan koncentreras till uppdrag där partsdelgivning inte är möjlig eller lämplig.

Vid partsdelgivning skall enligt 2 8 DelgL, som tidigare nämnts, myndigheten själv ulan dröjsmål överta delgivningsverksamheten, om myndigheten inte inom den lid som har bestämts för borgenärens delgivande får bevis om att delgivning har skett. En avvikande regel finns i 32 kap. 2 6 RB för fall när det är en stämning eller en vade-, besvärs- eller revisionsinlaga som parten skall delge. Följden av att det inom en viss, i paragrafen närmare reglerad lid, inte har visals att delgivning har skett, är då atl partens talan är förfallen, alll såvida motparten inte ändå inställt sig resp. avgivit svaromål, genmäle eller förklaring.

Om en partsdelgivande borgenär i ett L- eller Bf-mål inte inom förelagd tid underrättar domstolen i delgivningsfrågan, torde det ofta bero på att fordringen redan har betalats eller annan uppgörelse har träffals och alt därmed borgenärens intresse av målet har upphört. Mot den bakgrunden ler det sig naturligt att påföljden för underlåten delgivning i rätl lid blir densamma som vid par-tsdelgivning av stämning m. m. enligl 32 kap. 2 6 RB. Härigenom uttrycks också den grundläggande ansvarsfördelning som bör gälla mellan borgenären och tingsrätten i den summariska processen. En ordning som den nämnda innebär också någon, låt vara marginell, avlastning för lingsrättspersonalen men är framför allt ett led i en förnuftig hushållning med resurserna i slämningsmannaorganisationen.

Det kan nämnas all del vid tillkomsten av LL, som införde domstolsdel-givning i summarisk process, diskuterades olika aspekter på att del normalt inte längre var borgenären utan rätten som skulle delge. Frågan om hur tingsrätten skulle förhålla sig om redovisning av borgenärens delgivningsverksamhet uteblev, berördes visserligen inte uttryckligen. Men både lagrådet och departementschefen behandlade frågan om risken för att materiellt orikliga utslag eller slutbevis skulle komma att meddelas därför att rätten inte hade fått vetskap om erlagd betalning. Som lösning på detta problem angavs atl en borgenär, som räknade med att delgivning skulle leda till omedelbar betalning, kunde begära partsdelgivning. Detta resonemang förutsätter atl rätten inle ex officio genomför delgivning, om partsdelgivningen av en eller annan orsak inte redovisas. Det är alltså här fråga om en motsvarande tillämpning i L- och Bf-målen av regeln i 32 kap. 2 6 RB.

Det föreslås sålunda atl i LL tas in uttryckliga regler av innebörd att bestämmelserna om partsdelgivning av stämning m. m. i 32 kap. 2 6 RB skall tillämpas även i mål om L och Bf

Som nämnts var utgångspunkten i 1979 års delgivningsreform att det är

Prop, 1981/82:134 73

myndighelerna som skall ombesörja delgivningen. Detta synsätt har fortfarande giltighet. På sikt bör man därför sträva efter all avveckla behovet av partsdelgivning som resursförstärkning.

Detta behöver dock inte vara liktydigt med att man helt avstår från den nuvarande buddelgivningsverksamheten. Borgenärernas buddelgivning har bekräftat all ett stort antal gäldenärer frivilligt medverkar till delgivning, när de konfronteras med ett bud. Buddelgivning i myndighetsregi, i dag i allt väsentligt utförd av slämningsman, kan kanske utvecklas och föras över till andra budkategorier. Detta skulle innebära både en avlastning för stämningsmännen och ell steg i avvecklingen av partsdelgivningen.

Möjligheten all anvisa myndigheterna lämpliga buddelgivare bör undersökas närmare. Undersökningen - en lämplig uppgift för domstolsverket - kan avse om l.ex. poslens budbilsservice lämpligen kan komma till användning, en möjlighet som f. n. undersöks på inkassobyråhåll.

8 Delgivningskostnaderna och kostnadsansvaret

Det är elt grundläggande samhälleligt intresse alt en god belalningsmoral upprätthålls. Tingsrätternas verksamhet inom den summariska processen Qänar del intresset genom att bidra lill att fordringar betalas och genom all ge underlag för registrering av dåliga betalare (kreditregislreringen). Den summariska processen gagnar också andra samhälleliga intressen, l.ex. det IrafiKpolitisKa intresset av snabba och effektiva påtryckningsmedel mot felparkerare och personer som inte fullgör sin trafikförsäkringsskyldighet.

Det är mot den bakgrunden naturligt att staten bär ett grundläggande kostnadsansvar för denna verksamhet. När den summariska processen las i anspråk, är det emellertid också frågan om att tillgodose borgenärens intressen. Domstolen anlitas som en länk i kedjan av olika successiva indriv-ningsåtgärder. Även borgenären (och i sista hand gäldenären) bör därför ta sin del av de kostnader som processen för med sig.

Borgenärens bidrag utgörs av ansökningsavgiften, som f. n. uppgår till 120 kr. Ansökningsavgiftens storiek bygger bl. a. på beräkningar av det allmännas koslnader för verksamheten. Beräkningar av kostnaderna för hanteringen av L- och Bf-mål har hittills tagit sikte bara på kostnaderna i tingsrätternas egen interna verksamhel. Det synes emellertid rimligl atl också kostnaderna för delgivningsåtgärder utanför tingsrätternas egen verksamhel tas med i bilden.

Göteborgsundersökningen visar (avsnitt 7.2) alt den genomsnittliga delgivningskostnaden i Bf-mål i Göteborg f. n. är 75 kr. Detta tyder på att kostnaderna för delgivningsverksamheten i en del av dessa mål uppgår till mycket stora belopp och atl statens kostnad även sedan borgenärens bidrag i form av ansökningsavgift har frånräknats är avsevärd.

Prop, 1981/82:134 74

Om undersökningsresultatet från Göteborg förs över på målantalel i
Stockholms tingsrätt (42 000 mål år 1980), ger del till resultat att kostnaden
för delgivningsverksamheten i samma kostnadsnivå skulle vara
rek-H mb 357 000 kr

stgman 2 275 000 kr

eller sammanlagt 2,6 miljoner kronor.

Behovet av delgivningsinsatser i målen i Stockholms tingsrätt kan genomsnittligt bedömas vara större än i Göteborgs tingsrätt. Detta antyder bl. a. en stickprovsundersökning, som redovisas i departementspromemorian (Ds K 1980:14) Felparkering på tomtmark, s. 62. En viss typ av Bf-mål, som hade kommit in lill Stockholms resp. Göteborgs tingsrätter under oktober 1979, undersöktes i juli 1980. Fortfarande ej delgivna eller av annan orsak ej avgjorda var då i Göteborg 5,5 % av målen och i Stockholm 15,8 %. Man torde alltså med god säkerhet kunna utgå från att de faktiska kostnaderna för Stockholms del är större än enligl beräkningen nyss.

Naturliglvis har man också anledning utgå från alt på många håll behövs avsevärt mindre delgivningsinsatser än i Göteborg.

Göteborgsundersökningen applicerad på Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter tillsammans ger föQande resultat:

Stockholm 2630000 kr

Göteborg 1880000 kr

Malmö 845000 kr

5 355000 kr

eller sammanlagt mer än 5 miljoner kronor.

Resultatet torde snarare ligga under än över den verkliga kostnaden.
Undersökningsresultatet överfört på målantalet för tingsrätterna i hela
landet (416000 mål år 1980) ger en kostnad för delgivningsverksamheten i
1980 års kostnadsnivå av
rek-l-mb 3 570000 kr

stgman 22 750000 kr

eller sammanlagt mer än 26 miljoner kronor.

Göteborgsundersökningen och beräkningarna med utgångspunkt i denna ger inte tillräckligt underlag för atl avgöra hur stora kostnaderna är i dag eller alt bedöma i vilken utsträckning det kan vara motiverat att ansökningsavgiften i målen höjs. Redan av delta underiag framgår emellertid atl man måste sträva efter att delgivning kan genomföras lill lägre kostnad än f.n.

Följande räkneexempel ger en antydan om vilka volymer del rör sig om på delta område.

Enligl Göfeborgsundersökningen ges f. n. 65 stämningsmannauppdrag per 100 Bf-mål. Om antalet stämningsmannauppdrag kan nedbringas med en femtedel - dvs. från 65 till drygt 50 per 100 mål - betyder del alt koslnaderna därmed minskas (eller att stämningsmannaresurser frigörs för andra verksamhetsområden) med

Olika åtgärder som har föreslagits i denna promemoria kan, om de genomförs, få till effekt att delgivningsverksamheten drivs mera rationellt -bl. a. med färre stämningsmannauppdrag - och därmed till lägre kostnad. Någon tillförlitlig beräkning av vilka kostnadsminskningar förslagen kan medföra kan inte göras här. En viss antydan ger förslagen applicerade på Slockholmsanalysen (se not till avsnitt 7.3 och Bilaga I). I analysen har strukits under de sifferposter som förslagen berör. De motsvarar cirka 50 % av DC-hindren i analysmaterialet.

Det finns anledning alt närmare se över frågan om delgivningsinsatser och delgivningskostnader och att med resultatet som underlag undersöka i vad mån nuvarande principer för kostnadsansvaret bör ändras. En sådan mera genomgripande undersökning kan inle göras i detta sammanhang.

Beträffande vissa speciella kostnadsposter kan emellertid redan nu övervägas elt slörre borgenärsansvar. Detta bör då i första hand gälla särskill kostnadskrävande delgivningar genom de vanliga delgivningsorganen.

Med den föreslagna utvidgningen av s. k. spikning lill att förekomma också i Bf-målen (se avsnitt 7.5) kan en hel del av de nuvarande långvariga och därigenom kostsamma delgivningarna väntas bli eliminerade. Kvar står emellerlid fall där adress fill gäldenären finns men det inte kan sägas vara onödigt alt göra ytterligare delgivningsförsök. Samtidigt kan det emellerlid stå klart att ytterligare försök skulle medföra alt den sammanlagda delgivningskostnaden blir oproportionerligt slor. I sådana fall får det anses rimligt att lägga ansvaret för merkostnaden på borgenären.

Borgenären kan i sådana situationer erbjudas atl antingen själv ombesörja den fortsatta delgivningsverksamheten eller att förskollera och eventuellt slutligt svara för kostnaden, med risk atl ansökningen annars avvisas.

Även om man kan räkna med att en borgenär bara undanlagsvis skulle påfordra fortsatta delgivningsförsök genom myndighetens försorg, riskerar man att hanteringen av borgenärens förskott eller betalning skulle bli otymplig och kostsam. Elt borgenärsansvar av detta slag bör därför ges den formen att borgenären själv får ta över delgivningen.

Vid sidan om kostnaderna för delgivning genom post eller slämningsman finns det andra kostnadsposter (inle behandlade i Göteborgsundersökningen) som har en speciell karaktär genom alt de regleras genom utbetalning från tingsrätterna. Detta gäller koslnader för tidningskungörande enligt 15 8 DelgL (i L-mål) och kostnader för översättning av handlingar som skall delges utomlands (också i L-mål). Författningsreglering beträffande översättningskostnader finns i cirkuläret (1969; 495) med anledning av Sve-

Prop. 1981/82:134 76

riges tillträde lill Haagkonvenlionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur och dess nordiska motsvarighet cirkuläret (1975:301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning.

Statens kostnad i mål där tidningskungörande eller översättning behövs blir i allmänhel mycket hög. Eftersom merkostnaden i dessa mål i förhållande till andra L-mål uppkommer genom omständighet med anknytning till part, men däremot inte till något samhällets särskilda intresse ljust de målen, bör borgenären svara för extrakostnaden.

9 Avgift vid avvisning m. m.

I del föregående har behandlats olika situationer som kan leda till att tingsrätten i ell L- eller Bf-mål meddelar beslut om avvisning. Ell sådant beslul kräver av tingsrätten en betydligt större arbetsinsats än beslut om avskrivning, som ju är följden av att ansökan återkallas. Det finns därför anledning atl stimulera professionella ingivare att återkalla ansökningen när det är klart att målet kommer att avvisas. 1 övrigt kan det finnas anledning aU kompensera tingsrätterna för den ytteriigare arbetsinsatsen med avvisningsbeslut. Avvisningsbesluten kan sålunda beläggas med en avgift, som ingivaren måsle betala. Avgiflen kan lämpligen sättas i nivå med ansökningsavgiften, f. n. 120 kronor.

Oavsett de lättnader i kraven på ansökan med därtill fogade handlingar som har föreslagits måsle man räkna med att en del ansökningar också i fortsättningen är bristfälliga "i onödan". När en ansökan visar sig vara i behov av komplettering, bör det föra med sig atl ersättningen till borgenären/ombudet sätts lägre än det annars skulle ha satts. Denna princip bör -mot bakgrunden av nuvarande schablontillämpning i vissa tingsrätter -komma till klart uttryck i den författning som reglerar ersättningar till boi--genär i L- och Bf-mål.

10 Delegation i Bf-mål

Domstolsverket har i en skrivelse lill regeringen den 4 september 1979 föreslagil en försöksverksamhet med delegation av beslutanderätt i Bf-mål. Enligt förslagel skulle det utfärdas en lag om försöksverksamhet med handläggning av Bf-mål. Enligt den lagen skulle ett domstolsbilräde enligt de närmare beslämmelser som regeringen meddelar försöksvis på eget ansvar få handlägga Bf-mål. Försöksverksamheten skulle bedrivas vid de tingsrätter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer.

Prop. 1981/82:134 77

I ett förslag till förordning om försöksverksamheten ges närmare bestämmelser. Försöksverksamheten skulle få äga rum vid de tingsrätter som domstolsverket bestämmer. Domstolsbiträden som har genomgått av domstolsverket föreskriven utbildning skulle kunna förordnas att på eget ansvar handlägga mål om Bf. Förordnandena skulle meddelas av hovrätten eller - i fråga om biträden vid de tre största tingsrätterna - av tingsrätten. Ett förordnande skulle inle få avse avvisningsbeslut, mål där ansökan har återkallats eller förfallit och gäldenären har framställt kostnadsyrkande eller mål med en utländsk juridisk person som part. Inte heller skulle ell förordnande få avse mål som i övrigt är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak kräver särskild erfarenhet.

I sin skrivelse till regeringen framhåller domstolsverket atl biträdespersonalen i tingsrätterna på grund av kraven på juridisk utbildning har mindre möjligheter all avancera till Qänster på handläggarnivå än som är normalt inom statsförvaltningen. En möjlighet att öka biträdesQänsternas attraktivitet och behålla rekryteringen på en hög nivå skulle vara all delegera arbetsuppgifter fill bilrädespersonal i den utsträckning detta är möjligt och med hänsyn till andra intressen lämpligt. Effektivitetsskäl anges också ofta tala för atl delegationsmöjlighelerna las väl till vara.

Enligt domstolsverkets skrivelse skulle delegationsförslaget komma i ett annat läge om en reform av den summariska processen skulle vara omedelbart förestående. Verkets förslag läggs således fram under den uttryckliga förutsättningen atl några ändringar i den summariska processen ej planeras under de närmaste åren.

Som framgår av del tidigare anförda (avsnill 3) torde någon mera genomgripande reform av den summariska betalningsprocessen inte komma att ske innan resultatet av rättegångsutredningens arbete föreligger. Ulredningens första betänkande väntas under hösten 1981. Med hänsyn lill omfattningen av detta lagstiftningsärende lorde det komma all dröja ytterligare icke oväsentlig tid innan en eventuell ny lagstiftning kan träda i kraft. Pågående reformarbete på process- och utsökningsrättens områden utgör alltså inte något hinder mot att nu ta upp frågan om delegation i mål om Bf.

Den kraftiga ökningen av Bf-målen kan i det rådande statsfinansiella läget knappast mötas med personalförstärkningar. Om en delegation kan medföra en snabbar-e och effektivare handläggning av dessa mål bör den möjligheten las till vara. Del kan också fömtsättas att den genom delegationen frigjorda notariearbetskraflen genom den ökade mållillslrömningen kan styras över till andra angelägna arbetsuppgifter i tingsrätterna. Med hänsyn lill att den helt övervägande delen Bf-mål utgörs av enkla massärenden innebär detta att man hushållar med den juridiskt utbildade arbetskraften och UtnylQar den för arbetsuppgifter där den juridiska utbildningen kommer bättre till pass. Notarieutbildningens kvalitet blir alltså inte lägre utan snarare högre genom delegationen.

Vid bedömningen av frågan om delegation bör vidare beaktas alt prov-

Prop, 1981/82:134 78

ningen från rättens sida i allmänhel är mycket summarisk. Den sakliga prövningen går i princip ut på alt konstatera att ansökan avser utfående av penningfordran som inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd (18 8 LL). Vidare skall i ansökan anges grunden för fordringen och tiden för dess tillkomsl. I formellt hänseende skall rättens behörighet prövas (19 8, se även förslaget i avsnitt 6.1). I föreläggandet till gäldenären skall rätlen ange den kostnadsersättning som skall ulgå om bestridande ej sker. Ersättningen utgår enligl schablonregler som regeringen meddelar (22 6).

Med hänsyn fill beialningsföreläggandenas karaktär av schabloniserade massärenden och intresset av etl rationellt utnyttjande av domstolsväsen-dels resurser bör del hinder för en delegation till domstolsbiträden som det nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanröjas. Det synes innebära en onödig omgång alt detta sker genom en särskild lag om försöksverksam-hel. I stället bör redan av 30 8 LL framgå alt mål om Bf i den utsträckning som regeringen bestämmer får handläggas av Qänstemän som inte är lagfarna.

Den närmare omfattningen av delegationen torde på sikt böra anges i förordningen (1979: 572) med tingsrättsinstruktion. Dessförinnan bör emellertid, som domstolsverket har föreslagit, en viss försöksverksamhet bedrivas. För försöksverksamheten bör en särskild förordning utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med domstolsverkets förslag.

11 Författningsförslag m. m.

I enlighet med vad som har föreslagits i det föregående har upprättats författningsförslag.

Förslagen är fogade till denna promemoria som Bilaga 2.

Förslagen bör träda i kraft den I januari 1982. Några övergångsbestämmelser torde inle behövas.

12 Sammanfattning av förslagen

I denna promemoria föreslås

Författningsändringar

avsnitt

5 I officialprövningen i forumfrågan begränsas

5 2 kontrollen av behörighet som ställföreträdare eller ombud för

borgenär begränsas
5 3 en särskild tolkningsregel för ofullständigt ränteyrkande införs

5 4 möjlighet öppnas att i vissa fall göra Bf-ansökan mot flera gälde-

närer

Prop. 1981/82:134 79

7.4 strängare krav på uppgifter om gäldenären i ansökan

7.5 delgivningsformen spikning tillåts i Bf-mål

7.6.6 vid partsdelgivning införs regeln att ansökan förfaller om borge
nären inte i lid redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet

8 rätten ges förfallningsslöd för alt i vissa fall med speciellt långva-

rigt och kostsamt delgivningsförfarande avbryta delgivningsverksamhet och avvisa ansökningen om inte borgenären själv vill ombesörja fortsatt delgivning

8 borgenären blir skyldig att betala kostnaden för tidningskungörande och översättning i samband med delgivning

9 avvisningsbeslut beläggs med avgift

9 klart uttryck ges i författning för alt arvode skall var-a lägre än eljest om ansökningen är ofullständig

10 möjlighet öppnas för att delegera handläggning av Bf-mål lill domstolsbilräden

Hjälpmedel

avsnitt

7.6.4 stämningsr-näns behov av terminalanslutning till SPAR m. m. undersöks av rikspolisstyrelsen

7.6.4 behovel av utrustning för dalalagring och återsökning av material från delgivningsspaning hos vissa slämningsman undersöks av rikspolisstyrelsen

7.6.5 behovet av utrustning för datalagring och återsökning av material från delgivningsverksamheten hos en stor fingsrätl undersöks av domstolsverket

uppgifter från delgivningsverksamhet återförs i vissa fall till centrala bilregistret

Undersökningar, organisatoriska åtgärder

avsnitt

6.3 domstolsverket och datainspektionen ger handledning för tings-

rätter och inkassobyråer

7.6.1 domstolsverket ger anvisningar om brevdelgivning

7.6.2 domstolsverket undersöker effektiviteten av olika liggelider för rekommenderat brev vid delgivning till ledning för domstolarna

7.6.3 domstolsverket och posten undersöker möjligheten till viss ny postrutin vid särskild postdelgivning samt utbildningsbehov

7.6.4 rikspolisstyrelsen verkar för att behövliga förordnanden för stämningsmän att fungera också i annat distrikt kommer till stånd

7.6.4 rikspolisstyrelsen och domstolsverket verkar för en lösning av frågan om hanteringen av snabbuppdrag till slämningsmannaorganisationen

7.6.5 datainspektionen verkar för all storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån återanvänder tidigare delgivningsuppgifler i senare ansökan mot samma gäldenär

7.6.7 domstolsverket undersöker möjligheten fill nya budkalegorier
för myndighets buddelgivning

8 delgivningsinsatser och delgivningskostnader kartläggs, de eko-

nomiska verkningarna av föreslagna rationaliseringsålgärder följs upp varefter på grundval av resultatet görs en omprövning av kostnadsansvaret för domstols delgivning.

Prop. 1981/82:134 80

13 Specialmotivering till lagförslagen

Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

2 6 1 denna paragraf anges vad en ansökan om lagsökning skall innehålla, bl. a. vilka uppgifter om gäldenären som skall eller bör ingå.

I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 7.4 har till de uppgifter om gäldenären som f. n. skall lämnas i ansökan fogats dels uppgift om gäldenärens postadress, dels uppgift om gäldenärens personnummer och gatuadress, om uppgiften behövs för delgivning med gäldenären. Vidare har lagts till en rekommendation till borgenären att också ange andra omständigheler som är av belydelse för delgivning med gäldenären. Exempel på sådana uppgifter har lämnats i avsnitt 7.4.

Dessutom har gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

De föreslagna ändringarna innebär atl en ansökan kan avvisas, om det konstaleras att den inte fyller lagens krav. Saknas uppgift om gäldenärens postadress, kan ansökan avvisas omedelbart. Avsaknad av uppgift om personnummer eller särskild gatuadress kan normall inte leda till avvisning redan vid den inledande granskningen av ansökningen, eftersom det i dessa fall dessutom krävs atl uppgiften är nödvändig för delgivning. Har det däremot visat sig vid delgivningsförsök att gäldenären inte finns på den adress som angetts i ansökningen och alt ny adress till honom inte kan tas fram därför att uppgift om personnummer saknas, kan ansökningen avvisas på sistnämnda grund. Är postadressen av boxtyp och är det för rätlen redan känt alt gäldenären inte kan delges på den adressen, kan ansökningen genast avvisas med motiveringen atl uppgift om gatuadress saknas i ansökningen.

5 8 Denna paragraf behandlar delgivningen med gäldenären i lagsökningsmål. Paragrafen är fill följd av hänvisning i 24 8 tillämplig även i mål om betalningsföreläggande.

1 enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 7.6.6 har tillfogats en uttrycklig regel, som gör beslämmelserna i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken tilllämpliga i L-mål. Tillägget innebär all en borgenär, som enligt rättens beslul själv ombesörjer delgivning i L- eller Bf-mål och som inle inom den i 32 kap. 2 6 RB angivna tiden redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet till rätten, kan få se srn ansökan förfallen. Enligt regleringen i 32 kap. 2 6 RB är förfallopåföljden inte knuten till utgången av den tid som borgenären har fått på sig för delgivningen utan till rätlens prövning av målet. Skulle rätten, när målet tas upp igen efter utgången av den tid som borgenären har haft på sig för delgivning, finna att gäldenären har kommit in med begärt yttrande, skall ansökningen inte förklaras förfallen.

17 a 8 I paragrafen åläggs borgenären betalningsskyldighet för vissa kostnader i samband med delgivning. Skyldigheten gäller kostnad för tid-

Prop, 1981/82:134 81

ningskungörande vid kungörelsedelgivning och kostnad för översättning av handlingar för delgivning utomlands. Borgenären föreslås också bli skyldig att på begäran av rätten lämna förskott på kostnaden. Gäldenären kan åläggas betalningsskyldighet för kostnaden om borgenären yrkar det. Bestämmelsens betydelse är begränsad till L-mål, eftersom varken kungörelsedelgivning eller delgivning utomlands kan förekomma i Bf-mål.

19 8 Denna paragraf motsvarar för Bf-målens del 2 8.1 fråga om ändringarna hänvisas till specialmofiveringen till 2 8.

20 6 Paragrafen innehåller förbudet mot att rikta en Bf-ansökan mot flera gäldenärer.

Som redan har utvecklats i avsnitt 6.4 bör det öppnas möjlighet till alt låta samma ansökan avse flera gäldenärer under fömtsättning all kravet gäller en skuld som gäldenärerna ansvarar soHdariskl för. Ett fillägg har gjorts av innebörd all en sådan gemensam Bf-ansökan får avse de solidariskt ansvariga gäldenärerna och att i ansökningen skall anges både att solidarisk ansvarighet föreligger och grunden härför.

24 6 Denna paragraf behandlar delgivning med gäldenären i Bf-mål och molsvarar 5 6. Utöver en hänvisning till regleringen i 5 8 innehåller paragrafen vissa inskränkningar när det gäller hur delgivning får verkställas. Delgivning får sålunda f. n. inle ske enligl 15 6 DelgL (kungörande eller spikning) och inte heller utomlands.

Som har utvecklats i avsnitt 7.5 bör öppnas möjlighet till s. k. spikning i Bf-mål. Detta har skett genom alt det nuvarande förbudet mot delgivning enligt 15 8 DelgL har begränsats till ett förbud mot delgivning genom kungörelse enligt samma lagmm.

30 8 I denna paragraf finns domförhetsregeln för handläggning av L-och
Bf-mål.

I enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 10 bör öppnas möjlighet att delegera domargöromål i Bf-mål till domstolsbiträden. Till den nuvarande regeln har därför fogats en särregel för handläggning av Bf-mål, som ger regeringen befogenhet att dispensera från kravet på lagfarenhet.

31 8 Idennaparagraf regleras forumprövningen i L-och Bf-målen. Enligl
den gällande regeln skall rätlen självmant pröva sin behörighet. Av 10 kap.
15 8RB följer att behörigheten skall bedömas enligt förhållandena vid tid
punkten för delgivning med svaranden/gäldenären.

I avsnitt 6.1 har förordats att officialprövningen i princip skall begränsas fill det inledande handläggningsskedet och alt, sedan ansökningen väl har upptagits, forumfrågan skall komma under bedömande bara om gäldenären gör foruminvändning eller rätten finner anledning att misstänka att 6 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 82

rätten på grund av en exklusiv behörighetsregel över huvud taget inle får ta befattning med målet. 1 enlighet härmed har i ett tillägg angetls den nya tidsbegränsningen för officialprövningen och de två undantagen från begränsningen.

31 a 6 De begränsningar i kontrollen av ställföreträdares och ombuds behörighet, som har behandlats i avsnitt 6.2, har införts genom denna nya paragraf, som har lagils upp bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Genom den nya regeln i första stycket sätts den grundläggande regleringen i 11 kap. 4 6 resp. 12 kap. 9 8 RB ur spel för L- och Bf-målen. I stället gäller i dessa mål elt betydligt lägre krav på kontroll. Uttrycket "särskild omständighet" avser att markera alt kontrollen skall vara begränsad till sådana undantagsfall där rätten misstänker att behörighet saknas. Behörighetshandlingar (normalt fullmakt eller registreringsbevis) skall behöva företes bara på rättens uttryckliga begäran. Efterkommer inle borgenären ett föreläggande om företeende av handlingarna, kan ansökningen avvisas. Är del gäldenären som inte efterkommer föreläggandet, får hans bestridande anses vara ulan verkan Qfr 12 kap. 9 6 RB).

Om emellertid, till följd av hänskjutande eller ansökan om återvinning, elt L- eller Bf-mål går över till atl handläggas som tvistemål, bör RB:s regler gälla. Vid hänskjutande bör detta prakfiskt komma till stånd genom alt reglerna i RB blir tillämpliga redan på begäran om hänskjutande. Detta har kommit till uttryck genom regeln i andra stycket. För återvinningsfallet följer redan av gällande regler att fullmakt, i den mån sådan inte redan finns i akten, skall företes i det nya handläggningsskedet.

31 b 6 I avsnill 6.3 har föreslagits en tolkningsregel för ränteyrkanden som är ofullständiga genom att uppgift saknas om den tidpunkt då den yrkade räntan börjar löpa. Den nya lolkningsregeln har infogats i LL som en ny särskild paragraf bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Eftersom lolkningsregelns tillämplighet och innebörd får betydelse för tolkningen av ansökningen, är det lämpligt alt upplysning om regeln lämnas redan i föreläggandet för gäldenären. Naturligtvis bör en upplysning av samma innebörd också infogas i utslag resp. slutbevis i målet.

31 c 8 I enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 8 har i LL infogats en ny paragraf som ger möjlighet för rätten alt i vissa fall avbryta delgivningsförfarandet och i stället avvisa ansökningen.

I första slycket ges den gmndläggande regeln, atl ansökningen får avvisas när materialet från delgivningsförsök visar att hinder mot delgivning med gäldenären uppenbart föreligger.

Hit hör t. ex. fall där det i Bf-mål har visat sig att gäldenären saknar känt

Prop, 1981/82:134 83

hemvist och delgivning alltså bara kan ske genom kungörande enligt 15 6 DelgL, som ju inte får användas i Bf-mål. Hit hör också fall där del i Bf-mål har kommit fram atl gäldenären för överskådlig lid framåt vistas utomlands eller där adresspår lill gäldenären är oklara och begärt förtydligande från borgenären uteblir.

I andra stycket ges en särregel för sådana fall där visserligen delgivning med gäldenären inle är utesluten men redan gjorda delgivningsförsök har blivit resultatlösa. I en sådan situation kan rätlen bereda borgenären tillfälle att begära att själv få ombesörja fortsatta delgivningsförsök. Begär borgenären detta, torde regelmässigt begäran börA bifallas. I så fall gäller 5 och 24 88 LL och 32 kap. 2 8 RB för den fortsatta handläggningen. Om där-emol borgenären underlåter atl begära att f la över delgivningsverksamheten, kan rätlen avvisa ansökningen.

Vid bedömningen av om rimliga försök har gjorts skall i första hand hänsyn tas lill de koslnader som har lagts ner på delgivningsverksamheten i målel. Koslnaderna skall primärt ställas i relation till borgenärens principiella motprestation, ansökningsavgiften. Men viss hänsyn måste också las till målels betydelse, i första hand det fordrade beloppels storlek.

32 6 I denna paragraf ges vissa regler om hänskjutande till rättegång och den därefter följande handläggningen. Bl. a. finns en domförhelsregel som är uttryckt genom en hänvisning till motsvarande regel i 30 6.

Till följd av ändringen i 30 8 (se specialmotiveringen till den paragrafen) har hänvisningen omformats lill en självständig regel, i sak överensstämmande med vad som nu gäller.

Tidigare åtgärder

i delgivningsuppdraget angavs gäldenärens adress

enligt ansökan i målet	109 (70 %)	89 (75 %)
ny adress	46 (30 %)	30 (25 %)
rätten hade redan tidigare gjort hänvändelse till borgenären om ny adress: en gång flera gånger	20 (13%) 5 (3 %)	10 (10%) 0
delgivningsuppdraget var i målet det första det andra eller tredje det fjärde eller mer	107 (67 %) 43 (28 %) 5(3%)	101 (87%) 15 (13%) 0

Prop, 1981/82:134 85

hela mål från

materialet 1980

Hindersbevisens innehåll

adressen enligt uppdraget

var den rätta 67 (43 %) 49 (42 %)

ny åtgärd: nytt uppdrag

till stämningsman 44 (28 %) 38 (32 %)

ny åtgärd: kontakt med
borgenären (nytt delgiv
ningsförsök på adressen
inte rimligt) 23(15%) 11(10%)

härav fanns i målet redan
tidigare uppgift att gäl
denären höll sig undan 14 (9 %) 9 (8 %)

adressen var fel, i hinders
beviset angavs ny adress 35 (23 %) 28 (25 %)

ny åtgärd: nytt uppdrag

till stämningsman 28(18%) 21(18%)

ny åtgärd: kontakt med
borgenären (adressen tyd
de på att rätten inte
var behörig domstol i
i målet) 7 (5 %) 7 (6 %)

adressen var fel, ny adress kunde inte forskas fram (t. ex. därför att personnummer saknades) eller annat hinder fanns för delgivning

ny åtgärd: kontakt med

borgenären 49 (30 %) 35 (30 %)

uppgifterna om gäldenärens identitet måste kontrolleras

ny åtgärd: kontakt med

borgenären 4 (3 %) 4 (3 %)

2 6'

Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer saml gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive ock de omständigheler som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling vara fordringen grundas och, då betalning enligt 1 8 andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderiig avskrift, och gälle den i målel lika med huvudskrift.

Lagsökning skall göras skriffiigen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer saml gäldenärens namn, postadress och, om det behövs för delgivning med gäldenären, dennes personnummer och gatuadress. Där så kan ske skall också anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Vidare skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheler som betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå fordringen grundas och, då betalning enligt I 8 andra stycket söks ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen har upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första styckel avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast elt exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja erforderlig avskrift, och gäller den i målet lika med huvudskrift.

Ansökning om belalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och liden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning om betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn, postadress och, om det behövs för delgivning med gäldenären, dennes personnummer och gatuadress. Där så kan ske skall också anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Vidare skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären 5Äa// i ansökningen eller i räkning som åberopas också tydligt och fullständigt ange grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst saml de omständigheter som betingar rätlens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs.

Prop, 1981/82:134

Nuvarande lydelse

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrifl. Göres ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i två exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen är riklig. Uppteckningen gälle sedan som huvudskrift.

Räkning som åberopas skall ingivas i två exemplar; är räkningen ingiven i allenast ett exemplar, skall mot stadgad avgift avskrift därav besörjas av rätten.

Föreslagen lydelse

Ansökning som görs skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, skall rätten mot fö re skriv en avgift ombesörja erforderiig avskrift, och gäller den i målet lika med huvudskrifl. Görs ansökning mundigen, skall genom rättens försorg mot föreskriven avgift uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att upptecKning-en är riktig. Uppteckningen gäller sedan som huvudskrift.

Räkning som åberopas skall inges i två exemplar. År räkningen ingiven i endast ett exemplar, skall motföreskriven avgift avskrift därav ombesörjas av rätten.

Om laga domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bo-stadsrältstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns. Rätten prövar självmant sin behörighet. Borgenärs uppgift om de omständigheter som befingar rättens behörighet skall godtas, om anledning ej förekommer att den är oriktig. Har ansökningen upptagits, skall rätten ej på nytt pröva sin behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga uppkommer om tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

Lydelse enligt prop. 1980/81:88.

31 a6

Fullmakt för den som uppträder som ombud eller bevis att den som uppträder som part eller som ställföreträdare för part är behörig behöver inte företes vid handläggning enligt denna lag, såvida inte rätten på grund av särskilda omständigheter finner det behövligt.

För begäran om hänskjutande till rättegång gäller dock 11 kap. 4 § och 12 kap. 9 § rättegångsbalken.

31 b 8

Yrkar borgenären ränta men framgår ej av ansökningen från vilken lidpunkt räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från delgivningsdagen.

31 c8

År det på grund av vad som förekommit i samband med försök till delgivning med gäldenären uppenbart alt hinder för delgivning föreligger, får rätten avvisa ansökningen.

Hänskjuts mål fill rättegång, skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målel anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får del genast utsättas till huvudförhandling eller, om det skall handläggas enligt lagen (1974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde enligt den lagen. Har mål om belalningsföreläggande vid sammanträde inför rätten hänskjutils lill rättegång bör, om ej hinder möter, muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sammanträdel. I så fall gäller ifråga om rättens domförhet vad som föreskrivs 130 §.

Hänskjuts mål fill rättegång, skall rätten förordna om målels fortsatta handläggning. Kan målel anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får del genast utsättas till huvudförhandling eller, om del skall handläggas enligl lagen (1974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde enligt den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rätten hänskjutils till rättegång bör, om ej hinder möter, muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sammanträdel. I så fall är rätten domför med en lagfaren domare.

Prop. 1981/82:134 92

3 Förslag till

Förordning om ändring i expeditionskimgörelsen (1964:618)

Härigenom föreskrivs atl bilagan till expeditionskungörelsen (1964:618)' skall ha nedan angivna lydelse.

Bilaga''

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

A vgifislista

Avdelning II. Expeditioner och ansökningar vid domstol

Mål

Ansökan varigenom mål anhängiggörs ............................ 120

Avgift ulgår icke för ansökan i mål om åtgärd enligl 27 kap. 5 8 andra slycket brottsbalken.

Underrätts beslut om avvisning i
mål om lagsökning eller betal
ningsföreläggande ......... 120

Överrätts dom som utges till lösningsskyldig part

när domen utfärdas i förenklad form............................. 40

i annat fall..................................................................... 100

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1982.

' Kungörelsen omtryckt 1976:383. " Senaste lydelse 1980:740.

Prop, 1981/82:134 93

4 Förslag till

Förordning om försöksverksamhet med handläggningen av mål om betalningsföreläggande

Härigenom föreskrivs följande.

1 6 Försöksverksamhet med handläggningen av mål om belalningsföreläggande får äga mm vid de tingsrätter som domstolsverket bestämmer. Vid sådana tingsrätter gäller denna förordning jämte förordningen (1975:511) med fingsrättsinstmktion.

2 6 Domstolsbiträde, som har genomgått av domstolsverket föreskriven utbildning, får förordnas att på eget ansvar handlägga mål om belalningsföreläggande.

Förordnande enligt första stycket får ej avse

1. avvisningsbeslut,

2. mål, vari ansökan återkallats eller förfallit och gäldenären framställt kostnadsyrkande,

3. mål med udändsk juridisk person som part,

4. mål som i övrigt är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak kräver särskild erfarenhet.

Förordnande enligt första stycket meddelas i fråga om domstolsbiträde vid Stockholms, Göteborgs eller Malmö tingsrätt av tingsrätten och i fråga om domstolsbilräde vid annan tingsrätt av hovrätten.

Denna förordning träder i kraft den I januari 1982.

Prop, 1981/82:134 94

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt. Handens tingsrätt, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt. Lunds tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), domstolsverket, datainspektionen, postverket, riksskatteverket (RSV), rälte-gångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska Bankföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Post- och Kreditbanken, Svenska inkasso—föreningen och Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).

Sveriges allmänna hypoteksbank har bifogat yttrande från Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinslitution.

1 Allmänna synpunkter

Svea hovrätt: I promemorian framförs förslag lill olika åtgärder - i avbi
dan på en mer genomgripande reform - i syfte att åter få den summariska
processen all fungera som en snabb, enkel och billig processform. Hovrät
ten kan i stort tillstyrka de framlagda förslagen .

Handens tingsrätt: På gmnd av mycket pressande arbetsförhållanden har tingsrätten inte haft möjlighet all på sedvanligt sätt studera promemorian för att kunna avge ett meningsfullt yttrande i de skiftande spörsmål, som tagits upp fill överväganden. Tingsrätten — som för närvarande har det mycket bekymmersamt med hanteringen och handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande — vill emellertid helt allmänt uttrycka önskemålet, att allt som kan göras blir gjort med det allra snaraste för att den summariska betalningsprocessen skall bli rationellare. Vad som i promemorian föreslås är sannolikt av stort värde och torde kunna genomföras utan atl några grundläggande rättsprinciper träds för när. Förhoppningsvis torde än ytterligare rationaliseringsåtgärder kunna vidtagas.

Huddinge tingsrätt: Tingsrätten instämmer i vad som konstaterats i promemorian om att en kraftig målökning på Bf-sidan, parallellt med bl.a. ökade delgivningssvårigheter, leder lill svårigheter i handläggningen. Vid Huddinge tingsrätt har tillströmningen av Bf-mål sedan länge kommit att överskrida organisationens ramar. Prognosen för år 1981 pekar på en fortsatt hög inströmning, ca 11 000 Bf-mål. De personalramar som givits tingsrätten medger endasl 2,5-3 domstolsbilräden på Bf-sidan. Balansen är denna dag 5 765 Bf-mål. Cirka 800 av dessa inrymmer påtagliga delgivningssvårigheter.

Prop, 1981/82:134 95

Tingsrätten anser att del finns ell väl dokumenterat behov av alt förenkla verksamheten. Flertalet av de åtgärder som föreslås i promemorian finner tingsrätten vara riktiga och ändamålsenliga. Inte minst behovet av att förstärka stämningsmannaorganisalionen med resurser för register-forskning bör kraftigt understrykas. Med hänsyn till Huddinge tingsrätts förut nämnda knappa personalresurser är del inte troligt alt föreslagna åtgärder får tillräcklig effekt på tingsrättens målbalans. Situationen är emellertid sådan atl vaQe rationalisering av verksamheten ses med tillfredsställelse.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till uppfattningen att omedelbara åtgärder bör vidtas för att få den summariska processen att åter fungera som den snabba, enkla och billiga processform som varit avsedd.

Såsom angivits i promemorian är huvudproblemen brister eller oklarheter i ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med alt avsluta målen när delgivning trots flera försök inte kunnat genomföras. Tingsrätten vill i sammanhanget därvid framhålla att vissa brister och oklarheter i ansökningar från några inkassobyråer svarar för merparten av problemen. Många av dessa felaktigheter är av sådan art all de med lätthet borde ha kunnat undvikas. Tingsrätten har uppfattningen alt arbetsuppgifter ibland medvetet vältras över på domstolarna.

Lunds tingsrätt: Till följd av den under senare år ständiga ökningen av L- och Bf-mål — en ökning som inte kunnat mötas med ökad personal — är vid åtskilliga tingsrätter arbetsläget nu sådant alt omedelbara åtgärder erfordras beträffande den summariska betalningsprocessen för atl förhindra uppkomsten av en ohållbar situation. Tingsrätten har för sin del vidtagit vissa åtgärder, som kan hänföras till vad i promemorian benämns "vardagsrationalisering" (s. 9 m). Som exempel härpå må nämnas följande.

Tingsrätten har begränsat behörighetskontrollen enligt 11 kap. 4 8 RB (Se bilaga 1)'. För att förenkla arbetet med utskrift i Bf-mål har särskilda blankettset tryckts för "massborgenärer", l.ex. Malmöhus läns landsting. Lunds kommun m.fl. På dessa förtryckta blanketter finns uppgifter som regelbundet återkommer, vilket gör aft vissa blanketter behöver kompletteras endasl med gäldenärens namn och fordringsbeloppet (Se bilaga 2f. Adressetiketter för adressering till massborgenärer framställs genom fotokopiering. Tingsrätten, som tidigare använt förkortad liggetid för delgiv-ningsförsändelser med post rek m.m., har övergått till att tillämpa ordinarie liggetid för att därigenom komma i åtnjutande av postens påminnelse-förfarande.

För att komma tillrätta med den rådande arbetssituationen fordras emellertid också lagstiftningsåtgärder. Rällegångsulredningen väntas komma med förslag härutinnan innevarande år. Tingsrätten hälsar emellertid med tillfredsställelse att vissa förslag till rationalisering nu framlagts som en

' Bilagan utesluten här. Bilagan utesluten här.

Prop, 1981/82:134 96

delreform i avbidan på rättegångsutredningens förslag. Tingsrätten ansluter sig i allt väsentligt till de i promemorian framförda synpunkterna och förslagen. Av dessa bör såsom särskilt praktiskt värdefulla framhållas lättnaderna i behörighetskontrollen (avsnitt 6.2 med förslag till lagändring, 31 a 8). Tingsrätten ställer sig dock tveksam till vad som föreslagits under avsnitten 6.1, 6.3, 6.4 och 9, Tingsrätten återkommer lill dessa frågor under B. Tingsrätten vill vidare ifrågasätta om inte delreformen kunnat ges en något vidare omfattning utan att man därigenom föregripit rätlegångsutredningens kommande förslag.

Malmö tingsrätt: Handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande utgör ell allt större problem för tingsrätten liksom uppenbarligen för tingsrätterna i allmänhel. Ökningen av framförallt målen om betalningsföreläggande kan i nuvarande statsfinansiella läge inte mötas med ökade personalinsatser. Delta innebär i sin tur att alll kortare tid står till buds för handläggning av vaQe enskilt mål. Samtidigt kan konstateras alt ansökningarna allt oftare är bristfälliga. En förklaring lill detta kan vara att även ingivarna ägnar mindre tid åt varje ansökan. Vidare har en hel del ovana ingivare börjat använda sig av den summariska processen för indrivning av fordringar. Denna gmpp ingivare förekommer i förhållandevis stor utsträckning vid fingsrälten. Mot bakgrund av det anförda ställer tingsrätten sig positiv lill promemorians förslag om omedelbara åtgärder för atl, med bibehållen rättssäkerhet, förenkla handläggningen av den summariska betalningsprocessen. - ~ -

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagen i promemorian. Behovet av enklare handläggningsrutiner är påtagligt och förslagen är ett steg i rätt riktning,

Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen är föreskriftsmyndighet för delgivningsverksamheten i riket. Dessutom uppträder styrelsen i viss utsträckning som borgenär i bf-mål. Mot denna bakgrund får styrelsen anföra följande.

Ändringsförslagen beträffande den summariska processen tillstyrks till alla delar. Den förenklade behörighetsprövningen av borgenärens företrädare bör självfallet även komma myndigheter till godo, när de uppträder som borgenärer.

Domstolsverket; De förslag som förs fram i promemorian ligger väl i linje med domstolsverkets strävan att rationalisera den summariska betalningsprocessen. Den kraftiga ökningen av främst målen om belalningsföreläggande gör det angelägel att åtgärder snarast vidtas för att underlätta domstolarnas arbete. Mot den bakgrunden anser domstolsverket del rikligl atl redan nu, innan resultatet av rättegångsutredningens arbete presenterats, vidtaga sådana åtgärder alt domstolarna bättre kan tillgodose tankarna bakom den summariska betalningsprocessen. Domstolsverket tillstyrker därför förslaget i huvudsak.

Datainspektionen: Inledningsvis belyser promemorian hur inkassoverk-

Prop. 1981/82:134 97

samhet ökat i volym de senaste åren, främst genom uppgifter om ökningen av antalet ansökningar om betalningsförelägganden. Inspektionen har i sin verksamhel som tillsyns- och tillståndsmyndighel enligl inkassolagen (1974:182) erfarit ökningen som innebär att inspektionens tillsyn blir än mer stickprovsbelonad med beaktande av att cirka en miljon årliga inkas-soärenden skall övervakas av två handläggare vid datainspektionen. Över 400 tillstånd enligl inkassolagen har meddelats och därutöver utövas inkassoverksamhel av ett okänt antal "större och mindre" fordringsägare som är underkastade lagen utan att vara lillståndspliktiga.

Inspektionen kan verifiera uppgifter i promemorian att gäldenärerna har alll kortare tid på sig atl betala efter förfallodagen innan domstolsansökan görs. Orsaken härtill är givelvis i viss mån de kärva tiderna, men är också en följd av inkassolagen, som i princip innebär alt inkassokrav kan utsändas dagen efter en fordrans förfallodag, och om betalning inle inflyter eller ärendet eljest avslutas, att domstolsansökan kan göras ell par veckor efter utsändandet av inkassokravet.

I promemorian påpekas vidare att domamppgtften i den summariska betalningsprocessen praktiskt taget helt ombesörjs av tingsnotarier. Datainspektionen har gjort samma erfarenhet. Detta medför bland annal att kontinuiteten i handläggningen bland lagsökningsdomare blir begränsad vilket har flera lätt insedda negativa följder.

Möjligen kan ett pågående arbete i domstolsverkets regi med utarbetande av handböcker för hanteringen av den summariska processen medverka till atl förbättra situationen. Datainspektionen är representerad i en referensgrupp som knutits till handboksarbetet.

I promemorian redovisas det närmast katastrofarlade handläggningsläget vid storsladsdomstolarna avseende del förfarande som "snabbi, enkelt och billigt skall fram lill ett verkställbart avgörande". Väntetider på månader innan en inkommen ansökan åtgärdas ger åtskilliga negativa följder för såväl borgenärer och borgenärsombud som för gäldenärer. En följd härav är atl den övervakning som uppdragsgivarna själva förväntas upprätthålla av att inkassoföretag redovisar influtna medel utan dröjsmål har blivit av-tmbbad. Det fordrar i sin tur skärpta insatser från inspektionens sida. Problemen blir inte mindre av att även kronofogdemyndigheterna är svårt överbelastade med arbele som föranleder utdragen handläggningstid.

Som en av de tillgripna nödåtgärderna vid hårt belastade tingsrätter anges att arkivering av avslutade mål lagls åt sidan. Detta kan få negativa konsekvenser då kreditupplysningsföretag enligt 12 8 kreditupplysningslagen skall undersöka om viss notering är oriktig eller missvisande för eventuell rättelse, därvid tingsrätternas arkiv är en viktig replipunkt.

Promemorian noterar vidare atl exempelvis inkassobyråer ofta ger in oklara eller ofullständiga ansökningar som medför onödigt merarbete för domstolarna. Inspektionen har i tillståndsprövningen för varje inkassobyrå gjort en genomgång av hur en domstolsansökan skall göras, men ytterligare insatser - även från inspektionens del - erfordras uppenbarligen. 7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 98

Riksskatteverket: Den summariska betalningsprocessen utgör elt väsentligt bidrag till samhällets strävanden för atl upprätthålla en god betalningsmoral. I promemorian har visats att förfarandet hos vissa tingsrätter inte fungerar så snabbi, enkelt och billigt som borgenärerna bör kunna kräva. Enligt riksskalteverkets (RSV) mening är det därför befogat att redan innan rättegångsutredningen framlagt sin översyn av processformen vidta speciella åtgärder i syfte att minska ölägenheterna.

RSV kommer närmast i egenskap av administrativ centralmyndighet för
kronofogdemyndigheterna i kontakt med meddelade lagsökningsulslag och
betalningsförelägganden. I synnerhet när utsökningsbalken den 1 januari
1982 träder i kraft är det angeläget också för kronofogdemyndigheterna att
nå kontakt med gäldenärer. Förslag om att sökanden i fortsättningen skall
lämna flera uppgifter om gäldenären kommer indirekt också den verkstäl
lande myndigheten till godo. Förslagel tillstyrks därför av RSV. .

Rällegångsulredningen: Syftet med promemorian är att genom ändringar i lagsökningslagen åsladkomma omedelbara åtgärder för alt förbättra arbetssituationen vid domstolarnas lagsöknings- och betalningsföreläggan-deavdelningar. Därigenom vill man söka få den summariska processen all fungera som en snabb, enkel och billig processform.

Vi har till uppgift att åsladkomma en rationellare domstolsprocess i allmänhet. I den uppgiften ligger givetvis också att åstadkomma förenklingar som kan minska arbetsbelastningen vid domstolarna. Vårt förslag, som kommer alt innefatta också en total nyordning av den summariska processen, kan emellertid inle föranleda lagsfiftning förrän om några år.

Vi har därför i princip ingenting att invända mot att man nu genom snab
ba särlösningar undanröjer vissa oformligheter i systemet och därigenom
förbättrar arbetssituationen vid domstolarna. Vad vi däremot anser oss ha
anledning reagera mot är om sådana särlösningar går stick i stäv mot vad vi
snart kommer atl föreslå i etl delbetänkande rörande processen vid tings
rätt. Att vi i princip är positiva lill atl det redan nu görs något åt rådande
missförhållanden får alltså inte uppfattas så som om vi vore positiva till en
skildheterna i förslagel. Tvärtom måste vi - som senare skall framgå - på
åtskilliga punkter vara starkt kritiska.

Utmärkande för svenskt lagstiftningsarbete på processrättens område har länge varit att den egentliga tvistemålsprocessen och andra civilprocesser vid allmän domstol behandlats i skilda lagar.

Promemorian går vidare på den vägen och avser uteslulande den summariska processens utformning. Processen enligl RB berörs knappast med etl ord. Vi vill ta upp reformförslaget ur etl vidare perspekfiv.

Vi har den uppfattningen att lagstiftningsarbetet på processrättens område måste bedrivas från den principiella utgångspunkten att man försöker se sambandet mellan olika processformer. Enligt vår mening bör man således inte vid en processreform stirra sig blind på den ena eller andra processen utan ha ögonen öppna för huruvida skälen bakom en tänkt reform har

Prop. 1981/82:134 99

bärkraft över hela processområdet eller inte. Det är inte endasl så all sådana övergripande lösningar i allmänhet bör bli bättre än särlösningar åstadkomna i skilda sammanhang. Övergripande lösningar underlättar också förståelsen av systemet.

Den pressade arbetssituationen vid tingsrätterna får enligt vår uppfattning inte föranleda att man nu kastar sig in i olämpliga ändringar av lagsökningslagen ulan hänsynstagande till vad som gäller enligt RB. I den mån de föreslagna ändringarna är bra för den summariska processen är det enligt vår mening i allmänhet lämpligt att också omedelbart göra motsvarande ändringar i RB. Vår översyn av rättegångsväsendet innebär inget principiellt hinder mot sådana lösningar.

En annan viktig princip vi vill framhålla är att del processuella systemet inte får ändras med alltför täta mellanrum. Det tar tid innan en processuell reform får genomslagskraft och det kostar pengar. Vi tänker därvid bl.a. på den utbildningsverksamhet för Qänstemän som ofrånkomligen måste bedrivas även i samband med en mindre reform av det slag den remitterade promemorian innehåller. Vi tänker också på kostnaderna för själva lagstiftningsåtgärderna, för blanketter och för det prakfiska genomförandet hos borgenärsombud och hos domstolen. För enskilda personer måsle upprepade ändringar av en och samma regel närmasi förefalla tyda på ett dåligt samarbete på Qänsiemannaplanet.

Till del sagda vill vi lägga några synpunkter på alternativa möjligheter all möta en pressad arbetssituation inom domstolarna.

Den remitterade promemorians utgångspunkt är att det gäller att för den summariska processens del åsladkomma förenklingar vid fingsrätternas lagsöknings- och betalningsföreläggandeavdelningar. Att ändra måltillströmningen till domstolarna synes däremot inte ha varit avsikten och de negativa verkningar som förslaget kan komma att få för arbelet på tvistemålsavdelningarna vid tingsrätt berörs inte.

Vi arbetar med delvis andra perspektiv. För del första är del sålunda för oss väsendigt alt mål inle går lill domstol i onödan. Vi försöker undvika all regelsystemet utformas så att gäldenärer kan utnytQa processmaskineriets eftersläpning som en billig kredilform.

Det finns ytteriigare problem att ta upp när del gäller att minska en onödig tillströmning av mål fill fingsrätler. I det sammanhanget vill vi peka på att det numera ifrågasätts om stat och kommun skall åtnjuta frihet från skyldighet all betala ansökningsavgift. Deras krav rör sig med nuvarande regler ofta om belopp understigande 100 kronor. Den statliga och kommunala friheten från expeditionsavgifter övervägs f.n. av budgeldepartementet.

En annan viktig fråga som vi vill ta upp gäller den summariska processens förhållande till den egendiga tvislemålsrältegången. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt med en helhetssyn på tingsrättsarbetet. Förutom vad vi förut sagt om alt samma regler bör gälla för samma situationer

Prop. 1981/82:134 100

anser vi det viktigt att mål hanleras i den processform som enklast kan åstadkomma ett avgörande. Vi vill gå så långt all vi påstår atl det vore avsevärt bättre att tingsrätternas lagsökningsavdelningar blev ytterligare belastade, om del ledde till all de egenlliga tvistemålsavdelningarna kunde avlastas i minst samma utsträckning.

Del gäller atl åstadkomma en process som i varje enskilt fall är så billig och enkel som möjligt — inte atl genom processrättslig lagstiftning motverka att arbetssituationen blir alltför pressad på den ena eller andra avdelningen. Problem av det slaget kan i stället med fördel mötas med ändrad fördelning av resurser och personal.

Den summariska processen kan enligt vår mening i en något mera kvalificerad lappning sålla bort en del oegentliga tvister från den egenlliga tvistemålsprocessens område. Detta är viktigt eftersom den summariska processen är ett ojämförligt mycket billigare alternativ än den egentliga tvistemålsprocessen. Vid en reform av del slag vi tänker oss blir det ofrånkomligt med en överföring av vissa personalresurser från tvistemålsavdelningarna till lagsökningsenheterna vid tingsrätt.

Sveriges domareförbund: Antalet mål om lagsökning och betalningsföreläggande har ökal kraftigt under senare år. I vissa tingsrätter har tidvis uppstått oacceptabla balanser, som har medfört svårbemästrade handläggningsproblem. I det rådande statsfinansiella lägel lorde del inte vara möjligt att förstärka tingsrätternas resurser i sådan grad att förhållandena därigenom kan göras tillfredsställande. För att situationen skall förbättras är det därför nödvändigt att — såsom föreslås i promemorian — genomföra ändringar i förfarandet, som tar sikte på alt effektivisera handläggningen i tingsrätterna.

Vissa av förslagen i promemorian innebär atl slörre krav 'in hittills ställs på sökanden. 1 de många fall där sökanden företräds av en affärsdrivande inkassobyrå eller är en borgenär som har så många egna mål att han kan hålla sig med egen utbildad personal, är det rimligt att begära så fullständiga och korrekta uppgifter redan i ansökningen att brister härvidlag inle vållar domstolen problem vid handläggningen. Sirävan bör emellertid vara att hålla förfarandet på en sådan nivå alt det förblir praktiskt möjligt för en enskild person att utan juridiskt biträde utnyttja den summariska betalningsprocessen för att få betalt för en fordran. Då förfarandet regleras måste man också noga beakta att handläggningens effeKlivitet inle får gå ut över rättssäkerheten.

Såsom framhålls i promemorian pågår i andra sammanhang utredningsarbete, som har inverkan på den summariska processens utformning, l.ex. i rättegångsutredningen. Förslagen i promemorian innebär mest detaljändringar i den gällande rätten. 1 den mån de kan underiätta domstolarnas arbete, framstår ändringarna som ytterst angelägna. Del bör därför inte möta betänkligheter atl de genomförs utan all man avvaktar resultatet av andra utredningar.

Prop. 1981/82:134 101

De förslag i promemorian som förbundet ansett sig kunna tillstyrka kan antas komma alt underlätta domstolarnas arbete med mål om lagsökning och belalningsföreläggande. Lättnaderna torde dock huvudsakligen bli marginella. Förbundet vill därför avslutningsvis framhålla att problemen ingalunda kan anses lösta. Tvärtom erfordras sannolikt ytterligare, kraftfulla åtgärder för att förhållandena skall bli godtagbara.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker— med vissa påpekanden — att promemorieförslagen läggs till gmnd för lagstiftning.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen ställer sig positiv till strävan
dena atl rationalisera och därmed förhoppningsvis nedbringa handlägg
ningstiderna i den summariska betalningsprocessen. Man får emellertid in
te borfse från att den summariska betalningsprocessen bara är en länk i en
kedja av åtgärder, i vilken också ingår handläggning hos de exekutiva myn
digheterna. Det är därför anledning atl peka på att det kan finnas skäl att
effektivisera också andra delar i denna helhet.

Post- och Kreditbanken har anslutit sig till vad som anförts i Svenska Bankföreningens remissyttrande.

Sveriges allmänna hypoteksbank:'-' För hypoteksföreningarna knyts intresset främst till förfarandet när del gäller lagsökning för fordran, som grundar sig på skriftligt fordringsbevis och som är förenad med panträtt i fast egendom. Banken anser sig därtbr inle ha anledning all lämna synpunkter på promemorians innehåll i de delar detta inte berör denna typ av lagsökning.

Allmänt kan sägas atl rådande situation beträffande handläggningslider-na av lagsökningsansökningar hos många tingsrätter är otillfredsställande. Del är nödvändigt alt dessa tingsrätter planerar sitt arbete så all lagsökningarna kan handläggas med den skyndsamhet som lagen förutsätter. I promemorian anges att situationen skulle kunna förbättras genom bättre utbildning hos handläggarna på inkassobyråer m.m. Enligt bankens erfarenhet finns det också behov av bäitre utbildning av de Qänstemän som hos tingsrätterna handlägger lagsökningsärenden. Den osäkerhet som bristande utbildning skapar leder ofta fill en övernitisk granskning som resulterar i begäran om komplettering "för säkerhets skull" i ärenden som redan är kompletta.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: Under senare år har antalet mål i den summariska betalningsprocessen — huvudsakligen mål om betalningsföreläggande - ökat kraftigt. Eftersom tingsrätterna och slämningsmannaorganisationen har att möta ökningen med i princip oförändrade personalresurser har även handläggningstiden i mål om lagsökning ökal oroväckande. Stadshypotekskassan välkomnar därför förslag som kan nedbringa handläggningsliderna i dessa mål.

-' Ett av Sveriges allmänna hypoteksbank bifogat yttrande frän Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinslitution överensstämmer i allt väsentligt med hypoteksbankens yttrande.

Prop. 1981/82:134 102

Svenska inkassoföreningen: På s. 3 nämns atl antalet Bf-mål under de senaste åren ökat mycket kraftigt.

Det kan vara av intresse att notera att Trafikförsäkringsföreningen svarade för störte delen av ökningen på 70 000 Bf-mål från 1979 lill 1980. Det undandrar sig föreningens bedömning huruvida denna koncentration av ökningen lill trafikförsäkringar kan medföra någon riktad åtgärd i syfte alt minska antalet Bf-mål.

På s. 3 sägs atl lagsökningens praktiska användningsområde minskat under det all betalningsföreläggandets ökat samt att en orsak härtill torde vara alt köp på kontokort i betydande utsträckning har ersatt de gamla avbe-lalningsköpen.

Denna förmodan torde vara alltför kategorisk. Några omständigheler har dock medfört alt traditionella avbetalningsgods numera säljs genom kontokrediter. En är att TV, radio och vissa stereoanläggningar säljs i sådan omfattning och till så pass låga priser att kontokredilen lämpar sig bäitre än avbelalningsköpet. En annan är alt beneficiereglerna numera har en generös utformning varigenom säQaren ej kan använda sin återtagande-rält vid avbetalning. En tredje omständighet är alt konsumentverkets anvisningar till konsumenlkreditlagen undantagit möbler från återtaganderätt vid avbetalning. En förändring av förutsättningarna i någon av dessa omständigheter skulle kunna medföra en återgång lill avbetalning och säljarens möjligheter att återtaga godset. Därigenom skulle antalet Bf-mål kunna minskas.

På s. 4 anges atl klara tendenser i Bf-målen under de senaste åren är bl.a. att gäldenärerna har allt kortare tid på sig efter förfallodagen att betala innan ansökan ges in till domstol.

Denna utveckling är en konsekvens bl.a. av konsumentkreditlagens strängare regler än tidigare betr. inskränkt återtagandemöjlighet m.m.

Det anges också att åtskilliga borgenärer har börjat ge in ansökningar även på mindre fordringsbelopp.

Denna utveckling är även medlemmarnas erfarenhet. Fordringsbeloppen hänför sig till småannonser som ökat i dagspressen och olika typer mindre avgifter som införts för smärre tjänster. Dessa mindre avgifter är emellertid av stor ekonomisk vikt, enär antalet är stort. Om avgifterna ej skulle kunna drivas in skulle delta leda till att avgifterna och priset på de Qänster avgifterna avser måsle höjas, vilket ej kan vara av intresse. Vidare skulle betalningsmoralen försämras. Som sägs på s. 61 i promemorian är det "ett grundläggande samhälleligt intresse atl en god betalningsmoral upprätthålls". Denna uppfattning hyser också datainspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet betr. inkassolagen. Föreningen har uppehållit sig vid denna fråga, enär det i andra men liknande lagområden uttryckts ett önskemål att av rationaliseringsskäl minska antalet "småärenden". I samband med höjningen av exekutionsavgiften från 125:- till 250;— ansågs en sådan utveckling eftersträvansvärd i vad gäller ingivning av ansökan om ulmäl-

Prop, 1981/82:134 103

ning. Detsamma gäller vid riksskalteverkets utarbetande av föreskrifter till den nya utsökningsbalken till kronofogdemyndigheterna.

En utveckling av ADB-tekniken vid Bf-mål hos tingsrätterna och mellan dessa och inkassobyi-åerna kommer alt medföra stora rationaliseringsvinster. Föreningen deltager följdriktigt i de diskussioner som rör den försöksverksamhet som förbereds i domstolsverkets regi.

2 Domstolens prövning av sin behörighet

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget på de i promemorian angivna skälen.

Lunds tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om särskild lagregel (31 8) är nödvändig. Ell alternativ till utredarens förslag vore att slopa lagsökningslagens nuvarande särteglering angående officialprövning och i stället låta 10 kap. RB gälla utan tillägg, frånsett regeln om fastighelsfomm. 1 den skriftliga processen är del för gäldenären av mindre vikl till vilken domstol han har att vända sig med bestridande. Om målet hänskjuts fill rättegång får forumfrågan visserligen större betydelse för gäldenären. Del rör sig emellertid här om elt mycket begränsat antal mål, enligt belänkandet cirka tre procent av det totala antalet ansökningar om Bf För övrigt har gäldenären möjlighet att göra for-uminvändning; erinran härom bör göras i föreläggandet. De problem som kan följa av tingsrättens förslag lill lagändring är inte större än att de bör kunna få en leknisk lösning.

Malmö tingsrätt: Som påpekats i promemorian saknar det reell betydelse för gäldenären vilken domstol som handlägger målet så länge handläggningen är skriftlig. I promemorian återges vissa exempel på de konsekvenser den nuvarande regeln om relevant tidpunkt för forumprövningen kan leda dll. Tingsrätten anser alt betydande fördelar ur rationaliseringssynpunkt skulle uppkomma om förhållandena vid liden för ansökningens ingivande till tingsrätt får vara avgörande i forumhänseende så länge målel handläggs inom ramen för summarisk process. Undanlag bör endast göras i fall enligt 10 kap. 17 8 rättegångsbalken. Detta är visserligen en avvikelse från regeln i 10 kap. 15 8 rättegångsbalken men tingsrätten vill erinra om att enligl stadgad praxis i mål om försättande i konkurs forumfrågan bedömes med hänsyn till förhållandena vid konkursansökningens ingivande (se de i lagboken under 6 8 konkurslagen anmärkta rättsfallen). Skulle däremot ett mål om lagsökning och betalningsföreläggande genom hänskjut-ning eller återvinning komma att handläggas som tvistemål (oftast förenklat sådant) bör däremot av hänsyn till gäldenären forumfrågan bedömas enligt 10 kap. 15 6 rättegångsbalken. Om del då visar sig att målet är anhängigl vid fel forum bör överflyttning ske enligl 32 8 2 st. LL i dess lydelse enligt SFS 1981 ;848. Lagrummets räckvidd bör då utökas till att omfatta även hänskjutna mål. I den föreslagna lydelsen av 31 8 LL bör alltså enligl tingsrättens mening orden "gäldenären begär det eller" utgå.

Prop, 1981/82:134 104

Domstolsverket: För all skapa överensstämmelse med rättegångsbalkens regler (34 kap. 2 8) bör det av 31 6 LL framgå att fomminvändning i princip skall göras då gäldenären första gången för lalan i målet.

Datainspektionen: Resonemanget i promemorian om syftet med hemvistregeln i rättegångsbalken synes närmasi vara alt i en skriftlig process saknas grund för en hemvistregel.

I promemorian drar man emellertid inte den slutsatsen alt föreslå avskaffande av forumregeln för den summariska processen. Ett avskaffande skulle måhända medföra att arbetsbelastningen blev ojämn på domstolarna men kunde också innebära — om målen fritt kunde fördelas mellan domstolarna — bäitre möjlighet att utnytQa den totala domstolskapaciteten. Forumprövningen kunde i så fall ske först om och när målel hänskjuts. Måhända är dock detta en reform som bör sparas till rättegångsutredningen.

Postverket: Postverket har inte någon invändning mot förslaget all rätlens officialprövning begränsas till målets inledningsskede.

Rättegångsutredningen: I summarisk process sker enligl nu gällande regel en officialprövning av alt ansökan getts in till rätl domstol. Prövningen avser även de dispositiva fommregler som vid ordinär process omfattas av regler som innebär atl eventuella invändningar måste göras gällande av svaranden för alt de skall bli beaktade.

1 promemorian redovisas på sidan 15 etl flertal anledningar till varför man i summarisk process, som är skriftlig, inte behöver ha någon prövning av om ansökan getts in till fel domstol. Skälen är i huvudsak desamma som vi under hand redovisat för justitiedepartementet till stöd för en ordning enligl vilken tingsrätt vid summarisk hantering av ett mål endast skall beakta vissa särskilt betydelsefulla tvingande forumregler.

Promemorian anvisar emellertid en betydligt mera inskränkt lösning, nämligen att det liksom hittills skall ske en forumprövning när ansökan ges in men atl forumfrågan inte skall omprövas senare i processen annat än när en tvingande forumregel trätts för när.

Vi anser inte en sådan lösning hållbar. Skall man göra om forumreglerna för summarisk process redan innan vårt betänkande läggs fram bör man göra det efter rakare linjer och helt slopa prövningen av om talan inletts utan stöd av en dispositiv forumregel.

Även när det gälller de tvingande forumreglerna menar vi att många saknar belydelse för den summariska processen. Det gäller främst alla de regler enligt vilka målet skall prövas av en annan tingsrätt än den hos vilken ansökan gjorts.

Alt mål kan prövas summariskt vid tingsrätt i strid mot vanliga tvingande fommregler visas bl.a. av att summarisk process i tvister som normalt hör till arbetsdomstolen och statens va-nämnd sker vid tingsrätt. Enligt vår mening bör man — om man nu vill ändra forumprövningen i summarisk process — inte skära alla tvingande forumregler över en kam.

Prop, 1981/82:134 105

Uttryckssättet i förslagel lill ändring av 31 8 lagsökningslagen antyder för övrigl en bristande förståelse för konstrukfionen av 10 kap. 17 6 rättegångsbalken. Del är sålunda knappast det sistnämnda lagrummet som till-lämpas när lalan avvisas på grund av alt en tvingande forumregel har trätts för när. Del berörda lagrummet säger nämligen endast att rätten inte på grund av vad i 10 kap. balken sägs är behörig i de i paragrafen angivna fallen. 1 vanlig process är det i stället 34 kap. I 6 som tillämpas och i lagsök-ningslagsfallen berörda 31 8.

Vi vill påpeka all i promemorian sägs att även handräckningslagens forumregler bör ändras på motsvarande sätt som lagsökningslagens. Något förslag lill ändring av handräckningslagen finns dock inte redovisat i promemorian.

Sveriges domareförbund: Regeln i 10 kap. 15 6 rättegångsbalken innebär i fråga om mål om lagsökning och betalningsföreläggande att forumfrågan skall prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten då föreläggandet delges gäldenären. Som framhålls i promemorian medför delta inte sällan alt omfattande delgivningsarbete utmynnar i elt avvisningsbeslut och därmed visar sig ha skett till ingen nytta. Denna ordning är givelvis tidsödande och oekonomisk. Den föreslagna regleringen — att rättens officialprövning av forumfrågan begränsas fill det skede då ansökningen först skall las upp till handläggning och atl senare prövning förutsätler invändning från gäldenären eller tillämpning av 10 kap. 17 6 rättegångsbalken — förefaller atl vara en lämplig avvägning av de motstående intressena.

1 detta sammanhang vill förbundet erinra om elt tidigare framfört förslag, nämligen att en ansökan som ställts till fel domstol, i fall där fommfrågan är uppenbar inte skall avvisas utan i stället efter överenskommelse med sökanden överiämnas till behörig domstol. Ett sådant förfarande, som nu på många håll tillämpas utan lagstöd, innebär fördelar för sökanden utan nämnvärd belastning på domstolen.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet har ingen erinran mot del framförda förslagel. Särskilt mot bakgrund av att det är fråga om en skriftlig process bör del inte medföra några direkta olägenheter för en gäldenär att svara hos en domstol på en ort där han inle längre har formellt hemvist.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet tillstyrker förslaget aft begränsa rätlens officialprövning till den summariska betalningsprocessens inledningsskede. Det nuvarande förfarandet, att pröva forum i samband med delgivningen, leder i många fall till omotiverade fördröjningar och ökade kostnader. Utredningsförslaget innebär atl foruminvändning frän gäldenärens sida skall respekteras. Det kan dock, enligt förbundets mening, ifrågasättas om fomminvändning från gäldenären skall kunna leda lill alt tingsrätten anses obehörig att fortsätta behandlingen av ett betalningsföreläggande eller en lagsökning, särskilt i de fall då det är frågan om invändning om alt gäldenärens bostadsort ligger utanför domsagan. Så länge förfarandet är skriftligt, kan det knappast vara någon betydande nackdel för gäldenären att målet handläggs vid en avlägsen tingsrätt.

Prop, 1981/82:134 106

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen ansluter sig lill promemorians förslag om en förenklad fommprövning och om de nyanserade kraven på fullmakt och registreringsbevis.

Svenska inkassoföreningen: Föreningen frågar sig här om inte förslaget skulle kunna sträcka sig längre än vad som sägs i promemorian.

Om en ansökan om betalningsföreläggande av något skäl gjorts vid obehörig domstol skall lalan inle tas upp till prövning i sak utan i stället avvisas av rätten enligl 21 6 lagsökningslagen. I JuU 1979/80:40, s. 2, sägs "För sådant fall ges varken i RB eller lagsökningslagen föreskrifter för domstolen om all ansökningen eller målet kan vidarebefordras till domstol som är behörig all la upp målel. Ett skäl till denna ordning kan som uttalas i förarbetena fill RB (SOU 1938:44 s. 154 f) vara att en överflyttning strider mot den sidoordnade ställning som olika underrätter intar till varandra."

Föreningen ifrågasätter om inte del angivna skälet mot en automatisk överflyttning skulle kunna efterges i Bf-mål. En ändring till en automatisk överflyttning till rätt domstol skulle innebära en minskad pappershantering, tidsvinster och kostnadsbesparingar för gäldenärer, borgenärer och tingsrätter. Detta enär det där ofta är fråga om gäldenärer som relativt ofta byter bostadsort, vilket kan leda till upprepade ansökningar, delgivningar och avvisningar.

3 Kontrollen av partemas och ombudens behörighet

Svea hovrätt: I fråga om kravei på registreringsbevis för borgenär synes inte finnas anledning alt ändra på vad som nu gäller enligt 11 kap. 4 8 rättegångsbalken. Bestämmelsen om fullmakt i den föreslagna 31 a 8 kan lämpligen utformas i överensstämmelse med 2 8 lagen om handläggning av domstolsärenden.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker de föreslagna författningsbestämmelserna om behörighetshandlingar i mål om lagsökning och betalningsföreläggande (31 a 8). Fullmakt för borgenärsombud torde endasl i få fall behöva krävas in. Tingsrätten kan även i huvudsak instämma i vad som i promemorian anförts om föreleende av registreringsbevis. Frågorna härom torde dock liksom f.n. komma att behandlas något olika vid olika domstolar. Förutom skilda lokala förhållanden av allmän art måsle här arbetets rationella uppläggning vid den enskilda domstolen tillmätas slor vikt vid bestämmande av riktlinjerna avseende företeende av registreringsbevis för borgenären. Även ordningssynpunklen — atl borgenärens firma skall anges helt riktigt i register m.m. — måsle tillmätas betydelse vid avvägningen mot förväntade rationaliseringsvinster.

Malmö tingsrätt: Kontrollen av fullmakter och registreringsbevis tar f n. en stor del av domstolarnas tid i anspråk. Brister i dessa hänseenden utgör troligen den vanligasle orsaken lill begäran om komplettering i aktuella

Prop, 1981/82:134 107

mål. Del är därför uppenbart att rationaliseringar här skulle kunna ge stora tidsvinster. Som påpekats i promemorian Qänar kontrollen av att s.k. "professionella ingivare" har erforderlig fullmakt inle någol verkligt syfte. Det är också vanligen dessa ingivare som tycks ha störst problem med att visa sin formella behörighet. Beträffande mindre eller enskilda ingivare utgör däremot fullmaktstvångel knappast någol problem idag. Samtidigt innefattar förekomsten av fullmakt en viss garanti gentemot oegentliga förfaranden. Mot bakgrund härav synes den föreslagna regeln, som gör fullmaktskontrollen till ett rent undantag, något väl långtgående. I prakfiken kommer fullmakt så gott som aldrig att inges frivilligt. Den ingivare som utsattes för föreläggande att inge fullmakt kan med fog känna sig misstänkliggjord (se förslagel till specialmotivering lill 31 a 8). Tingsrätten föreslår därför atl lokulionen "på grund av särskilda omständigheter" utmönstras ur lagtexten. Vad gäller kravet på registreringsbevis beträffande borgenär som är juridisk person, delar tingsrätten uppfattningen att sådant krav endast undantagsvis skall uppställas och då huvudsakligen för att kontrollera borgenärens identitet. Det torde åligga domstolarna alt se till att utslag och slulbevis är exigibla innefattande bl.a. atl angivna parter existerar. När den i ansökningen angivna beteckningen på borgenären är oklar eller tvivelaktig bör därför registreringsbevis eller firmabevis krävas. När det gäller behörighelskontrollen utgör regleringen i RB 11:4 elt fullt tillräckligt slöd för alt i flertalet fall avstå från kravet på registreringsbevis för borgenären. Det kan naluriigtvis inte skada alt detta särskilt markeras i lagsökningslagen, varför tingsrätten tillstyrker förslagel i denna del under förutsättning att texten modifieras i enlighet med vad som föreslagits ovan avseende fullmaktskontrollen.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten fäster särskild vikt vid förslagen under denna punkt. Om promemorieförslaget genomförs, kan dock rättelse enligt 17 kap. 15 6 rättegångsbalken inte göras i slulbevis och utslag, som blivit felaktiga, exempelvis p.g.a. att borgenärens namn angetts felaktigt i målet. Det blir alltså ännu mera angeläget alt inkassoföretagen och andra företrädare för borgenärer ser till att borgenärens namn anges rätt i ansökan och utan egna påhittade förkortningar.

Domstolsverket: Arbetet med att kontrollera fullmakter och andra behörighetshandlingar tar otvivelaktigt i anspråk en relativt stor del av den tid som kan ägnas åt vaQe enskilt mål. En minskad behörighelskonlroll skulle därför medföra en inle oväsentlig fidsbesparing. Det gäller emellertid atl finna en lämplig avvägning mellan rättssäkerhetens intresse och önskemålet om en rationell handläggning av den summariska processen. Med den lösning som föreslagits i promemorian finner domstolsverket atl reformen inte kan anses stå i strid med rimliga rättssäkerhetskrav. Domstolsverket är således berett att tillstyrka en minsKad behörighetskontroll.

Datainspektionen: Även vad gäller behörigheten synes den summariska processen ha belastats med formella regler med begränsat värde i samman-

Prop. 1981/82:134 108

hanget. För närvarande råder en viss diskrepans mellan å ena sidan inkas-solagens tillståndshavare dvs. inkassoföretaget som sådant å ena sidan och rättegångsbalkens ombud dvs. en handläggare hos inkassoföretaget å den andra. Datainspektionens tillsyn utövas mot inkassoföretagen. inte mot enskilda handläggare. Reellt sett är det också inkassoföretaget som sådant som åtagit sig inkassouppdraget, del personliga ansvaret för inkassoombu-det är snarast fiktivt. Datainspektionen delar uppfattningen att behörighelskontrollen kan slopas i normalfallen. Därigenom erhålls också bättre överensstämmelse mellan 9 8 inkassolagen och verkligheten (Betalning som gäldenärer eriagt lill den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot borgenärer). Möjligen kan del i vissa fall bli svårare att styrka att etl uppdrag föreligger om fullmakt i princip inte fordras. Delta problem är dock begränsat och bör inte hindra den föreslagna förändringen. Promemorians förmodan om innebörden i god inkassosed (s. 24) i visst avseende bekräftas.

Postverket: Förslaget all slopa fullmaktstvånget för borgenärer innebär en förenkling för Postverket. Förslaget tillstyrkes.

Rällegångsulredningen: I promemorian föreslås för den summariska processens del att fullmakt för den som uppträder som ombud eller bevis atl den som uppträder som part eller som ställföreträdare för part är behörig inte behöver företes, såvida inte rätlen på grund av särskilda omständigheler finner det behövligt.

Vi delar uppfattningen att man idag går onödigt långt i fråga om all infordra fullmakter och bevis om behörighet. Vi är emellertid negativa till alt man gör sådana lättnader som promemorieförslaget gör. Motiveringen till förslaget är nästan hell uppbyggd kring det förhållandet att de flesta ansökningar ges in till domstolen av professionellt verksamma personer. Del finns emellertid många andi-a som ger in ansökningar och det skulle ha funnits flera om inte reklamen kring småmålslagen varit så ensidigt inställd på att människor skall ge in en ansökan om stämning enligt den lagen, även när de behöver gå till domstol bara för att få en exekutionstitel.

1 ett av oss utarbetat förslag till nytt summariskt förfarande vid tingsrätt har vi låtit vissa regler gälla endast för sådana mål i vilka den som ger in ansökningen mer eller mindre professionellt ägnar sig åt inkassoverksamhel e.d. Vi brukar kalla dessa mål superenkla. Till de särskilda reglerna för en superenkel process hör med vissa mindre betydelsefulla skillnader de regler angående fullmakter och behörighetsbevis som i departementspromemorian föreslagils gälla för all summarisk process. Vi menar att den utvidgning av reglernas tillämpningsområde som skett i departementspromemorian kan orsaka svårigheter och att det hade varit bättre om departementspromemorian i stället tagit upp hela vårt förslag till behörighetsregler m.m. i fråga om superenkel process.

Atl vi begränsat vissa regler lill sådana mål som initierats av professionellt verksamma ingivare måste ses mot bakgrund av de kontrollmöjlighe-

Prop, 1981/82:134 109

ter beträffande sådana personer som vi ansett föreligga. Något förenklat kan saken uttryckas så att vi menat alt inkassolagens sanktionssystem och skyddsmekanismer kan föras upp också på ett högre plan i indrivningsverksamheten och få belydelse bl.a. i de avseenden som nu är i fråga. Att det behövs etl sanktionssystem, som kanske går längre än skadeståndsreglerna i RB framgår enligt vår mening bl.a. av de uttalanden om rådande förhållanden som görs på sidan 18 i promemorian.

Vårt förslag är å andra sidan mera vidsträckt än promemorieförslaget genom alt del inskränker skyldigheten att inge behörighetsbevis också såvitt avser uppgifter om svaranden. I del avseendet vill vi påpeka att det gäller att hålla isär skyldigheten att lämna uppgift om svaranden och dennes eventuella ställföreträdare m.m., å ena sidan, och skyldigheten alt inge bevis för att uppgifterna är riktiga, å den andra sidan. Av olika skäl menar vi att dagens praxis vid vissa domstolar att i fråga om l.ex. aktiebolag alltid kräva elt färskt bevis från patent- och registreringsverket om vilka som får teckna svarandens firma går för långt. Såvitt gäller de professionellt verksamma ombuden på den summariska processens område bör man kunna nöja sig med elt betydligt lägre beviskrav eller hell godta de uppgifter som ombudet numera själv ofta har tillgång till genom moderna möjligheter till kontakt med patent- och registreringsverket.

I fråga om den tekniska utformningen av beslämmelserna vill vi påpeka alt den grundläggande regleringen av skyldigheten atl inge bevis om behörighet framgår av 34 kap. 1 8 RB och inte finns i 11 kap. 4 6. Sistnämnda bestämmelse gör endast undantag från vad som gäller enligt 34 kap. I 8.

Vidare synes förslaget ha förbigått behovet av atl på något sätt ange vilken behörighet den som uppträder som ombud ulan fullmakt skall anses ha i målet. Skall han anses behörig att ingå förlikning? Bestämmelser om behörighet finns idag i 12 kap. 14 8 RB.

Sveriges domareförbund: Kontroll av behörighetshandlingar tar avsevärd tid i anspråk vid handläggning av mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Betydande rationaliseringsvinster torde kunna göras om denna kontroll reduceras. Såsom anförs i promemorian är fullmaktskravet i de flesta fall överflödigt. Del torde ulan risk kunna överlåtas åt rätten atl i det enskilda fallel avgöra om behörighetshandlingar erfordras. Molsvarande regel i lagen om handläggning av domstolsärenden torde i allmänhet tillämpas såsom nu föreslås ulan att nämnvärda ölägenheter har försports. Även i fråga om ställföreträdare bör behörighetskontrollen kunna inskränkas på samma sätt.

Del är förbundels uppfattning att promemorieförfatlaren underskattar de problem med borgenärens identitet som föranleder domstolarna att fordra in registreringsbevis. Erfarenheten visar att det ibland uppstår ovisshet om borgenärens egenskap av juridisk person och atl firman inte sällan är felaktigt angiven. Till skillnad från promemorieförfattaren anser förbundet att det måste anses åligga rätten atl vaka över att borgenären är

Prop, 1981/82:134 110

rätt angiven. Del måste nämligen vara en uppgift för rätten att se till att etl slutbevis eller ett utslag tar upp rätt parter. I annal fall torde problem uppslå i senare skeden, l.ex. om målet tas upp ånyo efter hänskjutande eller återvinning. Rättens verksamhet härvidlag torde ha stöd i det åberopade lagrummet, 11 kap. 4 6 rättegångsbalken, som talar om inte bara ställföreträdarens behörighet utan även partens. I de fall där borgenären inte lämnar rikliga uppgifter om sig torde del vara verkhghelsfrämmande att föreställa sig atl kontrollen av borgenärens identitet och beteckning kan anförtros åt gäldenären. Denne har antagligen i sina tidigare mellanhavanden med borgenären fått samma idenlitetsuppgifter som lämnas i ansökan till tingsrätten. Vidare har gäldenärerna säkerligen genomsnittligt mindre kompetens i hithörande frågor än borgenärernas ombud. Vad som nu har anförts innebär emellertid inte atl förbundet förordar elt generelll krav på bevis om borgenärens identitet. I allmänhel är sökandens uppgifter tillförlitliga och dessa bör därför kunna godtas om inte i det enskilda fallel rätten finner kontroll erforderiig. Som skäl för sådan kontroll bör inte krävas några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa. Lagtexten bör jämkas i enlighet härmed.

När det gäller krav på registreringsbevis för gäldenären ligger saken annoriunda till. Förbundet delar visserligen inte uppfattningen i promemorian att sådant bevis erfordras för prövning av forumfrågan. Härvid skall ju i allmänhel borgenärens uppgift godtas. Emellertid lorde inle registreringsbevis Kunna undvaras för att rätten skall kunna fastställa gäldenärens identitet och kontrollera atl delgivning har skett på rätt sätt.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar den i promemorian framförda uppfattningen att kravet på företeende av fullmakt för borgenärsombud samt registreringsbevis eller annan behörighetshandling för borgenär då denne är juridisk person kan slopas för de flesta fall.

Kravet på företeende av registreringsbevis eller motsvarande behörighetshandling för gäldenären föreslås dock finnas kvar som generell regel. Grunden för att upprätthålla detta formella krav anges i promemorian vara att fingsrälten genom registreringsbevis eller molsvarande handling kan kontrollera dels sin egen behörighet vad gäller forum, dels alt delgivning sker med behörig företrädare. Då gäldenären är fysisk person föreligger inte något motsvarande krav, dock atl skyldighet skall föreligga all alltid uppge personnummer och fullständig postadress.

Att anskaffa registreringsbevis har ofta visat sig vara tidskrävande på grund av långa väntelider hos patentverk och/eller handelsregister. Enligt rådande praxis accepterar domstolarna upp till elt år gamla registreringsbevis. Företeende av ett sådanl registreringsbevis är inte någon garanti för att i beviset upptagna förhållanden om ställföreträdare eller styrelsens säte respektive platsen för rörelsens bedrivande etc. fortfarande är gällande. En ytterligare ralionaUseringsåtgärd borde därför enligt samfundets mening vara att man, åtminstone försöksvis, slopade kravet på företeende av

Prop, 1981/82:134 111

registreringsbevis för juridisk person som gäldenär i Bf-mål, fömtsatt att borgenären i ansökan uppger gäldenärens organisationsnummer samt namnet på behörig företrädare. Samfundet vill i detta sammanhang erinra om att det i Förbundsrepubliken Tyskland sedan länge gäller att AG och GmbH på sitt brevpapper skall ange det handelsregister vari det införts saml det nummer vamnder registreringen skett. Syftel med bestämmelsen är att bolaget trots firmabyte lätt skall kunna spåras. Motsvarande bestämmelse kommer, i den mån den inte redan finns, atl införas i EG;s samtliga medlemsstater.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet fillstyrker förslaget att avskaffa fullmaktstvångel i samband med den summariska betalningsprocessen. Den kontroll av parters och ombuds behörighet som kan vidtas om någon särskild omständighet påkallar detta bör vara tillräcklig för atl tillgodose kravei på rättssäkerhet.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Banken tillstyrker förslaget atl fullmakt inte behöver företes i mål om lagsökning.

Svenska inkassoföreningen: På s. 17 konstateras atl domstolarnas fullmaktsbanker tenderar all bli svåröverskådliga och tungarbetade.

Föreningen instämmer häri och kan vidarebefordra den erfarenheten från medlemsföretagen alt tingsrätterna många gånger begär fullmakter trots atl det i ansökan hänvisats till tidigare deponerad rättegångsfullmakl. Del merarbete som ofullständiga ansökningar leder till för tingsrätterna (se s. 8 i promemorian) kan till en del förklaras av delta förhållande och fill motsvarande problem med registreringsbevis för borgenär.

Föreningen instämmer i promemorians förslag all kravei på registreringsbevis beträffande borgenär som är juridisk person samt kravei på fullmakt för den som för talan i egenskap av ombud kan slopas för de flesta fall. En sådan ordning skulle innebära en icke obetydlig rationalisering och tidsvinst.

I den mån det skulle visa sig atl något missbruk skulle uppstå förefaller del vara möjligt för datainspektionen att — i egenskap av tillsynsmyndighet betr. inkassolagen - kunna ingripa.

4 Yrkanden och grunder m.m.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen och tillstyrker den föreslagna bestämmelsen att ränta för visst fall skall utgå först från delgivningsdagen.

Lunds tingsrätt: Tingsrätten delar uppfattningen att det ofta förekommer brister i ansökningarna och vill därför understryka vikten av att inkassobyråernas personal ges effektiv utbildning. Ytterst är det emellertid en fråga om "skärpning" av arbetsatlityden hos vissa inkassobyråer. Vanligen är bristerna inte sådana atl de kan hänföras till svårare juridiska problem utan en fråga om bristande noggrannhet och ordning.

Prop, 1981/82:134 112

Tingsrätten ifrågasätter räckvidden av den föreslagna regeln beträffande ränteyrkanden (31 b 8). Förslagel gäller en för borgenärer i allmänhel mindre viktig fråga, utgångspunkten för ränteberäkningen. Enligt tingsrättens mening bör i stället övervägas en mera långtgående regel av innebörd all ränta överhuvud ej skall utgå om inte grunderna för ränteberäkningen tydligt angivils i ansökningen.

Malmö tingsrätt: Del är ell känt problem vid tingsrätterna att yrkanden, inte minst ränteyrkandena, i mål om lagsökning och belalningsföreläggande är ofullständiga och omöjliga att bifalla i befintligt skick. Enligt tingsrättens mening är det emellertid principiellt felaktigt att i lag införa en lolk-ningsregel som ålägger domstolen atl i en process utfyllnadsvis tolka elt yrkande så att det kan bifallas. Skall den aktuella situationen regleras i lag bör del ske på så sätt, atl framställda yrkanden som är så ofullständiga att de ej utan vidare kan bifallas direkt avvisas. Promemorians förslag avstyrkes bestämt.

Domstolsverket: Domstolsverket har ingen erinran mot den föreslagna tolkningsregeln om utgångsdag för ränteberäkningen. Om förslaget genomförs avser domstolsverket alt komplettera den blankett varigenom gäldenären föreläggs ansökningen om betalningsföreläggande på sådant sätt att utgångspunkten för ränteberäkningen kan utläsas av föreläggandet.

Del i detta avsnitt påtalade utbildningsbehovet för handläggare vid in-kassobyråerna måste, trots att det ligger i domstolarnas eget intresse att ansökningshandlingarna hälleren hög kvalité, i första hand vara en byråernas egen angelägenhet. Till den del inkassoföretagen tar del av domstolsverkets blivande handbok, vilket torde komma att ske i stor utsträckning, kommer utbildningsbehovet att tillgodoses härigenom.

Datainspektionen: Uttalandena på s. 25-26 om behovet av förbättrad utbildning för handläggare av inkassoverksamhel vitsordas. Det bör dock anmärkas att — i avsaknad av en för inkassohandläggare avpassad, formaliserad utbildning — är praktik den enda vägen att utbilda sig i yrket. På senare år har dock i allt större utsträckning rekryterats jurister till inkassobyråer. Ulbildningen av inkassohandläggare måste i princip anses åligga förelagsledningarna i inkassoföretagen. Domstolsverkets handböcker och en planerad handbok från datainspektionen i tillämpning av inkassolagen torde underlätta utbildningsuppgiften. En mindre strikt behörighetsprövning av inkassohandläggaren torde möjliggöra en direktkontakt för domstol med förelagsledningar i inkassoföretag l.ex. för diskussion om slarvigt gjorda ansökningar och utbildningsbehov.

Problemen med angivande av korrekta och fullständiga ränleyrkanden har uppmärksammats av inspektionen redan 1977. En orsak till otydlighe-terna i yrkandena kan vara den omständigheten atl räntelagen förutsätter en förfallotid för l.ex. fakturor om en månad innan dröjsmålsränta börjar löpa medan fakturakonditionerna numera ofta är 10 eller 15 dagar. Avses dröjsmålsränta yrkad enligl räntelagen, får man då en förfallodag för kapi-

Prop. 1981/82:134 113

talet och en annan tidpunkt varifrån dröjsmålsränta beräknas. Detta är något opraktiskt, och föranleder dessutom ofta oklara eller oriktiga ränteyrkanden.

Postverket: Postverket anser det vara mycket tillfredsställande atl domstolsverket tillsammans med datainspektionen avser att ge ut en handbok avseende den summariska betalningsprocessen. Handboken bör givetvis i delta sammanhang behandla även delgivning. Postverket är därvid berett att medverka beträffande handbokens innehåll.

Om förslaget, att ränta skall utgå först från delgivningsdagen, genomförs, kommer Postverket att göra betydande ränteförluster. Tiden från l.ex. en fakturas sista betalningsdag fill delgivningsdagen är ofta lång. Detta beror bl.a. på att Postverket genomför egna krav- och inkassoåtgärder av olika slag innan ansökan om betalningsföreläggande görs hos tingsrätten. Därefter kan ytterligare lång tid förflyta, medan tingsrätten behandlar ansökningen. Postverket avstyrker förslagel.

Riksskatteverket: I ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande framställt ränleyrkande föreslås in dubio avse tiden från delgivningsdagen. RSV har inget all invända mot delta. Verket vill i sammanhanget också ta upp en annan fråga som rör ränleyrkanden i dessa mål.

Kronofogdemyndighetens verkställighet av framför allt betalningsförelägganden innebär inte sällan tidskrävande uträkningar av ränta, l.ex. när flera fakturor med olika förfallodagar åberopats i ärendet samtidigt som vissa avbetalningar kan ha skett. Verkställigheten skulle underlättas avsevärt om antingen räntan i utslaget var uträknad fram fill etl visst datum eller en gemensam utgångspunkt gällde för samtliga ränleyrkanden. Att räntan uträknats fill belopp skulle också vara till fördel för svaranden som därigenom direkt såg hur stor hans totala skuld var. Eftersom betalningsföreläggandena anlalsmässigl är en stor del av Kronofogdemyndigheters arbete är vaQe rationalisering av deras verkställighet mycket betydelsefullt.

Flera kronofogdemyndigheter har på grund av arbetsbelastningen fått tillämpa t.o.m. drastiska åtgärder för att över huvud taget klara av den ökande måltillströmningen (Jfr Lagutskottels betänkande 1980/81:23 s. 21 ff). De nödvändiga prioriteringarna hos kronofogdemyndigheterna lorde ofta drabba bland annat enskilda borgenärer med måttliga fordringsbelopp. Det ligger därför också i borgenärernas intresse att medverka till all indrivningen kan ske så rationellt som möjligt. Det kan också nämnas att verkställighetsaspekten torde komma alt beaktas i den kommande utsöknings-förordningen där följande bestämmelse enligl uppgift är tänkt att ingå; "När ansökan om utmätning omfattar ränta, bör sökanden ange vilket belopp räntefordringen uppgår lill då ansökningen görs". Atl räntan uträknats i ansökan om verkställighet har emellertid inle samma "värde", eftersom det uträknade beloppet då inte prövats i del summariska förfarandet hos rätten.

RSV hemställer att borgenären åläggs att i ansökan om lagsökning eller 8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop. 1981/82:134 114

betalningsföreläggande också ange den yrkade räntan till belopp, förslagsvis till och med dagen för ansökans ingivande till tingsrätten. I andra hand bör ansökan anses omfatta ränteyrkande från delgivningsdagen.

Rättegångsutredningen: I promemorian sägs att yrkanden och grunder kan bli bättre angivna i ansökningar och alt man kan få större enhetlighet än f.n. i hanteringen hos både inkassoföretagen och tingsrätterna, om domstolsverket ger ul en planerad handbok om den summariska processen.

Vi kan dela uppfattningen att det finns elt betydande utbildningsbehov i fråga om process. Om man — som vi tänkt oss — i viss utsträckning skall ha möjlighet att driva en summarisk process utan ombud blir upplysningsverksamheten kring processen särskilt betydelsefull.

För oss är det emellertid en tveksam fråga om det verkligen är nödvändigt att just nu — 35 år efter lagsökningslagens tillkomst — ge ut en handledning till bestämmelserna. Vi vill erinra om att vi inom kort kommer alt lägga fram ett förslag för hela den summariska processen. Del må så vara att resurserna för att skriva en handledning finns först nu men man frågar sig om inte de r-esurserna i stället kan användas lill att minska arbetsbelastningen vid de större fingsrätternas lagsökningsenheler.

En ökad utbildnings- och upplysningsverksamhet kan aldrig skapa full-komlighel. Även i framfiden kommer vissa ansökningar alt vara ofullständiga eller bristfälliga. Behovet av atl avarbeta balanser m.m. får dock inte undanskymma att processen i första hand är lill för parterna. De för-enkhngar som nu görs får därför inte leda fill rättsförluster för enskilda.

1 avsnittet om yrkanden och gmnder föreslås i promemorian att om borgenären yrkar ränta på sin fordran medan det ej av ansökningen framgår från vilken tidpunkt räntan yrkas, yrkandet skall anses gälla ränta från delgivningsdagen. Som exempel tas del fallet alt ränteyrkandet angetts gälla från en icke närmare bestämd förfallodag.

Vi vill påpeka atl ett utslag i lagsökningsmål eller bevis efter betalningsföreläggande som upptar ränta endast från delgivningsdagen kommer att innebära att fråga om tidigare ränta inte vidare kan tas upp till prövning. På grund av reglerna i 13 kap. 3 8 RB torde nämligen ränteyrkandel inle kunna framställas i hovrätt efter överklagande och reglerna om rättskraft i 30 kap. 9 8 RB leder lill att räntan för tiden mellan l.ex. förfallodag och delgivnings-dag inte heller kan tas upp i ny process. Rörde det sig bara om små belopp skulle den angivna ordningen kanske vara invändningsfri. Summarisk process kan emellerlid gälla lika stora belopp som vanlig process och den angivna risken för rättsförlust måste vägas mot all del rimligen inte kan vara särskilt svårt för tingsrätterna alt i de enstaka fall det är fråga om begära komplettering.

Sveriges domareförbund: Det är förbundets erfarenhet alt yrkanden och grunder i - de ofta maskinellt framställda - ansökningarna i många fall är alltför knapphändigt eller rentav ofullständigt angivna. Denna iakttagelse inskränker sig ingalunda till mål om betalningsföreläggande. Problemen

Prop, 1981/82:134 115

kan vara väl så stora ifråga om lagsökningsmål, där rätten har alt göra en materiell prövning. Ansökningar om lagsökning innehåller många gånger endasl yrkanden om kapitalbelopp, ränta och kostnader jämte en hänvisning till en bifogad fordringshandling. I sådana fall är det ofta ett tidsödande arbete för rätten att försöka utröna om yrkandena har täckning i fordringshandlingen, om denna innefattar bevis om alt fordringen är förfallen till betalning osv. Förbundet finner det tvivel underkastat om utbildning av inkassobyråernas handläggare kan råda bot på sådana missförhållanden. Del finns anledning anta alt brister i ansöknmgarna i många fall snarare beror på otillräcklig omsorg och noggrannhet än på okunnighet. Är detta rikligl, kommer man förmodligen till rätta med problemen endast om domstolarna ställer större krav på ansökningarna och mer strikt fillämpar reglerna om avvisning i de fall där yrkanden och grunder inte är tydligt angivna. 1 sammanhanget bör understrykas viklen av all en ansökan är utformad så att gäldenären får en faktisk möjlighet att förslå den och kan kontrollera de framställda yrkandena.

En fråga som ofta uppkommer när det föreligger brister i ansökningshandlingarna är om ansökningen skall prövas omedelbart i föreliggande skick eller om borgenären skall föreläggas att komplettera den. Sådana förelägganden torde vara vanliga, även i situationer där domstolen med en mer formell lagiillämpning genast skulle kunna avvisa ansökningen. Många gånger tillgriper domstolarna utvägen att förelägga om komplettering, när ansökningen visserligen är bristfällig men det inle utan närmare övervägande framstår som klart att avvisning kan ske. En anledning atl undvika avvisningsbeslut kan också vara all man föreställer sig alt sådana beslut kräver särskill utförlig motivering. Kompletteringsförelägganden medför extra arbete framför alll för domstolarnas bilrädespersonal med bl.a. delgivning och bevakning av fidsfrister. Såsom anförts ovan kan avvisningsreglerna med en strikt tillämpning fungera som ett hjälpmedel för att tvinga fram större omsorg hos inkassobyråerna då de ulformar ansökningarna. Den nu diskuterade frågan, som uppenbarligen har belydelse från rationaliseringssynpunkt, har inte uppmärksammats i promemorian. Förbundet är inte berett att nu lägga fram något förslag. Vid de fortsatta övervägandena bör emellertid beaktas att man med hjälp av avvisningsreglerna kan uppnå ökad effektivitet och förstärka förfarandets karaktär av summarisk process.

Förbundet instämmer i att ränteyrkanden ofta vållar bekymmer. Den särskilda tolkningsregel som föreslås — att om utgångsdag för ränteberäkningen inle är klart angiven, räntan skall utgå från delgivningsdagen — överensstämmer med regeln i 4 8 3 st. räntelagen. En sådan regel kan underlätta handläggningen genom att ett komplelteringsföreläggande kan undvikas. Förbundet tillstyrker förslaget.

Sveriges advokatsamfund: I promemorian konstateras atl borgenärernas yrkanden i Bf-målen ofta framställs mycket lakoniskt och otydligt. Sär-

Prop. 1981/82:134 116

skilt gäller detta ränteyrkanden, där det förekommer att en borgenär som åberopar ett flertal fakturor yrkar ränta "från förfallodagen". För att underiätta hanteringen för tingsrätten föreslås atl del införs en regel om alt ränta i sådana fall endast kommer att medges från dagen för kommande delgivning. Regeln kan accepteras om dess tillämpning begränsas till de fall då del inle är praktiskt möjligt att bestämma ränteyrkandel med ledning av ansökan eller lill denna fogad handling.

Sveriges föreningsbankers förbund: Det är viktigt att, som i viss utsträckning görs i departementspromemorian, understryka nödvändigheten av att handläggare och inkassobyråer och allmänhet har lillgång till information om hur yrkanden framställs i samband med betalningsprocessen. I detta sammanhang vill förbundet betona betydelsen av att domstolsverkets handbok för den summariska processen kommer till stånd och får allmän spridning. En sådan information, åtföljd av den internulbildning som rimligtvis äger rum inom inkassoföretagen, bör vara tillräcklig för att komma till rätta med huvuddelen av de bristfälliga ansökningarna.

Domstolarna måste givetvis, vilket behandlas nedan, ha möjlighet att genom avvisning skilja sig ifrån ansökningar som inte uppfyller angivna krav för att på så sätt avhålla borgenärerna från att medvetet belasta tingsrätterna med arbete som rätteligen tillkommer fordringsägarna själva. Det är dock mycket tveksamt om domstolen, utan all möjliggöra rättelse från borgenären, skall vidta utfyllnadsåtgärder med ett bristfälligt ränteyrkande. SFF motsätter sig utredningens förslag alt ränta in dubio skall anses utgå först från delgivningsdagen. I en sådan situation måsle borgenären ges tillfälle att klargöra sitt yrkande.

Svenska Bankföreningen: Föreningen har heller inget atl invända mot den föreslagna 31 b 8.

Svenska inkassoföreningen: På s. 8 anges; "Atl tillgodose utbildningsbehovet hos handläggarna på inkassobyråer m.m. är alltså en betydelsefull åtgärd om man vill underlätta domstolarnas situation."

Det är motiverat att i detta sammanhang erinra om att även inkassoföre-tagens arbetssituation är ytterst pressad i följd av senare års ökning av ärenden som bl.a. p.g.a. de begränsade ersättningsmöjlighelerna inle utan vidare kan mötas med en ökning av personal styr-kan. Vidare är inkassoföretagen i hög grad beroende av den information som erhålles från borgenärerna.

Medlemsföreten och föreningen, som bildades 1979, har vidtagit bl.a. följande åtgärder i syfte att förbättra situationen: - införande av ADB-teknik; - deltagande i diskussioner i samband med domstolsverkets tidigare nämnda försöksverksamhet; - medverkan vid domstolsverkels arbete med den handbok för den summariska processen som pågår; - gemensamt arbete med domstolsverket och riksskatteverket vid standardiseringar av olika blankettyper; - en alltmer ökande internutbildning i medlemsföretagens regi; - information från föreningen till medlemsföretagen.

I promemorian föreslås att om ränta yrkas från förfallodagen ulan att denna anges, skall ränta utgå först från delgivningsdagen. Föreningen har ingen invändning mot detta förslag.

5 Ansökan mot flera gäldenärer

Huddinge tingsrätt: Promemorieförfattaren anger vissa lösningar på problem som uppslår då endasl en av gäldenärerna bestrider ansökningen. Bl.a. sägs det av allmänna regler följa att invändning om alt betalning redan har skett kommer atl gälla endast till förmån för de bestridande, medan slulbevis kommer att utfärdas för de icke bestridande gäldenärerna. Lösningen är otillfredsställande.

Förslagel i denna del saknar betydelse för tingsrätternas arbetsbelastning. De problem som förslaget inrymmer är av principiell betydelse och bör inle behandlas i detta begränsade sammanhang.

Tingsrätten avstyrker förslaget.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ställer sig bakom tanken på atl det bör förhindras atl en borgenär som har en fordran mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan förvärva lika många exekutionstidar som antalet gäldenärer. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om den föreslagna ordningen är ägnad atl göra den summariska processen enklare och snabbare. Exempelvis lorde delgivningssvårigheter beträffande en av gäldenärerna medföra att det tar längre tid än f.n. att få en exekutionstitel mot någon av de övriga kanske mera solventa gäldenärerna. Mot bakgrund härav och då även ytterligare aspekter torde kunna läggas på frågan avstyrker fingsrätten förslaget och förordar i stället atl frågan tas upp i ett annat sammanhang.

Lunds tingsrätt: Förslaget, som innebär en komplicering av förfarandet och motverkar syftet att rationalisera processen, synes bygga på atl gälde-närs bestridande skall vara motiverat. De flesta bestridanden är emellerfid inle motiverade utan "blanka". För all få klarlagt grunden för gäldenärs bestridande i situationer som här avses skulle i regel komplettering av bestridandet erfordras. Detta i förening med delgivningsproblem och andra komplikationer av processuell art skulle leda till merarbete för domstolen. Anmärkas bör ock alt den föreslagna regeln berör ett högst begränsat målområde. Tingsrätten avstyrker den föreslagna lagändringen (20 8).

Malmö tingsrätt: Det har sedan länge funnits ett stort behov av en möjlighet att i gemensam ansökan om betalningsföreläggande rikta sig mot flera solidariskt betalningsansvariga gäldenärer. Den föreslagna lagregeln tillstyrkes därför. Det kan dock ifrågasättas om förslaget har någon betydelse ur rationaliseringssynpunkt. En lagändring bör kanske anstå lill en kommande överarbetning av hela den summariska processen.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten vill, med anledning av yttrandet i pro-

Prop, 1981/82:134 118

r-nemorian beträffande solidariskt ansvar för visst redaransvar i partrederi, framhålla atl partredare har delad ansvarighet för de förpliktelser som uppkommer för partrederi sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten. De oftast förekommande fallen där borgenär försökt utverka Bf mot partrederi genom huvudredare har hittills avsett anspråk för vilka ansvaret enligt ovan varit delat mellan partredarna.

Domstolsverket: De problem som anges hänga samman med den nuvarande ordningen alt ansökan om betalningsföreläggande får riktas mot endast en borgenär synes överdrivna. Några större rationaliseringsvinster tycks ej heller stå att vinna med den föreslagna ordningen. Tvärtom framstår det som om förslagel skulle medföra atl ytterligare en komplikation införs i regelsystemet i stället för den eftersträvade förenklingen. Domstolsverket vill här till exempel peka på de problem som kan uppslå om någon gäldenär är svårdelgiven eller om endasl en gäldenär bestrider föreläggandet. Eftersom den nu föreslagna reformen är tänkt alt genomföras med kort varsel och utan omfattande förberedelsearbete tycks det således lämpligast att inte nu vidta någon ändring av innehållet i 20 6 LL. Det synes vidare som om en ändring av lagmmmet kräver ytterligare utredningsarbete för atl närmare studera effekterna av den föreslagna reformen.

Datainspektionen: Datainspekfionen har i sin tillsynsverksamhet uppmärksammat problemet att i en och samma ansökan om belalningsföreläggande kan endast en gäldenär sökas. Inspektionen kommer föreskriflvägen att ålägga den som riktar inkassoåtgärder mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer att upplysa envar av dem att anspråk också riktas mot medgäl-denärerna.

Det i promemorian gjorda förslagel lorde verka i samma riktning och tillstyrks.

Postverket: Postverket har intet att erinra mot förslaget om ansökan mot flera gäldenärer.

Riksskatteverket: RSV tillstyrker förslaget att elt betalningsföreläggande skall kunna riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer.

Rättegångsutredningen: I promemorian föreslås att det bör öppnas en möjlighet alt i vissa fall låta en och samma ansökan avse flera gäldenärer. Det gäller fall då flera gäldenärer är solidariskt ansvariga.

Inle med elt ord berörs möjligheten att låta belalningsföreläggan-deprocessen följa samma regler som all annan process, vilket konkret skulle innebära att en och samma ansökan kan uppta flera gäldenärer också i vissa andra fall. Räddhågan att diskutera sådana allmänna lösningar kanske bottnar i atl man befarar alt det skulle bli allmänl förekommande med mängder av gäldenärer i samma ärende.

I den allmänna tvislemålsprocessen och i lagsökningslagsprocessen har man emellertid utan olägenhet kunnat avvara begränsningsregler av det slag som finns och föreslås för betalningsföreläggandeprocessen. I stället styrs möjligheterna all låta samma ansökan omfatta flera motparter av reg-

Prop. 1981/82:134 119

lerna om sammanläggning av mål i 14 kap. RB. De reglerna, främst 14 kap. 2 6 RB, leder till all del krävs att målen mot de skilda gäldenärerna slöder sig på väsentligen samma grund för att sökanden skall ha rätt till gemensam handläggning och därmed anledning alt inge en för alla gäldenärerna gemensam ansökan. Atl två transaktioner liknar varandra innebär inte att de har väsentligen samma grund. Det är alltså l.ex. inte så - som många tror - atl mål om två personers åtskilda köp av samma bokverk kan handläggas gemensamt enligt 14 kap. 2 8 RB. För sådana fall finns i stället en regel i 14 kap. 6 8 RB som ger domstolen rätt men inte skyldighet alt handlägga målen gemensamt.

Enligl vår mening kan de allmänna reglerna i 14 kap. RB redan nu få gälla också i fråga om belalningsföreläggande. En sådan ändring kan åstadkommas genom all särregeln i 20 6 lagsökningslagen upphävs. En sådan lösning skulle inte stå i strid med vårt kommande förslag.

För det fall alt promemorieförslaget på nu ifrågavarande punkt skuUe genomföras trots vårt avstyrkande vill vi i anslutning lill ell uttalande om forum (längst ned på sidan 29 i promemorian) för säkerhets skull påpeka, alt den omständigheten alt en av gäldenärerna inte har hemvist i domsagan inte leder till atl ansökan skall avvisas beträffande honom. Förutom forumreglerna grundade på hemvist gäller nämligen vid process enligl lagsökningslagen alla forumregler i RB. I fråga om solidariska skuldförhållanden torde särskilt forumregeln i 10 kap. 14 8 RB ha sitt intresse.

Sveriges domareförbund: Såsom anförs i promemorian är det otillfredsställande att borgenären i fråga om en fordran med flera solidariskt ansvariga gäldenärer kan utverka slutbevis mot varje gäldenär beträffande hela fordringsbeloppet. I promemorian föreslås att i sådana fall en ansökan om belalningsföreläggande skall få riktas mot mer än en gäldenär. Med en sådan regel uppkommer frågan hur man skall förfara om någon av gäldenärerna men inte alla bestrider ansökningen. Promemorians lösning alt slutbevis meddelas endast i fråga om de gäldenärer som inte har bestritt -förefaller mindre filltalande om bestridandet grundar sig på ett påstående om betalning. Det kan knappast godtas alt ell slulbevis meddelas, trots alt del i målel kanske är styrkt alt fordringen är betald. — Prövningen av en foruminvändning från någon av gäldenärerna torde inle bli så okomplicerad som promemorieförfattaren föreställer sig. Enligt 10 kap. 14 8 rättegångsbalken gäller nämligen all käromål mot flera svarande får väckas vid den rätt där någon av dem har att svara.

Del nu berörda problemet inverkar inte på tingsrätternas arbetsbelastning och tarvar ingen omedelbar lösning i förevarande sammanhang. Frågan är av principiell belydelse och bör behandlas i samband med den kommande genomgripande översynen av den summariska processen. Med hänsyn härtill och lill de ovan anförda betänkligheterna avstyrker förbundet alt promemorieförslaget i denna del nu genomförs.

Sveriges föreningsbankers förbund: Promemorieförslagel alt tillåta att

Prop, 1981/82:134 120

ansökan om belalningsföreläggande riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer tillstyrkes av förbundet. Kostnadsbesparingarna av en sådan reform kommer inte enbart domstolarna till del, även gäldenärernas kostnader skulle i vissa fall begränsas. Det är även ur borgenärssynvinkel positivt om det i framtiden inte blir nödvändigt att la ul bevis på hela fordrings-beloppet mot var och en av gäldenärerna, en åtgärd som för seriösa borgenärer upplevs som olustig.

Svenska inkassoföreningen: Föreningen instämmer i förslaget att den summariska betalningsprocessen bör kunna öppnas för ansökan mot flera gäldenärer i de fall dessa är solidariskt belalningsansvariga.

6 Delgivniiigsimderlaget

Huddinge tingsrätt: Del är bra atl borgenären får ansvar för uppgift om gäldenärens gatuadress och personnummer, om uppgifterna visar sig nödvändiga för delgivning. Emellertid kan det inte anses riktigt, såsom avsikten synes vara enligt promemorian s. 41, att avsaknaden av uppgifterna skulle utgöra gmnd för omedelbar avvisning. När del visat sig att delgivning inle kan ske bör ansökningen inte avvisas innan borgenären genom etl föreläggande beretts tillfälle till komplettering.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att ett större ansvar för delgivningsunderlaget bör läggas på borgenären. Tingsrätten tillstyrker alltså atl uppgift om postadress görs obligatorisk samt att uppgifter om personnummer och särskild gatuadress blir obligatoriska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för delgivning med gäldenären.

Malmö tingsrätt: Den alltmer sjunkande delgivningsfrekvensen utgör vid sidan av den ökade mållillslrömningen kanske det största problemet för tingsrättens lagsökningsenhet. Framförallt är del delgivningsformen rekommenderat brev med mottagningsbevis som alll oftare ej leder till resultat. En bidragande orsak härtill torde vara att postverket i storstadsregionerna rationaliserat aviseringen av försändelserna på så sätt, att i stället för att sända ut avi i traditionell bemärkelse sänds en fotokopia av kuvertet jämte mottagningsbeviset till gäldenären. Då det framgår av fotokopian alt försändelsen kommer från tingsrätten, undandrar sig uppenbarligen många gäldenärer atl lösa ul försändelsen. Delta styrks även av att poslens påminnelser numera i ytterst begränsad omfattning leder till ökal antal utlösta försändelser samt av att antalet telefonförfrågningar om vad outlösta försändelser innehåller ökat markant. Ett sätt att öka delgivningsfrekvensen kan därför vara all tingsrätten tillhandahåller postverket en färdigskriven avi av vilken avsändaren ej framgår. Domstolsverkt bör utarbeta blanketter härför.

Promemorians förslag om atl lägga ett större ansvar för delgivningsun-

Prop, 1981/82:134 121

derlaget på borgenären tillstyrks av tingsrätten. För tillfället litar ingivarna i allt för stor utsträckning på atl slämningsmannen ulan kostnad för borgenären letar upp gäldenären. Det finns emellertid en grupp gäldenärer som för en ambulerande tillvaro och i stor utsträckning saknar känd vislelsead-ress. Denna grupp gäldenärer delges ofta genom kungörelse i lagsökningsmål medan delgivning vanligen aldrig kommer fill slånd i mål om betalningsföreläggande. Med den schablonartade handläggning som av nödvändighet tillämpas i den summariska betalningsprocessen skulle införandet av ett absolut krav på angivande av postadress innebära antingen, alt ansökningar mot nyssnämnda grupp av gäldenärer regelmässigt kom att avvisas, eller all regeln lätt kunde kringgås med ell enkelt påslående atl uppgift saknas om aktuell adress. Det är icke rimligl att utestänga borgenär från möjligheten all anlita den summariska processen mot nämnda grupp gäldenärer; del är vanligen den enda processekonomiskl möjliga vägen atl söka få betalt för fordran. Problemet skulle emellertid till viss del lösas om i den föreslagna lydelsen till 2 6 lagsökningslagen gjordes tillägg enligt följande: "... namn, postadress eller utredning om att gäldenären saknar känd postadress och, om det behövs ...". Borgenären skulle då, i de fall där känd postadress ej stått alt finna, tvingas lämna uppgift om vilka efterforskningar som gjorts. Stämningsmans sökande skulle sedan kunna begränsas till register vilka allmänheten ej har fillgång fill. I lagsökningsmål skulle kungörelsedelgivning kunna tillgripas tidigare än för närvarande. Ett krav på utredning från borgenären skulle slutligen säkert i lika stor utsträckning som etl hot om avvisning medföra atl ett stort antal ansökningar aldrig ges in lill tingsrätterna. Tingsrätten föreslår därför atl, utöver de föreslagna ändringarna i 2 8 lagsökningslagen, tillägg görs enligt ovan.

Rikspolisstyrelsen: Utredningens förslag beträffande delgivningsverk
samheten kan i huvudsak godtas.

Datainspektionen: Det är inte bara delgivningen som grundas på uppgifterna om gäldenären i ansökan. Även domstolens beslut riktas ju mot gäldenären såsom han identifierats i ansökan. Är identifikationen ofullständig l.ex. om personnummer saknas och namnet inte är särskiljande kan även en adress som förefaller vara exakt medföra tvekan om vem som avses. Del är inte helt ovanligt att det kan finnas flera personer med samma för-och efternamn i elt och samma våningsplan i ett större flerfamiljshus. Från denna utgångspunkt kan således ifrågasättas om inle uppgift om gäldenärens person- eller organisationsnummer bör göras obligatorisk i ansökan. För närvarande finns inle organisationsnummer nämnt i lagsökningslagen. Del bör i sammanhanget noteras att såväl de exekutiva myndigheternas datorrutiner (REX) som kreditupplysningsförelagens register förutsätter idenfifikationsnummer för gäldenärens identifiering.

Den tidigare förekommande oron för användning av personnummer synes numera ha dämpats något samtidigt som att kunskapen om personnumrens integritetsfrämjande verkan ökats. De psykologiska hindren mot

Prop, 1981/82:134 122

utökat användande av personnummer i detta sammanhang synes sålunda vara mindre nu än senast frågan prövades.

En orsak lill svårigheterna atl delge är alt i sådana affärsförbindelser som kan föranleda betalningsföreläggande noteras endast undantagsvis kö-parens/gäldenärens arbetsplats. Bostadsadressen har ett begränsat värde för delgivning om del inle finns någon hemma på dagtid. Ä andra sidan är uppgifter om var en viss person har sin arbetsplats en av de få vardaghga personuppgifter som del är svårt att få fram ur tillgängliga register.

Uppgifterna om gäldenären grundas på de uppgifter säljaren/fordringsägaren inhämtat om köparen vid den anspråksgrundande affärstransaktionen. Det är förvånande hur lättsinnigt en kreditköpare noteras. Orikfigt angivna namnuppgifter och felaktiga adresser är inte ovanliga. I själva verket torde inle en ringa del av alla inkassoärenden och t.o.m. ell inle försumbart antal ansökningar om betalningsföreläggande ha orsakats av atl faktura eller molsvarande inle nått gäldenären till följd av oriktiga uppgifter i säljarens noteringar.

Allt kan således inte skyllas på inkassoföretagen även om de givelvis har sitt ansvar för att uppgifterna om gäldenären i ansökan är fullständiga och korrekta.

De föreslagna lagändringarna i delta avseende lorde på sikt medföra kvalitetsförbättringar hos ansökningarna.

Postverket: I redogörelsen på s. 35 sägs bl.a. att elt nytt delgivningsförsök måste göras på ny adress, när gäldenären har flyttat. Delta är i de flesta fall förmodligen riktigt. Om vederbörande person har flyttat inom samma ort och det avser särskild postdelgivning, behöver nytt delgivningsförsök dock inte göras under fömtsättning att eftersändningsadressen är inlämnad till postkontoret. Då behöver ju inle ett "onödigt" delgivningsförsök på den gamla adressen göras.

På s. 39 talas om all uppgift om gatuadress behövs när postadressen är av typen Box (Fack är numera avskaffad som adress). Del anförs i texten att uppgiften oftast är enkel alt skaffa fram, t.ex. genom telefonkatalogen. Detta är säkerligen hell riktigt. Däremot kan etl postkontor inte alltid lämna ut uppgift om en boxinnehavares gatuadress med hänsyn lill sekretesslagen. I den interna information som har lämnats de postanställda för tilllämpningen av sekretesslagen har bl.a. meddelats följande. En sådan upplysning kan på begäran lämnas lill den som har begärt att få uppgiften om det inte finns någon särskild anledning atl anta att del kan medföra skada eUer men för personen i fråga. Det senare är fallet om uppgiften skall användas för indrivning, förelagen av ett inkassoföretag.

Upplysning om en boxinnehavares gatuadress får dock på begäran normalt lämnas ut till myndigheter, l.ex. kronofogdemyndigheter och stämningsmän. Här gäller den s.k. generalklausulen.

Riksskatteverket: Promemorians förslag för att minska delgivningsprob-lemen synes, såvitt RSV kan bedöma, väl värda atl utvecklas vidare. Kro-

Prop, 1981/82:134 123

nofogdemyndighet har ofta kontakt med de personer som domstol i andra mål söker för delgivning. Exekutionsväsendet kommer självfallet att bidra med sina erfarenheter när det skall utredas hur den information, som kronofogdemyndighet har, lämpligast kan utnyttjas vid måls handläggning vid domstol.

Rättegångsutredningen: I promemorian föreslås vissa ändringar i fråga om de personuppgifter angående gäldenären som en ansökan i summarisk process skall innehålla. Uppgift om personnummer skall inle längre såsom enligt den nuvarande lagsökningslagen och enligt RB vara obligatoriska annat än om uppgiften behövs för delgivning. Uppgift om gatuadress skall också lämnas endast om uppgiften behövs för delgivning.

Hur en part i förväg skall kunna bedöma om en uppgift behövs eller inle behövs för delgivningen slår det ingenting om i promemorian. Tar parten fel och utelämnar någon av uppgifterna skall - om vi förslår promemorian rätt - ansökan i vissa fall avvisas utan att sökanden bereds tillfälle atl komplettera ansökan med den behövliga uppgiften. Vi erkänner emellertid att vi är tveksamma lill om promemorian skall tolkas på det sättet. Av etl motivultalande mitt på sidan 77 förefaller det som om borgenären skall lämnas tillfälle all "förtydliga" etl "oklart adressspår".

Uppgiflsskyldighelens omfattning och konstruktion Qärmar lagsökningslagen från RB och ändå är det exakt samma intresse som skall fillgodoses i RB-sammanhang. Enligt vår mening bör eventuella ändringar, som behöver ske redan nu, komma till stånd genom ändringar i 33 kap. 1 6 RB. Vi vill påpeka att det i ett sådant sammanhang kan finnas anledning att särskill nämna att både hem- och arbelstelefonnummer bör uppges.

Systemet med all ansökan skall avvisas i vissa fall, när delgivning inte kan ske, innebär en processuell innovation för Sveriges del. Enligt vår mening ligger del en hel del i tanken att rätten inte har hur långtgående skyldighet som helst att eflerforska en svarande. Det ligger också en del i tanken att det inte är någon slörre mening med att ha ett mål liggande i domstol om delgivning ändå inte kan ske. Vilka insatser samhället skall anse sig ha råd att göra är närmasi en politisk fråga. Vi vill emellertid som vår uppfattning uttrycka den åsikten att promemorian lägger samhällsinsatserna på ett för lågt plan. Enligt vår mening bör vidare en sökande under alla omständigheler ges tillfälle att yttra sig innan en ansökan avvisas. Särskilt om lagtexten formuleras så alt de väsentliga uppgifterna endast behöver tas med under en viss delgivningsfömtsättning framstår det berörda kravet närmasi som självklart. Det är inte bara så all sökanden efter avvisnings-beslulet måste ta på sig besväret med att ge in en ny ansökan om han finner en ny adressuppgift. En ny ansökan kostar dessutom pengar och i promemorieförslaget finns - som vi strax skall komma till - en regel som gör att den som drabbas av ett avvisningsbeslut skall betala straffavgift. Den sökande som får sin ansökan avvisad utsätts för övrigl också för vissa rättskrafts- och lispendenseffekter, som måste lösas.

Prop. 1981/82:134 124

Man vill tro att det är en samhällsuppgift att skydda och hjälpa den borgenär som av en eller annan anledning fått elt ekonomiskt mellanhavande med en person som försöker undandra sig t.o.m. delgivning. Enligl förslaget kan emellertid sådana borgenärer alltså drabbas av flerdubbla ansökningsavgifter samt dessutom höga straffavgifter.

Än en gång vill vi framhålla att processen är tillkommen i första hand för parternas skull. I promemorian synes ha glömts bort att det finns enskilda människor — privatpersoner och företagare - som med nuvarande ordning själva kan bevaka sina intressen genom att kräva betalning i den summariska processen. Enligt vår mening bör i framtiden - med vårt förslag - fler enskilda än nu kunna klara av att vara sökande i den summariska processen ulan att anlita ombud. Det är framför allt en del av de nuvarande målen enligt småmålslagen som vi har i tankarna. Mot sökanden hårda regler av det slag som promemorian tar upp skulle man möjligen kunna ha i vår "superenkla" process i vilken enbart professionella är inblandade på sökandesidan.

1 fråga om nu förevarande avsnitt vill vi bara tillägga att samma regler som för den summariska processen givetvis måste gälla i den or-dinära processens kravmål. Det skulle vara ofördelaktigt från statsfinansiella utgångspunkter om mål med delgivningssvårigheter hamnade på tvistemåls-avdelningarna enbart av denna anledning.

Sveriges domareförbund: Förbundet anser det befogal atl — såsom föreslås i promemorian — lägga ett större ansvar på borgenären för att domstolen erhåller sådana uppgifter om gäldenären som möjliggör delgivning. Att därvid kräva uppgift om postadress förefaller i allmänhet naturligt, liksom att avsaknad härav kan föranleda omedelbar avvisning. Som gäldenär i mål om lagsökning och betalningsföreläggande förekommer emellertid inte sällan personer som p.g.a. sin livsföring saknar fast adress. Om avsaknad av uppgift om postadress alllid skulle medföra avvisning, skulle dessa personer vara oåtkomliga för den summariska processen, vilken av kostnadsskäl ofta är den enda möjliga vägen att driva in en fordran. I de nu berörda fallen bör det vara tillfyllest att sökanden — i stället för uppgift om postadress — lämnar uppgift om den utredning härom som han verkställt och som visat att gäldenären saknar känd postadress. Med ledning av andra uppgifter om gäldenären i ansökan får en stämningsman undersöka tillgängliga register. Om detta inte leder lill resultat kan man i lagsökningsmål sedan tillgripa kungörelsedelgivning och i mål om betalningsföreläggande avvisa ansökningen med tillämpning av de föreslagna reglerna i 31 c 8 lagsökningslagen.

Del är rimligt alt borgenären åläggs att tillhandahålla uppgift om gäldenärens gatuadress och personnummer, om sådana behövs för att delgivning skall kunna ske. När det har visat sig alt delgivningen inte kan verkställas utan dessa senare uppgifter, bör dock inte ansökningen avvisas, innan borgenären genom ett föreläggande har beretts tillfälle till komplette-

Prop. 1981/82:134 125

ring. Det kan ju tänkas att han har de erforderliga uppgifterna men inte känner till att de behövs för delgivning.

Sveriges föreningsbankers förbund: Del är även rimligt att i viss utsträckning kräva utförligare uppgifter om gäldenärerna i ansökningarna för att underlätta domstolens arbete. Av denna anledning anser förbundet del befogat alt i enlighet med promemorieförslagel kräva uppgift om gäldenärens personnummer.

Svenska Bankföreningen: Det är uppenbart att tingsrätterna för det fall delgivning skall ske genom dem behöver alla de uppgifter som kan underlätta en sådan. Del är därför naturligt all en ansökan skall innehålla uppgift l.ex. om gäldenärens postadress. Ibland kan detta dessvärre vara omöjligt på den gmnd atl adress saknas eller inle går atl uppspåra. För bl.a. dessa fall har skapats ordningen med kungörelsedelgivning. Det är således inle möjligt all ställa ett oavvisligt Krav på uppgift om postadress i ansökningarna. 2 8 bör således modifieras i enlighet därmed. Det är enligt bankföreningens uppfattning rimligt att tingsrätten i övrigt tillhandahålls uppgift om gatuadress och personnummer, om dessa kan underlätta delgivning. Bankföreningen godtar alltså ändringen i den delen. Föreningen noterar all eftersom bestämmelsen i 3 6 om avvisning hänvisar endasl till 1 6 och inte till 2 8 kan brist i nu angivna hänseenden inle föranleda avvisning.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Andra paragrafen i lagförslaget innehåller föreskrifter om vilka uppgifter en lagsökningsansökan skall innehålla. Obligatoriska uppgifter om borgenären är enligt förslaget namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer. Enligt bankens mening finns del inte anledning atl avvisa en lagsökningsansökan på gmnd av att ansökan saknar uppgift om borgenärens personnummer, yrke, hemvist eller telefonnummer. Därför bör lagtexten ändras så att det framgår atl dessa uppgifter inte är obligatoriska.

Obligatoriska uppgifter om gäldenären är namn och postadress. Uppgift om postadress kan uppenbarligen inte lämnas då förutsättningar för kungörelsedelgivning enligt 15 6 första slycket delgivningslagen är för handen. Detta bör framgå av bestämmelsen.

Obligatoriska uppgifter om gäldenären är också — om det behövs för delgivning med gäldenären — dennes personnummer och gatuadress. För det fall rätten anser att dessa uppgifter är erforderliga, bör rätten ge borgenären möjlighet lill komplettering. För det fall borgenären inle kan lämna begärd komplettering är det inte rimligt all ansökan avvisas, då brist i dessa hänseenden inte utgör grund för avvisning av ansökan om stämning i tvistemål, utan det bör leda till förnyade efterforskningar — i sista hand kungörelsedelgivning. Ordet gatuadress bör ändras till bostadsadress. På den rena landsbygden finns det inte några gator.

Där så kan ske skall också anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Avsikten kan rimligen inte vara atl en ansökan skall avvisas om borgenären

Prop, 1981/82:134 126

l.ex. inle uppger gäldenärens telefonnummer trots att han känner till detta.

Sammanfattningsvis vill banken framhålla atl 8 2 bör ändras så alt därav klart framgår vilka uppgifter en lagsökningsansökan skall innehålla samt följderna av att sådana uppgifter saknas. Lagstiftaren bör därvid kunna ulgå från det faktum atl del ligger i borgenärens intresse att lämna alla uppgifter som kan underiätta delgivningen. Banken anser inle alt en lagsökningsansökan skall kunna avvisas på de gmnder som avses i 31 c 8 i förslaget.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: En av de främsta förkla
ringarna till alt balanserna ökar är svårigheterna att delge ansökningarna
med gäldenärerna. För att förbättra fömtsättningarna för delgivning före
slås i promemorian ökade krav på vilka uppgifter om parterna som skall
anges i ansökan. Sålunda föreslås att bl.a. gäldenärernas adress skall vara
obligatorisk och att avsaknaden av denna uppgift skall föranleda att ansö
kan avvisas. Enligt sladshypolekskassans uppfattning måste förslaget på
denna punkl nyanseras vad gäller mål om lagsökning. Eftersom kungörel
sedelgivning kan ske i dessa mål förefaller det tillräckligt om gäldenärens
senast kända adress kan anges i ansökan.

Svenska inkassoföreningen: En inkassoprocedur börjar med att borgenären själv ger gäldenären en lill tre betalningspåminnelser. Vanligen ulrö-nes i samband därmed gäldenärens rätta adress. Därefter skickar borgenärens inkassobyrå ett inkassokrav enligl 5 8 inkassolagen. Detta krav skall vara skriftligt. Mellan den sista betalningspåminnelsen och inkasso-byråns inkassokrav och Bf-ansökan förflyter en viss tid under vilken adressen ändras för ett stort antal gäldenärer. Utflyttning till udandet är l.ex. mycket vanligt.

Inkassobyrån gör i dessa fall nödvändiga adressefterforskningar. Dessa möjligheter har emellertid starkt begränsats genom den nya sekretesslagen. Som påpekas på s. 52 i promemorian anses följa av 9 kap. 8 6 tredje slycket sekretesslagen att postens adressuppgifter inte får lämnas ut lill inkassoföretag, som begär att få dem för att rätt adressera inkassokrav till gäldenären och ange den aktuella gäldenärsadressen i ansökan fill tingsrätten. Samma bestämmelse åberopas av postverket, när inkassoföretaget begär gatuadress lill postadress av typ Box eller Fack.

Inkassoföretagen har en ambition atl ge rätl gäldenärsadress. Det kan dock endast konstateras att dessa möjligheter väsentligen begränsats genom den nya sekretesslagen i de fall som ovan nämnts. I övriga fall ges gäldenärsadressen.

Föreningen finner del anmärkningsvärt att sekretesslagen lägger hinder i vägen för erhållande av uppgift om korrekt adress. Inkassolagen stadgar alt inkassobrev skall vara skriftligt. Det förefaller därvid i inkassolagens anda att inkassoföretaget kan få uppgift om den riktiga adressen. Som föreningen utvecklat i skrivelsen är ett inkassokrav inle av den karaktären all hinder borde föreligga härför.

Prop, 1981/82:134 127

Till skillnad från vad som anges på s. 39 i promemorian är det föreningens uppfattning att borgenären och inkassoföretaget har det väsentligt svårare än domstolarna att få fram en korrekt delgivningsadress i de fall som ovan avses där gäldenärerna är myckel rörliga mellan tidpunkten för betalningspåminnelsen och delgivningen av Bf-ansökan. Detsamma är förhållandet i de fall gatuadress erfordras som komplettering till boxnummer eller fack.

I vad gäller gäldenärens personnummer bör observeras att datainspektionens strävan och önskemål är att i så begränsad omfattning som möjligt låta personnummer inlagas i kundregister på ADB och andra därmed liknande register. Detta innebär att många av borgenärernas register saknar personnummer. Föreningen utgår ifrån att samma skäl som leder till att adressuppgifter ej erhålles från postverket kommer att åberopas när borgenären eller inkassoföretaget kommer att begära personnummer.

Föreningen anser således att promemorians förslag till lydelse av 2 6 lagsökningslagen går alltför långt, enär lydelsen ytterst medför all Bf-ansökan kommer att avvisas i de fall som nämns på s. 41 i promemorian.

Föreningen föreslår att frågan löses på det sättet att för borgenären resp. inkassoföretaget känd postadress och gatuadress skall medtagas, men att avvisning ej skall ske om del vid delgivning visar sig alt adressuppgiften ej är riktig. Föreningen är vidare tveksam fill kravet på personnummer och föreslår atl personnummer skall anges där så kan ske. Delta i likhet med vad som gäller för yrke, telefonnummer m.m. Bmkel av personnummer är inte så allmänt förekommande såsom del synes förutsättas i promemorian.

7 Spikning i Bf-mål

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till vad som anförts i promemorian om delgivning enligt 15 8 delgivningslagen.

Malmö tingsrätt: Förslaget på denna punkl tillgodoser ett sedan länge känt behov hos tingsrätterna atl kunna verkställa delgivning i mål om belalningsföreläggande när gäldenären håller sig undan. Tingsrätten tillstyrker förslagel men vill påpeka följande. I mål om betalningsföreläggande utgör vanligen borgenärens påstående det enda beviset för att fordran existerar, medan i lagsökningsmål skriftligt fordringsbevis ligger till grund för ansökan. Om därför "spikning" skall komma tiU användning i mål om betalningsföreläggande måste de hindersbevis från stämningsman som skall ligga lill grund för beslutet utformas på sådanl sätt alt domstolen blir förvissad om alt gäldenären känner till alt han är sökt för delgivning och håller sig undan.

För det fall att promemorians förslag om delegation av beslutanderätt lill bilrädespersonal genomföres, kan enligt tingsrättens bestämda mening sådan delegation ej omfatta beslut om "spikning" i mål om betalningsföreläggande.

Prop. 1981/82:134 128

Rikspolisstyrelsen:--- Särskill effektivitetsfrämjande är förslagel att

tillåta delgivningsformen "spikning" även i Bf-målen.

Datainspektionen: Datainspektionen finner det godtagbart att "spikning" används vid delgivning i betalningsföreläggandemål och noterar med tillfredsställelse alt kungörelsedelgivning inte föreslås bli godtagen. Delgivningen av föreläggandet ger stadga åt hela förfarandet både framåt och så att säga bakåt dvs. från inkassokrav till utmätning. Någonstans i förfarandet bör det förekomma en sådan kontakt som delgivning — med undantag för kungörelsedelgivning — ger.

Postverket: Det föreslås alt det i Bf-målen öppnas möjlighet lill delgivning genom s.k. spikning. Postverket har inte några invändningar mot det förslaget.

Rällegångsulredningen: Vi tillstyrker promemorieförslagel att delgivning av betalningsföreläggande skall kunna ske genom s.k. spikning. Som vi framhöll redan vid remissbehandlingen av departementspromemorian (Ds Ju 1978:2) Delgivning, vill vi emellertid att också kungörande av belalningsföreläggande skall vara en tillåten delgivningsform. Om de skäl mot en sådan ordning som redovisas på s. 46 i promemorian är riktiga bör rätten att kungörelsedelge lagsökningsansökan och stämning i tvistemål omedelbart upphävas. Det är nämligen fullständigt felaktigt att som i pror-ne-morian (sidan 44) förutsätta atl den egentliga processen "starkt värnai- om gäldenärens rättssäkerhet" när del blir fråga om tredskodom efter kungörande. En process som utmynnar i Iredskodom måsle nämligen anses ha i huvudsak samma rättssäkerhelsvärde som en belalningsföreläggan-deprocess.

Sveriges domareförbund: 1 mål om betalningsföreläggande saknar domstolarna för närvarande en effektiv metod för atl delge en gäldenär som håller sig undan. Förslaget att :,pikning enligt 15 6 delgivningslagen skall tillåtas i dessa mål ger domstolarna ett sådant medel. Förbundet tillstyrker förslaget. Eftersom rätten i mål om belalningsföreläggande inte gör någon materiell prövning av borgenärens påstående, framstår det emellertid som ytterst angeläget all domstolen som underlag för beslutet om spikning har sådan utredning atl den blir övertygad om att gäldenären håller sig undan och alt han känner lill att han är eftersökt för delgivning. Sådan utredning erfordras givelvis i alla fall där spikning skall ske — inte bara i mål om betalningsföreläggande. Många stämningsmän är inte tillräckligt insatta i problemen för att kunna ge rätlen erforderligt beslutsunderlag. Den blankett som används av delgivningscentralen i Stockholm har visat sig utgöra elt förträffligt hjälpmedel i delta avseende. Del är önskvärt att liknande anvisningar sprids till samtliga slämningsman i landel.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet är positivt inställt till de förslag om effektivare delgivningsrutiner som redovisas i promemorian. Enligt förbundets mening bör dock både spikning ooh kungörelsedelgivning kunna användas vid lagsökning och betalningsföreläggande. Det finns

Prop. 1981/82:134 129

inte befogad anledning alt i enlighet med förslaget begränsa kungörelsedelgivning fill enbart lagsökningsmål.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen anser lill skillnad från promemorieförslaget att kungörelsedelgivning bör kunna förekomma också i mål om betalningsföreläggande. Med de svårigheter som uppenbariigen föreligger med alt nå gäldenären för delgivning är det viktigt att så många delgivningssätt som möjligt står till förfogande. Det kan knappast från gäldenärernas synpunkl anses mer betänkligt att kungörelsedelgivning används i mål om betalningsföreläggande än i andra typer av mål som förekommer i domstol.

Svenska inkassoföreningen: Föreningen har inga invändningar mot all spikning får användas också i Bf-mål.

8 Partsdelgivning

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på i promemorian angivna skäl atl bestämmelserna om partsdelgivning av stämning m.m. i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken tillämpas även i mål om lagsökning och belalningsföreläggande.

Malmö tingsrätt: Partsdelgivning utnytQas f.n. i ganska ringa om än ökande omfattning vid tingsrätten. Problemet med bristande redovisning av partsdelgivningarna är därför ännu inle särskill stort. Den föreslagna hänvisningen i lagsökningslagen till RB 32:2 synes dock välmotiverad och kommer säkerligen alt få belydelse vid en ökad användning av partsdelgiv-ningsinslilulet. Förslaget tillstyrkes.

Datainspektionen: Vad gäller s.k. "partsdelgivning" bör uppmärksammas atl i den mån fordringsägaren åtar sig att ombesörja delgivning får borgenären elt förstahandsansvar för kostnader som kan uppkomma. Regelmässigt yrkas därvid att gäldenären skall ersätta denna kostnad jämte övriga kostnadsposter. Till skillnad från dessa, som är hårt förfatlningsreglera-de bland annat beloppsmässigt, kan således delgivningskostnad, som eljest betalas av det allmänna, genom ett ensidigt "åtagande" av borgenären, utdömas från gäldenären. På s. 61 sägs att borgenärens kostnadsbidrag till processkostnaderna är ansökningsavgifter. Del är förvisso rikligl atl borgenären får förskottera denna, men regelmässigt yrkas att gäldenären slutligt skall stå för denna kostnad. Fortsatt utredning om bland annat det slutliga kostnadsansvaret för delgivning synes erforderlig såsom påpekas på s. 64-65.

Rättegångsutredningen: 1 promemorian sägs i anslutning lill vissa av JO gjorda uttalanden att en borgenär, som begär atl själv få delge, särskilt under det rådande hårt ansträngda läget i den offentliga delgivningsverksamheten normalt bör kunna räkna med att få bifall till sin begäran. Vi har samma inställning.

9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 130

S. 59 och 60 i promemorian ägnas därefter huvudsakligen åt vissa resonemang i anslutning till en bestämmelse i 32 kap. 2 6 RB enligl vilken parts talan förfaller om part själv skall verkställa delgivning men misslyckas. Resonemanget vittnar om en bristande förståelse för sammanhanget mellan RB:s och lagsökningslagens bestämmelser, särskilt när resonemanget utmynnar i ett förslag om att 32 kap. 2 8 RB uttryckligen skall göras tillämplig vid process enligl lagsökningslagen. Enklast anser vi oss kunna förklara innebörden av gällande rätt på följande sätt.

Enligl 5 6 lagsökningslagen skall ett exemplar av ansökan om lagsökning delges gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgal. I fråga om delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna vid betalningsföreläggande har enligt 24 8 lagsökningslagen 5 8 samma lag motsvarande tilllämpning.

Skall därför ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande delges genom part gäller 32 kap. 2 8 RB. Härom behövs inga särskilda bestämmelser i lagsökningslagen. Den i promemorian omnämnda bestämmelsen i 2 8 delgivningslagen (1970:428) har visserligen andra rättsföljder än 32 kap. 2 8 RB men lar inte över RB:s särskilda beslämmelser om delgivning av stämning ilvistemål utan blir satt ur spel bl.a. genom en regel i I 8 andra styckel samma lag. Enligt den regeln skall nämligen bestämmelser, som getts i annan författning än delgivningslagen beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden, gälla utan hinder av delgivningslagen.

Det gjorda tillägget till 5 8 lagsökningslagen bör därför utgå som varande onödigt. Det är också vilseledande när det gäller systemet i stort.

Sveriges domareförbund: På de skäl som anförs i avsnitt 7,6.6 tillstyrker förbundet förslaget alt stadgandet i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken skall göras tillämplig i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.

Sveriges advokatsamfund: 1 promemorian föreslås att borgenär skall erbjudas att själv ta över ansvar och kostnader för delgivning i de fall då domstolen redan utan framgång gjort omfattande delgivningsförsök utan alt lyckas och då fortsatt delgivningsverksamhet framstår som oproportionerligt kostsam. Samfundet förutsätter att borgenären i de fall då han på sådant sätt övertagit ansvaret för delgivningen också får sin kostnad för delgivning fastställd i tingsrättens utslag.

Sveriges föreningsbankers förbund: Partsdelgivning bör i enlighet med vad som föreslås i promemorian kunna användas i större utsträckning än för närvarande. Förbundet anser dock att delgivning alltid skall kunna ske genom domstolens försorg om borgenären så påfordrar, givetvis med ett visst kostnadsansvar för borgenären. Det måste i delta sammanhang slås fast att det är domstolarnas uppgift och ansvar alt ombesörja delgivning och då även i komplicerade fall. Det måste anses som en olycklig utveckling om domstolarna, med hänvisning till enskilda borgenärers eller inkas-sobyråers ofta omfattande syslem för delgivningar, skall ges möjlighet att undandra sig detta ansvar.

Prop, 1981/82:134 131

Svenska Bankföreningen: Såvitt avser lagsökningsmålen delar bankföreningen den i promemorian uttryckta uppfattningen alt snabbheten i handläggningen kan gagnas, om borgenärerna i större utsträckning får genomföra delgivning.

9 Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning m,m,

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget. Del kan emellerlid ifrågasättas om, såsom anförs i specialmotiveringen till 31 c 6 (s. 77 yn), kostnaderna skall primärt ställas i relation till vad borgenären erlagt i ansökningsavgift. Bedömningen bör i stället göras på grundval av samtliga kända omständigheter.

Malmö tingsrätt: Problemet med gamla mål som borgenären inte återkallar trots ett flertal misslyckade delgivningsförsök är vanligt vid tingsrätten, framförallt i mål om betalningsföreläggande där delgivning ej kan ske enligt 15 8 delgL. Förslagel tillstyrkes av tingsrätten som dock anser att uttalandet i specialmoliveringen fill 31 c 8, all i första hand det fordrade beloppets storlek skall tillmätas betydelse vid bedömningen av om rimliga delgivningsförsök har gjorts, måste användas med försiktighet. Stor hänsyn bör även tas lill borgenärens person - enskild eller juridisk person, stort eller litet förelag — m.fl. faktorer.

Sveriges domareförbund: I promemorian föreslås en ny paragraf, 31 c 8, vars första stycke innebär all en ansökan får avvisas om hinder för delgivning med gäldenären uppenbarligen föreligger. På sina håll tillämpas nu ell sådant förfarande ulan direkt lagstöd. Förbundet tillstyrker förslagel, vilket medför att tingsrätterna kan avsluta mål som nu blir liggande, därför all borgenären inte återkallar sin talan, trots att någon delgivningsåtgärd inle kan vidtas.

Som ett andra stycke i samma paragraf föreslås en regel, i vilken stadgas alt en ansökan skall få avvisas även om delgivning inte är utesluten, men rimliga försök har gjorts utan resultat och borgenären inte vill ombesörja delgivningen själv. Även en sådan regel har fog för sig, eftersom den är ägnad atl motverka att delgivningskostnaderna blir alltför stora. Regeln kan få särskild betydelse om spikning även i fortsättningen inte blir tillåten i fråga om betalningsföreläggande. Av lagtexten bör emellertid tydligare framgå, när delgivningsförsöken får avbrytas. "Rimliga försök" är ett alltför vagt uttryck. Att — såsom antyds i specialmotiveringen — avvisning skulle aktualiseras redan när delgivningskostnaderna molsvarar borgenärens ansökningsavgift synes i många fall vara alltför kortsynt även om kostnadsfrågan naturligtvis måste tillmätas viss belydelse. Bedömnings-gmnden bör dock främst vara utsikten till framgång med fortsatta delgivningsförsök. Situationen kan l.ex. vara den att en slämningsman efter etl antal misslyckade försök spårat upp en ny adress, som verkar tillförlitlig. I

Prop. 1981/82:134 132

ett sådant läge bör inte delgivningsförfarandet omedelbart avbrytas, även om kostnaderna redan har blivil höga.

Sveriges föreningsbankers förbund: Beträffande de ökade möjligheter som föreslås för domstol att på grund av bristfällighel i ansökan eller vid tids- och kostnadskrävande delgivningar avvisa ansökningarna, medför detta, enligt förbundels förmenande, all grunden för den summariska processens användbarhet inom del svenska rättssystemet kan komma att slås sönder.

Förslagen om ökade avvisningsmöjligheter, på i promemorian angivna grunder, synes, enhgt förbundets mening, snarast vara ett uttryck för att tillskapa möjlighet för domstolen alt bli av med ärenden än alt effektivisera den summariska processen. Detta gäller särskilt om avvisningsbeslulet avgiftsbeläggs, vilket naturligtvis medför tvekan hos borgenär om han överhuvudtaget — med risK för ett kostsamt avvisningsbeslut — vågar ge in en ansökan. Därtill kommer atl de glidande möjligheter lill avvisning som enligl förslagel skall föreligga kan komma att skapa en osäkerhet — trots exemplifieringar i promemorian — både hos domstol och borgenär när kompletterande uppgift erfordras för alt avvisning ej skall ske. Om avvisning sker först efter kontakt med borgenären och denne då beretts tillfälle atl eventuellt komplettera ansökan, torde någon skillnad mot nuvarande läge ej föreligga. För del fall ansökan avvisas ulan att kontakt dessförinnan tas leder detta till att ansökan återkommer kompletterad och samma effekt kunde enklare uppnåtts genom atl domstolen bara återsänder handlingarna till borgenären för komplettering.

Svenska Bankföreningen: Vid tillämpning av den föreslagna 31 c 8 måste givetyis möjligheten till kungörelsedelgivning hållas i minnet. En lämplig och praktisk ordning bör vara att en ansökan inte avvisas innan borgenären under hand fått tillfälle att lämna ytterligare upplysningar som kan underlätta delgivning.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: I en ny bestämmelse, 31 c 8, föreslås att ansökan i vissa fall skall kunna avvisas om delgivning inte kan ske. Enligt sladshypolekskassans åsikt måsle undanlag göras för mål om lagsökning. Med hänsyn till att det i dessa mål föreligger dokumenterad bevisning om skuldförhållandet förefaller det inte rimligt att göra skillnad mellan dessa mål och l.ex. ordinära tvistemål, där avvisning inle kan ske på den föreslagna grunden. Stadshypotekskassan anser således att möjligheten att avvisa ansökningar på grund av delgivningssvårigheter begränsas till mål om betalningsföreläggande. Ett ytterligare skäl för en sådan begränsning är de svårigheter som uppstått för enskilda atl hos olika myndigheter få tillgång till personuppgifter till följd av den osäkerhet som finns hos olika myndigheter om hur den nya sekretesslagen skall tillämpas Qämför s. 52 i promemorian).

Prop. 1981/82:134 133

10 Kostnader för tidningskungörande m.m.

Svea hovrätt: I 17 a 8 föreslås en beslämmelse som innebär att borgenären blir skyldig att betala koslnaderna för tidningskungörelse och översättning i lagsökningsmål. Som motiv anförs att statens kostnad i mål där lid-ningskungörelse eller översättning behövs i allmänhel blir myckel hög och att merkostnaden i dessa mål i förhållande till andra lagsökningsmål uppkommer genom anknytning till part men däremot inte till någol samhällets särskilda intresse i just de målen, varför borgenären bör svara för extrakostnaden. Hovrätten ifrågasätter om det föreligger tillräckliga skäl till särreglering i lagsökningsmål beträffande sådana kostnader.

Huddinge tingsrätt: Kostnader (för kungörelse och översättning) av ifrågavarande slag kan uppslå inle bara i den summariska processen. Kravbeloppen i lagsökningsmål är inte så genomgående myckel lägre än i slämningsmål att det är motiverat med en särreglering för att i lagsökningsmål undvika oproportionerligt stora delgivningskostnader för det allmänna. Frågan är alltså av principiell betydelse och bör las upp i elt vidare sammanhang.

Tingsrätten avstyrker förslagel.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel.

Lunds tingsrätt: Som klart framgår av utredningen utgör delgivning av förelägganden ett fidskrävande och kostsamt led i förfarandet. Delta bekräftas även av erfarenheter vid Lunds tingsrätt. Utredaren föreslår bl.a. ändringar beträffande kostnadsansvaret för särskilt tidskrävande delgivningsarbete och för del kostsamma förfarandet i lagsökningsmål där kungörelsedelgivning sker genom annons i tidningar. Tingsrätten delar helt åsikten all ett ökat kostnadsansvar måste åläggas borgenären.

Tingsrätten anser emellertid att det bör övervägas att i ännu större utsträckning än vad som följer av förslaget överföra kostnadsansvaret på borgenär, självfallet med rätt för denne att uttaga motsvarande kostnad av gäldenären. Av utredningen framgår alt en slor del av delgivningskoslnaderna är hänförliga lill en relativt liten andel av det totala antalet mål. En länkbar avvägning av kostnadsansvaret mellan staten och borgenär kunde vara att domstolen utan avgift försökte delge gäldenären per post, etl förfarande som f.n. leder till lyckat resultat i inte mindre än 52 procent av del-givningsfallen i Göteborg (promemorian s. 33). För slämningsmannadelgivning skulle domstolen däremot uttaga en schablonavgifl.

Till undvikande av atl borgenär drabbas av en oväntad merkostnad för delgivning skulle försök med slämningsmannadelgivning endast äga rum efter begäran av borgenären. 1 de fall försök all delge per post misslyckats och borgenären inle begärt att delgivningsförsök med stämningsman skall ske, skulle tingsrätten ha rätl att avskriva målet från vidare handläggning. Genom en reform av detta slag skulle vinnas i första hand en betydande besparing för statsverket. Tingsrätten erinrar här om att enligt promemorian

Prop, 1981/82:134 134

den sammanlagda kostnaden för slämningsmannadelgivning i Bf-mål kan beräknas till närmare 23 miljoner kronor för år 1980. Härtill kommer även allmänna rationaliseringsvinster för tingsrätterna. Tingsrätten förmodar alt en borgenär, medveten om att kostnaden för slämningsmannadelgivning skall åtminstone förskotteras av honom, kommer atl vinnlägga sig om alt — i större utsträckning än som nu är fallet — lämna erforderliga personnummer och adressuppgifter beträffande gäldenären redan i ansökningen. Detta leder till etl snabbare och effektivare arbele vid domstolarna. Antalet mål där delgivning kan ske per post skulle troligen öka. Genom en lagändring av nu nämnt slag skulle kanske också av utredaren föreslagna ändringar i lagsökningslagen avseende uppgifter i ansökningen kunna undvaras.

Tingsrätten är medveten om all dess förslag i och för sig innebär visst merarbete för domstolarna. Vinsterna sammantagna framstår dock som så stora att förslaget förtjänar alt närmare undersökas och övervägas.

Malmö tingsrätt: Förslaget att borgenären blir skyldig atl betala kostnaden för tidningskungörande och översättning i samband med delgivning (17 a 8 LL) tillstyrkes varmt.

Rättegångsutredningen: Vi finner det någol svårt all yttra oss över vad som i promemorian anförs om delgivningskostnader och kostnadsansvar. I promemorian förbises nämligen att det inom budgeldepartementet utarbetats en departementspromemoria i samma ämne. Promemorian har titeln (Ds B 1980:7) avgifter vid tingsrätt m.m. Budgeldepartementets promemoria har delvis lett lill författningsändringar i de avseenden som behandlas i den nu remitterade promemorian. I andra delar är budgetdepartementets promemoria under behandling i det departementet.

Justitiedepartementets promemoria förbiser också den moderna diskussionen på kostnadsområdet uttryckt i bl.a. direktiv (Dir. 1977:55) för stämpelskatteulredningen. Enligl de direktiven bör avgifter för domstolsverksamhet bygga på självkostnadsprincipen. Denna målsättning torde visserligen — enligl vad som upplysts underhand från budgetdepartementet — ha frångåtts såvitt gäller den egentliga tvistemålsprocessen men den står kvar när del gäller summarisk process och inskrivningsväsendet. I den nu remitterade promemorian sägs i stället på sidan 61 — efter vissa resonemang om lagsökningslagens trafikpolitiska betydelse — att det är naturligt att slaten bär ett grundläggande kostnadsansvar för verksamheten med summarisk process. I promemorian sägs vidare att beräkningen av kostnaderna för hanteringen av mål enligt lagsökningslagen hittills tagit sikte bara på kostnaderna i tingsrättens egen interna verksamhet. Enligt promemorian synes det emellertid rimligt att också kostnaderna för delgivningsåtgärder utanför tingsrätternas egen verksamhet tas med i bilden.

Vi delar den sistnämnda uppfattningen men vill framhålla att promemorieförslaget på den punkten redan har genomförts genom de ändringar som år 1980 gjorts i avgiftslistan till expeditionskungörelsen (1964:618) Qfr den

Prop, 1981/82:134 135

förutnämnda promemorian från budgetdepartementet s. 120 f och 167 f).

De omfattande kostnadsberäkningar som i den remitterade promemorian görs på s. 32-34 och 62-64 kan möjligen vara av värde för domstolsverket och riksrevisionsverket vid den kontinuerliga uppföljning av avgifterna vid tingsrätterna som de myndigheterna skall ha hand om enligl budgeldepartementets promemoria (s. 206 i den promemorian).

I justitiedepartementets promemoria föreslås vidare att borgenär i lagsökningsmål skall svara för kostnaderna för tidningskungörelse och för översättning till annat språk än svenska av handlingar som skall delges.

Vi vill i anledning härav till en början påpeka det orimliga i alt man inför en sådan ordning för lagsökningsprocessen men inle för processen enligl RB. Promemorians lösning innebär ju alt man direkt driver borgenärer med ansökningar av det slag som kan beröras av bestämmelserna in i den för samhället ofrånkomligt dyrbarare egentliga processen.

1 fråga om översättningskostnaden är dessutom utvecklingen i samhället på väg mot elt allt större ansvar för det allmänna (se bl.a. prop. 1973:30). Åtminstone kostnaderna för tidningskungörelse lorde vidare principiellt avses bli läckta av de nuvarande ansökningsavgiflerna. Man kan säga att kostnaderna på så säll fördelas på alla borgenärer. Borgenärernas kostnadsansvar generaliseras vilket förefaller vara rikligl såvitt gäller de statliga utgifter som inte kan hänföras till någon försummelse från borgenärens sida. En enskild borgenär försätts med andra ord inte i sämre läge därför att hans motpart l.ex. begivit sig utomlands.

Sveriges domareförbund: Såsom framgår av beräkningarna i promemorian drar delgivningsverksamheten i den summariska processen stpra kostnader, som nu betalas med allmänna medel. Förbundet delar uppfattningen atl det finns skäl att närmare undersöka fördelningen av ansvaret för dessa koslnader. Däremot ifrågasätter förbundet om borgenären — såsom föreslås i promemorian — redan nu bör åläggas att betala kostnaderna för kungörelse och översättning som kan uppkomma i samband med delgivning i lagsökningsmål. Motsvarande kostnader kan uppstå i andra slag av mål. Det har inte anförts någol övertygande skäl för alt införa sådant kostnadsansvar i just lagsökningsmål. Frågan bör tas upp i ett vidare sammanhang.

11 Avgift vid avvisning

Huddinge tingsrätt: Förslaget i denna del motiveras av all beslut om avvisning — i motsats till beslut om avskrivning — kräver en betydligt större insats, som bör kompenseras med avgift, och atl ingivarna behöver stimulans att återkalla ansökan när det står klart att målet kommer att avvisas. Motiveringarna är inte övertygande. Ett förfarande med expeditionsavgifter innebär alltid merarbete för kanslipersonalen. Om avgift införes kom-

Prop, 1981/82:134 136

mer detta säkerligen att medföra att avvisningsbeslut inte meddelas utan föregående kontakt med borgenären. Också härigenom inverkar förslaget snarare betungande än förenklande på verksamheten.

Tingsrätten avstyrker förslaget.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget om att belägga avvisningsbeslut med avgift. Denna fråga kan enligt tingsrättens mening inte ses isolerad inom den summariska betalningsprocessen utan bör snarast las upp till övervägande i vad avser tvislemålsförfarandet i dess helhet.

Lunds tingsrätt: Tingsrätten är inte övertygad av den argumentering som här lämnats. Förslaget synes även innebära merarbete för domstolarna och motverkar syftet atl rationalisera arbelet. Tingsrätten avstyrker därför förslaget.

Malmö tingsrätt: Tingsrätten har noterat alt hotet om avvisning numera icke bedöms som särskilt allvariigt av ingivarna. En bidragande orsak härtill torde vara att lösningsskyldigheten för bl.a. avvisningsbeslut avskaffades den I juli 1978. Samtidigt utgör bristfälliga och uteblivna kompletteringar etl stort problem för tingsrätten, framförallt genom det merarbete upprepade förelägganden medför. Om de i promemorian framlagda förslagen om utökade möjligheter till avvisning genomförs och samtidigt lösningsskyldighet införs för avvisningsbeslut finns stora möjligheter att komma till rätta med problemen. Tingsrätten tillstyrker förslaget. Förutom del föreslagna tillägget i avgiftslistan fogad till expeditionskungörelsen lorde erfordras atl undantag görs i 8 6 2 st. och 13 8 expedilionskungörelsen för avvisningsbeslut i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.

Om de i promemorian framlagda förslagen genomförs kommer förmodligen antalet avvisningsbeslut att starkt öka. En bra rationaliseringsåtgärd skulle vara att domstolsverket utformar en blankett däravvisningsgrunden ifylles genom kryssmarkering.

Domstolsverket: Domstolsverket har tidigare medverkat till att det inte längre föreligger skyldighet att mot avgift lösa domar och slutliga beslut vid underrätt. På grund härav och då förslagel slår i strid med de tankar som ligger bakom stämpelskatteutredningens betänkande Avgifter vid tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7) ställer domstolsverket sig myckel tveksamt till att avgiftsbelägga avvisningsbeslut. Det är väl i och för sig troligt att denna möjlighet skulle få vissa ingivare att återkalla en ansökan som annars skulle komma att avvisas. Denna vinst skall dock ställas mot det ytterligare arbete det innebär att kräva in avvisningsavgiften.

Datainspektionen: Det föreslås att en särskild avgift skall kunna debiteras ingivare vars ansökan avvisas. Detta kan givetvis ha en pedagogisk effekt på sikt. Dock bör redan här påpekas alt det inte synes vara förenligt med god inkassosed att fordringsägaresidan uiomrättsligt eller i förnyad ansökan yrkar förpliktande för gäldenärer att slutligt stå för avvisnings-kostnaden.

Riksskatteverket: 1 promemorian föreslås att avvisningsbeslut i mål om

Prop, 1981/82:134 137

lagsökning eller belalningsföreläggande skall beläggas med lika stor avgift som tas ut för ansökningen. Delta skulle ske för alt sökanden, i stället för all låta ansökningen bli avvisad, dessförinnan återkallar den. RSV anser förslagel någol tveksamt.

Avvisningsbeslut föregås av prövning hos tingsrätt. Enligt RSVs mening lorde det föreligga en viss risk för att avgiftsbeläggning av avvisningsbeslut, l.ex. av omtanke om borgenären, medför att ingivarnas dispositioner i alltför stor utsträckning grundas på underhandskontakter med handläggare hos tingsrätten.

Förslagel innebär därför en, om än liten, risk för all rättssäkerheten kan bli åsidosatt. De förslag som framlagts i promemorian torde för övrigt medföra all avvisning ännu mera sällan än för närvarande blir aktuell i samband med lagsökning eller betalningsföreläggande. Enligl RSVs mening har det inte visals att tillräckliga skäl finns att införa avgift för avvisningsbeslut.

Rättegångsutredningen: Promemorians förslag alt ta ul avgift av de personer som fått sin ansökan avvisad har vi delvis behandlat i anslutning lill avsnittet om "delgivningsunderlaget". Vi vill i nu förevarande sammanhang endast påpeka att del är oklart om promemorieförslaget innebär att lösningsskyldigheten beträffande domstols avgörande (som logs bort härom året) skall återinföras för de nu berörda fallen eller om det är meningen att avgiften skall drivas in av kronofogdemyndighet efter något nytt system.

Sveriges domareförbund: Den I juli 1978 avskaffades lösningsskyldigheten för domar och slutliga beslut, samtidigt som ansökningsavgiflerna för mål höjdes. Härigenom skedde en välkommen förenkling i avgtftssyste-met. I promemorian föreslås nu att avvisningsbeslut i mål om lagsökning och belalningsföreläggande ånyo beläggs med avgift. Förbundet anser atl skälen för förslagel inte är övertygande. Del är inte utan vidare klart atl avvisningsbeslut är så myckel mer betungande för domstolen än avskrivningsbeslut att detta motiverar skillnad i fråga om avgift för beslutet. Ett avskrivningsbeslul är ofia resultatet av ett föreläggande från domstolen, medan etl avvisningsbeslut många gånger kan meddelas utan kontakt med sökanden. Om avvisningsbeslut beläggs med avgift, kan det medföra att domstolarna drar sig för atl meddela sådana beslut utan att först ha berett sökanden tillfälle alt återkalla ansökningen. Med en sådan utveckling skulle förslaget snarast motverka sill syfte.

Sveriges advokatsamfund: Del framhålls i promemorian all beslul om avvisning av ett L- eller Bf-mål kräver en belydligt stöne arbetsinsats från tingsrättens sida än ett beslut om avskrivning till följd av att ansökan återkallas. Detta skulle enligt promemorian motivera att avvisningsbesluten belades med en särskild avgift som ingivaren hade att betala. Genom att avgiftsbelägga avvisningsbesluten skulle ingivaren stimuleras att återkalla sin ansökan i de fall då det ar klart att målet kommer att avvisas. Några bä-

Prop, 1981/82:134 138

rande skäl för denna uppfattning redovisas inte enligt samfundels mening. Om föreslagna rationaliseringsåtgärder genomförs framgångsrikt bör tingsrätterna ha kapacitet kvar att meddela avvisningsbeslut utan någon ytterligare avgift.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förslaget att borgenären skall tvingas återkalla sin ansökan efter ett par misslyckade delgivningsförsök inför hotet att eljest behöva betala en extra avgift för avvisning av ansökningen, kan enligt förbundets uppfattning få myckel negafiva konsekvenser. Ur borgenärernas synpunkl måste den summariska betalningsprocessen fungera så att borgenärerna har möjlighet alt till en rimlig kostnad få betalt även för mindre skulder. En borgenär som tvingas återkalla sin ansökan på grund av att delgivning inle kommit till slånd, har vid återkallelsen i regel haft udägg och arbete motsvarande arvode på sammanlagt ca 350 kr. En del härav bör borgenären erhålla ersättning för i elt kommande nytt försök att få till slånd en exekutionsurkund. Återstoden, dvs. utlägg för ansökningsavgift jämte det arbete som nedlagts med den första ansökningshandlingen, har borgenären ingen möjlighet att erhålla betalning för. Resultatet blir atl borgenärer blir mer benägna att skriva av mindre fordringar. Ett sådant handlingssätt kommer i det enskilda fallel atl le sig ekonomiskt befogat, även om del i längden innebär alt betalningsoviljan hos mindre lojala gäldenärer kommer att öka.

En illojal gäldenär skulle således under vissa förutsättningar genom att i ett inledningsskede tillhandahålla bristfälliga uppgifter om sin person och senare genom alt undandra sig delgivning på elt helt annat sätt än vad nu gäller, kunna förhindra att en borgenär fick etl exigibelt beslut gällande gentemot honom, i vart fall ej utan stora kostnader för borgenären. Som redan framhållits, också i promemorian, är det etl grundläggande, samhälleligt intresse atl en god betalningsmoral upprätthålles och om en summarisk processform medför höga kostnader eller risk för sådana för borgenären, förlorar den i hög grad sin användbarhet, något som drabbar såväl borgenärer som samhället.

Även om det i nuvarande statsfinansiella läge kan vara motiverat med någon högre grad av självfinansiering genom högre avgifter än förut, bör dessa ej vara av den art att de avskräcker från användandet av processformen inför risken för atl ej få ut tillräcklig ersältning för kostnaderna hos gäldenären. Man kan redan nu spåra vissa tendenser av angiven art i form av missbmk av de möjligheter en processform ger, genom den situation man hamnat i samband med den gällande bestämmelsen om ansvaret för processkostnader i rättegångar i mindre tvistemål. 1 dessa mål synes illojala gäldenärer i allt högre grad bestrida även självklara fordringsanspråk i väl medvetande om, att del ej kostar något i form av rättegångskostnader. Borgenärer drar sig därför ofta för att kräva in sina fordringar.

Genom de ökade möjligheterna till avvisning och genom det kostnadsansvar som läggs på borgenären, enligt promemorians förslag, finns en be-

Prop, 1981/82:134 139

aktansvärd risk för att dessa förhållanden illojalt kommer att utnytQas i så stor utsträckning att den summariska processformen blir mindre användbar som påtryckningsmedel. Mot bakgrund härav kan det även ifrågasättas om ersältning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller belalningsföreläggande skall jämkas även vid uppenbart ofullständiga ansökningar. I vart fall bör så ej ske om med "uppenbart ofullständigt" skall förstås exempelvis att adress angivits med boxnummer istället för gatuadress eller liknande.

Därtill kommer att nu föreslagna awisningsregler m.m. enbart skall gälla i den summariska processen, vilket också medför att en borgenär många gånger skulle finna det mindre kostnadskrävande atl använda sig av en ordinär processform. Detta skulle således endast överflytta målbalanserna från en processform till en annan.

För att borgenärerna skall ta på sig ansvaret att förbereda ansökningar i tillräcklig omfattning för atl på så sätt undvika onödig arbetsbelastning hos domstolarna, är del nödvändigt att det klart framgår vilka uppgifter som skall lämnas vid ansökan om lagsökning och betalningsföreläggande. Det är även nödvändigt alt rätten i vissa fall skall kunna avvisa ansökningar som inte uppfyller de angivna kraven eller som på annat sätt är omöjliga all exekvera. Ulredningens förslag fill lagsfiftning uppfyller dock inle dessa krav på tydlighet. Förslagets 2 8 ger endast vaga regler om vilka uppgifter en ansökan skall innehålla och lämnar därmed alltför vida ramar för domstolen att hänvisa lill ansökningens ofullständighet vid komplicerade delgivningar och att därmed, enligt förslagets 31 c 6, avvisa ansökningar. En sådan vaghet i lagskrivningen har, särskill i samband med hård arbetsbelastning vid tingsrätterna, öppnat vägar för en icke önskvärd praxis.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Förslaget att expeditionsavgift skall utgå för avvisningsbeslut är olämpligt, inte minst mot bakgrund av att lagförslaget inte klart anger när förutsättningar för avvisning föreligger. Om likväl denna expeditionsavgift införs, måste expeditionskungörelsen kompletteras med den regeln att avgiften skall återbetalas för det fall borgenären med framgång överklagar avvisningsbeslulet.

Svenska inkassoföreningen: I jämförelse med avgifter för andra beslut vid domstol finner föreningen beslut om avvisning vid summarisk betalningsprocess väl hög. Avgiften på 120:- är densamma som för ansökning men arbelet i samband med ansökan torde i regel vara väsentligt mer. Föreningen förordar således en lägre avgift för avvisningsbeslut som kan åsättas den ingivna ansökningen medelst stämpel.

Föreningen finner det angeläget att betona att inkassoföretagen innan avvisningsbeslulet beredes tillfälle att återkalla ansökningen. Den omständighet som i och för sig grundar avvisningsbeslulet behöver ej vara en omständighet över vilken borgenären eller gäldenären råder.

Prop, 1981/82:134 140

12 Lägre arvode när en ansökan är bristfällig

Svea hovrätt: 1 3 och 21 88 lagsökningslagen stadgas atl ansökning om lagsökning och belalningsföreläggande skall avvisas om hinder möter mot dess upptagande. 1 syfte att ge klart uttryck för uppfattningen att arvode skall vara lägre än eljest om ansökningen är ofullständig men kompletteras framläggs i promemorian förslag om atl ersättningen i de fall ansökningen är "uppenbart ofullständig" skall bestämmas till lägre belopp än vad som annars skulle ha utgått. Behov av ett dylikt stadgande kan ifrågasättas. 1 vart fall bör genom motivultalande närmar-e klarläggas vad som avses med uttrycket "uppenbart ofullständig".

Huddinge tingsrätt: I de fall ansökan visar sig vara uppenbart ofullständig kan det normalt anses rimligt att ersättningen till borgenären för eget arbete i målet eller on-ibudsarvode sätts lägre än eljest. Avgörandet härav bör emellertid enligt tingsrättens mening bero av en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Särskilda skäl kan väl någon gång tänkas medföra alt ersättningen, trots kompletleringsbehovet, bör bestämmas till normalbeloppet — f n. 75 kr. i L-mål och 160 kr. i Bf-mål — eller t.o.m. högre. Ordet "skall" i föreslagen lydelse av 2 8 inkassokostnadskungörelsen (1974:811) torde därför böra utbytas mot "bör". Författningstexten vinner då också bäitre överensstämmelse med den motivering som förslagsställaren anför på s. 66 i promemorian.

Stockholms tingsrätt: De anförda skälen för det föreslagna tillägget i 2 § kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande kan tingsrätten i och för sig ställa sig bakom. Redan nuvarande författningsbestämmelser ger utrymme för sådan tillämpning som föreslås. Uttryckel atl en ansökan är "uppenbart ofullständig" lorde kunna medföra en ej avsedd begränsning i tillämpningen. Erforderliga riktlinjer synes lämpligare böra ges av ansvarig domare — som vid behov givetvis också har alt handleda underställd personal — än i författningstext. På anförda skä| avstyrkes ifrågavarande författningsförslag.

Malmö tingsrätt: Nuvarande regler ger möjlighet att nedsätta arvodet till "skäligt belopp". Med tanke på att mål om lagsökning och betalningsföreläggande så gott som uteslutande handläggs av notarier, torde dock direkl uttalat stöd för att nedsättning skall ske vid försumlighet från ingivarens sida kunna medverka till atl nedsättning verkligen sker när så är motiverat. Detta i sin lur skulle med all sannolikhet ganska snabbt höja kvaliteten på ansökningarna. Tingsrätten tillstyrker förslaget men anser att ordet "uppenbart" i den föreslagna författningstexten skall utgå.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillämpar sedan cirka ett år den principen att ombudsarvodet för professionella ingivare sätts ned om ansökningen är behäftad med formella eller vissa materiella felaktigheter. Hittills har ingen borgenär påkallat att kostnadsfrågan enligl 28 8 lagsökningslagen

Prop, 1981/82:134 141

skall hänskjutas till rättegång. En viss höjning av standarden på ansökningarna tycks dock ha skett sedan prutning börjat tillämpas. För att en om möjligt någorlunda enhetlig praxis skall uppkomma beträffande nedsättning av ersättningen till borgenären/ombudet bör domstolarna, eventuellt i författningstexten eller på annat lämpligt sätt, ges närmare ledning om med vilket eller vilka belopp prutning bör ske. Upplysningsvis kan nämnas att vid tingsrätten sker prutning med ett schablonmässigt bestämt belopp, f.n. 35 kr., vid felaktigheter enligt ovan.

Rättegångsutredningen: Vi är tveksamma till om promemorieförslaget leder in på rätt väg. De nuvarande ersättningsbestämmelserna är i sig så flexibelt utformade att de i allmänhel bör medföra det i promemorian åsyftade resultatet. Problemet kan sägas vara all ersättningssystemet trots klara författningsbestämmelser vid vissa tingsrätter urartat så att samma ersättning ges i alla fall. En alternativ väg vore därför alt försöka få praxis vid de domstolar som åsyftas i promemorian mer i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. En fördel med en sådan lösning är all alla slag av jämkningsanledningar kan bli beaktade medan promemorieförslagel lätt kan leda till att övriga anledningar att sätta arvodet under de angivna maximibeloppen aldrig kommer att bli uppmärksammade eftersom de inle är särskilt angivna.

Vi vill tillägga all hela ersättningsfrågan kommer i ell nytt läge om vårt förslag i fråga om den summariska processen skulle genomföras.

Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker förslaget om ett uttryckligt stadgande atl ersättningen för borgenärens kostnader skall sättas lägre än annars, om en ansökan är uppenbarl ofullständig.

Sveriges advokat samfund: I de fall då en ansökan är bristfällig "i onödan" föreslås i promemorian att ersättningen lill borgenären/ombudet sätts lägre än den annars skulle ha salts. Samfundet biträder inte detta förslag. De generella ersättningsnormer som tillämpas i L- och Bf-målen är redan så låga (175:- kr. respektive 160:- kr.) att de endast i undantagsfall läcker borgenärens kostnader för förfarandet. Därtill kommer att det i praktiken måste bli utomordentligt svårt att avgöra vilka ansökningar som skall betraktas som bristfälliga "i onödan". Om en ansökan är oQänlig som grund för ett L- eller Bf-mål och borgenären/ingivaren inte efterkommer föreläggande om komplettering lorde del vara enklare att tillämpa elt strikt av visningsförfarande.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Beträffande förslagel till tillägg till 2 8 kungörelsen om ersättning för inkassokostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande kan sägas att bestämmelsen med detta tillägg blir ännu egendomligare än den är för närvarande. Tillägget innebär alt borgenären inte skall få skälig ersättning om han har givit in en ansökan som är uppenbart ofullständig. Om en ansökan är ofullständig skall den ju avvisas och i så fall skall borgenären inle tillerkännas någon ersättning alls. Är ansökan fullständig skall givetvis borgenären lillerkännas skälig ersättning för sina koslnader.

Prop, 1981/82:134 142

13 Delegation i Bf-mål

Svea hovrätt har hänvisat till sitt den 6 juni 1979 lill domstolsverket avgivna yttrande över verkels PM 1979-03-20 ang. delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande. Yttrandet har följande innehåll: Hovrätten ser i och för sig positivt på utvecklingen atl alltfler kvalificerade arbetsuppgifter, såsom protokollföring m.m., förs över lill icke rältsbildad personal. Det skall dock finnas klara fördelar innan mera renodlat judiciella uppgifter anförtros annan än lagfaren personal. I de typer av mål som förslagel anger kan det inte sällan bli fråga om ganska subtila juridiska avvägningar, vilka notarierna allmänt sett bör ha bäitre förutsättningar att göra. Del kan därför knappast råda någon tvekan om atl rotelinnehavarna kommer alt i större utsträckning än med nuvarande ordning få bistå även med handläggning av mål där inte några speciella svårigheter föreligger. Några rationaliseringsvinster eller ökad effektivitet för domstolen i dess helhet torde därför knappast kunna uppnås genom den nu föreslagna utvidgningen av bilrädespersonalens arbetsuppgifter.

Avgörande för behörighetsreglerna måste i första hand vara rällssäker-hetsintressen, ej önskemål om vidgade arbetsuppgifter för en viss grupp tjänstemän. De av utredningsmannen anförda skälen för genomförande av den föreslagna försöksverksamheten framstår med hänsyn lill dessa intressen som svaga. Det hade varit mera konsekvent om denna omsorg om kanslipersonalens arbetsuppgifter istället hade fått påverka antalet notarier. Det finns ju här en grupp som redan har tillräcklig utbildning och är väl kvalificerad, nämligen den stora grupp juris kandidater som inte kan ges tillfälle att notariemeritera sig.

Innan frågan om den summariska betalningsprocessens samband med övriga processlyper utretts finns det enligt hovrättens mening knappast anledning att påböQa den föreslagna försöksverksamheten. Frågan om delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande kommer ju i elt hell nytt läge, om förslaget i promemorian Summarisk process (Ds Ju 1977:5) genomförs.

Huddinge tingsrätt: Det är givetvis angeläget att öka biträdesQänsternas attraktivitet och att skapa möjligheter all behålla rekryteringen av biträdespersonal på en hög nivå. Delegerad beslutanderätt i mål om belalningsföreläggande kan vara en uppgift som verkar i denna riktning. Huruvida delegalionsmöjlighet bör införas eller inle måste emellertid bli beroende bl.a. av en avvägning mellan rimliga rättssäkerhetskrav och eventuella effektivitetsvinster. I förstnämnda hänseende vill tingsrätten framhålla att inte alla mål om betalningsföreläggande är okomplicerade. Särskilda kunskaper fordras för atl upptäcka svårigheterna i de fall där de förekommer. Några av de ändringar som föreslås, vilka bl.a. går ut på att slörre fordringar ställs på ingivarna, torde på samma gång kräva mer av handläggande personal än nuvarande ordning. När del gäller all bestämma ersältning lill

Prop, 1981/82:134 143

borgenär/ombud förarbete ställs vidare krav på förmåga att göra en skälighetsbedömning. Om och i vad mån effektivitetsvinster står att nå, saknas det erfarenheter av. Med det ökade krav på noggrannhet vid genomgång av ansökningarna som följer av delegerad beslutanderätt är dél möjligt all eventuella effektivitetsvinster blir små.

Mot bakgmnd av anförda tveksamheler avstyrker tingsrätten att kravet på lagfarenhet för alla mål om betalningsföreläggande slopas utan föregående försöksverksamhet. Endast genom sådan verksamhet kan behövligt underiag fås för den nödvändiga avvägningen mellan rättssäkerhet och effektivitet. För att vinna erfarenheter, representativa för alla slag av tingsrätter, bör försöksverksamheten omfatta även sådana som ej har särskilt erfarna assistenter. — Delegalionsmöjlighet bör dock omedelbart kunna införas i sådana mål som avser parkeringsavgift, vilka regelmässigt framstår som okomplicerade.

Från de synpunkter nolariekåren vid Huddinge tingsrätt anser sig vilja särskill beakta angående nolarieutbildningens värde har den förklarat sig inle ha någon principiell erinran mot delegation i Bf-mål.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten. Under denna bör vidare underlag tas fram för prövningen av frågor avseende rättssäkerhet — bl.a. vilka mål och beslut som skall undantas — samt avseende utbildningen av notarier vid tingsrätter.

Malmö tingsrätt har hänvisat fill sitt den 18 maj 1979 lill domstolsverket avgivna yttrande över verkels PM 1979-03-20 ang. delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande. Yttrandet har följande innehåll: Som framgår av promemorian övervägs för närvarande ny lagstiftning på den summariska processens område. Enligl domstolsverkets eget bedömande i rapporten "Översyn av notariemeriteringen" synes lagstiftnings-förslaget vara sådant, att det "är tveksamt om det alls finns något utrymme för delegation till biträdespersonal". Att under sådana förhållanden påbörja en försöksverksamhet och en kostnadskrävande utbildning för ett system som kanske är hell förändrat innan försöksverksamheten är avslutad ter sig föga meningsfullt. Tingsrätten avstyi-ker därför domstolsverkets förslag redan på denna grund.

Skulle ett genomförande av förslaget likväl komma att övervägas finner Ungsrätten anledning all särskilt fästa uppmärksamheten vid följande.

En avgörande fömtsättning för att förslagel skall kunna genomföras är, såsom också antydes i promemorian, att rättssäkerheten inle äventyras. Påslåendet i promemorian att säkerheten i beslutsfattandet ökar med assistenter som beslutsfattare kan tingsrätten inte godtaga. Mål om belalningsföreläggande är massärenden och del stora flertalet sådana är otvivelaktigt av den enkla beskaffenhet att de utan olägenhet frän rättssäkerhetssynpunkt skulle kunna handläggas av de skickliga biträden, som finns i domstolarna. Svårigheten är emellertid att bland den stora massan av ärenden genom ett enkelt kriterium i författningstexten sortera ut de mål som inte

Prop, 1981/82:134 144

bör handläggas av icke-rättsbildad personal. Delta har man inle lyckats med i promemorian.

Domstolsverket uttalar i promemorian som sin mening, att den juridiska delen av prövningen av ansökan om betalningsföreläggande är starkt begränsad och huvudsakligen avser frågorna om fordringen grundar sig på skriftligt fordringsbevis eller avser skadestånd. Härtill är att säga att prövningen av de nämnda frågorna i särskilda fall kan erbjuda svårigheter, men också alt tyngdpunkten i den juridiska prövningen under handläggningen enligt tingsrättens erfarenhet snarast ligger i bedömningen av vad i promemorian kallas "enklare formella förutsättningar". Denna bedömning kräver i fler fall än de av domstolsverket angivna juridisk kunskap och kring-syn.

Att inskränka den icke rättsbildade personalens behörighet genom den i författningsförslagel 2 8 4 upptagna klausulen är enligt tingsrättens mening inte någon framkomlig väg. Del är icke något vunnet med att låta jurislper-sonal avgöra om klausulen skall tillämpas, utan denna prövning måste komma att ligga på biträdespersonalen själv. Det krävs juridiskt kunnande även för att upptäcka juridiska svårigheter.

Enligt tingsrättens mening krävs, för att rättssäkerhetssynpunkterna skall bli tillgodosedda, en grundlig och därmed också kostnadskrävande utbildning av den ickerättsbildade personalen. Det synes vid sådant förhållande fordras starka skäl för att frångå den nuvarande ordningen med jurister som beslutsfattare. Några sådana skäl har inle anförts i promemorian.

Tingsrätten vill vidare påpeka, atl domstolsverket i den ovannämnda rapporten "Översyn av notariemeriteringen" uttalar, att delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande torde kunna ifrågakomma endast beträffande utfärdande av slutbevis. Måhända har domstolsverket därvid vägletls av synpunkter liknande de nu anförda i fråga om svårigheterna atl avgränsa de komplicerade målen och åstadkomma pålitliga rätts-säkerhetsgarantier. Tingsrätten kan ansluta sig till bedömningen i rapporten. Just i fråga om utfärdande av slutbevis torde goda möjligheter till be-slutsdelegalion föreligga.

Åtminstone vid mindre domstolar torde endast enstaka biträden kunna beredas utbildning i enlighet med förslagel. Tingsrätten ifrågasätter därför om inte handläggningen av mål om belalningsföreläggande kan komma all eftersättas när den utbildade personalen på grund av sjukdom eller ledighet av olika slag inte är i Qänst. Ökad arbetsbelastning för rolelinnehavaren kan då även bli följden.

Den föreslagna ordningen förutsätler, atl tingsnotarie framdeles inte alls kommer atl handlägga mål om betalningsföreläggande. Detta skulle innebära en betänklig brist i notarieutbildningen.

Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasätter tingsrätten allvarligt huruvida några rationaliserings- eller effektivitetsvinster överhuvudlaget står att vinna med den föreslagna delegeringen.

Prop. 1981/82:134 145

Frågan humvida de föreslagna åtgärderna kommer att innebära en minskning av antalet notarieQänster eller ej och förslagets personalpolitiska lämplighet i övrigt är en facklig angelägenhet, som tingsrätten ej anser sig böra ta ställning till.

Som en sammanfattning av vad ovan anförts vill tingsrätten ge uttryck för den meningen att förutsättningar för den föreslagna delegeringen inte föreligger och alt försöksverksamheten därför ej bör äga rum.

Vid information enligt medbestämmandelagen om innehållet i detta yt
trande har platsombuden för ST-DÅT förklarat sig anse att delegation lill
biträdespersonal bör kunna ske.

Göteborgs tingsrätt: Förslagel är myckel intressant särskilt för Göteborgs tingsrätt, eftersom tingsrättens rutiner i Bf-mål nu slår inför stora förändringar, med hänsyn till att ADB-teknik skall börja användas i dessa mål vid tingsrätten. Tingsrätten har därför ett stort intresse av att snarast få delta i försöksverksamhet med delegation av beslutanderätt i Bf-mål.

Domstolsverket: De skäl för delegafion av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande som domstolsverket angav i skrivelsen till regeringen den 4 september 1979 gäller fortfarande; dock att reformen med hänsyn till den alltjämt ökande måltillströmningen i dag synes ännu angelägnare än år 1979. Domstolsverket, som har goda erfarenheter av delegationsverksamheten vid inskrivningsmyndighetema, vill ånyo understryka det angelägna i den nu föreslagna delegationsreformens snara genomförande. Verkel utgår härvid ifrån att någon mera genomgripande reform av den summariska processen i anledning av rättegångsutredningens arbele inle är aktuell under de närmaste åren.

Postverket: Postverket har ingenting all invända mot förslaget om delegering av viss handläggning till biträdespersonal vid domstolarna.

Rättegångsutredningen: Med hänvisning lill en framställning från domstolsverket föreslås i promemorian att mål om betalningsföreläggande skall få handläggas av icke lagfaren Qänstemän i den utsträckning regeringen bestämmer.

Som framgår av domstolsverkets framställning har en sådan utveckling flera fördelar, åtminstone på sikt. Däremot torde en delegafion i enlighet med promemorian inte -som i promemorian påstås — medföra atl man får en snabbare handläggning. Såvitt vi har oss bekant är del nämligen inle på beslutsfattarnivån som den summariska processen stoppas upp. Tvärtom kommer en reform i enlighet med promemorian atl på kort sikt vara förenad med vissa svårigheter — särskilt om man inle kan förvänta någon personalförstärkning.

Vad vi nu anfört får inte tolkas så atl vi skulle vara motståndare lill att låta domstolsbilräden Qänstgöra som domare i en stor del av de summariska målen. Tvärtom skall enligt vårt preliminära lagförslag, som vi under hand låtit justitiedepartementet ta del av, domstolsbiträdena vara beslu-10 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 134

Prop. 1981/82:134 146

lande i alla superenkla fall, dvs. i de mer eller mindre schabloniserade mål som uppgår till omkring 70-75 % av alla summariska mål. En reform enligl våra riktlinjer svarar bättre mot promemorians skäl, nämligen "betalningsföreläggandenas karaktär av schabloniserade massärenden", än promemorieförslaget, som i princip låter domstolsbilräden vara handläggare också av sådana ärenden som inte till sin typ är schablonärenden.

Vi vill komma tillbaka till vårt påslående alt en reform i enlighet med promemorian på kort sikt kan vara förenad med vissa svårigheter. 1 första hand har man härvid anledning all uppmärksamma att domstolsbilrädena — vilka är de som mest utsätts för dagens problem med svårigheter att delge m.m. — skall ta över en viss del av de nuvarande notarieuppgifterna i den summariska processen. Man måste emellertid också uppmärksamma problemen med utbildningsverksamhet kring reformen.

Del är många juridiska frågor som de domstolsbiträden, som berörs av reformen, skall sätta sig in i. Del gäller bl.a. (för all använda en beskrivning från departementspromemorian Ds Ju 1977:5 Summarisk process s. 71) den ibland komplicerade och i etl vidare perspektiv ofmktsamma prövningen av frågan om lagsökning eller betalningsföreläggande är rätl processform. Här gäller det att la ställning till om en viss fordran eventuellt skall anses ha skadeslåndsrättslig karaktär eller om del eventuellt skall anses föreligga etl skriftligt fordringsbevis. Båda de problemen har föranlett en del rältsfallsreferat.

Till det som domstolsbilrädena skall sälta sig närmare in i hör också reglerna om fomm, om behörighet etc. Det skall medges att många domstols-biträden redan idag kan åtminstone de vanliga reglerna härom ganska väl. Det är emellertid en sak atl förarbeta ett ärende för senare beslul av jurist, en annan sak alt på eget ansvar själv fatta besluten.

I en superenkel process av det slag vi har i tankarna bör inga egenlliga problem behöva uppstå i fråga om gränsdragningar mot andra processformer eller i fråga om forumregler o.d. Behovet av att utbilda domstolsbilräden torde därför i en reform av vårt slag vara i motsvarande mån mindre än när det gäller promemorieförslagel.

Sveriges domareförbund (majoriteten): I yttrande 1979 till domstolsverket framförde förbundet betänkligheter mot förslag om försöksverksamhet med delegation av beslutanderätten i mål om betalningsföreläggande. Bl.a. påpekade förbundet atl sådana mål ingalunda alltid är av okomplicerad natur och all risk för misslag föreligger i de fall där det inte är lätt för biträdet att upptäcka svårigheterna. Förbundet ifrågasatte också om bestämda slutsatser skulle kunna dras av en försöksverksamhet, som kunde antas bli förlagd till tingsrätter med skickliga assistenter. Då med hänsyn till att ny lagstiftning om summarisk process väntades inom en nära framlid försöksverksamhet inte kunde anses försvarbar från kostnadssynpunkt, avstyrkte förbundet förslaget om sådan verksamhet.

De invändningar som framfördes i yttrandet 1979 är fortfarande i hu-

Prop. 1981/82:134 147

vudsak giltiga. Utöver tidigare anförda synpunkter kan tilläggas all några av de ändringar som föreslås i den remitterade promemorian visserligen är ägnade att effektivisera verksamheten, bl.a. på det sätt atl större krav ställs på ingivarna, men samtidigt kräver mer av handläggande personal än nuvarande ordning. Förbundet avstyrker allQämt att regler om delegation införs, innan klarhet nåtts om den summariska processens framtida utformning.

Beträffande promemorieförslaget vill förbundet anföra följande synpunkter. Förbundet tar bestämt avstånd från atl delegation genomförs utan alt det först vid försöksverksamhet övertygande visats alt delegation i meningsfull omfattning kan ske utan fara för rättssäkerheten. En sådan försöksverksamhet måste pågå under avsevärd tid och i tingsrätter av alla olika slag, med särskilt sikte på alt utröna hur den svåra avgränsningen bör ske mellan mål som kan avgöras i delegation och sådana som av rättssäkerhetsskäl ej tillåter detta.

Sveriges domareförbund (minoriteten): Avsnittet om delegation i Bf-mål
skall ha följande lydelse fr.o.m. sista meningen i andra styckel, som böQar
"Förbundet avstyrker allQämt-- ":------- Förbundet tar därför be
stämt avstånd från alt delegation genomförs utan att del först vid försöks
verksamhet övertygande visats all delegation i meningsfull omfattning kan
ske utan fara för rättssäkerheten. Under förutsättning att en försöksverk
samhet görs under tillräcklig tid och i tingsrätter av alla olika slag, med sär
skilt sikte på att utröna hur den svåra avgränsningen bör ske mellan betal
ningsförelägganden som kan avgöras i delegation och dem som av rätts
säkerhetsskäl ej tillåter delta, vill förbundet nu inte motsätta sig att en för
söksverksamhet kommer lill stånd. Därvid utgår förbundet från att det
dröjer ganska länge innan en genomgripande reform av den summariska
betalningsprocessen äger rum.

Sveriges föreningsbankers förbund: Vad gäller den föreslagna delegationen av beslutanderätten i Bf-mål har som skäl för denna anförts atl det ger en möjlighet att inom statsförvaltningen öka biträdesQänsternas attraktivitet genom att ge domstolsbiträden möjlighet att avancera lill Qänster på handläggarnivå.

Enligt SFFs förmenande kan bilrädespersonalens utbildningsmöjligheter och karriärmöjligheter i och för sig aldrig vara ett skäl till att rena domaruppgifter i form av direkt ansvar för beslutsfattandet överflyttas på dem. Det råder ingen tvekan om att flera av de biträden, som dagligen under flera års lid handlagt Bf-mål, har en betydande kunskap på själva hand-läggningsmlinen och därmed förknippade problem. Delta får dock inte undanskymma det faktum att, även om Bf-målen har karaktären av massärenden och rutinärenden, de rör sig över hela det centrala, civilrällsliga lag-sliftningsområdei över vilket biträdespersonalen inte kan förväntas ha kunskap och insikt som även en i handläggningen orutinerad jurist besitter. Detta förhållande sammantaget med det faktum att det får anses vara en

Prop, 1981/82:134 148

oeftergivlig rättsgrundsats, alt tvistemål inför domstol skall avgöras av lagfaren domarpersonal, medför att förbundet i denna del ställer sig mycket tveksam till promemorians förslag om delegering.

JUSEK: Redan när domstolsverket hösten 1979 tillskrev regeringen i frågan framförde JUSEK sin negativa inställning till att beslutanderätten beträffande belalningsföreläggande delegeras lill domstolsbiträden.

JUSEK vill nu anföra följande:

Det är i och för sig riktigt såsom nämns i promemorian att betalningsföreläggandena till stor del är schabloniserade massärenden vars handläggning för närvarande lar stor del av notariernas tid i anspråk. Del är dock förbundets uppfattning atl notarierna bör få behålla beslutanderätten i de aktuella ärendena. Anledningen härtill är dels att notarieQänstgöringens utbildningsmoment skall tillgodoses, dels att de grundläggande kunskaper som behövs för handläggningen av "svårare mål" erhålls vid behandlingen av dessa massärenden.

I promemorian sägs att den nolariearbetskraft som frigörs kan styras Över till andra angelägna arbetsuppgifter vilket leder till högre kvalitet på notarieutbildningen. En god tanke som med rätt avvägd omfattning av delegationen skulle kunna bli verklighet men som i praktiken inte torde låta sig göras. Del är förbundels erfarenhet att följden av dylika reformer är personalinskränkning och inte arbetsutvidgning.

Det ler sig inte heller särskilt rationellt att lägga ner resurser på atl utbilda domstolsbiträden för ifrågavarande arbetsuppgifter när det redan finns ett stort antal presumtiva notarier redan utbildade för bl.a. handläggning av juridiska ärenden.

Även ur rättssäkerhetssynpunkt kan en delegationsreform ifrågasättas. Vem skall avgöra om ett ärende är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller kräver särskild erfarenhet. Biträdet torde inle ha tillräcklig erfarenhet därtill.

14 Behovet av övergångsbestämmelser m,m,

Huddinge tingsrätt: Slutligen vill tingsrätten peka på följande. Enligt förordning (1947:774) om dagbok och aktbildning m.m. i mål om lagsökning och betalningsföreläggande skall föras dagbok med upplysningar enligt formulär som fastställts av domstolsverket. Formuläret medför att saken skall anges med uppgift om åberopad räkning e.d. Uppgiften ifylles av domstolsbilräde när målet registreras och blir regelmässigt mycket kortfattad. Någon ändring i denna bestämmelse föreslås inte i promemorian. Angivande av saken fyller knappast någon funktion, varför arbetsmomentet bör tas bort som onödigt. Om identifikationsfrågor gällande saken uppstår, l.ex. när målel upptas efter återvinning, måsle upplysningar inhämtas av hell annan beskaffenhel än dagboksanteckningen ger. Vanligen sker detta i

Prop, 1981/82:134 149

återvinningsmål så att borgenären föreläggés att inge kopia av Bf-ansökan med tillhörande handlingar.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den uppfattning som framförts i promemorian (i fråga om hjälpmedel, undersökningar och organisatioriska åtgärder) och tillstyrker framförda förslag.

Tingsrätten vill särskilt framhålla den stora betydelse som delgivningsverksamheten härför tingsrättens verksamhet. Som framhålls i promemorian får det inverkan på domstolens funktionsgrad och arbetseffektivitel, när delgivningssvårigheter uppstår. Detta gäller inte bara lagsöknings- och betalningsföreläggandesidan utan hela tingsrättens verksamhel, inle minsl då brotlmålssidan, där ett mycket stort antal förhandlingar måste ställas in på grund av misslyckade delgivningsförsök. Inställda förhandlingar innebär betydande kostnader för det allmänna.

Det är tingsrättens uppfattning att del är mycket angeläget att arbetet på delgivningscentralen i Stockholm effektiviseras genom anlitande av tekniska hjälpmedel. Tekniska hjälpmedel på delgivningsområdet bör också kunna tas i bruk vid slörre domstolar, särskilt vid en så stor domstol som Stockholms tingsrätt. Det är angeläget atl de undersökningar som föreslås i promemorian s. 71 under punkterna 7.6.4 och 7.6.5 snarast kommer igång.

I sammanhanget vill tingsrätten även erinra om bestämmelsen i 33 kap. 5 8 rättegångsbalken, att tredskodom skall delges genom rättens försorg bl.a. i de fall då den part som yrkat tredskodom begär det. Kostnaden härför drabbar del allmänna. Det kan enligt tingsrättens mening sättas i fråga om del allmänna bör svara för kostnader för delgivning av Iredskodom enligl nyssnämnda bestämmelse. Hela frågan om delgivning av tredskodomar har för övrigt kommit i ell nytt läge sedan tingsrätt år 1978 ålagts att sända alla domar och slutliga beslul till parterna utan avgift.

Tingsrätten vill också understryka behovet av utbildning/information hos postpersonal beträffande delgivningsförfarandet. Tingsrätten kan konstatera brister i ett mycket stort antal delgivningar vilket innebär merarbete bl.a. för domstolen. Denna fråga bör, såsom föreslås, undersökas närmare av postverket och domstolsverket i samverkan.

Lunds tingsrätt: Beträffande vissa typer av Bf-mål kan övervägas om inle fordringen bör kunna utsökas utan föregående domstolsförfarande. De mål som här avses är sådana där borgenären är myndighel eller "myndighels-liknande" och står under offentlig kontroll. Som exempel kan nämnas mål om parkeringsavgift där byggnadsstyrelsen är borgenär, mål om sjukvårdsavgift (landstingskommun borgenär) och mål om trafikförsäkring (Trafikförsäkringsföreningen borgenär). Man kan här tänka sig att de i viss ordning fastställda avgifterna skulle kunna uttagas genom utmätning utan atl domstol dessförinnan meddelat slulbevis i målel. Detta förulsätter dock att gäldenär som anser borgenärs beslul felaktigt får möjlighet alt få saken prövad av domstol. Med tanke på den mycket låga andel av hithörande mål

Prop, 1981/82:134 150

som hänskjuts som tvistiga till rättegång — kanske särskilt Trafrkförsäk-ringsföreningens krav — skulle en reform av nu skisserat slag innebära en stor avlastning av tingsrätternas arbetsbörda utan all rättssäkerheten äventyras. Tingsrätten vill i delta sammanhang erinra om all av Bf-målen i Göteborg inle mindre än 21 respektive 32 % avsåg trafikförsäkrings- och parkeringsavgifter (promemorian s. 4). Det av tingsrätten skisserade förfarandet har viss molsvarighet redan i gällande lagsliflning. Som exempel kan nämnas att återbetalning enligt studiestödslagen (1973:349) kan utsökas ulan dom eller molsvarande exekutionstitel. En lagändring i nu antydd riktning skulle i hög grad minska tingsrätternas arbete med den summariska betalningsprocessen.

Malmö tingsrätt: Övriga i promemorian lämnade förslag rörande hjälpmedel, undersökningar och organisatoriska åtgärder finner tingsrätten ej skäl att särskill yttra sig över. Flertalet av förslagen synes väl övervägda och kan, om de genomförs, med säkerhet leda till effektivisering och rationalisering av berörda verksamheter.

Göteborgs tingsrätt: Vid tingsrätten förekommer inte sällan att Bf-mål måste återkallas av borgenären därför att del under förfarandet kommit fram alt gäldenären numera är bosatt utom riket och delgivning enligt 24 6 sista punkten lagsökningslagen inte kan ske. De vanligaste fallen är sådana där gäldenären efter en flerårig vistelse i Sverige tillfälligt återflyttat lill sitt hemland, ofta ett annat nordiskt land. Del förekommer även fall där gäldenären för något eller några år tagit anställning utom riket med avsikt all senare återvända till Sverige. Av i målen fillgängliga adressuppgifter tycks det ofta som om delgivning utan större svårighet skulle kunna ske i det nya land där gäldenären befinner sig. 1 en del fall händer del också att försändelser vid ordinär delgivning eftersänds av posten och att delgivning faktiskt sker i utlandet. Med nuvarande regler kan slutbevis inte meddelas i dessa fall. Del bör under den fortsatta departemenlsbehandlingen övervägas om inle förbudet all delge elt Bf utom riket kan upphävas.

Tingsrätten vill understryka vikten av att den föreslagna ikraftträdande-tidpunkten hålls och all reglerna för processen enligt handräckningslagen (1981:847) redan från början —dvs. från årsskiftet 1981-82— anpassas fill de nya reglerna. Särskilt gäller delta förslagen under avsnitten 6.1, 6.2, 8 och 9.

Rikspolisstyrelsen:--- Vad gäller förslaget om ökad användning av

brevdelgivning måste dock ifrågasättas om vanliga gäldenärer i någon nämnvärd utsträckning kommer att medverka.

1 de allra flesta fallen av slämningsmannadelgivning kan antas att slämningsmannen blott uppträder som bud. I många polisdistrikt utanför storstadsområdena uppges, alt mottagare av stämningsmannadelgivningar i ganska hög utsträckning på kallelse infinner sig på polisstation för att hämta försändelserna. Det förefaller därför påkallat, atl domstolsverket ånyo

Prop, 1981/82:134 151

erinrar domstolarna om viklen av att använda delgivning genom rekommenderat brev eller särskild postdelgivning i första hand och begära slämningsmannadelgivning med större restriktivitet.

Vad ulredningen föreslagil beträffande slämningsman som "adressforskare" resp som "spanare!' kan godtas vad gäller de hos polismyndigheterna anställda delgivningsmännen. Dessa kan på grund av sin anställning få ul adressuppgifter hos posten och försäkringskassa, i sistnämnda fall enligt SFS 1981:429. De fritidsarbetande stämningsmännen däremot torde i detta hänseende få anses som privatpersoner och inle ha tillgång till ifrågavarande r'egister. Däremot kan de efter hänvändelse till polismyndighetens kansli få fram uppgifterna. Det extra arbete sådan hänvändelse innebär och kostnaderna för brevporto och telefonsamtal ersätts inte. Rikspolisstyrelsen har tidigare föreslagit atl i vart fall nyssnämnda udägg skall kunna ersättas, eftersom detta är ägnat alt höja stämningsmannens prestation, men inte vunnit gehör härför. Det är angelägel att denna ersättningsfråga löses.

Det lokala polisväsendets terminaler är i regel placerade i centralortens sambands-Zförbindelsecentral. Säkerhetsbestämmelserna för tillträde och åtkomst är stränga. Registerförfrågningar måste ske genom personal med särskild behörighet. Vid köbildning torde delgivningsärendena ges låg prioritet. Delgivningspersonalens möjligheter alt få tillgång till terminal bör förbättras. Rikspolisstyrelsen biträder därför utredningens förslag alt styrelsen närmare får utreda behovet av ytterligare terminaler. Likaså är styrelsen beredd atl undersöka möjligheterna att använda hjälpmedel av typ minidator för i första hand delgivningscentralen i Stockholms polisdistrikt.

EAt hjälpmedel av annat slag som underlättar hanteringen av delgivningsärendena är ett arbetsbesparande och genomtänkt blankettsyslem för diarieföring, uppgiftslagring m.m. Rikspolisstyrelsen ämnar i samarbete med domstolsverket bl.a. utarbeta ett blankettset som bättre än nuvarande blanketter svarar mot dagens krav.

1 sina anvisningar för förfarandet vid delgivning genom stämningsman, dnr C-611-4137/79, har styrelsen för de brådskande delgivningarna rekommenderat alt diarienummer inhämtas per telefon av stämningsmannen och att preliminär redovisning till polismyndigheten sker sammaledes. Härigenom har en gmnd skapats för etl smidigt samarbete i de brådskande fallen mellan uppdragsgivare/polismyndighel/stämningsman. Lämpligheten av att delgivningsmän i storstadsdistrikten innehar stämningsmanna-förordnanden i intilliggande polisdistrikt har även berörts i anvisningarna, som här bifogas.

Rapporteringsskyldighet till centrala bilregistret i fråga om nya adresser för gäldenärerna vid vissa typer av krav kan inle föreskrivas för polismyndigheternas del. Dessa får inte kännedom om vad kraven gäller, eftersom delgivningsförsändelserna kommer i slutna kuvert. En generell rapporteringsskyldighet beträffande samtliga adressförändringar skulle innebära ett

Prop, 1981/82:134 152

avsevärt merarbete, som i de största polisdistrikten inle skulle kunna bemästras utan personalförstärkning.

Förslaget om ökad användning av buddelgivning föranleder följande synpunkter.

Redan nu ålar sig delgivningsmän/stämningsmän buddelgivningsupp-drag såsom extraarbete utanför anställningen/uppdragen hos polismyndighet. 1 den mån dessa exlrauppdrag avser samma kategorier av ärenden, som uppdragstagaren har att fullgöra för polismyndighetens räkning, kan lätt etl osunt konkurrensförhållande uppkomma. Om det går atl hos delgivningsmän/stämningsmän köpa sig företräde i delgivningskön genom all anlita vederbörande som buddelgivare, måste detta upplevas som stötande. Rikspolisstyrelsen vill därför understryka vikten av atl ökad användning av buddelgivning organiseras i någon myndighels regi.

På sina håll har delgivningsmän uppfatlat övergången från fasl bilersättning per ärende till kilometerersättning som en försämring. Möjligheten att träffa specialavtal med blandad fast och rörlig ersättning bör övervägas, så att benägenheten i storstadsområdena all använda egen bil i Qänsten och därmed effektiviteten ökar.

Domstolsverket: Domstolsverket utgår från all utrymmet för brevdelgivning är begränsat i den summariska processen. Synpunkter på när brevdelgivning bedöms vara lämplig kommer all intas i handboken. Frågan behandlas även vid domstolsverkets kurser i summarisk process. Om tidigare erfarenheter av den sökte eller andra omständigheler gör del sannolikt att gäldenären inte vill medverka får man välja en effektivare delgivningsform. För att underlätta domstolarnas arbete kommer det i handboken att anvisas förslag på lämpliga alternativa delgivningsformer. Domstolsverket finner det tveksamt om det härutöver skulle behövas särskilda riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas.

Det finns olika praxis vid de skilda domstolarna i fråga om liggetiden för rekommenderade brev med mottagningsbevis. I handboken och vid den löpande kursverksamheten kommer för- och nackdelar med långa respektive korta liggetider att presenteras. Det torde sedan ankomma på den enskilda domstolen att välja lämplig liggetid.

Domstolsverket ställer sig avvisande till att undersöka den betydelse liggetidens längd och postens påminnelser kan ha beträffande effektiviteten vid delgivningen. En sådan undersökning som är kostsam kan antas vara utan motsvarande nytta.

Del utbildningsbehov av poslQänstemän som påtalas i promemorian, för att effektivisera den särskilda postdelgivningen, torde vara en postens egen angelägenhet. Domstolsverket är dock berett att medverka vid en eventuell utbildning.

Prop, 1981/82:134 153

I detta sammanhang vill domstolsverket framhålla viklen av att försändelser avseende särskild postdelgivning av posten skickas vidare direkt för delgivningsförsök på eventuell eftersändningsadress.

1 handboken avser domstolsverket att uppta rekommendationer, utarbetade i samråd med rikspolisstyrelsen, om hur delgivning genom slämningsman bör ske i olika silualioner. — Mål med brådskande delgivningar torde dock vara ganska sällsynt förekommande i den summariska processen.

1 samband med all ADB-teknik på försök kommer att införas vid vissa tingsrätter avser domstolsverket att ta upp frågan om återanvändning av adresser.

Möjligheten att anvisa myndighelerna lämpliga buddelgivare bör enligt promemorian undersökas av domstolsverket. Denna fråga bör enligt domstolsverkels mening finna sin bästa lösning om de enskilda myndigheterna i stället lokalt undersöker förhållandena på sin ort. Domstolsverket kommer alt behandla problemet i handboken varigenom domstolarna initieras till alt företaga egna undersökningar.

Datainspektionen: På sidan 46 påtalas all ett slulbevis föranleder att gäldenären råkar ut för "anmärkning i ett kredilregister". Språk vårdandet synes här ha föranlett en misskrivning. Slutbevis noteras i ett flertal kreditregister (pluralis). Se härom datainspektionens PM "Vad en lagsökningsdomare bör veta om kredilupplysningsverksamhet".

Den inställning lagstiftaren visat i specialmotiveringen till 9 kap. 8 6 Iredje stycket i sekretesslagen (1980:100) gentemot inkassoverksamhel, nämligen alt utlämnande av adressuppgift om gäldenär till fordringsägare eller inkassobyrå "typiskt sett upplevs som en nackdel för den enskilde" och således ej får udämnas enligt lagrummet innebär, som påpekas på s. 52 i promemorian, alt inkassoföretag och fordringsägare av lagstiftaren hindras från atl inhämta de uppgifter som de å andra sidan åläggs att lämna enligt lagsökningslagen.

1 propositionen (1974:42) med förslag till inkassolag uttalar föredragande statsrådet (s. 13) all inkassoverksamheten fyller en viktig funktion i betalningsprocessen, bland annat som en följd av den ökade kreditgivningen.

Lagstiftaren synes nu försöka sitta på två stolar samtidigt. Datainspektionen har tidigare uppmärksammat departementet på problemet.

På s. 52 och följande i promemorian föreslås att delgivningsorganisatio-nen eventuellt bör terminalanslutas lill vissa register för adressforskning samt all dokumentation av delgivningsadresser lill gäldenärer som kan förväntas återkomma i senare ärenden skall förses med "tekniska hjälpmedel" härför. Därmed avses uppenbarligen endera ADB-register eller möjligen register förda med mikrokortteknik.

Prop, 1981/82:134 154

På s. 55 och följande diskuteras behovet av att tingsrätterna bevarar delgivningserfarenheter— delgivningsadress och definitivt hindersbevis — för återanvändning vid senare tillfälle. 1 promemorian föreslås därefter atl del bör ankomma på domstolsverket alt ulreda behovel av något slag av register, varvid med all sannolikhet skulle behövas ADB-teknik.

Såväl delgivningsorganisalionens anslutningar till befintliga register som inrättande av nya register där och hos domstolarna, förutsätter, om registren avses föras med ADB-teknik, tillstånd enligl datalagen. Därvid bör beaktas att registren inte får karaktären av "bra all ha-regisler" och såväl från effektivitets- och integrilelsutgångspunkt måste uppgifterna i sådant register gallras tämligen snart. Den som är svårdelgiven är del bland annat på den grunden att han ofta byter adress utan att meddela vare sig myndigheter eller fordringsägare. Inaktuella registeruppgifter främjar varken effektivitet eller integritetsskydd.

I vad mån, som uppgivits i promemorian s. 56, centrala bilregistret skall tilldelas uppgifter att föra särskilda adressregister för delgivning av bilägare är, från datainspektionens utgångspunkter, tveksamt. Är ägareuppgif-lerna i bilregistret oriktiga eller inaktuella bör de i stället rättas och fortlöpande hållas aktuella.

På s. 57 i promemorian görs gällande all det är en uppgift för datainspektionen såsom tillsynsmyndighet enligt inkassolagen att tillse att inkassoföretag och storborgenärer återanvänder delgivningsadresser och hänvisas i denna del till prop. 1980/81:10 s. 91, där dock departementschefen endast påpekar alt inspektionen inom ramen för tillståndsprövnings- och fillsynsverksamheten bör se till bland annat atl företagen gör tillräckliga insatser för utbildning av de anställda och dylikt.

I själva verket innefattar datainspektionens uppgifter enligt inkassolagen och framför allt enligt datalagen att verka för att noteringar om gäldenärer inte behålls längre tid än vad som erfordras för hanteringen i pågående och nyligen avslutade ärenden.

I sammanhanget bör påpekas att hanteringen av ansökningsavgifterna såväl på ingivarsidan som hos tingsrätterna när det gäller inkassobyråer och s.k. "slorborgenärer" sker på ell föga rationellt sätt. I stället för debitering på varje ansökan — och oavsett om det sker med klisterlappar (stämpelmärken) eller kassaapparat, borde en fakturering i efterhand månadsvis kunna ske i likhel med vad som redan visat sig fungera i molsvarande avseende hos kronofogdemyndigheterna. En sådan ordning skulle uppenbarligen spara avsevärd tid och resurser såväl hos ingivare som hos tingsrätterna. Eventuella ränteförluster för statsverket skulle kunna uppvägas genom ä conlo-belalningar i slörre poster från ingivare.

Postverket: Postverket ser med tillfredsställelse alt formen brevdelgivning kan användas i större utsträckning. Delta sammanfaller med texten i och andemeningen bakom delgivningslagen och delgivningskungörelsen.

Prop. 1981/82:134 155

Brevdelgivning är dessutom belydligt billigare än andra delgivningsformer. 1 departementets promemoria Delgivning, som delvis citeras i betänkandet, anges som genomsnittskostnad för ordinär delgivning i form av vanligt brev med delgivningskvitto (brevdelgivning) 2 kr. 60 öre, medan ordinär delgivning i form av rekommenderat brev med mottagningsbevis (rekdel-givning) kostar 10 kr. 20 öre. Andra delgivningsformer är dyrare, i vissa fall betydligt dyrare.

Vi vill här (i fråga om rekommenderat brev med mottagningsbevis) endast rätta några felaktigheter i texten. I andra styckel i avsnittet sägs all posten skickar ut en påminnelse efter cirka 14 dagar. Rätt antal dagar är 10.

I efterföljande stycke sägs all poslens automatiska påminnelse bortfaller vid förkortad liggetid. Delta kan vara rikfigt, om liggetiden är 10 dagar eller mindre. Om liggetiden är längre än 10 dagar påminns adressaten enligt vanliga regler.

Del är givetvis beklagligt att delgivningskvitton ibland återkommer oriktigt eller ofullständigt ifyllda till domstolarna. Förklaringar lill detta kan vara flera. För särskild postdelgivning gäller speciella regler som avviker från det normala förfarandet vid postutdelning m.m. Då antalet särskilda postdelgivningar är relativt litet, kommer den enskilde brevbäraren inte så ofta i kontakt med den typen av försändelser. Det är därför inte så lätt för brevbäraren all komma ihåg vilka utdelningsrutiner som gäller. Arbetsledningen får därför vid så gott som vaQe fillfälle instmera brevbärarna - och det gäller naturiigtvis i hög grad nyanställda - om de särskilda bestämmelser som gäller i det här avseendet för atl i möjligasle mån undvika att fel begås.

En möjlighet lill förbättring är, som antyds i betänkandet, att ytterligare höja graden av information till berörd personal. En annan möjlighet till förbättring kan vara att se över texten på delgivningskvittot. Dessa möjligheter bör utredas närmare i samver-kan med domstolsverket, som föreslås i betänkandet.

Enligt nuvarande bestämmelser om särskild postdelgivning får en delgivningsförsändelse inle eftersändas till en annan ort. I betänkandet anförs nu att Postverket skall undersöka om postrutinerna kan ändras på så sätt att delgivningsförsändelser eftersänds även till annan ort och alt den nya adressen anges på delgivningsbeviset. Postverket har ingenting emot atl undersöka den frågan, som bör vara lätt att lösa.

Det finns dock en annan sida av problemet, som först bör undersökas. För närvarande gäller en liggetid på fyra dagar, ankomstdagen oräknad. Om delgivningsförsändelsen får eftersändas även lill annan ort, där en ny eftersändning kanske är begärd osv., kan det dröja många dagar, innan delgivningskvittot återkommer till avsändaren. Av betänkandet framgår bl.a.

Prop. 1981/82:134 156

att adressater till delgivningsförsändelser inte sällan håller sig undan, l.ex. genom att ofta byta adress. Kan domstolarna acceptera en sådan fördröjning har Postverket säkerligen inte några större problem atl ändra poslmti-nen enligt ovan. Detta förutsätter givetvis också att ny liggetid får beräknas efter varje ny eftersändning.

Sveriges domareförbund: Förbundet anser att det inte är en uppgift för domstolsverket att — som föreslås i avsnitt 7.6.1 — ge domstolarna riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas. Det är för övrigt svårt alt föreställa sig några meningsfulla anvisningar som går utöver vad lagen och dess förarbeten innehåller.

Del är angeläget att postverkets personal får erforderliga instruktioner så att nu förekommande fel i dess handhavande av delgivningsärenden Kan undvikas. 1 sammanhanget förtjänar det att påpekas att det görs misstag inle bara vid särskild postdelgivning utan även vid delgivning genom rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Sålunda förekommer l.ex. all adressaten inle kvitterar mottagningsbeviset eller att hela försändelsen lämnas i en postbox.

Förbundet instämmer i vad som anförs i avsnitt 7.6.4 om svårigheterna atl få en slämningsmannadelgivning utförd i brådskande situationer. Även i andra avseenden förekommer problem i kontakterna mellan domstolarna och stämningsmännen, l.ex. därigenom alt delgivningsbevis inte är rikligt ifyllda så som anges i avsnitt 7.6.3 beträffande särskild postdelgivning. Det är viktigt att domstolsverket och rikspolisstyrelsen vidtar åtgärder för alt underlätta samarbetet mellan tingsrätterna och slämningsmannen.

Det framstår inte som helt odiskutabelt hur de (öt-eslagna reglerna skall tillämpas på mål som är anhängiga vid ikraftträdandet. Skall forumfrågan prövas enligt de nya reglerna i redan anhängiga mål? Skall de nya kraven på uppgifter angående gäldenären få utgöra grund för avvisning av en redan upptagen ansökan? Dessa och andra frågor gör atl det bör övervägas om inte övergångsbestämmelser erfordras.

Svenska Bankföreningen: I 5 § såväl gällande som föreslagen lydelse anges alt ansökningen jämte fordringshandlingen skall delges gäldenären. Enligt 2 8 första styckel är det emellertid tillräckligt att lill ansökan fogas en styrkt avskrift av fordringshandlingen. 1 korrespondens därmed bör i 5 8 före ordet fordringshandlingen infogas orden "avskrift av " eller "kopia på".

Bankföreningen har inledningsvis nämnt att det kan finnas anledning alt överväga också de handläggningssvårigheler som finns i den kedja av åtgärder som följer på en betalningsförsummelse. Bankföreningen vill i detta sammanhang erinra om de svårigheter som kan bli en följd av all huvudansvaret för exekutiva åtgärder flyttas över från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna. Bankföreningen vill framhålla det ytterst angelägna i att kronofogdemyndigheterna tilldelas sådana resurser och att deras nya

Prop. 1981/82:134 157

uppgifter i övrigt underiällas så att överflyttningen inte leder till föriängda handläggningstider. Bankerna måste annars se sig nödsakade atl snabbare och med större kraft själva ingripa vid betalningsförsummelser för att undvika föriuster. Delta kan gå ul över de gäldenärer som på grund av bankernas hittills visade välvilja med bl.a. betalningsanslånd haft möjlighet all själva klara upp sina åligganden.

Bankföreningen har tidigare föreslagit att kravet på delgivning med gäldenären av utslag i lagsökningsmål skall slopas. Föreningen vill ta tillfället i akt att erinra om detta. Detta skulle med hänsyn lill rådande svårigheter atl nå många gäldenärer för delgivning avsevärt påskynda det exekutiva förfarandet. Ett slopande av delgivningskravet fick givetvis kombineras med etl krav på att gäldenären redan i föreläggandet får upplysningar om vilka verkningarna kan bli av ett utslag. Det må påpekas att ett snabbare förfarande är till fördel ocKså för gäldenärerna, eftersom ränlefordringarna i så fall Kan hållas nere, något som är av stor betydelse inte minst vid del ränteläge som nu råder. Bankföreningen avser atl tillsammans med andra kreditgivarorganisationer senare återkomma till regeringen i den nu upp-lagna frågan.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinslitution har i tidigare sammanhang gjort framställning lill justitiedepartementet om en viss förenkling i lagsökningsförfarandet när det gäller betalningsfastställelse ur fast egendom (se härom särtryck ur föreningens protokoll 1970-1973 s. 64 ff). Förenklingen skulle bestå däri atl borgenären inte skulle vara skyldig att foga kopia av revers och pantförskrivningshandling lill lagsökningsansökningen om han i ansökan gjorde en tillräckligt noggrann beskrivning av dessa handlingar. Banken anser det angelägel att detta förslag till avsevärd förenkling nu genomförs.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: I promemorian (s. 33) konstateras bl.a. att av 100 mål om betalningsföreläggande lämnas 65 till delgivningsuppdrag med stämningsman. Andelen mål där denna kvalificerade delgivningsform måsle användas är således anmärkningsvärt hög— vilket naturligen måste antagas återverka på andra delgivningsuppdrag. Inom andra myndigheter, l.ex. kronofogdemyndigheterna (lagutskottets belänkande 1980/81:23 om utsökningsbalk s. 19 f) har förts en diskussion om hur dessa myndigheter skall handlägga ett ökande antal mål med oförändrade personalresurser. Den lösning som härvid i första hand nämnts är en prioritering mellan olika typer av mål. Mot bakgrund av vad som bl.a. sägs i promemorian (s. 4), atl åtskilliga borgenärer börjar ge in ansökningar i mål om betalningsföreläggande på obetydliga fordringsbelopp, kan frågan ställas om det inte finns skäl att även i den summariska betalningsprocessen (och vid delgivning genom stämningsman) prioritera vissa måltyper framför andra. Enligt sladshypolekskassans uppfattning talar starka skäl för atl ansökan om lagsökning, som regelmässigt gäller belopp av viss om-

Prop. 1981/82:134 158

fattning, bör få högre prioritet, i synnerhet om betalning söks ur fasl egendom på grund av panträtt i egendomen.

Stadshypotekskassan anser slutligen att även andra möjligheter till rationalisering av den summariska processen än de som tagits upp i promemorian bör prövas. Kravet på delgivning med gäldenären av utslag i lagsökningsmål borde sålunda enligt vad kassan tidigare föreslagil kunna slopas om gäldenären vid delgivningen av föreläggandet erinras om sin besvärsrält etc. Även såvitt gäller försäljningsförfarandet bör rationaliseringsmöjligheten las till vara.

Svenska inkassoföreningen: På s. 57 sägs att det är av stor betydelse att slorborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån själva återanvänder uppgifter om delgivningsadress från etl mål i senare ansökan mot samma gäldenär.

Flertalet ärenden som medlemsföretagen, som svarar för 60-70 % av antalet Bf-mål, hanleras med ADB-teknik. När elt ärende inkommer sker i möjligaste mån en undersökning i vad mån elt ärende redan föreligger mot samma gäldenär. Om ärendet är avslutat föreligger dock inga möjligheter all lagra uppgifter om gäldenären. Datainspektionens praxis betr. dalalagen möjliggör ej en sådan lagring. Möjligen kan även kreditupplysningslagen lägga hinder i vägen. Med hänsyn tagen lill den masshanlering det är fråga om är del ekonomiskt sett ogöriigl all bygga upp en manuell återanvändning.

Prop, 1981/82:134 159

Innehåll

Proposition ...................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... I

Lagförslag ......................................................... ... 2

1. Lag om ändring i lagsökningslagen (1946; 808) . .... 2

2. Lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) 6

Utdrag av regeringsprotokollet den 24 februari 1982 8

1 Inledning ........................................................ ... 8

2 Allmän mofivering ........................................... ... 8

2. i Allmänna synpunkter ............................... ... 8

2.2 Domstolens prövning av sin behörighet ........... 12

2.3 Kontrollen av parternas och ombudens behörighet 14

2.4 Yrkanden och grunder m. m........................... 16

2.5 Ansökan mot flera gäldenärer ...................... .. 18

2.6 Delgivningsunderlaget .................................. 18

2.7 Spikning i Bf-mål ....................................... .. 21

2.8 Partsdelgivning ........................................... 22

2.9 Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning .. 24

2.10 Kostnader för tidningskungörelse m. m............. 25

2.11 Avgift vid avvisning ................................... 26

2.12 Lägre arvode när en ansökan är bristfällig ...... 26

2.13 Delegation i Bf-mål .................................... .. 27

2.14 Behovet av övergångsbestämmelser ............. 28

2.15 Ikraftträdande ............................................ .. 29

3 Upprättade lagförslag ....................................... .. 29

4 Specialmotivering ........................................... 29

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946; 808) .. 29

4.2 Förslaget lill lag om ändring i handräckningslagen (1981:847) 34

5 Hemställan .................................................... 34

6 Beslut .......................................................... 34

Utdrag ur lagrådets protokoll den 2 mars 1982 ....... .. 35

Utdrag ur regeringsprolokollel den 4 mars 1982 ....... .. 36

Bilagor

Bilaga 1 (Ds Ju 1981; 11) Rationellare summarisk betalningsprocess 37

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden ......... .. 94

Norstedts Tryckeri, Stocldlolm 1982

antal	ökning i procent
199000
225 000	13%
264 000	15%
347000	30%
417000	20%

Göteborg	3 250
Stockholm, Göteborg
och Malmö	9200
hela landet	45 500